Fredagen den 13 april (Riksdagens protokoll 1956:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

13—18 april

Debatter m. m.

Fredagen den 13 april

Svar på frågor av: Sid.

herr Löfroth ang. avskrivningsreglerna för det statliga LKAB .... 5

herr Widén ang. uppmjukning av bestämmelserna om skyldighet
för vissa motorfordon att vara utrustade med färdskrivare .... 6

Svar på interpellation av herr Cassel ang. verksamheten vid Rox tunaanstalten.

.......................................... 8

Bidrag till företagareföreningar m. m.......................... 28

Säkerhetsanstalter för sjöfarten.............................. 32

Statliga farledsarbeten...................................... 34

Byggande av fiskehamnar................................... 35

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet....................... 38

Säkerhetsanstalter för sjöfarten............................... 40

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten................... 41

Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.................... 45

Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler................ 46

Förrådsbyggnader för civilförsvaret........................... 48

Bankaktiebolags kassareserv................................. 50

Placeringen av prästlönefondsmedel........................... 53

Interpellationer av:

herr Larsson i Luttra ang. åtgärder med anledning av den senaste
tidens erfarenheter i fråga om sambandet mellan lungkräfta och

rökning.............................................. 54

herr Hansson i önnarp ang. utnyttjande av landsbygdens busslinjer
för skapande av goda postförbindelser.................. 54

fru Renström-Ingenäs ang. åtgärder för att lätta bördan för dem,
som insjuknat i multipelskleros och deras anhöriga, m. m...... 55

1—Andra kammarens protokoll 1956. Nr

Nr 14

Innehåll

Tisdagen den 17 april

Sid.

Svar på interpellation av herr Ståhl ang. säkerhetsbestämmelserna för

stridsövningar inom flygvapnet............................. 57

Interpellationer av:

herr Larsson i Stockholm ang. arkivarbete som social hjälpform

m. m................................................ 63

herr Rimmerfors ang. tobaksbrukets hälsorisker............... 64

Onsdagen den 18 april

Invalidpension åt G. A. Thingvall............................ 69

Ang. pension åt f. d. biskopen D. Helander..................... 76

Ang. pension åt trädgårdsförmannen vid Linnéträdgården i Uppsala

R. Ekbom ............................................. 77

Utvidgning av rätten för s. k. familjebolag att erhålla avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse m. m........................... 77

Rätt för skattskyldig att utnyttja vissa avdrag i annan kommun än

hemortskommunen...................................... 81

Överförande till Aktiebolaget Statens skogsindustrier av fabriksanläggningen
i Ulriksfors.................................... 84

Upptagande av förhandlingar med Svenska cellulosaaktiebolaget i

anledning av vissa planerade driftsnedläggelser, m. m........... 87

Tillverkning av tidningspapper i AB Statens skogsindustriers regi ... 89

Startande av industriproduktion i Alby........................ 90

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m......................................... 91

Interpellation av herr Persson i Appuna ang. trafiken å järnvägslinjerna
Vadstena—Ödeshög och Skänninge—Bränninge......... 106

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 13 april

Statsutskottets utlåtande nr 61, ang. anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet
....................................... 8

— nr 10, ang. utgifter under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
.................................................. 28

— nr 64, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m. för

handelsdepartementet................................... 40

— nr 65, ang. stat för försvarets fastighetsfond................. 46

— nr 66, ang. anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet ... 46

— nr 67, ang. anslag å kapitalbudgeten för inrikesdepartementet... 48

Innehåll

Nr 14

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 13, om ändrad lydelse av lagen angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av

samma lag, m. m........................................ 50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. placeringen av prästlönefondsmedel.
................................................ 53

— nr 12, om ändring av 14 § folkbokföringsförordningen.......... 53

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. omorganisation av statens lant brukskemiska

kontrollanstalt m. m.......................... 53

— nr 15, rörande anslag till Fiskerilånefonden.................. 53

Onsdagen den 18 april

Statsutskottets utlåtande nr 69, ang. rätt för lärare vid statsunderstödda
utlandssvenska skolor att tillgodoräkna tjänstgöring..... 69

— nr 70, om invalidpension åt G. A. Thingvall................. 69

— nr 71, om pension eller understöd åt vissa personer........... 70

— nr 72, ang. återbäring av skattebelopp m. m................. 77

— nr 73, ang. försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.
................................................ 77

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, om utvidgning av familjebolags
avdrag för pensionsstiftelse, m. m....................... 77

— nr 24, rörande avdragsrätten för periodiskt understöd, m. m. . . . 81

— nr 25, om rätt till allmänna avdrag och ortsavdrag i annan kommun
än hemortskommunen............................... 81

Bankoutskottets utlåtande nr 15, om överförande till Aktiebolaget Statens
skogsindustrier av fabriksanläggningen i Ulriksfors......... 84

— nr 16, om förhandlingar med Svenska cellulosaaktiebolaget i anledning
av vissa planerade driftsnedläggelser m.m............ 87

— nr 17, om tillverkning av tidningspapper i Aktiebolaget Statens

skogsindustriers regi.................................... 89

— nr 18, om startande av industriproduktion i Alby............. 90

Första lagutskottets utlåtande nr 17, om förbud för maka att utan

andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar för gäld....... 91

— nr 18, om en översyn av förordningen angående förlagsinteckning 91
Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, om anslag till odlings- och bygg nadshjälp

åt innehavare av vissa kronolägenheter m.m.......... 91

■—- nr 17, rörande vissa anslag till stipendier m. m............... 100

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Fredagen den 13 april

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
april.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Nyberg, som vid kammarens sammanträde
den 20 nästlidna mars beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen till och
med den 13 april, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. avskrivningsreglerna
för det statliga LKAB

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Löfroth har frågat
mig, om jag är i tillfälle att meddela
vilka avskrivningsregler som jag har
för avsikt att föreslå beträffande det
statliga LKAB.

Med anledning härav får jag meddela
följande. Frågan om LKAB:s framtida
ställning är för närvarande föremål för
beredning inom Kungl. Maj :ts kansli.
Proposition i ämnet kommer att föreläggas
riksdagen i slutet av april. Under
sådana förhållanden är jag icke beredd
att i dag göra något uttalande i
den av herr Löfroth berörda frågan.

Härpå anförde

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret.

Att frågor, som hör intimt samman
med LKAB:s framtida ställning och

verksamhet, i högsta grad intresserar
Norrbotten och särskilt då malmfältskommunerna
kan knappast förvåna någon.
För Norrbotten har en lösning av
frågan på det ena eller andra sättet en
enorm ekonomisk betydelse, särskilt
med hänsyn till den dominerande plats
som LKAB intar som skattekälla. Detta
belyses bäst om jag framhåller, att för
Kiruna stads vidkommande enbart
LKAB i år svarar för 80 procent av hela
kommunalskatten, i Gällivare socken för
60 procent av kommunalskatten och i
hela länet för 30 procent av landstingets
skatteintäkter.

En fullt berättigad oro har därför
uppstått, hur det kommer att bli under
de första övergångsåren med det nya
LKAB. Skall bolaget genom väntade likviditetssvårigheter,
som kommer att
uppstå vid övertagandet och under de
närmast följande verksamhetsåren,
tvingas att på alla sätt, genom stora avskrivningar
och genom avsättningar till
olika fonder, skaffa sig ett rörelsekapital
samtidigt som ett så lågt beskattningsbart
belopp uppkommer, att bolaget
kommer ifrån de höga skatteutgifter
som det nuvarande LKAB fått vidkännas?
Sker så, kommer detta givetvis
att kraftigt inverka på skatteintäkterna
för berörda kommuner, och för att
mota Olle i grind tar dessa kommuner
sannolikt redan i höst och nästa år tillfället
i akt att medan det ännu finns
något att beskatta ta ut skatt i förskott
genom att höja uttaxeringen för nästa
och påföljande år.

Då organisationskommitténs betänkande
icke har utsänts på remiss — vilket
också har väckt förvåning där uppe
i Norrbotten — drog malmkommunsintressenterna
i Norrbotten den enda

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Svar på fråga ang. uppmjukning av bestämmelserna om skyldighet för vissa motorfordon
att vara utrustade med färdskrivare

länkbara slutsatsen, att kommitténs förslag
knappast heller skulle bli föremål
för riksdagens behandling. Därför noteras
med tacksamhet uppgiften i finansministerns
korta svar på min enkla fråga
om LKAB:s framtida ställning, att frågan
för närvarande är föremål för bearbetning
i Kungl. Maj :ts kansli och att
proposition i ärendet väntas i slutet av
denna månad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. uppmjukning av bestämmelserna
om skyldighet för vissa
motorfordon att vara utrustade med
färdskrivare

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Widén har frågat
mig, om jag vill medverka till att bestämmelserna
om skyldighet att å vissa
motorfordon föra färdskrivare till en
viss grad uppmjukas beträffande lastbilar
som är insatta i lokaltrafik, t. ex.
bilar för timmer-, mjölk- och slaktdjurstransport.

Till svar härpå får jag anföra följande.

1953 års trafiksäkerhetsutredning föreslog
i sitt år 1954 framlagda betänkande,
att större lastbilar och bussar
skulle obligatoriskt utrustas med självregistrerande
hastighetsmätare, s. k.
färdskrivare. I den på grundval av utredningens
förslag framlagda propositionen
om ändringar i vägtrafikförordningen
anförde jag bl. a., att det ur
trafiksäkerhetssynpunkt måste sägas vara
av största betydelse, att polismyndigheten
fick möjlighet till en mera effektiv
kontroll av de tyngsta fordonens
färdhastighet. Likaledes framhöll jag,
att färdskrivarna möjliggjorde förbättrad
kontroll av förarnas körtid, varigenom
trafikfarliga överträdelser av

bestämmelserna om arbetstidens begränsning
kunde förhindras. Jag ansåg
emellertid, att bestämmelserna om färdskrivare
inte kunde göras helt undantagslösa,
och förordade att undantag
bereddes för bussar i lokalt begränsad
linjetrafik, enär färdskrivarens uppteckning
här var av mindre värde och överträdelser
av föreskrifterna om körhastighet
och arbetstid i sådan trafik var
mindre vanliga än eljest.

De av mig framförda synpunkterna
godkändes av riksdagen, och i vägtrafikförordningen
intogs bestämmelse, att
bussar för mer än 30 passagerare och
lastbilar, med över 7 tons totalvikt skall
vara utrustade med färdskrivare om
Kungl. Maj:t så förordnar. Förordnande
har hittills endast utfärdats i fråga
om de allra tyngsta lastbilarna, nämligen
sådana som lastar mer än 6 ton
eller, i kombination med släpvagn, mer
än 10 ton.

Några undantag från skyldigheten att
föra färdskrivare på dessa de tyngsta
lastbilarna finner jag icke lämpliga.
Hastighetsöverträdelser kan förekomma
också vid körning med timmer- och
mjölkbilar. Ett stort antal av dessa, huvudsakligen
i lokaltrafik nyttjade bilar
är dessutom försedda med släpvagn
och får därför inte framföras med högre
hastighet än 50 km i timmen, vilket
ökar risken för överträdelser. Ofta används
också dessa bilar i blandad lokaltrafik
och mera sträckkörningsbetonad
trafik. Vidare förekommer även i lokal
trafik överträdelser av arbetstidsbestämmelserna.
De av herr Widén omtalade
bilarna kan inte jämställas med bussar
i lokalt begränsad linjetrafik. För det
senare slaget av trafik finns nämligen
av trafikmyndighet fastställd turlista,
som upprättas på sådant sätt, att lagstadgad
maximihastighet inte skall behöva
överskridas.

Jag anser mig härmed ha besvarat
frågan.

Härefter anförde

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Svar på fråga ang. uppmjukning av bestämmelserna om skyldighet för vissa motorfordon
att vara utrustade med färdskrivare

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Jag
skulle här vilja understryka, att jag inte
har någon avvikande uppfattning angående
den principiella betydelsen av
att det införes färdskrivare för den trafik
det här gäller. Det är efter kontakt
med en tjänsteman på länsstyrelsen,
som jag har ställt denna fråga. Han ansåg,
att det fanns skäl för vissa undantag
från de gällande bestämmelserna,
och han framförde vissa synpunkter angående
de kategorier han åsyftade.

Jag har kommit i kontakt med detta
spörsmål på ett speciellt område, och
det gäller mjölkbilar. Vid vårt mejeri
har vi bilar, som står på gränsen till
denna viktklass. De lastar 5 ton och
har en sammanlagd vikt av 9 ton. Vissa
tider på året, under de perioder då det
är gott om mjölk, krävs släpvagn till
bilarna. I och med att man har släpvagn
till en sådan bil under två eller
tre månaders tid krävs alltså färdskrivare.
Det är sådana fall i praktiken, som
gjort att jag har ställt mig den frågan
om det inte vore rimligt, att det funnes
vissa möjligheter till uppmjukning av
dessa bestämmelser.

Nu kan man säga att kostnaden för
att anbringa färdskrivare inte är så
stor; den rör sig om cirka 500 kronor.
Men från verkstadshåll har jag hört sägas
att servicen kräver en hel del. När
vi dessutom för närvarande har så pass
hårt belastade bilverkstäder, kan man
fråga sig om det inte vore rimligt med
vissa lättnader.

Det är dessa synpunkter som är avgörande
för min inställning i sammanhanget.
Jag skulle här vilja vädja till
statsrådet att överväga, om inte i vissa
undantagsfall uppmjukningar kunde göras.
Länsstyrelserna känner ju rätt väl
hur det ligger till i de speciella fallen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 159, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr
337) om kommunalstyrelse i Stockholm,
och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 164, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 21 september 1915 (nr 362) om
behörighet att utöva läkarkonsten.

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om vissa ändringar
i gällande tjänste- och personalförteckningar
i riksbanken.

§ 7

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 731,
av herr Pettersson i Dahl,

till jordbruksutskottet motionen nr
732, av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
till behandling av lagutskott motionen
nr 733, av herr Sjölin m. fl., samt

till statsutskottet motionen nr 734, av
herr Svensson i Göteborg m. fl.

§ 8

Föredrogs den av herr Christenson i
Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående en redogörelse för de
uppgifter, som från dansk sida lämnats
i målet rörande Jane Horneys död.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Roxtunaanstalten m. m.

§ 9

Föredrogs den av herr Onsjö vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i anledning av vissa
olägenheter beträffande skolskjutsarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Andersson i
Björkäng vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
bristen på veterinärer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet;
tillika svar på
interpellation ang. Roxtunaanstalten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
61, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Zetterberg hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Cassels interpellation
angående verksamheten vid Roxtunaanstalten.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Roxtunaanstalten m. m.

Sedan punkten föredragits, lämnades
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som nu uppläste
ett före sammanträdet i stencilerad
form inom kammaren utdelat svar å herr
Cassels interpellation.

Svaret var av följande lydelse:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Cassel frågat mig, om jag vill ge
kammaren en ingående och omfattande
redogörelse för de förhållanden av administrativ,
personell eller annan art,
som enligt min mening bildar bakgrunden
till den kris, som Roxtuna-anstalten
nu genomlever, och om jag vill ge kammaren
en redogörelse för de åtgärder,
som jag planerar i syfte att snabbast
möjligt få verksamheten vid Roxtuna
in i en lugn och naturlig utveckling.

Dessa frågor av herr Cassel har ett
visst samband med det ärende rörande
anslag till vissa byggnadsarbeten för
fångvården som kammaren nu behandlar.
Därför har jag ansett det lämpligt
att i detta sammanhang taga upp herr
Cassels interpellation. Till svar på denna
vill jag anföra följande.

Herr Cassel påstår i sin interpellation,
att Roxtunas situation i dag skulle
präglas av en förtroendekris och att denna
kris kan komma att förstöra mycket
av tilliten till de nya behandlingsformer,
som där skulle praktiseras. Jag vill då
bestäms säga ifrån, att detta påstående
är oriktigt. Anstaltens chef, som är psykiater
och som självfallet är den som
bäst kan säga vilken erfarenhet man har
vunnit under den tid anstalten varit i
verksamhet, har klart och tydligt vid
flera tillfällen, bland annat i radio,
framhållit att anstalten bygger på riktiga
principer och att där redan har nåtts
goda behandlingsresultat i åtskilliga fall.
Samma uppfattning har uttalats av anstaltens
psykolog, som under en del av
det gångna året, då anstaltschefen varit
sjukledig, har vikarierat såsom chef för
anstalten.

Det är självklart att anstalt av helt
ny typ, med nybyggda hus och ny per -

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

sonal måste ha tid på sig att bygga npp
sin verksamhet. Vad som nu har förekommit
är att anstaltsledningen funnit
vissa byggnadstekniska brister vidlåda
anstalten. Dessa gäller konstruktionen
av vissa fönster och dörrar i anstaltsbyggnaderna
och vissa detaljer i personalbostäderna,
och det är fråga om brister
som utan större svårighet kan avhjälpas.
Dessa påpekanden framkallade
en livlig pressdiskussion, där åtskilliga
mer eller mindre oriktiga uppgifter om
anstalten framfördes. Även rent oförsvarliga
uppgifter förekom i vissa pressalster.
Sålunda lämnade ett par tidningar
upprörande osanna uppgifter om de
intagna pojkarna. Dessa påståenden kunde
ha fått mycket olyckliga konsekvenser,
om de inte, såsom nu skedde, omedelbart
rättats genom ett snabbt och
kraftfullt ingripande av anstaltschefen.

Beträffande de byggnadstekniska brister
som konstaterats har en undersökning
klarlagt, att man på flera håll i
pressen uppenbarligen gjort alltför stor
sak av dessa förhållandevis ringa begynnelsesvårigheter.
Beträffande fönstren
på anstaltsbyggnaderna kan jag i
huvudsak hänvisa till det svar på en
enkel fråga, som jag lämnade i denna
kammare den 9 november 1955. Det tekniska
problemet var att utforma fönstren
så, att de på en gång skapade tillräcklig
säkerhet mot rymningar och ej alltför
mycket gav denna ungdomsanstalt en
fängelsekaraktär. Kritiken mot de fönster
som nu finns på anstalten har lett
till en nykonstruktion på initiativ av
byggnadsstyrelsen. Vissa fönster på anstalten
skall bytas till den nya typen.

Det har vidare gjorts gällande, att personalbostäderna
skulle vara i skilda
hänseenden bristfälliga. Det bör då påpekas,
att man i diskussionen har rört
samman två olika förhållanden. Det ena
är att vissa bristfälligheter, såsom
sprickbildningar och dylikt, har visat
sig i de nybyggda husen, och att t. ex.
uppvärmningen av chefsbostäderna icke
fungerat fullt tillfredsställande under

Roxtunaanstalten m. m.

den gångna vintern. Dessa mindre felaktigheter
håller på att avhjälpas genom
leverantörens och byggnadsstyrelsens
försorg.

En annan sak är att personalen beklagat
sig över bostäderna, därför att
de ansett sig inte få valuta för den hyra
som fastställts av fångvårdsstyrelsen. De
har "anfört, att standarden på bostäderna
borde höjas genom parkettgolv, träfiberplattor
m. in., för den händelse en
så hög hyra skall utgå. Enligt vad jag
har inhämtat pågår inom fångvårdsstyrelsen
en översyn av hyresberäkningarna.
Såsom kammarens ledamöter väl vet
finns det en särskild myndighet inrättad
för att ta ställning till hyresfrågor,
då det gäller tjänstebostäder, nämligen
statens bostadsnämnd. Det föreligger
alltså inte någon anledning för mig att
här redovisa någon uppfattning om dessa
hyresfrågor. Om personalen är missnöjd
med hyran för tjänstebostad, skall
ärendet hänskjutas till bostadsnämnden,
som har att besluta i saken.

Antalet personalbostäder har visat sig
vara otillräckligt. Detta beror på de
nedprutningar i det ursprungliga förslaget,
som genomfördes enligt riksdagens
begäran. För att tillgodose det nu konstaterade
behovet har statsutskottet, såsom
framgår av det utlåtande som kammaren
nu har till behandling, tillstyrkt
regeringens förslag att bygga ytterligare
åtta tvårumslägenheter vid anstalten.
Omfattningen av den sålunda begärda
förstärkningen av bostadsbeståndet har
bestämts efter samråd med anstaltsledningen.
Man har därför anledning att
räkna med att härefter bostadsfrågan
vid anstalten skall vara tillfredsställande
löst och därmed också ett hinder för
personalrekryteringen undanröjt.

Herr Cassel har i sin interpellation tagit
upp frågan om klientelets sammansättning.
Då ungdomsanstalterna från
början inrättades, hade man tänkt sig
att de skulle vara avsedda för sådana
ungdomar, som ingav goda förhoppningar
och som därför borde vara mottagliga

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Roxtunaanstalten m. m.

för uppfostran och utbildning. Det visade
sig emellertid rätt snart, att domstolarna
var benägna att i rätt stor utsträckning
använda ungdomsfängelse
även för personer med psykopatisk läggning
eller med tydligt framträdande utvecklingshämningar
eller andra psykiska
anomalier. Denna domstolspraxis,
som alltså icke förutsågs vid lagen^ tillkomst,
har sanktionerats av högsta domstolen
år 1939 och därefter har den
även blivit godkänd av statsmakterna.
Den har emellertid medfört, att en stor
del av ungdomsfängelseklientelet är
mera svårbehandlat än man från början
förutsatte. Att klientelet sålunda var
svårbehandlat kände man väl till, då
Roxtuna-anstalten anlades, och dess utrustning
både tekniskt och i fråga om
personal hade beräknats härför. Men
självfallet är det, då man överväger vilka
som lämpar sig för behandling på en
viss anstalt, mycket svårt att ange gränserna.
Anstaltsledningen på Roxtuna synes
nu ha kommit till den uppfattningen,
att domstolarna i vissa fall har gått för
långt och dömt till ungdomsfängelse,
även sådana, som icke är mottagliga för
den därmed avsedda vården och behandlingen.
Det är självfallet, att de problem
som anstaltsledningen sålunda har
tagit upp bör noga övervägas på grundval
av den nya erfarenhet som vinnes
på anstalten. Enligt vad jag inhämtat
har strafflagberedningen under sitt pågående
arbete uppmärksammat dessa
problem, och det torde också sedan beredningens
förslag blivit framlagt bli
lättare att finna en lämplig avgränsning.
Vad särskilt gäller behandlingen av grava
psykopater är detta ett mera vittgående
problem, som inte bara gäller ungdomsanstalternas
klientel. Frågan om
lämpliga anordningar för att tillgodose
psykopatvården är, som kammarens ledamöter
väl vet, sedan länge under utredning
i samband med frågan om sinnessjukvårdens
utbyggnad. Även om sålunda
vissa gränsfall bör överföras till
sinnessjukvård eller behandlas på sko -

lor för psykiskt efterblivna, innebär detta
icke någon generell kritik mot principerna
för vården på Roxtuna.

I diskussionen om Roxtuna har det
talats om »dubbelkommando». Enligt
tidningsintervjuer skulle chefen på anstalten,
dr Lundquist, ha använt detta
uttryck. Det är dock inte han själv som
har funnit på uttrycket, det präglades
första gången av herr Göransson i en
interpellationsdebatt i första kammaren
år 1954. Herr Göransson ryckte också nu
omedelbart fram i radio och talade om
att dubbelkommandot måste bort.

På en fråga från justitiedepartementet
vad som avsågs med detta tal om dubbelkommando
har anstaltsledningen vid
Roxtuna uppgivit, att det vid upprepade
tillfällen uppstått svårigheter för anstaltsledningen
att få fram praktiska arrangemang.
Enligt anstaltsledningens
uppfattning sammanhänger detta med
att anstalten under första tiden av sin
tillvaro har haft att göra med två statliga
styrelser. Å ena sidan sorterar anstalten
under fångvårdsstyrelsen. Å andra
sidan har anslaget för anskaffande av
inventarier m. m. disponerats av byggnadsstyrelsen,
som enligt regeringens
beslut därvid haft att samråda med justitiedepartementets
sakkunnige i fångvårdsfrågor,
byråchefen Torsten Eriksson.
Självfallet har det, säger anstaltsledningen
vidare, aldrig från anstaltsledningens
sida hävdats, att byråchefen
Eriksson skulle ha ingripit i vårdfrågor.

Herr Göransson har endast i allmänna
ordalag talat om dubbelkommando,
och även i pressen har detta uttryck använts
utan någon preciserad förklaring.

Då denna dunkla och halvkvädna visa
om dubbelkommando, vilken även satt
något spår i herr Cassels interpellation,
tydligen avser en kritik mot min handläggning
av fångvårdsärenden, finner
jag det angeläget att för kammaren redovisa
bakomliggande fakta, både i fråga
om byggandet av Roxtuna och beträffande
andra fångvårdsfrågor.

Fredagen den 13 april 195G

Nr 14

Först skall jag behandla Roxtuna historia.
Den går tillbaka till hösten 1949.
Då uppdrog regeringen åt fångvårdsstyrelsen
att med biträde av sakkunniga utreda
frågan om inrättande av en ny sluten
ungdomsanstalt för manligt klientel.
Utredningens ordförande var överdirektör
Göransson och sekreterare var byråchefen
Eriksson. Förslaget framlades i
en principproposition för 1951 års riksdag,
och med hänsyn till den framkomna
kritiken mot de höga byggnadskostnaderna
förklarade sig regeringen ämna
i besparingssyfte underkasta förslaget
en ytterligare översyn utan att dock därvid
de grundläggande principerna för
anstalten skulle rubbas. Det kan anmärkas
att flera motionärer, bl. a. herr Cassel
själv, yrkade avslag på propositionen
och hemställde om ny utredning. En
ny utredning med direktören Wärn såsom
ordförande föreslog åtskilliga besparingar,
bl. a. en betydande reducering
av antalet personalbostäder. I stort
sett följdes detta förslag, då 1952 års
riksdag beviljade medel till anstaltens
byggande.

Därefter uppdrog regeringen åt byggnadsstyrelsen
att låta igångsätta och utföra
arbetet. Det föreskrevs därvid, att
styrelsen vid fullgörandet av uppdraget
skulle samråda med byråchefen
Eriksson. Ett liknande beslut har sedermera
meddelats även i fråga om anslaget
till inventarier m. m.

Det synes nu vara dessa båda beslut,
som föranlett överdirektör Göransson
att vid olika tillfällen i tal och skrift
göra gällande att fångvårdsstyrelsen
skjutits åt sidan vid tillkomsten av Roxtnna.
Såsom jag nyss nämnde var det
emellertid fångvårdsstyrelsen som svarade
för principförslaget, medan byggnadsstyrelsen
därefter fick uppdraget
att bygga och utrusta anstalten. Som bekant
har byggnadsstyrelsen sakkunnig
personal för just sådana uppgifter. I
besluten angavs som nämnts, alt samråd
skulle ske med byråchefen Eriksson
såsom expert. Detta var formellt erfor -

Roxtunaanstalten m. m.

derligt, då denne inte är någon myndighet.
Att i övrigt samråd skulle ske
med sakkunniga myndigheter i den utsträckning
det var erforderligt är självklart
och behövde därför inte särskilt
angivas i beslutet. Ett sådant samråd
har också skett både med fångvårdsstyrelsen
och med en hel rad andra institutioner.
Detta var påkallat, eftersom
Roxtuna inte skulle ha vanlig fängelsekaraktär
utan mera få prägel av behovet
av medicinsk vård och yrkesutbildning.

I syfte att tillgodogöra sig fångvårdsstyrelsens
erfarenheter av anstalsbyggnader
uppdrog byggnadsstyrelsen åt
fångvårdsstyrelsens arkitekt Birch-Lindgren
att på grundval av Roxtuna-utredningens
skissritningar, i samråd med
byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen
upprätta slutliga ritningar till anstalten.
Byggnaden har därefter enligt
dessa ritningar utförts på entreprenad.
Chefen för fångvårdsstyrelsen har alltså
haft tillfälle att i all den utsträckning
han ansett behövligt göra gällande
sin uppfattning om byggnadernas detaljutformning.
I fråga om utrustningen
till verkstäderna har samråd skett med
rektorn vid Stockholms stads yrkesskolor
och överstyrelsen för yrkesutbildning.
Utrustningsförslag till sjukavdelningen
har granskats och kompletterats
av det medicinalråd, som tillika är
fångvårdsstyrelsens rådgivare i hälsovårdsfrågor.
Köksinredningen har tillkommit
efter medverkan av föreståndarinnan
för karolinska sjukhusets storkök.
Klädesutrustning har inhandlats
från fångvårdsstyrelsens vanliga leverantörer
och möbler har efter anbudsförfarande
upphandlats genom Landstingens
inköpscentral. I fråga om fönster
och lås anlitades fångvårdsstyrelsens
arkitekt såsom den mest erfarne.
Säkerhetskraven har angivits av departementets
sakkunnige, byråchefen
Eriksson, i en promemoria i juni 1952,
vari bland annat anfördes att fönster,
dörrar och väggar bör göras så stabila,

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Roxtunaanstalten m. m.

att de inte kan forceras utan hjälp av
kraftiga redskap, och att säkerhetsgraden
i mellangradsavdelningarna kan
nedgå något jämfört med isoleringsavdelningarna,
men icke i fråga om fönster,
dörrar och väggar.

Det är beklagligt, att de kompletteringar
som nu visat sig erforderliga vid
Roxtuna har givit upphov till diskussioner
mellan ämbetsverken och tal om
dubbelkommando. Vad som behövs är
ett friktionsfritt samarbete och inte meningslösa
och tidskrävande trätor om
ansvar och prestige. Från byggnadsstyrelsen
har under hand ifrågasatts, om
det inte för undvikande av dylika stridigheter
vore bättre, att i framtiden
utförandet av fångvårdsbyggnader uppdrogs
åt en särskild byggnadskommitté,
vari båda ämbetsverken kunde vara
representerade. Enligt vad jag inhämtat
har en sådan anordning med fördelaktigt
resultat kommit till användning,
bland annat då det gällt uppförande
av sinnessjukhus. Från byggnadsstyrelsen
har förklarats, att en särskild
framställning kommer att göras i
denna fråga. Så snart denna inkommit
ämnar jag närmare överväga, hur det
mest praktiskt bör förfaras med uppförande
och utrustning av fångvårdsbyggnader
i fortsättningen.

Även om man alltså på grund av erfarenheterna
av Roxtuna-byggnaden kan
behöva ompröva formerna för den fortsatta
byggnadsverksamheten inom fångvården,
ger vad där förekommit icke
skäl för talet om dubbelkommando. Om
detta uttryck skall fattas efter ordalagen,
måste det ju innebära, att jag skulle
vid sidan om laga former administrera
fångvården genom en tjänsteman i departementet.
Det har icke i något
sammanhang visats fog för ett sådant
påstående eller, såvitt jag vet, framkommit
något enda konkret exempel på
en sådan åtgärd. Vad som åsyftas med
det missvisande talet om dubbelkommando
är tydligen något helt annat,
nämligen att regeringen funnit det nöd -

vändigt att göra en rad särskilda utredningar
rörande byggnads- och organisationsfrågor
inom fångvården.

Flertalet av dessa utredningar har utförts
av kommittéer under ledning av
landshövdingen Thorwald Bergquist såsom
ordförande. Landshövding Bergquist
har en eminent erfarenhet, då
det gäller utredningar i rättsliga och
administrativa frågor. Det behöver icke
här i kammaren framhållas, att han
åtnjuter ett stort allmänt förtroende.
Såsom sekreterare i dessa utredningar
har tjänstgjort byråchefen Torsten
Eriksson, vilken redan i slutet av år
1948 tillkallades såsom expert i justitiedepartementet
och därvid biträdde
med att utarbeta ett principprogram för
fångvårdens nydaning. Detta program
framlades för riksdagen år 1950 och
blev då godkänt såsom riktlinjer för
den fortsatta utrednings- och nydaningsverksamheten.
Byråchefen Erikssons
arbete för departementets räkning
har därefter helt haft formen av kommittéarbete.
Han har därunder gjort en
synnerligen värdefull insats. Genom
studier av fångvårdsförhållanden i en
rad andra länder, bland annat i Förenta
staterna, har han förvärvat eu insikt
i dessa frågor som saknar motstycke
i vårt land. Hans kapacitet och
skicklighet har vunnit internationellt
erkännande och är obestridliga. Genom
sin erfarenhet och sin uppslagsrikedom
har han verksamt bidragit till utredningsresultaten.
I samtliga dessa utredningar
har fångvårdsstyrelsen varit representerad
genom en byråchef såsom
ledamot, och åtskilliga av fångvårdsstyrelsens
tjänstemän har biträtt såsom
experter på olika områden.

Det är alltså fråga om utredningar i
vanliga former. Resultaten av utredningarna
har framlagts skriftligen, vederbörligen
remissbehandlats och underställts
riksdagen. Såsom exempel på
dessa utredningar vill jag nämna följande.
I mars 1951 tillkallades 1951 års
fångvårdsutredning på grund av de an -

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

märkningsvärda förhållanden, som då
rådde med allmän oordning på anstalterna
och även elakartade upplopp med
angrepp på personalen. Denna utredning
lämnade redan samma år en rad
förslag om normaldagschema och utvidgad
fritidsverksamhet samt om personalens
arbetsordning och utbildning,
allt förslag som i huvudsak godkändes
av 1952 års riksdag. Härigenom uppstod
omedelbart lugn och ordning på
anstalterna. Samma utredning framlade
i sitt slutbetänkande år 1952 ett förslag
om en genomgripande omorganisation,
den s. k. räjongplanen. Denna avsåg en
administrativ förenkling och decentralisering
inom fångvården. Förslaget har
visserligen avstyrkts av fångvårdsstyrelsen,
men sedan systemet genomförts
i enlighet med riksdagens beslut har
det enligt samstämmiga uttalanden från
anstalterna medfört en betydande förbättring
av förhållandena inom fångvården.
Man måste fråga sig hur det
skulle ha varit möjligt att, om dessa
inre omorganisationer icke varit genomförda,
klara av den mycket stora och
plötsliga stegring av fångantalet, som
inträffade under den gångna vintern.

Efter utredningar av fångvårdsbyggnadsutredningen,
med samma sammansättning
som jag nyss angivit, har det
vidare framlagts också en rad förslag
till byggnadsföretag, som redan har antagits
av riksdagen. Sålunda har riksdagen
godkänt tre nybyggnader för förvaringsklientelet
på Hall, i Mariefred
och i Hällby nära Eskilstuna. För ungdomsklientelet
har — förutom Roxtuna
— ett förslag antagits till en genomgripande
ombyggnad och modernisering
av ungdomsanstalten Skenas. Förslag
rörande tre ersättningsanstalter för
Långholmen och en ny kvinnoanstalt
har framlagts i proposition till årets
riksdag. Ett av fångvårdsbyggnadsutredningen
utarbetat förslag har även i
huvudsak legat till grund för den proposition
om upprättande av tre förläggningar
av ny typ för tillhopa ire -

Roxtunaanstalten m. m.

hundra intagna, till vilken årets riksdag
likaledes kommer att ta ställning. Då
nu en rad tidningar försöker inge allmänheten
felaktiga föreställningar om
reformarbetet inom fångvården, kan
det vara värt att lägga märke till att det
byggnadsprogram, som sålunda nu är
igångsatt eller planerat, säkerligen innefattar
den största nybyggnadsverksamhet,
som någonsin förekommit på en
gång i svensk fångvård. Men det tar tyvärr
ganska lång tid att konstruera, detaljrita,
planera och bygga dessa anläggningar,
som inte görs i gammal
fängelsestil utan i stor utsträckning innebär
tekniska nykonstruktioner, där
det gäller att tillgodose både säkerhetsoch
vårdsynpunkter. Samtidigt med att
detta arbete pågår, har fångantalet på
några få år ökat med ungefär 100 procent.
Det finns säkerligen ingen anstaltsorganisation,
som skulle kunna
klara en sådan påfrestning utan de allra
största svårigheter. Att fångvården
trots allt har kunnat behärska denna
situation, beror dels på den inre omorganisation,
som jag nyss har talat
om, och dels på ett plikttroget och ansvarsmedvetet
arbete från fångvårdstjänstemännens
sida.

Den utredningsverksamhet som jag
nyss har beskrivit är tydligen realiteten
bakom det dunkla talet om dubbelkommando.
Det är inte fråga om något inkonstitutionellt
ministerstyre utan det
gäller kommittéutredningar i vanlig
ordning, vilkas resultat har framlagts
offentligen ocli föranlett en rad propositioner
till riksdagen. I åtskilliga fall
har chefen för fångvårdsstyrelsen deklarerat
en annan uppfattning än den
som utredningarna kommit fram till.
Detta har skett trots att fångvårdsstyrelsen
haft sin egen representant bland
kommittéledamöterna, varigenom man
redan från början velat sörja för att
ett samarbete skulle komma till stånd
och sakliga motsättningar utjämnas under
själva utredningsarbetet. Riksdagen
har emellertid i allt väsentligt följt de

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Eoxtunaanstalten m. m.

framlagda utredningsförslagen. Och jag
har ansett det vara min plikt att fullfölja
detta omfattande utredningsarbete
för att successivt kunna omdana fångvården
och dess anstaltsväsen, som i
huvudsak har fått ligga i lägervall ända
sedan den stora fångvårdsreformen under
1800-talet. En ny omdaning av
fångvården måste ta åtskilliga år i anspråk,
men arbetet är nu i gång på
bred front efter riksdagens principbeslut
år 1950 och det omfattande utredningsarbete
som jag nu har angivit.

Härefter anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få rikta ett tack för det snabba och
utförliga svar jag fått på min interpellation.
Det var tacknämligt att chefen för
justitiedepartementet nu tagit till orda
och sagt sin mening i en fråga, som så
länge och så i högsta grad varit föremål
för skiftande meningar och uppfattningar.

Allmänheten har med viss otålighet
frågat sig var justitieministern själv stod.
Statsrådet menar och vill till och med
med bestämdhet säga, att mitt påstående
i interpellationen om att Roxtunas situation
i dag präglas av en förtroendekris
och att denna kris kan komma att förstöra
mycket av tilliten till de nya behandlingsformer
som där skulle praktiseras
är felaktigt. Vad menar statsrådet
med detta? Beviset skulle enligt statsrådet
vara, att anstaltschefen och anstaltens
psykolog sagt att behandlingen bygger
på riktiga principer. Men de uttalandena,
herr statsrådet, är möjligen bevis
för att behandlingsmetoderna är riktiga,
och jag har aldrig påstått motsatsen.
Jag har över huvud taget inte yttrat
mig på den punkten. Vad jag sagt
och med bestämdhet påstår är, att här
har uppflammat en klar förtroendekris.
Den förtroendekrisen är en realitet, som
man inte kan komma förbi och som det

gäller att verkligen göra något åt, inte
att försöka bortförklara.

