Fredagen den 12 april (Riksdagens protokoll 1957:13)

RIKSDAGENS 1&U.''

PROTOKOLL

1957

ANDRA KAMMAREN

Nr 13

11—13 april

Debatter m. m.

Fredagen den 12 april

Sid.

Svar på fråga av herr Svenning ang. direktiven för den blivande utred ningskommittén

för översyn av den allmänna hyreslagen........

Svar på interpellation av herr Lundberg ang. ordningen för inträdesproven
vid krigshögskolan i ämnena historia med samhällslära . . .
Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner, tillika svar på
interpellationer av herr Darlin ang. industrigarantilånen under nu
rådande skärpta kreditförhållanden och herr Strandh ang. ökade
möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång till

långfristiga lån på den vanliga kapitalmarknaden..............

Lagändringar i syfte att möjliggöra för banker och andra kreditinstitut
att vid framtida övergång till fem dagars arbetsvecka införa lördags stängning.

.............................................

Upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m...................

Införande av en allmän fiskevårdsavgift .......................

Fortutbildningsmöjligheterna för olika personalgrupper inom sjukvården
................................................

Interpellationer av:

herr Håstad ang. Stockholms stadsarkivs lokaler..............

herr Gerhard Nilsson i Gävle ang. utbyggnaden av centraltvätterier

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 12 april

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. utlåning utan hinder av gällande

kreditrestriktioner...............................••••••• 14

_ nr 9, om upphävande av den i valutalagen för Kungl. Maj:t givna

fullmakten att medgiva öppnande och granskning av brev och

andra försändelser för valutakontroll....................... 22

_ nr 10, ang. åtgärder i syfte att göra i bank sparat kapital värde beständigt

............................................ ^

1 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 18, ang. lagändringar i syfte att
möjliggöra för banker och andra kreditinstitut att vid framtida
övergång till fem dagars arbetsvecka införa lördagsstängning. ... 22

— nr 19, ang. lag med särskilda bestämmelser om domstolarna och

rättegången vid krig eller krigsfara m. m.................... 25

— nr 20, om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen m. m......... 25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, om ändring av vattenlagens

bestämmelser rörande syneförrättning för torrläggning m. m..... 28

Joi dbruksutskottets utlåtande nr 13, om utredning ang. en allmän
flskevårdsavgift........................................ 28

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19, om fortutbildningsmöjligheterna
inom sjukvården................................. 39

— nr 20, om ökade möjligheter till korttidsanställning för kvinnor 42

— nr 21, om lättnad i husmödrarnas arbetsbörda genom bostadsplanering
............................................. 42

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, ang. uppmjukning av stadgandet
i § 28 regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor
för erhållande av offentlig tjänst i Sverige................... 42

Statsutskottets utlåtande nr 67, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II
(justitiedepartementet).................................. 42

— nr 68, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet) 42

— nr 69, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet) 4 2

Torsdagen den 11 april 1957

Nr 13

Torsdagen den 11 april

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
april.

§ 2

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 161, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen
den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och

nr 164, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket, m. m.

§ 3

Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar att till
utskottet inkommit framställningar
dels från fullmäktige i riksgäldskontoret
med förslag till dekorering av
första kammarens plenisal,

dels ock från fullmäktige i riksbanken
om medgivande för fullmäktige att av
riksbankens medel taga i anspråk visst
belopp för omläggning av värmesystemet
inom riksbankshuset i Stockholm.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionen nr

627, av herr Hullen, och

till jordbruksutskottet motionen nr

628, av herr Persson i Växjö m. fl.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 74—78.

§ 6

Föredrogs den av herr Hagnell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående äganderätten till
Generalstabens litografiska anstalt,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att första lagutskottets utlåtande
nr 14 skulle uppföras sist bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under
nionde huvudtiteln, avseende anslagen
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till bidrag till väg- och
flottledsbyggnader m. m. å skogar i enskild
ägo m. m.; och

nr 175, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt stöd åt
verksamheten vid djursjukhuset i Hälsingborg.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 159, med förslag till ändring i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.,

nr 162, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Benelux-länderna,

nr 163, rörande ratifikation av konvention
angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen,

nr 166, angående fångvårdsanstalter
i Österåkers kommun, Stockholms län,
och i Kumla stad, samt

nr 167, med förslag till lag om
ändrad lydelse-av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.05.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 12 april

Kl. 13.00

§ 1

Svar på fråga ang. direktiven för den
blivande utredningskommittén för översyn
av den allmänna hyreslagen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Svenning har frågat mig,
för det första om man kan förvänta att
parterna på hyresmarknaden blir repre -

senterade i den utredningskommitté för
översyn av den allmänna hyreslagen,
som skall tillsättas, samt för det andra
om direktiven blir så utformade att
kommittén får möjlighet att snarast
framlägga förslag om ökat rättsskydd
för alla grupper av hyresgäster.

Svaret på den första frågan är ja. På
den andra frågan vill jag svara, att en
huvuduppgift för utredningen kommer
att bli att skyndsamt utarbeta lagbestämmelser
till skydd för hyresgästs besittningsrätt.
Tillsättandet av kommittén
kan väntas inom de närmaste da -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Svar på interpellation ang. ordningen för inträdesproven vid krigshögskolan i äm nena

historia med samhällslära

garna, så snart sammansättningen blivit
klar.

Härpå anförde

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
framföra ett tack för det positiva sval
et. Det har rått en påtaglig oro i hyresgästkretsar,
sedan man fått reda på innehållet
i propositionen om hyresregleringslagen,
där en ytterligare kategorimässig
avveckling föreslagits, och jag
tror att det svar, som nu lämnats, kan
anses ha lugnat dessa grupper.

Jag vill även säga, att man hoppas
naturligtvis att den översyn av den allmänna
hyreslagen, som nu kommer att
företagas, också skall ge möjlighet att
överflytta de viktigaste skyddsbestämmelserna
till den allmänna hyreslagen.
.Tåg tackar slutligen också för att parterna
på hyresmarknaden skall få möjlighet
att bli representerade i kommittén.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. ordningen
för inträdesproven vid krigshögskolan i
ämnena historia med samhällslära

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Lundberg frågat mig

1) om jag anser, att nuvarande ordning
när det gäller inträdesprov vid
krigshögskolan i ämnena historia med
samhällslära och språk är tillfredsställande; 2)

om jag, därest så icke är fallet, är
beredd till en omprövning av gällande
bestämmelser;

3) om det kan anses befogat, att sökande
med akademiska betyg i historia
och språk skall behöva undergå ny
prövning i ämnena för att vinna inträde
vid krigshögskolan.

Inträdesproven till krigshögskolan
har till ändamål att säkerställa dels att
de blivande eleverna besitter vissa för
tillgodogörande av undervisningen erforderliga
kunskaper, dels ock att bland
sökandena de utväljes som har de begåvningsmässigt
bästa förutsättningarna
att bekläda viktiga chefs- och stabsbefattningar,
särskilt i krig. Betygen
avser således bland annat att visa hur
den prövandes lämplighet bedömts vid
en jämförelse med de medsökandes
prestationer och den genomsnittliga
standarden under de senaste åren. Av
en blivande stabsofficer måste krävas
att han skall kunna arbeta snabbt och
logiskt även under stark tidspress. För
att kontrollera de prövandes förmåga
bärutinnan är proven starkt tidsbegränsade.
Proven sker på sådant sätt att författarna
är okända för bedömarna.
Provresultaten värderas i en tiogradig
betygsskala, och för det sammanlagda
slutbetyget godkänd fordras i princip
godkänt betyg (minst 5) i varje ämne.

Den målsättning, som enligt vad jag
nyss anfört gäller för inträdesproven
till krigshögskolan, visar att bedömningen
av proven i historia med samhällslära
samt språk delvis måste ske
efter andra grunder än som tillämpas
vid studentexamen och akademiska examina.
Jag kan därför icke anse det befogat,
att sökande som innehar akademiskt
betyg i något av berörda ämnen
därigenom skulle befrias från prövningen
i detta ämne. Genom innehavet av
ett akademiskt betyg borde emellertid
den inträdessökandes förutsättningar att
fullgöra en god prestation rimligtvis
komma att öka jämfört med övriga
aspiranters. Vad liistorieprovet beträffar
kräver detta visserligen inte större
kunskapsmått i ämnet än det som er -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Svar på interpellation ang. ordningen för inträdesproven vid krigshögskolan i äm nena

historia med samhällslära

fordras i studentexamen. Provet skall
emellertid också — som det uttryckes
i den sedan år 1951 gällande arméordern
om inträdesprövning till krigshögskolan
— »ådagalägga den sökandes
iörmåga att genomtränga och utveckla
det förelagda ämnet ävensom i skrift
behandla det svenska språket». I dessa
senare delar ställes kraven på omdöme
och mogenhet betydligt högre än i studentexamen,
vilket också får anses fullt
motiverat då sökandena utgöres av personer
som efter studentexamen genomgått
utbildning till officer och därefter
truppslagsofficersskola. Detta bör observeras,
då man bedömer det uppmärksammade
fall som herr Lundberg
berört i sin interpellation. Vid inträdesprövningarna
till krigshögskolan våren
1956 underkändes som bekant en provuppsats
i historia, författad av en inträdessökande
med filosofie kandidatexamen
i ämnet historia, ekonomiskhistoriska
linjen. Uppsatsen har sedermera
bedömts av en professor i historia,
som därvid ansett den motsvara
lägst betyget Ba vid bedömningen efter
fordringarna för studentexamen. Såsom
framgår av vad jag förut anfört har
emellertid de båda bedömningarna skett
från skilda utgångspunkter.

Interpellanten har understrukit vikten
av att bedömarna av språk- och historieproven
innehar erforderlig kompetens
för uppgifterna i fråga. Jag vill
med anledning härav upplysa, att
språkproven bedömes av lärare med
akademisk kompetens. Historieprovet
bedömes av läraren i krigshistoria vid
krigshögskolan i samarbete med försvarets
brevskola. Till denna lärarbefattning
utses sådan officer, som under
utbildningen vid krigshögskolan visat
särskilt framstående insikter i krigshistoria
och som därefter ägnat sig åt
fortsatta studier inom det historiska facket.
Som jag förut nämnt ligger de fordringar
i fråga om rent historiska kunskaper,
som uppställes för inträde till

krigshögskolan, icke högre än på studentexamens
nivå. Med hänsyn härtill
torde innehavet av lärarbefattningen i
krigshistoria medföra tillräcklig kompetens
att bedöma inträdesproven i
historia med samhällslära. Om likväl
den situationen framdeles skulle uppkomma
att särskild expertis befinnes
erforderlig vid bedömandet av dessa
prov i historiskt eller språkligt hänseende,
kommer sådan expertis att tillkallas.

Sammanfattningsvis vill jag anföra,
att det nu uppmärksammade fallet enligt
min mening icke ger anledning till
en omprövning av gällande bestämmelser
för inträdesprövning till krigshögskolan.

Härefter anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.
Huruvida man kan säga, att
svaret är ett uttryck för omdöme och
mogenhet, lämnar jag därhän.

Tyvärr förefaller det som om krigshögskolans
undervisning och inträdesprov
är av den arten, också av svaret
att döma, att de påminner om den engelske
statsmannen lord Palmerstons reflexioner
om att den schleswig-holsteinska
frågan var så invecklad och tilltrasslad,
att endast tre personer verkligen
kunnat sätta sig in i den. Men av
dessa tre hade en dött, en blivit vansinnig,
och den tredje, Palmerston
själv, hade glömt bort vad han vetat.

Det förefaller som om statsrådet alltför
mycket refererar chefens för krigshögskolan
uppfattning om hur undervisning
och bedömning av prov försiggått
och på så sätt glider förbi huvudfrågan
och syftet med min interpellation.
Under de cirka två månader jag
fått vänta på svaret har jag från olika
håll — inte minst från militärer och
f. d. lärare vid krigshögskolan — fått

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Svar på interpellation ang. ordningen för inträdesproven vid krigshögskolan i äm nena

historia med samhällslära

upplysningar om kommenderingar till
lärartjänster, om kvalifikationskrav och
bedömningar in. m., som gör alt skolans
målsättning och praktiska arbete
synes vara två skilda saker. Den praktiska
verkligheten visar för krigshögskolans
del, att den stolta målsättningen,
som man inte kan anmärka på, i
förhållande till den praktiska betydelsen
motiverar att krigshögskolan lånar
som devis de bekanta orden »lian hängde
på intet sitt murarlod».

Jag återgav i min interpellation, liksom
nu statsrådet i svaret, kraven vid
inträdesprovet in. m., och jag underströk
även vikten av att såväl inträdesprov
som utbildning vid krigshögskolan
skall lägga grunden till fostran för
viktiga chefs- och stabsbefattningar. De
som utbildas skall vara väl skickade att
både i fred och vid ett eventuellt krig
med kraft och duglighet handha för
land och folk viktiga uppgifter. Undervisningen
i de rent militära ämnena
ansåg jag skulle skötas av skickliga militärer,
men jag ansåg det vara lika
självklart att de civila ämnena, både vid
inträdesproven och vid undervisningen,
skulle handhas av lärare med dokumenterad
och grundlig vetenskaplig
kunnighet i de ämnen provet och undervisningen
avsåg, och att det därjämte
skulle krävas pedagogisk och psykologisk
omdömesförmåga. Om dessa
krav inte uppfylles, blir resultatet av
undervisningen vid krigshögskolan något
av slumpens skördar.

I min interpellation lade jag inte huvudvikten
vid att en inträdesökande
hade blivit kuggad. Jag vill inom parentes
säga, att vid samma tillfälle blev
två från samma skola, som hade gått
den långa vägen och som hade högsta
betyg i historia, kuggade. Vad jag lade
huvudvikten vid var att lärarna och
bedömarna i de civila ämnena saknade
kompetens, både att ställa frågor och
att bedöma de avgivna svaren. Detta
är inte ett klander mot lärarna, men

mot det system, som gör det möjligt att
på militär kommandoväg, utan hänsyn
till kunnighet och lämplighet, placera
för undervisning och bedömning av
civila prov uppenbarligen icke lämpliga
personer. Resultatet av systemet
har också uppmärksammats i intervju
i Svenska Dagbladet den 26 februari,
där krigshögskolans chef påpekade, att
det inte sällan händer, att de som i intagningslistan
hamnat i toppen går ut
bland de sämsta och tvärtom. Han har,
säger han, ofta funderat på om intagningarna
verkligen sker på rätt sätt,
men hittills har varken han eller någon
annan kommit fram till något
bättre.

Det är självklart, att de yngre officerare,
som träffas av det oformliga
systemets hasardartade nyckfullhet just
vid den viktiga vägdelare i militäryrket
som krigshögskolan ändå utgör, är
förbittrade och känner sig både försvars-
och rättslösa i ett läge där de
finner, att kommandot »marschera och
lyd order» anses vara en mera lämplig
värdemätare än kompetens.

En som varit lärare vid krigshögskolan,
och som har både i skrift och på
annat sätt dokumenterat sitt vetenskapliga
kunnande i bland annat krigshistoria
— han har tjänstgjort vid krigshögskolan
i tio år — påtalar det horribla
i det aktuella fallet och han skriver:
»Inträdesprovets censorer, ett par
militära lärare — lärarna i krigshistoria
vid skolan — har inga universitetsmeriter
och inte heller några andra
särskilda kvalifikationer för ämnet i
fråga. Man kan sålunda utgå ifrån att
bedömarna av provet varit mindre kvalificerade
i historia än sökanden själv.
Det har också vitsordats av en historieprofessor
i Uppsala, att bedömarnas anmärkningar
mot uppsatsen är svägt
grundade och delvis felaktiga.»

Författaren tillägger, att »det behöver
inte i och för sig vara misskrediterande
för en officer, att han saknar för -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Svar på interpellation ang. ordningen för inträdesproven vid krigshögskolan i äm nena

historia med samhällslära

utsättningar som kunskapsprövare i ett
civilt ämne. Fn svensk officer har nu
för tiden ingen tid att skaffa sig någon
för sådant ändamål erforderlig specialbildning.
Det hos oss tillämpade passagesystemet,
där påläggskandidaten
ideligen kastas över från den ena militära
specialiteten till den andra och
ofta får en kortvarig lärarbefattning
som hefordringsplanka, ger inte heller
tid till rutin i ett ämne, som på grund
av sin »civila» natur anses mindre viktigt
än de militära grenarna.

Därför anser denne f. d. lärare, att
chefen för krigshögskolan, så snart blamagen
i fråga kommit till hans kännedom,
borde ha föranstaltat om rättelse
på ena eller andra sättet. I stället
har han valt att försöka hävda de militära
lärarnas auktoritet på ett för dem
mer eller mindre främmande område.
Han har därmed inte gjort sin i övrigt
väl anskrivna högskola någon tjänst,
utan snarare bragt den i misskredit.

Därmed har denne f. d. lärare också
tagit upp sakens principiella sida. Han
säger att civila ämnen fordrar civila
lärare; den seden har införts på andra
områden av det militära undervisningsväsendet.
Det borde vara ännu mer påkallat
vid den högsta av krigsmaktens
läroanstalter. I andra länders krigsskolor,
framför allt i England och Amerika,
är man noga med lärarkompetensen
i varje specialitet, militär som civil.
Väljer man där en officer till lärare
i ett civilt ämne, gör man det vanligen
därför att vederbörande har akademisk
examen i ämnet i fråga. Så är
ofta förhållandet med lärarna i krigshistoria.
I Sverige fasthåller man vid
en föråldrad tradition, som anser ämnet
i fråga helt och hållet militärt.

Han säger också, att det är på tiden
att detta förhållande omprövas. Vi har
ett krigsarkiv med där anställda civila
historiker med akademisk doktorsgrad,
högt specialiserade i ämnet i
fråga. Det borde ligga nära till hands

att någon av dessa befattningar förenades
med föreläsnings- och examinationsskyldighet
i krigshistoria vid
krigshögskolan, varvid sammankopplingen
med tillämpad strategi bör upphöra.

Författaren påtalar även att den föråldrade
undervisningsdetalj, som här
påtalats, är en kvarleva från tyska
mönster, som rätt mycket följdes på
den tid — senare delen av 1870-talet —
då den svenska krigshögskolan grundlädes.
För dåtidens och det följande
halvseklets tyska officer var historia
detsamma som Fredrik den stores, Moltkes
m. in. Den tyska generalstaben fick
därigenom en syn på gången tid, som i
mycket bidrog till tvåfrontskrigets
framprovocerande 1914 och därefter till
nazismens uppkomst och andra världsbrandens
utbrott.

Försvarsministern säger i svaret:
»Historieprovet bedömes av läraren i
krigshistoria vid krigshögskolan i samarbete
med försvarets brevskola. Till
denna lärarbefattning utses sådan officer,
som under utbildningen vid
krigshögskolan visat särskilt framstående
insikter i krigshistoria och som
därefter ägnat sig åt fortsatta studier
inom det historiska facket.» Jag har
ingen lust att till protokollet anteckna
meritlistan för lärarna vid krigshögskolan,
men jag förutsätter att försvarsministern
tagit del av den och med utgångspunkt
därifrån kan avgöra hur fel
eller hur riktigt han bedömer denna
fråga. En nuvarande fil. lic. i historia
och f. d. överste och för 39 år sedan
nybliven lärare vid krigshögskolan
skriver: »Min personliga erfarenhet säger
mig, att jag som lärare vid krigshögskolan
själv saknade erforderliga
kunskaper i historia för att med verklig
sakkunskap kunna välja ämne till
inträdesprövningen och rätta inträdesprövningens
skrivningar.»

