Fredagen den 12 Maj 1871

ProtokollRiksdagens protokoll 1871:512

Den 12 Maj, f. in.

321

Fredagen den 12 Maj 1871.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades 2 protokollsutdrag för den 11 dennes.

.Friherre Sprengtporten: Jag ber att få begagna tillfället,
da jag torde blifva förhindrad att öfvervara föredragningen af detta
Fag-Utskottets betänkande till slut, för att nu anmäla min reservation
emot Kammarens beslut i 2 §, liksom i 39 §:ns såväl lista som
2:dra mom.

Herr von K o c h: I går afton mot slutet af dåvarande plenum
anmälde jag mig, men blef antagligen ej hörd, och straxt derefter
fick Friherre af Ugglas ordet i en annan punkt; min afsigt var då
att reservera mig mot föreskriften om Kongl. Majits Befallningshafvande.
? inspektionsrätt i fattigvårdsärenden. Jag undvek att yttra
mig under _ diskussionen, emedan jag ej ville på något sätt bidraga
att sönderrifva förslaget, då svårigheter nog ändå skulle uppstå att
få det genomdrifvet, men anhåller att nu få nedlägga min reservation
mot denna paragraf, och den deri stadgade otydliga rätt för
Konungens Befallningshafvande, en rätt, hvilken jag för öfrigt från
min ståndpunkt finner vara högst inkonseqvent.

i öredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Statsutskottets
den 11 dennes bordlagda Utlåtande Nio 13 b, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel (fortsättning).

Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utskottets den 11
dennes bordlagda Utlåtande N:o 81, i anledning af Kongl. Majits
nadiga Skrifvelse, angående Sala silfververks ränteersättningsfond.

Riksd, Prof, 1871. 1 Afd. 4 Band,

21

322

Den 12 Maj. f. m.

Föredrogs och lades till handlingarne Särskilda Utskottets den
11 dennes bordlagda Memorial N:o 5, i anledning af Andra Kammarens
återremiss uti fråga, utgörande föremål för Särskilda Utskottets
Utlåtande N:o 3.

Vid föredragning af Särskilda Utskottets den 11 dennes bordlagda
Memorial N:o 6, med förslag till voteringspropositioner i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af
Utskottets Utlåtanden N:is 3 och 4, godkände Kammaren alla de af
Utskottet i detta Memorial föreslagna voteringspropositioner.

Herr (Trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
för sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.

Vid föredragning af Stats-Utskottets den 10 och 11 dennes bordlagda
Memorial N:o 82, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande Utskottets Utlåtande N:o 70, i anledning af väckt motion
i afseende på uppvärmnings- och luftvexlingsanstalterna i Första
Kammarens sessionsrum; biföll Kammaren den af Utskottet i förra,
delen af Memorialet gjorda hemställan; och biet, för den händelse,
att samma hemställan icke skulle jemväl af Andra Kammaren bifallas,
den i Memorialets senare del föreslagna voteringspropositionen
af Första Kammaren godkänd.

Herr (Trefven och Talmannen tillkännagaf, att, enligt hvad emellan
Talmännen öfverenskommits, omröstningar jemlikt 65 § Riksdagsordningen
komma att i morgon Lördag den 13 dennes anställas öfver
alla de voteringspropositioner, som dessförinnan blifvit af båda
Kamrarne godkända.

Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23,.
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till förordning
angående fattigvården.

§ 47.

Biföll

Den 12 Maj, f. m.

323

lista

mom.

GleÄenM0r!!f^ korall: Under förutsättning, att Kam maien

bifaller 49 §, sådan den blifvit af Utskottet föreslagen, har
jag, or min del, ej något att erinra deremot, att besvär öfver sådana
mai, som de ifrågavarande, fortfarande må fullföljas till Kammarrätten,
men för den händelse, att Kammaren skulle stadna i
samma beslut,_ som Andra Kammaren, eller att pröfning af dessa
mai skall i sista instansen tillkomma Kongl. Maj:t i dess Högsta
Domstol, har jag svart att finna behofvet af förenämnda mellaninstans.
^ Den torde i förra fallet vara nödvändig, dels för att koniplettei
a den ofta ganska ofullständiga utredning, som ärendet hos

mungens Befallningshafvande fått, och sålunda minska besväret
for Kongl. Maj:t,.da ärendet till Honom inkommer, dels ock för att
genom den pröfning, målen hos Kammarrätten undergå och hvarvid

KnntrYÄ ^niT-1''0’ mÅnska antaIet,af de Inål, deruti klagan hos
KonH. Maj.t fullfoljes. Den nuvarande anordningen har äfven sin

grund deri, att frågan angående hemortsrätt eller, såsom den förut
kallats, forsörjnmgsort står i. närmaste sammanhang och beroende af
föreskrifterna om mantalsskrifning. Då i sistnämnda mål Kammarratten
domer och besvären öfver Kammarrättens härutinnan fattade
beslut fullföljas hos Kongl. Maj:t, har det ansetts vara af vigt, att
samma asigter, som gjorde sig gällande i dessa mål i fråga om personers
mantalssknfningsort, jemväl tillämpades i fattigvårdsfrågor
da det gällde personers försörjningsort.

• + ,9m ^Higvårds in åi e n fullföljas i Högsta Domstolen, har man
intetdera af dessa snål för att låta den passera Kammarrätten. Det
synes mig, att i sadant fall de ifrågavarande ärendena få närmaste
gemenskap med de frågor, som nu hos Kong!. Maj:t i Högsta Domstolen
pröfvas angående försvarslösa personers behandling. Då dessa
ärenden ga, direkt från vederbörande Konungens Befallningshafvande
till Kongl. Maj:t, vill det synas mig, som om enahanda förhållande
borde ega rum i afseende å fattigvårdsärendena.

•i P®.fieorraij oS0m 1 går lady sä mycken makt uppå skyndsamhet
vid fattigvardsfrägors behandling, att de för detta ändamåls skull
ville inrätta särskilda nämnder inom kommunerna, borde äfven enligt
mm tanke, vara angelägne om, att behandlingen i de högre instanserna
måtte gå så fort som möjligt, och nog skulle man vinna
tid, om de gmge direkte från Kong!. Maj:ts Befallningshafvande till
Högsta Domstolen.. Om dessa ärenden skola gå först till Kammarrätten
och sedan till Högsta Domstolen, kommei man, efter min oförgnpliga
mening, att ej obetydligt försena deras handläggning, helst
jag är viss, att den skyndsamma behandling, som nu kommer dessa
ärenden till del lios Kongl. Maj:t i dess Ecklesiastik-departement
ej kan i dylika mål vinnas, då de skola emellan samtliga herrar Revisions-seureterare
lottas och sedan af dem i tur föredragas uti
Högsta Domstolen.

„Det är således endast under den förutsättning, att äfven den
49 § godkännes, sådan Lag-Utskottet töreslagit densamma, som jag,

Maj, f. ni.

för min de], ej anser mig böra nu gorå något bestämdt yrkande om
afslag på denna paragraf, livilket jag annars skulle framställt.

En erinran tillåter jag mig att gorå, som torde af någon utaf
Lag-Utskottets ledamöter lätt kunna förklaras. Enligt nu gällande
fattig v å i d s fö r o r dnin g, tillkommer det Kong!. Maj:ts Befallningsliafvande,
att vid pröfning af fattigvårds mål bestämma, huruvida Kong!.
Maj:ts Befaliningshafvandes beslut skola genast, utan hinder åt anförda
besvär, gå i verkställighet, eller ej. Lag-Utskottet, bär inskränkt
denna rättighet endast till de fall. att Konungens Befallningshafvande
funnit skäl vidtaga åtgärder, enligt 46 § 4 momentet.
Let torde dock ej hafva varit olämpligt, att denna rättighet både
utan inskränkning- tillkommit Kong! Maj:ts Befallningshafvande äfven
i andra frågor. Men för den vidtagna förändringen torde någon
af Utskottets ''ledamöter lätt kunna anföra giltiga skäl.

Herr von Kock: Så vidt jag kunnat förmärka, gjorde grefve

Mörner ej något bestämdt yrkande, jag skall derföre fatta mig helt
kort och endast taga mig friheten nämna, att jag anser goda skäl
tala för att besvär öfver dessa mai, om de fullföljas i Högsta ^Domstolen,
ej behöfva passera Kammarrätten. Huruvida denna fullföljd
till Högsta Domstolen kommer att ega ram, känna vi ej ännu, enär
vi ej kommit till behandlingen åt 49 §. Men om, såsom jag hoppas,
denna paragraf blir afgjord i öfverensstämmelse med Kong!. Maj:ts
proposition och Ambra Kammarens beslut, samt i den formen blir
lag, lär det kunna gä lätt för sig att, om den förra mellaninstansen
anses obehöflig, borttaga densamma. Savidt jag satt mig in i förhållandet,
anser jag det mycket möjligt, att sä kan ske, och jag har
funnit ett ytterligare stöd i Presidentens i Kammarrätten nyss afgulna
yttrande, hvilket jag är viss hvilade på giltiga skal. Jag
tror, att Kongl. Maj:t skulle, för den händelse sådant ansågs skäligt,
vara oförhindrad taga bort Kammarrätten såsom mellaninstans.
Skulle lian dertill ej anse sig ega rätt utan inhämtande af Riksdagens
yttrande, av jag öfvertygad att dess bifall lätt vore att vinna.
Jag yrkar bifall till paragrafen.

Herr Statsrådet Berg: Jag begärde ordet i anledning af den

åsigt, som uttalats, att bestämmelsen i denna paragraf, .om fattigvårdsmåls
fullföljande till Kammarrätten, borde uteslutas, xöi . den Händelse
49 § i författnings förslaget ändrades derhän, att. i öfverensstämmelse
med Kong!. Maj:ts proposition, dessa mål skulle i sista
hand pröfvas af Kongl. Maj:t i dess Högsta Domstol.

Jag ber nemligen att få upplysa, att i den skrifvelse, som 18o8
års Riksdag afgaf i fråga om de administrativa besvärsmålens behandling,
uttrycktes den åsigten, att rent administrativa mål, hvilka
fortfarande skulle föredragas hos Kongl. Maj:t i Statsrådet, borde
dit fullföljas direkte från ortmyndigheterna, yllen deremot ansågos
sådana m ål, som vore af blandad administrativ och juridiciel beskaffenhet,
och som borde fullföljas i Högsta Domstolen, behöfva underkastas
en föregående pröfning af en mellaninstans. I Utskottets betänkande
uttalas i allmänhet, att Kammarrätten just borde vaxa

325

Den 12 Maj. f.

denna mellaninstans, och då Kammarrätten ej i egentlig mening är
något förvaltande verk, utan snarare är att anse"som en domstol,
hvars beslut redan nu i flera fall underställas Högsta Domstolen,
tror jag att, just i det. fall att äfven besvär å fattigvårdsmål komma
att slutligen afgöras. i Högsta Domstolen, Kammarrättens bibehållande
såsom mellaninstans skulle hädanefter såsom hittills vara
ganska tjenligt och nyttigt.

Öfver!äggningen förklarades slutad och momentet bifölls.

2:dra och 3:dje mom.

Biföll os.

Ss 49.

Herr von Koch: 1 denna fråga förekommer att, såsom nyss
nämndes från Minister-bänken, Riksdagen i skrifvelse N:o 89 vid
1868 års riksdag, bland annat anhöll, att sådana mål, som äro af
blandad judieiel och administrativ natur, och Indika fortfarande anses
höra. af .administrativ ortmyndighet i första hand upptagas, likväl
må i sista instansen af Kongl. Maj:t i dess Högsta Domstol
afgöras.

Denna skrifvelse finnes för närvarande hos Kongl. Maj:t. Framställningar
i samma syftning hafva allt sedan början af vårt nya
statsskick af hörts. Men vid 1868 års riksdag lyckades man komma
öfverens om så mycket, att ofvannämnda begäran frambära inför
tronen.

Jag har ej sedan den tiden Käft närmare tillfälle att följa de
allmänna ärenden, som handlagts af Regeringen, för så vidt desamma
ej blifvit föremål för Riksdagens pröfning, så att jag ej egen
någon kännedom, huruvida, på grund af denna framställning, Kongl.
Maj:t vidtagit åtgärder. Men emellertid förefinnes i denna paragraf
ett förslag i den syftning, jag och hela Riksdagen önskade. Herrarne
påminna sig, att Första Kammaren slöt sig kring en reservation,
framställd af tre Kammarens utmärkte ledamöter, Grefvarne Henning
Hamilton, C. G. Mörner och Herr Almqvist. Nu har Kongl.
Maj:t gått den af Riksdagen sålunda uttalade önskan till mötes, och
vi finna här en framställning i denna syftning. Det förekommer mig
ej då vara konseqvent eller ens öfverensstämmande med Kammarens
värdighet, att, när inga förändrade omständigheter kunna åberopas,
man vägrar att ingå på en framställning, som är grundad på Riksdagens
egen begäran. Jag kan ej heller tänka mig något rimligt
skäl, hvarföre ej dessa mål skulle gå till Högsta Domstolen. Denna
domstol är så sammansatt, att det kan ej finnas ringaste anledning
till tvekan, att ej der mål af blandad juridisk och administrativ beskaffenhet
kunna blifva väl handlagde. Det är ingalunda brist på
sakkunskap; Högsta domstolen räknar bland sina ledamöter två
äldre akademiska lärare och två före detta civilministrar. Dessa
personers förmåga och erfarenhet jemte det mångsidiga vetande, som

finnes representera^ hos domstolens andra ledamöter, synas kunna
lemna full garanti, att ärendena der skola blifva val pröfvade. Och
hvad den fruktan beträffar, att målen ej skulle kunna handläggas
med tillräcklig skyndsamhet, föreställer jag mig, att, sedan nu Högsta
Domstolen blifvit fördelad på två divisioner och de qyarliggande
balanserna blifvit nästan helt och hållet undanarbetade, en sådan
fruktan är ogrundad och att lika stor skyndsamhet står att vinna på
denna väg, som om ärendena skulle i Stats-Rådet behandlas, hvarjemte
det torde kunna tagas för gifvet, att det skall vara förmånligt
för Stats-Rådet att blifva befriadt från allt, som kan på något
sätt inverka störande på dess uppgift att utarbeta de vigtiga författningsförslag,
som ständigt blifva föremål för Regeringens omsorg.
Jag tror således, att det vore ganska lämpligt, att dessa fattigvårdsmål
öfverlemnades till pröfning åt Högsta Domstolen, hvilken nu, sedan
densamma blifvit fördelad på två divisioner, väl torde kunna
medhinna deras behandling. En sådan åtgärd skulle ock säkerligen
motverka det tal, som uppkomit om indragningen af ledamöter i
Högsta Domstolen, en åsigt, mot hvilken jag i alla händelser vill
protestera, då man väl kan hoppas, att snart det skall tagas på allvar
i tu med vår rättegångsordning och civillag.

Jag anhåller på dessa skäl om afslag på paragrafen och bifall
till Kong!. Maj:ts proposition; det vill säga att ordet Ecklesiastikdepartementet
i den föredragna paragrafen utbytes mot ordet Justitierevisions-expeditionen.

Herr Hasselrot: Det skulle obestridligen vara högst inkonseqvent,
om denna paragraf godkändes, och jag vill påstå att, om Riksdagen
i allmänhet skulle handla så, som här blifvit ifrågasatt, snart
sagdt all Regering skulle omöjliggöras. Om Kongl. Maj:t tillmötesgår
en Riksdagens begäran och framlägger ett, enligt dess önskan,
utarbetadt författningsförslag, men Riksdagen då, utan att några
nya förhållanden tillkommit, afslår en sådan framställning, hvad
skall Kongl. Maj:t då kunna fästa för afseende å Riksdagens skrifvelse^?
Det synes mig vara så inkonseqvent, att det ej är möjligt,
att Riksdagen kan handla så!

Härtill kommer att, om någon förändring i förhållandena inträdt,
den gått i sådan riktning, att deraf skulle kunna hemtas ytterligare
stöd. för den meningen, att nålen böra gå till Högsta Domstolen och
ej till Ecklesiastik-departementet. Sedan vi antagit en paragraf,
hvarigenom blifvit bestämdt, att den fattige ej får klaga öfver vägradt.
fattigunderstöd, så upphöra sådana mål, i hvilka fråga varit
huruvida eu person skall ha eller icke ha fattigvård, att blifva föremål
för pröfning i högsta instans. De besvärsmål i fattigvårdsärenden,
som hädanefter komma till Kongl. Majrts afgörande, torde hufvudsakligen
blifva inskränkte till sådana, som angå tvister emellan
kommuner. Det torde häraf vara påtagligt, att de mål i fattigvårdsfrågor,
som hädanefter komma att behandlas i högsta instansen, skola
blifva af vida mindre administrativ art än för närvarande, och att
desamma kunna betraktas nästan utan undantag såsom rena rättstvister.

Den 12 Maj, f. ra.

Då alltså förhållandena förändrat sig till fördel för den af Riksdagen.
önskade och af Ivongl. Maj:t nu föreslagna förändring, svnes
det mig vara högst inkonseqvent att motsätta sig densamma.

Grefve Mörner anmärkte, att målens afgörande skulle fördröjas,
om de skulle öfvergå till Högsta Domstolens behandling. Häremot
får jag anmärka att balanserade mål i Högsta Domstolen nu blifvit
så undanarbetade,. att dit nu inkommande mål afgöras nästan omedelbart
efter det de inkommit och fattigvårdsmålen böra således bli lika
snart afgjorda i Högsta Domstolen som i Stats-Rådet.

På grund af hvad jag sålunda anfört och då jag delar den ;
som^ 1868.års Riksdag uttalade, beträffande behandlingen af besvärsmål,
anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna paragraf.

Grefve Mörner, Carl Göran: Redan då den föregående 48 §
förevar till behandling, tillkännagaf jag min åsigt, att jag till densamma
ville gifva min röst, endast under förutsättning, att 49 §, sådan
den här finnes upptagen, vunne bifall. Det är för att närmare
utveckla mina skäl härför, som jag nu begärt ordet.

De mål, som här äro i fråga, är o visserligen ej rent juridiska,
utan äro till väsendtligaste delen administrativa. Till Högsta Domstolen
kan man .svårligen hänskjuta frågor hvarken, huruvida den fattige
bör ha understöd eller till hvad belopp det bör utgå, eller huruvida
ersättning för lemnad fattigvård skall utgå af allmänna medel
eller ej. Dessa är rent administrativa frågor. Också har föredragande
Departements-chefen uttalat såsom sin åsigt, att blott de rena
tvistemålen kommunerna emellan borde öfverlemnas till Högsta Domstolens
afgörande.. En sådan sönderdelning torde emellertid ej vara
praktisk, emedan i de flesta af dessa mål sammanblandning af båda
slagen af frågor eger rum. Då så är förhållandet och det, enligt
min tanke, alldeles icke är ur det allmännas synpunkt en vinst, att
Högsta Domstolen, hvars uppgift ovedersägligen är att strängt tillämpa
gällande författningar, förvandlas till en auktoritet, som i större eller
mindre grad måste taga hänsyn till billighetsskäl, tror jag det vara
rättast, att dessa mål fortfarande handläggas på sätt hittills egt rum
i Ecklesiastik-departementet eller kanske ändå rättare i Civil-departementet.

Man. har till stöd för åsigten att ifrågavarande mål borde öfverlemnas
till Högsta Domstolen åberopat den skrifvelse, 1868 års Riksdag
aflat, men jag tror att, om man vill ingå i en närmare granskning
af densamma, man ej der skall finna något, som kan föranleda
här ifrågavarande besvärsmål öfverförande till Högsta Domstolen.
Denna skrifvelse framhåller önskvärdheten af, att vissa besvär öfver
ortmyndigheters beslut må kunna omedelbart fullföljas hos Konungen
i .Högsta domstolen. Här är ej nu fråga om ett sådant direkt
fullföljande, utan Kammarrätten är föreslagen som mellaninstans.
En annan talare ansåg äfven på grund af ofvannämnda skrifvelse,
att de anspråk på konseqvens, man hade rätt att ställa på Riksdagen,
borde, påkalla, ett beslut, att ifrågavarande ärenden skulle
genom Justitie-revisions-expeditionen ingå till Högsta Domstolen.
Enligt min tanke ligger, såsom jag tagit mig friheten antyda, dock

328

Den 12 Maj, f. ra.

ingen inkonseqvens i att bibehålla den ordning, som för närvarande
gäller. Men jag hemställer till den ärade talaren, huru det
förhåller sig med konseqvensen hos honom sjelf. Han har, såsom
ledamot i Eattigvårdskomitéen, utan reservation deltagit i densammas
förslag, att den, som i dylika mål hos Konungen vill söka ändring,
skall inlemna besvären i Ecklesiastik-departementets expedition. Men
sedan Lag-Utskottets vidtagit en förändring i Kongl. Maj:ts proposition
i full öfverensstämmelse med nyssnämnde komités beslut och
således, såsom man skulle hafva anledning att förmoda, äfven i öfverensstämmelse
med talarens åsigter. så reserverar sig den ärade talaren
mot Lag-Utskottets åtgörande i detta hänseende. Jag hördeden
ärade talaren nyss anmäla sig; han lär väl då i sitt svar. förmodar
jag, få taga sin tillflykt till Baron Boijes vidtbekanta skäl.

Jag, för min del, får anhålla om bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr Nordström: Arten och beskaffenheten af de fattigvårds ärenden

i hvilka klagan och besvär öfver fattigvårdssamhälles beslut
skulle få anföras, nppgifvas i 47 och 48 §§. De angå frågor mellan
fattigvårdssamhällen, rotar, eller enskilda, rörande viss persons hemortsrätt
och fattigvård, och huruvida den ene eller den andre skall
ersätta kostnader, som af denne persons fattigvård, hemsändande eller
begrafning förorsakats. Besvären skulle först få anföras hos Konungens
Befallningshafvande, derefter fullföljas hos Kammarrätten och
i sista instans hos Konungens Högsta Domstol. Detta sistnämnda
innefattar en fullkomlig nyhet och är i sig sjelf!, så väl som med
afseende å den betydelse af prejudikat, det skulle komma att ega,
så beskaffad!, att det påkallar noggrann pröfning, huruvida en sådan
ordning kunde erkännas vara med grundlagarne förenlig.

Enligt vår konstitutionela statsförfattning, sådan den på svensk
historisk grund är i 1809 års Regeringsform bestämd, är det Konungen,
som den högsta myndigheten vid rikets styrelse och vården af
samhällets alla angelägenheter tillkommer: Han är högste förval tare,

högste domare och högste befälhafvare öfver rikets krigsmakt
till lands och sjös. Vid utöfningen af en hvar dessa myndigheter,
bland hvilka vi nu ej hafva anledning att sysselsätta oss med den
tredje, är Konungen, enligt Regeringsformen, bunden vid vissa föreskrifter,
af livilkas iakttagande den bindande kraften af beslutet ur
konstitutionel synpunkt beror. I sin egenskap af högsta förvaltare
utöfvar Han sin myndighet i Stats-Rådet, der alla förvaltnings- — eller,
såsom de i Regeringsformen kallas — regeringsärenden, med undantag
af ministeriela och kommandomål, i afseende å hvilka särskilda former
äro stadgade, skola inför Konungen föredragas och af göras, och
der han allena, efter att hafva inhemta! sina behörigen tillsatta rådgifvares
råd, fattar och bestämmer besluten (§§ 4, 7). I sin egenskap
af högste domare utöfvar Konungen sin myndighet i Högsta
Domstolen (den nuvarande juridiska afdelningen af Konungens rådkammare),
åt hvilken hans högsta domsrätt är uppdragen, och der
han endast egen två röster i de rättegångsmål, han der öfvervarar.
Stats-Rådet kan såsom sådant icke sammanträda och utöfva någon
verksamhet, utan i Konungens öfvervaro, ty honom, men ej det förra,

m.

H29

Den 12 Maj. J

tillkommer det att fatta de afgörande besluten. Högsta Domstolen
kan när som teist sammanträda och i rättegångsmål fatta beslut,
oberoende af. huruvida Konungen är närvarande eller icke. Regeringsformen
fäster med allrastörsta skäl stor vigt vid, att Stats-Rådet
skall vara församladt, då Konungen vill utöfva sin högsta förvaltande
myndighet, och bestämmer derför, huru många af dess ledamöter
i alla händelser minst skola vara tillstädes, och huru i detta
hänseende bör förhållas, då frågor af synnerlig vigt, hvilka ock särskilt
betecknas, skola förekomma. I afseende å Högsta Domstolen
är ock det antal ledamöter bestämdt, som minst skola deltaga i ett
ärendes pröfning, och högst i fråga om ärenden af vigt; och likasom
Regeringsformen förklarar, att alla regerings- eller förvaltningsärende!''
falla under Siats-Rådets kompetens, så bestämmer den ock
kompetensen för Högsta Domstolen till, att döma Konungs dom i alla
vederbörligen dit dragna rättegångsmål, att upptaga och afgöra alla
ansökningar om brytande af dom, som vunnit laga kraft, eller återställande
af laga tid som försutits, äfvensom att meddela förklaringar
öfver lagens rätta mening i anledning af förfrågningar derom
från domstolar och embetsman i sådana fall, som till domares åtgärd
höra, dock att bär förklaringarne skola hos Konungen anmälas och
hans röster dervid beräknas, äfven om Han öfverläggningarne derom
i Högsta Domstolen icke öfvervarit. Lägges härtill, att Högsta Domstolen
skall i fredstider afgöra de mål, som från krigsdomstolarne
dragas under Konungens pröfning, och då förstärkas med två militärpersoner
af’ högre grad, att den skall afgifva yttranden om nåd i
brottmål i anledning af ansökningar derom, som till Konungen inkommit
och i Stats-Rådet höra afgöras, äfvensom meddela betänkanden
öfver förslag till civil-, brottmåls- eller kyrkolag, hvartill antingen
Konungen eller Riksdagen tagit initiativet, innan det kan upphöjas
till lag, att den skall till följd af Riksdags-ordningen upptaga och
afgöra besvär i frågor om riksdagsmannaval, och slutligen vara genom
två dess ledamöter representerad i Stats-Rådet, när justitieärenden
der föredragas, och då med samma rätt och skyldighet att yttra
sig, som åligger ledamöterna af Stats-Rådet; —lägges allt detta till
förut nämnda delar af Högsta Domstolens befogenhet, så har man
derigenom en fullständig öfversigt af den kompetens, som, enligt
grundlagarne eller Regeringsformen och Riksdags-ordningen, nu tillkommer
denna institution för utöfningen af Konungens Högsta domsrätt.

