Fredagen den 13 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1949:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

13—17 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 13 maj. Sid.

Svar på interpellation av fröken Andersson ang. dispositionen av
anslaget till stipendier m. m. åt tonsättare .................. 3

Lördagen den 14 maj.

Sveriges anslutning till Unesco ................................ 7

Upphävande av dyrortsgraderingen av dagunderstöden .......... 30

Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet ..................... 35

Förbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland ........ 39

Interpellation av herr Nilsson, Bror, ang. reservbarnmorskornas
pensionsfråga ............................................ 50

Tisdagen den 17 maj.

Interpellation av herr Lundgren ang. länsbostadsnämndernas
handläggning av låneärenden in. m......................... 54

Samtliga avgjorda ärenden in. m.

Lördagen den 14 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. anslagen under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) .............................. 7

— nr 131, ang. intensifierad medicinsk undervisning och forskning
rörande folksjukdomarna ............................ 7

— nr 132, ang. vissa anslag till universiteten och karolinska institutet
in. m............................................ 7

— nr 133, ang. vissa anslag till tekniska högskolan i Stockholm. . 7

— nr 134, ang. vissa anslag till skolöverstyrelsen in. in......... 7

— nr 135, ang. vissa anslag till yrkesundervisningen ............ 7

—• nr 136, ang. Sveriges anslutning till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur (Unesco) ...... 7

— nr 137, ang. anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering

in. in. .................................................... 28

1 Första kammarens protokoll Wi!>. A’r 17.

Nr 17

Innehåll.

Siri.

Statsutskottets utlåtande nr 143, i anledning av statsrevisorernas
berättelse ang. statsverket .................................. 35

— nr 144, ang. åtgärder för förbättring av kommunikationsförhållandena
i Norrland ........................................ 39

— nr 145, ang. Norrbottens försörjningsproblem ................ 50

— nr 146, ang. utredning om byggande av väg från Sädvaluspen

till Graddis ............................................. 50

— memorial nr 147, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i

fråga om vissa anslag under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
................................................ 50

Fredagen den 13 maj 1949.

Nr 17.

Fredagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Ang. dispositionen av anslaget till stipendier
m. m. åt tonsättare.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
WEIJNE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara fröken
Anderssons interpellation angående dispositionen
av anslaget till stipendier
m. m. åt tonsättare, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har fröken Ebon Andersson
till mig framställt följande interpellation: Anser

herr statsrådet, att Musikaliska
akademiens förslag till disposition av
det statliga anslaget till stipendier m. in.
åt tonsättare står i god överensstämmelse
med de föreskrifter, som meddelats i
Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 november
1919?

Jag får till en början erinra om bestämmelserna
i den åberopade kungörelsen.
Enligt dessa bestämmelser kan anslaget
användas

1 :o till stipendier åt yngre svenska
musikidkare med anlag för tonsättningskonst; 2:o

till uppmuntran av inhemska tonsättare
för åstadkommande av musikaliska
arbeten av högre värde; och

3:o till belöningar åt äldre framstående
svenska tonsättare för av dem utförda
musikaliska arbeten.

Beträffande stipendierna gäller, att sådana
icke kunna tilldelas andra än sökande.
Understöd i form av uppmuntran
eller belöning åter kan tilldelas även
andra än sådana som ansökt därom. Vid
ansökan om stipendium skola fogas, som
det står i kungörelsen, »musikaliska arbeten
som sökanden själv utfört och vilka
ådagalägga, att hans egentliga studier
i komposition och instrumentering äro

avslutade». Vid ansökning till erhållande
av uppmuntran eller belöning behöva
däremot icke fogas några musikaliska
arbeten. Någon ekonomisk behovsprövning
är icke förutsatt vare sig i kungörelsen
eller vid den riksdagsbehandling,
som föregick denna.

Anslaget, som för närvarande är 20 000
kronor, fördelas av Kungl. Maj:t på förslag
av Musikaliska akademien.

Syftet med anslaget är alltså trefaldigt.
För det första avses att stipendier skola
kunna delas ut till yngre lovande tonsättare,
som avslutat sina egentliga studier
men å andra sidan icke, såsom jag tror
man kan uttrycka det, definitivt »slagit
igenom» som kompositörer. Vidare skall
anslaget användas till understöd åt tonsättare,
som befinna sig i den produktivaste
åldern, för att möjliggöra för dem
att mera helt och ekonomiskt bekymmerslöst
ägna sig åt tonsättararbele. Det
är ju som bekant tyvärr så, att detta
slags verksamhet ingalunda alltid ger utövaren
ett något så när tillfredsställande
levebröd. I den av riksdagen godkända
motivering, som ligger till grund för nu
gällande bestämmelser, har uttalats, att
anslaget i främsta rummet skall användas
för detta ändamål. Slutligen skall
anslaget även räcka till för utdelande av
s. k. belöningar, varmed man åsyftat ett
slags pensioner åt äldre framstående tonsättare
som i huvudsak slutat med sin
verksamhet som kompositörer.

Det bör kanske tilläggas, att det i praktiken
visat sig svårt att upprätthålla någon
bestämd gränsskillnad mellan dessa
tre kategorier. Gränserna flyta helt naturligt
samman, särskilt i fråga om »uppmuntran»
och »belöning». Det spelar inte
heller i praktiken — t. ex. ur beskattningssynpunkt
— någon roll, om understödet
rubriceras som »uppmuntran» eller
som »belöning». Däremot torde beskattningsmyndigheterna
göra skillnad mellan
dessa två understödsformer å ena sidan
och stipendier å andra sidan; de senare

Nr 17.

Fredagen den 13 maj 1949.

Ang. dispositionen av anslaget till stipendier m. m. åt tonsättare.

torde sålunda icke bli föremål för beskattning.

Akademiens förslag till fördelning av
årets anslag innebar, att anslaget skulle
fördelas på 16 poster, därav 3 stipendier,
6 understöd som »uppmuntran» och 7
som »belöning». Detta förslag bar från
interpellantens sida och även i pressen
blivit utsatt för viss kritik, som avser
dels att den yngre tonsättargenerationen
skulle ha missgynnats och dels att anslaget
föreslagits fördelat på alltför små
belopp.

Jag kan meddela att Kungl. Maj:t på
min föredragning i dagens konselj fördelat
det ifrågavarande tonsättaranslaget,
varvid vissa mindre betydelsefulla
jämkningar företagits i akademiens förslag.
Detta har sålunda i det väsentliga
lagts till grund för fördelningen. Detta
innebär dock icke, att jag ställer mig
oförstående till interpellantens synpunkter.
Jag är sålunda principiellt av den
uppfattningen, att understöden böra vara
så stora, att de verkligen få den åsyftade
betydelsen i ekonomiskt hänseende. För
att nå detta syfte stå två möjligheter till
buds: antingen att avsevärt höja anslaget
eller att inskränka antalet anslagsmottagare.
Jag skulle för egen del helst se
att den förra utvägen skall visa sig framkomlig
ett följande budgetår, vilket emellertid
blir beroende på den ekonomiska
utvecklingen.

Beträffande interpellantens synpunkter
i övrigt vill jag framhålla följande. När
det för en ecklesiastikminister gäller att
taga ställning till så ömtåliga ting som
fördelningen av tonsättaranslaget eller
författaranslaget är han, om han icke vill
ge sig sken av att själv besitta en ingående
fackkännedom, som han i allmänhet
icke kan äga, beroende av de fördelningsförslag
som framläggas av därtill
utsedda sakkunniga personer eller
myndigheter. Det skulle kunna framstå
såsom ett betänkligt godtycke, om han
vid anslagens fördelning skulle göra några
väsentliga avvikelser från de sakkunnigas
förslag, t. ex. utesluta en eller flera
av de föreslagna tonsättarna respektive
författarna på den grund att han icke
ansåg dem tillräckligt lovande eller el -

jest förtjänta av understöd. Fn helt annan
sak är, att en ecklesiastikminister
är skyldig att se till, att den myndighet
eller organisation, som betros med uppdraget
att vara förslagsställare, har sådan
fackkunskap och personsammansättning
att därigenom skapas betryggande garantier
för största möjliga objektivitet och
rättvisa.

Jag har icke tillräcklig fackkunskap
för att bedöma, huruvida Musikaliska
akademien vid avgivandet av sitt nu aktuella
förslag visat bristande förståelse
för den yngre, modernare tonkonsten.
Däremot är jag — liksom för övrigt även
akademien själv — medveten om att gällande
bestämmelser nu efter 30 år äro i
behov av en översyn. På min hemställan
har Kungl. Maj:t därför i dagc-ns konselj
uppdragit åt 1947 års musikutredning
att göra en sådan översyn och inkomma
med förslag om eventuella ändringar före
den 15 nästkommande september.
Det är min förhoppning att på denna utredning
grundat förslag skall kunna underställas
nästa års riksdag.

Härmed anser jag mig ha besvarat fröken
Anderssons interpellation.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
När jag nu till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet framför
mitt tack för det lämnade svaret, kan jag
göra detta utan alla förbehåll. I allt väsentligt
är svaret nämligen helt tillfredsställande.
Jag befinner mig därför i den
kanske något ovanliga men icke desto
mindre trivsamma situationen att slippa
komma med en rad kritiska reflexioner.
Inte heller behöver jag ingå på några
långa utläggningar i själva sakfrågan.

Anledningen till min interpellation är
att jag har intresse för principerna för
stipendieutdelningar över huvud taget.
Mitt intresse syftar till att när stipendier
utdelas, skola de utdelas på sådant sätt,
att de bli så produktiva som möjligt.

Jag vill här understryka vikten av —
vilket också herr statsrådet gjorde — att
anslaget till tonsättarstipendier i framtiden,
helst då i en nära sådan, måtte höjas,
så att stipendierna kunna bli av till -

Fredagen den 13 maj 1949.

Nr 17.

Ang. dispositionen av anslaget till stipendier m. m. åt tonsättare

räcklig storleksordning utan att därför
deras antal behöver minskas.

Beträffande sedan själva fördelningsfrågan
har det ju i olika sammanhang
betonats vikten av att också den yngre
tonsättargenerationen får ett i varje fall
så effektivt stöd som möjligt. Nu är det
ju otvivelaktigt så, vilket också departementschefen
har framhållit, att det här
rör sig om ett område, där det kanske
är speciellt svårt för lekmannen att ta
ställning till och avgöra halten av de
verk, som framkommit. Jag tycker dock,
om jag får sticka in en parentetisk reflexion,
att herr statsrådet kanske var
väl anspråkslös då han ett par gånger
konstaterade att han hade svårt att bedöma
denna fråga. Men det är ju en inställning
som i övrigt är värd all aktning
och vördnad, varför det näppeligen
kan röra sig om någon kritik från min
sida.

Mot bakgrund av statsrådets inställning
är det uppenbart, att stipendienämndens
sammansättning blir av avgörande
relevans. Det är därför med största
tacksamhet jag noterar, att herr statsrådet
inte bara har nöjt sig med att inta
en välvillig hållning i största allmänhet,
utan att herr statsrådet också i gärning
har visat sitt positiva intresse för saken
genom att uppdraga åt 1947 års musikutredning
att snabbt företa en översyn
av föreskrifterna i 1919 års kungörelse
rörande dispositionen av de statliga anslagen
till stipendier m. m. åt tonsättare.
Jag tillåter mig bara att härtill foga
den reflexionen, att man får hoppas att
denna översyn skall leda till det av mig
och många andra önskade positiva resultatet.

Jag tackar alltså än en gång för att
herr statsrådet både i ord och handling
har visat sitt intresse för en lösning av
denna fråga. Ytligt sett kan det synas
vara en relativt liten fråga, men icke
förty tror jag att jag vågar påstå, att
den är av väsentlig betydelse för den
viktiga del av vårt kulturliv, som musiken
representerar.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tandläkarhögskolorna; nr

218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1949/
50 till oförutsedda utgifter;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till vattendomstolarna;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till utgivande
av lagsamling;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för utlandssvenskar
och flyktingar;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till Ebba
Eriksson i anledning av olycksfall i
arbete;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till universitetssjukhusen
in. in.;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;
samt

nr 226, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktionsoch
exportfrågor.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 227, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 81 angående
godkännande av en mellan Sverige
och Frankrike träffad handelsöverenskommelse.

Nr 17.

Fredagen den 13 maj 1949.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 230, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1948 vid dess trettioförsta
sammanträde fattade beslut, m.
m.; samt

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 233, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Herr andre vice talmannen anmälde,
att han denna dag åter infunnit sig vid
riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
214, angående godkännande av Sveriges
anslutning till Europarådet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Mannerskantz
m. fl. väckta motionen, nr 329,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
agående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 3, 131—137 och
143—146 samt memorial nr 147.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

131, i anledning av väckta motioner
angående intensifierad medicinsk
undervisning och forskning rörande
folksjukdomarna;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till universiteten
och karolinska institutet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tekniska högskolan
i Stockholm;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för
hudgetåret 1949/50 till skolöverstyrelsen
m. m.; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till yrkesundervisningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 136, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap
och kultur (Unesco) jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 107, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 4 mars 1949, föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att Kungl. Maj:t
vidtoge de åtgärder, som erfordrades
för Sveriges anslutning den 1 januari
1950 till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco), dels till Kostnader för
Sveriges medlemskap i Unesco för budgetåret
1949/50 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 400 000
kronor, dels ock till Unescos rörelsefond
för budgetåret 1949/50 å kapitalbudgeten
under fonden för förlag till
statsverket anvisa ett investeringsanslag
av 90 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wistrand m. fl. (I; 262) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 331), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 107;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Niklasson m. fl. (I: 263) och
den andra inom andra kammaren av
herr Onsjö in. fl. (II: 333), i vilka likaledes
hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 107.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 262 och II: 331 samt
I: 263 och II: 333,

a) medgiva, att Kungl. Maj:t vidtoge
de åtgärder, som erfordrades för Sveriges
anslutning den 1 januari 1950 till
Förenta Nationernas organisation för

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
uppfostran, vetenskap och kultur (Unesco)
;

b) till Kostnader för Sveriges medlemskap
i Unesco för budgetåret 1949/50 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor;

c) till Unescos rörelsefond för budgetåret
1949/50 under fonden för förlag
till statsverket anvisa ett investeringsanslag
av 90 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Ohlon, Heiding, Bergh, Svensson i Grönvik,
Boman i Kieryd, Hjalmarson, Kollberg
och Onsjö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt alt utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 262 och IT: 331
samt I: 263 och II: 333, avslå Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition.

Herr OHLON: Herr talman! Om någon
för tre eller fyra år sedan hade frågat
mig, huruvida inte Sverige borde gå med
i Unesco-organisationen, så skulle jag
utan tvekan ha svarat jo. Så sent som
för ett år sedan skulle jag ha varit tveksam,
men sannolikt även då röstat för
Sveriges inträde. För tre eller fyra år
sedan visste vi ingenting om hur organisationen
skulle komma att utveckla
sig. Då hade vi i Sverige en god samhällsekonomisk
balans och gott om utländska
valutor. Nu äro förhållandena
helt annorlunda. Vi veta hur organisationen
har gestaltat sig, och vi känna alla
till vilka svårigheter som möta vårt land
på världsmarknaden, därför att vi sakna
främmande valutor.

Unescos uppgift är enligt stadgan att
bidraga till fred och säkerhet genom
uppfostran, vetenskap och kultur. Den
uppgiften avser man att förverkliga efter
följande huvudlinjer. För det första
skall organisationen genom alla slag av
massupplysning främja folkens kännedom
om och förståelse för varandra.
Fritt tankeutbyte i ord och bild skall
underlättas — närmast åsyftas väl då
press, radio och film. För det andra

skall folkupplysning och kulturspridning
uppmuntras genom samverkan på
undervisningens område. För det tredje
skall kunskap vidmakthållas, främjas
och spridas.

Det är alltså en mycket vacker idé,
som Unesco har satt sig före, och gent
emot målsättningen torde ingen svensk
ha någonting att erinra. Om man i en
formel skulle vilja sammanfatta vad
Unesco visserligen ännu inte är men
skulle vara, kan man säga att det skulle
vara en stor cléaring-central för samverkan,
försöksverksamhet och information
i alla frågor som röra uppfostran
och undervisning, kultur och vetenskap.

Det är två stora problem, som Unesco
skulle bidraga att lösa: det materiella
problemet att återuppbygga och nvutrusta
förstörda skolor, universitet, bibliotek
och museer, och det mänskliga
problemet att ge de många krigsoffren,
särskilt bland barn och ungdom, möjligheter
till en hygglig uppfostran och
yrkesskolning.

Enligt den berättelse, som inlämnats
till Kungl. Maj :t av Sveriges observatör
vid de tre hållna generalförsamlingarna,
i Paris, i Mexico och förra året i Libanon
har Unesco sett som sin uppgift att
insamla detaljerade upplysningar om
hjälpbehovet och att analysera och kontrollera
detta material. Men sedan skall
detta underställas andra hjälporganisationer
för åtgärder. Enligt observatören
skickar också Unesco experter, som stå
till tjänst med upplysningar och råd i
frågor rörande uppfostran och undervisning.
Innevarande år kommer undervisningsväsendet
i Afghanistan och på Filippinerna
att bli föremål för undersökning
genom Unescos försorg. Internationella
lärarkurser anordnas. De förläggas
detta år till Indien och Brasilien.

Unesco skall föra en kamp mot analfabetismen,
väsentligen avseende rådgivning
och upplysning samt i viss mån
expertbiträde. För närvarande pågå dylika
kampanjer i Kina, Mexico och Turkiet,
och underhandlingar pågå om att
börja en liknande verksamhet på detta
område i Mellersta östern och Peru. År
1948 undersökte Unesco förutsättning -

Lördagen den 14 mai 1949.

Nr 17.

arna för en framstöt i några undangömda
dalgångar på Haiti.

Unesco uppehåller också naturvetenskapliga
fältstationer, för närvarande
fyra, förlagda till Kairo, Montevideo,
Nanking och New Delhi.

Meningen är att Unesco väsentligen
skall komma att utvidga sin verksamhet
som central för utbyte av naturvetenskaplig
dokumentation och av forskare.
Man avser atl sammankalla en konferens
för att avhandla spörsmål rörande abstrakttjänst
och publikationsfrågor,
d. v. s. en clearing-central för all forskningsverksamhet
inom ett visst område.
Man tänker sig att utge ett polyglottlexikon
över teknisk och naturvetenskaplig
terminologi. Till detta vill jag säga,
att förteckningar över forskningens resultat
på olika områden redan torde finnas,
fastän det numera efter Tysklands
kulturella sammanbrott under och efter
nazistregimen är sämre ställt på berörda
område än tidigare, och att polyglottlexika
över terminologien inom olika
forskningsområden existera i varje fall
inom teknologi, medicin och stora delar
av naturvetenskapen.

Vad beträffar de sociala frågorna tänker
sig Unesco att i samarbete med specialorganisationer
utföra en ''ingående
undersökning av de sociala faktorer,
som bidraga till att uppehålla friktioner
mellan folken. Särskild vikt tillmätes
en brett lagd undersökning rörande de
sociala följdverkningarna av naturvetenskapliga
upptäckter.

En filosofisk-sociologisk analys av
skilda samhällstyper har just inletts. Meningen
är att ingående studera samhällstyperna
i fyra länder, nämligen Frankrike,
Ungern, Indien och Australien. I
varje land skall utväljas en landsbygdskommun
och en starkt industrialiserad
kommun. Avsikten är att utröna bland
annat i vad mån nationella kulturelement
bidraga till att utjämna olikheter i
social struktur. Forskargrupper av sociologer
och psykologer skola utföra undersökningen
och samlas denna vår i
Unescos högkvarter för att planera detaljerna
i utformningen. Vidare planerar
man en samling studier över tänke -

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
sätt och kultursyn i skilda länder. De
utvalda länderna äro Frankrike, Norge,
Polen, Schweiz, Canada, Indien och
Ungern.

Unescos verksamhet inom området för
filosofi och humaniora omfattar en råd
projekt. Närmast på programmet står en
konferens om konstnärens frihet och
ansvar. Fn annan konferens skall diskutera
spörsmålet om vetenskapsmännens
ansvar för freden. Fn grupp experter
har fått i uppdrag att utarbeta en jämförande
analys av afrikanska infödingskulturer.
Denna undersökning är ett led
i en stort upplagd komparativ kulturanalys.

Fn annan fråga gäller människans
elementära rättigheter. FN:s generalförsamling
antog i fjol en »Förklaring om
människans rättigheter». Det heter, att
få torde ännu vara böjda att tillmäta
detta dokument en betydelse liknande
den som tillmätes den berömda förklaringen
den 26 augusti 1789. Unesco
kommer emellertid under år 1949 på
skilda vägar att verka för att den nya
rättighetsförklaringen blir känd genom
press, film, radio och skolundervisning.

När man tar del av alla dessa projekt,
så måste man säga sig att de ge ett mycket
blandat intryck. En del uppslag äro
briljanta, men andra verka minst sagt
världsfrämmande, och i all synnerhet
måste man fälla det hårda omdömet när
man går in på konkreta detaljer om
hur Unesco lagt upp sin verksamhet.
Det har — för att använda en författares
liknelse — varit en ideologisk stratosfärflygning
utan kontakt med verkligheten.
Det har, ehuru tvivelaktigt, sagts,
alt förhållandena inom Unesco förbättrats
och att verksamheten växlats in på
mera realistiska spår, sedan ett regimskifte
nyligen kommit till stånd.

Under år 1948 gällde Unescos insatser
sådana spörsmål som »att låta verkställa
undersökningar av de föreställningar,
som befolkningen i ett land har
om sitt eget land och om andra länder,
eller alt fullfölja undersökningar beträffande
de filosofiska grunderna för
de mänskliga rättigheterna, att till vetenskapsmän
och specialister i de till

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

Unesco anslutna staterna rikta en serie
förfrågningar beträffande den bild, som
ett visst land, eller en viss grupp inom
ett land, gör sig av sin egen kultur och
förhållandet mellan denna kultur och
andra kulturer, individuellt och över huvud
taget». Detta var alltså år 1948.

Är det nu så säkert, att organisationen
släppt sina vittsvävande uppgifter
och gripit sig an med mera näraliggande
problem? I viss mån måste man nog
svara ja på den frågan. Men bara i viss
mån! För en tid sedan bekantgjordes
programmet för Unescos nästa årskongress,
som hålles i Paris detta år. På
dagordningen stå bland annat följande
frågor:

1) Kan man på fredens och rättvisans
grundvalar medverka till att skapa
en världskultur utan att intrång göres
på de existerande nationella kulturerna? 2)

Vilka plikter böra åläggas de nationella
staterna i syfte att skapa ett
bättre mellanfolkligt samförstånd?

3) Vad har individen för ansvar i förhållande
till massan i sin andligt skapande
verksamhet?

4) Hur kan uppfostrarens, vetenskapsmannens
och författarens frihet garanteras
i den värld vi nu leva i?

Fortfarande försiggår tydligen flygningen
ins Blau hinein. Och de dokumenterade
resultaten — sedda i förhållande
till kostnaderna — hittills väl
bortåt 100 miljoner svenska kronor —
äro små.

En del resultat kunna dock noteras.
Man bär exempelvis utgivit en mycket
värdefull monografi, som jag har här,
rörande organisationen av olika universitet
i världen och en monografi över
de internationella stipendiemöjligheterna.
.lag vill också minnas, att man håller
på att utarbeta en förteckning över
tillgängliga filmarkiv o. s. v.

Men i stort sett äro resultaten förfärande
små i förhållande till kostnaderna.
I fjol tillsattes ett utskott för att undersöka
skillnaden i uppfattning om begreppet
demokrati i öster och väster.
Problemet har nu lösts, och lösningen
har delgivits en spänt väntande värld.

Så här ser den ut: »Enligt kommunism
är tolerans av avvikande meningar liktydigt
med svaghet och latent fascism.
För liberalismen framstår däremot
åsiktsförtryck såsom totalitarianism och
potentiell fascism.» Så nu veta vi det.
Man kan fråga sig, om det skall behövas
en världskonferens för att ge svar
på sådana spörsmål.

En organisation sådan som denna
kommer alltid, i varje fall för lång tid
framåt, att brottas med stora svårigheter
på grund av de utrikespolitiska motsättningarna.
Men man blir beklämd, när
man tar del av rapporten från det högtidliga
öppnandet av förra årets generalförsamling.
Till denna församling hade
inbjudits bland annat observatörer
från en del zionistiska organisationer.
Efter det högtidliga öppnandet framställde
den libanesiska delegationen ett
förslag, att judarna icke skulle vinna
tillträde till generalförsamlingen, och i
detta förslag instämde alla de övriga
arabstaternas representanter. Det blev en
hel dags diskussion, varefter den uppställda
frågan besvarades med ett jaså.
T en organisation, som skulle arbeta för
fred nationerna emellan, vägrade man
att ta ställning till ett sådant fundamentalt
problem. De judiska observatörerna
hade inte infunnit sig, och problemet
var sålunda, förklarade generalförsamlingen,
för dagen icke aktuellt. En organisation,
som går vid sidan om sin kanske
mest fundamentala uppgift, bör bestämt
få växa till sig.

Den ekonomiska sidan av saken har
ju tidigare förts på tal i riksdagen. Det
är anmärkningsvärt att den kvot, efter
vilken Sveriges medlemsavgift skall beräknas,
är så hög som 2,38 — den motsvarande
kvoten för Sverige i Förenta
Nationerna är 2 — under det att sådana
länder som Nya Zeeland och Norge bara
ha en kvot på 0,60, Danmark 0,94, Belgien
1,01, Holland 1,67, Schweiz 1,71 och
Brasilien 2,21. Det är ingen rimlig proportion
mellan vad som avkrävs Sverige
och vad som kräves av andra länder,
som delvis utgöra nästan hela kontinenter.

Jag behöver inte gå närmare in på

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

detta problem, eftersom lians excellens
herr utrikesministern belyst det på ett
enligt min mening uttömmande sätt i
fjolårets remissdebatt. Excellensen Undén
yttrade då, att regeringens skäl för
att vi dittills hållit oss utanför organisationen
var, att vår medlemsavgift
skulle bli oproportionerligt hög, bortåt
1 miljon kronor årligen. Vid en tidpunkt,
då regeringen antagit mycket stränga
direktiv för återhållsamhet i fråga om
utgifterna och då många viktiga och angelägna
svenska anslagskrav fått stå tillbaka,
hade man inte ansett sig kunna ta
på sitt ansvar att förorda att en så stor
summa som medlemsavgiften till den
nämnda organisationen utanordnades.

Man kan ha anledning att fråga sig, om
Sveriges ekonomiska läge sedan förra
årets remissdebatt undergått en så stor
förändring, att hela motiveringen till regeringens
ståndpunkt förra året nu har
bortfallit. Sä vitt jag förstår är den inre
samhällsekonomiska balansen fortfarande
i yarje fall labil, och vårt valutaläge
är nu sämre än någonsin och kommer av
alla tecken att döma att bli ännu sämre.
Det är visserligen sant, att Unescoavgiften
nästa budgetår inte blir mer än hälften
så stor, eftersom vad som nu kräves
endast är halv årsavgift från och med
den 1 januari 1950.

Jag får säga att jag inte, sedan jag
kom till denna kammare, haft att brottas
med någon fråga som varit så svår
att behandla som denna. Ena stunden
har jag sagt mig, att man får låta alla
hänsyn vika — de ekonomiska såväl som
den omständigheten, att organisationen
hittills, milt sagt, icke har lyckats. Men
nästa ögonblick har jag sagt mig, att man
dock måste se till att det blir någon samordning
beträffande de anslag, som
svenska staten beviljar. När man har
varit med om behandlingen av åttonde
huvudtiteln i statsutskottets andra avdelning
och sett, hur hårt Kungl. Maj :t i
denna huvudtitel bar gått fram med
blåpennan, så kan i varje fall icke jag
för min del — sedan riksdagen nu i allt
väsentligt har godkänt Kungl. Maj:ts
förslag under denna huvudtitel -— vara
med om att slänga bort pengar till det

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
här ifrågavarande ändamålet. Det belopp
av närmare en miljon kronor, som vi
framdeles för varje år komma att få betala
till Unesco, skulle vara tillräckligt
för att tillgodose en hel del vetenskapliga
behov i vårt land, som stå främst
på dagordningen men vilkas tillgodoseende
ställts på framtiden med hänsyn till
vårt ekonomiska läge.

Och härvidlag får man inte heller förglömma,
att avgiften skall erläggas i
främmande valutor, låt vara att den kan
betalas både i dollars, pund och franska
francs. Riksdagen beslöt i fjol att inrätta
en medicinsk högskola i Göteborg, som
skulle börja sin verksamhet från och
med höstterminen 1949. För några veckor
sedan kom ett katastrofmeddelande
från organisationskommittén för denna
medicinska högskola, att det var tvivelaktigt
huruvida högskolan skulle kunna
börja sin verksamhet i höst, därför att
valutakontoret dröjt med att ställa de
300 000 kronor i dollarvaluta till förfogande,
som högskolan behövde för att
betala instrument, som beställts i Amerika.
Situationen räddades i sista stund,
men det var en mycket knapp räddning.
Jag har också talat med åtskilliga forskare
inom naturvetenskaperna, som för
sin verksamhet äro beroende just av
främmande valutor. De skulle kanske
kunna få pengar på privat väg för att
göra de inköp, som krävas, men de ha
ingen möjlighet att få förfoga över främmande
valutor.

När jag väger skälen för och mot
Kungl. Maj:ts förslag måste jag tyvärr,
herr talman, gå på avslag och yrkar alltså
bifall till den vid statsutskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Den föregående ärade talaren berörde
litet grand vad som försiggick vid remissdebatten
i andra kammaren förra
året. Nu begär jag ingalunda, att han
skall läsa upp hela protokollet rörande
den här frågan, men han skulle ju inledningsvis
ha kunnat erinra om att upprinnelsen
till debatten var att en politisk
meningsfrände till honom själv från Gö -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
teborg riktade ett starkt angrepp mot
mig för att regeringen inte hade föreslagit
anslutning till Unesco redan förra
året, och han borde till och med ha kunnat
tala om att vederbörande ansåg, att
det var en så grov försummelse, att något
av riksdagens kontrollorgan borde
ingripa mot* mig. Han skulle ha kunnat
gå ett steg längre. När han citerade utrikesministern
kunde han ha talat om
att utrikesministern i debatten förklarade,
att det varit delade meningar inom
regeringen och att utrikesministern hade
företrätt den uppfattningen, att man
av utrikespolitiska skäl redan förra året
skulle ha avlåtit en proposition i ämnet.
Situationen var helt enkelt den, att
utrikesministern framhöll de utrikespolitiska
skälen, medan man från andra
håll framhöll de finansiella skälen. Med
hänsyn till läget ansågs det då lämpligt
att göra ett kortare uppskov med anslutningen
till Unesco.

Det är vad man har gjort. Men det
har aldrig inom regeringen rått delade
meningar om att Sverige borde ansluta
sig.

Nu kan man säga, att uppskovet skulle
kunnat göras längre. Jag vill då erinra
om att frågan uppskjutits först ett helt
budgetår och vidare att regeringen nu
inte föreslår anslutning förrän den 1 januari
nästa år. Följaktligen är uppskovet
i själva verket ett och ett halvt år.
Man kan ju inte gärna vänta hur länge
som helst, om man anser att Sverige bör
ansluta sig.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ta upp en mycket intressant fråga med
anledning dels av herr Ohlons anförande
och dels av vad utskottsreservanterna
skrivit. Man betraktar tydligen Unesco
som en något vanartig telning, som
man inte vill ha något att göra med, men
om telningen växer till och blir mera
välartad, då anser man att Sverige möjligen
kan vara med. Jag tror till och
med, att man anser att Sverige bör vara
med, då man är av den meningen att vi
böra eftersträva internationellt samarbete
på detta område.

Låt mig, herr talman, ta en parallell
från ett område, som vi alla känna till

mycket bättre. Vi ha en sammanslutning
mellan landstingen i landstingsförbundet,
och vi ha sammanslutningar mellan
kommunerna i stadsförbundet och
i Landskommunernas förbund. Vad skulle
damerna och herrarna här i första
kammaren säga, om en del landsting
förklarade, att de inte ville vara med
i landstingsförbundet än eftersom man
där ännu inte löst alla problem, men
sedan, när allt var klart, då skulle det
passa dem att vara med.

Enligt min mening kan inte Sverige
sitta på parkett när det gäller Unesco
och säga: Ni få klara svårigheterna i
början, men när ni övervunnit dem, då
möjligen kunna vi vara med! Jag tycker
det vore en betydligt mycket mera
hedrande attityd, om Sverige var med
och försökte göra någonting av Unesco,
men lämnade organisationen, om den
misslyckades, därför att då hade man
ändå gjort ett försök.

Nu säger herr Ohlon, att han träffat
vetenskapsmän, som klaga över svårigheterna
att få valutor och alla besvärligheter
som det för med sig. De mest representativa
organen som vi ha i Sverige
för högre vetenskaplig forskning
äro ju forskningsråden på olika områden.
Jag skall här nämna några av dem:
atomkommittén, jordbrukets forskningsråd,
medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga
forskningsrådet och tekniska
forskningsrådet. De ha en gemensam
organisation, samarbetsdelegationens
för de statliga forskningsråden
Unesco-kommitté. Vad säger då denna
kommitté, som alltså representerar de
olika forskningsråden, vilka äro sammansatta
med den allra största omsorg?
Jo, i en skrivelse till Kungl. Mai:t så
sent som den 22 november 1948 uttala
dessa de mest framstående representanterna
för den vetenskapliga forskningen
den meningen, att även med hänsynstagande
till den kritik som framkommit
mot Unesco och det berättigade i den,
Unesco synes vara den enda möjligheten
just nu att få till stånd ett vittomspännande
internationellt samarbete på
folkbildningens, vetenskapens och kulturens
område med syfte att främja ut -

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

vecklingen härpå som ett led i ett aktivt
fredsarbete. Sverige kan som fredsälskande
kulturland icke undandraga sig
sina förpliktelser i detta sammanhang.

Jag ställer detta uttalande från de
mest representativa företrädarna för undervisning
och forskning mot den lek
som man möter, inte minst i tidningarna,
med Unescos svagheter. Jag vill, herr
talman, ingalunda fördölja, att även jag
när jag läste Unescos program tyckte att
det var litet diffust, och jag tycker fortfarande
att en del formuleringar inte
precis tilltala oss mera kyliga nordbor.
Men för mig har det aldrig varit avgörande,
om Unesco redan iir bra eller ej.
Det avgörande är att jag anser, att Sverige
bör vara med och bygga upp ett
samarbete även på vetenskapens, undervisningens
och kulturens område.

Det är för övrigt rätt intressant att
ta del av opinionen utanför riksdagen.
Inom riksdagen ha ju väckts två motioner
om avslag. Den ena kommer från
högern. Jag vet inte om det är en partimotion
eller ej, men det är i varje fall
ett par mycket framstående representanter
för högern som stå såsom huvudmotionärer.
Den andra har väckts från
bondeförbundsliåll. Den har väl inte karaktären
av partimotion, men även den
har mycket framstående undertecknare.
Om jag nu går något tillbaka i tiden, så
har i en skrivelse till Kungl. Maj:t den
11 juni 1947 ett stort antal organisationer
uttalat sig för Sveriges anslutning
till Unesco. Om jag bläddrar i handlingarna
finner jag bland dessa organisationer
högerns ungdomsförbund,
ungsvenskarna och Svenska landsbygdens
ungdomsförbund, SI.U. Nu begär
jag ingalunda, att partiorganisationerna
skola inlösa de växlar, som ungdomsorganisationerna
utställa, och jag vill inte
heller överdriva de motsättningar som
kunna finnas. Det är klart att man i en
fråga som denna kan se olika på tidpunkten
för anslutning. Men det är ändå
rätt intressant — och för min del skulle
jag vilja säga beklagligt — att se, att
riksdagspartierna i så ringa grad operera
på samma linje som sina ungdomsorganisationer.
Och framför allt är det

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

ägnat att föra en stackars departementschef
på avvägar, när det gäller att bedöma
den opinion som finns i detta
hänseende!

Denna skrivelse av den 11 juni 1947
hade emellertid även andra sympatisörer.
Jag skall nämna några av dem. Jag
har förut talat om vetenskapen. Jag skall
nu ta undervisningen, och då finner jag,
att bland dem som undertecknat skrivelsen
voro Läroverkslärarnas riksförbund,
alltså den organisation som samlar
alla läroverkslärare, och vidare federationen
Sveriges allmänna folkskollärarförening,
vilken är den samlande organisationen
inte bara för de manliga
folkskollärarna, utan även för de kvinnliga
och för småskollärarinnorna. Vill
jag gå litet utanför och plocka organisationer
av annan karaktär, finner jag
bland undertecknarna Kooperativa förbundet,
Arbetarnas bildningsförbund.
Folkbildningsförbundet och Sveriges
förenade .studentkårer. Jag tillhandahåller
gärna hela listan för dem som äro intresserade.

1 reservationen har anförts ytterligare
ett skäl för avslag, och det är ett skäl
som jag egentligen tycker är det enda
som betyder någonting, nämligen det
skälet, att vi för närvarande inte skulle
ha råd att ge ut den summa, som det här
är fråga om. Såsom chef för ecklesiastikdepartementet
har jag ju i hög grad känning
av de svårigheter, som herr Ohlon
nyss har berört. Men då reservanterna
tala om att vi ge ut 5 miljoner kronor
för internationellt samarbete, skall jag
ännu en gång var artig mot Göteborg
och citera herr Ohlons organ, nämligen
Handelstidningen, som i en ledare i går
skrev, att den summan egentligen var
löjligt liten, då den inte utgjorde mer än
en tusendel av riksstaten. Jag har inte
kontrollerat denna uppgift, men tidningen
har nog ett visst fog för att säga, att
det internationella samarbetet är av sådan
betydelse, att 5 miljoner inte är
någon så överväldigande summa som det
kan se ut.

Innan jag, herr talman, siitter punkt
skulle jag till sist vilja säga, att i den
sönderslitna tid, i vilken vi leva, är ändå

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
allt internationellt samarbete av betydelse.
Det samarbete, som kan ske på vetenskapens
och forskningens område, är
utan tvivel av stor vikt för att Förenta
Nationerna skall kunna lösa sin huvuduppgift,
nämligen att trygga världsfreden.

Nu kan oppositionen här säga, att den
bara vill ha ett kortare uppskov. Enligt
mitt sätt att se betyder emellertid ett avslag
nu på den kungl. propositionen, att
frågan inte kan tas upp på åtskilliga år.
Hur många kan man diskutera, men helt
säkert kommer Unesco inte att redan
nästa år förete bilden av den väl tvåltvättade
mönstergosse, som oppositionen
av i dag med nöje vill ha beröring med,
utan det kommer nog att dröja längre.
Vi skulle i så fall knappast heller kunna
skicka rapportörer till Unesco, ty jag
skulle tro, att ingen vill åtaga sig att
vara rapportör efter den hårdhänta behandling
som organisationen skulle få
genom ett avslag på den nu framlagda
propositionen.

På de skäl, som jag här anfört, herr
talman, låt vara i all korthet, vill jag livligt
rekommendera kammaren att bifalla
propositionen och att alltså hellre följa
ungdomsförbunden än de äldres organisationer.

Herr PAULI: Herr talman! Det skulle
vara min uppgift att här föra utskottets
talan gentemot reservanterna, men
jag måste säga, att ecklesiastikministern
i hög grad tagit vinden ur seglen
för oss genom de många vägande argument,
som han framförde. Jag kan därför
fatta mig ganska kort.

Det var förvånande att höra herr
Ohlons långa anförande, där han räknade
upp en massa uppgifter för Unesco,
varmed han tydligen hade för avsikt att
belysa hur exotiska ämnen Unesco sysslar
med och hur fjärran liggande från
Sverige och våra intressesfärer det hela
är. Han drog fram några »undangömda
dalar på Haiti», och han talade om Afghanistan,
Filippinerna, Indien och Brasilien,
men han var ju hygglig nog att
också påminna om något mera närlig -

gande, nämligen Unescos insatser för att
i vår egen världsdel hjälpa till att återuppbygga
krigshärjade bibliotek, museer
och andra kulturinstitutioner. Det är ju
någonting, som bör kunna intressera
även herr Ohlon och andra svenska riksdagsmän,
försåvitt de inte anse, attt vi
över huvud taget icke skola intressera
oss för något som ligger utanför våra
egna gränser.

Jag har också funnit det ganska märkvärdigt,
att herr Ohlon nu liksom i utskottet
och på avdelningen drar fram
den där episoden om att araberna och judarna
inte kunde komma överens i
Beirut, att araberna inte ville ha judiska
observatörer från staten Israel och att
dessa observatörer uteblevo. Det föreföll
som om herr Ohlon betraktade detta såsom
ett katastrofalt misslyckande för
Unesco — jag hörde inte riktigt hur
han i dag uttryckte sig, men jag har
hört honom anföra samma argument
förut. Jag får ju säga, att det vore synnerligen
lyckligt om Unesco även kunde
ha framgång med uppgiften att försona
nationalistiska motsättningar, så fanatiska
som de som råda mellan araber
och israeliter — med särskild styrka
framträdande på den arabiska sidan.
Men det vore att begära alltför mycket,
tycker jag, och man kan inte med fog
föra upp på Unescos debetkonto att denna
episod i Beirut inträffade.

Ecklesiastikministern har redan
nämnt, att det inte är mycket mening
med att yrka på ett uppskov, försåvitt
man inte vill skjuta avgörandet av denna
fråga fram i en långt avlägsen och
oviss framtid.

De ekonomiska argumenten ha också
berörts av statsrådet, och jag behöver
därför inte gå närmare in på dem. Jag
vill dook erinra om att utskottet liksom
departementschefen understrukit det
lämpliga i att Sverige gör en framställning
om att få sin andel i kostnaderna
avsevärt sänkt, då den för närvarande
är oproportionerligt stor. Detta påpekade
herr Ohlon genom att läsa upp en
del jämförelsesiffror från andra länder,
men han talade inte om att utskottet
hade gjort detta uttalande — och det kan

Lördagen den 14 mai 1949.

Nr 17.

man ikanske inte heller begära, att en
reservant skulle göra!

Utskottet bär också haft klart för sig,
att inte allting är bra inom Unesco, och
utskottet har därför särskilt betonat, att
en inriktning på konkreta uppgifter är
önskvärd. Men samtidigt är det ju ett
faktum, att den nya regim, som inträtt i
och med tillsättandet av den nye mexikanske
generaldirektören, utlovar förändringar
i en mycket positiv riktning.
Därför tycker jag inte det är nödvändigt
att bara sätta sig ned och skeptiskt
avvakta, såsom reservanterna vilja göra.
Jag vill på det livligaste instämma med
ecklesiastikministern, när lian frågar,
om det verkligen är en uppgift för oss
svenskar att lägga armarna i kors och
sätta oss och vänta på parkett för att se
hur de klara sig där uppe på scenen.
Vore det inte skäl att vi själva ingrepe
och hjälpte till? De herrar ur de borgerliga
lägren, som här reserverat sig,
skulle kanske kunna göra en god insats
härvidlag, om de ägnade sin energi mera
åt positiva uppgifter än åt detta negativa
klankande.

Över huvud taget tror jag att det är
oriktigt att sammanställa de ekonomiska
synpunkter, som herr Ohlon här anfört
— således det förhållandet att vi tyvärr
i många fall måste snåla med våra egna
kulturanslag — och det begärda anslaget
till Unesco. Jag anser att dessa saker
inte äro fullt jämförliga. Om vi här i riksdagen
avslå en regeringsproposition,
som rör rent interna angelägenheter,
väcker det kanske en del uppseende på
sina håll, åtminstone i den svenska pressen.
Men om regeringen har framlagt
en proposition, som går ut på att vi nu
äntligen, långt efter de flesta andra länder,
skola inträda i detta internationella
kulturarbete, och riksdagen avslår denna
proposition, kommer detta att väcka
uppmärksamhet långt utanför Sveriges
gränser. Och jag är rädd att ett sådant
avslag skulle kunna missuppfattas i mycket
hög grad. Visserligen ha vi i Sverige
inte så ekonomiskt väl st ii 111 som många
utlänningar föreställa sig — det finns
faktiskt de som tro, att vårt land flyter
av mjölk och honung och att vi ha en ut -

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

märkt ekonomi, fast så är det ju inte
riktigt. Men om vi försöka inbilla dem, att
vi på grund av vår fattigdom äro ur
stånd att lägga ut de pengar, som erfordras
för medarbetarskap i Unesco,
komma de helt enkelt inte att tro oss.
De komma att säga: Jaha, det säger man,
men det är naturligtvis någonting annat
som ligger bakom! Och de fråga säkert,
varför Sverige isolerar sig på detta sätt
tillsammans med det lilla Island, vars
situation dock är en helt annan, tillsammans
med diktaturstaterna Spanien och
Portugal och tillsammans med diverse
öststater, vilkas beroende av den stora
diktaturen i öster vi alla känna till.

Vi kunna naturligtvis med lugnt samvete
svara dem, att det inte alls beror
på några politiska baktankar. De
svenska riksdagsmän och pressmän, som
komma med sina argument mot Unesco,
äro säkerligen, hur dåliga dessa argument
än i många fall må vara, fullt uppriktiga,
det vill jag inte ett ögonblick
betvivla. De ha inga biavsikter i bakfickan.
Men jag tycker i alla fall, att vi böra
ägna ett ögonblicks eftertanke åt den
effekt på det internationella planet, som
ett avslag på propositionen i enlighet
med reservationen skulle kunna medföra.

Det är inte minst med hänsyn därtill,
herr talman, som jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FAHLANDER: Herr talman! Alla
de argument, som kunna anföras gentemot
reservanterna, äro redan uttalade
och framförda på ett utomordentligt sätt
av de båda föregående talarna. Jag kan
därför fatta mig mycket kort.

I den mån man har kunnat följa Unescos
verksamhet, måste man nog medge,
att den kritik, som av reservanterna
framföres, i långa stycken kan anses berättigad.
Men å andra sidan får man viil
hoppas, såsom här uttalats, att den reorganisation
av Unesco, som redan är företagen,
framför allt genom alt organisationen
fått en ny ledare, ändå skall medföra
eu bättring och ett återförande av
arbetet till mera konkreta och mera närliggande
uppgifter.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

Om man jämför de anslag, som äro
beviljade till internationella samarbetsorgan,
som vi ha biträtt, vilka anslag betecknats
såsom varande mycket stora,
med vad som är anslaget till försvarsändamål,
finner man, att de utgöra knappt
en halv procent av våra försvarsutgifter.
Krigets verktyg äro överallt ganska fulländade
med de miljarder, som årligen
anslås för detta ändamål, under det att
de internationella samarbetsverktygen
äro svältfödda runt om i världen. Det
skulle vara generande för oss att undandra
oss denna lilla ökning av våra utgifter.

Jag tror över huvud taget, att individerna
såsom sådana äro alltför överorganiserade.
Vi böra sträva efter att genom
ett förnuftigt samarbete organisera
världens stater så, att individen allt mer
och mer kan frigöras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag är
på intet sätt emot internationellt samarbete,
utan tvärtom. Jag tror att man har
mycket att vinna därigenom, framför
allt på det vetenskapliga området. Men
man måste se till hur detta internationella
samarbete fungerar, och när det
gäller Unesco har man, det kan inte
undgås, ett intryck av att arbetet har
präglats av inte så litet förvirring och
löslighet.