Sedan talar statsrådet ingående om
byggnadstekniska detaljer, om fönster
och dörrar, och att det är mycket som
därvidlag brister. Vi har fått höra åtskilligt
om personalens bostadsbekymmer,
hur det ordnats för dem och hur
mycket sämre personalen i själva verket
har det än internerna vid anstalten. Det
är inte sådana saker, det är inte byggnadsdetaljer,
som skapar en institution
med levande kraft. Det är andan där
som det är fråga om, och det är däri det
brister. År andan god på en institution,
kan den yttre ramen vara av ganska underordnad
betydelse. Vad skall det göra
för intryck på internerna på Roxtuna,
när de ser hur olika institutioner och
företrädare för olika myndigheter ligger
i öppen fejd med varandra, och diskussionens
vågor går höga både i radio och
tidningar? Kan det leda till lugn och
arbetsro på anstalten?

Vad som behövs, säger statsrådet, är
»ett friktionsfritt samarbete och inte meningslösa
och tidskrävande trätor om
ansvar och prestige». Ja, detta är så sant
som det är sagt. Men vem är det som bär
ansvaret för att ett sådant friktionsfritt
samarbete kommer till stånd? År inte
detta, ärade kammarledamöter, i allra
sista hand chefen för justitiedepartementet
själv? Nu vet alla, och det behöver
jag inte framdra bevis för — det
är allmänt känt — att det uppstått en
öppen schism mellan justitiedepartementet
och fångvårdsstyrelsen, och att
den schismen är till obotlig skada för
fångvårdens handliavande och utveckling
här i landet. Vad man hoppats i
dag var att statsrådet och chefen för
justitiedepartementet skulle visa sig ha
förmåga att lyfta sig över stridslarmet
och se med objektivitet och oväld på de
människor som här agerar. Så har inte
skett. Tvärtom har justitieministern,
samtidigt som han tagit ställning mot
fångvårdsstyrelsens chef, i interpellationssvaret
på ett högst ovanligt sätt

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

passat på att utfärda ett tjänstgöringsbetyg
för byråchefen Torsten Eriksson i
justitiedepartementet, ett betyg som från
början till slut är fyllt av superlativer.
Det är inte på detta sätt man skipar
rättvisa. Det är inte så, att den ene är
alldeles vit och den andre alldeles svart,
när två personer inte kommer överens.

Interpellationssvaret ger ingen anledning
att hoppas, att samarbetet mellan
departementet och fångvårdsstyrelsen
skall bli normalt och friktionsfritt
vare sig när det gäller Roxtuna eller
andra fall. Jag tror inte, herr talman,
att jag säger för mycket om jag gör gällande,
att allmänheten är djupt irriterad
över den brist på samarbetsvilja och förmåga
till ledning, som här på ett så
eklatant sätt blivit demonstrerat.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Justitieministern omnämner
själv i interpellationssvaret den
debatt, som fördes här i kammaren den
9 november i fjol i anledning av en
enkel fråga, som jag hade riktat till honom
angående förhållandena på Roxtuna.
Ingen som lyssnade på svaret den
gången och som har lyssnat på interpellationssvaret
i dag har väl kunnat undgå
att lägga märke till den betydande
skillnaden mellan dem beträffande såväl
ton som innehåll.

I fjol hävdade justitieministern med
eftertryck, att Roxtuna hade tagits i
bruk planenligt och att någon anledning
till kritik icke förelåg. I dag erkänner
han däremot direkt och indirekt att en
rad missförhållanden föreligger. Jag vill
fråga om kammarens ledamöter tror att
den olust, som råder bland anstaltens
personal och övriga berörda personer
skulle ha uppstått på Roxtuna ocli annorstädes
på morgonen den 10 november
i fjol, om inte anledningarna till
denna olust hade funnits också dagen
före och dessförinnan.

Jag tror det är olyckligt, att justitieministern
i sitt svar förra gången inte

Roxtunaanstalten m. m.

klargjorde vilka svårigheter anstaltsledningen
redan då hade att kämpa med.
Han tog chefens kapacitet till intäkt
för att utfärda en garanti för att anstalten
planenligt tagits i bruk, och i
dag upprepar han, att chefen för Roxtuna
är den obestridde auktoriteten, den
som bäst kan belysa problemen och redovisa
vilka erfarenheter man har gjort.
Inte desto mindre inträffade det, att
dagen efter det justitieministern hade
ställt roxtunachefens ord som garanti
för att anstalten planenligt hade tagits
i bruk, denna person meddelade i en
intervju för Svenska Dagbladet, publicerad
den 11 november, att intagningsfrekvensen
skulle ha varit en helt annan,
därest vid den ifrågavarande tidpunkten
säkerhetsanstalterna hade iordningställts
på det sätt som han önskat. Jag
tycker att justitieministern nu av bitter
erfarenhet borde ha lärt sig, att uttalanden
som görs inför denna kammare bör
ha en sanningshalt, som varar litet
längre än till dagen efter det yttrandena
fällts.

I det svar som lämnats här i dag hävdas,
att det vore oriktigt att såsom interpellanten
herr Cassel göra gällande,
att tilliten till Roxtuna-anstalten är rubbad.
Herr justitieministern utger sig
alltså för att vara en opinionspejlare av
oanade mått — han vet bättre än någon
annan vilken opinion som råder i landet.
Jag tror inte han skulle yttra sig
på detta sätt, om han inte vore en person,
som övervärderar den skrivbordsmässiga
planeringen och glömmer att
försöka hålla kontakt med den allmänna
opinionen. Det justitieministern har att
säga om vad den allmänna opinionen
genom sina språkrör i pressen har framfört
vittnar om hur svagt hans utgångsläge
i debatten är.

Förra gången utmålades Roxtuna-anstalten
som en världsattraktion — det
var en av världens bäst utrustade anstalter
— och den hade — sades det —
planenligt tagits i bruk. Den som nu i
dag får ett betyg med liknande interna -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Roxtunaanstalten m. m.

tionell inriktning är en enskild person,
som förekommit i den konflikt som förevarit.
Jag måste säga att jag beklagar
den person, som i detta sammanhang
får ta emot ett dylikt vitsord av samme
betygsställare.

Det sägs att denna person, byråchefen
Torsten Eriksson, inte skulle ha ingripit
i några vårdfrågor, och Roxtunachefens
ord tas också nu till intäkt härför.
Nej, tacka för det, ty hur skulle
det vara ställt, om en byråchef i justitiedepartementet
ingrep i de dagliga
rutin- och vårdfrågorna på en fångvårdsanstalt?
Men vad som ligger bakom
det av justitieministern citerade
talet om ett dubbelkommando är ju, att
de utredningar, som under flera år genomförts,
varit av den arten, att de i
detalj ingripit i det dagliga livet på
fångvårdsanstalterna. Hur skulle de
människor, som arbetar under sådana
förhållanden, kunna undgå att konstatera,
att det är två stridande viljor, som
bestämmer över deras arbetsformer —
hur skulle de kunna undgå att konstatera,
att detta är uttryck för ett dubbelkommando? -

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Man måste förvåna sig
över att när justitieministern går till
attack mot den press, som har kritiserat
vissa företeelser som gäller Roxtuna-anstalten,
så talar han i allmänna
ordalag om ovederhäftigheten i tidningarna.
Han konkretiserar inte på
något sätt sina uppgifter. Det är ju då
svårt att veta, om justitieministern har
fog för sin kritik mot pressen. Han
har inte alls redogjort för vilka felaktiga
uppgifter pressen skulle ha kommit
med. Man blir häpen när justitieministern
utan vidare deklarerar, att byråchefen
Torsten Eriksson är den främste
expert vi har på fångvårdsfrågor, i
andra länder bl. a. i Amerikas förenta
stater. Justitieministern kan ju inte
vara okunnig om att i den debatt, som

i Amerikas förenta stater förs om fångvårdsförhållandena,
är meningarna ytterst
delade. Jag kan som exempel anföra
ett arbete av en kulturredaktör i
New York Times från förra året om
dessa frågor, där det på tal om fångvårdsförhållandena
i Amerikas förenta
stater klart säges ifrån, att de främsta
experterna är oense. Byråchefen Eriksson
företräder, herr justitieminister,
en linje i dessa frågor och en linje, som
är mycket omstridd och diskuterad av
den amerikanska vetenskapliga opinionen.

Justitieministern säger, att han kunde
ju inte veta hur domstolarna skulle tilllämpa
praxis och att det kom som en
överraskning för honom, att domstolarna
dömde som de gjorde. Men vad var
det som överraskade i domstolarnas
sätt att döma? De utgick ju från en viss
uppfattning i dessa mycket svåra problem.
Nej, när man läser justitieministerns
svar, förstår man, att han i dessa
komplicerade frågor utan vidare utgår
ifrån att den uppfattning, som deklarerats
av byråchefen Torsten Eriksson,
är den riktiga.

Herr justitieminister! Om man följer
diskussionen i alla länder om de problem
som möter vid försöken att komma
till rätta med brottsligheten — läser
det stora verket Kriminologi med bidrag
t. ex. av professor Kinberg, som
kom ut förra hösten — så inser man
att det inte utan vidare går att säga,
att den Erikssonska uppfattningen är
den riktiga. De metoder som ligger till
grund för Roxtuna kan vara de rätta
för vissa intagna, men det är inte bevisat
att de är riktiga för allt det klientel,
som finns på Roxtuna — det
framgår ju också av justitieministerns
interpellationssvar. Det är felaktigt att
försöka inbilla svenska folket, att dessa
frågor är så enkla, att de metoder
som i vårt land företrädes av byråchefen
Torsten Eriksson är de enda riktiga.
Några sådana kategoriska uttalanden
finns inte i de vetenskapliga un -

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

dersökningar, där dessa frågor behandlades,
och kan över huvud taget inte
med bestämdhet göras i sakens nuvarande
läge.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Kammarens ledamöter
har väl inte kunnat undgå att lägga
märke till den utmordentliga aggressivitet,
som präglat alla de tre talare, vilka
yttrat sig efter justitieministerns anförande,
och de finner det väl därför
rätt naturligt, att jag tillåter mig att
säga ett par ord.

Yi genomlever ju för närvarande i
vårt land en mycket omfattande reformperiod
på fångvårdens område.
Det är väl riktigt att säga, att reformverksamheten
på detta område praktiskt
taget legat nere under ett hundratal
år ända fram till 1950-talet. Under
sådana förhållanden finns det givetvis
många brister att ta itu med, och
det har tagits itu med dem på ett utomordentligt
kraftfullt sätt av justitieministern
och av de medhjälpare han
haft, såsom nyss redovisades landshövding
Bergquist och byråchefen Eriksson.
Reformverksamheten har såvitt
jag kan bedöma varit av en utomordentlig
betydelse för fångvården under normala
förhållanden, och den har varit
oundgängligen nödvändig för att kunna
möta den kris inom fångvården, som
det starkt ökade fångantalet har fört
med sig. Utan de ingripanden som skett
från justitiedepartementet skulle läget
uppenbarligen ha varit fullständigt katastrofalt.
Det är å andra sidan lika
uppenbart, att just den starka ökningen
av antalet fångar har försvårat de rent
organisatoriska åtgärder som varit nödvändiga,
vilket gör att krisförhållanden,
som berott på en betydande eftersläpning
i reformverksamheten, ytterligare
har accentuerats.

Herr Braconicr förde in en helt ny
tankegång i debatten. Han säger, att de
2 — Andra kammarens protokoll 7.95G. A’

Roxtunaanstalten m. m.

principer, som reformverksamheten är
uppbyggd på, är i hög grad omstridda
och företrädes huvudsakligen av en enda
man, byråchefen Torsten Eriksson,
vilkens uppfattning emellertid inte alls
representerar de resultat, som vetenskapen
och erfarenheterna på andra
håll har givit.

Ja, ärade kammarledamöter, om det
är så, får vi väl alla ta på oss ansvaret,
ty de principer, efter vilka fångvården
håller på att reformeras, har efter
varje utredning underställts riksdagen.
Riksdagen har alltså haft möjligheter
att följa den omläggning som skett och
de organisatoriska förändringarna. Såvitt
jag vet har riksdagen tämligen enhälligt
givit sin anslutning till dessa
principer. Det finns ett undantag, och
det är att några högermän motsatte sig
inrättandet av Roxtuna, men det fattade
i varje fall jag inte som en principiellt
motiverad inställning utan som
en följd av att man ansåg Roxtuna-anstalten
vara alldeles för dyrbar. Om det
emellertid är så, att riksdagen givit sin
anslutning till de principer, efter vilka
justitieministern och byråchefen Eriksson
har arbetat, så framstår det angrepp,
som herr Braconier riktat mot
dessa principer, antingen såsom omotiverat
eller också som ett angrepp riktat
mot oss alla som deltagit vid godkännandet
av denna principiella uppläggning.
Jag trodde faktiskt, att det
var på det sätt som hävdats i en rad
tidningsartiklar och som också framgick
av herr Cassels anförande, att vi
var överens om den principiella uppläggningen
och att kritiken gällde den
administrativa handläggningen, alltså
på det sätt på vilket principerna tilllämpats.
Om det däremot råder djupgående
skiljaktigheter i bedömningen
av reformverksamhetens inriktning,
skall detta naturligtvis diskuteras, ty
det är ju en i hög grad väsentlig och
principiell fråga.

Man har angripit justitieministern för
det sätt, på vilket han lagt upp sitt
r i\

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Roxtunaanstalten m. m.

interpellationssvar. Men herrar Cassels
och Heléns anföranden var ju mer affektbetonade
än de redovisade vari felaktigheterna
skulle bestå. Jag undrar
om detta är rimligt. Om en del av regeringens
verksamhet blir angripen, så
bör väl regeringen ha precis samma
rätt som alla andra att framlägga sin
syn på den omstridda frågan, och vad
som här skett är ju inte någonting annat
än att justitieministern lämnat en
såvitt jag förstår objektiv redogörelse
för vad som under det senaste årtiondet
har inträffat på fångvårdens område.
Han har därvid med särskild omsorg
ägnat sig åt att analysera, vad som
kan ligga bakom talet om ett dubbelkommando,
samt har redogjort för hurusom
det varit nödvändigt, för att
driva den av mig nyss omtalade reformverksamheten,
att skapa hela detta
utredningsmaskineri, vilket sedan lett
fram till de förslag som underställts
riksdagen.

Det är på det sättet vi brukar gå till
väga, och finns det något annat område
där det har föranlett konflikter? När
t. ex. en stor skolreform skall genomföras,
tillkallar man sakkunniga som utarbetar
förslag. Ibland kan det hända att
en person, genom sin sakkunskap eller
sin ställning, dominerar utredningsarbetet.
Men inte leder väl denna metodik,
som man inom den svenska förvaltningen
i normala fall alltid använder, till
konflikter och besynnerligheter av den
typ som vi här upplever?

Vilket område kammarens ledamöter
än sätter sig och granskar, skall det alltså
visa sig att denna arbetsmetodik kommer
till användning när ett stort reformprojekt
skall föras igenom. Justitieministern
har här ansett sig böra lämna
en utförlig redogörelse för hur arbetsmetodiken
i detta fall har tillämpats.
Jag kan inte förstå att denna redogörelse
har behövt framkalla så affektbetonade
utbrott hos de föregående talarna som
vad fallet varit.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte på det sättet,
herr statsminister, att jag gav något
underbetyg åt roxtunametoden.
Jag framhöll att på forskningens nuvarande
ståndpunkt och utan en närmare
analysering av det klientel som finns på
Roxtunaanstalten — justitieministern
har ju själv i sitt interpellationssvar erinrat
om att problemet blivit svårare på
grund av den praxis som domstolarna
följt — är det orimligt att kategoriskt
söka intala kammaren att det enda riktiga
är den uppfattning som byråchefen
Torsten Eriksson företräder. Det är utomordentligt
komplicerade förhållanden
det här gäller, och i Amerikas förenta
stater är opinionen i många avseenden
delad i fråga om vad som är
de rätta metoderna. Det finns ju också
här i vårt land många som intresserat
sig för ungdomsproblemen — jag tänker
på Hardy Göransson, olika psykiatriker
och andra.

Det är möjligt att för vissa kategorier
av unga lagöverträdare är roxtunametoden
den lämpligaste, men många
ifrågasätter huruvida man på forskningens
nuvarande ståndpunkt verkligen
skall våga tillämpa roxtunametoden
för alla kategorier av ungdomsbrottslingar,
därest man skall kunna
hålla brottsligheten nere. Om det hade
rått enighet i detta avseende, hade ju
inte dessa frågor behövt diskuteras på
sätt som skett i Amerika eller i litteraturen
över huvud taget, och då hade
man ju inte i England, där några av de
främsta kriminologerna i världen finns,
behövt tillgripa helt andra metoder för
att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.
Justitieministern och
statsministern vill väl inte utan vidare
påstå att de engelska metoderna är
sämre än de metoder som byråchefen
Torsten Eriksson företräder.

Vad jag vidare sade var, herr justitieminister,
att om man låter pressen
vara skottavla, så bör man konkretisera
sin kritik och tala om vad som är så

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

förfärligt. En och annan tidning kan
ju ha kommit med mindre väl övervägda
yttranden, men om man kritiserar
pressen som helhet, då bör man tala om
från vilka utgångspunkter man gör
detta.

Jag har icke, herr statsminister, gjort
gällande att roxtunametoden skulle vara
felaktig, men jag har påpekat det förhållandet
att det råder utomordentligt delade
meningar om hur man skall komma
till rätta med ungdomsbrottsligheten.
Därvidlag räcker det säkerligen icke
med bara roxtunametoder.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! I anledning av de anföranden
som efter mitt interpellationssvar
här hållits av herrar Cassel, Helén
och Braconier skall jag be att få göra
några anmärkningar.

Först vill jag då på samma sätt som
statsministern efterlysa konkreta uttryck
för vad man avser med sin kritik.
Jag vänder mig därvid främst till
herr Cassel, som helt allmänt sade att
förtroendekrisen kring Roxtuna är en
realitet, något som herr Helén sedan
upprepade. Vad menas med detta tal
om förtroendekris? Det är klart att
många människor, inte minst tjänstemän
och interner på Roxtunaanstalten.
har blivit upprörda och oroade, när
plötsligt alla tidningar på sina förstasidor
tar upp en väldig diskussion om
anstalten, men detta är inte detsamma
som en förtroendekris.

Avser man kanske de principer, på
vilka Roxtuna är uppbyggd? Nej, sade
herr Cassel, om dessa principer ville
han inte uttala sig, och herr Helén
framhöll uttryckligen att principerna
var riktiga. Gäller det då den omständigheten
att det varit en del felaktigheter
i fråga om fönster och dörrar på
Roxtuna? Kan det verkligen ge upphov
till en förtroendekris? Och vad beträffar
herr Cassels uttalande, att tjäns -

Roxtunaanstalten m. m.

temännen på Roxtuna skulle ha det
sämre ställt i fråga om bostäder än internerna,
så är det faktiskt ett löjligt påstående.
Jag förstår att herr Cassel
inte varit på Roxtuna, och jag skulle
därför vilja rekommendera honom att
göra ett besök där.

Herr Helén ansåg att jag skulle ha intagit
två olika ståndpunkter i mina
interpellationssvar beträffande Roxtuna:
en ståndpunkt i dag, då jag erkände
att det fanns svåra fel på Roxtuna, och
en annan i höstas, när jag sade att allting
var bra på Roxtuna. Jag har därför
som hastigast tittat igenom det interpellationssvar
jag lämnade i höstas, och
jag kan inte finna annat än att det innehåller
precis detsamma som jag nu
har sagt. Det har visat sig föreligga en
del smärre konstruktionsfel hos de nya
husen, och dessa fel håller på att avhjälpas.
Det är ledsamt att sådant inträffar,
men det är absolut ingenting att
göra någon större affär av; det är i
själva verket bara småsaker.

Jag fasthåller vid vad jag sagt om att
Roxtuna är en av världens bäst utrustade
anstalter både i fråga om byggnaderna
— sedan nu en del smärre fel
blivit rättade -— och i fråga om personalen.
Jag vet vad jag talar om, ty
jag har inte bara genom studier utan
också genom personliga besök på ungdomsanstalter
av motsvarande typ i
olika länder i Europa kontrollerat hur
det ligger till. De nya moderna anstalter
i samma stil som Roxtuna, vilka
fanns i dessa länder, var inte på långt
när så bra utrustade, och de var försedda
med proportionsvis betydligt fåtaligare
och mindre kvalificerad personal
än Roxtuna.

Beträffande det s. k. dubbelkommandot
vill jag på samma sätt efterlysa
konkretiseringar. Herr Helén yttrade i
detta sammanhang, att det hade gjorts
utredningar, som i detalj ingripit i
fångvårdens arbete. Ja, visst har det
det. Det har skett mycket nödvändiga
och nyttiga reformer i fråga om fång -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Roxtunaanstalten m. m.

vårdens organisation och arbetsförhållanden.
De är, om jag minns rätt, praktiskt
taget enhälligt antagna av riksdagen
och har visat sig ge mycket tillfredsställande
resultat. Detta har, såsom
det står i en av årets propositioner,
vitsordats från anstalterna på alla håll
i landet. Jag efterlyser fortfarande konkreta
exempel på vad som skulle vara
galet, inte bara — såsom statsministern
sade — allmänna affektutbrott.

Herr Braconier yttrade, att jag inte
hade konkretiserat mitt påstående, att
det i pressen hade förekommit felaktiga
uppgifter rörande Roxtuna. Jag
tyckte, att jag kanske inte skulle göra
det i ett interpellationssvar i riksdagen,
men eftersom jag begär konkretisering
och bestämda uttalanden ifrån dem, som
har en annan mening än jag själv, vill
jag naturligtvis svara på samma sätt.
Jag har här en skrivelse från kungl.
byggnadsstyrelsens utredningsbyrå, en
utförlig promemoria, som byggnadsstyrelsen
av egen drift iordningställde efter
den stora tidningsdiskussionen om
Roxtuna. Däri skriver utredningsbyrån
bl. a., att en viss tidning hade »en
bild som enligt texten åskådliggör hur
bostadshus och paviljonger för interner
ligger alldeles för tätt inpå varandra.
Bilden visade», tillfogar byggnadsstyrelsen,
»i stället administrationsbyggnaden
och ett personalbostadshus. Samma
tidning visade samma dag en bild
av en husgrund med fuktfläckar. På
marken framför huset låg en stege. Texten
löd: ’Vätan från marken har på
sina håll skadat hela husgrunden, som
här vittrat sönder på en av Roxtunapaviljongerna.
Man ser hur fuktigheten
mer och mer äter sig uppför väggen.’
Det verkliga förhållandet är att stegen
på bilden under vintern stått lutad mot
väggen. En snödriva har legat på stegen
mot väggen och smält under våren.
På detta sätt hade fuktfläcken uppstått.»

Det kan lämnas flera exempel på
denna tidningarnas upplysningsverksamhet
rörande Roxtuna. Jag vill dock

även säga några ord om en sak, som
inte alls är så lustig utan ganska djupt
allvarlig. Det är den, som jag antydde
i mitt interpellationssvar såsom ett
exempel. Ett par tidningar uppgav, att
de haft en intervju med en namngiven
tjänsteman på Roxtuna. Det var en av
vaktmänncns förtroendemän, och det
förklarades, att han sagt, att de intagna
pojkarna var sexuellt abnorma och att
tjänstemännen inte vågade ha sina barn
i närheten av dem. Detta var en fullständig
lögn. Det finns ingen som helst
grund för detta uttalande. Det hade
aldrig fällts. Vad tror kammarens ledamöter
blir resultatet, när dessa pojkar,
som delvis är ganska svårt psykiskt
skadade, i pressen får sådana uppenbart
osanna beskyllningar riktade mot
sig, som de med all rätt finner vara
djupt kränkande för sin personlighet?
Man kan föreställa sig stämningen bland
dem. Den utpekade förtroendemannen
för vaktpersonalen gick in till chefsläkaren
doktor Lundqvist och sade till
honom: »Jag förstår, att jag omedelbart
måste lämna min tjänst efter detta.»
Samtidigt — doktor Lundqvist har
själv berättat därom — kom ett meddelande
om att pojkarna, som arbetade i
en verkstad, gaddade ihop sig, och
vaktpersonalen undrade om det inte
kunde inträffa ungefär vad som helst.
Doktor Lundqvist redde dock upp situationen,
såsom jag omnämnde i mitt
interpellationssvar. Han gick in i pojkhopen
och förklarade för dem, att tidningsuppgiften
var osann och att han
skulle rätta till det hela. Det gjorde han
också samma dag i ett radioeko, som
kammarens ledamöter kanske hörde. I
detta talade han om, hur det egentligen
förhöll sig på anstalten. Där märktes
ingen förtroendekris.

Slutligen skulle jag vilja säga ett par
ord till herr Braconier i anledning av
hans vetenskapliga utredning. Det är ju
känt, att brottslighetens orsaker och
metoderna för behandling av brottslingar
är ett svårt och delvis outrett

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

ämne. Så långt har herr Braconier rätt,
men annars var egentligen alltsammans
galet. Han vill göra gällande, att behandlingen
av ungdomliga lagöverträdare
— det är bara detta som frågan i detta
sammanhang gäller — vid ungdomsanstalten
på Roxtuna skulle vara ett påfund
av något fåtal personer, kanske
rent av av byråchefen Torsten Eriksson.
Jag har omnämnt byråchefen Eriksson
i mitt interpellationssvar, och det
har jag ansett mig böra göra, därför
att jag känner honom och hans kapacitet
som en mycket skicklig tjänsteman.
Det var ingen tillfällighet, att just
han och en annan av våra duktiga fångvårdsmän
för ett par dagar sedan inför
ett stort antal parlamentsledamöter i
London företrädde vår inställning till
dödsstraffet. Behandlingen av unga
brottslingar är emellertid inte hans
privata påfund. Det är klart, att det kan
finnas olika meningar om saken, såsom
herr Braconier ville hävda, men
man skall inte inbilla sig, att de principer,
på vilka Roxtuna är uppbyggt,
är något slags besynnerliga idéer av en
fåkunnig minoritet bland sakkunskapen.

Jag var i somras i Genéve, där Förenta
Nationerna hade anordnat den första
internationella kongressen för frågor
rörande bekämpande av brott och
behandling av brottslingar. Där fanns
de mest framstående experter på sådana
ting från hela världen, utom från
öststaterna, som inte hade skickat några
representanter alls. Annars var alla
jordens hörn representerade genom de
mest kända experter inom kriminologien.
Det var tre överläggningsämnen
som behandlades. Det som kan betraktas
som kongressens huvudämne var
just behandlingen av ungdomliga lagöverträdare.
Det hölls i flera dagar ingående
diskussioner om den saken. Det
var påfallande, att det på alla håll i
världen var en överväldigande majoritet
för tanken, att just sådana principer,
på vilka Roxtuna iir uppbyggd, på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt är de

Roxtunaanstalten m. m.

bästa man känner för att komma till
rätta med de svåra och allvarliga problem
som ungdomsbrottsligheten utgör.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern gjorde
gällande att det väsentliga av det jag
hade kommit med var fel. Vad jag sagt
är att det fördes en diskussion om dessa
metoder mellan företrädare för olika
meningar i de amerikanska arbeten
som skrivits om brottsligheten. Jag
skulle vara tacksam om justitieministern
ville klart säga ifrån, om detta
att de hade olika meningar var rätt
eller fel. För vissa ungdomsbrottslingar,
sade jag, var av allt att döma Roxtuna
den bästa lösningen. Men justitieministern
menar väl inte att vi för att
komma till rätta med ungdomsbrottsligheten
bara skall lita till roxtunasystemet?
Jag gjorde också en jämförelse med
de redogörelser som lämnats av engelska
kriminologer.

Mot detta säger justitieministern, att
på en kongress där man har diskuterat
dessa frågor är majoriteten överens
om att roxtunasystemet är det bästa.
Nej, det är man verkligen inte. Bland
vetenskapsmän, som yttrat sig i detta
ämne, finns ytterst olika meningar. I
Kriminologisk handbok, som utkom
förra året och är utgiven av förre presidenten
Schlyter m. fl., förklaras just
att det beror på hur brottslingarna är
beskaffade, vilka metoder man skall
använda. Jag kan inte tro, att justitieministern
menar att alla de som på
olika håll företrätt eu annan mening
än han i dessa frågor är inkompetenta.

Dessutom har jag aldrig sagt att
byråchefen Torsten Eriksson representerar
en liten och obetydlig grupp. Jag
framhöll att när så många andra experter,
däribland överdirektör Hardy Göransson,
har en avvikande uppfattning
och när diskussionen bland vetenskapsmännen
är så livlig är det alltför kategoriskt
att påstå, att den metod som

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Roxtunaanstalten m. m.

Torsten Eriksson rekommenderar är
överlägsen alla andra. Jag tror, herr
justitieminister, att det en gång i framtiden
kommer att visa sig, att det påståendet
är illa avvägt.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens statsministern
gick upp till stöd för sin justitieminister,
och det är inte mer än rätt.
Men nog är statsministerns anspråk på
en fullt objektiv redogörelse för vad
som har förekommit inom fångvården
på sista tiden rätt blygsamma. Hur jag
än läser interpellationssvaret, kan jag
inte få det till en objektiv redogörelse.
Det synes mig vara ett uttalande, där
justitieministern med all den kraft han
är mäktig sluter upp på ena sidan i en
strid mellan två kombattanter. Justitieministern
ger den ena sidan rätt i alla
detaljer. Borde det inte vara angeläget
för statsministern, när han nu tagit till
orda, att vidgå att det finns en schism
mellan departement och fångvårdsstyrelse?
Och när inte justitieministern
har sagt någonting om hur den schismen
skall bli bragt ur världen, vore det
inte naturligt, om statsministern velat
ge oss någon antydan om vad regeringen
har för planer? Som det nu är, ärade
kammarledamöter, kan det knappast
fortgå.

Jag har inte sagt ett ord till kritik av
den upprustning som håller på att komma
till stånd inom fångvården. Jag är
tvärtom oerhört medveten om att krafttag
här är nödvändiga. Den miserabla
situation i vilken våra fängelser befinner
sig är inte svenska folket värdig.
När vi för några år sedan från högerhåll
— jag var själv motionär vid det
tillfället — gick emot förslaget om Roxtuna
i dess dåvarande utformning, var
det inte på grund av de behandlingsmetoder,
som där skulle tillämpas, utan
för att om möjligt spara litet pengar.
De pengarna ville vi till sista öret använda
för att rusta upp andra fång -

vårdsanstalter och skyddsorganisationer.

Här vill nu justitieministern göra gällande,
att det inte förekommit något
dubbelkommando och inte existerar någon
förtroendekris i fråga om Roxtuna.
Vad begär man då av en förtroendekris?
Allmänheten runt om i landet, alldeles
oavsett politisk hemvist, diskuterar
ivrigt Roxtuna, och man får överallt
i landet i samtal och i tidningar
höra misstankar mot Roxtuna och de
metoder som där tillämpas. Är inte det
en förtroendekris? Jag vill inte säga att
de misstankarna är berättigade. Jag vill
påstå att de uttalas, och det räcker för
mig för att konstatera befintligheten av
en förtroendekris.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag underströk i mitt
inlägg, att när vi förra gången i november
diskuterade detta ämne, gällde
frågan huruvida Roxtuna-anstalten då
tagits i bruk i den takt som avsetts eller
om så inte skett på grund av brister
i utrustningen. Justitieministerns
svar den gången var att Roxtuna helt
enkelt är en av världens bäst utrustade
anstalter för behandling av det svåraste
ungdomsklientelet. Han fortsatte
med att säga, att den tilltänkta gången
för intagningarna var att man inte
skulle sätta in flera nya elever på en
gång utan att detta skulle ske successivt
med ungefär en per vecka. Sedan
sade justitieministern, att detta var
Roxtuna-chefens uppfattning. Det var
onsdagen den 9 november. Fredagen
den 11 november införde Svenska Dagbladet
följande uttalande av Roxtunachefen:
Det är riktigt, att man har
tänkt sig en ganska lugn intagningstakt
i början på Roxtuna, men det är inte
tu tal om att intagningsfrekvensen hade
kunnat ökas, om säkerhetsfrågan varit
tillfredsställande löst och om personal
funnits.

Herr statsminister! Har man inte rätt

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

att som ledamot av denna kammare
känna harm, om uppenbart oriktiga
påståenden fälls från regeringsbänken?
Statsministern har ingripit i denna debatt
på ett sätt, som nog måste förvåna.
Han säger, att utan ingripande av justitiedepartementet
skulle läget i dag varit
katastrofalt. Vad väntar egentligen
statsministern av sin justitieminister?
Skall han inte ingripa i en situation där
utvecklingen inom fångvården håller på
att gå mot en katastrof? Jag har, herr
statsminister, i mitt inlägg begränsat
mig till justitieministerns sätt att inför
kammaren redovisa sitt fögderi, och
det är på den grunden jag har rätt att
här tala med ett visst känsloeftertryck.
På den enda punkten har jag ytterligare
tillagt, att det existerar ett dubbelkommando,
och justitieministerns svar har
enbart bekräftat detta.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Fortfarande måste jag
efterlysa vad man konkret menar. Inga
sådana svar kommer, bara nakna påståenden,
som upprepas enligt den gamla
metoden att om man säger en sak
tillräckligt många gånger blir den trodd.

Vad herr Helén nyss sade om takten
för intagningarna strider ingalunda
emot vad jag anförde i höstas. Jag
framhöll då, att det var meningen att
man successivt skulle ta anstalten i
bruk och att den inte omedelbart skulle
beläggas till sitt fulla platsantal. Det
är helt enkelt nödvändigt att en anstalt
får tillräcklig tid för att bygga ut sin
verksamhet. Jag förde således i höstas
ett allmänt resonemang om att planerna
gick ut på att man successivt skulle
ta anstalten i bruk. Så förklarar doktor
Lundqvist att detta är riktigt men att
man kanske kunnat införa en hastigare
takt i den successiva uppbyggnaden, om
inte svårigheterna med fönstren hade
funnits. Dessa uttalanden strider inte
på något sätt mot varandra.

Roxtunaanstalten m. m.

Beträffande vad herr Cassel sade antecknar
jag med glädje att han nu kommit
så långt att han säger, att det visserligen
finns en förtroendekris men
att han inte vill uttala sig om huruvida
denna är berättigad. Det är det jag
menar. Det är klart, att människor blir
oroade, om tidningarna på det ovederhäftiga
sätt som jag nyss har belyst dag
efter dag talar om fruktansvärda missförhållanden.
Tacka för det! Men man
måste ju se till realiteten, och jag skulle
gärna vilja inbjuda dem som är tveksamma
att göra ett besök på Roxtuna
för att se förhållandena där. Då skulle
man inte få samma bild som lämnats
av de missvisande tidningsartiklar jag
nyss redogjort för.

Slutligen skulle jag också vilja säga
några ord om herr Braconier och vetenskapen.
Han har åberopat att det
skulle finnas olika meningar om hur
ungdomsbrottslingar skall behandlas.
Det sade jag också att det finns, men
jag påpekade att bland den samlade
expertis från alla världens länder, som
jag träffade vid en kongress i Geneve
i somras i Förenta Nationernas regi,
var det en överväldigande majoritet
för den linje och de principer, på
vilka Roxtuna är uppbyggt. Eftersom
herr Braconier fortfarande gör gällande
att det skulle finnas en mycket livskraftig
minoritet, vill jag med reservation
för minnesfel säga, att såvitt jag
nu kommer ihåg fanns där en företrädare
för påvestolen och någon tysk
representant, vilka hävdade att man
skulle införa andra principer. Eljest
var världssakkunskapen enig.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Cassel i sitt inlägg
ställt sig på samma principer som
vi hittills — trodde jag — var överens
om. Därmed har såvitt jag förstår mycket
av debattens skärpa varit onödigt.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Roxtunaanstalten m. m.

Herr Cassel säger, att det råder en förtroendekris
inom fångvården. Hur skall
man komma till rätta med den, om man
inte gör på det sätt som justitieministern
här försökt göra, nämligen att lämna
en så långt det går objektiv redogörelse
för de påstådda missförhållandena
och för hur missuppfattningarna kunnat
uppstå? Men, herr Cassel, bidrar det
till att avlägsna förtroendekrisen, om
en sådan redogörelse icke bemötes med
konkreta motangrepp, om man icke på
någon punkt tar upp en diskussion
utan som herr Cassel helt enkelt bara
säger att detta inte är objektivt. Eftersom
det finns två parter som strider
borde justitieministern ha skipat rättvisa
mellan dessa två parter. Men, herr
Cassel, om rättvisa är skipad i interpellationssvaret,
då är det ju omöjligt
att ta parti på det sätt som herr Cassel
tänkt sig. Om det i interpellationssvaret
finns felaktigheter, skall dessa påvisas,
och man skall inte generellt fördöma
svarets utformning. Jag tror inte
att det har funnits många andra sätt
att gå till väga än att försöka lämna en
så klarläggande redogörelse som möjligt.
Sedan hade jag trott att det var
rimligt att kammaren diskuterar de
fakta, som justitieministern erinrat om.

Jag förstår också herr Heléns motivering
för sin upprördhet, om det vore
så att det från regeringsbänken lämnades
felaktiga eller, som han sade, osanna
uppgifter. Hade det skett skulle jag
anse att varje riksdagsman har rätt att
känna sig upprörd. Men, herr Helén,
efter det klarläggande som justitieministern
gav i sitt sista anförande måste
väl även herr Helén och i varje fall
kammarens ledamöter i övrigt inse, att
herr Heléns upprördhet berodde på
rena missförstånd.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I justitieministerns replik
till mig lade han i Roxtunachefens
uttalande i Svenska Dagbladet in ett

ord som icke förekom där. Han sade
att Roxtunachefen skulle ha sagt, att
det kanske icke är tu tal om att intagningsfrekvensen
kunnat ökas osv. Ordet
»kanske» står inte i uttalandet, och
det är ju belysande för det sätt på vilket
hela denna debatt föres. Jag läser
innantill två gånger, och så smugglas
det in ett ord som inte täcks av vad jag
läst upp. Jag begick ett misstag, och det
var att jag sade, att det felaktiga yttrades
från regeringsbänken. Det yttrades
från talarstolen. Det var den enda
oriktighet jag gjorde mig skyldig till.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Till att börja med kan
jag väl konstatera att diskussionen om
Roxtuna regelmässigt inte gäller de allmänna
principerna. Efter herr Braconiers
sista yttrande får man väl göra
det konstaterandet. Alla som har satt
sig in i denna sak förefaller att vara
ense om att de strävanden, som legat
till grund för anstaltens planering och
uppbyggnad, är riktiga. Diskussionen
sådan den förts fram till i dag har
främst gällt att det skulle ha yppats
brister i konstruktionen av fönster och
dörrar på anstaltsbyggnaderna och att
det skulle föreligga brister beträffande
personalbostäderna både i fråga om
deras antal och deras utformning. Rörande
dessa förhållanden har det ju av
byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen
gemensamt gjorts vissa utredningar
som redovisats i statsrådets interpellationssvar.
Därav framgår beträffande
anstaltens fönster och säkerhetsanordningar,
att de slutliga ritningarna till
anstalten har utförts av fångvårdsstyrelsens
arkitekt i samråd med byggnadsstyrelsen
och fångvårdsstyrelsen.
Det kan alltså inte vara riktigt då man
från fångvårdsstyrelsens sida har sökt
göra gällande, att anstalten skulle ha
kommit till utan att fångvårdsstyrelsen
fått utöva sitt inflytande på detaljutformningen.
Beträffande bostäderna

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

gjordes det ju på riksdagens egen begäran
en nedprutning i det ursprungliga
förslaget. Då det nu visat sig att
man överskattade möjligheterna att erhålla
bostäder i den öppna marknaden
och att denna nedskärning av antalet
bostäder alltså vållat svårigheter för
driften av anstalten, får riksdagen enligt
min mening ta sitt ansvar för denna
åtgärd. Genom sitt ställningstagande i
det ärende som nu behandlas har riksdagen
tillfälle att i enlighet med statsutskottets
förslag rätta till saken genom
att bevilja medel till de bostäder som
saknas.

De felaktigheter, som skulle finnas på
bostadshusen, har uppenbarligen överdrivits
i allra högsta grad. Vad saken
gäller framgår av en rapport från ett
besök vid anstalten den 27 mars i år,
undertecknad av byråchefen Blom i
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstyrelsens
arkitekter Birch-Lindgren och
Karlström. Problemets storleksordning
framgår för övrigt också av denna rapport.
Därav framgår vidare att befattningshavarna
förklarat sig vara tillfredsställda
med bostädernas planering
om bara de påtalade felen avhjälptes.
De påyrkade emellertid en standardförbättring
som enligt deras mening fordras
för att lägenheternas standard skall
motsvara den åsatta hyran, som emellertid
icke fastställts av vare sig riksdagen
eller regeringen utan av annan
myndighet. Efter att en del fel beträffande
chefsbostäderna påpekats säges i
fångvårdsstyrelsens rapport att, »sedan
ovan nämnda åtgärder vidtagits, synes
alla de anmärkningar av betydelse som
riktats mot Roxtunaanstaltens byggnader
vara ur byggnadsteknisk synpunkt
avhjälpta och anstalten anpassad efter
klientelet». En av dessa bostadslägenheter
har för övrigt reparerats, och det
finns ett protokoll från en syneförrättning
den 12 april i år.

Om man följaktligen bortser från
fönsterfrågan, som har kommit att spela
en så stor roll i debatten men som ju

Roxtunaanstalten m. m.

är ett tekniskt problem och som först
genom en nykonstruktion helt nyligen
fått en bättre lösning, så har de anmärkningar
som riktats mot byggnaderna
på Roxtuna gällt rena obetydligheter.
Det är fråga om smärre bristfälligheter,
som mycket lätt uppkommer
i nybyggda hus.

Man måste säga att det var mycket
väsen för ingenting. Statsrådet Zetterberg
illustrerade pressdebatten på den
här punkten, och jag skulle kunna komplettera
med följande tillägg. I en av
de tidningar som har haft invändningar
att göra mot bostadsbeståndet har det
sagts, att doktorns solaltan ligger mot
norr, men av byggnadsstyrelsens promemoria
av den 6 april i år framgår
att förhållandet är det, att det finns en
altan mot söder och en mot norr, den
senare för den vackra utsikten över
Roxen.

När man av de föreliggande rapporterna
fått vela vad saken egentligen gäller,
måste jag säga att det gjorde ett
mycket egendomligt intryck när chefen
för fångvårdsstyrelsen i ett radiotal för
en tid sedan framförde en rad anmärkningar
mot personalbostäderna, särskilt
som personalens missnöje inte i främsta
rummet avsåg småfel på lägenheterna
utan i stället bottnade i oenighet om
den hyra som är fastställd. Uttalandet
av herr Göransson var i hög grad anmärkningsvärt.

Vad som här behövs, herr talman, är
inte ett klankande på allt och alla utan
ett samarbete kring det väsentliga. Här
har nu från statsmakternas sida gjorts
stora ansträngningar för att komma
till rätta med svårhanterliga ungdomsbrottslingar,
riksdagen har anslagit
pengar och sakkunniga har planerat
och byggt för att det verkligen skall
bli någonting av. Då kan man också
begära, att alla skall göra sitt bästa för
att på det bästa sättet använda vad man
fått till stånd. Här har statsrådet Zetterberg
gått i spetsen och varit den

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Roxtunaanstalten m. m.

drivande kraften, och för det bör han,
herr talman, ha ett erkännande.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Hallstahammar, herrar Bark och
Jacobsson i Sala, fru Lindskog, herrar
Östrand, Persson i Tandö, Mellqvist,
Kårrlander, Severin i Gävle, Orgård
och Odhe, fru Renström-Ingenäs, fru
Johansson i Skövde, fru Ericsson i
Luleå, herrar Dahl, Lundqvist, Johansson
i Torp, Andersson i Mölndal, Ekdahl
och Blidfors, fru Holmqvist, fru
Lewén-Eliasson, herrar Landgren och
Jönsson i Gärds Köpinge, fru Johansson
i Norrköping, herrar Thapper, Persson
i Appuna, Gustafsson i Bogla, Almgren,
Andersson i Ronneby, Arweson, Karlsson
i Olofström, Sehlstedt och Ekström,
fru Wallin, fru Svedberg, herrar Norén
i Nyadal och Jonsson i Haverö, fru Löfqvist,
herrar Johansson i Södertälje,
Wiklund, Nilsson i Göteborg och Andreasson.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är statsutskottets
utlåtande nr 61, punkt 3, som är påropad,
och i det sammanhanget har vi
också fått den här interpellationsdebatten,
som kanske nu är slut. Den föreföll
mig utmynna i frågan, huruvida
ett ord fanns med eller inte fanns med
i ett intervjuuttalande i Svenska Dagbladet
vid en viss tidpunkt — för mig
är det summan av det hela.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att tredje avdelningen inom statsutskottet,
såsom också står att läsa i
utlåtandet, under hösten 1955 avlagt
besök vid säkerlietsanstalten i Norrköping
och ungdomsanstalten i Roxtuna.
Sedan står en del annat i utlåtandet
om hur man skall förfara beträffande
utbyggnaden av Hall o. s. v., och
utskottet gör ett par påpekanden, som
jag bara hänvisar till.

Att avdelningen föranleddes resa till
bl. a. Roxtuna berodde nog på uppgifter
om att en hel del ting inte skulle

vara som de borde vara vid Roxtuna,
och om avdelningen vid besöket gjort
några anmärkningsvärda iakttagelser
var det självfallet avdelningens absoluta
skyldighet att redovisa det på den
här punkten.

Jag kan säga att det förekom diskussioner
i avdelningen. Det fanns de som
tyckte sig ha fått det intrycket, att det
fanns en hel del att omnämna i skrivningen
från utskottet, men till slut uppnådde
vi fullständig enighet, med undantag
för herr Bergh, som i stora utskottet
anmälde en blank reservation.
Om det hade funnits så stor anledning
till anmärkning som en del av dem som
deltagit i interpellationsdebatten har
gjort gällande, så skulle väl flera av
statsutskottets ledamöter än herr Bergh
ha avlämnat åtminstone en blank reservation.

Det kan understundom finnas skäl
att göra erinringar, men man brukar
diskutera huruvida skälen är starka
nog. Att det inte skulle finnas någon
som helst anledning att säga någonting
här vill jag inte påstå. De som var med
på resan hade nog det intrycket att
man kunde säga en del, men det var
inte, som jag redan antydde, av den
beskaffenheten att man ansåg att det
förelåg behov av någon skrivning här.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Justitieministern inbjöd
dem som ville yttra sig om Roxtuna
att vara välkomna på ett besök
där ute. Jag hör till dem som varit på
ett sådant besök, och därför har jag
begärt ordet.

Riksdagen kände till en del om Roxtuna
långt tidigare. Yi erinrar oss de
besvärligheter som mötte under uppbyggnadstiden,
hur det både beträffande
kostnaderna och fullföljandet av anläggningen
över huvud taget var be -

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

kymmer. Inte minst erinrar sig kanske
kammaren från ett tillfälle då vi debatterade
detta, att det även den gången
ytterst var ansvarsfördelningen som föreföll
mycket oklar. Allt som hör till
byggnadstiden kan lämnas åsido nu, när
anstalten är i drift. Nu gäller det framförallt
vården av internerna, och det
är ju det väsentliga.

Jag deltog i det besök, som en del
av statsutskottet gjorde förra hösten
vid Roxtuna. Det var samma besök som
herr Åkerström åberopade. Jag kom
inte lika lindrigt undan som herr Åkerström
i fråga om de intryck jag fick
med mig därifrån. Mig föreföll det som
om både anstaltens chef och den stora
personalgrupp, som fanns där, kände
sig mycket illa till mods. De var missbelåtna
med förhållandena där ute, och
det gav de tydligt uttryck åt. De kände
sig också osäkra på de arbetsresultat,
som man under de rådande förhållandena
skulle kunna nå, och det fördes en
livlig diskussion om var ansvaret vilade.
Man skyllde än på den ena, än på
den andra myndigheten.

Jag gjorde inte något så långt besök
där, jag var ingen fackman, och jag
skall inte komma med några långt gående
omdömen. Men nog gjorde det på
lekmannen i alla händelser ett ganska
tråkigt intryck. Jag är dock inte alldeles
främmande för de problem som
diskuteras här. Jag var med när ungdomsfängelsenämnden
kom till och tillhörde
den under åtskilliga år. Alltsedan
dess har jag haft intresse för dessa
spörsmål, och jag vet något om det arbete
det här är fråga om.

Nu vill jag komma till en mera praktisk
sak. Jag gjorde tidigare ett uttalande
när diskussionen om Roxtuna för
ett par veckor sedan flammade upp, och
jag undrade om det inte skulle vara
klokt av justitieministern — eller varför
inte regeringen ■— att anförtro åt
några människor, som inte vore så hårt
engagerade känslomässigt som experterna,
men som vore erfarna och kunniga

Roxtunaanstalten m. m.

i praktiska ting, att göra en översyn
av förhållandena på ungdomsfängelset.

Jag skall inte orda mer om detta. Vad
jag nu vill ifrågasätta är följande: Enligt
riksdagens beslut skall det — jag måste
väl ha rätt — vara en läkare som chef
för ungdomsanstalten. Det är en uppgift
som är mycket omfattande, kanske
för omfattande för att en person skall
klara både det praktiska chefskapet
och den uppgift som läkaren har. År vi
inte nu framme vid att behöva ompröva
detta spörsmål, och jag vill ifrågasätta
om det inte vore klokt om justitieministern
i så fall kunde få en administrativt
kunnig och i praktiska frågor erfaren
person, som ville ställa sig som chef
just för Roxtuna, både reda ut dessa
praktiska frågor i byggnadshänseende,
klara upp förhållandena med personalen
och över huvud taget skapa arbetsglädje
där ute? Vid hans sida finge ställas
den läkarexpertis, som behövdes,
och som då också skulle få mer tid och
möjligheter för de uppgifter som åligger
en läkare.

Beträffande vad som i övrigt har hänt
här i dag skulle jag endast vilja tillägga,
att det föreföll som om Roxtuna vore
ett allvarligare problem än jag tänkt
mig, när t. o. m. statsministern kände
sig nödsakad att gå upp och uttala sitt
omdöme och ge justitieministern sitt
speciella stöd. Jag har nog utgått ifrån
att herr Zetterberg själv hade så pass
erfarenhet av detta område att han skulle
klara upp den saken. Jag tror också
att fallet Roxtuna inte är avhjälpt ens
med det stora förtroendevotum, som här
utfärdats för justitieministern. Jag tror
att regeringen får ha ytterligare en överläggning
om denna sak.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag är tacksam för att
det efter alla mera känslobetonade utbrott
har kommit in en konkret fråga
genom herr förste vice talmannens se -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

naste inlägg. Det är en intressant fråga,
om man skulle kunna åstadkomma en
praktisk administrativ förbättring genom
att till doktorns hjälp ställa en administrativ
chef. Det är en sak som är
väl värd att diskuteras.

Med chefskapet för Roxtuna blev det
så enligt det förslag som riksdagen antog,
att det skulle finnas som chefstjänsteman
en överläkare, som också
skulle vara administrativ chef för anstalten,
och en psykolog. Detta innebar
en prutning, föranledd av riksdagens
önskemål att det skulle sparas, av en
läkartjänst, men som kammarens ledamöter
vet har det i år begärts ytterligare
en läkartjänst, så att det nu skall
vara två läkare på platsen.

Detta avlastar nu något av doktorns
arbetsbörda, men herr förste vice talmannen
Skoglund var inne på en annan
tanke, nämligen att det behövdes
också en administratör, som kunde
avlasta en del sådana praktiska bekymmer
som väl har slitit på läkaren. Det
kan nog vara berättigat, och i viss mån
är det tillgodosett genom ett förslag som
i år har framlagts för riksdagen. Den
s. k. räjongindelningen, som innebär att
flera anstalter samverkar under en gemensam
administrativ ledning, har tidigare
inte gällt för ungdomsanstalterna,
men enligt ett förslag i årets statsverksproposition
skall också ungdomsanstalterna
inordnas i en räjong. Administrativ
chef för den räjongen skall
vara icke en läkare, utan en fångvårdstjänstemän
i högre ställning, stationerad
på Skenäs. Han skall alltså i fortsättningen
också vara högste administrative
chef för Roxtunaanstalten och således
avlyfta en del praktiska bekymmer
från de bägge läkarna. På det sättet
är alltså det önskemål som herr Skoglund
gjorde sig till tolk för redan tillgodosett.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan under punkten 3
bifölls.

Punkten 4

Lades till handlingarna
§ 12

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 42, s. 55—58) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

a) beträffande förevarande anslag:

dels två likalydande motioner, väckta

den ena inom första kammaren av herr
Alvar Andersson m. fl. (I: 215) och den
andra inom andra kammaren av herr
Andersson i Brämliult m. fl. (11:452),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Johansson i Torp m. fl. väckt
motion (11:556), vari hemställts att
riksdagen måtte till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. anvisa ett reservationsanslag
av 1 165 000 kronor;

b) beträffande det under kapitalbudgeten
uppförda investeringsanslaget till
Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Pälsson m. fl. (I: 216) och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson
i Brämliult m. fl. (11:453), i vilka

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

hemställts att riksdagen måtte till Fonden
för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1956/57 anvisa ett
investeringsanslag av 4 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (1:217) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 457), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte till
Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1956/57 anvisa ett
med 3 000 000 kronor till 6 000 000 kronor
höjt belopp,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Johansson i Torp m. fl. väckt
motion (11:555), vari hemställts att
riksdagen måtte till Fonden för lån till
företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna
1:215 och 11:452 samt 11:556, till Bidrag
till företagareföreningar m. fl. för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Ohlon, Näsgård, Pålsson,
Sunne, Aastrup, Malmborg i Skövde,
fröken Elmén, herrar Staxäng, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Hansson i
Skegrie och Svensson i Stenkyrka, vilka
ansett att utskottet i anledning av
motionerna 1:216 och 11:453, 1:217
och 11:457, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, samt II: 555 bort
i motiveringen uttala sig för höjning
av investeringsanslaget till Fonden för
lån till företagareföreningar m. fl. från
av Kungl. Maj :t föreslagna 3 000 000
kronor till 4 500 000 kronor;

b) av herr Gustaf Karlsson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Den punkt vi här behandlar
gäller låneanslaget till företagarföreningarna.
Där har statsrådet och
utskottsmajoriteten föreslagit en höjning
med en halv miljon kronor. Här
finns emellertid flera motioner, vari
yrkas på ytterligare anslagsökning, och
de motionerna har utskottet avstyrkt i
huvudsak av två skäl: dels hänvisar man
till att statsrådet i statsverkspropositionen
utlovat utredning om organisationen
av denna låneverksamhet och
menar att det bör anstå med ytterligare
anslagshöjningar tills den utredningen
är klar, och dels hänvisar man till det
samhällsekonomiska läget och menar
att vi får vara försiktiga med ytterligare
investeringar.

Vad det första skälet beträffar vill
jag säga, att utredningen kommer att
behandla organisationen av låneverksamheten,
och omfattningen av låneverksamheten
kan mycket väl varieras,
oavsett vilka organisationsformer man
väljer. Statsrådet har också utan att
invänta utredningsresultatet föreslagit
en höjning med en halv miljon, och
följaktligen bör det skälet inte vara avgörande
när det gäller att bestämma
låneanslagets höjd.

Vad det andra skälet beträffar, om
den samhällsekonomiska balansen, vill
jag säga att den anslagshöjning det här
är fråga om gäller ett alltför obetydligt
belopp för att man över huvud taget
skall ha anledning att ta in den frågan
i debatten. Man kan snarast säga, att
om kreditåtstramningen och nödvändigheten
att begränsa investeringarna över
huvud taget skall beaktas i det här sammanhanget,
så utgör de ett skäl för en
höjning.

Många bedömare anser nog att just
den mindre företagsandieten får hära en
större andel av svårigheterna än vad
som kan anses rättvist. I konjunkturinstitutets
höstrapport medger man den
saken och säger att det är sannolikt att
speciellt de mindre företagen drabbas

Nr 14

Fredagen den 13 april 195G

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

av kreditrestriktioner. I finansplanen
heter det på samma sätt. Där säger man,
att hantverkare och småföretagare riskerar
att drabbas hårdare av kreditrestriktionerna
än större företag med högre
grad av självfinansiering. Det är naturligtvis
ingen som menar, att de mindre
företagen skall helt avskärmas från
verkningarna av kreditåtstramningen.
De måste bära sin andel de såväl som
andra, men är vi eniga om att de bär
mer än sin andel, kan vi inte bara rycka
på axlarna och mena, att någonstans
måste verkningarna kännas. Om statsmakterna
för en kreditpolitik, som
drabbar en viss del av företagsamheten
särskilt hårt, och om det finns möjligheter
att i någon mån utjämna verkningarna
av detta, är det väl rimligt, att man
också tar till vara dessa möjligheter.

Statsutskottets majoritet har skrivit
ytterst välvilligt, och det är tydligen
inte nödvändigt att i denna debatt framhålla
den nytta, som företagareföreningarna
gör. Om den saken tycks alla numera
vara ense.

I det län som jag representerar har
denna verksamhet pågått länge och fått
en betydande omfattning. Jag vill gärna
omvittna den betydelse den haft för att
ge äldre småföretagare möjlighet att
utvidga men även och inte minst vid
nyetableringar, där kreditåtstramningen
verkar särskilt hårt. Det är i och för
sig rätt förklarligt, om en kreditåtstramning
i första hand begränsar startandet
av nya företag, men det vore säkert
ytterst olyckligt, om det skulle bli närmast
stopp på detta område.

Jag anser alltså, att det finns mycket
starka skäl att bifalla den vid punkten
fogade reservationen, som går ut på att
låneanslagen till företagareföreningarna
skall höjas med ytterligare en och en
halv miljon kronor, och jag ber med
dessa ord att få yrka bifall till reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):

Herr talman! Det är mig angeläget att

framföra ytterligare några synpunkter
utöver dem som tidigare andragits i
frågan. När det gäller att komma till
rätta med de speciella problem som möter
i fråga om uttunningen på landsbygden
har man all anledning att fästa
särskild uppmärksamhet vid och stanna
inför den verksamhet som företagareföreningarna
utövar. Praktisk erfarenhet
hittills visar, att de har spelat
en väsentlig roll när det har gällt att
föra ut företagsamheten i bygderna, där
vi behöver den för att skapa den sysselsättning,
som är nödvändig för att folk
skall kunna bo där.

Särskilt aktuellt i detta sammanhang
är spörsmålet om de stora ungdomskullarna,
1940-talets stora barnkullar,
som nu står beredda att träda in i produktionslivet.
Än så länge finns visserligen
i glesbebyggelsen på landsbygden
en hel del av denna ungdom kvar, men
den stora frågan är, om det skall visa
sig möjligt att ge denna ungdom arbete
i de egna landsbygdskommunerna eller
om den skall bli tvungen att konkurrera
om sysselsättningsmöjligheterna i
städer och samhällen. Om det inte lyckas
att ge den sysselsättning i hemorten,
kommer det att få mycket betydande
konsekvenser för landsbygden, då
det nuvarande födelsetalet i de flesta
av våra kommuner är mycket lågt.
Skulle det inte visa sig möjligt att åt
landsbygden bevara denna ungdom som
nu finns där, kommer landsbygden att
inom ett par decennier stå inför alldeles
särskilda svårigheter.

Det är därför som man med ett visst
beklagande ser, att utskottet visserligen
med all vördnad för problemet i och
för sig ändå inte ansett sig kunna gå
med på att tillstyrka de höjningar som är
motionsvis begärda. Utskottet har fullt
klart för sig den betydande roll som
företagareföreningarna spelar. Vi har
numera fått sådana föreningar i samtliga
län i landet, och det är klart, att
det tidigare lånebehovet nu har väsentligt
ökat. Företagareföreningarna

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

själva är överens om alt man skulle
behöva sju miljoner kronor, men deras
förtroenderåd har stannat vid att begära
fyra miljoner kronor, vilket också
utgör underlaget för motionen nr 453
i denna kammare.

Det är ett försvinnande litet belopp,
och jag tror inte man skall fästa alltför
stor vikt vid att kreditåtstramningen
får göra sig gällande till fullo även
på detta område, där så avgörande värden
kan visas ligga bakom. Där kommer
naturligtvis behovet av lån att
ständigt öka. Det är därför som man
med stort intresse avvaktar den utredning
som är utlovad. Vi hoppas att
denna utredning skall vara färdig i god
tid innan utskottet nästa år åter skall
ta ställning till denna fråga.

Det är angeläget att det verkligen
görs någonting på denna punkt. Det är
så mycket mera angeläget som man i
propositionen om byggnadsregleringen
sagt, att man skall använda denna för
att lokalisera byggnadsverksamheten.
Då är det inkonsekvent att inte använda
de möjligheter man har på detta
område, nämligen att genom en ökad
långivning också understödja denna lokalisering.
Må därför den utredning
som utskottet här skjuter framför sig
inte dröja för länge!

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till den vid punkten fogade reservationen.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Vi är några stycken som
har motionerat om en höjning av anslaget
till företagareföreningarna från
av Kungl. Maj :t föreslagna en miljon
till 1 165 000 kronor. Det gäller motionen
Il: 556.

Jag erkänner gärna och med tacksamhet
att utskottet har skrivit mycket
positivt på denna punkt. Jag kanske
borde ha uttryckt tacksamhet även mot
reservanterna för att de gjort en framstöt
i samma riktning som motionen.
Jag kan följa reservanterna när det gäl -

Bidrag till företagareföreningar m. fl.

ler motiveringen, men beträffande kapitalinvesteringen
anser vi oss inte
kunna sträcka oss längre än till 4 miljoner
kronor, som vi i motionen II:
555 har hemställt om. I fråga om här
förevarande anslag, nämligen bidrag till
företagareföreningarna, ställer jag yrkande
om bifall till den förstnämnda
motionen.

Om det tillätes mig att säga några
ord i detta sammanhang om kapitalanslaget
vill jag framhålla, att vi stöder
vår motion på en framställning som
företagareföreningarnas riksorganisation
gjort. Vi anser att man inte bör
skjuta över målet och i nuvarande finansiella
läge rusa i väg längre än vad
vederbörande föreningar själva ansett
vara lämpligt. Att bjuda över är en förfärligt
enkel konst, men jag tror inte
det lönar sig i längden.

I nu förevarande ärende, alltså punkt
37 i statsutskottets utlåtande nr 10, vill
jag alltså yrka bifall till den av oss
väckta motionen nr 556, som gäller ett
anslag på 1 165 000 kronor. Jag ber att
få återkomma med yrkande i fråga om
investeringsanslaget, när vi kommer till
den punkten.

Herr TIIAPPER (s):

Herr talman! Jag har ingen avvikande
mening gentemot de föregående talarna,
när det gäller företagareföreningarnas
betydelse och vad de uträttat. Utskottet
har också sagt, att det fullt ut
värdesätter deras arbete, och utskottet
har beklagat att det icke kunnat sträcka
sig längre i fråga om medelstilldelningen.
Jag vill emellertid understryka, att
departementschefens förslag, som nu
tillstyrkts av utskottet, innebär även det
en ökning av låneanslaget, nämligen
med en halv miljon kronor.

Skall vi iaktta restriktivitet och återhållsamhet
på alla andra områden, kan
vi inte underlåta att göra det även på
detta. Det är så vi har resonerat i statsutskottets
första avdelning och även
inom utskottsmajoriteten. Denna re -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

striktivitet får inte inskränka sig till
ett vackert talesätt. Den motivering som
framförts just på denna punkt kan utan
tvekan åberopas även beträffande en
rad andra områden.

Under hänvisning till dessa ord, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
statsutskottets förslag på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring av motiveringen, som föreslagits
i den av herr Ohlon in. fl. vid
punkten fogade reservationen; samt
3:o) bifall till motionen II: 556 av herr
Johansson i Torp m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
37:o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i den av herr Ohlon m. fl. vid
1''unkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat an -

ställdes. Därvid avgåvos 104 ja och 61
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Punkterna 38—51

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 58, s. 88—93) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 1 570 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft bl. a. två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Axel Andersson
m. fl. (I: 212) och den andra inom
andra kammaren av herr Nyberg m. fl.
(11:459), i vilka hemställts att riksdagen
måtte till Säkerhetsanstalter för
sjöfarten för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 3 300 000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 212 och II: 459, till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 1 570 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NYBERG (fp):

Herr talman! Jag måste nog som motionär
i denna fråga säga, att statsutskottet
fattat sig tämligen kort när det
motiverat sitt avslagsyrkande. Utskottet
nöjer sig med en hänvisning till behovet
av investeringsbegränsning. Någon invändning
i sak föreligger inte.

Handelsministern har föreslagit, att
till säkerhetsanstalter för sjöfarten under
nästa budgetår skulle anvisas ett

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

reservationsanslag på 1 570 000 kronor
samt på kapitalbudgeten 400 000 kronor
eller sammanlagt 1 970 000 kronor. För
innevarande år har anslaget uppgått till
3 370 000 kronor. Av detta belopp kommer
som vi motionärer påvisat 1 500 000
kronor på färdigställandet av ett tjänstefartyg
för östra lotsdistriktet. Lotsstyrelsen
har för vartdera av de båda
senaste budgetåren fått sina anslagsäskanden
nedskurna med 500 000 kronor.
Men för nästa budgetår blir det en
nedskärning med hela 1 930 000 kronor,
om riksdagen bifaller vad statsrådet vill
och statsutskottet tillstyrkt.

Man måste fråga: Kan detta vara en
sakligt grundad sparsamhet? Lotsstyrelsen
har till fyllnadsmedel för sådana
anskaffningar och arbeten, vartill
delbelopp redan anvisats, beräknat
1 565 000 kronor. Bostadsförbättringarna
vid Arkö lotsplats och vissa fyrplatser,
varom också utskottet talar i
sitt yttrande, drar 200 000 kronor. Vad
blir då över till alla andra av lotsstyrelsen
angivna ändamål, av vilka jag
här skulle kunna räkna upp en hel rad
av betydande angelägenhetsgrad? Jo,
det blir 145 000 kronor. Var och en förstår
att det inte kan bli lätt att med
detta relativt ringa belopp söka tillgodose
handelsministerns önskan att påbörja
de mest angelägna av de övriga projekt
som lotsstyrelsen vill ha pengar
till. Det blir en ganska besvärlig uppgift,
skulle jag tro, för lotsstyrelsen.

Jag vill understryka att detta är, såvitt
jag förstår, en ganska allvarlig fråga.
Vi kan inte stå till svars med att
låta säkerhetsanstalterna för sjöfarten
förfalla. Hur är det t. ex. med våra fyrskepp?
Mer än 16 av dem är över 50
år gamla. Fyrskeppet Almagrundet har
nått den aktningsvärda åldern av 87 år.
Däcket är så bristfälligt, att vatten från
regn och överspolning läcker in hl. a.
i personalens hytter och kojer. Det
skall nu moderniseras, och det är verkligen
inte en dag för tidigt. Men det är
nödvändigt att vi ser till, att de övriga

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

fyrskeppen inte drabbas av lika svåra
ålderskrämpor. Det är fara värt att de
gör det.

Lotsstyrelsen har för nästa år begärt
att få 3 900 000 kronor. Av dessa skulle
3 300 000 kronor utgå på driftbudgeten
som reservationsanslag. Vi motionärer
anser att dessa pengar bör beviljas. Vi
har visserligen förståelse för att investeringarna
måste begränsas och sparsamhet
iakttagas med statens medel,
men jag håller före att man på vissa
områden måste tänka sig noga för innan
man med investeringsbegränsningen
som motivering visar alltför stor
njugghet med anslagen på de områden,
där restriktionerna kan medföra ökad
risk för människoliv. Vad som nyligen
hänt på våra järnvägar har givit oss
ett hälsosamt uppvaknande på detta område.
Det kan bli samma förhållande
på sjöfartens. Regering och riksdag bör
inte handla så att det kan sägas, att
deras snålhet har kostat svenska sjömän
livet. Vi kan komma i en sådan
situation. Vidare vill jag i all korthet
peka på de stora ekonomiska värden
som kan stå på spel, om vi inte ser till
att våra sjösäkerhetsanordningar hålles
i allra bästa skick.

Av vad jag här sagt framgår, att jag
inte kan gå med på vad regeringen föreslagit
och statsutskottet tillstyrkt. Jag
yrkar därför bifall till motionen nr 459
i denna kammare, vari föreslås, att till
säkerhetsanstalter för sjöfarten anvisas
på driftbudgeten ett reservationsanslag
på 3 300 000 kronor.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! I anledning av vad herr
Nyberg bär har anfört ber jag att få
citera vad utskottet har skrivit för att
motivera sin hemställan. Utskottet skriver:
»Kungl. Maj:ts förslag innebär en
stark begränsning av anslagsmedel till
säkerhetsanstalter för sjöfarten. De fö -

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr lb

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Statliga farledsarbeten

reslagna medlen avses skola i första
hand beviljas till redan pågående anskaffningar
och arbeten. Med hänsyn
till nuvarande restriktioner på investeringsområdet
finner utskottet den förordade
återhållsamheten förståelig och
anser sig icke böra frångå Kungl. Maj:ts
förslag till medelsanvisningar.»

Det är klart att man på denna punkt
liksom på den vi nyss behandlade kan
anföra goda skäl för en ökning i stället
för en nedskärning av anslagen. Det är
likadant på punkt efter punkt. Men har
man valt en restriktiv linje, så får man
väl försöka vara återhållsam vid medelsanvisningarna.
Jag medger emellertid
att det sedan blir en bedömningsfråga
hur långt man skall gå i återhållsamhet
på de olika punkterna.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen 11:459;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nyberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
52 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 459 av herr Nyberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av

kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 53—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Statliga farledsarbeten

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 69, s. 102 och 103) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Karl Andersson m. fl.
(I: 81) och den andra inom andra kammaren
av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.
(II: 86), hemställts, att förevarande anslag
måtte höjas till 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Majt:s förslag
samt med avslag å motionerna
1:81 och 11:86, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Malmborg
i Skövde, Andersson i Mölndal och
Staxäng, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:81 och
11:86, till Statliga farledsarbeten för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! I frågan om de statliga
farledsarbetena har jag tillsammans
med några länskamrater väckt en motion,
där vi föreslår riksdagen att bevilja
det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
begärda anslaget. Jag beklagar
att statsutskottet inte ansett sig kunna

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

tillstyrka vårt förslag. Inomskärsfarleden
i Bohuslän har en mycket stor betydelse
för sjöfarten där. För närvarande
pågår arbeten med inomskärsfarleden
genom Hamburgsund, och detta arbete
beräknas bli slutfört i år. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade begärt ett
anslag på 500 000 kronor, varav 450 000
kronor avsedda för bekostande av fortsatt
muddringsarbete för farleden i
Toftösund.

Då mudderverken bör ha sysselsättning,
hade det också varit mycket lämpligt
att dessa arbeten igångsatts. Kungl.
Maj :t har emellertid inte ansett sig kunna
tillstyrka det begärda anslaget utan
föreslagit ett belopp av endast 50 000
kronor, och utskottsmajoriteten stöder
Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet skriver
mycket välvilligt, att man inte bestrider
nyttan av sådana arbeten för kusttrafiken
i Bohuslän, men med hänsyn till
strävandena att begränsa investeringarna
anser sig utskottet inte kunna tillstyrka
förslaget. Utskottet hänvisar också
till att man nödgats avstyrka ett liknande
förslag, avseende sjöfarten utefter
norrlandskusten.

Jag har all respekt för utskottets strävan
att medverka till begränsning av
investeringarna, men jag vågar ifrågasätta,
om sparsamheten i detta fall är
så lycklig. Den farled det bär gäller
måste uppmuddras, oavsett vilken
sträckning inomskärsfarleden i Bohuslän
får. Arbeten av detta slag kräver
ju rätt obetydligt med arbetskraft. Nu
finns maskiner, mudderverk och yrkeskunnig
personal på orten. Det förefaller
mig då inte vara någon önskvärd utveckling
och förenligt med god ekonomi
att den verksamhet skall upphöra,
som drivits, låt vara i blygsam utsträckning.
Konjunkturläget kan enligt min
uppfattning inte anses så ansträngt, att
det är motiverat att verksamheten lägges
ner, utan den bör få fortsätta åtminstone
i den omfattning som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit. Ett
förverkligande av planerna på en inom -

Byggande av fiskehamnar

skärsfarled i Bohuslän har så stor praktisk
betydelse för kusttrafiken där, att
frågan inte bör avfärdas utan verkligt
tvingande skäl, och sådana föreligger
enligt min mening inte för närvarande.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av herr Karl
Andersson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h), Johansson i Torp (s) och
Johansson i öckerö (fp).

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs nu protokollsföringen, enligt
herr förste vice talmannens förordnande,
av tjänstemannen hos kammaren P.
Bergsten.

In fidem
Gunnar Britth

Härefter anförde

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Herr Carlsson i Bakeröd
hävdade, att just denna fråga har
ingen större betydelse för återhållsamheten
och för budgetläget. Jag föreställer
mig att varje kammarledamot resonerar
på samma sätt, när han eller hon
väcker en motion och ställer ett yrkande.
Jag kommer tillbaka till vad jag
förut sade, att det därför måste bli en
bedömningsfråga, var återhållsamhet
skall iakttagas. Från statsutskottets sida
har vi funnit oss i denna fråga böra gå
in för återhållsamhet, och därför yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 63

Byggande av fiskehamnar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 70, s. 103 och 104) att till

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Byggande av fiskehamnar

ifrågavarande ändamål för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
2 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Franzén och Nils Theodor Larsson
(I: 14) och den andra inom andra kammaren
av herr Ericsson i Näs (11:22),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Karl Andersson m. fl. (1:214) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i öckerö m. fl. (11:456),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Arweson m. fl. väckt motion
(II: 40).

I samtliga motioner hade hemställts
att förevarande anslag måtte uppföras
med 3 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
I: 14 och II: 22, I: 214 och II: 456 samt
II: 40, till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson och herr Skoglund i Doverstorp,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 14 och II: 22, I: 214
och II: 456 samt II: 40, till Byggande av
fiskehamnar för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 2 700 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Till denna punkt finns
en reservation fogad av fröken Andersson
och herr Skoglund i Doverstorp,
vilken går ut på att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag oförändrat.
Föregående år utgick anslaget till byggande
av fiskehamnar med 3 miljoner

kronor, men Kungl. Maj:t har med hänsyn
till det beträngda investeringsläget
i år ansett sig inte kunna gå högre än
till 2,7 miljoner. Reservanterna pekar på
att det under senare år från fiskarbefolkningens
sida förts fram allt starkare
krav på effektiva och snara åtgärder på
detta område, och dessa krav är berättigade.
Trots detta anser man sig emellertid
i nuvarande konjunkturläge inte
böra gå längre än Kungl. Maj:t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Då jag är en av motionärerna
i denna fråga, kan det kanske
tillåtas mig att säga några ord.

När 1944 års fiskehamnsutredning
lade fram sitt förslag om byggande och
upprustning av fiskehamnar — ett förslag,
som i princip godkändes av riksdagen
— räknade man med att programmet
skulle genomföras under en
femårsperiod. Denna gick ut år 1953.
Vi är nu långt inne i en andra femårsperiod,
och ändå har bara början avverkats
av det utbyggnadsprogram som
skulle genomföras.

Det föreligger här alltså en mycket
stor eftersläpning, särskilt om man beaktar
den rationalisering som ägt rum
under den tid som gått. Man har ju
övergått till större och mera djupgående
båtar, vilket medfört att fiskehamnarna
måste byggas både större och
djupare än man i 1944 års fiskehamnsutredning
hade räknat med. Jag skall
inte vidare redogöra för de behov som
finns på detta område utan vill endast
med glädje konstatera, att statsutskottet
beslutat tillstyrka de olika motionerna
om höjda anslag till detta ändamål.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Staxäng (h),
Johansson i Torp (s), Johansson i öckerö
(fp) och Ahlsten (fp).

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
varit i tillfälle följa debatten i kammaren
i denna fråga. Jag har, trots att jag
är medveten om att jag inte bör ta kammarens
tid i anspråk under någon
längre stund, ändå känt ett behov att
säga några ord på denna punkt.

En av de vägledande principerna i
det budgetförslag som regeringen framlagt
i år har varit att så långt möjligt
försöka begränsa investeringsutgifterna.
Det känner vi till. Detta har resulterat
i nedskrivningar på många områden av
statsförvaltningen. Även de statliga affärsverken
har fått vidkännas beskärningar
och begränsningar, och många
i och för sig angelägna ändamål har
därför inte kunnat tillgodoses.

Denna återhållsamhet, som sålunda
präglat regeringens budgetförslag, har
varit en princip som man naturligtvis
på vissa punkter ansett sig kunna frångå,
det skall jag gärna erkänna. Men då
har också alldeles särskilt starka skäl
gjort sig gällande. Sådana kan jag dock
knappast anse föreligga på detta område.
Visst kan man peka på brister
också på detta område, det är jag medveten
om, men jag undrar om det över
huvud taget finns något område i den
fulla sysselsättningens samhälle, där
man inte kan åberopa i och för sig angelägna
behov och välgrundade ändamål,
som man likväl inte förmår att i
dagsläget helt tillgodose.

Jag kan tillägga att detta anslag upptogs
så sent som 1951/52 med endast en
miljon kronor men har sedan dess höjts
avsevärt. Det förslag som regeringen
framlagt slutar ändå på 2,7 miljoner
kronor. I förhållande till vad den anslagsäskande
myndigheten har begärt
är begränsningen ganska obetydlig. Det
är endast fråga om 0,3 miljoner kronor.
På många andra områden skall man
finna en helt annan proportion mellan
vad som från myndigheternas sida bc -

Byggande av fiskehamnar

gäres och vad man i årets budgetförslag
anser sig kunna genomföra.

