Fredagen den 13 maj Sid (Riksdagens protokoll 1960:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 17

FÖRSTA KAMMAREN

1960

13—18 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 13 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Elofsson, Gustaf, ang. bankernas höjning av in- och ut låningsräntan

.......................................... 6

av fru Hamrin-Thorell ang. utbildning av lärare till hushållsse minarier

................................................ 11

av herr Larsson, Herbert, ang. städernas saneringsproblem .... 14

av herr Arvidson ang. skyddshytt å traktor .................. 17

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Om inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska
högskola .......................................... 20

Vidareutbildning av folkskollärare .......................... 22

Kurser för lärare m. fl..................................... 26

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m............... 27

Vissa förstärkningsanordningar inom skolväsendet .......... 43

Om statsbidrag till Mariannelundsskolan .................... 45

Läroboksnämnden ........................................ 46

Studiebidrag och stipendier ................................ 49

Bidrag till skolbibliotek .................................... 53

Bidrag till anordnande av skolmåltider ...................... 54

Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet
.................................................. 59

Bidrag till driften av folkskolor, m. m....................... 63

Försökskostnadsbidrag .................................... 66

Bidrag till anordnande av skolskjutsar ...................... 67

Bidrag till driften av folkhögskolor ........................ 68

Byggnadsbidrag till folkhögskolor .......................... 71

Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor .......... 72

Bidrag till folkbibliotek .................................... 73

Utbildning av ungdomsledare .............................. 74

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet .................... 76

Bidrag till instruktörsverksamhet vid politiska organisationer. 78

Bidrag till nykterhetsorganisationer ........................ 79

Statens råd för samhällsforskning .......................... 81

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Tisdagen den 17 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Lundström om avveckling av rekognitionsavgifterna
till stiftelsen Danviks Hospital .......... 85

Onsdagen den 18 maj

Om inrättande av en professur i företagsekonomi vid universitetet
i Stockholm .............................................. 91

Vissa byggnadsarbeten för fångvården ........................ 94

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.....106

Vissa ändringar i stämpelförordningen ........................ 115

Beslutanderätten i frågor om utbetalning av sjukpenning till annan
än den försäkrade ........................................ 117

Försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning 124

Granskning av statsrådsprotokollen:

Redovisning av en förskingringsaffär inom LKAB:s och TGO:s

belgiska försäljningsbolag ................................ 135

Tillsättandet av en lektorstjänst vid Johannes samrealskola och

kommunala gymnasium i Malmö .......................... 142

Tillsättandet av en tjänst såsom bokhållare vid statens järnvägar 147
Stadgandet om sekretesskydd för handlingar rörande statliga
bolag .................................................. 148

Ianspråktagande av viss del av de Längmanska donationsmedlen 150

Avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare .... 152

Organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten
.................................................... 156

Om utgivande av ett värdefast statligt obligationslån .......... 165

Ändring i bolagsförbudslagen, m. m........................... 169

Anslag till Sveriges utsädesförening och till Weibullsholm ...... 171

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 13 maj

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. laxfisket i Östersjön...... 20

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet) ........................ 20

Onsdagen den 18 maj
Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till byggande av fiskehamnar.................... 90

ang. anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m............................................. 90

Innehåll

Nr 17

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 96, ang. anslag till utbyggnad av tekniska
högskolan i Stockholm m. m......................... 91

— nr 97, ang. vissa avtal med Göteborgs stad berörande Göteborgs

universitet, m. m......................................... 91

— nr 98, ang. vissa åtgärder för ökad intagning av studerande vid

Chalmers tekniska högskola, m. m......................... 91

— nr 99, ang. anslag till universitetet i Stockholm.............. 91

— nr 100, ang. anslag å kapitalbudgeten: justitiedepartementet .. 94

— nr 101, ang. anslag under försvarets fastighetsfond: Vissa byggnadsarbeten
för fångvården................................ 106

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, om rätt till skatteavdrag för
gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m................... 106

— nr 54, om viss ändring i förordningen om automobilskatt .... 115

— nr 55, om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen ang. stämpelavgiften
.............................................. 115

— nr 56, ang. bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna om visst

undantag från stämpelplikt enligt förordningen angående stämpelavgiften,
m. m......................................... 117

— nr 58, ang. förslag till förordning om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker, m. m....................... 117

— nr 59, ang. vissa ändringar i gällande tulltaxa .............. 117

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, ang. ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring, m. m................................. 117

— nr 38, om utredning ang. tilläggssjukpenning för småföretagare

och husmödrar .......................................... 124

— nr 39, om tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen ........ 124

— nr 40, om återställande av sjukpenningersättningens realvärde 124

— nr 41, om viss ändring av 22 § sjukförsäkringslagen.......... 124

— nr 42, om viss ändring av 29 § sjukförsäkringslagen.......... 124

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. försäljning av vissa kro noegendomar,

m. m., såvitt avser stadsägan 1534 i Solna stad 124

Konstitutionsutskottets memorial nr 20, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokoll ................................ 134

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. godkännande av avtal om
fortsatt drift av svenska textilforskningsinstitutet m. m.....150

— nr 103, ang. godkännande av avtal om fortsatt drift av institutet

för optisk forskning m. m................................. 150

— nr 104, ang. ianspråktagande av viss del av de Längmanska

donationsmedlen ........................................ 150

— nr 105, ang. statsbidrag till lärarbostäder m. m............. 152

— nr 106, ang. anslag till universitetet i Göteborg.............. 156

— nr 107, ang. organisationen av den statliga centrala rationali seringsverksamheten

m. m................................. 156

— nr 108, ang. vissa ändringar i statliga avlönings- och pensions författningar

m. m......................................... 164

— nr 109, ang. ytterligare ersättning med anledning av viss flygolycka
.................................................. 165

Bankoutskottets utlåtande nr 20, om utgivande av ett värdefast statligt
obligationslån ........................................ 165

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 18 §
lagen om polisväsendet i riket ............................ 169

Nr 17

Innehåll

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, om anteckning i fastighetsbok
i vissa fall .............................................. 169

— nr 26, ang. rätten för jordbrukare i Norrbottens lappmark till

vatten och fiske .......................................... 169

— nr 27, om ändring i lagen ang. förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva fast egendom, m. m....... 169

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. anslag till Sveriges utsädesförening
samt till den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm .......................................... 171

— nr 29, ang. anslag till Bidrag till vissa lantbruksundervisnings anstalter:

Driftkostnader .................................. 176

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Fredagen den 13 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1960 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1960—1963 efter herrar R. V.
Persson och P. V. Åsbrink, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut ha blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1960—1963:
herr Persson, Ragnar Valdemar,

ledamot av första kammaren med 46
röster;

herr Åsbrink, Per Valfrid,
riksbankschef med 46 röster;

suppleant för herr Persson, Ft. V.:
herr Jonsson, Jonas Sigfrid,

ledamot av andra kammaren med 46
röster;

suppleant för herr Åsbrink, P. V.:
herr Vilhelmsson, Edvard Emanuel,
sekreterare med 46 röster.

Olof Nilsson K. G. Ewerlöf

Gust. Elofsson O. Malmborg.

År 1960 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1960—1963 efter herrar A.
W. Strand och S. P. Svensson, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1960—1963:
herr Strand, Axel Wilhelm,

förste vice talman i första kammaren
med 42 röster;
herr Svensson, Sven Patrik,
talman i andra kammaren med 42
röster;

suppleant för herr Strand, A. W.:
herr Nilsson, Ernst Hjalmar,
ledamot av första kammaren med 42
röster;

suppleant för herr Svensson, S. P.:
herr Fredriksson, Karl Torsten,
ledamot av andra kammaren med 42
röster.

Olof Nilsson O. Malmborg

Gust. Elofsson K. G. Ewerlöf

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels
till förordnanden för de valda, dels ock
till skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Justerades protokollsutdrag.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna följande meddelande
angående kammarens arbete under
den närmaste tiden.

Veckan den 15/5—21/5 kommer plena
att hållas tisdagen den 17/5 kl.
15.00, bordläggningsplenum, onsdagen
den 18/5 kl. 10.00, arbetsplenum, och
fredagen den 20/5 kl. 11.00, arbetsplenum.
Ledamöterna bör räkna med att
kvällsplenum kan bli erforderligt såväl

Nr 17

Fredagen den 13 mai 1960

Ang. bankernas höjning av in- och utlaningsrantan

på onsdag som på fredag. Plenum kommer
ej att hållas lördagen den 21/5.

Vad gäller plena veckan den 22/5—
28/5 bör ledamöterna vara beredda på
arbetsplena tisdagen den 24/5, onsdagen
den 25/5, fredagen den 27/5 och
lördagen den 28/5. Samtliga dessa dagar,
utom onsdag, kan det bli erforderligt
att hålla jämväl kvällsplenum. Plenum
avses således ej skola hållas måndagen
den 23/5.

Ang. bankernas höjning av in- och utlåningsräntan Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Gustaf
Elofssons interpellation angående bankernas
höjning av in- och utlåningsräntan,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Gustaf Elofsson har
i en interpellation frågat mig huruvida
jag anser den av riksbankschefen förordade
fördelningen av den höjda räntan
mellan in- och utlåning vara tillfredsställande
ur spararnas synpunkt samt,
om så inte är förhållandet, jag i så fall
vore beredd att medverka till att marginalen
mellan in- och utlåningsräntorna
hålles inom rimlig nivå.

Till svar på interpellantens fråga får
jag meddela följande.

I anslutning till höjningen den 15 januari
innevarande år av riksbankens
diskonto från 4,5 till 5 procent höjdes
bankernas annonserade utlåningsräntor
med i allmänhet en halv procentenhet,
medan inlåningsräntornas höjning begränsades
till en fjärdedels procentenhet.

Utan att underskatta betydelsen för
bankernas rörelseresultat av vidtagna
förändringar i räntemarginalerna vill jag
i detta sammanhang framhålla, att årets
förändring i räntestrukturen självfallet i
första hand skall betraktas ur penningpolitisk
synpunkt. Emissionsräntorna
har i stort sett följt utlåningsräntorna,
och därigenom har differensen ökat mellan
obligations- och inlåningsräntorna.

Denna ökning i räntedifferensen har
som bekant under vårens lopp bidragit
till en betydande överflyttning av medel
från bankernas inlåningsräkningar till
obligationsmarknaden.

De gynnsamma resultaten av vårens
obligationsemissioner har medfört en
markant vidgning av den långa marknaden
och en samhällsekonomiskt önskvärd
minskning av banklikviditeten och
bekräftar därmed enligt min mening riktigheten
i riksbankens räntepolitiska åtgärder.
Jag vill också i sammanhanget
betona, att småspararnas intresse av
högre förräntning särskilt tillgodosågs
vid statens 5,5 procent obligationslån av
den 12 april detta år genom att den lägsta
obligationsvalören sattes till 500 kronor
och möjligheter dessutom öppnades
för ett avbetalningsförfarande. Dessutom
pågår för närvarande undersökningar
om de lämpligaste formerna för att ytterligare
popularisera obligationssparandet,
varigenom nuvarande höga förräntningsmöjligheter
skall komma småspararna
till del.

Härmed anser jag mig, herr talman, ha
besvarat interpellationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få framföra mitt tack för svaret.
Även om det inte är så positivt har
jag i alla fall fått besked om varför regeringen
och riksbankschefen inte ville höja
både in- och utlåningsräntorna med
en halv procent.

Bankerna ansåg ju att den marginal
som de hade före den senaste räntehöjningen
var tillfredsställande. Man kan
därför fråga sig vad anledningen var att
det från högre ort föreskrevs att bankerna
skulle höja inlåningsräntan med
bara en kvarts procent, medan utlåningsräntan
höjdes med en halv procent. Förklaringen
måste vara att man från statsmakternas
sida därigenom ville säkra
tillräckligt med pengar för statens behov.
Man kanske också hade i tankarna
det obligationslån av den 12 april, som
finansministern nämnde. Genom ränteskillnaden
ville man trygga möjligheterna
att få detta obligationslån fulltecknat.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Ang. bankernas höjning av in- och utlåningsräntan

Vad som här skett passar naturligtvis
inte in i kampanjen för ökat sparande.
Vi har vid oändligt många tillfällen både
här och i andra kammaren fått höra
uttalanden från regeringens sida om
att man vill slå vakt om småsparandet
och de mindre spararnas intressen. Det
gäller att på alla sätt försöka uppmuntra
småsparandet, har det hetat. När man
nu genomför en sådan åtgärd som denna
räntedifferentiering har jag anledning
att fråga mig, om det i verkligheten
finns någon realitet bakom regeringens
uttalanden om att man vill slå vakt om
småsparandet.

Jag har här i min hand en tidningsartikel,
klippt ur en stockholmstidning
när den senaste räntehöjningen skedde.
Enligt en beräkning i artikeln fanns då
enbart på sparkasseräkning insatt ett
kapital på cirka 22,5 miljarder kronor.
En kvarts procent lägre ränta på detta
kapital betyder 55 miljoner kronor. Om
siffran är riktig innebär det att man
från spararna överför 55 miljoner kronor
till bankerna såsom en extra ersättning
för att de håller den större kassareserv
som staten anser erforderlig. Det
måste ju vara innebörden i hela denna
åtgärd.

Den ränta som i dag tillämpas i Sverige
är högre än vad som tidigare förekommit
både under och efter första
världskriget. Ingen torde i dag kunna låna
upp pengar på en växel till lägre
ränta än 8,5 procent. Vi har faktiskt den
högsta räntan i hela Europa. Regeringen
borde i det läget söka arbeta för att
snarast möjligt åstadkomma en räntesänkning.
Att regeringen inte gör några
ansträngningar i den riktningen beror
säkerligen på att räntesatserna numera
inte har den betydelse för marknaden
som de haft tidigare. Hade vi haft en liknande
situation nu som vid krisuppgörelsen
1932 med stor arbetslöshet hade
vi nog fått se på en annan utveckling.
Då hade man säkerligen från regeringens
sida omedelbart vidtagit åtgärder för
att rätta till den svåra situation som jag
anser liar uppstått för alla mindre och
medelstora företagare som behöver rörelsekapital.

Jag vill inte underlåta att säga att det
är mycket svårt för jordbruket, för
hantverket och för småindustrien att få
det rörelsekapital som behövs. Det vore
därför angeläget om finansministern i
stället för att säga att han inte uttalar
sig om huruvida det nuvarande ränteläget
är för högt och i stället för att bara
tala om en utjämning mellan inlåningsoch
obligationsräntorna kunde direkt
svara på huruvida någon förändring är
att emotse. Något sådant besked har jag
inte kunnat utläsa ur det svar som jag
här har fått.

Jag framställde denna interpellation
till finansministern i början av februari
med tanke på hur svårt det är för
åtskilliga människor att finansiera sina
affärer. Många näringsutövare är starkt
bekymrade över det höga ränteläget i
vårt land. Jag ansåg att vi därför borde
kunna få ett direkt besked från regeringen,
om den ämnar låta den räntepolitik
fortsätta som har lett till att vi
för närvarande väl har de högsta räntorna
i Europa — jag skulle knappast
tro att det finns något annat land som
har så höga räntor.

Jag tror det vore skäl i att litet mer
se till att också allmänhetens behov av
rörelsekapital blir tillgodosett och inte
bara tänka på hur man skall kunna få
tillräckligt med pengar i statskassan.

Jag skall, herr talman, inte här ingå
på den utredning om bankernas kassareserver
m. in., vars betänkande nu har
avlämnats till finansministern, men när
man läser referatet i tidningarna i dag
undrar man om det är meningen att
statsmakterna skall helt dirigera kapitalmarknaden
utan att ta tillräcklig hänsyn
till det privata affärslivet. Om de
mindre företagarna skall kunna fortsätta
sin verksamhet har de rätt att
vänta att en förändring i ränteläget inträder
snarast möjligt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Rara en kort kommentar
till herr Elofssons inlägg!

Visst kan man tycka att det vore bra
om räntan vore lägre, på samma sätt

Nr 17

Fredagen den 13 maj i90u

Ang. bankernas höjning av in- och utlåningsräntan

som man kan ha önskemål om att lönen
vore högre eller någonting annat i den
stilen, men man måste ändå se räntepolitiken
i dess samband med konjunkturen.
Jag fann att herr Elofsson icke var
oförstående för detta -— han sade nämligen
i sitt inlägg, att om vi i dag skulle
ha en sådan arbetslöshet som vi hade på
1930-talet så skulle regeringen naturligtvis
sänka räntan. Det är jag helt
överens med herr Elofsson om, men då
bjuder konsekvensen att man i det motsatta
läget — och det är ju där vi befinner
oss i dag — inte gärna kan ställa
anspråk på att från finansministern få
det svaret, att nu är läget sådant att vi
kan sänka räntan. Vi har ju en rad olika
ingripanden och instrument på gång för
att schacka ett hotande överslag i konjunkturen.
Med åberopande av herr
Elofssons eget konjunkturresonemang
måste ju logiken bjuda att man i detta
läge inte gärna kan förvänta att finansministern
skall se bort från dagssituationen
och verkligheten och säga: Jag är
helt överens om att räntan nu skall sänkas.
Det går inte utan den frågan får tas
upp i ett annat konjunkturläge än det
vi har i dag.

Av herr Elofssons inlägg fattade jag
att det närmast var två orsaker till att
han var missnöjd med differensen i räntejusteringarna
i fråga om in- och utlåningsräntan,
som blev en följd av diskontoförändringen
tidigare på året. Herr
Elofsson tog upp frågan utifrån spararnas
utgångspunkt och sade att regeringen
ju är intresserad av att det sparas
ocli följaktligen väl borde se till att vi
fick en attraktiv inlåningsränta för att
få ett högt sparande. Men nu är ju sparandet
på bankräkningarna inte något
bundet sparande. I viss utsträckning kan
det vara det, men i stor utsträckning
kan det vara ett målsparande; man lägger
undan för att köpa bilen eller någonting
annat. Det är ett långtifrån bundet
kapital, och en av målsättningarna i de
senaste årens penningpolitiska och konjunkturpolitiska
situation har ju varit
att få över den stora banklikviditeten på
ett långt och bundet obligationssparande.
Man kan väl då inte gärna gå någon

annan väg än att göra den långa räntan;
obligationsräntan, mera attraktiv än den
obundna räntan, på inlåningsräkningarna.
Den justeringen gjordes på riksbankens
uppmaning och har givit ett, jag
vågar säga, överraskande gott resultat.
Det fanns ett problem -— det har herr
Elofsson rätt i — nämligen att man här
borde se till att inte spararnas intressen
blev satta i efterhand när den ur penningpolitisk
synpunkt nödvändiga relativa
justeringen av de bundna och de
obundna räntorna verkställdes. Det trodde
jag att man skulle vinna genom att
även göra obligationssparandet möjligt
för småspararna. Jag kan nämna för
herr Elofsson att i det stora statliga obligationslånet,
som ju innebar en överflyttning
av mycket betydande belopp
från bankernas inflationsfarliga likviditet
till bundet sparande, hade vi en ränta
på 5,5 procent och dessutom — såsom
framgick av interpellationssvaret — valörer
som medgav även småspararna att
köpa dessa obligationer. Det gjordes ett
speciellt arrangemang med avbetalningsförfarande,
så att ingen skulle vara förhindrad
att lägga sig till med dessa ur
räntesynpunkt relativt göda obligationer.
När man nu efteråt har försökt att
analysera var de 1 100 miljonerna har
kommit från, är det överraskande att
finna att de till stor del har kommit från
privata sparare, och jag har haft personliga
möjligheter att se hurusom
många enskilda människor har flyttat
över rätt blygsamma belopp; de har varit
intresserade av att få 3/4 procent
mera på sin tusenlapp eller på sina 500
kronor, och de har följaktligen köpt
statsobligationer.

Såsom framgår av interpellationssvaret
är det avsikten att undersöka möjligheterna
att popularisera obligationssparandet
även i fortsättningen just för de
små spararna och de breda folklagren.
Därav följer att kritiken av det bristande
tillgodoseendet av sparandets intressen
näppeligen kan framföras. Det har
givits alternativa möjligheter, och jag
kan därför inte acceptera denna kritik.

Man kan måhända säga —- och det
tycker jag också framgick av herr Elofs -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Ang. bankernas höjning av in- och utlåningsräntan

sons anförande — att detta arrangemang
gav bankerna en alldeles speciell förtjänstmöjlighet.
Jag erkänner att i varje
fall de stora affärsbankerna — med
sparbankerna är det väl litet annorlunda
— bär haft goda konjunkturer under
de sista åren. Deras årsredovisningar är
ju ett tecken på detta. Men å andra sidan
tvingas bankerna nu att underkasta
sig vissa inskränkningar i sin affärsverksamhet.
Om herr Elofsson skulle
vara mycket irriterad inför risken eller
chansen, vad man vill kalla det för, att
bankerna gör en alldeles extra stor förtjänst
med anledning av denna räntejustering,
kan ju herr Elofsson ställa sig
på min sida när vi om några veckor
skall votera om kassareservsreglerna, ty
om riksdagen skulle följa mina intentioner
i det förslaget, blir ju en mindre
kvantitet av affärsbankernas medel tillgänglig
att göra business på. Och därmed
kunde ju även den synpunkten, som
jag fattade att herr Elofsson är litet irriterad
över, vara eliminerad.

Sedan vill jag protestera mot herr
Elofssons mycket självsäkra förklaring
att vi nu har ett ränteläge som är det
högsta i förhållande till jämförbara länder.
Det är faktiskt inte så. Det kan vara
det, om man inskränker sig till att
se på diskontot. Detta spelar ju i vårt
land en stor roll som riktrote för alla
övriga räntesatser, men det spelar mindre
roll i många andra länder. Om vi
emellertid ser på de räntor som intresserar
folk i allmänhet och även rörelseidkare
och företagare, är det ju obligationsräntorna
och de mera långa pengarna.
Därvidlag ligger sannerligen Sverige
inte i toppen, trots de relativt höga
räntorna på 5 1/2, 5 3/4 och t. o. m. 6
procent på de sista obligationslånen.
Affärsmän och företagare både i Tyskland
och i England får lägga på ytterligare
cn eller ett par procent om de
skall ha pengar på den långa, bundna
marknaden. Herr Elofssons resonemang
håller alltså inte vid en mera kritisk
granskning.

Sedan tycker jag att man liksom herr
Elofsson kan vara irriterad över den något
försiktigare justeringen uppåt av in -

låningsräntan än av utlåningsräntan,
men fördelarna av detta har ändå varit
påtagliga. Resultatet har blivit en upplösning
av likviditeten inom banksystemet
som faktiskt skulle ha varit en farlig
inflationsdrivande faktor om den legat
kvar. Vi har dessutom fått något av
en renässans för den gamla obligationsmarknaden,
som till och med på sista
tiden har resulterat i att intressenter
fått gå ut med obligationslån som tidigare
helt enkelt avvisades därför att det
inte fanns marknad för dessa intressenters
anspråk. Ser man frågan i stort tror
jag därför att herr Elofsson kan ge mig
rätt i att det inte finns berättigad anledning
till kritik av den räntejustering
som följde på diskontohöjningen, utan
att de rent penningpolitiska och allmänekonomiska
synpunkterna fick väga över
och att resultatet har blivit vad vi önskade.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Finansministern frågade
om jag var beredd att i nästa vecka
medverka till att bankerna skulle hålla
större kassareserver. På detta får jag
svara att jag är mycket tveksam. Jag har
en gång hjälpt finansministern med att
rösta igenom en räntelag, som han då motiverade
med att man tack vare den skulle
kunna kommendera kapitalet och ingripa
med en räntereglering när bankerna
inte följde de riktlinjer som statsmakterna
ansåg lämpliga. Hur har det blivit
med denna ränteregleringslag, herr finansminister?
Den har ju aldrig tillämpats,
och finansministern har själv en
gång i denna kammare sagt att lagen
inte var skriven så att den skulle kunna
tillämpas. Jag vill fråga finansministern:
Varför skall man ha en lag som är sådan
att den inte kan tillämpas? Hade det varit
möjligt att utnyttja den skulle det ju
ha funnits goda möjligheter att åstadkomma
en förbättring på detta område.

Finansministern säger att man vill
överföra kapitalet till obligationsmarknaden.
Jag vågar påstå att en stor del
av småspararna och kanske även en del
av de större spararna inte har sådant

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bankernas höjning av in- och utlåningsräntan

förtroende för statsmakternas penningpolitik
att de tar ut pengar från bankerna
och placerar dem i obligationer; de
vet ju inte hur det kommer att ställa sig
i framtiden.

Om regeringen hade låtit räntehöjningen
slå igenom på alla områden skulle
vi i dag haft ett annat läge, herr finansminister,
men man tog undan just
de kapitalområden som kräver det allra
största kapitalet; där fick inte räntehöjningen
slå igenom.

Nu skulle jag vilja säga att särskilt en
hel del jordbrukare har lån som är
bundna på 25 eller 30 år och som börjar
vara till betalning förfallna. Jag skulle
inte tänka mig att bankerna är så generösa
att de fortfarande låter dessa lån
löpa med låg ränta, utan påfrestningarna
blir säkert mycket stora inom de närmaste
åren genom dessa förhållanden.
Därför hade det kunnat vara av mycket
stort intresse att få veta hur man tänker
sig utvecklingen i framtiden. Jag tror att
en regering inte kan se på läget bara för
dagen utan måste försöka blicka litet
längre fram i tiden, och då menar jag
att man inte får upprätthålla en högräntepolitik
bara för att kunna tillgodose
statens behov av medel till de ändamål
som regeringen anser nödvändiga.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Statens behov av medel
är ju ett uttryck för vad denna av svenska
folket i demokratisk ordning valda
riksdag anser att man skall göra. Staten
är alltså inte någon specifik institution
vid sidan av riksdagen. Beslutar man
sig för vissa kapitalkrävande engagemang
får man se till att det finns pengar
att klara dem. Och i en konjunktur
som dagens är det ju nödvändigt att se
till att finansieringen i större utsträckning
än hitintills sker via den bundna
och långa lånemarknaden. Jag tror inte
att herr Elofsson vill tvista med mig på
den punkten.

Sedan kan man naturligtvis påstå att
spararna har dåligt förtroende för obligationslån
och därför inte är intresserade
av att placera pengar i obligationer,

men jag tycker nog att den senaste utvecklingen
har dementerat sådana påståenden.
Det senaste stora statliga obligationslånet
blev ett vittnesbörd om ett nyvaknat
intresse och förtroende när det
gäller obligationsmarknaden. Och som
det sägs i interpellationssvaret kommer
vi att försöka vidmakthålla det förtroendet
genom nya åtgärder i liknande
riktning.

Herr Elofsson ställde den retoriska
frågan: Varför har vi räntelagen när vi
inte tillämpar den?

Det är väl med den som med många
andra lagar. Den fungerar, även om den
inte direkt tillämpas. Det är ju att föredra,
om man vid förhandlingsmässiga resonemang
mellan den penningvårdande
instansen — riksdagens egen bank —
och de olika bankintressena kan resonera
sig fram till överenskommelser, som
ur statens synpunkt kan anses vara tillfredsställande,
och det finns ju inget intresse
av att a priori använda lagen, om
man kan komma fram förhandlingsvägen.
Skulle man inte ha lagen, vore det
naturligtvis svårare för riksbanken —
det behöver vi väl inte kamouflera med
några omskrivningar — att föra sina diskussioner
med affärsbankerna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det var bara några korta
reflexioner i kanten till den här debatten
som jag skulle vilja göra.

Här har talats om räntan och dess
betydelse ur konjunkturpolitisk synpunkt
och det naturligtvis med all rätt.

Vad man har att invända beträffande
räntans sammanhang med konjunkturläget
är väl egentligen att vi inte har något
jämnt konjunkturläge här i landet.
Vi har näringsgrenar där verksamheten
går för fullt och väl kan behöva dämpas
ner med hjälp av räntepolitiken. Men
detta drabbar samtidigt andra näringsgrenar
inom landet som sannerligen inte
har förmånen av någon högkonjunktur.
Det är detta som gör att räntevapnet
ibland får en verkan som måste uppfattas
som orättfärdig. När en del människor
hör sägas att vi har en hög rän -

Fredagen den 13 mai 1960

Nr 17

Ang. utbildning av lärare till hushållsseminarier

ta för att dämpa högkonjunkturen ser de
minst sagt förvånade ut, ty de har inte
märkt något av den där högkonjunkturen
annat än att en hel del av vad de behöver
köpa har blivit dyrare. Så ligger
det faktiskt till för en stor del av det
svenska näringslivet som producerar för
hemmamarknaden.

Vad sedan beträffar kassareserverna
kan man naturligtvis säga att dessa kan
ha sin stora betydelse även på annat sätt
än för likviditeten i kreditföretagen, och
det vill jag gärna instämma i. Jag vill
säga att i och för sig kan man ju inte
anmärka på att staten försöker inverka
på den ekonomiska utvecklingen även
med utnyttjande av de resurser som en
kassareservlagstiftning ger. Men vad jag
har fäst mig vid och tycker bör observeras
är den låga inlåningsräntan som bankerna
fick betinga sig, liksom att bestämmelserna
angående kassareserverna
framtvingar placeringar till lägre räntor
än bankerna tar i andra sammanhang.
Detta senare får sina konsekvenser för
de skuldsatta människorna i detta land.
Det är nämligen så — och det är vi väl
överens om — att bankerna inte är några
välgörenhetsinrättningar, utan de är ju
affärsdrivande företag. Under angivna
förhållanden är det klart att vad de förlorar
på gungorna vill de ta igen på
karusellen, eller tvärtom. Det betyder således
att eftersom vi har kassareservbestämmelserna
och statsmakterna har
möjlighet att prioritera vissa krediter till
en med hänsyn till ränteläget ganska låg
ränta, så måste den förlust bankerna
gör på den verksamheten täckas genom
motsvarande vinst på bekostnad av dem
som är skuldsatta men inte är i samma
förmånliga läge som vissa andra. Räntevinsten
åt dem som är gynnade av kassareservbestämmelserna
får de skuldsatta
som icke gynnas av dessa bestämmelser
betala. Jag skulle också vilja säga att
detta är en form för beskattning av skulder,
som är omsättningsskatten rätt lik
och således är en mycket modern beskattningsform.
Den drabbar hårt eftersom
den lika litet som omsättningsskatten
tar hänsyn till skattebetalarnas bärkraft.

Nu har här också talats om att det
skulle innebära en sådan stor vinst, om
man kunde popularisera obligationsägandet.
Ja, jag kan hålla med om att det
ligger någonting i det; den sparformen
har använts i mindre utsträckning i
vårt land än i åtskilliga andra länder.
Men å andra sidan hörde t. o. m. min
obetydlighet till de olyckliga människor
som under kriget blev engagerade i annonser
som riksgäldskontoret satte in i
pressen och där folk, som hade litet gehör
på olika håll, fick rekommendera
medborgarna att köpa försvarsobligationer
under framhållande av vilken utomordentligt
god placering detta var. Jag
undrar, om den utveckling som penningvärdet
sedan fick riktigt motsvarade den
där framställningen. För min del tyckte
jag inte att utvecklingen var riktigt trevlig.
När finansministern nu är i gång
med att popularisera obligationsägandet
så förmodar jag, att han besinnar detta
men tydligen tänker sig en penningvärdespolitik
som verkligen ger bakgrund
och stöd åt denna popularisering av
obligationssparandet. Arbetet på att popularisera
obligationsägandet borde också
innebära ett engagemang för ett fast
penningvärde på ett sätt, som vi under
de senaste åren har sett mycket litet av.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. utbildning av lärare till hushållsseminarier Ordet

lämnades därefter till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
fru Ilamrin-Thorells interpellation
angående utbildning av lärare till
hushållsseminarier, och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har fru Hamrin-Thorell frågat
dels om jag är i tillfälle att lämna kammaren
upplysning om på vad sätt utbildningen
av lärare för hushållsseminarierna
avses skola försiggå, dels om
jag kan underrätta kammaren om när ett
av interpellanten åsyftat betänkande om

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. utbildning av lärare till hushållsseminarier

gemensam nordisk högskoleutbildning
på det husliga området kan tänkas föreligga.

Jag tar mig friheten att besvara den
andra frågan först.

Den gemensamma nordiska kommitté
som det här gäller tillsattes i mars förra
året. I höstas ansåg man sig kunna räkna
med att betänkandet skulle dagtecknas
den 31 december 1959, och uppgift
härom lämnades också för kommittéberättelsen
till 1960 års riksdag. Av de ytterligare
uppgifter, som jag under hand
erhållit om hur arbetet inom kommittén
förlöpt, framgår att slutgranskningen av
betänkandet av olika omständigheter inte
inom avsedd tid kunde genomföras
från alla de nordiska ländernas sida.
Den fördröjdes vidare opåräknat genom
att kommitténs ordförande insjuknade
och hans funktioner fick övertagas av
annan kommittéledamot. Under den sista
veckan i april påbörjades emellertid
arbetet med utskriften av det slutliga betänkandet.
Om intet oförutsett inträffar,
räknar kommittén enligt uppgift med att
betänkandet skall kunna avlämnas till
de nordiska undervisningsministrarna
under innevarande månad.

Vad så gäller interpellantens först
ställda fråga vill jag erinra om att 1953
års lärarinneutbildningskommitté har i
uppdrag dels att verkställa utredning rörande
åtgärder för forskning och högre
utbildning på näringslärans område och
därmed sammanhängande spörsmål, dels
också att utreda frågorna om högre utbildning
i övrigt inom det husliga området.
Dessa utredningar påbörjade kommittén
under hösten 1957, sedan den avlämnat
det betänkande om lärarutbildningen
på det husliga området, som ligger
till grund för den i år framlagda
propositionen i dessa frågor. Med anledning
av att olika nordiska utredningar
pågick inom detta område och att
lärarinneutbildningskommitténs ordförande
förordnades att taga del i dessa,
nedlade denna kommitté temporärt sitt
eget utredningsarbete. Detta har nu återupptagits
och bedrives med all möjlig
skyndsamhet. Kommitténs förslag kan
förutsättas bli ett komplement till det

gemensamma nordiska förslaget. Båda
förslagen syftar ju främst till att möjliggöra
en högre utbildning för facklärarna
vid de husliga seminarierna.

Hur utbildningen av lärarna för de
husliga seminarierna i framtiden kan
komma att slutligt utformas blir alltså
beroende av ännu inte framlagda men
inom kort väntade förslag och av de åtgärder
från statsmakternas sida, vartill
de kan leda.

I propositionen nr 95 till årets riksdag
om lärarutbildningen på det husliga
området har föreslagits, att vid seminarierna
för huslig utbildning inrättas vissa
lärartjänster — s. k. speciallärartjänster
— för vilka skall krävas något mått
av utbildning utöver den sedvanliga lärarexamen.
Förslaget om dessa tjänster
har av olika skäl ansetts böra framläggas
redan i samband med frågan om
omorganisationen av den grundläggande
lärarutbildningen, trots att någon särskilt
tillrättalagd högre utbildning på
området ännu inte finns att tillgå. Under
de närmaste åren kan några i detalj
fastslagna kompetenskrav för dessa
tjänster inte tillämpas, utan det har i
propositionen förutsatts, att en kompetensprövning
får ske i varje särskilt fall.
Det torde, enligt uppgifter som under
hand inhämtats i samband med propositionens
utarbetande, inte råda någon
tvekan om att det redan vid tillsättningen
första gången — fr. o. m. läsåret
1961/62 — av dessa speciallärartjänster
kommer att finnas åtskilliga lärare, som
på olika vägar — oftast utanför vårt land
— skaffat sig en högre utbildning, väl
lämpad för innehavare av dessa tjänster.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellantens båda
frågor.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet för
det snabba och även positiva svaret.

Det är ytterst glädjande att arbetet
har framskridit så långt i fråga om den
högre husliga utbildningen att betänkandet
kan presenteras den här månaden.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Ang. utbildning av lärare till hushållsseminarier

Det gör bland annat att Nordiska rådet
kan behandla frågan vid sitt sommarmöte
och att vi sedan, såsom jag hoppas,
inom en mycket snar framtid kan
få den utbildning organiserad som hushållslärarna
och många med dem har
väntat på i så många år. Sverige har legat
efter på det området, även i jämförelse
med ett så litet land som Finland.

Alla vi, som av en eller annan anledning
speciellt har sysslat med arbetet på
detta område, hoppas att den proposition
om den husliga utbildningen, som
herr statsrådet hänvisade till, skall leda
till en god start för denna undervisning
i framtiden. Även om man givetvis på
vissa punkter skulle ha önskat en annan
utformning av förslaget, måste jag säga
att detta inte förtar intrycket av att det
kommer att bli en verkligt god start för
den moderniserade och utbyggda undervisningen
av ett större antal hushållspedagoger
än vi nu utbildar, en undervisning
som kommer att fylla den brist
som nu är så katastrofalt stor överallt i
landet.

Ett villkor för att man skall lyckas
med detta är emellertid uppenbarligen
att de lärarkrafter som skall undervisa
på seminarierna har den erforderliga
kompetensen. Det var inte så länge sedan
den undervisningen på seminarierna
sköttes av lärare som inte hade mer
än ett par års praktisk undervisningsverksamhet
i vanliga skolor utöver sin
examen vid seminariet, dit de alltså återvände
för att undervisa, fastän de kanske
inte kunde så mycket mer än sina
elever. Jag tycker dock att det bör till
riksdagens protokoll antecknas att dessa
lärarinnor med en fullständigt beundransvärd
ambition fullgjorde sin mycket
påkostande lärargärning och även nådde
mycket goda resultat. Staten är dem
mycken tack skyldig, eftersom staten inte
gav dem det minsta handtag för att
de skulle kunna skaffa sig något slags
fortbildning. Den de möjligen erhöll
fick deras organisationer ombesörja, i
den män de kunde det, eller också skaffade
sig dessa liirare med stora ekonomiska
uppoffringar en viss vidareutbildning
utomlands, främst i Förenta sta -

terna, där det minsann inte är så billigt
att studera och avlägga en akademisk
grad, men även i Danmark, dit
strömmen gått allt stridare av yngre hushållslärarinnor
som verkligen strävat efter
en högre utbildning i sitt fack. Det
är alltså tack vare att de på egen bekostnad
har fortbildat sig som vi nu
har möjlighet att tillsätta de föreslagna
speciallärartjänsterna vid seminarierna.

Det är självfallet att några bestämda
kompetenskrav inte i början kan uppställas
för dessa speciallärartjänster. Det
finns inga som uppfyller dem, utan man
får, som statsrådet sade, pröva sig fram
från fall till fall.

Jag blir dock litet betänksam över en
formulering som statsrådet givit på en
punkt i sitt svar. Det heter nämligen att
det för speciallärartjänsterna skall krävas
något mått av utbildning utöver de
sedvanliga lärarexamina. Detta är anspråkslöst
i överkant tycker jag. Jag förutsätter,
att detta skall krävas innan
denna högre husliga utbildning är organiserad
och nått full effekt. När den är
helt utbyggd måste man enligt min mening
fordra en grundlig högre utbildning.
Det finns inget område där nyheterna
är flera eller där utvecklingen har
gått snabbare än här. Det är numera inte
bara fråga om kokkonst, utan det krävs
även ekonomiska insikter och ingående
kunskaper på ett otal områden, vilket i
sin tur fordrar en ganska grundlig högre
huslig utbildning.

Det är sorgligt, att så litet är gjort på
detta område att bygga vidare på. Vi har
naturligtvis de fullt utbyggda ämnena
pedagogik och psykologi vid universiteten,
och möjligen även kemi. För att undervisa
i detta ämne måste man dock
utöver de elementära kunskaperna fordra
alldeles speciella insikter i något som
man skulle kunna kalla hushållskemi.
Sådana ämnen som näringslära och arbetsteknik
fordrar också i hög grad nya
grepp. Man kan även nämna ekonomi
och familjekunskap, som är mycket väsentliga
ämnen på schemat vid seminarierna.
Där finns det inte heller mycket
att gå efter. Detta gäller också lextilutbildningen.
Det fordras ett nytänkande

Nr 17

Fredagen den 13 mai 1960

Ang. städernas saneringsproblem

på alla dessa områden. Det går inte att
trampa på i de gamla spåren. Man måste
tänka om på ett ganska vidsträckt fält,
och det är väl också, hoppas jag, vad
som har gjorts inom denna kommitté.

Frågan kom senast upp vid det åttonde
nordiska ministermötet i Oslo 1959,
då man drog upp nya riktlinjer. Man
övergav den tidigare planerade nordiska
specialhögskolan och enades om att man
skulle försöka bygga ut undervisningen
på samnordisk bas med redan befintliga
resurser, så att det blir möjligt för studenterna
att tentera ett ämne i en av de
nordiska huvudstäderna eller någon annan
stad med universitet eller högskola
och sedan kombinera detta med ett ämne
som går bättre att studera i ett annat
land. De flesta experter på detta område
och även lekmännen måste säga sig
att det är en mycket bra linje att följa.
Man utnyttjar alla de resurser som finns
i Norden på detta område. Tyvärr är
det land som har kommit längst härvidlag,
nämligen Finland, ur räkningen. Där
sker undervisningen på finska, och det
finns därför ingen möjlighet för de andra
nordiska ländernas studerande att följa
denna. Vi hoppas dock mycket på
både Danmark och Norge i detta hänseende.

Efter det nordiska ministermötet tillsattes
en kommitté, men jag kan inte underlåta
att fråga — och många med mig
— om det inte hade varit rätt klokt att i
denna kommitté också sätta in en ledamot
som verkligen var fullt kompetent
att bedöma de krav som ställs i seminarierna
på denna undervisning och som
ställs av de elever, som seminarielärarna
i sin tur skall undervisa. Det ligger
nära till hands att tro att en kvinnlig
ledamot skulle behärskat detta ämne på
ett speciellt sätt. Tyvärr har det inte varit
någon kvinnlig ledamot i denna kommitté,
även om jag förmodar att det kallats
en del experter. Men detta är en
sak som man tyvärr ofta har anledning
att förvåna sig över.

Det är mycket glädjande att betänkandet
nu kommer, ty ett dröjsmål skulle
bli ganska betänkligt för de ungdomar
som faktiskt står färdiga för andra

etappen av sin utbildning. Att betänkandet
kommer är ett villkor för att man
med verklig framgång skall kunna starta
den nya moderniserade utbildningen vid
de nya statliga seminarierna.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. städernas saneringsproblem

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Herbert Larssons interpellation
angående städernas saneringsproblem,
fick nu ordet och anförde:

Herr talman! Herr Herbert Larsson
har interpellerat mig beträffande vissa
aktuella byggnadsfrågor. De avser i
första hand tillämpningsföreskrifter och
prövning av låneansökningar i vad det
gäller bostadsbyggandet, särskilt saneringsverksamlieten.
I anledning härav
har interpellanten till mig ställt fyra
frågor, vilka delvis berör byggnadsstyrelsens
verksamhet.

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
vill jag svara
följande:

Interpellanten undrar först om jag
tycker det är lyckligt att två ämbetsverk
—• varmed uppenbarligen åsyftas
byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen
— arbetar från olika utgångspunkter då
det gäller bedömningen av stadsplaner.
Han frågar om jag är beredd att vidta
åtgärder för enhetliga bedömningsgrunder.

Det är enligt min mening önskvärt att,
i de fall två eller flera myndigheter är
inkopplade på ett ärende, de har gemensamma
utgångspunkter för sin bedömning.
Prövningen av stadsplaner tillkommer
dock planmyndigheterna, som
därvid givetvis har att beakta även planernas
ekonomiska genomförbarhet.

Vad gäller bostadsbyggandet förberedes
f. n., såsom tidigare anmälts för riksdagen,
en förenkling och ett förtydligande
av de tillämpningsföreskrifter, som
gäller i fråga om kungörelserna angåen -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

de tertiärlån och egnahemslån. Vikten
av att föreskrifterna beträffande den
tekniska granskningen av låneärenden
göres så enkla som möjligt har särskilt
understrukits. Min förhoppning är att
översynen av dessa föreskrifter skall leda
till att eventuella brister i fråga om
samrådet mellan olika myndigheter i vad
gäller bostadsbyggandet undanröjes. Avsikten
är att tillämpningsföreskrifterna
skall utfärdas av Kungl. Maj:t.

Herr Larsson frågar också, om jag är
beredd att tillse att sådan övergångstid
medges när nya tillämpningsföreskrifter
utfärdas, att onödiga kostnadsfördyringar
för bl. a. arkitekt- och projekteringskostnader
inte uppstår.

Tanken är att förenklingar av tillämpningsföreskrifterna
till lånekungörelserna
inte skall behöva medföra nämnvärda
övergångsproblem. Nya detaljföreskrifter
kan det inte bli tal om. Tvärtom är
avsikten att rensa ut föråldrade eller av
annat skäl inte strängt nödvändiga bestämmelser.
I fråga om sådana ärenden,
som avser byggnader för vilka projekteringskostnader
nedlagts före de nya
bestämmelsernas ikraftträdande, bör de
ändrade bestämmelserna enligt min mening
inte föranleda krav på omprojektering.

Interpellanten har vidare frågat om
jag är beredd att vid fastställandet av
tillämpningsföreskrifter tillse, att erforderlig
hänsyn tages till redan nu fastställda
stadsplaner med dessas i flera
fall begränsade möjligheter att helt uppfylla
de angivna tillämpningsföreskrifterna.
Han undrar om jag vill se till dels
att s. k. parkerings- och orienteringsnormer
inte fastlåses på ett sådant sätt,
att en ekonomisk bebyggelse därigenom
förhindras, dels att möjligheterna till
statlig belåning inte äventyras.

I princip anser jag att den granskning
av ett byggnadsföretag, som utföres i
samband med att ansökan om statligt lån
för företaget prövas, inte bör omfatta
stadsplanen eller därtill knutna anvisningar.
Då ett låneärende prövas har
stadsplanen både granskats och fastställts.
Om en omprövning är befogad
bör den företas av planmyndighetcrna,

Ang. städernas saneringsproblem
såvitt möjligt innan låneansökan upprättas.

Denna principiella inställning i frågan
utesluter emellertid inte att i praktiken
i särskilda fall stadsplanens ändamålsenlighet
kan komma att övervägas i
samband med prövning av en ansökan om
statligt lån. Prövningen av låneärendet
rymmer en bedömning av byggnadsobjektets
kreditvärde. Fall kan tänkas där
en byggnad, som projekterats i överensstämmelse
med stadsplanen, ur kreditvärdessynpunkt
inte är godtagbar. Särskilt
kan detta gälla om stadsplanen fastställts
relativt långt tillbaka i tiden. Behovet
av en sådan omprövning av äldre
stadsplaner bör självfallet tillgodoses alldeles
oavsett om den med planerna åsyftade
bebyggelsen skall finansieras med
hjälp av statliga lån eller inte, och den
skall verkställas av planmyndigheterna.

Om emellertid en efterprövning av en
fastställd stadsplan i särskilda fall måste
företas i samband med prövning av
en låneansökan, bör bedömningen av
stadsplanen företas på samma grunder,
som om det vore fråga om en av planmyndigheterna
verkställd omprövning
av planen.

Frågan huruvida bostadsmyndigheterna
vid prövning av låneansökningar skall
pröva byggnadernas utformning med utgångspunkt
från skilda standardkrav
kommer att övervägas i samband med
den förut nämnda översynen av tillämpningsföreskrifterna.

Interpellanten frågar slutligen, vilka
åtgärder jag anser erforderliga för främjandet
av saneringen inom städerna.

I detta sammanhang riktar herr Larsson
uppmärksamheten särskilt på tomtprisfrågan
och anser, att saneringsverksamheten
skulle främjas om det tomtpris,
som godkännes vid statlig belåning,
bättre anslöt sig till gällande tomtpriser.

I tomtprisfrågan vill jag påpeka, att
såsom villkor för statlig belåning av
bostadshus — det må vara centralt beläget
eller inte — gäller att tomtkostnaden
inte får överstiga en viss för orten
eller bebyggelseområdet fastställd nivå.
Avsikten härmed är att förhindra att

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. städernas saneringsproblem
den statliga långivningen, som sker på
mycket gynnsamma villkor, skall driva
npp tomtprisnivån. Riktlinjerna för
tomtpriskontrollen har fastställts av riksdagen.
Skäl för att överväga att mera
allmänt slopa denna kontroll föreligger
inte. Frågan om finansiering av saneringsprojekt
berör inte endast tomtprisgranskningen
utan över huvud taget
de bestämmelser som gäller beträffande
belåningsvärden för bostadshus, finansierade
med hjälp av statliga lån. översynen
av tillämpningsföreskrifterna till
lånekungörelserna kommer att omfatta
en granskning också av dessa bestämmelser.

Vad angår saneringsfrågan i stort vill
jag endast erinra om att detta problem är
en av huvuduppgifterna för den nu arbetande
bostadsbyggnadsutredningen.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framföra mitt tack för det positiva svar
jag erhållit på min interpellation. Socialministern
har på de väsentliga punkterna
tillmötesgått mina önskemål.

På en punkt — låt mig först beröra
densamma — har svaret icke anslutit sig
helt till min uppfattning. Men låt mig
här göra ett påpekande — det gäller
tomtprisfrågan. Genom ett utskrivningsfel
anförde jag: »En justering av tomtpriset
med bättre anslutning till gällande
tomtpriser skulle underlätta bostadsbyggandet.
» Min avsikt var att tala om
gällande taxeringsvärden, vilka ligger
betydligt under det belopp som kan inrymmas
i begreppet »gällande tomtpriser».

Socialministerns svar är baserat på
»gällande tomtpriser», och jag kan här
dela hans uppfattning från ovannämnda
utgångspunkt. Detta så mycket mer
som socialministern även på den punkten
i ett större sammanhang utlovade en
granskning av bestämmelserna i samband
med frågan om finansieringen av
saneringsprojekt.

Socialministern understryker vikten
av saneringsfrågan ytterligare genom att

framhålla: »Vad angår saneringsfrågan
i stort vill jag endast erinra om att
detta problem är en av huvuduppgifterna
för den nu arbetande bostadsbyggnadsutredningen.
»

I interpellationen framhöll jag bl. a.
den bristande samordningen mellan
byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen,
där den sistnämnda har ett flertal tilllämpningsföreskrifter,
som ofta medför
att en godkänd stadsplan icke medger
statlig belåning av berörda fastigheter.
Att så ej kan ske sammanhänger — som
jag anförde i interpellationen — närmast
med normerna för parkering av bilar
inom tomtområdet.

Socialministern anför att prövningen
av stadsplaner dock tillkommer planeringsmvndigheterna,
som därvid givetvis
har att beakta även planernas ekonomiska
genomförbarhet. Jag delar helt
denna uppfattning, men låt mig med ett
exempel anföra hur det kan verka i
praktiken, om bostadsstyrelsen kräver
en biluppställningsplats per lägenhet.
För ett nybyggnadsprojekt om 70 lägenheter
redovisades 60 uppställningsplatser.
Därtill fanns genom indragning av
fastigheten parkeringsplatser i direkt
anslutning till gatan. Planen var nyligen
granskad av planmyndigheterna upp till
länsinstansen. Man utgick sålunda ifrån
att det hela skulle vara klart. Men efter
länsbostadsnämndens granskning meddelades
följande: »Ytterligare 10 biluppställningsplatser
skall kunna anordnas.
Hur detta skall göras måste redovisas.
Om detta ej kan ske skall lägenhetsytan
nedskäras.»

Med den rigorösa tolkning av parkeringsnormerna
som kommer till uttryck
i länsbostadsnämndens beslut skulle, om
ytterligare 10 platser inte kunde anskaffas
i närliggande område, lägenhetsytan
— i detta fall det tredje våningsplanet
— nedskäras. Man måste då ställa
sig frågan om kreditvärdet kan bli så
väsentligt förbättrat genom borttagandet
av det tredje våningsplanet att man därigenom
skulle ha lättare att acceptera
byggnadsprojektet ur statlig belåningssynpunkt.
Enligt min mening kan en sådan
hårdragning av parkeringsbestäm -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

melserna vara till uppenbar skada för
bostadsbyggandet.

Att jag ytterligare fäst uppmärksamheten
på dessa problem beror inte bara
på den dualism, som råder mellan bostadsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen,
utan också på att detta får konsekvenser
på länsplanet, där man med ledning
av bostadsstyrelsens utgångspunkter utfärdar
bestämmelser, som skall gälla för
de lokala prövningsorganen. Därigenom
uppstår gärna en glidning i bestämmelserna
med en ytterligare skärpning som
följd.

För att belysa denna sak vill jag bara
göra ett par citat ur en skrivelse som en
länsbostadsnämnd sänt ut. Nämnden uttalar
att biluppställningarna på tomtområde
skall vara av minst den omfattning,
som angives i den s. k. byggnormen,
vilken i sin tur anger 50 procent
som riktlinje. Här har man sålunda redan
vidtagit en skärpning utöver byggnormen
genom att fastslå att omfattningen
av biluppställningsplatserna
skall vara minst den i byggnormen angivna.
Beträffande kompletteringsnorinerna
företar man också en skärpning
genom att föreskriva att övriga platser
ej får vara belägna på större avstånd än
cirka 250 m från den berörda fastigheten.
I parkeringsnormerna finns emellertid
ingen föreskrift om ett avstånd av
250 meter utan där talas om ett avstånd
av 300 meter från den aktuella bostaden.

Enligt min mening föreligger alltså —
som jag nyss uttalade — en fara för bostadsbyggandet
däri att man får en rad
olika tillämpningsbestämmelser. Jag hälsar
därför med stor tillfredsställelse det
svar som socialministern har lämnat på
de olika frågorna i min interpellation.

Jag skulle bara till sist vilja säga ytterligare
ett par ord om parkeringsnormerna.
Jag är litet tveksam om huruvida
man här har kommit fram till de
rätta avvägningarna när man talar om
att minst 50 procent av uppställningsplatserna
skall finnas på tomtmark och
de övriga 50 procenten på näraliggande
områden, alltså totalt innebärande en
biluppställningsplats per lägenhet.

‘2 Första kammarens protokoll 1960. Nr 17

Ang. skyddshytt å traktor

Utredningen, som har föreslagit parkeringsnormerna,
har inte varit i kontakt
med statens institut för folkhälsan
eller med hälsovårdsnämnderna. Jag är
rätt övertygad om att om vi börjar granska
problemen ur hälsovårdssynpunkt
— således med hänsyn till det buller
och sådant som åstadkommes genom att
ett alltför stort antal bilar parkeras på
tomtmarken i den slutna kvartersbebyggelsen
— finner vi att vissa sanitära
olägenheter kan uppstå som är rätt besvärande.
Jag vill därför uttrycka den
förhoppningen att man, när det nu kommer
att ske en revidering och en omarbetning
av dessa planer, beaktar de synpunkter,
som jag här har framfört.

Med detta ber jag ännu en gång att
till socialministern få framföra min
tacksamhet för den positiva inställning
han har givit uttryck åt i sitt interpellationssvar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. skyddshytt å traktor

Ordet gavs härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som tillkännagivit, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Arvidsons interpellation
angående skyddshytt å traktor, och
nu yttrade:

Herr talman! Herr Arvidson har frågat
om jag uppmärksammat, att en skyddshytt
för traktor —- som tidigare godkänts
av arbetarskyddsstyrelsen — vid
provningar vid statens maskinprovningar
ej befunnits motsvara de av arbetarskyddsstyrelsen
uppställda fordringarna.
Herr Arvidson frågar vidare vilka åtgärder
som jag ämnar vidtaga för att de
jordbrukare, som anskaffar skyddshytter
enligt lagens bestämmelser, skall kunna
känna säkerhet för att hytten motsvarar
säkerhetsbestämmelserna.

De skyddshytter, som interpellanten
torde avse, tillverkas enligt vad jag inhämtat
av ett företag, som i god tid före
ikraftträdandet av arbetarskyddsstyrelscns
beslut om förarskydd på traktorer

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. skyddshytt å traktor
planerat och genomfört tillverkning av
förarskydd på traktorer. Företaget inlämnade
en hytt för provning till statens
maskinprovningar i Ultuna under
sommaren 1958, och denna prövades i
praktisk traktordrift samma år. Med
stöd av uppgifter från maskinprovningarna
och efter granskning och uppmätning
av hyttkonstruktionen godkändes
hytten av arbetarskyddsstyrelsen
den 2 mars 1959. Hytten har endast levererats
i ett litet antal exemplar.

Sedermera ändrades hytten i vissa detaljer.
Denna ändrade hytt inlämnades
av tillverkaren i maj 1959 för provning
vid statens maskinprovningar. Vid hållfasthetsproven
deformerades hytten något
mer än den tidigare provade och
godkända hytten. Den ändrade hytten,
som har levererats i ca 400 exemplar,
har inte godkänts av arbetarskyddsstyrelsen,
och från tillverkaren har inte
heller begärts något sådant godkännande.
Tillverkaren har ansett att hyttens
styrka motsvarat de uppställda kraven
och att konstruktionsförändringarna inte
varit av sådan omfattning att särskilt
godkännande behövts.

De krav på hållfasthet, som tillämpas
för förarskydd på traktorer, är fastställda
av arbetarskyddsstyrelsen med hänsyn
till de påfrestningar, som förekommer
vid vältning eller överstörtning bakåt.
Då dessa påfrestningar kan vara mycket
varierande har kraven ställts relativt
högt. Smärre avvikelser från hållfasthetskraven
behöver alltså inte innebära,
att en hytt blir otillfredsställande från
säkerhetssynpunkt.

Den i interpellationen avsedda hytten
har inte formellt godkänts av arbetarskyddsstyrelsen.
Hytten har dock visat
så pass goda hållfasthetsegenskaper,
att arbetarskyddsstyrelsen inte ansett
det påkallat att kräva någon särskild åtgärd
beträffande de levererade hytterna.
Föreståndaren för statens maskinprovningar
har biträtt denna uppfattning.
Tillverkning av hytten förekommer inte
numera.

Det kan nämnas, att tre vältningar
rapporterats till arbetarskyddsstyrelsen
med traktorer försedda med här avsed -

da hytter. En gång välte en traktor ner
i ett två meter djupt dike. I samtliga tre
fall har hytterna motstått påfrestningarna
praktiskt taget utan deformering.
Förarna har inte skadats.

Beträffande samarbetet mellan statens
maskinprovningar och arbetarskyddsstyrelsen
kan nämnas, att tjänstemän från
arbetarskyddsstyrelsen varit närvarande
vid de allra flesta hållfasthetsproven.
Besked om resultatet av proven erhålles
sedan april 1959 även skriftligt från maskinprovningarna.
Hytterna har också
granskats av arbetarskyddsstyrelsens
tjänstemän vid de gårdar, vilka har haft
hytterna för praktiskt prov. Därvid har
bl. a. traktorförarnas uppfattning inhämtats.
En tjänsteman från maskinprovningarna
har i regel medverkat vid dessa
granskningar. Efter de uppgifter, som
sålunda inhämtats har arbetarskyddsstyrelsen
avgjort om hytterna skulle
godtagas eller ej.

Överenskommelse har träffats mellan
statens maskinprovningar och arbetarskyddsstyrelsen
om att den tjänsteman
hos arbetarskyddsstyrelsen, som handlägger
traktorärendena, tillsammans
med föreståndaren för maskinprovningarna
skall undersöka huruvida det fortsatta
samarbetet kan utbyggas ytterligare.

Beträffande interpellantens fråga om
åtgärder bör vidtagas för att de jordbrukare,
som anskaffar skyddshytter, skall
kunna vara säkra på att hytten motsvarar
säkerhetsbestämmelserna, vill jag anföra
följande.

Typgodkännande av hytt avgives inte
med mindre än att tillfredsställande
uppgifter om bl. a. hyttens hållfasthetsegenskaper
föreligger. Praktiskt taget alla
jordbrukstraktorer skall registreras
enligt vägtrafikförordningen. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen får avskrift av
alla arbetarskyddsstyrelsens beslut om
typgodkännande och underrättar i sin
tur bilbesiktningsmännen. Bilinspektionen
godtar inte någon traktor för registrering
utan att den har typgodkänt förarskydd.
Identifieringen av förarskydden
har dock tidigare kunnat vara besvärlig
och en viss osäkerhet kan ha

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

gjort sig gällande. Numera skall emellertid
med varje förarskydd följa identifieringsuppgift.
Arbetarskyddsstyrelsen
har för avsikt att föreskriva vissa ändringar
i dessa uppgifter för att ytterligare
säkerställa identifieringen.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Herr statsrådet nämner inledningsvis
att jag torde avse en traktorhytt som ett
företag inlämnat för provning till statens
maskinprovningar i Ultuna under
sommaren 1958 —■ vilket är alldeles riktigt.
Hytten blev provad i praktisk traktordrift
och godkändes under pågående
provning av arbetarskyddsstyrelsen den
2 mars 1959 —• såsom framhållits i svaret.
Den hade emellertid då icke hållfasthetsprovats.

Medan provningarna fortfarande pågick
utbyttes hytten i maj 1959 mot en
annan som något ändrats i vissa avseenden,
dock icke beträffande delar som
kunde förväntas påverka hållfastheten.
Av statens maskinprovningar betraktades
heller icke denna konstruktion som
en ny hytt. Det spelar emellertid ingen
roll, om man talar om en eller två olika
hytter, då hållfasthetsprov icke gjorts
vare sig före eller omedelbart efter ändringen.
Det var först ett halvår senare
eller i oktober 1959 som man genom sådana
prov fick klart för sig att den inte
var så stark som de av arbetarskyddsstyrelsen
uppställda normerna kräver.

Det verkliga resultatet blev alltså att
flera hundra jordbrukare köpte en hytt,
om vilken de inte kunde veta annat än
att den var godkänd och att den sålunda
borde ha haft en hållfasthet, som motsvarade
den i normerna angivna, och
jag förstår mycket väl att jordbrukarna
kunde anse sig lurade när de sedermera
fick kännedom om att hytten icke fullt
motsvarade dessa normer.

I interpellationssvaret framhåller statsrådet,
alt hytten aldrig varit godkänd.
Även om detta göres gällande har dock

Ang. skyddshytt å traktor
hytten faktiskt inregistrerats av bilbesiktningen,
en åtgärd som arbetarskyddsstyrelsen
i flera sammanhang förklarat
endast kunna komma i fråga beträffande
godkända hytter.

Jag vill, herr talman, också framhålla,
att denna interpellation har tillkommit
på tillskyndan av flera jordbrukare, vilka
oroats för konsekvenserna därest någon
olycka inträffar. Man undrar exempelvis
hur försäkringsbolagen ställer sig
och vem som skall stå för kostnaderna
om hytten kasseras. Jag tycker mig emellertid
av svaret — som jag finner mycket
positivt — glädjande nog kunna utläsa
en viss trygghet för traktorinnehavarna.
Jag fattar det så, herr statsråd, att även
om en jordbrukare utrustat sin traktor
med en sådan hytt, som det här är fråga
om, har han skaffat sig ett fullgott och
lagenligt skydd.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! När denna kammare
häromdagen hade att behandla en motion,
som rörde en förstärkning av partsrepresentationen
i arbetarskyddsstyrelsen,
hade motionärerna som motiv för
sitt yrkande bl. a. pekat på vissa mindre
tillfredsställande förhållanden, som sades
råda när det gällde arbetarskyddsstyrelsens
godkännande av skyddshytter.
Då statsutskottet yttrade sig över
denna motion, citerade utskottet i sitt
utlåtande vissa kritiska uttalanden, som
arbetarskyddsstyrelsen hade gjort, riktade
mot statens maskinprovningar. Dessa
uttalanden var enligt min mening felaktiga.
Jag har nämligen haft tillfälle
alt följa verksamheten vid maskinprovningarna
i egenskap av styrelseledamot.
Jag sade därför då, att det föreföll egendomligt
att sådan kritik kan få offentliggöras
utan att den institution som är
utsatt för kritiken, alltså i detta fall
maskinprovningarna, har fått något som
helst tillfälle att bemöta kritiken och
förklara förhållandena.

Den interpellation som nu behandlas
har emellertid givit ett sådant tillfälle.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Om inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola

och jag vill då gärna vitsorda de uppgifter
som herr Arvidson nyss har lämnat.

Därutöver skulle mycket kunna vara
att tillägga, men med tanke på den klart
positiva inställning som interpellationssvaret
ger uttryck för avstår jag från
det. Jag vill endast uttrycka den förhoppningen
att skyddsfrågorna, som för jordbruket
och dess anställda är utomordentligt
viktiga, i fortsättningen kommer
att behandlas på ett för alla parter gynnsamt
sätt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att utskottet
beslutat att för närvarande icke framlägga
något förslag för riksdagen med
anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning angående utgivande
av en matrikel över riksdagens ledamöter.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckta motioner angående laxfisket i Östersjön,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1960/61 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Om inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med

budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes av
vad departementschefen anfört, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61, dels ock
till Chalmers tekniska högskola: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 11 097 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl. (I: 27) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson i Kalix m. fl. (II: 35), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att från och med den 1 juli 1960 inrätta
en professur i vägbyggnad vid
Chalmers tekniska högskola samt att
kostnaderna härför måtte avräknas mot
automobilskattemedlen;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergman m. fl. (I: 171) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén in. fl. (II: 188).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:27 och II: 35 icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 171 och II: 188,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes av
vad departementschefen anfört,

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

c) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 11 097 000 kronor.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Om inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herr Boman, fröken Elmén,
fröken Karlsson, herr Bohman och fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet på
de i motionerna I: 27 och II: 35 anförda
skälen bort tillstyrka inrättande av en
professur i vägbyggnad vid Chalmers
tekniska högskola, dock med hänsyn till
tillsättningsprocedurens längd först från
och med den 1 juli 1961, varvid emellertid
tillsättningsförfarandet borde få påbörjas
redan under 1960, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 27 och II: 35, besluta att från och med
den 1 juli 1961 inrätta en professur i
vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola,
varvid kostnaderna för professuren
skulle avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Frågan om inrättande av
en professur i vägbyggnad vid Chalmers
tekniska högskola har nu förekommit här
i kammaren år efter år, så att man snart
kan tala om en följetong. Men om man
studerar de väckta motionernas öde i
statsutskottet, kan man nog konstatera,
att skrivningen för avslag har inlindats
i allt välvilligare ordalag, för att i årets
edition låta på följande sätt: »Utskottet
är icke berett att tillstyrka bifall till
motionärernas förevarande förslag. Utskottet
vill emellertid under hänvisning
till den ståndpunkt utskottet tidigare
och senast i sitt av riksdagen godkända
utlåtande 1959: 181 intagit i anledning
av motionsvis gjorda yrkanden om inrättande
av ifrågavarande professur framhålla,
att utskottet finner mycket starka
skäl tala för att även Chalmers tekniska
högskola utrustas med en professur på
det betydelsefulla vägbyggnadsområdet.
Utskottet förutsätter att Kung], Maj:t
upptager spörsmålet om inrättande av
denna professur till förnyat övervägande
och för riksdagen snarast möjligt
framlägger förslag i ämnet.»

Med denna skrivning tycker man att
tiden nu borde vara inne för statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet

att handla, ty det kan inte vara ett lämpligt
förhållande mellan riksdagen och en
parlamentarisk regering, att sedan det
mäktiga statsutskottet år efter år gjort
så positiva uttalanden, som här skett,
ingenting händer från regeringens sida.

Med dessa korta reflexioner, herr talman,
ber jag få yrka bifall till herr Bomans
m. fl. reservation, som i så måtto
skiljer sig från motionen 1:27, att årtalet
1960 ändrats till 1961.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det var ett berömvärt
kort tal, och jag skall försöka fatta mig
lika kort på denna punkt.

Det har alltid förhållit sig så när vi
kommit in på dessa frågor, att det för
varje år gjorts framställningar från olika
håll om en rad nya tjänster. Jag tror
mig kunna säga, att i varje fall i andra
avdelningen i utskottet har vi denna
gång varit överens om, att Kungl. Maj:t
har bättre förutsättningar än utskottet
att göra den avvägning, som behövs,
när man skall ta ställning till dessa problem.

I sak tror jag nog att vi är alldeles
överens.

lag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Är det inte i så fall rätt
anmärkningsvärt, herr Näsström, att det
för vägbyggnadsprofessuren finns lokaler
vid Chalmers tekniska högskola sedan
åtskilliga år, men inte, såvitt jag
har mig bekant, för kärnkemi och reaktorfysik,
i vilka ämnen tjänster här föreslås
inrättade.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Statsutskottets andra avdelning
hade förmånen att få göra ett
besök i Chalmers förra veckan. Rektorn
nämnde de olika önskemål man hade
och slutade sitt anförande med att säga,
att eftersom han själv var väg- och vattenbyggare
var det ganska naturligt att
han satte denna sak i prioritetsställning.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Anslag till vidareutbildning av folkskollärare

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
12 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 13—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Anslag till vidareutbildning av folkskollärare Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vidareutbildning av folkskollära -

re för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:26) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 31), i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen vid sin behandling
av åttonde huvudtiteln, Vidareutbildning
av folkskollärare, måtte
medgiva, att terminskurs i ämnet kristendomskunskap
finge anordnas i enlighet
med vad av skolöverstyrelsen föreslagits; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh in. fl. (I: 259)
och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund m. fl. (11:317), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till Vidareutbildning av
folkskollärare för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 530 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:26 och 11:31, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Vidareutbildning av
folkskollärare för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Edström, Sundin, Thorsten
Larsson och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén, herr Larsson i Hedenäset,
fröken Vinge samt herr Helén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:26 och
II: 31, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

Fredagen den 13 inaj 1960

Nr 17

Anslag till vidareutbildning av folkskollärare

b) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Vidareutbildning av
folkskollärare för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 530 000
kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Vid punkt nr 31, som
gäller vidareutbildning av folkskollärare,
har herr Boman m. fl. fogat en reservation
till statsutskottets utlåtande.

På s. 27 i utlåtandet redovisas en rad
kurser som enligt statsverkspropositionen
skall anordnas under det kommande
budgetåret. I tabellen över vidareutbildningskurserna
saknar man en kurs i
ämnet kristendomskunskap. En sådan
kurs har tidigare hållits men är nu borta
ur förteckningen. Den reservation jag
nämnde innehåller ett förslag om att en
sådan kurs skall anordnas under nästa
budgetår.

Utskottsmajoriteten, som inte har velat
gå med på en sådan kurs, hänvisar
till att man kan få behörighet att undervisa
i kristendomskunskap på högstadiet
genom att deltaga i den grundläggande
kurs i kristendomskunskap som
anordnas för filosofisk ämbetsexamen,
alltså en akademisk examen. På detta
sätt skulle alltså vederbörande folkskollärare
kunna erhålla behörighet att undervisa
i ämnet kristendomskunskap.

.lag vill fästa uppmärksamheten på att
den kurs, som det här hänvisas till, närmast
är en tvåbetygskurs och att den —
såvida jag inte är fel underrättad —
normalt tar en tid av två å tre terminer.
Jag tror att i denna kurs också ingår
språkmomenten. Säkert är det inte
realistiskt att tänka sig att en folkskollärare
skulle vilja offra så lång tid på
att skaffa sig denna kompetens, och vi
tycker att det borde kunna ordnas en
enterminskurs. Det finns nämligen

många lärare som hyser ett levande intresse
för detta ämne, och många av
dem skulle gärna offra en termin för att
erhålla kompetens att undervisa i kristendomsämnet
— eventuellt i kombination
med andra ämnen — på högstadiet.
Ute i skoldistrikten är det också svårt
att få kompetenta lärare i detta ämne.
Även om det kan sägas att terminskursen
är i kortaste laget och att det vore
önskvärt om lärarna kunde gå igenom
den förut berörda kursen för filosofisk
ämbetsexamen, tror jag ändå det är bättre
att det anordnas en sådan utbildning
i detta ämne.

När vi skall ordna lärarfrågan på högstadiet
är vi ibland tvungna att låta lärare
från mellanstadiet ta hand om kristendomsundervisningen,
eller också får
vi sätta lärare, som är kompetenta att
undervisa på högstadiet i andra kombinationer,
att undervisa i kristendomsämnet,
i vilket de inte har någon som
helst utbildning.

Jag skulle här vilja framhålla, att det
måste vara angeläget för ansvariga myndigheter
och skolledare att ordna undervisningen
i detta ämne på bästa sätt.
Det här problemet kan sägas vara ett arbetskraftsproblem,
som vi har ganska
svårt att bemästra ute i skoldistrikten
— eller skolkommunerna, som de numera
heter. Det är alltså fråga om att ge
undervisningen på högstadiet inom försöksskolorna
bättre arbetskraft.

Det torde också framgå av utlåtandet,
att olika lärarorganisationer har gjort en
framställning till skolöverstyrelsen om
anordnande av en kurs i kristendomskunskap,
och skolöverstyrelsen har i sin
framställning till departementet upptagit
en sådan kurs.

Med dessa motiveringar, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkt 31 i statsutskottets utlåtande nr 8
bifogade reservation som har beteckningen
a och som är avgiven av herr
Boman m. fl.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Liksom föregående talare
skulle jag vilja säga ett par ord un -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Anslag till vidareutbildning av folkskollärare

der punkt 31, som angår vidareutbildning
av folkskollärare.

Centerpartiet har i en motion tagit
upp kravet på att en terminskurs i kristendomskunskap
skall anordnas för vidareutbildning
av folkskollärare. I denna
motion diskuterar vi ämnets betydelse
inom våra skolor. Jag vet mycket
väl att olika uppfattningar om nödvändigheten
och betydelsen av detta ämne
i skolorna är företrädda här i kammaren.
Jag avser ej att med detta mitt inlägg
dra upp en religionsdebatt, men jag
vill dock påpeka, att många människor
i vår tid anser att kristendomsundervisningen
i skolorna är lika väsentlig och
angelägen som undervisningen i något
annat ämne.

Undervisningens uppgift i sin helhet
är att ge eleverna en god insikt i ämnen
av olika slag, och vi har ingen anledning
att betrakta kristendomskunskapen på
annat sätt än andra ämnen på schemat.
Det gäller alltså att ge eleverna en kunskap
häri under skoltiden vilken de sedan
som vuxna har möjlighet att eventuellt
odla vidare.

Vilka vägar skall vi då gå fram på för
att ge en så god undervisning som möjligt
även i detta ämne? I höstas förelåg
här en motion om en utökning av antalet
undervisningstimmar i kristendomskunskap.
Det förslaget föranledde rätt
lång debatt. Det hävdades då, att det inte
fanns möjlighet att pressa in ytterligare
fler timmar på schemat, och att det inte
gavs någon prutmån på de andra läroämnena.

Jag tror mig även minnas att man vid
det tillfället hävdade, att man genom
undervisningens kvalitet, goda läroböcker
etc. skulle kunna uppnå samma resultat
som genom att öka timantalet. Jag
tar fasta på den tankegången. Det motions-
och reservationsledes framförda
kravet på terminskurs i ämnet kristendomskunskap
för vidareutbildning av
folkskollärare stöder sig på en begäran
från Sveriges folkskollärarförbund och
Sveriges folkskollärarinneförbund. I de
tidigare befordringskurserna har även
detta ämne ingått, men ämnet kan enligt
nu gällande bestämmelser icke läng -

re ingå som terminskurs för de folkskollärare
som önskar vidareutbilda sig.
Man har här uppenbarligen fört undan
kristendomsämnet, då ju en rad andra
ämnen allt fortfarande ingår i dessa kurser
för vidareutbildning.

Skolöverstyrelsen har yttrat sig över
denna framställning. Överstyrelsen anför,
att det torde föreligga behov av terminskurser
för vidareutbildning av folkskollärare
även i kristendomskunskap.
Skolöverstyrelsen vill därför för sin del
anordna en dylik kurs och uppskattar
kostnaderna till omkring 17 000 kronor.
Det är ju ett blygsamt belopp jämfört
med de summor som vi rör oss med på
många andra punkter. Det kan därför
knappast vara kostnaden som föranlett
departementschefen att avstyrka förslaget
på en enda råd utan någon som
helst motivering.

Utskottet erinrar om att grundläggande
kurs i kristendomskunskap för filosofisk
ämbetsexamen kan ingå i egentlig
vidareutbildningskurs för folkskollärare.
Vederbörande kan alltså gå den
.akademiska utbildningsvägen. Men här
gäller det ju att ordna den egentliga vidareutbildningen
för folkskollärare. Jag
upprepar att de nuvarande kurserna omfattar
en lång rad andra ämnen men ej
längre kristendomskunskap. Jag hoppas
verkligen att riksdagen då det här inte
behövs mer pengar än 17 000 kronor
skall tillmötesgå den begäran som framställts
både av skolöverstyrelsen och lärarförbunden.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till den vid punkten
31 med a betecknade reservationen av
herr Boman m. fl.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Må det först tillåtas mig
att uttrycka mitt beklagande över att
riksdagsarbetet är så forcerat och så
koncentrerat i maj månad, att inte bara
riksdagen utan också tryckerierna har
svårt att hinna med.

Vi har nu att behandla statsutskottets
utlåtande nr 8. Jag erkänner villigt att
jag inte hörde upp i tisdags när utlåtan -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Anslag till vidareutbildning av folkskollärare

De två reservationerna under den nu
föredragna punkten eliminerar egentli -

det bordlädes. Trycket hade då inte
delats, vilket inte heller skett på kvällen
den dagen. Jag uppmärksammade
därför inte, att åttonde huvudtiteln skulle
behandlas denna vecka. Inte heller
på onsdagsmorgonen, då jag till min
förvåning hörde att utlåtandet bordlädes
för andra gången, var trycket delat. Det
skedde först i onsdags klockan 12.13,
exakt angivet.

För den som i likhet med mig har
många olika ärenden att bevaka i ett
sådant här utlåtande är det av värde
att i tid få trycket i dess definitiva
utformning. Samtidigt som jag säger
detta vill jag emellertid betyga, att kammarens
sekreterare lät mig få ett exemplar
innan trycket delades. Han har
också på andra sätt försökt underlätta
mitt arbete.

Till den nu föredragna punkten 31
finns fogat en reservation b, vari
hävdas att vidareutbildningskurserna i
vad de avser humanistiska ämnen bör
begränsas. Tillgången på akademiskt utbildade
lärare i humanistiska ämnen är
nämligen redan nu så stort, att behoven
i stort sett kan sägas vara täckta. Tillgången
på sådana lärare kommer sannolikt
under de närmaste åren att vara
större än efterfrågan. Detta framgår
bl. a. av den proposition som behandlas
av det särskilda utskottet. Såvitt jag
sett har den saken inte heller bestritts
av de remissinstanser som behandlat universitetsberedningens
betänkande. Under
sådana omständigheter synes antalet
vidareutbildningskurser i humanistiska
ämnen kunna begränsas till högst två
i enlighet med reservation b.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det avsnitt av åttonde
huvudtiteln, som vi dag har att behandla
i utskottets utlåtande nr 8, omfattar
över 150 punkter. Jag skulle tro att de
kanske 20 procent av kammarens ledamöter,
som orkar höra på förhandlingarna,
sätter värde på att vi fattar oss så
kort som möjligt.

gen varandra. Jag skall heller inte ingå
på någon detaljdiskussion, utan inskränker
mig till att hänvisa till vad utskottet
skriver på sidan 28, vilket torde vara
kontentan av det hela.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt rörande vartdera momentet
av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, och herr
Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
31 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antagcs det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Anslag till kurser för lärare m. fl.

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 48.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen
jämlikt de beträffande mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
31 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 15.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Kaijser anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna. Å omröstningstavlan
hade följaktligen angivits att han
avstode från att rösta.

Punkterna 32—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Anslag till kurser för lärare m. fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kurser för lärare m. fl. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 541 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (I: 176) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Olsson m. fl. (II: 202), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
av frågan om inrättandet av ett
speciallärarseminarium,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl. (1:259)
och den andra inom andra kammaren av
herr Edlund m. fl. (II: 317), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till Kurser för lärare
m. fl. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 441 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Kurser för lärare
m. fl. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 1 541 000 kronor;

II. att motionerna 1:176 och 11:202
icke inåtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser och Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, till Kurser för lärare m. fl. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 441 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Under hänvisning till
det statsfinansiella läget föreslås i reservationen
vid denna punkt en minskning
av anslaget till orienteringskurser
med 50 000 kronor — av de 600 000 som
begärs i staten — samt likaledes en sänkning
av anslaget till utbildning av personal
i skolköksverksamheten med
50 000 kronor, av de begärda 100 000
till det ändamålet.

Jag vill erinra därom, att av anslaget
1958/59 på 1 393 900 kronor var nettoutgiften
1 179 470 kronor. Jag vill också
erinra därom, att det anslag, som
även reservationen omfattar, innebär en
ökning av anslagen till de mest angelägna
uppgifterna, nämligen till kurser för
hjälpklasslärare och särskollärare en
höjning från 244 000 till 284 000, till
kurser för lärare rörande skriv- och lässvårigheter
från 70 000 till 73 000, till
kurser för lärare rörande hörselskador
från 17 000 till 22 000 kronor o. s. v.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

Samtidigt vill jag gärna, herr talman,
instämma i det önskemål som framställts
i motion I: 176 av fru Wallentheim in. fl.
och 11:202 av fröken Olsson m. fl. om
inrättande av ett speciallärarseminarium.
Den av motionärerna begärda utredningen
skall emellertid enligt uppgift
med det snaraste igångsättas, och jag
har därför ingen anledning att frånträda
utskottets förslag på den punkten.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan.

Därpå gjordes enligt de med avseende
å mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkten 39

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,
m. m.

Kungl. Maj :t hade under punkten Allmänna
läroverken: Avlöningar föreslagit
riksdagen att fatta beslut på sätt i
punkten närmare angivits.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:260) samt den
andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström och herr Edlund (11:318),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att åtgärder borde vidtagas, så att
en sänkning av elevantalet inom skolans
olika läraravdelningar snarast kunde
komma till stånd;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman in. fl. (1:261) och den andra inom
andra kammaren av herr Helén
m. fl. (11:319), i vilka, såvitt här var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
vid sin behandling av förevarande
punkt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte utreda frågan
angående sänkning av elevantalet i klasserna
inom folkskolan, de allmänna läroverken
ocli därmed jämförliga läroanstalter
så, att proposition i ärendet kun -

Nr 17

Fredagen den 13 mai 1960

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,

de föreläggas 1961 års riksdag, varvid
såväl den mer långsiktiga målsättningen
borde fastställas som formerna för dess
successiva genomförande angivas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nestrup in. fl. (1:266) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Hammar
och Braconier (11:322), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte med anledning
av resultaten från skolöverstyrelsens
undersökning samt skolöverstyrelsens
förslag hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1961 års riksdag i
syfte att giva rektorerna vid de statliga
läroverken mera tid för den pedagogiska
ledningen av sina skolor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Xestrup och Sunne (I: 372)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hammar m. fl. (II: 474), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att tre nya lärarkursanstalter skulle inrättas
från och med budgetåret 1960/61
samt att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en skyndsam utredning angående
möjligheterna att genom inrättande av
nya lärarhögskolor eller praktiska lärarkursanstalter
öka utbildningskapaciteten
i den utsträckning, som en beräkning av
lärarbehovet motiverade.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört rörande tillämpningen
av gällande bestämmelser om
elevantalet i klasserna;

II. att motionerna 1:260 och 11:318
samt 1:261 och 11:319, sistnämnda två
motioner såvitt nu vore i fråga, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:372 och 11:474, i vad de
avsåge medelsanvisning utöver Kungl.
Maj ds förslag till lärarkursanstalter,

1. besluta, att Slottsstadens samrealskola
i Malmö och Mörby samrealskola i

m. m.

Danderyd från och med budgetåret
1960/61 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj:t bestämde, skulle ombildas
till högre allmänna läroverk med den
linjeorganisation Kungl. Maj:t bestämde;
skolande ombildningen tillgå sålunda,
att första ringen vid ombildningen omedelbart
upprättades och sedan ytterligare
en ring per år, till dess gymnasierna
vore i sin helhet färdigbildade;

2. besluta, att gymnasiet vid Uppsala
enskilda läroverk och privatgymnasium
från och med budgetåret 1960/61 eller
den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämde
skulle i sin helhet ombildas till
statligt allmänt gymnasium med den linjeorganisation,
Kungl. Maj:t bestämde;
allt under villkor att Uppsala stad åtoge
sig de skyldigheter, som enligt läroverksstadgan
ankomme på läroverkskommun; 3.

besluta, att ett treårigt, för manlig
och kvinnlig ungdom öppet försöksgymnasium
från och med budgetåret 1960/
61 eller den senare tidpunkt, Kungl.
Maj :t bestämde, skulle successivt upprättas
i envar av följande kommuner,
nämligen Huddinge, Malmö, Sundbyberg
och Södertälje, under villkor att respektive
kommun åtoge sig dels de skyldigheter,
som enligt läroverksstadgan ankomme
på läroverkskommun, dels ock
att för anskaffande av undervisningsmateriel
och bibliotek bevilja ett engångsbidrag
av 10 000 kronor;

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
linjeorganisationen vid de under
föregående punkt avsedda försöksgymnasierna; 5.

bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

6. godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

7. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 216 442 000 kronor;

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

IV. att motionerna 1:372 och 11:474,
i vad de avsåge utredning angående nya
lärarhögskolor m. m., icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 266 och II: 322, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Edström,
Sundin, Kaijser, Thorsten Larsson,
Skoglund i Doverstorp och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herrar Bohman och Larsson
i Hedenäset, fröken Vinge samt herr
Helén, vilka ansett att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:260 och 11:318 samt med bifall
till motionerna 1:261 och 11:319, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning av frågan rörande
sänkning av elevantalet i klasserna inom
folkskolan, de allmänna läroverken och
därmed jämförliga läroanstalter så, att
förslag i ärendet kunde föreläggas 1961
års riksdag, varvid såväl den mera långsiktiga
målsättningen borde fastställas
som formerna för sänkningens succesiva
genomförande.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Denna punkt, nr 39, i
statsutskottets utlåtande nr 8 är ju mycket
omfattande, och den är också mycket
kostnadskrävande. I samband med anslagsäskandena
kan man konstatera att
en del pedagogiska problem av betydande
räckvidd här också kommer in
i bilden. De flesta av dessa har tidigare
varit föremål för överläggningar i denna
kammare och även i medkammaren,
och de bär vid dessa tillfällen givit anledning
till livliga meningsutbyten.

Vad jag här ville fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på är att riksdagen
vid upprepade tillfällen i dessa
frågor gjort uttalanden och expedierat

vissa klart formulerade beställningar hos
Kungl. Maj:t. Det problem, som jag nu
i korthet vill beröra, nämligen frågan
om de stora klasserna på de olika stadierna
inom vårt skolväsende, är ju
välkänt.

Jag vill först konstatera att det föreligger
fullständig enighet om nödvändigheten
av att åtgärder vidtages i det
avseende som jag här har antytt. Det
måste betraktas som ett mycket viktigt
skolproblem att klasserna nedbringas
till ett någotsånär godtagbart elevantal.
Det är inte bara vi som i egenskap av
pedagoger sysslar med dessa frågor som
har den uppfattningen, utan jag tror
att den har spritt sig bland föräldrarna,
som naturligtvis är hårt engagerade på
detta område, men jag tror också att
den stora allmänheten bär sinne för
detta problem.

I statsverkspropositionen ägnar departementschefen
denna fråga åtskilligt
utrymme, och där redovisas även riksdagens
tidigare beställningar på olika
punkter. Så långt är ju allt gott och
väl. Vi uppskattar statsrådets intresse
för dessa spörsmål, men jag måste konstatera
att vi blev ganska besvikna och
verkligt bekymrade över det ställningstagande
i denna fråga, som redovisas i
åttonde huvudtiteln på s. 506. Där sägs
det bl. a.: »Mot bakgrunden av de här
i korthet redovisade beräkningarna» —
det är kostnaderna det gäller — »har
jag för egen del icke funnit det
lämpligt att nu driva utredningsarbetet
längre utan att först riksdagens uppmärksamhet
fästes på de ekonomiska
konsekvenser, som ett genomförande av
standardförbättringar i detta avseende
kan förutses medföra.»

Detta kan man ju inte gärna motsäga,
ty det är naturligtvis fullt riktigt att det
påpekas i detta sammanhang.

Statsrådet uttalar alltså den meningen,
att de angelägna förbättringar i betingelserna
för skolans verksamhet, som ett
mindre elevantal i klasserna ju utgör,
inte nu kan genomföras, och det tillägges
också att man inte heller under de
närmaste åren kan räkna med en sådan
förbättring.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,

Personligen måste jag betrakta detta
såsom ett övermåttan sorgligt budskap,
och jag tror att den uppfattningen delas
av många av dem, som arbetar i skolan,
och, jag vill tillägga det, även av föräldrar
och målsmän och andra för skolans
arbete intresserade. Vi drar den
slutsatsen härav att det påbörjade arbetet
på den där angelägna reformen
skjuts på en oviss framtid. Riksdagen
har dock klart uttalat sig för en planering
i denna riktning, men nu skrinläggs
denna på obestämd tid.

I sammanhanget redovisas givetvis
kostnaderna för reformens genomförande,
men detta sker i en utsträckning och
en form som knappast ger oss möjlighet
att i detalj granska och bedöma det
resultat som framlagts inom departementet.
Man kan också säga att vi därigenom
förlorat möjligheten att klarlägga,
om vissa mindre förbättringar
skulle kunna uppnås, så att vi successivt
kunde komma fram till det idealtillstånd
som tycks hägra någonstans
långt borta i framtiden. Vi drar den slutsatsen
att intresset för denna sak inom
departementet har svalnat betydligt.

Tillåt mig ändå att i det sammanhanget
skänka statsrådet ett erkännande för
de initiativ han tagit på andra områden
och för det intresse som statsrådet alltid
har visat undervisningen. Det är väl de
ekonomiska konsekvenserna som har
hindrat statsrådet från att fullfölja de
tankar jag här talat om. Jag vet även att
ecklesiastikministern äger ingående
kännedom om olika skolformer och utbildningsvägar,
men vi, som dagligen i
olika befattningar ställs inför problemen
särskilt med skolans fostrande arbete,
har knappast möjlighet att ge några
anvisningar om hur lärarna skall bära
sig åt för att få till stånd en något
så när hygglig disciplin och komma
fram till ett godtagbart resultat i undervisningen
när man rör sig med klasser
på 35, 36, 37, ja, kanske 38 elever. Detta
är ett synnerligen allvarligt problem,
och jag kan inte annat än upprepa det
ännu en gång, även om det har skett
vid åtskilliga tillfällen tidigare.

Det är stora utgiftsbelopp som här

m. m.

uppskattningsvis redovisas, men fördenskull
tycker jag inte att ett avbrytande
av arbetet på en förbättring har motiverats.
Motionärerna och reservanterna
i utskottet har yrkat att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning i frågan om en sänkning
av elevantalet i klasserna inom folkskolorna
samt de allmänna läroverken och
därmed jämförliga läroanstalter, så att
förslag kan föreläggas 1961 års riksdag.
I motionen liksom i reservationen framhålles
att man bör inte bara fastställa
den mera långsiktiga målsättningen,
utan även ange formerna för en successiv
förbättring, och det är detta jag lägger
särskilt stor vikt vid. Jag tror att
en sådan uppläggning är mycket betydelsefull.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkt 39 fogade reservationen
av herr Boman m. fl.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Liksom den föregående
talaren vill jag erinra om att vi under
den här punkten behandlar en fråga som
kallats för den angelägnaste skolreformen.
Uttrycket har kanske numera blivit
litet slitet, eftersom både enskilda
riksdagsledamöter och även riksdagen
så många gånger har gjort framställningar
om att statsmakterna skulle förverkliga
den reform som innebär en
minskning av elevantalet i klasserna.

Jag skall emellertid inte uppehålla
mig så länge vid den här frågan, eftersom
jag vet att flera av motionärerna i
ämnet kommer att begära ordet. Jag vill
dock påpeka att de stora klasserna vållar
svårigheter inte endast för själva undervisningen,
utan också när det gäller
att upprätthålla disciplinen på det sätt
som vore önskvärt. Säkerligen hade skolan
kunnat nå bättre resultat i det avseendet
om klasserna varit litet mindre.
Även om vi reservanter är medvetna om
att de höga kostnader, som har redovisats,
haft en nedkylande inverkan på
entusiasmen för denna reform, har vi
ändå vågat oss på att begära att utredningen
av hithörande spörsmål skall
fortgå.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

En annan sak, som jag vill erkänna
ligger mig kanske ännu varmare om
hjärtat, gäller den i punkt 41 behandlade
frågan om vissa förstärkningsanordningar
inom skolväsendet. Även i den frågan
har avgivits en reservation, som jag
anslutit mig till, och jag tar mig friheten,
herr talman, att behandla även den, eftersom
den faktiskt hör samman med
den här frågan.

Om jag nu har fattat statsrådet Edenmans
skrivning på den punkten rätt uttalar
han sig så positivt, man får intryck
av att han mycket gärna skulle
se att det kom till stånd en minskning
av elevantalet i slöjdavdelningarna, där
en sänkning av delningstalet från 25 till
20 skulle vara mycket eftersträvansvärt.
Det rör sig ju här om en betydligt mindre
kostnad än i den stora frågan. Jag
vill erinra om att departementschefen
har uppskattat kostnaderna till 3 miljoner
kronor.

Jag vill framhålla att en sådan reform
är mycket angelägen, ty slöjdundervisningen
kan inte bedrivas på ett ändamålsenligt
sätt med mindre än att läraren
eller lärarinnan har möjlighet att
granska elevernas arbeten och hjälpa
eleverna till rätta. Under det praktiska
arbetet har jag jämt och ständigt kommit
i kontakt med det här problemet.
Vid många tillfällen står det under
slöjdlektionen en lång ko av elever, som
behöver visa sina arbeten eller få litet
hjälp och handledning av lärarinnan,
men hon hinner inte alltid ta sig an var
och en i den kön innan lektionen tagit
slut.

Det är därför med särskild tonvikt
just på den detaljen som jag, herr talman,
vin yrka bifall till den i punkt 39
avgivna reservationen. Jag kommer också
att yrka bifall till reservationen under
punkt 41.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Beträffande reservationen
på denna punkt vill jag i allt väsentligt
instämma i vad de föregående
talarna sagt om vad en minskning av
antalet elever i klasserna betyder för un -

dervisningen i skolan och för skolans
resultat, inte bara rent kuuskapsmässigt
utan också när det gäller att minska
disciplinsvårigheterna och underlätta
skolans fostrande uppgift. Jag behöver
alltså inte orda något om detta.

Jag skulle vilja säga några ord om en
annan sak, där jag inte har någon från
utskottet avvikande mening utan där jag
bara skulle vilja understryka betydelsen
av vad utskottet säger, och det gäller
möjligheten att förbättra rektorernas arbetssituation,
framför allt vid de allmänna
läroverken, så att dessa rektorer
i högre grad än som nu är förhållandet
skall kunna ägna sig åt den pedagogiska
ledningen vid skolan och att ge stöd och
handledning åt unga oerfarna lärare,
vilket särskilt är av betydelse på de
ställen där man på grund av lärarbristen
måste använda otillräckligt utbildad
lärarpersonal i större utsträckning. Det
är obestridligen så, att det finns rektorer
som lämnat sin befattning därför att
det administrativa arbetet är alltför betungande.

Det är visserligen möjligt att det delvis
kan röra sig om svårigheter av övergående
natur, beroende på att relativt
kort tid förflutit sedan skolstyrelsereformen
trädde i tillämpning och rektorerna
befriades från ansvaret för den
ekonomiska förvaltningen, men det kan
vara värt att påpeka, att överstyrelsen
blivit övertygad om att den väntade lättnaden
för rektorerna inte inträtt utan
att arbetsbördan snarast ökat.

Jag har alltså inget yrkande i denna
del. Jag vill bara understryka vad utskottet
anfört, nämligen att om det »på
objektiva grunder skulle kunna påvisas
ett verkligt behov av exempelvis kvalificerad
biträdeshjälp på vissa rektorsexpeditioner
synes det enligt utskottet
angeläget att detta behov i görligaste
mån tillgodoses». Utskottet anhåller att
Kungl. Maj:t ville ta frågan under ytterligare
övervägande. Jag tror att det är
mycket viktigt att det blir en förbättring
på den punkten.

I övrigt, herr talman, vill jag också
yrka bifall till den vid förevarande
punkt fogade reservationen.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra kammarledamöter motionerat
i den fråga, som rör en minskning
av antalet elever i klasserna. Det är
kanske därför på sin plats att jag säger
några ord i anslutning till föreliggande
utlåtande och den till detta fogade reservationen.

Då jag kommer att rösta för reservationen
på denna punkt, är det inte därför
att jag inte förstår att regeringen befinner
sig i ett dilemma, beroende på
statsutgifterna. Jag är helt övertygad
om att ecklesiastikministern helt och
fullt gillar de synpunkter, som företrätts
i motionerna och även i reservationen,
men att det här är en fråga om
hur man skall klara kostnadsbelastningen
för det hela, där ju den ecklesiastika
delen i år upptar ett stort utrymme med
många väsentliga poster. Då jag ändå
kommer att rösta för reservationen, är
det därför att jag anser frågan vara så
viktig att man får ta de kostnadsökningar,
som kan följa av ett bifall till
reservationen.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
vid att frågan om skoldisciplinen
ju inte bara är en fråga, som sammanhänger
med vissa allmänna psykologiska
företeelser i samhället och ute i
världen, utan också, såsom här har påpekats,
sammanhänger med det stora
antalet elever i klasserna. Jämsides med
detta är det emellertid så, att allt fler
och fler mödrar går ut i förvärvsarbetet,
och på detta sätt minskar möjligheterna
till barnens fostran på två håll,
både i hemmet och i skolan. Disciplinsvårigheterna
i skolan har ökat, disciplinsvårigheterna
i hemmet har ökat,
och det anser jag vara en ytterst betänklig
utveckling, därför att den tid av
omvårdnad och omtanke, som de vuxna
borde ge barnen, inte kommer dessa till
godo. Konsekvensen av detta måste bli
vissa brister som det gäller att undanröja.

Jag skall inte fördölja att här också
helt naturligt finns lärarintressen. Det är
klart att stora klasser för med sig en
stark ansträngning av lärarnas uppmärk -

m. m.

samhet. De hinner kanske inte ägna var
och en den individuella uppmärksamhet,
som skulle erfordras. De blir också mera
slitna.

Jag skall inte göra något uttalande —•
eftersom jag inte känner den sidan av
saken nämnvärt — i frågan huruvida de
stora klasserna också kan vara till förfång
för själva kunskapstillägnandet. Inom
vissa kretsar uttolkas kanske försämringen
i denna del närmast såsom en
produkt av enhetsskolans genomförande
i stället för av den företeelse vi talar om
här — även om den förekommer också
vid läroverken. I stället är det kanske
så, att undervisningen blir lidande av att
lärarna inte hinner, såsom här har sagts
t. ex. i fråga om undervisningen i slöjd,
ägna den tid åt var och en av eleverna,
som är erforderlig.

Ja, herr talman, jag anser att detta är
så pass viktigt att man inte uteslutande
får anlägga kostnadssynpunkter på saken.
Reservationen är ju relativt mjukt
utformad, då den hemställer om att få
en utredning fullföljd, vilken skulle kunna
leda till att förslag kan föreläggas
1961 års riksdag. Hur detta förslag skall
vara utformat, hur pass långtgående det
skall vara, finns i reservationens kläm
ingenting utsagt om. Det finns ändå vissa
möjligheter att göra en hel del av
mera generell natur än vad som utskottet
föreslår.

lag är alltså för min del beredd att
yrka bifall till reservationen vid denna
punkt. Jag skall utan någon annan motivering
än den som framförts här av
herr Thorsten Larsson be att få förklara,
att jag ämnar rösta också för reservationen
vid punkten 41 och kommer i
sinom tid att yrka bifall även till denna.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! När det gäller klassernas
storlek är jag av samma uppfattning
som herr Valter Åman alldeles nyss, då
han gjorde sig till tolk för den uppfattningen,
att svårigheter måste uppstå
i en klass, om klassen är så stor att
läraren inte kan ha den under ögonen

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

hela tiden. Nu förekommer det ju att
läraren har eleverna sittande alldeles
framme vid katedern till vänster och
till höger. Han kan inte se dem annat
än om han riktar blicken särskilt åt det
ena eller åt det andra hållet, åt höger
eller vänster, och då blir det alltid lätt
för oroselementen att göra sig gällande.

När man kommer upp i gymnasialstadiet,
där det inte är fråga om några
disciplinsvårigheter, uppstår andra problem.
Om man som det hände vid ett
läroverk i år har en A TH-klass på 32
elever, så är det en ohygglig arbetsbörda
som läggs på läraren, och för eleverna
är det oerhört svårt att kunna
göra sig gällande i en sådan klass samt
verkligen tillägna sig de kunskaper som
de bör tillägna sig på detta stadium. De
får under en språklektion inte tillräckligt
tillfälle att öva sig i det främmande
språket. Om eleverna i klassen är 32 till
antalet och läraren har 40, högst 45 minuter
till förfogande, blir det otvivelaktigt
på det sättet att de flesta eleverna
får sitta hela lektionen utan att säga
ett ord på det främmande språket. Detta
kan inte vara tillfredsställande, och
jag är fullständigt övertygad om att även
ecklesiastikministern delar denna uppfattning.

Herr talman! Jag har vid detta avsnitt
två motioner. De berör dels rektorernas
arbetsbörda — jag är här delvis förekommen
av herr Kaijser — och dels lärarutbildningen.
I sitt utlåtande nr Öl
i fjol underströk statsutskottet, att ett
väsentligt syfte med reformen av statsläroverkens
ekonomiska förvaltning var
att ge rektorerna mera tid för den pedagogiska
ledningen av sina skolor. Men
när denna reform genomfördes, sade
man från rektorernas sida, att man hyste
stora farhågor för huruvida man
verkligen skulle få en mindre arbetsbörda
än tidigare. Dessa farhågor har
besannats. Skolöverstyrelsen påpekade i
sin redogörelse 1959 att biträdeshjälpen
vid läroverken ej kunnat dimensioneras
med hänsyn till de faktiska arbetsuppgifternas
omfång, varför rektorernas arbetsbörda
ej minskats utan snarare
ökats. Utskottet begärde en redogörelse

8 Första kammarens protokoll 1!)60. Nr 17

om möjligt till 1960 års riksdag, innefattande
en redovisning för rektorernas arbetssituation.

Undersökningen kom till stånd med
berömvärd skyndsamhet. Den visade att
drygt 75 procent av de rektorer, som
svarat på överstyrelsens fråga, ej fått mera
tid för den pedagogiska ledningen,
alltså för sitt viktigaste arbete. Orsaken
härtill var att en omfattande rapportering
måste ske till skolstyrelserna för
att dessa skall få erforderliga uppgifter
för att kunna ombesörja utbetalningar.
Dessutom måste rektorerna föra en omfattande
dispositionsbokföring för att
kunna känna till kassornas ställning.

Då kamrerartjänsterna vid läroverken
indrogs vid reformens genomförande,
d. v. s. vid den ekonomiska förvaltningens
överförande till skolstyrelsen, måste
rektorerna själva föra denna dispositionsbokföring
om de inte kan lämna
över den till den biträdespersonal som
de har men som egentligen är avsedd för
andra uppgifter.

Huvudparten av rektorerna anser sig
alltså inte ha fått bättre tid till den
pedagogiska verksamheten på grund av
tidsödande skolstyrelsesammanträden
och en omfattande skriftväxling med
skolöverstyrelsen. Arbetet på rektorsexpeditionerna
har blivit mera tidskrävande
och tungrott.

När rektorerna mera allmänt tillfrågades
om sina arbetsförhållanden, svarade
drygt 80 procent av dem negativt.
De trivs inte så bra med sina arbetsförhållanden.
De anser att de har fått det
besvärligare än tidigare, och redan då
var det besvärligt nog.

Detta att rektorerna inte trivs med
sitt arbete anser jag vara uppseendeväckande.
Det måste verka försvårande
på rekryteringen och leda till att många
kompetenta och goda sökande till rektorsbefattningar
nu drar sig för att söka
rektorat, till stor skada för vårt skolväsen.
Skolöverstyrelsen har ansett sig
ånyo böra komma med förslag om förstärkning
av biträdeshjälpen till rektorerna.
Departementschefen har dock inte
funnit utrymme härför. Det är brist
på pengar som liggar bakom detta, för -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,

modar jag. Jag är ganska övertygad om
att departementschefen är väl medveten
om vilka svårigheter rektorerna har, och
att han säkert också vill göra vad han
kan för att få ett bättre sakernas tillstånd.

Utskottet funderar över resultatet av
den utredning, som det begärde och som
det också fick. Utskottet tror, att svårigheterna
är av övergående natur, men
det förutsätter dessutom, att rektorerna
kommer att få ännu större besvärligheter
när realskolan nu snart skall
ersättas av den nioåriga grundskolan.
Man ser dock att utskottet är positivt inställt.
Om det på objektiva grunder kan
påvisas, att det föreligger verkligt behov
av kvalificerad biträdeshjälp på
vissa rektorsexpeditioner, synes det utskottet
angeläget, att detta tillgodoses.
Utskottet fortsätter till sist med att säga,
att man förutsätter att Kungl. Maj:t
tar frågan om vidtagande av lämpliga
åtgärder att minska rektorernas administrativa
arbetsbörda under ytterligare
övervägande och förordar att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna
vad utskottet anfört.

Under sådana omständigheter finner
jag, att motionärernas krav i ganska
stor utsträckning blivit tillgodosedda,
och jag har inget särskilt yrkande på
denna punkt.

Jag har även motionerat om lärarutbildningen.
Den som studerat rapporterna
från försöksverksamheten med den
nioåriga grundskolan under årens lopp
har säkert fäst sig vid det faktum, att
de tre sista årsklasserna i mycket ringa
utsträckning haft tillgång till väl kvalificerade
lärare med full utbildning. Situationen
har under de senare åren blivit
något bättre, men mycket återstår
ännu att göra.

Jag tror att en starkt bidragande orsak
till detta förhållande är den bristande
kapaciteten hos lärarkursanstalterna
och lärarhögskolorna. Det tar för
lång tid, innan de unga filosofie magistrarna
efter avslutade universitetsstudier
fullföljer sin lärarutbildning med en
praktisk lärarkurs eller vid lärarhögskola.

m. m.

Provårskön — alltså de som väntar
på och snarast möjligt borde få tillfälle
till att gå igenom denna praktiska
lärarkurs —• var i höstas enligt uppgift
omkring 2 300. Utbildningskapaciteten
vid våra lärarkursanstalter och lärarhögskolor
är cirka 500 per år. Tillskottet
från universiteten av filosofie
magistrar är numera — och kommer
väl under de närmaste åren även att
bli — omkring 750. Som synes av dessa
siffror är ställningen ganska ohållbar.
I stället för att minska stiger provårskön
med cirka 250 väntande per år,
till skada för skolan och för de unga
lärarna.

Redan 1954 önskade riksdagen att denna
fråga skulle följas med uppmärksamhet.
1958 förordade skolöverstyrelsen
en utredning. I denna situation har
jag motionerat om inrättande av ytterligare
två lärarkursanstalter och begärt
skyndsam utredning om möjligheterna
att genom inrättande av nya lärarhögskolor
och nya lärarkursanstalter öka
utbildningskapaciteten.

Utskottet har varit högst välvilligt i
sin skrivning. Jag hoppas att ecklesiastikministern
beaktar vad utskottet säger,
när det betonar att starka skäl talar
för en ytterligare ökning av kapaciteten
på området för att i görligaste
mån nedbringa provårskön. Kungl. Maj:t
torde i fortsättningen uppmärksamt följa
detta spörsmål och, så snart förutsättningar
därför föreligger, för riksdagen
framlägga förslag i ärendet.

När det gäller lärarkursanstalterna
har ju departementschefen begärt att få
sätta i gång ytterligare en under nästa
läsår. Skolöverstyrelsen hade begärt
två nya, och jag hade också yrkat det
i min motion. Jag skall emellertid avstå
från att yrka bifall till detta förslag, därför
att jag senare funnit, att utskottet
har fått veta att departementet har vidtagit
förberedelser för att påbörja en
utredning om inrättandet av en ny lärarhögskola
och väl också av nya lärarkursanstalter
för att därigenom öka kapaciteten.
Jag hoppas nu att eckelsiastikministern
verkligen kan föranstalta om
att det kommer att finnas ekonomiskt ut -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

rymme för denna utvidgning av lärarkursanstalter
och lärarhögskolor, så att
de nytillkommande unga lärarna kan få
sin praktiska utbildning genomförd på
ett tidigt stadium. Det är inte lämpligt
att de undervisar i läroverk och på andra
håll under 5—10 år innan de får avsedd
metodisk utbildning på lärarhögskolorna
eller på lärarkursanstalterna.
Det är inte bra att de blir för gamla
och kanske hinner arbeta sig in i sina
egna metoder. De får då säkert svårare
att ändra sig än om de kommit till en
lärarkursanstalt eller lärarhögskola vid
en tidigare tidpunkt. Det är ju att konservera
en dålig sak och hindra en utveckling
till det bättre på det pedagogiska
området, om lärarna inte i tid får
den utbildning som de behöver. Detta
sett ur skolans och föräldrarnas synpunkt.
Ur magistrarnas egen synpunkt
ställer det sig ju så, att de visserligen
har arbete, men de har ingen överblick,
de har inte gjort bekantskap med förhållandena
vid ett större läroverk, t. ex.,
eller vid någon annan skola och de har
inte fått gå och höra på lektionerna eller
auskultera hos andra lärare och resonera
sig fram. Det är ju det som är så
viktigt att de får göra, innan de hinner
stelna till i några former.

Jag har, herr talman, inte heller på
denna punkt något yrkande, men jag
har i någon mån velat belysa dessa
frågor.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall försöka göra
mitt inlägg så kort som möjligt och begränsa
det till frågan om elevantalet
i klasserna. Alla talare i debatten har
ju understrukit detta som det väsentliga.
Att jag ändå anser att debatten på
denna punkt i dag kan göras relativt
begränsad, beror självfallet på att vi i
sak är överens om betydelsen av att
komma fram till ett sänkt elevantal
i klasserna i alla skolformer. Dessutom
vågar jag, herr talman, hänvisa till alla
de otaliga tillfällen — både här i riksdagshuset
och utanför — där jag talat
om detta problem.

Däremot förstår jag inte riktigt reservanterna,
när de ideligen talar om
denna utredning. Vad är det egentligen
som skall utredas? I varje fall kan
det inte gälla — som det står i reservationen
— en utredning om den långsiktiga
målsättningen. Den är vi redan
överens om, och jag trodde att det var
en ganska realistisk målsättning att försöka
sträva efter en sänkning av elevantalet
i alla skolformer med fem elever.
Det är det som kostar 83 miljoner
i lärarlöner och mellan 150 och 200
miljoner kronor i skollokaler.

Jag tror inte heller att vi behöver
företaga någon särskild utredning om i
vilken ordning olika delreformer skall
kunna genomföras — om vi skall gå
på delreformernas väg, och det blir väl
självfallet av statsfinansiella skäl nödvändigt.
Utskottet skriver — och jag
vill helt ansluta mig till den synpunkten
såsom verklighetsbetonad —- att delreformer
måste genomföras i den takt
det statsfinansiella läget medger.

Reservanterna pekar på angelägenheten
av att sänka elevantalet i slöjdavdelningarna.
Jag vill gärna gå med på att
detta bör sättas mycket högt upp på
den graderade angelägenhetsskalan. Man
pekar vidare på avslutningsklasserna i
realskolan. Det kan jag också gärna
acceptera, och jag vill tillägga, att en
sänkning av elevantalet i sjunde och
åttonde klasserna i folkskolan inte minst
skulle vara viktig ur disciplinsynpunkt.
Hur vi än räknar på dessa delreformer,
kommer vi emellertid fram till betydande
belopp, vilket jag tagit mig friheten
understryka i statsverkspropositionen.
Det rör sig på praktiskt taget alla dessa
punkter om belopp från 7—8 miljoner
kronor upp till 20 miljoner kronor.

Om det tillätes mig, herr talman, att
beröra även punkt 41, som hör samman
med vad vi nu diskuterar, så gäller
ju reservationen där ett anslag på 2
miljoner kronor. Det räcker inte ens
för att genomföra ett lägre elevantal
i slöjdavdelningarna. Bara den reformen
—- som reservanterna nu talar för
— kostar 3 miljoner kronor. Skall vi
sedan dessutom klara sänkningen av

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

elevantalet i realskolans högsta klass,
tillkommer ytterligare 3,2 miljoner kronor.
Det blir alltså inte fråga om ett
anslag på 2 miljoner kronor — herrar
och damer reservanter — utan om 6
miljoner kronor enbart för dessa relativt
begränsade åtgärder.

När vi inom departementet tog itu
med förberedelserna för den av riksdagen
begärda utredningen, var det —
som jag nyss sagt -— mycket lätt att
komma fram till en schablonmässig uppskattning
av kostnaderna. Så långt har
vi alltså kommit, och det är detta som
iag redovisat på riksstaten. Men om man
skall gå vidare, måste det vara någon
mening med det detaljarbete, som sedan
skall följa. Det är en rad undersökningar
som måste göras. Framför
allt måste man se till, att man inte på
papperet genomför en reform, som i
verkligheten inte kan genomföras t. ex.
med hänsyn till lokalbristen. En sådan
detaljundersökning är tidskrävande.
Men detta är inte något skäl i och för sig
för ett departement. Det väsentliga skälet,
herr talman, är att när denna utredning
är färdig, bör den ju i rimlighetens
namn omedelbart resultera i en proposition
till riksdagen. Varken riksdagen
eller regeringen eller allmänheten
har någon glädje av att det ligger ett
utredningsresultat, som för varje kvartal
och varje år blir allt äldre och äldre
och därmed allt oanvändbarare. Jag har
i min enfald — förmodligen — trott att
riksdagen skulle uppskatta att jag helt
enkelt klart deklarerat, att jag inte såg
att det fanns några statsfinansiella möjligheter
att göra några större och mer
betydelsefulla reformer på detta område
inom de närmaste åren. När det gäller
delreformer är det självfallet att regeringen
kommer att anstränga sig till
det yttersta för att gå vidare på den
linjen.

.lag vill till slut, herr talman, erinra
om att det ändå skett åtskilligt under de
gångna åren. Jag vill peka på att i t. ex.
klass 5 är det nu delad klass två timmar
i engelska i veckan, i klass 6 delad
klass en timme i veckan i matematik,
på högstadiet delad klass en timme i

veckan i engelska och tyska när det
gäller klass 7, i franska en timme i veckan
när det gäller klass 9 samt likaså
i alla slags laborationer. I praktiska
ämnen såsom hemkunskap, maskinskrivning
och yrkesarbete består grupperna
som regel av högst 16 elever — tyvärr
är inte slöjdundervisningen med där.

Vi har vidare för några år sedan här
i riksdagen fattat beslut om minskning
av elevantalet i A-klasserna i folkskolan,
och den reformen — som nu håller på att
genomföras — kostar 13 miljoner kronor
per år. Vi har beslutat genomföra skolmognadsklasser,
och den sista reformen
på detta område gällde ju den s. k. särskilda
observationsundervisningen.

Jag skulle alltså vilja sluta mitt inlägg
med att säga, att det är nödvändigt
att man inte söker göra politik av
denna fråga. Det finns ingen fråga som
är så lätt att tala om som just frågan
om önskvärdheten av ett lägre elevantal
i klasserna. Vem som helst kan
göra det. Även en medlem av regeringen
— till och med ecklesiastikministern
— kan göra det, men det är ändå meningslöst
om man inte kan gå från ord
till handling. Det orkade jag inte med
förra hösten, och utskottet har ansett
den bedömningen riktig. Det märkliga är
ju att reservanterna tydligen gör det
också, tv de har inte orkat gå ett enda
steg längre än vad utskottsmajoriteten
och regeringen gjort utom att breda på
med några vackra ord om en utredning.
Jag anser att vi bör se denna
verklighet för ögonen: här är det helt
enkelt fråga om att mobilisera några
tiotal miljoner kronor omedelbart för
att det skall kunna bli tal om att man
uträttar någonting.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
statsrådet menade mig, när han sade
att man inte bör göra politik av denna
fråga. Låt mig dock säga, att om det
finns en liten gnutta av politik i resonemanget,
finns det rätt mycket mera
av den erfarenhet jag som skolman har

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

och som jag gärna vill lägga till grund
för vad som sagts i detta sammanhang!

Beträffande de kostnader som redovisas
i statsverkspropositionen måste
det ju av naturliga skäl vara ganska
uppskattningsmässiga kostnader, även
om man kan konstatera att det är fråga
om avsevärda summor. Det är alltså på
den punkten vi gärna vill att utredningen
skall fortsätta så att vi kan få litet
mera begrepp om det hela, och framför
allt bör detta utredningsmaterial ställas
till vårt förfogande — det kan inte vara
något fel i att önska det, såvitt jag förstår.
Sedan har jag den uppfattningen
att ecklesiastikministern inte varit så
rädd för att äska miljoner, och vi hoppas
att vi fortfarande får se något av
detta på den här punkten också.

Det kan ju säges att vi inte har någon
glädje av att det finns en redovisning
av kostnaderna, eftersom vi inte
kan effektuera önskemålen omedelbart.
Jag tror ändå att det vore av ett visst
värde om man hade en redovisning och
finge granska den litet grand.

Det var på en punkt här som jag kanske
skulle kunna lämna en liten upplysning,
och den gällde de 2 miljonerna.
Vi hade från början motionerat om 6
miljoner, men vi har stannat för dessa
två miljoner, ty vi vet att den planering
som måste ske tidigt på vårterminen
redan är verkställd i vissa fall. Man
skulle ändå kunna tänka sig att en del
distrikt och skolor skulle få möjlighet
att tillvarata dessa 2 miljoner kronor,
exempelvis beträffande slöjdundervisning
och högsta klassen i realskolan.
Även om jag undervisar och innehar rektorat
inom det obligatoriska skolväsendet,
anser jag att högsta klassen i realskolan
kräver en reform.

Jag måste påminna herr statsrådet om
att vi förra året satsade 2,2 miljoner kronor
på förstärkning av matematikundervisningen
genom att en reservation då
gick igenom. Jag är medveten om att
det har skett en stor förstärkning. Jag
vill gärna uttala att vi är tacksamma
för det, men vi får ändå inte förbise
att detta är den viktigaste reform vi
här sysselsätter oss med.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill endast göra ett
kort inlägg. Därest det till hösten visar
sig att det finns utrymme för reformer
på detta område, så behöver man aldrig
riskera att man i det läget skall skylla
på att det inte finns någon utredning
verkställd. Det löftet kan jag gärna avge
här i kammaren, att frågan om utredningen
i och för sig inte är något problem,
bara de som utför den får klart
för sig att den är meningsfull. Jag
hoppas att jag inte behöver bli missförstådd
på denna punkt. Jag kommer inte
att använda utredningsarbetet som något
motiv för att inte lägga fram något
förslag. Det är en rent ekonomisk fråga,
ingenting annat.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan bara hänvisa
herr statsrådet till vad herr Källqvist
sade om de två miljonerna. Jag nämnde
i mitt huvudanförande att statsrådet
är mycket positivt inställd till i varje
fall den del av reformen, som gäller
slöjdundervisning. Jag skall inte längre
uppehålla mig vid detta, men jag vill
säga att jag fäste mig mest vid den första
punkten i herr statsrådets argumentering,
när han frågade vad vi skall utreda.
Strax därefter förklarade han att
han var för en etappreformering. Ja, det
är just detta en utredning bl. a. avser.
Vi förstår mycket väl att det inte går
att ta hela reformen i ett enda svep på
grund av de höga kostnaderna, men det
är just här det hade varit bra att få
en plan beträffande vilka vägar och etapper
som enligt statsrådets uppfattning
är det mest angelägna.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Edenman förklarade,
att motionärerna och reservanterna
i sina yrkanden varit mycket välmenande,
men att därutöver inte mycket
var att konstatera. Jag vill återgälda
den artigheten med att ecklesiastikministern
säger, att någonting bör göras,

Fredagen den 13 maj 1960

38 Nr 17

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,

men när och i vilken omfattning det bör
ske, kan han inte säga. Det är väl på
den punkten det skiljer mellan oss och
ecklesiastikministern. Vi skulle gärna
vilja se en plan eller något av en antydan
om hur man successivt och med
hjälp, inte av de många hundra miljonerna
på en gång, utan av en del av
dessa pengar kunde sätta i gång med
en process, som ledde till ett återställande
efter hand av elevantalet till vad
det en gång har varit och vad det ur
praktiska synpunkter borde vara.

Nu är det väl så med ecklesiastikministern
som med oss, att vi kanske i sammanhanget
inte har så lätt att anvisa
var pengarna skall tas. Jag tror emellertid
det är rätt väsentligt att i budgetarbetet
denna fråga kommer rätt långt
upp på önskelistan och rätt nära i tiden.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag begärde ordet då jag
hörde ecklesiastikministern säga, att vi
egentligen var eniga i sak. Jag är inte
övertygad om att så är fallet. Vi är ense
såtillvida, att somliga mer platoniskt,
andra mer energiskt betonar olägenheterna
av det tillstånd vi nu har med de
stora klasserna. Den såvitt jag förstår
avgörande frågan här är emellertid denna:
Är dessa olägenheter så stora, att avhjälpandet
bör få en viss prioritet, eller
är de av sådan beskaffenhet, att avhjälpandet
såsom enligt ecklesiastikministerns
mening tillhör de önskemål man
har på litet längre sikt? För att komma
till denna »enighet i sak» pressar nog
statsrådet Edenman de formuleringar reservanterna
gjort överst på sidan 114.

Avgörande här är alltså, om önskemålet
att få mindre klasser är så stort,
att det bör gå före en del andra reformer
inom skolväsendets område. Skulle
det vara så, vilket vi anser vara mycket
sannolikt, att en återgång till tidigare
regler skulle kräva mycket stora
belopp i fråga om lärarlöner, lärarutbildning
och lokaler, kan dessa belopp
i och för sig te sig avskräckande. Men
anser man att här är fråga om den angelägnaste
skolreformen och att man för -

in. m.

denskull bör ge den viss prioritet, följer
därav att man låter andra önskemål träda
tillbaka.

Det förefaller mig vara ganska angeläget
att, när man — såsom en del talare
har gjort — betonar olägenheterna
av det nuvarande tillståndet, man också
gör klart för sig, att dessa olägenheter
får bestående verkningar både då det
gäller den sämre effekten av undervisningen
och det sämre resultatet i fråga
om uppfostran. Vad beträffar det sämre
undervisningsresultatet, får detta bestående
verkningar för dem som skall fortsätta
på en enhetsskolas högstadium eller
i en realskola och sedermera i ett
gymnasium. Är arbetsförhållandena sådana,
att inte de grundläggande kunskaperna
och färdigheterna kan meddelas,
sträcker detta sina verkningar mycket
långt framåt.

Av detta drar jag den slutsatsen, att
det är viktigare att vi sörjer för ordentliga,
tillfredsställande arbetsförhållanden
inom den skolorganisation vi har,
än att vi med överansträngning av våra
krafter ökar ut skoltiden. Redan där är
ett avvägningsproblem, men anser man
att det här är fråga om en angelägenhet,
som bör ges en viss prioritetsrätt, kommer
därigenom även kostnadsfrågan till
en del att lösas.

Det har sagts här att ecklesiastikministern
i den här frågan befinner sig
i ett dilemma. Jag skulle nog säga, att
det dilemmat t. o. m. är besvärande. Man
kan inte å ena sidan tala om att man
vill förbättra skolväsendet och å andra
sidan bibehålla anordningar som i hög
grad försvårar att få resultat av det skolväsen
vi har och som motverkar de önskemål
vi uttalar om att individualisera
undervisningen, i all synnerhet om man
tänker sig, att på ett blivande högstadium
denna individualisering enligt
skolkommissionens propåer skall få ett
ökat utrymme. Allt talar för att man
måste bereda förutsättningarna på ett
tidigare stadium. Det uppkommer också
en motsättning till de önskemål man
även från ecklesiastikdepartementet uttalat
om att vi skall låta skolans fostrande
verksamhet träda i förgrunden.

Fredagen den 13 mai 1960

Nr 17

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

Jag vill med detta ha sagt, att eftersom
problemet gäller långsiktighet eller
prioritet, är vi nog inte så eniga i sak,
som herr statsrådet i sitt första inlägg
ville göra gällande. Vill man någonting
och vet att det kostar mycket pengar,
kan det hända att man får inskränka
på en del, som i detta sammanhang —
hur önskvärt det än i och för sig kan
vara — dock i förhållande till denna
angelägna skolreform är mindre viktigt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter departementschefens
anförande kan jag fatta mig ganska
kort. Jag vill emellertid citera något
av vad utskottet har anfört i denna
fråga. Utskottet har en mycket utförlig
beskrivning av det problem som kommer
under bedömande på denna punkt.
På s. 39 skriver utskottet: »Utskottet,
som alltjämt vidhåller sin redan tidigare
intagna ståndpunkt att en sänkning
av elevantalet måste anses angelägen,
vill som en utgångspunkt för sina fortsatta
ställningstaganden fästa uppmärksamheten
på att redan nuvarande bestämmelser
som reglerar lärjungeantalet
i klasserna synes lämna utrymme för vederbörande
myndighet till en viss
skönsmässig tillämpning av bestämmelserna
från fall till fall. Detta får dock
enligt utskottets mening icke leda till att
man i praktiken genomför generella förändringar
i tillämpningen. Utskottet föreställer
sig emellertid att det framför
allt i syfte att kapa de enligt utskottets
uppfattning relativt fåtaliga ''topparna’
med avseende å elevantalet i klasserna
bör vara möjligt för skolöverstyrelsen
respektive länsskolnämnderna att även
med en försiktig tillämpning åstadkomma
resultat i ovan angiven riktning.
Som exempel härpå kan nämnas, att utskottet
har sig bekant, att det i ett av
våra medelstora län för att kapa ''topparna''
inom folkskoleväsendet endast
skulle behövas ytterligare ett femtal lärartjänster
och klassavdelningar.»

Jag tror att detta säger ganska mycket.
Inom utskottet har vi varit överens
om önskemålet att successivt sänka an -

talet elever i klasserna, varför det inte
är om det vi strider. Departementschefen
är ju fullständigt överens med oss på
den punkten, men han kunde inte skaffa
de pengar som behövdes för att genomföra
denna åtgärd.

I början av varje riksdag brukar vi
få höra ganska långa föreläsningar här
om hur nödvändigt det är att iakttaga
sparsamhet, men är det inte, ärade kammarledamöter,
egendomligt att man
glömmer alla dessa goda föresatser så
snart man kommer in på ett ämne som
man har speciellt intresse för?

Beträffande en detalj i det hela skulle
jag vilja rikta en uppmaning till departementschefen.
Ofta får vi i denna kammare
liksom i medkammaren höra, att
man gör så och så i England, i Västtyskland
o. s. v. Jag tycker att det är egendomligt
att vi aldrig på denna punkt
har fått någon upplysning om hur det
ligger till i andra länder. Skulle det inte
vara av värde för oss allesammans, om
vi fick en objektiv upplysning på dessa
punkter? Jag tror inte att vårt skolväsende
skiljer sig så väsentligt från andra
länders skolväsende, att man utan vidare
kan säga att vad som är tillämpligt
där inte är tillämpligt här. Det kan finnas
detaljer som är olika, men i stort
sett tror jag nog att förhållandena är
ganska likartade. Det vore värdefullt för
bedömningen av detta problem att få en
officiellt bekräftad uppgift om förhållandena
i de olika länderna. Jag tror för
min del att det är möjligt att få sådana
uppgifter.

Trots detta är vi överens om att vi
skall försöka nedbringa elevantalet så
fort det kan ske, men det är stora pengar
det gäller. Nu, liksom hundratals andra
gånger, får vi höra att vi skall spara in
på något annat, men så fort man kommer
fram till frågan, vad det där andra
är, som man vill spara på, får man inget
definitivt svar. Det är ju ingen nvhet
för oss andra att herr Bergh i Luleå,
som såvitt jag kunnat utröna aldrig varit
någon vän av enhetsskolan, nu vill
stoppa uppbyggnaden av densamma —
det inlägget hade jag faktiskt väntat att
han skulle göra — men majoriteten av

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,
riksdagens ledamöter vill säkert inte
följa honom på den punkten.

Jag vill sedan, herr talman, säga några
ord i anledning av vad herr Nestrup
yttrade om rektorernas arbetsbörda. I
skolstyrelseutredningen hade vi som ledamöter
två förnämliga krafter på detta
område, två rektorer med lång och omfattande
erfarenhet av arbetet på en
rektorsexpedition. Vi hade många och
långa överläggningar om denna sak och
kom fram till ett enhälligt betänkande,
på vilket denna reform nu vilar.

Herr Nestrup säger att det gjorts en
enkät bland rektorerna. Många rektorer
skulle då ha svarat, att de inte fått någon
nämnvärd minskning av arbetsbördan.
Ja, om vi skulle göra en liknande
enkät hos andra yrkesutövare — vi kan
ta vilken grupp som helst — kan vi vara
tämligen förvissade om att ingen
skulle svara: Detta är verkligen en bra
reform, nu har vi fått ökad ledighet

o. s. v. Naturligtvis skulle ingen svara på
det sättet, men det åligger ju oss att söka
bedöma situationen på ett objektivt sätt.
Faktum är att en del svårigheter kan
bero på lokala förhållanden. Det finns
skoldistrikt som inte ställer tillräckligt
hjälp till förfogande på rektorsexpeditionerna,
men vi tror, som utskottet skriver,
att detta är en olägenhet av övergående
natur.

Jag vill inte förneka att det finns rektorer
som har stor arbetsbörda, men när
både de själva och herr Nestrup säger
att deras stora arbetsbörda främst beror
på att de måste bevista skolstyrelsesammanträden,
blir jag litet fundersam. Hur
många av landets invånare måste inte
bevista sammanträden utan att för den
skull iämra sig alltför högljutt? Det är
väl inte värre för rektorerna på den
punkten än vad det är för många andra
människor inom den offentliga förvaltningen.
Men om man skall vara fullt ärlig
måste man nog erkänna att det ligger
till på följande sätt. Tidigare hade
rektorerna, framför allt vid de högre
skolorna, en mycket självständig ställning.
Rektor var i regel styrelsen. Nu
genomförs en reform på detta område,
så att rektor kommer under samma de -

m. m.

mokratiska bestämmelser som tidigare
gällt t. ex. för överlärarna. Jag kan då
mycket väl förstå att man på vissa håll
under en övergångstid kan ha svårt att
acceptera det nya läget, men vi tror i
utskottet ändå att det så småningom
skall vara möjligt att få rätsida även på
denna sak.

Jag vill, herr talman, starkt poängtera,
att vad jag här säger icke är något försvar
för sådana kommuner som inte ställer
till förfogande tillräcklig hjälp på
rektorsexpeditionerna. Vi anser alla i
utskottet att rektorerna bör få erforderlig
hjälp. Sedan kan det naturligtvis ibland
bli vissa svårigheter att bedöma vad
som i det enskilda fallet är det riktiga,
men om vi lugnar oss litet, skall vi nog
så småningom komma till rätta även
med detta problem. Kanske även detta
är en penningfråga. Många kommuner
är ju försiktiga i ekonomiska frågor inte
bara då det gäller hjälp på rektorsexpeditionerna
utan även med andra utgifter.

De flesta av riksdagens ledamöter har
säkerligen sina speciella skötebarn, om
jag får använda det uttrycket om områden
som man vill gynna. Ett genomförande
av den reform med de mindre klassavdelningar
som man nu från visst håll
önskar få till stånd skulle kosta sammanlagt
280 miljoner kronor. Om första kammarens
alla ledamöter skulle ha liknande
skötebarn, skulle vi komma upp
i rent astronomiska tal, om alla dessa
olika önskemål skulle förverkligas. Vi
måste nog hålla oss på verklighetens
fasta mark och inrikta oss på att i den
mån våra ekonomiska resurser ökar försöka
få rätsida på det problem som
kommit upp under debatt här i dag. Jag
tror att de flesta av utskottets ledamöter
är fullt på det klara med att det måste
ske en successiv förändring, men departementschefen
har ganska ingående
redogjort för vad den skulle kosta. Jag
vill också fästa uppmärksamheten på de
möjligheter som redan finns att i samråd
med länsskolnämnderna och skolöverstyrelsen
kunna avhjälpa de största
olägenheterna. Disciplinfrågan kan för
övrigt många gånger vara lika besvär -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Om sänkning av elevantalet i skolklasser, m. m.

lig i en mindre klass som i en stor. Alla
som sysslar med skolfrågor vet att så är
förhållandet, även om rent statistiskt besvärligheterna
naturligtvis är större i de
stora klasserna.

Herr talman! Jag tror att vi kan våga
förlita oss på att det skall bli rätsida
även på detta problem. Utskottet har nog
gått så långt som vi över huvud taget
kan göra i dagens läge, men det betyder
naturligtvis inte att vi inte hoppas att
det skall bli ännu bättre i framtiden.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Näsström efterlyste
en internationell jämförelse. Att vi
inte i allmänhet gör sådana i propositionerna
beror väl på att vi är rädda
för att verka beskäftiga och skrytsamma,
men det finns ett internationellt material
som Unesco har sammanställt och
som visar att vi ligger väl till vid en internationell
jämförelse. Alla de av kammarens
ärade ledamöter som haft tillfälle
att besöka skolor i andra länder — jag
tänker närmast på Amerikas förenta stater
och Sovjetunionen — har med en viss
häpnad kunnat konstatera, att de delningstal
man där rör sig med ligger
mycket högre än vad vi någonsin kan
tänka oss här i Sverige.

Herr Bergh i Luleå upplyste mig om
att vi kanske inte är överens i fråga
om elevantalet i klasserna. Han menade
att man måste göra en värdering över
hela den åttonde huvudtitelns område
av vad som är verkligt viktigt. Eftersom
herr Bergh kommer att få ordet efter
mig vill jag ställa en fråga till honom.
Han har tillsammans med en del övriga
högermän till årets riksdag lagt fram
en motion, som jag väl vågar säga redan
är berömd och kommer att bli ännu
mer berömd i historiens ljus. Jag tänker
på den högermotion som lättvindigt gör
rent bord över stora kulturella områden.
Man vill spara 60—70 miljoner på
stipendier åt målare, tonsättare och musiker,
på naturastipendier och på vissa
anslag till forskningen, som vi skall be -

handla senare i dag. Min fråga till herr
Bergh är denna: Var det möjligen en
medveten tanke bakom denna berömda
besparingsmotion, och var i så fall tanken
att de där pengarna skulle användas
till en sänkning av elevantalet i
klasserna?

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Just den omständigheten
som herr Näsström nämnde, att man inom
ett skoldistrikt endast behöver fem
klasser för att kapa topparna inom folkskoleväsendet,
gör det naturligt att vi
vill se en utredning som visar, hur vi
mera detaljmässigt skall kunna realisera
planerna.

Med anledning av herr Näsströms yttrande
om rektorernas arbetsbörda vill
jag säga, att jag kan instämma i utskottets
skrivning, vilket jag tidigare har
påpekat. Det händer någon gång, ehuru
kanske inte så ofta, att en rektor lämnar
sin rektorstjänst och återgår till en
lektorstjänst därför att han tycker att
de administrativa uppgifterna inkräktar
för mycket på hans egentliga verksamhet,
och den omständigheten har gjort
det naturligt för mig att understryka dessa
förhållanden.

Det har sagts att man vid alla de
tillfällen när en rektor har lämnat sin
tjänst har spikat upp detta som en sensation.
Jag har inte tänkt på den saken,
men kort efter det att vi resonerade
om detta i utskottsavdelningen träffade
jag en rektor från det län, där herr
Näsström är ordförande i länsskolnämnden,
som hade lämnat sin rektorstjänst
av den anledning jag angav, enligt vad
han sade. Jag tror sålunda att talet om
rektorernas alltför stora arbetsbörda
med rent administrativa uppgifter är
berättigat.

Herr BERGH, RAGNAR, <h) kort genmäle: Herr

statsrådet Edenman frågade mig,
om vår motion om att naturastipendierna
skulle ersättas med vidgade lånemöjligheter
hade något direkt sammanhang

Nr 17

Fredagen den 13 mai 1960

Om sänkning av elevantalet i skolklasser,
med den fråga som vi nu behandlar.
Svaret är nej. Det finns en helt annan
motivering för vår ståndpunkt där, och
jag lovar herr statsrådet, att han inte
skall vara obekant med motiveringen
när den frågan har stått på dagordningen.

Jag begärde emellertid ordet egentligen
för att tillbakavisa herr Näsströms
grundlösa påstående, att jag skulle vara
motståndare till enhetsskolan. Jag
var med i 1950 års skolutskott och tillstyrkte
att riksdagen skulle fatta ett
principbeslut om enhetsskola. Jag har
däremot sedermera ställt mig kritisk
mot åtskilligt som hänt efter 1950. Jag
har vänt mig emot att man har byggt
ut enhetsskolan under namn av försöksverksamhet
i snabbare takt än tillgången
på lokaler och framför allt tillgången
på kvalificerade lärare tillåter för att
denna enhetsskolas högstadium skulle
kunna hävda sitt anseende i jämförelse
med existerande skolformer på motsvarande
åldersstadium. Jag har vidare i
dag, även i medvetande om värdet av
en utvidgad skolplikt, hävdat, att vi
måste bereda sådana arbetsförhållanden
i våra existerande skolstadier som gör
det möjligt för dessa att utgöra ett tillfredsställande
underlag för ett utbyggt
skolväsende. I bägge avseendena har jag
alltså handlat av omsorg om den enhetsskola
som ligger herr Näsström
varmt om hjärtat, så varmt om hjärtat
att han inte alltid vill gå med på att
skapa ordentliga förutsättningar för dess
tillväxt.

Herr NESTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev förvånad när
herr Näsström i fråga om rektorernas
arbetsbörda enligt min mening så starkt
överbetonade vad vissa rektorer i enkäten
yttrat om den tid det tar att bevista
skolstyrelsesammanträden. Här i
riksdagen är vi ju gudbevars mycket vana
vid att sitta på sammanträden. Det
är riktigt att rektorerna tidigare hade
en betydligt självständigare ställning än
nu och i stort sett slapp att deltaga i
andra sammanträden än sådana som de

m. m.

själva anordnat, och nu måste de sitta
i sammanträden och lyssna till mångt
och mycket som de kanske inte har just
någonting att göra med.

Enligt utskottets redogörelse för enkäten
är det dock inte sammanträdena som
tar största tiden utan allt detta skrivande
till skolstyrelsen. Rektor har fått
mycket mer arbete än tidigare med alla
dessa skrivelser. Jag kan medge att vi
nu befinner oss i en övergångsperiod,
men jag tror inte att rektorernas arbetsbörda
kommer att lätta, om de inte får
mer hjälp på sina expeditioner än nu.

Jag håller med statsutskottets ärade
vice ordförande om att det är av nöden
att kommunerna ser till att rektorerna
verkligen får den hjälp de behöver,
så att vi kan påräkna att de mest
lämpade och bästa lärarna åtar sig rektoratets
arbetsbörda. Den kommer under
alla omständigheter att vara stor. Vi kan
vara övertygade om att den aldrig kommer
att bli liten, och att den för närvarande
i regel är för stor, därom är jag
fullständigt övertygad.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Nestrup och jag är
överens om att rektorerna i sina enkätsvar
särskilt starkt betonat att skolstyrelsesammanträdena
tog tid och var
besvärliga. Det var därför jag nämnde
den saken och även ställde frågan: Hur
många människor är det inte som får
finna sig i sådant?

I övrigt har jag ingenting att invända
mot vad herr Nestrup sade. Visar det
sig att rektorerna bär för stor arbetsbörda,
då tror jag att hela första kammaren
är ense om att det missförhållandet
bör avhjälpas. Men jag vill återigen
säga: Låt oss göra enkäter av detta slag
också med alla andra yrkesutövare! Då
får vi kanske höra att man har en
arbetsdag på 8, 12, 15 timmar o. s. v.
Det är den aspekten som vi också måste
ha med i bilden.

Herr Kaijser nämnde att en rektor
skulle ha lämnat sin tjänst, och jag har
nu under hand fått reda på vem herr
Kaijser åsyftar. När jag frågade den
mannen, fick jag inte alls ett sådant svar.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Anslag till vissa förstärkningsanordningar inom skolväsendet

Jag skall inte bestrida att det var en
riktig uppgift som herr Kaijser gav, men
jag har som sagt inte fått en sådan uppgift
och kan alltså inte bekräfta vad han
anförde.

Herr Bergh sade att han varit kritisk
mot vad som skett på enhetsskolefronten.
Det är ett synnerligen milt uttryck,
herr Bergh! Jag tror att kammarens ledamöter
kan erinra sig många tillfällen
då vi diskuterat frågor som gällt enhetsskolan,
och jag har uppfattat herr Berghs
inlägg inte bara som en kritik utan som
uttryck för en negativ inställning. Har
man dessutom läst vissa publikationer
från det håll där herr Bergh hör hemma,
stärks man ju i det intrycket. Om
herr Bergh på sistone skulle ha ändrat
inställning så är jag den förste att vara
glad över det. Vi har ju så många problem
att på en gång försöka komma
till rätta med när det gäller de stora rubrikerna
inom undervisningsväsendet,
att vi måste se till att det hela löper så
bra och friktionsfritt som möjligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. II
av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande punkten i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående mom. II förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
39 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt under punkten
hemställt.

Punkten 40

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 41

Anslag till vissa förstärkningsanordningar
inom skolväsendet

I de likalydande motionerna I: 261,
av herr Åman m. fl., och 11:319, av
herr Helén m. fl., hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
till Vissa förstärkningsanordningar inom
skolväsendet anvisa ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor för budgetåret
1960/61, att disponeras i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 261 och II: 319, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Ed -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Anslag till vissa förstärkningsanordningar inom skolväsendet

ström, Sundin, Kaijser, Thorsten Larsson,
Skoglund i Doverstorp och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén, fröken
Karlsson, herrar Bohman och Larsson
i Hedenäset, fröken Vinge samt herr
Helén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:261 och 11:319, såvitt
nu vore i fråga, till Vissa förstärkningsanordningar
inom skolväsendet för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Denna punkt har ju i
någon mån behandlats i tidigare sammanhang.
Under punkten har bl. a. avlämnats
en reservation, som stöder sig
på en motion i denna kammare, nr 261,
och som avser förstärkningsanordningar
inom skolväsendet. Frågan gäller bestämmandet
av ett lägre delningstal i
realskolans högsta klass samt i slöjdavdelningarna
inom det obligatoriska skolväsendet.
lag skall om dessa saker endast
säga några få ord.

Vi bör lägga märke till att bestämmelserna
i läroverksstadgan talar om ett delningstal
av 30. De nu tillämpade bestämmelserna
grundar sig på föreskrifterna
i ett regleringsbrev, i vilket antalet fastställts
till 35, alltså ett avsevärt högre
tal. Det är alldeles givet att det högre
delningstalet måste inverka menligt på
effektiviteten i undervisningen, och det
gäller också i fråga om slöjdundervisningen
inom det obligatoriska skolväsendet,
som har behandlats tidigare.

Jag ber, herr talman, helt kort att få
yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har tidigare motiverat
min ståndpunkt beträffande denna
reservation och skall därför inskränka
mig till att yrka bifall till densamma.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber också, under
hänvisning till den allmänna diskussion

som förts beträffande punkten 39, att få
yrka bifall till reservationen under förevarande
punkt.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! I motion nr 261 i första
kammaren har, som tidigare sagts, yrkats
ett minskat elevantal i slöjdavdelningarna
inom folkskolan och på enhetsskolans
mellanstadium. Frågan har,
såsom också redan nämnts, varit uppe
tidigare här i dag, men i egenskap av
motionär skall jag be att få anföra följande.

År 1955 förelåg en motion med samma
yrkande. Utskottet skrev då mycket
välvilligt, och man hoppades på en ändring,
men år efter år har gått utan att
någonting skett. Man frågar sig hur
länge folkskolan inklusive enhetsskolans
mellanstadium skall ha kvar delningstalet
25, innan slöjdavdelningarna får
delas. Detta förhållande innebär att en
slöjdlärare kan ha att undervisa upp till
24 elever åt gången. Det är som alla
förstår förenat med stora svårigheter, i
all synnerhet om läraren har en nybörjarklass
med nio- och tioåringar, som
aldrig har slöjdat tidigare. I regel blir
det så att läraren, när lektionen har
gått, inte kunnat ge den individuella
undervisning som varje elev är i behov
av — man skulle också kunna säga: har
rätt att få. Något lättare torde det vara
när det gäller de större barnen, men
oftast blir det så att flera barn får sitta
och vänta på lärarens instruktion
längre eller kortare tid utan att kunna
arbeta. Arbetsresultatet för eleven blir
inte vad man önskar; däremot skapar
barn som sitter sysslolösa längre eller
kortare tid disciplinproblem i klassen.

Flera av folkskolans slöjdlokaler är
inte heller så stora att de ger plats åt
24 elever. Tidigare gjorde man så, att
man avstängde en del elever från slöjdundervisningen,
vilket man inte kan göra
nu, sedan slöjden blivit obligatorisk.

Hur är det i våra läroverk beträffande
delningstalet? Jo, där får man dela
slöjdavdelningarna redan vid talet 17.
Skillnaden torde vara så mycket mer an -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

märkningsvärd, som man där i regel
har att göra med äldre barn, vilka inte
heller är nybörjare i slöjd och följaktligen
lättare kan arbeta på egen hand.

Jag skall be att få ansluta mig till reservationen
vid punkt 41 i statsutskottets
utlåtande nr 8.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att kort och gott yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Om statsbidrag till Mariannelundsskolan

Ja — 70;

Nej — 63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 42—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Om statsbidrag till Mariannelundsskolan

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, hemställt, att riksdagen
måtte

a) till Privatläroverk: Bidrag till vissa
internatläroverk för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 685 000
kronor;

b) i anledning av motionerna 1:107,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 122, av
herr Gustafsson i Bogla m. fl., samt
I: 258, av herr Axel Johannes Andersson,
och 11:471, av herrar Sundelin
och Asp, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört.

I de likalydande motionerna I: 107
och 11:122 hade hemställts, att riksdagen
måtte bevilja för läsåret 1960/61
av skolöverstyrelsen äskade bidrag av
74 000 kronor till Mariannelundsskolan.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
bland annat en motion om anslag
till Mariannelundsskolan, som jag
har väckt tillsammans med åtskilliga av
kammarens övriga ledamöter. Det är inte
någon ny framställning som gjorts,
eftersom liknande motioner har väckts
flera gånger tidigare, tyvärr hittills utan
att lämna något positivt resultat.

Mariannelundsskolan vid Eksjö har
drivit sin verksamhet sedan 1904. Den
har ungefär 250 elever, fördelade på en
realskoleavdelning och en yrkesavdelning.
Till yrkesavdelningen utgår statsbidrag
på samma sätt som till liknande
kommunala skolor; däremot har ansökan
om statsbidrag till realskolan hittills
avslagits. Under de senaste fyra
åren har emellertid anslag tillstyrkts av
skolöverstyrelsen.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Anslag till läroboksnämnden

Det går ungefär 165 elever i realskolan.
Av dem kommer en del från den
kringliggande bygden, men flera av eleverna
kommer också från orter långt
från den bygd där skolan är belägen.
Skolan utnyttjas nämligen i stor utsträckning
av elever som inte går den
vanliga skolvägen, och därför är åldern
på de elever som går där ganska hög.
Ungefär hälften av eleverna i realskolan
är i åldern 18 år och däröver. Dessutom
har det visat sig vid en undersökning
som socialstyrelsen gjorde i fjol, att
skolan i stor utsträckning också tar emot
barn och ungdom, som av olika skäl
behöver få sin utbildning på annan plats
än i hemorten. Det är barn med trassliga
hemförhållanden, det är barn med
olika anpassningssvårigheter, som blir
omhändertagna i skolans internat under
skoltiden. För dessa elever fyller skolan
ett verkligt behov, ett behov som säkerligen
kommer att kvarstå, sedan skolväsendet
har byggts ut även i de kommuner
varifrån eleverna kommer. Socialstyrelsen
tillstyrkte med anledning av
dessa omständigheter för sin del framställningen
om statsbidrag.

Nu har, herr talman, statsutskottet
skrivit mycket positivt på den här punkten
liksom tidigare år. Statsutskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t, så snart möjligheter
härtill bedömes föreligga, för riksdagen
framlägger förslag i ärendet. Jag
hoppas verkligen att det skall bli möjligt
för ecklesiastikministern att hörsamma
denna vädjan, så att även Mariannelundsskolan
skall få det stöd i sin
verksamhet som den är förtjänt av.

Jag har bara velat anföra detta, herr
talman, och har intet särskilt yrkande
att framställa.

Häri instämde herr Boman (fp).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 48

Anslag till läroboksnämnden

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlag -

da förslag och med avslag å motionen
11:460, av herrar Wedén och Gustafsson
i Skellefteå, till Läroboksnämnden
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 82 000 kronor.

I motionen II: 460 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att läroboksnämnden
skulle avskaffas och att
det under förevarande punkt uppförda
förslagsanslaget av 82 000 kronor skulle
utgå.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson och
Edström, fröken Elmén, fröken Vinge
samt herr Helén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 460,
besluta att avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag för budgetåret 1960/61 till
läroboksnämnden.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Den här frågan har ju
vid ett par tidigare tillfällen varit föremål
för behandling här i kammaren,
och det lär väl knappast vara möjligt att
i varje fall i någon större utsträckning
förmå några av kammarens ledamöter
att ändra ståndpunkt.

Inställningen till frågan är väl närmast
beroende av om man tror mera på
läroboksnämndens förmåga att verkligen
utöva en granskande verksamhet än
på förlagens egen förmåga att anskaffa
sådan expertis för granskning av de läroböcker,
som de ger ut, att man kan lita
på att de är tillfredsställande. Nu säger
ju läroboksnämnden själv att den har
väldigt svårt att skaffa de experter som
behövs för den här granskningen. De arvoden
som nämnden kan erbjuda förefaller
inte särskilt lockande, och därför
föreslås i år en höjning av anslaget, som
tydligen skall göra det möjligt att öka
det där arvodet med en eller annan tia
eller vad det nu kan leda till.

Att läroboksnämnden kom till berodde
väl främst på att man då fruktade
för ett monopol på läroboksmarknaden,
men numera är det väl ingen som hyser
några farhågor i det avseendet. Det skä -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

let bör alltså inte vara giltigt nu. Det är
nog i alla händelser en rätt utbredd uppfattning,
att läroboksnämndens arbete
inte har någon större betydelse. Jag var
för inte så långe sedan i tillfälle att
höra en debatt om skolböcker. Den ägde
rum uppe i Norrland, och det är därför
klart att man särskilt anlade norrländska
synpunkter. Jag måste säga att det
framgick under diskussionen, att det i
läroböckerna förekommer en hel del
uppgifter som ur en norrlännings synpunkt
är rätt förbluffande. Jag antar
att dessa böcker var granskade och godkända
av läroboksnämnden och därmed
fått en särskild auktoritet, så att de ungdomar,
som använder läroböckerna i
fråga, föranleds att på ett alldeles särskilt
sätt tro på riktigheten av vad som
står där.

Jag har liksom tidigare den uppfattningen
att läroboksnämnden numera inte
fyller någon egentlig uppgift. Genom
att låta anslaget till nämnden utgå kunde
vi spara en slant som lämpligen skulle
kunna användas till ett vettigare ändamål.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som avgivits
vid punkten.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att det är mycket
svårt för någon här i kammaren att
säga vad läroboksnämnden utfört och
vad den inte utfört. Bara det att läroboksnämnden
finns till skulle jag tro har
en viss betydelse för läroboksförfattarna,
och vi har ju ändå fått uppgift om
att läroboksnämnden i en del fall varit
fullständigt överens om att den eller den
boken är mindre lämplig. Nämnden kan
ju inte förbjuda någon bok, utan bara
yttra sig över den.

Det är nog med läroböcker ungefär
som det är med andra böcker. Om tio
personer samlas och skall bedöma en
bok, kan det tänkas att det finns tio olika
meningar. Jag tror inte att det är
en lätt uppgift som läroboksnämnden
har. Men när nämnden kom till på sin
tid hade det visat sig vara ett behov av
en sådan nämnd, och det var därför

Anslag till läroboksnämnden
riksdagen beslöt att inrätta nämnden.
Jag tror inte att vi för närvarande är
mogna att avskaffa den utan att sätta
någonting annat i stället, och det är
inte säkert att det då blir vare sig bättre
eller billigare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Näsström sade, att
om tio personer samlades för att resonera
om en lärobok, kunde man misstänka
att det kunde bli tio olika uppfattningar.
Men här är det en enda person
som i läroboksnämnden skall granska
boken, och man måste böja sig för
just hans uppfattning. När dessutom läroboksnämnden
betalar så erbarmligt
dåligt som den gör, kan den inte få tag
i de verkliga experter som man skulle
kunna lita på. Man skall ju inte ha någon
överdriven tro på experter, men vi måste
i varje fall tro på dem i rätt stor
utsträckning.

Läroboksnämndens möjligheter begränsas
dessutom av att nämnden inte
kan som experter använda sådana personer
som själva i samma eller liknande
ämne sysslar med att författa läroböcker.

Herr Näsström säger, att bara det att
läroboksnämnden finns till skulle liksom
vara en säkerhetsventil. Jag tror
emellertid att också konkurrensen mellan
läroboksförlagen är en säkerhetsventil.
Det kan ju inte vara något intresse
för ett bokförlag att för rätt höga kostnader
få fram en lärobok som inte vinner
lärarnas förtroende och alltså inte
kommer att säljas. Det blir en mycket dålig
affär för förlaget.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att det
före läroboksnämndens tillkomst vid
flera tillfällen olika år väckts motioner
här i riksdagen om att vi skulle få ett
statligt läroboksförlag. Om jag minns
rätt blev inrättandet av läroboksnämnden
någon sorts kompromiss. Man skulle
på detta sätt skapa en nämnd som
såg till att det blev ett riktigt innehåll

Nr 17

Fredagen den 13 ma] 1960

Anslag till läroboksnämnden

i böckerna men också i någon mån bevaka
att inte kostnaderna för böckerna
blev för höga. Jag tror att det ligger åtskilligt
i det. Skulle vi avskaffa läroboksnämnden,
misstänker jag att vi rätt
snart skulle få göra ganska dyrbara erfarenheter.

Nu säger herr Andersson, kanske med
rätta, att arvodena till nämndens granskare
har varit låga. Emellertid höjs ju
anslaget med 15 000 kronor upp till
82 000 kronor. Det är en rätt god procentuell
höjning, även om beloppet inte
är så särskilt stort mot bakgrunden av
de siffror som vi i allmänhet rör oss
med här i kammaren.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! För att det inte skall bli
något missförstånd vill jag påpeka att
dessa 15 000 kronor avser ju endast 6 000
höjda arvoden åt läroboksgranskarna.
Jag kan inte underlåta att nämna att
ett av de fall som jag var med om vid
samma tillfälle som jag tidigare nämnde
gällde en bok som används eller i
varje fall har använts rätt mycket i våra
skolor, och om den kust där statsutskottets
ärade ordförande bor hette det
där att det är den flackaste sträckan utefter
hela Norrlandskusten. Herr ordföranden
vet att det förhåller sig precis
tvärtom. Just utanför hans domäner
finns t. ex. Sveriges högsta ö. Det är
precis tvärtom mot vad förhållandet är
enligt den av läroboksnämnden godkända
läroboken.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När herr Andersson för
diskussionen över på vår gemensamma
hemmaplan vill jag nämna att herr Andersson
är chefsredaktör för en tidning
som jag ofta läser, och jag måste säga
att ibland insmyger sig något fel i den
tidningen också.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag förutsätter att läsarna
vet om, att det kan insmyga sig
fel i den tidning jag redigerar. Men

skulle något slags tidningsgranskningsnämnd
ha godkänt varje nummer av tidningen,
skulle ju läsekretsen kunna förledas
att tro på vartenda ord som står
i den tidningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 90;

Nej — 35.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 49—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Punkten 54

Anslag till studiebidrag och stipendier

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 82 070 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:317), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte besluta a) att allmänt studiebidrag
tills vidare icke skulle utgå, b)
att från och med läsåret 1960/61 grunderna
för ersättning för dagliga resor
mellan bostadsorten och skolorten så till
vida skulle ändras, att ersättning skulle
utgå, när resekostnaden uppginge till
minst 15 kronor för månad med det belopp
i fulla kronor räknat varmed kostnaden
överstege 13 kronor för månad,

c) att till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 60 070 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (1:366) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. (11:467), i vilka
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av förevarande punkt måtte I. besluta,
att till studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 72 070 000 kronor i enlighet
med vad i motionen anförts samt
att allmänt studiebidrag ej skulle utgå
under budgetåret 1960/61, ävensom II.
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
prövning av studiebidrags- och stipendiegivningen
till elever vid läroverk,
folkhögskolor, yrkesskolor, försöksskolor
och fackskolor i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

4 Första kammarens protokoll t0C>0. Nr 17

Anslag till studiebidrag och stipendier

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag med avslag å motionerna
I: 259 och II: 317 samt I: 366
och 11:467, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 82 070 000 kronor;

II. att motionerna 1:366 och 11:467,
i vad de avsåge prövning av studiebidrags-
och stipendiegivningen till elever
vid läroverk m. fl. läroanstalter,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid punkten hade reservationer avgivits a)

av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka ansett, att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 366 och II: 467 ävensom
med bifall till motionerna I: 259 och
11:317, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 60 070 000 kronor;

b) av herrar Sandin, Thorsten Larsson,
Svensson i Stenkyrka och Larsson
i Hedenäset, vilka ansett, att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 259 och II: 317
ävensom med bifall till motionerna
1:366 och 11:467, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 72 070 000
kronor;

c) av herrar Sundin, Thorsten Larsson,
Svensson i Stenkyrka och Larsson
i Hedenäset, vilka ansett, att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:366
och TI: 467, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
prövning av studiebidrags- och stipendiegivningen
till elever vid läroverk,
folkhögskolor, yrkesskolor, försöksskolor
och fackskolor i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Anslag till studiebidrag och stipendier

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
frågan om studiebidrag. Vi har
här velat ändra något på utdelningsprincipen
av dessa studiebidrag. Det finns
nämligen här allmänna studiebidrag, behovsprövade
stipendier och särskilda
studiebidrag. Det är alldeles givet att vi
i centerpartiet bekänner oss till principen
att studiebidrag och stipendier
bör underlätta skolgången och utjämna
de eventuella skillnader som finns mellan
eleverna i ekonomiskt och i bostadshänseende.
Vi har därför ansett att det
vore lämpligare att lägga om stipendiegivningen
till behovsprövade former. Vi
tycker att det allmänna studiebidrag
som utgår mellan 16 och 18 års ålder
kan vara diskutabelt, i det man kan
fråga sig huruvida en sådan åldersgräns
är riktig. I många fall göres ett
uppehåll vid 16 år i studiegången och
först vid 18 år börjar vederbörande på
nytt studierna igen. I stället för detta
generella studiebidrag vill vi i centerpartiet
ha litet generösare behovsprövning
av de andra stipendieformerna,
emedan de reduceringar av stipendierna
som inträder vid den nuvarande behovsprövningen
är relativt hårda. För enbarnsfamiljen
inträder redan vid en beskattningsbar
inkomst om 2 000 kronor
en sådan reducering. En trebarnsfamilj
får en kraftig reducering vid en beskattningsbar
inkomst om 2 800 kronor.
I medvetandet om att statsfinanserna befinner
sig i ett besvärligt läge anser vi
att en omläggning av denna stipendiegivning
bör göras så att en viss besparing
uppstår.

Vi föreslår, att posten Särskilda studiebidrag
och stipendier vid läroverken,
folkhögskolorna och yrkesskolorna
höjes från det föreslagna beloppet 54,2
miljoner kronor till 64,2 miljoner kronor
men att däremot allmänna studiebidrag
icke skall utgå. Detta innebär att
hela anslaget minskas med 10 miljoner
kronor.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till de med b och c betecknade
reservationerna.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det gäller här en fråga
som varit under diskussion under de
senaste åren, och det kan kanske vara
onödigt att offra många ord på densamma.
Det gäller ju ett känt högerkrav.

Det är här fråga om studiebidragen,
alltså en generell subvention utbetalad
utan behovsprövning. Som alla generella
subventioner bör den bli föremål för
översyn i ett ansträngt statsfinansiellt läge.
Vi reservanter är inte övertygade
om behovet av denna subvention. I den
diskussion vi hade i denna fråga förra
året gav jag också exempel på hur ojämnt
och orättvist den kan utfalla.

Vi är också övertygade om att behovet
av subventionen i dagens läge är mindre
än förut. Samtidigt som statens finansiella
läge är dåligt är penningtillgången
hos den enskilde för närvarande, av alla
tecken att döma, mycket god. Förhållandena
på TV-apparatmarknaden och på
bilmarknaden tyder ju på detta, och det
gör också de summor som kan skrapas
ihop till V 5-spelet i samband med travtävlingarna
på söndagarna. När vi i
vår strävan att bringa ner statsutgifterna
söker oss fram till anslagsposter, där
vi kan göra besparingar som inte medför
alltför allvarliga biverkningar, tror
vi att detta är en anslagspost som vi
kan rikta oss emot med gott samvete. Vi
har därvid också klart för oss att administrationskostnaderna
inte är så alldeles
obetydliga.

I stort räknar vi ju med att den minskning
av skatten, som vi genom våra besparingar
kan nå fram till, på lång sikt
skall innebära en vinst även för barnfamiljerna.
Detta gäller särskilt vår önskan
att få bort omsättningsskatten. Det
finns ingen anledning att nu gå in på
en ekonomisk debatt — den kommer i

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

veckan efter nästa vecka, om jag inte
är fel underrättad.

Jag vill också erinra om vissa principiella
synpunkter som vi inom vårt
parti har rörande utformningen av den
studiehjälp samhället bör ge. Vi menar
att man i stället för att betala ut kontanta
bidrag bör genomföra sådana reformer
på beskattningens område, att
möjlighet beredes föräldrarna att göra
avdrag för periodiskt understöd även i
sådana fall där detta av mottagaren används
för att bestrida studdekostnader.
Vi vill ge vidgade möjligheter till räntefria
lån, och vi vill att rätt skall ges
att efter avlagd examen göra avdrag för
amortering av sådana kostnader som betingas
av studieskulder.

Reservationen innebär också en liten
minskning av bidraget till resor mellan
bostadsorten och skolorten. Det grundbelopp
som skall betalas av den enskilde
ökas med 3 kronor, från 10 till 13
kronor per månad, för elever vid centrala
verkstadsskolor, kommunala och
landstingskommunala yrkesskolor samt
enskilda yrkesskolor. Förslaget överensstämmer
med vad studiebidragsnämnden
förordat. Nämnden ansåg att det med
hänsyn till inkomstutvecklingen och
värdeförändringen är skäligt att dessa
belopp justeras till efter nuläget bättre
anpassade summor.

Jag tror för min del att denna ökning
inte kommer att kännas särskilt
svår för den enskilde som träffas av
den. För statens del blir besparingen
dock 2 miljoner kronor. En förenkling
av administrationen måste naturligtvis
också komma till stånd, eftersom det
blir ett lägre antal elever som skall uppbära
ersättning.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen a under
I i utskottets hemställan på denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det framgår av utlåtandet
att de grunder efter vilka stipendier
nu utgår har tillkommit efter ingående
utredningar. Jag för min del tror att med
hänsyn till vad som då anförts man inte

Anslag till studiebidrag och stipendier
kan komma fram på den väg som har
föreslagits här.

I centerpartiets motion tänker man
sig att stipendierna skulle upphöra att
utgå vid 16 års ålder för att sedan kunna
utgå vid en senare tidpunkt. Vi har
ju diskuterat denna fråga här i kamrarna
relativt nyligen, varför jag inte
tror att det finns något starkare underlag
för den uppfattning som kommit till
uttryck i motionerna.

Jag skall, herr talman, i övrigt inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt angående vartdera
momentet av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Larsson,
Thorsten, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den
av herr Sundin m. fl. vid punkten avgivna,
med b betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Kaijsers yrkande.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Anslag till studiebidrag och stipendier

Herr Larsson, Thorsten, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 8 punkten 54 mom. I antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid punkten avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av den vid punkten av herr Sundin
m. fl. avgivna, med b betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 21;

Nej — 22.

Därjämte hade 93 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
54 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 22.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande mom. II
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Sundin
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
54 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Punkterna 55 och 56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Ang. bidrag till skolbibliotek

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till skolbibliotek för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 4 091 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl. (I:
259) och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund m. fl. (11:317),
i vilka hemställts — såvitt nu var i fråga
— att riksdagen måtte dels besluta
att ändra grunderna för bidrag till skolbibliotek
i enlighet med vad i motionerna
föreslagits, dels ock till Bidrag till
skolbibliotek för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 3 491 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att motionerna I: 259 och II: 317, i
vad de avsåge ändrade grunder för bidrag
till skolbibliotek, icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt de
avsåge medelsanvisningen, till Bidrag till
skolbibliotek för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 4 091 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson samt herr Bohman, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, besluta att ändra grunderna
för bidrag till skolbibliotek i enlighet
med vad i motionerna föreslagits;

b) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt de
avsåge medclsanvisningen, till Bidrag till
skolbibliotek för budgetåret 1960/61 an -

Ang. bidrag till skolbibliotek

visa ett förslagsanslag av 3 491 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Här gäller det statsbidraget
till skolbibliotek. Detta anslag
skulle enligt ett tidigare riksdagsbeslut
— det var år 1957 — utgå längst till den
1 juli 1960 och därefter avlösas på något
sätt. De av en särskild utredningsman
föreslagna grunderna för avlösning
har inte kunnat godtas av flertalet remissmyndigheter
och av skolöverstyrelsen.
Anslag har därför begärts även för
nästa budgetår. Det utgår efter en viss
fallande skala, allt efter antalet barn i
varje skoldistrikt.

Den reservation som är fogad till denna
punkt är densamma som vi hade förra
året och innebär en sänkning av den
skala enligt vilken anslaget utgår. Fröken
Karlsson i andra kammaren liksom
jag i denna kammare uttryckte förra
året på olika sätt att den entusiasm vi
kände när det gällde reservationen på
denna punkt var ganska liten. För den
som tillbringar stora delar av sitt liv i
böckernas värld måste det kännas så.
Men när man vet att skolbiblioteken oftast
inte är tillgängliga under tre å fyra
månader om året och att de i många
fall inte är tillgängliga på eftermiddagen,
då skolorna eventuellt används för
fritidsverksamhet, känns det mindre
hårt. I själva verket behöver de författningsenligt
inte vara öppna mer än två
timmar per vecka. Det betyder att de
investeringar som görs i skolbiblioteken
får ett på visst sätt begränsat värde.

Utskottets ärade talesman påpekade
förra året att vårt förslag, som betyder
en besparing på 600 000 kronor på av departementets
äskade något över 4 miljoner
kronor — alltså ett mycket litet
belopp för varje skola —, innebär en
betydande merbelastning för kommunerna.
Jag vill i detta sammanhang endast
erinra därom, att omsättningsskatten
betyder en merbelastning för kommunerna
av mycket större omfattning
än vad det här gäller.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att i den moderna skolan betraktas skolbiblioteket
som hjärtat i skolan, och
man försöker på allt sätt slå vakt om
biblioteket. Vad herr Kaijser yttrat på
den punkten förvånar mig mycket.

Dessutom vill jag säga om denna
prutning att det på denna punkt blir
som på många andra: om vi följer herr
Kaijsers förslag blir det en överflyttning
av utgifterna från staten till kommunerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 58

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 20 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh m. fl.
(I: 259) och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund m. fl. (11:317),
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte dels besluta, att
statsbidrag till skolmåltidsverksamhet,
som anordnades efter den 1 juli 1960, ej
längre skulle utgå, dels ock till Bidrag
till anordnande av skolmåltider anvisa
ett förslagsanslag av 15 400 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:259 och 11:317,
såvitt de avsåge avskaffande av statsbi -

drag till skolmåltider och medgivande
för kommunerna att uttaga avgift för
skolmåltid, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Ivungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
20 500 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser och Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidrag till
skolmåltidsverksamhet, som anordnades
efter den 1 juli 1900, ej längre skulle utgå; II.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 15 400 000
kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Här gäller det skolmåltiderna.
Vi vill liksom i fjol ta bort
statsbidraget till dem. För att slippa ett
upprepande av den långa diskussion
som vi hade i denna fråga förra året
vill jag liksom då börja med att säga
att det icke råder någon skillnad mellan
reservanterna och utskottet i fråga om
önskvärdheten av att anordna skolmåltider,
framför allt för lärjungar med
lång skolväg, för klena och sjuka lärjungar,
för lärjungar från hem med svag
ekonomi och för lärjungar som eljest
inte kan erhålla en från näringssynpunkt
fullgod måltid i sina hem. Jag vill ytterligare
understryka detta. Jag tror att
skolmåltiderna har ett stort värde, men
jag anser inte att det är alltför mycket
begärt att föräldrarna själva bidrar till
kostnaderna för dem i de fall de kan
det. Frågeställningen är inte om vi skall

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

anordna skolmåltider eller inte, utan den
är i stället om vi skall låta de föräldrar
som kan betala också få betala skolmåltiderna
för sina barn.

Statsbidraget till skolmåltiderna utgår
för närvarande med i genomsnitt 17 procent
av bidragsunderlaget. Redan nu
faller alltså den allra största kostnaden
på kommunerna. Den avgift för skolmåltiderna
som kommunerna skulle behöva
upptaga för att ersätta statsbidraget
är sålunda i flertalet fall mycket obetydlig.

I ett remissvar berörande frågan om
statsbidraget till skolmåltider — ett bidrag
som från början också betraktades
som i viss mån ett stimulansbidrag —
sägs att skolmåltidsverksamheten är familjepolitiskt
betingad och att staten
därför inte bör undandra sig kostnaderna
för densamma. Visst kan anordnandet
av skolmåltiderna sägas vara familjepolitiskt
betingat, men det behöver
därför ingalunda betyda att de skall
tillhandahållas gratis. Vi som står för
reservationen motsätter oss ingalunda
subventioner till de hem som verkligen
behöver sådana, och vi har klart för oss
att kostnaderna för denna hjälp kommer
att drabba kommunerna, men vårt
förslag behöver inte betyda en ökad
belastning för kommunerna. Däremot
kommer det obestridligen att betyda en
viss ökning av kostnaderna för familjerna.
I det sammanhanget vill jag bara
peka på följande omständigheter.

I årets statsverksproposition har jag
först och främst inte kunnat finna någon
uppgift angående hur stor del av
barnen som åtnjuter fria skolmåltider
— det absoluta antalet anges, men inte
hur stor procent av eleverna det utgör.
Förra året var det 79 procent av eleverna
vid folkskolan och 47 procent av
eleverna i läroverken. Men föräldrarna
till de 21 procent i folkskolorna och de
53 procent i läroverken, som inte får
skolmåltider, får vara med om att betala
de övrigas.

Vidare kan den allmänt förbättrade
ekonomi för den enskilde, som jag redan
tidigare talat om och som faktiskt
föreligger, väl göra det möjligt för för -

äldrarna att hjälpa till att betala dessa
måltider för sina egna barn.

När man vidare i Hälsingborg drog in
skolfrukostarna på lördagarna berodde
det på att det var så många som uteblev;
deltagandet blev ringa och framför allt
oregelbundet, och det var därför man
beslöt indra skolfrukosten den dagen.
Helt plötsligt hade familjerna sålunda
råd att ge sina barn frukost på lördagarna.
Det betydde en besparing för staden
på 130 000 kronor. I min hemstad
har man föreslagit detsamma för nästa
år — en enhällig utredning har föreslagit
det. Man räknar där med en besparing
för staden på 70 000 kronor. Det är
sålunda alldeles tydligt att kommunernas
höga kostnader är en stimulans till rationalisering
och sparsamhet.

Som ytterligare motiv kan anföras att
det tycks gå ganska bra i Vadstena, där
föräldrarna betalar för måltiderna. Jag
vet att man visserligen knorrat på vissa
håll, men på andra håll är man belåten.
Det kan också påpekas att 77 av de ca
250 barn som där deltog i skolmåltiderna
hade fria måltider. Men det kostade
staden endast 17 000 kronor, under det
att kostnaderna annars skulle ha gått
upp till omkring 70 000 kronor.

Slutligen skulle kanske barnen sätta
mera värde på den mat som bjuds, om
de visste att deras föräldrar måste betala
för den. Det är nog obestridligt att
mycket mat blir bortslängd vid skolmåltiderna,
och de skildringar som lämnas
av de förhållanden som råder är
kanske inte alldeles gripna ur luften.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt. Samtidigt
vill jag säga att jag på denna punkt
inte kommer att begära votering. Det
beror inte på att jag inte vill stå för
vår reservation, men eftersom vi på en
föregående punkt hade en votering som
också gällde en sådan här generell subvention,
anser jag att den principiella
ställningen till det hela i det sambandet
redan är avklarad.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Under en lång följd av
år har vi varje år haft en diskussion på

Nr 17

Fredagen den 13 mai 1960

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

denna punkt. Jag tror det är mycket
svårt att tillföra den diskussionen något
nytt. Jag kunde inte heller märka
att herr Kaijser kom med några nya synpunkter,
och det är lika svårt för mig
att komma med något nytt från den andra
sidan. Jag tror att vi gör kammaren
största tjänsten om vi går till beslut, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med all respekt för önskemålet
att vi inte skall förlänga denna
diskussion, eftersom det inte kan anföras
några nya synpunkter, vill jag
säga bara några ord.

Jag vill först helt allmänt till diskussion
ta upp förhållandet mellan stat
och kommun. Förra året gjorde statsutskottet
en beställning hos departementschefen
om att han enligt den utredning
som finns skulle återställa relationen
mellan stat och kommun när
det gällde kostnaderna för skolmåltiderna.
Denna beställning har icke effektuerats.
Enligt utskottet skulle ett sådant
återställande innebära merkostnader för
statsmakterna med 39 miljoner kronor,
kostnader som i dag ligger på kommunerna.
Det rör sig alltså icke om nya
pengar som skulle tas ut av skattebetalarna.
Frågan är bara om det är staten
eller kommunerna som skall stå för
dessa kostnader. Utskottet har också
i år gjort en beställning på denna punkt,
och jag vill bara uttala den förhoppningen
att det kommer ett förslag som
i någon mån återställer relationerna mellan
stat och kommun, så att man inte
längre i fortsättningen fasthåller vid
den övervältring på kommunerna som
nu sker.

När man vet hur förhållandet förändrats
till nackdel för kommunerna blir
man förvånad då herr Kaijser anför högerns
motivering för att reducera kostnaderna
för skolmåltiderna ytterligare.
Statens kostnader är enligt utskottets utlåtande
20,5 miljoner kronor, och högern
vill reducera dem till 15,4 miljoner.

Jag skall här inte diskutera skolmål -

tidernas sociala betydelse. Herr Kaijser
har sagt att högern vill behålla dem
och att de har utomordentligt stor betydelse.
Men herr Kaijser säger också
att man får försöka på allt sätt reducera
kostnaderna. På en punkt tidigare här
i dag behandlade vi ett anslag för utbildning
av personal för skolmåltidsverksamhet.
Det anslaget ansåg herr
Kaijser borde skäras ned, men det är
väl ändå på det sättet att om man utbildar
personal som ägnar sig åt denna
verksamhet kan man därmed också förbilliga
skolmåltidsverksamheten.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Kaijser och kanske också till högern.
När högern säger att vi skall
gå tillbaka till det gamla systemet med
behovsprövning vill jag erinra om den
diskussion vi hade i fjol om hur besvärande
det kan vara för eleverna med
behovsprövning. Jag tror att det också
kan vara besvärande för skolstyrelserna,
om man ger sig in på något sådant.
Men om man skulle låta föräldrarna betala,
vilka föräldrar skulle då betala? Hur
skall behovsprövningen utformas, vilka
regler skall gälla, vilken inkomstgräns
och vilken förmögenhetsgräns skall tilllämpas?
Jag tror det vore värdefullt
om vi till kammarens protokoll fick antecknat
hur högern menar att denna
behovsprövning skulle utformas och vilka
regler den skall följa. Jag tycker vi
skall sluta med det allmänna talet att
föräldrarna skall betala. Låt oss få det
preciserat en gång!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman: I Vadstena, där man
infört det systemet att föräldrarna i huvudsak
betalar avgift för skolmåltiderna,
har man tydligen funnit en framkomlig
väg. Jag kan inte i detalj säga hur det
systemet är utformat, men jag föreställer
mig att det inte skulle innebära någon
svårighet för andra kommuner att
finna en lämplig väg. En fingervisning
om hur man i Vadstena dragit gränsen
har man kanske i de siffror som jag an -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

gav, nämligen att av ungefär 250 elever
som deltar i skolmåltiderna åtnjuter 77
fri skolmåltid.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag redogjorde i fjol när
vi diskuterade denna fråga senast för
de iegler som man tillämpade i Vadstena.
För att stilla herr Eric Carlssons
nyfikenhet vill jag även i dag nämna
att i Vadstena får elever som har lång
skolväg — jag vill minnas att gränsen
är tre kilometer, men jag är inte alldeles
säker på den siffran —- fria skolmåltider.
För de barn som bor närmare
skolan än denna gräns sker behovsprövning,
varvid föräldrarnas inkomstförhållanden
prövas enligt samma normer som
gäller för erhållande av familjebostadsbidrag.
Där har man ju en klart utformad
regel då det gäller att avgöra vilka
barn som är berättigade att erhålla fria
skolmåltider eller inte.

Det har omvittnats från Vadstena att
tillämpningen av dessa regler går betydligt
smidigare än vad man från början
vågade hoppas. Man tillämpar nu
samma system tredje året i följd. Vid
fjolårets statbehandling, alltså 1959,
väcktes det inte något förslag om att
man skulle upphäva de 1957 beslutade
reglerna. Den delegation inom skolstyrelsen
som prövar ansökningarna om fri
skolmåltid och har hand om uppbörden
av avgifterna har deklarerat att det hela
löper smidigt och utan större besvär.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Alla i denna kammare
vet att det finns kommuner som är framåt,
kommuner i medelläge och efterblivna
kommuner. Det finns kommuner som
inte alls har någon bespisning i skolorna
och där situationen alltså är betydligt
sämre än i Vadstena. Det är kanske inte
heller så mycket att säga härom, ty det tar
naturligtvis alltid sin tid innan man överallt
kommer fram till vad de flesta anser
vara en värdefull reform. .lag är förmin
del glad över att trots att vi nu haft
denna diskussion under flera år högern
inte fått med några andra på sin som
jag tycker reaktionära linje.

Herr DAHL (s):

Jag skulle kunna inskränka mig till att
instämma i herr Näsströms synpunkter
på denna fråga.

När jag hörde herr Eskilssons något
krystade försök att komma med ett svar
på herr Eric Carlssons fråga fick jag det
intrycket, att högerns nedskrotningsförslag
i fråga om skolmåltiderna mera
kommit med av bara farten. Om det
bland våra sociala åtgärder finns något
som alla kategorier människor, de må
vara högermän, socialdemokrater eller
kommunister, anser vara till gagn och
glädje framför allt för det uppväxande
släktet, är det just de fria skolmåltiderna.
Det är faktiskt en revolutionerande
reform som genomförts i och med införandet
av skolmåltider. Särskilt i dessa
tider när i många familjer både man och
hustru måste arbeta för att få ihop till
hyran och familjens övriga utgifter och
då kvinnorna för att näringslivet över
huvud taget skall fungera måste ut i förvärvslivet,
är det oerhört värdefullt att
barnen kan få mat i skolan.

Man invänder då att de föräldrar som
har stora inkomster bör kunna betala
kostnaderna för barnens skolmåltider.
Det är enligt min mening en missriktad
ambition att spara på detta område. Högerns
försök i den riktningen bottnar
helt enkelt i högerns allmänna strävan
att söka inskränka på den sociala omvårdnad
som vi under årens lopp har
lyckats få igenom här i riksdagen och
som i många viktiga avseenden betyder
bättre förhållanden för de enskilda människorna,
i detta fall främst de uppväxande
barnen i våra skolor.

Herr ESKILSSON (li):

Herr talman! .lag vill bara göra en liten
kommentar till herr Näsströms klassificering
av de svenska kommunerna i
mera framåtsträvande och mera efterblivna
kommuner. Det kan hända att vi
inte bör bedöma kommunernas kvalitet
med hänsyn till sättet att lösa skolmåltidsfrågan.
Förhållandena är olika i olika
delar av landet. Nu är inte herr Anderberg
här närvarande, men jag skulle

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till anordnande av skolmåltider

vilja fråga representanterna för landskommunerna
i Skåne om man inte där

med hänsyn till avståndsförhållanden
och annat har ansett att man kan vänta
med den här reformen. Jag kan i varje
fall tala om för herr Eric Carlsson att
det finns kommuner hemma i mitt län,
där hans egna meningsfränder har ett
betydande inflytande, som av olika anledningar
anser att man kan vänta med
reformen, eftersom den är förenad med
stora kostnader och det i vissa bygder,
där avstånden inte är så stora, är möjligt
att klara frågan på andra och enklare
sätt.

Jag tror inte att vi bör klassificera
kommunerna bara med ledning av deras
inställning till skolmåltidsfrågan, såsom
jag fick för mig att herr Näsström ville
göra.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Dahls inlägg skulle jag bara vilja anföra
att det för oss inte gäller att på något
sätt beskära de sociala förmåner som
utgår till dem som verkligen behöver
dem. Däremot tycker vi att det kan vara
berättigat att beskära den sociala omvårdnad
som ägnas dem som inte behöver
den.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror vi kan resonera
mycket länge om det här. Det är ju en
principiell fråga, och vi vet att högern
har denna inställning.

Herr Eskilsson säger att man måste
vara mera försiktig och inte får dela in
kommunerna uteslutande med hänsyn
till den detalj som vi här resonerar om.
Ja, det är riktigt, herr Eskilsson, men
om vi söker tror jag vi finner flera sådana
tråkiga detaljer i samma kommuner.

Det sägs här att skolmåltiderna kostar
stora pengar. Kostar de inte stora
pengar om föräldrarna skall betala dem?
Vi har ju försökt komma från den gamla
graderingen av människor. Vi hade på
sin tid folkkök i Stockholm och andra

orter, och vi vill inte ha dem tillbaka.
Vi försöker åstadkomma en utjämning,
och det måste betyda en utjämning också
vad gäller kostnaderna. Det är dithän
vi har strävat.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga att
skolmåltiderna är en del av den skolsociala
verksamheten. De medför kostnader,
men det finns också anledning fråga
sig vilken valuta man får för de pengar
man lägger ned. Det går lätt att i olika
sammanhang tala om höga skatter,
men det är kanske också viktigt att belysa
vad skatterna går till och vad vi
inte minst på skolans område får för
pengarna.

Jag har en känsla av att den här diskussionen
är ett led i de försök att rasera
skyddet för hemmet och familjen
och skyddet för barnen som högern driver.
Vi har haft sådana här debatter tidigare
och kommer att få dem på flera
punkter i dag när det gäller skolan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Ang. bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 17.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 59

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60

Ang. bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 75 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Öhman (I: 104)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (11:121),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh in. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:317), vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
dels besluta, att bidragsunderlagets
grundbelopp i de permanenta skollokalerna
per kvadratmeter nettogolvyta, nu
utgörande 900 kronor, skulle vara 750
kronor för byggnadsföretag, beträffande
vilket beslut i bidragsfrågan fattats av
statlig myndighet efter utgången av juni
månad 1960, dels ock till Bidrag till vissa
byggnadsarbeten inom det allmänna

skolväsendet för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 70 900 000 kronor; dels

ock en inom andra kammaren av
herrar Gustafsson i Skellefteå och Wedén
väckt motion (11:466), vari hemställts,
att riksdagen måtte anhålla om
sådan ändring i Kungl. Maj:ts kungörelse
1957:318, att bidragsunderlaget från den
1 juli 1960 beräknades med utgångspunkt
i ett grundbelopp av 850 kronor per
kvadratmeter nettogolvyta, varvid dock
grundbeloppet måtte omräknas med
hänsyn till dels den förändring av byggnadskostnaderna
i allmänhet som inträtt
under tiden från den 1 januari 1956 till
den 1 januari 1960, dels de särskilda
olikheter i fråga om byggnadskostnader
som funnes mellan skilda orter.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:259 och 11:317,
såvitt nu vore i fråga och i vad de avsåge
bidragsunderlagets grundbelopp,
samt motionen 11:466 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 104 och II: 121 samt
I: 259 och II: 317, sistnämnda båda motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 75 700 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
samt i anledning av motionen 11:466,
besluta, att bidragsunderlagets grundbelopp
i de permanenta skollokalerna per
kvadratmeter nettogolvyta, nu utgörande
900 kronor, skulle vara 750 kronor
för byggnadsföretag, beträffande vilket

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

beslut i bidragsfrågan fattats av statlig
myndighet efter utgången av juni månad
1960;

b) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Edström, fröken Elmén,
fröken Vinge samt herr Helén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen 11:466 samt i
anledning av motionerna 1:259 och II:
317, såvitt nu vore i fråga, hemställa om
sådan ändring i Kungl. Maj:ts kungörelse
1957:318, att bidragsunderlaget från
den 1 juli 1960 beräknades med utgångspunkt
i ett grundbelopp av 850 kronor
per kvadratmeter nettogolvyta, varvid
dock grundbeloppet måtte omräknas
med hänsyn till dels den förändring av
byggnadskostnaderna i allmänhet som
inträtt under tiden från den 1 januari
1956 till den 1 januari 1960, dels ock de
särskilda olikheter i fråga om byggnadskostnader,
som funnes mellan skilda orter; c)

av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka under förutsättning av bifall
till reservationen a) ansett, att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 317, i vad de avsåge
medelsanvisningen, ävensom med
avslag å motionerna 1:104 och 11:121,
till Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 70 900 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Vid denna punkt i utlåtandet
finns en reservation av herr Boman
m. fl.

Det gäller här frågan om bidrag till
vissa byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet, och vi är ju alla inställda
på sparsamhet vid uppförandet
och inredandet av offentliga byggnader.
Helt naturligt finns det stora möjligheter
till sparsamhet på detta område, men

sparsamhetsintresset får självfallet inte
äventyra hållbarhet och praktisk utformning.
Under den sista tiden har det dock
visat sig möjligt att genomföra en del
besparingsåtgärder, och för att i någon
mån animera de ansvariga instanserna i
sådan riktning har man motionsledes föreslagit
minskat bidragsunderlag när det
gäller skolbyggnader.

Jag har biträtt denna mening och vill
alltså, herr talman, yrka bifall till reservation
b under förevarande punkt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Reservation a vid
denna punkt gäller principerna för
statsbidragsgivningen, medan reservation
c gäller själva medelsanvisningen.
Man skulle ju här liksom i andra
av de många frågor, där jag har talat
i dag, kunna i huvudsak hänvisa till
vad som blivit sagt under föregående
år. Trots allt vill jag dock tillägga något.

Liksom föregående år ställer vi nu
ett yrkande att bidragsunderlaget för
skolbyggnaderna skall sänkas från 900
till 750 kronor per kvadratmeter. Eftersom
statsbidragsprocenten under föregående
år var 37 procent och nästa år
beräknas bli 38 procent av bidragsunderlaget
betyder sänkningen inte fullt
så mycket för kommunerna som man
skulle kunna tro. Det har också visat
sig att man kan bygga skolor rätt mycket
billigare än man tidigare räknat
med. I årets remissdebatt pekade jag på
Åbvskolan i Gamleby, uppförd enligt
paviljongsystem men med material som
vid permanenta byggnader. Man har där
kunnat nedbringa kostnaderna till 655
kronor per kvadratmeter. Den skolan
var omnämnd i Landskommunernas förbunds
tidskrift vid årets början, och den
har rätt nyligen varit omnämnd i Kommunal
Skoltidskrift häfte 3, utan att
man därvid från något håll anfört kritik
mot bygget.

Jag är fullt på det klara med att en
omsorgsfull planering av skolväsendet
har ännu större betydelse än ett långt
drivet sänkande av byggnadskostnaderna
för att man i det enskilda fallet skall

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Ang. bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

kunna nedbringa kostnaden för skolbyggen.
Under remissdebatten i januari pekade
jag på den betydelse som de europeiska
integrationsförhållandena kan ha
i just detta sammanhang. Rent principiellt
måste det ju vara så att om den
stora hemmamarknad som EFTA med
sina 90 miljoner människor kommer att
innebära kan betyda någon vinst för
vårt näringsliv så skall den ligga i att
vi kan producera i större enheter. Men
det bör i sin tur innebära att vi blir
tvungna att lägga ned en del mindre enheter
som inte kan förbli bärkraftiga.
Det är visserligen sant att det i vårt
land i hög grad utvecklade systemet med
underleverantörer kan reducera effekten
av denna generella princip. Det är också
möjligt att den omständigheten att
vissa specialtillverkningar med behov
av hög service kan vara konkurrenskraftiga
även i små enheter och kommer
att reducera de ogynnsamma effekter
som det nya läget oundvikligen måste
innebära. Med skyddsåtgärder från samhällets
sida kan man mer eller mindre
effektivt minska de akut inträdande
skadeverkningarna, men det är inte säkert
att man i det långa loppet kan
hindra att vissa industrier och industriorter
kommer att gå tillbaka. Med hänsyn
till alla dessa förhållanden är det
i hög grad angeläget att planeringen av
skolbyggnader sker rationellt, och enligt
min mening kan vår princip för
statsbidragsgivningen ytterligare stimulera
till noggrann omtanke vid planeringen.
I skolbvggnadsplaneringen bär
också provisoriska, flyttbara byggnader
sin givna plats.

Vi har inom utskottsavdelningen haft
tillfälle att studera även vissa andra förhållanden,
där cn omsorgsfull planering
synes vara av stor betydelse. I våra
största städer bildas då och då nya bostadsområden
ute i periferien, där på
några få år så många människor bosätter
sig som motsvarar befolkningen
i en medelstor svensk landsortsstad. Det
är i stor utsträckning unga människor
med nybildade familjer som kommer att
bosätta sig i dessa områden, och nativiteten
är hög. Vi hörde i Göteborg talas

om ett par stadsdelar, Kortedala och
Biskopsgården, där nativiteten var över
40 promille, medan siffran för staden i
dess helhet var omkring 15 promille.
När några år gått har den olikheten
jämnat ut sig, och det från början mycket
stora behovet av skolor framträder
inte längre på samma sätt. För dessa
områden förefaller det system med i
vanliga hyreshus inbyggda skolor, som
vi hade tillfälle att se i Biskopsgården,
vara mycket ändamålsenligt. Dessa lokaler
hade bestämda fördelar också på annat
sätt. Enligt uppgift är dessa skolbyggnader
inte statsbidragsberättigade,
men det förefaller mig önskvärt att även
sådana skolbyggen skall kunna få statsbidrag
i någon form — eftersom byggnaderna
kan beräknas möjligen få användning
för andra ändamål efter en
mer eller mindre lång tidsperiod, såsom
affärslokaler etc., borde statsbidraget
inte behöva vara så stort, och det kan
måhända utgå i form av hyressubvention
med visst belopp per kvadratmeter.
•lag skall gärna erinra om att förslag i
denna riktning framställts i ett motionspar
från centerpartiet vid riksdagens
början, men motionen har uppskjutits
till behandling av höstriksdagen.

Jag har, herr talman, visserligen klart
för mig att nya skolbehov efterhand
kommer att dyka upp, där dessa lokaler
även i framtiden kanske kan få användning
inom undervisningsväsendet, och
det må väl vara hänt i så fall, men de
är byggda så att de mycket väl kan
övergå till att bli affärer eller kontor,
och det investeringsbelopp som faller på
skolväsendet är inte nu så stort.

Jag har velat peka på dessa förhållanden
som visar å ena sidan hur skolbyggnadsverksamheten
måste planeras med
tanke på den framtida utvecklingen, å
andra sidan hur det varit möjligt att
bygga skolbyggnader till mycket låga
kostnader, och jag anser med hänsyn
härtill att vårt förslag är berättigat.

Jag behöver inte framhålla att det
även för oss är väsentligt att rent provisoriska
byggnader användes där så är
lämpligt och möjligt. Det har sagts att
sådana kan produceras till en kostnad

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till vissa byggnadsarbeten inom

av cirka 650 kronor per kvadratmeter,
och statsbidraget är 325 kronor per kvadratmeter,
vilket alltså utgör ungefär 50
procent av kostnaderna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
a och c, av vilka den senare
är en följdreservation till den föregående.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Mitt inlägg skall bli
ganska kort, vilket kammaren väl håller
mig räkning för.

När det gäller bostäder har i varje
fall inte jag märkt att några framträdande
förespråkare inom olika politiska
partier sagt att vi skall bygga något
slags nödbostäder. Man är tämligen överens
om att vi skall ha gedigna bostäder,
men så fort det gäller skolor tycks
man ibland anse att nästan vad som
helst duger.

Det enda realistiska med de siffror,
som här redovisas, är att de svarar mot
de värden som en byggmästare beräknar
när han skall bygga ett hus. Här
är det fråga om nettoytor. Men vad kostar
resten? Ibland kan man i tidningarna
få läsa om att den och den skolan
har blivit mycket billigare än beräknat,
men när det gått några månader och
man börjat summera det hela, får man
lov att gå till skolöverstyrelsen och begära
tilläggsanslag. Så fort en kommun
skall bygga en skola tillsätts det ju i
regel en byggnadskommitté, som oftast
består av personer från olika politiska
partier. Det förvånar mig att man därvidlag
alltid skall välja så fel, att man
inte får med en enda vettig människa;
det förefaller ju vara på det sättet, men
vi tror ändå inte att det är så. Och har
byggnadskostnaderna blivit lägre under
de senaste åren? Det har de naturligtvis
inte blivit, utan de ökar undan för
undan. Vi vill emellertid ha gedigna
skolhus. I s. k. avfolkningsorter får vi
ju finna oss i att ha övergångsskollokaler,
och det är ingen som säger någonting
om det, men när det gäller de permanenta
skolorna anser åtminstone jag

det allmänna skolväsendet
att vi skall kräva skolor av lika hög
klass som vi kräver att våra bostäder
skall ha.

Jag vill erinra om att Landskommunernas
förbund har skrivit några rader
beträffande dessa byggnadsfrågor. Förbundet
skriver bl. a.: »Det viktigaste
är enligt styrelsens mening, att kommunerna
lämnas anvisningar om hur ett
ekonomiskt byggande kan ske inom ramen
för de standardkrav, som de statliga
tillsynsmyndigheterna anser sig böra
uppställa.» Det är fullständigt riktigt,
men några sådana anvisningar har
kommunerna aldrig fått, och jag misstänker
att de kommer att få vänta på
dem. Allmänna talesätt går så bra att
servera, men när det verkligen gäller
att bygga t. ex. ett större skolhus kommer
man ingen vart med allmänna talesätt,
utan då får man nog finna sig i
vad det kostar, även om man infordrat
anbud på byggnadsföretaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan.

Beträffande mom. I, anförde vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
1 :o) att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid punkten avgivna, med
a betecknade reservationen; samt 3:o)
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Boman
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Punkten 61

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 62

Ang. bidrag till driften av folkskolor,
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för beräkning
av allmänt driftbidrag till obligatoriska
skolor, att tillämpas från och
med redovisningsåret 1960/61, dels ock
till Folkskolor m. m.: Bidrag till driften
av folkskolor m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
720 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (1:28) och den andra
inom andra kammaren av fröken Vinge
m. fl. (11:34), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till en enskild
skola för estniska barn i Göteborg, anordnad
enligt skolöverstyrelsens förslag,
för budgetåret 1960/61 bevilja ett anslag
på 10 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ranmark m. fl. (I: 108) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Olsson m. fl. (11:123), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag bevilja
stiftelsen Kristofferskolan ett statsbidrag
för året 1960/61 med 20 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (II: 317), vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
dels besluta att tillhandahållande av fri
undervisningsmateriel icke skulle vara
obligatoriskt för skoldistrikten, dels besluta
att från och med läsåret 1960/61
vid beräkning av det i anslaget till Folkskolor
m. m.: Bidrag till driften av folkskolor
m. m. ingående lärarlönebidraget

Ang. bidrag till driften av folkskolor, m. m.
hänsyn icke skulle tagas till avlösta bidrag
och avdragsbeloppet sålunda fastställas
till, i hyresgrupp 1 960 kronor, i
hyresgrupp 2 1 200 kronor, i hyresgrupp
3 1 380 kronor, i hyresgrupp 4 1 620 kronor
och i hyresgrupp 5 1 850 kronor per
statsbidragsberättigande lärartjänst, dels
ock till Folkskolor m. m.: Bidrag till
driften av folkskolor m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
701 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå
väckt motion (11:458), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
med hänvisning till kommunernas möjligheter
att i ökad utsträckning tillhandahålla
de fria lärohöckerna som lån i
stället för som gåva minska det av
Kungl. Maj :t äskade anslaget under förevarande
punkt med 5 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:259 och 11:317,
i vad de avsåge obligatoriskt tillhandahållande
av fri undervisningsmateriel,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 108 och II: 123, besluta,
att ur förevarande anslag skulle för budgetåret
1960/61 utgå statsbidrag till
Kristofferskolan i Stockholm i enlighet
med vad utskottet i punkten förordat;

III. att motionerna 1:28 och 11:34
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 259 och II: 317 samt
11:458, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för
beräkning av allmänt driftbidrag till obligatoriska
skolor, att tillämpas från och
med redovisningsåret 1960/61;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317
samt II: 458, samtliga motioner såvitt de
avsåge medelsanvisningen, till Folkskolor
m. in.: Bidrag till driften av folksko -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till driften av folkskolor, m.

lor m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 720 000 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört rörande frivillig
musikundervisning på försöksskolans
högstadium.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka ansett, att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 259 och II:
317, såvitt nu vore i fråga, besluta, att
tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara obligatoriskt
för kommunerna;

b) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Edström, Sundin, Kaijser,
Thorsten Larsson, Skoglund i Doverstorp
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén, fröken Karlsson, herrar Bohman
och Larsson i Hedenäset, fröken Vinge
samt herr Helén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:28 och 11:34, besluta,
att ur förevarande anslag skulle för budgetåret
1960/61 utgå statsbidrag till en
estnisk skola i Göteborg i enlighet med
vad reservanterna förordat;

c) av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionen II: 458 samt med bifall
till motionerna 1:259 och 11:317,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att från och med läsåret
1960/61 vid beräkning av det i förevarande
anslag ingående lärarlönebidraget
hänsyn icke skulle tagas till avlösta bidrag
och avdragsbeloppet sålunda fastställas
till 960 kronor i hyresgrupp 1,
1 200 kronor i hyresgrupp 2, 1 380 kronor
i hyresgrupp 3, 1 620 kronor i hyres -

grupp 4 och 1 850 kronor i hyresgrupp
5 per statsbidragsberättigande lärartjänst; d)

av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka under förutsättning av
bifall till reservationerna a) och c) ansett,
att utskottet bort under V hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionen II:
458 samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 317, samtliga motioner såvitt
de avsåge medelsanvisningen, till
Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av
folkskolor m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 701 000 000
kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! På den här punkten föreligger
fyra reservationer. I fråga om
reservationen a, som gäller fria läroböcker,
är vårt yrkande detsamma som
förra årets, och jag ber att få hänvisa
dels till den motivering, som då anfördes,
dels till de allmänna synpunkter
som jag i ett par olika sammanhang bär
anfört tidigare i dag. Jag ber att få yrka
bifall till den reservationen.

Jag vill också deklarera ännu en gång
att jag inte ämnar begära votering på
den punkten, detta för att herr Eric
Carlsson inte skall behöva framställa
någon extra begäran om omröstning —
allt i syfte att rationalisera kammarens
arbete så att vi skall få slut på förhandlingarna
tidigare.

Reservation b, gäller en estnisk
skola i Göteborg. Jag vill hänvisa till
trycket, som innehåller de väsentliga
sakliga motiven i frågan. Jag vill också
erinra om att våra svenska minoriteter
i Estland, t. ex. på Runö, fick behålla
sitt svenska språk även under den tid
de baltiska staterna existerade. Reservationen
betyder ingen ökad medelsanvisning,
men den betyder att skolan får
möjlighet att underlätta de estniska barnens
anpassning till det svenska samhället
samtidigt som den låter dem bevara
något väsentligt av deras egen kultur.
Jag yrkar bifall också till denna reservation.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Ang. bidrag till driften av folkskolor, m. m.

Reservation c gäller i sak detsamma
som vår reservation förra året, nämligen
att om man reducerar det s. k.
kompensationsbidraget med den del,
som avser fria läroböcker, återstår ett
så ringa belopp att det torde sakna betydelse
för flertalet av de enskilda kommunerna,
medan dess betydelse inte är
oväsentlig i statens budget. Det framgår
av de exempel som finns anförda i proposition
nr 112 år 1957 som ligger till
grund för det nuvarande systemet. Jag
ber att få yrka bifall också till den reservationen.

Slutligen ber jag att få yrka bifall
även till reservation d, som gäller medelsanvisningen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Eftersom herr Kaijser
redan berört frågan om den estniska
skolan i Göteborg, behöver jag bara instämma
med honom och yrka bifall till
reservationen på den punkten.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! På denna punkt behandlas
nu driftsbidrag till det obligatoriska
skolväsendet. Bland annat föreligger förslag
om anslag till fria läroböcker. Reservanterna
har önskat att det på detta
liksom på andra områden bör sättas in
en sparsamhetskampanj, och behovet
därav kan man kanske understryka.

För att ge möjlighet till ytterligare
sparsamhet på den här punkten har i
andra kammaren väckts en motion om
att man bl. a. inte skulle ge böcker som
gåva, utan låta eleverna låna böcker,
där detta går att ordna.

Jag ber att med hänvisning till denna
motion få yrka att riksdagen må i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag, med
bifall till motionen 11:458 och med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317,
sistnämnda båda motioner såvitt nu är
i fråga, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala

a) att åtgärder vidtages för att befrämja
övergång till lånesystcm i stället

5 Första kammarens protokoll 1960. Nr 17

för fria läroböcker i skoldistrikten, med
undantag av de böcker som angives i
motionen, för att med tillämpande av
andra i motionen redovisade besparingsmöjligheter
minska kostnaderna
för läroböckerna;

b) att den i motionen föreslagna ändringen
i grunderna för ifrågavarande
bidrag till kommunerna genomföres så
att en besparing kan vinnas på 5 miljoner
kronor;

dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 715 miljoner kronor.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall försöka vara
lika rationell som de föregående talarna.

En reservation vid denna punkt gäller
frågan om statsbidrag till den estniska
skolan i Göteborg. Denna reservation
är avgiven av samtliga borgerliga ledamöter.
Reservanterna pekar på att åtskilliga
problem möter barn från tvåspråkiga
hem. Det är självklart att det
kan uppstå en hel del problem för sådana
barn, men vi skall komma ihåg att
det här gäller svenska medborgare, medborgare
som bott här i landet kanske i
ett tiotal år och som bör ha fått lära
sig även svenska i hemmet som barn.
Om man skulle vara konsekvent kunde
man ju peka på liknande problem när
det gäller t. ex. befolkningen i Tornedalen,
där det också bor tvåspråkiga i de
flesta kommunerna. Det finns för övrigt
även andra orter i landet där befolkningen
till stor del är tvåspråkig.

Vad beträffar reservation c) av herr
Kaijser m. fl. återfinns yrkandena där
i högerns besparingsmotion. Det är väl
tacknämligt att man vill spara, men
jag tycker för min del inte att
högerförslaget i detta avseeende innebär
något reellt sparande, eftersom
utgifter bara övervältras på kommunerna.
Det skulle alltså bli kommunerna
som fick spara, och man menar
kanske att om kommunerna får ett
lägre statsbidrag kommer de också att

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Anslag till försökskostnadsbidrag
kunna pressa ned kostnaderna. Men
hur detta i praktiken skall gå till lämnar
man ingen anvisning om. Jag tror
nog att även våra kommunalmän vänder
på slanten åtskilliga gånger och försöker
vara så sparsamma som möjligt,
ty kommunernas ekonomi är väl i regel
hårt ansträngd, och därför måste kommunalmännen
alltid se sig om efter besparingsmöjligheter.

Med stöd av vad jag nu anfört yrkar
jag bifall till utskottets hemställan under
punkt 62.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att i anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de med avseende
å mom. I framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid punkten
avgivna, med a betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i mom. II hemställt.

I fråga om mom. III, anförde vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Boman m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
mom. IV förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid punkten

avgivna, med c betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Angående mom. V, yttrade nu herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock, av herr Källqvist, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag, med bifall till motionen 11:458
och med avslag å motionerna I: 259 och
11:317, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala a)

att åtgärder borde vidtagas för att
befrämja övergång till lånesystem i stället
för fria läroböcker i skoldistrikten
med undantag av de böcker, som angivits
i motionen, och för att med tillämpande
av andra i motionen redovisade
besparingsmöjligheter minska kostnaderna
för läroböckerna;

b) att den i motionen föreslagna ändringen
i grunderna för ifrågavarande
bidrag till kommunerna borde genomföras
så att en besparing kunde vinnas
med 5 000 000 kronor; samt

dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 715 000 000 kronor.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. VI hemställt.

Punkten 63

Anslag till försökskostnadsbidrag

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1: 259, av herr Ragnar Bergh m. fl., och
II: 317, av herr Edlund m. fl., såvitt nu
vore i fråga, till Folkskolor m. m.: För -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Ang. bidrag till anordnande av skolskjutsar

sökskostnadsbidrag för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 4 900 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:259
och 11:317 hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte till
Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 3 900 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser och Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 259 och
II: 317, såvitt nu vore i fråga, till Folkskolor
m. m.: Försökskostnadsbidrag för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 3 900 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Även på den här punkten
finns en reservation, som är en gammal
bekant. Vi är litet oroliga för en
alltför snabb övergång till enhetsskolan.
Det beror inte på att vi vill motsätta
oss genomförandet av den, tvärtom. Jag
tror också att ett successivt införande
av enhetsskolan är enda möjligheten att
göra detta organisatoriskt på ett riktigt
sätt. Men det finns ett men, ett mycket
viktigt men. Vi har ännu en brist på kvalificerade
lärare. Om den bristen inte
kan fyllas i takt med skolans utbyggnad
löper man risken att skolan blir
ett skal utan det vackra innehåll vi hoppas
på. Det är motivet till att vi föreslår
en något långsammare takt i övergången
till enhetsskola. Under sådana
förhållanden kan man klara sig med ett
något mindre anslagsbelopp än det som
departementschefen begär.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.
Med hänsyn till att hela denna
fråga en smula har berörts tidigare i dagens
debatt tycker jag inte det finns
någon anledning att ytterligare fördjupa
sig i den nu.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 64—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Ang. bidrag till anordnande av skolskjutsar Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Folkskolor m. m: Bidrag till
anordnade av skolskjutsar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 48 000 000 kronor.

Bidraget skulle, liksom tidigare, utgå
med 80 procent av kommunens verkliga
kostnad för skolskjutsar, under förutsättning
att skolvägen vore i fråga om elever
i årskurserna 1—3 minst 3 kilometer
och i fråga om övriga elever minst 4
kilometer.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl.
(I: 259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund m. fl. (II:
317), i vilka hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte dels besluta,
att statsbidrag till anordnande av skolskjutsar
skulle utgå med 70 procent av
verkliga kostnaderna, från och med redovisningsåret
1960/61, dels ock till
Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande
av skolskjutsar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
44 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna 1:259 och 11:317,
i vad de avsåge ändrade statsbidragsbestämmelser
för skolskjutsar, icke måtte
av riksdagen bifallas;

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:259 och 11:317, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Folkskolor
m. m.: Bidrag till anordnande av
skolskjutsar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 48 000 000 kronor; c)

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört i fråga om självskjuts.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson samt herr Bohman, vilka
ansett, att utskottet bort under a och b
hemställa,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att statsbidrag till
anordnande av skolskjutsar skulle utgå
med 70 procent av de verkliga kostnaderna
från och med redovisningsåret
1960/61;

b) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Folkskolor
m. m.: Bidrag till anordnande av
skolskjutsar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 44 000 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vid denna punkt är
fogad en reservation, även den en gammal
bekant. Jag har inga nya motiveringar
att anföra utöver dem som framlades
i fjol, och jag ber därför bara att
få yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom.
a och b av utskottets i den nu föreva -

rande punkten gjorda hemställan, samt
därefter särskilt rörande mom. c.