Man ställer sig ytterst frågande inför
en hel del av de uppgifter, som Unesco
tagit sig före, och man ställer sig likaså
mycket frågande till dispositionen av
medlen, när man t. ex. finner att 40 procent
av pengarna ha gått åt till att betala
uteslutande den stab av tjänstemän,
som finns samlad inom institutionen.
Min erfarenhet har sagt mig, att internationella
institutioner och deras arbete
tyvärr ofta inte övervakas på samma sätt
som institutioner, som ha sina uppdragsgivare
samlade inpå sig. Därför blir det
lätt otillfredsställande förhållanden, och
vad vi kunna göra för att reagera mot
missbruken är att säga, att vi vänta med
att ansluta oss tills vi äro på det klara
med att missbruken ha upphört.

Denna inställning innebär icke någon
principiell motvilja mot Unesco och dess
arbete; det är bara uttryck för en uppfattning
som säger: Vi ansluta oss icke
till vad som helst utan att veta hur det
skötes.

Jag har ingenting emot de belopp som
här ifrågasatts för det internationella arbetet.
De belopp som Sverige nedlägger
på sina internationella förbindelser äro
i stort sett mycket väl använda, och de
äro i och för sig ingalunda för stora.
Mitt motstånd har inte den valören. Men
jag undrar, om inte det belopp, som man
här ifrågasätter, skulle kunna användas
till internationella förbindelser på ett
bättre sätt, för mål som vore mera praktiska,
mera aktuella och mera fruktbärande
för den närmaste tiden än vad anslaget
till Unesco är.

Det bär sagts att Sveriges uteblivande
skulle vara ett misstroendevotum. Ja,
jag vill inte neka till det. Men jag har
den uppfattningen, att institutionen för
ögonblicket behöver detta misstroendevotum.
Visar det sig att ett mera fruktbärande
arbete utföres — och det bör
väl kunna visa sig ganska snart — då är
jag fullt villig att vara med om att stödja
Sveriges deltagande i arbetet. Jag tycker
dock inte man kan göra det bara på
förhoppningar och bara på grund av ett
personbyte, som man inte vet vad det
innebär. Man vill också se resultat. Vi
kunna vänta ett år till.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Strax
efter påsk hade jag tillfälle att deltaga
i interparlamentariska unionens rådsoch
utskottsmöte nere i södra Frankrike,
och ett av överläggningsämnena
var det arbete som utföres inom Unesco.

Där liksom i Sverige framkom mycket
stark kritik emot vissa punkter av
Unescos verksamhet, men å andra sidan
gick det genom debatten en mycket
klar och på fakta grundad förhoppning
om att den nye chefen för Unesco
kommer att föra in arbetet på andra,
mindre vittsvävande banor än förut.
Vissa av Unescos arbetsuppgifter komma
att få prioritet, och de övriga mera

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

omfattande torde, i varje fall inom överskådlig
tid, få ligga nere. Det är att observera,
att regimskiftet inom Unesco
ägde rum först i december 1948.

För min del fick jag av debatten den
absoluta känslan, att det icke vore lämpligt,
att Sverige längre stode utanför
denna sammanslutning. Jag kommer därför
att rösta för utskottets utlåtande och
alltså för den kungl. propositionen, och
jag kanske inte står helt utan meningsfränder
inom folkpartiet i detta avseende.

Det har gjorts gällande, att det bidrag
som vi skulle lämna till Unesco
är för högt. Detta är också min uppfattning.
Vårt bidrag räknas efter 2,38
procent. Jag kan nämna, att Förenta
staternas bidrag är 38,47 procent och
Englands 13,55, varigenom dessa två länder
betala något mer än hälften av
Unescos utgifter. Av småstaternas bidrag
är Hollands 1,07 och Schweiz’ 1,71 procent.
Jag sluter av detta, att det svenska
bidraget är för stort i jämförelse med
det ekonomiskt starka Schweiz’, som
emellertid har en vida mindre befolkning,
men att vi å andra sidan icke kunna
tänka oss någon så avsevärd reduktion
av det svenska bidraget, att frågan
därom kan ha någon avgörande inverkan
i detta sammanhang.

Herr talman! Jag får alltså yrka bifall
till utskottets utlåtande. Jag gör detta
under betonande bland annat av att
Schweiz, där dock kritiken har gjort sig
gällande lika starkt som här hemma, har
beslutat att med början från den 28 januari
i år ingå i Unesco. Detta är efter
min uppfattning ett mycket viktigt förhållande.
Och jag vill sluta med att säga,
att en svensk kulturell isoleringspolitik
icke vore nyttig. Då är det bättre
att vara med i det internationella samarbetet
och med vår röst försöka bidraga
till att de missförhållanden, som funnits,
verkligen komma bort.

Hans excellens herr ministern för utrikes
iirendena UNDÉN: Herr talman! Då
jag begärde ordet, var det i tanke att
komma efter eu talare, som uppträtt och

2 Försitt kammarens protokoll Wb''J. Nr 17.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

talat emot den kungl. propositionen. Jag
har nämligen av vilseledande pressuppgifter
fått den uppfattningen, att herr
Holmbäck redan på förhand hade deklarerat
en sådan inställning. Nu finner
jag till min glädje, att han talade för
propositionen. Jag kunde då ha avstått
från att yttra mig, men jag kanske ändå
kan få framhålla ett par synpunkter,
som inte så mycket kommit fram hittills
under debatten.

Man kan naturligtvis kritisera mycket
som har gjorts och mycket som har underlåtits
i denna organisation. Men ingen
har bestritt, att det finns ett behov
av en internationell organisation i den
stil som Unesco representerar på det
intellektuella området. Vi hade ju i själva
verket även under Nationernas förbunds
tid ett slags motsvarighet i förbundet
för intellektuellt samarbete, som
hade sitt säte i Paris och som stod under
Nationernas förbunds auspicier.
Denna organisation gjorde inte så mycket
väsen av sig; den hade aldrig så
stora tillgångar att röra sig med, men
den var dock ett uttryck för en allmän
uppfattning, att det fanns behov av ett
dylikt organiserat samarbete.

Herr Wistrand påtalade den utopism
som ligger i detta arbete, den myckna
förvirring och löslighet som kommer till
uttryck i det. Detta föranleder hos mig
den reflexionen, att det finns många
motsägelser i en människas bröst. Herr
Wistrand går in med oerhörd entusiasm
för den s. k. Europarörelsen, och ingen
kan väl förneka, att det finns mycken
utopism och att det hittills funnits mycken
löslighet och kanske också mycken
förvirring i denna privata rörelses aktivitet.
Herr Wistrand går in med största
entusiasm för detta, och jag respekterar
det, men jag tycker att han då borde
kunna ha en viss tolerans för liknande
brister på andra fält, även om
dessa arbetsfält ligga hans intressen fjärmare.

Man har sagt — kanske inte i denna
kammare men i pressen — att det vetenskapliga
samarbetet har fortgått under
långa tider före denna organisations
tillkomst och att det inte behövs någon

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

särskild anordning för att hålla det samarbetet
vid liv. Det ligger mycket i det
påståendet. Vetenskapliga kongresser
ha vi haft under långa tider, och de ha
klarat sig själva. För min del skulle jag
inte anse det vara någon vinst att flytta
över allt bestyr med de vetenskapliga
kongresserna till Unesco. Men de vetenskapliga
kongresserna representera dock
enligt min uppfattning en kontakt mellan
eliten av den vetenskapliga kulturen
inom skilda områden, under det att
Unescoorganisationen ju i hög grad kommer
att få sitt arbetsfält när det gäller
att höja den allmänna genomsnittliga
nivån, framför allt kanske i länder som
äro mera efterblivna.

Där finnas ju i själva verket oändliga
arbetsuppgifter. Jag tror att det är av
stor vikt, att uppgifterna ställas så, att
vi försöka se dem i hela deras vidd och
att vi söka på en och annan punkt taga
något steg framåt för att lösa dem. Vi
svenskar ha ibland visat oss ha sinne
även för sådana ansatser. För närvarande
pågår ju i Etiopien ett svenskt arbete,
som består i att vi skicka ut lärare
och instruktörer på skilda områden
för att hjälpa till att i detta efterblivna
land höja den genomsnittliga utbildningen
på vissa begränsade områden.
Vi ha inte ansett, att detta legat
oss allt för fjärran. Jag har det intrycket,
att denna svenska verksamhet i
Etiopien uppbäres av en mycket allmän
opinion i vårt land.

Är det då så besynnerligt, om Unesco
sysslar med liknande problem i Afganistan
eller på Filippinerna eller på Haiti?
Jag tror man får vänja sig vid att se
dessa frågor en smula i universellt perspektiv.
Det finns faktiskt oändliga arbetsuppgifter
just i de efterblivna länderna,
och man kan icke inom vårt
land blunda för dessa problems existens.

Man kan kritisera kostnaderna och
påstå att vi i Sverige skulle få för höga
avgifter. Den kritiken är otvivelaktigt i
hög grad befogad, men på den punkten
vill jag bara erinra om att det numera
i officiella uttalanden erkänts inom Förenta
Nationernas församling, att Sverige

bör komma i åtnjutande av en sänkning
av sitt bidrag, vilket skulle medföra
sänkning även av bidraget till Unesco.
Det finns också all anledning att framföra
invändningar mot förvaltningsapparatens
storlek, mot planlösheten i somliga
arbetsuppgifters anordning o. s. v.
Vi svenskar äro ju över huvud taget lagda
för att kyligt och nyktert betrakta de
frågor, som vi ställas inför, och det är
ofta svårt för främmande folk att förstå,
hur litet engagerade vi bli i fråga
om problem, som i så hög grad entusiasmera
folk med en annan läggning än
vår. Jag tror nu för min del, att vår
sakliga läggning är en stor tillgång i internationellt
samarbete, men endast under
förutsättning att den kommer till uttryck
inom respektive organisationer; vi
skulle alltså kunna göra en insats inifrån.
Stå vi däremot utanför och föra
fram varjehanda kritik, så gör detta fasligt
litet intryck.

Jag skulle därför vilja säga, att om
vi fortfarande hålla oss utanför detta
arbete — och om vi avslå detta förslag,
kommer det uppenbarligen att bli samma
hållning en lång tid framåt — kommer
detta, som ecklesiastikministern
nyss underströk, utifrån att tolkas såsom
likgiltighet eller såsom beroende på
några andra okända skäl för passivitet
i denna fråga.

Jag förordar livligt propositionens antagande.

Herr WISTRAND: Ers Excellens! Det
bor ingalunda någon dubbelsjäl i mitt
bröst. Jag har precis samma uppfattning
i frågan beträffande Unesco som jag har
beträffande Europarörelsen. Jag har här
inte talat om utopiska mål. Vad jag vände
mig emot var förvirringen och lösligheten
i organisationens sätt att arbeta.
Tar Unesco upp sitt arbete på samma
praktiska och målmedvetna sätt som
Europarörelsen har gjort, kanske det
också lika hastigt kan komma till så påtagliga
resultat, som Europarörelsen redan
har gjort, och då skall jag också vara
fullt villig att stödja Unesco. Jag har
inte någon som helst annan uppfattning

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

om dess mål än vad lians excellens herr
utrikesministern har.

Jag vore också mycket glad om jag i
Ers Excellens uttalande kunde finna en
vilja att ekonomiskt stödja även Europarörelsen
efter samma grunder efter vilka
man här vill ge stöd åt arbetet inom
Unesco. Jag är nämligen i motsats mot
andra av den uppfattningen, att vi ingalunda
betala för mycket här i landet för
våra internationella förbindelser. Jag
lägger inte huvudvikten på den sidan
av saken.

Herr OSVALD: Herr talman! För vår
anslutning till Unesco har det redan
framförts så många starka argument, att
jag nu kan fatta mig mycket kort.

Jag skulle vilja börja med att säga, att
jag i likhet med herr Ohlon väl skulle
kunna beteckna mycket av verksamheten
i Unesco hittills som en ideologisk stratosfärflygning
utan kontakt med verkligheten.
Det är sant, att det har riktats
mycken och ofta mycket befogad kritik
emot Unescos hittillsvarande verksamhet.
Men jag måste säga, att när man som
reservanterna i detta fall framhålla dels
att det är önskvärt, att vi deltaga i ett
internationellt samarbete även på kulturlivets
område, och dels att den organisation,
som verkar på detta område
och som har blivit utsatt för kritik, nu
står under omorganisation, då synes mig
den riktiga slutsatsen icke vara att vi
skola springa ifrån det hela utan tvärtom
att vi böra väl då vara med och verka för
att få en sådan inriktning av verksamheten
och en sådan utformning av organisationen,
att den kommer att motsvara
våra egna syftemål och kan lösa de uppgifter,
som vi själva finna vara angelägna
i det internationella samarbetet.

Det är ur den synpunkten som jag
framför allt vill framhålla betydelsen av
att vi äro med, även om det nu kostar litet
mer än det kanske borde göra. Både
Kungl. Maj:t och utskottet ha ju framhållit
önskvärdheten av att man försöker
nedbringa storleken av vår avgift.

Jag tror också man kan säga, som hans
excellens herr utrikesministern nyss sade,
att vi svenskar säkerligen kunna gö -

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
ra en insats inte bara för oss själva utan
även för världen i stort, om vi nu deltaga
i det internationella samarbetet för
att utforma verksamheten som vi tycka
att den skall vara. Inom den vetenskap,
som jag själv har haft någon kontakt
med, är det — det vill jag bestämt framhålla,
herr talman — ett behov att man
får en direkt kontakt med Unescos verksamhet.
Det är sant att vi ha haft internationellt
samarbete tidigare, att vi haft
vetenskapliga kongresser o. s. v., men det
är ingen tvekan om att det internationella
samarbetet inom den vetenskapliga
forskningen bör ytterligare förstärkas.

Till sist, herr talman, tror jag att vår
anslutning till Unesco kan betraktas som
ett led i en fredlig utveckling av vår
värld. Jag ber därför, herr talman, att
få ansluta mig till dem som yrkat bifall
till utskottets hemställan.

Herr NERMAN: Herr talman! Alla
svenskar äro glada och stolta över att
Sverige står i främsta ledet i fråga om
det materiella, inom idrotten och sådant.
Är det då förmätet att önska, att
Sverige också skall ligga i täten i vad
man kan kalla de andliga idrotternas
stadion? När vi tala om Norden ha vi
ganska lätt att förstå, att man bör stödja
även det andliga samarbetet. Vi ge t. ex.
anslag till Föreningen Norden. Även där
äro resultaten ännu tyvärr tämligen svaga,
och ändå är det ingen som vägrar
att vara med om det anslaget. All vår
början bliver svår, men om vi inte försöka,
blir det ju ingenting.

Det internationella samarbetet i Unesco
är väl bara en fortsättning och en
konsekvens av vårt samarbete i Norden.
Och är det inte också så, att det på kulturens
område ändå är lättare att nå
människorna och arbeta för internationalism
än det är på andra områden, där
de ekonomiska och sociala intressena
mera lägga hinder i vägen?

När man i högermotionen särskilt betonar
den materiella fördelen, alltså den
direkta valutan för utgiften, den nytta
för vårt land som kan vara förknippad
med anslutningen, är detta ändock en

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

överbetoning av materialismen, som inte
rimmar riktigt väl med motionärernas
kulturnivå. Det gäller här något som är
större än nationella fördelar, det gäller
en investering i den gemensamma
mänskliga kulturen.

Säkert äro vi alla ense om att den för
närvarande är i nöd. Sverige är mycket
gärna med och försöker med pengar
och på alla möjliga sätt bringa hjälp
åt folk i nöd långt ute i världen. Men
här, då det gäller den andliga nöden,
har man svårare att vara med. Vi äldre,
som ha sett bättre tider — jag är övertygad
om att min ärade bänkkamrat,
som är motionär i ärendet, är fullt ense
med mig om detta — vi känna ganska
hårt, hur den mänskliga kulturen för
närvarande är nere i en vågdal och hur
den pressas allt djupare under den söndersprängning
folken emellan som vi
uppleva. Vi minnas också, och det minnas
många av kammarens ledamöter, hur
det var för 50 år sedan, då internationalismen
var en självklar sak, då man
sammanträdde till vetenskapliga kongresser
och till stora folkliga kongresser
utan hinder av pass och sådant, då man
reste fritt genom länderna, då över huvud
taget det mänskliga hade en helt annan
klang och det rådde en helt annan
frihet än nu. Särskilt för ett land som
Sverige — Nobelprisens land — borde
det ju vara en hederssak att även nu
kämpa i främsta ledet.

Jag tänker också på en annan sak.
Sverige offrar årligen, inte officiellt
men genom insamlingar, stora summor
— jag skulle tro större än dem det här
gäller — på den s. k. hednamissionen,
och den rör lågt stående folk mycket,
mycket långt borta. Böra vi då inte vara
med så mycket mer i arbetet på hela
kulturens förmänskligande? Det har ju
gått så långt i världens söndersprängning,
att man numera i en stor stat betraktar
internationalism som någonting
avskyvärt och andra folk som både lågt
stående och farliga. Man talar om »hemlösa
kosmopoliter». Det är ett mycket
allvarligt tidens tecken. Rent demokratiskt
är också Unesco att rekommendera
emedan det vid sidan av staternas re -

presentation skapar nationella råd. Sådana
finnas redan i stort antal och ett skulle
nu bildas även i Sverige.

Det har i utskottet varit en så gott
som enig borgerlig samling emot denna
proposition. Det är en enda, en folkpartist,
som har gått med utskottsmajoriteten.
Lyckligtvis har han meningsfränder
bland flera av medlemmarna i de borgerliga
partierna här. Och innan min
ärade bänkkamrat gick ut nyss råkade
han ge mig ett citat, som jag skulle vilja
ge honom tillbaka just nu, fastän han inte
är här. Det passar särskilt då man,
som statsrådet Weijne gjorde, påvisar att
ungdomsorganisationerna tyckas bättre
ha känt vad tiden kräver. Jag vill alltså
erinra om vad en för oss alla känd skald
skrev:

»Bort den blick, som, skarp för hindren,
är för målets skönhet skum!

Hädan,---—.»

Jag skall inte fortsätta; resten vore en
oartighet mot min bänkkamrat, som gav
mig citatet!

Unesco har inte nått idealet ännu, och
vi ha självfallet skäl att tänka på Sveriges
ekonomi. Men det finns också andra
synpunkter, främst vår skyldighet att bidraga
till det mänskliga samarbetet på
alla områden. En författare i Handelstidningen
—- statsrådet Weijne har ju förut
nämnt, att det är en tidning som utkommer
i herr Ohlons stad och står honom
nära — säger så här: »Unescofrågan
är ur svensk synpunkt en ansvarsfråga,
icke en fråga om för- och nackdelar.
» Ja, politik är inte bara frågor
om kol och olja och pappersmassa och
sådant. Utrikespolitik är inte bara handelsavtal.
Det internationella mänskliga
umgänget är säkert i längden mycket
mera realpolitik än vissa andra saker,
som tyckas ligga vårt intresse närmare.

Jag är ytterligt tacksam emot ecklesiastikministern,
som har fört fram anslutningen
till Unesco så fort det blev
finansiellt möjligt, och även mot regeringen
i övrigt, som understött honom.
Och jag får säga, i det jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan, att
jag för min del aldrig har varit mera
glad att få votera än nu.

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Herr HERLITZ: Herr talman! Fortsättningen
på det citat, som herr Nerman sä
diskret avbröt, handlade visst om »gubbar»,
som skulle hålla sig borta från »heligt
rum».

Jag skall be att få anmäla mig såsom
en sådan! Jag skulle nämligen vilja vara
med bland dem som vilja hålla sig borta
från det rum, som i varje fall herr Nerman
vill betrakta som heligt.

Allvarligt talat, herr talman, känner
jag som djupt beklämmande den situation,
i vilken vi nu befinna oss. Vad det
här är fråga om att arbeta för, humaniteten,
freden, mänsklighetens återställande,
återknytandet av de slitna banden
mellan folken, är ju uppgifter, som man
känner som någontinig utomordentligt
angeläget och nödvändigt. Men på samma
gång är det så omöjligt att på något
sätt hoppas någonting av det som här
föreslås.

Jag har försökt göra klart för mig vad
det är Unesco egentligen syftar till i
denna stora förvirrande mångfald av
projekt, som tagits upp.

Då vill jag för det första ta fasta på
en huvudsynpunkt, som finns i själva
programmet, nämligen den att Unesco
skall verka för fred, att alltså allt dess
arbete skall syfta till att trygga freden.
Jag noterar med tillfredsställelse att det
knappast är någon, med undantag möjligen
för herr Osvald, som här i kammaren
givit uttryck åt en så utopisk föreställning
som att detta arbete kan ha någon
dylik verkan.

Hur vill då Unesco arbeta i detta syfte?
Ja, tydligen först och främst genom
propaganda i olika former — inte bara
genom propaganda i dess grövre former
utan även genom allsköns andra anordningar
— för att övertyga mänskligheten
om att andra folk äro hyggliga och att vi
höra vara mänskliga och hålla tillsamman,
sträva till freden, o. s. v.

Herr talman! Denna tanke på propaganda,
den ryser jag inför! Jag tycker
det är ett dekadansfenomen över huvud
taget i nutida politik att vi, sedan doktor
Göbbels började för 15 år sedan, ha
blivit vana vid att det är staterna, som
skola driva propaganda för sig själva

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
och sina strävanden. Det blir något alltmera
ängsligt angeläget, tycks det. Det
är ett svaghetstecken i det nutida statslivet.
Hur skall en sådan propaganda
verka? Ja, antingen utrustas nu Unesco
med likadana maktmedel som dem doktor
Göbbels hade, eller också — ja, om
det inte får dem, vad förmå då de svaga
viskningar, som kunna åstadkommas genom
skrifter och tal från den sidan, mot
alla de mäktiga krafter, som välla fram
i folken i den offentliga diskussionen?
Och vad förmår en sådan propaganda
framför allt emot staternas egen politik,
som här är det avgörande?

Vidare och för det andra tror man nu
på vissa håll, att redan detta att sprida
upplysning, att lära folk att läsa och att
över huvud taget öka bildningen, är någonting
som i alla fall måste föra välsignelse
med sig. Men om de lära sig att
läsa i Afganistan, så är det mycket vunnet
med det. Jag skall inte ta upp någon
diskussion om bildningens välsignelse,
vare sig för vårt folk eller för allsköns
andra folk. Den frågan kunde man naturligtvis
diskutera hit och dit. Men nu
har man anledning att sätta i fråga, vad
t. ex. läskunnighet och sådant har för
betydelse ur fredsfrämjande synpunkt.
Vem vet, vilka skrifter afganerna komma
att läsa? Vem vet, vem som trycker dem?
De ha grannar i norr och de ha grannar
på andra håll; det kan bli det ena och
det kan bli det andra.

Jag tror inte på Unesco såsom en
nämnvärd faktor i fredens tjänst. Däremot
skall jag starkt stryka under en sak
såsom utomordentligt betydelsefull, och
det är strävandet att över huvud taget
främja kulturutbytet mellan folken på,
om jag så får säga, högre plan.

Jag kan till fullo skriva under vad
herr Nerman nyss sade om hur torftig
världen har blivit sedan vår ungdom,
då vi alla självklart levde i en internationell
atmosfär. Europa har ju på ett
fruktansvärt sätt förarmats, och ingenstädes
känner man detta på ett djupare
sätt än inom det andliga arbetet av olika
slag. Sverige har icke minst förarmats
på detta sätt. Vi iiro fruktansvärt isolerade.
Vi äro provinsiella mer än många

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

andra folk när det gäller kulturlivets
olika yttringsformer — provinsiella icke
minst därför att vi äro så belåtna med
oss själva och till freds med liur vi ha
det.

Det är självklart ett djupt känt behov
att komma ifrån denna isolering,
denna förarmning. Vi behöva komma
ifrån det för vår egen del, och kanhända
kunna vi göra någon nytta på något
annat håll, ehuru jag känner mig mycket
frånstött av den uppfattning, som
man ständigt och jämt får höra predikas:
att Sverige med sin gamla demokrati
kan ha att lära folken ute i världen
så mycket gott.