Jag har, herr talman, för egen del
sällan anledning att uttrycka den förhoppningen,
att högerreservanters förslag
i statsutskottet skall vinna kamrarnas
bifall, men jag får göra ett undantag
från den regeln denna gång. Det har
faktiskt glatt mig att åtminstone några
av utskottets ledamöter velat stödja
mitt förslag på denna punkt. Jag hade
helst sett att det vunnit en mer allmän
anslutning från statsutskottets sida, men
jag noterar ändå med en viss tacksamhet
att åtminstone två ledamöter i utskottet
ansett övervägande skäl tala för
ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag har redan instämt
i det yrkande om bifall till statsutskottets
förslag som ställts av herr Arweson.
Jag känner mig emellertid föranledd
att säga några ord i anledning av statsrådets
anförande.

Jag förstår mycket väl att statsrådets
synpunkter på besparingar har mycket
starka skäl för sig. Å andra sidan kan
man inte komma ifrån att detta anslag
är ett av dem, där riksdagen under senare
år har knäsatt en viss princip i
fråga om beloppet. Herr statsrådet
nämnde att fiskeristyrelsen har begärt
3 miljoner kronor och att det alltså var
en mycket liten prutning som statsrådet
hade gjort i sitt äskande till riksdagen.
Men det är att märka att för några
år sedan, när riksdagen begärde denna
höjning till 3 miljoner, begärde fiskeristyrelsen
år efter år 5 miljoner kronor.
Tre år i rad beslöt riksdagen anslå denna
summa på 3 miljoner kronor. Där
har vi alltså ett mycket bestämt uttryck
för vad riksdagen har ansett vara en
minimisumma, som bör gå till dessa
mycket angelägna arbeten.

Som statsrådet mycket väl har sig be -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

kant föreslog 1944 års fiskehamnsutredning
i den plan som utredningen gjorde
upp 5 miljoner kronor under en femårsperiod
— detta således redan i dåvarande
prisläge. Skulle man räkna med
motsvarande summa i nuvarande penningvärde,
måste man anslå ett betydligt
större belopp. Jag tror att när
statsutskottet har föreslagit denna ökning
av det av Kungl. Maj :t förordade
beloppet, så är det på mycket starka
skäl.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt instämmande i herr Arwesons yrkande.

Punkterna 64—94

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

KOLLBERG (fp):

Herr talman! Det allmännas bidrag
till ökandet av turisttrafiken från utlandet
och utvecklandet av vårt lands turistväsen
utgöres i huvudsak av det
statsanslag, som årligen beviljas Turisttrafikförbundet.
Detta anslag är för det
nu löpande budgetåret 500 000 kronor.
Förbundet har hemställt om en ökning
av anslaget med 400 000 kronor, men
Kungl. Maj :t har inte velat gå med
därpå.

Alla betygar dock sitt stora intresse
för frågan, alla håller med om hur behjärtansvärt
ändamålet är. Handelsministern
har redan i statsverkspropositinen
uttalat, att enligt hans mening
Turisttrafikförbundets upplysningsverk -

samhet i syfte att främja den utländska
turisttrafiken till Sverige är av stort
värde, och medger underförstått, att en
höjning av statsbidraget egentligen är
väl motiverat.

Statsutskottet är lika älskvärt. Det heter:
»Även om utskottet anser goda skäl
tala för att åt förbundet bereds större
ekonomiska möjligheter för att kunna
intensifiera sin verksamhet, finner utskottet
sig i rådande läge icke böra
frångå Kungl. Maj :ts förslag till medelsanvisning.
»

Den till sitt syfte tämligen näraliggande
verksamhet, som bedrivs av
Svenska institutet, har likaså blivit föremål
för statsutskottets välvilliga omtanke,
i det att utskottet understrukit
vikten av institutets verksamhet och ansett
angeläget, att Kungl. Maj :t toge frågan
om ökad medelsanvisning åt institutet
under noggrant övervägande.

Men, herr talman, med enbart en välvillig
s. k. skrivning kommer man inte
långt, när man skall driva upplysningsverksamhet
i utlandet. Statsutskottet vill
nu inte sträcka sig ens så långt som till
att tillstyrka en utredning om i vilken
utsträckning och på vad sätt staten på
litet längre sikt bör stödja svensk propaganda
i utlandet.

Jag skulle egentligen mot bakgrunden
av det livliga betygandet av vikten av
denna upplysningsverksamhet inte närmare
behöva utveckla, hur angelägen
den är, men det kan vara skäl att framhålla
en del omständigheter, som visar,
hur illa det i själva verket är ställt på
detta område, och att något belysa vad
som skulle vinnas genom förbättringar.

Statsunderstödd upplysningsverksamhet
och propaganda i utlandet bedrives
för närvarande genom de institutioner
jag nyss nämnde, Turisttrafikförbundet
och Svenska institutet.

Låt oss först se litet på vad Turisttrafikförbundet
förmår med tillgängliga anslag.
Turisttrafikförbundet iordningställer
och distribuerar publikationsmaterial.
Detta är så otillräckligt, att prak -

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

tiskt taget alla de beskickningar, resebyråer,
turistkontor, kulturella organ
o. s. v., som vill ha material om Sverige
som turistland, anmäler behov av tillskott
av publikationer. Detta kan Turisttrafikförbundet
icke tillnärmelsevis
tillgodose. Publikationernas antal räcker
knappast till för den direkta efterfrågan
från turister och andra intresserade
och förslår inte alls för värvande
av nya turister. Härför behövs
långt större upplagor av de olika publikationerna.

Antalet inresande uppgår till över
400 000 icke-skandinaver per år. Antalet
inresor från våra grannländer kan
på grund av passfriheten inte statistiskt
preciseras men är uppskattningsvis omkring
tre miljoner per år. Jämfört med
övriga länder är Sverige anmärkningsvärt
svagt representerat i vad gäller att
tillgodose de utländska gästernas behov
av tryckt information med sådan i tillräcklig
mängd, medan däremot kvaliteten
på vårt material står mycket högt.
Ser man till de olika slagen av publikationer
finner man, att bilturisterna är
särskilt illa tillgodosedda, detta trots
att just denna kategori är snabbast i
tillväxt och att en utförlig information
nog också generellt sett skulle komma
ett köpstarkt klientel till godo. Turisttrafikförbundet
har vidare på grund av
de låga anslagen under senare år inte
kunnat framställa mer än en affisch per
år. Filmverksamheten har likaså varit
helt otillräcklig.

Turisttrafikförbundet har, såsom jag
nämnde, begärt ett anslag på 900 000
kronor, men fått det nedprutat till
500 000. När man betänker att turismen
för närvarande beräknas inbringa över
400 miljoner kronor per år i utländska
valutor, varav ungefär en tredjedel i
dollarvaluta, förefaller 900 000 kronor
vara ett mycket blygsamt tilltaget belöp]).
Enligt min mening är även detta
anslag alldeles för litet. Turismen är
den sjunde i ordningen av våra exportnäringar,
och genom en effektiv pro -

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

paganda för turismen skulle våra valutainkomster
kunna betydligt ökas.

Med kännedom om påfrestningarna
på vår valutaställning måste man, mot
bakgrunden av vad turismen ger oss i
främmande valuta, finna det angeläget
att energiska åtgärder vidtas för att
främja vårt lands propaganda i utlandet.

Mången kanske resignerar inför problemet
med en suck om att »Sverige är
ju ett litet land och vi kan inte lägga
ned så mycket pengar på detta område».
I själva verket ligger Sverige i detta
hänseende avsevärt efter sina nordiska
grannländer, Danmark och Norge. Statsbidraget
till turistpropaganda var år
1953 här i Sverige 8 öre per invånare,
under det att varje norrman betalade
17 öre och varje dansk 22 öre. Och ser
vi på statsbidraget till Turisttrafikförbundet
i promille av beräknade turistintäkter
i utländsk valuta under samma
år, finner vi att det utgjorde 1,8 promille.
Norrmännens motsvarande siffra
var 3,8 och danskarnas 6,2. För engelsänmnens
del var beloppet inte mindre
än 9,3 promille, d. v. s. mer än fyra
gånger det svenska beloppet.

Svenska institutets verksamhet ligger
delvis på ett annat plan än Turisttrafikförbundets.
Dess syfte är att till gagn
för Sveriges kulturella, sociala och ekonomiska
förbindelser med utlandet samordna
och stödja upplysningsverksamheten
om vårt land. Vad som ur samhällets
synpunkt kanske härvid träder
mest i förgrunden är det allmänt goodwillskapande
draget i institutets arbete.
Institutet handhar stipendiatutbytet med
utlandet, bedriver kurser för utlänningar
i Sverige, har att mottaga studiegrupper
och enskilda besökare, organiserar
utställningar, förser utlandet med
upplysningsfilmer, utger olika publikationer
m. in.

Det mått av goodwill, som vårt land
förvärvat såsom framstegsland inom
olika områden, medför att man väntar
mycket av oss i fråga om upplysning
om svenska förhållanden genom person -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

ligt omhändertagande och skriftlig information.
Vi får samtidigt komma ihåg
att kunskapen i främmande länder om
svenska förhållanden trots allt ännu är
skrämmande liten. Vårt lands anseende
kan fortfarande i stor utsträckning ökas
genom att representanter för andra nationer
får kännedom om vårt sätt att
inom olika områden ordna våra förhållanden.
Vederhäftig upplysning därom
kommer att gynnsamt återverka på bl. a.
intresset för svenska varor i utlandet.

De knappa tillgångar, som Svenska
institutet har att röra sig med, ställer
institutet inför ungefär samma svårigheter
som Turisttrafikförbundet. Ingen
egentlig ny produktion av film har kunnat
åstadkommas, samtidigt som efterfrågan
på upplysningsfilmer ständigt
ökas. Den helt otillräckliga tillgången
på filmmateriel medför den svåra nackdelen,
att televisionens utomordentliga
möjligheter till massvisning inte kan
tillvaratas vid propagandan i utlandet.

Herr talman! För några dagar sedan
använde handelsministern på tal om
vår valutasituation orden att »vi lever
farligt». Denna formulering är, såsom
alla vet, alltför träffande. För förhållandevis
mycket ringa kostnader skulle
vi emellertid kunna öka våra valutaintäkter
i hög grad, nämligen om vi förbättrade
vår upplysningstjänst och propagandaverksamhet
i förhållande till
utlandet. Ett företag som vill öka sin
omsättning måste öka sin reklam. Denna
regel, som är självklar för varje företagare,
är i sanning lika väl tillämplig
på den svenska staten, om den över
huvud taget vill visa ett allvarligt intresse
för att med hjälp av en av sina bästa
exportartiklar förbättra sin ekonomiska
ställning.

Jag måste, herr talman, livligt beklaga
att statsutskottets, låt vara välvilliga,
yrkande om avslag på den föreliggande
motionen för närvarande stänger vägen
för något positivt beslut i kammaren.
Jag skulle emellertid vilja till handelsministern
rikta en vädjan, att han vid

nästa budgetbehandling tar en verkligt
hård match med finansdepartementet i
denna fråga. Jag är alldeles övertygad
om att handelsministern personligen har
förståelse för att det inte längre kan få
förekomma att vår utlandspropaganda
svältfödes på ett så uppenbart sätt som
nu sker.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Punkterna 96 och 97

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 98

Lades till handlingarna.

Punkterna 99 och 100

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101

Lades till handlingarna.

§ 12

Anslag under statens allmänna fastig hetsfond

för handelsdepartementet
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 2, s. 3) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1956/57 an -

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

visa ett investeringsanslag av 400 000
kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Axel Andersson m. fl. (1:213)
och den andra inom andra kammaren
av herr Nyberg m. fl. (II: 460), i vilka
hemställts att riksdagen måtte till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 213 och II: 460, till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret 1956/57
anvisa ett investeringsanslag av 400 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NYBERG (fp):

Herr talman! Jag har vid behandlingen
av punkten 52 i statsutskottets utlåtande
nr 10 yrkat bifall till den motion,
som där förelåg. Jag vill nu också
yrka bifall till den motion, som föreligger
här, nämligen nr 460 i andra kammaren.
Ett bifall till denna betyder, att
investeringsanslaget utgår med 600 000
kronor i stället för 400 000 kronor, som
handelsministern föreslagit.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den i ämnet
väckta motionen 11:460; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 3

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen

(punkt 3, s. 3—6) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1956/57 anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Spetz (1:416) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nyberg m. fl. (II: 552), hemställts, att
riksdagen måtte till Statens lånefond
för den mindre skeppsfarten för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 416 och II: 552, till Statens lånefond
för den mindre skeppsfarten för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Ohlon, Sunne, Aastrup
och Malmborg i Skövde, fröken Elmén
samt herrar Nihlfors och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 416 och II: 552, till Statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

b) av herr Staxäng, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! På grund av att vid
denna punkt, som gäller statens lånefond
för den mindre skeppsfarten, föreligger
en reservation av samtliga folkpartister
i statsutskottet, har jag begärt
ordet för att något motivera vårt ställningstagande
där, vilket innebär ett
med en miljon kronor ökat investeringsanslag
i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag. Det är ju så, att under en lång
följd av år har all expertis varit på det
klara med att den mindre skeppsfarten

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

befinner sig i ett besvärligt läge genom
att lönsamheten varit ringa och fartygsbeståndet
dåligt. I alla händelser föreligger
sedan gammalt ett starkt behov
av förnyelse.

Det har pågått en utredning beträffande
just dessa problem, och denna
utredning lade i december 1954 fram ett
förslag, som handelsministern vid 1955
års riksdag inte hann ta ställning till.
Förra årets riksdag hade att behandla
motioner från olika partier med yrkande
om ökade investeringsanslag när
det gäller denna lånefond för den mindre
skeppsfarten. Statsutskottet avvisade
motionerna men var fullt på det klara
med att något måste göras, och det ganska
snart, varför det förutsattes att 1956
års riksdag skulle få ta ställning till de
förslag, som regeringen på basis av den
av mig förut nämnda utredningen borde
förelägga riksdagen. Så har emellertid
icke skett. Handelsministern har ånyo
förklarat att han inte hunnit ta ställning
till nämnda utrednings betänkande
från december 1954, och han har för
sin del alltså endast velat föreslå riksdagen
ett investeringsanslag på 3 miljoner
kronor för dessa stödåtgärder för
den mindre skeppsfarten. Han har emellertid
redovisat utredningens synpunkter
på det angelägna behovet av stödåtgärder.
Av denna redovisning framgår,
att det föreligger alla möjliga synpunkter,
som väger tungt för en ökad
investering på detta område. Det är
bland annat både rent militära och
folkförsörjningssynpunkter, som därvid
framhålles. Flertalet remissinstanser har
i fråga om utredningens förslag, som
innebar att man ville ha en förstärkning
av lånefonden upp till 25 miljoner
kronor, lämnat sitt bifall till detta förslag,
låt vara att en del ansett att lånefonden
inte borde vara så stor utan
stanna vid ett lägre belopp. Ingen remissinstans
torde dock ha tänkt sig ett
så lågt belopp som 3 miljoner kronor.

Det är ganska klart att handelsministern
haft svårigheter att i propositio -

nen motivera sin restriktivitet — jag
bortser då från den i dag i denna kammare
så ofta återkommande motiveringen
att det nuvarande läget måste
föranleda återhållsamhet när det gäller
investeringar. Jag har emellertid ansett
mig kunna ta departementschefens formuleringar
som ett bevis för att även
departementschefen ansett, att det av
honom föreslagna beloppet är lågt. Det
framgår bl. a. av ett avsnitt i propositionen
där han säger att en förstärkning
av fonden med »allenast nämnda
belopp» inte synes påkalla att man ändrar
lånevillkoren. På ett annat ställe
säger han, att han föreslår dessa 3 miljoner
kronor för att möjliggöra fortsatt
utlåning, om än »i ringa omfattning».
Det förstår man, då man vet att kön
av lånesökande är mycket stor. Om man
räknar ihop de lånesökandes hemställan,
rör sig lånebehovet om någonting
mellan 15 och 16 miljoner kronor. Det
är klart att dessa 3 miljoner kronor
omedelbart kommer att slukas och att
de inte kan medföra den uppryckning,
som tydligen alla är överens om är nödvändig.

Att statsutskottet i år i denna fråga
uttryckte sitt beklagande över att utredningens
förslag inte lagts fram är
naturligt, och inom utskottet är man
nog på det klara med att det säkerligen
är ganska avsevärda belopp utöver de
här föreslagna, som borde ställas till
förfogande för utlåning till stöd för
denna skeppsfart, som befinner sig i ett
trängt läge. Vi hade inom statsutskottets
första avdelning en föredragning av en
expert på detta område. Jag tror att
jag vågar påstå, att man inom avdelningen
nog fick den uppfattningen att
även experten hade svårt att förklara
den begränsning som här förelåg i fråga
om förslaget till investeringsanslag
för fonden. Det är alltså mot bakgrunden
av vad jag här sagt, som vi reservanter
ansett att riksdagen borde kunna
sträcka sig litet längre och yrka på
en höjning av investeringsanslaget med

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

en miljon kronor. De motioner, som givit
oss anledning uppta denna fråga,
har däremot innehållit yrkanden på
avsevärt högre belopp, varför även vi
reservanter ansett oss böra beakta just
problemet med investeringsbegränsningarna.
Vi har dock ansett att med
hänsyn till vad som klart kommit fram
i utredningen och på grund av det påvisbara
lånebehovet borde man kunna
gå ett litet steg längre än Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Denna lånefond kom
till stånd för några år sedan, och jag
stod själv då som motionär. Tanken
var, att den skulle fylla en mycket stor
uppgift när det gäller förnyelsen av
detta tonnage. Jag har ingen anledning
att gå in på de svårigheter som denna
näringsgren har haft genom den mycket
hårda konkurrensen från utländskt
tonnage. Jag skall bara här framhålla
några synpunkter på denna lånefonds
verkliga syfte.

Vad som inger betänkligheter är att
denna lånefond inte har kommit till
användning för att hjälpa dem som man
syftat till att hjälpa, nämligen de s. k.
småfraktare, som själva ägde och förde
sin båt. Under senare tid har den allra
största delen av denna fonds kapital i
stället gått till mycket stora företag,
och mycket få av de gamla näringsidkarna
på detta område har fått några
lån. Det har starkt övervägts, om man
skulle ändra reglerna för vilket tonnage
som dessa lån skall lämnas till.
Man har ifrågasatt att lånemöjligheten
borde begränsas till tonnage på högst
300 bruttoton. Det föreligger inget yrkande
därom, men jag vill framhålla,
att det väsentliga för mig i dag inte är
vilket belopp som riksdagen här anvisar
utan vem som får detta belopp.
Det gäller att se till att det kommer till
de näringsidkare som lånefonden, när
den tillkom, avsåg att stödja.

Jag förstår att utskottets majoritet beaktat
detta när den skriver: »Härtill
kommer, att enligt av Kungl. Maj :t numera
utfärdade föreskrifter skall för
prövningen av ansökningar om lån gälla,
att företräde skall lämnas ansökning
av den, vars behov av medel för
avsett ändamål måste antagas icke kunna
tillgodoses annorledes än genom lånet
samt därutöver att företräde i allmänhet
skall lämnas ansökning rörande
fartyg, som är byggt eller avses skola
byggas i Sverige.» Jag förstår att man
försöker rätta till det förhållande, som
jag har talat om, men jag är inte övertygad
om att denna skrivning fullt täcker
det man avser. Det är därför, herr
talman, som jag har velat framföra dessa
synpunkter. Innan jag kommer att
ta ställning till vilket belopp som skall
tillföras denna fond, vill jag ha belägg
för att själva användningen verkligen
blir till gagn för de s. k. småfraktarna.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Herr Nihlfors sade i
motiveringen för sitt yrkande om
reservationen, att bara ett litet steg
skilde utskottets majoritet och reservanterna.
Det är nog ganska symtomatiskt
att detta »lilla steg» är 1 miljon
kronor. Som jag sagt en gång förut är
detta belopp för oss inte ett litet belopp.
Och framför allt, man måste vara
konsekvent när det gäller begränsningen
av investeringarna. Vi har inte lika
gott om miljonerna i betraktande av
den återhållsamma politik vi vill föra,
som folkpartiet tydligen har.

Jag vill yrka bifall till statsutskottets
förslag under denna punkt.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Thapper sade att
man måste vara konsekvent och avvisa
alla försök till höjning av investeringsanslagen.
Jag tror inte att herr Thapper
själv varit konsekvent, eftersom
han vid behandlingen av tidigare frågor
har, liksom statsutskottet i sin hel -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956
Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

het yrkat på frångående av Kungl.
Maj :ts förslag.

När jag säger att en höjning med 1
miljon är en liten stegring, får det ses
mot bakgrunden av utredningsförslagets
25 miljoner. Remissinstanserna har
i visst hänseende hållit sig något under
och kanske rent av gått ner till 10 miljoner,
och då är i alla händelser en
ökning med 1 miljon icke annat än ett
relativt litet steg. Allting är ju relativt
här i livet, herr Thapper, även miljonerna
— det vet vi i första avdelningen
av statsutskottet, där vi rör oss med
mycket större belopp.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag säga ett par ord.

Jag har anledning att uttala en viss
tacksamhet mot statsutskottets majoritet,
för vad den skrivit i de tre första
styckena i sitt utlåtande. Jag tycker det
är en ganska stark motivering för vad vi
motionärer eller i varje fall reservanterna
begär för ändamålet. Det förefaller
mig närmast mystiskt, att utskottsmajoriteten
efter denna välvilliga skrivning
kommer fram till en hemställan
om avslag på motionen.

Sedan skall jag efter vad herr Nihlfors
anfört inte säga så många ord. Jag
vill dock påpeka att statsutskottet som
motivering för sitt avslagsyrkande har
erinrat i första hand om investeringsbegränsningen.
Ja, reservanterna har
också tagit hänsyn till den, och även vi
motionärer, som begärde 8 miljoner
kronor, har tagit hänsyn till investeringsbegränsningen.
Om vi inte hade
gjort det, skulle vi ha yrkat på ett belopp
av 14—15 miljoner kronor för att
täcka hela det behov som föreligger.

Det är dock, herr talman, rätt svårt
för mig att inse, att det går bra om vi,
såsom regeringen vill, anvisar 3 miljoner
kronor till denna lånefond men att
det är fara å färde om vi höjer beloppet
till 4 miljoner. Jag kan inte riktigt

inse att den motiveringen från statsutskottets
sida är så hållbar, att man inte
skulle kunna sträcka sig så långt som
reservanterna föreslår.

Sedan är det ytterligare en sak jag
gärna vill ha svar på. Det talas om att
om en viss begränsning i lånegivningen
tillämpas, så kan de 3 miljoner kronor
som nu föreslås i huvudsak kunna
tillgodose det föreliggande medelsbehovet.
Jag vill fråga, om detta verkligen
kan vara riktigt. Räcker verkligen
dessa 3 miljoner kronor till för att fylla
det medelsbehov som föreligger sedan
man infört vissa nya bestämmelser beträffande
medelsanvisningen? Jag har
för min del mycket svårt att tro det,
och jag finner också att om detta är
riktigt, kommer t. ex. statsutskottets
uttalande i tredje stycket av utlåtandet
att hänga i luften. Jag skulle som sagt
gärna vilja höra, om man verkligen
tror att dessa 3 miljoner kronor räcker
till och, om så är fallet, huruvida 3 miljoner
kronor anses komma att vara tillräckligt
också i framtiden. Det är naturligtvis
väldigt svårt att svara på den
frågan; man vet inte vad som kan komma
att inträffa, men det är enligt min
mening en smula farligt att använda
den motivering statsutskottet här anfört,
ty det kan kanske få en del tråkiga
konsekvenser när medelsbehovet
i framtiden skall beräknas och tillgodoses.
Det är väl inte meningen att denna
begränsning i långivningen skall vara
en engångs- eller rättare sagt en ettårsföreteelse.
Jag skulle alltså gärna
vilja ha svar på denna fråga.

I detta läge vill jag inte yrka bifall
till den i motionerna gjorda hemställan,
men jag förenar mig givetvis med
reservanterna, som vill ge 4 miljoner
kronor i stället för de 3 miljoner kronor,
som statsutskottet föreslagit.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag anser mig tyvärr
inte kunna ge något svar på herr Ny -

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.

bergs fråga. Det är väl ändå så, att när
budgeten företas till behandling i statsutskottet
— och jag föreställer mig att
detsamma gäller andra utskott —
måste vi ta hänsyn till läget sådant det
är under det budgetåret. Förhållandet
gäller inte endast staten, utan det torde
vara likadant för enskilda företagare.
Man vet inte vilka utgifter man kommer
att få i framtiden.

Jag finner det också underligt att
herrar Nihlfors och Nyberg kan resonera
så, att om man bara begär tillräckligt
stora anslag kan man åtminstone
få en miljon. I den politik som förs
tvingas vi ju att visa återhållsamhet
inte bara beträffande belopp av storleken
en miljon kronor utan på en hel
del punkter till och med i fråga om
lägre belopp. Jag beklagar om herr
Nihlfors i statsutskottets första avdelning
fått den syn på saken jag ovan angivit.
Inom utskottet har vi inte ett sådant
betraktelsesätt. Jag vidhåller mitt
yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag noterar bara att utskottets
talesman inte kan gå i god för
riktigheten av det påstående, som göres
i sista stycket på sidan 3 i utskottsutlåtandet,
nämligen att möjlighet skulle
föreligga att inom ramen av ett anslag
av 3 miljoner kronor i huvudsak kunna
tillgodose det föreliggande medelsbehovet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Ohlon
in. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

3:o) av utskottets utlåtande nr 64,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 116 ja och 46 nej, varjämte 9
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 5, s. 8) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1956/57 anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
förehaft bl. a. en inom andra kammaren
av herr Johansson i Torp m. fl.
väckt motion (11:555), vari hemställts
att riksdagen måtte till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 216
och II: 453, I: 217 och II: 457, sistnämn -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

da båda motioner såvitt nu vore i fråga,
samt II: 555, till Fonden för lån till
företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Vid punkten hade fogats två reservationer.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag anfört vid behandlingen av
punkten 37 i statsutskottets utlåtande
nr 10 ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 555 i denna kammare, vilket innebär
att här ifrågavarande investeringsanslag
höjes från av utskottet föreslagna
3 miljoner kronor till 4 miljoner
kronor.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i motionen II: 555; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Torp begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5:o) av utskottets utlåtande nr 64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 555 av herr Johansson
i Torp m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1956/57.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Anslag å kapitalbudgeten för
socialdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler Kungl.

Maj:t hade (punkt 9, s. 41—
43) föreslagit riksdagen att till Lån till
anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
investeringsanslag av 6 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts för -

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

slag samt med avslag å motionerna I: 69
samt I: 196 och II: 342, till Lån till anordnande
av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 69 samt I: 196 och II: 342
till Lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler för budgetåret 1956/57
anvisa ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor;

2) av herrar Thun och Petterson i
Degerfors, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Med kännedom om de
förhållanden, som råder i vårt land i
fråga om samlingslokaler har vi väckt
en motion, nr 69 i första kammaren,
vilken går ut på att anslaget till lån för
anordnande av allmänna samlingslokaler
bör höjas från nu föreslagna 6 miljoner
kronor till 10 miljoner kronor. Skall
vi inte få uppleva, att nästan all föreningsverksamhet
i varje fall på landsbygden
försvinner, måste ett verkligt
krafttag göras och staten bidra med
mera lån. Inte minst med tanke på ungdomen
bör detta ske så fort som möjligt.
Det har så många gånger framhållits, att
ungdomen bör ha någonstans att ta vägen
i stället för att hänga i gathörnen.
Flykten från landsbygden beror inte
minst på att lämpliga samlingslokaler
saknas. Att dessa förhållanden ej är
okända vittnar utskottets skrivning om,
ty denna går i mycket positiv riktning.
Jag skall inte yrka bifall till vår motion
nu utan ansluter mig till utskottets
skrivning och förslag.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! I den konkurrens, som
för närvarande råder beträffande byggenskapen
och investeringarna i övrigt,
har vi ansett oss böra minska detta
anslag till 2 miljoner kronor. Jag ber
alltså att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Detta anslag har stått
i ganska många år. Vi är några motionärer,
som för varje år lika envetet har
motionerat om höjning av detta anslag.
Vi har alltid fått avslag. Den här gången
har högerreservanterna yrkat sänkning
med precis lika mycket som vi har
yrkat höjning, nämligen med 4 miljoner
kronor, och därför skulle man kunna
säga som den låghalte sade, att det jämnar
ut sig, ty om det ena benet är litet
för kort är det andra så mycket längre.

Behovet kan ju inte här komma upp
till debatt. Jag vill erinra om att i höstas
gjordes en undersökning, varav det
framgick att det då förelåg ansökningar
om byggande av samlingslokaler för inte
mindre än 180 miljoner kronor.

Jag skall inte yrka bifall till vår motion,
ty utskottet har den här gången
skrivit mera bestämt än man är van vid
från statsutskottets sida. Jag vill bara
understryka utskottets uttalande, att »utskottet
väntar bestämt att förslag i av
utskottet åsyftad riktning kommer att
föreläggas nästa års riksdag. Under denna
förutsättning har utskottet avstått
från att nu påyrka någon ökad medelsanvisning
utöver Kungl. Maj:ts förslag.»

Med detta, herr talman, hemställer jag
om bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Detta anslag har utgått
med 6 miljoner kronor under ett antal
år. Det måste klart sägas ifrån, att tillgången
på lånemedel ingalunda står i
riktig proportion till efterfrågan. En
del av de föreningar, som nu kan kom -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret

ma i fråga för att få anslag, har stått i
ko sedan slutet av 40-talet. Många anser
under sådana förhållanden, att det
är meningslöst att söka statslån.

Vi hade väntat att frågan om nya bestämmelser
beträffande långivningen
skulle komma i form av en proposition
i år. Vi har nu fått veta att detta inte
kommer att ske utan att man i stället
förväntar, att den skall komma till
nästa år.

Nu sade riksdagen redan i fjol, att
det statliga stödet till allmänna samlingslokaler
borde ökas men att beslut
härom borde fattas först sedan den på
området pågående utredningen hade avslutats.
Nu är ju utredningen avslutad.
Det föreslås inga revolutionerande förändringar
i bestämmelserna, och man
tycker att man hade kunnat försöka
sträcka sig litet längre i fråga om beloppet.

Som herr Pettersson i Degerfors sade
har ju utskottet skrivit på ett sådant
sätt att regeringen inte lär kunna undgå
att till nästa år föreslå en viss förstärkning
av detta anslag. Under dessa förhållanden
och eftersom första kammaren
redan har fattat sitt beslut i enlighet
med utskottets förslag har jag intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av fröken Andersson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr förste vice talmannen
Skoglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) av utskottets utlåtande nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr förste vice talmannen Skoglund
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 134 ja och
19 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Lades till handlingarna.

§ 15

Anslag å kapitalbudgeten för
inrikesdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Uppförande av förrådsbyggnader för
civilförsvaret

Kungl. Maj:t hade (punkt 6, s. 9 och
10) föreslagit riksdagen att till Uppförande
av förrådsbyggnader för civil -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret

försvaret för budgetåret 1956/57 anvisa
ett investeringsanslag av 345 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till Uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 345 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson och Ohlon, fröken Andersson
samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

C ASSEL (h):

Herr talman! Vid denna punkt har
vi några stycken avgivit en reservation.
När detta föredrogs i tredje avdelningen
i statsutskottet, om att man skulle gå
med på ett anslag på inte mindre än
405 000 kronor för uppförande av en
ny förrådsbyggnad i Södermanland för
civilförsvarets räkning, var vi nog i
avdelningen ganska tveksamma litet till
mans.

De upplysningar vi hade från statsverkspropositionen
och vad vi ytterligare
kunde inhämta var, att civilförsvarsstyrelsen
förvarade sina utrustningsdetaljer
i en tom ladugård, som
man hade hyrt för 1 000 kronor om
året. Sedan fick vi veta att ägaren till
ladugården höjde sina hyresanspråk
och ville ha 5 000 kronor. Till sist fick
vi reda på att i stället för att ta denna
hyra eller försöka hyra någon annan
ladugård — det står ju tyvärr så många
sådana tomma — beslöt man sig för att
begära att få bygga en helt ny förrådslokal
för icke mindre än 405 000 kronor.
Det är alltså en sexdubbling av
utgifterna för förvaring av dessa saker,
även om man jämför med det högre
hyresbeloppet.

Det är klart att man på det sättet får
4 — Andra kammarens protokoll

till stånd bättre förvaringsmöjligheter;
man får bl. a. möjligheter till varmförråd.
Men jag har åtminstone inte blivit
helt övertygad om att man har gjort
tillräckligt grundliga undersökningar,
att man verkligen på allt sätt har försökt
klara denna historia med redan
befintliga lokaler, som inte används för
något egentligt ändamål.

Jag tror att kammaren gjorde klokt
i att avvisa detta anslag åtminstone i
år, så att civilförsvarsstyrelsen får göra
en litet noggrannare utredning och,
om man inte kan lösa problemet på
något annat sätt, komma tillbaka nästa
år. Vi bör ju i dagens läge försöka
undvika investeringar, särskilt på byggnadsområdet,
som inte visar sig vara
absolut nödvändiga.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till vår vid denna
punkt avgivna reservation.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottsavdelningen ansåg
nog att den motivering, som åtföljde
den kungl. propositionen vid denna
punkt, inte var tillräckligt klarläggande,
och därför har utskottsavdelningen under
hand inhämtat en del uppgifter. I
avdelningen var man rätt, tveksam, som
herr Cassel sade, men sedan man fått
in dessa uppgifter, som ju också herr
Cassel känner till, var man inte längre
lika tveksam utan hemställde om bifall,
som framgår av utskottsutlåtandet.

För egen del skulle jag vilja tillägga,
att när vi har en hel del dyrbar materiel
är det riktigare att försöka få ordentliga
förvaringsutrymmen för denna
materiel. En del därav är av det slaget,
att det krävs varmförråd om det inte
skall uppstå betydande årliga värdeminskningar.

Jag skulle kunna tillägga att civilförsvaret
när det gäller utgifter för
förrådsutrymmen är ganska strängt
hållet från departementet. Jag vågar
nog göra gällande, att det finns ett annat
område som också gäller försvaret,

1956. Nr U

Nr 14

Fredagen den 13 april 1950

Bankaktiebolags kassareserv

där man inte alls är lika strängt hållen
i fråga om det högsta pris per kvadratmeter,
som man tillåtes betala för förrådsutrymmen.

Med det anförda, herr talman, ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag vill i anledning av
det sagda gärna vidgå, att tveksamheten
inom tredje avdelningen naturligtvis
inte var lika stor efter de kompletterande
upplysningar, som herr Åkerström
talade om att utskottet inhämtat,
men ingen av oss var så förfärligt säker
på saken i alla fall. Jag tror att detta
anslag hör till dem som vi åtminstone
kan vänta med litet grand i avbidan på
utredning. Därför vidhåller jag, herr
talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den beträffande denna punkt avgivna
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

§ 16

Bankaktiebolags kassareserv

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 17 februari 1956 dagtecknad
proposition, nr 73, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt
§ 87 regeringsformen föreslagit riksdagen
antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

Enligt det under 1) angivna lagförslaget
skulle 1 § första stycket mom. a
i 1949 års lag erhålla följande lydelse:

I den mån sådant med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen,
förordna

a) att kassareserv, som avses i 63 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå
till viss bestämd kvotdel, högst femtio
procent, av bolagets förbindelser med
undantag av garantiförbindelser och
skulder på grund av insättningar å
sparkasseräkning.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sex
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 496 av herrar Vetander och Birke,
nr 497 likaledes av herrar Velander och
Birke och nr 498 av herrar Weiland och
Danmans samt inom andra kammaren
nr 654 av herrar Regnéll och Nilsson i
Svalöv (likalydande med I: 496), nr 655
likaledes av herrar Regnéll och Nilsson
i Svalöv (likalydande med I: 497) samt
nr 656 av herrar Gustafson i Göteborg
och Antbg (likalydande med 1:498).

I motionerna I: 496 och II: 654 hade
hemställts, att relationstalet mellan

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

banks kassareserv och förbindelser
med ändring av propositionens förslag
fastställdes till tjugofem procent,
i motionerna I: 497 och II: 655 yrkades
avslag å Kungl. Maj :ts förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
7 december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m., och i motionerna 1:498
och II: 656 föreslogs att riksdagen måtte
dels med ändring av vad Kungl. Maj :t
hemställt i propositionen för sin del
besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående
rätt för Konungen att meddela
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
att relationstalet mellan bankaktiebolags
kassareserv och förbindelser
fastställdes till 25, dels ock avslå det
i propositionen framlagda förslaget om
ytterligare förlängning av ränteregleringslagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna 1:496, 1:497
och 1:498 samt 11:654, 11:655 och
II: 656, måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Svärd, Danmans, Schmidt,
Carlsson i Tibro och Regnéll, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:496, 1:497 och 1:498 samt 11:654,
II: 655 och II: 656,

1) för sin del antaga Kungl. Maj:ts
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, med den
ändringen att 1 § första stycket mom.
a) erhölle följande lydelse:

a) att kassareserv, som avses i 63 § lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
tillsammans med bankaktiebo -

Bankaktiebolags kassareserv

lags inneliggande kassa skall uppgå till
viss bestämd kvotdel, högst tjugofem
procent, av bolagets förbindelser med
undantag av garantiförbindelser och
skulder på grund av insättningar å
sparkasseräkning;

2) avslå Kungl. Maj :ts förslag om
fortsatt giltighet av lagen den 7 september
1951 (nr 767) om räntereglering
m. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det är tydligt, att om
riksbanken sköter operationerna på
öppna marknaden och räntepolitiken
på ett riktigt sätt, så kan de s. k. särskilda
kassareservbestämmelserna ha
sin betydelse för att dämpa en kreditexpansion,
som går utöver det önskvärda.
Det kan därför vara befogat att
ha en penningpolitisk beredskapslagstiftning
på detta område, också om det
ur principiell synpunkt skulle vara
lyckligast att slippa en sådan lag. Men
större räckvidd än absolut nödvändigt
bör en fullmaktslag inte ha.

Högern och folkpartiet motsatte sig
den fördubbling av likviditetskvotens
maximum, som genomdrevs 1954. Fortfarande
förefaller det riktigast att hålla
sig till den lägre siffran. Lagen bör vara
en bakre försvarslinje för riksbanken
att falla tillbaka på, om utvecklingen
hotar att bli banken övermäktig. Men
lagen bör inte arbeta med likviditetskvoter
som, om de tillämpades, skulle
kunna dra stora svårigheter över bankernas
låntagare inom industri, jordbruk,
handel och andra näringsgrenar.