Härefter gjordes i enlighet med de
rörande mom. a och b förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i mom. c hemställt.

Punkterna 69—77

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Folkhögskolor: Bidrag till driften
av folkhögskolor för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 16 695 000
kronor.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Robert Johansson m. fl. (I: 177) och
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Luttra m. fl. (II: 191), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Folkhögskolor: Bidrag till
driften av folkhögskolor för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
16 812 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Källqvist och Edström (I: 178)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hammar m. fl. (II: 197), i vilka
hemställts, dels att riksdagen måtte besluta
att under budgetåret 1960/61 statsbidrag
skulle utgå till ytterligare en folkhögskola
utöver de av Kungl. Maj:t i
statsverkspropositionen förslagna, dels
att riksdagen för budgetåret 1960/61 till
Folkhögskolor: Bidrag till driften av
folkhögskolor, måtte anvisa ett förslagsanslag
av 16 812 000 kronor.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Utskottet liade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 177 och II: 191 samt
I: 178 och II: 197, till Folkhögskolor: Bidrag
till driften av folkhögskolor för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 16 695 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Edström,
Sandin, Thorsten Larsson och
Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén,
herr Larsson i Hedenäset, fröken Vinge
samt herr Helén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med bifall till motionerna 1:177
och 11:191 samt 1:178 och 11:197, till
Folkhögskolor: Bidrag till driften av
folkhögskolor för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 16 812 000 kronor.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Jag har tillsammans med
ett flertal ledamöter av denna kammare
väckt en motion, som berörs under denna
punkt i utskottets utlåtande. Jag vill
med några ord framlägga vissa synpunkter
på denna fråga. Det gäller här statsbidrag
till folkhögskolorna, och jag har
frågat mig om det nu i Kungl. Maj:ts
förslag redovisats en åsiktsförändring i
fråga om uppskattningen av folkhögskolans
betydelse.

Inför denna församling behöver jag
väl inte göra några särskilda utläggningar
om folkhögskolans betydelse för folkbildningen
och för vårt samhällsliv. Någon
har sagt att Sveriges riksdag ju är
en mycket folkhögskolebildad församling,
och därför förutsätter jag att kammarens
ledamöter har klart för sig, vilken
betydelse folkhögskolan har. Motionen
söker återställa det ansvar, som
riksdagen måste känna inför den verksamhet,
som folkhögskolan bedriver.

Utskottet hänvisar i sitt avslagsyrkande
på motionen till det statsfinansiella

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

läget, men jag måste säga att det är en
svag motivering. Skolöverstyrelsen har i
sin skrivelse upptagit fyra folkhögskolor
såsom statsbidragsberättigade under
nästa budgetår. Statskontoret har föreslagit
att två folkhögskolor skulle få
statsbidrag. Detta statskontorets yrkande
har vi tagit upp i motionen. Det är att
märka, att ecklesiastikministern har skurit
ned statskontorets yrkande till hälften.
Det är då man måste göra vissa
funderingar och fråga sig, om man kan
märka en förändring genom personskiftet
på ecklesiastikministerposten härvidlag.
År det detta, som avspeglar sig i den
förändrade synen på folkhögskolan?

Jag har tittat litet på hur utvecklingen
av antalet folkhögskolor skett efter andra
världskriget. År 1946 ökade folkhögskolornas
antal i vårt land med en, och
en blev statsbidragsberättigad. År 1947
tillkom tre folkhögskolor, och alla tre
fick statsbidrag. År 1948 tillkom ingen
ny folkhögskola. År 1949 tillkom en, och
den blev uppförd som statsbidragsberättigad.
År 1950 blev det fyra nya och
samtliga fyra blev statsbidragsberättigade.
År 1951 kom ingen ny skola, men
1952 kom det återigen fyra nya skolor
och samtliga blev statsbidragsberättigade.
År 1953 kom det återigen fyra, och
samtliga blev uppförda som statsbidragsberättigade,
1954 kom två nya skolor och
båda fick statsbidrag. År 1955 tillkom en
och den blev uppförd som statsbidragsberättigad,
och 1956 slutligen tillkom tre
nya folkhögskolor, vilka samtliga beviljades
statsunderstöd.

Nu föreligger en eftersläpning och då
måste man fundera över hur utvecklingen
kan bli i framtiden. Alla vet ju
att den rörelse eller den organisation,
som står bakom en folkhögskola och
måste driva den utan statsbidrag, åtar
sig mycket stora uppoffringar. För de
elever som går på en sådan skola är det
också förenat med mycket stora uppoffringar
att gå där.

Jag skall inte utveckla detta ytterligare.
Hemma i mitt län har vi en folkhögskola
som nu arbetar för tredje året
utan statsbidrag ocli kämpar med mycket
stora svårigheter.

Nr 17

Fredagen den 13 mai 1960

Ang. bidrag till driften av folkhögskolor

Det är glädjande för Sveriges riksdag
att se att samtliga våra folkhögskolor fylles
varje år. Vi som har erfarenhet av
folkhögskolor och vet vilken betydelse
de har för ungdomen, som kan komma
tillsamans ur olika läger på en folkhögskolekurs
och utan klassmotsättningar
diskutera olika livsproblem, förstår säkert
den medborgerliga betydelse som
folkhögskolan har i dessa avseenden. Vi
bär anledning att glädja oss åt att trots
att riksdagen och regeringen inte alltid
kunnat följa med när det gäller det ekonomiska
stödet för folkhögskolorna, så
fylles dock dessa skolor varje år med
elever som där får sin utbildning.

.lag vill understryka, att först fylles de
skolor som är statsbidragsberättigade,
men till sist är de utrymmen som finns
i de utanförstående skolorna också fyllda.
Det är glädjande. Vi brukar i denna
församling få diskutera ledsamma saker,
när det gäller ungdomsvård och ungdomsproblem.
Men detta är som sagt
glädjande, och jag tror att det är en felaktig
sparsamhet som Sveriges riksdag
slår in på om den, som här nu föreslagits,
bantar ned detta anslag med 117 000
kronor i förhållande till vad statskontoret
föreslagit. Vi har föreslagit en ökning
med 117 000 för att man i varje fall
skall kunna hålla den takt som det sparsamma
statskontoret föreslagit.

Vi kommer eljest att skapa ohållbara
förhållanden även på detta område, och
det skulle vara mig mycket angeläget att
här kunna få en personlig deklaration
från ecklesiastikministern, så att man
får veta, om det verkligen förhåller sig
på det sättet att han har en annan personlig
uppfattning i dessa frågor än vad
företrädaren hade. Jag vill ur 1957 års
proposition citera dåvarande statsrådet,
som beträffande folkhögskolan säger:
»Jag räknar med att det för statsmakternas
del skall kunna vara möjligt att, om
efterfrågan så motiverar och det från
allmänna synpunkter befinnes lämpligt,
medgiva statsunderstöd åt nya folkhögskolor
i ungefär samma takt som under
närmast föregående tioårsperiod, d. v. s.
med två å tre skolor per år. Ett dylikt
tillskott fyller dock endast en del av det
beräknade utvidgningsbehovet.»

Nu har vi i motionen föreslagit, att
det för nästa budgetår skall bli statsbidrag
till två nya skolor. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
vari vår motion stödes.

Är min tankegång riktig och Kungl.
Maj ds förslag alltså innebär en ändrad
uppfattning om folkhögskolans betydelse
för fostran i medborgerlig anda och
folkbildande skolning, då tror jag att
det är riktigt att riksdagen här slår vakt
om folkhögskolan och visar detta genom
att följa den reservation som här är redovisad.

Jag ber, herr talman, att med dessa
korta kommentarer få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt och — med
herr talmannens tillstånd — även till
reservationen vid punkten 79 i det föreliggande
utlåtandet.

I detta anförande instämde herrar
Sandler (s) och Bengtson (ep), fru
Svenson (ep), herrar Nils Theodor Larsson
(ep) och Dahl (s) samt fru Wallentheim
(s).

Herr förste vice talmannen uppstod
nu och avlägsnade sig, varvid ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs
av herr andre vice talmannen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag har anmält mig vid
den här punkten för att framföra utskottsreservanternas
synpunkter på denna
fråga, men sedan herr Robert Johansson
nu så utförligt har redogjort för
folkhögskolans problem, avstår jag från
att göra någon ytterligare kommentar.
Jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s)

Herr talman! Herr Robert Johansson
undrade, om departementschefen —- och
statsutskottet — hade ändrat åsikt när
det gällde våra folkhögskolor. Jag tror
nog inte att statsrådet ändrat uppfattning,
och jag vet bestämt att statsutskottets
majoritet har samma uppfaning
som den ärade motionären. Vi
vet alltså, att folkhögskolan har en myc -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

ket betydelsefull uppgift att fylla i dagens
samhälle, och jag tror således att
vi i det avseendet står varandra ganska
nära.

Vad som gjort att utskottsmajoriteten
inte bär kunnat tillstyrka den motion,
som är väckt i denna fråga, framgår av
utskottets skrivning: det har uteslutande
varit statsfinansiella skäl. Man har många
gånger, t. ex. under remissdebatten, fått
höra, att det måste bli en åtstramning
när det gäller statens utgifter, och det
är vi kanske alla tämligen överens om.

Det har med andra ord här gällt att
avväga, hur man skall få det hela att
gå ihop inom den totala utgiftsramen.
I det läget har alltså föreslagits, att
statsbidrag skall utges till bara ytterligare
en folkhögskola. Jag vill dock
uttala den förhoppningen, att det i framtiden
skall bli möjligt att bevilja statsbidrag
till flera folkhögskolor.

Det rör sig om en merutgift på 117 000
kronor. Det kanske i och för sig inte
synes vara så förfärligt mycket, men
plockar man ihop många sådana utgifter,
blir det till sist en stor summa.

Jag ber att med denna korta motivering
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):
Herr talman! År 1956 hade alla folkhögskolor
statsbidrag, men från detta
jämviktsläge har vi nu kommit dithän,
att det är sex skolor som inte har statsbidrag.
Skolöverstyrelsen har föreslagit
statsbidrag till fyra av dessa och godkänt
dem som statsbidragsberättigade.

Om vi går på regeringens och utskottsmajoritetens
besparingslinje, som
är strängare än vad statskontoret har föreslagit,
kommer vi att för folkhögskolornas
del hamna i en ohållbar situation.
Behovet av denna folkbildande och ungdomsvårdande
verksamhet är nämligen
mycket stort och tränger sig på. Jag är
inte alls övertygad om att det i detta
läge är klok sparsamhet att spara på
de 117 000 kronor som det här gäller.

.lag vidhåller mitt yrkande, herr talman! -

Ang. byggnadsbidrag till folkhögskolor

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Robert, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
78, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Robert,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej —51.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 79

Ang. byggnadsbidrag till folkhögskolor

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 371

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor

och II: 468, till Folkhögskolor: Byggnadsbidrag
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:371,
av herr Thorsten Larsson och herr Nils
Theodor Larsson, samt 11:468, av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl., hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte till Folkhögskolor:
Byggnadsbidrag för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Sundin, Thorsten Larsson,
Svensson i Stenkyrka och Larsson i Hedenäset,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:371 och 11:468,
till Folkhögskolor: Byggnadsbidrag för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 80—92

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93

Ang. bidrag till byggnadsarbeten m. m.
vid yrkesskolor

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för budgetåret

1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
40 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh m. fl.
(1:259) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund m. fl. (II:
317), i vilka, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte a) besluta, att
bidragsunderlagets grundbelopp i de
permanenta skollokalerna per kvadratmeter
nettogolvyta, nu utgörande 900
kronor, skulle vara 750 kronor för byggnadsföretag,
beträffande vilket beslut i
bidragsfrågan fattats av statlig myndighet
efter utgången av juni månad 1960,
samt b) till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
38 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:259 och 11:317,
i vad de avsåge bidragsunderlagets storlek,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:259 och 11:317, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 40 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson samt herr Bohman, vilka
under hänvisning till vad som anförts i
den med a) betecknade reservationen
vid punkten 60 ansett, att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att bidragsunderlagets
grundbelopp i de permanenta
skollokalerna per kvadratmeter nettogolvyta,
nu utgörande 900 kronor, skulle
vara 750 kronor för byggnadsföretag,
beträffande vilket beslut i bidragsfrågan
fattats av statlig myndighet efter utgången
av juni månad 1960;

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:259 och 11:317, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 38 500 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag anfört under punkt 60 ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
denna punkt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen,
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 94

Ang. bidrag till folkbibliotek

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 7 455 800 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hagnar Bergh m. fl. (I:
259) och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund m. fl. (II: 317), i
vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte dels anhålla hos
Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t måtte utfärda
författningsändringar enligt de i
motionerna föreslagna grunderna, att
gälla från och med den 1 juli 1960, dels
till Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
7 055 800 kronor.

Ang. bidrag till folkbibliotek

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna 1:259 och 11:317,
i vad de avsåge författningsändringar,
icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:259 och 11:317, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Bidrag till
folkbibliotek för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 7 455 800 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson samt herr Bohman, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 259 och II: 317, såvitt nu
vore i fråga, hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte utfärda författningsändringar enligt
de i motionerna föreslagna grunderna,
att gälla från och med den 1 juli
1960;

b) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 259 och II: 317, i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 7 055 800
kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen,
som också är en gammal bekant.
Det gäller här, som alla vet, ändrade
grunder för statsbidrag till folkbiblioteken,
varvid dessa skulle kunna
få kompensation genom att låntagarna
skulle lösa ett identitetskort för 1 krona.

Om det också måste anses vara en
smula olustigt att ta avgifter för boklån,
kan ju denna registreringsavgift inte
anses vara så farlig. Den är mindre
än en halv biobiljett eller motsvarar
ungefär en och en halv spårvagnsbiljett.
Om jag tidigare hade ett i någon
mån dåligt samvete, när jag gjorde detta
yrkande, har jag det inte alls numera
sedan jag erfarit vad ett bibliotek understundom
kan ta in på böter för allt -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Anslag till utbildning av ungdomsledare
för lång lånetid. Jag har haft tillfälle
att se ett bibliotek, där man kunde få in
bortåt en hundralapp om dagen i sådana
böter. Då kan avgiften — 1 krona
per år — inte anses vara alltför skrämmande.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 95—101

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 353 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:317), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte 1) besluta, att statsbidrag icke
skulle utgå för utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer, 2) till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 239 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyström m. fl. (I: 376) och den
andra inom andra kammaren av herr

Lindahl m. fl. (11:462), vari hemställts,
att riksdagen i princip måtte giva sin
anslutning till att bidrag till ungdomsorganisationernas
specialledarutbildning
från och med budgetåret 1961/62 finge
utgå efter grunder som angivits i statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel,
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte förorda, att medel för nämnda
specialledarutbildning skulle anvisas
i 1961 års statsverksproposition.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 353 000
kronor;

II. att motionerna 1:376 och 11:462
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser och Skoglund i
Doverstorp, fröken Karlsson samt herr
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:259 och 11:317, såvitt nu
vore i fråga, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 239 000
kronor.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman Jag har en känsla av att
kammaren befinner sig i uppbrottsstämning,
men jag skulle också tro, att jag
är sanningen bra nära om jag säger att
jag inte torde behöva bära något ont
samvete ifall jag nu skulle ta en halv
timme i anspråk. Jag har emellertid förkortat
mitt inlägg och skall här endast
tillåta mig att ta någon minut i anspråk.

Vad nu avser motionen nr 376 i den -

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

na kammare så har statsutskottet i sitt
utlåtande visat ett visst intresse för ett
ökat stöd till specialledarskolningen.
Utskottet har har ändock inte funnit
skäl att tillstyrka motionärernas hemställan
om att riksdagen i princip måtte
ge sin anslutning till att bidrag till
ungdomsorganisationernas specialledarutbildning
från och med budgetåret
1961/62 må utgå efter grunder, som angives
i statsverkspropositionens åttonde
huvudtitel, samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t förordar att medel
för nämnda specialledarutbidning
anvisas i 1961 års statsverksproposition.
Vissa skäl talar för detta, anför statsutskottet,
men utskottet är inte berett
att tillstyrka principbeslut i frågan för
kommande budgetår.

Det torde inte vara nödvändigt för
mig att här orda om det behov, som
verkligen föreligger för ungdomsorganisationerna
att kunna förfoga över specialledare.
Den speciella ungdomsledarskolningen
kan ge vad ungdomsorganisationerna
härvidlag behöver. Vad som
sålunda erfordras inom ungdomens organisationsliv
är en god tillgång på ledare
med specialutbildning och med
kunskaper i olika ämnen. Vi har t. ex.
idrottsrörelsen, som behöver ledare för
en mängd specialidrotter. Man torde
utan vidare kunna fastslå, att idrottsorganisationerna
utgör en viktig faktor
inom ungdomsarbetet, kanske mest därför
att idrottsrörelsen har en anmärkningsvärd
förmåga att aktivisera framför
allt pojkar i tonåren. Vi har scoutrörelsen
och friluftsorganisationerna,
som behöver lägerledare och idrottsledare.
Vi behöver också ledare i t. ex.
samhällskunskap. Jordbrukarungdomen
behöver ledare för odlingsverksamheten.
Vi har också den religiösa ungdomsverksamheten
och nykterhetsungdomen.
Deras många ungdomsorganisationer
har ett verkligt stort behov av specialledare
inom skilda områden. Jag fattar
det som helt naturligt, att samtliga ungdomsrörelser
i vårt land behöver särskilt
utbildade ledare för sin organiserade
gruppverksamhet. Det har visat sig
att just grupparbetsformerna har möj -

Anslag till utbildning av ungdomsledare

lighet att skapa den önskade ökade aktiviteten
inom ungdomsorganisationernas
föreningsliv.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till motionerna nr
376 i denna kammare och 462 i andra
kammaren.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till reservationen,
som bygger på vår princip att statsbidrag
inte bör utgå till politiska organisationer.

Herr PALME (s)

Herr talman! Frågan om formerna för
ungdomsledarutbildningen är i och för
sig så intressant, att den väl vore värd
en längre dissertation. Emellertid har
departementschefen i viss män tillgodosett
de önskemål som herr Nyström har
framfört genom att man får möjligheter
att i någon omfattning pröva sådan specialledarutbildning
under det kommande
året. Därefter får man se vad som
kan ske.

Jag kan icke biträda det förslag, som
herr Kaijser har framlagt och som i realiteten
innebär en diskriminering av den
politiska verksamheten bland ungdomen.

Herr talman! Därmed ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt, men
jag kan inte uraktlåta att med några ord
beröra den reservation, som är avgiven
av bl. a. herr Kaijser och som han för
övrigt i sitt inlägg i debatten nyss bär
talat för. Den ansluter sig till herr Berghs
motion om bidrag till politiska ungdomsorganisationer.

Jag vill bara här framhålla, att man
väl i alla fall måste utgå ifrån att de
politiska ungdomsorganisationerna är
viktiga och betydelsefulla faktorer inom
vårt rika organisationsliv och att deras
verksamhet just avser att fostra ungdomen
till stiillningstagande i samhällsfrå -

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

gor av vikt. Dessutom ger de vår ungdom
en nödvändig politisk skolning, som
jag anser vara naturlig.

Man torde väl kunna fastslå att de politiska
ungdomsföreningarna spelar en
mycket stor roll för samhällets framtida
utveckling. Av någon svårförklarlig anledning
liar våra politiska organisationer
under alla tider tillhört de utstötta då
det gällt bidrag till verksamheten från
kommunala institutioner och från staten.
Man tycker verkligen att det borde finnas
lämpliga former och förutsättningar
för bidragsgivning även till landets politiskt
intresserade föreningsungdomar.

Det är alltså helt naturligt, herr talman,
att jag yrkar bifall till ifrågavarande
del av statsutskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i den nu
föredragna punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr andre
vice talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:376 och II:
462; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 103

Ang. bidrag till ungdomens fritidsverksamhet Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till ungdomens fritids -

verksamhet för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 3 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och
den andra inom andra kammaren av
herr Edlund m. fl. (II: 317), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte avslå förslaget om anslag
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1960/61 om
3 400 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyström m. fl. (I: 375) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lindahl m. fl. (11:461), i vilka hemställts,

att riksdagen måtte besluta, att åldern
för deltagare i fritidsgrupper, för vilka
statsbidrag kunde utgå, från och med
budgetåret 1960/61 skulle sänkas från
för närvarande 12 år till 10 år;

att riksdagen måtte besluta, att skolöverstyrelsen
av äskat belopp under
budgetåret 1960/61 skulle använda
högst 35 000 kronor för främjande av
försöksverksamhet och undersökningar
rörande ungdomens fritidsverksamhet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
3 400 000 kronor.

II. att motionerna 1:375 och 11:461
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson samt herr Bohman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte,

Fredagen den 13 mai 1960

Nr 17

Ang. bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

med bifall till motionerna 1:259 och verksamhetens utveckling och dess kväll:
317, såvitt nu vore i fråga, besluta litativa och kvantitativa problem,
att avslå Kungl. Maj:ts förslag om anvi- Herr talman Jag anser mig ha all ansande
av anslag för budgetåret 1960/61 ledning att föreslå bifall till sistnämnda
till Bidrag till ungdomens fritidsverk- att-sats i motionen nr 375 i denna kamsamhet.
mare och nr 461 i medkammaren.

Herr NYSTRÖM, (s):

Herr talman! Även vid denna punkt
har statsutskottet i sin skrivning ställt
sig välvilligt. Det gäller de motioner,
som har aktualiserat en sänkning av
minimiåldern för deltagande i fritidsgrupper
från 12 till 10 år, ävensom att
skolöverstyrelsen av äskat belopp under
budgetåret 1960/61 får använda högst
35 000 kronor för främjande av försöksverksamhet
och undersökningar rörande
ungdomens fritidsverksamhet.

Utskottet har alltså funnit goda skäl
för den föreslagna sänkningen av minimiåldern
för deltagande i fritidsgrupper,
men det avstyrker motionsyrkandet
härom med hänsyn till det statsfinansiella
läget. Enligt skolöverstyrelsen beräknas
föreslagen ålderssänkning kosta
omkring 250 000 kronor, och det kan
ju anses vara ett rätt så stort belopp för
närvarande. Därför har jag, herr talman,
trots att motiv finns för en sänkning
av åldern för deltagare i fritidsgrupper
för vilka statsbidrag kan utgå
— vilket 1953 års ungdomsutredning särskilt
har velat framhålla — inget yrkande
vad avser första att-satsen i motionen
375 i denna kammare. Men jag vill
gärna hos departementschefen, som inte
tycks vara här närvarande, hemställa,
att han följer den rekommendation, som
skolöverstyrelsen har lämnat i denna
fråga, så fort han finner en ljusning i
det ekonomiska läget som mäktar bära
dessa extra kostnader på 250 000 kronor
för det aktuella ändamålet.

I motionens andra att-sats föreslås, att
av skolöverstyrelsen äskat belopp under
budgetåret 1960/61 får användas högst
35 000 kronor för främjande av försöksverksamhet
och undersökningar rörande
ungdomens fritidsverksamhet. Det synes
mig vara en synnerligen angelägen uppgift
för skolöverstyrelsen att på lämpligt
sätt följa den organiserade grupp -

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen med den motivering,
som finns anförd i reservationen.

Om jag tidigare var en smula tveksam
också på denna punkt, om man
skulle kunna följa reservationen med
gott samvete, blev jag på sin tid övertygad
om att kunna göra det då en i vår
grupp, som deltagit mycket i ungdomsarbete,
fann det ganska naturligt att
man följde denna reservation.

Herr PALME (s):

Herr talman! Herr Nyström talade
med stora bokstäver och herr Kaijser
med små, vilket i någon mån speglar
innehållet i deras respektive yrkanden,
eftersom herr Nyström har en positiv
vilja framåt på detta område, medan
herr Kaijser vill skära ned.

I det jag, herr talman, yrkar bifall
till utskottets hemställan, känner jag mig
nödsakad göra det påpekandet, att reservationen
är manifest felaktig när
den påstår, att detta stöd icke har någon
stimulerande verkan. Det vitsordas enstämmigt
ifrån berörda ungdomsorganisationer,
att stödet har haft och har
just en klart stimulerande verkan, vilken
också kan utläsas ur den medlemsutveckling,
som berörda organisationer
har haft sedan detta stöd tillkom och
som de själva i hög grad tillskriver samhällets
insatser.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Larsson, Lars (s).

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt angående vartdera

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till instruktörsverksamhet vid politiska organisationer

momentet av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de
beträffande mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om mom. II, anförde vidare
herr andre vice talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Nyström, att
kammaren skulle bifalla andra att-satsen
i motionerna I: 375 och II: 461.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 104

Ang. bidrag till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av
674 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedblom m. fl. (1:183) och den andra
inom andra kammaren av herr Antonsson
m. fl. (11:224), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta 1) att inrätta
en instruktörstjänst för Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd och att
härför anvisa 17 800 kronor motsvarande
hela det bidragsunderlag inklusive
rese- och traktamentskostnader, vilket
för närvarande låge till grund för anslag
till instruktörer inom ungdomsorganisationerna,
samt 2) att med anledning
härav till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
anvisa ett förslagsanslag av 692 300
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl. (I: 259)
och den andra inom andra kammaren av
herr Edlund m. fl. (II: 317), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte a) besluta, att statsbidrag
icke skulle utgå till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer, b) till
Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 588 500 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:259 och 11:317
samt 1:183 och 11:224, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1960/61
anvisa ett anslag av 674 500 kronor;

„ II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:183 och 11:224, i vad de
avsåge instruktörsbidrag till Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson samt herr Bohman, vilka
ansett, att utskottet — med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag om bidrag under
förevarande punkt till politiska organisationer
— bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:259 och 11:317 ävensom
med avslag å motionerna 1:183 och
11:224, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för
budgetåret 1960/61 anvisa ett anslag av
588 500 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till reservationen
med samma motivering, som fördes
under punkt 102 beträffande den vid
sistnämnda punkt fogade reservationen.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Herr PALME (s):

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

För att ge herr Kaijser ett ord på vägen
till nästa år vill jag tillägga, att
man trodde att högern på denna punkt
skulle ändra sig. Icke minst vad som
hänt under vintern i flera av Europas
länder har klart visat att demokratien
gör sig själv en mycket stor otjänst om
den inte fostrar sin ungdom till uppskattning
av och aktivt engagemang i
demokratiens ideal.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i den nu
ifrågavarande punkten gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. I framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkten 105

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 106

Ang. bidrag till nykterhetsorganisationer

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 554 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Svedberg m. fl. (1:164) och den
andra inom andra kammaren av herr
Engkvist m. fl. (11:216), i vilka hem -

Ang. bidrag till nykterhetsorganisationer
ställts, att riksdagen måtte i grundbidrag
till nykterhetsorganisationer m. fl.
bevilja ett från 400 000 till 450 000 kronor
förhöjt anslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 365) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (II: 445), i vilka hemställts,
att grundbidragen till nykterhetsrörelsen
måtte höjas med 60 000
kronor till 460 000 kronor för budgetåret
1960/61;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sunne m. fl. (1:378) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rimmerfors m. fl. (II: 469), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
antalet instruktörer i alkoholfrågan, placerade
inom nykterhetsrörelsen eller
med denna samverkande organisationer,
för budgetåret 1960/61 skulle ökas med
tre, från 25 till 28, och att anslaget på
denna punkt skulle uppräknas med
43 050 kronor till 412 150 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:164 och 11:216,
1:365 och 11:445 samt 1:378 och II:
469, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 554 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Axel Johannes Andersson
och Edström, fröken Elmén,
fröken Vinge samt herr Helén, vilka ansett,
att utskottet dels bort tillstyrka bifall
till de i motionerna I: 164 och II: 216
samt 1:365 och 11:445 gjorda yrkandena
om höjning av grundbidraget till
nykterhetsorganisationer m. m., varvid
dock höjningen borde begränsas till
50 000 kronor, dels ock bort tillstyrka
bifall till motionerna 1:378 och 11:469
om ökning av antalet instruktörsbidrag
från 25 till 28, innebärande en anslagshöjning
med avrundat 43 100 kronor,

Nr 17

Fredagen den 13 maj 1960

Ang. bidrag till nykterhetsorganisationer

samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Majds förslag och motionerna 1: 365 och
11:445 ävensom med bifall till motionerna
I: 164 och II: 216 samt I: 378 och
II: 469, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
in. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
1 647 100 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När man tittar på klockan
förstår man, att man just nu gör inte
bara kammaren utan också nykterhetssaken
den största tjänsten genom att visa
den allra största måttlighet. Jag kan
dock inte gå så långt som till avhållsamhet,
ty då skulle det ju inte få sägas
ett knyst i denna fråga, som är så viktig
att jag liksom herr Nyström nyss
sade borde hålla på minst en halvtimme
att tala om den.

Jag nöjer mig med att hänvisa till att
på ledamöternas bänkar i dag har utdelats
ett protokoll från första kammarens
sammanträde onsdagen den 6 april.
Där finns med ett utlåtande från beredningsutskottet
som med hänvisning till
statistiska uppgifter om antalet fylleriförseelser
under åren 1954—1958 ger en
allvarlig bild av situationen. Utskottet
tillägger, att det är särskilt oroande att
en försämring av nykterhetstillståndet
har inträtt bland ungdomarna och i synnerhet
bland dem som är under 18 år.

Jag tycker att detta är alldeles tillräckligt
för att förstå att vi måste göra den
allra största insats. I reservationen begäres
en mycket blygsam uppräkning av
anslaget, dels en höjning av grundbidraget
till nykterhetsorganisationerna, dels
också en ökning av antalet instruktörsbidrag
från 25 till 28, innebärande en
anslagshöjning med 43 100 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Alkoholkonsumtionen
har minskat under senare år, och tendensen
är att den fortfarande sjunker.
Efter frisläppningen av spriten 1955 blev
det en stark stegring av alkoholkonsumtionen,
som ökade med upp till 35 procent,
men sedan har konsumtionen åter
minskat. Detta får dock icke tolkas så,
att situationen i fråga om alkoholkonsumtionen
i vårt land skulle vara tillfredsställande
och att vi skulle kunna
nöja oss med det rådande tillståndet.

.lag skall inte mycket förlänga debatten.
Jag inskränker mig till att konstatera,
att de olika åtgärder som vidtas i
olika sammanhang för att få till stånd en
ytterligare förbättring på detta område
naturligtvis i och för sig är bra. Det
bör dock observeras att det är den organiserade
nykterhetsrörelsen, som utgör
själva klippan i försvaret mot alkoholen.
Den organiserade nykterhetsrörelsen
bör då också erhålla någorlunda
rimliga bidrag till sin verksamhet. Vi
har inskränkt oss till att begära den
mycket ringa höjningen med 60 000 kronor.
Det ökade anslaget har då beräknats
i förhållande till medlemsantalets
ökning.

Jag ber kammaren att observera att
om riksdagen skulle bifall utskottets förslag,
kommer detta i realiteten att innebära
en minskning av bidraget i förhållande
till medlemsantalet. Jag anser det
för min del vara obefogat att minska bidraget
på sådant sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen. Om denna inte skulle
vinna kammarens bifall kommer jag, om
sådant yrkande framställes, att rösta för
bifall till den motion som endast avser
att höja grundbidraget och således inte
instruktörsbidraget. I första hand gäller
mitt yrkande emellertid, herr talman,
bifall till reservationen.

Herr PALME (s):

Herr talman! En nykter bedömning
av det statsfinansiella läget ger vid handen,
att riksdagen för närvarande bör
avhålla sig från att ytterligare späda på
detta anslag.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Anslag till statens råd för samhällsforskning

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (ep):

Man kan givetvis hänvisa till det statsfinansiella
läget vid alla tillfällen, herr
talman! När vi nu beräknar att ta in
1 406 000 kronor på alkoholhaltiga drycker,
så är väl ändå frågan om det är
så lämpligt att hänvisa till det statsfinansiella
läget när det gäller 60 000
kronor i ökning till nykterhetsorganisationerna.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Såsom herr Bengtson
påpekade har man i den reservation,
som är fogad till den här punkten, sammanfört
två yrkanden, nämligen om
ökat anslag för grundbidrag till nykterhetsorganisationerna
och om anslag till
ökad instruktörsverksamhet.

Jag vill inskränka mig till att yrka
bifall till motion nr II: 216, vari föreslås
en ökning av anslaget till grundbidrag
till nykterhetsorganisationerna
från 400 000 till 450 000 kronor. Såsom
herr Bengtson sade bör grundbidragen
till nykterhetsorganisationerna utgå i
förhållande till antalet medlemmar. Under
1958 ökade nykterhetsorganisationernas
medlemsantal med omkring
20 000, varför en höjning av grundbidraget
från hittills utgående 400 000 till
i motionen föreslagna 450 000 kronor
kan anses berättigad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till detta förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att därunder yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Andersson, Axel Johannes,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Dahl,
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: 216.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna pro (>

Första kammarens protokoll 1960. Nr 17

positionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav och
sedan till kontroproposition därvid antagits
bifall till det av honom framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
106, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 49.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 107—122

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123

Anslag till statens råd för samhällsforskning I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 259, av
herr Hugnar Berglx m. fl., och 11:317,
av herr Edlund m. fl., såvitt nu vore i

Nr 17

Fredagen den 13 mai 1960

Anslag till statens råd för samhällsforskning

fråga, till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 160 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:259
och 11:317 hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte till Statens
råd för samhällsforskning: Samhällsforskning
för nästa budgetår anvisa
ett reservationsanslag av 910 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson samt herr Bohman, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore
i fråga, till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 910 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.
Jag tror att kammarens övriga ledamöter
är trötta efter de besvärligheter, jag
har ställt till med under dagen — i varje
fall är jag själv inte i stånd att nu hålla
något längre anförande.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
hört herr Kaijser under eftermiddagen
tala för en hel rad reservationer
och därvid förklara, att han »inte hade
dåligt samvete» för att han yrkade bifall
till reservationerna. Den här gången
kom den frasen inte med, varav jag
drar slutsatsen att herr Kaijser måtte
ha utomordentligt dåligt samvete i det
här fallet.

Jag kan väl förstå honom! Under hela
den debatt som har förts under våren
om forskningens och den högre utbildningens
utbyggnad har man från
olika håll påpekat det stora värdet av
en vidgad samhällsvetenskaplig forskning
— bl. a. har ett stor antal av remissinstanserna
understrukit detta i anledning
av universitetsutredningens sjätte
betänkande. Icke desto mindre yrkar
herr Kaijser här, att ett mycket be -

gränsat anslag som går till samhällsvetenskapliga
forskningsrådet skall skäras
ned.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Förra året höjdes det
här anslaget med 280 000 kronor. I år
begärs en höjning med 250 000 kronor.
För oss inom vårt parti förefaller det
tänkbart att man även det här året skulle
kunna nöja sig med den höjning som
beslutades föregående år.

En sak till: Jag har inte något dåligt
samvete!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 124—155

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 156 och 157

Lades till handlingarna.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsuppdraget under tiden
17—21 maj 1960, då jag under denna
tid skall deltaga i EFTA:s ministerråd
i Lissabon.

Stockholm den 13 maj 1960

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Fredagen den 13 maj 1960

Nr 17

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 226, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående vissa
ändringar i lagen om kommunalförbund.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 232, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken,
m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 233, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
m. m., såvitt avser särskilt bidrag
till producent av svensk film m. m.;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till folkpensioner
m. m. och till Ersättning till postverket
för pensionsutbetalningar;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna
samlingslokaler m. m.; och

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 239, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagfartsförordningen
m. m.; och

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

med särskilda bestämmelser om allmän
folkräkning år 1960 m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående engångsunderstöd
åt f. d. städerskan i riksdagshuset
Judit Olsson.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial nr
20, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av svenska textilforskningsinstitutet
m. m.;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av institutet för
optisk forskning m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ianspråktagande
av viss del av de Längmanska donationsmedlen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till lärarbostäder
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den statliga centrala rationaliseringsverksamheten
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka;

bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner om utgivande
av ett värdefast statligt obligationslån; -

Nr 17

Fredagen den 13 mai 1960

första lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av motioner om
anteckning i fastighetsbok i vissa fall;

nr 26, i anledning av motioner angående
rätten för jordbrukare i Norrbottens
lappmark till vatten och fiske; samt
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till Sveriges
utsädesförening samt till den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Driftkostnader.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 678, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1960/61,
m. m.;

nr 679, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, angående ikomplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1960/61,
m. m.;

nr 680, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1960/61,
m. m.; och

nr 681, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret 1960/61.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.24.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17

Tisdagen den 17 maj

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 241, i anledning av väckt motion
om viss ändring i vägtrafikförordningen;
och

nr 242, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen till
ensamstående förvärvsarbetande familjeförsörjare
vid bortovaro från arbetet
på grund av minderårigt barns sjukdom.

Om avveckling av rekognitionsavgifterna
till stiftelsen Danviks hospital

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lundströms
interpellation om avveckling av
rekognitionsavgifterna till stiftelsen Danviks
hospital, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig, om de undersökningar rörande
rekognitionsavgifterna till stiftelsen
Danviks hospital som har omnämnts
i interpellationssvar 1955 och
1958 har fortskridit så långt, att möjlighet
till avveckling av dessa avgifter
kan väntas föreligga under innevarande
år.

Som interpellanten nämner har frågan
om möjligheterna att avskaffa rekognitionsavgifterna
till Danviks hospital
behandlats i riksdagen vid ett par
tillfällen under senare år. Senast berördes
frågan i ett interpellationssvar i
denna kammare den 9 april 1958 av
min företrädare i ämbetet, statsrådet
Lindel]. Han meddelade i svaret, att frå -

gan efter vissa rättsliga undersökningar
hade övervägts inom justitiedepartementet
i samråd med finansdepartementet.
Dessa överväganden hade givit vid
handen, att det av statsfinansiella skäl
inte kunde komma i fråga att taga statsmedel
i anspråk för en avveckling och
att det var synnerligen ovisst huruvida
ett avlösningsförfarande enligt grunder
liknande dem som tillämpades i ett
riksdagsbeslut år 1933 — innebärande
att fastighetsägarna fick rätt att inom
viss tidsfrist avlösa avgiftsplikten enligt
närmare angivna grunder — inom
rimlig tid skulle leda till en lösning av
frågan i hela dess vidd. Statsrådet Lindell
ansåg därför, att denna senare utväg
inte borde prövas ånyo, med mindre
det visade sig ogörligt att lösa frågan
på annat sätt. Emellertid meddelade han
vidare, att vid kontakter med stiftelsens
direktion hade framgått, att man
från stiftelsens sida inte var helt främmande
för tanken att medverka till en
avveckling av avgifterna. Han uttalade
som sin förhoppning att det skulle visa
sig möjligt att inom en inte alltför avlägsen
framtid nå ett tillfredsställande
resultat på denna väg. I en replik tilläde
statsrådet Lindell, att för första
gången på lång tid verkligen hade öppnat
sig en framkomlig väg.

Bakgrunden till herr Lindells optimism
i denna segslitna fråga var den,
att företrädare för stiftelsens direktion
vid samtal med herr Lindell hade förklarat,
att direktionen icke ställde sig
i princip avvisande till att deltaga i
förhandlingar om en avveckling av avgifterna
i samband med den höjning av
folkpensionerna, som förutsågs komma
att äga rum år 1960. Stiftelsen skulle då
kunna uttaga högre vårdavgifter för patienterna
och därigenom kompensera sig
för det inkomstbortfall som en avveckling
av rekognitionsavgifterna skulle
medföra.

I anslutning till att proposition före -

Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

Om avveckling av rekognitionsavgifterna

lades riksdagen i år om en höjning av
folkpensionerna har jag haft kontakt
med företrädare för stiftelsen. Det har
därvid visat sig, att stiftelsen alltjämt
är beredd att diskutera möjligheterna
att avveckla avgifterna. Sedan folkpensionsfrågan
nu har fått sin lösning vid
årets riksdag och därigenom har skapats
en utgångspunkt för att taga upp
närmare förhandlingar i frågan, avser
jag att snarast söka föranstalta om att
sådana förhandlingar kommer till stånd.
Enligt vad som har upplysts har emellertid
stiftelsens ekonomiska situation
under senare tid försämrats; löner och
andra omkostnader har stigit kraftigt,
varjämte stiftelsen står inför nödvändigheten
att under de närmaste åren
vidtaga vissa kostnadskrävande reparationer.
Jag hoppas dock liksom min företrädare,
att det så småningom skall
gå att få denna besvärliga fråga ur världen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet framför
jag mitt tack för svaret på interpellationen.

Frågan om rekognitionsavgifterna till
Danviks hospital och deras avskaffande
är ju i och för sig en gammal historia,
som vid ett flertal tillfällen har
blötts och stötts i olika instanser. Riksdagen
har vid upprepade tillfällen funderat
på problemet och sökt anvisa lösningar,
domstolarna likaså. För mitt
vidkommande är detta — med några
års mellanrum — den tredje interpellationen
i saken. Det är väl därför knappast
nödvändigt att nu fördjupa sig i
det delikata problemets detaljer. Låt
mig blott konstatera att hela förfaringssättet
i sin ålderdomliga orimlighet med
statlig sanktion nu har pågått i 150 år,
allt under det att samma stat som har
sanktionerat det åtminstone de senaste
50 åren — kanske längre —■ har sökt
finna utvägar för att komma ur systemet.
Nog är det ett ganska märkligt förhållande.

För min del kan jag omöjligen tro att

till stiftelsen Danviks hospital

samhället med verkligt god vilja på alla
håll skulle sakna möjlighet att göra slut
på förfarandet. Här ändras ju i gamla
donationsbestämmelser. Hart när heliga
fideikommissurkunder ruckar man nu
på i vissa fall med höga vederbörandes
goda minne, och vi har ju sett att
Kungl. Maj:t medgivit avsteg från krav
på ståndsmässigt äktenskap för fideikommissarie.
Men när det blir fråga om
att frigöra något tusental små egnahemsägare
från den privata skattskyldigheten
till Danviks hospitalsstiftelse, då gäller
Kungl. Maj:ts sanktion av år 1813 till
benhård åtlydnad.

Det är detta som är skälet till att jag
än en gång har interpellerat om denna
sak. Jag läste nämligen i en tidning att
Danviksstiftelsen —• tydligen efter någon
tids passivitet — nu är i färd att
med domstols hjälp driva in de här avgifterna
igen. Och jag vet sedan tidigare
år, att då ges det ingen pardon,
det är bara att betala. Det finns domstolsutslag
på att man är tvungen att betala,
och det även om man aldrig haft
en aning om skulden. Häromdagen, när
jag åkte till riksdagen, träffade jag i
en spårvagn en man som själv var berörd
av denna sak och som undrade
hur det skulle gå. Han berättade på ett
målande sätt om de tråkigheter som rekognitionsavgiften
ställer till —• bekymmer
av skilda slag, personlig ovänskap
mellan köpare och säljare, ekonomiska
besvärligheter för köparen. Med nuvarande
fastighetspriser innebär ju ett 3
procents tillägg på försäljningssumman
en ganska kännbar ökning av priset,
även om det bara är fråga om egnahemsvillor
och -tomter. Inteckningsbelastningen
finns inte angiven i gravationsbeviset,
och säljaren talar ibland inte
om denna extra pålaga. Sedan får köparen
räkning på avgiften, ibland flera
år efter det att förvärvet av fastigheten
har skett.

Jag har tidigare blivit upplyst om vid
en interpellationsdebatt, att det ännu
inte är riktigt klarlagt, huruvida statsmakterna
verkligen saknar rättighet att
förfoga över stiftelsens rätt genom att
utan vidare avskaffa avgiften. Det tycks

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17

Om avveckling av rekognitionsavgifterna till stiftelsen Danviks hospital

i den frågan föreligga delade meningar.
1921 ansåg kammarkollegiets majoritet
att statsmakterna hade sådan fullmakt,
men sedan dess har vissa tvivel yppat
sig. Jag är inte jurist och förstår mig
därför inte alls på den här saken, men
jag tillåter mig fråga: Kan inte detta
spörsmål ställas på sin spets, så att man
kan få ett klart besked om hur det förhåller
sig? Det måste väl finnas någon
domstol, som kan fälla ett avgörande.
Om så är fallet, varför sker inte detta,
så att man i utgångsläget vid förhandlingarna
vet vilka rättigheter man eventuellt
har.

När statsrådet Lindell för två år sedan
ansåg att förutsättningar äntligen
förelåg för en förändring, sände han
en tyvärr numera slocknad stråle av
hopp in i de hem som är berörda av
den här avgiften. Herr Lindell uttryckte
sig ganska tydligt, när han trodde sig
kunna räkna med att man skulle inom
en ganska snar framtid få till stånd en,
som han sade, »restlös avveckling» av
rekognitionsavgifterna. Med desto större
häpnad läste de berörda människorna
i tidningen för någon månad sedan
ett uttalande av Danviksstiftelsens kamrer
— eller kanske det var direktör —
att sedan kontakten 1958 hade han inte
hört ett knyst från staten. Statsrådet
Kling har nu meddelat att det beror på
att frågan om avvecklingen av rekognitionsavgifterna
av stiftelsen kopplats
ihop med frågan om höjning av folkpensionerna.
Sedan den frågan i dagarna
lösts, skulle det alltså bli förhandlingar
av, hoppas statsrådet, och det
gör många med honom. Jag vill tillfoga
önskemålet att arbetet bedrivs med något
större kraft än tidigare, så kanske
statsrådet Kling blir den som löser den
här knuten.

Man börjar ju annars bli litet reserverad
i sin optimism. Först lovade dåvarande
finansminister Sköld att försöka
1955. Efter honom kom statsrådet
Lindell med förhoppningar 1958. Nu
1960 är det ett nytt statsråd som lovar
att försöka. Det är inte utan att Johannes
Döparens bevingade fråga rinner en
i tankarna: »Är Du den som skulle kom -

ma, eller skola vi förbida någon annan?» Herr

statsrådet KLING:

Herr talman! Det torde med full klarhet
ha framgått av mitt svar att jag helt
sympatiserar med interpellanten i hans
önskan att få dessa avgifter avskaffade
på ett eller annat sätt. Jag kan gärna
instämma i hans uttryck att de innefattar
en ålderdomlig orimlighet.

Att det inte gjorts någonting åt saken
sedan 1958 har ju sin förklaring i
att frågan av stiftelsens direktion på
sätt och vis har sammankopplats med
folkpensionsliöjningen. Jag skall, som
jag sade i svaret, så snart som möjligt
försöka få i gång förhandlingar med
direktionen om något sätt att få bort
avgifterna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av banko utskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
engångsunderstöd åt f. d. städerskan i
riksdagshuset Judit Olsson.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 678 till statsutskottet,
motionen nr 679 till bevillningsutskottet
samt

motionerna nr 680 och 681 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 20,
statsutskottets utlåtanden nr 102—109,
bankoutskottets utlåtande nr 20, första
lagutskottets utlåtande nr 32, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 24, 26 och 27
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
27 och 29.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:t proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående
vissa av Europarådets rådgivande

Nr 17

Tisdagen den 17 maj 1960

församling år 1959 och 1960 vid dess elfte
ordinarie möte fattade beslut jämte i
anledning av propositionen väckta motioner; statsutskottets

utlåtanden:

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Bidrag till handelshögskolan i
Stockholm;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Handelshögskolorna: Stipendier;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till Familjebidrag;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befälsordningen
vid armén m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1960/61 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. m.;

nr 116, i anledning av väckta motioner
om viss vidgning av direktiven för
1959 års besparingsutredning för försvaret
;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående riktlinjer för
ordnande av utbildningen av lärare i
vissa yrkesämnen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stiftskansliernas
organisation m. m., i vad propositionen
avser förenkling av stiftsmyndigheternas
arbetsformer m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till Bidrag
till framställning av blindskrifter och
talböcker för blinda;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde

huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till nomadskolor
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. samt statens försöksskola
i Linköping jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 122, i anledning av väckta motioner
angående anslag till en musikskola
i Härnösand m. m.;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av en
barn- och ungdomspsykiatrisk klinik vid
lasarettet i Lund;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
m. m. inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1960/61;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 128, i anledning av riksdagens år
1959 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; sammansatta

stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om statsbidrag till
väg och gatuhållning i vissa städer och
stadsliknande samhällen m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 43, i anledning av väckta motioner
om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.;

Tisdagen den 17 maj 1960

Nr 17

nr 45, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder för förhindrande av
skattefusk, m. m.;

nr 61, i anledning av väckta motioner
angående viss restitution av energiskatt
på bränsle; samt

nr 65, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 40 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande om
fortsatt valutareglering, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående ökad frihet för kapitalrörelser
från och till Sverige, m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;
samt

nr 24, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksgäldskontoret; första

lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 27 kap. 16 § strafflagen, m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av motioner om utredning angående
avgiftsbelagda trafikanläggningar
m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa ändringar
i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 32, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i anledning av jordbruksut -

skottets utlåtande nr 18 rörande vissa
norrlandsfrågor jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 682, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående komplettering av riks statsförslaget

för budgetåret 1960/61,
m. m.;

nr 683, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående komplettering av riks statsförslaget

för budgetåret 1960/61,
m. m.;

nr 684, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående komplettering av riks statsförslaget

för budgetåret 1960/61,
m. m.;

nr 685, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
150, angående komplettering av riks statsförslaget

för budgetåret 1960/61,
m. m.;

nr 686, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
150, angående komplettering av riks statsförslaget

för budgetåret 1960/61,
m. m.;

nr 687, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Åkesson, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 150, angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1960/61, m. m.;

nr 688, av herr Virgin, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 151, angående
statstjänstemännens löner under
åren 1960 och 1961 m. m.; samt

nr 689, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
156, angående underskott å statens järnvägars
fond för budgetåret 1960/61.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
8, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga stats -

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

utgifter för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 18 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 93 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:188 och 11:227 samt
1:189 och II: 226 till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:188 och 11:227 samt 1:189 och II:
226 till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 62.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 471, som upplästes

och varav inhämtades att omröstningen
därstädes utfallit med 95 ja och 116 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 172 ja och
178 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 95 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill,

a) att motionerna 1:56 och II: 67
samt 1:364 och II: 472, i vad de avse
bidragsbeloppen för lärlingsutbildning,
icke må av riksdagen bifallas;

c) att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:56 och 11:67 samt
I: 364 och II: 472, i vad de avse medelsanvisningen,
till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 690 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat,

a) att i anledning av motionerna I: 56
och II: 67 samt I: 364 och II: 472, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, höja
bidragsbeloppen för den lärlingsutbildning,
som påbörjas från och med den

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17

Om inrättande av en professur i företagsekonomi vid universitetet i Stockholm

1 maj 1960, grundbidraget till 2 000 kronor
och kurstillägget till 1 200 kronor;

c) att i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna 1:56 och
11:67 samt 1:364 och 11:472, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 1 780 000
kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstning medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 68.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 472, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 99 ja och 118
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 172 ja
och 186 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 682—684 till statsutskottet
och

motionen nr 685 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 686
hänvisades densamma, såvitt angick det
under a upptagna yrkandet, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 687 till bevillningsutskottet
samt

motionerna nr 688 och 689 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsut -

skottets utlåtanden nr 110—128, sammansatta
stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkanden
nr 43, 45 och 61 samt memorial
nr 65, bankoutskottets utlåtanden
nr 21—24, första lagutskottets utlåtande
nr 33, tredje lagutskottets utlåtande nr
28 ävensom jordbruksutskottets utlåtande
nr 22 och memorial nr 32.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avtal med
Göteborgs stad berörande Göteborgs universitet,
m. m.; och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.,

varvid utlåtandet nr 98 föredrogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Stockholm
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Om inrättande av en professur i företagsekonomi
vid universitetet i Stockholm

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
i överensstämmelse med vad departementschefen
anfört fastställa personalförteckning
för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för Stockholms universitet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Stock -

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Om inrättande av en professur i företagsekonomi vid universitetet i Stockholm

holms universitet: Avlöningar för budgetåret
1960/61 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
12 319 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh (1:526) samt den
andra inom andra kammaren av fru
Kristensson och herr Björkman (II:
653), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta 1) att en professur i företagsekonomi
(med tillhörande 1000
assistenttimmar) skulle inrättas vid universitetet
i Stockholm från och med
den 1 juli 1960, varvid anslaget på
15 000 kronor till handelshögskolan i
Stockholm för undervisning i ämnet åt
högskolans studerande borde bortfalla,
samt 2) att avslå förslaget i Kungl.
Maj:ts proposition nr 46 om inrättande
av en personlig forskartjänst i nationalekonomi,
särskilt bostadsmarknadsforskning
(med tillhörande 1 000 assistenttimmar),
för nuvarande generaldirektören
Alf Johansson;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald (I: 527) och den andra
inom andra kammaren av herr Wachtmeister
(11:655).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:526 och 11:653,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad departementschefen
anfört fastställa personalförteckning
för Stockholms universitet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Stockholms universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

c) till Stockholms universitet: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 12 319 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 527 och II: 655, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson samt herr Bohman, vilka
ansett, att utskottet bort under I a hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 526 och II: 653,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att med
den ändring som reservanterna förordat,
fastställa personalförteckning för
Stockholms universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! På denna punkt finns
en reservation som innebär ett förslag,
att riksdagen skall i anledning av motionerna
1:526 och 11:653 besluta inrätta
en professur i företagsekonomi med
tillhörande 1 000 assistenttimmar vid
universitetet i Stockholm från och med
den 1 juli 1960 och avslå Kungl. Maj:ts
förslag om inrättande av en personlig
forskarstjänst i nationalekonomi, särskilt
bostadsmarknadsforskning, likaledes
med tillhörande 1 000 assistenttimmar,
till nuvarande generaldirektör Alf
Johansson. Jag ber att få yrka bifall till
den reservationen.

En professur i företagsekonomi har
länge stått på önskelistan vid Stockholms
högskola. Man har inrättat en
sådan professur i Uppsala och i Lund,
sedan företagsekonomi blivit ett särskilt
ämne i filosofisk-samhällsvetenskaplig
och juridisk- samhällsvetenskaplig
examen liksom också för dem som
önskar avlägga licentiatexamen på grundval
av dessa examina.

I Stockholm och Göteborg skulle man
söka samarbete med respektive handelshögskola.
I de ovannämnda motionerna
finns en utförlig redogörelse för hur
samarbetet med handelshögskolan i
Stockholm varit, och det kan utan vidare
fastslås, att det inte helt kunnat
täcka det behov som varit. Frågan om

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17

Om inrättande av en professur i företagsekonomi vid universitetet i Stockholm

utbildning och forskning i de ekonomiska
vetenskaperna ligger ju i stöpsleven,
det framgår av vad som anförts
i proposition nr 119. Utredningen och
propositionen syftar väl närmast till ett
vidgat samarbete emellan Stockholms
universitet och handelshögskolan, men
alldeles oberoende av hur detta kommer
att gestalta sig framhåller remissmyndigheterna,
särskilt lärarrådet vid
handelshögskolan och kanske framför
allt humanistiska avdelningen vid Stockholms
högskola, men också rektorsnämnden
vid Stockholms högskola och universitetskanslern,
att det ändå kommer
att behövas ökade resurser för ämnet
företagsekonomi vid Stockholms universitet.

Vid Stockholms högskola finns redan
tre professurer i nationalekonomi, den
Myrdalska blir den fjärde. Alf Johanssons
forskarbefattning med ställning som
professor skulle bli en femte. I motionen
framhålls, att det på grund av de
förhållanden som gäller för professorerna
i nationalekonomi vid högskolan, av
vilka en del är sysselsatta i andra uppgifter,
i alla fall finns möjligheter att
bereda Alf Johansson en verksamhet
på detta område vid Stockholms universitet.

I nationalekonomi finns det alltså en
hel rad professurer, i företagsekonomi
finns ingen. Om man tar hänsyn framför
allt till Stockholms högskolas behov,
är det ofrånkomligt att en professur
i företagsekonomi borde vara det
större behovet.

Trots att Alf Johanssons professur är
en billig anordning, eftersom det arvode
som skall utgå till honom endast uppgår
till skillnaden mellan en vanlig professorslön
och pensionen som generaldirektör,
måste man säga att en professur
i företagsekonomi mera svarar
mot högskolans verkliga behov.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Ilerr talman! Avdelningen i statsutskottet
har i år liksom föregående år
haft att ta stiillning till en hel rad sådana

motioner om inrättande av nya professurer.
Jag tror visst att motionärerna
i de olika frågorna har kunnat anföra
goda skäl för sina framställningar —
det är inte tal om annat — men det
måste, liksom mycket annat, bli en avvägningsfråga,
vilka nya professurer som
skall inrättas varje år. I det avseendet
har statsutskottet haft den uppfattningen,
att departementschefen i samtliga
fall har bättre möjligheter att bedöma
från vilka utgångspunkter nya professurer
skall anordnas. Det är ju så även
i detta fall. Jag vill också här påpeka,
att den professur som herr Kaijser talade
så varmt för, nämligen i företagsekonomi,
inte ens är upptagen i kanslerns
framställning. Den har ansetts kunna
stå över något år. Det är alldeles riktigt
som herr Kaijser säger, att Alf Johanssons
professur, som i första hand
skall gälla bostadsforskning, inte blir
en så dyrbar inrättning för staten som
en ny professur i företagsekonomi.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse;

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 99 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som innefat -

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

tas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 13.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 100, i anledning av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i
vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr 1
beträffande kapitalbudgeten föreslagit
riksdagen att till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården för budgetåret 1960/61
anvisa ett investeringsanslag av 9 500 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Robert Johansson (I: 335) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Larsson i Norderön och Fälldin (II:
423), hade hemställts, att riksdagen å
kapitalbudgeten till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården för budgetåret 1960/
61 måtte anvisa ett investeringsanslag av
9 320 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 335 och II: 423 till Vissa
byggnadsarbeten för fångvården för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 12 000 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Bland de föreslagna byggnadsföretagen
ingår bl. a. en utbyggnad av fångvårdsanstalten
i Hälsingborg. Genom beslut
den 23 oktober 1959 har Kungl.
Maj:t uppdragit åt fångvårdens byggnadskommitté
att skyndsamt verkställa
utredning beträffande erforderliga åtgärder
för att denna anstalt, som har 170
platser och är inrymd i kaserner vid
förutvarande K 2 i staden, skall kunna
användas som provisorisk anstalt för ytterligare
omkring 120 manliga intagna.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat
har detta uppdrag ännu inte redovisats
till Kungl. Maj :t. Emellertid har
uppgivits att inom kommittén vissa betänkligheter
yppats mot den ifrågasatta
utbyggnaden och att kommittén därför
har för avsikt att inte tillstyrka Hälsingborgs-projektet.
Däremot ämnar kommittén
under våren jämlikt sina direktiv
föreslå uppförandet av annan anstalt,
som är mindre kostnadskrävande
än de nya anstalterna i Norrtälje och
Tidaholm.

Även om lämpligheten av en utbyggnad
av Hälsingborgs-anstalten synes
kunna ifrågasättas, anser utskottet, att
ett bestämt ställningstagande bör anstå
intill dess kommittén fullgjort sitt utredningsuppdrag
och närmare redovisat
skälen för och emot en utbyggnad. Med
hänsyn till det starkt stigande fångantalet
och behovet av att i nuvarande läge
snabbt öka platstillgången anser sig utskottet
böra tillstyrka, att Kungl. Maj:t
erhåller befogenhet att på grundval av
utredningsresultatet, vilket enligt vad
som uppgivits beräknas föreligga före
utgången av innevarande budgetår, fatta
beslut om igångsättande av detta eller
annat lämpligare projekt. Mot det för

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

ändamålet beräknade beloppet, 2 500 000
kronor, har utskottet inte funnit anledning
till erinran. Under föreliggande
omständigheter anser utskottet emellertid,
att detta belopp bör anvisas under
anslaget till Vissa byggnadsarbeten för
fångvården, och avstyrker därför i annat
sammanhang denna dag (utlåtande
nr 101) Kungl. Maj:ts förslag om ett särskilt
anslag för ändamålet under försvarets
fastighetsfond. Utskottet, som sålunda
föreslår riksdagen att i stället besluta
om en ökning av nu förevarande
anslag med samma belopp, förutsätter
att närmare redovisning angående användningen
av detta sedermera lämnas
riksdagen.»

Reservationer hade anförts, utom av
andra,

1) av herrar Kaijser, Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Bohman, vilka ansett,
att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Även om» och
slutade med orden »lämnas riksdagen»,
bort hava följande lydelse:

»På grundval av de uppgifter utskottet
inhämtat från kommittén anser sig utskottet
kunna utgå ifrån att en utbyggnad
av Hälsingborgs-anstalten inte nu är
aktuell. Utskottet avstyrker därför i annat
sammanhang denna dag (utlåtande
nr 101) Kungl. Maj :ts förslag om ett särskilt
anslag för ändamålet om 2 500 000
kronor under försvarets fastighetsfond.
Då det emellertid med hänsyn till fångantalets
utveckling synes angeläget att
inte minska den totala ramen för byggnadsverksamheten
inom fångvården under
budgetåret 1960/61, föreslår utskottet
riksdagen besluta om en ökning av
nu förevarande anslag med samma belopp.
Detta bör dock inte få av Kungl.
Maj:t disponeras, förrän riksdagen beretts
tillfälle att ange det ändamål, för
vilket beloppet skall användas.»;

2) av herr Thorsten Larsson, som
dock ej antytt sin mening.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det förefaller som om
ett olycksöde stadigvarande skulle vila

över de fångvårdsbyggnadspropositioner
som vi får till riksdagen.

Härom året framlämnades en sådan
proposition, som var så illa förberedd
att departementet självt i en för övrigt
konstitutionellt något tvivelaktig promemoria
föreslog vissa ändringar. Även
i den propositionen förekom en begäran
om en finansfullmakt av ungefär samma
lösliga beskaffenhet som vi finner i år
— man begärde att få använda pengar
till ett icke angivet belopp, som anvisats
till andra icke närmare angivna
ändamål, till att bestrida kostnaderna
för i propositionen visserligen nämnda
men icke närmare specificerade ändamål.

Det var samma år som vi i god tro
tillstyrkte inköp av mark för omkring
en miljon kronor i österåker för att där
skulle uppföras ett fängelse. Sedan har
det visat sig att det området på grund
av otillfredsställande markbeskaffenhet
inte kan användas för ändamålet utan
mycket dryga kostnader. Det sammanhänger
naturligtvis med att tillfredsställande
markundersökningar i vederbörlig
ordning inte hade skett. Samma departement
som gärna klagar över tidsnöd
då det gäller fängelsebyggnader har
på det sättet i fråga om österåker varit
med om att försinka uppfyllelsen av ett
gammalt löfte till Stockholms stad, att
fängelset på Långholmen skulle avvecklas.

I den fångvårdsbyggnadsproposition
som är intagen i kapitalbudgeten i år
möter man en sådan brist på uppgifter,
att den propositionen milt uttryckt inte
fyller ens mycket blygsamma anspråk.
När Kungl. Maj :t begär att få pengar till
fängelsebyggnader tycker jag att riksdagen
kan begära att få veta, vad pengarna
skall användas till. Vi måste ha ett
bestämt förslag om vilka fängelser som
skall byggas. För att riksdagen skall
kunna fullgöra sin grundslagsenliga
skyldighet att pröva framställningar
från Kungl. Maj:t måste vi dessutom veta,
hur mycket fängelsebyggnaderna beräknas
kosta. .Slutligen måste vi också
veta, hur mycket pengar Kungl. Maj:t
begär. 1 den proposition som vi nu be -

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. yissa byggnadsarbeten för fångvården

handlar kommer man så småningom in
på en del diskuterade arbetsprojekt, men
jag skall nämna några exempel på större
byggnadsföretag för att visa, hur
dessa tre angelägna krav har blivit
uppfyllda.

När det gäller Hall säges det visserligen
i propositionen att det har ifrågasatts
en utbyggnad med 72 nya platser,
men något förslag framställs inte, utan
Kungl. Maj:t begär fullmakt att få fastställa
programmet. Icke någon som helst
uppgift lämnas om de beräknade kostnaderna,
utan Kungl. Maj :t begär att
sedan få anmäla kostnaderna för riksdagen.

I fråga om Hinseberg talas det om att
det kan vara lämpligt att göra en tillbyggnad
med 20 platser, men Kungl.
Maj:t lämnar icke något förslag utan begär
fullmakt att bestämma byggnadsprogrammet
även för den fångvårdsanstalten.
Här lämnas visserligen en kostnadsuppgift,
men vi torde ha anledning
att något korrigera den.

När det gäller den stora anstalten i
Kumla talas det om att man har diskuterat
en tillbyggnad med 180 platser,
men icke heller på den punkten får vi
något förslag, utan Kungl. Maj:t begär
fullmakt att få ange byggnadsprogrammet.
Det finns icke någon som helst
uppgift om kostnaderna — även här begär
Kungl. Maj :t att senare få anmäla
kostnaderna för riksdagen.

Beträffande anstalterna i Norrtälje
och Tidaholm säger propositionen, att
det har ifrågasatts en tillbyggnad med
80 platser på vartdera stället, men det
framläggs inget förslag, utan även här
begär Kungl. Maj :t fullmakt att få bestämma,
hur mycket som skall byggas.
Ingen som helst uppgift lämnas om kostnaderna.

När det sedan gäller Hälsingborg föreslås
ombyggnad av en kasern, och det
uppges att kostnaden skulle vara ungefär
2,5 miljoner kronor. Jag skall senare
beröra, i vilken mån den kostnadsuppgiften
stämmer vid en mera realistisk
prövning.

Som förklaring till den påfallande lösligheten
i framställningen nämns i pro -

positionen, att erforderliga utredningar
inte hunnit verkställas. Om man ser efter
när utredningsuppdragen lämnats vederbörande,
blir man sannerligen överraskad.
Det finns en särskild kommitté,
fångvårdens byggnadskommitté, som har
till uppgift att verkställa just sådana
här utredningar, men kommittén måste
naturligtvis få en viss tid på sig för
att klara arbetet. Det visar sig vid en
undersökning att utredningsuppdraget
beträffande Kumla-anstalten lämnades
kommittén genom nya direktiv den 4
september. Tiden från den 4 september
till propositionsskrivningen var självfallet
alltför kort för att kommittén skulle
kunna hinna utföra utredningsuppdraget.

I fråga om Tidaholm, Norrtälje och
Hinseberg möter man än iner överraskande
uppgifter. För dessa anstalter har
utredningsuppdraget lämnats den 18 december
1959, alltså vid en tidpunkt då
propositionen rimligen redan borde vara
färdigskriven. Beträffande Hälsingborg
har uppdraget lämnats den 23 oktober.
Det är orimligt att från departementets
sida klaga över tidsnöd och över att utredningarna
inte är verkställda, då man
lämnat utredningsuppdragen så sent som
här faktiskt skett. Den tidsnöd som har
uppkommit beror på att arbetet i departementet
uppenbarligen löpt ytterst otillfredsställande.
Man kan i detta sammanhang
icke godta ursäkten om tidsnöd,
eftersom vederbörande i departementet
själv vållat tidsnöden i fråga.

I statsutskottets tredje avdelning har
vi i enlighet med den skyldighet som
åligger utskotten försökt att pröva departementets
framställningar. Det har
då blivit nödvändigt för oss att bl. a.
komma med förslag om vad som skall
byggas och ange de beräknade kostnaderna.

Beträffande Hall har vi i motsats till
Kungl. Maj:t framlagt ett konkret förslag.
Vi har också i motsats till departementet
skaffat in en kostnadsberäkning.
Vi har gjort på samma sätt beträffande
Hinseberg, Kumla, Norrtälje
och Tidaholm. Vi har därmed försökt
att fullgöra vår skyldighet. Riksdagen

Onsdagen den 18 mai 1960

Nr 17

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

har dock uppenbarligen rätt att kräva,
att sådana uppgifter skall vara lämnade
i propositionen.

Nu vill jag i rättvisans intresse säga,
att den nye departementschefen omöjligen
kan lastas för den underlåtenhet
som jag här påpekat. Han är för ny i
sitt ämbete för att kunna ta på sig det
reella ansvaret härför. Efter vad jag
hört lär han vara en duktig karl. Jag vill
därför via protokollet uttrycka en förhoppning,
att han skall bli mannen att
åstadkomma en något bättre ordning än
vad som hittills har rått i departementet
när det gäller fångvårdens byggnadsfrågor.

Beträffande de större projekten bär
utskottet i regel alltså kunnat klara uppgiften
att ange vad som skall byggas, hur
mycket det anses kosta o. s. v. För Hälsingborg
har, som jag sade, i propositionen
lämnats ett direkt förslag med en
angiven kostnad av 2,5 miljoner kronor.
När vi i utskottet försökte kontrollera
kostnadssuinman visade det sig, att kostnaderna
icke var 2,5 miljoner kronor
utan bör uppskattas till 4,5 miljoner
kronor. Orsaken till skillnaden tycks
vara att man vid beredningen av ärendet
i departementet inte tagit tillräckligt
grundligt reda på vad som måste
utföras i huset i fråga för att det skall
kunna fylla sitt ändamål. Ombyggnaden
i Hälsingborg motiveras från Kungl.
Maj:ts sida med angelägenheten att
snabbt kunna öka antalet platser. När
man bär i realiteten måste utföra byggnadsarbeten
för 4,5 miljoner i stället för
beräknade 2,5 miljoner kronor, så blir
det naturligtvis även här fråga om mycket
tidsödande arbeten. Därmed bortfaller
väl också den tidsvinst som man
trott sig kunna ernå genom Hälsingborgsproj
ektet.