Men vi kanske kunna göra någonting.
Därför, herr talman, hör jag inte alls
till dem som säga — jag tycker att den
meningen skymtar fram i reservationen
— att det här gäller så mycket pengar
och att vi redan ha offrat så mycket
(jag tror att beloppet räknats ut till 5
miljoner kronor) på internationella ändamål,
att vi måste hejda oss och säga:
»Bort det, att vi skulle fortsätta!» Jag
ser tvärtom saken så, att när det gäller
internationellt kulturellt samarbete skall
det offras oerhört mycket, ty det är ett
livsbehov för oss själva. Men det är
utomordentligt svårt att knyta och att
upprätthålla internationella kulturella
kontakter av olika slag och att göra dem
fruktbringande. Det har förekommit så
oändligt mycket av humbug, löshet och
ytlighet på detta område, så mycket
som har klätt sig i vackra fraser men
som har haft intet värde.

Jag frågar mig då: Vad ha vi att vänta
av Unesco ur denna synpunkt? Jag
må då säga att jag inte hör till dem,
som se saken så att de vilja »vänta och
se». Från början bär det här förekommit
en del förirringar, säga de, men nu
skall ju mexikanaren Bodet föra in arbetet
på bättre bog, och om något år
grejar sig det hela, så att vi kunna vara
belåtna och tillfredsställda.

Nej, till min sorg måste jag se saken
på ett annat sätt. Jag måste säga att jag
misstror själva tanken på en världsomspännande
organisation, som djärvt
och förmätet påtar sig den fruktansvär -

da uppgiften att försöka leda, dirigera
och ordna kulturlivet i alla dess olika
yttringsformer världen runt. Vår tid, där
personligheterna bli fattigare och torftigare
år efter år, har fått en hjälplös
övertro på organiserandet, och här ser
man, tycker jag, ett uttryck för denna
fantastiska tro.

Jag misstror sålunda den alltför väldiga
apparaten, och jag misstror den
desto mer som det til syvende og sidst
dock är en politisk apparat. Det är en
konferens av regeringsrepresentanter —
jag förutsätter att de väljas bland kulturellt
intresserade personer, men det är
i alla fall en under staternas ledning stående
organisation, som skall samla allting
under en hatt -— liksom somliga här
i landet älska att, om det finns ett antal
organisationer, som arbeta för ett ändamål,
föra ihop dem alla i en överorganisation,
där allting kan koncentreras.

Det är genom att på detta vis sträcka
sig långt, gripa efter en mångfald av
olika ämnen, som arbetet med nödvändighet
blir ytligare, värdelösare, mindre
haltfullt än det eljest skulle kunna bli.

Saken är ju i all enkelhet den att det
återknytande av Europas och för all del
också världens kulturförbindelser, som
vi behöva, inte åstadkommes genom att
koncentrera ansvaret på ett håll. Utan
det åstadkommes, om jag får använda
det uttrycket, på den demokratiska vägen
att man främjar de fria krafterna på
de olika vägar, där de vilja gå fram.

Det är de personliga krafterna som
söka och vinna kontakter, som arbeta
tillsammans med varandra, som personligen
tränga in i ett främmande lands
problem, som sätta sig ned till att tänka
igenom problemen och så vidare — det
är sådana krafter, säger jag, som betyda
någonting för det internationella
kulturarbetet. Och vad man kunde önska,
det vore, att det offrades väl så
mycket, som här är avsett att offras för
Unesco, på olika former av sådant arbete.
Men vad vi däremot inte skola
göra är att hemfalla åt den vidskepliga
tron på sådana här vidunderliga jätteorganisationers
förmåga att klara problemen.

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Ingen skall säkerligen i andra länder
misstycka, om vi här i Sverige ta ståndpunkt
till problemet om Unesco i denna
realistiska anda.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! lag
har för min del rätt svårt att ta ståndpunkt
till vissa delar av herr Herlitz’
yttrande. Det kan hända, att jag gör
honom orätt, men när jag hörde honom
fick jag det intensiva intrycket, att hans
yttrande var ett av de mest reaktionära
yttranden jag över huvud taget hört i
Sveriges riksdag. Det kanske var fel —■
det var måhända i stället ett av de mest
pessimistiska yttranden, som här hållits.
Men i varje fall måste jag säga, att jag
inte alls delar hans uppfattning när han
påstår, att Unesco skulle vara en propagandainstitution
och att det skulle få
ungefär sådana maktmedel, som doktor
Göbbels hade i Tyskland.

Ja, när man kan komma med sådana
liknelser och jämförelser, då tror jag
att man är helt och hållet på sidan om
den debatt, som vi här böra föra.

Jag har under herr Herlitz’ anförande
suttit och sett på ett anförande, som
den nye direktören för Unesco, herr
Torres Bodet, höll för några månader
sedan rörande det program, som Unesco
under den närmaste tiden tänker försöka
ägna sig åt att genomföra. Jag kan
i varje fall inte finna, att propagandan
där spelar någon större roll, och inte
heller kan jag finna, att Unesco försöker
dirigera kulturlivet i världen.
Unescos roll är ju att försöka befrämja
det kulturella utbytet länderna emellan,
att då det gäller det fria ordet försöka
befrämja utbytet av böcker, tidningar,
nyheter och så vidare. Det är någonting
helt annat än vad man fick intryck
av genom herr Herlitz’ anförande.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Den oerhörda nedvärdering av det internationella
samarbetet i denna stora internationella
organisations form, som
herr Herlitz här bär gjort, kan inte gärna
få stå oemotsagd, därför att den inte
var riklig.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

Hela den utveckling som vi ha bevittnat,
i synnerhet, kunna vi säga, under
de senaste två århundradena, bär
ju ett omisskänneligt märke av att detta
internationella samarbete har burit
frukt. Under hela denna tid har det visserligen
inte funnits internationella organisationer,
men ända sedan vi började
med sådana, d. v. s. ungefär vid mitten
av 1800-talet, har detta organisationssystem
vuxit ut över allt fler områden,
både på det rent praktiska samarbetets
område och på det kulturella.
Det är väl ändå att vara alltför blind
när man påstår, att detta samarbete ingenting
har betytt.

Jag skall endast be att få peka på en
mycket betydelsefull detalj i den senaste
tidens utveckling, en detalj, som enligt
mitt förmenande åtminstone mycket
tydligt visar och slår fast, att detta samarbete
faktiskt har räddat världen och
därmed också kulturen.

Vi veta ju att när det första världskriget
var slut och det gällde att försöka
förhindra att ett nytt bröt ut, kom
den amerikanske presidenten Wilson
över till Europa med sina 14 punkter.
Med utgångspunkt från det förslag, som
han då lade fram, bildades inte bara
Nationernas förbund, utan också den internationella
arbetsorganisationen i Geneve.

Nationernas förbund blev det politiska
instrument, med vilket man skulle
försöka lösa de olika tvistigheter, som
kunde uppstå mellan nationerna. Internationella
arbetsorganisationen var avsedd
att bli ett parlament, där representanter
för arbetslivets båda faktorer, arbete
och kapital, kunde mötas till överläggningar
för att försöka jämna ut de
motsättningar, som kunde finnas mellan
dessa bägge parter, och för att så långt
det gick försöka i olika avseenden höja
de efterblivna folken.

Bägge dessa organisationer kämpade
med oerhörda svårigheter under mellankrigstiden.
Internationella arbetsorganisationen
överlevde, men Nationernas
förbund gjorde det inte. Det arbete, som
Nationernas förbund emellertid i all sin
vanmakt ändå hann utföra under de år

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco.

det fanns till, grundläde icke desto
mindre i människornas medvetande över
hela världen insikten om hur absolut
nödvändigt det var att man hade en sådan
internationell organisation, och därför
kom ju också Förenta Nationerna till
praktiskt taget omedelbart efter det andra
världskrigets slut.

Vad var det då som har lett till att
det framstår såsom så absolut självklart,
att vi skola ha en sådan internationell
organisation? Jo, det är framför allt de
erfarenheter, som det amerikanska folket
har gjort. När Wilson kom tillbaka
till Amerika från Europa och Versailles
efter det att Nationernas förbund där
hade bildats, och han skulle försöka
övertyga den amerikanska kongressen
om att Amerikas förenta stater också
borde ansluta sig till Nationernas förbund,
så fick han nej! Det var en av de
svagheter, som från början vidlådde Nationernas
förbund. En annan svaghet
var, att inte Sovjetunionen gick med.

Nationernas förbund blev från början
ett svagt instrument, därför att det belastades
med allt idet som Versaillesfreden
lade på det, men också därför
att åtminstone två av de allra största
folken inte kommo med i organisationen.

Men det arbete, som under denna tid
hade utförts, hade dock berett marken
på ett sådant sätt, att när det andra
världskriget var slut var det helt enkelt
en fullkomligt självklar sak, att vi skulle
ha en ersättning för Nationernas förbund,
och vi fingo också en sådan i
Förenta Nationerna. Det var som sagt
de erfarenheter, som det amerikanska
folket hade gjort under mellankrigstiden,
framför allt efter kraschen på börsen
i New York år 1929, som bidrog
härtill.

Jag förstår att herr Herlitz -— som
jag ser just nu göra en anteckning —
kommer att säga, att jag här talar om
saker och ting, som sammanhänga med
det politiska och det ekonomiska området.
Och den anmärkningen — om han
kommer att göra den — är i så fall alldeles
riktig. Men det är väl ingen här
som vill försöka göra gällande, att icke

det arbete, som har gjorts på det politiska
och det ekonomiska området, också
har haft nytta av vad som utförts på
det kulturella området och som har närmat
folken i olika avseenden och gjort
det lättare för dem att förstå varandra.

Då invänder man: »Men det andra
världskriget kom icke desto mindre!»
Ja, det blev så, dels därför att de krafter,
som vi hade för att förhindra det,
voro alltför försvagade vid den tidpunkten,
och dels därför att det andra världskriget
var ett medvetet planlagt dåd,
som sattes i gång. Och lika litet som
människorna kunna förhindra enskilda
individer att begå exempelvis mord —
i singularis — lika litet har det hittills
varit möjligt att förhindra människorna
att taga livet av människor i mångfald.
Men lika säkert som det kulturella samarbetet
har fyllt och fyllde en mycket
stor uppgift fram till det andra världskrigets
utbrott, så hjälpte det till att sammanhålla
framför allt de anglosaxiska
staterna, men också andra stater, så alt
de gemensamt kunde utkämpa detta oerhörda
krig. Helt visst berodde delta på
att de kände en andlig gemenskap. Det
fanns en friindskap mellan dessa folk,
en gemensam kultur, en gemensam värdesättning
av allt sådant, som människorna
ha lärt sig att uppskatta och
som gör det möjligt för dem att leva
samman.

Jag kan inte tänka mig, när det gäller
för framtiden att trygga freden, att vi
skulle låta ett så oerhört viktigt område
som det kulturella samarbetets ligga för
fäfot. Det måste vara alldeles uteslutet.
Och när man håller ett så pessimistiskt
tal som det herr Herlitz hållit här i
dag, tar man enligt min mening på sig
ett oerhört stort ansvar. Ty när det gäller
att skapa fred och samarbete i världen,
då behövs det uppmuntran och
stöd, men inte pessimism!

Herr HERLITZ: Herr talman! Bara ett
par ord till svar på herrar Holmbäcks
och Elowssons anföranden!

Herr Holmbäck tyckte sig ha funnit,
att jag hade sagt något i mitt anföran -

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

de, som var så dementerande, att det
nästan inte förtjänade något svar. Det
var någonting jag skulle ha sagt om doktor
Göbbels.

Jag hade inte skrivit ned något i förväg
av vad jag skulle säga, men min
tankegång var den, att om inte denna
organisation får sådana maktmedel som
doktor Göbbels hade, så kommer dess
propaganda att bli maktlös vid sidan av
många andra krafters.

Jag skall naturligtvis inte ta upp någon
dispyt med herr Holmbäck om vad som
är reaktionärt och vad som icke är reaktionärt.
Jag kunde emellertid säga, att
ofta när jag hör dem, som ännu leva i
den vackra tron om välsignelsen med
allsköns onyttiga internationella konferenser
under 1920- och 1930-talen, så
tycker jag för min del, att jag hör spöklika
gengångare och att det är det reaktionära,
som sticker fram.

Till herr Nils Elowsson har jag inte
mycket att säga med anledning av hans
anförande, ty jag tycker att han slog in
alldeles vidöppna dörrar. Jag förstod
inte mycket av hans anförande. Han
ville ådagalägga det internationella samarbetets
betydelse och att internationella
organisationer kunna ha sin betydelse.
Ja, det är självklart. Det har jag aldrig
drömt om att förneka. Jag tyckte t. o. m.
att jag hade sagt några mycket allvarliga
ord, som gåvo uttryck åt min känsla
för det internationella samarbetets betydelse,
vilken ju är fullkomligt självklar.

Men vad frågan här för mig gäller är,
kort sagt, två saker. För det första är
det frågan, huruvida en organisation, bestående
av ett fåtal människor, skall ta
på sig en så oerhört vittomfattande uppgift
som Unesco gör. Den andra frågan
är den: Ligger inte månne det andliga
livets område på ett annat plan än det
som herr Elowsson berört?

Det internationella samarbetet är självklart
nödvändigt och önskvärt, när det
gäller att staterna skola komma överens
genom konventioner om det ena eller
det andra. Men huruvida kulturlivet
främjas bäst genom att staterna slå sig
ihop till stora organisationer, det är det,

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
som jag fortfarande betvivlar i en tro,
som mången kan kalla gammaldags, men
som jag förmodar är framtidens — en
tro på att det är människorna, som härvidlag
betyda någonting.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det
uttryck i Unescos stadgar, som herr Herlitz
måste ha åsyftat då han talade om
propagandan, var väl det i vilket det
sägs, att Unescos mål är att »medelst alla
slag av massupplysning främja folkens
kännedom om och förståelse för varandra,
och i sådant syfte föreslå lämpliga
internationella överenskommelser för att
underlätta fritt utbyte av tankar och
kunskaper i ord och bild».

Jag skulle vilja påstå, att om en verksamhet
i denna riktning — vilket herr
Herlitz ändå tänker sig — skulle få maktmedel
bakom sig, så skulle den i samma
ögonblick vara fullständigt värdelös. Om
den däremot, såsom meningen ju är,
skulle få utveckla sig fritt, som en information
över världen, då kan den få
mycket stor betydelse.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
gick till dagens överläggning med mycken
stor tveksamhet om vilken ställning
man skall intaga till det föreliggande
förslaget. Det finns något i denna
fråga som uppväcker motstånd, och
det är det pompösa och vittomfattande
i själva organisationen, och dessutom en
annan tendens, som jag haft tillfälle att
något iakttaga under senare år, nämligen
att dessa stora organisationer ofta uppsluka
de små, som redan finnas och som
arbeta på liknande områden. Jag har
varit ledamot för Sverige av en internationell
organisation, som har uträttat ett
mycket gott arbete under 70—80 år.
Men man har nu från internationellt håll
varit framme och ryckt i trådarna och
undrat, om inte denna organisation skulle
kunna gå upp i den stora organisation,
som finns inom FN:s ram.

Emellertid har jag efter att ha lyssnat
till debatten här i dag efter hand befästs
i den uppfattningen, att det inte gärna
är möjligt att gå emot förslaget om an -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
slutningen till Unesco. Det anförande,
som ecklesiastikministern höll, gjorde
På mig ett mycket övertygande intryck.
Det är fara för isolering, att vi alltså bli
ställda utanför när det gäller att deltaga
i rådslagen beträffande dessa viktiga
frågor, att Sverige alltså blir betraktat
som en stat, som ligger vid sidan
om. Och jag måste ge ett mycket stort
erkännande åt argumentet, att det är
svårt för oss att sitta utanför och kritisera
en organisation, i vilken vi hade
haft möjlighet att inträda, men avböjt
den möjligheten.

Jag tror alltså att man helt enkelt
inte vågar låta bli att gå med i Unesco.
I och med att vi gå in i denna organisation,
ha vi ändå gjort vad som är möjligt
att göra och äro därigenom moraliskt
försvarade; vi ha gjort vad som är möjligt
att göra för att leda organisationen
in på de vägar, som vi anse vara de riktiga
och som verkligen även kunna befrämja
uppnåendet av de mål, som
Unesco satt sig före.

Jag stöttes tillbaka av ett uttryck, som
herr Herlitz använde, då han nämligen
här ifrågasatte lämpligheten av att en
sådan organisation som denna sprider
läskunnighet m. m. bland folk, som nu
till stor del bestå av analfabeter. Det
finner jag vara ett argument, som fortast
möjligt bör sopas ut ur debatten, ty
i samma ögonblick som vi tveka på denna
punkt, är jag rädd för att vi själva
sänka oss ned till en ståndpunkt, där all
utveckling och alla strävanden mot ett
förbättrat kulturtillstånd bli omöjliga.
Den yttersta konsekvensen av den synpunkt,
som herr Herlitz här anlade, vore
ju att vi över huvud taget satte ett
frågetecken för den upplysningsverksamhet,
som vi ändå under århundraden ha
ansett vara en hederssak för alla nationer.

Jag tänker på ett argument, som i andra
sammanhang har framförts mot en
svensk verksamhet, nämligen missionsverksamheten.
Där har man ofta sagt:
»Låt de där snälla hedningarna vara i
fred. Bry er inte om att lära dem något.
Det blir bara olyckor, när de bli delaktiga
av den europeiska kulturen.»

Det resonemanget kunna vi inte föra
— då bli vi olyckliga i vår tur. Resonemanget
skulle leda till att vi skulle söka
stoppa all utveckling.

Pengarna spela inte någon roll för mig
i detta sammanhang — beloppet är ändå,
sett i stort, en obetydlig sak. Men det
skall inte kunna sägas att vi, även om
vi äro misslynta med åtskilligt av det
som har uträttats eller inte har uträttats
på det här området, dra oss undan i
förnäm isolation och tänka: »Vi skola

vänta och se, och först när Unesco motsvarar
våra svenska krav på effektivitet
och organisation, först då skola vi stiga
in i församlingen.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herr Sunne.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att få ta kammarens uppmärksamhet i
anspråk ett par minuter för att komma
med en del repliker.

Jag måste liksom den föregående talaren
erkänna, att ecklesiastikministerns
anförande gjorde ett mycket starkt intryck
och att han där förebragte en bevisning
som var, om inte bindande så
i varje fall lockande. Han läste upp namnen
på en hel råd organisationer av
olika slag, som hos Kungl. Maj:t hade
hemställt, att Sverige skulle söka anslutning
till Unesco — det var till på köpet
åtskilliga auktoritativa organisationer.

För det första vill jag svara, att dessa
resolutioner voro från år 1947, om jag
inte hörde fel, då man ännu inte hade
någon erfarenhet om hur Unesco skulle
komma att utvecklas. För det andra vill
jag ställa den frågan: Hur många inom
dessa organisationer eller ens inom dessa
organisationers ledning ha egentligen
reda på vad det är fråga om, med undantag
av att de känna till den högst allmänna,
sköna målsättningen, som vi ju
alla gilla? Hur många av dessa organisationer
ha reda på de trångmål, i vilka
vårt land befinner sig när det gäller främmande
valutor?

I viss män kan man säga detsamma
om de från vetenskapligt håll framställ -

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

da kraven på att vi skulle gå med i
Unesco. Jag har under de senaste tre,
fyra månaderna träffat ganska många
vetenskapsmän, och jag har frågat: »Vad
är din inställning till Unesco? Är det
nödvändigt, att vi gå med?» Jag har fått
jakande svar från en som varit Sveriges
observatör Mid de tre generalförsamlingarna.
Jag har också fått jakande svar
från en framstående kemist. Men när jag
frågade honom, om vi i stället skulle använda
pengarna för att förbättra de
nästan skandalösa institutionsförhållanden,
under vilka kemien arbetar vid
Uppsala universitet, svarade han: »Utan
tvekan skulle jag välja att ge anslag för
tillbyggnad av kemiska institutionen i
Uppsala, ty på det sättet skulle vi göra
inte bara vårt eget land, utan sannolikt
mänskligheten en större tjänst.»

Nu framhöll herr Pauli, att eftersom
propositionen kommit på riksdagens
bord, vore det ur utrikespolitisk synpunkt
i allra högsta grad angeläget, att
kammaren accepterade den. Man kunde
läsa mellan raderna i herr Paulis anförande,
att han helst skule ha sett, att
propositionen inte lagts fram. Jag måste
tillmäta den synpunkten mycket stort
bevisvärde. Men när vi klarade oss undan
Atlantpakten, skulle vi väl också
klara oss undan och inte råka alltför illa
ut efter ett avslag på propositionen om
anslutning till Unesco.

Det har sagts, att det bär gäller en ansvarsfråga.
Ja, det är en ansvarsfråga,
även för vårt lands ekonomi, en fråga
om det ansvar som Sveriges riksdag har
gent emot det egna landets vetenskapliga
institutioner, vilka på flera håll för närvarande
arbeta under ytterst svåra betingelser.

I både ecklesiastikministerns och utrikesministerns
anföranden skymtade
det fram, att reservanternas propå, att vi
skulle uppskjuta anslutningen till Unesco
bara tills vidare, var en förflugen tanke.
Gå vi inte med i år, skulle vi inte komma
med på många år, ty det krav på
bättre organisation inom Unesco, som
har framställts, kommer tydligen inte
att bli tillgodosett förrän om åtskilliga
år. Om detta är riktigt, måste man se

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
ännu mer pessimistiskt på situationen
än man från början hade anledning att
göra.

I övrigt går såsom en röd tråd genom
de anföranden, som ha hållits här, en
stark kritik mot Unesco i dess nuvarande
form, men en förhoppning om och en
tro på framtiden. Det påminner mig litet
grand om den gamla skolastiska definitionen
på vad som menas med tro: en
viss förlåtelse på det man hoppas och
intet tvivla om det man icke ser.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag skall inte förlänga debatten här med
många ord, men herr Ohlons sista anförande
uppfordrar mig till en mycket
kort replik.

När jag sade, att det sannolikt komme
att dröja lång tid, innan vi kunde ansluta
oss, om vi skulle vänta på att
oppositionen blir övertygad, var det helt
enkelt därför att oppositionen i sina
schatteringar inte har någon särskilt välvillig
inställning till Unesco. Det innebär,
att ett uppskov i dag med all sannolikhet
betyder ett uppskov för avsevärd
tid.

Herr HERLITZ: Herr talman! Bara en
replik till herr Göransson. Jag har av
flera talare bär i debatten blivit betecknad
som alldeles särskilt uppseendeväckande
reaktionär, och herr Göransson
satte fingret på några ord som jag hade
sagt angående läskunnighet och sådant.
Men jag anhåller att få konstatera, att
vad jag sade var, att jag inte ville ta upp
någon diskussion i den stora frågan om
vad läskunnigheten betyder för folkens
lycka. Märk val, jag talade inte om
svenska folket, utan om folken i allmänhet
i världen. Jag ville endast beröra en
sak: jag satte i fråga, huruvida främjande
av läskunnighet bland folken är att
främja freden.

Ilcrr GÖRANSSON: Herr talman! På
den punkten måste jag säga herr Herlitz,
att jag inte alls kan följa hans resonc -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. Sveriges anslutning till Unesco,
mang. Det är ett resonemang, som väl
stämmer med t. ex. den gamla feodaltidens
uppfattning, att vi skola ha ett bärande
kulturskikt, som skall tänka och
skriva och lägga ihop, men att det sedan
för det helas väl — ja, herr Herlitz
säger inte ut det, men det är den yttersta
konsekvensen — är tveksamt, huruvida
det över huvud taget är lämpligt att
låta alltför många bli delaktiga av forskningens
och vetenskapens hemligheter.
Det var särskilt det moment i herr Herlitz’
anförande, som ytterligare styrkte
mig i min uppfattning, att vi måste gå
med på detta. Ty jag vill inte ett ögonblick
lämna något bidrag till den meningen,
att vi här inte äro absolut förpliktade
att göra allt vad vi kunna för
att alla människor skola bli delaktiga av
det som vi anse vara av största betydelse
för vårt eget andliga liv.

Herr HERLITZ: Herr talman! Denna
debatt är kanske ändamålslös. Vad menar
herr Göransson med att tala om feodaltidens
åskådning? Jag har ju inte satt
i fråga något annat än vilken verkan en
ökad folkbildning har på freden, på ett
folks fredsvänlighet.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Att
ge något besked om den frågan kan väl
varken herr Herlitz eller jag. Men oberoende
av vad svaret blir menar jag, att
vi inte få tveka om att vi måste befrämja
läskunnighet och över huvud taget så
mycket som möjligt av vad som hör till
andlig utbildning.

Herr HERLITZ: Herr talman! Nu skall
det bli sista ordet. Vi äro överens om
att det är önskvärt att främja läskunnighet,
och det skall jag inte opponera mig
mot. Men utgångspunkten för det hela
är ju, att man i handlingarna framställer
främjandet av läskunnigheten såsom
ett led i kampen för freden. Det är det
som jag pekar på.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därun -

der förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 136, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottet hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nerman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr GÖRANSSON erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Jag ber
att få anmäla, att jag genom ett förbiseende
kom att försumma röstningen. Jag
skulle ha röstat ja.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 137, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 116, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 11
mars 1949, föreslagit riksdagen att under
femte huvudtiteln anvisa dels till
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m. å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49 ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor, dels
ock för budgetåret 1949/50 såsom reservationsanslag
till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. 17 000 000
kronor, till Kostnader för överflyttning
av arbetskraft 100 kronor, till Kostnader
för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
100 kronor samt till Kostnader
för främjande av företagsverksamhet
m. m. 1 500 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
till behandling förehaft två likalydande,
i anledning av propositionen nr 116
väckta motioner, den ena inom första
kammaren av herr Gränebo m. fl. (I:
292) och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund i Rådom m. fl.
(11:368), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att beträffande
kontantunderstöden upphäva dyrortsgraderingen
av dagunderstöden, så att
understöden maximerades till de för
närvarande för ortsgrupp III gällande
beloppen, samt att i övrigt beakta vissa
i motionerna framförda synpunkter.

Utskottet hade vidare i detta sammanhang
till behandling upptagit

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Tjällgren (1:131) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
i Rådom m. fl. (11:152);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergvall m. fl. (1:34) och den
andra inom andra kammaren av herr
förste vice talmannen Carlström m. fl.
(II: 228).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49 ett
reservationsanslag av 1 000 000 kronor;

b) för budgetåret 1949/50

1) till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. ett reservationsanslag
av 17 000 000 kronor;

2) till Kostnader för överflyttning av
arbetskraft ett reservationsanslag av 100
kronor;

3) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 100 kronor;

4) till Kostnader för främjande av
företagsverksamhet in. m. ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor;

II. att motionerna 1:292 och 11:368,
i vad de avsåge dyrortsgradering av
dagunderstöden, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna 1:292 och 11:368,
i den mån de icke behandlats under II,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna 1:131 och 11:152
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att motionerna 1:134 och 11:228
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

Reservation hade anmälts av herrar
Heiding, Gustav Emil Andersson, Svensson
i Grönvik, Rubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 292 och II: 368 beträffande
kontantunderstöden besluta, att
dyrortsgraderingen av dagunderstöden
skulle upphävas samt att dagunderstöden
skulle maximeras till de för ortsgrupp
III gällande beloppen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Om upphävande av dyrortsgraderingen av dagunderstöden.

Punkten 11.

Om upphävande av dyrortsgraderingen
av dagunderstöden.

Herr HEIDING: Herr talman! Såsom

anförts i årets statsverksproposition
uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den
9 maj 1947 åt dåvarande arbetsmarknadskommissionen
att i samråd med socialstyrelsen
verkställa en allmän översyn
av gällande grunder för beräkning
av arbetslöshetsnämndernas kontantunderstöd
i syfte att åstadkomma en lämplig
anpassning mellan de erkända arbetslöshetskassornas
och arbetslöshetsnämndernas
understödsverksamhet ävensom
mellan dessa båda hjälpformer och
övriga socialhjälpsformer. I propositionen
nr 286 till 1947 års riksdag anförde
föredragande statsrådet, att dyrortsgraderingen
enligt 1935 års folkpensioneringslag
syntes böra bibehållas, till dess
ställning kunde tagas till resultatet av
berörda allmänna översyn. I sin skrivelse
år 1947 uttalade riksdagen, att vad
föredragande statsrådet anfört rörande
dyrortsgraderingen av kontantunderstöd
icke föranlett riksdagen till någon erinran,
och riksdagen förutsatte, att på
den pågående ptredningen om bland annat
dyrortsgraderingens slopande grundat
förslag komme att föreläggas 1948
års riksdag.

I skrivelse den 30 september 1948 har
arbetsmarknadsstyrelsen — såsom likaledes
framgår av årets statsverksproposition
— hemställt om befrielse från det
arbetsmarknadskommissionen givna och
på styrelsen överförda uppdraget. Kungl.
Maj :t har sedermera uppdragit åt byråchefen
T. Jerneman att inom socialdepartementet
fortsätta utredningen. Utredningsmannen
har den 1 mars i år
avlämnat en promemoria rörande dyrortsgrupperingen
av kontantunderstöden
från arbetslöshetsnämnd. I denna promemoria
har det framkommit en hel del
synpunkter, och jag skall be att få återge
några av dessa enligt den sammanfattning,
som lämnats i propositionen nr
116: »Under senare tid har ifrågasatts,
huruvida icke dyrortsgrupperingen inom

arbetslöshetsnämndernas kontant understödsverksamhet
borde slopas för dagunderstödets
vidkommande. Huvudsakligen
två skäl tala för en dylik åtgärd.
Det första är av saklig karaktär. Det är
allmänt bekant att den större delen av
skillnaden i levnadskostnaderna på olika
orter hänför sig till bostadskostnaderna.
Skiljer man vid en understödsutgivning
ut de senare och differentierar dem under
ett långt gående hänsynstagande till
de faktiska kostnaderna för varje understödstagare
saknas numera i det närmaste
anledning att dyrortsgradera annan
del av understödet. Saken kan med
andra ord uttryckas så, att de levnadskostnader,
som återstå sedan man frånskilt
bostadskostnaderna, uppvisa från
ort till annan endast små skillnader. Ur
denna synpunkt sett skulle man alltså
kunna införa ett och samma maximibelopp
för själva dagunderstödet att gälla
för samtliga landets kommuner. Det andra
skälet är av i huvudsak formell natur.
Den dyrortsgruppering, som användes
inom arbetslöshetsnämndernas kontantunderstödsverksamhet,
saknar fak
tiskt stöd i någon nu gällande lag.» Jag
skall inte fortsätta referatet längre. Byråchefen
Jerneman har gjort ytterligare en
del uttalanden, men på grundval av dem
kommer han till den slutsatsen, att man
liksom Kungl. Maj :t har föreslagit —
bör vänta med att slopa dyrortsgraderingen
av dagunderstöden, tills närmare
utredning föreligger.

I motionerna nr 1:292 och 11:368 ha
vi anhållit, att riksdagen måtte besluta
att beträffande kontantunderstöden upphäva
dyrortsgraderingen av dagunderstöden,
så att understöden maximeras
till de för närvarande för ortsgrupp III
gällande beloppen. Utskottet har ju inte
tillstyrkt detta, men har gjort följande
välvilliga uttalande: »Med hänsyn till
vad departementschefen anfört, vill utskottet
icke motsätta sig, att dyrortsgraderingen
av dagunderstöden bibeliålles
under budgetåret 1949/50 under förutsättning,
att frågan om ett slopande av
densamma kommer att ytterligare prövas.
» Man kan således säga, att utskottet
har uttalat sig till förmån för motioner -

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Om upphävande av dyrortsgraderingen av dagunderst.öden.

na och ansett, att utredningen av frågan
bör fortsättas. Men med en sådan motivering
är det egendomligt, att utskottet
avstyrker motionerna. Jag kan inte finna
annat än att man redan nu kunde
ha gjort den förändringen, att man —
såsom föreslagits i motionerna — maximerat
dagunderstöden till vad som gäller
i ortsgrupp III.

Det framhålles, att en sådan ändring
skulle ha en viss betydelse när det gäller
arbetslöshetskassorna, men jag tror,
att den inte skulle ha någon större inverkan
och att det säkerligen skulle gå
att ordna det så som är föreslaget i motionerna.
Det står också i reservanternas
förslag till formulering av utskottsutlåtandet:
»Utskottet har inhämtat, att
inom fabriksarbetarnas arbetslöshetskassa
ca 20 000 medlemmar tillhöra klass 1
med en daghjälp av 4 kronor (inklusive
kristillägg), d. v. s. samma belopp som
utgår i dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd
i ortsgrupp III, medan inom övriga
kassor de allra flesta medlemmar
äro försäkrade för ett högre belopp.»
Därför hade det ju inte varit någon fara
förenad med att göra en ändring i enlighet
med motionerna.

Det var ett mycket olyckligt beslut,
när dyrortsgraderingen på sin tid infördes
här i riksdagen, ett beslut som
säkerligen kommer att ha sina konsekvenser
i framtiden. Inflyttningen till de
högre dyrortsgrupperna ha ju pågått i
en jämn ström. Många människor ha flyttat
till de dyraste orterna i hopp om att
bli delaktiga av de större sociala förmånerna
där. Man har längtat efter att
komma till dessa orter, men det kommer
säkerligen att straffa sig i framtiden.
Om det skulle uppstå arbetslöshet
— man får hoppas, att så inte skall bli fallet
— komma många människor att ångra
att de gjort en sådan flyttning för att få
del av dessa ökade sociala förmåner.

Det är inte en dag för tidigt att man
söker få en iindring till stånd i detta fall.
Man skulle ju kunna vara nöjd med utskottets
uttalande, men jag för min del
är det inte. .lag anser, att utskottet borde
ha varit mera positivt och tillstyrkt
motionerna!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag tycker för min del, att det är rätt

— vad skola vi säga — opraktiskt och
överflödigt, att bondeförbundets representanter
sedan så många år vid vart
och ett av de mindre avsnitt av dyrortsgrupperingsfrågan,
som förekomma
strödda här och var i statsbudgeten, ta
frågan, som om det vore första gången
man talade om den.

Jag tycker också, att herr Heiding,
min ärade länskamrat, ja, häradskamrat,
har lagt ned för mycket tid på att
läsa upp en del av vad som står i utskottsutlåtandet
och andra handlingar.
Men när han gjorde det, skulle han ha
läst mera, inte bara vad som stod i början
av referatet av byråchefen Jernemans
promemoria, utan också vad som
stod i slutet. Han antydde dock vad som
stod där, och det är dessa uttalanden
som äro huvudskälet till att utskottet
här bär följt Kungl. Maj :t.

Jag skall be att få tala om för herr
Heiding, att jag har ungefär samma inställning
till hela dyrortsfrågan som
han — det vet han för resten att jag
har. Men det är andra moment som spela
in här. Om man skulle gå med på
att ta bort dyrortsgrupperingen för kontantunderstöden
i år, bleve enda resultatet,
att staten ensam finge betala kostnaden
för de understöd, som skulle utbetalas
till hela grov- och fabriksarbetarförbundets
medlemskår på landsbygden
och därmed också till dem som i
allmänhet ta anställning hos jordbrukarna
vid olika tillfällen. Annars skulle
utbetalningarna ske via arbetslöshetskassorna,
och då skulle staten slippa
ifrån med blott en del, kanske hälften

— det blir olika i olika kassor. Då läget
är sådant, att man kanske liar en möjlighet
att till nästa år exempelvis få de
arbetslöshetskassor, som bär närmast beröras,
att höja sina avgifter så pass mycket
att högre daglijälpsbelopp bli möj -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Om upphävande av dyrortsgraderingen av dagunderstöden.

liga, så tycker jag inte det är riktigt att
nu ta bort dyrortsgraderingen, och den
uppfattningen delas både av regeringen,
byråchefen Jerneman, utskottet och, som
jag hoppas, också av riksdagen. Det förefaller
mig vara oriktigt att låta staten
bekosta någonting, som man kan få finansierat
med frivilliga bidrag, och den
synpunkten har av ingen bestritts. Det
enda lierr Rubbestad i avdelningen har
sagt är, att han inte tror att den av motionärerna
föreslagna åtgärden skulle få
den effekten, att anslutningen till arbetslöshetskassorna
skulle bli mindre. Men
finns det någon här i kammaren som
skulle vilja göra gällande, att inte effekten
blir just denna, om alla dessa arbetare
veta, att om de inte äro med i kassorna
få de fyra kronor om dagen och
inte ett enda öre mer om de äro med
i arbetslöshetskassorna, fastän de i senare
fallet måste betala avgifter till kassan
varje vecka? Man kan vara alldeles
övertygad om att resultatet mycket
snabbt kommer att bil det jag nyss har
angivit, att staten får betala hela kostnaden.
Det är därför, herr talman, som
jag för min del har anslutit mig till
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.

Som avslutning på detta anförande vill
jag göra en liten kommentar till herr
Heidings beskrivning av hur dyrortsgrupperingen
på litet längre sikt kommer
att vara vansklig för landsbygden.
Jag vill inte påstå annat än att han åtminstone
till en del hade rätt, men varför
har hela dyrortsgrupperingssystemet
här i landet blivit så inrotat? Det
var år 1937 detta system vann så stort
insteg, och det skedde under anslutning
från bondeförbundets sida. Hade bondeförbundet
då intagit en annan ståndpunkt,
skulle kanske dyrortsgrupperingen
fått en mera begränsad tillämpning,
på smalare sektioner, men då blev tilllämpningen
så vidsträckt att det senare
har visat sig svårt att över huvud taget
komma ifrån denna gruppering. Jag tycker
att detta någon gång bör framhållas
också i detta rum, ty så är det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STRAND: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast därför att herr Heiding
drog några slutsatser, som jag icke
kan ansluta mig till, beträffande dyrortsgrupperingens
inverkan på arbetskraftens
förflyttning till de högre dyrorterna.

Under de sista åren har det inte förekommit
någon arbetslöshet av betydelse,
och för närvarande torde det inte vara
mer än ca 3 000 arbetare som genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg få antingen
kontantunderstöd eller arbete.
Följaktligen kan det icke vara de större
understöden i de högre dyrorterna
som åstadkomma arbetskraftens förflyttning
dit. Det skulle väl snarare vara den
allmänna dyrortsgrupperingen herr Heiding
här tänker på, ty där gäller fortfarande
en uppdelning av lönesättningen
i fem grupper. Dock har utvecklingen
gått i den riktningen, att spännvidden
mellan högsta och lägsta gruppen avsevärt
sammankrympts — för närvarande
är ju inte skillnaden större än 16 procent.
Utvecklingen går följaktligen i den
riktning, som bondeförbundet vid alla
tillfällen kämpar för.

I övrigt kan jag ansluta mig till vad
utredningsmannen sagt beträffande hyrornas
inverkan på den nuvarande dyrortsgrupperingen.
Det är nog så att hyrorna
väga tyngst när det gäller olikheten
i kostnader mellan skilda orter. I
fråga om folkpensioneringen ha vi också
tagit den fulla konsekvensen av detta
och fastställt ett enhetligt grundbelopp
för hela landet jämte bostadstillägg med
hänsyn till bostadskostnaderna inom de
olika grupperna.

Jag tycker följaktligen att man har
kommit ganska långt på vägen mot en utjämning,
som kan vara både önskvärd
och kanske också fördelaktig. Men att
vi skulle kunna nöja oss med en lönesättning,
som innebar att man hade en
enda dyrortsgrupp för hela landet, är en
tanke som — och det har jag anfört tidigare
här i riksdagen — jag kan ansluta
mig till först då levnadskostnaderna
i landet äro lika, och det äro de inte.
Företagna utredningar visa ganska betydande
skillnader mellan den högsta och
den lägsta gruppen i landet.

Lördagen den 14 mai 1949.

Nr 17.

Om upphävande av dyrortsgraderingen av dagunderstöden.

Jag vill också framhålla att bondeförbundet
enligt min mening kämpar för
ett felaktigt mål, när man önskar en utjämning
på så sätt, att de lägsta ortsgrupperna
lyftas upp till ortsgrupp III
och de högsta sänkas till samma nivå.
Det är i nuvarande tid otänkbart att
sänka understöden för de högre grupperna.
Vill bondeförbundet en utjämning,
kan den vinnas endast genom att de
högsta understöden få gälla för hela
landet, eftersom det är otänkbart att
vinna enighet om en sänkning av de understöd
som nu tillämpas för de högre
dyrorterna.

Herr HEIDING: Herr talman! Herr
Mannerskantz framhöll att det är opraktiskt
att undan för undan ta upp så här
små avsnitt av den stora frågan om dyrortsgrupperingen.
Men jag vill då framhålla
att vi ha ansett det lämpligt att
göra detta, därför att vi inte vilja vänta
utan önska få hort dyrortsgrupperingen
så fort som möjligt. Det är därför
vi säga vår mening om denna orättvisa
gruppering också när det gäller mindre
avsnitt.

Till herr Strand vill jag säga, att vad
vi önska är en uppflyttning till ortsgrupp
III. Vi ha inte ansett att det genom
vårt förslag skulle bli någon försämring
för dem, som tillhöra de båda lägre ortsgrupperna.
När det nu utbetalas hyrestillägg,
bör detta innebära en utjämning
och en hjälp för dem, som bo på dyrorterna,
och det kan inte vara behövligt
att utbetala högre kontantunderstöd på
dessa orter. Levnadskostnaderna äro inte
högre i städerna än ute på landsbygden.
Det är precis samma priser på olika förnödenheter
överallt, och jag förstår inte
att man kan tala om några olikheter i
det fallet.

Herr Strand framhöll att det inte varit
någon arbetslöshet under de sist
gångna åren och påstod, att inflyttningen
till större städer och samhällen därför
inte hade påverkats av dyrortsgrupperingen.
Men jag vill erinra om att det
har varit dyrortsgrupperingar på många
olika områden, exempelvis när det gällil
Första kammarens protokoll 10i9. Nr 17.

de beredskapstjänstgöringen. Jag skulle
kunna räkna upp en hel del olika områden,
men jag skall inte göra det i detta
sammanhang.

Herr Mannerskantz talade om den oreda
som skulle ha uppkommit år 1937
— jag förmodar att han tänkte på dyrortsgrupperingen
i fråga om folkpensionerna,
som vi då gingo med på. Men
vi ansågo det år 1937 önskvärt att bereda
folkpensionärerna åtminstone någon
förbättring, tills man hann skapa en
annan och bättre ordning. Vi ville därför
inte slå fast, att dyrortsgrupperingen
skulle bestå för all framtid, utan ansågo
att den borde tas bort fortast möjligt.

På landsbygden kan det ju inte bli fråga
om några större utbetalningar av kontantunderstöd,
ty i regel har man ingen
arbetslöshet där. När det gäller den lägsta
gruppen kan ett bifall till reservationen
därför inte ha den betydelse, som
herr Mannerskantz ville göra troligt. Han
menade att man möjligen till ett annat
år skulle kunna genomföra ett förslag
i den riktning, som vi nu ha förordat,
men jag kan inte inse att det till ett
annat år kan bli lättare än nu att lösa
den fråga, som vi ha fört fram i motionerna.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Det förvånar mig att herr Strand här
framhåller folkpensioneringen och bostadstilläggen
till folkpensionärerna såsom
något särskilt föredömligt. Vid kammarens
förra plenum behandlades ju en
punkt i detta sammanhang så sent på
kvällen, att debatten tyvärr bliv något
förkortad, men herr Strand har säkert
läst andra lagutskottets utlåtande och
funnit, att en justering i den riktning,
som bondeförbundsmotionerna gingo ut
på, enligt utskottets mening skulle vara
välbefogad. Det är därför kanske inte
ur vägen att här erinra om hurusom en
i slutet av förra året framlagd utredning
har visat, att det inte alls förekommer
så stora skillnader i bostadskostnader

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Om upphävande av dyrortsgraderingen av dagunderstöden.

inom folkpensionärsgruppen, som man
tidigare ibland kanske har haft för sig.
Vid behandlingen av det nämnda ärendet
föreföll det mig därför ,som om
reellt sett egentligen en allmän enighet
fanns om att en ändring borde ske —■
man var bara inte överens om den lämpliga
tidpunkten.

Herr Mannerskantz har klandrat oss
bondeförbundare för att vi här i riksdagen
ta upp de frågor rörande dyrortsgrupperingen,
där enligt vår mening en
ändring omedelbart skulle kunna ske.
Trots hans platoniska instämmande i att
ändringar av dyrortsgrupperingen borde
ske förefaller det mig därför som om
han i alla fall vill vänta tills dyrortsgrupperingen
i alla dess former kan tas
bort på en enda gång, och då får sannerligen
herr Mannerskantz vänta länge!
Vi bondeförbundare se mera praktiskt
på saken.

I detta anförande instämde herr Näsgård.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Mitt uttalande gick ut på att vi på denna
punkt inte skola vänta längre än tills
vi kunnat få arbetslöshetskassorna att
höja sina daghjälpsbelopp. Det tror jag
inte behöver dröja längre än till nästa
år, och då tycker jag det är självklart
att denna dyrortsgradering bör tas bort.
Vad som behövs är bara en höjning av
veckoavgiften från 30 öre upp till låt oss
säga 50 öre i veckan, och det tycker man
vore ganska rimligt. Men innan man
ändrar på dessa kontantunderstöd vill
man gärna se att den ändringen har blivit
genomförd, ty annars är det inte säkert
att den verkligen blir gjord. Det är
min ståndpunkt i denna sak.

Herr STRAND: Herr talman! Jag vill
endast med anledning av iherr Perssons
anförande framhålla, att jag inte har
sagt att den princip, som man tillämpar
inom folkpensioneringen, skulle vara
föredömlig. Jag har bara nämnt att man
när det gäller folkpensioneringen har
konstaterat, att levnadskostnaderna nu -

mera äro så pass jämna över hela landet,
att vi kunna tillämpa ett enhetligt
grundbelopp för folkpensionerna och
dyrortsgradera enbart bostadstilläggen.
Jag har inte yttrat mig om huruvida själva
grupperingen är riktig eller ej och
inte uttalat mig om huruvida den skulle
vara tillämplig på andra områden. Jag
har bara nämnt att vi såsom en konsekvens
av utjämningen av levnadskostnaderna
ha kunnat gå in för ett enhetligt
grundbelopp för folkpensionerna.

Herr HEIDING: Herr talman! Herr
Mannerskantz framhöll, att vi kunna vänta
med detta till nästa år, då arbetslöshetskassorna
fått höja sina understöd.
Jag vill påpeka att om vi inte väckt de
här motionerna i år, hade utskottet inte
haft anledning göra något uttalande. Jag
kan således konstatera, att motionerna ha
varit till någon nytta, fastän herr Mannerskantz
i början av sitt första anförande
sade, att det var opraktiskt att
så bär undan för undan ta upp olika avsnitt
av frågan om dyrortsgrupperingen.
Vad herr Mannerskantz nu senast yttrade
var ju i alla fall ett erkännande av
att en ändring kanske kan åstadkommas
tack vare motionerna.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag tror inte att motionerna ha varit till
någon nytta!

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Heiding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Ang.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 137 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna III—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 143, i anledning av riksdagens år
1948 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1947—den 30 juni 1948
m. m.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1948 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade, efter tagen kännedom
av vissa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt
erforderliga upplysningar, i det föreliggande
utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4 och 5.

Lades till handlingarna.

Punkten 6.

Utskottets hemställan bifölls.

arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10 och 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Lades till handlingarna.

Punkten 13.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 14—17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22 och 23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Ang. arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.

Under jordbruksdepartementet, § 38,
hade revisorerna framhålit nödvändigheten
av att arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet
snarast nedbringades.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga
under övervägande åtgärder för åstadkommande
snarast möjligt av erforderliga
förenklingar och rationaliseringar
inom lantmäteriväsendet.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Den
punkt, som nu är föremål för kammarens
debatt, är den viktigaste i statsrevisorernas
berättelse och i statsutskottets
utlåtande i anledning av berättelsen.

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.

Missförhållandena inom lantmäteriet,
som åstadkommit den mycket stora balans
som numera finnes, ha varat under
många år. Man har försökt att komma
till rätta med problemet och har under
de sista åren gjort åtskilligt. Lantmäteristyrelsens
uppfattning är, att vad som
kan göras bör göras snart, men man har
icke lyckats, utan arbetsbalansen har
stigit.

Jag skall nu be att på en punkt få
visa, att takten i reformarbetet har varit
långsam.

Denna punkt rör frågan om upphävandet
av länsstyrelsernas fastställelserätt
beträffande vissa avstyckningar. I denna
fråga förelåg en motion redan år
1938. Saken togs sedermera upp av riksdagens
revisorer år 1946. Vid 1947 års
riksdag väcktes en motion, och sedermera
avläts en skrivelse i ärendet till
Kungl. Maj:t. Först i år föreligger ett
förslag — det avgavs den 29 januari 1949
— men det har icke framlagts för riksdagen,
och frågan torde komma att prövas
först år 1950. Man har alltså i denna
fråga en intervall på 12 år från det att
den första motionen väcktes och en intervall
på 4 år från det att statsrevisorerna
på ett så allvarligt sätt bragte saken
på tal år 1946.

Ett annat spörsmål, där det ännu inte
hunnit bli något längre uppskov men
som ändå kräver sin lösning, gäller det
dubbelarbete som förekommer mellan
lanmätarna och lantbruksnämnderna. År
1948 antog ju riksdagen en ny lag om
rätt att förvärva jordbruksfastighet, och
däri stadgades att varje förvärv av en
jordbruksfastighet, hur liten bit det än
gäller, måste underställas lantbruksnämndens
prövning. Sedermera måste
ärendet gå till lantmäterimyndigheterna,
vilka ha att pröva den nya fastighetsindelningen
efter i huvudsak samma
grunder som lantbruksnämnderna ha
tillämpat vid sin prövning. Mellan dessa
båda myndigheter uppstår alltså ett typiskt
dubbelarbete. Redan år 1948 gjordes
det gällande i ett särskilt yttrande
till andra lagutskottets förslag i frågan,
som i denna punkt överensstämde med
Kungl. Maj:ts, att om utskottets förslag

till lag skulle antagas av riksdagen, ett
följande år den nya lagen syntes böra
på nu berörda punkt undergå revision.
Sedermera har lantmäteristyrelsen anslutit
sig till denna uppfattning, bakom vilken
för övrigt låg en mycket stark kritik
från flera myndigheters sida redan före
propositionen 1948. Herr Domö har i en
interpellation vid årets riksdag också
varit inne på denna fråga. Interpellationen
är i vissa delar en avskrift av vad
lantmäteristyrelsen har anfört, och herr
Domö intar samma ståndpunkt som styrelsen.
Det är att hoppas, att denna
fråga snart måtte upptagas till ingående
debatt och att man om möjligt skall
komma fram till enklare regler.

Ett spörsmål, som också varit föremål
för uppmärksamhet men som inte har
kunnat bli löst, är om det verkligen
skall vara behövligt med fastställelseförfarande
i lantmäteriväsendet i en så betydande
omfattning som nu är fallet.
Lantmäterilagstiftningen ger uttryck för
en mycket stark misstro mot underordnade
myndigheter. En distriktslantmätare
har genomgått en omfattande teoretisk
utbildning inom sitt fack och har
en långvarig praktisk verksamhet bakom
sig. Om han gör en enkel avstyckningsförrättning,
är den inte slutgiltig, även
om han har båda gode männen med sig.
Ärendet måste gå till överlantmätaren
eller ägodelningsdomaren eller eventuellt
ägodelningsrätten för fastställelse
— jag syftar nu på de allmänna förhållandena
på landsbygden och inte på de
speciella förhållandena på vissa områden,
där det i stället blir KB som får
pröva frågan. Denna misstro mot tjänstemän,
som äro väl utbildade och ha
stor praktisk erfarenhet, fördröjer i hög
grad hela verksamheten till allmänhetens
nackdel.

Jag har, herr talman, velat understryka
dessa synpunkter. I fråga om statsutskottets
kläm har jag naturligtvis intet
annat yrkande än om bifall.

Herr STEN: Herr talman! Jag begärde
ordet, emedan såvitt jag kan se ingen
annan än jag är närvarande i kammaren

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Ang. arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.

av dem som tillhörde den majoritet i
andra lagutskottet, som tillstyrkte den
riksdagsskrivelse, vilken ledde till att
1939 års fastighetsbildningssakkunniga
tillsattes. Jag ser inte heller någon av
dem som tillhöra de sakkunniga närvarande
här.

Vid riksdagsbehandlingen då fick man
det intrycket, att det på detta område
förekom någonting som man skulle kunna
kalla för en strid mellan två olika
skolor. Det var en äldre skola, som betraktar
jordbruksfastigheter huvudsakligen
såsom ett förmögenhetsobjekt. Denna
skolas företrädare ansågo, att rättssäkerheten
skulle tryggas genom ett så
minutiöst förfarande som möjligt. Exempelvis
vid uppdelning av ett vanligt jordbrukshemman
skulle delägarna erhålla
del i de olika ägoslagen och de (ivriga
naturtillgångar, som fastigheten kunde
innehålla. Mot denna skola stod en annan,
som jag vill minnas att den föregående
talaren vid det tillfället såsom
motionär stödde sig på och som man
möjligen skulle kunna karakterisera som
den Mvrbeckska. Enligt denna skola borde
man vid skifte av jord ta mera sikte
på en ur brukningssynpunkt rationell
uppdelning. Man skulle lägga ut vägar
och diken och därefter söka att få de
olika ägoskiftena så ändamålsenligt utlagda
som möjligt.

.lag hade ju inte varit med om någon
tidigare behandling av frågan, kände
mig alltså obunden och tillhörde som
sagt de ledamöter av andra lagutskottet,
som föreslogo en riksdagsskrivelse med
begäran om en utredning. Jag minns
mycket väl att bland både mina partivänner
och andra funnos åtskilliga som
man kanske skulle kunna kalla för 192G
års män. Jag syftar på dem som varit
med om den närmast föregående reformen
på jorddelningslagstiftningens område
och som ansågo, att det var på tok
för tidigt att 1938 ta upp frågan om en
ny reform. .Tåg minns nu inte om deras
inställning tog sig uttryck i någon reservation.
Vi andra segrade i både utskott
och kamrar, och riksdagsskrivelsen
tillkom.

Trots det stora personliga förtroende,

som jag hyser för fastighetsbildningssakkunniga,
har jag gjort den reflexionen,
att det måhända var ett missgrepp, att
man inte i den grundläggande utredningen
beredde plats även för representanter
för den Myrbeckska skolan. Därigenom
hade man kunnat få till stånd en
ordentlig diskussion inom detta sakkunniga
forum och en bättre grundval för
de reformer, som voro påkallade på detta
område. Nu är det klart att det är för
sent att bota denna brist. Nu befinna vi
oss i ett läge, där på grund av den stora
jordreformen lantmäteriärendena komma
att hopas och där det således är ytterst
betydelsefullt, att man så fort som
möjligt får ett förslag till reform av jorddelningslagen
på riksdagens bord i syfte
att den nuvarande arbetsbalansen skall
kunna avverkas och man för framtiden
skall få en sådan ordning, att man utan
att eftersätta rättssäkerhetens krav hinner
avverka de arbetsuppgifter som för
varje år för jordreformens genomförande
komma på lantmäteriets lott.

Jag har givetvis i sak icke anledning
att komma till något annat slut än den
föregående talaren, vilket överensstämmer
med vad statsrevisorerna och statsutskottet
ha föreslagit i detta ärende.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag vill
särskilt instämma i vad som sagts om
önskvärdheten av att utan längre dröjsmål
få en förenkling till stånd när det
gäller behandlingen av fastställelseärenden,
huvudsakligen avstyckningar. Dessa
ärenden uppgå årligen till ett synnerligen
stort antal, och varje överlantmätare
kan berätta, att de virvlas omkring i en
sannskyldig byråkratisk krigsdans melland
olika myndigheter, innan de slutligen
kunna avgöras.

Det är därför mycket tillfredsställande,
alt fastighetsbildningssakkunniga i
vintras framlämnade ett förslag till förenkling
av förfarandet, och jag hoppas
att Kungi. Maj:t inte dröjer längre än till
nästa riksdag med att framlägga förslag
därom. Det är mindre tillfredsställande,
att det har tagit så lång tid för fastighetsbildningssakkunniga
att genomföra

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.

sina utredningar, men jag har inhämtat
att det bland annat har berott på att de
under långa tider saknat den nödvändiga
sekreterarhjälpen.

I samband härmed skulle jag emellertid
vilja säga ett par ord om statsrevisorernas
uttalande. De skriva bl. a., att enbart
distriktsorganisationens arbetsba
lans motsvarar en uppskattad arbetstid
av omkring 1 000 arbetsår. Jag måste
fråga herrar statsrevisorer, vad det är
för en beräkningsgrund att tala om arbetsår.
Kan man inte lika gärna tala om
hur lång tid det tar att avarbeta balansen?
Vi enkla människor, som läsa uttalandet,
kunna tro att det kommer att
dröja en evighet, innan balansen är borta!
Sedan fortsätta revisorerna: »För
lantmäterikontorens vidkommande bär
antalet balanserade ärenden i det närmaste
fördubblats sedan år 1944. Samtidigt
som lantmäteriorganisalionen undergått
en genomgripande omorganisation
har under de sist förflutna åren arbetsbalansen
oavlåtligt stegrats, till synes
i hastigare takt efter den nya organisationens
genomförande.» Jag tycker att
det är ett mycket underligt yttrande. Eftersom
den nya organisationen beslöts
så sent som vid 1947 års riksdag, kunna
väl inte 1948 års statsrevisorer ha hunnit
bilda sig någon uppfattning om hur
omorganisationen har påverkat arbetsbalansen
eller kommer att göra det i
fortsättningen.

Omorganisationen gällde huvudsakligen
distriktsorganisationen och gick i
stort sett ut på att få lämpligare proportion
mellan akademiskt utbildad arbetskraft
— högskoleutbildade lantmätare —
och teknisk biträdespersonal. En av svårigheterna
var att biträdespersonalen
förut varit helt privatanställd. Det gjorde
att denna personal inte kunnat hållas
uppe vid det antal, som var nödvändigt,
och organisationen saknade
därför erforderlig stadga. Det är uppenbart
att första året efter reformen inte
kunde leda till några påvisbara resultat,
allra helst som det tar några år innan
man kan få biträdespersonalen utbildad.
Det har emellertid igångsatts särskilda
statliga utbildningskurser för den -

na personal, och det ser nu ut som om
personalbehovet snart skulle kunna fyllas.

Herr HEIDING: Herr talman! Herr
Halmbäck framhöll att diskussionen gäller
en av de viktigaste punkterna i utlåtandet.
Den stora arbetsbalans, som
här föreligger, är beklaglig. Det är nog
en hel del orsaker till att det har blivit
en så pass stor eftersläpning. Jag undrar
om det inte många gånger har varit så,
att på tjänstemännen inom lantmäteriväsendet
i många fall ha lagts andra
uppgifter än de som lia tillhört lantmäteriet.
Det kan hända att det har blivit
för mycket och att det har inverkat menligt
på det ordinarie arbetet.

Utskottet bär sagt, att »den rådande
situationen på lantmäteriväsendets område
torde, såsom revisorerna framhålla,
få betecknas såsom kritisk». Det kan jag
helt instämma i. Befolkningen ute i landet
väntar på att den skall få sina förrättningar
utförda. De få nu vänta alldeles
för länge.

Nu bär utskottet gjort ett uttalande,
som går ut på att man skulle kunna tänka
sig en tillfällig förstärkning av lantmäteriväsendets
personalorganisation,
samtidigt som det borde föranstaltas om
en utredning, huruvida förenklingar och
rationaliseringar inom lantmäteriet skulle
kunna företagas. Det är inte omöjligt
att en hel del sådana åtgärder skulle
kunna vidtagas. Herr Holmbäck nämnde,
att man skulle kunna åstadkomma
vissa förenklingar, och jag tror att det
är nödvändigt att så blir fallet.

När nu arbetsbalansen har blivit så
stor som den är, frågar man sig, hur
stor den skall bli, då jordreformen skall
genomföras. Då blir det mycket mera för
lantmätarna att utföra. Det blir maktpåliggande
uppgifter, och eftersläpningen
kommer sannolikt att då bli mycket
större. Det vill således till, att man ser
upp i tid, så att inte eftersläpningen blir
ännu större.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Ang. förbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! De tre
talare, som haft ordet efter mig, ha uttalat
meningar som även jag delar. Jag
har emellertid begärt ordet med anledning
av vad herr Sten sade på en särskild
punkt. Han erinrade om att den
motion, som föranledde tillsättande av
fastighetsbildningssakkunniga, väcktes
för mycket länge sedan — det var 1938
— och han yttrade, att det hade varit
lämpligt att den s. k. Myrbeckska skolan
hade varit representerad hos fastighetsbildningssakkunniga,
men att det nu
vore för sent att bota den bristen. Jag
får helt instämma i hans uppfattning, att
det hade varit lämpligt att någon representant
för den Myrbeckska skolan med
dess nya idéer på lantmäteriets område
hade fått deltaga i fastighetsbildningssakkunnigas
arbete, men jag tror
inte att den frågan är för sent väckt. Jag
tror att den saken skulle kunna rättas
till. Just nu skola givetvis fastighetsbildningssakkunniga
syssla med spörsmålet
att begränsa balansen, men sedermera
skola de ta itu med de stora frågor, som
herr Sten var inne på. Det är det egendomliga
beträffande denna kommitté, att
under de tio år, som den hittills bär
verkat, den egentligen inte kunnat komma
in på de stora frågorna. Då så blir
möjligt för kommittén, tycker jag att det
vore mycket lämpligt, att även den Myrbeckska
riktningen kunde få göra sina
mycket beaktansvärda synpunkter gällande
under utredningen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 25—27.

Lades till handlingarna.

Ang. förbättring av kommunikationsförhållandena
i Norrland.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 144, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för förbättring av
kommunikationsförhållandena i Norrland.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte — i anledning
av de likalydande motionerna I: 137 av
herr Velander m. fl. och II: 231 av herr
Sandberg m. fl., såvitt nu vore i fråga
— i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att i motionerna angivna, av norrlandskomimittén
framställda förslag om nedsättning
av järnvägstaxorna för långa
transporter och om tillämpning av s. k.
virtuella avstånd samt i fråga om persontaxorna
måtte upptagas till behandling
utan avvaktande av slutförandet av
järnvägstaxeutredningens undersökningar
i övrigt ävensom att en plan för anläggande
av sådana stambillinjer, som
norrlandskommittén åsyftat, måtte upprättas.

Herr VELANDER: Herr talman! Då
jag har tillåtit mig att begära ordet inför
detta utskottsutlåtande, beror det inte
på att jag bär någon erinran att göra
mot det slut, vartill utskottet har kommit.
Det sammanhänger i stället med att
jag anser, att de frågor, som behandlas i
utskottsutlåtandet, äro av så stor betydelse
för norrländska förhållanden och
för Norrlands utveckling över huvud taget,
att det kan vara påkallat att några
ord sägas vid ärendets behandling i
kammaren.

När det gäller de norrländska kommunikationsförhållandena
kan man säga,
att norrlandskommitténs förslag och motionärernas
därpå motionsledes fotade
framstöt avse i huvudsak å ena sidan
taxorna och å den andra en utvidgning
av kommunikationsnätet.

Det kan ju hända, att en eller annan,
som tar del av de föreliggande förslagen,
gör den reflexionen, att man i fråga
om taxesättningen bär skjutit över
målet eller att man har sträckt sig ganska
långt. Jag tror emellertid, att man vid ett
närmare begrundande av de skäl, som
ligga bakom förslagen, inte skall stanna
vid en sådan uppfattning. Jag förmenar
nämligen, att förslagen stå i god överensstämmelse
med de principer, varpå
vårt järnvägstaxeväsen har uppbyggts.

Vid utformningen av järnvägstaxorna
har den grundläggande principen varit,

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. förbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland.

att fraktsatserna skulle bestämmas efter
godsets eller varuslagens förmåga att bära
frakten. Detta bär tagit sig uttryck i
två hänseenden. Man har genomfört en
värdetariffering. Den har inneburit, att
taxorna ha upptagit olika tariffer allt
efter godsets eller varuslagens värde.
Man har menat, att, om godsets värde
är stort, tål det en högre frakt, än om
godsets värde är lågt, eftersom i senare
fallet en högre frakt till och med skulle
kunna omöjliggöra en befordran därav.
Vidare ha godstaxorna byggts upp enligt
eller med fallande skala, varigenom
frakten blir lägre per kilometer med
växande avstånd. Någon frågar måhända,
om inte detta inneburit en belastning
eller kanske en beskattning av trafiken
på de korta och de medellånga avstånden
till förmån för trafiken på de
långa avstånden. Så iir emellertid inte
alls förhållandet, tv järnvägens egna direkta
kostnader falla jämväl med växande
trafikavstånd.

Den tidigare järnvägstaxekommittén
var inne på dessa ting i ett mycket betydelsefullt
och väl genomarbetat betänkande.
Den kom därvid till det resultatet,
att det måste vara påkallat och
riktigt att ytterligare öka spänningen i
fraktsatser mellan högvärdigt och lågvärdigt
gods och att man borde göra
taxorna i än högre grad fallande med
stigande avstånd.

Innan järnvägstaxekommitténs betänkande
blev föremål för slutligt övervägande,
hade tiden löpt undan. Man hade
kommit fram till år 1930; i oktober det
året trädde en ny järnvägstaxa i tilllämpning.
Under tiden hade bilismen
blivit en allt mera framträdande faktor.
Det var klart, att konkurrensen från den
skulle sätta sin prägel även på järnvägsfrakterna.
Därmed inaugurerades eu fullkomligt
ny utveckling. Man kunde inte
längre, ansågs det, upprätthålla principen,
att det högvärdiga godset skulle belastas
med högre fraktkostnader och
fraktsatserna för det lågvärdiga godset
ytterligare minskas. Hänsynen till bilismen
medförde sålunda, att godstransporterna
på de långa avstånden fingo
bidraga till statens järnvägars fasta kost -

nader i större utsträckning än man med
tillämpning av tidigare tillämpade principer
skulle ha kommit fram till. Visserligen
har man i varje sammanhang
varit benägen att erkänna, att den av
järnvägstaxekommittén intagna ståndpunkten
vore riktig och att alltså tarifferingen
skulle ske med hänsyn till godsets
förmåga att bära frakten, men principen
har stannat på papperet.

De varuägare, som haft att dragas med
de långa avstånden, ha emellertid blivit
hårt belastade även i andra hänseenden
än jag nu nämnt. Vid järnvägstransporter
förekommer det någonting,
som plägar kallas individuella taxor.
Det betyder att järnvägsledningen med
viss trafikant — ett industriföretag eller
annan som representerar större godsmängder
— kommer överens om att
frakterna skola bestämmas, inte efter
den och den tariffen utan på annat sätt.
Det betyder in. a. o. att statens järnvägar
tillmötesgår trafikantens önskemål
om en lägre fraktsättning på grund av
de särskilda skäl, som denne i det speciella
fallet kan åberopa. Dessa individuella
fraktsatser, som tillämpats i
mycket betydande utsträckning, ha som
regel betingats av konkurrenshänsyn,
alltså av trafikantens möjligheter att använda
andra trafikmedel än järnvägen.
Dessa individuella fraktsatser ha emellertid
inte i någon nämnvärd utsträckning
tillämpats på de stora avstånden.
När det gäller Norrland, ha de sålunda
stannat vid en mycket blygsam frekvens,
självfallet på grund av frånvaron av
konkurrerande trafikmedel.

Hur utvecklingen har fortlöpt, framgår
också därav att den s. k. norrlandstariffen,
vilken infördes år 1895, också
slopades med ikraftträdandet av den nya
järnvägstaxan i oktober 1930. Vid införandet
av norrlandstariffen ansågs det
motiverat, att Norrland försåges med
nödvändiga varor på ett billigare sätt än
som en tillämpning av de gällande allmänna
tarifferna skulle leda till. Denna
norrlandstariff var av stort värde ur
norrländsk synpunkt, men den försvann,
som sagt, samtidigt som den långväga
trafiken även i övrigt missgynnades.

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Ang. förbättring av

Man kan i det sammanhanget peka på
en del andra saker, som utgöra en betydande
belastning för de stora avstånden.
Vi ha den s. k. trafikskatten, och
den går i främsta rummet ut över de
stora avstånden. Man kan också säga, att
en sådan skatt som bensinskatten måste
kännas särskilt tung just för dem, som
ha att bemästra dessa stora avstånd.

Det måste sålunda vara påkallat, att
frågan om taxesättningen för de långa
avstånden, enkannerligen berörande trafiken
till och från samt inom Norrland,
göres till föremål för en grundläggande
undersökning och ett allvarligt övervägande,
huru man bäst och lämpligast
skall kunna komma till rätta med problemet
därom.

När det gäller en utvidgning av kommunikationsnätet,
måste det vara många
skäl, som tala för att man måste ge sig
i kast därmed. Man blir emellertid en
smula betänksam, när man ser, hur sådana
spörsmål behandlas. Järnvägsstyrelsen
har den sjunde i denna månad
avgivit ett yttrande till Kungl. Maj :t, och
jag utgår ifrån att detta yttrande är ur
järnvägsstyrelsens synpunkt väl motiverat
och att järnvägsstyrelsen kan från
sina utgångspunkter försvara det. Yttrandet
gäller en fråga, som också den
har väckts av norrlandskommittén, nämligen
huruvida inte ett byggande av järnväg
på sträckan Köpmanholmen—Örnsköldsvik—Umeå
bör ifrågakomma. I
det sammanhanget har också den frågan
tagits upp till övervägande, huruvida
inte i stället för en sådan järnväg
en stambillinje skulle kunna anordnas.

Järnvägsstyrelsen har i detta sitt yttrande
först uttalat tveksamhet om huruvida
anordnandet av en stamhillinje
skulle kunna utgöra en god lösning i
detta speciella fall. Järnvägsstyrelsen finner,
att en järnväg måste vara att föredraga
framför en stambillinje, men sedan
kommer järnvägsstyrelsen, vilken
— kanske såsom sig bör — anlägger
strängt affärsekonomiska synpunkter,
fram till att den inte heller kan tillstyrka
byggandet av cn järnväg. Det finns
emellertid vissa betydelsefulla faktorer
som i det sammanhanget inte spelat nå -

kommunikationsförhållandena i Norrland.

gon som helst roll för järnvägsstyrelsen,
såvitt man kan förstå. Den räknar
sålunda inte med att varumängden kan
komma att stegras på grund av att en
järnväg kommer till stånd, och den räknar
inte heller med sannolikheten av
att tillkomsten av en järnväg skall öka
företagsamheten inom det distrikt, som
den berör.

Järnvägsstyrelsen kommer som sagt
fram till att den ur affärsekonomiska
synpunkter inte kan tillstyrka järnvägsprojektet
i fråga. Sedan säger emellertid
styrelsen, att den dock kan vara med
därom, såvida staten över budgeten anvisar
medel till anläggningskostnaderna;
i så fall vill styrelsen i princip inte avstyrka
inrättandet av en sådan järnväg.
Därefter kommer styrelsen fram till att
tiden i varje fall inte kan vara mogen
för igångsättande av ett sådant företag.
Järnvägsstyrelsen uttalar i stället, att
den tidpunkt, då företaget lämpligen
kan genomföras, måste framstå såsom
mycket avlägsen. Och till slut kommer
järnvägsstyrelsen fram till att man för
närvarande inte kan inlåta sig ens på ett
principiellt ställningstagande i ämnet.

Jag vill inte klandra järnvägsstyrelsen
på något sätt, ty den måste kanske se
sin uppgift så, att endast strängt affärsekonomiska
synpunkter skola dominera
dess ställningstagande i olika sammanhang,
men jag vill dock säga, att man
med sådana utgångspunkter inte kommer
någon vart, när det gäller de norrländska
trafikproblemen. Det kan sålunda
hända att järnvägsstyrelsen inte kan
inlåta sig på ett övervägande från andra
utgångspunkter än just de affärsekonomiska
utan att ha fått särskilda direktiv
därom från Kungl. Maj:ts sida, men jag
frågar mig i alla fall, om inte järnvägsstyrelsen
i olika sammanhang skulle
kunna komma med antydningar om
att en lösning av det eller det problemet
skulle kunna ske på det ena eller
det andra sättet o. s. v.

För att ytterligare antyda, hur tröstlösa
vissa problem på detta område kunna
te sig, skall jag tillåta mig anföra ytterligare
ett exempel. Järnvägsstyrelsen
har i sammanhanget haft anledning att

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. förbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland.

överväga anordnandet av en stambillinje
på sträckorna Härnösand—Örnsköldsvik
•—Umeå—Skellefteå—Haparanda, alltså
utefter hela norrlandskusten. Järnvägsstyrelsen
anser, att det inte kan finnas skäl
för att anordna en sådan linje; även där
är det de affärsekonomiska synpunkterna
som dominera.

Nu ligger det emellertid så till, att enskilda
företagare ha förberett en samverkan
i syfte att åstadkomma linjetrafik
för personbefordran direkt mellan Luleå
och Sundsvall. Man menar att sträckan
skall kunna tillryggaläggas på 14 timmar;
huruvida den kalkylen håller kan
jag inte bedöma. Meningen är vidare,
att statens järnvägars taxor för tredje
klass skola tillämpas, och man skall också
tillämpa zontariff och tur- och returbiljett
över hela linjen. Tur- och returbiljett
skall kosta en och en halv gång
priset för enkel biljett.

Vad säger nu järnvägsstyrelsen om
detta? Jo, den säger, att en sådan stambillinje
eller busslinje inte är någonting
för statens järnvägar men att det ur vissa
synpunkter inte kan få förekomma
att enskilda företagare skola tillåtas ge
sig in på ett sådant projekt; det måste
reserveras för statens järnvägars eventuella
initiativ i framtiden! Jag är alltjämt
inte ute för att klandra järnvägsstyrelsen,
men jag skulle vilja säga, att
jag, med anläggande av norrländska synpunkter
på frågan och med understrykande
av behovet att någonting verkligen
sker på detta område, inte kan
komma till något annat resultat än detta:
kan ingenting göras från det allmännas
sida för utvidgning av kommunikationsnätet
och förbättring av kommunikationsmöjligheterna
i Norrland, så
skall man åtminstone inte söka strypa
enskilda personers och enskilda företags
vilja och möjligheter att göra någonting
eller verka i sådan riktning. Det är dock
fråga om förbättrade kommunikationsmöjligheter
för en betydande befolkning
i en stor landsända av utomordentlig
vikt för hela det svenska samhället.

Om man sålunda inte på initiativ från
det allmännas sida kan lösa det här aktuella
spörsmålet, så kan det enligt min

uppfattning inte vara riktigt, att man
motsätter sig, att de ansökningar om
fastställelse av taxor och tidtabeller
m. m., som nu ligga hos länsstyrelserna,
bifallas.

I det sammanhanget kan jag också gå
vidare och säga, att järnvägsstyrelsen
nog sträcker sig ganska långt, när det
gäller att tillgodose egna önskemål i
samband med de norrländska problemen.
Det föreligger ju ett förslag om
en effektivisering av isbrytningen på
Norrland, och i detta förslag tar man
sikte på att förstärka isbrytarmaterielen.
Jag har inte sett järnvägsstyrelsens
yttrande, men jag har hört det omnämnas,
och, om jag inte är fel underrättad,
går det i den riktningen, att isbrytarberedskapen
är fullt tillräcklig sådan
den är och att sjöfarten är ett med
statens järnvägar konkurrerande kommunikationsmedel,
som man följaktligen
skall söka hålla tillbaka. Jag tycker, att
de affärsekonomiska synpunkterna inte
böra få bli så dominerande. I detta fall
är det ju inte så, att det är fråga
om ett befordrande av enskilda intressen.
Det är knappast heller en särskild
landsändas intressen, som skola befordras,
utan det är och måste vara ett det
allmännas intresse att de olika delarna
av landet komma i så nära kontakt
med varandra som möjligt, att handelsutbytet
mellan dem blir så intimt som
möjligt och att det i denna tid av specialisering
av produktion och vad som
därmed sammanhänger måste skapas
möjligheter och goda möjligheter för
att den ena landsändan skall få sina produkter
transporterade till den andra och
vice versa.

Jag skall inte upptaga tiden längre. Jag
skulle till sista blott vilja uttala den
förhoppningen, att kommunikationsministern
— jag beklagar att han inte är
närvarande i kammaren — målmedvetet
och energiskt och i syfte att komma
till ett snabbt och verkligt resultat skall
ge sig i kast med de norrländska trafikproblemen.
Jag hoppas, att det då
också skall bli möjligt för honom att
åstadkomma sådana direktiv för järnvägsstyrelsen,
att den icke skall känna

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Ang. förbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland.

sig förhindrad att fullfölja sin påstådda
mera förstående inställning till även
norrländska intressen. Jag väntar mig,
att mina antydningar i det föregående
rörande järnvägsstyrelsen skola få ett
mycket hårt och kärvt svar, och det
skall bli mycket intressant att avlyssna
detta svars närmare innehåll.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets föreliggande
utlåtande.

I herr Velanders yttrande instämde
herrar Sten, Lars Andersson och Pålsson.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
tror inte att det nvttar mycket till att ta
några stora ord i munnen i en fråga sådan
som denna. Ifall herr Velander hade
väntat att han skulle få höra mycket
stränga ord från min sida — och någon
annan är det väl inte han har tänkt
på — så blir han väl därför besviken.

Jag å min sida blev ju åtskilligt besviken
över herr Velanders uttalanden på
den här punkten, men jag skall ändå
fatta mig mycket kort. Jag tror att kammaren,
så glest besatt som den är, håller
mig räkning för det.

Herr Velander upprepade oändligt
många gånger att han inte riktade något
klander mot järnvägsstyrelsen, men jag
tror att alla äro överens om att hela hans
anförande var ett enda klandrande av
styrelsen för vad den gjort, vad den sagt,
vad den inte gjort och vad den inte sagt.
Som vi veta, herr talman, är det inte
lätt för någon att tjäna två herrar, och
det är nog i alldeles särskild grad svårt
för järnvägsstyrelsen att å ena sidan till
belåtenhet tjäna trafikanterna med deras
många i och för sig mycket naturliga
krav och å andra sidan samtidigt följa
de direktiv som riksdagen och Kungl.
Maj:t utfärdat om hur statsbaneföretaget
skall ledas och skötas. I herr Velanders
långa anförande i dag märkte jag inga
som helst reminiscenser av de direktiv
och uttalanden som från statsmakternas
sida lämnats rörande de statliga företa -

gens ekonomiska skötsel. I dag var det
uteslutande trafikanternas i och för sig
mycket naturliga önskemål och krav som
framfördes.

Jag skall inte alls gå in på taxebyggnaden
och liknande problem; jag tror
inte att detta är platsen att nu diskutera
sådant. Jag håller naturligtvis med herr
Velander om att den utveckling, som bilismen
har undergått, har kommit att
inverka på järnvägarnas taxesättning.
Man måste där se till, att man i någon
mån kunde som affärsföretag möta den
nya konkurrenten. Jag förstår inte att
man kan klandra statsbaneledningen för
att så har skett, eftersom ju företaget
skall skötas enligt affärsmässiga principer.

Det är ju också så — tyvärr, ur den
här synpunkten sett — att det endast är
vid järnvägen som tarifferna äro uppbyggda
med hänsyn till godsets värde
o. s. v., som herr Velander talade om,
under det att däremot de andra kommunikationsmedlen
få ha en annan tariffering.
För dessa andra kommunikationsmedel
gälla ju inte heller samma
transportskyldigheter o. s. v. som gälla
för järnvägarna. Vi kunna inte komma
ifrån, att dessa andra kommunikationsmedel
arbeta under andra villkor, och
det är då också ganska naturligt, såvitt
jag förstår, att järnvägarnas avgiftsberäkning
o. s. v. måste utformas under
visst hänsynstagande till detta.

Jag vet inte, om herr Velander är villig
att medverka till att man får ett fullt
likartat system i fråga om tariffering
o. s. v. för landsvägstrafiken och järnvägstrafiken,
så att det kan bli lättare
att tillgodose de önskemål som herr Velander
här har givit uttryck åt i fråga
om de mycket långväga transporternas
tariffering.

Jag kan inte uppehålla mig vid alla
detaljerna i herr Velanders anförande,
men jag vill beröra något som han sade
på tal om järnvägsstyrelsens i dagarna
avgivna utlåtande över dels en ifrågasatt
järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och
Umeå, dels en expressbusslinje mellan
Luleå och Sundsvall. Jag måste väl tolka
herr Veländers uttalande även beträf -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. förbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland.

fande järnvägsstyrelsens yttrande om
den ifrågavarande järnvägslinjen som ett
klander. Så långt som järnvägsstyrelsen
i detta yttrande har sträckt sig i fråga
om sympatier och uttalanden till förmån
för järnvägsalternativet har emellertid
åtminstone jag varit fast övertygad
om att detta yttrande skulle vinna
erkännande från norrlandsbänkarna i
riksdagen, men man kan uppenbarligen
misstaga sig även i eu sådan fråga. Jag
kan emellertid inte förstå den tolkning
som har kommit till uttryck i herr Velanders
anförande.

Vad sedap angår busslinjen mellan
Luleå och Sundsvall säger herr Velander,
att järnvägsstyrelsen har motsatt sig alt
själv ordna en sådan trafik, men inte
bara det, utan järnvägsstyrelsen motsätter
sig också enligt herr Velander, att
privata företag ombesörja trafiken. Jag
tror, att herr Velander har läst yttrandena
något för hastigt. Jag kanske kan
få erinra om att norrlandskommitténs
betänkande om s. k. stambillinjer bl. a.
innehöll förslag om en linje utefter hela
kusten från Luleå ned till Sundsvall. Man
hade räknat med en tariffering helt efter
de grunder, som tillämpas vid vanlig
järnvägstrafik, med genomgående avgiftsberäkning
för järnväg och bilar
o. s. v. Mot detta sätt för avgiftsberäkningarna
gjorde järnvägsstyrelsen i sitt
yttrande år 1947 vissa erinringar, men
jag vill understryka att järnvägsstyrelsen
förklarade sig icke ha någonting emot
att verkställa en utredning i fråga om
stambillinjerna, om den fick i uppdrag
att göra en sådan utredning. Något sådant
utredningsuppdrag har emellertid
inte lämnats järnvägsstyrelsen från
Kungl. Maj:ts eller någon annans sida.
Under den tid, som har gått, har man
vidare ständigt från olika myndigheters
sida inskärpt vikten av återhållsamhet
i fråga om landsvägstrafiken för att spara
bensin och oljor, och statens järnvägar
såsom ett statligt företag har helt
naturligt betraktat det som en skyldighet
att ställa sig fullt lojal till de direktiv
som sålunda utfärdats från statsmakternas
och myndigheternas sida och därför
inte ansett det lämpligt att under de

senaste åren vidtaga någon ålgärd för
nämnvärd utvidgning av sin egen biltrafik.
Kvar står emellertid, att järnvägsstyrelsen
har sagt, att den inte har någonting
emot att närmare undersöka
möjligheterna för en sådan busslinjetrafik,
vilken ju enligt vad som föreslås i
norrlandskommitténs betänkande skulle
handhas av statens järnvägar.

Nu har det ju från privat håll framförts
en begäran — jag skall inte närmare
gå in på den nu — om att få öppna
en direkt snabbillinje mellan Luleå
och Sundsvall. Järnvägsstyrelsen har beretts
tillfälle att yttra sig över den framställningen,
och det är riktigt att järnvägsstyrelsen
avstyrker densamma, men
som ett viktigt komplement till detta avstyrkande
skall jag också be att få läsa
upp slutet av järnvägsstyrelsens skrivelse,
som inte stämmer riktigt med vad
lierr Velander sade i fråga om järnvägsstyrelsens
ovillighet att själv göra någonting.
Järnvägsstyrelsen har först sagt,
att den i princip inte anser det riktigt
tilltalande, att man, om man nu skall
anordna de olika stambillinjerna som
norrlandskommittén har föreslagit, låter
privatföretag ta de linjer som av allt att
döma ha förutsättningar att bli ganska
lönande som bilföretag, medan statens
järnvägar skall ta hand endast om tvärlinjerna,
som skola gå in i lappmarken
och som väl knappast något enskilt företag
är villigt att åtaga sig. Järnvägsstyrelsen
skriver, att den anser det ur
alla synpunkter rimligt, att statens järnvägar
får taga även de sträckor, som i
någon mån kunna bidraga att minska
statens kostnader, och inte bara taga de
sträckor som med säkerhet bliva förlustbringande.
Till slut säger styrelsen:
»Ett tillstånd för annat företag att anordna
långlinjetrafik med omnibus på
sätt här avses skulle vara ägnat att ytterligare
försvåra en rationell lösning av
kommunikationsförhållandena å den
norrländska kuststräckan och att föregripa
statsmakternas slutliga ställningstagande
till denna fråga. Därest det redan
nu, innan klarhet vunnits angående
frågorna om fortsatt järnvägsbyggande
eller inrättande av stambillinjer, skulle

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Ang. förbättring av

anses försvarligt att utöka busslinjetrafiken
utefter norrlandskusten med en
snabbtrafiklinje, synes det böra ankomma
på statens järnvägar att ombesörja
denna trafik, som då skulle kunna samordnas
med järnvägstrafiken på ett sätt,
som åstadkomme de största fördelarna
för trafikanterna.» Här föreligger det
alltså ett klart positivt uttalande av järnvägsstyrelsen,
att den, om det skulle bil
fråga om att utan avvaktande av resultatet
av den utredning, som statsutskottet
nu förordar, sätta i gång med ökad
snabbusstrafik här utefter kusten, anser
att statens järnvägar bör få i uppdrag att
handha denna trafik. Jag misstänker
emellertid att det blir ett svårt problem
att träffa avtal — vilken form sådana
avtal än skola ha — med de olika bussföretag
som finnas på linjen, men det är
ju en sak som får bli föremål för utredning.
Men jag protesterar i all vänlighet
emot att man söker göra gällande, att
statens järnvägar både vägrar att själv
göra någonting och motsätter sig att
andra göra något. Jag vill bara säga,
herr talman, att detta inte är en riktig
historieskrivning. Därför har jag inte
velat att uttalandet skulle få stå oemotsagt.
Annars hade jag inte tagit till orda
här i dag.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! För
några år sedan gjorde statsutskottet en
resa utefter den kuststräcka som det här
gäller, och åtminstone jag fick den uppfattningen,
att de flesta av statsutskottets
ledamöter voro mycket positivt inställda
till ett ordnande av kommunikationerna
för dessa områden. Denna inställning
visar sig ju också i det utlåtande
som här föreligger i dag, och vi
norrlänningar äro mycket tacksamma
härför, men det finns en del ting att påpeka
i det här sammanhanget också.

Just nu kanske vi mer än någonsin
tidigare ha fått klart för oss vad exporten
av massa, trävaror och malm betyder
för landet. Avsättningsmöjligheterna
för dessa produkter beröras ju i mycket
hög grad av det spörsmål som vi nu
diskutera.

kommunikationsförhållandena i Norrland.

Jag skall inte försöka analysera järnvägstyrelsens
inställning till dessa frågor.
Vår uppfattning är närmast den, att
järnvägsstyrelsen tydligen vill avvakta
och se, men vad vi äro mycket intresserade
av är hur länge detta avvaktande
kommer att pågå. Jag förstår mycket
väl järnvägsstyrelsen när den anser att
en privat billinje mellan Sundsvall och
Luleå skulle beta av fältet i förväg på
ett sätt som skulle göra det svårare för
järnvägsstyrelsen att senare antingen
bygga en järnväg eller inrätta en egen
busslinje. Vad angår linjen Sundsvall—
Luleå, är det utan tvivel nödvändigt att
få en dylik förbindelse. Men en billinje
kan under inga förhållanden vara den
mest idealiska lösningen för befolkningen
i dessa trakter. Alla förstå väl att man
inte annat än i absolut nödfall sätter sig
i en buss och skakar fram på vägarna i
tolv timmar.

Herr Velander satte nog fingret på en
om punkt, då han konstaterade, att järnvägsstyrelsen
inte vill framlägga ett eget
förslag till byggande av en järnväg, inte
vill upprätta en egen busslinje och inte
heller vill tillråda att ett privat bussföretag
får ta hand om trafiken. Resultatet
av en dylik inställning från järnvägsstyrelsens
sida blir ju ingenting annat
än att befolkningen där uppe måste finna
sig i ytterligare dröjsmål med kommunikationsfrågans
lösning. Vi hade
verkligen trott att vi inom rimlig tid
skulle kunna få tillfredsställande kommunikationer
inom detta kustområde.
Men när nu det ena året efter det andra
går utan att något blir åtgjort, börja vi
misströsta. Jag förstår mycket väl att det
allmänna ekonomiska läget tvingar järnvägsstyrelsen
till en viss återhållsamhet.
Men skulle den järnvägsstyrelse, som
fungerade t. ex. kring sekelskiftet, ha
haft samma inställning som vår nuvarande
järnvägsstyrelse, skulle Sverige säkerligen
i dag ha varit ett i fråga om kommunikationer
synnerligen efterblivet
land.

Från en del håll hör man också påstås,
att järnvägsbyggandets tid i vårt
land skulle vara förbi. Jag tror inte att
den uppfattningen är riktig. Vi norrlän -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. forbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland.

ningar skulle i varje fall bli mycket
tacksamma, om järnvägsstyrelsen redan
nu ville dra upp riktlinjerna för kommunikationernas
ordnande i Norrland.
Vi begära inte att järnvägsstyrelsen i
dag skall utlova, att den år 1950, 1954
eller 1955 skall förverkliga det ena eller
andra förslaget, ty det vore säkerligen
för mycket begärt. Järnvägsstyrelsen
bör emellertid enligt vår uppfattning redan
nu utarbeta preciserade förslag som
kunna ligga färdiga för att omedelbart
realiseras om det t. ex. kommer en ny
depressionstid med stor arbetslöshet.
Om järnvägsstyrelsen, som den nu tycks
vilja göra, uppskjuter utarbetandet av
dessa förslag till dess att arbetslösheten
är ett faktum, blir följden säkerligen att
man då inte kommer att hinna få fram
några detaljerade förslag till dessa kommunikationsfrågors
lösning förrän depressionstiden
är förbi och vårt land
på nytt är inne i en högkonjunktur, då
man åter säger att man på grund av det
allmänna läget, brist på arbetskraft
o. s. v. inte kan genomföra dessa förslag.
Vi norrlänningar frukta att det på
detta sätt skall uppstå en ständig saxning,
som leder till att våra kommunikationsfrågor
aldrig bli lösta.

Vi tro inte att det gagnar saken att
bär uppträda med stora ord och later.
Vi vilja bara rikta en vördsam hemställan
till järnvägsstyrelsen att redan nu
göra klart ett förslag till lösning av våra
kommunikationsproblem, även om man
inte i dag kan fastställa en viss tidpunkt
då förslaget skall förverkligas.

Det är helt enkelt nödvändigt att få
till stånd en förnuftig lösning av kommunikationsproblemen
i Norrland. Vi
kunna inte i längden ha det på samma
sätt som hittills, utan det måste bli en
ändring. Det är ju i första hand järnvägsstyrelsen
som sitter inne med erforderlig
sakkunskap på detta område,
och det ankommer därför på järnvägsstyrelsen
att utarbeta nödvändiga planer.
En verkstyrelse är väl inte bara till
för att fullgöra uppdrag, som den får
från regeringen och riksdagen, utan den
bör väl även i någon mån ta egna initiativ.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
förefaller mig som om man på vissa håll
hade svårt att dra gränsen mellan Ivungl.
Maj:t och järnvägsstyrelsen och således
göra klart för sig, vilka befogenheter som
järnvägsstyrelsen har.

Läget är ju det, att norrlandskommittén
har avgivit ett betänkande som, såvitt
jag vet, nu ligger hos Kungl. Maj:t
eller har utsänts på remiss till olika instanser
— jag har inte närmare kännedom
om hur det just nu ligger til! med
den saken. Järnvägsstyrelsen har för sin
del gjort vissa uttalanden och in i det
sista verkställt olika utredningar som
Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen
att göra, förmodligen väl för att Kungl.
Maj:t skall kunna ta ställning till norrlandskommitténs
vittomfattande förslag.
Jag kan inte förstå, att järnvägsstyrelsen
i denna situation skulle kunna handla
på egen hand eller ta vissa initiativ
utan att först veta, vad Kungl. Maj:t
vill. Det gäller ju här frågor av oerhört
stor betydelse även ur andra än rena
järn vägssynpunkter.

Järnvägsstyrelsen har, såvitt jag kan
begripa, ingen som helst skuld till den
långa väntan som man nu från norrlandshåll
påtalar att man fått finna sig
i. Vi beklaga säkerligen alla det dröjsmål
som uppkommit, men faktum är ju
att det i dagens läge finns en mängd
kommunikationsproblem och andra frågor
som vi snabbt skulle vilja ha lösta
här i landet men som vi inte kunna
lösa på grund av det nuvarande ekonomiska
läget.

Om Kungl. Maj :t när det gäller dessa
speciella norrlandsfrågor vill göra undantag
från den allmänna politiken,
måste järnvägsstyrelsen i varje fall först
få direktiv av regeringen innan järnvägsstyrelsen
kan åtgöra något i saken.
Om man tänker på hur statens järnvägars
anslagsäskanden ha behandlats vid
denna riksdag, måste var och en förstå,
att det är uteslutet att järnvägsstyrelsen
nu skulle kunna komma med några propåer
om mera betydande investeringar.
Statens järnvägar har ju fått vidkännas
kraftiga nedskärningar då det gällt ytterligare
medel till elektrifiering, banför -

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Ang. förbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland.

stärkning, nyanskaffning av materiel
o. s. v.

Vidare vill jag till herr Näsström säga,
att jag inte tror, att om man ser
t. ex. på kommunikationerna för övre
Norrland sådana de se ut i dag och huru
de utvecklats ända in i det sista, man
med fog kan göra gällande, att om den
järnvägsstyrelse, som vi hade kring sekelskiftet,
hade haft samma inställning
som nuvarande styrelse, skulle Sverige
nu ha varit ett i fråga om kommunikationer
synnerligen efterblivet land. Utvecklingen
bevisar nog raka motsatsen.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag förstår
att norrlänningarna äro intresserade
av att få sina kommunikationsproblem
lösta inom rimlig tid. Då vi från
statsutskottets sida uttalat oss så positivt,
som vi ha gjort i det föreliggande
utlåtandet, väntade jag faktiskt att det
inte skulle behöva bli någon längre debatt.
Herr Velander har emellertid här
dragit in även taxefrågan. Det är ett
problem som vi i statsutskottet inte ha
kunnat ta ställning till, utan det ankommer
på järnvägsstyrelsen att lösa
den frågan. Järnvägsstyrelsens representant
här har också redogjort för hur det
ligger till, och alla måste väl medge, att
även järnvägsstyrelsen kan ha att kämpa
med vissa svårigheter då det gäller
att realisera olika önskemål. Jag utgår
emellertid ifrån att allt vad som i nuvarande
läge kan göras för att lösa Norrlands
kommunikationsfrågor också kommer
att göras.

Herr Velander framhöll i sitt anförande
att det inte bara var ett enskilt
utan även ett allmänt intresse att kommunikationerna
i Norrland ordnades.
Jag försäkrar herr Velander att vi alla
äro intresserade av att få en hel del av
dessa norrlandsfrågor lösta ju förr dess
hellre. Norrlandskommittén har också
lagt fram ett flertal förslag. Vi hoppas
nu att vi till en början skola kunna realisera
åtminstone en del av dessa förslag,
och sedan får väl resten förverkligas
så snart det blir möjligt. Man bör
under alla omständigheter inte dröja

alltför länge med att uppfylla de önskemål
som statsutskottet uttalar sig om i
sitt utlåtande, ty vi måste alla göra vårt
bästa för att få dessa problem lösta. Jag
förutsätter att sedan frågan nu har diskuterats
i kammaren skall järnvägsstyrelsens
närvarande representant göra
sitt allra bästa för att söka påverka
järnvägsstyrelsen, så att det inte blir någon
eftersläpning på det hållet, utan att
de önskemål, som statsutskottet uttalar
i utlåtandet, måtte förverkligas inom det
närmaste året.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
avsåg i mitt förra anförande att belysa,
att de långväga transporterna på grund
av utvecklingen i taxehänseende belastas
väsentligt hårdare än man med tidigare
utgångspunkter för taxesättningen skuile
ha kommit fram till. Jag tror, att det är
riktigt och inte kan bestridas från något
håll. Jag menar också, att detta är ödesdigert,
ty det hämmar utvecklingen just
inom den del av landet, som vi här närmast
tala om. Om vi tänka exempelvis
på tillverkningen av papper och massa,
tror jag, att det finns produkter, som där
kunde framställas och som industrien
skulle vara mycket intresserad av att
framställa, men denna produktion kan
inte ske, därför att den är beroende av
eu kontinuerlig export och alltså av att
man kommer fram till isfria hamnar
året om. De nuvarande järnvägstaxorna
äro emellertid prohibitiva det går
inte. Det är klart att sådana exempel
måste framstå som ytterst oroande för
norrlänningarna.

Herr Lundqvist menade, att jag hade
gjort järnvägsstyrelsen orättvisa i ett par
hänseenden. Det gällde bland annat järnvägsstyrelsens
inställning till de ansökningar,
som förelågo från vissa företag
om anordnande av en stambillinje eller
busslinje utefter den norrländska kusten.
Järnvägsstyrelsen säger, att den för
sin del inte kan gå med på att fullfölja
vissa uppslag, därför att de inte äro
affärsekonomiskt betingade. Den säger

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Ang. förbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland.

sedan, att tiden inte ens är mogen för
ett principbeslut därom. Slutligen motsätter
den sig ansökningar, som ta sikte
på att i viss utsträckning lösa ett kommunikationsproblem
av betydelse ur norrländsk
synpunkt. Hur skall detta karakteriseras?
I mitt tidigare anförande sade
jag något om att det kanske sammanhänger
med att järnvägsstyrelsen inte
anser sig ha befogenheter att närmare
inlåta sig på en prövning av här aktuella
spörsmål, utan att Kungl. Maj :t
först hade anmodat järnvägsstyrelsen
därom. Men järnvägsstyrelsen hade väl
ändå kunnat antyda hur en lösning i
positiv riktning skulle kunna ernås. Nu
är det ju inte här fråga om någonting
alldeles nytt, ty de företag, som vilja
starta denna buss-billinje och på den
tillämpa en sådan taxesättning, som
norrlandskommittén tagit sikte på, äro
redan verksamma i trafik mellan de
olika städerna. I det läget tycker jag
dock, att det är än mera uppenbart att
deras projekt inte får avvisas. Det får
så mycket mindre avvisas som, efter vad
jag trott mig förstå, dessa företagare kunna
reflektera på även godstransporter
längs norrlandskusten, sedan garantier
föreligga för att man har vägar och broar
som kunna tåla en sådan trafik.

Sedan ansåg ju herr Lundqvist, att jag
var mycket orättvis, när det gällde järnvägsstyrelsens
yttrande angående frågan
om en järnväg mellan Örnsköldsvik och
Umeå. Det förstår jag inte. Järnvägsstyrelsen
säger först, att man inte kan lösa
frågan genom en stambillinje; en järnväg
måste vara att föredraga. Därefter sägs,
att ur företagsekonomisk synpunkt måste
järnvägsprojektet bestämt avstyrkas. Sedan
säger man: Vill det allmänna anvisa
medel till täckande av anläggningskostnaderna,
kan järnvägsstyrelsen i
princip gå med på förslaget. Men sedan
anför järnvägsstyrelsen, att tiden inte är
inne att fatta ens ett principbeslut därom.
Och slutligen — och det är ganska intressant
för oss norrlänningar — faller
järnvägsstyrelsen tillbaka på den pågående
utredningen angående näringslivets
lokalisering på ett ur allmän synpunkt
ändamålsenligt sätt. Genom den utred -

ningen säger sig järnvägsstyrelsen förvänta,
att klarhet skall vinnas, huruvida
det över huvud taget kan anses motiverat
att genom statliga åtgärder av avsedd
art och omfattning påverka näringslivets
utveckling och differentiering inom
här berörda områden. Med sådana uttalanden
från järnvägsstyrelsens sida som
utgångspunkt framstår det som uppenbart,
att inte något omdöme, som fällts
i förevarande sammanhang, kan vara
för hårt!

Herr STEN: Herr talman! Det är endast
ett uttalande av herr Lundqvist och
ett annat av herr Heiding, som jag skulle
vilja göra ett litet tillägg till.

Herr Lundqvist framhöll att Kungl.
Maj:ts beslut med anledning av norrlandskommitténs
förslag måste avvaktas,
innan järnvägsstyrelsen kunde visa någon
ytterligare aktivitet i denna fråga.
Jag förmodar att de från norrlandsbänkarna,
som yttrat sig här, inte ha något
emot att verkningarna av den riksdagens
opinionsyttring, som ligger i detta utskottsutlåtande,
komma att sträcka sig
jämväl till Kungl. Maj:ts kansli och att
alltså det föreliggande hindret för järnvägsstyrelsens
aktivitet måtte kunna undanröjas.

Herr Heiding tycktes vilja framhålla
det faktum, att det över huvud taget uppstått
en liten debatt i denna fråga, som
ett tecken på otacksamhet gent emot
statsutskottet. Jag vill då säga, att vi
tvärtom äro mycket tacksamma för statsutskottets
behjärtade medverkan för att
föra dessa frågor närmare sin lösning.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Här
skedde tydligen en viss sammanblandning
mellan olika begrepp i herr Velanders
anförande, då han talade om alternativet
järnväg eller bil mellan Örnsköldsvik
och Umeå. Det har ingenting
med stambillinjerna att göra, utan det
är fråga om lastbilstransporter å ena sidan
och järnvägstrafik å andra sidan.
Där har i varje fall järnvägsstyrelsen
klart givit sitt förord för järnvägsalter -

Lördagen den 14 maj 1949.

Nr 17.

Ang. förbättring av kommunikationsförhållandena i Norrland.

nativet. Jag trodde för min del, att detta
förord var någonting som norrlänningarna
kanske blivit förvånade över
men i varje fall vore mycket tacksamma
för. Men det hindrar inte att herr
Velander i samband med att han berörde
järnvägsstyrelsens ståndpunkt i denna
fråga avgav ett klandervotum även på
den punkten. Det var det som jag sade
att jag omöjligt kunde förstå.

Däremot kan jag mycket väl förstå,
att man som trafikant och bygderepresentant
hävdar de synpunkter som man
för fram här. Men jag tycker förstås
att det ändå måtte vara litet svårt att
ena dagen intaga en viss ståndpunkt i
de ekonomiska frågorna och den andra
dagen rösta utan reservation för en diametralt
motsatt ståndpunkt. Vi kunna
inte komma ifrån i alla fall att vi samtliga
i denna kammare ha varit med om
att säga ifrån att investeringar av denna
art få anstå. På den punkten har jag
inte sett någon reservation från de håll,
där man nu klandrar järnvägsstyrelsen
för att den inte, i strid mot de allmänna
direktiv som Kungl. Maj :t och riksdagen
utfärdat, satt i gång som om ingenting
förekommit av den art som jag
nyss talade om.

För mig är ställningen bär, herr talman,
naturligtvis litet ömtålig. Jag har
icke något som helst bemyndigande och
ingen befogenhet att göra något uttalande
på järnvägsstyrelsens vägnar. Därför
tycker jag inte, att det är riktigt trevligt
heller att man här, på det sätt som
min ärade vän herr Velander gör, vill
utnyttja denna debatt för en stor uppgörelse
med statsbaneledningen om alla
dessa utomordentligt viktiga problem.
■lag har här endast för min personliga
del reagerat mot vissa överdrifter och
felaktigheter, som jag tyckte inte borde
få stå oemotsagda. Men det kan inte tillkomma
mig eller ens vara lämpligt att
jag här söker ge en uttömmande redogörelse
för hur järnvägsstyrelsen ser på
dessa problem. Saken är altför allvarlig
för att behandlas så lättvindigt. Jag förstår
naturligtvis att man från norrbotten—västerbottensbänken
vill slå vakt
om sina egna intressen, men jag kan

4 Första kammarens protokoll Nr 17.

inte från min plats här och vill inte
heller ge sken av att prestera den utförliga
och fullständiga redogörelse för
dessa frågor, som skulle krävas för deras
bedömande.

Herr HEIDING: Herr talman! Herr

Sten måtte ha missuppfattat mitt uttalande
nyss. Jag har aldrig sagt att man
visade otacksamhet gent emot statsutskottet
genom att ta upp en debatt. Jag
sade att norrlänningarna fått tillfälle att
uttala sina önskemål här, när järnvägsstyrelsens
representant var närvarande
och således kan på sätt och vis föra frågan
framåt. Vad jag kanske uttalade ett
visst missnöje med var, att herr Velander
alltför mycket uppehöll sig vid taxefrågorna,
vilka jag ansåg borde prövas
på annat ställe än i riksdagen.

Herr VELANDER: Herr talman! Herr
Lundqvist vill göra gällande, att jag här
eftersträvat en stor uppgörelse med järnvägsstyrelsen.
Men det påståendet är nog
inte riktigt. Jag har blott på vissa punkter
refererat ett yttrande, som järnvägsstyrelsen
nyligen avgivit. Jag tror, att
det blir mycket svårt för herr Lundqvist
att visa, att jag därvidlag skjutit
över målet.

Sedan menade herr Lundqvist, att vi,
som i det här fallet befinna oss på samma
linje som statsutskottet, äro en smula
lättsinniga, därför att vi, som ju annars
hålla på sparsamhetskravet, nu äro
beredda att gå in för kostnadskrävande
åtgärder. Jag har uppfattat saken så, att
statsutskottets föreliggande utlåtande tar
uteslutande sikte på en utredning om hur
de i utlåtandet berörda problemen skola
kunna lösas. Det säges inte i statsutskottets
utlåtande, att det skall bli den eller
den stambillinjen eller det eller det
järnvägsföretaget, utan blott att de och
de uppslagen skola sorgfälligt övervägas.
Tills en klarläggande utredning föreligger,
är jag, herr Lundqvist, fullkomligt
obunden, fastän jag själv i norrlandskommittén
varit med om att överväga
dessa uppslag och funnit dem vär -

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

Interpellation ang. reservbarnmorskornas pensionsfråga.

da att ytterligare utredas och belysas,
men jag räknar med att de åtgärder,
som man slutligen kan komma att förorda,
skola utgöra ett led i en utveckling
av betydelse för Norrland med
verkningar samhällsekonomiskt och i
andra hänseenden.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
vill bara understryka, att jag helt ansluter
mig till vad statsutskottet här har
föreslagit. Vad jag vänder mig mot är
de uttalanden som herr Velander gjorde
och som gingo långt utöver vad statsutskottet
skrivit. Herr Velander beklagade
sig ju över uppskovet o. s. v. Statsutskottet
förordar mycket riktigt, att vissa
utredningar skola göras och vissa planer
utarbetas, men utskottet tar avstånd
från herrar motionärers krav att dessa
planer skola framläggas redan för instundande
höstriksdag eller senast vid
1950 års riksdag. Statsutskottet vill endast
ha en plan uppgjord över stambillinjer.

Jag önskar således, herr talman, än en
gång klargöra, att jag ingenting har att
invända mot vad statsutskottet föreslår,
men att jag måst vända mig mot vissa
uttalanden av herr Velander som gå
längre än utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Det var
en passus i herr Lundqvists förra anförande
som jag fann litet egendomlig.

Herr Lundqvist yttrade — i varje fall
var det hans tankegång — att vi norrlänningar
ena dagen komma med krav,
vilkas förverkligande skulle kosta mycket
pengar, och andra dagen ansluta oss
till den allmänna politiken med investeringsstopp.
Det är val, herr Lundqvist,
inte en fullt riktig beskrivning av vår
hållning. Vi ha ju inte begärt några omedelbara
utgifter för att lösa Norrlands
kommunikationsproblem. Det enda vi ha
begärt är att planer och förslag skola
utarbetas redan nu, så att de ligga fullt
färdiga för att omedelbart kunna förverkligas
den dag då det ekonomiska
läget i landet förbättrats så pass att vi
kunna realisera dessa förslag.

Inom parentes vill jag för övrigt erinra
om att möjligheterna att förbättra
vårt ekonomiska läge i någon mån också
sammanhänga med lösandet av Norrlands
kommunikationsproblem.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 145, i anledning av väckt motion
angående Norrbottens försörjningsproblem;
och

nr 146, i anledning av väckt motion
angående utredning om byggande av väg
från Sädvaluspen till Graddis.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets memorial nr 147,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om vissa anslag under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
godkändes de i detta memorial föreslagna
voteringspropositionerna.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 235, till Konungen angående upphävande
av bestämmelserna om slaktgodemän.

Interpellation ang. reservbarnmorskornas
pensionsfråga.

Ordet lämnades på begäran till herr
NILSSON, BROR, som anförde: Herr talman!
I en motion i andra kammaren nr
312 år 1948 föreslogs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om skyndsam utredning av de s. k. reservbarnmorskornas
pensionsfråga.

I motionen erinrades om att före 1938
voro de vid förfall för distriktsbarnmorskorna
tjänstgörande reservbarnmorskorna
i pensionshänseende sämre ställda
än distriktsbarnmorskorna. Medan
distriktsbarnmorskorna ägde obligato -

Lördagen den 14 mai 1949.

Nr 17.

Interpellation ang. reservbarnmorskornas pensionsfråga.

risk pensionsrätt enligt reglementet för
statens pensionsanstalt, hade reservbarnmorskorna
pensionsrätt först efter särskild
tjänstereglering. Sådan reglering
hade i allmänhet icke verkställts av
landsting, varför f. d. reservbarnmorskor
icke fått tillgodoräkna sig sådan tjänstgöring
för pension. Det sammanlagda antalet
av sålunda berörda f. d. reservbarnmorskor
uppskattades till omkring 100.
Med anledning av ifrågavarande motion
anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning beträffande möjligheten
att ernå förbättrade pensionsvillkor för
f. d. reservbarnmorskor samt för riksdagen
framlägga det förslag vartill utredningen
måtte föranleda.

I ärendet synes emellertid därefter intet
hava blivit åtgjort. I det av 1944 års
pensionsutredning den 30 oktober 1948
avgivna betänkandet med förslag angående
pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke statliga befattningshavare
omnämnes icke reservbarnmorskornas
pensionsfråga. Ej heller har
Kungl. Maj :ts proposition nr 200 till
årets riksdag med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt
av vissa icke statliga befattningshavare
berört denna fråga.

Då de otillfredsställande pensionsförhållandena
för f. d. reservbarnmorskor
alltjämt äro rådande och det synes synnerligen
behjärtansvärt att förbättring
härutinnan snarast kommer till stånd
får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
fråga:

Avser herr statsrådet att vidtaga några
åtgärder för att skyndsamt bringa de
f. d. reservbarnmorskornas pensionsfråga
till en definitiv lösning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa be -

stämmelser i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. in.
ävensom i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1949/
50 till moderskapspenning;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1949/50 till civilförsvaret;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1949/50
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 141, i anledning av väckta motioner
om restitution av krigskonjunkturskatt
till Loss- och lastningsföreningen
Hamnarbete u. p. a. i Sundsvall;

nr 142, i anledning av väckta motioner
angående anslag för upplysningsverksamhet
rörande reumatiska sjukdomar; nr

148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 149, i anledning av kamrarnas återremiss
av den under punkten 1 :o) i
statsutskottets utlåtande nr 48 behandlade
frågan angående anslag till nybyggnad
för statens rättskemiska och farmaeevtiska
laboratorier jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare
m. m., i vad propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1949/50;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilliiggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

153, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till teckning

Nr 17.

Lördagen den 14 maj 1949.

av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
statlig affärsbank m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 72, såvitt propositionen
avser förlängning av giltighetstiden för
förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt, samt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall förordna
om restitution av pappersskatt, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 40, i anledning av väckta motioner
angående skatt på s. k. kolorerad veckopress; nr

41, i anledning av väckta motioner
angående sänkning i vissa fall av nöjesskatten
för biografföreställningar, m. in.;
samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtanden och memorial: nr

33, i anledning av fullmäktiges i
riksbankens förslag till vissa ändringar
i lagen den 30 juni 1934 för Sveriges
riksbank och i bankoreglementet m. in.;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till vissa ändringar
av reglementet för riksgäldskontoret; nr

35, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning i fråga
om arvoden till styrelsens suppleanter;

nr 37, med förslag till ändrad lydelse
av § 10 instruktionen för riksdagens revisorer
av stats-, banko- och riksgäldsverken; nr

38, angående regleringen för budgetåret
1949/50 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.;

nr 40, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning i fråga om
viss ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
för riksdagens verk,
m. m.; samt

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, jämte en i ämnet
väckt motion;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen, dels ock en i
ämnet väckt motion;

nr 34, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till föräldrabalk,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 35, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, dels ock i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30 juni
1947 (nr 303), dels ock i ämnet väckta
motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, såvitt angår jordbruksärenden; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50;

Tisdagen den 17 mai 1949.

Nr 17.

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående medgivande alt
vidtaga de åtgärder, som erfordras för
Sveriges anslutning till Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO);

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående anslag till stationerande
av bevakningsfartyg för sillfisket vid Island; nr

41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrade grunder
för bekämpandet av hönstyfus m. m.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; samt

nr 43, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för tryggande av vissa
jordägares rätt till fiske;

första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12, i anledning av
väckt motion om skyndsam utredning
rörande åtgärder till skydd för barn och
ungdom mot sexualförbrytare; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion om översyn av kristidsförvaltningen
främst ur rättssäkerhetens
synpunkt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.48 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 17 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utarbetande och
tryckning av register över kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren 1920—•
1948; och

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, såvitt angår trettonde
huvudtiteln.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den
30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtids -

tillägg åt vissa ersättningstagare enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.; samt

nr 247, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg anhåller
jag vördsamt om ledighet från
riksdagsgöromålen t. o. m. den 31 maj
1949.

Stockholm, Södersjukhuset, den 16 maj
1949.

Gustav Möller.

Nr 17.

Tisdagen den 17 maj 1949.

Interpellation ang. länsbostadsnämndernas

Härmed intygas, att statsrådet Gustav
Möller, på grund av blodbrist och allergisk
diates, är arbetsoförmögen t. o. m.
den 31 maj 1949.

Stockholm den 16 maj 1949.

N. G. Nordenson,
leg. läkare.

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bilagda läkarintyg
får jag vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 16
maj—21 maj 1949.

Jönköping den 16 maj 1949.

Olof Löthner.

Lagman Olof Löthner, som tidigare av
mig vårdats för knäskada, har nu enligt
röntgenundersökning i dag symtom på
komplikation av denna skada. Han lider
av deformeringar i ledbrosken samt
s. k. fläckig kalkatrofi i knäskålen. Han
behandlas här med röntgen och är på
grund därav förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet tiden 16 maj—21 maj
1949.

Centrallasarettets kirurgiska avd., Jönköping,
den 16 maj 1949.

E. Hasselström.

Lasarettsläkare.

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
138—142 och 148—154, bevillningsutskottets
betänkanden nr 38—41 och 43,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 33—35 och 37—41, första lagutskottets
utlåtanden nr 33—35, andra lagutskottets
utlåtande nr 28, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 13, 35—39 och 41—
43, första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 12 samt kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.

Interpellation ang. länsbostadsnämndernas
handläggning av låneärenden m. m.

Herr LUNDGREN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Bland

handläggning av låneärenden m. m.

länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter
ingår att handlägga ärenden rörande viss
lån- och bidragsgivning. Sålunda ha
nämnderna betrotts med ansvaret alt
fördela de summor, som av allmänna
medel anslås för lån och bidrag till byggande
och förbättring av egna hem. Detta
ansvar, som sålunda rent formellt åvilar
länsbostadsnämnderna, kan emellertid
sägas i väsentlig grad ankomma på
de kommunala förmedlingsorganen,
kommunalnämnden eller drätselkammaren.
Till dessa skola nämligen i ett stort
antal fall låne- eller bidragsansökningar
ingivas, varvid förmedlingsorganen skola
granska och bestyrka de uppgifter om
sökandens ekonomiska förhållanden,
som lämnats i ansökningen. I vissa fall
skola även förmedlingsorganen lämna
uppgifter rörande taxeringar.

Från Västerbottens län kunna exempel
anföras, som visa att dessa frågor
handhafts på ett sätt som ådagalägger
en förvånande brist på ansvarskänsla.
Sålunda ha i många fall ärenden handlagts
på ett slentrianmässigt sätt hos
länsbostadsnämnden. Avgörandena ha
grundats allenast på de uppgifter som
delgivits nämndens ledamöter genom
färdigställda föredragningslistor. Någon
kontroll genom nämndens tjänstemän av
dessa uppgifter bär i allmänhet icke förekommit.
De av förmedlingsorganen
lämnade uppgifterna hade godtagits.
Dessa uppgifter ha emellertid icke alltid
varit vederhäftiga. Så har t. ex. från en
kommunalnämnd meddelats, att det vore
alltför tidsödande och arbetsamt att göra
utdrag ur taxeringslängderna, varför
man ifyllt frågeformuläret med siffror
som man tyckte skulle passa. För ledamöterna
i länsbostadsnämnden finnes i
praktiken ingen möjlighet annat än i enstaka
undantagsfall att bedöma de på
föredragningslistan angivna uppgifterna.

Vid den undersökning, som gjordes i
detta fall, visade det sig att de uppgifter
som sökandena lämnat i nästan samtliga
fall voro oriktiga. Ansökningarna
återremitterades med allvarlig erinran
till förmedlingsorganet. Vid den förnyade
prövningen visade det sig att länsbostadsnämnden
i många fall väsentligt

Tisdagen den 17 maj 1949.

Nr 17.

Interpellation ang. länsbostadsnämndernas handläggning av låneärenden m. m.

fick ändra sin tidigare intagna ståndpunkt.
Den senare prövningen ledde till
en besparing på 14,8 % i förhållande till
den första.

De sålunda blottade missförhållandena
få icke tagas till stöd för något allmänt
omdöme om de bostadspolitiska
organens sätt att handlägga olika ärenden.
Men man måste dock ha uppmärksamheten
riktad på dem. Det inträffade
kan ge anledning att fråga om den nuvarande
ordningen är den lämpligaste
eller om icke vissa av uppgifterna borde
överföras på andra organ, vilka äga faktiska
förutsättningar för en noggrann
saklig prövning av varje förekommande
ärende.

Med åberopande av det anförda får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för

socialdepartementet rikta följande frågor: 1)

Har herr statsrådet uppmärksammat
förekomsten av missförhållanden av
den art som här påtalats?

2) Vilka åtgärder anser statsrådet
kunna vidtagas för att trygga önskvärd
saklighet vid prövningen av ärenden
varom bär är fråga?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.09 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.