Den som i sitt dagliga arbete haft
tillfälle konstatera alla de svårigheter,
som redan den nuvarande kreditrestriktiviteten
åsamkar kundkretsen, vill ogärna
ha svävande över sig risken att
bankväsendet plötsligt skulle åläggas
att avveckla en hel del redan lämnade
krediter.

Sådana överväganden, herr talman,

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Bankaktiebolags kassareserv

ligger bakom framställningen i motion

654 och i reservationen med dess yrkande
om återgång till tidigare gällande
25-%-maximum för kassareserven. Jag
ber att på denna punkt få yrka bifall
till reservationen.

Vad beträffar förlängningen av ränteregleringslagen
upprepas i motionen

655 i denna kammare och i reservationen
från höger- och folkpartihåll kravet
på att denna lag ej mera skall förlängas.

Denna omstridda lag hade ju som sin
hela motivering önskan om vidsträckt
fullmakt för att utan räntehöjning driva
en restriktiv penningpolitik. Erfarenheten
har sedan dess visat, att en räntehöjning
var nödvändig för att vidmakthålla
kreditåtstramningen. De penningvårdande
myndigheterna drog ju också
för ett år sedan konsekvenserna av
denna erfarenhet.

Det redovisade motivet är alltså
borta. Kvar står däremot alla de tungt
vägande invändningarna, av många remissinstanser
framförda redan 1951, då
lagen första gången lades fram. I första
hand bör kanske erinras om vad lagrådet
anfört. Det heter, ordagrant citerat:
»De skäl av olika slag, som enligt vad
remissprotokollet visar anförts mot
denna i enskild närings- och avtalsfrihet
djupt ingripande lagstiftning, vars
verkningar äro mycket svåröverskådliga,
synes vara så tungt vägande, att vi
icke kunna tillstyrka att förslaget, som
för övrigt praktiskt taget saknar motsvarighet
i andra länders ekonomiska
lagstiftning, för närvarande upphöjes
till lag.»

Vid sidan av denna principiella synpunkt
ställer sig så farhågorna för alla
de praktiska olägenheter, som skulle inställa
sig, om lagen trädde i kraft —
svart marknad, centraldirigerad kreditprövning
utan möjlighet till överklagande,
vidlyftig kontrollapparat, skadad
sparvilja o. s. v.

Herr talman! När riksdagen första
gången hade att ta ställning till denna

fullmaktslagstiftning framhölls uttryckligen,
att den var ett provisorium, en
tillfällig lag. Sedan dess har fem år gått,
under vilka för övrigt lagen aldrig tagits
i bruk.

Redan önskvärdheten av att inte ha
onödiga lagar borde väl kunna motivera,
att man slopade denna lag. Därtill
kommer, att när nu den fastlåsta räntan
övergivits så har motiveringen för ränteregleringslagen
bortfallit. Kvar står
bara de stora principiella och praktiska
betänkligheterna.

Om jag nu säger, att riksdagen bör
mönstra ut den här tvångströjan ur
folkhemsgarderoben, så är det inte för
att jag i tankarna dröjer kvar i den debatt,
som nyss fördes i kammaren kring
modern och omodern fångvård, utan
därför att RLF i sitt avstyrkande remissvar
1951 betecknade ränteregleringslagen
som en tvångströja. Det är
visserligen sant, att den tvångströjan
ännu inte applicerats på penningmarknaden.
Men på högerhåll har vi den
uppfattningen, att sådana tingestar över
huvud taget inte är förenliga med trivseln
i folkhemmet —• inte ens om de
förvaras i malpåse och bara en gång
om året tas fram till en vårlig översyn.
Den översynen är visst tänkt som en
helt flyktig titt — i propositionens rubrik
redovisas detta ärende bara under
»m. m». Men låt oss inte nöja oss med
en flyktig titt i malpåsen utan låt oss,
under medgivande av att bakgrunden
för lagen nu är helt förändrad, göra en
radikal vårstädning och mönstra ut den
här tvångströjan.

Herr talman! Jag ber att också under
punkt 2 få yrka bifall till reservationen.

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! I den till detta utlåtande
fogade reservationen yrkas bifall till
motionen i denna kammare nr 656.

Vad gäller lagen om bankaktiebolags
kassareserv anför motionärerna bland
annat följande: »Ett behov föreligger

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

för fortsatt beredskapslagstiftande på
förevarande område. Möjligheterna att
meddela föreskrifter om bankernas kassareserver
är ett medel i den penningvårdande
politikens tjänst, som i vissa
lägen bör finnas att tillgå. Kassareservlagstiftningens
betydelse som inflationshämmande
instrument bör emellertid
inte överdrivas. Grunden till en effektiv
penningvårdande politik måste läggas
genom en efter de skiftande lägena
avpassad kredit-, penning- och räntepolitik.
Variationer i kassareserverna
får utgöra ett komplement härtill och
härigenom bli ett värdefullt stöd för
den penningvårdande politiken.»

När det gäller ränteregleringslagen
anför motionärerna, att om lagen skulle
sättas i kraft är riskerna stora för administrativt
godtycke. Marknaden utanför
de reguljära kreditinstituten skulle
tillväxa och bankernas möjligheter till
ordinär långivning skulle än mer begränsas.
Dessa synpunkter anser vi ha
oförminskad giltighet. Redan av detta
skäl anser vi därför att ränteregleringslagen
bör avskaffas.

Med instämmande i vad motionärerna
i övrigt anfört ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Under de år som vi har
haft denna lagstiftning har ju meningsskiljaktigheterna
kommit till uttryck i
de reservationer som anförts. Det är
såvitt jag förstår inte möjligt att kunna
få fram några synpunkter för och emot
ifrågavarande lagstiftning utöver vad
som framkommit i tidigare diskussioner
här i kammaren.

Med hänsyn härtill hemställer jag
kort och gott om bifall till vad bankoutskottet
bär har föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Placeringen av prästlönefondsmedel

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta
motioner angående placeringen av
prästlönefondsmedel.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag skall be att få föreslå
en liten ändring i utskottets utlåtande.
Det gäller inte motiveringen utan
en formell ändring i klämmen. Jag föreslår
att utskottets hemställan måtte
lyda: »att riksdagen i anledning av förevarande
motioner 1:464 och 11:599
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
ovan anfört.»

Vidare anfördes ej. Kammaren fattade
beslut i enlighet med det av herr
Andersson i Löbbo framställda yrkandet.

§ 18

Föredrogos vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av väckt motion om viss
ändring av 14 § folkbokföringsförordningen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omorganisation
av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt kemiska analyslaboratoriet
vid lantbruksliögskolan och statens lantbruksförsök
m. in., och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Herr FRÖD1NG (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
till protokollet att jag vid avgörandet av

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Interpellation ang. åtgärder med anledning av den senaste tidens erfarenheter i
fråga om sambandet mellan lungkräfta och rökning — Interpellation ang. utnyttjande
av landsbygdens busslinjer för skapande av goda postförbindelser

statsutskottets utlåtande nr 64 punkt 3
rätteligen avsåg att rösta ja, dvs. bifall
till utskottets hemställan och nej till reservationen
av herr Ohlon in. fl.

§ 20

Interpellation ang. åtgärder med anledning
av den senaste tidens erfarenheter
i fråga om sambandet mellan lungkräfta
och rökning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LARSSON i Luttra (bf), som
yttrade:

Herr talman! Ökningen av lungkräfta
som dödsorsak framträder alltmer markerad.
Sambandet mellan lungkräfta
och rökning uppmärksammas allt oftare
av cancerspecialister. Starkt alarmerande
uppgifter och siffermaterial har
just i dagarna lagts fram av professorn
vid Institutet för kräftforskning vid
Londonuniversitetet, Peo C. Koller, f. n.
gästföreläsare för svenska medicinare.

Hälften av alla 45-åriga män som dog
i England förra året dog av lungkräfta,
omtalar professor Koller i en intervju
för Dagens Nyheter. Ökningen går mycket
snabbt, och statistiken visar dess
intima samband med rökningen. Rökningen
började bli vanlig bland män
kring första världskriget. Erfarenheterna
från sjukhusen visar, att det tar 20
å 30 år att utveckla en lungkräfta.

Det är den generation män som började
bli vanerökare kring första världskriget
— den första rökargenerationen
— som nu drabbas av sjukdomen. Kvinnorna
började röka omkring 15 år senare.
Även bland kvinnorna har vi att
vänta en stark ökning av lungkräfta när
den första rökargenerationen kommer
upp i lungcanceråldern.

Sveriges frekvens av lungkräfta är
bara en fjärdedel av Englands. Men,

säger professor Koller, fortsätter ni som
nu, kommer Sverige att gå förbi England.
Det är en farlig statistik som säger,
att 61 procent av 18-åriga pojkar
och 59 procent av 18-åriga flickor är
rökare i Sverige. Tendensen, utbildningen
av vanerökare, måste hejdas.

Med hänvisning till professor Kollers
här i korthet refererade uttalande anhåller
jag om kammarens tillstånd att
fråga statsrådet och chefen för inrikesdepartementet: Har

herr statsrådet uppmärksammat
den senaste tidens alltmer oroande erfarenheter
och rön i fråga om sambandet
mellan lungkräfta och rökning?

Ämnar herr statsrådet föranstalta om
åtgärder i syfte att förebygga en ytterligare
ökning av lungcancerfrekvensen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. utnyttjande av landsbygdens
busslinjer för skapande av goda
postförbindelser

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Önnarp (bf), som
anförde:

Herr talman! Det alltmer vikande befolkningsunderlaget
på landsbygden
har tillsammans med den snabba ökningen
av bilbeståndet medfört, att åtskilliga
järnvägslinjer av driftekonomiska
skäl måst nedläggas. I samband
därmed har en del fasta poststationer
också dragits in. Det är uppenbart, att
denna utveckling inneburit en försämring
av postförbindelserna i de orter
som berörts därav. I viss mån har omläggningar
av brevbärarlinjer kompenserat
de olägenheter som uppstått, men
detta har långtifrån alltid varit fallet.
De vidtagna omläggningarna har i ett
stort antal fall medfört, att posten inte

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

kommer adressaten till handa förrän
långt fram på eftermiddagen.

En möjlighet att ytterligare kompensera
gjorda indragningar samt att även
i andra fall åstadkomma bättre postförbindelser
torde vara att i större utsträckning
utnyttja befintliga busslinjer
för brevbefordran. Enligt min uppfattning
bör en utvidgning härav främst
gälla SJ:s busslinjer, men där så är
lämpligt bör även privata linjer tas i
anspråk för detta. Det finns visserligen
i båda fallen en viss service härvidlag,
men denna måste anses vara otillräcklig.
Vanligen töms nu befintliga brevlådor
— såvitt mig är bekant — endast
en gång om dagen, trots att vederbörande
buss passerar förbi dessa två eller
flera gånger dagligen. En avsevärd förbättring
skulle inträda, om samma dag
som ett brev ankommer med lantbrevbärare
ett svarsbrev också skulle kunna
avsändas med en några timmar senare
passerande buss. I all synnerhet för
affärsidkare och småföretagare skulle
en sådan anordning hälsas med glädje.

Det bör vara praktiskt genomförbart
att låta bussarn stanna för tömning av
uppsatta brevlådor inte endast om
morgnarna utan även vid en lämplig
kvällstur med anslutning till postförande
tåg. Ytterligare en åtgärd för att
förbättra postförbindelserna för glesbygdens
folk vore att förse alla bussar
med brevlådor, så att dessa människor
finge möjlighet alt avlämna brev vid
närmaste hållplats.

Med anledning av vad jag här har
anfört får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet ställa
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidta
åtgärder, som syftar till att landsbygdens
busslinjer i större utsträckning än
vad som nu är fallet utnyttjas för skapande
av goda postförbindelser på
landsbygden?

Denna anhållan bordlädes.

i 22

Interpellation ang. åtgärder för att lätta
bördan för dem, som insjuknat i multipelskleros
och deras anhöriga, m. m.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag har de senaste åren
kommit i nära kontakt med människor,
som drabbats av den svåra sjukdomen
multipelskleros och funnit hur bristen
på vårdplatser medför en orimligt svår
påfrestning både för de sjuka och för
deras anhöriga.

I ett interpellationssvar den 30 nov.
1954 meddelade inrikesminister Hedlund,
att medicinalstyrelsen i samråd
med andra representanter för neurologi
och invärtes medicin utformat en plan
för utbyggnad av den neurologiska vårdens
och forskningens organisation,
samt bebådade att statsbudgeten skulle
utarbetas så, att denna plan komme
att fullföljas.

Detta svar väckte förhoppningar om
ett relativt snabbt förverkligande av
den uppgjorda planen. Dessa förhoppningar
har dock bleknat bort då inrikesministern
nu presenterat sin huvudtitel
såväl 1955 som 1956 och bådadera
endast haft smärre utbyggnadsförslag
att redovisa.

Med stöd av vad som anförts anhåller
jag om kammarens tillåtelse att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande interpellation
:

1. Vilka åtgärder äro ämnade att i
första hand komma till utförande för
att lätta bördan för de MS-sjuka och deras
anhöriga?

2. Hur lång tid beräknas åtgå innan
den i ovannämnda interpellationssvar
redovisade utbyggnadsplanen kan tänkas
vara genomförd?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

§ 23

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 69, i anledning av väckt motion angående
rätt för lärare vid statsunderstödda
utlandssvenska skolor att tillgodoräkna
tjänstgöring vid skolor för
svenska barn i utlandet som om den
fullgjorts vid folkskola i Sverige,

nr 70, i anledning av väckt motion
om invalidpension åt G. A. Thingvall
i Notviken,

nr 71, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp, m. m., och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av rätten för s. k. familjebolag
att erhålla avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse m. m.,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande avdragsrätten
för periodiskt understöd,
m. m., och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om rätt för skattskyldig att i vissa fall
utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag
i annan kommun än hemortskommunen; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om överförande till Aktiebolaget
Statens skogsindustrier av fabriksanläggningen
i Ulriksfors,

nr 16, i anledning av väckt motion om
upptagande av förhandlingar med
Svenska cellulosaaktiebolaget i anledning
av vissa planerade driftsnedläggelser
m. m.,

nr 17, i anledning av väckt motion om
upptagande av tillverkning av tidningspapper
i Aktiebolaget Statens skogsindustriers
regi, och

nr 18, i anledning av väckt motion
om startande av industriproduktion i
Alby;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion
om förbud för make att utan andra makens
samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld, och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om en översyn av förordningen angående
förlagsinteckning; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 17, i anledning av vissa utav
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande anslag
till stipendier m. m. jämte i ämnena
väckta motioner.

§ 24

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1956/57;
och

nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om vissa anslag för budgetåret
1956/57 under sjunde huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 25

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren, nämligen -

Tisdagen den 17 april 1956

Nr 14

nr 154, angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan,
nr 157, med förslag till ändring i

1947 års tjänstepensionsreglemente för
arbetare, m. m.,

nr 161, med förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen,
nr 162, med förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli

1948 (nr 608),

nr 163, angående uppförande av neurologiska
och neurokirurgiska kliniker
vid karolinska sjukhuset,

nr 166, med förslag till ändrad lydelse
av 24 § riksdagsordningen m. m.,

nr 167, med förslag till ändrad lydelse
av I kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,
och

nr 169, med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 26

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 735, av herr Larsson i Hedenäset, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 139, angående garanti för visst lån
till Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
nr 736, av herr Rimmerfors m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 143, med förslag till allmän ordningsstadga,
m. m., och

nr 737, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 150, med förslag till taxeringsförordning,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.06.

In fidem
Per Bergsten

Tisdagen den 17 april

Kl. 16.00

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsmannen Sigvard Rimås, Medevi,
är på grund av påssjuka (parotitis
epid.) oförmögen att deltaga i riksdagens
arbete från och med den 17/4
1956 tills vidare, intygas.

Motala den 16 april 1956
Arne Berglund
leg. läkare

tf. prov.-läkare under vakans i Motala
distrikt

Kammaren beviljade herr Rimås ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med denna dag tills vidare.

§ 3

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna
för stridsövningar inom
flygvapnet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON,
som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Ståhl frågat mig, vilka säkerhetsbestämmelser
som gäller för stridsöv -

Nr 14

Tisdagen den 17 april 1956

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för stridsövningar inom
flygvapnet

ningar inom flygvapnet med hänsyn
till väderlek, markförhållanden och övriga
plan inom vederbörande förband
samt huruvida det är möjligt att vidta
sådan ändring av dessa bestämmelser,
att större säkerhet kan beredas de i övningarna
deltagande utan att kravet på
övningarnas effektivitet därmed eftersättes.

Herr Ståhls interpellation har föranletts
av det flyghaveri som den 4
mars i år inträffade vid Kullaberg i
norra Skåne, varvid fyra flygplan av
typen A 28 från F 14 i Halmstad totalhavererade
och förarna omkom.

Haverikommissionen har ännu icke
slutfört sina undersökningar av händelseförloppet
vid olyckan. Några definitiva
besked rörande orsakerna till
haveriet kan därför ännu icke lämnas.
Det vill emellertid av hittills företagna
utredningar synas som om flygolyckan
orsakats av en serie samverkande olyckliga
omständigheter. Ingenting tyder på
att materielfel skulle ha orsakat haveriet.
»Den mänskliga faktorn» synes ha
kommit att spela en ödesdiger roll.

Jag vill härefter övergå till att besvara
de frågor som herr Ståhl ställt till
mig beträffande flygvapnets säkerhetsbestämmelser.

Av de flygsäkerhetsbestämmelser, som
reglerar flygnings uppläggning med hänsyn
till rådande väderleksförhållanden,
kan i detta sammanhang nämnas följande.
Vid molngenomgång till marksikt,
som utföres utan ledning av trafikledare,
får flygplan endast i fall av nöd
framföras i moln på lägre höjd än 300 m.
dock i intet fall lägre än 100 m över
befintliga eller sannolika högsta hinder
inom området. Dessa bestämmelser är
förhållandevis restriktiva.

Det är icke möjligt att efteråt fastställa
hur förhållandena i detalj varit i
samband med haveriet och följaktligen
icke heller huruvida gruppchefen brutit
mot nyss angivna bestämmelser eller
inte.

Bestämmelser och anvisningar för
prognosverksamhet avseende flygtjänst
innehåller bl. a.,

att vid väderleksstation på flottilj prognosverksamhet
skall bedrivas i den
omfattning tjänsten kräver, varvid meteorolog
med föreskriven utbildning
skall vara i tjänst;

att prognoser för flygverksamhet skall
så långt det är praktiskt genomförbart
utfärdas för varje aktuell flygväg, eljest
områdesvis, och att därvid meddelad
vägledning vid formulering av flygprognoser
skall följas; samt

att prognos för egen flygplats skall
vara utfärdad, då flygning pågår därstädes,
och att giltighetstiden för denna
prognos skall vara noga avpassad efter
tillförlitligheten i väderlekslägets utveckling.

Valcthavande meteorologen vid F14
har följt dessa bestämmelser.

Beträffande observationstjänsten gäller
föreskrifter utfärdade av Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut.
Av utredningarna i samband med
Kullabergs-haveriet har framgått att vid
väderleksstationen på F10 Ängelholm
dessa föreskrifter icke har fölits i två
fall.

I en observationsrapport kl. 7 angavs
sålunda dimma och sikt 1,2 km. Detta
är oförenligt med bestämmelserna, enär
dimma icke anses råda, då sikten är
över 1 1cm. Korrekt hade varit att rapportera
dimma inom synhåll och sikt
1,2 km.

Mellan kl. 6, då sikten var 8 km, och
kl. 7, då den var 1,2 km, har vidare
icke sänts varningsmeddelanden. Detta
skall enligt föreskrifterna göras varje
gång, då sikten nedgår till 5,0 km, 1 500
m eller 800 m.

Väderlelcsbiträdet vid F 10, som hade
till uppgift att verkställa observationer
och varningsmeddelanden, kunde emellertid
på grund av just påkommen, kraftig
näsblödning icke helt fullgöra dessa
uppgifter.

Tisdagen den 17 april 1956 Nr 14

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för stridsövningar inom
flygvapnet

För utsändning från väderleksstation
vid flottilj av därstädes utförda och
från kringliggande observationsstationer
per telefon erhållna observationer
gäller av Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut utfärdade föreskrifter.
Beträffande F10 kunde föreskrivna
sändningstider av det skäl jag
nyss nämnde icke hållas. Observationen
från F 10 kl. 7 blev därför cirka 20 minuter
försenad.

Som en omedelbar åtgärd har för
väderlekspersonalen ytterligare framhållits
vikten av att observationer och
varningsmeddelanden utföres med största
omsorg och rapporteras med noggrant
iakttagande av givna föreskrifter.
Bestämmelser för det fall att observationstiderna
inte kan hållas är under
utarbetande. Tills vidare har bestämts
att, om en observation inte kan utföras,
anmälan härom omedelbart skall göras
och att, om observationer inte inkommer
på bestämd tid, de omedelbart skall
efterfrågas.

Förbandets storlek vid ett företag bestämmes
av flottiljchef eller utbildningsofficer
med hänsyn till personalens utbildningsståndpunkt
och flygtrim, taktiska
krav, flygsäkerhet samt väderförhållanden.
Hänsyn måste därvid tagas
till fastställda utbildningsbestämmelser,
vilka i en viss stegringsföljd anger målet
för utbildningen. För väl utbildad
personal, som det var fråga om i förbandet
från F14, är molnflygning i
grupp i överensstämmelse med utfärdade
bestämmelser.

Det är ett taktiskt krav att ett attackförband
skall kunna anfalla samlat. Koncentration
i anfallet är nödvändig för
att erhålla minsta möjliga förluster och
därmed önskad verkan i målet. För att
tillgodose detta krav i krig måste uppträdandet
övas under fredsmässiga övningar.
Bl. a. emedan risken för kollisioner
ökar med antalet förband som
uppträder inom ett visst begränsat område
är det ingalunda säkert att flyg -

säkerheten vinner på ett uppträdande i
rote eller enskilt. Säkert är däremot att
detta skulle medföra avsevärda taktiska
olägenheter.

Flygledningen undersöker möjligheterna
att genom nya bestämmelser tydligare
precisera när molngenomgång
får göras i grupp. I övrigt anses det
icke erforderligt att skärpa bestämmelserna
för förbandsflygning.

Sammanfattningsvis kan jag meddela,
att haveriet vid Kullaberg icke har ansetts
giva anledning till principiella
ändringar av gällande säkerhetsbestämmelser
men att översyn i form av mindre
justeringar och förtydliganden kommer
att göras beträffande molnflygning
i grupp samt rapportering i väderlekstjänsten.

Härpå anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för det fylliga och även
tillmötesgående svaret på min interpellation.
Jag framför detta tack så mycket
hellre som jag hör att försvarsministern
har stigit upp från sjuksängen för
att komma hit och avge detta svar. Det
kanske inte hade varit alldeles nödvändigt.
Jag lovar emellertid att bli så
kortfattad som möjligt.

Anledningen till interpellationen var,
som försvarsministern alldeles riktigt
påpekade, den mycket tragiska olyckan
vid Kullaberg, när fyra flygare omkom.
Ser man på statistiken för i år måste
man säga att den är ganska vemodig.
Fram till den 15 april har vid svenska
flygvapnet inträffat olyckor, som krävt
inte mindre än 12 människoliv. Denna
siffra är hög. Jag kan nämna att för
1951, som var ett ovanligt gynnsamt år,
var hela antalet omkomna vid flyghavericr
inte mer än 50 procent större,
d. v. s. 18.

Givetvis kan olyckor klumpa ihop sig
på det tragiska sätt som skett i år, men

Nr 14

Tisdagen den 17 april 1956

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för stridsövningar inom

flygvapnet

det är också givet att den höga olycksfrekvensen
i år är ägnad att inge betänksamhet.
Det var därför inte enbart den
särskilt svåra olyckan vid Kullaberg
som gav mig anledning till interpellationen.

Inför den ökade tekniska utvecklingen
inom krigsmakten och speciellt inom
flygvapnet frågar man sig, om inte automationen
skulle kunna utvecklas därhän
att svagheten i »den mänskliga faktorn»
mer och mer kunde elimineras,
så att man komme fram till en automatisk
flygsäkerhet. Det visar sig att så
inte är fallet. Jag skall gärna erkänna
att jag för min del har trott, att en betydligt
större del av våra flygplan varit
utrustade med radar än vad som
faktiskt är förhållandet. Men jag förstår
att man inte kan ställa krav på radarutrustning
på flygplan över lag, därför
att dels är den i hög grad komplicerande
för maskinutrustningen — den
kommer bl. a. att göra apparaturen avsevärt
tyngre — dels skulle den naturligtvis
i hög grad fördyra kostnaderna
för flygvapnet.

Men därför ter det sig också som
ganska klart att när man icke har möjlighet
till den säkerhet, som radarutrustning
på varje flygplan skulle innebära,
får man också lov att räkna med
skärpta flygsäkerhetsbestämmelser. Man
kan ju icke få driva kravet på avancerade
flygningar så långt att risken för
människoliv blir för stor. Var gränsen
går, där denna risken blir för stor, är
alltid vanskligt att avgöra, men å andra
sidan är det givet att man kommer till
en gräns där oron för de vid flyget anställda
och speciellt den flygande personalen
kan bli så stor, att den återverkar
menligt för flyget. Vi vet ju att rekryteringen
av flygande personal inte
har varit lätt, varför regeringen och
riksdagen fått vidta extra åtgärder för
att stimulera kvalificerad personal att
söka sig till flygtjänst vid flygvapnet.

Därför är det nog riktigt att man från

lokmannahåll vid sådana här tillfällen
påminner om att man inte får driva
de avancerade övningarna längre än att
den mänskliga faktorn orkar med och
behärskar situationen.

Jag är den förste att erkänna att den
redogörelse, som lämnades i tidningarna
från flygvapnets sida om orsakerna
till tragedien vid Kullaberg, var i stort
sett godtagbar. Det är klart att sådana
malörer, som där inträffade och som
sedan visade sig få så olycksaliga verkningar,
finns med i det mänskliga livet.
När det vill sig illa är de oundvikliga,
och jag lägger givetvis ingen till last vad
som där hände. Å andra sidan är det
klart — även om det smakar efterklokliet
—- att man kan fråga sig om det inte
hade varit bättre i den situationen att
flygningen hade inställts och att dessa
fyra människoliv med ty åtföljande maskiner
hade sparats än att man tog en
risk, som medförde detta tragiska slut.
Jag menar att det är här som man kanske
på ett annat sätt, än man hittills
varit benägen att göra, får väga den ena
faktorn mot den andra och därigenom
lättare komma till det resultatet, att eftersom
risker för dagen föreligger underlåter
vi att genomföra denna övning.

Jag vet att man inom flyget med mycken
skärpa framför den synpunkten,
att krigets krav på flygning i dåligt väder
dock är stora, och därför måste
även i fred kraven ställas ganska höga
på flygning i dåligt väder. Men när det
nu visar sig att man inte behärskar det
dåliga vädret på det sätt man tydligen
räknat med, då bör ur flygvapnets egen
synpunkt försiktighetsskälen i fred något
mera skjutas i förgrunden än man
kanske hittills varit benägen att göra.

Utöver dessa reflexioner vill jag bara
tillfoga att jag med tillfredsställelse noterar
att försvarsministern i princip är
inne på samma tankegång, när han i
interpellationssvaret meddelar att man
har skärpt kraven beträffande väderleksobservationerna
och att man inte,

Tisdagen den 17 april 1956 Nr 14

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för stridsövningar inom
flygvapnet

om det skulle klicka, skall handla utan
att ha försäkrat sig om hurudant läget
är. Jag räknar med att man även i övriga
delar, där eventuella skärpningar
av föreskrifterna kan synas erforderliga,
skall vara villig att göra sådana. I
en situation, där det är fråga om fredliga
övningar, måste det vara bättre att
undvika att ta prononcerade risker,
med de konsekvenser som dessa skulle
kunna ha. Det är inte att ta miste på
att när det inträffar svåra olyckor inom
flyget kommer det till uttryck en viss
ängslan och olust från den allmänna
opinionens sida. Enligt min mening bör
inte flygvapnet eller försvaret över huvud
taget i onödan framkalla sådana
reaktioner, utan övningarna skall i
fredstid hållas på ett sådant plan att
de bäres upp av inte bara den arbetande
personalens utan även den stora allmänhetens
förtroende.

Jag tror att detta är en synpunkt som
hör tillmätas lika stor betydelse som
värdet av avancerade, krigsmässiga övningar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är en enda kättersk
tanke som jag i denna fråga skulle vilja
framföra till försvarsministern.

När man läser alla de väl tillrättalagda
förklaringarna om orsaken till de
förfärliga flygolyckor som inträffar, så
kan man inte undgå att göra den reflexionen:
»Ja, så här säger de ansvariga.
» Jag vill inte därmed göra gällande
att flygvapnets haverikommission
skulle ha någon benägenhet att inte
vilja se objektivt på saken, men jag
undrar om det inte vore skäl för försvarsministern
att ta upp till prövning
frågan om huruvida man inte borde ge
haverikommissionen en något annan
sammansättning, så att även andra synpunkter
än de rent militära effektivitetssynpunkterna
skulle kunna komma
till uttryck och att det skulle finnas

även en annan ambition än att ge det
hela en så god förklaring som möjligt
ur den militära ledningens synpunkter.
Det börjar verkligen bli ett alltför våldsamt
skövlande av unga och lovande
människors liv och av dyrbar materiel
för att man skulle kunna avstå från att
se efter, om inte mer än hittills kan göras
för att förekomma olyckorna.

Därmed vill jag inte på något sätt
kritisera de åtgärder som försvarsministern
här omnämnt. Jag tror att dessa
är mycket nödvändiga, men man kan
r.og göra ännu mer på detta område.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! De båda föregående talarnas
och min uppfattning tycks inte
på något mer avgörande sätt skära sig
mot varandra.

Givetvis kan det sägas att det vore
önskvärt, om vi genom automation skulle
kunna komma därhän att den mänskliga
faktorn skulle kunna elimineras i
sådana här sammanhang. Vi är emellertid
ännu inte där, och det är fortfarande
en tidsfråga när vi kommer dit.

Det förtjänar också påpekas att vid
en internationell jämförelse ligger det
svenska flygvapnet relativt väl till när
det gäller olycksfrekvensen. I förhållande
till andra länder, där man har ungefär
samma flvgtid, har vi ett ganska
ringa antal olyckor.

Man kan emellertid aldrig — efter
vad jag kan förstå — så länge man har
bemannade flygplan helt och hållet
komma ifrån den mänskliga faktorn och
dess avgörande betydelse. Den låter sig
förvisso inte inringas, och den kan
komma att klicka i de mest överraskande
sammanhang.

Vad beträffar frågan om de undersökningar,
som man gör angående haverierna
och som påtalades av herr
Hagberg, vill jag understryka, att det
naturligtvis är ett oerhört ansvar, som

62 Nr 14 Tisdagen den 17 april 1956

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för stridsövningar inom

flygvapnet

flygledningen tar på sig och som den
förvisso också känner. Det är ansvaret
för att man skall försöka utbilda folk,
så att det hela verkligen kan fungera i
krig. Det kommer alltid att vara förenat
med vissa risker även i fredstid, när
man skall genomföra övningar, som tar
sikte på att skapa duglighet i krig.
Ehuru jag inte på något sätt vill utgå
ifrån att man från flygledningens och
haverikommissionens sida inte skulle
försöka att så grundligt som möjligt
komma till rätta med olyckornas orsaker,
tycker jag emellertid, att det kan
ligga något i att man ur psykologisk
synpunkt, med hänsyn till den reaktion,
som kan komma från allmänheten, vilken
inte är så väl insatt i dessa problem,
skall kunna anlita också annan
sakkunskap än den flygsakkunskap,
som nu användes.

Jag skall, herr talman, ta de synpunkter
i övervägande som har framlagts
angående dessa ting.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag noterar detta medgivande
med tacksamhet, men jag viil
tillägga, att jag tror att en sådan breddning
av undersökningarna skulle vara
till fördel inte bara ur psykologisk synpunkt
utan också ur andra synpunkter,
som försvarsministern har all anledning
att tillgodose. Det skulle också
vara av stort värde, om han gjorde det.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill i anslutning till
talet om haverikommissionens arbete
säga, att jag visserligen inte haft speciell
anledning att närmare följa detta,
men å andra sidan har jag bl. a. i detta
sammanhang intresserat mig något för
arbetsmetoderna, och jag är för min del
färdig att ge kommissionen de högsta
vitsord för objektivitet och strävan att
komma till botten med orsakerna. Jag
erinrar om att utredningen av den i
interpellationen nämnda Kullabergs -

olyckan fortfarande inte är avslutad.
Jag har även uppmärksammat några
andra flygolyckor, efter vilka man har
använt månader och år för att leta efter
olika försvunna, ytterligt små detaljer
ur instrument för att med hjälp
av de delar, som man sedan kunnat
hitta, få fram förklaringen till olyckorna.
Jag har dessutom ett intryck av att
man inom haverikommissionen aldrig
säger mer än vad man vet och att man
är ytterst angelägen om att därvid vara
minutiöst objektiv. I den män jag kan
det ifrån denna plats, vill jag alltså
gärna bidraga till att förstärka det förtroende,
som allmänheten har anledning
att hysa för haverikommissionen.
Om försvarsministern skulle anse sig
ur psykologisk synpunkt böra ta fasta
på tanken att förstärka den, har jag
ingenting att invända däremot, men jag
tror inte, att detta i och för sig är sakligt
påkallat. På denna punkt kan man
redan nu vara helt tillfredsställd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner. Därvid hänvisades

till jordbruksutskottet propositionen
nr 154, angående fråga om befrielse från
betalningsskyldighet till kronan;

till statsutskottet propositionen nr
157, med förslag till ändring i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för arbetare,
in. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 161, med förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 162, med förslag till lag om
ändring i butikstängningslagen den 21
juli 1948 (nr 608);

till statsutskottet propositionen nr
163, angående uppförande av neurolo -

Tisdagen den 17 april 1956

Nr 14

Interpellation ang. arkivarbete som social hjälpform, m. m.

giska och neurokirurgiska kliniker vid
karolinska sjukhuset;

till konstitutionsutskottet propositionerna: nr

166, med förslag till ändrad lydelse
av 24 § riksdagsordningen m. m., och
nr 167, med förslag till ändrad lydelse
av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen;
samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 169, med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1955 (nr
314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

§ 5

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 735,
av herr Larsson i Hedenäset; samt
till behandling av lagutskott motionen
nr 736, av herr Ftimmerfors in. fl.,
och

till bevillningsutskottet motionen nr
737, av herr Nilsson i Östersund m. fl.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 69—73, bevillningsutskottets
betänkanden nr 22,
24 och 25, bankoutskottets utlåtanden
nr 15—18, första lagutskottets utlåtanden
nr 17 och 18 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 16 och 17.

§ 7

Föredrogs den av herr Larsson i Luttra
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående åtgärder
med anledning av den senaste tidens erfarenheter
i fråga om sambandet mellan
lungkräfta och rökning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Hansson i Önnarp
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
utnyttjande av landsbygdens busslinjer
för skapande av goda postförbindelser.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av fru Henström-Ingenäs
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder
för att lätta bördan för dem som insjuknat
i multipelskleros och deras anhöriga,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. arkivarbete som
social hjälpform, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LARSSON i Stockholm (fp), som
yttrade:

Herr talman! Sedan år 1934 har arkivarbeten
varit anordnade för sådan
intellektuell arbetskraft som av en eller
annan orsak inte kunnat beredas
sysselsättning på den öppna marknaden.
Bestämmelserna är så utformade,
att arkivarbetet skiljer sig högst väsentligt
från det för annan friställd arbetskraft
anordnade beredskapsarbetet.
Arkivarbetet liksom musikerhjälpen är
eu kvarlevande form av det i övrigt avvecklade
reservarbetet. Till arkivarbete
får bl. a. inte hänföras löpande arbeten,
och beträffande lönesättningen gäller
särskilda bestämmelser. I motsats till

Nr 14

Tisdagen den 17 april 1956

Interpellation ang. tobaksbrukets hälsorisker

vad fallet är med vanligt beredskapsarbete
tillämpas inte för arkivarbete
marknadsmässiga löner. I Stockholm
utgör lönen för en arkivarbetarc —
oavsett kompetens — för närvarande
575 kronor i månaden.

Arkivarbetet är givetvis mycket varierande
och kan bestå av såväl enkelt
rutinarbete som kvalificerade uppdrag.
Aren närmast efter fredsslutet, då landsflyktiga
intellektuella med god utbildning
bereddes sysselsättning vid exempelvis
universitet och högskolor, sjukhus
m. m., infördes s. k. forskarstipendier,
men enligt riksdagsbeslut 1951
kan nya sådana icke utdelas. Någon
som helst differentiering i lön efter
vederbörandes utbildning och arbetets
art förekommer således numera inte.

I en utredning om arkivarbetet, som
arbetsmarknadsstyrelsen avlämnade
1953, framhålles att arkivarbetarna gör
en mycket värdefull insats. Styrelsen
föreslår dock, att deras arbetsuppgifter
utsträckes till att omfatta även löpande
arbeten samt att arkivarbetet som hjälpform
bringas i närmare överensstämmelse
med beredskapsarbetet. Vidare
ansåg styrelsen med stöd av gjorda
undersökningar, att starka skäl talade
för en uppdelning av arkivarbetet i en
arbetslöshetslinje och en arbetsvårdslinje.
Med en sådan uppdelning skulle
bl. a. vinnas ökade möjligheter att placera
arkivarbetarna i den öppna marknaden.

Dåvarande chefen för socialdepartementet
ställde sig emellertid i statsverkspropositionen
1954 kallsinnig till
de av arbetsmarknadsstyrelsen föreslagna
åtgärderna. Det torde dock vara en
ganska allmän åsikt bland de myndigheter
och enskilda, som kommit i närmare
kontakt med dessa spörsmål, att
arkivarbetarna är en grupp av medborgare
som gör en värdefull insats i samhället
men blivit styvmoderligt behandlade
av statsmakterna. Det förhållandet,
att de utgör en relativt liten grupp,
kan inte få motivera att de försättes i

ett sämre läge än övrig friställd arbetskraft.

Med stöd av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet, att arkivarbetet
som hjälpform är i sitt nuvarande
skick tillfredsställande och arkivarbetarnas
löneförhållanden godtagbara?

2. Ämnar i annat fall herr statsrådet
medverka till att förbättrade förhållanden
åstadkommes inom en nära framtid? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. tobaksbrukets hälsorisker Ordet

lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Tobakskonsumtionen i
Sverige har under de senare åren nått
en sådan omfattning, att den blivit något
av ett samhällsproblem. Framför
allt är detta fallet ur hälsosynpunkt och
när det gäller den allt tidigare vanebildningen
bland skolungdomen. Från att
tidigare ha varit en fråga enbart om
den enskildes fria val av njutningsmedel
hotar tobaksbrukets nuvarande utbredning
att få sådana konsekvenser för
folkhälsan, att vissa skyddsåtgärder
från samhällets sida kan ifrågasättas.

