Fredagen den 12 november (Riksdagens protokoll 1965:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36

ANDRA KAMMAREN

12—17 november

1965

Debatter m. m.

Fredagen den 12 november

Sid.

Svar på interpellation av herr Lorentzon ang. geologiska undersök -

ningar i uranhaltiga områden i västra Ångermanland............ 5

Svar på fråga av herr Jansson ang. anvisande av medel för blodanalys

å nyfödda barn............................................. It

Interpellation av herr Jansson ang. åtgärder mot luftföroreningar..... 13

Meddelande om enkla frågor av:

herr Svenning ang. försäljning av bostadsrättslägenheter på exekutiv
auktion............................................... 16

herr Persson i Heden ang. verkningarna av betningsmedel och liknande
preparat........................................... 16

herr Boo ang. principerna för bildande av storkommuner.......... 16

herr Nordgren ang. tillträde till ordinarie tjänst för vissa vikarierande
lärare.............................................. 16

herr Gustavsson i Alvesta ang. åtgärder i fråga om försumliga för sörjare.

.................................................. 16

herr Ullsten ang. Rhodesias sj älvständighetsförklaring............ 16

Tisdagen den 16 november

Svar på frågor av:

herr Åkerlind ang. kollektivanslutning till politiskt parti........... 16

fru Eriksson i Stockholm ang. den svenska kärnvapenfrågan....... 19

herr Johansson i Skärstad ang. postverkets service på landsbygden.. 19

herr Berglund ang. kanaltrafikutredningens arbete............... 22

herr Nilsson i Bästekille ang. vuxenutbildningen för handikappade.. 23

herr Hedin ang. delningstal och lärarlöner i grundskola och folkskola 24
fröken Ljungberg ang. kvarsittningsfrekvensen vid stockholmsgym nasierna.

................................................ 25

1—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Sid.

herr Wennerfors ang. studiemedel till vissa äldre studerande....... 26

herr Nordgren ang. tillträde till ordinarie tjänst för vissa vikarierande
lärare................................................. 27

herr Grebäck ang. medel för vägar inom kommunblock............ 28

herr Boo ang. principerna för bildande av storkommuner.......... 29

herr Ullsten ang. Rhodesias självständighetsförklaring............ 32

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Uddevalla ang. föreslagen begränsning av lokalise ringskungörelsens

tillämpningsområde....................... 34

herr Berndtsson ang. lokaliseringspolitikens målsättning.......... 35

fröken Sandell ang. Dansmuseets utvecklingsmöjligheter.......... 36

herr Nelander ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan
................................................... 37

herr Jonasson ang. lokaliseringspolitiska stödåtgärder inom säffle regionen.

................................ 40

herr Öhvall ang. besättandet av vakanta provinsialläkartjänster.... 41

herr Andersson i Billingsfors ang. lokaliseringspolitiska åtgärder avseende
Dalsland........................................... 41

Meddelande om enkla frågor av:

herr Mattsson ang. lokaliseringsstöd till norra Bohuslän och Dalsland.
.................................................... 42

herr Werbro ang. kontrollen av höjdmätarinstrument i flygplan.... 42

Onsdagen den 17 november fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 174, angående statsbidrag

till politiska partier.......................................... 43

Den framtida användningen av Haga slott....................... 48

Nedbringande av kostnaderna för den statliga heraldiska verksamheten.
..................................................... 49

Långsiktsplanering av statsbudgeten.............................. 51

Tillgodoräknande i lönehänseende av lärartjänst i utvecklingsländerna 55

Rätten till änkepension enligt statens tjänstepensionsreglemente..... 57

Ändring i taxeringsförordningen, tillika svar på interpellation av herr

Wiklund ang. en statlig upplysningsservice i deklarationsfrågor..... 58

Beskattningen av utländska artister m. fl........................ 71

Försäljningen av rusdrycker................................ 72

Gudstjänst och korum i militärtjänst............................ 84

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m............... 112

Interpellationer av:

herr Nihlfors ang. åtgärder för att få till stånd en effektiv katastrofberedskap.
............................................... 121

Innehåll

Nr 36

Std.

herr Källstad ang. studier i Radiouniversitetets regi för två betyg i
statskunskap............................................. 122

Onsdagen den 17 november em.

Möjlighet för visst värnpliktigt befäl att erhålla reservanställning..... 123

Förbud för minderårig att inneha och bruka luftvapen m. m......... 124

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och Östersjökusten............. 126

Åtgärder för att öka åldringarnas trygghet till liv och egendom....... 141

Meddelande om enkla frågor av:

herr Björk i Göteborg ang. en av flygstabens pressavdelning utarbetad
sammanställning över flygkriget i Vietnam................. 142

herr Henrikson ang. tillvaratagandet av svenska medborgares intressen
i Rhodesia......................................... 143

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 17 november fm.

Statsutskottets utlåtande nr 148, om den framtida användningen av

Haga slott................................................ 48

— nr 149, ang. statsbidrag för anordnande av lägerskolor............ 49

— nr 150, om nedbringande av kostnaderna för den statliga heraldiska

verksamheten.............................................. 49

— nr 151, ang. långsiktsplanering av statsbudgeten................ 51

— nr 152, om vidgade direktiv för konsumentupplysningsutredningen 55

— nr 153, ang. tillgodoräknande i lönehänseende av lärartjänst i utvecklingsländerna
.......................................... 55

— nr 154, ang. rätten till änkepension enligt statens tjänstepensions reglemente.

............................................... 57

— nr 155, ang. säkerhetsinspektionen vid sprängämnestillverkning... 58

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, om ändring i taxeringsförord ningen.

................................................... 58

— nr 40, ang. beskattningen av utländska artister m. fl............. 71

— nr 42, beträffande försäljningen av rusdrycker.................. 72

— nr 45, i anledning av riksdagens revisorers berättelse angående

verkställd granskning av statsverket m. m.................... 83

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
............................................ 83

— nr 34, ang. lag om erkännande och verkställighet av vissa utländska

domar och beslut angående underhåll till barn, m. m............. 83

Andra lagutskottets utlåtande nr 63, om gudstjänst och korum i militärtjänst.
.................................................... 84

— nr 64, ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m. 112

Nr 36

Innehåll

Onsdagen den 17 november em.

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 65, ang. förarskydd på traktor....... 123

— nr 66, om höjd dagpenning till värnpliktig m.m................. 123

_ nr 67. om möilighet för visst värnpliktigt befäl att erhålla reservan 199 ställning.

.................................................

_ nr 68, om viss ändring av reglerna för beviljande av förtidspension 124

— nr 69, om ändrade regler för tillstånd till innehav av radioamatör anläggning.

............................................... *24

_ nr 70, om förbud för minderårig att inneha och bruka luftvapen

m. ...................................................... 124

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken
och Östersjökusten.................................... 126

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, om höjd övre gräns för lån ur kro notorparnas

inventarielånefond.............................. 141

— nr 21, ang. vissa åtgärder för bekämpande av salmonella.......... 141

_ nr 22, om utbyggnad av den resistensbiologiska forskningen....... 141

— nr 23, ang. godkännande av protokoll rörande förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella veteavtal................. 141

— nr 24, ang. åtgärder för att förhindra olaga trålfiske i Öresund..... 141

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, om åtgärder för att öka

åldringarnas trygghet till liv och egendom..................... 141

Fredagen den 12 november 1965

Nr 36

Fredagen den 12 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. geologiska
undersökningar i uranhaltiga områden
i västra Ångermanland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har i
interpellation frågat mig, om jag överväger
några initiativ till att från statens
sida lämna ekonomiskt stöd i syfte att
trygga ett fullföljande av fortsatta provborrningar
jämte övriga undersökningar
i de uranhaltiga områdena i västra
Ångermanland.

Jag vill svara följande.

För några år sedan påbörjade Sveriges
geologiska undersökning (SGU)
en systematisk geologisk kartering av
Västernorrlands län. Undersökningen
bedriver även vissa prospekteringsarbeten
i länet. Dessa arbeten kan väntas
öka något allteftersom Skelleftefältet i
Västerbotten blir fullständigt utforskat.

Som interpellanten påpekat har vidare
Aktiebolaget Atomenergi i Västernorrlands
län en särskild prospekteringsverksamhet
för uran. Ganska omfattande
undersökningar har gjorts
bl. a. i Tåsjö-området. Atombolaget har
hos Norrlandsfonden begärt medel för
att fullfölja dessa arbeten. Fonden har
ännu inte färdigbehandlat ansökningen.
Detta sammanhänger med att överläggningar
under det senaste halvåret skett
mellan atombolaget och SGU om att föra
bolagets uranprospektering över till

SGU:s allmänna prospekteringsverksamhet.
Denna fråga kommer att prövas i
samband med prövningen av SGU:s anslagsframställningar
för nästa budgetår.

I sammanhanget vill jag erinra om att
den framtida karteringen och prospekteringen
i landet för närvarande utreds
av 1964 års geologiutredning. Utredningen
har enligt sina direktiv att pröva
vilka organisatoriska former som är
mest lämpade för att effektivt genomföra
arbetsuppgifterna på området. Detta
gäller även beträffande den speciella
uranprospektering, som hittills bedrivits
i atombolagets regi. Geologiutredningen
framhöll i remissyttrande över
SGU:s anslagsframställningar för nästa
budgetår, att utredningen i princip fann
det lämpligt att föra uranprospekteringen
till SGU men att underlag ännu saknades
för ett definitivt ställningstagande.

Jag är med hänsyn till de pågående
övervägandena inte beredd att nu lägga
fram förslag beträffande uranprospekteringen.
Jag vill emellertid framhålla
betydelsen av att denna verksamhet,
som kan komma att få stor omfattning,
på lämpligt sätt samordnas med övrig
prospektering. Detta gäller givetvis inte
bara för Västernorrlands län utan för
landet i dess helhet.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Handelsministern
har tagit ovanligt lång tid på sig
för att besvara denna interpellation,
som framställdes i denna kammare så

Nr 36

Fredagen den 12 november 1965

Svar på interpellation ang. geologiska undersökningar i uranhaltiga områden i
västra Ångermanland

tidigt som den 12 maj i år. Denna långa
väntan bibringade mig faktiskt den
uppfattningen, att handelsministern
skulle komma att avge ett betydligt mera
positivt svar än han har gjort i dag.

Jag är helt på det klara med att det
ligger nära till hands att svara på det
sätt som handelsministern här har gjort,
då en omfattande utredning i ärendet
pågår, nämligen den utredning som
tillsattes den 3 januari 1964 och som
skall utreda den geologiska karteringen
och prospekteringen i vårt land.

Den stora frågan i detta sammanhang
är dock att utan uppehåll kunna fortsätta
den verksamhet som AB Atomenergi
sedan ett antal år bedriver i det
s. k. Tåsjö-området i Västernorrlands
län. Enligt experter är detta område ur
geologisk synpunkt synnerligen intressant.
Här har nämligen inregistrerats
bergarter med ända upp till 1 000 gram
uran per ton, d. v. s. 3—4 gånger så
hög uranhalt som vid Ranstad. Här har
man även funnit en uranhaltig zon, där
man kan utvinna fosforit som biprodukt,
vilket i en framtid skulle kunna
skapa sysselsättning vid framställning
av gödningsmedel.

Nu är det tyvärr så, att AB Atomenergi
av brist på kapital sett sig tvingat
att knappa in på sin prospekteringsverksamhet
och nu står inför hotet att
helt få inställa verksamheten, om anslag
inte beviljas. På atombolaget säger man
att man till sitt förfogande har skicklig
personal och tidsenlig utrustning men
att personalen måste avskedas eller omplaceras
om man inte erhåller anslag.

En av anledningarna till denna interpellation
var det uttalande som bankoutskottets
representant gjorde då motion
nr 161 under riksdagens vårsession behandlades
i denna kammare. Motionen
gällde gruvdrift i mellersta Norrland,
och representanten för bankoutskottet
uttalade då bl. a. följande:

»Vi tror att det finns anledning att
återkomma till denna fråga då de stat -

liga myndigheterna får större anslag
för att utvidga sin malmletning och provbrytning
i Norrland, speciellt av AB
Atomenergi.»

Jag tog detta som ett löfte om att
tillräckliga ekonomiska anslag skulle
utgå till AB Atomenergi, tills det skapats
en enhet, dit all verksamhet för
prospektering och därmed sammanhängande
forskning beträffande råmaterial
för kärnforskning sammanfördes,
men jag ville i en interpellation få ett
bekräftande svar av handelsministern.

Jag har tagit del av handelsministerns
direktiv till 1964 års geologiutredning
— en för övrigt mycket intressant läsning
— varav framgår att AB Atomenergi
i sitt remissyttrande framhåller
att »nu kända tillgångar på uran i världen
inte kan tillgodose behovet under
någon längre tid. Med hänsyn till betydelsen
av en inhemsk uranförsörjning
är det enligt bolaget angeläget att
få till stånd en fullständig kartering av
eventuella urantillgångar. Enligt bolagets
mening bör en utredning göras om
möjligheterna att organisera en enhet.»

Enligt handelsministern är man alltså
på atombolaget helt övertygad om att
denna forskning och prospektering skall
samlas inom en enhet och att denna
enhet skall vara Sveriges geologiska
undersökning.

Den springande punkten är dock om
den för hela vårt land viktiga verksamhet
som AB Atomenergi bedrivit i det
inre av Ångermanland samt delar av
Jämtland och Västerbotten skall upphöra
därför att anslag inte ställs till AB
Atomenergis förfogande eller om tillräckliga
anslag skall lämnas för att
verksamheten skall kunna fortsättas till
dess 1964 års geologiska utredning är
klar och SGU tagit hand om verksamheten.

Frågan är inte endast ur sysselsättningssynpunkt
av vikt för ifrågavarande
områden, utan också, såsom påpekas
i interpellationen, för betydande och

Fredagen den 12 november 1965 Nr 36

Svar på interpellation ang. geologiska undersökningar i uranhaltiga områden i
västra Ångermanland

värdefulla malmfyndigheter får betydelse
inte endast för det lokala området
utan också för hela vårt land och.
därför inte kan betraktas som eu speciell
norrlandsfråga.

Redan under försommaren uppvaktade
en delegation från AB Atomenergi
ordföranden i Norrlandsfonden, landshövding
Näsström i Luleå, med en hemställan
om anslag ur denna fond för
att kunna fortsätta sin påbörjade prospekteringsverksamhet.
Även malmfonden
har uppvaktats. Hittills har det
dock inte blivit något som helst resultat
av dessa uppvaktningar.

Enligt AB Atomenergi har den reduktion
av anslagen som skett under senare
år tvingat bolaget till en sådan koncentration
av arbetsuppgifterna, att medel
för prospektering — frånsett viss begränsad
vetenskaplig verksamhet — inte
längre ryms inom bolagets anslag.

Jag instämmer helt i att denna verksamhet
bör sammanföras under ett tak.
Vad man i detta sammanhang känner
oro för är att AB Atomenergi på grund
av uteblivna anslag tvingas att helt upphöra
med sin verksamhet i detta uranhaltiga
område och att ingenting blir
uträttat under tiden fram till dess 1964
års geologiutredning är klar och SGU
kan sätta i gång verksamheten. Värdefull
tid kommer i så fall att gå förlorad.

Jag hade givetvis, herr talman, helst
sett att handelsministern delat uppfattningen
att frågan är av så stor vikt, att
inga uppehåll får göras i verksamheten,
och att AB Atomenergi blivit utlovat erforderliga
medel för sin fortsatta verksamhet
på detta område.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag har gjort herr Lorentzon besviken
genom att han — efter långt dröjsmål
—■ inte fick det svar han väntat. Jag
vill emellertid påpeka att anledningen

till att svaret dröjt nog är känt av herr
Lorentzon. Interpellationen kom mig till
handa vid sen tidpunkt under vårriksdagen,
och det och andra omständigheter
gjorde det tekniskt omöjligt för mig
att besvara interpellationen redan då.
Svaret hade emellertid knappast fått
någon annan utformning an vad det givits
i dag.

Som framgår av vad jag redan svarat
är jag helt på det klara med att
uranprospektering är en betydelsefull
verksamhet. På den punkten råder det
inga delade meningar mellan mig och
her Lorentzon. Atombolaget har ju —
som framgått av den redan förda debatten
— vid flerfaldiga tillfällen understrukit
hur väsentliga man anser kartering
och prospektering av urantillgångarna
i vårt land vara.

Men det är en sak. En annan sak är
att våra resurser i detta sammanhang,
om vi ser landet i dess helhet, ändå är
begränsade. Vi har under senare år undan
för undan byggt ut den geologiska
prospekteringen i en takt som knappast
någon skulle föreställt sig för bara 5—6
år sedan. Den främsta anledningen till
att vi inte gått ännu snabbare fram har
inte varit brist på medel, ty det har
statsmakterna anslagit till denna utvidgning
av verksamheten, utan att vi här
som på andra områden har en besvärlig
flaskhals i tillgången på skolad personal
och utbildade geologer. Därför
får man också här — herr Lorentzon —
ta tingen i tur och ordning. Vi bär en
omfattande prospekteringsverksamhet i
gång i hela övre Norrland. Vi har fullföljt
vad som skett i Västerbotten genom
att nu träffa förberedelser för en brytning
i Stekenjokk, icke av uran, men
av andra malmer. Det är ting som ligger
mera omedelbart i tiden än en eventuell
exploatering av urantillgångar
utanför de mellansvenska fälten, framför
allt i Billingen.

Uranpriset är för närvarande så pass
lågt, att det inte är ekonomiskt lönsamt

8 Nr 36 Fredagen den 12 november 1965

Svar på interpellation ang. geologiska undersökningar i uranhaltiga områden i
västra Ångermanland

att bryta uran i vårt land. Vi har ändå
en provbrytning i gång i Ranstad. Tillgångarna
i Billingen är så pass stora,
att de i och för sig skulle förslå att för
en nästan obegränsad tid framöver fylla
vårt behov av uran. I själva verket är
den fyndigheten den största nu kända i
hela den västliga världen.

Det kan ändå ha sitt intresse — jag
har inte bestritt detta, jag upprepar det,
utan tvärtom erkänt det — att vi får
klarlagt vilka övriga tillgångar vi kan
ha beträffande också andra intressanta
geologiska ämnen, såsom herr Lorentzon
påpekat, men när man väljer var
man skall koncentrera de ändå knappa
personella resurserna, måste viss hänsyn
tas till vad som ur exploateringssynpunkt
så småningom blir det mest
angelägna. Därvidlag kommer uranexploateringen
på andra områden än den
redan öppnade gruvan i Ranstad ändå
rätt långt ned och rätt långt in i framtiden.
Det är anledningen till att jag tar
det med en viss ro att vi kan riskera
att det kommer att bli avbrott i verksamheten.
De utbildade geologer som
varit inkopplade på detta kommer sannerligen
ändå inte att sakna arbetsuppgifter.

Även om atombolaget understrukit
betydelsen av att uranprospektering ingår
som ett viktigt led i hela vår undersökning
av de geologiska naturtillgångarna,
har bolaget ändå inte i år i sina
petita, som ligger till grund för anslagsäskandena
för nästa budgetår, yrkat
några särskilda medel för att fortsätta
uranprospekteringen. Jag tycker det är
väsentligt att denna prospektering liksom
annan geologisk prospekteringsverksamhet
sammanförs under Sveriges
geologiska undersökning. Jag tror sålunda
inte att det medför några större
olägenheter att vi på detta område tar
det en smula med ro.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Handelsministern anför

två skäl som skulle vara bärande argument
för att atombolaget i detta fall
inte skall beviljas anslag för fortsatt
verksamhet i det här aktuella området.
Det första är att de ekonomiska resurserna
i vårt land är begränsade och det
andra är att det är brist på geologer.

Utan tvivel är det brist på geologer.
Detta är emellertid inte avgörande i förevarande
fall. Atombolaget förklarar
nämligen klart och tydligt att man har
skicklig personal till sitt förfogande.
Om man inte får anslag måste denna
personal antingen avskedas eller omplaceras.
Därtill kommer att bolaget har
tidsenlig maskinell utrustning. Det är
alltså inte brist på geologer som är avgörande
vad beträffar bolagets fortsatta
verksamhet i det inre av mellersta Norrland.

Vad beträffar fyndigheterna på Billingen
vill jag framhålla att det området
är undersökt. Undersökningarna där
är klara. Däremot är undersökningarna
i det område vi nu talar om inte helt
färdiga. De vetenskapsmän som håller
på med undersökningarna där menar
faktiskt att det här finns fyndigheter
som är större än i Billingen och enligt
uppgifter som jag har fått större än de
som finns i norra Europa och kanske
i hela världen. Detta gäller framför allt
uranhalten i malmen. Redan nu kan
man bevisa att det finns omkring 1 000
gram uran per ton i det område vi nu
diskuterar. Uranhalten i Billingen är betydligt
mindre.

Mot bakgrunden av talet om våra begränsade
resurser är det mycket intressant
att ta del av vad som står i statsverkspropositionen
i år. Där finns bl. a.
följande att läsa — det är handelsministern
själv som svarar för den skrivningen
:

»Beträffande uranverket i Ranstad,
som beräknas bli driftklart vid mitten
av innevarande år, finner jag, i likhet
med delegationen, att det är angeläget

Fredagen den 12 november 1905 Nr 36

Svar på interpellation ang. geologiska undersökningar i uranhaltiga områden i
västra Ångermanland

att verket därefter provkörs så att erforderliga
dala beträffande produktionskapacitet
och driftkostnader kan
erhållas. Frågan om anläggningens fortsatta
drift för uranproduktion blir givetvis
främst beroende av om produktionen
kan anses ekonomiskt försvarbar
och får prövas då provdriftens resultat
föreligger. Jag utgår ifrån att detta kan
ske vid slutet av budgetåret 1965 66.
Förutsättningarna för fortsatt drift får
emellertid i dagens läge betraktas som
högst ovissa. Bolaget bör vid sina dispositioner
ta hänsyn till oklarheten rörande
verkets fortsatta drift.»

Så långt handelsministerns skrivning
i statsverkspropositionen.

Ranstad är ett dyrt företag. Det kostar
enligt tillgängliga uppgifter 140 miljoner
kronor. Det är ju inga småpengar
precis; det är nära nog lika mycket
som varje år delas ut i lokaliseringsbidrag.
Byggandet av Ranstad gjordes i
anslutning till upptäckten av uran i detta
område år 1957. Redan 1959 beslutade
riksdagen om byggandet av Ranstad.
Det kan naturligtvis synas underligt att
tala om våra begränsade resurser, när
det satsas 140 miljoner kronor på en
anläggning, om vilken det, då den är
färdig att tagas i bruk, meddelas från
högsta ort att förutsättningarna för driften
i företaget är mycket ovissa.

Det må vara hur som helst med den
saken. Emellertid finner man, mot bakgrunden
av snabbheten i handlandet i
fråga om Ranstad och av vad som har
sagts här och vad som har redovisats i
statsverkspropositionen, det förströdda
intresset för geologiska undersökningar
och prospektering i ett annat område,
där det konstaterats förekomster av
uran som håller upp till 1 000 gram per
ton eller 3 å 4 gånger mera än vid Billingen,
högst märkligt.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är vissa uppgifter i

herr Lorentzons senaste anförande som
jag inte kan låta stå oemotsagda.

Vad Ranstad beträffar redovisades
för riksdagen alldeles klart i samband
med anslagsäskandena för att möjliggöra
upptagande av brytning i Billingen,
att för detta kunde anföras en rad
skäl men att man inte väntade sig att
där uppnå en ekonomiskt lönande drift
inom en överskådlig framtid. Det kan
herr Lorentzon få bekräftat, om han
läser vad som i det sammanhanget anfördes
lika noga som han till min glädje
har läst tionde huvudtiteln för innevarande
år.

Det är alla bekant att det på många håll
i detta land finns fyndigheter med högre
uranmalmhalt än de som ansetts brytningsvärda
i Billingen. Detta visste man
redan när beslut fattades om att göra
en försöksdrift i Billingen med de kostnader
som denna förde med sig. Men
jag har inte hört — och jag tvivlar uppriktigt
sagt på den uppgift som herr
Lorentzon lämnade — att man i Västernorrland,
där projektering pågått, nu
med visshet kan säga att det föreligger
en i uranmalm räknat betydligt större
tillgång än vi har i Billingen. Jag har
inte hört någon som gjort gällande detta.
Hade så varit förhållandet kanske man,
om man ändå skulle öppna provdrift,
skulle ha gjort det där i stället. Jag tror
emellertid inte att herr Lorentzon kan
få denna uppgift bekräftad av Aktiebolaget
Atomenergi. Även om här skulle
finnas en tillgång som under vissa omständigheter
skulle kunna vara brytningsvärd,
tror jag ändå inte att man
ens med den högre uranhalt som föreligger
åtminstone inom detta område
bör räkna med att i dagens läge en ekonomiskt
lönsam drift skulle kunna upptagas.
Nu har vi försöksverksamheten
i Billingen. Därför får vi avvakta resultaten
där innan vi tar ställning till
fortsatt drift i Ranstad.

Även om Kungl. Maj:t och riksdagen
kommer fram till den uppfattningen,

1* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 36

10 Nr 36 Fredagen den 12 november 1965

Svar på interpellation ang. geologiska undersökningar i uranhaltiga områden i
västra Ångermanland

att vi bör avbryta driften i Ranstad, tror
jag inte att förutsättningarna kommer
att bedömas som så gynnsamma för
upptagande av drift i Västernorrland
att man där öppnar en annan gruva. En
sådan tanke tror jag är ganska verklighetsfrämmande.
I varje fall vet jag inte
någon inom Atiebolaget Atomenergi eller
Sveriges geologiska undersökning
som vågat uttala något sådant.

Den omständigheten att det kan komma
att friställas vissa personer hos Aktiebolaget
Atomenergi betyder inte att
dessa sedan kommer att gå sysslolösa.
Både de och de maskiner som de kan
ha disponerat kan lätt föras över till
en i tiden mera angelägen verksamhet
än den som eu fortsatt prospektering
och kartering av uranförekomster i Västernorrlands
län innebär.

Herr LOUENTZON (k):

Herr talman! Som jag inledningsvis
nämnde har denna fråga ur sysselsättningssynpunkt
stor betydelse för stora
delar av inre Norrland. När undersökningarna
en gång blir färdiga där anser
faktiskt dessa experter att det bör finnas
stora möjligheter inte bara för brytning
av malm som ger uran utan även
för utvinning av fosforit. Med tiden
skulle här kunna byggas fabriker för
framställning av gödningsämnen.

Jag menar givetvis inte att driften i
Ranstad skall avbrytas, och det har jag
inte heller sagt. Det var endast den
snabbhet med vilken beslutet då fattades
jämfört med vad som nu göres som
förefaller mig märklig.

I detta sammanhang skulle jag vilja
fråga om handelsministern nu kan lämna
besked om när han tror att 1964 års
geologiutredning kan var klar med sitt
betänkande. Det skulle vara intressant
att få veta det.

De stora malmförekomsterna här i
landet har man funnit och finner alltjämt
framför allt i Norrland. Men kartering
och geologiska undersökningar

beträffande de nedre delarna av Norrland,
Västernorrlands län och angränsande
delar av Jämtland och Västerbotten,
har varit synnerligen bristfälliga,
och så är alltjämt fallet. Det förhåller
sig faktiskt så, att den ene efter den
andre amatörgeologen dyker upp dar.
Det socialdemokratiska organet i Ångermanland
meddelade för en tid sedan att
ungdomar som stått inför tvånget att
resa söder ut i stället givit sig ut i obygderna
och själva upptäckt fyndigheter.
I bergen lär de ha hittat kvartsfyndigheter
och satt i gång egna brytningar
med leveranser till Fosfatbolaget, trots
att de varken haft startkapital eller maskinpark.
I ett annat område — för att
ta ytterligare ett exempel — hittade de
kvarts och andra mineraler. Här bollades
emellertid ungdomarna bort av Fosfatbolaget,
som tog hand om företaget

— det var naturligtvis mera profitabelt

— och nu är 15 man sysselsatta där.
Dessa ungdomar var inga geologer, utexaminerade
från våra stora akademiska
utbildningscentra, utan vanliga arbetarpojkar.
I andra områden har man
hittat upp till 17 nya fyndigheter av
olika arter. Så kan det alltså enligt tidningarna
gå till när inte de statliga
myndigheterna ombesörjer kartering
och geologiska undersökningar.

Beträffande Aktiebolaget Atomenergis
undersökningar kan jag nämna, att även
på det området har privatpersoner gjort
undersökningar — jag vågar dock inte
uttala mig om huruvida det hände innan
Aktiebolaget Atomenergi startade
sina undersökningar — och även fått
inmutningsrättigheter av statliga myndigheter.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Vad herr Lorentzon sade
sist vittnar om riktigheten av vad
jag framhållit, nämligen att våra resurser,
trots den expansion som den statliga
verksamheten på detta område un -

Fredagen den 12 november 19(55

Nr 36

Svar på fråga ang. anvisande av medel för blodanalys å nyfödda barn

dergått, ändå är otillräckliga för en
fullständig och omedelbar kartläggning
av alla vårt lands tillgångar.

Jag vill också säga till herr Lorentzon
— jag glömde att beröra saken i
mitt förra anförande — att det inte är
något ovanligt att man i samband med
uranförekomster påträffar enskilda
kroppar som innehåller många gånger
högre uranmalmhalt än vad som är genomsnittligt
för området. Detta är även
fallet med Billingen. Om vi skulle beräkna
urantillgången i Billingen bara
med utgångspunkt från siffrorna för de
borrhål, som i detta avseende givit det
mest lovande resultatet, och dessa beräkningar
skulle ha visat sig riktiga,
skulle det ha varit mycket lättare att
åstadkomma en ekonomisk drift vid Billingen.

Herr Lorentzon åberopade vissa anonyma
experter som han talat med. Jag
vet inte vilka experter det är fråga om.
För min del kan jag bara upprepa att
de uppgifter, som har stått mig till
buds, på intet sätt bekräftar de en smula
förhastade slutsatser som herr Lorentzon
tycks dra.

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
vikten av att vi både när det
gäller uran och annat skaffar oss kännedom
om de naturtillgångar som finns
i vårt lands berggrund. Jag är också
medveten om att den verksamhet som
därvidlag bedrivs har varit stadd i
stark utvidgning under senare år och
att den även kan komma att behöva utvidgas
ytterligare, i den mån personella
resurser ger möjlighet därtill. Men
man måste ändå inom ramen för denna
verksamhet göra en angelägenhetsgradering
och ett tidsschema för olika
projekt.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen. Den fråga som jag ställde
till handelsministern kanske inte kan
besvaras nu men när 1964 års geologiutredning
är klar med sitt betänkan -

de, så kanske det bättre framgår vem
som i dag haft de riktiga synpunkterna.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kan inte för dagen
lämna något besked om när 1964 års
geologiutredning är färdig med sitt arbete,
men min önskan är att arbetet inte
på något sätt skall fördröjas. Sedan jag
tagit kontakt med utredningen skall jag
också för riksdagen redovisa vad man
där anser om tidpunkten för utredningsarbetets
slutförande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. anvisande av medel
för blodanalys å nyfödda barn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPL1NG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har frågat
finansministern om anvisande av
medel för blodanalyser i syfte att hos
nyfödda barn upptäcka eventuell förekomst
av den s. k. PKU-sjukdomen. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

En framställning från statens bakteriologiska
laboratorium om medelsanvisning
för ifrågavarande ändamål är
föremål för remissbehandling. Sedan remissinstanserna
avgivit sina svar, är
regeringen beredd att snabbt pröva frågan
i positiv anda.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret på denna
fråga.

Jag hade nog räknat med att svaret
skulle bli ännu positivare i den meningen,
att socialdepartementet redan
nu skulle vara berett att utanordna de

Nr 36

Fredagen den 12 november 1965
Svar på fråga ang. anvisande av medel för blodanalys å nyfödda barn

medel som statens bakteriologiska laboratorium
har begärt. Då skulle behandlingen
ha gått snabbare. Jag vill
inte alls kritisera att man använt sig
av ett remissförfarande. Saken förefaller
emellertid vara så klar beträffande
vilka åtgärder som måste sättas in, att
en medelsanvisning kunde ha kommit
i fråga mera omedelbart.

Statens bakteriologiska laboratorium
föreslog ju att man skulle skapa en anläggning
som enligt dess beräkningar
skulle dra en anläggningskostnad av
ungefär 300 000 kronor, vilket väl måste
sägas vara en jämförelsevis liten kostnad
om man ser till vad man vinner.

Det föds ju, om jag får ta upp tiden
med att erinra härom, tolv PKU-barn
om året i Sverige. För närvarande finns
det ungefär 400 fall. Jag vet inte hur
tillförlitlig statistiken är, men man liar
anledning att tro att den är tillförlitlig Den

diagnostiska metoden är mycket
enkel och de erfarenheter man gjort i
andra länder, framför allt i USA, talar
för att det egentligen inte är så mycket
att överväga. Däremot kan jag medge
att frågan om hur man skall gå till
väga kan diskuteras. Jag utgår emellertid
från att statens bakteriologiska laboratorium
självt hade övervägt saken innan
den anhöll om ett anslag.

Jag menar alltså att det hade varit
bättre om man redan nu kunnat bestämma
sig för en medelsanvisning för
detta ändamål. Å andra sidan vill jag
notera socialministerns löfte att regeringen
sedan remissinstanserna avgivit
sina svar är beredd att pröva frågan
i positiv anda.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Janssons påpekande bara säga
att förutsättningen för att vi skall kunna
starta denna, som jag tycker, mycket angelägna
verksamhet är att vi har lokaler
och att organisationen är uppbyggd.

Statens bakteriologiska laboratorium
har för närvarande inga tomma lokaler
utan behövliga lokaler måste skaffas
på ett eller annat sätt. Personal skall
sedan finnas inom organisationen och
även om den till sin, skall vi säga materiella,
omfattning är relativt begränsad
måste man ha klart för sig att den
kommer att kräva insatser. Det blir
ändå fråga om analyser av alla de barn
som föds i vårt land, sannolikt mellan
120 000 och 130 000, och det har sagts
ifrån att det är önskvärt att dessa analyser
kan ske centralt. Det fordras alltså
en central organisation och självfallet
också förberedelser ute på fältet. Yi är
angelägna om att verksamheten kommer
i gång, men vi är naturligtvis lika
angelägna om att denna verksamhet när
den gör det har den organisatoriska
uppbyggnad att den verkligen fungerar
och fyller sina uppgifter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 164, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Brasilien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;

till statsutskottet propositionen nr
165, angående godkännande av avtal
mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens
gruvaktiebolag om utbyggnad av
Grytfors kraftstation in. m.; samt

till lagutskott propositionen nr 167,
om upphävande av reglerna i konkurrensbegränsningslagen
angående särskilt
forum vid talan om ämbetsbrott.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

Fredagen den 12 november 1965 Nr 36 13

Interpellation anft- åtgärder mot luftföroreningar

herr llamrin i Jönköping, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående undersökning
av orsakerna till trafikolyckor,

herr Franzén i Träkumla, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående statsbidrag till vatten-
och avloppsanläggningar i anslutning
till fritidsbebyggelse, samt

herr Iledin, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
antalet prästtjänster.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Interpellation ang. åtgärder mot luftföroreningar Ordet

lämnades på begäran till

Herr JANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Ett växande problem i
hela landet, men i särskild grad i storstäderna,
utgör luftföroreningarna. Luftföroreningarna
är inte endast källor till
sanitär olägenhet och ekonomiska förluster
genom korrosion och växtskador
utan påverkar också enligt tillförlitliga
undersökningar människans hälsotillstånd.

Flera undersökningar har påvisat ett
samband mellan långvarig exponering
av förorenad luft och allvarliga förändringar
i andningsvägarna. Lungkancerfrekvensen
i Stockholm, Göteborg och
Malmö är tre till fyra gånger så hög
som på landsbygden. En annan aspekt,
nyligen redovisad i ett radioprogram,
är att den dammbelagda luften över
storstäderna skärmar av de ultravioletta
strålarna upp till 40—60 procent,
vilket i sin tur skapar trötthet och olust
bland en stor del av invånarna i dessa
centra.

De främsta källorna till luftföroreningen
i städerna härrör dels från bostadsuppvärmningen
som ger svavel -

dioxid i luften, dels från bilismen som
ger koloxid. Vid de undersökningar som
under de senaste åren gjorts i centrala
Stockholm har man uppmätt koncentrationer
av svaveldioxid som överstiger
vad som den medicinska vetenskapen
anser vara tolerabla normer. Ansvariga
myndigheter i Stockholm har mot
bakgrunden av dessa undersökningar
bl. a. uttalat sig mot att man vid uppvärmningen
av Nedre Norrmalm använder
sig av de ur fastighetsägarsynpunkt
ekonomiskt fördelaktiga tjocka
eldningsoljorna. Som alternativ har diskuterats
fjärrvärme, gas eller elektrisk
uppvärmning.

Även om bostadsuppvärmningen ännu
kan anses vara den främsta källan till
luftföroreningarna i de större städerna
utgör avgaserna från bilarna ett snabbt
växande problem. Biltätheten i Stockholm
uppgår nu till 800 bilar per km2,
Göteborg 550 och Malmö 600. Varje dag
passerar ca 300 000 bilar genom Stockholms
tullar. Vid jämförelse med andra
länder kan erinras om att exempelvis
Los Angeles, där särskilda bestämmelser
införts för att skydda mot avgaserna,
har en biltäthet som ligger något
under Stockholms.

Folkhälsoinstitutet, som undersökt
luftföroreningssituationen i Stockholm,
har redovisat att mer än 95 procent av
koloxiden kommer från bilarna, då huvudsakligen
från de bensindrivna bilarna.
Avgaserna blir särskilt betydande
i de delar av Stockholms centrum där
anhopningen av fordon skapar köer och
bilarna under långa tider går tomgång.

Även om det ännu tycks vara svårt
att helt överblicka luftföroreningens
långtidseffekter och kombinationsverkningar,
måste större uppmärksamhet ägnas
de varningar, observationer och förslag
som lagts fram i avsikt att stoppa
luftförsämringen. De ekonomiska skadeverkningarna
genom korrosion och
korrosionsskydd uppskattas till en miljard
om året.

De ökade statliga anslagen till utred -

Nr 36

Fredagen den 12 november 1965

Interpellation ang. åtgärder mot luftföroreningar

ningar och forskning av luftföroreningen
är visserligen bevis för statsmakternas
ökade uppmärksamhet på luftförsämringens
faror, men redan gjorda
forskningsresultat utgör tillräckliga motiv
för ökade åtgärder. Det kan erinras
om att i en del andra länder har åtgärder
fått vänta ända till dess att en katastrof
inträffat, som exempelvis i London
1952, då hundratals människor fick sätta
livet till.

Om åtgärder skall komma till stånd
i det tempo som situationen kräver beror
väsentligen på statliga och kommunala
organ. När det gäller nya tekniska
metoder för bostadsuppvärmningen är
detta i hög grad beroende av kommunala
initiativ. När det gäller bilarnas
avgaser torde bilarnas och motorernas
konstruktion vara nyckelfrågan, men
uppenbart är att luftföroreningarnas
olägenheter också kan modifieras genom
en mer förutseende trafik- och
stadsplanering. Då det inte kan förutsättas
att kommunerna förfogar över nödvändig
expertis för att komma till rätta
med luftföroreningen, bör mer göras
från de statliga myndigheternas sida
för att underlätta och stimulera kommunerna
till så effektiva åtgärder som
tänkas kan.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
ställa följande frågor:

1. Pågår inom kommunikationsdepartementet
utarbetande av något handlingsprogram
för systematiska förebyggande
åtgärder mot den tilltagande luftföroreningen? 2.

Är några av de erfarenheter som
vunnits och åtgärder som vidtagits i
andra länder på detta område, exempelvis
att i lag stadga införandet av avgasrenare
på bilar, föremål för överväganden? 3.

Är ökad information till allmänheten
genom radio och TV påtänkt dels
för att upplysa om luftföroreningens
vådor, dels för att upplysa allmänheten

om hur den genom egna åtgärder kan
bidra till att bekämpa densamma?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 148, i anledning av väckt motion
om den framtida användningen av Haga
slott,

nr 149, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag för anordnande
av lägerskolor,

nr 150, i anledning av väckt motion
om nedbringande av kostnaderna för
den statliga heraldiska verksamheten,
nr 151, i anledning av väckta motioner
angående långsiktsplanering av
statsbudgeten,

nr 152, i anledning av väckta motioner
om vidgade direktiv för konsumentupplysningsutredningen,

nr 153, i anledning av väckta motioner
angående tillgodoräknande i lönehänseende
av lärartjänst i utvecklingsländerna,

nr 154, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension enligt
statens tjänstepensionsreglemente,
och

nr 155, i anledning av väckt motion
angående säkerhetsinspektionen vid
sprängämnestillverkning;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623),
nr 40, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av utländska
artister m. fl.,

nr 42, i anledning av väckta motioner
beträffande försäljningen av rusdrycker,
och

nr 45, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till bevillningsutskottet;

Fredagen den 12 november 1965

Nr 36

första lagutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246), och
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av vissa
utländska domar och beslut angående
underhåll till barn, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av väckta motioner
om gudstjänst och korum i militärtjänst,

nr 64, i anledning av väckta motioner
angående förvaltningen av den allmänna
pensionsfonden m. m.,

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående förarskydd på traktor,

nr 66, i anledning av väckta motioner
om höjd dagpenning till värnpliktig
m. m.,

nr 67, i anledning av väckt motion
om möjlighet för visst värnpliktigt befäl
att erhålla reservanställning,

nr 68, i anledning av väckt motion
om viss ändring av reglerna för beviljande
av förtidspension,

nr 69, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för tillstånd till
innehav av radioamatöranläggning, och
nr 70, i anledning av väckta motioner
om förbud för minderårig att inneha
och bruka luftvapen m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av väckt motion angående
jakten på sjöfågel vid Bottenviken och
östersjökusten;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om höjd övre gräns för lån ur kronotorparnas
inventarielånefond,

nr 21, i anledning av väckt motion
angående vissa åtgärder för bekämpande
av salmonella,

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av den resistensbiologiska
forskningen,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande förlängning av giltig -

hetstiden för 1962 års internationella
veteavtal, och

nr 24, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för att förhindra olaga
trålfiske i Öresund; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att öka åldringarnas
trygghet till liv och egendom.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 356, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; samt
från första lagutskottet:
nr 354, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om säkerheten
på fartyg, m. in.; och

nr 355, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
1960 års internationella konvention om
säkerheten för människoliv till sjöss.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 157, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Folkrepubliken Kina om upplåtelse av
tomt och utförande av beskickningsanläggning
för Sverige i Peking,

nr 160, angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
m. in.,

nr 168, angående förvärv av aktierna
i Svenska Durox aktiebolag, m. m., samt
nr 173, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj
1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

§ 10

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Svenning, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
försäljning av bostadsrättslägenheter
på exekutiv auktion,

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående verkningarna av betningsmedel
och liknande preparat,
herr Boo, till herr statsrådet och che -

fen för inrikesdepartementet angående
principerna för bildande av storkommuner,

herr Nordgren, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
tillträde till ordinarie tjänst för
vissa vikarierande lärare,

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder i fråga om
försumliga försörjare, samt

herr Ullsten, till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
Rhodesias självständighetsförklaring.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.42.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 16 november

Kl. 15.30

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Rimmerfors, som vid kammarens sammanträde
den 18 nästlidne oktober beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med samma dag tills vidare,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Svar på fråga ang. kollektivanslutning
till politiskt parti

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Åkerlind har frå -

gat mig, om jag anser att kollektivanslutning
till politiskt parti är förenlig
med artikel 20 i Förenta Nationernas
förklaring om de mänskliga rättigheterna.

I vårt land sker kollektivanslutningen
i demokratisk ordning och innebär
medbestämmanderätt i vederbörande
parti samt är dessutom förenad med
reservationsrätt för den som vill stå
utanför. Mitt svar på frågan är mot den
bakgrunden ja.

Vidare anförde:

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret, trots att jag
kanske hade väntat mig en litet utför -

Tisdagen den IG november 1905

Nr 36

Svar på fråga ang. kollektivanslutning till politiskt parti

ligare motivering för statsministerns
synsätt.

Statsministern gör det sannerligen en
smula lätt för sig. Det är verkligen förvånansvärt
att herr Erlander inte fäster
större vikt vid denna frågas allvarliga
karaktär. Jag är, herr Erlander, inte
ensam kritiker av det tvång som
kollektivanslutningen till det socialdemokratiska
partiet medför för dem som
inte delar den socialdemokratiska uppfattningen
men som ändå lojalt vill
stödja fackföreningsrörelsens arbete.

Statsministerns svar innehåller en
värdering av FN-stadgan som knappast
överensstämmer med den allmänna uppfattningen
om föreningsfrihet. Eller vill
statsministern försvara det sätt på vilket
5 500 arbetare i Örebro för en tid
sedan kollektivt blev anslutna till det
socialdemokratiska partiet av storavdelningens
representantskap? 134 representanter
deltog i beslutet. 74 röstade
för kollektivanslutning, 60 emot. De
74 representanternas beslut blev alltså
bindande för mer än 5 000 arbetare som
inte var där. 5 500 arbetare blev alltså
tvingade in i ett visst parti trots att det
i representantskapet rörde sig om en
knapp majoritet.

Hjalmar Branting yttrade en gång:
»Kollektivanslutningen är ett tvång till
frihet.» Enligt hans mening skulle detta
tvång inte vara nödvändigt när den
allmänna rösträtten och föreningsrätten
genomförts. Såväl rösträtten som föreningsrätten
har nu genomförts i vårt
land. De ursprungliga motiven för kollektivanslutningen
existerar alltså inte
längre. Det borde därför vara rimligt
att nu avskaffa denna förlegade form av
tvångsvist medlemskap i det socialdemokratiska
partiet — i all synnerhet
som inte ens socialdemokraterna bör
vara främmande för att det finns människor
även bland oss arbetare som hyser
en annan politisk uppfattning.

Nu svarar statsministern genom att
hänvisa till den reservationsrätt som
finns. Men vore det inte bättre att slip -

pa denna förnedrande omväg och i
stället se till att det socialdemokratiska
partiet i sina stadgar införde bestämmelsen
om att medlemskap i partiet
skall vara personligt liksom i andra demokratiska
partier? Som det i dag är
drar sig alltför många arbetare för att
lämna in reservationsanmälan. De vill
helt enkelt inte avslöja sin politiska
tillhörighet. Det åsiktstvång som kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska
partiet innebär kan inte vara förenligt
med FN-stadgan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Åkerlind tyckte
att jag har behandlat frågan nonchalant.
Jag har svarat på den fråga som
framställts: huruvida enligt min mening
kollektivanslutningen är förenlig med
FN-förklaringens artikel 20. På grund
av de skäl som jag har anfört i mitt
svar anser jag den vara förenlig med
artikel 20.

Herr Åkerlind vidgar debatten till att
omfatta skäl för och emot kollektivanslutningen.
Det är en helt annan fråga
som han då tar upp. Jag står gärna till
förfogande för en sådan vidgning av
debatten. Redan nu kan jag för det första
säga att vi kan sluta att tala om att
det är ett tvång. Var och en har ju sin
reservationsrätt. Ingen blir på något
sätt malträterad därför att han begagnar
sig av denna reservationsrätt.

För det andra kan jag säga att vad
som händer är ju att en organisation i
vanlig demokratisk ordning fattar ett
beslut. Jag föreställer mig att inte ens
herr Åkerlind vill att vi skall lagstifta
om förbud för organisationer att fatta
beslut som de finner vara förenliga
med sina intressen.

För det tredje innebär ju kollektivanslutningen
i själva verket att de som
ansluter sig får en medbestämmanderätt
vid utformningen av partiets politik.
Det är någonting helt annat och
mera demokratiskt än den ordning som

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Svar på fråga ang. kollektivanslutning till

förekommer inom de borgerliga partierna,
där bolagsstyrelser bestämmer inte
bara över aktieägarnas pengar utan
-— det kan man lugnt säga — över de
insatser de anställda gör inom företaget
genom sitt arbete. En liten grupp människor
sitter i ett slutet rum och avgör
huruvida ett visst politiskt parti skall
stödjas eller ej. Arbetare, tjänstemän
eller aktieägare har inte något som
helst inflytande vare sig på beslutet eller
på det partis politik som de med
sina insatser stöder.

Nu hoppas jag att det partistöd, som
vi väl kommer att få i år, kommer att
göra slut på ett så odemokratiskt förhållande.
Men tillhör man ett parti som
finner sig i en sådan ställning skall man
vara ganska försiktig med att tala om i
demokratisk ordning tillkomna beslut
om kollektivanslutning.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Herr Erlander talar om
att vidga debatten. Det är väl just det
som han gör i och med att han är inne
på företagsbidrag till politiska partier.
Det kan vi jämställa med LO:s, fackföreningars
och fackförbunds anslag till
det socialdemokratiska partiet. Men det
är inte den saken vi diskuterar nu. Min
fråga gällde ju om systemet med tvångsanslutning
av personer till ett politiskt
parti är förenligt med FN-förklaringens
anda. Jag får en allmän känsla av att
det var länge sedan herr Erlander stod
ute på en arbetsplats och talade med arbetare
för vilka dessa frågor är personliga
problem. Det kan inte förnekas att
många arbetare i dag av rädsla för vad
arbetskamrater skall tycka och tänka
drar sig för att lämna in reservationsansökan
om utträde ur det socialdemokratiska
partiet.

När man vet detta, och det bör inte
vara obekant på socialdemokratiskt håll,
horde det vara ett allmänt demokratiskt
intresse att se till att den för många
arbetare mycket besvärliga siuation som

politiskt parti

kollektivanslutning innebär inte skall
behöva uppstå.

Jag citerade i mitt förra inlägg Hjalmar
Branting, som sade att kollektivanslutningen
är ett tvång till frihet. Vill
statsministern förneka att kollektivanslutningen
är ett tvång, eller kan statsministern
skriva under vad Hjalmar
Branting sade? Här står påstående mot
påstående. År socialdemokraterna rädda
för att det egna partiets dragningskraft
är så liten att man utan kollektivanslutning
inte skulle få några medlemmar? Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan försäkra den
ärade talaren, att om det ute på arbetsplatserna
rådde allmän motvilja mot
kollektivanslutningen, så är Sveriges arbetare
inte sådana ynkryggar att de inte
skulle säga ifrån. Men det förhåller sig
inte på det sättet. Det intresse som där
finns för kollektivanslutningen beror på
att arbetarna känner samhörighet med
det socialdemokratiska partiet och anser
sig böra stödja det. Och vi i vår tur
tar gärna emot fackföreningarnas stöd,
men vi säger att den som inte vill tillhöra
partiet har alla möjligheter att via
reservationsrätten ställa sig utanför.

Att detta mitt resonemang vinner anklang
på arbetsplatserna torde framgå
av att sedan högern hade sitt presentationsprogram
i TV, där denna fråga
var huvudnumret, har intresset för kollektivanslutning
stigit i hög grad. Vi har
i dag flera fackföreningar anslutna än
vi hade före det programmet, och jag
hoppas att dagens debatt skall ge oss
några till.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Jag noterar att herr
Erlander ännu inte har svarat på frågan
om hans åsikt, att kollektivanslutningen
icke är ett tvång, eller Hjalmar
Brantings åsikt, att den är ett tvång, är
den riktiga.

Tisdagen den 16 november 1965

Nr 36

Svar på fråga ang. den svenska ltärnvapenfrågan — Svar på fråga ang. postverkets
service på landsbygden

För övrigt vidhåller jag vad jag framhållit
tidigare.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tvivlar inte ett ögonblick
på att den ärade talaren vidhåller
sin uppfattning. Det brukar vara svårt
att få bort de felaktiga föreställningar
som någon har.

Beträffande Hjalmar Brantings ord
vill jag gärna se citatet i dess sammanhang.
Jag har många gånger tillåtit mig
säga att solidariteten inom arbetarrörelsen
kan se ut som ett tvång, men det är
ett tvång som leder till frihet. Det kanske
var det Branting sade. Det skulle
förvåna mig mycket om Branting varit
kritiskt sinnad mot kollektivanslutningen.
Han satt dock som partiets ordförande
fram till 1925, efter det demokratiska
genombrottet. Jag har inga som
helst belägg för att han hade någon annan
uppfattning i denna fråga än den
som den nuvarande ledningen inom
partiet har. Men jag skall gärna studera
fallet. Har han inte sagt något annat
än att solidariteten ibland kan kännas
som ett tvång, men det är ett tvång som
leder till frihet, så är det en sak som
säkert varenda fackföreningsmedlem
utom den siste ärade talaren begriper.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. den svenska
kärnvapenfrågan

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat mig om jag i en intervju
i USA den 5 november avsett att uttrycka
en annan mening i den svenska kärnvapenfrågan
än den försvarsminister

Sven Andersson delgav den svenska
riksdagen i våras.

Svaret på frågan är nej.

Vidare anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för det kärnfulla svaret nej.

Försvarsministern meddelade i våras
att regeringen inte hade några planer på
att framlägga förslag om forskning som
syftade till konstruktion av kärnladdningar.
Men av det tydligen missvisande
referatet från USA föreföll det som
om statsministern där gjort sig till tolk
för den meningen att man inom regeringen
eventuellt var beredd att ompröva
sin ställning, om inte Genévekommittén
kunde få till stånd ett förbud
mot underjordiska kärnvapenprov eller
om stormakterna inte kunde förhindra
en spridning av kärnvapen till nya stater.
Det var det referatet som gjorde
mig och många andra litet ängsliga. Vi
är tacksamma för och glada över att
nu höra att vår ängslan var onödig, och
jag är helt tillfredsställd med statsministerns
svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Herr talmannen meddelade, att herr
Björks i Göteborg fråga angående lagstiftning
mot diskriminering på grund
av ras eller nationalitet, och herr Svennings
fråga angående försäljning av bostadsrättslägenheter
på exekutiv auktion
icke komme att besvaras vid dagens
sammanträde.

§ 5

Svar på fråga ang. postverkets service
på landsbygden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Svar på fråga ang. postverkets service på landsbygden

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig, om jag uppmärksammat
den fortgående försämringen
av postverkets service på landsbygden
och vilka åtgärder jag i så fall har för
avsikt att vidtaga.

Inom postverket pågår sedan flera år
en omfattande utbyggnad och rationalisering
av postanordningarna på landsbygden.
Utbyggnaden sker främst genom
en successiv utveckling och motorisering
av lantbrevbäringen, som för
närvarande har en linjelängd om cirka
140 000 km och betjänar mer än 570 000
hushåll. Enbart under den senaste femårsperioden
har drygt 100 000 hushåll
fått bättre postbetjäning, av vilka cirka
35 000 tidigare icke haft någon postutdelning
alls. Motoriseringen av lantbrevbäringen
har numera drivits så
långt att omkring 85 procent av linjelängden
betjänas av bilburna brevbärare.

Jag vill i sammanhanget erinra om att
lantbrevbäraren inte bara bär ut vanliga
brevförsändelser utan också paket,
rekommenderade och assurerade försändelser,
postförskott och pengar för
inlösen av postanvisningar m. m. Han
tar vidare emot försändelser av alla
slag, ombesörjer postbetalningar samt
förmedlar insättningar och uttag på
postsparbanken. Lantbrevbäraren fungerar
således i praktiken som en rörlig
postanstalt.

Utbyggnaden av lantbrevbäringen
medför en årlig utgiftsökning av ungefär
en miljon kronor, varav endast hälften
kompenseras av den besparing som
görs genom den samtidigt pågående avvecklingen
av fasta postanordningar på
landsbygden.

Sammanfattningsvis anser jag mig i
fråga om postverkets åtgärder på detta
område kunna hävda, att de i stort innebär
en fortgående förbättring av postservicen
på landsbygden och icke en
försämring, som herr Johansson hävdar.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

Något positivt innehöll svaret inte,
utan det var snarare ett försvar för den
pågående försämringen av postverkets
service. Denna serviceförsämring pågår
ju både i städerna och på landsbygden.
Jag skall inte nu ta upp problemet med
nedlagda poststationer; den frågan vill
jag aktualisera i ett annat sammanhang.

Anledningen till att jag ställt min
fråga är bl. a. de omläggningar av postens
lantbrevbärarlinjer som skett och
sker. Genom sådana omläggningar får
en del sina postlådor flyttade 50, 75
eller 100 meter bort. Anser kommunikationsministern
att en sådan försämring
i servicen är riktig och rättvis? Jag
tänker inte minst på glesbygdens folk,
som också på andra områden förlorar
serviceanordningar. Och borde inte staten
gå före med gott exempel och ge
sina kunder en förbättrad service?

Om flera fått en förbättrad postbetjäning,
vilket jag inte vill förneka, så är
detta inte något försvar för den försämrade
betjäning andra fått. Vi hade nog
tänkt oss att postlådan skulle flyttas
mot familjens villa och inte längre
bort!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
får väl lov att välja linje och ta
ståndpunkt.

Herr Johansson konstaterade att det
för flertalet skett en förbättring av
postservicen på landsbygden men att
det för vissa hade blivit en försämring.
Ja, det har skett och sker alltjämt en
förbättring av postservicen på landsbygden.
För att använda herr Johanssons
eget uttryck är det faktiskt så att
postlådan har kommit in till familjen;
tidigare satt den hundratals meter från
villan eller ännu längre bort. I och med

Tisdagen den 1C november 1965

Nr 36

Svar på fråga ang. postverkets service på landsbygden

att vi fått den bilburna lantbrevbäraren
har vederbörande hushåll möjlighet
att få posten ända in i köket. Och om
herr Johansson gör en intervjuundersökning
kommer han ganska snart att
upptäcka att flertalet människor med
tillfredsställelse hälsar den omläggning
till bilburen lantbrevbäring som har
skett och sker i vårt land.

Jag har därmed inte sagt att brevbäringen
för ögonblicket är hundraprocentigt
utbyggd. Men successivt bygger
vi ut den och åstadkommer en förbättring.
De siffror jag redovisat i mitt interpellationssvar
bär också vittne om att
en sådan utveckling är på gång. — Sker
det någon försämring så är det faktiskt
i tätorterna — jag skall gärna tillstå
att en försämring kan förekomma där
— men på landsbygden sker det en
successiv förbättring. Vi kommer inte
ifrån det, herr Johansson i Skärstad, om
vi ser till realiteterna. Har man bestämt
sig för att inte göra det, fastnar man
emellertid i den Johanssonska ståndpunkten! Herr

JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag skall bara konstatera,
att vid omläggningar i år har åtskilliga
fått sin postlåda flyttad 50—75
meter längre bort, och då kan man inte
påstå att de får posten »in i köket».

Jag vet att lantbrevbärarna tar med
sig paket och sådant, men nu när det
börjar bli kallt är det inte lätt att gå
kanske 200 meter och stå där och vänta
på brevbäraren. Och det är inte för dem
som fått det bättre som jag frågat utan
för dem som fått det sämre. Kvar står
att vi måste tänka även på de små minoriteterna.
Om det är en del som får det
bättre — i vilket sammanhang som
helst — är det inte något försvar för
att andra får det sämre.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag måste än en gång
understryka för kammarens ledamöter

att här pågår en ständig förbättring av
postservicen på landsbygden, men vi
har ännu inte lyckats utbygga den fullständigt.
Det återstår givetvis områden
— kanske t. o. m. stora områden på en
del håll —- där servicen ännu inte är
färdigutbyggd. Herr Johansson begär
emellertid det orimliga, om han menar
att man på en gång skall åstadkomma
förbättringen överallt och för alla.

Poststyrelsen är inne på att fortsätta
utbyggnaden och förbättringen av servicen
för landsbygdens folk. Den försämring
som skett och sker förekommer
i tätorterna, men även detta problem är
poststyrelsen sysselsatt med att söka
lösa.

Jag har haft många uppvaktningar
av villaägare, som klagat över den försämring
vilken för deras vidkommande
uppstått i tätorterna. Jag har dock praktiskt
taget inte fått in några klagomål
från landsbygden, ty där märker man
att servicen i mycket snabb takt är på
väg att förbättras. Den ende som tydligen
inte upptäckt detta är frågeställaren.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag har blivit ombedd
att framföra denna fråga från sådana,
som utsatts för en försämring av postbetjäningen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Om jag får adressen på
de hushåll, som petitionerat hos herr
Johansson i Skärstad så skall vi undersöka
saken.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Ja, herr kommunikationsminister,
jag skall lämna några av
dessa adresser efter debattens slut.

Kommunikationsministern måste väl
ändå hålla med om att jag inte kan gå
med på att det innebär en förbättring,
om min eller kommunikationsministerns
brevlåda blir flyttad 100 meter
längre bort.

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Svar på fråga ang. kanaltrafikutredningens arbete

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Att brevlådan flyttas
kan ibland bero på att vägen har förbättrats.
Det har inträffat att postlådan
kommit på ett annat ställe än tidigare,
just därför att vägen blivit förbättrad
vilket som bekant också är något som
folk önskar sig!

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Men det har inte skett
någon förbättring av vägen för min
granne. Denne har fått brevlådan flyttad
från sin portstolpe 75 meter längre
bort.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. kanaltrafikutredningens
arbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman: Herr Berglund har frågat
mig hur långt den arbetande kanaltrafikutredningen
fortskridit, särskilt
beträffande den del som avser breddning
av Göta kanals västgötaled, och när
utredningen kan komma att avlämna sitt
betänkande.

Jag vill, herr talman, som svar på
herr Berglunds fråga meddela följande.

Kanaltrafikutredningens arbete är i
det närmaste avslutat. Den mera omfattande
arbetsuppgift som återstår avser
prövning av ett relativt sent framlagt
tekniskt alternativ rörande Göta
kanals västgötaled. Utredningen räknar
med att kunna lägga fram sitt betänkande
under nästa år.

Vidare anförde

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag är något förundrad
över att utredningen har behövt så lång
tid för att avge sitt betänkande, inte
minst med tanke på det underlag, som
utredningen haft för sitt arbete. En så
fyllig utredning som den vilken Vätterndelegationen
ställt till förfogande borde
ha resulterat i en ganska snabb behandling
av denna viktiga fråga.

Att frågan är viktig visar för övrigt
inte minst det sammanträde, som förra
tisdagen hölls i Motala med de samlade
representanterna för berörda kommuner,
varvid man uttryckte sin otålighet
över att utredningsarbetet dragit
ut så långt på tiden.

Jag skall dock, herr talman, inte närmare
gå in på detta. Vad vi nu ville få
reda på var tidpunkten för avlämnandet
av utredningens betänkande. Jag
har tidigare i denna kammare vid flera
tillfällen frågat kommunikationsministern
om detta och alltefter den
tidpunkt, då frågorna ställts, fått beskedet
att betänkandet skulle framläggas
under den kommande våren eller
hösten.

Enligt det svar jag nu fått skall betäkandet
framläggas nästa år. Jag hade
hoppats få svaret »nästa vår». Nu hoppas
jag att det i dag lämnade beskedet
är definitivt. Det är på tiden att vi får
resultatet av denna utredning.

Jag vill bara tillägga att jag hoppas
att betäkandet blir mera positivt än de
uttalanden varit, som utredningens ordförande
gjort, ty dessa är sannerligen
nedslående.

Tyvärr får kommunikationsministern
och jag enligt vad jag förstår inte
agera ytterligare tillsammans i denna
fråga. När jag nu tackar för svaret blir
det därför också ett tack för de gångna
årens meningsutbyte i denna fråga. Jag
beklagar bara att något resultat inte har
kunnat nås under denna tid.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 16 november 1965

Nr 36

§ 7

Svar på fråga ang. vuxenutbildningen för
handikappade

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag vill medverka till
att vuxenutbildningen för de handikappade
görs mera effektiv.

Frågan torde omfatta såväl allmänt
inriktad utbildning som yrkesinriktad
utbildning efter tidigare avslutad eller
avbruten grundutbildning.

Som svar vill jag först upplysa om
att skolöverstyrelsen har i uppdrag att
i samråd med såväl den av chefen för
socialdepartementet tillkallade handikapputredningen
som medicinalstyrelsen
utarbeta förslag till åtgärder för att
i största möjliga utsträckning bereda
handikappad ungdom fackskole- och
gymnasieutbildning. Överstyrelsens uppdrag
omfattar även en prövning av i
vilken mån speciella åtgärder krävs och
kan genomföras inom den ordinarie
yrkesutbildningens ram för att bereda
sådan ungdom yrkesutbildning. Jag vill
vidare upplysa om att frågor om yrkesutbildningen
för de svårast handikappade,
för vilka det inte torde vara realistiskt
att räkna med att de kan tas
emot inom den ordinarie yrkesutbildningen,
ankommer på nyssnämnda
handikapputredning. I utredningens
uppdrag ingår att överväga hur yrkesutbildningen
för de handikappade i
största möjliga utsträckning skall kunna
inordnas i det allmänna yrkesutbildningsväsendet.

Frågan om utbildningsmöjligheterna
för handikappade vuxna har behandlats
av 1960 års arbetsmarknadsutredning i
dess innevarande år framlagda betänkande
om arbetsmarknadspolitiken. Utredningens
förslag prövas för närvarande
i samband med arbetet på en proposition
om riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken
som avses bli framlagd
för 1966 års riksdag. Bland de åtgärder

för handikappade som övervägs i detta
sammanhang utgör utbildning av olika
slag en betydelsefull del. I anslutning
härtill må framhållas att det utredningsförslag
om vuxenutbildning som nyligen
framlagts (SOU 1965: 60) syftar till
en långtgående samordning av ungdomsutbildning
och vuxenutbildning.

Jag vill slutligen framhålla, att jag
för egen del är beredd att beakta och
i positiv anda pröva de olika frågor och
förslag rörande vuxenutbildning för
handikappade, som kan bli aktuella
inom ecklesiastikdepartementet såväl i
anledning av nämnda utredningar som
i andra sammanhang.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag vill framföra ett
tack till ecklesiastikministern för det
fylliga svaret på min fråga. Han har alldeles
rätt när han säger att frågan har
en vidare omfattning, och jag tycker
bara det är bra att detta klargörs.

Anledningen till att jag tog upp denna
fråga är att det med jämna mellanrum
genom pressen går notiser om att handikappade
människor inte har fått den
utbildning som vi anser vara en minimifordran
i dagens läge. Senast förra
veckan läste jag i en tidning en artikel
om denna sak. Det var en insändare
som på nytt tog upp dessa problem.
Den hade inte insänts av någon kverulant
vem som helst, utan den var undertecknad
med namn, yrke och hemvist.

De människor som blivit kroppsligt
handikappade har tillräckligt besvär av
detta, utan att de, trots att de andligen
är fullt vitala, skall gå miste om viss
utbildning som de kunde behöva; inte
bara de själva utan även samhället kunde
ha nytta av att de fick denna utbildning.

Om jag inte missminner mig var det
1961 års riksdag som drog upp riktlinjerna
för vuxenutbildningen för de
handikappade. År 1965 finns det fortfarande
många handikappade — and -

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Svar på fråga ang. delningstal och lärarlöner i grundskola och folkskola

ligen fullt vitala och även unga människor
— som inte har fått den utbildning
som anses nödvändig.

Det sista stycket i ecklesiastikministerns
svar, där han framhåller att han
för egen del är beredd att beakta och
i positiv anda pröva olika frågor, ser
jag som ett löftesrikt tecken på att någonting
kommer att göras. Jag vill gärna
tillägga: Skynda på, och gör så mycket
som möjligt i denna fråga, så att
de människor jag här har talat om slipper
att ställa sig frågan: »När blir det
någonting gjort? Skall vi över huvud
taget sluta hoppas?»

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. delningstal och lärarlöner
i grundskola och folkskola

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat
om jag anser godtagbara skäl tala för
de skillnader som råder mellan grundskola
och folkskola i fråga om bl. a. delningstal
och vissa befattningshavares
löner.

Sänkningen av delningstalen för inrättande
av klasser utgjorde ett väsentligt
led i 1962 års grundskolereform.
Under grundskolereformens riksdagsbehandling
framfördes inte något yrkande
på att det beslut som fattades om
delningstalen i grundskolan också skulle
gälla de äldre skolformerna. Enligt
min mening är det nu väl sent att väcka
denna fråga. Grundskolan är nu införd
i kommuner som tillsammans omfattar
88 procent av landets befolkning.

Vad angår påtalade skillnader i lönesättning
för vissa befattningshavare
utgör detta en förhandlingsfråga som
jag inte här anser mig kunna kommentera.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret.

Först vill jag säga att den samlade attacken,
om jag får uttrycka mig så,
från fem högerledamöter i dag inte på
något sätt är organiserad utan bara är
uttryck för vårt stora intresse för dessa
frågor.

Man blir förvånad över den skillnad
som finns mellan folkskolan och grundskolan
och som nu har berörts av ecklesiastikministern.
Kanske innebär svaret
ett medgivande att det ändå är felaktigt
att ha olika delningstal; det enda
svar ecklesiastikministern ger är att det
är väl sent att väcka denna fråga. Jag
tycker inte att det är för sent; det är
åtskilliga kommuner som ännu inte har
grundskola, och just olikheten i fråga
om delningstal innebär en väsentlig
skillnad i arbetsförhållandena. Det medför
att klasserna som regel är större i
folkskolan än i grundskolan. Därtill
kommer att klasserna, i varje fall klass
7 och uppåt, i folkskolan är något mera
svårarbetade än klasserna i grundskolan,
beroende på att så många elever
gått över till realskola och flickskola.
Vidare är i praktiken lärartjänsterna i
folkskolan i större utsträckning än i
grundskolan besatta av icke examinerade
lärare. Därtill är skillnaden mellan
folkskola och grundskola inte så förfärligt
stor: man har i folkskolan i hög
grad anpassat sina undervisningsmetoder
efter grundskolan.

Den sak som ecklesiastikministern inte
ville gå in på är kanske det som mest
har upprört sinnena och som mest har
diskuterats i den allmänna debatten,
nämligen lönsättningen, och då framför
allt för rektorerna. Det är verkligen förvånande
att de som regel ligger mer än
10 000 kronor lägre i inkomst i folkskolan
än i grundskolan. Det är faktiskt
något av en diskriminering— något som
också rektorerna själva framhåller —
och framför allt innebär det en personlig
orättvisa för de rektorer som myc -

Tisdagen den 16 november 1965

Nr 36

Svar på fråga ang. kvarsittningsfrekvensen vid stockholmsgymnasierna

ket snart går i pension och också för
de eventuella änkorna efter sådana rektorer.

Jag kan alltså, lierr statsråd, omöjligt
förstå att det finns några godtagbara
skäl för de skillnader som nu finns
mellan folkskola och grundskola. Folkskolan
skall ju ändå bestå några år
framåt — hur länge vet vi inte riktigt.
Statsrådet Sträng sade i ett anförande
i våras att det kan tänkas att vi får
skjuta fram det slutliga införandet av
grundskolan längre än till 1968, kanske
till 1972.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara stryka under
att lönefrågan inte är särskild komplicerad;
de båda lärarkategorierna är
ju anslutna till samma organisation. Det
är inte möjligt för regering och riksdag
att lägga sig i de uppgörelser som träffas.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag förstår att det är
svårt att säga någonting i frågan. Men
det hade ändå varit glädjande om ecklesiastikministern
liksom jag hade kunnat
ge uttryck för uppfattningen att detta
med den stora löneskillnaden ändå
inte kan vara riktigt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. kvarsittningsfrekvensen
vid stockholmsgymnasierna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
frågat, om jag vill uttala mig om orsakerna
till den förhållandevis höga kvarsittningsfrekvens,
som i år konstaterats
i samband med en av Svenska Dagbladet
företagen stickprovsundersökning
vid stockholmsgymnasierna.

Svenska Dagbladet har från åtta
stockholmsgymnasier inhämtat uppgifter
angående antalet kvarsittare som ingår
bland eleverna i första årskursen av
gymnasiet innevarande läsår. I samtliga
dessa gymnasier hade man fler kvarsittare
i år än i fjol. Som framgår av en
artikel i tidningen den 29 oktober i år
beror det ökade antalet kvarsittare i
första årskursen delvis på att det fyraåriga
gymnasiet avvecklas och att kvarsittare
i innevarande läsårs första årskurs
av det treåriga gymnasiet därför
kommit från föregående läsårs såväl årskurs
II4 som I3. I vilken utsträckning
andra orsaker kan ha medverkat torde
inte vara möjligt att klarlägga utan en
specialundersökning, vilket även framgår
av expertuttalanden i tidningens
artikel.

Vidare anförde:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Edenman för svaret. Någonting av jaså
blev det kanske för mig. Statsrådet
Edenman säger att en av orsakerna till
det påtalade förhållandet är att man
så att säga dubblerar kvarsittningen på
grund av avvecklingen av det fyraåriga
gymnasiet. Detta är jag väl underkunnig
om, inte minst därför att jag haft äran
att tidigare tala med statsrådet Edenman
om det vanskliga i att för tidigt dra
in det fyraåriga gymnasiet.

Men det finns tydligen även andra orsaker.
Härom säger statsrådet bara att
det inte kan vara möjligt att klarlägga
dessa orsaker utan en specialundersökning.
Jag hade möjligen hoppats att
statsrådet skulle ha fullföljt detta med
att meddela, att man kommer att göra
en sådan specialundersökning. En sådan
vore desto viktigare som följdverkningarna
av denna kvarsittning är
allvarliga. Jag vill peka på att den begränsar
antalet platser på hösten; det
tas ofta in för många elever på våren,
eftersom man inte räknar med att så

26 Nr 36 Tisdagen den 16 november 1965

Svar på fråga ang. studiemedel till vissa äldre studerande

många skall gå om som sedan blir fallet.
Till detta kommer att det redan
visat sig att man i åtskilliga läroverk
härigenom får för stora klasser i de
första årskurserna med de svårigheter
som därav följer att hjälpa fram och
individuellt handleda dem som skulle
behöva en mer personlig handledning.

Det vore önskvärt om en sådan undersökning
som statsrådet talade om
kunde göras, så att bot kunde rådas.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag delar fröken Ljungbergs
uppfattning att detta är en väsentlig
fråga. Jag har helt enkelt utgått
från att det är i det närmaste ett
tjänsteåliggande för skolöverstyrelsen
att följa upp sådana här undersökningar,
och det kommer man säkerligen
att göra. Fröken Ljungberg är välkommen
att påminna mig om igen vid någon
lämplig tidpunkt.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Nu vill jag bara i ärlighetens
namn säga ett uppriktigt tack till
statsrådet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. studiemedel till vissa
äldre studerande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat, om jag anser det förenligt med
en positiv inställning till vuxenutbildning
att i enlighet med 7 § studiemedelsförordningen
förvägra studerande
som fyllt fyrtio år rätt till studiemedel.

Jag vill svara med att citera mitt eget
uttalande i frågan i proposition 1964:
138 angående studiesocialt stöd till studerande
ungdom.

»Mera tveksamt med hänsyn till rikt -

linjerna för den moderna vuxenutbildningen
är om det även bör föreskrivas
en viss ålder efter vilken den studerande
ej vidare skall kunna få studiemedel.
Eftersom studiemedelssystemet förutsätter
återbetalning av en väsentlig
del av studiemedlen kan emellertid en
åldersgräns knappast undvaras. Utredningens
förslag om en 40-årsgräns, vilken
skall kunna överskridas på särskilda
skäl, förefaller att vara en godtagbar
lösning på det föreliggande problemet.
Jag förutsätter då, att de tilllämpande
organen vid bedömningen av
frågan, huruvida särskilda skäl föreligger,
skall ta tillbörlig hänsyn bl. a.
till den inte obetydliga grupp gifta kvinnor,
som — efter att ha varit borta från
arbetsmarknaden ett antal år för att ta
vård om hem och barn — vill skaffa
sig en postgymnasial utbildning eller
fullfölja en sådan utbildning, som de
tidigare avbrutit.»

Särskilda utskottet underströk min
rekommendation om en liberal tillämpning
i frågor om överskridande av åldersgränsen
och framhöll, att detta borde
gälla även andra fall än jag i mitt
uttalande exemplifierat. Vad utskottet
anförde godkändes av riksdagen.

Studiemedelssystemet har således utformats
i syfte att på denna punkt tillgodose
de berättigade anspråk på postgymnasial
utbildning som kan ställas
av vissa äldre studerande. Herr Wennerfors
tar alltså upp en fråga som både
riksdagen och Kungl. Maj:t nyligen tagit
ställning till. Några erfarenheter som
motiverar en omprövning finns självfallet
ännu inte.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Det kan naturligtvis synas
ha gått väl kort tid sedan riksdagen
beslutade om det nuvarande studiemedelssystemet
för att det skall vara
berättigat att ånyo ta upp frågan.
Att jag likväl gjort det beror dels på

Tisdagen den IG november 1905

Nr 36

Svar på fråga ang. tillträde till ordinarie tjänst för vissa vikarierande lärare

de snabba samhällsförändringarna och
dels på de krav som dessa samhällsförändringar
ställer på oss människor
att ständigt vidareutveckla och vidareutbilda
oss. Men orsakerna till att jag
tagit upp frågan ligger också däri, att vi
kanske inte hade riktigt samma inställning
när det gäller studiemedelssystemet,
något som herr Edenman kanske
minns.

Jag har fått ett svar, där ecklesiastikministern
har hänvisat till sitt uttalande
i propositionen, och jag medger att man
kan känna en viss tvekan inför själva
frågeställningen. Ecklesiastikministern
berör i sitt uttalande också de särskilda
skäl som man skall kunna ta hänsyn
till. Men jag undrar om det ändå inte är
tid att ta ställning till frågan om en
höjning av åldersgränsen. Helst skulle
man vilja ta bort åldersgränsen helt,
men frågan är om man inte åtminstone
skulle kunna gå en medelväg och höja
åldersgränsen. Det bör väl ändå finnas
möjligheter för en människa som har
kommit upp i åldern över 40 år att få
i varje fall låna pengar med statlig garanti
och med gynnsamma återbetalningsvillkor.

Jag vill tacka statsrådet för svaret.
Jag kommer själv att följa denna fråga
uppmärksamt. Jag hoppas att också
statsrådet kommer att göra det och att
vår skolminister när vi nästa gång får
tillfälle att diskutera frågan — kanske
när vi skall ta ställning till vuxenutbildningsreformen
— skall ha en positivare
inställning till denna fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste uppta tiden med ett litet tillrättaläggande.
Men herr Wennerfors talar
hela tiden vid sidan om mitt svar och
till och med vid sidan om sin fråga.

Det är här inte tal om att förvägra
studerande som fyllt 40 år rätt till
studiemedel. Det finns möjligheter för
dem att få sådana. Jag har till och med

strukit under vad särskilda utskottet
och denna kammare anförde i anslutning
till behandlingen av propositionen
angående studiesocialt stöd, nämligen
att en liberal tillämpning skulle
gälla i frågor om överskridande av åldersgränsen.
Det kan väl inte sägas vara
att förvägra en människa som fyllt 40
år studiemedel, tvärtom. Men det är fråga
om en regel.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Nu tror jag att herr
statsrådet tolkar något annat än vad
jag sade.

Jag är medveten om — och jag framhöll
det i mitt förra inlägg — att det
finns särskilda skäl som man kan ta
hänsyn till. Jag är medveten om att
man inte förvägrar dem som fyllt 40 år
studiemedel. Men jag har den uppfattningen,
och den har jag framfört, att
vi skulle kunna ta bort bestämmelsen
om särskilda skäl. Vi skulle också kunna
tänka oss att eventuellt höja åldersgränsen
till 50 eller 55 år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. tillträde till ordinarie

tjänst för vissa vikarierande lärare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat,
om jag anser att vikarierande lärare
på grundskolans låg- och mellanstadium
med bristande formell kompetens
men med mångårig, väl vitsordad
tjänstgöring efter viss pedagogisk utbildning
bör ges tillträde till ordinarie
tjänst.

Frågan torde avse möjligheten för de
omnämnda lärarna att efter dispens
från gällande behörighetsvillkor erhålla
ordinarie tjänst. Dylik dispens prövas
enligt skolstadgan från fall till fall av
vederbörande tillsättningsmyndighet.

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965
Svar på fråga ang. medel för vägar inom kommunblock

Praxis kan inte sägas vara ofördelaktig
för lärarna i fråga.

Vidare anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det positiva svaret på
min fråga om möjligheter att ge dispens
till vissa vikarierande lärare.

Min fråga är föranledd av bristen på
lärarkrafter, inte minst i norrlandsområdena.
Det förefaller mig troligt att
man skulle kunna få ökad tillgång till
lärare om de vikarierande lärare, som
utfört en mångårig och väl vitsordad
tjänst, genom just en sådan dispens som
statsrådet talade om bereddes ökade
möjligheter att få ordinarie tjänster.

Med tanke på den brist på arbetskraft
som råder på snart sagt alla områden är
intresset för dessa vikariattjänster med
viss osäkerhet i anställningen naturligtvis
inte så stort. Jag tror att intresset för
sådana tjänster skulle öka i hög grad
om möjligheter kunde beredas dessas innehavare
att så småningom få tillträde
till ordinarie tjänster, önskvärt vore att
statsrådet medverkade till inrättandet av
pedagogiska kurser för dylika lärare.

En inventering, som går ut på att undersöka
hur många vikarierande lärare
det finns som eventuellt skulle kunna
bli ordinarie, borde verkställas. Jag avser
här helt naturligt inte tillfälliga vikarier
utan lärare som har en mångårig
god erfarenhet från lärarbanan, förvärvad
genom vikariatstjänster. Dessa skulle
efter genomgång av ovannämnda pedagogiska
kurs kunna beredas möjligheter
att erhålla dispens. På det sättet
skulle läget på lärarfronten kunna förbättras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. medel för vägar inom
kommunblock

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Grebäck har frågat
om inrikesministern, i enlighet med uttalanden
i samband med förarbetena för
den nya kommunindelningen, är beredd
medverka till särskild medelstilldelning
för byggande eller upprustning av sådana
vägar som är oundgängligen nödvändiga
för en ur kommunikationssynpunkt
tillfredsställande sammanbindning
av kommuner som önskar sammanläggning
enligt fastställd kommunblocksplan.

Då frågan närmast berör kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
har den överlämnats till mig för besvarande.

I årets statsverksproposition har jag
redovisat resultatet av en inventering
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjorde på Kungl. Maj:ts uppdrag under
år 1963 angående behovet av sådana allmänna
vägföretag, vilka bedömdes underlätta
samordningen av verksamheten
inom de kommunblock, som avsågs bildas
i olika län. Därvid avsågs bl. a. behovet
av vägar som förenar de perifera delarna
av kommunblocken med centralorten.
Av inventeringen framgick att åtskilliga
av de vägar som ingår i flerårsplanerna
för perioden 1964—1968 utgörs av
vägar, som tillgodoser nämnda ändamål.
Jag uttalade i anslutning härtill i statsverkspropositionen
att de mest angelägna
projekten syntes komma att genomföras
under de närmaste åren. I den mån övriga
i inventeringen angivna företag inte
kunde komma till utförande som beredskapsarbeten
under nuvarande planperiod
syntes de på sedvanligt sätt få prioriteras
tillsammans med andra angelägna
företag vid den revision av flerårsplanerna,
som författningsenligt skall
ske under år 1966.

Enligt min mening har det inte inträffat
något som motiverar ett ändrat ställningstagande
i frågan.

I sammanhanget vill jag även nämna

Tisdagen den 16 november 1965 Nr 36 29

Svar på fråga ang. principerna för bildande av storkommuner

att utredningen rörande den översiktliga
vägplaneringen enligt sina direktiv skall
ta hänsyn till det ny- och ombyggnadsbehov,
som kan föranledas av kommunblocksbildningen.

Vidare anförde

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min
fråga. Jag hade ställt den till inrikesministern,
eftersom jag hade tänkt ställa
honom till ansvar för hans kanske något
oförsiktiga uttalande i samband med
förarbetena för den nya kommunindelningen.
Av detta uttalande framgick att
han hade för avsikt att begära särskilda
medel för byggande och upprustning av
de vägar, som är oundgängligen nödvändiga
för en ur kommunikationssynpunkt
tillfredsställande sammanbindning
av kommunerna. Det har av allt att
döma inte blivit några särskilda medel
som ställts till förfogande, utan man har
försökt täcka in detta behov genom att
i vägplanerna infoga en rekommendation
om dess tillgodoseende.

Orsaken till att jag ställde denna fråga
är att vi inom fullmäkige i min hemkommun
hade frågan uppe om sammanläggning
av kommunen med närliggande
kommun där tätorten är belägen. Vi
har en utomordentligt dålig väg, som
förbinder vår kommun med tätorten.
För att ta ett exempel innebär detta att
skolbarnen nu dagligen får resa 9—10
mil i stället för halva vägsträckan, vilket
skulle ha blivit fallet, om den väg som
är den naturliga mellan vår kommun
och tätorten bleve upprustad.

En bidragande orsak till att kommunen
inte gick med på en sammanläggning
med den närgränsande kommunen
var just vägförhållandena. Vi inser mer
än väl att en sådan sammanläggning på
längre sikt blir nödvändig, men en förutsättning
är enligt vår uppfattning att
en upprustning av vägen kommer till
stånd.

Nu säger kommunikationsministern:

»I den mån övriga i inventeringen angivna
företag inte kunde komma till utförande
som beredskapsarbeten under
nuvarande planperiod syntes de på sedvanligt
sätt få prioriteras tillsammans
med andra angelägna företag vid den
revision av flerårsplanerna, som författningsenligt
skall ske under år 1966.»
Skall detta tolkas på det sättet att man
kommer att beakta detta och att man
helt enkelt ställer medel till förfogande
för att rusta upp kommunvägar, vilka är
av betydelse när det gäller sammanläggning
av olika kommuner? I Stockholms
län med dess oerhört expansiva utveckling
tillgodoser man i första hand —
vilket jag förstår — vägförbindelserna
kring Stockholm. Jag har svårt att förstå
att glesbygden i Stockholms län skall
ha möjlighet att konkurrera om anslagen
när det gäller att bygga ut vägförbindelserna
från Stockholm och ut till
kranskommunerna. Att man inom vägplanens
ram skulle avbryta t. ex. byggandet
av huvudleden ut emot Huddinge
eller mot något annat håll för att ge oss
pengar att rusa upp våra kommunvägar
är otänkbart. Då får vi nog vänta, och
då blir det nog nödvändigt att tvinga
fram en sammanläggning av kommunerna
på litet längre sikt — frivilligt går de
nog aldrig med därpå, förrän denna väg
blir upprustad. Förhållandena är nog
liknande på många andra håll i landet,
där dessa kommunvägar kommer i efterhand.
De blir inte tillgodosedda, om
man inte specialdcstinerar medel därtill.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. principerna för bildande
av storkommuner

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Boo har frågat

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Svar på fråga ang. principerna för bildande av storkommuner

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
om det anses förenligt med
gällande bestämmelser i lagen om kommunal
och ecklesiastik indelning att
sammanläggning av kommuner inom ett
kommunblock kan ske utan att den nybildade
storkommunen utgör en geografisk
enhet.

Då det enligt fastställd fördelning av
ärendena inom inrikesdepartementet
ankommer på mig att besvara herr Boos
fråga, ber jag få anföra följande.

De bestämmelser som gäller i angivna
hänseende återfinns i 3 § i den av
herr Boo åberopade lagen. Av dessa följer
att sammanläggning av kommuner
som är överens härom kan ske, därest
indelningsändringen bedöms medföra
fördelar för den kommunala förvaltningen
eller lättnad eller utjämning i
kommunala bördor eller främja den
ekonomiska utvecklingen i orten eller
eljest medföra gagn.

Jag antar, att herr Boo med sin fråga
åsyftar fall, där endast vissa kommuner
i blocket önskar sammanläggning. Den
omständigheten att de inte utgör ett
geografiskt sammanhängande område
bör i och för sig inte vara något hinder
för sammanläggning. Nästan undantagslöst
torde någon av de i lagen angivna
förutsättningarna vara för handen även
i ett sådant fall. Det skulle för övrigt
vara en otillfredsställande ordning om
en mellanliggande kommuns inställning
skulle få hindra genomförandet av en
av övriga kommuner frivilligt beslutad
sammanläggning.

Med anledning härav anser jag mig
kunna svara ja på den ställda frågan.

Vidare anförde:

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Denna
är föranledd av att en länsstyrelse i
sitt yttrande angående sammanläggning
av kommuner inom ett kommunblock
inte varit främmande för en samman -

läggning av fyra av blockets fem kommuner.
I det aktuella fallet blir den
kommun, som inte berörs av sammanläggningen,
inskjuten mellan de för
sammanläggning aktuella kommunerna.

Av statsrådets svar framgår nu, att
han anser det rimligt med en sådan
kommunal sammanläggning. Detta måste
man beklaga. Det innebär bl. a., att
grundtanken med samarbetet inom kommunblocken
över samarbetsnämnderna
får ett grundskott. Den samordning och
planering, vilka ändå är huvudmotiven
för en regional utvecklingsverksamhet,
måste väl kunna ske bättre, om man har
en förnuftig arrondering på de områden
som innefattas i en kommunal enhet.
Om man vill åstadkomma ett utvecklingsarbete,
måste man också få en
gemenskap i bygden, som gör att miljön
för detta utvecklingsarbete också finnes.
Om man nu ändock accepterar principen
om geografiskt icke sammanhängande
kommuner kommer man i det aktuella
fallet trots allt att möta problem
i ett annat sammanhang, nämligen i fråga
om valkretsindelningen. I kommunallagens
9 § regleras ju denna, och där
förutsättes att man i en valkrets utser
minst tio ledamöter i fullmäktige. I detta
fall utgör valkretsen en så liten del
av den nya kommunen att man inte
uppnår det i § 9 åsyftade resultatet.
Man kan inte heller samordna med andra
områden i den nya storkommunen,
då man därvid inte kan uppfylla vad
som i samma paragraf sägs om en sammanhållen
geografisk gränslinje för en
valkrets.

Jag vill således ha sagt att jag beklagar
att man över huvud taget tänker sig
en sammanslagning av kommuner som
inte gränsar till varandra geografiskt.
Dessutom kommer man i konflikt med
avseende på vad som stadgas i § 9 i
kommunallagen.

Jag beklagar alltså att vi kan få en
kommunal stjärnhimmel i framtiden
med en hel del kommunala satelliter.
För min del tycker jag att det inte är

Tisdagen den 16 november 1965

Nr 36

Svar på fråga ang. principerna för bildande av storkommuner

särskilt lyckligt om den nya »kommunministern»
kommer att inleda en sådan
utveckling.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det ar självfallet att en
kommunsammanläggning av den typ
som vi just nu diskuterar kan vara förenad
med vissa praktiska olägenheter,
men om vi exempelvis har fem kommuner
inom ett block och fyra av dessa
vill gå samman vore det väl ändå rätt
orimligt om en kommun, den femte,
skulle kunna hindra en sådan sammanläggning,
genom att den inte önskar
vara med.

När vi diskuterade dessa frågor 1962
var riksdagens inställning att frågan
om sammanläggningarna i betydande
grad skulle vara beroende av de enskilda
kommunernas fria vilja. En av de
främsta tillskyndarna härvidlag var
herr Boo, och det vore väl en konstig
uttolkning av den inställning som riksdagen
då hade om man nu säger, att en
kommuns fria vilja i detta sammanhang
skall få gälla mer än fyra kommuners.

Jag har funnit att man i detta sammanhang,
som i andra, bör söka främja
de önskemål om en sammanläggning,
om kommunerna som önskar sammanläggningen
finner att fördelarna med
denna överväger de praktiska olägenheterna.

När det gäller valkretsindelningen vill
jag säga att den kommer att regleras på
samma sätt som då det gäller andra indelningsärenden.
Det finns alltså möjlighet
att få valkretsindelningen reglerad
efter det att sammanläggningen beslutats.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Den kommunala sammanläggningen
skall väl ändå främja utvecklingen
inom en region. Det förutsättes
ju att sammanläggning skall ske
om man kan utjämna de kommunala
skattebördorna och främja den ekonomiska
utvecklingen. I den region det

här gäller är det en relativt jämn standard.
Jag tror ingalunda att man kan
främja en framtida ekonomisk utveckling,
om man gör en sammanläggning
enligt den norm, som kommer i fråga
om man följer länsstyrelsens rekommendationer
i det aktuella fallet. Jag
vill alltså påstå att man inte alls uppfyller
den grundtanke som fanns, då
man beslöt indela landet i kommunblock.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag konstaterar bara att
herr Boo har ändrat ståndpunkt sedan
1962. Då skulle vi ta största möjliga
hänsyn till de enskilda kommunernas
vilja, men i dag har herr Boo, som sagt,
en annan ståndpunkt. Herr Boo har tagit
upp sin hemkommuns förhållanden
i denna debatt. Jag trodde faktiskt att
han skulle vara mycket glad när jag gav
honom detta besked, eftersom det ger
hans egen kommun möjlighet att få sin
vilja igenom.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att jag inte ändrat uppfattning sedan
1962. Fortfarande menar jag att det
måste vara en orimlig kommunal indelning
om man får s. k. kommunala satellitområden
vid sidan av storkommunerna.
Detta kan ingalunda vara till
gagn för utvecklingen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens särskilda frågeförteckning
upptagna frågor uppskötes
till ett senare sammanträde.

§ 15

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande november.

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

§ 16

Svar på fråga ang. Rhodesias självständighetsförklaring Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Ullsten har frågat
utrikesministern på vilket sätt Sverige
kommer att reagera med anledning av
att den härskande vita regimen i SydRhodesia
förklarat landet självständigt
på basis av fortsatt minoritetsstyre.

Till svar härpå vill jag meddela följande.

Regeringen förklarade omedelbart efter
meddelandet om självständighetsförklaringen
den 11 november att Sverige
icke avser erkänna den nya regimen i
Rhodesia, att vi omedelbart indrar konsulatet
i Salisbury, samt att regeringen
överväger vilka ytterligare åtgärder som
kan visa sig påkallade efter beslut av
vederbörande FN-organ.

FN:s säkerhetsråd dryftar just nu utformningen
av en resolution beträffande
åtgärder gentemot Rhodesia. Vad som
närmast kommer i fråga är olika slag
av ekonomiska motåtgärder. Den svenska
regeringen är beredd att följa de rekommendationer
säkerhetsrådet kommer
att göra.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag är givetvis tillfredsställd
med att regeringens reaktion på
händelserna i Rhodesia kom så snabbt
och att den deklaration, som utrikesministern
utfärdade, så klart slår fast att
ett fritt Rhodesia måste bygga på invånarnas
politiska, ekonomiska och sociala
rättigheter. Det är också lovande att
regeringen ställer ytterligare åtgärder
i utsikt, både egna och åtgärder via Förenta
Nationerna.

Jag vet inte vilka åtgärder utom Förenta
Nationernas ram som utrikesministern
hade i tankarna vid sin formulering,
men vi har en speciell möjlighet
att handla i detta fall. Premiärminister

Wilson har bett om internationellt stöd
för en handelsblockad av Rhodesia. Ett
av de viktigaste hindren för att en sådan
åtgärd skall bli effektiv är att Portugal
via sina kolonier öster och väster
om Rhodesia sannolikt kommer att ge
lan Smiths regering ett andningshål
mot världen. Sverige har ju genom att
tillsammans med Portugal vara medlem
i EFTA mycket intima förbindelser med
Portugal. Vi har, för att citera ett av
statsministerns uttalanden, lyckats bygga
upp en anda av förtroende och förståelse
inom denna krets av stater.

Jag skulle med herr talmannens tilllåtelse
vilja ställa ytterligare en fråga
till herr Palme. Är det tänkbart att den
svenska regeringen inför det som nu
hänt skulle vara beredd att ompröva
sina relationer med Lissabon-regimen;
att överflytta sitt förtroende och sin
förståelse till dem som i både Rhodesia,
Angola och Mosambique kämpar för
social och politisk rättvisa mot dem
som främst har sina privilegier att
mista?

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara göra klart
att detta var en hypotetisk fråga. Vi
måste ju först se hur stater kommer
att reagera inför ett eventuellt beslut
om sanktioner av säkerhetsrådet. För
det första måste vi avvakta vad säkerhetsrådet
kommer att besluta, och för
det andra får vi avvakta om länderna
kommer att ställa sig säkerhetsrådets
beslut till efterföljd. Därefter får vi diskutera
vad vi ytterligare bör göra.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det finns en intressant
korrigering i det dokument som har
lämnats ut strax före denna debatt,
d. v. s. det svar som herr Palme har
gett till mig. Han har i sitt återgivande
av utrikesministerns deklaration strukit
orden »i förekommande fall». Jag
uppfattade uttrycket på det viset att
man dels skulle ställa sig till efterrättelse
det som kom att beslutas av FN och
dessutom kunde tänkas vidta åtgärder

Tisdagen den 16 november 1965

Nr 36

Svar på fråga ang. Rhodesias

på egen hand. Då föll det mig in att vi
t. ex. via våra förbindelser med Portugal
skulle kunna göra en insats även
bär. Efter det svar som herr Palme har
givit mig, skulle jag vilja fråga honom:

1) Innebär denna korrigering att det
finns någon meningsskiljaktighet mellan
herr Palme och herr Torsten Nilsson
i denna fråga?

2) Innebär den formulering, som herr
Palme själv hade, att Sverige bara under
den förutsättningen att säkerhetsrådet
ger sin sanktion till ekonomisk
blockad mot Rhodesia skulle kunna tänka
sig att delta i en sådan? Räcker det
inte för den svenska regeringen att
t. ex. England självt och Amerika säger
att de tänker vidta en sådan blockad?

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Den första frågan är
nästan rörande. Jag är djupt skyldig.
Jag gjorde en stilistisk korrigering i
svaret för att det inte skulle vara så
många ord staplade på varandra i meningarna.
Det innebär ingen som helst
meningsförskjutning. Det faktum att vi
skall ställa oss FN-organs beslut till efterrättelse
hindrar inte alls att vi också
kan överväga andra åtgärder, t. ex.
besluta att indra konsulatet i Salisbury.
Där tror jag att herr Ullsten är på
alldeles fel spår.

Vidare tror jag inte att frågeinstitutets
mening är att man skall ta upp och
besvara hypotetiska frågor. Nu behandlas
Rhodesia-frågan i FN:s säkerhetsråd.
Vi måste ju förutsätta att detta säkerhetsråd
kommer till ett enigt beslut,
och vi måste sedan förutsätta att alla
länder kommer att ställa sig säkerhetsrådets
beslut till efterrättelse och vara
lojala mot FN. Att nu börja diskutera
hypotetiska fall — om man inte blir
enig i FN:s säkerhetsråd; om inte alla
stater följer rådets beslut — det stöder
inte FN:s prestige i ett läge, då
vi skall hålla ihop om världsorganisationens
styrka och respekt.

självständighetsförklaring

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Min fråga till statsrådet
Palme är givetvis hypotetisk, men jag
tycker den är i högsta grad relevant.
Frågan är: Kommer Sverige, även om
England utan att ha fått säkerhetsrådets
stöd ber om Sveriges stöd, att vara lojalt
mot England i fråga om handelsblockad
mot Rhodesia? En sådan fråga
tycker jag inte är mera hypotetisk än
att den kan ställas i riksdagens frågestund.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tycker det är en
principfråga det här gäller. Varför skall
vi diskutera, som om England icke
skulle få gehör för sina synpunkter i
säkerhetsrådet, som om säkerhetsrådet
icke skulle bli enigt, som om stater icke
skulle ställa sig säkerhetsrådets rekommendationer
till efterrättelse? Vår primära
skyldighet i dag på grundval av
den rekommendation som FN:s säkerhetsråd
gör och på grundval av den
deklaration som den svenska regeringen
gjort är att vara lojala mot FN och hoppas
att FN skall visa sig vara vuxet den
situation som nu uppstått.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 157, angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Folkrepubliken Kina om upplåtelse
av tomt och utförande av beskickningsanläggning
för Sverige i Peking.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 160, angående
ackord och eftergift beträffande
vissa statens fordringar, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg dels
ändring i uppbördsförordningen, dels
förordning om ackord och avskrivning

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 36

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

rörande vissa skatter och dels ändring
i förordningen angående uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, till bevillningsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
168, angående förvärv av aktierna i
Svenska Durox aktiebolag, in. in.; och
till lagutskott propositionen nr 173,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963
(nr 268) om igångsiittningstillstånd för
byggnadsarbete.

§ 18

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga.

§ 19

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 148—155, bevillningsutskottets
betänkanden nr 39,
40, 42 och 45, första lagutskottets utlåtanden
nr 33 och 34, andra lagutskottets
utlåtanden nr 63—70, tredje lagutskottets
utlåtande nr 28, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 20—24 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 45.

§ 20

Föredrogs den av herr Jansson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
mot luftföroreningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 21

Interpellation ang. föreslagen begränsning
av lokaliseringskungörelsens tilllämpningsområde Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s),
som yttrade;

Herr talman! På grund av riksdagens
beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 23
april i år kungörelse (SFS nr 101) om
statligt lokaliseringsstöd. Detta stöd skall
enligt kungörelsen kunna utgå i de fyra
nordligaste länen samt vissa angivna
kommuner i Gävleborgs, Kopparbergs,
Värmlands, Älvsborgs samt Göteborgs
och Bohus län.

Beslutet i fråga om verkningsområde
(det s. k. norra stödområdet) fattades
efter ingående utredningar och remissförfarande
samt i enlighet med Kungl.
Maj:ts proposition. Någon begränsning
av norra stödområdets geografiska omfattning
ifrågasattes icke under riksdagsbehandlingen.
I stället aktualiserades
vissa utvidgningar, vilket emellertid tillbakavisades.

Lokaliseringskungörelsen trädde i
kraft den 1 juli i år. Efter knappt 4Va
månader har arbetsmarknadsstyrelsen
beslutat föreslå Kungl. Maj :t en inskränkning
i fråga om lokaliseringsstödets
geografiska omfattning. Enligt förslaget
skulle Dalsland, delar av Värmland
sam de tre kommunblocken i norra
Bohuslän, som ingår i norra stödområdet,
ställas utanför.

Lokaliseringskungörelsen har ännu
inte hunnit verka, eftersom den varit i
kraft under så kort tid. Den har emellertid
i de berörda områdena skapat en
optimistisk framtidssyn med realistiska
förhoppningar om en gynnsammare utveckling
av näringslivet, vilket är ett
livsvillkor för ifrågavarande regioner på
sikt. Om arbetsmarknadsstyrelsens propå
genomföres riskerar man att de arbetsmarknadspolitiska
målsättningarna i
detta avseende brytes.

Med hänvisning till vad här anförts

Tisdagen den 16 november 1905

Nr 36

Interpellation ant;, lokaliseringspolitikens målsättning

anhålles om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att vidtaga någon
åtgärd med anledning av arbetsmarknadsstyrelsens
förslag om en begränsning
av lokaliseringskungörelsens
tillämpningsområde?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. lokaliseringspolitikens
målsättning

Ordet lämnades på begäran till

Herr BERNDTSSON (fp), som yttrade: Herr

talman! Efter beslutet av 1964
års riksdag om lokaliseringspolitiska
stödåtgärder är det med tanke på den
kommunala planeringen nödvändigt att
lokaliseringspolitikens mål preciseras
på ett bättre sätt än som hittills skett.
Två uppfattningar framförs: dels att lokaliseringspolitiken
fyllt sin uppgift när
balans uppnås på arbetsmarknaden och
dels att målet nåtts först när de näringsgeografiska
regionerna byggts ut
på ett sådant sätt, att de blir funktionsdugliga
i modern mening.

Som exempel på ett område där dessa
båda uppfattningar bryts mot varandra
kan nämnas norra Bohuslän. Där har
åskillig planering, syftande till att bereda
marken för de lokaliseringspolitiska
ansträngningarna, gjorts under senare
tid. Industrimark har köpts och förhandlingar
om köp av mark pågår i flera
kommuner. I den situationen förklarar
kungl. arbetsmarknadsstyrelsen, att
lokaliseringsstödet bör dras in för det
nämnda området med motivering att balans
på arbetsmarknaden anses kunna
uppnås inom kort.

De tre kommunblock i norra Bohus -

län, som berörs av lokaliseringspolitiken,
nämligen Strömstads, Munkedals
ocii Tanumshede kommunblock, har under
de senaste 20 åren förlorat omkring
15 procent av sin befolkning—en minskning
från 37 7G9 år 1945 till 31 771 19G4.
En befolkningsframräkning gjord av statistiska
centralbyrån utvisar, att om utvecklingen
inte bryts, kommer Strömstads
kommunblock att förlora ytterligare
1 100 invånare till 1980. Tanumshede
kommunblock skulle under samma
tid förlora 3 723 invånare och Munkedalsblocket
1 819 invånare. Under de
närmaste femton åren skulle alltså den
del av norra Bohuslän som ingår i lokaliseringsstödområdet
förlora ytterligare
omkring G G00 invånare, vilket är inemot
20 procent av befolkningen år 1964.

De hittillsvarande lokaliseringspolitiska
insatserna är inte tillräckliga för att
vända utvecklingen. Redan inlämnade
ansökningar om lokaliseringsstöd ger
förhoppning om att 300—400 nya arbetstillfällen
kan komma att anordnas
i norra Bohuslän. Dock är ännu inte något
ärende slutligt avgjort. Om 400 nya
arbetstillfällen anordnas kan det medföra
direkt försörjning åt omkring
1 200 personer. Någon egentlig utbyggnad
av servicenäringarna, som ökar
denna siffra, är inte att räkna med. För
det första kommer de flesta av de nya
arbetstillfällena att tas i anspråk för
personer som redan bor på orten och
som nu är arbetslösa eller ofullständigt
sysselsatta. För det andra är handel,
kommunikationer och viss annan service
överdimensionerad i området till
följd av befolkningsavtappningen.

Som synes kan de i dag tänkbara förstärkningarna
av näringslivet i norra
Bohuslän inte stabilisera, än mindre
vända befolkningsutvecklingen. Till detta
kommer att befolkningens fördelning
på de olika åldrarna är synnerligen
ogynnsam. Ett förhållandevis mycket
stort antal invånare är i åldrarna 60 år
och uppåt. Många av dessa är brukare

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

av små jordbruk, som inom de närmaste
tio—femton åren läggs ned eller slås
samman till större enheter.

Det står alltså klart, att om endast arbetsmarknadsmässig
balans avses med
de lokaliseringspolitiska åtgärderna,
kommer folkavtappningen i norra Bohuslän
att fortgå, med påföljd att underlag
för en såväl samhällelig som av enskilda
bedriven service i modern mening
icke kan uppehållas. Regionens
funktionsduglighet äventyras.

Eftersom norra Bohuslän här tagits
som exempel bör det också framhållas
att påståendet, att arbetsmarknadsmässig
balans inom kort kommer att uppstå
i området, är högst diskutabelt. Av
såväl folkräkningen 1960 som av punktvis
gjorda lokala inventeringar av senare
datum framgår, att den så kallade
dolda arbetslösheten är omfattande. Sålunda
har i området förhållandevis mycket
få gifta kvinnor förvärvsarbete.

I den kommunala planeringen har
siktet inriktats på i första hand att häva
befolkningsminskningen, i andra hand
på en sådan expansion att funktionsdugliga
tätorter kan byggas ut som stödjepunkter
för bland annat den samhälleliga
servicen.

Med hänvisning till det ovan sagda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
frågor:

1) Anser icke statsrådet att lokaliseringspolitikens
mål måste vara att skapa
en sådan balans inom de näringsgeografiska
regionerna att de kan ge invånarna
inte bara goda utkomstmöjligheter
utan också en god service i modern
mening?

2) Om så är fallet, kan man då räkna
med att riksdagens beslut om stöd till
norra Bohuslän och Dalsland kommer
att fullföljas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. Dansmuseets utvecklingsmöjligheter Ordet

lämnades på begäran till

Fröken SANDELL (s), som yttrade:

Herr talman! Sedan femton år tillbaka
har det av Rolf de Maré till svenska
staten donerade Dansmuseet bevarats
och utvecklats till ett monument över en
gammal fin konstart och en vallfartsort
för alla danskonstens vänner. De samlingar
som där bevaras ger också ett rikt
underlag för forskning i många olika
länders danskultur och spelar en stor
roll för studier och kulturell upplysning
bland en alltmer för dansen som
konstart intresserad allmänhet. På så
sätt fyller också museet en stor uppgift
när det gäller ökad kännedom om danskonsten
och tjänar som ett centralt organ
i vårt land för den konstuppfostran
som skapar nya grupper av tacksam
publik vid teatrarnas dansaftnar.

Samhället behöver ett institut som
Dansmuseet. Genom de Marés generositet
har inrättats två fonder, knutna till
museet, vilka främst skall användas till
att stödja museet som forskningsinstitution,
och med de medlen har museet
möjligheter att göra en internationellt
viktig insats. Museets nuvarande lokaler
är dock alltför små och otidsenliga
för såväl forskning som studier. Och
då Operans ledning nu har aviserat att
den önskar att för teaterns egen räkning
disponera de utrymmen där museet nu
är inrymt är det med stor oro alla som
känner och uppskattar Dansmuseet avvaktar
utvecklingen.

Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande interpellation:

Har statsrådet uppmärksammat det
trängda läge som Dansmuseet befinner
sig i och har statsrådet för avsikt att
tillförsäkra detsamma möjligheter att ut -

Tisdagen den 16 november 1965

Nr 36

Interpellation ang;, undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan

vecklas både som museum och som
forsknings- och upplysningsinstitution?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation ang. undervisningen i

kristendomskunskap i grundskolan

Ordet lämnades på begäran till

Herr NELANDEIt (fp), som yttrade:

Herr talman! 1962 och 1964 års riksdagsbeslut
om grundskolan resp. det nya
gymnasiet håller nu på att följas upp.
1960 års lärarutbildningssakkunniga har
under året lagt fram betänkanden om
Lärarutbildningen (SOU 1965: 29) och
Studieplaner för lärarutbildningen (SOU
1965: 25). Den av läroboksnämnden tillsatta
granskargruppen för läroböcker i
kristendomskunskap i grundskolan har
börjat arbeta och redan underkänt nio
sådana för granskning inlämnade böcker.
De synpunkter efter vilka granskargruppen
arbetar och vilka nu utlämnats
till offentligheten har i många
kretsar väckt oro. Man menar att denna
uppföljning på administrativ väg icke
står i överensstämmelse med nämnda
riksdagsbeslut.

»Granskargruppens synpunkter på objektivitetskravet
vid undervisningen i
kristendomskunskap, med särskilt beaktande
av läroboksfrågan för grundskolan»
återges här:

Att iakttaga läroplanens objektivitetskrav
vid författandet av läroböcker i
kristendomskunskap för grundskolan
innebär

1) att man vid framställningen är saklig,
d. v. s. ger en korrekt bild av företeelser
och sammanhang och söker ge
en så klar insikt som möjligt i berörda
religiösa upplevelser och åskådningar;
det som står i texten skall alltså vara
sakligt oantastligt ur dessa synpunkter.
Detta betyder att framställningen skall
motsvara vetenskapens senaste rön.
Med vetenskap åsyftas här både den teo -

logiska forskningen och den profana,
den naturvetenskapliga inräknad;

2) att man vid urvalet av fakta och
moment är samvetsgrann, d. v. s. tar
fram allt som man finner relevant i ett
givet sammanhang och därvid inte döljer
fakta som kan ställa textens innehåll
i en mera allsidig belysning; framställningen
får alltså inte bedömas enbart i
ljuset av vad som står i texten utan
också av vad som inte står där;

3) att man i formuleringarna, när det
gäller religioner och livsåskådningar, i
urvalet av moment och i den belysning
man ger stoffet är neutral, så att man
inte — direkt eller indirekt — tar ställning
för en viss åskådning mot en annan.
Denna neutralitet får inte anses stå
i motsättning till engagemang i stoffet.
Ett sådant engagemang är tvärtom en
förutsättning för en levande framställning.

Objektivitetsprincipen kräver å ena
sidan, att gudstron i Gamla Testamentet,
i Nya Testamentet och i kristenhetens
historia med särskild tonvikt på
evangeliets budskap utförligt behandlas,
å andra sidan att man i belysning
av den historiska utvecklingen och den
jämförande religionsforskningen framställer
gudstron som problematisk och
uttryckligen nämner, att gudsuppfattningen
skiftar vid olika tider till och
med inom en och samma tradition.

Personer och händelseförlopp får inte
framställas som faktiska, när de enligt
teologisk forskning är legender. Objektivitetsprincipen
kräver dock å andra
sidan, att man inte nöjer sig med att
blott ange distinktionen mellan historia
och legend. Legendens möjlighet att förmedla
en upplevelse bör tillika på ett
efter elevernas stadium avpassat sätt
behandlas.

Objektivitetskravet vid undervisningen
i trosfrågor innebär

1) att alla behandlade åskådningar,
även de som är läroboksförfattaren eller
läraren främmande, får tillbörligt utrymme
och allsidig belysning;

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan

2) att det vid varje meddelande om
en trosåskådnings innebörd i visst hänseende
klart framgår av sammanhanget
vilket samfund, vilken grupp eller vilken
människa som svarar för denna
åskådning. En kort refererande passus
eller ett representativt citat kan sålunda
inledas med uttryck av typen: »Enligt
gemensam kristen uppfattning —», »En
för de flesta kristna samfund gemensam
övertygelse är —», »Enligt den
romersk-katolska kyrkans lära —», »De
protestantiska kyrkorna menar —»,
»Enligt den svenska kyrkans bekännelseskrifter
—», »Enligt ateistisk livsuppfattning
—», »Skalden N. N. har uttryckt
denna tanke på följande sätt: —». Däremot
kan uttryck av typen »Vi tror —»,
»Psalmen vill lära oss —», där förf. i
»vi» och »oss» inbegriper sig själv, läraren
och eleverna, icke godtagas.

Mot ovanstående kan ställas följande
avsnitt ur läroplanen för grundskolan,
som ju utgör normen för läroboksförfattare: KRISTENDOMSKUNSKAP MAI

. . . Undervisningen skall vara
objektiv i den meningen att den meddelar
sakliga kunskaper om olika trosåskådningars
innebörd och innehåll
utan att auktoritativt söka påverka eleverna
att omfatta en viss åskådning
(s. 221).

Anvisningar och kommentarer. Grundskolans
undervisning i kristendomskunskap
skall---ge kunskap om kris tendomen

och i viss utsträckning även
om andra religioner . . . (s. 221).

Undervisningen i kristendomskunskap
skall liksom i andra ämnen också
ha en fostrande inverkan på individen
. . . Normer och livsideal, som är
av betydelse för deras (elevernas) personliga
utveckling och som fostrar till
sanningssökande och livsallvar kan härigenom
förmedlas (s. 221).

Om relationen till hemmen säger läroplanen
vidare:

Läraren bör städse erinra sig att de
hem, från vilka eleverna kommer, ofta

företräder olika uppfattningar i de frågor
som behandlas. Han bör sorgfälligt
undvika allt som kan verka som sårande
angrepp på andras åskådning (s.
221).

Om bibelstudiet framhålles:

Bibeln skall stå i centrum för undervisningen.
Det är väsentligt, att eleverna
blir förtrogna med bibelns religiösa
och etiska budskap och får en god biblisk
allmänbildning (s. 221).

1957 års skolberedning under ordförandeskap
av ecklesiastikminister
Ragnar Edenman, framhöll i sitt 1961
framlagda huvudbetänkande beträffande
kristendomsundervisningen följande:

»Religionen hör till den verklighet
som skolan har att orientera i och ge
kunskap om. Den kristna religionen är
en väsentlig del av grundvalen för de
etiska och sociala värderingar, som vårt
samhälle och vår samlevnad bygger på.
Kunskap om kristendomen är nödvändig
för förståelsen av västerlandets kultur-
och samhällsliv såväl i gångna tider
som i nutiden. Skolans religionsundervisning
måste därför i vår kulturmiljö
i första hand vara en undervisning om
kristendomen: de bibliska skrifternas
innehåll, kristendomens historia och
samfundsformer samt kristen trosuppfattning
och etik. Även kunskap om de
icke-kristna religionerna hör till den
orientering som skolan skall ge. Detta
är särskilt angeläget i en tid, då kontakterna
mellan folk och kulturer blir
allt livligare och alltmera oumbärliga.
Eleverna bör emellertid också få kännedom
om de strömningar som satt de religiösa
sanningarnas värde i fråga.

Undervisningen i kristendomskunskap
skall liksom undervisningen i andra
orienteringsämnen också ha en fostrande
inverkan på individen. Genom
det stoff som behandlas aktualiseras frågor,
som rör elevernas egen livsinställning.
Normer och livsideal, som är av
betydelse för deras personliga utveckling
och som fostrar till sanningssökande
och livsallvar, kan härigenom för -

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Interpellation ang. undervisningen i kristendomskunskap i grundskolan

medlas. Undervisningen skall samtidigt
ge en inblick i nutidens religiösa och
etiska grundfrågor i niira anslutning till
sådana problem av personlig och social
natur som år eller kan bli aktuella för
eleverna, t. ex. nykterhet, laglydnad,
brottslighet, fredssträvanden, äktenskap
och gruppgemenskap. De etiska kraven
hör ställas så att de väcker till ansvar
Rån att detta förknippas med fruktan
eller förlamande skuldkänslor. En ensidig
moraliserande undervisning bör
undvikas. Även i övrigt bör kristendomsundervisningen
vara så beskaffad,
att den tar hänsyn till elevernas förutsättningar
och behov.»

Skolberedningen angav kristendomsundervisningens
mål sålunda:

»Undervisningen i kristendomskunskap
har till uppgift att orientera eleverna
om de bibliska skrifternas huvudsakliga
innehåll, om kristen tro och
etik, om huvuddragen av kristendomens
historia och samfundsformer samt om
viktiga icke kristna religioner. Den skall
också ge inblick i nutidens religiösa
och etiska grundfrågor och tankeströmningar.
Undervisningen skall vara objektiv.
Den bör vidare ske på ett sådant
sätt, att eleverna uppfattar frågeställningarnas
allvar och betydelse och så
att den främjar deras personliga utveckling
och bidrar till att skapa förståelse
och respekt för olika uppfattningar i
livsåskådningsfrågor.»

Rörande objektiviteten i kristendomsundervisningen
anförde skolberedningen
följande (bet. s. 176):

»Kristendomsundervisningen måste
bedrivas så, att den inte kommer i strid
med kravet på tanke- och trosfrihet.
Därför skall den vara objektiv i den
meningen, att den meddelar sakliga kunskaper
om olika trosåskådningars innebörd
och innehåll utan att auktoritativt
söka påverka eleverna att omfatta en
viss åskådning. Den fundamentala principen
skall även här upprätthållas, att
eleverna skall fostras till självverksamhet,
självständigt tänkande och person -

ligt ställningstagande. Om skolan med
vidsynthet och tolerans ger kännedom
om skilda åskådningar, som rymmes
inom och utom kristendomen, grundlägger
den hos eleverna förståelse, aktning
och respekt för oliktänkande samt hjälper
dem själva fram mot en personlig
livsuppfattning.»

I 1964 års gymnasieproposition ansåg
departementschefen, att riksdagens ställningstagande
år 1962 beträffande objektivitetskravet
gjorde en förnyad diskussion
angående detta spörsmål överflödig.
»Därmed är även fastställt, att
gymnasiets och fackskolans religionsundervisning
skall vara objektiv. Såsom
gymnasieutredningen framhåller måste
frågan om denna undervisning avgöras
med hjälp av samma kriterier som tilllämpas
för alla övriga ämnen.»

Särskilda utskottet vid 1964 års riksdag
(uti. nr 1) anslöt sig beträffande
gymnasiets mål och innehall till och
ville starkt understryka departementschefens
uttalande om gymnasiets personlighetsutvecklande
uppgift »vilket
innebär, att den målsättning, som i berörda
hänseende år 1962 fastställdes
för grundskolans del, också skall gälla
för gymnasiet».

Utskottet erinrade vidare om att i det
av Kungl. Maj:t fastställda avsnittet Mål
och riktlinjer i Läroplan för grundskolan
konstaterats bl. a. följande: »Skolans
sociala fostran skall (därför)
grundlägga och vidareutveckla sådana
egenskaper hos eleverna, som i en tid
av stark utveckling kan bära upp och
förstärka demokratins principer om tolerans,
samverkan och likaberättigande
mellan kön, nationer och folkgrupper.
Att väcka respekt för sanning och rätt,
för människans egenvärde, för människolivets
okränkbarliet och därmed
för rätten till personlig integritet är en
huvuduppgift också för den sociala
fostran, som skolans verksamhet skall
omfatta.»

Utskottet gjorde härefter följande uttalande: -

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Interpellation ang. lokaliseringspolitiska

»Vad i grundskolans läroplan säges
om skolans etiska fostran och om objektivitet
i undervisningen sammanfaller
enligt utskottets mening i sak med
gymnasieutredningens uttalande i dessa
hänseenden och bör ha giltighet även
för gymnasiet.»

Beträffande målet för och innehållet
i gymnasiets och fackskolans religionsundervisning
borde enligt utskottets mening
kristendomen givetvis få en sådan
plats, som svarar mot dess i jämförelse
med andra religioner dominerande ställning
i vår kulturmiljö. Vid religionsundervisningen
i de nämnda skoltyperna
borde behandlingen av icke-kristna religioner
och andra livsåskådningar få
ett relativt sett större utrymme. Utskottet
framhöll emellertid, att detta inte
bör leda till någon kvantitativ uppdelning
av undervisningen i olika moment,
vilket icke vore förenligt med den avsedda
uppläggningen av undervisningen.
Undervisningen borde därför bli väl integrerad,
»vilket innebär att praktiskt taget
alla spörsmål och problem som tas
upp bör ges en allsidig behandling och
belysas såväl ur kristendomens som ur
andra religioners och livsåskådningars
synvinkel».

Den i ovan citerade uttalanden apostroferade
målsättningen, skolans sociala
fostran, synes ej ha tillräckligt
betonats i Lärarutbildningssakkunnigas
(LUS) betänkanden. Med mycket starkt
eftertryck hävdas däremot kravet på
att skolan skall vara neutral och undervisningen
objektiv.

I anslutning till ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet att de synpunkter
och formuleringar, efter vilka
den av läroboksnämnden tillsatta granskargruppen
bedömer läroböckerna i
grundskolans kristendomskunskap, på
ett täckande sätt uttrycker innebörden
i de av riksdagen fastställda riktlinjer -

stödåtgärder inom säffleregionen

na för detta ämne och de därefter framlagda
kursplanerna?

2) Vill herr statsrådet medverka till
att de för ifrågavarande undervisning
fastställda riktlinjerna helt följes upp
i administrativ ordning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. lokaliseringspolitiska
stödåtgärder inom säffleregionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter i pressen
kommer kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
att föreslå att lokaliseringsstödet
skall slopas för norra delarna av Bohuslän,
vissa delar av Dalsland samt för
säffleregionen i Värmlands län.

Ett sådant förslag förefaller mig vara
alltför tidigt väckt. Riksdagens beslut
beträffande de lokaliseringspolitiska
stödåtgärderna innebar en prövotid av
fem år. Man ville då närmare överblicka
verkningarna av beslutet. Det stöd som
för närvarande utgår har varit av stor
betydelse för berörda områden, men
ännu återstår ett stort behov innan sysselsättning
kunnat beredas tillgänglig
arbetskraft.

Med hänvisning till ovanstående synpunkter
anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat
det stora behov av lokaliseringspolitiska
stödåtgärder som fortfarande föreligger
inom säffleregionen?

2) Avser statsrådet att grundligt utreda
frågan om behovet av fortsatta lokaliseringspolitiska
stödåtgärder inom
säffleregionen, innan eventuella förslag
framlägges för riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 16 november 1965

Nr 36

§ 26

Interpellation ang. besättandet av vakanta
provinsialläkartjänster

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÖHVALL (fp), som yttrade:

Herr talman! Antalet vakanta provinsialläkartjänster
är mycket stort. Situationen
är speciellt besvärande i norrlandslänen,
där vissa kommuner står
helt utan läkare.

Bristen på provinsialläkare sammanhänger
givetvis med den allmänna bristen
på läkare i landet. Provinsialläkarorganisationen
synes emellertid drabbas
hårdast, och den öppna vården försättes
på sina håll helt ur funktion. Detta
förhållande ökar i sin tur trycket
på sjukhusen och den slutna sjukvården.
Inte sällan ter sig möjligheterna att
komma i förbindelse med läkare som
hopplös för den hjälpbehövande.

I Norrbottens län var den 1 november
i år inte mindre än 15 av 42 provinsialläkarbefattningar
obesatta. Förhållandet
är således mycket otillfredsställande
i en landsdel där även vid fullbesättning
avståndet till läkare kan vara
betydande. Situationen skapar en otrygg
känsla speciellt hos äldre människor
som känner behov av att ha rimliga
möjligheter till kontakt med läkare vid
sjukdomsfall.

I den offentliga debatten om bristen
på läkare i Norrbottens län har bl. a.
anförts att de militära skyddsområdesbestämmelserna
utgör hinder för utländska
läkare att upprätthålla provinsialläkarbefattning.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Vilka åtgärder anser statsrådet angelägna
för att i större utsträckning
besätta vakanta provinsialläkartjänster?

Denna anhållan bordlädes.

2*—Andra kammarens protokoll 1965.

§ 27

Interpellation ang. lokaliseringspolitiska
åtgärder avseende Dalsland

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Billingsfors (s),
som yttrade:

Herr talman! Industrilokaliseringen
till Dalsland har varit så gott som obefintlig.
Industrimännen har inte velat
lägga ner något kapital i denna del av
vårt land. Detta har inneburit, att närigslivet
har blivit ganska ensidigt till
sin struktur. Det är skogsindustrien som
varit ryggraden och dominerat. Detta å
sin sida har inneburit, att landskapet
har avtappats den ungdom som skall
vara vår framtid, och därmed har innevånarantalet
stadigt sjunkit, med allt
vad detta för med sig.

Kommunalmännen har mot denna
bakgrund gripits av pessimism som i
många fall lett till oföretagsamhet på
flera områden.

Därför blev det en allmän glädje och
optimism hos alla kommunalmän i landskapet,
när riksdagen genom kungl. proposition
beslöt att Dalsland skulle tillhöra
norra stödområdet i fråga om ekonomiskt
lokaliseringsstöd. Nu skymtade
man en vändning åt rätt håll för sitt
landskap. Optimismen innebar, att man
på många håll började planera för en
utveckling mot industriellt uppsving.
Under de månader som gått har detta
också visat sig riktigt. Industrimännen
har fått upp ögonen för de möjligheter
som Dalsland kan erbjuda, och industrier
har börjat etableras.

Så kommer då som en kalldusch arbetsmarknadsstyrelsens
förslag att lokaliseringsstödet
skall upphöra för bl. a.
Dalslands vidkommande. Detta skapar
helt naturligt oro i lägret, och många
uppgjorda planer kanske slås i spillror.

Mot bakgrunden av det läge som här
har uppstått vill jag fråga statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet:

Ämnar statsrådet fullfölja den lokaNr
36

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Interpellation ang. lokaliseringspolitiska

liseringsstödspolitik för landskapet
Dalsland som påbörjades den 1 juli
1965?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 366, till Konungen i
anledning av väckta motioner om utbyggnad
av gymnastiska centralinstitutet
m. in., angående idrottens hälsofrämjande
betydelse och angående samhällets
stöd åt idrotten.

§ 29

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 155, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66,

nr 169, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 5:o), 14:o),
16 :o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

nr 170, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648),

nr 171, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus,
samt

nr 174, angående statsbidrag till politiska
partier.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 30

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

åtgärder avseende Dalsland

nr 940, av herr Fridolfsson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 149, med förslag till förordning
om upphävande av förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till postbefordran,

nr 941, av herr Werbro, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 150,
med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623),

nr 942, av herr Martinsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
163, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
samt

nr 943, av fru Ryding, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 166, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
5 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753).

Dessa motioner bordlädes.

§ 31

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Mattsson, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
lokaliseringsstöd till norra Bohuslän
och Dalsland, samt

herr Werbro, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående kontrollen av höjdmätarinstrument
i flygplan.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36

Onsdagen den 17 november

Kl. 10.00

§ 1

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 155, angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1965/66, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till lagutskott Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner:

nr 169, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 5:o), 14:o),
16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

nr 170, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648), samt

nr 171, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

§ 2

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 174 angående statsbidrag till politiska
partier

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 174, angående statsbidrag till
politiska partier.

Därvid anförde:

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp):

Herr talman! Det hör förvisso inte
till vanligheten att man försöker öppna
en remissdebatt om någon annan pro -

position än Kungl. Maj:ts proposition
nr 1. Då emellertid den fråga som nu
förelagts riksdagen av Kungl. Maj:t är
av en sådan utomordentligt stor och avgörande
betydelse för hela vårt samhällsliv,
förefaller det mig angeläget att
redan vid remissen säga några ord.

Det är då naturligt att man särskilt
ställer in sig på det förslag som Kungl.
Maj:t förelägger riksdagen. Vad jag anser
mig ha anledning att kritisera i
detta sammanhang är den bristande beredningen
av ärendet. Det är sannerligen
ett utomordentligt torftigt aktstycke
som vi har framför oss i dag i Kungl.
Maj:ts proposition nr 174.

Man kan också fråga sig hur det över
huvud taget har gått till när denna proposition
behandlades inom Kungl. Maj:ts
kansli. Intresserade riksdagsmän ringde
till justitiedepartementet samma dag
som regeringen tillkännagav att propositionen
skulle lämnas, och när man talade
med höga ämbetsmän inom departementet
visade sig dessa vara alldeles
okunniga om existensen av den kommande
propositionen. Denna måtte därför
ha behandlats på ett alldeles särskilt
sätt av regeringen.

En annan fråga som jag här vill resa
är huruvida det är riktigt av regeringen
att lämna i första hand massmedia ett
meddelande om saken. I ett av sina
ljusare ögonblick sade finansminister
Sträng att han ansåg att innehållet i en
kungl. proposition i hela dess jungfrulighet
— som han uttryckte sig — skulle
presenteras riksdagen, och ingen annan
än riksdagen. Regeringen har här
frångått denna i och för sig kloka, riktiga
och moraliskt högtstående inställning
och i första hand meddelat pressen
och övriga massmedia att en proposition
var på väg.

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 174 angående statsbidrag till politiska
partier

Ärendets beredning lämnar därför åtskilligt
övrigt att önska. Jag vill också
framhålla att eftersom det gäller en fråga
av så avgörande principiell innebörd
måste departementschefen anses ha alltför
torftigt bemött de invändningar som
under en lång pressdiskussion har rests
mot förslagen om såväl press- som
partistöd.

Departementschefen gör vidare vissa
uttalanden som jag tycker är mer än
diskutabla. På sidan 8 säger han alldeles
riktigt: »Ett statligt stöd som täcker
en väsentlig del av de politiska partiernas
utgifter måste alltid bli en fråga
av största betydelse för det politiska livet
och för demokratins arbetsvillkor.»
Detta är riktigt och lika riktigt är det
då han säger: »Beslutet om ett sådant
stöd är av den karaktär att det bör ha
förankring i en bred opinion.» Därefter
yttrar han emellertid följande som jag
tycker är diskutabelt: »Under senare år
har i den politiska diskussionen allt
oftare och från allt fler håll rests krav
på ett permanent statligt partistöd.
Dessutom är att märka att vi redan har
praktisk erfarenhet av statliga bidrag
till politisk opinionsbildande verksamhet.
»

Jag måste i detta sammanhang verkligen
fråga justitieministern: Hur kan
justitieministern veta att det finns en
bred opinion för detta förslag? Jag tror
att jag har grundad anledning att fråga
mig om det inte också bland det socialdemokratiska
partiets breda massor,
inte minst inom den äldre generationen
— den yngre som längtar till köttgrytorna
är kanske i viss mån förlorad
— finns en motvilja mot detta förslag.
Jag tänker på alla dem som tillsammans
med liberalerna kämpade för
detta århundrades största framsteg,
nämligen den allmänna och lika rösträtten.
Är detta vad de drömde om? Är
detta någonting som vi är beredda att
utan vidare acceptera? Jag tror att svaret
skulle bli nej.

Det förefaller mig därför som om
denna fråga, i vilken man faktiskt inte
vet opinionens verkliga ställning, borde
ha blivit föremål för någon form av
opinionsmätning. Den skulle ha förelagts
allmänheten i ett val till riksdagens
andra kammare, eller då vi nu har
ett folkomröstningsinstitut hade det varit
naturligt att genom en folkomröstning
utröna den verkliga folkmeningen
innan man gör sådana här påståenden.
Vad som i själva verket sker är att de
politiskt etablerade partierna på det
socialdemokratiska partiets initiativ begagnar
sig av ett tillfälle att bevara sin
maktställning. Jag anser att detta är en
konserverande åtgärd av allra sämsta
märke. Svårigheterna för nya meningsriktningar
att komma fram blir uppenbart
ännu större än de tidigare varit.
Man måste ju fråga sig huruvida de politiska
partierna är någon sorts evighetsvarelser,
om de verkligen alltid svarar
mot ett givet läges krav. Jag tror
det inte.

Partierna är förgängliga institutioner.
De måste förändras, ombildas, sammanslås
med andra partier. I en levande
demokrati måste nya partibildningar
alltid vara beredda att se dagens ljus.
Det är detta man söker förhindra genom
det starkt konserverande och i dålig
bemärkelse konservativa förslag som
nu framlagts.

Herr talman! Det är av allt att döma
meningen att propositionen skall remitteras
till konstitutionsutskottet. Jag
skulle vilja uttrycka en viss tillfredsställelse
med detta, eftersom man då får
tillfälle att mera grundligt än justitieministern
har gjort penetrera frågans
konstitutionella aspekter och förslagets
överensstämmelse med den demokrati
som vi nog litet var är redo att värna.

Jag hemställer därför, herr talman,
att propositionen måtte remitteras till
konstitutionsutskottet och statsutskottet,
det senare för bedömning av de
ekonomiska konsekvenserna.

Onsdagen den 17 november 19G5 fm.

Nr 36

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
partier

I detta anförande instämde herrar
llamrin i Jönköping (fp) och Rubin
(mbs).

Herr HOHMAN (h):

Herr talman! Jag kan från denna talarstol
ord för ord instämma i den kritik
och den protest som herr förste
vice talmannen framfört mot den proposition
det nu gäller.

Här i Sverige underkastas även de
minsta frågor en utomordentligt noggrann
beredning innan förslag förelägges
riksdagen. Man gör omfattande och
långvariga utredningar, man skickar
ärendena på remiss och penetrerar sedan
ingående remissvaren innan propositionerna
i vanliga fall läggs fram.
I det nu aktuella ärendet har förslaget
kastats fram i riksdagens elfte timme
utan någon motsvarande beredning.

Detta är så mycket mer anmärkningsvärt,
om man tar del av det stycke i
propositionen som herr förste vice talmannen
citerade och där justitieministern
understryker frågans stora betydelse
för det politiska livet och för demokratiens
arbetsvillkor. Trots detta lägger
man fram ett förslag, som är så ofullständigt
berett, så ogenomtänkt. Man
försöker inte ens lämna någon redovisning
av hur förslaget kan tänkas påverka
den politiska opinionsbildningen och
de olika politiska partiernas förutsättningar
vid skilda tillfällen, i olika situationer,
före och efter val. Någon remissbehandling
har inte heller ägt rum.
Justitieministern nöjer sig med att hänvisa
till en opinion som han tror skall
finnas.

Jag tycker att det här är en fråga om
ett klart missbruk av regeringsmakten
som visar hur maktfullkomlig vår regering
har blivit under de senaste åren.

Herr talman! Jag har velat anföra
detta utan att föregripa den behandling
som senare kommer att ske inom
utskott och riksdag.

nr 174 angående statsbidrag till politiska

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag kan dela de föregående
ärade talarnas uppfattning att
det här gäller en utomordentligt viktig
fråga. Om vi menar att grunden för demokratien
är en fri opinionsbildning
och att — såsom ett bekant uttryck säger
-— partier är fria staters liv, kommer
vi inte ifrån spörsmålet om partiernas
finansiering. Det lär inte heller
vara en hemlighet för någon i denna
kammare att vi inom centern har den
meningen att man från statsmakternas
sida bör införa någon form av allmänt
ekonomiskt stöd till partierna för att
underlätta deras möjligheter till opinionsbildning.

Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till vad en förutvarande riksdagsman
från västkusten, mycket känd här i
kammaren, nyligen skrev i en artikel i
sin tidskrift. Han ifrågasatte, om inte
tiden är inne att helt enkelt se till realiteterna,
sådana de är och har varit,
och han ställde till sist frågan, om det
är staten eller bolagen, staten eller LO
som skall svara för partiernas finansiering.

Vi inom centern har den alldeles bestämda
uppfattningen att det inte skall
vara så i vårt land, att vissa partier är
eller kan misstänkas vara beroende av
anslag från vissa intresseorganisationer
eller stora företag. Ur den synpunkten
anser vi det riktigt att införa ett partistöd,
och jag skulle vilja understryka
att det här gäller en politisk bedömningsfråga
som inte i och för sig behöver
föranleda långa utredningar.

Däremot skulle jag, herr talman, personligen
vilja säga att när det ändå
framkommit önskemål om en utredning
av frågan, borde det ha varit möjligt
att för tre, fyra månader sedan tillsätta
en kommitté som gjort en snabbutredning,
särskilt om reglerna för anslagens
fördelning. Jag tror att vi därigenom
skulle ha haft ett bättre underlag för
vår bedömning än vad som är fallet

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
partier

när vi nu går att pröva förslaget i vanlig
ordning, motionsvägen och i utskott.

Jag har velat, herr talman, understryka
att jag beklagar att inte utformningen
av förslaget, speciellt i vissa detaljfrågor,
har kunnat bli föremål för en
sådan utredning. Samtidigt vill jag instämma
i yrkandet om remiss till vederbörande
utskott.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag håller med de föregående
talarna om att detta är en utomordentligt
viktig principiell fråga, som
också innehåller många praktiska problem
som måste lösas. Därför tycker
jag det är alldeles uppenbart att en utredning
borde ha föregått framläggandet
av detta förslag för riksdagen. I
detta land utreder vi ju alla frågor,
ibland med nästan för stor omsorg, och
trycker tjocka betänkanden. Varför
skulle just denna fråga inte behöva utredas?
Den är känslig så till vida att
partierna i riksdagen här skall besluta
i en angelägenhet som berör deras egen
verksamhet. Desto större anledning är
det väl att sörja för att vi får en offentlig,
inte alltför kortvarig men välinformerad
debatt, där de konkreta frågeställningarna
är belysta genom en ordentlig
utredning. Jag kan inte finna att
regeringen har anfört några vägande
skäl för ett motsatt förfaringssätt. Jag
ser det som en ur demokratiens synpunkt
ytterst viktig sak att man tillhandahåller
för offentligheten erforderliga
upplysningar och utredningar samt att
möjligheter gives till en belysande debatt
innan vi tar ställning till frågan.

I den kommuniké regeringen utsände
innan propositionen offentliggjordes
polemiserade man mot vår ståndpunkt
att en utredning var erforderlig. Låt
mig här bara helt kort ange några av de
ting som skulle behöva utredas närmare.
Jag nämner då först beloppets storlek
och möjligheterna att undvika att

nr 174 angående statsbidrag till politiska

beloppen i framtiden skruvas i höjden
succesivt. Formellt kan ingen riksdag
binda en kommande riksdag, men det
kan ändå finnas möjligheter för politiska
församlingar att skapa någon trygghet
för att inte en icke önskvärd utveckling
kommer till stånd.

Vidare behöver man upplysa om
lämpliga stödmetoder. Det kan vara fråga
om huruvida det allmänna skall ersätta
även andra kostnader än tryckning
av valsedlar. Även andra metoder
kan tänkas för att betala för vissa
konkreta saker. Utöver bidrag kan
man tänka sig den metod som har aktualiserats
av högerpartiet, nämligen viss
skattelättnad för den som ger bidrag
till ett politiskt parti. Även detta är ju
ett sätt för statskassan att stödja partierna.
Därvidlag finns det sålunda inga
delade meningar, och ingen politisk
meningsriktning tar i princip avstånd
från tanken på ett visst stöd. Hur mycket
det skulle kosta att medge skattefrihet
för gåvor till de politiska partierna
är svårt att säga — den saken skall
jag inte diskutera — men det är uppenbart
att det skulle bli betydande kostnader
för statskassan. Nog är den frågan
tillräckligt intressant för att förtjäna
en belysning.

Vi bör också diskutera metoderna
för fördelningen mellan partierna och
vilka metoder som där kan vara de mest
motiverade. Inte minst nödvändigt är
att pröva hur man skall kunna trygga
att inte i framtiden ett regeringsparti,
som har majoritet i båda kamrarna,
godtyckligt ändrar fördelningsgrunderna
till egen fördel. Jag är överraskad
över att det problemet inte har ägnats
större uppmärksamhet av regeringen.

Ett annat problem är i vad mån man
kan trygga att ett eventuellt stöd blir
ett direkt stöd till partierna såsom viktiga
organ för demokratien och inte något
annat.

Jag skulle kunna nämna flera saker
men skall här bara beröra en fråga yt -

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr
partier

terligare. Det måste framstå som angeläget
att man inte konstruerar stödet
så att de existerande partierna därigenom
skyddar sig själva mot uppkomsten
av nya politiska meningsriktningar.

Det skulle mycket väl kunna tänkas att
man använde en sådan metod att nya
partier, som i ett val visat sig ha en viss
livskraft, får stöd i efterskott, därför att
de inte har kunnat få stödet i förskott.
Detta skulle åtminstone i någon mån
underlätta deras arbete, så att de inte
står alltför handikappade i förhållande
till de redan existerande partierna. Jag
uttalar emellertid i dag ingen mening på
den punkten eller beträffande de föregående,
utöver den att dessa problem
behöver utredas och att regeringens uttalande
i kommunikén att det här inte
finns någonting att utreda därför förefaller
sällsynt obefogat.

Till sist är det, herr talman, angeläget
för den offentliga debatten att så mycket
material som möjligt ställes till förfogande.
Men inte ens den knapphändiga
propositionen ställdes till allmänhetens
förfogande, när regeringen skulle
visa sin hand, utan man fick bara en
kommuniké med några godtyckligt utvalda
argument med polemik mot andra
meningsriktningar. Att välja en sådan
kortfattad kommuniké för att i viss mån
kunna lägga debatten till rätta i stället
för att offentliggöra själva propositionen,
som dock innehåller något material,
framstår för mig som en nyhet som
sannerligen inte bör vinna efterföljd.
Det kan väl inte vara regeringens avsikt
att konsekvent — inte bara genom att
underlåta att utreda utan även på andra
vägar — försvåra en upplyst offentlig
debatt?

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades propositionen till konstitutionsutskottet,
utom i vad avsåg anvisande
av anslag, i vilket hänseende
propositionen hänvisades till statsutskottet;
och skulle till nämnda utskott
jämväl överlämnas de i anledning av

174 angående statsbidrag till politiska

propositionen inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 940—942; och

till konstitutionsutskottet motionen
nr 943.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustafsson i Uddevalla, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående föreslagen begränsning
av lokaliseringskungörelsens tilllämpningsområde,

herr Berndtsson, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
lokaliseringspolitikens målsättning,

fröken Sandell, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
Dansmuseets utvecklingsmöjligheter,

herr Nelander, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående undervisningen i kristendomskunskap
i grundskolan,

herr Jonasson, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
lokaliseringspolitiska stödåtgärder
inom säffleregionen,

herr öhvall, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
besättandet av vakanta provinsialläkartjänster,
och

herr Andersson i Billingsfors, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående lokaliseringspolitiska
åtgärder avseende Dalsland.

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Den framtida användningen av Haga slott

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Den framtida användningen av Haga
slott

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
148, i anledning av väckt motion om
den framtida användningen av Haga
slott.

I en inom första kammaren av herr
Erik Jansson väckt motion (I: 24) hade
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om åtgärder i syfte
att aktualisera frågan om det framtida
användandet av Haga slott i Solna samt
att de synpunkter som framfördes i
motionen därvid beaktades.

Utskottet hemställde, att motionen
I: 24 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Söderberg,
som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 1:24, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om åtgärder i syfte att
aktualisera frågan om det framtida användandet
av Haga slott i Solna samt att
de synpunkter som framförts i motionen
därvid måtte beaktas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARBELL (s):

Herr talman! I motionen i detta ärende
framhålls att Haga slott stått oanvänt
i 17 år. Det framgår av motionen
att den sammanlagda golvytan i huvudbyggnaden
är 850 kvadratmeter. Med
beaktande av det läge vi befinner oss i
beträffande tillgången på byggnader
synes detta vara ett ganska egendomligt
förhållande. Osökt uppstår frågan om
inte byggnaden kan användas för ett
praktiskt ändamål, och det har som
exempel nämnts att man kunde använda
den för någon social eller kulturell

verksamhet. Tanken på konvalescenthem,
barn- eller mödrahem, verksamhet
för handikappade och liknande eller
någon form av kulturverksamhet ligger
naturligtvis nära till hands.

Man har sålunda i motionen yrkat att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om åtgärder i syfte att aktualisera
frågan om den framtida användningen
av Haga slott.

Utskottet har vid sin behandling av
frågan framhållit: »Haga slotts allmänna
värde och belägenhet gör det naturligt,
att detsamma kommer till praktisk
användning.» Detta må kunna understrykas.
Men utskottet fortsätter: »Då
emellertid slottet står till Konungens
disposition ankommer det på Konungen
att taga initiativ i ämnet. Motionen torde
därför icke böra föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Herr talman! I denna fråga måste man
ändock beakta att detta hus stått oanvänt
i 17 år, vilket onekligen är störande.
Det borde kunna komma till praktisk
användning. Med hänsyn till vad utskottet
här anfört, nämligen att det ankommer
på Konungen att ta initiativ,
och med hänsyn till den långa tid som
gått utan att så skett finner jag mig,
herr talman, böra yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Herr Carbell har aktualiserat
några av de synpunkter som
återfinns i den motion, som väckts i
detta ärende. Motionen bygger uteslutande
på det resonemang som herr Carbell
här har fört, och de synpunkter som
anförts är inte alls främmande för utskottet.

Men med hänsyn till att Haga slott
är ett av de slott som Konungen äger att
själv disponera över anser utskottet,
att det må ankomma på Konungen att
själv ta initiativet till hur Haga slott i
fortsättningen skall disponeras. Utskottet
tror sig också veta att Konungen in -

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36

Nedbringande av kostnaderna för den statliga heraldiska verksamheten

om den närmaste tiden kommer att
överväga på vilket sätt Haga slott skall
kunna användas under kommande år.

Med hänsyn till de fakta som anförts
i motionen och under utskottets behandling
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Carbell begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 148, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Söderberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Carbell begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 149 ja och 47 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
149, i anledning av väckta motioner an -

gående statsbidrag för anordnande av
lägerskolor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Nedbringande av kostnaderna för den
statliga heraldiska verksamheten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
150, i anledning av väckt motion om
nedbringande av kostnaderna för den
statliga heraldiska verksamheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Såsom i någon mån engagerad
i detta ärende skall jag be att
få göra några korta randanmärkningar
i polemik kanske i första hand mot riksarkivet,
vars yttrande är återgivet i föreliggande
utlåtande, men självfallet
också mot utskottet med anledning av
dess ställningstagande.

Låt mig som hastigast påminna om
att frågan om den heraldiska verksamhetens
organisation upprepade gånger
varit föremål för riksdagens intresse.
Senast var detta fallet, såsom också
framgår av handlingarna, vid 1961 års
riksdag. Till bilden hör vidare att riksdagen
med stor tvekan — det var år
1953 — antog ett förslag till omorganisation
av verksamheten, varigenom det
självfinansierade riksheraldikerämbetet
ersattes med en heraldisk nämnd och en
heraldisk sektion inom riksarkivet. Man
ansåg att organisationen sådan den var
blivit alltför kostsam och vidlyftig för
de jämförelsevis mycket begränsade och
obetydliga ärenden det rör sig om.

Såsom villkor uppställdes från riksdagens
sida kravet, att den nya organisationen
skulle vara — observera detta!
— ekonomiskt självbärande och
skulle finansieras genom för uppdragen
inflytande avgifter. Det är viktigt för
det fortsatta resonemanget att hålla just
denna synpunkt i minnet. Riksdagen ut -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nedbringande av kostnaderna för den statliga

talade att man ville vinna närmare erfarenheter
och att den nya organisationen
i avvaktan härpå bara skulle betraktas
såsom ett provisorium — en
uppfattning som riksdagen också senare
vidhållit då frågan varit på tal.

Provisoriet har nu varat i mer än
tolv år. Nog måste man säga sig att det
mot denna bakgrund är hög tid att organisationsfrågan
äntligen får sin definitiva
lösning. Utskottsmajoriteten anser
sig nu emellertid inte kunna ansluta sig
till motionens yrkande om en ny utredning
och stöder sig därvid på ett av
riksarkivet avgivet yttrande. Låt mig
påpeka, att detta yttrande verkligen inte
framstår såsom från alla synpunkter
oantastligt eller övertygande.

Det är först och främst märkligt, att
man inom utskottsmajoriteten inte tycks
ha observerat hur i grunden ofullständigt
och därigenom tyvärr — jag måste
säga det — vilseledande riksarkivets
yttrande i själva verket är. Man omnämner
exempelvis bara posterna på inkomstsidan,
vilka uppgår till omkring
30 000 kronor årligen. Man skriver dock
inte ett enda ord om utgifterna, som
med olika löneförmåner, hyror, expenser
osv. torde överstiga — jag medger
att siffran är approximativ — 100 000
kronor årligen. Detta innebär alltså,
att det sammanlagda underskottet sedan
1953 torde ha uppgått till inemot
1 miljon kronor.

Det är mot den bakgrunden ganska
häpnadsväckande att man kunnat lämna
en så ofullständig redovisning som
här skett. Och slutsatsen kan, som jag
ser det, inte bli någon annan än att en
organisation, som redovisar ett sådant
resultat, omöjligen kan kallas självbärande,
vilket ju riksdagen ändå förutsatt
att den skulle vara. Jag skulle tvärtom
vilja påstå att det hela är så konkursmässigt
som gärna tänkas kan.

Vad så beträffar arbetsuppgifterna,
som också berörs, beräknas utredningen
om rikets vapen och flagga vara färdig
vid instundande årsskifte. Och till saken

heraldiska verksamheten

hör än vidare att huvudparten av inkomsterna
för den heraldiska verksamheten
härleder sig från utarbetandet
av s. k. kommunala vapen. Men det är
då att observera att marknaden i det
avseendet uppenbarligen börjar bli
minst sagt mättad. Åtskilliga nya kommunvapen
från senare år har för övrigt
utarbetats av annan heraldisk sakkunskap
än det statliga organet. Och
enligt min och mångas mening är fastställandet
av kommunala vapen över
huvud taget tämligen överflödigt och
borde snarast kunna avskaffas.

Riksarkivet berör slutligen, herr talman,
i sitt yttrande frågan om det internationella
heraldiska kongressutbytet,
vilket bedöms som speciellt viktigt
och meningsfyllt. Efter vad jag tror
mig ha kunnat inhämta ställer man sig i
heraldiskt sakkunniga kretsar ganska
skeptisk till värdet av dessa kongresser,
som i varje fall ur vetenskaplig
synpunkt inte anses ha särskilt mycket
att ge. Någon egentlig anledning att anslå
statsmedel till ett dylikt kongressdeltagande
skulle alltså inte finnas. Men
jag medger gärna att just detta är en
detalj i det hela och ingen särskilt stor
fråga.

Jag ber allra sist att kraftigt få understryka
utskottets huvudsynpunkt, att
den alltjämt svävande organisationsfrågan
ändå bör få en definitiv lösning.
Jag kan inte finna annat än att den
handlagts på ett sätt som inte är alldeles
korrekt. Vad jag däremot inte kan
förstå är att utskottet inte kunnat ansluta
sig till motionsyrkandet om en utredning
i saken.

Herr talman! I det uppkomna läget,
med ett enigt utskott, är det naturligtvis
gagnlöst och orealistiskt att ställa
något yrkande, och jag avstår alltså
därifrån.

I detta anförande instämde herr Ståhl
(fp).

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag skall inte orda myc -

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

ket om detta ärende. Jag vill bara erinra
om att 1901 års riksdag behandlade
ett utlåtande från statsutskottet, föranlett
av en motion av ungefär samma innebörd
som den nu väckta. Utskottet uttalade
— och riksdagen godkände detta
uttalande — att 1953 års organisation
av riksheraldikerverksamheten vore ett
provisorium och att utskottet förutsatte
att Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang
skulle ta upp organisationsfrågan till
förnyad bedömning.

Man kan naturligtvis tycka att så kunde
ha skett. Men å andra sidan föreligger
det inte något skäl att frångå den
förhoppning som kom till uttryck i det
uttalande jag nyss omnämnde, utan vi
har att avvakta att Kungl. Maj :t tar upp
frågan och förelägger riksdagen förslag
i ämnet.

Mot vissa uttalanden av herr Hamrin
i Jönköping vill man kanske göra den
gensagan, att det i varje fall inte tillkommer
ett riksdagens utskott att fälla
sådana omdömen om ett yttrande av en
ansvarig statlig myndighet som att yttrandet
är »vilseledande» och »inte
oantastligt». Det fanns uttalanden i motionen
som inte kunde betecknas som
oantastliga — det fanns påståenden rörande
den nuvarande tjänsteinnehavarens
engagemang på andra håll som var
direkt felaktiga. Därför var det nog
värdefullt att vi i utskottet fick de verkliga
förhållandena klarlagda.

Jag har ingen anledning att göra någon
mera detaljerad granskning av motionens
påståenden eller ta upp någon
debatt med herr Hamrin, utan jag inskränker
mig till att med vad jag nu
konstaterat yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt nöja mig
med det instämmande jag gjorde i herr
Hamrins anförande. Men när utskottets
talesman, min gode vän herr Turesson,
sätter ett så högt pris på det yttrande,
som föreligger från riksarkivet i detta

Långsiktsplanering av statsbudgeten

ärende, måste jag få uttala min förvåning.
Det var nämligen delta yttrande
som föranledde mig att anteckna en
blank reservation.

I motionen har kostnaderna för denna
organisation påtalats — observera
att det är detta motionärerna tar upp.
Vad svarar då riksarkivet och därmed
statsutskottets andra avdelning på detta?
Jo, man radar upp några relativt
obetydliga belopp som man haft i inkomster! Det

är, herr talman, ingen nyhet för
den som har följt detta ärende att inkomsterna
varit små. Men vad man hade
velat få reda på med anledning av motionen
var utgifterna för denna verksamhet.
Utgifterna är emellertid i riksarkivets
inlaga och i utskottets utlåtande
icke med ett ord berörda.

Det är häpnadsväckande att man behandlar
en motion och avstyrker den
utan att ens göra sig besvär med att
ta reda på vad motionen handlar om.
När det gäller heraldikens organisation
i övrigt är omständigheterna inte heller
så klara som herr Turesson vill göra
gällande.

Det finns fullgod anledning att snarast
utreda detta, men det är tydligt att
Konungen har mycket annat att göra.
Konungen är i detta fall ecklesiastikminister
Edenman; han har annat att
stå i, och så blir det ingenting gjort åt
denna fråga. Jag vill emellertid understryka
vad herr Hamrin yttrade, nämligen
att även om detta är en liten sak,
så är organisationen för närvarande så
virrig och okontrollerad, att det bör vara
en hederssak för vederbörande att
få en annan ordning till stånd.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Långsiktsplanering av statsbudgeten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av väckta motioner an -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Långsiktsplanering av statsbudgeten

gående långsiktsplanering av statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (I: 612) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hedlund in. fl. (II: 728), hade såvitt
nu var i fråga hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att Kungl. Maj:t måtte lämna
riksdagen sammanställning rörande
långsiktsplaneringen av statens utgiftsoch
inkomstpolitik att tjäna som underlag
för riksdagens debatt rörande angelägenhetsgraderingen
inom reformarbetet
och besparingsmöjligheterna inom
de statliga utgiftsområdena.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m. fl. (I: 623)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin in. fl. (II: 739), såvitt nu
var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att en sammanställning för flerårsbedömning
av det statliga budgetläget
förelädes höstriksdagen att tjäna
som underlag för debatt rörande planering
och avvägning av den statliga
utgiftsutvecklingen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 612
och II: 728 samt I: 623 och II: 739, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Virgin,
Per Jacobsson, Källqvist, Nils-Eric Gustafsson,
Johan Olsson och Eliasson i
Sundborn, fröken Elmén samt herrar
Turesson, Gustafsson i Skellefteå, Björkman,
Kelander och Sjönell, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1: 612 och II: 728 samt 1: 623
och II: 739, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte läm -

na riksdagen ett fylligare material för
långsiktsbedömning av statens utgiftsoch
inkomstpolitik, att tjäna som underlag
för debatt rörande angelägenhetsgraderingen
inom reformarbetet samt
rörande planering och avvägning av den
statliga utgiftsutvecklingen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NBLANDER (fp):

Herr talman! Det torde inte råda några
större meningsskiljaktigheter om
riksdagens behov av en sammanställning
av de beräknade utgifterna och
inkomsterna för att möjliggöra en flerårsbedömning
och en angelägenhetsprövning
av statsbudgeten. Utskottsmajoriteten
har också medgivit detta
och sagt att »det skulle vara av värde
för riksdagen att såsom underlag för
debatt i ämnet erhålla en---över sikt

av de hithörande problemen redan
i samband med statsverkspropositionens
framläggande».

Som hinder för utformandet av en
sådan sammanställning anger man de
personella resurserna i departementet
som skulle vara otillräckliga. Samma
sak framskymtade i den föredragning
från finansdepartementet som gjordes
i statsutskottets femte avdelning. För
min del skulle jag emellertid tro att
om man verkligen vill saken, så skulle
man kunna presentera en sådan sammanställning
redan i samband med
statsverkspropositionen. Att riksdagen
får den vid kompletteringspropositionens
avlämnande i det hetsiga slutskedet
av vårriksdagen anser jag föga
lämpligt. Man skulle naturligtvis kunna
tänka sig att den presenterades under
höstriksdagen, såsom antytts i vår partimotion.
Själv undrar jag dock om inte
sammanställningen skulle vinna i värde
om den kom i januari månad.

Majoritetspartiets företrädare bör inse
att också oppositionen måste få de
erforderliga prognoserna för sin framtidsbedömning
och sin angelägenhets -

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36

gradering av de kommande reformerna.
Det iir naturligtvis regeringens sak att
svara för sjiilva planeringen, men den
bör också lämna riksdagen fylligt material
i förväg för en bedömning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr Boman
m. fl., i vilken det begärs framläggande
av ett fylligare material för en
långsiktsbedömning av statens utgiftsoch
inkomstpolitik.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)''

Herr talman! Jag skall också fatta
mig kort, trots att detta problem enligt
min mening är mycket viktigt.

För åtskilliga år sedan aktualiserade
centerpartiet i riksdagen kravet på en
rullande flerårsplan för den .statliga utgiftspolitiken.
Man kan knappast säga
att detta förslag mötte någon större entusiasm
från riksdagsmajoritetens sida.
Men vi har efter hand fått visst material
för belysning av kostnadsutvecklingen
för två, tre år framåt.

Vi har emellertid inte ansett dessa beräkningar
vara tillräckliga som underlag
för en realistisk debatt om och en
säkrare bedömning av de framtida statliga
utgifterna. Därför har vi motionärer,
som framgår av utlåtandet, begärt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall begära att få ett fylligare
material för långsiktsbedömning av statens
utgifts- och inkomstpolitik, att tjäna
som underlag för debatt rörande angelägenhetsgraderingen
inom reformarbetet
samt rörande planering och avvägning
av den statliga utgiftsutvecklingen.

Utskottsmajoriteten föreslår visserligen
också en skrivelse till Kungl. Maj:t,
men man anser att det material vi nu
har i stort sett är tillräckligt. Utskottsmajoriteten
pekar bl. a. på det »budgetperspektiv»
som finansministern lade
fram i samband med kompletteringspropositionen
i våras. Vi reservanter har

Långsiktsplanering av statsbudgeten

velat mycket starkare understryka behovet
av ett fylligare sakmaterial för att
vi skall få underlag för en debatt om
budgetplaneringen för åtminstone de
närmaste åren och därmed för en säkrare
bedömning.

Om vi med en rimlig skattenivå skall
kunna minska personalbristen eller
köerna — vad man nu vill kalla det —
på en rad områden och om vi skall
kunna genomföra nya reformer och
även åstadkomma en skattelättnad vid
en gynnsam ekonomisk utveckling, är
det enligt min mening nödvändigt att
vi kan göra en säkrare och mera noggrann
angelägenhetsgradering än vad
som hittills varit möjligt.

Jag vill understryka problemet med
prioriteringen — angelägenhetsgraderingen
— särskilt med hänsyn till det
perspektiv vi har för de närmaste tio
åren när det gäller arbetskraftssituationen.
Allt talar för att vi kommer att få
ett mycket starkt ökat behov av arbetskraft,
medan antalet arbetsföra personer
under samma tid kommer att vara
i stort sett oförändrat, såvida invandringspolitiken
inte väsentligt omprövas.
Jag tror därför att tiden nu är inne att
göra en mycket mer noggrann och kritisk
bedömning än tidigare av de krav
på personal som inte bara redan genomförda
reformer utan även planerade reformer
ställer.

Jag kan väl knappast misstänkas för
att vilja åstadkomma något slags social
eller kulturell nedrustning. Jag tror
emellertid att vi har anledning att undersöka
om vi verkligen använder de
samlade personalresurserna på det mest
rationella sättet. Jag är övertygad om
att det här och var finns folk som sysslar
med uppgifter som en gång tedde sig
som viktiga och betydelsefulla men som
i dag inte är riktigt lika angelägna som
andra uppgifter. Det bör bl. a. vara
möjligt att med tekniska arrangemang
— utvecklingen på teknikens område
går ju snabbt —- åstadkomma förenklingar
som kan genomföras utan att man

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Långsiktsplanering av statsbudgeten
minskar den service som samhället bör

ge Mot

bakgrunden av den ständigt ökande
personalbristen på allt fler områden
tror jag som sagt att det blir nödvändigt
att skapa möjligheter för en mera
kritisk angelägenhetsgradering och
prioritering. Jag erinrar bara om de
förhållanden vi har på bostadsområdet,
inom sjukvården och inom skolväsendet
— många andra exempel kunde anföras.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Reservanterna föreslår
att riksdagen hemställer hos Kungl.
Maj :t om ett bättre och fylligare material
för en långsiktsbedömning av statens
utgifts- och inkomstpolitik. Detta
material skulle sedan tjäna som underlag
för debatt kring angelägenhetsgraderingen
inom reformarbetet, kring planering
och avvägning av den statliga
utgiftspolitiken.

Enligt motionärerna skulle en sådan
debatt helst förläggas till höstriksdagen.
Av olika skäl har dock utskottsmajoriteten
liksom reservanterna — som dock
inte tar upp denna tanke i sin reservation
— ansett det omöjligt att genomföra
en sådan debatt vid den föreslagna
tidpunkten, i första hand beroende
på att en debatt under höstriksdagen
skulle komma väl sent. Vidare har det
vid utskottsbehandlingen påpekats att
finansdepartementet har mycket små
möjligheter att få fram ett aktuellt material
till höstriksdagen.

Utskottsmajoriteten anser emellertid
att det skulle vara värdefullt för riksdagen
att såsom underlag för debatt i
ämnet erhålla en mera kortfattad översikt
redan i samband med statsverkspropositionens
framläggande. I detta
sammanhang bör man kanske komma
ihåg att finansdepartementet, som ju
skall utarbeta materialet, under höstmånaderna
arbetar fram statsverkspropo -

sitionen. Det är alltså de personella resurserna
som lägger hinder i vägen.
Men utskottsmajoriteten anser att man
bör bibehålla den nuvarande ordningen
med en ingående presentation av
långtidsbudgeten och att denna presentation
bör ges i samband med kompletteringspropositionen.

Reservanterna har däremot helt och
fullt slutit upp bakom motionärernas
krav på ett fullständigare material för
en långtidsbedömning av statens utgifts-
och inkomstpolitik. De skriver
bl. a. följande: »Det är enligt utskottets
uppfattning nödvändigt att ett fylligare
material förelägges riksdagen, särskilt
i fråga om de reformer som befinner
sig på utredningsstadiet.» Det heter också
i reservationen: »Visserligen har under
de senaste åren en viss antydan om
den statliga inkomst- och utgiftsutvecklingen
lämnats i kompletteringspropositionen.
»

Som riksdagens ledamöter känner till
avser man här en bilaga till kompletteringspropositionen.
I denna redovisas
en bedömning av den statliga utgiftsoch
inkomstutvecklingen på längre sikt.
I bilagan, som omfattar omkring 60 sidor,
presenteras ett ganska omfattande
material. Det är baserat på planer och
bedömningar från samtliga förvaltningsorgan
och de affärsdrivande verken,
och i materialet anger man också kostnadsutvecklingen
inom olika områden.
Här redovisas också den ökade personal
fördelad på olika områden som utgiftsutvecklingen
kräver. Vidare lämnar
man en redogörelse för statsbudgetens
utveckling när det gäller konsumtion
och investeringar samt transfereringar.

Herr talman! Vi anser nog från utskottsmajoritetens
sida att detta material
är något mer än en antydan.

Till sist vill jag säga några ord om
reservanternas krav på en prognos för
framtida reformer, vilken också skulle
innefatta de frågor som ligger på utredningsstadiet.
Här begär man allt -

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36

Tillgodoräknande i lönehänseendc av lärartjänst i utvecklingsländerna

så, alt finansdepartementet skall göra
en prognos för innehållet i de framtida
beslut, som regeringen och riksdagen
kan komma att fatta i de reformfrågor
som ännu är under utredning. Låt mig
här bara säga, herr talman, att det på
detta område väl är en gammal praxis
att utredningar inte skall behöva redovisa
sitt arbete offentligt innan det är
fullständigt, innan utredarna har tagit
ställning och hållbara kostnadsberäkningar
har kunnat göras. Det bör kanske
här framhållas, att beräkningarna
inom långtidsbudgeten inte är ett försök
att förutse de utgiftsbehov som kan uppstå
till följd av framtida beslut och nya
aktiviteter eller reformer. Men i sin nuvarande
utformning är den samtidigt
ett försök att skapa ett informationsunderlag,
som skall underlätta för både
regering och riksdag att fatta beslut
både om reformer med framtida verkningar
och om den ekonomiska politikens
uppläggning på längre sikt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 151, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter häref -

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107 ja
och 99 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

152, i anledning av väckta motioner om
vidgade direktiv för konsumentupplysningsutredningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Tillgodoräknande i lönehänseende av
lärartjänst i utvecklingsländerna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

153, i anledning av väckta motioner angående
tillgodoräknande i lönehänseende
av lärartjänst i utvecklingsländerna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det skulle vara oklokt
att uppta kammarens tid med ett längre
anförande. Statsutskottet är enigt i sitt
utlåtande och ansluter sig i stort till
skolöverstyrelsens synpunkter på ärendet.

Utskottet synes ha stora sympatier
för vad vi framfört i motionen, men
stannar för att ge till känna och rekommendera
en mer generös behandling än
vad nu är fallet vad gäller tillgodoräkningsfrågor.

Utskottet har, om jag tolkat dess utlåtande
riktigt, hakat upp sig på skrivningen
i motionens kläm och tolkat den

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Tillgodoräknande i lönehänseende av lärartjänst i utvecklingsländerna

så, att det här skulle gälla en generell
bestämmelse in blanco. Så har inte varit
motionärernas mening. Vi har yrkat
på att de lärare, varom det här är fråga,
vilka kan styrka att de under bortovaron
utfört sin pedagogiska gärning
i något av u-länderna, må vid sökande
och återupptagande av tjänst i hemlandet
få tillgodoräkna sig den löneklassplacering
de hade då tjänsten i
hemlandet avbröts för skoltjänst i utlandet.
I styrkandet av denna u-landstjänst
måste givetvis ingå en redovisning
av arbete och skolform.

Vi har sett det som en gärd av billighet
och erkänsla från vårt lands sida
att tillförsäkra de människor, som
under några års arbete som lärare i uländerna
verkat till dessa folks höjande,
samma löneklass när de kommer
hem som när de reste ut. De bör få
samma ställning som präster i kyrkans
tjänst och samma ställning som även
läkare har. Även om dessa grupper inte
är till 100 procent parallella med
den lilla grupp vi åsyftar i motionerna
ligger de dock varandra ganska nära.

Nu har utskottet skrivit ganska välvilligt,
och det är jag tacksam för. Det
förhåller sig ju så, att en präst som
efter en anställningstid av mer än tre
år hos svenska kyrkans missionsstyrelse
återinträder i tjänst som präst hos
svenska kyrkan äger bibehålla samma
löneklassplacering som han hade vid
avgången ur tjänsten, d. v. s. före tillträdet
av tjänstgöringen hos missionsstyrelsen.
Vi tycker att det är en riktig
ordning. Denna sak är ordnad genom §
9 mom. 4 i tilläggsbestämmelserna till
prästlönereglementet. Varför inte låta
samma sak gälla för kvalificerat lärarfolk
i alla sammanhang där vederbörande
i likhet med präster kan styrka sin
gärning i u-länderna? Någon principiell
skillnad mellan de båda grupperna
kan jag svårligen upptäcka.

Utskottets skrivning andas i sin helhet
stor förståelse för motionärernas
synpunkter. Till det mest positiva hör

orden om att statsmakterna vid bedömningen
av dessa frågor bör ha en »välvillig
inställning» till de återkomna
sökandena. Utskottet anser en sådan inställning
vara naturlig och önskvärd.
De återkomna lärarnas ansökningar om
löneklassplacering bör, säger utskottet,
få en liberal bedömning. Jag hoppas livligt
på att så blir fallet och skall för
dagen inte ställa något yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Berglund (fp), Persson i Heden (ep),
Hector (k) och Rubin (mbs).

llerr NELANDER (fp):

Herr talman! Även om motionerna i
denna fråga som gäller tillgodoräknande
av tjänsteår för lärare som tjänstgjort
i utvecklingsländerna inte har tillstyrkts
av utskottet, är det av vikt att
konstatera att en mycket positiv inställning
har kommit till synes från
såväl skolöverstyrelsen och statens lönenämnd
som från utskottets sida. Skrivelsen
till Kungl. Maj:t innebär ju både
ett uttalande och en önskan om en mera
liberal och generös behandling av
dessa fall.

Enligt mitt sätt att se måste detta
vara det enda naturliga och riktiga. Låt
mig erinra om att en lärare, som här
hemma är borta från sin lärartjänst under
tre år för att ägna sig åt annat arbete,
återfår sin löneklassplacering, om
han endast tjänstgjort en enda dag under
dessa år i en svensk skola. Skulle
då inte en lärare, som haft pedagogiskt
arbete under mera än tre år i ett uland
eller på ett missionsfält, kunna få
samma tillgodoräkning fastän han eller
hon inte har haft möjlighet att komma
hem och tjänstgöra denna enda dag
som erfordras? Denne lärare har dock
fått en vidgad syn, vilken måste bidraga
till att hans gagnande gärning blir
än mer uppskattad. Jag förmodar därför
att en mycket generös behandling av
dessa ärenden i framtiden kommer att
ske vem som än kommer att få avgörandet
härvidlag.

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

Katten till änkepension enligt statens tjänstepensionsreglemente

Själv tycker jag motionärernas begäran
är tilltagen i underkant. Om vederbörande
lärare efter sin återkomst
till hemlandet kan styrka sin pedagogiska
gärning i ett utvecklingsland eller
på ett missionsfält, tycker jag att det
vore rimligt och rättvist att han också
finge tillgodoräkna sig denna tid utomlands
för löneklassuppflyttning när han
återvänder till Sverige.

Denna fråga är inte berörd i detta
sammanhang, men jag har ansett det
lämpligt att här ta in också denna synpunkt
i bilden.

Herr talman! Jag har i övrigt inget
yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Hyltander (fp), Werner (h) och Åkerlind
(h).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag skall bara lägga
några allmänna synpunkter på detta
ärende. Vi söker ju utvidga vår ulandshjälp,
och ett av de allra största
problemen i detta avseende är att få
loss folk, som ägnar sig åt detta arbete.
Det är kanske trots allt lättare att
klara penningfrågan.

Det är därför nödvändigt att folk,
som varit ute en tid och kommer tillbaka
till Sverige, behandlas generöst
när de återinträder i sina respektive
tjänster. Jag är glad över att utskottet
har tagit ställning så som det gjort.
Jag är bara litet förvånad över att den
generösa behandlingen inte skett tidigare,
eftersom ärendet har varit uppe
förr och man då har sagt att det förekommit
en relativt generös behandling.

Jag vill alltså bara med dessa få ord
understryka att det är nödvändigt att
samhället ser positivt på dessa ting. Om
vi skall få och kunna engagera folk
från Sverige att resa ut är det bra om
vi kan behandla dem generöst när de
kommer tillbaka, ty då skapar vi ett
gynnsamt klimat för detta. Härtill kan
man kanske lägga att lärarna — precis
som herr Nelander sade — får en vid -

gad syn, vilket de har nytta av senare
i sin lärartjänst. Vi går mot ett öppnare
samhälle, ett samhälle som måste
präglas av en internationell syn, och
det är viktigt om detta kan förmedlas
till våra allra yngsta, den generation
som kommer efter oss.

I detta anförande instämde fru Johansson
(s).

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det är just för att underlätta
arbetet i u-länderna som utskottet
skrivit så välvilligt som gjorts
i detta fall. Vi anser att en generös
behandling av dessa frågor skall ske,
och efter herr Gustafssons i Borås inlägg
om att motionärerna inte avsett
någon generell reglering av dessa förhållanden,
överensstämmer motionärernas
och utskottets skrivning ännu mer
med varandra. Det måste alltid bli en
individuell prövning i varje särskilt
fall, med hänsyn till de skiftande förhållanden
under vilka lärarna arbetar,
men utskottet har ansett att man skall
behandla dessa frågor välvilligt för att
göra det möjligt att intressera lärare och
andra krafter att i u-länderna utföra ett
gagneligt arbete.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Rätten till änkepension enligt statens
tjänstepensionsreglemente

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
154, i anledning av väckta motioner angående
rätten till änkepension enligt
statens tjänstepensionsreglemente.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag är medveten om att
vi motionärer skulle föra en fruktlös
kamp, om vi gentemot ett i stort sett
enhälligt utskott skulle söka påverka

58 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Ändring i taxeringsförordningen, tillika svar på interpellation ang. en statlig upp -

lysningsservice i deklarationsfragor

kammaren att bifalla vår motion nr 357
om en utredning i syfte att borttaga 60-årsregeln i statens tjänstepensionsreglemente.
Det må räcka med att hänvisa
till de argument som framförts tidigare.
Såväl i framförda motioner som här i
riksdagen har frågan behandlats både
1958 och 1959.

Jag hänvisar också till årets motion.
Riksdagen har varje gång under olika
motiveringar avslagit motionerna. Bl. a.
har man hänvisat till att frågan bör
lösas förhandlingsvägen, och även om
man kan vara överens med utskottet
om att förhandlingsvägen är den mest
lämpliga, så har man dock en känsla
av att frågan kommer att förbli olöst.

Vi har ju alldeles nyligen begått den
vänliga veckan, och något påverkad av
den skall jag glädja statsutskottets femte
avdelning med att åtminstone jag inte
kommer att besvära avdelningen ytterligare
i denna fråga.

Vid vårriksdagen behandlades en annan
motion, som framlagts av samma
motionärer och som har nära samband
med motion nr 357. Den gällde 60-årsregeln
inom ATP-systemet. Motionen
som behandlades av andra lagutskottet,
bifölls vid votering i andra kammaren
men föll i första kammaren. I den frågan
finns det anledning att återkomma.

Beträffande det spörsmål som behandlas
i motion nr 357 är det nu bara
att hoppas, att vid kommande förhandlingar
de äldre statstjänarnas intressen
skall bli bättre tillgodosedda än vad
som hittills tycks ha varit fallet.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Svensson i Kungälv (s) och Nelander
(fp).

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av fru Johanssons
anförande. När det gäller reglerna inom
ATP-systemet så är det en lagstiftningsfråga.
Det är naturligt att vi behandlar
den i riksdagen. Statstjänstemännens

pensionsförhållanden är däremot en ren
förhandlingsfråga, och det underströk
också fru Johansson. Hon trodde inte
att det skulle bli några resultat den vägen,
men faktum är att den frågan är
under förhandlingar, så att den följs upp
av respektive parter.

Jag vill, herr talman, till detta ytterligare
endast säga, att frågor om statens
pensioner har varit uppe till behandling
ett flertal gånger i riksdagen, men varje
gång har vi sagt att det är en förhandlingsfråga
och att det därför är parterna
själva som får komma överens om dem.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
155, i anledning av väckt motion angående
säkerhetsinspektionen vid sprängämnestillverkning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Ändring i taxeringsförordningen, tillika
svar på interpellation ang. en statlig
upplysningsservice i deklarationsfrågor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 26 mars 1965 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 131, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen framläggs förslag till

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

Ändring i taxeringsförordningen, tillika

lysningsservice i deklarationsfrägor

bestämmelser som förenklar förfarandet
vid rättelse av felaktigheter i taxering
för inkomst eller förmögenhet som beslutats
av taxeringsnämnd. Förslaget innebär
att lokal skattemyndighet och i
visst fall även annan myndighet som
handhar längdföring får möjlighet att
rätta i förslaget närmare angivna uppenbara
felaktigheter i sådan taxering.

De nya bestämmelserna är avsedda
att kunna tillämpas redan innevarande
år.

Till utskottet hade hänvisats den i
anledning av propositionen väckta motionen
11:902 av herr Sjöholm m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i samband
med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 131 hos Kungl. Maj:t anhölle
om sådant tillägg till föreslagen förordning
att däri innefattades också möjlighet
till rättelse av uppenbart fel i
samband med allmän och särskild fastighetstaxering
på sätt och i omfattning
som i 72 a § första stycket samt andra
stycket första punkten avsåges.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 468
av herr Holmberg m. fl. och II: 567 av
fröken Elmén m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning på sätt i
motionerna anförts och förslag till riksdagen
om åtgärder syftande till att förbättra
den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden; 2)

de likalydande motionerna 1:477
av herrar Risberg och Strandberg samt
II: 580 av herrar Nordgren och Petersson; 3)

de likalydande motionerna I: 478
av herr Schött samt 11:564 av herrar
Bengtson i Solna och Nordgren; ävensom 4)

de likalydande motionerna 1:608
av herrar Johan Olsson och Svanström
samt II: 364 av herr Elmstedt.

svar på interpellation ang. en statlig upp Utskottet

hemställde,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 131 och med avslag å motionen
II: 902 av herr Sjöholm m. fl. —- antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623);

B) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:468
av herr Holmberg in. fl. och II: 567 av
fröken Elmén in. fl., i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag till riksdagen om åtgärder syftande
till att förbättra den enskildes
rättssäkerhet i skatteärenden;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:477
av herrar Risberg och Strandberg samt
II: 580 av herrar Nordgren och Petersson,

2) de likalydande motionerna 1:478
av herr Schött samt II: 564 av herrar
Bengtson i Solna och Nordgren,

3) de likalydande motionerna I: 608
av herrar Johan Olsson och Svanström
samt II: 364 av herr Elmstedt, ävensom

4) motionen II: 902 av herr Sjöholm
in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Tage Johansson, Hellebladh,
Paul Jansson, Arne Pettersson,
Brandt, Asp, Andersson i Essvik, Kristenson
och Nyström, vilka ansett, att
utskottet under punkten B) bort hemställa,

att de likalydande motionerna 1:468
av herr Holmberg m. fl. och II: 567 av
fröken Elmén in. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Ändring i taxeringsförordningen, tillika

lysningsservice i deklarationsfrågor

med behandlingen av detta ärende besvara
herr Wiklunds interpellation angående
en statlig upplysningsservice i
deklarationsfrågor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig, om jag är villig att medverka
till att taxeringsmyndigheterna under
lämplig tidsperiod före avgivande av
nästa års självdeklarationer i lämplig
form anordnar en särskild upplysningsservice
för allmänheten. Jag vill svara
följande.

I och för sig finner jag tanken på en
särskild upplysningsverksamhet i deklarationsfrågor
från det allmännas sida
värd all uppmärksamhet. En mängd
svårigheter av olika slag uppställer sig
emellertid om man vill realisera denna
tanke. Bland de praktiska svårigheterna
må erinras om att personaltillgången inom
taxeringsorganisationen inte räcker
för att man skall kunna friställa vissa
tjänstemän under så lång tid som erfordras
för detta arbete. Trots att organisationen
ökats under senare år är
den fortfarande underdimensionerad
bl. a. beroende på att många tjänster är
vakanta. I övrigt begränsar jag mig
här till att påpeka att besvärliga jävsfrågor
kan uppkomma om man för uppgiften
engagerar den personal som är
sysselsatt med taxeringsarbetet.

Jag vill vidare framhålla att taxeringsmyndigheterna
så långt möjligt besvarar
förfrågningar från allmänheten
i deklarations- och taxeringsfrågor. För
vissa befattningshavare i taxeringsnämnd
föreskrivs direkt skyldighet i
detta hänseende i 7 och 10 § § taxeringsförordningen.
Fn omfattande upplysningsverksamhet
bedrivs också i pressen,
av banker och sparbanker m. fl.
institutioner.

svar på interpellation ang. en statlig upp Herr

WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få uttala mitt tack för svaret
på interpellationen, där jag tagit upp
de deklarationsskyldigas behov av vederhäftiga
upplysningar i taxeringsärenden.

Min tanke att taxeringsmyndigheterna
skulle ge litet mer av den PR, som
även affärsföretaget Sverige torde behöva,
avsåg en till ungefär en månad
före den 15 februari nästa år begränsad
upplysningsaktivitet av taxeringsmyndigheterna
själva, eftersom kundkretsen,
den svenska allmänheten, visserligen
av egen erfarenhet vet ett och
annat om de förmåner, som aktiebolaget
Sverige lämnar, men har litet svårare
att förstå prissättningen och betalningsvillkoren
för dessa förmåner till
skattebetalarna. Jag tänkte mig denna
upplysningsservice som ett slags experimentverksamhet
bara under nästa år.

Finansministern är i sitt svar i dag
om möjligt ännu mer positiv till denna
idé än han var 1963, då jag i en annan
interpellationsdebatt först kastade
fram uppslaget och väckte finansministerns
intresse för detta. Tanken är värd
all uppmärksamhet, heter det i dag,
men sedan kommer svårigheterna, bl. a.
personalbristen och risken för att jävsfrågor
skulle kunna uppkomma. Finansministern
hänvisar också till att
pressen, banker och sparbanker ägnar
sig åt upplysningsverksamhet samt till
att enligt 7 och 10 §§ taxeringsförordningen
ordföranden i taxeringsnämnden
och taxeringsassistenten, där sådan
finns, är skyldiga att lämna upplysningar,
som kan vara erforderliga för
deklarations- och uppgiftsskyldighetens
fullgörande i taxeringsärenden.

Bevillningsutskottet för i sitt betänkande
nr 39, som vi nu skall behandla,
ett liknande resonemang. Där nämns
också upplysningen genom övriga massmedia,
främst radio och TV.

Det är ju, herr talman, gott och väl

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

Öl

Ändring i taxeringsförordningen, tillika

lysningsservice i deklarationsfrågor

att en del är gjort för att möta upplysningsbehovet,
men vi vet ju alla att det
varje år strax efter nyår växer upp ett
slags undervegetation av okvalificerade
deklarationsbyråer på detta område —
ett förhållande som visar det stora behovet
av upplysning hos den vanlige deklaranten,
den ordinarie löntagaren
t. ex. I vissa fall behövs så enkla besked
som t. ex. vad skillnaden är mellan
inkomst och förmögenhet. Det gäller
alltså inte tvistefrågor, allra minst de
svåra tvistefrågorna på taxerings- och
skattelagstiftningens område. Detta upplysningsbehov
är uppenbarligen inte
tillräckligt tillgodosett.

Vad först gäller skyldigheten för vissa
funktionärer inom taxeringsmyndigheterna
att lämna upplysningar fungerar
tydligen inte dessa bestämmelser. Det
framgår ju av att allmänheten som sagt
i stor utsträckning söker sig till andra
upplysningsställen. Många av dessa saknar
tillräcklig kompetens eller har enligt
vad erfarenheten visar inkompetent
personal. Följden blir extra arbete för
taxeringspersonalen med granskning av
talrika felaktiga deklarationer och detta
medför en i många fall säkerligen onödig
arbetsbelastning för denna personal
och ekonomiska förluster för det allmänna.
Ser man nu antydda sammanhang
mellan personalsvårigheterna, som
även jag givetvis måste ta hänsyn till,
och den otillräckliga upplysningsverksamheten,
så tycker jag att invändningen
att personaltillgången inte räcker
till för en sådan koncentrerad, särskild
upplysningsservice genom taxeringsmyndigheterna
väger ganska lätt.

En av anledningarna till att behovet
av upplysningar i deklarationsfrågor är
så stort och att säkerligen många okvalificerade
byråer om ett par månader
växer fram igen, är ju att det är så pass
svårt för den stora allmänheten att nå
kontakt med vederbörande taxeringsnämndsordförande
eller hans taxeringsassistent.
Man vet inte vilka dessa per -

svar på interpellation ang. cn statlig upp soner

är och var de träffas. I de mycket
små kommunerna, där alla känner
varandra, är det naturligtvis lättare,
men det är tydligen sämre ställt med
kontaktvägarna i de större kommunerna.
Kunde man inte därför erbjuda sina
upplysningstjänster litet bättre än
som nu ofta sker — folk läser inte länsstyrelsens
kungörelser om sådant — alltså
lämna mer upplysning om var upplysning
är att hämta på detta område?

Vad beträffar invändningen att jäv
skulle kunna uppstå, om man ägnade
mer tid åt upplysning från taxeringsmyndigheternas
sida, så är väl denna
risk — om den nu verkligen föreligger
— förefintlig redan nu på grund
av upplysningsskyldigheten enligt 7 och
10 §§ taxeringsförordningen. Jag tror
dock att den synpunkten är överdriven.
Det har i varje fall inte föresvävat
mig att man skulle inrätta några
statliga deklarationsbyråer, som skulle
skriva ut deklarationer åt allmänheten
mot lämplig betalning och därmed
binda vederbörande funktionär i ett
ställningstagande. Inte heller tycker jag
det är lämpligt med statlig auktorisation
av enskilda deklarationsbyråer.
För mig har det endast varit fråga om
en tillfälligt förbättrad upplysningsservice
genom taxeringsmyndigheterna.
Man bör på ett lätt och vederhäftigt
sätt kunna få besked om lagändringar,
innebörden av lagtermer på detta område
o. s. v. Svårare tviste- och tolkningsfrågorna
skulle inte komma i fråga.
Jäv skulle därför inte kunna uppkomma
lika litet som jävsfrågor med
nuvarande föreskrifter om vissa befattningshavares
upplysningsplikt egentlige
torde behöva uppkomma.

Om tanken på en särskild upplysningsverksamhet
i deklarationsfrågor
från det allmännas sida enligt finansministerns
mening är värd all uppmärksamhet,
kan man då, herr finansminister,
räkna med att finansministern inte
släpper denna tanke utan försöker för -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Ändring i taxeringsförordningen

verkliga den t. ex. i början av 1967? Eller
hur skall man annars tolka finansministerns
positiva inställning till min
fråga i interpellationen?

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Den proposition som vi
nu behandlar, nr 131, angående ändring
av taxeringsförordningen innehåller
förslag som vi alla måste hälsa med
tillfredsställelse. Hittills har i princip
gällt att även uppenbara felaktigheter
som blivit kända först efter att taxeringsarbetet
har avslutats endast har
kunnat rättas på prövningsnämndsplanet.
Den nu föreslagna förenklingen består
i att den myndighet som svarar för
längdföringen kommer att få rätt att
ändra dylika felaktigheter. Det gäller
här endast sådana felaktigheter som
inte på något sätt berör frågan om rättsäkerheten.
Det är fråga om felräkning
eller uppenbart felaktig överföring av
belopp i deklarationen, uppenbar felaktighet
i fråga om belopp som angiver
fastighets taxeringsvärde eller avdrag
som medgives skattskyldig utan
särskild utredning och uppenbar felaktighet
i fråga om allmänna avdrag, vars
rätta belopp framgår av debitering,
och slutligen även felaktiga ortsavdrag.
Förfarandet har enligt propositionen avsetts
att tillämpas vid taxering av fysiska
personer och dödsbon och kommer
att gälla vid inkomst- och förmögenhetstaxering.

Herr Sjöholm har i en motion yrkat
att dessa regler även skall gälla vid den
allmänna och särskilda fastighetstaxeringen.
På s. 8 i utskottsutlåtandet hänvisas
till av riksskattenämnden utfärdade
anvisningar. Det heter: »Dylika fel
bör därför i samråd med lokal skattemyndighet
förtecknas och överlämnas
till den lokala skattemyndigheten för
att rättas genom dennas försorg. Det
föreslagna rättelseförfarandet bör enligt
riksskattenämndens mening inskränkas
till att avse åtgärder av be -

tydelse för ADB-uppläggningen.» Härmed
har väl det väsentligaste i herr
Sjöholms motionsyrkande blivit bifallet.
Utskottet har därför enhälligt tillstyrkt
propositionen och följaktligen inte ansett
sig kunna förorda bifalla herr Sjöholms
förslag.

I samband med behandlingen av detta
ärende har även motionerna 1:468 och
11:567, väckta vid årets början, upptagits
till behandling. I dessa motioner
påpekas att rättssäkerhetsfrågorna inte
är lösta på ett tillfredsställande sätt
samt att riskerna för rättsförlust ökar
för den enskilde. I motionerna understrykes
justitieombudsmannens remissyttrande
till 1964 års bevillningsutskott,
vari han anförde att han »mycket ofta
iakttagit brister» i tillämpningen av
dessa bestämmelser. Motionärerna föreslår
att en särskild befattningshavare
tillsättes med uppgift att bevaka den
enskildes rätt i skatteärenden gentemot
taxeringsintendenten. Vidare vill man
ha en särskild tjänst vid JO-ämbetet för
prövning av skatteärenden samt rätt
till ersättning av allmänna medel för
kostnader i taxeringsprocess.

Utskottet har med lottens hjälp beslutat
hemställa att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om utredning
i detta ärende. Den socialdemokratiska
utskottshalvan kan inte ansluta
sig härtill. Vi anser inte att det är
så illa ställt med rättssäkerheten. Av
åtgärder som vidtagits på detta område
kan nämnas inrättandet av riksskattenämnden
och införandet av den nya
stadgan för kammarrätten samt framför
allt 1956 års taxeringsreform, som jämsides
med en effektivisering av taxeringsarbetet
även ökar den skattskyldiges
rättsskydd i taxeringsprocessen.
Även för närvarande pågår ett reformarbete
som kan väntas ha betydelse för
rättssäkerheten. Sålunda har besvärssakkunniga
i sitt betänkande »Lag om
förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27)»
framlagt förslag till bestämmelser om

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36

bl. a. förvaltningsärendens handläggning
i första instans, om besvärsförfarandet,
om särskila rättsmedel och om
kostnad i förvaltningsärenden. Förslaget
är för närvarande föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

Vi erinrar också om 1963 års JO-utredning,
som har till uppgift att överväga
möjligheterna att genom förstärkning
av JO-ämbetet minska riskerna för
rättsintrång inom olika ämnesområden.
Därvid har också utredningen beaktat
de skattskyldigas intresse av att få sina
krav på rättsskydd uppfyllda.

Av JO:s remissyttrande till 1964 års
bevillningsutskott, vilket citeras i det
utlåtande som vi nu behandlar, framgår
.— vilket man från de borgerligas sida
inte noterat — att utvecklingen enligt
JO:s mening i första instans går i positiv
riktning. Det innebär att de eventuella
missförhållanden som rått minskar
allteftersom åren går.

Beträffande yrkandet om tillsättandet
av en särskild tjänsteman, som skulle företräda
de skattskyldigas intresse i taxeringsmål,
vill jag endast erinra om att
taxeringsintendenten enligt särskild föreskrift
i 17 § taxeringsförordningen
har att verka för att taxeringarna blir
likformiga och rättvisa och att han
enligt 101 § äger att i vissa fall anföra
besvär till den skattskyldiges förmån.
Vidare kan jag erinra om att enligt 86 §
taxeringsförordningen prövningsnämnden
äger rätt att åsätta en lägre taxering
än vad som yrkats av någondera parten.
Granskning av deklarationer och prövning
av besvär skall sålunda ske objektivt
och med beaktande av såväl de
skattskyldigas som det allmännas intressen.

I samband med detta ärende bär behandlats
tre motionspar. I motionerna
1:477 och 11:580 har yrkanden framställts
beträffande kostnaderna för deklarationshjälp
och hjälp vid tvister
och mål rörande beskattning, i motionerna
1:478 och 11:564 har yrkande
framställts om tillsättandet av auktori -

Ändring i taxeringsförordningen

serade deklarationsbyråer och i motionerna
1:608 och 11:364 har yrkande
framställts om en allsidig utredning beträffande
möjligheten att underlätta den
enskildes deklarations- och uppgiftsskyldighet.

Eftersom utskottet varit enigt om att
inte tillstyrka bifall till dessa yrkanden
skall jag inte, herr talman, söka redogöra
för de skäl som ligger bakom utskottets
ståndpunkt. En hel del av de borgerliga
är ju anmälda på talarlistan och jag
skall inte genom att presentera motiven
för utskottets ställning på något sätt försöka
grumla den glädje som de kanske
kan känna när de för sina partivänner
kan få tala om orsakerna till att deras
motioner inte hlivit bifallna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag
på alla punkter utom på punkten B,
där jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! När det gäller utskottets
uttalande beträffande proposition nr
131 och de frågor rörande vilka det föreligger
enighet i utskottet skall jag inte
yttra mig. Herr Andersson i Essvik
har redogjort för utskottets uppfattning.
Endast på en punkt har utskottet
varit oenigt, nämligen beträffande en
motion om ökad rättssäkerhet för de
skattskyldiga. Som herr Andersson tidigare
meddelat har utskottet på den
punkten tagit ställning genom lottning.
Jag tror inte att det finns någon anledning
att glädjas häröver eller att grumla
någons glädje, som herr Andersson
uttryckte sig, utan man bör bedöma
frågan sakligt.

I den reservation, som hälften av utskottets
ledamöter fogat till betänkandet,
finns det en passus som jag tycker
säger det mesta. Jag citerar: »Härutöver
vill utskottet framhålla följande.
Utskottet har tidigare upprepade gånger
— senast i betänkande nr 61 till
förra årets riksdag — uttalat att taxeringsförordningens
regler för taxeringsprocessen
enligt utskottets mening måste

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Ändring i taxeringsförordningen

anses fullt tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt
och att» —■ här kommer
det — »i den mån brister i taxeringsnämndernas
handläggning av skatteärenden
framkommit, detta berott på
att bestämmelserna inte rätt tillämpats.»

Jag tycker för min del att detta tvärtom
är en mycket stark motivering för
motionärernas begäran att man skall
tillsätta en person vid länsstyrelserna
som särskilt bevakar de skattskyldigas
intressen. Det kan ju göras felbedömningar,
och med tanke på just sådana
fall kan det finnas anledning att någon
står på de skattskyldigas sida för att
garantera bl. a. rättssäkerheten.

Vad har då gjorts på detta område?
Man kan med tillfredsställelse konstatera
att utvecklingen har gått åt rätt håll
vad beträffar rättssäkerheten, men vi
har ingalunda ännu nått målet. Det finns
olika utredningar som behandlar olika
delfrågor, men det saknas en riktigt klar
bild. Det vore bra om det material som
framkommit kunde samlas och om man
undersökte på vilka områden man kan
komma ännu längre för att nå större
rättssäkerhet.

Motionärerna har också begärt att det
skall undersökas, huruvida man skulle
kunna tänka sig en förstärkning av JOämbetet.
Jag tror att det beträffande
denna sak, som ju är en rättssäkerhetsfråga
av största betydelse, är mycket
viktigt att det görs en riktig bedömning.
Härvidlag lär väl inte föreligga någon
tvist mellan de olika falangerna i utskottet.
Jag tror att man gott kan säga
att vi härvidlag strävar åt samma håll,
nämligen att uppnå rättssäkerhet. Vad
tvisten gäller är, om vi med nuvarande
bestämmelser kan anses ha nått rättssäkerhet.
Jag menar att man bör kunna
nå ett bättre resultat och anser att
det, som utskottet skrivit, finns anledning
att företa en översyn och åstadkomma
ett samlat grepp på denna fråga
som är så viktig för alla medborgare.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (li):

Herr talman! Som herr Andersson i
Essvik redan påpekat är vi ense om det
allra mesta i detta betänkande från bevillningsutskottet.

Propositionens förslag om ett enklare
förfarande vid rättelse av uppenbara
felaktigheter i taxeringen av inkomst
och förmögenhet som beslutats av taxeringsnämnd
är vi helt överens om, och
vi är också mycket tillfredsställda med
att detta förslag framlagts. Närmast är
det väl föranlett av de mycket uppmärksammade
felaktigheter som förekom
vid taxeringen i Stockholm för tre
år sedan. Det är tacknämligt att finansministern
sökt åstadkomma ett enklare
förfarande, och att vi nu slipper det
omständliga förfarandet med besvär till
prövningsnämnden för att få rättelse i
fråga om uppenbara felaktigheter.

I år har jag själv varit offer för detta
omständliga förfarande. Det gällde ett
obetydligt belopp, men det kunde ju ha
varit fråga om ett mycket större. Detta
utgör en illustration till de motioner
som vi framfört och som avser den enskildes
rättssäkerhet i taxeringsprocessen.
Denna säkerhet är ändå ett gemensamt
intresse för oss alla, oavsett vilket
parti vi tillhör.

Som herr Andersson i Essvik sade
har det vidtagits åtskilliga åtgärder under
de senaste åren, och flera beslut har
fattats för att stärka effektiviteten i taxeringsarbetet,
men enligt vår mening har
rättssäkerhetsfrågorna då det gäller
skatteärenden ännu inte lösts på ett tillfredsställande
sätt. Då skattereglerna
blir alltmer komplicerade för varje år
och då skattetrycket är så hårt som det
för närvarande är, är det av utomordentlig
vikt att skattelagarna utformas
och tillämpas på ett sådant sätt att den
skattskyldiges rättssäkerhet inte äventyras.

Jag vill understryka att justitieombudsmannen
i ett remissyttrande till bevillningsutskottet
i anledning av ett
liknande motionsyrkande förra året

Onsdagen den 17

framhöll, att han vid prövning av klagomål
och vid inspektioner ofta iakttagit
brister i lägsta instans vid tilllämpningen
av bestämmelserna att den
skattskyldige skall erhålla underrättelse
om avvikelse från självdeklarationen
och även om skälen för detta. Detta är
en mycket viktig bestämmelse som alltså
inte alltid fungerar och det försätter
de skattskyldiga i eu sämre situation.
För min del fick jag underrättelse om
avvikelsen från min deklaration, annars
hade jag måst betala den högre
skatten. Nu var det visserligen inte fråga
om något större belopp, men jag
hade i alla fall blivit ställd i en sämre
situation.

Enligt motionärernas mening finns
det alltjämt i taxeringsförfarandet brister
som gör att rättssäkerheten inte kan
anses vara fullt tillgodosedd. I motionerna
anvisas olika vägar i syfte att
avhjälpa dessa brister, bl. a. genom att
till länsstyrelserna knyta en särskild
befattningshavare med uppgift att bevaka
den skattskyldiges rätt gentemot
vederbörande taxeringsintendent samt
genom anställandet av en särskild befattningshavare
för skatteärenden vid
JO-ämbetet.

Herr Andersson i Essvik åberopade
vad reservanterna sagt om att taxeringsintendenten
i vissa fall kan anföra
besvär till den skattskyldiges förmån.
Ja, det kanske förekommer. Herr Andersson
i Essvik är ju en erfaren taxeringsman
och kan möjligen bekräfta
att det förhåller sig så. Men det låter
som en saga; de skattskyldiga har snarare
den uppfattningen att taxeringsmyndigheterna
i första rummet tillvaratar
statens fiskala intressen, inte de
skattskyldigas. Jag har i varje fall för
egen del inte befunnit mig i den belägenheten
att taxeringsintendenten tillvaratagit
mina intressen. Även om jag
har fått rött i högre instans, har han
tydligen inte stått på min sida.

En del av förslagen i motionerna har
behandlats eller kommer att behandlas
3—Andra kammarens protokoll 1965. Ni

november 1905 fm. Nr 36 05

Ändring i taxeringsfiirordningen

av olika utredningar. Herr Andersson i
Essvik räknade upp tre sådana utredningar.
Men motionärerna har också
haft i tankarna andra åtgärder som
ligger utanför företagna eller planerade
utredningar. Vi har därför ansett det
lämpligast att frågan om den enskildes
rättssäkerhet i skatteavseende blir belyst
av en enda utredning med den bestämda
uppgiften att syssla med denna
fråga, så att inte problemkomplexet såsom
nu behöver splittras på en rad utredningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till mom. B i utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Den proposition som
vi nu behandlar är givetvis i och för
sig alldeles utmärkt, eftersom den syftar
till avskaffandet av en hel del onödigt
krångel. Men förslaget skulle ha
kunnat vara ännu bättre. Man har fullt
medvetet bibehållit en del av krånglet.
Det förefaller som om man menade att
det skulle bli tomt att på en gång avskaffa
allt krångel och att det måste
finnas litet krångel kvar för att vi skall
känna oss hemmastadda.

I en motion har jag och några andra
kammarledamöter ifrågasatt, om inte
propositionens intentioner skulle kunna
utvidgas att avse även fastighetstaxeringen,
både den allmänna och den särskilda.
Propositionen omfattar ju endast
den allmänna inkomsttaxeringen,
men det finns precis samma motiv för
att låta den avse även fastighetstaxeringen.
Det förekommer formella fel
också vid fastighetstaxeringen, och så
blir säkert förhållandet så länge den
nuvarande fastighetstaxeringen finns
kvar.

Herr Andersson i Essvik erinrar om
att, såsom även framgår av utskottsutlåtandet,
frågan om förfarandet vid fastighetstaxeringen
har lösts på ett speciellt
sätt. Ja, det inträffade i år något
av en katastrofsituation när det gäller
denna taxering och då ordnade man så
• 36

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Ändring i taxeringsförordningen

att säga bakvägen genom riksskattenämndens
försorg saken på det sätt
som nu föreslås i propositionen beträffande
inkomsttaxeringen. Varför skall
då inte detta förfarande kunna inskrivas
i författningen, där det hör hemma,
så att man slipper gå denna bakväg?

De motiveringar som i övrigt anföres
från utskottets sida är inte heller hållbara.
Herr Andersson i Essvik trodde
att jag skulle vara nöjd med vad utskottet
säger, men så är ingalunda fallet.
Först och främst skulle jag vilja
ha en förklaring till att man inte i författningen
kan skriva in det förfarande
beträffande fastighetstaxeringen som
man i år tvingats genomföra. Varför
skall man inte kunna ordna denna sak
enligt författningsbestämmelser, i stället
för så att säga utanför denna och
på ett speciellt sätt?

Vidare kan jag inte vara nöjd med
utskottets uttalande om anledningen till
att man inte har velat biträda motionärernas
förslag om att göra det förenklade
förfarandet tillämpligt också på
fastighetstaxeringen »av hänsyn till den
skattskyldiges rättssäkerhetsintresse».
Detta uttalande är alldeles obegripligt;
det måste bero på en ren lapsus eller
på att man inte tänkt igenom saken.
Om det vore någon mening med uttalandet,
skulle det innebära att man medger
att genom det förenklade förfarandet
vid inkomsttaxeringen tillgodoses
inte längre rättssäkerhetens intresse.

Syftet med vår motion är bara att
man skall utöka tillämpningsområdet
till att omfatta även fastighetstaxeringen.
Vi vill inte ta bort några av de garantier
för rättssäkerheten som finns i
propositionen, utan dessa skall givetvis
gälla även beträffande fastighetstaxeringen.
Sålunda skall man naturligtvis
bibehålla den bestämmelse som innebär
att ändring av en deklaration endast
skall utan vidare få företas när den
sker till den skattskyldiges förmån.

Jag skulle gärna av utskottets talesman
vilja ha ett klarläggande av på vad

sätt man genom att biträda vår motion
skulle träda rättssäkerheten för nära.
Ett bifall till denna motion innebär ju
endast en utsträckning av det förenklade
förfarande som föreslås. När vi
nu har möjligheter att förenkla ett led
i taxeringssystemet, så skall vi göra det
fullt ut och inte göra denna i och för
sig utmärkta proposition till en halvmesyr.
Jag yrkar därför bifall till motion
II: 902.

Sedan vill jag också säga några ord
om den motion som väckts av fröken
Elmén m. fl. och som har varit på tal
här tidigare. Den är sakligt mycket väl
underbyggd. Vi skall komma ihåg att
taxeringsproeessen för den enskilda
människan är mycket svårare än en vanlig
process, därigenom att bevisbördan
är omkastad. I en vanlig process är
det åklagaren som skall bevisa att en
person har gjort sig skyldig till en förseelse,
men när det gäller taxeringen
är det tvärtom. En taxeringsintendent
kan påstå att jag har tjänat 50 000 kronor,
och då är det jag som skall bevisa
att jag inte har gjort det. En åklagare
däremot som påstår att en person har
stulit, måste bevisa detta sitt påstående.

Dessutom är det så att när någon
klagar över en taxering i prövningsnämnden,
kan taxeringen ändras inte
bara till den klagandes fördel utan även
till hans nackdel. Detta är också en
skillnad mot vad som gäller vid en vanlig
process. Därför finns det här ett
starkt intresse av att tillvarata den enskilda
människans rättssäkerhet — som
utskottet ju i andra sammanhang har
uttalat sig så vackert om. Och det kan
man göra exempelvis genom att det vid
varje prövningsnämnd finns ett ombud
för allmänheten som för de klagandes
talan där.

Men jag kan inte hålla med herr
Björkman om att en taxeringsintendent
aldrig går en klagandes intressen
till mötes. Så är det inte. En taxeringsintendent,
som har en deklaration framför
sig, kan rätta till den, även om änd -

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

ringen blir till den skattskyldiges förmån.
Det finns otaliga exempel på det.
Men detta innebär ju ingalunda att det
inte skulle vara till allmänhetens fördel
och bidra till att främja rättssäkerheten
på detta område, om vi biföll motionen
av fröken Elmén in. fl.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan,
med det tillägg som ett bifall
till motion nr 11:902 innebär.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
föreliggande betänkande nr 39 behandlas
en motion, II: 564, som tar sikte på
att öka möjligheterna för de skattskyldiga
att göra en riktig deklaration. Som
alla vet är detta inte det lättaste man
kan företa sig. Att deklarera har med
åren blivit alltmer komplicerat, samtidigt
som det med ett ständigt ökat
skattetryck får en allt större ekonomisk
och även juridisk betydelse för den
enskilde. Därför bör det vara självklart
att statsmakterna vidtar alla till buds
stående åtgärder för att hjälpa människor
att deklarera. Som utskottet framhåller
görs det också en hel del på detta
område, framför allt genom olika
skrifter och anvisningar som ges ut
av både myndigheter och enskilda.

Motionärerna har här pekat på TV:s
möjligheter — där de också har fått instämmande
av utskottet — och framhållit
att just massmedia som radio och
framför allt TV har en mycket stor
funktion att fylla i detta sammanhang.
Det talade ordet och den visade bilden
har ett instruktivt värde som vida överträffar
alla skrifter.

Men det är inte bara upplysningar
som är väsentliga när det gäller att underlätta
för de skattskyldiga. Det är
också viktigt att blanketter och andra
hjälpmedel finns lätt tillgängliga. Det
får därför hälsas med tillfredsställelse
att postverket nästa år kommer att
hjälpa till med att hålla blanketter tillgängliga
åt dem som skall deklarera.

Ändring i taxeringsförordningen

Det tror jag är ett steg i riitt riktning.
Det är ofta av stor vikt att ha tillgång
till dessa blanketter i god tid. Där är
det främst rörelseidkare som får stora
problem vid uppkomna dröjsmål. Om
man har en omfattande rörelse, är det
ytterst angeläget att man kan lägga upp
bokföringen så att man direkt kan utläsa
de uppgifter som behövs för deklarationen.
Det underlättar deklarationsarbetet
i mycket hög grad. Och inte
mindre viktigt är att det ger större
säkerhet. Därigenom kan man få en
så riktig deklaration som möjligt, vilket
ur rättssäkerhetssynpunkt är högst väsentligt.

Men om man inte får de nödvändiga
blanketterna förrän bokföringsåret har
gått till ända, ställes man inför kinkiga
problem. Vi hade en sådan historia
här i våras. Jag tänker nu på den s. k.
representationsbilagan, som var ganska
detaljerad, för att inte säga petig. Myndigheterna
efterlyste däri bl. a. redovisning
av kostnader, hänförliga till
personalvård, och ville också ha uppgifter
om kostnader som sammanhängde
med informationsmöten och
personalfester. Den uppgiftsskyldigheten
är i och för sig ganska betungande,
men den blir rent omöjlig när en mängd
siffror skall grävas fram ur ett bokföringsmaterial
som kanske är upplagt
efter helt andra principer, därför att
man inte i tid har känt till vilka uppgifter
myndigheterna skulle komma att
begära. Detta är en sak att beakta inte
bara för de myndigheter, som har ansvaret
för blanketterna, utan även för
lagstiftaren. Utskottet har också på
den punkten varit välvilligt inställt till
de synpunkter motionärerna anlagt.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Beträffande herr Sjöholms
resonemang skall jag först erinra
honom om att jag företräder reservan -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Ändring i taxeringsförordningen

terna och inte, som han trodde, majoriteten.
Men om han så vill kan jag ändå
bidra något genom att förklara varför
jag anser det vara olämpligt att koppla
in fastighetstaxering i detta resonemang.

De fel som kan uppstå genom databehandling
kan ju rättas i annan ordning,
och det tycker ju även herr Sjöholm
är bra.

Sedan är frågan hur man förfar vid
fastighetstaxering i övrigt. Vid den allmänna
fastighetstaxeringen, som ju regelmässigt
skall äga rum vart femte år,
sker ju taxeringen i två omgångar. Det
är först en preliminär taxering, där
samtliga fastighetsägare blir underrättade
om de nya taxeringsvärden som
blivit föreslagna. Sedan har fastighetsägarna
möjligheter att komma med erinringar.
När dessa erinringar kommit
in, sker den slutliga fastighetstaxeringen.
Denna dubbla omgång och dubbla
kontroll måste innebära att risken för
felskrivningar är mindre än vid inkomsttaxeringen.
Vad finansministern
i det här sammanhanget avser är ju att
rätta dylika rent tekniska fel — inte fel
som beror på feltolkningar av taxeringsförordningen
och dylikt.

Ännu en sak som måste tala för att
det är mindre risk för fel vid fastighetstaxeringen
är att för varje deklarant
omfattar i regel sifferbatteriet endast
två kolumner — dels markvärde
och dels bostadsvärde. Risken för felsummeringar
måste därvid vara avsevärt
mindre än vid inkomsttaxeringen
med hela det batteri av siffror som ingår
i en inkomstdeklaration.

Till herr Björkman skulle jag vilja säga
att han satsat något för hårt när han
påstår att det är så illa ställt. Jag tror
att om herr Björkman och jag varit här
för 20—30 år sedan hade hans bild varit
verklig. När jag för 25 år sedan för
första gången kom med i en taxeringsnämnd
som dess ordförande, sade en då
gammal och mycket erfaren taxeringsman
i den lokala nämnden till mig:

»Avvikelser och sådant skall du inte
oroa gubbarna med, utan det kan du
låta bli.» Men så är det inte nu. Nu underrättas
praktiskt taget om allt. Jag
skulle våga tippa att hälften av de underrättelser
som går ut talar om att
deklarationen ändrats till den skattskyldiges
fördel. Man kan följaktligen
inte på den punkten påstå att det är
så stor rättsosäkerhet.

Jag håller ändå med om att det fortfarande
förekommer en hel del fall där
behandlingen inte är till fyllest, något
som ju JO konstaterade i sitt utlåtande
till bevillingsutskottet förra året. Men
han har även konstaterat att det sker
en förändring till det bättre, och det
tycker jag att även herr Björkman bör
notera här.

Summan av resonemanget beträffande
dessa motioner blir att den borgerliga
majoriteten säger sig vilja ha en utredning
där man skall samla allt under
en hatt för att på så sätt klara upp problemen.
Vi har i vår motivering sagt
att det pågår utredningar som omspänner
praktiskt taget hela detta område,
och vi bör vänta och se resultatet av
Kungl. Maj:ts åtgöranden.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen under punkt B.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tolkar herr Anderssons
i Essvik anförande så att vi står
varandra ganska nära. Även herr Andersson
i Essvik erkänner att det fortfarande
finns ett och annat som inte
är riktigt bra. Han anser att jag kanske
satsar litet för hårt när jag säger att
det är så illa ställt, och han åberopar
bl. a. vad JO sagt, nämligen att det har
blivit en förändring till det bättre. Ja,
herr Andersson i Essvik, det var precis
vad jag underströk i mitt första anförande:
det har verkligen gjorts åtskilligt
för att stärka effektiviteten. Det har
fattats en rad beslut, sade jag, i syfte att
förbättra den skattskyldiges ställning
i taxeringsprocessen. Därvidlag råder

Onsdagen den 17 november 19G5 fm.

Nr 36

f>9

alltså inga som helst meningsskiljaktiglieter
mellan oss.

Vi iir tydligen också överens om att
det är en del som skulle kunna göras
bättre. Jag är tacksam för att herr Andersson
i Essvik mot bakgrunden av
sin mångåriga erfarenhet talade om att
det även sker ändringar till den skattskyldiges
fördel i många fall. Herr Sjöholm
menade också att det inte var riktigt
som jag hade hävdat, att detta
aldrig skedde. Men så har jag ju inte
sagt — jag har sagt att när man inte
varit med om det själv låter det som en
saga. Ty de ändringar jag varit utsatt
för har alltid varit till min nackdel.
Jag väntar emellertid ännu på den dag
då det sker en ändring till min fördel.
Då skall jag stiga upp och helt instämma
med herr Andersson i Essvik.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Om det vore så, herr
Björkman, att allting som man inte varit
med om själv vore som en saga, så
bleve det mycket sagoberättande.

Det är som herr Andersson i Essvik
säger, att deklarationer ändras även till
den skattskyldiges förmån. Jag har faktiskt,
i motsats till herr Andersson i
Essvik, fört statistik i det distrikt där
jag under många år varit ordförande.
Det visade sig att det belopp med vilket
sänkningar företogs av taxeringsnämnden
var större än beloppet för
höjningarna. Det var alltså ren förlust
för statsverket att det fanns en taxeringsnämnd
i detta distrikt. Men så
skall det gå till: det är taxeringsnämndens
skyldighet att se till att bedömningen
blir objektiv och riktig.

Herr Andersson i Essvik — som ju
var vänlig att föra utskottets talan trots
att han är reservant — sade att rättelse
kan ske »i annan ordning» när det
gäller databehandling vid fastighetstaxering.
Men vilken annan ordning är
det? Jo, det är en ordning som man hittat
på själv, utanför alla författningar.
Vore det inte bättre att ha bestämmel -

Ändring i taxerinRsförordningen

serna i författningen, så att man stod
på fastare mark? Det är detta jag vill,
och det är just ett sådant rättelseförfarande
som är föremål för behandling
i denna proposition.

Herr Andersson i Essvik sade vidare,
att på grund av att det vid allmän fastighetstaxering
är en dubbel omgång,
så skulle risken för en felskrivning vara
mindre. Men det är tvärtom: det är
naturligtvis dubbel risk för felskrivning.
Förhållandet talar alltså snarare
för min uppfattning än för herr Anderssons.

Och även om det nu vore så att risken
för fel vid fastighetstaxeringen är
liten, så är det dock en risk, och det
kommer otvivelaktigt att bli vissa felaktigheter
varje gång. Varför skall man
inte ta hänsyn till detta vid lagstiftningen?
Skall det vara ett visst antal?
Nej, det är bättre att söka fånga in allt
när man nu stiftar lag.

Jag har ännu inte fått svar på frågan
varför det skulle vara ur rättssäkerhetssynpunkt
menligt att ta in fastighetstaxeringen.
Det står i utskottsutlåtandet
att så är fallet, och man bör inte avvisa
en motion genom att göra ett uttalande
som är fullständigt obelagt. Det
går helt enkelt inte att på något sätt
styrka detta uttalande.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Björkman, att orsaken till att han
aldrig fått en avvikelse till sin fördel
måste väl vara, att han i sin deklaration
ständigt hållit sig så nära den
gräns som är motsatt den man håller
sig till när man får en glädjande avvikelse.

Herr Sjöholm och jag skall kanske
inte fortsätta att diskutera längre. Men
jag vill bara slå fast att, samtidigt som
ni påstår att ni i högre grad slår vakt
om rättssäkerheten än vi skulle göra
från socialdemokratiskt håll, vill ni
öka antalet fall som definitivt skall
avgöras på ett rent tjänstemannamäs -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Ändring i taxeringsförordningen

sigt plan, ärenden som dock i sin tur,
om man slår vakt om rättssäkerheten,
måste begränsas till det minsta möjliga.
Detta har Kungl. Maj :t även tagit
hänsyn till i sin proposition.

Jag sade nyss att en utökning av
förfarandet till att omfatta även de särskilda
och de allmänna fastighetsdeklarationerna
kommer att närmare närma
oss den gräns, som väl ändå ingen
av oss vill passera med hänsyn till det
allmänna intresse, som vi har att i
görligaste mån slå vakt om den enskildes
rättssäkerhet.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
talar som om den proposition vilken
nu behandlas skulle vara synnerligen
äventyrlig från rättssäkerhetssynpunkt.
Det är den ingalunda. Herr Andersson
kanske i stället menar att den
om man toge med ytterligare ett litet
antal ärenden, plötsligt skulle bli farlig
från rättssäkerhetssynpunkt. Så är
dock inte fallet.

Enligt det föreliggande förslaget skall
den nya förordningen avse de flesta
fallen av uppenbara felaktigheter. Då
godkänner herr Andersson den från
rättssäkerhetssynpunkt. Men om man
varje år skulle ta upp ytterligare ett
litet antal ärenden, skulle förordningen
plötsligt bli äventyrlig från rättssäkerhetssynpunkt.

Detta är ett resonemang som jag absolut
inte kan förstå. Jag menar att det
inte finns något från rättssäkerhetssynpunkt
äventyrligt i denna proposition.
Det är t. o. m. så väl sörjt i detta avseende
att ett formellt fel inte får ändras
till den skattskyldiges nackdel. Det
skall bara få ändras till hans fördel.

Det finns, herr Andersson, inga rättssäkerhetsintressen
som kommer i kläm
i detta fall. De är ett tomt prat och
ingenting annat. Motionen är fortfarande
icke på någon punkt bemött eller
sakligt avvisad.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
påpeka, att det förslag vi nu behandlar
om en förenklad förordning avstyrkts
av vissa instanser med hänvisning till
rättssäkerheten. Man har inte velat i
högre grad lägga avgörandet i dessa
skattefrågor på ett rent tjänstemannamässigt
plan.

Det innebär ej att jag ställer mej bakom
denna uppfattning, men man skall
inte utvidga förenklingen mer än nödvändigt.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
anser själv inte att dessa remissyttranden
varit av något värde. Herr Andersson
är nämligen med på att förslaget
till den nya förordningen skall bifallas.
Han anser alltså personligen inte att
förordningen är vådlig från rättssäkerhetssynpunkt.
I så fall är den det inte
heller när det gäller fastighetstaxeringen.
Det kan herr Andersson rätt gärna
inte hävda att den är.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Bara ytterligare några
få ord till sist från min sida.

Debatten har i sitt senare skede rört
sig om skatteprocessuella förbättringar,
och jag ställer mig givetvis bakom sådana
strävanden. Men, herr talman, det
är en lång väg till dess att sådana kan
genomföras, och vad kan göras under
tiden för att främja sådana förbättringar? Felaktigheter

i tillämpningen av lagbestämmelser
uppstår inte sällan på alla
områden på grund av rent missförstånd
beträffande innebörden i gällande bestämmelser
eller på grund av ovetskap
om dessa bestämmelser. Att ge en objektivt
hållen information från samhällets
sida och att få till stånd upplysningsställen,
som är lätta att nå, tycker
jag också är viktiga inslag i strävandena
att förstärka rättssäkerheten och att till -

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36

se att deklarationerna blir riktigt utformade.
Detta kan göras omedelbart.

Jag bar alltjämt den åsikten att man
mycket väl skulle kunna koncentrera en
del taxeringspersonal till början av deklarationstiden,
alltså till tiden närmast
före den 15 februari, för att ge informationer
till allmänheten. Detta kan som
sagt ske snabbt i väntan på den utredning
om de skatteprocessuella frågorna,
vilken vi hoppas alt riksdagen nu skall
fatta beslut om.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionen II: 902; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Sjöholm begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionen II: 902.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
lia röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 166 ja och 19 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Beskattningen av utländska artister m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Essvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B) j utskottets betänkande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 98 ja och 107 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Beskattningen av utländska artister m. fl.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av utländska
artister m. fl.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Fru Jäderberg och jag
har aktualiserat en fråga som i förstone
verkar vara tämligen obetydlig, men de
praktiska verkningarna av den föråldrade
förordning som gäller på detta område
medför många gånger avsevärda
olägenheter. Vi har naturligtvis ingenting
emot att utländska artister erlägger
skatt här i landet, och vi har inte heller
någonting emot att man på det sätt som
dubbelbeskattningssakkunniga föreslagit
inför en löneskatt som till och med innebär
en skärpning av beskattningen.

Situationen är emellertid den, att åtskilligt
har förändrats sedan år 1908 då
denna förordning antogs. Vi har t. ex.
här i de nordiska länderna ett mycket
omfattande samarbete över gränserna.
Vi har nu helt andra möjligheter än tidigare
att stifta bekantskap med grannländernas
konst och kultur. Ofta möjliggörs
dessa ökade kontakter genom stipendier
eller blygsamma anslag från
olika kulturfonder eller från staten. Det
har ofta hänt att arrangörerna — det
kan ha varit en ideell förening — tagit
upp en blygsam avgift för att täcka
kostnaderna för lokalen. Sedermera har
vederbörande arrangör uppvaktats av
en offentlig myndighet här i landet och
blivit krävd på artistskatt. Detta har
skapat mycket stora olägenheter.

Vi uttalar som motionärer förhoppningen
att man skall genomföra en
praxis som gör det möjligt för t. ex.
länsstyrelserna att ge befrielse från
avgiften när det är fråga om gästbesök
från grannländerna av den art och omfattning
som jag nyss nämnde. Vi tycker
att bestämmelserna i förordningen
är föråldrade och inte står i samklang
med t. ex. strävandena till ökat nordiskt
samarbete.

Herr talman! Jag har inget yrkande
för dagen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Försäljningen av rusdrycker

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av väckta
motioner beträffande försäljningen av
rusdrycker.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 207
av herr Erik Filip Petersson och II: 258
av herr Hamrin i Jönköping in. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:213
av herr Wanhainen m. fl. och 11:261
av fru Holmquist m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 216
av herr Åkesson m. fl. och II: 255 av
herr Börjesson i Falköping m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag angående registrering
av spritköpen med målsättningen
att skärpa kontrollen över missbrukare
och yrkeslangare i enlighet med vad i
motionerna anförts;

4) de likalydande motionerna I: 576
av herr Hedlund m. fl. och II: 691 av
herr Enskog in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta

a) att försöksverksamhet i nykterlietsvårdande
och brottsförebyggande
syfte finge anordnas i Västerås,

b) att Nya systemaktiebolaget lämnade
sin distriktsförvaltning i Västmanlands
län möjlighet att i Västerås effektuera
försöksverksamheten i enlighet
med i motionerna närmare angivna riktlinjer,
samt

c) att, såvitt på Nya systemaktiebolaget
ankomme, försöksverksamheten
vidmakthölles intill dess andra direktiv
lämnades av kontrollstyrelsen i dess
egenskap av tillsynsmyndighet på rusdrycksförsäljningens
område; samt

5) motionen 11:82 av herr Dickson,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t hemställa om
sådan åtgärd, att det renade bränn -

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

vinet försöksvis och tills vidare upphör
att tillverkas och saluföras».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:207
av herr Erik Filip Petersson och II: 258
av herr Hamrin i Jönköping m. fl. om
höjning av åldersgränsen vid utskänkning
av rusdrycker,

2) de likalydande motionerna 1:213
av herr Wanhainen m. fl. och II: 261
av fru Holmqvist m. fl. angående inrättandet
av utminuteringsställen för rusdrycker,

3) de likalydande motionerna I: 216
av herr Åkesson m. fl. och II: 255 av
herr Börjesson i Falköping m. fl. om
registrering av spritköp,

4) de likalydande motionerna I: 576
av herr Hedlund m. fl. och 11:691 av
herr Enskog m. fl. om viss försöksverksamhet
i nykterhetsvårdande och brottsförebyggande
syfte, ävensom

5) motionen II: 82 av herr Dickson
om åtgärder för att försöksvis bringa
tillverkning och saluförande av renat
brännvin att upphöra,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett att
utskottet under 3) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 216 av herr Åkesson
m. fl. och II: 255 av herr Börjesson
i Falköping m. fl. måtte uttala sig för
försöksverksamhet med allmän registrering
av spritinköp, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att ifrågavarande
motioner överlämnades till utredningen
för översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken
för beaktande i enlighet med
vad i reservationen anförts;

II) av herrar Lundström, Erik Filip
Petersson, Gustafson i Göteborg och Enskog,
vilka ansett,

dels att visst avsnitt av utskottets

Försäljningen av rusdrycker

betänkande bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse,

dels att utskottet under 4) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 576 av herr Hedlund
m. fl. och 11:691 av herr Enskog
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära att viss försöksverksamhet i nykterhetsvårdande
och brottsförebyggande
syfte igångsattes i enlighet med de
riktlinjer som angåves i motionerna och
att verksamheten skedde parallellt och
i samförstånd med utredningen för
översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken; III)

av herr Vigelsbo, vilken ansett
att utskottet under 4) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av innehållet
i de likalydande motionerna 1:576
av herr Hedlund m. fl. och II: 691 av
herr Enskog m. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att viss försöksverksamhet
i nykterhetsvårdande och brottsförebyggande
syfte igångsattes i enlighet
med de riktlinjer som angåves i
motionerna och att verksamheten skedde
parallellt och i samförstånd med utredningen
för översyn av alkohol- och
nykterhetspolitiken.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! I detta bevillningsutskottets
betänkande behandlas ett flertal
motioner, som i första hand berör
olika bestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen.
I reservationerna II
och III till utskottsbetänkandet har fem
av ledamöterna yrkat bifall till de likalydande
motionerna 1:576 och 11:691.
I dessa motioner har föreslagits, att försöksverksamhet
i nykterhetsvårdande
och brottsförebyggande syfte skall anordnas
i Västerås, varvid Nya Systemaktiebolaget
skall medverka med en viss
registrering.

Bakgrunden till motionerna är det
speciellt bland de yngre åldersgrup -

3*—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 17 november 19G5 fm.

Försäljningen av rusdrycker

perna tilltagande missbruket av alkohol;
statistiken visar att antalet fylleriförseelser
i åldersgrupperna 15—17 år
ökat avsevärt. År 1954 hade vi 3 fylleriförseelser
per 1 000 invånare i denna
åldersgrupp; i fjol hade antalet stigit
till 10, alltså mer än en tredubbling under
dessa tre år. Mellan åren 1954 och
1957 fördubblades antalet förseelser —
det steg från 3,0 till 6,0. Denna ökning
berodde väl delvis på att motboken
slopades den 1 oktober 1955. År 1958
var antalet förseelser 6,3. De följande
åren steg antalet till 7,1—8,4—9,3 och
9,6. År 1963 sjönk siffran till 9,0 —
den minskningen berodde väl på konflikten
vid Spritcentralen. Under fjolåret
steg antalet till 10,0 per 1 000 invånare.
Totalt för samtliga åldersgrupper
har antalet förseelser under denna
period ökat från 7,8 till 13,3 per 1 000
invånare, ökningen av antalet fylleriförseelser
i de yngsta åldersgrupperna
har alltså gått betydligt snabbare än i
övriga grupper.

Vi motionärer har med denna skrämmande
utveckling som bakgrund föreslagit
att vissa registrerande åtgärder
på försök skall vidtas vid Nya Systemaktiebolagets
affärer i Västerås för att
utröna om det är möjligt att komma
till rätta med framför allt langning och
missbrukares rusdrycksanskaffning. Avsikten
är inte att förhindra inköp, utan
att i de fall då tveksamhet föreligger
registrera inköpen. Materialet skall sedan
överlämnas till nykterhetsnämnden
för bearbetning i samarbete med socialförvaltningen,
polismyndigheten och
rådgivande nämnden.

Utskottet uttalar i betänkandet att den
nyligen tillsatta utredningen för översyn
av alkohol- och nykterhetspolitiken
kommer att behandla alla de spörsmål
som är av betydelse för nykterhetspolitiken.
Utskottet säger också att »försöksverksamhet
och delreformer visserligen
bör kunna förekomma under pågående
utredning, men detta bör i så fall
ske i samförstånd med eller på förslag

av utredningen. Självfallet bör riksdagen
inte under utredningens gång besluta
om separata lösningar av de nykterhetspolitiska
problemen och därigenom
begränsa utredningens möjligheter
till en förutsättningslös bedömning.»

Gentemot detta hävdar vi reservanter
liksom allmänna beredningsutskottet
gjorde i sitt betänkande nr 34, vilket
behandlades och bifölls av vårriksdagen
i år, att utredningen inte bör utgöra
hinder för försöksverksamhet och delreformer
under utredningsarbetets gång.

Vi finner det angeläget, att försöksverksamhet
i nykterhetsvårdande och
brottsförebyggande syfte verkställs parallellt
och i samförstånd med pågående
utredning. Härigenom får utredningen
säkrare underlag för sina bedömningar.

För egen del anser jag att den nya
nykterhetsutredningen bör skaffa erfarenhet
genom praktiska prov, innan den
lägger fram något förslag. Om 1944 års
nykterhetskommitté handlat på det sättet
skulle vi säkerligen ha sluppit en del
av de delreformer som följt på 1954 års
reform. Vi har ju fått ändringar åren
1957, 1959, 1960, 1961, 1963 och även i
år. Och nu är vi framme vid en ny utredning.

Tyvärr tillåter inte nykterhetstillståndet,
allra helst med hänsyn till den av
mig tidigare redovisade försämringen av
nykterhetstillståndet bland ungdomen,
att man gör några alltför djärva försök
med fri försäljning. Man kan inte heller
—• det är min uppfattning — införa
långtgående restriktioner. Man får i det
avseendet säkerligen begränsa sig till sådana
personer som omnämns i 18—20 §§
i nu gällande rusdrycksförsäljningsförordning.
Det är en registrering av just
dessa personer som avses i de motioner
som väckts av samtliga riksdagsmän i
Västmanlands län. Om en försöksverksamhet
får utföras i Västerås, skulle vissa
jämförelser kunna göras med tidigare
gjorda undersökningar i Västerås. Stadens
myndigheter av olika slag, polismyndigheten,
nykterhetsnämnden och

Onsdagen den 17 november 1965 fin.

Nr 36

rådgivande nämnden i länet liar samtliga
uttalat sig för en sådan verksamhet.
Den personal som skulle medverka vid
försöksverksamheten är också mycket
intresserad.

Herr talman! .lag har svårt att förstå
hur ett riksdagsbeslut om bifall till motionerna
skulle begränsa utredningens
möjligheter till en förutsättningslös bedömning.
Jag yrkar bifall till reservation
nr II.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Vi brukar ibland skildra
vårt land som en välfärdsstat, och det
saknas nog inte fog för en sådan bedömning.
På många områden av samhällslivet
kan vi konstatera hur framstegsarbetet
fortsätter och förbättras.
Men den vackra fasaden har också en
baksida som ger en dyster och oroande
bild av vårt samhälle. Jag tänker då på
alkoholproblemet.

Alkoholproblemet är ingen ny företeelse
i vårt samhälle, det har alltid varit
något av mänsklighetens gissel. Vad
som emellertid i dag gör det problemet
allt allvarligare är det tilltagande ungdomsfylleriet
och i samband därmed
den ökade ungdomsbrottsligheten. Denna
tendens blir allt tydligare, och samhället
tycks inte förfoga över några effektiva
motåtgärder.

För min egen del — och jag tror att
den åsikten delas av många — ser jag
alkoholproblemet, sådant det tar sig uttryck
i ökat spritmissbruk, ungdomsfylleri
och brottslighet, som ett av de stora
olösta sociala problemen i vårt samhälle.
Situationen blev inte bättre av
riksdagens beslut att tillåta tillverkning
och försäljning av mellanöl i vårt land.
Statistiken visar nu en total uppgång i
ölkonsumtionen på cirka 25 procent.
Det synes vara framför allt hos ungdomen
som mellanölet har rönt den starkaste
efterfrågan.

Dagen D den 1 oktober blev också något
av en öldag i skolorna. Från skilda
platser i vårt land har det berättats hur

Försäljningen av rusdrycker

skolungdomen faktiskt stod i ko för att
få sig en »pava» mellanöl. I det sammanhanget
kommer jag tillbaka till den
uppfattning jag tillät mig att framföra
från denna talarstol i samband med att
vi diskuterade mellanölet, nämligen att
tillverkning och försäljning av mellanöl
inte kan vara någon åtgärd i syfte att
förbättra nykterhetstillståndet. Närmast
rör det sig väl här i stället om ett bryggerinäringens
intresse.

De alltmer utbredda alkoholvanorna i
de lägre åldersgrupperna är av så allvarlig
art att snara åtgärder enligt min
mening är påkallade. I det föreliggande
betänkandet har bevillningsutskottet
haft att behandla ett antal motioner i
nykterhetsvårdande och brottsförebyggande
syfte, vilka dock inte funnit något
större gensvar hos utskottsmajoriteten.
Det har därför blivit nödvändigt
att följa upp motionerna med reservationer.
I reservation I som jag närmast
talar för har vi från centerhåll velat
stödja motionsyrkanden om en allmän
registrering av spritinköpen. Enligt centerpartiets
och motionärernas mening
bör en sådan registrering kunna få en
avsevärd nykterhetspolitisk effekt. Vidare
skulle man kunna få till stånd en
bättre kontroll över den yrkesmässiga
langningen och effektivare kunna motverka
otillåtna överlåtelser som nu i
stor utsträckning sker just till ungdomen.

Erfarenheterna från utlandet, där man
redan har infört denna registrering, är
såvitt vi kunnat finna enbart goda. Varför
då inte också pröva detta registreringssystem
i vårt eget land?

Utskottsmajoriteten har emellertid
inte velat biträda motionärernas yrkanden
utan nöjt sig med att hänvisa till
den nyligen tillsatta nykterhetspolitiska
utredningen. Vi reservanter anser emellertid
att det vore ett allmänt intresse
att motionerna överlämnades till utredningen
för beaktande. Eftersom utredningen
sannolikt behöver lång tid på sig
för att utföra sitt arbete vore det av vär -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Försäljningen av rusdrycker

de, inte minst för utredarna själva, att
snarast och samtidigt med att utredningen
pågår försöksvis pröva en registrering.
En sådan åtgärd skulle också
mycket väl sammanfalla med allmänna
beredningsutskottets synpunkter i frågan.
Allmänna beredningsutskottet har
framhållit att den av riksdagen begärda
utredningen för översyn av alkohol- och
nykterhetspolitiken inte utgör något
hinder för försöksverksamhet och delreformer
under utredningsarbetets gång.
Vi bedömer langningen vara ett sådant
samhällsont att åtgärder från samhällets
sida snarast bör vidtas för att motverka
de allvarliga tendenser som nu
visar sig. I det sammanhanget ser vi registreringsförfarandet
som ett väsentligt
samhällsvapen.

Herr talman! Jag ber därför att med
dessa ord få yrka bifall till reservation
I av herr Sundin m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Westberg
(fp).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det är kanske rätt naturligt
att många är oroade av alkoholkonsumtionens
utveckling och de svårigheter
på olika sätt som denna konsumtion
medför. Mot denna bakgrund
får man väl se de förslag till åtgärder
som vi nu behandlar enligt bevillningsutskottets
betänkande nr 42.

Vid en bedömning av dessa förslag
bör man emellertid komma ihåg att
Kungl. Maj :t nu på riksdagens begäran
tillsatt en nykterhetspolitisk utredning
som förutsättningslöst skall utreda alla
de problem som är av betydelse för utformningen
av alkohol- och nykterhetspolitiken
i vårt land. Att vi nu fått till
stånd denna utredning har för bevillningsutskottets
majoritet varit motiveringen
för att avstyrka de i detta sammanhang
framlagda motionerna.

Herr Enskog och även herr Eriksson
i Bäckmora åberopade nyss i sina anföranden
att allmänna beredningsutskot -

tet i sitt utlåtande med begäran om utredning
av nykterhetspolitiken även
framhållit den meningen att en utredning
inte skulle få hindra försöksverksamhet
och delreformer under arbetets
gång. Det är riktigt. Bevillningsutskottets
majoritet har emellertid ansett att
riksdagen i denna situation, när utredningen
nyss har tillsatts och knappast
ens hunnit påbörja sitt arbete, inte skall
ge särskilda anvisningar för viss del av
utredningsarbetet.

Utskottet har emellertid också i betänkandet
sagt att det finns all anledning
förvänta att samtliga de frågor
som nu aktualiserats i de behandlade
motionerna kommer att prövas av den
nykterhetspolitiska utredningen. Vi är
således i sak praktiskt taget överens.
Det är bara så att utskottets majoritet
inte anser det lämpligt att göra särskilda
beställningar i den situation där
vi befinner oss med en nyss påbörjad
utredning. Utskottsmajoriteten framhåller
i stället: »Självfallet bör riksdagen
inte under utredningens gång besluta
om separata lösningar av de nykterhetspolitiska
problemen och därigenom
begränsa utredningens möjligheter till
en förutsättningslös bedömning.»

Samtidigt säger bevillningsutskottets
majoritet också, och det har tidigare
anförts här, att »försöksverksamhet och
delreformer visserligen bör kunna förekomma
under pågående utredning, men
detta bör i så fall i huvudsak ske i
samförstånd med eller på förslag av
utredningen». Detta är en princip och
en ordning som vi tidigare brukat tilllämpa.

Herr talman! På dessa grunder och
med denna korta motivering ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i det anförande som hållits
av herr Engkvist och samtidigt instämma
i hans yrkande om bifall till utskot -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

tets hemställan. Jag vill bara erinra om
att vi, som företräder majoriteten inom
bevillningsutskottet, är mycket väl medvetna
om att nykterhetsläget i dag inte
är tillfredsställande. I utskottets betänkande
har vi också sagt detta. Men vi
kan naturligtvis inte utan närmare utredning
säga, om demotionsuppslagsom
här föreligger innebär de ur nykterhetssynpunkt
bästa åtgärderna. Sedan
Kungl. Maj :t nu tillsatt en nykterhetsutredning,
som fått mycket vida perspektiv
för att ta upp hela detta problem,
är det därför, som herr Engkvist
framhåller, naturligt att man först låter
denna utredning lägga fram sitt förslag
innan riksdagen föregriper några
delbeslut. Jag har sålunda, herr talman,
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Både herr Engkvist
och herr Magnusson i Borås har sagt att
det skulle vara att föregripa denna utredning,
om riksdagen nu i skrivelse
pekade på vissa åtgärder som den skulle
önska genomförda på försök under
den tid som denna utredning pågår.
Detta kan ingalunda vara att föregripa
utredningen, allra minst som allmänna
beredningsutskottet i sitt utlåtande just
har påpekat möjligheten av att vidta
delreformer och bedriva viss försöksverksamhet
under den tid som den
tillsatta utredningen arbetar. Även i utredningsdirektiven
har statsrådet pekat
på möjligheten av delreformer och
försöksverksamhet.

Eftersom vi redan nu kan utgå ifrån
att denna utredning kommer att ta ganska
lång tid på sig för att klarlägga detta
mycket viktiga samhällsproblem, tror
jag att vi under den tiden inte helt kan
avstå ifrån att gå till angrepp mot de
allvarliga tendenser till langning och
överlåtelse av sprit, framför allt till ungdom,
som sker i vårt samhälle i dag. Vi
reservanter har velat påpeka detta och

Försäljningen av rusdrycker

framhåller såsom angeläget att motionerna
överlämnas till utredning för beaktande.

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utöver vad herr Eriksson
i Bäckmora nu framförde och i vilket
jag instämmer skulle jag vilja fråga
herr Engkvist, om han tror att utredningen
hos Nya Systemaktiebolaget kan
beställa ett sådant prov som vi vill
ha genomfört. Tror herr Engkvist att
det verkligen blir genomfört, om utredningen
beställer ett sådant?

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Den fråga som herr Enskog
ställde till mig kan jag inte besvara.
Det är alldeles omöjligt. Jag kan
inte företräda Nya Systemaktiebolaget
i något avseende. Jag vill emellertid betona
att det i utredningen finns företrädare
för Nya Systemaktiebolaget, och
jag har aldrig funnit att detta skulle
vara främmande för tankegångar som
syftar till att få en god ordning när
det gäller nykterhetspolitiken. Det är
vad jag kan säga på den punkten.

I övrigt ber jag framför allt till herr
Eriksson i Bäckmora få säga att det
ändå föreligger en viss skillnad mellan
detta fall och andra. När en utredning
tillsatts och knappast hunnit påbörja
sitt arbete, kan man inte från riksdagen
komma med en beställning på att utredningen
direkt skall syssla med en viss
fråga. Eftersom en utredning med ambition
med största sannolikhet kommer
att gå igenom alla de offentliga uttalanden
som finns i frågan för att närmare
redovisa dem, anser jag detta
vara tillräckligt. Vi bör inte i strid mot
all gängse praxis göra en direkt beställning.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Engkvist tycks vara
fullt tillfredsställd med att vi har
fått en utredning till stånd som skall

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Försäljningen av rusdrycker

ta sig an problemen. Att så sker kan
också jag hälsa med tillfredsställelse.
Men jag finner det dessutom på sitt sätt
beklagligt att herr Engkvist kan företräda
en sådan uppfattning som han gör
i denna fråga att han inte ens kan biträda
en viss försöksverksamhet i nykterhetsfrämjande
syfte. Jag har svårt
att förstå hur herr Engkvist med sin
framskjutna ställning i exempelvis nykterhetsrörelsen
så helt och fullt kan
nonchalera langningens problem. Där
har vi dock en av orsakerna till det
ökade ungdomsfylleriet. Varifrån får
ungdomen eljest sprit? Herr Engkvist
avfärdar nu registreringen som en tänkbar
möjlighet att komma åt langarna,
och då gör han det utan att sätta något
annat i dess ställe, trots de förhållanden
vi har i dag. Vad vill då herr
Engkvist göra? Att vi fått en utredning
har han redan framhållit, men det utgör
inget skäl varför vi inte också
skulle få en försöksverksamhet i förebyggande
syfte på detta område. Som
jag tidigare sagt behöver en utredning
ha lång tid på sig, men under den långa
väntetiden kan vi ändå inte sitta med
armarna i kors och vänta på att något
skall hända. Jag trodde att herr Engkvist
allra minst skulle vilja tillhöra
dessa.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till min gode
vän herr Eriksson i Bäckmora att
vi inte är så långt ifrån varandra i vår
uppfattning. Det gäller här den rent
praktiska utformningen av hur man
skall gå till väga, den arbetsmetodik
det här är fråga om.

När det gäller nykterhetsrörelsens
ställning till exempelvis registreringen
tror jag att betydligt fler inom nykterhetsrörelsen
är inne på min linje. Detta
är emellertid bedömningsfrågor. Utredningen
skall få arbeta förutsättningslöst,
och vi hoppas väl båda att det
skall bli ett resultat med förslag, som
verkligen kan ge det innehåll åt nyk -

terhetspolitiken som utvecklingen påfordrar,
och som inte minst tar sikte
på nödvändiga förebyggande åtgärder
för att bryta de allt mer avancerade alkoholvanorna
bland en ökande del av
vår ungdom.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag förmodar att det
i sak inte finns någon ledamot som sätter
i tvivelsmål det faktum att den nuvarande
alkohollagstiftningen ej har
lyckats bemästra den illojala spritförsäljningen.
Jag tänker närmast på langningen,
som pågår med oroväckande
styrka.

Det är nu mer än tio år sedan motboken
avskaffades här i landet. Det
fanns på den tiden de som hade den
uppfattningen att om bara motboken
avskaffades så skulle alkoholmissbruket
och därmed följande förhållanden bortfalla.
Langning och smuggling skulle i
huvudsak upphöra. Visserligen förutskickades
en övergångstid med ökat fylleri,
men snart skulle en minskning av
alkoholförsäljningen ske, och därmed
också av de följder som spritmissbruket
för med sig. Så uttrycktes det ungefär,
och så var uppfattningen då.

Nu skriver bevillningsutskottet i sitt
betänkande nr 42 bland annat: »Att
en så genomgripande åtgärd som 1954
års nykterhetsreform fått vissa följder,
som inte kunde förutses vid tidpunkten
för beslutet därom, är enligt utskottets
mening inte förvånansvärt.» Men, herr
talman, utskottet har, såvitt jag kan förstå,
inte med ett enda ord redovisat
den utveckling som skett efter motbokens
avskaffande.

Jag är medveten om att någon ökning
av spritinköpen bland de skötsamma alkoholbrukarna
inte ägt rum. Det har
snarare kanske skett en minskning, men
det är ju heller inte något problem
med denna kategori människor. Problemet
gäller främst dem som enligt alkohollagstiftningen
inte har inköpsrättigheter,
alltså ungdom under 21 år och

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

sådana som på grund av förseelser —■
spritmissbruk och liknande — blivit
avstängda. Det är denna kategori som
utgör dagens bekymmer. Här har sannerligen
ingen förbättring skett. Den
tillgängliga statistiken över brott mot

rusdrycksförsäljningsförordningen visar
en ständigt stegrad tendens. 1954
hade vi 707 registrerade fall, 1955 789,
och sedan har det skett en ständig och
kraftig ökning av antalet sådana brott.
Sålunda registrerades 1959 1 317, 1962
2 327 och 1964 2 600 brott mot rus drycksförsäljningsförordningen.

Det är också att märka att endast ett
fåtal brott uppdagas och beivras. Langarnas
verksamhet fortsätter i ökad utsträckning.
Så länge en praktiskt taget
okontrollerad spritförsäljning sker,
så länge kommer också denna langning
att fortsätta. Langarna har i allmänhet
inga svårigheter att komma åt sprit. De
har fri inköpsrätt, och i regel är det
sådana människor, som inte har några
förseelser när det gäller alkoholmissbruk.
De aktar sig för detta. De ser det
hela rent affärsmässigt. De har därför
lätt att komma åt veckans lager genom
att gå från det ena försäljningsstället
till det andra.

Vi kan aldrig komma åt dessa individer
om vi inte inför ett registreringstvång
på alla spritinköp. Man kan fråga
sig varför det skall vara så oerhört
svårt i vårt land, att åtminstone på försök
prova systemet med registrering.
Låt mig poängtera att det inte rör sig
om någon ransonering av inköpen, utan
det gäller endast registrering av dessa.
Härigenom kunde man vinna att dessa
langare, som går från den ena systembutiken
till den andra, kunde kontrolleras
beträffande inköpens storlek. Man
finge då undersöka huruvida inköpen
skett i lojalt syfte eller inte, och på så
vis kunde man få fast langarna.

Erfarenheterna av registrering — som
tidigare sagts i debatten — är utomlands
övervägande goda. Systemet med
registrering, som bland annat tillämpas
i Finland, är enbart positivt.

Försäljningen av rusdrycker

Det finns andra länder i detta nu
som har nödgats införa ransonering av
spritinköp.

Många av vårt lands socialvårdare,
speciellt de som har nykterhetsvård till
uppgift, vädjar om åtgärder för att dämpa
den fruktansvärda langning som pågår.
Hur många ungdomar som blivit
offer för alkoholen genom langarnas
framfart är svårt att säga, men den oerhörda
ökningen av sådana som omhändertagits
för fylleriförseelser och liknande
brott talar ett tydligt språk härom.
En ändring till det bättre måste
åstadkommas och det med det snaraste.

Finansministern har visserligen tillsatt
en kommitté för översyn av alkohol-
och nykterhetspolitiken och en försöksverksamhet
skulle väl vara ett värdefullt
komplement till utredningen. Jag
är ytterst förvånad över att herr Engkvist
går emot en sådan försöksverksamhet.
Herr Engkvist borde väl ändå
ha erfarenheter av vad som händer och
sker på sprithanteringens område. Det
är förvånansvärt att han — i egenskap
av förutvarande godtemplarchef — kan
gå emot ett försök som odiskutabelt
kommer att leda till ett bättre förhållande.
Vi vet ju hur långsamt utredningskvarnarna
mal. Innan den pågående
utredningen är klar har säkerligen
oerhört mycket hänt av allvarlig
karaktär. Det föreslagna försöket innebär
utan tvekan inget ingripande i utredningens
direktiv. För övrigt har väl
riksdagen tidigare trots pågående utredningar
fattat beslut i frågor som
varit ganska omfattande.

Det i motionerna 1:216 och 11:255
föreslagna försöket med registrering av
spritinköp torde utan tvivel vara ett
verksamt led i kampen mot den illojala
spritförsäljningen.

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i denna debatt. Jag är nämligen
inte motionär och jag har inte heller
deltagit i utskottsarbetet. Men då jag
från olika delar av landet sett förhållanden
som oroar och som ledamot av
en rådgivande nämnd för utskänknings -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Försäljningen av rusdrycker

ärenden sett utvecklingen anser jag att
här måste vidtas åtgärder och det omedelbart.
Därför, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den till utskottsbetänkande!
fogade reservationen nr I
av herrar Sundin m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
föreliggande betänkande nr 42 behandlas
ett knippe motioner som har det
gemensamt att de berör olika bestämmelser
i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Enligt betänkandet är samtliga
motioner dikterade av oro för den nykterhetspolitiska
utvecklingen, med undantag
för motionerna I: 213 och II: 261.
Jag har inte tillfrågat mina medmotionärer
om den saken. Detta motionspar
rör inte den nykterhetspolitiska frågan.
Vi har inte i princip vänt oss mot
den nedläggning av systembutiker som
sker utan endast påpekat att dessa nedläggningar
medfört försämrad service
för den berörda kundkretsen.

För att i någon mån uppväga den försämrade
service som nedläggningen av
systembutiker på landsbygden otvivelaktigt
innebär skapas möjlighet till rekvisitionsköp
på orten. Sådana köp
får ett löjets skimmer över sig när de
som i ett fall görs genom samhällets
enda sybehörsaffär. Enligt uppgift har
valet skett med hänsyn till att övriga
affärsinnehavare annars riskerade ej
önskvärd konkurrens om kunderna. 1
samband med rekvisitionen kan kunderna
kanske känna sig skyldiga att
inhandla varor som tillhandahålls i affären.
Jag vet inte om det är så, men jag
föreställer mig det.

Där rekvisitionsrätten överlåtes till
en av flera affärsmän i samma bransch
kan man befara att arrangemanget frestar
till olaga handel eller får andra ej
avsedda verkningar.

Genom rekvisitionsförfarandet påver -

kas inte valet av vara såsom vid inköp
över disk, exempelvis från alkoholstarkare
drycker till alkoholsvagare, genom
den reklam som görs i systembutikerna.

Detta är ju tankegångar som den nyss
tillsatta utredningen får pröva. Yrkandet
i motionsparet I: 213 och II: 261 gäller
uteslutande en enkel redaktionell
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningens
3 kap. 14 § för att denna skall
få en sakligt riktigare lydelse.

Bevillningsutskottet håller med motionärerna
om att bestämmelserna om inrättande
av utminuteringsställen är föråldrade.
Sådana får ej inrättas annal
än i stad, köping eller municipalsamhälle
med minst 5 000 invånare. Man kan
fråga sig varför Hofors, Lycksele och
Gällivare kommuner skall behöva begära
dispens hos Kungl. Maj :t för att få
inrätta utminuteringsställe, trots invånarantal
på över 12 000, 16 000 och
27 000, medan för städer med betydligt
lägre invånarantal denna fråga kan
handläggas på länsplanet. Tilläggas kan
att inget av de få kvarvarande municipalsamhällena
har ett invånarantal som
överstiger 5 000. Municipalsamhällena
är ju som känt en speciell kommunbildning
som kommer att försvinna.

Om en motion blir hänvisad till en
redan arbetande utredning brukar motionärerna
trösta sig med att frågan
fallit framåt — ett vanligt uttryck i
riksdagskretsar. I detta fall är det nog
tyvärr så att den tillsatta utredningen
har så stora uppgifter sig förelagda att
den kommer att försenia denna lilla detalj.
Jag hoppas att den skall komma
med större och mera genomgripande
förslag.

Det enklaste vore att lagtexten gjordes
tidsenlig. Jag tror inte att riksdagen
har något emot det.

Herr talman! Jag finner ett särskilt
yrkande vara utsiktslöst.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har under årens
lopp fått en viss erfarenhet av bevill -

Onsdagen den 17 november 1905 fin.

Nr 36

ningsutskottets onekligen skickliga sätt
att i formuleringar slingra sig förbi
tvånget att vidta en drastisk åtgärd.
Nu har utskottet avstyrkt de motioner
som föreligger om vissa uppmjukningar,
vissa utredningar och åtminstone en
drastisk åtgärd för att förbättra situationen
på alkoholfronten. Utskottet finner,
för allt i världen, förhållandena
»utgöra ett mycket oroande inslag» men
»anser det inte styrkt, att de av motionärerna
förordade åtgärderna skulle
vara de lämpligaste*. Vad är nu detta
för nonsens? Om en utredning påstår
något, är det därmed styrkt att det är
bättre? Att något är styrkt borde väl
innebära att det är bevisat att om man
gör så och så, kommer det och det att
inräffa. Varenda människa i denna kammare
vet emellertid att vad människor
tar sig till i olika situationer och under
nya omständigheter kan ingen hundraprocentigt
säkert veta.

Flera motionärer, däribland jag själv,
har under många år pekat på det renade
brännvinet såsom den största olyckan
i dessa sammanhang. Ingen har någonsin
vederlagt detta påstående, men
bevillningsutskottet har alltid krånglat
sig ifrån att göra någonting. Det
rullar därför vidare med alla de olyckor
som nu inträffar på grund av alkoholen.

Jag skall inte fördjupa mig häri.
Många av kammarens ledamöter när sig
just nu i restaurangen. Det är inget ont
i det, men jag kan inte härifrån övertala
dem genom argument. Jag skall
därför inskränka mig till att yrka att
motionen 11:82 återremitteras till bevillningsutskottet
för åtgärder. Skulle
detta inte vinna kammarens bifall —
och jag har mina onda aningar om den
saken — kommer jag att rösta för reservationen
II. Jag kan inte finna att
den i klämmen skiljer sig från reservationen
III trots att jag sökt och sökt.
Om kammaren såsom en nödfallsåtgärd
skulle välja att gå på den senare linjen
ber jag kammarens ledamöter att un -

Försaljningen av rusdrycker

der den experimenttid som förutsättes
dagligen följa serien av förluster i människoliv,
olyckor i hem och samhälle,
brott och försämrad samhällsanda över
huvud taget, som kunde ha undvikits
om kammaren haft tillräcklig handlingskraft
för att vidta en drastisk åtgärd.

Att det skulle vara en sådan olycka
att ta bort det renade brännvinet kan
jag inte förstå. Vi förbjuder många saker,
och jag har i likhet med många
andra som yrkat parallella åtgärder förutsatt
att det endast skulle gälla under
en experimenttid.

Med detta, herr talman, och med en
försäkran att jag kommer att begära
rösträkning som vanligt ber jag än en
gång att få understryka mina båda yrkanden:
återremiss av motionen 11:82,
alternativt bifall till reservationen II.

Herr CARLSSON i Västerås (s):

Herr talman! Jag vill med några ord
beröra vad bevillningsutskottet i sitt utlåtande
nr 42 anfört angående motionerna
1:576 och 11:691. Samtliga riksdagsledamöter
i Västmanlands län står
som undertecknare av detta motionspar,
vilket syftar till att i Västerås på
försök införa en särskild form av kontroll
vid försäljning av sprit, detta som
en försöksverksamhet i nykterhetsvårdande
och brottsförebyggande syfte.
Motionerna är ett resultat av synnerligen
omfattande utredningar och undersökningar
som den rådgivande nämnden
i Västmanlands län företagit. Den
har därvid haft flera överläggningar
med nykterhetsvårdande myndigheter
i vårt län och i Västerås stad. Alla berörda
instanser i vårt län är överens om
att de i motionerna föreslagna åtgärderna
bör få prövas på försök i Västerås
och eventuellt i länet som helhet.

Det måste vara en angelägenhet av
största betydelse att komma till rätta
med de förhållanden som nu är rådande
och som ger mindre nogräknade män -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Försäljningen av rusdrycker

niskor möjligheter att praktiskt taget
utan kontroll överlämna och »langa»
sprit till alkoholskadade medborgare
och även till ungdom i mycket låg ålder.
Då fylleriförseelserna av ungdomar
mellan 15 och 17 år för vårt lands
vidkommande uppgår till flera tusentals
fall per år är det tydligen på tiden att
samhället vidtar åtgärder så att det i
någon mån kan kontrolleras varifrån
ungdomen får spriten och att de som
gör sig skyldiga till lagöverträdelser i
större utsträckning stoppas med lagens
hjälp.

Jag kan inte underlåta att uttala mitt
beklagande över att även denna motion
har drabbats av samma öde som flertalet
andra motioner som kommer på riksdagens
bord. Utskottsmajoritetens avstyrkande
under hänvisning till pågående
utredning är naturligtvis ett bekvämt
sätt att avvisa motionen. Men i
detta fall är det enligt min uppfattning
något av en dubbelbottnad motivering
som utskottet anger i sitt avslagsyrkande.
Utskottet säger: »Bevillningsutskottet
vill som sin mening uttala, att
försöksverksamhet och delreformer visserligen
bör kunna förekomma under
pågående utredning, men detta bör i
så fall i huvudsak ske i samförstånd
med eller på förslag av utredningen.»
Detta är väl ändå egendomligt. Vi har
egentligen inte begärt annat i vår motion
än att få en utredning i samförstånd
med utredningen och att vår motion
måtte behandlas i en sådan anda.

Med anledning av de förslag som vår
motion upptar och med hänsyn till de
stora förhoppningar som stora grupper
i vårt län ställer på att vår motion
skall bifallas, finner jag skäl att rösta
för reservation II vid utskottets utlåtande,
och jag ber följaktligen att få
yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Härmed var överläggningen slutad.

Det av herr Dickson under överläggningen
framställda yrkandet om återremiss
av motionen II: 82

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda yrkande; och fann herr förste
vice talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antby begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
yrkandet om återförvisande till bevillningsutskottet
av den i motionen II: 82
av herr Dickson upptagna frågan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Dickson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 23 nej,
varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om återremiss av motionen II: 82.

Mom. I och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

3) i utskottets betänkande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 138
ja och 46 nej, varjämte 23 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enskog begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.

4) i utskottets betänkande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Försäljningen av rusdrycker

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Lundström
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enskog begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 75 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs och lades till handlingarna
bevillningsutskottets betänkande nr 45,
i anledning av riksdagens år 1964 församlade
revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. in., såvitt berättelsen hänvisats till
bevillningsutskottet.

§ 17

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246),
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av vissa
utländska domar och beslut angående
underhåll till barn, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

§ 18

Gudstjänst och korum i militärtjänst

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av väckta motioner
om gudstjänst och korum i militärtjänst.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
53 i första kammaren av herr Lars
Larsson in. fl. samt nr 63 i andra kammaren
av herr Björk i Göteborg m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade yrkats, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
sådan ändring i 1960 års tjänstereglemente
för krigsmakten att gudstjänst eller
korum ej må förekomma i tjänsten».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 53 och II: 63, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört; samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I utskottets yttrande anfördes bl. a.
följande:

Enligt utskottets mening finns det tillfällen
då gudstjänst eller korum förekommer
i sådant samband med militärtjänsten
att det framstår som naturligt
att all personal deltar däri. Att införa
förbud för anordnande av sådan i
tjänsten ingående förrättning finner utskottet
därför inte motiverat. Emellertid
bör med hänsyn till principen om
religionsfrihet understrykas, att deltagande
i gudstjänst eller korum i största
utsträckning bör vara frivilligt och sålunda
inte utgöra ett obligatoriskt tjänsteåliggande.
Det är av vikt att förrättningens
frivilliga karaktär alltid tydligt
klargöres för de värnpliktiga.

Utskottets uttalanden synes böra
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell, herrar
Lundberg och Odhe, fröken Sandell
samt herr Ullsten, vilka ansett,

a) att ovan intagna avsnitt i utskottets
yttrande bort ersättas med text av
följande lydelse:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning
att det inte är förenligt med
en individualistisk syn på religionen
och religionsfriheten att människor
kommenderas till gudstjänster eller andaktsstunder.
Därför bör sådana förrättningar
inte heller ingå i den militära
tjänsten. Detta betyder inte att utskottet
förnekar den enskildes behov av religiös
utövning även under den tid han
fullgör uppgifter inom försvaret. Men
enligt utskottets uppfattning bör detta
behov tillgodoses helt utanför tjänsten.
Endast då kan de religiösa förrättningarna
i egentlig mening sägas vara frivilliga.

Enligt nuvarande bestämmelser för
korum in. m. är dessa obligatoriska men
med rätt för den som av samvetsskäl
inte önskar delta att få fullgöra annan
tjänst. Utskottet betvivlar inte möjligheterna
att för personalen tydligt klargöra
detta. Men frivillighetens innebörd
när det gäller religiös utövning bör enligt
utskottet inte vara begränsad till
rätten att under vissa betingelser få avstå.
Frivilligheten bör bestå i friheten
att utan krav på särskilt tillstånd själv
få välja om man vill delta. Utskottet vill
härvid helt instämma i motionärernas
formulering: ’Det obehag som en begäran
om befrielse kan tänkas innebära,
torde i de flesta fall väga tyngre än
känslan att tvångsvis utsättas för religiös
påverkan i viss riktning.’

Om korum och andra religiösa förrättningar
helt utesluts från tjänstetid
är det emellertid enligt utskottets mening
angeläget att reella möjligheter ges
att anordna sådana förrättningar under
fritid. Vilka krav på materiellt och annat
bistånd som därvid bör ställas till
förfogande bör det ankomma på behörig
myndighet inom högsta försvarsledningen
att närmare utreda. Arbetet härmed
kan enligt utskottets mening lämpligen

Onsdagen den 17 november 19G5 fm.

Nr 36

ske i anslutning till den översyn av
korumbestämmelserna in. m. som f. n.
överviigs inom försvarsdepartementet.
Även frågan om militär personals användande
i vissa officiella ceremonier
där religiösa inslag förekommer bör
närmare regleras i samband med en
sådan översyn.»;

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 53 och II: 03, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
sådan ändring i 1960 års tjänstereglemente
för krigsmakten att gudtjänst eller
korum ej finge förekomma i tjänsten;

II. av herr Lars Larsson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Låt mig först och främst
konstatera att den fråga, som vi i dag
skall söka lösa på ett vettig sätt, icke
gäller något som helst ställningstagande
för eller emot de religiösa värdena.
Debatten om den saken klarades av i
samband med dissenterlagkommitténs
redovisning och religionslagstiftningen
1951 samt skolreformen 1962. Vid
dessa tillfällen fastslog vi religionsundervisningens
neutrala karaktär, den
enskildes rätt att fritt utgestalta sin
livsåskådning, statens skyldighet att
lämna allsidig information om olika
åskådningar, toleransen mot oliktänkande,
rätten till fritt utbyte av tankar
under ömsesidig respekt, friheten från
obehörigt miljöförtryck och aggressivitet
samt kravet på att staten eller det
allmänna skall förhålla sig neutral i
livsåskådningsfrågor och garantera den
enskildes rätt till en fri utformning av
sin livsåskådning.

Frågan om religionsfriheten har diskuterats
i olika sammanhang. Det beslut
riksdagen därvid har fattat innebär
egentligen ett understrykande av
vad som säges i regeringsformens § 16,
där det bl. a. heter att Konungen bör

Gudstjänst och korum i militärtjänst

»ingens samvete tvinga eller tvinga låta,
utan skydda var och en vid en fri utövning
av sin religion, så vitt han därigenom
icke störer samhällets lugn eller
allmän förargelse åstadkommer».

Däremot gäller dagens ärende en mycket
viktig principiell sak, nämligen frågan
om de mänskliga fri- och rättigheterna,
som helt naturligt bör vara den
centrala punkten i den här diskussionen.

Under dessa förhållanden är det
märkligt att trots vad som sagts om religionsfriheten
föreskrives ändå i 1960
års tjänstereglemente för krigsmakten
att deltagande under tjänstetid i gudstjänst
eller korum är obligatoriskt för i
förband ingående meniga jämte erforderligt
befäl samt den personal i övrigt
som har uppgifter i samband med
förrättningen. När gudstjänst eller korum
anordnas under större, för förband
gemensam högtid, får även annan personal
beordras delta i förrättningen.
Befrielse från deltagande skall meddelas
den som anmäler att han på grund
av sin inställning i religiösa frågor inte
önskar delta, dock under förutsättning
att han inte erfordras för bestämd
uppgift i samband med förrättningen.
Befriad personal bör sysselsättas i annan
verksamhet, om möjligt inom något
av personalvårdens övriga områden.

Detta är ett ganska märkligt aktstycke,
ty det synes mig inte stå i någon
som helst överensstämmelse med svensk
grundlag, med religionsfriheten eller
med de människans rättigheter som uttryckes
i FN:s allmänna förklaring av
1948.

Gandhi höll 1922 ett försvarstal, innan
han blev dömd till sex års fängelse,
i vilket han bl. a. sade: »Min offentliga
verksamhet började 1893 i Sydafrika
under en upprörd tid. Min första beröring
med de brittiska myndigheterna
i detta land var föga lycklig. Jag upptäckte
att jag som människa och indier
icke hade några rättigheter. Jag fann,
närmare bestämt, att jag icke hade någ -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

ra rättigheter som människa, därför att
jag var indier.»

Man har skäl att ställa frågan om de
de militära myndigheterna betraktar
till militärtjänst inkallade meniga eller
befäl som tillhörande samma rättslösa
klass som Gandhi tillhörde. Och är det
försvarbart att den ungdom som vi alla
måste lita till, inte minst ur försvarssynpunkt,
inte skall ha de mänskliga
rättigheter som gäller för andra under
den tid inkallelsen varar? Jag anser
det vara oförsvarbart av ett demokratiskt
samhälle att bemöta sin ungdom
på det sättet. Är det verkligen möjligt att
militär ceremoni och sedvänja kan
sätta grundlag och religionsfrihet åt
sidan?

Man kan också ställa frågan om de
militära myndigheterna vid tillämpningen
av bestämmelserna har calvinismens
brutala femtonhundratalsdoktrin
som riktmärke: att kyrkan och
militären är som två svärd i en skida.

Varje gång som frågan om religionsfriheten
tagits upp till debatt bär det
skett på grund av vissa händelser i det
svenska samhällslivet. Adolf Hedin påtalade
i Dagens Nyheter 1888 i en artikel
om församlingsfriheten att »Sant är visserligen,
att Sverige trots sextonde paragrafens
vackra löfte, att Konungen skall
’ingens samvete tvinga eller tvinga
låta, utan skydda hvar och en vid
en fri utöfning af sin religion’, intill
de sista årtiondena upprätthållit ett
statskyrkotvång, som gjorde oss till föremål
för harm och medömkan i andra
länder. Ej mer än 30 år har nu förflutit
sedan den lag upphäfdes (år 1858),
enligt hvilken en person, som på en
söndag inför 13 män och 20 kvinnor
läst några stycken ur bibeln samt ''Fader
vår,’ dömdes till 66 rdr 32 sk. bko
böter utom 3 rdr 16 sk. för sabbatsbrott,
eller vid bristande tillgång 28 dygns
vatten och bröd.»

Förvisso bär svensk frikyrkorörelse
hårt fått pröva på den bristande respekten
för religionsfriheten, och man har

där fått göra stora och hårda offer
innan man vunnit gehör för sin tro.

Jag vill också erinra om att i en interpellation
i denna kammare den 20
januari i år refereras att värnpliktiga
trots grundlagen dömts till dagsböter
om 10 dagar å 40 kronor därför att de
inte i Krigsmans erinran ville inlägga
sådant som skulle ha inneburit att de
gjort våld på sin uppfattning och sina
samveten.

Man kan därför säga att religionsfriheten
icke har respekterats av de militära
myndigheterna, och det finns
anledning att i dag framhålla att trosoch
religionsfriheten ingår i de mänskliga
rättigheter, som även skall komma
den ungdom till del som är inkallad i
militärtjänst.

Det innebär en oerhörd makt och ett
stort ansvar att kommendera svensk
ungdom under en tid som förefaller mig
vara mycket känslig. Varje kränkning
av ungdomens rätt till fri religionsutövningi
eller till annan uppfattning
känns som en kränkning av heliga rättigheter.
Det är också självklart att den
som är inkallad till militärtjänst bör ha
rätt att känna sig som en fullgod medborgare
och få religions- och trosfriheten
respekterad på samma sätt som
andra medborgare i samhället.

Även om man i det militära i äldre
tid ansåg att ungdomen skulle fostras
mera till robotar, måste man väl ändå
säga att det i dagens situation och med
dagens ungdom är olämpligt även ur
försvarets synpunkt att fortsätta med
denna uppfattning. Det religiösa livet
är bäst betjänt av att staten icke anger
en viss normaliserad bekännelse i religiösa
frågor. Statens intresse måste
begränsas till att meddela verklig kunskap
i religiösa spörsmål. Det gäller att
ge en solid och bärande kunskap i religiösa
företeelser utan att kränka någon
enskilds samvete. Staten skall alltså se
till att dess medborgare får goda kunskaper
om de kulturella företeelserna
inom dess sfär. Dit kan staten gå, men

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

den skall icke gå längre, ty då gör man
intrång på medborgarnas fundamentala
rätt att tänka fritt och tro fritt, eu rätt
som måste upprätthållas.

Det är beklagligt att det skall vara
nöd v itp digt att i dag ånyo upprepa denna
gamla regel. Det hade varit önskvärt
att andra lagutskottet oavsett personlig
inställning till religiösa och andra
ting, som är privatsaker och inte hör
till den fråga som nu skall diskuteras,
hade kunnat enas i denna principiellt
viktiga grundläggande fråga. Tyvärr har
en sådan enighet inte kunnat ernås, och
därför har vi reservanter tvingats avge
ett eget utlåtande med yrkande om bifall
till den i ärendet väckta motionen.

Det är angeläget att vi uppmärksammar
att Kungl. Maj :t, såsom redovisats
på sid. 3 i utskottsutlåtandet, har
sagt att man skulle utforma ett förslag
som skulle innebära att intrång på religionsfrihetens
område inte skedde. Men
det förefaller som om utskottet har tagit
bort denna regel, eftersom det i
stort sett har stannat vid status quo,
bibehållande av nuvarande förhållanden,
trots att ett lagutskott borde känna
respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna,
för de beslut som riksdagen
har fattat och även för den grundlag,
som vi så småningom högtidligt
kommer att få lov att ändra på vissa
punkter men som ännu gäller och som
har gällt sedan början av 1800-talet.

I vår reservation understryker vi också
motionärernas uppfattning att gällande
bestämmelser i tjänstereglementet
för krigsmakten inte står i överensstämmelse
med religionsfrihetens grundprincip
och att den personliga integriteten
i religiösa ting även skall gälla
för dem som fullgör militärtjänst.

Utskottsmajoriteten kan naturligtvis
säga att enligt nuvarande bestämmelser
är korum m. m. obligatoriskt men med
rätt för dem som av samvetsskäl inte
önskar delta att fullgöra annan tjänst.
Vi reservanter vill dock kraftigt understryka
att frivilligheten i fråga om reli -

Gudstjänst och korum i militärtjänst

gionsutövning innebär en rätt för den
enskilde och att denna rätt inte skall
begränsas genom att man bara under
vissa betingelser kan avstå från deltagande.
Vi kan även säga att frivilligheten
i denna fråga kan sättas i tvivelsmål.
Alla som gör militärtjänst vet vad
det kan innebära att motivera så känsliga
frågor som religiös uppfattning eller
en avvikande uppfattning i det militära.
Därför anser vi att även en i militärtjänst
inkallad skall ha samma rätt
som andra att företräda sin uppfattning.

Vi har också sagt, att om man nu
slopar korum och andra religiösa förrättningar,
så skall de religiösa ha möjligheter
att utöva religiös verksamhet
och att hålla religiösa sammankomster
på fritid. Vi hyser givetvis också uppfattningen
att samma rätt skall gälla
för andra frivilliga organisationer.

Reservationen I innebär bifall till de
i ärendet väckta likalydande motionerna
och därmed en rekommendation till
Kungl. Maj:t att militär personal inte i
tjänsten skall kunna kommenderas att
deltaga i korum eller gudstjänst och att
religionsfrihetens och grundlagens principer
skall gälla även inom det militära.
Jag vill än en gång understryka att detta
är en viktig principiell fråga, kring
vilken kammarens ledamöter enigt borde
kunna sluta upp. — Jag yrkar, herr
talman, bifall till reservationen I.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Den fråga som kammaren
nu har att ta ställning till uppfattas
väl inte av alla som en av riksdagens
största, men att döma av första kammarens
debatt i ärendet räknas den till
dem som väcker störst intresse.

Det gäller, som redan har framhållits,
ett problem av principiell betydelse —
närmare bestämt ett problem om tilllämpningen
av en princip rörande vilken
nästan alla är ense. Principen innebär,
som det heter i det socialdemokratiska
partiprogrammet, att all religionsutövning
skall ske på frivillighetens

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

grund. Jag läste i Dagens Nyheter för
någon vecka sedan, att man kunde vänta
sig en rejäl religionsdebatt i samband
med riksdagens behandling av
motionerna om korum. Jag kan nu inte
riktigt förstå vad det skulle finnas för
anledning att diskutera religiösa problem
i detta sammanhang. Det är inte
fråga om huruvida man ar för eller
mot den kristna religionen, inte heller
om man är för eller mot kristen förkunnelse.
Vad saken gäller är att unga och
även medelålders människor i militärtjänst
inte skall tvingas deltaga i en viss
typ av förkunnelse och religionsutövning,
även om de skulle föredra ett helt
annat slag av förkunnelse eller ingen
förkunnelse alls.

Det har framgått av första kammarens
debatt och omröstning, att det finns
också djupt religiösa ledamöter av riksdagen
som är motståndare till den nuvarande
ordningen, inte minst därför
att de finner kombinationen mellan övning
i vapnens bruk och religionsutövning
smaklös och utmanande. Motionen
kan betraktas som ett led i strävandena
att röja upp bland institutioner
och förhållanden som bygger på en
gången tids tänkesätt och som har överlevt
sig själva. Bevisbördan ligger på
dem som önskar bevara korum i nuvarande
former, inte på dem som begär
en ändring.

Det har i sak ingen betydelse om flertalet
av de närmast berörda skulle ställa
sig mer eller mindre likgiltiga till detta
avsteg från principen om frivillig religionsutövning.
Det räcker om en minoritet
finner sig utsatt för en obehörig
och omotiverad frihetskränkning. Flertalet
av oss har fullt klart för sig att
man måste acceptera tvång i samband
med den militära utbildningen. Men de
uppväxande generationerna lär inte i
längden acceptera ett sådant tvång, om
det inte kan förnuftsmässigt motiveras.
Någon sådan förnuftsmässig motivering
existerar inte när det gäller tvång till
korum.

Det är inte bara de värnpliktiga som
berörs av denna fråga — även den fast
anställda personalen har sina intressen
i saken. I samband med att motionen
väcktes skrev Svensk underbefälstidning
på ledarplats att korumdeltagandet
numera visserligen inte är något större
problem för den anställda personalen.
Därefter heter det emellertid i ledaren:
»Men företeelsen lämnar oss ingen ro,
helt enkelt därför att den på ett område
och i ett avseende där sakliga motiv
inte rimligen kan anföras gör den militära
tjänsten olik likartad civil verksamhet.
Parallellen med skolornas morgonsamling
håller inte och under sådana
omständigheter är det särskilda militära
gudstjänstfirandet något alldeles
speciellt, som knappast kan innehålla
något positivt utan bara medverkar till
att göra den militära tjänsten särpräglad
och i största allmänhet underlig. Sånt
skall bort tycker vi.»

Detta ansåg alltså Försvarsväsendets
underbefälsförbunds tidning.

Det finns väl ingen anledning förneka
att utskottsmajoritetens utlåtande av
sina författare varit avsett som ett framsteg
i den riktning som motionärerna
har önskat, även om tolkningen av det
måste bli i hög grad beroende på de
bruksanvisningar som utskottsmajoritetens
talesmän kan komma att ge. Om
utskottet i sin helhet hade samlats kring
ett utlåtande som klart markerat principen
om frivillighet men antytt möjligheten
av vissa undantag, hade väl motionärerna
knappast funnit det lönt att
ställa något särskilt yrkande, även om
vi ville gå ett stycke längre. Men nu
föreligger en reservation som närmare
ansluter sig till motionen, och vid ett
studium av de alternativa skrivningarna
måste jag konstatera att reservationen
är överlägsen i fråga om logisk
klarhet och konsekvens.

Huvudprincipen, att deltagande i
gudstjänst och andaktsstunder skall vara
fullt frivilligt för de värnpliktiga och
för övrig personal, kan man visserligen

Onsdagen den 17 november 19G5 fm.

Nr 36

läsa ut ur båda skrivningarna. Men det
finns otydligheter i majoritetens skrivning
som kan föranleda tolkningstvister,
vilket inte minst har demonstrerats
under första kammarens debatt. Majoriteten
liigger vikt vid att det kan förekomma
undantagsfall, där kommendering
av trupp till deltagande i gudstjänstinslag
framstår som naturlig med
hänsyn till den militära tjänstgöringens
speciella karaktär. Personligen kan jag
nu inte betrakta det som en stor fråga.

Om man såsom en eftergift till tradition
och konvention till exempel vill
lägga in eu bön eller psalmsång i programmet
för Regementets dag, är väl
detta i och för sig ett måttligt avsteg
från principen om religionsfrihet. Men
å andra sidan kan jag inte finna det särskilt
angeläget att bevara sådana traditionella
inslag ens i detta sammanhang.
I stort sett tror jag att det är fråga om
ett skenproblem, som utskottsmajoriteten
försökt göra till ett kardinalproblem.

Om man till nöds medger vissa undantag
från huvudprincipen, är det ändå
angeläget att karaktären av dessa
undantag preciseras. Detta har inte
skett i utskottsmajoritetens skrivning.
Reservanternas skrivning gör däremot
rent hus med all tvångskommendering
till religionsutövning i egentlig mening.
Man tycks om jag har förstått saken
rätt antyda möjligheten till specialbestämmelser
i samband med militär personals
användande i vissa officiella
ceremonier, där religiösa inslag förekommer.

I båda fallen är det alltså fråga om
en opinionsyttring från riksdagens sida,
och försvarsdepartementet får väl
sedan pröva vilka praktiska problem
som kan uppkomma vid detaljutformningen
av bestämmelserna i ärendet.

Utskottsmajoritetens skrivning har
väl i och för sig varit tänkt som en
opinionsyttring i positiv riktning, även
om man när man lyssnat till en del talare
som stött majoritetens uppfattning

Gudstjänst och korum i militärtjänst

frågat sig hur positivt inställda de
egentligen är. Reservationens skrivning
är mera entydig och skapar mindre risk
för missförstånd.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation I.

I detta anförande instämde herr Martinsson
(s).

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Religionsutövning i samband
med vapnens bruk är smaklöst
och frånstötande, sade herr Björk. Jag
skulle vilja ställa frågan: Yarför det?

När det utrikespolitiska läget skärps
känner väl ändå de arma människor,
som utan egen förskyllan har satts att
värna våra gränser, ett behov av samling
vilken kan ge styrka och hjälp i
en svår stund, och därvidlag har religionen
enligt min uppfattning en stor
mission att fylla.

Jag skall inte vidare bemöta herr
Björk, och jag skall självfallet heller inte
ge mig in på herr Lundbergs mycket
yviga historik i denna fråga — frihetskämpen
Gandhi har faktiskt ingenting
med detta problem att göra. I denna
fråga har varken politisk eller religiös
uppfattning påverkat utskottets ledamöter.
Meningarna har gått starkt isär
och delat två av partierna i två olika
läger.

Många har kanske ännu i dag en
gammal och dammig bild av militärkorum
i minnet, med en stackars framkommenderad
värnpliktig som osäkert
och stapplande förkunnade texten.
Kanske finns också i minnesbilden en
arg officer, som helt enkelt avbröt vederbörande
och utpekade någon annan,
bättre skickad, att fortsätta förkunnelsen.
På så sätt kunde en andaktsstund
för i världen förvandlas till ett spektakel.
Men så går det inte till i dag, ärade
kammarledamöter.

Kravet på att avskaffa militära korum
borde enligt mitt förmenande ha
ställts för flera decennier sedan. I dag
har det mindre aktualitet, eftersom vi

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

nu befinner oss i en helt annan situation.

För det första förekommer korum
mycket sällan, och de gånger vi har korum
sätts de in i ett sammanhang där
det anses helt naturligt att ha en andaktsstund.
För det andra är det nu för
tiden oftast präster och pastorer som leder
andaktsstunderna. För det tredje
har det utvecklats ett stort inslag av
frivillighet i de militära andaktsstunderna.

Jag skall dock gärna understryka att
även utskottsmajoriteten trots det sistnämnda
förhållandet anser, att nuvarande
ordning har något för stark karaktär
av obligatorium för att rimma
med den religionsfrihet, som vi alla ansluter
oss till. Därför har vi också försökt
öka frivilligheten i samband med
militära gudstjänster. Det är detta som
är huvudinnebörden i utskottsmajoritetens
skrivning. Det skall talas om för
de värnpliktiga att det råder full frihet
i detta avseende.

Men reservanterna går så långt i sina
frihetskrav, att de vill avskaffa obligatoriekaraktären
genom att helt och
hållet avskaffa korum i samband med
militär tjänst under tjänstetid. På så
sätt, herr Björk, blir det väl inte mycket
kvar av friheten. Det är ett effektivt
sätt, ett alexanderhugg i den gordiska
knuten, men det är inte särskilt elegant
och inte särskilt liberalt att lösa frågan
på detta vis.

Det verkligt besvärliga i detta sammanhang
är att dra upp rågångar mellan
tjänst och fritid i den militära
tjänstgöringen. Utskottsmajoriteten har
tyckt det vara att bruka större våld än
nöden kräver att, såsom motionärerna
och reservanterna vill, helt enkelt förbjuda
korum under tjänstetiden.

Vi har ställt frågan hur detta kommer
att verka vid mera långvariga förbandsövningar
eller under beredskap,
när det är tjänst praktiskt taget dygnet
runt. Vi anser inte att kravet på religionsfrihet
tillgodoses genom att värn -

pliktiga som verkligen känner ett behov
av andaktsstunder under exempelvis
en lång beredskapstjänst förhindras att
anordna sådana.

Frågan har också ställts om militär
personal skall avlägsna sig när en andaktsstund
hålls på platser, dit de har
kommenderats i andra sammanhang,
t. ex. vid högtidligheterna på Svenska
flaggans dag. Kommer korum över huvud
taget att få hållas i det sammanhanget
om reservationen bifalls? På
den frågan måste svaret tyvärr bli nej.

Herr talman! Jag skall inte orda mer
i denna sak; det är många talare anmälda.
Jag vill sluta med att påpeka
vad som står i utskottsutlåtandet på sidan
3. Därav framgår att frågan är under
utredning och att man avser att inte
på något sätt göra intrång på religionsfrihetens
område. Jag tror inte, herr
talman, att man vinner något på att förbjuda
korum i tjänsten. Unga svenska
pojkar tar säkert inte skada av att i
samband med militärtjänst frivilligt få
komplettera sin militära och fysiska
träning med en andlig uppryckning.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Ringaby
har missförstått hela denna sak. Han
talar om de religiösa frågorna. Vad det
gäller här i dag är att vi skall se till att
även militären respekterar principen
om religionsfrihet för alla människor i
detta land. Något annat gäller det inte.
De värnpliktiga som vill hålla andakt
vill, föreställer jag mig, inte bli kommenderade
till det, de vill inte bli kommenderade
att stå i givakt eller enskild
ställning medan någon läser upp en bön
eller vad det nu månde vara. Jag trodde
att religion var något som de religiösa
höll i helgd och att de ville utöva den
under former som anstår de varmt religiösa,
ty det finns människor som är
det.

Vi har i reservationen angivit att vi

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

förutsätter att man skall ställa lokaler
till förfogande för utövande av såväl religiös
verksamhet som andra former av
fritidsverksamhet. Detta är en principfråga,
och vad det gäller nu är respekten
för de principer, som riksdagen godtagit.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Det är tydligt att denna
fråga har väckt starka känslor, och stora
kanoner har dragit in för att försvara
sina åsikter och påverka frågans utgång.
Jag har för min del inte några
personliga konflikter med min själ, eftersom
jag inte tillhör vare sig statskyrkan
eller något annat religiöst samfund.
Jag upplever därför denna fråga som
en detalj i det tvång som hela militarismen
innebär.

Vi som här i dag skall ta ställning
till denna fråga har säkert olika uppfattningar
om vilken betydelse korum
och andra religiösa förrättningar har i
det militära, bl. a. beroende på att sedvänjorna
växlar från regemente till regemente
och från tid till annan; som
förhållandena var för 40 år sedan är
de inte i dag.

För att ge frågan dess rätta proportioner
tror jag att man till att börja med
bör ställa sig frågan: Hur ofta förekommer
korum eller gudstjänst i det militära?
Jag har försökt att göra mig underkunnig
om det och funnit att det
givetvis kan skifta från förband till förband
men som regel förekommer korum
eller gudstjänst tre till fem gånger under
en normal tjänstgöringsperiod. Men
detta innebär inte att de värnpliktiga
kommenderas till korum tre till fem
gånger. Dessa korum eller gudstjänster
bör nämligen enligt min mening delas
upp i två grupper. I den ena gruppen
ingår kortare korum som hålls i samband
med traditionella högtider såsom
Svenska flaggans dag, varvid man
sjunger en psalm och kanske läser en
bön. Sådana korta korum förekommer
en å två gånger om året. I den andra

Gudstjänst och korum i militärtjänst

gruppen ingår de korum som hålls två
å tre gånger om året då kompaniet, regementet
eller ett visst förband så
önskar.

Man kan fråga sig: Är det någon större
skillnad mellan reservanternas, motionärernas
och utskottsmajoritetens
förslag? Jag tycker inte att det är det.

Motionärerna och reservanterna anser
att det inte bör få förekomma någon
form av religionsutövning under
tjänstetid. Utskottsmajoriteten anser att
det nuvarande reglementet inte tar tillbörlig
hänsyn till det krav på religionsfrihet
som vi så gärna vill tillämpa på
olika områden. Utskottsmajoriteten förordar
därför, även om det kanske inte
klart framgår av texten — det skall jag
villigt erkänna -— att sådana korum där
tjänsteutövandet bara består i att man
läser en bön och sjunger en psalm skall
vara helt frivilliga och att värnpliktiga
utan motivering skall slippa att delta
om de så önskar. De kan -—- för att uttrycka
saken enkelt — i stället gå och
dricka en kopp kaffe på marketenteriet
eller ta en promenad i skogen.

Om grupper av värnpliktiga på ett
kompani eller regemente vill ha någon
form av religionsutövning, så bör de
beredas tillfälle härtill — vare sig det
sker på tjänstetid eller fritid — men de
som inte vill vara med slipper det. Man
bör alltså inte kunna kommenderas till
en sådan förrättning.

Som exempel på de traditionella högtider
då korum kan förekomma och då
obligatorisk närvaro kan vara önskvärd,
nämnde jag Svenska flaggans dag. Låt
mig ta även ett annat exempel. Tyvärr
inträffar det ibland — speciellt vid flygflottiljerna
— olyckor med dödlig utgång.
Enligt reservanternas skrivning
skulle en regementschef eller en kompanichef,
såvitt jag förstår, inte ha rättighet
att anordna en minnesstund för
dem som förolyckats. Det är beträffande
de religiösa inslagen vid sådana tillfällen
som utskottsmajoriteten och reservanterna
har olika uppfattning. Ma -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

joriteten anser att det vid t. ex. en minnesstund
skall få förekomma religiösa
inslag. Vi anser inte att man kan förenkla
frågan så som reservanterna gör;
vid en minnesstund för förolyckade
kamrater finns det inte så många alternativ
till de religiösa inslagen.

Hela det militära systemet bygger på
en hel del disciplinärt tvång. Det förekommer
i militärtjänsten åligganden,
vilkas fullgörande strider mot ens personliga
åsikter. Bland annat har de
värnpliktiga att lära sig en omänsklig
hantering, som helt strider mot vad deras
samvete bjuder. Militärtjänsten är
ett nödvändigt ont, och i Sveriges riksdag
har år efter år framhållits, att så
länge människorna på jorden inte kan
leva i fred med varandra måste vi ha
en viss beredskap och lära oss att utföra
handlingar som strider mot vårt
samvete.

Jag betraktar inte ett religiöst inslag
i vissa förrättningar som de värnpliktiga
kommenderas till som ett större
tvång än t. ex. om jag som republikan
tvingas att delta i en parad för någon
kunglig person. Jag ser frågan helt enkelt
på det sättet, att så länge vi har
en militär organisation måste det förekomma
tvång.

Detta problem berör för övrigt inte
bara de värnpliktiga utan även den fast
anställda personalen, t. ex. musiker.
Inte heller för dessa kan man införa
möjligheter till befrielse från vissa delar
av tjänsten. En medlem av en musikkår
får ena gången spela konsertmusik
i matsalen och en annan gång spela en
psalm vid någon högtid. I sådana fall
är det inte möjligt att tillgodose de krav
som religionsfriheten ställer, utan vi
måste konstatera att deltagande i dessa
förrättningar är någonting som tjänsten
kräver.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag gör
det främst av den anledningen, att det
inte föreligger någon väsentlig skillnad
mellan utskottsmajoritetens och reser -

vanternas uppfattning. Utskottsmajoriteten
vill till skillnad från reservanterna
inte förbjuda religiösa inslag i vissa förrättningar,
men vi anser att deltagande
i sådana förrättningar i största möjliga
utsträckning bör göras frivilligt.

Reservanterna skriver: »Om korum
och andra religiösa förrättningar helt
utesluts från tjänstetid är det emellertid
enligt utskottets mening angeläget
att reella möjligheter ges att anordna
sådana förrättningar under fritid. Vilka
krav på materiellt och annat bistånd
som därvid bör ställas till förfogande
bör det ankomma på behörig myndighet
inom högsta försvarsledningen att
närmare utreda.»

Jag anser att man med en sådan skrivning
tillmäter den religiösa fritidsverksamheten
alltför stor betydelse. Jag kan
inte acceptera att man skall ge större
möjligheter till religiösa förrättningar
än till övriga fritidsaktiviteter såsom
gymnastik, handboll och annan idrott
liksom naturligtvis till studiecirklar av
olika slag. Nej, skall en upprustning på
den personalvårdande sidan ske, bör en
sådan äga rum på lika grunder utan någon
prioritering av de religiösa förrättningarna.

Herr talman! Jag skulle kunna sluta
där och bara tillägga att man efter herr
Lundbergs senaste deklaration kan vara
beredd på från hans sida, att man
sjunger en psalm och läser en bön i
samband med Regementets dag. Det anser
han man kan underkasta sig. Jag
hoppas att jag fattat honom rätt. Utskottsmajoriteten
säger just att man i
sådana fall kan underkasta sig en viss
tjänsteplikt.

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! Det var verkligt intressant
att höra herr Göransson angripa
reservanterna därför att dessa vill tillmäta
en religiös verksamhet alltför stor
betydelse under militärtjänsten. Strax
dessförinnan hade herr Ringaby försökt

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

ge sken av att det som reservanterna över
huvud taget vill hindra de värnpliktiga
under långvarig beredskapstjänst från
är att i någon form ägna sig åt sina religiösa
intressen. Jag tycker nog ändå
att de två talesmännen för utskottsmajoriteten
borde försöka komma överens
om tolkningen.

Annars har jag ingen större lust att
polemisera mot herr Göransson, särskilt
som jag misstänker att han egentligen
tycker rätt bra om reservationen och
inte riktigt trivs med sin roll. Men jag
tar fasta på vad han säger när han ger
sin bruksanvisning för hur utskottsmajoritetens
utlåtande skall läsas. Han vidgår
där att den förklaring han ger inte
klart framgår av skrivningen. Denna
förklaring återfinnes ingalunda i herr
Tlingabys kommentar till utlåtandet.
Slutsatsen härav blir just det som jag
tidigare har sagt: utskottsmajoritetens
skrivning är inte tillräckligt entydig.
Den ger utrymme för tolkningstvister.
Det är tryggast att rösta för reservationen
— givetvis då läst på ett förnuftigt
sätt utan de hårklyverier och konstruktioner
av egenartade situationer, med
vilka majoriteten försöker motivera sin
hållning.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Motionärerna med herr
Björk som första namn har bl. a. anfört
två skäl för korums avskaffande. Dels
anser man att korum strider mot religionsfrihetens
principer, dels anser man
att korum utgör en tvångsbetonad vägledning
i religiösa frågor. Motionärerna
har försökt bevisa att så är fallet genom
att hänvisa till 1960 års tjänstereglemente
för krigsmakten, där det talas
om att korum är obligatoriskt. Genom
att hänvisa till detta reglemente anser
man det vara styrkt att här föreligger
tvångskommendering. Den i reglementet
omnämnda möjligheten att erhålla befrielse
avfärdar motionärerna som »tämligen
illusorisk».

Gudstjänst och korum i militärtjänst

Trots att en person kan slippa korum
med endast en anmälan, trots att man
inte behöver göra denna anmälan skriftligt
och trots att vederbörande inte kan
tänkas bli utsatt för några negativa reaktioner
från sin kamratkrets anser motionärerna
att korum ugör ett ingrepp
i den personliga integriteten. För att få
motionen verkligt underbyggd anför motionärerna
det som troligt att — jag förmodar
att man avser kamratkretsen •—-den person som begär befrielse från korum
blir utsatt för obehag och därför
drar sig för att begära befrielse.

Ja, det var en fullkomligt ny bild av
militärlivet. Var och en som känner till
det militära finner detta påpekande fullkomligt
osannolikt. Antagandet att de
personer som begär befrielse från korum
skulle utsättas för obehag får betecknas
som en verklighetsfrämmande
konstruktion. Tvärtom är det väl så att
den som bekänner kristen tro i detta
sammanhang löper betydligt större risk
att bli trakasserad än den som förnekar
densamma. Men om det är som motionärerna
tycks tro, är jag övertygad om
att vederbörande som begär befrielse
från korum är så pass karlar, att de står
för sin övertygelse; det får ju andra
göra.

Låt mig understryka att jag anser att
motionärernas uppfattning att man inte
skall påtvinga folk en mening är fullkomligt
korrekt. Men här föreligger inte
den situation som man betecknar som
tvångsbetonad vägledning, eftersom var
och en som av religiösa skäl inte vill
vara med på korum kan vägra att delta.
Man begår inte någon straffbar handling
när man vägrar att vara med. Man kan
anföra vilket religiöst skäl som helst. Säg
gärna att man har en ateistisk livssyn
och man blir befriad från att delta.

Jag hade inte tänkt nämna något om
den stillsamma reflexion jag gjorde när
jag läste motionen, men med anledning
av herr Lundbergs anförande här måste
jag göra det. Man kan inte undgå att
fråga sig varför motionärerna reagerar

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

så kraftigt •— enligt min mening fullständigt
onödigt — i denna fråga som
de betecknar som tvångskommendering.
Man bör understryka att här föreligger
ingen reservationsplikt. Svenska folket
kallas för ett kristet folk, och då är det
fullt naturligt att man alltjämt finner
programpunkter och företeelser här och
var i samhället som avspeglar denna bekännelseform.
När reservanterna vill
slå vakt om religionsfriheten, som de
anser vara mycket viktig — vilket jag
också måste hålla med dem om — föreslår
de att riksdagen måtte besluta att
korum icke må förekomma i tjänsten.
Ja, konsekvensen av detta blir med
andra ord att en militär chef förbjudes
att i ett visst läge i krig eller när det
föreligger särskilda svårigheter anordna
korum. Är det religionsfrihet? Jag vill
gå så långt att jag vill påstå att det
ligger mera tvång i reservationens skrivning
än i utskottets.

Nej, herr Björk, de skäl ni i motionen
anför för korums avskaffande är
säkerligen inte annat än svepskäl. Motionen
har av allt att döma kommit till
av den anledningen att ni och edra meningsfränder
är irriterade över att det
fortfarande finns en programpunkt på
det militära utbildningsschemat som
har en kristen anstrykning. För bara
tre decennier sedan hölls korum varje
morgon utan möjlighet att få befrielse.
Nu förekommer korum endast sporadiskt
och endast vid de tillfällen när
respektive militärchefer anordnar sådant.
Med andra ord: en militär chef
kan uraktlåta att hålla korum och begår
därigenom inte något tjänstefel. Det går
alltså åt rätt håll ur herr Björks synvinkel
sett.

Det är välgörande att läsa utskottsmajoritetens
skrivning, vilken bevisar
att denna på ett mera vidsynt sätt bedömt
frågan i dess helhet. Eftersom
inte någon mot sin vilja kan tvingas
delta i korum och eftersom korum på
sin höjd berör den militära dagordningen
någon eller några timmar per

år, måste jag tillstå att jag anser motionen
vara helt onödig.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! För att inget missförstånd
skall råda vill jag bara påpeka
för herr Göransson att jag utryckligen
sagt: Om korum och andra religiösa
förrättningar helt utesluts från tjänstetid
är det emellertid enligt utskottets
mening angeläget att reella möjligheter
ges att anordna sådana förrättningar under
fritid.

Jag tilläde även: Detta bör givetvis
även gälla för andra ideella och frivilliga
organisationer. Det borde herr
Göransson ha uppmärksammat.

Jag har inte sagt att korum skall hållas
på Regementets dag — det bör vara
en frivillig sak.

Herr Fridolfsson i Stockholm har
tydligen missförstått hela denna fråga.
Han talar om tvång och om att bekänna
en kristen tro m. m. Herr Fridolfssons
uppfattning om religiös utövning
och respekt för kristna värden
torde vara ganska diffus. Om han nämligen
över huvud taget skall ge sig in
på religiösa resonemang borde herr Fridolfsson
tänka igenom, huruvida det
kan vara överensstämmande med den
uppfattning som exempelvis frireligiösa
församlingar har att militär personal
skall kommenderas till korum.

När herr Fridolfsson säger att det inte
föreligger något tvång i detta fall vill
jag fråga honom: Står inte hela denna
föreskrift om korum i direkt strid med
den dissenterlagstiftning vi har? Står
den inte i strid med den uppfattning
vi har över huvud taget om de mänskliga
fri- och rättigheterna? Om svaret
blir ja kan han också se efter vad Sveriges
grundlag säger. Han kommer då
nog fram till att en sådan företrädare
för frireligiös rörelse som Mosesson inte
skulle ha förordat dissenterlagkommitténs
förslag om han haft den uppfatt -

Onsdagen (lön 17 november 1905 fm.

Nr 36

ning som herr Fridolfsson har. I grundlagen
liksom i Parisdeklarationen av
1948 fastslås klart och tydligt principerna
för religionsfrihet, trosfrihet
m. m. i det svenska samhället.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ville i mitt förra anförande
komma fram till att här icke
föreligger något tvång. Man kan anföra
vilka religiösa skäl som helst för att
hli befriad och alltså föreligger inget
tvång.

Att korum nu är obligatoriskt betyder
att förbandet, kompaniet eller plutonen
skall delta i detsamma. Men något
obligatorium gäller inte för den
enskilde medlemmen av truppen, utan
denne kan bli helt befriad från att
delta i korum.

Ordning och disciplin är ju ett utmärkande
drag för det militära. Alla vi
som har kännedom om detta vet att man
i tid och otid måste anhålla om permission.
Därför är det väl inte något
anmärkningsvärt att man även i detta
fall måste underkasta sig denna ordning.
Men vad som verkligen bör observeras
är att begäran om permission
här icke kan eller får förvägras.

Man kan inte begära befrielse från
annat övningspass. Själv här jag aldrig
funnit någon större glädje i exercis 1,
åtminstone inte när momentet ålning
medelst hasning förekommit. Jag har
vetat om att det är omöjligt att vinna
gehör för en protest mot detta, och jag
har otvivelaktigt fått en viss färdighet
i övningsmomentet i fråga.

Jag anser det därför vara viktigt att
vi är på det klara med att korum är
den enda programpunkt på det militära
schemat, från vilken man kan erhålla
befrielse med den motiveringen
att det icke står i överensstämmelse med
ens egen tro och uppfattning.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg är helt

Gudstjänst och korum i militärtjänst

oförbätterlig. Utskottsmajoriteten vill ge
de värnpliktiga fullständig frihet att
slippa korum och fullständig frihet att
anordna ett korum om de så önskar.
Krångligare är det inte.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var herr Fridolfsson
som uppkallade mig när han jämförde
ålning medelst hasning med religiösa
värden. Jag tycker verkligen att
det borde finnas någon respekt för de
religiösa värdena och att man inte
skall dra ned diskussionen på detta sätt.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Att snedvrida debatten
på det sätt som herr Lundberg gör är
rätt fantastiskt. Här har jag pekat på
möjligheten att erhålla befrielse från
att delta i korum med användandet av
den motiveringen att det strider mot
ens uppfattning. Jag drog en parallell
med andra övningsmoment där man
förvägras sådan befrielse och tog då
som exempel exercis I. Jag har väl inte
försökt att dra paralleller mellan excercis
I och religion. Jag har bara bevisat
att det finns inskrivet i tjänstereglementet
att man beträffande korum
skall ha rätt till befrielse. Var och en
som inte vill vara med har rätt att utebli
från korum.

Herr Lundberg har väl redan gått
ur landsstormen, men om han tidigare
hade försökt begära befrielse från excercis
I, även om ålning medelst hasning
hade ingått däri, och sagt: jag
tror inte på detta, så har herr Lundberg
ändå fått kravla där.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag lyssnade med stor
tillfredsställelse till herr Björk i Göteborg
som så vältaligt hävdade friheten.
Men herr Björk må förlåta mig att jag
osökt kom att tänka på vad herr Björk
yttrade strax före jul förra året, när
vi diskuterade frågan om skyddet för

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

den enskildes politiska integritet. Då
argumenterade herr Björk också mycket
vältaligt precis rakt emot vad han
gör i dag. Det gällde tvångsanslutning
till socialdemokratiska partiet av fackföreningsmedlemmar.
Herr Björk är alltså
för religiös frihet -— och det är hedervärt
--men emot en obeskuren poli tisk

frihet. Det räcker tydligen inte här
med den mångbesjungna reservationsrätten
för att rädda friheten.

Jag är anhängare av både politisk och
religiös frihet, och för mig räcker det
alltså inte med reservationsrätt vare sig
i det ena eller andra fallet. Det kan
inte gärna vara en kristen tanke att
man skall tvinga människor i trosfrågor.
Det brukar sägas på kristet håll att
sanningen skall göra människan fri,
men det gäller tydligen inte om specifikt
kristna sanningar. Man bör som bekant
leva som man lär.

Självfallet respekterar jag varje människa
som vill delta i en andaktsutövning
av det slag som vi nu diskuterar
och lika självfallet måste det finnas
möjlighet härför, men det skall ske helt
på frivillighetens grund. Allt tvång skall
bort, och det är helt enkelt anledningen
till att jag nu yrkar bifall till reservationen.

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sjöholm har tyvärr
nog inte riktigt uppfattat situationen.
Vad motionärerna angriper är att
värnpliktiga och militärt anställda
tvingas att deltaga i en viss typ av religiös
förkunnelse, i vissa religiösa kulthandlingar.

I diskussionen om kollektivanslutningen
är det ju däremot ingalunda fråga
om att några människor skulle
tvingas att lyssna till socialdemokratisk
förkunnelse eller delta i socialdemokratiska
möten. Skillnaden är vidare att
det i ena fallet är fråga om ett av staten
utövat tvång. I det andra fallet tillhör
herr Sjöholm dem som önskar stat -

lig inblandning i fria organisationers
verksamhetsformer. Nog om detta!

Jag tycker att reservanterna har all
anledning att känna den djupaste tacksamhet
mot herr Fridolfsson för hans
deltagande i denna debatt. Utskottsmajoritetens
talesmän har bemödat sig
om att visa att de är anhängare av full
frivillighet. Herr Fridolfsson assisterar
dem på det sättet att han säger att det
i den nuvarande ordningen inte finns
något tvång. Följaktligen yrkar han bifall
till utskottsmajoritetens hemställan.
Detta kan ändå hos misstänksamma själar
framkalla den slutsatsen att vissa
anhängare av utskottsmajoriteten med
frivillighet i själva verket menar den
nuvarande formen för tvång.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej då, herr Björk i
Göteborg, jag har inte missuppfattat
detta. Det gäller en stor fråga, det gäller
frihetsbegreppet. Det är långtifrån så,
att jag önskar statsingripande i fria organisationers
liv. Jag önskar att det
skall vila på varje människas personliga
övertygelse och frihet att avgöra
både om han vill delta i religiös förkunnelse
och om han vill bli medlem
av ett politiskt parti. Här befinner sig
socialdemokratiska partiet i ett dilemma
som naturligtvis är litet obehagligt
och svårt att komma ur.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Som aktiv militär är jag
kanske belastad i denna fråga enligt
någras uppfattning, men jag dristar mig
ändå att ta till orda.

Jag har under en relativt lång tjänstgöring
haft tillfälle att under årens lopp
delta i många korumförrättningar, och
det har varit under — skulle jag vilja
påstå —• de mest skiftande förhållanden.
Jag har varit med i trånga och
mörka kompanikorridorer tidigt på
morgnarna, då man endast har varit
halvvaken och sjungit »Din klara sol
går åter upp», som man brukar sjunga

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

även om det är aldrig så mulet ute. Det
andliga utbytet av dessa korumförrättningar
bär väl inte varit så stort, men
jag har också varit med många gånger
under högtidliga och anslående former,
då ett korum har varit ett högtidligt
och — skulle jag vilja säga -— efterlängtat
avbrott i en många gånger enformig
och ganska långtråkig tjänstgöring.
Liksom också — och det är kanske
det väsentligaste — många gånger
under heredskapstjänstgöring, då allvaret
stått för dörren och då korum
eller fältgudstjänst värderats och uppskattats
av deltagarna. Jag tror att jag
vågar säga — utan att göra mig skyldig
till överdrift — att det har varit mycket
efterlängtat av många.

Kriget, det som vi till syvende og
sidst utbildar för i det militära, framstår
väl för oss normala människor som
vederstyggligt och avskyvärt, och hela
vårt inre jag reser sig emot att man -—
som här tidigare sagts — för att nå ett
mål eller lösa en uppgift skall behöva
slå ihjäl sina medmänniskor.

Vi är väl innerst inne de största
fredsvänner, tror jag mig kunna påstå.
Jag har svårt att föreställa mig att det
förhåller sig på något annat sätt. Ändå
underkastar vi oss — åtminstone huvuddelen
av de svenska männen — den
utbildning, som erfordras för att, om
så skulle behövas, möta en motståndare
med vapen i hand och försvara oss.
Det gör vi i medvetande om vilka värden
vi har gemensamt och vad vi har
att slå vakt om. Ansvarskänsla och
pliktkänsla blir alltså den faktor som
får bli bestämmande för vårt handlingssätt
trots avskyn och motviljan
mot kriget som sådant.

Att ett sådant ställningstagande inte
görs utan både stora och allvarliga inre
konflikter inom en normalt funtad människa
är väl också alldeles självklart.
Den militära utbildningen är ju i och
för sig destruktiv, och om det är någonstans
inom vår samhällsfunktion som
behovet av själslig och andlig vård
4 — Andra kammarens

Gudstjänst och korum i militärtjänst

framstår klart, är det inom den militära
verksamheten. Denna uppfattning
delas tydligen också av reservanterna,
då det i sitt yrkande säger, att det enligt
deras mening är »angeläget att reella
möjligheter ges att anordna sådana
förrättningar under fritid». På ett annat
ställe säger de att detta behov bör
»tillgodoses helt utanför tjänsten». Det
är dessa båda uppfattningar som, efter
vad jag förstår, är mycket svåra, för att
inte säga omöjliga, att i praktiken förena.

Såsom utskottet framhåller finns det
tillfällen då korum eller gudstjänst
framstår som naturliga i sammanhanget.
Det har nämnts Regementets dag, Krigsmans
erinran och flera sådana. Jag
skulle också vilja peka på andra tillfällen,
då militära förband ingår som
en del i ett större sammanhang. Det
gäller många organisationer där det firas
jubiléer, invigningshögtidligheter eller
högtidligheter av annat slag och där
militären bara utgör en del av det hela.
Där är det inte den militära chefen som
bestämmer programmet och om det skall
vara någon form av gudstjänst eller korum.
Det är den arrangerande organisationen
eller också vederbörande myndighet.
Ett fullföljande av reservanternas
förslag »att gudstjänst eller korum
ej bör förekomma i tjänsten» — så är
yrkandet — skulle innebära att militära
förband skulle vara uteslutna vid sådana
tillfällen. Åtminstone måste den
militära chefen i förväg förvissa sig om
att någon andlig utövning inte förekommer
i sammanhanget, ty i så fall
måste han vägra medverkan.

Det görs ofta framställningar i detta
hänseende från frivilliga organisationer
och även från myndigheter, och jag tycker
att det skulle vara tråkigt om man
skulle ställa våra militära chefer i den
situationen att de i sådana sammanhang
måste vägra medverkan.

Herr Göransson har tidigare nämnt
tillfällen, då det kanske framstår som
ännu naturligare att man ordnar någon

protokoll 1965. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

form av minneshögtid. Jag tänker på
alla olyckor vi tyvärr inte är förskonade
ifrån. Då sägs det, att visst får man
vid sådana tillfällen sjunga en psalm
och läsa en bön. Men en psalm och en
bön är korum och går man med på det
går man in för frivillighet, och det är
det jag också vill ansluta mig till.

Herr talman! Jag vill dra upp ett annat
exempel, då konsekvensen av ett
absolut förbud framstår som ännu allvarligare.
Under fälttjänstövningar, förstärkt
försvarsberedskap och om vi
skulle tvingas att sätta vårt försvar på
krigsfot finns det ingen fritid. Det är
tjänst dygnet runt. Antingen jag äter,
sover eller arbetar är jag i tjänst. Förbandet
som sådant måste hela tiden
vara gripbart — det har endast en lägre
eller högre grad av beredskap. Jag
förmodar att det inte är reservanternas
avsikt att korum eller gudstjänst skall
förbjudas under sådana förhållanden,
då korum enligt all krigserfarenhet
framstår som något mycket självklart.
Korum behövs då, inte för att höja
stridsmoralen — det tillhör en förgången
tid — utan helt enkelt därför att
den enskilde i sådana stunder verkligen
behöver all den hjälp han kan få
för att över huvud taget kunna uthärda.

Enligt det tjänstgöringsreglemente
som det här är fråga om kan den, som
på grund av samvetsbetänkligheter inte
önskar deltaga i gudstjänst, anmäla detta.
Han skall då befrias från deltagande.
Jag tycker detta är det enklast tänkbara
förfaringssättet. Han behöver inte redovisa
eller riskera att utsättas för förhör
om vari hans samvetsbetänkligheter
består. Jag har haft sådana fall — jag
vill inte påstå att de varit många, ty
de är inte ofta förekommande — men
jag vet att några sådana förhör inte
förekommer. Det enda vederbörande behöver
göra är att säga till. Och trots
den vördnad och högaktning som de
värnpliktiga hyser för sitt befäl brukar
det enligt min erfarenhet inte vålla dem
några större besvär att begära permis -

sion varken för det ena eller det andra
ändamålet. Jag kan därför inte förstå
varför det skulle vara annorlunda när
de vill anmäla att de inte önskar deltaga
i korum.

I samband med inryckningen orienteras
mycket noga om dessa saker. Enligt
bestämmelserna skall chefen för
förbandet själv orientera de värnpliktiga
och dessutom tar oftast militärpastorn
eller personalvårdskonsulenten
upp samma fråga för att skapa ytterligare
klarhet.

Någon större tillströmning av anmälningar
att bli fri från korum förekommer
inte. Jag kan nämna att under det
senaste året jag tjänstgjorde var det av
hela förbandet på ca 700 man en enda
som anmälde att han inte önskade deltaga
i korum — och efteråt var han
faktiskt med ändå.

Jag är helt överens med både motionärer
och reservanter om att vi skall
slå vakt om åsikts- och religionsfriheten.
Jag tror jag vågar försäkra herr
Lundberg att den respekteras av militärerna.
Men jag vill i det sammanhanget
också slå fast, att det är lika angeläget
att vi tar hand om den del av
de värnpliktiga, som har en positiv inställning
till religionsutövning och som
kanske anser att korum är en lämplig
form härför. Dessa bör också få sin
rättighet tillgodosedd.

Jag är överens med utskottet när det
skriver att ingen bör tvingas eller känna
sig tvingad att deltaga. Men jag kan
inte, av skäl som jag redovisat här, gå
med på ett direkt förbud. Ett sådant
skulle få konsekvenser, som jag tror
skulle vara till stort men, inte bara för
de militära förbanden utan även för
många organisationer och myndigheter,
som vid högtidliga tillfällen önskar att
militära förband deltar. Om de då vill
anordna en gudstjänst i samband med
högtidligheten kan militära förband
icke deltaga, om för dessa ett absolut
förbud mot deltagande i gudstjänst föreligger.
Det är detta jag vänder mig
emot.

Onsdagen den 17 november 19(i5 fm.

Nr 36

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig ställa följande
fråga till herr Oskarson: Anser herr Oskarson
att militära myndigheter skall
följa svensk lag och förordning som
gäller för andra personer i detta land?
Eller anser herr Oskarson att militära
myndigheter har rätt att sätta de principer,
som vi har accepterat i grundlag
beträffande religionsfrihet, skolundervisning
m. m., ur spel? Om herr Oskarson
menar att militären skall stå utanför
de principer som gäller för andra
medborgare kan jag förstå hans argumentering.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! På den första frågan
kan jag svara ett obetingat ja. Varför
skulle militärer vara någon särart inom
det svenska samhället? Det är de inte,
de är vanliga svenska medborgare med
samma rättigheter och skyldigheter som
alla andra.

Jag förstår inte på vilket sätt herr
Lundberg anser att dessa principer
skulle åsidosättas, om vi slår vakt om
att varken åsiktsförtryck eller påtvingad
religionsutövning får förekomma.
Detta är nämligen vad jag framhållit.
Vad jag vänder mig emot är emellertid
— det vill jag upprepa än en
gång — ett förbud mot anordnande av
korum eller gudstjänst inom militära
förband. Om ett sådant förbud införes,
hur är det då med friheten för oss militärer? Herr

LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Oskarson besvarade
min fråga med ett obetingat ja.
Om herr Oskarson verkligen tänker igenom
den fråga vi diskuterar här i dag,
måste han också i logikens namn rösta
för reservationen. De frågor som nu är
under debatt är ju frågorna om åsiktsfrihet
och religionsfrihet. Alla dessa

Gudstjänst och korum i militärtjänst

frågor berörs i svensk grundlag och i
deklarationen om de mänskliga fri- och
rättigheterna. Eftersom man har understrukit
att dessa principer skall vara
gällande inom det svenska samhället i
övrigt, så bör herr Oskarson inte tala
om frihet m. m. på det sätt som han
nyss gjorde, utan han bör klart och
tydligt säga ifrån, att om man skall följa
lag och förordning, så är det orimligt,
att man skall ha denna särlag inom
det militära.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick, herr Lundberg,
inget svar på min fråga på vilket
sätt vi skulle undertrycka svensk lag
och rätt eller åsidosätta denna, om vi
är beredda att stödja det utskottsutlåtande
som här ligger framför oss, där
det sägs att frivilligheten skall vara
vägledande. Man kan väl inte komma
längre än till frivillighet för alla parter.
Jag håller fortfarande fast vid detta,
och jag vill än en gång slå fast att
vi inte på något sätt försöker påtvinga
de värnpliktiga några åsikter i religiös
riktning eller i annat avseende. Även
politisk opinionsbildning är förbjuden
innanför kaserngrindarna. Det finns
alltså inget område där vi vare sig gör
några försök till åsiktstvång eller har
rättighet därtill. Vi har skyldighet att
låta bli att göra sådant.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga att jag anser att herr Lundberg
skjuter bra mycket över målet. Jag vill
än en gång upprepa att utskottsmajoritetens
önskan är att man genomför frivillighet
i allra största utsträckning på
detta område. Vi vill ingalunda ha
kvar den nuvarande skrivningen i
tjänstereglementet utan vi vill lätta upp
den, så att den ger uttryck för en frivillighet
som så nära det nu går ansluter
sig till principen om religionsfrihet.

Låt mig ta ett exempel! När vi i januari
varje år samlas i denna riksdag

100 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

för att gå upp till Konungen för det
högtidliga öppnandet, föregås detta av
ett korum i slottskapellet. Det är alltså
ett inslag i en ceremoni, och vi ställer
beredvilligt upp — de allra flesta av
oss — vare sig vi är religiösa eller inte
religiösa. Men jag tror tyvärr inte att
kammaren i dag eller inom den närmaste
tiden är beredd att ändra på denna
tradition, så att vi helt enkelt skulle
förbjuda marschen till slottskapellet
och går direkt till Kungen. Så radikala
tror jag inte vi är här och inte heller
svenska folket, att vi tar bort detta alldeles.
Nej, herr talman, det får nog
vara en viss form av frihet även på
detta område, och det är det vi anser
har kommit till uttryck i utskottets
skrivning.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Pastor Lewi Pethrus
har på sitt geniala sätt fångat hela denna
fråga i en rubrik i ett nummer av
tidningen Dagen av gårdagen: »Behåll
frivilligt korum.» Man går att slå in öppna
dörrar, säger han. Däri har han rätt,
och de dörrarna kommer att stå på vid
gavel om vi bifaller utskottsutlåtandet
i denna fråga.

Man måste väl säga att motionärerna
och reservanterna är kortsynta. Man
framhåller att den militära själavården
med gudstjänster och korum bör förläggas
till fritid för att de därmed skall
få mer frivillig karaktär över sig. Emellertid
finns det, som sagts tidigare, i krig
ingen fritid. Förslaget skulle alltså innebära
att det införs förbud att ordna
gudstjänst och korum i krig. Med anledning
därav vill jag fråga alla dem
som fortfarande menar sig stå på fädernas
trosgrund: Kan vi verkligen med
gott samvete fatta ett sådant beslut i
dag, då vi vet hur många förtvivlade
män det finns efter varje drabbning?
Fn amerikansk militärpräst bär sagt
mig att vid varje drabbning sker lika
stor avgång av manskap på grund av
att männen drabbas av neuroser och

förtvivlan som på grund av att de blivit
sårade eller dödade. Det vore verkligen
ett hårt slag, om man inte skulle kunna
få ordna den enklaste nattvardsgång till
tröst och hjälp för dem som ser att dagarna
och timmarna är räknade.

Man har också förvånat sig över den
egenartade sammanblandningen av övning
i vapnens bruk och religionsutövning.
Herr Ringaby har sagt att de bägge
väl hör ihop. Det gör de sannerligen.
Med tanke på den groteska verklighet
soin kriget innebär måste vi bistå soldaten
— inte för att han skall bli en
härdad soldat — utan för att han skall
kunna härda ut som människa i denna
förbannelse. Det är med tanke på krigets
hårda verklighet som vi utbildar
oss i fred, och då måste rimligtvis också
den värnpliktige på olika sätt få kontakt
med militärprästen och hans verksamhet.
Och detta inte bara i studiesyfte.
Jag har i tio år varit präst vid ett
regemente och jag känner väl till att
värnpliktstiden kan vara prövande för
många av dessa pcjkar i tjugoårsåldern.
Det är besvärligt för dem med anpassningen
till kollektivet, med kamrattrycket
och med den militära jargong, som
vi väl själva kommer ihåg. Värnpliktstiden
kan beröva pojkarna både ideal
och tro. Det är sannerligen ingen vinning
att så sker. Men här kan kyrkan
verkligen ge hjälp.

Jag skulle också kunna referera till
erfarenheter från FN-bataljonen i Gaza,
där enligt bataljonschefernas mening
fältkyrkan har varit en obestridligt positiv
faktor när det gällt att tjäna den
enskilde soldaten i en många gånger
pressande situation.

Liksom många inte har riktigt klart
för sig vad korum är, eftersom det har
gått så lång tid sedan de själva gjorde
sin värnplikt, är det också många som
inte vet vad en predikan går ut på. Det
gäller kanske i synnerhet dem som ger
sig ut för att vara kristendomskritiker.
Prästen dömes ohörd, eftersom kristendomskritikern
sällan sitter i kyrkbän -

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36 101

ken. Därför får man för sig att det är
fråga om »religiös propaganda». Så älskar
somliga att kalla prästens predikan.
Man ser i andanom en präst i agitationstagen
för kufiska domcdagsdogmer
och sterila metafysiska idéer, man tänker
på talet om krigets förhärligande
och allt sådant. Men det är rakt inte
fråga om detta.

När prästen står i predikstolen är han
ute för att hjälpa människor. Hjälpa
dem att bli lyckliga så att de också en
gång kan do i frid. Militärprästen talar
rakt in i de värnpliktigas problematik:
hur de skall handskas med varandra,
med besvärliga kamrater och besvärligt
befäl, hur de skall klara troheten mot
flickan där hemma och hur förlösande
det kan vara att i väl och ve lägga sitt
liv i Guds hand. Det är sådant som
sägs. Prästen vill hjälpa människorna,
och därför är den militära själavården
en betydelsefull del av den militära personalvården,
beträffande vilken man
här i kammaren ofta har rekommenderat
en upprustning.

Motionärerna och reservanterna framhåller
att de visst inte vill förhindra
religionsutövning, utan att de bara menar
att sådana saker inte har på det
militära schemat att göra. Man säger att
religionsfriheten kräver att ingen utsättes
för andligt tryck. Ja, det är riktigt.
Men i religionsfrihetens princip
ligger också respekten för varje människas
religiösa övertygelse. Den får inte
förträngas eller förhindras utan måste
garanteras livsbetingelser. Att tro tillhör
också de mänskliga fri- och rättigheterna.

I vårt land döps 87 procent av folket
— i mitt hemstift är siffran 96 procent.
Däri ligger tvivelsutan en klart uttalad
föräldravilja. Man påstår nu att föräldrarna
inte vet vad de menar när de bär
sina barn till dopet. Det kan vara svårt
att helt avgöra vad de menar och icke
menar, men i varje fall kan föräldrarna
icke mena sig vara motståndare till kristen
fostran. Och sedan kommer nästan

Gudstjänst och korum i militärtjänst

lika stor procent av de döpta tillbaka
efter 14 år och blir konfirmerade. 93
procent återvänder efter ytterligare ett
tiotal år för att bli vigda i kyrkor och
kapell. Om vi också tar med jordfästningsstatistiken,
som har en viss relevans
i krigiska sammanhang, finner vi
att 99,9 procent av svenska folket jordfästes
i kristen ordning.

Är det under sådana förhållanden
inte rimligt att staten ordnar religiös
service — om jag får uttrycka mig så
banalt — åt vårt folk också i fält? Jag
betvivlar att voteringsutslaget i första
kammaren speglar folkviljan i detta
sammanhang. Under alla förhållanden
kräver enkel demokratisk ordning att
man ger så stor del av vårt folk vad de
vill ha och behöver i ett pressat läge.

Får jag, herr talman, till sist säga
några ord om obligatoriet, tvånget och
kommenderingen som det i dag har talats
så mycket om. Det borde inte behöva
talas om något sådant därför att
utskottsskrivningen så klart vänder sig
mot sådant och rekommenderar full och
hel frivillighet, något som jag också
varmt vill förorda. Men ordet obligatorisk
har varit olyckligt valt när det gäller
tidigare tjänstereglemente. Det är
egentligen inte relevant i sammanhanget.
Vad det gäller är endast att det på
schemat skall finnas reserverad tid för
gudstjänst. Sedan har de värnpliktiga,
såsom tidigare nämnts, möjlighet att
utebli därest de så önskar.

Det går lätt att hamna i sterila principer,
som kan förefalla nog så bestickande,
och att glömma verkligheten.
Man skulle önska att de ärade kammarledamöterna
fick tillfälle att närvara vid
ett korum och se hur det går till, när
pojkarna sista timmen av tjänstgöringsveckan
sitter uppsträckta i sina permissionsuniformer
i kyrkan och sjunger
med i psalmerna färdiga att sedan fara
hem. Eller ännu hellre skulle man önska
att många civila tveksamma själar
fick bevittna det avslutningskorum, där
det firas nattvard, på eftermiddagen

102 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

före muckskivan, t. ex. vid regementet
i Malmö. Det är väl ingen som tror att
man kan tvinga 20-åriga pojkar till nattvard.
Men vad är det som sker? Jo, 80—
85 procent går fram. Duklag efter duklag
böjer knä vid Herrens altare och tar
emot Kristi lekamens och blods sakrament.
När man står innanför altarrunden
och betjänar dessa pojkar finner
man ingenting av masspsykos, ingenting
av disciplinärt tvång, inget fnissande
och inga tuffa tag. Det är små, ärliga
människor som böjer knä. Varför gör
man så? Man är ju inte annars Guds
bästa barn. Jo, någon gång måste man
få vara den man är. Annars står man
inte ut, och när man är den man är, är
man inte så märkvärdig längre.

Det är dessa i sann mening uppbyggliga
högtidsstunder som det finns all
anledning slå vakt om i en tid då så
mycket förflackar och bryter ned unga
människor.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag lyssnade med stort
intresse till herr Werners inlägg där
han utifrån sin erfarenhet som religiös
förkunnare belyste sambandet mellan
krig och religion. Det är bara synd att
kammarens ledamöter inte haft tillfälle
att höra de lysande anföranden som har
hållits i första kammaren av ledamöter
som torde ha väl så stor erfarenhet såsom
religiösa förkunnare som herr Werner
och vilka i praktiken kommit till
rakt motsatta slutsatser.

Det är emellertid inte detta som uppkallat
mig till en replik utan snarare
det faktum, att ett antal talare här inlåtit
sig på försök till uttolkningar av
en motionstext som jag personligen är
ansvarig för. Jag hoppas att herr Werner
ger mig förlåtelse om jag konstaterar,
att han läser min text som fan läser
bibeln.

Det är fullständigt självklart att när

jag tillsammans med mina kamrater har
vänt mig mot korum i samband med
tjänst o. s. v. detta har gjorts med tanke
på sådan religionsutövning som varit invävd
i tjänstgöringsprogrammet, och
att när vi talat om tjänste- och arbetstiden
detta givetvis har gällt normala
förhållanden. Tanken att ett bifall till
reservationen och motionen skulle innebära
att det vore omöjligt att anordna
frivilliga religiösa andakter under krig
eller förhöjd beredskap, därför att man
då formellt har tjänstgöring dygnet runt,
är helt grotesk.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta förtydligande borde
sannerligen varit med i skrivningen
och i klämmen, men där sägs endast att
korum och gudstjänst icke bör förekomma
i tjänst. Och tjänst är det alltid i
krig. Den befälhavare bryter mot detta
reglemente som i något läge låter sin
fältpräst utlysa t. ex. en nattvardsgudstjänst.
Det är beklagligt att skrivningen
blivit så oklar i utformningen.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk i Göteborg
sade att det är orimligt att vilja göra
gällande att ett bifall till reservationen
skulle innebära förbud mot gudstjänst
eller korum under förstärkt försvarsberedskap
eller under fältförhållanden.

Men herr Björk, det måste väl ändå
bli så, ty det enda vi har att hålla oss
till är tjänstgöringsreglementet. Det är
föreskrifterna i detta som vi nu diskuterar
och de gäller både i fred och krig.
Innebär då reservationen att vi skulle
skriva särskilda bestämmelser för personalvården
under krig?

Nu gäller dessa bestämmelser under
alla förhållanden, och vi har alltså att
rätta oss efter dem vare sig vi har utbildningstjänstgöring
i fred eller förstärkt
försvarsberedskap eller befinner
oss i krig.

Om jag tolkar reservationens yrkande
som förbud mot gudstjänst och korum i
samband med militär tjänst.

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36 103

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! Ordet förbud, herr Oskarson,
förekommer varken i motionen
eller reservationen. Om jag förstod herr
Oskarson riitt riktade han en direkt fråga
till mig, om reservationen skulle innebära
att man skulle vara tvungen att
ha särskilda bestämmelser för personalvården
under krig? Ja, om det är praktiskt
nödvändigt är det väl inte ett alltför
högt pris att betala för en full tilllämpning
av religionsfrihetens princip.

Detta är emellertid praktiska detaljfrågor,
och jag har redan i mitt första
anförande framhållit, att det här är
fråga om en opinionsyttring från riksdagens
sida. Därefter får försvarsdepartementet
se på de praktiska detaljerna.
Man bör avhålla sig från dessa fullständigt
förnuftslösa försök till uttolkning
och omtolkning av motionen och reservationen.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Björk i Göteborg, att jag absolut inte vill
göra mig skyldig till några feltolkningar,
men i yrkandet står det faktiskt följande:
»att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 53 och II: 63, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om sådan ändring i 1960 års tjänstereglemente
för krigsmakten att gudstjänst
eller korum ej må förekomma i tjänsten».
Och uttrycket »ej må förekomma»
utgör ett absolut förbud.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! När vi skrev utskottsutlåtandet,
ansåg vi att reservanternas
önskan var att införa förbud mot all
form av religionsutövning. Detta framhöll
man också under utskottsbehandlingen.
Men jag erkänner gärna att det
inte framkommer lika klart av reservanternas
skrivning. Reservanterna har
skrivit litet mera runt omkring hela
frågan och försökt att få det hela att

Gudstjänst och korum i militärtjänst

låta litet bättre. Men vid diskussionerna
i utskottet ville reservanterna införa ett
direkt förbud mot korum och andra
religiösa inslag. Jag har velat klargöra
detta för dem som inte var med vid utskottsbehandlingen.

Helt naturligt kan herr Björk i Göteborg
inte heller försvara reservationen,
eftersom den är skriven efter utskottsutlåtandets
tillkomst.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Vad vi här behandlar
är inte frågan om vår inställning till det
militära. Inte heller är det religionsfriheten.
Om den råder ju delade meningar.
En del anser att religionsfrihet är
frihet från religion, medan andra uppfattar
begreppet som frihet till religion.

Nej, vad vi nu diskuterar är vad som
skall få förekomma och inte förekomma
under militärtjänsten, och det stora
problemet löser man inte genom att bara
angripa den del av problemet som
ett fåtal inte tycker om. Det sker en
gränsdragning mellan kristen och ateistisk
livssyn inte bara på det teoretiska
utan även på det praktiska planet. Här
krävs hänsyn till ett litet fåtal —— vilket
är alldeles riktigt — men hänsyn måste
också tas till den stora grupp som vill
värna om andliga och religiösa värden
och soin vet att människorna även i det
militära behöver stanna upp inför andliga
värden, som lyfter och berikar vårt
liv.

Jag kan tänka mig att det finns några
människor vilkas känslor blir sårade av
att behöva delta i korum. De nuvarande
bestämmelserna tar också hänsyn till
detta och medger befrielse. Men om vi
inför ett förbud, kommer frågan i ett
helt annat läge. Då måste man också
vara villig att medverka till att allt i det
militära som sårar den religiösa känslan
skall förbjudas.

Om den mänskliga samlevnaden skall
kunna fungera i vår demokrati, fordras
det ett visst mått av tolerans.

104 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Flera talare, bland dem
herrar Björk i Göteborg och Lundberg,
har redan givit uttryck åt uppfattningar
som sammanfaller med min, och jag
kan därför fatta mig kort.

Tillåt mig börja med att uttala min
förvåning över att vi år 1965 kan föra
en så lång debatt om huruvida religionsutövningen
inom krigsmakten skall vara
frivillig eller tvångsmässig. Borde
vi inte i vårt moderna samhälle kunna
bli eniga om att envar i livsåskådningsfrågor
skall få göra sitt eget val
utan påtryckningar?

Vi är inte där ännu, men vi kan se
fram mot den dag då förhållandet mellan
stat och kyrka regleras enligt demokratiens
och religionsfrihetens principer.
Vad vi diskuterar i dag är bara
en del av det stora problemet om förhållandet
mellan kyrka och stat. Om
stat och kyrka hade separerat, så hade
dagens debatt sannolikt aldrig kommit
till.

Jag ansluter mig till reservanternas
mening att korum och gudstjänst inte
bör förekomma inom krigsmakten under
tjänstetid. All religionsutövning bör
vila på frivillighetens grund. Här handlar
det om att trygga ett självklart, elementärt,
demokratiskt rättvisekrav.

Herr Ringaby sade att de värnpliktiga
ungdomarna inte tar skada av att
lyssna på en religionsförkunnelse, men
det tycker jag är en för blygsam utgångspunkt
för att motivera utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Det sättet att
se på hela frågan tycker jag är ett uttryck
för slentriantänkande och innebär
ett förringande av och en brist på
respekt för den kristna etiken. Är det
rimligt att favorisera en viss livsåskådning
till den grad att gudstjänsten göres
tvångsmässig, om utgångspunkten
bara är den att ingen tar skada, som
herr Ringaby sade?

Herrar Ringaby, Fridolfsson, Oskarson
—- och Werner — nej, jag tar tillbaka
herr Werner, eftersom hans in -

lägg kanske inte var ett inlägg i själva
debatten, utan mera ett vittnesbörd —
tycker jag ger uttryck för en nästan
okristlig ensidighet i argumenteringen
mot valfrihet på detta område. Herr
Fridolfsson anförde att det inte råder
något tvång, om man, som han sade,
redovisar sin ateistiska uppfattning.
Nej, men om jag inte vill demonstrera
min uppfattning och inte vill tala om
vilken ståndpunkt jag har i trosfrågor,
då får jag inte vara borta från
gudstjänsten. Men det är ju orimligt! Vi
måste ha absolut valfrihet. Och de som
i princip bekänner sig till en sådan valfrihet
borde enligt min mening hamna
på reservanternas linje.

Herr Werner talade om -att det fanns
så många förtvivlade män — han har
själv varit militärpräst. Jag vet inte om
de blev mindre förtvivlade efter att ha
hört herr Werner. Nu vidgade han hela
uppgiften för militära gudstjänster och
korum. De skall göra människorna lyckliga,
de skall säkra troheten mot flickan
där hemma o. s. v. Jag skall, herr talman,
inte gå in på dessa problem. Det
skulle föra alltför långt att ta upp nya
etiska värden i debatten utöver dem
som redan tidigare har berörts.

Med hänsyn till de konservativa attityder
som alltjämt råder inom krigsmakten
och med hänsyn till att allt
annat som där sker, sker tvångsvis, kanske
det anses rimligt, att detta blir den
sista instans där också religionsutövning
är tvångsmässig. Men å andra sidan
kunde det väl vara rimligt att man
på ett område där allt annat sker tvångsvis
åtminstone lämnade religionsutövningen
kvar till frivilligheten.

Jag lyssnade med intresse till herr
Göranssons resonemang. Han sade inledningsvis
att korum egentligen ingick
som ett led i det militaristiska
tvånget. Jag kan instämma i hans resonemang,
även om jag var förvånad
över att han inte i logikens namn kom
fram till stöd för reservanternas mening.

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36 105

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservationen.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Min biinkgranne ansåg
att jag var okristligt ensidig i min argumentation.
Jag vet inte om jag är ensam
om uppfattningen att jag försökte
belysa frågan från olika synpunkter.
Jag kom till den slutsatsen att här förekommer
den frihet som är nödvändig
för att man inte skall behöva tala om
att det är ett obligatoriskt samlande
av individer.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Herr Björk i Göteborg
rycker i dag ut från sin bänk nästan
som en polispiket. Jag ser att han alltjämt
befinner sig i alarmberedskap —
till min glädje får jag säga, eftersom
det alltid är värdefullt att ha intresserade
åhörare.

Låt mig, herr talman, allra först få
säga att då det är så jämförelsevis sällan
som kammaren kostar på sig en debatt
av detta slag, som ju på sätt och
vis rör vid de finaste strängarna i det
den mänskliga gemenskapens mångskiftande
sammanhang som vi här i huset
är satta att i förekommande fall efter
bästa förstånd och samvete söka
komma till rätta med och reglera, kan
det även för dem som inte har någon del
i utskottsutlåtandets tillkomst finnas
anledning att säga några ord.

Av den kulturdebatt som förs här i
landet och någon gång i detta hus —-också i viss mån av den debatt som
förs här i dag — bibringas man nästan
ett intryck av att det angelägnaste av
allt på sina håll är att i alla uppkommande
sammanhang söka skärma av
från det som av ålder räknats som en
omistlig beståndsdel i svenskt folkligt
liv, kort sagt vårt kristna kulturarv.
Jag skall här bara snudda vid den speciella
problematik som sammanhänger
med den svenska skolans utformning
4*—Andra kammarens protokoll 1965.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

och de ständigt fortgående attacker som
från vissa håll sätts in mot kristendomsundervisningen,
dess plats på schemat,
dess innehåll, dess integritet. Jag är
väl medveten om att det i dag är religionsfrihetsintresset
som är alltings
måttstock, den suveräna faktorn. Låt
mig slå fast att jag är den siste att
vilja bestrida värdet av den grundläggande
princip som här kommit till genombrott
i vårt samhälle. Men detta
konstaterande kan och får, som jag ser
det, för ingen del utesluta diskussioner
och överväganden om hur detta religionsfrihetsintresse
i varje särskilt fall
skall tillgodoses, så att vi inte en dag
hamnar i ett tillstånd, där vi måste
säga oss att vi begick det för hela vår
kulturutveckling ödesdigra missgreppet
att förväxla religionsfrihet med religionslöshet.

För ögonblicket har vi uppenbarligen
inte att syssla med de avvägningsproblem
som har särskild relevans för skolans
del. Men det var måhända anblicken
av herr Arvidsons namn på talarlistan
som kom mig att fundera något
också på den aspekten. Om herr
talmannen tillåter det, vill jag här i förbigående
bara säga att det tycks mig
som om vi raskt närmade oss en mycket
kritisk punkt, där det, just i religionsfrihetens
namn, kan bli nödvändigt att
kristendomskunskapen — eller religionskunskapen
som det nu skall heta
■— förmedlas genom två kanaler, så att
den starka och breda föräldraopinion
som fasthåller vid kravet på kristendomsundervisning
i en betryggande
klar och koncis utformning, kan få sina
intressen tillgodosedda i vanlig demokratisk
ordning, varigenom ju även den
föräldraopinion som för sina barns räkning
vill förbehålla sig en ateistisk
fostran, får sitt. Jag föreställer mig att
den sistnämnda gruppen inte skulle visa
sig alltför överväldigande stor. All
sannolikhet talar för att denna min bedömning
är riktig.

Men i dag är det alltså, herr talman,
Nr 36

106 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

koruminstitutionen det gäller, och åtskilligt
i den frågan har redan sagts
under den nu rätt långa debatten. Men
även härvidlag frestas man att efterforska
vad det är för ett märkligt opinionstryck
som gör att just denna fråga
plötsligt fått en så brännande aktualitet
— nätt opp som om det gällde att
komma till rätta med något i vårt folks
liv särskilt fördärvligt, anstötligt och
skadebringande. Och jag frågar, liksom
en rad tidigare talare: Vad är det för
ett tvång som människor lider under
med den ordning vi nu har?

Såvitt jag kan begripa, förefinnes när
det gäller koruminstitutionens funktion
— det må upprepas ännu en gång
— inget tvång, eftersom det som bekant
står varje inkallad fritt att utebli, efter
en enkel anmälan. Jag kan under sådana
förhållanden omöjligen inse varför
man alls, som nu sker, i ett tydligt tendentiöst
syfte skall behöva ta orden
»kommendering» och »kommenderas» i
sin mun. Man brukar utanför den militära
sektorn tala om att »kalla till gudstjänst»,
en formulering som i varje fall
kyrkfolk och samfundsfolk förvisso är
väl förtroget med och som jag, uppriktigt
sagt, tycker väl täcker också ett
korum i den kloka och frivilliga utformning
som nu tillämpas och även
i fortsättningen skulle tillämpas, om
utskottsmajoritetens mening vinner
kammarens hifall.

Korum är en kollektiv gudstjänstform,
liksom många andra gudstjänstformer.
Men det gäller här som eljest
självfallet att det ytterst och djupast
sett måste vara fråga om ett avgörande
helt och hållet på det personligt-individuella
planet.

Herr talman! Det är möjligt att en
dag också det element i en lång kristen
svensk tradition, som den militära själavården
och korum utgör, kommer att
försvinna. Lyckas man inte i dag, så
lyckas man kanske en annan dag. Man
kan med olika förbudsparagrafer hindra
att Guds namn längre nämns eller

åkallas på våra militärförband eller eljest
inom försvarsmakten. Vad många
befarar, är bara att det tyvärr inte
kommer att bli lika lätt att hindra att
den ondes namn framgent som hittills
åkallas och anropas på våra kaserngårdar,
både i och utanför tjänsten. Jag
för min del håller bestämt före att det
vore ett gemensamt kulturintresse att
den sistnämnda vanan avskaffades, inte
den förstnämnda.

Till sist bara några ord om en sak
jag också särskilt vill understryka.

Vad som inger sådana utomordentliga
betänkligheter också i detta sammanhang,
är att man får ett intryck av att
det är en process på sikt som här är
på gång, där man ena gången plockar
bort ett ting, nästa gång ett annat, så
att vi slutligen riskerar att ställas inför
ett fullbordat faktum — i en situation
där många av oss inte skulle känna oss
hemma, därför att allt är avlövat, bortskalat,
som en enda grå senhöstdag. Det
är den processen som inger oro och beklämning.

Jag inskränker mig till att säga detta,
herr talman, och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Berglund (fp), Hyltander (fp), Nelander
(fp), Nilsson i Lönsboda (fp), Nilsson
i Agnäs (h) och Gomér (ep).

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Utskottets utlåtande har
tidigare motiverats av talesmän för utskottsmajoriteten.
Med hänsyn härtill
skulle jag kunna inskränka mig till att
enbart yrka bifall till utskottets hemställan.
Det är dock några synpunkter
i utlåtandet, som även jag särskilt ville
understryka.

Jag vill framhålla, att frivilligheten
att delta eller inte delta i militär gudstjänst
eller militärt korum redan för
närvarande är till finnandes. Att den
enskilda människan har rätt till frihet
i religiöst avseende och att religions -

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36 107

utövning skall byggas på frivillighetens
grund råder det inga delade meningar
om. Att tänka, tycka och tro fritt är
den enskilda människans rättighet, oavsett
vad man sedan tror: om man bar en
kristen eller en annan övertygelse. Ileligionsfrihetsprincipen
är fast förankrad
i vårt samhälle.

När det gäller den frågan som vi nu
diskuterar, nämligen gudstjänst eller
korum i militärtjänst, har också andra
lagutskottet i sitt utlåtande velat framhålla
att deltagande i sådan förrättning
skall bygga på frivillighetens grund. Utskottsmajoriteten
har uttalat detta och
har även velat stryka under det genom
att framhålla, att en sådan förättning
inte skall utgöra ett obligatoriskt tjänsteåliggande.
Detta har utskottet klart
understrukit.

På denna punkt kan det således inte
föreligga någon väsentlig skillnad i uppfattning
mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna. Diskussionen rör sig
främst om de tillfällen, då det kan vara
naturligt att militär personal deltar i en
förrättning, i vilken det kan förekomma
inslag av religiös karaktär.

Även reservanterna har uppmärksammat
att sådana förhållanden kan uppstå.
De skriver i slutet av reservation I, att
denna fråga bör närmare regleras i
samband med den översyn som pågår
inom försvarsmakten när det gäller korumbestämmelsernas
utformning.

Utskottets majoritet har emellertid
inte velat gå så långt som motionärerna
och föreslå ett förbud för religiösa
inslag i en förrättning, som anordnas
i militärtjänsten. Ett sådant förbud skulle
å sin sida föranleda andra komplikationer,
vilket har berörts av tidigare talare.

Även i andra officiella sammanhang,
där det kan tänkas att militär kan komma
att deltaga, förekommer inslag av
religiös art, såsom gudstjänst eller liknande,
och ett förbud av den karaktär
som motionärerna har tänkt sig kunde
medföra, att militär personal skulle vara

Gudstjänst och korum i militärtjänst

förhindrad att deltaga i sådana officiella
sammanhang.

När det gäller den andliga vården
är det klart att några enstaka korum
eller gudstjänster inte är tillräckligt för
att fylla en sådan uppgift. Det finns
enligt min uppfattning även utrymme
för frivilliga organisationer att spela en
roll i den andliga vården inom militärväsendet.
Vi kan bara som ett litet
exempel nämna den verksamhet, som
soldathemmen och liknande institutioner
bedriver.

Utskottet har enligt min mening gjort
en skrivning, som avser att täcka principen
om frivillighetens bevarande när
det gäller deltagande eller icke i gudstjänst
eller korum. Samtidigt som man
gjort detta har man dock velat ge en
lösning av frågan om vid vilka tillfällen
det kan vara naturligt att all personal
deltar i en förrättning, där inslag av religiös
art kan förekomma.

Herr talman! Jag ber med hänvisning
till vad jag nu anfört att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Trots den billiga skenradikalism,
som jag tycker präglar mycket
i motionerna och i reservationen I,
trots den falska liberalism som så
typiskt lättvindigt mynnar ut i krav på
förbud och restriktioner,

trots den falska individualism som
är mest intresserad av att bryta sönder
de ramar inom vilka individualismen
också kan leva och kämpa,

trots bristen på sinne för den logik
och det sammanhang, som byggt upp de
institutioner och anordningar motionärerna
angriper,

trots allt detta men med hänsyn till
att man med andra utgångspunkter och
med andra synsätt kan komma till en
liknande slutsats som den reservanterna
dragit, måste jag, herr talman, just
utifrån min kristna ståndpunkt yrka bifall
till reservationen I.

108 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Många talare har i dag
redogjort för sina ståndpunkter i samvetsfrågor.
Jag tror att många av de
ledamöter som suttit i bänkarna och
lyssnat har tänkt: Här talar man om
frihet och tvång i samband med en
eller annan gudstjänst per år. Men ställer
inte hela det militära systemet med
den obligatoriska värnplikten de mest
ohyggliga krav på en ung människa
som kan ställas? Är inte detta ett tvång
värre än något annat? Den militära utbildningen
går ju ut på att de värnpliktiga
skall lära sig att använda de
mest fruktansvärda metoder att avliva
andra människor, sina egna medmänniskor.
Också den kasernerade samvaron
innebär — det vet vi alla — en
enorm uppoffring för en ung människa.

Jag måste säga att det verkligen är att
sila mygg och svälja kameler att lägga
fram ett motionskrav som detta.

Jag tror att många kristna i likhet
med mig, ju längre vi lever, mer och
mer förstår krigets ohygglighet och
drivs mot pacifism i någon form. För
oss innebär hela det militära systemet
ett så svårt samvetsproblem, att vi anser
den fråga det nu gäller vara förhållandevis
enkel att komma till rätta med.

Vad är det frågan gäller?

Man vill införa full frihet på ett område,
där friheten hittills så till vida
varit begränsad, att endast den erhållit
befrielse som anhållit om sådan. Ett
sådant krav tycker jag vi kan förstå,
och jag vill personligen biträda det. I
förbigående vill jag bara säga till min
vän herr Jansson, att man nog inte
bör framställa det nu rådande förhållandet
som en följd av statskyrkosystemet.
Jag har haft tillfälle att studera
fältprästinstitutionen i USA. I denna
stat, som principiellt hävdar religionsfriheten
med större skärpa än många
andra stater i världen, anställes 3 200
pastorer från olika konfessioner, och i
denna stat är kommendering till gudstjänst
en mycket vanlig företeelse.

Nu står vi inför två alternativ. Vi
har dels utskottets förslag, enligt vilket
denna fråga i huvudsak överlåtes
till Konungen, och dels reservationen,
vars skrivning jag — och jag tror många
med mig — delvis kan gilla. Detta gäller
framför allt vad som skrivs i andra
stycket på sid. 5: »Frivilligheten bör
bestå i friheten att utan krav på särskilt
tillstånd själv få välja om man vill delta.
» Men i reservationens kläm finns
denna frivillighet inte längre med utan
där krävs det, att det över huvud taget
inte skall få förekomma korum eller
gudstjänst under tjänstetid.

Alla som deltagit i militära sammanhang
vet, att det kan förekomma fälttjänstövningar
som varar flera dagar
och att det hastigt kan hända någonting
som gör att en pluton eller ett kompani
begär att det skall äga rum en gudstjänst.
Enligt reservanternas skrivning
skulle det alltså inte vara möjligt att
bifalla en sådan anhållan. Mig synes
det som om detta yrkande kommer i
strid med sista meningen i själva reservationstexten
där det heter: »Även frågan
om militär personals användande
i vissa officiella ceremonier där religiösa
inslag förekommer bör närmare
regleras i samband med en sådan översyn.
»

Inte kan det regleras! Religiösa inslag
skall ju förbjudas. Det avgörande
som skall träffas är, huruvida en förrättning
är att betrakta som tjänst eller
inte.

Herr talman! Jag vill föreslå en annan
skrivning i reservationen, vilken
medför att huvudorden i reservationen
— de ord på sid. 5 som jag nyss citerade
— får sitt uttryck också i klämmen.
Jag föreslår sålunda att första
stycket på sid. 5 utgår samt att klämmen
får följande lydelse:

»att riksdagen med anledning av förevarande
motioner 1:53 och 11:63
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan ändring i 1960 års
tjänstereglemente för krigsmakten att
gudstjänst eller korum må ske endast i

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36 109

full överensstämmelse med frivillighetens
principer.»

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det ar inte alltid som
en debatt om religionsfrihet i denna
kammare handlar om hur vi på det ena
eller andra området skall tillämpa en
individualistisk syn på religionen. Men
i dag gäller debatten just den saken.
Vad som skiljer dem som hävdar utskottsmajoritetens
linje och oss som
står för reservationen är frågan om hur
religionsfriheten skall garanteras. Skall
den bestå i möjligheten att under vissa
givna betingelser avstå eller i rätten att
helt fritt få välja om man vill detta?
När det gäller korum eller andra religiösa
förrättningar inom försvaret är
den frågeställningen helt knuten till
frågan, huruvida sådana förrättningar
skall förläggas till tjänstetid eller inte.

Den frihetsprincip, som jag finner
riktig när det gäller individens förhållande
till religiösa samfund lika väl som
när det gäller hans engagemang i politiska
rörelser, är den som bygger på
rätten till egna initiativ. När det gäller
korum går den principen inte att tilllämpa,
om religiösa förrättningar förekommer
under tjänstetid. Tjänst i det
militära förutsätter ju en kommendering,
och befrielse från en kommendering
förutsätter ett särskilt tillstånd.
Detta i sin tur innebär att korum i princip
är obligatoriskt.

Det går alltså inte, som herr Zetterberg
försökte göra gällande nyss, att
tillämpa religionsfriheten om religiösa
förrättningar utövas under tjänstetid.

En partivän till mig med mycket
stark religiös förankring, herr Joel Sörenson,
har i dag i första kammaren
gett den tanke, som finns i reservationen,
följande som jag tycker lika värdiga
som eleganta uttryck:

»Den ställning man intager till detta
ärende beror på hur allvarligt man tar
frågan om religionsfriheten och på hur
man tolkar innebörden av religionsfri -

Gudstjänst och korum i militärtjänst

betens idé. Det finns en parallellitet
mellan lagens bestämmelser om tillhörighet
till svenska kyrkan och deltagande
i korum. När det gäller svenska
kyrkan är det f. n. inte en fråga om frivilligt
inträde utan om rätt till utträde.
Den religionsfrihetstolkningen är, synes
det mig, en halvmesyr. Hyser man en
sann respekt för individens inre värde,
och en sådan respekt är ju en hörnsten
i vår demokrati, så leder det till en sann
respekt också för individens religiösa
ställningstagande. Det är inte rätt till
utträde ur kyrkan saken gäller, utan
det är frivilligheten inför anslutning
till ett kristet samfund som är kärnfrågan,
och när det nu gäller korum
borde, synes det mig, samma princip
gälla. Befrielse från ett gudstjänstobligatorium
kan inte vara det sannaste uttrycket
för religionsfriheten. Sann religionsfrihet
överlämnar åt individen
att avgöra om vederbörande önskar deltaga
i gudstjänst eller inte.»

Jag kan helt ansluta mig till den tankegången
i herr Sörensons anförande,
och jag vill med den motiveringen liksom
han yrka bifall till reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! När jag har studerat
detta utlåtande och sett vad utskottet
har skrivit har jag — liksom många
andra talare i dag enligt vad de har betygat
— kommit fram till att majoritetens
uttalande inte är godtagbart. Jag
finner reservanternas förslag mera
sympatiskt och menar att det är det
enda tänkbara av de två alternativen.
Men herr Zetterbergs ändringsförslag
tycker jag är ännu bättre, och det är
egentligen därför jag har begärt ordet.
Antar man det, får man en garanti också
för friheten. Skall man vara konsekvent
så skall det vara frivillighet
över hela linjen.

Herr Zetterberg påpekade att reservanternas
skrivning innebär förbud
mot gudstjänst eller korum under tjänstetid.
Jag tycker att herr Zetterbergs

Ilo Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Gudstjänst och korum i militärtjänst

förslag bättre tillgodoser deras önskemål,
som inte vill rösta för utskottets
skrivning, än vad reservationen gör genom
den formulering som klämmen där
fått.

Herr Ullstens reflexioner om att korum
som hålls under tjänstetid inte kan
vara frivilliga måste vara resultatet av
en missuppfattning, och det finns därför
ingen anledning att bemöta dem
men väl att påpeka det.

Jag har velat göra denna korta deklaration
därför att jag i den kommande
voteringen har för avsikt att rösta för
reservationen med den ändring däri
som föreslagits av herr Zetterberg.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! När herr Björk i Göteborg
i dag inledde sitt debattinlägg sade
han att reservationen skapar mindre
möjligheter till missförstånd. Efter att
ha hört hela dagens debatt måste jag
säga att jag tycker att det förekommit
åtskilliga missförstånd; man har t. o. m.
föreslagit en ny lydelse av reservationen.
Det var herr Zetterberg som gjorde
det.

Herr Björk talade så mycket om religionsfriheten.
Det är förvånande att
få höra sådant från män som herr Lundberg
och herr Björk som är emot frihet
i etern, som hyllar principen om
kollektivanslutning till ett visst politiskt
parti och som i går hade tillfälle
att höra landets statsminister stå här
i talarstolen och säga att var och en
hade frihet att anmäla att han inte ville
tillhöra socialdemokratiska partiet. Det
var den största frihet han kunde tänka
sig. Varför hyllar då inte herr Björk
samma principer här? Var och en som
vill reservera sig och inte delta i gudstjänst
eller korum behöver inte heller
göra det, säger utskottet. Då har man
ju, enligt herr Björks sätt att resonera
i andra sammanhang, full frihet att delta
eller låta bli.

Jag tycker att man litet bättre borde
definiera vad som menas med »tjänst».

När är egentligen en krigsman i tjänst?
Av någon gammal överste t. ex. kan man
få höra: »Pojkar, en krigsman är alltid
i tjänst så länge han är i det militära.»

Det är också en viss skillnad mellan
gudstjänst och korum. I reservationen
står klart och tydligt »att gudstjänst eller
korum ej må förekomma i tjänsten».
Jag som själv deltagit som frivillig i
krig har en känsla av att där mer än
någonsin behöver man religionen. Jag
är inte så stark som vissa personer i
denna kammare tycks vara, de som inte
anser sig behöva någon religion. Jag vill
ha friheten att få vara med om gudstjänst
vare sig det är krig eller fred. I
motionen sägs att gudstjänst eller korum
inte bör få förekomma i tjänsten.
Det har sagts tidigare här i dag att när
det är krig så är varje krigsman i tjänst.
Som en föregående talare, herr Werner,
klart och tydligt framhöll är det så att
99,9 procent av Sveriges befolkning för
närvarande jordfästes enligt den svenska
kyrkans ritual — med andra ord att
man önskar en gudstjänst vid jordfästningen.
Bifall till motionen skulle, herr
Björk, under krigstid innebära att vi
som bekänner oss till den kristna etiken
och läran inte skulle kunna få bli jordfästa
enligt våra önskemål.

Med hänsyn till vad jag här sagt ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det skulle kanske inte
vara så mycket mera att säga till herr
Rubin, men när han talar om frihet i
etern och i fråga om kollektivanslutning
och samtidigt menar att det skall
vara frihet i fråga om deltagande i
gudstjänster, visar detta att han blivit
utsatt för stor begreppsförvirring. Lika
väl som han ansåg att man skulle ha
den s. k. piratradion, som är olaglig och
brottslig, menar han att vi skall tilläm -

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 30

111

pa religionsfrihet på ett olagligt sätt
för den som är inkallad till militärtjänst.
Det är orimligt.

När vi går till riksdagens högtidliga
öppnande har damerna och herrarna
möjlighet att vara med eller inte vara
med. Det är fullständigt frivilligt. Samma
sak gäller för andra medborgare:
vill de deltaga i en gudstjänst kan de
göra så men de kommenderas inte dit,
ty den som måste kommenderas dit har
inte känsla för de värden som religion
och kyrka skall ge. Har man inte en
sådan känsla och vill stanna hemma,
kan jag inte förstå vad det kan vara för
mening i att här tillgripa en tvångskommendering.
Jag tror att man ändå
bör betänka att begreppet religionsfrihet
utgjort det medel som svenska folket
har tillgripit, inte minst när det har
förvägrats att utöva fri religionsverksamliet.
Men det har också varit angeläget
att slå vakt om de mänskliga frioch
rättigheterna. Om man nu har tolererat
detta ända fram till 1905, borde
man förstå de värden som de mänskliga
fri- och rättigheterna ändå innebär,
inte minst vad gäller olika uppfattningar
i fråga om kyrka och religion.
Detta är viktigt för varje svensk medborgare.

Eftersom första kammaren har tagit
reservationen, skulle ett bifall till herr
Zetterbergs yrkande innebära att kamrarna
skulle stanna vid olika beslut. Jag
hoppas därför att kammaren följer reservationen.
Då reservationen och herr
Zetterbergs framställning inte skiljer sig
på väsentliga punkter, kan jag inte förstå
varför herr Zetterberg nu i sista minuten
ställt detta yrkande.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Jag lyssnade till vad
herr Zetterberg hade att säga angående
sin tolkning av denna sak, och jag har
även tagit del av hans förslag till skrivning.
I princip ser jag inte någon skillnad
mellan utskottsmajoritetens förslag
och herr Zetterbergs utan anser att de

Gudstjänst och korum i militärtjänst

till sin innebörd faktiskt sammanfaller
med vad vi menar.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag tycker att det var
ett obehagligt argument herr Lundberg
förde in i debatten. Vi bär tills vidare
två olika kamrar. Jag har en gång i
denna kammare fått en liten läxa, då
jag åberopade vad som hänt i första
kammaren. Det fattades som ett påtryckningsargument
i denna kammare.
Detta är alltså en fri kammare och vi
har rätt att fatta vårt beslut fullkomligt
oberoende av de upplysningar som
här är lämnade av herr Lundberg. Om
vi kommer till den övertygelsen att vi
skall besluta på ett visst sätt, kan vi
göra det. Beslutet kommer att föras vidare
till Kungl. Maj:t, som har möjlighet
att överarbeta den förordning som
herr Lundberg och jag är överens om
att Kungl. Maj:t bör ändra på. Men detta
ger ett mera nyanserat uttryck för
vår mening än den •— om damen och
herrarna ursäktar — inte särskilt välskrivna
eller logiskt sammanhängande
reservation som vi i dag har ställts inför.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Med mitt påpekande avsåg
jag att framhålla att det är angeläget
att få besluten i kamrarna så lika
som möjligt. Om man här skulle följa
herr Zetterbergs rekommendation får
man två beslut som skiljer sig åt och
som man måste taga hänsyn till båda
två. Vi vet också att vissa frågor kan
stjälpas genom olika beslut. Herr Zetterberg
får givetvis ställa vilka yrkanden
han vill — ingen har sagt någonting
därom. Men han får då också vara
beredd att ta konsekvenserna.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av fru
Hamrin-Thorell m. fl.; samt 3:o) bifall

112 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

till det av herr Zetterberg under överläggningen
framställda yrkandet, att
riksdagen med anledning av förevarande
motioner 1:53 och 11:63 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
sådan ändring i 1960 års tjänstereglemente
för krigsmakten, att gudstjänst
eller korum finge ske endast i full överensstämmelse
med frivillighetens principer,
samt därvid anföra vad i reservationen
I) av fru Hamrin-Thorell m. fl.
föreslagits med uteslutande av det första
stycket i reservationens motivering;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Zetterberg votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr
63 antager reservationen I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Zetterberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 93 ja och 101 nej,

varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Zetterberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för nejpropositionen.
Herr Ringaby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 73 ja och 119 nej,
varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det avherr
Zetterberg under överläggningen
framställda yrkandet.

§ 19

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av väckta motioner
angående förvaltningen av den
allmänna pensionsfonden in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tio inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen -

Onsdagen den 17 november 1905 fm.

Nr 36

113

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden in. m.

1) de likalydande motionerna nr 507
i första kammaren av herr Per Jacobsson
samt nr 028 i andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 516
i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. samt nr 629 i andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

3) de likalydande motionerna nr 529
i första kammaren av herr Stindin m. fl.
samt nr 621 i andra kammaren av herr
Ilcdlund in. fl.;

4) de likalydande motionerna nr 532
i första kammaren av herrar Åkerlund
och Lundberg samt nr 631 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.;
samt

5) de likalydande motionerna nr 533
i första kammaren av herrar Åkerlund
och Lundberg samt nr 636 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.

I motionerna I: 507 och II: 628 hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag
om sådan ändring av reglementet för
allmänna pensionsfondens förvaltning
att återlånerätt får ackumuleras under
fem år och att amorteringstiden utsträcks
till 20 år».

I motionerna I: 516 och II: 629 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller att den utredning
rörande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar, fondförvaltningens
framtida utformning
m. m., som 1963 års riksdag begärt, måtte
komma till stånd genom en särskild
utredning med parlamentarisk medverkan».

I motionerna I: 529 och II: 621 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående en
reformering av bestämmelserna för återlån
från allmänna pensionsfonden, så
att de mindre och medelstora företagens
samt jord- och skogsbrukets kreditbehov
bättre kan tillgodoses, samt även i
övrigt angående allmänna pensionsfon -

dens möjligheter att aktivt främja näringslivets
utveckling».

1 motionerna l: 532 och II: 631 hade
yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, dels om
förslag till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning
att arbetsgivare erhåller möjlighet
att för återlån få utnyttja de
ATP-avgifter som inbetalats under loppet
av de fem senast förflutna åren och
att återlån skall få ske upp till 75 %
av inbetalda avgifter; dels också om
en utredning rörande a) utsträckande
av amorteringstidens längd för återlån
till 20 år, b) anpassning av räntenivån
för lånen till kreditinstituten till gängse
inlåningsränta».

I motionerna I: 533 och II: 636 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte med beaktande av vad i motionen
anförts, 1) företaga utredning
och framlägga förslag, att arbetsgivare
medgives rätt att — utöver de årliga
avgifterna för tilläggspensioneringen —
skattefritt avsätta medel till egen pensionsfond
i syfte att göra pensionsutfästelserna
fullt säkra, 2) igångsätta utredning
i syfte att — sedan AP-fonderna
nått en med hänsyn till kravet
på likviditet och risken för konjunkturförsämring
fullt betryggande storlek och
erfarenhet vunnits rörande storleken
av arbetsgivarnas frivilliga avsättningar
till egna pensionsfonder — begränsa de
årliga pensionsavgifterna till AP-fonderna
till vad som erfordras för täckande
av fondernas löpande pensionsbetalningar
under året».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:516 och 11:629
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:507 och 11:628,

2) motionerna I: 529 och II: 621, samt

3) motionerna I: 532 och II: 631, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

114 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

C. att motionerna I: 533 och II: 636
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A.

I. av herrar Kaijser, Edström, Erik
Filip Petersson, Axel Kristiansson,
Jönsson i Ingemarsgården, Johansson i
Skärstad, Ringaby och Jonsson, vilka
ansett, att utskottet under A. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:516 och 11:629 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om parlamentarisk
utredning rörande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska
verkningar, fondförvaltningens framtida
utformning m. m.;

vid utskottets hemställan under B.

II. av herrar Kaijser, Edström, Erik
Filip Petersson, Axel Kristiansson,
Jönsson i Ingemarsgården, Johansson i
Skärstad, Ringaby och Jonsson, vilka
ansett, att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:507 och 11:628,

2) motionerna 1: 529 och II: 621, samt

3) motionerna I: 532 och II: 631,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
dels om skyndsamt förslag till sådan
ändring av reglementet angående
(allmänna pensionsfondens förvaltning
att återlånerätt skulle få ackumuleras
under 5 år, dels ock om utredning angående
en reformering av bestämmelserna
för återlån från allmänna pensionsfonden
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

vid utskottets hemställan under C.

III. av herrar Kaijser och Ringaby,
vilka ansett, att utskottet under G. bort
hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
1:533 och 11:636, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

IV. av herrar Edström, Erik Filip

Petersson, Axel Kristiansson, Jönsson
i Ingemarsgården, Johansson i Skärstad
och Jonsson, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag skulle i stort sett
kunna hänvisa till vad som tidigare år
sagts i denna fråga i de debatter vi har
hållit här, jag tror det är sedan fyra
år. Det har då sagts här i debatten liksom
i utskottsutlåtandena att de nuvarande
återlånereglerna inte är ändamålsenliga.
Så långt har man varit överen.
*;. Men man har också sagt att man
inte hade tillräcklig erfarenhet för att
vidta en ändring av dessa regler. Det
har nu väckts nya motioner om återlånereglerna.
Ärendet har varit ute på
remiss. Remissinstanserna har redovisat
olika uppfattningar, men flera av
dem har ansett att det är på tiden att
man vidtar vissa justeringar.

Nu säger utskottet, liksom tidigare i
stort sett, att man bör avvakta. Jag
ställer frågan: Vilka motiv har man
egentligen för att avvakta längre?

Jag skall bara ta ett par exempel för
att belysa återlånereglernas egendomliga
verkningar. En företagare driver ett
enmansföretag, där han själv arbetar,
och har 18 000 kronor i inkomst. Basbeloppet
i ATP-systemet är för närvarande
5 200 kronor. Det innebär att det
pensionsgrundande beloppet i detta fall
skulle bli 12 800 kronor. Med en avgiftsprocent
på 7,5 blir den årliga avgiften
till ATP-systemet för denne företagare
960 kronor. Han får alltså inte
möjlighet att återlåna någonting, eftersom
han enligt reglerna har rätt att
återlåna 50 procent av det inbetalda
beloppet, dock att lånet skall vara lägst
500 kronor. En annan företagare har
20 000 kronor i inkomst; basbeloppet
är detsamma, 5 200 kronor. För honom
blir det pensionsgrundande beloppet
14 800 kronor, och med samma avgiftsprocent
blir avgiften för ett år 1 110

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Nr 36

115

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

kronor. Det gör att han har rätt att
återlåna 550 kronor av dessa inbetalda
avgifter. Det säger sig självt att denna
form för äter län ■— 550 kronor varje
är i detta fall — är administrativt kostsam.

Vi har här i motion och reservation
begärt att reglerna ändras så att det
skulle bli en ackumulering, varigenom
man på en gång skulle få låna 50 procent
av sammanlagda inbetalningarna
under fem år. I detta fall skulle det
bli 2 775 kronor på fem år i stället för
550 kronor per år. Den sistnämnda låneformen
betyder att han, när han en
gång skall likvidera lånen, får betala in
550 kronor och låna ungefär lika mycket.
Det gör att denna grupp av företagare
är diskriminerad när det gäller
återlåning.

Här finns nu ett par reservationer till
utskottsutlåtandet, och under B. är det
reservation II av herr Kaijser m. fl.,
som jag ber att få yrka bifall till.

Det finns en annan reservation, I under
A, som jag också vill yrka bifall
till. Jag vet att en talare efter mig kommer
att vidareutveckla synpunkterna på
denna. Däremot kan jag inte ansluta
mig till reservationen III under C.

Herr talman! Jag ber att med det sagda
få ansluta mig till reservationerna
I och II.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! I och för sig skulle de
ärenden vi nu har att behandla kunna
föranleda en lång och intressant debatt.
De gäller samhällsekonomiskt sett
betydligt större frågor än de andra frågor
vi har diskuterat i dag och ägnat
så många timmar åt. Jag skall i likhet
med herr Gustavsson i Alvesta fatta mig
mycket kort om dessa reservationer och
bara göra några reflexioner.

Jag kan genast yrka bifall till reservation
I, som kräver en utredning om
de samhällsekonomiska verkningarna
av tilläggspensionssystemet och fond -

förvaltningens framtida utformning. Det
är en betydelsefull fråga, och det har
många gånger framförts krav på att
man skall göra en parlamentarisk utredning
av dessa problem. Tiden bör
vara inne att man verkligen gör den.

Reservation II behandlar återlånerätten,
som bl. a. skall ge företagarna möjlighet
att låna av inbetalda ATP-avgifter.
Jag vill genast från början ha klart
utsagt att detta för många småföretagare
är ganska betydelselöst, i varje fall för
jordbrukare, som ju till 80—90 procent
är enmansföretagare och alltså inte har
så mycket att återlåna. Även om man
skulle utvidga återlåningsrätten till 75
procent av inbetalda avgifter, blir det
inte mer än 750 kronor på 1 000 kronor
i ATP-avgifter, och om man skulle få
ackumulera detta i fem år, blir det ändå
bara 3 750 kronor som de skulle få
återlåna. Det är en ganska betydelselös
summa när det gäller att skaffa pengar
för att rationalisera. Den summan kan
man låna i form av ett vanligt P-lån i
vilken bank som helst. Den här ackumulerade
återlånerätten har naturligtvis
en ganska stor betydelse för medelstora
företagare, där det blir fråga om
en något större ATP-avgift. Det kan då
bli en summa värd att ackumulera och
återlåna.

För övrigt är det diskutabelt om man
över huvud taget får återlåna av en egen
avgift. Då 80 procent av jordbrukarna
har en egenavgift och är ensamma lär
det i dag vara oklart om de över huvud
taget får återlåna på denna egenavgift.
Då har återlånerätten ingen större betydelse
för dem, utan jordbrukets kreditbehov
torde nog få lösas i annan ordning
om man skall komma till rätta
med det.

Reservation III är högerpartiet ensamt
om. Den bygger helt enkelt på
principen att det är önskvärt att försöka
decentralisera ATP-fonderna i så
stor utsträckning som det över huvud
taget är möjligt. Vi har ansett att en
mycket stor del av fonderna måste lig -

116 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

ga i ett fritt näringsliv om vi skall kunna
göra pensionsutfästelserna säkra.

Tidigare har företagare fått göra pensionsinbetalningar
till särskilda pensionsfonder.
Den möjligheten är numera
borttagen. Vidare blir ATP-avgiften
skattefri endast om man hämtar den
ur dessa särskilda pensionsfonder. Därför
har man under senare tid åderlåtit
dem ganska kraftigt.

Nu sker ett fonduppbyggande i det
privata näringslivet, i det s. k. PRIsystemet,
där företagarna kollektivt står
ansvariga för pensionsutfästelser till
sina anställda, vilka man gör för att
trygga gluggen mellan en tidigare pensionsålder
och ATP-åldern.

Ifrågavarande högermotion leker helt
enkelt med tanken att man skall tilllåta
fondavsättningar på samma sätt
som i PRI-systemet och därigenom, om
jag så får uttrycka det, lägga en stor
del av avgifterna tillbaka i näringslivet,
som kollektivt står ansvarigt för pensionsutfästelserna.

Detta är en fråga som givetvis behöver
utredas. Därför utmynnar reservation
III också i ett utredningskrav.

Med det sagda, herr talman, her jag
att få yrka bifall till samtliga reservationer
i andra lagutskottets utlåtande
nr 64.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! De frågor som vi nu behandlar
har ju diskuteraas många gånger
förr här i kammaren. Problemställningarna
är alltså kända för varje riksdagsledamot.
Vi i folkpartiet har motionsledes
yrkat att återlånerätten får
ackumuleras under fem år samt att
amorteringstiden förlängs till 20 år.

Reträffande återlånerätten vill jag
helt kort framhålla att den för mindre
företag inte fått den användning som
man hade räknat med. Vi anser att detta
delvis beror på att reglerna försvårar
ett praktiskt utnyttjande av återlånerätten.
Därför tycker vi att det finns
fog för en reformering i gynnsam rikt -

ning, som skulle ge möjligheter att utnyttja
den bättre.

Remissinstanserna har ju också visat
sig förstående för förslaget och från
näringslivet har man i stort sett tillstyrkt
det av oss framförda önskemålet.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till reservation II.

Vidare har folkpartiet och centerpartiet
i en motion tagit upp frågan
om parlamentarisk medverkan i den utredning
rörande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar,
fondförvaltningens framtida utformning
m. m. som 1963 års riksdag begärde.
Nu har det upplysts i utskottet att den
utredning, som då tillsattes om det finansiella
långtidsperspektivet inom
samhällsekonomien, kommer att avsluta
sitt arbete under innevarande år.
Denna undersökning har verkställts
utan den parlamentariska insyn som
motionsledes krävts. Vi finner det därför
angeläget att, när den icke-parlamentariska
undersökningen står inför
sitt slutförande, möjlighet ges för parlamentarikerna
att delta i utredningsarbetet.

Den utredning som riksdagen begärde
1963 avser ju frågor av central betydelse
för kapitalmarknaden och det ekonomiska
livet i övrigt. Med hänsyn till
den ställning som ATP-fonderna kommer
att inta på kreditmarknaden är det
naturligt att frågan om fondförvaltningens
framtida utformning tas upp
till behandling. Detta spörsmåls stora
vikt motiverar enligt vår uppfattning
en utredning med parlamentarisk sammansättning.
Det är väsentligt att den
parlamentariska utredningen kommer
till stånd nu. Den bör givetvis genomföras
i samband med det utredningsarbete
som utförs av det ekonomiska planeringsrådet.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till reservation I.

Till de i reservation III framförda
förslagen om decentralisering av pensionsfonderna
har vi inom folkpartiet

Onsdagen den 17 november 19G5 fm.

Nr 36 117

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

inte kunnat ansluta oss. Det av oss tidigare
framförda önskemålet om decentralisering
av fondförvaltningen är
av helt annan innebörd. Vi har nöjt oss
med att tillkännage detta i form av en
blank reservation.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Både i dagligt tal och
här i riksdagen talas det ofta om återlånerätten
från allmänna pensionsfonderna.
Tyvärr finner vi att begreppet
är en fiktion. För det första är det inte
fråga om en automatisk rätt till återlån
utan om en möjlighet därtill. För det
andra är denna möjlighet mycket starkt
beskuren för gruppen små och medelstora
företagare, alltså för de egenföretagare
som vi även i andra hänseenden
anser styvmoderligt behandlade av
statsmakterna men vilkas betydelse för
näringsliv, samhälle och framåtskridande
är odiskutabelt.

Återlånen fullgör — som herr Jönsson
i Ingemarsgården framhållit i sin motion
— inte den uppgift som ursprungligen
avsågs med dem, nämligen att utgöra
en smidigare metod för näringslivets
kreditförsörjning med fondmedel
än vad de i övrigt mycket restriktiva
placeringsbestämmelserna tillåter. De
mindre och medelstora företagen ligger
i finansieringshänseende sämre till än
de stora anonyma företagen, därför att
de i regel inte kan uppta obligationslån.
Återlånen skulle vara en lättnad, om
reglerna för sådana lån vore konstruerade
på ett annat sätt. Det är därför vi
inte kan släppa våra tidigare krav på
förbättrade möjligheter till återlån utan
måste hålla frågan levande.

I proposition nr 100 vid 1959 års
riksdag sade departementschefen bl. a.:
»Vidare förutskickar jag att ett inlemmande
av företagarna i tilläggspensioneringen
kunde föranleda modifikationer
i kommittéförslaget.» Vidare sade
han i propositionen: »I likhet med vad
pensionskommittén föreslog bör en betydande
del av fondmedlen i form av

återlån gå tillbaka till dem, som erlagt
pensionsavgifterna.» Detta tolkar vi,
som känner till förhållandena inom företagarvärlden,
som ett löfte av dåvarande
socialministern på regeringens vägnar.
Det är därför vi återkommer till
frågan och begär löftenas förverkligande.
Kanske kan man genom att ofta
återkomma härtill på detta sätt väcka
förståelse för de berättigade önskemålen
från den mindre och medelstora
företagsamheten. Jag antar att det bristande
intresset för att lösa denna fråga
bottnar i, inte en ond vilja gentemot
den mindre företagsamheten utan en
bristande förståelse för de bekymmer
som denna del av vårt näringsliv måste
kämpa emot. Dessa problem har bara
blivit värre med åren. Självfinansieringsmöjligheterna
har beskurits, och
den som dagligen umgås med företagare
vet hur stora svårigheter den mindre
och medelstora företagsamheten har att
utvidga sin verksamhet och expandera.
Det är själva växandet, företagens möjligheter
att bli större och producera fler
nyttigheter till lägre priser, som drabbas
av finansieringssvårigheterna. Vill
man ha starka företag, som kan producera
tillräckligt för rimliga priser och
ge de anställda trygghet och god försörjning,
får man undvika att hämma
de företag som har växtkraft.

I en tid av växande anspråk på kreditmarknaden
är det viktigare än någonsin
att man driver en politik som
inte hindrar tillväxten i framstegstakten.
Vidgade möjligheter till återlån
skulle vara ett steg i rätt riktning.

Vad som framför allt ligger mig om
hjärtat är att den mindre och medelstora
företagsamheten får de möjligheter
att ackumulera återlånemöjligheterna
som yrkas i motionerna. Jag vill
också gärna att taket för återlånerätten
höjes från 50 till 75 procent. Man kan
naturligtvis gå fram på många olika
sätt. Ett sätt är att ge en bestämd grupp
företag möjlighet till kollektivt återlån
av samtliga av gruppens medlemmar in -

118 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

betalda premier. Inom gruppen skulle
sedan lånen kunna dirigeras till i tur
och ordning utvalda företag. Vill man
bibehålla det nuvarande systemet att
varje företag endast får återlåna en del
av sina egna premier måste företagen
få möjlighet att ackumulera sin rätt.
Åren 1961, 1962, 1963 och 1964 anförde
andra lagutskottet att erfarenheter i
någon större utsträckning ännu inte
vunnits av de nuvarande reglerna. Det
är väl dock en erfarenhet av dessa regler
att det från näringslivets sida hela
tiden riktats och alltjämt riktas kritik
mot utformningen. Blotta förekomsten
av en så ihärdig kritik vittnar om att
det föreligger behov av en ändring. Man
kan fråga sig vilka erfarenheter vi väntar
på när vi nu har erfarenheter från
fem år.

I år har andra lagutskottet erkänt att
de nuvarande återlånereglerna inte är
helt ändamålsenliga. Emellertid anser
utskottet det inte lämpligt med en ändring
eftersom utredning pågår om finansiella
långtidsperspektiv. Den ändring
som det nu är fråga om borde kunna
göras utan att denna utredning avvaktas.
Med vårt krav vill vi inte göra någon
revolution som skulle kunna rubba
den ekonomiska långtidsplaneringen.
Här gäller det bara en detaljfråga —
men en detaljfråga som är viktig för
många småföretag.

Det är ganska svårt att förstå varför
de mindre och medelstora företagen
skall placeras i strykklass. Bankerna
gör reklam för någon sorts sparlån för
konsumenterna, där en person, som sparar
ett visst belopp i banken, i sinom
tid skall få låna lika mycket som han
sparat. Vi företagare begär inte att få
låna lika mycket som vi sparat. Vi begär
endast den mycket rimliga rätten att av
ATP-fonderna få låna 75 procent av de
pengar som vi inbetalt till fonderna. Vi
begär t. o. m. bara möjligheten att få
låna något — utan ackumuleringsrätt
är nämligen denna lånerätt en ren illusion.
Det är kanske meningslöst att be -

gära en rättvisare behandling av denna
grupp. Den är inte van att bli behandlad
på samma sätt som andra grupper
i samhället. Vi kräver bara en rättvisare
fördelning av orättvisorna.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till reservationerna I, II och III.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Debatten om ATP gäller
numera inte så mycket frågan om företagens
och samhällets plikt att tillförsäkra
löntagarna en dräglig pension.
Det är typiskt att till och med årets
högermotionärer medger att man till
pensionsfonderna bör avsätta så stor
del av företagsvinsterna som nu uttas
enligt ATP-reglerna.

Framför allt från högerhåll —• det har
ju framgått även av denna debatt —
men också från andra borgerliga kretsar
attackerar man nu ATP främst på
grund av den betydelse som fonderna
kan få för kreditpolitiken och andra
samhällsekonomiska frågor. Ur arbetarrörelsens
synpunkt finns det ingen anledning
att beklaga en sådan förskjutning
av debatten.

Fortfarande är det visserligen delade
meningar även på arbetarhåll om viktiga
delar av pensioneringen, men inte
om ATP-fondernas roll. Kommunisterna
har föreslagit tillskott av medel över
budgeten så att alla pensionärer kommer
upp i ATP-nivå. Därmed avviker
vi från alla andra som har framställt
förslag beträffande de reella verkningarna
för pensionärerna. Vi vill också
ha en sänkning av pensionsåldern eller
en sådan förändring av bestämmelserna
om förtida uttag att detta inte spolierar
möjligheterna att erhålla hustrutillägg
och kommunala bostadstillägg, som ju
är intimt förknippade också med ATPpensioneringen.

Men ingenting av detta rubbar ATPreformens
grunder. Det gör däremot
högerförslaget om pensionstillskott från

Onsdagen ilen 17 november 1905 fm.

Nr 36 119

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

fonderna och årets förslag från högerhäll
om rätt för företagen att skattefritt
avsätta medel till egna fonder och en
motsvarande minskning av avgifterna
till ATP. Som exempel nämns i högermotionen
att man kan tänka sig tre procent
till ATP och sju procent till företagens
egna fonder. Förmodligen kan
högern mycket väl tänka sig ännu otryggare
förhållanden för de anställda, om
man bara kan få riksdagen att ge sig in
på denna väg.

Det är dock främst ATP-fondernas
roll som kreditinstitut som högern är
ute efter. Motiveringen är den gamla
vanliga, nämligen att sparandet för näringslivets
expansion skall ordnas på
sådant sätt att de privata företagsägarna
och inte samhället skall få bestämmanderätten
i sådana frågor. Bortsett
från att det därvidlag finns oförenliga
ståndpunkter om vad som är demokratiskt
blir det ju också mer och mer tydligt
att man inte kan ordna ett rationellt
utnyttjande av arbetskraft och andra
produktiva resurser utan att statsmakterna
och andra samhällsorgan har bl. a.
ekonomiska möjligheter att ingripa. Det
beror på att privata kapitalägare vidtar
sina åtgärder uteslutande med hänsyn
till sina vinstintressen. Att en extrem
tillämpning av borgerliga principer därvidlag
kan leda till allvarliga skadeverkningar
både för enskilda och för
samhället är knappast möjligt att bestrida
mot de utomordentliga bevis som
finns i detta hänseende. Vi vill därför
att samhällsingripanden som kan öka
produktion och välstånd över huvud
taget skall möjliggöras. Det är ett samhällsintresse
som gäller för alla landsdelar
och alla branscher.

Men i vissa fall är behovet av en sådan
ekonomisk politik särskilt påfallande.
T. ex. vid lösningen av de problem,
som brukar sammanfattas under
rubriken lokaliseringsfrågor, är det ju
sålunda tydligt att en ökning av kapitalkoncentrationen
hos privata företag inte
är en framkomlig väg.

Den förhärskande meningen bland
privata företagare är nämligen den att
bristen på arbetskraft inom vissa delar
av landet skall klaras genom att flytta
folk från dessa delar av landet till orter
där företagarna behagar investera sina
pengar. Bara i undantagsfall — och vanligen
i ringa omfattning — sker investeringar
i syfte att utnyttja de väldiga reserverna
av arbetskraft där denna arbetskraft
finns.

Detta är därtill en metod som tillämpas
utan hänsyn till sociala och samhällsekonomiska
skadeverkningar som
uppstår såväl i utflyttningsorter som
på platser där det på grund av dessa
förhållanden sker en onormalt stor anhopning
av företag.

Vi har ofta kritiserat statsmakterna
för att de inte ingripit med tillräcklig
kraft mot den otillfredsställande ordning
som de privata kapitalägarna är
skulden till av de anledningar jag här
angivit. Det har visserligen förekommit
ansatser till en lokaliseringspolitik avbättre
slag -— bl. a. genom tillkomsten
av statsindustrier i mitt hemlän — mycket
omfattande statsindustrier för övrigt.
Det har dock skett i alltför ringa
omfattning och utan den planmässighet
som man skulle önska. Men det är
i alla fall bättre än den situation som
vi skulle haft i sådana landsdelar, om
vi varit beroende bara av privata kapitalägare.
Även med de subventioner
som riksdagen nu beviljar företagare
för att locka dem till insatser i ekonomiskt
underutvecklade områden, är det
alldeles tydligt att ökad statsdrift och
en viss styrning av den ekonomiska politiken
från samhällets sida är oundgängliga
och, såvitt jag kan se, den enda
metoden för att genomföra genomgripande
förändringar till det bättre i sådana
områden.

Jag ser ATP-fonderna som ett instrument
även för att ge samhället bättre
resurser för ingripanden inom näringslivet.
Teoretiskt — men säkert bara
teoretiskt — kan man kanske tänka sig

120 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

andra alternativ. Det är till exempel
inte pengar som fattas hos dem som
behärskar den svenska verkstadsindustrien.
Det skulle vara en smal sak för
den att uppbringa de medel som behövs
för att ge Norrbotten en stor verkstadsindustri,
men det sker ej. De pengar
som finns användes på annat håll
för expansion bl. a. genom att bygga
stora fabriker i utlandet. Om ekonomiskt
eftersatta landsdelar i vårt land
skall bli föremål för liknande insatser,
så är det tydligt att det måste ske med
statens medverkan. Vi har långvarig erfarenhet
av att det förhåller sig på
detta sätt, och då är det också nödvändigt
att staten har pengar för att göra
insatser. Utskottet har rätt i att fondens
låneregler måste omprövas, men
enligt min mening kan denna omprövning
— just med utgångspunkt från vad
jag här har sagt — inte ske i den riktning
de borgerliga motionärerna önskar.
Tvärtom är det angeläget tillse att
de fonder, som har tillkommit i syfte
att bereda de gamla en tryggad tillvaro,
under tiden tills pengarna tas i anspråk
för detta ändamål ytterligare förkovras
genom att medlen sätts in i produktion
som också har till uppgift att
tillgodose sociala och samhälleliga behov.

Herr talman! Jag hemställer därför
om bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet framfört tror jag det kan vara
lämpligt att helt kort uttala en viss
glädje över det stora intresse som man
nu visat AP-fonden. Tyvärr visades inte
samma stora intresse då AP-fonden en
gång beslutades.

Nu gäller det arbetstagarnas pengar
och sättet att använda dessa. Jag tror
emellertid att utskottet har lämnat ett
tillfredsställande svar på motionerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ringaby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets utlåtande nr 64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ringaby begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 98 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ringaby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

B) i utskottets utlåtande nr 64, röstar

Onsdagen den 17 november 19G5 fm.

Nr 36

121

Interpellation ang. åtgärder för att få till stånd en effektiv katastrofberedskap

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ringaby begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 97 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III)
av herrar Kaijser och Ringaby; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 20

Interpellation ang. åtgärder för att få
till stånd en effektiv katastrofberedskap

Ordet lämnades på begäran till

Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Den stora tunnelolyckan
på Söder i Stockholm har under de
senaste dagarna hållit det svenska folket
i spänningsfylld uppmärksamhet.

Som vi alla vet fick olyckan genom
utomordentligt fina insatser av alla olika
kategorier räddningsmanskap en
lycklig utgång. En omfattande och väl
fungerande räddningsaktion organiserades
snabbt upp.

Det var emellertid fråga om en improviserad
aktion. Någon permanent
organisation eller något slags katastrofplan
för olyckor av detta slag torde
inte finnas, i vart fall inte vad Stockholm
beträffar. På vissa håll i landet
lär det finnas uppgjorda katastrofplaner
och former av kommunalt samarbete.
Huruvida man genom dessa anordningar
på ett tillfredsställande sätt
kan möta svåra olyckor av det inträffade
slaget undandrar sig mitt bedömande.

Så mycket är emellertid klart att även
om improvisationer kan fungera väl —
som i det nu aktuella fallet — är det
ändå sannolikt att de leder såväl till en
fördröjning av räddningsarbetet som
till en onödigt omfattande personalinsats.

Det är alltså enligt min mening nödvändigt
att man omedelbart vidtar åtgärder
för att få till stånd en effektiv
katastrofberedskap. Jag kan inte här
exakt ange vilka åtgärder som är erforderliga.
Det kan t. ex. röra sig om expertbistånd
till kommunerna beträffande
uppgörande av katastrofberedskapsplaner,
rekommendationer om olika
former av kommunalt samarbete, bidrag
till anskaffande av erforderlig specialutrustning
o. s. v. Det kan eventuellt
också bli fråga om lagstiftningsåtgärder
av olika slag.

Enligt min mening är det angeläget
att denna fråga blir föremål för en
snabb granskning i syfte att utröna vilka
åtgärder som kan vidtagas för en
förbättrad katastrofberedskap. En sådan
granskning kunde t. ex. ske genom
tillsättande av en expertgrupp inom departementet.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att

122 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 fm.

Interpellation ang. studier i Radiouniversitetets regi för två betyg i statskunskap

till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd vidtaga någon
särskild åtgärd — exempelvis genom
tillsättande av en expertgrupp — för att
över hela landet få till stånd en effektiv
beredskap mot katastrofartade
olyckstillbud av det slag som nu senast
inträffat i Stockholm?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. studier i Radiouniversitetets
regi för två betyg i statskunskap Ordet

lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Genom att vi erbjuder
universitetsutbildning per radio tillgodoses
behovet av kvalificerade studier
hos en avsevärd grupp människor. De
svenska universitetsmyndigheterna har
i och med Radiouniversitetets tillkomst
tillsammans med Sveriges Radio tagit
ett berömvärt initiativ.

Det är en organisatorisk prestation
av den statsvetenskapliga institutionen
vid Stockholms universitet att praktiskt
taget ensam under den förlidna sommaren
kunna anordna seminarieövningar
för omkring 1 500 studerande vid Radiouniversitetet.
Man har också anordnat
skriftliga prov på en mångfald platser
för ungefär lika många elever.

Antalet elever har blivit mycket stort,
större än den mest optimistiske vågat
räkna med. I och med att kursen i statskunskap
dubblerades kom dessutom
över 1 800 nya anmälningar i höstas.
Denna elevanstormning har kommit till
stånd utan att antalet studerande vid de
statsvetenskapliga institutionerna har
minskat.

Radiokursens seminariedeltagare har
enligt lärarnas samfällda omdöme stått
sig synnerligen väl i jämförelse med institutionens
ordinarie studerande. Vid
de två skrivningar som radiokursen och

institutionen för statskunskap anordnat
gemensamt uppvisade radiokursens deltagare
en lägre kuggningsprocent än institutionens
ordinarie studerande.

Radiouniversitetet är ett värdefullt
komplement till de universitet vi har
och eventuellt kommer att få. Flera skäl
talar för en utbyggnad av Radiouniversitetet.
Särskilt för landsbygdens folk
kan studier vid Radiouniversitetet
framstå som ett alternativ till ordinarie
studiemöjligheter. Man kan förutsätta
att studierna i statskunskap tagits upp
av blivande och nuvarande opinionsledare
på det lokala planet. Folkrörelsernas
medlemmar kan dra nytta av dessa
studier. De stora organisationerna får
allt större krav på kvalificerade medlemmar
för det organisatoriska arbetet.

Framför allt kan Radiouniversitetet
spela en stor roll för vuxenutbildningen.
Det kan nämnas att många folkskollärare
använt sig av Radiouniversitetet
i sin vidareutbildning. Det kan också i
viss utsträckning tjäna som en avlastning
av de ordinarie universiteten inför
den väntade studentanstormningen.

Inför möjligheten av en utbyggnad av
Radiouniversitetet har man skäl att fråga,
om studierna endast skall bedrivas
på ettbetygsnivå. Det rimliga är att man
också erbjuder fördjupade studier, förslagsvis
på tvåbetygsnivå. Sådana studier
torde vara möjliga att genomföra,
t. ex. i statskunskap, och den här omnämnda
statsvetenskapliga institutionen
torde ha intresse att genomföra sin del
av ett sådant program. Det skulle sålunda
härvidlag bli fråga om en utbyggnad
av Radiouniversitetet på höjden.

Studier i statskunskap beräknas pågå
t. o. m. vårterminen. Därefter avsågs en
ettbetygskurs i pedagogik att börja till
höstterminen nästa år. Det synes tyvärr
nu som om denna möjlighet för Radiouniversitetets
elever att fortsätta sina
studier kommer att bli uppskjuten. De
elever som tenterat till ett betyg under
våren står i så fall utan möjlighet att
fortsätta sina studier, trots att Radio -

Onsdagen den 17 november 1965 em.

Nr 36

123

universitetet inte längre skulle befinna
sig på försöksstadiet. En utbyggnad på
bredden borde också komma till stånd,
så att nya ämnen kommer till.

Med anledning av vad som ovan anförts
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande frågor:

Är herr statsrådet beredd att skyndsamt
undersöka huruvida möjlighet kan
beredas dem av Radiouniversitetets elever,
som under våren tenterar färdigt
till ett betyg i statskunskap, att till hös -

ten fortsätta sina studier på tvåbetygsnivå? Är

herr statsrådet beredd att om förutsättningarna
härför synes goda föranstalta
om åtgärder som gör det möjligt
för eleverna att bedriva sådana studier
i Radiouniversitetets regi?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 17 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice
talmannen.

§ 1

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående förarskydd på traktor, och

nr 66, i anledning av väckta motioner
om höjd dagpenning till värnpliktig
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 2

Möjlighet för visst värnpliktigt befäl att
erhålla reservanställning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av väckt motion
om möjlighet för visst värnpliktigt
befäl att erhålla reservanställning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Det problem som motionärerna
tar upp gäller möjligheterna
för värnpliktiga underofficerare att få
anställning i reserven i samband med
att de går ur värnpliktsåldern. Under
många år har jag haft tillfälle att syssla
med frivilligt försvarsarbete, och jag
har därför fått kontakt med detta problem.

Vi är alla överens om betydelsen och
värdet av frivilligt försvarsarbete. Det
är heller inte någon hemlighet att vi i
dagens läge har svårighet med rekryteringen
av befäl av olika kategorier —
inte minst har vi brist på värnpliktigt
befäl. Vi har därför all anledning att
stödja sådan verksamhet som bidrar till
att avhjälpa bristerna.

Utbildningen av det värnpliktiga befälet
bedrivs som vi alla vet i organisatorisk
form i länsförbund och föreningar.
Liksom inom alla organiastioner är
verksamhetens intensitet beroende på
det utbyte som vederbörande får av
sina insatser. Många av den frivilliga
befälsutbildningens aktiva funktionärer

124

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 em.

Förbud för minderårig att inneha och bruka luftvapen m. m.

på olika plan tillhör just den här ifrågavarande
kategorien, värnpliktiga underofficerare.

Dessa värnpliktiga underofficerare
hade tidigare, liksom värnpliktiga officerare
fortfarande har, möjlighet att inträda
i reserven vid värnpliktstidens utgång.
Denna möjlighet stoppades för
några år sedan med motiveringen att
det organisatoriska behovet av denna
kategori i vår krigsorganisation skulle
undersökas. Det är ingenting att säga
om denna åtgärd — den är fullt i sin
ordning. Men vad som är olyckligt i
sammanhanget är att detta värnpliktiga
befäl har fått gå år efter år utan att få
något besked om hur framtiden i fråga
om möjligheter till reservanställning
gestaltar sig.

Denna som man tycker alltför långa
väntetid har icke varit till gagn för frivilligt
försvarsarbete. Tvärtom har den
orsakat mycken olust och irritation till
men för förenings- och förbundsarbetet.
Intresset för deltagande i utbildningen
bland värnpliktiga underofficerare har
minskat under de senaste åren i mycket
påtaglig grad. Detta är beklagligt.

Motionärerna är mycket hovsamma i
sin framställning. De begär endast att
de värnpliktiga underofficerare, som
påbörjat sin fanjunkarutbildning före
1961, skall få möjlighet till reservanställning.
Många av dem har nämligen
börjat sin utbildning just med sikte på
att vid värnpliktstidens utgång övergå
till reserven och på så sätt få möjlighet
att även i fortsättningen göra en insats
inom vårt försvar.

Det rör sig här endast om ett mycket
begränsat antal personer, men för dessa
framstår det som en klar orättvisa att
de har berövats möjligheten till anställning
i reserven.

Lösningen av frågan måste också sägas
vara mycket brådskande. Varje år
uppnår ett antal av de här ifrågavarande
personerna den ålder då värnplikten
upphör, och därigenom har de berövats
möjligheten att få denna anställ -

ning som de har önskat sig och siktat
på.

Jag har inte något yrkande, men jag
vill att 1960 års befälsstatsdelegation,
som nu har detta ärende om hand, beaktar
de synpunkter som jag här har
anfört, och jag vill framhålla betydelsen
och värdet av att delegationen når en
snabb lösning i positiv riktning i denna
fråga.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till att
denna fråga är under utredning ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 68, i anledning av väckt motion
om viss ändring av reglerna för beviljande
av förtidspension, och

nr 69, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för tillstånd till innehav
av radioamatöranläggning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Förbud för minderårig att inneha och
bruka luftvapen m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av väckta motioner
om förbud för minderårig att
inneha och bruka luftvapen m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Under senare år har det
blivit allt vanligare att minderåriga har
tillgång till luftvapen. Det verkar kanske
egendomligt, men statistiken från

125

Onsdagen den 17 november 1965 em. Nr 36

Förbud för minderårig att inneha och bruka luftvapen m. in.

försäljarsidan visar att minderårigas inköp
av sådana vapen blir allt vanligare.
Därmed har också antalet olyckor som
uppkommer genom minderårigas oförsiktighet
och bristande omdöme vid
handhavandet av dessa vapen blivit allt
större. Olyckorna drabbar för det mesta
jämnåriga till dem som innehar vapen.

Likaså liar vapnens effekt under senare
år ökat i mycket hög grad, vilket
har varit en bidragande orsak till att de
skador som uppkommit vid olyckorna
blivit allt svårare. Jag skall inte här
redovisa för kammaren de skador och
olyckor som uppkommit genom minderårigas
handhavande av luftvapen. Jag
vill bara nämna att jag har ringt upp
ett flertal sjukhus i landet och frågat
om man har haft några olycksfall som
förorsakats av luftvapen, och jag har
ännu inte träffat på något sjukhus där
man varit förskonad från sådana skadefall.
Vi har till och med här i landet
haft en sådan olycka med dödlig utgång.
Den inträffade i somras. Oftast
är det ögon-, led- och muskelskador
med framtida men som förekommer.
Vilka skador som för övrigt åsamkas
djur ute i markerna kan jag inte redovisa,
men deras antal är förmodligen
mycket stort. Det skulle ha varit värdefullt
att liär kunna lämna en redogörelse
för de lidanden som djuren ute i
markerna får utstå genom de skadeskjutningar
som förekommer med luftvapen
som brukats av minderåriga.

De inskränkningar som nu finns för
minderårigas rätt att inneha och bruka
dessa vapen är mycket obetydliga. Det
går över huvud taget inte att förbjuda
ett sådant vapeninnehav i dag. Den
•enda möjligheten att komma till rätta
med problemet anser jag vara ett förbud
för den som är under 18 år att inneha
sådana vapen. Redan 1949 togs
denna fråga upp till behandling, och
då var ett stort antal myndigheter på
det klara med de stora olycksrisker
som förelåg genom att minderåriga hade
tillgång till luftvapen. Frågan har ock -

så varit uppe här i kammaren vid ett
flertal tillfällen men utan att några åtgärder
vidtagits.

I december 1964 överlämnade Svenska
jägareförbundet en skrivelse till
Kungl. Maj:t, vari man begärde att luftoch
fjädervapen skulle lyda under vapenkungörelsen.
Det var mycket på
grund av den skrivelsen som vi väckte
vår motion i frågan till årets riksdag.
Vi anser nämligen att ett licenstvång
för dessa vapen är en alltför stor och
administrativt krävande åtgärd. Med licensplikt
följer inte endast skyldighet
att inhämta myndigheternas tillstånd
att förvärva dessa vapen, utan licensen
följer också vapnet för all framtid.
Om vapnet kasseras, förkommer eller
förstöres, sättes därför en mycket omfattande
utredningsapparat i gång för
att häva den licens som följer med vapnet
i fråga.

Jag anser att när en person har nått
18 års ålder har han vunnit sådan mognad
att man utan särskild licens eller
några ingripanden från myndigheternas
sida kan tillåta honom att förvärva sådant
vapen. Man må dock bibehålla de
begränsningar som finns i ordningsstadgan.
Jag vill erinra om att just vid
18 års ålder inträder värnpliktsskyldighet,
och under värnpliktstjänstgöringen
erhåller ungdomarna sådan utbildning
som gör dem väl skickade att handha
vapen av detta slag.

Det avsnitt av rikspolisstyrelsens yttrande
som återfinnes i andra lagutskottets
utlåtande ger också belägg för att
snabba åtgärder måste vidtagas för att
förhindra att ytterligare svåra olyckor
uppkommer. Jag kan dock inte dela
rikspolisstyrelsens åsikt när det gäller
införande av licensplikt för personer
under 18 år. Jag anser att det där uppkommer
ett problem som gör att förmyndare
eller föräldrar måste komma
in i bilden på något sätt. Jag kan inte
finna att det finns något som helst motiv
i andra lagutskottets uttalande som
anser att personer under 18 år över hu -

126 Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965 em.

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

vild taget inte skall ha möjligheter att
inneha och bruka sådana vapen. Det
verkar också egendomligt att andra lagutskottet
inte nu har kunnat ta steget
fullt ut och föreslå ett förbud för minderåriga
att inneha och bruka luftvapen
av detta slag. Det finns tydliga belägg
för att så bör ske snarast möjligt. När
det inte hänt något sedan år 1949 är
det hög tid att något görs på området.

Herr talman! Med hänsyn till utskottets
skrivning skall jag inte framställa
något yrkande, men jag vill uttrycka
förhoppningen att Kungl. Maj:t omgående
vidtager åtgärder i den riktning
som motionen åsyftar.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Vi har inom andra lagutskottet
vid behandlingen av föreliggande
motion haft en mycket positiv
inställning, men med hänsyn till att
detta problem övervägs inom inrikesdepartementet
har vi nöjt oss med att
ge till känna utskottets mening:

»Utskottet delar uppfattningen att det
är angeläget att man får bestämmelser
som mer effektivt än de nuvarande
hindrar barn och ungdomar från att
använda luft- och fjädervapen. Åtskilliga
problem är emellertid förenade med
en sådan lagstiftning.»

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 5

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och
östersjökusten

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckt motion
angående jakten på sjöfågel vid Bottenviken
och östersjökusten.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
643, av herr Hedin m. fl.

I motionen hemställdes »att riksda -

gen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära att bestämmelser utfärdas, innebärande
att möjlighet till förlängd vinterjakt
och begränsad vårjakt på sjöfågel
erbjudes skärgårdsbefolkningen
vid Bottenviken och östersjökusten i
enlighet med motionens syfte».

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:643, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening
giva till känna vad utskottet anfört rörande
vårjakten, samt

b) att motionen i övrigt ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Göran Karlsson, Svante Kristiansson,
Wirmark och Johansson i Torp, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
förevarande motion, 11:643, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är ett ganska intressant
aktstycke som nu ligger på
kammarens bord. När man läst igenom
det säger man sig att det i detta verkligen
är många hjärtans tankar som
blivit uppenbarade. Synsätt står mot
synsätt och uppfattning mot uppfattning.
Motionen har kommit många mycket
vördnadsvärda remissinstanser att
ställas emot varandra.

Inte ens om tolkningen av 1950 års
konvention om fågelskydd är man ense.
Domänstyrelsen hävdar att bestämmelserna
i denna konvention hindrar den
ifrågasatta vårjakten. Svenska jägareförbundet
anser att den begärda vårjakten
faller inom undantagsbestämmelserna
i tredje stycket artikel 6 i
konventionen. Auktoriteten hos denna
sista uppfattning kanske naggas något
i kanten av att Svenska jägareförbundet
är part i målet under det att domänstyrelsen
förmodligen ser saken något
mer von oben.

Onsdagen den 17 november 19(15 em. Nr 36 127

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

Jag liar läst igenom både motionen
och föreliggande utlåtande med stort
intresse och stor uppmärksamhet. Jag
kan inte finna, att de synpunkter som
domänstyrelsen, Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen
och Sveriges ornitologiska
förening givit till känna i avstyrkande
riktning har vederlagts av
övriga remissinstanser.

Ovannämnda remissinstanser vill göra
gällande följande. Först och främst
är all vårjakt principiellt förkastlig från
såväl biologisk som allmän naturvårdssynpunkt.

Man uttalar vidare att sjöfågeljakten
har mistat sin betydelse som näringsfång.

Sjöfågelstammarna har dessutom ännu
inte nått tillfredsställande numerärer
på ost- och sydkusten.

Vid den krävda vårjakten kan man befara
att även icke tillåtna arter skjuts.

Man uttalar att eu effektiv jaktkontroll
är svår att upprätthålla vid ett
partiellt jaktförbud.

Sjöfågelstammarna kan tyvärr alltfort
förväntas bli decimerade genom oljeskador.
Inom parentes vill jag, herr talman,
påpeka att det sistnämnda är ett
över hövan bedrövligt kapitel.

Till skärgårdarna söker sig vida skaror
av fritidsfolk för rekreation, och
det rika fågellivet är för dem av allra
största intresse.

1949 års jaktutredning framlade sitt
betänkande den 4 juli 1961 och gick ut
på remiss. De instanser jag åberopat
ställde sig därvid helt negativa till den
uppmjukning av gällande bestämmelser,
vilken det nu är fråga om.

Herr talman! Jag vill på denna punkt
inte göra något definitivt påstående
utan vill endast anföra, att förslaget om
vårjakt kan medföra betydande risker
för utarmning av fågellivet och att jag
i varje fall inte vill ge min röst för
att vi skall ta denna risk. Det är inte
att måla hin på väggen för nöjet att klå
honom, om man räknar med en nog

så intensivt bedriven vårjakt under den
vecka, som det är fråga om, över stora
delar av ostkustens häckningsområden.
Detta kan betyda — jag säger dock inte
definitivt att så blir fallet — en realisation
av de vinster, som de senaste tio
årens sjöfågelskydd givit, såsom man
också framhåller i den argumentering
som jag refererat.

Motionen ansluter sig till remissinstansernas
framhållande av att jakten
som inkomstkälla numera saknar betydelse.
Det är alltså fastslaget, och även
Svenska jägareförbundet instämmer
härvidlag. Som näringsfång kan alltså
jakten sägas vara avförd.

Då återstår trivselfrågan för folk i
skärgården. Men kan man inte fråga:
Är detta ett spörsmål av den dimension
att det uppväger de skäl som talar mot
vårjakten på viss sjöfågel? Jag går gärna
med på att trivselfrågan för oss människor
är en allvarlig fråga av hög
dignitet, och den är särskilt i denna de
ökande neurosernas trista tid av stor
aktualitet. Men jag är inte säker på att
man skjuter bort neuroserna eller otrivseln
under fem dagars brandskattning
av sjöfågel, så att man på den vägen
kan lösa problemet. Jag skall medge
att överskottet på hanfågel av ejder,
vigg och storskrake har en viss relevans,
men den uppväger i varje fall
inte skälen mot vårjakten.

Nu skall det i sanningens namn också
erkännas att utskottet är ganska restriktivt
men går med på vårjakt om den
begränsas på lämpligt sätt, som det heter.
Jakten begränsas till tre slags fåglar,
och jaktens verkningar skall vidare
följas med uppmärksamhet. Den kan inskränkas,
heter det, eller — om så skulle
visa sig behövligt — helt förbjudas. Utskottet
vill inte närmare gå in på detaljer
vad gäller bestämmelser. Man tycker
nästan, med hänsyn till alla dessa begränsningar,
att utskottet känner sig
skakat i djupet av sin själ inför vad det
föreslår.

Herr talman! Det finns en instans som

128 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965 em.

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

heter iakttidsberedningen med representanter
för Svenska jägareförbundet,
Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien,
statens veterinärmedicinska
anstalt, Svenska naturskyddsföreningen
och viltforskningsrådet. Denna
instans arbetar ju med dessa frågor,
men jag har inte kunnat hitta den bland
remissinstanserna. Jag utgår från att
dess synpunkter speglas i de andra instansernas
remissvar, så att tankarna
går igen där.

För att inte åter inspirera till debatt
om huruvida den folkvalda kammaren
bör veta vad senaten gör och vad som
tilldrar sig där skall jag, herr talman,
inte säga ett enda ord om hur medkammaren
har beslutat i denna fråga. Beslutet
är annars, inte minst med hänsyn
till reservanternas politiska hemvist, ytterst
intressant. Tydligt är att ingen
har betraktat denna fråga som på något
sätt partipolitisk, och det är den ju inte
heller. Varför det bara finns socialdemokrater
antecknade på reservationen
vet jag inte, men jag vill uttrycka min
stora tillfredsställelse över att en reservation
fogats till utlåtandet, och jag
ber att på det varmaste få tillstyrka
denna.

I detta anförande instämde herr Sjöholm
(fp).

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Låt mig först med några
ord redogöra för vad motionen och utskottsutlåtandet
innehåller.

Det är ett gammalt önskemål från
skärgårdsbefolkningen och från fiskarnas
organisationer att skärgårdsbefolkningen
skall få tillfälle att under en kortare
tid på våren jaga hanfågel av ejder,
vigg och storskrake. Tillståndet för vårjakt
på ejder upphörde 1951 och för
vårjakt i övrigt på sjöfågel år 1955. Jag
vill betona att det inte är denna vårjakt
som motionärerna eller utskottsmajoriteten
avser att få återinförd, utan
det gäller en begränsad jakt på hanfåglar
av de tre arter jag nämnde. Försla -

get går också ut på att jakten skulle
begränsas till en mycket kort period —
fem dagar under våren.

Önskemål i denna riktning har ideligen
framförts av skärgårdsbefolkningen.
Frågan är alltså inte ny, utan den
har ständigt och jämt förts fram av
skärgårdsbefolkningen och fiskarnas
organisationer. Det är begripligt — och
det borde vara begripligt även för oss
stadsbor, ty skärgårdens befolkning lever
ju ett relativt isolerat liv, i varje
fall under den tid då den inte får påhälsning
av turister. Skärgårdsbefolkningen
vill gärna ha den avkoppling
och den omväxling i tillvaron som jakten
på ifrågavarande fåglar kan ge —-en avkoppling som vi andra kan skaffa
oss på andra sätt men som är litet
svår att få ute i skärgården.

Det finns också ett argument som jag
egentligen inte skulle anföra, om det
inte återkom i flera remissvar, nämligen
att denna jakt pågår. När remissinstanserna
uttalar detta tycker jag det
finns skäl att fundera över om man inte
antingen skall legalisera jakten eller
också skaffa de resurser som kustbevakningen,
vilken sköter dessa frågor,
behöver för att klara uppgiften. För
min del tvekar jag emellertid inte att
säga att alla skäl talar för att skärgårdsbefolkningen
och fiskarna får tillstånd
att bedriva jakten under den korta tid
det är fråga om.

Självfallet finns också skäl mot ett
sådant tillstånd till jakt. Utskottet har
vägt skälen för och emot och framför
allt synat de invändningar som remissinstanserna
■— såsom herr Gustafsson
i Borås redovisade — gjort. Från naturvårdshåll
har man ju uttalat att vårjakten
över huvud taget är av ondo
och inte bör återinföras i någon form
eller under någon tid. Jag kan förstå
denna synpunkt: det bör råda frid i
naturen under våren, när fåglarna häckar
och fortplantningen pågår. Men i
detta fall ligger det helt enkelt så till
att hanarna, om vi nu håller oss till

Onsdagen den 17 november 1965 em.

Nr 36

129

Jakten på sj

ejdern, är på viig söderut redan på våren,
och det bleve alltså den stammen
som i så fall skulle beskattas. Jag kan
nämna att ejderavskjutningen här i Sverige
under den höstjakt, som är tillåten,
för närvarande omfattar ungefär 18 000
fåglar. Den avskjutningen gäller enbart
honor och ungfågel, ty hanarna har då
redan försvunnit från våra trakter. I
Danmark däremot beskattas ejderstammen
årligen med ungefär 400 000 fåglar.
Utan att på något sätt vara avundsjuk
på våra danska bröder — de må
göra den beskattning de anser vara rimlig
och riktig — tycker jag ändå att våra
fiskare borde få delta något i beskattningen
av hanfåglarna, vilken nu alltså
i största utsträckning sker i Danmark.

Om inte mycket vägande skäl talar
emot att villfara dessa starka önskemål
från skärgårdsbefolkningen, anser jag
för min del att man inte bör säga nej.

Reservanterna hänvisar även till 1950
års Pariskonvention angående sjöfågelskvdd
och anser i likhet med en del
remissinstanser att det på grund av bestämmelserna
i konventionen, som vi
ratificerade 1963, skulle vara omöjligt
för Sverige att återinföra denna begränsade
vårjakt.

Innan utskottet tog ställning till denna
fråga undersökte vi självfallet vad
konventionen i detta fall innebär. Vi
har fått det beskedet från den svenske
representant, som var med om att upprätta
konventionen, att det skulle vara
möjligt att återinföra vårjakten i denna
begränsade omfattning. I varje fall ansåg
den svenske representanten att undantagsbestämmelserna
i konventionen
gällde just sådana här fall. Man kan
för övrigt fråga sig vad undantagsbestämmelserna
skulle gälla om inte ett
sådant här fall: en rätt för fiskarbefolkningen
att bedriva en begränsad vårjakt.

År 1963, då vi ratificerade konventionen,
torde väl knappast några näringsbekymmer
eller liknande omständigheter
ha föresvävat dem som skrev kon5
— Andra kammarens protokoll 1965. A

fågel vid Bottenviken och östersjökusten

ventionstexten och dem som ratificerade
den; det var säkerligen inte sådana
ting man då tänkte på vid denna sena
tidpunkt.

Utskottet har vid sin bedömning haft
full förståelse för den olust, som griper
dem som inte är jägare, över att man
över huvud taget skall bedriva jakt
här i Sverige. Men när vi ändå har en
jakt och när vi inte kan säga att vi över
huvud taget inte bör tillåta någon jaktutövning,
så har utskottet vid sin avvägning
kommit fram till att det är möjligt
att utan att åsidosätta de naturvårdande
myndigheternas intressen tillåta en begränsad
vårjakt. Utskottet har därför
hemställt, att riksdagen skall i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t tar upp denna fråga till övervägande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Allteftersom det vi kallar
kulturliv går framåt och breder ut
sig över jorden, kommer djurlivet i
kläm. Vi upprörs mycket över att flyttfåglar,
som drar till sydliga länder, råkar
illa ut på olika sätt: de jagas, de
fångas i nät, och de får sina uppehållsplatser
förstörda genom utdikning och
andra kulturåtgärder. Därför har man
på olika områden försökt få till stånd
internationella konventioner för att förhindra
den egoism som tar sig uttryck
i naturskövling. Den konvention det
här gäller — 1950 års Pariskonvention
— som ratificerades av Sverige 1963,
innehåller en undantagsbestämmelse
som säger, »att i Norge, Sverige och
Finland samt på Färöarna rådande särskilda
förhållanden inom näringslivet
berättigar vederbörlig myndighet i dessa
länder att medge undantag samt göra
vissa avvikelser i fråga om bestämmelserna
i konventionen».

De två ämbetsverk som yttrat sig i
denna fråga — domänverket och statens
naturvårdsnämnd — har klart sagt ifrån
36

130 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965 em.

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

att de anser, att motionens syfte inte
överenstämmer med denna konvention.

Jag vill bara göra det inlägget i denna
debatt, att om man, på goda grunder,
är osäker på denna punkt — själv är
jag inte osäker; jag anser att motionens
förslag inte överensstämmer med konventionens
syfte — så bör man vara
mycket försiktig med att bifalla motionens
yrkande. Vi har även andra konventioner,
som vi har anledning att ta
på allvar. Gör vi inte det kan vi förlora
vårt anseende i det internationella
sammanhang det gäller.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Frågan om vårjakt är
av utomordentligt stort intresse för
skärgårdsborna vid Bottniska viken och
östersjökusten. Det kan var och en förvissa
sig om som deltar i något möte ute
i skärgården eller bland yrkesfiskarna.
De har aldrig förstått varför vårjakten
togs bort, och det har förorsakat en
mycket stark irritation och stor besvikelse
hos dem. De ställer sig helt oförstående
till det tal de får höra av välmenande
människor från inlandet som
de anser okunniga om förhållandena ute
i skärgården, vilka menar att det skulle
vara till stort förfång att gå tillbaka till
en begränsad vårjakt, att låta skärgårdsborna
själva under några dagar beskatta
sin sjöfågelstam. Skärgårdsborna
är ju ändå minst lika intresserade
som andra av att ha rika fågelstammar,
och de om några är väl de verkliga naturvännerna.

Utskottet säger att återinförandet av
en begränsad vårjakt kan antas stimulera
skärgårdsbornas intresse för att på
olika sätt vårda sig om sjöfågelbestånden.
Jag anser att det är en mycket viktig
synpunkt i sammanhanget. Sjöfågelbestånden
är i högsta grad beroende av
den vård skärgårdsborna kan lämna
dem, och just de som bor därute och
inga andra. Om vi inte har förståelse

för deras mycket starka intresse att få
några dagars vårjakt, har vi inte heller
rätt att vänta oss några positiva insatser
från deras sida för fågelvården. Att
skydda häckningslokalerna mot objudna,
tvåbenta fridstörare, att hålla efter
truten och kråkan, minken och räven
som blir kvar där sedan isarna har gått
upp, att sätta upp holkar för skrak och
knipa är exempel på åtgärder som har
mycket stor betydelse för stammarna
där ute. En ringa beskattning på våren
kan under inga förhållanden vålla någon
skada jämförbar med skador som
kan åstadkommas av trut och kråka
o. s. v.

Sjöfågelvården kan med fördel organiseras
som man på ett föredömligt sätt
har gjort i Finland och på Åland, där
man har sjöfågelvårdsområden med en
kärna av häckholmar där jakt över huvud
taget inte får förekomma. Endast
från ytterhällarna får det ske en begränsad
jakt. Det är så som vi motionärer
också tänkt att det skulle gå till här i
våra svenska skärgårdar.

Jag vill framhålla för dem som är
tveksamma — jag hyser stor sympati för
herr Gustafsson i Borås och hans modesta
anförande här — att det är en
mycket begränsad jakt som föreslås här.
Den är begränsad till tiden — endast
fem dagar — den är begränsad i fråga
om personkretsen, till antalet fågelarter
— tre stycken bara — och till platser
där jakten skulle få bedrivas.

Om personkretsen säger reservanterna
att det skulle vara svårt att avgöra
vilka som skall få och vilka som inte
skall få tillstånd. Men vi har redan nu
en tillståndsgivning från år 1951, nämligen
enligt 2 § 3 mom. jaktlagen. Där
har man fått en god praxis, och det har
visat sig att det inte är några svårigheter
att tillämpa den för att avgöra vilka
personer som skall få tillstånd. Utskottet
anser att man i huvudsak kan följa den
tillståndsgivning som tidigare skett.

Jag tror alltså att reservanterna överdriver
svårigheterna när det gäller

Onsdagen den 17 november 19C5 em.

Nr 36

131

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

gränsdragningen. Den är i praktiken
inget större problem.

Jag tror också att vi bär all anledning
att lita på att skärgårdsborna, om de får
chansen att sköta detta som de anser
riktigt, kommer att göra det på ett sätt
som inte är menligt för sjöfågelstammarna.
Den fågelart som är mest frekvent
är ejdern. Här har redan sagts att
det är ett väsenligt skäl — och det höll
också herr Gustafsson i Borås med om
— för beskattningen på våren att ejdern
faktiskt ger sig i väg, hannarna redan
i maj och under juni och juli efter parningen,
att de alltså inte finns här under
hösten och blir föremål för beskattning
då. Därför finns det ett betydligt
överskott av hanfågel av ejder, och det
är helt förklarligt mot denna bakgrund.
Därtill kommer att ejdern är polygam
och alltså kan ha flera honor. Det är
alltså en biologiskt riktig jakt att skjuta
hanfågel på våren, och det är också
det sätt varpå man i Finland, som har
en föredömlig fågelvård, bedriver sin
beskattning av sjöfågel.

Till slut vill jag beröra en synpunkt
som togs upp av herr Tobé, nämligen
att vi är anslutna till 1950 års Pariskonvention
och att det skulle utgöra
ett hinder för vårjakt. Men det är ju
ändå så att de undantag som finns i
tredje stycket av artikel 6 enligt uppgift
kom till på svenskt initiativ just för att
ge möjlighet till en begränsad vårjakt
för skärgårdsborna. Har det inträffat
några förändringar sedan artikel 0 kom
till? Det är samma förhållande nu som
då: Frågan är av stort intresse och stor
betydelse för skärgårdsbornas trivsel
men också i inte ringa mån som tillskott
till deras privata hushåll. Därigenom är
det också en ekonomisk fråga av inte
ringa vikt. När reservanterna säger att
den saknar nämnvärd betydelse i det
sammanhanget, så är det en felaktig
bedömning.

Jag ber, herr talman, att, när jag yrkar
bifall till utskottets förslag, få framföra
förhoppningen att kammaren ger

skärgårdsborna möjlighet att få visa att
de kan sköta sjöfågelstammarna på det
sätt som de själva anser vara riktigt.

Fröken ANDERSON i Lerum (s):

Herr talman! Att så långt som möjligt
bevara vår svenska natur, dess flora
och fauna måste vara ett intresse för
oss alla. Riksdagen har också vid flera
tillfällen visat sin vilja att skapa bestämmelser
som skall skydda naturen
mot skadegörelse. Man har strävat efter
att bevara den egenart som är varje
landsdels egen.

När riksdagen 1963 beslöt ratificera
konventionen om fågelskydd, tolkade
i varje fall jag detta som en strävan
att bevara vårt bestånd också av sjöfågel
av skilda slag, så att dessa i många
fall sällsynta arter inte skulle få decimeras
allt för mycket.

Det utskottsutlåtande som vi nu behandlar
vill medge en utökning av möjligheterna
att genom jakt ytterligare
minska beståndet av sjöfågel. Som ett
argument för förslaget anför både motionärerna
och utskottet att det för skärgårdsbefolkningen
skulle vara av mycket
stort värde att man fick jaga sjöfågel
också under några dagar på våren.

Man säger emellertid att detta värde
numera inte ligger så mycket i att det
blir en ekonomisk vinning eller att det
blir ett tillskott till det egna hushållet,
utan man säger att »värdet av sjöfågeljakten
är i stället främst att söka
i den möjlighet till omväxling och avkoppling
som den bereder sina utövare».

Jag har — och det tror jag de flesta,
ja kanske alla av oss — en stor respekt
för de människor som har sin
gärning förlagd till ensliga delar av
vår ofta ganska karga skärgård. Deras
behov av att efter en lång och hård
vinter få tillfälle till avkoppling och
rekreation sätter jag heller inte i fråga.
Däremot får kammaren förlåta mig,
men jag kan inte förstå att deras fritids -

132 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965 em.

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

problem inte skulle kunna lösas på annat
sätt än genom att riksdagen skall
besluta om att mot tidigare fattade beslut
tillåta denna skärgårdsbefolkning
att, visserligen bara under några få dagar,
få inte bara döda en del av våra
vackra sjöfåglar utan också säkerligen
skrämma bort ännu fler av dem och
medverka till att vi kanske om några
år får en mycket decimerad stam av
t. ex. ejder.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
av herr Göran Karlsson m. fl.

I detta anförande instämde fru Ekroth
(s).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När riksdagens ledamöter
läser igenom utskottsutlåtandet
får de säkerligen en bestämd uppfattning
om att man inom utskottet har
varit väldigt tveksam inför hela saken.
På sidan 19 heter det att vårjakten kan
tänkas stimulera till bättre vård från
skärgårdsbornas sida, att vårjakten på
sjöfågel kan medges endast i mycket
begränsad omfattning, och man späder
på ytterligare och säger att en starkt
inskränkt vårjakt längs ostkusten bör
kunna tillåtas. Utskottet förutsätter att
jaktens verkningar på fågellivet följs
med uppmärksamhet och att jakten, då
omständigheterna så påkallar, ytterligare
inskränks eller helt förbjuds.

Utskottet har inte haft det lätt, det
vill jag lova. Man räddas inte ur den
brinnande ugnen genom att göra medgivande
av detta slag, där det ena efter
hand upphäver det andra. En kammarledamot
tillhörande regeringspartiet
viskade till mig från bänken, att de
fåglar som överlever oljedöden inte bör
utsättas för dödsrisk under en vecka
på våren. Det är mycket förnuftigt sagt.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ingen som har

påstått att utskottet haft det lätt, men
utskottet har försökt att väga skälen för
och emot. Utskottet har också redovisat
dem och kommit fram till det ståndpunktstagande
som utskottsutlåtandet
innehåller.

Beträffande jaktens vådor då det gäller
avskjutningen vill jag än en gång
upprepa att för närvarande skjuts ungefär
18 000 ejdrar här i Sverige under det
att ungefär 400 000 skjuts i Danmark.
Skulle man då kunna tänka sig att dessa
fem dagar så radikalt skulle förändra
dessa siffror, att det skulle utgöra något
hot mot vår ejderstam här i Sverige?
Jag tvivlar mycket starkt på den saken.

Till herr Tobé vill jag säga — som
jag sade i mitt anförande förut — att
det är självklart att utskottet noga har
övervägt vad konventionen innehåller
och hur den skall tolkas. Jag är fullt på
det klara med att vissa remissinstanser
har en annan åsikt om hur man skall
tolka denna. Men jag vill bara här till
kammarens protokoll citera ett remissyttrande
från utredningsmannen i 1949
års jaktutredning herr Bouveng till
Kungl. Maj:t rörande konventionen:
»Utredningsmannen övergår så till tredje
stycket av artikel 6, som ger myndigheterna
på Färöarna och Island samt i
Finland, Norge och Sverige rätt att tilllåta
undantag från samt göra vissa modifikationer
i konventionens bestämmelser.
Grund för detta medgivande ha
utan tvivel utgjort de av naturförhållandena,
det geografiska läget ävensom den
utövade näringens art betingade speciella
ekonomiska problemen för vissa
befolkningsgrupper i nämnda länder.
För Sveriges del torde här komma i fråga
samerna, den svenska befolkningen
i Norrlands skogs- och fjällbygder samt
fiskarbefolkningen i de yttre skärgårdarna.
»

Man kan ha olika uppfattning om den
här saken, men om man sätter sig in i
den och går till grunden och undersöker
hur det ligger till, så kominer man fram
till vad utredningsmannen här har givit

Onsdagen den 17 november 1905 em.

Nr 36

133

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

till känna i sitt rcmissutlåtande. Denna
uppfattning har alltså uttalats av den
som har varit med om att utreda frågan.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
med anledning av att herr Gustafsson i
Borås tog upp frågan om oljeskador
upplysa om att dessa i mycket liten utsträckning
drabbar de fågelarter som
här är aktuella. De fåglar som drabbas
av oljeskador utgöres till mellan 90 och
100 procent av alfåglar.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande ordalydelsen
i konventionen kan sägas att domänstyrelsen
och statens naturskyddsnämnd
och övriga remissorgan tolkat
konventionen på visst sätt. De har inte
bara skummat på ytan utan de har väl
också haft möjlighet att djuploda. Efter
den läsning de gjort och den djuplodning
de företagit har de kommit fram
till sin uppfattning. Sedan får förstånd
stå emot förstånd. Vilket som är mest
effektivt och riktigt får var och en söka
bedöma.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
säger att uppfattning står mot uppfattning,
och det är riktigt. Här står skärgårdsbefolkningens
uppfattning om att
en begränsad vårjakt före parningstiden
är betydligt djurvänligare än den sjöfågeljakt
som samhället tillåter på hösten
innan ungarna är flygfärdiga. Denna
har enligt skärgårdsbefolkningens
uppfattning betydligt vådligare konsekvenser
för fågelstammen än en vettigt
bedriven vårjakt.

Fröken Anderson i Lerum säger att
vi skall vara rädda om flora och fauna.
Jag är övertygad om att skärgårdsborna
är rädda om den flora och fauna som
finns ute i skärgården, betydligt räddare
om den än de flockar av tätortsmänniskor
som sveper över öarna och stör

fågellivet under häckningstiden, plockar
sällsynta blommor och far fram som
vandaler.

Sedan tror jag också att det finns en
annan sak som vi även borde ta in i bilden.
Vi är måna om att bevara fågelbeståndet
och detta med all rätt. Det
vill också jag, men jag vill öven bevara
den bofasta befolkningen ute i skärgården.
Den utgör också ett led i en gammal
skärgårdskultur som vi ingalunda
vill avvara. Men tätortsmänniskorna har
mycket liten förståelse för skärgårdsbornas
sätt att reagera och se på dessa
problem. Fn enig skärgårdsbefolkning
är övertygad om att denna vårjakt är
betydligt djurvänligare än höstjakten.
Jag tycker att man skall lyssna till de
människor som känner till förhållandena
utan och innan och inte låta —
höll jag på att säga — skrivbordsmänniskorna
av skäl som har mycket litet
underlag i verkligheten bestämma över
deras sätt att leva i den bygd som de
sedan gammalt är uppvuxna i.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
under denna punkt.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag är principiell motståndare
till allt slag av jakt som nöje,
som en s. k. rekreationsmöjlighet. Det
är ovanligt primitivt när det gäller så
väsentliga ting som levande varelser att
handla på det sättet. Om villebråd över
huvud taget skall dödas bör detta uppdrag
lämnas åt specialister, folk vilka
har detta släckande av liv som yrke till
människans nytta och uppehälle. Då
först kan man räkna med att villebrådet
utsättes för så litet lidande som möjligt.

Ta t. ex. älgjakten på höstarna. Det
finns egentligen inte något mera osmakligt
än när man betraktar denna såsom
ett stort folknöje, där man går man ur
huse för att släcka liv. Även om också
jag uppskattar en god älgstek, tycker
jag att den bör levereras av folk som
verkligen förstår sitt yrke och inte har

134 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965 em.

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

dödandet som nöje. Alldeles speciellt
obehagligt blir det när man tänker på
att den nu ifrågavarande jakten skall
bedrivas just under våren. Det finns
ingenting som lättare gör en människa
lyrisk än tanken på vår skärgård längs
ostkusten. Och under denna tid skall
människor ha rätt att plötsligt fara ut
och skjuta villebråd, fåglar, vilka inte
gjort dem minsta skada, och göra detta
enbart därför att de tror att de skall få
någon nytta av det. Jag kan inte för ett
ögonblick förstå att de skall kunna ha
något nöje av detta. Just under dessa
veckor bör det vara stillhet i naturen
och allt levande bör ha frid. Då vill man
bevilja rättigheter att skjuta, något som
vi lyckats ta ifrån människor med en
primitiv inställning till allt levande.

Det finns ytterligare en synpunkt,
herr talman, och den gäller förslaget att
det bara skall vara tillåtet att skjuta
hanar av ejder, vigg och storskrake. Jag
skall inte på något sätt betrakta detta
som ett könsrollsproblem, men onekligen
kan det föreligga risk för förväxlingar.
När jägarna har kommit i tagen
ser de inte skillnad på hanar och honor,
även om det är olika färg på dem, utan
de bara skjuter. Det är skjutgalenskapen
som sådan som inspirerar dem att fara
ut och nedlägga dessa villebråd.

Herr talman! Detta har blivit ett personligt
inlägg, men jag tror att man i
denna fråga måste ha en personlig inställning.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Det är den som är det vettiga.
Varför skall vi tillåta någonting som vi
tidigare har förbjudit?

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam om jag
bara får säga några få ord. Jag tror att
man skall vara mycket försiktig när
man försöker sätta en stämpel på människor
och säger att den ene är en skrivbordsmänniska
som har hamnat i ett
slags dimmigt teoretiserande medan den
andre är en det praktiska livets männi -

ska som vet vad han talar om. Jag vet
inte vad det är för människor som sitter
i domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd
och naturskyddsföreningen, men
jag skulle tro att en hel del av dem är
praktiskt orienterade.

När för tio år sedan beslut fattades
att vi skulle ha ett fågelskydd av det
slag som nu gäller, så tror jag att detta
var mycket välgrundat. Beträffande det
praktiska livets människor vill jag be
kammaren beakta att herr Johansson i
Torp är med på reservationen. Jag har
aldrig uppfattat honom såsom en människa
som hamnat i något slags skrivbordsmentalitet,
utan han är i hög grad
praktiskt orienterad.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade nog väntat mig
att debatten skulle ramla in i ett ganska
känslomättat läge, men att den skulle
göra det så snabbt trodde jag inte när
herr Kellgren tog till orda.

Man kan ha olika uppfattningar om
huruvida vi över huvud taget skall ha
jakt eller ej. Jag har redan sagt det i
mitt anförande. Men om vi skall ha
jakt, så anser herr Kellgren att specialister
bör bedriva den jakten. Skall vi
sätta specialister att bedriva sjöfågeljakt,
herr Kellgren, så blir det nog just
de människor som åsyftas i motionen
och utskottsutlåtandet. Det är vår skärgårdsbefolkning,
som känner sin natur,
känner fågellivet, vet vad de talar om
och kan hantera en bössa.

Men det var inte enbart detta, herr
talman, som jag tänkte beröra utan även
resonemanget om att allt levande skall
få leva. Jag vet inte om herr Kellgren
är fiskare, har suttit bakom ett flöte
någon gång. Men var drar vi gränsen,
om man tillåter det ena och inte det
andra? Vi plockar blommor litet till
mans. Skall vi göra det eller skall vi
låta bli? Jag tror att det där resonemanget
är mycket ofruktbart. Däremot
tror jag att vi i viss mån skall ha tole -

Nr 36

135

Onsdagen den 17 november 19C5 em.

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

rans för olika människor, olika sysselsättningar
som de ägnar sig åt, under
förutsättning att man inte skadar varandra
eller trampar varandra på tårna.
Sådan tolerans tror jag är i hög grad
nödvändig i vårt samhälle.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jag använde ordet
skrivbordsmänniskor menade jag sådana
människor som ger sig in i debatten
och är så tvärsäkra på vad som är djurvänligt
eller inte djurvänligt. Att skärgårdsbefolkningen
inte skulle kunna
skilja mellan hanar och honor tycker
jag är en förolämpning mot dem. Det
finns andra områden där endast tuppar
är tillåtna för jakt, t. ex. i fråga om fasaner.
Inte skjuter man höns när man
kommer ut i markerna. Jägarna är så
pass djurvänliga över huvud taget att
de förstår att skilja mellan hanar och
honor även i jaktsammanhang.

Att ge sig ut på jakt när fåglarna skall
häcka m. m. tycker herr Kellgren är
upprörande. Ja, men det är ju det som
vi inte vill att folk skall göra. Det är ju
fråga om en mycket begränsad tid, fem
dagar, innan parningen börjar. Skall
man vara konsekvent, herr Kellgren,
borde man begära att få all sjöfågelsjakt
bannlyst. Höstjakten är ingalunda
djurvänligare än vårjakten, tvärtom.
Den som har kännedom om förhållandena
vet hur man härjar i ungfågelsflockar
innan de kan lyfta. Det tillåter
samhället. Men en form av jakt som
enligt skärgårdsbornas egen uppfattning
är betydligt djurvänligare förbjuder
man. Det borde vara tvärtom.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
är så tolerant att han vill att vi inte
skall trampa varandra på tårna. Men
samtidigt är han med om att vi skall
ge oss ut med bössa för att under vårtiden
ta död på fåglar. Vad har de
egentligen gjort oss för ont?

Om det nu finns ett överskott tycker

jag att man skall ta hänsyn till hur man
skall begränsa detta överskott. Ännu
har det inte kunnat bevisas att det finns
sådant överskott, även om herr Hamrin
vill göra gällande att det finns överskott
på hanar av ifrågavarande sjöfågelsarter,
utan risken är just den att
villebrådet kommer att försvinna ur vår
natur. Om jägarna varje år får öka i
antal på det sätt som de gör kommer
det vilda att snart försvinna.

Om herr Grebäck hade varit konsekvent
och föreslagit att man skulle inskränka
höstjakten, hade jag förstått honom
bättre. Men jag har inte ett ögonblick
hört att herr Grebäck är så human
att han vill att vi skall inskränka
på höstjakten därför att vi skall ha litet
vårjakt också.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Visst skall vi väl kunna
vara toleranta mot varandra, men är
det verkligen ett bevis på att man är
tolerant när man säger att här skall inte
skärgårdsbefolkningen få den rätt de
skulle vilja ha därför att man över huvud
taget ogillar all jakt. Skulle man
inte kunna tänka sig att i stället säga
att det finns vissa människor som har
detta intresse och därför skall få den
rättighet de begär om det inte skadar
andra intressen?

Jag vill också påpeka att det överskott,
som herr Kellgren talat om — jag
tror för min del att det finns, enligt
vissa remissinstanser finns det — i varje
fall inte minskas i någon större
utsträckning av svenska fiskare, utan
det är andra länder som gör detta i stor
utsträckning, och jag tror för min del
att det är möjligt även för de svenska
fiskarna att få utöva denna jakt.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ge herr
Kellgren ett praktiskt förslag. Vi kommer
överens om att inskränka höstjakten
med någon vecka, och så går han

136 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965 em.

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

med på en fem dagars vårjakt innan
parningstiden är inne tidigt på våren.
Därmed har vi tillgodosett hans önskemål.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Grebäck lagt
fram detta förslag så att det hade kunnat
diskuteras i utskottet och läggas
fram som alternativ, då skulle jag bättre
ha förstått det än som det nu presenterats
i diskussionen. Han vet ju att
det inte finns några realiteter bakom
för att kunna genomföra ett sådant förslag.

Herr Hamrin ville nu inte att vi skall
skada något i allmänhet, men ibland
vill han att man skall ha rätt att skada
— i detta fall sjöfågel. Jag tycker i så
fall att herr Hamrin skulle tala litet
mindre försiktigt när han är inne på
boxningen och dess vådor och skador,
ty såvitt jag vet har herr Hamrin talat
mycket om boxningen och de skador
den medför. Jag tycker att han skulle
tänka också litet på den skada man gör
villebrådet.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Om man över huvud taget
accepterar att det viltbestånd det
här gäller, sjöfågelsbeståndet, skall få
lov att i någon mån beskattas, kan det
alltid bli diskussion om vilken tid jakten
skall vara tillåten. Jag vet alltför
väl att skärgårds- och fiskarbefolkningen
längs östersjökusten sedan länge har
reagerat mot de jakttider vi har, inte
bara så att man varit missnöjd med att
vårjakten tagits bort, utan man har också
varit allmänt missnöjd med att höstjakten
släppts loss så tidigt.

Nu säger herr Kellgren att utskottet
kanske skulle kunna föreslå en senareläggning
av höstjakten. Det skulle vi säkert
inte ha någonting emot. För några
år sedan var ett förslag om senareläggning
av höstjakten på andfåglar ute och
valsade. En av de remissinstanserna —
jag kan inte säga med säkerhet vilken,

men det var en mycket framstående remissinstans
— avstyrkte då en senareläggning
av höstjakten, därför att då
skulle de — det gäller främst gräsänder
och liknande, som kläcks och
uppföds i småsjöar — bli flygfärdiga
och lämna dessa småsjöar innan jakten
börjat. Man vill således ha jakten
tillåten innan fåglarna är flygfärdiga,
men man kan inte tänka sig att släppa
jakten på hanar av vissa slags fåglar
fri under en kort tid på våren.

Detta förbud och dessa jaktbestämmelser
har av fiskar- och skärgårdsbefolkningen
hela tiden ansetts tokiga.
Alltsedan vi fick totalförbud på vårjakt
har det årligen gjorts framstötar om att
man velat ha tillbaka denna vårjakt.
Vad som föreslagits i motionen och av
utskottet innebär ingalunda någon återgång
till den gamla vårjakten, då vi
hade tre veckors vårjakt på praktiskt
taget all slags sjöfågel, hanar som honor.
Vad utskottet här föreslagit är en
mycket begränsad vårjakt på tre slags
fåglar, och då bara hanarna. Det skulle
inte bli någon allmän jakt på dessa heller
utan ett licensförfarande. Man har
sedan tänkt sig att bygga upp detta licensförfarande
på samma sätt som gäller
för tillstånd att jaga sjöfågel på allmänt
vatten. Det är således ingalunda
någon avsikt att återgå till det gamla,
och ingen har heller begärt detta, men
utskottet har tänkt sig att man genom
att kringgärda med alla möjliga bestämmelser
och restriktioner skulle kunna
släppa jakten för några dagar för ett
visst, mycket begränsat antal människor
för vinterjakt på dessa två, tre
olika arter.

Jaktutredningen med alla dess experter
från olika håll har tillstyrkt förslaget.
En enda expert har avstyrkt det.
Jägarförbundet har också tillstyrkt det.
Det är tre instanser som avstyrker men
dessa, även t. ex. domänstyrelsen, tillstyrker
den andra halvan av motionsförslaget,
d. v. s. förslaget om förlängd
vinterjakt. Detta förslag har utskottet

Onsdagen den 17 november 1905 em.

Nr 36

137

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

emellertid gått emot trots att endast en
instans, länsstyrelsen i Stockholms län,
avstyrkt det. Jag är övertygad om att
vinterjakten skulle bli mycket farligare
och mer förödande än fem dagars vårjakt
— i synnerhet som man hade tänkt
att vinterjakten skulle omfatta sjöfågel
i allmänhet.

•lag hyser vissa sympatier för herr
Kellgrens uppfattning att nöjesjägare är
av ondo. Här är det dock knappast fråga
om några nöjesjägare. Och om man,
som herr Kellgren föreslog, skulle låta
verkliga specialister sköta avjagningen
vill jag säga att det knappast finns några
större specialister på fågelskytte än
befolkningen i ytterskärgården. Dessa
jägare måste ofta ligga i en öppen båt
och skjuta därifrån.

Herr Kellgren sade vidare att om man
frigav jakten på hanfågel av dessa tre
arter kunde man förväxla hanfågel med
honfågel. Det kan man inte. I så fall
skall man vara alldeles färgblind eller
inte ha en aning om skillnaden mellan
guding och åda. Ejderhanen är grön i
nacken, vit på ryggen och svart på buken,
medan honan är brun över hela
kroppen.

Med den ytterligt försiktiga skrivning
som utskottet åstadkommit, där utskottet
yrkar blankt avslag på förslaget om
förlängd vinterjakt och endast vill tillstyrka
att ett mycket begränsat antal
människor mot personliga licenser får
tillstånd att jaga hanfåglar av dessa tre
arter en eller annan dag på våren, tror
jag inte att jakten efter dessa linjer
kan bli farlig eller förödande för sjöfågelbeståndet.
Jag kan försäkra att om
herr Kellgren eller någon annan framlägger
förslag om att höstjakten skall
flyttas fram så att sjöfågeln är flygfärdig
när jakten börjar kommer jag att
biträda det förslaget.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag skall endast göra
några kommentarer till två yttranden
som fälldes, det ena av herr Hamrin i
Kalmar och det andra av herr Hedin.

Herr Hedin sade att om man inte får
vårjakt kan man inte räkna med några
positiva åtgärder för sjöfågellivet från
skärgårdsbefolkningens sida. Jag hade
verkligen hoppats att man inte skulle
behöva använda sådana argument, och
jag tror inte att skärgårdsbefolkningen
är sådan. Den tar sig säkerligen an fåglarna
i skärgården inte minst med tanke
på höstjakten.

Herr Hamrin antydde att här pågår
vårjakt och att detta möjligen skulle
kunna vara ett påtryckningsmedel för
att man skall släppa den fri. Dessa argument
tycker jag inte hör hemma i
denna debatt.

Det har sagts att hanfåglarna flyger
söderöver redan i maj och att dessa
inte finns kvar i Södermanlands och
Stockholms skärgårdar under slutet av
maj och juni. De undersökningar som
gjordes 1957 och 1958 och som är redovisade
i en skrift för utskottet visar att
det förekommer ganska stora norrsträck
genom Kalmarsund. Det finns siffror
som visar detta, men de är inte redovisade
i utskottsutlåtandet. De strider
delvis mot vad den sjöfågelkonsulent
sagt som är citerad på sid. 14 i utlåtandet.

Herr Hamrin sade att 1949 års jaktvårdsutredning
framhållit att vårjakt
inte hindras av konventionen. Domänstyrelsen
och statens naturvårdsnämnd
har emellertid en motsatt uppfattning,
trots att de är väl medvetna om utredningens
inställning, eftersom utredningens
utlåtande avgavs 1959 och deras
fem—sex år senare. Denna konventions
undantagsregler talar dessutom om särskilda
förhållanden med hänsyn till näringslivet
inom vederbörande område.
I utskottsutlåtandet framhålles emellertid
på sid. 19: »Sjöfågeljakten har numera
även i huvudsak spelat ut sin roll
från försörjningssynpunkt. . .» Det har
inte längre med näringslivet i dessa
trakter att göra utan det är andra faktorer
som kommer in, omväxling m. m.
Det talas även om »den urgamla jakt -

138 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965 em.

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

traditionen». Av utlåtandet framgår att
det i många av dessa trakter varit uppehåll
i 15 år eller i varje fall i 10 år.
Det finns alltså ett avbrott i den urgamla
traditionen, och då kan man
inte åberopa den heller.

Vi får tacka för herr Levins lektion
om skillnaden mellan åda och guding,
men det är inte lika lätt att skilja en
storskrakhane från en storskrakhona.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Tobé drar fram argument som utskottet
har underkänt, nämligen om tradition
och näringsliv m. m. Läs utskottsutlåtandet
så får herr Tobé se att
det inte är dessa skäl som utskottet har
anfört för sin ståndpunkt. Under sådana
förhållanden tycker jag det är ganska
onödigt att anföra dessa argument.
Om man gör det kan man ju dra fram
hur många frågor som helst som inte är
relevanta i detta ärende. Utskottet har
ju sagt att de argument herr Tobé nu
nämnt inte är bärande.

Beträffande frågan om den omständigheten
att olaga jakt förekommer skall
kunna anföras som skäl för ändring av
jakttiden sade jag redan i mitt första anförande
att det är ett mycket olustigt
argument, men jag nämnde det därför
att åtskilliga av remissinstanserna har
påpekat denna sak. Jag kan läsa upp
följande ur ett remissutlåtande av domänstyrelsen:
»Redan nu pågår en olaglig
jakt under våren i så stor omfattning
att den av 1949 års jaktutredning i samband
med 1961 års förslag angavs som
ett viktigt skäl för att vårjakten borde
legaliseras.» Det finns ingen anledning
att sticka huvudet i busken. Men jag
säger ännu en gång att det argumentet
vill jag inte i första hand anföra i detta
sammanhang.

Däremot kan jag säga att med hänsyn
till det allmänna rättsmedvetandet och
laglydnaden bör vi inte ha sådana lagar
som vi inte är beredda att se till att de

efterföljs. Skall vi ha kvar ett förbud
mot vårjakt skall vi också se till att det
finns resurser att upprätthålla ett sådant
förbud.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det är med stor tvekan
jag blandar mig i den här jaktdebatten
— jag är personligen inte road av jakt.
Att jag ändå har gjort det beror på att
jag inte betraktar frågan som en ren
jaktfråga utan som en fråga av väsentlig
psykologisk betydelse för vår skärgårdsbefolkning
och därmed som en viktig
naturvårdsfråga.

•lag vågar påstå att jag verkligen känner
skärgården, dess natur, dess befolkning
och befolkningens livsbetingelser.
Skärgårdsbefolkningen betraktar inte
sjöfågeln i skärgårdsområdena som potentiella
jaktoffer utan mera som hemdjur
som skall vårdas och bevaras och
vid lämplig tid skattas på ett rimligt
sätt. Sjöfågelsbeståndet är en väsentlig
del i de, vågar jag säga, oerhörda naturtillgångar
som våra skärgårdar utgör.

Det fågellivet hotas av räv, av mink,
av trut och av kråka, som herr Hedin
framhållit. Det är rovdjur som mycket
hårt skattar sjöfågelsstammen, hårdare
nu då fritidsfolket med sina plastbåtar
och sina vattenskidor ute i yttre skärgården
skingrar kullarna och gör dem
till lätta offer för rovdjuren. Jag kan
försäkra kammaren att en enda trut
skattar ejderkullarna hårdare än flera
sjöfågeljägare under den vårjakt på fem
dagar det här gäller.

För skärgårdsbefolkningen är det naturligt
att hålla efter rovdjuren. Människorna
därute har gjort det sedan generationer
och de är beredda att fortsätta
att göra det. Men den befolkningen, som
verkligen fortfarande på sina håll lever
ett hårt och ofta fattigt, icke sällan isolerat
liv, har betraktat förbudet mot sjöfågelsjakt
som ett övergrepp och har
aldrig kunnat förstå det. De som verkligen
kan naturvård, som verkligen vet
vad som äger rum där ute i skärgårds -

Onsdagen den 17 november 1965 em. Nr 36 139

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

områdena, har alltså aldrig accepterat
motiven för förbudet. Det är därför naturligt
att de bär reagerat i trots och
att deras intresse för naturvård och
jaktvård har minskat. Det är klart, herr
Tobé, att intresse fortfarande finns, men
det är också naturligt att det nedgår när
statsmakterna vidtar åtgärder, vilkas
motivering de människor som vet vad
det är fråga om helt underkänner.

Vill man ha god naturvård där ute,
och det hehövs sannerligen i de isolerade
områden det här gäller, då måste
man engagera den befolkning som verkligen
känner till vad naturvård i praktiken
innebär. Dessa människor är de
»specialister» som herr Kellgren anser
att vi behöver. Herr Tobé och alla de
som vill bevara naturen och faunan
borde verkligen anstränga sig att utnyttja
alla de goda krafter som finns
där ute. Jag menar att det är dålig naturvård
— och det är ju naturvården
som även reservanterna talar för — att
bibehålla den extremt negativa inställning
som man hittills haft i denna fråga,
och det är därför jag vill yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag har fullt klart för
mig en sak, nämligen att om jag skulle
möta herr Kellgren i skogen med gevär,
så bör jag hålla mig undan. Här talar
han om ejderskytte och säger att det är
svårt att skilja på honor och hanar. Han
borde väl veta att en ejderhane ser helt
vit ut när han flyger, medan en ejderhona
som flyger ser ut att vara mörkbrun.

Dessutom synes herr Kellgren vara en
dålig skytt även då han skjuter på riksdagsmän.
När han skulle försöka träffa
boxningens motståndare tog han också
fel på villebråd och sköt på herr Hamrin
i Kalmar — det är ju herr Hamrin
i Jönköping som är motståndare till boxningen.

Man skall inte vara förvånad om det

känslomässiga kommer i förgrunden vid
diskussionen av en sådan fråga som sjöfågelsjakten.
Jag lyssnade särskilt uppmärksamt
på fröken Anderson i Lerum.
Jag förstår henne mycket väl. Om man
är en naturälskare och intresserad av
alt iaktta det vilda, fåglar, fyrfota djur
o. s. v. vill man naturligtvis bevara vartenda
djur och varenda art. Men det vilda
måste nu en gång beskattas på ett
eller annat sätt; annars far det vilda
själv illa. Det kanske ligger något i herr
Kellgrens yttrande att det inte finns något
överskott på sjöfågel. Nej, i Östersjön
och i Bottniska viken finns det nog
utrymme för flera ejdrar, men ejderstammen
är inte så liten att den inte
tål en beskattning.

Jag är kanske den av kammarens ledamöter
som har sett de flesta ejderskockarna,
eftersom jag bor vid Kalmarsund,
där ejdern drar förbi både norroeh
söderut och både vår och höst. Före
andra världskriget fanns det gott om
ejder, men såvitt jag förstår var inte
ejdern då talrikare än den nu börjar bli.
Under och efter kriget gick ejderstammen
ned. På grund av bristen på livsmedel
i Centraleuropa sköts det nämligen
stora mängder sjöfågel längs Nordsjökusten,
kusterna vid Engelska kanalen
och nedåt. Nu har ejderstammen på
nytt ökat och har åter nått sin fulla
rikedom.

Det diskuteras huruvida biociderna
gör att rovdjur, såsom havsörnar och
andra, försvinner och man finner det
beklagligt om så skulle ske. Men man
måste väl också då tänka på att dessa
rovdjur skall kunna leva, och det betyder
att havsörnarna i sin tur skall ta
död på ejdrar och andra fåglar som jägarna
jagar.

De sakkunniga säger också att det av
biologiska skäl inte innebär någon risk
med en liten vårjakt på ejder och de
båda andra arter som det här talas om.
Det kommer inte att ske någon större
beskattning av stammen eller vållas någon
skada i biologiskt avseende, om

140 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965 em.

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

man får skjuta ejder vid de tillfällen då
den skulle vara lovlig.

Medan jag har ordet vill jag beröra en
annan sak i naturskyddsdebatten som
ofta har förvånat mig. Det talas om det
brutala med jakt och det djurplågeri
som jakten skulle innebära. Men man
nämner inte att det finns, såsom någon
nyss framhöll, miljontals amatörfiskare
som sitter med metspöet i hand och försöker
lirka en krok i halsen på en fisk.
Ibland lyckas det, ibland inte utan fisken
blir bara söndersliten i gapet.

.lag har respekt för alla vänner av
natur och naturvård men man skall vara
konsekvent när man diskuterar dessa
ting.

Hem talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte alldeles
övertygad om att jag begick något misstag
tidigare i debatten. Jag befann mig
nämligen i samma situation som vårjägaren
när han skulle skjuta storskrake
men kanske i stället sköt en gräsand,
eller var det måhända en liten
dykand som plötsligen försvann. Det
måste vara mycket svårt även för jägarna
att skilja på kusinerna i fågelvärlden.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! I en tidigare debatt i
dag var det någon som klassificerade
talarna och anförandena så, att det hållits
både sakliga och känslomässiga anföranden
samt att det också lämnats
något vittnesbörd. Kanske jag får stå
för ett vittnesbörd eftersom jag inte är
så sakkunnig i frågan.

Jag har emellertid varit med vid utskottsbehandlingen
av den här frågan
som fått så stora dimensioner, och jag
har följt utskottsmajoriteten i stället för
att biträda reservationen. Varför har jag
gjort detta? Jo, jag har gjort det helt
enkelt därför att jag har förtroende för

den skärgårdsbefolkning som lever vid
Kalmarsund, där jag har min hemvist.
Följ med en skärgårdsbo ut på sjön en
gång och tala med honom och ge akt på
hur väl han känner både fågelplatser
och andra djurplatser och lägg märke
till hur varmt han talar om sådant. Tror
ni att det är fråga om marodörer som
ger sig till att skjuta blint? En del
uttalanden som har gjorts är knappast
värda att bli bemötta. Det verkar som
om det skulle vara blindhöns som skall
ut och skjuta sjöfågel och inte erfarna
skärgårdsbor. Det är faktiskt sådana
det är fråga om.

Om man nu tar livet som utgångspunkt
och menar att det är fel att störa
detta på våren, måste man kanske säga
att jakten inte stör så mycket som
när sportfiskarna kommer ut med sina
motorbåtar. De är ute i ett fullt vällovligt
syfte under sin fritid i och för
rekreation. Jag tycker inte att det är
någonting ont i detta. Jag har själv en
make som är entusiastisk sportfiskare,
men man skall inte kasta sten när man
sitter i glashus och man skall också
söka förstå andra människor.

Dessutom hör man från sakkunnigt
håll att det inte finns några biologiska
skäl varför man inte under några dagar
skulle kunna tillåta denna jakt,
och det är inte heller alla som kan få
licens att skjuta. Det är bara ett fåtal
det rör sig om, och det står ju också
i länsstyrelsens eget skön att dra in
licenser om de skulle missbrukas.

Det gäller helt enkelt förtroendet för
den befolkning som bor i dessa bygder
och som kanske tycker att det är
gott med en liten sjöfågelstek på våren
och som också är mån om det vilda
som den har i sin fauna — liksom
vi väl hoppas, men som vi inte är alldeles
säkra på, att vissa jägare är när
de är ute och skjuter. Kanske skjuter de
någon gång för mycket, och det vill
jag inte vara med om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 17 november 1965 em.

Nr 36

141

Åtgärder för att öka åldringarnas trygghet till liv och egendom

I detta anförande instämde herr Arweson
(s).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Göran Karlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja och
63 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 6

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner
om höjd övre gräns för lån ur kronotorparnas
inventarielånefond,

nr 21, i anledning av väckt motion

angående vissa åtgärder för bekämpande
av salmonella,

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av den resistensbiologiska
forskningen,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella
veteavtal, och

nr 24, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för att förhindra olaga
trålfiske i Öresund.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Åtgärder för att öka åldringarnas trygghet
till liv och egendom

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av
väckta motioner om åtgärder för att
öka åldringarnas trygghet till liv och
egendom.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är inte första gången
som jag här i riksdagen tagit upp
frågan om att på olika vägar söka skapa
ökad trygghet till liv och egendom
för gamla, försvarslösa och kanske på
olika sätt handikappade människor. Orsaken
är som vi alla vet att brottsligheten
på detta område i form av
rån, överfall, stölder och bedrägerier
har tilltagit i oroväckande grad.

Under år 1964 inträffade sammanlagt
105 fall av kända brott mot åldringar,
vilkas genomsnittsålder låg mellan 75
och 80 år. Av de 105 anmälda fallen
lyckades polisen klara upp mellan 30
och 40 och gripa gärningsmännen. År
1963 registrerades 20 brott av denna
beskaffenhet, ökningen mellan dessa
två år var alltså markant. Jag har inte
kunnat erhålla några siffror för 1965,
men att döma av de många brott av

142 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965 em.

Åtgärder för att öka åldringarnas trygghet

detta slag som återgivits i pressen torde
siffran även i år i stort sett bli densamma
som under år 1964. Dessutom
är det ett stort antal brott som av olika
skäl inte kommer till polisens kännedom.

Men det är inte bara antalet brott av
detta slag som skrämmer — ett antal
som om man ställer det i relation till de
över 800 000 folkpensionärer som finns
här i landet visserligen kan te sig ringa
—• utan det är själva arten av brotten
som inger avsky och som vi reagerar
mot. Som jag vid ett tidigare tillfälle
har sagt är ett enda brott mot dem som
i speciellt hög grad är i behov av samhällets
skydd ett brott för mycket.

Den motion som jag har avlämnat är
ett uppföljande av den interpellation
jag fick svar på av inrikesministern i
december förra året. Jag är glad över
att i allmänna beredningsutskottets utlåtande
över motionen kunna konstatera
att några av de åtgärder på det förebyggande
området som jag föreslagit
nu håller på att realiseras. Jag syftar
på den sakliga upplysning via press,
radio och TV som nu är på gång och
på de råd och anvisningar som är avsedda
att distribueras i samband med
utbetalning av folkpensionerna. Eftersom
risken för upptäckt är något av
det viktigaste för den brottsförebyggande
verksamheten, är den samordnade
spaning, som genom rikspolisstyrelsens
försorg bedrives, givetvis av mycket
stor betydelse, liksom att tillräcklig
personal finns att tillgå för att bekämpa
brotten mot åldringar.

Jag vill, herr talman, hoppas och tro
att justitieministern vid behandlingen
av rikspolisstyrelsens anslagsäskande
för nästkommande år skall finna skäl
att tillmötesgå den blygsamma utökning
av personalstyrkan på inbrottssektionen
med tre tjänster som begärs och
som utskottet nämner i sitt utlåtande.

Jag har, herr talman, givetvis inte något
yrkande eftersom jag i stora stycken
har fått mina önskemål tillgodo -

till liv och egendom

sedda, men jag kommer framdeles som
hittills att vaksamt följa vad som händer
och sker på detta område.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 365, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av protokoll rörande förlängning
av giltighetstiden för 1962 års
internationella veteavtal.

§ 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 172, angående den statliga
trafikpolitiken, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

nr 944, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 165, angående
godkännande av avtal mellan
vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag
om utbyggnad av Grytfors
kraftstation m. m., samt

nr 945, av herr Kristenson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj.ds proposition
nr 166, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753).

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Björk i Göteborg, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående en av flygstabens

Onsdagen den 17 november 1965 em.

Nr 36

143

pressavdelning utarbetad sammanställning
över flygkriget i Vietnam, och
herr Henrikson, till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
tillvaratagandet av svenska medborgares
intressen i Rhodesia.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.21.

In fidem

Sune K. Johansson