När man läser skriftväxling och rättelserna
i anslutning till historieupp -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Svar på interpellation ang. ordningen för

nena historia med samhällslära

satser vid krigshögskolan förefaller det
för eu lekman att till och med en uppslagsbok,
exempelvis Nordisk Familjebok,
skulle saknas i lärarlitteraturen;
att annan historisk litteratur förefaller
okänd, torde väl inte vara anmärkningsvärt.
Det är ändå mera egendomligt,
att lärarna, som ändå i efterhand får
sitta och granska och ha tillgång till
litteratur, inte kan ge ett riktigt omdöme.

Men, herr talman, krigshögskolans
bristfälligheter har inte bara allvarliga
konsekvenser för elever utan jämväl för
utvecklingen och bedömningen av vårt
försvar genom att krigshögskolan skall
fostra lämpliga personer för chefs- och
stabsbefattningar, som i stort skall
handha en budget på ca 2,5 miljard
kronor per år. Dessa befattningars innehavare
kan även påverka opinionen
och de borde vid sina bedömanden
kunna lita till ett historiskt såväl som
nutida samhällsbedömande, som vilar
på en något så när riktig grund. Här
spelar undervisningen i civila ämnen
en stor roll.

Jag kan påminna om den strid som
uppkommit i samband med ett memoarverk
som avslöjar att höga generalstabsofficerare
författat riksdagsmotioner
på löpande band och givit informationer
under en lång följd av år till
ett visst politiskt parti.

Jag vill även erinra om att våra
högre officerare i både skrift och föredrag
numera i allt större omfattning
yttrar sig i militära och politiska frågor,
som i vissa fall kan få utrikespolitiska
konsekvenser genom att de åstadkommer
missförstånd och tillmätes eu
större betydelse än vad som rimligtvis
borde vara fallet. I dessa sammanhang
kan man spåra tendenser, som kan ha
sin grund i en allt för undermålig historisk
undervisning vid landets krigshögskola.

Vi skall inte heller blunda för att
exempelvis den engelska »försvarsre -

inträdesproven vid krigshögskolan i äm volutionen»

kräver mera av en officerskår
nu än förr. Sveriges försvar
kan och får inte stanna vid »freds- och
amatörarméernas» förbannelse att bara
lära folk att hälsa, lyda order, marschera
och möjligen skjuta. Tyvärr har
vi ju vårt försvar inte bara för att paradera,
det måste, om det värsta skulle
inträffa, även kunna användas i krig.
Miljarder kronor och miljoner tjänstgöringsdagar
har troligen till ingen
nytta kastats bort på parader. Militär
materiel, som aldrig praktiskt skulle
kunna användas vid ett försvar, har
producerats och tyngt vår industri,
därför att praktiskt och realistiskt omdöme
saknats. Försvarets egen skola,
krigshögskolan, har en stor uppgift och
ett stort ansvar att fylla, ur både försvars-
och ekonomisk synpunkt. Men
skall den kunna fylla denna uppgift
måste även antikvariska bedömanden
och en föråldrad organisation överges
och ge plats åt den yngre generation
av officerare, som måste leva och skapa
i nutid men likväl ha en realistisk verklighetsbild
av det förgångna. I dag behöver
krigshögskolan objektiv och vetenskaplig
forskning som grund för undervisningen
i både civila och militära
ämnen i stället för tro och tradition.
Vi har helt enkelt inte råd att ha
en krigshögskola utan de kompetenta
lärare, som man ändå måste förutsätta,
att en skola av denna karaktär och betydelse
hör ha.

Även om nu försvarsministern av
prestigehänsyn anser, att han inte kan
rätta vad vrångt och orättvist kan ha
varit för elever som sökt in på krigshögskolan
och stupat på att skolan icke
haft utbildade lärarkrafter, och man
djupt kan beklaga detta, så vädjar jag
ändock till försvarsministern att omgående
pröva och granska möjligheterna
för att av krigshögskolan göra eu
krigshögskola, diir vetenskap, forskning,
teknik och känsla för demokrati
blir grundstenarna. Om så blir fallet,

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Svar på interpellation ang. ordningen för inträdesproven vid krigshögskolan i äm nena

historia med samhällslära

vågar jag tro, att våra unga officerare
med förtroende och arbetsvilja skall
söka sig till krigshögskolan i full vetskap
om att deras förmåga och lämplighet
objektivt blir prövade, och att
skolan för land och folk kan ge fullgoda
chefs- och stabsbefattningar, vilkas
innehavare med ungdomlig förmåga
till förnyelse kan ta både ekonomiska
hänsyn och ge fasthet, styrka och förtroende
åt vårt försvar.

Jag tror nog att hela svenska folket
eller i varje fall större delen därav
skulle önska, att försvarsministern, när
han blir något varmare i kläderna,
verkligen ser på denna fråga med det
allvar och intresse som behövs. Det är
nämligen hårt för elever, som söker
sig in på krigshögskolan, att bli avvisade,
därför att de, som skall bedöma
det hela, har sämre kunskaper än de
sökande. Men det är även så att krigshögskolan
har vida större och viktigare
uPPgifter> som en försvarsminister
ändå måste med intresse pröva och
söka lösa.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill inte alls, såsom
interpellanten här gjorde, ifrågasätta
skickligheten hos krigshögskolans
lärare i allmänhet; det anses nog att
den ligger på hög nivå. Att den fråga,
som interpellanten här tagit upp, ändå
väckt uppmärksamhet beror därpå, att
en av landets främsta historiker, en
professor i historia i Uppsala, har påvisat
att de anmärkningar, som gjorts
mot vederbörandes inträdesprov i historia,
i några ganska betydelsefulla fall
varit felaktiga. Jag kan inte på något sätt
bedöma, hur man i övrigt tillämpar betygsskalan
när det gäller sådana här
uppsatser och jag förstår att försvarsministern
med all rätt kan påpeka att inträdesproven
till krigshögskolan sker
under andra förhållanden än för studentexamen
och för filosofie kandidat -

examen, men det måste väcka ganska
stor uppmärksamhet, om en inträdessökande
inte får den betygsumma som
behövs för att bli antagen vid krigshögskolan
och en historieprofessor, som
ändå måste förutsättas representera den
högsta sakkunskap på området, efter
en grundlig prövning kommer till det
resultatet, att de anmärkningar, som
gjorts av lärarna i vissa fall är tvivelaktiga.
Då kan man inte, om man tilllämpar
vanliga logiska regler, dra annan
slutsats än att det kan ifrågasättas,
huruvida kriarättandet vid krigshögskolan
försiggår efter principer som motsvarar
de krav moderna historieforskare
har anledning ställa.

Kan det vara riktigt att vid inträdesproven
till krigshögskolan andra bedömningsgrunder
skall användas i ämnet
historia — det är dock här inte fråga
om en uppsats i något speciellt krigshistoriskt
ämne utan mera en historisk
uppsats i vanlig mening — än de bedömningsgrunder
som tillämpas av den
förnämsta sakkunskapen på området?
Innan en person blir professor i ett ämne
här i vårt land genomgår han ju en
utomordentligt kritisk granskning av
sakkunniga. Är det över huvud taget
tänkbart att en forskare som professor
Sten Carlsson, som sysslar med så
många svåra områden inom ämnet, inte
skulle kunna avgöra vad som i detta
samanhang är det vetenskapligt rätta?

Vad som inträffat har i alla historiskt
intresserade kretsar väckt vissa tvivelsmål
om, huruvida bedömningen av inträdesproven
i historia verkligen sker
efter principer som ger rättvisa åt de
inträdessökande, och sådant medför
alltid, herr talman, en känsla av olust.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! I inträdesprövningarna
till krigshögskolan ingår även ett historieprov,
och jag kan så till vida ge
herr Lundberg rätt som jag medger, att

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Svar på interpellation ang. ordningen för inträdesproven vid krigshögskolan i äm

nena historia med samhällslära

det kunde vara lämpligt att prövningarna
av de inträdessökande i detta fall
handhades av akademiker av facket.

I övrigt vill jag med anledning av en
del andra reflektioner, som herr Lundberg
här gjorde, påpeka att vid krigshögskolan
förekommer icke ämnet historia,
utan i stället krigshistoria, vilket
är något helt annat. En akademiker med
betyg i historia torde sakna kompetens
att vara lärare i krigshistoria, lika väl
som en officer som är krigshistoriker
saknar kompetens att vara lärare i
historia vid en högskola.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte gå närmare
in på herr Lundbergs anförande,
eftersom han där blandade in en mängd
ovidkommande ting.

Det uppmärksammade fall, som naturligtvis
utgör bakgrunden till interpellationen,
har sitt intresse inte bara
ur den synpunkt, som här närmast diskuterats,
nämligen frågan om kompetensen
hos lärarna vid krigshögskolan,
utan även ur andra synpunkter. Det är
inte någon lätt sak att komma in vid
krigshögskolan, och många stupar på
inträdesproven. Förra året, när det uppmärksammade
fallet inträffade, deltog
90 sökande i proven och av dessa kom
25 in vid krigshögskolan. En av dem,
som stupade, var en officer med filosofie
kandidatexamen i ämnet historia.
Han fick sitt inträdesprov i historia underkänt.
Jag vill i detta sammanhang
fästa de ärade kammarledamöternas
uppmärksamhet därpå, att vederbörande
bedömare av inträdesproven vid
krigshögskolan inte hade någon aning
om all den sökande hade denna examen,
eftersom författarna för dem är anonyma;
bedömarna vet med andra ord inte
vem som har skrivit respektive uppsatser.

Efteråt har, såsom här omtalats, en

professor i historia bedömt den kuggade
sökandens uppsats och kommit till
det resultatet att om det hade varit
fråga om en studentuppsats, skulle denne
filosofie kandidat ha erhållit betyget
Ba. Ett sådant betyg räckte emellertid
inte för inträde vid krigshögskolan.
De som söker till krigshögskolan
har i allmänhet avlagt studentexamen
tio år tidigare och därefter gått igenom
olika slag av skolor. De befinner sig
alltså i fråga om kunskaper en bit ovanför
studentstadiet, när de deltar i dessa
prov till krigshögskolan. Därför behöver
det inte, såsom jag framhållit i mitt
interpellationssvar, ligga någonting
märkvärdigt däri, att en professor bedömer
en uppsats såsom värdig betyget
Ba i studentexamen, medan samma
uppsats underkännes som inträdesprov
vid krigshögskolan. Jag ber kammarens
ledamöter än en gång observera att
många blir underkända vid dessa inträdesprov,
och detta gäller inte minst
ämnet historia.

Beträffande lärarnas och bedömarnas
kompetens vill jag först rätta herr
Lundberg, som påstår, att vederbörande
är kommenderade till krigshögskolan.
Dessa befattningar tillsätts efter
ansökan. I fråga om de lärare, som diskussionen
närmast har kommit att gälla,
har jag gjort vissa särskilda undersökningar,
eftersom jag i princip har samma
mening som alla andra, nämligen
att man måste ha fullt kompetenta bedömare
av dessa uppsatser. Den lärare,
som saken i första hand gäller, har i
över sex år undervisat i krigshistoria
vid krigshögskolan. Han har en mycket
väl meriterad tjänstgöring, och han har
som krigshistorisk författare skrivit åtskilligt,
soin man har fäst uppmärksamhet
vid och som visar, att han är högt
kvalificerad. Han har vidare deltagit i
(let historiska licentiatseminariet vid
Stockholms högskola under år 1948. Jag
tror inte, att det vore rimligt att i detta
sammanhang underkänna hans kompe -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Svar på interpellation ang. ordningen för inträdesproven vid krigshögskolan i äm

nena historia med samhällslära

tens när det gäller att bedöma kunskaper
i krigshistoria.

På samma sätt förhåller det sig med
de lärare, som i försvarets brevskola
fristående medverkar vid bedömningen
av uppsatserna. Många av dem har
akademisk kompetens.

Jag har i mitt interpellationssvar sagt,
att det förhållandet att denne filosofie
kandidat inte klarade sig, icke behöver
föranleda någon omprövning av gällande
bestämmelse, då jag menar, att man
inte utan vidare —• som väl interpellanten
avsett — med hjälp av en tidigare
avlagd akademisk examen skall komma
förbi den konkurrens och den tävlan,
som ligger i själva provet. Å andra sidan
har jag framhållit, att vi kanhända i
framtiden bör tillkalla expertis utifrån
med akademiska examina.

Jag bär kommit till den slutsatsen efter
att mycket ingående ha både läst
uppsatser och studerat kompetensen hos
lärarna, att det vore orimligt att underkänna
dessa lärares kompetens. De är
kvalificerade för sin uppgift, och man
kan inte underkänna dem genom att här
dra fram professorer, som bedömer uppsatser
på ett annat sätt. Yi kan ju tänka
på professor Palme, som fått sin lärobok
i historia underkänd av flera professorer.
Skulle han ha varit kompetent att
ge sig in på denna fråga?

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vad det gäller docent
Palme och hans lärobok skulle jag vilja
säga, att det är en helt annan sak.
Där är det fråga om forskning och om
att pröva något nytt, och det kan hända
att docent Palme kommer att få mera
rätt än herr statsrådet här förstår.

Sedan skulle jag också vilja bemöta
herr Edlund, när han talar om att akademiker
saknar förmåga att pröva i
krigshistoria. Även om militären har
vissa anspråk på att ställas i särklass,
vågar jag nog ändå påpeka, att de rättelser,
som de militära historikerna har

gjort och som man sedan har anmärkt
på, just gäller ett krig.

Herr statsrådet påstod, att jag i mitt
anförande blandade in många ovidkommande
frågor. Det förhåller sig dock
så, att krigshögskolan aldrig vare sig
från pressens sida eller från annat håll
har ägnats någon uppmärksamhet eller
fått den tillsyn, som varit nödvändig.

Sedan talas det om hemliga prov
och anonyma författare in. m. Herr
statsråd, en lärare från brevskolan som
sköter undervisningen i en klass kan
nog omedelbart säga, att den eller den
uppsatsen måste grunda sig på annan
undervisning än den han står för, därför
att den visar vilja att vetenskapligt
pröva och komma in i ämnet på ett annat
sätt.

Jag kan tyvärr inte säga mera än
detta, men jag skulle vilja råda herr
statsrådet att läsa på den rulla och den
plan för utbildningen, som ligger till
grund för lärarnas arbete. Jag har dem
till hands, men jag vill inte läsa in dem
i protokollet.

Det hävdas vidare, att det inte räcker
för krigshögskolan med Ba i studentexamen,
men, snälla herr statsrådet,
hur höga betyg har lärarna? Skulle
de klara ett AB eller ens ett B? De har
aldrig underställts någon som helst
prövning, om de kan någon krigshistoria,
utan de är tillsatta på subjektiva
grunder. Jag vågar säga, att jag aldrig
har haft någon överdriven tro på vare
sig det ena eller det andra, inte heller
på akademiker, men efter att ha gått
igenom dessa olika frågor har jag —
det må herr statsrådet ursäkta — större
tilltro till akademikerna, som ändå har
bevisat att de kan sätta sig in i historiska
spörsmål bättre än dessa bedömare
vid KHS, som tyvärr är lekmän
i ordets verkliga bemärkelse. Dessa har
inte visat prov på att de ens tittat i
Nordisk Familjebok, när de skulle granska
uppsatserna. Det tror jag att herr
statsrådet också är medveten om.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Svar på interpellation ang. ordningen

nena historia med samhällslära

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade i mitt första
anförande att jag inte vill diskutera
bedömarnas allmänna kvalifikationer
utan bara lärarnas anmärkningar mot
denna uppsatsen. Den historiska sakkunskapen
är såvitt jag vet praktiskt
taget överens om att dessa rättelser uppvisar
allvarliga fel. Statsrådet drar en
barock slutsats när han, därför att det
riktats kritik mot docent Palme — han
är inte professor — som skrivit en lärobok
i samhällskunskap för gymnasiet,
vilken understundom synes så felaktig
att vem som helst i denna kammare torde
finna framställningen egendomlig,
inte vill skänka tilltro till de uppgifter
som har lämnats av professor Sten
Carlsson, vars forskning av samtliga
sakkunniga vitsordats ligga på mycket
hög nivå. Det finns skrifter av Palme
som visar att han tagit fel i grundläggande
frågor, men såvitt jag vet har inte
de kriabedömande lärarna kunnat bestrida
att deras bedömning i ett par
fall varit onyanserad.

Vad man i historiska kretsar nu är
oviss om är huruvida bedömningsgrunderna
är sådana, att rättvisa skipas mellan
olika sökande. Jag tror att jag här
företrädde en ganska stark opinion
bland alla dem som är intresserade av
sakkunskap i fackämnet historia.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag hade samma mening
som herr Braconier när jag, utan att ha
någon insikt i krigshögskolans verksamhet,
närmade mig detta ärende. Efter
att bland annat ha läst många artiklar
i tidningarna i denna fråga utgick
jag från, att detta var något sjukt.
Sedan har jag gått igenom uppsatser
och granskat lärarkrafternas kompetens
och dessutom lagt märke till vad som är
väsentligt, nämligen att provet ingalunda
endast avser ett skriftligt prov

för inträdesproven vid krigshögskolan i äm i

krigshistoria utan — som jag citerarade
i interpellationssvaret — det gäller
att klarlägga den sökandes förmåga
att genomtränga och utveckla det förelagda
ämnet och även behandla det
svenska språket i skrift. Detta är bedömningsgrunderna
för ämnet krigshistoria.
Jag har därför kommit till
den bestämda slutsatsen, att det som
professor Carlsson sagt om det historiska
innehållet i och för sig kan vara
alldeles riktigt, men det är inte relevant.
Det är nämligen icke fråga om ett akademiskt
prov utan om någonting annat.
Eftersom professorn, om det hade gällt
studentexamen, hade kunnat sätta betyget
Ba, så ligger redan i detta — som
kammarens ledamöter torde lägga märke
till — att uppsatsen inte underkänts
med tanke på det historiska innehållet.
Man får betänka att alla de som konkurrerar
om inträde i krigshögskolan
i fråga om kunskaper i historia men
även med hänsyn till andra bedömningsgrunder
ligger över studentkompetensen.
Av 90 sökande var det 65 som
icke kom in. Alla de sökande hade tagit
studentexamen och gått igenom en
mängd skolor. Resultatet är därför i
och för sig inte så märkvärdigt, och jag
skulle tro, att de godkända uppsatserna
i genomsnitt ligger över Ba om man bedömt
dem som studentuppsatser.

Sedan måste jag bestämt protestera
mot herr Lundberg som låtsades som
om han hade kännedom om ytterligare
ting, som hade påverkat mig. Sjung ut
bara, herr Lundberg, om det finns någonting
som kan ha påverkat mig eller
försvarsdepartementet! Jag har samtliga
handlingar i ärendet och det är —
vilket framgår av mitt interpellationssvar
— ingenting mer att säga.

Att det sedan när det gäller ämnet
historia och språk — det är inte bara
historia det är fråga om — kan behövas
ett tillskott av liirarkrafter, det är
en annan sak. Krigshögskolan har säkerligen
ingenting att invända emot det.

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner, tillika svar på interpellationer

ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta kreditförhållanden och ang.

ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång till långfristiga

lån på den vanliga kapitalmarknaden

I fråga om vad som passerat, kan det
så långt jag kan se godkännas.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Statsrådet talar här om
att det inte är fråga om akademiska
prov och ger sken av att proven skulle
vara speciellt krävande. Men när det
gäller en kunskapsfråga, är det väl ändå
erforderligt att den som ställer frågan
och skall pröva svaret, äger kunskap
som gör det möjligt för honom att objektivt
pröva prestationen, särskilt som
bedömningen har avgörande betydelse
för de sökande. Krigshögskolans chef
har själv sagt att det måste vara något
fel på intagningarna. Han kanske sade
det oavsiktligt, men han har sagt det.
En person som har varit lärare i tio år
vid krigshögskolan har också yttrat,
vilket jag citerade, att undervisningen
vid krigshögskolan på vissa områden
inte är den man skulle önska.

Jag skall villigt erkänna, att metoden
att sätta dem som skall skriva prov
klockan 5 på morgonen i en buss och
köra dem till en lokal på ett annat ställe
i staden för att pröva deras fysiska och
psykiska styrka ligger utanför det som
är vanligt vid akademiska prov, men
det är givet att deras förmåga att tåla
sådant kan bli viktigare än att de kan
t. ex. krigshistoria.

Det har talats om påverkan. Jag har
sagt, att statsrådet för att undersöka lärarnas
kvalifikationer borde sätta dem
på lärobänken och låta dem prövas och
betygsättas. Jag skulle vara mycket intresserad
av att få se resultatet, även
om de kanske efter denna diskussion
har måst kvalificera sig något.

Hela svaret är ju ett referat av krigshögskolans
skrivelse. Jag vill inte klandra
statsrådet för att han inte på så kort
tid har kunnat komma in i denna fråga.
Det är inte möjligt att klara upp den
saken. Men vad jag velat söka få förstå -

else för är behovet av att statsrådet i
framtiden försöker få till stånd en objektiv
och fullt betryggande inträdesprövning
och undervisning. Krigshögskolans
ställning som en högskola för
hela vårt försvar är så pass viktigt, att
det både med hänsyn till de sökande och
ur andra synpunkter borde vara angeläget
för en försvarsminister att rätta
till vad vrångt och felaktigt kan vara.
Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid
till statsutskottet propositionen nr
159, med förslag till ändringar i 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
162, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Benelux-länderna;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 163, rörande ratifikation av
konvention angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen;

till statsutskottet propositionen nr
166, angående fångvårdsanstalter i
Österåkers kommun, Stockholms län,
och i Kumla stad; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 167, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m.

§ 4

Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner,
tillika svar på interpellationer
ang. industrigarantilånen under
nu rådande skärpta kreditförhållanden
och ang. ökade möjligheter för den
mindre företagsamheten att få tillgång
till långfristiga lån på den vanliga
kapitalmarknaden

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner, tillika svar på interpellationer

ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta kreditförhållanden och ang.

ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång till långfristiga

lån på den vanliga kapitalmarknaden

angående utlämnande av vissa lån utan
hinder av gällande kreditrestriktioner.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet Lange, hade tillkännagivit, att
han hade för avsikt att i samband med
behandlingen av detta ärende i ett sammanhang
besvara herr Darlins interpellation
angående industrigarantilånen
under nu rådande skärpta kreditförhållanden
och herr Strandhs interpellation
angående ökade möjligheter för den
mindre företagsamheten att få tillgång
till långfristiga lån på den vanliga kapitalmarknaden.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
lämnades ordet på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Darlin har i en
interpellation frågat, om jag uppmärksammat,
att statsgarantien under rådande
skärpta kreditförhållanden medfört
att de s. k. industrigarantilånen icke
nått sitt syfte.

Vidare har herr Strandh, likaledes i
en interpellation, frågat, om jag vill
låta utreda möjligheterna att eventuellt
genom tillskapandet av en lämplig organisatorisk
form öka förutsättningarna
för den mindre företagsamheten att
på den vanliga kapitalmarknaden få
tillgång till långfristiga lån motsvarande
de krediter av obligationslånetyp
som under normala förhållanden står
större företag till buds.

Då båda interpellationerna avser det
statliga kreditstödet åt småföretagen,
tillåter jag mig att besvara dem i ett
sammanhang.

Först vill jag erinra om att detta kreditstöd
blivit kraftigt förstärkt under
de senaste åren. Förstärkningen har avsett
de stödformer, som befunnits mest
liimpade för småföretagens behov, nämligen
utlåningen av statsmedel genom

företagareföreningarna och systemet
med statlig garanti för lån till småföretag.

Vid ingången av år 1953 hade staten
ställt i runt tal 16 miljoner kronor till
företagareföreningarnas förfogande för
utlåning. Motsvarande belopp är i år
nära 38 miljoner kronor. Ytterligare ca
18,7 miljoner kronor är f. n. disponibla
för ändamålet och torde till större delen
komma att utlämnas till företagareföreningarna
under innevarande år.
Om riksdagen bifaller Kungl. Maj :ts förslag
i årets statsverksproposition, kommer
härutöver 4,4 miljoner kronor att
kunna ställas till förfogande. Det statliga
kreditstödet i denna form kan sålunda
i år beräknas komma upp i en
summa av 61 miljoner kronor. År 1953
fanns i landet företagareföreningar i 13
län. Som en följd inte minst av de ökade
stödmöjligheterna har sedan nämnda
år nya föreningar bildats även i övriga
län. Föreningarnas verksamhet
omspänner alltså nu hela landet utom
Stockholms stad.

Systemet med industrigarantilån tillkom
år 1954. Ramen för garantigivningen
har för vart och ett av de tre budgetåren
1954/55—1956/57 bestämts till
10 miljoner kronor och för nästa budgetår
har i statsverkspropositionen föreslagits
samma belopp. Under budgetåren
1954/55 och 1955/56 utnyttjades
den statliga garantien för lån å sammanlagt
cirka 7,9 respektive 7,5 miljoner
kronor. Under innevarande budgetår
har Dittills omkring 8,1 miljoner kronor
tagits i anspråk av garantiramen
och det är sannolikt att hela rambeloppet
av 10 miljoner kronor kommer att
utnyttjas. Om så sker, kommer vid utgången
av innevarande budgetår den
lånesumma, för vilken statsgaranti beviljats,
att uppgå till i runt tal 25 miljoner
kronor.

Av min redogörelse framgår, att den

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner, tillika svar på interpellationer

ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta kreditförhållanden och ang.

ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång till långfristiga

lån på den vanliga kapitalmarknaden

statliga insatsen för finansiering av
småföretag genom utlåning och garantier
ökat på fem år från 16 till 86 miljoner
kronor, eller mer än femdubblats.
Man bör i detta sammanhang också
komma ihåg landstingens positiva medverkan
för att stödja småföretagsamheten
genom anslag till företagareföreningarna
eller på annat sätt.

Vad härefter angår interpellationerna
vill jag först till herr Darlin säga,
att syftet med statsgarantien ju ingalunda
har något direkt samband med den
allmänna kreditpolitiken. Meningen
med denna stödform är, som framgår
av 1954 års proposition i ämnet, att
ställa godtagbar lånesäkerhet till förfogande
för sådana småföretagare, som
vill göra ur samhällets synpunkt nyttiga
investeringar men som saknar tillräckliga
bankmässiga säkerheter och
eget kapital. Härigenom ökas den del
av den samlade kreditvolymen, som
kommer småindustrien och hantverket
till godo. Att så skett i betydande omfattning
framgår av de uppgifter om
garantigivningen som jag nyss lämnade.
Så till vida har alltså garantisystemet
fyllt sitt ändamål. Naturligtvis kan i
rådande läge stundom vissa svårigheter
att finna ett lånevilligt kreditinstitut
göre sig gällande. Vid handläggningen av
garantiärendena har man dock med viss
framgång sökt överbrygga dylika svåligheter.
För övrigt kan hänvisas till
att den förra året tillkallade utredningen
för översyn av kreditstödet åt hantverk
och småindustri fått i uppdrag
bl. a. att undersöka kreditpolitiska åtgärders
inverkan på de faktiska möjligheterna
att erhålla industrigarantilån.

Den utlåning av statsmedel, som i
alltmera ökad omfattning bedrivs av företagareföreningarna,
innebär i och för
sig en lättnad i de svårigheter, som i
nuvarande kreditläge har uppkommit

för de mindre företagens kapitalförsörjning.
Fn avsevärd del av dessa statsmedel
har dessutom uttryckligen anvisats
just i detta syfte, nämligen det
anslag å 30 miljoner kronor, som beviljades
av föregående års riksdag. Med
anledning av vad herr Darlin anfört
om att lättnaden ej varit generell på
grund av företagareföreningarnas lokalisering
vill jag framhålla, att föreningar
med utlåningsrätt nu finns i samtliga
län utom ett och att, såsom framgår
av propositionen om nyssnämnda
anslag, lån kan beviljas även till företagare
i detta län — där f. ö. förening
håller på att bildas — och i Stockholms
stad. Herr Strandh säger i sin interpellation,
att företagareföreningarnas
långivning i första hand avser att möta
behovet av driftskapital och att man
därför kan bortse från denna långivning
då det gäller småföretagens behov
av långfristiga krediter. I själva verket
förhåller det sig så, att några närmare
föreskrifter om föreningarnas långivning
ej lämnats men att denna utlåning
liksom f. ö industrigarantilånen hittills
till största delen har avsett investeringar
i byggnader, anläggningar och maskiner
och haft jämförelsevis långfristig
karaktär.

Som framgår av den nyss lämnade
redogörelsen, tillgodoses småföretagsamhetens
behov av långfristiga krediter, i
den mån det inte kan täckas i vanlig
ordning på kreditmarknaden, i stor
utsträckning genom statlig medverkan
i former, som tillskapats för ändamålet.
I stort sett har det statliga kreditstödet
i dessa former fungerat väl. Någon anledning
att utöka antalet stödformer
finns inte enligt min mening. Tvärtom
har det varit ett önskemål, inte minst
Irån riksdagens sida, att en samordning
och ett förenhetligande kommer till
stånd. Detta är en huvuduppgift för den
nyssnämnda utredningen, vars rikt -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner, tillika svar på interpellationer

ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta kreditförhållanden och ang.

ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång till långfristiga

lån på den vanliga kapitalmarknaden

punkt angivits vara att i möjlig mån
nedbringa antalet låneformer. Enligt direktiven
för utredningen kan denna
pröva och avge förslag beträffande
spörsmål, som sammanhänger med statens
kreditstödjande verksamhet och
som utredningen uppmärksammar vid
fullgörande av sitt uppdrag. Utredningen
är sålunda oförhindrad att även
överväga det av herr Strandh framförda
uppslaget med ett statligt kreditstöd
i form av kompletterande borgen för
ett kollektivt obligationslån. Denna anordning
erbjuder emellertid, såvitt jag
kunnat finna, inte någon fördel framför
de nuvarande stödformerna. Snarast
förefaller vägen över ett dylikt lån vara
en onödig omgång, som dessutom troligen
medför vanskligheter ur administrativ
synpunkt. Med hänsyn till det
anförda finner jag varken behövligt eller
lämpligt att den av herr Strandh
aktualiserade frågan utredes i annan
mån än detta finnes kunna ske inom
ramen för det uppdrag, som givits 195ö
års utredning.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Härefter anförde:

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret.

Alla är i dag ense om att statsmakterna
måste föra en restriktiv ekonomisk
politik. Däremot råder mycket
starkt delade meningar om hur denna
restriktiva politik bör utformas. Regeringens
ekonomiska politik är huvudsakligen
inriktad på att dämpa aktiviteten
inom det enskilda näringslivet.
Investcringsavgiften, den höjda bolagsbeskattningen,
de skärpta lagervärde -

ringsreglerna, byggnadsregleringen och
kreditrestriktionerna talar sitt tydliga
språk. Att alla dessa åtgärder hämmar
produktionen men inte de inflationistiska
tendenserna, framgår med all
önskvärd tydlighet av årets finansplan.

I detta sammanhang är kreditpolitiken
särskilt aktuell. Det är nämligen
just på grund av kreditrestriktionernas
utformning som industrigarantilånen
för den mindre förtagsamheten inte
kunnat erhållas i önskvärd utsträckning
samtidigt som kreditrestriktionerna
gjort dem ännu nödvändigare än
tidigare. Genom det s. k. utlåningstaket
har statsmakterna i ett par omgångar
tvingat affärsbankerna att drastiskt
skära ned sin utlåning och ålagt dem
att tills vidare bibehålla den på så sätt
frampressade låga nivån. Nedskärningen
av kreditgivningen till näringslivet
har av allt att döma drabbat småföretagen
särskilt hårt. Det är inte så, att
affärsbankerna skulle ha diskriminerat
de mindre företagarna vid kreditgivningen.
Att småföretagen blivit hårdast
drabbade har i stället väsentligen
två andra orsaker. För det första har
de små och medelstora företagen alltid
haft större behov av krediter än de
större, eftersom småföretagen i väsentligt
mindre utsträckning kunnat finansiera
sina investeringar med eget kapital.
Denna knappare tillgång på eget
kapital har också medfört större behov
av rörelsekrediter för dessa företag. För
det andra har småföretagen blivit klämda
särskilt hårt genom att de har så
små möjligheter att få leverantörskrediter
men själva är tvungna att bevilja
sådana i stor utsträckning.

Nu hade man kunnat tro, att industrigarantilånen
skulle kunna bidra till åtminstone
någon liten lättnad i småföretagens
trängda läge. Dess värre har
emellertid »taket» i affärsbankernas ullåning
fått till följd att man — hur

2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner, tillika svar på interpellationer

ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta kreditförhållanden och ang.

ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång till långfristiga

lån på den vanliga kapitalmarknaden

ogärna man än vill — måst avvisa nya
lånekunder, trots att de Bär en så fullgod
säkerhet som en statsgaranti. Det
är ju som bekant på det viset, att småföretagarna
oftast kommer att betraktas
som nya lånekunder, eftersom deras
kreditbehov företer en mera spridd
bild än de större företagens, enär småföretagarna
kanske investerar vart annat
eller vart tredje år. De stora företagen
har behov av en jämnare investering.
Det är ganska märkvärdigt, att
bankerna skall tvingas till så rigorös
återhållsamhet, att t. o. m. de relativt
ringa industrigarantilånen ej helt och
hållet skall kunna rymmas på kreditmarknaden.
Det vore i det här sammanhanget
intressant, herr statsråd, att få
reda på vad som menas med, som herr
statsrådet säger, att man med viss framgång
sökt överbrygga svårigheterna att
finna ett lånevilligt kreditinstitut. Vad
som fordras är en omprövning av hela
kreditpolitiken. Det sker bäst genom
att utlåningstaket slopas och ersättes
med en rörlig räntepolitik i den meningen,
att riksbanken får reglera likviditeten
på kreditmarknaden utan
sidoblickar på vilken räntenivå som
blir en följd av och ett uttryck för den
naturliga jämvikten mellan tillgång och
efterfrågan på kapital. Först i en sådan
rörlig kreditmarknad får affärsbankerna
möjlighet att i konkurrens med varandra
lämna krediter till sådana låntagare,
som kan redovisa de mest lönsamma
projekten. Det är i ett sådant
system som industrigarantilånen får en
verklig funktion. Småföretagaren svarar
för lönsamheten, och staten ställer
sig bakom som garant för att betalningsutfästelsen
infrias. I ett sådant system
skulle vi inte heller behöva hålla
oss med sådana surrogat som statens
speciella fond för lån till småföretagare.
Att denna form av statligt stöd
under fem år tillsammans uppgått till

61 miljoner kronor, tycker jag inte är
något som behöver föranleda vare sig
regering eller riksdag att slå sig för
bröstet. Det är »til syvende og sidst»
bara en ringa ersättning för vad staten
tagit ut i form av för höga skatter och
produktionshindrande pålagor. Jag tror
inte, att systemet är lyckligt. I det sammanhanget
vill jag dock tacksamt notera,
att herr statsrådet i alla fall inte
ämnar utöka antalet statliga låneformer.

Genom 1954 års beslut om industrigarantilånen
har statsmakterna uppmärksammat
småindustriens trängda
läge. Det kan inte vara rimligt, att regeringen
bedriver en ekonomisk politik,
som upphäver garantilånens verkningar
och i stället gör ont värre. Den
industriella utvecklingen i Sverige har
visat, att småföretagsamheten har en
mycket stor betydelse för det ekonomiska
framåtskridandet.

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min interpellation.

Anledningen till interpellationen är
det svåra läge som speciellt småföretagarna
har råkat i på grund av kreditsvårigheterna.
Redan före de senaste
årens kreditåtstramning hade småföretagarna
det synnerligen besvärligt att
ordna långfristiga krediter. Orsakerna
härtill är många, bland annat brist på
säkerheter, mindre möjligheter till
självfinansiering på grund av skärpta
avskrivningsregler för inventarier och
lager, höjd bolagsskatt in. in. samt frånvaron
av en speciellt för småföretagarna
organiserad del av kapitalmarknaden.
De mindre företagen bär för närvarande
faktiskt inte lika stora möjligheter
som storföretagen att konkurrera
på kapitalmarknaden.

Även om statsmakterna, såsom herr
statsrådet anför i sitt svar, på olika sätt

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner, tillika svar på interpellationer

ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta kreditförhållanden och ang.

ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång till långfristiga

lån på den vanliga kapitalmarknaden

har beaktat önskemålet om särskilda
stödformer för kredit åt småföretag,
bland annat genom ökade utlåningsmöjligheter
för företagareföreningarna,
saknas likväl möjligheter att få verkligt
långfristiga lån. Med långfristiga lån
menar jag här lån med löptid på cirka
20 år och helst amorteringsfria de fem
första åren. Företagareföreningarnas lån
löper i allmänhet på 8—10 år, i något
enstaka fall kanske 10—15 år. Föreningarna
är visserligen oförhindrade
att medge längre löptid, men så har
inte skett i någon större omfattning.

Herr statsrådet anmärkte på att jag
i interpellationen hade sagt, att lånen
från företagareföreningarna användes
som driftkapital. Det var kanske ett
misstag. Jag kan dock hänvisa till praktiska
fall där företag, som ordnat lån
för anskaffning av maskiner, inventarier
och fastigheter, har kommit i ett
sådant läge, att lånemöjligheterna tagit
slut och att de därför måst gå till företagareföreningen
och begära ett lån för
att över huvud taget kunna fortsätta
verksamheten. Jag kan visa på flera sådana
fall från mitt län.

Jag vill passa på att säga, att våra
erfarenheter av företagareföreningarnas
verksamhet är goda. Vi har en förening
som arbetat i 6—7 år och varit
till stor nytta. Det räcker emellertid
inte med lånen från företagareföreningarna.

Min interpellation har inte syftat till
annat än ett förslag att skapa en form
för långa krediter, d. v. s. med en löptid
på cirka 20 år. Statsrådet svarar
härpå genom hänvisning dels till företagareföreningarnas
låneverksamliet och
dels till industrigarantilånen genom
kommerskollegium, vilka kreditstödformer
i och för sig är till stor nytta för
småföretagarna, men detta tillgodoser
inte deras behov av en verkligt långfristig
kredit.

Jag utgår dock från att svaret innebär,
att den förra året tillsatta utredningen
får syssla även med denna fråga,
då den enligt herr statsrådets svar
är oförhindrad att göra detta.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att i detta sammanhang ta upp
någon allmänekonomisk diskussion med
herr Darlin. Jag vill emellertid begagna
tillfället att framhålla, att garantilånen
inte varit svåra att placera i bankerna.
Under den tid då jag i sista hand haft
ansvar för denna verksamhet har, såvitt
jag erinrar mig, inte i något enda fall
en ansökan avslagits av den anledningen,
att någon kreditgivare icke funnits.
När ibland någon kreditgivare inte anmälts
till en början, har tjänstemännen,
tidigare i handelsdepartementet och
numera i kommerskollegium, vid närmare
undersökning och diskussioner
alltid kunnat ordna kredit. Det var detta
jag syftade på när jag i mitt interpellationssvar
framhöll, att svårigheterna
i detta hänseende hade kunnat överbryggas.
Jag vill därför på det bestämdaste
bestrida, att det varit svårt att
finna kreditgivare för garantilånen.

Herr Darlin har ju personlig erfarenhet
av denna verksamhet och borde
därför sitta inne med litet gedignare
kunskaper om verksamheten än hans
uttalande här tyder på.

Jag vill ickså bara konstatera, att en
lättnad genomförts med den kredit på
30 miljoner kronor, som riksdagen på
regeringens förslag beslöt i fjol höst.
Det betyder en utökning.

Sedan vill jag inte förneka, att kreditrestriktionerna
naturligtvis kan ha verkat
även på detta område och kanske
ibland hårdare på detta område än på
andra. Men de undersökningar och utredningar,
som gjorts av bl. a. Handels -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner, tillika svar på interpellationer

ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta kreditförhållanden och ang.

ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång till långfristiga

lån på den vanliga kapitalmarknaden

banken, ger inte fog för det påståendet,
även om de inte heller ger tillräcklig
grund för att bestrida att småföretagen
liksom många andra industriföretag
fått svårigheter att erhålla kredit; det
har ju varit kreditpolitikens syfte. Jag
tror emellertid inte att det kan ledas
i bevis, att kreditåtsramningen rent allmänt
verkat hårdare på de mindre företagen
på detta område än på andra och
större företagsformer.

Jag noterade också med tacksamhet
att herr Darlin uttalade glädje över att
man inte överväger att utöka antalet
låneformer. Därmed har han också på
sitt sätt gett ett svar på herr Strandhs
förslag att finna former för längre krediter
åt småföretagen. För egen del tror
jag inte, att det är behovet av 20-åriga
krediter, som är det mest framträdande
— inteckningskrediter kan väl som
regel ordnas — utan vad företagen behöver
är krediter med kortare löptid,
någon gång krediter på 10 eller 15 år
men ibland 5 år och kortare. Det är därför
jag inte tror mycket på det uppslag
att ordna en form av kollektiva obligationslån
för dessa företag, som herr
Strandh föreslagit i sin interpellation.
Jag tror inte den vägen är framkomlig.
Jag vill upprepa vad jag säger i mitt
interpellationssvar, nämligen att den utredning
som tillsatts är förutsättningslös.
Jag kommer inte att hindra den
från att undersöka även detta uppslag,
om utredningen finner sig böra göra
det, men jag kommer inte heller att
uppmana utredningen att undersöka
det närmare.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr statsrådet bestrider
bestämt att industrigarantilånen varit
svårplacerade och säger, att jag borde
besitta gedignare kunskaper på detta
område än vad som framgick av vad
jag låtit förstå. Jag ber att få poängtera

herr statsrådets uppgift i sitt svar, att
den statliga garantien under budgetåren
1954/55 och 1955/56 utnyttjades
för lån på sammanlagt cirka 7,9 respektive
7,5 miljoner kronor av tillgängliga
10 miljoner kronor. Jag vill också
säga till herr statsrådet att jag kan
nämna några fall, där vederbörande
inte fått några pengar. En industri i
västra Sverige sökte 1955 ett industrigarantilån
på 150 000 kronor. Företaget
hänvände sig till olika banker och kreditinstitut,
men dessa sade sig inte kunna
bevilja något lån. I ett annat fall hade
en industri inom byggnadsbranschen
— jag tror det var i Älvsborgs län —
sökt lån och fått preliminärt besked, att
man kunde få industrigarantilån. Företaget
hänvände sig till Sveriges kreditbanks
avdelningskontor och fick det
beskedet av denna statliga bank, att
banken inte kunde låna ut några pengar
till företaget, eftersom räntan endast
var 51/* procent. Banken sade sig hellre
låna ut pengar till låntagare, som inte
hade någon statlig kreditgaranti, eftersom
banken då skulle erhålla större avkastning
på sitt kapital; banken var ett
affärsdrivande företag och måste se
realistiskt på sin verksamhet.

I ett tredje fall, som jag mycket väl
känner till, sökte ett företag lån och
hänvände sig till riksbanken. Riksbanken
sade nej, posten sade nej och en
större affärsbank sade nej. I samtliga
fall var motiveringen den låga räntefoten
och de allmänna kreditrestriktionerna.

Detta understryker ytterligare att de
statliga industrigarantilånen inte fungerar
tillfredsställande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har ingalunda bestritt
att det finns lånesökande småföretagare,
som fått sina ansökningar

Fredagen den 12 april 1957 Nr 13 21

Utlåning utan hinder av gällande kreditrestriktioner, tillika svar på interpellationer
ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta kreditförhållanden och ang.
ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång till långfristiga
lån på den vanliga kapitalmarknaden

avvisade av kreditinstitut. Det lär man
kunna finna många fler exempel på än
dem som herr Darlin här anfört. Men
jag har sagt, och det vill jag upprepa,
att anledningen till att denna verksamhet
kanske inte fått den omfattning, som
herr Darlin skulle önska, inte är den
omständigheten, att det varit svårt att
placera de statsgaranterade lånen i kreditinstituten;
under de ett och ett halvt
år jag sysslat med denna verksamhet
har det inte förekommit ett enda fall,
där den omständigheten varit avgörande
för ett avslag. Det har förekommit
att avslag meddelats, men då har det
varit på andra grunder. När jag nu tänker
efter kommer jag ihåg, att det kanske
förekommit i något fall, att lånegivaren
inte varit klar, men ifrågavarande
ansökan då redan av andra skäl icke
nade ansetts kunna föranleda bifall.

Jag kan nämna för herr Darlin att då
beloppet 10 miljoner kronor, som utgjorde
den ram riksdagen på Kungl.
Maj:ts förslag fastställt för denna verksamhet,
icke uppnåddes i fjol, så berodde
det heller inte på att det saknades
bankinstitut som var villiga att
lämna lån. Orsaken var att dessa låneansökningar,
med den prövning och efter
de grunder som tillämpas vid bedömningen
av ansökningarna, av andra
skäl inte ansågs kunna föranleda bifall.
Statsgaranti lämnades därför inte i dessa
fall. En mängd ansökningar har sålunda
avslagits t. o. in. då det funnits
kreditinstitut som varit villiga att utlämna
lån. Jag tror därför inte att herr
Darlins siffror i detta sammanhang bevisar
någonting, så länge han inte kan
påvisa att det rör sig om fall där staten
verkligen varit villig att lämna statlig
garanti. .lag tror, som sagt, inte att herr
Darlin kan leta upp något sådant fall.

Det är möjligt att någon enda företagare
avhållit sig från att söka .statlig
lånegaranti på grund av svårigheten att

finna ett kreditinstitut som var villigt
att lämna ut lån. Hittills har det emellertid
inte visat sig omöjligt att hos
långivare placera de lån, för vilka statlig
kreditgaranti beviljats.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr statsrådet
nämnde mitt namn i samband med ett
lånefall, måste jag framhålla, att begäran
om lån i detta fall avslagits av
fyra olika kreditinstitut. Genom ett speciellt
vänskapligt förhållande till ett
kreditinstitut kunde saken emellertid
regleras i efterhand.

På tal om statens utlåning i övrigt
ber jag att få framhålla, att den supplementära
jordbrukskrediten fungerar på
samma sätt som industrigarantilånen.

I ett fall avslog riksbanken en framställning
om lån på 10 000 kronor, där
lånesökanden erbjudit säkerhet av tre
borgensmän. Sökanden frågade sedermera,
huruvida han kunde få det begärda
lånet om borgen förstärktes. Från
riksbanken svarades emellertid, att anledningen
till avslaget alls icke var att
säkerheten ansågs otillfredsställande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Darlin påminner
mig om en talare som — litet trängd i
en debatt — börjar tala om något helt
annat. Jag har inte talat om jordbrukskrediterna
i detta sammanhang, och de
avsågs heller inte i interpellationen.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag skall inte deltaga i
denna interpellationsdebatt utan vill
endast göra en liten kommentar till det
utskottsutlåtande, som här presenterats.
Jag tillhör motionärerna beträffande
de s. k. garantilånen, men jag vill hänvisa
till bankoutskottets uttalande att
även behovet av driftlån skulle kunna

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Lagandringar i syfte att möjliggöra för banker och andra kreditinstitut att vid

framtida övergång till fem dagars arbetsvecka införa lördagsstängning

tillgodoses genom ianspråktagande av
den 50-miljonerkronorsfond, som ställdes
till riksbankens förfogande i höstas.
I fråga om de 30 miljoner kronor,
som ställts till företagarföreningarnas
förfogande, förutsätter utskottet att hela
detta belopp kommer att förbrukas under
innevarande budgetår. Av fonden
för supplementär jordbrukskredit bär ett
rätt ringa belopp — mellan 3,5 och 4 miljoner
kronor — tagits i anspråk hittills,
och det skulle följaktligen kunna tydas
så, att lånebehovet på detta område
inte skulle vara nämnvärt stort.
Så är kanske ändå inte förhållandet.
Här har tidigare påtalats att riksbanken
med avseende på denna utlåningsfond
tillämpat alltför restriktiva bestämmelser.
Jag skall be att få anföra en liten
passus, som kanske illustrerar detta.

I riksbankens promemoria till avdelningskontoren
heter det bl. a., att
lånen utlämnas på högst fem år, i undantagsfall
tio år. Riksdagsbeslutet innebär
högst tio års amorteringstid. Det
är bara ett litet bevis på den restriktiva
inställning riksbanken här intar.

Det är såvitt jag förstår begreppen
rörelsekredit och driftkredit som riksbanken
tolkat alltför snävt. Jag vill
endast uttala en förhoppning att riksbanken
i fortsättningen vid behandlingen
av ansökningar av lån ur denna
fond inte är så restriktiv som den tydligen
hittills varit. Utskottet ger ju en
liten anvisning beträffande vissa garantilån,
då utskottet förutsätter att jordbrukare
skall kunna erhålla lån ur denna
fond.

Jag nöjer mig med detta påpekande,
herr talman.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner

om upphävande av den i valutalagen
för Kungl. Maj :t givna fullmakten att
medgiva öppnande och granskning av
brev och andra försändelser för valutakontroll,
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder i syfte att göra i
bank sparat kapital värdebeständigt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Lagändringar i syfte att möjliggöra för
banker och andra kreditinstitut att vid
framtida övergång till fem dagars arbetsvecka
införa lördagsstängning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående lagändringar i syfte att
möjliggöra för banker och andra kreditinstitut
att vid framtida övergång till
fem dagars arbetsvecka införa lördagsstängning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
fogat en blank reservation och
vill i anledning därav säga ett par ord
till kammarens protokoll.

I motionen nr 404 i andra kammaren
har herr Gustafson i Göteborg och nuvarande
statsrådet Henriksson hemställt
om en utredning av frågan om de lagändringar
som är nödvändiga för att
banker vid en framtida övergång till
fem dagars arbetsvecka skall kunna
hålla stängt på lördagar, om så befinnes
lämpligt. Motionen har varit ute på
remiss, och när jag läste igenom den
första gången föreföll mig förslaget vara
rätt förnuftigt. Jag ville därför inte
utan vidare följa den till slaktbänken,
som annars är så vanligt beträffande
motioner. En del remissinstanser, bland
andra DO, har haft en liknande uppfattning.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Lagändringar i syfte att möjliggöra för banker och andra kreditinstitut att vid

framtida övergång till fem dagars arbetsvecka införa lördagsstängning

Det är ju här inte fråga om att ta
ställning till möjligheten eller lämpligheten
av lördagsstängning, utan om en
utredning, som endast skulle avse förutsättningarna
för undanröjande av de
legala hinder som nu möter. Enligt nu
gällande lag går det inte att t. ex. under
sommarmånaderna ha bankstängning
på lördagar. I en del andra länder har
man, utan att ohägn därav uppstått,
praktiserat detta, men här går det inte.
Jag kan inte se annat än att det är klokt
att man åtminstone öppnar laglig väg
att träffa överenskommelse i frågan
med parter som berörs härav. TCO tillstyrker,
till och med mycket starkt,
den väl rätt enkla utväg det här är fråga
om, och, som jag sade, LO tillstyrker
den begärda utredningen. Sparbanksföreningens
motivering för sin ställning
skall jag inte närmare ingå på,
men den för ett resonemang som om
femdagarsveckan redan vore ett faktum.
Utskottet anser att frågan är för
tidigt väckt och att de ändringar som
behövs kan ske snabbt.

Herr talman! Folk skall man inte
väcka för tidigt, ty då blir de vresiga,
men min erfarenhet från riksdagen är
den, att motioner i ärenden, som snart
kan väntas bli aktuella, sällan väcks
för tidigt.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
utan har bara velat motivera min
blanka reservation.

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Med hänsyn till att herr
Gustafsson i Borås inte ställde något
yrkande kan jag inskränka mig till att
hänvisa till vad utskottet anfört och
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Man hör ju nu för tiden
mer och mer att lördagsledighet införts
i olika branscher speciellt på sommaren,
och tendensen därvidlag utvidgas i mycket
hastigt tempo. Vi läste häromdagen

i tidningarna aH några statliga verk
skulle börja med lördagsledighet under
sommaren. Detta är ju en sak som kan
ordnas mellan parterna på arbetsmarknaden;
ingen behöver fråga riksdagen
om sådant. Men bankväsendet utgör
ett undantag. Det är ju så att, även om
arbetsgivarna och löntagarna på detta
område skulle komma överens om att
man t. ex. skall ha bankerna stängda
någon eller några lördagar under juli
månad, finns det bestämmelser i lagstiftningen
som hindrar bankerna att
göra detta.

Detta är anledningen till att herr Henriksson
och jag motionerat om en utredning
i syfte att undanröja de lagliga
hinder som finns för en sådan lördagsledighet.
Riksdagen har ju ingen anledning
att ta ställning till frågan om
hur det skall ske på detta område, men
bör ha intresse av att hinder inte finns
i lagstiftningen för ett sådant arrangemang.

Nu har utskottet sagt, att frågan är
för tidigt väckt, men då tycks man ha
utgått ifrån att en lagstiftning sådan
som den ifrågasatta inte skulle bli aktuell
förrän arbetstidsförkortningen är
helt genomförd och vi alltså har en
reguljär femdagarsvecka här i landet.
Men det har redan förekommit överläggningar
mellan parterna om en viss
ledighet under sommarlördagarna, och
saken kan bli aktuell när som helst.

Som herr Gustafsson i Borås framhöll
har LO, Tjänstemännens centralorganisation
och Bankföreningen tillstyrkt
förslaget liksom också Stockholms stads
handelskammare, .lag tycker därför att
det borde varit anledning för utskottet
att ställa sig positivt till vad vi motionärer
begärt, nämligen eu skrivelse till
Kungl. Maj:t i frågan. Emellertid har
min medmotionär herr Henriksson numera
flyttat in i regeringen och kan givetvis
diir framlägga sina synpunkter på
frågan, och därför kan måhända en
skrivelse till Kungl. Maj:t nu synas

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Lagandringar i syfte att möjliggöra för banker och andra kreditinstitut att vid

framtida övergång till fem dagars arbetsvecka införa lördagsstängning

överflödig. Av den anledningen, herr
talman, ställer jag i dag inte något yrkande.

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! I motionen har motionärerna
utgått från att man så småningom
skall komma dithän att vi får en
arbetsvecka om fem dagar. Om vi kommer
i det läget skall vi självfallet undersöka
saken. Utskottet har ansett att
det är parternas på arbetsmarknaden
sak att själva träffa överenskommelse i
hithörande frågor och att femdagarsveckan
ännu inte är någon aktualitet.
Vad man inom vissa områden av arbetslivet
gjort är, att man träffat överenskommelse
om viss kortare arbetsledighet
under ett begränsat antal lördagar
på sommaren. Därvidlag har man ju
träffat överenskommelse från fall till
fall och från tid till annan. Men att i
lag reglera bankernas eventuella lördagsstängning
är på sådana grunder
ganska otänkbart.

På riksdagens bord ligger nu ett förslag
om rätt till en ytterligare generell
förkortning av arbetstiden. Hur den
rätten kommer att utnyttjas, vet vi nu
ingenting om. Där erbjuder sig inånga
olika alternativ. Löntagarna kan t. ex.
ta ut högre lön i stället för att få arbetstiden
avkortad. Denna tretimmarsförkortning
av arbetstiden per vecka kommer
inte att tillämpas förrän 1960, men
när så sker, kan det göras på olika
sätt. Man kan t. ex. avkorta arbetstiden
med en halvtimme om dagen under veckans
sex arbetsdagar, men man kan såvitt
jag förstår också slå ihop timmarna
till en förlängning av semestern. Vidare
kan man väl också kombinera dessa
båda saker, förlänga semestern något
mindre och använda resten av tiden på
samma sätt som man gör nu, d. v. s. så
att den inarbetade tiden tages ut i ett
antal fria sommarlördagar. Slutligen
kan man också — och det är väl troligt
att så kommer att ske inom stora delar

av arbetslivet — försöka genomföra en
fem dagars arbetsvecka som sträcker sig
över hela året.

Om allt detta vet vi emellertid ingenting
i dag. Utskottet har därför ansett,
att frågan är för tidigt väckt och att vi
skall vänta och se hur man ute i arbetslivet
kommer att reagera inför rätten
att avkorta arbetstiden. Det kommer
väl att utbilda sig en praxis, i
främsta rummet kanske inom industrien,
och servicenäringarna — och dit
hör utan tvekan bankväsendet — får väl
komma i efterhand och anpassa sig efter
arbetslivet i övrigt. På många håll är
man heller inte främmande för tanken
att den ökade fritiden för stora mängder
av arbetstagare kommer att ställa
större i stället för mindre krav på servicenäringarna.
Jag anser därför att
det inte hastar med denna sak.