Kunna tillägg eller förordningar deri grundlagsenligt vidtagas i
den ordning, som nu blifvit föreslagen? Ingen organisation inom
samhället, om än så välbetänkt, då den infördes, kan sägas vara
sådan, att den vore utöfver allt behof af förbättringar och tillägg.
De måste derför kunna vidtagas, då sådana af förändrade förhållanden
för framtiden påkallas och institutionens ändamål derigenom icke
upphäfves eller förändras. Skulle det sistnämnda inträffa, måste den
gamla institutionen utbytas mot en ny. eller ock en ny för de nya
ändamålen ställas bredvid den gamla; men hvad det lagbundna samhället
under alla omständigheter icke kan afstå ifrån att fordra, är,
att hvad som kan finnas böra ändras, tilläggas eller utbytas, genom -

330

Den 12 Maj, f. m

föres i den ordning, som derför på förhand är fastställd. Eljest rubbas
den positiva rättssäkerheten och samhället försättes i ett tillstånd
af tvifvel och osäkerhet om hvad i verkligheten skall gälla
såsom lag.

Den oss nu till pröfning förelagda fråga går ut uppå, att en
de! regerings- eller förvaltningsärenden, som hittills kunnat i besvärsväg
dragas under Konungens pröfning i Stats-Kådet såsom sista
instans, hädanefter skulle förklaras böra dragas under Högsta Domstolens
pröfning i sista instans. Frågan gäller således ett tillägg i
den kompetens, som Regeringsformen nu tillerkänt Högsta Domstolen;
den gäller vidare, att fråntaga Konungen såsom högste förvaltare
uti dessa ärenden den allena beslutande rätt, som Honom enligt Regeringsformen
i alla förvaltningsärenden i sista instansen bör tillkomma,
och att förbehålla Honom endast två röster, derest Han i
Högsta Domstolen ville öfvervara sagda ärendens pröfning; den gäller
ytterligare, att förvandla Högsta Domstolen delvis till den högsta
administrativa myndighet, på samma gång densamma skulle bibehålla
sitt gamla uppdrag att utöfva Konungens högsta domsrätt i
civila tvister och brottmål; och, som man med allrastörsta sannolikhet
torde kunna antaga, att, derest nu ifrågavarande förslag vunne
Riksdagens bifall, andra förvaltningsärenden i besvärsmålens klass
skola i en snar framtid blifva framhållna, hvilkas pröfning förklaras
alltför mycket taga ledamöternas af Stats-Rådet tid i anspråk och sålunda
minska densamma för andra vigtiga ärendens behandling och
beredning, samt på grund deraf, och under åberopande af det nu
vunna prejudikatet, om det vinnes, föreslås, att på Högsta Domstolens
öfverföras, så komme man sålunda småningom derhän, att i högsta
instansen åter sammanblanda gränserna för den skilnad mellan förvaltning
och justis med sitt olika rättegångssätt, hvilken en skarpare
uppfattning af rättsgrunderna för samhällets inre verksamhet numera
lyckats äfven hos oss, att i fråga om de lägre instanserna genomföra.
Men äfven för den händelse, att Riksdagen vore böjd derför,
torde dock eu återblick på de principiela följder, den nu förevarande
frågan förer med sig, och på den rubbning och minskning af Konungens
i Regeringsformen fastställda myndighet såsom högste förvaltare,
som af dess godkännande skulle uppstå, tillräckligen visa, att
den föreslagna förändringen icke skulle annorledes kunna lagenligt
göras till lag, än i den ordning, som i Regeringsformen i afseende å
ändring eller upphäfvande af grundlag finnes fastställd.

Men ännu återstå ett par sidor af saken att taga i betraktande.
År nu föreslagna förändring i fråga om slutlig pröfning af fattigvårdsärenden
i sista instans nyttig och nödig, och, om så vore, kunna
ej de olägenheter, som af nuvarande förhållande med sista pröfningen
af besvärsmål sägas uppstå, på annat sätt och i vidsträcktare
mån utan principiela rubbningar aflägsnas?

Härvid tillåter jag mig att upprepa hvad jag redan vid ett föregående
tillfälle under denna riksdag hade anledning yttra, eller att,
enligt vår statsförfattning, den högsta förvaltande myndigheten hos
oss framträder i en tvåfaldig verksamhet: en lagstiftande och en kontrollerande
verksamhet. Åt den förra har Regeringsformen tilldelat

Den 1 2 Maj, f. m.

331

en ganska stor omfattning, då den derunder ställt utfärdande, utan
Riksdagens medverkan, af förordningar, stadgar och påbud, som röra
rikets allmänna hushållning samt allmänna inrättningar af alla slag.
Att denna verksamhet emellertid kan taga så väl mycken tid som
mångsidiga insigter i anspråk bör villigt erkännas. Men ett bland
medlen att vinna hithörande praktiska insigter erbjuder just den kontrollerande
verksamhet, som utgör den andra delen af den högsta
förvaltningsmyndighetens funktioner. De administrativa eller ekonomiska
förordningarnes och stadgarnes rätta ändamål är icke, att
stifta lagar till skiljande af tvister mellan de enskilda i deras rättsförhållanden
till hvarandra; det är deremot att föreskrifva hvad
samhällets medlemmar i förekommande fall böra göra eller underlåta,
på det att allas eller det helas gemensamma välfärd må kunna
befordras. De hafva derför i allmänhet karakteren af befallningar,
icke sällan ingripande i de enskildas eljest fria verksamhet, och ofta
åtföljda af ansvarsbestämmelser, om de ej iakttagas. Det omedelbara
handhafvandet af dem är uppdraget åt underordnade, högre eller lägre
officiela organer; och af stor vigt för det hela blir det derför,
att dessa i sina åtgöranden må kunna kontrolleras af Regeringen
sjelf. Detta blir i väsendtlig mån förverkligadt genom rättigheten
till besvär eller klagan i stadgad ordning hos den högsta förvaltande
myndigheten i samhället, och på denna väg kommer hon i lika väsendtlig
mån i tillfälle att vinna kännedom om, huru af henne utfärdade
förordningar, påbud och stadgar verka, om för ändamålet
väl eller mot beräkning illa, huruvida de af underordnade myndigheter
och officiela organer, eller ock enskilda personer, tillämpas i
sin rätta anda, eller missförstås och tillämpas orätt, eller huruvida
de motsvara förändrade tidsförhållandens fordringar, eller behöfva
ändringar förklaringar, tilläggas fyllande af brister, in. m. Genom
skiljande från Regeringen af besvärsmålens pröfning i sista hand
skulle emellertid denna vigtiga kännedom i samma väsendtligt mån
komma att i sin sanna dager undgå benne, och att sådant ej för
samhällets välförstådda intresse vore nyttigt, vågar åtminstone jag
för min del uttala.

Men om detta skiljande ej vore nyttigt, kunde det, måhända,
dock ur andra synpunkter betraktadt, befinnas vara nödigtf Det tror
jag, för min del, ej. Det gifves liera än ett sätt, att aflägsna olägenheter,
der de verkligen förefinnas; och uti ifrågavarande sak, der
olägenheterna sägas förnämligast bestå uti den förlust af tid för andra
regeringsärendens pröfning och behandling, som af besvärsmålens
pröfning skulle föranledas, synes botemedlet närmast och utan
rubbningar af grundlagen vara att söka uti ett medel att bereda
Regeringen ett verksamt biträde vid fullgörandet af hennes arbeten.
I andra konstitutionel stater finnas öfverallt, så vidt jag känner,
till sj elfva regeringsområdet hörande institutioner, hviltas bestämmelse
är, att gå de egentliga, ansvarige rådgifvarne, eller ministrarne
med upplysningar, betänkande^ rådslag och annat arbete inom de
respektiva departementen tillhanda, och som, organiserade än på afdelningar
i en gemensam institution, än i flera skilj da, i hvilken
form som helst högst väsendtligt bidraga till att underlätta rådgif -

•U2

Den 12 Mai, f. ro.

värdes vigtiga uppgift och bereda dem den tid. som för regeringsärendenas
slutliga pröfning erfordras. Hos oss liar den sanna och
praktiska tanke, som härför ligger till grund, varit realiserad först i
de grundsatser, efter Indika i 17:de seklet de förvaltande kollegiernas
ställning till rådkammaren af Axel Oxenstjerna organiserades,
och derefter genom den institution, som i vår förvaltningshistoria är
känd under namn af Allmänna Ärendenas Beredning, och hvilken,
stiftad samtidigt med Högsta Domstolen (1789) tillika utgör ett historiskt
bevis, att den senare aldrig varit tänkt eller ämnad att
vara på en gång ett högsta förvaltningskollegium och derjemte utöfvare
åt Konungens högsta domsrätt i civila och brottmål.

Frågan i dag gäller väl nu endast fattigvårdsärenden, eller pröfning
af besvär i sådana, Indika för det närvarande, efter hvad man
gagat, dock ej uppgå till flere än några tiotal för året; men att öfverförande
af dem på Högsta Domstolen snart skulle med stöd af ett
sålunda vunnet, statsrättsligt, prejudikat, efterföljas af förslag om
fortsättning på den nya vägen, är uppenbart redan af de motiver,
Indika för det första steget
Allmänna Ärendenas Beredning, reformerad, om så funnits nödigt, eller
en annan deremot svarande institution i verksamhet, skulle ifrågavarande
förslag högst sannolikt icke. eller med någon utsigt
till framgång, kunnat framläggas: men den föll år 1840 för påtryckningen
af en så kallad liberal opposition och lemnade på regeringsområdet
en lucka efter sig, som erfarenheten allt mer visar
böra fyllas, icke genom små. enstaka förslag till principielt oriktiga
ändringar, utan genom en organisation i stort, satt i samband med
den i vår tid så ofta återkommande frågan om förvaltningsverkens
reorganisation. Man bör hoppas, att de Konungens rådgifvare, som
nu illustrera taburetterna omkring rådsbordet, skola uppfatta denna
vigtiga angelägenhet ur fulla synpunkten af dess omfattning, och,
förtrogna med Axel Oxenstjernas åsigter såsom stor organisatör,
snart afgifva för ändamålet ett förslag i stort, förenligt med Regeringsformens
principer i afseende å Konungens myndighet i staten, och
mera egnadt att fylla luckan från djupet. Till dess må det förblifva
vid det nu bestående, och, med afslag på Regeringens, Lag-Utskottets
förslag till 49 § godkännas.

Herr Hasselrot: Jag ber endast att få yttra några ord med
afseende på den beskyllning för inkonseqvens, som en föregående
talare framkastat mot mig, derföre att jag biträdt Regeringens förslag
i denna del. Jag ber att få nämna, att jag inom komitéen sökte
göra gällande den mening, som jag här i dag yttrat, men att jag
icke vann något understöd för densamma, och då den egentligen icke
rörde någon hufvudfråga och icke heller blifvit upptagen bland de
grunder, som Riksdagen uppställt för en ny fattig''vårdsförordning,
så ansåg jag den icke af sådan betydelse, att den borde upptagas i
min reservation. Då Kongl. Maj:t emellertid nu framlagt ett liknande
förslag, så tycker jag mig derutinnan hafva ett godt ryggstöd
för min mening. Jag ber tillika att få upplysa, att Andra
Kammaren redan antagit Kongl. Maj:ts proposition, och det skulle

Den 12 Maj, f. in.

333

vara mycket illa. om Kamrara e skilj de sig i denna hufvudsak, emedan
om man icke kan sammanjemka besluten, så förfaller hela frågan.
Jag ber derföre Kammaren väl betänka sig, innan deri förkastar
den åsigt, som uttalades af 1868 års Riksdag.

Herr Statsrådet Berg: Jag erkänner, att det är med eu viss
tvekan, som jag uppträder i denna fråga, sedan den ärade talare,
som näst före den siste hade ordet och hvars upplysta omdöme och
stora insigter jag och hela denna Kammare, jag är öfvertygad derom,
egna den största högaktning, med timligen stor skärpa uttalat sig
emot den åsigt, som ligger till grund för Kongl. Maj:ts förslag i
ämnet. Då jag likväl fortfarande vidhåller denna åsigt, anser jag
mig till försvar för densamma höra yttra några ord.

Det har temligen länge klagats deröfver, att Kongl. Maj:t i
Stats-Rådet varit öfverhopad med en mängd besvärsmål, hvilkas beredning
och afgörande icke kan undgå att förlamande inverka på de
egentliga regerings ärendena. Redan för längre tid tillbaka ifrågasattes
derföre att söka afhjelpa detta genom inrättandet af en särskild
institution under namn af Regeringsrätt, som skulle öfvertaga
Kongl. Maj:ts funktion i detta hänseende. Detta förslag, hvarigenom
frågan måhända skulle kunnat på det mest ändamålsenliga sätt lösas,
vann dock icke representationens bifall, men Riksdagen har likväl
sedermera vid flera tillfällen och särskild! i den skrifvelse af år 1868,
som bär förut blifvit åberopad, uttalat sin önskan, att besvärsmålen
borde i den man, sådant kunde ske, skiljas från Kongl. Maj:ts behandling
i Stats-Rådet. I denna skrifvelse har Riksdagen grupperat
nämnda besvärsmål i tre särskilda klasser. I den första upptagas
sådana mål, som kunde hänföras till rena rättstvister, och hvilka
ansågos böra redan i första hand öfverlemnas till domstolarne. Den
andra klassen innefattar sådana mål, som voro af blandad judieiel
och administrativ natur. Dessa ansåg Riksdagen väl böra af administrativ
ortmyndighet i första hand upptagas, men i sista instansen
afgöras af Högsta Domstolen. Den tredje klassen består slutligen
af rent administrativa mål, hvilka fortfarande borde tillhöra StatsRådets
handläggning.

Huruvida Regeringens nu framlagda förslag är öfverensstämmande
med denna Riksdagens framställning eller icke, derom må
Kammaren sjelf döma. Mig förefaller det klart, att Riksdagen icke,
såsom här blifvit antydt, med sin hemställan åsyftat endast sådana
mål, som i hela sin vidd skulle kunna göras till föremål för domstols
handläggning, utan jemväl ansett, att en de! mål af blandad!
judicielt och administrativt innehåll borde, på sätt Kongl. Maj:t i afseende
å fattigvårdsmålen föreslagit, i första hand upptagas af administrativ
myndighet, men i sista hand pröfvas af Högsta Domstolen.
Huruvida emellertid Riksdagen nu har eu annan åsigt är naturligtvis
en sak, som jag icke tillåter mig att bedöma.

Lag-Utskottet säger i sitt utlåtande, att “obetingadt och utan
meningsskiljaktighet delar Utskottet den af bägge statsmakterna, inom
Riksdagen vid liera tillfällen, och af Kongl. Maj:t uti den nu aflåtna
nådiga propositionen, uttalade åsigt, att pröfningen af en del, ja en

Dell 12 Maj, 1. m.

3.14

ganska stor del af de ärenden, hvilka enligt nu gällande föreskrifter
från de centrala embetsverken fullföljas till Kong!. Maj:t i StatsRådet,
bör i sista instansen tillkomma Högsta Domstolen". Lagutskottet
har emellertid icke ansett de nu ifrågavarande målen vara
att hänföra till sådana, hvarpå denna åsigt borde tillämpas, och häri
synes den ärade talaren instämma. Lag-Utskottet antager, att fattig
vårdsmålen icke innefatta något judicielt, utan äro rent administrativa
ärenden. Jag tror dock att, om denna åsigt godkännes, Utskottets
önskan, att eu stor del af de mål, som nu fullföljas till
Kongl. Maj:t i Stats-Rådet, må öfverflyttas till Högsta Domstolen,
svårligen kan komma att gå i fullbordan. Jag befarar nemligen, att
mot största delen af dem, åtminstone mot den del deraf, som i någon
större mån upptager Stats-Rådets tid, enahanda anmärkning skulle
kunna göras, ty högst få åt dem torde kunna sägas vara af mera
judiciel natur än just fattig vårdsmålen.

Ser man nemligen på dessa sednare mål, särdeles på dem som
företrädesvis förekomma hos Kongl. Maj:t, så finner man, att de utgöras
af tvistemål, dels emellan särskilda fattigvårdssamhällen inbördes
och dels mellan fattigvårdssamhällen å ena och enskilda personer
å andra sidan om ersättning'' för bestridd fattigvård, och afdömandet
af dessa fordringstvister synes mig ligga ganska nära intill
rättsskipningens område. Här är nemligen fråga om ett rättsanspråk,
som den ena parten vill göra gällande emot den andra,
och b vilket han grundar på lagens bestämmelser och på faktiska förhållanden,
dem han söker att bevisa. Vid afdömandet af en så beskaffad
rättegång, den må nu utföras vid administrativ eller juridisk
myndighet måste den dömande strängt tillämpa lagen, sådan den är
skrifven, utan att i någon mån lämpa domen efter sin uppfattningom
det nyttiga eller lämpliga i de särskilda fallen, eller på något
sätt modifiera de lagstadganden, som äro gällande. De fakta, på
hvilka domen skall grundas, äro ofta invecklade och måste blifva
föremål för bevisning. Det förekommer således ganska ofta, att den
ena parten för att bevisa sin rätt åberopar en mängd vittnen, mot
hvilka jäfsanmärkningar göras, liksom äfven andra invändningar i
rättegången kunna anföras, och att pröfva så beskaffade frågor synes
mig vara främmande för den förvaltande myndigheten, hvilken
dervid till och med kan komma att pröfva beslut, som den domstol,
hvilken hört vittnena i jä-fsfrågor, meddelat.

Det är väl sann!, att i nämnda mål invändningar kunna göras
derom, att de fattigunderstöd, för hvilka ersättning fordras, blifvit
lemnade till personer, som deraf icke varit i behof eller till större
belopp än behöflig! varit, och att dessa frågor således ingå i målens
bedömande; men icke lärer på grund häraf ersättningsanspråket förlora
sin egenskap af rättsanspråk eller detsammas pröfning kunna
hänföras till ett för rättsskipningen främmande förvaltningsbestyr.
En lika beskaffad pröfning förekommer ju äfven i andra mål, som ostridigt
tillhöra domstolarne. Jag vill såsom exempel härpå anföra det
fall, att ett fattigvårdssamhälle klandrar sin fattigvårdsstyrelses åtgärder
i fråga om meddeladt understöd, under påstående att detsamma
blifvit gifvet till arbetsföra personer eller till för stort be -

Den 12 Maj, f. in. 335

lopp. Icke lärer denna redogörelsetvist upphöra att utgöra en domstolssak
derföre att nämnda frågor deri måste bedömas. Om, för
att välja ett annat exempel, en målsman för ett oäkta barn framställer
anspråk mot dess fader om underhåll för barnet, så lär det
väl tillkomma domaren att pröfva, huru och till hvad belopp en så
beskaffad ersättning skall utgifvss, och det synes mig icke ligga någon^
giltig anledning att gorå skilnad i målets behandlingssätt, om ett
fattigvårdssamhälle, som tagit hand om barnet, vänder sig till fadren
för att utbekomma sådant understöd. På grund af nu°gällande
civillag måste domaren jemväl ingå i pröfning, huruvida eu person
skall ställas under förmyndare, huruvida den ena eller andra maken
är mera fallen att vårda barnen, till hvad belopp skadestånd skall
utgifyas, med flera sådana fall, hvilkas bedömande förutsätter en
pröfning, som är af ungefär enahanda beskaffenhet med den, huruvida
och i hvad män eu person är i behof af fattigunderstöd, och
dertill är att märka, att, då det nu föreliggande förslaget närmare
än nu gällande fattigvårdsförordning uppdrager gränsen mellan de
personel'', som utgöra föremål för fattigvård, och dem, som skola
försörja sig sjelfva, den pröfning, som i fattigvårdsmålen förekommer,
torde komma att i väsendtlig mån förenklas och mindre än hittills
blifva beroende af den dömandes individuel uppfattning.

Men, har det biff vit sagd!, då man vill hänföra tvistefrågorna
mellan kommuner och enskilde eller mellan kommunerna inbördes om
ersättning för lemnad fattigvård till domstolsärenden, sä borde man
taga steget> fullt ut och låta dessa tvister redan i första instansen
upptagas af domstol. Jag vill i viss mån medgifva riktigheten af
denna anmärkning, men får såsom stöd för en motsatt mening åberopa
Riksdagens förut omnämnda skrifvelse, samt derjemte erinra, att man
af praktiska skäl någon gång måste frångå den fullt riktiga tillämpningen
afen theoretisk sats. Att öfverlemna fättigvårdsmålens handläggning
tit häradsrätterna möter svårighet dels derföre att dessa
mål ofta samtidigt röra flera kommuner inom olika domsagor och
dels emedan häradsrätterna icke äro permanenta, hvarföre man måste
anlita Konungens Befallningshafvande såsom ett slags domare i första
hand. Många andra mål finnas äfven, der förhållandet är enahanda
och hvila a fullföljas från Konungens Befallningshafvande till
domstoiarne såsom alla exekutiva mai samt frågor om försvarslöshetsstadgans.
tillämpning in. fl. Det torde således icke kunna sägas
innefatta brist på konseqvens, att man låtit Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
bibehålla pröfningen af fattigvårdsmålen, ehuru desamma
i ett sednare stadium pröfvas af domstol, men det är af vigt
att denna embetsman dervid anser sig mera såsom en dömande än
en förvaltande auktoritet och således icke får rätta sitt beslut efter
det, enligt hans uppfattning, nyttiga och lämpliga i frågan utan endast
efter hvad som är lagligt och rätt.

Det har _ äfven blifvit sagd!, att de ifrågavarande målen icke
skulle vara till antalet så många, att genom deras handläggning någon
afsevärd tidsutdrägt skulle för Regeringen uppstå. Jag får dervid
nämna, att under år 1869 uppgingo de af Kongl. Maj:t pröfvade
besvärsmålen mellan kommuner och enskilda rörande lemnad fattig -

Deu 12 Mai, f. m.

381;

vård till 85, och dessutom förekommo 9 mål, som rörde sjelfva försörj
ningssättet. Under år 1870 förhöllo sig dessa olika slags mål
till hvarandra såsom 72 till 12. Detta är ett icke obetydligt antal,
när man tillika besinnar, att dessa mål ganska ofta äro af en rätt
invecklad beskaffenhet.

En omständighet bär äfven af Lag-Utskottet blifvit framhållen,
nemligen att, om också dessa stridigheter mellan särskilda kommuner
och enskilde personer skulle kunna anses i viss män som judiciela,
så innefattade dock frågan, huruvida eu kommun skall kunna åläggas
att underhålla eu person, ett rent administratift ärende. Enligt
förslaget tillhör det nemligen Kong!. Maj:ts Befallningshafvande att
vaka öfver, att kommunen i nämnda hänseende gör sin skyldighet.
Denna tillsyn är onekligen af administratif natur, men just derföre
att man gifvit så stort utrymme åt frivilligheten i fattigvårdshänseeude,
så ligger det vigt på att de administrativa myndigheternas inblandning
deri hålles inom tillbörliga gränser och att kommunen icke
ålägges andra eller större skyldigheter derutinnan, än sådana, hvartill
den lagligen förpligta^. Prövningsrätten i detta fall har dock af
samma skäl, som angående öfriga fattigvårdsmål redan blifvit antydda,
måst äfven förbehållas Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilken
således handlar på en gång såsom administrativ myndighet, då han
beifran förhållandena, och såsom dömande myndighet, då han afdömer
dem. Häri ligger möjligen en oegentlighet, som dock, så länge
domsrätten i fattigvårdsmålen ej kan i hela sin vidd och således redan
i första instansen öfverlåtas åt domstolarne, svårligen torde kunna
undvikas. Den synes mig dock i väsendtlig mån förmildras derigenom,
att målen fullföljas icke i administrativ väg utan hos domaremakten,
hvarigenom full trygghet vinnes. att administrationen icke
utöfver de i lagen bestämda gränser må ingripa i kommunerna? fria
bestämningsrätt.

Jag vågar icke åberopa, att jag i detta ämne egen samma insigter
som den ärade talaren, hvilken mot Kongl. Maj:ts förslag framställt
anmärkningar. Jag vågar icke heller tilltro mitt omdöme något
öfvervägande inflytande utöfver det, han så rättvist eger, men
jag har likväl ansett mig böra uttala min verkliga öfvertygelse, att
''det förslag, som Kongl. Maj:t framställt, är fullt öfverensstämmande
med Riksdagens förut uttalade åsigter, och att, så vida icke en särskild
administrativ öfverdomstol kan inrättas, den väg, på hvilken
Kong], Maj:t nu inslagit, är den enda. hvarigenom Kongl. Maj:t i
Stats-Rådet kan befrias från den pröfning af besvärsmål, som nu
borttager eu ganska stor del af den tid, som hans rådgifvare bättre
skulle kunna använda för vigtigare regeringsärenden.

Herr Rydin: Sedan Herr Statsrådet Berg framställt den åsigt,

som ligger till grund för Regeringens proposition och visat det ändamålsenliga
i det föreslagna stadgandet, så har jag intet vidare att
derutinnan tillägga. Jag anser mig emellertid böra yttra några ord
med anledning af en anmärkning, som gjordes af den ärade talare,
som närmare utvecklat denna fråga från principiel synpunkt och

dervid

Den 12 Maj, f. in.

227

dervid kommit till ett resultat, motsatt den föregående talarens. Jag
vill nemligen upptaga hans anmärkning, att det skulle vara stridande
mot grundlagen att öfverlemna till Högsta Domstolen att afgöra de
ifrågavarande ärendena. Jag kan ej fatta skälen för en sådan åsigt,
då jag läser 17 § Regeringsformen, som säger: “Konungens domsrätt
skall uppdragas minst tolf, högst aderton, af honom utnämnda,
lagkunniga män, Indika fullgjort hvad författningarne föreskrifva dem,
som uti domareembeten må nyttjas, samt i sådana värf ådagalagt
insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och utgöra
Konungens Högsta Domstol." Häraf är klart, att grundlagen uppställt
såsom grundsats, att, der domsrätts utöfning af Konungen
kommer i fråga, der skall den utöfvas af Högsta Domstolen. Således,
så snart visas kan, att ett ärendes afgörande göres till föremål för
Konungens domsrätt, finnes ingenting, som hindrar att öfverlemna
detta åt Högsta Domstolen. Det är vidare klart, att bestämmelserna
om Konungens domsrätt, huru långt den skall sträcka sig, och i hvad
förhållande den står till hans styrande makt, det vill säga hans verksamhet
såsom förvaltningens hufvud, skola återfinnas i gällande rättegångsordning.
Gå vi för sådant ändamål till 1734 års lag, så finna
vi i Rättegångsbalkens 10 kapitel, som handlar om laga forum, i dess
$^26 stadgadt, huruledes skall förfäras med domsrättens utöfning i
så beskaffade mål, som icke såsom rena tvistemål eller brottmål gå
genom de allmänna domstolarne. Paragrafen lyder: “De mål, som

den allmänna hushållningen i riket, Kronans hvarjehanda ingälder,
så ock de, som någons embete och tjenst, högre eller ringare, och
fel deri röra, pröfves och dömes af dem. som Konungen vård och inseende
deröfver betrott häfver, efter ty, som i särskilda stadgar
derom sägs.“

Häraf framgår således, att utom de bestämmelser, som finnas i
allmänna lagen rörande rättegångsordningen, så har man att i de
mål, der pröfning och domsrätt tillkommer underordnade förvaltande
verk, eller specialdomstolar, att efterse, hvad härom i särskilda stadgar
finnes innehållet. Denna hänvisning till särskilda stadgar utvisar,
att närmare bestämmelser om rättegångsordningen i mål, s©m röra
allmänna hushållningen eller någons embete och tjenst, utfärdas i den
ordning som för stadgans utgifvande är föreskrifvet. Konungen och
Riksdagen gemensamt eller Konungen ensam, allt efter sakens beskaffenhet,
kan således bestämma, hvilka administrativa mål, skola
såsom judiciela anses, så att dom skall fällas, och således äfven hvilka
af dem skola af Konungen i Högsta Domstolen eller på föredragning
i Stats-Rådet afgöras. Det finnes således intet hinder i grundlag eller
allmän lag för att i fattig vårdsförordningen inskrifva ett stadgande,
som föreskrifver ett sådant behandlingssätt, som det nu föreslagna.

Göra vi oss nu den frågan, huruvida ifrågavarande slag af mål
till följd af sin natur böra hänföras till de mål, i hvilka dom fälles,
anser jag svaret jemväl ur denna synpunkt böra blifva jakande. De
äro på samma gång administrativa och judiciela, ty jemte det de
afse ett nyttigt statsändamål röra de enskild rätt med hänsyn till de
förpligtelse^ som medborgare och kommuner åläggas att fullgöra och

Riksd. Prof,. 1871. 1 Afd. 4 Band. 22

Den 12 Mai, f. in.

:i3S

de ömsesidiga rättigheter och pligter mellan olika kommuner och mellan
olika medlemmar inom samma kommun, som de grunda. De
skilja sig härutinnan från rena förvaltningsmål eller sådana, der
statsändamålet främjas utan att enskildes privaträttigheter deraf äro
beroende. I de ifrågavarande målen deremot måste en sådan hänsyn
tagas, ty den lagstiftande makten har dervid att tillse, att icke den
ene betungas mer än den andre, att dessa skyldigheter icke blifva
större, än som är nödigt för statens bästa, och att slutligen vid deras
utkräfvande detta icke sker i vidsträcktare omfång, än hvartill lagen
berättigar. Det blir således alltid vid ett sådant mål fråga om en
tolkning af kommunens rätt, hvem vidsträckta dess skyldigheter i
detta hänseende äro, och huru långt staten kan fordra, att den legala
fattigvården utsträckes.

På grund häraf, och då man således icke hör kunna neka, att
dessa mål äro af judiciel beskaffenhet, sa är det klart, att det icke
finnes något, som hindrar, att de i domstols väg afgöras. Att de åter
komma att afgöras dels af domstolar och dels af administrativa myndigheter.
beror på egna förhållanden inom vår förvaltnings- och processordning,
Indika, i stället för att öfverlåta alla administrativa
mål af judiciel natur till domstolarne, låta dem på ett för parterna
fördelaktigare sätt behandlas i nu antydd ordning. Jag vill härvid
exempelvis nämna besvärsmål öfver riksdagsmannaval, Indika upptagas
af Konungens Befallningshafvande och i sista instansen afgöras
i Högsta Domstolen. Så beskaffade ärenden äro vidare vägdelningsmål,
Indika, oaktadt de till sin natur höra under rättskipningen, unga
till Konungens Befallningshafvande och derifrån till Kammar-kollegium
och Civil-departementet. Om nu, på sätt en af Konungens rådgifvare
visat, ifrågavarande slag af mål, erhåller den ändamålsenligaste
och bästa pröfning'' genom nu föreslagna behandlingssätt, bor
ej hinder läggas i vägen för deras behandling del vis af administrativ
myndighet såsom fallet är med Konungens Befallningshafvande, delvis
af en förvaltningsdomstol såsom Kammarrätten och slutligen att
de af Högsta Domstolen pröfvas från rent judiciel synpunkt. Målens
natur och den pröfning, som de från rättslig synpunkt böra undergå,
låter jemväl den föreslagna anordningen stå i full öfverensstämmelse
med grundlagens fordran på Högsta Domstolen såsom utöfvare af
Konungens domsrätt. Ett sådant behandlingssätt kan alldeles icke
vara i strid mot grundlagen och icke heller mot målens natur, hvarjemte
det är det egendomliga i vår rättegångs- och förvaltningsordning.
som föranleder, såsom ett naturligt steg i utvecklingen af vår
processlagstiftning, att dessa mål öfverflyttas i sista instans till Högsta
Domstolen.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Grefve M örn er, Oscar: Det gagnar icke att spilla många ord

på denna fråga. Jag ber derföre blott att få till_ protokollet yttra,
att då jag reserverat mig mot de generela principerna i detta förslag
och mot en de! af de reglementariska föreskrifterna, så utgör
deremot förevarande stadgande icke något af dem, som jag inbegripit
i min reservation.

Den 12 Maj, L m.

;s;;n

Grefve Hamilton, Henning: Då jag af annat offentligt uppdrag
varit hindrad att vara närvarande från öfverläggningens början,
och då jag icke vill upprepa, hvad som möjligen förut här kan
hafva blifvit yttradt, så inskränker jag mig att för min del yrka
bifall till Utskottets förslag i denna punkt, hufvudsakligen på den
grund, att jag icke anser Kong]. Maj:t i enlighet med våra grundlagar
kunna afsåga sig rättigheten att pröfva, huru hans organer
inom administrationen rätt handhafva och efterlefva de ekonomiska
och administrativa författningarne.

Herr Thyselius: Uti den reservation, som en af Lag-Utskottets
ledamöter afgifvit mot det nu föredragna betänkandet, har lian
anmärkt, att Utskottet skulle hafva i två af sina hemställanden aflägsna!
sig ifrån eller öfvergifvit åsigter, som Riksdagen vid föregående
tillfällen uttryckt såsom sina, och hvilka sedermera vunnit
Kongl. Majffs godkännande, hvaraf lian velat draga den slutsats, att
genom beslut, sådana som Utskottet tillåtit sig att förorda, Representationen
komme att förspilla allt anspråk på, att Kongl. Maj:t
hädanefter vid dess framställningar skulle fästa afseende. Med anledning
af den hårda beskyllning som häruti ligger uttalad emot
Lag-Utskottet, anhåller jag att först få nämna, att i afseende på deri
ena af de paragrafer i Lag-Utskottets förslag, som af reservanten
åsyftats, eller den om hemortsrätten, Utskottet, på sätt jag tror mig
förut hafva bevisat, uppställt paragrafen alldeles i öfverensstämmelse
med. de af 1869 års Riksdag uppgjorda grunder, om ock orden icke
blifvit alldeles desamma som reservanten yrkat. Ätt Utskottet derigenom
^ åtminstone icke förverkat Riksdagens förtroende, vågar jag
sluta af den omständigheten, att Riksdagens bägge Kamrar med betydande
pluralitet till förslaget lemnat sitt samtycke. Hvad åter angår
den fråga, som nu utgör föremål för öfverläggning och hvaruti
Utskottet likaledes skulle hafva gjort sig skyldig till ett dylikt
Crimen lsesse, så är, innan jag går vidare, nu att tillse hvad Riksdagen
verkligen må lifva yttrat uti den af reservanten åsyftade underdåniga
skrifvelsen den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga
om den så kallade administrativa domsrättens upphörande m. in.
Riksdagen har i denna skrifvelse yttrat, att rena förvaltningsfrågor
borde hädanefter som hittills fullföljas till Kongl. Maj:t i konseljen,
de, som voro åt blandad natur i sista instansen upptagas af Högsta
Domstolen, samt de rent juridiska frågorna öfverflyttas till allmänna
domstolarne. Innan man således fäller förkastelsedomen öfver Utskottet,
så torde det vara nödigt att tillse, till hvilken af dessa kategorier
de ifrågavarande målen höra. Den ärade reservanten har
bär yttrat, att han inom fattigvårdskomitéen stridt för den åsigt,
lian i sin reservation framställt. Jag skulle hafva skattat mig mycket
lycklig, om jag redan der fått tillfälle taga i öfvervägande de
anmärkningar, som jag från det hållet nu fått höra. men der, det måste
jag bekänna, undföllo sådana anmärkningar mig helt och hållet.

Hvad nu angår frågan, till hvilken eller hvilka af förenämnda
tre kategorier fattigvårdsärendena äro att hänföra, så hafva, då, med
anledning af Riksdagens omförmälta skrifvelse, uti Ecklesiastik-depar -

840 Dsn 12 Maj. f. m.

temeritet uppgjordes förslag derom, att ep del fattigvårdsmål skulle
af Högsta Domstolen i sista instans afgöras, blifvit, såsom rena förvaltningsärenden,
undantagna de, i hvilka fråga endast var, huruvida
fattigvård skulle lemnas eller icke, äfvensom om sättet och måttet
för densamma, Vid förslagets behandling i Högsta Domstolen yttrades
äfven den åsigt, att sådana frågor äro att anse såsom rent administrativa,
Här nu Utskottet tillstyrkt, att dessa mål hädanefter,
såsom hittills, skola tillhöra konseljens afgörande, har Utskottet sålunda
handlat icke i strid, utan i fullständigaste öfverensstämmelse
med 1868 års Riksdags till Kongl. Maj:t framburna önskan, sådan
den blifvit både inom konseljen och Högsta Domstolen uppfattad.
Och icke kan väl dessa måls egenskap blifva mera judiciel, derföre
att den fattige nu skulle förklaras sakna laglig rätt till understöd.
De mål åter, hvilka enligt förenämnda, i Ecklesiastik-departementet
uppgjorda förslag skulle hänvisas till Högsta Domstolen voro sådana,
der till afgörande förekom, huruvida den ena eller andra kommunen
borde vidkännas kostnaderna för fattigvård åt en viss person.
och jag vill ingalunda bestrida, att, ehuru den författtning, som
här skulle fälla utslaget, i öfrigt tillämpas af Kongl. Maj:t i StatsRådet,
så beskaffade frågor kunna anses vara af blandad judiciel och
administrativ beskaffenhet. Men, efter hvad som blifvit upplyst, ingick
dock i de aldra flesta af dessa mål — uti 32 ibland 38 år 1867
— äfven att bedöma, om understöd bort. lemnas eller icke, och om
beloppet deraf, hvilket, såsom förut är visadt, är eu fråga af administrativ
natur. Dessa mål, de 32 ibland 38, innehöllo således tvä
moment, fullkomligt från hvarandra skiljda, nemligen ett af ren förvaltnings
n åt ur. och ett af blandad administrativ och judiciel natur,
hvilka bägge moment icke vid åtgörande! utan stor omgång och tidsutdrägt
kunna från hvarandra skiljas och, utom det att domaremakten
icke principenligt kan med rena förvaltningsfrågor sig befatta, har
Högsta Domstolen, så vidt jag förmår bedöma, med. segrande bevisning
ådagalagt de svåra olägenheter, som skulle följa deraf, att dylika
ärenden blefve till Högsta Domstolen öfverflyttade. I.öfrigt kan
jag icke underlåta att anmärka eu, såsom mig synes, i det förslag,
åt hvilket reservanten nu vill bereda framgång, befintlig pell
svårligen förklarad inkonseqvens. Den kommun, som under vissa
omständigheter lemnar understöd åt någon annan än sina egna medlemmar,
är berättigad att derför erhålla ersättning. Om den person,
som emottagit hjelpen, tillhör en annan kommun, är det denna, som
skall lemna ersättningen, men under vissa förhållanden tillkommer
ersättningsskyldigheten staten. Den kommun, som giort förskottet, har
i båda fallen lika rätt. och efter det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget,
som nu mera är antaget af begge Kamrarne, äro frågor om, huru
kommunerna skola af staten utbekomma sin lagliga rätt, i detta hänseende
förbehållna konseljens pröfning. Jag åtminstone har icke kunnat
finna något giltigt skäl, eller sett ens något skäl uppgifvet för ett
så olika rättegångssätt, en olikhet, som strängt förkastades af det
Utskott, som beredde det ärende, hvilket afses i skrifvelsen den 15
Maj 1868.

Den 12 Maj. f. m.

341

Att antalet besvärsmål inom konseljen kan vara stort, medgifver
jag visserligen, och då jag deltagit i Lag-Utskottets utlåtande
och dessutom tillhör det embetsverk, som handlägger det största antalet
besvärsmål af dem, som fullföljas till konseljen, har jag redan
varit i tillfälle att uttala min åsigt, att en stor del af dessa mål
icke bör vara föremål för Kong!. Maj:ts pröfning i Stats-Rådet.
Större delen af dem skulle nemligen, i händelse Kammar-kollegii
eller enskilde dess ledamöters förslag blefve godkända, från konseljen
afskiljas, och jag tror, att derigenom skulle en stor lindring kunna
konseljen beredas, och sfi stor att den utan olägenhet kunde bibehålla
fattig vårdsmålen. Skulle man åter såsom regel antaga, att
ingen fråga bör i konseljen afgöras, hvilken under annan form och
mellan andra personer kunde komma att vid domstol anhängiggöras,
så tror jag knappt, att något enda besvärsmål skulle för konseljen
återstå. Detta vore utan tvifvel att gå allt för långt, och skulle föga
lända till allmän båtnad. Jag medgifver visserligen att Högsta Domstolen
för det närvarande kan hafva yida bättre ledighet än konseljen att
sysselsätta sig med dylika ärenden, men den förhoppning torde icke
böra uppgifvas, att nu, sedan den nya strafflagen blifVit antagen,
och derigenom de kriminel a besvärsmålen i högst betydlig mån aftåg!
t. sedan ego delningsr ätter na i det närmaste fullgjort sina arbeten,
och då Riksdagen utan allt betänkande ställt till Kongl. Majtts
disposition ett ganska betydligt belopp för att derigenom åstadkomma
en fullständigare beredning af de lagärenden, öfver hvilka Högsta Domstolen
sedermera kan hafva att afgifva sitt utlåtande, att nu, säger
jag, sedan allt detta inträffat, Högsta Domstolen också, så framt dj
dit varda öfverflyttade de rent administrativa besvärsmålen, skall
kunna inom en icke aflägsen tid återgå till hvad förut varit förhållandet,
eller att utan särskild förstärkning arbeta på en division.
Att sådant skulle vara för lagskipningen gagneligt, tror jag icke att
någon vill neka, och skulle det visa sig, att en sådan reduktion under
nuvarande förhållanden vore omöjlig, torde måhända en idé, som
förut uppstått, åter vinna anhängare, nemligen att åtskilliga af de
mål, som nu tillhöra Högsta Domstolen men hafva ett slags blandad
natur, kunde jemte andra ärenden, som från konseljen afskiljdes,
blifva hänvisade till behandling af en särskild Regeringsrätt.

Jag tillåter mig hemställa om bifall till Lag-Utskottets betänkande.

Herr Hordström: Den ärade representanten från Upsala, som

innehar sin plats på Westerbottens bänkrad, hembär jag uttrycken
af min erkänsla för lians goda vilja, att söka upplysa mig om rätta
tolkningen af Regeringsformen i da delar, som med ifrågavarande
49:de § stå i samband; men måste tillika förklara, att jag icke kan
godkänna densamma. Den är hvarken historiskt, eller rationel!, eller
såsom bokstafstolkning, antaglig. Att besvär i fattigvårdsmål äro
ett förvaltningsärende, likasom sjelfva fattigvården, har Regeringen
sjelf erkännt, då hon föreslagit, att sådana besvär, der de skulle få
ega rum, böra i första hand anföras hos Konungens Befallningshafvande.
Den ärade talaren åberopade till stöd för sin mening, bland

342

Och 12 Maj, f. m.

annat, 47:de §:n Regeringsformen. Vid noggrannare pröfning torde
han dock finna, att denna paragraf skiljer mellan Hofrätter och andra
domstolar på ena sidan, och rikets kollegier samt öfriga förvaltande
verk på den andra. Om de förra säges, att de skola efter lag och
laga stadgar döma; om de sednare, att de skola förvalta de dem
åliggande sysslor och värf, enligt gifna instruktioner, reglementen
och föreskrifter, samt lyda Konungens bud och befallningar, hvithet
sistnämnda ock blir en följd af 89:de §:n Regeringsformen. Således
då de förvaltande verken skola rätta sig efter Konungens för
dem utfärdade instruktioner och befallningar, äro Hofrätter och andra
domstolar af Regeringsformen hänvisade till att döma efter lag och
laga stadgar. Under deras kompetens kan alltså Konungen icke i
sin egenskap af högste förvaltare ställa andra ärenden, än dem, som
bestämmas genom en derom i behörig ordning stiftad lag; och som
högsta domstolens kompetens är genom Regeringsformen bestämd, så
väl i allmänhet till att utöfva Konungens högsta domsrätt (och således
icke förvaltningsrätt), som speciel i afseende å de ytterligare
värf, som skola densamma åligga, öfverensstämmer det med grundlagens
biide anda och bokstaf, att derutöfver andra ärenden hvarken
af Konungen allena, eller af Konungen och Riksdagen gemenmensamt,
kunna hänvisas till Högsta Domstolens kompetens, än så
vidt det sker i den ordning, som för ändring af grundlag är stadgad.
Om Regeringen förbisett detta vid afgifvandet af ifrågavarande
förslag, och i sammanhang dermed att hon sjelf derigenom afsigtslös!
sökt bidraga till minskning af Konungens konstitutionela myndighet,
upphör derigenom icke representantens pligt, att, grundlagen
trogen så i det ena som det andra afseende!, göra befogade anmärkningar
deremot; och att beklaga vore det för öfrig!, om sådana förbiseenden
komma att, med stöd af prejudikater, upphöjas från lärostolarna
till doktrin. Jag vidblifver oförändradt min redan gjorda
hemställan om afslag å Regeringens förslag i denna paragraf.

Grefve Wachtrneister. Hans: Sedan Andra Kammaren antagit
Kong!. Maj:ts proposition i denna del, så skulle, om denna Kammare
antoge Utskottets förslag, en sammanjemkning blifva omöjlig,
och således hela förslaget komma att falla. Jag har inom Utskottet
deltagit i dess beslut, hvartill jag blifvit föranledd af de skal, som
i Utskottets betänkande blifvit anförda, och hvilka synas mig icke
sakna vigt. Men jag vågar erkänna att jag icke anser dem tillräckliga,
för att jag genom deras fasthållande skulle vilja bidraga till
att hela förslaget komme att förfalla. Jag kommer således att nu
rösta för afclag på Utskottets hemställan och bifall till den Kongl.
propositionen.

Herr Statsrådet Berg: Jag skall icke ingå i någon vidare utveckling
af frågan, utan endast i anledning af en ärad talares yttrande,
att Kongl. Maj:t sjelf vid föregående tillfällen skulle hafva

S''ort skilnad på de olika slagen af ifrågavarande mål, upplysa, att
ongl. Maj:t icke förr än nu fattat något beslut i detta ämne, utan
att frågan aldrig kommit längre än till Departementschefens förslag,

Den 12 Maj, f. in.

343

och dessutom är att märka, att förhållandet nu är i väsendtlig mån
olika mot förr, då den nya författningen i så måtto skiljer sig ifrån
den nu gällande, att enligt den sednare en vida mera arbitral pröfning
kan komma i fråga, än hvad som enligt förslaget kan blifva
fallet, enär hädanefter ingen fattigvård kan åläggas derföre, att det
anses lämpligt, att sådan gifves, utan endast i det fall lagen uttryckligen
bestämmer.

Herr Nordström: Må jag ursäktas, om jag än en gång begärt
ordet. Det har skett, för att bemöta ett af en talare från Biekingsbänken
uttaladt yttrande af innehåll, att, som Andra Kammaren
allaredan godkännt 49:de §:n efter den lydelse, den eger i Regeringens
förslag, Första Kammaren äfven derom borde sig förena. Sådana
yrkanden hafva dessutom flere gånger, och särskildt äfven under debatterna
öfver föreliggande förslag, förekommit, och tillåter jag mig
derför att fråga eder, mine Herrar, om vår representation är ordnad
efter ett enkammar- eller tvåkammarsystem, och om, då det sednare
uppenbart är förhållandet, sådant har en välbetänkt, praktisk grund?
För min del är jag öfvertygad om, att tvåkammarsystemets grund
är fullt praktisk och, med hänsyn till samhällets välfärd, mycket välbetänkt.
Den dubbla, sjelfständig» och hvardera, oberoende af den
andra, anställda pröfningen blir ofta ett kraftigt hinder mot införande
i lifvet af omogna, oklara, stundom orättvisa beslut; och då så är,
vore det att handla mot tvåkammarsystemets förnuftiga grund, om
man endast derför, att den ena Kammaren hunnit framför den andra
fatta sitt beslut i ett ärende, som af båda skall pröfvas, fordrade,
att den, som stål'' något efter i tid, skall rätta sitt beslut efter det,
den förra fattat något tidigare. Emot ett sådant sätt att söka inverka
på öfverläggningens och den sjelfständiga pröfningens frihet
får jag här nedlägga min protest.

Sedan öfverläggjuingen härefter förklarats slutad samt Herr (Trefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
bifall till den förevarande paragrafen oförändrad och dels bifall till
densamma med utbyte af ordet Ecklesiastik-departementet emot ordet
Jvstitie-reomons-e,xpeditionen; framställde Herr Grefven och Talmannen
först proposition på bifall till paragrafen oförändrad, hvarvid svarades
många nej, blandade med ja, och sedermera proposition på bifall
till paragrafen med ofvan sagde förändring, då svaren utföll o med
många ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr Nordström begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

“Den som bifaller 49:de §:n i Lag-Utskottets förslag till förordning
angående fattigvården, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Den 12 Maj, f. m.

H44

Vinner nej, bifalles paragrafen med den förändring, att ordet
„EcMesiastik-departementet“ utbytes emot ordet “Justitie-revisions-eaipeditio
nen . “

Omröstningen företogs och vid dess skit b ef urin os rösterna hafva
utfallit -sålunda:

J a> 2o:

Nej — 42.

§§ 50 och Öl.

Biföllos.

Härefter anmälte sig och yttrade

Herr von Koch: Redan vid början af diskussionen tog jag
mig friheten att tillkännagifva, att, ehuru af motiverna framgår, att
lagens författare gått ut från den åsigt, som finnes uttryckt i vårnuvarande
fattig vårdsstadgas 8:de §, som lyder: “Som fattigunderstöd
är en nödhjelp af kristligt deltagande för den behöfvande, vare
allt pockande, då understödet sökes, eller klandrande utlåtelser om
dess beskaffenhet, då det emottages, alldeles förbjudna," oaktadt,
säger jag, motiverna utvisa, att man följt denna regel, så saknas
dock ett sådant positivt stadgande, som den gamla lagen innehåller.
Jag tror, att, då vi funnit, huru olika tydning, som kan gifvas nästan
åt hvarje paragraf, det icke vore olämpligt att i spetsen af författningen
sätta den grund, hvarpå den är byggd, eller rättare sagdt,
att bibehålla den grund, som hittills varit följd för vår fattigvårdslagstiftning
här i Sverige, isynnerhet som vi icke sakna exempel på,
att författningar här under sednare tider blifvit skrifna, rörande
hvilka man kan tveka, huruvida lagstiftaren alltid ihågkomma! sin
grundsats. Jag tager mig derföre friheten att, såsom jag vid värnepligtslagen,
sökte sauvera 39:de §:n i nuvarande beväringslag, här
likaledes rädda en paragraf i gamla fattigvårdslagen, hvilken har en
för mig särdeles dyrbar ordalydelse. Jag tror, att det kan vara
nyttigt öfver allt, der den fattige kommer och knyter näfven och
med hotande uttryck begär understöd, att man kan visa honom i
författningens] ingress, att nu är det icke längre att pocka. Jag
tager mig derföre friheten att vördsamt hemställa, att Riksdagen
måtte för sin del besluta och hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla: att,

vid utfärdande af författningen, förklaras derigenom icke ske
någon ändring uti hvad förordningen den 13 Juli 1853 uti lista
punkten af §:n 8 innehåller, eller att “som fattigunderstöd år en nödhjelp
af kristligt deltagande för den behöfvande, vare allt pockande, då
unclerstödet sökes, eller klandrande utlåtelser om dess beskaffenhet, alldeles
förbjudna''1.

Jag anhåller vördsamt om proposition å detta förslag.

315

Oen j‘2 Mai, {. m.

Herr von Gregerfelt: Enligt min åsigt bör lagstiftaren, sedan
lian gjort sig reda för de principer, som han vill lägga till grand
för sitt verk, följdriktigt uttrycka dessa i de särskilda stadgandena,
Indika sålunda skola derom bära vittne, men sjelfvg principerna synas
mig hafva sin rätta plats i motiverna, icke i författningen. Till ett
sådant uttalande af prineiper måste äfven räknas det, att fattigvården
är en yttring af kristlig kärlek, och om den hjelpsökande icke finner
detta ändå, så lär han icke blifva mera öfvertygad om sitt misstag
derigenom, att detta står i lagen såsom en allmän grundsats. Vidare
är det en regel, att icke i en författning meddela sådana föreskrifter,
som icke kunna med lagens tillhjelp göras gällande. En sådan är
bestämmelsen att pockande och klander är förbjudet, enär icke något
särsltildt ansvar är stadgadt för att på det sättet fordra, hvad man
anser . såsom sin rätt, äfven om anspråket är ogiltigt. Pockande är
ett mindre gentilt sätt att fordra eller begära, — ingenting vidare;
men är det förenadt med sturskhet, så finnes ansvar derför stadgadt
i en annan paragraf. Att förbjuda en person att klandra fattigvårdsstyrelsens
beslut synes mig åter litet stridande mot den allmänna yttranderätten,
och då alla andra myndigheter få göras till föremål för
klander förefaller det mig, som man här ville visa nästan för stor
ömhet om fattigvårdsstyreiserna. Jag yrkar afslag på det af Herr
von Kock framställda förslag.