Vid ett stort opinionsmöte i Konserthuset
i Stockholm den 13 april, anordnat
av Riksförbundet mot tobaken, redovisade
ett flertal framstående läkare
sina erfarenheter av sambandet mellan
nikotinmissbruk och vissa allvarliga
folksjukdomar. Chefen för Radiumhemmet,
professor Sven Hultberg, konstaterade
att cirka 90 procent av hans patienter
med läpp- och munkräfta varit
inbitna rökare och att detsamma gällde
inte mindre än 96 procent av dem, som
lider av matstrups- och stämbandscan -

Tisdagen den 17 april 1956

Nr 14

Interpellation ang. tobaksbrukets hälsorisker

cer. I stark förstoring visades bilder av
patienter med läpp- och munkräfta, förorsakad
av piprökning eller tuggtobak.
Sambandet mellan nikotinmissbruk och
cancer i dessa organ är bara alltför
klart, säger professor Hultberg.

En annan av läkarna, dr Lag W. Hannerz,
ansåg att en cigarrett innehåller
cirka 160 olika ämnen, alla mer eller
mindre farliga, främst ammoniak, cyanväte,
tjära och koloxid. En rökare löper
alltid fara att bli koloxidförgiftad. Docenten
Thure Wiklund erinrade om
lungcancerns påtagliga samband med
framför allt cigarrettrökningen. Hjärtspecialisten,
docent Börje Ejrup, belyste
i sitt anförande nikotinets skadlighet
för hjärtat och det påvisbara sambandet
mellan hjärt- och cirkulationsrubbningar
och de stegrade rökvanorna.
Som barn- och skolläkare påvisade dr
Karl-Axel Mellin hur nervösa rubbningar
hos barnen ofta har sin grund i tidiga
tobaksvanor.

I det stora opinionsmötet medverkade
också representanter för lärarkåren,
idrotten och försäkringsrörelsen. Samstämmigt
yrkades på skyddsåtgärder
från samhällets sida mot en alltför
ohämmad propaganda bland ungdomen
och samtidigt en saklig upplysning om
faran av ett överdrivet tobaksbruk även
bland vuxna människor. Konserthusmötets
deltagare, av vilka majoriteten genom
handuppräckning givit till känna,
att de själva använde tobak, antog en
resolution, avsedd att tillställas myndigheterna
och vars innehåll i sak sammanfaller
med nedan formulerade frågor.

Det synes mig av yttersta vikt att
kampen mot tobakens skadeverkningar
frigöres från varje form av ovederhäftig
skräckpropaganda och att endast
sakliga skäl här kommer till använd*
ning. Som exempel på denna vederhäftiga
och tungt vägande vetenskapliga
argumentering står läkarexpertisens redogörelser
vid konserthusmötet.

Flertalet av de frågor, som vid det

tillfället skickades fram för att besvaras
av läkarna, gällde den för många trängande
angelägenheten att komma bort
från ett beroende av nikotinet som man
själv uppfattade som både förnedrande
och hälsofarligt. Allt detta tyder på att
det föreligger ett verkligt behov av upplysning
på detta område och att den bör
ligga i händerna på medicinsk expertis.

Problemets omfattning belyses siffermässigt
av det faktum, att svenska
folkets utgifter för tobaksvaror under
1955 stigit till 892 miljoner kronor och
att staten på denna verksamhet kan
tillgodoräkna sig en skatteintäkt på
cirka 642 miljoner.

Med anledning av vad ovan anförts
och med hänvisning till att frågorna
berör flera av departementen anhåller
jag om andra kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få ställa
följande frågor:

1. Vill Ers Excellens medverka till att
tobaksbrukets och då speciellt cigarrettrökningens
hälsorisker ytterligare klarlägges
genom vetenskapliga undersökningar
och att staten är villig att lämna
ekonomiskt stöd till dylik forskning?

2. Är regeringen beredd att medverka
till att upplysningsverksamheten beträffande
nikotinets skadlighet får större
utrymme i skolornas undervisning
och att rökförbudet i skolorna mera
konsekvent upprätthålles?

3. Anser regeringen att Tobaksmonopolets
cigarrettreklam motsvarar ett
verkligt samhällsintresse? Om så icke
är fallet, vill regeringen medverka till
en översyn av de hittills tillämpade reklammetoderna? 4.

överväger regeringen några skyddsåtgärder,
när det gäller att försvåra åtkomsten
av cigarretter för den yngre
skolungdomen samt för minderåriga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

5 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

Nr 34

Tisdagen den 17 april 1956

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. in., och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till avlöningar vid statens
rättskemiska laboratorium;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om rätt för jordbrukare att vid beskattning
åtnjuta avdrag för kostnader för
stenröjning och andra grundförbättringar,

nr 27, i anledning av väckt motion
om ändring av 22 § kommunalskattelagen
avseende avdrag vid inkomsttaxeringen
för kostnader i samband med
skiftesförrättning,

nr 28, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för jordbrukare att vid
beskattning åtnjuta avdrag för värdeminskning
av maskiner enligt värdeminskningsplan,

nr 29, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler rörande fördelningen
mellan olika kommuner av skatt för
inkomst av rörelse, och

nr 30, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för stiftelser med huvudsakligt
ändamål att främja nordiskt
samarbete; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om avskrivning
av amorteringar å stödlån till
jordbrukare, m. m., och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 13

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till utskottet
från riksdagens justitieombuds -

man inkommit framställning om vissa
ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för riksdagens verk.

Denna anmälan bordlädes.

§ 14

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

163, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna
fastighetsfond m. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1956/57;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; från

bankoutskottet:

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 66) med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 2 och

Tisdagen den 17 april 1956

Nr 14

5 §§ förordningen den 27 mars 1953
(nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 68) med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1
mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 69) med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 57 och
60 §§ lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse, m. m.; och

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 72) med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350);
från andra lagutskottet:
nr 168, i anledning av väckta motioner
om höjning av de allmänna barnbidragen;
och

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten; samt
från tredje lagutskottet nr 167, i anledning
av väckta motioner angående
dels fördelning i vissa fall av kostnader
för anordningar i korsningar av järnväg
och väg, dels ock framläggande för
1957 års riksdag av förslag till lag om
skyldighet för järnvägsinnehavare att
upplåta mark till ny övergång in. m.

§ 15

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 158, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. in., och

nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering in. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 738, av herrar Larsson i Luttra och
Larsson i Hedenäset, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 116, angående
tjänstebostadssystemet m. in.,
nr 739, av herr Rylander m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 116,

nr 740, av herr Widén in. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 116,

nr 741, av herrar Magnusson och Nilsson
i Bästekille, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 122, med förslag
till lag om jordbrulcskasserörelsen m.m.,
nr 742, av herr Nygren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
136, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 12 §§ lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m.,

nr 743, av herr Rubbestad, likaledes i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 136,

nr 744, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
139, angående garanti för visst lån till
Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
nr 745, av herr Svensson i Vä m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 140, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.,

nr 746, av herr Fröding, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 142,
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,

nr 747, av herr Hamrin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 143,
med förslag till allmän ordningsstadga,
in. in.,

nr 748, av herr Boija, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143,

nr 749, av herr Hagård, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 144,
med förslag till förordning om erkända
arbetslöshetskassor m. m.,

nr 750, av herrar Gustafsson i Stockholm
och Eriksson i Sandby, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144,

nr 751, av herr Rubbestad, i anled -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

ning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
146, med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.35.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 18 april

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts på bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr
158, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente m. m.;
och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.

§ 2

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
riksdagens justitieombudsman inkommit
framställning om vissa ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksdagens verk.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 738, av herrar Larsson i Luttra
och Larsson i Hedenäset,

nr 739, av herr Rylander m. fl., och
nr 740, av herr Widén m. fl.;
till bankoutskottet motionen nr 741,
av herrar Magnusson och Nilsson i
Bästekille;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

742, av herr Nygren m. fl., och
nr 743, av herr Rubbestad;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 744, av herr Ohlin m. fl., och
nr 745, av herr Svensson i Vä m. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

746, av herr Fröding,

nr 747, av herr Hamrin,

nr 748, av herr Boija,

nr 749, av herr Hagård,

nr 750, av herrar Gustafsson i Stockholm
och Eriksson i Sandby; och
nr 751, av herr Rubbestad.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 74, bevillningsutskottets
betänkanden nr 26—
30 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18 och 19.

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

§ 5

Föredrogs den av herr Larsson i
Stockholm vid kammarens föregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående arkivarbete
som social hjälpform, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående tobaksbrukets hälsorisker.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av väckt motion angående
rätt för lärare vid statsunderstödda
utlandssvenska skolor att tillgodoräkna
tjänstgöring vid skolor för
svenska barn i utlandet som om den
fullgjorts vid folkskola i Sverige.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Invalidpension åt G. A. Thingvall

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
70, i anledning av väckt motion om
invalidpension åt G. A. Thingvall i Notviken.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg väckt motion (11:565) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att tillerkänna G. A. Thingvall i Notviken
full invalidpension för den skada
han ådragit sig i statens järnvägars
tjänst.

Utskottet hemställde, att motionen
11:565 ej måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde diirvid:

Invalidpension åt G. A. Thingvall

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I korthet handlar denna
motion om en arbetare som blivit praktiskt
taget blind på grund av en olycka
han råkat ut för under sitt arbete vid
statens järnvägar, där han varit anställd
i drygt 26 år. Utskottets utlåtande däremot
handlar inte nämnvärt om denna
personliga tragedi. Det handlar om paragrafer
i vissa bestämmelser. Enligt
dessa paragrafer skall en arbetare som
blivit skadad ha vissa belopp i ersättning,
och detta har licrr Thingvall fått,
meddelar utskottet. Det har inte förebragts
några skäl, som kan föranleda
oss att gå ifrån paragraferna, säger utskottet.

Det skall naturligtvis inte falla mig
in att försöka tävla med utskottets tränade
paragraftydare, detta så mycket
mindre som jag redan i motionen förutsatte,
att det inte är något fel på den
formella behandlingen av frågan. Den
formella behandlingen fyller nog alla
anspråk på strikt paragrafmässighet.
Utskottet tycker tydligen nu att det är
något otroligt verklighetsfrämmande
hos folk, som kan komma och motionera
om att man skall rätta sig efter rimlighet
och mänskliga hänsyn, när det
finns paragrafer att hålla sig till. Jag
menar i alla fall att det faktum, att en
människa har blivit blind genom en
olycka i statens tjänst, borde varit ett
tillräckligt skäl för dem som sköter
statsmaktens funktion i statsutskottet
att också ta andra hänsyn än dem som
uttryckligen är föreskrivna.

En del av utskottets ledamöter är inte
alltid lika trogna paragrafryttare. I ett
ärende, som kommer litet senare i dag
bär nämligen inte mindre än sex av
utskottets ledamöter tillstyrkt, att en
person med mycket goda inkomster
skall tillerkännas en livränta på över
10 000 kronor, fastän inte heller han
uppfyller de föreskrivna villkoren. Jämför
då detta med nedprulningen av livräntan
åt eu blind arbetare från 500
kronor till 125 kronor per år!

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Pension åt f. d. biskopen D. Helander

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Det är sant som herr
Holmberg säger, att utskottet i sitt utlåtande
inte talar om den tragedi, som
lierr Thingvall har blivit utsatt för,
men i stället talar om paragrafer. Att
utskottet gör detta beror på att vi har
vissa bestämmelser att följa och att man
inte kan göra undantag för herr Thingvall.
Han har kommit i åtnjutande av
vad han enligt bestämmelserna rätteligen
skall ha. Han har nämligen enligt
pensionsreglementet fått en invalidpension
med ett grundbelopp av 4 008 kronor.
Han får också en reducerad livränta
från riksförsäkringsanstalten, och
han får 71 procent på invalidpensionens
grundbelopp. Hans sammanlagda
pensions- och ersättningsbelopp går
upp till 6 978 kronor.

Det finns inte möjlighet att göra ett
undantag för herr Thingvall. Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I sin uppräkning av de
»frikostiga» rättigheter, som tillerkänts
herr Thingvall, glömde herr Andersson
i Mölndal att Thingvall också får 5 kronor
per år för protesunderhåll!

För övrigt är herr Anderssons påstående,
att riksdagen inte kan göra undantag,
icke riktigt. Riksdagen har i
många fall av denna art gjort undantag
och är förmodligen beredd att göra det
också i fortsättningen. Det behöver
med andra ord inte bara vara en strikt
tolkning av paragrafer, utan det finns
också möjlighet för riksdagen att ta sådana
hänsyn som jag här har talat om.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

§ 9

Pension eller understöd åt vissa
personer

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa personer.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Pension åt f. d. biskopen D. Helander

I de likalydande motionerna I: 38 och
II: 45, väckta den förra av herr Mogård
m. fl. och den senare av herr Gustafsson
i Bogla m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte, trots att de formella
förutsättningarna härför saknades, besluta
att f. d. biskopen Dick Helander
skulle tillerkännas biskops förtidspension
fr. o. m. den dag, då han blev avsatt
från sitt biskopsämbete.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:38 och 11:45 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Nåsgård, Rubbestad, Hoppe, Staxäng,
Johansson i Mysinge och Nelander,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:38 och 11:45 medgiva, att
biskopen D. Helander finge fr. o. m.
den 1 juli 1956 intill den tidpunkt, då
han bleve berättigad uppbära tjänstelivränta,
från anslaget till Diverse pensioner
och understöd m. m. utbekomma
en årlig ersättning av 10 008 kronor,
varå rörliga tilläggsförmåner ej skulle
utgå.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Herr GUSTAFSSON i Bogla (s):

Herr talman! Frågan om pension åt
f. d. biskopen Dick Helander är inte
någon ny fråga. Förra året väcktes i
första och andra kammaren likalydande
motioner med yrkande om förtidspension
åt f. d. professorn Dick Helander.
Pensionen skulle alltså betecknas
som professors förtidspension. Statsutskottet
granskade nämnda motioner
och fann att de formella förutsättningarna
för en sådan pension saknades,
och riksdagen avslog motionerna.

Vid årets riksdag har frågan återkommit
genom de likalydande fyrpartimotionerna
I: 38 och II: 45. Då jag är en
av motionärerna i år vill jag hänvisa
till vad som sägs i dessa motioner. Jag
vill understryka att motionärerna är
medvetna om att de formella förutsättningarna
för bifall till motionerna saknas.
Vi hemställer emellertid att riksdagen
måtte, trots att de formella förutsättningarna
härför saknas, besluta att
biskops förtidspension tillerkännes f. d.
biskopen Dick Helander fr. o. m. den
dag, då han blev avsatt från sitt biskopsämbete.
Vi klandrar inte domstolsprövningen
av Helanders brott, som ju
avser författande av anonyma brev till
präster i Strängnäs stift, men vi hänvisar
till att det enligt vår mening är
en synnerligen allmänt utbredd uppfattning,
att förhållandet mellan brott
och straff i detta fall, bl. a. på grund av
en numera skärpt lagstiftning rörande
brott av ämbetsman, antagit en i nyare
svensk rättshistoria ganska enastående
disproportion.

Därutöver vill jag betona, att motionärerna
finner det skäligt att riksdagen
tar hänsyn till Helanders långa,
väl vitsordade och kvalificerade tjänstgöring
innan denna fråga om de anonyma
breven blev aktuell. .lag erinrar
om att Helander bl. a. i nära 30 år varit
präst i svenska kyrkan. Han har under
en följd av år varit föreståndare vid
Ersta diakonissanstalt. Under några år

Pension åt f. d. biskopen D. Helander

var han docent i kyrkorätt i Lund och
under åren 1941—1952 professor i praktisk
teologi vid Uppsala universitet. Vi
anser därför att det vore skäligt att
med hänsyn till denna kvalificerade
ämbetsmannagärning förtidspension
tillerkändes honom.

Statsutskottet hänvisar i sitt utlåtande
nu i år till vad statskontoret och
statsutskottet anförde förra året men
tillägger, att Helander åtnjuter visst understöd
för bedrivande av forskningsarbete,
som enligt utskottets mening
kan bereda honom en nöjaktig inkomst.
Jag vill då erinra om att, enligt uppgifter
som står mig till buds, Helander
genom chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Persson, från Humanistiska
fonden erhöll ett anslag på 800
kronor i månaden. Helander fick detta
anslag på våren 1955, men anslaget utgår
endast i den mån han kan arbeta.
Förra året lyfte Helander för tre månaders
arbete 2 400 kronor, men han har
på grund av svag hälsa inte kunnat utnyttja
detta forskningsanslag.

Jag vidhåller egentligen principiellt
att det hade varit skäligt, att Helander
hade fått förtidspension, men då nu utskottet
har yrkat avslag och det inte
föreligger någon reservation som styrker
motionens förslag, kan jag självfallet
icke yrka bifall till motionen utan
får nöja mig med att yrka bifall till den
vid denna punkt av herr Näsgård m. fl.
fogade reservationen.

Jag vill understryka att jag anser att
riksdagen inte är bunden av formella
synpunkter. Riksdagen är suverän, den
kan ta hänsyn till skälighet och billighet
och ömmande omständigheter, och
jag vädjar nu till riksdagens ledamöter
att vid sitt ställningstagande till denna
fråga låta sig vägledas av humanitet och
medkänsla med en medmänniska i en
svår situation.

.lag ber, herr talman, med dessa korta
ord få yrka bifall till reservationen vid
förevarande punkt.

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Pension åt f. d. biskopen D. Helander

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Herr Helander, som
detta år fyller 60 år, får när han uppnår
65 års ålder en livränta, som uppgår
till 10 862 kronor. Två år därefter,
när han blir 67 år, reduceras denna
livränta till 10 242 kronor. Frågan är
vad som skal! ske under tiden innan
han fyller 65 år, och utskottet har för
sin del inte kunnat tillstyrka den motion,
vari man begärt pension för herr
Helander. Anledningen är att man eventuellt
skulle komma att skapa ett prejudikat,
som kunde få ogynnsamma
verkningar i framtiden.

Det är sant att riksdagen tidigare vid
något tillfälle har lämnat pension till
befattningshavare som har avskedats
från sin tjänst och förlorat sin pensionsrätt,
men beslutet kom då lång tid
efter det avskedandet av personen hade
skett. Här skulle emellertid mellan det
eventuella beslutet och avskedandet
komma att ligga en mycket kort tid.

Nu är frågan den om herr Helander
är så arbetsoförmögen att han icke har
möjlighet att under denna mellantid på
annat sätt skaffa den erforderliga inkomsten
för sin försörjning. Som herr
Gustafsson här påpekade har han fått
ett anslag av Humanistiska fonden på
10 000 kronor för forskning, och han
har av detta kunnat uttaga 2 400 kronor.
I utskottet har vi den uppfattningen
att herr Helander förvisso är en högt
utbildad person, en kapacitet, som säkerligen
kan göra insatser i samhället
under den tid som är kvar till dess han
fyller 65 år, och det är därför utskottet
förutsätter att sysselsättning skall kunna
beredas herr Helander inom forskningsfacket
eller annorstädes. Skulle
herr Helander vara oförmögen till arbete,
kan han bli berättigad till tjänstelivränta
även under denna mellantid.
Är han icke oförmögen till arbete, bör
på ett eller annat sätt sysselsättning beredas
honom, varigenom han kan få en
inkomst för sin försörjning. Det finns
ingen anledning att göra ett undantag

i detta hänseende och tillerkänna honom
en särskild ersättning, utan man
bör väl försöka bereda herr Helander
sysselsättning i stället för att förklara
honom oförmögen till arbete under den
kommande framtiden. Jag tror att man
skulle göra herr Helander en tjänst om
man kunde bereda honom arbetsinkomst
i stället för en särskild ersättning, som
reservanterna här bär föreslagit.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Då jag i statsutskottet
biträtt den vid denna punkt fogade reservationen,
ber också jag att få säga
några ord.

När vi ser på förhållandet mellan
brott och straff i detta fall, kan vi väl
alla vara överens om att vi här står inför
en mänsklig tragedi av stora mått.
En man, som har givit 30 år av sitt liv
i prästtjänst inom svenska kyrkan, blir
genom dom avsatt från sin tjänst och
förlorar även rätten till pension. Han
har, såsom herr Gustafsson påpekat, nu
fått en möjlighet till stipendium från
Humanistiska fonden, men eftersom
hans depression hindrar honom att helt
fullgöra detta uppdrag, har han icke
ansett sig kunna ta ut hela den ersättning
som stipendiet avser. Vi reservanter
anser liksom motionärerna att här
föreligger ett verkligt nödläge.

Själv har jag nog menat, att kyrkan
i denna situation borde ha kunnat ge
denne sin före detta tjänare ett uppdrag
som kunde ge honom nödtorftig
försörjning, men då inte detta skett,
anser jag att det är riksdagens sak att
träda till. Han skulle enligt vårt förslag
få en ersättning på 10 008 kronor under
de fem år som återstår tills livräntan
börjar utgå. Förtidspensionering är
enligt gällande bestämmelser inte möjlig Vi

anser -—• i motsats till den mening
som framförts av avdelningens

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

ordförande — att den lösning som reservanterna
föreslår inte skulle bli prejudicerande.
Jag tror att denna gärd är,
såsom det anförs i reservationen, »förenlig
med billighet» och att den, om
detta skulle bli riksdagens beslut, helt
visst komme att hälsas med tillfredsställelse
av stora grupper bland vårt
folk, inte minst av dem som är kyrkligt
intresserade.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Bakom den fråga som
kammaren nu skall ta ställning till döljer
sig en skakande mänsklig tragedi.
En av vår kyrkas mera bemärkta personer,
som under många år utfört en
oförvitlig och gagnande gärning som
människa, präst, lärare vid vår prästutbildning
och föreståndare för en av
våra största diakonissanstalter, har
ådragit sig en fällande dom och blivit
avsatt från det biskopsämbete som anförtrotts
honom genom utnämning och
vigning.

Om denna dom bör eller skall jag inte
göra något uttalande. Jag har i denna
fråga bara sett framför mig en arm
människa och hans familj, och det är
detta som har gjort att jag anslutit mig
till reservationen i detta pensionsärende.

När vi behandlar denna fråga känner
jag mig dock, herr talman, förpliktigad
att säga, att de som här står för utskottets
förslag inte skulle få anses vara
mindre barmhärtiga än vi. Där fanns
mycket medlidande över lag i utskottet
med denna människa som kommit i
en svår situation, och att vi skilt oss
beror i stor utsträckning på att utskottets
majoritet har ansett sig vara bunden
av formella hänsyn.

Såsom förut har omvittnats av den
förste talaren, herr Gustafsson i Bogla,

Pension åt f. d. biskopen D. Helander

så har f. d. biskop Helander fått ett anslag
för en forskningsuppgift, som skulle
kunna ge honom en inkomst på omkring
800 kronor i månaden.

Många hälsade med glädje det handtag
som gavs honom att på det sättet få
möjlighet till en liten inkomst. Den ekonomiska
situationen för denne man är
emellertid förtvivlad. Han är av utmätningsman
krävd på ett belopp av 21 800
kronor i rättegångskostnader och ställs
inför en utbetalning på omkring 1 000
kronor i månaden. Det är ju alldeles
tydligt, att situationen för Helander
skulle vara alldeles förtvivlad, om han
inte fick hjälp från något håll. Det har
också nämnts, att hans maka har sökt
att få inkomst till familjen genom en
tillfällig läraranställning. Detta är bara
i några få ord en liten skildring av den
situation, i vilken han tydligen befinner
sig.

Sedan den nämnda forskningsuppgiften
anförtrotts honom, har det visat sig
att den fysiska spänst, som han har
haft förut, har avtagit, och han har endast,
såsom här nämndes av herr Gustafsson
i Bogla, kunnat utföra ett arbete,
som motsvarar en ersättning av omkring
2 400 kronor. Det är ju alldeles
tydligt, att hans krafter minskat, och
det är väl inte onaturligt efter allt vad
han genomgått.

I den motion som väckts i denna fråga
har man begärt, att biskops förtidspension
skulle tillerkännas f. d. biskop
Helander. Jag har, herr talman, inte
kunnat sträcka mig så långt. Ett sådant
beslut skulle nämligen kunna få prejudicerande
verkningar. Jag har därför
anslutit mig till den reservation, vari
begärs, att Helander, med hänsyn till
att han vid 65 års ålder kommer att få
åtnjuta en årlig tjänstelivränta på
10 862 kronor, skulle under mellantiden
fr. o. in. den 1 juli i år tills han erhåller
denna tjänstelivränta av riksdagen
erhålla cll understöd på 10 008 kronor
per år. Genom ett sådant beslut skulle
man kunna undvika prejudicerande

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Pension åt f. d. biskopen D. Helander

verkningar. Herr Andersson i Mölndal
framhöll visserligen, att om riksdagen
skulle bifalla reservationen, skulle det
innebära ett prejudikat, men så är det
inte.

Riksdagen har nämligen redan tidigare
fattat beslut, som kan anses innebära
ett sådant prejudikat. Sålunda har
riksdagen vid tvenne tillfällen beviljat
understöd åt personer, som hade avsatts
från sitt ämbete. I ena fallet använde
man en motivering, som även
skulle kunna vara tillämplig i detta fall,
nämligen att personen i fråga hade utfört,
innan han begick sitt brott, en
mycket förtjänstfull gärning i statens
tjänst. Det var visserligen ett mindre
anslag som han fick, men om man tar
hänsyn till nuvarande penningvärde,
närmar det sig rätt nära den summa,
som i dag diskuteras. Riksdagen har
alltså redan vid två tillfällen, likartade
med nu ifrågavarande fall, beviljat understöd
åt personer som avsatts från
sitt ämbete.

Jag vill även nämna att i debatten
förra året om denna fråga framhölls i
första kammaren, att om man går tillbaka
i tiden, så finner man fall, då
Kungl. Maj:t låtit präster, som avsatts
från sitt ämbete, få åtnjuta halva löneförmånerna.
I dessa fall hade man alltså
visserligen dömt dem men sedan visat
dem barmhärtighet när det gällde deras
kommande försörjning.

Jag har anfört dessa synpunkter, då
jag är övertygad om att, därest riksdagen
i dag skulle gå med på vad som
begärs i reservationen, något prejudikat
därigenom icke skulle skapas. Formen
är sådan, att riksdagens fria prövningsrätt
i varje dylikt fall skulle stå obeskuren.
Jag tror jag vågar påstå, att
man i vida kretsar ute i landet hyser
ett mycket stort medlidande med denna
människa, som kommit i denna situation.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till reservationen.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Det är med mycket stor
tillfredsställelse som jag har konstaterat,
att såvitt jag kan förstå utskottets
ledamöter varit praktiskt taget eniga
på en punkt, den nämligen att det vore
riktigt att på något sätt ordna så, att
f. d. biskop Helander erhåller nöjaktig
utkomst fram till den tid, då han skall
få den honom tillförsäkrade tjänstelivräntan.

Nu menar jag, herr talman, att om det
skulle vara så, att man med visshet
skulle kunna räkna med att Helander
är arbetsduglig under de närmaste åren
framåt, så skulle utskottets förslag ha
varit den bästa lösningen. Men nu vet
vi i varje fall att, såsom här har pekats
på från olika håll, han under det gångna
året genom välvilligt beslut av Kungl.
Maj :t från Humanistiska fonden fått 800
kronor i månaden för ett forskningsarbete,
men att han kunnat prestera arbete
bara under tre månader och alltså endast
under dessa tre månader fått ut
lön. Det finns inte stora förhoppningar,
tycks det mig, att herr Helander skulle
bli mera arbetsduglig under de år som
kommer.

Denne mycket olycklige man befinner
sig i en ohygglig situation, och jag
tycker — om ingen tar illa upp — att
det hedrar utskottet att det enhälligt
vill ge honom en hjälp till nöjaktig utkomst.
Personligen har jag fattat utskottsinajoritetens
skrivning på det sättet,
att den praktiskt taget är en beställning
hos Kungl. Maj :t.

Men om nu förutsättningar för hans
arbetsengagemang inte föreligger — det
är ju inte så märkvärdigt, om denne
man blivit obotligt knäckt till sin hälsa
efter allt vad han genomlevat — kan jag
inte se att det finns något annat säkert
sätt att ordna hans försörjning under
de närmaste fem åren än att gå på det
förslag som reservanterna har tänkt sig.

Jag är alltså tacksam för utskottets
grundinställning, att man vill ge honom
nöjaktig försörjning, men jag tror

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

inte man med visshet kan ge det, om man
inte går den väg som reservanterna föreslagit.
Jag tycker det är klokt och riktigt
att man tar det säkra för det osäkra,
och jag anser, herr talman, att det
vore en akt av äkta medkänslighet att
gå den väg som reservanterna föreslår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Mysinge (bf).

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det har anförts så
många bärande skäl för ett bifall till
reservationen av herrar Gustafsson i
Bogla, Nelander, Staxäng och Hoppe
att jag inte skall mycket förlänga debatten,
men jag skulle ändå vilja rikta
en varm vädjan till kammaren att i detta
fall biträda reservationen.

Jag begärde närmast ordet när jag
hörde herr Andersson i Mölndal tala
om att man skulle kunna ge Helander
en tjänstelivränta, därest han är sjuk
och därför inte kan arbeta. För att han
skall kunna få en sådan tjänstelivränta
i förväg, måste han emellertid vara så
gott som invalidiserad. Han skall ha erhållit
folkpension först, innan han kan
få en dylik livränta. Det är alltså mycket
ovisst, om han nu kan få tjänstelivränta.

När vi nu vet att han ändå 1961, då
han fyller 65 år, är berättigad till denna
livränta, som går till större belopp
än det som reservanterna nu förordar,
tycker jag nog liksom herr Staxäng att
det inte kan åberopas som prejudikat,
ifall riksdagen skulle gå på den linjen.

Jag skulle önska, att kammaren här
läte barmhärtighetskänslorna få råda
och därigenom lindrade den tunga börda,
som drabbat denne man, som ändå
i mer än 30 år oförvitligt bär fullgjort
sin tjänst.

Jag ber, lierr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Andersson i Dunker (bf) instämde
häruti.

Pension åt f. d. biskopen D. Helander

Herr ANDERSSON i Mölndal (s) kort
genmäle:

Herr talman! Som alla vet, som här
talat för bifall till reservationen, har Helander
icke varit oförmögen till arbete
och är sålunda icke ännu berättigad till
tjänstelivränta. Då finns det mycket
som talar för att man på ett eller annat
sätt bereder Helander sysselsättning
och därigenom inkomst för hans försörjning.
Man har ju ingen anledning
att utsätta honom för påfrestningen att
riksdagen varje år skall behandla hans
person och hans förhållanden. I stället
bör man bereda honom möjlighet att
försörja sig genom arbete.

När jag uttalade farhågor för prejudikat
skedde detta med hänsyn till att
det efter det fall som man tidigare här
har nämnt, har skett ändringar i strafflagen
som gör, att vårt beslut i dag kan
få prejudicerande verkan. Helander är
icke den ende som befinner sig i den
situationen. 1954 hade Kungl. Maj:t att
pröva en fråga rörande förtidspension
åt en annan avsatt statlig befattningshavare,
men trots att denne då uppfyllde
de formella villkoren för att erhålla
sådan pension, avslog Kungl. Maj :t
framställningen, men man har sedermera
berett denne person möjlighet att
få sysselsättning och därigenom också
få sin försörjning.

Jag tror att man där är inne på rätt
väg. Genom att ge Helander sysselsättning
stöder man honom, så att hans
psykiska hälsa blir bättre. Riksdagen
bör icke medverka till en nedsättning
av hans förmåga att utföra arbete i
framtiden.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Efter herr Anderssons
i Mölndal senaste anförande kunde jag
kanske ha avstått från att yttra mig,
men det är ändå ett par synpunkter,
som jag vill anlägga på denna fråga.

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Pension åt f. d. biskopen D. Helander

Herr Gustafsson i Bogla vädjade till
kammaren, herr Hoppe talade om medlidande,
och herr Rubbestad vädjade
också till oss att mot bakgrunden av det
tragiska människoöde det här gäller ge
vårt handtag genom att bifalla reservationen,
Det är sant att vi här har att
göra med ett tragiskt öde, men som
herr Andersson i Mölndal nyss framhöll
borde vi väl då försöka undvika
att draga fram en deprimerad människa
i offentlighetens ljus varje år. En
sådan människa bör ha lugn, ro och sysselsättning.

Utskottsmajoriteten bygger hela sitt
ståndpunktstagande på den omständigheten
att tjänstelivränta ju dock utgår
vid 65 års ålder, och innan dess bör
det med hänsyn till Dick Helanders utbildning
finnas möjligheter att skaffa
honom någon sysselsättning, med vilken
han kan förtjäna sitt uppehälle. Det
borde alla kunna vara överens om. Om
så är, bör detta vara den bästa boten
för en deprimerad människa. Men skulle
så inte vara fallet, och att allvarligare
sjukdom föreligger så finns det ändå
en möjlighet att få livränta i förväg —
som redan framhållits. Från dessa utgångspunkter
vädjar jag till kammaren
att undvika att genom offentlig diskussion
varje år rikta uppmärksamheten
på en människa, som trots allt hade varit
värd ett bättre öde.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! När jag gick hit i dag,
var jag allvarligt betänkt att rösta mot
här ifrågavarande motioner. Jag hyste
nämligen farhågor för att ett bifall
skulle kunna få prejudicerande betydelse.
Det har emellertid i de hållna anförandena
och av reservanternas formulering
så tydligt framgått, att ett bifall
icke kan utnyttjas i sådant syfte, och
därför är jag nu villig att rösta för reservationen.

Jag förstår mycket väl herr Anderssons
i Mölndal vädjan till kammaren
att icke utsätta denne man för förnyade
prövningar varje år. Jag tror också, att
om kammaren klart ger sitt votum till
känna, så kommer denna fråga icke att
föranleda någon vidare debatt. Dessutom
är jag övertygad om att ett fall
analogt med det här förevarande aldrig
kommer igen och, hoppas jag, aldrig
kommer före i riksdagen.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Bogla begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2
i utskottets utlåtande nr 71, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Bogla begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 106 ja och
75 nej, varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Pension åt trädgårdsförmannen vid Linnéträdgården i Uppsala R. Ekbom
Utvidgning av rätten för s. k. familjebolag att
till pensionsstiftelse m. m.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Pension åt trädgårdsförmannen vid
Linnéträdgården i Uppsala R. Ekbom

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Den föreliggande punkten
gäller pension åt trädgårdsförmannen
vid Linnéträdgården i Uppsala R.
Ekbom. Då statsutskottet här är enhälligt
kommer jag, herr talman, inte att
ställa något yrkande utan endast framhålla
några synpunkter på frågan. I en
motion i första kammaren av herr Osvald
och i denna kammare av herr
Stiernstedt och mig har hemställts, att
Ekbom måtte tillerkännas en årlig pension
på 8 019 kronor eller samma belopp
som utgår till motsvarande befattningshavare
vid universitetets i Uppsala
botaniska trädgård. Trädgården ägs av
Uppsala universitet och är sedan 1918
upplåten till Linnésällskapet. Några
medel till pension åt Ekbom finns inte,
och sällskapet saknar möjligheter att
skapa sådana. Kanslern för rikets universitet
har tillstyrkt motionen, medan
statskontoret avstyrkt densamma. Statsutskottet
avstyrker nu motionen och
åberopar därvid bl. a., att någon framställning
till Kungl. Maj :t om pension
åt Ekbom inte gjorts. Utskottet anför
vidare det skälet att det borde vara
Kungl. Maj:t, som i första hand har att
pröva en pensionsfråga av förevarande
slag. Under sådana förhållanden vill jag
vända mig till vederbörande statsråd
med en vädjan om att han tar under
övervägande huruvida det inte vore
skäl att tillerkänna Ekbom pension som
för motsvarande befattningshavare vid
universitetets botaniska trädgård.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

erhålla avdrag för avsättning

§ 10

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp, m. m., och

nr 73, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Utvidgning av rätten för s. k. familjebolag
att erhålla avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta
motioner om utvidgning av rätten för
s. k. familjebolag att erhålla avdrag för
avsättning till pensionsstiftelse m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 115
av herrar Magnusson och Kronstrand
samt 11:162 av herr Strandh m. fl.,
vari hemställts »att riksdagen måtte besluta
att fjärde stycket av punkt 2 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
måtte utgå»; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:442
av herr Ewerlöf in. fl. och 11:571 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
dels att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av gällande skatteförfattningar
att enskilda rörelseidkare och jordbrukare
medgåves rätt att göra skattefria
avsättningar för egen pensionering enligt
grunder som i motionerna angivits
dels att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig
lagtext.

Utskottet hemställde,

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Utvidgning av rätten för s. k. familjebolag att erhålla avdrag för avsättning till
pensionsstiftelse m. m.

1) att de likalydande motionerna
1:115 av herrar Magnusson och Kronstrand
samt II: 162 av herr Strandh
m. fl. om upphävande av fjärde stycket
av punkt 2 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att de likalydande motionerna
1:442 av herr Ewerlöf m. fl. och II:
571 av herr Hjalmarson m. fl. om rätt
för enskilda rörelseidkare och jordbrukare
att göra skattefria avsättningar för
egen pensionering icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Spetz, Söderquist,
Velander, Nilsson i Svalöv, Sjölin och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:115 av
herrar Magnusson och Kronstrand samt
11:162 av herr Strandh m. fl., för sin
del antaga av reservanterna framlagt
förslag till lag om ändrad lydelse av
punkt 2 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I: 442 av
herr Ewerlöf in. fl. och 11:571 av herr
Hjalmarson m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta
verkställa utredning rörande frågan om
införande av rätt för enskilda rörelseidkare
och jordbrukare att göra skattefria
avsättningar för egen pensionering
samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I motion nr 571 i denna
kammare har herr Hjalmarson m. fl.
yrkat på rätt för enskilda rörelseidkare

och jordbrukare att göra skattefria avsättningar
för egen pensionering.

Då det gäller att ordna pensionsfrågan
för vissa arbetstagare, anställda
inom näringslivet, utgör den rätt, som
juridiska personer har, att göra skattefria
avsättningar till pensionsfonder en
mycket stor betydelse. Utan denna rätt
tror jag inte alt pensionsfrågan för dessa
arbetstagare legat så väl till som den
nu gör, helt enkelt därför att företagen
inte haft råd att ordna med pensioneringen
i den utsträckning som nu skett.
Genom de regler som gäller för juridiska
personer behålles pengarna inom
företaget, och deras likviditet har inte
berörts av avsättningen till pensionsfond.
Likaså har de avsatta medlen
kunnat göras räntebärande inom företaget
på ett helt annat sätt än om pengarna
skulle placerats utanför företaget.