Inom tredje avdelningen i statsutskottet
har vi varit ganska eniga om att
skriva bort Hälsingborgs-projektet. Två
skäl talade för detta. Det ena skälet är
att brottsligheten påtagligen blir allt
grövre, varför en utvidgad Hälsingborgsanstalt
inte passar, då den är avsedd
för ett mera lättskött klientel. Det andra
skälet är att skåningarna förefaller vara

7 Första hammarens protokoll 1900. Nr 17

mer laglydiga än andra. Om Hälsingborgs-anstalten
skulle utbyggas med 120
platser, skulle det medföra, att man finge
flytta folk från Mellansverige dit ner,
vilket skulle vålla extra transportkostnader.
Vi var alltså i tredje avdelningen,
som jag sade, på den linjen att skriva
bort Hälsingborgs-projektet. Men så i
elfte timmen — enligt malisen under
försök till påverkan från kanslihuset —
kom det därhän, att majoriteten lämnade
frågan öppen, om Hälsingborgs-projektet
skall förverkligas eller inte. Det
betyder att det är Kungl. Maj:t och icke
riksdagen som skall bestämma var det
skall byggas och vad som skall byggas.
Det betyder vidare att om det skulle
bli ett annat byggnadsföretag än Hälsingborgs-projektet,
så vet inte riksdagen
i detta nu vad det skall kosta och än
mindre hur stort det skall vara, var det
skall ligga o. s. v. Dessa ting måste riksdagen
känna till, innan den går att fatta
beslut.

Det finns en reservation till statsutskottets
utlåtande på denna punkt, där
det visserligen föreslås att 2,5 miljoner
kronor skall ställas till Kungl. Maj:ts
förfogande men där man anser att Kungl.
Maj :t icke skall få använda dessa pengar
förrän riksdagen fått tillfälle att bestämma
var man skall bygga och vad man
skall bygga. Mot detta resonemang har
man invänt, att det skall försena det
hela. Jag är inte säker på den saken,
men även om det skulle bli en försening,
är det uppenbarligen icke riksdagen som
har skulden till det, utan det är justitiedepartementet
som bär skulden. Vi kan
ändå inte från riksdagens sida gång efter
annan finna oss i att propositioner
när det gäller fångvårdens byggnadsfrågor
ser ut på det sätt som jag nu har
lämnat två exempel på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har i detta ärende
antecknat en blank reservation till ututskottets
utlåtande, och jag skall uppriktigt
erkänna att det skedde efter de -

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

batten vid ärendets behandling i utskottet.
Jag tyckte det var uppseendeväckande
och för svensk statsförvaltning
säreget, att det begärdes att riksdagen
skall ställa flera miljoner kronor
till förfogande utan att nöjaktiga kostnadsberäkningar
och projekteringar är
gjorda.

På s. 3 i utskottets utlåtande redovisas
finansministerns motivering beträffande
de av honom föreslagna ändrade
principerna för handläggning av byggnadsärenden.
Han säger därvid: »För
de förslag om snabbt anordnande av
vissa nya platser, som i det följande
kommer att framläggas, kan emellertid
av tidsskäl denna ordning ej tillämpas.
» Jag undrar om inte detta bör ske
med undantag för exempelvis Kumla-anstalten.
Enligt tidigare redogörelser har
angivits att Kumla-anstalten skulle kosta
17,8 miljoner kronor, men efter en
utökning från 270 till 450 platser bedömer
man uppskattningsvis att kostnaden
kommer att uppgå till 22 miljoner
kronor.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga avdelningsordföranden i utskottet,
hur man egentligen skall tolka det
första stycket i utskottets uttalande, där
det heter: »Med hänsyn härtill och

till den sannolika utvecklingen av fångantalet
under de närmaste åren är det
angeläget att sådana byggnadsföretag
igångsättes, som snabbt kan leda till en
ökning av platsantalet. Såsom framgår
av departementschefens redogörelse är
också de i propositionen redovisade
förslagen till anstaltsbyggnader — med
undantag av de planerade centralanstalterna
i Kumla och österåker, vilka
fordrar längre byggnadstid — i huvudsak
avsedda för ett tillgodoseende av
detta syfte.» Jag skulle vilja fråga, om
man inte här avser den mera tillfälliga
utbyggnaden för att få flera platser
och om man inte bör kunna göra ett
undantag också beträffande Kumla och
Österåker, så att vi kan få en ordentlig
redovisning till riksdagen från utskottets
sida. Kan inte utskottet uppvisa
någon annan kostnadsberäkning än
den som kan utläsas av skrivelsen från

kungl. byggnadsstyrelsens anstaltssektion?
Det heter i denna skrivelse: »På
basis av ovannämnda program och däri
angivna nettoytor har med hjälp av erfarenhetssiffror
från tidigare objekt av
liknande slag framräknats bruttoytor
och bruttovolymer som sedan åsatts
ett pris normalt för byggnader av motsvarande
typ. Kostnader för grundläggning
och yttre arbeten har endast
uppskattningsvis kunnat bedömas. Den
slutliga kostnaden för centralanstalten
Kuina synes med hänsyn till vad ovan
anförts kunna uppskattas till 22 000 000
kronor enligt prisläget den 1 juli 1959.»

Detta uttalande var egentligen orsaken
till den blanka reservation, som
jag har fogat till detta utlåtande. Jag
skulle bli glad om utskottets talesman
kunde klart dementera min fråga, huruvida
endast denna »kostnadsberäkning»
är underlag till det förslag som
här har gjorts från utskottets sida.

Jag har, herr talman, i övrigt inget
yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När fångvårdsbyggnaderna
diskuteras —■ som vi har gjort
åtskilliga år — kommer det alltid in
litet dramatik i debatten. Det verkar
nästan som om man då det gäller kriminella
element skall ha något av thriller
över hela tillställningen.

Herr Bergh har riktat en fruktansvärd
salva mot justitiedepartementet. Jag har
ju ingen anledning att kläda skott för
kanslihuset och tänker inte heller göra
det, men jag vill nog säga, att åtskilligt
av vad herr Bergh yttrade var i starkaste
laget. Han sökte att här få till
stånd en rättegång med justitiedepartementet,
som delvis var tämligen överflödig.
Det är klart att den proposition,
som ligger till grund för det utskottsförslag
vi nu behandlar, var något löslig,
för att använda herr Berghs starka
ord. Men förhållandena är ju sådana,
att man från pressens, politikernas
och allmänhetens sida kräver att
nya platser snabbt åstadkommes för

Onsdagen den 18 mai 1960

Nr 17

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

alla de kriminella element som domstolarna
dömer.

Det har länge varit känt av alla att
skall vi kalla det trångboddheten på
våra fängelser varit mycket stor. Den
har gjort att man undan för undan nödgats
hastigt skapa fram nya platser.
Ofta har man inte riktigt hunnit med
utbyggnaden, utan man har fått tillgripa
vissa improvisationer och man har
skapat en del fångvårdsanstalter av helt
ny typ, som kanske varit provisorier
men som visat sig utomordentligt värdefulla
att ha vid den stora tillströmning
av fångar som förekommit på sista tiden.
Vi har t. ex. en anstalt i Jämtland
inrymd i en nedlagd fabrik, en anstalt
på Gotlad inrymd i ett övergivet beredskapssjukhus
från krigsåren, och vi har
anstalten i Hälsingborg inrymd i gamla
övergivna husarkaserner. Dessa anstalter
har tillkommit efter en snabb
utredning och ofta blivit avsevärt billigare
än nybyggda anstalter, fast de är
väsentligen provisorier.

Men det har inte varit nog med detta
— man har även sökt åstadkomma anstalter
av en alldeles ny typ. Arbetet på
dessa anstalter var ganska långt framskridet
när besparingsutredningen slog
ned på planerna och konstaterade, att
detta blir för dyrt. Programmet måste
då revideras och åtskilligt fick göras
om. Vad som förra sommaren troddes
vara de slutgiltiga förslagen fick under
höstens och vinterns lopp omarbetas.
Beträffande Kumla-anstalten fanns
t. ex. ett förslag utarbetat och ritningar
klara, men besparingsutredningen
förklarade att så skulle man inte bygga
— anstalten skulle inte ha det föreslagna
antalet interner, man skulle inte
ha det stora området, hustypen skulle
vara en annan. Allt måste göras om, och
det försenade givetvis arbetet åtskilligt.
Kumla-anstalten kan därför inte nu slutgiltigt
bli föremål för beslut.

Herr Bergh menar att löfte som givits
till huvudstaden blir brutna genom
att inte anstalterna i Kumla och österåker
kommer till stånd nu, så att man
kan överge anstalten på Långholmen.
Detta är sant, men det är väl inte fång -

vårdsbyggnadskommittén och inte heller
justitiedepartementet som har orsakat de
förseningar man nu anmärker på.

I fråga om Österåker ligger det ju så
till att en tomt köptes, och de som gjort
markundersökningar hade ingen erinran
mot markens beskaffenhet. Det är ju inte
justitiedepartementet utan kungl.
byggnadsstyrelsen som svarar för markundersökningarna,
och de gjorda undersökningarna
troddes vara tillfredsställande.
Men så sägs det helt plötsligt, att
visst kan man bygga i österåker, men
då måste en hel del pålningsarbeten och
annat ske, som kommer att fördyra anstalten
avsevärt. Detta ledde till att fångvårdsbyggnadskommittén
i samarbete
med justitiedepartementet gjorde undersökningar,
om man inte skulle kunna få
fram ett lämpligare område på någon annan
plats i Österåker eller Stockholms
omgivningar för övrigt. Man kom fram
till att anstalten skulle kräva mindre yta
än som ursprungligen planerats, på
grund av att man i stället för enplanspaviljonger
skulle bygga i den gamla stilen
med flera plan. Nu har markfrågan
säkerligen blivit löst på ett definitivt
sätt, och någon förlust för staten lär inte
uppkomma, men det hela har försenats;
det kommer att dröja ännu några år innan
en anstalt som ersättning för Långholmen
kan komma till stånd.

Däremot har det visat sig möjligt att
snabbare färdigställa Kumla-anstalten,
och här föreslås ju anvisning av medel
— på den punkten är statsutskottet enhälligt
— för fortsatt projektering av
Kumla-anstalten.

Över huvud taget är utskottet enigt om
praktiskt taget allt som det nu gäller att
föreslå, med undantag för Hälsingborgsanstalten.
De fyra högermännen i statsutskottet
har ju på den punkten en reservation,
där de vill dels skriva bort den
anstalten, dels vägra att ge Kungl. Maj:t
den fullmakt att åstadkomma en anstalt,
som de övriga ledamöterna i statsutskottet
är villiga att ge.

Jag kan personligen vittna om att inte
heller jag tror att det är så lämpligt att
förlägga ytterligare interner till kasernerna
i Hälsingborg. Man har ju tidigare

100 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

åstadkommit förläggningar i de gamla
husarkasernerna, där 8 å 10 man finns i
vart och ett av de gamla logementen med
en liten avbalkning mellan sängarna.
Hittills har det gått bra därför att man
har lyckats få ett för en sådan fängelsetyp
lämpligt klientel. Det sägs emellertid
från sakkunnigt fångvårdsfolk, att de
som nu måste omhändertas i fängelserna
är av en annan art än de fångar som har
passat i dessa öppna anstalter. Kriminaliteten
har förgrovats, och det gör att
man inte kan ta in hur många som helst
på en halvöppen anstalt. Det är risk för
att svårigheter uppstår. Det blir ingen
fångvård, utan det blir ett inlåsningssystem,
och det blir svårt för personalen.

Dessutom kan ju inte södra Sverige
tillhandahålla hur många »snälla» kriminella
element som helst, utan man får
så att säga låna sådana från det övriga
Sverige, och där är det inte så värst gott
om den typen av fångar. Detta gör att
man inom fångvårdsbyggnadskommittén
har kommit fram till att det vore
bättre att bygga en ny anstalt i närheten
av bosättningsorten för de kriminella
elementen, d. v. s. någonstans i Stoekholms-trakten.
Därmed inget ont sagt om
Stockholm, men tyvärr är det så att
dessa skumma figurer som måste sättas
i fängelse till stor del kommer från
Stockholms-området och från Göteborgsområdet.
Det är väl storstadens lockelser
som drar till sig även sådana element.

Utskottet vill gå med på att Kungl.
Maj:t skall få avgöra om man skall bygga
ut ytterligare i Hälsingborg eller bygga
en ny anstalt i Stockholms-trakten.
Det har visat sig vid de beräkningar som
gjorts att kostnaderna skulle bli ungefär
desamma. Den uppgift som har skymtat
här i debatten om att det skulle kosta
2,5 miljoner att åstadkomma ytterligare
platser i Hälsingborgs-kasernerna emanerar
från fångvårdsstyrelsen. När den
beräkningen gjordes, trodde man emellertid
att det skulle vara något enklare
att förvandla kasernerna till en fångvårdsanstalt
än det senare visat sig vara.
Det måste nämligen ske en hel del ingrepp
i huskroppen, som skulle bli betydligt
dyrare än man från början tänkt

sig. Efter en noggrann beräkning av
kostnaderna har man nu kommit fram
till en summa av 4,5 miljoner.

Vad alltså utskottet vill är att Kungl.
Maj :t skall få fullmakt att välja mellan
en ny anstalt av något slags mediumtyp
i Stockholms-trakten och en fortsatt utbyggnad
av kasernerna i Hälsingborg.
Utskottet är, som sagt, fullständigt enigt,
med undantag av högergruppen. Man
vinner nämligen tid på detta sätt. Herr
Bergh förnekar detta, men det är ett
faktum att man kan vinna tid, och det
är nödvändigt att någonting sker. Man
får inte av formalism skjuta och skjuta
på det hela med resultat att fängelserna
fullständigt sprängs. Här måste ske någonting;
det är så det har resonerats i
statsutskottet liksom tidigare inom fångvårdsbyggnadskommittén.
Skillnaden
mellan utskottsmajoritetens uppfattning
och reservanternas är alltså rätt liten.

Herr Bergh har förmenat att genom
de »lösliga» förslag som har framlagts
har möjligheten att utrymma Långholmen
ytterligare ställts på framtiden. Ja,
man kan ju säga att allt som görs för att
hindra en snabb utveckling av anstaltsbyggandet
försvårar utrymmandet av
Långholmen.

Herr Thorsten Larsson riktade någon
fråga till mig. Jag får be om överseende
med att jag inte uppfattade den. När herr
Larsson riktade frågor till mig från talarstolen,
var det en man bakom mig
som riktade frågor privat till mig, och
det gjorde att jag hörde varken vad den
ena eller den andra sade. Herr Larsson
ville visst att jag skulle dementera någonting.
Jag hörde att han nämnde något
om vad som skrivits i utskottets
utlåtande på s. 8 om att det med hänsyn
till den sannolika utvecklingen av fångantalet
under de närmaste åren är angeläget
att man snabbt gjorde vissa utbyggnader,
dock med undantag av de
planerade anstalterna i Kumla och österåker.
Det är klart att anstalterna i Kumla
och österåker inte kan byggas snabbt
— det är vi medvetna om — men de
andra anläggningar som det talas om —
vid Hall, Hinseberg, Norrtälje och Tidaholm
— kan ju komma i gång snabbt.

Onsdagen den 18 mai 1960

Nr 17 101

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

Utskottet önskar ju också att så sker, för
att man i någon mån skall hinna i kapp
den stora ansvällningen av fångvårdsklientel.

Ja, detta är vad jag kan säga i det fallet.
Jag ber än en gång om överseende
med att jag inte lyckades höra vad jag
skulle dementera, men jag kan kanske få
återkomma senare, när jag har hört det.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Jag

har, herr talman, egentligen knappast
någon anledning att polemisera
mot min vän herr Birger Andersson.
De som lyssnade till hans anförande
måste ju ha fått klart för sig att han,
om också med något mjukare och mera
överslätande formuleringar, gav uttryck
åt samma kritik som jag.

Han sade i början av sitt anförande
att propositionen var löslig, även om
han litet längre fram ville sätta detta
ord inom citationstecken, och han har
med den kunskap han äger om dessa
ting, inte minst genom att han är med
i fångvårdsbyggnadskommittén, förklarat
hur besvärligt läget för närvarande
är.

När vi nu har samarbetat i tredje avdelningen
för att få reda på vad som
borde byggas, så att riksdagen fick ett
förslag om detta, har vi nått resultat på
alla punkter utom beträffande Hälsingborg.
I fråga om den anstalten kan riksdagen
inte få ett förslag om vad som
skall byggas. Men det är ju något annat
och mer än formalism, herr Birger
Andersson, om man håller på kravet,
att begär Kungl. Maj:t pengar av riksdagen,
skall riksdagen också få veta vad
dessa skall användas till och hur mycket
pengar det är fråga om. Detta innebär
ingen formalism, utan det tillhör
riksdagens skyldigheter att ta reda på
dessa ting, och det tillhör Kungl. Maj:ts
skyldigheter att presentera ett material
som gör det möjligt för riksdagen att
fylla sin uppgift. Jag kan därför inte
finna det vara berättigat, när herr Andersson
säger att min kritik emot justi -

tiedepartementet är överflödig. Det är
inte fråga om något tillfälligt olycksfall
i arbetet detta, utan det framlades,
som jag nämnde, för några år sedan en
ungefär lika illa förberedd proposition,
och man trodde väl ändå att det skulle
bli någon bättring. Jag hoppas fortfarande
att den nye justitieministern
skall ta itu med den här oordningen i
departementet.

Det är inte heller riktigt att tala om
tidsnöd, vilket herr Andersson gjorde.
Ett statsråd kan inte komma till riksdagen
och säga att han inte hunnit få
utredningen färdig, när han inte lämnat
utredningsuppdraget i rimlig tid. Jag
har redan nämnt här att man gav ett
utredningsuppdrag rörande tre anstalter
den 18 december 1959, när propositionen
borde vara färdigskriven. Då
kan man ju inte skylla på andra och
åberopa tidsnöd.

Jag är överens med herr Andersson
i långa stycken utom beträffande Hälsingborgs-projektet,
som jag opponerade
mig emot i avdelningen. Skälen därtill
skall jag be att få upprepa. När vi är
överens i sak om att det inte är lämpligt
att förlägga utbyggnaden till Hälsingborg,
varför skall man då lämna
Kungl. Maj:t fullmakt att avgöra frågan?
Om Hälsingborgs-projektet avföres från
dagordningen, inbjudes riksdagen att
fatta ett beslut om ett annat projekt,
om vilket vi inte vet någonting annat
än möjligen att byggnaderna kanske
kommer att förläggas någonstans i Mellansverige.
Riksdagen får emellertid inte
veta någonting om hur stor anstalten
kommer att bli, icke hur mycket den
kommer att kosta, icke hur den skall se
ut. Det är ingen formalism att hålla på
att riksdagen bör få reda på sådant.

Jag är inte den som vill tjata, men
när justitiedepartementet gång på gång
framlägger så verkligt illa underbyggda
propositioner, är det sannerligen på tiden
att det säges ifrån.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ju en direkt anledning
att begära ordet igen, eftersom

102 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

herr Birger Andersson, utskottsavdelningens
ordförande, hellre lyssnar till
eventuella viskare i örat än till oss som
står i talarstolen.

Jag ställde några frågor till honom
sedan jag lyssnat till hans anförande, av
vilket jag fick ut ungefär följande. Han
föredrog en mindre grad av formalism,
såsom han uttryckte det, framför att här
redovisa en nöjaktig projektering. Jag
kan inte dela hans uppfattning i det avseendet.
»Formalismen» i detta fall är
väl av en alldeles speciell sort och mycket
nödvändig. Jag tror inte att herr
Birger Andersson såsom eventuell ordförande
i någon kommunalstyrelse skulle
våga framlägga ett förslag för kommunalfullmäktige
med så knapphändig
redovisning i sak som föreligger i detta
fall.

Eftersom herr Birger Andersson så
fullständigt tappade bort vad jag frågade
om i slutet av mitt anförande, skall
jag ställa frågan om igen. Finns här något
annat och mera detaljerat projekteringsprogram
än det, som talar om erfarenhetsmässiga
siffror beträffande
bruttoytor och bruttovolymer och som
endast uppskattningsvis har beräknats
till en kostnad av 22 miljoner kronor?

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först bara säga
att jag inte alls bär velat vara oartig mot
herr Larsson. Att jag inte hade tillfälle
att lyssna till honom berodde inte på att
jag var så förfärligt angelägen att lyssna
på någon annan. Men om det kommer
någon bakom en och talar hör man sämre
vad som sägs från talarstolen. Om
man skall lyssna på två, hör man inte
någon.

Vad herr Larsson frågade om gällde
något som egentligen inte finns med i
utskottets utlåtande. Vi har i tredje avdelningen
fått ett papper från byggnadsstyrelsen
som anförde de siffror och
uppgifter som herr Thorsten Larsson nu
läst upp här. Det gällar Kumla-anstalten.
I utlåtandet har vi endast sagt att utskottet
utan att taga slutlig ställning till kost -

nadsramen tillstyrker att anstalten planeras
för cirka 450 platser och att för
detta ändamål nu anslås 1,5 miljon kronor.
Vi har icke angivit någon slutlig
siffra, och detta beror på att det icke
finns någon sådan. Man har icke kunnat
kostnadsberäkna en anstalt som ännu
inte ens finns ritningsfärdig, men vad vi
har velat slå fast för att man över huvud
taget skall kunna fortsätta projekteringen
är för hur stort antal interner anstalten
skall byggas.

Herr Bergh har i en replik riktat vissa
erinringar mot mig. Det gällde lösligheten
igen. Nu anmärkte han på att jag
sade löslighet en gång med och en gång
utan citationstecken. Det är klart att citationstecknet
för en gammal lärare är
ännu mera heligt än för mig. Men nu är
det så att jag i varje fall kommit fram till
att Kungl. Maj:t var — och jag blir härvidlag
kanske regeringens advokat — i
ett ganska brydsamt läge, då det gällde
att antingen företa något eller ingenting
alls.

Det är ett faktum att fångantalet stiger
oroväckande, och här måste byggas.
Skulle beträffande varje projekt ett slutgiltigt
kostnadsförslag ha funnits fixt
och färdigt, då hade inget förslag alls
kunnat presenteras till årets riksdag.
Vad hade herr Bergh sagt då?

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! I och för sig kunde debatten
gott ha fått ebba ut vid denna tidpunkt.
Jag vill emellertid med några
ord erinra om själva utgångsläget för
fångvårdens byggnadskommitté. När jag
gör det grundar jag mig på de inblickar
och synpunkter som jag har fått under
arbetet i denna kommitté under de senaste
åren.

Utgångsläget var väl det, vilket kammaren
borde ha i åtanke, att då kommittén
började sitt arbete hade vi ett
fängelse- och anstaltsbestånd här i landet
som var mycket gammalt — 100 år och
mera. Inredning och indelning på dessa
fängelser hade väl mycket litet moderniserats.
Under tiden närmast innan
kommittén började sitt arbete inriktade

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 103

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

man utvecklingen på detta område snarast
på anskaffande av kolonier. Det var
ju en billig typ av anstalter och en typ
som säkerligen i många fall är lämplig,
men man förbisåg alltför länge att fångklientelet
under åren hade förvärrats
och att man här på det hela taget saknade
moderna anstalter för att ta hand
om de svårare brottslingarna.

Detta var utgångsläget då kommittén
började sitt arbete. Jag kan i långa stycken
dela herr Birger Anderssons redovisning
av dessa spörsmål. Jag har heller
ingen anledning att ta upp en polemik
med herr Bergh, isynnerhet som
han var ytterst välvillig mot kommittén
som sådan och menade att vi inte hade
haft tillräcklig tid på oss för att till
årets riksdag arbeta fram fullständigt
genomarbetade förslag och tillräckligt
fasta kostnadsberäkningar. Hans välvilja
sträckte sig också till den nuvarande departementschefen.
Jag skall inte lägga
skulden på något håll, men jag undrar
om inte statsmakterna får tänka på att
skulden nog fördelar sig en bra bit tillbaka
i tiden. Hade man varit tillräckligt
förutseende, skulle givetvis en modernisering
av dessa anstalter ha påbörjats
på ett långt tidigare stadium.

Vi var i en krissituation. Vi hade i
våra fängelser en överbeläggning som
faktiskt var direkt skrämmande. Jag vill
erinra kammaren om att i fängelserna
var rummen — eller cellerna eller vad
man nu vill kalla dem — kanske för 100
år sedan avsedda för en intagen i varje,
men under toppbeläggningsperioder förekom
det nog att två man fick lov att
läggas in i en cell. Det kunde t. o. m.
hända att det måste bli tre man i en sådan
cell. Detta var utgångsläget.

När man kommer i den situationen
är det väl i viss mån förklarligt, om
tempot för utbyggnaden blir något forcerat.
Det är enligt mitt sätt att se också
förklarligt om Kungl. Maj:t i det fallet
behöver vissa fullmakter, då man inte
hinner fram med de kalkyler som
här efterlysts. Jag säger inte att det är
fel att efterlysa kalkyler, men jag vill
erinra kammaren om att situationen har
varit och alltjämt är sådan att man i

detta fall får lov att lämna en fullmakt
som man eljest kanske inte skulle lämna.
Det händer nog på flera områden
än detta, att så måste ske. Kommittén
har här försökt driva på så långt som
möjligt, och byggnadsstyrelsen har varit
kommittén behjälplig.

Jag skulle också vilja som en lugnande
uppgift till herr Bergh och hans meningsfränder
säga, att kommittén är delad
i tre utskott. Herr Birger Andersson
svarar för planeringen, och herr
Berghs och min gode vän kapten Mannerskantz
svarar för byggnadsutskottet.
Herr Mannerskantz har mig veterligen
inte haft någon erinran mot att vi fått
lov att gå litet raskt fram här, och det
är kanske på inrådan av kommittén
som departementschefen har sett sig
tvungen att göra dessa framställningar.

Om jag sedan skulle säga några ord
om Hälsingborgs-anstalten, kan jag instämma
med herr Birger Andersson.
Därutöver kan jag säga följande: Då
Hälsingborgs-anstalten liksom anstalterna
i Ulriksfors och Lärbro kom till, var
detta ytterst nödvändigt. Vi har hjälpt
oss fram med dem på ett relativt hyggligt
sätt. Det har kunnat ske avlastningar
från de gamla anstalterna, och överbeläggningstrycket
har väl i någon mån
lättat, även om det fortfarande finns
kvar, i synnerhet i Stockholms- och göteborgsområdena
eller — om man så
vill säga — östra och västra räjongerna.

Beträffande den ifrågasatta utbyggnaden
av Hälsingborgs-anstalten, där man
skulle ta återstående delen av de gamla
kasernerna, delar jag herr Birger Anderssons
uppfattning helt och hållet. Jag
tror inte att det är klokt att utföra den
ifrågasatta ombyggnaden, som komme
att kosta mer än vad fångvårdsstyrelsen
trodde i första omgången. Det är en sida
av saken. En annan sida är att om
man bygger ut den hälft av kasernerna
varom nu är fråga skulle den i så
fall byggas ut på ett modernare sätt än
enligt den nödlösning som vi fick lov
att tillgripa för den del, som nu har
nyttjats under ett antal är och där vi,
såsom herr Andersson sade, har gemensamhetsförläggning.
Vi har där loge -

104 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

ment med i regel tio man i varje och
med ganska enkla balkar mellan sängarna
och ett draperi mot gången. Man
kan inte tänka sig att nu bygga på det
sättet. Skulle man göra en utvidgning
måste den bli bestående. Gör man det
har man att motse som ett brev på posten
krav på ombyggnad i modernare
form av den del av anstalten som nu
används som logement.

Därtill kommer att i södra räjongen
är kanske behovet av utökade platser
minst, i varje fall långt mindre än i
östra och västra räjongerna. Det förefaller
som om det under sådana förhållanden
skulle vara en klok åtgärd att
hellre tänka på ett nybygge någonstans
i Mellansverige.

Här har påtalats misslyckandet med
österåker och markförhållandena där.
Det är väl inte helt uteslutet att den frågan
kan komma att lösas, men den bör
inte lösas i panikens tecken. Det kan
även här finnas lösningar som inte rubbar
annat än tidsföljden, och det kan
väl knappast betraktas som någon större
olycka om man skulle få lov att behålla
Långholmen några år längre än
det först var tänkt.

Då jag summerar mina synpunkter
och intryck av kommitténs arbete, av
propositionen, utskottets utlåtande och
dagens debatt, kommer jag fram till att
det ändå är nödvändigt att ge Kungl.
Maj :t den fullmakt som här har begärts.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få instämma i yrkandet om bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är egentligen bara
på en enda punkt som jag skulle vilja
göra en invändning mot herr Pålssons
resonemang. Liksom herr Birger Andersson
talar herr Pålsson mot Hälsingborgs-projektet,
men bägge vill ändå bereda
Kungl. Maj :t möjlighet att vidhålla
sin mening att Hälsingborgs-projektet
skall fullföljas. Om det verkligen är herrarnas
egen uppfattning, som ni givit
uttryck åt här, att projektet inte bör

förverkligas, kräver väl vanlig enkel logik,
att man uttalar sig härför och inte
ger Kungl. Maj :t möjlighet att välja detta
alternativ.

I övrigt har jag den största uppskattning
av fångvårdskommitténs arbete. Vi
som var med när den tillsattes vet bl. a.
att det på grund av det dubbelkommando,
som då existerade inom fångvården,
var nödvändigt att få ett organ som planerade
och uträttade någonting. Om inte
denna kommitté funnits hade det sannerligen
sett ännu värre ut än det gör.
Visserligen är det ingen hemlighet att
brottsligheten sedan många år tilltar —
både kvantitativt och såtillvida att brotten
blir grövre — men de praktiska slutsatserna
av denna länge kända utveckling
har man tydligen varit oförmögen
att dra i departementet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag tillät mig begära
ordet när jag lyssnade till herr Birger
Andersson. Han började sitt anförande
med att förklara att han inte hade anledning
att klä skott för justitiedepartementets
försyndelser — och det kan jag
förstå. Men ju längre man lyssnade till
den vältalighet som herr Birger Andersson
är mäktig, ju mer blev man på det
klara med att den enda som inte bar
något ansvar för fångvårdens utomordentligt
skrala läge var just justitiedepartementet
— alla andra hade ansvar
både här och där, bara inte justitiedepartementet.
Jag tycker nog att ett så
långt drivet försvar för departementet
är sällsynt illa på sin plats, eftersom var
och en vet att justitiedepartementet på
ett mycket ovanligt sätt fallit ett centralt
ämbetsverk, nämligen fångvårdsstyrelsen,
i ämbetet. Herr Bergh erinrade
om det dubbelkommando som man talade
rätt mycket om för ett antal år sedan,
och det var otvivelaktigt en realitet
som krävde en del extraordinära åtgärder
och som många gånger har diskuterats
här i kammaren. Att resultatet
av detta dubbelkommando verkligen inte
var lyckat framgår därav, att det sattes
käppar i hjulen för så mycket inom

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 105

Ang. vissa byggnadsarbeten för fångvården

fångvården. Det är en av orsakerna till
att vi har det läge vi i dag har.

Nu har vi ännu en gång fått bekräftat
att frågan om Långholmens utrymning
blir ställd på en mycket oviss framtid.
Det har ju gått några år sedan den tidpunkt
då Långholmen enligt det ursprungliga
kontraktet skulle vara utrymt.
Nu fanns det en force majeureklausul
i avtalet, och den hänger man
upp uppskovet på. Vi hörde av herr
Pålsson att det inte var någon olycka
om vi fick behålla Långholmen ett tag
till. Ja, det kan råda delade meningar
om detta, men låt oss fastslå att Långholmen
är en mycket stor, en mycket
otidsenlig och en fruktansvärt överbelagd
anstalt! Sista gången jag hade anledning
att säga någonting här i kammaren
om läget på Långholmen framhöll
jag, att man redan i början på 1950-talet hade förklarat att i runt tal 350
interner var en maximal beläggning om
man skulle tala om en försvarlig fångvård
på Långholmen. Vid denna tidpunkt
— det var väl för ett och ett halvt
år sedan — var ungefär 725 interner
intagna på Långholmen; d. v. s. väggarna
bågnade, och det kunde inte bli fråga
om en fångvård som var försvarlig ur
några som helst humanitära synpunkter.
Men nu får vi som sagt tydligen ha Långholmen
kvar ett antal år framöver. I detta
läge befinner sig fångvården.

Nu tycker jag att det är förträffligt
att man äntligen fått upp takten på detta
område. Det blir säkert en dyrare utbyggnad
och en dyrare modernisering
än man skulle ha haft med en förnuftigare
och långsiktigare planering, men
det är ju nödvändigt att skynda på.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är klart att vi alla
har räknat med att Långholmen skulle
kunna utrymmas, och detta har ju också
planerna varit inriktade på. Men
brottsligheten och antalet fångar har ju
ökat oavbrutet med resultat att kraven
på nya platser ständigt stigit, och detta
har ju försvårat den förnyelse av platsantalet
som pågått. För att bara ta ett

exempel vill jag nämna att efter de propåer,
som kom ifrån besparingsutredningen,
fick man revidera programmet
för Kumla-anstalten, och byggandet av
den anstalten har alltså uppskjutits något
år. Det var räknat med att arbetet
på Kumla-anstalten annars redan skulle
ha varit i gång, och det är en av de anstalter
som skall ersätta Långholmen.
Det kan ju därför inte sägas att det är
departementet som ensamt är skyldigt
i detta fall, utan en hel del olika intressenter
bär kommit till och hjälpt till att
fördröja och skjuta på det hela.

Att departementet skulle ha fallit
fångvårdsstyrelsen i ämbetet är ju något
som har diskuterats här i kammaren åtskilliga
gånger tidigare. Det finns ingen
anledning att låta den debatten åter
blossa upp, men man kan väl slå fast
att sedan departementet gripit in genom
att tillsätta fångvårdens byggnadskommitté,
så har det skett en hel del. Åtskilliga
nya platser har tillkommit, och
att de inte har varit tillräckliga, är ju en
följd av den ökade brottsligheten.

Vad herr Berghs senaste anförande beträffar
har jag egentligen ingenting att
tillägga. Jag vill bara än en gång nagla
fast att skulle man ha varit så formell
som herr Bergh önskar — att varje objekt,
som nu presenteras, skulle ha förelegat
fixt och färdigt på en ritning tillsammans
med uppgjorda kostnadsförslag
och annat —- så hade denna riksdag över
huvud taget icke haft något förslag att
diskutera, utan man hade fått skjuta
fram byggnadsplanerna ytterligare ett år.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först därpå att kammaren
skulle med godkännande av utskottets
motivering bifalla vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare därpå att utskottets förslag skulle
bifallas med den ändring i motiveringen,
som innefattades i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan med god -

106 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnvttiga ändamål, m. m.

kännande av utskottets motivering, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som med godkännande av statsutskottets
motivering i dess utlåtande
nr 100 bifaller vad utskottet i utlåtandet
hemställt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets förslag
med den ändring i motiveringen, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 120;

Nej — 15.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 101, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under försvarets fastighetsfond gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga
ändamål, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 33, i anledning av väckta

motioner om rätt till skatteavdrag för gåvor
till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 31, av
herr Birke m. fl., och 11:88, av herr
Stiernstedt m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till förordning om rätt att
vid taxering åren 1961 och 1962 enligt
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt åtnjuta avdrag
för belopp, som utgivits såsom gåva till
karolinska mediko-kirurgiska institutet;

2) de likalydande motionerna 1:408,
av herr Per-Olof Hanson m. fl., och II:
530, av herr Rimmerfors m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till höstriksdagen rörande rätt till
avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10
procent av den sammanräknade nettoinkomsten,
med ett högsta avdragsgillt belopp
av förslagsvis 1 000 kronor, om den
skattskyldige skänkt beloppet till humanitära,
kulturella, religiösa, vetenskapliga,
ungdomsfostrande eller undervisningsändamål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
31, av herr Birke m. fl., och 11:88, av
herr Stiernstedt m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
408, av herr Per-Olof Hanson m. fl., och
II: 530, av herr Rimmerfors m. fl., måtte
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Vid betänkandet hade reservationer
avgivits

I) av herrar Söderquist, Stefanson,
Stenberg och Rydén, vilka ansett, att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:408, av herr Per-Olof
Hanson m. fl., och II: 530, av herr Rim -

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 107

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamal, m. m.

merfors m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till innevarande
års höstriksdag rörande rätt till avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10 procent
av den sammanräknade nettoinkomsten,
med ett högsta avdragsgillt belopp av
förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
kulturella, religiösa, vetenskapliga, ungdomsfostrande
eller undervisningsändamål; II)

av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en allsidig och
förutsättningslös utredning av frågan om
avdragsrätt vid taxering för gåvor, varvid
borde beaktas vad i de inbördes likalydande
motionerna 1:31, av herr
Birke m. fl., och 11:88, av herr Stiernstedt
m. fl., ävensom I: 408, av herr PerOlof
Hanson m. fl., och 11:530, av herr
Rimmerfors m. fl., anförts, samt

2) att de ovannämnda motionerna
måtte anses besvarade med vad reservanterna
anfört och hemställt.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Motioner om viss skattebefrielse
för gåvor till ideella, kulturella,
religiösa och liknande ändamål
har många gånger varit föremål för riksdagens
behandling och beslut. Motionerna
har hittills alltid avslagits. Men
alltid har till utskottsbetänkandet fogats
reservationer för bifall. Så är också
fallet i år. Bevillningsutskottet avstyrker
motionerna, och ett antal ledamöter av
utskottet, bland vilka jag är en, reserverar
sig för bifall. Både motionernas
och reservanternas motiveringar —
liksom för övrigt också utskottsmajoritetens
— är så välkända att det knappast
torde vara behövligt att nu upprepa
dem. Låt mig endast säga, att behovet
av en reform, som den av motionärerna
ifrågasatta, synes bli mer
och mer tydligt.

Alla är överens om det stora värdet
av det arbete som utföres av de många
frivilliga organisationerna på ifrågavarande
område. Ingen vill väl att staten
skall utsträcka sin verksamhet på
sådant sätt att den skulle överta det
ansvar och de arbetsuppgifter som bäres
av dem. Det vore väl under sådana
förhållanden tämligen rimligt och i hög
grad på tiden, att de i motionerna
ifrågasatta skattelättnaderna för bidragsgivarna
till sådan verksamhet snarast
genomfördes.

Den traditionella uppfattningen, som
stödes av bevillningsutskottet, nämligen
att stöd av sådant art bör utgå genom
direkta anslag och inte via skattelättnader,
borde man kunna gå ifrån. Nog
kunde man äntligen finna det möjligt
med en nyordning. Beteckningen »princip»
borde väl inte alltid göra det
omöjligt för riksdagen att tänka om.

»Någon anledning för riksdagen att
frångå sin tidigare intagna ståndpunkt,
att en avdragsrätt av denna art inte
bör införas, föreligger inte», anför utskottet.
Till den slutsatsen kommer man
efter att ha refererat sina egna tidigare
beslut samt uttalanden av skattelagsakkunniga,
vilka går ut på att principerna
inom skattelagstiftningen skulle
lägga hinder i vägen för den föreslagna
avdragsrätten. Men, herr talman, det är
väl ändå inte fråga om heliga principer.
Man borde kunna, som jag nyss anförde,
äntligen finna tiden mogen för att
tänka om på detta område, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
I, vilket innebär bifall till
de åberopade motionerna.

Häri instämde herr Edström (fp).

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Beträffande de två motionspar,
som avhandlas i detta bevillningsutskottets
betänkande, nekar jag
inte till att jag har en särskild sympati
för de motioner, som avser en tidsbegränsad
skattefrihet för gåvor i anslutning
till karolinska medico-kirurgiska
institutets förestående 150-årsjubileuin.
Detta jubileum är även inter -

108 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

nationellt sett en ovanlig händelse. Det
gäller dock en sjukvårdsinrättning som
oavlåtligt har varit i gång under ett
och ett halvt sekel. Man skulle möjligen
kunna säga, att det vore en ur statsmakternas
synpunkt angelägen uppgift
att på något sätt ge uttryck åt samhällets
tacksamhet för en forskargärning
som sträckt sig över, som jag
nämnde, ett och ett halvt sekel för
den humanitära och kulturella insats
som detta sjukhus har gjort. Ett dylikt
erkännande skulle kunna lämnas, därest
statsmakterna gjorde ett avsteg
ifrån annars strikt tillämpade regler vid
gåvobeskattningen.

Man skulle kanske också kunna erinra
om vad motionärerna har framhållit
rörande de speciella förhållandena
vid detta sjukhus. »Verksamheten», påpekar
sålunda motionärerna på ett ställe,
»vid karolinska institutet har varit
svår att finansiera. Delvis betingas detta
av att utvecklingen på de medicinska
och naturvetenskapliga områdena går
så snabbt att institutionerna kontinuerligt
måste förnya sin apparatutrustning,
delvis också av att hela tiden ett
flertal av dess institutioner varit nytillkomna
och följaktligen haft stora speciella
krav på byggnader, inredning och
utrustning.» Därefter gör motionärerna
följande påpekande, som jag särskilt
vill fästa kammarledamöternas uppmärksamhet
vid: »För institutionernas
ändamålsenliga drift kräves ej sällan
5—10 gånger större belopp än det statliga
materielanslaget. Den på den senaste
tiden starkt utökade yngre forskarkadern
ansöker också vid utdelningstillfällena
om 3—5 gånger större belopp
än de i forskningsfonderna tillgängliga,
närmast för täckande av personalkostnader.
»

Allt detta är skäl, som man förvisso
har anledning att beteckna såsom behjärtansvärda,
men samtidigt kan vi inte
komma förbi de principer, som riksdagen
städse har följt i sådana här
sammanhang, principer som den föregående
ärade talaren redan har erinrat om.
Därtill kommer ju att det i detta speciella
fall skulle vara fråga om en lag -

stiftning in casu, och det är en sak som
i varje fall jag för min del har ganska
svårt att vara med om. Man skulle därmed
ge sig in på en ordning, vars konsekvenser
man kanske inte kan helt överblicka.

Å andra sidan får vi inte bortse från
det förhållandet — det gäller inte bara
detta motionspar utan det gäller även det
andra — att människorna ute i landet
har svårt att förstå de principer som
man följer i dylika skattespörsmål, nämligen
att gåvor till humanitära och likartade
ändamål inte skall vara avdragsgilla.
Man menar på många håll, och personligen
tror jag att det ligger åtskilligt
i detta, att, om man här kunde introducera
en ny uppfattning som på visst
sätt och i viss utsträckning skulle göra
en sådan avdragsgillhet möjlig, så skulle
detta i det långa loppet visa sig utgöra
en god affär för staten. Jag tror, som
sagt, att det ligger ganska mycket i detta
resonemang. En liberalisering av reglerna
vid beskattningen i de sammanhang,
som vi här resonerar om, skulle
alltså kanske i realiteten kunna ge staten
betydligt mer än vad man i ögonblicket
tänker sig.

Hur som helst! Vi har våra principer.
Bevillningsutskottet har erinrat om
detta. Bevillningsutskottet har också
erinrat om skattelagsakkunnigas bestämda
avståndstagande för relativt kort tid
sedan. Allt detta är riktigt, men ingenting
är ju evigt i sådana här sammanhang.
Jag skulle nog ytterligare vilja
understryka att jag tror att ute bland
människorna håller uppfattningen på
att ändras. Man har svårt att förstå detta
motstånd från statsmakternas sida. Man
menar, att en större generositet och en
större liberalitet skulle gynna det stora
komplex av humanitära ändamål som
man vill gagna på detta sätt. Därmed
skulle man också lyfta bort en viss börda
från staten.

Vi har emellertid på vårt håll med
hänsyn till ärendets komplicerade beskaffenhet
inte kunnat vara med om att
nu, såsom de önskar, som har undertecknat
reservation nr I, direkt skriva
till Kungl. Maj:t och anhålla om förslag

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 109

Om avdragsrätt för
till innevarande års höstriksdag. Vi menar
att ärendet är av sådan natur att det
inte går att utan vidare företa en sådan
åtgärd. Här råder, som jag sade,
komplicerade förhållanden, men vad
ännu viktigare är det är att ingen vet
vad en reform i antydd riktning statsfinansiellt
verkligen kan komma att betyda
utan en ordentlig utredning. Därför
har vi i en reservation, som är betecknad
med nr II — samtidigt som vi
har uttalat vår livliga sympati för de tankegångar,
som bär upp motionerna, en
sympati som jag här försökt att närmare
utveckla — velat framhålla angelägenheten
av att hela denna fråga blir
föremål för en förutsättningslös och allsidig
utredning. Vi tror nämligen att,
om en nyordning på detta område kan
tekniskt ordnas och om man kan visa
att de statsfinansiella konsekvenserna
inte blir vådliga, skulle en liberalisering
av reglerna i detta hänseende sannolikt
innebära en viss, ja kanske ganska
betydande stimulans till ökning av
bidragen till allmännyttiga ändamål.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr II,
vilken avser en anhållan hos Kungl.
Maj:t om en allsidig och förutsättningslös
utredning om frågan om avdragsrätt
vid taxering för gåvor.

I detta anförande instämde herr Birke
(li).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Den föregående talaren
framhöll här att ett arrangemang med
avdrag för gåvor till allmännyttiga ändamål
skulle kunna innebära en väsentlig
stimulans för sådana gåvor. Det är ju
också den synpunkten som ligger bakom
motioner och reservationer. Man finner
att de svenska skattebestämmelserna här
är för restriktiva och för snåla. När man
tar del av bevillningsutskottets utlåtande
finner man att utskottet hänger upp sin
negativa hållning på en skatterättslig
princip, som skulle förbjuda en vidare
utveckling i riktning mot bättre avdragsmöjligheter.

Om man gör en liten, inte alltför

gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

grundlig genomgång av de regler som
gäller, kan man verkligen fråga sig om
vi har skäl att med sådan emfas tala
om en skatterättslig princip i detta sammanhang.
Vi har så många undantag
ifrån regeln. Låt mig erinra om vad utskottet
självt framhåller. Vi har avdragsrätt
för försäkringspremier, vi har särskilda
bestämmelser för inkomst av kapital,
och vid vissa tillfällen har man givit
andra avdragsmöjligheter. Under kriget
gav man avdragsrätt för en del gåvor
till luftvärnet och sjövärnskåren, och en
del internationellt hjälparbete. Det finns
undantag även inom andra delar av vår
beskattning. Låt mig erinra om arvsoch
gåvobeskattningen, i samband med
vilken man i olika sammanhang har
medgett vissa skatteprivilegier för gåvor
till allmännyttiga organisationer. Vidare
kan man hävda att skattefrihet gäller
även i vissa fall när bidrag lämnas i form
av en egen arbetsinsats. Så nog finns det
gott om undantag, i själva verket så
många undantag att man får rätt liten
respekt för den princip som med sådan
ihärdighet åberopas av dem som inte
vill göra någonting åt den här saken.
Principen är i själva verket så urholkad
och försedd med så många undantag, att
man inte kan framställa den som en bärande
princip i den svenska skattelagstiftningen.

För övrigt — jag instämmer därvid
helt med vad herr Söderquist sade — får
en princip inte bli så helig, att den
över huvud taget inte får beröras. Principerna
får inte bli något slags heliga
kor, som lägger sig i vägen för vettiga reformer.
Det avgörande är vad man vill
åstadkomma. Att finna de tekniska lösningarna
bör nog inte vålla alltför stora
svårigheter.

De skattelagsakkunniga har vid ett
tillfälle radat upp en lång rad bekymmer
i detta sammanhang. De talar om att
avdragsrätt vid stödjande av allmännyttiga
ändamål skulle medföra att det stöd
som lämnades skulle bli svårbedömligt
och ojämnt, och de framhåller att sådana
gåvor skulle innebära ett gynnande
framför allt av sådana ändamål till
vilka större inkomsttagare skulle ge

Ilo Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

pengar, därför att dessa får en större
lindring i sin skatt genom att de har
högre marginalskatt. Skattelagsakkunniga
är också mycket oroliga för att omfattningen
av bidragen skulle i inte ringa
mån bli beroende på den energi och till
och med fördomsfrihet varmed bidragsinsamlingen
handhades o. s. v. Vi skulle
inte alls veta om bidragens antal och
storlek skulle rätta sig efter ändamålets
angelägenhetsgrad och behovets storlek.

Naturligtvis kan man ha sådana bekymmer.
Svårbedömligt och ojämnt —-ja
visst, men vad är det för konstiga måttstockar
man går efter när man uttalar
sådana betänkligheter? Jag tycker detta
är ett skralt skäl att föra fram från skattelagsakkunnigas
sida. Kan vi inte begära
och vänta oss så stor generositet från
statens sida när det gäller denna sak, att
man inte alltför hårt kräver att kunna
linjera upp det hela efter angelägenhetsgrad
och sådant, som väl då måste fastställas
av politiska instanser och politiska
majoriteter?

Och vad skall vi säga om argumentet
om den mindre uppoffringen för dem
som har en högre marginalskatt? Även
om man skulle medge en avdragsrätt,
skänker ju ingen därmed bort sina pengar
gratis. Tusen kronor är alltid tusen
kronor och är en gåva i ett sådant läge
också.

När det så gäller argumentet om energi
och fördomsfrihet — ja, fördomsfrihet
är ett direkt klandrande ord, men
skulle det ligga något felaktigt i att ta
någon hänsyn till intensiteten i viljan
hos dem som vill stödja bestämda ändamål
av allmännyttigt slag? Jag tycker
det ligger någonting rimligt i en sådan
tanke också.

Vad beträffar argumentet att man inte
kan veta att bidragens antal och storlek
rättar sig efter ändamålets angelägenhetsgrad
och behovets storlek, kan jag
inte se annat än att det ligger en liten
förmyndartanke på lur där. Man skall
inte vara med och stimulera någonting
om man inte kan göra det direkt med
ett majoritetsbeslut, och därför vågar
man sig inte på det här. Blir det inte
til syvende og sidst till förfång för

mångfalden och för friheten om man
bara skall ge stöd genom direkta bidrag
på det sätt som utskottet anser vara det
riktiga? Går man inte för långt när man
ständigt kräver majoritetsbeslut av politiska
instanser för sådana här saker?
Jag tror att vi här i landet med fördel
skulle, liksom man har gjort i så många
andra länder, kunna slå in på en väg
som innebär stimulans på detta betydligt
friare sätt. Vidare vill åtskilliga av de
organisationer som det här gäller av
principiella skäl inte ta emot direkta bidrag
från stat och kommun — det är
också en sak som vi bör komma ihåg.

Låt mig slutligen, herr talman, bara
få erinra om att man i Danmark just
har bestämt sig för en lagstiftning av
den karaktär som här föreslås. Man har
gått ungefär så långt som förordas i den
av mig m. fl. väckta motionen. I det senaste
numret av Nordisk Kontakt, som
delades ut till kammarens ledamöter i
fredags, finns en lista över organisationer,
föreningar och stiftelser till vilka
man i Danmark kan lämna avdragsberättigande
gåvor. Redogörelsen där ger
en bild av hur danskarna har löst det
här problemet.

Jag kan inte se att de skäl är bärande
som bevillningsutskottet har upprepat
från föregående år då det går emot en
förändring i attityden till sådana här
stimulanser. Jag ansluter mig därför till
det yrkande som har framställts av herr
Söderquist.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är ju alltid tacknämligt
att tala för lättnader i beskattningen.
De föregående talarna har anfört skäl
som talar för en lättnad i beskattningen
när det gäller vissa gåvor. Såsom herr
Söderquist sade är det ett gammalt ärende.
Alla argument har redan tidigare anförts
i kamrarna, och det är svårt att
varje år komma med nya synpunkter.
Riksdagen fattade senast förra året beslut
i samma ärende, och såvitt jag ser
har ingenting nytt inträffat.

När herr Hanson här gör gällande, att
det egentligen bara beror på bristande

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 Hl

Om avdragsrätt för

vilja att man inte går med på förslaget,
tycker jag nog han ser alltför lättvindigt
på tingen. De sakkunniga som har behandlat
denna fråga kan ju inte gärna
beskyllas för att inte ha tänkt igenom
problemet. De anför dåliga skäl, säger
herr Hanson. Ja, det är herr Hansons
högst privata uppfattning, men vi får väl
förutsätta att de sakkunniga vid sin objektiva
granskning har tagit hänsyn till
alla de konsekvenser i vårt skattesystem
som en sådan ändring skulle få. Man
kan enligt mitt sätt att se inte bara tala
om bristande vilja och om att de som är
emot en förändring hänger upp allt på
principer — vi måste helt enkelt följa
vissa regler för beskattningen.

Av utskottets betänkande framgår för
övrigt att herr Hanson har vunnit anslutning
till sin motion bland sina egna
meningsfränder men inte bland några
andra. När det i reservation II förordas
en utredning är detta ett utslag av försiktighet
— reservanterna vågar inte ge
sig in på det föreslagna systemet, med
tanke på konsekvenserna.

Jag vill vidare påpeka att det här är
fråga om den statliga skatten, alltså den
progressiva delen av vår beskattning.
Herr Hanson kan väl inte förneka att
ett motiv för människor med höga inkomster
att lämna sådana gåvor som det
här gäller kan vara just att göra den
statliga inkomstbeskattningen lättare.
För en inkomsttagare med 50 000 kronor
skulle staten betala hälften av en gåva
på 1 000 kronor. Om man lägger sådana
synpunkter på ärendet är det självklart
att man inte kan förenkla resonemanget
till att gälla god vilja å ena sidan och
bristande vilja och förståelse å den andra.
Här är det fråga om en samhällsangelägenhet,
och vi måste hålla på vissa
principer och regler vid beskattningen.
Om riksdagen intagit en ståndpunkt förra
året är det försvarligt att säga att
det inte sedan dess har förekommit någonting
som ger oss anledning att ändra
ståndpunkt. En sådan uppfattning
kräver vi respekt för, och vi tycker det
är väl motiverat att framhålla den. När
motionärerna gång efter annan kommer
tillbaka men inte vinner större anslut -

gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

ning nu än tidigare, är det inte säkert
att detta är majoritetens fel. Det kan
hända att frågorna är så komplicerade
och att en ändring medför sådana konsekvenser,
att man måste yrka avslag.

När det gäller gåvor av engångsnatur
som är tidsbestämda är jag rädd för följderna
om vi bryter mot hittills tillämpade
principer och medger skattefrihet
för gåvor t. ex. vid jubileumstillfällen.
Vilka skall vi vägra avdragsrätt? Vi måste
gradera de institutioner som kan
komma i fråga, och att konsekvenserna
skulle bli besvärliga är självklart. Jag
förstår å andra sidan det intresse man
hyser för att få ännu större tillgång på
medel till dessa både nationellt och internationellt
uppskattade institutioner.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att man inte
kan säga vad en sådan här lagändring
skulle innebära i skattebortfall för staten.
Det är ett av skälen till att vi i motionen
föreslår ett mycket begränsat belopp.

Frågan har dock även en annan sida.
Behovet av statsbidrag till en rad institutioner
kan inte vara helt oberoende
av vilka regler som gäller för gåvor till
dessa institutioner. Det kan därför tänkas
att den stimulans, som den av oss
föreslagna ändringen skulle innebära, i
längden också skulle kunna få en gynnsam
inverkan på behovet av statsbidrag.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
begärde, om jag uppfattade hans ordalag
riktigt, att jag skulle böja mitt huvud
i vördnad för vad skattelagsakkunniga
anfört och respektera deras åsikt
till den grad att jag inte själv skulle
djärvas ha någon egen mening i denna
fråga. Jag försökte i mitt anförande påvisa
att den princip som man rider så
hårt på här i själva verket är så urholkad
genom talrika undantag när det gäller
både inkomst-, förmögenhets- och
gåvobeskattningen, att det är tvivelak -

112 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

tigt om man över huvud taget kan göra
gällande att den längre är någon mer
fundamental princip i svensk beskattningsrätt.
Jag tillåter mig hävda den meningen
och anser att jag har goda skäl
för min uppfattning.

Sedan kan det, menade herr Ericsson,
inträffa att en person med 50 000 kronor
i inkomst kan känna sig lockad att skänka
bort pengar om han vet att staten i
realiteten betalar hälften. Men vederbörande
har i alla fall den spärren på sig
att han inte kan skänka bort några pengar
helt gratis. Han måste under alla förhållanden
ta en del pengar ur sin egen
plånbok, göra en egen uppoffring. Det
argumentet bär därför inte särdeles
långt.

Härutöver anför man ett annat argument,
som jag tycker har litet för stor
plats i debatterna här i riksdagen —• förlåt
att en relativt ny ledamot av riksdagen
säger det. Man anför att om riksdagen
eller ett utskott sagt något ett år
så måste det allra minst en jordbävning
till för att man skall vara i stånd att
tänka om ett annat år. Det är en riksdagskonservatism
som enligt min mening
går väl långt. Här har det dock
hänt litet, t. ex. det faktum att Danmark
har tänkt om. Jag förmodar att det i
danska folketinget har framförts precis
samma argument, nämligen att man diskuterat
frågan under många år och intagit
en viss ståndpunkt, varför man
inte nu skulle kunna byta fot och inta
en annan ståndpunkt. Faktum är dock,
herr Ericsson i Kinna, att man i Danmark
har tänkt om. Det borde vara ett
skäl för oss att anstränga oss extra mycket
för att även i Sverige tänka om i
denna sak.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hanson säger att
vi bör tänka om och att det inte bör
behövas en jordbävning för den saken.
Men om vi skulle tänka om utifrån de
argument som herr Hanson kom med i
sitt senaste anförande tror jag inte att
många skulle vilja vara med om den föreslagna
förändringen.

Herr Hanson säger att vederbörande
gåvogivare under alla omständigheter
får ta en del av beloppet ur egen plånbok.
Men, herr Hanson, det är inte det
som det här är fråga om. Läget är ju att
en gåvogivare med en så hög inkomst
som vi här talar om får betala 50 procent
i marginalskatt till staten. Om han
gör en sådan här gåva skänker han alltså
i realiteten bort 50 procent av beloppet,
varjämte staten betalar en lika stor
summa.

Herr Hanson förklarar vidare att det
kanske kommer att verka stimulerande
på viljan att göra sådana här gåvor om
man får avdragsrätt. Det är klart att så
blir fallet, vilket jag också försökte påvisa.

Herr Hanson gör vidare gällande att
den föreslagna avdragsrätten skulle medföra
att statens utgifter för anslag till
dessa olika institutioner etc. skulle bli
mindre. Det är möjligt, men om jag
inte missuppfattade herr Hanson sade
han i sitt första anförande att det här
ofta är fråga om institutioner och sammanslutningar
som inte vill ta emot anslag
av staten eller det allmänna. Då kan
jag inte förstå att det skulle bli någon
besparing för staten.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Jag är rädd att bevillningsutskottets
ärade ordförande något
missförstod mig.

Jag sade uttryckligen att ingen gåvogivare
kan komma ifrån att ta en del av
beloppet ur sin egen plånbok. Han kan
alltså inte skänka bort pengar utan egen
uppoffring. Frågan om marginalskatten
behöver vi annars inte diskutera i detta
sammanhang, ty på den punkten är vi
helt överens.

Vad sedan gäller behovet av statsbidrag
efter en sådan här reform, är det
ju ett faktum att det finns åtskilliga institutioner
och sammanslutningar som
av principiella skäl inte vill ta emot
statsbidrag. I fråga om dem gäller naturligtvis
inte argumentet om statens utgifter.
Men det finns en lång rad andra

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 113

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamal, m. m.

att de personliga insatserna också ökar.
Därför skulle en reform i den stil mo -

ändamål, för vilka argumentet skulle ha
full giltighet. Se bara på den lista som
finns i Nordisk Kontakt om den omfattning
som denna avdragsrätt fått i Danmark.
Det är otvivelaktigt så att den av
oss föreslagna reformen skulle få en avsevärd
inverkan på behovet av statsbidrag.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Det är alldeles klart att
den i motionerna föreslagna avdragsrätten
utgör ett visst avsteg från de heliga
principer på vilka den svenska skattelagstiftningen
vilar. Nu har en lång
livserfarenhet lärt mig att principer
kan användas på så många sätt, och
principer är också till för att då och då
göra avsteg från. Därför tycker jag inte
att det argumentet i och för sig imponerar.

Jag har under tio år av mitt liv haft
min verksamhet förlagd till ett land,
där man tillämpar principen att det i
viss utsträckning skall vara avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga ändamål.
Den fantastiska välgörenhet som
till stor del har blivit resultatet av denna
princip, tror jag inte kan överdrivas.
Å andra sidan erkänner jag villigt
att förhållandena i Förenta staterna i
många avseenden inte är desamma som
i vårt land och att statens insatser när
det gäller allmännyttiga ändamål på
vissa områden är betydligt mindre där
än i Sverige.

Vad jag särskilt skulle vilja understryka
är att en skattereform som den
föreslagna inte bara skulle verka därhän,
att det blev större gåvor till allmännyttiga
ändamål, utan den skulle
också ha en mycket stor psykologisk
verkan i det avseendet, att den skulle
öka offervilligheten i rent materiellt
hänseende och dessutom leda till en
ökad insats från medborgarnas sida när
det gäller arbete för allmännyttiga ändamål
på fritid.

Jag tror atl erfarenheten har visat,
att större möjligheter att privat bidraga
till allmännyttiga ändamål ofta medför

S Första kammarens protokoll 1900. Nr 17

tionärerna föreslagit troligen ha mycket
större och mer välgörande verkningar
än som framgår av de rent materiella
resultaten.

Jag skulle också vilja instämma med
herr Hagberg och herr Hanson i att de
statsfinansiella uppoffringarna i själva
verket torde bli betydligt mindre än
man kan frukta om man bara drar ifrån
de avdrag som föreslås.

För övrigt möter det nog stora svårigheter
att göra en utredning om frågor
av detta slag. Ett beslut i denna
riktning för med sig en mängd psykologiska
verkningar, och det är en rad
faktorer som man över huvud taget inte
kan beräkna på förhand. Därför tror
jag att ett steg i föreslagen riktning icke
skulle skada. Man får på det sättet se
vilka konsekvenser det medför; och för
min del är jag övertygad om att de på
det hela taget skulle vara ytterst välgörande.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
I.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande betänkandet
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten 1 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

114 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Om avdragsrätt för gåvor till samhällsnyttiga ändamål, m. m.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 33
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 31.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Söderquist, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Hagberg, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom m. fl. vid
betänkandet anförda reservationen i förevarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen

sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Söderquists yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
äveij om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 33 punkten 2 antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den vid betänkandet
av herr Hagberg m. fl. avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 35;

Nej — 27.

Därjämte hade 77 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 33
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 115

Ang. vissa ändringar i stämpelförordningen

Vinner Nej, antages det förslag, som
innnefattas i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 30.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning
av väckta motioner om viss ändring
i förordningen om automobilskatt,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. vissa ändringar i stämpelförordningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och
5 §§ förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 11 mars 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 97, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

De av Kungl. Maj:t föreslagna ändringarna
i stämpelförordningen sammanhängde
med Sveriges anslutning till
EFTA-konventionen samt annan lagstiftning.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen I)

motionen II: 374, av herr Gustafsson
i Skellefteå, vari hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till sådan ändring av stämpelförordningen,
att sammanläggning av
inteckningar kunde ske skattefritt; ävensom II)

motionen II: 375, av herr Gustafsson
i Skellefteå, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta i motionen angivna
höjningar av stämpelavgifterna samt
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
motsvarande ändringar i expeditionslösenförordningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 97, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 och 5 § § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

2) att motionen II: 374, av herr Gustafsson
i Skellefteå, om viss ändring i
förordningen angående stämpelavgiften,
måtte, i den mån motionen icke kunde
anses besvarad genom vad utskottet i
betänkandet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd; samt

3) att motionen II: 375, av herr Gustafsson
i Skellefteå, om höjning av stämpelavgifter
och expeditionslösen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spctz, Söderquist, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Christenson
i Malmö och Stenberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 97, och motionen 11:375, av herr

116 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. vissa ändringar i stämpelförordningen

Gustafsson i Skellefteå, antaga i reservationen
införda förslag till

a) förordning om ändrad lydelse av
3 och 5 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; b)

förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 30 juni 1943
(nr 424) angående kommissionärsavgift
i domsagorna och vattendomstolarna;

2) att motionen II: 374, av herr Gustafsson
i Skellefteå, om viss ändring i
förordningen angående stämpelavgiften,
måtte, i den mån motionen icke kunde
anses besvarad genom vad reservanterna
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Alla är nog överens om
att förordningen om stämpelavgift är
föråldrad. Det pågår också sedan lång
tid tillbaka en översyn på detta område.
Vissa avgifter har redan provisoriskt
ändrats, och både i detta betänkande
och i nästa föreligger ju vissa förslag
till ändringar som framlagts av Kungl.
Maj :t.

Utskottet som på den här punkten biträder
de av Kungl. Maj:t föreslagna
ändringarna säger att skäl mot att företa
ändringar i större omfattning i nu gällande
avgiftssystem kan förebringas, och
på den punkten är reservanterna ense
med utskottsmajoriteten. Men de ändringar,
som vi har föreslagit, kan ju på
intet sätt anses ha någon större omfattning.
Det framgår av betänkandet på s.
9 och 10 att de av oss föreslagna ändringarna
endast rör sig om 21 fall utöver
Kungl. Maj:ts förslag. Detta kan ju
inte betecknas såsom någon större omfattning.
Ingen tänker sig väl heller att
den utredning som pågår kommer att
föreslå lägre avgifter än dem vi har ifrågasatt.
Tvärtom kan man väl förmoda att
utredningens förslag eventuellt kommer
att uppta högre avgifter än vad som här
föreslagits.

Motion om dessa avgifter framlades
redan i fjol, och om riksdagen då hade
gått på reservanternas förslag skulle under
detta år 5 å 10 miljoner kronor ha
tillförts statskassan. För vart år som går

utan att riksdagen vidtar de föreslagna
ändringarna undandras alltså statskassan
detta belopp, som rätteligen tillkommer
den.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid betänkande fogade reservationen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är mycket sällan bevillningsutskottet
har nöjet att från oppositionspartierna
få till behandling motioner,
som yrkar på inkomstförstärkningar
till statsverket, och därför borde
ju utskottet rätteligen ha visat större
uppskattning när sådana motioner
väckts. Vi har behandlat en enda sådan
motion tidigare i år; den gällde slopande
av schablonavdraget vid inkomstbeskattningen.
Även den gången ställde sig
riksdagens majoritet avvisande till inviten,
liksom bevillningsutskottets majoritet
gör i detta fall.

Utskottsmajoriteten anser att eftersom
det nu sitter en utredning — även herr
Spetz erinrade om det — som enligt
riksdagsberättelsen skall vara färdig med
sitt uppdrag redan i höst och som har
till uppgift inte bara att företa en rent
teknisk översyn av frågan om stämpelavgifterna,
utan också att föreslå lämpliga
avvägningar beträffande avgifternas
storlek, bör man tåla sig till dess utredningens
arbete föreligger. Jag förstår
emellertid mycket väl att herr Spetz och
hans parti är synnerligen angelägna om
att nu få den här inkomstförstärkningen
beslutad, eftersom den ingår som en integrerande
del i den skuggbudget som
nyligen har framlagts av folkpartiet. Vad
högern kan ha för intresse av den vet
jag däremot inte.

Trots att det alltså gäller en inkomstförstärkning
tvingas jag alltså att hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det är uppenbarligen så,
herr Eriksson, att bevillningsutskottet
tillstyrker förslag till ändringar i förordningen
om stämpelavgift uteslutande
med hänsyn till vem som framlagt dem.
Är det Kungl. Maj:t som föreslår en ändring
går utskottet med på den, men kom -

Onsdagen den 18 maj 1960 Nr 17 J17

Ang. beslutanderätten i frågor om utbetalning av sjukpenning till annan än den

försäkrade

mer förslaget från folkpartiet yrkar utskottet
avslag.

Detta är alltså den sakliga behandling,
som utskottet ägnar dessa förslag!

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Det skulle vara rätt förunderligt, herr
talman, om bevillningsutskottets majoritet
skulle betrakta förslag från oppositionen
såsom bättre sakligt grundade än sådana
som framläggs av Kungl. Maj:t.
Skulle det bli en höstflyttning i kanslihuset
misstänker jag att herr Spetz kommer
att anse att sakligheten också bytt
plats.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om visst undantag
från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.; samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. beslutanderätten i frågor om utbetalning
av sjukpenning till annan än den
försäkrade

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av dels

Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 1 april 1960 dagtecknad
proposition, nr 137, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag angående ändrad lydelse av
37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

3) förordning om ändrad lydelse av
10 § militärersättningsförordningen den
2 juni 1950 (nr 261) och

4) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Sjukförsäkringslagen hade föreslagits
ändrad så, att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
för vissa gifta och
tidigare gifta kvinnor, den s. k. hemmafruförsäkringen,
skulle omfatta även
ogifta mödrar som sammanlevde med
barn under 16 år. Samtidigt hade föreslagits
en höjning av maximum för det
frivilliga sjukpenningtillägget för hemarbetande
kvinnor från tre till fem kronor.
Vidare hade framlagts förslag om
sådan ändring i sjukförsäkringslagen,
att sjukpenning jämte barntillägg skulle
kunna av centralsjukkassa utbetalas till
annan än den sjuke, då denne vore hemfallen
åt sådant alkoholmissbruk som
avsåges i 15 § första stycket nykterhetsvårdslagen.
Motsvarande ändring hade
föreslagits i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen.

Slutligen hade framlagts förslag om
förlängning på fem år av 1954 års lag
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa.

H8 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. beslutanderätten i frågor om utbetalning av sjukpenning till annan än den
försäkrade

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i ämnet väckta
motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna nr 451 i
första kammaren av fru Hamrin-Thorell
m. fl. samt nr 393 i andra kammaren av
herrar Carlsson i Huskvarna och Larsson
i Stockholm, om förlängning av giltighetstiden
för lagen med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa,

de likalydande motionerna nr 470 i
första kammaren av fru Svenson samt nr
584 i andra kammaren av herrar Svensson
i Stenkyrka och Elmwall, om höjt
maximibelopp för sjukpenningtillägg
till hemarbetande gifta kvinnor;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 649 i
första kammaren av herr Wirmark m. fl.
samt nr 802 i andra kammaren av fru
Lindberg och herr Fagerlund, vari hemställts,
att 27 § sjukförsäkringslagen

måtte erhålla i motionerna angiven lydelse.
Därigenom avsågs att beslutanderätten
i frågor om utbetalning av sjukersättning
till annan än den försäkrade
skulle läggas hos lokalsjukkassorna i
stället för hos centralsjukkassorna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 137, såvitt anginge
det däri framlagda förslaget till
lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
och i anledning av motionerna
1:470 och 11:584 samt med avslag å
motionerna I: 649 och II: 802, måtte antaga
nämnda lagförslag,

B. att riksdagen måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av

37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring,

C. att riksdagen måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändrad lydelse av
10 § militärersättningsförordningen den
2 juni 1950 (nr 261) samt

D. att riksdagen med bifall jämväl till
motionerna 1:451 och 11:393 måtte bifalla
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 17 december 1954
(nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa.

Reservation hade anförts av herr Nils
Elowsson, fru Svenson, fröken Wetterström,
fröken Sandell, fru Eriksson i
Ängelholm samt herrar Gustavsson i Alvesta
och Anderson i Sundsvall, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionerna 1:649 och II: 802 samt i anledning
av motionerna 1:470 och II:
584, måtte — med förklaring att det genom
förevarande proposition, nr 137,
framlagda förslaget till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring icke kunnat
oförändrat bifallas — för sin del antaga
nämnda lagförslag med den ändringen,
att 27 § erhölle i reservationen angiven
lydelse.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den reservation som åtföljer
detta utskottsutlåtande avser frågan,
huruvida man skulle kunna förhindra
framför allt alkoholister att missbruka
sin sjukvårdsersättning genom att
köpa sprit för pengarna.

När det gäller att vidta åtgärder i det
sammanhanget blir det alltid nykterhetsnämnden,
som får göra framställning till
vederbörande sjukkassa, och det blir
följaktligen den utredning, nykterhetsnämnden
gör, som blir bestämmande för
den ståndpunkt sjukkassan intar. Så
långt är både reservanterna och majo -

Onsdagen den 18 maj 1960 Nr 17 119

Ang. beslutanderätten i frågor om utbetalning av sjukpenning till annan än den

försäkrade

riteten inom utskottet överens. Men i
lagförslaget sägs, att det skall inte vara
den lokala sjukkassan, utan att det skall
vara centralsjukkassan, som skall fatta
beslut i ärendet, och det tycker vi reservanter
är en ordning som inte är motiverad.
Oavsett vilken av sjukkassorna,
som skall fatta beslut i ärendet, blir det
ändå så att beslutet är beroende av det
resultat till vilket nykterhetsnämnden
har kommit. Det kan inte rimligtvis göras
något avsteg från det.

Det har gjorts gällande att personkännedomen
spelar in i sammanhanget. Det
kan hända att den gör det, men om den
har någon betydelse, måste man väl medge
att det är lättare för den lokala sjukkassan
att ha en sådan personkännedom
än det är för centralsjukkassan, i de fall
då centralsjukkassan inte samtidigt är
lokalsjukkassa. Vi har därför ansett att
det är enklare om man låter den lokala
sjukkassan fatta beslut, och det är främst
av den anledningen vi har avgivit vår
reservation.

Det har också gjorts gällande att om
man lät centralsjukkassan ha hand om
den här saken, skulle man få en mera
likformig behandling av ärendena över
hela landet. Det är emellertid alldeles
uteslutet att detta skäl kan ha någon som
helst betydelse, tv här är det frågan om
individuella fall och frågan om hur de
olika nykterhetsnämnderna bedömer de
olika fallen, och därvidlag kan ju inte
centralsjukkassorna inverka det allra
minsta. Det kan följaktligen inte bli fråga
om likformig behandling i annan mån
än att de olika nykterhetsnämnderna bedömer
fallen någorlunda likartat.

Med anledning härav, herr talman,
skall jag be att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till detta utskottsutlåtande.

I reservationen har emellertid kommit
med ett skrivfel. I vårt förslag till lagtext
står »lokalsjukkassa», men det skall
rätteligen bara stå »sjukkassa», eftersom
det förekommer att en centralsjukkassa
samtidigt kan vara lokalsjukkassa.

Herr talman! .lag ber, som sagt, få yrka
bifall till reservationen.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Den i proposition nr 137
föreslagna ändringen av 27 § i sjukkasselagen
hälsas med stor tillfredsställelse.
Det har ända sedan den allmänna
sjukförsäkringen trädde i kraft varit ett
önskemål och ett behov att sjukpenningen
skulle kunna utbetalas till annan än
den försäkrade, om denne skulle vara
hemfallen åt alkoholmissbruk.

Enligt det förslag som nu föreligger
ankommer det på centralsjukkassa att
besluta i ärendet efter framställning av
nykterhetsnämnd. Den del av förslaget,
som behandlar vem som skall äga beslutanderätten
i dessa frågor, tillfredsställer
mig dock icke helt. I stället ansluter
jag mig till de synpunkter och den uppfattning
som framförts i motionerna nr
649 i denna kammare och nr 802 i andra
kammaren och som innebär att beslutanderätten
i här berörda frågor bör
ligga hos lokalsjukkassorna.

Det finns många skäl som talar härför.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande
pekat på att det här kan bli fråga
om ärenden av brådskande natur — beslut
som måste fattas snabbt — och har
fördenskull till och med ifrågasatt, om
inte nvkterhetsnämndens ordförande
borde ha blivit befullmäktigad att göra
de framställningar som det här gäller.

Under sådana förhållanden kan man
fråga sig, om det är välbetänkt att fördröja
ärendena genom att beslutanderätten
förläggs till centralsjukkassan, som
ofta ligger på annan ort än där den alkoholskadade
vistas, detta så mycket mera
som lokalsjukkassan äger den personkännedom
som är så värdefull när en
framställning skall avgöras. Skulle beslutanderätten
läggas hos centralsjukkassan
finns det all anledning att förmoda,
att det ändå blir lokalsjukkassan
som får göra den utredning och tillhandahålla
de sakuppgifter som behövs
för ärendets avgörande.

Man kan då fråga sig: Är det nödvändigt
att gå förbi den lokala organisationen,
som torde ha stora förutsättningar
att handlägga dessa frågor på ett tillfredsställande
sätt?

120 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. beslutanderätten i frågor om utbetalning av sjukpenning till annan än den
försäkrade

Lokalsjukkassorna har, såsom det påpekas
i motionerna, numera goda personella
resurser och har därför förutsättningar
att lämna en god service. Medlemmarna
är dessutom vana vid att i frågor
som rör sjukförsäkringen vända sig
till den lokalsjukkassa där de är registrerade.
Även för nykterhetsnämnden
måste det vara smidigare att få diskutera
alkoholskadefrågorna med lokalsjukkassan.

Andra lagutskottet har som ett skäl för
att beslutanderätten skall ligga hos centralsjukkassan
bl. a. anfört, att detta
skulle medföra större säkerhet för en
enhetlig tillämpning av lagen. Någon avsevärd
skillnad i besluten tror jag, liksom
herr Elowsson, inte att det behöver
bli, vare sig beslutanderätten läggs hos
centralsjukkassan eller hos lokalsjukkassan.
Det torde vara riktigt som herr
Elowsson har påpekat, att det är nykterhetsnämnderna
som blir de sakkunniga
i alkoholskadefallen och att det
därför blir nykterhetsnämndernas rekommendationer
som kommer att följas.

Till slut vill jag här påpeka, att hela
27 § i sjukkasselagen innehåller bestämmelser
om rätt för lokalsjukkassa att besluta
och göra ingripanden — personliga
ingripanden, som för försäkringstagarna
är lika stora som de vi diskuterar i dag,
eller rent av större. Det talas nämligen
här om att lokalsjukkassan har rätt att i
vissa bestämda fall nedsätta eller indraga
sjukpenningen för den försäkrade.
Sålunda kan lokalsjukkassan nedsätta eller
indraga sjukpenningen, om den försäkrade
vid sjukdom vägrar att underkasta
sig undersökning och vård av läkare,
då sjukkassan föreskrivit det som
villkor för sjukhjälp, eller vägrar att låta
undersöka sig av läkare, som har kassans
uppdrag därtill, eller vägrar att underkasta
sig sjukhusvård, då läkare funnit
sådan vård vara av betydelse för sjukdomstidens
förkortande. Men lokalsjukkassan
kan även nedsätta eller indraga
sjukpenningen, om den försäkrade vid
sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet
ur hälsosynpunkt eller om den
försäkrade medvetet eller av grov vårds -

löshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som har
betydelse för rätten till sjukhjälp. Det
räcker alltså här med grov vårdslöshet
för att lokalsjukkassan skall ha rätt att
nedsätta sjukpenningen eller avstänga
den försäkrade från sjukpenning.

Jag skall inte här ta kammarens tid
i anspråk med att läsa upp övriga sex
punkter i denna paragraf, som ger lokalsjukkassan
möjlighet att ingripa mot försäkringstagarna.
Men, herr talman, mig
synes det inte konsekvent att vi, då sjukkassan
enligt nuvarande 27 § sjukkasselagen
äger besluta i frågor, som intimt
och personligt berör försäkringstagarna,
i dag tillför denna paragraf en ny punkt,
som efter vad man kan förutse blir huvudsakligen
av formell karaktär, men
som innebär att centralsjukkassan i denna
fråga skall överta beslutanderätten.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 36.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Den ändring av sjukkasselagen,
som här har föreslagits, innebär
att sjukpenning jämte barnbidrag
skall kunna utbetalas till annan än den
berättigade i de fall, då denna är hemfallen
åt alkoholmissbruk av den art som
anges i 15 § första stycket i lagen om
nykterhetsvård. Det är enligt min mening
ett mycket klokt förslag, som ger
möjlighet att se till att sjukpenningarna
kommer den alkoholskadades familjeförsörjning
till godo och inte går raka vägen
till systembolag och ölkaféer, vilket
emellanåt händer.

Beslut om att ersättning skall utbetalas
till annan skall fattas av centralsjukkassa
efter framställning av den lokala
nykterhetsnämnden. Detta är dock, såvitt
jag kan finna, en märklig omväg,
som är helt onödig. Det rimliga i detta
fall vore väl att beslutet fattades av lokalsjukkassa,
som med sin personkännedom
har större möjligheter att direkt avgöra
frågor av denna art. Vad central -

Onsdagen den 18 maj 1960 Nr 17 121

Ang. beslutanderätten i frågor om utbetalning av sjukpenning till annan än den

försäkrade

sjukkassorna måste grunda sina beslut
på är ju ändå de lokala nykterhetsnämndernas
och sjukkassornas personkännedom.
Det smidigaste sättet att lösa problemet
vore alltså, att den lokala nykterlietsnämnden
finge samarbeta med lokalsjukkassan
och inte med centralsjukkassan.

Omvägen över centralsjukkassan kan
inte annat än fördröja besluten utan att
någon nämnvärd vinning därför åstadkommes.
Utskottsmajoritetens motivering
att skapa större säkerhet för en enhetlig
tillämpning kan jag inte finna tillräckligt
bärande, särskilt som det antal
fall det här är fråga om inte är särdeles
stort.

Utskottsmajoritetens andra motiv, att
centralsjukkassan i långt mindre grad än
lokalsjukkassan löper risk att påverkas
av personliga hänsynstaganden, är väl
också att underskatta förmågan hos
tjänstemännen vid de lokala sjukkassorna.
Även enligt utskottsmajoritetens förslag
blir det på dessa tjänstemäns sakuppgifter
besluten grundas, men de skall
inte själva få bestämma utan skjutas åt
sidan för centralsjukkassan.

Med de otillräckliga motiveringar som
presteras för omvägen över centralsjukkassorna
i denna fråga är förslaget, anser
jag, inte mycket mer än ett offer för
den närmast slentrianmässiga centraliseringsprincipen
och de allt mer förekommande
tendenserna i den riktningen i
vårt samhälle.

Det är en viktig princip att samhällets
beslut fattas på den nivå där de kan fattas
utan att ärendena i onödan dras in i
den byråkratiska papperskvarnen. Utskottets
förslag är ett bra exempel på
hur man i onödan komplicerar det administrativa
förfarandet.

Av de orsaker som jag här anfört yrkar
jag, herr talman, bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det förhåller sig inte så,
att andra lagutskottet har en särskild

motivering för sitt tillstyrkande av propositionen
i denna del. Tvärtom är det
så, att vi har godtagit den motivering
som riksförsäkringsanstalten såsom förslagsställare
och departementschefen i
propositionen har accepterat.

Det förhåller sig så att nykterhetsnämnderna
har ansvaret för framställning
om att sjukersättningen skall utbetalas
till annan än den sjuke i de här
aktuella fallen. Det är nykterhetsnämnden
som skall pröva föreliggande omständigheter
och göra framställning till
sjukkassan om att ersättningen skall utbetalas
till annan än den sjuke. Det kan
vara till en kommunal myndighet, det
kan också vara till familjen, som ersättningen
skall utbetalas, men sjukkassan
skall inte göra något utredningsarbete i
detta avseende, utan den skall antingen
bifalla eller avslå framställningen om en
sådan utbetalning.

Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet
för sjukkassorna, och den har
funnit att beslut av denna beskaffenhet
bör ligga hos centralsjukkassorna. Jag
tror att andra lagutskottet hävdar den
meningen, att det skall föreligga mycket
starka skäl för att man skall frångå ett
förslag av denna beskaffenhet, som har
framlagts av tillsynsmyndigheten och accepterats
av departementschefen.

Vi har inte på något sätt försökt hävda
den meningen, att lokalsjukkassorna
inte skulle kunna fatta beslut i sådana
här angelägenheter. Det skulle de alldeles
säkert kunna, men eftersom nu ändå
de höga myndigheterna funnit att det är
lämpligt att beslutet ligger hos centralsjukkassorna,
har utskottet inte funnit
skäl att frångå förslaget i denna del.

Den skyndsamhet, som det här kan
vara fråga om, åvilar nykterhetsnämnderna.
Det är de som i tid skall komma
in med framställning om sådan utbetalning,
som här avses, och sjukkassorna
bör väl snabbt kunna fatta sina beslut,
oavsett om beslutanderätten ligger lokalt
eller centralt.

Herr talman! Det föreligger i detta fall
inte sådana omständigheter, att riksdagen
bör korrigera propositionen i föreva -

122 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. beslutanderätten i frågor om utbetalning av sjukpenning till annan än den
försäkrade

rande del. Skulle den ändå göra det är
jag inte alldeles säker på att man behöver
taga hänsyn till den ändring i fråga
om uttrycket lokalsjukkassa, som herr
Elowsson framförde, nämligen att man
måste säga »sjukkassa» för att också
kunna inrymma de centralsjukkassor
som även fungerar som lokalsjukkassor.
Det har preciserats tidigare, att centralsjukkassa
i vissa fall också fungerar
som lokalsjukkassa i ett antal större städer.
Jag tror emellertid inte att det kan
bli något missförstånd om det skulle stå
lokalsjukkassa i lagtexten, ty om det inte
finns någon lokalsjukkassa vid sidan av
centralsjukkassan blir det självfallet den
senare som fattar beslutet.

Herr talman! .lag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Om det förekommit opposition
emot att centralsjukkassa skall
ha denna uppgift, så beror det på att
det i propositionen inte finns något som
säger att det är förmånligare att låta
centralsjukkassa handha dessa saker än
lokalsjukkassa. Vi utgår ifrån att det kan
vara angeläget, att nykterhetsnämndens
och lokalsjukkassans styrelser och tjänstemän
konfererar om dessa saker och
att det då vore enklare och lättare att
göra det på det lokala planet än att man
skall sätta i gång med en skriftväxling
mellan vederbörande lokala nykterhetsnämnder
— det är inte fråga om länsnykterhetsnämnderna
— och centralsjukkassan,
som ju inte så sällan befinner
sig i någon annan del av länet. Då
har vi gått ut ifrån att man måste kunna
behandla ärendena på ett lämpligare
och snabbare sätt, om man överlåter
handläggningen åt myndigheter på det
lokala planet.

Det är alltså en rent praktisk åtgärd
det här är fråga om. Jag kan inte tänka
mig, att man skulle kunna vinna någonting
på att låta centralsjukkassorna behandla
dessa ärenden. Det skulle däremot
enligt min mening vara möjligt ge -

nom att låta lokalsjukkassorna ta hand
om dem.

Att jag i vårt förslag vill använda begreppet
»sjukkassa» i stället för »lokalsjukkassa»
hänger samman med lydelsen
i 4 § sjukförsäkringslagen, där det heter,
att när i denna lag användes uttrycket
sjukkassa, avses därmed lokalsjukkassa
eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa.
Förslaget har alltså framförts
för att det inte skulle bli något
missförstånd om den saken.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i vad utskottets ordförande
här har anfört.

Ställningstagandet till frågan, om centralsjukkassorna
eller de lokala sjukkassorna
skall ha avgörandet i detta fall,
har ju föregåtts av en utredning, som
är verkställd av riksförsäkringsanstalten.
Anstalten har hört Svenska sjukkasseförbundet,
som är en sammanslutning
av såväl centralsjukkassor som lokala
sjukkassor. Förbundet har försökt
att objektivt bedöma, vilka som ur dess
synpunkt är lämpligast att ha hand om
här ifrågavarande ärenden. När det har
kommit till den slutsatsen, att centralsjukkassorna
är bättre lämpade än de
lokala sjukkassorna, så måste man ta stor
hänsyn därtill. Riksförsäkringsanstalten
har så gjort, det har Kungl. Maj:t även
gjort.

Det finns intet bärande skäl att frångå
denna uppfattning, som sålunda alla
ansvariga myndigheter hyser, i all synnerhet
som det många gånger blir fråga
om mycket känsliga problem. Vi bör
komma ihåg, att centralsjukkassorna i
viss mån har konstruerats som myndigheter.
I centralsjukkassorna finns en representant
för riksförsäkringsanstalten,
en läkare utsedd av medicinalstyrelsen
och även en representant för landstinget.

I styrelserna för de lokala sjukkassorna
väljs däremot samtliga ledamöter. När
det bli fråga om så känsliga problem
som det här är fråga om så bör man
därför ha större förtroende för central -

Onsdagen den 18 maj 1960 Nr 17 123

Ang. beslutanderätten i frågor om utbetalning av sjukpenning till annan än den

försäkrade

sjukkassorna, som så att säga är mer
obundna av lokal opinion än de lokala
sjukkassorna.

Vi är allesammans glada över att få
en reformering på detta område, där
förhållandena tidigare inte varit tillfredsställande.
Det är den stora och väsentliga
frågan. När det gäller att ta
ställning till detaljen om att lägga avgörandet
på centralsjukkassorna eller på
de lokala sjukkassorna, är detta av betydligt
mindre vikt, men övervägande
skäl talar för att vi följer den mening,
som här företrädes av av Kungl. Maj:t,
riksförsäkringsanstalten och sjukkasseförbundet.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag kan på intet sätt
dela herr Edströms synpunkter i detta
fall, ty den omgång, som det måste medföra
att gå över centralsjukkassa — i
synnerhet då man tänker sig saken behandlad
på det sätt herr Edström nu
närmare skisserat — måste leda till att
sjukersättningarna i en hel mängd fall
kommer att betalas ut och sedan supas
upp, innan centralsjukkassan hunnit
fatta sitt beslut. Det är detta som vi vill
om möjligt förhindra genom denna reservation,
som går ut på att vi i stället
skall låta de lokala sjukkassornas styrelser
ha hand om saken.

Jag har ännu inte hört eller ännu
mindre läst mig till något skäl, som vare
sig riksförsäkringsanstalten eller någon
annan har kunnat åberopa som stöd
för att centralsjukkassan skall ha hand
om denna sak. Jag har inte hört ett enda
skäl för detta ännu, och jag kan därför
inte tänka mig att detta förslag kommit
till på annat sätt än att man följt
en schablon. De tjänstemän, som sysslar
med detta, har helt enkelt gått efter
gammal vana. De bär inte tilltrott de
lokala sjukkassorna den omdömesgillhet,
som jag för min del anser att de
har, och man har velat kringgärda sjukersättningarna
med alla möjliga säker -

hetsföreskrifter. Därigenom har man
helt enkelt plottrat bort hela avsikten
med reformen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det sista som herr
Elowsson här anförde måste väl ändå
vara ett uttryck för att han över huvud
taget inte velat ta del av några skäl, ty
vad både riksförsäkringsanstalten och de
instanser, som åberopats av departementschefen,
anfört är väl ändå skäl
för deras ställningstagande. Riksförsäkringsanstalten
har bl. a. sagt att man genom
dess förslag först och främst kan
få en enhetligare tillämpning av besluten
i sådana frågor, som det här är tal
om. Vidare kan vi väl utgå ifrån att
centralsjukkassorna kan tänkas vara
mindre påverkade av rent personliga
skäl. Detta behöver inte tolkas så, att
de lokala kassorna skulle vara påverkade
av sådana personliga skäl, som skulle
medföra att de inte biföll nykterhetsnämndens
framställning, utan det kan
tolkas så, att de har svårigheter att göra
det på grund av påtryckningar av rent
personlig art.

Men det var inte detta jag närmast
hade att säga. Jag ville bara påpeka, att
Svenska sjukkasseförbundet inte gjort
någon erinran mot detta förslag. Förbundet
har tydligen funnit det ändamålsenligt
och acceptabelt. Dessutom
skulle man ju av de anföranden som
hållits kunna få den uppfattningen, att
centralsjukkassorna och lokalsjukkassorna
är sådana organ som aldrig har
några förbindelser med varandra — att
det i varje fall är ytterst svårt för dem
att komma i förbindelse med varandra.
Det förhåller sig ju tvärtom på det sättet,
att de har daglig förbindelse med
varandra. Att således utgå ifrån att beslut
av centralsjukkassa skulle ta så avsevärd
tid, att vederbörande skulle hinna
supa upp hela sjukersättningen för
lång tid framåt, är väl ändå ett felaktigt
antagande. Beslutet kan fattas lika
snabbt i en centralsjukkassa som i en
lokalsjukkassa.

124 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas,
först särskilt angående punkten A
av utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan samt därefter
särskilt beträffande utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller var andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 46.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner
om utredning angående tilläggssjukpenning
för småföretagare och husmödrar;

nr 39, i anledning av väckt motion om
tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen; nr

40, i anledning av väckt motion
om återställande av sjukpenningersättningens
realvärde;

nr 41, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 22 § sjukförsäkringslagen;
och

nr 42, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 29 § sjukförsäkringslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. försäljning av markområde för
uppförande av terminalanläggning

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar, m. m., såvitt
avser stadsägan 1534 i Solna stad, jämte
i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen den 19 februari
1960 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 55, hade Kungl.
Maj :t under punkten 2:o föreslagit riksdagen
medgiva, att ett område om cirka
20 700 m= av stadsägan 1534 i Solna stad,
Stockholms län, finge säljas till Aktiebolaget
Aerotransport för en köpeskilling
av 2 000 000 kronor samt enligt i huvudsak
de grunder, vilka angivits i propositionen.

Ifrågavarande område, vilket vore beläget
mellan Stallmästaregården och
Haga tingshus, avsåges att användas för
uppförande av en terminalanläggning
för trafiken till och från Arlanda flygplats.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat den inom andra kammaren

Onsdagen den 18 mai 1960

Nr 17 125

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

väckta motionen, nr 672, av herrar Käl■
lenius och Kollberg, i vilken hemställts,
att riksdagen måtte avslå förevarande
försäljningsförslag eller ■— därest detta
motionsyrkande icke bifölles —- att riksdagen
måtte besluta 1) att avtalet om
markupplåtelsen skulle utformas såsom
ett tomträttsavtal, 2) att, om köpeavtal
likväl upprättades, kronan skulle tillförsäkras
återköpsrätt, 3) att byggnadsstyrelsen
i avtalet uttryckligen skulle tillförsäkras
avgörande inflytande beträffande
utformningen av den terminalanläggning,
som vore avsedd att uppföras
på saluområdet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen
II: 672, medgiva, att ett område
om cirka 20 700 m2 av stadsägan 1534 i
Solna stad, Stockholms län, finge säljas
till Aktiebolaget Aerotransport för en
köpeskilling av 2 000 000 kronor samt
enligt i huvudsak de grunder, vilka angivits
i utlåtandet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Frågan om flygterminalens
placering i stockholmsområdet har
med all rätt tilldragit sig ett mycket stort
intresse. Frågan angår ju fler och fler —
i starkt växande takt ökar flygtrafiken
och därför blir det av betydelse för allt
fler hur denna fråga kommer att lösas.

Hela frågan om flygplatsens och flygterminalens
placering har av olika skäl
kommit att forceras fram. Att SAS inte
önskade en placering av storflygfältet på
Arlanda vet vi ju alla. Beslutet härom
uppfattades väl närmast från det hållet
som en förvisning, sedan man inte fått
ur företagets synpunkt klart bättre alternativ
tillgodosedda utan måst ge sig av
så pass långt bort.

Inför Arlandas färdigställande gäller
det nu att finna en rimlig placering av
flygterminalen, och man kan förstå flygbolagets
bekymmer inför denna fråga.
Den är brådskande av det skälet, att Arlanda
snart skall börja trafikeras, och
därför måste man också på ett eller an -

nat sätt lösa frågan om flygterminalens
placering.

Det är uppenbart för alla som har
följt med denna fråga att det inte på
något håll råder någon entusiasm för
den placering av terminalen, som här
föreslås och som kommer under riksdagens
prövning i form av ett markförsäljningsärende.
Tvärtom är det väl så,
att även de som är beredda att acceptera
detta förslag nu gör det med en suck;
andra kan inte ens förmå sig till denna
resignerade suck utan säger att frågan
borde utredas ytterligare. Så är fallet
t. ex. med luftfartsstyrelsen, som begär
en ytterligare utredning. Den förutsätter
då att man tills vidare måste finna en
provisorisk lösning i avvaktan på vad
utredningen kan ge. Byggnadsstyrelsen
bär uttalat sig efter ungefär samma linje.
När det gäller en i så hög grad berörd
part som Stockholms stad, har Stockholms
stadskollegium för sin del framhållit,
att frågan om terminalen inte har
fått någon sammanfattande prövning i
de berörda instanserna och att man nog
därför från stadens sida tycker, att staden
inte har kunnat öva det inflytande
på frågans handläggning som i och för
sig skulle ha varit önskvärt. Jag skall
inte upprepa de argument i frågan, som
finns redovisade ifrån stadskollegiet och
som återgivits i jordbruksutskottets utlåtande,
utan endast slå fast den uppfattning
man där har, nämligen att frågan
aldrig blivit sammanfattande utredd.

Det är ju också, som framhålls ifrån
stadskollegiets sida, en mycket stor kostnadsfråga
både för staden och för SAS,
som man ju måste ha med i bilden när
man prövar det hela.

Det råder, som jag sade, en ganska
besvärande tidspress i detta sammanhang.
Bekymren för att man inte skall
få en hygglig lösning till stånd är verkligen
mycket slora.

Jag skall sluta mitt anförande med att
yrka bifall till ett förslag, som jag tilllåter
mig att väcka i denna kammare —
det kommer att väckas ett likalydande
förslag i andra kammaren. Det är visserligen
redan utdelat till riksdagens
ledamöter, men jag finner ändå lämpligt

126 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

att läsa upp det — det är inte långt.
Det bygger på ett resonemang om vad
som har framkommit under remissbehandlingen
och lyder:

»För att frågans avgörande icke skall
onödigtvis fördröjas bör riksdagen emellertid
medgiva den föreslagna markförsäljningen
men därvid uttala, att slutligt
avtal på grundval av det föreliggande
preliminära köpeavtalet bör träffas först
sedan den ytterligare utredning —
främst ur kommunikationstekniska synpunkter
och med avgörande vikt fästad
vid den framtida utvecklingen inom flygtrafiken
— som frågan om terminalens
placering synes kräva, skyndsamt slutförts
och fortsatta underhandlingar mellan
de berörda intressenterna därefter
ägt rum.

Skulle dessa förnyade utredningar och
förhandlingar utvisa, att en ur kommunikationsteknisk
synpunkt mera lämplig
placering av terminalen kan åstadkommas,
förutsättes definitivt avtal angående
den nu ifrågasatta markförsäljningen
icke komma till stånd.

Under åberopande av det anförda
hemställes sålunda

1. att riksdagen må — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 672 samt under uttalande att resultatet
av ovan angivna ytterligare utredningar
och förhandlingar bör avvaktas
och föranleda en förnyad prövning av
ärendet innan definitivt köpeavtal träffas
— medgiva att ett område om cirka
20 700 m2 av stadsägan 1534 i Solna stad,
Stockholms län, må säljas till Aktiebolaget
Aerotransport för en köpeskilling
av 2 000 000 kronor samt enligt i huvudsak
de grunder som angivits i föregående,

2. att motionen II: 672, i den mån den
icke kan anses besvarad genom vad ovan
anförts och hemställts, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Jag tillåter mig, herr förste vice talman,
att ställa detta yrkande, och jag
gör det med understrykande av att frågan
är brådskande. Det kan inte få bli
tal om någon långrotning i det utredningsarbete,
som här förutsättes. Jag
skall gärna medge, att utsikterna att fin -

na en ur stadens synpunkt och ur flygbolagets
synpunkt bättre lösning kanske
inte är särskilt stora. Men det är otvivelaktigt
så, att utredningsmaskineriet här
inte fungerat på ett tillfredsställande sätt,
och det är därför detta i sakens nuvarande
läge mjuka yrkande med mild förändring
av vad utskottet här förordar har
ställts.

I detta anförande instämde herrar
Schött (h), Nils Theodor Larsson (ep),
Branting (s), Sandler (s), Anders Johansson
(fp) och Gustaf Henry Hansson
(h).

Herr ANDERBERG (s):

Herr förste vice talman! Kungl. Maj :ts
proposition nr 55 angående vissa försäljningar
av kronoegendomar innefattade
även ett försäljningsärende, som har
väckt mycket uppseende och som den
föregående talaren här har redovisat.

Utskottet sköt på ärendet vid första behandlingen
för att man närmare skulle
undersöka och på ort och ställe ta del
av förhållandena, och frågan har vid
upprepade tillfällen varit föremål för en
mycket ingående behandling i jordbruksutskottet.
Man har hört en hel del remissinstanser,
länsstyrelsen i Stockholms
län, kungl. luftfartsstyrelsen,
kungl. byggnadsstyrelsen, kungl. domänstyrelsen
och Djugårdsnämnden. Även
från Stockholms stadskollegium och dess
underlydande myndigheter har ett mycket
digert aktstycke inkommit till utskottet,
som därefter har tagit ställning till
detta försäljningsärende.

Utskottet har härvid stannat för att
betrakta detta som ett verkligt försäljningsärende,
och det har inte tagit ståndpunkt
till frågan om vad marken skall
användas till. Varken riksdagen eller utskottet
brukar ju ge sig in på att undersöka
vad den mark, som är ifrågasatt till
försäljning, skall användas till. Utskottet
säger också, att det räknar med att
vederbörande, som har denna befogenhet,
själva skall få avgöra och att riksdagen
alltså inte i samband med försäljningsärendet
skall ta ställning till
frågan var terminalen skall läggas.

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 127

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

Det väcktes en motion i samband med
denna proposition. Det är väl motionärerna,
kan jag tänka mig, som nu har
kommit med det stencilerade yrkande,
som bär delats ut på bänkarna i kammaren
i dag. Någon kom till mig och
frågade, om det var utskottet som tagit
en förnyad ställning till frågan, men så
är inte fallet, utan det är från motionärernas
håll som man har försökt att komma
fram med en ny linje.

Jag har inte tidigare varit med om
att man medgivit, att ett område skulle
få säljas till ett visst belopp och efter angivna
grunder, men samtidigt förutsatt
att det hela ur andra synpunkter skulle
bli föremål för förnyad prövning. Jag
vet inte vad som åsyftas, om det skall
bli nya förhandlingar eller om riksdagen
vid ett senare tillfälle skall ta
ställning till var terminalen skall ligga.
Vi har aktat oss för att binda oss på
den punkten. Vad vi har sett till är att
marken inte skulle komma att vanvårdas,
utan kunde sättas i gott stånd.

När vi var där ute, fann vi att det
fanns stora möjligheter till en förbättring
och en uppsnyggning av området.
Det ingår ju i Haga slottsområde, och
dess utseende är för närvarande inte
särskilt trevligt. En del äldre förrådsbyggnader
och växthus ligger där, och
det är inte särskilt trevligt ordnat ute
vid stranden heller. Man har nu planerat
en väl behövlig upprensning dels
av strandpartierna och dels på så sätt
att man river bort en del av kåkbebyggelsen.
Vidare är det meningen att en
uppfriskning av vattnet där ute skall
ske genom en uppumpning av avloppsvattnet.
Vad vi haft att se till är alltså
att området skall snyggas upp och bli
trivsamt. Var sedan SAS skall lägga sin
terminalstation, det angår inte jordbruksutskottet.
Här har myndigheterna
stannat inför ett pris, som vi finner vara
rimligt. Vi har också funnit att det är
många andra fördelar med anordningen.
Var terminalen skall förläggas får bli en
senare fråga, som får lösas av dem det
angår. Det rådde inga delade meningar
inom utskottet, utan alla var ense om
att detta försäljningsärende skall be -

handlas som andra försäljningsärenden.
Det enda som vi nu har sett på har varit
om det blir något allvarligt ingrepp från
naturskyddssynpunkt.

I motionen har det talats om att man
skulle kunna upplåta fastigheten med
tomträtt eller med återköpsrätt för kronan.
Vi har gjort vissa undersökningar
om det, och remissinstanserna har också
yttrat sig i frågan, men såsom framgår
av utskottsutlåtandet har vi inte
velat ge oss in på en sådan lösning utan
har ansett att försäljningsvägen, som vi
i vanliga fall alltid använder, bör användas
också i detta fall.

Utskottet har alltså inte någon annan
mening än Kungl. Maj:t. Vi har diskuterat
igenom ärendet grundligt och har
funnit att det föreliggande förslaget till
försäljning är fullt acceptabelt. Jag vill
därför, herr talman, hemställa om bifall
till jordbruksutskottets utlåtande och avslag
på det stencilerade förslag som här
har framlagts av herr Per-Olof Hanson.
Vi kan inte förstå att det särskilda yrkandet
kan medföra några fördelar för
vare sig den ene eller den andre.

Herr Hanson ansåg att yrkandet är
»så mjukt formulerat» att vi borde kunna
anta det. Ja, men även om det är ett
mjukt yrkande innebär det att vi ger oss
ut i det ovissa. Vi vet inte vad som kommer
att följa av ett sådant beslut, men
antar vi utskottets förslag om försäljning
av fastigheten vet vi vad vi gör. Sedan
får andra instanser kivas om var terminalen
skall ligga.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Låt mig precisera, att
det förslag till utlåtande som jag framlade
ingalunda innebär att riksdagen
skulle ta ställning till frågan om terminalens
förläggning. Emellertid har obestridligen
statsmakterna och framför
allt kommunikationsdepartementet, som
har att sörja för en rimlig och gynnsam
utveckling på trafikområdet, intresse
av att terminalen placeras på en
ur kommunikationstekniska synpunkter
lämplig plats.

128

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

Vi kommer i en senare etapp in på
den frågan, men det kan väl inte vara
alldeles opåkallat att ta upp den redan
i det här sammanhanget. Vi känner oss
ju i den här kammaren ofta oförhindrade
att ganska ingående diskutera detaljer
om företag, i vilka staten äger
aktier, och staten äger väl 50 procent
av aktierna i ABA. Det är alltså inte
fråga om någon obehörig inblandning i
enskild företagsamhet, om någon trodde
det.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Det här ärendet rör formellt
försäljning av ett visst område,
men det är i själva verket alldeles klart,
att det beslut som riksdagen i dag kommer
att fatta också innebär ett beslut
om var SAS-terminalen skall ligga.

Jag kan inte neka till att jag när
jag har följt den diskussion om den här
frågan, som framför allt har ägt rum i
pressen, har haft ett starkt intryck av
att många av dem som med stor bestämdhet
har yttrat sig i spörsmålet inte
har trängt så långt in i detsamma.
Den förebråelsen kan jag i viss mån rikta
också mot min värderade vän herr
Hanson.

Från alla möjliga håll har det framförts
invändningar mot att SAS-terminalen
skulle förläggas till den plats där
bolaget avser att lägga den. Det har
först och främst sagts, att det skulle innebära
ett våldsamt ingrepp i ett naturskönt
område. Den invändningen förefaller
att ha försvunnit sedan man har
haft tillfälle att närmare studera vad
som kommer att ske. Såvitt jag förstår
kommer de skönhetsvärden som där
finns att i hög grad öka, och de utländska
resande som anländer till
Stockholm kommer att få ett mycket
vackert intryck av huvudstaden.

Det har vidare sagts att frågan är
dåligt utredd och att det inte har förts
erforderliga förhandlingar mellan Stockholms
stad och bolaget. I själva verket
är det så, att bolaget haft ideliga konversationer
och förhandlingar med olika
myndigheter i Stockholms stad än -

da sedan riksdagen fattade sitt i och
för sig enligt min uppfattning ganska
olyckliga beslut att förlägga storflygplatsen
till Arlanda, fastän det fanns en så
bra plats som Jordbro. Det har t. o. m.
gått så långt, att bolaget hyrt eller haft
på hand en fastighet i närheten av Centralstationen,
eftersom man vid den tidpunkten
ansåg att en centralt belägen
terminal kunde erbjuda vissa fördelar.
Avtalet fick emellertid gå tillbaka och
bolaget måste betala skadestånd, därför
att polisen inte kunde ordna trafiken
till den platsen.

Sedan har alla upptänkliga möjligheter
och uppslag undersökts utan resultat,
tills man stannade för den nu föreslagna
platsen. I själva verket tror jag
att denna plats är den bästa, eller en
av de bästa, som har kunnat uppbringas.
Storflygplatsen ligger på ett mycket
stort avstånd från Stockholm. Det är
av utomordentligt stor betydelse för trafikflyget
att den tid som åtgår för förflyttningen
från terminalen ut till flygplatsen
kan någorlunda på förhand fixeras.
Lägges en terminal inne i staden
medför det att man till den tid, som
åtgår för förflyttningen från stadens utkant
till flygplatsen, måste lägga den
längsta tid som förflyttningen i innerstaden
kan tänkas kräva för att ha en
nödvändig säkerhetsmarginal. Detta
kommer att medföra att för bussfärden
från terminalen ut till Arlanda måste
beräknas 20 minuter eller kanske en
halvtimme mer än vad turen vid många
tillfällen kommer att taga. Det är en
stor olägenhet med de långa avstånd
som finns.

Det har vidare sagts att det skulle
vara mycket betydelsefullt att terminalen
ligger vid en tunnelbanestation. Jag
undrar om detta är någon avgörande
synpunkt när det gäller flygtrafik till
utlandet. Yi får komma ihåg att inlandstrafiken
och trafiken till de skandinaviska
grannländerna fortfarande i
huvudsak kommer att vara förlagd till
Bromma. Det är väl inte så ofta som en
person, som skall göra en utlandsresa,
verkligen begagnar sig av tunnelbanan
med sitt bagage.

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 129

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

I det avseendet kanske man för övrigt
kan hänvisa till det förhållandet att den
busstrafik, som nu äger rum från terminalen
på Nybroplan till Bromma, så
gott som har avstannat. Medeltalet passagerare
per buss från Nybroplan till
Bromma har sjunkit till sju. Den 1 juli
kommer SAS att upphöra med busstrafiken
och ordna möjlighet för passagerarna
att gemensamt ta taxi ut till
Bromma. Det har nämligen visat sig att
i allt fler fall använder folk egna bilar
eller taxibilar för att bege sig till Bromma.
Det är väl att anta att så även kommer
att ske till den nya terminalen.

Det har också sagts, att i andra huvudstäder
ligger terminalen inne i centrum
av staden. Detta har varit förhållandet,
men utvecklingen går i rakt motsatt
riktning. År 1959 flyttade London
sin terminal ut till en utkant av staden.
Även i New York har terminalen flyttats
ut. Den ligger nu vid ingången till
en tunnel, via vilken klar väg leder ut
till flygplatsen. I Köpenhamn, där avståndet
till Kastrup är ganska kort, ligger
terminalen visserligen inne i staden.
Men att man lade den där berodde
på den rikliga tilldelning av Marshallmedel
som Danmark fick. Nu måste Köpenhamn
spränga en ny trafikled från
terminalen ut till Kastrup.

De alternativ som det här talas om
— framför allt rör det sig om Rådmansgatan
— skulle samtliga dra ofantligt
mycket större kostnader än denna terminal.
Och, ärade kammarledamöter,
SAS’ finanser är för närvarande i hög
grad ansträngda. Skulle terminalen få
förläggas till annan plats i innerstaden
än den nu föreslagna betyder det att
antingen måste Stockholms stad bidraga
med ett högst betydande belopp —
någon villighet härtill har inte på något
sätt förmärkts — eller också kommer
statsmakterna att få hjälpa till, ty
annars går det inte för bolaget.

Det är av utomordentligt stor betydelse
att denna terminalanläggning kan
X>åbörjas med det allra snaraste. Vi löper
risk att om den inte blir färdig i
tid kommer DC 8:na och de nya jet il

Första kammarens protokoll 19H0. Nr 17

planen över Atlanten över huvud taget
inte att angöra Stockholm.

Herr talman! Jag vill slutligen också
påpeka att det är av betydelse även ur
en annan synpunkt att denna terminal
snart kommer till stånd. Av de uppehållsdagar
som de utländska turisterna
tillbringar i Skandinavien faller 13 procent
på Danmark, 31 procent på Norge
och inte mindre än 65 procent på Sverige.
Det är därför av stor vikt att vi
så snart denna jet-trafik kommer i gång
och går till Arlanda också kan ta emot
dessa utlänningar på någorlunda hyggligt
sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottets utlåtande.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller frågan
om de skönhetsvärden, som kan räddas
eller gå till spillo vid Hagaparken, vill
jag inte upphålla mig vid den saken.
Jag delar närmast den uppfattning som
framförts av jordbruksutskottet och herr
Boheman, att området behöver röjas
upp och snyggas till. Det ser för närvarande
inte trevligt ut i denna trakt.
Kan man få till stånd en uppsnyggning
av området är det bara bra.

Sedan framhöll jag i mitt förra anförande
— på den punkten är jag helt
enig med herr Boheman — att jag tror
att beslutet om Arlanda var ett misstag,
då man placerade storflygplatsen alltför
långt bort från staden. Däremot kan jag
icke dela herr Bohemans uppfattning
att frågan om terminalen är allsidigt
utredd. Och det är obestridligt att i varje
fall inte Stockholms stad delar den
uppfattningen, då man ju uttryckligen
framhåller att frågan icke har blivit föremål
för en allsidig utredning med
deltagande av samtliga berörda instanser.

Jag förstår mycket väl den ganska
häftiga reaktion inför tanken på en ny
utredning, som kommit till uttryck från
flygbolagets sida. Jag förstår den därför
att den grundar sig på den mycket

130 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

berättigade och sakligt underbyggda
oron för att en sådan utredning skulle
kunna leda till ytterligare förseningar
och fördröjning av den terminal som
behövs. Såsom tidigare framhållits här
i dag är det nödvändigt att få till stånd
en terminal någorlunda i tid med Arlandas
inrutande i trafiknätet. Den saken
är begriplig, men det är just med
hänsyn till den berättigade oron från
SAS:s sida som det av mig framförda
förslaget har fått den utformning det
har. Man motsätter sig nämligen inte
försäljning utan vill finna en möjlighet
att med bifall till försäljningen i dag
ytterligare utreda denna fråga, som såvitt
jag kan förstå inte är tillräckligt
utredd av de berörda instanserna. Det
är i varje fall obestridligt att Stockholms
stad icke har kunnat finna saken
tillräckligt utredd.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja tilllägga
—• ehuru jag inte är så erfaren
beräffande de olika sätt på vilka riksdagen
fattar beslut — att det yrkande,
som herr Hanson här framfört, förefaller
mig något egendomligt. Vi skulle
enligt herr Hansons förslag fatta ett beslut,
enligt vilket vi säljer ett område
och samtidigt inte säljer det. Med den
oerfarenhet som präglar mig har jag
svårt att riktigt förstå, att ett sådant beslut
skulle ingå i de traditioner, som
detta hus håller så högt.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det skulle nog vara att
svårt underskatta herr Bohemans fattningsförmåga,
om man misstänkte honom
för att inte förstå innebörden i
mitt förslag. Jag tror att herr Boheman
mycket väl förstår finessen med det förbehåll
i försäljningsavtalet som förslaget
innebär. Det förefaller mig glasklart
vad det innebär, och jag är övertygad
om att herr Boheman inte behöver anstränga
sig över hövan för att förstå
dess innebörd.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Till en början ber jag
att helt få instämma i vad herr Boheman
tidigare haft att anföra i detta
ärende.

Herr Per-Olof Hanson började sitt anförande
med att säga, att en del personer,
som accepterat förslaget att förlägga
terminalen till den plats som det
nu är fråga om, hade accepterat det
med en suck, och att det ändå bara
skulle innebära en provisorisk lösning.

Jag har för min del ingalunda accepterat
detta förslag med en suck, utan
jag har accepterat det med glädje, därför
att jag tror att det innebär en riktig
förläggning av terminalen. Jag gör detta
framför allt ur trafiktekniska synpunkter.
Det kan inte vara någon fördel för
Stockholms stad, utan tvärtom en stor
nackdel, att till stadens centrum dra in
mera trafik än vad som är absolut nödvändigt.
En ökad koncentration av trafiken
till de mera centrala delarna av
Stockholm blir en följd av att man lägger
terminalen längre in i staden. Man
kan undvika åtskilliga trafikstockningar
genom att lägga terminalen på den
plats, som nu föreslagits.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! När jag för några år
sedan hade tillfälle att resa runt i Europa
och studera olika flygplatser försökte
man, vart jag kom, göra klart att
det var av väsentlig betydelse att terminalerna
låg på en sådan plats, att det
var bekvämt för passagerarna att komma
dit och att komma därifrån. Om
man nu skall försöka att tillämpa denna
princip på det förslag som här föreligger
och bara tar en liten titt på
Stockholms stads karta, finner man att
denna terminal föreslås bli förlagd så
långt norr ut som man över huvud taget
kan komma inom stadens område.

Herr Boheman har här hållit ett synnerligen
starkt anförande till förmån
för SAS:s förslag, men detta förutsätter

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 131

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

ju att den högsta sakkunskapen som vi
väl har i detta land, nämligen luftfartsstyrelsen,
skulle ha fått hela frågan fullständigt
om bakfoten. Luftfartsstyrelsen
säger ju för sin del att det är felaktigt
att lägga terminalen i en utkant av staden
och vill i stället ha en central förläggning.
På samma sätt förhåller det
sig med länsstyrelsen i Stockholms län,
som förklarar att den inte vill motsätta
sig terminalens förläggning till Stallmästaregården
men som skulle hälsa
med tillfredsställelse, därest särskilt alternativet
Rådmansgatan kunde komma
i fråga.

Det förefaller mig som om flera av
dem som får anses ha sakkunskap på
detta område skulle anse att en förläggning
vid Stallmästaregården inte är till
fyllest för den trafik som det här är
fråga om.

Kammaren hade mycket roligt när
herr Boheman kritiserade det förslag
som herr Per-Olof Hanson här lagt fram,
men det har väl ändå, herr Boheman,
avslutats villkorliga köpeavtal förut i
detta land.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i de synpunkter som herr Boheman
framförde i sitt anförande.

Jordbruksutskottet har ju behandlat
detta förslag från Kungl. Maj:t som ett
försäljningsärende och har utgått från
att utskottet ingalunda hade något föreläggande
att bedöma förslaget ur de
trafiksynpunkter och ekonomiska synpunkter,
som flygbolaget haft att anföra.
Vi har emellertid inom utskottet
varit i tillfälle att besöka den föreslagna
platsen vid Stallmästaregården och
haft överläggningar med representanter
från luftfartsstyrelsen, från Stockholms
stad, från länsstyrelsen och från Solna
stad. Vi fick då närmast den uppfattningen,
att det enda tänkbara förslag
som för närvarande förelåg var det som
framlagts av SAS och som innebär att
terminalen skall förläggas till Stallmästaregården.
Vi var i tillfälle att se på
områdena vid Rådmansgatan och Oden -

plan — möjligheten att placera en terminal
vid Centralstationen antyddes
även — och det är klart att om man
diskuterar problemet ur synpunkten att
anknytning till tunnelbanan skulle vara
det enda riktiga, så kan olika motiveringar
anföras dels för Rådmansgatan,
dels för Odenplan och dels för Centralstationen.
SAS ansåg det emellertid
lämpligast att bil- och bussförbindelsen
från terminalen till Arlanda utgår från
Stallmästaregården. Själva utfarten från
innerstaden skulle nämligen innebära
en trafiksvårighet, medan terminalens
placering vid Stallmästaregården skulle
möjliggöra snabbare förbindelser med
flygfältet.

Jag kan väl förstå de synpunkter, som
representanterna för Stockholms stad
haft att anföra — staden kan ju ha ekonomiskt
intresse av att sanera en del
områden i innerstaden med hjälp av
statsmakterna och även av SAS.

Jag ber att får yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Det är tydligen flera
än en av ledamöterna som blivit litet
konfunderade över den stencil vi fått i
bänkarna. Första intrycket var att det
måste ha hänt någonting i utskottet,
som föranlett ett nytt förslag. Sedan har
det visat sig att förslaget härrör från
företrädare för motionärerna, som här
lägger fram någonting vars innebörd
man knappast riktigt får klar för sig.
Vid noggrannare läsning kommer man
närmast fram till att det är fråga om
något slags kompromiss mellan utskottets
och motionärernas linje. Nu har ju
herr Hanson talat om att det kort och
gott gäller en finess -— och den tolkningen
är kanske riktig. I alla händelser
framgår det av förslaget att man
vill ha nya utredningar, främst ur kommunikationstekniska
synpunkter. Det är
närmast med anledning av den formuleringen
som jag vill säga några ord.

Först och främst skulle jag vilja ställa
frågan: Vilka kommunikationstekniska

132 Nr 17

Onsdagen den 18 mai 1960

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

utredningar är det man syftar på och
önskar utförda? Tänker vi först på de
kommunikationer som direkt har med
den tilltänkta terminalen att göra — inoch
utfarten vid huvudvägen —■ så är
den frågan utredd. Inom Solna stad har
vi diskuterat det problemet omkring två
år och har nu fått ett förslag som just
ur trafiktekniska synpunkter kan accepteras
både av oss och av vägmyndigheterna.
Vi klarar terminalen på den föreslagna
platsen — någon utredning ur
trafiktekniska synpunkter om in- och
utfarten vid Uppsalavägen behövs alltså
inte.

Frågar vi sedan om det är de trafiktekniska
synpunkterna inom Stockholms
stad som skall utredas, så kan man ju
bara konstatera, såsom herr Boheman
redan gjort, att också det problemet har
diskuterats under flera år. Här har redan
nämnts att flera förslag till terminalens
förläggning inne i Stockholm
funnits. Herr Hanson säger — och jag
har hört det tidigare — att berörda
myndigheter i Stockholm inte känner
till saken och att man inte haft några
förhandlingar. Mig förefaller detta vara
rena formaliteter. Herr Boheman har
redan nämnt kvarteret Kortbyrån vid
Vasagatan, och där har man ju fått nej
från de myndigheter i Stockholms stad
som har att ansvara för trafiken. Långa
diskussioner har också förekommit beträffande
det femte höghuset i Hötorgscity.
När stadens trafikmyndigheter i
båda dessa fall har sagt nej till en terminal
i innerstaden just ur trafiksynpunkt,
förefaller det mig synnerligen
märkvärdigt att stadens myndigheter i
övrigt inte skulle känna till att förhandlingar
pågått. Det måste vara fullständigt
oriktigt att Stockholms nej inte
är bekant. Jag tror inte att polisen i
Stockholm arbetar fullkomligt isolerad,
och det måste väl finnas flera myndigheter
som sysslar med frågor av detta
slag. Därför tror jag att Stockholms stad
haft möjligheter att diskutera denna sak
tidigare, och fler utredningar har som
sagt gjorts på denna punkt. Talet om
utredning ur trafiktekniska synpunkter

torde därför sakna täckning också när
det gäller förhållandena inom Stockholms
stads gränser.

I sitt första anförande yttrade herr
Hanson att ingen är entusiastisk för placeringen
vid Stallmästaregården. Jag kan
vitsorda det i varje fall så långt, att
jag här skyndar mig att understryka,
att terminalens förläggning inte är eller
behöver vara någon stridsfråga mellan
städerna Solna och Stockholm. På
den punkten kan jag gärna vitsorda att
SAS inte har mötts av någon entusiasm
från Solnas sida. Det är först sedan man
åstadkommit ett framför allt ur trafiksynpunkter
acceptabelt förslag som vi
har slutat säga nej och förklarat att vi
kan gå med på placeringen vid Stallmästaregården.
En stadsplan som är godtagbar
dels trafiktekniskt och dels ur
miljösynpunkt föreligger nu, och det är
först i detta läge vi har sagt ja. Men
någon entusiasm för placeringen har vi
aldrig hyst.

Men det finns en part som är entusiastisk
för detta förslag, och det är
SAS självt. Denna entusiasm — om jag
får använda det uttrycket, det är herr
Hansons eget ■—- har kommit fram under
den tid som har gått åt för att
undersöka olika platser inom Stockholms
stad. Under denna tid har SAS
— inte minst med hjälp av utländska
erfarenheter, vilket herr Boheman påpekade
—■ kommit fram till att denna
plats vid sidan av den egentliga innerstaden
är mest lämplig.

Om vi skall tala om utredningar och
expertis, service för allmänheten o. d.,
så undrar jag om inte kammarens ledamöter
liksom invånarna i Stockholms
stad kan känna sig rätt trygga i det avseendet.
SAS är till för att betjäna allmänheten.
Ledningen vet att hela företaget
står och faller med om man kan
ge allmänheten ordentlig service. Har
experterna inom företaget kommit fram
till att platsen ur alla synpunkter är
lämplig, tror jag att vi tryggt kan lita
på detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 133

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr förste vice talman! Det är ju anslående
att höra att Solna stad har diskuterat
de trafiktekniska problem, som
har anknytning till den här frågan, under
hela två år. Det är i och för sig en
intressant upplysning, men den säger
ändå inte mycket om hur man skall bedöma
det här problemet.

Här försöker herr Jansson att utan
vidare bestrida riktigheten i vad som
framförts från Stockholms stad, nämligen
att frågan inte blivit sammanhängande
prövad i de berörda instanserna.
Man kunde också uttrycka saken så att
herr Jansson påstår att borgarrådet Garpe
och Stockholms stadskollegium pratar
rätt ut i natten och mot bättre vetande,
när de säger detta. Det är, med
förlov sagt, att gå ganska långt, när det
gäller att karakterisera Stockholms stads
ledande instans i frågan, och jag tror
inte heller att det är sakligt riktigt att
gå så långt.

Sedan är det en annan fråga i sammanhanget.
Vi talade om entusiasm eller
inte entusiasm, och vi fick höra av herr
Jansson att SAS skulle vara entusiastiskt
för den här lösningen. Jag tror inte att
det förhåller sig så, utan att man där
är orolig för ytterligare förseningar och
därför antar den här lösningen.

Ett skäl till att SAS inte gärna kan
vara särskilt entusiastiskt är att det inte
finns några betydande utbyggnadsmöjligheter.
Byggnadsstyrelsen framhåller
t. ex. att det är ett frågetecken just på
den punkten, och det bör ju i och för
sig vara ägnat att dämpa eventuell entusiasm.

Jag tror inte heller att herr Jansson
har svårt att förstå innebörden i det yrkande
jag har ställt. Stencilen har ju
tillkommit just för att det inte skulle
uppstå några svårigheter i den vägen.
Herr Jansson och andra kan ju läsa ord
för ord vad som står där, och då måste
de väl fatta vad yrkandet innebär.

Herr JANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Hanson. Om det nu ligger så till

att de ansvariga myndigheterna i Stockholms
stad hela tiden har varit ovetande
om vad’ som har skett i denna fråga,
skulle jag vilja fråga: Har verkligen trafikmyndigheterna
i Stockholm så stora
befogenheter, att de i ett sådant här viktigt
ärende har möjlighet att säga nej
utan att de ansvariga myndigheterna känner
till detta? Så måste ju vara förhållandet,
om det har sagts nej vid några
tillfällen och borgarrådet den och den,
såsom det påstås, inte har vetat någonting.
Ett högst märkligt förhållande!

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Debatten har ju kommit
att röra sig helt och hållet om terminalens
förläggning. Denna har visserligen
också diskuterats i jordbruksutskottet,
men det väsentliga i hela frågan är
ju försäljningsärendet, och vi brukar
inte här i riksdagen diskutera vad den
eller den kronoegendomen, som vi försäljer,
skall användas till. Det har visserligen
uttalats av Kungl. Maj:t och utskottet
att egendomen skall användas till
en terminal, men det har också från utskottet
tydligt sagts ifrån, att det inte
tillkommer statsmakterna att avgöra, var
flygbolags terminaler bör vara placerade,
och därför har utskottet inte velat
anföra några synpunkter på den saken.
Det tycker jag är en mycket starkt motiverad
ståndpunkt. Det är flygbolaget
som får ta ställning till vad som är mest
praktiskt och lämpligt ur dess synpunkter
när det gäller att ordna den frågan.

I den utdelade skrivelsen talas om att
man vill medgiva att området försäljes
men att man önskar ytterligare utredningar
och förhandlingar. Skall frågan
då åter föreläggas riksdagen eller skall
en fullmakt beslutas nu? Jag förstår inte
riktigt skrivningen på den punkten i det
förslag som där föreligger. Jag har aldrig
tidigare varit med om att riksdagen
fattat ett beslut i ett försäljningsärende,
där riksdagen inte bestämt tagit ställning
till om det ifrågavarande området
skall säljas eller ej. Här uttalar man sig
emellertid för en försäljning men säger
att ärendet skall bli föremål för förnyad

134 Nr 17

Onsdagen den 18 mai 1960

Ang. försäljning av markområde för uppförande av terminalanläggning

prövning. Det är ju varken hackat eller
malet.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag. Godtas detta vet vi i varje fall
hur det kommer att ordnas.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr förste vice talman! Jag tror att
det alldeles klart framgår av stencilen,
att meningen är att riksdagen skiljer sig
från ärendet och lämnar en fullmakt till
Kungl. Maj:t. Det är väl inte något ovanligt
att riksdagen förfar på det sättet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
under överläggningen yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock, av herr Hanson, Per-Olof, att kammaren
skulle på av honom anförda skäl
hemställa,

»1. att riksdagen må — i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II:
672 samt under uttalande att resultatet
av ovan angivna ytterligare utredningar
och förhandlingar bör avvaktas och föranleda
en förnyad prövning av ärendet
innan definitivt köpeavtal träffas —
medgiva att ett område om cirka 20 700
ms av stadsägan 1534 i Solna stad, Stockholms
län, må säljas till Aktiebolaget
Aerotransport för en köpeskilling av
2 000 000 kronor samt enligt i huvudsak
de grunder som angivits i det föregående; 2.

att motionen II: 672, i den mån den
icke kan anses besvarad genom vad ovan
anförts och hemställts, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Hanson,
Per-Olof, under överläggningen
framställda yrkandet.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 18.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 20, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden
från och med den 9 januari 1959 till och
med den 10 januari 1960 i statsrådet förda
protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt gjorda
framställningar till utskottet överlämnats dels

utdrag av följande i statsrådet förda
protokoll, nämligen

över kommunikationsärenden den 5
februari 1960 angående utnämning av
förste bilinspektör i Stockholm; samt
över civilärenden den 19 februari 1960
angående löneutfyllnad m. m. för kartassistent,

dels det av statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet den 9 april 1959
fattade beslutet med anledning av en

Onsdagen den 18 maj 1960 Nr 17 135

Ang. redovisning av en förskingringsaffär inom LKAB:s och TGO:s belgiska försäljningsbolag -

till denne gjord framställning om utredning
rörande de närmare omständigheterna
i samband med en i oktober 1941
verkställd avvisning ur riket av viss tysk
och viss norsk medborgare.

Utskottets nu föreliggande memorial
upptog tre särskilda, med A—C betecknade
avdelningar.

I avdelningen A hade utskottet anmält,
att vid den granskning av nyss
omförmälda protokoll och övriga handlingar,
som i överensstämmelse med
grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
utskottet ej funnit anledning att
mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen.

I avdelningen B hade utskottet anmält,
att granskningen vidare ej givit utskottet
anledning att framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen
mot ledamot av statsrådet.

Härutinnan hade dock skiljaktiga meningar,
som utskottet ansett sig böra för
riksdagen redovisa, förekommit vid bedömande
av vissa i tre särskilda, med
I—III betecknade punkter närmare angivna
spörsmål.

I avdelningen C hade utskottet anfört,
att det vid granskningen uppmärksammat
visst förhållande av beskaffenhet
att föranleda ett under avdelningen,
i en med I betecknad punkt intaget uttalande
av utskottet utan åberopande
av § 107 regeringsformen.

Härjämte hade beträffande uttalande
utan åberopande av § 107 regeringsformen
skiljaktighet, som utskottet ansett
sig böra för riksdagen redovisa, förekommit
i ett under avdelningen C, i en
med II betecknad punkt närmare angivet
ärende.

Vid avdelningsvis skedd föredragning
av förevarande memorial lädes detsamma
till handlingarna.

Vid memorialet funnos fogade fyra
reservationer, av vilka tre avsågo avdelningen
B i utskottets memorial och
en avdelningen C.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att enär åtskilliga av kammarens ledamöter
begärt ordet i fråga om de vid
memorialet fogade reservationerna, han
ville framhålla som ett önskemål, att
dessa yttranden anknötes till reservationerna
gruppvis, så att varje reservation
diskuterades särskilt för sig och, sedan
den slutbehandlats, icke vidare återupptoges
i den fortsatta debatten.

Ang. redovisning av en förskingringsaffär
inom LKAB:s och TGO:s belgiska
försäljningsbolag

Enligt en beträffande avdelningen B,
punkten I, avgiven reservation hade
herr von Friesen, med instämmande av
herrar Pettersson i Norregård och Sveningsson,
fru Segerstedt-Wiberg samt
herrar Hedblom, Magnusson i Tumhult,
Braconier och Hammar, på anförda skäl
ansett, att utskottet bort besluta anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot
statsrådet Sträng med anledning av dennes
uraktlåtenhet att i samband med
propositionen nr 55 vid 1959 års riksdag
redovisa en förskingringsaffär inom
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags
(LKAB:s) och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds
(TGO:s) belgiska
försäljningsbolag.

I denna fråga anförde nu:

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Den stora förskingringen
inom LKAB:s och Grängesbergsbolagets
försäljningsbolag i Belgien, Malmexport
AB, som förorsakade de svenska statsägda
bolagen förluster på 12 miljoner
kronor, var en mycket beklaglig händelse.
Enligt den reservation som avgivits
under avdelning B punkt I i konstitutionsutskottets
memorial anser reservanterna
för sin del att det med hänsyn
till det sätt, på vilket denna händelse
redovisades för riksdagen, och till den
tidpunkt, då redovisningen gavs, finns
anledning till anmärkning mot finansminister
Sträng enligt § 107 regeringsformen.
Att anmärkningen bara blev en
ininoritetsanmärkning, med anledning

136 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. redovisning av en förskingringsaffär inom LKAB:s och TGO:s belgiska försäljningsbolag -

av vilken riksdagen i dechargefrågan
inte kan företa någon omröstning, beror
på den stora solidaritet som regeringspartiets
ledamöter alltid visar mot statsråden
och regeringen när det gäller deras
handlande. Aldrig är solidariteten
större än när det gäller dessa dechargeärenden,
och statsråden är naturligtvis
väl medvetna om detta. När man tänker
på konstitutionsutskottets granskning av
statsrådens beslut, kan man inte frigöra
sig från den tanken, att ur regeringspartiets
synpunkt är de socialdemokratiska
statsråden de mest felfria och de mest
fulländade som finns i detta land. Det
gör att dechargebehandlingen är olustig
och i nuvarande läge kan tyckas vara
rätt meningslös. Man vill gärna fråga,
om socialdemokraterna kommer att bli
lika toleranta mot statsråden, när det
blir en borgerlig regering.

Den anmärkning, som herr von Friesen
här gör och i vilken vice ordföranden
i konstitutionsutskottet och folkpartiets
och högerns ledamöter instämmer,
går ut på att statsrådet Sträng borde ha
ansett ur konstitutionell synpunkt riktigt
och med sina plikter förenligt att redovisa
denna stora förskingringsaffär vid
en tidigare tidpunkt. Nu har det i denna
fråga i slutet av maj 1959, således för ett
år sedan, varit en stor interpellationsdebatt
i båda kamrarna. Man skulle kunna
nöja sig med att bara hänvisa till den
debatten och säga, att där finns beviset
för att den anmärkning, som minoriteten
framför, är befogad. Det har också konstaterats
av utskottet, att dessa två interpellationsdebatter
lämnat det huvudsakliga
materialet i ärendet.

Liksom det påtalades i de stora interpellationsdebatterna
den 26 och 27 maj
förra året kan man även i dag framhålla,
att det måste vara en ur riksdagens
synpunkt allvarlig händelse, att finansministern
inte begagnade tillfället att
lämna riksdagen en redogörelse för det
inträffade i samband med avgivandet av
propositionen nr 55 angående anslag till
inlösen av aktier i LKAB för budgetåret
1959/60. I propositionen, som är daterad
den 30 januari 1959, nämndes inte

ett ord om denna stora förskingringsaffär.
Finansministern erkände också i interpellationssvaret,
att han med avsikt
undanhållit riksdagen denna upplysning.
Det var, sade han, inte motiverat att vid
denna tidpunkt lägga fram detta ärende
i offentlighetens ljus. Man kan nog fråga,
när offentlighetens ljus kommit att
spridas över denna jättestora förskingringsaffär,
om inte tidningspressen tagit
upp saken och det blivit interpellationer
här i riksdagen. Det var den 19 april
1959 som nyheten publicerades i den
svenska pressen, och två dagar därefter
framställdes flera interpellationer, ja, interpellationer
från alla partier här i riksdagen.
Det är också fastslaget, att finansministern
redan vid månadsskiftet januari—februari
1958 fick en rapport om
det inträffade. Förskingringen polisanmäldes
i Belgien den 28 januari 1959,
och den av de förskingrande bröderna
Blondeel, som var kvar i livet, dömdes
i sin frånvaro vid domstol den 15 juli
1958. Man har nog ingen anledning att
vara alldeles säker på att finansministern
— om tidningarna inte tagit upp
saken — ansett att statsverkspropositionen
i år var det rätta tillfället att redovisa
vad som inträffat. Saken kanske
kunde ha blivit en hemlighet för all
framtid.

Statsrådet har till sitt försvar anfört,
att en offentlig redovisning i ett tidigare
skede hade inneburit risk för ekonomiska
skadeverkningar, som skulle ha drabbat
i sista hand aktieägarna, och detta
var så mycket mer farligt som det vid
den aktuella tiden rådde ett sällsynt hårt
försäljningsklimat. I hela den stora debatten
för ett år sedan blev det så att
statsrådet Sträng sköt Grängesbergsbolaget
och LKAB med styrelser och verkställande
direktörer framför sig mycket
enträget. Det var deras uppfattning och
deras intressen som här måste respekteras
och tillvaratagas. I dag gäller det
inte vad dessa bolagsstyrelser ansåg vara
riktigt — att bedöma den saken ligger
utanför konstitutionsutskottets uppgifter
— utan det gäller finansministerns
grundlagsenliga plikter och skyldighe -

Onsdagen den 18 maj 1960 Nr 17 137

Ang. redovisning av en förskingringsaffär inom LKAB:s och TGO:s belgiska försäljningsbolag -

ter mot riksdagen. Det finns ofta anledning
att hävda riksdagens rättigheter.
Riksdagens ledamöter har haft full rätt
att fordra, att de blivit informerade tidigare
än den 26 och 27 maj 1959. Finansministern
förde den gången i mycket
stor utsträckning, såsom jag redan
har sagt, de nämnda bolagsstyrelsernas
talan och gav svar, tyckte man, som representant
för både bolagsstyrelserna
och aktieägarna, men i dag gäller frågan
som nämnts hans ställningstagande som
statsråd, plikterna mot riksdagen och
vad grundlagen föreskriver. Statsrådets
skyldighet mot riksdagen, föreskriven i
grundlagen, måste väga tyngre än någonting
annat och får inte glömmas bort.

Det verkar litet underligt, att finansministern
i sitt resonemang i samband
med interpellationsdebatten flera gånger
återkom till att det, eftersom tidningspressen
icke upptäckte förskingringen
och domstolsbehandlingen i Belgien, var
ett avvägningsproblem för Grängesbergsbolaget
och LKAB, när ett offentliggörande
skulle ske. Dessa båda bolag skulle
själva, sade finansministern, ha tagit ett
initiativ till ett offentliggörande. Man
kan här säga, att finansministern har
rättat sig mera efter tidningspressens detektivarbete
och bolagsstyrelsernas uppfattning
än efter grundlagens bestämmelser.

Vad är det som säger att den 26—27
maj förra året var den rätta tidpunkten
att i ett interpellationssvar lämna de
uppgifter som då gavs? Utan att närmare
vara insatt i dessa förhållanden och även
om vi i reservationen godtagit uppfattningen,
att ett tidigare offentliggörande
av dessa händelser skulle medfört vissa
risker, vill jag än en gång peka på att
tidningarna tog upp denna sak, att det
blev interpellationer i april månad 1959
och att det blev interpellationssvar i maj
månad. Ingen har sagt, att detta föranledde
några ekonomiska skador, trots att
detta var en ur finansministerns synpunkt
alltför tidig tidpunkt. Ärendet
skulle inte ha redovisats till riksdagen
förrän i början av år 1960 i samband
med avlämnandet av årets statsverkspro -

position. Det skulle vara intressant att
få veta vilka ekonomiska förluster som
uppstod av att det ändå blev en redovisning
av dessa händelser cirka nio månader
tidigare än finansministern ansåg
vara en riktig tidpunkt.

Reservanterna i dag har den uppfattningen,
att även om ett offentliggörande
hade kunnat få ekonomiska konsekvenser
— vi vet inte så mycket om detta,
men vi kan ändå göra antagandet — så
väger ändå de konstitutionella plikterna
tyngre för ett statsråd, och vad statsrådet
Sträng här har anfört är icke godtagbara
skäl. Riksdagen borde ha fått
upplysningar i förevarande fråga i anslutning
till propositionen nr 55 år 1959.
Vad som var malmbolagens skyldighet
och intresse kan diskuteras, men att finansministern
hade skyldighet att vid
detta tillfälle lämna alla uppgifter till
riksdagen, kan det ur vår synpunkt inte
råda delade meningar om. Även otrevliga
uppgifter måste lämnas och redovisas
i Kungl. Maj:ts propositioner.
Ingenting får undanhållas. Denna händelse
var ingen privatsak för finansministern.
Att riksdagen skall få sina informationer
genom tidningspressen kan,
som det uttalades för ett år sedan, inte
vara en godtagbar ordning.

Vid tidpunkten för avlämnandet av
propositionen nr 55, anför vi i reservationen,
hade ett år förflutit sedan förskingringen
upptäcktes, och vidare hade
vid två offentliga domstolsförhandlingar
i juli och november månad 1958 dom avkunnats
över den kvarlevande av de
båda förskingrande bröderna Blondeel.
Under sådana omständigheter kan de
åberopade ekonomiska hänsynen vid tidpunkten
för propositionens avlämnande
i januari månad 1959 icke längre tillmätas
någon betydelse.

Vi reservanter kan inte heller godta
den uppfattningen, att aktieägarna i första
hand borde få en redogörelse för förskingringsaffären,
innan upplysningar
därom lämnades riksdagen. Här måste
vi hävda riksdagens rätt att oavsett andras
intressen få del av alla tillgängliga
uppgifter, som kan tjäna till belysning

138 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. redovisning av en förskingringsaffär inom LKAB:s och TGO:s belgiska försäljningsbolag -

av det ärende, varom beslut skall fattas.

I ett avsnitt av interpellationsdebatten
i andra kammaren gav även finansministern
ett medgivande, att han själv var
medveten om sitt ansvar. Han yttrade så
här: »Jag vill på den punkten säga, att
jag inte betraktade affären som avslutad
förrän vid årsskiftet 1958—1959,» och
»Därför menar jag att det finns rimliga
skäl för uppfattningen att jag i varje fall
inte kan anklagas för att jag inte givit
någon publicitet i ärendet under året
1958.»

Här har statsrådet vad jag kan förstå
själv medgivit att vår anmärkning är
riktig.

Det var ur grundlagssynpunkt felaktigt
och oriktigt handlat, att inte förskingringsaffären
i Belgien blev redovisad
senast i propositionen 55, 1959. Här
hade varit skäl till en majoritetsanmärkning,
men när så icke har skett har jag
ändå, herr talman, velat anföra dessa
synpunkter, fogade till den starka minoritetsanmärkning
som här föreligger.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Efter herr Sveningssons
utförliga inlägg, som jag kan instämma
i, kan jag fatta mig ganska kort. I interpellationsdebatten
i andra kammaren
våren 1959 förutskickade herr von Friesen
att han i konstitutionsutskottet skulle
ta upp frågan om statsrådet Strängs
underlåtenhet att inför riksdagen redovisa
denna förskingringsaffär. Det kan
synas som om frågan tillräckligt beaktats
i riksdagen med vad som hittills förevarit,
men enligt min mening är det i
hög grad befogat att, som herr von Friesen
gjort, framställa yrkande om anmärkning
mot statsrådet Sträng jämlikt § 107
regeringsformen för hans underlåtenhet
att informera riksdagen. Liksom beträffande
ett senare ärende i dechargememorialet,
frågan om utfärdandet av kammarrättens
stadga, tycks det mig ha varit
på sin plats att ett enigt konstitutionsutskott
givit uttryck åt den meningen,
att man även här borde slå vakt om riksdagens
rätt.

Som herr Sveningsson understrukit
är reservanternas anmärkning koncentrerad
till statsrådets uraktlåtenhet att
i propositionen nr 55 till 1959 års riksdag
lämna upplysningar om LKAB-förskingringen.
Att redan ett år tidigare,
då statsrådet erhöll de första informationerna,
offentliggöra förskingringen
hade givetvis kunnat innebära risker för
ekonomiska konsekvenser. Men att göra
det i januari 1959, sedan förskingrarna
dömts efter två offentliga domstolsförhandlingar,
hade i högsta grad varit på
sin plats. Om även då ekonomiska hänsyn
måste tas, hade riksdagen kunnat informeras
internt. Riksdagens rätt att oavsett
andra intressen få del av tillgängliga
uppgifter måste enligt min mening
hävdas.

Herr Birke underströk i interpellationsdebatten
i denna fråga förra året,
att riksdagen inte får undanhållas informationer,
som kan påverka bedömningen
inom utskott och i kamrar. Häri kan
jag helt instämma. Herr Birke framhöll
bl. a. att statsutskottets avdelningar —
kanske främst den första avdelningen —
kan få del av försvarshemligheter av
mycket hög sekretessgrad, men en jätteförskingring,
som avdömts i offentlig
rättegång, kan man inte få kännedom
om.

Det är mycket otillfredsställande, att
en förskingring av detta slag först publiceras
i pressen. Det kan ifrågasättas,
om inte skadeverkningarna då blir större.
Felaktiga uppgifter kommer i omlopp
och medför större skada än om fakta
offentliggjorts av det ansvariga statsrådet.
Jag kan inte annat än karakterisera
det som en ringaktning för riksdagen
från finansministerns sida att inte i propositionen
nr 55 till förra årets riksdag
ge en redogörelse för vad som inträffat
vid malmförsäljningsbolaget i Belgien.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Först några allmänna reflexioner
om förutsättningarna för konstitutionsutskottets
dechargearbete. Under
behandlingen av dessa frågor i ut -

Onsdagen den 18 maj 1960 Nr 17 139

Ang. redovisning av en förskingringsaffär inom LKAB:s och TGO:s belgiska försäljningsbolag -

skottet betecknade en av utskottets ärade
ledamöter 107 § i regeringsformen
såsom ett muskedunder. Jag måste säga,
herr talman, att det ligger ovanligt mycket
i den karakteristiken. Från alla gamla
goda jakthistorier vet vi, att ett muskedunder
är ett mycket otympligt vapen,
som smäller mycket högt och som oftast
har den egenskapen, att det är nära nog
lika farligt för skytten som för villebrådet.
Jag måste tyvärr konstatera, att denna
paragraf lider av ungefär samma
svaghet. Den medger nämligen inga variationer
i omdömena på annat sätt än
att man har att — för den händelse man
anser att statsrådet icke har iakttagit
rikets sannskyldiga nytta — framställa
anmärkningsvrkande eller — som enda
variation — omförmälan till riksdagen.

Nu har man i den allmänna uppfattningen
och i tidningspressen under senare
år satt likhetstecken mellan anmärkningsyrkande
och omförmälan. Inte
heller här föreligger sålunda några påtagliga
nyanser. Denna stelbenthet i förutsättningarna
för dechargearbetet inedför
givetvis, att hela arbetet blir ganska
besvärligt.

Det ligger mycket i vad som sagts av
de tidigare talarna, att man bör bevara
riksdagens rätt gentemot Kungl. Maj:t.
Att utskottet har sin uppmärksamhet
riktad på den saken, framgår ju inte
minst av årets dechargebetänkande, där
ett enhälligt utskott uttalat sig i en fråga,
ett uttalande som redan har lagts till
handlingarna. Man har alltså den synpunkten
fullt klar för sig i detta sammanhang.

När man sedan går till att exempelvis
granska finansministerns handläggning
av förskingringsaffären vid LKAB, förhåller
det sig emellertid så, att man kommer
in på bedömningsproblem, som det

— med de begränsade resurser man har

— är ytterligt svårt att försöka tränga
in i på ett riktigt sätt. Det är också svårt
att i anledning av dessa problem göra
uttalanden, som på något sätt kan anses
vara till fyllest.

När herr Sveningsson här konstaterar
att den socialdemokratiska regering -

en för varje socialdemokrat i konstitutionsutskottet
och väl också i kamrarna
framstår som sakrosankt, så kan det
ligga någonting i det, men herr Svenningsson
sköt ju så till vida över målet,
att bland dem som tillhör icke-anmärkarna
befinner sig också ett antal centerpartister,
varav jag är en. Låt mig, herr
talman, i någon mån förklara, varför
man i ett ärende som detta inte kan komma
fram till att man kan yrka anmärkning
med användande av 107 § regeringsformen.
Tillåt mig då att först i all
korthet återge vad som tidigare hänt.

Förskingringen, som inträffade under
den tid då LKAB och TGOJ — vilka det
då gällde — helt eller delvis drevs i privat
regi, upptäcktes i och med att staten
inlöste huvudparten av TGOJ :s aktieinnehav
i malmbolaget. När förskingringen
hade upptäckts, underrättade
LKAB:s styrelse finansministern om vad
som hade hänt. Finansministern hade
naturligtvis då att göra en bedömning,
på vilket sätt denna givetvis i och för
sig både med hänsyn till beloppet och
omständigheterna ganska uppseendeväckande
historia skulle komma att verka.
Då bör man slå fast att malmbolaget,
d. v. s. .svenska staten, vid det tillfället
hade ett betydande intresse av att åtgärder
inte vidtogs som kunde rubba förtroendet
på malmmarknaden. Man bör
också i sammanhanget komma ihåg, att
de förskingrare det här gällde hade i sin
hand hela listan över de belgiska malmköparna
och sålunda hade kontrollen
över en marknad som för de svenska intressenterna
har varit och är av allra
största betydelse. Den reorganisation
som man nu måste göra kom också att
sammanfalla med en om än tillfällig
downperiod på malmmarknaden, då det
gällde att vara alldeles särskilt försiktig
med de kontakter man hade.

Beservanterna medger nu, att på detta
tidiga stadium kunde underlåtenheten
från finansministerns sida att offentliggöra
förskingringen försvaras, men de
säger att det vid en senare tidpunkt hade
varit riktigt att offentliggöra den. Nu
kommer man in på bedömningen. I vil -

140 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. redovisning av en förskingringsaffär inom LKAB:s och TGO:s belgiska försäljningsbolag -

ken grad skulle finansministern i större
omfattning ha tillgodosett de svenska intressena,
om han hade offentliggjort vad
som hade hänt? Hade Sverige vunnit tillbaka
ett enda öre av vad som var förlorat?
Nej, naturligtvis inte. Hade vårt
land över huvud taget varit betjänt av
att regeringen vid detta tillfälle hade offentliggjort
en storförskingring, som tidigare
hade ägt rum i ett privatdrivet
företag, utan att detta företags intressenter
var underrättade om vad som
hade skett? Jag tror att finansministern
i det ögonblicket i lika hög grad efterkom
innehållet i § 107 regeringsformen
om att iaktta rikets sannskyldiga nytta
som någonsin reservanterna gör i dag
genom att yrka anmärkning mot hans
sätt att handla.

I reservationen säges, att »under sådana
omständigheter kan de åberopade
ekonomiska hänsynen vid tiden för propositionens
avgivande i januari månad
1959 icke längre tillmätas någon större
betydelse». Ja, det är en bedömning som
reservanterna gör. Vi har gjort den bedömningen,
att ett offentliggörande även
vid det tillfället kunde ha haft stor inverkan.

Sedan är det en annan sak. Reservanterna
säger att de tycker, att om man
inte velat lämna en offentlig redovisning,
borde riksdagen internt ha kunnat
få reda på vad som inträffat. Reservanternas
talesmän har inte gått in på hur
detta skulle ske. Skulle frågan tas upp
inför lyckta dörrar i kamrarna eller
skulle den tas upp i utskottet? Jag måste
säga att vi tyvärr, herr talman, har dåliga
erfarenheter av tätheten i väggarna,
inte minst i konstitutionsutskottet under
senare år. Väggarna har där mer än någonsin
verkat vara såll, där det mesta
runnit ut innan det över huvud taget
hunnit komma på papperet. Från dessa
utgångspunkter har vi tre, som inte kunnat
biträda anmärkningsyrkandet, kommit
fram till den uppfattningen, att
ingenting på denna punkt har inträffat,
som är av den karaktären att man kan
åberopa § 107 regeringsformen. Visst
kan man diskutera vad som har hänt,

och visst kan man ha delade meningar,
men att man från detta kan komma fram
till att tillgripa det grövsta artilleriet,
bär för oss varit fullständigt obegripligt.

Om jag så, herr talman, ett ögonblick
får gå tillbaka till herr Sveningssons
uttalande om den vördnadsfulla solidariteten
gentemot regeringen, måste jag
säga att det kan ju ha sina risker för
en talesman för oppositionen att i dagens
situation göra en sådan deklaration, därför
att det otrevliga kan inträffa, att herr
Sveningsson råkar i motsatt situation en
annan gång, och då har herr Sveningsson
givit sig själv en orlovssedel att han, när
den situationen inträffar, kommer att
gå mycket hårt fram mot sina regeringsvänner.

Jag måste säga att det är naturligtvis
en olycklig utveckling som ägt rum, när
det kan konstateras att ett ställningstagande
i konstitutionsutskottets dechargearbete
har fått politisk färg. Men tillåt
mig säga, herr talman, att liksom det
inte är ens fel att två träter, är det i
detta fall inte den ena partens fel att
denna situation har uppstått. Jag tror
att jag kan säga det, eftersom jag i någon
mån intar en speciell ställning, då jag
tidigare har tillhört regeringsunderlaget
men numera inte gör det. Jag har sålunda
haft möjlighet att se saken från
båda sidor och bör därmed i någon mån
kunna vinna vitsord såsom ett i alla fall
relativt opartiskt vittne.

Jag tror att reservanternas bedömning
av denna fråga när det gäller LKAB
i någon mån är färgad av efterbedömning.
Jag tror att om man hade tänkt sig
in i situationen som den var då frågan
blev aktuell, hade man inte intagit denna
ställning. Jag är rätt förvånad över
att man här från talarstolen kan ställa
problemet så, att man hade förväntat ett
enhälligt utskott. Jag måste på denna
punkt säga, att det inte funnits några
som helst förutsättningar för ett sådant
förhållande.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag har inte någon som
helst avsikt att deltaga i sakdiskussio -

Onsdagen den 18 maj 1960 Nr 17 141

Ang. redovisning av en förskingringsaffär inom LKAB:s och TGO:s belgiska försäljningsbolag -

nen i denna fråga, då den föregående
talaren besitter betydligt större sakkunskap
än jag i dessa förhållanden. Jag
begärde närmast ordet därför att herr
Sveningsson ställde en direkt fråga till
de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet.

Herr Sveningsson började med en deklaration,
i vilken han sade att det är
en viss olust med dechargearbetet beroende
på att de socialdemokratiska ledamöterna
alltid finner de socialdemokratiska
statsråden vara så utomordentligt
felfria och utomordentligt fulländade,
att de aldrig går med på någon anmärkning
mot dem. Herr Sveningssons
yttrande är nog en reminiscens från tidigare
dechargedebatter, då vi hade en
klar socialdemokratisk majoritet och då
vi hade en koalitionsregering. Vad finns
det för anledning för herr Sveningsson
att nu göra ett sådant påpekande, när
det de facto sitter tio socialdemokrater
och tio borgerliga i konstitutionsutskottet
och det således inte finns socialdemokratisk
majoritet i utskottet? Jag
skall be att få påminna herr Sveningsson
om, att om man tittar på alla reservationerna
här, finner man att det
inte bara är socialdemokraterna som
varit med och friat regeringen, utan
på varje punkt är det också ledamöter
från de borgerliga partierna som gjort
det. Jag skall förresten be att få gratulera
herr Sveningsson till att han själv
varit med och på en punkt anslutit sig
till en sådan ståndpunkt, när det gäller
reservationen under avdelning C beträffande
punkt II.

Jag tror att herr Sveningssons uppfattning
om hur arbetet bedrivs i utskottet
är fullständigt felaktig. Jag tycker
nog, att herr Torsten Andersson kommit
sanningen bra mycket närmare när han
talade om de ålderdomliga bestämmelser,
som gör att arbetet kan vara besvärligt
då och då.

Den direkta fråga, som herr Sveningsson
ställde till socialdemokraterna i utskottet
var den, om de skulle visa samma
tolerans gentemot en borgerlig regering,
om det skulle bli en sådan. Jag

kan bara svara för min egen del, och
jag skall svara följande: Om den av herr
Sveningsson antydda olyckan mot förmodan
skulle drabba vårt land, kommer
i varje fall jag att arbeta på samma
sätt i konstitutionsutskottet i dechargeärenden,
som jag hittills gjort.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vi har naturligtvis inte
samma uppfattning, herr Elmgren och
jag, om den där olyckan som skulle inträffa,
om det blev en borgerlig regering.
Den saken tjänar det inte mycket
till att diskutera vid detta tillfälle.

Herr Elmgren framhöll vidare, att det
inte bara är socialdemokratiska ledamöter
som försvarar regeringens handlande
i konstitutionsutskottet. Till det
vill jag bara säga, att man kan vara alldeles
säker på att de socialdemokratiska
ledamöterna försvarar regeringen
och inte vill vara med om någon anmärkning.

Min ärade länskamrat Torsten Andersson
känner sig litet besviken över
att jag inte i mitt första anförande markerade,
att han inte var med på denna
reservation. Det förbiseendet kan jag be
om ursäkt för. Jag vill nog säga, att det
hade varit all anledning för honom att
följa vice ordföranden i konstitutionsutskottet
och också vara med på reservationen.

Herr Torsten Andersson talar vidare
om att denna § 107 i regeringsformen
är, som han uttryckte det med ett citat
från konstitutionsutskottet, ett gammalt
och omodernt muskedunder. Jag vill inte
skriva under, att hans jämförelse ur
jägarsynpunkt var riktigt bra, nämligen
att det skulle vara särskilt farligt för
dem som använder det, men jag vet
inte om herr Torsten Andersson är jägare
eller inte.

Så länge som det inte finns någon
annan form för anmärkning och så
länge grundlagen inte har andra bestämmelser
än denna § 107, så måste
den väl tillämpas. Det har ju varit gott
om tid för en socialdemokratisk regim

142 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. tillsättandet av en lektorstjänst vid Johannes samrealskola och kommunala gymnasium
i Malmö

här i landet att ändra den paragrafen i
grundlagen, om den nu inte är så modern
längre. Jag hävdar emellertid den
uppfattningen, att grundlagens bestämmelser
när det gäller dechargearbetet
alltjämt måste tillämpas. Jag vill också
säga att jag i det avseendet inte motser
en borgerlig regering med några bekymmer.
Även då kommer jag helt naturligt
att hävda, att grundlagens bestämmelser
skall tillämpas.

Herr Torsten Andersson framhöll vidare,
att statsrådet hade tillvaratagit
landets sannskyldiga nytta genom att
inte redogöra för denna förskingringsaffär
tidigare. Jag tycker nog att vi vet
mycket litet om detta, och det kommer
aldrig att vinnas någon klarhet över vilka
stora ekonomiska värden som därigenom
blev räddade. Jag vill gärna i
det sammanhanget citera, vad ledamoten
av denna kammare herr Birke sade
i den omtalade interpellationsdebatten
förra året. Han sade, att när malmköparna
i Belgien inte läser de belgiska
tidningarna, då har man föga anledning
att tro, att de läser Kungl. Maj:ts propositioner
och vad som sägs i riksdagen.

Man kan få den uppfattningen av dem
som här försvarat utskottets ställningstagande,
att de menat att dechargearbetet
skulle bedrivas så, att det inte någonsin
förekom några anmärkningar;
men jag hoppas att jag på den punkten
har missuppfattat utskottets talesmän.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall be att få upprepa
vad herr Sveningsson sade på en
punkt. Han sade att vi vet så litet om
omständigheterna i detta fall. Just det,
herr talman, det var det vi gjorde, och
därför menar jag på mycket goda grunder
att det i en sådan situation är bättre
att fria än att fälla. Det är det som är
skillnaden mellan oss två.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Herr Torsten Andersson
framförde i sitt tidigare inlägg syn -

punkter på hur riksdagen skulle ha informerats
och kom in på möjligheten att
informera riksdagen internt. Han talade
då om dåliga erfarenheter ifrån utskotten
då det gällt att delge utskotten hemliga
och ömtåliga förhållanden, men att
saker och ting har läckt ut skall väl inte
anföras som ett skäl emot att dylika informationer
skall ges utskotten? När det
gäller att väga riskerna för att sådana
saker skall komma ut mot riksdagens
rätt att få informationer bör väl valet
inte vara svårt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Torsten Andersson säga, att vad jag uttalade
mig om var storleksordningen av
de ekonomiska förluster som bolaget
och aktieägarna har lidit. Det är mycket
svårt att bedöma vad olyckan hade
blivit, om finansministern hade lämnat
uppgifter om förskingringsaffären på
ett tidigare stadium, men ingen tvekan
råder om att finansministern hade kännedom
om denna stora förskingring och
hade skyldighet att lämna uppgift därom
i proposition nr 55, såsom vi reservanter
har framhållit.

Ang. tillsättandet av en lektorstjänst vid
Johannes samrealskola och kommunala
gymnasium i Malmö

Enligt en rörande avdelningen B,
punkten II, avgiven reservation hade
herr Braconier, med instämmande av
herr Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg,
herrar Hedblom, von Friesen och Hammar
samt fru Sjöqvist, ansett, att utskottet
bort besluta anmärkning jämlikt
§ 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Edenman,
med anledning av Kungl. Maj:ts
i protokoll över ecklesiastikärenden den
5 juni 1959 omförmälda beslut att förordna
adjunkten, fil. lic. Inge Svensson
till lektorstjänst i modersmål och historia
med samhällslära vid det vid Johannes
samrealskola i Malmö förenade
kommunala gymnasiet.

Onsdagen den 18 mai 1960 Nr 17 143

Ang. tillsättandet ay en lektorstjänst vid Johannes samrealskola och kommunala gymnasium
i Malmö

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Under samma avdelning
som föregående ärende har herr Braconier
under punkt II yrkat anmärkning
enligt regeringsformens § 107 mot statsrådet
Edenman med anledning av att
statsrådet vid tillsättandet av en lektorstjänst
enligt reservanternas mening frångått
gällande befordringsgrunder och
därvid även kommit att frångå skolöverstyrelsens
förslag.

Till ifrågavarande lektorstjänst vid
Johannes samrealskola i Malmö utnämndes
den 5 juni 1959 fil. lic. Inge Svensson,
Malmö, trots att skolöverstyrelsen
och alla lägre instanser satt docenten
Ola Lindqvist, Lund, i första förslagsrummet.
Dessa instanser har utgått ifrån
att gällande befordringsgrunder skulle
tillämpas. Befordringsgrunderna är följande: 1.

undervisningsskicklighet och nit;

2. kunskaper och färdigheter i ämnen,
som hör till tjänsten eller eljest kan
vara av betydelse vid tjänstens utövande;
samt

3. längden av väl vitsordad tjänstgöring.

I fråga om lektorstjänst stadgas att de
två första befordringsgrunderna skall
likställas. Märkas bör att vid bedömning
av andra befordringsgrunden skall särskild
vikt fästas vid betyget i teologie
eller filosofie licentiatexamen samt vid
disputation för filosofie eller teologie
doktorsgrad. Eftersom herr Lindqvist,
den av regeringen förbigångne, i motsats
till den utnämnde herr Svensson
hade disputerat, var Lindqvist klart
överlägsen enligt den andra av de tre
bedömningsgrunderna.

Det var inte endast doktorsgraden som
gjorde Lindqvist överlägsen. Han var
också överlägsen enligt den första bedömningsgrunden;
han hade ett ovanligt
högt betyg, vilket också påpekades vid
föredragningen inför konstitutionsutskottet.

Sakkunskapen har sagt att det är ett
relativt ringa antal som kommer upp
till ett sådant betyg som Lindqvist innehar.
Ilan var fullt kompetent att inneha

denna ordinarie tjänst. Han hade också
av skolöverstyrelsen förklarats kompetent
att söka befattningen. Skolöverstyrelsen
har givetvis handlat såsom den
anser att vederbörande stadga bör tolkas.
Lindqvist har ansetts ha en så markant
samlad överlägsenhet enligt de två
första och viktigaste befordringsgrunderna,
att han trots sin korta tjänstgöringstid
satts främst, och den av regeringen
utnämnde kom icke ens i andra
utan först i tredje förslagsrummet.

Vad som är regeringens motiv i detta
fall är säkert inte lätt för någon att
klara ut. Man måste ha den uppfattningen,
att här har skett en bedömning som
ligger vid sidan av skolstadgan; man
har tagit hänsyn till sådant som regeringen
är särskilt intresserad av.

Vad regeringen har att anföra till sitt
försvar är att det för Lindqvist felade
en halv termin i tjänstgöringstidens
längd, men han hade, som jag redan
sagt, fått skolöverstyrelsens dispens att
söka befattningen. Efter denna dispens
gör statsrådet Edenman en högst godtycklig
tolkning av den stadga som han
tidigare har utfärdat.

I läroverksstadgan av 1958 sägs om
dispensrätten i § 177 punkten 8: »Dock
må skolöverstyrelsen, då omständigheterna
därtill föranleda, på gjord framställning
förklara sökanden behörig till
ordinarie lektors- eller adjunktstjänst
utan hinder därav, att han ej fullgjort
den i förevarande punkt stadgade tjänstgöringen.
» Skolöverstyrelsen har i cirkulär
meddelat den praxis som skolöverstyrelsen
följer.

Regeringen vill endast acceptera dispensrätten,
när »omständigheterna därtill
föranleda». Något stöd i stadgan för
denna tolkning finns inte.

Om nu skolöverstyrelsen bär en tolkning
av läroverksstadgan och Kungl.
Maj:t en annan och dessa tolkningar väsentligt
strider emot varandra, så borde
Kungl. Maj:t tillse att stadgan blir ändrad
till förmån för en enhetlig tillämpning.
Det kan inte vara riktigt att en
högt kvalificerad sökande som har disputerat
får dispens och att denna dis -

144 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. tillsättandet ar en lektorstjänst vid Johannes samrealskola och kommunala gymnasium
i Malmö

pens sedan skall vara ett hinder för att
han blir likställd med andra sökande.

Det är en oerhörd nonchalans av en
departementschef att i så viktiga frågor
som utnämningar förkasta enhetliga normer
för bedömning av sökandes kvalifikationer.
En stadga skall inte ge utrymme
för godtycke. Som docentförbundet
har framhållit i ärendet är det för
forskningen vid universiteten av utomordentlig
vikt att den vetenskapliga insats
som en doktorsavhandling utgör
tillmäts eu avsevärd betydelse vid tillsättning
av lektorstjänster. Ett avsteg
härifrån måste få allvarliga konsekvenser
för rekryteringen till den högre
forskningen. Utnämningen av Inge
Svensson har också, såsom docentförbundet
understrukit, uppfattats som ett
nytt direktiv, innebärande en nedvärdering
av den vetenskapliga meriteringens
betydelse. Detta måste rimma illa
med den tanke som synes ligga bakom
1958 års allmänna skolstadga.

Vad som tidigare har haft sin betydelse
tycks också Inge Svensson ha förstått,
eftersom han företedde ett intyg att han
var sysselsatt med utarbetande av en
doktorsavhandling, vilken beräknades
bli färdig inom det år då intyget gavs.
Intyget var daterat den 1 april 1958 och
utfärdat av preceptorn, nuvarande professorn
Oscar Bjurling. Svensson har
ännu inte disputerat. Avhandlingen blev
alltså inte färdig inom ett år.

Det har i skolkretsar också väckt stort
uppseende i denna utnämningsfråga att
den utnämnde icke överklagade skolöverstyrelsens
beslut. Detta är mycket
ovanligt och har tytts så, att Svensson
icke ansett sig ha några bärkraftiga skäl
att anföra mot den placering som skolöverstyrelsen
gjorde. Vid ett klagoförfarande
tvingas den som anser sig förbigången
att öppet redovisa sina argument,
som motparten sedan har möjlighet
att bemöta.

Med den metod som här har använts
har vad som skett hänt i det fördolda.
Den av Kungl. Maj:t förbigångne har inte
fått någon chans att försvara sig, och
den intresserade allmänheten är hän -

visad till gissningar om vilka bevekelsegrunder
som fällt utslaget. I ett fall som
detta måste misstanken uppstå att, såsom
jag även har antytt, bedömningsgrunder
som ligger utanför skolstadgan
har kommit till användning. Då reservanterna
har den uppfattningen, att här
föreligger skäl för anmärkning, har jag,
herr talman, funnit anledning att anföra
dessa synpunkter.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Herr Sveningsson har
även i detta ärende tämligen utförligt
utvecklat reservanternas syn. Jag vill
därför begränsa mig till några kortfattade
synpunkter.

Först bör fastslås att skolöverstyrelsen
redan tidigare förklarat docenten
Ola Lindqvist behörig att söka och inneha
lektorstjänst. En av huvudsynpunkterna
från reservanternas sida är
att den som erhållit dispens från ett
uppställt behörighetskrav skall jämställas
med övriga sökande. Bedömningen
skall då ske med utgångspunkt från
samtliga meriter.

Rektor vid skolan i fråga fann att
Lindqvist borde placeras främst. Han
nämnde ej ens den senare utnämnde licentiaten
Svensson utan tvekade mellan
Lindqvist och en annan sökande,
licentiaten Sandstedt. Lindqvist placerades
dock först på grund av sin överlägsenhet
enligt de två första befordringsgrunderna.
Enligt allmänna skolstadgan
skall ju gälla som första befordringsgrund
undervisningsskickligheten,
som andra befordringsgrund examensmeriter
och först i tredje hand tjänstgöringstidens
längd. Lindqvist har ett
sällsynt vackert provårsbetyg med A i
undervisningsskicklighet — ej särskilt
ofta utdelat — och även i nit och i fallenhet.

Skolöverstyrelsen beslöt föreslå Lindqvist
till erhållande av tjänsten. Härom
rådde enighet mellan föredraganden
och de övriga ledamöterna. Det var den
markanta överlägsenheten enligt de två
första befordringsgrunderna som var avgörande.
Enligt allmänna skolstadgan

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 145

Ang. tillsättandet av en lektorstjänst vid Johannes samrealskola och kommunala gymnasium
i Malmö

skall vid bedömning av andra befordringsgrunden
särskild vikt fästas vid avlagt
disputationsprov. Lindqvist har disputerat
och erhållit AB och som nämnts
även förordnats till docent.

Men glädjen varade inte länge för den
föreslagne! Kungl. Maj:t förordnade
överraskande Svensson till lektorstjänsten.
Eftersom inga besvär hade anförts
räknade väl alla med att Lindqvist skulle
förordnas. Men så skedde alltså inte.
Orsaken var avvikande uppfattning mellan
Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen
beträffande innebörden av lämnad dispens.
Dispensen för Lindqvist gällde kravet
på minst två läsårs full tjänstgöringstid.
Skolöverstyrelsen må ge dispens
då omständigheterna därtill föranleder,
enligt läroverksstadgans formulering.
överstyrelsens praxis är att för
i övrigt väl meriterad lärare behörighet
kan ges om tjänstgöringstiden uppgår
till minst tre terminer. Lindqvist hade
mer än tre och en halv terminer, och
hans ovanligt goda provårsbetyg och
doktorsgrad gjorde honom i högsta grad
väl meriterad.

Departementet har i en promemoria
redogjort för sin syn på innebörden av
dispensrätten. Bl. a. anföres att bestämmelsens
innebörd inte kan vara att
praktisk erfarenhet kan ersättas av exempelvis
goda examensprestationer, men
det förstklassiga provårsbetyget kan
man väl knappast bortse från. Det finns
enligt min mening skäl att anse Lindqvist
överlägsen Svensson, även om
Lindqvist endast haft sin licentiatexamen,
med hänsyn just till det vackra
provårsbetyget.

Vidare anföres bl. a. att vid beredningen
av tillsättningsärenden inom ecklesiastikdepartementet
har man under
en längre tid ställt kraven på lärarerfarenhet
högre än den stadgade minimitjänstgöringen.
En sökande med mycket
kort tjänstgöring har ansetts böra
stå tillbaka för sökande med mångårig
erfarenhet, även om han haft mycket
starka meriter enligt de båda andra befordringsgrunderna.
Departementschefens
uppfattning, som avviker från skol 10

Första kammarens protokoll 1360. Nr 17

överstyrelsens, har jag svårt att förstå.
Allmänna skolstadgans huvudregel är ju
i alla fall att tjänstgöringstidens längd
är tredje befordringsgrund efter provår
och akademiska examina. I det konkreta
fall vi har att behandla i dag fäster
jag mig vid att den förordnade
knappast har någon särskilt lång lärarbana
bakom sig. Nio års tjänst är inte
särskilt mycket. Snarare borde man med
det anförda resonemanget ha stannat
för Sandstedt, som har nära 32 terminers
tjänstgöring bakom sig.

Med den praxis som departementet nu
introducerat skapas ovisshet hos lärarkåren
om vad man har att rätta sig efter
vid lärartillsättningar. Behörighet
till lektors- och adjunktstjänst gällde
för övrigt tidigare redan efter tre terminers
tjänstgöring. Det är uppseendeväckande
att departementet säger sig
»under en längre tid» ha tillämpat ovannämnda
praxis. Enligt uppgift från
skolöverstyrelsen kan man ej finna annat
än att denna lektorsutnämning är
den första som avviker från tidigare
praxis. Att denna praxis icke tillämpats
tidigare finns flera exempel på. 1957
och 1954 erhöll docenter lektorat med
respektive 2 och 0,33 terminers tjänstgöring
och dessutom i ena fallet lägre
och i det andra samma provårsbetyg
som konkurrerande licentiater.

Med den nedvärdering av doktorsgraden
som kommit till uttryck i detta
utnämningsärende inspirerar man sannerligen
inte universitetsstuderande att
lägga ned tid och pengar på avhandlingsarbete.
Den brist som redan finns
på kvalificerade aspiranter till lektorstjänster
kan befaras bli ännu större om
disputation icke längre räknas lika högt
som tidigare.

Särskilt väsentligt är — jag återkommer
till den frågan — att rätten till
dispens kommer till klarare uttryck i
läroverksstadgan. Att Kungl. Maj:t på
sätt som skett kommer med en tolkning
som vitt skiljer sig från skolöverstyrelsens
är icke tillfredssställande. Stadgan
bör icke ge utrymme för så stora skiljaktigheter
i tolkningarna.

146 Nr 17 Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. tillsättandet av en lektorstjänst vid Johannes samrealskola och kommunala gymnasium
i Malmö

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Låt mig börja med att
säga att det även i denna fråga finns
anledning att tala om herr von Friesens
muskedunder.

Det gäller här ett ärende som sett från
olika bedömares synpunkt varit mycket
tveksamt. När rektor skulle avge förslag
anmälde han stor tvekan i valet
mellan docent Lindqvist och sökanden
Sandstedt, vilken senare ju hade en
mycket lång lärartjänstgöring. Lindqvist
var klart överlägsen enligt de två
första befordringsgrunderna och underlägsen
enligt den tredje. Den utnämnde
Svensson var överlägsen Sandstedt enligt
första och andra befordringsgrunderna
och underlägsen honom enligt
tredje befordringsgrunden.

Om man skall ta upp utnämningsfrågor
till debatt i konstitutionsutskottet
och riksdagen bör man akta sig för att
aktualisera tveksamma frågor. Jag kan
förstå att man tar upp fall som man anser
ha principen betydelse. De instanser
som till att börja med trodde sig se
ett principiellt avgörande i detta utnämningsärende
har numera betydligt
lugnat sig. Docentföreningen hyser t. ex.
inte längre de farhågor som den hade
i början.

Jag vill alltså, herr talman, för det
första understryka hur svårvägd denna
fråga är, varför jag inte anser det riktigt
att här tillgripa anmärkningsvapnet.

För det andra vill jag bemöta ett par
yttranden som herr Sveningsson fällde
och som jag inte kan låta stå oemotsagda.
Herr Sveningsson sade att det inte
är så lätt att förstå departementets avsikter,
och han insinuerade att det kanske
var något utanför stadgan som här
hade inspirerat ecklesiastikministern.
Jag tror att herr Hedblom kom sanningen
närmare. Herr Hedblom konstaterade
att vad det här gällde var
en tvist om innebörden av lämnad dispens.
Man behöver därför inte dra in
några ovidkommande saker. Vad det här
gäller är en olika bedömning från Kungl.
Maj:ts respektive skolöverstyrelsens si -

da. Utskottets majoritet har funnit att
den av Kungl. Maj:t hävdade linjen har
fog för sig. Man kan väl heller inte frånkänna
Kungl. Maj:t, som ju har varit
med om att utfärda skolstadgan, vetskap
om vad Kungl. Maj:t har avsett med föreskrifterna
i denna stadga. Man har
från departementet menat att det i detta
fall inte var på sin plats att ge dispens,
när det fanns sökande som hade fullgod
meritering och även den minimitjänstgöring
som erfordrades. Man har således
menat att dispensvägen skall gälla sådana
fall där det inte finns fullt meriterade
sökande. Naturligtvis kan det sägas
att Kungl. Maj :t har en strängare syn än
skolöverstyrelsen på frågan om minimitjänstgöringen,
men det konstaterandet
borde inte behöva föranleda sådana reflexioner
som herr Sveningsson gjorde
om att något ovidkommande spelat in.

Utskottets majoritet har bedömt denna
fråga och funnit att den syn, som Kungl.
Maj:t hävdat, har fog för sig och stämmer
med skolstadgan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Som utskottets ordförande
sagt är det väl ganska naturligt att
Kungl. Maj:t i ett ärende som detta kan
finna en motivering för sitt handlande
och alltså säga, att tvisten gäller tolkningen
av denna dispens. Men nog måste
man tycka att om en sökande med så
höga kvalifikationer som herr Lindqvist
får dispens att söka befattningen så borde
han i det avseendet vara jämställd
med övriga sökande; just det förhållandet
att han fått dispens borde inte inverka
på något sätt på kvalifikationerna
i sin helhet.

Herr FJmgren tog fram det där »muskedundret»
också i denna debatt. Jag
börjar nog allt mer och mer luta åt uppfattningen
att det i stället för ett »muskedunder»
är ett ganska värdefullt redskap,
och jag gör det av den anledningen
att herr von Friesen ju är en gammal
ledamot av konstitutionsutskottet —
han har suttit där i många, många år
— med enligt mitt omdöme synnerligen

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 147

Ang. tillsättandet av en tjänst såsom bokhållare vid statens järnvägar

goda kvalifikationer att bedöma ett ärende
som detta. Därför kan det ju tänkas
att § 107 inte är så oanvändbar som
majoriteten vill göra gällande.

Ang. tillsättandet av en tjänst såsom bokhållare
vid statens järnvägar

Enligt en angående avdelningen B,
punkten III, avgiven reservation hade
herr von Friesen jämte fru SegerstedtWiberg
samt herrar Hedblom och Hammar
ansett, att utskottet bort yrka anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
statsrådet Skoglund, i anledning av
Kungl. Maj:ts i protokoll över kommunikationsärenden
den 13 november 1959
omförmälda beslut rörande tillsättandet
av befattning såsom bokhållare vid statens
järnvägar.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Även denna punkt i utskottets
memorial gäller ett befordringsärende,
denna gång en tjänst vid järnvägsstyrelsens
kontrollkontor.

Till befattningen fanns två sökande av
intresse i detta sammanhang. Av de två
var den ena en kvinnlig sökande, Elly
Nordensvärd. Hon hade den längsta
tjänstgöringstiden, studentexamen, och
hade därutöver genomgått specialkurser
i engelska och franska. I tjänsten hade
hon företagit studieresor utomlands. Den
manlige sökanden hade realexamen samt
studentexamen i tyska och geografi. Han
hade genomgått kontorsskrivarkurs och
trafikelevkurs vid SJ:s kontrollkontor.

Tjänsten som söktes var placerad på
kontrollkontorets avdelning för persontrafik
med utlandet. Någon särskild instruktion
fanns inte för innehavaren av
tjänsten. Arbetet avsåg främst handhavandet
av redovisningar i den internationella
trafiken och vid sidan därav sammanföring
och avslutning av räkenskaper.

Den manlige sökanden erhöll tjänsten.
Då man letar efter skälen till att han,
trots att kvinnan hade avgjort överlägsna
meriter i fråga om betyg och tjänst 10f

F örsta kammarens protokoll 1960. Nr 17

göringstid, föredrogs framför henne finner
man huvudsakligen två skäl: För
det första hade han genomgått den omnämnda
kontorsskrivarkursen. För det
andra sades han äga fallenhet för arbetsledning.

Men samtidigt bör observeras att då
tjänsten ledigförklarades sades intet om
kursen. Först i efterhand har den tillskrivits
avgörande betydelse.

Inte heller hade det diffusa talet om
fallenhet för arbetsledning framförts tidigare.
När det drogs fram och gavs
sådan betydelse kan ingen som sysslat
det allra minsta med befordringsärenden
som berör också kvinnor undgå att göra
den reflexionen att mannens överlägsna
förmåga såsom arbetsledare brukar
användas som tillhygge då man vill befordra
män på kvinnors bekostnad. Det
talet präglas av den tankens oklarhet
som kommer väl till pass då man vill
slippa att ange varför man inte tillämpar
regeringsformens ord i § 28, att vid
befordringar »avseende må fästas endast
å de sökandes förtjänst och skicklighet».

Dessutom gäller i denna tjänst att vederbörande
endast har ett par, tre personer
under sig. Det kan följaktligen
inte behövas några eminenta ledaregenskaper
i tjänsten, men väl krävs goda
kunskaper i främmande språk och kännedom
om utländska förhållanden.

Man fäster sig också vid att det ingen
gång har nämnts att Nordensvärd skulle
sakna förmåga att leda arbetet eller sakna
kunskaper som krävs för tjänsten.
Vid tidigare tillfällen har hon tvärtom
utfört liknande arbeten och även erhållit
synnerligen goda vitsord. Hon har avancerat
snabbt ända tills hon nu stoppats.

Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening
har protesterat mot beslutet.
Även Yrkeskvinnors samarbetsförbund
har protesterat. Båda organisationerna
anser efter noggrann prövning att Nordensvärd
blivit förbigången inte för att
hon saknat lämplighet och förtjänst utan
fastmer emedan hon är kvinna. Organisationerna
bär framhållit att denna misstanke,
som även är aktuell beträffande
andra tjänstetillsättningar inom järnvägsstyrelsen,
skapat vantrivsel och håg -

148 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. stadgandet om sekretesskydd för handlingar rörande statliga bolag

löshet bland den kvinnliga personalen.
Att överklagandena inte blivit flera sägs
till stor del bero på att det krävs mod
och uthållighet av den som väljer en
sådan utväg. Samtidigt som man inte
anser att det rör sig om en enstaka företeelse
framhålles att då liknande ärenden
förekommit i andra verk har det
gått relativt snabbt att få rättelse.

Reservanterna finner, herr talman, att
kommunikationsministern genom att
lämna besvären utan avseende handlat
mot grundlagens bestämmelser. Ett sådant
handlingssätt gör att det finns skäl
att fråga sig om påståendet är riktigt att
»kvinnornas löne- och befordringsgång
i förvärvsarbetet brukar sluta där männens
börjar».

Regeringspartiets vägran att ratificera
ILO-konventionen nr 111, som bland annat
förbjuder diskriminering på grund
av kön i fråga om möjligheter och behandling
vid anställning eller yrkesutövning,
får onekligen en allvarligare
aspekt då man ser den mot bakgrunden
av ett sådant här ärende. Det är inte
här fråga om något allmänt missnöje
utan just om diskriminering på grund
av kön. Hade regeringen valt att ratificera
konventionen, hade den på ett helt
annat sätt övertygat om sin vilja att förhindra
handlingar som tyder på ett reaktionärt
tänkesätt.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Låt mig börja med att
säga att jag personligen är anhängare av
att man och kvinna skall vara likaberättigade
när det gäller tillsättande av
tjänster och att allenast skicklighet, utbildning
och liknande ting skall vara utslagsgivande.
Frågan om kön skall således
inte i detta fall ha någon som
helst betydelse. Jag tror emellertid att
man skall akta sig för att i denna diskussion
dra in den av fru SegerstedtWiberg
nämnda konventionen och över
huvud taget att använda det föreliggande
fallet som ett exempel på diskriminering
av kvinnorna.

För att något analysera det fall som
vi nu behandlar vill jag påpeka att detta

utnämningsärende skiljer sig från det
vi nyss behandlade så till vida att ämbetsverket
och Kungl. Maj:t har haft
samma uppfattning. I det föregående fallet
förelåg ju en skillnad beträffande
uppfattningarna mellan ämbetsverket
och regeringen.

Fru Segerstedt-Wiberg har ju konstaterat
att den utnämnde hade betyg från
en kontorsskrivarkurs, vilket Elly Nordensvärd
inte hade, och likaså har hon
talat om fallenhet för arbetsledning. Jag
vill emellertid framhålla att det finns
uttalanden av järnvägsstyrelsen som är
betydligt starkare än detta. Jag läser ur
ett av järnvägsstyrelsens yttranden med
anledning av klagomål av Elly Nordensvärd
följande: »Även om klaganden är
insatt i ärenden inom sitt verksamhetsområde,
har hon dock icke fullgjort sådana
arbetsuppgifter, som enligt vad
ovan sagts är förenade med nu ifrågavarande
tjänst. Hon måste därför helt
naturligt vara underlägsen den utnämnde,
då denne sedan flera år handlagt
ärenden av detta slag.»

Det väsentliga för järnvägsstyrelsen
och för Kungl. Maj:t har tydligen varit
att den utnämnde hade en mångsidigare
erfarenhet just på det speciella arbetsområde
det här gäller. Detta finner
jag vara ett skäl för att man skall akta
sig för att göra denna utnämning till
något slags stridsfråga om könen.

Ang. stadgandet om sekretesskydd för

handlingar rörande statliga bolag

Enligt reservationen gällande avdelningen
C, punkten II, hade fru Segerstedt-Wiberg
jämte herrar Källqvist, von
Friesen och Hammar ansett, att en, i enlighet
med Kungl. Maj:ts beslut den 20
februari 1959, i administrativ ordning
utfärdad kungörelse angående tillägg till
2 § kungörelsen den 4 januari 1939 med
förordnanden på civilförvaltningens område
jämlikt lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, genom vilket tillläggsstadgande
bereddes sekretesskydd
för handlingar rörande statliga bolag,

Onsdagen den 18 maj 19C0

Nr 17 149

Ang. stadgandet om sekretesskydd för handlingar rörande statliga bolag

bort föregås av ett förtydligande av 21 §
sekretesslagen.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! Vid punkten C II har
reservanterna förklarat sig föga övertygade
om riktigheten i det förfaringssätt
som använts. De har gjort det
utan att åberopa någon speciell paragraf
i regeringsformen, som bär om någonstans
talar ett ålderdomligt språk, vilket
inte passar på sådana moderna företeelser
som de statliga bolagen. Det är
alltså av detta skäl och därför att vi
finner att det tidigare omtalade muskedundret
är ohanterligt som vi valt detta
tillvägagångssätt, inte därför att vi på
något sätt betvivlar det befogade i vårt
klander.

Genom ett tilläggsstadgande till kungörelsen
av den 4 januari 1939 har man
infört sekretesskydd för handlingar rörande
de statliga bolagen, som inkommit
till eller upprättats i statsdepartementen.
För att kunna göra detta har
man utan vidare utgått från att de statliga
bolagen bör betraktas som enskilda
företag. Den tolkningen är enligt vår
åsikt högst diskutabel.

Vidare bör för det första observeras
att handlingarna är allmänna och enligt
tryckfrihetsförordningens § 2 skall
finnas tillgängliga för alla svenska medborgare.
För det andra skall enligt samma
paragraf noga anges i vilka fall
sekretesslagen skall gälla. Tolkningsfrågor
bör alltså inte kunna uppstå. För
att kunna utfärda kungörelsen med åberopande
av sekretesslagen har man nödgats
ge den senare en elasticitet som
inte går att förena med dess anknytning
till eller beroende av tryckfrihetsförordningen.
Annorlunda uttryckt har kungörelsen
inte stöd av sekretesslagen.

För att visa hur diskutabelt det administrativa
förfarande, som här använts
är, skall jag tillåta mig att skissera
bakgrunden till kungörelsen. Den
utfärdades den 20 februari 1959, sedan en
promemoria utarbetats i handelsdepartementet
den 9 februari. Denna i sin tur var
föranledd av en doktorsdisputation som
ägde rum den 28 februari i samband

med publicerandet av avhandlingen
»Statsmakterna och de statliga bolagen».
I promemorian framhålles att inom departementet
förvarades inemot 900 handlingar
om de statliga bolagen och att
dessa inte var diarieförda. De förvarades
i särskilda dossierer och gav kort
uttryckt allmänna överblickar över bolagens
utveckling. Detta förfarande var,
heter det i promemorian, endast känt
— jag citerar ordagrant — »av en
trängre krets inom departementet». Det
heter vidare att »vissa uppgifter i dagarna
publicerats i anslutning till pågående
utredning om de statliga företagsformerna.
Det kan förutses att frågan
om ett utlämnande av handlingarna till
följd härav kommer att aktualiseras. Då
det härvid knappast torde generellt kunna
hävdas att handlingarna inte är att
anse som allmänna handlingar bör åtgärder
vidtagas för att bereda bolagen
erforderligt skydd mot skadlig insyn».

Sedan kommer man fram till att »bolagen
i lagens mening måste anses vara
enskilda företag». »Visserligen», säger
man — och demonstrerar tydligt sin
osäkerhet — »framgår av sammanhanget
vid lagens tillkomst att man ej tänkte
på förhållanden av ifrågavarande art.»
Den kommentaren är sannerligen befogad,
ty då sekretesslagen kom till hade
man alls inte statliga bolag i åtanke,
inte bara därför att bolagen då inte
fanns i samma omfattning som nu, utan
främst emedan man -— när statens intressen
fördes på tal -— åsyftade sådant
som kunde lända riket till skada. Man
åsyftade alltså inte statens ekonomiska
intressen i ett företag. Men nu konstaterade
författarna att »de statliga bolagen
är formellt fristående rättssubjekt»,
med andra ord enskilda företag, och
att det är deras intressen det rör sig
om. »Det statliga intresset», säger man,
»kommer här in först i andra hand i
form av aktieägarnas intresse.»

I detta läge skyndade man att göra ett
tillägg till kungörelsen i stället för att
ändra själva sekretesslagen, vilket hade
krävt riksdagens medverkan. Även om
man kan förstå förskräckelsen och
brådskan inom departementet inför tan -

150 Nr 17

Onsdagen den 18 mai 1960
Ang. ianspraktagande av viss del av de Längmanska donationsmedlen

ken på pressens eventuella intresse för
de 900 icke diarieförda handlingarna,
är detta inte något försvar för en tolkning
av sekretesslagen till förmån för ett
administrativt förordnande. Skall man
undvika ett skadligt hemlighetsmakeri är
det nödvändigt att sekretesslagen inte
handhas så, att man kommer i konflikt
med den väsentliga bestämmelsen i
tryckfrihetsförordningen, att man skall
»noga ange de fall då allmänna handlingar
skall hållas hemliga».

Att för vinnande av kortsiktiga fördelar
uppge denna princip kan inte vara
riktigt. Offentlighetsprincipen är en av
demokratiens mest oumbärliga principer.
När avvikelser sker från den bör
det vara genom av regering och riksdag
samfällt stiftad lag. Riksdagen har
i detta fall skjutits åt sidan.

Då statsrådet Lange häromdagen besvarade
herr Sundins interpellation i
denna kammare om skifferbolagets anläggning
i Kvarntorp talade han kritiskt
om tidningarnas felaktiga uppgifter. Men
det går knappast att klandra tidningarna
för att de kommer med felaktiga
uppgifter, då man samtidigt försvårar
och hindrar deras arbete genom att tillgripa
en kungörelse som utvidgar sekretessbestämmelserna.
Tvärtom ger man
genom ett sådant förfarande fart åt
rykten och misstro.

Inte heller förefaller det mig, herr
talman, rimligt att klandra den enskilda
företagsamheten för att den önskar
skydd mot vad den anser vara skadlig
insyn, om man samtidigt sekretessbelägger
handlingar rörande de statliga
bolagen, i det man säger att dessa bör
betraktas såsom enskilda företag.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag är glad åt att fru
Segerstedt-Wiberg har ställt undan muskedundret
i den här frågan. Huruvida
den luftpistol som kommit till användning
är ett bättre vapen skall jag inte
uttala mig om.

Jag erinrar om att fru Segerstedt-Wiberg
inte i sak haft någon invändning
att göra, utan hon har diskuterat denna
fråga ur rent formella synpunkter. Det

torde väl också vara alldeles orimligt,
om för de statliga bolagen skulle gälla
andra normer än för de enskilda, så att
de statliga bolagen skulle vara tvungna
att utlämna upplysningar om affärsförhållanden
som inte lämnas i vanlig ordning
i förvaltningsberättelser. Det är väl
självfallet att de statliga bolagen bör ha
samma skydd mot insyn i affärsavseende
som de enskilda företagen har.

Här gäller det alltså en formell historia.
Utskottet har övervägt frågan och
funnit att man kunde vidta den här åtgärden
utan föregående komplettering
av 21 § sekretesslagen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! På grund av andra utskottsuppdrag
har jag inte haft tillfälle
att mer än mycket sporadiskt följa dechargebehandlingen
i konstitutionsutskottet,
men jag har i någon mån följt
med debatten i kammaren och lagt märke
till den totala frånvaron av statsråd.
Jag tycker nog att det i vissa ärenden
skulle ha varit av visst intresse att ha
haft några av dem närvarande för att
höra deras personliga uppfattning om
sitt regemente.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av svenska textilforskningsinstitutet
m. m.; och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av institutet för
optisk forskning m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ianspråktagande av viss del av de
Längmanska donationsmedlen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 151

Ang. ianspråktagande av viss del av de Längmanska donationsmedlen

proposition angående ianspråktagande
av viss del av de Längmanska donationsmedlen
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 116 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att medgiva,
att den med litt. A betecknade delen av
den svenska donationsfond, som upprättats
av finländske handlanden Erik
Johan Längman, finge tagas i anspråk
enligt av departementschefen förordade
grunder.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörlin (I: 620) och den andra inom
andra kammaren av herr Lundmark
(11:773),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Per-OIof Hanson (I: 627) och
den andra inom andra kammaren av fru
Sandström (11:774), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandling av förevarande
proposition måtte besluta, att
viss del av Längmanska A-fonden skulle
avsättas till en studie- och forskningsstipendiefond
för högskolorna i Umeå
ävensom att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att närmare bestämmelser
om användningen av en sådan fond
måtte utarbetas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte

a) medgiva, att den med litt. A betecknade
delen av den svenska donationsfond,
som upprättats genom testamente
av finländske handlanden Erik
Johan Längman, finge tagas i anspråk
enligt av departementschefen förordade
grunder;

b) i anledning av motionerna I: 620
och 11:773 samt 1:627 och 11:774, sistnämnda
två motioner i vad de avsåge
viss forskningsverksamhet, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

II. att motionerna I: 627 och II: 774,
i vad de avsåge användning av medel till
en studie- och forskningsstipendiefond
i Umeå, icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! I anslutning till detta
utskottsutlåtande vill jag erinra om att
i motioner nr 627 i första och 774 i
andra kammaren yrkas att en viss del av
avkastningen ur den s. k. Längmanska
fonden skulle användas till en studieoch
forskningsstipendiefond för de akademiska
läroanstalterna i Umeå. Detta
yrkande förklarar sig utskottet icke berett
att tillstyrka.

Jag vill fästa uppmärksamheten på en
passus i utskottets utlåtande som har följande
formulering: »I anslutning till vad
i motionerna 1:627 och 11:774 anförts
vill utskottet framhålla, att det synes
utskottet naturligt att nämnden bör kunna
tillgodose forskningsverksamhet som
bedrives utanför Norrbottens län, förutsatt
att denna verksamhet kommer
nämnda län till godo.»

Jag hoppas att detta uttalande skall
innebära att motionärernas önskemål i
någon mån kan tillgodoses, samtidigt
som jag förmodar att utskottet inte avser
att på något sätt ge avkall på principen
att all forskning skall vara fri och universiell.
Hur den forskningsverksamhet
skall vara beskaffad som begränsas till
att komma ett visst län till godo är väl
tills vidare utskottets hemlighet.

Av de utredningar som verkställts genom
särskilda sakkunniga, uttalanden av
vederbörande departementschef och i
någon mån även utskottets utlåtande får
man en stark känsla av de svårigheter
som uppstår, när man skall börja tilllämpa
donationsföreskrifter som utfärdats
långt tillbaka i tiden, då samhällsbilden
var en helt annan än i dag.

De bidrag till bl. a. jordgummor, doktorer,
läkemedel o. s. v. som donator
föreskrivit, ter sig ju knappast som några
aktuella hjälpbehov i dag. Däremot är
det väl inte alltför långsökt att tänka
sig att donator i dag skulle haft intresse
att stödja forsknings- och stipendieverksamhet
vid de medicinska och odontolo -

152 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare

giska fakulteter som är under uppbyggnad
exempelvis i Umeå och som väl i
första hand avser att bli ett stöd för de
nordligaste länen.

Jag finner det i förevarande situation
lönlöst att ställa något yrkande, men
jag har velat begagna tillfället att i kammarens
protokoll få ge uttryck för den
besvikelse man måste känna över att
riksdagen försummat att begagna sig av
den möjlighet som här funnits att skapa
en forsknings- och stipendiefond för en
läroanstalt som är under uppbyggnad i
den nordligaste delen av vårt land och
som i det avseendet självfallet befinner
sig i en långt ogynnsammare ställning
än våra gamla lärosäten med deras tradition
och rika möjligheter på detta område.

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. avveckling av tjänstebostadssystemet
för folkskolans lärare

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
lärarbostäder m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 61 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 26 februari
1960, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade grunder för statsbidrag
till lärarbostäder inom det obligatoriska
skolväsendet, dels godkänna, att avvecklingen
av tjänstebostadssystemet för
folkskolans lärare, nomadlärare och organister
skulle inledas den 1 oktober
1960 och ske i den ordning som i propositionen
föreslagits, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda de bestämmelser
som befunnes erforderliga för
avvecklingens genomförande.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson m. fl. (I: 535) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Grebäck och Elmwall (II: 665), i vilka
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av förevarande proposition måtte
dels besluta 1) att avslå Kungl. Maj:ts
proposition om att avveckling av tjänstebostadssystemet
nu skulle beslutas, 2)
att tjänstebostadssystemet skulle bibehållas
under ytterligare en tätortsförteckningsperiod
(5 år), 3) att statsbidrag
till uppförande av bostäder för folkskolans
lärare skulle utgå med oförändrade
belopp, dels ock beakta vad i motionerna
i övrigt anförts,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. väckt motion
(II: 666).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 535 och II: 665
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 666,

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 26 februari 1960 förordade
grunder för statsbidrag till lärarbostäder
inom det obligatoriska skolväsendet
med den höjning av statsbidraget
för de fyra nordligaste länen, som utskottet
förordat;

b) godkänna, att avvecklingen av
tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare,
nomadlärare och organister inleddes
den 1 oktober 1960 och skedde i
den ordning som av departementschefen
föreslagits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de bestämmelser, som befunnes erforderliga
för avvecklingens genomförande.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Ivar Johansson, Thorsten
Larsson, Larsson i Hedenäset och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett, att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen

Onsdagen den 18 mai 1960

Nr 17 153

Ang. avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare

måtte, med bifall till motionerna 1:535
och II: 665, besluta

a) att avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition,

b) att tjänstebostadssystemet skulle bibehållas
under ytterligare en tätortsförteckningsperiod
(5 år),

c) att statsbidrag till uppförande av
bostäder för folkskolans lärare skulle
utgå med oförändrade belopp.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Vid detta statsutskottets
utlåtande nr 105 angående avvecklingen
av tjänstebostadssystemet för folkskolans
lärare finns en reservation av herr
Ivar Johansson m. fl. Denna reservation
grundar sig på motionerna I: 535 och II:
665. Eftersom jag är motionär känner
jag mig skyldig att något närmare motivera
dessa motioner.

Det rör sig om för glesbygdens skolväsende
väsentliga frågor. Bostadsfrågan
sammanhänger ju mycket intimt med
möjligheten att få lärare till dessa skolor.

Det föreliggande förslaget bygger på
av lärarbostadsutredningen framlagt förslag
samt på av riksdagen fattat principbeslut
om tjänstebostadssystemets avskaffande.
Kungl. Maj :ts förslag har i
stort sett tillstyrkts av statsutskottet i
det nu föreliggande betänkandet.

Statsutskottets förslag innebär att
tjänstebostadssystemet avvecklas under
en femårsperiod och att nya regler för
statsbidragsgivningen kommer att tilllämpas.
Vidare blir frågan om bostädernas
storlek »fri», d. v. s. egnahemslånebestämmelserna
får tillämpas i fråga
om bostädernas storlek. Storleken får
alltså i fortsättningen variera mellan 70
och 125 kvadratmeter.

Denna frihet i fråga om bostädernas
storlek är på både gott och ont. Om individuella
önskemål rörande bostadens
storlek kan tillgodoses är det tillfredsställande
och tacknämligt, men den nuvarande
bostadsordningen har också
fördelar. Den anger ju klart vilken golvyta
en bostad skall ha, och den anger
också på grundval av klassificeringen
efter standard och belägenhet vilket hy -

resvärde bostaden betingar. Även om
den nuvarande liyressättningen inte alltid
ger täckning för produktionskostnaderna
av en bostad, ger den dock andra
viktiga fördelar. Både skolstyrelse och
lärare vet därmed vilket hyresvärde bostaden
betingar.

Statsutskottets förslag kommer säkerligen
att bli en källa till irritation mellan
lärare och skolstyrelser ute i kommunerna,
när det gäller att avgöra vad
som är rimligt hyresvärde med hänsyn
till produktionskostnad, belägenhet,
standard o. s. v. Alla bostäder är ju inte
lika. Av lärarbostadsutredningens betänkande
framgår också att man är medveten
om dessa svårigheter.

Och vilka svårigheter blir det inte,
när man skall utannonsera respektive
söka en tjänst i en bygd där endast en
bostad finns att tillgå! Vi som har erfarenhet
av lärartillsättningar från skolstyrelser
och länsskolenämnder vet redan
att många som söker tjänster återtar
sina ansökningar. Får man nu dessa
kontroversiella bostadsfrågor in i bilden
igen, lär det inte bli lättare. Till
fördelarna av den nuvarande ordningen
hör för läraren att han vet, vilken bostad
han får och vad den kostar i hyra,
och för kommunerna att de får en lärare
som bor i bostaden.

Av de allmänna resonemang som
tjänstebostadsutredningen fört i olika
sammanhang framgår också, att ett avskaffande
av tjänstebostadssystemet ändock
innebär viss skyldighet för kommunerna
att tillhandahålla bostäder. Att
kunna tillhandahålla bostäder för lärarna
är som regel nödvändigt och en
förutsättning för att kommunerna skall
kunna erhålla dugande och kompetenta
lärare. Boställsordningen har där varit
till mycken hjälp för landsbygdens skolväsen.

I lärarbostadsutredningen framhölls
att bristen på lärarbostäder ej får användas
som påtryckningsmedel för nedläggning
av skolor. Här föreslås nu i
propositionen en gräns intill 4 kilometer
från tätortsgriins inom vilket område
statsbidrag ej skall utgå för byggande av
lärarbostäder. Utredningens av Kungl.

154 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare

Maj :t och utskottet godkänna förslag kan
därmed bli ett medel till att man hänvisar
lärarna till att bo i den närbelägna
tätorten. Ur skolsynpunkt är det en
fördel om någon eller några av lärarna
bor vid skolan. Kontakten skola—hem
vinner på detta, och skolan kan bli något
av en kulturfaktor i bygden. Även ur
skatteunderlagssynpunkt betyder lärarna
något för kommunerna. Detta problem
bör också komma med i bilden när
man diskuterar frågan om tjänstebostäder
och hyressättning för skolans bostäder.

Upphävandet av boställsordningen
medför också andra problem. Fortfarande
finns i anslutning till många skolor
bostad i samma byggnadskropp. Att
hyra ut denna till annan än läraren på
platsen blir många gånger svårt. Ur arbets-
och trivselsynpunkt tror jag inte
heller att det varit några svårigheter
med denna kombination för vederbörande
tjänsteinnehavare.

Herr talman! Av såväl propositionen
som utskottets utlåtande framgår att
tveksamheten på många håll varit stor
att nu avskaffa tjänstebostadssystemet
för skolans lärare. Jag vill bara erinra
om vad länsstyrelsen i Jönköpings län
säger. Den uttalar farhågor för att ett
slopande av tjänstebostadssystemet samtidigt
med en icke obetydlig inskränkning
av statsbidragen och ett friställande
av hyressättningen jämte en standardsänkning
på de med statsbidrag nyuppförda
bostäderna kan medföra
ogynnsamma konsekvenser för lärarrekryteringen.

Riksdagen har emellertid fattat principbeslut
om tjänstebostadssystemets avskaffande.
På det principbeslutet lär det
inte gå att ändra. Jag tror emellertid
att man har all anledning att vara tveksam
om att det är den lämpliga tidpunkten
att avskaffa tjänstebostadssystemet
från den 1 oktober 1960 som här
har föreslagits. Det har rests erinringar
mot den tidpunkten från en del länsskolnämnder
liksom från skolöverstyrelsen
som i sitt yttrande anför att en del
landsbygdskommuner lämpligen bör få
ännu några år på sig att upprusta tjäns -

tebostadsbeståndet genom ny- eller tillbyggnader.
Det sista skulle jag vilja understryka
mycket starkt just med hänsyn
till att vi står inför förverkligandet
av enhetsskolan och vad den för med sig
bl. a. i fråga om behov av lärarbostäder.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
anfört samt den erfarenhet jag har på
detta område ber jag att få yrka bifall
till reservationen under punkten I av
herr Ivar Johansson m. fl.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Carlsson säger, att detta är ett fullföljande
av det beslut som fattades av 1946 års
riksdag, nämligen principbeslutet att
tjänstebostäderna skall avskaffas. Nu säger
herr Carlsson att det vore litet svårt
med just tjänstebostäderna för lärarna,
men här finns en rätt så lång övergångstid,
jämfört med för en del andra grupper.
Jag tror att man kan säga att tjänstebostadssystemets
avskaffande för lärare
har varit ett allmänt önskemål under
långliga tider för kommunerna ute i landet.
Det är säkerligen många initiativ
och många försök som här gjorts från
kommunernas sida för att få detta system
avskaffat. När nu detta mål är nått
tycker jag att man skulle kunna acceptera
detta. Det tror jag också att de allra
flesta kommuner kommer att göra. Det
är ju självklart att det härvidlag kommer
att uppstå vissa svårigheter, men
det är ju så överallt när man genomför
en ny ordning, inte bara på det här området
utan också på andra. Jag tror
emellertid inte att svårigheterna är så
stora att de nämnvärt kommer att försvåra
för kommunerna att genomföra
detta. Jag kan erinra om att ett genomförande
är mycket lättare nu än för fem
år sedan. Det beror på att en mängd
mindre skolor har indragits i bygderna
och centraliserats till större orter, och
därför är det inte samma problem nu
att avskaffa tjänstebostäder som tidigare.

Herr Eric Carlsson framhöll att flera
remissinstanser har ställt sig tveksamma
till detta förslag. Det är riktigt, att

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 155

Ang. avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare

en och annan remissmyndighet har ställt
sig tveksam, men jag tror att man kan
säga att de allra flesta remissinstanser
har tillstyrkt den nya ordningen. Därför
tycker också jag att riksdagen nu
borde fullfölja det beslut som fattades
1946.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Carlssons anförande vill jag framhålla
att jag finner det vara på hög tid att
tjänstebostadssystemet för folkskolans
lärare upphäves. Jag tycker att det bör
ankomma på kommunerna att fritt avgöra
lärarbostadens storlek och standard
inom ramen för egnahemslånebestämmelserna.
Enligt dessa bestämmelser
gäller, att bostaden skall vara minst
70 kvadratmeter och högst 125. Nu har
vi två olika bostadstyper för olika kategorier
lärare, nämligen en bostad på
60 kvadratmeter och en på 90. Som
familjebostad torde bostaden på 60 kvadratmeter
vara i minsta laget. Enligt föreliggande
förslag skall nu kommunerna
kunna bygga lärarbostäder från 70
upp till 125 kvadratmeter och alltså anpassa
lärarbostadsbeståndet till den storlek
som är vanlig på orten.

Upphävandet av tjänstebostadssystemet
innebär även att läraren inte längre
har skyldighet att mottaga tjänstebostad.
I många fall har lärare föredragit att
skaffa sig bostad på annat sätt, ty det är
inte alltid förenat med fördel att ha
tjänstebostad. Talet om att lärarnas hyror
legat under hyresmarknaden på orten
har inte alltid haft fog för sig. Det
är att märka att i hyran inte har ingått
värme, utan tjänsteinnehavaren har själv
fått sörja härför. I dåligt isolerade bostäder
— det finns gott om sådana —
går uppvärmningen till stora belopp.

Landskommunernas förbund, som torde
ha stort intresse av att det ordnas bostäder
för folkskolans lärare, liar ställt
sig positivt till avskaffandet av tjänstebostadssystemet
för lärarna, såvitt jag
har kunnat utröna. Den uppfattningen
delas också av folkskolans lärare.

Herr talman! Jag kommer att rösta för
utskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I anslutning till de synpunkter
som herr Persson anförde —
han sade att det var ett gammalt önskemål
att avskaffa tjänstebostadssystemet
— vill jag säga att också jag tidigare
haft den uppfattningen, men allteftersom
jag har fått erfarenhet av dessa frågor
har jag faktiskt kommit fram till att
både ur skolans synpunkt, ur lärarnas
synpunkt och ur kommunernas synpunkt
har den nuvarande boställsordningen varit
värdefull.

Med anledning av vad fröken Ranmark
sade vill jag påpeka att de synpunkter
som jag har framfört här är
samma synpunkter som jag haft tillfälle
att framföra i ett remissyttrande över
lärarbostadsutredningens förslag. Bakom
detta yttrande stod lärarkåren och
fackrepresentanterna i den kommun som
jag kommer ifrån. Jag vill tillägga, att
det är en glesbygdskommun. Man kan
alltså, fröken Ranmark, bedöma denna
sak olika från olika utgångspunkter.

Herr Persson sade att det i glesbygderna
har indragits skolor på grund av
den centralisering som skett och att problemet
därför inte har samma aktualitet
som förut. Skolindragningen belyser de
risker som jag var inne på i mitt förra
anförande, nämligen att ett avskaffande
av boställsordningen och fyrakilometersregeln
kan komma att innebära att man
hårt driver den linje som man på en del
håll redan är inne på: att lägga ned
skolor i snabbare takt än som är nödvändigt.

Låt mig därefter säga några ord om
förslaget att bygga bostäder enligt egnahemslåncbestämmelserna,
alltså i en
storlek mellan 70 och 125 kvadratmeter.
Om man vid en skola har en bostad på
125 kvadratmeter och det kommer en
ensam lärare, säger kanske denne: »Jag
vill inte ha den stora bostaden, utan jag
nöjer mig med en bostad på 70 kvadratmeter.
» Finns det då inte någon annan
bostad i bygden ställs man inför ganska

156 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten

besvärliga problem. Det blir många gånger
en kontroversiell fråga vilket hyresvärde
bostaden representerar för den
som söker tjänsten.

Beträffande hyresvärdet på bostäderna
vill jag till sist säga att med den klassificering
som vi har haft och den syn som
skolinspektörerna anlagt tror jag det har
varit möjligt att bedöma att hyresvärdet
har överensstämt med bostädernas standard.
Nu släpper man denna överensstämmelse,
och det innebär att man får
diskussioner mellan lärarna och kommunerna,
diskussioner som många gånger
inte blir så angenäma. De sista åren har
man haft klara bestämmelser, och jag
tror att många av de besvärliga motsättningar
som tidigare funnits därigenom
har undanröjts. Jag är rädd för att det
ofta blir diskussioner med Landskommunernas
förbund och lärarförbunden när
man, såsom här föreslås, släpper boställsordningen.
Men jag hoppas som
sagt, att det skall gå att klara också de
frågorna framöver och klara dem på ett
hyggligt sätt.

Vi har i dag inte råd med onödiga
motsättningar på skolans område, och
det är detta som gör, herr talman, att
jag vidhåller mitt yrkande om bifall till
reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Bara några ord. Jag har
mycket svårt att tro att det nya systemet
kommer att — såsom herr Eric
Carlsson gör gällande — leda dithän
att fler skolor kommer att nedläggas
än annars skulle blivit fallet. Det är
inte tjänstebostaden som i detta fall är
avgörande, utan helt andra faktorer bestämmer
om en skola skall läggas ned
eller inte. Framför allt är det väl barnantalet.
När vi får enhetsskolan genomförd
kommer ju högstadiet att placeras
på centralorter, och härigenom kommer
detta problem att bli allt mindre
och mindre.

Herr Carlsson talade vidare om diskussioner
med lärarna om hyressättningen.
Sådana diskussioner har vi haft
förut på många håll, och de kommer väl
i någon mån också att fortsätta. Jag tror

att inte heller detta är någonting som
kommer att inverka alltför mycket på
detta problem.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vill erinra herr Persson
om att det var utredningen som uttalade
farhågor för att bristen på bostäder
skulle komma att las till intäkt
för indragning av skolor, och det är på
den punkten, jag har mina betänkligheter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vardera punkten av
utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten II hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 106,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. organisationen av den statliga centrala
rationaliseringsverksamheten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
den statliga centrala rationaliseringsverksamheten
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 157

Ang. organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten

T propositionen nr 126 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960, föreslagit
riksdagen att I. godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för den statliga rationaliserings-
och revisionsverksamheten;
II. besluta, att statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision
och statens organisationsnämnd skulle
upphöra fr. o. m. den 1 juli 1961; III.
besluta, att fr. o. m. den 1 juli 1961 inrätta
ett statligt centralt rationaliseringsorgan,
benämnt statskontoret, samt ett
statligt centralt revisions- och statsbokföringsorgan,
benämnt riksrevisionsverket;
IV. godkänna, att statskontoret och
riksrevisionsverket i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört skulle
förses med tjänster till det antal och i
de lönegrader som departementschefen
förordat; V. bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft vissa motioner,
nämligen

dels följande vid riksdagens början
väckta motioner:

motionerna i första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:4) och i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (11:2),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam och särskild utredning
i syfte att vinna besparingar i
den statliga förvaltningen genom indragning
och sammanslagning av förvaltningsorgan,
eventuellt i kombination
med överföring och omgruppering av
arbetsuppgifter, samt genom rationalisering
av förvaltningsarbetet i övrigt,
varvid i motionerna anförda förslag och
synpunkter måtte beaktas; samt

motionerna i första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1:253) och i andra
kammaren av herr Hedlund m. fl. (II:
311), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en skynd -

sam utredning angående en förutsättningslös
prövning av den statliga förvaltningens
uppgifter samt av möjligheterna
till decentralisering av beslutanderätten
och till sammanslagning av
ämbetsverk och statliga organ på såväl
det centrala som det regionala planet
i syfte att effektivisera och förbilliga den
statliga verksamheten enligt vad i motionerna
anförts;

dels ock följande i anledning av den
föreliggande propositionen väckta motioner: motionerna

i första kammaren av herr
Nils Hansson (1:644) och i andra kammaren
av herr Ståhl (II: 795), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 126
måtte beakta vad i motionerna anförts;

motionen i första kammaren av herr
Sveningsson m. fl. (1:645), i vilken
motion hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av de i proposition
nr 126 förordade riktlinjerna för
den statliga rationaliserings- och revisionsverksamheten,
att statens sakrevision
och statens organisationsnämnd alltjämt
skulle bestå, eller alternativt, att
statens sakrevisions verksamhet skulle
förläggas till statskontoret med bibehållande
av samtliga hittillsvarande uppgifter; motionen

i andra kammaren av herr
Sköld (II: 794), i vilken motion hemställts,
att riksdagen, med förklaring
att de i proposition nr 126 förordade
riktlinjerna för den statliga rationaliserings-
och revisionsverksamheten icke
kunnat godtagas, måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa, att ett reviderat förslag i frågan
måtte föreläggas 1961 års riksdag,
med beaktande av att statens sakrevision
och statens organisationsnämnd
skulle bestå som självständiga institutioner
med nuvarande uppgifter under
de förenklade former som i motionen
angivits;

motionen i andra kammaren av herrar
Kollberg och Wedén (II: 796), i vilken
motion hemställts, att riksdagen måtte
godkänna de i propositionen nr 126

158 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten

framlagda riktlinjerna för den statliga
rationaliserings- och revisionsverksamheten
med den modifieringen, att statens
sakrevisions arbetsuppgifter tillfördes
det nya centrala rationaliseringsverket,
statskontoret; samt

motionen i andra kammaren av herr
Magnusson i Borås m. fl. (11:797).

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

I. att motionen II: 794 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionen I: 645, i vad den avsåge
bibehållande av statens sakrevision
och statens organisationsnämnd såsom
självständiga verksenheter, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionen I: 645, såvitt nu vore i fråga,
samt motionen II: 796, besluta, att den
egentliga sakrevisionella verksamheten
skulle förläggas till det statliga revisionsverket; IV.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 797,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960 förordade
riktlinjerna för den statliga rationaliserings-
och revisionsverksamheten,

b) besluta, att statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision och
statens organisationsnämnd skulle upphöra
fr. o. m. den 1 juli 1961,

c) besluta, att fr. o. m. den 1 juli 1961
inrätta ett statligt centralt rationaliseringsorgan,
benämnt statskontoret, samt
ett statligt centralt revisions- och statsbokföringsorgan,
benämnt riksrevisionsverket,

d) godkänna, att statskontoret och
riksrevisionsverket i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört försåges
med tjänster till det antal och i de lönegrader
som departementschefen förordat,

e) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionerna I: 644
och II: 795 i utlåtandet anfört;

VI. att motionerna 1:4 och 11:2 samt
I: 253 och II: 311 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sunne, Nestrup, Birke,
Lundström, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Nilsson i Göingegården, Wedén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under III och IV hemställa,

III. att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del
samt med bifall till motionen I: 645, såvitt
nu vore i fråga, samt motionen II:
796, besluta, att den egentliga sakrevisisionella
verksamheten skulle förläggas
till det statliga rationaliseringsverket;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 797,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 mars 1960 förordade
riktlinjerna för den statliga rationaliserings-
och revisionsverksamheten, dock
med den ändring som föranleddes av
vad reservanterna hemställt under III.,

b) besluta, att statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision och
statens organisationsnämnd skulle upphöra
fr. o. m. den 1 juli 1961,

d) godkänna, att statskontoret och
riksräkenskapsverket i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört för -

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 159

Ang. organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten

såges med tjänster till det antal och i
de lönegrader som departementschefen
förordat, dock med de ändringar som
föranleddes av vad reservanterna hemställt
under III.,

e) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande;

2) av herrar Ivar Johansson, Sunne,
Nestrup, Birke, Lundström, Thorsten
Larsson, Skoglund i Doverstorp, Staxäng,
Ståihl, Nilsson i Göingegården, Wedén,
Gustafsson i Skellefteå, Larsson
i Hedenäset och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under VI hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 4
och 11:2 samt 1:253 och 11:311, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam och förutsättningslös utredning
i syfte att vinna besparingar i den
statliga förvaltningen i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Det förslag, som vi nu
kommer att behandla, innebär i stort
sett, att statens sakrevision, statens organisationsnämnd,
statskontoret och
riksräkenskapsverket skall slås tillsammans
och i fortsättningen bilda två verk.
Utredningen angående rationaliseringen
av de statliga granskningsmyndigheterna
har pågått ganska länge. 1956 års
rationaliseringsutredning, som ligger
till grund för propositionen i detta ärende,
utvisar en ganska stark splittring.
Jag skall bara ta ett exempel. Utredningens
ordförande, fem ledamöter och
13 remissinstanser har ansett, att statens
organisationsnämnd borde bibehållas
oförändrad. Det var endast en ledamot,
som ansåg alt man borde överföra organisationsnämnden
till statskontoret. Departementschefen
har gått på den linjen.

Utgångspunkten bär väl varit att man
skulle försöka åstadkomma besparingar.
Det talades om att det kanske skulle
kunna sparas 500 000—600 000 kronor.
Någon sådan besparing har emellertid

inte kunnat åstadkommas. Man kan därför
fråga sig, herr talman, vad som
egentligen vinnes med det nya förslaget.
Det torde vara ytterst tveksamt, om den
hittillsvarande sakrevisionen och den
verksamhet, som där har bedrivits, på ett
tillfredsställande sätt skall kunna arbeta
i fortsättningen vid inordnande i en byråkratisk
verksamhet.

Utredningen uttalar bl. a., att man har
inhämtat från riksräkenskapsverket, att
stickprovsgranskningen där uppgår till
ungefär 40 procent. Det har emellertid
riksräkenskapsverket i sitt yttrande förnekat.
Verket gör gällande, att något
sådant besked inte har lämnats till utredningen.
I stället anför riksräkenskapsverket,
att enligt de undersökningar som
verkställts uppgår stickprovsgranskningen
i vissa fall till ungefär 8—12 procent.
Att under sådana förhållanden
överflytta sakrevisionens verksamhet till
riksräkenskapsverket framstår åtminstone
för mig som orealistiskt.

Erfarenheten bär givit vid handen, att
de uppslag, som är av intresse ur sakrevisionssynpunkt,
knappast kommer
fram vid en kameral räkenskapsgranskning.
Sakrevisionens medverkan har i
växande omfattning tagits i anspråk genom
konsultationer av ämbetsverk och
myndigheter för skilda uppdrag, såsom
upphandling, entreprenader, transportfrågor
m. m. Man har alltså mer och mer
kommit att syssla med förberedande åtgärder,
och erfarenheten visar också, att
man på detta område kunnat åstadkomma
betydande besparingar.

Enligt min personliga uppfattning hade
det hästa därför varit, om organisationsnämnden
och sakrevisionen hade
kunnat få bestå. Då man emellertid inte
har kunnat komma överens om det, anser
jag att det är högst angeläget att denna
organisationsfråga verkligen blir på
ett eller annat sätt löst, ty det är på
det sättet att den skickliga personal,
som finns i organisationsnämnden och
sakrevisionen, inför de ovissa förhållanden
som iir rådande söker sig bort från
verksamheten. Det är därför angeläget
att man får ett klart besked hur det
skall bli. För att råda bot på de störs -

160 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten

ta olägenheterna anser jag att man bör
flytta över sakrevisionen odelat till statskontoret.
Det är alltså den ändring som
jag vill förorda. Jag anser att om man
skall dela upp sakrevisionens arbete —
såsom föreslås i propositionen — på
två ämbetsverk, det nya riksrevisionsverket
och statskontoret, kommer detta
att medföra allvarliga olägenheter. Jag
tror att det blir minskad kontrollverksamhet
och att man icke kan fullfölja
arbetsuppgifterna på samma sätt som
man gjort tidigare.

Vi reservanter har därför, herr talman,
i den med 1 betecknade reservationen
vid utskottets utlåtande föreslagit,
att sakrevisionens uppgifter skulle odelat
överflyttas till det nya statskontoret.
Till denna reservation yrkar jag bifall.

Häri instämde herr Sveningsson (h).

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Proposition nr 126 med
förslag om effektivisering av den statliga
rationaliserings- och revisionsverksamheten
måste vara ett steg i rätt riktning.
Fyra ämbetsverk slås samman till
två: ett riksrevisionsverk och ett rationaliseringsverk.
Finansministern har
funnit att riksräkenskapsverket bör slås
samman med sakrevisionen och statskontoret
med statens organisationsnämnd.
Emellertid har på många håll
ansetts mindre lämpligt att inlemma
sakrevisionen i riksrevisionsverket. Man
menar att det arbete som sakrevisionen
hittills utfört tydligt hör hemma i det
nya rationaliseringsverket och knappast
inom riksrevisionen med dess i huvudsak
kamerala revisionsarbete. Sakrevisionen
hämtar icke sina uppgifter ur
räkenskapsmaterialet som ger en bild i
efterhand av ett timat händelseförlopp.
Dess uppgifter hämtas huvudsakligen
genom direkta undersökningar ur för
myndigheterna fastställda stater och medelsanvisningar
etc., genom systematisk
genomgång av olika åtgärder från
uppgifter om affärshändelser som varit
tillgängliga för sakrevisionen samt den
erfarenhet som styrelser och tjänstemän
vunnit på olika områden. En verk -

samhet av sakrevisionens karaktär kan
inte gärna med fördel inordnas i ett
ämbetsverk av riksräkenskapsverkets
karaktär. Det nya statskontoret skulle i
stort sett få samma rörelsefrihet som
sakrevisionen nu har.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den med 1 betecknade
reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I den med 2 betecknade
reservationen till detta utskottsutlåtande
tas frågan om en grundlig rationaliseringsundersökning
av hela statsförvaltningen
upp till behandling. Det
hade varit naturligt att den i fjol arbetande
besparingsutredningen gått närmare
in på de statliga förvaltningskostnaderna,
då ju detta är en så stor post
på utgiftssidan — det rör sig om mellan
3 och 4 miljarder. Men utredningen meddelade
att den av tidsskäl inte hade
möjlighet till någon detaljerad genomgång
av förvaltningsapparaten. Vissa
synpunkter anfördes i alla fall, och i
den motion som folkpartiet väckte vid
riksdagens början påyrkades att de kostnadsminskande
rationaliseringar i statsförvaltningen,
som besparingsutredningen
berört i sitt betänkande, borde bearbetas
och genomföras utan dröjsmål.
Motionärerna har emellertid vidgat frågeställningen
ytterligare och ansett att
den även bör gälla rationalisering i
vidare mening genom sammanslagning
av olika verksamhetsgrenar, i den mån
det är möjligt, och undersökning av möjligheterna
att dra in en del förvaltningsenheter.
Liknande uppfattning har kommit
till uttryck också i de motioner
från centerpartiet, som berörs i det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Av den kungliga propositionen framgår
nu, att regeringen tydligen i princip
är med på att dessa problem tas upp
till behandling. Det innebär i så fall,
såvitt jag förstår, en viss förändring mot
i fjol. I samband med propositionen
om en allmän varuskatt föreslogs nämligen
då från folkpartiets sida att en utredning
skulle ske i syfte att nå förenk -

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 161

Ang. organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten

lingar och besparingar i förvaltningen.
Vederbörande riksdagsutskott och riksdagen
avvisade emellertid då tanken.
Som påpekas i utskottsutlåtandet förklarar
departementschefen nu, att de
frågor om sammanslagning av näraliggande
verksamhetsgrenar o. s. v., som
framförts i vår motion, avses att bli
föremål för prövning av det nya rationaliseringsorganet.

Man kan således, om jag inte tolkat
departementschefen och utskottsmajoriteten
fel, notera att om själva saken
råder i stort sett enighet, medan de
skilda meningarna huvudsakligen gäller
hur utredningen skall ske, om den skall
ske i det ordinarie rationaliseringsorganet
eller i en specialutredning.

Reservanterna vill som bekant att en
särskild utredning skall tillsättas.

Reservanterna och motionärerna grundar
därvid sin ståndpunkt helt på farhågan,
att ingenting väsentligt kommer
att ske under överskådlig tid om rationaliseringsorganet
skall få saken om
hand. Rationaliseringsorganet kommer
nämligen att få en sådan mängd uppgifter,
att det inte på många år kan
väntas ha möjlighet att gripa sig an med
den mycket stora uppgift, som en översyn
av statsförvaltningens nuvarande
uppbyggnad ostridigt utgör. Det är väl
på sakens nuvarande ståndpunkt svårt
att säga —- jag kan i varje fall inte
göra det — hur det nya rationaliseringsverket
skall arbeta. Någon vägledning
kan man dock ha i organisationsnämndens
verksamhet. Denna nämnd har ju
haft till uppgift att åstadkomma effektiviseringar
i den statliga verksamheten
och har därvid gått så till väga, att den
tagit verk efter verk under granskning
och mycket noga analyserat situationen
och framlagt sitt förslag till förändringar
och förbättringar. Det har sagts
mig, att organisationsnämnden skulle
behöva ytterligare minst ett decennium
för att hinna igenom hela statsapparaten.
Även om det nya rationaliseringsorganet
inte skall arbeta på samma sätt,
är det helt visst redan nu klart att
tid och resurser vid sidan av den så
att säga ordinarie verksamheten icke

på länge kommer att medge en allmän
översyn av hela förvaltningsapparaten i
ett sammanhang.

Enligt vår mening bör en sådan översyn
ske nu och utan dröjsmål. Det kommer
nog ändå att ta tid innan resultaten
avspeglar sig i konkreta förslag.
En särskild utredning är därför nödvändig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skall försöka följa de
tre reservanternas goda föredöme och
fatta mig kort i denna fråga.

Jag vill först konstatera att det får anses
värdefullt att vi har kommit så långt,
att frågan om en sammanföring av de
statliga rationaliseringsorganen kan bli
föremål för beslut och dessutom att uppfattningarna
i frågan nu, när vi står inför
ett avgörande, dock i stort sett sammanfaller.
Det är, som jag tror herr
Nestrup nämnde, egentligen bara i ett
avseende, som meningarna går isär, och
det gäller frågan om var man skall förlägga
den verksamhet som nu bedrives
av statens sakrevision.

Utskottsmajoriteten har följt departementschefen
när han föreslår att man
skall sammanföra den nuvarande organisationsnämnden
med statskontoret till
ett nytt rationaliseringsorgan, som samtidigt
också skall vara en remissinstans.
Det andra organet skulle tillskapas genom
ett sammanförande av riksräkenskapsverket
och sakrevisionen, varigenom
man skulle erhålla ett riksbokförings-
och revisionsorgan.

Jag vill understryka, något som ju är
betonat i propositionen och även av utskottet,
att dessa nya organ skall utrustas
med särskilda styrelser och också få
en lika fri ställning som organisationsnämnden
och sakrevisionen har i dag.
De skall med andra ord ha möjligheter
att i olika avseenden utöva sin verksamhet
på ett smidigt sätt. Därför faller
utgångspunkterna för flera av motionsyrkandena
bort, nämligen i den mån de
byggs på påståendet, att man kommer
att få byråkratiskt organiserade ämbets -

162 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten

verk på dessa områden. Det är dock
starkt understruket, att de nya organen
skall ha en annan ställning och en annan
konstruktion än vad det nuvarande
statskontoret och det nuvarande riksräkenskapsverket
har.

Även om jag inte vill förlänga debatten
för mycket kan det vara anledning
att peka på hur reservanterna egentligen
knyter an till tre olika förslag. Om man
läser deras yttrande finner man att de
har tillstyrkt det alternativa yrkandet i
motionen i första kammaren nr 645. De
har vidare tillstyrkt motionen i andra
kammaren nr 796 och de biträder också
motionen i andra kammaren nr 794, åtminstone
beträffande andrahandsyrkandet
i denna motion.

Det får vara reservanternas ensak att
försöka klara ut hur det kan gå ihop.
Det kan emellertid erinras om att i motionen
i andra kammaren nr 796 av herrar
Kollberg och Wedén godtas den organisatoriska
uppbyggnaden av det nya
statskontoret eller rationaliseringsverket
enligt propositionens förslag. Man vill
visserligen föra dit sakrevisionens arbetsuppgifter,
men såvitt jag kan se gör
man inte någonting för att åstadkomma
en personell förstärkning i anslutning
till detta yrkande.

Herr Skölds önskemål i motionen II:
794 är, att sakrevisionen och organisationsnämnden
skall komina att bestå som
självständiga institutioner i framtiden,
och att statskontoret bara skall handlägga
dessa organs rent administrativa
och kamerala uppgifter. Det är således
en betydligt lösligare anknytning till rationaliseringsorganen,
som föreslås i den
Sköldska motionen, och detta står faktiskt
inte i överensstämmelse med åtminstone
klämmen i reservationen, även
om i denna ges anslutning till den
Sköldska motionen.

Om riksdagen således skulle bifalla
denna reservation, bleve det rätt svårt
för Kungl. Maj :t att få reda på vad riksdagen
egentligen har menat och hur riksdagen
vill att denna anknytning av organisationsnämnden
och sakrevisionen
till statskontoret i verkligheten skall
ordnas.

Låt mig till sist i anslutning till vad
herr Lundström sade konstatera, att utskottet
här har tyckt, att det skulle vara
lämpligt att låta det nya rationaliseringsorganet
få möjlighet att visa vad
det går för. Att i samma andetag, som
vi nu bestämmer oss för en ny organisation,
också påyrka att en speciell utredning
skall ta upp frågan om en sammanläggning
av vissa verksamhetsgrenar
inom den statliga förvaltningen kan väl
ändå anses vara en smula opåkallat, eftersom
det tydligt framgår, att det nya
organet också skall komma att syssla
med sådana uppgifter. Det finns därför,
tycker jag, ingen anledning att nu begära
en särskild utredning. Vi har haft en hel
del utredningar i den vägen, senast besparingsutredningen,
och att nu påyrka
en särskild utredning i syfte att åstadkomma
en sammanläggning av verksamhetsgrenarna
kan nog anses meningslöst.
Jag menar, att det nya organet bör få
sin chans att visa om det kan prestera
några uppslag till rationaliseringsåtgärder
även i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag är en av motionärerna
här i kammaren i denna fråga,
och det kan måhända vara berättigat att
jag framför de motiv som ligger bakom
min delaktighet i motionen, även om
det mesta som jag bär att säga kanske
är sagt förut.

Det som har gjort effekten av sakrevisionens
verksamhet så betydelsefull är
framför allt tre saker. För det första
har sakrevisionen varit ett fristående organ,
som arbetat under fria och icke
byråkratiska former och som haft möjlighet
att till sig knyta experter inom
olika områden. Sådana har funnits i
styrelsen, och sådana har varit tillkallade
för särskilda uppgifter. Det är väl
inte alldeles uteslutet, att denna organisationsform
är en viktig faktor, och det
är inte säkert att det blir så bra, när
det hela kommer att ingå i ett nytt stort
ämbetsverk. Det är inte bara motionä -

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 163

Ang. organisationen av den statliga centrala rationaliseringsverksamheten

rerna i motion 695 i denna kammare,
som tror så, herr Sköld har framfört
samma synpunkter. Man kan också säga,
att sakrevisionen bör arbeta på ett sådant
sätt att den inte följer byråkratiska
linjer. Det sätt som sakrevisionen
arbetar på, enligt experten Lindbergsons
uttryck i utredningen, tycker jag förefaller
mycket övertygande: den skall
komma som en frisk vind, som då och
då blåser in i olika hörn av statsförvaltningen,
där damm samlats på hög.

Det andra skälet till att sakrevisionen
haft en god effekt har varit, att den
till väsentlig del inte har byggt på vad
som framkommit vid kameral granskning,
utan i stället varit inriktad på ingripanden
på tidigt stadium, innan ännu
bindande avtal träffats och innan
ännu slutgiltiga beslut fattats. Det är
klart att den underbyggt en del av sina
åtgärder och vunnit en del av sina resultat
genom att studera det som framkommit
vid den kamerala granskningen,
men åtskilligt har kommit på ett mycket
tidigare stadium. En effektiv sakrevision
skall vara lyhörd för dagens problemställningar,
och den skall ha en ständig
förnyelse av sitt idéinnehåll. Det är
inte säkert att det blir så, om sakrevisionen
kommer i ett ämbetsverk, även
om det ämbetsverket är försett med en
styrelse av liknande natur som den sakrevisionen
nu har. Det finns många exempel
på hur sakrevisionen har kunnat på
ett tidigt stadium påverka saker och ting
på ett sätt som medfört en betydande
minskning av kostnaderna.

För det tredje har den sakrevisionsverksamhet,
som sakrevisionen ägnat
sig åt, varit förenad med en viss rationaliseringsverksamhet
i form av organisationsundersökningar,
delvis självständigt,
i huvudsak dock i samarbete
med statens organisationsnämnd; ett
samarbete som varit mycket intimt därigenom
att organisationsnämnden är representerad
i styrelsen för sakrevisionen.
Man är nu orolig för att förlora en
hel del av det värdefulla i detta arbete
om man tappar sambandet mellan de
båda delarna i arbetsuppgifterna genom
att sakrevisionens sakreviderande

arbete kommer att ligga hos revisionsverket,
medan däremot det rationaliserande
arbetet, alltså det som huvudsakligen
ägt rum i samarbete med organisationsnämnden,
i stället kommer över
till statskontoret.

Det förefaller mig från alla dessa synpunkter
som om det, såsom herr Birke
tidigare sade, skulle vara den bästa
lösningen att sakrevisionen finge vara
kvar som ett självständigt organ. Men
när det nu inte går att få enighet om
detta förslag bör arbetet i sin helhet
flyttas över till statskontoret, såsom yrkas
i reservationen nr 1, till vilken jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är ganska intressant
att konstatera, att sedan vi under en
följd av år hört klander mot de statliga
rationaliseringsorganen därför att
de inte varit tillräckligt effektiva, så
tycks i detta ögonblick, när vi står inför
att genomföra en omorganisation,
allt vara väl beställt. Dessa organ, anser
man nu, har haft utomordentligt goda
möjligheter att verka, och man ängslas
för att samma goda möjligheter inte skall
stå till buds i framtiden.

Jag kan inte se något hinder för att
inte de friska fläktar som överdirektör
Lindbergson talar om skall kunna blåsa
precis lika friskt även i de nya ämbetsverk
som uppstår. Det har ju tydligt
sagts ifrån att de skall ges möjligheter
till ett mera fritt handlande än vad som
nu i vissa avseenden är förhållandet i
statskontoret eller riksräkenskapsverket.
Man får särskilda styrelser, man får möjlighet
att anställa experter och man låses
inte av en fast byråindelning utan
kan disponera personalen under friare
betingelser. .lag kan därför i varje fall
inte se att de nya organen skulle ha
sämre möjligheter att klara sina uppgifter
än vad man haft med den hittillsvarande
organisationen. Herr Kaijsers
betänkligheter i detta avseende bör nog
därför inte vara avgörande.

Herr talman! .lag vidhåller mitt yrkande
om bifall till idskottets utlåtande.

164

Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. organisationen av den statliga centrala rationalisenngsverksamheten

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
I och II av utskottets i det nu
ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan,
vidare särskilt rörande punkterna
III och IV samt därefter särskilt angående
vardera punkten V och VI.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I och II hemställt.

I fråga om punkterna III och IV, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Sunne m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nestrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkterna
III och IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nestrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 96;

Nej — 47.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten V hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten VI framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nestrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nestrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 66.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 165

Om utgivande av ett värdefast

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare ersättning
med anledning av viss flygolycka.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utgivande av ett värdefast statligt
obligationslån

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om utgivande av ett värdefast
statligt obligationslån.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 434 i första kammaren av herr
Lundström m. fl. samt nr 543 i andra
kammaren av herrar Wedén och Ohlin,
hade föreslagits, att riksdagen dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om kompletterande uppdrag till
värdesäkringskommittén att med skyndsamhet
och förtur i förhållande till andra
arbetsuppgifter föreslå närmare bestämmelser
och villkor för utgivandet av
ett värdefast, statligt obligationslån, dels
ock skulle befullmäktiga riksgäldskontoret
att när resultatet av utredningen
förelåge vid lämplig tidpunkt emittera
ett sådant lån.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:434 och 11:543
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Yngve Nilsson, Boija,
Bengtsson i Göteborg och Nordgren, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
— i anledning av motionerna I:
434 och II: 543 — måtte i skrivelse till
fullmäktige i riksgäldskontoret uppdraga
åt fullmäktige att i samråd med värdesäkringskommittén
verkställa utredning
rörande förutsättningarna för en emission
av ett värdefast, statligt obligationslån
och för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.

!1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 17

statligt obligationslån

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! När vi tar upp den här
frågan kan det vara av ett visst värde
att erinra sig vad den s. k. Douglaskommittén
i Amerika yttrade år 1950.
Den påpekade »att ränteläget visserligen
bör hållas så lågt som möjligt utan att
framkalla inflation, men att angelägenheten
av att undvika inflation under alla
omständigheter måste gå före det statsfinansiella
kravet på låga räntesatser».

I den dag som är kan vi inte lägga
upp ett statslån till lägre ränta än 5,5
procent, och andra långa obligationslån
måste löpa med 6 procents ränta. Utvecklingen
under dessa år på penningoch
kapitalmarknaden är skrämmande:
år 1946 var räntan på tre månaders
skattkammarväxlar 0,5 procent, den är
i dag 4,2 procent, och medan den långa
obligationsräntan då var 3 procent är
den i dag mellan 5,5 och 6 procent. Utgivandet
av det senaste 5,5-procentlånet
är ju snarare ett skäl för än emot att man
prövar olika åtgärder, bl. a. uppläggande
av ett värdefast obligationslån.

Man ställer sig naturligtvis frågan, till
vilken del räntestegringen är att hänföra
till inflationsfarhågor och till kapitalknapphet.
Man kan också tillägga frågan,
om det är instinkt eller ren kalkyl som
legat bakom oviljan att köpa obligationer.

Det har nu talats om att inte mindre
än 12 000 privatpersoner tecknade 6,2
procent av det senaste obligationslånet,
som totalt uppgick till 1 070 miljoner
kronor. Den siffran är emellertid inte så
märkvärdig, ty i 1954 års 4-procentslån
tecknade 4 300 personer 7,6 procent av
den totala summan.

Uppläggningen av ett mindre, till beloppet
begränsat, värdefast statligt obligationslån
anser jag mot bakgrunden av
vad som här sagts kan ge värdefulla
upplysningar och skulle bereda många
småsparare en trygg sparform. Det kanske
också skulle bli billigare för staten,
om statsmakterna ville påtaga sig — och
det får vi väl utgå ifrån — den garanti,
vilken inte skulle behöva kosta så mycket,
om man nu tror sig om att kunna
bevara penningvärdet — det får vi väl

166 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Om utgivande av ett värdefast statligt obligationslån

nu förutsätta efter de försäkringar som
vi i det avseendet fått från statsmakternas
sida.

Jag är inte — och det är inte heller
motionärerna — blind för de problem
som är förenade med uppläggandet av
ett värdefast obligationslån. Man kan ju
ställa sig frågan, om ett sådant lån kommer
att bidraga till en minskning eller
ökning av prisstegringstakten eller om
det kommer att bidraga till att likviditet
bindes eller frigöres. Det finns många
synpunkter på den saken, men jag nämner
detta bara för att kammarens ledamöter
skall vara övertygade om att vi
har tänkt på att uppläggandet av ett
värdefast obligationslån är förenat med
problem. Det föreligger naturligtvis också
problem i fråga om att avväga och
fastställa villkoren för ett sådant lån.

Värdesäkringskommittén, som har yttrat
sig i denna fråga, anser att det är
mindre ändamålsenligt att frågan skulle
upptagas till särbehandling, såsom motionärerna
har påyrkat. Då emellertid
kommittén inte synes bli färdig förrän
efter år 1961 och kommittén förklarat
sig beredd att biträda riksgäldskontoret
med upplysningar av olika slag, synes
det oss vara ett ganska väl avvägt yrkande
som vi har framställt i vår reservation.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr FAHLANDER (s):

Herr talman! Frågan om ett värdebeständigt
obligationslån var föremål för
riksdagens ställningstagande så sent som
förra året. Samtliga i ärendet då hörda
instanser, bland dem riksgäldsfullmäktige,
hade avstyrkt förslaget. Bankoutskottet
kunde inte heller biträda de motioner
som hade väckts, och riksdagen
biträdde bankoutskottets avstyrkande
utlåtande. Avstyrkandet gjordes väl
bland annat med hänsyn till de svåröverskådliga
verkningarna på kapitalmarknaden
av indexbundna lån. Dessa
svårigheter hade då ännu inte på något
sätt börjat utredas eller beaktas, men så
tillsattes i september förra året den kom -

mitté, som fick i uppdrag att närmare
se på det problemkomplex, som sammanhänger
med utgivandet av indexreglerade
krediter.

Bankoutskottet har remitterat ifrågavarande
motioner till denna värdesäkringskommitté.
Kommittén avstyrker
motionerna, och det förstår man så väl,
då ju kommittén knappast mer än börjat
sitt svåra arbete med att begrunda alla
de problem som är förknippade med ett
lån som detta. Kommittén har ju att ta
ställning till bl. a. räntesatser, löptider,
amorteringstakt och skattetekniska
aspekter, och att kommittén under pågående
utredningsarbete skulle ta ställning
till alla dessa problem, innan den
har kommit dem närmare in på livet,
är väl ändå mycket begärt.

Herr Schmidt säger nu att kommittén
har lovat sin medverkan, därest riksdagen
skulle bifalla motionerna. Det är
riktigt, men om det nu skulle bli en
halvmesyr vore det sannerligen inte värdesäkringskommitténs
fel att så bleve
fallet. Kommittén har framför allt pekat
på den skattetekniska aspekten och säger,
att om ett värdesäkert lån nu skulle
tagas, skulle man samtidigt behöva skapa
en särlagstiftning just för detta lån.

Riksgäldsfullmäktige, till vilka ärendet
också remitterats, avstyrker även och
anser att vi skall anstränga oss för att
på normala sätt försöka skaffa de penningmedel
som behövs. Om detta skulle
lyckas, anser fullmäktige att ett värdefast
lån som det nu föreslagna blir
överflödigt. Riksgäldsfullmäktige hänvisar
också till den stora framgång som
det 5,5-procentiga lånet fick och anser
att man väl först och främst bör gå de
normala och hittills tillämpade vägarna
för att skapa balans på kapitalmarknaden.
Efter detta lån har det kommit kommunallån
och industrilån, som fulltecknats
på mycket kort tid. Jag har bekanta
som sagt att de inte har fått mer än
bråkdelen av sina beställda obligationer.

Tveksamhet tycks också råda bland
motionärerna, ty i reservationen sägs
det att svårigheter kanske kan möta
under kommande år att täcka det statliga
lånebehovet på kapitalmarknaden.

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 167

Om utgivande av ett värdefast statligt obligationslån

Jag tycker att det senaste lånet talar
i motsatt riktning och att några svårigheter
i det avseendet inte behöver föreligga.

Det skulle vara ganska förunderligt,
om vi här i riksdagen skulle utfärda ett
underbetyg åt statsmakterna i denna
fråga. Den svenska allmänheten har givit
ett gott betyg, och om vi mot detta
skulle ställa ett underbetyg, vore det väl
ändå, herr Schmidt, en ganska egendomlig
differentiering i betygsättningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det synes mig som om
invändningarna från utskottets ärade
talesman herr Fahlander mest är av formell
natur — det är det gamla vanliga
att en utredning pågår, och då vill man
inte föregripa den. Men läget i dag är
i alla fall — som jag har antytt —■ sådant,
vartill kommer att det tar en viss
tid för riksgäldskontoret att undersöka
denna sak. Därför är det motiverat att
be riksgäldskontoret tänka på den i tid.

Jag vill också framhålla att riksgäldskontoret
som en av grunderna för sitt
ställningstagande 1952 och 1957 anförde,
»att ansträngningarna i första hand
och med all kraft borde inriktas på att
söka bevara ett fast penningvärde och
att, om strävandena härutinnan krönes
med framgång, behovet av indexreglerade
krediter automatiskt bortfaller».

Jag frågar, herr talman: Har det villkoret
blivit uppfyllt sedan dess?

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Fahlanders yttrande
föranleder mig till den reflexionen
att ingenting är bestående här i livet,
något som även gäller fakta och förhållanden
i denna sak.

Sedan frågan om värdesäkra placeringsformer
för långsiktigt sparande debatterades
här i riksdagen för ganska
precis ett år sedan, har nämligen den
väsentliga ändringen inträtt, att vi nu -

mera alla tycks vara överens om att
frågan är värd en närmare undersökning.
Fjolårets motion fick inte den behandlingen,
och jag tycker att det inträffade
är en betydande förändring, ur
vår synpunkt enbart glädjande.

Från folkpartiets sida har tanken på
värdebeständigt sparande sedan länge
förts fram, och det är sannerligen inte
så att den tidigare mött någon förståelse
från regeringssidan. En mur av argument
har staplats upp för att visa hur
oframkomlig denna väg skulle vara. Och
visst finns mycket av den muren kvar
även nu, men sedan pensionsutskottet i
riksdagen uttalat sig för att något verkligen
borde göras, har dock en utredning
tillsatts.

Detta är som sagt en framgång, naturligtvis
under förutsättning att bakom
åtgärden verkligen ligger en ändrad inställning
och insikt om frågans vikt; det
är dock inte utan att man ibland inte
kan alldeles undertrycka känslan att utredningen
mera tillkommit i syfte att
föra frågan bort ur debatten än för att
verkligen nå ett positivt resultat.

Det utredningsuppdrag som givits är
mycket stort och kommer helt naturligt
att kräva lång tid. Skall man avvakta
utredningens resultat, lär det dröja ett
bra tag innan vi får pröva det system
som föreslås i motionen. Men jag tycker
att remissyttrandena, inte minst värdesäkringskommitténs
yttrande, ger en
mängd skäl för att ett praktiskt försök
bör göras på ett relativt tidigt stadium
av utredningen. De många spörsmål
kommittén har att utreda och besvara
kan bedömas oändligt mycket bättre mot
bakgrunden av praktiska erfarenheter.
Därför tycker jag att det ligger åtskilligt
i tanken att inte dröja utan snarast genomföra
ett praktiskt försök med ett värdefast
obligationslån. Då blir det möjligt
att under utredningens gång tillgodogöra
sig de erfarenheter som kan stå
att vinna.

Mot detta resonemang kan naturligtvis
invändas, att ett praktiskt försök inte
har så mycket att ge som vi motionärer
tror. Det är klart att man rör sig med
antaganden, men vissa värdefulla erfa -

168 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Om utgivande av ett värdefast statligt obligationslån

renheter om kapitalmarknaden torde
nog stå att vinna, snart sagt hurdant läget
på denna marknad än är. Under frågans
behandling vid tidigare riksdagar
har — såvitt jag förstår med rätta —
påpekats att kursutvecklingen för ett sådant
lån skulle kunna ge en ganska intressant
vägledning rörande marknadens
bedömning av realräntans höjd, d. v. s.
den faktiska ersättning som spararna erhåller
sedan penningvärdefallens negativa
verkningar har beaktats. Även om jag
förstår att värdesäkringskommittén inte
kan vänta med sin utredning tills ett sådant
försökslån inlöses — då man ju
kan få en ytterligare erfarenhet — lär
redan utgivningen av lånet kunna ge
många värdefulla rön.

Vad beträffar uppfattningen att det
inte nu behövs någon stimulans för placering
av pengar i långfristiga statliga
lån, så undrar jag om man inte måste
konstatera detsamma som jag gjorde i
början av detta inlägg, att ingenting är
bestående. I själva verkt vet vi ju ganska
litet om den framförliggande konjunkturutvecklingen.
Parismötets sammanbrott
lämnar efter sig ett mycket stort
frågetecken, och andra finns, i varje fall
om man vill söka se litet längre än till
den närmaste framtiden.

Jag vill dessutom erinra om att det
enskilda pensionssparande! ju ännu inte
i någon större utsträckning torde ha påverkats
av ATP:s införande, men detta
kommer säkert att ske med tiden, och då
kan de enskilda pensionskassorna inte
längre leverera samma tillskott som hittills
till de statliga obligationslånens
teckningslistor. Att vänta med praktiska
försök tills man står i en besvärlig akut
situation tror jag är fel. Därför anser
jag att det ur flera synpunkter vore
praktiskt att utan dröjsmål söka skapa
förutsättningar för ett sådant värdebeständigt
lån som föreslagits i reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Jag skulle, herr talman, kanske kunna
anknyta till vad herr Lundström nyss
sade när han erinrade om den ringa

beständighet som vidlåder så mycket
inom det ekonomiska livet. Vad jag
därvid vill fästa uppmärksamheten på
är den någon egenartade konsekvens
som han drog, då han med denna utgångspunkt
kom fram till att man borde
försöka skapa någonting värdebeständigt.
Jag för min del tror att ett ekonomiskt
bedömande på någorlunda lång sikt säger
att de materiella värdena — det
jordiska, om vi så vill uttrycka saken
•—■ till sin natur inte är värdebeständiga.
Vill vi finna någonting värdebeständigt
lär vi få söka det på andra områden.

Jag vet att man gärna talar om sakvärden
såsom varande någonting värdebeständigt
och fast. Vi som har upplevat
slutet på två världskrig vet, att
det inte förhåller sig på det viset. Det
är inte så, att sakvärdena utgör någonting
fast, utan även beträffande dem
gäller den Lundströmska satsen att det
är så litet som är värdebeständigt.

Om jag sedan utifrån dessa allmänna
utgångspunkter en smula får snudda
vid herr Fahlanders anförande, så skulle
jag vilja säga att det var litet djärvt
av honom att under hänvisning till ett
tillfredsställande resultat av en upplåning
under särskilt lämplig konjunktur
dra några slutsatser om det förtroende
som i allmänhet kan hysas för sådana
placeringar. Jag tror man måste säga
att en penningpolitik som på någorlunda
lång sikt syftar till stabilitet bör vara
annorlunda beskaffad än den hittillsvarande.
Hittills har det inte gått bra
ur den synpunkten utan penningvärdet
har varit underkastat ett konstant fallande.
Jag vill säga, att även om jag
begriper att uppgiften är mycket svår,
så menar jag, att det är naturligare att
tvivla än att utmynta resultatet av en
fortskridande inflatorisk utveckling såsom
något mönster för en statsfinansiell
kurs.

Beträffande tanken att man skulle kunna
göra vissa värden beständiga och
satsa på den saken, skulle jag vilja
ställa frågan: Är det nationalekonomiskt
rimligt och riktigt att resonera på det
viset? Man skulle därigenom på ett
mer eller mindre begränsat område ska -

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 169

pa en privilegierad ställning för vissa
värden, men man gjorde det såvitt jag
förstår på bekostnad av annan penningplacering
av tämligen likartat slag.

Man kanske skulle våga använda bilden
av inflationen som en ström —
man talar ju ofta om inflationsströmmen
— och tänka sig att man bygger en fast
vattendelare mitt i strömmen. Följden
blir logiskt och klart att trycket ökar
på sidorna därom — inflationstrycket
ökar. Jag är av den bestämda uppfattningen,
att i den mån som man i någon
större omfattning försöker skapa konstlat
värdebeständiga faktorer, ökar man
det inflatoriska trycket på andra värden
och därmed också orättvisan i att
vissa innehav är privilegierade, medan
andra inte är det.

Utifrån dessa utgångspunkter, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Schmidt begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

Ang. ändring i bolagsförbudslagen, m. m.
mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schmidt begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 18 § lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av motioner om
anteckning i fastighetsbok i vissa fall;
samt

nr 26, i anledning av motioner angående
rätten för jordbrukare i Norrbottens
lappmark till vatten och fiske.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring i bolagsförbudslagen, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 18 juni 1925
(nr 219) angående förbud i vissa fall
för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom, m. m.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 122, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
införda förslag till

1) lag om ändring i lagen den 18
juni 1925 (nr 219) angående förbud i

170 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. ändring i bolagsförbudslagen, m. m.
vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 1
och 12 §§ lagen den 3 juni 1955 (nr 272)
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).

I propositionen hade, för att förenkla
handläggningen i ärenden rörande markbyten
med bolag, föreslagits sådan ändring
i 1925 års lag, att förvärvstillstånd
i vissa fall skulle kunna lämnas av länsstyrelse
i stället för av Kungl. Maj :t.
Härjämte hade föreslagits att fastighetsförvärv
från kronan skulle undantagas
från tillståndstvånget enligt såväl 1925
års lag som jordförvärvslagen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Reservation hade anmälts av herr
Nilsson, Ferdinand, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har jag fogat en reservation, som
närmast har anknytning till motiveringen.
Det är så, att ett undantagande av
förvärv från kronan i det här fallet i
viss mån är en nyhet, och den fordrar
givetvis en del överväganden.

1959 behandlade riksdagen ett liknande
ärende; det gällde avtalsbyte. Den
utredning på vilken Kungl. Maj :ts förslag
då byggde — förslaget framlades i
proposition nr 148 •— föreslog att det
skulle stadgas som en garanti att eftersom
dessa avtalsbyten möjliggjordes utan
särskild kontroll, så skulle de godkännas
dels av lantbruksnämnden och dels
av den fastighetsbildande myndigheten.

I fråga om det förslag som nu föreligger
har utredningen förutsatt precis detsamma.
Den säger att förvärv från kronan
bör kunna ske, när de godkänts av
lantbruksnämnden och av lantmäterimyndigheterna.

När saken behandlades i utskottet,
ställde jag en fråga rörande denna de -

talj och fick tämligen klart besked om
att utskottet icke önskade göra ett uttalande
till förmån för detta förfarande.
Det var först sedan jag hade förvissat
mig om att det från auktoritativt håll
deklarerades att utskottet hade en annan
ståndpunkt än utredning och proposition,
som jag såg mig nödsakad att
föreslå att ett förfarande liknande det
som behandlades förra året också skulle
komma till användning i detta fall. I
överensstämmelse härmed har reservationen
avgivits, och jag ber att med dessa
få ord få yrka bifall till den.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Som herr Ferdiand Nilsson
framhållit, har denna fråga varit
uppe tidigare, nämligen 1959 i anslutning
till proposition nr 148.

Jordlagsutredningen har i ett i proposition
122 till årets riksdag återgivet
uttalande framhållit bl. a.: »Utredningen
förutsätter att Kungl. Maj:t i mån av
behov kommer att utfärda liknande bestämmelser
för de andra ovan angivna
centrala förvaltningsmyndigheterna.»

Om detta utredningens uttalande gör
inte departementschefen något uttalande
alls, och vi har därför i utskottet ansett
oss kunna utgå ifrån att Kungl. Maj:t
kommer att behandla denna fråga på
samma sätt som tidigare. Vi har därför
inte ansett det vara nödvändigt att införa
något särskilt uttalande därom i utskottets
utlåtande.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det framgår av tredje
lagutskottets utlåtande att departementschefen
i detta fall uttalat, att överlåtelse
av kronan tillhörig fast egendom numera
är i administrativ ordning reglerad
på ett sätt, som tillförsäkrar de av lantbruksnämnderna
företrädda jordpolitiska
synpunkterna behörigt inflytande. Så
har skett i andra ärenden, men när vi
kom till detta ärende och jag för min del
ifrågasatte, att jordlagsutredningens be -

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 171

Ang. anslag till Sveriges utsädesförening och till Weibullsholm

stämmelser på liknande sätt skulle komma
i tillämpning, deklarerades den
gången från auktoritativt håll, att utskottet
hade en helt annan uppfattning. Därför
tillkom reservationen.

Sedan utskottets ordförande numera
till protokollet förklarat att utskottets avsikt
är att det skall förfaras på angivet
sätt, har jag således nått det resultat,
som jag icke kunde nå i utskottet. Jag
ber därför att få ta tillbaka mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. anslag till Sveriges utsädesförening
och till Weibullsholm

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till Sveriges
utsädesförening samt till den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
punkterna 74 och 75 föreslagit riksdagen
att anvisa till Bidrag till Sveriges
utsädesförening för budgetåret 1960/61
ett med 132 900 till 1 625 000 kronor höjt
anslag samt till Bidrag till den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
ett oförändrat anslag av 210 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1: 224, av herr Osvald
m. fl., och 11:277, av herr Hansson i
Önnarp m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till den praktiskt vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholm bevilja dels
ett belopp om 465 000 kronor, avseende
den allmänna verksamheten vid anstalten,
dels ett belopp om 35 000 kronor
avseende intensifierad resistensförädling.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

A. till Bidrag till Sveriges utsädesförening
å riksstaten för budgetåret 1960/
61 under nionde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 1 625 000 kronor,

B. i anledning av Kungl. Majrts förslag
ävensom motionerna I: 224 och
II: 277 till Bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
å riksstaten för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 310 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Bertil Andersson, Hjalmar
Nilsson, Mossberger och Hedström,
fru Lindskog samt herrar Johanson i
Västervik och Carbell, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:224 och 11:277 till Bidrag till
den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 210 000 kronor.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! I detta jordbruksutskottsutlåtande
föreligger en slutredovisning
av de kvarstående posterna på
nionde huvudtiteln, nämligen punkterna
74 och 75. Det gäller de anslagsäskanden
som rör bidrag till växtförädlingsverksamlieten
vid Weibullsholm och till
utsädesföreningen i Svalöv. Där har åtta
ledamöter av jordbruksutskottet till utskottets
utlåtande fogat en reservation, i
vilken hemställes om bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Utskottsmajoriteten har funnit det vara
motiverat att höja bidraget när det
gäller Weibullsholm med 100 000 kronor.
Både Utsädesföreningen i Svalöv
och W. Weibull AB har hemställt om
ökning av sina tidigare utgående statsbidrag,
utsädesföreningen med icke
mindre iin 335 200 kronor till 1 827 300

172 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. anslag till Sveriges utsädesförening
kronor och Weibullsbolaget med 290 000
kronor.

Reservanterna anser med anledning
av departementschefens uttalande i andra
kammaren som svar på en enkel fråga
så sent som den 3 maj i år, vari han
gjorde gällande att han i samband med
nästkommande års statsverksproposition
kommer att lägga fram ett slutgiltigt förslag
om normerna för det framtida stödet
till växtförädiingsverksamheten.
Riksdagen bör därför i år kunna följa
Kungl. Maj :ts förslag.

Vi reservanter har ansett att alla skäl
talar för Kungl. Maj:ts hemställan, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Det är nu nio år sedan
riksdagen begärde en översyn av stödet
till växtförädlingen i landet. Denna begäran
har ännu inte resulterat i någonting.

Det tillsattes en utredning 1953, och
den avgav ett betänkande ett par år därefter.
I betänkandet var kommittéledamöterna
ense om att man skulle effektivt
uppräkna anslaget till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt. Redan tidigare
hade jordbruksutskottets majoritet
föreslagit en uppräkning av anslaget,
och år 1955 sade utskottet, att utskottet
förutsatte, att utredningen slutfördes inom
sådan tid, att förslag kunde läggas
fram vid 1956 års riksdag. Det blev
emellertid ingenting av det. Remissinstanserna
var positivt inställda till de
framlagda förslagen i fråga om ökat
statsbidrag till Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

Departementschefen uttalade 1957, att
man tills vidare fick bibehålla anslaget
till Weibullsholm vid samma belopp som
tidigare men att växtförädlingsutredningens
förslag skulle överarbetas och
förslag i ärendet därefter framläggas.

I 1959 års statsverksproposition uttalade
departementschefen vid behandlingen
av frågorna rörande växtförädlingen
bl. a. följande: »Då det såsom
även understrukits av 1958 års förra
riksdag ... är önskvärt att spörsmålet

och till Weibullsholm

om det framtida statliga stödet åt växtförädlingsanstalterna
snarast får sin lösning,
är det min avsikt att om möjligt i
ett senare sammanhang detta år» — alltså
år 1959 — »återkomma till principerna
för sagda stöd.» Så följde den vanliga
formuleringen, att ärendet snart
var klart i departementet och att man
därför i avvaktan på propositionens
framläggande, kunde bibehålla anslaget
till Weibullsholm oförändrat.

Ja, så har det pågått under alla dessa
år. Anslaget har bibehållits vid samma
nivå — d. v. s. 210 000 kronor om året

— i om jag inte missminner mig åtta år,
fastän verksamheten vid Weibullsholm
har utökats betydligt. Att verksamheten
vid Weibullsholm är av utomordentligt
stor betydelse för svenskt jordbruk och
att det forskningsarbete som där bedrives
är högt kvalificerat, därom är alla
ense.

Man kan inte komma ifrån intrycket,
att denna forskningsverksamhet varit
mycket njuggt behandlad, när det varit
fråga om att stödja den med statliga medel.
År efter år har man utlovat förslag
om nya grunder för stödet åt växtförädlingen,
och gång på gång har det ställts
i utsikt att proposition i ärendet skulle
komma. Detta gäller senast i år. Att detta
ärende inte förrän nu i elfte timmen
behandlas av riksdagen beror på att det
brutits ut just därför att man väntat, att
en proposition angående det framtida
stödet till växtförädlingen skulle föreläggas
riksdagen. Det blev emellertid inte
möjligt.

Nu sade jordbruksministern i ett interpellationssvar
för någon vecka sedan

— det nämnde också herr Svedberg ■—
att det sannolikt nästa år kommer att
framläggas en proposition. På samma
sätt har det resonerats många gånger
förut. Man frågar sig därför om det är
alldeles säkert att det kommer en proposition
nästa år.

Skall om inte så blir fallet Weibullsholm
ännu ett år få nöja sig med oförändrat
anslag? Jag vill i korthet erinra
om att man på sin tid avvägde anslaget
till Weibullsholm efter det anslag som
man gav till Sveriges utsädesförening.

Onsdagen den 18 mai 1960

Nr 17 173

Ang. anslag till Sveriges utsädesförening och till Weibullsholm

Detta senare anslag har undan för undan
höjts, och det har ingen reagerat
emot. Det som göres av Sveriges utsädesförening
är ju mycket värdefullt, och
på grund av penningvärdets fall och
verksamhetens utökning har det varit
nödvändigt med ökade anslag.

Nu har ju den proportion, som man
ursprungligen avsåg skulle finnas mellan
anslagen till Sveriges utsädesförening
och Weibullsholms växtförädlingsanstalt,
en proportion som också godkänts
av riksdagen, fullständigt förryckts.
Detta anslag på 210 000 kronor till
Weibullsholm är inte ens hälften av vad
det borde vara. Utskottet har därför funnit
att det vore en gärd av rättvisa att
för det kommande budgetåret något öka
anslaget. Det är klart att det skulle vara
berättigat med det anslag, som föreslagits
i motionerna, men man har inom
utskottet ansett, att man kanske inte
skulle gå så långt, utan föreslår en höjning
med 100 000 kronor, alltså från
210 000 till 310 000 kronor. Samtidigt
understryker utskottet, att denna höjning
inte i och för sig skall vara prejudicerande
för ställningstagandet när det
framtida stödet en gång skall utformas.
Detta ställningstagande får man göra när
proposition i ärendet framlagts.

Det är väl sällan som man, herr talman,
med så stort berättigande kan tala
för angelägenheten, rättvisan och billigheten
av en höjning av ett anslag utöver
vad som föreslagits i statsverkspropositionen
som i detta fall. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Eskilsson
(h).

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
begära ordet för att rätta till ett par
uppgifter, som herr Larsson lämnade
alldeles nyss. Herr Larsson säger, att
växlförädlingsu!redningen under 50-talet
mötte förståelse och instämmanden
vid remissbehandlingen. Detta är alldeles
fel. Det förhöll sig tvärtom. Särskilt
från jordbrukarliåll, och från jord -

bruksorganisationernas sida avböjde
man bestämt den form av finansiering
av växtförädlingen i vårt land, som den
Essboska utredningen resulterade i.

Sedan kan jag givetvis inte bemöta
herr Larssons förebråelser mot mina företrädare
för att de inte tidigare kommit
med något färdigutrett förslag. Jag
lämnar alltså detta därhän. Men så kommer
en annan sak. Herr Larsson menade,
att det var tvivel underkastat, om
man nu kunde tänka sig att det alls
skulle bli någonting av det hela. Då vill
jag bara få hänvisa dels till vad jag sade
i interpellationssvaret i andra kammaren
härförleden och dels till det, som
jag tror att herr Larsson mycket väl
känner till, nämligen att det under fjolåret
på grundval av en planläggning,
som här hade ägt rum, förekom överläggningar
med berörda intressenter.
Överenskommelsen innebar vidare att
dessa överläggningar skulle fortsätta senare,
och under mellantiden har de internationella
konventionsförhandlingarna
ägt rum. Senaste tillfället var i slutet
av februari månad i år, och självklart
var det, innan man bestämt visste vad
dessa förhandlingar skulle leda till,
omöjligt att presentera ett förslag med
risk för att det skulle ha gått andra vägar
än vad till äventyrs konventionsresultatet
skulle leda till.

Vidare vill jag också hänvisa till att
det är överenskommet med i första hand
växtförädlingsinstitutionerna att i denna
månad ha nya överläggningar kring
ett förslag, som utarbetats i departementet.
Därest detta icke kolliderar med
konventionsöverläggningarna på internationell
basis, kommer det att utgöra
underlaget för det fortsatta arbetet, men
jag har inte sagt, som herr Larsson formulerade
det, att det torde vara möjligt
att lägga ett förslag härom i samband
med statsverkspropositionen, utan
jag uttryckte mig så att det är min förhoppning
att detta skall kunna ske samtidigt
med statsverkspropositionen.

Jag önskar faktiskt lägga till riitta detta
detta och samtidigt, herr talman,
framhålla att herr Larsson i Svalöv hårddriver
en synpunkt som inte har reellt

174 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. anslag till Sveriges utsädesförening

underlag. Den svenska riksdagen har,
såvitt jag vet, inte bestämt sig för några
absoluta relationer mellan utsädesföreningen
och Weibullsholmsinstitutionerna
när det gäller storleken av det statliga
stödet.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ett missförstånd
som jag vill rätta till. Jag tror att jag uttryckte
det så att remissinstanserna hade
den uppfattningen att anslaget till
Weibullsholm borde höjas. Det var
ingen, såvitt jag vet, som hade någon
erinran mot detta. Däremot hade man
erinringar mot konstruktionen av det
stöd som denna kommitté föreslog —
det medger jag villigt, och detta var väl
en av orsakerna till att det den gången
inte blev någonting av det hela.

Herr statsrådet säger att det kommer
att läggas fram en proposition 1961 —
om jag fattade honom rätt — men när
jag läste svaret, som herr statsrådet lämnade
på interpellationen i andra kammaren,
stod där — om jag inte minns
fel — att herr statsrådet hyste förhoppning
om att till nästa år kunna lägga
fram en proposition — inte att han hade
för avsikt att göra det. Att det inte blivit
något resultat i år, förstår jag innerligt
väl på grund av dessa internationella
konferenser som har förts rörande
frågan om man skulle få så att
säga ett slags patenträtt beträffande de
sorter som vederbörande växtförädlare
framställer. Då är ju herr statsrådet
fullt ursäktad för att han inte kunnat
lägga fram någon proposition, men kan
man vara alldeles säker på att det blir
klart till nästa år? Herr statsrådet torde
få ge mig rätt i att tankegången i alla
dessa utlåtanden från jordbruksutskottet
under dessa år varit att Weibullsholm
borde få ett högre anslag än institutionen
fått, att det var skäligt med en anslagshöjning
men att man i avvaktan på
en mera slutgiltig lösning låtit det gå —
och så har skett år efter år.

Jag tycker att det inte är förvånande
att många tycker att institutionen Wei -

och till Weibullsholm

bullsholm har blivit ganska illa behandlad.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga skulle jag gärna vilja understryka,
vilken oerhört stor betydelse
växtförädlingen på Weibullsholm har
haft och har för svenskt jordbruk. Jag
menar att det därför vore riktigt att man
nu höjde anslaget, såsom utskottets majoritet
här har föreslagit. Jag anser att
detta bör göras i avvaktan på det förslag
som kan komma att framläggas. Jag
hyser i likhet med jordbruksministern
den förhoppningen, att det förslag som
nu håller på att bearbetas kommer att
leda till nya regler för finansieringen
av växtförädlingsverksamheten, men i
avvaktan på att så kommer att ske tycker
jag att det vore riktigt att man höjde
anslaget på det sätt som utskottet har
föreslagit. Jag tror också att jag vågar
utgå ifrån att jordbruksministern sannolikt
skulle ta ett sådant beslut med allra
största jämnmod. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Vi är alla överens om
att det knappast kan finnas några pengar,
som ger så god ränta som de, som
lagts ut på växtförädlingens område.
Vi vet att det är flera institutioner som
bedriver forskning, och vi vet också,
att vi har ett statligt företag i Svalöv,
medan Weibullsholm är ett privatägt
företag, som för all del har skött sig
mycket väl, även om det är något som
man ju alltid kan diskutera.

Man talar mycket om rationalisering
och om man skall förstatliga en verksamhet,
som naturligtvis inte kan ge så
goda resultat och kanske kostar mer
pengar, då man kanske där ägnar sig
mer åt grundforskning. Vi bör komma
ihåg, att Weibullsholm har vissa möjligheter
att välja sådana forskningsobjekt,
som man ganska snart kan få in
pengar för. Jag vill emellertid inte alls

Onsdagen den 18 maj 1960

Nr 17 175

Ang. anslag till Sveriges utsädesförening och till Weibullsholm

göra gällande annat än att Weibullsholm
har gjort mycket stor nytta och att
det skulle vara önskvärt, att både Weibullsholm
och det statliga Svalövsföretaget
kunde få större anslag, men man
får som sagt komma ihåg, att det är
mycket svårt att avväga vad som är riktigt.

Det förhåller sig väl så, att det privata
företaget Weibullsholm får lägga ned sina
pengar på sådana områden, att verksamheten
går ihop ekonomiskt. Det är
där skillnaden ligger, och vad det här
gäller är en avvägning mellan den statliga
institutionen och Weibullsholm
och även andra institutioner, som bedriver
forskning på jordbrukets område i
mindre skala.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Grundforskningen inom
växtförädlingsområdet har helt naturligt
kunnat ägnas större uppmärksamhet
vid Svalöv än vid Weibullsholm, men
jag är angelägen att understryka, att
man även vid Weibullsholm har lagt ned
mycket arbete på förädlingsuppgifter,
som icke har kunnat leda till några direkta
ekonomiska resultat. Det har gällt
förarbeten, som varit av mycket stor betydelse
för den fortsatta förädlingsverksamheten.

Att Svalöv haft större möjligheter till
grundforskning — framför allt för sin
s. k. resistensförädlingsverksamhet —
under senare år tack vare de rikligare
anslag man fått, är väl klart, men jag
vill gärna än en gång understryka, att
Weibullsholm också har lagt ned mycket
och ytterst värdefullt arbete på
grundforskning inom växtförädlingen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag står upptagen bland
reservanterna och skall därför be att i
korthet få deklarera min ståndpunkt i
denna fråga och varför jag har reserverat
mig.

Det iir kanske riktigt, som herr Larsson
gör gällande, att från riksdagens sida
liar begärts förslag till en slutlig lösning

av denna fråga. Vi väntade ju att det
skulle komma ett förslag i ämnet i år,
men på grund av omständigheter, som
jordbruksministern här har relaterat, har
något förslag inte kunnat framläggas.

När det nu ställdes yrkande om en
höjning av anslaget till Weibullsholm,
så har jag frågat mig vad denna höjning
kommer att innebära, när man
skall ta slutlig ställning till frågan om
utformningen av det stöd, som Weibullsholm
senare kommer att få. Kommer
denna höjning att få en prejudicerande
verkan och således ligga i botten vid de
förhandlingar som kommer att föras
senare? Det är vad jag har frågat mig,
och det har jag inte fått något svar på
i utskottet. Jag tror inte heller att någon
kan svara på det. Jag har nog en
känsla av att om man nu höjer detta
anslag ytterligare, så kommer detta att
innebära, att de fortsatta förhandlingarna
kommer att föras på ett annat plan
än det nuvarande.

Eftersom det här gäller ett privat bolag,
som har väntat i åtskilliga år på en
ändrad utformning av statsstödet men
ändå har klarat sig, så räknar väl reservanterna
med att bolaget knappast går
i konkurs under innevarande år, även
om det får vänta på ett avgörande till
nästa år. De förutsättningar som finns
för fortsatta överläggningar och det uttalande
som departementschefen gjort
bör väl vara en garanti för att vi får ett
förslag till nästa års riksdag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
var ängslig för att det kunde få en prejudicerande
verkan, om riksdagen nu
följde utskottets förslag. Men det uttalas
ju i utskottets utlåtande följande:
»Det är uppenbart att denna ökning av
statsstödet till Weibullsholm endast kan
betraktas som en provisorisk åtgärd, som
icke bör få prejudicerande betydelse för
det definitiva ståndpunktstagandet till
frågan som lär komma att framläggas i
den aviserade propositionen.»

176 Nr 17

Onsdagen den 18 maj 1960

Ang. anslag till Sveriges utsädesförening och till Weibullsholm

Till herr Georg Carlsson vill jag bara
säga, att Svalöv inte är en statlig institution
utan drivs av en enskild förening,
som uppbär statsunderstöd.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —■ 63;
Nej — 72.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande
anslag för budgetåret 1960/61 till
Bidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter:
Driftkostnader, bifölls vad

utskottet i detta utlåtande hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge
nedtagas.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att statsutskottets utlåtande
nr 125 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för kammarens nästa
sammanträde.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 243, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och

nr 248, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 244, för herr Ragnar Valdemar
Persson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

245, för riksbankschefen Per Valfrid
Åsbrink att vara fullmäktig i riksbanken; nr

246, för herr Jonas Sigfrid Jonsson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 247, för herr Edvard Emanuel
Vilhelmsson att vara suppleant för en
av riksdagens fullmäktige i riksbanken; nr

249, för herr Axel Wilhelm Strand
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 250, för herr Sven Patrik Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

Onsdagen den 18 mai 1960

Nr 17 177

nr 251, för herr Ernst Hjalmar Nilsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 252, för herr Karl Torsten Fredriksson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
254, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa avtal
med Göteborgs stad berörande Göteborgs
universitet, m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 17 i vad densamma avser
förslag till ändrad lydelse av 1 kap.
8 § tryckfrihetsförordningen;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner; och

nr 23, över motion väckt i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till konventionen angående upprättande
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.; samt

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar angående
skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet, m. m., medelsanvisningen
för budgetåret 1960/61 till Statens
skogsförbättringsanslag och till Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo ävensom
Kungl. Maj :ts förslag rörande skogsvårdsavgiften
för år 1960 jämte i ärendena
väckta motioner, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw