Fredagen den 12 februari (Riksdagens protokoll 1960:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 4

ANDRA KAMMARE N

1960

12—17 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 12 februari

Sid.

Svar på interpellation av herr Nihlfors i anledning av den fr. o. m.
november månad 1959 genomförda gemensamma utbetalningen av
folkpension och personalpension till statspensionärer .......... 3

Tisdagen den 16 februari

Svar på interpellationer av:

herr Björkman ang. beskattningen av traktamenten............ 12

herr Vigelsbo ang. beräkningen av allmän varuskatt på maskiner. 14
herr Senander ang. de ekonomiska verkningarna av tobakshandelns

frigivande............................................

Interpellationer av:

herr Spångberg i anledning av det företagna atombombsprovet i

Sahara.............................................. 24

herr Darlin ang. förhandsbesked i ärenden rörande taxering till allmän
varuskatt........................«.............. 24

Onsdagen den 17 februari

Svar på frågor av:

herr Johansson i Stockholm ang. anordnande av en motorcykelbana

på Järvafältet........................................

herr Nilsson i Bästekille ang. tidpunkten för utförande av förbättringsarbeten
i Hanö fiskehamn ..........................

Svar på interpellation av herr Nilsson i Gävle i anledning av beslutade

industrinedläggelser......................................

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret
1960/61 ........................................

Bidrag till inrättande av pensionärshem ......................

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 4

Nr 4

Innehåll

Sid.

Lånefonden för bostadsbyggande ............................ 48

Bidrag till ersättning för vissa av översvämningar förorsakade skador 54

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 17 februari

Statsutskottets utlåtande nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter .. 32

— nr 14, ang. utgifter å driftbudgeten, för flera huvudtitlar gemensamma
frågor ........................................ 32

— nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
................................................ 33

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 44

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet) .... 54

— nr 18, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsför luster.

............ 57

— nr 19, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond .......... 57

— nr 20, ang. överlåtelse av vissa kronan tillhöriga fastigheter m. m. 57

— nr 21, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag ...... 57

Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. viss fortsatt tullfrihet för

Rädda barnens riksförbund .............................. 57

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning.............................. 57

Första lagutskottets utlåtande nr 3, om ändrad lydelse av 18 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän ........................ 57

— nr 4, om fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser

om tvångsmedel i vissa brottmål.......................... 57

— nr 5, om ändrad lydelse av 58 § militära rättegångslagen ...... 57

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. lag om statlig krigsförsäkring 57
-—- nr 2, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens år 1959 fattade beslut .......................... 57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om ändring i förordningen med

vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar........ 57

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. försäljning av vissa krono egendomar.

........................................... 57

— nr 5, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid

domänverket.......................................... 57

Fredagen den 12 februari 19G0

Nr 4

Fredagen den 12 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
februari.

§ 2

Svar på interpellation i anledning av den
fr. o. m. november månad 1959 genomförda
gemensamma utbetalningen av
folkpension och personalpension till
statspensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! 1958 års överenskommelse
med personalorganisationerna om
en pensionsreglering fr. o. m. den 1 juli
1959 för statsanställda m. fl. innebar
bl. a. en »bruttosamordning» av statlig
pension, folkpension och vissa andra
allmänna pensionsförmåner. Denna
bruttosamordning skulle gälla även för
statspensionärer med pension enligt
äldre pensionsbestämmelser. För dessa
äldre pensionärer byggde alltså systemet
på en samordning av statlig pension
och folkpension till en total pension.
Bland de icke oväsentliga förbättringar,
som i sammanhanget tillförsäkrades
sistberörda grupp av pensionärer, må
nämnas att pensionsnivån höjdes med
1958 års standardtillägg på folkpensionerna
samt att i förekommande fall pensionsnivån
via folkpensionshöjningarna
skulle höjas till den nivå, som på ortsgrupp
3 skulle gälla för dem, som avgick
med pension närmast efler övergången
till det nya pensionsreglementet.

Genomförandet av det nya systemet
förutsatte gemensam utbetalning av personalpension
och folkpension, varvid
personalpensionen skulle utbetalas vid

mitten i stället för vid slutet av månaden.
I proposition 151 till förra årets
riksdag anmälde jag hithörande frågor
och redovisade de förarbeten för den
gemensamma utbetalningens genomförande
som skett sedan överenskommelsen
träffades. Jag erinrade vidare bl. a.
om att folkpensionen f. n. utbetalas med
helt krontal varje månad, varvid sådan
rest, som uppkommer om årsbeloppet
inte är jämnt delbart med tolv, utbetalas
i december månad. Jag anmälde, att det
vid samordnad utbetalning förutsatts,
att folkpensionen för därav berörd statspensionär
skulle beräknas och utbetalas
med samma belopp för varje månad.
Häremot framställde riksdagen ej någon
erinran. Bestämmelser av angivna innebörd
har därefter meddelats i kungörelse
1959: 374. Jag anmälde vidare, att
det av tekniska skäl inte komme att bli
möjligt att genomföra den samordnade
utbetalningen samtidigt med ikraftträdandet
den 1 juli 1959 av det nya statliga
pensionssystemet. Jag förutsatte
emellertid, att gemensam utbetalning
skulle komma till stånd under loppet av
senare halvåret 1959. Ej heller mot detta
uttalande hade riksdagen något att erinra.

Samordnad utbetalning av personalpension
och folkpension genomfördes
så snart sig göra lät, vilket var i november
förra året. Tillämpningen av nyssnämnda
regel för beräkning av folkpension
medförde att berörda pensionärer
ej erhöll den förhöjning av pensionen i
december, som kom övriga folkpensionärer
till del. Förhöjningen uppgick för
ensamstående till 14 kronor och för makar
till 4 kronor.

Herr Nihlfors framhåller nu i sin interpellation,
att övergången till det nya

Nr 4

Fredagen den 12 februari 1960

Svar på interpellation i anledning av den fr. o. m. november månad 1959 genom

förda gemensamma utbetalningen av folkpension och personalpension till stats pensionärer -

systemet synes ha skett vid en ur pensionärernas
synpunkt synnerligen olycklig
tidpunkt, och frågar mig, om jag ämnar
medverka till att sådana åtgärder
vidtages, att de statspensionärer, som är
folkpensionärer, utfår det högre pensionsbelopp
för december 1959, som
skulle ha utgått, om icke samordningen
av utbetalningen genomförts i november
i stället för i januari innevarande år.

Mot bakgrunden av den lämnade redogörelsen
för riksdagsbehandlingen av
ärendet måste mitt svar på herr Nihlfors
fråga bli nekande. I anslutning härtill
måste jag bestämt betona, att man enligt
min uppfattning ej kan tala om att pensionärerna
lidit en förlust, inte ens om
man, såsom herr Nihlfors gjort i sin
interpellation, sätter ordet förlust inom
citationstecken. I övrigt kan jag upplysa
om att tekniska förutsättningar för ett
uppskjutande av genomförandet av den
samordnade utbetalningen till januari
1960 icke hade förelegat.

Herr talman! Härmed anser jag mig ha
besvarat herr Nihlfors interpellation.

Härefter anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar för att civilministern
har svarat på min interpellation,
men jag kan inte säga att jag är
tacksam för innehållet i svaret, då det
ju var så helt negativt. Inte heller de
många statspensionärer som också är
folkpensionärer — deras antal beräknas
uppgå till 65 000 — kan gärna vara tacksamma
för den negativism som utstrålar
från civilministern i hans svar. Det
har meddelats mig att Pensionerade
statstjänstemäns riksförbund har i går
till Kungl. Maj:t inlämnat en skrivelse
med begäran att få denna sak reglerad.
Statsrådet Lindholms svar i dag innebär
egentligen ett omgående besked om
att man kommer att få ett nej på denna
framställning.

I interpellationssvaret uppehåller sig

civilministern ganska utförligt vid den
proposition nr 151, vilken han såsom föredragande
statsråd lämnade till förra
årets riksdag. Han framhåller att han
i denna proposition erinrade riksdagen
om att folkpensionen utbetalas med helt
krontal varje månad och att det sedan i
december månad sker ett slags reglering,
som gör att folkpensionens belopp för
denna månad blir högre, samt vidare
att han meddelade att tekniska skäl
skulle hindra ett genomförande av den
beslutade samordnade utbetalningen den
1 juli 1959, såsom meningen från början
varit. Ja, vi vet alla att det verkliga
ikraftträdandet av arrangemanget ägde
rum i och med november månad förra
året, något som ju medfört det missförhållande
som väckt mycket stor uppståndelse,
nämligen att slutregleringen av
folkpensionen för år 1959 i december
månad bortföll för ifrågavarande grupp
av pensionärer. Det är visserligen riktigt
att riksdagen i förra årets proposition
fick de upplysningar som jag här
berört, men det antyddes inte på något
sätt, vilka konsekvenser som skulle kunna
uppstå, om genomförandet av den
samordnade utbetalningen av folkpension
och tjänstepension skedde under
löpande kalenderår.

Om det varit civilministerns mening
att genom sin redogörelse i propositionen
förhindra ett klarläggande av det
förhållandet, att konsekvensen skulle
bli en sänkning av folkpensionen för
dem som under 1959 var berättigade till
sådan pension, så har han otvivelaktigt
lyckats väl i sitt syfte. Det väcktes inte
någon motion i frågan, och statsutskottet
godkände för sin del arrangemanget
sådant det var. Det gällde ju i första
hand en administrativ anordning, och
ingen här i riksdagen tänkte sig väl att
den skulle kunna leda till att ganska
många människor skulle reellt få vidkännas
en minskning av sin folkpension
under 1959.

Fredagen den 12 februari 1960 Nr 4 5.

Svar på interpellation i anledning av den fr. o. m. november månad 1959 genomförda
gemensamma utbetalningen av folkpension och personalpension till statspensionärer -

Del är kanske inte storleken av denna
minskning som varit det avgörande,
utan det är snarare tillvägagångssättet
som har väckt så stor uppståndelse ocli
förbittring, vågar jag säga.

I pressen, i alla de telefonsamtal, som
kommit till delegationen för samordnad
utbetalning av folkpension och tjänstepension,
och naturligtvis i andra sammanhang
har den åsikten framförts, att
detta icke är rätt och rättvist. Man bryter
mot 38 § i folkpensioneringslagen,
som säger, att folkpensionen skall utbetalas
månadsvis på ett visst sätt och
slutregleras i december månad. Folkpensionen
för år 1959 skulle alltså uppgå
till 2 450 kronor för ensamstående
i stället för — som det nu blev — 2 438
kronor.

Förlusten uppgår bara till 12 kronor
i sämsta fall, men det är själva rättvisefrågan
som folk har tagit fasta på. Jag
kan mycket väl förstå, att åldringar —
även sådana som kanske har det relativt
hyggligt ställt — kan bli förtretade, när
sådant här sker just vid övergången till
ett nytt utbetalningssystem. Det är också
på denna punkt jag framför allt sätter
in min kritik. Om man på bestämmande
håll på den administrativa sidan
från början klart insåg, att bär skulle bli
en besvärlig situation, om utbetalningsarrangemangen
började träda i kraft
före årets slut, borde man i klartext ha
talat om detta för riksdagen, så att denna
eventuellt hade kunnat ingripa med
något uttalande. Detta är en administrativ
fråga, och riksdagen skall lämpligen
inte blanda sig för mycket i sådana saker,
men det hade — tror jag — varit
ganska nyttigt, om vi i riksdagen fått
reda på att man — som tydligen verkligen
var fallet — inom civildepartementet
förstod, att här skulle kunna bli
besvärligheter.

Ett förhållunde tyder på att det hade
varit fördelaktigt, om man hade skjutit
på saken till den 15 januari i år, nämli -

gen det att denna samordnade utbetalning
trots alla ansträngningar tydligen
inte kom att beröra samtliga pensionärer
av detta slag i november, utan en
hel del låg utanför ännu i december och
faktiskt fick sin höjda folkpension för
december månad. Detta visar att det
hade varit praktiskt, om man hade väntat
ytterligare ett tag, så att förberedelsearbetena
helt och fullt kunnat vara
klara och man kunnat starta detta utbetalningsarrangemang
i januari i år.

Statsrådet upplyser mot slutet av sitt
svar om att tekniska förutsättningar för
ett uppskjutande av genomförandet av
den samordnade utbetalningen till januari
månad 1960 inte hade förelegat. Han
nämner inte, vilka tekniska besvärligheter
som förelåg. Jag tycker för min
del, att man inte alltid skall räkna med
att tekniken skall förhindra en rättvis
ordning. Vi har snarast strävat efter att
få tekniska förutsättningar för att på
ett rationellt sätt klara saker och ting,
men därmed vill vi inte åstadkomma
orättvisor, framför allt inte av detta
slag, i ett övergångsarrangemang.

Herr talman! Med detta har jag kommenterat
det synnerligen negativa svaret
från civilministern. Jag beklagar att
det tydligen inte finns några möjligheter
att på detta sätt komma till rätta med
det här problemet.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Nihlfors framförde
det övliga tacket för svaret men gav
samtidigt uttryckt åt sitt missnöje med
det negativa innehållet. Om man ser på
den här frågan från andra utgångspunkter
än dem som bör vara grundläggande
när man bedömer vad som har ägt rum,
kan man naturligtvis betrakta svaret i
och för sig som negativt. Men herr Nihlfors
kan väl ändå inte förneka att det
ligger eu betydande positiv gärning i

Nr 4

Fredagen den 12 februari 1960

Svar på interpellation i anledning av den fr. o. m. november månad 1959 genom

förda gemensamma utbetalningen av folkpension och personalpension till stats

pensionärer

det nya pensionssystemet, då det är
till favör även för de äldre statspensionärerna,
och det är väl detta som bör
uppmärksammas i sammanhanget. När
herr Nihlfors i diskussionen gör statspensionären
till en absolut parallell till
folkpensionären är det väl ändå att använda
ett bildspråk som inte är fullt
korrekt i sammanhanget. Bakom de olika
besluten i denna fråga ligger ju överenskommelsen
om att statstjänstemännens
pension skall ligga på en nivå som
står i något så när bestämd relation till
de inkomster de har haft och till den
förbättring av levnadsstandarden som
undan för undan sker i samhället. Det
är ju det väsentliga, och på den punkten
medförde de förändringar som genomfördes
under 1959 betydande förbättringar
för de äldre statspensionärerna.
De fick först och främst i pensionslyftning
del av de 2 procent som
statstjänstemännen fick i löneökning.
De fick dessutom del av den senaste
standardförbättringen som folkpensionärerna
i allmänhet fick. Om herr Nihlfors
ser på vad de skulle ha fått enligt
det gamla systemet skall han finna att
det icke är obetydliga förbättringar som
under det gångna året genomförts för
statspensionärerna. Därför tycker jag
det är oberättigat att göra den här saken
till någonting stort och väsentligt, då
det som har hänt dem som folkpensionärer
är av ganska ringa betydelse.

Vidare försöker herr Nihlfors tolka
skrivningen i proposition nr 151 till
1959 års riksdag som om man skulle ha
smusslat med denna fråga, som om man
hade lagt upp den på ett sådant sätt att
den icke uppmärksammades. Ty om så
hade blivit fallet skulle den enligt herr
Nihlfors’ mening ha blivit föremål för
motioner. Det är möjligt att herr Nihlfors,
om han hade läst propositionen
litet bättre, hade väckt en motion även
på denna punkt. Han brukar vara rätt
pigg på att motionera även när från

andra synpunkter behovet av en motion
kan ifrågasättas.

För att det inte skall råda någon tvekan
om redovisningen skall jag be att
få citera ett stycke på sidan 41 i proposition
nr 151 år 1959, där jag behandlar
just detta spörsmål:

»Folkpension utbetalas f. n. med helt
krontal varje månad, varvid sådan rest,
som uppkommer om årsbeloppet inte
är jämnt delbart med tolv, utbetalas i december
månad. Genom denna anordning
har man syftat till att förenkla utbetalningsarbetet.
I och med att samordnad
utbetalning genomföres förutsättes
emellertid att av nämnda utbetalningsanordning
berörd folkpension
skall beräknas och utbetalas med samma
belopp för varje månad.»

Kan herr Nihlfors verkligen göra gällande
att detta icke är klartext, att detta
från min sida är ett försök till smussel
för att bedra de gamla statspensionärerna?
Hur skulle det vara om herr Nihlfors
läste propositionen en gång till?

Herr Nihlfors ifrågasatte, huruvida
jag hade fullgoda skäl att tala om tekniska
svårigheter. Det finns fullgoda
skäl härför. Vi har dels beräkningen av
skatteavdrag, dels alla de förfrågningar
som görs i anslutning till genomförandet
av ett nytt pensionssystem. Detta
innebär en ganska stor arbetsbelastning
för dem som handhar utbetalningen. Jag
ber att högtidligen få inbjuda herr Nihlfors
till att besöka delegationen för pensionsutbetalning.
Det är tydligen det enda
sätt på vilket jag kan övertyga honom
om att jag har ett hållbart underlag
när jag säger att det var tekniskt omöjligt
att genomföra det som herr Nihlfors
talar om.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Statsrådet Lindholm
har alldeles rätt när han säger att vi inte
bör göra den här tvistefrågan större än
den verkligen är.

Fredagen den 12 februari 1960

Nr 4

Svar på interpellation i anledning av den fr. o. m. november månad 1959 genom förda

gemensamma utbetalningen av folkpension och personalpension till stats pensionärer -

Vi är väl ändå överens så långt att
samordnandet av pensionsutbetalningarna
var ett steg i rätt riktning. Men nog
kan väl statsrådet medge att delegationen
för pensionsutbetalningar, som organet
heter, kunde ha fått en lyckligare
start än det fick. Vid den andra samordnade
utbetalningen, vilken skedde i
december, försvann en del av det belopp
som pensionärerna väntade sig. Pensionärerna
håller i allmänhet ganska väl
reda på vilka belopp de har att få ut,
och då plötsligt en del därav försvinner
må man inte förtänka dem att de
blir minst sagt förvånade. Det är inte
beloppets storlek det rör sig om, ty det
var i en del fall mycket obetydligt —
även om det för pensionärerna var av
betydelse — utan det sätt på vilket beloppet
råkade komma bort. Nog kunde
man ha valt en lyckligare tidpunkt än
just december. Reduktionen av de utbetalda
beloppen synes ha skett utan kontakt
med dem som beröres härav. Hade
det inte varit möjligt att när denna samordning
genomfördes och innan pensionerna
utbetalades sända ut ett förhandsmeddelande
och förklara saken i stället
för att komma med förklaringar efteråt.
De förklaringar som lämnats till
minskningen av de utbetalda beloppen
har också varit skiftande. Med ett förhandsmeddelande
hade man onödiggjort
mycken oro och undran bland statspensionärerna.

Herr statsrådet vet lika väl som jag,
att det i pensionärernas organisation råder
stark irritation över att man inte
har fått vara med direkt i förhandlingarna
om sina egna pensionsförmåner.
Här finns ett sedan 15 år ackumulerat
missnöje. Riksdagen begärde redan
1945 en utredning i frågan, vilket underströks
åtta år senare. Nu har vi i tidningarna
sett att ett betänkande från
1956 års förhandlingsrättsutredning är
på väg. Vi kan sålunda kanske hoppas
att utredningen nu lyckats knäcka den -

na gamla stridsfråga, som i olika sammanhang
aktualiserats så många gånger.

Mot bakgrund av den stämning som
råder bland statspensionärerna och som
statsrådet säkerligen är väl medveten
om, kan vi väl ändå vara överens om att
denna anordning med samordningsutbetalning
kunde ha skötts litet smidigare
och med bättre handlag. Om så
skett, och om man handlat förekommande
i stället för att efteråt komma med
förklaringar, så skulle mycket av oron
i detta sammanhang aldrig ha uppkommit.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Statsrådet Lindholm
uppehöll sig i sin replik på min kommentar
till interpellationssvaret vid saker
som egentligen är ovidkommande.
Jag har inte kritiserat eller över huvud
taget diskuterat de förändringar i pensionssystemet
som berör de äldre statspensionärerna
— ehuru jag vill erinra
om att jag för min del ville gå ett steg
längre, när denna fråga var aktuell här
i riksdagen 1958. Man får närmast den
uppfattningen att det är ett sätt att för
dagen komma förbi besvärligheterna på
det rent tekniskt-administrativa området.
Jag tycker det är onödigt att dra
upp den saken. Vi är ju eniga om att det
har skett en förbättring, även om vi har
olika uppfattningar om hur stor den
förbättringen övergångsvis skall vara.

Det är som sagt inte den saken det
gäller i dag. Här är det i stället fråga om
att man på det administrativa planet,
där man stött sig på Kungl. Maj :ts kungörelse
på detta gebit, helt sett bort
ifrån den psykologiska effekt som uppstått,
när pensionärerna i december månad
1959 inte fick vad de hade väntat
sig. Som herr Rjörkman framhöll spelar
det ingen roll om dessa saker formellt
skall skötas på ett visst sätt. Om man
inte i tid klargör varför resultatet blir
det och det, så röner man i efterhand

Nr 4

Fredagen den 12 februari 1960

Svar på interpellation i anledning av den fr. o. m. november månad 1959 genom

förda gemensamma utbetalningen av folkpension och personalpension till stats

pensionärer

mycket liten förståelse för att det blivit
som det blivit.

Jag kan mycket väl än en gång läsa
upp det stycke ur propositionen, som
civilministern nyss citerade, men formuleringen
där ger inte läsaren någon
anledning att tro att resultatet skulle bli
sådant som det nu har blivit. Däremot
kan man misstänka att det övergångsmässigt
kan uppstå vissa besvärligheter,
om man läser stycket efteråt i samma
proposition, där det talas om avrundningsregler
beträffande personalpensionsförmånerna.
Där står det: »Såvitt
gäller sådan avrundningsfrågor och frågor
i övrigt av övervägande teknisk natur
angående utbetalning av personalpensionsförmåner
torde det, oavsett om
förmånerna beviljats enligt det nya reglementet
eller enligt äldre bestämmelser,
böra få ankomma på Kungl. Maj :t att
meddela erforderliga bestämmelser.»

Därmed har man väl fått in vad som
i detta sammanhang erfordras av administrativa
åtgärder, nämligen att Kungl.
Maj :t på bästa sätt skall se till att övergången
till det nya systemet inte medför
trassel, och då inte heller av det slag
som nu uppstått. Jag vill än en gång betona
att det strängt taget inte är på civildepartementets
sida som denna fråga
hamnar, ty om man tänker rätt på saken
är det så att pensionen har minskat
med 12 kronor för de berörda människorna
på grund av att systemet trädde
i kraft den 1 november 1959 i stället
för senare.

Till sist vill jag säga att jag vid tillfälle
skall begagna mig av civilministerns
inbjudan att följa utbetalningsdelegationens
arbete. Det är väl dock för sent för
den här gången. Vi skulle ju närmast ha
sett hur den arbetade i slutet på förra
året, inte nu.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Björkman bekla -

gade att denna fråga inte har handlagts
på ett tillräckligt smidigt sätt. Jag vet
inte vad herr Björkman lägger in i uttrycket
»smidigt sätt», men min erfarenhet
av handläggningen säger mig att
den delegation som utformat det nya
utbetalningssystemet har fullgjort sin
uppgift på ett förtjänstfullt sätt. Det var
ingen lätt uppgift att på relativt kort tid
genomföra det nya utbetalningssystemet
med en samordning av olika pensioner
till en enda bruttopension, och därför
tycker jag det inte är riktigt rättvist att
säga, att delegationen inte har handlagt
detta spörsmål på ett tillräckligt smidigt
sätt.

Herr Nihlfors talade om att man borde
ha beaktat de psykologiska verkningarna.
I hela sin argumentering bortser
herr Nihlfors från att det här gäller en
totalpension. Om herr Nihlfors ett ögonblick
kopplar in begreppet totalpension
i sina resonemang, skall han finna att
den argumentering han för icke är hållbar.
Detta är mämligen inte en företeelse
som är speciell för december månad
1959. Hur blir det i april månad i
år när det blir en ändring i folkpensionerna?
Vi har alltjämt en totalpension
på den statliga sektorn. Hur blir det
vid kommande förskjutningar, i december
månad 1960, när man samlat ihop
de överskjutande beloppen och skall
utbetala de 4 kronor som inte har varit
jämnt delbara med 12? Då kommer precis
samma spörsmål igen. På den statliga
sektorn har vi gjort så — vilket
herr Nihlfors borde kunna utläsa ur det
andra stycket i det avsnitt han citerade
— att vi har avrundat öresbeloppen
för att få jämnt krontal för varje månad,
men ojämnheten i utbetalningarna
kommer att bestå. Det system som vi
tillämpar innebär att statspensionärerna
får en väsentlig förbättring i sina tidigare
pensionsvillkor, och det bör väl
ändå vara det väsentliga när man bedömer
vad som har skett i denna fråga.

Fredagen den 12 februari 1960

Nr 4

Svar på interpellation i anledning av den fr. o. m. november månad 1959 genom förda

gemensamma utbetalningen av folkpension och personalpension till stats pensionärer -

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tror att herr statsrådet
och jag nu börjar komma varandra
litet närmare. Det har säkerligen inte
varit någon lätt uppgift att utforma ett
nytt system för samordning av utbetalningen
av personalpension och folkpension,
och jag vill inte alls bestrida att
statsrådet har rätt när han säger, att
delegationen har skött sin uppgift på ett
förtjänstfullt sätt. Det var emellertid
inte detta jag syftade på när jag sade att
saken kunde ha skötts smidigare. Statsrådet
förstår säkert mycket väl att jag
menade att när man skall börja med ett
nytt system bör man vara särskilt angelägen
just i starten att ta hänsyn till
reaktionen hos pensionärerna.

Även om statsrådet kan citera förra
årets proposition, får man väl förutsätta
att pensionärerna inte skulle sitta
och läsa i propositionen om vad som
komme att hända i december. Hade allesamman
gjort det och kunnat överföra
innehållet till klartext, skulle de inte ha
blivit så överraskade av att ett visst belopp
av folkpensionerna försvann vid
utbetalningen i december månad. När
jag säger att man kunde ha skött saken
smidigare, menar jag att det hade varit
bättre att i förväg skicka ut ett cirkulär
— om det varit tekniskt möjligt —
om vad som skulle hända vid decemberutbetalningen,
i stället för att i efterhand
behöva skicka en stencilerad
skrivelse till många pensionärer och
förklara, varför det sker på detta sätt.
Ett sådant förfarande skulle ha varit
bättre ur psykologisk synpunkt. Handlaget
har inte varit riktigt bra.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Statsrådet Lindholm erinrar
än en gång om att pensionärerna
har fått det bättre. Jag får då erinra om
vad jag sade nyss, att det finns olika
uppfattningar på den punkten men att

jag inte vill förneka att det har skett en
viss förbättring. Det var emellertid inte
detta saken gällde.

Herr Lindholm sade att jag bortser
från att det har införts ett totalpensionssystem
och att vi på den statliga
sidan inte har kvar en uppdelning i
folkpension och tjänstepension. Ja, jag
är fullt medveten om det. Det var därför
jag helt koncentrerade mig på att visa,
att övergångsarrangemanget har blivit
misslyckat därför att dess följder inte
har klargjorts i tid och att övergången
har varit behäftad med brister, såsom
jag och även herr Björkman vid flera
tillfällen har sagt. Alltjämt kvarstår att
de stora grupper som berörs av denna
fråga har blivit utsatta för en orättvis
behandling och icke fått den folkpension
som de skulle vara berättigade till
under 1959.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det sägs i denna diskussion,
som väl inte skall förlängas så
mycket till, att pensionärerna inte läser
propositioner och följaktligen inte kunde
veta vad som skulle ske i december.
Nu har jag ett livligt minne av att organisationerna
sedan pensionsuppgörelsen
träffats bedrev en ingående informationsverksamhet
om uppgörelsens innebörd,
och jag tror inte att pensionärsorganisationerna
ställdes helt åt sidan
då de huvudorganisationer jag förhandlade
med bedrev denna upplysningsverksamhet.

Dessutom var det inte i december
utan i november som vi började, herr
Björkman. Man fick alltså redan i november
klart för sig, att det gällde en
total samordning, och kunde alltså inte
vara främmande för samordningen i december
månad.

Herr Nihlfors säger att det hela är
misslyckat. Ja, det är ju en omdömes -

10 Nr 4

Fredagen den 12 februari 1960

Svar på interpellation i anledning av den fr. o. m. november månad 1959 genom förda

gemensamma utbetalningen av folkpension och personalpension till stats pensionärer -

fråga, men är det inte rätt misslyckat,
herr talman, att först rösta i riksdagen
för ett system och sedan klaga på att
detta system tillämpas?

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Civilministern använder
här en glidande argumentering. Han gör
nu plötsligt gällande att jag inte vill ha
detta system. Vad jag hela tiden har kritiserat
är att man vid övergången till
detta system med totalpension icke har
behandlat frågan på ett tillfredsställande
sätt. Det är någonting helt annat.
Jag har i riksdagen accepterat systemet,
och det skulle vara egendomligt om jag
inte gjorde det. Men vi i riksdagen var
inte alls underkunniga om att övergångsarrangemanget
skulle bli sådant det blev
— det framgår av att det inte har förekommit
någon som helst antydan om
den saken.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Detta har mer och mer
utvecklats till en diskussion om den
lämpligaste psykologien. Enligt herr
Nihlfors och delvis enligt herr Björkman
var det tydligen inte psykologiskt
riktigt att börja i november, eftersom
det i december utgick ett ojämnt folkpensionsbelopp,
men i april blir det
likadant. Är det bättre psykologi, mina
herrar, att ta samordningen i april än i
december? Situationen blir exakt densamma
då.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Nog är det väl ändå en
skillnad, herr statsråd, om denna reduktion
sker i julmånaden mot om den
sker i april.

Jag hade hoppats att herr statsrådet
skulle utsträcka sin vänliga inbjudan till
herr Nihlfors att besöka delegationen
för pensionsutbetalning även till mig,
men jag har ännu inte fått någon sådan

inbjudan. Det kan ju hända att jag går
dit ändå.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag skall be att högtidligen
få inbjuda även herr Björkman att
besöka denna delegation. Sedan måste
jag säga att herr Björkman tydligen inte
fattat innebörden av mitt senaste inlägg.
Samma företeelse återkommer i april,
och då gäller det väl ett något högre belopp
än 4 kronor. Om 4 kronor var så
tyngande i december, hur blir då den
av herr Björkman förordade tillämpningen
i april? Blir den psykologiskt
bättre?

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 634.

§ 4

Föredrogs den av fru Wallerius-Gunne
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående fördelningen
av kostnader i samband med trafikövervakning
och handläggning av parkeringsförseelser.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs herr Anderssons i Storfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åldringsvårdens
organisation.

Kammaren biföll denna anhållan.

Fredagen den 12 februari 19G0

Nr 4

§ 6

Föredrogs den av herr Nilsson i Östersund
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående normerna
för intagning av elever vid socialinstituten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till oförutsedda utgifter,

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten för budgetåret
1960/61,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1960/61,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. in.,
och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

bevillningsutskottets betänkande nr 4,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt tullfrihet i vissa
fall för Rädda barnens riksförbund för
kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter; bankoutskottets

utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 18 § instruktionen
den 24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens
ombudsmän,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål, och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 58 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om statlig
krigsförsäkring, och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje
sammanträde fattade beslut;

tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 25 maj 1951 (nr
286) med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts

12 Nr 4

Tisdagen den 16 februari 1960

proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar, och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 8

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 36, angående ersättning till MajBritt
Nyström m. fl.,

nr 37, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar, m. m.,
nr 38, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar,

nr 39, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen
den 1 december 1950 (nr 596) om rätt
till fiske,

nr 41, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars

1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, och

nr 42, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 30
juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 635, av herr Hedlund m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 25, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.43.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 16 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande februari.

§ 2

Upplästes ett till kammaren från herr
Gustavsson i Alvesta inkommet läkarintyg,
avsett för vederbörande sjukkassa,
av vilket inhämtades att herr Gustavsson
på grund av luftrörskatarr vore
sjukskriven under tiden den 15—23
februari.

Herr Gustavsson i Alvesta beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. beskattningen
av traktamenten

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, lierr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Tisdagen den 16 februari 1960 Nr 4

Svar på interpellation ang. beskattningen av traktamenten

Herr talman! Herr Björkman har frågat
om jag är i tillfälle att meddela kammaren
om och i så fall vilka åtgärder
som vidtagits i anledning av en av 1956
års riksdag beslutad skrivelse rörande
beskattningen av traktamenten. I denna
skrivelse har riksdagen uttalat sig för
att nu gällande bestämmelser om beskattning
av traktamentsersättningar
överses och att det därvid tas under
övervägande, om en ökad likställighet
i beskattningshänseende mellan de i olika
tjänster utgående traktamentena kan
åstadkommas.

Med anledning härav vill jag meddela,
att jag — såsom framgår av Kungl.
Maj:ts berättelse till 1960 års riksdag
om vad i rikets styrelse sig tilldragit ■—-i somras tillsatte en utredning (lönebeskattningsutredningen
för en översyn
av kommunalskattelagens regler om beskattning
av inkomst av tjänst. Av de
för utredningen lämnade direktiven
framgår, att utredningsarbetet i första
hand skall ta sikte på de frågor, som
riksdagen avsåg med det uttalande jag
nyss återgav.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag har besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Först genom det svar
statsrådet lämnat på min interpellation
— och för vilket jag ber att få tacka —
har jag fått kännedom om den utredning
statsrådet tillsatte förra året. Den
ingick i ett knippe på sex olika skatteutredningar,
som tillkom den 5 juni.
Det är med tillfredsställelse jag konstaterar
att uppdraget gick till en särskild
utredning och icke till 1950 års skattelagssakkunniga,
som riksskattenämnden
ifrågasatte i skrivelse till finansdepartementet
1956. Även om frågan om beskattning
av traktamentsersättningar naturligt
hörde hemma där, har den utredningen
varit så överhopad med and -

ra stora uppdrag, att en stark försening
kan antas ha blivit följden, om den
skulle ha fått också detta uppdrag.

Vad man har anledning att undra
över är varför icke denna utredning
har tillsatts tidigare. Riksdagen skrev
till Kungl. Maj:t redan 1956 och underströk,
som jag framhållit i min interpellation,
detta 1958. Även riksskattenämnden
gjorde, som jag tidigare nämnt, en
framställning i samma ärende 1956.
Förklaringen ligger kanske i att finansdepartementet
koncentrerat intresset på
att öka statens skatteinkomster, medan
mindre uppmärksamhet ägnats åt att
åstadkomma likformighet och rättvisa
i beskattningen. Vi har som bekant exempel
på att helt utarbetade förslag till
angelägna reformer blivit stående på
departementets utredningshyllor utan
att föranleda förslag till riksdagen. Med
den mycket hårda direkta beskattning
vi har — där ligger vi vid en internationell
jämförelse, enligt statsrådets egen
utsago, i toppen — fästes självfallet
större uppmärksamhet vid de avdrag
man kan göra, åtminstone när dagen D
är inne. Inflationen medför en skatteskärpning
och gör det automatiskt utan
att riksdagen fattar några nya beslut.
Reguljära inkomsthöjningar har samma
effekt. Genom de nya skatteskalor, som
riksdagsmajoriteten beslöt i november
förra året och som gäller från och med
i år, liar progressiviteten och marginalskatten
ytterligare skärpts i mellaninkomsterna,
där bl. a. många sambeskattade
äkta makar med förvärvsarbete befinner
sig. Intresset för avdragsrätten
stiger i proportion till skatteuttagets ökning,
och avdragen blir nära nog lika
viktiga som en höjning av inkomsten.

I radiodebatten om skattefusk och
skattemoral i lördags framhöll statsrådet,
om jag hörde rätt, att det var ett
påfallande drag i den svenska karaktären,
att ingen skall ha en förmån som
man inte har själv. Jag vill inte bestrida
att det ligger något i vad statsrådet uttalade.
På beskattningens område har

Nr 4

Tisdagen den 16 februari 1960

Svar på interpellation ang. beräkningen av allmän varuskatt på maskiner

just det stigande skattetrycket starkt bidragit
till kravet på likställighet. Kravet
att man inte skall behandlas oförmånligare
än andra accentueras genom
den hårda marginalbeskattningen.

Min interpellation avsåg också, om
eventuellt åtgärder vidtagits från riksskattenämndens
sida i fråga om beskattning
av traktamenten för att nå
enhetligare praxis vid tillämpningen.
Då statsrådet i sitt svar icke vidrört
denna sida drar jag därav den slutsatsen,
att några ytterligare åtgärder till
ledning för taxeringsmyndigheterna
icke ansetts nödvändiga utöver de anvisningar
som utfärdades 1956.

Det är också med tillfredsställelse jag
av direktiven till lönebeskattningsutredningen
ser, att den skall klara ut även
en del andra frågor som har nära samband
med den jag tagit upp: beskattningen
av ersättning för flyttningskostnader
och användningen av bil för resor
till och från arbetet.

Det hade varit angeläget att utredningen
tillsatts tidigare, så att dessa
frågor kunnat nå en lösning före årets
taxeringar. Jag vill till sist uttrycka
förhoppningen, att utredningen skall
kunna finna en väg, som leder till ökad
likställighet utan att kineseriet växer
i fråga om uppgiftslämnande och redovisning
vid beskattning. Det är viktigt
att medborgarna behandlas lika, det är
också viktigt att få regler som är lätttillämpliga
och praktiska. När dessa
frågor nu hänvisats till en särskild utredning,
hoppas jag att det inte blir någon
ny långtidsutredning.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Frågan om dagtraktamenten
är ju, som finansministern uttalade,
föremål för utredning. Herr
Björkman är relativt ny i denna församling.
Frågan togs upp av folkpartiet
redan 1952 och sedan ånyo 1956, då
riksdagen begärde en utredning.

Det är emellertid beklagligt, herr
statsråd, att finansdepartementet legat
på riksdagsskrivelsen i nära tre år. Sådant
händer inte bara inom finansdepartementet
utan även i andra departement
ligger man åskilliga år på riksdagsskrivelser
innan de blir effektuerade.
Detta betyder i praktiken, att det
sedan riksdagen har beslutat i ett aktuellt
ärende kan dröja 7—8 år innan
utredningen blir färdig och frågan på
nytt förelägges riksdagen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. beräkningen
av allmän varuskatt på maskiner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Vigelsbo tagit upp frågan om allmän
varuskatt på begagnade varor, vilka
lämnats som dellikvid vid köp av
nya varor.

Den allmänna varuskatten är utformad
så, att den skall utgå endast en
gång på samma vara under varans väg
från tillverkaren till konsumenten. Kommer
varan emellertid åter in i den yrkesmässiga
handeln — en begagnad
traktor lämnas exempelvis som inbytesvara
vid köp av en ny traktor — utgår
skatt när handlaren säljer den begagnade
traktorn till en ny konsument.

Skatt utgår däremot inte vid försäljning
mellan konsumenter, t. ex. två privatpersoner,
och inte heller då en privatperson
säljer en vara till en yrkesmässig
handlare.

Om en privatperson, som köper en
ny vara, lämnar en begagnad som dellikvid,
utgår skatt på hela likviden för
den nya varan. Detta innebär inte en
beskattning av inbytesvaran. Vad som
beskattas är likviden för den nya varan.
Men denna skatt blir givetvis lika
stor vare sig köparen betalar allt kon -

Tisdagen den 16 februari 1960

Nr 4 15

Svar på interpellation ang. beräkningen av allmän varuskatt på maskiner

tant eller delvis med pengar och delvis
med en inbytesvara.

Herr Vigelsbo har i interpellationen
vänt sig mot vissa uttalanden, som
gjorts från riksskattenämndens kansli.
Av vad jag nyss sagt framgår emellertid,
att jag delar den uppfattning som
kommit till uttryck i dessa uttalanden.

Jag anser mig med detta, herr talman,
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Längre sträcker sig dock icke
mina tacksamhetskänslor.

Jag har tidigare framställt samma
fråga, nämligen i samband med utskottsbehandlingen
av detta ärende. Jag tillät
mig då ta ett exempel på hur skattereglerna
verkar, och jag skall upprepa det
exemplet nu. Om jag köper en ny traktor
för 15 000 kronor och i utbyte lämnar
min gamla traktor, som värderas
till 7 000 kronor, på vilket belopp skall
jag då betala omsättningsskatt?

När jag på vår centralförening fick
se riksskattenämndens regler i detta
stycke, blev jag lindrigt sagt förvånad.
Det var för övrigt tur att jag fick se bestämmelserna
då, ty jag hade i det sammanhanget
varit nära att slå vad om
tio kronor att skatt skulle utgå bara på
mellanskillnaden. Eftersom jag emellertid
inte var alldeles säker, så slog jag
inte vad och klarade mig alltså.

Jag finner det mycket egendomligt
att statsrådet i interpellationssvaret bestrider,
att dubbelbeskattning sker i sådana
fall, där någon köper en traktor
för 15 000 kronor och lämnar sin gamla
traktor värderad till 7 000 kronor i utbyte
men omsättningsskatt ändå utgår
på hela beloppet. Den gamla traktorn
går ju ut i marknaden igen och försäljes
med omsättningsskatt pålagd priset.
Jag kan inte se annat än att man då får
en dubbelbeskattning på traktorn — lik -

som givetvis också på andra maskiner,
som bytes ut på samma sätt.

Det sägs i svaret, att det är tillverkaren
som pålägges omsättningsskatt, men
då har centralföreningen och maskinliandeln
ur skattesynpunkt jämställts
med tillverkaren — något som måste
vara oriktigt och fullständigt absurt. Vi
har i dagens tidningar sett, att bilhandlarna
har fått rättelse på sitt dubbelbeskattningsproblem,
trots att myndigheterna
tidigare bestritt att någon dubbelbeskattning
förelåg. Det har det uppenbarligen
ändå gjort. Men bilhandlarnas
organisation är väsentligt starkare än
köparna av traktorer och lantbruksmaskiner.
Därför har man inom bilhandeln
fått sitt dubbelbeskattningsproblem
uppklarat. Av finansministerns
svar här i dag vill det dock synas, som
om man på lantbruksmaskinernas område
inte kan emotse någon ändring.

Finansministern talar om skattekineseri,
men man kan inte komma ifrån
att han själv med omsättningsskatten
har lämnat ett väsentligt bidrag till detta
kineseri. Enligt referat i Dagens Nyheter
har finansministern slagit ner på
skattekineseriet, men den omsättningsskattepolitik
som nu bedrives då det
gäller maskinbyten av här påtalat slag
är enligt min mening ett typiskt uttryck
för just detta kineseri.

Herr talman! Jag slutar med att uttala
förhoppningen, att underlaget för omsättningsskattekineseriet
på detta område
med det snaraste måtte avskaffas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en kort replik.

Om jag köper en ny traktor, så skall
jag väl, oavsett om jag betalar den kontant
eller dels med en gammal traktor
och dels kontant, betala omsättningsskatt
på totalpriset för den nya traktorn.
Det bör väl ändå vara rätt klart
även för herr Vigelsbo.

Herr Vigelsbo har anteciperat utveck -

16 Nr 4 Tisdagen den 16 februari 1960

Svar på interpellation ang. de ekonomiska verkningarna av tobakshandelnsfrigivande

lingen och med anledning av vad som
i dag står i Stockholms-Tidningen och
Dagens Nyheter tydligen fått den uppfattningen,
att bilhandeln givits några
speciella koncessioner. Den frågan har
ännu inte behandlats ens av finansministern.
Tag därför dessa besked med
den allra största reservation!

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Om dessa gamla traktorer
säljs genom en auktionsbyrå, som
inte driver yrkesmässig handel, klarar
man sig från denna dubbelbeskattning.
Men det är ett kineseri som den lojala
handeln inte vill ge sig in på. Detta är
en dubbelbeskattning, och vi tycker att
man skulle kunna undvika den utan att
behöva tillgripa sådana här mindre tilltalande
vägar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. de ekonomiska
verkningarna av tobakshandelns
frigivande

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Senander frågat, om det kan förväntas
att jag föranstaltar om åtgärder
för att hålla tobakshandlarna skadeslösa
för ekonomiska förluster genom
ikraftträdandet av 1957 års riksdagsbeslut
om tobakshandelns frigivande
och Tobaksmonopolets åtgärder i samband
därmed.

1957 års riksdagsbeslut tillkom främst
i syfte att undanröja de särbestämmelser
för tobaksliandeln, som icke stod i
överensstämmelse med lagstiftningen
mot konkurrensbegränsning. Att tobakshandelns
frisläppande kunde komma att
medföra att vissa tobakshandlare skulle
få svårigheter att hävda sig i det förändrade
konkurrensläget, stod klart vid
beslutets fattande. Med hänsyn härtill
infördes regler om ersättningar i form

av livränta eller engångsbelopp för den
händelse tobakshandlare skulle tvingas
upphöra med sin rörelse och inte ha
möjlighet att försörja sig på annat sätt.
Ersättningsfrågorna avgöres av en särskild
kommission, vari Tobakshandlarnas
riksförbund och Tobaksmonopolet
har var sin företrädare.

I interpellationen göres gällande, att
Tobaksmonopolet genom de nya försäljningsvillkor,
som tillämpas från den 1
januari i år, skulle ytterligare ha försvårat
tobakshandlarnas läge. Så är icke
fallet. De nya försäljningsvillkoren torde
inte vara ogynnsammare än de tidigare.
De har för övrigt inte tillkommit
som ett diktat från Tobaksmonopolet
utan som ett resultat av förhandlingar
med återförsäljarnas organisationer.
Försäljningsvillkoren har därjämte godkänts
av statens tobaksnämnd. Tobakshandlarnas
representanter vid nämnda
förhandlingar och inom tobaksnämnden
har godtagit försäljningsvillkoren.
Dessa har karaktären av ett provisorium
och skall bli föremål för omprövning
sedan någon tids erfarenhet vunnits om
deras verkan i praktiken.

Med det sagda, herr talman, torde interpellationen
få anses besvarad.

Härpå anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen. Statsrådet förklarar i
sitt svar, att 1957 års riksdagsbeslut
om tobakshandelns frigivning tillkom
främst i syfte att undanröja de särbestämmelser
för tobakshandeln som
icke stod i överensstämmelse med lagstiftnigen
mot konkurrensbegränsning.
Detta argument, som tillika av finansministern
betecknades som ett huvudargument
och onekligen också var det,
kan med hänsyn till omständigheterna
knappast tas på allvar. Den åberopade
lagen talar om konkurrensbegränsande

Tisdagen den 16 februari 1960 Nr 4 17

Svar på interpellation ang. de ekonomiska verkningarna av tobakshandelns frigivande

åtgärder med skadliga eller otillbörliga
verkningar. Främst torde lagstiftningen
därmed åsyfta monopol- och kartellbildningar,
som ju har stora möjligheter
att uppskörta konsumenterna.

Givetvis måste man även räkna den
s. k. nyetableringskontrollen i allmänhet
till dessa företeelser med skadliga
verkningar, särskilt med hänsyn till
prisbildningen. Men hur man dit kan
räkna nyetableringskontrollen inom tobakshandeln
är och förblir en fråga som
inte tillfredsställande har besvarats. Om
det vore så, att tobakshandlarna själva
kunde fastställa priserna, skulle läget
ha varit ett helt annat. Men alla vet ju
att det är Tobaksmonopolet som bestämmer
priserna. Möjligheterna för tobakshandlarna
att betinga sig högre priser
är helt obefintliga. För kontrollen härav
har monopolet själv sörjt genom att belägga
tobaksvarorna med stämplar som
noggrant anger priset. Dessutom är det
ju belagt med straff att betinga sig högre
priser än de som fastställts av monopolet.

De prishöjningar som skett på tobaksvaror
har inte berott på nyetableringskontrollen
utan på monopolets och statsmakternas
åtgärder. Tobaksmonopolets
ledning, som ju bör besitta erforderlig
sakkunskap, har just i detta stycke förklarat
att bärande skäl saknas för att
beteckna nyetableringskontrollen inom
tobakshandeln som skadlig i lagens mening.
Till och med statskontoret uttalade
sig på sin tid i samma riktning.
Till detta kommer att det inte var tobakshandlarna
som bestämde om nyetableringen,
när denna existerade. Det
var som bekant statsmakterna, som via
Tobaksmonopolet och tobaksnämnden
hade hela avgörandet i sina händer när
det gällde att bestämma vilka som fick
försälja tobaksvaror. Hur kan man under
sådana förhållanden alltjämt upprätthålla
legenden om att nyetableringskontrollen
inom tobakshandeln är en
skadlig konkurrcnsbegränsandc företeelse
och att den som sådan står i strid

med lagstiftningen mot konkurrensbegränsning? Under

utredningen av frågan om tobakshandelns
frigivning framhölls från
visst håll, att statsmakterna som stiftat
en lag mot konkurrensbegränsning själva
borde tjänstgöra som ett föredöme
då det gällde tobakshandeln. Tydligen
var det en åstundan att på ett hurtfriskt
sätt gå i spetsen för den fria konkurrensen
som föresvävade regeringen och de
flesta av riksdagsledamöterna, då de
fattade beslutet att släppa tobaksvarorna
fria. Mig synes det, och det framhöll
jag när frågan debatterades sist i riksdagen,
som om statsmakterna i detta fall
börjat i galen ände. Här rörde det sig
ju om småhandlare i ett ganska stort
antal, som hade synnerligen knappa inkomster
av sin näring. De hade — som
jag påvisade — inga som helst möjligheter
att uppskörta sina kunder.

Yad har man då vunnit med tobakshandelns
frigivning? Konsumenternas
vinst är ytterst minimal. Vissa större
företag, som tidigare inte fått sälja tobaksvaror,
har visserligen sänkt priserna
i någon mån, men denna vinst för
konsumenterna är säkert endast tillfällig.
Utan tvivel kommer de stora kapitalstarka
företagen, när konkurrensen
från tobakshandlare och andra småhandlare
reducerats till ett minimum, att
återgå till den s. k. ordningen och ta
ut vad de kan få i vinst på tobaksvarorna,
i all synnerhet som ju vinstmarginalen
är mycket liten.

Om man velat slå vakt om konsumentintresset
skulle stöten ha riktats åt annat
håll. Det är monopolen, kartellerna
och nyetableringskontrollen inom det
privata näringslivet som är de verkligt
konkurrensbegränsande företeelserna.
Ett ingripande mot dem skulle säkerligen
ge en märkbar vinst åt konsumenterna,
men ingripanden mot tobakshandeln
ger i längden ingen fördel åt
dem. Det enda säkra i denna sak är att

man träffar folk med begränsade in2—
Andra kammarens protokoll 19G0. Nr 4

18 Nr 4 Tisdagen den 16 februari 1960

Svar på interpellation ang. de ekonomiska verkningarna av tobakshandelns frigivande

komster och kanske tvingar en del av
dem att upphöra med sin näring.

Min uppfattning är, och jag tror att
jag redan givit starka skäl för den, att
man här med fog kan tillämpa ordstävet
»sila mygg och svälja kameler». För
närvarande är emellertid inte mycket
att göra åt ett olyckligt och onödigt
riksdagsbeslut. Men jag anser att statsmakterna
inte kan ställa sig likgiltiga
inför beslutets konsekvenser. Nyetableringskontrollen
inom tobakshandeln
tillkom på sin tid som ett socialt skydd.
Förre finansministern Wigforss förklarade
då frågan var aktuell, att tanken på
att göra tobakshandeln fri är en utopi,
och att man måste vänja sig vid tanken
att det får skapas en särskild kår av
specialtobakshandlare som har sådana
villkor att den kan existera.

Nu har den situationen uppkommit,
att tobakshandlarna i allmänhet och de
små tobakshandlarna i synnerhet fått
starkt försämrade existensvillkor. Konkurrensen
från icke tobakshandlare är
redan ytterst kännbar för många. Det
är sant att en del ännu inte haft någon
större minskning i omsättningen, men
för affärer som ligger i närheten av
konsumbutiker, stora livsmedelsaffärer
och konfektyraffärer är minskningen
ytterst kännbar. Det är inte ovanligt att
omsättningen redan gått ner med 25 å
30 procent. Särskilt hårt drabbas de tobakshandlare
som anskaffat automater
för att tillmötesgå behovet av tobaksvaror
efter stängningsdags. Omsättningen
i automaterna får givetvis i första
hand känning av konkurrensen. Det
finns exempel på att omsättningen i
automaterna gått ner med ända till 75
procent. I inköpspris betingar en enkel
automat 4 000 kronor och en dubbel
7 000 kronor. I försäkring får erläggas
175 kronor om året för den. Det är uppenbart
att de små tobakshandlarna,
som i huvudsak existerar på försäljningen
av tobaksvaror, inte kan hänga
med i konkurrensen från de stora kapitalstarka
företagen. De har endast att

emotse en knappare existens eller att
duka under i konkurrensen.

Vid riksdagsdebatten om tobakshandelns
frigivning anförde jag bl. a., att
ett speciellt monopol skymtade i bakgrunden
och bidade sin tid. Jag syftade
på Svenska pressbyrån. Det bör till belysning
av detta företag och tobakshandelns
försämrade läge sägas, att Pressbyrån
begagnat tillfället att rikta en
stöt mot tobakshandlarna och andra
småhandlare: Pressbyrån har för avsikt
att från och med första mars i år sänka
rabatten på tidningarna med en procent
och ta ut tolv kronor i månaden för
transport- och expeditionskostnader.
Tobaksmonopolet har tydligen bildat
skola.

Statsrådet hänvisar till att de tobakshandlare
som inte är i stånd att fortsätta
sin rörelse har möjligheter att erhålla
livränta eller engångsersättning.
Detta är ju fullständigt riktigt, men denna
ersättning kan endast utgå till sådana
som är att betrakta som socialfall,
d. v. s. sådana som inte kan försörja sig
på annat sätt, om de måste sluta med
sin tobakshandel. Livräntan är dessutom
maximerad till 3 000 kronor och engångsersättningen
till 10 000 kronor,
och dessa belopp nedsättes när folkpension
erhålles.

Beträffande tobaksmonopolets nya försäljningsvillkor
förklarar statsrådet att
de inte torde vara ogynnsammare än de
tidigare. Det anser jag vara ett mycket
försiktigt uttalande av finansministern.
Påståenden från Tobaksmonopolet närstående
håll har nämligen tidigare velat
göra gällande, att villkoren är gynnsammare
än tidigare. Det lär emellertid
vara svårt att med skäl bestrida, att försäljningsvillkoren
nu är ogynnsammare
än förr. Om man, såsom nu skett, beräknar
riktprisrabatten till 7,5 procent
på nettopriset, medan den tidigare beräknades
på bruttopriset, och därigenom
faktiskt sänker rabatten till 6,97
procent, så måste detta vara ogynnsammare
för försäljarna än om den tidigare

Tisdagen den 16 februari 1960 Nr 4 19

Svar på interpellation ang. de ekonomiska verkningarna av tobakshandelns frigivande

beräkningen tillämpas. Den nytillkomna
expeditionsavgiften på 5 respektive
10 kronor för varje expedition är givetvis
också en försämring av villkoren.
Expeditionsavgiften drabbar särskilt
hårt de mindre handlarna, som inte har
möjligheter att köpa in så stora kvantiteter
på en gång, att de därigenom kan
undvika ett större antal expeditioner.

Man kan inte gärna underlåta att kritisera
monopolet för dess politik mot
vad jag skulle vilja kalla monopolets
gamla trotjänare. Om statsmakterna fattat
ett beslut, som starkt försämrar existensmöjligheterna
för tobakshandlarna,
borde ju detta ha bjudit monopolet att
förbättra försäljningsvillkoren i stället
för att försämra dem.

Slutligen har herr statsrådet hänvisat
till att de nya försäljningsvillkoren tillkommit
efter förhandlingar mellan Tobaksmonopolet
och återförsäljarnas organisationer.
Statsrådet menar sålunda,
att villkoren inte tillkommit genom diktat
utan genom regelrätta förhandlingar.

Ja, det må ursäktas mig om jag inte
tar så högtidligt på dessa »förhandlingar».
Sådana förhandlingar är inte
att anse som förhandlingar mellan två
jämbördiga parter. Den ena parten har
makt att utan minsta risk för störningar
av ena eller andra slaget diktera sina
villkor. Den andra parten, nämligen
tobakshandlarna, saknar varje möjlighet
att hävda sig, om monopolet vill diktera
villkoren — och det förefaller faktiskt,
av resultatet att döma, som om
detta varit fallet.

Det är kattens lek med råttan man
får i tankarna, då man talar om att de
nya försäljningsvillkoren bestämts efter
förhandlingar. Den opposition, som
mött de nya villkoren bland tobakshandlarna
själva, visar att man har större
rätt att tala om diktat än om regelrätta
förhandlingar.

Emellertid har nu statsrådet förutskickat
att försäljningsvillkoren skall
bli föremål för omprövning, sedan någon
lids erfarenhet vunnits om deras

verkan i praktiken. Detta är att notera
med tillfredsställelse och det kommer
säkerligen också att hälsas med tillfredsställelse
bland tobakshandlarna.
Det är bara att hoppas att omprövningen
snart kommer till stånd. Redan nu
kan man se att tobakshandlarnas villkor
är ohållbara under de nya förhållanden
som inträtt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är litet konstigt att
höra kommunisten Senander stå här
och vara företrädare för monopolintressen.
Jag skulle ha förstått herr Senander,
om han sagt att exempelvis mjölkoch
brödaffärer skulle ha hjälp, ty där
är marginalerna verkligen ännu sämre.
Men vart skulle det ta vägen, om företrädare
för konsumenterna skulle hävda,
att staten skall garantera högre priser
än vad försäljarna anser att de behöver
ta ut? Det är en monopoltendens
och en så reaktionär syn på samhället,
att man knappast skulle tro att den kunde
anläggas av någon som vill företräda
konsumenterna. Men något intresse för
konsumenterna föreligger tydligen inte
i detta sammanhang — det kanske är
politiska eller agitatoriska intressen som
i stället ligger bakom.

Jag måste beklaga att herr Senander
av intressen, som jag inte kan förstå, i
största utsträckning engagerar sig för
dessa monopoltendenser. Konsumenterna
är inte till för affärsmännen, utan
affärsmännen är till för konsumenterna.
Och om nu någon affär skulle sälja till
priser, som ligger under dem som någon
annan anser vara skäliga, vart skulle
det då ta vägen, om man gav sig in på
ett resonemang av det slag herr Senander
för?

Till statsrådet vill jag säga: Var försiktig
när det gäller något sådant som
att försöka bestämma prismarginaler —
det gör handeln själv. För en tid sedan
uppvaktades vi i Konsum med en hemställan
att sätta vissa marginaler —

20 Nr 4 Tisdagen den 16 februari 1960

Svar på interpellation ang. de ekonomiska verkningarna av tobakshandelns frigivande

man ville att företagen skulle komma
överens om marginaler. Vi sade nej; vi
tar ut, framhöll vi, de priser vi anser
skäliga samt täcker kostnaderna för
prestation och vi tar hänsyn även till
konsumenterna.

Det som herr Senander nu engagerat
sig i tror jag inte att statsrådet skall ta
alltför allvarligt. Försäljningsvillkoren
prövar handeln själv, och det är angeläget
att man inte gör några begränsningar
utöver dem som nu finns utan
i stället söker rasera murarna. Vi har
kommit i ett sådant konkurrensläge nu,
att man börjar ta hänsyn även till konsumenternas
intressen, och då är det
angeläget att inte av ovidkommande
skäl gå ett steg tillbaka. Jag hoppas därför
att statsrådet tar herr Senanders
och affärsrörelsens kritik med knusende
ro. Jag kan försäkra att vi lever rätt
gott, och det är inte rimligt att konsumenterna
nu skall sitta emellan, därför
att en och annan riksdagsman i detta
sammanhang anser sig böra hävda vissa
intressen, som inte är konsumenternas.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Detta är nästan ordagrant
samma argument som jag hörde,
när vi behandlade denna fråga för tre
år sedan. Jag bemötte dem då, men det
fritar mig ju inte helt från att säga något
även nu.

Herr Lundberg vänder upp och ned
på hela saken. Han påstår att jag företräder
monopolintresset, men jag har
ju här kritiserat Tobaksmonopolet för
dess behandling av tobakshandlarna.
Och är inte Tobaksmonopolet ett verkligt
monopol, så vet jag inte vad man
skall kalla för monopol.

Sedan drar herr Lundberg in mjölkhandlarnas
avans och menar, att det
hade varit riktigare om jag påtalat förhållandena
på det området. Vad har det
med denna fråga att göra, herr Lundberg?
Vi behandlar tobakshandeln nu
och inte mjölkhandeln. Och jag vill tala

om för herr Lundberg, att just inom
mjölkhandeln kan man finna verkliga
storföretag, som behärskar området i
fråga. Skall vi börja diskutera på det
sättet kommer vi inte långt, men det gör
man ju sällan heller, när man diskuterar
med herr Lundberg.

Här är ändå förhållandet det, herr
Lundberg, att tobakshandlarna inte har
och aldrig haft någon som helst möjlighet
att föreskriva prishöjningar; priserna
har fastställts och fastställs fortfarande
av monopolet. Följaktligen kan
man inte alls jämställa nyetableringskontrollen
på detta område med den som
existerar på det privata området, exempelvis
inom järnhandeln. Tobakshandlarna
har inga som helst möjligheter
att föreskriva några priser — de måste
hålla sig till de priser som av Tobaksmonopolet
stämplats på tobaksvarorna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! På grund av utvecklingen
inom tobakshandeln, mjölkhandeln
och andra branscher tvingas vi till
en rationalisering, och därigenom kommer
vissa mindre företag att rensas ut.
Om det är Konsum, herr Senander vill
komma åt, kan jag tala om att vi lämnar
procent på inköp av tobak och har gjort
så under en längre tid. Jag kan inte begripa
att herr Senander för detta blivit
så känslig nu, ty vi klarar våra affärer
utan att behöva sälja tobak men det är
ett konsumentintresse att göra detta.
Och det finns många varor med påstämplade
priser. Vi betalar våra varor
och tar ut det pris vi behöver för vår
prestation.

Nu skall väl herr Senander också börja
framhålla att inom textilbranschen,
inom möbelbranschen och inom den
och den branschen står de och de priserna
på varorna i fråga, men nu går ni
i Konsum under. Därför skulle alltså ett
skydd ges åt andra affärsmän, menar
han tydligen. Det är en osund tanke
som ligger bakom herr Senanders reso -

Tisdagen den 16 februari 1960 Nr 4

Svar på interpellation ang. de ekonomiska verkningarna av tobakshandelns frigivande

nemang. De svenska konsumenterna är
i många fall utlämnade, men när vi har
möjlighet att få till stånd en verklig
konkurrens, då bör i varje fall inte de,
som säger sig företräda vissa konsumentintressen,
ge sig ut på sådana där
vägar, som herr Senander beträder.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att det inte
är finansministerns eller riksdagens avsikt
att man genom införande av de nya
försäljningsvillkoren skulle rensa ut
småföretagen. Min uppfattning är att
det inte var fråga om detta utan om att
åstadkomma en fri prisbildning och att
inte upprätthålla nyetableringskontrollen,
som man ansåg stå i motsättning
till lagen mot konkurrensbegränsning.

När jag råkade nämna Konsum här
betydde detta inte alls att jag på något
sätt skulle vilja komma åt Konsum. Jag
är den förste att erkänna att kooperationen
har den allra största betydelse för
prisbildningen här i landet och det är
en uppfattning som inte är ny hos mig.
Den har jag och mitt parti hävdat genom
tiderna så långt man kan gå tillbaka.
Vi har aldrig haft någon annan
uppfattning i detta avseende.

Herr Lundberg, som nu är så karsk
mot monopolen och kartellerna, får ju
tillfälle att inom kort deklarera sin
ställning, då vi får svar på en interpellation,
som vårt parti har framställt angående
ökade befogenheter för pris- och
kartellnämnden, så att den skall kunna
bättre ingripa mot karteller och monopol.
Vi får höra om herr Lundberg då
är lika hurtfrisk i sitt resonemang som
när det gäller dessa småföretagare, som
icke har åstadkommit någon som helst
skadlig inverkan i fråga om prissättningen.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att säga något om försäljningsvillkoren,
men innan jag går in på den
saken kanske jag skall säga något om

den fria tobakshandeln. Den är inte så
mycket att diskutera i dag; det var ju
1957 som riksdagen praktiskt taget enhälligt
— det var i stort sett endast herr
Senander och jag som förordade att
handeln skulle vara reglerad även i
fortsättningen — beslutade handelns frigivande.
I varje fall var det en överväldigande
majoritet från alla partier, som
då röstade emot oss. Vi hade därför inga
chanser att bevara vad som tidigare
gällt.

Jag erinrade om hur det varit förut
och framhöll, att det fanns risk för att
det, om man gjorde handeln fri, skulle
liksom tidigare bli uppvaktningar och
interpellationer till myndigheter och
ständiga strider. Tobakshandeln har nu
varit fri endast en och en halv månad,
och vi har redan den första interpellationsdebatten.
Jag förmodar att det inte
blir den sista. Så länge varan är monopoliserad,
så är den varan, som herr
Senander sade, inte lik andra. Det är
bara sprit och tobak som i detta avseende
skiljer sig från andra varor. Så
länge handeln med dessa varor är helt
monopoliserad, kan man inte betrakta
handeln på dessa områden på samma
sätt som den övriga handeln.

Som herr Senander framhöll har det
tidigare varit fasta priser och försäljningsvillkor
i fråga om tobaksvaror och
handeln var reglerad genom en statlig
nämnd. Det har alltså inte varit någon
konkurrensbegränsning i skadlig riktning
— det kan man väl understryka.

Jag erinrade i föregående debatt om
vad förre finansministern Wigforss hade
sagt om den saken, nämligen: »Att
tobakshandelns läge är intimt förknippat
med monopolbolagets åtgöranden
och därför påkallar statsmakternas uppmärksamhet
på ett helt annat sätt än
förhållandena inom andra branscher av
detaljhandeln, finner jag uppenbart.»
Han sade vidare: »Tanken på att man
skall göra handeln fri är en utopi, och
man måste vänja sig vid den andra tanken,
att det får skapas en särskild kår

Nr 4

Tisdagen den 16 februari 1960

Svar på interpellation ang. de ekonomiska verkningarna av tobakshandelns frigivande

av specialtobakshandlare, som har sådana
villkor, att den kan existera.»

Nu har handeln inte varit fri så länge.
Försäljningsresultaten för tobakshandlarna
har varierat. Som herr Senander
sade finns det tobakshandlare, vilka
fått sin omsättning minskad med cirka
25 procent. Det finns andra, vilkas omsättning
inte nämnvärt ändrats, och en
del kanske rentav har fått något bättre
omsättning. Ännu kan man inte helt
överblicka konsekvenserna. Men det är
uppenbart att en stor del av kåren får
det synnerligen besvärligt. Vi får här
säkerligen så småningom ett socialt problem
att brottas med.

Herr Senanders uttalande, att Tobaksmonopolet
dikterar villkoren, är kanske
en sanning med modifikation. Jag skall
i anslutning därtill gå in på försäljningsvillkoren.

Tidigare hade statens tobaksnämnd
förordat en total rabatt av 81,5 miljoner
kronor, men den verkliga rabatten blev,
vill jag minnas, 84,3 miljoner kronor det
året. Då sade Tobaksmonopolet, att när
nya försäljningsvillkor skall fastställas,
fordrar vi, att rabatten håller sig inom
denna ram på 84,3 miljoner kronor. Det
var alltså den summan man hade att
röra sig inom.

Vidare var det fråga om att införa expeditionsavgifter
på fem kronor och ett
bonussystem med hänsyn till den minsta
kvantitet som återförsäljarna skulle få
köpa. Jag vill här understryka vad finansministern
sagt, nämligen att det har
träffats en överenskommelse — alltså
inom den ram som jag här nämnde. Det
var en överenskommelse mellan återförsäljarnas
representanter och Tobaksmonopolet.
Den innebär att den lägsta
kvantitet man får köpa från monopolet
är varor för 500 kronor. Man måste då
betala en expeditionsavgift på fem kronor.
Om man sedan köper extra blir det
ytterligare fem kronor i expeditionsavgift,
men vi kan hålla oss till denna expeditionsavgift
på fem kronor.

Det utgår bonus vid årets slut i för -

hållande till vad man köpt under året.
Om man köpt varor för mellan 1500 och
3 000 kronor blir det en bonus av 0,5
procent. För dem som köpt för över
3 000 kronor utgår en bonus på en procent.
Detta får man fram genom att ta
totala försäljningen vid årets slut och
dividera den med antalet inköp man
gjort under året. Får man då fram beloppet
1 500 kronor, blir det en halv
procent i bonus. Kommer man upp till
ett genomsnitt av 3 000 kronor och däröver
får man en procent i bonus.

Rabatten var tidigare 7,5 procent på
cigaretter och röktobak och 10 procent
på övriga tobaksvaror. Nu blev det i
stället på det sättet — och det nära nog
med nödvändighet — att rabatten måste
utgå på nettopriserna. Både grundrabatten
och även denna bonus utgår på
nettopriserna.

Man vill nu göra gällande, att detta
betyder en försämring av de tidigare
villkoren. Men det gör det inte, om man
kan tillgodogöra sig bonusen. Det betyder
i stället en rabatthöjning på, skulle
jag tro, minst en halv procent utöver
tidigare genomsnittsrabatt när det gäller
dem, som kan tillgodogöra sig högsta
bonus. Rabatten är nämligen nu 10,6
procent för cigarrer och cigarriller mot
tidigare 10 procent. På cigarretter och
piptobak är den 7,5 procent och på
tuggtobak och snus 16,8 procent, allt
beräknat på nettopriserna. Till detta
skall man lägga bonusen. Där har tobakshandlarna
egentligen inte kämpat
mot Tobaksmonopolet utan mot övriga
återförsäljargrupper. Det var nämligen
en stor handelskår, som inte alls ville
vara med om att införa något bonussystem,
nämligen Speceri- och lanthandlarnas
riksförbund, som också har överklagat
denna överenskommelse om bonus
hos näringsfrilietsrådet. Hur utgången
blir vet vi ingenting om.

Tobakshandlarna var intresserade av
att dels få en bestämmelse om viss minimikvantitet
vid inköp hos monopolet,
dels att få bonus vid större inköp.

Tisdagen den 16 februari 1960 Nr 4

de ekonomiska verkningarna av tobakshandelns frigivande

Svar på interpellation ang.

Men denna bonus skulle så att säga ha
ett tak, så att den som köpte för miljontals
kronor inte skulle få någon högre
bonusprocent. Denna bonus fastställdes
egentligen efter det genomsnitt, som tidigare
gällt för tobakshandlarna, överenskommelsen
behandlades på Tobakshandlarnas
riksförbunds kongress och
på dess överstyrelsesammanträde och
därvid antogs enhälligt dessa försäljningsvillkor.
Så långt är det alldeles
uppenbart, att de nya bestämmelserna
inte betyder någon försämring för andra
än dem, som inte kan tillgodogöra sig
full bonus. För dem är det uppenbart att
det blir en försämring.

Jag vill också understryka vad finansministern
sade, nämligen att det
här är fråga om ett provisorium. Inte
ens Tobaksmonopolet vet något om verkningarna
av detta system, lika litet som
vi vet det. Meningen är att denna sak
senare skall tas upp till ny behandling.

Jag vill också erinra om att Tobaksmonopolet
har föreslagit Kungl. Maj:t,
att nuvarande riktpriser skall slopas.
Det är alltså inte längre på samma sätt
som tidigare, då man inte fick överskrida
eller underskrida de priser, som
var åsatta tobakspaketen, utan det råder
i princip full rätt att överskrida eller
underskrida dessa priser. I praktiken
är det kanske alldeles omöjligt att överskrida
dem; jag vet dock att vissa handelsgrupper
gör det, men för tobakshandlarna
är det ju inte möjligt. Ä andra
sidan vet jag också, att det finns affärsföretag,
som använder tobaken som en
lockvara — något som jag varnade för
när man släppte handeln fri. Det är
uppenbart att det helt enkelt är en lockvara,
då man säljer den med otillräcklig
avans och måste kompensera sig genom
högre priser på andra varor.

Tobaksmonopolet har, som jag förut
nämnde, föreslagit Kungl. Maj:t att slopa
även riktpriserna. Man kan alltså
inte beskylla Tobaksmonopolet för att
vilja ha riktpriser eller fasta priser, ty
monopolet har sagt ifrån, att det vill

ha en fri prissättning. Jag vill understryka,
att även Tobakshandlarnas riksförbund
accepterar en fri prissättning.

Tobaksmonopolet har vidare föreslagit,
att tobaksimporten borde bli fri.
Därigenom hoppas jag att det skall bli
bättre förhållanden inom branschen,
när sjustatsavtalet trätt i tillämpning
och det kanske kommer in tobaksvaror
ifrån andra länder och det blir eu ökad
konkurrens för Tobaksmonopolet och en
ökad rörlighet för tobakshandlarna. Men
jag undrar om det helt enkelt inte skulle
vara bäst, därest finansministern kunde
medverka till att Tobaksmonopolet slopar
sin import och enbart sköter den
svenska tillverkningen och distributionen
av de här tillverkade varorna. Det
skulle åtminstone vara ett led i avskaffandet
av den totala monopolisering
man nu har på detta område.

Herr talman! Jag ville lämna denna
redogörelse och jag vidhåller att de nya
villkoren, om man ser saken generellt,
inte innebär någort försämring. Men
därmed har jag inte sagt, att rabatten
är tillräckligt hög. Det är en annan sak,
och frågan om hur hög rabatten skall
vara har vi anledning att ständigt diskutera
med Tobaksmonopolet. I det fallet
är det inte lätt att komma fram till ett
tillfredsställande resultat. Men jämfört
med tidigare villkor innebär de nya bestämmelserna
inte en försämring utan
en förbättring.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner.
Därvid remitterades

till statsutskottet propositionen nr 36,
angående ersättning till Maj-Britt Nyström
m. fl.;

till bankoutskottet propositionen nr
37, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges

24 Nr 4

Tisdagen den 16 februari 1960

Interpellation i anledning av det företagna atombombsprovet i Sahara — Interpellation
ang. förhandsbesked i ärenden rörande taxering till allmän varuskatt

stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 38 med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar; till

behandling av lagutskott propositionerna: nr

39, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den
1 december 1950 (nr 596) om rätt till
fiske, och

nr 41, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars
1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 42, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 30
juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 635.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 13—21, bevillningsutskottets
betänkande nr 4, bankoutskottets
utlåtande nr 3, första lagutskottets
utlåtanden nr 3—5, andra lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, tredje
lagutskottets utlåtande nr 1 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 4 och 5.

§ 9

Interpellation i anledning av det företagna
atombombsprovet i Sahara

Ordet lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Den 13 februari företog
Frankrike ett atombombsprov i Sahara.

Som motivering har bl. a. anförts att
Frankrike ville skaffa sig prestige åt
alla håll. Den planerade bombsprängningen
hade mötts av allvarliga föreställningar
och protester från Afrikas
folk. Även Förenta Nationerna hade
varnat och i en resolution hemställt till
Frankrike att icke företaga några kärnvapenprov.
Frankrike hotar att fortsätta
med ytterligare atomsprängningar.
Den genom atomsprängningarna uppkomna
radioaktiva förgiftningen har
nu fått förnyad aktualitet, sedan Frankrike
avbrutit det uppehåll som rått efter
överenskommelsen i Genéve.

Den franska bombsprängningen har
mötts med harm, beklaganden och protester.
Det har även uttalats förhoppningar
om att Frankrike, trots det inträffade,
ej skall fortsätta med flera
kärnvapenprov. I detta läge vore det
säkert värdefullt, om Sverige i kraft av
framträdande fredsälskande nation, genom
uttalande från högsta nivå, hos
franska regeringen framförde ett beklagande
av atomsprängningen och uttalade
en förhoppning om att sådana prov
ej mer kommer till utförande.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans exellens herr ministern för utrikes
ärendena få framställa följande
fråga :

Har utrikesministern möjlighet och
är villig att till Frankrikes regering
framföra Sveriges beklagande och allvarliga
bekymmer över att Frankrike
företagit det ödesdigra atombombsprovet
i Sahara?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. förhandsbesked i
ärenden rörande taxering till allmän
varuskatt

Herr DARLIN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt förordningen om

Tisdagen den 16 februari 1960 Nr 4 25

Interpellation ang. förhandsbesked i ärenden rörande taxering till allmän varuskatt

allmän varuskatt (SFS 507—512) § 73,
må riksskattenämnden, på ansökan av
den som driver eller ämnar driva verksamhet,
i vilken skattskyldighet till allmän
varuskatt ifrågakommer, om det
finnes vara av vikt med hänsyn till sökandens
intresse eller för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning samt tillgängliga
utredningar det medgiver, meddela
förhandsbesked angående fråga,
som avser sökandens taxering till allmän
varuskatt.

Med hänsyn till att förordningen i
vissa punkter lider av oklarhet har
emellertid riksskattenämnden fått ett så
stort antal förfrågningar angående den
allmänna varuskatten att ansökningar
om förhandsbesked ej kunnat expedieras
i vederbörlig ordning. Detta har vållat
stora olägenheter. Som exempel kan
nämnas att vissa företag, som ännu ej
erhållit förhandsbesked om huruvida
allmän varuskatt utgår för viss vara,
är förhindrade att tillfredsställande fakturera
sina kunder. I ett läge, där tillgången
på likvida medel är begränsad,
kan härigenom betydande ekonomiska
svårigheter åsamkas respektive företag.
Att dylika komplikationer skall behöva
uppstå i en fråga, som i sig själv väcker
irritation, på grund av otillräckliga
förberedelser synes mig vara anmärkningsvärt.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga:

Kan herr statsrådet lämna besked om
när riksskattenämndens balans av ärenden
rörande den allmänna varuskatten
kan beräknas vara så avverkad, att förhandsbesked
snabbare kan lämnas dem
som ansökt därom?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Irland för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 28 september 1928 (nr 376)
om särskild skatt å vissa lotterivinster.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.

§ 12

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
rätt till avdrag vid 1960 års taxering för
avsättning till pensionsstiftelse, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25, angående godkännande av
Sveriges anslutning till konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen, m. m. motionerna
:

26 Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

nr 636, av herr Christenson i Malmö,
nr 637, av herr Elmwall m. fl.,
nr 638, av herrar Kollberg och Rydén,
nr 639, av herr Rimås m. fl.,
nr 640 och 641, av herr Boija m. fl.,
nr 642, av herr Ohlin m. fl.,
nr 643, av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

nr 644, av herrar Antonsson och Hansson
i önnarp, samt

nr 645, av herr Ohlin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 30, med förslag till förordning
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, m. m. motionerna:
nr 646, av herr Ågren m. fl.,
nr 647, av herr Hedlund m. fl., och

nr 648, av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 32, med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att i vissa
fall förordna om avvikelse från tulltaxan
m. m. motionen nr 649, av herr Hedlund
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 17 februari

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
telegram:

Riddarhyttan 17/2 1960

Andra kammarens kansli

Riksdagen

Stockholm

År av influensa förhindrad närvara
vid kammarens plena denna vecka.

Bark

Kammaren beviljade herr Bark ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
den 15—20 innevarande februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Grebäck, som vid kammarens sammanträde
den 2 februari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, den 16
denna månad åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. anordnande av en
motorcykelbana på Järvafältet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Stockholm
har frågat mig, om jag är beredd
att ingripa till förmån för det i Sundbybergs
stadsfullmäktige framförda kravet
om en motorcykelbana på Järvafältet,
avsedd att användas då militära
övningar icke pågår.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den del av Järvafältet som ligger norr
om Barkarbyvägen är helt avstängd för
obehöriga på grund av dagliga stridsskjutningar
inom området. Även fältets
södra del där skjutbanor är belägna är
avstängd. Vad den mellersta delen av

Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960
Svar på fråga ang. anordnande av en motorcykelbana på Järvafältet

fältet beträffar är, för att icke övningarna
skall störas, obehörig trafik förbjuden
inom området mellan riksvägarna
12 och 13. På grund av att området utnyttjas
intensivt såväl av ett flertal förband
och skolor i och utanför Stockholm
som av ett antal frivilliga försvarsorganisationer
utgör all trafik inom området
ett störande inslag i övningarna.
Jag anser det därför olämpligt att anlägga
en motorcykelbana på Järvafältet
så länge fältet tas i anspråk för militära
ändamål i samma omfattning som
för närvarande.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Johanssons fråga.

Härpå anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Då vederbörande interpellant
råkat hastigt insjukna, ber jag
att få framföra tacket till chefen för
försvarsdepartementet för svaret på den
enkla frågan. Jag förmodar att jag uttrycker
interpellantens uppfattning då
jag säger, att han inte är lika tacksam
för svarets innehåll.

Det gäller här ett mycket omstritt
område. I varje fall i Sundbyberg —
och säkert också i Solna och hos de
kommunala myndigheterna i Stockholm
— finns det bara en mening, nämligen
att de militära myndigheterna borde
tillgodose även kommunala behov. I
Sundbyberg råder det således fullständig
enighet om att man borde vidta åtgärder
för att skapa möjligheter för
ungdomen att få en sådan här tävlingsbana
för motorcyklar.

Det har förhandlats om saken. Fyra
representanter för de viktigaste militära
förläggningarna där ute har förklarat
sig kunna godkänna ett sådant
arrangemang. Militärområdesbefälhavaren
har emellertid avstyrkt med den
motivering som statsrådet Andersson
nyss anfört.

Naturligtvis vill ingen hindra de militära
övningarna. Det är väl närmast

en fråga om att med litet god vilja ordna
det så, att en sådan här anordning
skulle kunna användas vid lämpliga tidpunkter
utan att inkräkta på de militära
övningarna. Nu tycks det inte finnas
några möjligheter härför, eftersom
man inte kan vidta något arrangemang
beträffande Järvafältet.

Detta har aktualiserat åtminstone ett
par spörsmål, som jag särskilt skulle
vilja lägga försvarsministern på hjärtat.
För det första bör man ta större hänsyn
till det faktum, att särskilt Sundbyberg
och Solna i så hög grad är beroende
av ett tillmötesgående från de militära
myndigheterna på grund av att dessa
håller för dessa städer så viktiga områden
i ett fullständigt kvävande grepp.

Bör man, för det andra, inte äntligen
försöka flytta bort de militära förläggningarna
från Järvafältet? Det är en
fråga som inte bara Sundbybergs stad
är intresserad av utan i lika hög grad
Solna och Stockholm.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det enda sättet, på vilket
man kan ordna dessa frågor tillfredsställande
och tillgodose alla de anspråk
som Sundbyberg, Solna och
många andra kommuner ställer på Järvafältet,
är ju att minska på den militära
verksamheten. Herr Hagberg känner
till att vi redan påbörjat en utflyttning
av militära förband. A 1 har vi i
princip fattat beslut om, och det pågår
undersökningar om hur vi skall
förfara med annan militär verksamhet
på Järvafältet. Men att nu lämna utrymme
för en motorcykelbana på de
områden som Sundbybergs stad gärna
vill disponera härför är omöjligt. Man
måste då flytta på de skjutövningar
som pågår inom ett begränsat område.
När man nu koncentrerat så mycket
militär verksamhet just omkring Järvafältet
kan det inte vara rimligt att under
viss tid omöjliggöra skjutningar.

28 Nr 4 Onsdagen den 17 februari 1960

Svar på fråga ang. tidpunkten för utförande av förbättringshamn i Hanö fiskehamn

Jag har mycket noga gått igenom de
eventuella möjligheter som skulle kunna
finnas. Jag har upptäckt, att militärbefälhavaren
har föreslagit Sundbybergs
stad ett annat område längre
bort. Detta har staden emellertid inte
velat acceptera. Jag undrar om inte
Sundbybergs stad borde ta sig en funderare
till och sträcka ut handen till
militärbefälhavaren i detta fall.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Statsrådet Anderssons
förklaringar är ju på gott och ont —
mest på gott skulle jag vilja säga. Jag
vill dock göra ett par anmärkningar.

Med litet god vilja skulle man nog
kunna pussla ihop övnings- och tävlingstiden.
Dessa områden används ju
inte för militära övningar på kvällarna
och under helger.

Vidare förhåller det sig så att det område,
som statsrådet här hänvisade till,
kommer att behövas för bostadsbebyggelse.
Detta är det avgörande hindret
för Sundbyberg, om jag är riktigt underrättad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. tidpunkten för utförande
av förbättringsarbeten i Hanö
fiskehamn

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig när förbättringsarbetena
i statens fiskehamn på Hanö
beräknas bli utförda. I anledning därav
får jag anföra följande.

Inom sjöfartsstyrelsen har upprättats
ett i augusti 1958 dagtecknat förslag till
arbeten för utvidgning av hamnen.
Arbetena har kostnadsberäknats till
750 000 kronor. Förslaget har dock ännu
inte underställts Kungl. Maj:t för
prövning. Skälet härtill torde i första

hand vara, att arbeten för förbättringar
av vissa andra betydelsefulla fiskehamnar
ansetts böra ur angelägenhetssynpunkt
gå före arbetena för utvidgningen
av Hanö fiskehamn. Enligt vad nu går
att bedöma kan arbetena vid Hanö tidigast
igångsättas sommaren 1961.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på denna fråga. Jag interpellerade i
samma ämne vid vårriksdagen i fjol,
men när statsrådet var beredd att svara
kunde jag på grund av sjukdom inte
vara här. Nu kanske jag inte skulle ha
kommit igen så snart, om inte en sak
hade inträffat under januari månad i
år. Under en svår storm i Hanöbukten
sökte en del fiskebåtar skydd i Hanö
hamn, men där blev åtminstone sju av
dem ganska svårt skadade. Jag läste om
detta i en tidning där en av fiskarna,
Albin Arenlind, i en intervju uttalade
som sin åsikt — och jag är övertygad
om att denna delas av alla fiskarna —
att om man kunde få förbättringsarbetena
i gång så snart som möjligt, så
skulle detta vara till stor fördel, »för
när man går i hamn är det för att söka
skydd, inte för att råka ut för ännu
större faror».

Av svaret ser jag att sjöfartsstyrelsen
har upprättat ett förslag till utvidgning
av hamnen, och det verkar bra. Men
Kungl. Maj :t har ännu inte prövat förslaget
beroende på att man ansett att
andra hamnar står i förtur. Sådant kan
ju alltid diskuteras. Jag erkänner gärna,
att det är svårt att tillfredsställa
allt och alla på en gång. Jag hade dock
hoppats att det skulle vara möjligt att
denna sommar få arbetena påbörjade.
Jag är något besviken över att vi skall
behöva vänta ända till 1961. Jag ber
statsrådet ha uppmärksamheten riktad
på frågan och om det skulle visa sig

Onsdagen den 17 februari 1960

Nr 4 29

Svar på interpellation i anledning av beslutade industrinedläggelser

möjligt se till att arbetena kommer i
gång tidigare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation i anledning av
beslutade industrinedläggelser

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Nilsson i Gävle till statsministern
riktat följande frågor:

1) Om vårt lands inträde i sjustatsmarknaden
får sådana följder, som vissa
i interpellationen påtalade industrinedläggelser
vittnar om, överväger då
regeringen några motåtgärder i syfte att
förhindra en sådan utveckling?

2) överväger regeringen att om annan
industri ej kan erhållas till berörda
platser förlägga någon statlig industri
till dessa platser?

Herr Nilsson i Gävle syftar i sina frågor
på det nyligen varslade nedläggandet
av läderfabriken i Valdemarsvik och
av textilindustriföretagen i Harg och
Strömsbro.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Vad interpellanten anfört angående
konsekvenserna av sjustatsmarknaden
ger mig till en början anledning understryka,
att ett av denna sammanslutnings
främsta syften är att främja ekonomisk
expansion och full sysselsättning.
Det råder inte heller någon tvekan
om att denna marknadsbildning erbjuder
svenskt näringsliv stora utvecklingsmöjligheter.
Självfallet måste man
emellertid räkna med vissa omställnings-
och anpassningsproblem i samband
med den ökade specialisering
och skärpta konkurrens, som kan förväntas
inom den större marknaden. Sannolikt
kommer vissa företag att läggas

ner medan kapaciteten på andra områden
får byggas ut. Om allvarligare svårigheter
skulle uppkomma, kan enligt
EFTA-konventionen temporära skyddsåtgärder
vidtas för att underlätta anpassningen.
Av större betydelse är emellertid,
att samhället inriktar sig på att
göra omställningarna så smidiga som
möjligt och underlätta för friställd arbetskraft
att komma över till områden,
där förutsättningar för expansion föreligger.
över huvud taget blir en aktiv
arbetsmarknadspolitik viktigare än någonsin.
Erfarenheterna från den senaste
konjunkturnedgången kan vara till
stor nytta, då det gäller att utforma medlen
för denna politik. Dessa erfarenheter
visar, att det finns andra möjligheter
att bemästra eventuella sysselsättningssvårigheter
än att starta nya statliga
industriföretag. Några planer på att
förlägga statliga företag till de orter,
där arbetslösheten nu är akut till följd
av de driftnedläggelser interpellanten
nämnt, föreligger inte. Socialministern
har den 2 februari i år i denna kammare,
på fråga av herr Persson i Appuna,
redogjort för de åtgärder som vidtagits
i anledning av driftnedläggelsen i Valdemarsvik.
Svaret, vars innehåll jag inte
nu anser mig behöva återge, belyser
även vilka möjligheter som står till buds
om liknande händelser skulle inträffa i
framtiden.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellantens båda frågor.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Som bekant riktade jag
min interpellation till statsministern.
Jag ansåg nämligen att frågan om vårt
lands deltagande i det s. k. frihandelsområdet
inte kan betraktas enbart som
en fråga om vårt lands utrikeshandel.
Problemen som aktualiseras i samband
med sjustatsförhandlingarna berör såvitt
jag förstår flera sidor av regeringens
politik. Jag har mig emellertid

30 Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

Svar på interpellation i anledning av beslutade industrinedläggelser

bekant, att statsministern har skjutit frågan
över till socialministern och att socialministern
har skjutit över den till
handelsministern. Efter den tågordningen
har jag bara att tacka handelsministern
för svaret.

Tillåt mig göra några korta kommentarer!
Handelsministern säger att ändamålet
med sjustatsmarknaden skall vara
att inom detta område stärka medlemmarnas
ekonomi genom att främja
ekonomisk expansion, full sysselsättning
etc. Det är ju ingen dålig målsättning.

Redan den 25 mars 1957 undertecknades
emellertid i Rom ett avtal om den
s. k. sexstatsunionen. Det finns alltså en
del erfarenheter från det handelsblock
som benämnes sexstatsmarknaden, och
vi kan med ledning av de lärdomar vi
har därifrån föreställa oss hur sjustatsmarknaden
kommer att klara sina problem.

Med hänsyn till att propositionen om
EFTA-konventionen inom kort kommer
på riksdagens bord skall jag inte alls
bli mångordig, och jag borde naturligtvis
inte ha stört idyllen, men nog vore
det intressant att veta hur en socialdemokratisk
handelsminister bär sig åt
när han förhandlar och kommer fram
till samma ekonomiska målsättningar,
som Portugals diktator också kan godkänna
och betrakta som sina eller som
den borgerliga regeringen i England
funnit vara riktiga.

Det skulle kanske också för alla eventualiteters
skull ha varit bra och välfunnet
om handelsminister Lange hade
begagnat något tillfälle att göra samma
deklaration som herr Karjalainen har
gjort för Finland. Han har deklarerat
inför de sju, att Finland endast sluter
sådana avtal med de sju angående tullar
och handel som överensstämmer
med landets deklarerade utrikespolitik.
Herr Lange har inte funnit anledning
att göra någon liknande deklaration,
men jag tror det skulle ha funnits skäl
till det.

Vad som ligger bakom min interpellation
är att Gävle har förlorat flera industrier
under en tidrymd av ungefär
tre år. Ångväveriet sysselsatte tidigare
ganska många arbetare. Det hade naturligtvis
mot slutet minskat antalet anställda
men var ändå en betydande industri
i Gävle. Tobaksmonopolet flyttade
sin verksamhet till Malmö med motivering
att man skulle komma närmare
Europa inför den kommande sjustatsmarknaden.
Strömsbrofabriken kommer
att läggas ned inom kort. Aktiemajoriteten
ägs av Göteborgs bank, som har
motiverat nedläggningen med ökad konkurrens
inför sjustatsmarknaden.

Intressant är att när man nu skall
försöka placera de lediga arbetarna hänvisar
man till den s. k. aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Man har sagt att dessa
arbetare kommer att sugas upp än
i Borås, än i Norrköping. Jag vill då
erinra om att medan pressen ena dagen
berättade, att Borås kunde ta emot
50 friställda från Strömsbro, meddelade
samma tidningar dagen efter att styrelsen
för Västra Sveriges textilfabriks AB
i Borås hade lagt ned verksamheten och
friställt 50 arbetare och It tjänstemän.

Så är det litet här och var. Nu berättas
det att en fabrik i Tallåsen läggs
ned. Vart skall alla arbetarna flytta?
Man talar om en rörlig, aktiv arbetsmarknadspolitik,
men jag måste säga att
inte blir det några vanliga affärs- och
nöjesresor som arbetarna tvingas företa
därest de skall flytta från sina hemorter.
De kommer att dras från den ort
där de är vana att bo, och hur kommer
det att gå med den äldre arbetskraften,
med dem som är mellan 50 och
60 år? Man har tidigare talat om att vi
kommunister syftar till att upplösa familjerna
— jag erinrar om valrörelserna
1928 och många gånger senare, då
de borgerliga slog hårt mot de socialistiska
partierna. Vem är det i dag,
herr handelsminister, som upplöser familjerna
i vårt land?

Om vår regering planerar en sjustats -

Onsdagen den 17 februari 1960

Nr 4 31

Svar på interpellation i anledning av beslutade industrinedläggelser

marknad som får sådana verkningar,
att vissa industriföretag måste läggas
ned, att industrien koncentreras till vissa
orter, etc., måste väl regeringen också
göra någonting mer för den arbetskraft
som lediggöres än att bara rekommendera
den att flytta. Jag kan hänvisa,
herr handelsminister, till att FN:s ekonomiska
Europakommission redan har
påvisat den allvarliga faran för en
breddning av klyftan mellan å ena sidan
den hypermoderna industrien mec.
dess koncentration av monopol och å
andra sidan de tekniskt efterblivna sektorerna
och områdena. Vad gäller erfarenheterna
från sexstatsunionen kan
jag också hänvisa till dr Haaykaas, ordförande
i metallindustriarbetareförbundet
i Holland, som har sagt att fakta
vittnar om att uvecklingen av Bonn-Parisaxeln
mer och mer degraderar Holland
till en bifigur. Det är viktigt att
hålla detta klart för sig, eftersom det
också har sagts att målsättningen för
sjustatsmarknaden är att så småningom
nå en överenskommelse med sexstatsunionen.

Med hänsyn till att frågan kommer
upp i riksdagen inom kort skall jag inte
yttra mig mera. Jag vill bara som
avslutning säga följande: Gävle stad har
inte råd att förlora flera industrier, vi
har inte råd att avvara vare sig 40, 50
eller 100 arbetarfamiljer från Strömsbro.
Vårt skatteunderlag är inte så stort. Det
rör sig här mycket om den äldre arbetskraften,
och jag anser att det måste
vara regeringens skyldighet att på något
sätt lösa sysselsättningsfrågan för
den friställda arbetskraften i vår hemstad.
Det hade varit tacknämligt om man
kunnat få ett sådant löfte, men det föreligger
inte. Jag ber emellertid ändå att
få tacka för svaret. Jag återkommer när
frågan på nytt kommer upp här i kammaren.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle

beklagar att jag inte begagnat det här
tillfället för att understryka att det avtal,
som preliminärt har slutits och som
nu har underställts riksdagen för ratifikation,
överensstämmer med vårt lands
utrikespolitik. Nu vill jag säga att jag
åtskilliga gånger varit i tillfälle att informera
riksdagen och denna kammare
om det aktuella förhandlingsläget. Jag
lämnade så sent som vid årets remissdebatt
en ganska utförlig redogörelse för
regeringens syn på dessa spörsmål, och
det har framgått av samtliga de anföranden
jag har hållit —- vilket jag anser
vara självklart — att vårt uppträdande
i dessa sammanhang ligger helt
i linje med den utrikespolitik, som regeringen
för och som åtnjuter riksdagens
överväldigande stöd. Tror verkligen
herr Nilsson att man skulle kunna
föra en handelspolitik som inte överensstämde
med de väsentliga riktlinjerna
i regeringens utrikespolitik? Jag har
svårt att föreställa mig detta.

Vad herr Nilsson i övrigt säger i sitt
anförande gäller konsekvenserna av
EFTA-avtalet sedan det en gång har
börjat tillämpas i praktiken. Även dessa
frågor har jag vid flera tillfällen sökt
belysa. Jag vill här bara understryka,
att vi är fullständigt medvetna om att
vissa svårigheter kommer att kunna
uppstå inom en del områden av näringslivet.
Jag är däremot ytterligt tveksam,
om de av herr Nilsson berörda fallen
har något samband med den här marknadsbildningen.
Jag tror att det är andra
omständigheter som förorsakat de
driftnedläggelser som där beklagligtvis
har ägt rum.

Detta är nu en sak för sig. Att det
kan uppstå svårigheter till följd av tillkomsten
av denna större marknad och
den intensivare konkurrens vi får vara
beredda att möta där, tror jag regeringen
och riksdagen har haft fullt klart
för sig. Här bär man ju att väga fördelar
mot nackdelar, och eftersom vi
hela tiden har handlat i den övertygelsen
efter grundliga utredningar, som

32 Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

Svar på interpellation i anledning av beslutade industrinedläggelser

har givit stöd för detta antagande, att
fördelarna för vårt land är väsentligt
mycket större än nackdelarna, har vi
tillstyrkt och föreslagit en svensk anslutning
till detta handelspolitiska samarbete.

Däremot är det klart att inte alla industrigrenar
kan expandera. Samhället
har enligt min mening skyldighet att
underlätta för den arbetskraft, som kan
komma att bli friställd på vissa håll, att
söka sig till expanderande områden. Jag
tror inte att det skulle vara svårt aft
peka på en rad områden, där redan nu
betydande utvidgningar föreligger med
hänsyn till de nya och förestående
marknadsförhållandena.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
herr talman, att jag känner mig ganska
övertygad om att en utredning rörande
konsekvenserna av denna marknadsbildning
för Gävle stads vidkommande nog
skulle leda till det resultatet, att också
Gävle stad skulle komma att få det väsentligt
mycket sämre, om inte också
vårt land tillvaratog de möjligheter till
ett handelspolitiskt samarbete över
gränserna som EFTA-konventionen har
öppnat.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts på bordet
liggande proposition nr 40, med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser
om rätt till avdrag vid 1960 års
taxering för avsättning till pensionsstiftelse.

§ 7

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner; och
remitterades därvid

till utrikesutskottet motionerna nr
636—640;

till bevillningsutskottet motionen nr
641;

till utrikesutskottet motionerna nr 642
och 643;

till konstitutionsutskottet motionen nr
644;

till utrikesutskottet motionen nr 645;
och

till bevillningsutskottet motionerna nr
646—649.

§ 8

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena i anledning av det företagna
atombombsprovet i Sahara.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs herr Darlins vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående förhandsbesked i ärenden
rörande taxering till allmän varuskatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/
61 till oförutsedda utgifter, och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 17 februari 19G0

Nr 4 33

§ 11

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten för budgetåret
1960/61

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av väckta motioner om
ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten för budgetåret
1960/61.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Svärd (I: 360)
och den andra inom andra kammaren
av herr Heckscher m. fl. (II: 334), hade
hemställts, dels att riksdagen måtte,
med avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här vore i fråga, ur
budgeten avföra samtliga de anslagsposter
som funnes upptagna i en vid
motionerna fogad bilaga 1, dels att riksdagen
måtte, med ändring av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt här vore
i fråga, besluta att samtliga de anslag
som funnes upptagna i en vid motionerna
fogad bilaga 2 skulle vara obetecknade
samt minskas med vartdera
en tiondedel av det föreslagna anslagsbeloppet,
dels att anslag till Omkostnader
hos diverse myndigheter måtte beräknas
till vissa angivna belopp under
andra, femte—åttonde och tionde—•
tolfte huvudtitlarna samt fjortonde huvudtiteln,
dels att reservationsanslag
till Diverse utgifter måtte beräknas till
vissa angivna belopp under nämnda
huvudtitlar samt tredje huvudtiteln,
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa att under de avförda
anslagen föreliggande medelsbehov
måtte i mån av medelstillgång tillgodoses
inom ramen för varje huvudtitels
här ifrågavarande anslag, dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om sådan ändring av
de administrativa reglerna beträffande
omkostnadsanslag, att dessa såsom
maximerade totalbelopp utan bindande
specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande, dels ock att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hem -

ställa, att vid varje budgetårs slut till
riksdagen lämnades en redovisning för
användningen under förflutna budgetår
av anslagen till Diverse utgifter och till
Omkostnader hos diverse myndigheter.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 360 och II: 334 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna 1:360 och
II: 334,

a) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och bidragsanslag
till anslag till Diverse utgifter
resp. Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning beräknades
medgiva en total minskning av
medelsbehovet med omkring 10 procent; b)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring beräknades
medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; c)

hos Kungl. Maj:t hemställa, att efter
utgången av varje budgetår skulle
till riksdagen lämnas en redovisning för
användningen under budgetåret av de
i motionerna föreslagna anslagen till
Diverse utgifter resp. Omkostnader hos
diverse myndigheter;

2) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Jacobsson, Sundin, Lundström, Malmborg,
Ståhl och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén och herr Hansson i Skegrie,
beträffande motiveringen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det ärende, som nu är
uppe till behandling och som i vissa
hänseenden får betecknas som en teknisk
fråga, har ju debatterats här i kammaren
ganska många gånger förut. Det

3 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 4

34 Nr 4 Onsdagen den 17 februari 1960

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

förslag, som i år har lagts fram och
som har förordats i våra motioner och
även i reservationen nr 1 av fröken
Andersson m. fl., innefattar två åtgärder
för att rationalisera budgetens uppbyggnad
och budgetarbetet, och dessutom
en besparingsåtgärd.

Den första av dessa båda åtgärder för
att rationalisera budgetarbetet har diskuterats
tidigare och går ut på att man
skall sammanföra mindre anslag under
varje huvudtitel. I årets förslag har
gjorts den ändringen, att man inte längre
räknar med att sammanföra anslagen
till ett enda anslag under varje huvudtitel,
utan man har skiljt ut omkostnadsanslagen
från de övriga.

För det andra innebär förslaget, att
man när det gäller de större omkostnadsanslagen
skall maximera anslagens
totalbelopp men samtidigt upphäva den
gränsdragning mellan delposter, som nu
sker genom Kungl. Maj:ts regleringsbrev.
Man skall alltså å ena sidan maximera
utgifterna men å andra sidan ge
vederbörande verk och myndigheter
större rörelsefrihet inom de fastställda
anslagen.

Förslaget går dessutom ut på att man
skall tillgodoräkna sig de besparingar,
som kan vara motiverade genom den rationalisering
som är föreslagen på dessa
bägge punkter.

Jag vill först säga några ord om möjligheterna
att sammanföra småanslagen.
Det visar sig att det möter mycket
stora svårigheter, inte bara för riksdagen
utan också för Kungl. Maj:t, att
exakt beräkna hur stora belopp som erfordras
för olika ändamål, kanske alldeles
särskilt när man har så många
småposter som det här är fråga om. Då
man jämför budgetredovisningen, som
nu föreligger senast för budgetåret
1958/59, med de ursprungliga anslagen,
finner man att det skett mycket stora
avvikelser, och framför allt har det varit
ett mycket stort antal avvikelser under
budgetårets gång. Om man genom
ett sammanförande av anslagen ger

Kungl. Maj:t möjlighet att under budgetårets
lopp anpassa utgifterna efter
de behov, som visar sig föreligga, bör
detta i och för sig kunna främja en ökad
sparsamhet med statens medel. Men därtill
kommer, att man i detta sammanhang
också får anledning, allteftersom
frågorna aktualiseras, att bedöma vilka
anslag som är viktigare än andra, att
bedöma frågan om företräde för det ena
eller andra ändamålet. I det tämligen
trängda statsfinansiella läge, där vi för
närvarande befinner oss och kan vänta
att befinna oss under relativt lång tid
framåt, räcker det i och för sig inte
att en utgift är önskvärd och kan förefalla
viktig, utan det angelägna är att
bedöma om den är viktigare än de andra
utgifter, som man också i och för sig
önskar göra. En planmässig hushållning
med offentliga medel måste alltid anknyta
till en- sådan avvägning mellan
olika anslagsbehov.

I besparingsutredningens betänkande,
som kom 1959 och som för övrigt åberopas
i utskottsutlåtandet, har man berört
den saken. Besparingsutredningen
har — det skall jag genast erkänna —
inte i detta fall velat gå fullt så långt
som motionärerna har föreslagit, men
utredningen har i varje fall uttalat, att
det »kan te sig praktiskt och ändamålsenligt
att sammanföra smärre anslag till
likartade ändamål till större samlingsanslag».
Utredningen fortsätter: »Under
förutsättning att anslagen är obetecknade
eller på annat sätt maximerade bör
härigenom på längre sikt kunna uppnås
en strängare angelägenhetsgradering
och därmed vissa besparingar. Möjligheterna
till dylikt sammanförande av
anslag bör därför beaktas i budgetarbetet.
» Även om det kanske när det
gäller utförandet finns en skillnad mellan
besparingsutredningens resonemang
och det som föreslagits i motionerna
och reservationen, är det alldeles klart
att själva den principiella uppläggningen
i besparingsutredningens förslag
— som ju är enhälligt — överensstäm -

Onsdagen den 17 februari 1960 Nr 4 35

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

mer helt och hållet med det resonemang,
som förts i motionerna.

Det är för övrigt inte bara besparingsutredningen
som behandlat denna fråga.
Frågan har också varit före i författningsutredningen,
som i sitt betänkande
om regeringsarbetet behandlat samma
sak. Också författningsutredningen
har i princip intagit samma ståndpunkt.
Jag skall gärna säga, att det inte har
skett enhälligt utan mot en reservant,
för vilkens omdöme jag i och för sig har
den allra största respekt. Men i författningsutredningen
har i varje fall det
största flertalet på s. 96 och 97 i detta
betänkande uttalat sig för att man skall
minska detaljgranskningen, främst därför
att »utdragna diskussioner i detaljfrågor
kunna komma att minska fackdepartementens
känsla av ansvar för
dessa frågor. Intresset i fackdepartementen
för de stora linjerna och för de
principiellt och ekonomiskt mera betydande
frågorna kunna äventyras om finansdepartementets
granskning blir alltför
dominerande i detaljerna». — »En
begränsning av detaljarbetet i budgetbehandlingen
och en allmännare inriktning
av finansdepartementets granskningsverksamhet»
är alltså vad författningsutredningen
förordar. Det talas
också om att man skall »begränsa budgetdiskussionerna
till vissa anslagsramar
inom vilka den närmare anslagsfördelningen
får ankomma på vederbörande
fackdepartement». Också här är det
i princip samma tanke som förs fram,
att man skulle gå över till en ramhushållning,
som skulle möjliggöra en bättre
översikt av de ekonomiska förutsättningarna
för den ena och den andra åtgärden.

Häremot har nu invänts — det invänds
också i reservationen nr 2 till detta
utskottsutlåtande — att man med hänsyn
till riksdagens inflytande och riksdagens
makt inte bör göra en sådan
förändring och att riksdagen inte bör
avhända sig möjligheterna att ta ställning
också till de mindre anslagen. Får

jag då fråga de närvarande representanterna
för reservationen, om man
verkligen har ordentligt undersökt vad
detta riksdagens inflytande betyder i
praktiken? För det första avviker riksdagen
mycket sällan i sina beslut från
Kungl. Maj:ts förslag. Jag har vid en
hastig genomgång av budgetbesluten
funnit att riksdagen förra året endast i
två fall avvek från Kungl. Maj:ts förslag
utan att departementschefen tidigare
under hand meddelat utskottet att
han för sin del önskade en sådan avvikelse.
Och av dessa två fall var bara
det ena ett anslag av den storleksordning
som det här är fråga om. Dessa
båda fall är de enda jag kunnat finna
bland de 1 457 anslagsbeslut som fattades
förra året.

Det är emellertid klart att riksdagens
inflytande inte bara begränsar sig till
de fall, där riksdagen direkt avviker
från Kungl. Maj:ts förslag. Det största
inflytandet har väl riksdagen genom den
skrivning utskotten gör i anledning av
väckta motioner o. s. v. Jag vill emellertid
understryka att den ordning, som
föreslås i våra motioner och som förordas
också av reservanterna, ger möjligheter
till uttalanden av den typ som
är den vanliga, när riksdagen i speciella
anslagsfrågor vill uttala sin mening.
Dessutom föreslås i motionerna en efterhandsredovisning,
varjämte det föreslås
att statsrevisorerna skall ägna
särskild uppmärksamhet åt granskningen
av dessa frågor. Om man ser på
realiteterna, inte till formen, så tror jag
inte att det kommer att bli någon nämnvärd
skillnad när det gäller riksdagens
inflytande om man går över till den
ordning som av oss är föreslagen. Dessutom
skall vi komma ihåg, att de avvikelser
från anslagsbesluten som Kungl.
Maj:t vid verkställigheten gör många
gånger har större omfattning än de ändringar
riksdagen kan göra och gör av
Kungl. Maj ds förslag. Jag skall återkomma
till den saken ännu en gång.

Vad sedan gäller den andra punkten,

3* — Andra kammarens protokoll 1960. AV 4

36 Nr 4 Onsdagen den 17 februari 1960

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

en ändring eller omflyttning av anslagen,
innebärande en maximering av
större omkostnadsanslag men att vederbörande
verk och myndigheter erhåller
rörelsefrihet inom anslagets ram, så
är även det förslaget avsett att möjliggöra
en mera planmässig hushållning
med de omkostnadsanslag som står till
verkens och myndigheternas förfogande.
Även där ber jag att få citera författningsutredningen,
som i det fallet
har gått betydligt längre än vad vi velat
förorda i motionen. Författningsutredningen
skriver beträffande vidgade
fullmakter för de centrala verken på det
ekonomiska området, att »en strävan
bör vara att i större utsträckning än
hittills varit fallet tillämpa ett system
med ramhushållning för de centrala förvaltningsorganen.
Detta skulle närmast
innebära att anslagsbestämningen i riksstaten
icke borde göras fullt så detaljerad,
som fallet för närvarande är, utan
att, åtminstone beträffande sakanslag,
det skulle vara lämpligt att sammanföra
flera poster till större enheter så att
ämbetsverken finge ökade möjligheter
att använda anvisade medel till de ändamål,
som vid tiden för medelsanvändningen
visade sig mest trängande». Det
förslaget avser sålunda inte enbart omkostnadsanslagen,
utan meningen är att
verken även när det gäller direkta sakanslag
skall ha möjligheter att själva
bedöma vad som vid varje tidpunkt är
mest erforderligt.

Beträffande omkostnadsanslagen leder
i själva verket den nuvarande uppdelningen
till att myndigheterna i
många fall är angelägna om att göra av
med vissa delanslag även då det råder
knapphet på andra delanslag och då
man kanske begär att få överskrida dessa.
Jag säger inte detta för att kritisera
myndigheterna. Tvärtom. Med den nuvarande
ordningen är det ganska naturligt
att förfara på det viset. Om man
inte har förtroendet att hushålla med
de medel som finns, så vill man givetvis
försöka se till att inte någon minsk -

ning inträder. Och eftersom budgetbehandlingen
till stor del bygger på belastningskontroll
på anslagen, på den
automatik som eventuellt kan föreligga
i samband med anslagsökningarna, så
är det för de myndigheter som verkligen
vill åstadkomma så mycket som
möjligt på sitt arbetsområde inte alls
onaturligt att förfara på det sättet. Men
det är självklart inte någon god hushållning,
att man anser sig ha bättre utrymme
när det gäller vissa delposter än
när det gäller andra.

Mot detta resonemang har nu invänts,
att det skulle vara omöjligt att göra en
maximering av obetecknade anslag hos
sådana verk som har egen uppbörd, ty
där sammanhänger medelsbehovet för
utgifterna med de inkomster verket har.
I det sammanhanget har man tagit patentverket
som exempel. Det är emellertid
bara vid ett litet fåtal verk som
detta är fallet. Om frågan skulle vara
betydelsefull, så kan man mycket väl
tänka sig en modifikation av förslaget,
så att man undantar myndigheter av
denna typ. Men om man ser på budgetredovisningen,
så ger den knappast heller
i detta fall stöd åt uppfattningen,
att det här föreligger något verkligt problem.
Om vi ser på patentverket, så finner
vi att man där under budgetåret
1958/59 Överskred sina omkostnadsanslag
med 5 Va procent. Det är ungefär
samma proportion som beträffande
byggnadsstyrelsen och pensionsstyrelsen
och proportionsvis mycket mindre
än i statens hyresråd eller arbetsmarknadsstyrelsen.
Det finns sålunda egentligen
ingenting som tyder på att detta
samband mellan uppbörden och omkostnaderna
skulle vara av någon större betydelse.

Bättre möjligheter att hushålla med
offentliga medel bör givetvis i princip
kunna möjliggöra besparingar. När det
gäller de praktiska möjligheterna till besparingar
på anslag av denna typ kan
man också hämta en del upplysningar
i den nu färdiga budgetredovisningen

Onsdagen den 17 februari 1960 Nr 4

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

för budgetåret 1958/59. Även i fråga om
småanslagen finner man nämligen redan
i budgetredovisningen, att det måste
föreligga ganska påtagliga besparingsmöjligheter.
Vissa av besparingarna
är inte synliga i budgetredovisningen,
därför att det rör sig om bidragsanslag
som överlämnas direkt till
en icke statlig myndighet, som alltså får
verkställa besparingar i sin egen hushållning.
Men trots detta har man på
bidragsanslagen reservationer, som på
femte huvudtiteln är nästan lika stora
som anslagen och på åttonde huvudtiteln
dubbelt så stora som anslagen. Detta
gäller alltså om småbidragsanslag under
500 000 kronor. De direkta besparingarna
uppgår på åttonde huvudtiteln
till i det närmaste 10 procent av totalbeloppet.

När det gäller omkostnadsanslagen
finner man, att inte ett enda omkostnadsanslag
på vare sig femte eller åttonde
huvudtiteln uppgår till det belopp
som upptagits i budgeten. Det förekommer
avvikelser antingen i form av
merutgifter eller besparingar. I de fall,
där det föreligger besparingar på de
små omkostnadsanslagen uppgår dessa
på femte huvudtiteln till ungefär 10
procent och på åttonde huvudtiteln till
8 procent av totalbeloppet. För övriga
huvudtitlar föreligger ungefär motsvarande
siffror.

Detta måste såvitt jag förstår visa, att
det faktiskt föreligger möjligheter att
göra begränsningar, om man får ta hänsyn
till de anslagsbehov som föreligger
när utgiften skall göras och inte är hänvisad
till att göra beräkningar så tidigt,
att de verkliga behoven inte låter
sig överblickas.

Liksom tidigare säger nu utskottet, att
även om man inte helt och hållet kan
avvisa detta resonemang - - jag är tacksam
för det minsta vänliga ord från utskottsmajoritetens
sida — så kan man
inte fatta beslut enbart på grundval av
ett motionsyrkande i frågan. Men då
frågar jag: Hur skall man i så fall för -

fara? Här har riksdagen både 1958 och
1959 uttalat sig ungefär på det försiktiga
sätt som statsutskottsmajoriteten nu
gör, och två mycket representativa utredningar
har antingen enhälligt eller
med en enda reservant uttalat sig i den
riktning som dessa förslag går. Men någon
mera påtaglig åtgärd från Kungl.
Maj ds sida har inte vidtagits.

I allra största blygsamhet skulle jag
vilja fråga, om inte riksdagen, som skulle
vara så angelägen att visa sin makt
och att ha makt på det budgettekniska
området, just på denna punkt borde låta
denna makt framträda. Om riksdagen
anser sig ha möjligheter att bedöma varje
särskild anslagspost i detalj — trots
att inte ens Kungl. Maj:t, som har längre
tid till sitt förfogande för granskningen,
kan göra en fullt säker bedömning
—• borde då inte riksdagen själv
kunna bedöma frågan, huruvida sådana
åtgärder för rationalisering av budgeten
möjligen skulle kunna vara motiverade?

Frågan är retorisk, det erkänner jag.
Jag vet mycket väl att statsutskottsmajoritetens
uppfattning på denna punkt
inte rubbas så lätt, men jag vill i alla
fall med utgångspunkt från detta yrka
bifall till reservation nr 1 av fröken
Andersson m. fl.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Herr Heckscher har ingående
belyst högerreservationen i föreliggande
utlåtande. De aktuella synpunkterna
är, som han anförde, rationalisering
av budgeten och avsikt att få
största möjliga besparingar. Jag vill,
herr talman, från början förutskicka,
att jag inte tänker gå in på alla de synpunkter
och spörsmål som herr Heckscher
aktualiserat. Min tanke är närmast
att säga några ord i anslutning till
den reservation av herr Boman in. fl.
som är fogad till utskottets utlåtande.

.lag vill först understryka besparingskravet
och att det är angeläget att efter -

38 Nr 4 Onsdagen den 17 februari 1960

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

sträva förenkling och effektivisering av
förvaltningen. Det är också önskvärt att
besparingar som genomförs också kommer
i tillämpning så snart som möjligt.
Därom är herr Heckscher och jag ense.
Men när det gäller åtgärder och metoder
för att nå detta mål är våra meningar
inte samstämmiga.

Vad som här föreslås är att man skall
— i princip — sammanföra alla anslag
under visst belopp på ett schablonmässigt
sätt. Detta förefaller dock att vara
en så pass invecklad och vittutseende
åtgärd, att den med nödvändighet kräver
närmare utredning. Man får därvid
iaktta alla de synpunkter och fakta som
kan aktualiseras. På den punkten delar
jag helt utskottets uppfattning.

Jag betonade att besparingseffekten
bör uppnås så snart som möjligt. Men
jag vågar säga att högerförslaget inte
öppnar några praktiska möjligheter till
en omedelbar nedskärning av de anslag
det här gäller. I det sammanhanget vill
jag erinra om de i vår reservation omnämnda
motionerna från centerpartiet,
vilka skall behandlas senare. Där hemställes
att Kungi. Maj :t skall anmoda
ämbetsverken att för budgetåret 1960/61
söka begränsa utgifterna. Därigenom
skulle anslagsöverskridanden kunna
undvikas och möjligen också ökad behållning
av reservationsmedlen kunna
vinnas. Motionerna innehåller vidare
förslag om att ämbetsverken för budgetåret
1961/62 anmodas inkomma med
förslag om viss begränsning av de i detta
sammanhang aktuella omkostnadsanslagen.

Det förefaller mig, herr talman, med
den erfarenhet jag har av budgetarbete,
som om dessa åtgärder vore att föredra
framför den i högermotionen föreslagna.
Vi har i vår reservation också betonat,
att en mer rationell utformning av
den statliga driftbudgeten bör prövas.
En sådan prövning beträffande exempelvis
anslagsanvisningen på driftbudgeten
kan, synes det mig, lämpligen ske
vid den utredning av den statliga för -

valtningen som förordas i motioner från
såväl folkpartiet som centerpartiet vid
årets riksdag.

Till sist vill jag, herr talman, understryka
nödvändigheten av att den principiella
frågan om riksdagen inflytande
över medelsanvisningen mera ingående
övervägs, innan man inför en sådån
ordning för anslagsanvisningen som föreslås
i högerreservationen. Herr Heckscher
säger att riksdagens inflytande på
detta område inte är alltför stort. Det är
måhända riktigt, men om detta inflytande
nu inte har större omfattning, skall
man väl därav inte dra slutsatsen: alltså
skall vi minska det ytterligare. Jag vill
starkt betona att detta spörsmål har en
viktig principiell sida. Jag tycker inte
att vi skall skynda åstad och handla innan
vi haft tillfälle att göra en verklig
avvägning. Såvitt jag kan förstå kan en
sådan avvägning endast ske genom en
utredning.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
herr Boman m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som redan sagts har
förslag av i varje fall i princip samma
innebörd som det som nu föreligger behandlats
vid två tidigare riksdagar.
Riksdagen har vid båda dessa tillfällen
avvisat dessa propåer. I år är det så till
vida en avvikelse från de tidigare förslagen,
som man inte bara avser att för
varje huvudtitel få gemensamma anslag
för extra utgifter respektive diverse utgifter,
vilka anslag skulle träda i stället
för ett antal avförda anslag under
olika verk, utan det är en längre gående
åtgärd man vill vidta. Den skulle innebära,
att man under olika huvudtitlar i
stället för ett antal avförda anslagsposter
skulle införa inte bara anslag till
diverse utgifter utan även anslag till omkostnader
hos diverse myndigheter.
Dessutom skulle de större omkostnadsanslagen
ändras från förslagsanslag till
s. k. obetecknade anslag.

Onsdagen den 17 februari 1960 Nr 4

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

Jag tror, herr talman, att kammaren
håller mig räkning för om jag inte alltför
mycket uppehåller mig vid dessa
rent tekniska saker. Jag hade från början
tänkt hänvisa till vad som sades vid
de tidigare tillfällena, men eftersom
herr Heckscher nu har hållit ett ganska
långt anförande känner jag mig tvungen
att i någon mån gå in på problematiken.
Jag skulle först vilja hänvisa till vad
förutvarande ledamoten av denna kammare
professor Håstad anförde 1958 i
fråga om de rent statsrättsliga komplikationerna.
Jag skall inte citera vad professor
Håstad då sade. Jag tror att professor
Heckscher väl minns den diskussion
som då fördes i detta ärende.

Innan jag går in på vad jag vill kalla
komplikationerna i detta sammanhang
skulle jag emellertid vilja ställa en fråga
till motionärerna: Varför har man
uteslutit första och fjärde huvudtiteln?
Man anför beträffande fjärde huvudtiteln
att där finns en ram, men detta är
i och för sig ingen anledning till att
man inte också skulle försöka spara på
omkostnadsanslagen under fjärde huvudtiteln.
Beträffande första huvudtiteln
motiverar motionärerna sitt förslag
med att det därvidlag rör sig om så små
belopp, att man därför kan gå förbi den
huvudtiteln. Visserligen är det små belopp,
herr Heckscher, men enligt min
beräkning skulle den metodik motionärerna
använt ändå innebära en besparing
på första huvudtiteln med 216 810
kronor. Och den summan är ändå i nuvarande
budgetläge inte helt betydelselös.

Professor Heckscher är tacksam för
minsta ord ifrån utskottsmajoritetens
sida i det här sammanhanget. Det är
vackert och anspråkslöst, men jag tycker
att detta uttalande rimmar ganska
illa med den självsäkerhet, med vilken
herr Heckscher bär målar upp fördelarna
med sitt förslag till en omläggning
av budgeten.

Det är riktigt att vi har sagt, att det
kan finnas anledning för Kungl. Maj:t

att pröva möjligheterna att sammanföra
mindre anslag till större. Jag har fortfarande
den uppfattningen att det kan
finnas anledning att pröva en omläggning
i det avseendet. Vi har emellertid
också vid olika tillfällen sagt att vi inte
är beredda att på basis av ett motionsyrkande
förorda någon åtgärd i detta
syfte, utan att en sådan prövning bör
ske i Kungl. Maj:ts kansli.

Professor Heckscher hänvisar också
till besparingsutredningens betänkande,
där man berört möjligheten av ett sammanförande
av olika småanslag till större
anslag. Men besparingsutredningen
betonar — det vill jag erinra kammarens
ledamöter om — att det är fråga
om anslag till likartade ändamål. I sin
föreliggande motion går man betydligt
utöver den definieringen av det hela.
Där talas om anslag till i vissa fall helt
olikartade ändamål, som det är fråga
om att sammanföra.

Motionärerna menar att man skulle
kunna vinna huvudsakligen två fördelar
genom den föreslagna uppläggningen.
Man skulle vinna att myndigheterna,
Kungl. Maj :ts kansli och slutligen
även riksdagens budgetutskott och deras
avdelningar skulle befrias från en
del detaljarbete. Vidare skulle en sådan
omläggning möjliggöra besparingar, och
dessa har av motionärerna beräknats
till genomsnittligt 10 procent på dessa
anslag för budgetåret 1960/61. Jag tilllåter
mig ifrågasätta realismen i dessa
avseenden.

Om jag börjar med förenklingsaspekten
— som jag tidigare sagt att jag hyser
vissa sympatier för — är det kanske ändå
inte så alldeles självklart att man genom
det föreslagna tillvägagångssättet
uppnår så mycket av förenkling. Om
exempelvis chefen för ecklesiastikdepartementet
skulle äska ett reservationsanslag
på i runt tal 18 miljoner kronor
för diverse utgifter i år, kan man fråga:
Varför just 18 miljoner? Varför inte 20
eller 15 miljoner? Departementschefen
måste väl ändå, om han skall kunna läg -

40 Nr 4 Onsdagen den 17 februari 1960

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

ga fram ett sådant förslag, skaffa in
uppgifter från sina underlydande myndigheter
och få kännedom om deras bedömning
av medelsbehovet för att kunna
göra en prövning av angelägenhetsgraden.
Därför måste han även ha deras
beräkningar och motiveringar i detalj.
Det ändamål, för vilket anslaget i fråga
skulle användas, måste redovisas för
riksdagen i statsverkspropositionen,
men däremot skulle inte beräkningsgrunden
enligt denna uppläggning för
anslagets fördelning på olika ändamål
behöva redovisas.

Är det någon som tror att, när denna
fråga avancerat till vederbörande utskott
och utskottsavdelning, exempelvis
statsutskottet, man där utan vidare skulle
svälja ett så pass stort belopp utan
att veta hur anslagsbehovet hade beräknats?
Nej, alldeles säkert kommer utskottet
att få tillkalla någon tjänsteman
från departementet för att få veta vad
anslaget skall användas till.

När det sedan gäller Kungl. Maj:ts
frihét att vid dispositionen av anslaget
göra en avvägning mellan olika ändamål,
lär knappast det nedskurna anslaget
ge större frihet jämfört med nuvarande
förhållanden. Anslaget lär med
säkerhet komma att gå åt redan från
budgetårets början, och någon reservation
för oförutsedda behov under året
torde icke medges. Slutligen skulle, enligt
uppläggningen i motionen, Kungl.
Maj :t snarast möjligt efter utgången av
varje budgetår lämna riksdagen en redogörelse
för användningen av anslagen
till diverse utgifter.

Jag tror man vågar påstå att motionärerna
överdrivit förenklingseffekten
av sitt förslag, när de deklarerat »såväl
departementscheferna som verkscheferna
— genom reformen — finge tillfälle
att i högre grad än nu skaffa sig överblick
och att fungera som verkliga administratörer
och organisatörer».

Vad möjligheterna beträffar att genom
motionärernas förslag uppnå besparingar,
så har motionärerna ju

främst tänkt sig att förvandla alla omkostnadsanslag
från förslagsanslag till
s. k. obetecknade anslag och samtidigt
schablonmässigt skära ned dem med 10
procent. Detta förslag måste, såvitt jag
begriper, bygga på förutsättningen att
de nuvarande omkostnadsanslagen är
rikligt tilltagna och rymmer reserver.
Den uppfattningen torde i varje fall inte
de ansvariga myndigheterna dela. Dessa
omkostnadsstater är ju som regel uppdelade
på en hel rad poster. Vissa av
dem — avseende sjukvård, bränsle, lyse
och vatten — är nu regelmässigt betecknade
förslagsvis; de är med andra ord
obegränsade. Dessa poster har man vid
budgetbehandlingen försökt beräkna så
realistiskt som det varit möjligt med
hänsyn till prisutvecklingen etc. Andra
poster — exempelvis reseersättningar,
publikationstryck och inventarier —
maximeras regelmässigt av Kungl. Maj :t,
och anslagsbehoven under dessa poster
bedöms synnerligen restriktivt. Motionärernas
förslag om fri dispositionsrätt
för myndigheterna inom ramen för
de nedprutade anslagen skulle innebära,
att Kungl. Maj:t inte kunde maximera
några poster. Därigenom skulle skapas
möjligheter för myndigheterna att vid
prisnedgång — jag kan som exempel ta
bränsle, där priserna varierar ganska
mycket — utnyttja besparingar på dessa
icke-maximerade poster till ändamål,
för vilka för närvarande regelmässigt
anvisas maximerade anslag. De automatiska
besparingar, som med nuvarande
system uppstått i sådana fall, skulle på
detta sätt inte bli gjorda.

I vissa fall innehåller omkostnadsstaterna
poster som inte är maximerade,
därför att de direkt korresponderar med
inkomster som redovisas på särskild inkomsttitel
på riksstatens inkomstsida.
Även herr Heckscher var inne på denna
fråga. En maximering och nedskärning
härvidlag skulle hindra myndigheten
från att åtaga sig eljest möjliga
uppdrag och alltså medföra minskade
inkomster. Herr Heckscher nämnde pa -

Onsdagen den 17 februari 1960 Nr 4 41

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

tentverket. Jag kan som exempel ta Sveriges
geologiska undersökning, vars omkostnadsanslag
innehåller en förslagsvis
betecknad post Omkostnader i anledning
av uppdrag. Maximerar man och
skär ned här förlorar denna institution
därmed möjligheten att skaffa dessa inkomster.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas
— det finns en rad myndigheter
som har även uppdragsverksamhet.

När det sedan gäller övriga s. k. småanslag
är att märka, att cirka en tredjedel
av dem för närvarande är förslagsanslag.
Det är ingen tillfällighet att så
är fallet. Anslagets disposition regleras
ju genom särskilda författningar och
inte av medelsanvisningen. Jag kan här
som exempel ta förslagsanslaget Bidrag
till driften av anstalter för psykopatiska
och nervösa barn, Bidrag till driften av
epidemivårdanstalter samt Bidrag till
anskaffande av hörapparater. En maximering
av dessa anslag — jag vet inte
om motionärerna tänkt sig att även här
göra en reducering med 10 procent —
förutsätter ju en ändring jämväl av de
bakomliggande författningarna.

Ytterligare exempel på komplikationer,
som skulle följa av motionärernas
förslag, är att förslagsanslaget Bidrag
till tryckning av doktorsavhandlingar
vid universiteten klarar sig undan besparingsaktionen
därför att det råkar
överstiga det magiska 500 000 kronorsstrecket,
medan motsvarande anslag för
de tekniska högskolorna, som bara är
på 25 000, enligt motionärernas förslag
skall maximeras och väl även reduceras
med 10 procent.

Jag vill med detta ha sagt, att det
inte är så enkelt som motionärerna vill
göra gällande att genomföra en sådan
här omläggning. En rad andra komplikationer
än de av mig anförda skulle
kunna påvisas.

Låt mig så, herr talman, bara med
några ord beröra herr andre vice talmannens
inlägg. Han talade för reservation
nr 2 och lade huvudsakligen bespa -

ringsaspekter på ärendet. Men reservation
nr 2 är ju egentligen ingenting annat
än en hänvisning till motioner som
ännu inte behandlats av utskottet, och
jag tycker det kan vara rimligt att vänta
med behandlingen av frågorna till dess
att utskottet lagt sitt utlåtande över dem
på riksdagens bord. Det kan väl inte
vara så att man nu genom ett bifall till
reservation nr 2 skall binda prövningen
av ett ärende som återkommer senare
under vårriksdagen.

Till slut vill jag göra ett citat ur en av
professor Heckscher utgiven bok. Den
heter »Svensk statsförvaltning i arbete»
och utkom 1952. Professor Heckscher
säger där: »Det låter måhända som en
paradox, om man säger att inga ur allmän
statsfinansiell synpunkt verkligt
stora belopp över huvud stå att vinna
genom ökad sparsamhet med statens
medel. Så länge man med sparsamhet
endast menar ''småsparande’ på omkostnader
och andra därmed jämförliga detaljer
måste omdömet likväl stå fast.»
Åtta år senare står tydligen detta omdöme
inte alls fast för herr Heckscher.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag är ledsen att säga
att just slutorden i herr Gustafssons anförande
ganska klart visade i hur hög
grad han gått förbi vad som är det centrala
i detta sammanhang. Nu kan jag
naturligtvis inte göra anspråk på att
herr Gustafsson skall läsa mina böcker,
men när han citerar dem, skulle det
kanske i och för sig ha sitt intresse för
honom att också titta efter vad som står
i andra stycken än dem, som han finner
lämpliga att citera i denna kammare.
Om nu herr Gustafsson skulle
läsa vad som står på litet fler sidor,
skulle han finna att denna tanke, att
det är dålig hushållning att göra en
alltför långt gången uppdelning av anslag,
inte är något som jag hittat på

42 Nr 4 Onsdagen den 17 februari 1960

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

sedan jag kom hit — ganska lång erfarenhet
och ganska mycket av undersökningar
ligger bakom.

Jag tror att kärnpunkten är att herr
Gustafsson — och utskottsmajoriteten
över huvud taget — inte vill se vad
som är det centrala i denna fråga. Det
är karakteristiskt att när herr Gustafsson
tar upp vad som skulle vara den
väsentligaste vinsten, talar herr Gustafsson
om befrielsen från detaljarbete
för myndigheter, departement och utskott.
Ja, det är klart att det kan vara
en viss fördel med det, inte så att detaljarbetet
i och för sig skulle bli så mycket
mindre men så, att det skulle fördelas
mera över arbetstiden. Detta är
dock inte det väsentliga. Det väsentliga
är att man genom ett sådant sammanförande
får större möjligheter att hushålla
med medlen på ett förnuftigt sätt,
genom att man bestämmer sig för en utgifts
storlek, när man vet hur mycket
pengar som behövs och inte är tvungen
att avgöra denna sak ett eller två år i
förväg. Det är det som är den centrala
punkten, det är det som skall möjliggöra
besparingar. Det är det som innefattar
en bättre hushållning, som gör
det möjligt för departement, verk och
myndigheter att i större utsträckning
tjänstgöra som »administratörer och organisatörer»
o. s. v. På den punkten
ligger den avgörande skillnaden. Jag
kanske vågar säga -— eftersom herr Gustafsson
dragit in mina tryckta skrifter
i debatten — att jag i detta sammanhang
inte heller är alldeles utan praktisk
erfarenhet. Jag har varit med om
att handskas med anslag av både den
ena och den andra typen och har kunnat
konstatera, både vad gäller mig
själv och de personer jag arbetat tillsammans
med, hur mycket mera sparsam
man blir, när man har möjlighet
att hushålla någorlunda fritt inom en
given anslagsram, till skillnad från när
man är detaljbunden vid en massa små
delposter.

Herr Gustafsson talade också i an -

slutning till frågan om omkostnadsanslaget
om att det skulle vara så besvärligt,
att Kungl. Maj:t inte längre skulle
kunna maximera de små delposterna.
Nej, det är riktigt att det skulle förutsätta
ett visst förtroende från Kungl.
Maj :ts sida för myndigheterna. Erfarenheten
ger nog vid handen, att de myndigheter,
som får det förtroendet, också
visar sig betydligt mera sparsamma än
de, som inte får en sådan rörelsefrihet.

Vad gäller småanslagen och den reduktion,
som där kommer i fråga, har
herr Gustafsson kanske förbisett att man
inte tänker sig en likformig reduktion
på varje anslag, utan att besparing också
där skall kunna åstadkommas genom
att man över hela budgetåret har möjlighet
att göra jämkning inom den fastställda
ramen. Om herr Gustafsson i
Stockholm skulle vilja göra sig besvär
att titta igenom budgetredovisningen,
skulle han redan där kunna konstatera,
hur stora besparingsmöjligheter och reservationsmöjligheter
som faktiskt har
förelegat vad beträffar både bidragsanslag
och andra typer av anslag. Ett
sådant studium visar ju att detta inte
är orealistiskt. I själva verket skulle
man snarare kunna invända, att det visar
sig självklart, att besparingar av
denna storleksordning är möjliga att
genomföra. De skulle nästan kunna genomföras
t. o. m. utan en budgetreform,
vilket skulle ge anledning att göra gällande,
att vi räknat besparingsbeloppet
litet väl lågt.

Talet om utredning i detta sammanhang,
som jag i och för sig väl förstår,
har väl delvis sin grund i att man helt
underkänner de utredningar som redan
verkställts. Som jag tillåtit mig framhålla,
har både författningsutredningen
och besparingsutredningen gjort mycket
bestämda uttalanden i denna riktning.
Det skulle vara intressant att veta,
varför man helt skulle kunna gå förbi
detta och låtsas som om ingen utredning
ägt rum.

Får jag till sist bara till svar på herr

Onsdagen den 17 februari 1960 Nr 4 43

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten för budgetåret 1960/61

andre vice talmannens uttalande beträffande
riksdagsinflytandet säga, att
om det nu är så, vilket vi tycks vara
överens om, att riksdagens praktiska
inflytande i detta fall inte är riktigt så
stort, som det på papperet kan förefalla
vara, så frågar man sig på vad
sätt man skulle kunna åstadkomma en
förbättring i detta hänseende. Jag tror
att herr Malmborg och jag är helt överens
om att ett ökat riksdagsinflytande
i och för sig är önskvärt. Emellertid
tror jag att man snarare vinner ett ökat
riksdagsinflytande genom att göra det
möjligt för riksdagen att från början
koncentrera sig på punkter, där riksdagens
åtgärder kan komma att få verklig
praktisk betydelse. Vad beträffar
riksdagens inflytande tror jag att de
ändringsbeslut riksdagen fattar och som
gäller tämligen få och ur ekonomisk
synpunkt icke särskilt stora poster har
mindre betydelse än de uttalanden riksdagen
gör i samband med sina anslagsbeslut.
Åtgärder i den riktning som föreslås
i motionerna skulle från början
just koncentrera uppmärksamheten på
detta, och jag känner mig ganska övertygad
om att Kungl. Maj :t under sådana
förhållanden rent av skulle kunna tänkas
ta litet större hänsyn till riksdagens
uttalanden än vad som för närvarande
är fallet.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Som utskottets talesman
betonade framförde jag i mitt anförande
i första hand besparingssynpunkter.
Herr Gustafsson i Stockholm menade,
att det var mindre lämpligt att i detta
sammanhang erinra om motioner i besparingssyfte
och rationaliseringssyfte
som senare skall behandlas. Man kan
möjligen diskutera metodiken på den
punkten, men jag finner det inte opåkallat
att göra en sådan erinran. Besparingssynpunkten
var det primära i min
framställning, och jag ville bara hänvisa
till att vi får möjlighet att senare

återkomma till bedömningen av de förslag
som föreligger från såväl folkpartiet
som centerpartiet. Det kan omöjligen
på något sätt belasta den kommande
prövningen, att motionernas tillvaro
sålunda bringades i erinran.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Bara ett mycket kort
ord. Herr Heckscher säger att en sådan
här omläggning skulle innebära, att man
hade förtroende för myndigheterna.
Samtidigt andas denna motion ett enligt
min mening ganska stort misstroende
just mot myndigheterna och deras
sätt att handskas med pengar. Jag vill
inte säga att det framförs några direkta
beskyllningar för slöseri, men så mycket
kan man väl ändå göra gällande,
att de indirekt har tjänat som en resonansbotten
för motionernas tillkomst.
Med anledning därav skulle jag vilja
ställa frågan: Är det en reducering av
anslagen med 10 procent som är avgörande
för huruvida man skall hysa
förtroende för myndigheternas sätt att
handskas med pengar eller inte?

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Till svar på herr Gustafssons
fråga skulle jag bara vilja säga,
att ett felaktigt system lätt kan medföra,
att även myndigheterna handlar
felaktigt, medan man däremot med ett
riktigare system har möjlighet att visa
myndigheterna det förtroende som de
i och för sig är värda.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av fröken Andersson m. fl.;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Heckscher begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

44 Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

Bidrag till inrättande av pensionärshem

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Jsj

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Heckscher begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 140 ja och 37 nej, varjämte 26
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen i
avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets ifrågavarande motivering
med den ändring däri, som föreslagits
i den av herr Boman m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen; och
godkände kammaren utskottets motivering
oförändrad.

§ 12

Utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet) Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1959/60, i
vad propositionen avser socialdeparte -

mentets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Bidrag till inrättande av pensionärshem

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. (1:160) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Norrköping m. fl. (II: 236),
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att till Bidrag till inrättande av pensionärshem
måtte anvisas ett belopp av
5 000 000 kronor på tilläggsstat för budgetåret
1959/60.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:160 och II: 236, såvitt nu vore i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Thun, fru Wallentheim samt herrar Söderberg,
Petterson i Degerfors, Thapper,
Persson i Växjö, Lundqvist i Trollhättan
och Johansson i Norrköping, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 160 och II: 236, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till inrättande
av pensionärshem å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vid årets riksdag har
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag under Bidrag till inrättande
av pensionärshem samt Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
väckts motioner
på grund av statsbidragens eftersläpning.
Dessa frågor har även tidi -

Onsdagen den 17 februari 1960

Nr 4

gare varit föremål för riksdagens behandling.

Utskottsmajoriteten har, i vad gäller
det ärende om bidrag till inrättande av
pensionärshem som riksdagen nu skall
behandla, varit mycket knapphändig i
sin motivering för avslagsyrkandet i
fråga om den del av motionen som
önskar ändringar av anslagsfördelningen.
Utskottet hänvisar till vad departementschefen
i propositionen säger med
anledning av bostadsstyrelsens framställning
om ett tilläggsanslag för innevarande
budgetår och en något högre
medelstilldelning för nästa budgetår.
Statsrådets svar på denna styrelsens
framställning innebär kort och gott att
han inte kan förorda en så stor medelstilldelning.

Vi är några motionärer, som har i
stort sett tagit upp bostadsstyrelsens
framställning, d. v. s. om ett tilläggsanslag
av 5 miljoner kronor för detta budgetår
och en till 3 miljoner förhöjd medelstilldelning
för nästa budgetår. Med
de motiveringar, som anförts i motionen,
anser vi att riksdagen bör acceptera
detta förslag.

För min del finner jag det mycket
otillfredsställande och i högsta grad beklagligt,
att inte staten i rimlig tid infriar
de åtaganden som man i detta avseende
gjort gentemot städer och landskommuner.
Såsom påpekats i motionen
kan det för kommunerna bli fråga om
en väntetid på upp till två eller tre år
vad gäller tilldelningen av medel. Kommunerna
förlorar härigenom stora pengar,
och den utlovade statsinsatsen
minskas kraftigt. Låt mig ta ett exempel,
hämtat från verkligheten. Om den
statliga insatsen utgör 40 800 kronor
och vederbörande kommun har ett byggnadskreditiv,
varpå man får betala ränta
efter 7 procent, så medför en väntetid
på tre år en extra utgift för kommunen
på 8 568 kronor. Statens insats
blir med andra ord cirka 21 procent
mindre än vad kommunen enligt gällande
författning skulle ha rätt till. Är
4 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr

Bidrag till inrättande av pensionärshem

det statliga åtagandet högre blir penningbortfallet
större. En stad som står
mig mycket nära skulle på detta sätt
— om väntetiden är tre år — förlora
176 358 kronor. Blir väntetiden två år
reduceras summan, men statens insats
blir ändock 14 procent lägre än den
skulle bli. Sådant innebär rätt stora
summor för kommunernas del. Problemet
gäller kommuner från Skåne och
ända upp till Norrland. Jag har ställt
mig frågan: Varför skall till exempel
en så hårt drabbad kommun som Valdemarsvik,
som ligger i väntekön, behöva
drabbas även av detta förhållande?

Här måste föreligga ett uppenbart
fel, som jag tycker att riksdagen skulle
rätta till. På denna sektor kostar det
intet att få bort eftersläpningen, då man
förr eller senare måste ut med pengarna.
Hade motionen blivit föremål för
remissbehandling av exempelvis Svenska
stadsförbundet, Landskommunernas
förbund och Landstingsförbundet, är
jag säker på att samtliga dessa organisationer
kraftigt hade understrukit angelägenheten
av att staten på detta område
ger kommunerna deras utlovade
rätt i rätt tid.

Byggandet av pensionärshem och
pensionärslägenheter är ett viktigt led
i det bostadssociala arbetet för våra åldringar.
Gör både staten och kommunerna
gemensamma insatser för lösningen
av de gamlas bostadsfråga, då skall vi
också hålla ingångna avtal och åtagna
förpliktelser.

Herr talman, jag ber med detta att
få yrka bifall till den vid punkt 3 i
statsutskottets utlåtande nr 16 fogade
reservationen av herr Tliun m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det skulle inte vara någon
svårighet för kammarens ledamöter
att leta fram många andra beklagliga
fall av eftersläpning med tilldelningen
av i förväg utlovade statsbidrag. Under
flera år har det exempelvis rått en sådan

''t

46 Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

Bidrag till inrättande av pensionärshem

eftersläpning i fråga om statsbidraget
till vatten- och avloppsledningar, och
förra årets riksdag fann sig föranlåten
att vidta en del åtgärder för att minska
denna stora eftersläpning, som den 1 juli
1959 utgjorde 638 miljoner kronor. Det
finns även andra exempel. Jordbruksutskottet
sysslar med ett spörsmål av liknande
slag, där statsbidrag har utlovats
och där det finns en eftersläpning på
27 miljoner kronor. Städerna kan för
sin del vidare peka på att staten inte
levererar de bidrag som man borde ge
för allmänna vägar och genomfartsleder,
och även landstingen kan visa på
eftersläpningar.

Det är således inte oberättigat att ifrågasätta,
om man inte borde göra ett allvarligt
försök att i någon mån eliminera
dessa eftersläpningar. Frågan är
emellertid om just det anslag, som motionärerna
här skjutit in sig på, bör
komma i första rummet. Jag hör till dem
som inte är övertygade därom. Om man
skall ta hänsyn till »nödlidande» kommuner,
vore det kanske snarare anledning
att komplettera förra årets beslut
beträffande avvecklingen av eftersläpningarna
i fråga om bidrag till vatten
och avlopp, så att denna avveckling kunde
ske i snabbare takt. Jag hörde nyligen
berättas att en kommun i Stockholms
närhet har enligt senaste riksdagsbeslutet
rätt att få statsbidrag på
300 000 kronor till vatten och avlopp,
medan man däremot har eftersläpande
statsbidrag på 35 miljoner kronor då det
gäller pensionärshem. Om denna kommun
hade fått välja, skulle man nog ha
föredragit att på ett eller ett par år
kunna bli kvitt hela eftersläpningen av
bidraget till vatten- och avloppsledningar.

Om kammaren nu skulle biträda reservanternas
yrkande, finns det naturligtvis
anledning fråga sig, huruvida inte
riksdagen lika gärna bör även på
andra punkter vidta en avveckling av
denna, låt mig säga statens skuld till
kommunerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag har i fråga om bostadsstyrelsens
petita varit med om att
göra en framställning till Kungl. Maj:t
om ett högre anslag till detta ändamål
både för innevarande budgetår genom
tilläggsanslag och för nästa budgetår.
Det är därför naturligt, att jag också är
med på denna reservation.

Statsbidrag till pensionärshem har av
Kungl. Maj:t beviljats kommunerna. Sedan
har de fått bygga sådana, och när
de är färdiga och avsynade skall de enligt
kungörelsen ha pengarna. Det har
rått eftersläpning på detta område tidigare,
men den har inte varit så stor. Nu
får emellertid — precis som herr Johansson
i Norrköping anfört — kommunerna
vänta mycket länge på pengarna,
om Kungl. Maj:ts förslag skall följas.

Jag höll på att säga, att jag ville tala
svenska med herr Åkerström, men det
är bäst att hålla sig till småländska, eftersom
den är ett mera adekvat uttryck
för mina språkkunskaper. Herr Åkerström
har sagt, att man kan leta fram
många andra fall, där Kungl. Maj :t beviljat
anslag eller staten iklätt sig åtaganden
men kommunerna får vänta på
pengarna. Jag vet inte, om herr Åkerström
vill, att man skall göra det till
princip att alltid ha det så. Här är det
faktiskt fråga om huruvida man på ett
område till skall låta kommunerna vänta
länge på pengarna. Det kan jag för
min del inte anse vara rimligt. Herr
Åkerström vet också lika väl som jag, att
vi här inte har så stora chanser att välja
och säga: I stället skall ni få pengarna
litet fortare när det gäller vatten och
avlopp. Det går lätt att säga, men hur
skall vi genomföra en sådan ordning?
Den enda möjligheten att ge kommunerna
ett litet handtag är att se till, att vi
i förevarande avseende får större anslag

Onsdagen den 17 februari 1960

Nr 4

än Kungl. Maj:t föreslår, så stora som
reservanterna här går in för. Sedan är
det en liten skillnad också när det
gäller vatten och avlopp, ty därvidlag är
det fråga om helt andra summor. Det är
stora linjer över statens försök i det avseendet
att rädda sina egna finanser
delvis på kommunernas bekostnad men
— jag vet inte om jag vågar säga det,
herr talman — när staten sparar på detta
sätt också, kommer man nästan att tänka
på småsnatteri, och det är inte lämpligt
att staten ger sig in på sådant; det är
onödigt också.

Nu kanske någon säger att det här
gäller mycket pengar, 5 miljoner detta
budgetår och 3 miljoner nästa. Men det
är ju pengar som måste betalas i alla
fall. Kungl. Maj:t har beslutat att kommunerna
skall ha de här pengarna, frågan
är bara när de skall betalas. En av
mig mycket respekterad och beundrad,
icke okänd politiker, sade i remissdebatten
— jag nämner detta därför att
jag kommer in på vad det kan kosta om
kommunerna får sina pengar nu — i år:
»Den subvention på bostadspolitikens
område, som man i den allmänna propagandan
så många gånger ondgjort sig
över, representerar en summa på 360
miljoner kronor i en utgiftsbudget på
14 850 miljoner kronor.» Denna summa
på 360 miljoner kronor är väl något
slags fast punkt här i tillvaron eftersom
det var finansministern som sade
detta, men om staten litet tidigare betalar
ut de belopp som Kungl. Maj:t har
beslutat att kommunerna skall få kan
den verkliga merkostnaden inte röra sig
om mer än 1 miljon kronor eller så, eftersom
de 5 och de 3 miljoner kronorna
ändå skall betalas. Beloppet 360 miljoner
kan väl inte vara så precis beräknat
att man inte kan lägga till denna
extra kostnad.

I övrigt skulle jag ur samma anförande
från remissdebatten kunna citera
ännu en sak: »När det har varit fråga
om låt mig säga rena skatteöverflvttningar
från statsskatt till kommunal -

Bidrag till inrättande av pensionärshem

skatt har regeringen emellertid sagt nej.
Vi har inte velat försämra bidragen till
kommunerna, helt enkelt därför att så
länge ett äkta par tjänar mindre än
20 000 kronor per år är kommunalskatten
den tunga och besvärliga skatten.
Det finns ingen reson i en överflyttning,
där man för att lindra skatten för de
högre inkomsttagarna lägger relativt
större skattebörda på de lägre inkomsttagarna.
» Det är ju det som sker här.
Det är alldeles klart att när kommunerna
skall betala 7 procent på sina kreditiv
och statens normallåneränta är
4 Va procent, måste man ta pengarna någonstans,
och det betyder i realiteten
att man tar dem från inkomsttagare med
små inkomster och lägger dem i bankernas
kassafack. Det är det som sker,
och det tycker jag inte är alldeles riktigt.

Till detta vill jag ytterligare lägga att
under sista halvåret 1958 fick vi en anslagsram
av statsbidrag till pensionärshem
på 15 miljoner kronor. Det var
ungefär tre gånger så mycket som vi
brukar få, tv man ville att kommunerna
skulle ha möjligheter att bekämpa
arbetslösheten. Länsarbetsnämnderna
stötte på kommunerna att sätta i gång
sina pensionärshemsbyggen så snart
som möjligt för att man skulle komma
till rätta med den arbetslöshet som rådde
i vissa kommuner.

Det gick ju lätt för riksdagen att bevilja
15 miljoner kronor när det inte
gällde kalla pengar, men nu, när kommunerna
skall ha betalt, är det tydligen
värre. Det kan inte vara riktigt att hesitera
nu. Jag instämmer i det yrkande
som herr Rune Johansson i Norrköping
har ställt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i
Norrköping begärde emellertid votering,

Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

Lånefonden för bostadsbyggande

i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 1) av
herr Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 87 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Lånefonden för bostadsbyggande

Kungl. Maj:t hade (bilaga 4, punkt
1, s. 19 och 20 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 4 januari 1960) föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att under budgetåret
1959/60 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 805 000 000 kronor, dels ock till
Lånefonden för bostadsbyggande å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1959/60 anvisa ett investeringsanslag av
150 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medgiva att under budgetåret
1959/60 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostads -

byggande, finge meddelas intill ett belopp
av 805 000 000 kronor;

b) till Lånefonden för bostadsbyggande
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 150 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Heckscher och Bohman, vilka ansett att
utskottets yttrande bort kompletteras
med text av i reservationen angiven lydelse.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! När bostadsstyrelsen på
våren 1960 ger preliminära beslut om
statliga lån till ett bostadsföretag för
flerfamiljshus eller till en egnahemsbyggare,
innebär detta ingen omedelbar utgift
för statskassan. Utgiften kommer
kanske ett och ett halvt år senare när
huset är färdigt och besiktigat och alla
formaliteter klarats av. Vad som nu under
de närmaste månaderna före budgetårsskiftet
kommer att beslutas i bostadsstyrelsen,
det slår alltså uti statlig
långivning först någon gång på hösten
1961. Vad som däremot inträffar så
gott som omedelbart är att den blivande
låntagaren — han som fått bostadssyrelsens
löfte om statliga lån när huset
blir färdigt — med sitt löfte om statliga
lån i handen beger sig till en kreditgivare,
vanligen en affärsbank eller en
sparbank, och gör anspråk på att få
byggnadskreditiv för att kunna sätta i
gång sitt bygge.

Om vi räknar riktigt lågt kan vi uppskatta
det genomsnittliga behovet av sådana
byggnadskreditiv för egnahem och
för lägenheter i flerfamiljshus till i medeltal
40 000 kronor per lägenhet. Eftersom
Kungl. Maj :ts förslag går ut på en
ökning av den för innevarande år beslutade
preliminära långivningen från
63 000 till 68 000 lägenheter, betyder detta
en ökning på 5 000 lägenheter. Detta

Onsdagen den 17 februari 1960

Nr 4

betyder i sin tur att riksdagen i dag är
tvungen att ta ställning till ett förslag
som ökar anspråken på byggnadskreditiv
med 5 000 gånger 40 000, d. v. s. med
cirka 200 miljoner kronor. Riksdagen
fastställde förra året den preliminära
långivningen från bostadsstyrelsen för
detta budgetår — budgetåret 1959/60 —
till 63 000 lägenheter. Det sades då uttryckligen
ifrån — både från departementschefen
och från riksdagen •— att
detta var ett minimiprogram.

Statsutskottet sade i sitt utlåtande, att
om konjunkturläget inte den allra närmaste
tiden påtagligt förbättrades, borde
en fortsatt produktion på dåvarande
mycket höga nivå eftersträvas. Man borde,
sade statsutskottet, sätta i gång
många byggnadsföretag under andra och
tredje kvartalet 1959. En sådan kraftig
igångsättning på hösten 1959 skulle kunna
medföra, att av programmets 63 000
lägenheter en betydande del fick tas i
anspråk för lägenheter som skulle sättas
i gång under år 1959. I så fall, menade
utskottet, skulle det kunna inverka
så, att byggnadsprogrammet inte
skulle räcka. Frampå våren 1960 skulle
det bli aktuellt att öka ut byggnadsprogrammet.

Utskottet säger här vidare — jag skall
be att få citera: »Om å andra sidan konjunkturläget
i en nära framtid avsevärt
förbättras» — det är ju detta som skett
— »kan det visa sig svårt att gå nämnvärt
utöver det av departementschefen
förordade minimiprogrammet för nästa
budgetår. Den pågående och för den allra
närmaste tiden planerade bostadsproduktionen
är utomordentligt stor. Fn
förbättring av konjunkturen kan antagas
medföra, att investeringar i andra
byggnader än bostadshus ökas. För
att i dylikt tänkt läge undvika stockningar
i bostadbyggandet kan det visa
sig nödvändigt att tillfälligt något hålla
tillbaka igångsättningen av bostadsbyggnadsföretag.
Med hänsyn till angelägenheten
av att snabbt täcka underskottet
på bostäder anser emellertid ut -

Lånefonden för bostadsbyggande

skottet, att bostadsbyggandet under nästa
budgetår såvitt möjligt bör bibehållas
på nuvarande höga nivå.»

Det är, ärade kammarledamöter, vid
bedömandet av bostadsbyggandets storlek
nödvändigt att beakta en hel rad
olika faktorer. Jag skall nämna några.
Vi har bostadspolitiska önskemål. Vi har
sysselsättningspolitiska önskemål, som
naturligtvis måste spela en mycket betydande
roll. Men sedan kommer de penningpolitiska
och allmänkonjunkturpolitiska
synpunkterna, som man också
måste ta med i bilden. Innan riksdagen
går att fatta ett beslut, som på förhand
binder och som ökar kreditanspråken på
penningmarknaden i nuvarande ganska
känsliga läge med 200 miljoner kronor,
borde riksdagen göra sig underkunnig
om det utrymme som står till buds för
en sådan upplåning och om hur den
ökade kreditgivningen i nuvarande läge
kommer att inverka på andra kreditsökandes
möjligheter. Riksdagen bör
med andra ord ha klart för sig de konjunkturpolitiska
aspekterna. Riksdagen
borde ha gjort sig underkunnig om hur
riksbanksstyrelsen såsom den i första
rummet för penningpolitiken ansvariga
myndigheten ser på de här problemen.

För att få detta klarlagt redan innan
saken kom på riksdagens bord hade
herr Bergh och jag i statsutskottets tredje
avdelning hemställt att riksbanksstyrelsen
skulle höras, gärna vid muntlig
föredragning, innan avdelningen fattade
sitt beslut. Detta vägrade avdelningen
av någon anledning som jag aldrig riktigt
har kunnat förstå men som väl utskottets
ärade talesman närmare kommer
att belysa. I den situationen återstod
för oss, som önskade att riksdagen
skulle tillgodogöra sig den speciella sakkunskap
som riksbanksstyrelsen besitter
på detta område, ingenting annat än
att som vi har gjort föreslå riksdagen
att bostadsstyrelsen skall bemyndigas att
ge ytterligare preliminära beslut för
5 000 lägenheter men att riksdagen därvid
skall förutsätta att bemyndigandet

50 Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

Lånefonden för bostadsbyggande

inte skall utnyttjas annat än efter samråd
och kontakt med riksbanksstyrelsen.

Jag nämnde, herr talman, att de nya
låneanspråk som ett bifall till utskottets
hemställan ger upphov till uppgår
till 200 miljoner kronor. I ett läge då
riksbanken av penningpolitiska skäl är
ytterligt angelägen att minska ner affärsbankernas
och sparbankernas kreditgivning
innebär, om riksbankens önskemål
i den delen skall effektueras, en
ökning av krediterna till bostadsändamål
med 200 miljoner att krediterna för
andra ändamål, till industriens stora
och små företag, till handel och jordbruk,
till kommuner och andra låntagare
måste skäras ned med motsvarande
belopp, 200 miljoner kronor.

Herr talman, reservanterna har inte
sagt och vill inte heller säga att en ökad
preliminär långivning inte skulle kunna
ske. Vad vi har velat göra och vad
vi vill är att riksdagen inte skall fatta
beslut i en angelägenhet av den här storleksordningen
utan att ha fullständiga
informationer. Och vad vi vidare vill är
att den konjunkturpolitik som skall föras
blir sammanhängande och ensartad.
Det måste, såvitt jag förstår saken, vara
oriktigt om man här inte strävar efter
att samordna bostadsstvrelsens och
riksbankens politik.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vid förra årets riksdag
varnade vi från centerpartiet för en
alltför stor igångsättning av bostadsbyggandet.
Vi framhöll då att bostadsbyggande
inte är det bästa medlet att
bekämpa arbetslösheten. Det är visserligen
riktigt att byggande och kanske
framför allt bostadsbyggande är en nyckelindustri
som medför en del kedjereaktioner
och att bostadsbyggandet
fördenskull påverkar sysselsättningen
på många andra områden. Men samtidigt
är bostadsbyggandet icke något
smidigt medel att bekämpa en tillfällig
konjunkturskiftning. Verkningarna av

bostadsbyggandet är nämligen så långsiktiga
att de, såsom vi nu kunnat bevittna,
sträcker sig över konjunkturskiftningar
med såväl sysselsättningskris
som full sysselsättning. Vi menade
därför att om man skall bygga är det
lika bra att bygga för näringslivets behov
— sysselsättningsmöjligheterna
skulle därvidlag kunna bli ungefär desamma.

När vi i fjol här i riksdagen beslöt
en ganska stor igångsättning av bostadsbyggen,
befann vi oss i en sysselsättningskris,
men nu när vi skall fullfölja
dessa byggen har vi i stället full sysselsättning
eller kanhända rent av överfull
sysselsättning. Det har sagts att det
svenska näringslivet till och med försöker
skaffa sig arbetskraft utomlands
därför att det inte finns tillräcklig sådan
här hemma. Vi måste i första hand
se till att byggnader som har påbörjats
kan bli färdiga och vi får försöka tillfredsställa
näringslivets behov av arbetskraft
så gott det går. Näringslivets
behov måste just nu i prioritetsordning
sättas fullt jämförbart med behovet
av arbetskraft för bostadsbyggande.
Skall emellertid det byggnadsprogram
fullföljas som vi kommer att starta, måste
det mera pengar till. Vi är mer eller
mindre tvingade att investera mer, när
vi börjat detta byggnadsprogram.

Men samtidigt som vi reser ganska
långtgående kreditanspråk för att åstadkomma
detta stoppar vi i viss mån krediterna
till näringslivet och pålägger
detta ganska höga räntekrav. Härjämte
kräver vi stora kassareserver av bankerna,
allt i åtstramande syfte.

Det finns såvitt jag förstår ett visst
samband mellan den stora investeringen
på bostadsbyggandets område och de
hårda kreditåtstramningar i övrigt som
drabbar näringslivet. Jag tror bestämt
att de ökade kraven på prioriterade
krediter till bostadsbyggandet kan betyda
att vi måste vidtaga strängare åtgärder
mot näringslivets kreditanspråk
än vi hade behövt göra om byggnads -

Onsdagen den 17 februari 1960

Nr 4 51

programmet hade varit litet mindre,
låt oss säga om det hade hållit sig inom
mera normala gränser än vi nu har
kommit upp till.

Våra varningar i fjol förklingade visserligen
ohörda men det visar sig nu
ändå att det kanhända hade varit förnuftigare
att följa ett mera begränsat
igångsättningsprogram. Vi i centerpartiet
återkommer i år med krav på att
minimiprogrammet för bostadsbyggandet,
vilket har skisserats till 63 000 lägenheter,
skall minskas till 60 000. Det
betyder att kreditanspråken för bostadsbyggandet
kan reduceras med ungefär
150 miljoner kronor. Det är enligt vår
mening riktigare att disponera detta belopp
för investeringar i näringslivet i
den situation vi just nu befinner oss,
inför starten av en frihandel som medför
ökad konkurrens.

Herr talman! Jag förstår att det inte
finns någon annan väg att gå nu än att
bifalla propositionen, men jag tycker
ändå att det är på sin plats att varna
för att alltför hårt satsa på bostadsbyggandet
som något slags generalmedicin
när det gäller att utjämna konjunkturerna.
Det kan bli en alltför dyr
medicin, om man alltför ensidigt inriktar
sig på den sektorn.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När man lyssnade till de
två föregående talarna fick man närmast
ett intryck av att de ville ta ut
litet i förskott av den bostadspolitiska
debatt som brukar följa när utskottet
i ett utlåtande samlar ihop allt som rör
bostadsbyggandet och presenterar det
för kamrarna. Kanske är det inte något
fel att de har gjort det — jag tror det
går att försvara under hänvisning till att
när vi, som nu föreslås, ger Kungl.
Maj:t fullmakt att vidga ramen för
igångsättningen, kommer räkningen, såsom
herr Cassel nämnde, ganska långt
efteråt. Så till vida är det i varje fall
riktigt, att om man tror att det kom -

Lånefonden för bostadsbyggande

mer att bli svårt att betala räkningen,
bör man anmäla detta redan nu.

Herr Cassel citerade ett tidigare utskottsutlåtande
om bostadsbyggandet,
av vilket framgick att utskottet hade
varit enigt om att det kan uppstå situationer
där det inte bedömes lämpligt att
hålla tillbaka, medan det i andra fall,
när konjunkturen är stark och efterfrågan
på arbetskraft, krediter och andra
resurser är stor, är nödvändigt att
hålla tillbaka något.

Herr Cassel nämnde att högerns representant
hade begärt vid utskottsbehandlingen
att vi skulle inkalla någon
från riksbanken som skulle närmare
klargöra, hur riksbanken såg på de här
frågorna. Vi andra tyckte att det inte
var nödvändigt då — vi får så småningom
se, om det visar sig nödvändigt
när vi skall behandla de ordinarie anslagen.
Vad riksbankens representanter
i det här läget skulle uttala sig om vore
ju vad de tror om möjligheterna att
skaffa pengar den gången då pengarna
för vidgningen av bostadsbyggandet
skall skaffas, och det är nog svårt även
för riksbanksledningen att nu skaffa
sig någon bestämd uppfattning om hur
det kommer att ligga till på kreditmarknaden
vid den tidpunkten. Jag har för
egen del sagt — delvis på grund av informationer
från en representant för
riksbanksledningen som vid ett tillfälle
var i avdelningen — att det kan uppkomma
svårigheter vid finansieringen
av ett bostadsbyggnadsprogram av den
storleksordning som vi då rekommenderade.

Jag skulle kunna upprepa samma
sak nu och därvid vara fullt införstådd
med att det förhåller sig så. Den företrädesrätt
till krediter, som jag tycker
mig ha funnit att vi här i riksdagen
har varit ense om att ge bostadsbyggandet
här i landet, leder självfallet till att
en viss efterfrågan på kapital för andra
ändamål får stå tillbaka, eftersom våra
resurser inte är obegränsade. Om vi
som står bakom förevarande utskotts -

Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

Lånefonden för bostadsbyggande

utlåtande alltjämt ger Kungl. Maj :t denna
fullmakt, så hyser vi självfallet fortfarande
den uppfattningen att bostadsbyggandet
skall ha denna företrädesrätt.

Vad beträffar frågan huruvida det är
lämpligt att använda sig av bostadsbyggandet
i vår arbetsmarknadspolitik
förefaller det mig vara lämpligt att
göra det. Ty om vi har möjligheter att
tänja på anslagen där, så är bostadsbyggandet
ett område där man snabbt
och effektivt samt ganska utbrett påverkar
konjunkturerna och alldeles särskilt
sysselsättningen. Detta är en gammal
och av de flesta delad uppfattning
när det gäller att stimulera konjunkturerna
här i landet — liksom också när
det gäller att dämpa dem. Då är byggnadsområdet
över huvud taget och kanske
alldeles speciellt bostadsbyggandet
mycket effektivt.

I slutet av reservation 2) skriver nu
högern följande: »Utskottet vill fördenskull
föreslå, att riksdagen vid sitt bemyndigande
för bostadsstyrelsen till
ytterligare preliminär långivning uttalar
att riksdagen förutsätter att bostadsstyrelsen
vid utnyttjandet av bemyndigandet
håller fortlöpande kontakt med
riksbankens styrelse.»

Ja, vi har ju blivit underrättade tidigare
om att samråd förekommer med
riksbanken; det utan att det behöver
skrivas ut. Men när högern ändå vill ha
det utskrivet, så frågar man sig naturligtvis
vad det kan leda till. Vill högern
med denna skrivning liksom ge riksbanken
fullmakt att skära ned eller stoppa
ett uppgjort byggnadsprogram genom
att säga att vi med hänsyn till svårigheterna
på kapitalmarknaden inte får
sätta i gång alla planerade byggen? Är
det sålunda riksbanken som skall styra
bostadsbyggnadspolitiken här i landet?
Vi tycker att riksbanken skall göra uttalanden
av rådgivande karaktär, men
högerns skrivning innebär att vi överlåter
åt riksbanken att liksom ha det
avgörandet ordet, och det kan vi andra

som står för utskottets utlåtande inte
vara med om.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade ju förutsatt
att utskottets ärade talesman skulle redogöra
för anledningen till att riksbanken
inte borde höras innan denna
fråga avgjordes i avdelningen, men nu
upptäcker jag till min förvåning att
herr Åkerström fullständigt missuppfattat
denna sak. Herr Åkerström säger
nu att anledningen till att vi inte skulle
höra riksbankens styrelse var den att
riksbanksstyrelsen har mycket svårt att
överblicka hur tillgången på kapital kan
komma att bli ett och ett halvt år framåt
i tiden, när de statliga lånen skall betalas
ut. Men det är ju inte fråga om
det! Jag har aldrig begärt något svar
på en sådan fråga. Vad jag var intresserad
av är vad riksbanksstyrelsen har
för synpunkter på saken efter några
månader. Det är då anspråken på affärsoch
sparbankerna reses, när kreditiven
skall betalas ut.

Herr Åkerström säger nu att det får
räcka att riksbankens talesmän kommer
och talar med oss när det gäller
de ordinarie anslagen för nästa budgetår.
Det skulle betyda att denna fråga
om ökad kreditgivning på 200 miljoner
kronor är en för liten fråga för att det
skulle intressera oss inom avdelningen
att tala med riksbanken om.

Sedan frågade herr Åkerström till
sist vad vi inom högern syftade till, om
vi vill stoppa bostadsbyggandet. Nej,
det vill vi inte. Men vi vill att hela
denna fråga skall bedömas ur bostadspolitiska,
sysselsättningspolitiska och
penningpolitiska synpunkter — alltså
att man skall ha fullständig kännedom
om även de senare synpunkterna. Det
kan inte vara riktigt att vi skall sitta
här i riksdagen och ge riksbanken direktiv
om att skaffa fram pengar utan

Onsdagen den 17 februari 1960

Nr 4

att liöra riksbankens uppfattning i frågan
och utan att ta hänsyn till de invändningar
som eventuellt — jag säger
inte säkert men eventuellt — skulle kunna
resas från riksbankens sida.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2).

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde nog att vi
hade att hålla oss till de framtida konsekvenserna
av den utvidgning av ramen,
som här föreslås. Skall vi säga ja
till att den får vidgas med 5 000 lägenheter?
Då har jag knutit an till frågan
när dessa pengar skall ut. Herr Cassel
tycker att vi skall uppehålla oss vid
frågan om byggnadskrediterna. Jag har
inte tyckt att vi skall behöva göra det.
Jag har erinrat om vår inställning till
frågan om bostadsbyggandet här i landet.
Jag har ansett att bostadsbyggandet
skall ha företrädesrätt, och det har jag
sagt i mitt anförande. Det föreligger sålunda
ingen anledning att här följa högerns
förslag.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Såväl herr Cassel som
herr Hansson i Skegrie har ju i hög grad
lagt konjunkturpolitiska synpunkter på
denna fråga, och eftersom jag har anslutit
mig till utskottsmajoritetens skrivning
vill jag med några ord beröra just
frågan huruvida det är möjligt att använda
bostadsbyggandet som konjunkturpolitiskt
medel i någon större utsträckning.
Det har visserligen skett. Vi
har haft betydande variationer i bostadsbyggandet.
Vi bär till och med varit
nere under 40 000 lägenheter, men
frågan är nog om variationer av det
slaget är särskilt lyckliga.

Det tar som vi vet rätt lång tid att
planera och projektera byggnadsföretag,
och stora variationer i bostadsbyggandets
omfattning innebär ju att byggnadsindustrien
får mycket stora besvärligheter.
Erfarenheterna under den senaste
tiden visar också, att arbetsmark -

Lånefonden för bostadsbyggande

nadspolitiken bör arbeta med snabbt
verkande medel. Högerreservanterna säger
ju själva i ett särskilt yttrande till
punkten 1 i detta utlåtande, att det är
önskvärt att de arbetsmarknadspolitiska
medlen är sådana att de kan sättas in
utan större dröjsmål och avvecklas
snabbt, när detta ur konjunktursynpunkt
blir önskvärt. Om man har dessa
krav på konjunkturpolitiska medel, måste
man nog komma fram till att bostadsbyggandet
är ett ganska klumpigt medel,
eftersom det varken går att igångsätta
särskilt snabbt när det behövs eller
avveckla snabbt när konjunkturen
vänder.

De medelsramar, som nu föreslås, innebär
ju i själva verket inte en ökning
av bostadsbyggandet utan en minskning
i förhållande till förra året med 3 000
lägenheter. I statsverkspropositionen
för nästa år har angivits 63 000 lägenheter.
Hur det kommer att bli vet vi inte,
men de senaste åren har de siffror, som
angivits i statsverkspropositionen, inte
varit realistiska, utan det har varje år
blivit höjningar. Man kan över huvud
taget sätta i fråga om det är någon mening
med att i statsverkspropositionen
ange en siffra, som även vid en försiktig
bedömning måste betraktas som för
låg och därför inte ger något egentligt
underlag för en debatt i riksdagen om
bostadsbyggandets omfattning.

Jag tror för min del att bostadsbyggandet
måste variera i någon mån enligt
konjukturerna, men jag tror att variationerna
bör ske inom ganska snäva gränser.
Det är ju inte bara fördyring och
besvärligheter vid planering för byggnadsindustrien
om man har stora variationer,
utan man måste också ta hänsyn
till att efterfrågan på bostäder fortfarande
är betydligt större än tillgången,
särskilt i de större städerna.

Det är också tveksamt om en inskränkning
av bostadsbyggandet har så
stor samhällsekonomisk effekt, eftersom
alla är ense om att de byggnadsarbetare,
som friställs, skall ha annan sys -

54 Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

Bidrag till ersättning för vissa av översvämningar förorsakade skador

selsättning. Att inskränka bostadsbyggandet
och skicka de arbetslösa byggnadsarbetarna
till beredskapsarbeten är
knappast någon särskilt klok konjunkturpolitik.
Om efterfrågan blir så stor
att byggnadsindustriens kapacitet måste
utökas väsentligt, då blir situationen en
annan.

Jag anser alltså, att man vid alla överväganden
om bostadsbyggandets omfattning
inte kan bortse från att vi fortfarande
har en betydande bostadsbrist
och att efterfrågan på lägenheter komer
att bli ännu större under 1960-talet,
när de stora ungdomskullarna kommer
i giftasvuxen ålder. Jag vill därför understryka,
att jag för all del anser att
vissa variationer får förekomma även i
bostadsbyggandet med hänsyn till konjunkturerna.
Men de skall inte bli särskilt
stora, och den minskning, som nu
föreslås med 3 000 lägenheter, förefaller
mig ur dessa synpunkter rätt rimlig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med det tillägg till motiveringen,
som föranleddes av bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4:o)
i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med det
tillägg till motiveringen, som föranledes
av bifall till reservationen 2) av
herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
148 ja och 40 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
under denna punkt gjorda hemställan
med oförändrad motivering.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet
)

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1959/60, i
vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Bidrag till ersättning för vissa av översvämningar
förorsakade skador

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Då jag motionerat i denna
fråga, kan det vara på sin plats med
en kommentar till utskottsutlåtandet.

De skador som i fjol inträffat, särskilt
i Klarälvdalen, på grund av den onormalt
svåra vårfloden blev i åtskilliga
fall av mycket betydande omfattning.
Särskilt gäller detta skadorna på de

Onsdagen den 17 februari 1960

Nr 4

Bidrag till ersättning för vissa av översvämningar förorsakade skador

bostadshus och andra byggnader som
blivit praktiskt taget dränkta av vårfloden.
Det finns fall där reparationer
av skador i husgrunden, trossbottnar
och väggar betingat en kostnad på mellan
15 000 och 25 000 kronor.

Med kännedom om detta förhållande
kan jag inte vara nöjd med utskottets
ställningstagande, som ju sammanfaller
med departementschefens. En uppkommen
skada skall enligt departementschefens
av utskottet tillstyrkta förslag ersättas
med 50 procent, om skadan överstiger
200 kronor. Ersättning skall dock
icke utgå till fysiska personer, som har
en inkomst över 12 000 kronor eller en
förmögenhet på över 80 000 kronor. För
juridiska personer finns inga sådana
gränser.

Följden blir att en person med en inkomst
på något över 12 000 kronor, som
lidit en mycket stor skada, inte kan få
någon ersättning, medan däremot en
person med något lägre inkomst, som
lidit en mycket mindre skada, får ersättning.
En arbetare i Edebäck — jag
tar helst ett exempel från Värmland -—
som arbetar i Hagfors och som lidit en
skada på låt oss säga mellan 15 000 och
20 000 kronor har ingen möjlighet att
erhålla någon ersättning, därför att hans
inkomst överstiger 12 000 kronor. En
annan person, som lidit en mycket liten
skada och som har en inkomst på 11 500
kronor, får däremot ersättning med halva
beloppet.

Enligt min mening är det orimligt att
sätta en sådan inkomstgräns, när skadornas
omfattning så starkt varierar
från fall till fall. Att vederbörande 1958
haft en inkomst på över 12 000 kronor
säger ingenting om hans möjligheter att
ensam klara skadan. Skadans omfattning
blir självfallet avgörande. Man borde,
om en behovsprövning över huvud
taget är nödvändig, ha ställt skadans
storlek och den enskildes ekonomiska
möjligheter i relation till varandra.

Jag vill också erinra om att statsmakterna
vid andra naturkatastrofer varit

mer generösa. Vid Surtekatastrofen för
10 år sedan löste staten in byggnaderna
på det drabbade området till det värde
de hade före katastrofen, och de drabbade
fick möjligheter att på mycket förmånliga
villkor inköpa egnahem, som
ställdes till förfogande genom samhällets
försorg.

Jag vill också påpeka att det ligger
en inkonsekvens i att uppföra detta bidrag
som ett reservationsanslag, när
man har inkomst- och förmögenhetsprövning.
Har man angett en viss prövningsgrund,
borde man kunna medge
att medelsramen får överskridas om detta
erfordras för att alla bidragsberättigade
skall kunna tillgodoses. Ett förslagsanslag
hade sålunda varit det rimliga
med hänsyn till den ställning man
intagit till behovsprövning.

Vad som emellertid främst borde ha
slopats är 12 000-kronorsgränsen. Då
skulle det ha varit möjligt att fördela
medlen i förhållande till skadornas omfattning
och den enskildes ekonomiska
bärkraft.

Herr talman! Jag beklagar statsutskottets
ställningstagande i denna fråga,
men då utskottet är enigt har jag i detta
fall inget yrkande.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Eftersom ingen från
statsutskottet anmält sig på talarlistan
vill jag ta upp några av de principer
som herr Wahrendorff resonerade om.

Det låter naturligtvis bestickande när
man säger att det kan finnas en arbetare
eller annan ev. egnahemsägare, som
har en inkomst som ligger några kronor
över den fixerade inkomstgränsen
12 000 kronor och därmed blir utslagen
från möjligheterna att få ersättning. Men
jag hoppas att herr Wahrendorff också
läst vad som står i förslaget, nämligen
att detta är huvudregeln men att undantag
väl kan komma i fråga. Det kommer
att bli möjligt för Kungl. Maj:t att pröva
sådana fall.

Nr 4

Onsdagen den 17 februari 1960

Bidrag till ersättning för vissa av översvämningar förorsakade skador

Varför tar inte herr Wahrendorff ett
annat extremt exempel? Han kan ta en
person med 100 000 kronor i inkomst
och en förmögenhet på låt oss säga 1
miljon. Om det blivit en skada på hans
egendom på 300 kronor, menar då herr
Wahrendorff att han utan behovsprövning
skall få hälften av detta belopp i
ersättning?

Praxis när det gällt samhällets ingripanden
i sådana här angelägenheter har
ju varit att man gjort en behovsprövning.
Man har sagt att det är riktigt och
angeläget att samhället söker mildra
verkningarna för den enskilde som
drabbats av en katastrof, framför allt
om det gäller enskilda människor vilkas
ekonomiska omständigheter är sådana
att skadan innebär en verklig belastning
för dem. Det är ju så vi gjort i detta fall.
Vi har sagt att samhället bör ta på sig
denna uppgift och lindra verkningarna
av skadorna. Kungl. Maj:t har som
jag nyss sade möjligheter att oberoende
av inkomst- och förmögenhetsgränsen
pröva, om det är så att någon anser sig
inte ha fått sina intressen helt tillgodosedda
med hänsyn till de uppställda
reglerna. Det tycker jag bör vara fullt
tillfredsställande.

Reservanterna säger att detta borde
vara ett förslagsanslag i stället för ett
reservationsanslag. Det är väl alldeles
klart att vi framräknat det belopp vi
föreslagit, en miljon, utifrån mera fasta
beräkningsgrunder, länsstyrelsens beräkning
av skadornas omfattning och
vad man kan komma till för resultat
i fråga om de samhälleliga bidragen.
Vi har också tagit till en marginal som
gör att så långt vi över huvud taget kan
se kommer alla som kan göra anspråk
på att få ersättning också att få det.
Motionären behöver inte alls vara ängslig
på den punkten. Det är tillgodosett
i det förslag vi lagt fram.

Herr WAHRENDORFF (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag sade ju i slutet av

mitt anförande, att om man tagit bort
tolvtusenkronorsgränsen, skulle det ha
varit möjligt att fördela medlen i förhållande
till skadornas omfattning och
den ekonomiska bärkraften. I och med
att jag sagt den ekonomiska bärkraften
tycker jag att statsrådets exempel inte
kan godtas. Vi kan vara överens om att
det inte skall utgå ersättning i det av
statsrådet anförda exemplet, men det
finns fall där vi måste ge bidrag även
om vederbörandes inkomst överstiger
den satta gränsen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag delar i allt väsentligt
herr Wahrendorffs uppfattning i
denna fråga. Visserligen kan inrikesministern
åberopa att man i detta fall följer
praxis vid behandlingen av liknande
ärenden vid tidigare tillfällen. Jag
tror emellertid att man har anledning
att för framtiden fundera på detta problem,
om nu riksdagen i detta fall inte
vill göra någon ändring i departementschefens
av utskottet enhälligt tillstyrkta
förslag.

Jag tycker att det ligger åtskilligt i
vad herr Wahrendorff säger, nämligen
att man vid en behovsprövning bör sätta
skadornas storlek i förhållande till
vederbörandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
En person som lidit
betydande skada men som ligger strax
ovanför strecket får ingen ersättning,
under det att den som ligger strax nedanför
strecket generellt får 50 procent.

Med hänsyn till att dessa frågor återkommer
— vi får ju tillfälle att då och
då syssla med sådana här problem i
riksdagen — hoppas jag att man inom
inrikesdepartementet är villig pröva om
det inte, för framtiden i varje fall, bör
göras en ändring.

Inrikesministern försäkrade att den
omständigheten, att det här rör sig om
reservationsanslag, inte kommer att betyda
att man tvingas pressa ned ersättningarna
på grund av anslagets otillräcklighet.
Jag har ingen anledning att

Onsdagen den 17 februari 1960

Nr 4

Bidrag till ersättning för vissa av översvämningar förorsakade skador

motsäga inrikesministern på den punkten
utan vill bara uttrycka den förhoppningen
att erfarenheten skall bekräfta
riktigheten av hans uttalande.

Enligt de i propositionen utformade
reglerna i fråga om behovsprövning
skall ersättning till fysiska personer
inte utgå annat än i undantagsfall, om
den skadelidande enligt tillgängliga
uppgifter haft en till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst överstigande
12 000 kronor eller förmögenhet överstigande
80 000 kronor. Jag föreställer
mig att prövningen av dessa ersättningsärenden
kommer att ske på grundval
av 1959 års taxering, d. v. s. 1958
års inkomster. Jag skulle vilja rikta
den frågan till herr statsrådet, om
uttrycket »annat än i undantagsfall»
skall tolkas så att ersättning skall kunna
utgå även till den som efter 1958 haft
en inkomst som varit väsentligt lägre
än enligt senast tillgängliga taxeringsuppgift.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 14

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1960/61,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter in. m.,
och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

bevillningsutskottets betänkande nr 4,

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående fortsatt tullfrihet i vissa
fall för Rädda barnens riksförbund för
kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter; bankoutskottets

utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 18 § instruktionen den
24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens
ombudsmän,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
till riksdagen med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål,
och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 58 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om statlig
krigsförsäkring, och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1959 vid dess fyrtiotredje
sammanträde fattade beslut;

tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 25 maj 1951 (nr 286)
med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar, och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Kammaren biföll vad utskotten i

58 Nr 4 Onsdagen den 17 februari 1960

nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

i 15

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 43, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207),
nr 44, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde, och
nr 50, med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 650, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
33, med förslag till förordning om ändring
i familjebidragsförordningen den
29 mars 1946 (nr 99).

Denna motion bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLH 60
002268