I regel har såväl de enskilda rörelseidkarna
som jordbrukarna det dåligt
ordnat med sina pensionsförhållanden.
Förr i tiden ordnade oftast jordbrukaren
och den enskilde rörelseidkaren sin
pensionsfråga på det sättet att de gjorde
årliga amorteringar på sina lån och
på så sätt skapade sig ett sparkapital,
som på ålderns dagar utgjorde deras
pension. Det skärpta skattetryck som
nu finnes har medfört att denna pensioneringsväg
nu inte är så framkomlig
som den tidigare varit för dessa kategorier.
Skatten tar för mycket. Där blir
inte mycket över till amorteringar på
jordbrukarnas eller rörelseidkarnas
skulder. Inom högern anser vi därför
att jordbrukarna och rörelseidkarna nu
bör beredas möjligheter att på annat sätt
tillfredsställande ordna sin pensionsfråga.
I den reservation som är fogad
till bevillningsutskottets betänkande nr
22 yrkas därför på en utredning i denna
sak.

I motion nr 571, som jag åberopat,
har angetts tänkbara möjligheter för
frågans lösning. Högern vill ha det ordnat
på så sätt att de pengar som sätts

Onsdagen den 18 april 1956 Nr 14

Utvidgning av rätten för s. k. familjebolag att erhålla avdrag för avsättning till
pensionsstiftelse m. m.

av till pension till största delen skall få
behållas inom jordbruket och inom de
enskilda affärsföretagen för att där användas
som rörelsemedel eller för produktiva
investeringar, dock med bibehållande
av en garanti för att det allmänna
inte förlorar den skattefordran
som uppkommer genom de skattefria
pensionsavsättningarna.

I bevillningsutskottets betänkande beröres
också den förordning, som nu gäller
för juridiska personer i fråga om avsättningar
till pensionsstiftelse. Denna
fråga kommer att behandlas av en annan
talare, och därför skall jag fatta
mig kort. Jag ber att med det anförda,
herr talman, få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets
betänkande.

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Frågan om rätt till avsättningar
till pensionsstiftelser i s. k.
fåmansbolag eller familjebolag är icke
ny; den var ju uppe till diskussion redan
vid förra årets debatt i samband
med införande av ändrade bestämmelser
för företagsbeskattningen. Vi har i
år en motion — några ledamöter av
denna kammare — med samma yrkande
som vi framställde förra året. Utskottet
avstyrker vår motion med ungefär
samma motivering som förra gången.

Utskottet pekar i sitt avstyrkande på
att den möjligheten alltid står öppen
för fåmansbolag liksom för andra bolag
att teckna pensionsförsäkring för
buvudaktieägarna, då premierna är avdragsgilla,
och framhåller vidare möjligheten
att direkt från företaget utbetala
årlig pension till vederbörande
pensionsberättigad, varvid utbetalningen
blir avdragsgill.

Utskottet lägger huvudvikten i sitt avstyrkande
vid det påpekande, som förra
året gjordes i kommittébetänkandet
om företagsbeskattningen och i propositionen,
nämligen att det hade före -

kommit så mycket missbruk när det
gäller avsättningar till pensionsstiftelser
och familjebolag. Detta missbruk
gjorde det ofrånkomligt att skärpta bestämmelser
infördes 1955, vilka omöjliggjorde
för fåmansbolag att göra avsättningar
till pensionsstiftelser, vare
sig de var bundna eller fria.

Vi anförde redan vid förra årets behandling''
att de skärpta bestämmelser
som då infördes var till fyllest för att
omöjliggöra missbruk av fåmansbolag,
bland annat det villkoret att de s. k.
fria stiftelserna skulle stå under tillsyn
av länsstyrelserna. Man anförde då
gentemot detta att denna bestämmelse
ännu inte var prövad och att det därför
var ovisst vilka verkningar den
kunde ha. Men om man jämför de bestämmelser
som finns för bundna stiftelser
med de skärpta bestämmelser,
som infördes för fria stiftelser, torde
möjligheten till missbruk vara mycket
ringa, och länsstyrelserna har som sagt
möjlighet tillse att missbruk icke förekommer.

Vi påpekade också att man kunde ha
kompletterat de införda bestämmelserna
med bestämmelser om förhållandet
mellan huvudaktieägarens lön, pension
och avsättning till stiftelsen. Det är inte
någon svårighet att bedöma vad som
kan betecknas som skälig pension.
Detta kan fixeras med hjälp av exempelvis
SPP:s pensionsreglemente eller
andra likvärdiga grunder för beräkning
av tjänstepensioner. Begreppet
pension är inte längre något diffust begrepp,
sedan vi fått klarläggande bestämmelser
i kommunalskattelagen.

I debatten i fjol anmärktes från utskottets
talesmän att den civilrättsliga
ställningen för pensionstagaren inte
var tillfredsställande. Det höll vi med
om. Justitieministern tillsatte för något
över ett år sedan cn utredning rörande
den civilrättsliga ställningen för
pensionstagaren, men vi efterlyser fortfarande
resultatet av dess arbete. Vi

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Utvidgning av rätten för s. k. familjebolag att erhålla avdrag för avsättning till
pensionsstiftelse m. m.

framhöll förra året att då en huvudaktieägare
alltjämt äger rätt att utnyttja
tidigare avsättningar i stiftelsen, så
skulle han i avvaktan på denna utrednings
resultat ha rätt att fortfarande få
göra avsättningar med ett belopp som
motsvarar en skälig pension. Vi ansåg
att man bör utreda först och lagstifta
sedan.

Nu är det faktiskt så, att man kan
förhindra avsättningar till huvudaktieägaren,
men man kan inte hindra honom
att låta stiftelsen betala ut pension.
Detta är inte tillfredsställande.
Jag vill än en gång framhålla att vi med
spänning väntar på resultat av utredningen
och hoppas att det skall läggas
fram så snart som möjligt.

Med de bestämmelser som infördes
förra året för de fria stiftelserna tror
jag inte att missbruk behöver ifrågakomma.
När det gäller de s. k. bundna
stiftelserna har vi redan den erfarenheten
— enligt 1937 års lag ■— att missbruk
torde vara uteslutna. De skärpta
bestämmelserna är, det vågar jag påstå,
mycket restriktiva och rigorösa
och deras efterlevnad kontrolleras nu
av en särskild tjänsteman vid länsstyrelserna.
Det är inte lätt att få avdrag
för avsättningar till pensionsstiftelser
numera, det fordras ingående utredningar
från de skattskyldigas sida och
mycket säkra bevis för att beloppen
inte kan användas till annat än pensioner.

Utskottet säger, att det går ju bra att
teckna pensionsförsäkring och likaså
att betala ut pension direkt. Ja, det går,
men alla företag kan inte göra det. De
mindre och medelstora företagen har
inte en sådan likviditet att de kan vara
av med medel för pensionsändamål,
och därför vore det, liksom herr Nilsson
i Svalöv påpekade beträffande jordbrukarna,
bättre om medlen kunde få
stå inne och främja den löpande driften
hos företagen. Jag skall inte gå närmare
in på denna fråga — synpunkter -

na är desamma som förra året. Jag instämmer
i vad herr Nilsson i Svalöv
anförde och ber att få yrka bifall till
den av herr Kristensson i Osby avgivna
reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag kan instämma i herr
Strandhs yttrande, att de nu väckta motionerna
i denna fråga har samma innehåll
som de som förra året behandlades
av riksdagen i samband med införandet
av de nya bestämmelserna för
företagsbeskattningen. Utskottet använde,
sade herr Strandh också, samma motiv
då som nu för sitt avslagsyrkande.
Ja, det är ju ganska naturligt att så blir
fallet, ty under den tid som gått —
knappt ett år — har förhållandena inte
ändrats, utan läget är precis detsamma
som i fjol.

Kanske kan det dock anföras ett nytt
motiv för avslag på motionerna i år.
Jag vill erinra om att pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning är under
utredning, och jag hoppas i likhet med
herr Strandh att det inte dröjer alltför
länge innan resultatet av utredningen
kan läggas fram. Vad som tillkommit är
att ett utredningsförslag nu redovisats
om införande av en allmän pensionsförsäkring,
som skall grundas på premieinbetalning.
Detta förslag håller på
att överarbetas, och jag betraktar det
som sagt, herr talman, såsom ett nytt
motiv för att inte i dagens läge vidtaga
någon ändring.

Jag skall också beröra de synpunkter
herr Nilsson i Svalöv anförde i fråga
om motionsyrkandet, att avdragsrätt
skulle införas för jordbrukare och enskilda
rörelseidkare, så att de kan göra
avsättning till pensionsfonder i syfte
att trygga sin egen pensionering. Jag
hänvisar till vad utskottet sagt, nämligen
att ett bifall till detta yrkande skulle resultera
i införandet av en nyhet i vår
skattelagstiftning — införandet av nå -

Onsdagen den 18 april 1956 Nr 14

Rätt för skattskyldig att utnyttja vissa avdrag i annan kommun än hemortskommunen -

got som inte alls prövats tidigare. Motionärerna
har dessutom begränsat sig
till vissa kategorier, nämligen jordbrukare
och enskilda rörelscidkare. Det
finns helt säkert många andra grupper,
som skulle kunna resa berättigade krav
på att få komma i samma ställning, och
ii ven detta har gjort det naturligt för
utskottet att inte tillstyrka bifall till
motionerna.

Herr talman! Jag hänvisade i början
av mitt anförande till att vi behandlade
denna fråga så sent som för ett år
sedan och att det under den gångna tiden
inte inträtt någon ändring. Jag
yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Utskottets talesman angav
som det viktigaste motivet för avstyrkandet
av folkpartiets och högerns
hemställan om en utredning att den
föreslagna bestämmelsen var något alldeles
nytt, och därför kunde man inte
gå med på den. Ja, det är något nytt vi
föreslagit, och fördenskull har vi reservanter
i bevillningsutskottet också
ändrat yrkandet till att avse en utredning
i stället för ett förslag om lag i den
riktning, som förordas i motionen. Jag
vill ha sagt, att jag tycker inte den motiveringen
att vi lanserat en nyhet är ett
bärande skäl för avslag. Går vi på den
linjen kommer vi att stå och stampa på
samma fläck tiderna igenom.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, vadan efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
6 — Andra kammarens

bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 79
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser rörande
avdragsrätten för periodiskt understöd,
in. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Rätt för skattskyldig att utnyttja vissa
avdrag i annan kommun än hemortskommunen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckta
motioner om rätt för skattskyldig att i
vissa fall utnyttja allmänna avdrag och
ortsavdrag i annan kommun än hemortskommunen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande

protokoll l!).r>r>. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Rätt för skattskyldig att utnyttja vissa

kommunen

motionerna 1:445 av herr Magnusson
och II: 567 av herr Edström hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till 1957 års riksdag om sådan
ändring av kommunalskattelagen
att, därest skattskyldig icke kunde utnyttja
allmänna avdrag och ortsavdrag
i hemortskommunen, denna avdragsrätt
skulle få åtnjutas från till kommunal
inkomstskatt skattepliktig inkomst i
annan kommun än hemortskommunen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:445 av hem Magnusson
och II: 567 av herr Edström om
rätt för skattskyldig att i vissa fall
utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag
i annan kommun än hemortskommunen
måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Söderquist, Veländer,
Nilsson i Svalöv och Anderson i
Sundsvall, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till 1957 års riksdag om sådan
ändring av kommunalskattelagen att,
därest skattskyldig icke kunde utnyttja
allmänna avdrag och ortsavdrag i hemortskommunen,
denna avdragsrätt finge
åtnjutas från till kommunal inkomstskatt
skattepliktig inkomst i annan
kommun.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Inom bevillningsutskottet
är vi överens om att gällande bestämmelser
bör ändras. Då inkomsten i
hemortskommunen inte räcker till för
allmänna avdrag och ortsavdrag bör
den skattskyldige få göra avdrag i annan
kommun, där han eller hon har
inkomst, givetvis i den mån som av -

avdrag i annan kommun än hemorts draget

inte kunnat utnyttjas i hemortskommunen.
Detta är ett rättvist krav,
som står i överensstämmelse med grunderna
för vår skattelagstiftning och med
skatteförmågeprincipen. År 1948 behandlades
denna fråga i riksdagen, och
då uttryckte bevillningsutskottet som
sin mening, att det var önskvärt, att en
ändring kom till stånd. När frågan behandlades
år 1953 underströk bevillningsutskottet
än en gång denna sin
uppfattning. Nu skriver utskottet, att en
omprövning är synnerligen önskvärd
och framhåller vikten av att en lösning
kommer till stånd så snart ske kan.

Vi reservanter begär förslag i detta
ärende till nästa års riksdag. Vi anser,
att det bör vara möjligt för Kungl. Maj:t
att då framlägga en proposition, i varje
fall om finansministern tar på allvar
vad riksdagen beslutat i det föregående
ärendet, som gällde bevillningsutskottets
enhälliga betänkande nr 24, vi räknar
med detta. Syftemålet med detta betänkande
är ju att vinna en snabbare
utredningstakt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen som
är fogad till detta betänkande.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Kungl. Maj:t har under
de senaste tio åren, alltsedan 1945, i
skilda sammanhang fått framställningar
både från riksdag och från av regeringen
själv tillsatta offentliga utredningar
med påpekanden om behovet av
en översyn och ändring av de nuvarande
reglerna för de allmänna ortsavdragens
utnyttjande i annan kommun än
hemortskommunen. Dessa yrkanden har
tyvärr inte lett till något praktiskt resultat.
Regeringen har fått påstötningar
från riksdagen, såsom vi nyss hörde av
herr Kristensson i Osby, och så sent
som år 1953 underströks eftertryckligt
vikten av en ändring i här ifrågavarande
skatteregler. Ingenting har dock blivit
gjort. Med hänsyn till den likgiltig -

Onsdagen den 18 april 1956 Nr 14

Rätt för skattskyldig att utnyttja vissa avdrag i annan kommun än hemortskommunen -

het inför saken, som Kungl. Maj :t onekligen
ådagalagt, ansåg jag det därför väl
motiverat att i en särskild motion till
årets riksdag ånyo ta upp frågan. Jag
har alltså i den ifrågavarande motionen
hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
redan till nästa års riksdag om en
sådan ändring av kommunalskattelagen
att skattskyldig, som icke kan utnyttja
allmänna avdrag och ortsavdrag i hemortskommunen,
får åtnjuta avdrag därför
från till kommunal inkomstskatt
skattepliktig inkomst i annan kommun
än hemortskommunen.

Utskottet har inte heller denna gång
tillstyrkt mitt yrkande, men jag har en
bestämd känsla av att utskottets majoritet
onekligen betraktar frågan som
mycket allvarlig. Utskottet påvisar ju
också självt, att olägenheterna av det
nuvarande systemet kan väntas bli ännu
mer påtagliga, sedan de vid föregående
års riksdag antagna reglerna om schablonavdrag
och höjda avdrag för försäkringspremier
m. m. trätt i kraft. I
samma riktning verkar ju för övrigt en
eventuell framtida höjning av de kommunala
ortsavdragen. De positiva uttalanden,
som utskottet denna gång
gjort, torde emellertid knappast räcka
till för att regeringen skall framlägga
proposition i ärendet. Erfarenheterna
från tidigare år visar klart, att det inte
är nog med de allmänna välvilliga uttalandena
från utskottets sida. Jag vill
därför för min del ansluta mig till reservanternas
yrkande om oförbehållsamt
bifall till min motion.

Det gäller visserligen, herr talman,
här endast en mindre skattefråga, men
jag anser, att ett bifall till min motion
är ett steg mot bättre skatterättvisa och
åstadkommande av smidigare skatteregler
samt ett led i det allmänna önskemålet
att åstadkomma lägre skatter.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Såsom herr Edström re -

dan påpekat anser även utskottet det
angeläget att denna fråga löses inom
en snar framtid — det framgår av den
senare delen av utskottets betänkande.
Utskottsmajoriteten och reservanterna
är alltså eniga i sak. Det är praktiskt taget
bara på en punkt som uppfattningarna
skiljer sig och det gäller behovet
av en skrivelse till Kungl. Maj :t. Utskottet
finner det inte nödvändigt att
nu skriva till Kungl. Maj :t i detta
ärende.

Jag vill — också i anledning av vad
herr Edström här sade om att det inte
räcker med välvilliga uttalanden — hänvisa
till vad bevillningsutskottet skriver
i det betänkande som vi nyss godkände
och som gäller frågan om periodiskt
understöd och därmed sammanhängande
spörsmål. I detta betänkande säger
utskottet bl. a.: »I detta sammanhang
vill utskottet jämväl framhålla att det
synes böra uppmärksammas, huruvida
hos de sakkunniga finnes frågor, vilkas
lösande kräver överväganden av sådan
art att de icke lämpligen bör slutligt
prövas inom ramen för en teknisk översyn
av kommunalskattelagens bestämmelser.
De förslag på kommunalbeskattningens
område, som hittills avgivits av
de sakkunniga, har visserligen icke givit
anledning till sådana överväganden,
men utskottet anser att det bör närmare
prövas, huruvida så kan vara fallet
beträffande de frågor som de sakkunniga
ännu icke upptagit till mera
ingående behandling. I den mån så är
förhållandet synes erforderligt att närmare
ställning las till spörsmålet om
utredningsarbetet bör på lämpligt sätt
breddas antingen genom att de sakkunniga
tillföres ledamöter med erfarenhet
från andra områden än det rent skattetekniska
eller genom att frågorna utbrytes
till behandling i siirskild ordning
vid sidan av de sakkunnigas arbete.
I vidare mån än som nu skett anser
sig utskottet icke böra ingå på den
här antydda frågeställningen, då det

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

överförande till Aktiebolaget Statens skogsindustrier av fabriksanläggningen i
Ulriksfors

självfallet får ankomma på Kungl. Maj :t
att närmare överväga hithörande spörsmål.
»

Utskottet ger alltså här en direkt anvisning
till Kungl. Maj:t att med tanke
på frågor, som ligger vid sidan av dem
som närmast skall lösas, överväga huruvida
de sakkunniga bör förstärkas eller
om man skall gå någon annan väg.
Det kan emellertid inte, herr talman,
finnas någon anledning att i varje betänkande
från bevillningsutskottet i
dessa frågor upprepa detta uttalande,
liksom det inte heller kan vara nödvändigt
att i skrivelse till Kungl. Maj:t påminna
om saken. Utskottet har därför
inskränkt sig till att framhålla vikten
av att det göres någonting då det gäller
avdragsrätt i annan kommun än hemortskommunen,
men utskottet har inte
velat vara med om någon skrivelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 14

överförande till Aktiebolaget Statens
skogsindustrier av fabriksanläggningen
i Ulriksfors

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om överförande till Aktiebolaget Statens
skogsindustrier av fabriksanläggningen
i Ulriksfors.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 330 i första kammaren av
herr Norling och herr Persson, Helmer,
samt nr 254 i andra kammaren av herr
Holmberg och fru Nilsson, hade föreslagits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsamma
åtgärder för överförande till AB
Statens skogsindustrier av fabriksanläggningen
i Ulriksfors i syfte att genom
upptagande av lämplig produktion
säkra stadigvarande sysselsättning åt
den arbetsföra befolkningen på orten.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:330 och 11:254 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Problemet i Ulriksfors
är ju inte någon isolerad företeelse. Det
är i grunden samma problem som i fallet
Töre i Norrbotten eller Söråker,
som är nästa fråga på föredragningslistan.
Det är principiellt heller ingen
skillnad mellan kraven i dessa fall att
driften skall hållas i gång i gamla företag
och kraven i andra fall, att statsmakten
skall sätta i gång nya företag

Onsdagen den 18 april 1956 Nr 14

överförande till Aktiebolaget Statens skogsindustrier av fabriksanläggningen i
Ulriksfors

för att bereda befolkningen arbetsinkomster
och stimulera det ekonomiska
livet över huvud taget, t. ex. så som frågan
ställs i den statliga Tornedalsutredningen
eller motionen om Norrbottens
inland och många andra liknande.
Det allmängiltiga man kan utläsa ur
alla dessa fall är att näringslivet i Norrland
inte har tillräcklig variation och
omfattning. Det har nu klart visats, att
man inte kan komma till rätta med
detta problem på det sätt som hittills
har varit vanligt. Jag förutsätter, att det
är detta som har föranlett förklaringarna
även från regeringshåll, att det
måste sörjas för ökat samhällsinflytande
på näringslivets lokalisering. Statsmakternas
ingripanden därvidlag har
jv hittills också haft ganska stor betydelse,
men att de inte på långt när är
tillräckliga visar väl bl. a. de frågor,
som vi nu har alt behandla.

Ulriksfors är i lika hög grad som de
industriella kyrkogårdarna i Norrbotten
och Västernorrland ett fall där
statsmakterna nu äntligen måste komma
från ord till handling. Vad väntar
man egentligen på? Utskottet hänvisar
åter till lokala utredningar. Detta är
med andra ord en motsvarighet till
norrbottningarnas hittills fåfänga väntan
på att det skall bli resultat av Tornedalsutredningen
och Töreutredningen
och andra liknande lokala bemödanden.
Vad jag säger här skall inte fattas
som generell kritik mot sådana lokala
åtgärder. Tvärtom är det i högsta
grad nödvändigt, att lokala myndigheter
av olika slag försöker klarlägga behoven
och så långt som möjligt lösa de
näringspolitiska problemen inom sitt
verksamhetsområde, men sådana lokala
bemödanden får inte bli svepskäl,
som man skyller på vid alla de tillfällen
då det ställs berättigade krav på
ingripanden direkt från statsmakternas
sida.

Är det t. ex. inte alldeles tydligt nu,
alt de lokala myndigheterna har gjort

allt vad som rimligen kan åstadkommas
genom lokala initiativ för att få
ordning på förhållandena i Ulriksfors?
Länsstyrelsen, landstinget, länsarbetsnämnden
och representanter för Ströms
kommun har stött och blött frågan i
åratal. Man har kallat arbetsmarknadsstyrelsen
och industriens produktionsråd
till hjälp. Vad väntar utskottet, att
eu ytterligare lokal kommitté nu skall
kunna åstadkomma, som man med de
initiativ som redan tagits inte har kunnat
åstadkomma hittills?

Frågans vikt behöver jag inte orda
om. Det handlar om en industrianläggning,
som gav sysselsättning åt över 100
personer, så man behöver inte veta
mycket om norrländska förhållanden
för att förstå, att nedläggandet av en
sådan anläggning är ett dråpslag för den
bygd som det gäller.

I detta fall liksom i fråga om Söråker
och många liknande finns det också väldiga
investeringar, som borde kunna utnyttjas.
När det föreslås nya anläggningar,
talas det alltid om följderna av
för stora investeringar. Jag tror visserligen
inte, att stora nyinvesteringar är
förbundna med sådana risker som man
brukar påstå, men de som tror på dessa
risker borde väl vara så mycket mera
angelägna, att de anläggningar som redan
finns kommer till användning. Alla
vitsordar ju, att fabrikslokalen i Ulriksfors
är av mycket god beskaffenhet. Det
går järnväg till fabriksområdet, och ett
70-tal prima lägenheter finns för dem
som skall arbeta i fabriken. Jag kan
inte finna att det är vettigt att låta stora
värden gå till spillo så som nu tydligen
kommer att ske här och att därtill
tvinga människor att gå arbetslösa. Jag
kan inte inse att det är vettigt, att statsmakterna
dröjer längre med ett radikalt
ingripande för att lösa denna fråga.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionen nr 254 i denna
kammare.

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

överförande till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
Ulriksfors

Herr NILSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Det torde inte vara
många som inte har sina blickar riktade
mot Norrland med tanke på tryggheten
för folket där uppe. Vi vet alla
vad som gjorts i Norrland på andra områden
än detta. Jag tror också att det är
viktigt att man tar mycket allvarligt på
de norrländska problemen. Detta vill
också utskottet göra, men det kan väl
heller inte förnekas, att när man vidtagit
sådana åtgärder som man gjort
uppe i Ulriksfors så skall man inte förekomma
verkningarna härav. Man får
i stället avvakta det förslag som kommer.
Skulle detta förslag inte tilltala
regeringen och riksdagen får man väl
försöka plocka ut det bästa möjliga av
det som utredningen kommit med. Jag
tror att vi ändå alla ansluter oss till
den uppfattningen, att man bör känna
ansvar inför problemen där uppe, och
jag vill ännu en gång för min del fastslå,
att det synes som om statsmakterna
verkligen med allvar gick in för de problem
som uppstår i Norrland.

Med hänvisning till utskottets motivering
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Jag kan nog instämma i
en hel del av de synpunkter som herr
Holmberg här framfört. Framför allt
delar jag den uppfattningen, att de lokala
organen har gjort vad som rimligen
kan göras ända sedan driften vid
textilfabriken i Ulriksfors upphörde.

På en punkt liar jag nog en annan
uppfattning än herr Holmberg. Det gäller
omfattningen av de statliga åtgärder
som hittills vidtagits i detta hänseende.
Redan från första början har
staten — i synnerhet då genom arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå
— varit i hög grad intresserad för att
försöka skaffa lämplig industri till Ulriksfors.
Den industri som under senare

av fabriksanläggningen i

tid arbetat där och som upphört med
sin drift var väl också ditplacerad genom
statliga åtgärder. Från lokal synpunkt
har vi alltså ingen anledning att
kritisera statsmakternas åtgöranden i
detta avseende.

För närvarande väntar vi på resultatet
av ett initiativ som tagits från
fångvårdsstyrelsens sida för att försöka
utnyttja de lokaler och bostäder som
finns där uppe vid anläggande av en
fångvårdsanstalt. Som norrlänning och
kommunalman i Ströms kommun är det
givet att jag skulle vara mer intresserad
av att få tillbaka en industri dit. Å
andra sidan är vår erfarenhet av industriell
verksamhet den, att det finns
avigsidor även med detta. Det är inte
lyckat att försöka tvinga dit en industri
eller övertala en industri att mot bättre
vetande slå sig ned där. Det går bra
några år, men sedan ställs återigen arbetarna
och de lokala organen inför
stora svårigheter. Det råder därför ingen
tvekan om att det skulle innebära
en större trygghet för framtiden om vi
kunde få dit någon statlig institution,
och det är framför allt detta som intresset
nu inriktar sig på. Rent personligen
måste jag säga att jag inte gärna
kan vara med om yrkandet i denna
motion att riksdagen skall ålägga Statens
skogsindustrier att här åstadkomma
en industri. Jag har den uppfattningen
att Statens skogsindustrier skall
arbeta som ett fristående företag. Det
måste vara konkurrenskraftigt gentemot
de privata företagen, och vi som tror på
statligt ägda företag skulle komma i en
mycket besvärlig situation om dessa
företag inte skulle ha den konkurrenskraften.
Därför tycker jag också att det
är olämpligt om vi genom beslut i politiska
församlingar ålägger ett sådant
företag att starta industrier här eller
där på grund av sociala eller andra
skäl. Jag tror över huvud taget inte att
den vägen är möjlig. Däremot skulle jag
naturligtvis ha varit mycket intresserad

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Upptagande av förhandlingar med Svenska cellulosaaktiebolaget i anledning av
vissa planerade driftsnedläggelser m. m.

därest den utredning som Statens skogsindustrier
utfört hade visat, att man här
skulle kunna upprätta ett företag. För
de anställda och för hela bygden skulle
detta utan tvekan ha varit en stor fördel.

Med vad jag här sagt har jag bara velat
poängtera, att vi från den kommunala
sidan alltjämt har stort förtroende
för de statliga åtgärderna och att vi idag
framför allt hoppas på att få en statlig
institution dit som skall kunna utnyttja
både lokaler och arbetskraft som
finns i Ulriksfors.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Såväl herr Nilsson i
Landskrona som herr Jonsson i Strömsund
har framhållit, att statsmakterna
bör visa Norrland större intresse. Herr
Jonsson har också erinrat om att statsmakterna
redan har visat ett sådant intresse
genom att bl. a. biträda de kommunala
myndigheterna via arbetsmarknadsstyrelsen.
Detta är ju gott och väl.
Men slutligen är det ju resultaten som
är det väsentliga, och resultaten är ju
i varje fall hittills, att vi har en nedlagd
industri där uppe med ypperliga lokaliteter
och bra belägenhet, som inte utnyttjas.
Man kan säga vad man vill om de
fördelar som en statlig institution, t. ex.
någon form av fångvård, som det nu
tycks vara fråga om, har för bygden.
Det har naturligtvis också sitt värde
att decentralisera statliga institutioner.
Men det väsentliga måste vara — det
måste vi norrlänningar trycka hårt på
— att näringslivet byggs upp. Jag tror
att vi har goda grunder för att hävda,
att det finns goda förutsättningar för
ett rikt differentierat näringsliv i Norrland.

Vad beträffar denna motion, som tar
sikte på att Statens skogsindustrier

skall göra något, vill jag särskilt betona
att man behöver inte bara tänka på
de former av verksamhet som Statens
skogsindustrier bedriver, ty cellulosaförädlingen
kan drivas långt utöver den
omfattning den för närvarande har vid
Statens skogsindustrier. Kravet på att
Statens skogsindustrier skall göra något
i Ulriksfors är därför inte alls illa underbyggt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15

Upptagande av förhandlingar med Svenska
cellulosaaktiebolaget i anledning av
vissa planerade driftsnedläggelser m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion om
upptagande av förhandlingar med Svenska
cellulosaaktiebolaget i anledning av
vissa planerade driftsnedläggelser m. m.

I en inom första kammaren under
nr 456 väckt motion, som hänvisats
till bankoutskottets handläggning, hade
herr Persson, Helmer, och herr Öhman
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om upptagande
av förhandlingar med Svenska
cellulosaaktiebolaget om fortsatt uppehållande
av driften i full omfattning vid
bolagets anläggningar i Karlsvik och
Söråker, samt att, därest sådana förhandlingar
ej ledde till betryggande
resultat för berörda anställda, Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder för nämnda
anläggningars övergång i statlig ägo.

Utskottet hemställde, att motionen
1:456 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Upptagande av förhandlingar med Svenska cellulosaaktiebolaget i anledning av

vissa planerade driftsnedläggelser m.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag vill med hänvisning
till de allmänna synpunkter jag anförde
vid behandlingen av föregående ärende
rörande näringslivet i Norrland be att
få yrka bifall till den i ärendet avgivna
motionen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag är medveten om att
några ord mer eller mindre i denna
kammare betyder platt intet för Söråkerfabrikens
framtida öden. Det synes
som om detta redan nu är avgjort.

När jag trots detta tagit till orda är
det för att peka på några omständigheter,
som åtminstone för de anställda
vid fabriken förefaller vara obegripliga.
De anställda vid fabriken i Söråker är
lika väl som de flesta andra klart medvetna
om rationaliseringens värde och
nödvändigheten att koncentrera driften
till allt större enheter, särskilt inom
exportindustrien som ju har att räkna
med utländsk konkurrens. Vi har också
inom Sundsvallsdistriktet ganska stor
erfarenhet av detta slag. Jag vill bara
erinra om utvecklingen inom sågverksindustrien,
som nu praktiskt taget utraderats.
Det finns för närvarande endast
två eller tre sågverk kvar av den
stora grupp av sågverk som en gång betydde
så mycket för distriktet.

Det som förefaller obegripligt för de
anställda och även för mig är att fabriken
läggs ned, trots att produktionen
ökat. Enligt en rapport som avlämnades
vid ett företagsnämndssammanträde,
hade produktionen vid Söråkerfabriken
under nästföregående år ökat med cirka
10 procent. Om man frågar efter produktiviteten
per anställd årsarbetare, så
finner man att produktiviteten i distriktet
där uppe är omkring 150 ton massa
per årsarbetare, och ungefär samma
siffra gäller även för Söråker. Därtill
kommer, att kapitalkostnaden för Söråkers
vidkommande såvitt jag förstår
måste vara lägre, alldenstund bolaget

under senare tid praktiskt taget icke har
gjort några investeringar.

För Hässjö kommun blir detta ett
svårt slag. Söråkerfabriken är den enda
industri av betydelse inom denna
kommun. För de anställda medför nedläggelsen
trots SCA:s utfästelse, att de
skall få anställning vid Östrand, mycket
stora uppoffringar. Det medför för det
första, att den dagliga resan till arbetsplatsen
kommer alt bli tre mil. Flertalet
av dem som skaffat sig egna hem
— det finns inte mindre än 140 egnahemslägenheter
— gör också en förlust,
ty fabrikens nedläggande innebär givetvis
också att dessa egnahem sjunker i
värde.

Man skall försöka bygga upp en ny
industri, har man sagt. Man har i detta
syfte kontaktat Höganäs-Billesholm för
att få igång tillverkning av glasull, vilket
ju är gott och väl. Denna tillverkning
kommer att sysselsätta omkring
30 arbetare, och det är ju bara en liten
del av de förut anställda.

Man måste känna atmosfären vid ett
bruk för att förstå vad en åtgärd av
denna art innebär. Arbetsplatsen läggs
ned, och de anställda blir tvingade till
långa resor, som jag nyss påpekade.
Ljuspunkten i det yttrande, som SCA
har avgivit med anledning av motionen
är påpekandet, att Karlsviks sågverk
på Alnö kommer att fortsätta driften.
Läggs därtill, att bron över Alnösundet
nu har upptagits i flerårsplanen för
broar, blir bilden ytterligare litet ljusare.

Jag vill, herr talman, inte ansluta mig
till det yrkande som motionärerna har
ställt. Jag anser det vara fullständigt
meningslöst att riksdagen beslutar om
förhandlingar med SCA på denna punkt.
Det finns ingen återvändo. Med anledning
av detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Tillverkning av tidningspapper i AB Statens skogsindustriers regi

jag tidigare anfört yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

g 16

Tillverkning av tidningspapper i AB
Statens skogsindustriers regi

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion om
upptagande av tillverkning av tidningspapper
i Aktiebolaget Statens skogsindustriers
regi.

I en inom andra kammaren under
nr 260 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottets handläggning, hade herrar
Holmberg och Johansson i Stockholm
föreslagit, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag i syfte att på
lämplig plats och i AB Statens skogsindustriers
regi upptaga tillverkning av
tidningspapper, eventuellt även annat
papper.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 260 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! I vår motion om en utvidgad
cellulosaförädling i statlig regi
har vi också berört frågan om priset
på tidningspapper. Utskottet har nu försökt
reducera det hela till enbart denna
prisfråga, och det är naturligtvis inte
riktigt. Det finns som bekant också
många andra viktiga intressen att ta
hänsyn till i detta sammanhang. Det
gäller ju framför allt vad jag talat om

tidigare här i dag, nämligen behovet av
en utvidgning och differentiering av näringslivet
i Norrland över huvud taget.
Men inte heller i prisfrågan har utskottet
några hållbara skäl för att avvisa
motionen. Vid jämförelsen med andra
länder måste utskottet sålunda göra undantag
för Norge och Finland och företa
en jämförelse med tidningspapperspriset
i Amerika, där ju världens starkaste
privatkapitalistiska monopolföretag lyckats
trissa upp priset på hemmamarknaden
över all reson. Det undantag som
utskottet gör beträffande Norge och Finland
är emellertid belysande också därför
att dessa länder enligt utskottets
egen mening arbetar under svårare förhållanden
än den svenska pappersindustrien,
då de har en förhållandevis
liten avsättning på hemmamarknaden.
Den svenska tidningspappersindustrien
har alltså ett bättre läge än motsvarande
industrier i de länder, för vilka utskottet
gör undantag vid sin jämförelse.

Ett annat viktigt medgivande, som talar
för en tillverkning av tidningspapper
i statlig regi, är erinran om att råvarufrågan
i och för sig inte utgör något
hinder för en utvidgning i detta avseende.
Enligt de expertutlåtanden som utskottet
åberopar kan en ökad tidningspappersproduktion
komma till stånd genom
användning av bl. a. en del av den
råvara som nu exporteras i halvförädlat
skick. Där kommer vi naturligtvis in
på den viktigaste frågan i detta sammanhang,
nämligen den form av rovdrift
som består däri att våra naturtillgångar
exporteras i alla möjliga former,
i form av råvaror och halvfabrikat, och
i denna egenskap bildar grundvalen för
en högt utvecklad förädlingsindustri i
andra länder, medan vi dras med oerhörda
svårigheter just på grund av att
vi inte har en sådan utbyggnad av det
svenska näringslivet och speciellt det
norrländska näringslivet. Detta är inte
bara en fråga om tidningspapperstillverkningen,
utan vi borde snarast komma
in på andra vägar beträffande cel -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1950

Startande av industriproduktion i Alby

lulosaförädlingen över huvud taget.
Våra skogstillgångar kan ju användas
till mycket annat än att tillverka plank
och bräder och pappersmassa och på
sin höjd tidningspapper. I en diskussion
om dessa saker med anknytning till debatten
om norrlandsuniversitetet påvisade
en känd svensk kemist, licentiaten
Löfgren, vilka enorma möjligheter som
skulle stå till buds om det gjordes krafttag
för att bygga upp en omfattande träkemisk
forskning och åstadkomma en
därpå grundad utbyggnad av industrien.
Han anförde som exempel Schweiz, där
myndigheternas förståelse för denna
sak givit landet en rangplats i fråga om
produktionen av vissa högförädlade cellulosaprodukter,
trots att Schweiz måste
importera praktiskt taget varenda träpinne.
Detta visar vilka oerhörda möjligheter
som borde föreligga för oss,
som bokstavligen bor mitt i skogen.
Det är väl knappast heller någon tvekan
om att statsmakterna förr eller senare
måste slå in på en sådan väg, men
det är beklagligt att vi skall försitta
dyrbar tid. Jag tycker att riksdagen
borde ha fått nog av de dyrköpta lärdomar
som vi fått genom att år efter
år falla undan för privatkapitalistiska
krav, för högerns och folkpartiets krav
bl. a. när det gäller Norrbottens järnverk
och Karlsborgs pappersbruk och
andra förädlingsindustrier i Norrland,
som tillkommit efter mycket lång väntan
och endast tack vare energiska påtryckningar
från befolkningen där
uppe. Hade dessa företag kommit till
vid ett tidigare skede hade de också
tillfört den svenska statskassan och vederbörande
bygder mycket stora värden
som nu gått till spillo. Trots detta
är dessa verk givetvis nu av stort värde.
Jag tror att vi inom några år kommer
att göra samma reflexion beträffande en
ytterligare utbyggnad av cellulosaindustrien
i Norrland.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionen nr 260
i denna kammare.

Herr NILSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med utgångspunkt
från den motivering utskottet har
anfört.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17

Startande av industriproduktion i Alby

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion om
startande av industriproduktion i Alby.

I en inom andra kammaren under nr
588 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottet, hade fru Nilsson och
herr Holmberg yrkat, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om åtgärder från statsmakternas sida
för startande av lämplig industriproduktion
i Alby i syfte att säkra full sysselsättning
för arbetskraften på platsen.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 588 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Det skulle räcka för mig
att instämma i vad herr Holmberg här
har anfört i fråga om de allmänna synpunkterna
på Norrlands näringsliv, men
likväl vill jag framföra några synpunkter.

I vår motion nr 588 i denna kammare
påvisar vi, hurusom nedläggandet av
karbidfabriken i Alby medfört, att invånarantalet
på denna plats minskat
från 1 700 till 800 invånare. Vad det
medfört för svårigheter för dessa människor,
som tvingats ge sig bort från
sin hembygd på grund av att inga ar -

Onsdagen den 18 april 1956 Nr 14

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.

betsmöjligheter finns, behöver jag väl
inte här ange.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller
att den haft sin uppmärksamhet på detta
problem, och en kommitté har också
arbetat med att försöka tillföra platsen
industrier. Men man har misslyckats,
och man kan fråga varför man
har misslyckats. Jag tror att länsstyrelsen
kommer sanningen närmast, när den
i sitt yttrande anför att svårigheterna
att lösa problemet framför allt beror på
investeringsbegränsningarna och kreditrestriktionerna.
Man kan alltså konstatera
att de åtgärder, som regeringen beslutat
om, hårt drabbar sådana småkommuner
och försvårar deras möjligheter
att få industrier som kan ge människorna
utkomst.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför att det
i februari 1956 fanns bara 11 arbetslösa.
Det betvivlar jag inte ett ögonblick. Jag
kan tillägga, att om man bara fortsätter
på den inslagna vägen och avfolkar vissa
delar av landet, blir det bara pensionärer
kvar. Då kan man ju ståta med
att det inte finns någon arbetslös, ty arbetarna
i den produktiva åldern har ju
flyttat från platsen.

Utskottet är nöjt med det uttalande
arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen
gjort, att man har ögonen riktade
på problemet. Men det räcker inte att
man uppmärksammar frågan. Arbetarna
är inte nöjda bara med att man intres.
serar sig för problemet. Intresserad har
man varit i tio år utan att komma med
någon lösning. Nu vill Albys befolkning,
att statsmakterna ingriper och hjälper
till att skaffa en passande industri på
platsen.

Med stöd av det anförda yrkar jag bifall
till motionen 588 i denna kammare.

Ilcrr NILSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hem -

ställan dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogos vart för sig första lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion
om förbud för make att utan andra
makens samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld, och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om en översyn av förordningen angående
förlagsinteckning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Anslag till odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Odlings- och
byggnadshjälp åt innehavare av vissa
kronolägenheter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition (IX huvudtiteln
p. 138, s. 307—315) hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att till
Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare
av vissa kronolägenheter för budgetåret
1956/57 anvisa ett oförändrat
belopp av 3 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) II: 80 av herr Jacobson i Vilhelmina,
samt

2) 11:324 av herr Lindström m. fl.,
i vilken motion hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
in. in. för budgetåret 1956/
57 skulle anvisas ett förslagsanslag av
3 800 000 kronor, varav 2 000 000 kro -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.

nor skulle ställas till lantbruksstyrelsens
förfogande.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionen II: 324, till Odlingsoch
byggnadshjälp åt innehavare av
vissa kronolägenheter m. in. för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 3 300 000 kronor;

2) att motionen II: 80 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Franzén, Jonsson i Strömsund
och Lindström, vilka ansett att
utskottet under 1) bort hemställa att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionen II: 324, till Odlingsoch
byggnadshjälp åt innehavare av
vissa kronolägenheter m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 3 800 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är faktiskt inte mitt
fel att den här oanständiga historien om
statens underlåtenhetssynder beträffande
fjäliägenheterna måste dras även
i år.

När vi i fjol behandlade denna fråga
biföll riksdagen ett utlåtande från jordbruksutskottet,
där det tydligt sades
ifrån, att utskottet vid detta års riksdag
väntade ett förslag från departementschefens
sida om en ökad medelstilldelning,
så att lantbruksorganisationen
skulle kunna påskynda upprustningen
av dessa norrländska fjäilägenheter.
Men när statsverkspropositionen kom i
januari kunde man konstatera, att fjolårets
beslut inte hade föranlett någon
som helst åtgärd från departementschefens
sida, åtminstone när det gällde
att föreslå en ökad medelstilldelning.

Det är ett gammalt ord som säger:
Förlitcn Eder icke på furstar, och man

måste väl nu dra den slutsatsen, att
man heller inte får förlita sig på utskottsskrivningar.

Fjolårets beslut föranledde dock, att
departementschefen uppdrog åt lantbruksstyrelsen
att göra en snabbutredning.
Den har också verkställts, och styrelsen
har kommit med förslag om en
ökad medelstilldelning av en halv miljon
kronor för detta ändamål. Lantbruksstyrelsens
förslag visar klart och
tydligt, att detta är nödvändigt, om inte
upprustningen skall ta alltför lång tid
i anspråk.

Jag är tveksam om det är nödvändigt
att dra hela förhistorien till hur dessa
fjäilägenheter har uppstått och kommit
i statens ägo. Det var på det sättet tidigare,
att nybyggarna drog sig allt längre
in i fjällkanten, och vid avvittringen
tilldelades dessa nybyggare vissa skogsområden.
I slutet av 1800-talet ansågs
det — jag vet inte om man hade gripits
av Hazeliuskulten; ingenting ont
sagt om den i sig själv — att lapparna
skulle ha blivit missgynnade och att
nybyggarna hade tagit renbetesland i
anspråk. Det uppiskades en stämning
för att staten skulle rätta till förhållandet
på nybyggarnas bekostnad. Det användes
många och säkert hjärtslitande
argument i den debatten. Det har sagts
mig att det förekom ett mord uppe i
norra Jämtland i början på 1800-talet,
då två unga nybyggare, man och hustru,
som var ute på sjön för att vittja sina nät
dräptes av några lappar och stoppades
ned i isvaken, medan deras små barn
och deras kreatur fick frysa och svälta
ihjäl. Det hade uppstått en friktion mellan
lappar och nybyggare som upprörde
känslorna. Denna händelse hade skett
flera decennier tidigare, men den utnyttjades
i debatten, och riksdagen beslöt
på 1880-talet att de här fjällhemmanen
skulle inköpas av staten. Inköpstiden
sträckte sig visserligen över flera
decennier, och bara i Jämtlands län
inköpte man i runt tal 350 000 hektar
sådana fjällhemman för en miljon kro -

Onsdagen den 18 april 1956 Nr 14

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.

nor. Åborna fick bo kvar som arrendatorer
med byggnads- och underhållsskyldighet
för husen, men skogen blev
statens. Nybyggarna fick visserligen
skog utstämplad för sitt byggnadsbehov,
men de fick förädla den själva, och staten
tog avkastningen från den övriga
skogen.

Från dessa fjällhemman har under
årens lopp sålts skog för ett rotvärde på
i runt tal 10 miljoner kronor. Dessa
pengar har under det senaste decenniet
överförts till någonting som kallas lappfonden.
Från lappfonden utgår medel
till byggande av renstängsel och broar
över vissa vattendrag, där renrajden går
fram, och vidare bostäder åt lapparna.
Till fonden har också successivt överförts
en hel del regleringsmedel, och
det är ingen tvekan om att denna lappfond
kommer att öka i snabbare tempo
än hittills.

Det är ingen som missunnar samerna
att också få komma in i människovärdiga
bostäder, men med hänsyn till de
stora värden som har tagits ur dessa
hemmans skogar, i all synnerhet i mitt
hemlän, förefaller det den som inte är
helt förblindad fullständigt oefterrättligt,
att människorna alltjämt skall bo
kvar i gamla timmerhus, som mest liknar
pörten och som har stått där sedan
staten förvärvade dessa fastigheter. Det
måste vara föga värdigt statsmakterna
att ha det ordnat på detta sätt. Jag tror
inte jag behöver sväva på målet när jag
säger, att de bostäder som nu finns på
de icke upprustade fjällägenheterna är
det mest eftersatta bostadsbestånd vi
har i vårt land. Jag kan som ett exempel
nämna, att om man går de två milen
från Sjoutnäset i Frostviken till Härbergsdalen
så ser man innan man kommer
fram till byn fullt moderna bostäder,
som uppförts åt samerna och finansieras
med avkastningen från fjällhemmanens
skogar. När man sedan kommer
fram till byn ser man de gamla förfallna
husen stå kvar, där dessa fjällarrendatorer
bor.

Det är som sagt ingen som missunnar
samerna deras nya bostäder, men jag
tycker att det är föga konsekvent av
statsmakterna att ha det ordnat så. Samtidigt
som kronan köpte dessa hemman
gick även bolagens uppköpare fram i
bygderna och köpte en hd del hemman.
Även bolagen syndade i det längsta,
men sedermera har statsmakterna stiftat
lagar, som tvingar bolagen att ordna
både bostäder och ekonomibyggnader
åt sina arrendatorer. Men staten själv
har i det allra längsta undandragit sig
åtgärder för att förbättra bostäder och
ekonomibyggnader — det är ju först
under de senaste åren som upprustningsarbetet
har börjat.

För tre veckor sedan beslöt riksdagen
att ta emot ett stort slott i Mälartrakten.
Det var ett förfallet slott, som säkerligen
kommer att kräva åtminstone någon
miljon i kostnad för att iståndsättas, så
att det över huvud taget blir värdigt att
vara i statens ägo. Kammarens ledamöter
får förlåta mig, men för en norrlänning
är det alltid med en rätt kuslig
känsla man går in i dessa stora ödsliga
slott. Man har en känsla av att de är
varken mer eller mindre än monument
över livegenskaper och husaga — så ser
vi det åtminstone. Sådana slott är man
beredd att nära på utan att knysta ta
emot och iståndsätta, men nu ifrågavarande
bostäder åt ättlingarna till de
gamla nybyggarna försöker man i det
längsta undandra sig sina skyldigheter
att iståndsätta. Jag tror vi har anledning
ta oss en tankeställare i detta sammanhang
och bör försöka synkronisera
våra åtgärder på detta område. Jag är
förvissad om att ingen människa kommer
att bo i de där slotten, som det
offras så mycket pengar på.

Domänverket, lappväsendet och turismen
är eniga om att fjällhemmanen
är nödvändiga replipunkter ute i ödemarken.
De anser att vi inte kan lämna
dem åt sitt öde. De är nödvändiga inte
minst för de turister som har gått sig
trötta och inte kan ta sig fram till da -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.

gens slutmål. Jag tror vi kan kosta på
oss ifrågavarande utgift. Dessa lägenheter
är inte fler än att vi har råd att
sätta dem i stånd och ge människorna
en dräglig bostad, så att man även i
fortsättningen får en levande bygd,
även om den för sörlänningar kan synas
ödslig.

Det finns ännu en omständighet att
peka på som gör det angeläget, att dessa
bostäder alltjämt är befolkade, och det
är räddningstjänsten i fjällen. Det är i
stor utsträckning dessa människor, som
skall rycka ut -— det är väl endast i
de svårare fallen som man kallar på
militär hjälp — när av vårkänslor omtumlade
stockholmsdirektörer och kärleksgalna
maskinskriverskor trots ortsbefolkningens
varningar har förirrat
sig ut i ödemarken och måste efterforskas
även med risk för räddningsmanskapets
liv.

Utskottets förslag att riksdagen skall
besluta att i större utsträckning tillåta
friköp av dessa lägenheter är för all del
välment, och det finns otvivelaktigt en
del lägenheter som ligger så till ur turist!
rafiksynpunkt, att den som friköper
kan skaffa sig en dräglig bärgning.

Beträffande en fjällby i Jämtlands
län har lantbruksnämnden föreslagit att
åborna skulle få friköpa, men nu kommer
överlantmätaren i länet och säger,
att det behövs en skogstilldelning till
dessa gårdar på mellan 600 och 900
hektar. Vad tror ni lappväsendet kommer
att säga till en sådan propå? Det
blir alldeles säkert stopp för denna
skogstilldelning med hänsyn till lappväsendets
intressen. Det råder nämligen
en dualism mellan lantbruket och lappväsendet,
som är en hämsko på utvecklingen
på detta område.

Jag skall inte orda mer om utskottets
skrivning. Den förefaller mig i mycket
stor utsträckning vara uttryck för ett
ganska cyniskt önsketänkande, och de
förslag som där framkommer synes åtminstone
för en kännare av dessa för -

hållanden vara ganska verklighetsfrämmande.

Innan jag slutar vill jag peka på ännu
en sak, och det är domänverkets nya
giv att flytta skogsodlingsgränsen längre
ned på fjället. Även om det där finns
avverkningsbar skog skall man inställa
avverkningarna. Vi har en fjällägenhet
i Jämtland som heter Almdalen, som
är upprustad. Den som bor där kan inte
få hugga i den mogna skogen, som står
på kronans mark, utan måste fara över
fjällryggen för att få arbete i en bolagsskog,
som ligger på samma höjdläge.
Jag tror vi har anledning se till att domänverket
omprövar sina principer på
detta område och inte strikt följer höjdlägesgränsen.
I annat fall torde det åtminstone
på en del håll bli en död
bygd, även där vi har gjort något för
att människorna skall få bo bättre.

Om vi följer utskottets förslag, att
man skall företa en omprövning av
dessa problem, innebär det sannolikt
något slag av utredning och ett ytterligare
förhalande av upprustningen.
Man har en känsla av att det måste antingen
vara okunnighet eller bristande
förståelse för dessa problem som är
förklaringen till att denna skrivning
har kommit till stånd. Jag har erfarenhet
av att det är inte alltid som det i
kronor räknat billigaste förslaget i längden
blir det för samhället mest förmånliga.
Anständigheten kräver att vi tar
oss en tankeställare och ser efter, om
vi ändå inte är skyldiga att tillse att
dessa ödemarksmänniskor får bättre
bostäder.

Lantbruksstyrelsen har under sin utredning
kommit fram till att det — utan
att anställa mera planerande och kontrollerande
personal — under de två
närmaste åren behövs 2,1 miljoner kronor
om året för att påskynda denna
verksamhet, medan förslaget i statsverkspropositionen
stannar vid 1,5 miljoner
kronor.

Jag ber med de anförda sjmpunkterna,
herr talman, att få yrka bifall till

Onsdagen den 18 april 1956 Nr 14

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.

den reservation som är fogad vid utlåtandet.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Vi känner ju alla herr
Lindström och vet, att hans sätt att uttrycka
sig är säreget och att den betydelse
han inlägger i vissa ord kanske är
en annan än enligt det vanliga språkbruket.
Därför skall vi inte ta det så
allvarligt, när han säger, att utskottets
utlåtande andas okunnighet och att det
inte heller är anständigt. Jag tror vi
kan bortse ifrån herr Lindströms ordval.

Det är nog alldeles riktigt, som herr
Lindström menar, att staten har syndat
här. Staten har lägenheter i den svenska
fjällvärlden, där byggnadsbeståndet har
fått förfalla. Det finns anledning att
fråga sig, om det kan vara rimligt att
man har det på det sättet. Däremot
skulle jag inte vilja gå med på att det
är riktigt, att staten försöker, som herr
Lindström uttryckte sig, i det längsta
undandra sig sina skyldigheter. Han har
ju själv här fått medge, att det har
blivit en helt annan takt i upprustningsarbetet
under de sista åren. Jag vill också
för min del här understryka, att åtminstone
vi i jordbruksutskottet allvarligt
önskar, att det skall bli en upprustning
så snart det över huvud taget är
möjligt. Det är alls inte om dessa ting,
som det råder tvist mellan reservanter
och utskottsmajoriteten, utan den tvisten
ligger på ett helt annat område. Det
kan hända att herr Lindström inte vidrörde
den, därför alt han i någon mån
kanske är part på den syndande sidan.

Förra året bestämde utskottet sig för
att avvakta en utredning. Det är riktigt
som herr Lindström säger att den utredningen
nu liar kommit. Men när den
har kommit på bordet har man blivit
tvungen att fråga sig, om det sätt, på
vilket man anser att staten skall ta sig
an upprustningen av lägenheterna, är
det riktiga. Utskottet har för sin del
kommit till den uppfattningen, att den

saken får man ompröva, ty om man
inte gör det kommer man säkerligen
att skapa nya problem, problem, som
herr Lindström här vidrörde, när han
talade om att det redan nu inträffar att
upprustade lägenheter står i fara att
bli övergivna, därför att de saknar en
naturlig försörjningsgrund för innehavarna.

Yad är det som har gjort att utskottet
har blivit tveksamt beträffande myndigheternas
planer? Jo, det är deras tanke
att överföra lägenheter till s. k. norrländska
fjällägenheter. Denna typ av
fjällägenheter kom till för snart tio år
sedan. Man avsåg därmed att i fjälltrakterna
skapa lägenheter som var nödvändiga
för alt man i ödebygderna
skulle ha en bofast befolkning. Det skulle
vara till fördel för de nomadiserande
lapparna, för turisterna och för samhället
att det fanns folk litet här och där i
fjälltrakterna. Men när beslutet om dessa
fjällägenheter tillkom, bestämdes det
också att tillskapandet av denna lägenhetstyp
skulle ske restriktivt. Det skulle
vara lägenheter just i fjällbygden, i ödemarkerna.
Därför utrustades lägenheterna
med alldeles speciella förmåner. Staten
åtog sig sålunda att inte bara bygga
husen — alltså att tillse att det blev nya
byggnader på lägenheterna — utan även
det framtida underhållet av dessa. Den
som bor på en dylik lägenhet får därför
mycket litet intresse av och anledning
att hålla byggnaderna i stånd. Var och
en förstår, att detta var en ganska tung
uppgift för staten att ta på sig.

Man räknade med att folket på sådana
lägenheter skulle livnära sig på litet
jordbruk och litet jakt och fiske samt —
och kanske inte minst — på att göra
tjänster åt turisterna. Det säger sig
självt, att möjligheterna att skapa många
lägenheter av detta slag därmed ganska
starkt begränsades. När man nu tar del
av lantbruksstyrelsens utredning, finner
man att det i Norrbottens län finns
8 lägenheter av detta slag, och det beräknas
att det skall bli 4 till, alltså

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.

summa 12. I Västerbottens län finns det
27 lägenheter, och ytterligare 4 skall
överföras, d. v. s. summa 31. Men beträffande
Jämtlands län finner man att
27 lägenheter har överförts och att myndigheterna
där räknar med ytterligare
65, alltså summa 92 lägenheter. Där har
vi sålunda en i förhållande till de båda
nordligare länen oerhört mycket större
ansamling av fjällägenheter.

Varför räknar man då med att överföra
så många fler lägenheter i Jämtlands
län? Jo, det beror på att man där
vill överföra hela byar — Ljusnedal,
Bruksvallarna, Högvålen — alltså gamla
byar av renbeteshemman, där det inte
är tänkbart att människorna skall kunna
leva av litet jordbruk, litet jakt och
fiske samt en del inkomster från turister,
utan där försörjningsgrunden måste
vara en helt annan. Utskottet har därför
sagt, att detta sätt att överföra hela
byar till norrländska fjällägenheter
omöjligt kan vara riktigt.

Det är självklart, att kronans lägenheter
skall rustas upp och att detta skall
ske så snart som möjligt. Därom råder
inga delade meningar. Frågan är bara
efter vilka grunder det skall ske. Sådana
lägenheter som passar att bli
norrländska fjällägenheter skall givetvis
bli det, men de som inte passar skall
inte bli det. Det är där utskottet menar
att myndigheterna får tänka om och
pröva om. Det finns nämligen också
andra möjligheter. När det gäller sådana
personer, som skall ha sin huvudsakliga
inkomst från arbete i kronans
skogar, kan lägenheterna bli kronotorp.
Beträffande sådana kronans lägenheter,
där vederbörande skall ha sin huvudsakliga
inkomst av skogsarbete hos
andra skogsägare, har vi en form, där
kronan svarar för 80 procent och innehavaren
för 20 procent av byggnadsskyldigheten
och där underhållsskyldigheten
åvilar innehavaren. Den for7
men bör inte vara alldeles utesluten, i
synnerhet som den är mycket förmånlig
för kronan — inte ur kostnadssyn -

punkt, ty där är skillnaden inte så stor
— men ur förvaltningssynpunkt.

Sedan har vi den öppna frågan huruvida
man skall tillåta friköp av hemman
i dessa byar, även med risk att lägenheterna
får skogstilldelning — vilket
jag inte tycker är någon stor risk.
Eftersom kronan skall svara för att
byggnader blir uppförda på samtliga
kronans lägenheter, bör det kunna ställas
sådana villkor, att innehavarna —
om det över huvud taget finns ekonomiska
förutsättningar för bosättning —
får möjlighet att friköpa byggnaderna
genom lantbruksnämndens och bostadsnämndens
försorg. Sant är väl att det
på detta område har uppstått en spänning
mellan lantbruksorganisationen
och lappväsendet, men herr Lindström
talade om dessa saker som om lappväsendet
var en myndighet överställd
både Kungl. Maj :t och riksdagen och
som om lappväsendet hade möjlighet
att bestämma helt och hållet i dessa
frågor — men så är det ju ändå inte!
Ty om vi kommer till den uppfattningen,
att det är bättre att ha självägande
bönder med skog i dessa byar, så skall
vi väl se till att få det. Och renskötseln
bär ju inte utvecklats så oerhört, att
man behöver vara rädd för att nagga
litet i kanterna på de marker, som nu
är anslagna till renbetesmarker. Det
fordras bara att myndigheterna inte
håller fast vid gamla fördomar utan ser
på dessa frågor med öppna ögon och
sedan gör vad som är bäst både för kronan
och för dem som bor på lägenheterna.

I utskottet har vi därför icke ansett
skäl föreligga att nu påskynda den takt,
i vilken upprustningen hittills bedrivits
— och herr Lindström har ju också
själv förklarat, att det har uträttats en
hel del under de senaste åren. Vad vi
motsätter oss är att nu besluta om att
sätta ännu mer pengar i omlopp i enlighet
med myndigheternas planer. Det
finner vi oklokt, och det skulle som
sagt skapa en del nya, inte så trevliga

Onsdagen den 18 april 1956 Nr 14

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.

jjroblem. Med hänsyn härtill har utskottet
stannat för att tillstyrka Kungl.
Maj :ts förslag. Det är emellertid ingen
hemlighet, att man i jordbruksutskottet
bar den uppfattningen, att Kungl. Maj:t
bör gripa sig an med problemen och
sätta fart på myndigheterna samt se till
att man får fram hållbara förslag. Ett
påskyndande av upprustningen av dessa
lägenheter är mycket viktigt och bör
därför komma till stånd.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i åtminstone en av de synpunkter
på frågan som herr Sköld nyss
framhållit, nämligen att takten i upprustningen
av dessa lägenheter blivit
bättre under den senare tiden. Det är
klart att den takten blivit något bättre
sedan lantbruksnämnderna övertog förvaltningen
jämfört med tidigare, då förvaltningen
låg under länsstyrelsen. Men
faktum är att skillnaden i takten blev
allra bäst sedan riksdagen — jag kommer
inte ihåg vilket år, men det var för
några år sedan — beslöt höja detta anslag
från en halv miljon kronor till en
och en halv miljon kronor. Det gav
möjligheter för lantbruksnämnderna att
litet snabbare forcera upprustningen.
Det har kanske sin betydelse i dagens
situation att nämna, att detta var riksdagens
förtjänst, därför att Kungl.
Maj:ts äskande avsåg endast en halv
miljon kronor. Det var ett enhälligt utskott
och en någorlunda enhällig riksdag,
som den gången vågade ta initiativ
emot Kungl. Maj :t för att skaffa
mera medel till lantbruksnämnderna
och därmed också möjlighet att befordra
en litet snabbare takt på det hela.
Skulle vi ha fortsatt med det ursprungliga
halvmiljonkronorsanslagct, skulle
det säkerligen varit betydligt sämre än
vad fallet är i dag. Av detta kan man

kanske också dra den slutsatsen, att om
riksdagen även i år tar ett initiativ och
går litet längre än Kungl. Maj :t skulle
det bli en hastigare takt på detta område.

Sedan ställde herr Sköld frågan huruvida
myndigheternas sätt att behandla
dessa ärenden är riktigt; han avsåg
väl närmast de lokala myndigheterna.
Herr Sköld kom i det sammanhanget in
på det just nu mycket uppmärksammade
fallet, att en nyupprustad lägenhet
uppe i Frostvikens fjällvärld i dag står
tom. Detta har också uppmärksammats
av statsrevisorerna. Det var en av de
första lägenheterna som upprustades,
och det skedde när vi hade det lägre
anslaget. Varför var det så bråttom i
det fallet? Jo, det sades från renbetesfjällens
revir och dess förvaltning, att
det fanns ett mycket stort behov av
att ha en skogsarbetare bofast där, därför
att det fanns hur mycket arbete som
helst. Domänverket planerade att bryta
väg. Den vägen bröts också åtskilliga
kilometer. Jag har inte handlingarna
här så att jag kan säga vad det kostade,
men det blev en jämförelsevis dyrbar
historia innan man slutade vägbrytandet.
Varför blev det då en ändring? Jo,
det inträffade något som herr Lindström
berörde, nämligen att domänverket
drog upp på kartan vad man kallade
en skogsodlingsgräns, ovanför vilken
ingen skogsodling skulle löna sig,
därför att det blev så stora kostnader
och dylikt. Jag vill säga, att det är ju
inte lantbruksnämndens fel i detta fall,
att 50 000 å 60 000 kronor placeras i en
lägenhet som nu står tom, ty det var
dock på förord från den skogsägande
myndigheten, som ville garantera bostad
åt de skogsarbetare, som man ansåg
sig behöva. När tidigare fastställda
regler ändrades så hastigt, kan sådant
inträffa.

Ja, sedan kan det naturligtvis diskuteras
vad som är den lämpliga framtida
upplåtelseformen. Jag vill inte påstå alt
den beräkning som lantbruksnämnden

Andra kammarens protokoll 1056. Nr l''t

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.

i Jämtlands län gjort är riktig, när man
räknar med att 92 lägenheter skall bli
norrländska fjällägenheter; det är kanske
tilltaget för högt. Men detta har
strängt taget ingen betydelse i detta
sammanhang, därför att det är inte
upplåtelseformen som är det väsentliga,
utan det är att staten själv har ansvaret
för denna upprustning av lägenheterna,
även om vi har kvar den gamla
upplåtelseformen för jämtländska arrendelägenheter.
Den enda skillnaden
med denna upplåtelseform blir, att då
får innehavaren byggnadshjälp till 80
procent; han får bygga själv och får
därmed större ansvar för sina bostäder
i fortsättningen och ett väsentligt
lägre arrende. Jag har ingen annan mening
än att det i många fall kan vara
förmånligt att använda sig av den metoden,
alltså byggnadshjälp i stället för
överföring till fjällägenheter. Men även
i det fallet behövs pengar för att man
skall kunna upprusta, och det är staten
som har ansvaret för att så sker.

Att det är så stor skillnad på antalet
lägenheter i Jämtlands län jämfört med
Norrbottens och Västerbottens län kan
bero på att det är en helt annan typ av
lägenheter i Jämtlands län. Det anfördes
av herr Lindström, hurusom man
i Jämtlands län hade inköpt stora områden,
ja, hela byar, för lappväsendets
del. Det finns kanske sådana fall även
i Norrbottens och Västerbottens län,
men där är det i många fall fråga om
rena nybyggnadslägenheter, och frågan
får därför inte samma storleksordning
som i Jämtlands län.

Nu säger herr Sköld, att man kan gå
in för friköp i sådana byar. Det finns
kanske anledning diskutera detta, men
jag tror inte alls att frågan är aktuell.
För min del har jag den uppfattningen,
att det i många fall skulle vara bra med
friköp; har man bara de ekonomiska
resurserna att klara sig på fastigheten
är det givetvis roligare för dess brukare
att också vara ägare. Men de fall,
där vi från lokalt håll försökt genom -

föra friköp, har hittills i regel blivit
liggande här i Stockholm. De kommer
inte längre än till de centrala verken,
där olika svårigheter göres gentemot
friköpen. Framför allt är det, som herr
Lindström påpekade, lappväsendets
synpunkter som skall beaktas i detta
sammanhang. Man kan naturligtvis göra
dessa fastigheter till kronotorp, om det
finns skogsarbete på platsen, men kronotorpen
upprätthålles ju också med
statliga medel. Det är domänverket som
får svara för detta med de medel som
står till förfogande — de är inte för
ändamålet anvisade över budgeten —
men det är lika fullt nödvändigt med
en upprustning.

Utskottet uttalar sig nu för ytterligare
utredning innan man gör så mycket
mer. Jag deltog i utskottsbehandlingen
och vet att utskottets mening
icke är att den nuvarande verksamheten
skall minska, utan man vill ha ytterligare
överväganden som underlag
innan man forcerar fram upprustningen.
Men det kan också bli litet väl mycket
av dessa överväganden. Det går inte
fort med dessa ärenden med nuvarande
tågordning. Det har tagit ett par år att
avgöra huruvida några kronoarrendatorer
i Frostviken — i Härbergsdalen, i
Blomhöjden och i Trångmon (för de
senare lär saken inte vara avgjord än)
— skall ha matkällare eller inte! Det är
väl ändå centraliseringen i sin prydno.
Skulle det inte kunna tänkas att det
finns så pass förnuftigt folk inom
Jämtlands län, att de kunde avgöra om
de som bor i fjället behöver en källarvåning? Om

sådana ärenden skall före i jordbruksdepartementet
blir följden, att avgörandet
tar så lång tid som det ofta
gör. Hela denna byråkratiska apparat
med åtföljande försening av åtgärderna
är ju det som framför allt retar människorna.
Om vi kunde ge besked —
här blir det ingenting, här skall det
inte rustas upp utan här får ni bo som
ni har det eller ge er i väg härifrån!

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Anslag till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m.

— vore det bättre för vederbörande
arrendator. Det vore betydligt bättre
än att förhala frågorna år efter år och
meddela att de är föremål för övervägande,
först i lantbruksnämnden, sedan
i lantbruksstyrelsen och slutligen i departementet,
varför man bara kan säga
att det kanske skall bli så eller så. Det
är detta, som framför allt skapar indignation
bland de människor som är
berörda. Och denna indignation växer
och breder ut sig genom press och radio
på olika områden.

Jag tror inte att man har råd att försena
denna nödvändiga upprustning av
bostäderna. Jag är medveten om att den
tar sin tid även om vi ökar anslaget
med en halv miljon, men det hela kommer
dock därigenom att bli färdigt åtskilliga
år tidigare. Därmed blir också
en av de skönhetsfläckar, som i dag
vidlåder det s. k. Social-Sverige, litet
förr borttagen.

Jag ber med det sagda, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
herr Tjällgren m. fl.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om att
utskottet inte har någonting emot att
man decentraliserar och går hårt åt
byråkratiseringen, men det är väl inte
den saken det gäller här. Jag tog ordet
för att påvisa, att herr Jonsson i Strömsund
egentligen ställde problemet så,
att utskottets uppfattning ännu klarare
kommer till uttryck. Herr Jonsson säger:
»Det är strängt taget betydelselöst,
till vilka slag av upplåtelser kronan använder
pengarna.» Men strax innan
hade han talat om, att det ordnats en
norrländsk fjällägenhet i Frostviken genom
påtryckning från domänverket,
som där ville ge sysselsättning åt en
skogsarbetare. Lantbruksnämnden inrättade
en fjällägenhet, men det blev intet
arbete där, och lägenheten står nu
tom — förutsättningarna för en fjälllägenhet
av den norrländska typen förefanns
alltså inte.

Lantbruksnämnden kunde ha sagt nej
och givit domänstyrelsen beskedet, att
vill ni ha en lägenhet där, så inrätta
ett kronotorp. Om det blivit ett kronotorp,
hade domänstyrelsen varit skyldig
att se till att kronotorparen haft arbete,
och då hade det bott folk i lägenheten
i dag. Detta visar väl klart, hur
viktigt det är att man väljer den rätta
formen för upplåtelse.

Pengarna behövs, säger herr Jonsson.
Ja väl, men risken är, att om man inte
klarar upp frågan om upplåtelseformen,
så kommer pengarna att användas på
fel sätt, liksom de användes på fel sätt
i det fall från Frostviken, som man här
har talat om.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Jonsson i Strömsund,
som känner dessa saker minst
lika bra som jag gör, har på de allra
flesta punkter bemött herr Sköld. Jag
kan därför begränsa mig till att säga,
att när herr Sköld har vissa invändningar
att göra mot mitt norrländska
uttryckssätt, så får han ändå förstå, att
även om jag i åtta år varit i detta hus,
där det finns så mycket skåningar och
även utflyttade skåningar, har jag ännu
inte hunnit lägga mig till med ett idiom,
som precis passar herr Sköld.

Jag är i alla fall glad åt att herr Sköld
sade, att han ingenting har emot att
dessa lägenheter rustas upp. Men om
herr Sköld hade samma erfarenhet som
vi har av hur blodiga naglarna blir, när
man skall slåss med byråkratdjävulen
för att få loss litet pengar till dessa
ting, så skulle han säkert haft en annan
mening än utskottsmajoriteten.

Om vi följer utskottet i dag, kommer
det säkerligen om någon vecka en
likas från lantbruksstyrelsen, att man
får stoppa upp vad man är i gång med
på detta område. Vi har en fjällägenhet
nedåt dalagränsen, som heter Kölvallen,
där arrendatorn kört fram virke
i vinter och där man nu skulle sätta i
gång med att bygga en bostad. Får vi

100 Nr 14 Onsdagen den 18 april 1956

Interpellation ang. trafiken å järnvägslinjerna Vadstena—ödeshög och Skänninge
—Bränninge

inte sätta i gång, går det naturligtvis
att sälja virket, men det blir ingen bostad
åt arrendatorn förrän vi efter denna
omprövning inom en kortare eller
— vilket är mera sannolikt — längre
tid får besked.

Det finns naturligtvis saker som talar
både för och emot friköp. Det är
givet, att för duktigt folk, som kan utnyttja
turismen, skapas det stora möjligheter
om de erhåller lagfart på en
fastighet, så att den får kreditvärde.
Men vi löper dock den risken, herr
Sköld, att när de fått lagfart på fastighet
av ren bostadstyp, så kommer bilhandlare,
ägare av kapplöpningsstall
eller skeppsredare och köper fastigheterna.
Efter någon tid kan alltså en
fjällvandrare, som kommer för att söka
skydd undan ett oväder, att mötas av
ett stort plakat: ENSKILT OMRÅDE.

Herr Sköld gjorde en invändning mot
att vi skulle sätta pengar i omlopp. Ja,
men om det inte blir drägliga bostäder
på dessa platser, så hamnar bebyggarna
i bostadsköerna i städer och tätorter.
Tillvaron för de människor som lever
där uppe synes väl de flesta av oss primitiv,
men den som känner dessa människor
vet att de är nöjda och harmoniska,
och man söker där förgäves efter
nervvrak. Skulle det eventuellt finnas
någon medlare i äktenskapstvister i
dessa bygder, tror jag mig kunna försäkra
att han är och förblir arbetslös.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

§ 20

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av vissa utav

Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande anslag
till stipendier m. m. jämte i ämnena
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 21

Interpellation ang. trafiken å järnvägslinjerna
Vadstena—ödeshög och Skänninge—Bränninge Ordet

lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Appuna (s) som
yttrade:

Herr talman! Den bebådade indragningen
av tågtrafiken å järnvägslinjerna
Vadstena—ödeshög och Skänninge—
Bränninge har föranlett stor oro bland
dem som kommer att beröras av indragningen.
Såväl kommuner som trafikanter
har i det längsta hyst förhoppningar
om att möjligheter skulle yppa sig
för en fortsatt persontrafik, och man
är allmänt av den uppfattningen, att en
indragning måste leda till ytterligare
avfolkning av landsbygdsområdena och
sämre service för där bosatta. Många
har sitt arbete förlagt till omkringliggande
städer och tätorter med åtföljande
behov av goda dagliga förbindelser
mellan arbetsplatsen och bostadsorten.
Skolungdomens resemöjligheter är också
betydelsefulla, liksom kontakten med
läkare, affärscentra etc. Försämrade
trafikförhållanden befaras leda till större
utflyttning och för kommunernas del
i så fall en förändring i skatteunderlaget,
som kan bli till stort men för bygdens
utvecklingsmöjligheter.

Enligt uppgifter i tidningspressen har
distriktschefen i Östergötland meddelat,
att nedläggandet av persontrafiken
troligen kommer att ske under hösten
men att SJ kommer att föranstalta om
landsvägsförbindelser, som anses helt
kunna fylla trafikanternas behov. Däremot
vänder sig de lokala intressena,

Onsdagen den 18 april 1956 Nr 14 101

Interpellation ang. trafiken å järnvägslinjerna Vadstena—ödeshög och Skänninge
—Bränninge

och det har anförts att vägarna inom
de här berörda områdena icke är av
sådan kvalitet att en ytterligare trafikbelastning
kan bäras. Särskilt vad beträffar
vägsträckan Rogslösa—Borghamn
är denna av den beskaffenheten,
att under alla förhållanden en upprustning
måste ske före en omläggning av
trafiken. En annan fråga som är av
stor betydelse för ortsbefolkningen är
hur det kommer att bli med de postanstalter,
som nu är kombinerade med
järnvägsexpeditionerna.

I full vetskap om att den ekonomiska
bärkraften hos denna del av SJ :s verksamhet
försämrats och att affärsmässiga
principer måste ligga till grund
för handläggandet av dessa ärenden vill
jag dock understryka befolkningens oro
för utvecklingen, och jag hemställer om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

Har alla möjligheter för ett fortsatt
uppehållande av trafiken å nämnda bandelar
prövats?

Om en omläggning till landsvägstrafik
kommer att ske, har då sådana åtgärder
företagits som garanterar trafikanterna
fullt tillfredsställande kommunikationer? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1956/57 av underskottet
för luftfartsfonden; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 176, om en kartläggning av de lägsta
inkomstgrupperna och deras ekonomiska
läge.

Vidare anmäldes och godkändes be -

villningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 180, till Konungen i
anledning av väckta motioner om ändrade
bestämmelser rörande avdragsrätten
för periodiskt understöd, m. m.

§ 23

Föredrogos följande till kammaren
inkomna ansökan och läkarintyg:

Till Riksdagens Andra Kammare

Jag anhåller härmed vördsamt om
ledighet från riksdagsgöromålen under
onsdagen den 18 och torsdagen den 19
april i och för fullgörande av uppdraget
att som ordförande i Nordiska Rådets
svenska delegation närvara vid en
konferens i Köpenhamn.

Stockholm den 17 april 1956

Bertil Ohlin

Läkareintyg

Att Professor Henrik Munktell på
grund av hjärtinfarkt är oförmögen att
fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag under
6 veckor framåt, intygas på begäran.

Uppsala den 14/4 1956

Runar Brenning

Docent, Överläkare vid Samariterhemmets
med. avd.

Härmed får jag vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 27 april—11 maj för företagande
av utrikes resa.

Stockholm den 18 april 1956

Torsten Andersson
i Brämhult

Kammaren biföll herrar Ohlins och
Anderssons i Brämhult ansökningar.
Herr Munktell beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under sex veckor
från och med den 14 innevarande april.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.01.

In fidem
Gunnar Brilth