Slutligen också några ord om yrkandet
i motionen. Motionärerna har begärt
att en utredning skall göras om vilka
lagändringar som kan vara nödvändiga
för en övergång till fem dagars arbetsvecka
inom bankvärlden. Den saken
har emellertid utskottet redan på sätt
och vis stått till tjänst med genom att
i sin recit redovisa vilka lagändringar
som tidigare aktualiserats och genomförts
med hänsyn till vissa inskränkningar
i bankernas öppethållande. Utskottet
har därför menat att man inte i
oträngt mål skall besvära Kungl. Maj:t
med en utredning av detta slag, speciellt
som en sådan utredning ganska
snabbt kan verkställas inom Kungl.
Maj ds kansli. Erfarenheten visar också
att de lagändringar, som kan bli av
behovet påkallade på detta område,
ganska snabbt kan komma under riksdagens
prövning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Om vi framdeles skall
få fem dagars arbetsvecka inom bankväsendet
— som man bär i USA, Kanada,
Frankrike och en del andra länder

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m.

— och om denna omläggning skall göras
abrupt, så är det självfallet, att den
inte kan komma till stånd ännu på
många år här i landet. Det skulle därför
inte vara någon brådska med denna
fråga. Men är det verkligen lämpligt att
göra en övergång abrupt, borde man
inte hellre lia en försöksverksamhet
först, d. v. s. så att bankerna fick möjligheter
att hålla stängt vissa sommarlördagar?
Det skulle vara till fördel,
ty då finge man se hur systemet fungerade.
Det skulle också vara till fördel
för de arbetstagare, som herr Hedqvist
talade om och som nu får större fritid.
De skulle då slippa hålla sig kvar i staden
på sommarlördagarna för att sköta
ett bankärende, som skulle kunna uppskjutas
till måndagen.

Vi har i vår motion sagt att frågan
bör utredas och förslag om ändringar i
lagstiftningen snarast föreläggas riksdagen.
Det är det, herr talman, som jag
fortfarande hoppas skall ske.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen,
in. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 22 februari 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 79, vilken behandlats av första

lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) Lag om upphävande av 24 kap.

3 § kyrkolagen.

2) Lag angående ändrad lydelse av
2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. lagen den
13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Enligt sistnämnda lagförslag skulle
2 § 1 mom. lagen om domkapitel erhålla
följande lydelse:

2 §.

1 mom. Domkapitel består av följande
ledamöter, nämligen:
biskopen såsom preses;
domprosten eller, där domprost ej
finnes, en av Konungen för sex år i
sänder bland stiftets kyrkoherdar förordnad
ledamot såsom vice preses;

en av stiftets präster vald präst, som
innehar ordinarie prästerlig tjänst i
stiftet;

en av ombud för pastoraten i stiftet
vald lekman, som ådagalagt nit och insikt
i det kyrkliga församlingslivet;

två av Konungen efter förslag av domkapitlet
för sex år i sänder förordnade,
i allmänna värv förfarna lekmän;

ävensom, i stift varest teologisk fakultet
finnes, två av fakulteten inom denna
valda professorer.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft följande
i anledning av densamma inom
riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 403 av herr Bergh, Ragnar, ävensom inom

andra kammaren
nr 511 av herrar Helén och von Friesen
samt

nr 527 av herr Blidfors in. fl.

I motionen 1:403 hade föreslagits,
»att sista stycket i 2 § av lagen om domkapitel
erhåller följande lydelse: ’Två
av Konungen efter förslag av domkapit -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m.

let för sex år i sänder förordnade, i allmänna
värv förfarna ledamöter, av
vilka minst en skall vara lekman’».

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen; B)

att riksdagen — med avslag å
motionerna 1:403 och 11:527 — måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom.
lagen den 13 november 1936 (nr 567)
om domkapitel;

C) att motionen II: 511 måtte anses
besvarad genom vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö och Edlund, vilka ansett, att utskottet
bort under B) hemställa, att
riksdagen — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas

1 det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom.
lagen den 13 november 1936 (nr 567)
om domkapitel samt med bifall till motionen
1: 403 och avslag å motionen
11:527 — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen, att

2 § 1 mom. erhölle följande lydelse:

2 §.

1 mom. Domkapitlet består--—

(= Kungl. Maj :ts förslag) — — —
kyrkliga församlingslivet;

två av Konungen efter förslag av
domkapitlet för sex år i sänder förordnade,
i allmänna värv förfarna ledamöter,
av vilka minst en skall vara
lekman;

ävensom, i---( = Kungl. Maj:ts

förslag)---valda professorer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr EDLUND (h):

Herr talman! I förevarande fråga gäller
det bland annat att utforma bestämmelser
om kompetenskrav för den le -

damot i domkapitlet, som skall ersätta
den av Konungen förordnade skolsakkunnige
ledamoten. Propositionen föreslår,
att han skall ersättas av en i allmänna
värv förfaren lekman. Vi reservanter
har emellertid inte funnit skäl
föreligga att begränsa urvalskretsen till
lekmän, utan vi anser att möjlighet bör
lämnas öppen att förordna den med
hänsyn till kompetensvillkoren lämpligaste,
oavsett om han är lekman eller
prästvigd.

Utskottet säger att minsta möjliga ingrepp
bör göras i kapitlens organisation
och att från denna utgångspunkt
övervägande skäl naturligen kan anföras
för förslaget att inte begränsa urvalskretsen.
Utskottet säger vidare, att
bland nuvarande skolsakkunniga ledamöter
i domkapitlen endast två är präster
men båda dessa rektorer utan prästerliga
befattningar. Dessa båda blir
nu, hur lämpliga och väl förfarna i allmänna
värv de än må vara, diskvalificerade
på grund av att de är prästvigda.
Det kan väl inte vara sakligt befogat.

Utskottet uttalar farhågan, att det
prästerliga inslaget i domkapitlen i
framtiden skulle komma att dominera
på lekmannaelementets bekostnad, om
man inte på ovan nämnt sätt förhindrade
förtjänta präster att utses bland de i
allmänna värv förfarna. Jag anser att
denna farhåga är milt sagt överdriven.

Vidare, herr talman, ifrågasätter jag,
om inte utskottets hemställan är formellt
oriktig. Riksdagen äger ej befogenhet
att ensam ändra dessa lagar,
utan förslag måste även underställas
kyrkomötet. I reservationen har vi fördenskull
föreslagit skrivningen, »att
riksdagen måtte för sin del antaga
nämnda förslag».

Herr talman, med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! I proposition nr 79 har
departementschefen på ett varsamt sätt

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m.

gjort de retuscheringar i nu gällande
domkapitelslag, som påkallats av den
förra året beslutade skolstyrelsereformen.
Utskottet presenterar också ett
ganska tillfredsställande utlåtande, som
bör kunna tillgodose olika parters intressen.
Visserligen upphäves 24 kap.
3 § kyrkolagen, men i stället har det
alltjämt aktuella innehållet i ifrågavarande
kyrkolagsparagraf överförts till
13 § domkapitelslagen, som det tillkommer
riksdagen och kyrkomötet att besluta
om. Därmed har biskops och domkapitels
självklara rätt och skyldighet
att »befrämja . . . barnens kristna fostran»
fortfarande reglering i lag.

Vad beträffar kontakterna mellan
kyrka och skola — exempelvis vid biskoparnas
visitationsbesök i församlingarna
— är det ju, som utskottet
också framhåller, inte på något sätt
fråga om någon inblandning från kyrkans
sida i skolans arbete eller något
intrång på skolans självbestämmanderätt.
Det gäller bara att möjligheten till
kontakt lämnas öppen.

Jag skulle också, herr talman, med ett
par ord vilja kommentera frågan om
domkapitlens sammansättning, i vilken
remissinstansernas åsikter gått isär. För
egen del har jag tilltalats av det från
något håll framförda förslaget om två
pastoratsvalda ledamöter, men jag har
inte någon väsentlig invändning att göra
mot Kungl. Maj :ts förslag om »två av
Konungen efter förslag av domkapitlet
för sex år i sänder förordnade, i allmänna
värv förfarna lekmän», som också
utskottet biträder. .lag anser nog, att
propositionen ger möjligheter till en
mera all round representation än reservanternas
förslag, som kan medföra
viss begränsning av urvalet.

Slutligen ännu ett påpekande, .lag efterlyser
tre ord i utskottsklämmen. Där
borde ha stått, »att riksdagen för sin
del måtte antaga o. s. v.». Reservanterna
har observerat detta, som vi nyss
hört herr Fldlund omvittna. Kyrkomötet
skall ju också lämna silt samtycke

till lagändringen, vilket också departementschefen
framhåller i propositionen.
Det skulle då ha varit mera korrekt att
lägga till de tre orden »för sin del» i
utskottsklämmen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Genom den i fjol antagna
skolstyrelselagen löstes det sista
bandet mellan kyrka och skola. Det är
väl i full konsekvens härmed som det
föreslagits vissa ändringar i reglerna
om domkapitlens sammansättning. Enligt
propositionen — och i detta avsnitt
ansluter sig ju utskottet helt till Kungl.
Maj:ts förslag — finns det nu inte någon
anledning föreskriva, att en av de
av Kungl. Maj :t förordnade ledamöterna
skall vara skolsakkunnig, utan det
har föreslagits, att båda skall vara i
allmänna värv förfarna lekmän. I motionen
1: 403 talas om att detta stadgande
skulle innebära en begränsning av urvalet
beträffande de ledamöter som
skall utses av Kungl. Maj:t. Gentemot
detta och vad som i övrigt anförts i motionen
säger utskottet att, genom att det
nu gällande kravet på att ifrågavarande
ledamot skall äga sakkunskap på folkundervisningens
område, urvalet blir
begränsat till skolmän. Jag anser, att
man med den nu föreslagna anordningen
i stället kommer ifrån den tidigare
existerande begränsningen.

Vad utskottet vidare har anfört —
och det tycker jag är ganska betydelsefullt
i detta sammanhang — är angelägenheten
av att bevara balansen mellan
präst- och lekmannainflytande i domkapitlen.
Man kan väl inte säga, att lekmannainflytandet
blir så värst mycket
förstärkt genom det nu gällande systemet;
prästerskapet har ju alltfort sin
givna och överväldigande representation.
Men den nu föreslagna anordningen
beträffande domkapitlens sammansättning
borde vid kunna vara till någon
fördel. Statsrådet anförde i proposi -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

tionen, hur man framför allt i Göteborgs
stift vid utseendet av ledamöter i domkapitlen
enligt den gamla ordningen
kunnat dra till sig krafter som varit
värdefulla, inte enbart från kyrkans
utan även från allmän kulturell synpunkt.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad,
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av vattenlagens
bestämmelser rörande syneförrättning
för torrläggning av mark m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om utredning angående införande
av en allmän fiskevårdsavgift.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 337 av herr Mannerskantz
och herr Nilsson, Yngve, samt
II: 414 av herr Hedin in. fl., hade anhållits,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa om en förutsättningslös
utredning rörande frågan om införande
av en allmän fiskevårdsavgift.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla motionerna 1:337 och
II: 414.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Bertil Andersson, Gun -

nar Berg, Kristiansson, Uno Olofsson,
Pettersson i Dahl, Jonsson i Strömsund,
Jönsson i Gärds Köpinge, Franzén i
Motala och Persson i Tandö, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att motionerna
1:337 och 11:414 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! Som reservant i denna
fråga ber jag att få anföra några synpunkter.

Frågan om allmän fiskevårdsavgift är
av ganska stor omfattning, och genomförandet
av en sådan avgift kommer
kanske att få större verkningar än vad
utskottet och motionärerna har kunnat
förutse. Det pågår ju också en utredning
rörande lokal fiskevårdsavgift, och motionärerna
skriver, att denna utredning
är i det närmaste slutförd. Jag tycker
detta går dåligt ihop med motionärernas
yrkande, och nog bör vi väl vänta med
att besluta en utredning om allmän
fiskevårdsavgift till dess vi fått se resultatet
av utredningen om lokal fiskevårdsavgift.
Eller menar man att vi
skall ha både lokal och allmän fiskevårdsavgift?
Skulle en allmän fiskevårdsavgift
införas, får vi väl på vissa platser
i landet både allmän och lokal fiskevårdsavgift,
ty för fiske i en del sjöar
och vattendrag utgår redan nu avgift.

I motionen framhålles, att avgiften
skall vara låg och att denna låga avgift
skall tillföra det allmänna belopp som
skall användas till fiskets gagn. Ja,
hur stor skall en avgift vara för att
kallas »låg» eller »hög»? Jag tror, att
oavsett hur lågt eller högt en allmän
fiskevårdsavgift sättes, blir nettoöverskottet
ringa eller intet — ja, resultatet
blir nog plus minus noll. Ty skall denna
allmänna fiskevårdsavgift gälla för
alla de många sjöarna och vattendragen
i vårt avlånga land, måste det inte litet
folk till för skötseln av uppbörd och
kontroll. Det skulle nog bli många åtal

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

också, och jag frågar mig: Är det verkligen
något vunnet med att göra en utredning
och sedan eventuellt fatta beslut
om allmän fiskevårdsavgift?

Vi skall besinna, i vilken utsträckning
det fiskas runt om i vårt land. I utskottsutlåtandet
talas det om fria fiskevatten.
Tänk bara på mälarområdet
och hur många som bara här skulle
komma i konflikt med en bestämmelse
om allmän fiskevårdsavgift. Ingen tror
väl ändå, att alla de som har fiske som
hobby — både unga och gamla — är
så laglydiga, att ens 50 procent av dem
skulle lösa fiskekort. Och skulle verkligen
alla samvetsgrant lösa kort, kan
man fråga sig, om en allmän fiskevårdsavgift
egentligen skulle tjäna fisket,
ty det skulle ju tas upp lika mycket
fisk vare sig avgiften betalades eller
inte.

Vi strävar i kommuner, i landsting
och här i riksdagen efter att främja
fritidssysselsättningar genom att anslå
medel till sådan verksamhet. Jag undrar
därför, om det inte vore att slå in på
fel väg att besluta om en allmän fiskevårdsavgift.
Vi kan aldrig komma ifrån,
att denna berövar många människor en
fritidssysselsättning, och det blir krångel.
Det talas och skrivs om KrångelSverige,
och denna sak kan utan tvekan
sättas in under den rubriken.

Herr talman! På grund av att en allmän
fiskevårdsavgift skulle få till konsekvens,
att det fria fisket i stor utsträckning
hindras, ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! När det gäller vården
av våra fiskevatten, har man inom fiskarnas
organisation diskuterat olika
alternativ till åtgärder för att upprätthålla
fiskbeståndet. Det finns många
människor, som vill vara med och
fiska, men det är inte många, som vill
göra någon uppoffring för att vidmakthålla
fiskbeståndet. Visserligen är det

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

många amatörfiskare, som har stort tålamod
när de sitter och metar och som
är tillfredsställda, om de endast får en
liten fisk varannan eller var tredje dag,
men nog är det väl ändå ett allmänt
intresse, att det finns fisk i dessa vatten.

Det är därför som man inom fiskarnas
organisationer har diskuterat olika
metoder för att vårda och upprätthålla
fiskbeståndet. En tanke är, att man
genom att ta ut en allmän fiskevårdsavgift
skulle skaffa pengar, som sedan
kunde användas till fiskodling och andra
fiskevårdande åtgärder. Vi är fullt
medvetna om att det möter många svårigheter,
när man skall ordna en sådan
sak och få den genomförd. Men den
omständigheten, att man stöter på svårigheter,
är väl inget skäl att avstå från
en förutsättningslös utredning. Jag har
i stället den uppfattningen, att som läget
nu har utvecklat sig är det fullt motiverat
att man gör just en sådan utredning.

Herr Jönsson i Gärds Köpinge har ju
påtalat vilka besvärligheter det skulle
bli när detta blir genomfört. Jag vill
emellertid säga, att vi väl inte kan vara
så säkra på det i dag. Låt oss först utreda
och se hur det sedan ser ut.

Nu håller ju fiskeristyrelsen på med
en utredning om lokala fiskevårdsavgifter.
Emellertid säger styrelsen själv, att
det under utredningsarbetets gång har
visat sig mindre lämpligt att begränsa
utredningen till just dessa lokala fiskevårdsavgifter.
Styrelsen anser därför,
att dess utredningsuppdrag bör utvidgas
till att gälla även uttagande av en allmän
fiskevårdsavgift.

Motionen i denna fråga utmynnar
också i eu anhållan att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t hemställa om en förutsättningslös
utredning rörande frågan
om införande av en allmän fiskevårdsavgift,
och jordbruksutskottet är i stort
sett av samma uppfattning. Vi anser att
utredningen är av behovet påkallad och
att därför direktiv bör ges till utredningen
att ta upp frågan i hela dess

Nr 13

Fredagen den

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

vidd. Det behövs alltså här en överblick
över hela fältet, och jag kan inte se annat
än att man i så fall måste ge fiskeristyrelsen
uppdraget att utreda detta.

Med dessa ord her jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det är bland yrkesfiskarna
ett allmänt önskemål, att en allmän
fiskevårdsavgift måtte införas. Redan
1940 begärde Svenska ostkustfiskarnas
centralförbund en sådan utredning.
Därutöver har framställningar
gjorts från Vänerns fiskareförbund,
Svenska insjöfiskarenas centralförbund
samt Svenska fiskevårdsförbundet med
cirka 40 000 medlemmar. Sveriges fiskares
riksförbund har ju också tillstyrkt
motionen om utredning. Även sportfiskarna
lär numera vara intresserade, och
därför anser jag det vara överdrivet att
såsom reservanterna tala om »åtskillig
olust».

Vi har i dag en hel del överfiskningsproblem,
bland annat orsakade av det
ökade fria fisket, sedan lagen om rätt
till fiske av år 1950 tillkom. Speciellt
är det de värdefulla fiskarterna som
drabbas till förmån för de mindre värdefulla,
s. k. skräpfisk, som utvecklar
sig desto mera. Gädda, lax, laxöring, sik,
hummer, sill och strömming är exempel
på fiskarter, som på många håll visat
tendens till oroväckande minskning. Behovet
av framför allt fiskevård, forskning
och övervakning är därför mycket
stort.

Som herr Arweson framhöll, måste
det väl anses rimligt, att de som fiskar
lämnar ett litet bidrag till fiskevård och
andra åtgärder, som blir alltmer angelägna
ju mer utbrett fisket blir. Allmän
fiskevårdsavgift upptas sedan 1951
i Finland med enligt uppgift mycket
goda erfarenheter. Likaså har man avgifter
i Norge. I Amerika betalas all
fiskevård och fiskeriadministration
med avgifter från dem som fiskar.

Man kan lägga många synpunkter på

12 april 1957

frågan hur fiskevårdsavgiften skall utformas,
och frågan är givetvis inte så
lättlöst. Men det är just av den anledningen,
som den förutsättningslösa utredningen
behövs.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Man har här sagt, att
det är motiverat att göra en utredning
om uttagande av en allmän fiskevårdsavgift.
Men det är klart att man funderar
litet över hur en sådan sak skall
kunna ordnas. Skall man ta ut en fiskevårdsavgift
av en som sitter och metar?
Skall man ta ut en fiskevårdsavgift
av en som på semestern är ute någon
gång och kastmetar? Skall man ta ut en
fiskevårdsavgift, som är lika för dem
som metar och dem som sitter och kastmetar
och dem som brukar sitta här på
Norrström och ta upp en massa fisk i
stora håvar? Jag kan inte tänka mig,
att man menar att var och en som här
i landet fiskar också skall betala fiskevårdsavgift.
Då måste det väl, som den
förste talaren framhöll, bli en massa
krångel.

Om man inför en allmän fiskevårdsavgift,
så innebär det väl också, att
man måste kontrollera att de som fiskar
även betalar denna fiskevårdsavgift,
och det måste väl också bli straffbestämmelser
för dem som inte erlagt
fiskevårdsavgift. Jag tror att allt detta
kommer att betyda sådana kostnader
för samhället, att vinsten av denna fiskevårdsavgift
blir obetydlig.

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga
till herr Hedin. Det är väl ändå så, att
framför allt det parti han representerar
vänder sig mot tvånget. Är det meningen,
herr Hedin, att denna förutsättningslösa
utredning även skall ta upp
frågan om en frivillig fiskevårdsavgift?
Jag förmodar att det inte är meningen,
men om det inte är det blir det ett utökat
tvång i samhället. Det kan vi inte
komma ifrån.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Herr talman! Med dessa ord skall jag
be att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att det är
fråga om en förutsättningslös utredning,
men denna utredning åsyftar väl ändå
att vi skall få en allmän fiskevårdsavgift.
Det kan ju inte bli någonting annat.

Herr Hedin talade om yrkesfiskarna.
Jag är övertygad om att detta fiske, som
motionären herr Hedin vill belägga med
avgift, över huvud taget inte inkräktar
på något yrkesfiske.

Vidare talar han om Finland. Finland
är oss ovidkommande i detta sammanhang;
finnarna må ordna sina angelägenheter
efter behag. Vad man har i
Finland kan inte vara utslagsgivande
för oss när vi skall ta ställning till denna
fråga.

Det är riktigt att Sveriges fiskares
riksförbund uttalat sig för en utredning.
Men förbundet har också sagt
ifrån, att man inte vill ta ställning till
avgiften, och det är möjligt att Sveriges
fiskares riksförbund inser det omöjliga
i att realisera denna tanke på en allmän
fiskevårdsavgift. Tänk så många
tusentals barn i detta land som fiskar.
Hur skall man göra med dem?

Man har i utskottet jämfört fisket
med jakten, men jag vill säga att det är
två skilda saker. Det är väl ändå inte
meningen att man skall gå till landsfiskalen
och länsstyrelsen för alt få
tillstånd att inneha ett metspö eller att
inköpa metkrokar och andra fiskredskap
liksom man får göra när det gäller
vissa jaktredskap.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! När man här hör på
dem som för reservanternas talan, låter

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

det faktiskt som om det var fråga om
att kammaren nu skulle besluta att omedelbart
och i ett sammanhang införa en
allmän fiskevårdsavgift, som skulle
gälla för alla som över huvud taget
ville utöva någon form av fiske här i
landet. Det är väl ändå litet felaktigt.
Och när herr Johanson i Västervik beklagar,
att man skall ta upp avgifter av
alla dessa minderåriga som håller på
med sitt mete, vill jag påpeka att det
här inte är fråga om annat än att företa
en utredning, och sedan får vi väl se
vilket förslag utredningen kommer med.

Denna fråga om allmän fiskevårdsavgift
än egentligen en gammal historia.
Jag vet inte hur många gånger och
från hur många håll den har förts fram.
Första gången jag själv träffade på den
var i anledning av en skrivelse, som
Svenska ostkustfiskarnas centralförbund
hade inlämnat till Kungl. Maj:t i
februari månad 1940. Den skrivelsen
liksom andra framstötar i ärendet överlämnades
till den fiskerättskommitté,
som tillsattes 1943. Kommittén var
emellertid inte beredd att komma med
något förslag. I samband med att vi antog
den nya fiskelagen fick fiskeristyrelsen
tillsammans med särskilt utsedda
sakkunniga i uppdrag att utreda frågan
om införande av lokala fiskevårdsavgifter.

Det har ju varit diskussion om hur
pass långt fiskeristyrelsen har kommit
med denna utredning om de lokala
fiskevårdsavgifterna. Ja, man har egentligen
inte kommit något vart alls. Man
har hållit ett första förberedande sammanträde
i slutet av januari månad i
år och därvid konstaterat, att det med
den sniiva gräns, som dragits upp i
direktiven för utredningen, är mycket
svårt att över huvud taget göra en
sådan.

Enligt direktiven för utredningen
skulle den undersöka möjligheterna att
införa lokala fiskevårdsavgifter, diir förekomsten
av fritt fiske kan antagas
medföra påtagliga faror för fiskbestån -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

det. Detta skulle förutsätta, att man
först gjorde en utredning om var dylika
faror kunde tänkas uppkomma. Det var
därför man i fiskeristyrelsen rätt tidigt
blev på det klara med att det, om man
över huvud taget skulle göra någon utredning
— något annat gäller saken
inte —■ var nödvändigt, att man utvidgade
direktiven.

Nu har här kommit en motion, som
inte går ut på något annat än att man
skulle utvidga direktiven, så att de skulle
innefatta även en allmän fiskevårdsavgift.
Motionärerna har väl litet sneglat
åt vad som skett i Finland. För att
lugna reservanterna, som är oroliga för
hur det skulle gå med metarna, kan jag
tala om, att man där har det förbehållet,
att fiskevårdsavgift bara skall erläggas
av dem, som är över 16 år gamla,
och endast vid mera kvalificerat fiske.
Mete är t. ex. helt och hållet fritaget.

Jag själv och —• skulle jag tro —
hela fiskeristyrelsen intar ungefär samma
ståndpunkt som Sveriges fiskares
riksförbund, när det yttrar, att det,
ehuru det inte på något sätt vill ta
ställning till införandet av en fiskevårdsavgift,
dock inte har något emot
att saken utredes. Orsaken är kanske till
en del, att man då äntligen skulle få
denna fråga belyst. Hur många framställningar
som gjorts om denna utredning
kan jag inte säga. Någon talare har
här räknat upp en hel del. Det tyder
väl ändå på att saken är så pass aktuell,
att det inte skulle kunna skada att
titta närmare på den. Jag är inte övertygad
om att utredningen skulle föranleda,
att man kommer med något förslag
om allmän fiskevårdsavgift, men
jag tycker sannerligen att reservanterna
ser spöken mitt på dagen, när de
inte kan biträda detta förslag om att
man skulle få lov att undersöka möjligheterna
att införa en allmän fiskevårdsavgift.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort

genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig i mitt
anförande nämnt något om minderåriga.
Det skulle i så fall ha varit i
samband med att jag ifrågasatte vad
man skulle belägga med fiskevårdsavgift.
Avgiften skulle kanske erläggas,
om fiskaren var minderårig. I något annat
sammanhang har jag inte talat om
minderåriga.

Herr Levin påstår, att det bara är fråga
om en utredning, men man vill väl
också åstadkomma något med en sådan.
När man skall söka lösa detta problem,
kommer man då inte in på de frågor,
som jag här bär berört?

Nu säger herr Levin, att de som metar
med spö inte skall betala fiskevårdsavgift,
men den som är ute och fiskar
med kastspö på sin sommarsemester
och inte får ett enda napp — jag har
själv varit ute för det — skall han ändå
betala avgift?

Jag kan inte tänka mig annat än att
man, om man fritar ett slags fiske, kommer
in på krångel och besvärligheter.
Jag talade tidigare om att man skulle
kunna införa en frivillig fiskevårdsavgift.
Om jag får vara litet skämtsam
skulle jag vilja säga, att man skulle
kunna lösa problemet utan krångel genom
att sätta upp sparbössor vid abborrgrunden,
där fiskarna kunde erlägga
sin avgift, eller också skulle de
kunna få betala i efterskott för den
fisk, som de då säger sig ha fått, och
efter den storlek på fisken, som de
uppger.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
måste grundligt ha misstagit sig,
om han av mitt uttalande läst ut, att
jag sagt att man skulle ta fiskevårdsavgift
av alla som var mer än 16 år gamla.
Jag nämnde, att man gör så i Finland,
när jag refererade till vilka bestämmelser
som gäller där. Jag har inte
på något vis bundit mig vid att vi här

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

skulle införa samma system som i Finland.

Eftersom man har kommit in på hur
svårt och omöjligt det skulle vara och
hur mycket det skulle kosta att ta ut en
fiskevårdsavgift, vill jag erinra om att
vi har något, som heter allmän jaktvårdsavgift.
Även om man kan ha mycket
att anmärka på dess utformning och
på medlens användning, kan man dock
inte anmärka på en sak, nämligen det
enkla och smidiga sätt, på vilket avgiften
tas ut. Skulle man stanna för att
rekommendera en fiskevårdsavgift, antar
jag, att man valde att uppbära den
på samma sätt som jaktvårdsavgiften,
d. v. s. man går till posten och löser
ett kort.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Jönsson i Gärds
Köpinge och herr Johanson i Västervik
har här talat för reservationen. Det är
inte så mycket att tillägga, men jag kanske
ändå får komplettera en smula.

Herr Levin anser, att utredningen om
lokal fiskevårdsavgift inte har kommit
någon vart alls, eftersom den inte haft
mer än ett sammanträde. Det tillkommer
inte oss att bedöma den saken. Sedan
anför han som ett bevis för att en
utvidgning av direktiven är nödvändig,
att det har gjorts så många framställningar
därom, även till Kungl. Maj:t,
såsom redovisats i utskottsutlåtandet.
Fiskeristyrelsen har gjort en framställning
till Kungl. Maj:t om att få sina befogenheter
utvidgade, men Kungl. Maj:t
har avslagit denna framställning. Motionärerna
menar emellertid, att man skall
sätta sig över Kungl. Maj:t och den utredning
som arbetar och besluta om
utvidgade direktiv.

Det är ganska lustigt att ta del av
presskommentarerna till den framstöt,
som i denna fråga gjorts här i riksdagen.
Motionen om en allmän fiskevårdsavgift
har ju undertecknats av hl. a.
fem högermän, som alltså inte har någonting
emot att det på detta sätt kom -

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

mer till en helt ny skatt; enligt vad som
upplystes i utskottet är det meningen
att avgiften skulle bli en femma. När vi
annars här i riksdagen diskuterar förhållandena
på olika områden, kommer
högern alltid med krav på sänkta skatter.
Jag kan t. ex. hänvisa till behandlingen
av jordbrukshuvudtiteln, då det
förelåg en mängd högermotioner som
till motivering hade att skatterna borde
sänkas. Över huvud taget talar högern
alltid om att människorna skall ha frihet
och att man inte skall komma med
en mängd nya pålagor. Men i detta fall
vill högern helt sonika lägga på en helt
ny skatt och införa föreskrifter som
måste medföra mycket krångel. Jag tror
att herr Johanson i Västervik har alldeles
rätt, när han säger att krånglet
med att ta ut avgiften skulle dra lika
stora pengar som avgiften inbringar.

När högern alltså har så hårt engagerat
sig för en motion av detta slag,
kunde det kanske vara intressant för
dem av kammarens ledamöter, som inte
redan har gjort det, att ta del av Sydsvenska
Dagbladets kommentarer till
motionen. Tidningen skriver: »Sedan
nyåret 1951 gäller som bekant bestämmelser,
vilka innebär en utvidgning av
det fria fisket. Eftersom denna nya lagstiftning
otvivelaktigt medfört en risk
för hårdare beskattning av fiskbeståndet
har fiskeristyrelsen — sedan den 8
juni 1951 — haft Kungl. Maj:ts uppdrag
att utreda frågan om uttagande av avgift
för fiske i sådana vatten, där detta
om ej fiskevårdande åtgärder vidtages
kan befaras åstadkomma påtagliga faror
för beståndet.» Detta gäller alltså frågan
om en lokal fiskevårdsavgift, och tidningen
säger beträffande denna sak:
»Mot en sålunda begränsad avgiftsbeläggning
torde inga vägande erinringar
kunna resas.» Det är naturligtvis riktigt.
Och så tillägger tidningen: »Vissa
betänkligheter måste man däremot hysa
mot det, låt vara med två socialdemokraters»
— det är de två representanter
för fisket som här uppträtt — »och lot -

3 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

tens hjälp av jordbruksutskottet tillstyrkta,
vid årets riksdag av ett antal
borgerliga motionärer framlagda förslaget
om utredning angående införandet
av en allmän fiskevårdsavgift i alla
fiskevatten.» Tidningen är så fin att den
säger att det var borgerliga motionärer,
och den talar inte om att det var så
gott som uteslutande högermotionärer.
Sedan fortsätter tidningen: »Det kan
väl ändå inte vara rimligt att exempelvis
avgiftsbelägga metet i Malmö kanaler
eller Stockholms ström? Bortsett
från den olust som skulle uppstå genom
uttagandet av en allmän fiskevårdsavgift,
frågar man sig om det vore möjligt
att organisera uppbörden av alla dessa
avgifter och genomföra en effektiv kontroll.
»

Jag tycker att Sydsvenska Dagbladet
slår huvudet på spiken, när man frågar
om det verkligen kan vara riktigt att
införa en allmän fiskevårdsavgift, som
alltså skall uttas även av dem som sitter
och metar i Stockholms ström eller
Malmö kanaler.

Herr Levin säger, att det ju nu bara
är fråga om att utreda frågan. Han försöker
framställa detta såsom någonting
helt menlöst och framhåller, att han
inte heller för sin del tror att utredningen
kommer att leda till något resultat.
Men varför i all sin dar skall vi då
besluta om en utredning, när inte de,
som kämpar för detta, själva tror att
det skall leda till någonting?

Herr talman! Jag vill på det allra
bestämdaste yrka bifall till reservationen.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! Jag förmodar att utskottets
ärade ordförande inte utan en rätt
besvärande känsla av blygsel kommer
att läsa referatet av vad han här sagt.
Han lyckades ju göra gällande att det
var fråga om en högerattack, och han
lyckades få denna att stå i strid med
högerns allmänna sparsamhet genom

att säga, att denna begäran om utredning
av frågan om en allmän fiskevårdsavgift
innebär — detta trots att
det inte sagts ett ord om hur stor avgiften
skall vara eller hur den skall uttas
—• att högern engagerar sig för en
ny stor skatt. Ja, han sade i hastigheten
t. o. m. »stor» skatt, men jag hoppas att
han i referatet stryker ordet stor, ty
ett sådant omdöme kan han väl ändå
inte stå för, när det inte med ett ord
har antytts hur stort belopp det kan
vara fråga om.

Vidare gladde herr Pettersson i Dahl
oss alla med att själv slå ihjäl tanken,
att det här skulle gälla något speciellt
högerinitiativ, genom att läsa upp vad
som skrivits i en av de största högertidningarna
och som visar att man på
det hållet inte alls är tilltalad av en allmän
fiskevårdsavgift. Om herr Pettersson
i Dahl inte har något annat att
komma med på det politiska planet,
tycker jag nog att det börjar bli ganska
tunnsått med argumenten.

Vad det här gäller är frågan om hur
vi skall kunna trygga fiskbeståndet i de
allmänna fiskevattnen. Om motionärerna
hade varit kloka, hade de helt enkelt
motionerat om en utredning av spörsmålet
om hur man skall sörja för att
fiskbeståndet tryggas i de allmänna
fiskevattnen. Det finns ju också enskilda
fiskevatten, och ägarna till dessa
har rätt att arrendera ut fisket, kräva
att vederbörande skall ha fiskekort för
att få fiska eller över huvud taget göra
vad de vill med sina fiskevatten. När
Karl Jönsson talar om fiskekort för alla
våra sjöar, glömmer han att det är ett
mycket litet antal insjöar som har allmänt
vatten. Frågan är hur man skall
kunna få tillräckligt med fisk i de allmänna
vattnen, alltså de som ligger
utanför de enskildas områden. Fisken
tryter om man håller på år efter år att
fiska utan att genom fiskodling och dylika
åtgärder göra någonting åt fiskbeståndet.
Det är alltså detta saken
gäller.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Yrkesfiskarna, som också har tillgång
till de allmänna vattnen, har varit
mycket intresserade av denna fråga.
Fritidsfiskarna, menar de, tar en del
av deras fångst. Yrkesfiskarna får betala
inkomstskatt på vad deras fiske
inbringar, men fritidsfiskarna deklarerar
väl aldrig vad de får. Genom en
fiskevårdsavgift har man velat åstadkomma
en hjälp från fritidsfiskarnas
sida till fiskodling i de allmänna fiskevattnen.

Vad mig beträffar är jag ägare till
enskilt fiskevatten, så att jag berörs inte
av detta. Men jag tror att det inte blir
så roligt för alla dem som fiskar på de
allmänna vattnen, om det inte görs något
för att sörja för att det kan bli ett
napp, när man gör ett kast med ett
kastspö. Metet i dessa allmänna vatten
kommer väl att förbli avgiftsfritt, liksom
man över huvud taget inte brukar
tala om arrende eller avgift från dem
som metar på enskilda vatten. Därför
kommer väl inte heller utredningen att
stanna för att föreslå någon avgift för
mete.

Frågan är hur vi skall kunna ordna
fiskevården i de allmänna fiskevattnen.
Vi kan göra det med statsanslag — det
är klart ■— men man kan också tycka
att de som har nöje av fisket kan betala
en liten avgift. Nu säger Karl Jönsson,
att det är detsamma som att införa
tvång, men lika väl som den som vill
gå på biograf får betala en avgift, kan
väl den som vill ha nöjet att dra upp
fisk betala en årsavgift. Jag undrar, om
man behöver tala om något förskräckligt
tvång i detta sammanhang.

Är man redan på del klara med att
avgiften inte skall införas, skall man
naturligtvis inte ha en utredning, men
jag är inte på det klara med om och
bur en avgift bör uttagas. Men jag är
klar med att någonting måste göras för
att få fisk i framtiden i allmänna vatten,
annars blir det tråkigt för dem som
inte bar enskilda vatten att fiska på. Dit
hör dess bättre inte jag, så att jag har

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

inget personligt intresse av hur hela
frågan avgörs.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Haeggblom kan
vara lugn, jag skall inte stryka i mitt anförande
utan han skall få se hur tunn
eller fyllig min motivering är. Tyckte
herr Haeggblom att hans motivering var
fyllig, måste jag nog säga att jag inte
kan hålla med honom.

Herr Haeggblom säger att det inte
bara är högermän bakom förslaget. Nej,
det kan hända, men det står i alla fall
fem högermän under motionen.

Det är väl inget fel om jag hänvisar
till den debatt som vi har haft. Det är
en stor skatt, säger herr Haeggblom att
jag har sagt. Jag sade att detta är en
alldeles ny skatt, men det kan vara förklarligt
att herr Haeggblom, eftersom
han kanske inte hör riktigt bra, har förväxlat
detta med en stor skatt.

Nu säger herr Haeggblom, att om motionärerna
varit kloka, hade de motionerat
om att avgiften skulle gälla allmänt
vatten. Vilka är de allmänna vattnen
i detta fall, där man skall odla fisk?
Vilka skall undantagas? Det står ingenting
i motionen om detta, och jag har
inte hört någonting om den saken i utskottet
heller.

Det kan inte hjälpas, att man här vill
föra på en ny pålaga, som har mycket
krångel till följd. Om den bidrar till
att det blir mera fisk, återstår att se.

Nu berättas det att första kammaren
med mycket stor majoritet har tagit reservationen,
varför det i alla fall inte
blir någon skrivelse till Kungl. Maj:t
om utvidgade utredningsdirektiv hur
denna kammare än beslutar. Jag föreställer
mig emellertid att andra kammaren
kommer att följa reservationen.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Niir utskottets ordförande
här säger att jag av mina ord att
döma i alla fall kommer att gå emot in -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

förandet av en dylik avgift, så får jag
bestämt dementera vad han har läst ut
ur mitt yttrande. Jag hade tänkt mig en
fullständigt förutsättningslös utredning
och hade inte på något sätt avsett att
binda mig åt det ena eller andra hållet
vare sig nu eller tidigare. Jag vill i
stort sett instämma i vad Sveriges fiskares
riksförbund har sagt. De har framhållit
att de vill ha en översyn, men
inte vill ta ställning till frågan förrän
översynen är klar.

Utskottets ordförande säger, att en lokal
avgift kommer att väcka mindre
opposition än en allmän. Varför skulle
t. ex. beslutet, att alla som fiskar i Vänern
skall betala en femma om året,
väcka mindre opposition bland dem
som berörs därav, därför att de vet att
de som fiskar i Vättern är befriade från
avgift? Oppositionen skulle med säkerhet
bli större om man införde avgifter,
som skulle tas ut bara av dem som
fiskar på vissa vatten, än om man införde
en allmän fiskevårdsavgift.

Eftersom här har nämnts några ord
om den eventuella avgiftens höjd, kan
jag utan att på något vis ta ställning
bara hänvisa till vad man har gjort i
Finland. Där tar man ut en avgift på
200 mark, vilket motsvarar 3: 50 eller
någonting sådant.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Mitt öra registrerade in
att herr Pettersson i Dahl sade »en ny
stor skatt». Jag kan möjligen ha hört
fel, men när man hör dåligt brukar man
inte höra mer än som sagts utan mindre.
Jag har alltjämt minne av att herr Pettersson
i Dahl sagt »stor», och jag bad
honom tänka på om inte detta ord borde
strykas.

Sedan ber jag om ursäkt om jag förbisett
detta starka argument från herr
Petterssons sida, att det var fem högermän
som skrivit på motionen. För herr
Pettersson är detta tydligen det sakligt
avgörande i denna fråga, och han har

därför måst tala om det i båda sina
anföranden. Om det är så, att det som
kommer från högerhåll inte på något
vis kan diskuteras sakligt, skulle vi
egentligen inte fortsätta en sådan debatt.

Dessutom konstaterar jag, att herr
Pettersson i Dahl tydligen tycks leva i
den tron, att en lokal avgift inte skulle
gälla allmänt vatten utan enskilt. Såvitt
jag vet avses med denna lokala avgift
de fria vatten, som kom till vid den
nya fiskelagstiftningen. Man har blivit
rädd för att fisken där skulle tryta, och
man håller således på att utreda hur
man skall få dit fisk. En allmän avgift
skulle gälla också de gamla fria vattnen.

Frågan är alltså, om vi tycker att vi
har tillräckligt med fisk i de allmänna
vattnen och kommer att ha tillräckligt
eller om vi skall engagera oss för fiskodling.
Så har åtminstone jag fattat
frågan.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ett stort nöje att
höra med vilken iver högerpartiet här
går in för att pålägga denna nya skatt.
Om herr Hseggblom anser att han själv
diskuterar på ett så utomordentligt sakligt
och högt plan får han gärna ha den
tron för sig själv. Vi andra kan väl ha
vår uppfattning om saken.

Herr Heeggblom kan gärna läsa sitt
organ Sydsvenska Dagbladet. Jag tycker
att denna tidning återger frågan riktigt.
Den talar om att Kungl. Maj :t håller på
att utreda frågan om uttagande av avgift
för fiske i sådana vatten, där detta
om ej fiskevårdande åtgärder vidtages
kan befaras åstadkomma påtagliga faror
för fiskbeståndet. Här är sagt allt som
skall sägas.

Sedan, herr Levin, kan jag fortfarande
instämma med Sydsvenska Dagbladet
att inga erinringar borde kunna
resas mot en begränsad avgiftsbeläggning.
Jag vill säga, att Sydsvenska Dag -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

bladet naturligtvis också kan komma
med vettiga saker; det är inte tal om
annat. Att detta sedan råkar gå emot
högermotionärerna och herr Hseggblom
är litet besvärligt, men det får herr
Hseggblom försöka överleva.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill först säga, att
bakom motionerna och utskottets utlåtande
står representanter för alla de demokratiska
partierna. Jag tycker därför
inte att man behöver blanda in någon
partipolitik i detta.

Det har här av mig och andra talats
om hur det är i Finland, Norge och
Amerika, för att visa att det går att lösa
detta problem och lösa det bra. Det är
inte så förfärligt krångligt som man vill
göra gällande från flera håll. Hur avgiften
skall se ut och vilka som skall
drabbas av den behöver vi väl inte resonera
så mycket om här. Det är utredningens
sak att föreslå. Men vi har ändå
nämnt något om hur det är i Finland
för att man skall få en föreställning om
hur det kanske kan bli här.

Utöver vad som redan sagts vill jag
framhålla, att det i Norge enbart gäller
fiske i sötvatten och att det inte gäller
fiske på eget vatten. Som sagts förut
gäller inte avgiften för personer under
16 år. I Finland gäller den inte för medhjälpare.
Inom ramen för allmän fiskevårdsavgift
finns alltså många variationsmöjligheter.

Det har här också talats om tvång,
skatter o. s. v. Om det i framtiden blir
ett beslut om detta —■ vilket vi inte vet
— som beror på att det är ett allmänt
intresse, så är det väl inte så mycket
tvång i det.

Om Sydsvenska Dagbladet är vederhäftigt
i fiskefrågor vill jag inte yttra
mig om. I övrigt tycker jag att tidningen
är synnerligen vederhäftig. Jag har
tidigare sagt, att yrkesfiskarnas organisationer
sluter upp kring denna fråga,
och det gäller också fritidsfiskarna.

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

Till sist ber jag att få läsa upp ett
telegram som jag fick i dag: »På förekommen
anledning få undertecknade
ordförande och vice ordförande i Fiskefrämjandet
såsom representanter för
föreningens 14 000 medlemmar meddela
att föreningen helt ansluter sig till tanken
på införandet av en allmän fiskeavgift.
Fiskefrämjandet liksom Sveriges
sportfiskares riksförbund med dess
5 000 medlemmar anser att den allmänna
fiskevårdsavgiften är ett oeftergivligt
villkor för den framtida utvecklingen
av den folkrörelse som fritidsfisket
utgör.»

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har fått meddelande
från första kammaren om omröstningsresultatet.
Reservationen segrade
med 83 röster mot 24. Det tyder på
att det kanske inte är så många som är
intresserade av att införa en allmän
fiskevårdsavgift.

Sedan sade herr Hedin någonting
om att detta inte är partipolitik. Ja,
herr Hedin, högern har väl ändå drivit
den satsen, att man skall vända sig mot
tvång, och herr Hedin kommer inte
ifrån, att det här är fråga om ett tvång
för svenska folket. Det blir ett tvång
för dem som vill fiska under sin semester
och måste betala denna avgift.

Herr Hedin säger vidare, att det finns
många variationsmöjligheter när det
gäller att ta ut denna avgift. Då kommer
det också att finnas många krångelmöjligheter;
det kan vi inte komma
ifrån.

Till slut sade herr Hedin, att det finns
många som är intresserade av att införa
en allmän fiskevårdsavgift. Om det
nu är så, kan man kanske gå in på
frivilliglinjen. Jag vill dock säga att
jag tror inte att den ger så mycket. Herr
Hedin måste väl dock ha den uppfattningen,
eftersom han gör gällande
att det är så många som är intresserade
av detta.

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Införande av en allmän fiskevårdsavgift

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ännu en gång
betona, att denna utredning måste syfta
till en allmän fiskevårdavgift. Sedan
kan man tala om tvång eller frihet hur
man behagar. Faktum är väl ändå, att
det blir ett tvång för många, och ingen
skall kunna göra gällande att det sedan
blir någon frihet för människorna att
gå ut i sjöar och vattendrag som de
kanske gjort i långa tider.

Herr Hedin läste upp ett telegram.
Jag vill lämna ytterligare ett bidrag,
men det blir inte i glädjens tecken.
Första kammaren har avgjort frågan:
83 röstade för reservationen och 24 för
utskottet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
den reservation, som har fogats till utskottets
utlåtande.

Jag frågar om det är lämpligt att nu
utöka kortregistret ytterligare när vi
har fått en i stort sett allmän fiskerätt
längs kusterna. Skall vi sätta också det
fisket på kort bara därför att det har
kommit till en del nya grupper som
fiskar?

Förslaget motiveras med att bl. a.
fiskevården vid kusterna skulle klaras
bättre. Jag måste då säga, herr talman,
att det nu inte gäller för oss i första
hand att plantera ut fisk utan att få
vattnet rent. Industrierna har i stor
utsträckning förstört vattnet, men vi
måste väga industriernas betydelse mot
den betydelse som fisket för närvarande
har och inte pålägga industrierna
större utgifter än nöden kräver. Vattenföroreningen
är det största hotet
mot fisket.

Vid kusten i det län jag hör hemma
är emellertid ett annat problem aktuellt
i detta sammanhang. Svanarna
har blivit en landsplåga och utgör f. n.
ett verkligt hot mot fiskbeståndet. På de
gamla lekplatserna kan man ibland se
200—300 svanar, som förstör romlägg -

ningen. Om man inte vidtar åtgärder
för att komma till rätta med den förstörelse
av lekplatserna som denna fågelstam
åstadkommer, som man nu vill
skydda i största möjliga utsträckning,
kommer fiskbeståndet att äventyras.

Med hänsyn till vad som sker ute på
Drottningholm och inom fiskevården
för övrigt anser jag, att det inte finns
någon anledning att ställa till ytterligare
krångel. Jag tror inte att införande
av en allmän fiskevårdsavgift skulle innebära
någon hjälp att få ett större
fiskbestånd, utan det är andra åtgärder
som skall till.

Jag hoppas att andra kammaren i likhet
med första kammaren ser till att det
inte införs mer krångel. Jag tycker det
är underligt, att högerns representanter
här talar så varmt för att vi skall ha
ytterligare ett kort i plånboken om vi
vill komma ut i svensk natur. Låt svenska
folket komma ut i naturen under
fria former!

Under detta anförande hade herr
andre vice talmannen ånyo övertagit
ledningen av förhandlingarna.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
förevarande hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jönsson i Gärds Köpinge begärde
emellertid votering, vadan efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Fortutbildningsmöjligheterna för olika personalgrupper inom sjukvården

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Haeggblom begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 39 ja och 121
nej, varjämte 33 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 11

Fortutbildningsmöjligheterna för olika
personalgrupper inom sjukvården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
väckta motioner om en undersökning
av fortutbildningsmöjligheterna för
olika personalgrupper inom sjukvårdens
område.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru JOHANSSON i Skövde (s):

Herr talman! Det svenska undervisningsväsendet
är rikt förgrenat. Vid sidan
om de teoretiska utbildningslinjerna
finns en mångfald mera allmänbildande
eller mera fackligt inriktade.
Varje utbildning har sitt eget självständiga
slutmål. Det bör dock i svenskt
undervisningsväsende icke finnas några
återvändsgränder, utan från skilda utbildningsvägar
bör stigar föra vidare
åt olika håll.

Jag bar tillåtit mig citera några rader
ur den motion, som allmänna beredningsutskottet
bar haft till behandling.
Den yrkesgrupp, som motionärerna här
bar velat fästa uppmärksamheten på,
nämligen de olika personalgrupperna
inom sjukvårdens område, tillhör dem
som man delvis kan hänföra till efter -

satta grupper då det gäller utbildningsoch
avancemangsmöjligheter. Detta är
ur flera synpunkter icke tillfredsställande.
Ur allmänhetens synpunkt är det
ytterst värdefullt att personalen ■— även
den som har den till synes allra enklaste
uppgift — känner glädje och stimulans
i sitt arbete. Det är viktigt att de, som
arbetar inom sjukvården, går till sin
uppgift i medvetandet om att de så att
säga har en livsuppgift och inte bara
ett tillfälligt jobb i väntan på något annat
och mera lönande. Motionärerna anser
att detta önskvärda förhållande
säkrast nås genom åtgärder, vilka syftar
till att bereda bättre utbildningsmöjligheter.
Detta kan ske genom rikligare
stipendiegivning, lön under utbildningstiden
och anordnande av korrespondenskurser,
kvällskurser o. d.

När nu utskottet behandlat dessa motioner,
måste man ärligen erkänna, att
det har visat stor förståelse för motionärernas
synpunkter. Det erkänner,
att saken är behjärtansvärd, men under
hänvisning till pågående utredning om
yrkesutbildningen av sjukvårdsbiträden,
vilken utredning snart skall vara klar,
hemställer utskottet, att motionerna icke
skall föranleda någon riksdagens åtgärd.
Jag förstår utskottets ställningstagande
härvidlag. Det är inte lätt för
utskottet att i det läge, vari frågan nu
befinner sig, göra någonting annat än
vad det här har gjort, nämligen att avstyrka
motionerna.

Jag vill ändå erinra om att motionärerna
här syftat längre i vår anhållan
om en utredning av frågan. Eu grundutbildning
för sjuksköterskebiträdcn
är ett steg i rätt riktning, men vägen
från sjukvårdsbiträden till sjuksköterskor
är ganska lång och mödosam,
och problemet löses inte genom denna i
och för sig tacknämliga åtgärd. Redan
nu göres mycket från statens och landstingens
sida för att undanröja de värsta
hindren för en utbildning av sjuksköterskor,
men mycket återstår, innan frågan
blivit någorlunda nöjaktigt löst.

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Fortutbildningsmöjligheterna för olika personalgrupper inom sjukvården

Motionärerna framhåller med skärpa,
att det här inte är fråga om att ge avkall
på kompetenskraven, ty detta vore
en farlig väg att slå in på. Genom att
öppna nya vägar för väl kvalificerade
sjukvårdsbiträden för vidare utbildning
till sjuksköterskor har man fördel av
att man genom deras tidigare tjänstgöring
fått erfarenhet om deras lämplighet.
Från mitt eget landsting i Skaraborgs
län har man de allra bästa erfarenheter
av det stöd, som från landstingets
sida givits de sjukvårdsbiträden,
vilka vill vidareutbilda sig till sjuksköterskor.
Vi har där fått sjuksköterskor,
som på alla sätt kunnat mäta sig
med sådana sjuksköterskor, vilka från
början fått en högre utbildning.

Orsaken till att jag begärt ordet i detta
ärende är att jag från säker källa har
mig bekant, att när man diskuterar intagningen
av sköterskeelever vid våra
sjuksköterskeskolor kan inträffa det,
som skedde just i det fall jag här särskilt
syftar på, där en representant för
medicinalstyrelsen med skärpa framhöll,
att man vid intagningen av elever
i första hand bör välja sådana som har
realen eller studenten. Även om detta
varit en ropandes röst i öknen, så hoppas
jag verkligen att sådant inte skall
förekomma i fortsättningen. Personer,
som kanske har flera års praktisk erfarenhet
av sjukvårdsarbete genom sin
tjänstgöring som sjukvårdsbiträden och
därvid verkligen visat sig lämpliga för
denna viktiga uppgift, och som sedan
har en tvåårig folkhögskola bakom sig,
bör inte stå tillbaka för dem som har
realen eller studenten. Med all uppskattning
av dessa examina måste jag säga,
att det finns andra meriter som enligt
min uppfattning i detta fall väger lika
tungt.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
inen jag vill dock uttala förhoppningen
att, så snart den väntade
utredningen framlagts, åtgärder måtte
vidtagas som kan tjäna det av motionärerna
avsedda syftet, nämligen att be -

reda utbildnings- och avancemangmöjligheter
för dugande och ambitiös sjukvårdspersonal.

Häri instämde herr Landgren (s), fru
Renström-Ingenäs (s), fru Lindskog (s),
fru Löfqvist (s), herr Svensson i
Kungälv (s) och herr Johansson i
öckerö (fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vågar påstå att
denna motion omfattats med ett oändligt
intresse inom utskottet. Att utskottet
dock inte kunnat tillstyrka den beror
nog på att man inte riktigt vetat
vad man skulle tillstyrka och vad en
utredning egentligen skulle ge. Utredningen
kan inte avse kompetenskraven
för sjuksköterskeexamen, ty dessa anses
inte böra ändras. Det är inte någon
som funnit utbildningstiden vara för
lång för den kompetens som kräves.
Vad som väckt irritation är att den,
som är intresserad av sjukvård, inte
skall ha någon möjlighet att få en högre
utbildning så att vederbörande kan få
lust att stanna kvar i yrket. På andra
områden kan den, som är intresserad,
på ett eller annat sätt skaffa sig erforderlig
utbildning och kompetens, som
får lov att godtagas. Man kan fråga sig
hur motsvarande möjligheter skall kunna
skapas inom sjukvården. I första
hand måste det bli landstingens sak att
möjliggöra sjuksköterskeutbildning även
för sjukvårdsbiträden. Då emellertid
ingen vill sänka kraven på allmänbildning,
finns det ingen annan utväg än
att underlätta för sjukvårdsbiträdena att
skaffa sig erforderlig allmänbildning.
När vi kommer så långt att alla inom
enhetsskolan får en allmänbildning,
som kan jämföras med vad som nu kräves
vid sjuksköterskeskolorna, alltså
realskolexamen, slipper vi dessa svårigheter
för sjukvårdsbiträden som vill
komma in vid sjuksköterskeskolor.

Det går alltså inte att pruta på den
allmänbildning som behövs för sjuk -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Fortutbildningsmöjligheterna för olika personalgrupper inom sjukvården

sköterskeutbildningen. Det gäller därför
att försöka göra det lättare för sjukvårdsbiträdena
att nå denna allmänbildning,
och därvid torde man få gå till
väga på samma sätt som inom andra
arbetsområden. En verkstadsarbetare
exempelvis, som genom kvällskurser eller
korrespondenskurser blir ingenjör,
har en utbildning som är likvärdig med
andra ingenjörers, fastän han inte skaffat
sig den genom den vanliga, konventionella
skolgången. Jag tror att landstingen
skulle kunna visa intresse för
detta, genom att, åtminstone på de
större lasaretten och på de större orterna,
anordna t. ex. kvällskurser. Det är
emellertid svårt för sjukvårdsbiträdena,
som har så hård tjänstgöring att deltaga
i kvällskurser, och jag undrar därför
om inte landstingen också måste ge
dem, som ville skaffa sig denna allmänbildning,
sådana lönevillkor att de hade
möjlighet att existera även med en förkortad
arbetstid. Under tiden intill dess
vi har en enhetsskola för de ungdomar,
som kan komma i fråga för sjuksköterskeyrket,
vore det alltså en tänkbar utväg
att landstingen hjälpte till att organisera
kvällsutbildning, korrespondenskurser
o. s. v., som direkt syftade till
att göra det möjligt för intresserade
sjukvårdsbiträden att bli sjuksköterskor.

Det finns kolossalt mycket högfärd på
detta område, och det är den som irriterar.
Om man ringer upp en sjuksköterskeskola
för att resonera om utbildningen
och därvid frågar föreståndarinnan
hur det ligger till med utbildning
av undersköterskor, kan man få det
snorkiga svaret: Det finns nog någon
utbildning, men jag känner inte så
noga till det.

Det är en högfärd som finns kvar hos
en del äldre sköterskor, men jag tror
inte att den finns så mycket hos dem
som leder utbildningen på detta område.
Sådan högfärd finns ju för övrigt
på alla områden, men i detta yrke
liar man kanske kommit litet grand ef -

ter när det gäller den utjämning av
klyftorna mellan olika grupper som
allmänt ägt rum.

I utbildningshänseende kan man
emellertid inte åstadkomma någon förbättring
på annat sätt än att man underlättar
för alla att få den kompetens
som krävs. Någon prutning härvidlag
har inte heller motionärerna velat vara
med om. Det är just därför att vi inte
vet hur man skall uppnå detta som vi
inte kunnat tillstyrka motionen; vi vet
inte vad det är som skulle utredas. Men
om man inom de olika landstingsområdena
får klart för sig att det behövs utbildade
sjuksköterskor, kanske man kan
göra något för denna utbildning; en utbildning
för hela riket är kanske svårare
att organisera.

Jag vill sedan protestera mot vad fru
Johansson sade om att det är felaktigt
att föredra en studentska framför en
sökande som har folkhögskola. Detta
fattar jag så, att fru Johansson menar
att ingen sjuksköterska skulle behöva
ha studentexamen. Jag tror för min del
att vi så småningom måste inrätta utbildningsvägar,
som syftar högre än
dem som nu leder till avdelningssköterskekompetens
och som kommer att bli
så pass teoretiska, att eleverna måste ha
ett kunskapsunderlag som motsvarar
studentexamen. Det är jag övertygad
om, men jag är också övertygad om att
man kan bli en utmärkt avdelningssköterska,
även om man bara har folkhögskola.
Man får nog emellertid inte nedvärdera
sjuksköterskeyrket genom att
säga, att det inte kräver så stor teoretisk
utbildning. Jag tror att sjuksköterskeyrket
åtminstone på vissa områden
kommer att ställa större krav på teoretisk
kompetens än den vi för närvarande
fordrar. Detta är inte att sätta upp
onödiga barriärer, utan det är att se
realistiskt på detta kvinnoyrke, som väl
kan jämföras med många av de yrken,
som vi accepterat som intellektuella och
som är inplacerade i höga lönegrader.
.lag tror att vi är litet för benägna afl

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Fortutbildningsmöjligheterna för olika

så fort det gäller ett kroppsarbete undervärdera
kravet på intellektuell rörlighet
och förmågan att fatta även teoretiska
ting. Det gör man nog också när
det gäller sjuksköterskeyrket. Jag har
med detta naturligtvis inte velat säga,
att sjukvårdsbiträdena inte skulle kunna
bli väl teoretiskt utbildade.

Till slut vill jag nämna ett exempel
som visar, hur efterbliven uppfattningen
var på detta område i min ungdom.
Min syster fick inte börja som sjukvårdsbiträde
på det lasarett, där jag
var sjuksköterskeelev, därför att det
skulle vara disciplinupplösande om ett
par systrar tjänstgjorde inom två olika
kårer. Nog finns det högfärd, men jag
tror att den är på avskrivning.

Herr Ahlberg (h) instämde i detta
anförande.

Fru JOHANSSON i Skövde (s):

Herr talman! Jag måtte ha uttryckt
mig ganska otydligt, men det beror väl
på att vi alla sitter här och väntar på
att få resa hem och att jag i hastigheten
inte tänkte mig riktigt för. Jag har
verkligen inte ett ögonblick velat göra
gällande, att det här skulle vara fråga
om någon sorts Epa-utbildning. Detta
framgår också klart och tydligt av vår
motion. För att belysa detta skall jag
be att få citera ytterligare ett par rader
ur motionen: »Då man försöker tillgodose
detta syfte, får man under inga
omständigheter ge avkall på kravet på
allmänbildning eller yrkeskunskaper för
de ifrågavarande tjänsterna.» Jag kan
emellertid inte förstå att den grupp det
här är fråga om — sjukvårdsbiträden
som tjänstgjort fyra och kanske upp till
tio, femton år och sedan fått vidareutbildning
genom två folkhögskolekurser
— inte skulle vara lika kvalificerade
som de elever som tagit realen eller studenten.
Jag har som sagt all uppskattning
av dessa examina, men det är inte
alltid säkert att man bara därför att man
har tagit en viss examen skulle vara

personalgrupper inom sjukvården

lämpligare för denna uppgift, än dessa
sjukvårdsbiträden kan vara, som har en
lång praktisk utbildning bakom sig och
som lagt ned hela sin själ i att här göra
en verklig livsinsats.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogos vart för sig

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

20, i anledning av väckta motioner
om beredande av ökade möjligheter till
korttidsanställning för kvinnor, och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om beredande av lättnad i husmödrarnas
arbetsbörda genom samordning och
intensifiering av arbetet för en rationell
bostadsplanering;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av väckta motioner angående
uppmjukning av stadgandet i § 28
regeringsformen om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande av offentlig
tjänst i Sverige; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

§ 13

Interpellation ang. Stockholms stadsarkivs
lokaler

Herr HÅSTAD (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Yrkesinspektören har
i ett yttrande den 21 december 1948
efter verkställd besiktning av Stockholms
stadsarkivs lokaler i Kungsklippan
avgivit ett utlåtande, i vilket han
bl. a. framhåller följande: Enär arbetsstället
icke torde vara att betrakta såsom
rörelse, saknar yrkesinspektören
befogenhet att jämlikt gällande lag om
arbetarskydd lämna anvisningar om de
åtgärder vilka jämlikt denna lag skulle
påfordras. Till jämförelse må dock nämnas,
att en statlig och en enskild rörelse,
båda avsedda att i andra identiskt
lika lokaler i Kungsklippan driva
verksamhet med arbete, som faller
under nämnda lag, av yrkesinspektören
förbjudits där utöva sin verksamhet,
det sistnämnda förbudet efter överklagande
fastställt av yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Orsaken var att bland
personalen i den statliga rörelsen, vilken
inflyttat utan yrkesinspektörens
hörande, efter kort tid konstaterades ett
flertal fall av kronisk förkylning, sommar
som vinter, samt andra symtomer
på ohälsa, ådragna i de för arbete
olämpliga lokalerna. I det andra fallet
visade det sig orimligt att på den
låga takhöjden riskfritt tillföra den luftmängd
som krävdes för arbetets behov
och för personalens välbefinnande. På
samma sätt skulle yrkesinspektören,
därest stadsarkivet fallit under samma
lagstiftning, sett sig nödgad att i arkivlokalerna
förbjuda kontinuerligt arbete
av normalt mer än någon timmes längd.
Behovet av ett sådant förbud torde även
för stadsarkivets del vara fullt ådagalagt.
Enligt yrkesinspektörens mening
kan en lokal med 36 in längd och 2,2
m takhöjd icke behörigen ventileras i
längdriktningen, allra minst om även
uppvärmningen skall ske genom varmlufttillförsel.
Dennas fuktighetsgrad, uteslutande
avpassad för arkivalier, ej för

människors behov, kan icke genom en
central dirigering lämpas efter de olika
lokalernas behov, därest dessa, såsom
här är fallet, med nödvändighet få olika
lufttemperatur genom lampor och arbetande
personer. Kostnaden för denna
uppvärmning, lika nödvändig sommar
som vinter, måste därför bliva jämförelsevis
orimligt stor. Därtill kommer att
avsaknaden av dagsljus — vilket icke
kan fullgott ersättas med något ännu
känt artificiellt ljus — särskilt med
det ögonfrestande arbete, som här bedrives,
medför skadlig påverkan på den
mänskliga organismen, i första hand
ögonen.

Efter yrkesinspektörens alarmerande
skrivelse om stadsarkivets lokalförhållanden
år 1948 utförde statens institut
för folkhälsan omfattande undersökningar
i bergrummen. På institutets förslag
ersattes lamporna med dagsljusbelysning.
Vissa förbättringar genomfördes
också i ventilationsförhållandena.
Det visade sig dock ogörligt att lägga
om ventilationssystemet på det sätt
institutet föreslog, eftersom en sådan
omläggning skulle medfört så svårt drag
i forskarsalen, att det skulle medfört
allvarliga olägenheter för forskarna.

Härtill kommer en annan sak. De
stora arkivmagasinen erfordrar en viss
torrhetshalt i luften för att arkivalierna
skall kunna bevaras. Ett luftintag
av större omfattning i stadsarkivets arkivmagasin
skulle, som statens provningsanstalt
framhöll i ett yttrande, ha
medfört eu fuktighetshalt i luften, som
skulle varit till allvarligt men för handlingarna.
Bergrum kan uppföras på
skilda sätt för skilda ändamål. Statsarkivets
bergrum är byggda enkom för
arkivalier, inte för människor. Det är
ytterst olämpligt att tjänstemän och
forskare kontinuerligt skall vistas i lokaler,
som enligt yrkesinspektörens uppfattning
kan bli till bestående men för
deras hälsa.

1 ett nytt yttrande den 17 mars 1953
har yrkesinspektören konstaterat att arbete
fortfarande utföres i samma lokaler

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Interpellation ang. utbyggnaden av centraltvätterier

som tidigare. Han framhåller här, att
samma hälsorisker föreligger för dem
som arbetar i arkivet, varför det icke
kan anses försvarligt att ytterligare fördröja
tidigare planerad utbyggnad på
Kungsklippan, varutinnan ansökan om
byggnadstillstånd gjorts och varigenom
godtagbara arbetslokaler skulle ställas
till arbetstagarnas förfogande.

Under hänvisning till ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet eller det statsråd
det vederbör ställa frågan:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de rådande hälsovådliga förhållandena
i Stockholms stadsarkivs lokaler i
Kungsklippan och är herr statsrådet beredd
att snarast möjligt avhjälpa dessa
missförhållanden genom att bevilja arbetstillstånd
för den planerade nybyggnaden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. utbyggnaden av
centraltvätterier

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! År 1954 avlämnade statens
kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande
ett betänkande angående
samordning av den statliga tvättverksamheten
in. m. Enligt kommitténs förslag
skulle landet indelas i tolv uppsamlingsområden
med ett centraltvätten
inom varje område. Förslaget har
emellertid endast i så måtto genomförts,
att vid 1955 års riksdag beslöts
att ett centraltvätteri skulle uppföras i
Karlskrona.

Försvarets fabriksstyrelse och landstingen
har funnit en lösning att ändock
bygga centraltvätterier. Fabriksstyrelsen
avtalar sålunda med vederbörande
landsting att detta skall bygga anläggningen
i fråga för egna medel och sedan
arrendera ut den till styrelsen. I arrende
betalar fabriksstyrelsen till lands -

tinget dels en årlig ränta på 3,6 procent
för i anstaltens byggnader och maskinutrustning
av landstinget investerat icke
avskrivet kapital och dels ett belopp så
beräknat att det i byggnaderna av landstinget
investerade kapitalet avskrives
inom 30 år. Därjämte skall fabriksstyrelsen
årligen betala av på maskinerna
till dess att landstinget fått tillbaka vad
man lagt ut för maskinanskaffning. Försvarets
fabriksstyrelse har rätt att när
den så önskar överta äganderätten till
fastigheten med därtill hörande byggnader,
markområde, övriga anläggningar,
maskinutrustning och inventarier.

Genom den utformning avtalet fått —
man kan väl jämställa det med ett avbetalningsköp
—- kan försvarets fabriksstyrelse
efter 30 år överta anläggningen
utan att betala någonting, enär landstingets
investeringskostnader då är avbetalda.
Detta kan sålunda ske utan att
riksdagen har någon möjlighet att ta
ställning till frågan.

Försvarets fabriksstyrelse träffade
under förra året avtal av ovan relaterat
innehåll med landstinget i Värmlands
län, och i dagarna har avtal träffats
med landstinget i Gävleborgs län. Kostnaderna
för ifrågavarande tvätterier beräknas
till 5 resp. 4,2 milj. kronor.

Under åberopande av vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att innan
ytterligare utbyggnad av centraltvätterier
äger rum enligt ovan angivna
system bereda riksdagen tillfälle att
yttra sig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Ordet lämnades på begäran till

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h),
som yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till infal -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

lande helg anhåller jag att motionstiden
förlänges med 15 dagar för propositionerna
nr 1C1 och 164 samt med 13 dagar
för propositionerna nr 152, 153, 158,
159, 162, 163, 166, 167, 168, 169, 170
och 171.

Denna hemställan bifölls.

§ 16

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av väckta motioner angående
föreskrifter om formell kompetens
i viss omfattning för kommunala revisorer; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
nordiskt institut för teoretisk atomfysik,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till statens rättskemiska
laboratorium m. m.,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
epileptikervården för budgetåret 1957/58
m. m. jämte i ämnet väckt motion,
och

nr 79, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1957/58 till Personalvårdsverksamhet
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
36, i anledning av väckta motioner om
rätt till skatteavdrag för gåvor till humanitära
och vissa andra samhällsnyttiga
ändamål samt till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckt motion

angående stadgande av dispensmöjlighet
för erhållande i vissa fall av trafikkort
trots nedsatt fysisk lämplighet,
nr 16, i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna rörande
den yrkesmässiga beställningstrafiken,
nr 17, i anledning av väckt motion
angående förbud mot användandet av
utskjutande dekoration å bilarnas fronter,

nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, dels ock i ämnet väckta
motioner, och

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen om
socialhjälp; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om en skyndsam utredning angående
gengasberedskapen.

§ 17

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 182, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående föreskrifter
till säkerställande av allmänhetens
obehindrade tillgång till myndigheters
offentliga handlingar.

§ 18

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 152, med förslag till lag om prästval,
m. m.,

nr 153, angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen
i riket in. in.,

nr 158, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglcmente,
m. m.,

nr 168, angående uppskov med beslut
över vilande förslag till ändrad lydelse
av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom. regeringsformen
samt 1 § 2 inom., 38 § 2
inom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen,

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

nr 169, med förslag till förordning
om ändring i stadgan den 20 augusti
1952 (nr 618) för Nordiska rådet,
nr 170, med förslag till lag om
ändring i strafflagen, m. m., och

nr 171, med förslag till lag om jordfästning
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 142, med förslag till lag om
ändring i valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, motionen nr 629, av herr
Magnusson i Borås m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 143, med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr
521) m. m. motionerna:
nr 630, av herr Ståhl,
nr 631, av herr Engkvist m. fl.,
nr 632, av herrar Kristenson i Göteborg
och Johansson i Norrköping,
nr 633, av herrar Neländer och Hamrin
i Jönköping,

nr 634, av fröken Wallerius, och

nr 635, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 147, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
m. m. motionen nr 636, av herr Sundelin; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 154, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag m. m. motionerna:

nr 637, av herr Gerhard Nilsson i
Gävle m. fl.,

nr 638, av herr Hagberg m. fl., och

nr 639, av herr Magnusson i Borås
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 155, angående vissa ändringar
i personalförteckningen för domänverket
m. m. motionen nr 640, av herrar
Jonsson i Strömsund och Persson i
Tandö.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.23.

In fidem
Gunnar Britth

Lördagen den 13 april 1957

Nr 13

Lördagen den 13 april

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 152, med förslag till lag om
prästval, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 153, angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m., och

nr 158, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 168, angående uppskov med beslut
över vilande förslag till ändrad lydelse
av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom.
regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 §
2 mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen;

till utrikesutskottet propositionen nr
169, med förslag till förordning om
ändring i stadgan den 20 augusti 1952
(nr 618) för Nordiska rådet; samt
till behandling av lagutskott propositionerna: nr

170, med förslag till lag om
ändring i strafflagen, m. m., och

nr 171, med förslag till lag om jordfästning
m. m.

§ 2

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord liggande motioner.
Därvid hänvisades

till bankoutskottet motionen nr 629,
av herr Magnusson i Borås in. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:

nr 630, av herr Ståhl,
nr 631, av herr Engkvist m. fl.,
nr 632, av herrar Kristenson i Göteborg
och Johansson i Norrköping,
nr 633, av herrar Nelander och Hamrin
i Jönköping,

nr 634, av fröken Wallerius, och
nr 635, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
636, av herr Sundelin;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

637, av herr Gerhard Nilsson i
Gävle m. fl.,

nr 638, av herr Hagberg m. fl., och
nr 639, av herr Magnusson i Borås
m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
640, av herrar Jonsson i Strömsund och
Persson i Tandö.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6 och
statsutskottets utlåtanden nr 6 samt
71—73.

§ 4

Föredrogs statsutskottets memorial nr
79, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1957/58 till Personalvårdsverksamliet
m. m.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att memorialet
måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkänjdes.

Nr 13

Lördagen den 13 april 1957

Herr talmannen meddelade, att ifrågavarande
omröstning komme att äga
rum vid kamrarnas sammanträden den
24 innevarande april kl. 14.00.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 36,
andra lagutskottets utlåtanden nr 15—
19 och allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22.

§ 6

Föredrogs den av herr Gerhard Nilsson
i Gävle vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående
utbyggnaden av centraltvätterier.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående Stockholms
stadsarkivs lokaler.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
första lagutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av väckta motioner om åtgärder
för att förhindra sexualförbrytelser
mot kvinnor och barn; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58
m. m. jämte i ämnet väckt motion,
nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till Fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök: Undersökningar
inom sötvajtenslaboratoriet samt Fiske -

riintendenter m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag för budgetåret 1957/58
till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:
Avlöningar och Omkostnader
jämte i ämnena väckta motioner; och

nr 17, i anledning av vissa utav Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
jämte i ämnena väckta motioner.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/57
till Bidrag till uppförande av bombsäkra
cisternanläggningar för flytande
bränslen;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1957/58 till universiteten, den medicinska
undervisningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

186, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte

Lördagen den 13 april 1957

Nr 13

huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1957/58 till
Statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården: Avlöningar jämte i

ämnet väckta motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m.; och

nr 197, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av 24 kap. 3 § kyrkolagen,
m. m.

§ 10

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 172, med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 641, av herr Stenberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
142, med förslag till lag om ändring i
valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag.

Denna motion bordlädes.

§ 12

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att till det sammanträde, som
infaller näst efter torsdagen den 25 innevarande
april, utsträcka tiden för avgivande
av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.09.

In fidem
Gunnar Britth

4 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 13