Herr Hasselrot: Jag har föga att tillägga till den siste tala rens

yttrande. Komitéen och Lag-Utskottet trodde sig böra skrifva
lagbuden sådana, att den fattige deraf kunde inse, att han icke har
någon rätt att pocka på understöd, och då synes det mig mycket
obehöflig! att låta en klingande fras från den gamla förordningen
qvarstå uti ingressen till den nya lagen, hvarföre jag hemställer, att
förslaget derom måtte lemnas utan afseende.

Herr von Kock: Det förundrar mig visserligen icke, att den

ärade talaren på främsta Smålandsbänken kommit fram med ett förnyadt
försök att tillintetgöra de grunder, hvarpå så val 1869 års förslag
som det förevarande är bygdt. Han har vid sina bemödanden
i denna riktning ådagalagt lika mycken fyndighet som ihärdighet.
Att åter de Herrar, som varit med om att skrifva dessa författningar,
och som. nu under Bål dagars oafbruten debatt funnit, huru olika
man tagit sig friheten att förstå deras paragrafer, oaktadt all den
skicklighet som jag icke vill förneka, att de ådagalagt, nu vilja motsätta,
sig införandet uti ingressen af författningens grundprincip, det
har jag verkligen icke kunnat vänta. Det har verkligen icke fullt
lyckats dem att vinna det mål, som talaren på Smålandsbänken uppställt,
att man icke bör tala om några grundsatser, utan inlägga dem
i paragraferna. Det är en sak, som låter bra, men jag tror icke, att
den är så lätt att utföra, ty vi hafva ännu icke den skicklighet
i författningars skrifvande, att detta kan lyckas oss. Jag anser det
derföre bättre att taga vara en grundsats, som vi redan hafva uttryckt
i den gamla lagen. Jag tror icke, att vi blifvit så ofantligt mycket
visare sedan år 1853 eller sedan år 1839, då de komitier sntto, som

Den 12 Maj, f. m

346

skulle bereda fattigvårdsförordningen — om Herrarne behagade se
på dem, som der sutto, så skolen I finna, att de voro män, som kunde
både tänka och skrifva — att vi nu kunna upphäfva en paragraf i
den gällande lagen och tala om, att den kan ersättas af nya, hvilka
vi ännu icke hafva och hvilka vi måhända aldrig skola få. Det torde
derföre ingalunda vara öfverflödigt att göra. detta tillägg, och jag har
under debatten fått eu ytterligare anledning dertill, ty sedan jagframkastade
mitt förslag, har det vunnit understöd af eu talare, som
bär mycken erfarenhet i dessa ämnen, nemligen Herr Stråle, hvilken
emellertid nu olyckligtvis är hindrad att infinna sig, och om jag icke
alltför mycket misstager mig, så har äfven Herr Bergstedt sagt sig''
skola framställa ett dylikt förslag. Att nu Herr Hasselrot yttrat,
att det icke förtjenar afseende, är åtminstone en term,, som man i
allmänhet icke brukar nyttja, om man vill iakttaga vanlig uppmärksamhet
mot den, som väckt ett förslag.

Jag vidhåller min begäran om bifall till mitt förslag.

Herr Thyselius: Jag hemställer, om det skulle vara så ytterst

nödvändigt att uttryckligen förklara, att man till grund för lagen
lägger (len sats, att fattigvård är en nödhjelp af kristligt deltagande,
då man beslutit att på pyramidens spets sätta ett emblem, som icke
är uttryckt af kristligt deltagande, utan af den stränga rättvisan.

Sedan öfverlägguingen om det af Herr von Kock väckta förslaget
förklarats slutad samt Herr (trefven och Talmannen redogjort
för detsammas innehåll och upptagit de gjorda yrkandena å dels bifall
till samma förslag och dels anslag derå; framställde Herr (trefven
och Talmannen först proposition på bifall till förslaget, hvarvid
svarades många nej jemte åtskilliga ja, och sedermera proposition på
anslag derå, då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr von Koch begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller följande af Herr von Koch framställda förslag:
att Riksdagen måtte för sin del besluta och hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla:

att, vid utförande af författningen, förklaras derigenom icke ske
någon ändring uti hvad Förordningen den 13 Juli 185b uti lista punkten
af § 3 innehåller, eller att “som fattigunderstöd är eu nödhjelp af
kristligt deltagande för den behöfvande, vare allt pockande, då understödet
,sökes, eller klandrande utlåtelser om dess beskaffenhet alldeles förbjudna11;
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Hej afslås detta förslag.

''eu 12 Mai, £. m.

347

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
iitfallit sålunda:

Ja--16;

Nej-59.

Grefve Hamilton, Henning, anmälte sig nu och yttrade: Jag
anhåller att till protokollet få anmäla min reservation mot Kammarens
beslut i afseende på Lag-Utskottets nu föredragna utlåtande i
§§ 1, 2, 3, 6, 35, 38, 42, 46 och 49.

Härefter upplästes och godkändes ett protokollsutdrag, innehållande
Kammarens beslut vid den iiu afslutade behandlingen af LagUtskottets
Utlåtande N:o 23; hvarefter anmälte sig och yttrade

Friherre Nordenfalk: Genom det nu upplästa protokollsut draget

har jag fått bekräftelse på min öfvertygelse, att Kammaren i
fråga om detta betänkande har ansett att genom de beslut Kammaren
angående de särskilda paragraferna i Lag-Utskottets förslag fattat
Kongl. Maj:ts förslag skulle vara besvaradt och att således den af
Lag-Utskottet föreslagna ingressen skulle utgå. Kammaren bär således,
såsom mig synes, beslutat att till Kongl. Maj:t hemställa,
att det förslag till fattigvårdslag, som Kammaren nu haft till pröfning,
skulle för Kammarens del antagas till lag.

Som Kammaren känner, har Kongl. Maj:t i sin proposition till
Riksdagen hemställt, att Riksdagen i fråga om de delar af fattigvårdslagen,
som äro af kommunallags natur, måtte, jemlikt 57 § Regeringsformen
fatta beslut samt angående förslaget i öfrigt afgifva underdånigt
yttrande. På sätt jag påpekat, har Kammaren emellertid funnit
lämpligt att på annat sätt besvara Kongl. Maj:ts proposition, och jag
tror derföre att det i denna vigtiga fråga skulle vara af intresse att
fä veta, huruvida Andra Kammaren fattat enahanda beslut med denna
Kammare, hvarföre jag hos Herr Grefven och Talmannen anhåller
om upplysning, huruvida något protokollsutdrag derom ankommit från
Medkammaren.

I anledning häraf tilikännagaf undertecknad, att det från Andra
Kammaren aflåtna protokollsutdrag rörande Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 23 till en början innehöll, att Kammaren genomgått det å sidd. 21—
40 upptagna författningsförslag samt godkänt detsamma med några undantag,
för hvilka sedermera redogjordes, samt slutade sålunda:
“Slutligen förklarade Kammaren de af Utskottet (sidd. 19 och 20)
gjorda hemställanden vara besvarade genom Kammarens öfver sjelfva
författningsförslaget sålunda fattade beslut; och skulle alltså, i öfverensstämmelse
med sagde beslut, deri underdåniga skrifvelse affattas,
som komme att till Kongl. Maj:t i detta ämne aflåtas“.

Friherre Norden falk: Sedan jag nu fått bekräftelse derpå,

att Andra Kammaren fattat ett med Första Kammaren lika lydande

Den 12 Maj, i. ni.

34b

beslut har jag icke något vidare att säga, utom det att uttala min
åsigt att detta beslut är med andan af 87 § Regeringsformen
icke öfverensstämmande, och jag har endast att tillägga min förhoppning
att en sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i de
särskilda delande må kunna åvägabringas.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 10 och 11 dennes
bordlagda Memorial N:o 77, med förslag till de stadganden angående
Riksgälds-kontorets skulder och fordringar, som böra införas i det
nya reglementet för detta verk.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 10 och 11 dennes bordlagda
Memorial N:o 78, med förslag till stadganden i Riksgälds-kontorets
reglemente, angående de vid föregående riksdagar beviljade,
men ännu icke utbetalda statsbidrag.

Herr vice Talmannen: i afseende å föredragningssättet för ifrågavarande
reglemente får jag vördsamt hemställa, att, i likhet hvad
förr iakttagits, det måtte så förfaras, att reglementets paragrafer föredragas
efter nummerföljd, utan att uppläsas, så vida icke uppläsning
af någon paragraf särskild! äskas, samt att proposition ej göres
på hvarje paragraf, derest sådant ej skulle föranledas af något
under diskussionen framstäldt yrkande, utan alla de paragrafer, som
blifvit lemnade utan anmärkning, efter föredragningens slut göras till
föremål för en gemensam proposition.

Sedan Kammaren, uppå gjord proposition, härtill lemna! bifall,
föredrogos

§§ é-S.

Lemnades utan anmärkning.

§ 9.

Grefve Hamilton, Henning: Uti det nu föredragna momen tet

af Riksgälds-kontorets reglemente är fråga om en statsutgift, som
vid 1862—1803 årens riksdag anvisades på Riksgälds-kontoret men
ännu är obetald. Här upptagas nemligen “352,000 R:dr utaf det
utan återbetalningsskyldighet beviljade anslag å 852,000 R:dr, som
anvisats för verkställande af nödiga rensningar i Lule eif samt anläggande
af kanaler med lutande planer förbi Hedens och Ede forsar
för att derigenom erhålla oafbruten kommunikation från Luleå

Den 12 Maj, f. in. 34!)

till Storbacken11, och denna utgift afser sålunda det anslag, som beviljats
åt GelHvarå bolaget. Såsom bekant, har detta bolag förlorat
rättigheten att Utfå detta anslag, hvilket redan derföre icke bör qvarstå
i Riksgälds-kontorets reglemente eller räkenskaper såsom en Riksgälds-kontoret
åliggande utbetalning. Om ifrågavarande anslag står
i reglementet eller icke, kan väl derigenom icke förorsakas någon
utgift för staten, men olägenheten synes mig vara den, att, då
Riksdagen beslutat, att Fullmäktige i Riksgälds-kontoret skola vidtaga
de lagliga åtgärder, som pröfvas lämpliga, för att återbekomma
det belopp, som staten redan utbetalt och bolaget varit skyldigt återlemna,
då det icke uppfyllde sina förbindelser i afseende å ifrågasatta
arbetens utförande, det synes besynnerligt, att Riksdagen bibehåller
skyldigheten för Riksgälds-kontoret att utbetala återstoden af
anslaget. Derigenom skulle möjligtvis hos bolaget kunna framkallas
någon tvekan, huruvida Riksdagen vore säker på sin rätt mot bolaget,
och jag får derföre hemställa, att proposition måtte framställas
derå, att ifrågavarande moment måtte utgå och momentet Nio 3 i
stället uppflyttas till momentet N:o 2.

Herr Ekman, Carl: Den föregående talaren har yttrat, att, då det
icke finnes någon, som har rättighet att uppbära den återstående delen af''
anslaget till Lule elfs kanalisering, det icke kunde tjena något till, att
detta anslag fortfarande upptages i reglementet för Riksgälds-kontoret.
Det förhåller sig verkligen så, att denna bestämmelse i reglementet icke
innefattar någon skyldighet för Fullmäktige att utbetala penningarne,
men Utskottet har förmenat, att, då rubriken till denna paragraf är
“under 1862 och 1863 års riksdag på Riksgälds-kontoret anvisade,
ännu icke utbetalda statsutgifter11 samt ifrågavarande belopp utgör
en del af de utgifter, som vid nämnda riksdag anvisats, men ännu
icke bl Hvit utbetalda och icke heller kunna komma att utbetalas,
det vore skäl att bibehålla detta belopp under Litt. B i reglementet.
Jag tror derföre, att, till dess statens affärer med Gellivarabolaget äro
helt och hållet afslutade, detta anslag bör för nödig redighets skull
qvarstå i reglementet, ehuru det icke kan komma att medföra någon
utgift för staten.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
den förevarande paragrafen i dess helhet och dels af Grefve Håna
ilton, att densamma skulle godkännas, med uteslutande af det
2:dra momentet; framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till paragrafen i dess helhet, hvarvid svarades
många nej jemte några ja, och sedermera proposition på paragrafens
antagande med uteslutande af dess 2:dra moment, då svaren utföllo
med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.

§§ 10-13

Lemnades utan anmärkning

Den 12 Maj, f. in

350

§ J4-

Grefve Mörner, Carl Göran: i Jet är icke min mening att

göra någon framställning mot paragrafen, men jag kan icke underlåta
att fästa uppmärksamheten derpå att, oaktadt vid innevarande
riksdag ifrågasatts så betydliga anslag för militära behof, man i
denna paragraf upptäcker, att redan vid 1865—66 års riksdag blifvit
för skjutförsöks anställande under år 1867 å Riksgälds-kontoret anslagna
20,000 Ridt'' samt för anskaffande af ett positions- och belägrings-artilleri
om 15 refflade tackjernskanoner med tillbehör, lavetter
föreställare och spetsprojektiler likaledes för 1867 anvisade
86,750 R:dr, men att båda dessa poster ännu icke äro använda; att
vidare af de under 1867 års riksdag anvisade belopp ännu finnas i
Riksgälds-kontoret orörda ytterligare 20,000 R:dr till anställande af
skjutförsök, 36,750 R:dr till anskaffande af positions- och belägringsartilleri.
48,000 R:dr till anskaffning af projektiler samt 36,000. R:dr
för anskaffande af skjutbanor för grofva kanoner samt för artilleriförsök
och försök med undervattensminor; att här således stått ganska
betydliga belopp oanvända ända sedan 1865 års riksdag, hvilka
dock varit afsedda för militära behof; samt att under det dessa årens
anslag varit anvisade på Riksgälds-kontoret, de anslag, hvilka under
de efterföljande åren blifvit lemnade, anordnats att utgå direkte från
Statskontoret, så att Riksdagen ej af Riksgälds-kontorets reglemente
kan inhemta, huruvida större eller mindre delen deraf ännu till äfventyra
finnes i behåll utan derom sväfvar i okunnighet.

.lag har blott velat påpeka detta förhållande, enär man väl enligt
min åsigt först bör använda de penningar som finnas, innan man begär
nya anslag.

§§ 15—26.

Lemnade,s utan anmärkning.

Sedan memorialet sålunda blifvit genomgånget, framställdes proposition
på bifall till alla reglementsparagraferna, med undantag af
den paragraf, som förut utgjort föremål för Kammarens beslut; och
blef denna proposition med ja besvarad.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 84, i anledning af Herr L. J. Hiertas motion om beredande
af minskning i kostnaden för utgifvandet af Riksdagens Revisorers
berättelse;

N:o 85, i anledning af väckt motion om förändrade föreskrifter
rörande de tryckta riksdagshandlingarnes utdelning; samt

Första Kammarens tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 8, i anled -

Den 12 Maj, e. ni.

851

ning af en utaf Herr J. Rundbäck väckt motion om tillägg till KongL
Förordningen den 18 Juni 1864, angående utvidgad näringsfrihet.

Kammaren åtskiljdes kl. 13 e. in.

In ti dem
O. Brakel.

Fredagen den 12 Maj 1871

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 10 och 11 dennes bordlagda Memorial N:o 83, i anledning
af erhållna återremisser å vissa delar af Utlåtandet N:o 42, i
fråga om statsbidrag till enskilda jernvägsanläggningar.

Beta punkten.

Mom. a.

Herr Ekman, Carl: Vid betraktande af den behandling, som
frågan om understöd åt enskilda jernvägar innevarande riksdag rönt.
torde man knappt riskera att säga något orätt, om man påstår, att
genom de beslut, Riksdagen härutinnan fattat, ej någon blifvit fullt
tillfredsställd. När nu emellertid denna fråga blifvit bragd i en så -

352

Den 12 Maj, e. m.

dan ställning, tror jag det vara en skyldighet att se till, huruledes
man af det, som blifvit beslutadt, kan taga ut det bästa möjliga.

Utgående från den åsigt, jag i min reservation uttalat, anser
jag, att de enskilda banor, som i första rummet böra erhålla understöd
för att härigenom komma till stånd, äro sådana, som kunna beräknas,
till följd af en mera betydande trafik, lemna största afkastning;
men derjemte har jag ej kunnat förbise, att icke de banor, som
hafva en stor vigt och betydelse för vårt land ur politisk och militärisk
synpunkt, böra utgöra ett särskiidt föremål för statens omvårdnad,
och att man bör se till, att bolag, som bilda sig för anläggande
af dylika banor, ej må, genom på förhand alltför trångt
uppdragna gränsbestämmelser, vara utestängda från möjligheten att
kunna få understöd under sådan form, att de förmå bringa till utförande
dessa banor.

I afseende å den af mig först omnämnda klass af enskilda jernvägar,
till hvilken de banor voro att hänföra, som kunde beräknas
lemna stor trafik-inkomst, skulle det visserligen ej vara omöjligt att,
på sätt Kong!. Maj:ts proposition föreslår, bestämma, att det understöd.
som i form af lån utgår till högst två tredjedelar af banornas
anläggningskostnad, skulle erhållas mot en årlig annuitet af ej mindre
än 7 procent, deraf 5 procent ränta och återstoden amortering.
Jag är fullt öfvertygad, att åtskillige starkt trafikerade banor skulle
vara i tillfälle att ingå på sådana vilkor, men jag är ännu mera öfvertygad
om, att den andra klassen af jernvägar, till hvilken mindre
trafikerade banor äro att hänföra, ej på långt när förmå bära
en sådan annuitet.

Hade Riksdagen bifallit hvad i den Kongl. propositionen föreslagits,
eller att enskilda banor skulle understödjas dels med lån och
dels med anslag utan återbetalningsskyldighet, så hade deri eu större
frihet vid bestämmandet af sättet för understödjande af enskilda
jernvägar lemnats Kongl. Maj:t, och, genom väljande af den ena eller
andra formen för anslagens utgående, skulle hänsigt kunnat tagas till
de olika behofven för de olika banorna. Men då det ej blifvit Riksdagens
beslut, utan Riksdagen förklarat, att understöd endast lemnas i form af
lån, tror jag, att det ligger mycken vigt på att tillse, att ej sådana vilkor
i afseende å ränta och amortering blifva bestämda, som göra det omöjligt
för bolag, som äro sinnade att göra anläggningar af jernvägar,
hvilka ej hafva att påräkna så stor trafik, men ändock äro af vigt
för vårt land, att bilda sig. För att ett jernvägsbolag skall kunna
betala eu annuitet af'', såsom Utskottet föreslagit, sex procent, deraf
fem procent ränta och en procent amortering, så är det gifvet, att,
om lånet uppgår till två tredjedelar af anläggningskostnaden, banan
måste lemna åtminstone en nettobehållning på sistnämnda kostnad
af fyra procent. Nettoinkomsten skulle då helt och hållet åtgå för
betäckande af annuiteten å statslånet och aktieegarne alltså ej hafva
att påräkna någon utdelning förr än nettobehållningen öfverstege
dessa fyra procent. Ser man till huru det förhåller sig med de enskilda
banor, som hittills blifvit byggda i vårt land, erfar man, att
få af dem under de första åren efter banans fullbordande gifva så

stor

Den 12 Maj, e. va

stor behållning, att de skulle förmå att betala en annuitet af sex
procent. Nu torde någon invända, att de enskilda banor, som hittills
byggts i vårt land, blifvit anlagda med en större byggnadskostnad,
än soin för framtiden skulle komma att blifva förhållandet. Eu besparing
vid anläggningen skulle hädanefter vinnas derigenom att öfverbyggnaden
gjordes lättare och skenvigten blefve mindre än på
hittills anlagda banor. Men jag föreställer mig, att, i samma män
man på detta sätt åstadkommer besparingar i anläggningskostnaderna,
kommer banans trafikförmåga att i viss proportion minskas;
och man får ej derföre ställa upp sådana kalkyler som denna: att
om en bana hittills lemnat så och så stor nettovinst, skulle, om densammas
anläggningskostnad varit något lägre, det blifvit, i arithmetiskt
förhållande dertill, så mycket lättare för bolaget att betala sina
annuiteter; utan man måste äfven taga i betraktande, att banor med
lättare öfverbyggnad hafva mindre trafikförmåga och få derföre mindre
nettobehållning.

Nu har vid innevarande riksdag ett särskild! beslut blifvit
fattadt derom, att den ur militärisk synpunkt så vigtiga Wexiö—
Carlskrona-banan, för att komma till stånd, skall understödjas med
ett anslag utan återbetalningsskyldighet, för att blifva byggd bredspårig.
Detta visar tydligen Riksdagens önskan, att denna bana
skall komma till stånd. Jag tror mig, efter de upplysningar, jag
haft tillfälle att inhemta, kunna antaga, att denna bana, i afseende
å den trafik, som den för näringarnes och industriens räkning skulle
besörja, ej är af synnerlig betydenhet och att derföre densamma ej
kan hafva att påräkna en afkastning, jemförlig med den, som lemnas
af våra hittills byggda, mest trafikérade enskilda banor. Skall
man nu nå det mål, till hvilket Riksdagen syftat, att banor af samma
slag som den nyssnämnda skola komma till stånd genom enskilda
bolag, så tror jag, att man bör ställa så till, att de, som åtaga sig
deras byggande, ej behöfva belastas med allt för tunga vilkor; och
för jern vägs anläggningar, sådana som de ifrågavarande, anser jagen
annuitet af sex procent vara allt för hög.

Deremot finnas, såsom jag nämnt, åtskilliga banor, företrädesvis
sådana, som äro afsedaa att anläggas i orter, der det finnes
grufvor och bruksrörelse, som hafva att påräkna stor trafikinkomst.
Eör de bolag, som antaga sig dylika jernvägsanläggningar, skulle
det ställa sig ytterst fördelaktigt, att blott behöfva betala sex procent
annuitet. Jag anser det nemligen ingalunda vara omöjligt, att
åtskilliga af dessa bolag komma att skörda en vinst, lika stor som
Gefle-Dala jernväg för närvarande lemnar, och jag tror, att, om ej
någon hänsyn vid vilkorens bestämmande tages till banornas påräkneliga
trafik, skall man inom kort tid få förnimma, att åtskilliga af
de sålunda understödda banorna torde lemna stor utdelning, under
det att andra kämpa med svårigheter eller komma att blifva ur stånd
att betala annuiteterna. Då sådant kommer att inträffa, skall det
uppväcka ganska mycken förargelse och mycket missnöje med det
beslut, som nu blifvit fattadt. Vi komma då måhända på den punkt,
att, derföre att ett anslag till understöd åt enskilda jernvägar no.

Riksd. Prof. 1871■ 1 Afd. 4 Band. 23

354

Den 12 Maj, e. in.

blifvit anvisadt på ett mindre ändamålsenligt sätt, Riksdagen framdeles
skall vilja slå in på en annan väg och bestämma andra vilkor
för understödjande af enskilda jernvägsföretag.

Det är för att undvika detta, jag vågar tro, att det lämpligaste
man nu kan göra vore att lemna Kong!. Maj:t friare händer i afseende
å bestämmandet af vilkoren för låns utlemnande till enskilda
banor. Härvid kan invändas, att det vore svårt för Kongl. Maj:t
att få en sådan ansvarsfull börda sig ytterligare pålagd. Men har
Kongl. Maj:t ansett sig kunna bära hela ansvaret för bestämmandet
af hvilka enskilda banor företrädesvis böra byggas, och afgöra hvilka
bolag skola erhålla låneförskott, ett till två tredjedelar och ett annat
till hälften eller möjligen mindre af anläggningskostnaden, så tror
jag verkligen för min del, att ej stora olägenheter skola uppkomma
för Kongl. Maj:t deraf, att honom till erkännes rätt att bestämma äfven
i afseende å ränta och amorteringstid. Det av på de skal. jag
nu sökt utveckla, jag ansett mig böra afgifva en reservation, som
går i annan riktning än den föredragna punkten i Utskottets betänkande.
Denna reservation är af följande innehåll, “att Kongl. Maj:t
må ega vid lånemedlens beviljande bestämma huru mycket årligen
skall å lånet inbetalas samt huru mycket af denna inbetalning skall
utgöra ränta, dock under vilkor att räntan icke må understiga fem
procent och återbetalningstiden icke utsträckas utöfver femtio år
från lånets utbetalningsdag" och motsvaras i Utskottets förslag af
tillstyrkande “att annuiteten skall beräknas till sex procent å ursprungliga
förströckningsbeloppet, af hvilken annuitet först godtgöres
ränta efter fem för hundra å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgör afbetalning derå".

Hos Herr Talmannen anhåller jag om proposition på bifall till
hvad jag uti min reservation har tagit mig friheten föreslå. I mitt förslag
inrymmes en möjlighet för Kongl. Maj:t, att med ett bolag, som
ej bär att påräkna mycket stor trafikinkomst, aftala sådana vilkor
att, under de första åren en sådan bana vore färdig och för trafik
upplåten samt hade att kämpa med åtskilliga svårigheter, amorteringsprocenten
kunde sättas helt lågt. Jag anser, att blott Kongl.
Maj:t tillser, att fem procent ränta erhölles, Kongl. Maj:t i öfrigt
bör ega full frihet att uppställa plan för räntans erläggande och
amorteringens utgörande, så att under de första åren en bestämd
årlig ränta af fem procent ej ens skulle behöfva utgå, utan det belopp,
hvarmed den erlagda räntan dessa år understeg fem procent,
kunde få föras i räkning med bolaget, mot det att bolaget tillförband
sig att å det oguldna räntebeloppet betala ränta på ränta;
hvarvid dock naturligtvis bör iakttagas, att planen blir så uppställd,
att det tydligen visar sig, dels att staten får för det utlemnade lånet
fulla fem procent ränta och dels att lånen blifva återbetalta på
högst 50 års tid.

Friherre. Funck: 1 de flesta frågor, som denna riksdag vant
föremål för behandling, hav jag varit af samma mening, som min
ärade granne här i Kammaren, hvilken näst före mig hade ordet.
Och jag är äfven i flera delar af denna fråga af samma mening som

Den 12 Maj. e. tu. 356

lian. och gläder mig att i mycket äfven nu kunna dela hans åsigter.
men jag kan ej instämma med honom helt och hållet, ty i det slutresultat,
hvartill han kommit, skiljer jag mig från honom.

Jag kan instämma i hans yttrande, att jern vägsfrågorna, i hvad
de angå de enskilda banornas understödjande, vid denna riksdag
fått en sådan utgång, att ej någon torde känna sig fullt tillfredsställd
med densamma. Jag delar äfven hans åsigt derutinnan, att de banor,
som Kunna antagas komma att gifva den största afkastning, företrädesvis
böra komma i fråga till åtnjutande af statsunderstöd. Jag
gillar slutligen hans uppfattning, att, så vida politiska och militära
skal förefinnas för en banas anläggande i en viss riktning, sådant
bör särskild! beaktas och lindrigare vilkor i afseende å lånets återbetalning
minnas. Och har den senare åsigten redan vunnit erkännande
genom innevarande Riksdags beslut om Wexiö—Carlskronabanan.

Men, sedan jag i ofvannämnda delar instämt med honom, skiljer
jag mig i följande hänseenden. Han har sagt, att de bidrag, som
till de olika banorna komma att utgå, borde beviljas på olika vilkor,
oomliga borde tilldelas understöd mot hårdare, somliga mot lindrigare
bestämmelser i afseende å lånens räntefot och amorteringstid,
och han har gått så långt i oegennytta, att han särskild! omnämnt
de banor, som hafva sin trafik företrädesvis beroende på grufve- och
bruksrörelse, såsom hänförliga till den förra klassen. Och jag vill
ej neka att. enligt min tanke, det vore rätt att, om frågan skulle få
en sådan utgång i afseende a lånevilkorens bestämmande, som han
önskar, så hårda vilkor som möjligt pålades ifrågavarande hanor.

Alen jag ånger det ej vara lämpligt att göra en sådan skilnad.
Jag tror det deremot leda till ordning och reda, att de vilkor, som
uppställas, bil;va pika för alla. Jag tror, att genom det uppdrag,
som Riksdagen
jomväga!, som skulle komma i fråga att erhålla understöd, och att
genom den rätt, Riksdagen lemna! Kongl. Maj;t att utvälja de bolag,
i.viika företrädesvis börda vara dertill berättigade, Riksdagen lagt
tillräckligt stor makt i Kongl. Maj:ts hand och lemnat Honom ett
synnerligen svårt uppdrag att fullgöra. Dermed vill jag ingalunda
saga. att jag icke är förvissad derom, att ju icke Kongl. Maj:t kan
bedöma dessa frågor mer opartiskt än Riksdagen, men jag har ej
kunnat underlåta att framhålla de störa svårigheter, som skola möta
för Regeringen vid afvägande! af de olika, stundom föga berättigade
intressen, som utan tvifvel skola söka att göra sig gällande. Och
Ja^ ^[* 5) att i någon mån ytterligare öka den börda, som

redan blitvit palagd Regeringen genom Riksdagens tillförene fattade
beslut; detta anser jag skulle blifva en följd, om äfven åt Kongl.
Maj.t upp di oges att bestämma fördelaktigare vilkor för den ena och
mindie fördelaktiga för den andra banan. Den föregående talaren
töj menade, att, då det till Kongl. Maj:t
stämma lånens storlek till vexlande belopp, inom högst S af hanornas
anläggningskostnad, skulle detta ytterligare tillägg för Regeringen
vara en obetydlighet. Jag vågar hysa eu motsatt åsigt, och jagtrop
att just genom bestämmandet, efter sig företeende omständig -

heter, af hårdare vilkor för den ena banan än för den andra.

skull*

356

Dan 12 Maj, e. m.

ofta komma att utsås frön till missbelåtenhet, af vida betänkligare
art, än den. som af det redan fattade beslutet vore att befara.

Men jag har mot detta talarens förslag en ytterligare omständighet
att anföra, och den är, att jag ej tror, att så särdeles mycket
dermed vore vunnet för det mål, talaren åsyftar, att med detsamma
vinna. Den latitud, inom hvilken talaren vill öfverlemna åt Kongi.
Maj:t att bestämma lånevilkoren, befinnes vid en närmare granskning.
ej vara så synnerligen stor. Han har föreslagit, att det skulle
till Kongi. Maj:t öfverlemnas, att fritt bestämma annuiteten af lånen,
dock så, att de skulle vara återbetalta inom 50 år, och att räntan
ej finge understiga fem procent. Den makt, som derigenom skulle
öfverlemnas till Kongi. Maj:t, består således i att utsträcka annuiteten
på något längre tid, men hela deu tidskilnad i amorteringen,
som blifver eu följd deraf, inskränker sig till några få år. Ty med

den 5 å 6 års amorteringsfrihet, som Utskottet ifrågasait, skulle tiden.

inom hvilken amorteringen borde vara verkställd, enligt dess förslag,
utgöra 48 ä 44 år, då densamma, enligt reservantens åsigt, skulle
utsträckas till 50 år.

Det torde vara obestridligt att, för den händelse reservantens
åsigt vunne framgång, flerfaldiga svårigheter skola yppa sig för Regeringen
vid bestämmandet af Indika banor skulle lemnas lan mot
hårdare, och Indika mot billigare vilkor._ Huruledes skulle de gränser
uppdragas, efter Indika en pröfning i detta hänseende skulle ske i
Huru skulle det. blifva möjligt att a priori bestämma, att den ena
banan skulle kunna amortera sitt lån på 20 eller 25 år och den andra
på 50 år. Banans förmåga att kanna amortera blir naturligtvis beroende
på den trafik densamma får, och att långt före dess fullbordande
kunna uppgöra tillförlitliga beräkningar i det hänseendet torde
ej vara möjligt. Genom antagandet af ett förslag, sådant som reservantens,
skulle följden lätt kunna blifva, att det bolag, som ville
ikläda sig en starkare afbetalning eller antaga ett lån på hårdare
vilkor, skulle få företräde till låns erhållande framför ett annat bolag.
som måste betinga sig förmånligare lånevilkor. Lånets beviljande
skulle derigenom kunna blifva beroende på en täflan, och den,, som
bjöd högst, skulle företrädesvis deraf komma i åtnjutande. Vidare
är det en omständighet, som är af mycken vigt, och det är, att, vid
detta svåra urval, bestämma de vilkor, som i sig sjelfva aro billiga
och rimliga, men ej sätta dem allt för låga, så att alla möjliga bolag
få benägenhet att anmäla sig. . .....

Som Herrarne finna, har Utskottet tillstyrkt eu modifikation i
Kongi. Maj:ts förslag. Kongi. Maj:t föreslår eu ränta af 5 procent
och en amortering af 2 procent, eller en annuitet af 7 procent. För
min del ber jag att få förklara, att min öfvertygelse är, att den af
Kongi. Maj:t föreslagna annuitet ej under vanliga förhållanden är
för hög, och jag tror mig vara så mycket mera berättigad till ett
sådant antagande, som erfarenheten åt de 8 enskilda banor, hvars
anläggande med statsanslag befrämjats, mycket väl kunnat, om anläggningskostnaden
reduceras till 400,000 R:dr pr banmil, bära denna
annuitet. Den föregående talaren sade, att den lägre anläggningskostnad,
för hvilken man ansåg, att enskilda banor hädanefter skulle

Den 12 Maj, e. in.

357

kunna bringas till stånd, ej skulle verka till ett ökande af banornas
nettoinkomster, ty, såsom han ansåg, skulle hvad som inbesparades
vid byggandet genom lägre skenvigt och lättare öfverbyggnad gå
förloradt genom minskad transportförmåga och ökade trafikkostnader.
Men jag ber Herrarne dervid erinra sig, att för alla de banor,
som framställt anspråk på understöd dels enligt komitéens förslag
och dels på grund af enskilda framställningar till Kongl. Maj:t, är i
allmänheten skenvigten beräknad till 15 skålpund och endast undantagsvis
till 12 skålpund, och öfverbyggnaden i allmänhet af den beskaffenhet,
att den tål hvilken trafik som helst. Men äfven, om detta
ej vore fallet, ber jag att få bemärka att, för att komma till en sådan
nettoinkomst, af 4 procent, som nu är i fråga, eller- 16,000 R:dr
på 400,000 R:dr. fordras blott en trafikinkomst af 36,000 R:dr brutto
per banmil; och erfarenheten ådagalägger att förutnämnda enskilda
banor lemnat ett ännu fördelaktigare resultat.

Jag kan ej rätt fatta, hvari den stora fördelen och det praktiska
företrädet skulle ligga i det af den föregående talaren framställda
förslag, utan tror, att detsamma, om det gillades, blott komme att
leda till oreda. En bana, som ej skulle på 6:te året vara upptrafikerad,
så att den kunde gifva fyra procent på j af anläggningskostnaden,
anser jag ej vara värd att af Kong]. Maj:t understödjas.
Skulle man åter önska åstadkomma en bana, hvilken af militära eller
politiska skäl vore vigtig, så torde andra och lindrigare vilkor möjligen
böra bestämmas för dess understödjande, och jag tror, att Kongl.
Maj.t derom bör göra framställning till Riksdagen. Men att för deras
skull rubba en allmän grundsats, hvilken torde vara i sig sjelf
riktig, tror jag böra undvikas.

Jag anser hvad som här föreslagits vara lämpligt och jag vidhåller
Utskottets tillstyrkande. Det är, såsom jag förut sagt, helt
och hållet i öfverensstämmelse med Kongl. Majffs proposition, endast
med en modifikation, som Utskottet trott sig böra göra, enär man
tyckte sig förnimma af de debatter, som förts inom Kammaren, att
de af Utskottet föreslagna vilkor, 5 procent ränta och 2 procent amortering,
ansetts nog höga. Detta är visserligen ej min mening, men
såsom _ ledamot af Utskottet ansåg jag mig böra vika för den åsigt,
som gjort sig gällande i Kamrarne, så mycket heldre som Chefen för
Civil-departementet förklarat, att han ej hade något emot en sådan
modifikation.

Jag anhåller om bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Troilius: Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten på
eu omständighet. Då Riksdagen anslår medel till understödjande
af enskilda jernvägsanläggningar genom lån, kan meningen med dessa
bidrag icke vara någon annan, än att staten skall återfå dessa lån
så till kapital som ränta. Detta kan ske på mer än ett sätt. Det
kan ske, på sätt Utskottet föreslagit, genom bestämmande af en annuitet
af sex procent, men äfven derigenom att denna annuitet sättes
lägre i början och stiger framdeles, i den mån trafiken på banan
utvecklar sig och vinner förmåga, att betala mera af nettobehållningen.
Om vi följa utvecklingen af Grefle—Dala jernväg, finna vi, att
den icke i början gaf åt sina delegare 12 å 14 procent, som den på

Den 12 Maj, e, m.

358

sista tideu lemnat, utan att den började med en ganska anspråkslös
behållning. Orsaken till det gynnsamma förhållande, som med denna
bana eget'' rum, har utan tvifvel till en del sin grund i den ringa
annuitet, som i början bestämdes, då endast betalades 2 procent
ränta och 1 procent amortering, ehuru den utan tvifvel redan då
skulle kunnat betala mera. Samma är förhållandet med de flesta af
våra jernvägar. Sannt är visserligen, att våra privata banor hittills
uppfyllt sina förbindelser till staten och ordentligen verkställt sina
räntebetalningar, men detta har för många skett icke utan svårighet
och måhända också på ett eller annat ställe orsakat att underhållet
af banan och materielen icke alltid kunnat hållas i ett
skick, som motsvarat en växande trafiks fordringar. Jag tror, att
det vore vida önskligare, att detta understöd, som för framtiden skall
lemnas åt enskilda jern vägsanläggningar, sker på ett sådant sätt, att
jernvägen utan dylika svårigheter kan uppfylla de förbindelser att
betala kapital och full ränta, som den åtagit sig; men om för de
första åren af banans anläggning stipuleras en så hög ränta, som
Utskottet föreslagit, fruktar jag, att inbetalningen deraf endast kommer
att ske med svårighet och på bekostnad af materiel och reservfond.
Det är på denna omständighet jag velat fästa uppmärksamheten,
och jag instämmer för min del med herr Ekman, att, sedan
åt Kongl. Maj:t blifvit lemnad rätt att bestämma hvilka banor
skola erhålla understöd och till hvilket belopp detta skall meddelas,
det är bäst att åt Kongl. Maj:t äfven lemna rättigheten att bestämma
vilkoren derför, dock med den föreskrift att hela lånesumman jemte
ränta derå varder till staten återbetald inom 50 år.

Hvad den siste talaren yttrade angående svårigheten för Regeringen
att afgöra detta, tillkommer icke mig att besvara, ehuru jagtror,
att svårigheten i detta afseende är den minsta, som kan blifva
pålagd Regeringen i följd af Riksdagens beslut; och hvad beträffar
att missnöje möjligen kan uppkomma på ett eller annat håll, så tror
jag icke att Riksdagen i afseende på enskilda jern vägsanläggningar
kan fatta något beslut, som icke hos en eller annan uppväcker
missnöje.

Jag får på grund af hvad jag nu anfört instämma uti det förslag
herr Ekman i sin reservation framställt.

Herr De Maré: Jag har vid denna frågas behandling under

innevarande riksdag icke kunnat tillhöra majoriteten hvarken inom
denna Kammare eller Riksdagen, då jag icke ansett det vara skal,
att Riksdagen skulle lemna från sig rättigheten att bestämma, hvilka
banor skola af staten understödjas; men då jag gör denna bekännelse,
ber jag jemväl att få göra en annan, att, sedan detta beslut
en gång är fattadt, jag anser, att man af detsamma bör draga alla
de konsekvenser, som i denna stora fråga kunna för landet blifva
de bästa och lyckligaste. Då jag detta gör, kan jag icke annat än
anse, att hvad herr Ekman i sin reservation föreslagit är det, som
bäst leder till målet. Mot detta förslag har af en så erfaren talare,
som ordföranden å riksgälds-afdelningen i Stats-Utskottet blifvit
anfördt, att derigenom skulle på Regeringen läggas en ytterligare

Den t2 Mai. . in.

X59

börda, som vore svår att bära. Jag tror, att Civilministern, som
vågat _ föreslå och fått Riksdagen att ingå på att till Kongl. Maj:ts
disposition ett så stort anslag skulle ställas, icke heller skall svigta
för att draga ut konsekvenserna af detta beslut och låta de banor,
som efter hans förmenande företrädesvis höra understödjas, i första
rummet få ett sådant understöd.

Samme talare har trött, att följden af ett sådant förslag som
herr Ekmans kunde blifva, att lånens beviljande blefve beroende af en
täflan och att den, som bjöd högst, skulle företrädesvis deraf komma
i åtnjutande. Jag fruktar icke detta. Jag tror, att de banor först
skola komma att understödjas, som kunna lättast och fortast till
statens stambanor föra en ökad trafik. Erfarenheten gifver också
vid handen, att, så snart en bibana stöter till statens bana, blir detta
en direkt vinst för staten. Då så är förhållandet, tror jag, att man
icke behöfver vara rådd för att lemna Kongl. Maj:t sitt fulla förtroende.

Af samme talare har blifvit sagd!, att i allmänhet sex år vore
den tid, som behöfdes för att en bana skulle blifva upparbetad. Jagvet
icke, huruvida den erfarenhet, som hittills vunnits, berättigar till
det påståendet; snarare tror jag en tidrymd af tio år behöfvas för
att en bana under vanliga förhållanden skall börja på att gifva hvad
man af densamma kan hoppas att få. Om så är förhållandet, tror
jag, att Herr Ekmans reservation har fullt skäl för sig, då enligt
densamma icke från första stund bestämd föreskrift om ränta och
annuitet bör fastställas, utan det är tillräckligt, om staten inom en
tidrymd af 50 år får igen, hvad den utgifvit. Otvifvelaktigt är, att,
om en bana från första början skall kämpa med svårighet att betala
en annuitet af sex procent, så vinner hvarken staten eller banan
derpå; staten förlorar deremot icke på att under de första åren få
en något mindre annuitet, då densamma sedermera blir så mycket
större. Den beräkning af ränta på ränta, som i följd deraf uppstår,
torde icke vara så svår att uppgöra.

Då utan tvifvel meningen med det beslut, som här blifvit fattadt
att ställa tio millioner R:dr till Kongl. Maj:ts disposition, icke kan
vara någon annan än att söka bereda den största möjlighet för hela
landet att få jernbanor, så kan jag icke förstå annat, än det måste
vara den största fördel att ställa vilkoren härför så, att dessa anslag
kunna antagas utan att medföra svårighet eller ruin för de enskilda
bolagen. Under sådana förhållanden torde det vara lämpligt att
lemna full frihet åt Kongl. Maj:t att rätta sig efter omständigheterna
och endast med det mål för ögonen, att staten får igen hvarje skilling,
afgöra för hvarje särskild!; fall. Fruktår man, att Kongl. Maj:t
skall missbruka detta förtroende, så borde icke Riksdagen lemnat
det ännu större, att ställa 10 millioner till Kongl. Maj:ts disposition.

På dessa skäl får jag instämma i Herr Ekmans reservation.

Herr Brun: Jag är af samma tanke, som Friherre Funck här
uttalat, att man har öfverlemnat tillräckligt stor börda åt Kongl.
Maj:t, då man uppdragit åt Kongl. Maj:t att afgöra, Indika jernvägs -

360 DeB 12 Maj, e. ro.

bolag skola erhålla lån, och jag anser, att man icke bör öka denna
börda med en ännu större.

Herr Ekman har ifrågasatt, att Kongl. Maj:t skulle dessutom
afgöra, huruvida den ena banan vore förtjent af understöd framför
den andra. Detta låter i visst fall sig göra, men det kan vara omständigheter,
som göra det omöjligt att på förhand säga, hiiruvida.
ett företag är af större eller mindre vigt. Efteråt får man först seresultatet,
som icke på förhand låta beräkna sig. Att vidare utsträcka
detta derhän, att det ena bolaget skulle få fördelen af ett lån till
j, under det att det andra fick ett sådant lån till hälften af anläggningskostnaden,
och att det ena bolaget erhöll 50 års amortering,
men ett annat 25 eller 30 års, anser jag icke vara r iktigt och tror-,,
att det endast skulle uppväcka förargelse och ovilja i landet.

Herr Ekman har, såsom bevis för nödvändigheten att tilldela
vissa banor understöd framför andra, anfört G-efle—Dalabanan. Jag
frågar dock, hvad är det, som gjort denna banas stora trafikinkomst?
Det är till större delen (len störa företagsamhet, som råder- i orten,
och utan denna företagsamhet, som snart sagdt är egendomlig
för G-efietrakten, skulle denna bana icke lemnat ett sådant resultat,
hvaråt vi hafva det största skäl att glädja oss. Andra sådana exempel
gifvas, och i Gefleborgs län finnes eu dylik bana, som anlades
med små utsigter. Egentligen afsedd att byggas såsom hästbana förutspådde
man denna bana icke något resultat, men då densamma sedermera
byggdes för lokomotiv, bar det visat sig, att densamma bär
sig mycket väl och gifver full ränta och något derutöfver. Jag tager
mig dock friheten att tillägga, att hade icke de största bemödanden
gjorts att uppkalla företagsamhet i denna ort, så hade icke berörda
bana lemnat ett sådant resultat, utan gått under, och staten hade
då fått taga densamma i pant för sin fordran. Då man har en sådan
erfarenhet, hemställer jag, om det kan vara rätt att här. besluta, att
man skall på förhand afgöra, huruvida ett företag här sig eller icke.
Jag tror, att detta beror ytterst på den företagsamhet, som uppenbarar
sig på det ena eller andra stället, och derom känner man
icke något på förhand. Således tror jag, att den grund, hvarpå
Herr Ekman byggt sin framställning, icke är fullt säker. Hvilka
svårigheter skulle icke möta för ganska många dylika företag, om,
man icke kunde på förhand beräkna hvad man har att vänta. Huru
skall man kunna göra upp plan och beräkning på en sådan storartad
anläggning, som en jernväg, om man icke vet, hvad man har att
vänta af Kongl. Magt. Man har gjort kostnader för förberedande
undersökningar cell äfventyra!- möjligen att få det svar, att Kong!.
Maj:t icke anser den ifrågavarande banan vara värd att understödjas,.
och alla bemödanden, som blifvit gjorda, äro då intet värda.

Då emellertid Friherre Funck fullständigt vederlagt Herr Ekmans
framställning i alla detaljer, bar jag icke något vidare att tillägga.
i!tan vrbar bifall till Utskottets förslag.

Grefve Beck-Friis: Oaktadt den fråga, som nu föreligger, enligt
min åsigt endast rörer sig deromkring, huruvida de bolag, som erhålla
statsbidrag för sina jernvägsanläggningar, skola amortera detsamma

Den 12 Maj, e. in, 2<il

på femtio år eller under några och fyratio år, och skilnaden således
icke är särdeles stor, tror jag dock. att en vigtig princip gör sig
gällande i denna sak, ty om också man kan säga, att befordrandet
af jernvägsanläggningar är ett för staten vigtigt ändamål, tror jag
dock, att dessa anläggningar numera hunnit till den ståndpunkt, att
de icke direkt böra af staten understödjas. Om vi gå till dessa jernvägsanläggningars
början, finna vi, att staten först åtog sig eu räntegaranti
för de derför upptagna lån; och sedermera lemnade staten
penningar mot låg ränta, såsom förhållandet var med Gefle-Dalabanan,
som endast betalade två procent ränta, och en procent amortering;
sedan höjdes för de skånska banorna vilkoren så, att räntan
bestämdes till 4 procent, och amorteringen till 1 procent. Sedan
dess har erfarenheten med dessa anläggningar visat, att de väl kunna
förränta ett större kapital, och att således dessa företag, som jag
erkänner vara särdeles nyttiga, mycket väl kunna komma till stånd,
utan ett sådant kraftigt bistånd från statens sida. Jag tror derföre
att tidpunkten är inne, att staten inskränker sitt bistånd till ett
moraliskt understöd, det vill säga att staten med sin större kredit
sätter dem på benen, men att de få betala de uppoffringar staten
för dem gör. Ett ytterligare skal härför synas mig ligga i den omständigheten,
att ansökningar om understöd för jern vägar med sammanlagd
anläggningskostnad af omkring 100,000,000 R:dr inkommit, men
Riksdagen bar för sagda ändamål anslagit endast 10,000,000 R:dr; och
det torde då vara skal, att man icke understödjer andra jern vägsanläggningar
än de, som i främsta rummet lemna ränta på anläggningskostnaden,
och den ränta, som här är i fråga, motsvarar ungefärligen
den kostnad, som staten har för dessapenningar. Det sista jernvägslånet,
som upptogs, tror jag är stäldt så. att det inom 40 år
blir återbetaldt. Det är ungefär samma vilkor, som Utskottet här
föreslagit, och staten gör derigenom icke annan uppoffring, än att
lemna dem sitt moraliska understöd. De jernvägsanläggningar, som
i dessa tider icke är o nöjda dermed, synas mig icke böra komma
att taga försteget framför dem, som uppfylla dessa vilkor. Då härtill
kommer, att Kong!. Maj:t föreslagit att annuiteten skulle utgöra
7 procent, deraf 5 procent ränta och 2 procent amortering, men dessa
vilkor i Utskottets förslag blifvit ytterligare mildrade till 1 procents
amortering, synes mig rättvisa och billighet vara tillfredsställda.
Uår man derutöfver, har man icke någon hållpunkt, och saken blir
mera invecklad än den borde vara. Jag yrkar derför bifall till Utskottets
förslag.

Grefve Hamilton, Henning: Då fråga var, huruvida Riksdagen
borde åt Kongl. Maj:t öfverlemna rättigheten att fördela de belopp,
Riksdagen kunde finna skäligt anslå till enskilda jernvägsanläggningar.
eller om Riksdagen skulle förbehålla .sig detta, röstade jag
för det sednare alternativet. Detta skedde icke af misstroende,
att ju icke medlen kunde af Kongl. Maj:t fördelas lika väl som af
Riksdagen, men dels derför, att jag trodde, att Riksdagen icke borde
frånlemna sig dispositionen öfver statsmedel, och dels af det skal, att
jag trodde, att likartade vilkor för alla jernvägsanläggningar icke

362

Den i 2 Maj, e. m.

kunde vara ändamålsenliga. Jag ansåg således riktigt, att vid hvarje
riksdag af Riksdagen bestämdes så väl de belopp, som kunde anslås,
som ock de jernvägar, hvilka kunde erhålla understöd, äfvensom
vilkoren derför. Då nu emellertid Riksdagen beslutat, att de 10,000,000
R:dr som blifvit anslagna till enskilda jernvägsanläggningar, skola
af Kongl. Maj:t disponeras, så finnes efter mitt förmenande icke
någon annan utväg, än att åt Kongl. Maj:t öfverlemna att i detta fall
äfven bestämma vilkoren. Det finnes nemligen för staten ganska
många skäl att på flera olika sätt befrämja enskilda jernvägsföretag.
Det kan vara fråga om en anläggning, som man på förhand kan
förutse skall tillföra statens stambanor eu betydlig trafik. Äfven
om staten der skulle göra en större uppoffring i afseende på räntan,
kan de! hafva fullt skäl för sig, då staten blir rikligen ersatt genom
den ökade trafiken på dess egna banor och de fördelar, som deraf
tillskyndas industrien. Andra banor kunna föreslås, som i sjelfva
verket aro för en viss ort så utomordentligt fördelaktiga, att staten,
kan finna skäl att understödja dem, oaktadt det är sannolikt, att
derigenom trafiken kommer att draga sig från statens bana. I detta
fäll är det likväl billigt, att strängare vilkor det enskilda, bolaget
åläggas. Slutligen kunna jernvägar ifrågasättas, som böra understödjas
endast till följe af den större eller mindre fördel de åstadkomma
för en viss ort, och utan att staten af dem har direkt hvarken
fördel eller olägenhet. Det finnes derföre så många olika omständigheter
att taga i betraktande angående sättet och vilkoren för
understödjande af enskilda jernvägar, att jag icke kan föreställa
mig möjligheten att träffa en absolut siffra i afseende på ränta
och amortering, som kan göras gällande för alla möjliga jernvägsanläggningar,
hvilka hvar och en för sig kunna vara förtjenta af
understöd, men med afseende å olika förhållanden böra i mer eller
mindre mån erhålla sådant. Framför allt anser jag det vara af
vigt, att staten understödjer enskilda jernvägar, detta sker under
förutsättning, att de bolag, som för sådana företag bildas, kunna
uppfylla de vilkor, som vid lånens erhållande fastställas, och att
man således icke genom sjelfva vilkoren inleder bolag i företag, som
blifva för detsamma ruinerande. Allt detta gör, att jag knappast
kan föreställa mig, att det kan vara riktigt, såsom Utskottet gjort,
att bestämma en fix ränta af 5 procent och bestämma annuiteten
så, att alla bolag, utan afseende på den skyndsamhet med hvilken de
skulle draga till sig trafiken, skola efter alldeles olika grunder återgälda
lånen till staten. Den störa fördel, som Herr Ekmans reservation
i detta hänseende erbjuder, är att endast tiden för amorteringens
slutliga fullgörande är fastställd. Det är således derigenom möjligt,
att, om Kongl. Maj:t skulle förutse, att eu jernväg komme att framkalla
en betydlig rörelse i en ort, der en sådan rörelse ännu saknas,
men att det följaktligen måste åtgå flera år innan jernvägen kali
verkställa amortering af det beviljade lånet, vilkoren kunna blifva
ställda så, att amorteringen vore ringa eller ingen under de första
åren, men så mycket större och stigande under följande år. Anlägges
åter en jernväg inom en ort med en starkt utbildad industri, kali
man billigtvis fordra, att amorteringen vidtager, så snart jernvägen

Deu 12 Maj, e. m.

363

är färdig, och jemnt fortgår under en kortare tid. Jag kan derföre
icke annat än instämma deri, att Herr Ekmans förslag har företräde
framför Utskottets. Den enda betänklighet, som skulle förefinnas,
vore, om Kong!. Maj:t ansåge den börda, som derigenom skulle påläggas
Regeringen, vara för tung; om den Kong!. Maj:ts rådgifvare,
som har att främst yttra sig angående Regeringens åsigt i detta
fall, låter förstå något sådant, måste jag förena mig i Utskottets
förslag; men i annat fall kommer jag att rösta för Herr Ekmans,
endast med det uttalande från min sida, att jag till fullo inser de
svårigheter, Regeringen får att motsvara det förtroende, Riksdagen
visat densamma, och att man således är pligtig att vara ganska försigtig
i det framtida bedömande af det sätt, hvarpå Kong!. Maj:t
kommer att begagna den makt, Riksdagen i detta hänseende gifvit
honom.

Friherre Stjernblad: I likhet med ordföranden i Stats-Utskottets
Riksgäldsafdelning kan _ jag icke undgå att tro, att det skulle
bidraga till reda och ordning i förhållandena, om välboren för understöds.
lemnande till enskilda jernvägar blefve lika för alla sådana.
Äfvenså kan jag icke undgå att lika med honom finna, att
den tunga börda, som vi redan lagt på Regeringens skuldror, skulle
än ytterligare ökas, om man medgåfve, att olika vilkor finge bestämmas
för hvarje särskild bana. Jag skulle också tro, att Regeringen
sjelf så bedömt saken, ty då Regeringen beslutade sig för att
taga det vigtiga steget att hos Riksdagen anhålla, att denna från
sig måtte på Regeringen öfverflytta rättigheten att bestämma, hvilka
jernvägar, som skulle anläggas, och fördelningen af anslaget dem
emellan, föreslog Regeringen samtidigt dermed för Riksdagen de vilkor,
hvarpå Regeringen ansåg att understödet borde lemnas; och
det understödssätt, som Regeringen då föreslog, går i allo i samma
riktning, som Utskottets här gjorda hemställan, då enda skilnad en
är den, att Stats-Utskottet föreslagit 5 procents ränta och 1 procents
amortering, hvaremot Regeringen föreslagit respektive 5 och 2 procent
och Utskottet således varit något mildare, än Regeringen ansåg
sig höra vara, mot de banor, som skola understödjas. Då jag
ännu icke från någon Regeringsledamot hört uttalas den önskan, att
Riksdagen skulle frångå ett beslut i den angifna riktningen, kan jag
icke annat än till alla delar tillstyrka antagandet af Stats-Utskottets
förslag. Jag skulle visserligen heldre hafva sett, att StatsUtskottet
tillstyrkt de vilkor, som Regeringen hade föreslagit, emedan
dessa, då det icke är frågan om större belopp än det nu föreslagna,
eller 2 millioner om året, otvifvelaktigt säkrare till understöds
erhållande skulle framhållit de jern vägsföretag, som rendera
bäst; men då så icke skett, utan Utskottet föreslagit Riksdagen antagandet
af lindrigare betalningsvilkor, så vill jag icke sätta mig
deremot. Att. dessa vilkor icke äro annat än fördelaktiga, måste vi
väl alla medgifva, ty då en ort icke behöfver skjuta till mera än eu
tredjedel af jernvägens anläggningskostnad, och får resten såsom
ouppsägbart amorteringslån mot fem procents ränta, så tror jag, att,
äfven om jern vägen icke de första åren skulle afkasta hela amor -

Den 12 Maj. e. ro.

364

teringsbeloppet, kunde det löna mödan anstränga sig för att anskaffa
hvad som fattades på annat håll, hvilket utan synnerlig uppoffring
bör kunna låta sig göra. Jag har sjelf varit med om att
göra detta vid flera tillfällen och bolaget har funnit sig väl deraf.
De skånska banorna hafva visserligen fått sin försträckning för fem
procents annuitet, men de började amorteringen efter tre års räntefriket.
hvaremot här, utom tre års räntefrihet, är föreslaget ytterligare
tre års amorteringsfrihet. Dessutom må man icke glömma, att
de skånska banorna hufvudsakligen måste lita på persontrafiken och
transport af landtbruksprodnkter och sådana banor bära sig i regeln
sämst; då deremot det nu föreslagna understödsbeloppet sannolikt
kommer att hufvudsakligast användas på bergslagsbanor och sådana,
der tyngre gods transporteras och hvilka bära sig bättre.

Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Leijonaneker: Då man skall bestämma viltoren för beviljande
af understöd åt jern vägar, synes man mig isynnerhet böra
uppmärksamma tvänne frågor. Dessa äro, att vilkoren bestämmas
sä, att Do) bolagen utan olägenhet kunna mottaga statsbidragen; och
2:o) staten förlorar så litet som möjligt.

För att bolagen skola kunna mottaga understödet under form af
lån af j af jern vägens anläggningskostnad fordras efter mitt förmenande
ovilkorligen, att inbetalningarne under de första åren skola
vara små, men deremot kunna dessa utan olägenhet för bolagen efter
några års lopp höjas. Det, var just till följd af bestämmelsen angående
statsbidragen till de skånska jernvögarne, att de årliga inbetalningarne
skulle börja straxt efter det banorna voro fullbordade,
som dessa banor råkade i trångmål. Om dessa banor deremot till
en början hade haft ringa inbetalningar, hvilka sedermera efterhand
ökats, så är det gifvet, att inga svårigheter för dem skulle hafva
uppstått. Det är på grund häraf som Herr Ekman afgifvit sin reservation,
i hvilken jag i lmfvudsakliga delar instämt; men jag har
icke kunnat instämma i frågan om beloppet af den ränta, som bolagen
böra erlägga till staten, emedan jag tror, att den är bestämd
för låg och lägre än staten sjelf på sina lån betalar, samt, såsom
jag redan antydt, det icke är någon svårighet för bolagen att betala
samma ränta, som staten sjelf gifven, så snart banan efter några år
blifvit npptrafikerad. Den ränta staten i allmänhet betalat har hittills
varit 5) procent. Jag vill föreslå, att bolagen skulle betala
5.4 procent eller något mindre. Jag hoppas, att staten icke vidare
skall behöfva upptaga lån mot högre ränta än 54 procent, då det
sista lånet kostade endast 5J procent. Staten får ändock uppoffra
icke så obetydligt. Jag sätter visserligen icke i fråga, att staten
skulle få full ränta på sina egna lån, då bolagen under eu tid skulle
få åtnjuta räntefrihet. men jag fordrar, att bolagen i medeltal skola
betala samma ränta, som staten sjelf får gifva, och jag ser icke något
skäl, hvarför man öfver liöfvan skall gynna de enskilda bolagsmännen
på .statens bekostnad. Om jag t. ex. antager, att banan
blifvit npptrafikerad, så att den gifver 6 procent af anläggningskapitalet
i inkomst, och det lärer val icke vara någon bana, som icke

Den 12 Maj, e. eu.

385

snart nog kommer upp till denna inkomst, samt såsom Herr Ekman
antagit, bolaget skulle betala 5 procents ränta till staten, så blir
det förhållandet, att staten får 5 procent, under det bolagsmännen
hafva 8 procent på sina pengar. År banan upptrafikerad till sju
procent, så bär staten fortfarande sina 5 procent, men bolagsmännen
få 11 procent. Jag kan icke se hvarför man skulle gifva bolagsmännen
en sådan present, och det är på grund häraf, som jag yrkar,
att räntan icke skall bestämmas lägre än 51 procent.

Man har såsom skäl för ytterligare uppoffringar å statens sida
uppgifvit, att de enskilda banorna draga trafik till statsbanorna.
Det är sann!, men en del af dessa banor erhålla tvärtom sin trafik
från statsbanorna, så att jag tror, att statsbanor och privatbanor i
detta hänseende kunna vara qvitt. Hufvudsaken är, att räntebetalningarne,
efter mitt förmenande, för bolagen kunna sättas så, att
staten icke onödigtvis förlorar eu del af den ränta staten sjelf får
betala. Jag anhåller således om bifall till Herr Ekmans reservation
med den förändring, att räntesiffran bestämmes till 51 i stället för
5 procent.

Herr von Möller: Beträffande den modifikation af Herr Ekmans
förslag, som den siste talaren framställt, tror jag icke, att det
skulle vara så farligt att antaga den. Det skulle åtminstone icke
förorsaka någon synnerlig förlust för staten, hviiket- ovilkorligen
skulle blifva händelsen, i fall Herr Ekmans förslag antages. Herr
Leijonancker förklarade nemligen, att staten på de penningar, den
upplånat, betalt 5j procent i ränta, då deremot de enskilda bolagen,
enligt Herr Ekmans reservation, skulle af staten kunna erhålla lån
mot 5 procent. Herr Ekman föreslår vidare, att amorteringen skulle
vara afslutad inom femtio år från lånets utbetalningsdag, men huru
stor amorteringen i början skulle blifva, bestämmer han icke, utan
skulle detta bero på Kong!. Maj:ts pröfning. Chefen för trafikstyrelsen
har i hufvudsaken instämt med Herr Ekman och förklarat, att
det vore svårt för bolagen att i början betala 7 procents annuitet.
Detta förefaller mig besynnerligt, då jag föreställer mig, att Chefen
för trafikstyrelsen med sina råd måtte hafva tillhandagått Chefen
för Civil-departementet, innan denne till Riksdagen framställde förslaget
att annuiteten skulle bestämmas till 1 procent. Att Chefen
för trafikstyrelsen nu slagit om och ändrat åsigt, är något, som jag
jag icke kan förstå; men han har emellertid förklarat, att det icke
vore rätt af Utskottet att fixera siffran till 6 procent. Utskottet
har likväl kunnat göra detta oen gå något längre än Kongl. Maj:ts
förslag innehåller, just derföre, att i denna Kammare röster höjdes
för att annuiteterna borde minskas till 6 procent. Jag vill likväl
icke inlåta mig på några sifferberäkningar, då Utskottets vice ordförande
gifvit så tillräckliga upplysningar, att jag i detta hänseende
icke kan hafva något att tillägga.

En aktad talare från Södermanland har yttrat, att, då Regeringen
fått ett stort förtroendevotum af Riksdagen, genom att denna öfverlåtit
åt Regeringen att bestämma fördelningen af anslaget mellan de enskilda
jernvägarne, borde Riksdagen äfven öfverlåta åt Kong!. Maj:t att

Den 7 2 Maj. e. ro.

366

bestämma vilkoren. Jag instämmer gerna häruti och jag delar gerna
den åsigt, som uttalats af en föregående talare, då han yttrade, att
den ärade Ministern, som begärt att ifrågavarande anslag skulle
ställas till Kongl. Maj:ts disposition, icke skulle svigta för bördan
af det ökade förtroende, som Kainrarne kunde komma att gifva honom
genom att åt Regeringen äfven öfverlemna bestämmandet af
vilkoren. Äfven jag är fullt öfvertygad derom.

Jag hyser för denne Kongl. Maj:ts rådgifvare den mest odelade
högaktning, och vi hafva störa bevis uppå att denna min meningdelas
af Kammaren, men denna aktade ledamot af Konungens råd
bär ett fel, ett fel, som han visserligen icke kan hjelpa och som han
delar med oss alla, men det är dock ett fel: lian är dödlig. Sutte
den ärade Ministern ständigt på taburetten, skulle jag gerna gifva
honom det ökade förtroende, som blefve en följd af antagandet utaf
Herr Ekmans förslag, ehuru jag fruktar, att han till lön blott skulle
samla missbelåtenhet. Då Kongl. Maj:t i sin nådiga proposition aldrig
sjelf har begärt, att vilkorens bestämmande skulle öfverlemnas
till Regeringen, så anser jag att Riksdagen handlar ganska rätt. då
den följer Kongl. Maj:ts förslag och bestämmei- annuiteten.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Norden felt: i min reservation till Stats-Utskottet* Utlåtande
N:o 42 och under den deröfver förda diskussionen bar jag redan
så fullständigt uttalat mina åsigter, att jag icke nu behöfver blifva
vidlyftig. Jag föreslog då, att räntan under de första åren skulle
vara lägre, men småningom höjas till nionde årets slut, hvarefter
eu annuitet af 6 procent borde af bolagen betalas, af hvilka 5 ’ procent
skulle utgöra ränta och återstoden amortering. Detta förslag
lyckades icke tillvinna sig någon uppmärksamhet och det tjenar såledas
till ingenting att hålla derpå; men jag tror likväl, att det så
väl af de yttranden, som bär blifvit afgifna, som af den erfarenhet,
man vunnit af redan befintliga privatbanor, tydligen framgått, att
enskilda jernvägsbolag nästan alltid äro i stånd att betala en annuitet
af 6 procent af statsbidraget.

Mot Herr Ekmans förslag bar jag att anmärka, att Kongl. Maj:t
kommer i en mycket svår ställning, samt att ordalagen i reservationen
icke tydligt nog uttrycka, hvad reservanten menat, då ban säger
att Kong]. Maj:t skall “bestämma huru mycket årligen skall å
lånet inbetalas samt huru mycket af denna inbetalning skall utgöra
ränta; dock under vilkor att räntan icke må understiga fem procent
och återbetalningstiden icke utsträckas utöfver femtio år från lånets
utbetalningsdag.11 Detta synes mig tydligen innebära, att det endast
skulle stå Kong!. Maj:t Öppet, att bestämma amorteringen. Nu säger
emellertid Herr Ekman sjelf, att Kong]. Maj:t skulle kunna bestämma
en lägre ränta och uppskjuta amorteringen under en viss tid. Men
huru skall man få säkerhet, att dessa räntor på räntor skola
utgå. och nog bör man väl åtminstone kunna fordra att ordalagen
äro så tydliga, att icke ordföranden i Stats-Utskottets riksgäldsafdelning
kan tolka dem på ett sätt och reservanten på ett annat.
Jag delar fullkomligt Friherre Funcks uppfattning, men jag tror lik -

367

Den 12 Maj, e. in

väl. att hvad som fordras är, att räntebetalning och amortering till
en början blir något mindre. Då mitt förra förslag icke vann några
sympatier, har jag nu uppgjort en modifikation deraf, som jag tror
skulle kunna hafva utsigt att. gå igenom, om icke förr, så åtminstone
uti en gemensam votering, i händelse förslaget blefve Första
Kammarens beslut. ^ Förslaget innebär att medgifva en lägre ränta
af 4 procent, under de tre år, då inga kapitalafbetalningar ega rum.
Bolagen hade då fyra år, under hvilka de kunde nedlägga penningar
på sina banor och samla något kapital för att derefter kunna fullgöra
den högre betalningen. På grund af hvad jag tagit mig friheten
anföra, anhåller jag om proposition på följande förslag:

a) lika Utskottets b.'';

b) att fyra procents årlig ränta skall betalas under de tre derpå
följande åren; och

c) att derefter en annuitet af sex procent å ursprungliga försträckningsbeloppet
skall erläggas, af hvilken annuitet först godtgöres
ränta efter fem för hundra å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgör afbetalning'' derå.

1 sak innehåller det således egentligen ingen annan skilnad, än
att bolagen under de första tre åren skulle betala eu procent lägre
ränta, hvarigenom man skulle slippa allt trassel och alla ansökningar
af bolag, som icke kunna fullgöra sina förbindelser.

Herr Heijkenskjöld: Föreliggande punkt och de afgifna reservationerna
gifva mig anledning att betrakta denna fråga från två synpunkter.
Stats-Utskottet har föreslagit att de enskilda jernvägsbolagen
skulle betala en annuitet af 6 procent på de lån, som de erhålla.
Enligt mitt begrepp är detta stadgande strängare än StatsUtskottet
förr föreslagit. Det torde vara Kammaren bekant, att, då
lån bestämdes till Gefle -Dala-jernvägen, bestämdes räntan till endast
2 procent. Den talare på Skånebänken, som understödde Utskottets
förslag, torde icke hafva sig bekant, att det finnas banor, som betala
lägre räntor, än den af Stats-Utskottet nu föreslagna. Jag ser
icke något skäl, hvarför staten nu mera skall fordra strängare vilkor
och högre ränta åt de enskilda jernvägarne, än hvad staten förr
gjort, särdeles när jag tager i betraktande den stora fördel, staten
eller dess stambanor ovilkorligen måste erhålla genom den ökade
trafik, som uppstår derutaf, att bibanor anläggas, hvilka utmynna
vid stambanorna. För en eller annan riksdag sedan erhöll man upplysning,
hvilken tillökning uti trafiken på statsbanan söder om Örebro
förorsakats af Nora-—Ervalla-banan och af Köping—Hult-banan.
Jag tror icke, att man får glömma dessa förhållanden, då det nu är
frågan om att för framtiden bestämma vilkoren för understöd åt enskilda
jernvägar. En föregående talare har anmärkt, att den tillökning
i trafik, som genom de enskilda banorna kommer statsbanorna
tillgodo, kan qvittas mot den trafik, som statsbanorna tillföra de
enskilda banorna. Jag tror detta resonnement är föga hållbart, ty
tunnes icke de enskilda banorna, så erliölle statsbanorna hvarken
den trafik, som kommer från dessa banor, eller den, som uppkommer
derigenom, att staten till dessa banor får frakta gods, som är

368

Deu 12 Maj. e. m

afsedt att på dera befordras. I begge dessa afseenden bär staten en
stor fördel af de enskilda banornas anläggande och välboren för deras
understödjande böra icke bestämmas för härda. Äfven om jag jemför
dessa vilkor med dem, hvarpå hypoteksföreningarne i början utlemna
de lån till jordbrukare, så äro dessa jern vägslån svårare.

Betraktar jag nu den af Herr Ekman afgifna reservationen, så
ser jag, att, enligt densamma, det skulle öfverlemnas åt Kongl. Maj:t
att bestämma de öfriga vilkoren, men att räntan icke finge understiga
fem procent. Jag behöfver icke för Kammaren upprepa och
bevisa, att hvilken enskild bana som helst under de första åren icke
kan lemna den inkomst, som den sedermera kan gifva, sedan banan
blifvit upptrafikerad. Vi hafva talrika exempel på, att trafiken efter
några är ökas allt mer och mer. Detta är en fördel icke allenast
för dem, som anlägga banan, utan äfven för så väl staten, hvilken
också får ökad trafik på sina banor, som till och med för industrien.
l)et är således i alla möjliga hänseenden eu fördel för staten, men
hvarför skall man då icke göra allt hvad man kan för att bidraga
till sådana ömsesidiga fördelar. Redan förut har jag yttrat mina
sympatier för enskilda banors anläggande, dä jag röstade för det
större anslaget 10 millioner. På grund af hvad jag nu anfört skulle
jag således tro, att man har allt skäl att bifalla Herr Ekmans reservation;
men jag skulle likväl i denna vilja göra den förändring,
att, då räntan enligt Herr Ekmans förslag icke får understiga fem
procent, hvilket efter min åsigt ger Regeringen rättighet att höja
densamma, räntan fixerades till 5 procent, samt att återbetalningsskyldigheten,
skulle fullgöras på femtio år. Detta senare vilkor lemna!’
en gifven fördel åt de enskilda bolagen derigenom, att de under
de första åren, innan banan hunnit blifva upptrafikerad, skulle kunna
få lemna mindre annuiteter, men deremot efter några års förlopp
höja dessa.

Jag anhåller således om afslag å Utskottets förslag och bifall till
Herr Ekmans reservation med den förändring, att räntan måtte bestämmas
till 5 procent.

Friherre Bildt: Jag tillhör icke deras antal, hvilka bidragit

till det af Riksdagen fattade beslut, att åt Kongl. Maj:t öfverlemna
fördelningen af dessa 10 millioner för befrämjande af enskilda jernvägsföretag:
men sedan detta beslut eu gång blifvit fattadt, anser
jag mig likväl böra uttala min mening om bästa sättet för användandet
af detta belopp. Jag påminner mig mycket väl den debatt,
som egde rum beträffande olägenheterna och fördelen af att afsåga
representationen beslutanderätten. Af dem, som önskade, att denna
skulle öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, anfördes då hufvudsakligen, att.
om så skedde, skulle Kong!. Maj:t från den högre opartiska ståndpunkt,
som Kongl. Maj:t bättre än enskilda medlemmar af representationen
kunde intaga, icke allenast rättvisare kunna bedöma banans
sträckning, utan äfven, i afseende på särskilda omständigheter, underlätta
vilkoren för bolagen. Bland dessa omständigheter betonades
särskild!., att staten kunde hafva olika intresse af, om en enskild

bana

Den 12 Maj. e. in.

36»

♦

bana ledde trafik till eller från en stambana, äfvensom att Regeringen
kunde taga i betraktande, huruvida banan vore i politiskt hänseende
fördelaktig för staten. Det framhölls äfven ganska tydligt
under diskussionen, att man aldrig hädanefter borde tänka på, att
de enskilda banorna skulle erhålla någon present af staten, utan endast
få begagna statens kredit för att erhålla lån. Ihågkommer man
detta, så kan man också förklara, hvarför representationen icke beviljade
den af Kongl. Maj:t begärda alternativa rättigheten att meddela
antingen lån eller anslag utan återbetalningsskyldighet; men
bestämde, att endast lån skulle få gifvas, hvaremot summan ökades.
Om . man nu, på sätt Stats-Utskottet föreslagit, bestämmer annuiteten
till 6 procent, hvaraf 5 procent skulle utgöra ränta, så kommer
staten derigenom otvifvelaktigt att göra en förlust, ty det är
endast under särdeles lyckliga förhållanden man kan tänka sig, att
staten skall erhålla lån på så billiga vilkor, att den, utan att sjelf
förlora, kan utlåna dessa medel mot 5 procent. Om tre års räntefrihet
skall ega rum och räntan fixeras till 5 procent, kommer staten
att derigenom gorå en förlust, som icke kan beräknas. Tänker man
sig, att den ifrågasatta banan går igenom rika orter, hvilka gifva
banan stora inkomster, så får en sådan bana icke allenast tillgodonjuta
statens kredit, utan äfven dessutom en ren present af räntedifferensen
mellan hvad staten får betala och hvad de enskilda bolagen
gifva i ränta på sina lån.

Antager man deremot Herr Ekmans förslag, lemnar man Kongl.
Maj:t fria händer att afgöra välboren. Skilnaden är den, att Herr
Ekman föreslagit, att bolagen skulle betala minst 5 procents ränta,
hvaremot enligt Utskottets förslag räntan alltid skulle utgöra 5 procent.
Vidare har Herr Ekman tillagt, att amorteringen icke skulle
ske med viss procent, utan un dör vissa år, och att staten skulle få
igen sina pengar.

Genom att antaga Utskottets förslag, beröfva!’ man Kong!. Maj:t
möjligheten att af bolagen fullt uttaga hvad staten gifvit dem.
hvithet man åter enligt Herr Ekmans förslag skulle kunna göra.
Genom att binda händerna på Kongl. Maj:t i detta hänseende, hav
man således, enligt min uppfattning^ utsträckt anspråken på Kongl.
Maj:ts opartiskhet vida öfver det ansvar, som Kongl. Maj:t skulle
få genom ett ökadt förtroende. Vill man åstadkomma ett godt resultat,
skall man lemna Kongl. Maj:t alla de vägar öppna, som erfordras
för att utjemna dessa förhållanden.

Här har talats om banor, som ögonblickligen kunna gifva god
inkomst, banor, som först efter några år gifva god inkomst, banor,
som föra trafik till statsbanorna och flera andra slags banor. Alla
dessa olika förhållanden skola medtagas i beräkningen, men huru
skall detta kunna ske, om icke just genom en olika räntesats. Det
synes mig vara alldeles påtagligt, att man genom att fixera räntesatsen
beröfva!’ Kongl. Maj:t möjligheten att rättvist kunna afgöra
sådana frågor. Det synes mig äfvenledes vara alldeles påtagligt,
att, på samma gång staten måste förlora, om räntesatsen på detta
sätt fixeras, gör man sjelfva återbetalningen mera betungande

Riksd, Prof. 1871. I Åfd. 4 Band. 24

370

Den 12 Maj, e. m.

för bolagen, då de naturligtvis icke under de första åren kunna erhålla
så stora inkomster, som det blir möjligt, sedan banan blifvit.
upptrafikerad. Likväl vill man här med Utskottet bestämma, att
annuiteterna genast skulle utgå efter tre år eller efter ett. år, sedan
banan bort öppnas. Antager man deremot Herr Ekmans reservation,
kan eu jemkning till bolagets fördel i detta hänseende ega ruin.
och staten får ändå sin tulla rätt. Min åsigt har alltid varit den.
att staten aldrig borde gorå några uppoffringar på enskilda jern vägar.
Deremot föreställer jag mig. att staten kan bevilja några års
räntefrihet och låta amorteringen i början vara mindre och först
efter bestämdt antal år ökas; men att staten slutligen inom bestämd
tid, på sätt Herr Ekman föreslagit, skulle få full ersättning icke
blott för de räntefria åren, utan äfven för den minskning i annuiteterna,
som under de första åren egt rum. Eu talare har frågat,
huru man skulle kunna fa någon säkerhet, för, att alla de små annuiteterna
ackumulerades. Jag tror, att Riksgälds-kontoret, som har
detta uppdrag, lika väl kan lägga i hop de små annuiteterna, som
de stora. Hufvudsaken är att säkerheten är fullgod och deremot
har ingen anmärkning blifvit gjord. Huru jag ser saken, synes det
mig derföre vara fördelaktigast att rösta för Herr Ekmans reservation,
å hvilken jag yrkar bifall.

Herr Berger: Då de penningar, som staten upplåna!'', blifva

lika dyra, ehvad de utlånas till det ena eller andra jernvägsbolaget,
och det dessutom är ganska svårt att på förhand med någon visshet
beräkna, om ett jernvftgsföretag skall gifva större inkomst än ett annat,
samt de bolag, som måste gifva högre ränta, skulle anse sig förfördelade,
anser jag det vara riktigt, att Stats-Utskottet föreslagit
eu bestämd ränta och lika för alla; och hvad sjelfva räntefoten beträffar,
så tror jag att äfven den blifvit riktigt träffad, då den bestämts
till 5 procent. Somliga anse visserligen denna räntefot vara
för låg, andra för hög; men då den ränta, som staten för närvarande
sjelf'' betalar, icke kan sägas uppgå till mer än cirka 5,2 procent, så
skulle uppoffringen, sedan alla it) millionerna blifvit utlånta, uppgå till
20,000 It: dr om året, hvilket belopp dock minskades med hvarje år i
mån som lånen amorterades; och för åstadkommandet af enskilda
jern vägsanläggningar till belopp af 15,000,000 Jfci:dr kan väl denna
ränteuppoffring från statens sida icke vara för stor.

Flere talare hafva uttryckt den önskan, att amorteringsbeloppet
till en början skulle blifva något lägre och först sedermera något
högre. Detta skulle likväl medföra stora olägenheter och jag
tror, att Stats-Utskottet fästat tillräckligt afseende vid syftemålet
med dessa talares önskan, då Utskottet föreslagit, att först och främst
tre års räntefrihet skulle kunna beviljas samt att dessutom amortering
icke skulle behöfva ske under ytterligare tre år. Detta förutsätter,
att jern vägen under de sednast nämnda tre åren endast behöfver
afkasta 3 ^ procent på anläggningskapitalet för att kunna
gifva staten den ifrågasatta räntan af fem procent å låne-beloppet,
och jag tror följaktligen, att Stats-Utskottet äfven i detta fall iakttagit
all nödig omtanke. Men då jag yrkar bifall till Stats-Utskot -

371

Den 12 Maj. e. in.

tets betänkande i den nu föredragna punkten, så ber jag likväl att
få fästa uppmärksamheten på en väsendtlig ofullständighet som jag
genom ett tillägg önskade få afhjelpt. Detta tillägg skulle hafva
följande lydelse: ‘‘samt att, om annuiteten icke sednast å förfallodagen
inbetalas, låntagaren skall vara skyldig att å densamma erlågga
f> piocents årlig ränta tills betalning1 sker.“ Anledningen,
hvarföre jag anser ett sådant tillägg vara nödvändigt är den, att
det i annat fall blir alldeles omöjligt att kunna beräkna den tid, då
ett- meddeladt lån skall kunna vara amorteradt; ty om ett bolag inbetalar
annuiteten en eller derå månader för sent för hvarje gång.
■samt af. annuiteten först godtgöres ränta å o procent för den* förflytta
tiden och återstoden utgör amortering, så kunde denna sednare
blifva högst obetydlig — och lånets slutliga amortering klafve,
i saknad af nödiga bestämmelser härutinnan, alldeles obestämd samt
beroende på låntagarens godtycke. Det synes mig derföre att annuireten
på viss dag årligen skulle anses vara förfallen till betalning
och att låntagare,, som försummade att i rättan tid erlägga annuitet,
skulle vara skyldig att, derå erlägga G procent» länta efter förfallodag^-
På detta sätt blefve en amorteringsplan bestämd för hvarje
bolag samt ordning och reda vunnen i dessa affärer.

Jag anhåller alltså om bifall till Stats-Utskottets förslag med
ofvannämnda tillägg.

Friherre Fåne k: Jag har begärt ordet, icke så mycket för att

tillägga något till hvad jag förut yttrat, som för att försöka rätta
några missförstånd, som jag tror ega rum. Jag vänder mig i detta
hänseende först till den ärade talaren på Stockholmsbänken, som
nyss hade ordet och som jag tror icke riktigt uppfattat eller tolkat
flen reservation, som han förordade. Om jag icke missförstod honom,
yttrade han,. att det vore skäl att antaga denna reservation,
emedan . staten derigenom komme att fullt återtaga, hvad staten utgifv.
it
ta anmärka, att med de vilkor, som i denna reservation äro föreslagna,
skulle sådant icke blifva möjligt. Skilnaden emellan Utskottets och
reservantens förslag är verkligen icke så särdeles stor som han
synes föreställa sig.. I båda fallen föreslås, att räntefrihet skall ega
ruin under de tre första åren och i det fallet blir således förlusten
iika^ stor, hvilkendera metoden man än begagnar. I båda fallen föreslås,
att räntan skall utgöra o procent, eller kanske rättare sagdt
får den. val, enligt reservantens förslag, öfverstiga 5 procent, men
hvad minimum beträffar, är det i båda fallen 5 procent. Jag hemställer
likväl, på samma sätt som jag förut gjorde, huruledes den
högre räntan enligt reservantens förslag skall bestämmas och huru
det skall blifva möjligt för den, som skall bevilja lånen, att bestämdt
kunna saga: “Detta bolag mäktar betala 6 procent, men detta
må stanna vid 5.“ Jag är fullt öfvertygad om, att detta bestämmande
icke. kan komma att tillgå på annat sätt, än att de, som anmäla
. sig till läns erhållande, förklara sig vara nöjda att betala o,
5 i, 6 procent o. s. v. Det blir på detta sätt eu slags auktion mellan
de lånesökande, och hvad säkerhet får man väl, att bolagen

372

Den 12 Maj. e. m.

För min del troi

kunna fullgöra de högre vilkor, som de åtagit sig
lag icke, att sådan säkerhet kan vinnas. ,

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att de ledamöter
af Utskottet, som här yttrat sig och af Indika två äro reservanter.
icke bättre kunnat förena sig om en mening, an att en åt
dem önskar, att räntan i början skall utgöra 4 procent och sederhöjas;
den andre, att den skal! fixeras till 5 1 procent, och den
■ till minst 5 procent. Redan häri tror jag ligger ett bevis derpå.
de framställda förslagen ligger något särdeles 9visst. En högt
talare på Södermanlandsbänken yttrade, att det läge mycken
att icke fastställa sådana vilkor, som göra det omöjligt för

mera
tredjt
att i
ärad
vigt uppå

banor

att uppfylla dem eller att ordentligt verkställa sina inbetallLll
,. Det är naturligtvis mycket svårt att på förband kunna bestämma,
hvad en jernväg kan betala eller icke en svårighet, som
man nu vill pålägga Kongl. Ma:jt — men jag ser icke någon annan
metod att gå till väga i detta fall, än att rådfråga den erfarenhet
som redan vunnits. Jag håller bär i'' min hand trafikstyrelsens officiella
berättelse för år 1869. Der äro. i sammanhang med statens,
äfven enskilda jernvägar upptagna, och bland dessa hafva de åtta,
som lemnat minsta inkomsten, eller jernvägarne Köping -Hult och
Nora—Ervalla, Köping—Uttersberg, Borås—Herrljunga, Uddevalla

__"Wenersborg—Herrljunga, AVexiö—Alfvesta, Kristianstad Hessle hohn,

Landskrona—Helsingborg- -Eslöf samt. Ystad—Eslöf. för år
1869 gifvit en bruttoinkomst af 87,915 R;dr och eu nettoinkomst
16164 R-.dr per banmil af den trafikerade medellängden. Deras anläggningskostnad
är i medeltal 552,948 R:dr, men jag vill dervid icke
mycket fästa mig. Medelpriset å de många jern vägsanläggningar,
tillsammans öfver 140 mil, som blifvit inlemnade till jernvägskomiteen
och Kong!. Maj:t. uppgår icke till 400,000 R:dr. Sex procents ränta
på j af 400,000 R:dr gör 16,000 R:dr. Den erfarenhet, som hittills
vunnits på de åtta enskilda jernvägar, livilka gifvit sämsta resultatet
af alla. har. såsom jag nyss nämnde, varit att de gifvit en inkomst
af 16.164 R:di\ hvilket således öfverstiger det belopp, som skulle behöfva
åstadkommas. Utan att jag eller någon annan kan veta, livilka

jernvägar

Kon<

XXL CAj tj • V_/ U till Uvli I 1 ^ Q

;1. Maj:t kan komma att tilldela statsunderstöd af det

belopp^ som blifvit stridt till Kongl. Maj:ts disposition, föreställer
jag mig dock, att bland dessa kan komma att ingå en och annan
bergslagsbana. Tillser jag hvad dessa baner gifvit, så visar det sig
att deras nettoinkomst i medeltal per trafikerad banmil varit i. uet
närmaste 67,000 R:dr. Man må ihågkomma, att detta är officiella
siffror, och huru jag således än ser saken, synes det mig vara eu möjlighet
för de enskilda banorna att åstadkomma det belopp, soin Utskottet föreslagit.
Man skall möjligen invända, att jernvägen Borås—Herrljunga
icke gifvit mera än ungefär 12,000 R;dr och Uddevalla AV eu ers b o i g
—Herrljunga icke fullt 10,000 Rdr; men då fråga är att göra eu
jemförelse, är man väl icke berättigad att af 17 eller 18 banor utplocka
de två sämsta. Jag har icke tillåtit mig att uttaga de bästa
banorna och lägga dem till grund för mina beräkningar. Jag tror
således, att på denna väg kan vara till fullo ådagalagdt, att det annuitetsbelopp,
som Utskottet föreslagit, hvarken är orimligt eller obilligt.

373

Den 12 Maj, e. m.

■lag ämnar icke vidare besvära Kammaren med att begära ordet,
utan j ag skall underkasta mig det beslut Kammaren kan komma att latta;
men jag kan icke för mig dölja, att det är ett sorgligt taktum, att
af den proposition, Kongl. Maj:t framlagt ingenting annat återsvar,
än att man åt Kongl. Maj:t öfverlemnat att bestämma, hvilka
jern vägar, som skola erhålla understöd och knappast detta. Kongl.
Maj:t hade begärt 5 millioner, och jag förmodar, att Kongl Maj:t icke
gjort detta, utan att göra sig reda för bebofvet; Riksdagen har bestämt
detta belopp till 10 millioner, hvithet Kong!. Ma:jt accepterat.
Kongl. Maj:t hade föreslagit en bestämd annuitet o procents ränta
och 2 procents amortering. Denna annuitet är af Stats-Utskottet
modifierad till 5 procents ränta och 1 procents amortering. ^ Men
skola vi nu förändra äfven detta, så återstår ganska litet åt Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr Statsrådet Bergström: Hvar och eu, som framställer för slag

i ett ämne, synes mig billigtvis ega rätt att fordra, att samma
förslag betraktas såsom ett sammanhängande helt i den mån att, om
något deraf förändras, det öfriga icke obetingadt kan antagas oförändradt.
Kongl. Maj:ts Regering egen göra gällande samma anspråk,
med afseende på hvad i Kongl. propositionen angående Statsverkets
tillstånd och behof är föreslaget rörande sättet att understödja enskilda
jernvägar. Dessa förslag gingo ut derpå, att till Kongl. Maj ds
disposition måtte ställas ett belopp af o millioner för att understödja,
anläggandet af enskilda jernvägar, vare sig medelst försträckning åt
högst jj eller medelst anslag, utan återbetalningsskyldighet, åt -j- åt
jern vägens anläggningskostnad; samt vidare, att, om understödet lemnades
under form af försträckning, annuiteten skulle bestämmas till
7 procent ä ursprungliga försträckningsbeloppet, åt hvilken annuitet
först borde godtgöras ränta efter fem för hundra å oguldet kapitalbelopp
och återstoden utgöra afbetalning derå. 1 händelse denna proposition
af Riksdagen oförändrad bifallits, skulle bland de järnvägsföretag,
hvilka kunna ifrågakomma att understödjas med försträckning,
utvalts endast sådana, hvilka utan svårighet kunnat bära en annuitet
af 7 procent, så som Kongl. Maj:ts Regering föreslagit.

Nu har emellertid Riksdagens beslut utfallit helt annorlunda.
Riksdagen har nemligen ställt 10 millioner till Kongl. Maj:ts disposition
och tillika beslutat, att understödet skall meddelas endast under
form af försträckning. Deraf blir en gifven följd, att liera och äfven
mindre fördelaktiga banor komma att erhålla försträckning, än hvad
händelsen skulle biifvit, om endast 5 millioner ställts till Kongl.
Maj:ts disposition för meddelande af försträckning och anslag utan
återbetalningsskyldighet. Jag tror således, att den talare, som förmenat,
att skilnaden i afseende på annuiteten mellan Stats-Utskotfets
förslag och Kongl. Maj ds proposition endast vore den, att det torra
vore något “miletare''1, icke tillräckligt uppmärksammat de förändrade
omständigheter jag nu sökt framhålla. Vid ett föregående tillfälle i
denna Kammare har jag för öfrigt uttalat mig i frågan, huruvida de
af Kongl. Maj ds Regering föreslagna försträokningsvilkoren kunde
något mildras.

374

Den 12 Maj. e. m.

Till detta uttalande hänvisar jag nu och vill endast tillägga, att
intet är för mig mera främmande, än inbillningen att vara ofelbar.
Såsom jag nyss erinrade, har emellertid Riksdagens beslut utfallit
helt annorlunda, än Kongl. Maj:ts Regering föreslagit, och det ansvar
i afseende å medlens fördelning emellan de särskilda banorna som
Regeringen velat åtaga sig har, hvad beloppet angår, blifvit fördubbladt.
Då det nu gäller att välja emellan de olika vilkor, som föreslagits
af Utskottet och af en reservant inom detsamma från denna Kammare
— måste jag bekänna att båda förslagen hafva sina företräden
och sina brister.

Utskottets förslag har det företrädet, att Regeringens ansvar blir
betydligt mindre, enär Utskottet hemställt, att en fast annuitetssats
måtte bestämmas; men jag hyser likväl vid detsamma en betänklighet,
den nemligen, att en af de banor, som ifrågakomma att erhålla understöd,
— Wexiö—Carlskronabanan — icke kan bära en så hög annuitet
som 6 procent. Riksdagen bar väl icke uttryckligen rekommenderat
denna bana till försträcknings erhållande; men jag vågar
likväl såsom en tyst rekommendation tyda Riksdagens beslut, att den,
som vill bygga denna bana bredspårig, skall erhålla en summa af
1,100,000 R:dr utan återbetalningsskyldighet. Jag får tillstå, att
denna bana har äfven mina varma sympatier; men jag fruktar likväl,
såsom nyss är nämndt, det svårighet för densamma att utgöra den
föreslagna annuiteten skall uppkomma.

Hvad åter reservantens förslag angår, sä har äfven det sina företräden,
men också sina brister. Der föreslås “att Kongl. Maj:t mä
ega vid lånemedlens beviljande bestämma, huru mycket årligen skall å
lånet inbetalas samt huru mycket af denna inbetalning skall utgöra
ränta; dock under vilkor att räntan icke må understiga 5 procent
och återbetalningstiden icke utsträckas utöfver femtio år från lånets
utbetalningsdag.“ Denua punkt medgifver således en mycket större
frihet åt^ Kongl. Maj:t och Kong]. Maj:t kan otvifvelaktigt lämpa vilkoren
efter banans förmåga att uppfylla dessa vilkor. Men vid försträckningens
beviljande är det icke så lätt att förutse och rätt uppskatta
denna förmåga; hvadan också misstag dervid är möjligt. Förelöper
sådant misstag, kan det sedermera icke rättas. Jag har nemligen
fattat reservantens förslag så, att Kongl. Maj:t vid lånemedlens
beviljande en gång för alla skulle uppgöra en bestämd amorteringsplan,
som sedermera skulle tjena till efterrättelse. Hade orden “vid
lånemedlens beviljande“ varit borta, så skulle amorteringsplanen, i händelse
den befunnes hafva blifvit bestämd för sträng, sedan kunna
hafva ändrats. Hvad vidare angår den i reservationen förekommande
bestämmelsen “att räntan icke må understiga 5 procent", bar jag nu
hört, att reservanten sjelf är af den mening, att denna ränta icke
nödvändigt skulle årligen utgå, blott den slutligen, genom kapitalisering,
kornme staten till godo; men jag fruktar högeligen, att ordalagen
äro sådana, att räntan måste årligen betalas med minst 5 procent,
och i denna händelse reducerar sig skilnaden mellan reservantens
och Utskottets förslag dertill, att annuiteten enligt det förra
måste blifva minst 5, men enligt det sednare alltid blifver 6 procent.

För valet mellan de olika meningarne anser jag mig icke behöfva

Den 12 Maj, e. m.

375

lemna Kammaren någon fingervisning, helst jag sjelf är tveksam i
frågan.

Friherre von Essen: lfa Riksdagen fattade beslutet att åt Kongi.
Maj:t öfverlemna afgöranilet angående användandet af de medel, som
Riksdagen anslagit till understöd åt enskilda jernvägsanläggningar,
blef detta beslut af många klandradt. För min de! biträdde jag sä
mycket heldre att öfverlemna afgöran detaf en så vigtig sak till Kongi.
Maj:t, som Konungens rådgifvare, hvilka deröfver skola yttra sig.
äro inför Riksdagen ansvarige, då deremot Riksdagens ledamöter, i
händelse beslutanderätten skulle fortfarande qvarstå hos Riksdagen,
icke kunna anses annat än oansvarige och partiske. Om Riksdagen
fortfarande såsom hittills, skulle hafva behållit eu sådan dispositionsrätt
öfver dessa medel, skulle jemväl, såsom här under diskussionen
redan blifvit antydt, skadliga strider inom Representationen härom
uppstå. Detta undvikes derigenom, att dispositionen öfverlemnats åt
Kongi. Maj:t och anslaget derjemte ökats till 10 millioner. Att åter
gå så långt, att Kongi. Maj:t skulle bestämma den annuitet, som
skulle utgå, vore att alltför betydligt öka det ansvar, som redan blifvit
lagdt å Konungens rådgifvare, och det kan förvåna, mig, att de
personer, som klandrat det förra beslutet, ytterligare vilja råga bördan
för Kongi. Maj:ts rådgifvare. För min del finner jag således,
att det vore lyckligt, om frågan om räntan och annuitetsbeloppet nu
biefve bestämdt afgjord. Det är icke så lätt att afgöra, hvilken räntesats
som bör bestämmas. Stats-Utskottet har föreslagit en räntesats
af fem procent. Fn talare bär upplyst, att de penningar, som
staten på senare tider upplånat, kostat staten 51, procent, och man
kan våga beräkna, att de icke kostat fullt så mycket. Det var åtminstone
förhållandet med det lån, som staten upptog förliden höst.
Dessutom torde det val vara att förmoda, att räntan på sådana lån
under de närmaste fem åren snarare skall fälla än stiga, och vid sådant
förhållande tror jag det icke vara skäl att bestämma räntesatsen
sä hög, att staten nödvändigt måste göra en vinst på de enskilda
jernvägarnes bekostnad. Det är sannt, att eu förlust uppstår för
staten, om staten utlemna!’ lån mot 5, men sjelf får betala 5i procent.
Det är likväl lika troligt, att pengarne blifva så billiga, att
staten icke gör någon förlust på att lemna dem till 5 procent. I
alla fall synes det vara en skyldighet att icke ställa så till, att staten,
såsom jag redan nämnt, måste skörda eu vinst på de enskilda banornas
bekostnad. Just med anledning deraf, att statsbanorna i närvarande
stund äro anlagda såsom störa afloppskanaler, till hvilka
största antalet af de enskilda jern vägar, som komma i fråga att byggas,
skaffa tillflödet, samt det dessutom icke kan förnekas, att landet i industriel
t afseende skördar särdeles stor vinst, synes uet derför lämpligt att
i enlighet med Stats-Utskottets förslag bestämma räntan till 5 procent.

Att åter, såsom reservanten föreslagit, öfverlemna afgörande! åt
Kongi. Maj:t och att utsträcka amorteringen till längre tid, synes
mig, såsom ordföranden i riksgälds-afdelningen redan yttrat, gifva
anledning till auktion mellan de enskilda banorna. Jag medgxfver,
att detta skulle lända till fördel för vissa banor - de som voro i

Den 12 Maj, e. in,

i!76

tillfälle att erbjuda bästa vilboren, som kan hända voro sådana, att
staten skulle göra en vinst på att understöda enskilda banor, men
jag anser detta icke vara lämpligt. Då vi nu stå i begrepp att för
flera år bestämma vilkoren för understöds meddelande åt enskilda
jern vägar, synes det mig också vara synnerligen vigtigt att understödsvilkoren
blifva lika för alla banor, så att icke någon rubbning
deri kan ske. Skulle en bana kunna erhålla olika vilkor mot en
annan, är det troligt, att bolagen kunde blifva missbelåtna med de
vilkor de erhållit och deri söka ändring; och skulle sådana ändringar
beviljas, skulle detta, efter min tanke kunna leda till ytterst vådliga
följder, efter det är fråga om att för eu lång framtid fortsätta med
att understödja privatbanesystemet.

Herr Statsrådet och Chefen för Civil-departementet yttrade, att
Carlskrona—Wexiöbanan måhända icke skulle kunna uthärda så stränga
vilkor, som de af Stats-Utskottet föreslagna. Om de af reservanten
föreslagna vilkor blifva antagna, så skulle icke några lindrigare vilkor
kunna medgifvas, då enligt detsamma minst 5 procents ränta skall betalas,
ehuru amorteringstiden skulle kunna något utsträckas. Kan man erhålla
ett ouppsägbart lån mot så billiga vilkor som 5 procent, får
man väl underkasta sig att, i fall amorteringen icke på annat sätt kan
fullgöras, uppnegociera nödiga medel på annat håll. Om dessutom
Carlskrona—Wexiöbanan skulle anses icke kunna bringas till stånd
med sådana vilkor, som de af Stats-Utskottet föreslagna, så får jag
säga, att, om den anses så nödvändig, måste den väl i en framtid
byggas såsom statsbana.

På de skäl, hvilka jag nu i korthet antydt och de hvilka förut anförts
af andra talare, anhåller jag om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Friherre af Ugglas: Man har här yttrat, att, sedan Riksdagen
lemnat Kong!. Maj:ts Regering det stora förtroendet att till dess
disposition ställa ett belopp af 10 millioner för understöd af enskilda
jernvägar, så bör Riksdagen också draga konseqvensen af detta beslut
och äfven åt Kongl. Maj:ts Regering öfverlemna att bestämma
vilkoren för understöds meddelande; men man glömmer dervid såsom
flere föregående talare också påpekat, att det förtroende, som Kongl.
Maj:t äskat, begärdes under det uttryckliga vilkor, att Riksdagen
skulle bestämma den annuitet, som skulle utgå. i händelse understödet
lemnades under form af försträckning. Då jag för min del
understödt Kongl. Maj:ts proposition i afseende på anslags beviljande,
ehuru jag icke röstat för det höga belopp, hvartill Riksdagen bestämt
detsamma, har det från min sida skett under den bestämda
förutsättning, att Riksdagen skulle bestämma räntefoten. Jag står
fortfarande fast vid en sådan åsigt, och jag kan icke, lika med Herr
Statsrådet och Chefen för Civil-departementet finna, att genom Riksdagens
beslut någon väsentlig ändring i Kongl. Maj:ts proposition
bifrat gjord. Kongl. Makt har begärt ett belopp af 5 millioner R:dr
för att understödja enskilda jernvägsanläggningar, hufvudsakligen
under form af försträckning; Riksdagen har utsträckt detta ända till
att bevilja 10 millioner. För min del är jag öfvertygad om, att det
finnes så många banor, som väl kunna bära en räntefot af 5 proceti

Den 12 Maj, c. m.

H77

att icke, till följd af den högre summa, som blifvit bestämd, någon
nedsättning i denna räntefot behöfver ega rum. Jag kan således
icke annat än stå fast vid Kongl. Maj:ts proposition med den modifikation
deri, som af Stats-Utskottet blifvit föreslagen.

Deremot tror jag, att, om Herr Ekmans reservation skulle bifallas,
blefve det alldeles omöjligt att på ett fullt rättvist sätt kunna
tillämpa densamma. Det går nemligen visserligen ganska lätt an
att här uppställa olika kategorier af jern vägar med afseende på
understödsvilkoren; men då det kommer till en pröfning, så blir det
alldeles omöjligt att bestämma, hvilken jernväg som förtjena!* ett
högre eller ett lägre understöd, och jag fruktar derföre, lika med
ordföranden å Stats-Utskottets riksgälds-afdelning, att, om understöd
blott kan meddelas åt en af tvenne banor, som ifrågakomma att
byggas, men den ena af dessa banor bjuder o.l och den andra 6 procent,
så erhåller den understödet, som bjuder sex procent.

Här har ett annat förslag blifvit framstäldt af Herr Nordenfelt,
bvilket, jag vill icke neka det, i viss mån kan vara billigare än StatsUtskottets.
_ Det har å ena sidan samma förtjenster som Stats-Utskottets
derigenom, att det på förhand fixerar annuiteten, men å andra
sidan medför det allt för stor uppoffring från Statsverkets sida,
genom att bestämma räntan till endast 4 procent.

Då jag således är öfvertygad att 10 millioner med fördel kunna
användas med den af Utskottet föreslagna räntefot, vågar jag anhålla
om bifall till Utskottets förslag.

Grefve Hamilton: Jag har icke begärt ordet för att fortsätta
debatten om företrädet emellan Stats-Utskottets och Herr Ekmans
förslag, utan endast för att begära, att, om man antager Stats-Utskottets
förslag, det då måtte ske med det tillägg som blifvit af Herr
Berger föreslaget. Det kan vara något svårt att på ett lättfattligt
sätt utveckla skälen, men såsom fullmäktig i Riksgälds-kontoret har
jag haft tillfälle att erfara de olägenheter och den oreda i räkenskaperna,
som endast med största svårighet kunna undvikas, då annuiteten
för amorteringslån, utgifna till enskilda bolag, icke betalas på
bestämd tid, utan att betalning af ränta å det uteblifna beloppet
varit föreskrifven, och är det på grund af denna erfarenhet som jag
vördsamt anhåller, att Stats-Utskottets förslag icke måtte godkännas,
så vida Kammaren icke jemväl vill antaga det af Herr Berger föreslagna
tillägg.

Herr Ekman:

Herr von Ehrenheim: Jag har bidragit till Riksdagens beslut

att till Kongl. Maj:t öfverlemna att bestämma hvilka enskilda jernvägsbolag
som skola erhålla understöd af staten; men det är icke
derför min mening att bidraga till ett beslut, hvarigenom Riksdagen
undandrager sig att bestämma de vilkor, på hvilka detta understöd
lemnas. Det är en sak att pröfva de ekonomiska förhållanden, hvarpå
en jernvägsanläggnings lämplighet beror och den nytta vägen medför
för en större eller mindre del af landet, och en annan sak att

378

Den 12 Maj. e. m,

bestämma de iinansiela uppoffringar och risker som staten vill ådraga
sig för de enskilda jernvägarne. Denna sednare bestämmelse är Riksdagen
skyldig att meddela, och mig veterligen har Riksdagen icke
förut någonsin frångått eu sådan grundsats under det deremot sjelf va
användandet af anslag under stadgade vilkor i många tall öfverlemnats
åt Regeringen, om ock icke i fråga om så stora belopp som nu.

Här har yttrats den farhåga att Carlskrona- Wexiö-banan icke
skulle kunna komma till stånd på de vilkor Riksdagen stadgat för
understöd af statsmedel, men denna bana befinner sig ju helt och
hållet i en undantagsställning, som redan .blifvit åt Riksdagen erkänd,
genom det särskilt anslag dertill beviljats, och om amortenngsvilkoren
skulle för det blifvande bolaget vara för stränga, kan ju
Kong!. Maj:t till Riksdagen hemställa om andra vilkor, utan att sadant
innebär ett prejudikat för någon annan bana.

Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Wsern: Det förefaller mig som om man å ena sidan fun nit

att Stats-Utskottets vilkor för alla banor kunna för några blifva
nog tunga, men att deremot Herr Ekmans förslag icke är omtyckt
derför att det lemnar tillfälle för bestämmelser om tyngre vilkor förvissa
banor än för andra, hvaremot man heldre skulle vilja antaga
bestämmelser i detta fall, som vore en gång för alla fastställda. Efter
min uppfattning utgör Herr N ordenfel t s förslag en medelväg emellan
de begge förutnämnda och jag sluter mig derföre till detsamma.

Det förhåller sig med jernbanor, enligt min uppfattning sa. att
de banor äro de bästa, efter hvilkas fullbordande skilnaden emellan
resultatenm af de genom banorna åstadkomna nya trafikförhållanden
och de, som kunnat åstadkommas me.d de före desamma existerade
äldre förhållandena, äro de största möjliga. Denna skilnad är olika
för en rik ort och en fattig ort. Den kan vara större eller mindre,
utan att deraf nödvändigtvis följer motsvarande vexlingar i den af
trafiken uppstående behållning, hvilken kan vara beroende åt helt
andra förhållanden. Om en bana verkligen lemnar ett större i esnltat
uti indirekta fördelar än en annan, så tyckes denna bana också
böra lemna möjlighet för delegarne att åtaga sig och bära stolle
uppoffringar. Det är dock två olika saker. Om banan blifvit anlagd
i en rik ort, så är det naturligtvis möjligt för denna vika. ort att fortare
betala densamma än om den blifvit anlagd i eu fattig ort, men
dermed är det icke sagdt, att banan i den rikare orten är nyttigare.
Möjligen kan i en rik ort forslingen på jernbanan af de varumängder.
som redan i den orten äro föremål för trafik, ökad. med nagla
procent i följd af det lättare kommunikationsmedlet., gifva en god
afkomst för jernbanan, under det att deremot i en fattig.ort rörelsen
möjligen kan mångdubblas och flera alldeles nya industriel a anläggningar
tillkomma, utan att behållningen för en kanske.jemförelsevis
dyr jernbansanläggning blir betydlig. Kanske är just till följd deraf,
att den är vanlottad med hänsyn till kommunikationer, en ort fattig
så i folkmängd som i nedlagda kapitaler, men i besittning åt sådana
naturliga förmåner, som gruffält eller vattenfall eller skogar, hviika.
blott behöfva blifva tillgängliga för att kunna, föda en mångdubbelt

379

Den 12 Maj. e. m,

större befolkning än förut och slutligen kanske mer än den rika orten,
men en sådan fattigare ort fordrar sannolikt mycket längre tid för
att blifva upparbetad än den redan lika orten, och under denna tid
ger dess jernväg mindre afkastning. Det är på slutresultatet man
måste se och staten bör hafva omvårdnad om alla orter. Det är
derför Kong!. Maj:t föreslagit alternativer. Dessa missförstås kanske
till eu del derföre att komiterade föreslagit ena alternativet för
de sekundära och det andra för de tertiära jernbannäten; men Kong],
Maj:t. har icke ansett sig böra göra denna skilnad. Om Kongl. Maj:ts
förslag antoges, så skulle det blifva möjligt för Kongl. Maj:t att i en
rik ort gifva en bana en försträckning, hvilken genast betraktades
som lån, och deremot en sådan bana i en fattig ort kunde erhålla en
del utan återbetalningsskyldighet. Kär nu detta icke antages. utan
Stats-Utskottet föreslagit och Riksdagen tyckes vilja att bestämda,
allmänt giltiga vilkor skola utsättas, så blifver frågan den, huru högt
man skall sätta dessa vilkor. Riksdagen har redan genom en återremiss
och Stats-Utskottet derefter i nu förevarande utlåtande visat
benägenhet att reducera annuiteten från 7 till 6 procent; men jag
hemställer huruvida den icke för några banor kan sättas ännu lägre.
Det är visserligen sannt, att man icke anser sig böra göra för stora
uppoffringar, men det kan ju vara banor som gå i en ort, der den
genast påräkneliga trafiken icke är stor, och månne det icke då är
bättre att för sådana banor göra någon uppoffring, än att de skola
komma fram med anspråk på eftergifter, emedan de icke kunna komma
ut med vilkoren. Det synes mig icke vara så mycken uppoffring om
Staten förlorar 1 procent, och det är vida bättre att vilkoren sättas
så att bolagen kunna vara öfvertygade om att hvad de ingå på skola
de också hålla. Vi må föreskrifva huru som helst, så blifver dock
Hvem att erhålla jernvägar så stor, att bolag nog komma att uppstå,
som åtaga sig byggandet af desamma, men om de sedan finna
annuiteten vara för hög, så komma de med begäran efteråt om lindring
och erhålla möjligen också en sådan eftergift, om det befinnes
att för dem är omöjligt att åstadkomma bestämd räntebetalning;
men just deraf att en och annan bana kan komma att erhålla en
sådan eftergift, inträffar också att mannamån kan komma och efter
hvad erfarenheten visat har kommit att ega rum.

I afseende å ett högre eller lägre understöd har Stats-Utskottets
vice ordförande här framlagt siffror, Indika visa aU medeltalet för
flera banor är 16,164 R:dr. Till följd häraf har han sagt, att 16,000
R:dr icke är för mycket; men mig synes det vara nog mycket att
antaga ett belopp så nära medium såsom ovilkorligen gällande för
alla banor. Här är det ju uppenbart, att banor finnas, som efter
liera år icke kunnat åstadkomma detta resultat, och att bolagen skola
tvingas. att låna för att kunna betala räntan är bra strängt, helst
staten icke hittills varit så sträng, utan gifvit billiga vilkor och det
just åt de rikaste banorna.

Jag tror att det är klokare att från början ställa så förmånliga
vilkor för banorna, att de kunna komma nt dermed och allt trassel
undvikes.

3 SO

Don 12 Maj, «• m När

nu ett nytt förslag blifvit af Herr Nordenfelt afgifvet, som
afser detta förhållande och medför den påföljd, som de fleste talare
åsyftat, eller att saken blifvit bestämd och icke kommer att bero på
pröfning i särskilta fall, så får jag förorda antagandet af Kerr Nordenfelts
förslag likväl på följande sätt redigeradt: att momentet a)
nedflyttas under momentet c) och erhåller denna lydelse:

“c) att derefter en annuitet af sex procent å ursprungliga törsträckningsbeloppet
skall erläggas, af hvilken annuitet först g’odtgöres
ränta efter fem för hundra å oguldet kabitalbelopp och återstoden
utgör afbetalning derå".

Detta är nästan alldeles lika med Utskottets förslag och enda
skilnaden är den, att under tre år betalas blott 4 procent, hvilken
lindring ganska väl behöfs för att drifva upp en bana. Jag kan
icke förutsätta att de bolag, som hädanefter begära understöd, äro
bättre än de som hittills erhållit sådant, och tror att statsverket är
mäktigt af lika stora uppoffringar för de förra, som dem det redan vidkänts
för de sistnämnda. Om Herr Nordenfelts förslag antages, så
vinnes bestämdt något, hvari detta förslag skiljer sig från Herr
Ekmans, det nemligen, att Kongl. Maj:t icke kommer att påläggas
någon särskild pröfning af olika vilkor för hvarje fall. .

Jag yrkar bifall till Herr Nordenfelts förslag, med den af mig
gjorda redaktionsförändring.

Herr Berger: Efter som jag vunnit understöd i afseende atlet
tillägg jag föreslagit, så ber jag att få meddela en upplysning om ett
förhållande som kanske icke aHa Kammarens ledamöter känna, nemligen
att detta tillägg innefattar alldeles detsamma, som förut blifvit
stadgadt i afseende å de från Riksgälds-kontoret utlemnade jern vägslån.

. . .

Efter hvad för mig uppgifvits har Andra Kammaren redan bifallit
Utskottets förslag, och hemtar jag deraf ett ytterligare stöd för
att man icke bör frångå detta förslag, hvithet jag alltså hoppas att
Kammaren måtte bifalla med det eif mig föreslagna tillagg.

Herr Faxe: Jag begärde ordet blott för att hemställa, huruvida
det kan vara lagligt att göra en sådan bestämmelse som den Herr
Berger föreslagit, emedan det blifver en föreskrift om att erlägga
ränta på ränta. Hade den inskränkt sig till att beräkna ränta pa
den del, som å kapitalet skulle albetalas, sa hade detta väl kunnat
gå för sig, men för min del tror jag det icke är lagligt att lemna
föreskrift "om, att taga ränta på ränta. Herr Berger har sagt, att
ett sådant stadgande redan skulle hafva blifvit meddeladt i afseende
på det från Riksgälds-kontoret utlemnade jernvägslån. Det är något
som jag icke känner, men om så skulle vara, kan jag dock ej finna
det vara lagligt. Diskonten och Banken taga väl i dylikt fall en
högre ränta, men dock endast på hufvudstolen. Det var brott detta
jag ville anmärka.

Grefve Mörner, Carl Göran: Då jag kom upp till detta ple num,

var jag verkligen i samma ställning som Chefen för Civif-depar -

Den 12 Maj, e. m.

381

temeritet, den nemligen, att jag icke rätt visste hvad jag ville i denna
fråga och för mig torde detta ock kunna vara ursäktligt, då jag icke
har någon ansvarighet för nu ifrågavarande angelägenhet, men sedan
jag afhört diskussionen är jag nog lycklig att för min enskilda del
hafva kommit till en bestämd öfvertygelse, och den tiar — det måste jag
tillstå — blifvit något olik den, åt hvilken jag lutade, då jag kom
hit. Då var det icke utan att Herr Ekmans förslag tilltalade mig,
men sedan jag följt diskussionen, har jag kommit till den åsigt, att
det är icke blott nyttigt, utan af stor vigt, att bestämda vilkor utsättas.
Då beslutet fattades om denna fråga, så uttalades af många, som voro
för att medlen skulle ställas till Kongl Maj:ts disposition, den åsigten,
att man skulle understödja jernvägarne med statens kredit,
men icke för desamma göra uppoffringar, utan skulle jernvägarne
mer eller mindre fort återgälda hvad staten förskjutit för att bringa
dem till stånd. Någon anledning att frångå denna åsigt, tror jag icke
ligger i den af Chefen för Civil-departementet anmärkta omständighet,
att den till understödjande af enskilda jernvägar lemnade summan
blifvit höjd, enär han, då beslutet härom fattades, i Andra Kammaren
förklarat sin belåtenhet med den saken. Icke heller synes det
mig att derifrån något skäl bör hemtas emot ett beslut att bestämma
att understödet skall utgå endast såsom lån, ty det torde icke hafva
fallit ur minnet att, under den diskusion som i denna Kammare härom
föreföll, uttalade sig Chefen för Civil-departementet till förmån derför,
att understödet borde uteslutande i denna form utgå och yttrade
till och med att Kongl. Maj:t sådant föreslagit. Jag påminte då
derom, att Kongl. Maj:t föreslagit beviljande både af lån och af anslag
och för att bestyrka detta uppläste jag ett stycke ur den Kongl.
propositionen. Då jag för min del utgår från den åsigten, attvilkoren
böra af Riksdagen bestämmas, så står detta i öfverensstämmelse
med hvad i enahanda fall förut varit brukligt. Riksdagen har nemligen
under en lång följd af år till Kongl. Maj:ts förfogande ställt
summor för vägförbättringar samt sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag,
men dervid hafva alltid varit fastade bestämda
vilkor, ehuru summans fördelning blifvit till Kongl. Maj:t öfverlemnad.
Ehuru nu är fråga om en större summa än som beviljats till
de af mig omnämnda företag, är det dock samma princip, som Utskottet
i afseende å understöd till jernvägarne uppställt och enligt
min åsigt är det skäl att dervid förblifva. Utskottet bar dock kanske
icke fullt strängt vidhållit den åsigten, att staten icke bör vidkännas
någon uppoffring för nu ifrågavarande ändamål, då Utskottet bestämt
räntan till endast 5 procent, enär man vet att penningarne i allmänhet
kosta staten 51 procent. Herr Leijonanckar har också föreslagit
räntan till nyssnämnda belopp af 51 procent, och då Kongl. Maj:t i
sin proposition föreslagit amorteringen till 7 procent, kan jag
icke tro att det skulle möta binder att i afseende på räntesatsen
antaga Herr Leijonanckers förslag. Skulle den åsigt, som
Herr Leijonancker uttalat, vinna något understöd, så är jag benägen
att förena mig dermed, men i annat fall biträder jag Utskottets
förslag. Man bär sagt, att detta skulle för banor med svag trafik
vara ett alltför strängt vilkor, och det kan måhända vara möjligt, men

»82

Den 12 Maj, e, m,

i så fall känner jag icke någon annan utväg än att dessa svagare
banorna få vänta. Man har äfven påstått, att det vore angeläget att
lemna åt Kongl. Ma j it en större latitud i afseende på lånevilkorens
bestämmande, emedan banan till Carlskrona i annat fall icke skulle
komma till stånd. Denna omständighet är, enligt min tanke, af ringa
betydelse, ty uppenbart är, att lång tid kommer att gå åt, innan de
befästningar blifva färdiga, som äro vid Carlskrona ifrågasatta, om
arbetet skall bedrifvas med så ringa fart, som det anslag af 160,000
R:dr medgifver, hvilket man anvisat att användas nästa år. Innan
de afsedda befästningarne hinna blifva färdiga, kommer således tillräcklig
tid att finnas för byggande till och med af flera jernbandtill
Carlskrona. Angeläget kan det emellertid vara att se till, att
man icke går så långt i omsorgen för dena bana och uppoffringarne
derföre, att det vore bättre, om staten sjelf byggde den. behölle den,
och trafikerade densamma. Om välboren för låneunderstödet till
denna bana skulle sättas betydligt lägre, än för öfråga banor, så bör
på grund af de beräkningar, som blifvit här gjorda, rörande den successiva
tilivexten af trafiken på hvarje jernbana, den tidpunkt äfven
för denna bana efter någon tid inträffa, att densamma skulle kunna
betala anläggningskostnaden och något deröfver. Dessutom vill del
synas mig att det icke vore rätt, om Kammaren, som nyligen afslagit
all jemkning i vilkoren för Nässjö—Oscarshamnsbanan, nu skulle
favorisera den icke ens påbörjade Carlskrona-banan med större fördelar
än man i allmänhet beviljat andra banor.

Herr Berger har gjort ett förslag till ett tillägg emot hvilket visserligen
icke något synes mig vara att erinra, men som det, enligt
min tanke, skulle vara öfverflödigt att nu upprepa, emedan enahanda
föreskrifter alltid varit meddelade för Riksgälds-kontoret och Herrar
Fullmäktige nog komma att påyrka detsamma» iakttagande, då de
blifva öfver detaljerna af lånevilkoren hörda.

En talare har gjort erinran derom att det icke skulle vara lagligt
att göra det af Herr Berger ifrågasatta tillägg, men härvid
tår jag fästa uppmärksamheten på, att i alla förbindelser för lån till
vattenaftappningsföretag varit intaget förbehåll derom, att, om räntan
icke betalts till den bestämda tiden, skulle å det till betalningförfallna
beloppet erläggas ränta. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag med den förändring, som Herr Leijonancker deri föreslagit.

Herr Nordenfelt: Jag afstår från mitt förslag och förenar mig

i det af Herr Waern framlagda, hvilket hufvudsakligen öfverensstämmer
med hvad jag önskar.

Herr von Möller: Då Civil-ministern var närvarande förklarade
han sig tveksam Hvilket förslag han ville förorda. Jag beklagar att
vi sakna någon på Ministerbänken, då vi nyligen från representanten
från Göteborg tätt höra ett nytt förslag af den egenskap att en
talare förenat sig med honom. Vi hade då kunnat få höra Regeringens
åsigt om detta förslag. Men äfven om en regeringsledamot
förordat detta förslag, hade jag dock icke kunnat antaga detsamma.

Den 12 Maj, e. m.

383

•Jag au,ser nemligen, att derigenom skulle än ytterligare fördelar bevil)
as åt de enskilt^ bolagen.

Herr Troilius: Då jag förra gången hade ordet, yttrade jag mig
för Herr Ekmans reservation, och jag tror att jag tillräckligt tydligt
tillkännagaf min uppfattning af denna reservation, nemligen att reservantens
mening skulle vara den, att Regeringen skulle tillse att hvarje
lån till enskilta jern vägar skulle vara återbetaldt inom femtio år, sä
till kapital som 5 procents ränta. Jag har sedan hört af Chefen för
Civil-departementet att någon uppfattat detta moment i Herr Ekmans
reservation något olika, och att man ansett, att meningen vore
att minimiräntan från början skulle utgöra 5 procent. Då jag äfven
af reservanten hört, att detta skulle vara meningen, får jag vördsamt
anhålla om proposition å Herr Ekmans reservation, dock med
den förändring att momentet a) erhåller följande lydelser:

“att Kongl. Maj:t må ega vid lånemedlens beviljande bestämma
beloppet af den ärliga inbetalningen samt huru mycket af denna inbetalning
skall utgöra ränta, dock under vilkor, att senast 50 år
från lånets utbetalningsdag, kapital och 5 procents årlig ränta från
berörda dag böra vara till fullo erlagda.“

Grefve M örn er: Min uppmärksamhet bär blifvit fästad derpå,
att Herr Leijonancker, som föreslagit, att räntan sättes till 51 procent.
i öfrigt förenat sig med Herr Ekman; och får jag, med anledning
deraf, förändra mitt yrkande derhän, att jag anhåller om proposition
på bifall till Utskottets förslag, med den förändring att räntan
bestämmes till 5.1 procent.

Herr Ekman: Då den formulering af min reservation, som blifvit
gjord af Herr Troilius, tydligare uttrycker hvad jag åsyftat,
ber jag att få afstå från mitt förslag och förenar mig med Herr
Troilius.

Herr De Härå: För min del får jag afstå från att yrka bifall

till Herr Ekmans förslag och förenar mig med Herr Troilius.

Sedan öfverläggniugen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen: Do) att förevarande moment måtte bifallas; 2:oj
af Herr Berger, att samma moment skulle antagas med följande tilllägg:
“samt att, om annuiteten icke sednast å förfallodagen inbetalas,
låntagaren skall vara skyldig att å densamma erlägga sex procent
årlig ränta, tills betalning sker“; eko) af Grefve Mörner, Carl
Göran, att momentet måtte godkännas med den förändring, att räntan
bestämdes till fem och en half för hundra; 4:o) af Friherre Bil dt,
att, på sätt Herr Ekman i sin reservation föreslagit, momentet skulle
erhålla följande förändrade lydelse: “att Kongl. Maj:t må ega vid
lånemedlens beviljande bestämma, huru mycket årligen skall å lånet
inbetalas samt huru mycket af denna inbetalning skall utgöra ränta;

384

Den 12 Maj, e. m.

dock under vilkor att räntan icke må understiga fem procent och
återbetalningstiden icke utsträckas utöfver femtio år från lånets utbetalningsdag11;
5:o) af Herr Leijonancker, att nyssnämnda, af
Herr Ekman i hans reservation föreslagna stadgande skulle antagas
med den förändring, att räntan bestämdes till 51 procent; 6:o) af
Herr Heijkenskjöld, att det af Herr Ekman föreslagna stadgandet
måtte godkännas med den förändring, att räntan bestämdes till
5 procent; 7:o) af Herr Troilius, att momentet skulle erhålla följande
förändrade lydelse: “att Kongl. Maj:t må ega vid lånemedlens beviljande
bestämma beloppet af den årliga inbetalningen samt huru mycket af
denna inbetalning skall utgöra ränta, dock under vilkor, att sednast
50 år från lånets utbetalningsdag kapital och 5 procents årlig ränta
från berörda dag böra vara till fullo erlagda;11 samt slutligen 8:o) af
Herr Wsern, att momentet a> skulle nedflyttas under momentet c)
och erhålla följande lydelse: c) att derefter en annuitet af sex procent
å ursprungliga försträckningsbeloppet skall erläggas, af hvilken
annuitet först godtgöres ränta efter fem för hundra å oguldet kapitalbelopp
och återstoden utgör afbetalning derå.11

Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen särskilda propositioner
å samtliga ofvan omförmälda yrkanden, af Indika propositioner
den första, eller den, som lydde å bifall till momentet, besvarades
med talrika ja, blandade med nej. samt de öfriga med mer
eller mindre öfvervägande nej-rop; hvaruppå och efter det att proposition
på bifall till momentet blifvit ånyo framställd samt med
talrika ja, blandade med nej, besvarats, Herr (Trefven och Talmannen
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Efter förmälan, det Kammaren borde bestämma, hvilketdera af
de öfriga sju yrkandena skulle utgöra kontrapropositionen vid den blifvande
voteringen, framställde Herr Grefven och Talmannen proposition
derå, att Herr Troilii yrkande skulle såsom kontraproposition antagas;
och då dertill svarades många ja, blandade med nej, förklarades
ja hafva varit öfvervägande.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den som bifaller momentet a) i lista punkten af Stats-TJtskottets
Memorial, N:o 83, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det af Herr Troilius framställda förslag till
ifrågavarande moments lydelse.

Den

Den 12 Maj, e. in. „ 385

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 61.

Nej — 24.

Mom. b) och c).

Biföllos.

2:dra punkten.

Grefve Mörner, Oscar: Jag tror mig visserligen veta, att detta
är en fras, som begagnats i alla hittills uppgjorda kontrakt om
jern vägslån, men jag kan icke begripa hvad slags säkerhet staten
derigenom får uti de till en jern vägsanläggning hörande byggnader
och materiel. Något yrkande vill jag icke framställa, utan har endast
velat få detta antecknadt till protokollet.

Herr von K och: Ej heller jag har något yrkande att framställa,
men jag vill fästa uppmärksamheten på att man, på sätt en
Konungens rådgifvare vid ett föregående tillfälle här yttrat, bör
ställa så till, att expropriationen blifver så fullständig, att hela jernvägen
blifver ett sammanhängande helt som kan intecknas.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

3:dje, 4:de och 5:te punkterna.

Biföllos.

Anmäldes och bordlädes Sammansatta Stats- och Bevillningsutskottets
Utlåtande, N:o 2, i anledning af fattadt beslut angående
folkskoleafgiftens uppförande såsom statsinkomst; äfvensom

Andra Kammarens protokollsutdrag, N:o 240, med återlemnande
af ärendet _ rörande ändring i Förordningen den 7 December 1866.
angående vilkoren för försäljning, till förtäring på stället, af vin. öl,
kaffe, m. in.

Grefve Hamilton, Henning: Jag får vördsamt hemställa, att
de denna _ dag första gången bordlagda betänkanden måtte på föredragningslistan
till nästa plenum sättas näst efter de, enligt redan
fattadt beslut, då förekommande gemensamma omröstningar.

Detta förslag bifölls.

Riksd. Prof. 1871. 1 Afd. 1 Band.

Der. 13 Maj, f. ro.

386

Herr Wallenberg: Jag får anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under fem dagar, räknade från den 15 i denna månad.

Den begärda ledigheten beviljades.

Kammaren åtskiljdes kl. 111 e. m.

In ii dem
O. Brakel.

Lördagen den 13 Maj 1871.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades ett protokollsutdrag för den 12 dennes.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:

N:o SB, angående erforderliga medel för inredning af embetslokaler
åt styrelsen för statens järnvägstrafik; och

K:o 54, angående erforderliga medel till anskaffande af rörlig
materiel vid statens jernvägar;

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande, af Banko-Utskottet i dess Memorial N:o 15 föreslagna och
afråda Kamrarne godkända voteringsproposition: