Fredagen den 13 maj Sid (Riksdagens protokoll 1955:18)

RIKSDAGENS

wp PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 18

13—18 maj

. Debatter m. m.

Fredagen den 13 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Fahlander om distribution genom
Förenta Nationerna av vissa länders livsmedelsöverskott...... 3

Anslag till bostadsbyggnad vid universitetet i Lund ............ 7

Nybyggnad för biblioteket vid Chalmers tekniska högskola ...... 8

Revision av GATT-avtalet .................................... 12

Yalutatilldelning för utsändning från radiostationen i Tanger .... 21

Regeringsrättens arbetsbalans ................................ 24

Omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet ............ 25

Tisdagen den 17 maj

Svar på interpellationer:

av herr Arrhén om utredning ang. försöksverksamheten röran -

de enhetsskolan ........................................ 36

av herr Näsgård ang. vissa skolmyndigheters byggnadspolitik 55

Interpellation av herr Norling ang. ifrågasatt reglering av sjön
Immeln .................................................. 59

Onsdagen den 18 maj

Ändrade regler för företagsbeskattningen ...................... 62

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m............. 113

Införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. m..... 133

Pensionsåldern för statstjänstemän ............................ 149

Omreglering av vissa olycksfallsersättningar m. m............. 154

Ändrade bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring m. m. . . 160

1 Försto kammarens protokoll 1955. Nr 18

Sr 18

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 13 maj Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1954 fattade beslut .................... 7

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. vissa byggnadsfrågor m. m.

inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde ........ 7

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen för allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) .......................................... 12

— nr 44, ang. reglering av sockernäringen i riket m. m......... 21

Bankoutskottets memorial nr 20, ang. pension åt redaktören Nils

Andersson ................................................ 21

— utlåtande nr 25, ang. tillstånd för International Broadcasting

Association AB (IBRA) att inköpa viss utländsk valuta m. m. 21
Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändrad lydelse av 1*§

lagen om tillfällig ökning av regeringsrådens antal .......... 24

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. anslag till statens försöksgårdar
m. m......................................... 25

Onsdagen den 18 maj

Gemensam omröstning ang. vissa statstjänstemäns löneförmåner

vid militärtjänstgöring under andra världskriget ............ 61

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. ändrade regler för

företagsbeskattningen .................................... 62

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 3,

om utredningar ang. nådeinstitutet ........................ 113

Statsutskottets utlåtande nr 122, ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m..................................... 113

—- nr 123, ang. anslag till S:t Lukasstiftelsen .................. 133

— nr 124, ang. stat för riksgäldsfonden ...................... 133

— nr 125, ang, införande av ett andra program i den svenska

rundradion m. m......................................... 133

— nr 126, ang. tillämpningen av gällande pensionsålderssystem

in. m..................................................... 149

— nr 127, ang. avgångsåldern för befattningshavare underkastade

SPA-reglementet m. m..................................... 154

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1. ang.

omreglering av vissa olycksfallsersättningar m. m........... 154

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. omreglering av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada under militärtjänstgöring
m. m............................................... 160

— nr 28, ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m. . . 160

— nr 31, ang. ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen . . 168

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang.

ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m............. 168

— nr 3, ang. anslag till Bidrag till sjukkassor m. m............. 168

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i 19 och 20 kap.

föräldrabalken m. m....................................... 168

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. ändrad lydelse av 4 kap.

14 § vattenlagen .......................................... 168

— nr 23, ang. handläggningen av vissa skiftesförrättningar i Kiruna
stad ................................................ 168

•—• nr 25, ang. ändring i 9 kap. 2 § jorddelningslagen .......... 168

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Fredagen den 13 maj

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 202, i anledning av väckt motion
om ändrad ordning för beräkning av
antalet elektorer vid förstakammarval;
och

nr 275, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i grunderna
för mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagens första kammare.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 252, till Konungen i anledning
av väckta motioner om utredning
angående åldringarnas anpassning i produktionslivet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 264, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om avstängning av domare.

Om distribution genom Förenta Nationerna
av vissa länders livsmedelsöverskott Hans

excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Fahlanders
interpellation om distribution genom
Förenta Nationerna av vissa länders livsmedelsöverskott,
erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Fahlander, har till mig

framställt en interpellation, vari uppmärksamheten
fästes vid de väldiga
överskottslagren av jordbruksprodukter
i vissa länder, särskilt USA, i relation
till nöden i andra länder. Interpellanten
undrar om jag anser att detta problem
bör bringas inför FN:s forum och, i jakande
fall, om jag vill medverka till ett
svenskt initiativ härtill.

Interpellanten framhåller att USA
brottas med stora svårigheter redan när
det gäller lagringen av de enorma överskottsmängder
av jordbruksprodukter
som år efter år samlats och vilkas värde
för närvarande säges uppgå till c:a
8 miljarder dollars. Enligt prognoserna
skulle lagerökningen i år dessutom fortgå
och lagren därmed komma att överskrida
10 miljarder dollars värde.

Även Sverige och en del andra länder,
säger interpellanten vidare, kämpar
tidvis med besvärande överskott.
Som motsats härtill nämnes den svält
som för närvarande råder i stora delar
av världen. Och interpellantens slutsats
blir följande: »Det borde inte vara
oöverkomligt att inom FN:s ram verkställa
uppköp av dylika livsmedelsöverskott
och att på förhyrt tonnage distribuera
dem till de delar av världen där
de bäst behövas.»

Detta problem om de rika och de fattiga
folken har berörts i en interpellationsdebatt
i andra kammaren i höstas
och i någon mån diskuterats i samma
kammare under årets utrikesdebatt. Jag
hänvisar till vad därvid yttrades från
regeringsbänken. En ledamot av andra
kammaren, herr Kilsmo, hade från liknande
utgångspunkter som interpellanten
i en motion föreslagit en ökning av
det statliga svenska anslaget för hjälp
till tekniskt underutvecklade länder
med 10 miljoner kronor. Men om den ärade
interpellanten skulle få sitt nyss nämnda
uppslag förverkligat och om medlemsstaterna
i FN antoges finansiellt bidraga
enligt gällande bidragsskala för

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Om distribution genom Förenta Nationerna av vissa länders livsmedelsöverskott

anslag till FN:s budget till denna utdelning
av jordbruksprodukter till 10 miljarder
dollars värde bland de fattiga
folken, så skulle på Sveriges lott falla,
inte den skärv av ytterligare 10 miljoner
kronor som herr Kilsmo motionerat
om, utan ett belopp å något mer än 800
miljoner kronor.

När interpellanten menar att det inte
borde vara oöverkomligt att inom FN:s
ram verkställa uppköp av livsmedelsöverskott
till 10 miljarder dollars värde
för distribution bland behövande länder,
så visar han onekligen en stark tro
på offervilligheten och förmågan hos
FN :s medlemsstater.

Under de senare åren har som bekant
FN:s församling ägnat mycken uppmärksamhet
åt den tekniska och finansiella
hjälpen till s. k. underutvecklade
länder. Men därvid har man inte haft
som målsättning en väldig gratisutdelning
av livsmedel till de mindre bemedlade
folken. Utan programmet har varit
att stärka dessa länders produktionsförmåga,
att sålunda hjälpa dem att utnyttja
sina egna naturliga tillgångar och sin
mänskliga arbetskraft på ett ekonomiskt
och tekniskt mer givande och tillfredsställande
sätt än för närvarande. Om de
genom kapitalinvesteringar, förmedlade
av FN eller annorledes, och genom utbildning
av experter på olika områden
av näringsliv och samhällsliv sättes i
stånd att gradvis öka sin produktion,
kan de också genom vanligt handelsutbyte
förvärva sig exempelvis erforderliga
jordbruksprodukter mot export av
inhemska produkter av det ena eller
andra slaget. En ökning av dessa länders
produktionsförmåga med FN:s stöd
ger givetvis på lång sikt rikare resultat
och skapar också en helt annan känsla
av oberoende än om FN:s ansträngningar
inriktas på att öva välgörenhet i form
av gratis livsmedelsleveranser.

När det gäller den tekniska hjälpen
till materiellt och kulturellt framåtskridande,
är behoven nära nog omätliga,
allra helst om befolkningen ökas i kapp
med eller snabbare än avkastningen av
gjorda insatser. Den verksamhet och de
investeringar, som kan göras genom FN

och i enskilda länders regi, kräver sin
rundliga tid, även om offervilligheten
vore aldrig så stor hos de bidragande
länderna. Det är av största vikt att hjälpen
sättes in på sådant sätt att inhemska
krafter kan från början medverka och
med tiden väsentligen överta ansvaret
för de nya företagen, för fabriker, maskinparker,
skolor eller vad det vara
må. Tyvärr går det alltför långsamt att
bygga upp denna verksamhet, trots betydande
insatser av vissa länder, särskilt
USA. Det är utan tvivel vår tids största
sociala problem att avskaffa den oerhörde
fattigdomen i stora delar av världen.

Om jag efter dessa korta reflexioner
får återkomma till interpellantens precisa
frågor, blir svaret följande. De ifrågavarande
problemen behandlas kontinuerligt
i Förenta Nationernas respektive
fackorgan och sedan i församlingen
på grundvalen särskilt av årsrapporter
från Ekonomiska och sociala rådet. Det
finns därför ingen anledning för svenska
regeringen att ta initiativ till frågornas
upptagande på församlingens dagordning.

Herr FAHLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr utrikesministern få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
I svaret framhålles, att vår tids
största sociala problem utan tvivel är
avskaffandet av den oerhörda fattigdom,
som råder i stora delar av världen. Vidare
lämnas en kort redogörelse för de
arbetsformer, som tillämpas inom FN :s
olika organ för att nå detta mål. Det är
ett arbete på lång sikt, ett arbete som
man gläder sig åt och som man väntar
sig mycket av.

Min fråga gällde egentligen mer aktuella
ting. Den var föranledd av de helt
nyligen lämnade uppgifterna om det stora
livsmedelsöverskottet i Förenta staterna.
Enligt svaret har man inom FN
inte haft som målsättning att gratis dela
ut livsmedel. Men om livsmedelsöverskottet,
särskilt i Förenta staterna, ständigt
växer, vilket det onekligen tycks
göra, måste man inom snar framtid stäl -

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Om distribution genom Förenta Nationerna av vissa länders livsmedelsöverskott

las inför nödvändigheten att på något
sätt göra sig av med det. Jag hoppas att
man då inte behöver uppleva det makabra
skådespelet, att stora mängder kastas
i havet eller bränns upp, som tidigare
förekommit. Det vore en utmaning
mot de svältande folken. Det kan tänkas,
att i en sådan situation priset på
överskottsprodukterna starkt skulle kunna
reduceras, att upplagt tonnage gratis
skulle ställas till förfogande i barmhärtighetens
tjänst och att de mottagande
folken skulle vara i stånd att lämna någon
ersättning. Härigenom skulle de oerhörda
kostnader, som nämns i svaret,
väsentligt kunna nedbringas.

Redan nu har den politiska propagandan
i de underutvecklade länderna utomordentliga
argument, när det gäller
att skapa ökad motsättning mellan den
mer välnärda delen av världen och den
svältande. Man kan för det första peka
på förefintligheten av dessa livsmedelsöverskott,
för det andra på särskilt Förenta
staternas strävan att för varje år
söka nedbringa den areal, som frambringar
dessa produkter, och för det
tredje den övergöddhet, som i den bättre
situerade världen håller på att bli ett
hälsovårdsproblem av stora mått. I den
jordmån, som den spirande nationalismen
skapar, har denna propaganda säkerligen
stor effekt.

Jag vill erinra om de helt motsatta
åtgärderna segrarmakterna vidtog gentemot
det svältande Tyskland efter andra
världskrigets slut. Man iståndsatte
inte industrierna utan nedmonterade
dem, man avstod inte från att sända
livsmedel utan tvärtom sände det England,
som själv svalt, livsmedel så länge,
att man till slut började undra, om inte
sändningarna bort gå i motsatt riktning.
Även om problemen inte är helt likartade,
finns det dock paralleller. Det är
då kanske inte att undra på om en enkel
lekman har svårt att helt förstå den
statsmannavisdom, som i tvenne relativt
likartade fall vidtar åtgärder, som är
diametralt motsatta till sin innebörd.
Man tvingas dra den slutsasen att av
sin knapphet kan man dela med sig, men
ej av sitt överflöd.

Jag är övertygad om att detta problem
en gång måste bli föremål för samfällt
övervägande. Det kan tänkas, att någon
annan medlemsstat tar initiativ i detta
syfte. Jag vågar hysa den förhoppningen,
att svensk utrikesledning i en sådan
situation helhjärtat kommer att stödja
ett sådant initiativ.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Den fråga, som den ärade
interpellanten här har fört fram, diskuteras
för närvarande världen runt.
För jämnt ett år sedan fördes det en
stor debatt i ämnet i det engelska överhuset.

Ofta får diskussionerna på detta område
en politisk färg: Man pekar på det
rika Förenta staterna, där befolkningen
lever i överflöd och inte vet var den
skall göra av sitt livsmedelsöverskott,
och så målar man å andra sidan upp
bilden av de underutvecklade länderna
och framhåller, att två tredjedelar av
världens befolkning inte har livsmedel
för att upprätthålla en normal hälsostandard
och att stora delar av världsbefolkningen
faktiskt lever vid svältgränsen
— den gräns där döden på
grund av undernäring gör sig påmind.
Det där kan väl vara sant, men man
glömmer bort att tillägga, att Förenta
staterna ju har haft en storslagen hjälpverksamhet,
indirekt genom Förenta Nationerna
men framför allt direkt genom
Point Four programmet.

Det finns emellertid andra, som lägger
upp problemet mera modest, liksom den
ärade interpellanten har gjort, och som
pekar på att det finns överskottsområden
i fråga om livsmedel och att det finns
underskottsområden och att det rimligen
bör ordnas med en distributionsapparat,
genom vilken livsmedlen kan föras över
dit där de verkligen behövs. De pekar
med rätta på det förhållandet, att vi här
i väster är mästare i att frambringa livsmedel
men klåpare när det gäller att
distribuera dem till folk, som verkligen
behöver mat. Men jag har alltid ansett —
och jag skulle här vilja säga några ord i
anslutning till vad hans excellens utri -

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Om distribution genom Förenta Nationerna av vissa länders livsmedelsöverskott

kesministern har sagt — att man överdimensionerat
möjligheterna att lösa detta
problem. Jag instämmer och vill
komplettera vad hans excellens utrikesministern
sade med några andra aspekter.

Jag har här framför mig en statistik
rörande livsmedelsproduktionen i Förenta
staterna; jag skall nöja mig med att
redovisa siffrorna för veteproduktionen
— vetet är i detta sammanhang det viktigaste.
År 1952 producerades i Förenta
staterna 35,2 miljoner ton vete. Det mesta
av detta vete konsumerade man naturligtvis
själv. Man exporterade 8,7 miljoner
ton, men vid konsumtionsårets
slut var det 15,2 miljoner ton över. Då
satte man in reduktioner — herr Fahlander
har redan berört saken -— av vetearealen
med 20 procent, men därmed
var man, såsom vid hörde, inte hjälpt

Mot detta vill jag ställa siffror från
Indien, varifrån jag har tillgång till absolut
färska data. I 5-årsplanen räknar
man med att Indien år 1956 skall ha ett
spannmålsunderskott på 7 miljoner ton,
trots att Indien i själva verget är ett utpräglat
jordbruksland. Denna siffra ger
emellertid inte en riktig bild av läget,
då den är beräknad efter en mycket låg
konsumtionsnivå; man har räknat med
1950 års konsumtion. Men om man går
ut ifrån en konsumtion som anses rimlig
ur hälsosynpunkt — man brukar då räkna
med ett pound per person och dag
eller 4,5 hekto — så kommer man i Indien
till ett underskott år 1956 på 15,8
miljoner ton brödsäd, alltså ungefär lika
stort underskott som överskottet i Förenta
staterna. Av dessa siffror ser vi ju,
att även om vi bortser från alla transportsvårigheter,
skulle överskottet inte
räcka mer än till Indien, under det att
två tredjedelar av jordens befolkning
för närvarande torde vara i behov av
mera mat.

Man kan se på frågan ur en annan aspekt.
Om man utgår ifrån siffrorna för
livsmedelsproduktionen i Förenta staterna
under de senaste åren, så kan man
konstatera att vid Förenta staternas konsumtionsstandard
landet skulle kunna
livnära 165 miljoner människor mera än
vad Förenta staternas befolkning repre -

senterar. Men vi måste komma ihåg, att
jordens befolkning stiger med 30 miljoner
människor om året. Förenta staternas
spannmålsöverskott representerar
alltså blott 5 till 6 års tillväxt av
jordbefolkningen. Vi kommer bär in på
det grundläggande spörsmålet, som också
har berörts från den svenska delegationens
sida inom Förenta Nationerna,
nämligen överbefolkningsproblemet.

Jag instämmer med hans excellens, att
vad vi kan göra det är i första hand att
lämna teknisk hjälp och hjälp till självhjälp.
Det är självklart att vi i dagens
läge inte kan göra något effektivt för att
avskaffa den kroniska svälten i världen,
men å andra sidan kan det göras åtskilligt
för att hjälpa människor som lever
i akut svält. Mer eller mindre tillfällig
hungersnöd kan vara åstadkommen av
många Orsaker, men vanligtvis är bakgrunden
den, att regnet i monsuntrakterna
uteblir och därmed även skörden
— jag skall inte alls försöka ge kammaren
någon bild av de fruktansvärda
förhållanden som kan råda i dessa svältdistrikt.

Det är ju självklart att här vill man i
världsolidaritetens namn hjälpa. Naturligtvis
är det en möjlighet att lägga upp
buffertlager av spannmål, som vid behov
kan skickas till svältområden. Även andra
åtgärder är tänkbara. Men Förenta
Nationerna är redan inne på liknande
linjer. Jag påminner om t. ex. den internationella
barnfondens verksamhet.
Hithörande frågor diskuteras kontinuerligt
framför allt inom generalförsamlingens
andra och tredje kommittéer,
och där har också från svenskt håll
gjorts framstötar i diskussionerna.

Mitt ärende här, herr talman, har
framför allt varit att reducera hithörande
problem till deras riktiga dimensioner.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag skall bara göra en
kort reflexion i anledning av interpellantens
yttrande här i kammaren. Han
uttryckte den förhoppningen att Sverige
skulle helhjärtat stödja ett förslag i
den riktning han här talat om.

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Anslag till bostadsbyggnad vid universitet i Lund

Det är klart, att det är igen konst att
stödja förslaget, om det går ut på att
säga, att vi yrkar att Förenta staterna
skall skänka bort sitt överflöd till de
behövande länderna, men detta vore
kanske ur politisk synpunkt inte någon
synnerligen lämplig attityd. Om man gör
sådana yrkanden, så får man nog förbinda
dem med den förklaringen, att vi
för vår del är villiga att ge ett rimligt
bidrag, som står i proportion till andras
bidrag, och det var med tanke på
siffrorna för ett sådant bidrag, om man
ville köpa upp det nu befintliga spannmålsöverskottet,
som jag i mitt svar pekade
på frågans storleksordning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 265, till Konungen i anledning av
väckta motioner om åtgärder för stävjande
av den illojala förmedlingsverksamheten
i fråga om uthyrning av lägenheter
och möblerade rum.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1954 vid dess sjätte
ordinarie möte fattade beslut, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

F^öredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa byggnadsfrågor
in. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till bostadsbyggnad vid universitetet
i Lund

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bostadsbyggnad vid universitetet
i Lund för budgetåret 1955/56 under sta -

tens allmänna fastighetsfond anvisa ett
investeringsanslag av 250 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Kostnaden för ifrågavarande byggnadsföretag
har synts utskottet högt beräknad.
Utskottet har emellertid icke velat
motsätta sig att den av Kungl. Maj:t
äskade anslagssumman beviljas, varvid
utskottet förutsätter, att byggnadsföretaget
utbjudes på entreprenad.

Utskottet hemställer, att riksdagen må
till Bostadsbyggnad vid universitetet i
Lund för budgetåret 1955/56 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett
investeringsanslag av 250 000 kronor.»

Reservation hade anmälts av herrar
Hesselbom, Bergman och Andersson i
Malmö, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag har tillsammans med
två andra ledamöter av statsutskottet
vid denna punkt fogat vad man kallar
en blank reservation.

Motivet härtill är en formulering i ututskottets
yttrande som jag tycker är litet
oklar och som kan föranleda misstolkningar.

Själva sakfrågan är ju inte så stor, det
gäller ett byggnadsföretag om fyra bostadslägenheter
i Lund. Men det är ingen
tvekan om att det anslag som begäres,
250 000 kronor, är ett stort belopp med
tanke på ändamålet. Byggnadskostnaderna
är i detta fall onormalt höga. Om
man jämför dessa byggnadskostnader
med dem, som bostadsstyrelsen vanligen
godtar för byggnader av motsvarande
storlek, finner man en avsevärd skillnad.
I det avseendet föreligger ingen
tvekan om riktigheten i vad utskottet
har anfört, och några delade meningar
därom torde väl inte heller råda här i
kammaren.

De slutsatser som utskottet drar av
detta förhållande har jag emellertid funnit
vilseledande och kanske ägnade att
verka prejudicerande för framtiden. Utskottet
säger, att det »förutsätter, att
byggnadsföretaget utbjudes på entreprenad».
Detta måste innebära att det and -

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Om nybyggnad för biblioteket vid Chalmers tekniska högskola

ra alternativet — att byggnaden uppföres
i byggnadsstyrelsens egen regi —
skulle vara den formen av byggnadsverksamhet
som förorsakar den höga byggnadskostnaden
som utskottet här riktat
kritiska anmärkningar emot.

Nu förhåller det sig på det 6ättet, att
byggnadsstyrelsen som regel icke uppför
bostadshus i egen regi, utan sådana
byggnader utlämnas vanligen på entreprenad,
och det är därför att dessa entreprenadanbud
ligger så högt som byggnadsstyrelsen
har räknat med denna höga
kostnad.

Under diskussionerna i statsutskottet
framförde jag ett förslag till yttrande,
som inte bifölls därför att majoriteten
ansåg att vi hade samma syfte och att
den formulering, som utskottet stannade
för, täckte detta syfte. Vad jag tycker
är viktigt att få klarlagt är, om utskottet
menar att byggnadsstyrelsen är
tvungen att anta något av de inkomna
anbuden, d. v. s. att byggnaden under
alla förhållanden måste utlämnas på entreprenad.
Jag har inte några »barn ihop
med byggnadsstyrelsen», även om jag
hyser mycket stor respekt för dess nuvarande
chef och hans effektivitet när
det gäller att rätta till förhållanden, som
inte varit så idealiska. Men då det gäller
att råda bot på ett missförhållande,
bör man ju inte rekommendera sådana
vägar, som man förut beträtt och som
lett till just de missförhållanden, som
man nu vill ändra på.

Det är i fråga om den detaljen jag vill
ha klarhet om vad utskottet menar, och
jag hoppas att utskottets talesman kommer
att ge ett besked, som gör mig nöjd
och dem missnöjda, som önskar att meningen
med utskottets uttalande vore
en annan.

Herr NÄSSTRÖM (s) :

Herr talman! Jag tror inte det råder
någon större meningsskiljaktighet mellan
utskottets majoritet och reservanterna på
denna punkt. Vad vi såväl på avdelningen
som i utskottet velat framhålla är att
vi ansett att kostnaden på 250 000 kronor
för ifrågavarande byggnad förefaller
oss vara väl hög. I det avseendet har

vi sedermera fått veta att man 1951—
1952 byggde ett liknande hus i Lund för
190 000 kronor, men då förelåg speciella
omständigheter där nere.

Vad herr Bergmans anmärkning beträffar
vill jag säga, att jag för min del
anser att utskottets skrivning bör tolkas
på det sättet, att om byggnadsstyrelsen
anser att inkomna anbud inte är för staten
fördelaktiga, skall den bygga i egen
regi. Jag kan inte lägga in någon annan
förnuftig mening i utskottets yttrande.
Har ett statligt organ rätt att välja mellan
dessa båda möjligheter, är det naturligtvis
dess plikt att välja det alternativ
som ur statens synpunkt är mest
fördelaktigt. Skulle alltså inkomna anbud
ligga för högt, bör byggnadsstyrelsen
bygga själv och därvid se till att
kostnaderna hålls inom rimliga gränser.

Genom de undersökningar, som andra
statsorgan företagit, har vi ju fått reda
på att byggnadskostnaderna just i Malmö—Lund-området
är de som ligger
lägst när det gäller de större orterna.
Därför förvånar det oss en smula att kostnaderna
för ifrågavarande byggnads
uppförande har beräknats till ett så stort
belopp. Om den fråga, som herr Bergman
här har talat, tror jag inte att vi
har några delade meningar. Utskottet anser
som sagt att det statliga organet har
både rättighet och skyldighet att se till,
att det lämpligaste byggnadssättet kommer
till användning, oavsett om uppförandet
sker på entreprenad eller i dess
egen regi.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Om nybyggnad för biblioteket vid
Chalmers tekniska högskola

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 142 därom framlagda för -

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Om nybyggnad för biblioteket vid Chalmers tekniska högskola

slag hade utskottet i förevarande punkt
hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att den av framlidna fru
Karin Jacobssons dödsbo till Chalmers
tekniska högskola gjorda donationen av
fastigheten Råö 81 i Onsala socken finge
av högskolan mottagas;

b) till Nybyggnader för Chalmers tekniska
högskola för budgetåret 1955/56
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 350 000
kronor;

II. att motionerna 1:467 och 11:576
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna I: 467, av
herr O hlon m. fl., och II: 576, av fröken
Vinge, hade hemställts, att riksdagen ville
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till nästa års riksdag
rörande igångsättandet av nybyggnad för
Chalmers tekniska högskolas bibliotek.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin,
Bergman, Jacobsson och Malmborg i
Skövde, fröken Elmén, herr Gustafsson i
Skellefteå samt fröken Vinge ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:467 och 11:576, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till 1956
års riksdag rörande igångsättande av nybyggnad
för biblioteket vid Chalmers
tekniska högskola.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Chalmers tekniska högskola
kan i år fira ett slags femtonårsjubileum.
Det var nämligen för femton
år sedan som högskolan för första gången
begärde en byggnad för sitt bibliotek.
Det hände ingenting förrän år 1947.
Då beslöt riksdagen på förslag av Kungl.
Maj:t, att en byggnad för biblioteket skulle
uppföras, och samtidigt anslogs ungefär
halva kostnadssunnnan härför eller
700 000 kronor. Man beräknade då,
att kostnaden skulle belöpa sig till eu

och en halv miljon. I statsverkspropositionen
skrev dåvarande ecklesiastikministern
— jag tror inte att jag är felaktigt
underrättad, då jag säger att den
ecklesiastikminister som höll i pennan
den gången var nuvarande statsministern
— följande: »En lösning av bibliotekets
byggnadsfråga kan enligt min mening
nu icke ytterligare uppskjutas. Behovet
av nya lokaler för denna institution
har sålunda numera blivit alltmer
framträdande genom den snabba utveckling,
som biblioteket undergått under senare
år.»

Det var som sagt år 1947. Sedan dess
har statens anslag för årliga bokinköp
till biblioteket ökats. Det är högskolan
givetvis tacksam för, men det har haft
till följd, att bokbeståndet har för varje
år ökats med minst 250 löpmeter. Resultatet
av denna utveckling är, att man nu
inte längre får placera böcker i de ordinarie
bibliotekslokalerna, eftersom
nedböjningskoefficienten överskridits.
Därför har man måst splittra biblioteksbeståndet
på många olika ställen i staden,
och det är som alla förstår till förfång
för bibliotekets verksamhet.

Strax efter det att riksdagen hade beslutat
om biblioteksbygget och anslagit
medel härför, begärde byggnadskommittén
byggnadstillstånd. Från vederbörande
myndighet kom då intet svar, det blev
varken avslag eller bifall. Så gick åren,
och år 1952 beslöts, att det anslag, som
hade beviljats för biblioteket, skulle utnyttjas
för andra, mer eller mindre obekanta
ändamål.

Man förstår, att det läge, i vilket biblioteket
nu bar kommit, är fullkomligt
olidligt. Bibliotekets uppgift är att betjäna
studenterna och lärarna vid högskolan,
och dessutom har biblioteket
kommit att utvecklas till ett centralbibliotek
på det tekniska området i vårt
land. Studenternas möjligheter att utnyttja
biblioteket vid sina studier är
högst begränsade, beroende på att sedan
biblioteket placerades i högskolans gamla
lokaler inne i staden har flertalet av
högskolans institutioner flyttat några kilometer
därifrån. Därför får man verkställa
betjäningen genom transporter

10 Nr 18 Fredagen den 13 maj 1955

Om nybyggnad för biblioteket vid Chalmers tekniska

mellan biblioteket och institutionerna i
utkanterna av staden, vilket ju innebär
en mycket dyrbar organisationsform för
statsverket.

Jag nämnde nyss, att biblioteket har
kommit att utvecklas till ett centralbibliotek
för teknisk vetenskap i Sverige. I
själva verket förhåller det sig så att den
interurbana utlåningen från Chalmers
tekniska högskolas bibliotek är, om man
bortser från Musikaliska akademiens specialbibliotek,
den största i riket. Rikets
största bibliotek är universitetsbiblioteket
i Uppsala. Där har man en interurban
utlåning på 11 000 band per år. Den
interurbana utlåningen från Chalmers
belöper sig till nära 16 000 band per år.
Verkställandet av denna interurbanutlåning
får ske på ett golvutrymme om två
å tre kvadratmeter. Sådana är förhållandena.
Av den stora bibliotekspersonalen
är det bara en enda person som bär eget
tjänsterum, nämligen överbibliotekarien.
De andra tjänstemännen får hysa in sig
i bokmagasinen.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag vilja beröra just den interurbana utlåningen
till svenska industrier. Jag har
från biblioteksledningen fått en förteckning
som visar att utlåningen är fördelad
runt hela landet. Bland låntagarna
återfinner man Sveriges största och viktigaste
industrier: Bofors, Asea, Mo och
Domsjö, Uddeholm, SAAB, LM Ericsson,
Husqvarna, Reymersholm, Sandviken,
Boliden, Svenska turbinaktiebolaget,
Kanthal, försvarets fabriksverk och försvarets
forskningsanstalt för att ta några
exempel.

Med den utveckling, som försiggått
särskilt på löneområdet i vårt land under
de senaste åren, är det angeläget, att
industrien effektivt rationaliserar. Härför
behövs investeringar, men inte bara
materiella investeringar, utan även investeringar
i andligt kapital. Via biblioteksverksamheten
hålles den svenska industrien
å jour med de senaste resultaten
på de olika tekniska områdena. Därför
är det ett produktivt ändamål, som
tillgodoses genom Chalmers tekniska
högskolas bibliotek.

Häromdagen föll i mina händer en

högskola

skrivelse — egendomligt nog ställd till
chefen för finansdepartementet, statsrådet
Sköld — från något som heter Tekniska
litteratursällskapets lokalavdelning
i Göteborg, vilken består av bibliotekarierna
vid Västsveriges största industrier.
Där understrykes nödvändigheten av
att en nybyggnad för biblioteket snarast
möjligt kommer till stånd. Jag citerar
vad lokalavdelningen ytterligare anför:
»Det är bekant, att biblioteket för närvarande
arbetar under synnerligen svåra
förhållanden med otidsenliga lokaler och
med litteraturbeståndet och läsesalarna
spridda på olika håll inom staden. Att
ett tekniskt centralbibliotek med landets
största interurbana utlåning skall behöva
arbeta under dylika förhållanden är ej
endast beklagansvärt, det medför även
avsevärda nackdelar för industrien, vars
utveckling och rationalisering i hög grad
bygger på litteraturforskning och litteraturtjänst.
»

I den motion som avgavs under denna
punkt i statsverkspropositionen begärdes,
att redan i år skulle beviljas anslag
till nybyggnad för biblioteket. Emellertid
vet vi att investeringrsamen är trång,
och därför har jag i egenskap av motionär
liksom övriga reservanter åtnöjt
mig med att hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag i ärendet till nästa års
riksdag. Nu kan det visserligen invändas,
att det även nästa år kommer att
bli trångt på investeringsområdet. Men
jag förmodar, att under den avvägning,
som ju måste ske, bör detta ändamål i
fråga om vilket riksdagen dock för åtta
år sedan har fattat ett positivt beslut,
komma i första rummet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid punkten avgivna
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Ohlon har talat om
för kammaren vilket förnämligt bibliotek
man har i Göteborg, och det är nog''
alla överens om.

Vad sedan gäller byggnadsfrågan ber
jag att få fästa de ärade kammarledamö -

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Om nybyggnad för biblioteket vid Chalmers tekniska högskola

ternas uppmärksamhet på vad utskottet
har skrivit på s. 12: »I motionerna
1:467 och 11:576 har såsom i det föregående
angivits yrkats, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till nästa års
riksdag om igångsättandet av nybyggnad
för biblioteket vid Chalmers tekniska
högskola. Utskottet, som icke är berett
att biträda nämnda yrkande, vill emellertid
understryka angelägenheten av att
denna byggnadsfråga, som länge varit
aktuell, bringas till en lösning så snart
detta ur arbetsmarknadspolitiska och
statsfinansiella synpunkter visar sig möjligt.
»

Herr talman! Här föreligger två motsatta
uppfattningar. Utskottets majoritet
anser, att detta byggnadsföretag skall utföras
så snart som det ur olika synpunkter
visar sig möjligt för staten. Då måste
jag fråga: Vad är reservanternas uppfattning?
Skall man göra det omöjliga?
Här kommer man till kärnpunkten. Jag
tror inte man kan säga, att utskottet har
kunnat skriva välvilligare på denna
punkt. Vi vet, att staten har beslutat eller
planerat olika byggnadsföretag i Göteborg,
som kostar tillsammans 120 miljoner
kronor. Då kan man väl ändå icke
säga att Göteborg på något sätt har blivit
tillbakasatt av staten. Utskottet vet
mycket väl, att det är en rad problem i
Göteborg som behöver lösas. Men, herr
Ohlon, utskottet vet också att statsmedel
och arbetskraft måste ställas till förfogande
även på andra platser. Jag kan
försäkra, herr talman, att utskottet har
försökt att se på denna fråga så sunt som
möjligt och att ta hänsyn till de olika
omständigheter som kan påverka ett sådant
här beslut. Nu vet jag att det t. ex.
i och omkring Göteborg finns olika meningar
om vilka av dessa byggnader som
bör uppföras först, och det skulle väl vara
märkligt annars. Men vi måste avväga
dessa mycket stora problem mot varandra
och försöka få fram byggnaderna i
den takt som är möjlig. Detta har Kungl.
Maj :t också gjort. Man har byggen i gång
där, och flera kommer undan för undan.
Jag har velat säga detta, herr talman,
bara för att visa, att utskottets majoritet

anser att detta är en viktig fråga, men
att vi med hänsyn till många andra viktiga
frågor måste avväga i en situation
som denna. Vi har, som alla hört här,
skrivit ganska kraftigt om denna sak,
men jag tror inte ens Kungl. Maj:t kau
trolla när det gäller t. ex. arbetsmarknadspolitiska
förhållanden, utan man
måste ta hänsyn till det läge man befinner
sig i.

Med detta, herr talman, ber jag få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Till den föregående ärade
talaren vill jag säga, att det här inte
är fråga om trolleri utan om att riksdagen
skall fullfölja det beslut, som fattades
för åtta år sedan.

Egentligen begärde jag ordet för att
säga en annan sak. Utskottsmajoritetens
ärade talesman framställde denna fråga
som ett spörsmål gällande Göteborg.
Händelsevis ligger Chalmers tekniska
högskola geografiskt sett i Göteborg, men
annars får jag säga att Chalmers tekniska
högskola är lika litet ett göteborgsintresse
som exempelvis tekniska högskolan
är ett stockholmsintresse. Om
bägge dessa skolor gäller att de är riksangelägenheter.
Vad Göteborgs tekniska
högskola beträffar så tillkommer därutöver,
att dess bibliotek har kommit att
bli centralbiblioteket framför andra bibliotek
till tjänst för industrien i hela
Sverige.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att de flesta av
denna kammares ledamöter känner till
hur Chalmers arbetar, varför vi inte behöver
tvista om den saken, men faktum
är att byggandet i detta fall skall ske i
Göteborg. Det var detta jag åberopade,
när jag hävdade att vi har många andra
projekt i den goda staden Göteborg
som kräver sin lösning och som tävlar
med varandra.

Jag vill inte på något sätt bestrida den
stora betydelse som Chalmers tekniska
högskola har vad det gäller utbildningen
av ingenjörer och andra. Det är vi

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Om viss revision av GATT-avtalet
allesammans överens om. Men vi kan
inte komma ifrån den mycket stora
byggnation, som det är fråga om i staden
Göteborg.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som förordats i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om viss revision av GATT-avtalet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av Kungl.
Majds proposition angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tilllämpning
av tullkoncessioner inom ramen
för allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 18 mars 1955 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 170, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att för sin del godkänna Sveriges
anslutning till deklarationen den 10 mars
1955 om fortsatt tillämpning av tullkoncessioner
inom ramen för allmänna tulloch
handelsavtalet.

Till utskottets behandling hade hänvisats
de i anledning av propositionen
väckta, likalydande motionerna 1:497 av
herrar Johan Persson och Anders Johansson
samt 11:621 av herrar Rimås
och Ähman, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr
170 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att förhandlingar om eu revision
av GATT-avtalet beträffande för
trädgårdsnäringen aktuella tullsatser
måtte upptagas, innan en enligt avtalet
överenskommen tidsfrist utlöpte den 30
juni 1955.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
170, för sin del godkänna Sveriges anslutning
till deklarationen den 10 mars
1955 om fortsatt tillämpning av tullkoncessioner
inom ramen för allmänna tulloch
handelsavtalet; samt

B) att de likalydande motionerna I:
497 av herrar Johan Persson och Anders
Johansson samt 11:621 av herrar
Rimås och Åhman måtte anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Anders Johansson, Kristensson
i Osby, Sjölin och Strandh, som
ansett, att utskottet bort under punkten
B) hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna I:
497 av herrar Johan Persson och Anders
Johansson samt 11:621 av herrar
Rimås och Åhman, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att förhandlingar om en
revision av GATT-avtalet beträffande för
trädgårdsnäringen aktuella tullsatser
måtte upptagas innan tidsfristen utlöpte
den 30 juni 1955;

II) av herrar Gustaf Elof sson, Bengtson
och Larsson i Luttra, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under punkten
B) hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna I:
497 och II: 621, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att förhandlingar om en
revision av GATT-avtalet beträffande för
landets trädgårdsnäring aktuella tullsatser
måtte upptagas innan tidsfristen utlöpte
den 30 juni 1955;

III) av herr Veländer, som dock ej
antytt sin mening.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Undertecknad m. fl. har
till detta utskottsutlåtande fogat en reservation
I), till vilken jag ber att få
yrka bifall. Jag har i övrigt inte tänkt

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

att här taga upp någon debatt kring denna
fråga. Jag vill endast upplysningsvis
understryka skillnaden mellan utskottsmajoritetens
ståndpunkt och den
uppfattning, som hävdas av oss reservanter.

Utskottsmajoritetens ståndpunkt innebär,
att man skulle lämna åt Kungl. Maj:t
att avgöra och bedöma huruvida en underhandling
i och för GATT-avtalets revidering
skulle komma till stånd eller
inte, under det att vi reservanter hävdar
att tullunderhandlingar bör upptas inom
den här föreskrivna tiden, alltså före den
30 juni innevarande år. Med hänsyn till
det läge, för att inte säga nödläge, i vilket
vår inhemska fruktodling för närvarande
befinner sig, anser vi reservanter
att allt det stöd som är möjligt
— inte minst i skyddshänseende för att
från fruktodlingens sida kunna konkurrera
med utländsk import ■— bör komma
vår fruktodling till del. Jag har begärt
ordet endast för att understryka
nödvändigheten härav och ber att få yrka
bifall till föreliggande reservation
från vår sida.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag skall fatta mig nästan
lika kort som den föregående ärade
talaren. I likhet med honom företräder
också jag den meningen, att det icke
kan föreligga någon som helst tvekan
om att riksdagen bör bifalla den kungl.
propositionen om godkännande av Sveriges
anslutning till den därmed avsedda
deklarationen om fortsatt tillämpning av
tullkoncessioner inom ramen för allmänna
tull- och handelsavtalet.

De i anledning av propositionen väckta
motionerna har emellertid synts mig
förtjänta av synnerligt beaktande. Visserligen
torde kunna förutsättas, såsom
jämväl utskottet utgått ifrån, att de i motionerna
berörda frågeställningarna om
den svenska trädgårdsodlingens behov
av tullskydd kommer att ingående övervägas
av den sittande tulltaxekommittén.
Någon visshet därom föreligger emellertid
icke, ej heller någon som helst
information rörande resultaten av kom -

Om viss revision av GATT-avtalet
mitténs arbete hitintills. Möjligt är även,
att Kungl. Maj :t kan komma att utan
något initiativ eller uttalande från riksdagens
sida uppta förhandlingar före utlöpandet
av den därför gällande fristen,
alltså den 30 nästkommande juni, om en
revision av GATT-avtalet beträffande för
vår trädgårdsnäring aktuella tullsatser.
Något skäl för att riksdagen icke
skall ge till känna sin uppfattning, att
så bör ske, kan detta dock icke innebära.
Trädgårdsnäringen, enkannerligen
fruktodlingen, befinner sig, såsom vi alla
vet, i ett så allvarligt läge, och detta
även med hänsyn till utsikterna för
framtiden, att ingenting bör underlåtas,
som, utan eftersättande av andra vitala
intressen, kan vara ägnat att bereda densamma
ökat stöd och skydd inför det
ständigt ökade trycket, den ständigt
skärpta konkurrensen från den utländska
fruktodlingens sida.

Läget är väl egentligen det, att man
har skäl att ifrågasätta, huruvida förutsättningar
över huvud taget föreligger
för upprätthållande av en fruktodling i
detta land av nämnvärd omfattning. En
förklaring av handelsministern att
Kungl. Maj:t har för avsikt att uppta sådana
förhandlingar, som jag i det föregående
berört, skulle emellertid med
mitt sätt att se göra särskilda meningsyttringar
därutinnan från riksdagens sida
överflödiga. Jag tillåter mig därför
att till handelsministern ställa den frågan,
huruvida han är i tillfälle att lämna
kammaren något besked i angivna
hänseende. Uteblir detta besked eller
går det i negativ riktning, kommer jag
vid det förestående ställningstagandet
till bevillningsutskottets föreliggande betänkande
att biträda den av de till betänkandet
fogade reservationerna, som
kommer upp i slutvoteringen. Jag utgår
ifrån att mina partikamrater i kammaren
också kommer att följa denna linje.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Största möjliga frihet i
den internationella handeln är givetvis
önskvärd, och jag vill omedelbart betyga
min anslutning till att Sverige medver -

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Om viss revision av GATT-avtalet
kar i internationella handelsöverenskommelser.
Det sammanfaller också helt med
våra intressen när det gäller exporten,
som har så stor betydelse för vårt land.
■Sverige har också anslutit sig till det internationella
handelsavtal som vi nu går
att förnya, det s. k. GATT-avtalet, och
vid beslutet 1950 här i riksdagen beräknade
man de gjorda koncessionerna till
i runt tal hälften av världshandeln.

En fri handel kan emellertid ingalunda
drivas hur långt som helst, utan man
måste beakta en del andra synpunkter
också, t. ex. andra länders ställningstagande
och kanske särskilt också beredskapssynpunkter.
Det har man fått göra
i fråga om jordbruksprodukterna, och
det är nog på sin plats också i fråga om
frukt- och trädgårdsodlingen. Det behövs
skydd för den svenska frukt- och trädgårdsodlingen.
Denna odling är betydelsefull
för vårt land både ur näringssynpunkt
och beredskapssynpunkt. Då avtalet
antogs 1950 framförde lantbruksstyrelsen
stora betänkligheter emot vad som
skulle kunna förekomma i fråga om
frukt- och trädgårdsodlingen, och man
framhöll speciellt att fruktodlingen ökat
avsevärt under senare år i vårt land,
framför allt med högvärdiga, sena sorter,
som gjort det möjligt att få prima
svensk frukt till långt fram på våren,
och även i fråga om andra produkter
fanns det möjligheter att få god svensk
vara.

I propositionen vid det tillfället framhöll
departementschefen: »I saknad av
tillräckliga hållpunkter för ett allmänt
bedömande av det nuvarande tullskyddets
verkningar vid fri utrikeshandel är
det icke möjligt att avgiva ett direkt omdöme
om den näringspolitiska innebörden
av de olika svenska koncessionerna.
---De av lantbruksstyrelsen framförda
erinringarna torde därför icke få
tillmätas avgörande betydelse vid ställningstagande
till överenskommelsen —
vilken icke på detta stadium kan göras
till föremål för några ändringar — och
böra enligt min uppfattning icke få stå
hindrande i vägen för en anslutning till
avtalet med därav följande förmåner för
våra exportnäringar.» Det sades alltså

ifrån, att man inte kunde beakta farhågorna,
utan måste tänka på exportnäringarna,
och det blev också gjort i den
form som antogs 1950.

Tyvärr har de farhågor besannats som
uttalades då. Frukt- och trädgårdsodlingen
har stora svårigheter i vårt land. Jag
kan ge några exempel när det gäller importen
av frukt, som var och en kan se
i handeln, men som också finns angiven
i siffror.

Införseln av färsk frukt 1948 var 81 947
ton. Den steg 1950 till 135 884 ton och
1952 till 187 904 ton. Importen av äpplen
uppgick år 1948 till 13 432 ton. Den
har nu stigit, så att den år 1953 var uppe
i 32 076 ton.

Från bondeförbundets sida har vi vid
varje tillfälle som GATT-avtalet varit
uppe till behandling försökt att verka för
en förmånligare ställning för frukt- och
trädgårdsodlingen. Redan år 1950 anförde
vi i en reservation våra betänkligheter
mot de nuvarande tullsatserna. Vi
fick emellertid inte den gången stöd från
de andra partierna, inte från folkpartiet,
som reserverat sig i dag, och inte heller
från högern, som genom herr Velander
just nu uttalat sin välvilja mot fruktodlingen.
År 1951 anslöt sig emellertid högern
till de reservationer, som då gjordes
i anslutning till ett par högermotioner
om GATT-avtalet.

När avtalet förra gången förlängdes,
reserverade vi oss och påpekade att det
medförde stora olägenheter för fruktoch
trädgårdsodlingen. Men inte heller
den gången fick vi stöd från andra partier,
utan avtalet förlängdes ett och ett
halvt år. Nu är det glädjande att vi har
folkpartiet med oss på samma linje, som
vi har gått på i vår reservation. Högern
intar emellertid samma ståndpunkt som
tidigare. Under den tid som avtalet varit
i kraft har det dessutom förekommit två
interpellationer.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt,
att det i tidningspressen förekommit en
hel del uppgifter, som enligt min uppfattning
inte varit korrekta. Man har frågat
jordbruksministern, om han inte kan
göra någonting för fruktodlarna. Man
bär velat klandra honom för att han inte

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

vidtagit några åtgärder. Men är det inte
bra anmärkningsvärt att man begär att
jordbruksministern skall mitt under löpande
avtalsperiod kunna ändra på ett
internationellt handelsavtal, som riksdagen
har godkänt. Jag tveker, som sagt,
att vad som förekommit i tidningspressen
är sä pass anmärkningsvärt, att det
finns anledning att här säga ifrån, att
ett dylikt uppträdande inte är riktigt
just.

Nu har utskottet presterat en mycket
välvillig skrivning i sitt utlåtande. Det
är kanske därför inte så stor anledning
att anmärka på utlåtandet. Men med hänsyn
till det svåra läge, som frukt- och
trädgårdsodlingen befinner sig i, och
även med hänsyn till vad som förekommit
tidigare, anser vi dock att det bör
understrykas mera från riksdagens sida,
att om möjligt större hänsyn bör tagas
till frukt- och trädgårdsodlingens besvärligheter.
Utskottet har i sitt utlåtande
anfört bland annat följande: »Utskottet
vill i anledning härav till en början erinra
om att en översyn av hela tulltaxan
f. n. pågår inom 1952 års tulltaxekommitté,
vars arbete väntas bli slutfört
inom de närmaste månaderna. Det torde
få förutsättas att de i motionerna berörda
frågeställningarna om den svenska trädgårdsodlingens
behov av tullskydd kommer
att ingående övervägas av kommittén.
» Utskottet säger vidare: »Från riksdagens
sida torde rimligen något ställningstagande
i detta hänseende icke böra
ske förrän resultaten av kommitténs arbete
föreligger.»

Vi har i vår reservation just tagit upp
denna sak. Vi vet inte när tulltaxekommittén
kommer med sitt betänkande, men
det är tydligt att detta inte hinner remissbehandlas,
och riksdagen kan därför
inte ta någon ställning till det.
Kungl. Maj:t kan visserligen beakta de
synpunkter, som kommittén anfört, men
det är att märka att förhandlingarna
måste tas upp före den 30 juni. Visserligen
finns det möjligheter att också senare
»under särskilda omständigheter» ta
upp förhandlingar om avtalet. Detta bar
också påpekats i utskottsutlåtandot där
det heter: »Under särskilda omständig -

Om viss revision av GATT-avtalet
heter kan återförhandling jämväl ske under
den fortsatta bindningstiden. Detta
förutsätter emellertid — i motsats till
vad som är fallet om förhandlingar inleds
före den 1 juli i år — särskilt tillstånd
av de avtalsslutande parterna i
GATT.» Därför anser vi det så angeläget
alt förhandlingar upptas redan nu och
att vi inte väntar till efter den 30 juni.

Jag vill slutligen betona, herr talman,
att vi inte anser det möjligt att ännu en
gång skjuta på denna fråga. Det kan anföras
alla möjliga skäl för att en ändring
inte kommer till stånd, och sådana skäl
har anförts varje gång som frågan varit
uppe till behandling. Skall vi nu förlänga
avtalet igen oförändrat, så kommer det
att gälla till år 1958. Skall frukt- och
trädgårdsodlingen intill dess arbeta under
samma betingelser som för närvarande,
så innebär det faktiskt att det åtta år
efter det att GATT-avtalet ingicks fått
arbeta under mycket svåra förhållanden.
Vi har därför ansett det angeläget att
understryka att förhandlingar i frågan
bör inledas före den 1 juli i år.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den med II) betecknade
reservationen.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte närmare
karakterisera herr Bengtsons anförande.
Han tillät sig ju att klandra alla andra
partier än det egna och då särskilt högern
för bristande intresse för trädgårdsodlingen.
Utan att närmare gå in
på själva sakfrågan måste jag konstatera,
att herr Bengtson därvidlag måste tala
mot bättre vetande. Till och med en
stackars norrlänning har i ett tidigare
sammanhang här i kammaren livligt deltagit
i en stor debatt om denna fråga.
Men det var förmodligen innan herr
Bengtson blev ledamot av kammaren!

Sedan tycker jag, att i en debatt, som
har lagts upp så sakligt som denna, bör
man icke såsom stöd för sin ståndpunkt
anföra, att exempelvis jordbruksministern
i någon tidning bär beskyllts för
någon underlåtenhet, varom jag och väl
också de allra flesta här i kammaren

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Om viss revision av GATT-avtalet
icke har den minsta aning. För övrigt
kan jordbruksministern säkerligen försvara
sig själv utan att herr Bengtson
behöver uppträda på det sätt som här
skett.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Partierna är ju eniga om
alt tillstyrka Sveriges anslutning till deklarationen
av mars 1955 om fortsatt tilllämpning
av tullkoncessionerna. Av de
sista ärade talarnas anföranden framgår
emellertid tydligt, att det har gått politik
i denna fråga. Jag tycker för min del att
det är ganska olyckligt att man, när vi
nu står inför viktiga och kanske för hela
vårt ekonomiska liv väsentliga förhandlingar,
inte kan stå enig utan söker av
frågan om våra nuvarande frukttullars
existens eller förhöjning få ut något
som kan utnyttjas i den politiska agitationen.
Vi hade ju anledning att hoppas
att man vid ett sådant tillfälle skulle
försöka underordna alla mera ensidiga
intressen under det allmännas intresse.
Detta har emellertid inte skett —• därom
vittnar diskussionen.

Vad har nu förekommit i denna tvist?
Jo, bondeförbundets representanter i bevillningsutskottet,
således inte i regeringen,
bär föreslagit, att regeringen före
den 1 juli i år skall uppta underhandlingar
om frukttullarna. Folkpartiets representanter
har med ett enda undantag
i denna kammare anslutit sig till samma
uppfattning. Herr Velander har sedan
genom avgivandet av en blank reservation
åt sig och sin grupp bevarat alla
möjligheter.

Frågan gäller alltså, om vi nu i riksdagen
utan att först avvakta resultatet av
tulltaxekommitténs arbete skall begära
att regeringen skall säga upp dessa avtal
och tullbindningar i vad gäller frukten.
Vore det inte lyckligare och riktigare att
först avvakta och se, vilket resultat tulltaxekommittén
kan komma till? Med det
resultatet framför sig får man sedan göra
en avvägning och bedöma, om läget
är sådant att underhandlingar hör upptas
med respektive länder. Tulltaxekommittén
kommer ju, såsom vi hoppas, att
framlä,gga sitt förslag i sommar. Det

kommer att sändas ut på remissbehandling,
diskuteras och kalfatras. Sedan får
man på grundval av den diskussionen ta
ställning till hela frågan. Nu begär man
emellertid från vissa gruppers sida att
regeringen omedelbart skall säga upp avtalet
om frukttullarna. Man kräver detta
utan att ha en aning om vilka följder en
sådan åtgärd kunde föra med sig och
utan att överväga de risker som därigenom
kunde uppstå för hela vårt ekonomiska
liv, för vår import och export.
Blunda bara för allt detta och handla —
det är innebörden i reservanternas förslag.

Jag vädjar till kammaren att i denna
fråga såvitt möjligt söka hålla huvudet
kallt. Låt oss avvakta resultatet av tulltaxekommitténs
arbete, och låt sedan regeringen
pröva ärendet mot bakgrunden
av den allmänna diskussion som kommer
att uppstå på basis av tulltaxekommitténs
förslag. Med det materialet framför sig
bör regeringen själv få avgöra, om underhandlingar
bör upptas före den 1
juli — om nu saken hinner bli klar till
dess. Men även om allt inte hinner bli
klart före den 1 juli, så är inte alla möjligheter
stängda. I den kungl. propositionen
meddelas, att när det gäller specifika
tullsatser, har man knutit förbehåll
till godkännandet av vissa tullbindningar
som medger en återgång till förkrigstidens
tullnivå. I överenskommelsen ingår
dessutom att man kan inleda en procedur
för återförhanding, därest vissa
särskilda omständigheter föreligger. Regeringen,
som är mera kunnig på detta
område än både reservanterna och bevillningsutskottet,
har i propositionen
deklarerat som sin uppfattning, att en
sådan uppsägning av avtalet med följande
underhandlingar kan ske. Således är
inte alla möjligheter försuttna, om avtalet
icke uppsäges före den 1 juli. Något
som aldrig försittes, hur riksdagen än
beslutar, är möjligheten för vissa grupper
att politiskt utnyttja denna fråga.
Den möjligheten tycker jag dock man
bör förbehålla det mest kverulantiska av
de partier som finns i den svenska riksdagen
— vilket parti det är låter jag vara
osagt.

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Herr talman! .lag vill sluta med att understryka,
att denna fråga är av en
utomordentligt delikat natur. Vi sitter
här alla i samma båt, och i en båt där
lasten inte bara utgöres av äpplen, utan
där det finns varor av allehanda slag. Vi
måste ta hänsyn till att vi för att upprätthålla
välståndet i vårt land måste kunna
i stigande utsträckning exportera våra
egna produkter. Jag kan därför med gott
samvete vädja till kammaren att ge starkast
möjliga anslutning till utskottets förslag.
Det innebär ju att man inte skall
vidtaga några åtgärder som kan medföra
risker för hela vårt ekonomiska livs intressen
vid de eventuella underhandlingar
som sedermera kan komma att följa.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! I likhet med övriga talare
tror jag det är viktigt att slå fast,
att det råder samstämmighet i fråga om
att rekommendera en förlängning av
GATT-avtalet. Det kan sägas att resultatet
av GATT-konferensen inte blev vad
från svensk synpunkt hade önskats, men
besluten om en förlängning av avtalet
kanske ändå ur svensk synpunkt får betraktas
såsom ett framsteg. Vidare har
ju beslutats att förbereda en konferens,
där frågan om tullsänkningar skall diskuteras.
Tidigare var det största hindret
för en sådan konferens det förhållandet,
att Förenta staterna inte hade möjlighet
att deltaga. Men efter den amerikanska
kongressens beslut att bemyndiga amerikanska
regeringen att deltaga i sådana
förhandlingar och att eventuellt reducera
tullarna är det hindret borta, och det
får väl också sägas utgöra en fördel.

När utskottet i sitt betänkande inte
har kunnat enas gäller det meningsskiljaktigheter
i en procedurfråga. Reservanterna
menar, att riksdagen bör ge besked
till regeringen om att Sverige skall
utnyttja möjligheterna till återförhandlingar
beträffande tullbindningarna i
fråga om trädgårdsnäringens produkter.
Det talas om »vissa aktuella tullsatser»,
och detta bär väl mycket riktigt tolkats
så, all det gäller frukten — alltså äpplen

2 Första kammarens protokoll i95ö. Nr 18

Om viss revision av GATT-avtalet
och päron, ty i övrigt är väl trädgårdsnäringens
produkter i allmänhet inte
bundna i GATT-avtalet.

Här har sagts, och det är riktigt, att
vi har en ovillkorlig rätt till förhandlingar
före den 1 juli, och om man är
alldeles på det klara med att man vill
förhandla bort en tullbildning, åstadkomma
en revision av ett avtal, står den
möjligheten självfallet till buds. Denna
procedurfråga i och för sig är kanske
inte så mycket att diskutera.

Herr Velander ställde en direkt fråga
till mig, huruvida jag är i stånd att lämna
besked till kammaren om regeringen
har för avsikt att inleda återförhandlingar
beträffande frukttullarna. Jag
måste svara herr Velander, att det strider
mot GATT-avtalets princip att göra
ett officiellt uttalande av den karaktär
herr Velander begär. Jag är alltså förhindrad
att göra det, helt enkelt därför
att det stadgats, att om man har för avsikt
att inleda förhandlingar skall man
inte offentliggöra det materiella innehållet
i sådana förhandlingar innan de är
klara. Att det är betydelsefullt förstår
kanske kammarens ledamöter om jag
säger, att det är ett utomordentligt stort
maskineri, som här är i gång. Det kan
åstadkomma rubbningar i handeln av
ganska otrevligt slag, och därför har
denna princip fastslagits.

Jag vill emellertid omedelbart tillägga,
att om riksdagen bifaller bevillningsutskottets
förslag, lämnar ju ett sådant
beslut möjligheter för regeringen att efter
prövning ta ställning i denna fråga.
Det förhållandet, att man från riksdagens
sida vid beslutet inte har givit uttryckliga
direktiv till regeringen, tror
jag inte kan ha någon avgörande betydelse
i detta sammanhang.

Den mellanfolkliga handeln i vår tid
är ju en komplicerad sak. De moderna
kommunikationerna har lett till att avstånden
har förkortats och därmed riskerna
för överraskningar ökat. Därav
följer att ändringar i de handelsregler,
som gäller, inte alltid kan meddelas offentligt
och att man får undvika ställningstaganden
i kritiska förhandlingsskeden.

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Om viss revision av GATT-avtalet

Därför har jag bara det beskedet att
ge till herr Velander, att regeringen helt
naturligt mycket noggrant kommer att
pröva vad som i detta sammanhang är
ett svenskt intresse och därefter ta ställning
till frågan. Det tvingas vi till alt
göra före den 1 juli. Jag kan försäkra
kammaren att denna prövning skall bli
noggrann, och jag hoppas att vi kommer
fram till ett resultat, som blir tillfredsställande
ur svensk synpunkt.

Herr VELANDER (li):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för handelsdepartementet för
det besked, han här har lämnat. Jag kan
inte ha några särskilda erinringar att
göra i anslutning till det beskedet med
hänsyn till dess, med mitt sätt att se,
sakliga innehåll. Det gav emellertid inte
någon ledning för mig beträffande vad
som egentligen kommer att ske — om
förhandlingar på grund av initiativ från
regeringens sida verkligen kommer att
upptagas före juni månads utgång eller
ej. Av mitt första yttrande följer därför,
att jag kommer att fullfölja den ståndpunkt,
som jag då angav.

Det förefaller mig som om man inte
bör söka överdriva betydelsen av vad
som kan följa såsom konsekvens av att
förhandlingar upptages. Jag har angivit
syftet därmed vara att söka nå ett resultat,
som om möjligt skall kunna utgöra
ett stöd för den svenska fruktodlingen,
dock utan att andra vitala intressen
får eftersättas. Och jag utgår
ifrån att regeringen, hur intresserad den
än må vara av denna fråga, inte kan på
sakens nuvarande stadium eller före juni
månads utgång ha eller få någon säker
uppfattning om det resultat, vartill
eventuella förhandlingar kan komma att
leda. Det blir ju först under förhandlingarnas
gång som tillfälle ges till klarlägganden
i olika hänseenden. Skulle då
ett tillgodoseende av den svenska fruktodlingens
intressen ställa sig alltför
dyrt, om jag får använda ett sådant uttryck,
så gäller det att överväga den
ståndpunkt, man slutligen skall intaga.
Ett upptagande av förhandlingar i och
för sig betyder med andra ord inte, att

de ovillkorligen skall leda till ett positivt
resultat, även om det är ett starkt
önskemål, att de skall komma att göra
det.

Till herr Sjödahl skall jag inte säga
mycket. Han talade dock om att det
hade gått politik i denna fråga. Jag skall
inte yttra mig om huruvida denna förmodan
är riktig eller inte; jag kan tänka
mig att det åtminstone på visst håll
är fråga om politiska ställningstaganden.
Men jag känner mig för egen del inte
träffad av herr Sjödahls förmodan, och
jag tänker mig, att herr Sjödahl är fullt
på det klara med att det inte skulle passa
sig att jag i landets mest utpräglade
trävarudistrikt skulle börja driva politisk
agitation i denna fråga.

Man kan väl lugna sig, säger herr Sjödahl,
tills resultatet av tulltaxekommitténs
arbete föreligger! Ja, det betyder,
att man då kanske får lugna sig i flera
år, och frågan är om läget medger det;
jag ställer mig mycket tvivlande därtill.

Vidare säger herr Sjödahl, att det går
an att komma igen, och så åberopar han
propositionens innehåll. Då bör man
emellertid beakta, vad som står på s. 2
i utskottsbetänkande!: »De länder, som
ansluter sig till deklarationen, förbinder
sig att efter den 1 juli 1955 och före den
1 januari 1958 icke åberopa bestämmelserna
i GATT om rätt att ändra lämnade
tullmedgivanden.» Sedan heter det
visserligen, att fråga även senare kan
aktualiseras om återtagande av tullkoncession,
men, såvitt jag vet, fordras i
det fallet organisationens tillstånd därtill.

Nu har man ovillkorlig rätt i sådant
avseende till juni månads utgång; man
har också tid på sig att föra underhandlingar
till september månads utgång,
och jag kan tänka mig, att resultatet av
tulltaxekommitténs arbete blir klart under
den tiden, så att regeringen får möjlighet
att beakta vad som därav kan ha
betydelse för bedömande av de spörsmål,
som här sysselsätter oss. På grund
av handelsministerns uttalande känner
jag mig också övertygad om att regeringen
kommer att intressera sig för
kommitténs arbetsresultat.

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Jag vill till slut rikta ytterligare en
erinran till herr Sjödahl beträffande
den »politiska verksamheten» omkring
förevarande spörsmål. Skulle det ligga så
till att herr Sjödahls ståndpunkt är så
utomordentligt vägande och så absolut
riktig, som herr Sjödahl gör gällande,
då måste han ju säga sig, att de, som går
ut bland allmänheten och hävdar någonting
annat, har en så svag ståndpunkt,
att den måste leda till ett motsatt resultat
mot det de själva förutsatt eller
tänkt sig.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Velander var angelägen
att betona, att han och hans meningsfränder
ville hjälpa fruktodlarna,
men han tilläde att detta bör kunna ske
utan någon försämring på andra håll och
utan att man därigenom skadar vitala
svenska intressen. Det är klart, säger
han, att om det hela blir alltför dyrt, så
vill han inte vara med längre.

Jag tycker att detta i och för sig är
förståndiga uttalanden. Det är från sådana
utgångspunkter och överväganden
som regeringen ber att få fullmakt att
bedöma vad som kan befinnas vara ändamålsenligt
med tanke på helheten. Att
döma av de reservationer, som herr Velander
sålunda gjort, förstår jag inte att
han kunnat dra den slutsatsen att han
känner sig tvingad att rösta med reservanterna,
som ger direkta direktiv till regeringen
att förfara så eller så. Jag tycker
att det är något fel med slutledningskonsten.
Om jag uppfattade herr Velanders
anförande rätt, är han angelägen
om att få frågorna prövade på ett sakligt
sätt ur alla synpunkter. .lag vill bara ännu
en gång betyga inför kammaren, att
regeringen känner det såsom sin skyldighet
att försöka åstadkomma riktiga
och rimliga avvägningar ur svenska synpunkter,
i den mån det är möjligt att förverkliga
önskemålen inom ramen för det
avtal som vi nu har biträtt. Jag föreställer
mig att dessa direktiv från riksdagens
sida är tämligen onödiga, om man litar
på att en sådan bedömning kommer alt
ske.

Om viss revision av GATT-avtalet

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte erkänna, att
handelsministern rätt tolkade mina uttalanden.
Handelsministern började med
att säga, att jag utgick ifrån att den
svenska fruktodlingens intressen skulle
tillgodoses utan att några försämringar
i andra hänseenden skulle få ifrågakomma.
Det har säkerligen inte undgått handelsministern,
att jag i mitt första anförande
yttrade, att ingenting bör underlåtas
som, utan eftersättande av andra
vitala intressen, kan vara ägnat att bereda
fruktodlingen ökat stöd och skydd
inför det ständigt ökande trycket, den
ständigt skärpta konkurrensen från den
utländska fruktodlingens sida. Det betyder,
herr statsråd, att jag förutsätter,
att, eftersom man skall sikta till att
främja ett visst intresse, man får vara
beredd att jämka på något annat intresse.
Det tycker jag är ganska klart, annars
vore det ju ingenting att underhandla
om — det vore bara att dekretera,
och det var inte min mening.

Sedan säger herr statsrådet, att det
från mina utgångspunkter inte gärna
kan vara lämpligt att lämna direktiv till
regeringen att förfara så eller så. Jag har
icke uttryckt mig på det sättet. Jag har
talat om att regeringen bör inleda underhandlingar
för att vinna klarhet om,
i vad mån och på vad sätt man kan
nå fram till ett befordrande av de intressen,
som vi här har talat om.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! När man skall behandla
en sak som denna, som är så viktig för
vårt land, tycker jag nog att man bör
sätta sig in i saken så noga som möjligt.
Herr Velander säger, att jag här har talat
mot bättre vetande. Men då jag var ledamot
av denna kammare under år 1950,
då denna fråga först behandlades, och
sedermera har gått igenom alla handlingarna
i målet, kan jag säga att det
är ett ytterligt obestyrkt yttrande, när
herr Velander säger att jag skulle ha talat
mot bättre vetande. Det är också för
att belysa saken ytterligare som jag drog
fram vad som har anförts gentemot jord -

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Om viss revision av GATT-avtalet
bruksministern. Det är glädjande att höra
att herr Velander tar avstånd från
de angrepp som ganska flitigt har gjorts
mot jordbruksministern på denna punkt.

Herr Sjödahl nämnde, att vi skulle avvakta
tulltaxekommitténs betänkande.
Gentemot detta kan sägas, att vi fortfarande
inte har fått något besked om när
tulltaxekommitténs betänkande kommer.
Om vi skall avvakta detta försitter vi
den tid, inom vilken vi har möjlighet att
uppta förhandlingar. Då blir det så, som
jag sade i mitt första anförande, att det
kan dröja ända fram till 1958 innan vi
kan tänka på det igen. Det finns möjlighet
att ta upp förhandlingar även efter
den 30 juni i år, men då har vi dessa
särskilda omständigheter, som medför,
att de andra parterna skall ge sitt godkännande
innan det är möjligt.

Sedan vill jag starkt understryka, att
man bör observera, hur vår reservation
är avfattad. I den har inte yrkats någonting
annat än att ifrågavarande tullsatser
skall upptagas till behandling, innan
tidsfristen utlöper den 30 juni 1955.
Det kan inte gärna sägas, att detta innebär
några direktiv till regeringen, utan
vi har föreslagit en skrivelse till Kungl.
Maj:t, i vilken vi önskar att tullsatserna
skall upptas till behandling — i vilken
riktning det skall gå, har vi inte sagt
någonting om. Jag är mycket väl medveten
om att denna sak inte lämpar sig
för diskussion i riksdagen, men vi har
också anpassat vår reservation därefter.
Jag vill betona detta särskilt, och jag är
tacksam för de upplysningar, som lämnades
av handelsministern här i kammaren.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! När herr Bengtson i sitt
tidigare anförande undervisade kammarens
ärade ledamöter om att högern
egentligen aldrig haft något intresse för
den svenska fruktodlingen, synes det
mig ganska naturligt, att detta uttalande
utlöste en viss reaktion från min sida.
Med den ställning, som herr Bengtson
intagit och intar inom bondeförbundet
— jag tänker då inte blott på

hans verksamhet här i riksdagen utan
på hans ställning som bondeförbundets
huvudombudsman, eller vad jag skall säga
— borde han verkligen veta, att vad
han i det sammanhanget yttrade inte var
riktigt. Skulle jag ha utgått från att herr
Bengtson inte hade någon kännedom om
att högern i olika sammanhang sökt att
tillgodose den svenska fruktodlingens
intressen, skulle det ha inneburit att jag
hade underkänt herr Bengtsons förmåga
att dra riktiga slutsatser av vad han ändå
både hört och sett.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! En namne till herr Velander
har i språkligt avseende sagt, att
man skall syssla med den sak, som man
har angett i rubriken. Vad jag här talat
om är att högerns intressen för fruktodlingen
får bedömas med hänsyn till
vad som framkommit i riksdagen. Jag är
inte intresserad av herr Velanders
många ord, utan mera av bevis för vad
jag lämnat för felaktiga uppgifter i mitt
första anförande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
1 :o) att vad utskottet i det nu förevarande
betänkandet hemställt skulle bifallas,
2:o), av herr Johansson, Anders,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föreslagits i den
av honom m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Bengtson,
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som
förordats i herr Gustaf Elofssons m. fl.
vid betänkandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr
Anders Johanssons yrkande, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Om valutatilldelning för

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Anders Johansson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 68;

Nej — 42.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av sockernäringen i riket
m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
memorial nr 20, angående
pension åt redaktören Nils Andersson,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Om valutatilldelning för utsändning från
radiostationen i Tanger

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande tillstånd för International Broadcasting
Association AB (IBRA) att inköpa
viss utländsk valuta, dels ock väckt

utsändning från radiostationen i Tanger
motion om vissa lättnader i valutaregleringen.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 8 i första kammaren av herr
Boman samt nr 2 i andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås in. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte medgiva tillstånd för
den svenska firman International Broadcasting
Association AB (IBRA) att inköpa
utländsk valuta för ett belopp på
1 920 000 kronor. Ifrågavarande belopp
var avsett att användas som likvid för
utsändning av program av religiös karaktär
från radiostationen i Tanger.

Samtidigt med nämnda motioner hade
utskottet till behandling förehaft den
i andra kammaren väckta, till utskottet
hänvisade motionen nr 187 av herrar
Ahlberg och Munktell, i vilken hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att utländska betalningsmedel
och utländska fordringar,
som vore avsedda att begagnas för kulturella,
religiösa och humanitära ändamål,
finge mot vederlag i svenskt mynt
fritt förvärvas och föryttras.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 8 och
11:2 samt motionen 11:187 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Ewerlöf, Kronstrand, Björnberg, Nygren,
Löfgren och Nelander, vilka ansett, att
utskottets motivering bort i viss angiven
del erhålla den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Bankoutskottet har inte
ansett sig kunna tillstyrka bifall till de
motioner, som behandlas under denna
punkt på föredragningslistan. Man har
varit ense om detta och redovisat skälen
i utskottets utlåtande. Men sex av
utskottets ledamöter har reserverat sig
för ett uttalande, som åtminstone i någon
mån får anses gå i motionernas syfte.

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Om valutatilldelning för utsändning från radiostationen i Tanger

Reservanterna konstaterar till en början
med tillfredsställelse att valutakontoret
numera inte ransonerar valutan för
bedrivande av svensk missionsverksamhet
i s. k. icke-kristna länder. Däremot
har kontoret ställt sig helt avvisande när
det gäller ansökningar om tilldelning av
valuta för att bekosta radioutsändningar
över utländska radiostationer med adress
till Sverige. Reservanterna anser det betänkligt
att valutakontoret, som är ett
organ som tillskapats för samhällets ekonomiska
regleringsapparat, skall behöva
syssla med bedömningar om till vilka
länder kristen missionsverksamhet —
som alltid finansieras av frivilliga gåvor
och bidrag — bör riktas eller icke
riktas. Praxis borde väl i stället vara
att valutakontoret inskränker sig till att
göra en rent valutamässig bedömning
av frågan från utgångspunkten om vårt
land har råd eller ej att lämna tilldelning
för det sökta ändamålet. Om valutakontoret
även i fortsättningen ville
göra denna bedömning i överensstämmelse
med den tillmötesgående hållning,
som kontoret har visat när det gällt tilldelning
till liknande ändamål, skulle detta
hälsas med största tillfredsställelse.

Utskottsmajoriteten har inte önskat
vara med om att ge valutakontoret någon
som helst fingervisning från riksdagens
sida i detta fall. Men fullt så försiktig
eller så högaktningsfull behöver
väl riksdagen ändå inte vara. I reservanternas
yttrande ligger såvitt jag förstår
intet som helst klander mot de åtgärder
som valutakontoret tidigare vidtagit i
denna fråga. Det skall vidare förbehållslöst
erkännas att kontoret har många
svåra avgöranden att träffa i sitt arbete.
Men nog bör det vara tillåtet för riksdagen
att någon gång ge sin mening till
känna inom ramen för den gällande lagstiftningen.
Det gäller ju här endast en
av valutakontoret inom valutalagens ram
skapad praxis, och jag tror därför att
kammaren utan alltför stora betänkligheter
kan ansluta sig till det yttrande,
som reservanterna har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BOO (s):

Herr talman! Föreliggande motioner,
nr 8 i första kammaren samt nr 2 och
187 i andra kammaren, liar sin grund i
att pingströrelsen i Sverige inte fått tillstånd
av valutakontoret att inköpa utländsk
valuta för att bedriva radioverksamhet
från utlandet till Sverige.

Efter den stora aktion, som under förra
hösten gjordes i denna fråga, dels genom
sensationsartiklar i pressen, dels
genom interpellationsdebatten i medkammaren,
kan det väl sägas, att frågan nu
har blivit reducerad till sina riktiga proportioner.
Utskottets utlåtande är, såsom
kammarledamöterna ser, sakligt och
även välvilligt, och även om reservanterna
har uttalat vissa betänkligheter
mot den praxis som har tillämpats av
valutakontoret, har dock alla inom utskottet
varit eniga om att motionerna
borde avstyrkas.

Att den »överhettning», som tidigare
snedvridit uppfattningarna i denna fråga,
nu tycks ha övervunnits är väl i stor
utsträckning pressens förtjänst. Flera
stockholmstidningar ställde i början av
året ungefär denna fråga till vederbörande:
»Var finns de insamlade 1,9 miljoner
kronorna som valutakontoret har
nekat utförsel av?» Den 9 februari meddelade
pingströrelsens ledning att endast
200 000 kronor var insamlade. Men
om vi ser litet grand på förhistorien, finner
vi att IBRA, det företag som skulle
organisera denna radioverksamhet, redan
den 14 september 1954 i en ansökan
till Konungen skrev att »det gällde
att få använda svenska kronor, skänkta»
— jag ber ledamöterna observera tidsformen
— »med varmt hjärta» etc. I motionerna
1:8 och 11:2, daterade den 12
januari 1955, säges det att det »gäller
ju som bekant här på frivillig väg insamlade
penningmedel» — även här förekommer
samma tidsform, »insamlade».
När fakta kom fram genom tidningarna
den 9 februari, blev interpellanterna i
riksdagen mållösa. De hade, kan man säga,
blivit förda bakom ljuset. Eftertankens
kranka blekhet efterträdde indignationens
friska hy, och det kanske kunde
vara nyttigt.

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Om valutatilldelning för utsändning från radiostationen i Tanger

För att få ett riktigt perspektiv på denna
fråga måste man observera vissa sakförhållanden.
För det första är pingströrelsens
åtgöranden betingade av missnöje
med den tid, som tilldelats den i
den svenska radion för religiösa utsändningar.
För det andra skulle den med
det utländska radiobolaget kontrakterade
sändningstiden användas för sändningar
till Sverige och övriga nordiska
länder. För det tredje skulle sändningen,
enligt den första ansökan, omfatta
dels religiösa program, dels kommersiell
reklam. Det senare är ju en fråga som
man ännu inte har löst här hemma och
om vilken det i varje fall råder delade
meningar. Reklamprogrammen har i senare
ansökan avlägsnats i sin ursprungliga
form, men inga garantier finns för
att de inte skulle komma tillbaka senare
i någon form.

När man erinrar sig, att hela denna
aktion från pingströrelsens sida bottnar
i missnöje med fördelningen av den
svenska radions religiösa program och
dessutom av valutakontorets yttrande erfar,
att det upprättade kontraktet stadgar
förbud för det utländska radiobolaget
att sända andra religiösa program på
skandinaviska språk än dem som IBIIA
bestämmer, då undrar man hur det står
till med det ekumeniska samarbetet.
Med en lätt alludering på ett känt bibelord
skulle man väl här kunna ställa
maningen: »kivens icke om radion!»

I motionerna 11:2 och 1:8 föreslås,
att riksdagen skulle skriva till Kung].
Maj:t och begära, att IBRA:s ansökan om
valuta skulle godkännas. Ingen i utskottet
har velat vara med om detta. Riksdagen
kan inte på det sättet ingripa i det
administrativa organets prövning av ett
enskilt fall.

Motionen nr 187 i andra kammaren
har sökt en lösning av problemet på det
sättet, att för alla kulturella, religiösa
och humanitära ändamål skulle valuta
utan prövning ställas till förfogande. Ja,
detta synes ju tilltalande, men för det
första kan inte hela detta område lämnas
fritt i konkurrens med våra övriga behov,
och för det andra uppkommer även
här gränsfrågor. Var går gränsen i detta

avseende mellan t. ex. dessa kulturella
och humanitära behov och vad vi inte
vill hänföra dit? Det skulle bli en högst
flytande gränsdragning mot dessa andra
ändamål, som avvägningen måste avse.

Både utskottsmajoritet och reservanter
uttalar tillfredsställelse med att valutakontoret
numera inte ransonerar valuta
för missionsverksamhet till utlandet. Reservanterna
vill vidga denna ram till att
avse även en radioverksamhet från utlandet,
riktad till vårt land. Valutakontorets
uppgift är ju att pröva behoven av
utländsk valuta för olika ändamål och
med utgångspunkt från den knappa tillgången
på dessa valutor ställa de olika
behoven mot varandra i angelägenhetsgrad.
Om man nu alltså har fått en generell
regel för tilldelning av valuta för
traditionell missionsverksamhet, var
IBRA:s framställning något alldeles nytt.
Den innebar en ny inriktning, som skulle
bli prejudicerande för andra fall som
kunde komma. Ingen vill väl hävda, att
valuta skulle beviljas de religiösa samfunden
för ett sådant ändamål som detta,
alltså radiosändning på vårt land,
men att liknande ansökningar från andra
sammanslutningar och intressegrupper
skulle avslås. Vid ett bifall till en
framställning som denna hade man alltså
lämnat hela fältet fritt och hade väl
inte haft någon möjlighet att över huvud
taget göra några avgränsningar.

Pingströrelsens motivering, att dess
medlemmar inte använder sprit och tobak
o. s. v., skulle vara ett särskilt skäl
för en extra tilldelning av valuta för
detta ändamål är väl närmast löjeväckande,
när man ställer in den i detta
sammanhang. Vad skulle t. ex. inte nykterhetsrörelsens
folk och andra grupper
kunna anföra i sådant avseende?

I sakfrågan vill jag för min del helt
instämma i vad valutakontorets .styrelse
avslutningsvis bär sagt i sitt utlåtande,
där den påvisar att denna lösning är den
sämsta av de tre utvägar som finns att
tillgodose pingströrelsens önskemål,
nämligen en ökad sändningstid hos Radiotjänst,
en egen sändare inom Sverige
och detta sista alternativ om att disponera
en sändare utomlands, med den

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Ang. regeringsrättens arbetsbalans
nackdelen att man finge sämre sändningsförhållanden
och dessutom icke
obetydliga valutautgifter. Det borde finnas
andra möjligheter att nå någon lösning
på detta problem.

Detta, herr talman, är underlaget till
utskottsmajoritetens ståndpunkt, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kronstrand begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. regeringsrättens arbetsbalans

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 30 maj 1952 (nr 317) om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 167, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1952
(nr 317) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.

Det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget
innebar, att den förstärkning av
regeringsrätten, som enligt 1952 års lag
gällde till och med den 30 september
1955, skulle fortfara att gälla under ytterligare
tre år eller till och med den
30 september 1958.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma inom riksdagen
väckta likalydande motioner, nämligen
nr 512 i första kammaren av herr Alexanderson
m. fl. samt nr 632 i andra kammaren
av herrar Strandh och Sjölin.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr
167 måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att
en i propositionen bebådad utredning
rörande begränsning av tillströmningen
av mål till regeringsrätten måtte handläggas
med största möjliga skyndsamhet,
så att de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda, skulle om möjligt kunna
föreläggas redan nästkommande års
riksdag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att förevarande proposition, nr
167, måtte av riksdagen bifallas;

B) att motionerna 1:512 och 11:632,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av fru Gärde
Widemar, som likväl ej antytt sin åsikt.

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Ang. omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet

Fru GÄRDE WIDEMAR. (fp):

Herr talman! Min reservation till utlåtandet
gäller den del som avhandlar
frågan om begränsning av fullföljdsrätten
till regeringsrätten. Utskottet tar visserligen
avstånd från varje generell regel
som skulle syfta till att avskära vissa
målgrupper från fullföljd till regeringsrätten
men ställer sig däremot positivt
till tanken att göra fullföljdsrätten
beroende av prövningstillstånd i varje
särskilt fall. Det är på denna senare
punkt jag inte är överens med utskottet,
som här har frångått den uppfattning
som återfinnes i utskottets utlåtande i
samma fråga år 1952. Då uttalade utskottet
nämligen att varje inskränkning av
fullföljdsrätten är betänklig med hänsyn
till den enskildes krav på rättssäkerhet.

För min del kan jag inte finna att det
sedan år 1952 inträffat någonting som
motiverar ett ändrat ståndpunktstagande
från utskottets sida. Yår skatteprocess
är alltjämt anordnad med två lekmannainstanser
i botten och kammarrätten
som första domstolsinstans. Regeringsrätten
är den andra och sista domstolsinstansen.
Enligt min uppfattning är det
med hänsyn till rättssäkerheten nödvändigt
att det finns möjlighet att få skattemålen
behandlade av två domstolsinstanser.
Första lagutskottet tror den här
gången att en viss sovring av målen skall
kunna ske genom införande av prövningstillstånd
och avser då främst att
kunna föra bort sådana mål där det redan
från början står klart att någon ändring
av kammarrättens utslag inte kan
ifrågakomma. Jag har svårt att föreställa
mig hur en sådan gallring skall ske. Om
den skall göras med verklig omsorgsfuilhet
kan jag inte tänka mig att den
kan medföra någon egentlig besparing
av arbetstid. Mål som är så enkla att utgången
från början står klar kan val
knappast ta någon större del av arbetstiden
i anspråk även om de behandlas i
vanlig ordning.

Utskotlet föreslår emellertid att frågan
om prövningstillstånd skall bli föremål
för en förutsättningslös utredning i
samband med övriga frågor som berör
regeringsrättens organisation. Det bär

jag givetvis ingenting emot, och därför,
herr talman, har jag inget yrkande.

Herr AHLKVIST (s):

Då fru Gärde Widemar säger att utskottet
ändrat sin ståndpunkt från år
1952, behöver jag inte känna mig träffad
av detta, eftersom jag var reservant år
1952. Jag vil! emellertid med anledning
av vad fru Gärde Widemar anförde säga,
att jag inte har lika bestämd uppfattning
som hon om möjligheten till en
fuilföljdshegränsning av skattemål till
den högsta skattedomstolen. Jag vill avvakta
den utredning som signalerats i
propositionen innan jag tar någon ståndpunkt
i denna fråga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. omorganisation av det statliga
försöksgårdsväsendet

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret
1955/56 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 25 februari 1955
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 116, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) medgiva, att det .statliga försöksgårdsväsendet
finge omorganiseras enligt
i huvudsak de grunder, som angivits
i propositionen;

2) å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln till I.antbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Statens försöksgårdar anvisa ett förslagsanslag
av 397 500 kronor;

3) å kapitalhudgeten för budgetåret
1955/56 anvisa

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Ang. omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet

a) under Statens affärsverksfonder:
Domänverket till Byggnadsarbeten m. m.
vid statens försöksgårdar ett investeringsanslag
av 363 200 kronor,

b) under Statens allmänna fastighetsfond
till Byggnadsarbeten för försöksgård
vid Röbäcksdalen ett investeringsanslag
av 293 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 449
av herr Osvald m. fl. och II: 561 av herr
Onsjö m. fl„ vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta, att frågan om
de statliga försöksgårdarnas organisation
skulle bli föremål för en förnyad
översyn; samt

2) de likalydande motionerna 1:450
av herr Andersson, Lars, m. fl. och II:
562 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 449 och II: 561, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att det statliga försöksgårdsväsendet
finge omorganiseras enligt i
huvudsak de grunder, som förut i utlåtandet
angivits;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln till
Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök:
Statens försöksgårdar anvisa
ett förslagsanslag av 397 500 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:450 och 11:562 å kapitalbudgeten för
budgetåret 1955/56 under Statens affärsverksfonder:
Domänverket till Byggnadsarbeten
m. m. vid statens försöksgårdar
anvisa ett investeringsanslag av
363 200 kronor;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å kapitalbudgeten för budget -

året 1955/56 under Statens allmänna fastighetsfond
till Byggnadsarbeten för försöksgård
vid Röbäcksdalen anvisa ett
investeringsanslag av 293 000 kronor.

B. att motionerna 1:449 och 11:561,
såvitt anginge yrkandet om förnyad
översyn av frågan om de statliga försöksgårdarnas
organisation, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nord, Eskilsson, Ekdahl
och Eliasson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkterna A 1 och B hemställa,
att riksdagen måtte

A 1) med anledning av motionerna I:
449 och 11:561, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts framställning, att det
statliga försöksgårdsväsendet måtte få
omorganiseras enligt i huvudsak de
grunder, som angivits i propositionen;

B. med bifall till motionerna I: 449
och II :561, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan
om de statliga försöksgårdarnas organisation
måtte bli föremål för en förnyad
översyn;

2) av herrar Tjållgren, Jon Jonsson,
Sundberg, Johnsson i Kastanjegården
och Antbg, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Som framgår av det föreliggande
utskottsutlåtandet har jag tilllåtit
mig att vid detsamma anteckna en
s. k. blank reservation. Detta betyder
inte att jag bär kommer att framställa
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Jag vill först erinra om att den kommitté,
som hade att utreda frågan om
försöksgårdarnas omorganisation, uttalat
att beträffande försöksverksamheten
vid de statliga försöksgårdarna ville den
betona betydelsen av att denna verksamhet
har bästa möjliga kontakt med det
praktiska jordbruket i de orter som de
olika försöksgårdarna representerar.
»Denna kontakt skulle ytterligare kunna

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Ang. omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet

förstärkas och bygdens intresse för gårdarnas
försöksverksamhet ytterligare
ökas, om representanter för det praktiska
jordbruket i orten bereddes tillfälle
att närmare följa försöksverksamheten
och framföra synpunkter vid dess
planläggning. Såsom framgår av den
följande redogörelsen föreslår kommittén,
att för varje försöksgård skall inrättas
en särskild rådgivande nämnd, bestående
av två av hushållningssällskapet
i länet utsedda praktiska jordbrukare
med uppgift att söka skapa bästa möjliga
garantier för att jordbruksdriften
vid försöksgårdarna får en ändamålsenlig
planläggning och utformning», o. s. v.
Jag skall inte närmare citera vad som
anförts där.

Förvaltningsutskottet i mitt hemläns
hushållningssällskap har haft att avge
yttrande över kommitterades förslag och
har uttalat följande, som återfinns på sidan
22 i utskottets betänkande: »Västernorrlands
läns hushållningssällskap ifrågasätter,
huruvida den föreslagna nämnden»
— d. v. s. en nämnd som hade föreslagits
av utredningskommittén —
»kommer att ge avsedd kontakt med bygdens
praktiska jordbruk, samt framhåller,
att försöksgårdsföreståndarens handlingsfrihet
blir för hårt beskuren för att
kunna medföra ett djupare intresse och
ansvar för driften vid gården. Hushållningssällskapet
föreslår vidare, att varje
försöksgård skall göras till en organisatorisk
enhet med egen styrelse, underställd
styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök.»

Jag har som sagt varit med om att avge
detta yttrande inom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och är fortfarande
av samma mening som jag då
hade i denna sak. Emellertid ville inte
majoriteten i jordbruksutskottet vara
med om en motsvarande ändring av
Kungl. Maj:ts förslag. Det är av i huvudsak
detta skäl som jag avgivit min reservation
mot utskottets utlåtande, men
jag vill uttala den förhoppningen att
jordbruksministern måtte så fort sig göra
låter och såvitt möjligt företa en ändring
i nyss nämnda avseende.

En annan sak skall jag, herr talman,

be att vid detta tillfälle få säga några
ord om. Flerfaldiga gånger och i olika
sammanhang liar från skilda håll framförts
erinringar mot de särskilt vid Offers
försöksgård i Västernorrlands län
befintliga arbetarbostäderna. Jag skall
inte här ingå på någon detaljbeskrivning
av hur bostäderna är beskaffade, men
jag vill i alla fall erinra om hur det är
med den saken, och jag skall gärna stå
till tjänst med en mera detaljerad beskrivning
ifall från regeringens eller någon
annan myndighets sida så skulle
önskas.

Jag bör kanske också erinra om vad
utskottet har sagt om den saken på sidan
40 i utlåtandet. Där heter det: »I
detta sammanhang vill utskottet erinra
om att Kungl. Maj:t icke ansett sig kunna
tillstyrka en av högskolestyrelsen
gjord hemställan, att 70 000 kronor måtte
anvisas till ombyggnad av arbetarbostäder
vid Offers försöksgård. Enligt vad
utskottet har sig bekant föreligger trängande
behov av att så snart som möjligt
kunna genomföra denna ombyggnad.»

Jag ser att jordbruksministern tyvärr
inte är närvarande i kammaren nu, men
jag vill i alla fall till den kraft och verkan
det hava kan på detta sätt vädja till
honom att snart ta upp den frågan.

Jag vill tillägga att jag inte tycker att
det är värdigt staten att i fråga om de
bostäder som jag nyss har nämnt gå före
med ett sådant — jag kan nästan säga
det — dåligt exempel.

Jag har, herr talman, som sagt inget
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Till det nu föreliggande
jordbruksutskottsutlåtandet, vari hemställes
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag
angående statens försöksgårdar, har
jag tillsammans med herrar Eskilsson,
Ekdahl och Eliasson avlämnat en reservation.

Beträffande de i propositionen gjorda
anslagsberäkningarna har vi ingenting
att invända, men när det gäller den i
propositionen föreslagna omorganisatio -

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Ang. omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet

nen liar vi en annan mening än utskottsmajoriteten.
Vi har nämligen den uppfattningen
att ett bifall till Kungl. Majrts
förslag i det avseendet skulle medföra att
försöksgårdarna, som tidigare haft en
relativt självständig ställning, förlorade
denna och endast bleve filialer under
statens jordbruksförsök. Därmed skulle
också den ursprungliga tanken att försöksgårdarna
främst skulle vara lokala
försöksanstalter för respektive bygders
speciella jordbruksproblem frångås, något
som vi reservanter anser skulle bli
till skada för de bygder som det här är
fråga om. Försöksgårdarna skulle därefter
icke kunna tillgodose de olika bygdernas
behov av lokalt betingad kvalificerad
försöksverksamhet.

Även jordbruksutskottet framhåller
nödvändigheten av att försöksgårdarna
har en lokalt betingad karaktär och inriktas
på olika bygders speciella jordbruksproblem.
I det fallet, tillägger utskottet,
fyller försöksgårdarna en viktig
uppgift. Härom är reservanterna överens
med utskottet, men i motsats till utskottet
håller vi före, att just detta förhållande
starkt talar för att försöksgårdarna
får behålla sin särställning som försöksanstalter
med anknytning till respektive
hushållningssällskap.

Vi hyser däremot den uppfattningen
att den i propositionen föreslagna centraliseringen
med stor sannolikhet kommer
att leda till att statens jordbruksförsök,
som avsetts vara ett organ för
den praktiska jordbruksförsöksverksamlieten,
mer och mer övergår till att bli
en vetenskaplig forskningsanstalt, visserligen
värdefull i och för sig men utan
någon större anknytning till de praktiska
jordbruksförsöken och därmed också
främmande för den bygd som avses. Ett
mera fristående lokalt inriktat system
med jordbruksförsöksgårdar skulle enligt
vår mening i viss mån motverka en
sådan utveckling av jordbruksförsöksverksamlieten,
vilken sedd ifrån det
praktiska jordbrukets synpunkt synes
mindre önskvärd.

En hel del av de remissinstanser, som
beretts tillfälle att yttra sig över propositionen,
har därvid framfört synpunk -

ter som överensstämmer med dem som
anförts av reservanterna. Detta gäller
framför allt de hushållningssällskap
inom vilkas områden försöksgårdarna är
belägna och vilka avstyrker förslaget och
föreslår en ny förutsättningslös utredning,
varvid man bör undersöka möjligheterna
av ett utvidgat samarbete med
hushållningssällskapen och såvitt möjligt
samordning med sällskapens jordbruksförsök.

Som en omständighet vilken talar för
en omorganisation anför utskottet även
det förhållandet, att det sedan flera år
visat sig svårt för försöksgårdarna att
hålla utgifterna inom ramen för de beviljade
anslagen, som också i många fall
överskridits. Det är sant, men ingen tror
väl att driften på försöksgårdarna skulle
bli mer ekonomisk genom den här föreslagna
omorganisationen. För min del
tror jag snarare tvärtom.

Herr talman! Det kunde vara åtskilligt
mer att säga i denna sak, men jag vill
endast tillägga, att ju mer jag sysslat med
denna fråga, desto mer övertygad har jag
blivit om att den lösning av försöksgårdarnas
organisation, som utskottet föreslagit,
inte är den lyckligaste. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag har anmält en blank
reservation till detta utlåtande, men denna
riktar sig inte emot utskottets utlåtande.
Jag hade närmast tänkt säga några
ord till jordbruksministern för att han
i propositionen utelämnat en del väsentliga
saker, som högskolestyrelsen och utredningen
angående ordnandet av försöksgårdarnas
ekonomi har framlagt.

Jag skall nu inte orda så mycket i
denna sak, när inte jordbruksministern
är här, men jag vill dock påminna om
att två av de saker, som utredningen och
högskolestyrelsen har betraktat som mycket
väsentliga, när det gäller att komma
till rätta med de ekonomiska förhållandena
vid jordbruksförsöken, har varit
dels att man kunde få ett sakkunnigt biträde
åt ekonomidirektören vid lant -

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Ang. omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet

brukshögskolan att hjälpa till med saneringen
av gårdarnas ekonomi och dels
också en regleringsfond, så att gårdarnas
utgifter och inkomster kunde ordnas
på ett smidigare och mindre bundet sätt
än hittills och vilket även kommer att
bli fallet vid tillämpningen av det förslag
som här föreligger från jordbruksministern
och från utskottet.

Sedan vill jag, herr talman, säga ett
pard ord med anledning av de av herr
Nord framförda synpunkterna. Den motion
som väckts i ärendet liksom också
den reservation, till vilken herr Nord yrkat
bifall, riktar sig i tvenne avseenden
emot det föreliggande förslaget. Det sägs,
att om detta förslag nu genomföres, kommer
det att innebära en centralisering
av försöksgårdarna under statens jordbruksförsök
på ett helt annat sätt än
vad tidigare varit fallet. Det sägs vidare,
att de nu kommer att helt förvandlas till
filialer under statens jordbruksförsök
och på det viset ytterligare förlora i värde
för den rent lokala försöksverksamheten.

Detta resonemang måste såvitt jag förstår
vila på en feluppfattning av vad som
egentligen skall ske. Försöksgårdarna
har hittills stått direkt under styrelsen
vid lantbrukshögskolan, men tjänstemännen
har administrativt och lönemässigt
varit underställda ledningen för lantbrukshögskolan
och dess ekonomidirektör.

Vi har ansett det vara onödigt att på
varje försöksgård ha två agronomutbildade.
Vi vet att statens jordbruksförsök
har svårt att tillgodose sina mera kvalificerade
tjänstemannauppgifter på grund
av brist på personal. Därför har det ansetts
lämpligt att tjänstemännen nu kunde
mera direkt lyda under statens jordbruksförsök.
Därmed åsyftas emellertid
inte att försöksgårdsföreståndarna skall
förlora något av den självständighet de
har, utan att statens jordbruksförsök
skall ha möjlighet att flytta en person
från den ena försöksgården till den andra
allteftersom försöksuppgifterna växlar.
Det kan tänkas att man på en försöksgård
har en specialist på ett visst
försöksområde, som är aktuellt där. Se -

dan det gått något år är kanske det väsentliga
av den speciella försöksuppgiften
vid just den gården inte aktuellt längre,
men kan i stället bli det vid en annan
försöksgård. Då det är fördelaktigt att
man kan använda samma specialutbildade
tjänsteman även där.

Vidare har jag den bestämda uppfattningen
att det är av värde när det gäller
att lära upp goda och välkvalificerade
försöksgårdsföreståndare, att de som beräknas
kunna komma i fråga kan flyttas
och tjänstgöra på olika platser, dels i
försöksgårdarna, men dels också centralt
inom statens jordbruksförsök. De kan
otvivelaktigt på det viset bättre kvalificera
sig och få en mera mångskiftande
erfarenhet än om de är verksamma på
bara ett ställe.

Det hela innebär sålunda ingen annan
förändring än att man skall kunna använda
tjänstemännen på ett något annat
och effektivare sätt än hittills varit fallet.

Sedan skall jag övergå till att säga ett
par ord om försöksgårdarnas betydelse
för den lokala verksamheten. Försöksgårdarnas
egentliga uppgift är att företa
mera specialiserade försök, som är långvariga
och som kräver särskild omsorg
vid kontroll och tillsyn. Vidare gör de
vissa fasta försök, som inte är så långsiktiga
men som kan vara mera kvalificerade.
Emellertid har det varit uppenbart
redan från början, att dessa försök
skulle vara av särskild betydelse för den
bygd och det hushållningssällskapsområde,
där försöksgården är förlagd. Det
är då också alldeles uppenbart, att det
måste upprättas ett samarbete mellan den
centrala ledningen för försöksverksamheten
och försöksgårdarna, så att man
skall kunna utnyttja försöken även på
andra områden och för att åstadkomma
en samordning. Samordningen är nödvändig
inte bara emellan statens jordbruksförsök
och försöksgårdarna, utan
också mellan dessa senare samt hushållningssällskapen
och den omgivande bygden
i övrigt.

Jag kan hålla med om att det inte förekommit
ett tillräckligt samarbete, men
var man skall lägga ansvaret härför vill
jag inte uttala mig om — det kan vara

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Ang. omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet

olika i olika fall. Jag tror emellertid
inte att det är riktigt att säga, att det uteslutande
är försöksgårdsföreståndarnas
fel, utan det är nog också i viss mån hushållningssällskapens
fel på en del håll.
Nu vill man i den kungl. propositionen
och i utskottsutlåtandet söka åstadkomma
en rättelse på det viset, att försöksgurdsföreståndarna
skall bli ledamöter i
hushållningssällskapens försöksnämnd.

Upptakten till försöksverksamheten är
när hushållningssällskapens försöksledare,
försöksgårdsföreståndarna och statens
jordbruksförsöks ledande män samlas
i Stockholm på hösten och gör upp
försöksplaner och diskuterar aktuella
problem. Som bekant framlägger försöksgårdsföreståndarna
sina försöksprogram
och hushållningssällskapen sina. De erfarenheter,
jag har gjort då jag under
någon tid har arbetat med i denna verksamhet,
säger mig, att det vid själva uppläggandet
av försöksplanerna måhända
inte alltid har varit tillräckligt samarbete
mellan hushållningssällskapen och
försöksgårdsföreståndarna. Meningen är
emellertid att man skall söka få till
stånd ett bättre samarbete på det området
och därmed också bättre tillgodose
den omkringliggande bygdens försöksuppgifter.
Jag vill, herr talman,
starkt understryka, att man inte behöver
någon särskild utredning för att komma
till rätta med den saken.

Herr Tjällgren nämnde en i detta sammanhang
synnerligen betydelsefull sak,
nämligen att kommittén och även lantbrukshögskolans
styrelse föreslagit, att
det skulle finnas kontaktmän från bygden
och från hushållningssällskapen. Jag
vill inte säga att den form som föreslogs
var så lämplig. Det kanske behövs en
annan form. Men även om detta inte sägs
ut i ett riksdagsbeslut anser jag det vara
synnerligen värdefullt för försöksgårdarna
om man från hushållningssällskapens
och mera intresserade jordbrukares sida
helt informellt kunde bilda något slags
nämnd, som följer utvecklingen och
aktualiserar de olika försöksuppgifterna.

Jag vill i detta sammanhang också beröra
en annan sak. Det har i motionen

talats om att försöksgårdarna är på väg
att bli alltför vetenskapliga. Ja, man brukar
ju mena att forskning är vetenskap
men att försök inte är vetenskapligt betonat.
Men den som har sysslat med
dessa saker någon tid och söka bilda
sig ett omdöme om dem har väl snart
blivit på det klara med att man inte kan
säga när försöksuppgiften slutar och den
vetenskapliga forskningen tar vid.

Jag skall här ta ett exempel som jag
känner väl till. Alla som sysslar med
jordbruk eller i varje fall läser jordbrukets
tidskrifter har väl hört talas om
Bollnäs-sjukan. Den började för 12 å 13
år sedan och yttrade sig i att havren
inte gick till i de södra delarna av bollnästrakten.
Skördarna slog fel. Sjukdomen
utvidgades mer och mer, och konsulent
Karlsson i Gävleborgs län började
syssla med den. Hushållningssällskapet
tog upp saken, och man började företa
försök med olika gödsling och såningstid
för att komma till rätta med sjukdomen,
men det gick inte. I dagens läge
är denna sjukdom en av de större försöksuppgifterna,
som både statens jordbruksförsök
och statens växtskyddsanstalt
har att syssla med, och det är i
högsta grad ett vetenskapligt problem
samtidigt som det är ett forskningsproblem.
På det viset kan en liten försöksuppgift
växa ut till att bli en stor vetenskaplig
uppgift. Därför anser jag det
synnerligen betydelsefullt att statens
jordbruksförsök, försöksgårdarna och
hushållningssällskapen vävs ihop i ett
förtroligt samarbete. Och det sker främst
när man gör upp försöksplaner och diskuterar
dem undan för undan och söker
genomföra dem i den mån det finns ekonomisk
möjlighet därtill.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Om man läser vad jordbruksutskottet
sagt i fråga om försöksgårdarnas
organisation får man den uppfattningen,
att utskottet inte särskilt helhjärtat
har anslutit sig till det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget. Jag tror också

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Ang. omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet

att det ur många synpunkter skulle vara
riktigt om man finge en helt annan form
för denna försöksverksamhets organisation
än den man för närvarande har och
den som nu är skisserad i utskottets utlåtande.

Herr Jon Jonsson sade nyss, att det är
en felaktig uppfattning att tro att den
omorganisation, som nu föreslås, skulle
leda till en ökad centralisering. Jag måste
säga att jag har en helt annan uppfattning.
Det blir en ökad centralisering
av försöksgårdsverksamheten om man
genomför det nu föreliggande förslaget.
Den bild som herr Jonsson tecknade av
hur man skulle kunna låta försöksgårdsföreståndare
flytta från den ena försöksgården
till den andra visar, tycker
jag, att man räknar med att försöksgårdarna
skall bli så att säga avdelningar
under statens jordbruksförsök i stället
för att vara självständiga enheter, som
tjänar en viss bygd.

Jag har själv, herr talman, för flera
år sedan haft äran att stå i spetsen för
ett par försöksgårdar. Jag hade den stora
förmånen att ha en försöksgårdsföreståndare
som i många år hade verkat på
den gård, där han från början anställts.
Genom att en försöksgårdsföreståndare
på detta sätt blir verkligt förtrogen med
problemen inom det område, där försöksgården
skall verka, får han en helt
annan möjlighet att leda jordbrukets utveckling
och att ge jordbrukarna i området
goda och värdefulla råd, grundade
inte bara på försöksresultaten utan också
på den samlade erfarenhet som man
under en lång tid kan få från försöksverksamheten.

Det skulle vidare enligt min uppfattning
även ur en annan synpunkt vara
nyttigt att ge försöksgårdarna en mera
självständig ställning. De lokala organisationerna
skulle då kunna få ett större
inflytande på ledningen av försöksverksamheten.
Framför allt skulle det emellertid
vara värdefullt ur den synpunkten,
att hela programmet kunde utformas
betydligt snabbare än för närvarande
är fallet. Nu har man ett utomordentligt
tungrott system för uppgörande
av program för försöksgårdarna. Det

skulle vara till stor fördel för verksamheten,
om man i stället för att, som nu
är tänkt, ytterligare komplicera det hela
toge sig för att förenkla verksamheten
och på det sättet gjorde den bättre ägnad
att svara mot sitt syftemål.

Även i ett annat avseende är den nuvarande
organisationsformen mindre
lämplig. Det framhålles också i utskottets
utlåtande, att den ekonomiska förvaltningen
ibland har företett vissa brister.
Det torde väsentligen sammanhänga
därmed, att den ekonomiska förvaltningen
ytterst skall ledas från en central
plats, nämligen lantbrukshögskolan. Det
har ju t. o. m. från vissa håll ifrågasatts,
att man ytterligare skall bygga ut den
centrala förvaltningen genom att anställa
ett biträde åt ekonomidirektören. Ger
man i stället försöksgårdarna en mer
självständig ställning och bereder de lokala
organen och myndigheterna ett större
inflytande, slipper man ifrån hela
denna krångliga förvaltningsapparat.

Det är, herr talman, framför allt ur
dessa synpunkter som jag anser det vara
angeläget att få hela frågan om försöksgårdarnas
ekonomiska ställning ytterligare
utredd. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Nord
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag måste ha blivit missförstådd
av herr Osvald, vilket kanske
beror på att jag uttryckte mig litet ofullständigt.

Jag menar inte att försöksgårdsföreståndarna
skall flytta från gård till gård,
utan det är deras hjälpkrafter som bör
kunna flyttas. Jag håller med herr Osvald
om att en försöksgårdsföreståndare
bör få stanna kvar på sin plats för att
kunna acklimatisera sig ordentligt i bygden.

Vad sedan beträffar det som herr Osvald
sade om de ekonomiska förhållandena
och om att försöksgårdarna bör få
större självständighet, vill jag bara erinra
om att det här gäller statliga organ.
Det är inte så lätt att lämna stor eko -

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Ang. omorganisation av det statliga försöksgårdsväsendet

nomisk frihet och samtidigt upprätthålla
den erforderliga kontrollen. Det hela
heror ytterst på vilka som har hand om
verksamheten. Jag anser nog också att
man bör söka åstadkomma större elasticitet
när det gäller de olika gårdarnas
ekonomiska förvaltning. Den saken bör
kunna ordnas på ett smidigare sätt än
genom det system med reservationsanslag
som jordbruksministern nu på riksräkenskapsverkets
tillstyrkan föreslår
skall bibehållas. Jag tror att det förslag,
som högskolans styrelse framlagt i detta
hänseende, är smidigare, men jag vill
ännu en gång säga att de problem, som
finns vid försöksgårdarna, kan man komma
till rätta med utan någon särskild
utredning. De kan lösas undan för undan,
samtidigt som man söker göra försöksgårdarna
till vad de är tänkta att
bli, nämligen betydelsefulla centra för
jordbruket i vårt land.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Statens försöksgårdar
har flera uppgifter att fylla. Den uppgift
som jag tycker är den allra viktigaste är
att genom försöksgårdarna får statens
jordbruksförsök jord, utbildad personal
och teknisk utrustning för att anordna
de försök ute i landet som behövs såsom
komplettering till de undersökningar,
vilka sker vid huvudanstalten. Beträffande
just den delen av försöksgårdarnas
verksamhet medför det nuvarande
systemet nog en viss splittring. Jag kan
inte komma ifrån att de förslag, som vi
nu behandlar i dag och som är resultatet
av den utredning som gjorts, betyder
en stor förbättring i det avseendet.

Såsom herr Osvald sade och som jag
tror herr Nord också var inne på, är det
klart, att dessa försöksgårdar också skall
tjäna jordbruket på orten. Man kanske
rent av kan säga att detta bör vara försöksgårdarnas
viktigaste uppgift. Vi bör
kanske inte tvista om vilken uppgift som
är den viktigaste, men att detta, att tjäna
jordbruket på orten, är en betydelsefull
uppgift har jag klart för mig. Kommer
försöksgårdarnas möjligheter att tillgodose
ortens jordbruk genom försök som

har speciellt intresse där att bli sämre,
om riksdagen godkänner de förslag, som
har framlagts i proposition nr 116? Nej,
i propositionen förutsättes ju ■— och
det är ju ganska självklart — att försöksgårdarna
skall stå i nära kontakt med
bl. a. det hushållningssällskap, inom
vars område försöksgården ligger, och
för övrigt inte bara med det egna hushållningssällskapet
utan även angränsande
hushållningssällskap. Försök av lokalt
intresse kommer sålunda inte att bil
sämre tillgodosedda genom det nya systemet.

Motionärerna har pekat på en tredje
uppgift som försöksgårdarna har. Statens
försöksgårdar driver ju jordbruk,
och man bör kunna ställa vissa krav
även på den praktiska jordbruksdriften
där. Det är önskvärt att den är sådan,
att de jordbrukare, som besöker försöksgården,
där kan få impulser och nya
idéer. Den praktiska jordbruksdriften
vid försöksgårdarna bör alltså vara sådan,
att man kan säga att den går i spetsen
i fråga om den utveckling, som ständigt
pågår inom jordbruket. Jag medger
att i det avseendet kunde det omorganisationsförslag
som nu föreligger ha varit
bättre. Men utskottsmajoriteten har också
haft detta klart för sig. Jag vill peka
på vad utskottet säger på s. 39 i utlåtandet.
Utskottet anser att i fråga om den
praktiska jordbruksdriften erfordras bétydligt
mer genomgripande åtgärder än
de som avsetts med den nu föreslagna
omorganisationen. Det blir ju ett påpekande
för Kungl. Maj :t, att i och med
den omorganisation, som väl kammaren
om en stund kommer att besluta, så är
inte allt färdigt. Det behövs en komplettering,
som för all del är betydelsefull,
men det viktigaste tycker jag är att själva
försöksverksamheten genom denna
omorganisation blir bättre tillgodosedd
och kan arbeta effektivare och mer rationellt.
Skulle vi följa reservanterna och
förorda ny utredning, skulle det innebära
att det dröjde minst ett år innan vi
vann dessa fördelar.

Så har jag sett på denna fråga, herr
talman, och jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fredagen den 13 maj 1955

Nr 18

Ang. omorganisation av

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föreslagits i den av
herr Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Nord m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av det återstående
ärendet på föredragningslistan,
andra lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 266, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vissa frågor
’,t Första kammarens protokoll 1955. Nr 18

det statliga försöksgårdsväsendet
rörande tjänstebostäderna för folkskolans
lärare jämte i ämnet väckta motioner; nr

267, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

268, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt garanti till
Aktiebolaget Aerotransport;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

271, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 272, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 273, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen för
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT); samt

nr 274, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket in. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Nr 18

Fredagen den 13 maj 1955

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 538, av herr Huss m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. in.;

nr 539, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. m.; och

nr 540, av herr Möller m. fl. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om skiljedom i viss arbetstvist.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner om utredningar angående
nådeinstitutet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa frågor
rörande försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 123, i anledning av väckta motioner
om anslag till S:t Lukasstiftelsen;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1955/56;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret 1955/56
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 126, i anledning av dels riksdagens
år 1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser tillämpningen
av gällande pensionsålderssystem,
dels ock väckta motioner om utsträckning
av vissa pensioneringsperioder
för statstjänstemän; samt

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgångsåldern för
befattningshavare underkastade SPA-reglementet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; sammansatta

stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
omreglering av vissa ersättningar enligt
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. in.,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående omreglering
av vissa ersättningar av statsmedel i
anledning av olycksfall i arbete m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr

1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;
samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1955/56 till Bidrag till sjukkassor m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 35, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i 19 och
20 kap. föräldrabalken, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2 juni
1950 (nr 262) angående omreglering av
vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.; samt

nr 31, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen,
ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående vissa laga
skiften i Kiruna stad; samt

nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 9 kap. 2 § jorddelningslagen.

Måndagen den 16 maj 1955

Nr 18

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Fria Fackföreningsinternationalens
kongress i Wien beviljades
herr Åman för tiden från och med den
16 innevarande månad, så länge han vore
av nämnda anledning förhindrad att
deltaga i riksdagsarbetet, samt herr Geijer
för tiden från och med den 17 till
och med den 31 maj.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15,47.

In fidem
Per Bergsten

Måndagen den 16 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 538, av herr Huss m. fl., och
nr 539, av herr Ohlon m. fl.,
båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Möller
m. fl. väckta motionen, nr 540, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om skiljedom i viss arbetstvist.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 3, statsutskottets utlåtanden
nr 122—127, sammansatta stats -

och andra lagutskottets utlåtanden nr 1
—3, första lagutskottets utlåtande nr 35,
andra lagutskottets utlåtanden nr 30 och
31 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 22, 23 och 25.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ewerlöf under sammanträdet till herr
förste vice talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr 541,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt, m. ro.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16,03.

In fidem
Per Bergsten

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Tisdagen den 17 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protkollet för den 11 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
282, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående vissa
byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte
i ämnet väckta motioner.

Om utredning ang. försöksverksamheten
rörande enhetsskolan

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Arrhéns interpellation om utredning angående
försöksverksamheten rörande enhetsskolan,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Arrhén till mig riktat
följande frågor:

1. När ämnar herr statsrådet i överensstämmelse
med 1950 års riksdagsbeslut
låta ombesörja den fortlöpande och
fördjupade bearbetning av försöksverksamhetens
resultat, som även nu är både
möjlig och nödvändig?

2. När avser herr statsrådet att i enlighet
med anvisningen i 1950 års riksdagsbeslut
i detta sammanhang påkalla
medverkan från statens psykologisk-pedagogiska
institut med dess samlade vetenskapliga
expertis?

Den enda tidsangivelse, som i samband
med 1950 års riksdagsbeslut gjorts
i fråga om en sammanfattande redogörelse
för försöksverksamhetens resultat,
gällde ju — såsom interpellanten själv
omnämner —- det speciella problemkomplex,
som går under namn av »differen -

tieringsfrågan». Enligt den dåvarande
departementschefens uttalande i proposition
nr 70 (s. 192) kunde »mot slutet
av 1950-talet» tiden vara inne för en sådan
utredning. Det särskilda utskottet
nöjde sig med att framhålla lämpligheten
av att differentieringsfrågan gjordes till
föremål för en sammanfattande utredning
»efter ett antal år».

I mitt svar den 28 april 1953 på herr
Arrhéns interpellation i samma ämne uttalade
jag, att det kanske kunde komma
att visa sig lämpligt att påbörja en sådan
utredning »något tidigare». Vid anmälan
i proposition nr 137 till 1954 års
riksdag av skolöverstyrelsens försöksrapport
för redovisningsåret 1952/53 påpekade
jag, att överstyrelsen ännu inte lämnat
någon sammanfattande redogörelse
för de »försök med undervisningen utan
egentlig klassdifferentiering, som också
torde höra med i en allsidig försökverksamhet».
Orsaken till att så ännu inte
kunnat ske är enligt överstyrelsen, att
sådan undervisning på högstadiet förekommer
endast i några få av de minsta
försöksdistrikten, som på grund av ett
alltför litet elevantal saknar möjligheter
att ordna differentiering av ett eller annat
slag. Så länge försöksverksamhet med
nioårig enhetsskola är ett frivilligt åtagande
från kommunernas sida, har överstyrelsen
inte ansett sig böra sätta som
villkor för försöksverksamheten att det
ena eller andra differentieringssvstemet
tillämpas på högstadiet.

Skolöverstyrelsen har emellertid år
1954 begärt och erhållit bemyndigande
att låta utreda frågan om inrättande av
ett antal särskilda försöksskolor, avsedda
att utpröva sådana speciella arrangemang,
som enhetsskoldistrikten varken
kan eller vill pröva. I sin framställning
härom har överstyrelsen nämnt, att de
av mig efterlysta försöken med i det
längsta uppskjuten klassdifferentiering
möjligen lättare skulle kunna komma till

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

utförande vid dylika experimentskolor,
särskilt om dessa finge statlig karaktär.
Tills vidare får man därför nöja sig med
resultaten av de i försöksdistrikten praktiserade
differentieringsanordningarna,
som skolöverstyrelsen i sina årsrapporter
redan omnämnt. Så snart erfarenheterna
av dessa försök blir tillräckligt omfattande
och säkra, kommer en sammanfattande
redogörelse självfallet att
framläggas.

I fråga om den fortlöpande redovisningen
av försöksverksamhetens resultat
har skolöverstyrelsen under hand
framhållit, att dessa rimligtvis inte i
alla avseenden kan eller bör redovisas
årsvis. När det gäller exempelvis förutsättningarna
för och verkningarna av
olika organisatoriska och pedagogiska
arrangemang, krävs det i regel mångåriga
försök. Genom att nödgas årligen redovisa
resultaten även av sådana försök löper
man risk att dra förhastade slutsatser
på grundval av otillräckliga erfarenheter.
I varje fall är osakkunniga kritiker
alltför ofta benägna att göra detta.

Till interpellantens första fråga hör
vidare »den fördjupade bearbetning av
försöksverksamhetens resultat», som han
fortfarande efterlyser. Herr Arrhéns resonemang
i detta sammanhang förefaller
dock att vara ett snävt jämförelseresonemang
av det slag, som förekom vid
seklets början, när den tidens läroverksmän
utan vidare ville jämföra studieresultaten
i de då framväxande kommunala
mellanskolorna med de traditionella
statsläroverkens, med vilka denna livskraftiga
kommunala skoltyp självfallet
inte på länge i alla avseenden kunde
mäta sig. De förhastade jämförelser, som
då gjordes — stundom under sken av
vetenskaplig objektivitet — kunde i viss
mån ursäktas med att de ändå gällde
skoltyper med i stort sett samma målsättning.

Men interpellanten tycks mena, alt
också enhetskolans och den nuvarande
realskolans målsättning helt sammanfaller.
Han säger rentav att talet om deras
»olika målsättning» iir vilseledande.
Det är fullt i konsekvens härmed som
han bland sina många och långa cilat ur

1950 års urkunder inte tagit med vad
den dåvarande departementschefen i proposition
nr 70 helt allmänt yttrade om
enhetskolans egen målsättning. Det hette
ju i propositionen (s. 70): »En sådan
skola kan icke nöja sig med att kopiera
realskolans kurser .... En skola,
som är gemensam för alla, måste hålla
måttet inför en granskning från andra
utgångspunkter».

Som bekant gjorde skolöverstyrelsen
redovisningsåret 1952/53 ett första försök
att i vissa kunskaps- och färdighetshänseenden
jämföra realskolans elever
med den inom enhetsskolan förhållandevis
mycket begränsade elevgrupp, som
är övervägande teoretiskt inriktad. Detta
visade sig emellertid enligt överstyrelsens
erfarenhet vara betydligt svårare
än förespråkarna för sådana standardjämförelser
vanligen tänker sig. Det visade
sig nämligen, att såväl elev- och
lärarklientel som undervisningspraxis i
dessa båda skoltyper är alltför olika för
att man i försöksverksamhetens nuvarande
läge skall kunna göra några tillräckligt
rättvisande jämförelser. Men för
interpellanten tycks det inte finnas några
svårigheter i den vägen.

Inte heller den omständigheten att de
lärare, som tjänstgör i dessa båda skoltyper,
har väsentligt olika formell kompetens
och pedagogisk erfarenhet, behöver
enligt interpellanten hindra en
jämförelse tvärsöver av det slag, som
det här är fråga om. Även detta problem
förenklar herr Arrlién verkligen till ytterlighet
genom att säga följande, som i
sin oklarhet tarvar en konkret förklaring
närmast från interpellantens egen
sida. »Lärarfaktorn kan även med ringa
möda göras likvärdig eller, om man så
hellre vill för jämförelsens skull, olikvärdig
etc.»

I den ofta citerade propositionen nr
70 till 1950 års riksdag förklarade den
dåvarande departementschefen, »att varje
skolform, så länge den existerar, också
hör ha rätt till en utveckling, varigenom
den sättes i stånd att anpassa sig
efter behoven . . .». Även realskolan måsle
för framtiden anpassa sig efter de
alltmera ökade och förändrade bild -

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Om utredning ang. försöksverksamheten
ningsbehoven. Den uppfattning, som
skymtar fram i interpellationen, nämligen
att realskolan åtminstone under enlietsskolans
försökstid borde få vara sådan
den är för att kunna tjäna såsom
något slags rikslikare för denna nya skolform,
verkar föga framsynt.

Herr Arrhén påstår vidare, att risken
för ett alltmera stegrat kompletteringsbehov
hos de elever, som lämnat enhetsskolans
nionde klass och söker sig till
fortsatt utbildning, redan »är oroande».
Och han tillägger: »Därmed fördyras
ungdomens (utbildning, samtidigt som
den förlänges. Detta avsåg ingen 1950.»
I själva verket har skolöverstyrelsen förutsett,
att en del av enhetsskolans elever,
som under försökstiden övergår till
gymnasier, där kanske skulle komma att
behöva viss kompletterande utbildning.
De medel, som för detta ändamål begärts
och beviljats, har emellertid ännu inte i
nämnvärd utsträckning behövt anlitas.

Däremot nämner interpellanten inte
alls överstyrelsens konstaterande i den
senaste försöksrapporten (Aktuellt 1955:
1, s. 37), att det i enhetsskolans första
gymnasieinriktade avgångsklasser fanns
endast 15,3 % överåriga elever, under
det att de samtidigt undersökta motsvarande
klasserna i realskolan hade inte
mindre än 49,7 % överåriga elever. Att
utbildningen för i det närmaste hälften
av de undersökta realskoleeverna på
olika sätt förlängts och därmed fördyrats
är betänkligt. Andra bekymmer är
utkuggningen av elever, privatläsning
under terminerna och ferieläsning. Tyvärr
lyckas realskolan, trots en av förhållandena
framtvingad, ofta onormalt
sträng gallring bland de inträdessökande,
föra blott en del av dem fram till
slutexamen på normal tid. Ett oroväckande
stort antal elever kuggas ut under
utbildningens gång och får lämna skolan
med en oavslutad och därigenom
bristfällig utbildning. Dessa förhållanden
förtjänar ovedersägligen att uppmärksammas,
när man jämför realskola
och enhetsskola.

Interpellanten tänker sig, att psvkologisk-pedagogiska
institutet skulle anförtros
den vetenskapliga bearbetningen av

rörande enhetsskolan

det föreliggande materialet från försöksverksamheten,
så att enhetsskolan skulle
kunna få — som han säger — »utgångspunkter
för ett objektivt bedömande av
sin situation på det pedagogiska planet».
När interpellanten framhåller, hur viktig
det är för enhetsskolan att få sina
pedagogiska resultat granskade »i syfte
att genom lämpliga åtgärder få dem förbättrade»,
borde herr Arrhén känna till,
att detta verkligen skett och alltjämt sker
genom skolöverstyrelsens försöksavdelning
och de experter, som denna tillkallar.

Sålunda har överstyrelsen i sin senaste
försöksrapport (Aktuellt 1955:1, s.
36) sammanfattningsvis anmält bl. a.
följande: »Inom överstyrelsens försöksavdelning
är högstadiets kursplaner nu
under omarbetning, varvid man söker
närmare anpassa dessa med hänsyn till
de faktiska utbildningsförutsättningarna
och utbildningsbehoven hos enhetsskolans
olika elevkategorier. Det säger sig
självt, att detta inte kunnat ske, förrän
man tillräckligt hunnit lära känna dessa
kategorier, av vilka större delen tidigare
inte fullgjort en nioårig skolgång.

Principiellt är statens psykologisk-pedagogiska
institut redan inkopplat på
försöksverksamhet. I det av Kungl. Maj:t
den 29 juni 1951 för institutet fastställda
reglementet föreskrives i § 3 uttryckligen,
att institutet »skall i samråd med
skolöverstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning organisera och leda pedagogisk
försöksverksamhet...» Under
senare år har institutet också, så långt
dess resurser tillåtit, haft visst samarbete
med skolmyndigheterna även på områden,
som berört försöksverksamhet.
För övrigt är hela spörsmålet om den
psykologisk-pedagogiska forskningens
förhållande till den pågående försöksverksamheten
inom skolväsendet eu vittutseende
fråga, som aktualiserats i olika
sammanhang, och flera olika alternativ
har varit under övervägande. Den enligt
bemyndigande den 8 maj 1953 tillsatta
utredningen rörande psykologutbildningen,
som nyligen avlämnat sitt
betänkande, har ingående berört frågan.
Innan jag hunnit ta ställning till de sak -

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

kunnigas förslag, har jag inte anledning
att närmare uttala mig om formerna
för samverkan mellan forskning och
försöksverksamhet på skolväsendets område.
Att de psykologisk-pedagogiska
forskningsorganen måste biträda i det
pedagogiska reformarbetet är emellertid
uppenbart, såsom även förutsattes
i 1950 års skolbeslut.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för det lämnade
svaret och även för att möjlighet beretts
mig att i förväg ta del av detsamma. Den
här interpellationen framställdes den 22
mars. Det kanske då också kan finnas
anledning att i detta sammanhang gratulera
herr statsrådet till att han efter så
lång tid äntligen har kommit fram till en
position som för hans del kanske kan
betecknas som klarhet.

Det första intryck, som jag fick när
jag läste interpellationssvaret, var dock
det att herr statsrådet har oändligt svårt
att hålla fast vid den uppgift, som ålagts
honom av riksdagen genom det beslut
som fattades i riksdagens kamrar år
1950. Det är den första reflexion som
jag här har anledning att göra. Jag har
nämligen den principiella inställningen,
att om vi fattar beslut här i riksdagen,
så är det regeringen som är exekutor av
dessa beslut.

Departementschefen uttalade t. ex. i
proposition nr 70 år 1950 att mot slutet
av 1950-talet bör tiden vara inne för en
sammanfattande utredning av differentieringsfrågan.
Det är alltså bara en allmän
erinran om de resonemang, som vi
förde på detta område vid den tidpunkten.
Det särskilda utskottet skrev att
»självfallet böra de successivt vunna erfarenheterna»
— alltså under försöksarbetets
gång — »ligga till grund för den
fortsatta inriktningen av försöksverksamheten».
Ordet »självfallet» är här
värt att markera. Försöksverksamheten
bör verkligen skapa respekt för sitt arbete.
De erfarenheter som görs ute på
fältet bör, om försöksverksamheten över
huvud taget skall ha någon mening, av -

speglas i vidtagna åtgärder. Jag skall
villigt erkänna att man i årets redogörelse
från försöken verkligen kan tycka
sig spåra en dylik vilja mera markerad
än tidigare, och det ter sig för mig som
löftesrikt. Det gäller emellertid att härvidlag
ge försöksverksamhetens ledning
ännu mer råg i ryggen, tv den har givetvis
en svår ställning, eftersom den tvingas,
att, som man kanske skulle kunna säga,
bedriva sitt arbete mellan två extremer,
mellan ytterlighetsriktningar både
till höger och till vänster om en medellinje.

Försöksverksamhetens målsmän måste
emellertid hela tiden ha klart för sig att
de, om jag så får uttrycka mig, är bärare
av ett ställföreträdande lidande när
det gäller detta arbete. De misstag som
de begår och de underlåtenhetssynder
de eventuellt gör sig skyldiga till kan få
mycket svåra följder för helhetsresultatet.
Det är min förhoppning att försöksavdelningen
i skolöverstyrelsen för
framtiden kommer att frimodigt bedriva
sitt fortsatta arbete med dessa fakta
klara för sig.

Vad man 1950 åsyftade var en försöksverksamhet
som tänktes successivt
utveckla sitt arbete på basis av de gjorda
erfarenheterna. Departementschefen
menade då att vid slutet av 1950-talet
borde tiden vara inne för att ta upp differentieringsfrågan
till en sammanfattande
utredning. Statsrådet säger nu i svaret
att särskilda utskottet nöjde sig med
att framhålla lämpligheten av att differentieringsfrågan
togs upp efter ett antal
år. Detta var avsett att ge grunden
till den organisation som sedan successivt
skulle genomföras. Särskilda utskottet
ansåg, i motsats till statsrådet Persson
i denna stund, att den utredning om
differentieringsfrågan, som det gäller,
borde kunna göras tidigare än vad departementschefen
1950 i propositionen
hade uttalat. Detta är ett påpekande som
det kanske är värt att göra i detta sammanhang,
därför att statsrådets anförande
nu kommer i tryck.

Det är värt att åter erinra sig hela tankegången
bakom 1950 års riksdagsbeslut.
Man skulle först ha en försöksverksam -

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Om utredning ang. försöksverksamheten

het av olika slag, även inom de existerande
skolformerna. Därefter skulle man
ha en sammanfattande utredning av differentieringsfrågan,
och sedan skulle beslut
fattas angående den organisation
som successivt skulle genomföras. Detta
står ju klart och tydligt angivet i särskilda
utskottets utlåtande från det året.

Så såg man på dessa problem inom det
högst realistiskt betonade särskilda utskott
som var i funktion 1950. Dessa
synpunkter måste absolut sägas vara både
verklighetsbetonade och burna av
sunt förnuft. Detta handlingschema bör
även hos ett statsråd i dag kunna påfordra
respekt. Många kritiker synes ju ha
för sig att utvecklingen hittills understundom
inte kongruerats med de intentioner
som besjälade dem som arbetade
inom särskilda utskottet för fem år sedan.

I dag har statsrådet i sitt svar också
glidit förbi mina citat från propositionen
1950. Departementschefen sade då
att parallellt med de praktiska försöken
torde en serie vetenskapliga undersökningar
böra företagas. I anslutning till
denna av dåvarande departementschef
framförda mening skrev särskilda utskottet
på följande sätt: »Psykologiskpedagogiska
institutet och skolöverstyrelsen
böra utbyggas, så att de förmå
uppbära den på dem ankommande delen
av försöksverksamheten.» I punkt 12 i
sammanfattningen skrev särskilda utskottet
ytterligare: »Ledning och redovisning
av försöksverksamheten i dess
helhet skall handhavas av skolöverstyrelsen
med för ändamålet behövlig förstärkt
organisation och erforderliga betingelser
i övrigt skapas genom utbyggnad
av statens psykologisk-pedagogiska
institut och andra lämpliga åtgärder.»
Det står faktiskt »och» och inte »eller».

Här kommer vi alltså in på en annan
sida av problemet. Det rör sig inte längre
om en sammanfattande utredning av
differentieringsfrågan — och när en sådan
skall sättas in, det kan man ha olika
meningar om —• utan det rör sig om
parallellt med den praktiska försöksverksamheten
bedrivna vetenskapliga undersökningar.

rörande enhetsskolan

Vad den sammanfattande utredningen
angår har statsrådet här sagt att han
vill avvakta resultatet av försöken med
en i det längsta uppskjuten klassdifferentiering
samt resultaten av de i försöksdistrikten
nu praktiserade differentieringsanordningarna.
Så snart denna
erfarenhet blir tillräckligt omfattande
och säker, säger sig departementschefen
självfallet vilja framlägga en sammanfattande
redogörelse. Här uppställer sig ju
frågan, om vi då enbart får lita till omdömen
av statsrådet Persson och andra
departementsherrar eller om vi även får
oss förelagda omdömen från yrkesfolk.
När den dagen kommer presenterar sig
väl också den sorgen. Jag skall inte bli
mera mångordig på den punkten. Dagens
frågeställning här berör egentligen
inte den sammanfattande utredningen,
utan det är mera de under försöksverksamhetens
gång fortlöpande insatserna
från skolade vetenskapsmän som man
efterlyser. Det är ju detta min interpellation
gäller. Det är ett annat problem,
vilket formuleringen av mina frågor tydligt
nog också visat. Jag frågade för det
första, när statsrådet var beredd att låta
ombesörja den fortlöpande och fördjupade
bearbetning av försöksverksamhetens
resultat, som även nu är både möjlig
och nödvändig, samt, för det andra,
när statsrådet därför enligt beslutet 1950
tänkte sig påkalla medverkan från statens
psykologisk-pedagogiska institut.

Det talades nämligen — och jag är
beredd att upprepa det en gång till för
att det skall bli fullkomligt klart — år
1950 om att »parallellt med de praktiska
försöken torde en serie vetenskapliga
undersökningar böra företagas», och här
borde statens psykologisk-pedagogiska
institut anlitas. Det är alltså, herr statsråd,
inte alls fråga om vad jag i min
ringhet inlägger för innebörd i mina
frågor, varom statsrådet i sitt svar gör
några mer eller mindre mästrande reflexioner.
Vad det rör sig om är att man
år 1950 beslöt, att vetenskapliga undersökningar
skulle göras parallellt med de
praktiska försöken, och att vi hittills inte
sett till några sådana med hjälp av
den särskilda expertis som man år 1950

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

anvisade för detta
hela.

Statsrådet synes emellertid mest benägen
att slå bort särskilda utskottets
betänkande 1950, på vilket kompromissen
i detta hus byggdes. Han talar med
en underton av ringaktning om »1950
års urkunder», och när departementschefen
citerar, väljer han sina citat med
förkärlek ur andra källor än utskottsskrivningen.
Min blygsamma uppgift här
har synts mig böra bestå däri, att jag
erinrar en så strängt upptagen man som
departementschefen om den rätta vägen.

Statsrådet hävdar vidare, att jämförelserna
mellan de olika elevgrupperna
inom den gamla och den nya skolan är
svåra att arrangera. Det är de, det finns
ingen tvekan om den saken. Men vad
ligger det då för fel i att jag här påfordrar,
att landets för dylika uppgifter
mest kapabla krafter sätts in för att
lösa sådana problem? Det är återigen
inte alls fråga om huruvida jag därvidlag
finner, att det inte föreligger några
svårigheter — jag har för resten inte
alls direkt uttalat mig om den saken —
utan det är fråga om huruvida vi i landet
i övrigt har tillgång till folk med
förmåga att lösa dylika problem, och
det har vi. Varför får inte dessa experter
»parallellt med de praktiska försöken»
göra sina »vetenskapliga undersökningar»,
så som riksdagen på sin tid
avsåg?

Statsrådet söker också misstänkliggöra
vetenskapens objektivitet. Han säger,
att den i liknande sammanhang tidigare
visat sig vara ett »sken». Men tror
inte statsrådet i alla fall, att det kan
för sakens skull vara av rätt stort värde
att som ett blygsamt bidrag få ta emot
vad folk, som dock under hela sin utbildning
tränats till just objektivitet,
kan ha att säga om det hela och om dess
detaljer? Den extremt subjektiva verksamhet
som kallas politik har god nytta
av dylika injektioner, och vi brukar i
allmänhet i detta hus inte frånkänna
dem ett värde.

Statsrådets polemiska talang — som
här och var blommar på ett mycket

praktfullt sätt i interpellationssvaret —
går också igen, då han höjer sina ögonbryn
inför mitt påpekande, att man vid
försöken kan göra »lärarfaktorn likvärdig
eller, om man så hellre vill, för jämförelsens
skull, olikvärdig». »Vad kan
man mena med det?» frågar statsrådet
förbryllad. Jo, med ett sådant försök
skulle man kunna få klarlagt, vilken roll
en lärares utbildning spelar. Är det verkligen
så, att det blir bättre kunskapsresultat
med bättre utbildade lärare? Ligger
med andra ord orsaken till de onekligen
dåliga resultaten i enhetsskoleklasserna
däri, att man inte har akademiskt
utbildade lärare i katedrarna, eller kan
det tänkas andra anledningar, t. ex. på
metodikens område eller bristande arbetsdisciplin
eller någonting annat?

Statsrådet påstår vidare, att jag i min
interpellation förklarat mig anse, att
»realskolan åtminstone under enhetsskolans
försökstid borde få vara sådan den
är för att kunna tjäna såsom något slags
rikslikare för denna nya skolform». Detta
påstående är i sanning märkligt. I
början av min interpellation har jag
tvärtom erinrat om att särskilda utskottet
1950 avsåg, att »försök öven böra anställas
inom de nu existerande skolformerna,
avseende icke blott dessa skolformers
utveckling under övergångstiden
och, i vissa fall, deras anknytning till
enhetsskolan, utan även frågor av allmän
betydelse för skolans och den särskilda
skolformens uppgifter.»

Statsrådets reflexioner gör under sådana
omständigheter ett oroande intryck
och ger dessutom den föreställningen,
att man i dag inte heller drar sig
för de billiga effekterna, om man inte
kan hitta på något annat i departementet.

Jag har vidare talat om riskerna för
ett återvändande »kompletteringsraseri».
Departementschefen svarar, att detta har
man under övergångstiden räknat med.
Men vore icke här den verkligt effektiva
metoden den att på allvar möda sig
om att förbättra högstadiets kursplaner,
vilket man ända tills i dag underlåtit?
Om dessa har vi i den senaste redogörelsen
i dag fått det meddelandet, att man

Om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan
ändamål. Det är det

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Om utredning'' ang. försöksverksamheten

tydligen också på departementshåll börjat
intressera sig för dem. När det nu
är som det är, må det emellertid vara
tacknämligt att staten synes vara benägen
att taga konsekvenserna av sina tidigare
försyndelser så att inte de ekonomiska
följderna får gå ut över individerna,
eleverna. Besvärligt och svårt att
hämta igen vad eleverna ej fått lära sig
torde de emellertid få ändå. Statsrådet
säger att de medel, som beviljats här,
ännu inte nämnvärt behövt tagas i anspråk.
Jag har fattat detta från statsrådets
sida som ett belåtet konstaterande,
men jag har frågat mig: Kan det möjligen
bero på att huvuddelen av eleverna
i 9 g ansett sig ej kunna fortsätta på
gymnasiet? Jag har av vissa skäl en misstanke
åt det hållet.

Vad som i svaret i övrigt sägs om
»överårigheten» kan vidare ge anledning
till några reflexioner. Till en början
skulle man kunna erinra om försöksredogörelsen
i fjol. I de grupper ur 45 respektive
enhetsskolans klass 8, som då,
som det heter, matchades, spelade inte
»överårigheten» på realskolestadiet någon
roll. Gruppmedlemmarna var lika i
följande hänseenden: levnadsålder, intelligens
konstaterad genom testning,
kön, d. v. s. lika många pojkar och flickor,
till socialklass och geografisk bosättningsmiljö.

Det är en sida av saken. Resultatet
blev även under dessa förhållanden till
enhetsskolans nackdel. Detta problem
har emellertid också en annan sida. Eftersom
det är så, att man statistiskt kan
visa att en icke önskvärd form av »överårighet»
framträder hos realskoleklientelet
och en låg grad därav på enhetsskolestadiet,
betyder detta endast, att
man inom enhetsskoletypen har haft
större möjlighet att slussa över elever
på ett tidigt stadium till andra av enhetsskolans
linjer. Just denna omständighet
utgör en av enhetsskolans påtagliga
fördelar. Detta har av undervisningsrådet
Norinder, alltså ledaren för försöksavdelningen,
nyligen betonats vara
en av de centrala positiva tillgångarna i
enhetsskoletanken, och jag ger honom
fullkomligt rätt däri. Förhållandet be -

rörande enhetsskolan
träffande »överårigheten» leder till den
kommentaren, att kvarsittning i den nuvarande
realskolan minskas, vilket sker
därigenom att respektive elever hänvisas
till en annan skolform än den som
leder till ett med realexamen jämförligt
resultat. Eleven avvisas alltså från en
linje, där han inte visat sig kunna följa
med och hänvisas till en annan linje,
som bättre motsvarar hans förmåga. I
realskolan hade han blivit kvarsittare
och tvingats att måhända pressa sig över
hövan. Om eleven i det långa loppet
emellertid fortsätter att vara belåten
med överflyttningen är en annan sak.
I det fallet har han emellertid enligl
enhetsskolans uppläggning också den
möjligheten, att han kan lägga manken
till, höja sina kunskaper och få flytta
över igen men då till en mera krävande
linje.

Man vet inte heller i dag, om det inte
är så, att det också på enhetsskolans
högstadium förekommer ferieläsning och
extralektioner. Om eleven nu, vilket är
antagligt, verkligen vill hålla sig kvar
på, låt oss säga, g-linjen inom enhetsskolan,
är det ju inte uteslutet att de
gamla vägarna utnyttjas. Någon garanti
att ferieläsning och privatläsning efter
enhetsskolans införande ej skall förekomma
finns det faktiskt inte, men om
detta spörsmål har vi ingen kännedom
just nu.

Vad statsrådet slutligen säger om det
hittills bedrivna samarbetet mellan försöksverksamheten
och det psykologiskpedagogiska
institutet, kärnpunkten i
min interpellation, framstår i sin rätta
dager, om man känner till de personella
resurser, som institutet hittills fått nöja
sig med. Bortsett från styrelsen, som endast
samlas vid vissa tidpunkter, har institutet
endast haft en sekreterare och
en filosofie licentiat, som vid sidan av
eventuella forskningsuppgifter även skall
sköta de kamerala och administrativa
uppgifterna. När det psykologisk-pedagogiska
institutet möter oss i denna påvra
gestalt, som är en följd av statsmakternas
brist på åtgöranden i sammanhanget,
kan man ju inte vänta sig så
mycket.

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

Till sist skall jag, herr talman, tillåta
mig att också säga några ord om de förslag,
som skymtat i det nyligen lämnade.
betänkandet angående psykologisk utbildning
och forskning. Där föreslås
bl. a. att psykologisk-pedagogiska institutet
skall upphöra och anordningar vidtagas
för att gruppera den forskning det
här gäller kring den nya lärarhögskolan.
Uppslaget kan te sig intressant och
kan givetvis diskuteras, men jag vill fästa
uppmärksamheten på att därmed också
möjligheten försittes att få försöksverksamheten
fortlöpande granskad av
landets samlade vetenskapliga expertis
på området. Departementschefen säger
i dag, att han icke tagit ställning till dessa
frågor. Detta får givetvis respekteras.
Men finns det inte skäl att erinra om att
riksdagen en gång förutsatt, att vetenskapliga
undersökningar skulle äga rum
»parallellt med de praktiska försöken»?

Svaret här i dag får väl från min sida
bedömas som negativt. Jag hade knappast
väntat mig något annat. Statsrådet
synes inte vara böjd för att ombesörja
»den fortlöpande och fördjupade bearbetning
av försöksverksamhetens resultat»
som jag under åberopande av 1950
års beslut efterlyst. På ett ytterst motsägelsefullt
sätt slutar emellertid statsrådet
i alla fall med att säga, att det är
uppenbart att »de psykologisk-pedagogiska
forskningsorganen måste biträda i
det pedagogiska reformarbetet». Här bekänner
sig statsrådet plötsligt och överraskande
till 1950 års riksdagsbeslut.
Men föreligger inte, herr statsrådet, i
dessa avseenden en alltför stor distans
mellan läpparnas bekännelse och handlingarna?
Det är just nu vi har behov av
alla goda krafters samverkan. Det menade
man 1950, och bland de goda krafterna
räknar jag också den vetenskapliga
expertisen på detta område. Herr statsrådet
tycks dock vara av eu annan mening.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Den ärade interpellantens
polemik emot en del citat från bl. a.
hans interpellation i mitt svar skall jag

inte annat än i begränsad omfattning ta
upp. Det förefaller mig emellertid, som
om den springande punkten, där interpellanten
och jag inte är så vidare överens,
är hur pass stor erfarenhet man behöver
ha för att kunna göra en bearbetning
av försöksresultaten med garanti
för att få slutsatser, som inte är förhastade,
utan har tillräcklig grundval. Jag
har inte på något sätt tänkt gå vid sidan
om 1950 års riksdagsbeslut, men jag har
den uppfattningen att det ännu är för
tidigt att komma med någon verklig utredning
eller ingående bearbetning som
kan ge skäl för klart grundade slutsatser.

Herr Arrhén må aldrig så mycket referera
till 1950 års särskilda utskott och
dess uttalande om att parallellt med försöksverksamheten
skall en vetenskaplig
undersökning bedrivas. Jag kan ändå inte
tänka mig att utskottet har avsett att
en sådan vetenskaplig undersökning
skulle sättas in redan när endast en årgång
har hunnit gå igenom hela försöksskolans
högstadium. F. ö. vet herr Arrhén
lika väl som jag, att inte heller de årgångar,
som under den allra närmaste tiden
går ut ifrån försöksverksamheten,
har gått i försöksskola hela sin skolgång,
och det kan kanske betyda något.

Den ärade interpellanten säger, att
försöksresultaten inte bör utsättas för
politikernas bedömande, vare sig politikerna
befinner sig i ecklesiastikdepartementet
eller annorstädes, utan att resultaten
skall utsättas för bedömande av
yrkesfolk. Jag tror inte jag missförstod
den ärade interpellanten på den punkten,
men det förhåller sig väl i alla fall
så, herr Arrhén, att vi har ganska gott
om yrkesfolk i skolöverstyrelsen, icke
minst på dess försöksavdelning. Jag skulle
därför inte tro att vi har bedömt saken
så alldeles felaktigt, när vi menar att
yrkesfolket inom skolöverstyrelsen under
dessa första år kan göra de förberedande
undersökningarna. Jag vill erinra
herr Arrhén om att vi också bar
ganska högt psykologiskt utbildade personer
å skolöverstyrelsens försöksavdelning,
vilka dessutom har en stor erfarenhet
av verksamheten inom flera olika

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Om utredning ang. försöksverksamheten
områden av vårt skolväsende. Man bör
väl därför inte säga att endast professorer
i psykologi eller pedagogik har möjlighet
att göra åtminstone de förberedande
bedömningarna när det gäller enhetsskoleverksamheten.

Interpellanten menar att när vi ännu
inte i någon större utsträckning tagit i
anspråk de medel, som anvisats för kompletteringsutbildning
av vissa ungdomar
som gått i enhetsskolan, så måste det
bero på att vederbörande icke valt i den
omfattning, som statsmakterna tänkt sig,
de teoretiska studievägarna. Det är, herr
Arrhén, icke många som ännu varit i
tillfälle att göra detta val. Det är, som
bekant, inte fullt ett år sedan elever första
gången släpptes ut med avgångsbetyg
från enhetsskolan. Det skedde för övrigt
bara i elva distrikt, av vilka flera är så
belägna, att man därifrån inte tidigare
har fått fram så särskilt många gymnasister.
Det är då inte så märkvärdigt att
det ännu inte blivit så många gymnasister
av dem, som gått ut från enhetsskolan.

Interpellanten säger att vi avvisat ungdomar
från enhetsskolan, därför att det
visar sig att de från början försökt sig
på en mera teoretisk linje än vad som
passar för dem. Jag vill då fråga herr
Arrhén: Vad är grunden till det nuvarande
utkuggnings- och kvarsittningssystemct
i våra realskolor för närvarande
annan än just att en hel de! ungdomar
försökt sig på en mera teoretisk inriktning
än vad de sedan visar sig kunna
fullfölja? Herr Arrhén har säkert mycket
klart för sig, att i samband med försöksverksamheten
inom nuvarande högre
skolor infördes den s. k. särskilda
realexamen just för dem, som behövde
träda några steg tillbaka och ej skulle
avlägga den helt teoretiska realexamen,
vilken ju de flesta, som går i realskolorna
nu, ändå strävar emot. Jag tror alltså
inte att det finns någon anledning att
försöka misstänkliggöra enhetsskolans
högstadium och hävda att den är sämre
än motsvarande stadium i andra högre
.skolor i vårt land.

Det föreföll, som om interpellanten
menade att det var ett mycket nymornat

rörande enhetsskolan

intresse i departementet och kanske även
i skolöverstyrelsen för att söka förbättra
enhetsskolans kursplaner. Det är väl ändå
alldeles felaktigt att ge ett sådant
sken. Både skolöverstyrelsens försöksavdelning
och departementet har, det kan
jag försäkra herr Arrhén, från början
varit inställda på att verkligen söka följa
med enlietsskoleförsöken så intensivt
som möjligt. Så snart vi upptäcker saker
och ting, som vi ansett borde kunna förbättras,
så har vi också varit angelägna
om att vidta åtgärder i den riktningen.
När interpellanten försöker att fingra
just på högstadiets kursplaner, vill jag
invända att det väl ändå är för mycket
begärt att dessa skall revideras, innan
ens några ungdomar hunnit gå igenom
högstadiet i dess helhet. Det är väl först
när så skett som man på allvar kan ta
itu därmed. Både interpellanten och jag
är väl på det klara med att skolöverstyrelsen
därvidlag kommer att göra vad
som är möjligt.

Interpellanten pekade flera gånger på
att den springande punkten i hans interpellation
var det psykologisk-pedagogiska
institutets medverkan i försöksverksamheten.
Det är klart att psykologiskpedagogiska
institutet skulle "kunna ha
fått större ekonomiska resurser till sitt
förfogande, än det har fått tills dato.
Men jag har inte, herr Arrhén, skurit
ned petita hårdare för psykologisk-pedagogiska
institutet under de senast gångna
åren, än vad jag av ekonomiska skäl
varit nödsakad att göra på många andra
skolområden, där jag med fullgoda skäl
och av fullaste hjärta skulle ha önskat
kunna ge ökade medel och där jag också
haft stöd härför i klara uttalanden av
riksdagen, precis som interpellanten vill
göra gällande att jag haft när det gäller
psykologisk-pedagogiska institutet.

Herr Arrhén ställer då och då frågan:
När vill departementschefen göra detta?
Det är då underförstått att herr Arrhén
menar, att jag sannerligen dröjt alltför
länge redan nu. Jag anser, herr Arrhén,
att tidpunkten att här sätta i gång en vetenskaplig
undersökning ännu inte är
kommen. Jag förstår att interpellanten
anser, att 1950 års riksdag har sagt mot -

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

satsen. Men jag kan inte läsa ut att 1950
års riksdag skulle ha sagt det så tydligt,
att jag skulle vara nödsakad att
sätta i gång en utredning vid en tidpunkt,
då materialet enligt min uppfattning
ännu är alltför ringa för att
man skall kunna dra några fullgoda slutsatser.

Sedan är det naturligtvis också svårt
att i dag avgöra, om psykologisk-pedagogiska
institutet över huvud taget kommer
att bli i tillfälle att göra denna undersökning.
Jag hade väntat mig att interpellanten
skulle ha varit någorlunda
till freds med vad den utredning, som
nyss har framlagt sitt betänkande, föreslagit
i fråga om en stark vetenskaplig
avdelning vid lärarhögskolan. Men det
står naturligtvis interpellanten fritt att
hävda den linjen, att det här bör finnas
två konkurrerande institutioner. Jag har
för min del, såsom jag jag redan sagt,
ännu inte tagit ställning till utredningens
förslag. Jag är därför inte i dag beredd
att deklarera att saken skall ordnas
på det ena eller andra sättet.

Det föreföll, som om den ärade interpellanten
ansåg att landets samlade psykologiska
pedagogiska expertis finns
samlad hos psykologisk-pedagogiska institutet
och att — så fattade jag interpellanten
—• vetenskapliga undersökningar
på detta område blott skulle kunna
åstadkommas genom att detta institut
finge anslag härför. Detta är, måste
jag betona, fullständigt felaktigt. De professorer,
som vi har vid universiteten,
torskar ju också en del och har säkerligen
möjligheter att ta upp problem av
denna art vid sina institutioner. Det
saknas inte exempel på att så redan har
skett med de, låt vara, enligt herr Arrhén,
mycket små resurser som de hitintills
haft till sitt förfogande. Jag har
därför sannerligen inte på något sätt
äventyrat den vetenskapliga forskningens
frihet genom den eventuella underlåtenhet
som den ärade interpellanten
menar att jag här har gjort mig skyldig
till.

Nej, frånsett att vi två besvarar frågan
om tidupnkten litet olika, har nog den
ärade interpellanten och jag i själva ver -

ket inte så olika meningar i denna fråga.
Jag har i varje fall ingen annan mening
än den som interpellanten tillkännagav
genom slutorden i sitt anförande, nämligen
att alla goda och för respektive
uppgifter väl utbildade krafter här i samverkan
bör göra sitt bästa både för att
få fram enhetsskoleförsökens status, så
snart man kan dra några säkra slutsatser
av dem, och för att hjälpas åt att
förbättra enhetsskolan på de punkter,
där så kan behövas.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet var i sitt
anförande ute och jagade »den springande
punkten». Han lyckades då och då
komma den nära men var då alltid
mycket angelägen om att i fortsättningen
snabbt fjärma sig från den.

Även jag har ett par »springande
punkter», när det för mig gäller att bedöma
dessa problem. En av dessa
springande punkter, som jag också tidigare
här talat om, är, om jag så får säga,
av riksdagsteknisk art. Den andra är
av mer allmänmänsklig karaktär. Den
senast nämnda innebär, att jag anser det
vara ytterst betydelsefullt, att man så
snart som möjligt kommer fram till preciserade
uppfattningar om vad som på
detta område är det verkligt betydelsefulla,
viktiga och riktiga. Annars blir
nämligen det elevklientel, som får offra
sig under en försöksverksamhet, som inte
har funnit sin form, alltför stort. Jag
har redan mött sådana elever, och jag
beklagar det resultat, som de ur skolmässiga
synpunkter framställer.

Vad gäller den riksdagstekniska sidan
av saken, är den springande punkten i
denna diskussion den, att det i särskilda
utskottets utlåtande 1950 stod att det
»parallellt med de praktiska försöken»
skulle vidtas vetenskapliga försök. Det
är det centrala, när det gäller denna sak,
och för det syftet skulle man rusta upp
inte bara skolöverstyrelsens försöksavdelning
utan även, vilket uttryckligen
nämndes, statens psykologisk-pedagogiska
institut.

Herr statsrådet tog sedan upp mitt ut -

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Om utredning ang. försöksverksamheten
talande i fråga om politiker och yrkesfolk,
men tyvärr hade han missförstått
det. Jag vet fuller väl och hyllar själv
den uppfattningen, att demokratien är
en styrelseform utövad av amatörer, såsom
en engelsk författare på området
har uttryckt sig. Den principen, med de
vådor och risker, som det kan innebära
men också med dess fördelar av olika
slag, godtar vi alla. Men det betyder inte,
som jag sade i mitt anförande, att
man därför frånkänner sig det medarbetarskap,
som vad vi kan kalla yrkesfolket
bidrar med, tvärtom är man mycket
angelägen om att få med deras synpunkter,
inte minst i det här fallet, för
att få en plattform av förtroende för enlietsskolan
ute bland allmänheten.

Herr statsrådet sade, att vi inte har så
många, som genomgått 9 g. Det är sant,
men jag upprepar återigen, att det här
ligger en fara i dröjsmål. Man kan genom
att dröja åstadkomma större skador
än vad som är nödvändigt.

Beträffande utkuggningen, som onekligen
är realskolans svaga punkt, vill jag
säga, att jag fullständigt delar statsrådets
uppfattning därvidlag. Man skall leda in
försöken även i realskolan, och man är
där mycket gärna med om att försöka.
Det har t. o. m. förekommit så många
ansökningar om försök just på realskolans
stadium, att de antagligen inte har
kunnat exekveras av Kungl. Maj:t på
grund av kostnaderna. Viljan att medverka
finns alltså också på detta håll.

I statsrådets uttalande förekom återigen,
vilket jag beklagar, uttrycket
»misstänkliggörande av enhetsskolan».
Det är inte något sådant, vi är ute efter.
Vi har fullt klart för oss, att den enda
möjligheten att lösa dagens skolfrågor
måste gå efter enhetsskolans linjer, därför
att den gamla organisationen är för
liten och för speciellt uppbyggd. Den
kan icke nå det större mål, som vi nu
satt oss före. Men vi är naturligtvis intresserade
av att få denna enhetsskola
uppbyggd och organiserad på ett sådant
sätt, att den verkligen tjänar de tre olika
syften som den är avsedd att tjäna.

Jag förnekar till sist riktigheten av
statsrådets sista uttalande, att tiden icke

rörande enhetsskolan
skulle vara mogen för att göra de vetenskapliga
undersökningarna nu. Tvärtom
— just nu behöver vi dem.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Man skulle kunna sammanfatta
interpellantens bägge frågor på
det sättet att han begär att få veta, när
ecklesiastikministern tänker i ett par
viktiga avseenden effektuera de beslut,
som fattades av 1950 års riksdag. När
man lyssnar till ecklesiastikministerns
såsom ofta undanglidande svar, kan man
ju undra om inte ordet »när» borde ha
utbytts mot ordet »om», d. v. s. om
han har för avsikt att effektuera besluten,
och man kommer där in på den
ganska intressanta frågan vad ett statsråd
i sådana lägen har att iakttaga. Men
om man bortser ifrån vad man kanske
skulle kunna kalla konstitutionella synpunkter
i det sammanhanget och mera
ser på vad som är angeläget för sakens
skull, blir denna förändrade frågeställning
icke desto mindre ganska viktig.

Ecklesiastikministern har nämligen,
om jag uppfattade hans svar rätt beträffande
själva försöksverksamhetens organisation,
skjutit ifrån sig en mycket viktig
detalj. Om statsrådet skulle läsa klämmen
i 1950 års skolbeslut i stället för
skolkommissionens förslag och propositionens
hemställan, skulle han finna, att
den del av klämmen som avser försöksverksamhetens
uppgift har den innebörden
att det gällde allsidiga försök, att
dessa försök skulle avse dels lärokursernas
utformning och differentiering, dels
även lärjungematerialets differentiering.
Särskilt det sista innebar en förändring,
som särskilda utskottet enhälligt föreslog
riksdagen, det var en förändring av formuleringen
i propositionen. Nu hör man
till sin förvåning att ecklesiastikministern
säger att differentieringsproblemet
inte gärna kan få den allsidiga belysning,
som man skulle önska i den försöksverksamhet
som försiggår ute i distrikten.
Om jag fattade honom rätt, sade
han att det var distrikten som godvilligt
anordnade denna försöksverksamhet och
att de kanske inte kunde eller inte ville

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

i önskvärd omfattning bidra till differentieringsproblemets
lösning. Men det
är väl ändå så, herr statsråd, att en av
de allra väsentligaste uppgifter som försöksverksamheten
har sig förelagd och
som riksdagen bestämde skulle sättas i
gång var att lösa differentieringsproblemet.
Eftersom ju distrikten inte alldeles
på egen hand kan sätta i gång denna försöksverksamhet
utan måste ha Kungl.
Maj:ts tillstånd därtill -— de har särskilda
statsbidrag för den uppgiften, och
det är skolöverstyrelsen som i det avseendet
leder verksamheten — måste det
vara rätt förvånande att man genom att
tala om vad distrikten vill eller inte vill,
kan eller inte kan, så att säga viftar
bort en så väsentlig uppgift som differentieringsproblemets
lösning utgör. I
detta sammanhang pekade herr statsrådet
på de särskilda experimentskolorna.
Utredningen om dem började för några
månader sedan, och utredningsresultatet
föreligger ännu inte. Och väl att märka:
denna utredning har ju tillkommit efter
det att herr statsrådet — jag vill minnas
det var i fjol eller året innan — beklagade
att den skiss, som skolkommissionen
hade ritat, arbete i heterogena klasser,
inte hade blivit föremål för försök i den
utsträckning han avsett.

Nu har alltså försöksverksamheten pågått
flera år, och på detta sena stadium
av verksamheten kommer herr statsrådet
och halvt erkänner att differentieringsproblemet,
vilket försöksverksamheten
skulle utreda, icke blivit föremål
för särskild uppmärksamhet. Det är en
mycket märklig uppgift. Skulle den uppgiften
verkligen vara riktig, måste jag
nog säga att även med hänsyn till den
grad av självständighet i förvaltningen
av sitt ämbete, som ett statsråd bör ha,
är uppgiften att lösa differentieringsproblemet
så vital, att det nog är allra säkrast
att man inom ecklesiastikdepartementet
ser till att försöksverksamheten
får den inriktning, som riksdagen beslöt
att den skulle ha.

Sedan kan man ju fråga sig, varför
detta är så angeläget. Ilerr statsrådet
erinrar sig väl vad 1950 års riksdag beslöt
i detta avseende: att denna försöks -

verksamhet skulle avse att utröna de
framtida lämpliga organisationsformerna
för att man på grundval av detta
material skulle kunna avgöra huruvida
och i vilken mån den nya planerade skolan
skulle kunna ersätta existerande
skolformer, bland annat realskolan.

När man på det sättet, såsom 1950 års
riksdag gjorde, sätter försöksverksamheten
i direkt samband med det blivande
organisationsproblemet, är det alldeles
självklart, att denna vitala del av försöksverksamheten
också måste sättas i
gång med betydligt större allvar än vad
enligt ecklesiastikministerns uttalande i
dag har skett.

Det andra jag hade att säga rör psvkologisk-pedagogiska
institutets inkopplande
på denna verksamhet. Även beträffande
denna fråga är det ett klart beslut
av riksdagen, som ett statsråd har
att effektuera, om det på något sätt går.
Även här kan man fråga sig: Varför?
När inte försöksverksamhetens ledning
anförtroddes åt skolkommissionen utan
åt skolöverstyrelsen, var det ju för att
man skulle få ett självständigt, ansvarigt
ämbetsverk, som handhade den uppgiften.
Och när riksdagen beslöt att resultaten
skulle vetenskapligt bearbetas och
offentligen redovisas, var det för att
opinionen skulle kunna göra sin stämma
hörd och för att man skulle få ett
underlag för diskussionen om de lämpliga
organisationsformerna o. s. v. Nu
vill jag inte ett ögonblick betvivla skolöverstyrelsens
goda vilja att här göra
sitt bästa, men det bär väl ändå inte
undgått de ledande herrarna i ecklesiastikdepartementet
att den bearbetning,
som skolöverstyrelsen publicerat, har
blivit utsatt för kritik. Jag tror inte man
kan säga, såsom det rätt överlägset gjordes
i interpellationssvaret, att denna kritik
är osakkunnig. Men, herr statsråd,
även om den vore osakkunnig, vore det
ändå inte till fördel för opinionsbildningen,
att denna vetenskapliga bearbetning
ägde rum inför ett forum, vars objektivitet
icke någon vill ifrågasätta?
Med alla de praktiska bestyr när det
gäller försöksverksamhetens ledning,
som skolöverstyrelsen har, borde det

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Om utredning ang. försöksverksamheten
inte minst för styrelsen själv vara angeläget
att på det sättet även andra inkopplades
på denna fråga. Men så bör
framför allt ske därför att ingen ett
ögonblick skall kunna betvivla att de
uttalanden, som görs beträffande de hittillsvarande
resultaten, är sanningen
och ingenting annat än sanningen. Det
är för mig det väsentliga skälet till att
ett neutralt forum som psykologisk-pedagogiska
institutet bör kopplas in. Nu
fick åtminstone jag av herr statsrådets
svar till herr Arrhén på den punkten
den föreställningen, att psykologisk-pedagogiska
institutet i viss män skulle
vara inkopplad på denna verksamhet.
Jag ber att få tala om, att jag i ett annat
sammanhang, som har att göra med
min offentliga verksamhet, har besökt
detta institut och där fått besked om att
det ännu icke har sysslat någonting med
den vetenskapliga bearbetningen av försöksverksamhetens
resultat. Däremot har
institutet haft anslag till kurser och undersökningar,
som rört testserier och eu
del standardprov och dylikt, men institutet
har inte sysslat med något som direkt
haft med bearbetningen av försöksverksamhetens
resultat att göra. Det är
mig angeläget att säga detta, eftersom
man möjligen av herr statsrådets svar
till herr Arrhén kunde få den föreställningen,
att institutet verkligen är inkopplat
på denna uppgift.

Jag kan också tillägga, att jag frågade
den som leder institutets verksamhet,
huruvida medelsdispositionen är sådan,
att institutet med hänsyn till medelstillgången
skulle kunna ägna sig åt denna
verksamhet, och han förklarade, att en
del kurser och undersökningar, för vilka
medel var anvisade, höll på att avslutas
och att man var beredd att när
som helst sätta i gång med bearbetningen
av försöksverksamhetens resultat.
Men han tilläde också att ingen hade
bett institutet att göra det.

Nu ställer ecklesiastikministern frågan
om den vetenskapliga bearbetningen inför
ett neutralt forum på framtiden och
hänvisar till att det är ovisst, huruvida
psykologisk-pedagogiska institutet kommer
att fortleva. Men i dessa ting är ju

rörande enhetsskolan
detta institut även att betrakta som ett
slags forskningsråd, som överlämnar arbetsuppgifter,
och det är väl ändå möjligt
att göra det, även om institutet måhända
skall packa sina kappsäckar om
en del år. Men nu är ju förhållandet det,
att psykologutredningen för kort tid sedan
har framlagt sitt förslag, och remisstiden
har väl knappast ännu utgått. Det
kommer därför under alla förhållanden
att dröja ganska länge, innan institutet
kan tänkas komma att upphöra. Vore det
inte ganska rimligt att så fort som möjligt
inkoppla institutet på denna uppgift
för att få tvistefrågan lyft över personliga
motsättningar och gruppmotsättingar?
Om inte institutet som sådant arbetar
därmed utan det är dess vetenskapliga
expertis som gör det, kan arbetet
fortsätta, även om institutet skulle
efterträdas av en annan organisation.

Jag kan alltså inte finna annat än att
ecklesiastikministerns resonemang om
det psykologisk-pedagogiska institutet i
det här sammanhanget inte gärna kan
betraktas annat än som ett skalkeskjul
för en bristande vilja att på den här
punkten verkligen effektuera vad 1950
års riksdag har beslutat.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När jag inte har sagt
någonting bestämt om när en ytterligare
vetenskaplig bearbetning av försöksverksamhetens
resultat skall sättas i gång,
gör sig herr Bergh stor möda att försöka
göra troligt, att jag i själva verket
räknar med att det inte skall bli någon
sådan bearbetning. Herr Bergh säger, att
mitt »när» i själva verket är ett »om».
Ingenting kan emellertid vara felaktigare.
Om herr Bergh ingående hade tagit
del av mitt interpellationssvar, skulle
han ha blivit helt på det klara med att
jag anser, att ännu inte någonting är att
göra för att få till stånd en rent vetenskaplig
bearbetning på detta område utöver
vad skolöverstyrelsen både har kunnat
göra och också verkligen har gjort.

När herr Bergh försöker att göra gällande,
att det inte skulle vara i mitt intresse
att få differentieringen av enhets -

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

skolan tillräckligt allsidig, förefaller det
mig som om han har en utgångspunkt,
som man absolut inte hade väntat sig av
honom. Mig har det förefallit, som om
herr Bergli inte var särskilt intresserad
för skolkommissionens grundritning med
heterogena klasser utan i själva verket,
innan någon försöksverksamhet var
igångsatt, hade fullt klart för sig, att det
måste bli en differentiering för att man
skulle kunna få mera homogena klasser.
.Tåg förstår sannerligen inte, hur herr
Bergh kan anse, att jag inte fyller min
uppgift, när jag inte fått fram de heterogena
klasser, som han tidigare utdömt.
Jag kan tala om för herr Bergh, att jag
gärna skulle se några sådana heterogena
klasser i verksamhet, och därför har jag
varit mycket tacksam gentemot de seminarieövningsskolor,
som velat sätta i
gång dylika försök. Givetvis har dessa
försök ännu inte kommit så långt, att
skolorna har någonting att redovisa. Under
tiden som dessa försök pågått kom
emellertid skolöverstyrelsen med en anhållan
att få göra en del undersökningar
just på detta område, och jag har också
uppdragit åt överstyrelsen att göra så,
men inte heller dessa undersökningar
är färdiga. Jag kan inte på något sätt
förstå, att herr Bergh under sådana förhållanden
kan anse, att jag sätter mig
över riksdagens beslut.

Saken är emellertid den, att differentieringen
inom våra försöksdistrikt sker
på så olika sätt, att så småningom ett
inte så obetydligt material skall komma
fram. Vad som i riksdagsbeslutet har förutsatts
håller därför, menar jag, på att
genomföras.

Herr Bergh tycktes ju vara mycket belåten
med att det nu var ett självständigt
ämbetsverk, som ledde denna försöksverksamhet.
Då skall herr Bergh inte
försöka pressa mig att ingripa i detta
självständiga ämbetsverks arbete, allrahelst
som jag har följt det med stort intresse
och inte ansett mig ha någon anledning
att ingripa.

Det förhåller sig emellertid fortfarande
på det sättet, att det som tycks vara
den springande punkten för herr Bergh
lika väl som för herr Arrhén är att man

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 13

måste söka få en vetenskaplig bearbetning
utanför skolöverstyrelsen parallellt
med försöksverksamheten. Jag måste säga
att jag också vill ha en sådan bearbetning,
men jag har inte ansett att tiden
ännu är inne därför. Att jag vill ha
det på det sättet framgår ju tydligen av
slutmeningen i mitt svar, som jag ännu
en gång ber att få upprepa både för herr
Bergh och för kammaren i övrigt. Det
heter där: »Att de psykologisk-pedagogiska
forskningsorganen måste biträda i
det pedagogiska reformarbetet är emellertid
uppenbart, såsom även förutsattes
i 1950 års skolbeslut.»

Det är min mening, herr Bergh!

Herr BERGH (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är litet svårt att diskutera
skolpolitik med den nuvarande
ecklesiastikministern, eftersom frågor
och svar sällan står i samma kasus. När
jag diskuterade frågan om differentieringen
i den försöksverksamhet, som pågår
i ett antal skoldistrikt, refererade jag
vad herr statsrådet sagt, att detta differentieringsproblem
inte kunde lösas på
det sätt man önskade.. I sitt andra svar
hade han gjort en kovändning. Han menar
nu att det går och att material kommer
att framläggas på denna punkt.

Samma förväxling av vad vi talar om
har skett när det gäller skolöverstyrelsen.
Jag har inte sagt annat än att
man överlämnat åt ett självständigt ämbetsverk
som skolöverstyrelsen att leda
denna försöksverksamhet. Huruvida detta
arbete bedrives självständigt, har jag
försiktigtvis inte gjort något uttalande
om.

Så har vi den tredje punkten. Tiden
är inte inne för att få vetenskapliga bearbetningar
av försöksverksamhetens resultat,
säges det. Ja, det finns de, som
påstår, att man redan nu kan av det statistiska
material, som föreligger, dra
rätt säkra slutsatser. Här står påstående
mot påstående. Vore det inte för att
få denna stridsfråga ur världen av intresse
även för ecklesiastikdepartementets
nuvarande ledning att vi finge denna
diskussion bragt i sådana banor, att

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Om utredning ang. försöksverksamheten

ingen kan komma och säga att materialet
är partiskt redovisat. Det vore av intresse
att sätta i gång bearbetandet så
fort sig göra låter, när det är möjligt.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Detta ärende kommer
före i morgon. Det är kanske därför meningslöst
att fortsätta debatten. Det var
emellertid ett yttrande av ecklesiastikministern
som kom mig att begära ordet.

Det är ju så, att vi har beslutat om
införandet av en enhetsskola, men vi
har inte beslutat om att genomföra vilken
enhetsskola som helst. Det slutliga
beslutet skulle föregås av försök, och
försöksverksamhetens resultat skulle då
ange den slutliga utformning, som enhetsskolan
skulle få.

Jag begärde ordet därför att jag blev
verkligt skrämd av ett yttrande, som
herr statsrådet Persson fällde. I ett svar
på herr Arrhéns inlaga hänvisade han
till att de kunskapsjämförelser, som hittills
har verkställts mellan realskolan å
ena sidan och motsvarande stadium av
enhetsskolan å andra sidan, har visat
ganska bedrövliga resultat på enhetsskolans
område. Såsom exempel nämndes,
att pojkarna vid den engelska realexamensskrivningen
i fjol våras i genomsnitt
fick betyget Bc och flickorna i genomsnitt
betyget B- inom enhetsskolan,
under det att genomsnittsbetyget inom
realskolan var närmare Ba. Herr statsrådet
säger härtill, att det är olika målsättning
för realskolan och enhetsskolan vad
kunskapsinnehållet beträffar, och han
nämner något om att det är föga framsynt
att räkna med samma kunskaper
för den ena eller andra skolformen. Men
det är väl, herr statsråd, ganska meningslöst
att komma med ett sådant påstående.
Inte kan vi tänka oss att genomföra
en särskild sorts räknelära för
enhetsskolan och en annan för realskolan,
vissa fysikaliska lagar för enhetsskolan
och andra för realskolan, en enhetsskoleengelska
och en realskoleengelska,
en enhetsskoletyska och en realskoletyska.
Det slutliga kunskapsmålet bör
väl dock vara detsamma, ty vad vi vet

rörande enhetsskolan

om naturen och människorna är ju givet.
Vi befinner oss inte i ett land, där
politibvrån kan fastställa, hurudana ärftlighetslagarna
skall so ut — de är givna
av naturen.

Nu erkänner jag gärna att enhetsskolan
hittills varit missgynnad och alt de
här jämförelserna kanske inte är alltigenom
rättvisande. I olika sammanhang
brukar det också hänvisas till att läraruppsättningen
ju är en helt annan inom
realskolan än den hittills varit inom
enhetsskolan. I fråga om enhetsskolan
tycks det som om utbildningsstandarden
hos lärarna skulle ha gått tillbaka. I
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 finns
det en tabell i vilken det upplyses att
under läsåret 1952—53 inslaget av akademiskt
utbildade lärare utgjorde 46,8
procent. Detta tal hade under föregående
läsår sjunkit till 33,7 procent. Vad
beträffar lärare med enbart folkskollärarexamen
gällde det att deras antal läsåret
1952—53 var 39,1 procent, och det
har nu stigit till 53,8 procent.

Det är klart att när enhetsskolan får
arbeta med lärare, som kan vara hur
dugliga som helst, men som inte är speciellt
utbildade för det stadium det här
gäller, så blir enhetsskolan lidande.

Nu sade statsrådet att vid de jämförelser
som här har gjorts får man dock
komma ihåg, att elevmaterialet i högsta
realklassen hade en högre medelålder än
i enhetsskolans nionde klass och att gallring
har förekommit i realskolan men
inte i enhetsskolan.

Till det vill jag då säga att realskolan
ju före sista realskoleklassen till stor del
har tömts på sitt bästa elevmaterial som
har vandrat in i de fyraåriga gymnasierna.
Där har alltså realskolan blivit
lidande. I viss mån har väl enhetsskolan
avtappats med elever, som vandrat in i
femårig realskola. Och härtill kommer
att en gallring försiggår även inom enhetsskolan,
men på ett sympatiskt sätt
och på ett sätt som ådagalägger enhetsskolans
överlägsenhet, på det viset nämligen
att om en pojke eller flicka inte
kan klara undervisningen på den mera
teoretiskt betonade linjen, hänvisas han
eller hon till den mera yrkesbetonade

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Om utredning ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

linjen. Nu säger man ju att det här är
fråga om ett fritt val. I själva verket är
det inte ett fritt val, i själva verket är det
en utgallring även inom enhetsskolan,
en utgallring som, efter vad jag erfarit
bland enhetsskolans målsmän, på sina
håll antagit ganska stora proportioner.
Den motsvarande överflyttningen från
mera yrkesbetonade linjer till mera teoretiskt
betonade har varit sällsynt och i
allmänhet inte lyckosam.

Jag kan nöja mig med detta i dag. Vi
kommer väl tillbaka till frågan i morgon.
Jag skulle vilja sammanfatta mitt
intryck på det sättet att då vi har så ont
om lärare, kanske vi borde betänka oss,
innan vi inför fler försöksdistrikt tills
vidare. Jag anser att en motivering för
att gå fram i mindre hastig takt i fortsättningen
än vi gjort de senaste åren
ligger däri att skolöverstyrelsen, enligt
det intryck jag fått, med dess nuvarande
resurser inte räcker till för att kontrollera
och leda försöksverksamheten,
så som vi och säkert också skolöverstyrelsen
själv skulle önska.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det finns väl kanske en
fördel med den diskussion, som pågår
här i dag, nämligen att morgondagens
debatt i stället kan bli litet kortare — ty
vi har ju till huvudämne vid morgondagens
plenum just den fråga som nu
diskuteras.

Under de tjugu år jag har varit med
i detta hus har jag deltagit i många
skoldebatter. Man får ju alltid finna sig
i att det finns radikala inställningar
och i att det finns reaktionära inställningar.
När skolkommissionen började
sitt arbete minns jag mycket väl att det
knappast hade satt i gång förrän man
från visst håll kastade sig över hela
problemkomplexet. Nu säger t. ex. herr
Arrhén i dag att han har mycket stort
intresse för enhetsskolan. Ja, jag skulle
bli mycket glad, om detta togc sig mera
positiva uttryck från hans sida. När jag
läst hans huvudorgan, Svenska Dagbladet,
har jag inte hittat ett enda positivt
inlägg för enhetsskolan. Men det kanske

bara beror på att jag har läst slarvigt.
Jag har också läst läroverkslärarnas tidning,
och jag måste, herr talman, säga
att jag i varje fall i juni månad märkte
en påtagbar omsvängning på det hållet,
vad detta nu kan bero på. Tidigare var
det mycket svårt att hitta någon som
helst förståelse för enhetsskolan där.

Vad är då, herr talman, anledningen
till att vi prövar enhetsskolan, varför har
vi engagerat oss för detta problem? Jo,
man har mer och mer kommit underfund
med att vi bör ta hänsyn till alla
barn i varje årskull här i landet och
inte bara till de där privilegierade 30—
33 procenten som vi tidigare brydde oss
om. Det är om man beslutar sig för något
sådant som problemen uppstår, det
skall vi inte försöka komma ifrån.

Jag tycker att det är ganska egendomligt
och — det måste jag säga, herr
talman — mycket orättvist när det här
har antytts att t. ex. skolöverstyrelsen
inte är något neutralt forum när det
gäller denna försöksverksamhet. Jag
måste prostestera mot ett sådant uttalande.
På grund av olika omständigheter
har jag på nära håll kunnat följa vad som
uträttas uppe på skolöverstyrelsen, och
jag vill förklara att det inte är riktigt
att komma med sådana påståenden.

Här föreligger ett problem som är mycket
stort. Hur har det egentligen uppkommit?
Jag måste, herr talman, med några
ord beröra den frågan.

Under skolkommissionens arbete dröjde
det inte länge förrän vi var fullt på
det klara med att vi har en stor grupp
av invånare här i landet, som gärna ser
att enhetsskolan skall misslyckas. Redan
när skolkommissionen föreslog försöksdistrikt
måste man därför ta hänsyn till
att man inte skulle kunna säga: »Ja, där
går det bra! Där är det tillrättalagt för
en enhetsskola. Men hur kommer det att
gå ute i periferien, i glesbygderna?»

Det var av den anledningen, herr talman,
som redan skolkommissionen ansåg
sig tvungen att föreslå ett antal försöksdistrikt
ute i glesbygderna, vilket man
annars inte skulle ha gjort, då dessa
trakter inte hade naturliga förutsättningar
för att klara den uppgiften. För att få

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Om utredning ang. försöksverksamheten
fram exempel på hur man skulle lösa
dessa stora problem och för att kunna
se vad som skulle göras på de olika orterna
förläde man sålunda försöksdistrikt
även till dessa glest bebyggda kommuner
med svag ekonomi. Man tänkte i
förväg på att möta den kritik, som man
visste skulle komma från det håll, där
man aldrig försummar ett tillfälle att
försöka göra det hela så omöjligt som
man på något vis kan.

Herr talman! Jag tror inte att vi i
denna kammare skall leka kurragömma
med varandra. Vi skall tala om precis
som det är, och det är det jag här försöker
göra.

När man säger att psykologisk-pedagogiska
institutet nu skulle ha kopplats in
på detta område, ber jag att få göra en
vördsam fråga. Var det meningen att de
skulle resa t. ex. till Hietaniemi och undersöka
svårigheterna där, att de skulle
på alla möjliga sätt mäta vilka utsikter
man där kunde ha att nå fram till det
ena eller andra resultatet? Jag för min
del skulle ha varit mycket tacksam, om
de hade gjort det. Då hade de fått se,
vilka svårigheter många landskommuner
har med sitt skolväsen — inte bara när
det gäller enhetsskolan utan även i övrigt.
Det skulle ha varit en mycket tacknämlig
uppgift.

Det talas här om realskolan. Det har
redan tidigare nämnts något om kuggningen
vid realskolan. Vi har fått siffror
som talar om 40 procent, och de talar ju
sitt ganska tydliga språk. Men här gäller
det, herr talman, att se till landets
alla ungdomar, inte bara till 30 eller 33
procent som skall gå den teoretiska linjen,
och då gäller det också att bygga
upp en skola, som kan utveckla sig så
att landets alla ungdomar får nytta och
fördel av densamma. Att detta i sin tur
skapar svårigheter, behöver man inte
tvivla på; det visste vi redan förut, men
här gäller det att på lämpligaste sätt få
till stånd lösningar som kan vara till fördel
för hela vårt skolväsen.

Jag måste säga, att det är ganska egendomligt
att vi här tycks ha kommit i det
läget, att det finns en grupp av männi -

rörande enhetsskolan
skor här i landet, som har att lägga ned
all sin energi på att lösa dessa uppgifter,
och en annan grupp, som enbart arbetar
på att kritisera vad som härvidlag
har gjorts. Detta kan inte vara en rättvis
arbetsfördelning. Jag kan i varje fall
för min del inte se saken på det sättet,
utan vill man någonting här, då skall
man också ta hänsyn till hela det problemkomplex
som man har att brottas
med på detta område.

Nu säger man att man skall göra jämförelser
med den nuvarande skolan. Jag
vill erinra om att det aldrig har varit på
tal, att vi i detalj skall kopiera den nuvarande
skolan, och jag hoppas innerligt
att det inte blir på det sättet. Inom
parentes sagt, herr talman, blev jag bestyrkt
i den uppfattningen i dag, när jag
läste eftermiddagstidningarna och såg
vad som hänt i Lund. Det är inte sådana
skolor vi behöver, utan det är skolor
som hjälper ungdomarna för framtiden
i deras uppgifter.

Detta är det egentliga problemet här.
Sedan anklagar man ecklesiastikministern
för att han inte anser tiden ännu
vara mogen för att göra det prov som
man här fört på tal. Ecklesiastikministern
har ju nämnt, att hittills har endast
en enda årgång lämnat enhetsskolans
högsta klass. År det inte då litet för tidigt
att säga, att nu skall det där provet
sättas in? Man har ännu relativt liten
erfarenhet av hur systemet verkar i
de olika försöksdistrikten. Jag har haft
nöjet att tala med många av våra lärare
ute i försöksdistrikten, och de säger villigt:
»Vi bär ännu inte hittat vår melodi
utan får försöka på olika sätt och göra
det bästa möjliga för att nå det resultat,
som vi anser vara det bästa.» Jag tror
också att det kommer att dröja ett antal
år innan man har hittat denna melodi.

Men jag vill sluta med att på allvar
ha sagt, herr talman, att det inte bör vara
på det sättet, att en grupp av människor
skall göra allt vad de kan för
att jämna vägen för våra ungdomar, medan
andra fattar det som sin uppgift att
lägga stenar i vägen och sätta käppar i
hjulen.

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Om utredning- ang. försöksverksamheten rörande enhetsskolan

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske kan förefalla
överraskande, om jag börjar med att
siiga, att när jag hörde herr Näsström,
kom jag att tänka på ett uttalande av
den engelske filosofen Bertrand Russell.
Han har nämligen i något sammanhang
i en av sina senaste böcker sagt, att om
folk som sitter i departement och skolstyrelser
visste, hur litet de vet om katederproblem,
skulle de uttala sig något
mindre självsäkert än de gör. Jag tror,
att det ligger något i detta, tv här har
vi, när det gäller diskussionen om skolan,
å ena sidan praktiska saker: skolorna
med sina lärosalar, toaletter och
vad därmed sammanhänger. För att lösa
dessa frågor passar en viss typ av folk

— jag har själv hört till den kategorin
i många år. Men sedan har vi å andra
sidan också de män och kvinnor, som
skall lösa uppgifterna i katedern. Härför
behövs en speciell insikt och erfarenhet.
Där möter särskilda svårigheter,
som inte till fullo förstås av den första
kategorien.

Herr Näsström talade om att »man
kastat sig över skolkommissionen». Hur
kan man säga det, när skolutredningen
under fem års tid hade givit uppslag
till de linjer, som sedan fullföljdes av
skolkommissionen ? Skolkommissionens
arbete hade varit fullkomligt otänkbart

— såsom det vid otaliga tillfällen betonats
— om icke kommissionen hade
haft att bygga på skolutredningens undersökningar.
Den saken är väl fullkomligt
klar.

Jag har ingen anledning att slå mig
till riddare för Svenska Dagbladet —
det är en fristående tidning. Men jag
föreställer mig, att om där inte hittills
har stått någonting positivt om enhetsskolan,
beror det väl på, att den enhetsskola,
som tidningen har gjort bekantskap
med, inte är värd positiva omdömen,
utan man måste kräva en annan
och bättre. Och det är om det arbetet
som vi måste förena oss!

Herr Näsström säger vidare, att professorerna
borde resa upp till Hietanieini.
Det vill jag instämma i. Jag har här
begärt, att professorerna skall dras in i

vardagsarbetet och konfronteras med de
praktiska frågorna, så att vi inte bara
får dem som sura kritiker vid sidan om.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag kunde omöjligen följa
med herr Bergh, när han sade att jag
hade gjort kovändningar i fråga om differentieringen.
Det synes mig fortfarande
vara så, att det är herr Bergh som
gjort det. Ty vad menar han annars med
sitt tal om att differentiering inte prövas
i försöksverksamheten? Är herr
Bergh verkligen engagerad i den meningen
— vilket jag vid ett stort möte i fjol
sommar kom underfund med att vissa pedagoger
var — att vi skulle driva klassdifferentieringen
ned i femte och sjätte
klasserna? Då har han rätt att tala om
att jag inte fullföljer all möjlig differentiering.
Den sortens differentiering anser
jag inte vara önskvärd, och därför har
jag inte heller velat anbefalla den.

För övrigt tycker jag, att när herr
Bergh säger att det redan nu finns klara
möjligheter att vetenskapligt ådagalägga
vad enhetsskolan kan gå för, behöver
han bara tänka litet grand på vad herr
Ohlon för en stund sedan -— låt vara
efter herr Bergh — drog fram här i
kammaren: de handikapp som hitintills
de olika enhetsskoleförsöken till största
delen hade haft att kämpa mot när det
gäller lärarfrågan och när det gäller det
faktum, att praktiskt taget alla enhetsskolor
på högstadiet har berövats en hel
del av de mest ambitiösa och mest teoretiskt
intresserade lärjungarna. Jag menar
således fortfarande, att vi ännu icke
har vare sig ett sakligt eller ett kvantitativt
tillräckligt underlag för att gör eu
klar vetenskaplig undersökning. Men det
är tydligt, att om man bara vill det som
nu till sist framförts av herr Arrhén —
att vissa professorer skall få studera under
vilka villkor försöksverksamheten
bedrivs —- kan jag säga, att åtminstone
inte jag skall avslå sådana ansökningar.

Det är emellertid ingen tvekan om att
iiven herr Ohlon en smula fiirsökte tillrättalägga
sin egen åsikt. Det är väl ändå
inte så, att herr Ohlon inte känner till

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Om utredning ang. försöksverksamheten
en viss skillnad i fråga om målsättningen
mellan enhetsskolan och realskolan,
enkannerligen i det avseende som senast
herr Näsström här påpekade, nämligen
att enhetsskolan ju skall ta hand om alla
barn, under det att realskolan är en
skola för ett gallrat material.

När herr Ohlon söker göra sig lustig
och säger, att naturläran väl inte kan
bli annorlunda i enhetsskolan än i realskolan
och att matematikens grunder väl
måste vara desamma, är det nog inte herr
Ohlon alldeles obekant, att man just beträffande
det som han också nämnde —
undervisningen i främmande språk —
har avsett att ge undervisningen en annan
inriktning i enhetsskolan än i realskolan.
Det är ju i alla fall på det sättet,
att realskolans elever trimmas i grammatik
och skrivningar och att dessa saker
inte dominerar vid enhetsskolans undervisning.
Jag tror att det är alldeles riktigt
såsom har uppgivits, att det för enhetsskoleeleverna
var helt ovant, när de
helt plötsligt sattes att skriva realskolestilen.
Det var därför inte så konstigt,
att de inte kunde göra sig själva full rättvisa.

Jag tycker att vi skall vara på det klara
med att det här finns skillnader mellan
enhetsskolan och realskolan som vi
måste respektera. Men jag kan också
ännu en gång understryka vad jag tidigare
har sagt, att skolöverstyrelsen nu
är i färd med att söka ytterligare differentiera
kursplanerna på högstadiet på
ett sådant sätt, att man i ännu högre
grad än tidigare skall kunna dra nytta
av de mest teoretiskt intresserade barnens
prestationsförmåga i de ämnen, där
skillnaden är störst mellan de mera teoretiskt
intresserade och mindre teoretiskt
intresserade.

Herr OHLON (fp):

Med anledning av vad herr statsrådet
nyss sade vill jag nämna, att jag inte
har jämfört realskolan med hela enhetsskolan
utan endast med den teoretiska
del av enhetsskolan, som skall ligga till
grund för gymnasiet.

Vad herr statsrådet sade angående

rörande enhetsskolan
grammatiken kommer mig att erinra mig
en episod om den store matematikern
Euklides som levde för 2 200 år sedan
och vars lärobok i geometri både herr
statsrådet och jag har läst. Euklides tillfrågades
av konung Ptolemaios i fall det
inte fanns någon genväg till geometrien,
men härskaren fick följande svar: »Nej,
o herre konung, det gives ingen kungsväg
till geometrien!» Tyvärr leder det
inte heller någon enhetsskoleväg dit.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr statsrådets senaste uttalande.
Han säger, att klass 9 g inte
skulle ha bedrivit tillräckliga övningar i
skrivning. I statens offentliga utredningar
1948, nr 27, s. 159 — ett betänkande
utgivet av skolkommissionen — framhöll
man dock, att »bestämda krav på färdigheter
bl. a. i engelska språkets skrivning
borde upprätthållas för de elever som
önskade fortsätta på gymnasiet». Jag
konstaterar alltså, att i så fall har inte
direktiv givits på tillbörligt sätt, och
man har inte hållit efter vederbörande.

Vidare, herr talman, förvånar det mig,
att herr statsrådet också talade om, att
han inte önskade någon differentiering
nedanför klass 7. Ja, det kan man ha
olika meningar om. Jag är visserligen
inte själv så absolut säker på det där
differentieringsresonemanget beträffande
klasserna 5 och 6, men jag erinrar
om att det 1950 hette: »Allsidiga försök
skola göras.» Denna allsidighet kräver,
att man verkligen gör försök även av
denna typ.

Herr statsrådet sade också, att det ännu
var omöjligt att få fram några resultat,
ty materialet är för litet. Jag vill i
så fall erinra om att skolöverstyrelsen,
vilket kan läsas i proposition 120, som
vi skall behandla i morgon, citerat ur
redogörelsen från överstyrelsens försöksavdelning
för försöken 1953—1954, att
behovet av en omarbetning av kursplanerna
för de elever som på högstadiet
är inriktade på gymnasiet »framgått
av de under året i klasserna 9 a och
9 g jämsides med realskolans klass 5

Tisdagen den 17 mai 1955

Nr 18

Ang. vissa skolmyndigheters byggnadspolitik

gjorda kunskaps- och färdighetsundersökningarna
i engelska». I detta fall godtar
man alltså försöken, men i ett annat
fall säger man: De duger inte, de är för
små!

Nu läggs dessa försök i alla fall — och
det finner jag riktigt, ty jag anser dem
tillräckliga i sak för syftet — till grund
för den viktiga kursplaneomarbetning,
som för närvarande pågår i skolöverstyrelsen.
Jag har, som jag nyss sade,
ingenting att invända emot detta, men
jag påpekar bara en motsägelse i herrarnas
sätt att resonera.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När de som önskar så
mycket differentiering som möjligt talar
om differentiering, så avser de väl närmast
klassdifferentiering, omplockning
av eleverna på olika klassavdelningar efter
de ämnen som vederbörande har valt.

I alla fall vill väl ändå varken herr Arrhén
eller jag att vi skall införa någonting
sådant på mellanstadiet, i klasserna
5 och 6. Däremot vet herr Arrhén ju lika
väl som jag, att en viss förstärkning av
undervisningen i form av gruppuppdelning
i ett eller annat enstaka ämne har
gjorts i klasserna 5 och 6 i vissa försöksdistrikt.
Detta behöver vi inte låta bli
att nämna.

När sedan herr Ohlon hävdade att det
i alla fall tydligen var klart att enhetsskolan
inte hade gett de resultat som man
skulle önska sig, t. ex. i engelska, så bör
väl herr Ohlon i alla fall erinra sig vad
han själv sade för en liten stund sedan,
nämligen att det är ett svårt handikapp
för enhetsskolan att den hitintills inte
har haft på långt när tillräckligt utbildade
lärare. Allt det resonemang vi här
för om olika differentieringar ger väl
också klart vid handen, att det är heterogenare
klasser i enhetsskolan än i realskolan.
Efter gängse talesätt bland pedagoger
innebär dessa handikapp i alla fall,
att det är svårare att driva fram just
de färdigheter, som i eminent grad karakteriserar
realskolan, fullt ut lika långt
i enhetsskolan som i realskolan. Och det
är bl. a. därför som jag menar, att resultaten
för den lilla grupp, en årgång,

som hittills gått ut enhetsskolan, absolut
inte kan läggas till grund för mycket
långtgående slutsatser i vetenskapligt avseende.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Det är naturligtvis ecklesiastikministern
obetaget att ha vilken
uppfattning han vill om hur han anser
att differentieringsproblemet skall lösas.
Men det är inte herr statsrådets egen
personliga uppfattning, som vi talar om
här, utan det är vad riksdagen sagt.
Riksdagen sade 1950, att allsidiga försök
skulle verkställas, och riksdagen sade
om denna försöksverksamhet, att den
avsåg även att utröna de lämpligaste
formerna för differentiering. Det är vad
vi har att hålla oss till, och det är även
vad herr statsrådet borde hålla sig till.

Nu säger emellertid herr statsrådet i
sitt nästföregående inlägg, att han icke
vill medverka till att differentieringsfrågan
blir allsidigt belyst. Herr statsrådet
skär nämligen bort möjligheten till klassdifferentiering
före klass 7. Jag konstaterar
bara att en sådan ståndpunkt icke
innebär lojalitet mot vad 1950 års riksdag
beslöt, nämligen att det skulle vara
allsidig försöksverksamhet och att differentieringsproblemet
skulle lösas i
dess helhet. Det förefaller mig ganska
angeläget att slå fast detta efter vad
herr statsrådet sagt i kväll.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Vad jag sade i mitt sista
anförande om gruppundervisning och
förstärkningsundervisningen trodde jag
skulle tillfredsställa även den gamle folkskolemannen
herr Bergh.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. vissa skolmyndigheters byggnadspolitik Ordet

lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som meddelat, att han

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Ang. vissa skolmyndigheters byggnadspolitik

ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Näsgårds interpellation angående
vissa skolmyndigheters byggnadspolitik,
och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Näsgård frågat mig,
om jag uppmärksammat, att vissa skolmyndigheter
driver en byggnadspolitik,
som icke synes stå i överensstämmelse
med statsmakternas intentioner i nuvarande
läge.

Interpellanten erinrar först om vissa
av statsmakterna vidtagna åtgärder i avsikt
att nedbringa de statliga och enskilda
investeringarna. Dessa åtgärder
väntades leda till en betydande minskning
av investeringarna inom den statliga
sektorn och verka återhållande på
den enskilda verksamheten. Hur utvecklingen
komme att bli på det kommunala
området vore däremot mera ovisst.

I anslutning härtill upplyser herr Näsgård,
att ett planerat central- och enhetsskolbygge
i Gävleborgs län preliminärt
kostnadsberäknats till 1,9 miljoner
kronor och efter en kort tid omräknats
till en kostnad av nära 2,5 miljoner kronor.
Fördyringen skulle bero på att ritningarna
uppgjorts utan tanke på förefintliga
möjligheter till besparingar. Representanter
för skolmyndigheterna skulle
ha drivit på efter bästa förmåga, varvid
från något håll inflationsfaran skulle
ha åberopats som argument för ett
skyndsamt fullföljande av byggnadsföretaget
enligt föreliggande ritningar.

Interpellanten avser uppenbarligen
ctt byggnadsföretag i Bergsjö kommun.
Detta skoldistrikt erhöll den 1 oktober
1954 statsbidrag till nybyggnad av en
centralskola i Kyrkgränden, inrymmande
bland annat lokaler för enhetsskolans
högstadium. I distriktet infördes försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola
höstterminen 1953 med början i klasserna
1 och 5.

Ifrågavarande anläggning skall innehålla
15 klassrum, 2 grupprum, 1 kombinerad
tecknings- och skrivsal, 1 naturkunnighetsinstitution,
1 gymnastiksal, 1
träslöjdssal, 1 metallslöjdssal tillika skolverkstad,
1 handarbetssal, 1 skolkökslokal,
1 biblioteksavdelning, 1 läraravdel -

ning, materielrum, läkaravdelning, skolmåltidslokaler,
vilka även skulle användas
som samlings- och musiksal, toaletter,
skyddsrum, pann- och bränslerum
jämte för lokalerna erforderliga biutrymmen.
Vidare skulle en badavdelning få
planeras i anslutning till gymnastiklokalerna.
Detta lokalprogram grundar sig på
av skolöverstyrelsen verkställd behovsprövning,
varvid av skoldistriktet föreslagna
lokaler reducerats med en musiksal
och ett grupprum.

Vid en preliminär kostnadsberäkning,
vilken låg till grund för kommunalfullmäktiges
beslut i ärendet, uppgavs bvggnadskostnaden
för detta företag till 1,9
miljoner kronor. Vid den definitiva kostnadsberäkningen,
som företeddes i samband
med ansökan om statsbidrag, slutade
totalkostnaden för byggnadsföretaget
på 2 386 000 kronor. I dessa kostnader
ingick hl. a. 211 000 kronor för utvändiga
ledningar och planering av tomten.
Någon ändring i byggnadsprogrammet
hade icke ägt rum mellan den preliminära
och den definitiva kostnadsberäkningen.
Vid skolöverstyrelsens
granskning av ärendet godtogs en totalkostnad
för själva byggnadsarbetena, inklusive
kostnader för skyddsrum och
badanläggning, av 2 164 000 kronor.

Att såväl i fråga om skolbyggen som
beträffande andra större anläggningar
avsevärda skillnader kan uppstå mellan
företagna överslagsberäkningar och mera
noggranna kalkyler är väl i och för
sig icke något ovanligt eller anmärkningsvärt.
Den slutsats, som synes kunna
dragas av det inträffade är, att försiktigheten
bör bjuda en kommun att
låla göra en ordentlig utredning angående
kostnaderna, innan man fattar beslut
om utförande av ett skolbyggnadsföretag.

Den väsentliga frågan i detta sammanhang
synes vara om de av de statliga
myndigheterna godtagna byggnadskostnaderna
kan betraktas som onormalt höga
för en skolanläggning av denna storlek
och typ. Så synes icke vara fallet.
Den godkända byggnadskostnaden,

2 164 000 kronor, torde tvärtom ligga något
under de genomsnittliga kostnaderna

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Ang. vissa skolmyndigheters byggnadspolitik

för byggandet av en jämförlig centralskola
inrymmande bland annat lokaler
för enhetsskolans högstadium.

I ärendet har intet framkommit, som
tyder på att representanter för skolmyndigheterna
skulle på ett obehörigt sätt
ha sökt påskynda byggnadsföretaget. Det
hör framhållas, att man i cirka 15 år
haft planer på ett skolbygge på denna
plats och att skolöverstyrelsen redan den
30 april 1916 första gången prövade lokalbehovet
för en skolanläggning i Kyrkgränden.
Allmänt sett kan det väl knappast
anses ligga något klandervärt i att
de lokala skolrepresentanterna söker påskynda
ett skolbyggnadsärendes handläggning
i synnerhet som i detta fall planer
förelåg på övergång till försöksverksamhet
med cnhetsskola.

Jag önskar framhålla, att interpellanten
är ute i ett angeläget ärende, när han
pekar på nödvändigheten att tillvarataga
förefintliga möjligheter till besparingar.
De statliga myndigheterna — främst
skolöverstyrelsen —• lägger ned mycket
arbete härpå. De verkligt stora besparingarna
i detta sammanhang göres
emellertid i första hand vid skolväsendets
planering. Huvuduppgiften för överstyrelsen
är därvid att i samarbete med
skoldistrikt och folkskolinspektörer tillse,
att distriktens skolorganisation får en
ur pedagogiska och ekonomiska synpunkter
ändamålsenlig utformning och
att skolanläggningarna erhåller en riktig
placering och dimensionering. Men givetvis
ägnas också stor uppmärksamhet
åt det enskilda byggnadsföretagets utformning
och standard. Jag utgår ifrån
som självklart att folkskolinspektörerna
i likhet med skolöverstyrelsen arbetar i
samklang med statsmakternas allmänna
strävanden till utgiftsbegränsningar.
Kommunala initiativ till besparingar och
förenklingar, som inte strider mot undervisningsväsendets
verkliga intressen,
måste noggrant tillvaratagas och uppmuntras.

Många gånger är det emellertid de
kommunala myndigheterna själva som
söker driva upp standarden i fråga om
skolbyggnader och därmed kostnaderna,
medan man från statens sida söker hål -

la igen. Investeringsvolymen när det gäller
skolbyggnader är ju för övrigt ytterst
beroende av den statliga bvggnadstillståndsgivningen.

I sammanhanget må erinras om att
1954 års riksdag i samband med behandlingen
av motioner om utredning av möjligheterna
att bygga billigare skolor (I:
95 och 11:214) erhållit en redogörelse
för de åtgärder, som av de statliga skolmyndigheterna
vidtages i besparingssyfte
(statsutskottets utlåtande nr 166). Bl. a.
har åt den år 1954 tillsatta byggnadsbesparingsutredningen
uppdragits att göra
en allmän översyn av det statliga och
statsunderstödda husbyggandet och dess
kostnadsproblem.

Herr NÄSGÄRD (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret. Jag har inte mycket
att tillägga eftersom det nu ligger så
till i det åsyftade fallet, att meningarna
nödtorftigt tycks ha jämkats ihop. Enligt
det numera antagna förslaget har
byggnadsplanen skurits ned så att kostnaderna
kunnat reduceras med mellan
200 000 och 300 000 kronor. Statsrådet
säger i sitt svar: »Allmänt sett kan det
väl knappast anses ligga något klandervärt
i att de lokala skolrepresentanterna
söker påskynda ett skolbyggnadsärendes
handläggning i synnerhet som i detta
fall planer förelåg på övergång till försöksverksamhet
med cnhetsskola.»

Jag har helt naturligt inte heller velat
förmena representanterna för skolmyndigheterna
att göra sitt inflytande gällande,
utan vad jag har velat apostrofera
i detta fall är att vissa representanter
sökt pressa och forcera fram ett beslut
med inflationsspöket som pådrivare, och
det är tydligt att man genom denna forcering
inte tillräckligt hunnit utreda frågan.
Enligt utsago var centralskolan planerad
för 400 elever, men de som velat
minska storleken av bygget har med stöd
av gjorda utredningar räknat med endast
300 elever, då befolkningsunderlaget
visar en sjunkande tendens. När man
nu haft tillfälle att närmare undersöka
saken har resultatet tydligen lett till att
man kunnat reducera kostnaderna.

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Ang. vissa skolmyndigheters byggnadspolitik

Jag vill också poängtera, herr talman,
att de som har protesterat mot tillvägagångssättet
aldrig har vänt sig mot skolan
såsom sådan utan mot byggnadens
onödiga storlek och utförande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ewerlöf m. fl.
väckta motionen, nr 541, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. m.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45.

Anmäldes följande under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade motioner: nr

542, av herr Ewerlöf m. fl., och
nr 543, av herr Ohlon m. fl.,

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1955/56,
in. m.

Motionerna hänvisades till bevillningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta motioner; sammansatta

konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion angående inrättande av
en särskild högsta domstol i skattemål;

statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlönings -

m. fl. anslag för budgetåret 1955/56 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högertrafikfrågan
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken jämte i ämnet
väckt motion;

nr 133, i anledning av väckta motioner
angående dels ombyggnad av järnvägen
å sträckan Sölvesborg—Hörviken
till normalspår m. m. och dels anslag
till upprustning av vägarna på Listerlandet;
samt

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 46, i anledning av av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 50, angående uppskjutande till innevarande
års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för utländska bolag och föreningar att
idka näring här i riket, m. m.; samt

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om folkomröstning angående högertrafik,
dels ock i ämnet väckta motioner;
ävensom

Tisdagen den 17 maj 1955

Nr 18

Interpellation

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 25, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 26, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag för budgetåret 1955/
56 till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
och Omkostnader jämte i ämnena väckta
motioner; samt

nr 27, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. m., såvitt avser
mark under Gripsholms kungsladugård
P i Mariefreds stad och Bogesund I1 i
Stockholms län, m. m.

Interpellation ang. ifrågasatt reglering av
sjön Immeln

Herr NORLING (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Frågan om Immelns reglering
går nu in i sitt sista och avgörande
skede. Den 1 januari 1956 träder en
ny lag om vattenreglering i kraft varvid
den hittillsvarande provisoriska regleringen
av sjön Immeln i nordöstra Skåne
kommer att ersättas med ett definitivt
beslut som innebär att den begärda regleringen
antingen kommer att fastställas
eller avslås.

Bolagsintressenterna — Sydkraft, som
från början ville anlägga ett kraftverk
vid Västanå och utnyttja Raslången som
vattenreservoar, och Olofströms AB, som
motsatte sig denna utbyggnad med hänvisning
till sitt eget kraftbehov — enades
om att avskriva planerna på ett
kraftverk vid Västanå i Näsums kommun,
trots att man där kunnat tillgodogöra
sig en fallhöjd på nära 65 meter,
för att i stället gemensamt utnyttja en
reglering av sjön Immeln och bygga ett
kraftverk vid Edre ström där man kan
till priset av en omfattande vandalisering
av Immeln utnyttja en fallhöjd på
inemot 8 meter. Enbart detla visar hur
lättvindigt man från bolagshåll tar på
sådana värden som natur- och kulturhistoriska.

ang. ifrågasatt reglering av sjön Immeln
Enligt gjorda undersökningar kommer
ingen brukbar mark att förstöras, en del
myrmark kommer möjligen att förbättras.
Däremot kommer normalvattenståndet
i Immeln under tiden september—■
mars att sänkas med 40 centimeter under
det normala. Normalvattenståndet i
Filkesjön blir dock hela 72 centimeter
under det normala. Stränderna kommer
att bli steniga, kala och fula. Båt- och
tvättbryggor kommer att ligga så gott
som på land. Tagna fotografier, vilka
finns tillgängliga hos Söderbygdens vattendomstol,
visar hur en vacker och traditionsrik
trakt kommer att vandaliseras
och förfulas, göras ogästvänlig och trist
för att ett par mäktiga bolag skall få sin
vilja igenom. En vik, Rörviken, kommer
att torrläggas på ett stort område, samma
blir förhållandet vid Immelns stationssamhälle.

Naturskyddsföreningen har påtalat
det förhållandet att stränderna kommer
att förfulas, och även om ingen fauna
kommer att försvinna kan det ifrågasättas
om inte sjön ändå borde få bli oreglerad.

Befolkningen i trakten, som är avgjord
motståndare till bolagens begäran om
reglering, är till stor del av den meningen
att naturskyddsföreningen inte tillräckligt
energiskt hävdat de intressen
som är förknippade med sjön Immeln.
Sålunda har såväl Örkened som Hjärsås
kommuner uttalat sig mot den begärda
regleringen. För att samordna opinionen
har man beslutat om gemensamma åtgärder
för att förmå vattendomstolen
att avslå regleringsframställningen och
hänvisa till den lämpligare platsen vid
Västanå och den flerdubbelt större fallhöjden
som där kan utnyttjas utan att
vandalisera Immeln. Vid Västanå kan
man utnyttja Raslången som vattenreservoar.
Denna sjö bär till skillnad från
Immeln branta stränder och vandaliseras
inte så svårt genom en reglering.

Kommunerna har inte bara allmänt intresse
av att sjön förblir oreglerad och
skyddad från ingrepp av föreslagen art,
deras och befolkningens motstånd mot
regleringen härrör även från det förhållandet,
att man planerar välbehövliga

Nr 18

Tisdagen den 17 maj 1955

Interpellation ang. ifrågasatt reglering av sjön Immeln

natur- och fritidsreservat vid Immelns
stränder. Sådana planer kan ej förverkligas
därest bolagsintressenternas krav
skall tillgodoses och genomföras.

Det är anmärkningsvärt, att när två
bolag inte kan komma överens om att
utnyttja ett naturligt fall på nära 65 meters
höjd därför att det »äventyrar»
kraftutvinningen vid ett litet kraftverk
vid Olofström, där hela 9 meters fallhöjd
är outnyttjad, man då går samman
för att vandalisera och förstöra sjön Immeln
och dess natursköna omgivning
med sina anrika traditioner fast man inte
kan uppnå en effektiv fallhöjd på
mer än högst 7 meter. Detta är rena rovdriften
som här planeras och kommer,
därest begäran om reglering bifalles, att
ske till priset av att Immelsjöns stränder
förfulas, förstöres och för framtiden
göres obrukbara som rekreationsområde
och fritidsreservat för kommunerna
och folket i trakten.

Enligt gjorda beräkningar, vilka naturligtvis
är mycket approximativa, kan
turbineffekten vid det planerade kraftverket
vid Edre stör med c:a 7 meters
fallhöjd uppgå till omkring 3 000 kWh
medan turbineffekten vid Västanå, där
nära 65 meters fallhöjd kan utnyttjas,
kan komma upp till omkring 30 000
kWh.

Det är sålunda inte enbart naturskyddssynpunkter
och bevarandet av
Immelsjöns rika traditioner utan även
frågan om möjligheterna till kraftutvinning
som är grundläggande för att opponera
sig mot bolagens rovdrift. Man bör
planmässigt utnyttja vattenfallen där de
ger det största krafttillskottet både med
hänsyn till ekonomiska kostnader och
till materiella samt natur- och kulturhistoriska
värden. Eftersom Sydkraft och
Olofströms AB inte kan komma överens
om att utnyttja vattenfallen, där de ger
det bästa resultatet och minsta möjliga
förstörelse, är det fråga om inte staten
bör ta hand om vattenfallen och utnyttja
dessa på sätt som motsvarar föreliggande
behov och med hänsyn till vad en
enhällig folkopinion kräver.

Med stöd av vad ovan sagts hemställer
jag om kammarens tillstånd att till stats -

rådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande interpellation: Anser

statsrådet att den av Sydkraft
och Olofströms AB gjorda framställningen
att få reglera sjön Immeln i nordöstra
Skåne bör bifallas trots alla de skäl
som talar däremot?

Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder
för att på annat sätt än bolagen föreslagit
öka kraftförsörjningen, t. ex. genom
ett kraftverk, eventuellt statligt, vid
Västanå i Näsums kommun?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att kammaren måtte
besluta, att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde de två gånger
bordlagda ärendena uppföres i följande
ordning: bevillningsutskottets betänkande
nr 45, sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 3, statsutskottets utlåtanden nr 122—
127, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, andra lagutskottets
utlåtanden nr 30, 28 och 31, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 2 och 3, första lagutskottets
utlåtande nr 35 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 22, 23 och 25.

Vad herr talmannen sålunda hemställt
bifölls.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av närslutna läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
18/5—31/5 1955.

Stockholm den 17 maj 1955

Lars E. Andersson

Att riksdagsman Lars Erik Andersson
på grund av sjukdom, sviter efter genomgången
influensa, är oförmögen att

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. den
18/5 t. o. m. den 31/5 1955 intygas
Stockholm den 17/5 1955

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.20.

I. Bluhm

leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 18 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Sedan kamrarna stannat i olika beslut
angående statsutskottets i utlåtande nr
63 gjorda hemställan beträffande dels
Kungl. Maj:ts i proposition nr 77 framlagda
förslag i fråga om ersättning till
vissa beställningsliavare i reserven m. fl.
för minskning i avlöningsförmåner under
militärtjänstgöring till följd av beslut
vid 1940 års lagtima riksdag, dels
ock motionen II: 511, företogs nu jämlikt
§ 65 riksdagsordningen omröstning
över följande av samma utskott i dess
memorial nr 88 föreslagna samt av båda
kamrarna godkända voteringsproposition
:

Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 511, bemyndiga Kungl.
Maj:t att — utan hinder av vad i ämnet
beslutats vid 1940 års lagtima riksdag —
i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 4 februari 1955 förordats medge
ersättning i sådana fall, där förhållandena
är desamma som i vissa i statsrådsprotokollet
omnämnda, genom högsta
domstolens domar den 23 november 1954
avgjorda mål och preskription icke inträtt,
röstar

Ja;

Den det ej vill röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, med bifall
till motionen II: 511, avslå Kungl. Maj:ts
förslag.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 465, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 85 ja och 106 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 168 ja och
151 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
ja-propositionen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 128—134, bevillningsutskottets
betänkande nr 46 och memorial
nr 50, andra lagutskottets utlåtande nr

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

29 och 32 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 25—27.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av KungT.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 4 februari 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 100, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om inventering av varulager
för inkomsttaxeringen; samt

3) förordning om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

De framlagda författningsförslagen,
som grundade sig på ett av företagsbeskattningskommittén
år 1954 framlagt
betänkande, inneburo bland annat en
begränsning av den fria avskrivningsrätten
samt skärpta bestämmelser om
värdering av varulager och om avdrag
för avsättning till pensionsstiftelse. Ett
av kommittén framlagt förslag om rätt
till förlustutjämning i vissa fall hade
icke upptagits i propositionen.

Till utskottets behandling hade därjämte
hänvisats ett flertal i anledning av
propositionen väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 100 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, för sin del antaga
tre i betänkandet införda, med 1—3 betecknade
förslag till författningar i nyss
angivna ämnen;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville snarast låta verkställa utredning rörande
frågan att i skattelagstiftningen införa
rätt till förlustutjämning samt för
riksdagen framlägga de förslag, som kunde
av utredningen föranledas;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:421
av herr Axel Svensson m. fl. och II: 52G
av herr Engkvist in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 458
av herr Veländer och II: 568 av lierr östlund
m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 459 av
herrar Sigfrid Larsson och Theodor Johansson
samt II: 566 av herrar Hansson
i Önnarp och Hansson i Skegrie,

4) de likalydande motionerna I: 460
av herr Magnusson m. fl. och 11:574 av
herr Strandh m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:461
av herrar Eskilsson och Anders Johansson
samt II: 570 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:462
av herr Herbert Hermansson m. fl. och
11:569 av herr Andersson i Brämhult
m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:463
av herr Ohlon m. fl. och II: 571 av herr
Ohlin m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 464
av herrar Ohlon och Svärd samt 11:573
av herrar Hagberg i Malmö och Schmidt,

9) de likalydande motionerna 1:465
av herr Svärd m. fl. samt II: 572 av herrar
Antby och Nilsson i Svalöv,

10) de likalydande motionerna I: 466
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 567 av
herr Hjalmarson m. fl.,

11) motionen 1:423 av herr Werner
ävensom

12) motionen I: 457 av herrar öhman
och Helmer Persson,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Det av utskottet framställda förslaget
till lag om ändring i kommunalskattela -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

gen, vilket innebar, att anvisningarna
till 28, 29, 41 och 53 §§ i nämnda lag
skulle erhålla ändrad lydelse var i nedan
angivna delar så lydande:

Anvisningarna till 29 §

Punkten 2 fjärde stycket

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna
i ekonomisk förening till huvudsaklig
del ägas eller på därmed jämförligt
sätt innehavas — direkt eller genom förmedling
av juridisk person -— av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer,
må vid tillämpning av bestämmelserna
i nästföregående stycke hänsyn
icke tagas till pensionsutfästelse avseende
någon, vilken genom eget eller anhörigs
innehav av aktier eller andelar har
ett avgörande inflytande i bolaget eller
föreningen, eller ock efterlevande till någon
varom sålunda är fråga.

Punkten 3 a

Kostnaden för anskaffande av maskiner
och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier avdrages i regel genom
årliga värdeminskningsavdrag antingen
enligt bestämmelserna nedan i
denna punkt för planenlig avskrivning
eller jämlikt reglerna i punkt 4 för räkenskapsenlig
avskrivning. Äro tillgångar,
varom nu är fråga, underkastade hastig
förbrukning, vilket vanligen kan anses
vara fallet, när de beräknas hava en
varaktighetstid av högst tre år, må dock
oavsett om planenlig eller räkenskapsenlig
avskrivning tillämpas under anskaffningsåret
avdragas hela kostnaden för
deras anskaffande.

Punkten 4 första, andra och sjätte
styckena

Skattskyldig må, efter därom hos beskattningsnämnd
framställt yrkande, berättigas
att under förutsättning av motsvarande
avskrivning i räkenskaperna
tills vidare åtnjuta avdrag för avskrivning
å maskiner eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier i enlighet
med bestämmelserna nedan i denna
punkt för räkenskapsenlig avskrivning.
Såsom förutsättning härför skall
gälla att den skattskyldigc haft ordnad

bokföring, som avslutas medelst vinstoch
förlustkonto, samt att tillfredsställande
utredning föreligcer om vad som
återstår i beskattningsavseende oavskrivet
av anskaffningsvärdet å ifrågavarande
tillgångar samt dessa ävensom avskrivningar
å desamma i den skattskyldiges
räkenskaper och i företedd utredning
redovisas på sådant sätt, att trygghet
föreligger att vid avyttring av tillgångarna
framdeles möjligen uppkommande
vinster ej skola undgå taxering.

Avdrag för avskrivning å här ifrågavarande
tillgångar må för visst beskattningsår
åtnjutas med högst trettio procent
för år räknat av summan av bokfört
värde å tillgångarna enligt balansräkningen
för närmast föregående räkenskapsår
och anskaffningsvärdet å sådana
under beskattningsåret anskaffade
tillgångar, vilka vid utgången av beskattningsåret
fortfarande tillhörde rörelsen.
Vad sålunda stadgas skall gälla oavsett
när under beskattningsåret tillgångarna
anskaffats.

Oaktat vad ovan stadgas må avdrag
medgivas för avskrivning med belopp
som erfordras för att det bokförda värdet
icke skall överstiga anskaffningsvärdet
å samtliga nu ifrågavarande tillgångar,
vilka vid utgången av beskattningsåret
fortfarande tillhörde rörelsen, sedan
å detta värde avräknats en beräknad årlig
avskrivning av tjugu procent. Visar
skattskyldig att nämnda tillgångars verkliga
värde understiger även sålunda beräknat
värde, må avdrag medgivas jämväl
för härav betingad ytterligare avskrivning.

Punkten 1 av anvisningarna till 41 k
femte—sjunde styckena

Lagret vid beskattningsårets utgång
må icke upptagas till lägre belopp än
fyrtio procent av lagrets anskaffningsvärde
eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda
värde, i förekommande fall efter avdrag
för inknrans.

Därest värdet å lagret, beräknat till
anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter av -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

drag för inkurans, uppgår till lägre belopp
än som motsvarar medeltalet av
värdena å lagren vid utgången av de två
närmast föregående beskattningsåren
(jämförelseårcn), må lagret vid beskattningsårets
utgång i stället upptagas till
lägst ett belopp motsvarande förstnämnda
värde å detta lager efter avdrag med
sextio procent av sagda medeltalsvärde.
Därvid skola såsom värden å lagren vid
jämförelseårens utgång hava upptagits
anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i
fråga varit lägre, sistnämnda värden, i
förekommande fall efter avdrag för inkurans.
Föreligger sådant fall att sextio
procent av nyssnämnda medeltalsvärde
överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas
jämväl för det överskjutande beloppet,
därest en häremot svarande avsättning i
räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.
Då avdrag för sådan avsättning
medgivits, skall avsättningen återföras
till beskattning nästföljande beskattningsår,
därvid frågan om avdrag för
förnyad avsättning till dylikt konto får
prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå
i lagret råvaror eller stapelvaror, må
lagret av sådana varor eller del därav
upptagas till lägst sjuttio procent av värdet
å tillgångarna i fråga beräknat efter
lägsta marknadspris under beskattningsåret
eller under något av de närmast
föregående nio beskattningsåren. Därest
sist angivna grund för värdering av varulagret
eller del därav tillämpats, skall
vad ovan sägs om värdering med hänsyn
tagen till medeltalet av värdena å lagren
vid utgången av de två närmast föregående
beskattningsåren icke gälla.

Utan avseende å vad förut stadgats
angående den lägsta värdesättning å lagret,
som vid inkomstberäkningen kan
godtagas, må det lägre värde å lagret
godtagas som skattskyldig med hänsyn
till föreliggande risk för prisfall visar
vara påkallat.

Tolfte stycket tredje och fjärde
meningarna

Djur å jordbruksfastighet skola, därest
icke särskilda förhållanden till annat

föranleda, upptagas lägst till värden, som
för olika slag av djur i skilda åldersgrupper
fastställas av riksskattenämnden.
I vissa fall (såsom i fråga om dyrbarare
avelsdjur) fastställas icke dylika
värden; i sådant fall må värdet å djuret
icke upptagas lägre än till allmänna saluvärdet,
reducerat med det procenttal,
varmed de av riksskattenämnden fastställda
värdena å olika slag av djur understiga
genomsnittspriserna å dessa
djurslag under tiden från och med den
1 oktober året före beskattningsåret till
och med den 30 september beskattningsåret.

Andra stycket punkterna 3 och 4 av
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna 3.

Skattskyldig, som vid 1955 års taxering
åtnjutit avdrag för värdeminskning
å inventarier i enlighet med de i räkenskaperna
verkställda avskrivningarna,
är berättigad att vid 1956 års taxering
och tills vidare utan något beskattningsnämnds
ytterligare medgivande åtnjuta
räkenskapsenlig avskrivning.

Har skattskyldig åtnjutit fri avskrivning
och har i samband därmed bestämmelserna
i punkt 4 andra eller tredje
stycket av anvisningarna till 29 § i äldre
lydelse blivit å honom tillämpliga, skall
vad där sägs gälla jämväl efter det denna
lag trätt i kraft.

4. Oaktat bestämmelserna i punkt 1
av anvisningarna till 41 § skola vid taxering
i första instans i sin helhet tillämpas
från och med år 1957, skola för de
beskattningsår beräffande vilka taxering
verkställes åren 1957—1959 följande särskilda
bestämmelser gälla vid tillämpning
av femte stycket i nämnda anvisningspunkt.

Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår
må lagret icke upptagas till belopp
understigande i det följande angiven
procentuell andel av lagrets i nyssnämnda
stycke av sagda anvisningspunkt
angivna värde, nämligen

såvitt angår det beskattningsår, för
vilket taxering i första instans verkställes
år 1957, tjugu procent av lagrets värde;
samt

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

såvitt angår de beskattningsår, för vilka
taxering i första instans verkställes
åren 1958 och 1959, trettio procent av
lagrets värde.

I utskottets förslag till förordning om
investeringsfonder för konjunkturutjämning
var 5 § andra stycket av följande
lydelse:

Sedan fem år förflutit från ingången
av det år varunder inbetalningen verkställts,
äger företaget att efter uppsägning
hos riksbanken uttaga högst trettio
procent av det ursprungligen inbetalta
beloppet. Har sådant uttag skett, åligger
det riksbanken att lämna underrättelse
därom till länsstyrelsen för att tillställas
vederbörande beskattningsnämnd.
Särskild underrättelse skall lämnas för
varje i 3 § angivet konto från vilket uttag
skett samt innehålla uppgift om företagets
namn och adress ävensom det uttagna
beloppets storlek.

I motionen 1:457 av herrar Öhman
och Helmer Persson hade hemställts, att
riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 100, måtte besluta
vissa i motionen angivna ändringar i
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen.
Enligt motionärernas förslag
skulle sjätte stycket i punkten 4 av
anvisningarna till 29 § utgå, varjämte i
punkten 1 av anvisningarna till 41 § de i
femte stycket förekommande orden »fyrtio
procent» skulle utbytas mot »sextio
procent», de i sjätte stycket förekommande
orden »sextio procent» och »sjuttio
procent» utbytas mot respektive »fyrtio
procent» och »åttiofem procent»
samt sjunde stycket utgå.

I de likalydande motionerna I: 460 av
herr Mar/nusson m. fl. och II: 576 av
herr Strandh m. fl. hade förordats sådan
ändring av övergångsbestämmelserna i
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen,
att lagret finge upptagas
i enlighet med gällande bestämmelser
och praxis vid utgången av de beskattningsår,
för vilka taxering ägde rum
åren 1957 och 1958, till 20 procent av
lagrets i punkt 1 av anvisningarna till
41 § kommunalskattelagen angivna vär 5

Första kammarens protokoll 1955. Nr 18

de såvitt anginge de beskattningsår, för
vilka taxering i första instans verkställdes
åren 1959 och 1960, samt till 30 procent
av lagrets värde såvitt anginge de
beskattningsår, för vilka taxering i första
instans verkställdes åren 1961 och
1962.

Vid betänkandet hade reservationer
avgivits

1) av herrar Spetz, Söderquist, Wehtje,
Kristensson i Osby, Strandh, Edström
och Gustafsson i Göteborg, vilka på anförda
skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 100 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

2) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning om inventering
av varulager för inkomsttaxeringen; 3)

antaga i reservationen infört förslag
till förordning om investeringsfonder
för konjunkturutjämning;

B) att riksdagen måtte

1) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om rätt till förlustutjämning
i vissa fall vid taxering till
statlig inkomstskatt;

2) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändring av förordningen
den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt
(nr 576);

C) att riksdagen måtte

a) i anledning av de likalydande motionerna
1:463 och 11:571 samt 1:466
och 11:567 besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte låta företaga en utredning angående
möjligheterna att utsträcka rätten till
fri avskrivning till att gälla jämväl beträffande
fysiska personer, som bedreve
rörelse, samt jordbrukare, som taxerades
enligt bokföringsmässiga principer,

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

b) i anledning av de likalydande motionerna
I: 459 och II: 566, I: 463 och II:
571 samt I: 466 och II: 567 besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning rörande s. k. öppen resultatutjämning
vid beräkning av inkomst av rörelse
och av inkomst av jordbruksfastighet,
som beräknades enligt bokföringsmässiga
grunder,

c) i anledning av de likalydande motionerna
1:458 och 11:568 besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte, med beaktande av
vad som anförts i de likalydande motionerna
1:458 av herr Velander och II:
568 av herr östlund m. fl., låta företaga
en utredning angående den skattemässiga
behandlingen av inköpta träd på rot,
samt

d) i anledning av de likalydande motionerna
I: 464 och II: 573 besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och till
riksdagen framlägga förslag om rätt för
rederiföretag att verkställa avsättning till
investeringsfond för klassning av fartyg; II)

av herr Gustaf Elofsson, som med
åberopande av innehållet i motionen I:
423 av herr Werner under punkten A 1)
i utskottets hemställan yrkat, att riksdagen
måtte för sin del antaga i reservationen
angiven lydelse av punkt 4 av
övergångsbestämmelserna till förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

I den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
hade beträffande förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
bland annat föreslagits, att i punkten
2 av anvisningarna till 29 § fjärde
stycket skulle utgå, att i punkten 3 a av
nämnda anvisningar orden »för räkenskapsenlig
avskrivning» skulle utbytas
mot »för räkenskapsenlig eller fri avskrivning»
och orden »planenlig eller
räkenskapsenlig avskrivning» mot »planenlig,
räkenskapsenlig eller fri avskrivning»
samt att i punkten 4 av samma
anvisningar skulle näst efter tionde stycket
införas ett nytt elfte stycke av följande
lydelse:

Aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank
må, efter därom hos beskattningsnämnd
framställt yrkande, under i första stycket
angivna förutsättningar berättigas
att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning
å maskiner eller andra för
stadigvarande bruk avsedda inventarier
i enlighet med de i räkenskaperna gjorda
avskrivningarna, oavsett om dessa
äro i överensstämmelse med reglerna i
andra stycket. Vid övergång till sådan
fri avskrivning skola de i nionde och
tionde styckena meddelade bestämmelserna
rörande övergång till räkenskapsenlig
avskrivning i tillämpliga delar gälla.

I fråga om punkten 1 av anvisningarna
till 41 § hade reservanterna föreslagit,
att de i femte stycket förekommande
orden »fyrtio procent» skulle utbytas
mot »trettio procent», att i sjätte stycket
orden »sextio procent» skulle på förekommande
ställen utbytas mot »sjuttio
procent» samt att i tolfte stycket tredje
och fjärde meningarna skulle ersättas av
följande mening: »Djur å jordbruksfastighet
må värderas enligt de bestämmelser
som gälla beträffande varulager i rörelse.
» Med avseende på andra stycket
av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
till ifrågavarande lagförslag hade
i samma reservation föreslagits, att de
i punkten 3 förekommande orden »räkenskapsenlig
avskrivning» skulle utbytas
mot »räkenskapsenlig eller fri avskrivning»
samt att punkten 4 skulle erhålla
följande lydelse:

Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av
anvisningarna till 41 § skola vid taxering
i första instans i sin helhet tillämpas
från och med år 1957, skall för det beskattningsår,
för vilket taxering i första
instans verkställes år 1957, gälla, att
lagret vid utgången av beskattningsåret
icke må upptagas till belopp understigan
tjugu procent av lagrets värde.

Reservanterna hade därjämte föreslagit,
att i övergångsbestämmelserna skulle
införas två nya, med 5 och 6 betecknade
punkter, innehållande bestämmelser
om avdrag vid 1957 års taxering

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang.

för avsättning till övergångskonto för lagerreserv
samt om successiv övergång
under beskattningsåren 1955 och 1956
till fri avskrivning för skattskyldig, som
avsåges i det av reservanterna föreslagna
nya elfte stycket i punkten 4 av anvisningarna
till 29 §.

I fråga om förslaget till förordning om
investeringsfonder för konjunkturutjämning
hade reservanterna för 5 § andra
stycket föreslagit följande avfattning:

Sedan fem år förflutit från ingången
av det år varunder inbetalningen verkställts,
äger företaget att efter uppsägning
hos riksbanken uttaga högst trettio
procent av det ursprungligen inbetalta
beloppet samt, sedan tio år förflutit från
ingången av det år, varunder inbetalningen
verkställts, ytterligare trettio procent
av detta belopp. Har sådant--

— (lika med utskottet)---belop pets

storlek.

I herr Gustaf Elofssons reservation hade
för andra stycket punkten 4 av övergångsbestämmelserna
i förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen föreslagits
följande lydelse:

Oaktat bestämmelserna i punkt 1 av
anvisningarna till 41 § skola vid taxering
i första instans i sin helhet tillämpas
från och med år 1957, skola för de beskattningsår
beträffande vilka taxering
verkställdes åren 1957—1961 följande
särskilda bestämmelser gälla vid tilllämpning
av femte stycket i nämnda anvisningspunkt.

såvitt angår de beskattningsår, för vilka
taxering i första instans verkställes
åren 1957 och 1958, tjugu procent av
lagrets värde; samt

såvitt angår de beskattningsår, för vilka
taxering i första instans verkställes
åren 1959, 1960 och 1961, trettio procent
av lagrets värde.

ändrade regler för företagsbeskattningen

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 45 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis,

att de i punkten A framställda författningsförslagen
föredrages paragrafvis
och, där så erfordras, moment- och styckevis,
med ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan i punkten föredrages,

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Vad herr Sjödahl sålunda hemställt bifölls.

Punkten A 1

Utskottets förslag till lag om ändring
i kommnnalskattelagen

Anvisningarna till 28 §

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Den fråga, som riksdagen
här har att ta ställning till, är en
fråga av utomordentlig betydelse för
vårt näringsliv och hela vår ekonomiska
utveckling. Näringslivets intressen står
här inte i motsats till några allmänna
samhälleliga intressen. Produktivitetsutvecklingen
i vår ekonomi är av betydelse
för vårt lands välstånd och ekonomiska
framåtskridande i fortsättningen.

Vi kan alla vara överens om investeringsverksamhetens
stora betydelse för
vårt ekonomiska framåtskridande. Det är
genom att bygga nya och större fabriker,
genom att skaffa bättre maskiner
och bättre transportmedel etc., som vi
kan möjliggöra en höjning av vår nationalinkomst
och en förbättring av vårt
folks standard. Under de senaste decennierna
liar vi i vårt land kunnat åtnjuta
ett mycket snabbt framåtskridande. Vi

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

har haft en produktivitetsstegring och
en reallönehöjning, som vid en internationell
jämförelse framstår som mycket
gynnsam. Det är ingen överdrift att säga,
att vi har nått den högsta levnadsstandarden
i Europa.

Man kan fråga sig, vilka faktorer som
möjliggjort detta snabba framåtskridande.
Man har naturligtvis flera orsaker att
peka på. En omständighet av betydelse
är att vi slapp krigets direkta härjningar
och därför under efterkrigstiden kunnat
i mycket snabb takt utbygga vår produktionskapacitet
utan att behöva ägna en
del av våra resurser åt ett återuppbyggnadsarbete.
En annan omständighet är
att våra ingenjörer och tekniska forskare
gjort betydande insatser i den tekniska
utvecklingen. Ytterligare en omständighet
är den växande efterfrågan på
arbetskraft, som kännetecknat situationen
i varje fall under efterkrigstiden
och som utgjort en ständig sporre till
ökad rationalisering. En av de allra viktigaste
omständigheterna har slutligen
varit det stöd skattelagstiftningens utformning
givit företagens finansiering.
Vi bär en hög bolagsbeskattning i detta
land, och den höga skattesatsen verkar
i och för sig tryckande på företagens
lönsamhet. Emellertid har å andra sidan
en liberal utformning av avskrivnings-
och värderingsregler i skattelagstiftningen
berett företagen goda tillfällen
till konsolidering. Företagen har
haft möjligheter att kvarhålla både avskrivningsmedel
och andra reserverade
medel samt även vinster i företagen och
att använda dessa medel för förnyelse
och viss utbyggnad av produktionsapparaten.
Skattelagstiftningens utformning
har i och för sig utgjort en stimulans
till expansion, som motvägt effekten av
den höga skattesatsen. I klart medvetande
härom har detta också tydligt utsagts
av dåvarande finansministern och
representanter för bevillningsutskottet
när de nuvarande höga skattesatserna
infördes. I detta avseende har vi utan
tvivel haft ett försteg framför många av
våra konkurrentländer, där avskrivningsregler
och dylikt dikterats av mera
trånga fiskala synpunkter. Det är hel -

ler ingen tillfällighet, att den svenska
skattelagstiftningen i dessa hänseenden
i utlandet ofta framhållits som ett mönster,
och på många håll har man kunnat
iakttaga en utveckling i riktning mot liberalare
skatteregler.

Innebörden av det förslag riksdagen
nu har att ta ställning till är en kraftig
skärpning av de skatteregler, som hittills
i så hög grad medverkat till företagens
konsolidering och utveckling. En
sådan skärpning måste inte bara från
företagens synpunkt utan ur en vidare
samhällsekonomisk synvinkel betecknas
som mycket olycklig. Särskilt följande
synpunkter må framhållas.

Skärpningen får i och för sig en investeringshämmande
effekt. Avsikten är
visserligen i första hand att dämpa investeringarna
under högkonjunkturerna,
och man hoppas att flytta över en hel
del av investeringsverksamheten från
högkonjunktur till lågkonjunktur. Utformningen
har emellertid inte blivit sådan,
att skärpningen direkt avser högkonjunkturläget:
det är fråga om en
skärpning av de permanenta reglerna,
som skall gälla även för normala tider.
Följden måste därför bli en permanent
minskning av investeringsverksamheten.
Hela tanken att flytta över investeringsverksamheten
från högkonjunktur till
lågkonjunktur är dessutom orealistisk.
Investeringsverksamheten inom företagen
är en riskfylld och känslig sak. Det
är under högkonjunkturen det framför
allt lönar sig att investera, då man har
vidgade avsättningsmöjligheter och
gynnsamma prisförhållanden. En hel del
investeringar kommer väl till stånd även
under lågkonjunktur, då man särskilt
drar fördel av låga investeringskostnader,
men riskerna för företagen är då
helt andra, och psykologiskt är det då
inte lätt att få fram en tillräcklig investeringsvilja.

Vad som i det nuvarande läget gör en
minskning av företagens självfinansieringsmöjligheter
genom kvarhållande av
vinstmedel särskilt olycklig är de svårigheter,
som över huvud taget i det nuvarande
läget gör sig gällande för näringslivets
kapitalanskaffning. Genom

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

förskjutningar i sparandets struktur har
vi under de senaste decennierna haft en
utveckling på kapitalmarknaden, som inneburit
att allt mindre pengar flutit till
företagens direkta finansiering via aktiemarknaden
och via direkta kapitalinsatser
i företagen i övrigt. Sparandet
flyter i allt större utsträckning till institutioner,
som har helt andra placeringsvanor.
Denna utveckling har skett samtidigt
som företagens kapitalbehov ökar
genom den tekniska utvecklingen. Investeringskostnaderna
stiger i den mån som
produktionsprocesserna blir mera komplicerade.
Det behövs större maskinenheter
och dyrare utrustning. Hittills har
den härav följande kapitalbristen kunnat
motvägas genom att näringslivet haft
en god vinstkonjunktur och haft goda
möjligheter att kvarhålla vinstmedel för
sin finansiering. Det är på den punkten
man nu vill införa en avgörande ändring.
Man vill göra företagen mera beroende
av upplåning från kreditmarknaden.
Man förbiser emellertid därvid de
stora svårigheter, som är förenade med
att på det sättet tvinga företagen till att
låna mera. För det första kommer detta
i och för sig att dämpa investeringsviljan.
Ett företag tar inte samma risker i
sin investeringsverksamhet när det måste
låna pengar som när det kan använda
egna medel för utbyggnaden.

För det andra har vi doek i dagens
läge en situation, där man har en utomordentlig
knapphet på den allmänna
kreditmarknaden. Att göra företagen mera
beroende av upplåning är detsamma
som att strypa kapitaltillförseln till företagen.
Det är att befara, att detta knappa
läge på kreditmarknaden kommer att
bestå för lång tid framåt. Denna försämring
av företagens finansierings- och investeringsmöjligheter
kommer i ett liige,
då rationaliseringsbehoven gör sig gällande
med alldeles speciell styrka. Det
brukar sägas, all lönestegringar är en
sporre till rationalisering och diirför driver
utvecklingen framåt. Särskilt från
fackföreningshåll har man under de senaste
åren fört fram denna tes som en
apologi för de hårda lönekraven. Man
menar, att detta har varit till hela sam -

hällsekonomiens nytta. Företagen har
därigenom tvingats att med alla medel
försöka höja sin produktivitet för att
kompensera de stigande lönekraven. Resonemanget
har nog sina brister. Förutsättningen
för att det över huvud taget
skall kunna accepteras är att man samtidigt
från statsmakternas sida bedriver
en investeringsfrämjande politik. Gör
man inte det, hindrar man företagen att
genom produktivitetshöjande investeringar
kompensera sig för de stigande
lönekostnaderna, och resultatet blir då
samhällsekonomiskt, att vi inte får en
reallönestegring i samma takt som den
nominella lönestegringen. Priserna stiger,
och prisstegringen äter upp en del av
den nominella lönestegringen. Vem vill
i dagens läge kalla statsmakternas ekonomiska
politik för investeringsfrämjande?
Alla de bördor, som nu lägges
på investeringsverksamheten genom kreditåtstramning,
inskränkning av bvggnadstillståndsgivningen
på den privata
sektorn, investeringsavgiften, de skärpta
skattereglerna och nu sist genom den
höjda bolagsskatten, är åtgärder som går
i rakt motsatt riktning.

Av största vikt är också, att man tar
hänsyn till vår ställning i den internationella
konkurrensen. Både vår exportindustri
och en stor del av vår hemmamarknadsindustri
befinner sig ständigt
i en knivskarp konkurrens med andra
länders industrier. Fn stegring av produktionskostnaderna
här i landet, som
går längre än kostnadsstegringen i andra
länder, får ganska snart en avgörande
betydelse. Vi vet alla, i hur hög grad
vårt ekonomiska välstånd och takten i
vårt framåtskridande beror på hur vi
kan hävda oss på de internationella
marknaderna. Det som i detta avseende
gör den nu föreslagna skärpningen av
vår skattelagstiftning särskilt betänklig
är att man under de senaste åren i många
av våra främsta konkurrentländer varit
inne på en utveckling i rakt motsatt r i k 1 -ning. Där har man samtidigt vidtagit
åtgärder för att minska skattebelastningen
på företagen för att därigenom hjälpa
dem att biittre hävda sig i den internationella
konkurrensen. Det finns många

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

exempel på detta, men jag skall inte
tynga redogörelsen därmed.

Här skall endast ytterligare framhållas,
att man ofta brukar säga, att den
svenska bolagsbeskattningen med hänsynstagande
till avskrivningsförmåner
och dylikt ändock är liberalare än bolagsskatterna
i många andra länder. Det
är svårt att säga, om detta påstående är
riktigt. Det är alltid svårt att göra internationella
jämförelser i fråga om skattelagstiftningen.
Vad som däremot är alldeles
uppenbart är, att ändringar i skattelagstiftningen
har en mycket stor betydelse
för företagens lönsamhet och för
möjligheterna att hävda sig i den internationella
konkurrensen. I detta avseseende
måste vi konstatera, att utvecklingen
utomlands går mot en lättare beskattning
och friare regler, medan den
i Sverige, där vi också har att räkna med
stora belastningar av dubbelbeskattning
på vad som utdelas, år mot en tyngre
beskattning och hårdare regler. En sådan
utveckling måste inge stark oro i det
nuvarande läget, när vi har så stora bekymmer
för den långsiktiga utvecklingen
av vår handelsbalans.

Vad vill man då vinna med den nu
föreslagna skärpningen i skattereglerna?
Jo, man vill göra konjunkturpolitiken
effektivare. Man menar, att företagens
starka investeringslust under de senaste
åren kraftigt bidragit till att skärpa
högkonjunkturutvecklingen och att
det därför är nödvändigt att få dessa
investeringar under en effektivare konjunkturpolitisk
kontroll. Det kan vi få
genom att göra företagen mera kreditberoende,
säger man. Då blir det lättare
att klämma åt dem med kreditpolitiken.
Detta är ett resonemang, som lider av
mycket stora brister. Man kan särskilt
påtala föreställningen, att det är investeringsverksamheten
inom näringslivet,
som under efterkrigsårens utveckling
ställt speciellt starka anspråk på våra
resurser. Den är inte riktig. Det som vållat
överbelastning på investeringsområdet
är framför allt de stigande offentliga
investeringarna och bostadsbyggandet.
Lägger man ihop de offentliga investeringarna
och bostadsbyggandet •—■

d. v. s. både offentliga och privata bostäder
— skall man finna, att dessa mellan
1951 och 1954 stigit med inte mindre
än 48 procent, medan stegringen inom
den privata investeringssektorn exklusive
bostäder samtidigt endast varit 18
procent. Går man enbart till industriens
investeringar, skall man finna att dessa
stigit med endast 6 procent.

Samtidigt är det så, att man redan har
i och för sig effektiva medel att påverka
näringslivets investeringar utan att fördenskull
behöva tillgripa denna skärpning
av skattereglerna. Den allmänna
penningpolitiken är i sig ett effektivt
investeringsreglerande medel. När man
velat göra gällande, att detta medel måste
kompletteras med ett ingripande mot de
självfinansierande företagen, som är oberoende
av upplåning, utgår man från erfarenheterna
och förhållandena under en
period, då statsmakterna i vårt land av
olika skäl inte ville bedriva en effektiv
penningpolitik. Nu då man synes ha
övervunnit dessa hämningar, finns det
desto mindre skäl att söka komplettera
penningpolitiken med denna skärpning
av skattereglerna, som måste få så många
olyckliga verkningar från andra synpunkter.

Den konjunkturpolitiska uppfattning,
som avspeglar sig i detta förslag, stirrar
sig blind på högkonjunkturens förhållanden.
Man bekymrar sig föga om konjunkt
urpolitikens effektivitet från lågkonjunktursynpunkt.
En sådan ensidighet
kan komma att visa sig mycket olycklig.
Det är dock så, att en vittgående konsolidering
av företagens finansiella ställning
har en utomordentlig betydelse för deras
möjligheter att upprätthålla drift och sysselsättning
under en lågkonjunktur. EU
företag, som kunnat bygga upp finansiella
reserver, tvingas inte till en lika
drastisk nedskärning av sin sysselsättning
och sina kostnader över huvud taget
under en lågkonjunktur som ett företag
som är finansiellt svagare. Med hjälp
av sina reserver kan ett företag självt
lämna ett mycket viktigt bidrag till en
konjunkturstabiliserande och sysselsättningsfrämjande
politik. Den första försvarslinjen
mot en lågkonjunktur måste

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

ligga inom företagen — detta kan inte
nog kraftigt understrykas. Genom att förlägga
rationaliserings- och underhållsarbeten
till lågkonjunktur och genom att
under en övergångstid arbeta på lager
kan företagen bidra till att lindra stöten
av en konjunkturavmattning. För att
kunna göra detta måste de emellertid ha
reserver att dra på, och en politik, som
försvårar för dem att bygga upp sådana
reserver under goda tider, är därför från
en vidare konjunkturpolitisk synpunkt
icke lycklig.

Man har vid utformningen av detta förslag
inte heller tagit hänsyn till de förändringar,
som den tekniska utvecklingen
medfört i fråga om omfattningen och
inriktningen av företagens investeringsverksamhet.
Det är dock en allmän iakttagelse,
att fluktuationerna i företagens
investeringsverksamhet under senare tider
kommit att bli mindre markerade.
Investeringarna i företagen sker numera
i långt högre grad än förr inom ramen
för långsiktiga investeringsprogram. Det
kan gälla investeringsprojekt, som tar tre,
fyra eller fem år för sitt genomförande
och som inte så lätt låter sig förändras.
När man börjar bygga ut för en ny produktionsprocess
eller dylikt, måste man
fullfölja planen. Den moderna utvecklingen
mot mera automatiserad produktion
har förstärkt denna trend. Där man
kommit längst i den riktningen, nämligen
i Förenta staterna, har man under
de senare åren kunnat konstatera, att investeringsverksamheten
inom näringslivet
totalt sett förlöper i en lugn och
jämn uppåtgående kurva utan kraftigare
fluktuationer. En sådan bild kommer
också att bli alltmer märkbar även här i
landet. Det kan då inte vara rimligt att
lägga tyngdpunkten i en konjunkturpåverkande
politik på investeringsverksamheten
inom näringslivet. Det är så mycket
lättare och ur utvecklingssynpunkt
så mycket ofarligare att söka påverka
andra investeringsbehov. Man hör inrikta
sig på att lägga en »motkonjunktur» i
de offentliga investeringarna och bostadsbyggandet,
och man bör också i
högre grad inrikta den ekonomiska poli -

tiken på att påverka konsumtionens omfattning.

Om jag sedan, herr talman, övergår till
beskattningsreglerna i de olika avseenden,
som nu är aktuella, tar jag först
upp bestämmelserna om avskrivning å
maskiner och inventarier.

Förslaget går ut på att den 1938 införda
fria avskrivningsrätten slopas och
ersättes med en 30-procentsregel, i princip
beräknad på det bokförda värdet.
Då den nya 30-procentsregeln ej gör en
fullständig avskrivning möjlig, har den
måst kompletteras med en 20-procentig
avskrivning å anskaffningsvärdet. De bedömningar,
som legat till grund för förslaget,
synes främst ha varit, att den fria
avskrivningsrätten skulle ha utnyttjats
på sätt, som ej varit avsett vid dess införande.

Det har emellertid ej beaktats, att vi
under de gångna 15 åren haft en penningvärdeförsämring,
som ej kunde förutses
vid den fria avskrivningsrättens
införande. Tack vare den fria avskrivningen
har vi kunnat verkställa återanskaffning
och förnyelse av vår maskinella
utrustning, trots att kostnaderna
blivit så väsentligt mycket högre. Om
dessa utvägar ej funnits, hade till följd
av prisstegringen våra produktiva resurser
ej ens kunnat upprätthållas på den
tidigare uppnådda nivån.

Företagsbeskattningskommittén har föranstaltat
om grundliga utredningar om
hur den fria avskrivningsrätten verkat.
Resultaten av dessa undersökningar, som
utförts av professor Västhagen och redovisats
i en särskild avhandling, är till
en del refererade i propositionen. Det
omfattande materialet är emellertid ej
lätt att rätt tolka. Av uppgifterna i propositionen
får man ej en fullständig bild
av förhållandena.

I utskottsutlåtandet säges det, att det
sätt, på vilket den fria avskrivningsrätten
i praktiken utnyttjats, inte är godtagbart
av konjunkturpolitiska skäl, och
sedan spinner man vidare på den tråden.
Vad som ur företagsekonomisk synpunkt
är av vikt synes spela en mycket underordnad
roll, trots att det vid i den kalla

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler lör företagsbeskattningen

verkligheten blir detta, som kommer att
bli helt utslagsgivande.

I propositionen anföres en del beräkningar,
grundade på Yästhagens utredning
och avseende en jämförelse för
åren 1938—1951 mellan verkliga avskrivningar
och bundna avskrivningar, beräknade
på olika sätt, och det är tydligen
på detta referat, som utskottet grundat
sitt ställningstagande. Emellertid
förhåller det sig så att den ena uträkningsgrunden
för bedömande av överavskrivningar
inte rimligen bort medtagas
i detta sammanhang, då den är byggd
på en bunden avskrivning på det historiska
anskaffningsvärdet. Den är helt
orealistisk, alldeles särskilt under tider
med starka prisstegringar.

Den andra uträkningsgrunden hänför
sig till avskrivning å nuvärdet. Enligt
detta alternativ tager man ej hänsyn till
framtida återanskaffningskostnader, och
därigenom reduceras givetvis de beräknade
överavskrivningarna högst väsentligt.

För fullständighetens skull hade det
helt visst varit skäl att man även redovisat
den tredje uträkningsgrunden, enligt
vilken avskrivningarna och avskrivningsbehovet
beräknats på sådant sätt,
att de sannolika framtida fulla kostnaderna
för en återanskaffning tagits som
utgångspunkt. Alla skäl synes mig tala
för att det blir detta beräkningssätt, som
får praktisk betydelse, och den meningen
omfattas också av företagen i allmänhet.
Fn jämförelse mellan de verkställda
avskrivningarna och avskrivningar,
uträknade efter denna metod, visar praktiskt
taget en fullständig överensstämmelse.
Någon överavskrivning har över
huvud taget inte ägt rum. Samma resultat
har också andra sakkunniga kommit
till vid av dem utförda beräkningar, och
detta hade varit värt att notera och observera.

Det omdöme, som utredningsmannen
själv fäller om de erhållna resultaten, är
att »de måste betraktas som mycket approximativa».
Trots detta och trots att
utslaget närmast visar att avskrivningar
inte gjorts i större omfattning än som
krävts för en tillfredsställande återan -

skaffning, är man beredd att med särskilt
åberopande av detta material vidtaga
mycket radikala omläggningar med
övergivande av ett avskrivningssystem,
som under gångna år visat sig fylla ett
livsviktigt företagsekonomiskt behov och
som varit av så stort värde för uppbyggnad
av vårt moderna näringsliv.

fnnan jag lämnar frågan om grunderna
för avskrivningarnas beräknande,
skulle jag vilja visa hän på att den företagsekonomiskt
enda riktiga principen
— att medge rätt till avskrivning på
återanskaffningsvärdet — godtagits av
statsmakterna i olika sammanhang. Det
har skett i jordbrukskalkylen, principen
tillämpas för statens järnvägar, och den
har också erkänts som grund för priskontrollnämndens
kalkyler. Om man inte
skulle godtaga samma princip i beskattningsreglerna,
uppkommer en bristande
överensstämmelse mellan den bokföringsmässiga
redovisningen och den
taxeringsmässiga, och detta är ju ingalunda
tilfredsställande, såsom också utskottet
understryker.

Då man sedan så starkt framhåller de
konjunkturpolitiska synpunkterna vid utformandet
av avskrivningsreglerna, så
vore det väl skäl att beakta, att en skärpning
endast bör kunna komma i fråga
under överkonjunkturer. Man har ju
dock genomgående medgivit att under
lågkonjunktur och även under normal
konjunktur kan en fri avskrivning godtagas.
Det uttalandet av företagsbeskattningskommittén
återges också i propositionen.
Men om man inte kan få fram
någon verkligt effektiv stimulans under
lågkonjunktur och inte heller några medel
för att under normal konjunktur hålla
investeringarna på en tillräckligt hög
nivå, så är det helt visst anledning att
här gå fram med försiktighet. Man löper
eljest risken att investeringarna på lång
sikt kommer att få en mindre omfattning,
och detta måste verka hämmande
på den fortsatta utvecklingen.

När man väger skälen för och emot
en fri avskrivningsrätt, räknar man inte
med att möjligheterna att genom en
begränsning av näringslivets investeringar
påverka de totala investeringar -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

nas omfattning i vårt samhälle är mycket
små. De investeringar inom den privata
sektorn, vilkas omfattning kan tänkas
påverkas av hur reglerna för företagsbeskattningen
är utformade, motsvarar
endast cirka 7 procent av den totala
utgiftssumman i samhällsekonomien.
Också denna siffra är beräknad i överkant.

Avskrivningarna på byggnader och på
maskiner har givetvis ett visst samband.
Eftersom avskrivningar på byggnader
fortfarande kommer att, särskilt med
hänsyn till det väsentligt ökade återanskaffningsvärdet,
ligga på en alldeles för
låg nivå, måste avskrivningarna å maskiner
och inventarier göras i motsvarande
grad högre.

Slutligen är det förtjänt att framhållas
hur enkel i tillämpningen den fria
avskrivningsrätten är och vilka fördelar
detta medför taxeringsmässigt. Man
undviker flera avvägningar, som kan bli
nog så komplicerade, och man hade bort
taga hänsyn till att en enkelhet i tilllämpningen
och en klarhet i utformningen
av skattereglerna är något synnerligen
önskvärt i vår mycket invecklade
skattelagstiftning. Graden av de
taxeringstekniska svårigheter, som slopandet
av den fria avskrivningsrätten
skulle skapa, blir givetvis främst beroende
på om gränsdragningen mellan
reparationer och nyinvesteringar och
mellan s. k. treårsinventarier och andra
inventarier i praktiken kommer att ske
mer eller mindre rigoröst. Utskottet finner
farhågorna för dylika tillämpningssvårigheter
betydligt överdrivna. Utskottet
förutsätter således en liberal
gränsdragning i dessa hänseenden vid
den praktiska tillämpningen. Man får
bara hoppas att taxeringsmyndigheterna
noterar och beaktar detta, om riksdagen
nu godkänner det föreliggande betänkandet.

Med hänsyn till den stora skattebelastningen
på rörelseidkarna har det givetvis
framstått som ett önskemål att så
liberala skatteregler som möjligt tillämpas
för alla rörelseidkare. I propositionen
och i utskottsbetänkandet anser man
sig kunna taga in de enskilda rörelscid -

karna och vissa jordbrukare med ordnad
bokföring i den kategori, som skulle
få avskriva enligt 30-procentsregeln.
Både av rättviseskäl och med hänsyn
till de försämringar, som är ifrågasatta
i andra avseenden, har det synts oss
rimligt att man lättar bördan för dessa
skattskyldiga och åstadkommer en full
jämställdhet genom att söka ge även
dem rätt till fri avskrivning. Fördenskull
yrkar vi att denna fråga tas upp till
utredning.

Innan jag lämnar avskrivningskapitlet
vill jag sammanfattningsvis säga och
understryka, att vad det innerst inne
gäller är den takt i vilken avskrivningarna
skall få verkställas. Omfattningen
är man ense om — den har sin givna
begränsning nedåt till högst anskaffningsvärdet.

Förslaget rörande reglerna för varulagervärderingen
går, om jag uttrycker
det helt kort, ut på att lagret får upptagas
till lägst 40 procent av anskaffningsvärdet
med vissa modifikationer
för tillfällig lagerminskning samt för
starka prisfluktuationer på råvaror och
stapelvaror.

När det gäller att taga ställning till
regler för varulagervärdering måste
man göra klart för sig, att det man skall
syfta till är att söka fastställa inte främst
värdet av det vid årets utgång befintliga
lagret, utan vad det under året förbrukade
lagret kostat. Endast genom att
använda normallagermetoden eller en
däremot svarande metod får man det
rätta uttrycket för resultatet av rörelsen
under året, och det är ju det man vill
försöka få fram.

Då det emellertid i många fall är svårt
att i praktiken tillämpa en normallagermetod,
har man stannat för en metod
med en procentuell nedskrivning av lagret.
Propositionen går också in för att
föreslå regler i enlighet härmed utan
att ta hänsyn till att inte realiserade
vinster eller förluster då blir medtagna
vid beskattningen. Man godtar ett sådant
förhållande inte blott på lång sikt,
utan man frånkänner de hårda verkningarna
också vid övergången till denna
nya princip någon nämnvärd bety -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

delse, trots de mycket stora skenvinster,
som då måste framräknas och beskattas.
För vår del anser vi, att om vi nu går
med på en procentuell värderingsregel,
måste den kompletteras med bestämmelser
som syftar till att undantaga
de nu befintliga orealiserade prisstegringsvinsterna.

Departementschefen och utskottet anser,
att det är särskilt angeläget ur konjunkturpolitisk
synpunkt att reglerna
för lagervärderingen skärpes. Hos företagen
har de nya reglerna väckt starka
bekymmer med hänsyn till den mycket
betydande belastning på företagen, som
dessa skulle medföra. Man har ännu i
gott minne den förödande verkan, som
de snäva reglerna för varulagervärderingen
särskilt under gångna tider haft
för företagen. Utan tvivel var det dessa
regler, som kraftigt bidrog till att krisen
i början av 1920-talet blev så svårartad.

Genom skärpningen av de permanenta
värderingsreglerna vill man motverka i
första rummet en ej önskvärd lagerökning
i extrema högkonjunkturlägen, men
också i viss mån investeringar i annan
form. En nedskrivning till 40 procent
av dagsvärdet har ansetts vara skälig
med hänsyn till att nedskrivningarna
åren 1949 och 1951 genomsnittligt legat
mellan 50 och 58 procent. Begränsningen
av nedskrivningsrätten har ansetts
innebära endast en mindre skärpning,
men man har inte beaktat, att jämförelseåren
var extrema högprisår, då
de befintliga reserverna inte medgav
större nedskrivningar. Enligt vad som
har angivits i näringslivets remissvar,
refererat i propositionen på s. 231, uppgick
emellertid nedskrivningen för ett
stort antal undersökta företag vid utgången
av 1953 till 68,9 procent. Den
uppvärdering av lagren, som enligt propositionen
måste företagas, kommer,
sett mot denna bakgrund, att även om
den ej drabbar alla företag lika hårt,
dock att medföra en mycket hård belastning.
Tyngst drabbar den de mest
konjunkturkänsliga företagen.

Om man skall gå in för en fix procentsats,
anser vi att den inte rimligen

kan sättas lägre än 30 procent, d. v. s.
den procentsats, som i stor utsträckning
tillämpas i taxeringspraxis och som företagen
också, enligt vad som visats, inställt
sig på.

Av insamlade uppgifter från ett antal
representativa företag i olika branscher
framgår också, att den befintliga lagerreserven
praktiskt taget helt uppkommit
genom att lagren i bokslutet inte
avskrivits i takt med prisstegringen. Redovisningen
härför finns på s. 233 i propositionen.
Det är alltså här inte fråga
om någon direkt nedskrivning, utan reserverna
har som sagt uppkommit genom
prisstegringen.

Det måste inge mycket allvarliga betänkligheter
först och främst att man
slår in på en helt ny politik och överger
den hittills tillämpade rättsgrundsatsen,
enligt vilken den vid beskattningsårets
ingång befintliga reserven får
bibehållas vid oförändrad eller i varje
fall icke minskad lagerhållning.

Vidare måste man beakta de faktiska
verkningarna av de nya värderingsreglerna.
Enligt utförda beräkningar, återgivna
på s. 260 i propositionen, skulle
merbeskattningen av företagen under
förutsättning av oförändrade priser sannolikt
komma att uppgå till 600 å 700
miljoner kronor. Dessa väldiga belopp,
som inte är uttryck för några tillgängliga
vinster, får tas fram genom att företagen
realiserar av sina samlade resurser.
En sådan skärpt beskattning
kommer att drabba mycket hårt, och
den måste medföra betydande likviditetssvårigheter
även för företag med en
god ställning. Om samtidigt hårda kreditrestriktioner
tillämpas, kan följderna
bli mycket svårartade. Detta gäller,
om jag utgår från nu i övrigt tänkta
regler för företagsbeskattningen, d. v. s.
vid nuvarande skattesats. Nu har emellertid
finansministern de sista dagarna,
innan riksdagen tagit ställning till de
nya reglerna för företagsbeskattningen
enligt den föreliggande propositionen nr
100, framlagt ett förslag i en ny proposition
om ytterligare skärpt företagsbeskattning
genom en ökning av skattesatsen
med 25 procent. Sett i detta sam -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

manhang måste det väl för alla som är
i stånd att bilda sig en uppfattning om
den samlade verkan av dessa åtgärder
stå klart, att belastningen på företagen
kommer att bli alldeles orimlig och närmast
föra oss mot en katastrof. Katastrofalt
blir det så till vida att den produktionsökning
och produktivitetsförbättring,
som vi i så stor utsträckning bygger
på för uppnåendet av balans i vår
inre ekonomi, blir mer än oviss samt
att vår konkurrenskraft med utlandet
snart nog kan beräknas gå förlorad, eftersom
man där går den rakt motsatta
vägen och på sätt jag förut nämnt i stället
söker genom skattelättnader främja
investeringar och produktion.

Men det är ej nog med att företagen
starkt påverkas av de nya varulagervärderingsreglerna.
Följden kommer också
att visa sig i mycket varierande vinstresultat
och därmed också i starka
svängningar i skatteutfallet. Speciellt för
kommunerna blir detta en stor olägenhet.

Särskilt utförda undersökningar visar,
att man kan vänta sig sådana förskjutningar
i resultatfördelningen att t. ex.
för ett företag den taxerade vinsten för
ett år blir 4,2 miljoner kronor i stället
för 1,6. Ett annat år kan den bli 6,2
miljoner i stället för 4,6, och ett tredje
år får samma företag en förlust på
200 000 kronor i stället för en vinst på
2,7 miljoner.

För att undvika beskattning av de
orealiserade prisstegringsvinsterna har
vi föreslagit regler häremot enligt vilka
skenvinsterna skulle få öppet redovisas
och överföras till ett övergångskonto för
lagerreserv. Utskottet har sökt visa, att
dessa regler skulle vara omöjliga att
praktiskt genomföra. Vid avvecklingen
av krigskonjunkturskatten var det möjligt
att omräkna lagren och i viss utsträckning
undanta lagerreserverna från
beskattning. Svårigheterna är inte större
nu än att enligt de schablonmässiga
regler som reservanterna anvisat undvika
alltför obilliga verkningar vid övergången.
Utskottets iver att konstruera
upp alla möjliga svårigheter vittnar om
att det mest är viljan som fattas. Det

säges bland annat att det skulle vara helt
omöjligt för taxeringsmyndigheterna att
kontrollera de lämnade uppgifterna, men
det övergångssystem som vi förordar
bygger ju på att utredningsskyldighet
skall åligga de skattskyldiga. Om de inte
helt har styrkt sina yrkanden, finns ju
ingen anledning att bifalla dem i vidare
mån än som yrkandena med tillämpning
av eljest gällande regler för bevisprövning
får anses skäliga och välgrundande.

Propositionens förslag till bestämmelser
för avsättning till pensions- och personalstiftelser
har utformats med hänsyn
till olika konjunkturpolitiska, företagsekonomiska
och sociala bedömningar.

Avsättningarna till pensionsstiftelser
är begränsade till det s. k. investeringsskattetaket
och innebär en knapp marginal
för resultatutjämning. I nuvarande
situation får dock detta förslag anses vara
godtagbart. Samtidigt med skattereglerna
föreslås vissa ordningsföreskrifter.
Vi anser dessa i stort sett välbetänkta,
då därigenom åstadkommes bättre
möjligheter till kontroll för förebyggande
av missbruk. Att påtagliga missbruk
förhindras bör vara ett gemensamt
intresse, och det bör skapa förutsättningar
för en utveckling av denna
pensioneringsform till fromma för både
de anställda och företagen.

Frågan om avsättningar till pensionering
av anställda i företag, som inte är
aktiebolag eller ekonomiska föreningar,
har icke blivit löst nu. Vi hoppas att det
kan bli fallet när erfarenhet vunnits av
den nya tillsynsordningen.

I ett avseende har de nya reglerna för
pensionsstiftelser inte fått en tillfredsställande
utformning, i det att företagare
i familjebolag, vilka företagare samtidigt
är s. k. huvuddelägare, undantas
från pensioneringsmöjlighet i vanlig
ordning genom företagens pensionsstiftelser.
Den diskriminering av de rörelseidkande
familjebolagen, som i skattelagstiftning
och praxis kommer till uttryck,
bereder lojala och för samhället
värdefulla företag allt större svårigheter.
Man har velat stoppa missbruk av bolagsformen
för vissa familjebolag, som

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. andrade regler för företagsbeskattningen

inte driver rörelse utan huvudsakligen
endast förvaltar delägarnas förmögenhet,
men de bestämmelser som meddelas i
detta syfte har sträckt sina verkningar
också till de rörelseidkande familjebolagen.
Utskottet förordar en ytterligare
diskriminering av dessa företag. Enligt
det föreliggande förslaget skulle den, som
verkar i ett rörelseidkande familjebolag
och som offrar all sin tid och energi åt
företaget, i motsats till sina medarbetare
förmenas rätt att med användande av
företagets pensionsstiftelse säkerställa
sin egen och sina efterlevandes ålderdomsförsörjning,
och detta allenast av
den anledningen att han tillika äger huvudparten
av aktierna i bolaget. De frågor
det här gäller har redan i praxis
funnit en sådan lösning, att behovet av
ytterligare lagstiftning för förhindrande
av att pensionsstiftelser missbrukas
inte kan anses ådagalagt, helst som de
föreslagna tillsynsbestämmelserna skall
gälla jämväl familjebolagens pensionsstiftelser.
I allt fall är icke någon sådan
fara å färde, att man inte lugnt kan avvakta
resultatet av den pågående utredningen
rörande pensionsstiftelsernas civilrättsliga
ställning och avstå från den
icke minst ur skatteteknisk synpunkt
otillfredsställande bestämmelse som utskottet
i denna del förordar.

Vid utformningen av förslagen i de
tre nu nämnda avsnitten har det stått
klart, att förslagen skulle komma att innefatta
en begränsning av företagens
möjligheter till konsolidering och reservbildning
för konjunkturutjämning.
Frågan om reglerna för avsättningar till
investeringsfonder har därför ägnats särskild
uppmärksamhet, och att de föreslagna
reglerna skulle medföra, att avsättningar
skulle komma att ske i större
omfattning, har tillmätts väsentlig betydelse.
Efter vår mening återstår det
att se, om de i viss mån liberalare reglerna
kommer att leda till en ökad användning
av investeringsfonderna. Kravet
på insättning av 40 procent av medlen
till investeringsfonderna på spärrkonto
kommer, även om det kan finnas
ett visst fog för ett sådant krav, i det
att dessa spärrmedel skulle motsvara

skatten om investeringsfondsmedlen inte
kommer till avsedd användning, att
verka återhållande. Man får nog svårt
att få förståelse för att en sådan spärrkontoinsättning
skall vara erforderlig
annat än i t. ex. mera utpräglade högkonjunkturer.
— Fondmedlen föreslås
nu kunna komma till friare användning,
i det att 30 procent fritt får tagas i anspråk
för investeringar efter fem år. Beträffande
huvuddelen, eller 70 procent,
kommer det fortfarande att råda betydande
ovisshet om när den får tas i anspråk
eller om ett utnyttjande av den
över huvud taget kan komma i fråga.

En viss stimulans har getts genom en
premie som lämnas då medgivande erhålles
att använda fondmedlen. Frågan
är dock om dessa åtgärder är till fyllest.
Viss utfästelse att ytterligare få använda
delar av fondmedlen torde böra tagas
under övervägande. I och för sig synes
det mig inte innebära några större eftergifter.
Det gäller ju nämligen att få
investeringsfonderna allmänt använda.

Frågan om möjligheterna till en resultatutjämning
har under förarbetena för
de nya beskattningsreglerna ständigt hållits
i sikte, och man har övervägt hur
en sådan utjämning skulle vara möjlig
att åstadkomma på annat sätt än det hittills
tillämpade med uppläggande av vissa
reserver i avskrivningsmedel, vid värdering
av varulager m. m. Men företagsbeskattningskommittén
har ej ansett sig
vara i stånd att utarbeta och framlägga
förslag i syfte att nå en resultatutjämning.
Företagsbeskattningskommittén har
därför begränsat sig till att framlägga
förslag till förlustutjämning, som dock
ej vidareförts av departementschefen. Jag
skall be att helt kort få redogöra för hur
dessa frågor tidigare behandlats.

1940 års bevillningsutskott framhöll i
sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 39, att en utredning om rätt till förlustutjämning
med hänsyn till bl. a. frågans
betydelse för näringsföretagens beskattning
snarast möjligt borde åvägabringas.
Under de femton år, som gått
sedan den av utskottet förordade framställningen
till Kungl. Maj:t avläts, har
åtskilliga påminnelser därom gjorts från

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

riksdagens sida, men utan resultat. 1951
års förordning angående ackumulerad
inkomst avser till alldeles övervägande
del andra problem och löser inte frågan
om en förlustutjämning för rörelseidkare
och jordbrukare.

Kungl. Maj:t tycks under alla dessa år
ha ägnat frågan anmärkningsvärt ringa
intresse. Det är mer än anmärkningsvärt
att utskottet, som dock förordar bestämmelser
vilka minskar företagens möjlighet
till resultatutjämning mellan olika
beskattningsår, inte längre tycks anse frågan
angelägen. Utskottet ifrågasätter, om
frågan inte bör lösas i etapper och huruvida
inte en lagstiftning om förlustutjämning,
avseende allenast juridiska personer,
därvid först bör genomföras. Inte
ens ett förslag av denna begränsade omfattning
har dock utskottet begärt att få
till nästkommande års riksdag.

Det måste väl erkännas, att det ej är
rimligt att beskatta en skattskyldig, vare
sig han är löntagare, jordbrukare, rörelseidkare
eller något annat, för mer än
hans verkliga inkomst. Den som under
ett år måste redovisa förlust på sin verksamhet
men inte får dra av förlusten,
till den del den överstiger inkomsterna
under beskattningsåret, från ett annat
års inkomst, blir obestridligen föremål
för en orättmätig beskattning. Det är en
billig begäran, att man rättar detta missförhållande
nu — inte någon gång i
framtiden. År det inte på tiden att det
verkligen blir någonting gjort?

Företagsbeskattningskommittén var för
sin del enhällig därom och ense om att
en lagstiftning rörande förlustutjämning
för juridiska personer omedelbart borde
komma till stånd. Fn minoritet ville dessutom
medtaga enskilda rörelseidkare.

Flertalet remissinstanser tillstyrkte förslaget
och ansåg, att detta inte borde begränsas
till enbart juridiska personer.
Från en del myndigheters sida invändes
emellertid, att författningsförslaget, såvitt
angick de juridiska personerna, öppnade
vissa möjligheter till skatteflykt
utan att dock något uppslag till spärrregler
för förhindrande av de befarade
missbruken antyddes. När man läser finansministerns
yttrande kan man inte

undgå att få det bestämda intrycket, att
han söker göra det bästa möjliga av dessa
invändningar och att konstruera upp
skäl för ytterligare uppskov. Hans olust
mot att rätta till orättfärdigheten genomsyrar
hela yttrandet, och han gör ingen
antydan om hur den påtalade möjligheten
till skatteflykt bör avhjälpas. Denna
brist är nu emellertid avhjälpt på ett
fullt tillfredsställande sätt i det författningsförslag
reservanterna framlägger.
Jag får hänvisa till innehållet i reservationen.

Finansministerns negativa inställning
är svår att förstå. Jag vill inte tro, att
den är grundad på samma olust som på
fiskalt håll möjligen råder gentemot t. ex.
den lagstiftning angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst,
som riksdagen beslöt 1951. Denna
lagstiftning vållar vid taxeringen en hel
del arbete »som inte ger någonting». Om
arbetet inte tillför det allmänna ökade
inkomster skulle det ju kunna anses mer
eller mindre meningslöst. Detta skulle
då vara ett utslag för den uppfattningen,
att taxeringens uppgift inte är att åstadkomma
en likformig och rättvis skatteavvägning
och att söka rätta till
orättvisor i taxeringen åt båda hållen,
utan endast att verka för en ökning av
det allmännas inkomster. En sådan uppfattning
kan givetvis inte alls godtagas.
Det är beklagligt, att de väl genomarbetade
förslag vi framlagt bemöts med alla
möjliga invändningar och t. o. in. klart
felaktiga påståenden, såsom att erfarenheterna
från utländsk lagstiftning närmast
är av negativ art. Utvecklingen går
ju i rakt motsatt riktning. Det finns klara
och påtagliga belägg härpå.

Som ofta är fallet, då man inte vill
medverka till en sak, söker man också
betäckning bakom den här i kammaren
tidigare omnämnda fullständighetsivern.
Det förslag som reservanterna i utskottet
framlagt skapar möjlighet att för de i
praktiken allmännast förekommande fallen
få förluster utjämnade — förutom
för juridiska personer —• för bokföringsskyldiga
rörelseidkare och de jordbrukare,
som redovisar sin inkomst enligt
bokföringsmässiga grunder. Begräns -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

ningen är naturligtvis motiverad av kravet
på kontroll. Det är riktigt, att behov
av förlustutjämning även föreligger beträffande
andra förvärvskällor. Jag har
dock svårt att tänka mig, att den i praktiken
kan få någon betydelse för vanlig
tjänsteinkomst, men däremot för s. k.
tillfälliga inkomster och framför allt för
förvärvskällan »annan fastighet». Även
när det gäller dessa förvärvskällor måste
man dock för vinnande av erforderlig
kontroll binda avdragsrätten vid viss
bokföringsskyldighet, och därför krävs
i dessa delar ytterligare utredning. Någon
sådan behövs däremot inte till den
del frågan blivit löst genom det vid reservationen
fogade författningsförslaget.
Mot de befarade missbruken har förslaget
gjorts vattentätt.

Säkerligen kan den författning, som vi
förordar, i andra avseenden kompletteras
och förbättras, och vi emotser gärna
till en kommande riksdag de förslag i
denna riktning, som befinns påkallade,
men en del av de mest trängande problemen
har reservanterna löst, och det är
ej rimligt att längre förhala en partiell
lösning av frågan.

Vad resultatutjämningen beträffar har
denna på ett till synes tillfredsställande
sätt lösts för skogsägarnas del, vilka därigenom
skyddas från de värsta verkningarna
av den hårda progressionen i beskattningen.

Frågan hur liknande skydd skall beredas
andra skattskyldiga, som blir föremål
för progressiv beskattning, kräver
en snabb lösning. Särskilt är detta fallet
beträffande de enskilda rörelseidkarna,
för vilka problemet genom en
eventuell begränsning i avskrivningsoch
värderingsreglerna med därav följande
ökade variationer i inkomsterna
får ökad aktualitet. Eftersom variationerna
i rörelseinkomsten inte, i motsats
till vad fallet i allmänhet är för skogsägarna,
står i relation till de kontant
influtna intäkterna, är frågan för rörelseidkarnas
del än mer trängande och
måste lösas efter andra linjer än för
skogsägarna. Det är ej tillfredsställande,
att en så brådskande och betydelsefull

fråga begraves hos en av andra arbetsuppgifter
överhopad kommitté. Den kräver
ett särskilt utredningsorgan, som
helt kan ägna sig åt denna uppgift.

Herr talman! Jag skall nu inte längre
ta kammarens tid i anspråk, och jag beklagar
att jag så länge gjort detta, men
jag har ändå försökt att begränsa mig.
Den fråga vi behandlar är en stor fråga;
jag avser därmed ej blott att det är eu
fråga av djupt ingripande betydelse utan
också att den omfattar så många viktiga
problem, som ej kan avfärdas alltför
snabbt, om det skall finnas några
utsikter att kunna ge lekmännen ett så
fullständigt underlag, att de själva kan
bilda sig en uppfattning.

Innan jag slutar får jag säga några
ord om skattesatsen. Egentligen skulle
jag på denna punkt helt kort ha kunnat
nöja mig med att relatera övervägandena
i företagsbeskattningskommittén. Där behandlade
vi frågan mot bakgrunden av
att finansministern i direktiven klart
uttalat, att han med översynen av skattereglerna
inte avsett att åstadkomma en
skatteskärpning. Med klar insikt om att
de av kommittén föreslagna reglerna
kommer att innebära en viss skatteskärpning
övervägde man allvarligt att
föreslå en viss reduktion av skattesatsen.
Om enighet hade nåtts i de olika
avsnitten för en lösning efter de linjer,
som nu framlagts för slutligt godtagande,
hade sannolikt kommittéförslaget gått
ut på en sänkt skattesats.

Under diskussionerna har man vidare
gått ut från en allmänt omfattad uppfattning
på två punkter, dels att beskattningen
å företagen liksom för de enskilda
nått en sådan höjd, att en ytterligare
påbyggnad vore olämplig, dels också, såsom
det konstateras i företagskommitténs
betänkande, att en variation av
skattesatserna i konjunkturpolitiskt syfte
vore en åtgärd, som ej kunde anbefallas.
Detta låtsar man ej alls om nu.

Departementschefen gör i den nu föreliggande
propositionen ett uppseendeväckande
uttalande om att skattereglernas
utformning och skattesatsen ej har
något direkt samband. Detta strider mot

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

den uppfattning, som tidigare hävdats.
Trots detta har någon motivering ej givits
för den nu helt omlagda kursen.

Innan den nu ifrågavarande propositionen
slutbehandlats i riksdagen, har
finansministern framlagt en ny proposition
med förslag om en höjning av
skattesatsen för företagen med 25 procent
utöver vad som förut har gällt. Detta
ställer ju allt på huvudet, och de regler,
som vi nu här behandlar och som
utarbetats av företagsbeskattningskommittén,
saknar nu helt något verkligt underlag.
I dag får vi dock taga ställning
till skattereglerna och räkna med att de
blir tillämpade under i övrigt oförändrade
betingelser, alltså med en oförändrad
eller senare sänkt skattesats. Rimligen
hade i detta sammanhang frågan
om skattesatsen bort tagas upp till
prövning. Nu blir vi satta i det läget,
att vi får pröva skattesatsen vid ett annat
tillfälle, och det kan ju inte vara en
god ordning.

Herr talman! När man på politiskt
håll får del av näringslivets starka betänkligheter
och varningar för de nya
skatteskärpande reglerna, så möter man
kritiken med lugnande uttalanden om
att det inte är anledning att räkna med
att påfrestningarna blir större än att
de säkert kan bäras av vårt näringsliv.
Att man inriktar praktiskt taget alla åtgärder
i konjunkturpolitiskt hänseende
mot näringslivet bestrider man, och man
söker i stället göra gällande, att man
från politiskt håll egentligen visar stor
förståelse för att främja näringslivets
utveckling och att man allvarligt strävar
efter att skapa ett näringsvänligt klimat.
Vad som därmed åsyftas är inte
lätt att förstå, alldeles särskilt i dessa
tider! Raka motsatsen är ju vad som
i verkligheten göres.

Till sist skulle jag vilja säga, att de
som nu går in för att lägga alla dessa
nya belastningar på näringslivet handlar
ungefär som den bilist, som vid en
järnvägsövergång kör vidare mot rött
ljus och som söker övertyga sig själv
om att det inte är anledning att tro på
stoppsignalen.

Herr talman! Med detta ber jag att

få yrka bifall till reservation 1), som
är avgiven till bevillningsutskottets utlåtande
av herrar Spetz, Söderquist och
mig i denna kammare.

Häri instämde herr Ewerlöj (h).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Min kontakt med företagsbeskattningen
har huvudsakligen
skett i samband med arbete i taxeringsnämnder
och prövningsnämnd, och därför
är det ju helt naturligt att min uppfattning
om föreliggande förslag tar åtminstone
någon färg av denna erfarenhet.
Jag skulle allra först vilja peka på
att de regler, som vi för närvarande har,
ur taxeringsteknisk synpunkt är de enklaste
tänkbara. När man säger att de nya
bestämmelserna i det avseendet inte avviker
så särskilt mycket härifrån, kan
jag för min del inte förstå denna synpunkt.
När det gäller avskrivning på inventarier
och maskiner kommer nu att
uppstå svåra gränsproblem, då man skall
avgöra vad som skall räknas som reparationer
och ersättningsanskaffningar
och vad som skall räknas som nyanskaffningar.
Sådana avgöranden är inte
erforderliga vid ett system med fri avskrivningsrätt.

Jag ämnar inte här gå in på några detaljer.
Det har herr Wehtje med sin
sakkunskap från företagsvärlden och
från företagsbeskattningskommittén redan
gjort. Jag skulle dock vilja anlägga
några allmänna synpunkter på den föreliggande
frågan. Det är främst två områden
som här intresserar, nämligen
den fria avskrivningen och varulagervärderingen.

Det förklaras att syftet med de föreslagna
beskattningsreglerna icke är fiskaliskt.
De är inte avsedda att skärpa
företagsbeskattningen men skall verka
konjunkturutjämnande genom att avskrivningsrätten
begränsas under högkonjunktur
för att sedermera eventuellt
vidgas under en lågkonjunktur. Såväl
utskottet som företagsbeskattningskommittén
har också varit ense om att det
inte finns någon anmärkning att rikta
mot en regel om fri avskrivning under

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

en lågkonjunktur eller under vad man
brukar kalla en normal konjunktur. Men
hur kommer nu de föreslagna reglerna
att verka?

De flesta företagen har ju en mer eller
mindre kontinuerlig nyanskaffning.
Efter en längre eller kortare anpassningstid
kommer därför de årliga avskrivningarna
att bli exakt lika stora
vilka regler man än använder. Slutsatsen
måste bli att för dylika företag —
och det är faktiskt det stora flertalet —
blir den konjunkturutjämnande effekten
av de nya reglerna praktiskt taget
ingen. De fall, där man skulle kunna
tänka sig att dessa nya regler skulle
kunna ha någon större inverkan, är givetvis
de fall, när ett företag gör en
större engångsinvestering. Såsom ett exempel
kan nämnas ett rederi, som bara
har ett fartyg. Skillnaden mellan en fri
avskrivningsrätt och de föreslagna reglerna
blir den, att i det förra fallet skulle
företaget, därest vinsten var tillräckligt
stor, ha möjlighet att redan under
det första året avskriva hela anskaffningsvärdet,
medan däremot i det senare
fallet avskrivningen måste utsträckas
över fem år. Det betyder alltså i själva
verket endast att företaget åtnjuter en
skattekredit, som motsvarar ungefär räntan
på skattebeloppet under cirka två år.

Det är alldeles uppenbart att någon
dold reserv inte kan uppstå annat än
tillfälligtvis i fråga om inventarier och
maskiner. De förslits ju undan för undan,
och tillgången försvinner. Annorlunda
är givetvis förhållandet vid värdering
av varulager. Där kan bildas en
dold reserv vid en tillräckligt stor nedskrivning
av varulagret. Men vad är det
för fel däri, vad är det för fel i att inom
företagen bildas stora reserver? Professor
Carsten Welinder säger i en artikel,
som han skrivit i tidningen »Balans»,
att om tillräckligt många företag tillätes
skaffa sig avsevärda skattelindringar genom
att bilda dolda reserver, har detta
kommit landet till godo i form av ökad
produktivitet och en höjd reallön. Det
förefaller mig, som om detta vore ett
mål att sträva emot.

Det finns kanske också anledning att

erinra om det yttrande som Kooperativa
förbundet har avgivit i sitt remissvar
över företagsbeskattningskommitténs förslag.
Det heter däri: »De reserver som
redan finns och de som ytterligare kan
uppsamlas genom konsolideringsåtgärder,
vilka företagen vant sig vid att betrakta
som i högsta grad normala, förvaltas
och användes säkerligen med större
samlad nytta ur produktivitetssynpunkt
i det givna läget av de tusentals
små och stora företagen i vårt land, än
om de flyttas över i det allmännas händer.
»

Jag har, herr talman, med det jag nu
anfört velat antyda min anslutning till
den uppfattning, som herr Wehtje gav
uttryck för, nämligen att de föreslagna
beskattningsreglerna kommer att ha en
mycket obetydlig inverkan om ens någon
alls i konjunkturutjämnande syfte.
Jag vill erinra om att vi redan sedan tre
år tillbaka har en begränsning av avskrivningsrätten
för inventarier utan att
man, såvitt jag vet, kunnat påvisa någon
verkan härav ur konjunkturpolitisk synpunkt.
Beviset för att en sådan effekt
inte uppnåtts är ju de åtgärder som ideligen
måst vidtagas för att stabilisera
konjunkturläget.

Den provisoriska lag om begränsning
av den fria lagervärderingen, som riksdagen
beslöt för ett par år sedan, trädde
heller aldrig i kraft, emedan man befarade
ogynnsamma verkningar hos de företag
som ur sysselsättningssynpunkt tillverkade
på lager. Sådana företag finns
alltid, de finns även i dag. Det är uppenbart
att vad som här föreslås kommer
att i viss mån försvåra för dessa företag
att på detta sätt trygga sysselsättningen
för sina anställda.

Ur taxeringssynpunkt har vi haft som
regel att söka undvika retroaktiv beskattning
av inkomster. Jag vill i det
sammanhanget citera några ord ur den
motion som här i kammaren väckts av
herr Werner. Motionären skriver: »Såsom
en allmän rättsgrundsats vid all lagstiftning
bör beaktas att förhållanden,
vilka uppstått under medgivande eller
skydd av äldre lag, icke bör diskrimineras
genom verkningarna av övergången

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

till eu ny lag.» Jag erkänner villigt, att
den huvudregel, som reservanterna föreslagit,
alltså en nedsättning av den av
Kungl. Maj:t föreslagna gränsen för avdragsrätten,
d. v. s. från 40 procent till
30 procent, inte går fri från samma anmärkning.
Även med en nedvärdering
av lagret till 30 procent uppstår en viss
retroaktiv beskattning av dolda reserver,
som måste tas fram, under övergångsåren,
men reservanternas förslag betyder
dock att företagen får behålla den
del som ligger inom denna marginal.

Herr Wehtje har redan utförligt behandlat
förslagets inverkan ur företagsekonomiska
och samhällsekonomiska
synpunkter. Låt mig bara ännu en gång
erinra om att den produktionsökning,
som vi alla är så glada över och som utgör
grunden för vår höga levnadsstandard
och förmåga att hävda oss i den
internationella konkurrensen, är betingad
av den höga investeringsverksamhet
som förekommit här i landet och av att
investeringarna fortsättes i om möjligt
ökad takt.

Det är ingen tröst vad utskottet skriver
på s. 53: »Även med de skärpningar
av de permanenta reglerna för företagsbeskattningen,
varom förslag nu framlagts,
och med de uppmjukningar, som
vidtagits i andra länder, kommer det
svenska systemet att förbli jämförelsevis
mycket liberalt.» Dessa skärpningar
innebär nämligen att den marginal och
möjlighet, som vi här har att hävda oss
på den internationella marknaden, krymper
samman.

Det har åtskilliga gånger vittnats därom,
att våra möjligheter på den internationella
marknaden är beroende av fortsatt
rationalisering och produktionsökning.
Det är därför ett allvarligt skattepolitiskt
avgörande som riksdagen nu har
att träffa. Det är beklagligt att utskottet
liksom finansministern i så stor utsträckning
bygger sina förslag på den
erfarenhet som man anser sig ha fått
under efterkrigsperioden i vårt land, då
samhällsekonomien givetvis inte kan betecknas
som normal, eftersom den ju
under denna tid varit utsatt för åtskilliga
påfrestningar. Som jag redan tidi (1

Förslå kammarens protokoll 1955. Nr IS

gare har antytt, är det mer än tvivelaktigt,
om man har dragit riktiga slutsatser
av det tillgängliga materialet. Den saken
lämnar jag emellertid därhän. Allvarligare
är att regeringen här synes vilja
slå in på en väg som på längre sikt skulle
försvaga det svenska näringslivets möjligheter
till konsolidering, minska dess
konkurrenskraft och innebära en avtagande
produktion och ett hot mot jämn
och hög sysselsättning.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Wehtjes yrkande.

I detta anförande instämde herr Söderquist
(fp).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Vad som diskuterats mest
i det nu föreliggande förslaget och vad
som upptagit största tiden i de anföranden
som hittills hållits, är förslaget till
ändringar beträffande den fria avskrivningen
av inventarier och den fria lagervärderingen,
bestämmelser som funnits i
de äldre skattereglerna.

Jag vill erinra kammaren om att ifrågavarande
regler tillkom 1928 respektive
1938 efter kriser med en förhärjande
lågkonjunktur, under intrycket av alla
de besvärligheter en inflation dragit med
sig i form av en efterföljande svårartad
depression. Vid utformningen av dessa
regler såg man måhända alltför ensidigt
på de tider man genomlevat och drömde
inte om att vi skulle kunna komma
in i tider av en sådan långvarig högkonjunktur
som vi upplevat under de senaste
tjugo åren.

Vi har för närvarande full sysselsättning,
en produktion till den 6ista kronan
och den sista arbetaren. Alla produktiva
krafter inom samhället är sysselsatta,
och så har det varit under en
mycket lång period; vi har, som någon
sagt, byggt till sista tegelstenen och sista
muraren. Därför liar vi mött helt andra
problem än dem som sysselsatte skattelagstiftarna
1928 och 1938. Vårt näringsliv
har haft en överexpansion, som hotat
att »spränga ångpannorna».

Då man velat undersöka möjligheterna
att till äventyrs genom ändrade skatte -

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

regler dämpa denna överansträngda högkonjunktur,
har man frågat sig, om det
inte vore lämpligt att något begränsa de
vinstreglerande dispositioner som företagen
tack vare skattelagstiftningen kan
göra. Framför allt består dessa kanske
däri, att man alltjämt kan nedskriva lagren
fullständigt obegränsat. Detta ger givetvis
mycket stora möjligheter till ökade
investeringar både i lager och i inventarier.
Man bar också kunnat omedelbart
och fullständigt avskriva anskaffade
inventarier. Att staten genom
utebliven beskattning betalar hälften av
en investering har kanske utgjort en
sporre till investeringar, som möjligen
inte varit fullt motiverade.

Vidare har man haft möjligheter att
avsätta medel till pensionsfonder och
personalstiftelser, något som ju i och för
sig är ytterst värdefullt. Måhända har
detta i viss utsträckning gjorts så, att
det verkat, som om det inte varit alltför
noga med huruvida dessa pengar använts
för sitt ändamål eller inte. Det är
emellertid uppenbart, att avsättningarna
till dessa fonder och stiftelser har
samlat väldiga mängder pengar inom företagen,
pengar som kunnat locka till en
investeringsökning utöver vad samhället
egentligen orkat med.

Detta har gjort att vi, med inflationen
lurande bakom knuten i vårt fullsysselsättningssamhälle,
har måst överväga
huruvida man inte skulle kunna finna
regler som bättre än de gamla skattereglerna
från 1928 och 1938 kunde möta
de växlande konjunkturerna och de genomgående
mera goda konjunkturer, som
man strävar att skapa och bibehålla. Vi
lever inte längre i en gammalliberal tid,
då man kunde tro på och lita till något
slags ekonomisk försyn och hoppas, att
allting reder sig. Under äldre tider med
liberal ekonomi har vi övernog fått erfara,
vart det egentligen leder, när man
litar till ett låt-gå-system, en ekonomisk
försyn.

Vid en sådan undersökning av lämpliga
åtgärder för en bättre anpassning
efter det samhälle vi lever i •— ett samhälle
som är helt annorlunda än det
svenska samhället under de 30 första

åren av detta sekel — har man kommit
till uppfattningen, att det skulle kunna
vara ytterst önskvärt att i botten av ett
system med olika åtgärder för att möta
inflationshotet lägga bättre avpassade
skatteregler, som sedan kunde utbyggas
med hänsyn till de skiftande behov som
kan uppkomma. Uppenbart får man därvidlag
inte bortse från att skattereglerna
bör i möjligaste mån tillåta och främja
en konsolidering inom företagen, dock
inte i sådan utsträckning, att företagen
lockas att genomföra alltför inflationsdrivande
åtgärder.

Men det kan bli dåliga konjunkturer
och starka depressionstendenser. Vi kan
kanske bemästra dem i vad det gäller
vårt eget land, men det kan komma depressionstendenser
utifrån, och vattnen
runt våra kuster är inget skydd i det
avseendet. Därför är det naturligtvis
nödvändigt också med hänsyn till den
konkurrens, som det svenska näringslivet
måste utkämpa med främmande
länder, eftersom vi i så hög grad är
hänvisade till export, att vi ser till att
en konsolidering och rationalisering av
vårt näringsliv i olika avseenden ständigt
och jämt kan pågå och tryggas.
Men det är en avvägning av dessa å ena
sidan konjunkturpolitiska och å andra
sidan företagsekonomiska synpunkter
som bör eftersträvas, så att man på
längre sikt kan vinna en sund ekonomisk
utveckling i vårt land.

Den fria avskrivningen på maskiner
har ju aldrig varit avsedd att utgöra en
ögonblicklig och fullständig avskrivningsrätt.
En sådan avskrivning har
emellertid skett i mycket stor utsträckning.
Riksdagen har under tidigare år
vid flera tillfällen reagerat starkt mot
detta. De myndigheter, som haft att yttra
sig över det nu föreliggande förslaget,
har reagerat mot den utveckling av
den fria avskrivningen, som har skett.
Vi har också under de tre senaste åren
måst avskaffa den fria avskrivningen
och begränsa avskrivningsrätten till 20
procent på de nya inventarierna.

Vad det nu gäller är som sagt ett avvägande.
Inom kommittén har man ansett
—• och regeringen och sedermera

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

bevillningsutskottet har haft samma mening
— att man genom denna 30-procentsregel,
om vilken förslag nu föreligger,
kan vinna relativt snahha avskrivningar.
Hur gamla eller hur långlivade
inventarierna och maskinerna än
må vara, är de avskrivna och kan avskrivas
under en period av fem år. I
och med att man gör det, och det gäller
inventarier med längre livsmöjligheter,
konsoliderar sig självfallet företagen
och gör besparingar. Genom en sådan
snabbavskrivning kan man också ta en
viss hänsyn till återanskaffningsvärdet.
Därtill kommer att treårsinventarier
helt och hållet och omedelbart kan avskrivas.
Men vidare finns den bestämmelsen,
att man får göra en avskrivning,
inte med 20 procent årligen —
om man inte vill använda det systemet,
vilket är möjligt — utan omedelbart
med 30 procent av det bokförda värdet
och ett följande år med 30 procent av
återstoden. Det betyder att under de två
första åren en avskrivning kan ske med
över hälften av värdet av anskaffade
maskiner och inventarier och under de
tre första åren med upp till två tredjedelar
av värdet. Genom denna snabba
initialavskrivning stimuleras företagen
att sätta i gång investeringar. Med denna
avskrivning på 30 procent eller under
de två första åren med litet över 50
procent tvingas man emellertid till ett
starkare övervägande. Staten betalar ju
bara hälften av 30-procentsavskrivningen
och hälften av 50-procentsavskrivningen,
medan med den fria avskrivningen
alltsammans omedelbart kunde
avskrivas, av vilket staten betalade hälften.
Det är ju uppenbart, att detta
system framtvingar, att man väljer de
mest räntabla avskrivningarna, att man
väljer de ur rationaliseringssynpunkt
nödvändigaste investeringarna och alltså
de i fråga om angelägenhetsgraden
främsta investeringarna -— vi får hoppas
att vårt näringsliv väljer dem.

Hur skulle detta system verka i tilllämpningen?
Det är svårt att ställa
prognoser. Vi får räkna med hur det
skulle ha verkat under tidigare år. Det
har gjorts eu undersökning för åren

1938—1951. Jag tar som exempel två
företag. Det ena företaget har gjort avskrivningar,
som enligt de nya bestämmelserna
skulle ha blivit 17 miljoner
kronor mindre än enligt den fria avskrivningens
regler. Men av dessa 17
miljoner kronor — det är ju här fråga
om mycket pengar — hade avskrivningar
för 13 miljoner kronor gjorts under
åren 1949, 1950 och 1951, alltså under
år som varit utomordentligt utpräglade
högkonjunkturår, då investeringarna behövde
begränsas. Man kan inte komma
ifrån, att begränsningen av investeringarna
inom samhällslivet vid inflationstryck
är ett av de viktigaste problemen
när det gäller att reglera vårt ekonomiska
liv så, att vi kan undvika inflationsrisker.
Och för detta företag gällde
det ju att just under de mycket utpräglade
högkonjunkturåren investeringarna
begränsades.

Det andra företaget hade gjort faktiska
avskrivningar för 22,5 miljoner kronor.
Om det nu föreslagna systemet hade
tillämpats, skulle avskrivningarna ha
minskats med 4 miljoner kronor. Detta
belopp skulle helt ha fallit på åren 1949,
1950 och 1951. Jag tycker att detta uppenbart
vittnar om att de föreslagna bestämmelserna
skulle för dessa två typföretag
ha verkat dämpande, inte under
vanliga år, utan under högkonjunkturår,
och det är under dessa år som man
vill försöka dämpa investeringsverksamheten.

Jag tror därför, herr talman, att det
system, som här är föreslaget, liar och
kommer att få de konjunkturpolitiska
verkningar, som är avsedda och som ur
allmän synpunkt är önskvärda, under
det att det däremot på längre sikt inte
kommer att dämpa investeringsverksamheten
inom näringslivet.

Reservanterna håller ju undantagslöst
på den fria avskrivningen. Motsatsen
iir den bundna avskrivningen. Den
bundna avskrivningen har hittills gällt
för alla dem, som måst lägga upp planer
för avskrivning av olika maskiner,
olika inventarier efter deras livslängd
och som bär att avskriva värdet med en
femtedel eller eu tiondel eller annan del

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

för varje år —- det har varit maximalt.
Det är nu inte tal om att införa den
bundna avskrivningen. Tvärtom är det
här tal om att införa ett sådant system,
att enskilda rörelseidkare, som har ordnad
bokföring, så att den med tillräcklig
noggrannhet kan kontrolleras, kan slopa
den bundna avskrivningen och även
de övergå till 30-procentsregeln. Det
kommer alltså att bli bättre villkor för
den stora massan av enskilda företagare
och enskilda rörelseidkare här i landet.
Dessa enskilda företagare kommer således
att kunna göra avskrivningar, som
är bundna av bokslutet men som till en
viss grad är fria.

Jag tror att det svenska systemet —
även det här föreslagna systemet —
måste betraktas såsom synnerligen liberalt.
Det förhåller sig nog på det sättet,
att man i främmande länder ser med en
viss avund på detta system, och de
svenska företagarna kommer att på denna
punkt ha det gynnsammare än sina
konkurrenter ute i världen.

Detsamma skulle kunna sägas om varulagervärderingen.
Den har ju varit
fullständigt fri och är i dag fullständigt
fri. Detta har lett till att man på sina
håll nedskrivit varulagren långt under
vad som egentligen varit avsett. Man
har räknat med att man skulle nedskriva
lagren med hänsyn till god köpmannased.
När bestämmelserna om varulagervärderingen
kom till stånd under
1920-talets slut, nedskrevs lagren med
hänsyn till god köpmannased. Sedermera
har begreppet god köpmannased utvecklats
dithän, att man kan nedskriva
lagren till praktiskt taget ingenting. När
det görs jämförelser mellan vårt land
och utlandet, vill jag erinra om ett tillfälle,
då en betydande företagsledare i
en offentlig diskussion nämnde, att han
från sina affärsvänner — jag vill minnas
att det var i England — fick förfrågningar
om hur han egentligen värderade
och bokförde sina lager och sina
inventarier. De förstod sig inte på
hans värdering, och han måste säga att
de svenska reglerna var sådana, ty vad
som var fullständigt obegripligt för en

engelsman och för en engelsman verkade,
som om det bedrevs något skoj med
svenska staten, var just vad man här i
landet kallade »god» köpmannased. När
man i främmande länder, exempelvis i
Danmark, har diskuterat möjligheterna
till nedskrivning av lagren, har ingen
vågat gå så långt som propositionen här
gör, nämligen ned till 40 procent av
lagrens värde. Man har stannat betydligt
högre —■ vid 70 procent eller någonting
sådant — och ändå har man
ansett det skulle vara ett utomordentligt
framsteg. Men här skriar näringslivet,
som om man satte dolken i dess hjärta,
om man skulle medgiva en nedskrivning
till 40 procent, trots att det är en nedskrivningsprocent,
som övergår de mest
spända förväntningar i främmande länder,
där man står alldeles fjärran från
möjligheten att nå det målet. Det är inte
att undra på att man blir litet misstänksam,
när varningssignalerna höjes
från näringslivets sida.

Men våra nuvarande lagervärderingsregler,
som tillämpats långt utöver vad
som var avsett, har naturligtvis, som
sagt, sin betydelse för företagens konsolidering
och kapitaluppbyggnad och för
möjligheten till resultatutjämning inom
företagen. Det är alldeles uppenbart,
och därför bör man vid fastställandet
av fixa nedre gränser för avskrivningen
framskrida med en viss varsamhet.
Striden står också egentligen om huruvida
lagren skall få nedskrivas till 30
procent eller om man skall stanna vid
40 procent, vilket innebär en nedskrivning
med 60 procent.

Hur skulle detta verka? Det sägs att
det skulle bli mycket varierande skatter,
om de föreslagna nya skattereglerna tilllämpades
till deras yttersta gräns. På
det sättet kan man konstruera fram de
skillnader i skattebeloppen för de enskilda
företagen, som den förste talaren
här nämnde, men det är, som sagt, under
den förutsättningen, att reglerna
tillämpas till den yttersta gränsen och
utan hänsyn till alla andra omständigheter
som här kan inverka. Det är därför
inte realistiska exempel utan kon -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

struerade, som gott kunde åsättas rubriken:
»Så målar jag, ty så roar mig att
måla.»

Man säger också, att om varulager,
som är nedskrivna under 40 procent, nu
skall ånyo uppskrivas till 40 procent,
kommer det fram en vinst, som skall beskattas.
Det är uppenbart att det blir så,
men det blir aldrig aktuellt för den stora
mängden av enskilda näringsidkare.
För de tusentals eller kanske hundratusentals
små rörelseidkare, som den föregående
talaren nämnde, betyder detta
ingenting, eftersom de inte har sina
varulager nedskrivna till 40 procent.
Genomsnittligen är nedskrivningsprocenten
betydligt lägre och rör sig omkring
50 å 55 procent. Varulagren är
alltså i genomsnitt nedskrivna till 45 å
50 procent. För den stora mängden av
företagare blir det därför inte fråga om
någon uppskrivning av varulagren och
därmed följande extra beskattning. Däremot
kan så bli fallet för de större och
äldre företag, som har den största bärkraften.

Vid företagen undersökning har det
befunnits, att av 136 större grosshandelsföretag
36 skulle bli beskattade vid
uppskrivning av lagren, medan återstående
100 företag inte skulle bli berörda.
Av 196 detaljhandelsföretag skulle 46
drabbas av beskattning till följd av uppskrivning
av lagren men däremot inte
återstående 150 företag. Även om man
medräknar de största företagen, blir det
således bara 20 å 30 procent som drabbas
av den ökade beskattningen. Nu
vill man som alltid skjuta framför sig
de små företagen, och det är klart, att
om en hel hord av småföretagare skulle
bli berörda av ändringsförslaget, skulle
det vara någon mening i att göra det.
Men nu är det de stora och väl konsoliderade
företagen, som står bakom kritiken
mot förslaget och håller i trådarna,
och inte de små företagen, som inte berörs
av förslaget, som de stora företagen
vill stoppa.

Jag vill erinra om att förslaget iir så
utformat, att det ger fullständig trygghet
mot prisfallsrisken. Det är ytterst
få företag, som har en prisfallsrisk, som

överstiger den till 40 procent medgivna
nedskrivningen av lagren, sedan avskrivning
på grund av inkurans i förekommande
fall ägt rum. Det är främst
prisfallsrisken man här har att tänka
på, och för den är praktiskt taget alla
företag skyddade. Enda undantaget skulle
kunna vara företag med stapelvaror
och råvaror med starkt varierande priser,
men därvidlag har man föreslagit
den regeln, att för dessa varor—-gummi,
bomull och kol och vad det nu kan vara
— får man utgå från det lägsta priset
under en tioårsperiod och nedskriva detta
värde till 70 procent. Med den hjälpregeln
kommer det inte att finnas någon
egentlig risk för företagen, och när det
desslikes finns en möjlighet till ytterligare
nedskrivning för det fall, att ett
starkt prisfall eller risk för sådant kan
påvisas, är risken praktiskt taget utesluten.

För vissa företag kan det ändå sägas
bli en betydande extraskatt. Man har ju
räknat ut att vid väsentligen de större
företagen inom industri, grosshandel och
detaljhandel en summa på omkring 650
miljoner kronor skulle framdragas i
skatt på ett beskattningsunderlag ungeför
dubbelt så stort. Men hur har dessa
vinster uppkommit? De har inte uppkommit
uteslutande på det sätt, som
från det hållet gjorts gällande, nämligen
att företagen legat med lager som
inte har skrivits upp, medan priserna
undan för undan har stigit. Vinsterna
har också uppkommit på det sättet, att
en stor del av de lager, som man har
haft, undan för undan har skrivits ned,
varigenom motsvarande belopp undandragits
från beskattning. Dessa lagervärden
har alltså uppstått, inte genom
att priserna har stigit, utan genom företagens
egen åtgärd att skriva ned dem
synnerligen lågt. På företagarhåll har
det ju alltid förr talats om att det bara
var en fråga om vid vilken tidpunkt
dessa lagervärden skulle tagas fram till
beskattning. De stora industriföretagen
är emellertid, om inte eviga, så i alla fall
mycket långlivade, och det blir därför
egentligen aldrig fråga om att ta fram
dessa reserver till beskattning. Men man

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

har som sagt alltid predikat om att så
skulle ske, och nu kommer en del av
dem, som delvis uppstått genom nedskrivning
så långt som under 40 procent,
att krypa fram och tas till beskattning.
Det kan inte vara annat än i överensstämmelse
med den försvarsjargong,
som man förut utvecklat för de fria avskrivningsreglerna,
att man nu ser verkligheten
i ögonen: nu kommer en del av
dessa värden att tas till beskattning.

Av dessa 1 300 miljoner kronor är nu
reservanterna färdiga att omedelbart
pruta hälften. De säger att hälften av
beloppet utgöres av orealiserade värdestegringsvinster
som ligger i lagren, och
detta bör inte beskattas. Hur vet man
att detta utgör hälften av beloppet? Hur
vet man vad som är det ena och vad
som är det andra? Det betydelsefulla
härvidlag är närmast det, att om dessa
belopp skall tas till beskattning, bör det
ske vid en sådan tidpunkt att företagen
kan ordna för denna extra beskattning.
Det gäller dock de stora och bäst
konsoliderade företagen, de som har de
största likvida resurserna. Man har nu
föreslagit en rätt lång övergångstid —
under en femårsperiod kan dessa summor
tagas fram till beskattning.

Om de nu över huvud taget kommer
fram till beskattning? Kom ihåg, mina
damer och herrar, att företagen i stor
utsträckning är utrustade med utomordentligt
skickliga skatteexperter. Ju större
företaget är, desto skickligare är dessa
experter, som den svenska staten har
varit så snäll att uppfostra inom sina
skattedomstolar och på annat sätt inom
sin förvaltning och som till och med
bevillningsutskottet i stor utsträckning
varit med om att uppfostra. När nu dessa
skickliga skatteexperter har valt sig
andra herrar, som de trofast och utomordentligt
skickligt tjänar, så kommer de
säkert att medverka till att dessa belopp
inte annat än i mycket ringa grad
kommer att framdragas till beskattning.

Företagen har bl. a. den möjligheten
att avsätta belopp till pensionsstiftelser,
och det tycker jag att vi bara har att
välsigna — det är till de anställdas favör.
Under 3 ä 4 år har avsatts minst

2 miljarder kronor till pensionsstiftelser.
Om företagen under denna femårsperiod
avsätter någon miljard kronor
till detta ändamål, är det bara till gagn
för de anställda, och så behåller företagen
beloppet som arbetande kapital i
sin rörelse. Staten har inga fiskaliska
intressen att bevaka i detta sammanhang.

Företagen kan också avsätta pengar
till sina investeringsfonder, att utnyttjas
i de besvärliga konjunkturer som
kan komma. De, som ömmar för att vi
skall bibehålla de gamla avskrivningsreglerna,
har ju som motivering just att
man måste se till att man kan möta lågkonjunkturer.
Om nu hjärtat fortfarande
bultar varmt för denna sak — vilket
jag tror att det gör på många håll,
om också inte på alla — avsätt då en
del av dessa miljoner till investeringsfonderna!
För närvarande har bara avsatts
ungefär 250 miljoner kronor, en
spottstyver att möta en lågkonjunktur
med. Avsättes en del av de vinster, som
annars skulle tas till beskattning, till
investeringsfonderna, så behålles också
dessa pengar till större delen inom företaget
och har inte definitivt utlämnats
till beskattning.

Jag tror därför inte att de föreslagna
nya reglerna för varulagervärdering är
till skada för företagen. Tvärtom tror jag
att de på lång sikt är förmånliga ur
samhällets synpunkt och därmed också
ur företagens synpunkt, ty dessa lever
dock inte ett liv utanför samhället. Det
är både ur samhällets och ur företagens
synpunkt lyckligt, att dessa konjunkturreglerande
åtgärder införs.

Vad beträffar investeringsfonderna
var vi eniga inom kommittén. Nu har
ändå en reservation avgivits vid utskottsbetänkandet.
Kommittén ville stimulera
avsättningar till investeringsfonderna
för lågkonjunkturer genom att företagen
efter fem år fullt fritt skulle få
använda upp till en tredjedel av fonden
till investeringar inom företaget.
Man skulle kunna samla ihop en hel del
årsavsättningar och efter sju eller åtta
eller nio år använda dem till investeringar
inom företagen. Vi trodde att

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

man därigenom skulle åstadkomma en
stimulans. Propositionen har sedermera
kommit med en extra stimulans. När företagen
på myndigheternas order använder
medlen för investering under
sämre konjunkturer, får de göra ett extra
avdrag på 10 procent, vilket också
innebär en extra anmaning till företagen
att tillvarata möjligheten att avsätta
till dessa fonder för att göra sig beredda
att möta de låga konjunkturer som
kan komma utifrån, vår makt förutan.

Nu har reservanterna föreslagit att
man inte bara skulle få lov att ta 30
procent efter 5 år, utan att man efter
ytterligare 5 år skulle få ta 30 procent
till för företagens investeringar enligt
fritt val. Genom en sådan åtgärd skulle
man emellertid beröva investeringsfonderna
deras egentliga värde då det gällde
att möta svåra konjunkturer. Då skulle
de vara utmjölkade till 60 procent, innan
den tiden kommer. Det skulle endast
kvarstå mindre än hälften.

Jag tror att den uppläggning av investeringsfonderna
som Kungl. Maj:t
har föreslagit och utskottet tillstyrkt är
av den art, att den med litet propaganda
från näringsorganisationernas sida
skulle kunna leda till att vi rustar oss
bättre för sämre tider än vi till äventyrs
hittills har gjort.

Här har också talats om pensionsfonderna.
Jag skall bara säga en enda sak.
Man har sagt, att man inte får göra något
för huvudaktieägare, som är anställda
i företagen. Visst får man göra det.
Man får ta pensionsförsäkringar för huvudaktieägarna,
man kan direkt från
bolaget betala pensioner till huvudaktieägarna,
när de avgått från tjänsten, och
i båda fallen är kostnaderna avdragsgilla.
Bolagen står här i precis samma ställning
som de enskilda rörelseidkarna,
som också får göra avdrag för sina pensionsförsäkringar,
och därigenom blir
ju delägarna i familjebolagen och de enskilda
rörelseidkarna likställda. Den nuvarande
rätten har på sina håll missbrukats
så, att de avsiittningar som man
gjort för pensionering av huvuddelägare
och kanske några andra tjänstemän,
praktiskt taget aldrig kommer till av -

sedd användning utan endast har inneburit
att ett kapital undandragits beskattning
och bevarats inom företaget.
Bara man kan vara säker på att de avsedda
medlen kommer till avsedd användning
för anställda — och beräkningen
sker enligt försäkringstekniska
grunder — finns ju möjligheten att få
avdrag för avsättningarna till pensionsfonden.
Styrkan i det nya förslaget är,
att det understryker att dessa avsättningar
har ett socialt syfte, nämligen
att vara till gagn för de anställda genom
att trygga deras pensioner, och därför
har man gjort vad man kunnat göra i
skatteväg. Sedan erfordras ytterligare
en del bestämmelser, men de får utarbetas
av den kommitté som inom justitiedepartementet
sysslar med de civilrättsliga
reglerna. Med denna framstöt,
först för de skatterättsliga och sedan
för de civilrättsliga reglerna, bör man
kunna dränera den myr — för att använda
ett svagt ord — som avsättningen
till pensionsstiftelserna hittills har
utgjort.

Beträffande resultatutjämningen har
varken kommittén eller regeringen eller
utskottet vågat sig på ett förslag, men
när det gäller en förlustutjämning för
bolag, hade kommittén föreslagit regler.
Detta förslag möttes av en i vissa avseenden
rätt frän och skarp kritik, och
Kungl. Maj:t ansåg att det borde överarbetas,
innan det framlades för riksdagen.
Utskottet har böjt sig för detta
Kungl. Maj:ts ställningstagande, men å
andra sidan uttalar det önskemålet, att
snarast möjligt denna fråga om förlustutjämning
— inte bara för bolag, som
kommittén föreslog, utan även för enskilda
rörelseidkarc —- måtte upptagas
och bringas till någon lösning. I vad
mån detta kan ske i den utsträckning
som utskottet här bär föreslagit, vågar
jag inte ha någon mening om, men
önskvärt är att det göres i den mån det
är möjligt och i den utsträckning det
kan vara rättvist. När det gäller de fysiska
rörelseidkarnas förlustutjämning
är problemet rätt ömtåligt.

Jag tror obetingat, herr talman, att de
åtgärder, som här är föreslagna, skall

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

kunna verka konjunkturstabiliserande.
De kan bli någonting som ligger som
grundval för de åtgärder man vidtager
för att i fullsysselsättningssamhället se
till, att inflationen inte tränger sig över
oss. De ger stora möjligheter till avskrivning
och nedskrivning samt till
fondbildning inom företaget. Vi går inte
här emot rött ljus, som herr Wehtje
sade. När vi genomförde en ny skattelagstiftning
1947, hissade näringslivet
stoppsignaler och signalerade rött ljus,
så att det lyste över landet. Vad har sedan
blivit därav? Vi har haft en utveckling
av vårt ekonomiska liv som vi
aldrig har upplevat i detta land. Vid
alla de åtgärder, som har vidtagits under
den högkonjunktur vi därefter har
haft, har man återigen hissat stoppsignaler
från näringslivets sida, och fortfarande
är vårt samhällsliv statt i lika
stark ekonomisk utveckling. Vi är avundade
av en hel värld och har en bättre
ställning än praktiskt taget något annat
land i Europa. När man så ofta, så träget,
så ideligen visar rött ljus, har trafikanterna
ingen anledning att ta hänsyn
till dessa trafiksignaler.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Det får väl betraktas såsom
ganska naturligt, att en mångårig
ledamot av bevillningsutskottet kan känna
behov av att inför ett så viktigt ämne,
som det vi här sysslar med, ge uttryck
åt sin allmänna inställning. Jag
har dock inte närmast begärt ordet härför
utan för att jag skall bli i tillfälle
att närmare ingå på ett par motioner,
som inte i någon större utsträckning, i
varje fall inte i avsedd utsträckning, har
kommit i åtnjutande av utskottets ynnest.

Den gällande ordningen för företagsbeskattningen
syftar ju till ett befordrande
av en konjunkturutjämnande ekonomisk
politik. Den förutsätter att konjunkturerna
växlar, att en högkonjunktur
förr eller senare ersättes av en försämrad,
mer eller mindre djupgående
lågkonjunktur samt att det därför är av

utomordentlig vikt att företagen beredes
möjligheter till en sådan konsolidering,
att de kan tåla de påfrestningar, som alltid
är förbundna med växlingar i konjunkturerna.
Man har då skäl att ställa
den frågan: Har detta syfte kunnat med
framgång fullföljas? Svaret på den frågan
är inte svårt. Det har på visst sätt
givits av herr Wehtje. Och har icke den
industriella utvecklingen och det ekonomiska
framåtskridandet i vårt land i
väsentlig utsträckning varit ett resultat
därav? Skulle uppbyggandet av produktionsapparaten
och den därav betingade
produktivitetsstegringen, våra möjligheter
att hävda oss på världsmarknaden i
skiftande sammanhang samt vårt folks
allmänna, erkänt höga standard över huvud
taget kunnat uppnås utan denna
ordning och de möjligheter, som därigenom
beretts företagen till anpassning
och konsolidering?

Nu skall beskattningsinstrumentet anpassas
icke till en konjunkturutjämnande
utan till en konjunkturstabiliserande
ekonomisk politik, och detta genom införande
i skattelagstiftningen av permanenta
regler, avsedda att gälla för normala
tider men fotade på konjunkturpolitiska
synpunkter! En sådan ordning
måste framstå såsom oroande, och man
nödgas fråga sig, om det är möjligt, att
ens vår regering kan ha ett så fast grepp
om de skiftande problemställningar och
lägen, som kommer att anmäla sig, att
man icke till sist ställes inför konsekvenser,
motsatta dem som avsetts. Man
vet alltför litet om utvecklingen. Man
kan inte i dag tala om det konjunkturläge,
som råder några månader eller ett
halvår härefter. Även en planreglering
via beskattningen måste sålunda ha
utomordentliga svårigheter att bemästra!

Vidare är det väl så, att syftet med beskattningen
hitintills ansetts vara att hos
medborgarna uttaga de skatter, som erfordras
för täckande av det allmännas
utgifter, att växlingar i konjunkturerna
skall mötas med konjunkturpolitiska medel
samt att, om fråga är om så exceptionella
konjunkturförhållanden, att även
åtgärder på beskattningens område prövas
böra sättas in, dessa måste förutsät -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang.

tas komma att få kortast möjliga varaktighet.

I sammanhanget bör därtill beaktas
att, såvitt jag förstått, intet klarläggande
skett rörande vad som realiter står att
vinna i konjunkturstabiliserande syfte
genom den föreslagna begränsningen av
avskrivningsreglerna. Det presteras ingenting
konkret eller gripbart i det hänseendet.
Man rör sig med allmänna talesätt,
vilkas innebörd icke på något sätt
preciseras.. Utskottsbetänkandet illustrerar
också detta. Skälen för än den ena,
än den andra meningen täcks av utskottsmajoriteten
enbart genom en enkel
hänvisning till att ur konjunkturpolitisk
synpunkt bör det eller får det lov att
vara just så och icke på något annat
sätt. Man gör det alltför bekvämt för
sig för att de slutsatser, som man når
fram till, skall kunna anammas med förtroende.
Man blir dock på sina håll så
gripen eller hänförd därav att allt vad
realiteter heter skjuts i bakgrunden. En
framträdande ledamot av bevillningsutskottet
kan sålunda, tillspord om hur
man skall tänka sig en normal konjunktur,
allvarligt förklara: »Ja, en normal
konjunktur är väl ett konjunkturläge
som ter sig på ungefär samma sätt som
det, vari vi nu befinner oss.» Detta kan
väl inte vara regeringens uppfattning,
men de illustrerar, hur man betraktar
väsentliga ting bland dem, som bär ett
avgörande inflytande på vad vi skall besluta
i dag.

Man har också inom utskottet oförbehållsamt
förklarat, att avsikten med
förslaget är att beskära företagens konsolideringsmöjligheter.
Det uttalandet såsom
uttryck för vederbörandes verkliga
mening är åtminstone ägnat att vinna
tilltro. Ett annat uttryck för denna inställning
ges ofta följande formulering:
vi måste beskära företagens möjligheter
till självfinansiering, vi måste begränsa
likviditeten hos de självfinansierande företagen.
Att man då underlåter att söka
närmare precisera den fara för (ten ekonomiska
politiken, som dessa självfinansierande
företag utgjort och utgör, är
förståeligt. Det är nämligen till sist inte
så liitt att göra det.

ändrade regler för företagsbeskattningen

Sambandet mellan företagens beskattning
och den fria avskrivningsrätten
har städse varit en realitet. Så var fallet
exempelvis 1947, och så bar det varit
i många senare sammanhang. Att resonera
på ett annat sätt är att ställa sakerna
på huvudet.

Vid genomförandet av 1947 års s. k.
skattereform var man på olika håll ense
om att den innebar en utomordentligt
hård belastning för de juridiska personerna.
Reformens tillskyndare, främst
den dåvarande finansministern, ansåg
också denna belastning försvarlig endast
på grund av de konsolideringsmöjligheter,
som den fria avskrivningsrätten
innebar, och denna inställning har
därefter ofta kommit till uttryck. Man
har nämligen förklarat, att någon begränsning
eller beskärning av den fria
avskrivningsrätten icke kunde ifrågakomma
annorledes än i samband med
ett fastställande av nya grunder för eller
ett mildrande av företagsbeskattningen
över huvud taget.

Vår nuvarande finansminister har
också i olika sammanhang hävdat den
uppfattningen. Vid ett tillfälle sistlidet
år yttrade finansministern sålunda här
i kammaren: »Man kan naturligtvis säga
att det varje gång borde ha gjorts ett
övervägande rörande hela bolagsbeskattningen,
men alla har ju väl betecknat
denna begränsning av den fria avskrivningsrätten
som en tillfällig åtgärd, där
det icke i och för sig var nödvändigt
med ett dylikt övervägande. Jag har ju
förutskickat att när vi nästa år skall gå
till en prövning av företagsbeskattningen»
—- det var i fjol detta yttrades -—
»och vad därmed sammanhänger, så
skall denna prövning ske i överensstämmelse
med vad som utlovades år
1947.»

Jag är inte säker på att finansministern
ens själv kan göra gällande att han
nu har förfarit på det sätt, som lian i
det åberopade sammanhanget sade sig
avse.

Med det anförda har jag, såsom jag
från början avsåg, velat antyda min allmänna
inställning till den omläggning
av företagsbeskattningen som de båda

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

regeringspartierna om några timmar
kommer att genomdriva. Det innebär
att jag i allt väsentligt befinner mig på
samma linje som herr Wehtje och att
jag alltså kan instämma i de uppfattningar,
han utvecklade i sitt mycket
klarläggande anförande.

I motionerna 1:458 och II: 568 av
mig respektive herr östlund m. fl. har
hemställts om sådan ändring av kommunalskattelagen,
att till varulager i beskattningshänseende
hänföres inköpta
träd å rot — alltså stämplingsposter.

Med motionerna avses icke avverkningsrätter
i tidigare gängse mening, då
förvärvaren tillförsäkrats rätt att å visst
område tillgodogöra sig därå växande
skog ned till viss angiven minimidimension
eller t. o. m. utan dylik bestämning.
Sådana avverkningsrätter förekommer
numera endast i enstaka fall, då ägaren
av en skogsfastighet överlåter denna till
i regel någon anhörig och därvid för
att reducera köpeskillingen förbehåller
sig rätt till den å visst skogsskifte eller
viss skogstrakt befintliga ståndskogen.

Vad som avses är sålunda å rot utstämplade
träd, vilka individualiserats
genom själva utstämplingen medelst
fastställande av dimension och anbringande
därå av stämplingsmärke. Stämplingen
verkställes, när det gäller skog i
enskild ägo, som regel av någon skogsvårdsstyrelsens
tjänsteman och, när det
gäller statens skogar, av någon domänverkets
funktionär. Förvärvet av stämplingsposterna
sker genom auktions- eller
anbudsförfarande och tiden för trädens
avverkning eller utdrivande bestämmes
till visst eller vissa år, lagligen icke
överstigande fem.

I och med att avtal om förvärv av
stämplingspost, som här avses, träffats,
är avtalet å säljarens sida fullgjort och
förfoganderätten till de utstämplade träden
köparens. Från denna utgångspunkt
måste man finna det naturligt, att de
utstämplade träden bör ingå i köparens
råvarulager för förädling i rörelsen.
Men så anses dock f. n. icke vara fallet.
Denna ordning har synts motionärerna
principiellt oriktig och därtill obillig,
eftersom företagets reella varulager to -

talt sett därigenom icke får nedskrivas
ens till de 40 procent av anskaffningskostnaden,
som annars avses att gälla.

Det av motionärerna aktualiserade
beskattningsspörsmålet torde böra beaktas
även ur andra synpunkter än de
rent skattemässiga. Den fortgående rationaliseringen
på skogsbrukets område
kommer säkerligen att medföra, att ur
kostnadssynpunkt särskilt beträffande
mindre centralt belägna skogar den enskilde
skogsägaren i många fall svårligen
kan förutsättas komma att själv ombesörja
avverkning och utdrivning av
sin skog. Den kommer i stället, i mån
av uttag, att utstämplas och försäljas på
rot till som regel ett skogsindustriföretag
med speciella resurser, maskinellt
och eljest, till sitt förfogande för avverknings
bedrivande. En sådan ordning,
i och för sig naturlig, försvåras
självfallet på grund av den olika behandling
i avskrivningshänseende, som
nu tillämpas för rotstående träd samt
virke, som framforslats till allmän väg
eller flottled. Även ur arbetsmarknadssynpunkt
kan denna fråga anses äga eller
få en icke oväsentlig betydelse. Den
enskildes, särskilt den mindre skogsägarens
benägenhet att icke avyttra sin
skog annorledes än i goda konjunkturer
på trävarumarknaden är naturlig. Med
hänsyn därtill kan ifrågasättas om hinder
av ekonomisk eller annan natur bör
resas mot att hos förädlingsindustrien
ackumuleras förvärv av å rot stående
träd att uttagas under år, då den enskilde
skogsägaren mera sparsamt inlåter
sig på avverkning i egen regi.

Såsom även motionärerna har anfört,
har frågan om gränsdragningen mellan
vad som i beskattningshänseende skall
hänföras till inneliggande lager respektive
kontraherade varor berörts av 1952
års bevillningsutskott i dess av riksdagen
godkända betänkande nr 30, vari
utskottet uttalade, att denna fråga vore
av stor vikt och borde närmare övervägas.

Detta uttalande förefaller, med mitt
sätt att se, vara tämligen främmande för
dem, som svarar för det nu föreliggande
utskottsbetänkande!. Man verkar

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

närmast besvärad av att över huvud
taget behöva diskutera den av motionärerna
väckta frågan. Av »olika skäl» säger
sig utskottet icke i nu förevarande
sammanhang kunna förorda en författningsändring
av den innebörd motionärerna
föreslagit. Endast ett av dessa
»olika skäl» redovisas av utskottet, och
det innebär, att en sådan åtgärd — alltså
en författningsändring — »skulle aktualisera
en omprövning i vissa avseenden
av 1951 års lagstiftning om bokföringsmässig
redovisning av inkomst av
jordbruksfastighet». Jag utgår från att
utskottet därmed menar förordningen av
den 7 december 1951 om skyldighet för
vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag
för taxering. Vi motionärer förstår
icke, vad den åberopade lagstiftningen
har att göra med förvärvarens rätt till
avskrivning å i hans rörelse ingående
varulager. Jag blir därför mycket tacksam
om någon talesman för utskottet
ville närmare angiva, dels vad utskottet
åsyftar härmed, dels också de övriga
med orden »olika skäl» avsedda omständigheter,
som i sammanhanget föresvävat
utskottet.

När utskottet kommenterar motionärernas
»farhågor för att ett godtagande
av propositionsförslagets lagervärderingsregler
skulle i hög grad begränsa
företagens möjligheter att skydda sig
mot prisfallsrisk», bör utskottet icke
bortse ifrån att betydande svårigheter
ofta möter för ett klarläggande i de särskilda
fallen av sådana risker och därmed
också för att få ett därav betingat
yrkande om avdrag godkänt.

Då utskottet vidare i anslutning hårtill
uttalar: »Vad motionärerna väsentligen
åsyftar synes därför vara att de
berörda företagen medges ökade möjligheter
till konsolidering», är detta ägnat
att utlösa tvekan. Vad motionärerna
åsyftar är nämligen, att vid en tillämpning
av de föreslagna avskrivningsreglerna,
som dock innefattar en begränsning
av vad som i sådant hänseende hitintills
gällt, skall icke denna begränsade
avskrivningsrätt ytterligare inskränkas
genom att vissa för förbrukning el -

ler förädling i rörelse anskaffade varor
bildar undantag vid tillämpningen av
denna begränsade avskrivningsrätt. En
sådan ordning har i varje fall ingenting
att göra med principen om jämlikhet i
beskattningen.

Utskottet anför härefter: »Med hänsyn
till att det numera genom den i propositionen
redovisade utredningen klarlagts
att ett samband råder mellan utformningen
av reglerna för företagsbeskattningen
och de konjunkturpolitiska
synpunkterna vill utskottet understryka,
att till en diskussion rörande det i motionerna
aktualiserade spörsmålet självfallet
också hör den angivna problemställningen.
» Jag kan inte medge, att
ens detta är ett relevant resonemang.
Man kan väl näppeligen säga, att ett
ställningstagande till frågan, om huruvida
en viss råvara är av beskaffenhet
att böra och kunna beskattas såsom lager
i allmänhet i avskrivningshänseende,
skall bedömas ur konjunkturpolitiska
eller samhällsekonomiska synpunkter.
Det är närmast ett försök att göra
frågan utomordentligt mycket större än
den är, även om den är av en betydande
räckvidd. Det är något av den obotfärdiges
förhinder och utgör en illustration
till den i det föregående antydda
inställningen att avsikten med propositionens
förslag är att beskära företagens
konsolideringsmöligheter. Jag beklagar
att den inställningen skall behöva
spåras i ett sammanhang som
detta.

Jag har, herr talman, sett mig nödsakad
att så pass ingående som skett
söka belysa den motionsledes aktualiserade
frågans innebörd till förebyggande
av att den i fortsättningen skall behöva
utlösa erinringar av föga relevant
innehåll.

Att frågan göres till föremål för utredning,
innan förslag i ämnet förelägges
riksdagen, saknar motionärerna
ingalunda förståelse för. Denna utredning
får emellertid icke undanskjutas
hur länge som helst. Frågans betydelse
principiellt ocli praktiskt motiverar icke
en sådan behandling.

Jag kommer alt på den förevarande

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

punkten i därför avsett sammanhang
ställa det yrkande, som det anförda avsett
att utgöra motivering för.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det är väl ingen som
har den uppfattningen att investeringar,
inte ens enskilda investeringar, är någonting
ont eller felaktigt. Alla har vi
väl alldeles klart för oss att vi ständigt
måste vidtaga nya och ökade investeringar
för att vi skall kunna hålla den
ekonomiska framstegstakten. Det var därför
ganska onödigt när herr Wehtje här
försökte göra gällande, att man från majoritetens
sida är avogt inställd emot
investeringar. Men å andra sidan är det
väl en lika klar allmän regel, att vi
måste hålla utgifterna i samhället inom
ramen för resurserna. Det betyder att
även investeringarna måste hållas inom
ramen för våra tillgångar.

Jag tillåter mig också att göra en invändning
mot herr Wehtjes upprepade
tal om att de enskilda investeringarna
skulle stå i någon strykklass bär i vårt
land. Det är i själva verket så, att hela
utrymmet för investeringar har vuxit
ganska väsentligt efter kriget, och eftersom
de enskilda investeringarna har bibehållit
sin procentuella andel häri, har
det betytt att utrymmet för enskilda
investeringar reellt sett har ökats.

Visst är det sant att de offentliga investeringarna
också har ökat, väsentligen
på bostadsbyggandets bekostnad.
Men vi vet också att de investeringsökningar
i den offentliga sektorn, som det
är fråga om, är av sådan beskaffenhet
att ingen vill säga att vi inte skulle ha
gjort dem. Det är t. ex. försvaret, utbyggnaden
av vattenkraften, vägarna
och televerket som i stort sett fått tillgodogöra
sig ökningarna, men det finns
också betydande områden av samhälleliga
investeringar som har fått stryka
på foten och som har en mindre andel
av hela investeringsvolymen nu än tidigare.
Jag förstår inte att man skall
fortsätta att ge en skev framställning av
det verkliga läget.

Herr Velander fann det oroande, att

företagsbeskattningen får en konjunkturpolitisk
innebörd. Jag kan inte tänka
annat än att herr Velander har alldeles
klart för sig, att de nu gällande
avskrivningsbestämmelserna från början
har haft en konjunkturpolitisk innebörd.
Som herr Sjödahl påpekade, infördes
dessa bestämmelser om den fria avskrivningsrätten
på inventarier efter erfarenheterna
av 1930-talets konjunkturutveckling
och det konjunkturläge som
var för handen under mellankrigstiden.

Nu befinner vi oss 17 år efter 1938,
i ett helt annat ekonomiskt läge och i
ett samhälle, där det råder full sysselsättning,
vilket i hela Västerlandet betraktas
och eftersträvas såsom en normal
företeelse. I ett sådant samhälle
måste det alltid vara så att marginalerna
är knappa. När resurserna utnyttjas till
den yttersta gränsen, blir det alltid så,
att om det inträffar en snabb efterfrågeökning
leder den till att resursernas
ram pressas. Man kommer utanför, man
skapar prisstegringar och penningvärdeförsämring
och därmed balansrubbningar.
Det är det som den ekonomiska
politiken skall försöka förhindra, och
därför måste den anpassas därefter.

Det är väl ganska naturligt att om
man kommer över i ett sådant läge, måste
man även förhindra investeringarna
att växa mer än vad vi har råd till. Det
kan inte hjälpas att det måste vara så.
Är det inte ganska betecknande, när herr
Wehtje här säger, att i högkonjunkturlägen
lönar det sig bäst att investera?
Ja, visst gör det det! Det är just det
rätta ordet, herr Wehtje: i högkonjunkturlägen
lönar det sig bäst för den enskilde
att investera. Men är det ett samhälleligt
intresse att det skall bli en ökad
investeringstakt i topplägena? Just därigenom
skapar man ju förutsättningar
för en balansrubbning. Därför förstår
väl var och en, att i sådana situationer
uppkommer ett motsatsförhållande mellan
å ena sidan samhället och å andra
sidan den enskilde. För samhället blir
det därför en uppgift att se till att det
blir en dämpning av topplägena. Det är
icke någon naturnödvändig följdverkan,
att man därigenom på längre sikt åstad -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

kommer en minskning av investeringarna.
Det beror ju på om man har möjlighet
att i stället skapa en större investeringsverksamhet
i låglägena än vad
som av sig självt skulle komma fram.

Då säger man kanske: Hur skall man
få till stånd en önskad investeringsverksamhet
i låglägena, om man inte under
högkonjunktur får samla i ladorna? Ja,
det beror alldeles på hur man samlar
i ladorna. Om man samlar i ladorna på
det sättet, att man lägger ned sina besparingar
i inköp av nya maskiner och
ökning av lagren, antingen för sig själv
eller via bankerna för andra, så betyder
detta att reserverna är nedplöjda. Det
blir då inte någon konsolidering, som
kan tas fram för expansion i det läge,
där man önskar att den skall tas fram.
Vill man då ha resurser tillgängliga skall
man gå en annan väg. Då skall man
framför allt gå över investeringsfonderna.
Det är just för det ändamålet som
vi nu för investeringsfonderna har föreslagit
nya bestämmelser, vilka ha gått
så långt som jag tycker det över huvud
taget är möjligt att gå för att dessa fonder
skall fylla sitt syfte. Kan man få
företagens vinster i större utsträckning
avsatta till dessa investeringsfonder, då
har man kommit en bit på den rätta
vägen.

Avskrivningsfrågan är alltså en del av
den ekonomiska politiken. Man kan naturligtvis,
såsom herr Spetz här gjorde,
påstå, att avskrivningarna i det avseendet
icke har någon verkan.. Jag vet ju
nu inte om herr Spetz kan utnämnas till
en absolut avgörande expert på detta
område. Reservanterna har i alla fall
godtagit en uppgift från reservanterna i
företagsbeskattningskommittén, om jag
minns rött, som säger att de vinstdispositioner,
som det här kan bli fråga om,
motsvarar 7 procent av bruttonationalprodukten.
Majoriteten anser att det är
åtskilliga procent för lågt räknat. Men
låt oss gå ut från dessa 7 procent! Vad
kommer vi då till? Jo, vi kommer till
3 miljarder kronor. Om det då är möjligt
för oss, herr Spetz, att genom den
ekonomiska politiken förskjuta läget, så
att man i toppliigena minskar ned pro -

centsatsen från 7 till 6 och i låglägena
ökar den från 7 till 8, så innebär det i
alla fall en förändring av 400 miljoner
kronor. Jag frågar: År detta en obetydlig
siffra? Det är det visserligen, om man
jämför den med bruttonationalprodukten.
Men var och en vet ju ändå, att konjunkturväxlingarna
icke beror på några
våldsamma omkastningar mellan tillgång
och efterfrågan, utan de beror helt
enkelt på förskjutningar på någon procent.

Vi kan som exempel ta dagens läge,
herr Velander. Ökade inte industrien sina
investeringar från 1953 till 1954 med
500 miljoner kronor? Det var just en
sådan där marginalprocent, som hade
sin stora betydelse. Därför skall man inte
komma och säga, att vad vi här föreslagit
inte har någon verkan, ty det har
det visst och sant. Man skall inte heller
försöka säga att det nuvarande läget kan
bemästras med kreditpolitiken, ty det
kan man inte heller fullt ut. Det är alldeles
uppenbart att företagens vinstdispositioner
här spelar en roll, som man
inte kan komma ifrån. Det är nödvändigt
att anpassa företagsbeskattningen
efter det nya läge, som vi kommit in i
efter kriget, på samma sätt som under
1930-talet en anpassning skedde till det
läge, som då rådde.

Med det anförda vill jag också ha bemött
talet om att man inte skall vidtaga
åtgärder för att möta tillfälliga företeelser.
I dag kan vi inte se annat än att
vi med all sannolikhet för en tid framöver,
som vi inte kan överblicka, måste
betrakta den fulla sysselsättningen som
en normal företeelse, och tillbuden till
ansträngning av resurserna kommer också
att bli återkommande.

Man gör vidare gällande, att de nu föreslagna
reglerna för avskrivning på inventarier
skulle innebära en kapitalförtäring.
Om en företagare gjort en investering
i inventarier och avskrivningen sedan
sker i ett fallande penningvärde, kan
man naturligtvis säga, att det blir en kapitalförtäring.
Men hur skall man kunna
undgå det? Herr Wehtje säger att man
bör medge avskrivning efter återanskaffningspriset.
ty den principen tillämpas

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

vid statens järnvägar. Javisst, men där
innebär tillämpningen av denna princip
ingenting annat än att en statssubvention.
Vi tvingas här i Sverige som
i andra länder att på ett eller annat
sätt hålla järnvägsväsendet under armarna.
Vi har nu i Sverige valt denna form.
Jag tror heller inte att herr Wehtje vill
skriva in i skattelagarna att avskrivningarna
skall ske efter återanskaffningsvärdet,
ty det vore helt enkelt omöjligt att
genomföra något sådant. Reservanterna
liar inte heller föreslagit det.

Vad leder den hittillsvarande fria avskrivningsrätten
till? Kommittén belyser
med ett exempel hur det gick till
under åren 1949 t. o. m. 1951. Då täckte
man genom avskrivningarna inte bara
förslitningen, alltså tillämpade återanskaffningsprincipen,
utan man hade
dessutom möjlighet att avskriva inte
mindre än 65 procent av expansionen i
investeringarna, d. v. s. utökningen av
produktionsapparaten. Vi måste väl ändå
vara överens om att det var en orimlig
verkan. Nu bar naturligtvis herr
Wehtje rätt däri, att i det långa loppet
spelar inte avskrivningsmetoderna så
stor roll om man ser till resultatet under
en lång följd av år. Men det är just
verkan på speciella år, som är det viktigaste
ur konjunktursynpunkt. Därför är
också det exempel, som här har antytts,
utomordentligt belysande.

Jag kan inte på något sätt gå med på
att det föreliggande förslaget skulle utgöra
en annan ytterlighet, åt det motsatta
hållet än den fria avskrivningen. Det
framlagda förslaget leder icke till kapitalförtäring,
vilket jag vill visa genom
ett schematiskt exempel. Låt oss ta en
företagare som gör en investering. Han
betalar hälften med egna medel och den
andra hälften med pengar som han lånar
upp. Den första hälften avskriver han
på två år. Det kan för den delen av investeringen
inte gärna bli fråga om någon
kapitalförtäring på grund av prisstegringar
under den korta tidrymden.
En prisstegring medför heller ingen förlust
för företagaren på den del av investeringen
som han lånat pengar till.

Men, invänder man kanske, hur blir

det om företagaren gjort investeringen
med egna pengar? Ja, naturligtvis får
han då, som alla andra sparare, finna
sig i att bli utsatt för den förlust som
penningvärdeförsäkringen medför. Men
märk väl, företagaren kommer icke i något
sämre läge än andra sparare i samhället.
Man kan väl inte begära att statsmakterna
på detta område skulle genomföra
speciella åtgärder, som inte har sin
motsvarighet på andra håll.

Sedan säger man att det ur taxeringssynpunkt
vore mycket enklare att bibehålla
den fria avskrivningsrätten än att
begränsa den enligt det föreliggande förslaget.
Visst vore det, herr Spetz, mycket
enklare. Men, herr Spetz, ännu enklare
vore det att helt befria bolagen
från skatt! Då skulle herr Spetz i sin
taxeringsnämnd, om man i det distriktet
nu har något bolag, inte behöva ha minsta
bekymmer i fråga om bolagens taxeringar.
Visst kan man driva en sak till
att bli så enkel, att man hamnar in absurdum.
Men man får väl ändå som mål
ställa upp att man skall göra taxeringen
så enkel som det är möjligt för att vinna
ett förnuftigt syfte.

Vad beträffar lagervärderingen skall
jag inte här utförligare gå in på de
föreslagna permanenta reglerna. I grund
och botten är ju skillnaden principiellt
sett mellan majoritetens och minoritetens
förslag mycket liten. Skillnaden gäller
bara om företagen skall få skriva ned till
sn gräns av 40 eller 30 procent. Ur den
enskildes synpunkter kan det naturligtvis
vara fördelaktigast att få skriva ned
till 30 procent, men vi måste komma
ihåg att här får två intressen vägas mot
varandra. Å ena sidan bär vi lagstiftningens
inverkan på konjunkturen, alltså det
samhälleliga intresset, och å andra sidan
den enskildes rent privata intresse, och
dessa båda intressen får som sagt vägas
mot varandra. Del förslag om rätt till avskrivning
till 40 procent, som här har
framlagts, innebär enligt min uppfattning
den lägsta gräns för avskrivningen
som man kan tillämpa, om man verkligen
vill att åtgärden skall få någon konjunkturbegränsande
effekt.

Den egentliga tvistefrågan när det gäl -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

ler lagervärderingen är hur man skall
göra vid övergången. Här drar man upp
en rättsfråga och säger, att det blir en
retroaktiv beskattning, vilket vi inte bör
ha. Även herr Wehtje hade den uppfattningen.
Men det underliga är ju att herr
Wehtje i kommittén har varit med om
ett förslag, som i princip är av samma
natur som det majoriteten har framlagt.
Det är bara det, att eftersom herr Wehtje
vill skriva ned till 30 i stället för 40,
blir det ett mindre belopp som skall
tagas fram. Men i övrigt är förslagen av
samma innebörd. Det är först senare som
herr Wehtje har kommit till den uppfattningen,
att här är någonting, som har
med det rättsliga att göra.

Men har det verkligen någonting med
det rättsliga att göra? Jag ställer r.ämligen
den frågan: Vartill syftar avskrivningsreglerna
för lager? Jo, de syftar till
att åstadkomma en sådan nedskrivning,
att därigenom skapas ett skydd mot prisfallsrisk.
Däremot syftar icke avskrivningen
till att skapa ett skattefritt kapital.
Det har aldrig varit avsett och
skulle ju vara en skriande orättvisa mot
alla andra människor, som tvingas att
betala skatt för den inkomst de sedan
använder för kapitalbildning, Såsom vi
alla känner till har det ändå med tillhjälp
av de hittills gällande reglerna för
lagervärderingen skett en mycket stor
kapitalbildning, som har varit helt skattefri.

Reservanterna har dock icke gått så
långt, att de sagt att det här skulle bli
fråga om någon retroaktiv beskattning.
De har bara gjort en konstruktion — herr
Sjödahl var inne på den saken •— som
är mycket godtycklig. De säger: Av de
dolda reserver, som nu skall tagas fram,
kan vi anse att hälften är eu obeskattad
vinst och hälften en följd av prisstegringen.
Den hälft, som är obeskattad
vinst, skall enligt deras mening beskattas,
medan man skall släppa den hälft,
som har skapats av prisstegringen. Naturligtvis
finns det skäl för det. Men
varifrån har man fått, att det är hälftenhälften?
Hur vet man det? Hur kan man
vara siiker på att det inte finns företag,
där bara endera formen gäller? Det är

en oerhört godtycklig anordning man
här vill genomföra.

Vad är det för skada i att man skapar
dolda reserver, undrar herr Spetz. Nej,
vad är det för fel i det — annat än att
de, som har sin förmögenhet nedlagd i
ett bolag, blir i stånd att göra en skattefri
kapitalbildning, vilket andra människor
inte kan! Om det är folkpartiets
princip för beskattningsrättvisa, så gärna
för mig, men det är inte min princip.

Det förslag till övergångsbestämmelser,
som nu har framlagts, har många besvärliga
följder. Ur konjunktursynpunkt
kommer de företag, som man här vill
skydda, i en tid med ett extremt konjunkturläge,
då det är brist på varor, att
ställas inför en frestelse och ett val. De
kommer antingen att frestas till att hålla
tillbaka försäljningen, så att lagret icke
minskas, och medverkar härigenom till
att skärpa konjunkturen, eller också
kommer de att till varje pris försöka
köpa ett nytt lager, så att de kan hålla
uppe lagervärdet, och motverkar också
på del sättet samhällets intresse att hålla
konjunkturen inom rimliga gränser.

Vad det rent skattemässiga beträffar
har jag redan sagt, att man här vill skapa
regler, som inte syftar till att förhindra
en prisfallsrisk utan till att skapa
en skattefri kapitalbildning. En sådan
regel vill man inte ha i det normala
fallet utan bara vid övergången, och
därför tar man sig friheten att föreslå
någonting, som skulle gynna företag, vilka
i det förgångna har haft stora vinster,
under det att man inte kan ge några
fördelar åt företag, som haft det mycket
sämre. Men dessutom är detta förslag
taxeringslekniskt ytterligt besvärligt. Man
skall göra en jämförelse med år 1953.
Det fanns då inga föreskrifter om hur
lagren skulle vara inventerade. Det finns
mycket små möjligheter att tänka sig, att
man skulle kunna komma fram till en
hållbar utredning.

Då säger herr Wehtje: Men om det
inte kan presteras en utredning, som är
hållbar, blir det ju ingen eftergift, och
då får ju företagen skatta för den dolda
reserven. Är det inte en tröst för ett

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

tigerhjärta! Om man i något enstaka fall
skulle kunna göra bevisningen och få
rätt att slippa skatten för denna hälft,
vad skulle då alla de andra säga, som
icke garderat sig med några uppgifter
och som därför icke är i stånd att åstadkomma
någon bevisning? Jag skulle tro
att det under sådana omständigheter
skulle vara mycket obehagligt både att
vara taxeringsmyndighet och att vara
företagare.

I detta sammanhang vill jag bara säga
ett enda litet ord till herr Elofsson,
som inte har talat ännu men som kommer
att göra det. Om förslaget skall få
avsedd konjunkturpolitisk verkan får,
vi inte tänja ut övergångstiden i onödan,
och jag vill för min del säga att propositionens
förslag är tillräckligt lindrigt;
man behöver inte dra ut på tiden ännu
mera. Också ur företagarnas synpunkt
kan det för övrigt vara betydelsefullt
att man inte drar ut för långt på tiden;
jag skall strax komma till den saken.

I fråga om avsättningen till pensionsfonderna
skall jag inte yttra många ord.
Herr Sjödahl har visat, att det varit alldeles
nödvändigt att införa en regel som
hindrar skattefri avsättning för huvuddelägares
pensionering. Här har det förekommit
många grova missbruk, som
skapat en sådan irritation att man måste
sätta stopp för denna möjlighet.

A andra sidan tycker jag att det är
demagogiskt, när det säges att man med
den i propositionen föreslagna ordningen
gör något som är till nackdel för
de anställda. Samvetslösa företagare
kan ju utnyttja den föreslagna lagstiftningen
till att pensionera sig själva ur
fonden utan att någon avsättning skett.
Detta har vi inte kunnat hindra i lagstiftningen,
ty det gäller här en civilrättslig
fråga. Alla känner ju till att en
utredning pågår i den civilrättsliga frågan
om den anställdes rätt till sin pension,
och när man har att vänta ett förslag
i den frågan inom närmaste tiden,
kan det åtminstone inte sägas att det
föreliggande förslaget är otillfredsställande
i detta hänseende, sedan den frågan
blivit löst. Enligt min mening är
förslaget tillfredsställande över hela

linjen — utom i fråga om rövare i företagares
skepnad som med berått mod
tar pengar till sig själva, fastän de är avsatta
för de anställdas pensionering.
Men dessa stiftelser skall ju enligt förslaget
komma under länsstyrelsernas
tillsyn, och sådana transaktioner måste
därmed ske mera inför öppen ridå. Därför
kan man väl räkna med att missbruken
skall bli få; det enda man kan
önska är att den civilrättsliga regleringen
sker så snart som möjligt.

Jag skall för min del inte gå in på någon
lång diskussion om förlustutjämningen.
Alla vet att det finns skäl både
för och emot. Vad som särskilt gör det
svårt att genomföra en förlustutjämning
är ju, att man inte kan överblicka hur
ett sådant institut skulle verka. Det är
självklart att man kommer att öppna
luckor för skattefusk; det gör man alltid
när man inför någonting sådant,
och det är påvisat att kommitténs förslag
i detta avseende icke fyller måttet.

Nu har reservanterna lagt fram ett
förslag, som de vill att kammaren skall
godta. Saknar det då luckor? Ja, det påstås
ju i reservationen att förslaget har
varit underställt skatteflyktskommittén,
som under hand meddelat att man tror
att anordningarna kan vara tillfredsställande
när det gäller bolag. Men reservanterna
föreslår ju detta inte bara
för bolag, utan för alla. Och det är väl
någonting högst osedvanligt, att ett vittsyftande
förslag lägges fram utan att
det varit föremål för någon egentlig
prövning och utan att man kan se konsekvenserna
av det. Jag tror inte att
kammaren bör fatta ett beslut under sådana
omständigheter.

Denna fråga bör enligt min mening
bli föremål för en särskild utredning,
såsom även utskottet begär. Det kommer
kanske att visa sig, att detta är ett
mycket svårt område, men utredningen
får väl göras.

Däremot vill jag säga, att en resultatutjämning
inte kan få stanna enbart vid
företagen. Här blir det fråga om någonting
så vittutseende som ett helt nytt
skattesystem. Vi kan nu inte göra oss en
föreställning om hur det skattesystemet

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

skall se ut, och jag tror för min del att
man behöver tänka litet mer på detta
innan man ens går till en utredning i
frågan.

Till sist vill jag också säga några ord
om skattesatsen. Företagsbeskattningskommittén
fick i sina direktiv rådet att
utgå från gällande skattesats. Det fanns
ingen anledning varför kommittén skulle
ge sig in på en bedömning av skattesatsen.
Den kan bedömas för sig, och
frågan innefattar inte bara konjunkturpolitiska
utan också statsfinansiella bedömningar.
Det var inte så särdeles
lyckligt, när 1949 års skattekommitté
försökte bedöma skatteprocenten för
sitt förslag, och det skulle inte vara till
någon glädje här heller.

Kommittén har emellertid prövat frågan
om skattesatsen såsom ett konjunkturpolitiskt
medel och har kommit till
den uppfattningen, att det är någonting
som man i sista hand vill tillgripa.
Man anser det inte vara så lämpligt och
att förändringar i avskrivningsreglerna
för speciella lägen kan vara mera fördelaktiga
än en ändring av skattesatsen.
Det kan hända att kommittén har rätt i
detta. Jag vill bara säga att jag inte har
tagit någon ståndpunkt till det, och jag
har över huvud taget aldrig bundit mig
i frågan om skattesatsen. Det skall man
inte göra, ty skattesatsen har också, som
jag sade, en statsfinansiell innebörd,
och därför kan inte höjden av skattesatsen
bedömas efter principiella riktlinjer.

Men kommittén kan som sagt ha rätt,
och då kan man fråga: Hur rimmar detta
med det förslag till höjd företagsbeskattning,
som vi skall diskutera i nästa
vecka? Ja, därvidlag förhåller det sig
så, att det förslaget har tillkommit i en
övergångstid för att vi skall kunna bemästra
det konjunkturläge, som råder
just i dag. Den företagsbeskattning som
vi nu diskuterar får sin verkan först efter
åtskilliga år, och därför utesluter
det ena inte det andra.

Jag vill för min del säga, att frågan
om skattesatsen kan bli föremål för förnyat
övervägande om något år igen, vilket
iir helt naturligt, eftersom förslaget

7 Forsla kammarens protokoll 11)55. Nr IS

om ändrad skatteprocent tillkommit i
ett visst syfte. Om det syftet kan bättre
fyllas på annat sätt eller om det inte
längre finns anledning att bibehålla åtgärder
i sådant syfte, är det klart att
denna fråga då skall ånyo övervägas.

Herr Wehtje anser, att vi kör över
järnvägsövergången mot rött ljus. Jag
tror inte den bilden var så alldeles lyckad.
För mig ter det sig mera på det
sättet, att jag framför mig ser en våg,
och på den vågen står en säck — låt
mig gärna säga en stor säck. Vi från
majoritetens sida vill sätta vikter på
vågen för att ta reda på vad säcken väger.
Då ropar herr Wehtje: »Sätt inte
på vikterna, för då går vågen sönder —
det vet jag!» Och herr Spetz står vid sidan
och säger: »Inte förstår jag mig på
vågar, men naturligtvis har herr Wehtje
rätt!»

Men jag är inte så alldeles övertygad
om att någon av dessa båda herrar riktigt
är experter på den samhällsekonomiska
vågen. Det är kanske ingen av
oss, men vi är för vår del helt övertygade
om att vi kan sätta på dessa vikter,
utan att det kommer att hända någon
olycka. Ty det förslag, som här i
dag föreligger, försvårar med all sannolikhet
inte näringslivets kapitalanskaffning.
Det finns många ting som gör, att
framför allt storindustrien har lättare
än någon annan i detta land att skaffa
sig behövligt kapital. Vår erfarenhet visar
också, att det nya företagandet har
en tendens att öka. Vi kan också säga,
att våra investeringar här i Sverige nu
är högre i förhållande till nationalinkomsten
än de varit tidigare, och de är
också högre än investeringarna i de
flesta andra länder, som vi kan jämföra
oss med. De nya reglerna för företagsbeskattningen
kommer fortfarande att
vara mer liberala än i något annat land.
Om det finns länder, som har använt
hårdare avskrivningsprinciper än som
har varit klokt och nu lättar på dem, är
det icke något argument för att vi, som
har tilllämpat friare regler än vad som
är nyttigt, nu inte skulle rätta till det,
eftersom vi kommit in i ett läge, där det
är nödvändigt att 1m avskrivningarna

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

under större kontroll än vi förut har
haft.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern började
sitt anförande med att säga, att vi alla
är ense om att investeringar är önskvärda
och att vi gärna vill ha dem på
en hög nivå. Jag skulle då vilja säga,
att det nu framlagda förslaget och redan
genomförda åtgärder inte pekar i den
riktningen. Allt vad som har gjorts för
att nu styra konjunkturutvecklingen har
ju riktats mot företagen och deras investeringar.

Jag hade trott, att vi av finansministern
skulle få höra någonting om hur
han i övrigt hade tänkt att styra den
ekonomiska utvecklingen och den ekonomiska
politiken i nuvarande läge och
att han inte skulle stanna vid en utläggning
om att vi skall fortsätta på denna
väg. Ett uttalande om att kreditpolitiken
och finanspolitiken är det primära
och att de skattepolitiska åtgärderna
endast är avsedda att backas upp av dessa
hade jag väntat vi skulle få höra. Men
därav blev intet.

Företagsbeskattningskommittén har
emellertid i det arbete, som den under
en följd av år bedrivit och där diskussionerna
gått mycket på djupet, uttryckligen
gått ut ifrån, att skatteåtgärderna
endast kan utgöra ett komplement
till andra medel för styrande av den
ekonomiska politiken. Jag vill peka på
att de slutsatser, som man nu drar av
de av kommittén redovisade resultaten,
får bedömas mot den bakgrunden, att
vi inte haft någon kreditåtstramande politik
tidigare. Under en lång följd av år
har i stället penningpolitiken bedrivits
på det sättet, att riksbanken spätt på
marknaden i stället för tvärtom. Och
budgetpolitiken har ju bedrivits på samma
sätt. Inte heller budgetpolitiken har
bidragit till någon åtstramning.

Om jag sedan går över till investeringarna
säger finansministern, att de
enskilda investeringarna ändå blivit i
stor utsträckning tillgodosedda och har
en mycket stor omfattning. Det tjänar

nu inte mycket till att här anföra siffror
—- de är ofta många gånger förut
redovisade. Men jag vill i varje fall nämna,
att om man för de enskilda investeringarna
1951, med avdrag för investeringarna
i bostäder på 4,8 miljarder
kronor, sätter jämförelsetalet 100 har
denna siffra för 1954 stigit till 118. Denna
stegring har man framfört mycket
klander mot, eftersom man räknade med
att den inte skulle stiga så högt. Jämförelsetalet
för de offentliga investeringarna
och investeringarna för bostäder
har stigit från 100 till 148. Det kan
därför inte sägas annat än att den utveckling,
som ägt rum på investeringsfronten,
haft en sådan inriktning att det
ej finns fog för ett påstående att de enskilda
investeringarna ökats i en omfattning
som kan sägas vara anmärkningsvärd.

Herr talman! Min tid räcker inte till
för att nu säga allt vad jag har på hjärtat.
Finansministern sade, att även om
det är nödvändigt att ingripa mot investeringarna
i en högkonjunktur, får
vi nog ändå tillräckligt med investeringar
inom näringslivet. Men han tilläde,
att det beror på hur pengarna samlas
in och hur de bevaras. Faran är, som
han säger, att de blir nedplöjda i varulager
eller i inventarieanskaffningar och
alltså inte finnes disponibla när de sedan
behövs i ett annat konjunkturläge.
Men jag skulle vilja fråga: Hur går det
om staten tar ut skatter också den vägen?
År det då inte fara värt att de blir
ännu mer nedplöjda? Då kommer de
inte att stå till förfogande för några investeringar
alls. Det är fara värt, att staten
skaffar sig fortlöpande utgifter och
så är pengarna borta och står inte till
förfogande för något investeringsändamål.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förmodar att kammarens
ledamöter inte på något sätt har
uppfattat mitt anförande så, att jag skulle
vilja göra gällande att jag är någon
expert på samhällsekonomi. Det förhåller
sig nog i alla fall på det sättet, som

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

finansministern sedan erkände, att vi
allesammans på detta område är kanske
ungefär lika goda experter, när det gäller
framtidsutsikterna.

Som stöd för min uppfattning hade
jag försökt att studera finansministerns
expert, nämligen professor Welinder,
som jag citerade i mitt första anförande.
Det var alltså hans uttalande, som
finansministern nu vände sig emot.

När finansministern talade om det
skattefria kapital, som reservanterna ville
slå vakt om, undrade han, om detta
var folkpartiets linje. Härtill vill jag genmäla,
att detta kapital inte är helt skattefritt.
Det kommer ju fram när det gäller
förmögenhetsbeskattningen, och det
blir beskattat, i den mån som de dolda
reserverna tas fram. Så länge som reserverna
ligger i lager innebär detta
en latent inkomst men inte en realiserad
inkomst. Man kan ha olika meningar om
huruvida detta kapital ur inkomstskattesynpunkt
skall taxeras vid den ena eller
den andra tidpunkten. Men i den
mån som de dolda reserverna tjänar
samhället och de anställda, kan jag fortfarande
inte se något fel i att de skapas.

Finansministern gjorde sedan en våldsam
överdrift av vad jag i början av
mitt anförande anförde om en enkel
taxering och ansåg, att om all skatt kunde
slopas, vore ju taxeringen kolossalt
enkel. Ja visst vore den det! Men varför
använde finansministern en sådan överdrift?
Finns det inte något sakligt skäl
som finansministern i detta avseende
kan anföra?

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern var något
förvånad över att jag hade uttalat
in viss oro inför det föreliggande förslaget
med hänsyn till dess konjunkturpolitiska
innebörd. Men herr finansminister,
min oro gällde egentligen det, att
jag måste finna det äventyrligt, att
man tilltror sig att på grunder, som
knappast är gripbara, bygga upp ett förslag
till en permanent reglering av företagsbeskattningen,
avsedd att gälla för

normala tider men fotad uteslutande på
konjunkturpolitiska synpunkter, och detta
för att ersätta en ordning, som man
på många håll och i olika sammanhang
har bugat sig mycket djupt för på grund
av dess utomordentliga betydelse för utvecklingen
i vårt land.

Finansministern tangerade frågan om
den investeringsökning, som inträdde
under år 1954 i jämförelse med investeringarna
år 1953. Det var, efter vad
jag kunde förstå, inte finansministerns
mening, att detta skulle bli något tvisteämne
i detta sammanhang. Jag vill
dock erinra om att investeringsökningen
under år 1954 var någonting, som finansministern
själv hade avsiktligt bäddat
för. Det framgår ju otvetydigt av
motiveringen för exempelvis investeringsavgiften
på senhösten 1951 och de
förklaringar varmed finansministern
kommenterade förslaget därom här i
kammaren.

Vad beträffar frågan, huruvida det
rör sig om en retroaktiv lagstiftning,
när man går in för de nya reglerna för
varulagervärderingen, tycker jag, att det
är alldeles självklart att så är fallet. Vad
som skall framtagas till beskattning har
dock avsatts med tillämpning av de tidigare
gällande reglerna och alltså skett
i behörig ordning. Man kan här till och
med använda ett hårdare uttryck än retroaktiv
lagstiftning, man kan med fog
tala om en konfiskatorisk sådan.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall inte använda
många ord för att bemöta de repliker
som har riktats emot mig.

Till herr Velander skulle jag först bara
vilja säga, att det ju i alla tider har varit
så, att människor ofta betecknat sammanträffande
händelser som orsak och
verkan. Att göra på det sättet är också
en lag för magien. Herr Velander tillliimpar
denna magiska regel: investeringsavgiften
tillämpades inte år 1954,
alltså var denna frånvaro av investeringsavgift
orsaken till att de privata investeringarna
steg. Men sanningen är ju
en helt annan. Den enquete, som på

100 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

hösten 1953 gjordes bland företagarna,
blottade att företagarna tänkte minska
sina investeringar med hänsyn till deras
bedömning av konjunkturutvecklingen.
Så visade det sig under år 1954
att konjunkturutvecklingen blev en annan
än de räknat med, och då ändrade
de sina tidtabeller. Detta hade ingenting
med investeringsavgiften att göra,
utan det var ett exempel på vad en
konjunkturväxling kan medföra.

Sedan får jag säga att det var ett rätt
klent försvar som herr Velander kom
med, när han sade att de dolda reserverna
var avsatta enligt gällande regler. Jag
visade därvidlag att de var avsatta mot
syftet med de regler bakom vilkas skydd
de hade avsatts. Det är det reala, det
andra är någonting mycket formellt.

Till herr Spetz vill jag säga två ting.
Om herr Spetz tror att de aktievärden,
som aktieägaren får betala förmögenhetsskatt
för, motsvarar bolagens samlade
förmögenhet, då tar herr Spetz kolossalt
fel. Vid förmögenhetsbeskattningen
kommer endast en liten del av bolagets
verkliga förmögenhet fram.

Det kan väl hända, herr Spetz, att
det var en våldsam överdrift, när jag
sade att taxeringen blir ännu enklare,
om man tar bort beskattningen. Men
överdrifter behövs ibland i rent pedagogiskt
syfte, och det sakliga i mitt uttalande
var att man ju inte bör göra
reglerna enklare än att de fyller sitt ändamål.
Har reglerna varit så enkla, att
de lett till ett resultat, som man inte
kan godta, då kan det inte hjälpas att
man får genomföra en skärpning, även
om detta leder till något större krångel.
Det kommer man väl inte ifrån.

Vad sedan herr Wehtjes anförande beträffar
så skulle jag för min del vilja
låta bli att replikera, ty det var väl ändå
att gå litet för långt som herr Wehtje
gjorde, när han hade den tron att jag
här i dag skulle tala om hela den ekonomiska
politiken, om kreditpolitiken
och finanspolitikens innehåll, om budgetpolitiken,
om statens investeringar
och allt detta. Herr Wehtje kan inte i
verkligheten ha trott att jag skulle göra
det, ty vad skulle herr Wehtje och jag

då ha att säga till varandra på fredag
nästa vecka, då vi blir tvungna att tala
om just dessa ting?

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

När finansministern här i kammaren
försvarade propositionen om investeringsavgiften
den 27 oktober 1951, yttrade
sig finansministern ungefär på detta
sätt: om det är någon, företag eller
enskild, som inlåter sig på en investering
under åren 1952 och 1953, så får
han finna sig i att betala investeringsavgift,
men om han kan skjuta upp den
investeringen till år 1954 — och det är
önskvärt att så sker — då slipper han
denna investeringsavgift.

Jag vill fråga finansministern: Tror
inte finansministern att de anförda synpunkterna
har inverkat på investeringsstegringen
under år 1954?

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr finansminister! Jag menar inte
att vi skulle ha givit oss in på hela den
ekonomiska politiken i dag, utan endast
att vi skulle ha fått en viss belysning
av hur finansministern ser på de nu
behandlade frågorna i det stora sammanhanget.
Det är väl ändå på det sättet,
att skattepolitiken och särskilt företagsbeskattningen
skall utgöra ett led i
den ekonomiska politiken i sin helhet
och att det grundläggande måste vara
penningpolitiken och budgetpolitiken.
Skattepolitiken skall i detta avseende
endast komplettera och bygga under, om
det eventuellt behövs några förstärkningar.
Det var vad jag syftade till.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Skattepolitiken är väl en
del av finanspolitiken, herr Wehtje, och
det är väl därför som vi varit inne en
liten smula på finanspolitiken i dag.

Till herr Velander skulle jag vilja
säga, att det kan väl hända att det finns
någon företagare som har följt de tankegångar,
som jag framlade 1951, att det
blev billigare att göra en investering

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

101

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

1954, eftersom det då inte fanns någon
investeringsavgift. Men att det inte skulle
bli någon investeringsavgift 1954 visste
ju företagarna på hösten 1953, när de
förklarade att det från deras sida icke
skulle bli en ökning i investeringarna,
utan tvärtom en minskning. Konjunkturutvecklingen
hade alltså dragit ett
streck över mitt resonemang 1951. Sådant
händer.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att diskutera detaljerna i detta
omfattande förslag utan för att säga något
om principerna och om det berättigade
i att genomföra de föreslagna förändringarna.

Jag vill till en början betona, att det
är självfallet, att företagen är en av
grundpelarna för vårt lands ekonomi,
och jag kan i det stycket instämma i vad
herr Welitje har sagt. Företagens goda
skötsel är en av de väsentliga orsakerna
till vårt nuvarande välstånd, och jag
vill också betona att den är förutsättningen
för att vi i framtiden skall kunna
få ett gynnsamt ekonomiskt läge. Jag
vill gärna erkänna, att man inte får tillmäta
de politiska besluten för stor betydelse,
utan att det är vårt näringsliv
som betyder det mesta för vår framtid.

Efter ett sådant välförtjänt erkännande
vill jag dock konstatera, att det inte
är enbart av ideella intressen som företagen
arbetar. De har också sina egna
intressen, och dessa har kanske varit en
minst lika viktig drivkraft som tanken
på samhället. Från samhällssynpunkt
kan man givetvis erkänna företagens förtjänster,
men man får också se saken
från samhällets egen synpunkt, och därför
anser jag inte att det är riktigt alt
man vid varje tillfälle, då ett ingripande
av något slag som berör företagen
kommer i fråga, gör gällande att detta
skulle vittna om någon företagsfientligliet.
Herr Wehtjes liknelse om det röda
stoppljuset användes alltför mycket, och
över huvud taget får man, då man ifrågasätter
något som inte är enbart gynnsamt
för företagen, ofta höra varningar,

som kanske vid åtskilliga tillfällen går
något för långt. Företagen måste liksom
andra acceptera de åtgärder som
vidtages. Klart är att när vi fattar våra
beslut, är det svårt att avgöra exakt hur
dessa kommer att verka i framtiden. Men
besluten fattas dock efter en bedömning
på grundval av de bästa förutsättningar
som står oss till buds.

Jag har till en början velat anföra
dessa principiella synpunkter för att betona,
att det inte är av någon företagsfientlighet,
som jag anslutit mig till utskottets
uppfattning, utan att detta berott
på att jag ansett att företagen måste
inordnas i hela samhällsekonomien.

Det är ytterligare en princip som jag
skulle vilja framhålla. När företagen utvecklas,
så kan jag helt och fullt acceptera,
då det sker genom att rationalisera
så långt som möjligt, men det kan också
hända att det blir en direkt expansion
eller nybyggnad. En utveckling av det
senare slaget får anpassa sig efter den
arbetskraft som finns; det förekommer
en ständig omdisponering, och företagens
nybyggnad kan inte ske hastigare
än tillgången på arbetskraft medger. Jag
kan inte tänka mig att vi skall bygga
upp en industri av sådan omfattning, att
vi inte kan förse den med svenska arbetare,
i varje fall i stort sett. Det tror
jag inte vi skulle ha någon nytta av.

Nu är dagssituationen den att vi har
en översysselsättning, som är ett av de
största problemen, och då får man väl
anse, att det är lämpligt att vi företar
de ändringar som vi nu anser erforderliga
inom företagsbeskattningen. Det är
önskvärt med en viss återhållsamhet i
industriens expansion, och det har uttalats
många farhågor vid varje tillfälle,
när förändringar skulle företas i beskattningen
av företagen, men detta är självfallet
ett led i argumentationen som
måste användas. Om jag i första hand
ser till exportindustrien så har det här
i dag nämnts, och det finns också i utskottets
utlåtande, att Sverige i jämförelse
med andra länder inte har någon
ogynnsam företagsbeskattning. Det är
uppenbart att den fria avskrivningsrätten
har medfört avsevärda förskjutning -

102 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

ar mellan olika beskattningsår och därmed
under en längre period också en
lägre skatt än som annars skulle ha utgått.
Möjligheten att erhålla sådana förmåner
finns knappast för fysiska personer.
När det talas om företag skall man
komma ihåg att det största antalet företag
i vårt land utgöres av jordbruk, och
för dem kan vi också påvisa att endast
i ytterst ringa utsträckning finns den
möjlighet att flytta över beskattningen
med hjälp av en fri avskrivning. Man
kan inte bortse ifrån att det också blir
fråga om vissa rättvisekrav i detta sammanhang.
Är det så att man sänker skatten
för vissa grupper, blir följden att
man får högre skatt för de andra. Denna
rättvisesynpunkt bör också beaktas.

När den fria avskrivningsrätten genomfördes
för juridiska personer restes
starka invändningar däremot, och ett antal
remissinstanser, däribland åtskilliga
myndigheter, avstyrkte direkt en sådan
åtgärd. Efter 1930-talets erfarenheter
gick man emellertid med på att genomföra
en fri avskrivningsrätt, men jag
vill betona att ett särskilt undantag
stadgades till skydd mot missbruk. Det
formulerades på det sättet att avvikelser
från god köpmannased i den skattskyldiges
räkenskaper skulle föranleda
att rätten till fri avskrivning förvägrades.
Man var den gången medveten om
att detta var en ytterligt vag formulering,
som knappast skulle kunna direkt
åberopas, men man sade också, att efter
några års erfarenheter skulle man kunna
komma fram till en mera preciserad
bestämmelse. En sådan omprövning har
inte kunnat företas förrän nu, och vi
kan säga att vi just står i den situationen
att vi nu har kunnat företa en omprövning
och därvid kommit fram till
att vidta de nu föreslagna förändringarna.

När vi 1938 fick den fria avskrivningsrätten,
framhöll kammarrätten att
avsikten inte var att enskilda företag
skulle t. ex. kunna omedelbart skriva av
varje nyanskaffning. Vid riksdagens behandling
av denna fråga 1948 var man
också inne på att denna fria avskrivningsrätt
inte skulle vara ovillkorlig. I

själva verket innebär det förslag som
nu föreligger här att man vill återföra
den fria avskrivningsrätten till de regler
som egentligen var avsedda från början.
Man har inte kommit fram till någonting
större eller mera ingripande i
och med det beslut som vi går att fatta
i dag.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
att man nog kan ha sympati för den av
herr Gustaf Elofsson framförda reservationen
om något utsträckt övergångstid.
Jag har dock ansett att det i nuvarande
konjunkturpolitiska läge inte är riktigt
att ta en längre övergångstid, och jag
har därför inte kunnat ansluta mig till
denna reservation.

Efter anförande av dessa principiella
synpunkter ber jag, herr talman, att få
ansluta mig till yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När man har suttit här
och hört alla de talare som varit uppe,
har man kunnat konstatera att alla varit
fullt belåtna med vad vårt näringsliv
kunnat åstadkomma. Det är ju självklart
att den fria avskrivningsrätten och
den fria lagervärderingen har inneburit
ganska stora förmåner, och dessa har
— det vill jag inte sticka under stol
med — kanske många gånger utnyttjats
så till bristningsgränsen, att det har
väckt en viss oro. Men jag vill samtidigt
konstatera, att det inte skulle vara vidare
angenämnt om vad vi här i dag beslutar
skulle medföra sådana svårigheter
för vår industri och vårt näringsliv,
att förhållandena skulle avsevärt försämras.
Jag tror inte heller att så blir
fallet till följd av de åtgärder som här
är föreslagna. Företagen har ju kvar åtskilliga
möjligheter. De kan i fortsättningen
också göra sina avskrivningar
på en hel del av sina obeskattade lager.
Men det är ju självklart att särskilt småindustrier,
mindre kapitalstarka industrier,
kan dels få det svårt att betala
skatten på den dolda lagerbehållningen,
dels få det svårt att betala sin ordinarie
skatt.

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

103

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

Det är därför som jag, herr talman,
bär avvikit från utskottets övriga ledamöter
på den punkten. Jag har ansett
att man borde sträcka ut tiden litet mera,
så att man inte pressar dessa företag
alltför hårt. Det finns ju faktiskt företag
som har nästan hela sitt kapital i
lagret, och man förstår ju att det kan
bli svårt för sådana företag, om de under
en kort period skall behöva tillgripa
upplåning för att kunna klara sina
skatter.

Finansministern bemötte mig ju redan
innan jag hade yttrat detta i dag,
när han sade alt en alltför långt utdragen
övergångstid inte är bra. Men det
förslag, som jag här har i min reservation,
innebär ju att man skulle övergå
till full beskattning 1962. Följaktligen
skulle detta inte innebära alltför hårda
påfrestningar, utan jag tror säkert att
man kan klara förhållandena lika bra
om man hjälper företagarna med att utsträcka
tiden.

Med dessa ord, herr talman, skall jag
be att få yrka bifall till den av mig vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr WEHTJE (li):

Herr talman! Jag hann aldrig så långt
med mina uttalanden i de frågor som
finansministern behandlat, och jag ber
därför nu att få fortsätta.

Jag slutade med att framhålla, att om
man förfor på det sätt som finansministern
tycks vilja rekommendera — att
man genom skärpta avskrivningsregler
och andra åtgärder drar in medel till
staten från företagen för att förhindra
för stora investeringar under högkonjunktur
— är det fara värt att man plöjer
ned medlen så att de inte finns
disponibla, när företagen en gång behöver
dem. Företagen har blivit berövade
dem, och staten har inte möjligheter
att ta fram dem eller i varje fall styra
över dem till företagen för investel
ingsändamål. Det enda remedium som
anvisas skulle vara investeringsfonderna.
Det är ännu ett ganska oprövat instrument,
och vi får väl se hur det nu

kommer att verka. Jag har inte någon
större tilltro till att man genom investeringsfonderna
kommer att kunna få
den utjämning, som vi förut fått med
andra medel, som nu ej längre kommer
att stå till företagens förfogande.

Finansministern sade vidare, att man
inte fick nedvärdera möjligheterna att
kunna påverka de enskilda investeringarna
och därmed hela den samhällsekonomiska
utvecklingen bara därför att de
enskilda investeringarna ej utgjorde
mer än 7 procent av nationalprodukten
— eller ca 3 miljarder kronor. Det var
ändå en så stor del, att den kunde spela
en avgörande roll. Men är det nu verkligen
så? De allmänna investeringarna
uppgick till 8 miljarder kronor. Dem
kan man direkt inverka på genom ingripanden
från statens sida. Den enskilda
konsumtionen uppgick till 26 miljarder
kronor. Här är ju ett område inom vårt
ekonomiska liv, som spelar en så avgjort
mycket större roll, att det inte kan
vara rimligt att säga, att vi måste hålla
fast vid möjligheten att ingripa mot de
enskilda investeringarna och sedan i
verkligheten lägga hela bördan på dessa
investeringar.

Jag skall sedan övergå till avskrivningsreglerna.
Finansministern uttalade,
att det inte finns någon möjlighet
att ha sådana regler, att man skulle få
lov att skriva ned på ett återanskaffningsvärde!
Det har jag också sagt,
men motsvarande utrymme måste skapas.

Varulagervärderingsreglerna skulle
gardera mot prisfallsrisker och ingenting
annat. Vad finansministern särskilt
opponerade mot var att man
kanske till synes ville söka skaffa kapital,
som han uttryckte sig, genom att
hålla liberala varuvärderingsregler. Men
det är väl på det sättet att dessa regler
är till för att visa, vilken vinst som
har uppstått på rörelsen under ett år,
och inte för att fastställa någon förmögenhetsutveckling.
Alt det skapas kapital
genom värderingsreglerna är ju ett
ganska besynnerligt påstående, ty det
kapital, som vi har resonerat om, har
varit sådant som uppkommit genom

104 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

prisstegringar. Det är skenvinster, om
det tas in i räkenskaperna — det hänför
sig inte alls till någon rörelse. I
andra sammanhang förfar man väl inte
på liknande sätt. Det kapital, som t. ex.
eu jordbrukare får fram på grund av att
värdet på hans gård stiger till följd av
penningvärdeförsämring, har väl ingen
haft någon tanke på att beskatta som
något slags vinst. Det är så man gör här
med företagen genom att tvinga dem att
skriva upp sina lager.

Herr Sjödahl var inne på något motsvarande.
Han sade, att de dolda reserverna,
som man vill tvinga fram från
varulagren, har ju företagen skapat genom
att skriva ned sina varulager. Genom
utredningar är det klarlagt, herr
Sjödahl, att hos alla de företag som
man undersökt i detta avseende, har
man kommit fram till att de dolda reserverna
beror på prisstegring till den
alldeles övervägande delen.

Det är redovisat på s. 233 i propositionen,
herr Sjödahl, och jag skulle vilja
rekommendera att studera vad som står
där. Sedan finns det ingen möjlighet att
vidhålla det påstående herr Sjödahl kom
med, att det är fråga om vinster som
har stuvats undan genom att man gjort
avskrivningar på varulagren.

Finansministern sade, att en schablonregel
för fastställande av prisstegringsvinsterna
innebar ett stort godtycke. Jag
vet inte hur ett sådant påstående kan
byggas på en reell bedömning och en
tillbakablick på vad som har skett. Den
anordning vi reservanter har föreslagit
är ju densamma som tillämpades vid
krigskonjunkturskattens avveckling, och
vid investeringsavgiftens beräkning för
lagerökningar. Det är alltså ingenting
nytt. Om vårt förslag skulle innebära
någonting av godtycke — vilket jag bestrider
— kan man i varje fall säga att
finansministerns förslag om att ta fram
dessa reserver till beskattning innefattar
en mycket större orättvisa. Schablonregeln
behöver ju inte heller tillämpas, om
det i något fall kan bevisas hur reserven
har uppkommit och vilken omfattning
den har.

Finansministern säger vidare, att om

man har sådana regler som de nu av reservanterna
föreslagna, frestas företagen
att behålla sina lager i en större omfattning
än som är för samhället önskvärt.
Men det resonemanget skulle man ju
kunna föra även mot de snävare värderingsregler
som föreslås i propositionen,
ty om en företagare skulle vilja hålla en
viss reserv i pengar räknat och nedskrivningsrätten
beskärs, får han försöka ordna
saken så, att han i stället håller ett
större lager. Jag tycker därför att det
inte är mycken bärkraft i detta finansministerns
resonemang.

Angående pensionsstiftelserna och undantagandet
från rätten att göra avsättningar
till dem för de i företagen arbetande
som är huvuddelägare vill jag säga,
att jag tror att man bör göra som jag
redan tidigare sagt, nämligen att se vad
de nya kontrollåtgärderna och den nu
ålagda redovisningsskyldigheten kommer
att medföra. Jag är alldeles övertygad
om att dessa åtgärder kommer att visa
sig vara till fyllest för att motarbeta de
eventuella missbruk man skulle kunna
befara i fortsättningen.

Jag skulle till herr Sjödahl i detta sammanhang
vilja säga, att det väl ändå är
orimligt att påstå som han gör, att all
rätt att vidtaga pensioneringsåtgärder
för här ifrågavarande arbetande delägare
i familjebolagen ändå inte är borttagen.
Man har ju möjligheten att teckna
försäkringar. Men efter att ha arbetat
i företagsbeskattningskommittén så
länge som vi har gjort, herr Sjödahl, är
vi väl på det klara med att fördelen av
det system, som man nu berövar dem,
är att de skulle få behålla medlen i företaget.
Detta är en mycket stor fördel,
och det erkänner man inte genom det resonemang
som herr Sjödahl för.

Om förlustutjämningen nämnde finansministern,
att det förslag, som reservanterna
hade framlagt, i viss mån
hade underkastats en översyn, men att
denna inte var till fyllest och att det
nu var förmätet att begära, att riksdagen
skulle godtaga förslaget. Men det är ganska
betecknande att vi inte fick veta
mer än att det ej var tillfredsställande.
De som anser att detta är en angelä -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

105

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

gen sak, skulle väl ändock kunnat vänta,
att finansministern hade pekat på i vilka
avseenden förslaget inte är tillfredsställande.
Det hade varit mera rimligt, om
finansministern hade talat om, när han
tänker göra en positiv insats för att lösa
denna fråga, som man från riksdagens
sida för femton år sedan — som jag
nämnde i mitt förra anförande ■— skrev
till Kungl. Majt: om. Det har inte gjorts
någonting, och jag tycker att man nu
borde ha fått något mera än vad som
har blivit fallet.

Finansministern sköt vidare upp diskussion
angående skattesatsen till nästa
vecka, då vi får pröva den i annat sammanhang.
Jag har redan tidigare sagt, att
detta är utomordentligt otillfredsställande,
då vi nu går att pröva vilka regler
som skall gälla i allmänhet för företagsbeskattningen.
Jag tänker mig att
herr Sjödahl bär samma olustkänslor
som jag, ty när vi diskuterat dessa frågor
i den kommitté där vi har samarbetat
i två och ett halvt år, har vi hela
tiden gått ut ifrån att dessa regler skulle
vara utformade med tillämpning av en
skattesats lika stor eller eventuellt något
lägre än den vi haft förut. Vi var ju
t. o. m. inne på att vi skulle se, om vi
inte kunde ena oss om att ta dessa regler
och samtidigt sänka skattesatsen. Hur
känner sig herr Sjödahl till sinnes i dag,
när det blir raka motsatsen? Jag har förut
sagt att jag tycker att allt det arbete
som vi nedlagt har blivit ställt fullkomligt
på huvudet. Det nya förslaget kommer
ju att medföra ren konfiskation med
avseende på företagsvinsterna. Jag har
inte kunnat göra några beräkningar för
att se vad det kommer att leda till, men
eftersom herr Sjödahl tar det med så
lätt samvete, kanske herr Sjödahl har
räknat på vad man kommer till i de mera
extrema fallen. Jag undrar, om det inte
rent av blir så alt det i vissa fall tas ut
100 procent av de redovisade vinsterna
eller kanske t. o. in. mera.

Jag skulle, herr talman, kunna sluta
med att erinra om den liknelse finansministern
drog upp. Man sade att situationen
närmast kunde betecknas så, att
vi stod med en säck upplagd på cn våg

för vägning — finansministern ville väga
upp säcken med vikter, under det att jag
varnade för att lägga på mera vikter, därför
alt vågen inte skulle hålla. Jag tycker
att detta är ett ganska betecknande
exempel. Ty om jag skulle stå och väga
säckar med finansministern, skulle jag
nog säga till honom att inte lägga på
större säckar på vågen än den bär. Det
är nämligen det finansministern här är
beredd att göra. Nu drives expansionen
för långt i detta land. Sedan skall man
väga upp den med vikter, som tas ifrån
företagen, ifrån näringslivet. Detta kommer
ofelbart att innebära att vågen överbelastas,
och det skulle vi väl ändå försöka
undvika.

Vad beträffar mitt exempel med bilföraren
som kör mot rött ljus sägs det
från visst håll, att det har visats rött
ljus förut, och att det nog inte är någon
fara. Ja, man ser hur det går för de
bilförare, som tillämpar den taktiken.
Förr eller senare går det åt skogen.
Då är det sannerligen inte mycket att ta
vara på, varken av bilföraren eller bilen.
Det måste ändå ligga något i varningssignalerna,
eftersom de så samfällt
framförts från dem som ser riskerna och
som i första hand drabbas av katastrofen,
som kan ligga i de åtgärder som
nu föreslås.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! I anledning av den proposition,
som nu behandlas, har jag tillsammans
med några andra kammarledamöter
väckt en motion, som visserligen
behandlar detaljfrågor, men dock
frågor av utomordentligt stor vikt för
näringslivet. Den ändring i bestämmelserna
för avsättning till pensionsfonder,
som nu föreslås i proposition, innebär
enligt vårt förmenande mycket allvarliga
verkningar, speciellt för de s. k. familjebolagen,
då avsättningar ju icke
får göras för beredande av pension till
huvuddelägare.

Vi kan inte förslå, varför man skall
förvägra avsättningar till dessa kategorier,
motsvarande cn normal pension.
Det arbete, som av dessa nedlägges, är i

106

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. andrade regler för företagsbeskattningen

allmänhet mycket stort, och vi avser icke
heller att giva andra än dem som utfört
verkligt arbete i företaget denna
rättighet. Häremot invänder nu utskottet
och dess talesmän att dessa fonder
kan missbrukas. Sedan flera år har
emellertid sådana avsättningar icke godkänts
med mindre än att specificerade
uppställningar över vilka åtaganden, som
företaget har gjort, har lämnats till skattemyndigheterna.
De få fall av missbruk,
som har kunnat påvisas, torde vara
av sådan art, att de redan enligt tidigare
lagstiftning har varit olagliga.
Något framtida missbruk av dessa möjligheter
finns det inte någon anledning
att befara. Det kan icke vara rimligt att
låta det stora flertalet lojala medborgare
få lida för att det finns några få, som
icke håller sig inom lagens råmärken.

Nu säger utskottet att dessa företagare
har möjlighet att på annat sätt pensionera
sig, nämligen genom att teckna
försäkringar i vanliga försäkringsbolag.
Detta är visserligen en utväg, men den
förutsätter att företagen måste avhändas
mycket stora belopp. Nuvarande
brist på rörelsekapital för företagen gör
även någonting sådant omöjligt. Det
egendomliga resultatet blir, om denna
utskottets rekommendation följes, att underlaget
för de anställdas pensionering
får användas såsom riskkapital i företaget,
medan däremot ägarens, företagsledarens,
pensionsunderlag icke får användas
som riskkapital. Det naturliga
och riktiga förhållandet är givetvis att
även företagarna själva använder sitt
pensionsunderlag för företagets riskbärande
åtaganden.

För de företag, som hittills gjort avsättningar
för såväl sina anställda som
företagsledningen, uppstår det förhållandet,
att ytterligare avsättningar icke får
ske, förrän de avsättningar, som har
gjorts för ledarens pensionering, tagits
i anspråk för de anställdas pensionering.
Några tekniska svårigheter hade icke förelegat
för ett avskiljande av de belopp,
som avsatts för de olika kategorierna.
Många småföretagare kommer att ställas
inför stora besvärligheter. Ålder och
sjukdom kan lägga hinder i vägen för

pensionens ordnande på annat sätt. Det
slag, som finansministern nu genom dessa
åtgärder riktar mot de mindre företagarna,
är en mycket allvarlig sak. De
företagare, som det här är fråga om, är
i allmänhet värda ett bättre öde. Bakom
företagen ligger ofta många års hårt
arbete, som borde ha berättigat företagarna
till en något tryggare ålderdom.

Vad beträffar övergångsbestämmelserna
i fråga om varulagervärderingen har
vi i vår motion framställt krav på att
en längre övergångstid skulle medges,
innan lager skulle uppskrivas till det
högre värde, som måste bli följden om
avskrivningsrätten nu begränsas. Att
man på detta sätt tar värdestegringar på
lagertillgångar, som ännu inte är realiserade,
till beskattning, måste väcka
mycket allvarliga betänkligheter och kan
medföra att stabiliteten inom näringslivet
kommer att avsevärt försämras. De
hastiga svängningar, som nu sker på näringslivets
område, är bl. a. beroende på
teknikens hastiga frammarsch. Även med
hänsyn till de internationella förhållandena
bör man vara försiktig vid lagervärdering.
I vår motion föreslår vi
därför att den tid, varunder uppskrivning
av lagren enligt tidigare bestämmelser
skall få ske, utsträckes något
längre.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen I: 460 i vad den avser
övergångsbestämmelserna för lagervärdering.
De önskemål som framkommit
i övriga yrkanden i motionen har
redan tillgodosetts genom reservationen.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Efter denna fyra timmar
långa debatt finns det för mig ingen anledning
att ta upp ytterligare detaljer
till granskning, i synnerhet som jag i
stort sett är enig med utskottsmajoriteten.

I många år har ju vi från kommunistiskt
håll hävdat, att bolags rätt att sig
själv beskatta borde upphävas. Det föreliggande
ändringsförslaget innebär ju
utan tvivel ett steg i den riktningen,
även om inte en helt tillfredsställande

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

107

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

ordning kommer att skapas. Det är ju
sålunda inte fråga om att upphäva den
fria avskrivningsrätten, vilket länge
krävts av en stark opinion, framför allt
bland arbetarna, utan det är, som också
finansministern formulerade det, endast
en åtgärd för att åstadkomma en försiktig
åtstramning på detta område. Också
i fortsättningen kommer avskrivningar
att göras i rätt stor omfattning. Såsom
finansministern säger kan det i vissa lägen
till och med bli fråga om större avskrivningar
i framtiden än enligt nuvarande
bestämmelser. Därvidlag är det
framför allt ett förhållande som spelar
in, nämligen att företagen kan välja mellan
två olika avskrivningssystem, av vilka
den supplementära, tjuguprocentregeln,
under alla förhållanden möjliggör
en total avskrivning under en tidrymd
av fem år. Vi har i vår motion ansett
att denna supplementära regel inte är
nödvändig, i synnerhet som det finns en
särskild regel som möjliggör för företagen
att redan under anskaffningsåret
helt avskriva sådana maskiner och inventarier,
vilkas livslängd kan beräknas
till högst tre år. Vi anser det därför tillräckligt
med huvudregeln, som medger
avskrivning på maskiner och dylikt med
högst 30 procent för varje år.

Vad sedan beträffar lagervärderingsbestämmelserna
är det rätt förvånande,
att regeringen och även utskottet givit
efter för påtryckningar från företagarvärlden
och föreslagit 40 procent som
undre gräns i stället för av utredningen
föreslagna 50 procent. Vi anser att man
skulle ha kunnat gå ännu längre. Vi ansluter
oss därvidlag till den ståndpunkt,
som Landsorganisationen har formulerat
i sitt remissyttrande, alltså med gränsen
vid 00 procent. Det rör sig här om rätt
betydande penningsummor som undandrages
beskattning. Enligt departementets
egna undersökningar skulle, därest
man gick på utredningens 50-procentslinjc,
nära 1,25 miljarder kronor under
de närmaste åren ha framkommit i dolda
skattemedel. Enligt den nu föreslagna
40-procentsregeln blir det bara 700
miljoner kronor. Det finns ingen utredning
om vad resultatet skulle ha blivit,

om man stannat för 60 procent, men
man kan väl förutsätta att i så fall omkring
2 miljarder skulle ha kommit fram
till beskattning. Utskottet medger också
att det funnit skäl för en något mera
restriktiv utformning av lagervärderingsbestämmelserna
än vad som föreslås
i propositionen.

Slutligen vänder vi oss mot att företagen
vid föreliggande risk för prisfall,
som det heter, kan medges rätt till extra
lagernedskrivning. Det är fara värt att
detta medgivande kommer att utnyttjas
som ett kryphål för att möjliggöra en
kanske inte oväsentlig skatteflykt. Det
är dessutom orimligt att begära att taxeringsnämnderna
skall kunna avgöra, om
och när risk för prisfall föreligger och
på vilka varor en dylik prisnedgång är
att förutse. Efter vilka grunder skall
taxeringsmyndigheterna göra sina bedömningar?
Därom ges inte något besked,
och det torde inte heller vara
möjligt att ge besked därom. Vi befarar
därför att detta medgivande till extra
avskrivning av bolagen kommer att utnyttjas
på ett icke tillbörligt sätt och
att därigenom stora summor, som annars
skulle tas fram, nu kommer att undandras
från beskattning.

Herr talman! Detta är kort och gott
de synpunkter som vi anför i vår motion.
Jag ber alltså att få yrka bifall till
motion nr 457 i denna kammare.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Tillsammans med herr
Anders Johansson har jag väckt en motion,
nr 401, som berör en detaljfråga
i det stora problemkomplex som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
och som vi nu diskuterar. Det gäller
värderingen av djurbeståndet vid de
jordbruk, där deklaration sker enligt bokföringsmässiga
grunder.

Vid denna redovisningsmetod får lager
ocli döda inventarier nedskrivas till
40 procent efter samma regler som gäller
för rörelse. Levande inventarier, nötkreatur,
hästar, svin o. d., skall emellertid
i princip upptagas till ett belopp som
motsvarar 80 procent av djurens salu -

108 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

värde, d. v. s. nedvärderingen får endast
ske med 20 procent. I praktiken innebär
denna restriktiva bestämmelse i samband
med de direktiv för värderingen, som
riksskattenämnden lämnar, att de skattskyldiga
får betala inkomstskatt för en
värdestegring som endast är fiktiv och
som beror på minskningen i penningvärdet.

I motionen har vi yrkat att jordbrukare,
som deklarerar efter bokföringsmässiga
grunder, även när det gäller värdering
av djurbeståndet skall jämställas
med rörelseidkare och inte behandlas efter
strängare regler. Motionen är kort.
Jag skall inte heller bli mångordig. Det
yrkande, som vi har framställt i motionen,
har tagits upp i reservation 1 av
herr Spetz m. fl. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation i
vad den gäller värderingsprinciperna för
levande inventarier vid jordbruk.

I herr Eskilssons yttrande instämde
herr Johansson, Anders, (fp).

Efter härmed slutad överläggning godkändes
de nu föredragna anvisningarna.

Anvisningarna till 29 §

Punkten 2

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den nu
ifrågavarande punkten samt vidare därpå
att punkten skulle godkännas med
den ändring, att fjärde stycket utginge;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på styckets
godkännande i enlighet med utskottets
förslag, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner punkten 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
i enlighet med bevillningsutskottets
förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes denna del av
anvisningarna i överensstämmelse med
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagil
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-proposilionen.

Punkten 3

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande av
den nu förevarande punkten samt vidare
på punktens godkännande med den
lydelse, som påyrkats i den av herr
Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på punktens godkännande enligt utskottets
förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner punkten 3 av anvisningarna
till 29 § kommunalskaltelagen
i enlighet med bevillningsutskottets
förslag, röstar

Ja;

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

109

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes denna del av
anvisningarna i överensstämmelse med
den av herr Spetz in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 41.

Punkten 4

Herr ÖHMAN (k):

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen I: 457.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på godkännande av den
under behandling varande punkten samt
vidare därpå att punkten skulle godkännas
med den ändring, att sjätte stycket
utginge; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Herr WEHTJE (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1), i vad den avser införande
av ett nytt elfte stycke i punkten
4.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels, av herr Wehtje, att näst efter
tionde stycket i den nu ifrågavarande
punkten skulle införas ett nytt elfte stycke
av den lydelse, som förordats i den
av herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen, dels ock att nämnda
yrkande skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på avslag
å herr Wehtjes yrkande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som i överensstämmelse med bevillningsutskottets
hemställan avslår föreliggande
förslag om införande i punkten
4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
av ett nytt stycke angående
fri avskrivning för värdeminskning
å maskiner m. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Spetz m. fl. avgivna reservationen i denna
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 7

Godkändes

Anvisningarna till 47 §

Punkten 1

Första—fjärde styckena

Godkändes

Femte och sjätte styckena

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
reservationen 1).

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 1:457.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på de nu föredragna styckena yrkats
l:o) att desamma skulle godkännas
enligt utskottets förslag; 2:o), av herr
Spetz, att nämnda stycken skulle godkännas
med den lydelse, som påyrkats i
den av honom m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr
Öhman, att styckena skulle godkännas
med den avfattning, som föreslagits i
motionen I: 457.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
styckenas godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom
framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner punkten 1 styckena
5 och 6 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen i enlighet med bevillningsutskottets
förslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes denna del av
anvisningarna i överensstämmelse med
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medels
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 41.

Sjunde stycket

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen I: 457.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av det nu förevarande
stycket samt vidare därpå, att
nämnda stycke skulle utgå; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Åttonde—elfte styckena

Godkändes.

Tolfte stycket

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1) i denna del.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av det
nu ifrågavarande stycket samt vidare på
styckets godkännande med den lydelse,
som påyrkats i den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på styckets
godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner punkten 1 stycket
12 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
i enlighet med bevillningsutskottets
förslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes denna del av
anvisningarna i överensstämmelse med
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 94;

Nej — 41.

Trettonde—sextonde styckena

Godkändes.

Anvisningarna till 53 §

Godkändes.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna Första

stycket

Godkändes.

Andra stycket

Punkterna 1 och 2

Godkändes.

Punkten 3

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1) i denna del.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till bevillningsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av den nu föredragna
punkten samt vidare därpå att
nämnda punkt skulle godkännas med
den lydelse, som påyrkats i den av herr
Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 4

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1), såvitt angår punkterna
4—6.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till min reservation.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion 1:460.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
förekommit följande yrkanden:
l:o) att den nu förevarande punkten
skulle godkännas enligt utskottets förslag;
2:o) att kammaren skulle godkänna
punkterna 4—6 i den av herr Spetz
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
3:o) att punkten 4 skulle godkännas
med den avfattning, som förordats i herr
Gustaf Elofssons vid betänkandet anförda
reservation; samt 4:o) att punkten
skulle godkännas med den lydelse, som
föreslagits i motionerna 1:460 och II:
574.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på punktens godkännande
enligt utskottets förslag vara med
övervägande ja besvarad.

112

Nr 18

Onsdagen den 18 mai 1955 fm.

Ang. ändrade regler för företagsbeskattningen

Ingressen och rubriken

Godkändes.

Utskottets förslag till förordning om
inventering av varulager för inkomsttaxeringen Godkändes.

Utskottets förslag till förordning om
investeringsfonder för konjunkturutjämning Herr

WEHTJE (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag med den ändring,
som föreslagits i reservation 1) av
herr Spetz m. fl.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag oförändrat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande av det nu ifrågavarande
förordningsförslaget samt vidare därpå
att nämnda förslag skulle godkännas
med den ändring beträffande 5 §, som
påyrkats i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om författningsförslagen.

Punkten B

Herr WEHTJE (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1) i denna del.

Herr SJÖDAHL (s) :

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet

i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande del av
den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej —- 41.

Nu föredrogs

Utskottets hemställan i punkten C, såvitt
angick punkten C mom. a i herr
Spetz’ m. fl. reservation

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen 1).

Herr SJÖDAHL (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

113

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan i nu ifrågavarande
del samt vidare på bifall till punkten
C mom. a i den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten C, såvitt
angick punkten C mom. b i herr
Spetz’ m. fl. reservation

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1) av herr Spetz
m. fl.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande del samt
vidare på bifall till punkten C mom. b i
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten C, såvitt
angick punkten C mom. c i herr
Spetz’ m. fl. reservation

Herr WEHTJE (b):

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
1).

Herr SJÖDAHL (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan i nu
ifrågavarande del samt vidare på bifall
till punkten C mom. c i herr Spetz’ m. fl.
reservation; och förklarades den förra

8 Första kammarens protokoll 1055. Nr 18

propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten C, såvitt
angick punkten C mom. d i herr
Spetz’ m. fl. reservation

Herr SPETZ (fp):

Jag yrkar bifall till den av mig m. fl.
avgivna reservationen 1).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan i nu
förevarande del samt vidare på bifall till
punkten C mom. d i herr Spetz’ m. fl. reservation;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten C i
förut ej behandlade delar

Bifölls.

Vid förnyad föredragning av sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om utredningar angående
nådeinstitutet, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående vissa
frågor rörande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Under punkten 178 av åttonde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 januari 1955, föreslagit riksdagen
att till Skolöverstyrelsen: Försöksverk -

114 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

samhet m. m. för budgetåret 1955/5G anvisa
ett reservationsanslag av 600 000
kronor.

I samma proposition hade Kungl.
Maj :t under åttonde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition, för budgetåret 1955/56 till
Folkskolor m. in.: Försökskostnadsbidrag
beräkna ett förslagsanslag av
200 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 120, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 25 februari
1955, jämte redogörelse för den under
skolöverstyrelsens ledning pågående allmänna
försöksverksamheten framlagt
förslag beträffande medelsanvisningen
för budgetåret 1955/56 till Folkskolor
m. m.: Försökskostnadsbidrag ävensom
vissa övriga förslag angående frågor rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Öhman och Helmer Persson (I: 95)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm m. fl. (II:
113), i vilka yrkats att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning jämte förslag om
demokratisering av den högre undervisningen
respektive rekryteringen till
statsförvaltningen, med direktiven utformade
i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna angivna punkter;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén (1:303) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Göingegården
m. fl. (11:390), i vilka hemställts,
att riksdagen i avvaktan på ett
preciserat förslag till 1956 års riksdag
måtte uppdraga åt Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1955/56 genom att inrätta parallellavdelningar
i existerande realskolors
lägsta klass eller genom att stödja
ökat inrättande av inbyggda realskolor i
folkskolan eller genom andra tillfälliga

anordningar provisoriskt avhjälpa svårigheterna
för studiebegåvade i de just
nu särskilt stora barnkullarna att i samma
utsträckning som tidigare födda
barnkullar beredas möjligheter till den
högre skolans undervisning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén (I:433) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Göingegården
(II: 546), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj ds proposition nr 120 måtte besluta,

att lönesättningen för skolledare inom
försöksdistrikten skulle avvägas med
tanke på bland annat, att tjänstinnehavarna
skulle kunna rekryteras bland ordinarie
lärare i 29 lönegraden,

att studieledarna i frågor, som gällde
det stadium för vilket de förordnats, skulle
ges en efter skolöverstyrelsens bedömande
självständig ställning med egen
beslutanderätt utan att önskemålet att
skolan skulle ha en enda chef åsidosattes,

att skolöverstyrelsen skulle pröva studieledarens
behörighet och avgiva förslag,

att besvär över skolstyrelses tillsättning''
av studieledare skulle kunna anföras
på materiella grunder samt

att såsom formell behörighet för studieledaruppdrag
skulle gälla adjunktskompetens
eller behörighetsförklaring
av skolöverstyrelsen;

dels en inom andra kammaren av fröken
Vinge in. fl. väckt motion (11:547);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset väckt motion
(II: 531), vari hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 120 måtte, utöver
vad i propositionen föreslagits, besluta

att anvisa ett förslagsanslag av 60 000
kronor att efter Kungl. Maj:ts prövning
fördelas som förstärkt försökskostnadsbidrag
till försöksdistrikt, där detta med
hänsyn till ett svagt skatteunderlag,
långa avstånd eller andra liknande förhållanden
prövades skäligt, samt

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

115

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. in.

att språktillägg skulle utgå till folkskollärare
i 23 lönegraden och till folkskollärare
med full tjänstgöring på högstadiet
i försöksdistrikt beläget inom rikets
finskspråkiga bygder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 95 och II: 113 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att motionerna 1:303 och 11:390
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att för budgetåren 1954/55
—1956/57 provisoriskt reglera de av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 25 februari
1955 berörda ekonomiska och organisatoriska
frågor, som sammanhängde
med de statliga realskolornas ställning
i försöksdistrikten och med samordnandet
av högre skolor och försöksskolan
i dylika distrikt;

IV. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:433 och II:
546 samt 11:547, samtliga motioner såvitt
här vore i fråga, godkänna av utskottet
förordade grunder beträffande
vidgad behörighet till distriktsöverlärartjänster
i försöksdistrikten m. m., att tilllämpas
tills vidare från och med redovisningsåret
1955/56;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 433
och II: 546 samt II: 547, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna av
departementschefen förordade grunder
beträffande förstärkning av den pedagogiska
ledningen i försöksdistrikten och
i skoldistrikt med i folkskolan inbyggda
realskollinjer, att tillämpas tills vidare
från och med redovisningsåret 1955/56;

c) godkänna av departementschefen
förordade grunder beträffande statsbidrag
till kostnader för studieledararvodc
in. m., att tillämpas tills vidare från och
med redovisningsåret 1955/56;

V. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 531, såvitt här vore i
fråga, godkänna av utskottet förordade
grunder för särskilda bestämmelser beträffande
verksamheten på försöksskolans
högstadium, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56;

b) godkänna av departementschefen
angivna grunder rörande statsbidrag till
avlöning åt lärare i praktiska ämnen å
den praktiska linjen av 1947 års skolor
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen 11:531, såvitt här vore i
fråga, till Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag
för budgetåret 1955/56
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 240 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. m. för
budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet bland
annat gjort vissa uttalanden rörande erfarenheterna
av den allmänna försöksverksamheten
beträffande enlietssskolan.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande erfarenheterna av den
allmänna försöksverksamheten av herrar
Ohlon, Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade; 2)

beträffande motionerna I: 303 och
II: 390 av herr Arrhén;

3) beträffande förstärkning av den pedagogiska
ledningen i försöksdistrikten
av herrar Ohlon, Arrhén, Skoglund i
Doverstorp och Staxäng, vilka ansett, att
utskottet bort dels förorda skyldighet
för försöksdistrikt med minst 20 läraravdelningar
att anställa studieledare, såvida
icke skolöverstyrelsen medgåve undantag,
dels ock förorda bifall till de i
motionerna 1:433 och 11:546 framställda
yrkandena, att såsom formellt behö -

116 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

righetsvillkor för studieledarbefattning
på högstadiet skulle gälla adjunktskompetens
eller generell behörighetsförklaring
av skolöverstyrelsen, att skolöverstyrelsen
skulle pröva sökandes lämplighet
och avge förslag rörande dylik
befattnings tillsättande och att besvär
över skolstyrelsens beslut om förordnande
skulle kunna anföras på materiella
grunder, samt att utskottet fördenskull
bort under IV b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:433 och II:
546 ävensom med avslag å motionen II:
547, samtliga motioner såvitt här vore i
fråga, godkänna av reservanterna förordade
grunder beträffande förstärkning
av den pedagogiska ledningen i försöksdistrikten
och i skoldistrikt med i folkskolan
inbyggda realskollinjer, att tilllämpas
tills vidare från och med redovisningsåret
1955/56;

4) beträffande särskilda bestämmelser
rörande verksamheten på försöksskolans
högstadium av herrar Malmborg i Skövde
och Svensson i Ljungskile, fröken
Elmén samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till det
i motionen II: 531 framställda yrkandet,
att språktillägg skulle utgå till folkskollärare
i 23 lönegraden och till folkskollärare
med full tjänstgöring på högstadiet
i försöksdistrikt inom rikets finskspråkiga
bygder, samt att utskottet därför
bort under V a hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionen II:
531, såvitt här vore i fråga, godkänna
av reservanterna förordade grunder för
särskilda bestämmelser beträffande verksamheten
på försöksskolans högstadium,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! I detta ärende om enlietsskolan
hade vi ju en sorts generalrepetition
i går, och jag föreställer mig
att premiären i dag därför kan bli litet
kortare än behandlingen av frågan var i
går. Tillåt mig emellertid, herr talman,
att eftersom det finns reservationer till

utskottets utlåtande här lämna några reflexioner
omkring enhetsskolefrågan, såsom
den i dag föreligger.

Man kan säga, att enhetsskolans svaghet
har visat sig på två punkter. Den
ena gäller differentieringen av elevmaterialet,
och den andra gäller lärarrekryteringen.

I den proposition, som ligger till grund
för statsutskottets utlåtande, har angivits
vissa siffror, som belyser studieresultaten
i enhetsskolans sista klass, jämförda
med resultaten i realskolans sista klass.
Nu kan man mot den verkställda undersökningen
invända, att den gäller ett relativt
litet antal elever, men efter vad
statistici försäkrat, är resultatet ändå
fullt vetenskapligt statistiskt säkerställt.
Man kan ju inte säga, att de resultat, som
där meddelas, har varit vidare gynnsamma
för enhetsskolan, och anledningen
till det skall jag försöka att belysa på ett
annat sätt än som har skett genom undersökningen.

För en tid sedan hölls någonstans i
västra Sverige en konferens angående de
erfarenheter, som man har gjort rörande
enhetsskolans resultat. Det gällde
framför allt hur dess elever har klarat
sig på gymnasiet. Nu vill jag säga att vad
jag här kommer att resonera om närmast
gäller den teoretiska linjen, som
skall förbereda för gymnasiestudier. Fn
av dem som yttrade sig vid konferensen
var en rektor vid en statlig realskola,
som också har kommunalt gymnasium.
Det var rektorn i Köping, som också har
erfarenhet på folkskolans område. Han
säger i diskussionen, att gymnasiet i Köping
i höstas mottog sju elever från
klass 9g i enhetsskolan. Han fortsätter:
»Vid inträdet i ringen hade dessa elever
höga betyg, men det visade sig snabbt,
att flertalet av dem saknade de grundläggande
kunskaper, som fordras för
gymnasiestudier. Dessa elever hade i enhetsskolan
undervisats i föga eller ej alls
differentierade klasser och först de två
sista åren av akademiker.» Han framhåller,
att det för att undvika sänkning
av gymnasiets standard torde vara
ofrånkomligt, att kurserna på enhets -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

117

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

skolans g-linje — gymnasielinjen —■ närmas
till realskolans. Han yttrar vidare:
»Nya pedagogiska metoder kan dock inte
trolla bort det faktum, att det finns
olika begåvningstyper. Försöksverksamheten»
—- åtminstone så långt han hade
haft tillfälle att följa den -— »visar, att
det är nödvändigt att differentiera på
ett tidigt stadium. Fullständig uppdelning
bör göras redan i klass 7.» Helst
skulle han tydligen vilja ha en partiell
uppdelning i engelska, svenska och matematik
redan från klass 5.

Han uttalade sedan önskemålet, att lärjungeområdena
blev så stora, att denna
differentiering kunde genomföras och
att det härför krävdes interkommunal
samverkan. Vidare ansåg han, att lärarnas
standard i engelska borde höjas utöver
den, som hittills förekommit på vissa
håll.

En annan person, som yttrade sig i
diskussionen och som jag känner närmare
till, adjunkt Oscar von Malmborg, berättade
om sina tre års erfarenheter
från sin tjänstgöring vid enhetsskolan i
Lerum. Han säger: »Vi startade som optimister
och hoppades kunna avskaffa
det tråkigaste i den gamla skolan, att
kunna meddela fostran och kunskap på
nya sätt och att kunna råda bot på
kuggning och underbetyg. Vi lyckades
få en bättre samordning mellan folkskolans
och högstadiets kurser, men för övrigt
blev det i praktiken ingen större
skillnad mellan arbetsmetoderna på enhetsskolans
g-linje och realskolan.» I
Lerum hade man inte differentierat från
klass 7 officiellt, men i smyg, i praktiken
genomfördes där en differentiering
från och med klass 7. Avgörande för
uppdelningen var tillval av tyska. Att
tyska fick tjäna som huvudsakligt urvalsinstrument,
ansåg han dock inte vara
lyckligt.

•lag nämnde redan i går att ett av de
allra finaste inslagen i enhetsskolan var
att alla linjer förekom vid en och samma
skola med möjlighet för eleverna att
vandra över från den ena linjen till den
andra, från en mera teoretisk linje till
en mera praktisk linje eller tvärtom. Om
detta säger adjunkten von Malmborg:

»Den fria övergången från g-linje till ylinje
har fungerat bra» —• han har erfarenhet
från 15 fall —- »men ej övergången
i motsatt riktning» -— från ylinje
till g-linje, något som dock bara
förekommit i två fall. Tyvärr hade övergången
till y-linjen fått karaktären av en
maskerad utkuggning i vissa fall, och det
var naturligtvis inte önskvärt. Han summerar
ihop resultaten så, att en viktig
förutsättning för framgång med försöksverksamheten
är att differentiering
genomföres i största möjliga utsträckning
men inte en smygdifferentiering,
sådan som man har tillämpat här och
där, utan en öppet genomförd differentiering.

En av de försöksskolor, som väl haft
de bästa resultaten, är den i Timrå. Där
har man genomgående arbetat med ett
differentierat elevmaterial allt ifrån
klass 7. Detta är ju ett mycket vittutseende
problem, ty det rullar upp frågan,
huruvida storkommunerna över lag erbjuder
tillräckligt stora underlag för en
allsidig enhetsskola på högstadiet. Det
blir nog nödvändigt för statsmakterna
att ganska snart ta initiativ till interkommunal
samverkan för att få till
stånd bärkraftiga skolenheter.

De erfarenheter från vissa enhetsskolor
som jag här högst sporadiskt har redogjort
för har bekräftats av undervisningsrådet
Norinder, chefen för skolöverstyrelsens
försöksavdelning, som nyligen
har haft en konferens med lärare
på enhetsskolans låg- och mellanstadier,
d. v. s. gamla små- och folkskolestadierna.
Det framgår av hela framställningen,
att en nödvändig förutsättning tycks vara,
att vi får en full differentiering från
och med klass 7.

Av herr Norinders anförande framgår
inle, huruvida han önskar sig en partiell
uppdelning av vissa ämnen, såsom
engelska, modersmålet och matematik, redan
i 5:an eller G:an i enhetsskolan, men
av de meningsyttringar han i sitt föredrag
refererar från mellanskollärare
tycks det problemet vara aktuellt även
inom mellanskolan. De mellanskollärare,
som var samlade vid konferensen, hade
tillfrågats om vilka önskemål de hade

118 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

och vilka oroande erfarenheter de hade
gjort under den nya skolordningen. Ett
genomgående svar var att de hade svårt
att sysselsätta alla de typer av begåvningar
som var samlade där. Särskilt
gällde det tydligen sådana ämnen som
matematik, modersmålet och engelska.

Undervisningsrådet Norinder är ganska
kritisk på vissa punkter. Att enhetsskolan
inte alltid lyckats, säger han,
beror till stor del på att den arbetar under
ytterst otillfredsställande lärarförhållanden,
och särskilt har detta gällt
högstadiet på den linje, som skall förbereda
för blivande gymnasiestudier.
Han erinrade i det sammanhanget om
att detta inte är någon nyhet, utan att
samma erfarenhet gjordes efter 1909, då
de kommunala mellanskolorna infördes
här i landet. Även då klagade man till
en början över att eleverna inte höll samma
standard som vid de gamla realskolorna,
men i samma mån som lärarrekryteringen
till de kommunala mellanskolorna
blev bättre, i samma mån föll klagomålen
bort. Nu säger herr Norinder,
att man får självfallet inte bara skylla
på enhetsskolans svårigheter att rekrytera
lärarkåren, utan man får nog också
ta sig en funderare på själva systemet
och på frågan, om skolkommissionens
planritning av högstadiet verkligen i alla
avseenden var den mest ändamålsenliga.
Meningen med försöksverksamheten var
ju att man skulle pröva detta, så att häri
behöver ju inte ligga något klander mot
skolkommissionen. Han säger vidare, att
vi nog har begått en felbedömning litet
var, när vi överdrivit möjligheterna för
9 a-linjen att hålla samma standard som
den gamla realskolan. Tydligen får vi avskriva
det önskemålet och nöja oss med
att få 9 g-linjen upp i realskolans standard.

Till det utlåtande, som utskottet här
har avlämnat, finns fogad en reservation,
som är utförd i två punkter. Den
första delen, reservationen nr 1), gäller
utskottets skrivning i ett visst stycke.
Det är närmast fråga om redogörelsen
för de verkställda undersökningarna. I
själva verket förelåg ingen motsättning
mellan majoriteten och minoriteten om

vart man ville hän, men i reservationen
har man velat lägga fram ett tydligare
material för belysning av frågan än det
som har presenterats i utskottets utlåtande
och i propositionen. Det är nämligen
så, att i den kungliga propositionen
har av en eller annan anledning utelämnats
en del av de erfarenheter som
skolöverstyrelsen har gjort vid sina försök.
Antagligen har utelämnandet skett
av utrymmesskäl. Man har inte velat taga
med så mycket, men nu har i alla fall
tack vare reservationen det fullständiga
materialet kommit fram.

Även så som materialet från skolöverstyrelsen
här föreligger, skulle man för
framtiden vilja uttala vissa önskemål,
nämligen att de jämförande undersökningarna
inte bara får avse engelska utan
även sådana för gymnasiestudierna viktiga
nyckelämnen som tyska, matematik
och modersmålet.

Det är tydligt att allteftersom försöksverksamheten
fortskrider, tycks erfarenheterna
peka i den riktning som redan
åtskilliga av särskilda utskottets ledamöter
år 1950 trodde att den skulle göra,
nämligen att det är nödvändigt med en
differentiering på högstadiet. Det hör ju
till saken, att om man inte kan få till
stånd en interkommunal samverkan ute
i bygderna, blir det ganska svårt att genomföra
en dylik fullständig differentiering.

Den andra svagheten, som man har
konstaterat och som även statsrådet understryker,
är lärarrekryteringen. Jag
skulle vilja tillägga, att det är synnerligen
angeläget att alla klutar sätts till
för att åstadkomma en god lärarrekrytering,
inte bara till enhetsskolan utan till
den högre skolan över huvud taget. En
del av de företeelser, som man har mött
här, har ju inte varit ägnade att stimulera
de unga akademikerna att ägna
sig åt lärarbanan. Vi beslöt i fjol så
här års att införa en ny lärarkategori
för det högre skolstadiet genom att ge
folkskollärare fortbildning för att de
skulle kunna erhålla vissa tjänster, de
s. k. 23:egradstjänsterna. Utskottet sade
ifrån i sin skrivning, som ju även riksdagen
godkände, att 23:egradstjänsterna

Onsdagen den 18 maj 1955 fm. Nr 18 119

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

inte skulle få koncentreras bara till de
skolor, där det fanns brist på lärare,
utan skulle spridas ut över hela landet.
Det var alla eniga om. Men ingen hade
val — i varje fall inte i riksdagen — i
fjol tänkt sig att denna utspridning skulle
ske på det sättet att extra ordinarie akademici
i, låt oss säga lönegraderna 23,
25 eller 27, som hade etablerat sig med
familj och bostad på en viss ort, plötsligt
skulle sägas upp för att kastas ut hit
eller dit för att ge utrymme för 23 :egradslärarna.
Meningen var väl att dessa
23:egradslärare skulle spridas runt landet,
i samma mån som vakanser uppstod
vid skolorna. Nu blev ju långa rader med
akademiskt utbildade lärare uppsagda
från sina platser, där de setat i många
år, platser, där de kanske bedrev en
viss fortbildning för att skaffa sig ökad
kompetens, där de hade egen bostad,
där de hade extra arbete bredvid för att
försörja familjen. Detta vållade en mycket
stor oro ute i lärarkretsarna och även
bland studenterna. Nu har ju saken rättats
till eller kommer, hoppas jag, att
rättas till på det sättet, att Kungl. Maj:t
godkänner vad skolöverstyrelsen har föreslagit,
nämligen att inordningen av
23:egradstjänster ute vid de högre skolorna
skall ske enligt mera humana principer
än som här hade ifrågasatts. Men
redan till följd av alla dessa uppsägningar,
som har skett, har de högre skolorna
tagit skada, eftersom studenterna
har skrämts för att ge sig in på de högre
skolorna med de lösa anställningsvillkor
som där tycktes råda.

När vi talar om lärarkompetens, är det
ju inte bara fråga om vilken akademisk
utbildning vederbörande har, utan det
gäller också den pedagogiska utbildningen.
Då statsutskottet i fjol tillstyrkte
Kungl. Maj :ts förslag om inrättande av
en första lärarhögskola från och med
nästa år, så beaktade utskottet också
detta problem och påyrkade att man
skulle vidga ramen för den praktiska
lärarutbildningen på det sättet, att man
skulle se till, att vid provårsläroverken
fanns tillräckligt antal kvalificerade ordinarie
lärare, så att kapaciteten vid
dessa redan befintliga läroanstalter öka -

des. En överslagsberäkning visade att
man på det sättet kunde öka kapaciteten
med ungefär lika mycket, vill jag
minnas, som en hel lärarhögskola skulle
ge per år. Jag ser att skolöverstyrelsen
nu har skrivit till Kungl. Maj:t i denna
fråga, och det är ju bra att den har
gjort det, men jag vill vid detta tillfälle
beklaga att statsutskottets och riksdagens
uppslag från i fjol inte fullföljdes av
myndigheterna i hastigare takt än som
skett. Hade man tidigare gripit sig an
med denna uppgift så hade man redan
fr. o. m. nästa hösttermin kunnat högst
avsevärt öka utbildningskapaciteten vid
våra läroanstalter för praktisk lärarutbildning.
Nu föreslår skolöverstyrelsen
att man skall inrätta nya provårsläroverk,
men ett sådant blir inte fullt arbetsdugligt
förrän efter en viss över
gångstid, nämligen först då man har fått
en lärarrekrytering vid läroverket som
är direkt inriktad på lärarutbildning.
Jag har själv varit med, då ett sådant
läroverk kom till stånd, och jag räknade
med att man behövde åtta år för att få
läroverket fullt funktionsdugligt såsom
praktisk lärarutbildningsanstalt. Vill
man nå snabba resultat här får man repliera
på redan befintliga läroverk för
lärarutbildning.

Bakom den andra av mig undertecknade
reservationen till utskottets utlåtande
ligger just de tankegångar som här
har exemplifierats, nämligen nödvändigheten
av att få en fullgod rekrytering
av enhetsskolan. Nu föreslås det ju
att studieledare skall tillsättas för enhetsskolans
högstadier, och de skall få extrabetalning,
dock aldrig mer än som
motsvarar lönegraden Cb G, vilken korresponderar
mot 32 löneklassen i löneplan
nr 1. Detta kommer i praktiken att
medföra att akademiker på högstadiet,
som har någon större lärarerfarenhet,
inte kommer att vilja söka dessa tjänster,
ty de befinner sig i egenskap av adjunkter
kanske redan i löneklass 32. De
skulle väl nästan vara stolliga, ifall de
sökte studieledartjänster och drog på sig
en massa extra arbete och besvär men
inte fick extra betalt för uppgiften. Det
finns eu motion om alt lönesättningen

120

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

för dessa studieledare på högstadiet bör
vara sådan, att även akademiker har intresse
av att söka tjänsterna, och det är
med tacksamhet vi annoterar att också
utskottsmajoriteten i sin skrivning har
beaktat detta problem, men inte fullt ut
i den utsträckning som motionärerna och
vi andra som har stött motionerna hade
hoppats. Jag tror att det rent ekonomiskt
sett är ganska viktigt att vi ute i enhetsskolorna
får studieledare som är inställda
på de förhållanden som där råder.

För halvtannat år sedan hade jag tillfälle
att besöka en enhetsskola i en avkrok
av landet, och där gjorde jag en
mycket överraskande erfarenhet, nämligen
att tjänstefördelningen i den samskola,
som det här var fråga om, var
uPPgj°rd på det sättet, att samtidigt som
flickorna hade gymnastik läste pojkarna
engelska, och när pojkarna hade gymnastik
läste flickorna engelska. På det
sättet kommer man ned i undervisningsgrupper
på tre å fem elever. Vi förstår
ju att det måste bli en enormt dyrbar
undervisning med dubblering i så små
grupper. Vid läroverken och de högre
kommunala skolorna är den anordningen
förbjuden. Bär är man tvungen att
ordna med samläsning och uppdelning
får icke ske, förrän man kommer över
ett elevantal på 35, men här kunde en
uppdelning ske när det gällde bara åtta
elever. En fullt sakkunnig uppläggning
av tjänstefördelningen skulle många
gånger om spara in arvodet för en fullt
kompetent studieledare på högstadiet.
Jag föreställer mig att detta är någonting
som statsrevisorerna nog bör ha sin
uppmärksamhet riktad på. Bet bör tillses
att scheman görs upp på ett sådant sätt,
att man effektivt utnyttjar lärarkrafterna
även i enhetsskolorna. Jag menar att
detta kanske är pedagogiskt värdefullt.
Bet är visserligen nyttigt med små undervisningsavdelningar,
men om man
går till allt lägre och lägre elevantal i
undervisningsavdelningarna, når man ett
minimum, nedanför vilket det blir en
försämring av undervisningen, eftersom
varje form av undervisning skall utgöras
av ett samarbete mellan lärare och elever
och det inte blir något mera blomst -

rande samarbete i sådana där små undervisningsgrupper.
Bör får undervisningen
mera karaktär av privatlektioner.

Jag tror, herr talman, att reservanterna
har fullt fog för sitt krav i reservation
nr 3, där det yrkes på att studieledartjänsterna
för enhetsskolans högstadium
ordnas så, att även akademiker har
intresse av att söka dessa tjänster.

Med vad jag här har sagt, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till de två reservationer
av mig m. fl. som föreligger
vid detta betänkande.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Med hänsyn till de utsvävningar
som vi tillät oss på detta
område i går skulle jag tro, att man kan
inhösta sympatier, om man förklarar
sig villig att i dag bli mera kortfattad.

Såsom redan har framgått av herr
Ohlons anförande, är vid utskottets utlåtande
fogade ett par reservationer. Jag
skall be att få kommentera dem i allmänna
ordalag.

För det första talar ju redogörelsen
från försöksverksamheten både i fjol
och i år om att bristen på akademiska
lärare inom försöksverksamheten är
mycket framträdande. Endast 34 procent
av de lärare, som nu undervisar i
försöksdistrikten, har avlagt akademisk
examen. Bet betyder alltså inte att dessa
har den för realskolorna gällande
kompetensen, utan en stor del av dem
är filosofie kandidater, som dessutom
saknar provårsterminer. Läget skulle
alltså synas kräva, att man så mycket
som möjligt uppbjuder sina krafter för
att intressera den akademiskt utbildade
ungdomen att söka sig som lärare till
enhetsskolorna. Bet bör vara ett av våra
mål.

Jag måste nog med beklagande säga,
att propositionen 120, när den låg på
riksdagens bord, icke visade sig vara
skriven på ett sådant sätt, att den kunde
infogas som ett led i strävan att dra
akademiker till enhetsskolan. Tvärtom
fick man på läroverkslärarhåll den uppfattningen,
att propositionen bars upp

Onsdagen den 18 mai 1955 fm. Nr 18 121

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola in. m.

av den tankegången, att läroverkslärare
endast var till hälften välkomna inom
enhetsskolan. Det var särskilt propositionens
formuleringar, när det gällde
lönesättningen för överlärarljänsterna i
försöksdistrikten, som verksamt bidrog
till att sprida en dylik uppfattning, eftersom
propositionen -— såsom lierr
Ohlon nyss nämnde — i detta avseende
inte gick över löneklass 32. Det har
emellertid nu rättats till i utskottets
skrivning, vilket jag hälsar med tillfredsställelse.

När man läser redogörelsen från försöksverksamheten
och jämför den med
tidigare redogörelser, kan man konstatera,
att differentieringen nu synes vara
godtagen från och med klass 7 och att
krav på gruppundervisning i matematik,
engelska och modersmålet i klasserna
5—6 har ökat. Skolöverstyrelsens
initiativ i fråga om nya bestämmelser
för språkundervisningen är att hälsa
med tillfredsställelse, och över huvud
taget är det glädjande att konstatera aktiviteten
och viljan att nu dra slutsatser
av erfarenheterna från det hittills
bedrivna försöksarbetet.

Skolöverstyrelsen har sagt, att behovet
att omarbeta kursplanerna »framgått
vid de under året i klasserna 9 a och
9 g jämsides med realskolans klass 55
gjorda kunskaps- och färdighetsundersökningarna
i engelska». Det är alltså
här att lägga märke till att skolöverstyrelsen
drar en viktig slutsats av sina
försök, en slutsats, som skär sig mot
vad utskottsmajoriteten något lättvindigt
uttalar om samma försök i följande ordalag:
»Vad sedan gäller resultaten av
de jämförande undersökningarna mellan
försöksskolan och realskolan är enligt
utskottets mening jämförelsematerialet
ännu alltför begränsat, läraruppsättningen
alltför heterogen, de jämförda
elevgrupperna alltför litet ekvivalenta,
kursplanerna alltför olika och försöksskolans
högstadium ännu ej tillräckligt
stabiliserat för att man mot
bakgrunden av erfarenheter från realskolan
skall kunna . . . fälla några bestämda
och generella omdömen rörande den
fortsatta inriktningen av försöksverk -

samheten i pedagogiskt hänseende eller
om de resultat över huvud taget, som
kan nås i den blivande enhetsskolan.»
Jag tycker, att utskottet kunde ha formulerat
sitt uttalande på ett annat sätt,
ty läsaren får ju den uppfattningen att
försöken är meningslösa och att man
inte kan få ut något av värde från dem.
Det föreligger väl inte någon motsättning
mellan vad utskottet skrivit och
vad som skolöverstyrelsen i praktiken
utfört, hoppas jag. Annars är det ju så,
att man här skulle kunna iaktta en viss
skillnad mellan utskottets skrivning
och försöksavdelningens konklusioner
•— i skolöverstyrelsen har man nämligen
åberopat samma försök och handlat
efter vissa linjer.

Min inställning är att försöken —
även med sådana jämförelser — är nyttiga
och bra som metod och att man —
såsom herr Ohlon nyss också önskade
.— bör fortsätta med dem också på andra
ämnesområden. Jag är inte så beskaffad,
att jag i dag på grund av utfallet
av försöken just nu ställer mig vid sidan
av det hela och anklagande ropar:
»Se enhetsskolan, så dålig den är!»
Det vill jag inte göra, ty mitt syfte är
att så småningom få en enhetsskola i
funktion, men en enhetsskola som till sina
verkningar är sådan, att den kan accepteras
med dess olika syften av var
och en. Det finns nämligen för närvarande,
mina damer och herrar, ingen
enhetsskola ibland oss! Vi håller på att
bilda oss en uppfattning om hur en skola
på enhetsskoleuppfattningens allmänna
grund skall se ut, när den en
gång blir färdig. Vi måste i vår uppfattning
om dessa ting ha en dynamisk
och icke en statisk uppfattning när vi
medarbetar på detta område.

Om det här föreligger en motsättning
mellan utskottsmajoritetens uppfattning
och min, vore det beklagligt, men jag
tror inte att riskerna därför är så stora,
och jag tror att vi i allmänhet håller på
att komma fram till eu gemensam uppfattning
om dessa ting.

.lag skall tillåta mig, herr talman, att
nöja mig med dessa reflexioner omkring
den allmänna skrivningen under

122 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

»Försöksverksamhetens» rubrik. Jag
har emellertid också avgivit en blank
reservation, som jag med några ord
också skulle vilja kommentera. Den anknyter
till en motion med nummer 303,
som jag väckt i denna kammare. Den
gäller vad jag brukar kalla övergångsgenerationernas
problem i samband
med skolreformen. Vi vet i dag, att antalet
»avvisade» elever framför realskolans
portar är mycket stort. Det var
i fjol 12 000 elever. Siffran beräknas i
år bli 17 700, år 1956 väntas den bli
20 500 och år 1957 inte mindre än
22 000. Detta är höga tal, som kan vara
ägnade att väcka förvåning.

För att ge den riktiga bakgrunden till
siffrorna är det kanske bäst att tillägga,
att de är uträknade under den förutsättningen,
att alla som har 13,5 poäng och
däröver i sina betyg, alltså ett genomsnittsbetyg
av Ba ifrån folkskolan, skulle
ha möjlighet att gå vidare till högstadiets
undervisning. Procenten av årskullen,
som söker sig till realskolan, var
1950 över 35 men hade 1954 sjunkit till
32. Tendensen är alltså något sjunkande,
men det beklagliga i dagsläget är, att
de avvisade eller de, som upphört att
söka sig till realskolan, icke har möjlighet
att få någon annan utbildning i
stället. Det är givet, att några kan få en
motsvarande utbildning, men den stora
massan kan man inte tänka sig få möjlighet
till utbildning i andra skolformer.

Yrkesundervisningen har här givetvis
en stor uppgift att fylla, och det kommer
därför att glädja var och en, som
vet, vad det här rör sig om, att om
några dagar få fatta beslut om den utbyggnad
på detta område, som, efter
förslag från Kungl. Maj:t, kommer att
förordas av statsutskottet.

Övergångsgenerationernas problem är
emellertid i dagens läge ytterst besvärande
för dem, som blir träffade. Utskottet
har hänvisat till pågående utredningar
och gör det med all rätt. Jag
vill här endast som min mening uttala,
att det inte räcker med att hänvisa till
en framväxande enhetsskola. Det tar för
lång tid, och den är dessutom ännu inte
en för allmänheten acceptabel skolform.

Man bör därför under de närmaste åren
inrikta sig på de äldre skolformerna
och förstärka realskolornas möjligheter
på olika sätt. Detta innebär, att mera
pengar ställs till deras förfogande för
inrättande av nya parallellavdelningar
och skapande av flera inbyggda realskolor.
I detta sammanhang måste man
också förorda en undersökning av om
man inte kan lägga in realskolans undervisning
i folkskolan med hjälp av
folkskollärarkåren, förstärkt med akademiskt
utbildade lärare för vissa ämnen,
främst då matematik och modersmål.
Dylika provisorier blir ofrånkomliga, att
döma av det siffermaterial, som här föreligger:
stegringen av de avvisades antal
ifrån 12 000 i dagens läge till ett antal,
som under de närmaste åren kommer
att fördubblas.

Det är alltså här, med anledning av att
vi har att räkna med de stora barnkullarna
från 1940-talets mitt, som våra bemödanden
bör koncentreras, när det gäller
att tillhandahålla den undervisning,
som realskolorna hittills ensamma bedrivit.
Som utskottet har framhållit, pågår
på detta område nu sedan detta års
början utredningar — realskoleutredningen
är väl den förnämsta av dem —
och läget är alltså det, att man först
måste avvakta dessa utredningars resultat.

Jag har emellertid, herr talman, också
en reservation, nr 3, som ansluter sig
till motion 433 i denna kammare. Den
var mycket innehållsrik, och i ett par
hänseenden har utskottet gått mig till
mötes, för vilket jag tackar. Det gäller
först utskottets skrivning om möjligheterna
för en adjunkt i Ca 29, löneklass
32, att bli utsedd till att få sin tjänst
på tillbörligt sätt arvoderad vid sökande
av överlärartjänst i försöksdistrikt.
Utskottet har vidare i princip förklarat
sig vara av samma mening som motionären
beträffande skolöverstyrelsens rätt
att fastställa normalinstruktionen för
s. k. studieledare.

Jag har emellertid också förklarat mig
anse att såsom formellt behörighetsvillkor
för studieledarbefattning på enhetsskolans
högstadium skall gälla adjunkts -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

123

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

kompetens eller generell behörighetsförklaring
av skolöverstyrelsen, och att
skolöverstyrelsen skall pröva de sökandes
lämplighet, avge förslag vid befattningens
tillsättande, samt att besvär över
skolöverstyrelsens beslut angående förordnandet
skall kunna anföras även på
materiella grunder. Detta ansluter sig till
den uppfattning, som i den akademiska
världen är känd och godkänd sedan generationer
tillbaka, och har alltså i detta
sammanhang betydelse.

Departementschefen har däremot velat
göra studieledartjänsten till en med
lärartjänst över huvud taget förenad arvodessyssla
och föreslagit, att allt det
övriga skall prövas av vederbörande
folkskolinspektör. Detta arrangemang,
som utskottsmajoriteten har tagit för
gott, är ur både sakliga och psykologiska
synpunkter mindre lämpligt, i mitt
tycke. Det sägs i andra sammanhang,
att försöksverksamheten har behov av
akademisk arbetskraft. Jag erinrar om
att jag i början av mitt anförande sade,
att det bara finns 34 procent akademiker
inom enhetsskolans lärarkår. Det arrangemang,
som här föreslås, är, som de
psykologiska faktorerna ligger till på
detta område, inte ägnade att stimulera
det intresse, som man säger sig vilja ha
fram. Man får se på verkligheten här
och inte på något slags fjärrverkan som
skall göra sig gällande om tio, tjugo år.
Vi behöver dessa lärare nu och inom de
allra närmaste åren. Det har tyvärr varit
så, som jag redan har antytt, att propositionen
nr 120 i denna del på akademiskt
håll har uppfattats som en fientlig
handling av Kungl. Maj:t, riktad
mot de akademiskt utbildade.

Jag bar också begärt att försöksdistrikt
med minst tjugo läraravdelningar
skulle ha skyldighet att anställa studieledare,
såvida inte skolöverstyrelsen
medger undantag. Utskottet säger sig
emellertid dela departementschefens uppfattning,
att det skall ankomma på skolstyrelsen
i respektive skoldistrikt att
bestämma, om man skall ha studieledare
i distriktet eller inte; dock skall skolöverstyrelsens
medgivande fordras, om
distrikt med mindre än tjugo lärarav -

delningar önskar anställa studieledare
eller om man i andra situationer önskar
anställa fler studieledare än en.

Detta strider emot uppfattningar, som
länge har varit odlade på akademiskt
håll. Man har ansett det självklart, att
skolöverstyrelsen skall ha den pedagogiska
ledningen av verksamheten inom
vårt skolväsen om hand och att skolöverstyrelsen
därvidlag skall kunna ta
ansvaret och säga det sista ordet. Vi vill
inte se dylika viktiga beslut överlämnas
till de mera heterogena församlingar,
som går under skolstyrelsernas allmänna
rubrik.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till detta, emedan —• som jag redan i
början av mitt anförande sade — vi
hade tillfälle att i går så pass utförligt
uppehålla oss vid försöksverksamhetens
spörsmål över huvud taget. Jag slutar
alltså med att yrka bifall till reservationerna
1) och 3).

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med hänsyn till den
långa debatt som vi hade så sent som i
går i denna kammare, berörande dessa
problem, skall inte heller jag hålla något
längre anförande och inte ge mig in
på någon mer ingående sammanfattning
av de saker som skiljer proposition, utskottsutlåtande
och reservationer åt. Det
är egentligen endast några få punkter i
de båda föregående talarnas anföranden
som jag skall be att få ta upp till bemötande.

Det är ingen tvekan om att differentiering
i mycket stor utsträckning kommer
att ske i försöksdistrikten under den
närmaste tiden. Jag erinrar emellertid
om vad jag sade i går, nämligen att det
är önskvärt att pröva skolkommissionens
ursprungliga planritning med heterogena
klasser på vissa ställen. Skulle
man fasthålla vid detta senare, vore det
naturligtvis lättare att komma fram i de
små skoldistrikten. Jag är emellertid
överens med de föregående talarna däri,
att också jag tror att utvecklingen blir
den, att det kommer att krävas ett interkommunalt
samarbete och att man

124

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

därmed kommer att få möjlighet till den
klassdifferentiering som kan vara önskvärd.
Såvitt jag är rätt underrättad, har
man diskuterat denna fråga ganska mycket
ute i bygderna med folkskolinspektörerna
som initiativtagare.

De båda föregående talarna tycktes
mena, att vi borde i propositionen ha
gett en mera ingående redogörelse för
försöksverksamheten under det senast
gångna året. Det är naturligtvis riktigt
att utrymmesskäl har föranlett oss att
göra vissa inskränkningar. Men för i
dessa ärenden så insatta personer som
ledamöterna av statsutskottets andra avdelning
har det säkerligen trots detta
inte varit svårt att komma underfund
med hela redogörelsen. Då vi i år tagit
med litet mindre av det som vi behandlade
mycket utförligt förra året, emedan
det då var nytt, och i stället utförligare
behandlat det som nu i år är nytt, har
vi nog i själva verket bara handlat så
som man bör göra för att någorlunda
koncentrera riksdagstrycket. Jag vet
också att redogörelserna i sin helhet i
»Aktuellt från skolöverstyrelsen» har varit
utdelade i statsutskottet. Det torde
därför inte finnas någon anledning att
misstänka mig för att ha velat smussla
undan vissa saker, Den initierade får
faktiskt av en mycket kortfattad redogörelse
läget så klart för sig, att han inte
behöver gå till ytterligare urkunder. Men
behöver han det, har ju också det materialet
funnits tillgängligt.

Det var en punkt i herr Ohlons anförande
som jag tyckte var litet för pessimistisk.
Han sade att vi väl nu får avskriva
önskemålet om att få 9 a betraktad
som likvärdig med den nuvarande realskolan.
Med den uppställning, som herr
Ohlon i övrigt gav och enligt vilken differentieringen
skall öka, lärarna bli bättre
etc., tycker jag inte att det finns skäl
för en så pessimistisk inställning. Nu
förhåller det sig emellertid så, att 9 a
kanske inte ens av alla initierade uppfattas
på riktigt samma sätt. Man kan
ge begreppet 9 a en vidare latitud på differentieringsskalan
eller en mera sammankrympt
sådan. När det i vissa före -

drag har framskymtat saker som herr
Ohlon tog till utgångspunkt för sitt uttalande,
har man nog där avsett en mycket
bred och ganska rikt differentierad
9 a. Det kan hända att vi skall lägga oss
till med den vokabulären, men vi bör då
veta att vi i så fall har vidgat begreppet,
jämfört med vad man ursprungligen avsåg
i skolkommissionen.

Med utgångspunkt från lärarförhållandena
och det obestridliga handikapp, som
enlietsskolans försöksverksamhet hittills
haft att arbeta med, gjorde de båda föregående
talarna gällande att vi inte skulle
ha vidtagit tillräckliga åtgärder för
att stimulera akademikerna att anmäla
sig såsom medverkande i försöksskolorna.
Herr Ohlon ansåg att vi hade gjort
något mycket illa, när vi försökte sprida
23-gradstjänsterna även till så eftertraktade
orter som t. ex. Stockholm och
Göteborg. Jag kan, herr Ohlon, inte förstå
annat än att vi handlat fullt i enlighet
med den huvudlinje som skisserades
vid införandet av 23-gradstjänsterna.
Visst skall vi förfara humanitärt, eller
hur herr Ohlon nu uttryckte sig. Jag har
mig inte bekant att några akademiskt
utbildade lärare hitintills har tvingats
bort ifrån sina skolor. Det problemet var
inte så aktuellt vid denna termins början
som Läroverkslärarnas riksförbund
ett tag trodde att det skulle bli. Med
de bestämmelser, som vi nu håller på
att införa, finns det heller ingen risk
härför. Jag kan redan nu tala om för
herr Ohlon och kammaren, att vi kommer
att godkänna skolöverstyrelsens sista
uppläggning av detta ärende. Om
herr Ohlon vill replikera, att vi är litet
sent ute med ett sådant godkännande,
kan jag också tala om för herr Ohlon,
att skolöverstyrelsen, vilket är fullt riktigt,
ansett sig kunna på egen hand utfärda
dessa bestämmelser. Jag kommer
inte att göra någon som helst invändning
emot att skolöverstyrelsen har
gjort det.

Sedan tycktes det mig, som om herr
Ohlon ganska ordentligt sammanblandade
distriktsöverlärarna och studieledarna.
När vi talar om att det kan bli en

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

125

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

och annan distriktsöverlärare som inte
får någon löneförhöjning, jämfört med
vad han haft i sin tidigare tjänst, skall
vi vara på det klara med att det är ytterst
få personer som det här kan bli
fråga om. Under den korta provisorietid
som det här gäller, till dess vi kan ta
definitiv ställning, sedan skolstyrelseutredningen
kommit med sitt förslag, blir
det mycket få försöksdistrikt som kommer
att behöva byta distriktsöverlärare.
Det är alltså ett mycket teoretiskt resonemang
man här för. Men jag gör ingen
invändning mot utskottets ändring av
propositionen på denna punkt. Vi skall
bara vara på det klara med vilken liten
omfattning detta problem har.

Så liten omfattning har däremot inte
studieledarproblemet. Det säger sig självt
att till studieledare skall utses personer,
som är utbildade och lämpliga för undervisning
på högstadiet. De skall enligt
propositionen ha arvode, som för övrigt
icke är fastställt ännu. De kommer sålunda
att få en löneökning under alla
förhållanden. Jag har skrivit i propositionen,
att det skall vara med hänsyn
till utbildning och erfarenheter lämpliga
personer, som skall få dessa studieledarbefattningar.
Det kan inte annat än av
extrema prestigehänsyn från akademikerhåll
anses vara någon verklig skillnad
mellan de personer, som enligt propositionen
och utskottet skall få dessa
befattningar, och de personer, som herr
Ohlon och herr Arrhén önskar se såsom
studieledare,.

Det är till sist för mig en glädje att
kunna konstatera, att reservanterna i alla
fall inte reellt skiljer sig så avsevärt
från propositionen och utskottsutlåtandct.
Alldeles särskilt skulle jag vilja peka
på vad herr Arrhén sade om att det
finns — om jag nu uppfattade honom
rätt — en mycket god aktivitet och vilja
inom skolöverstyrelsen att dra slutsatser
av de pågående försöken och ordna
det hela efter linjer, som vi alla kan ansluta
oss till. Jag tror därför att det kommer
att gå bra med försöksverksamheten
under den närmaste liden, som är
relativt kritisk. Som jag tidigare pekat

på, kommer också de ändringar av bestämmelserna,
som i samband med genomförda
utredningar visar sig behövliga,
att föreläggas riksdagen.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ecklesiastikministern
försökte göra gällande, att den aktion,
som vidtagits för att köra bort akademici
från orter, där de bott sedan lång tid
tillbaka och etablerat sig på olika sätt,
till förmån för 23:egradslärare, var i
själva verket en oskyldig företeelse. Det
var den inte, därför att lärarna blev,
även ganska gamla lärare, uppsagda på
löpande band och hade en mycket
otrevlig vår, då de inte visste var de
skulle hamna på hösten. Nu är jag statsrådet
tacksam för hans förklaring, att
han kommer att godkänna vad skolöverstyrelsen
föreslagit i fråga om 23:egradstjänsternas
utspridning, nämligen att
vederbörande skall placeras allteftersom
det blir ledigheter ute i landet. Jag
hoppas alltså att det hela skall ordna
sig.

Beträffande studieledarna sade statsrådet
att vi var uppfyllda av akademiska
prestigehänsyn. Jag skulle viija uttrycka
saken på det sättet, att vi är en smula
bättre psykologer än vad herrarna är
här uppe i centrum, ty ni betänker inte
alltid vilka ogynnsamma verkningar
vissa resonemang och åtgärder häruppe
kan ha dels på lärarna ute i landet och
dels på våra studentkadrar. Det är på
den punkten som jag är angelägen att
det skall komma en förbättring till
stånd, ty endast därigenom kan vi garantera
en fullgod rekrytering på alla
stadier.

Sedan vill jag understryka vad statsrådet
snuddade vid, nämligen att vi inte
bör dra för djärva slutsatser av de
undersökningar som hittills gjorts angående
enhetsskolans bärighet. Den har
verkat för kort tid, och det statistiska
materialet är för litet. Vi skall i stället
hjälpas åt att göra det bästa möjliga av
den nya skola, som vi ser växa fram.

126

Nr 18

Onsdagen den 18 nia,i 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
det uttalande, som herr
statsrådet gjorde nyss angående försöken
med odifferentierade klasser. Vi
har i alla fall kommit ett fjät närmare
varandra, när det gäller lösningen av de
odifferentierade klassernas problem.
Jag konstaterar, att det problemet nu på
ett annat sätt än i den tidigare debatten
hänförts till de avlägset liggande
distrikten och landsdelarna.

Men man måste såsom huvudlösning
syfta till att på tätorterna och orter, där
befolkningen bor mera sammanträngd,
tänka sig centralskolor med så stort befolkningsunderlag
— vilket herr statsrådet
också själv antydde — att man där
får fram tillräckligt stora elevgrupper
för att kunna differentiera dem. Om vi
är eniga om den saken, har som sagt
hela den aktuella skoldebatten avancerat
— jag vill inte bara säga för en
part utan för bägge parter.

Sedan vill jag också glädja herr statsrådet
med en förstärkning av hans försvar
för att redogörelsen i år inte hade
blivit så fullständig, som kanske åtskilliga
önskat. Därvidlag skulle jag vilja
säga, att om jag hade varit i statsrådets
kläder — vilket ju är en orimlig tanke
—- skulle jag ha svarat så här: »Det beror
på att vederbörande skribent har
begagnat sig enbart av Sammanfattningen’
i Sö:s ''Redogörelse’ och icke
gått till den utförligare framställningen
i främre delen av redogörelsen» — detta
är mänskligt — »men eftersom det är
lämpligt att redogörelsen blir så fullständig
som möjligt, lovar vi att aldrig
göra så mer.»

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Bara en liten replik till
herr Ohlon.

När herr Ohlon förmenar sig vara så
mycket bättre psykolog än vi i departementet
och anser sig bättre kunna bedöma
återverkningarna, förvånar det
mig att han i alla fall har bedömt dessa
mycket ensidigt. Det är ju ändå klart
för herr Ohlon, att det beträffande stu -

dieledarbefattningarna har varit en liten
dragkamp mellan tvenne olika kategorier
lärare. Herr Ohlon tar endast
hänsyn till den ena. I departementet
har vi ansett oss böra ta hänsyn till
båda.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga statsrådet,
att det finns gott om den ena sortens
lärare men att det är ont om den
andra sorten.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vill till att börja
med göra det konstaterandet, att den
fräna kritik, som i går riktades mot enhetsskolan,
är betydligt mindre frän i
dag. Jag vet inte vad det beror på, men
det kanske herr Ohlon och herr Arrlién
kan ge besked om.

När man lyssnade till debatten i går,
fick man den uppfattningen, att här
stod två grupper mot varandra -— en,
som ville göra allt för att enhetsskolan
skall bli så bra som möjligt i vårt samhälle,
och en annan, som gjorde allt vad
den kunde för att, om jag så får uttrycka
mig, omintetgöra enhetsskolan.
Jag tror att en besökare här i riksdagen,
som för första gången besökte
denna, fick precis samma uppfattning.

Nu sägs det visserligen, att den kritik,
som man här för fram, endast är
tillkommen på grund av omtanke om
enhetsskolan. Men om det är på det sättet,
kan man ju fråga sig, varför denna
kritik skall vara så i alla stycken negativ.
Man tycker att den åtminstone i något
avseende skulle kunna vara litet
mer positiv.

Finns det då inte några förtjänster
hos enhetsskolan? Är det verkligen så
illa ställt med den som man här från
visst håll vill göra gällande? Ja, det är
självklart, att om man letar efter brister,
kan man också finna sådana. Den jämförelse
mellan realskolan och enhetsskolan,
som man här gör, är emellertid
mycket haltande. Elevmaterialet är på
långa vägar inte jämförbart. Jag vill i

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

127

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

det hänseendet endast hänvisa till statsutskottets
utlåtande på sid. 42.

Jag tycker för min del att kritiken
mot enlietsskolan är mycket ensidig.
Den kommer nämligen bara från ett
visst håll. Jag har svårt att värja mig
för den misstanken, att kritiken sätter
in framför allt från läroverksliåll. Det
är kanske ett hårt omdöme, men efter
gårdagens debatt kan jag inte annat än
hysa den uppfattningen.

Jag skall inte förneka att det finns
brister i den enhetsskola, som för närvarande
håller på att byggas upp i vårt
land, men det är väl så med alla reformer,
när de första gången föres ut i det
praktiska livet. Det är så med socialreformerna,
och det är på samma sätt
med skolreformerna. Hur var det exempelvis,
när 1842 års folkskolestadga genomfördes
i vårt land? Jag tror för min
del att detta var en betydligt större reform
än den vi för närvarande håller
på att genomföra på skolans område.
Hur var det beträffande lärarfrågan,
när denna reform genomfördes? Ja,
man sade att det skulle vara seminarieutbildade
lärare i varje skola. Men hur
blev det? Jo, inom flertalet kommuner
fick man hålla till godo med knektar
som lärare.

Jag menar alltså, att vi skall fortsätta
att tro på enlietsskolan, som det också
finns möjligheter att bygga ut över hela
linjen. Man skall inte rulla stenar — i
många fall stora sådana — i vägen för
denna skoltanke. Jag fick häromdagen i
min hand programmet för ett lärarmöte,
där en professor skulle hålla föredrag
över ämnet: »Ett pedagogiskt experiment»
— det var hans benämning
på enlietsskolan. Man kan fråga: Är enhetsskolan
ingenting annat än ett pedagogiskt
experiment? Jag ser i enhetsskolan
någonting ytterst betydelsefullt
särskilt för landsbygdens ungdom; jag
tror att landsbygden kommer att få
största glädjen av denna skola, när den
väl blir genomförd över hela landet. Enhetsskolereformen
har sitt program givet:
enlietsskolan skall göra det möjligt
för all ungdom — även landsbygdens —
att lära känna sina egna resurser och

erhålla den utbildning, som gör de unga
skickade att hävda sig och bli fullgoda
medborgare.

Hur ser man nu på denna enhetsskola
ute på fältet, där det gäller att omsätta
enlietsskoletanken i praktiken? Ja, jag
kan inte bättre svara på den frågan än
genom att citera vad en av överlärarna
i ett av våra allra första försöksdistrikt
säger: »Enlietsskolan är icke först

och främst ett underlag för de högre
skolorna, utan först och främst den skola
där de ''vanliga’ barnen skall gå för
att bli skickade för livets vardagsuppgifter.
» Jag tror att detta är så sant som
det är sagt.

Man skall inte vid jämförelsen mellan
enhetsskolan och realskolan bara
rycka loss en viss detalj och tala om
klass 9 g. Det finns också något som heter
9 a och 9 y, och för att få en riktig
jämförelse skall man ta hänsyn även till
de linjerna.

Vad enhetsskolan just nu framför allt
behöver, tror jag, är arbetsro. Man har
hört så mycket kritik när det gäller enhetsskolan,
att det nu är särskilt angeläget
att denna skolform får arbeta i
lugn och ro en tid framåt. Jag tror att
alla goda krafter måste samverka för
enhetsskolans genomförande, och jag
kan i det stycket hålla med herr Ohlon,
då han till slut yttrade, att man inte
bara skall öva kritik, utan att man också
måste sträva att göra kritiken positiv.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Einar Persson sade,
att kritiken från vår sida i dag hade
varit mindre frän än — jag antar att
han menade det — under tidigare år.
Det vill jag inte uttala mig om; så kan
möjligen vara förhållandet. Men förklaringen
till den eventuellt mindre fräna
kritiken i år kan under inga omständigheter
tänkas ligga däri, att rapporten
om försöksverksamheten och arbetet ute
på fältet också i år redovisar mindre

128 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

tillfredsställande resultat. Hade vi haft
den illvilliga inställning, som herr Einar
Persson tydligen vill tillvita oss, så skulle
vi naturligtvis ha »skramlat» med
detta. Men jag har uttryckligen sagt,
att jag inte fäster så förfärligt stort avseende
vid dessa försök, i annan mån än
att de visar, att det pedagogiska arbetet
ute på fältet måste förstärkas. Detta är
positiv kritik, och när vi gör våra påpekanden
i den riktningen med utgångspunkt
från det lilla vetande, som vi
skaffat oss under en lång verksamhet
som lärare, så sker det i avsikt att gagna,
inte att skada.

Herr Persson ställde också frågan, om
det finns positiva värden i enlietsskolan.
Det har både jag och herr Ohlon
bejakat.

Jag är också överens med herr Persson,
när han säger, att man inte alltid
skall låta debatten gälla bara g-linjen,
utan att man även bör tänka på a-linjen
och y-linjen.

Jag ställer mig ibland den frågan,
herr talman: Är de, som kallar sig enhetsskolans
vänner, i verkligheten denna
skolas vänner? Är inte i stället det
för enhetssskolan farligaste denna onyanserade
vilja att godtaga allting? Kritiken
har här stora möjligheter att bli
till verklig nytta, om den inte är steril
utan har en positiv syftning.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Denna fråga är nu så
debatterad, att det inte finns mycket
att tillägga, och jag skall inte heller försöka
mig på att bedöma resultatet av
undervisningen på enlietsskolans högstadium.
Jag tror att man måste vänta ännu
någon tid, innan det blir möjligt att
rättvist bedöma resultatet av denna försöksverksamhet.

•lag vill dock beröra en fråga, som
jag för min del anser är viktig och som
också de båda föregående talarna herr
Ohlon och herr Arrhén och även herr
statsrådet Persson i någon mån varit inne
på, och den gäller differentieringen.
Av den erfarenhet jag har från undervisningen
vet jag, att det är nästan omöj -

ligt att hålla olika begåvningstyper samman,
om man skall nå ett tillfredsställande
resultat med en viss grupp. De
mindre begåvade och de, som inte har
någon läslust, håller då alldeles för mycket
tillbaka. Jag tror därför att det är
nödvändigt, om man skall kunna få
någon jämförelse med undervisningen i
realskolan, att differentieringen sker redan
från sjunde klassen. Jag vet att det
naturligtvis på vissa håll är alltför små
skolenheter för en sådan differentiering,
men jag anser att man bör försöka ordna
genom kommunalförbund eller på
annat sätt en differentiering.

Jag skall inte ge mig in på frågan om
undervisningen i enhetsskolan. Jag tycker
nog att mina vänner akademikerna
här har alltför stora bekymmer för
konkurrensen med folkskollärarna i 23 :e
lönegraden på detta skolstadium.

Jag begärde egentligen ordet, herr
talman, för att säga några ord i anledning
av den med 4) betecknade i''eservationen
vid utskottets utlåtande ■— det
är nämligen ingen som sagt någonting
om den. Det finns ingen representant för
denna kammare, som varit med på denna
reservation. Den gäller i någon mån
norrländska förhållanden, men även om
jag inte är norrlänning tycker jag ändå
att det är önskvärt att det som i reservationen
framhålles också här blir diskuterat.

Vid förra årets riksdag beslöts om
språktillägg till folkskollärare i den
egentliga folkskolan i vårt lands finskspråkiga
bygder. Författningarna har
emellertid fått en sådan utformning, att
de inte ansetts tillämpliga på lärare i
dessa bygder, som tjänstgör på enhetsskolans
högstadium. Skolöverstyrelsen
har med anledning därav hemställt, att
språktillägg inom dessa orter måtte få
utgå till folkskollärare i 23 :e lönegraden
och till folkskollärare med full tjänstgöring
på högstadiet. Framställningen har
tillstyrkts av statens lönenämnd, men
Kungl. Maj:t har trots detta inte biträtt
förslaget. Man måste här säga, herr talman,
att detta är mycket beklagligt och
att det säkerligen kommer att få obehagliga
konsekvenser.

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

129

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Det är ju så, att en folkskollärare, som
tjänstgör på enhetsskolans högstadium,
utöver sin avlöning har ett dagarvode
på 2 kronor 50 öre. Tjänstgör han inom
den egentliga folkskolan i dessa trakter
får han dessutom ett språktillägg av 600
kronor per år. Undervisar han därjämte
i engelska eller tyska minst två veckotimmar,
får han ett tillägg på 450 kronor.
Detta innebär, att en folkskollärare
med sådan tjänstgöring får cirka 400
kronor mer än en folkskollärare med
tjänstgöring på enhetsskolans högstadium.

Det förhåller sig så att rekryteringen
av lärarna enligt de uppgifter, som erhållits,
är mycket besvärlig i de finskspråkiga
bygderna, och det blir naturligtvis
särskilt besvärligt i nuvarande
läge att få lärare till enhetsskolans högstadium,
om de skall ha den föreskrivna
kompetensen. Inom Hietaniemi försöksdistrikt
tjänstgör innevarande läsår endast
en lärare med akademisk examen,
övriga tjänster upprätthålles med dispenserade
lärare. Skall dessa lärare i
fortsättningen få sämre löneförmåner än
deras kolleger, som undervisar på mellanstadiet,
får detta säkerligen mindre
önskvärda konsekvenser. Rekryteringssvårigheterna
kommer säkerligen att bli
ännu större än hittills till men för försöksverksamheten.

Det förvånar mig att departementschefen,
som visat sig vara en varm vän
av försöksverksamheten, inte kunnat biträda
skolöverstyrelsens förslag. Att de
nuvarande förhållandena innebär en
orättvisa mot de folkskollärare i 23:e lönegraden,
som har full tjänstgöring på
högstadiet i försöksdistrikt inom rikets
finskspråkiga bygder, är alldeles uppenbart.
När statens lönenämnd, som sannerligen
inte brukar vara så lättflirtad,
har biträtt förslaget, förstår man, att
nämnden funnit rättvisesynpunkterna
avgörande för sin tillstyrkan.

Jag tror, herr talman, att det är nödvändigt
att finna någon form för att på
ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga,
om kompetenta lärare skall kunna
anställas, .lag bar därför, herr talman,
att få yrka bifall till den med 4) beteck 9

Första kammarens protokoll 1955. Nr IS

nade, av herr Malmborg i Skövde m. fl.
avgivna vid utlåtandet fogade reservationen.
Det gäller utskottets hemställan
under V. a), som reservanterna anser bör
ha följande lydelse: »a) i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionen II: 531, såvitt här är i fråga,
godkänna av utskottet förordade
grunder för särskilda bestämmelser beträffande
verksamheten på försöksskolans
högstadium, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag skall villigt erkänna,
att det ur Hietaniemis synpunkt kan vara
mycket önskvärt att de lärare, det
här gäller, får dessa språktillägg. Jag
måste trots detta säga, att det ingalunda
är av något förbiseende som propositionen
fått den lydelse den har, och
utskottet har också tillstyrkt propositionen.

Det är nämligen två omständigheter
som gör, att man inte är benägen att biträda
förslaget om en ändring. Först
och främst har frågan om språktilläggen
varit föremål för förhandlingar vid
den sista folkskolläraruppgörelsen, och
om folkskollärarförbunden därvid inte
särskilt tänkt på Hietaniemi, må det
kunna förlåtas dem. Nu är emellertid i
varje fall bestämmelserna inryckta i förhandlingsöverenskommelsen,
och man
brukar i sådana fall inte göra någon
ändring då överenskommelsen gäller.

Därtill kommer — vilket för mig varit
minst lika tungt vägande -— att det kan
och till och med måste bli vissa konsekvenser
för läroverken, om reservationen
här skulle godkännas. Det är ingen
tvekan om att läroverkslärare i dessa
bygder — även om det inte är så många
läroverk där — med skäl kan göra vissa
anspråk gällande i så fall.

Jag skulle tro att kammaren gör riktigast
i att för dagen stanna vid utskottets
ståndpunkt i denna fråga, även om,
såsom herr Sunne har påpekat, vissa
billighetsskäl och starka önskemål från

130 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

ett av våra försöksdistrikt talar för att
man skulle gå längre.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I likhet med herr Arrhén
lovar jag, att jag skall fatta mig
mycket kort. Skillnaden är bara den, att
jag också skall hålla löftet.

Herr Ohlon nämnde i början av sitt
anförande något om ett uttalande av en
rektor. Jag får säga, att vi som sysslat
med dessa ting i skolkommissionen hade
mesta.

nöjet att på ett tidigt stadium av kommissionens
verksamhet bli bekanta med
den mannen, och det kanske säger det

När det gäller frågan om undervisningen
i klass 9 a i enhetsskolan, ifrågasatte
herr Ohlon, om det inte kunde begäras,
att eleverna där skulle kunna uppvisa
samma standard som eleverna i
högsta klassen av den gamla realskolan.
Jag vill då säga, att åtminstone skolkommissionen
inte alls har begärt det. Man
ville ha en undervisning med ungefär
samma innehåll som i realskolan, men
det var inte alls fråga om att få samma
standard eller undervisningsresultat som
i realskolan. Jag har endast helt parentetiskt
velat säga detta.

Herr Ohlon var framför allt i går inne
på en sak som var mycket intressant.
Han ansåg då att vi borde skaffa
en psykologisk-pedagogisk värdemätare
på enhetsskolan. Han tyckte att tiden
nu var inne för det, eftersom vi fått en
årskull, som gått ut från nionde klassen.
Men därefter kom herr Ohlon in på
frågan om lärarhögskolor och provårsläroverk,
och då fick vi höra, att sådana
inrättningar behövde åtta—tio år för att
hitta sin melodi. Ja, jag tror visst att
det kan vara riktigt, att man kan behöva
ett visst antal år för att komma i
gång på bästa sätt. Men har man den
uppfattningen när det gäller detta område,
så framstår det som ganska egendomligt
att redan så här tidigt begära
så stora resultat av vad som sker inom
enhetsskolans ram.

Herr Arrhén nämnde något om utskottets
skrivning. Såsom de ärade ledamö -

terna av kammaren finner har utskottet
på sidan 42 i utlåtandet lämnat en mycket
fyllig redogörelse. Herr Arrhén sade:
»Så småningom skall vi få en enhetsskola,
men vilken?» Jag hoppas innerligt,
att den inte kommer att bli av
samma art som den realskola vi nu har
med dess betygshets, kuggningar och
kvarsittningar och med den åldersskillnad,
som där finns och som utskottet
uttalat sig om på den av mig nyss nämnda
sidan i utlåtandet. Av eleverna i realskolan
var 49,7 procent överåriga, när
provet togs, under det att endast 15,3
procent av eleverna i enhetsskolan var
överåriga. Jag hoppas att vi inte skall
behöva få en enhetsskola av samma typ
som realskolan.

Det har här sagts en del om adjunkterna
i 29 lönegraden. I den delen vill
jag endast säga, att i den mån en sådan
adjunkt skall bli skolledare eller distriktsöverlärare
är det mycket besvärligt
att värdesätta hans insats. Det är
inte bara frågan om antalet undervisningstimmar
utan också om hur många
timmar han ägnar åt administrativa göromål
och hur det arbetet skall bedömas.

Med anledning av herr Sunnes anförande
vill jag, herr talman, till sist säga
ett par ord. Herr Sunne ansåg att det
behövs en differentiering, ty det är, menade
han, nästan omöjligt att eljest nå
goda resultat. Jag skulle tro att herr
Sunne känner till att inom skoltyperna
B 1, B 2 och B 3 i vår nuvarande folkskola
bedrives undervisningen i grupper
inom samma klassrum. Det finns många
lärare, som på ett skickligt sätt går i
land med den uppgiften, och det har ansetts,
att om klassen inte är alltför stor,
når man även med en sådan skolform ett
gott resultat.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Av herr Ohlons första
anförande i den här debatten tycktes det
framgå, att den reservation till statsutskottets
utlåtande nr 122, som beteck -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

131

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

nats med nr 1, hade tillkommit främst
för att kunna inom reservationens ram
ge en fylligare översikt över vad som
framgått av skolöverstyrelsens årsredogörelse
för försöksverksamheten. Herr
Ohlon syntes liksom herr Arrhén vara
angelägen om att de brister, som hittills
kunnat tillskrivas enhetsskolans försöksverksamhet,
så mycket som möjligt borde
uppmärksammas i debatten.

Man tycker kanske att såväl herr
Ohlon som herr Arrhén såsom representanter
för akademikerna även borde vara
angelägna om att ådagalägga en klart
positiv inställning till enhetsskolan och
dess försöksverksamhet. Naturligtvis behöver
en sådan inställning inte hindra,
att man uppmärksammar och kritiskt
granskar bristerna. Ty det är väl ändå
inte så, att det är någon eller några
särskilda grupper, vare sig inom samhället
eller inom undervisningen eller på
det politiska fältet, som bär speciellt ansvar
för enhetsskolan. Jag tror att både
herr Ohlon och herr Arrhén känner sitt
ansvar, men jag tycker att de kunde
både i går och i dag inför offentligheten
ha dokumenterat detta ansvar på ett
lyckligare och bättre sätt än som skett.
En mycket bred allmänhet har ännu
alltjämt en mycket ofullständig kännedom
om enhetsskolans verksamhet och
arbete, och denna allmänhet, som nu
skall upplysas genom bl. a. reservationen
nr 1 och genom herrar Ohlons och
Arrhéns bidrag till debatterna i går och
i dag, kan nog dess värre få en något
skev bild av försöksverksamheten på det
sättet. Det är kanske betecknande, herr
talman, att herr Ohlon inte fått någon
av sina partivänner i statsutskottet med
på den reservationen som han har avgivit
gemensamt med herr Arrhén.

Enhetsskolan, dess mål och medel och
dess fortsatta lyckosamma utveckling är
en för oss alla gemensam angelägenhet
av för samhället så stort värde, att vi
alla behöver ägna den vårt starka positiva
stöd.

Herr BERGH (h):

Herr talman! .lag skall bara taga tiden
i anspråk en kort stund för att säga

några ord om den reservation, som betecknas
med nr 4 och som avser att
språktillägg skall utgå till folkskollärare
i 23 lönegraden och till andra folkskollärare
med full tjänstgöring på högstadiet
i försöksdistrikt inom rikets finskspråkiga
bygder.

Jag kan börja med att instämma i den
motivering som herr Sunne anfört för
att ett sådant språktillägg bör utgå, men
jag begärde ordet för att ett par ögonblick
polemisera mot de invändningar
som ecklesiastikministern hade att göra.

Den första invändningen var att man
här hade att göra med en förhandlingsprodukt
då det gällde de övriga folkskollärarna
och att man därför inte gärna
kunde ensidigt besluta att de utelämnade
folkskollärarna skulle få samma
förmån. Men om man inom ecklesiastikdepartementet
anser att en jämställdhet
är sakligt befogad, så bör väl
ändå inte den omständigheten att dessa
lärare, som statsrådet visst uttryckte det,
blivit bortglömda, utgöra ett hinder för
att denna glömska rättas till, i all synnerhet
som det här gäller ett antal som
man kan räkna på ena handens fingrar.

Det andra argument som ecklesiastikministern
anförde var att han befarade
konsekvenser då det gällde läroverkslärarnas
löneförhållanden. Då är emellertid
tre ting att beakta: för det första att
detta avser endast försöksdistrikten, för
det andra att det avser endast folkskollärare
i 23 och 21 lönegraderna och för
det tredje att för förordnanden i läroverk
gäller andra lönegrader och andra
lönebestämmelser, så att man inte utan
vidare kan säga, att ett bifall till denna
reservation skulle på något sätt vara prejudicerande.
Men även om så skulle vara,
vilket väl förhandlingar finge visa,
så är det nog ganska klokt att inte sticka
huvudet i busken och inbilla sig att man
klarar lärarrekryteringen i övre Norrland
inklusive de finskspråkiga områdena
utan att tillgripa särskilda lönemedel
för att locka med.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få biträda yrkandet om bifall till
reservation nr 4.

132 Nr 18

Onsdagen den 18 inaj 1955 fm.

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det var av ett visst intresse
att höra det anförande, som herr
Larsson, Nils Theodor, höll. Jag vill i
allra största korthet bara fästa uppmärksamheten
på att sedan vi reservanter
offrat tre hela trycksidor åt att på ett
såvitt vi förstår positivt sätt diskutera
det problem, som här föreligger, så slutar
vårt förslag till utskottets motivering
på följande sätt: »Utskottet vill med anledning
av årets försöksredogörelse till
sist åter uttala sin tillfredsställelse över
att enhetsskolans organisation i överensstämmelse
med riksdagens intentioner
1950 befinner sig i oavlåtlig utveckling
i syfte att förbättra den och sätta den i
stånd att mera tillfredsställande motsvara
på den ställda förhoppningar. Detta
är den enda riktiga vägen att skänka
enhetsskolan det förtroende inför allmänheten,
utan vilket den ej kan förväntas
fylla den uppgift, som under vissa
förutsättningar tillämnades den genom
1950 års riksdagsbeslut.»

Om inte herr Larsson fordrar knäfall
och att man på muselmanernas vis skall
slå sin panna sju resor mot golvet, kan
jag inte finna annat än att detta måste
tydas som en positiv inställning till hela
den fråga, som här har diskuterats.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med ledning av
de därunder förekomna yrkandena propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda
hemställan och särskilt rörande utskottets
motivering.

På gjorda propositioner bifölls vad utskottet
i punkterna I—III hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten IV förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föreslagits i den av herr Ohlon
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3)
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat

propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 122 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Ohlon m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eliasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 26.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten V förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i
den av herr Malmborg i Skövde m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten VI hemställt.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets uttalanden skulle god -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

133

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion ni. m.

kännas, dels ock att utskottets motivering
skulle godkännas med den ändring,
som föreslagits i den av herr Ohlon
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1)
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner statsutskottets
motivering i dess utlåtande nr 122, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Ohlon m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 27.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

123, i anledning av väckta motioner
om anslag till S:t Lukasstiftelsen;
och

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgiildsfonden för
budgetåret 1955/56.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. införande av dubbelprogram i den
svenska rundradion m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret 1955/
56 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Under punkten 1 av en till riksdagen
avlåten proposition, nr 146, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 25 februari
1955, dels berett riksdagen tillfälle att
avgiva yttrande i anledning av ett av
föredragande departementschefen framlagt
förslag angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion,
dels ock föreslagit riksdagen att
till Rundradioanläggningar för budgetåret
1955/56 under televerkets fond anvisa
ett investeringsanslag av 10 000 000
kronor.

I den kungl. propositionen hade bland
annat ifrågasatts en höjning av radiolicensavgiften
med 5 kronor från ingången
av år 1956.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fru
Johansson i Skövde m. fl. väckt motion
(11:592);

dels en inom andra kammaren av herr
Rimmerfors väckt motion (11:608);

dels en inom andra kammaren av herr
Edberg in. fl. väckt motion (11:609);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Magnusson (I: 493) och den andra
inom andra kammaren av herrar Edström
och Munktell (11:610), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte vid be -

134

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. m.

handlingen av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition dels uttala, att telestyrelsen
borde bemyndigas att, med beaktande
av vad i motionerna framhållits, mot
lämplig avgift och för lämpligt antal år
uthyra sändningstid i det andra rundradioprogram
som planerades, dels avstyrka
förslaget om höjning av radiolicensavgifterna.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionen 11:592 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionen II: 608 icke måtte bifallas
av riksdagen;

III. att motionen II: 609 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 493 och II: 610,
såvitt de avsåge frågan om försäljning av
sändningstid i ett andra radioprogram,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:493 och 11:610, såvitt de
avsåge frågan om höjning av licensavgiften,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

VI. att riksdagen måtte till Rundradioanläggningar
för budgetåret 1955/56 under
televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Karl Andersson, Leander,
Nässlröm, Pålsson, Nils Theodor Larsson,
Johansson i Mysinge och Onsjö, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under V hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:493 och 11:610, såvitt de avsåge
frågan om höjning av licensavgiften,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad i reservationen anförts;

2) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Staxäng, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

I den av förstnämnda reservanter föreslagna
motiveringen hade bland annat

uttalats, att utskottet avstyrkte Kungl.
Maj:ts förslag angående införande av ett
andra program i den svenska rundradion.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall bara be att
helt kort få motivera den blanka reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.

Såsom kanske en och annan såg berättade
i går en tidning om hur s. k.
reklampirater härjade i den västtyska
televisionens utsändningar. Företagsamma
personer har där till och med bildat
reklamfirmor som uteslutande ägnar sig
åt att försöka smuggla in reklam i bildrutorna
och som lyckats på ett ganska
uppseendeväckande sätt. Vi vill, föreställer
jag mig, inte gärna vara med om
något liknande här i Sverige. Men de
som ser televisionsutsändningarna vet
att berätta, att försök redan förekommer
där i samma riktning, och vi som
hör på radio har nog ibland avlyssnat
ett och annat, som kommit oss att rycka
till en smula och undra om programledningen
verkligen tänkt på vilken uppenbar
annons som sluppit igenom den
gången.

Är det rimligt att vi försöker spjärna
mot udden och låtsas som om reklam
vore något olämpligt? Vi skall inte försöka
dölja för oss, tycker jag, att vi i
riksdagen ofta mer eller mindre villigt
ger anslag till rena reklamändamål,
fastän de brukar gå under rubriken
upplysningskampanjer. Vi skall alltså
inte försöka göra oss bättre i detta hänseende
än vad vi i själva verket är, tycker
jag. I stället för att bara säga nej
till allt vad reklam heter i både television
och radio och sedan få den insmugglad
där trots detta, borde vi försöka
se förnuftigt på saken och åtminstone
göra en förutsättningslös utredning
för och emot.

Nu har vi en speciell anledning att
passa på att göra detta när vi skall få
dubbelprogram i radio. Vi vet alla att
det finns gott om nöjesprogram och underhållningsinslag
i radioutsändningar -

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18

135

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. m.

na för närvarande. Om vi mellan sådana
programpunkter ibland tillät en eller
annan annons att komma in kunde
det kanske hjälpa oss så mycket att vi
slapp den föreslagna höjningen av licensavgifterna,
vilket säkert skulle hälsas
med glädje i mycket vida kretsar.

Nu finns det som bekant tekniska
förutsättningar för större differentiering
av programmen. Utskottet säger
visserligen att det finner det i motionerna
framförda förslaget föga genomtänkt,
och det är möjligt att så är, men
så mycket större anledning blir det då
att ju förr dess hellre ta ståndpunkt till
frågan, tänka igenom den och pröva
den ur olika aspekter. Det är klart att
det kan vara önskvärt med överväganden
i en hel del detaljer.

Utskottet säger vidare att frågan har
prövats så sent som 1947. Detta är åtta
år sedan, och under den tiden har det
hänt ganska mycket. Ännu väsentligare
är att man kan ifrågasätta om det verkligen
skedde en verklig prövning på
denna punkt år 1947. Då fanns ju nämligen
inte samma förutsättningar för
prövning som det nu finns, därför att
det då rörde sig om ett ställningstagande
med utgångspunkt från enkelprogram.
Nu har tiden ridit ganska fort,
kanske speciellt på detta område, och
därför menar motionärerna — och det
är det som ligger bakom vår blanka reservation
— att det kunde vara på tiden
att ta frågan under omprövning.

Som jag ser saken kan vi gott vänta
med höjningen av licensavgifterna tills
vi vet något om hur det skulle ta sig ut
med reklam i radio och vilka inkomster
som detta skulle kunna ge. Det är, menar
jag, inte rättvist att lägga en höjd
avgift på alla apparatinnehavare för att
somliga, kanske mest i tätorterna, skall
kunna höra två program om de vill.
Den speciella fråga, som jag nu sist berörde,
kommer säkerligen att behandlas
mera ingående från andra håll, och jag
skall därför avstå från att nu gå in på
den närmare. Jag nöjer mig, herr talman,
med att yrka bifall till motionerna
nr 193 i första kammaren och G10 i
andra kammaren.

Häri instämde herrar Magnusson (h)
och Björnberg (h).

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Vid denna punkt finns
en reservation, för vilken jag och flera
andra ledamöter i kammaren står antecknade.
Reservanterna har inte i allt
kunnat följa utskottet, som oreserverat
tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition i
ärendet.

Det är särskilt i tre avseenden som reservationen
skiljer sig från propositionen
och utskottets utlåtande. För det
första vill inte reservanterna tillstyrka,
att det omedelbart utbygges sändarstationer
för ultrakortvåg, s. k. FM-stationer.
Därmed följer givetvis också, att
reservanterna inte kan tillstyrka att
dubbelprogram omedelbart införes. För
det andra önskar reservanterna en snabbare
utbyggnad av trådradion i de delar
av landet, som nu har dåliga lyssnarmöjligheter
— det är här fråga om
mycket stora delar av vårt land. För det
tredje kan reservanterna inte biträda
den i propositionen föreslagna höjningen
av licensavgifterna. Vi anser nämligen,
att om man inte nu omedelbart
bygger ut FM-stationerna och inför dubbelprogram
så är det inte heller aktuellt
att i dagens läge höja avgiften för radiolicensen.

Jag skall be att litet närmare få motivera
de ståndpunkter, som jag här har
angivit.

Det råder inte delade meningar om
önskvärdheten av dubbelprogram. Den
frågan diskuterar vi helt enkelt inte,
därför att det är uppenbart för alla att
det vore önskvärt att kunna få välja
program i radion. Frågan gäller i stället,
vilka möjligheter vi har att i dagens
läge, under knapphetens kalla stjärna,
göra investeringar för nya ändamål och
ytterligare belasta ett verk som televerket,
vilket redan nu har stora svårigheter
att fullgöra sin uppgifter inom den
av statsmakterna medgivna investeringsramen.
Här är det alltså uteslutande
fråga om vad vi har råd med, inte
vad vi önskar. Kan vi verkligen i da -

136 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. införande av dubbelprogram i den

gens läge göra erforderliga investeringar
utan att detta inkräktar på andra,
nyttigare verksamhetsområden?

Vi har i minnet från den tidigare behandlingen
av kapitalbudgeten, hur läget
då tedde sig för de affärsdrivande
verken och kanske alldeles särskilt för
televerket. Jag behöver inte i dag upprepa
vad jag då sade om televerkets
ställning, men jag kan nämna att televerkets
chef hade varit närvarande vid
behandlingen av ärendet i utskottet och
därvid belyst frågan. Han förklarade,
att televerket behöver ytterligare minst
30 miljoner kronor för att kunna fullfölja
de investeringsuppgifter som verket
redan har. Med den redan fastställda
investeringsramen kan televerket enligt
verkschefens förklaring inte utföra
ens de uppgifter, som redan föreligger
för verket, och givetvis ännu mindre de
nya uppgifter som riksdagen nu skulle
ålägga verket.

Här är det ju för dagen inte fråga om
mer än ett anslag på tio miljoner kronor,
ett belopp som redan är inrymt i
den fastställda investeringsramen och
som således inte skulle avsevärt inverka
på nästkommande års investeringar.
Men det är att märka, att det gäller ett
beslut, som avser att televerket skall
kunna under en räcka av år framåt fullfölja
ett investeringsprogram, som i
runt tal uppgår till 120 miljoner kronor.
Det skulle enligt det uppgjorda programmet
ta en tid av sex å sju år. Det
återstår ju att se, om det går att realisera
programmet inom den tiden. Det
beror givetvis i första hand på om departementschefen
kan få fram de medel
som erfordras för investeringarna enligt
planen.

Sedan är det en sak, som inte har
kunnat undgå oss reservanter. De nya
kortvågsstationer, som skulle anläggas,
skulle i första hand komma att betjäna
orter, där lysnarmöjligheterna redan nu
är goda — de större städerna och andra
tätorter. För orter med dåliga eller nära
nog inga lyssnarmöjliglieter kommer
FM-stationerna inte att vara till någon
fördel. Där är lösningen — i varje fall
tills vidare — att dra fram ledningar

svenska rundradion m. m.

för trådradio och på så sätt förbättra
lyssnarmöjligheterna.

I propositionen finns en karta över
vårt land, där man i färger har återgett,
vilka orter som har goda lyssnarmöjligheter,
vilka som har mindre goda
och vilka som har dåliga lyssnarmöjligheter.
Det visar sig att ungefär fyra
femtedelar av detta land i dag har
ganska dåliga möjligheter att lyssna till
de program som rundradion utsänder.
Vi har då ansett det vara nödvändigare
att se till att licensinnehavare på orter,
som har svårt att avlyssna vårt nuvarande
enda program, får möjligheter
till detta i första hand, innan man går
in för att göra investeringar för dubbelprogram
på orter som redan nu har
goda möjligheter att avlyssna ett program.

Licensavgifterna är desamma för alla
licensinnehavare, men det finns många
licensinnehavare här i landet, som oaktat
att de punktligt betalar sin licensavgift
har små och dåliga möjligheter
att lyssna. Vi vill först ha en ökad och
forcerad utbyggnad av trådradion innan
man går in för denna nya form av
rundradiosändning, som betecknas som
ultrakortvåg eller FM. Vi vill alltså först
ha någorlunda hyggliga avlyssningsmöjligheter
för landet i sin helhet innan
vi vill gå in för att gynna vissa orter
med dubbelprogram.

Licensavgiften sammanhänger ju med
dubbelprogrammen, och då jag går ut
ifrån att vi i varje fall inte under de
närmaste två å tre åren, och sannolikt
inte ens under de närmaste sex å sju
åren, får möjligheter att annat än i
ganska begränsad omfattning avlyssna
dubbelprogram, anser jag att det inte i
dag är aktuellt att höja licensavgiften,
då säkerligen många licensinnehavare
inte kommer att få någon valuta för detta
höjda licenspris under de närmaste
åren.

Vad finansieringen av de investeringar
beträffar, som även reservanterna
tillstyrker, finns ju utgifterna upptagna
i propositionen på kapitalbudgeten i
vanlig ordning för det närmaste budgetåret.
För ett kommande budgetår finns

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Nr 18 137

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. in.

i televerkets fonder medel som täcker
ytterligare ett års investeringar. Först
sedan kan det vara aktuellt att taga upp
frågan om licensavgiftens storlek. Jag
vill i förbigående nämna att det på den
tiden, när licensavgiften var 10 kronor,
uppstod icke så små överskott på licensavgifterna.
Dessa överskott ingick direkt
i statskassan. Därför kan det vara
fullt i sin ordning, om man nu vill göra
en utvidgning exempelvis genom att
förbättra långvågs- och mellanvågssändningarna
och utbygga trådradionätet,
att göra en liten återbäring av de
intäkter som licenserna tidigare lämnat
till staten.

Som framgår av vad jag sagt behöver
det nu inte bli någon diskussion om
önskvärdheten av flera program. Det är
inte den saken vi här diskuterar, utan
det är frågan: År vi i det läget att vi
måste vara återhållsamma med investeringarna?
År vi i ett sådant läge att vi
inte ens kan utföra nyttiga företag, så
måste vi fråga oss, om vi kan tillgodose
alla önskemål som är önskvärda. Måste
vi inte ställa oss frågan: »Vad är det
som är nödvändigt?» Jo, vi måste först
tillgodose det nödvändiga, och därefter,
om vi kan, det önskvärda.

Det är således den vägen som reservanterna
har velat förorda, och det är
ytterst med tanke på de vanskligheter
och svårigheter, som har visat sig inte
minst under innevarande års riksdag när
det gäller anslag för nyinvesteringar,
som jag bär ansett att det här finns en
liten möjlighet att visa återhållsamhet
genom att låta svenska folket vänta något
på att få en sak, som i och för sig
kan vara önskvärd, men som ändå inte
är absolut nödvändig. Ligger det allvar
bakom talet om nödvändigheten av återhållsamhet,
finns det allvar bakom regeringens
försäkringar att vi inte har
råd ens med en del nyttiga verksamheter,
så måste man fråga sig: Har vi i
ett sådant liige verkligen råd att besluta
sådana investeringar som här är föreslagna? Jag

skulle också något vilja gå in på
dessa investeringars samband med vad
som tidigare här har behandlats, nämli -

gen televisionen. Det är många människor,
som också önskar television, och
visst vore det trevligt. Nu finns det emellertid
ett samband mellan ultrakortvåg
och television. Det finns nämligen möjlighet
att begagna samma stationer för
utsändning på ultrakortvåg och av television.
Om det nu är så att man vill ha
television, undrar jag om det inte vore
skäl i att vänta en tid och söka lösa båda
dessa saker på en gång, så att vi inte nu
beslutar att bygga ett nät av FM-stationer,
som kanske inte visar sig fullt användbara
när beslut en gång fattas om
television. Jag skulle tro att försiktigheten
bjuder att man ställer sig avvaktande
och väntar på utvecklingen en liten
smula, så att vi inte här, som det har
skett flera gånger tidigare, gör felinvesteringar,
som sedan får ångras.

En annan sak, som inte direkt framgår
av propositionen, då den inte gäller utgifter
för staten, men som i varje fall
kommer att innebära en ökad påfrestning
på efterfrågesidan, är det förhållandet,
att det för mottagning av program
på ultrakortvåg fordras apparater,
som lyssnarna nu inte har. De lyssnare,
som således skall få tillfälle att ta in
dubbelprogram på ultrakortvåg, måste
skaffa nya apparater. Det har visserligen
sagts att det skulle finnas ett litet
biliang som skulle kunna användas som
komplement till nuvarande apparater,
men andra har bestritt att sådana verkligen
finns. Vi har i varje fall inte kunnat
få någon bekräftelse på att det här i
landet finns någon apparat, som skulle
kunna möjliggöra användning av nuvarande
radioapparater för mottagning på
ultrakortvåg. Här kommer sålunda att
bli ett efterfrågetillskott i fråga om radioapparater
med åtföljande investeringar
på detta område.

Vill vi ytterligare uppmuntra konsumtionen,
vill vi ytterligare öka investeringslusten,
så skall vi givetvis fatta beslut
i enlighet med utskottets förslag.
Men vill vi äntligen tillämpa den sparsamhetspolitik,
som så ofta annars predikas,
och vill vi visa återhållsamhet
inom investeringarna, då skall vi i dagens
läge icke fatta beslut i enlighet med

138 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 fm.

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. m.

det program, som Kungl. Maj:t har föreslagit
och utskottet tillstyrkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Näsström
(s).

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 276, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd till
trädgårdsnäringens rationalisering jämte
i ämnet väckta motioner; och
nr 277, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1955/56
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 284, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 45 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes en av herr Ohlon under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad,
av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 544, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om skiljedom
i viss arbetstvist.

Motionen hänvisades till behandling
av lagutskott.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.13.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

139

Onsdagen den 18 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. införande av dubbelprogram i den

svenska rundradion m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 125 punkten
1.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Efter det avbrott i kammarens
radioprogram, som föranletts av
middagsrasten, skulle jag nu vilja säga
några ord med anledning av de synpunkter,
vilka anförts från reservanternas
sida.

Jag vill då först konstatera att utskottsmajoriteten
och reservanterna tycks vara
överens på två punkter. Enligt herr
Karl Anderssons anförande fann nämligen
också han ett genomförande av riksdagens
beslut år 1947 om dubbelprogram
vara ett angeläget önskemål. Det får förvisso
även betraktas som önskvärt, att
man nu efter åtta år äntligen kan realisera
detta riksdagsbeslut. Vi är också
i allt väsentligt överens på en annan
punkt, nämligen att trådradionätet skall
utbyggas i vårt land. Enligt utskottets
förslag kommer för nästa budgetår att
tagas i anspråk 6 miljoner kronor för
detta ändamål. Reservanterna har räknat
med 7 miljoner kronor. Det är alltså
en viss gradskillnad, men vi är överens
i princip om att ett fortsatt mera aktivt
utbyggande av trådradionätet är angeläget
och skall komma till stånd.

Men när sedan herr Karl Andersson
söker göra gällande, att utskottets förslag
skulle vara mera missgynnande för
landsbygden och glesbygderna än utskottets
förslag, kan jag inte vara med
längre. Utskottets förslag innebär ju en
fortsatt utbyggnad av trådradionätet. Genom
att man redan den 1 januari inför
dubbelprogram, kommer dessutom de
cirka 200 000 trådradioabonnenterna,
som väsentligen bor i glesbygder, att

omedelbart få tillgång till dubbelprogrammet.
Detta får de utan någon som
helst merkostnad i form av inköp av apparater
eller tillsatser, och det måste för
dessa 200 000 abonnenter vara en oerhörd
fördel, som först så småningom
kommer de abonnenter till godo, vilka
kommer att få ta emot program på s. k.
frekvensmodulerad ultrakortvåg enligt
utbyggnadsplanen. Men jag vill inte bestrida,
att när det gäller utbyggnaden av
det s. k. FM-nätet — men märk väl endast
i detta avseende — kommer storstäderna
i ett gynnsammare läge än landet i övrigt.
Enligt planen skulle det första året
Stockholm få en definitiv station och
Göteborg, Malmö och Örebro provisoriska
stationer. Man skulle därmed kunna
sända dubbelprogram över FM till cirka
600 000 radioabonnenter, vilka har
möjlighet att ta emot detta program, under
förutsättning givetvis att de skaffar
sig den apparatutrustning, som är nödvändig.
Redan andra året utsträckes nätet
till Norrköping, Gävle, Sundsvall och
Borlänge. För att ta ytterligare ett exempel
kan jag nämna, att under det tredje
året FM-nätet kommer att omfatta även
Nässjö, Halmstad, Östersund och Skövde.

Jag har med mitt anförande velat visa
att detta förslag ingalunda siktar till att
endast tillfredsställa storstädernas intressen.
Men det är helt naturligt, att när
man börjar utbyggnaden av FM-stationer
det är angeläget att se till att så
många som möjligt kommer i åtnjutande
av investeringarna. Man kan då inte
komma ifrån att sätta de mera tätbebyggda
orterna i första hand. Jag vill i
detta sammanhang också påpeka, att när
man i utredningen och propositionen
talar om glesbygder, så åsyftar man
därmed »radiomässiga glesbygder», vilket
ingalunda är detsamma som vad vi
i vanligt tal menar med glesbygder i
motsats mot tätorter. Jag kan ju namna
som exempel att Södertälje, som är en
ganska stor stad ocli ligger bara några

140 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. införande av dubbelprogram i den
mil från Stockholm, i detta sammanhang
faktiskt måste räknas som glesbygd
då mottagningsförhållandena i
denna stad är mycket dåliga. Man kan
därav förstå att radiovågorna inte rättar
sig efter de olika orternas befolkningstäthet
utan följer sina egna lagar.

Herr Karl Andersson åberopade en
karta på s. 10 i propositionen. Jag vill
också åberopa denna karta för att visa
hur mottagningsförhållandena är i olika
delar av landet. Av kartan framgår, inom
vilka områden man har goda mottagningsförhållanden
för trådlös radio men
även inom vilka områden trådradionätet
är utbyggt. Man kan där konstatera
att trådradionätet täcker väl så stora delar
av landet som de delar, inom vilka
man kan få god mottagning genom trådlös
överföring.

Enligt den föreliggande planen skulle,
som sagt, 200 000 trådradioabonnenter
kunna vara inkopplade redan vid nästkommande
årsskifte. Vid full utbyggnad
skulle enligt planen cirka 850 000 radioabonnenter
komma i åtnjutande av fördelen
att få radioprogrammen störningsfritt
överförda via tråd.

Det framgår av reservationen och av
herr Karl Anderssons anförande, att
dubbelprogrammet enligt reservanternas
mening skulle bli en sådan belastning
på vår ekonomi, att reservanterna
av den anledningen icke kan gå med
på propositionens förslag om ordnande
av ett dubbelprogram. Hur förhåller
det sig egentligen i det avseendet?
Om vi räknar med nästa treårsperiod så
kommer ett genomförande av utbyggnadsplanen
med dubbelprogram att kräva
i runt tal 155 miljoner kronor i investeringar.
För att genomföra en utbyggnad
av trådradionätet och för att
genomföra en förstärkning enligt planen
av den trådlösa sändningen på långoch
mellanvåg kommer att i investeringar
krävas 143 miljoner kronor, därest
man nöjer sig med ett program och
vill skapa goda mottagningsförhållanden
för alla radiolyssnare. Dubbelprogrammet
kostar alltså i form av investeringar
för den närmaste treårsperioden
endast 8 miljoner kronor.

svenska rundradion ni. m.

I fråga om de samhällsekonomiska
konsekvenserna vill jag ha sagt, att om
man skall följa reservanternas tankegång,
som herr Karl Andersson här utvecklade,
genom att dels ta i anspråk
de överskottsmedel på radioverksamheten,
som redan under tidigare år har
inlevererats till statsverket, och dels finansiera
utbyggnaden på samma sätt
som andra statliga investeringar, d. v. s.
genom lånemedel, kommer detta förvisso
att få vissa ekonomiska konsekvenser,
som kanske inte är önskvärda
i vår nuvarande situation. Enligt utskottets
förslag skall dessa investeringar
emellertid finansieras med licensmedel.
Om man drar in köpkraft på ett håll och
använder dessa pengar på ett annat håll,
kan det inte få ekonomiska konsekvenser
av den art som herr Karl Andersson
här sökte utmåla för kammaren.

Jag vill sedan, herr talman, säga några
ord om nödvändigheten att höja licensavgiften.
Om vi räknar med att i
fortsättningen ha endast ett program
och utgår ifrån att investeringskostnaderna
för utbyggnaden skall bekostas
med licensmedel från och med nästa
budgetår, så kommer investeringsmöjligheterna,
om licensavgiften behålles vid
15 kronor, att te sig på följande sätt.
För innevarande budgetår finns ett överskott
på drygt 10 miljoner kronor, vilket
belopp alltså är avsett att omedelbart
komma till användning. Men redan nästa
budgetår kommer det överskottet att
sjunka till 3,7 miljoner kronor, emedan
intäkterna av licensmedel icke täcker de
erforderliga investeringskostnaderna ens
för att ordna den nödvändiga utbyggnaden
för ett program. Budgetåret 1956/
57 uppstår en brist på 7,9 miljoner kronor.
Budgetåret 1957/58 ökas denna brist
till 20,8 miljoner kronor. Riksdagen
måste alltså, även om vi stannar för att
i fortsättningen blott ha ett enda program,
snarast ta ställning till frågan om
den fortsatta utbyggnaden skall finansieras
med lånemedel eller med licensmedel.
Om man går på reservanternas
linje och förutsätter, att man först budgetåret
1956/57 skall ta i anspråk licensmedel
och således för nästa budgetår

Onsdagen den 18 mai 1955 em.

Nr 18

141

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. m.

finansiera utbyggnaden med lånemedel,
betyder det att förverkligandet av dessa
utbyggnadsplaner kommer att fördröjas
ytterligare ett år. Vi kan lielt enkelt
inte komma ifrån att riksdagen
snart måste ta ställning till hur den
fortsatta utbyggnaden skall finansieras.
Då har vi inom utskottet resonerat på
det sättet, att om vi redan från den
1 januari höjer licensavgiften med 5
kronor, vilket vi under alla omständigheter
blir tvungna att göra om ett eller
annat år, får vi ju redan nu möjlighet
att ge radiolyssnarna den favören att de
kan välja mellan två program. Det kommer
då, har vi sagt oss, att bli lättare
att för lyssnarna motivera en dylik höjning
av licensavgiften. Samtidigt klarar
vi finansieringsfrågan för den nu aktuella
utbyggnadsplanen.

Herr Karl Andersson var även inne på
problemet om televisionen. Han gjorde
gällande att det vore angeläget för oss
att vänta med utbyggnaden av ultrakortvågsstationerna
till dess att vi bestämt
oss för hur vi skall ha det med televisionen
i framtiden. Det har man emellertid
redan gjort när denna plan lades
fram. Då har man nämligen haft en
framtida television i åtanke. När television
införes kan man gemensamt utnyttja
stationsbyggnader, anläggningar
för kraftförsörjning och även de antennmaster
som byggs för ultrakortvågen. Ett
bifall till utskottets förslag kommer således
att föra oss närmare den dag då
vi på allvar kan ta upp frågan om utbyggnad
av televisionen.

Till sist vill jag, herr talman, med anledning
av den motion, till vilken fröken
Andersson yrkade bifall, understryka att
jag, som jag redan tidigare deklarerat,
ingalunda är främmande för tanken att
vid startandet av televisionen i vårt land
uthyra programtid. Min uppfattning
grundas på att det därigenom kanske
kommer att bli lättare att finansiera
programproduktionskostnaderna för televisionen,
som ju är mycket större än
för radioprogrammen. .lag betraktar
emellertid inte reklam i vare sig television
eller radio som något självändamål,
utan kan tänka mig eu uthyrning

av programtid endast för att därigenom
lättare kunna finansiera televisionen. I
fråga om radion anser jag en dylik finansieringsmetod
vara onödig. Det är
enligt min uppfattning till fördel för de
svenska radiolyssnarna, om de för en så
relativt liten höjning av licensavgiften
som med 5 kronor om året kan slippa
reklam i radio. För övrigt måste vi ju i
vårt land räkna med en tämligen begränsad
reklammarknad. Om både radion
och televisionen skall konkurrera
om denna begränsade marknad, torde
det inte bli så stort utrymme över för
televisionen. Därigenom skulle man försvåra
möjligheterna att på den vägen finansiera
en kommande television.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Reservanterna har i denna
fråga velat understryka, att det är
viktigare att de delar av landet, som
alltjämt — trots att vi i så många år
har haft radio i vårt land — har dåliga
lyssnarmöjligheter, får dessa avhjälpta
än att man går in för dubbelprogrammet
i radio. Det är nog också många lyssnare,
som frågar sig, om det inte skulle
vara att föredraga att få televisionen före
radions dubbelprogram. Utan att för
personlig del ta ställning till frågan vill
jag liksom herr Karl Andersson i Rixö
framhålla, att det kanske ändå vore en
klok politik att hålla alla möjligheter
öppna för att, när de ekonomiska resurserna
konstateras föreligga, kunna välja
vad man helst önskar se förverkligat:
dubbelprogram eller television. Men
framför allt synes det mig vara angeläget
att förbättra resurserna för radioglesbygderna.

Eftersom vi har herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
närvarande i kammaren, tror jag att
kammarens ledamöter skulle mycket
uppskatta, om herr statsrådet fann detta
tillfälle lägligt och lämpligt att ge sin
uppfattning till känna beträffande möjligheterna
att förse landet med utrust -

142

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. införande av dubbelprogram i den

ning för television. Jag är för min personliga
del på det klara med att denna
fråga måste ses i ett större sammanhang,
i det ekonomiska sammanhang,
som vi så mycket debatterar i dessa dagar.
Såväl televisionen som dubbelprogrammet
är ju umbärliga tjänster, som
vårt samhälle knappast kan skaffa sig
förrän vissa andra nödvändigare ting
har blivit uträttade..

Jag tror att kammarens ledamöter
skulle sätta mycket stort värde på om
herr statsrådet, i den mån det är möjligt,
ville lyfta på förlåten och för kammarens
ledamöter tala om vad som kan
vara att vänta.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Till grund för det ärende
som nu föreligger till behandling
ligger uttalanden och beslut av 1947 års
riksdag, då riktlinjerna drogs upp för
flerprogrammen. Det har emellertid
sagts att den utbyggnad som då förutsattes
inte har kunnat verkställas. Anledningen
härtill har angivits vara dels
ovissheten om de tekniska förutsättningarna
och dels den under dessa år rådande
knappheten på arbetskraft och materiel.

Jag skall inte ta upp något resonemang
om de tekniska förutsättningarna. Jag
föreställer mig att det är riktigt som det
sägs, att den saken nu är klarlagd. Det
är också möjligt att det kan gå att skaffa
fram den materiel som tarvas, men jag
ställer mig mera tveksam beträffande
möjligheten att få arbetskraft. Det har ju
tidigare i debatten sagts, att televerket
har betydande svårigheter att kunna klara
vad som normalt åligger verket i fråga
om utbyggnad av telefonnätet och tillgodoseende
av den stora skaran av väntande
abonnenter. Det är därför litet
överraskande, att knappheten på arbetskraft
så där helt apropå skulle vara undanröjd.
Det har ju eljest varit den saken,
som vi i regel på en hel del områden
har stupat på, då angelägna ting varit
aktuella, under såväl denna riksdag
som de närmast föregående.

Jag tror därför inte att man så tvär -

svenska rundradion m. m.
säkert kan utgå från att vi har möjligheter
att genomföra dessa projekt i den
ordning, som den av herr Hesselbom
återgivna tidtabellen anger. Jag är rädd
för att vi — även om ett beslut skulle
fattas i enlighet med utskottets förslag
— säkerligen kommer att få vänta rätt
länge och att det blir åtskilliga rubbningar
i den tidtabellen. I och för sig finner
jag detta inte så särskilt oroande. Vi har
ju från andra områden exempel på att
riksdagen har fattat beslut i fråga om
mycket viktigare ting men att det svenska
folket har fått vänta ganska många
år, innan vi har haft möjligheter att infria
besluten.

Det har sagts, att det här rör sig om
10 miljoner kronor och en höjning av
licensavgiften med en femma. Dessa siffror,
tagna i sitt särskilda sammanhang
och var för sig, förefaller ju rätt måttliga,
men man bör kanske hålla i minnet,
att det i verkligheten är fråga om mycket
större belopp. Totalt räknar man
med 60 å 65 miljoner kronor och därtill
22 miljoner kronor för modernisering
av nuvarande lång- och mellanvågsstationer
samt ytterligare 35 miljoner
kronor, den sista siffran gäller de
särskilda radiohusen i Stockholm och
Göteborg. Det är alltså en ganska stor
fråga det här gäller.

Det har också talats om glesbygder
och tätbygder. Det skall givetvis inte
förstås i den vanliga meningen, utan
här åsyftas ju radioglesbygderna och radiotätbygderna.
För mig, som är klart
medveten om de stora områden här i
landet, såväl norrut som söderut, som
i detta avseende utgör glesbygder, förefaller
det emellertid vara mest angeläget
och motsvara ett rimligt krav på
rättvisa, att man i första hand bygger
ut trådradionätet och förbättrar möjligheterna
för de människor, som i ett
trettiotal år snällt har betalat sin licens
men knappast haft fullgoda möjligheter
att annat än ryckvis höra programmen
på sina radioapparater.

Då jag nu kommer in på frågan om
antalet program, måste jag också i likhet
med herr Larsson ifrågasätta -— även
om jag inte själv är så djupt och all -

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

143

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. in.

varligt engagerad i frågan — om inte licensbetalarna
och lyssnarna, kort och
gott svenska folket, mera har intresse
av möjligheterna till television än av
dubbelprogram. Radioprogrammen bjuder,
tycker jag, i största allmänhet på
mycket gott och värdefullt, men det ges
onekligen undantag — detta inte sagt
som någon elakhet vare sig mot radion
eller de medverkande —som gör att man
nog ibland har funderat på om inte ett
program är i mesta laget; det kan inte
hjälpas att man konstaterar det.

Visserligen kan det sägas, att man har
möjlighet att välja om radion sänder två
program, men å andra sidan tror jag att
Medelsvensson och radiolyssnarna i allmänhet
inte har tid att höra på så värst
mycket mera än det man anser sig ha
nytta och glädje av i det nuvarande programmet,
hur önskvärt det än kunde vara
att människorna hade tid och tillfälle
att lyssna ändå mera.

I frågans nuvarande läge synes det mig
i första hand angeläget -— jag har för
övrigt anslutit mig till reservationen —
att bygga ut trådradionätet och därmed
ge alla lyssnare tillfälle att höra ett
program.

Vad sedan gäller pengarna, så är det
ju klarlagt, att redan de nuvarande licensavgifterna
hitintills lämnat överskottsmedel
på mer än 10 miljoner kronor.
Det är väl rimligt att man i första
hand använder dessa pengar till att förbättra
lyssnarmöjligheterna för dem,
som hitintills inte kunnat höra någonting
alls eller i varje fall mycket litet,
innan man på allvar tar upp frågan om
höjning av licensavgiften.

Herr Hesselbom sade nyss, att det bör
vara värt ganska mycket att lyssnarmöjligheterna
förbättras för ett par hundra
tusen abonnenter genom att trådradionätet
bygges ut. Men är man så alldeles säker
på att ordningsföljden i det hela
kommer att bli denna? .lag är mycket
rädd för att alla de snälla och tåliga
licensbetalare, som just ingenting hör i
sina radioapparater, i första hand får
vara med om att finansiera det s. k. FMnätet
— den frekvensmodulerade ultrakortvågen
och dess stationer - - men

kanske får vänta ganska länge på den
dag då de verkligen kommer att kunna
höra något i sina egna radioapparater.

Jag är klart medveten om att även ett
dubbelprogram innebär ett framsteg, men
hur jag än prövar frågan, kan jag inte
finna den saken så angelägen, att jag är
beredd att medverka till att skinna den
grupp av lyssnare, som jag nyss har
nämnt, på en extra slant långt innan
de har någon möjlighet att för egen del
lyssna på detta nya program.

Jag skall inskränka mig till det sagda,
herr talman; ganska mycket är ju
redan anfört i frågan. Jag ber för min
del att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Karl Andersson
m. fl.

I herr Pålssons yttrande instämde herrar
Bengtson (bf) och Fahlander (s).

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pålsson tycks ha
missuppfattat mig, när han i slutet av sitt
anförande talar om att trådradionätet
skulle utbyggas för 200 000 abonnenter;
det kommer nämligen, att redan vid årsskiftet
finnas ungefär 200 000 trådradioabonnenter
här i landet. Men vad jag
sade var, att dessa trådradioabonnenter
från och med den 1 januari också får
förmånen att utan någon som helst extra
apparatkostnad kunna välja program.

Sedan ingår det i den av statsutskottet
tillstyrkta utbyggnadsplanen, att
inom den angivna tiden ytterligare drygt
600 000 radiolyssnare skall förses med
trådradio utan någon annan extra kostnad
än höjning av licensavgiften med
fem kronor. Man kan inte komma ifrån
att det också här sker en utjämning på
så sätt att de, som har förmånen att bo
i tätorter, får vara med och bidraga till
att även de som bor i sämre gynnade
trakter av vårt land får så gynnsamma
mottagningsförhållanden som möjligt.
Detta är en riktig princip, som ju har
tillämpats på olika områden. Men jag
vill slå fast, herr talman, alt både reservanterna
och utskottet syftar till en mycket
väsentlig utbyggnad av trådradionätet
på platser, diir mottagningsförhål -

144 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. införande av dubbelprogram i den

landena nu är mindre gynnsamma eller
dåliga.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det som bär förvånat mig
mest i denna diskussion är, att man har
försökt få fram en motsättning mellan
det man kallar glesbygder och tätorter.
Detta beror helt på missförstånd både
från reservanternas sida och från andra,
som har givit sin opinion till känna. Förslagen
innebär ju ett klart gynnande av
framför allt landsbygden.

Vi bär redan nu, som herr Hesselbom
sade, ungefär 200 000 trådradioanslutna
abonnenter. Dessa återfinnes mest på
landsbygden — det som radiomässigt
kallas glesbygd — och har möjligheter
att utan särskild kostnad ta emot radioprogrammen
på sin telefon.

Kostnaderna för dessa installationer
är ganska stora — jag skulle tro att de
hittills bär varit ungefär 35 å 40 kronor
per abonnent. Vi räknar med att det
skall finnas ytterligare en 400 000,
500 000 eller kanske 600 000 familjer,
som bör ha trådradioanknytning, eftersom
mottagningsförhållandena är så dåliga,
att den blir det säkraste sättet att
kunna lyssna bra på programmet.

Propositionen innebär, att man under
en sexårsperiod skall se till att dessa
400 000—600 000 familjer, som bor huvudsakligen
på landsbygden, skall få
denna trådradioanslutning. Därmed har
man löst frågan om goda mottagningsförhållanden
för program nr ett —- det
man löst på lång- och mellanvåg. Men
samtidigt som man installerar trådradio,
kan man för en mycket billig penning
ordna så att det blir möjligt att sända
två program på detta trådradionät. Vi
kan börja med dubbelprogrammet någon
gång omkring den 1 januari. Vilka är
det, som får tillfälle att lyssna till båda
programmen? Jo, i första hand dessa
200 000 familjer, som bor i Norrlands
ödebygder, i Jämtland, på Gotland o. s.
v. Här i Stockholm kan man få det, om
man är ägare till en radioapparat, som
kan ta emot ultrakortvåg. Det är de
flesta apparater inte, och därför måste

svenska rundradion m. m.

stockholmarna köpa nya apparater, om
de skall kunna ta emot program nummer
två. Detta slipper de 200 000 familjerna
ute i glesbygderna, vilka gratis får trådradioanslutning.
Att man omedelbart,
när man startar dubbelprogrammet, i
första hand ger dem som bor längst bort
från tätbygderna, chansen att välja mellan
två program, innebär enligt min mening
ett klart gynnande av landsbygden.

Den utbyggnad av trådradionätet, som
här är föreslagen, är ganska forcerad.
Man kan diskutera, om man skall gå fram
lika fort som reservanterna anser skulle
vara möjligt, om man utesluter FM-möjligheterna
för tätorterna. Den föreslagna
utbyggnaden är emellertid, som jag nyss
sade, forcerad, och jag är övertygad om
att man skall kunna genomföra den. Men
det behövs arbetskraft, när det gäller
att inleda trådradio i hemmen. Det är
där vi behöver anlita den personal som
installerar telefoner och som det råder
brist på. Konkurrensen om arbetskraften
uppkommer här och inte alls när det
gäller FM-sändarstationerna.

Skall man nu, när man har denna möjlighet
att för en ganska billig penning
ha två program, avstå ifrån att ge dem
som har trådradio och bor i glesbygderna
möjlighet att få dem sedan man diskuterat
och stött och blött denna fråga
i riksdagen under årtionden? Ja, säger
reservanterna, vi skall avstå ifrån dubbelprogrammet,
vi klarar oss med ett
program. Herr Pålsson skulle t. o. m.
kunna tänka sig vara utan dubbelprogrammet,
bara han fick television i stället,
om jag fattade honom rätt.

Reservanterna säger, att vi skall avstå
från dubbelprogrammet, därför att
investeringsläget är sådant, att vi inte
har möjligheter att införa det. Det finns,
som herr Andersson i Rixö nyss sade,
mycket nyttigare ting än att ha denna
valfrihet mellan två program. Jag skall
inte ta upp någon diskussion om vad
som är nyttigt eller inte nyttigt. Jag vill
bara säga, att det är den finansieringsmetod
som är föreslagen för dessa investeringar
som kan motivera, att man vågar
konkurrera med andra investeringar.
Det är ju nämligen klart, att förslaget

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

145

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. m.

om att man från och med nästa år skall
höja radiolicensavgiften med fem kronor
innebär, att man redan från starten skall
bekosta dessa investeringar med radiolicensmedel;
det skall alltså icke bli någon
statlig upplåning, och därför kan
det inte heller bli någon konkurrens med
andra anslag och annan upplåning, vilket
herr Andersson i Rixö påstod.

Jag har full förståelse för dem, som pekar
på trängseln på investeringsområdet,
men det finns ju ändå, när man finansierar
investeringarna på detta sätt, en
möjlighet att kunna göra det utan att
man kan tala om någon konkurrens. Och
lägg märke till, att om det står en strid
om 6-årsplanen, råder det ingen strid om
det belopp, som för nästa budgetår skall
anslås! Det är hela tiden fråga om 10
miljoner kronor. Det är bara diskussion
om hur medlen skall användas. Men riksdagen
får ju nästa år —- hur läget på investeringsfronten
då är, det vet vi inte
— på samma sätt som nu ta ställning till
det anslag, som då kan vara aktuellt.

Herr Andersson i Rixö har på annan
punkt klart missförstått hela saken, och
det gäller frågan om sambandet med televisionsutbyggnaden.
Herr Hesselbom
har påvisat detta. Dessa FM-stationer,
som vi enligt stockholmsplanen — vi är
nämligen hela tiden inringade av internationella
avtal både när det gäller långoch
mellanvågsstationerna och när det
gäller FM-jstationerna —- har rätt att
bygga ut på angivna platser och som är
50 till antalet, sammanfaller med de områden,
där vi skall ha televisionssändare.
De 20 FM-stationer, som här föreslås, bygges
inom områden, där televisionssändarc
skall finnas. Det blir en gemensam investering;
någon felinvestering kan inte
uppstå genom att vi följer denna plan.

Man har frågat mig, om jag kan säga
någonting om televisionens framtid i
Sverige. Det enda jag kan säga är, att
det pågår försöksutsändningar, det utbildas
personal och att det inom kommunikationsdepartementet
förberedes
en proposition till nästa år riksdag, där
hela frågan kommer upp till behandling.
.lag hoppas att det blir tillfälle alt framlägga
en sådan proposition.

10 /•'' örsta kammarens protokoll 1955. Nr /

Det skulle vara mycket förvånande om
riksdagen, sedan alla utredningar varit
eniga, sedan alla remissinstanser varit
eniga och då hela den svenska pressen
står bakom, skulle säga nej till dubbelprogrammet
och säga, att det finns nyttigare
ting. Det är inte bara det, att det
skulle bli valfrihet för lyssnarna genom
att ha två program, utan det är också det
att det råder en sådan trängsel av intressen
kring radion. Det är så många områden,
som inte blir fullt täckta och så många
intressen inom folkrörelser och annat som
pockar på att få utrymme i radion, att
det inte finns tillräcklig plats för alla.
Om det finns två program, blir det större
möjligheter att tillgodose önskemål
om religiösa program, folkrörelsernas intresse
att få mera utrymme o. s. v. och
naturligtvis det stora intresse, som föreligger
för att få större möjligheter till
förströelse och omväxlande förströelse.
Jag hoppas därför för min del, att de
invändningar, som reservanterna här
har kommit med, ändå inte skall ha till
resultat, att denna kammare skall avstå
från möjligheten att nu på ett praktiskt
sätt bygga ut rundradioverksamheten, så
att vi får ett dubbelprogram i radion.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig så länge vid denna fråga, då jag inte
har mycket att säga till vad herr Hesselbom
här anfört. Han konstaterade att
vi var eniga i långa stycken, bland annat
därom att det i första hand blev
storstäderna och de verkliga tätorterna
som fick fördelarna av denna utbyggnad
av rundradion.

Herr statsrådet hade däremot en annan
uppfattning, och den var kanske
mera intressant. Herr statsrådet menar
tvärtom att det här skulle bli stora fördelar
för de lyssnare som hade trådradio,
och att man här kunde säga att det
var tätorternas och storstädernas folk,
som kom att ge dessa lyssnare ett handtag.
Jag tror att vi inte behöver diskutera
så mycket vem som får ut mest
eller minst och vem som sedan får betala
mest eller minst. Huvudsaken är att

146 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. införande av dubbelprogram i den

vi får fram möjligheter att höra programmen
för i varje fall så många som
möjligt av de människor, som betalar
licensavgift för att få lyssna. Jag tycker
att detta är det väsentliga. Men vi
får inte sådana möjligheter, förrän vi
får trådradionätet utbyggt i sådan omfattning,
att vi kommer över de döda
fälten när det gäller de lyssnarmöjligheter,
som förefinnes. Om kammarens
ledamöter ännu en gång vill se en smula
på den karta, som finnes återgiven i
propositionen, skall ni finna, att den
allra största delen av landet utmärkes av
vita fält, och de vita fälten utgöres av
de områden, där det är dåliga lyssnarmöjligheter.
Det är i större delen av landet
som det är så ställt, men också människorna
där betalar sin radiolicens. De
har då rätt att fordra att få någorlunda
lika goda möjligheter att lyssna till programmen
som människorna i de trakter,
dit de nuvarande rundradiosändningarna
når fram.

Jag menar således att först sedan trådradion
har utbyggts så fullständigt, att
alla medborgare har möjlighet att lyssna
på radion, har man anledning att ta upp
frågan om vilka program, som bör sändas,
hur många program vi bör ha
o. s. v. Så länge lyssnarmöjligheterna inte
är tillgodosedda, är frågan om flera
program och frågan om programmens innehåll
ganska oväsentlig för de människor
som inte kan ta in sändningarna.
Detta är den verkliga kärnan i frågan.

För att sedan återkomma till herr
Hesselboms anförande vill jag framhålla,
att också han mycket starkt tryckte
på frågan om licensavgiftens höjning.
Jag märkte redan under utskottsbehandlingen
att många lade själva huvudvikten
vid att licensavgiften skulle höjas:
blir det bara gjort, så löser sig allt det
andra, och här finns inga investeringssvårigheter.
Statsrådet var inne på ungefär
samma tankegång. Han sade att alla
frågor skulle lösas utan svårigheter
genom den framlagda finansieringsplanen,
som skulle vara så utomordentligt
sinnrikt uppgjord. Enligt denna får man
alltså in pengar i form av licensavgifter.
Ja, skulle detta innebära hela lös -

svenska rundradion m. m.
ningen? Hur förhåller det sig på andra
områden, t. ex. när det gäller telefoninstallationerna?
Är det inte så, att
folk också får betala för sina telefonapparater
och sina telefonsamtal? Jag
måste ställa en direkt fråga till statsrådet
Andersson. Är det i dagens läge viktigare
att få dubbelprogram i radio än
att få telefonapparater åt dem som står
i ko för sådana? Vad jag vänder mig
mot i detta fall är just att vi här skulle
ta på oss nya uppgifter inom ett område,
där man inte mäktar lösa de uppgifter
som ifrågavarande verk redan har
sig ålagda. Om jag kunde lita på att
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
kunde få fram tillräckliga
medel till investeringar för de
trängande behov, som föreligger inom
televerket, ja, då skulle jag inte heller
ha några betänkligheter mot det föreliggande
förslaget. Men jag känner ett
ganska stort tvivel på den punkten, och
därför ställer jag mig också tveksam till
den plan som departementschefen här
har förelagt riksdagen. Det utgår sedan
länge licensavgifter, och det har till och
med varit på det sättet att radiolicenserna
lämnat stora överskott, men detta har
sannerligen föga hjälpt de människor ute
i bygderna som inte har haft möjlighet
att lyssna på de program som har sänts,
överskotten har tvärtom under flera år
gått till statskassan och tillfört den rätt
stora belopp. Enbart det förhållandet att
licensavgiften nu höjs garanterar inte att
de människor, som betalar avgiften, också
får möjligheter att lyssna på radion.

För mig är licensavgiftens storlek inte
det väsentliga. En höjning med fem
kronor kan naturligtvis inte betyda så
ofantligt mycket, även om jag vet att en
femma dock är en ganska kännbar utgift
för stora grupper av människor här
i landet, framför allt för den stora gruppen
folkpensionärer. Men detta är nu
inte för mig det avgörande. Jag bedömer
frågan med utgångspunkt från de svårigheter
som föreligger när det gäller att
få fram väsentliga och nyttiga ting, som
jag betraktar såsom värdefullare än
dubbelprogrammen. Och så länge vi
ständigt och jämt får höra, att vi inte

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

147

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. m.

bär råd till det och inte har råd till det
—- vi kan inte sysselsätta några mannar
med det eller det arbetet, ty det skulle
äventyra statens finanser, vi kan inte
göra den eller den insatsen, ty det tillåter
inte den samhällsekonomiska balansen
o. s. v. — när vi på detta sätt ständigt
uppmanas att iaktta sparsamhet
och återhållsamhet, så är det inte utan
att man så småningom börjar tro på detta
tal, och då anser man sig också ha
rätt att fordra att statsmakterna handlar
i överensstämmelse därmed. Det är
därför jag anser att vi nu bör vänta och
se tiden an. Jag är övertygad om att denna
fråga måste tas upp till behandling,
men vi kan vänta åtminstone två år, innan
vi behöver ta ställning vare sig till
frågan om dubbelprogram eller till frågan
om höjning av licensavgiften. Under
tiden bör trådradion ha hunnit byggas
ut i sådan omfattning att inte bara
200 000 licensinnehavare kan lyssna till
radions program utan att denna möjlighet
står kanske 400 000 licensinnehavare
till buds. Höjer vi radiolicensen i dag,
får dessa missgynnade människor betala
den extra femman, men de får vänta på
möjligheten att lyssna.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Felet med herr Anderssons
i Rixö resonemang är att det inte
håller i fråga om finansieringen. Herr
Andersson i Rixö vill bygga ut trådradion
över hela landet — precis vad som
föreslås i propositionen. Reservanterna
har såvitt jag förstår inte heller gått
emot att vi skall bygga radiohusen i
Stockholm och Göteborg, som kostar
35 miljoner kronor. Inte heller har reservanterna
gått emot förslaget att modernisera
de nuvarande lång- och mellanvågsstationerna
— Motala, Östersund
o. s. v. — vilket ingår i den framlagda
planen.

Det är alltså FM-stationerna, som drar
endast en mindre kostnad här, som de
motsätter sig. Vidare vill de inte vara
med om den utgift under de kommande
åren, som ytterligare ett program medför.
Det är som herr Hesselbom redan

påvisat så, att redan om ett eller ett och
halvt år måste vi höja licensavgiften
även för att genomföra det begränsade
program, som herr Andersson i Rixö här
förordar. Vi kan med nuvarande licensmedel
inte modernisera våra stationer,
bygga nya radiohus, som vi absolut
måste göra, och gratis ge glesbygdernas
folk trådradio. Frågan om en höjning
av radiolicensen blir alltså snart aktuell,
även om man följer reservanternas förslag.
Därför är det orimligt att ge kammaren
den föreställningen, att den skillnaden
föreligger mellan utskottsmajoritetens
förslag och reservanternas, att
man kan få allt detta liksom gratis med
nuvarande licensinkomster. Det är fullkomligt
omöjligt. Herr Hesselbom påvisade
detta med siffror, och jag skall inte
trötta kammaren ytterligare med dessa.

Jag vill framhålla en annan sak i fråga
om de samhällsekonomiska resonemang
som herr Andersson i Rixö för. Om vi
ser frågan ur den synpunkten, hur ligger
den då till? Jo, då måste det förslag
som utskottet går in för vara det bästa,
eftersom man där föreslagit att man redan
från början skall finansiera investeringarna
med licensmedel och inte
med av staten upplånade medel. Man
minskar därigenom konsumtionen i landet
med ett visst antal miljoner kronor
och lägger i stället den summan på investeringssidan.
Det måste ur samhällsekonomiska
synpunkter vara det riktiga,
och det är därför jag tror att det skulle
finnas möjligheter att få dessa investeringar
genomförda, ty de finansieras på
ett annat sätt än andra investeringar
inom kommunikationsverket. Herr Andersson
i Rixö vet ju, att telefoninvestcringarna
inte finansieras på detta sätt.
De finansieras genom upplåning, och
riksdagen har ju nyligen beslutat, hur
stora belopp staten skall få låna upp på
sin kapitalbudget för att finansiera investeringar
till telefonväsendet. Det är
en väldig skillnad, och därför behöver
jag inte svara på frågan, om jag föredrar
dubbelprogram eller att minska den eftersläpning
av telefoninstallationer som
vi har, eftersom jag med hänsyn till de
skilda finansieringsmetoderna inte kan

148 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. införande av dubbelprogram i den svenska rundradion m. m.

acceptera att det finns någon konkurrens
med avseende på dessa båda ändamål.

Sedan hoppas jag att kammaren inte
får den uppfattningen att den skillnaden
föreligger mellan våra olika ståndpunkter
att det endast är reservanterna som
vill ha trådradio ute i glesbygderna. Det
är ju detta propositionen i första hand
innebär. Skillnaden skulle möjligen vara
den, att man genom att skjuta dubbelprogrammet
på framtiden fortare skulle
få glesbygderna utrustade med trådradio,
men då förutsätter det ändå att man
måste höja licensavgiften.

Jag måste också säga till herr Andersson
i Rixö, att naturligtvis är det en belastning
att öka licensavgiften med 5
kronor, det medger jag. Det är en utgift,
som kan vara kännbar för alla och särskilt
för dem som har så begränsade inkomster
som folkpensionärerna. Men jag
skulle tro, att folkpensionärerna kan vara
intresserade av möjligheten att hemma
få tillfälle att välja program och så
småningom hela dagen få möjlighet att
få olika program, som tillfredsställer de
mest skilda behov. Därför tror jag, att
herr Andersson i Rixö tar fel, om han
tror sig företräda folkpensionärernas intressen
i denna fråga. Jag har personlig
erfarenhet härvidlag, ty jag har en ganska
livlig korrespondens i radiofrågor.
Jag får många brev, och jag vet att det
verkligen finns ett intresse i landet av
att få två program. Det är detta intresse,
som vi nu försöker tillmötesgå genom
denna proposition.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Inom statsutskottets fjärde
avdelning brukar vi alltid försöka
komma överens i väsentliga ting, och
hittills har vi lyckats. Om vi haft olika
meningar, har vi i varje fall kunnat
lyssna till skälen för dessa och diskutera
sakligt om dem. Det vore mycket
beklagligt, herr talman, om vi inte kunde
fortsätta med detta även i framtiden.

Sedan jag i mitt första anförande till
att börja med konstaterat, att utskottsmajoriteten
och reservanterna tycks va -

ra överens på två punkter, nämligen för
det första att det i och för sig är önskvärt
med dubbelprogram och för det
andra att trådradionätet här i landet
skall utbyggas i betydligt hastigare takt
än som hittills varit fallet, och sedan jag
med fakta och sakskäl klarlagt, att utskottets
förslag i första hand tillgodoser
glesbygdernas intressen, så gör
herr Karl Andersson gällande, att jag
accepterat hans uppfattning, att det föreliggande
utskottsförslaget i första hand
gynnar storstäderna och deras befolkning.

Det går inte, herr talman, att fortsätta
diskussionen på sådana villkor, och
därför skall jag avstå från vidare polemik
i detta ärende.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje moment av utskottets i den
nu förevarande punkten gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i mom. I—III hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
mom. IV förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda moment hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:493 och II:
610 i nu ifrågavarande del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande mom. V framställda
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid förevarande punkt avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

149

efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i punkten 1 mom. V i sitt utlåtande
nr 125, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 48.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. VI hemställt.

Punkten 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. pensionsåldern för statstjänstemän

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av dels riksdagens
år 1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser tillämpningen
av gällande pensionsålderssystem,
dels ock väckta motioner om utsträckning
av vissa pensioneringsperiodcr
för statstjänstemän.

Under civildepartementet, § 34, hade
revisorerna upptagit frågan om tillämpningen
av gällande pensionsålderssystem

Ang. pensionsåldern för statstjänstemän
med pensioneringsperioder för olika
grupper av befattningshavare.

Revisorerna hade därvid förklarat sig
anse, att åtgärder borde vidtagas för tillvaratagande
av den äldre arbetskraften.
Vad som härvid syntes kunna komma i
fråga vore att förutsättningslöst ompröva
tjänsternas inplacering i de olika perioderna.
En i varje fall måttlig höjning
av den nedre gränsen för period I, 60 år,
syntes även böra övervägas. Därest med
hänsyn till arbetsuppgifternas art en sådan
höjning icke ansåges böra genomföras
för vissa befattningar, borde dessa
hänföras till period IV.

I avgiven reservation hade herr Hällgren
på anförda skäl förklarat sig anse,
att revisorerna saknat tillräcklig anledning
att på sätt som skett avlåta skrivelse
i förevarande ärende.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling upptagit två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Karl Persson m. fl. (I:
242) och den andra inom andra kammaren
av herr Rnbbestad m. fl. (II: 425), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av
sådan ändring i tjänstepensionsreglementet,
att pensioneringsperioderna I och III
utsträcktes till 65 respektive 67 år.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att den av riksdagens år 1954 församlade
revisorer upptagna frågan om
tillämpningen av gällande pensionsålderssystem
ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:242 och 11:425
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HERMANSSON, ALBERT, (s):

Herr talman! Det brukar i den här församlingen
anses opassande att opponera
mot ett enhälligt statsutskott, men jag
känner mig trots detta manad att anmäla
ett visst missnöje med utskottets utlåtande
i detta ärende. Jag kan nämligen
inte värja mig för intrycket alt utskottet

150 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. pensionsåldern för statstjänstemän

tagit något för lätt på en för vår samhällsekonomi
så viktig angelägenhet som
frågan hur vi på bästa sätt skall kunna
utnyttja de äldre medborgarnas arbetskraft.
Jag skall nu inte inleda någon debatt
beträffande de demografiska förhållandena
i vårt land, och jag skall redan
nu tala om att jag inte heller ämnar ställa
något yrkande. Jag vill endast beträffande
underlaget för statsrevisorernas yttrande
i frågan framhålla att det svenska folkets
ständigt stigande medellivslängd
åstadkommit ganska revolutionerande
ändringar i åldersfördelningen inom alla
befolkningsskickt. De äldre årsklasserna
ökar ständigt i förhållande till de
yngre, vilket ovillkorligen medför en allt
större försörjningsbörda på de årsklasser
som enligt gängse bruk kallas de produktiva.
Vi gamla som redan nått upp i
folkpensionsåldern har kanske ingen särskild
anledning att klaga över detta förhållande,
men det blir synd om det yngre
befolkningsskiktet som dels har det
uppväxande släktet att sörja för, dels
får ett ständigt ökat antal åldringar att
försörja. Det är därför enligt min mening
nödvändigt att låta de äldre åldersgrupperna
deltaga i det produktiva arbetet
så långt deras förmåga räcker. Men
det är också ganska självklart att ett system
med alltför låga pensionsåldrar utgör
ett av de största hindren för en sådan
strävan.

En helt annan sak är att arbetets art
och rent individuella förhållanden kan
motivera att pensionsåldern inte sättes
lika för alla.

Jag har dock aldrig riktigt kunna förstå
anledningen till att de statliga pensionsåldrarna
skall graderas efter personalens
löneställning. Jag har aldrig kunnat
få något besked om vilka sociala eller
biologiska skäl som kan ligga till
grund för bestämmelsen att en tjänsteman
i 16 lönegraden skall ha rätt till
pension vid fyllda 60 år, medan den som
lyckats kravla sig upp i den 17 lönegraden
eller högre på löneskalan inte får
lämna tjänsten med pension förrän vid
fyllda 65. Det förhållande som jag nu
har berört kan emellertid lämnas åsido,
eftersom det mäktiga statsutskottet an -

ser att riksdagens revisorer varit för tidigt
ute när de velat aktualisera frågan
om pensionsåldrarna för de statsanställda.
Därför måste man ju nämligen också
räkna med att riksdagen kommer att
för tillfället intaga samma ståndpunkt.
Det vore kanske i alla fall inte så tokigt,
om statsmakterna skulle ta upp ett viktigt
spörsmål i god tid i stället för att,
som det så ofta sker, komma för sent.
Jag är emellertid fullkomligt övertygad
om att en omprövning av pensionsåldrarna
för de statsanställda i allmänhet
kommer inom en snar framtid att framtvingas
av den ekonomiska nödvändigheten.

Det som egentligen föranledde mig att
begära ordet var emellertid själva sättet
för utskottets behandling av ärendet.

Revisionen hade i samma paragraf
upptagit två olika spörsmål, nämligen
för det första pensioneringsperioderna
för civila befattningshavare i statens
tjänst och för det andra de fasta pensionsåldrarna
för militära och civilmilitära
tjänstinnehavare. Utskottet har tydligen
funnit frågan om militärernas pensionsålder
så betydelselös, att denna fråga
inte med ett enda ord omnämnes i
utskottets utlåtande. Flertalet militära
befattningshavare pensioneras som väl
alla vet redan vid 50 år, men så går också
nära hälften av statens sammanlagda
pensionsutgifter till pensionerade militära
och civilmilitära tjänstinnehavare.
Jag förstår mycket väl anledningen till
de låga pensionsåldrarna som en gång i
tiden bestämdes för militärpersonalen.
Men jag tror inte att vår försvarskraft
skulle rubbas en hårsmån, om det upptogs
till undersökning, huruvida det kan
anses lämpligt att med några år höja pensionsåldern
åtminstone för en del av
den militära personalen. I varje fall kan
frågan knappast anses vara så oviktig,
att man såsom statsutskottet gjort bör
blunda för att den existerar.

Jag medger, att det finns vissa skäl
för anmärkningen, att systemet med rörliga
pensionsåldrar inom det civila arbetsområdet
tillämpats under så kort
tidrymd, att det kanske är svårt att dra
säkra slutsatser i fråga om verkningar -

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

151

na. När det gäller pensionsåldrarna för
den militära personalen kan ett sådant
skäl däremot inte åberopas. Både för
kompaniofficerare och för underofficerare
gäller alltjämt den låga och fasta
pensionsålder som bestämts för mycket
länge sedan. Det är därför som jag tycker,
att statsutskottet borde ha kunnat
kosta på sig några ord till motivering
även för att avfärda revisorernas utlåtande
på denna punkt.

Utskottet har vidare anfört, att hela
problemkomplexet rörande det statliga
pensionsväsendet är under omprövning
inom 1951 års pensionsutredning. Jag
vill inte bestrida, att denna utredning
enligt sina direktiv numera skulle kunna
ta upp frågan om pensionsåldrarna. Hittills
torde kommittén likväl inte ha kunnat
göra det. Jag vill nämligen påpeka,
att ända till för en tid sedan fanns en
annan utredningskommitté, nämligen
1948 års pensionsålderskommitté, som
hade till speciell uppgift att utreda frågan
om de olika tjänsternas inplacering
i pensionsperioder. Båda utredningarna
arbetade således jämsides med varandra
under tre års tid. Därav följer att 1951
års pensionsutredning under denna tid
måste anses ha varit förhindrad att ta
några initiativ beträffande pensionsåldrarna.
Denna utredning har för övrigt i
ett remissutlåtande starkt kritiserat det
nu gällande pensionsålderssystemet utan
att dock anse sig kunna komma med något
eget förslag i ärendet. Men om nu utskottets
utlåtande får tolkas så, att 1951
års pensionsutredning bör till behandling
upptaga även frågan om pensionsåldrarna,
finner jag för min del en sådan
tolkning mycket tillfredsställande.
Om utredningen får tillfälle att ta hand
om också denna anlägenhet, vet jag att
saken kommer i goda händer, och då vet
jag också att de av revisorerna framförda
synpunkterna beträffande detta spörsmål
kommer att bli beaktade. När riksdagen
nu kommer att godkänna det föreliggande
utskottsutlåtandet, måste väl
detta innebära, att det numera inte bör
råda någon tvekan om att frågan om
pensionsåldrarna, både för civila och
militära statsanställda, hör till 1951 års

Ang. pensionsåldern för statstjänstemän
pensionsutrednings verksamhetsområde.
Med detta är jag för min del fullt tillfredsställd,
och jag tror också att statsrevisionens
majoritet kan vara nöjd med
detta besked.

Det var detta, herr talman, jag ville ha
sagt, och jag avstår från att ställa något
yrkande.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Jag skall först försöka
trösta herr Hermansson med att det var
vår mening inom avdelningen och utskottet
att 1951 års pensionsutredning
skulle överväga även frågan om pensionsåldrarna.
Huruvida det sedan kan
bli pensionsperioder i fortsättningen eller
fasta pensionsåldrar, det blir utredningens
sak att komma fram till. Man
kan naturligtvis tänka sig att bibehålla
systemet med olika pensionsåldrar men,
som statsrevisorerna påpekar, höja dem,
särskilt den nedre gränsen.

Herr Hermansson säger vidare, att vi
tagit alltför lätt på denna fråga. Men herr
Hermansson vet lika väl som jag att denna
fråga har diskuterats i många omgångar,
ända sedan 1934, då nuvarande
pensionsåldrar godtogs av riksdagen. Under
1940-talet hade vi vid olika tillfällen
inom bankoutskottet motioner om höjning
av pensionsåldrarna. Nu är emellertid
höjningen av pensionsåldrarna
även en intressefråga för personalen, alltså
en underhandlingsfråga. 1951 års
överenskommelse om pensionsperioder
grundade sig på förhandlingar Och överenskommelse
med vederbörande personalorganisationer.

Det har rått delade meningar om pensionsåldrarna,
och det kommer naturligtvis
att vara så även i fortsättningen
— det gäller, om pensionsåldrarnas
gränser kan höjas ett eller annat år. Det
är klart att man kan åberopa den av
många delade meningen, att det, med
den högre vitalitet som åldringarna har
nu, och med den högre levnadsålder de
uppnår, kan befinnas motiverat att även
ta pensionsåldrarna under omprövning.
•lag vill också, som statskontoret har
gjort i sitt utlåtande statskontoret avstyrker
statsrevisorernas framställning

152

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. pensionsåldern för statstjänstemän
— framhålla, att statsrevisorerna uteslutande,
tycks det, har tänkt på personalen
vid kommunikationsverken.

Man har också anmärkt på att det är
i första hand och i stor utsträckning
tjänstemännen inom de lägre lönegrupperna
och inom pensionsgrupp 1, som
minst har begagnat möjligheten att stanna
kvar i tjänst utöver pensionsåldern.
Detta är kanske inte så märkvärdigt, ty
hur det än är, får man i alla fall vara
på det klara med att det för många av
de lägre tjänstemännen med tungt och
kanske många gånger obehagligt kroppsarbete
finns betydligt större anledning
att försöka komma ifrån tjänsten vid
uppnådd pensionsålder än för dem, som
sitter i ett ombonat rum på en stol och
inte vid arbetet är beroende av vare sig
väder eller vind.

Nu skulle vi alltså ha tagit för lätt
på denna fråga. Men vi har haft frågan
ute på remiss till en del myndigheter,
och både arbetsmarknadsstyrelsen och
statskontoret har bestämt avstyrkt och
de har båda pekat på att man under
alltför kort tid haft tillfälle att pröva
systemet med rörliga pensionsåldrar.
Detsamma säger samtliga statstjänstemannaorganisationer.
Vi hyser även
inom utskottet den uppfattningen, att tiden
har varit alltför knapp för att man
skulle kunna bilda sig en uppfattning om
hur det verkar på något längre sikt.
Man får i alla fall komma ihåg att det
inte är lämpligt att ändra pensionsåldrarna
vart och vartannat år, utan man
får väl låta tiden verka och se vad resultatet
kan bli av de undersökningar
som nu görs, och även se vad man kan
komma till för överenskommelse med
statstjänarna.

Då hela problemet för närvarande är
under omprövning, även frågan om pensionsåldrarna,
har vi inte funnit anledning
att yrka på ytterligare en särskild
utredning.

Med detta, herr talman, ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Efter herr Leanders anförande
skall jag fatta mig mycket kort.

Jag begärde ordet, när herr Hermansson
sökte misstänkliggöra oss för att
ha tagit för lätt på frågan och för att
ha ansett denna betydelselös. Herr Leander
har redan framhållit att vi tvärtom
har tagit mycket allvarligt på frågan,
och vi kamrater i avdelningen vet precis
vilken inställning vi hade där.

Jag kan dessutom nämna, att jag tidigare
personligen stått på motioner, som
gått ut just på en höjning av pensionsåldrarna.
Det är uteslutande av formella
skäl, som jag för mitt vidkommande har
intagit denna ståndpunkt, då 1951 års
pensionsutredning kommer att ta upp
denna fråga.

Spörsmålet kommer väl så småningom
att bli en förhandlingsfråga, och mot
bakgrund av det nuvarande läget på den
offentliga arbetsmarknaden är det naturligt,
att bestämmandet av pensionsåldrarna
kommer att tas upp till förhandling.

Jag föreställer mig att denna fråga ur
olika synpunkter så småningom kommer
att bli en ganska allvarlig fråga, som
blir svår att knäcka, ty tjänstemännen
vill naturligtvis i regel — då jag säger
»naturligtvis», innebär det bara ett konstaterande
— ha så låg pensionsålder
som möjligt. Men när åldersfördelningen
ställer sig så som nu är fallet, vilket
herr Hermansson ju var inne på, kommer
vi inte i längden, som jag ser det,
att kunna hålla de relativt låga pensionsåldrar
som vi nu har, utan jag är
övertygad om att en ändring förr eller
senare kommer till stånd. För det första
måste detta ske ur nationalekonomisk
synpunkt. Detta berörde herr Hermansson
också, men jag skulle därvid vilja
tillägga en synpunkt, som kanske inte är
så värst vanlig. Jag tror nämligen, för
det andra, att det också ur individernas
synpunkt vore lämpligt med en höjning
av pensionsåldern. Jag vet fuller väl att
jag med detta uttalande kan få en eller
annan organisation på mig, men det
bryr jag mig inte om. Jag säger vad jag
tänker i alla fall. Jag tror inte att det
gagnar vare sig samhället eller individerna
all ständigt hålla en så låg pensionsålder
som möjligt.

Herr talman! Jag lovade att fatta mig

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

153

kort. Summan av det hela är att vi bör
vänta, tills pensionsutredningen är klar
men då på allvar ta upp frågan i hela
dess vidd.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag skulle inte ha anledning
att lägga mig i debatten mellan
riksdagens revisorers majoritet och
statsutskottet i denna fråga, om det inte
vore för att lämna en speciell upplysning
till den diskussion som har förts
här. Jag var ju reservant bland riksdagens
revisorer i ärendet, och ett enhälligt
statsutskott har ju gått på samma
linje som jag, varför jag inte har någon
anledning att klaga i det fallet. Däremot
var jag enig med riksdagens revisorer
därom, att en översyn borde göras beträffande
de militära och civilmilitära
anställdas pensioneringsförhållanden.

Emellertid påpekade jag förut, att jag
har i dag fått ytterligare bekräftat, att
1948 års pensionsålderskommitté har
avgivit ett betänkande, som även berör
de militära och militäranställdas pensionsförhållanden,
och detta betänkande
är sålunda beroende av Kungl. Maj:ts
prövning. Det förhåller sig också på det
sättet att riksdagen om en liten stund
skall behandla ett statsutskottets utlåtande,
nämligen nr 127, som gäller SPAreglementet,
en proposition i detta ärende
jämte i ämnet väckta motioner. I
propositionen 159 säger departementschefen:
»Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att jag har för avsikt att på
grundval av pensionsålderskommitténs
år 1952 avgivna betänkande angående
tillämpning av pensioneringsperiodsystemet
även för militära och civilmilitära
beställningshavare låta göra ytterligare
undersökningar rörande förutsättningarna
för tillvaratagande i större
utsträckning av den arbetskraft, som
representeras av den från aktiv stat avgående
personalen.» Här säger sålunda
departementschefen, att han kommer att
beakta det påpekande, som 1948 års
pensionsålderskommitté bär gjort i fråga
om de militära och civilmilitära befattningshavarnas
pension.sförhållanden.

Ang. pensionsåldern för statstjänstemän
Det är för att upplysa om detta, som jag
har begärt ordet. Jag har inget annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON. NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! De låga pensionsåldrarna
är ju ett resultat av omständigheter,
som var rådande i början av 1930-talet.
Det är givetvis ett mycket angeläget
samhällsönskemål att få pensionsåldrarna
anpassade efter de förhållanden som
nu råder. Kanske är det ändå överraskande
att debatt börjat utspinna sig i
kammaren här i dag, då ju statsutskottet
i ärendet har redovisat, att 1951 års
pensionsutredning även har frågan om
en ändring av de nuvarande pensionsåldrarna
under övervägande. Då 1951
års pensionsutredning förväntas komma
att avlämna sitt betänkande i slutet
av året, är ju en debatt i dag knappast
av något värde, ehuru problemet i och
för sig givetvis är av stort samhälleligt
intresse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HERMANSSON, ALBERT, (s):

Herr talman! Det gläder mig att jag i
fröken Andersson tydligen har en själsfrände
beträffande denna fråga, vilket
jag kanske borde ha vetat tidigare. Jag
har inte heller något särskilt att invända
mot vad som sagts från utskottets
representanter i deras repliker till mig.
Vad som fortfarande ger mig anledning
att vara en aning förvånad är vad som
inte har sagts av utskottets ledamöter
här i debatten. Jag efterlyste ju nämligen
varför utskottet totalt hade tappat
bort frågan om de militära och civilmilitära
personalgruppernas pensionsåldrar.
Det har jag nu inte fått något besked
om. Herr Hällgren menade sig lämna
ett svar på den frågan i utskottets
ställe. Han talade om att 1948 års pensionsålderskommitté
hade behandlat
även den frågan. Han talade emellertid
inte om, vilket han kanske borde ha
gjort, att kommittén visserligen kommit

154 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. omreglering av vissa olycksfallsersättningar nt. m.

med ett förslag, men att det förslaget
ännu icke upptagits till behandling och
än mindre lett till något resultat.

Herr Leander menade att detta i första
hand är en personalfråga, och det är
det givetvis. För mig är det emellertid i
första hand en samhällsfråga av allra
största betydelse.

Till sist vill jag bara säga, att vinsten
av vad som skrivits i statsutskottets utlåtande
och av vad som här sagts ändå
är, att man nu bör vara på det klara
med — vilket man icke varit förut —
att 1951 års pensionsutredning har befogenhet
att utreda detta spörsmål. Efter
de uttalanden som gjorts av statsutskottet
och som väl också kommer att bli
riksdagens beslut, bör det alltså vara
fullkomligt klart att denna befogenhet
tillkommer 1951 års pensionsutredning.
Med detta resultat har jag redan förut
förklarat mig fullkomligt tillfredsställd.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga,
att vi kan inte komma till något annat
resultat än att riksdagen möjligen
skulle skriva till Kungl. Maj :t i ärendet.
Men av propositionen finner vi att departementschefen
sagt, att han skall ta
upp ärendet till behandling. Därmed har
ju redan uppfyllts vad riksdagen önskar
med en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 127, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående avgångsåldern
för befattningshavare underkastade
SPA-reglementet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. omreglering av vissa olycksfallsersättningar
m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i

anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående omreglering av
vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 156, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
hållna protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående omreglering av
vissa ersättningar enligt lagen den 17
juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete m. m.

Vidare hade Kungl. Maj :t genom en
den 18 mars 1955 dagtecknad proposition,
nr 158, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående omreglering
av vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete m. m.;
samt

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 juni 1938
(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel
åt vissa livräntetagare enligt lagen den
5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete;

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts
enligt kungörelsen den 10 juni 1921
(nr 410) angående förhöjning av vissa
till i statens tjänst skadade arbetare med
flera av statsmedel utgående livräntor
m. in., finge fr. o. m. den 1 januari 1956
ytterligare höjas på sätt departementschefen
föreslagit;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utgiva
särskilda ersättningar till av silikos
drabbade arbetstagare enligt de grunder,
som i propositionen förordats;

Onsdagen den 18 maj 1955 em. Nr 18 155

Ang. omreglering av vissa olycksfallsersättningar m. m.

dels ock för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. ett
förslagsanslag av 2 900 000 kronor; samt

2) till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. in. ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag angående omreglering av
vissa ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m. var
14 § så lydande:

Till bestridande av den kostnad för
varje kalenderår, som föranledes av bestämmelserna
i denna lag, åligger det annan
arbetsgivare än staten att erlägga
proportionellt tillägg till de avgifter som
jämlikt 38 och 39 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring
skola för året beräknas för
honom.

Angående debitering och uppbörd av
tillägg, som avses i första stycket, skall
tillämpas vad i sådant hänseende gäller
rörande där omförmälda avgifter.

I anledning av propositionerna hade
inom riksdagen väckts tre motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna
I: 495 av herr Gustaf Karlsson m. fl.
samt II: 611 av herr Johansson i Öckerö
m. fl., dels ock motionen II: 612 av
herr Hansson i Skegrie m. fl.

I de likalydande motionerna I: 495 och
II: 611 hade hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag
om förhöjning av äldre ersättningar enligt
olycksfallsförsäkringslagen m. m.
måtte besluta om en uppräkning av
ersättningarna från fiskarförsäkringen
på samma sätt som Kungl. Maj:t
föreslagit i fråga om övriga äldre ersättningar.

I motionen II: 612 hade hemställts, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 156 måtte besluta, att kostnaderna
för ifrågavarande omreglering av vissa
ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete

in. m. skulle bestridas av statsmedel,
samt för budgetåret 1955/56 härför anvisa
ett förslagsanslag av 11 000 000 kronor.

Propositionen nr 156 hade hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.
Propositionen nr 158 hade, såvitt
angick förordningsförslagen, hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet;
i övrigt hade sistnämnda proposition
hänvisats till statsutskottet. De
nyssnämnda motionerna hade hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet.
Efter överenskommelse mellan
statsutskottet och andra lagutskottet hade
propositionerna och motionerna hänskjutits
till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott, vilket utskott
i det nu föredragna utlåtandet på anförda
skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen nr 156
framlagda förslaget till lag angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. m. —
måtte med avslag å motionen II: 612 för
sin del antaga nämnda förslag med den
ändringen att i en i 3 § intagen tabell
»1952—1954» utbytes mot »1952 eller senare»; B.

att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen nr 158
framlagda förslaget till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av olycksfall i
arbete m. m. — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen, att
ikraftträdandebestämmelsen till förordningen
erhölle viss under punkten närmare
angiven lydelse;

C. att riksdagen måtte för sin del antaga
det vid propositionen nr 158 fogade
förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 3
juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av
statsmedel åt vissa livräntctagare enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete;

156

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. omreglering av vissa olycksfallsersättningar m. m.

D. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville förelägga 1956 års riksdag förslag
till en av statsmedel bekostad förbättring
av livräntor, som på grund av olycksfall
i arbete utginge enligt kungörelsen
den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall
eller enligt förordningen den 11 juni
1918 (nr 375) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall;

E. att motionerna 1:495 och 11:611
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört och under D
hemställt;

F. att riksdagen måtte

dels medgiva, att livräntor, som förhöjts
enligt kungörelsen den 10 juni 1921
(nr 410) angående förhöjning av vissa
till i statens tjänst skadade arbetare med
flera av statsmedel utgående livräntor
m. m., finge fr. o. m. den 1 januari 1956
ytterligare höjas på sätt departementschefen
föreslagit;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utgiva
särskilda ersättningar till av silikos
drabbade arbetstagare enligt de grunder,
som i propositionen förordats;

dels ock för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. ni.
ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor;
samt

2) till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. ett
förslagsanslag av 2 800 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Rubbestad och Älvar Andersson,
vilka ansett,

a) att viss del av utskottets motivering
bort utgå, samt att utskottet — med hänvisning
till vad i motionen 11:612 anförts
— bort med avslag å Kungl. Maj :ts
förslag i propositionen nr 156 i finansieringsfrågan
tillstyrka motionen; samt

b) att utskottet bort under A och F
hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit det genom propositionen
nr 156 framlagda förslaget till lag
angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete
m. m. icke kunna i oförändrat skick
antagas — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med dels den ändringen,
att i den i 3 § intagna tabellen »1952—
1954» utbytes mot »1952 eller senare»,
dels ock, med bifall till motionen II: 612,
den ändringen, att 14 § erhölle följande
lydelse: »Kostnad, som föranledes av bestämmelserna
i denna lag, bestrides av
statsmedel.»

F. att riksdagen ----(lika med utskottet)
---anvisa

1) till Vissa tillägg å ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m.
ett förslagsanslag av 13 900 000 kronor;
samt

2) till---(lika med utskottet)

---kronor;

II) av herr Magnusson, som dock ej
antytt sin mening.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! Det förslag till omreglering
av vissa ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete, som bär föreligger,
kommer att innebära väsentliga förbättringar
för den stora grupp av medborgare
som under de gångna åren drabbats
av dylika olycksfall.

Dessa ersättningar har tidigare varit
knutna till det år, då olycksfallet inträffade,
och har utgått med vissa procent
av den arbetslön som vederbörande hade
vid olyckstillfället. Arbetslönerna har
under de gångna åren i de flesta fall
varit mycket låga jämfört med dagens
nivå. Det har medfört att ersättningarna
för olycksfall i arbete varit blygsamma,
och det bär varit svårt för de av olycksfall
drabbade att kunna klara sig på dem.
1940 infördes en del extra ersättningar
att utgå av statsmedel. De ursprungliga
ersättningarna, som behandlas i proposi -

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

157

Ang. omreglering av vissa olycksfallsersattnmgar m. m.

tion nr 156, har täckts av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen. De extra
ersättningsbelopp, som därefter utgått
och som till att börja med kallades för
dyrtidstillägg och sedan för extra ersätfningstillägg
och vilka utgått under 1940-talet och följande år, har betalats av
statsmedel.

I de framlagda propositionerna och utskottets
utlåtande föreslås nu, att ersättningarna
till de av olycksfall drabbade
skall utgå på samma sätt, som om olycksfallet
hade inträffat i år, även om olycksfallet
i fråga ligger så långt tillbaka i
tiden som under år 1918.

I utskottets utlåtande finns på s. 29
och 30 vissa tabeller, som ger en god
bild av förhöjningarnas storlek. En person
med medelarbetsförtjänst, som år
1918 drabbades av olycksfall i arbete,
fick då vid fullständig invaliditet en livränta
av 1 067 kronor. Den nuvarande
ersättningen, i vilken alltså ingår extra
tillägg av statsmedel, utgår med 2 667
kronor per år. Enligt det föreliggande
förslaget skall den omreglerade ersättningen
utgå med 6 050 kronor. Fullständig
enighet har rått om nödvändigheten
att genomföra denna höjning, och jag
vill här endast uttala min tillfredsställelse
med det framlagda förslaget i den
delen.

Vid det föreliggande utlåtandet finns
fogad en reservation, enligt vilken reservanterna
på en punkt ganska väsentligt
skiljer sig från utskottsmajoriteten.
Det gäller finansieringen av de ökade
ersättningarna. I fråga om proposition
nr 158 råder ingen meningsskiljaktighet,
ty den rör ju sådana ersättningar, som
tidigare i sin helhet har utgått av statsmedel.
Även i den nu framlagda propositionen
föreslås att dessa ersättningar
helt skall bestridas av statsmedel. Vad
gäller de i proposition nr 156 upptagna
ersättningarna anser emellertid reservanterna,
att kostnaderna för de höjningar,
som här kommer i fråga, hör bestridas
av statsmedel och att de således
icke, som propositionen och utskottsmajoriteten
föreslår, skall täckas av olycksfallsförsäkringen.
Kungl. Maj:Is av utskottet
tillstyrkta förslag innebär ju i

denna del att kostnaderna för dessa väsentliga
förhöjningar av livräntorna skall
betalas av de nuvarande arbetsgivarna
via olycksfallsförsäkringarna.

Man kan naturligtvis säga att det aldrig
blir ett visst års arbetsgivare som får
betala just det årets olycksfall, utan att
kostnaderna för olysksfallen alltid kommer
att spridas ut över ett ganska stort
antal år. Reservanterna anser dock, att då
det här gäller en så väsentlig förändring
av de utgående ersättningsbeloppen och
man går så långt tillbaka i tiden för
olycksfallets inträffande, är det oriktigt
att lägga kostnaderna härför på de nuvarande
arbetsgivarna. Man går här närmare
40 år tillbaka i tiden, och för dessa
äldre olycksfall blir ju ersättningshöjningarna
störst. Arbetsgivarklientelet har
under den tid, som gått, så väsentligt
förändrats till sin sammansättning, att
det enligt reservanternas uppfattning
inte är riktigt att lägga kostnaderna för
förhöjningen av dessa ersättningar på
arbetsgivarna. De bör, anser vi, bestridas
av statsmedel. Enligt propositionen beräknas
kostnaderna för de föreslagna
förhöjningarna komma att uppgå till
sammanlagt 22 miljoner kronor per år.
För nästa budgetår skulle erfordras endast
hälften av detta belopp, eftersom
den nya ordningen inte är avsedd att
träda i kraft förrän den 1 januari 1956.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation, som
herr Rubbestad och jag har fogat till
utskottets utlåtande och som ansluter sig
till motion IT: 612.

Herr MAGNUSSON (li):

Herr talman! Såsom herr Andersson
redan har framhållit, är innebörden av
det föreliggande förslaget att yrkesskadeersättningarna
för de äldre livräntorna
skulle höjas till en nivå, som kommer
att motsvara de ersättningar, vilka
utgår för nu inträffade olycksfall.

Kostnaderna för dessa höjningar föreslås
skola bäras av försäkringstagarna,
arbetsgivarna. Gentemot detta förfaringssätt
kan naturligtvis anföras vissa betänkligheter,
då ju de nuvarande för -

158 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. omreglering av vissa olycksfallsersättningar m. m.

säkringstagarna får svara för olyckor,
som har inträffat långt tillbaka i tiden.
Jag förvånar mig emellertid något över
att man först nu från bondeförbundshåll
framför dessa betänkligheter. Det
förvånar mig att man inte på ett tidigare
stadium, innan propositionen har lagts
fram, bar upptäckt dem. Med hänsyn
till att arbetsgivarna genom denna försäkringsform
alltsedan olycksfallsförsäkringslagens
införande har burit ett solidariskt
ansvar, har jag emellertid inte
kunnat finna, att denna påbyggnad av
ansvaret, på sätt nu föreslagits, är av
så ingripande art, att det för framtiden
skulle komma att få några menliga verkningar.

Ännu ett motiv för att jag har kunnat
vara med om dessa åtgärder är det i
högsta grad behjärtansvärda i att nu få
till stånd en höjning av dessa livräntor.
Man kan nämligen inte gärna vara till
freds med ett sådant förhållande, att
ersättningar skall utgå med så låga belopp
till personer, som skadats långt
tillbaka i tiden. Gentemot detta kan man
naturligtvis anföra, att om det beror på
penningvärdeförsämringen, borde statsmakterna
svara för kostnaden. Här är
det emellertid ingalunda fråga om uteslutande
en ersättning för penningvärdeförsämringen,
utan i mycket stor utsträckning
fråga om ersättning för en
standardförhöjning, en standardförhöjning,
som är en följd av den förbättrade
och ökade produktiviteten. Om dessa
personer icke hade blivit skadade,
utan alltjämt hade fått vara kvar i produktionslivet,
hade de också i dag haft
möjlighet att kunna tillgodogöra sig denna
standardhöjning.

Dessutom har jag fäst avseende vid
att lagrådet icke har haft någonting att
invända på den här punkten.

Dessa motiv, herr talman, har gjort
att jag har kunnat vara med om att tillstyrka
det förslag, som nu ligger på
kammarens bord.

Herr EWERLÖF (li):

Herr talman! Jag ber att för min del
få instämma i det anförande, som har

hållits av herr Alvar Andersson, och
jag kommer att vid omröstningen stödja
den reservation, som är avgiven i
ärendet. Jag gör det inte därför att jag
skulle motsätta mig den höjning av ifrågavarande
livräntor, som nu skall ske
-—- för den saken finns enligt min mening
mycket goda skäl •—■ utan det är
uteslutande på grund av den väg att
finansiera utgiften, som man här har
valt. Såvitt jag förstår är det också reservanternas
mening.

Det är av rent principiella skäl som
jag måste resa invändningar mot att man
här inför ett för hela försäkringen främmande
system för täckning av dessa utgifter.
Både olycksfallsförsäkringslagen
och den nu gällande yrkesskadeförsäkringslagen
baserar sig på vad vi kallar
kapitaltäckningssystemet, d. v. s. att för
varje år av arbetsgivarna obligatoriskt
betalas i premier vad som behövs för
att täcka det årets förvaltningskostnader,
löpande utgifter för sjukpenning
och sjukhusvård samt erforderligt kapital
för att för framtiden bestrida den
livränta, som tillerkännes dem som har
råkat ut för olycksfall, således tillräckligt
för att för framtiden täcka hela utgiften
för denna livränta. Varje enskilt
försäkringsfall har således blivit slutgiltigt
reglerat för varje år som gått. När
man sedan kommit i den situationen, att
dessa gamla livräntor blivit uppenbart
för låga, har man hittills utgått från att
det varit en statens uppgift att av sociala
skäl hjälpa upp dessa livräntor. Därför
har man under 40-talet först givit dyrtidstillägg
på livräntorna, som bekostats
av statsmedel. Sedermera har man låtit
dyrtidstilläggen ersättas av någonting,
som kallats ersättningstillägg och som
också har bestritts av statsmedel. Men
när man nu skrider till en åtgärd, där
man mycket mera radikalt höjer livräntorna
än man tidigare varit inne på, säger
man: Det är sant att staten hittills
har bestritt dessa tillägg, som man ansett
sig böra ge på grund av penningvärdets
fall, men det har varit ett provisorium.
Nu avser vi att lösa detta problem
mera slutgiltigt genom att räkna
upp livräntorna till det värde, som de

Onsdagen den 18 mai 1955 em.

Nr 18 159

Ang. omreglering av vissa olycksfallsersättningar m. m.

nu utgående livräntorna liar. Då kommer
man till ett belopp av 22 miljoner
kronor i ökade årsavgifter, åtminstone i
inledningsskedet, och så förklarar man
att denna summa skall betalas av den
nuvarande generationen arbetsgivare,
men inte i den form som eljest gäller
för hela försäkringen. Dessa arbetsgivare
får nämligen alltjämt betala vad som
kommer på det löpande året i form av
sådana kostnader, som jag nyss talade
om, och det kapital som krävs för att i
framtiden bestrida de livräntor som nu
bestämmes i sammanhang med olycksfall.
Men denna generation av arbetsgivare
får nu också betala de 22 miljonerna,
och det kan inte ske enligt den
försäkringsteknik som gäller för hela
försäkringen i övrigt, utan beloppet skall
slås ut på var och en av arbetsgivarna i
proportion till de avgifter som betalas
för de löpande försäkringarna. Detta är
inte det kapitaltäckningssystem som hela
försäkringen vilar på, utan någonting
som kallas fördelningssystem, d. v. s. att
för varje år fördelas det årets kostnader,
inte framtida kostnader. Två alldeles
främmande system skall bryta sig
mot varandra, och det innebär ett avsteg
från den princip som statsmakterna
tidigare gått in för, att dessa av sociala
skäl tillkomna förhöjningar skulle bestridas
av statsmedel.

Det är med hänsyn till dessa principiella
synpunkter, som har hävdats av
en rad remissinstanser i detta ärende,
som jag för min del, herr talman, kommer
att biträda yrkandet i reservationen.

Häri instämde herrar Herlitz (h) och
Domö (h).

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag tror att det kan vara
skäl i att ytterligare understryka vad
herr Alvar Andersson framhöll om det
stora värdet för fattiga människor, som
råkat i olycka, av att denna omreglering
blir beslutad. Herr Magnusson var ju inne
på samma tankegång, och jag känner
nästan ett personligt behov att särskilt
tacka honom för hans yttrande.

Herr Alvar Andersson hänvisade till

tabellen på sid. 29 i utlåtandet, och
hans resonemang kring den tabellen bör
kanske i någon mån kompletteras. Av
den framgår visserligen den nuvarande
ersättningen till helinvalider, om olycksfallet
inträffat det ena eller det andra
året, och den livränta som skall tillfalla
vederbörande sedan omregleringen
trätt i kraft, men man bör inte utan vidare
jämföra dessa siffror med varandra.
Om man läser texten ovanför tabellen,
får man klart för sig att ersättningsbeloppets
slutliga storlek bestämmes
även på grund av den faktiska medelarbetsförtjänsten
under det år
olycksfallet inträffade. Beloppet 6 050
kronor i första raden reduceras därför
i många fall, beroende på att den person
det gäller haft en arbetsförtjänst
under olycksåret, som understiger medelarbetsförtjänsten.

När det gäller frågan hur dessa kostnader
skall finansieras, förstår jag mycket
väl de synpunkter av principiell
natur, som herr Ewerlöf framfört, detta
så mycket mer som andra lagutskottet
har ett föregående i fråga om ståndpunktstaganden
till detta spörsmål. Då
dyrtidstillägget och grunderna för den
särskilda ersättningen beslutades, fann
vi det helt naturligt att staten skulle betala
den uppkommande merkostnaden.
Nu har frågan kommit att bedömas ur
de nämnda två olika synpunkterna, den
försäkringstekniska synpunkten och fördelningssynpunkten,
och skälen för och
emot har vägts mot varandra. Utskottet
redovisar på sidorna 48 och 49 motiveringen
för sitt ställningstagande, och
jag har den bestämda uppfattningen att
vi står på säker grund när vi förordar
det föreliggande förslaget, nämligen att
varje års arbetsgivarkollektiv, om jag så
får säga, skall bära den merkostnad som
följer på grund härav under det år försäkringsavgifterna
skall uttagas. Vi påpekar,
hurusom detta kollektiv även
kan få vara med om att täcka underskott,
som eventuellt uppstått på grund
av att försäkringspremierna föregående
år varit för låga, och att kollektivet även
kan få del av överskott som uppkommer
i den mån de samlade medlen inte går

160

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. ändrade bestämmelser om frivillig
åt för att täcka det enskilda årets kostnader.

När vi nu talar om att arbetsgivarna
skall bära dessa kostnader, bör vi ha
klart för oss, att det inte är några individuella
kostnader för den ene eller
andre arbetsgivaren, utan det blir produktionen
som får bära kostnaderna. I
realiteten blir det kanske inte så stor
skillnad, om kostnaderna slås ut på
produktionen i dess helhet genom att
medel anslås från statens inkomster i
form av skatter, som tas ut från produktionen.
Jag tycker nog att vi bör ha
i minnet i det här fallet, att kostnaderna
för denna välbehövliga reform lägges
på produktionen enligt de föreslagna
grunderna.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föreslagits
i den av herrar Rubbestad och
Alvar Andersson vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan lian upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Älvar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i
den av herrar Rubbestad och Alvar Andersson
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

sjukpenningförsäkring m. m.
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Alvar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 30.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 2 juni 1950 (nr 262) angående
omreglering av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändrade bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 114, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag om ändring i lagen den 17 december
1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa samt

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18 161

Ang. ändrade bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring m. m.

3) lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring,

dels ock antaga vid propositionen fogade
förslag till

4) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

5) lag angående ändrad lydelse av
16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947 (nr
530) om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn samt

6) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn.

Det under 2 upptagna lagförslaget innebar,
att frivillig försäkring enligt lagen
den 17 december 1954 — avseende
rätt för förutvarande medlem av erkänd
sjukkassa, som icke blivit sjukpenningförsäkrad
enligt sjukförsäkringslagen, att
under första halvåret 1955 i allmän sjukkassa
försäkra sig för sjukpenning till
det belopp, för vilket han vid utgången
av år 1954 i den erkända sjukkassan varit
försäkrad under de första 90 sjuklijälpsdagarna,
dock högst 3 kronor —
skulle med vissa ändringar få giltighet
under ytterligare fem år eller till utgången
av juni månad 1960. Sjukhjälpstiden
skulle såväl för folkpensionärer
som för övriga enligt lagen frivilligt försäkrade
utgöra högst 90 dagar. Kostnaderna
för försäkringen skulle, i den mån
de icke täcktes av avgifterna för densamma
jämte statsbidrag och andra för försäkringsverksamheten
tillgängliga medel,
belasta försäkringen för grundsjukpenning
i kassan.

Det under 3 upptagna förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen
om yrkesskadeförsäkring innebar,
att skadad arbetstagare, som vore sjukförsäkrad
men ej sjukpenningförsäkrad
enligt sjukförsäkringslagen (t. ex. arbetstagare
under 16 år), vid yrkesskada
skulle erhålla sjukpenning under samordningstiden
från yrkesskadeförsäkringen
med belopp motsvarande vad han
skulle ha ägt uppbära från den allmänna
sjukkassan, om han varit obligato 11

För! :ta kammarens protokoll 1955. Nr 18

riskt sjukpenningförsäkrad enligt sjukförsäkringslagen.
Vidare hade föreslagits,
att samordningstiden omedelbart
skulle upphöra om utförsäkring enligt
sjukförsäkringslagen inträdde. Ändringarna
av samordningsreglerna hade föreslagits
skola träda i kraft den 1 juli 1955.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels fem i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen inom första
kammaren nr 442 av herr Norling och
herr Persson, Helmer, nr 443 av herrar
Huss och Sunne och nr 444 av fru Sjöström-Bengtsson
in. fl. samt inom andra
kammaren nr 553 av herr Nelander
m. fl. och nr 554 av fru Eriksson i Ängelholm
m. fl.,

dels ock fyra före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen inom
första kammaren nr 78 av herr Andersson,
Axel, m. fl. och nr 366 av herrar
Norling öch Öhman samt inom andra
kammaren nr 16 av fröken Elmén
och herr Gustafson i Göteborg och nr 98
av fru Sjöstrand m. fl.

I motionen I: 442 hade hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionen infört
förslag till lag om ändring i lagen
den 17 december 1954 (nr 774) med
särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa.
Det i motionen framlagda lagförslaget innebar,
att sjukpenning finge utgivas för
högst 730 dagar samt att uppkommande
merutgifter för försäkringen skulle täckas
av statsmedel.

I de likalydande motionerna 1:443
och II: 553 hade hemställts, utom annat,
att den i propositionen föreslagna ändringen
av 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring
måtte förklaras vara gällande
från och med den 1 januari 1955.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen inåtte •— med avslag
å motionerna 1:442 samt 1: 443 och II:
553 ävensom I: 444 och II: 554 — för
sin del antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

162 Nr 18

Onsdagen den 18 mai 1955 eni.

Ang. ändrade bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring m. m.

1) lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag om ändring i lagen den 17 december
1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa,

3) lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

4) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

5) lag angående ändrad lydelse av
16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947 (nr
530) om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders in. fl. barn samt

6) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn;

15. att motionerna I: 78 ocli II: 98 ävensom
1: 366 samt II: 16, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herrar Magnusson och Hagård,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Norlings fråga om förebyggande
av de försämringar, som samordningen
mellan sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen medfört för
olycksfalls- och yrkesskadade, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Norling har frågat
mig, om jag ämnar »inom nära framtid
framlägga förslag till sådana ändringar
i sjukförsäkrings- och yrkesskadeförsäkringslagen,
att de försämringar som samordningen
medförde för olycksfalls- och
yrkesskadade kommer att bortfalla».

När statsmakterna vid 1953 och 1954
års riksdagar tog ståndpunkt i frågan
om samordning mellan sjukförsäkring -

en och yrkesskadeförsäkringen var man
fullt på det klara med att samordningen
måste medföra vissa förändringar av
förmånerna vid nya yrkesskadefall.
Samordning innebar i väsentliga hänseenden
betydande fördelar, vilka ansågs
väga betydligt tyngre än vissa
oundvikliga försämringar.

Jag finner inte anledning att närmare
gå in på alla de förändringar i olika
riktningar, som den nya med sjukförsäkringen
samordnade yrkesskadeförsäkringen
innebär, utan hänvisar till
vad som härutinnan anfördes vid 1953
och 1954 års riksdagar. Ingenting har
därefter inträffat, som rubbat min uppfattning
att fördelarna av reformen väger
långt tyngre än nackdelarna. Jag
vill emellertid tillägga, att löneutvecklingen
sedan reformen beslöts medfört
att det blir allt färre, som kan drabbas
av försämringen genom den nya sjukpenningskalan,
och allt fler, som får fördel
av förbättringarna genom samma
skala och i fråga om invalid- och efterlevandelivräntorna.

På min föredragning har Kungh Maj :t
genom propositionen nr 114, som i dag
behandlas i denna kammare, framlagt
förslag till ändring av 11 § yrkesskadeförsäkringslagen.
Härigenom undanröjes
den olägenheten av de tidigare fastslagna
samordningsreglerna att vid yrkesskada
den skadade under hela eller
del av samordningstiden kunde bli
utan sjukpenning, enär han var sjukförsäkrad
men inte sjukpenningförsäkrad
enligt sjukförsäkringslagen eller han
var utförsäkrad enligt sjukförsäkringens
regler. I övrigt är jag icke beredd att nu
föreslå några ändringar av lagstiftningen
i den av herr Norling åsyftade riktningen.
Jag anser det lämpligast att
tills vidare avvakta reformens verkningar
i olika hänseenden, innan nya
justeringar upptages till övervägande.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag skall be att få till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
framföra mitt tack för det
erhållna svaret på min fråga.

Onsdagen den 18 mai 1955 em.

Nr 18

163

Ang. ändrade bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring m. m.

I svaret omnämner herr statsrådet två
förändringar, som är föreslagna beträffande
samordningsreglerna. Den ena
ändringen är att en yngling under 16 år,
som hittills inte har kunnat få sjukhjälp
vid olycksfall, enligt förslaget skall kunna
erhålla ersättning. Den andra ändringen
avser, att om en skadad under
samordningstiden blir utförsäkrad, skall
han omedelbart överföras till yrkesskadeförsäkringen.

När det gäller förstnämnda ändring
vill jag erinra om att jag vid riksdagens
början avlämnade en motion, vari jag
hemställde om en sådan ändring, och jag
får nu till herr statsrådet framföra mitt
tack för att en sådan ändring nu verkligen
kommer till stånd.

Men det är enligt min mening inte bara
dessa två ändringar som behöver göras.
Det finns även andra missförhållanden
i samband med bestämmelserna om samordningen.

De företagna ändringarna bevisar således,
att det föreligger brister i samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringslagen
och lagen om allmän sjukförsäkring.
Det finns flera punkter i samordningen,
där det föreligger avsevärda försämringar
i jämförelse med den gamla
olycksfallsförsäkringslagen, och jag tänker
bara beröra några av dessa.

Först och främst har betydande försämringar
ägt rum genom den förlängda
karenstiden när det gäller kort sjukdomstid
och då speciellt ögonsjukdomar.
Det betyder för dem, som är sjuka en
kort tid, att de få betala kostnaderna för
skadan själva utan att arbetsgivaren alls
behöver ingripa. Då jag i 40 år arbetat
som metallarbetare, känner jag mycket
väl till hur sådana ögonskador förorsakas
och de besvär som man sedan har
för att få någon ersättning för att man
varit tvungen att vara sjukskriven i flera
dagar. Jag skall ta ett exempel. Fn arbetare
börjar sitt arbete på måndagen.
Senare på dagen träffas han av en grad
smärgel eller ett glödskal i ett öga, varför
han måste besöka läkare för att få
det avlägsnat. I många fall är skadan
av den art, att läkaren inte tillåter den
skadade att omedelbart gå i arbete, utan

anser att ögat bör vila ett par dagar.
På onsdagen besöker han läkaren på
nytt, och nu anser läkaren, att han
kan återgå till arbetet följande dag —
torsdagen. Enligt samordningen räknas
en karenstid av tre dagar. Alltså har den
skadade fått gå sjukskriven hela karenstiden
men fått börja arbeta dagen efter
denna tid. Den skadade har således härigenom
gjort en ekonomisk förlust av
utebliven arbetsförtjänst under två hela
arbetsdagar plus den förlorade arbetstiden
den dag skadan hände. Därtill kommer,
att den skadade får betala en fjärdedel
av läkarens arvode samt eventuella
kostnader för medicin o. s. v.

Hade skadan ersatts enligt den förutvarande
olycksfallsförsäkringslagen, hade
den ekonomiska förlusten inskränkt
sig till den förlorade arbetstiden den dag
skadan hände. Här föreligger således en
avsevärd försämring genom samordningen.
Vid sådana kortvariga olycksfall får
således den skadade själv bära all den
förlust, som uppstår genom bortovaron
från arbetet, något som inte kan anses
vara riktigt, då skadan skett under pågående
arbete för arbetsgivarens räkning.
Denne slipper ju helt ifrån skadeersättning.

Fn annan betydande försämring är
den reducerade sjukersättning, som utgår
till dem, som har en årsinkomst som
ligger mellan 4 200 och 6 800 kronor.
Dessa får sin sjukersättning per dag räknat
reducerad med 1 å 2 kronor i jämförelse
med vad de fick enligt olycksfallsförsäkringslagens
ersättningsskala.
För dessa låga inkomsttagare utgör detta
en kännbar förlust.

Fn ytterligare brist i samordningen
föreligger på en annan punkt, och den
kommer att behandlas i samband med
nästa ärende på föredragningslistan. 1
detta ärende har en motion väckts, och
iag hoppas att motionären då kommer att
förklara, varför han väckt motionen.

Nog finns det alltså skäl att göra en
översyn av samordningens ersättningsskalor,
så att de skadade bättre skyddas
vid inträffade olycksfall än för närvarande.
Att samordningen medförde vissa
förbättringar i de fall, då tveksamhet fö -

164

Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. ändrade bestämmelser om frivillig

relåg, om skadan skulle räknas som
olycksfall eller inte, samt att högre ersättningar
skulle utgå till dem som hade
större inkomst, motiverar ju inte att ersättningsskalorna
konstrueras så, att avsevärda
försämringar i andra avseenden
uppstår för dem som drabbas av olycksfall
eller yrkesskada. Jag ber, herr talman,
att få hemställa till statsrådet, att
han ånyo överväger, om inte några förbättringar
kan vidtas just i de avseenden
som jag här har påtalat.

Jag har varit med och undertecknat
ytterligare en motion, som behandlas i
det föreliggande utskottsutlåtandet, nämligen
motion nr 442, vari föreslagits en
ändring av 3 § i lagen om frivillig sjukförsäkring
i allmän sjukkassa. I motionen
har vi närmast tagit sikte på ålderspensionärer,
som kanske under hela
sin levnad som vuxna tillhört sjukkassa
och till den erlagt sina avgifter för
att sedermera vid sjukdom kunna erhålla
det stöd som en, låt vara låg, sjukpenning
erbjuder. Att deras rätt till sjukpenning
begränsats till endast 90 dagar
vid en tidpunkt, då ett sådant sjukpenningstöd
kanske är allra mest värdefullt,
har av förklarliga skäl väckt starkt
missnöje i denna grupp av frivilligt försäkrade.
Även om en ålderspensionär
inte har någon inkomst av arbete att
mista, är den dagsersättning, som vid
inträffad sjukdom erhålles genom den
frivilliga försäkringen, en god hjälp till
kostnaderna för vården, om sjukdomen
inte kräver sjukhusvård, utan vård i
hemmet är tillräckligt. Om den sjuke vid
sådana tillfällen endast har folkpensionen
att lita till, måste han ju göra inskränkningar
i sill livsföring. Många har
ju tyvärr fortfarande den uppfattningen
att det är förnedrande att söka socialhjälp,
även om den är nödvändig.

Det är av sådana skäl vi i motionen
yrkar på sådan ändring av 3 § lagen
om frivillig sjukpenningförsäkring, att
ålderspensionärer skulle erhålla rätt till
sjukpenning under samma tid som Övriga»
nämligen 730 dagar, innan de blir
utförsäkrade. Utskottet, som avstyrker
motionen, anser att den redan beslutade
maximitid, varunder en ålderspensionär

sjukpenningförsäkring m. m.

kan erhålla sjukpenning, bör bibehållas
och att någon ändring inte bör företagas,
samtidigt som utskottet hänvisar till en
kommande omprövning av försäkringsformen.
Trots vad utskottet här anfört
anser jag för min del fortfarande att
här föreligger en orättvisa mot dessa åldringar.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till motionen nr 442 i denna kammare.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Det utlåtande, som här
föreligger, avser ju flera i och för sig
mycket välbefogade kompletteringar av
våra sjukförsäkringslagar. Det finns
emellertid enligt min uppfattning en betydande
skönhetsfläck just på den ändring,
som föreslagits i fråga om yrkesskadeförsäkringen,
men innan jag kommer
in på den saken, vill jag med ett
par ord beröra den här frågan i största
allmänhet.

Jag har ju tidigare i flera sammanhang,
bl. a. när samordningen beslutades
av riksdagen, anfört betänkligheter
mot att här infördes en social förmån,
sjukförsäkringen, på bekostnad av en försämrad
förmån när det gällde yrkesskadorna.
Det måste vara principiellt oriktigt,
menade jag då och det menar jag
fortfarande, att förfara på det sättet. Det
finns inte heller psykologiskt någon möjlighet
att få folk att förstå, varför skador
och sjukdomar, som drabbar dem under
arbetet, skall medföra kostnader för dem
själva. Före detta års ingång fick de ju
alla kostnader i samband med olycksfall
och yrkessjukdomar ersatta, men numera
har de yrkesskadade att betala en
hel del själva. Bortsett från det missnöje,
som detta helt naturligt har framkallat
på arbetsplatserna, har det medfört, att
man vid många större företag har lyckats
genomdriva ett avtal med företagsledningarna,
att dessa svarar för de yrkesskadekostnader
som egentligen borde
erläggas av de anställda själva. Detta
har dock endast gällt de arbetare och anställda
som varit direkt engagerade i
företaget.

Vid en så stor arbetsplats som t. ex.

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18

165

Ang. ändrade bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring m. m.

Kockums varv och mekaniska verkstad i
Malmö har sålunda de, som är direkt anställda
av företaget, denna förmån, medan
de tillfälliga arbetare, t. ex. målare
och elektriker, som är anställda av andra
firmor men utför tillfälliga arbeten på
varvet, inte har den förmånen. Varvets
egna arbetare får sina yrkesskador omskötta
utan kostnad för dem själva, under
det att däremot dessa extra arbetare
hänvisas till sjukhusen.

Flertalet smärre företag landet runt
torde väl knappast ännu vara mogna för
att genomföra en sådan förmån som de
största företagen redan har genomfört.
Det är beklagligt att det ligger så till,
och det är desto mer beklagligt som riksdagen
ju själv har beslutat att statstjänstemännen
— vi beslöt detta i höstas —
skall få behålla samtliga förmåner i händelse
av s. k. uppenbart olycksfall. Här
har alltså redan ett betydande avsteg
gjorts från principen att yrkesskadorna
delvis skall ersättas av de försäkrade
själva. Man har svårt att inse, varför
tjänstemän, anställda i offentlig tjänst,
skall ha bättre förmåner i detta avseende
än kollektivanställd personal. Jag tror
därför att det blir nödvändigt att så
småningom i någon form komplettera
lagen med tidigare förmåner för alla anställda,
åtminstone då det gäller uppenbara
olycksfall, på samma sätt som redan
har skett med tjänstemän i offentlig
tjänst.

Jag återkommer så till det föreliggande
förslaget till ändring av yrkesskadelagen.
Det avser ju att bereda möjlighet
för sådana, som skadas utan att
vara sjukpenningförsäkrade i allmän
sjukkassa, att få sjukpenning under sjukdomstiden
vid yrkesskada. Detta är naturligtvis
i och för sig mycket välbetänkt,
men man har här valt den underliga
utvägen att reformen träder i kraft
först den 1 juli i år. Det är ju så, att före
den 1 januari i år hade man alla de tidigare
förmånerna, och efter den 1 juli i
är får man sjukpenning, och här gäller
det huvudsakligen gruppen minderåriga
anställda, under 16 år. Under första
halvåret i år uppstår alltså ett vakuum i
systemet, under vilken tid ingen som

helst ersättning utgår. Jag har hört talas
om ett konkret fall av belysande art.
Det gäller en 15-årig pojke, som skadades
i augusti i fjol. Han fick då en ersättning
av 10 kronor per dag. Så skadades
han på nytt i mars i år men har
då inte fått någon sjukpenning alls, beroende
på att han inte var sjukförsäkrad
i allmän sjukkassa. Det är självfallet, att
föräldrarna till denne pojke tycker, att
det är underligt att den ersättning, som
utgick i fjol, inte skall utgå i år. Med
hänsyn till att pojken hade en timförtjänst
på över tre kronor, blir det rätt
stora belopp, som undandras familjen
under hans sjukdom, som ju var framkallad
av yrkesskada.

Jag vill därför yrka att punkt 3) under
A i utskottets hemställan måtte ändras
så, att ikraftträdandet sker den 1 januari
1955 i stället för den 1 juli 1955.

Utskottet har mycket knapphändigt redovisat
sin motivering för avslag av den
motion, som ligger till grund för detta
yrkande. Utskottet säger bara, att principiella
och administrativa skäl lägger
hinder i vägen. Vilka de principiella skälen
är, har jag svårt att förstå; de kanske
ligger i att man inte bör lagstifta retroaktivt.
Men administrativt sett torde det vara
mycket obetydliga svårigheter, som kommer
att uppstå, om man toge denna ändring.
Visserligen har från riksförsäkringsanstaltens
ledning gjorts gällande att
det skulle bli betydande administrativa
svårigheter, men när man talar med
tjänstemännen i riksförsäkringsanstalten,
säger dessa, att man i vissa fall har ärenden,
som är flera år gamla utan att detta
i någon högre grad påverkar möjligheterna
att avverka dem. På det hållet har
man ansett, att eu sådan ändring i själva
verket skulle komma att spela mycket
liten roll ur administrativ synpunkt.

Herr talman, jag har redan framställt
mitt yrkande.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
har herr Hagård och jag avgivit
en blank reservation. Jag skall med några
ord be att få motivera denna.

166 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. andrade bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring in. m.

Den obligatoriska sjukförsäkringens
genomförande kom ju att för folkpensionärernas
del medföra vissa nackdelar
därigenom att de icke fick sjukpenningförsäkra
sig. I fråga om sådana personer,
som under ett långt liv erlagt avgifter
till den frivilliga sjukkassan, ansågs detta
mycket orättvist. Under innevarande
års första halvår har därför en tillfällig
lagstiftning varit gällande, som avsett
att rätta till dessa missförhållanden. Nu
har socialministern föreslagit, att denna
lag med vissa små ändringar skall givas
fortsatt giltighet, vilket innebär att dessa
pensionärer skulle ha rätt att sjukpenningförsäkra
sig under ytterligare 5
år framåt. Vi har emellertid inte kunnat
finna någon anledning till att denna lag
skall ha en begränsad giltighetstid, då
det skulle kunna anses obilligt att vid
denna tidpunkt frånta ifrågavarande
personer denna rättighet. Det kan inte
gärna finnas någon anledning att oroa
gamla människor med att de löper risk
att förlora den säkerhet, som det ju innebär
att kunna komma i åtnjutande av
sjukpenning. Någon tidsbegränsning borde
således enligt vårt förmenande här
icke ha förekommit.

Jag har, herr talman, inget yrkande
att framställa på denna punkt. Jag har
bara velat motivera, varför denna blanka
reservation här föreligger.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var ett par yttranden
i debatten här som föranledde mig
att begära ordet för att göra en kort
kommentar. Man får ju inte presentera
de saker som här har påtalats såsom
försämringar på yrkesskadesidan så
onyanserat som skett. Om man jämför
den nya yrkesskadelagen med den gamla
olycksfallsförsäkringslagen torde väl
ingen kunna bestrida, att även på yrkesskadesidan
innebär slutresultatet en
påtaglig förbättring gentemot den gamla
olycksfallsförsäkringslagen. Man kunde
enligt denna inte komma upp till en högre
dagersättning med barntillägg eller familjetillägg
än 15 kronor och 15:50 i
bästa fall. Den nya sjukpenningskalan

i yrkesskadelagen ger möjligheter för en
barnfamilj att komma upp i mellan 22
och 23 kronor i sjukpenning. Med den
utveckling vi har på lönemarknaden försvinner
ofullständigheterna i de lägre
inkomstgrupperna mer och nier, helt enkelt
därför att folk får högre inkomster
och på det sättet rent automatiskt kommer
i åtnjutande av de i jämförelse med
den gamla olycksfallsförsäkringen högre
sjukpenningarna.

.lag har redan tidigare hållit långa föreläsningar
här i kammaren om den nya
yrkesskadelagens inverkan med uppräkning
av livräntorna och efterlevandelivräntorna,
de generösare bestämmelserna
om olycksfall i arbete och färdeolycksfall,
de 300 000 av landets medborgare,
som tidigare varit undantagna
från olycksfallsförsäkringslagen och nu
kommer in under den nya yrkesskadelagen
o. s. v. Allt detta är förbättringar,
som överväger de punktförsämringar
som man här liar talat om. Det är ju
klart att man kunde säga att det vore
önskvärt att slippa även dessa, men ville
man vinna samordningens fördelar
så fanns det ingen möjlighet att komma
undan dessa punktförsämringar. Vi diskuterade
igenom detta både 1953 och
1951 och var överens därom.

Samordningen har dessutom inneburit
eu möjlighet till rationalisering i den
förvaltningsapparat, som sysslar med
dessa frågor. Det är 160 tjänstemän på
riksförsäkringsanstallen som genom samordningen
inte längre behöver syssla
med dessa problem utan kan föras över
till annan verksamhet i statens tjänst
eller i näringslivet och där göra en insats.
Det är ju en ganska väsentlig fördel
i allas vår gemensamma strävan att
få ned den svällande statsförvaltningens
tjänstemannastab.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra om att premierna enligt den nya
yrkesskadelagen är praktiskt taget lika
stora som enligt den gamla olycksfallsförsäkringslagen,
trots att sjukförsäkringen
har tagit över en väsentlig del
av ersättningarna vid olycksfall i arbetet.
Detta är ett uttryck för att yrkesskadelagen
på andra områden har blivit så

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Nr 18 167

Ang. ändrade bestämmelser

mycket effektivare och ger så mycket
bättre förmåner än den gamla olycksfallsförsäkringslagen.

Man kan naturligtvis säga, och jag är
den förste att understryka det, att det
inte finns några skäl till att vi fortfarande
skall ha en viss skillnad mellan
å ena sidan stats- och kommunalanställda
och å andra sidan kollektivanställda.
Jag kan utvidga detta begrepp och säga,
att samma förmåner som gäller för de
stats- och kommunalanställda med avseende
på ersättning vid yrkesskada från
första dagen nu även tillkommer de privatanställda
tjänstemännen och stora
grupper av handelns anställda, som kanske
inte precis har ren tjänstemannakaraktär.
Man har där gått fram efter en
linje, som innebär att man när det inte
råder någon diskussion om att olycksfall
föreligger, gör detta till en avtalsmässig
fråga, en arbetsmarknadsfråga.
.lag skulle med ytterst stor tillfredsställelse
se, om denna utveckling ville slå
igenom även på den allmänna arbetsmarknaden,
där kollektivavtalen gäller.
.lag finner, att ingenting hindrar att man
från arbetsmarknadsorganisationernas
sida börjar intressera sig för denna fråga.
Ty märk väl, att när riksdagen fattade
beslut om lagstiftningen, gjordes
det ingen uppdelning mellan stats- och
kommunalanställda och andra anställda
eller mellan tjänstemän och kroppsarbetare,
utan det blev lika för alla. Den
uppdelning som vi har i dag är ett resultat
av att vissa grupper kollektivavtalsvägen
har klarat upp denna fråga.
.lag utgår från att andra grupper skall
kunna följa efter.

Den lilla detalj som här dragits upp
om att man har en lucka i försäkringsskyddet
för de yrkesskadade, som väl
är sjukförsäkrade men icke sjukpenningförsäkrade,
när det gäller första halvåret
1955 kan ju synas såsom en inadvertens,
och det har också berättats för mig om
ett och annat fall, där denna ofullständighet
har förelegat. Och det är just dessa
fall, som har föranlett departementet
och regeringen att ta upp frågan
och gå till riksdagen för att få hickan
tilltäppt. Men jag känner stor tveksam -

om frivillig sjukpenningförsäkring m. in.
het i fråga om möjligheterna att i efterhand
rekonstruera de fall, som har hänt
under första halvåret 1955, och med en
lagstiftning i botten få ett avgörande på
dessa punkter. Det är utmärkt i och för
sig och karakteristiskt för vårt samhälle,
att man visar all möjlig noggrannhet
och inte skyr några medel, kostnader eller
undersökningar för att få fram vad
som är rätt och riktigt, även om det rör
sig om ytterst små belopp, kanske några
kronor. Att rekonstruera alla sådana
fall, som har kunnat inträffa under första
halvåret 1955, är emellertid en apparat
som jag i varje fall har tänkt på med
en viss förskräckelse. Därför har jag sagt
mig, att vi väl får sätta oss över denna
inadvertens med avseende på första
halvåret 1955 och nöja oss med att luckan
täpps till från den 1 juli 1955.

Med anledning av den blanka reservation,
som har avgivits av herrar Magnusson
och Hagård, vill jag påpeka, att
folkpensionärernas egna organisationer
vid remissbehandlingen accepterat provisoriet
för de gamla folkpensionärerna,
när de fick veta skälet till provisoriet.
Det är nämligen så, att vi ännu inte är
på det klara med om vi skall utsträcka
sjukhjälpstiden för pensionärerna från
90 dagar till två år. Socialförsäkringsutredningen
gör för närvarande vissa
undersökningar om långliggarfrekvensen
bland pensionärer, som tas in på lasarett
och sjukhus. Vi har sagt oss, att när
detta begrepp blir analyserat, kan man
ta upp till övervägande, om man helt
skall jämställa dessa pensionärer med
övriga sjukkassemedlemmar. Eftersom vi
sålunda måste komma tillbaka till frågan,
finns det faktiskt vissa skäl för alt
göra ett provisorium. Vi sträckte oss
emellertid så långt fram i tiden som till
år 1900.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att provisoriet inte i något avseende
innebär en förklaring från regeringens
sida, att det år 1960 är slut med
folkpensionärernas rätt att tillhöra sjukpenningförsäkringen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning

168 Nr 18

Onsdagen den 18 maj 1955 em.

Ang. andrade bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring m. m.

av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme alt framställas
först särskilt angående utskottets i det
nu föredragna utlåtandet gjorda hemställan,
såvitt anginge det under A 2
upptagna lagförslaget, vidare särskilt rörande
samma hemställan, i vad den avsåge
det under A 3 upptagna lagförslaget,
och slutligen särskilt beträffande utskottets
hemställan i övrigt.

Sedermera gjordes till en början propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan, såvitt anginge det under A 2
upptagna lagförslaget, samt vidare på
bifall till utskottets hemställan i angivna
del med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen 1:442; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

I fråga om utskottets hemställan, i vad
den avsåge det under A 3 upptagna lagförslaget,
yttrade nu vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock, av herr Huss,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att tidpunkten för lagförslagets
ikraftträdande, i överensstämmelse
med vad som föreslagits i motionerna
1:443 och 11:553, ändrades från
den 1 juli 1955 till den 1 januari 1955.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av väckta motioner om vissa ändringar
i olycksfallsförsäkringslagstiftningen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

de ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1955/56 till Bidrag till sjukkassor m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken,
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående vissa laga
skiften i Kiruna stad; och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i 9 kap. 2 § jorddelningslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
kammarens nästa sammanträde konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20 skulle
uppföras näst efter bevillningsutskottets
betänkande nr 46 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 32 näst efter statsutskottets
utlåtande nr 131 ävensom att
jordbruksutskottets utlåtanden nr 25—
27 skulle på samma lista uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.17.

In fidem
Per Bergsten

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550990