Fredagen den 12 april (Riksdagens protokoll 1957:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 13

11—13 april

Debatter m. rn.

Fredagen den 12 april

Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Andersson, Torsten, om beredande åt bostadssökande i

Stockholm av sysselsättning och bostäder å annan ort......

av herr Ollén ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen
................................................

Möjliggörande av lördagsstängning i banker m. m...............

Domkapitlens sammansättning

Utredning ang. införande av en allmän fiskevårdsavgift

Pensionsförliållandena vid förstatligade järnvägar ..............

Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.........

Anslag till vissa vägbyggnadsarbeten

Interpellation av fru Gärde Widemar om framläggande av förslag
till ny ärvdabalk ..........................................

5
17
19
22
30

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 12 april

Första lagutskottets utlåtande nr 18, ang. möjliggörande av lördagsstängning
i banker m. ....................................

— nr 19, ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara

in. in.....................................................

— nr 20, ang. upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen m. m.....

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändrade bestämmelser rörande
syneförrättning för torrläggning av mark m. m.......

t Forsla hammarens protokoll 1957. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, om utredning angående införande
av en allmän fiskevårdsavgift

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19, ang. undersökning
av fortutbildningsmöjligheterna för sjukvårdspersonal
nr 20, ang. beredande av ökade möjligheter till korttidsanställ-
ning för kvinnor ....................

nr 21, ang. beredande av lättnad i husmödrarnas arbetsbörda
genom rationell bostadsplanering

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, ang. utlännings rätt att erhålla
offentlig tjänst i Sverige

Statsutskottets ulåtande nr 67, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II: justitiedepartementet ...................

— nr 68, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
...................

— nr 69, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet
...................

— nr 70, ang. pensionsförhållandena vid förstatligade järnvägar

Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. säsongutjämnande åtgärder
inom byggnadsfacken m. m...................

Statsutskottets utlåtande nr 74, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II: utrikesdepartementet

— nr 75, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet
.......................

— nr 76, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
...................

— nr 77, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: kommunikations departementet

................

— nr 78, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet
.............

Lördagen dej, 13 april

Statsutskottets memorial nr 79, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till personalvårdsverksamhet m. m...........

Sid.

Torsdagen den 11 april 1957

Nr 13

Torsdagen den 11 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under nionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58 jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till bidrag till väg- och
flottledsbyggnader m. m. å skogar i enskild
ägo m. m.; samt

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt stöd åt
verksamheten vid djursjukhuset i Hälsingborg.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; ocli

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
jämte i ämnet viickla motioner.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

161, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen
den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;
samt

nr 164, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,
m. m.

Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar, att till utskottet
inkommit framställningar

dels från fullmäktige i riksgäldskontoret
med förslag till dekorering av första
kammarens plenisal;

dels ock från fullmäktige i riksbanken
om medgivande för fullmäktige att av
riksbankens medel taga i anspråk visst
belopp för omläggning av värmesystemet
inom riksbankshuset i Stockholm.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 74—78.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

159, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
in. m.;

nr 162, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Benelux-Iänderna; nr

163, rörande ratifikation av konvention
angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen;

nr 166, angående fångvårdsanstalter i
österåkers kommun, Stockholms län, och
i Kumla stad; samt

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

nr 167, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Johansson, Rune, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad, av honom
och herr Karlsson, Fritiof, undertecknad
motion, nr 494, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.04.

In fidem
G. H. Berggren

Fredagen den 12 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 182, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående föreskrifter
till säkerställande av allmänhetens
obehindrade tillgång till myndigheters
offentliga handlingar.

Om beredande åt bostadssökande i Stockholm
av sysselsättning och bostäder å
annan ort

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Torsten
Anderssons interpellation om beredande
åt bostadssökande i Stockholm av sysselsättning
och bostäder å annan ort, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Torsten Andersson
har frågat, om jag vill medverka till ett
samarbete mellan arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå och bostadsförmedlingen
i Stockholm i syfte att bereda
bostadssökande i huvudstaden sysselsättning
och bostäder utanför stockholmsområdet.

De viktigaste åtgärderna, när det gäller
att söka dämpa Stor-Stockholms expansionstakt,
är dels att söka flytta ut
olika slags verksamheter från stockholmsområdet,
dels att söka undvika ny -

etablering av sådana företag, som inte av
företagsekonomiska skäl måste ligga där,
dels också att befrämja näringslivets utveckling
inom andra delar av landet.
Det kan nämnas, att chefen för finansdepartementet
i konselj den 5 april fått
bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att utreda frågan om lokaliseringen
till orter utanför stockholmsområdet av
statliga ämbetsverk och annan statlig
verksamhet.

Vad angår den av interpellanten ifrågasatta
åtgärden att etablera samarbete
mellan arbetsmarknadsverket och bostadsförmedlingen
måste jag uttrycka
min tveksamhet inför möjligheterna att
på denna väg minska takten i StorStockholms
expansion.

Nettoinflyttningen till Stor-Stockholm
utgör endast en liten del av den totala
omflyttningen mellan stockholmsområdet
och landet i övrigt. Det sker en betydande
utflyttning från Stockholm,
men inflyttningen är ännu större. Den
ifrågasatta åtgärden skulle möjligen leda
till en ökning av omflyttningen men
däremot knappast minska nettoinflyttningen.
Denna är nämligen i första hand
beroende av näringslivets behov av mer
arbetskraft.

Den som söker arbete i Stockholm genom
arbetsförmedlingen upplyses regelmässigt
om bostadsbristen och avrådes
från att ta arbete i Stockholm om bostadsfrågan
inte är löst. Arbetsförmed
lingen har emellertid till uppgift att so -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

ka täcka behovet av arbetskraft oavsett
var arbetsplatsen är belägen, och den
kan inte vägra medverka vid rekrytering
av arbetskraft till en viss ort.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf):

Herr talman! Jag har att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Svaret är så till vida
märkligt att det är både positivt och negativt.
Det är positivt på ett sätt som
man har anledning att hälsa med tillfredsställelse:
Kungl. Maj:t har beslutat
låta utreda den fråga, som varit föremål
för så mycken debatt under senare
år, nämligen frågan om att till orter
utanför stockholmsområdet lokalisera
statliga ämbetsverk och annan statlig
verksamhet. Det har förekommit många
framstötar i den frågan, och det är tacknämligt
att man nu kommer att studera
detta problem generellt och inte som
hittills bara syssla med förflyttning av
enstaka verk.

När det gäller den av mig upptagna
frågan är emellertid socialministern inte
villig att gå in på en närmare diskussion.
Jag är medveten om att frågan är
intrikat. Men om man diskuterar olika
åtgärder exempelvis inom ramen för
den nu tillsatta utredningen, är ju detta
ett arbete på lång sikt. Utredningen
tar år, och det tar ytterligare några år
innan eventuella åtgärder kommer att
verka. Genom utredningen har man inte
avsett att få fram omedelbart verkande
åtgärder.

Herr statsrådet är tveksam när det gäller
kontakten mellan arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå och bostadsförmedlingen
i Stockholm i syfte att för
de människor som står i bostadskön peka
på möjligheterna utanför Stockholm.
Jag är inte alldeles säker på att ett sådant
samarbete inte skulle ge resultat.
Det har sagts i svaret att det knappast
är troligt att detta skulle minska nettoöverskottet
av människor i staden. Det
är ju för närvarande ganska betydande
och rör sig om ungefär 7 000 människor
om året. Jag förutsätter, att vi här inte

alls behöver diskutera hurudant tillståndet
är bland de människor som står i
bostadskön. Tidningarna har inte minst
under de senaste dagarna givit rätt bedrövliga
bilder av situationen. Min tro
är att många av dessa människor, som
svårt lider under bostadsbristen, inte
har klart för sig att man skulle kunna
bjuda dem likvärdig sysselsättning och
goda bostadsmöjligheter utanför huvudstaden.
Jag tror att uppslaget är av den
art att man skulle kunna diskutera det
och kanske ta något mera effektivt på
problemet än vad socialministern här
har gjort.

Det sägs att nettoinflyttningen är beroende
av näringslivets behov av arbetskraft.
Detta visar att man här liksom
rör sig i en cirkel. Man diskuterar huru
man skall kunna minska dragningskraften
från näringslivet genom att flytta
ut företagsamhet, men om man skall
angripa problemet i dess akuta läge
hänvisar man till att inflyttningen i sin
tur bestämmes av näringslivets behov av
arbetskraft. Detta är som sagt att gå i
cirkel i denna fråga. Jag tror ändå att
det hade varit värt att fundera över den
utväg jag anvisat.

Jag ber i detta sammanhang att få uttala
en förhoppning om att den utredning,
som regeringen nu har tillsatt och
som vi väl får hoppas snart skall börja
sitt arbete, måtte få verkliga möjligheter
att i grunden studera frågan
om Stor-Stockholms befolkningsproblem
och att inte direktiven därvid blir för
snäva, utan man också kan se litet längre
än vad som betingas just av de problem
som den svällande förvaltningsapparaten
i och för sig medför.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten
Långholmen

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Olléns interpellation angående

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

överbeläggningen på fångvårdsanstalten
Långholmen, och nu yttrade:

Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation bär herr
Ollén frågat mig

1) vilka anledningarna är till att de
löften om snabba åtgärder, som jag gav
denna kammare för tre år sedan beträffande
Långholmens ersättningsbyggnader,
icke kunnat infrias; samt

2) om jag är beredd att i dagens
skrämmande läge vidtaga andra och mer
extraordinära åtgärder för lösning av
denna fråga än dem som anges i statsverkspropositionen.

Det framgår av interpellationen att
herr Ollén har fäst sig vid en årsrapport
från chefen för Långholmsanstalten, i
vilken de svåra förhållandena vid denna
anstalt skildras. Herr Ollén refererar
först vad denne har sagt och återger därefter
ett uttalande som jag gjorde i denna
kammare i en interpellationsdebatt
år 1954. Såsom framgår av den första
frågans formulering anser herr Ollén,
att ersättningsbyggnaderna för Långholmen
inte skulle ha behandlats i så snabb
takt som jag angav 1954.

Detta är emellertid alldeles oriktigt.
Herr Ollén har tydligen missförstått förhållandena.
Arbetet med att få till stånd
ersättningsbyggnader för Långholmen
bedrives med all den skyndsamhet som
rimligen kan begäras, när det gäller så
stora, komplicerade och dyrbara byggnadsföretag
som i detta fall.

Nydaningsarbetet inom fångvården
följer de riktlinjer som fastställts av
1950 års riksdag. Enligt detta beslut
skulle både nybyggnader och det erforderliga
utredningsarbetet tagas upp i vissa
etapper. Så har också skett. Eu rad
kommittéer har avlöst varandra och
åstadkommit de utredningar som varit
erforderliga.

Vad jag anförde i det av herr Ollén
citerade yttrandet 1954 var, att man då
hade hunnit så långt med dessa utredningar,
att tidpunkten var kommen att
också ta upp frågan om att ersätta Långholmen
med nya, moderna anstalter. Jag
förklarade att det hade hållits förberedande
överläggningar i frågan med

Stockholms stads myndigheter och att
dessa borde fullföljas genom en särskild
utredning. Jag framhöll också att jag
ämnade tillse, att den kunde bedriva sitt
arbete i skyndsam takt och att de ytterligare
åtgärder som blev erforderliga för
att få till stånd ersättningsbyggnader
skulle vidtagas utan onödigt uppskov.

Detta har också iakttagits. Fångvårdsbyggnadsutredningen
tillkallades den 29
april 1954 och fick i uppdrag att utreda
frågan om förnyelse av anstaltsbeståndet
inom fångvården. Häri ingick också
att framlägga förslag rörande ersättningsbyggen
för Långholmen. Dessa förslag,
som enligt direktiven borde omfatta
bl. a. skissritningar och preliminära
överenskommelser angående markdisposition,
skulle utföras så skyndsamt att
förslag i ämnet kunde föreläggas riksdagen
snarast, om möjligt redan år 1956.

Utredningen arbetade mycket hastigt
och levererade i snabb följd förslag i
olika brådskande anstaltsfrågor. Redan
i november 1955 var kommittén färdig
med sina förslag rörande Långholmsanstalten.
Utredningen härom, som hade
krävt ett betydande arbete ej minst för
att lösa frågan om den lämpligaste lokaliseringen
av de nya anstalterna, ledde
till ett förslag om att uppföra tre nya
anstalter, en i österåker norr om Stockholm
för 300 intagna, en i Kumla stad
för 200 intagna och ett rannsakningsfiingelse
i Stockholm med 100 platser.
Det sistnämnda skulle staden bygga. Av
utredningsuppdraget återstår alltjämt
att färdigställa förslag till ersättningsbyggnad
för rättspsykiatriska kliniken,
vilken nu också ligger på Långholmen.
Denna fråga har dock visat sig vara mycket
svårlöst och har föranlett långvariga
förhandlingar med Stockholms stad.

Fångvårdsbyggnadsutredningens nyssnämnda
förslag i november 1955 föranledde
proposition till 1956 års riksdag,
som anslog medel till inköp av tomterna
i Österåker och Kumla samt till fortsatt
utredningsarbete beträffande dessa
anstalter.

Därefter uppdrogs åt den i maj 1956
tillkallade fångvårdens byggnadskommitté
att avge detaljerade förslag till bygg -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

nads-, arbets-, utrustnings- och personalplaner
samt till ordnande av personalens
bostadsfråga vid de nya anstalterna
i Österåker och Kumla. Kommittén
har avgivit förslag den 10 oktober
1956, utom i fråga om personalbostäderna,
där förslag kommer att avges senare.
Efter remissbehandling har proposition
i ämnet just avlämnats •— jag har velat
avge interpellationssvaret vid denna tidpunkt
för att kammarens ledamöter skulle
ha tillfälle att se den i propositionen
lämnade redovisningen av arbetena med
ersättningsbyggnader för Långholmen.
Såsom framgår av propositionen och därvid
fogade planskisser har det utarbetats
principförslag till fångvårdsanstalter av
helt ny typ för Österåker och Kumla.
Var och en av dem skall innehålla administrationslokaler,
mottagningsavdelning,
psykiatriskt sjukhus, kroppssjukhus,
isoleringsavdelning, specialavdelningar
för svårbehandlade och slutligen
en råd allmänna avdelningar. Om detta
förslag godkännes av riksdagen, erfordras
åtskilligt arbete med detaljplanering
och ritning, innan entreprenadanbud
kan infordras och bygget sättas i gång.
Jag har räknat med att detta skall kunna
ske under budgetåret 1958/59. Möjligen
kan vissa arbeten på Kumlaanstalten
sättas i gång redan under våren 1958,
och jag har därför även begärt ett bemyndigande
härtill.

Det ligger i sakens natur, att det tar
tid att förbereda så omfattande byggnadsföretag
som det här gäller. Det vore
enligt min mening mycket oberättigat,
om man ville påstå, att fångvårdsbyggnadsutredningen
eller fångvårdens
byggnadskommitté — vilka även haft
andra stora och brådskande utredningsuppgifter
— skulle ha bedrivit sina arbeten
för långsamt.

Härtill kommer, att de svåra och beklagliga
förhållanden på fångvårdsanstalterna,
varom herr Ollén talat i motiveringen
till sin interpellation, inte har
det samband med Långholmens ersättningsbyggen
som herr Ollén tycks föreställa
sig. överbeläggningen på fångvårdsanstalterna
beror på den snabba
ökningen av fångantalet de senaste två

åren och den därav orsakade platsbristen
inom samtliga fångvårdsanstalter.
Man kan inte skilja ut en enstaka anstalt,
ty hela fångvården arbetar i hög grad
som en enhet. En stark ökning av fångantalet
återverkar mer eller mindre på
alla anstalter och framför allt på de
största anstalterna. Inom fångvården
finns det just nu tillhopa 4 400 intagna.
För två år sedan var antalet blott 3 380.
Alltså en ökning på över 1 000. Det är
uppenbart, att intet vårdområde skulle
kunna mottaga en sådan våldsam ökning
av platsbehovet utan de största svårigheter.
Men det uppkomna läget kräver
allvarliga ansträngningar för att häva
den svåra platsbristen. Sådana åtgärder
har också vidtagits. En hel råd nya anstalter
är under byggnad, och snabbt
verkande provisorier har vidtagits. Detta
framgår av den kapitalbudget för
fångvården, som regeringen har föreslagit
och som riksdagen i onsdags har
godkänt. Så stora investeringar i fångvården
har aldrig tidigare gjorts.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Varför jag interpellerade ligger i öppen
dag och framgår också av mina
frågor. Chefen för fångvårdsanstalten å
Långholmen, direktör Gunnar Rudstedt,
har ånyo måst slå larm på grund
av de fruktansvärda förhållandena på
Långholmen, samtidigt som herr statsrådet
i årets statsverksproposition gläder
oss med att planerings- och ritningsarbeten
beträffande Långholmens ersättningsbyggnader
»självfallet bör bedrivas
skyndsamt». Samtidigt kommer
han dock med den beklagliga uppgiften,
att det inte kan beräknas att några
egentliga byggnadsarbeten på dessa anstalter
skall komma i gång redan under
nästa budgetår. I dagens svar har statsrådet
bekräftat dessa uppgifter.

Inför det skrämmande nödläge, som
Långholmen lika väl som fångvården i
stort befinner sig i, kan man emellertid

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten
enligt min mening omöjligen i längden
acceptera dröjsmål över huvud taget. En
fångvård av det slag som herr Rudstedt
ger en inblick i är nämligen för vårt
land icke blott föga hedrande utan direkt
generande — för att inte säga vanhedrande.
Yad som enligt min mening
är det mest allvarliga i långholmschefens
rapport är att man på grund av
trångboddheten tvingas blanda samman
unga brottslingar med gamla. Härom heter
det i rapporten: »Av de på Långholmens
huvudavdelning intagna, stundom
över 400, kan endast ett fåtal hållas åtskilda.
Mest beklämmande är det stora
antalet ungdomar, som i brist på slutna
anstalter inom ungdomsgruppen
måste tillbringa en avsevärd tid på
Långholmen i full gemenskap med äldre
brottslingar. En slumpvis vald dag i
december var på Långholmen intagna
110 personer yngre än 25 år. Av dessa
var 49 under 23 år och 14 under 21 år.»

Detta är ju skrämmande uppgifter,
ja, mer än skrämmande. Det har i pressen
talats om förbrytarskolor — ett i
och för sig avskyvärt ord när det gäller
svensk fångvård — men vilka ord
skall man välja? Det säger sig självt
att denna sammanblandning av unga,
ännu påverkbara brottslingar med gamla
förhärdade brottslingar, fullt utbildade
i brottets teknik och praktik, ger
fruktansvärda möjligheter att påverka
de unga i negativ riktning, göra dem
sämre och icke bättre under fängelsetiden.
Det inte minst skrämmande är att
statsmakterna för över tio år sedan genom
lagstiftning bundit sig för en fångvård
av helt annat slag, en fångvård i
klart uttalat syfte att genom olika positiva
åtgärder göra det yttersta för att
påverka klientelet i positiv riktning.

På intet annat område, herr talman,
har jag själv funnit en sådan kontrast
mellan lagens teori och praktik, mellan
av statsmakterna åtagna förpliktelser
och möjligheterna att i det dagliga praktiska
arbetet förverkliga dem. Detta har
ju också i några korta, jag tycker närmast
ångestmättade satser slagits fast
av herr Rudstedt i rapporten när han
säger: »Vår praktiska grå vardag 1ig -

Långholmen

ger så fjärran från teorierna, och lagtextens
''vård’ klingar bara falskt i sammanhanget.
»

Han säger på ett annat ställe: »Tillståndet
inom Långholmsanstalten är sådant,
att man vid varje dags slut är beredd
att tacka för att dagen trots allt
gått. Anstalten är nedsliten och bevakningspersonalen
utsläpad och desillusionerad
av det tröstlösa i att söka upprätthålla
ordning i detta kaos, där tidvis
mer än 700 intagna delar omkring
430 ordinarie platser.» Man förstår honom
också mycket väl, när han betonar
det genanta i att visa en anstalt av detta
slag för främlingar, som blivit intresserade
av svensk fångvård just genom
vår humana lagstiftning på detta område.

Det är misstagen i det förgångna, som
nu träder i dagen, trots de glädjande
kraftansträngningar, som gjorts i årets
statsverksproposition. När det slogs
larm i denna kammare för tre år sedan
angav justitieministern ju också orsakerna
till den passivitet från hans och
regeringens sida, vars resultat vi så
skrämmande tydligt ser i dag men kunnat
förutspå långt tidigare. Justitieministern
yttrade om läget 1948 och därefter:
»Byggnadssvårigheterna satte in,
och dessutom förelåg det en omfattande
plan för upprustning av sinnessjukvården».
Onsdagens debatt visade på ett
obestridligt sätt att mycket ännu återstår
på sinnessjukvårdens område innan
allt är väl beställt. Men icke är väl
detta land så renons på tillgångar att
fångvården måste skjutas åt sidan, därför
att sinnessjukvården rustas upp?

Sedan verkställighetslagen blivit av
riksdagen antagen 1945 tycker jag det
hade varit justitieministerns och regeringens
skyldighet att lämna riksdagen
sådana förslag, som inneburit ati denna
verkställighetslag icke blivit en tom gest,
ett slag i luften. Om riksdagen hade avslagit
dessa förslag hade ansvaret blivit
dess och icke regeringens. Det är
denna regerings passivitet beträffande
det slutna anstaltsbeståndet, som i dag
gör hela läget så hopplöst och i vilket
Långholmen blott utgör en detalj — om

Fredagen den 12 april 1957

Nr 11

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

också en utomordentligt viktig sådan i
hela totalbilden.

Det är att märka, att vi från 1948 och
framåt hade ett för varje år stigande
fångantal. Jag yttrade i interpellationsdebatten
1954 bland annat: »Att brottsligheten
ökar i relation till folkmängdens
ökning överraskar ingen. Att brottsligheten
är starkare i städerna än på
landsbygden har ju strafflagberedningen
på sin tid lämnat klara bevis för. Att
fylleriet befunnit sig i stadig kurva uppåt
utgör ej heller för de flesta någon överraskning.
Under sådana förhållanden
måste man vara ganska verklighetsfrämmande,
om man skall kunna tro på en
näraliggande minskning av fångklientelet.
Man måste enligt mitt förmenande
räkna med ett fångklientel på 3 000 fångar
och däröver.»

Åren 1943 och 1944 utgjorde antalet
fångar något över 3 000. Sedan sjönk det
några år för att 1953 åter vara uppe i
över 3 000. Under treårsperioden 1953—•
1956 har klientelet ökat från 3 225 till
4 104, en givetvis i och för sig beklämmande
ökning men ingalunda överraskande.
Nu anger justitieministern toppsiffran
till 4 400. ökningen kan omöjligen
utgöra ett godtagbart försvar för att åtgärder
icke vidtogs på ett tidigare stadium
för att både utöka och modernisera
det slutna anstaltsbeståndet.

Att det är försummelser i det förgångna,
som vi nu får dragas med långt in på
1960-talet, kan kanske klarast belysas
med några siffror. Jag har gått igenom
alla investeringar till fångvården fr. o. m.
budgetåret 1950/51 t. o. m. 1956/57 •—
alltså sju år — och kommit till en slutsiffra
på 44 791 300 kronor. Häri ingår
Roxtuna med sina 7,5 miljoner kronor
jämte allt annat. Samtidigt finner man
av proposition nr 166, som i dag ligger
på riksdagens bord och till vilken justitieministern
hänvisar, att kostnadsberäkningarna
för anstalterna i Österåker och
Kumla rör sig om cirka 40 miljoner kronor
för sammanlagt 670 interner. Siffrorna
under sjuårsperioden belyser på
ett ganska drastiskt sätt de sju magra
årens försummelser. De motsvarar ungefär
ersättningshyggnader för 670 inter -

ner. Då det rör sig om ett fångantal på
över 4 000, inser man att fångvårdens
kris kommer att sträcka sig långt fram
på 1960-talet, sannolikt långt in på 1970-talet.

Det är ur dessa synpunkter som man
hade hoppats, att verkliga krafttag skulle
kunna tas beträffande dessa fångvårdsanstalter.
Lekmannen har svårt att förstå
att ytterligare ett budgetår skall behöva
tas i anspråk för fortsatta planeringsarbeten,
när nödläget är så skriande
stort som det i dag är. Man frågar sig
vidare: Om dessa planeringsarbeten tar
två å tre år eller mer i anspråk, varför
hade inte åtminstone dessa förberedelser
kunnat utföras under början av 1950-talet?
Beträffande dessa förberedande arbeten
rör det sig under alla förhållanden
icke om några stora pengar. Om den
tredje etappen i detalj varit utarbetad
för några år sedan, hade det funnits möjlighet
att på ett helt annat sätt än nu
snabbt få fram ersättningsbyggnaderna.

Ehuru jag är fullt på det klara med att
statsrådet med sin humana inställning
hyser ett levande intresse för fångvården
och dess problem, är jag samtidigt
rädd för att den fortsatta utvecklingen
kommer att leda fram till ökade svårigheter,
om icke ett forcerat arbete beträffande
ersättningsbyggnaderna för Långholmen
liksom på fångvårdens samtliga
fronter nu etableras. Långholmen har
länge nog varit en skamfläck.

Herr MANNERSKANTZ (b):

Herr talman! Jag känner ett behov av
att säga några ord i anslutning till interpellationssvaret
och herr Ollens yttrande
i anledning därav. Jag gör det närmast
såsom ledamot av fångvårdens
byggnadskommitté, där vi har fått en
stark känning av att det på detta område
verkligen pågår en omfattande
verksamhet.

Det finns ju flera olika möjligheter att
avlasta Långholmen i väntan på att en
ersättningsbyggnad skall bli fiirdig. Man
kan t. ex. bygga sidoanstalter, varigenom
man uppnår att överbeläggningen
på Långholmen inte blir så besvärande

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

som den i dag otvivelaktigt måste sägas
vara.

Jag vill inte yttra mig om vad som hänt
under tidigare år, men jag måste bestyrka,
att det ingalunda varit någon overksamliet
på fångvårdens område under
senare år. Jag är som sagt ledamot av
fångvårdens byggnadskommitté. Denna
kommitté är uppdelad på tre utskott,
vart och ett med en riksdagsman såsom
ordförande. Jag är för min del ordförande
i byggnadsutskottet, som bar till uppgift
att övervaka byggnadsverksamheten
på fångvårdens område. Jag kan tala
om för herr Ollén att vi sliter väldigt
hårt. Vi bar ständigt sammankomster
och konferenser, och vi gör även många
resor till olika anläggningar. Jag kan
försäkra att det ingalunda sättes bort någan
onödig tid då det gäller att få nya
fångvårdsanläggningar till stånd. Men
det är ju så inom statsförvaltningen att
man alltid måste iaktta en viss tågordning.
Jag kan dock omtala att jag ibland
i byggnadsutskottet till och med cliansat
på ett rykte att det skulle komma ett
kungl. brev och gett byggnadsstyrelsen
order att börja med ett byggnadsarbete
redan innan brevet faktiskt kommit.

För att inte den svarta bild, som herr
Ollén här ritade upp, skall stå oemotsagd
i kammarens protokoll vill jag meddela
vilka avlastningsplatser vi kan räkna
med inom en nära framtid.

I Hälsingborg bar det nu färdigställts
en ombyggnad med förstklassiga verkstadslokaler
för sammanlagt 170 interner.
Byggnadsutskottet var för tio dagar
sedan i Göteborg och konstaterade, att
de nya häktningslokalerna i Skogome i
Säve kommun med 100 platser kommer
att bli färdiga till den 1 juli, eller i varje
fall under juli månad. Då blir det en
mycket stor avlastning på Härianda.

Jag var för resten och såg på Härlanda,
där man hört samma klagan. Jag
tycker nog inte att det var så farligt,
som man sagt. Det fanns visserligen i
stor utsträckning två man i varje cell,
men den dubbelbeläggningen blir i stort
sett avvecklad, när häktet i Skogome blir
färdigt till sommaren.

Sedan pågår för fullt byggnaden av

sidoanstalterna i Hällby och Mariefred
med vardera 90 platser. Ulriksfors, som
riksdagen beslöt bärom dagen, har redan
påbörjats, och vi bar sålunda där inte
låtit någon tid gå förlorad. Men det är
klart att en del av projekteringen inte
är helt avslutad, ty man vågar inte lägga
ned för mycket kostnader på detaljritningar,
förrän statsmakterna fattat sina
beslut. Men den anstalten blir utan
tvivel färdig att tas i bruk i början av
1958 med 132 platser.

Enligt vad jag nu angivit kommer alltså
inom ett år ej mindre än 582 nya platser
att stå till förfogande, utöver de kolonier
som kan komma att uppföras.

Just i dagarna kommer byggnadsarbetena
att sättas i gång på fångvårdsanstalten
i Tidaholm, som varit utlämnad
på entreprenadräkning under de senaste
sex veckorna. Med hänsyn till de byggnadskonstruktioner,
som där är fastställda,
kan man räkna med att arbetena
kommer att skrida fram så fort, att anstalten
kan tas i bruk i slutet av nästa år.

Samtidigt pågår andra byggnationer,
bl. a. den första etappen på Hall. Även
den andra etappen är delvis påbörjad,
och bara för några dagar sedan beslöt
byggnadsutskottet i fråga om den tredje
etappen på Hall, som är en ganska stor
etapp, att sätta i gång med detaljritningarna,
så att de skall kunna ligga färdiga
så snart som pengar blir tillgängliga.

Jag vill samtidigt från denna byggnadskommitté
meddela, att det sannolikt
kommer att kunna bli inemot 1,5 miljoner
kronor lediga, så att säga, med vilka
vi under nästa budgetår kan påbörja anstalten
i Kumla, som väl är den anstalt,
vilken statsmakterna närmast bar att
fatta ett beslut om. Det finns ett annat
sätt också att snabbt få platser disponibla,
ocli det skulle vara genom att fatta
beslut om Norrtäljeanstalten. Där behövs
inga nya ritningar, utan där kan användas
exakt samma ritningar som för Tidaholm.
Man skulle kunna tänka sig att
flytta över denna 1,5 miljon dit i stället,
men därför fordras ju ett riksdagsbeslut.
Detta vore eu väg som snabbt
skulle resultera i definitiva, goda platser
till ett antal av 170.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

De uppgifter, som jag nu lämnat, säger
oss att vi har att räkna med en ganska
snabb förbättring. Jag tycker nog att
jag velat i någon mån reagera mot herr
Olléns uttalanden, att det inte sker tillräckligt
mycket på detta område, ty det
görs ostridigt en hel del, i varje fall nu.
Inom byggnadskommittén kommer vi att
fortsätta med att göra allt vad vi kan för
att hålla takten med dessa byggnadsarbeten.
Det är inte alltid så lätt, ty särskilt
ritningarna kräver ofta lång tid. Att bygga
själva husen går ganska fort, men
alla förberedelser, alla frågor som rör
markdispositionen, alla uppgörelser med
myndigheterna om avloppsnät och dylikt
och förhandlingarna med kommunerna
om personalbostäder, som ju till
huvudsaklig del skall ligga i vanliga hyreshus,
tar sin tid. Jag kan dock försäkra
att ingenting här försummas.

När vi kan bygga Kumla färdigt och
bygga Österåker beror väl på den takt,
i vilken vi kan få konstruktionsarbetena
färdiga, ty i vårt land är det faktiskt en
hård press på arkitekterna ■— de utgör
på sätt och vis en flaskhals. Jag tror
dock att det med de goda förbindelser,
som vi har med vissa arkitektfirmor,
kommer att bli möjligt att driva fram de
arbeten, som riksdagen beslutat om, så
snabbt som rimligen kan begäras.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I stort sett kunde jag
nöja mig med alt instämma med herr
Mannerskantz, men jag vill ändå säga
några ord därutöver.

Den som inte känner till förhållandena
och lyssnade till herr Ollén, kunde
lätt få den uppfattningen att herr Ollén
är den enda drivande kraften för atl
skapa ett bättre tillstånd inom fångvården.
Så är ju dess bättre ingalunda fallet.
Här bär skett åtskilligt under de senaste
åren. Justitiedepartementet och
de olika byggnadsutredningarna har på
allt sätt sökt få till stånd nya anstalter.
Men det är, som herr Mannerskantz
sade, inte så lätt, och det går inte på
en gång; det vill till ett ordentligt förarbete
innan allt kan sättas i gång. Skul -

le man vilja vara elak kunde man också
säga, alt av de förslag som har kommit
fram från byggnadskommittén har åtskilliga
kritiserats mycket starkt av
fångvårdsstyrelsen och en del andra remissinstanser.
Detta gäller exempelvis
det förslag som nu ligger på riksdagens
bord om att bygga ersättningsanstalter
för Långholmen i österåker och i Kumla.
Fångvårdsstyrelsen hemställde i sitt
remissvar över förslaget, att detta skulle
omarbetas och överarbetas, vilket
skulle ytterligare dra ut på tiden.

Det gäller alltså inte bara att få fram
tomtmark, bostäder och annat, utan
också att i många fall övertyga fångvårdsstyrelsen
om att någonting bör göras,
som kan åstadkomma det platsantal
som anses vara nödvändigt. Vi minns
att när det förra fredagen förelåg förslag
om att man i Ulriksfors skulle uppföra
en anstalt för 150 intagna, så förelåg
det också förslag om att det antalet
skulle prutas ned till 50. När fångvårdsbyggnadskommittén
har föreslagit, att
det för Långholmens ersättningsanstalt
i österåker skall vara ett platsantal på
400, säger fångvårdsstyrelsen 300. Styrelsen
vill alltså inte riktigt vara med i
den takt i ^byggnadsarbete som de
drivande krafterna vill få till stånd.

Herr Ollén gör gällande, att vi här
skjuter undan fångvårdsstyrelsens angelägna
byggnadsfrågor för att tillfredsställa
sinnessjukvården. Så är ingalunda
fallet. Riksdagen har i år presenterat
förslag till utgifter just på fångvårdssidan,
vilka är större än någonsin tidigare.
Man har kommit fram till att det
nu skall ske någonting, någonting allvarligt,
och att man verkligen skall reparera
de försummelser som eventuellt
tidigare har förelegat.

Vi må komma ihåg, att det egentligen
inte bar byggts några fångvårdsanstalter
i detta land på 100 år. Det är först
under senare år, man bar börjat att rusta
upp denna verksamhet. När vi nu är
inne i den största nydaningsperiod som
vi har haft inom fångvården, då börjar
man kritisera i stället för att känna sig
tillfredsställd över att någonting verkligen
skall ske.

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten

Herr Ollén efterlyste krafttag. Ja, vad
är det för krafttag? När vi undan för
undan skall skapa fram nya platser, som
kostar tiotals miljoner kronor, anser
i varje fall jag, att det är de längst gående
krafttag som vi för närvarande orkar
med.

Herr OLLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! De föregående talarna
slår enligt min mening in öppna dörrar.

Jag liar själv i min interpellation klart
gett uttryck för att fångvården under
detta budgetår har fått stora anslag, och
jag har uttalat min tillfredsställelse över
detta.

Vad jag har sagt och pekat på är de
stora försummelserna under den gångna
1 O-årsperioden. Jag kan bara nämna
siffrorna över investeringsanslag för de
sju år under denna period, som jag förut
nämnde. Under 1950/51 uppgick de
till 912 000 kronor, 1951/52 till 857 000,
1952/53 till 2 608 000, 1953/54 till

8 032 600, 1954/55 till 6 168 000, 1955/

56 till 11 344 000 och för 1956/57 till
14 869 500. Detta blir sammanlagt
44 791 300 kronor.

Tror verkligen herrarna, att det är
möjligt bygga upp en fångvård med ett
sammanlagt anslag av denna storlek,
när fångantalet rör sig om 3 000 å 4 000?

Som jag sade kostar enbart de båda ersättningsbyggnaderna
för Långholmen
över 40 miljoner kronor. Enbart dessa
siffror visar enligt min mening, vilka
försummelser som begåtts i det förgångna.
Det kan aldrig på något sätt bestridas.

Efter allt tal om vad som håller på
att göras kan man fråga: I vilken mån
skall detta snabbt ge en lättnad på de
svåra förhållandena vid Långholmen?

Eller vill någon förneka att de är katastrofala?
Skall detta katastroftillstånd
fortsätta ytterligare år framåt, eller hur
snabbt kan en positiv lättnad ske?

Det är frågor som det vore av intresse
att få besvarade i dag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Långholmen

Herr talman! Enda sättet att lätta överbeläggningen
på Långholmen är att bygga
nytt. Det är också det som sker. Då
spelar det ju ingen roll vad som har förerekommit
i det förgångna. Vi skall nu
bygga nytt undan för undan för att
minska överbeläggningen på Långholmen.
Så enkelt är problemet, det behöver
inte göras märkvärdigare än det är.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Herr Ollén har nu flera
gånger kommit tillbaka till frågan hur
fångvårdssituationen var förut och vad
man borde ha förutsett tidigare, enär
det efter de inlägg, som gjorts av herr
Mannerskantz och herr Andersson, har
blivit omöjligt för honom att hävda att
det inte nu görs någonting. Herr Ollén
får alltså falla tillbaka på misstagen i det
förgångna. Och det är klart att om man
hade vetat eller kunnat bilda sig en föreställning
om den utveckling, som kriminaliteten
faktiskt har tagit, borde man
förvisso ha sett på saken annorlunda än
man gjorde. Men hur var situationen just
vid den tidpunkt som herr Ollén utgår
ifrån, alltså då den nya straffverkställighetsreformen
tillkom för ett årtionde sedan? Straff

verkställighetsreformen grundades
på ett förslag av strafflagberedningen,
i vilken praktiskt taget all kriminologisk
expertis i landet fanns representerad.
Då beredningen lade fram sitt
förslag gjorde den också prognoser över
hur många platser som skulle behövas
inom fångvården. För närvarande har
vi en högsta beläggning på bortåt 4 600
platser; det är den som vållar de stora
svårigheterna. Strafflagberedningen räknade
med en högsta beläggning på 2 300,
alltså hälften.

Herr Ollén förklarar nu att man med
hjälp av folkmängdsutveckling och annat
borde ha kunnat gissa bättre än
strafflagberedningen eller eljest mer eller
mindre säkert förutspå utvecklingen
på detta område. Ja, om herr Ollén verkligen
har några möjligheter härtill, så
vore det mycket tacknämligt, ifall han
ville ställa den expertisen till förfogan -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

de, ty sådana förutsägelser hör till det
svårast tänkbara. Jag vet ingen som har
kunnat ge något recept på hur dylika
prognoser skall kunna bli tillförlitliga.
När herr Ollén antyder sådana i och för
sig riktiga tolkningsdata som befolkningsförändringarna,
vill jag bara tala
om, att trots att de västerländska kulturländerna
i stort sett har samma befolkningsförändringar,
så visar kriminalitetsutvecklingen
olika kurvor i olika
länder, utan att man kan förklara orsaken
därtill. Här i landet har vi ungefär
samma utveckling som i Förenta staterna,
men t. ex. i Danmark har man en
annan.

All den expertis som vid det nämnda
prognostillfället fanns i landet räknade
alltså med bara hälften så stort platsbehov
som vi no har. Jag kan inte komma
till något annat resultat än att det är en
ren efterklokhet från herr Olléns sida,
när han gör gällande, att man borde ha
kunnat antecipera den utveckling som
sedermera ägt rum. Om herr Ollén verkligen
hade kunnat detta, är det ju för
övrigt märkvärdigt att han som riksdagsman,
såvitt jag vet, inte har framställt
något förslag, grundat på dessa
förutsättningar.

Vad sedan angår den byggnadsverksamhet
som nu är i gång kan jag fatta
mig kort efter herr Mannerskantz’ sakkunniga
redogörelse. Herr Mannerskantz
är ju, som han nämnde, ordförande i
byggnadsutskottet inom den stora kommitté
som har hand om den pågående
upprustningen av anstaltsbeståndet, och
han har berättat hur det nu byggs nya
anstalter på Hall, i Mariefred, i Hällby,
i Skogome, i Tidaholm, på Hinseberg, i
Hälsingborg, i Lärbro och i Ulriksfors.
På alla dessa ställen är en omfattande
byggnadsverksamhet i gång som på kort
tid, hoppas jag, skall ge ett alldeles nödvändigt
tillskott både för att komma till
rätta med de mycket svåra förhållanden,
under vilka fångvården för närvarande
arbetar, och för att ge oss för framtiden
helt nya möjligheter till fångbehandling.
.lag har haft tillfälle alt på nära håll
följa det oerhört intensiva och skickliga
arbete som bedrivs i fångvårdens

byggnadskommitté, och jag finner att
kommittén verkligen är mera värd tacksamhet
än kritik.

Men det iir ju riktigt som herr Ollén
säger att vi, trots alla dessa ansträngningar,
just nu bär mycket stora bekymmer
till följd av den oerhört snabba ökningen
av fångantalet. Jag är den förste
att erkänna detta. Jag är fullt medveten
om att fångvårdsmännen i dag arbetar
under ytterst pressande förhållanden. Vi
måste vara alla dessa tjänstemän tacksamma
för det sätt på vilket de gör sin
plikt trots de stora svårigheterna. Jag
tror dock att de arbetar lättare i medvetandet
om det stora byggnadsprogram
som nu är på god väg att förverkligas
och som jag hoppas snart skall ge dem
mycket bättre möjligheter i deras svåra
och allvarliga arbete.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Jag har mig veterligt inte
riktat någon som helst kritik mot fångvårdsbyggnadsutredningen
eller fångvårdens
byggnadskommitté. Jag har naturligtvis
ingen som helst anledning att
göra detta.

När statsrådet upprepar, att vad som
nu hänt beror på det stora och oväntade
fångantalet, vill jag dock betona att detta
fångantal enligt statistiska uppgifter -—
om man ser både på de nordiska länderna
och på utlandet, där sådana uppgifter
finns — fortfarande är mycket lågt.
Norge har den lägsta siffran med 0,46
promille. Därefter kommer Sverige med
0,6 promille och Danmark med cirka 0,8
promille. Vi har alltså, som jag säger,
ett fångantal hland de lägsta i världen.

Statsrådet sade år 1954 precis detsamma
som i dag: Det har inträffat en hastig
och våldsam ökning av fångantalet,
som medfört starkt stegrade krav på
nya anstaltsutrymmen och en mycket
olycklig överbeläggning på våra gamla
dåliga anstalter. Det var försvaret år
1954, och på samma sätt låter det i dag.

Om man år 1945 hade salt i gång enligt
strafflagberedningens förslag, hade
man haft nya slutna anstalter för omkring
500 interner för icke fullt It) mil -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten
joner kronor. I stället beslöt statsrådet
att uppföra Roxtuna med 65 interner för
7,5 miljoner kronor. I dag kostar det icke
10 utan över 40 miljoner kronor att uppföra
två slutna anstalter för 670 interner.

Det förefaller vara en dålig affär för
staten.

Vi kan gå ännu längre tillbaka i tiden,
till perioden 1936—1911. Då färdigbyggdes
Skenas, anstalten på Hall och anstalten
på Håga. Om man hade fortsatt i
samma takt, hade det sett annorlunda ut
i dag.

Statsrådet skjuter nu vid varje tillfälle
riksdagen framför sig. I sitt svar till mig
i dag säger han, att nydaningsarbetet
följer de riktlinjer som fastställdes av
1950 års riksdag. Men det är väl regeringen
som främst bär ansvar för sin politik,
icke riksdagen. Om nya situationer
uppkommer, som kräver nya initiativ,
är det väl regeringen som får förelägga
riksdagen detta. 1950 års plan har
ju icke visat sig hållbar. Justitieministern
borde då i tid ha vidtagit andra åtgärder
för att avvärja det skriande nödläget,
sådant vi i dag upplever det, på
fångvårdens område.

Till sist skulle jag vilja fråga justitieministern:
Kan statsrådet i dag lämna
något svar på frågan när ersättningsbyggnaderna
kan vara färdiga och Långholmsanstalten
äntligen jämnas med
marken?

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skall bara tillägga
några ord i anledning av vad herr Ollen
nu yttrade.

Herr Ollén påpekar att jag sade något
liknande sist vi hade en diskussion i
detta ämne — jag talade om att läget
var besvärligt, därför att det då fanns så
många intagna på anstalterna. Ja, det
är klart att det då var besvärligt, när
man jämförde med de vackra förutsägelser,
som strafflagberedningen hade
gjort, att det endast skulle behövas högst

2 300 platser. Det var i jämförelse därmed
illa nog år 1954, ty då behövdes

3 300. Men herr Ollén förbiser alldeles
att de nuvarande stora svårigheterna

Långholmen

sammanhänger med att därefter, på denna
korta tid, inträffat en så väldig ökning,
att vi i vintras hade mer än 1 000
intagna utöver den i och för sig höga
siffran från 1954.

Herr Ollén anser att allting skulle ha
gått bra, om vi hade följt strafflagberedningens
förslag; vi skulle då ha haft en
helt annan situation. Detta uttalande är
så förbluffande, att jag undrar om herr
Ollén verkligen vet vad beredningen föreslog.
Jag hade nyss betänkandet till
hands, och jag tror att jag skall citera
riktigt. Såvitt jag nu vet, föreslog strafflagberedningen
— det program som herr
Ollén alltså anser att man borde lia fullföljt
— en ny anstalt för 200 intagna i
Stockholm och vidare sex nya anstalter
på vardera 50 platser, alltså tillhopa 300
platser; och på var och en av dessa anstalter
om 50 platser skulle dessutom
40 av dem vara öppna. Hade vi inskränkt
oss till att fullfölja detta program, skulle
vi verkligen vara illa ställda!

Slutligen säger herr Ollén att han inte
alls velat rikta någon kritik mot fångvårdens
byggnadskommitté — och det
är förvisso inte heller riktigt att göra
det. Men vad är det herr Ollén har frågat
såsom kläm i sin interpellation? Jo,
om jag inte borde vidtaga några mera
extraordinära åtgärder än dem som anges
i statsverkspropositionen. Det är
slutklämmen i hans interpellation. Statsverkspropositionen
bygger i allt väsentligt
på kommitténs arbete, och när herr
Ollén kräver mera extraordinära åtgärder,
måste detta ju innefatta en allvarlig
kritik inte bara mot mig, utan också mot
kommittén.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Endast några få ord!

Det är givet att man utan att rikta någon
kritik kan ställa en allvarlig fråga,
om det inte finns möjligheter att forcera
ett arbete på grund av de utomordentliga
svårigheter under vilka Långholmen
för närvarande arbetar. Jag tycker
det är en fråga, som är ganska självklar
och som många gör sig: Finns det
inte i detta fruktansvärda läge för en

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

anstalt möjlighet att forcera fram ett förslag,
så att vi kan få ersättningsbyggnader
för Långholmen snabbare än vad nu
är fallet? Man räknar med att dessa ersättningsbyggnader
skall stå färdiga på
1960-talet. Jag upprepar min fråga till
statsrådet: När kan vi vänta att dessa
byggnader är färdiga?

Att förslagen, som lades fram år 1945,
icke kunde godtagas i detalj, är ju självklart,
men det var i alla fall ett allvarligt
försök som gjordes att ersätta dessa
gamla fångvårdsanstalter. Om man år
1945 från regeringens sida hade gått
fram med samma allvar som nu, hade det
verkligen inte sett så bedrövligt ut i dag
som det gör.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skall svara på herr
Olléns fråga, när de anstalter, som närmast
är under arbete, kan bli färdiga.

Hälsingborgsanstalten, som redan i
höstas kunde beläggas med 30 interner,
har i dag ett 80-tal intagna och beräknas
den 1 juli 1957 bli helt iordningställd.
Den erhåller därmed full kapacitet,
170 intagna. Den nya häktesbyggnaden
i Skogome med sina 100 platser
blir färdigställd i juni detta år. De båda
sidoanstalterna i Mariefred och Hällby
med vardera 90 platser beräknas bli
färdigställda nästa vinter. Nästa år kommer
också en paviljong på Hall med 72
platser att kunna tagas i bruk, liksom
även — under förutsättning att godtagbara
anbud erhålles ■— förläggningsbyggnader
om 140 platser vid den permanenta
sidoanstaltcn i Tidaholm. U1-riksforsanstalten med 132 platser beräknas
kunna tagas i bruk i början av år
1958.

Jag redovisar allt detta enligt byggnadsstyrelsens
beräkningar, som efter
vad man i styrelsen uppger är försiktigt
hållna.

Men dessutom vill jag gärna instämma
i vad herr Ollen säger, att läget är
mycket allvarligt och bekymmersamt,
och jag kan försäkra herr Ollén att vi
alla, som arbetar med dessa problem,
har den saken alldeles klar för oss. Jag

vågar nog också säga, att ingen möda
lämnas ospard vare sig i kommittén eller
i departementet när det gäller att
söka få fram nya platser så snabbt som
möjligt.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Kommer detta att i någon
mån avlasta Långholmen? Eller
skall eländet där fortsätta till dess Kumla
och österåker blir klara?

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Om herr Ollén hade läst
mitt interpellationssvar bättre, skulle
han ha sett att jag där särskilt understryker
att fångvården arbetar som en enhet
och att därför ett ökat anstaltsutrymme
på vilka platser som helst hjälper upp
situationen över huvud taget. Det är således
alldeles felaktigt att säga — som
herr Ollén ideligen kommer tillbaka till
— att det just gäller ersättningsbyggnader
för en viss anstalt och att man därför
måste överbelägga t. ex. Långholmen
ända tills de anstalter blir fullt färdiga,
som är avsedda att ersätta Långholmen.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! I interpellationssvaret
till mig 1954 sade statsrådet, att Långholmen
intar en särställning inom
svensk fångvård, därför att denna anstalt
är så oerhört stor och bär ett så
omfattande klientel; jag tror att statsrådet
nämnde att den motsvarar fem
andra anstalter. Det är därför jag frågar,
om och när Långholmen kan slopas
som fångvårdsanstalt.

Herr MANNERSKANTZ (h) :

Herr talman! Det måste endera vara
så att jag har svårt att fatta eller så
att herr Ollén har fått en del saker om
bakfoten här. Ersättningsanstalterna för
Långholmen är väl inte i första hand
avsedda att vara tillskottsplatser, utan
meningen är, såvitt jag förstår, att österåker
och Kumla skall tjänstgöra som

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Ang. överbeläggningen på fångvårdsanstalten Långholmen

centralanstalter och att anstalten på
Långholmen skall rivas. Det viktiga i
dag är väl inte, om Långholmen finns
kvar ett år mer eller mindre, utan att
man så snabbt som möjligt får ersättningsplatser
för att komma till rätta med
den nuvarande överbeläggningen på
Långholmen.

Och på den punkten kan jag försäkra
herr Ollén att man inte kommer att
försumma några av de åtgärder som erfordras
för att så snabbt som möjligt
få avlastningen till stånd. Faktum är
att vi har fattat beslut och att medel
finns tillgängliga ungefär så fort som
man hinner förbruka dem. Det hänger
mest på ritningsarbetenas bedrivande
och en del administrativa saker. Det
hela kan egentligen inte ske snabbare
än som nu blir fallet, när dessa frågor
har överlämnats till fångvårdens byggnadskommitté.

Om herr Ollén tvivlar på att vi verkligen
försöker göra vårt bästa — på
det sätt som jag nyss sade — så skall
jag gärna vid tillfälle klara ut den saken
med honom i enrum ■— då slipper
vi ta kammarens tid i anspråk längre
för denna debatt, och en mängd tåg går
ju härifrån i eftermiddag.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Kravet på att Långholmen
skulle slopas väcktes ju redan på
1920-talet. Sedan har detta krav kommit
igen med jämna mellanrum flera
gånger varje decennium. Frågan var ju
uppe 1945 och sedan under interpellationsdebatten
1954. Jämt har det då hetat,
att Långholmen skulle slopas, men
jag är rädd för att detta inte kommer
att ske förrän långt, långt in på 1960-talet,
och det är det som enligt min mening
är beklämmande.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Ollén har ju varit
inne upprepade gånger på att om riksdagen
tidigare beslutat utbyggnaden av
dessa fångvårdsanstalter, så skulle läget
ha varit betydligt bättre än det nu
är. I anledning av detta måste jag säga
att när riksdagen fick förslag om upp -

rustning av fångvården, vilket lades
fram när strafflagberedningen blev färdig
med sitt betänkande, så innebar det
förslaget, om vilket riksdagen var praktiskt
taget enig, att det i första hand var
nödvändigt att skaffa platser för ungdomsbrottslingarna
som satt i de gamla
häktena och därefter att rusta upp
för de abnorma, de allra farligaste förbrytarna.
Detta är vad riksdagen har
beslutat, och denna upprustning är nu
praktiskt taget genomförd. Jag vill förmena
att hade riksdagen inte börjat att
förbättra fångvården inom dessa avsnitt
och regeringen lagt fram sådana
förslag, hade situationen varit än värre
än den är i dag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 159,
med förslag till ändringar i 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente, m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
162, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Benelux-länderna.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 163, rörande ratifikation av konvention
angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 166,
angående fångvårdsanstalter i Österåkers
kommun, Stockholms län, och i
Kumla stad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 167, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Johansson,
Rune, och herr Karlsson, Fritiof, väckta
motionen nr 494.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Om möjliggörande av lördagsstängning i
banker m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående lagändringar i syfte att
möjliggöra för banker och andra kreditinstitut
att vid framtida övergång till
fem dagars arbetsvecka införa lördagsstängning.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
332 i första kammaren av fröken Andersson
och nr 404 i andra kammaren av
herrar Gustafson i Göteborg och Henriksson.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda frågan
om de lagändringar som vore nödvändiga
för att möjliggöra att banker
och andra kreditinstitut i samband med
en framtida övergång till fem dagars arbetsvecka
kunde hålla stängt på lördagar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 332 och II:
404, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse
att det problem som det
här gäller har observerats och tagits
upp i en motion i denna kammare. Problemet
är visserligen begränsat så till
vida att det endast berör vissa arbetstagare
på den svenska marknaden, men det
är nog så viktigt för dem som berörs. Det
är givetvis också mera lämpligt att en
speciell fråga för en speciell grupp arbetstagare
förs fram av någon vid sidan
om själva kårintresset, någon som prövar
motiven och ställer yrkanden.

Vad sedan gäller själva sakfrågan, yrkandet
om en viss lagändring, är det nog
så — tyvärr skulle jag vilja säga — alt
detta yrkande är en logisk följd av
gjorda erfarenheter vid underhandlingar.
Det är nämligen på det sättet, att
parterna på kreditväsendets område för 2

Första kammarens protokoll 1957. Nr 13

handlat om arbetstagarnas önskemål om
fria lördagar, närmast under sommarmånaderna.
Från arbetstagarpartens sida
förutsatte man givetvis, att nu gällande
lag då skulle utformas med hänsyn till
denna inskränkning. Det visade sig
emellertid att de förhandlande parterna
inte var jämbördiga. Från den ena sidan
hänvisade man till nu gällande lagstiftning.
Sådan den är utformad är den
otvivelaktigt ett hinder som utan tvivel
konserverar nu rådande förhållanden.

Den av riksdagen beslutade arbetstidsförkortningen
leder oss så småningom
fram till en ordinarie arbetstid per vecka
av 45 timmar, och därmed är — såsom
också utskottet påpekat —- förutsättningarna
givna för att organisera en
arbetsvecka på fem arbetsdagar. Hela
samhället är med andra ord inställt på
en reform med denna innebörd, och
utskottet har full förståelse för reformen
som sådan. Utskottet undviker emellertid
sorgfälligt att taga ställning till de
speciella problem som motionen berör.
Motionären påvisar de förhållanden som
i form av lagstiftning reglerar kreditväsendets
arbetsorganisation här i landet.
Alla lagar på det området är uppbyggda
med tanke på en orubbad arbetsvecka
av sex dagar. Regler för kreditväsendets
funktion måste naturligtvis utformas
så att de tar sikte på den femdagarsvecka
vi går emot.

Nu rekommenderar utskottet helt allmänt
de två parterna att förhandla om
frågan och enas om ett förslag. För dagen
anses frågan vara för tidigt väckt.
Man blir nog en aning betänksam för
denna utskottets rekommendation. Det
är ju denna rekommenderade underliandlingslinje
som följts. Härom yttrar
TCO följande: »Den nu gällande lagstiftningen
förhindrar att bankkontor hålles
stängda på lördagar, vilket anförts
från bankernas sida vid överläggningar
med löntagarorganisationerna angående
möjligheterna att införa lediga lördagar
i första hand under sommarmånaderna.»
Längre ned säger TCO: »Med hänvisning
till vad ovan anförts får TCO starkt understryka
de i motionerna framförda
synpunkterna och tillstyrka de däri
framförda förslagen om utredning i frå -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Om möjliggörande av lördagsstängning i
ga om de lagändringar, som är nödvändiga
för att möjliggöra för banker och
andra kreditinstitut att i samband med
övergång till fem dagars arbetsvecka kunna
hålla stängt på lördagar.»

Landsorganisationen tillstyrker också
den begärda utredningen, som enligt LO
dock endast skulle avse förutsättningarna
för undanröjande av de legala hinder,
som nu möter för den av motionärerna
åsyftade arbetstidsförkortningen.

Efter mitt sätt att se på denna angelägenhet
hade det varit önskvärt, att utskottet
realbehandlat det problem motionären
pekat på. Nu är problemet
olöst. Kvar står att en grupp arbetstagare
har svårare än andra att organisatoriskt
nyttiggöra den arbetstidsförkortning,
som förestår. Och anledningen är
att finna i nu gällande lagstiftning.

Om nu kammaren följer utskottets
hemställan, får vi väl hoppas att det alltid
finns någon som vakar över utvecklingen
och — därest omständigheterna
alltfort påkallar någon åtgärd — återkommer
med motionens yrkande.

Jag yrkar bifall till motionen nr 332
i denna kammare, som är väckt av fröken
Andersson.

Häri instämde fröken Andersson (h).

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Herr Danmans nämnde
att yrkandet om en lagändring var väl
motiverat, och han slutade sitt anförande
med att yrka bifall till motion nr
332 i första kammaren.

Jag kanske får erinra kammaren om
vad motionärerna yrkar. I motionerna
hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t
ville låta utreda frågan om de lagändringar
som äro nödvändiga för att möjliggöra
att banker och andra kreditinstitut
i samband med en framtida övergång
till fem dagars arbetsvecka kan
hålla stängt på lördagar».

Man yrkar alltså inte på någon lagändring
utan på en utredning om vilka
lagändringar som erfordras för att övergå
till fem dagars arbetsvecka. Motionärerna
gör själva i motionen en antydan

banker m. m.

om vilka lagändringar som är erforderliga.
Det framgår ännu tydligare av utskottsutlåtandet
vilka lagändringar som
behöver göras. Jag kan i detta sammanhang
erinra om att år 1935 beslöts vissa
lagändringar för att göra det möjligt
för banker och kreditinstitut att hålla
stängt vissa helgaftnar. Ungefär samma
lagändringar behöver göras för att man
skall kunna ha stängt under lördagar.
Det behövs alltså ingen utredning. Av
denna anledning har utskottet inte kunnat
tillstyrka motionärernas yrkande.

Första lagutskottet har inte ansett sig
böra pröva eller över huvud taget kunna
bedöma frågan, huruvida arbetstidsförkortningen
efter det att ändringarna
i den allmänna arbetstidslagen lett till
att fem dagars arbetsvecka kan genomföras
— d. v. s. när arbetstiden förkortas
till 45 timmar i veckan, vilket beräknas
vara uppnått år 1960 — kan utnyttjas
på det sättet, att banker och andra
kreditinstitut kan hålla stängt på lördagarna.
Utskottet har i stället ansett
att det bör ankomma på arbetsmarknadens
parter att underhandla om detta.
Om man kommer fram till att det inte
föreligger några andra hinder än rent
lagtekniska för att genomföra stängningen
på lördagarna, kan man göra en
framställning om en lagändring — något
som man nu inte gjort. Att döma
efter erfarenheterna från 1934 och 1935
kan en framställning om en sådan lagändring
mycket snabbt effektueras.

Det har alltså inte funnits någon anledning
för utskottet att tillstyrka motionärernas
yrkande om utredningskrav,
och jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till motionen I: 332; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. domkapitlens sammansättning

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Majts proposition med förslag till lag
om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Ang. domkapitlens sammansättning

Genom en den 22 februari 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 79, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om upphävande av 24 kap. 3 §
kyrkolagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 §
1 mom. och 13 § 1 mom. lagen den 13
november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Den kungl. propositionen var föranledd
av den år 1956 antagna skolstyrelselagen,
som bland annat innebar, att
domkapitlens ställning som skolmyndighet
skulle upphöra den 1 juli 1958.

I det senare av nyssnämnda lagförslag
var 2 § 1 mom. så lydande:

(Gällande lydelse:)

2 §.

1 inom. Domkapitel i stift består av
följande ledamöter, nämligen:
biskopen såsom preses;
domprosten eller, där domprost ej
finnes, en av Konungen för sex år i
sänder bland stiftets kyrkoherdar förordnad
ledamot såsom vice preses;

en av stiftets präster vald präst, som
innehar ordinarie prästerlig tjänst i
stiftet;

en av ombud för pastoraten i stiftet
vald lekman, som ådagalagt nit och insikt
i det kyrkliga församlingslivet;

eu av Konungen efter förslag av domkapitlet
för sex år i sänder förordnad, i
allmänna värv förfaren lekman;

en av Konungen efter förslag av domkapitlet
för sex år i sänder förordnad ledamot,
som äger särskild sakkunskap på
folkundervisningens område;

ävensom, i stift varest teologisk fakultet
finnes, två av fakulteten inom denna
valda professorer.

(Föreslagen lydelse:)

2 §.

1 mom. Domkapitel består av följande
ledamöter, nämligen:
biskopen såsom preses;
domprosten eller, där domprost ej
finnes, en av Konungen för sex år i
sänder bland stiftets kyrkoherdar förordnad
ledamot såsom vice preses;

en av stiftets präster vald präst, som
innehar ordinarie prästerlig tjänst i
stiftet;

en av ombud för pastoraten i stiftet
vald lekman, som ådagalagt nit och insikt
i det kyrkliga församlingslivet;

två av Konungen efter förslag av domkapitlet
för sex år i sänder förordnade,
i allmänna värv förfarna lekmän;

ävensom, i stift varest teologisk fakultet
finnes, två av fakulteten inom denna
valda professorer.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling föreliaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen
väckta motioner, nämligen motionen
i första kammaren nr 403 av herr

Bergh, Ragnar, ävensom motionerna i
andra kammaren nr 511 av herrar Helén
och von Friesen samt nr 527 av herr
Blidfors m. fl.

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Ang. domkapitlens sammansättning

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen; B)

att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 403 och II: 527 —• måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag angående ändrad lydelse av
2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. lagen den
13 november 1936 (nr 567) om domkapitel
;

C) att motionen 11:511 måtte anses
besvarad genom vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö och Edlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. lagen
den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel
samt med bifall till motionen I:
403 och avslag å motionen 11:527 —
måtte för sin del antaga nämnda förslag
med den ändringen, att 2 § 1 mom. erhölle
följande lydelse:

Domkapitel består---(lika med

Kungl. Maj:ts förslag)---kyrkliga

församlingslivet;

två av Konungen efter förslag av domkapitlet
för sex år i sänder förordnade,
i allmänna värv förfarna ledamöter, av
vilka minst en skall vara lekman;

ävensom, i---(lika med Kungl.

Maj:ts förslag) —---valda professo rer.

Herr BERGI1, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det har rått delade meningar
i första lagutskottet, huruvida
den nuvarande ordningen beträffande
det fixerade antalet prästerliga ledamöter
och det fixerade antalet lekmannaledamöter
inom domkapitlen skall bibehållas
eller ändras. Utskottets majo -

ritet har i enlighet med propositionen
tillstyrkt en ändring i det avseendet,
men i en reservation, som finns fogad
till utlåtandet, hemställes att den nuvarande
ordningen skall bibehållas.

Jag vill börja med att säga att frågan
knappast kan anses ha någon större betydelse
med hänsyn till domkapitlens
arbetsuppgifter. Under de nära tjugu år
jag har tillhört ett domkapitel bär jag
väl varit med om att meningarna i en
eller annan fråga varit olika, men jag
kan inte erinra mig att skiljelinjen har
gått mellan präster och lekmän.

För närvarande gäller, att tre av domkapitlens
sex ledamöter skall inneha
prästerlig tjänst och att två av ledamöterna
skall vara lekmän. Beträffande
den sjätte ledamoten finns i det avseendet
ingenting utsagt — han kan vara
präst eller lekman. Kvalifikationskravet
är, att han skall ha särskild sakkunskap
på folkundervisningens område. Det
kvalifikationskravet har alltså inte avseende
på frågan, huruvida han är prästvigd
eller inte.

Nu skall ju domkapitlens bestyr med
skolärenden upphöra, och därför anses
också den skolsakkunnige vara överflödig.
Men man vill fortfarande ha sex
ledamöter, och beträffande den sjätte
ledamoten föreslås nu i propositionen
och tillstyrkes i utskottsutlåtandet, att
han skall vara förfaren i allmänna värv.
Mot detta kvalifikationskrav har jag
ingen erinran. Men man tillägger, att
denne i allmänna värv förfarne ledamot
skall vara lekman. Härigenom
åstadkommer man en ändring i nuvarande
ordning, inte så stor med hänsyn
till den praktiska räckvidden som
ur principiell synpunkt.

Inom riksdagen har man undan för
undan vidgat kretsen av dem som skall
kunna komma i fråga till allmänna förtroendeuppdrag.
Här inskränker man
kretsen i förhållande till vad som nu
gäller.

Utskottet skriver, att man bör rubba
den nuvarande ordningen så litet som
möjligt. Skulle utskottet ha dragit en
slutsats av detta resonemang, skulle det
uppenbarligen kommit till samma slut -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

sats som reservanterna. För att motivera
att man inte drar den naturliga slutsatsen
av sitt eget resonemang säger
utskottet, att det kan hända att domkapitlen
skulle inte sällan föreslå
präster med insikter i allmänna värv.
Man menar alltså, att domkapitlen inte
skulle söka att som ledamot förvärva
den som är mest lämpad med hänsyn till
kvalifikationskravet att vara förfaren i
allmänna värv, utan att man skulle favorisera
prästerliga kandidater. Jag vet
inte på vilka grunder utskottet har uttalat
denna förmodan.

Man fäster inom utskottet huvudvikten
vid att det bör vara tre lekmän och
tre präster. Såsom jag sade i början
tror jag att fördelningen med hänsyn
till uppgifternas art spelar mindre roll.
Det är viktigare att man håller på de
kvalifikationsgrunder som man kommit
överens om. Man utesluter en grupp väl
kvalificerade människor genom den föreslagna
begränsningen. Det finns teologer
som inte låtit prästviga sig. En
sådan teolog som är väl förfaren i allmänna
värv kan förordnas till ledamot,
men skulle samme man låta prästviga
sig, bleve han diskvalificerad. Denna
begränsning svarar inte mot den primära
kvalifikationsgrunden, nämligen
att vederbörande skall vara förfaren i
allmänna värv.

När utskottet kommit till denna tudelning
med tre ledamöter av vartdera
slaget har man gjort en kvantitativ
bedömning. I stället borde man med utgångspunkt
från det kvalifikationskrav
man själv uppställt ha gjort en kvalitativ
bedömning och icke inskränkt urvalskretsen.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till detta utskottsutlåtande.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Herr Bcrgli har ganska
ingående försökt motivera, att hans motionsvis
framställda yrkande skulle bättre
än propositionens och utskottets förslag
överensstämma med vad som nu är
praxis. Jag har inte lyckats bli övertygad

Ang. domkapitlens sammansättning
av herr Berghs motivering. Såsom herr
Bergh sade består domkapitlen enligt
gällande bestämmelser av tre prästmän
och tre lekmän, varvid dock den som
representerar kunnigheten i undervisningen
också kan vara prästman. Men i
praktiken är det inte så. I alla domkapitel
utom två är även denna ledamot lekman,
och i de två undantagen innehar
han ingen prästerlig tjänst, utan är rektor.
I propositionen föreslås att det skall
vara tre präster och tre lekmän, och det
anser utskottet mycket bättre överensstämma
med nuvarande praxis.

När herr Bergh motiverade sitt förslag
framhöll han, att om propositionen
skulle godtas, skulle detta innebära att
en teolog, som lät prästviga sig, inte skulle
kunna bli vald till ledamot i domkapitel.
Men det är väl felaktigt, herr Bergh.
Visserligen kan han då inte väljas som
lekmannarepresentant, men det är inget
som hindrar att prästmännen i stiftet
väljer honom som sin representant. Han
blir alltså inte utesluten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Den av stiftets prästerskap valde prästerlige
ledamoten skall inneha ordinarie
prästerlig tjänst.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändrade lydelse av punkten B,
som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr l(i, i anledning
av väckta motioner om viss ändring
av vattenlagens bestämmelser rörande
syneförräittning för torrläggning av
mark m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Om utredning ang. införande av en all män

fiskevårdsavgift

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner om utredning angående införande
av en allmän fiskevårdsavgift.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 337 av herr Mannerskantz
och herr Nilsson, Yngve, samt
II: 414 av herr Hedin m. fl., hade anhållits,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa om en förutsättningslös
utredning rörande frågan om införande
av en allmän fiskevårdsavgift.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:337 och 11:414.

Reservation hade anförts av herrar
Lage Svedberg, Bertil Andersson, Gunnar
Berg, Kristiansson, Uno Olofsson,
Pettersson i Dahl, Jonsson i Strömsund,
Jönsson i Gärds Köpinge, Franzén i Motala
och Persson i Tandö, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, slutande
med en hemställan, att motionerna
I: 337 och II: 414 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! I denna fråga föreligger
en reservation, och som kammarens ledamöter
behagade finna är antalet reservanter
precis lika stort som antalet ledamöter
vilka utgör utskottsmajoriteten.
Det är sålunda inte den överväldigande
tyngden i de sakliga argumenten från
majoritetens sida som har kommit att
konstituera styrkeförhållandet, utan det
är helt enkelt fråga om fru Fortuna, ett
fruntimmer som man ju aldrig riktigt
vet var man har. På hennes konto får
skrivas denna omständighet att majoriteten
har råkat bli majoritet och inte
tvärtom.

Jag skall, herr talman, i allra sörsta
korthet motivera reservanternas ståndpunkt.
Den tar särskilt fasta på det förhållandet
att rätten till fritt fiske ju
egentligen är en allemansrätt. De in -

skränkningar och reduceringar i denna
rätt som redan förekommer är sannerligen
tillräckligt många för att man inte
till dem bör lägga ytterligare inskränkningar,
detta så mycket mer som den
form av inskränkning, vilken det är tal
om i majoritetens förslag och i motionärernas
yrkande, kommer att föra med
sig en massa onödigt krångel. Det blir en
administrationsapparat som sannolikt
kommer att både kräva kostnader och
ställa till besvär.

Det har vid flera tillfällen gjorts framstötar
av samma typ som denna, men
statsmakterna har hittills varit mycket
kallsinniga. Vi har på reservantsidan
inte kunnat finna att det har inträffat
någonting sedan de tidigare framstötarna
gjordes som ger riksdagen anledning att
ändra ståndpunkt. Vi tror dessutom att
motionärerna har ganska onödiga bekymmer
för fiskevården. Vi har ju ett
statligt organ, statens fiskeristyrelse, och
vi tror uppriktigt sagt att man med fullt
förtroende kan överlämna åt detta att
inom ramen för sin organisation och
sina resurser ta ansvaret för fiskevården
även i fortsättningen och föreslå de åtgärder
som kan anses motiverade av utvecklingen.

När man tar del av motionärernas
framställning och hör deras resonemang,
kan man inte frigöra sig från det intrycket
att här har man en avdelning av
sällskapet »Krångelsveriges vänner» som
är ute på en nöjespromenad till våra fiskevatten.
Det finns enligt reservanternas
mening inte någon anledning för riksdagen
att slå följe med dem, och det är
med den motiveringen, herr talman, jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Såsom framgår av fiskeristyrelsens
yttrande om denna motion
har styrelsen redan den 8 juni 1951 erhållit
Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa
en förutsättningslös utredning angående
uttagande av lokala fiskevårdsavgifter.
Enligt de till fiskeristyrelsen
lämnade direktiven skulle utredningen
avse avgift för fiske i sådana vatten, där
förekomsten av fritt fiske kunde antas

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Om utredning ang.

medföra påtagliga faror för fiskbeståndet.
Beträffande vatten som är särskilt
utsatta för risken att bli överfiskade har
alltså fiskeristyrelsen redan Kungl.
Maj ds uppdrag att företa utredningar.
Nu har visserligen fiskeristyrelsen begärt
att få denna fullmakt vidgad, men
så sent som den 4 december 1953 har
Kungl. Majd lämnat en sådan framställning
utan åtgärd.

Motionärerna motiverar sitt förslag
med att dessa pengar skall användas för
fiskevård. Jag frågar mig då: Kommer
det att bli något netto, om man nu skulle
införa en sådan lagbestämmelse? Det är
väl inte meningen att vi skall stifta en
lag, som inte skall efterlevas. Skall den
efterlevas, bör det också finnas bevakningspersonal,
som skall se till att förbudet
inte överträds. Detta medför att vi
måste skaffa ytterligare bevakningspersonal,
och då uppkommer frågan om det
blir något netto.

En sådan här lag innebär vidare att
det uppstår mycket stora frestelser för
en del människor att överträda lagen;
det kommer att begås lagbrott, och det
uppstår arbete för häradsrätter, jurister
och advokater. Jag tror emellertid icke
att dessa för närvarande är så arbetslösa,
att vi bör stifta lagar för att ge
dem ytterligare sysselsättning och tillfälle
att tjäna pengar.

Vi kan dela upp dem som sysslar med
fiske i två olika befolkningsgrupper. För
det första har vi yrkesfiskare, som har
fiske såsom levebröd. Jag är mycket angelägen
att understryka, att här bör givetvis
samhället försöka hjälpa dessa yrkesfiskare
att få en någorlunda dräglig
existens på sitt yrke. För det andra har
vi dem som har fisket utslutande som en
avkoppling. De vill liksom slippa tänka
på allt som rör sig i den brusande världen
och vill känna sig, om än för en
kort stund, liksom »bakom flötct». Skall
vi avkräva dessa människor en extra avgift
för att de sitter och mediterar vid
ett stilla fiskevatten? Jag tycker att vi
så långt som möjligt bör undvika allt
det krångel, som denna avgift kommer
att innebära.

Detta är anledningen, herr talman, till

införande av en allmän fiskevårdsavgift
att jag har gått med på reservationen,
och jag ber att få yrka bifall till densamma.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Efter herr Bergs poetiska
tal här är det inte så lätt för den
som står på utskottssidan att vinna gehör.
Jag vill endast erinra om något som
också en annan talare här berört, nämligen
att fiskeristyrelsen 1951 fick i uppdrag
att utreda frågan om upptagande
av lokala fiskevårdsavgifter. Nu har det
senare gjorts framställning om att utredningen
i detta sammanhang även skulle
få pröva frågan om upptagande av en
allmän fiskevårdsavgift och på det viset
få klara av det spörsmål, som står i samband
med upptagande av avgifter för att
söka säkerställa fiskbeståndet.

Gentemot herr Bergs påstående att han
hade förtroende för fiskeristyrelsen vill
jag säga, att det har vi inom utskottet
också, ty vi vill att den skall få en ytterligare
ökning i uppdraget. Vi utgår ifrån
att om det förhåller sig på så vis, som
herr Olofsson sökt skrämma oss med,
nämligen att det krävs en stor byråkratisk
apparat för att kunna genomföra
detta, kommer fiskeristyrelsen i sin utredning
att säga att det här inte går att
genomföra. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att frågan inte är större än att
det endast krävs ett litet tilläggsdirektiv
till den utredning, som sysslar just med
dessa frågor.

Då jag vet att kammarens ledamöter
troligen är mera intresserade av att fara
hem till påsk än att höra oss tala om
fiskeriutredningar, ber jag helt kort och
gott, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Ilerr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill endast säga ett
ord till herr Jonsosn. Han säger att vi
gärna kan ge fiskeristyrelsen i uppdrag
att utreda den här saken, ty om fiskeristyrelsen
kommer till det resultatet att
den avstyrker åtgärder i motionens syf -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Om utredning ang. införande av en allmän
te, får vi väl finna oss i det. Om man har
den inställningen — och det har väl de
flesta av oss — att fiskeristyrelsen skulle
komma till ett sådant resultat, vad finns
det då för anledning att belasta fiskeristyrelsen
med detta utredningsuppdrag?

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Då jag observerat detta
jordbruksutskottets utlåtande, har jag
ställt mig frågande till vad man egentligen
avser. Det har nämligen sedan en
tid pågått en utredning angående uttagande
av lokal fiskevårdsavgift, och motionärerna
bär i sin motion hemställt att
denna utredning nu skulle utökas till
att omfatta en allmän fiskevårdsavgift.
Jag måste då fråga mig: Vad menar motionärerna
och vad menar utskottet med
en allmän fiskeavgift? Menar motionärerna
och utskottet, att en sådan avgift
skulle utgå även vid rent amatörfiske
vid havsstrand? Är detta meningen, då
måste jag säga att i varje fall den del
av Sveriges kustbefolkning, som bor på
västkusten — jag vågar väl säga den del
som bor från Falsterborev och upp till
Svinesund — kommer att ställa sig inte
bara oförstående och frågande, utan också
bli synnerligen illa berörd av ett sådant
förslag. Det är nämligen någonting
alldeles nytt och främmande för denna
befolkning.

Dessutom är det, såvitt jag kan bedöma,
fullkomligt meningslöst ur den
synpunkten att fiskevårdsavgifterna skulle
användas till att förbättra fisket eller
möjliggöra fiskevårdande insatser. Jag
känner inte så mycket till hur det ställer
sig beträffande våra insjöar. Jag har
inte sedan barndomen fiskat i insjövatten.
Jag skulle emellertid kunna förstå
att det beträffande dem kan ha en viss
betydelse, om man genom att uttaga avgifter
kan få fiskevårdande åtgärder genomförda.
I insjöarna är nämligen fisken
så alt säga stationär. Det finns visserligen
vandringsfislcar även i insjöarna,
exempelvis ålen, men i övrigt är fisken
kringgärdad och innestängd och fiskbeståndet
kan givetvis där hjälpas upp på
olika sätt.

fiskevårdsavgift

När det gäller våra skärgårdar och
våra kuster ligger saken däremot till på
ett helt annat sätt. Vid våra kuster har
vi nästan uteslutande vandringsfiskar,
fisk som kommer och går ungefär lika
regelbundet som våra flyttfåglar. Makrillen
till exempel är en typisk sommarfisk.
Den kommer i maj och lämnar kusten
i oktober. Torsken är en typisk vinterfisk.
Den kommer på hösten och lämnar
kusten på våren. För att inte tala
om sillen och alla dess arter, om vilkas
vandringar inte ens vetenskapen vet så
mycket.

Det är alltså huvudsakligen vandringsfiskar
som förekommer vid kusterna.
Större delen av dessa har inte ens sina
lekplatser vid våra kuster utan utvandrar,
när de är lekmogna, och leker på
helt andra vatten. Vid våra kuster upphör
ju dessutom möjligheten till skydd,
om vi skall tala om sådant, redan tre
nautiska mil utanför stranden. Sedan är
fisken och fisket internationella, och vilken
nation som helst har rätt att utanför
vår territorialgräns fånga den fisk,
som vi således genom avgifter skulle
skydda och vårda.

Jag har svårt att tro att motionärerna
och .utskottet tänkt sig att också medtaga
fisket vid våra kuster, ty då är förslaget
synnerligen verklighetsfrämmande.
Och det är inte bara verklighetsfrämmande.
Det förhåller sig ju nämligen
på det sättet att fisket som nöje
och tidsfördriv är av ett visst värde för
människorna, det är en rekreation. Människorna
söker sig ut till vattnet, till
kusten, för att få litet omväxling. Vi har
här i riksdagen beslutat om en strandlag,
som ger människorna rätt — även
dem som inte äger strand, fiskerätt eller
vatten —■ att beträda stranden just för
alt få rekreation. Enligt det förslag, som
här föreligger, skulle emellertid dessa
människor, som visserligen har laglig
rätt att gå till stranden, få betala en
avgift, om de ville kasta en krok i vattnet.

Jag måste beteckna detta som ett ganska
reaktionärt förslag, och reaktionärt
mot just den fritidssysselsättning, som
människorna i vår tid så väl behöver.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Om utredning ang.

Det är just avkoppling de behöver, och
den fisk som fångas är sannerligen inte
av sådan betydelse — i varje fall inte i
havet — att den inverkar någonting på
det fiskbestånd som finnes. Om vi skall
bedriva fiskevårdande åtgärder i havet,
får vi tillgripa något helt annat. Då kommer
vi emellertid omedelbart in på det
internationella planet, ty det hjälper inte
att ett land gör någonting här, om ett
annat land inte följer samma bestämmelser.
Fisket är internationellt, så snart
man kommer utanför territorialgränsen,
och där ligger många av Europas nationer
och fiskar som yrkesfiskare, och det
är detta som egentligen har någon betydelse
i fråga om fiskbestånd o. d.
Vad betyder det t. ex., om en buss kommer
från Trollhättan eller Borås till kusten
en söndag och passagerarna kanske
får ett tjog fiskar? Vad betyder egentligen
detta för fiskbeståndet vid våra
kuster? Det har ingen betydelse!

En allmän fiskevårdsavgift skulle däremot
komma att medföra en hel del
trassel och krångel, kostnader för uppbörd
o. s. v. Det talas ofta om Krångelsverige.
Skall vi nu ytterligare krångla
till det för de svenska medborgarna och
beröva dem ytterligare något av vad sedan
urminnes tider varit en svenska folkets
rättighet. Vi som bor på västkusten
och alldeles särskilt befolkningen
norr om Göta älv skulle aldrig kunna
förstå det berättigade i en sådan åtgärd.
Den skulle nämligen stå i direkt strid
mot den rättsuppfattning som sedan årtusenden
bar rått inom dessa områden.
Detta landskap tillhörde ju från början
Norge, och där gällde alltså den gamla
Gula- och Frostatingslagen om fritt fiske.
I Roskildefreden garanterades befolkningen
att rätten till fritt fiske skulle
gälla även i fortsättningen. Även om
svenska myndigheter senare försökt att
nagga denna rätt i kanten har dock
riksdagen så sent som 1951, vill jag
minnas, ånyo stadfäst den fria fiskerätten
från Falsterborev till norska gränsen.
Det är därför omöjligt att tänka
sig en sådan lagstiftning som här föreslås.

.lag är medveten om att man kommer

införande av en allmän fiskevårdsavgift
att invända att det bara är fråga om en
utredning. Ja visst, men vad skall en utredning
tjäna till, om man inte tänker
sig att fullfölja den? Man har senast i
år från det håll, som motionärerna representerar,
framställt upprepade anmärkningar
mot anslagen till kommittéer
och utredningar, som man tyckt vara
för stora. Då kan man väl inte samtidigt
komma och begära en ny utredning i en
fråga sådan som denna, som inte har
någon egentlig praktisk betydelse, utan
där det hela bara skulle resultera i att
man ytterligare beskär de små rättigheter
som den enskilda människan i vårt
land ännu har i behåll.

Jag finner som sagt detta förslag vara
både meningslöst och reaktionärt, varför
jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! Reservanternas förste
talesman, herr Gunnar Berg, ansåg att
motionärerna och utskottsmajoriteten
hyste onödiga bekymmer för fiskevården
i vårt land. Vi har ju, sade han, en fiskeristyrelse
som har hand om dessa
ting, och då får väl fiskeristyrelsen också
föreslå eventuellt erforderliga åtgärder.
Det är bara den haken, att det alltid
fordras pengar när man skall göra
något i denna snöda värld. De pengarna
finns inte här. På en hel del håll i
landet har man ordnat med fiskevårdsföreningar,
t. ex. vid en insjö, och tar
ut fiskevårdsavgifter. Därigenom flyter
det in en del pengar, som fiskevårdsföreningen
sedan kan använda för olika
åtgärder till fiskets gagn och för att trygga
att det alltid finns god tillgång på
fisk i insjön i fråga.

Det är väl inte så som herr Uno Olofsson
sade att de människor, som ger sig
ut för att fiska, gör detta bara för att
sitta där och meditera bakom flötet och
få avkoppling. Även herr Andersson i
Rixö tycktes tro att de fiskande bara
vill ha avkoppling. Jag misstänker att
somliga också är ute för att få fisk. Det
kan i varje fall tänkas att en viss procent
av de fiskande har den tanken. På
ett annat område, jaktens, visade det

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Om utredning ang. införande av en allmän fiskevårdsavgift

sig tidigare, innan vi där hade genomfört
en liknande anordning som det här
är fråga om, att man inte kunde få någon
fason på förhållandena, och det slutade
på många håll med att ingen fick
någon glädje alls av jakten. På många
håll i landet har sjöarna och vattendragen
faktiskt blivit utfiskade. Det är inte
såsom lierr Olofsson sade bara de vatten,
som blivit frigjorda genom den senaste
ändringen av vattenrätten, som blivit
utfiskade, utan även många andra
fiskevatten. Där behöver nu åtgärder
vidtagas för att trygga fiskets fortsatta
bestånd.

Vi bör här faktiskt ta exempel av vad
som skett på jaktvårdens område. Där
har ju införts en allmän jaktvårdsavgift,
och alla som vill jaga måste först lösa
jaktkort. Sedan den lagen infördes har
jaktvården gått framåt med stora steg.
Allt är visserligen ännu inte idealiskt,
men det pågick en uppenbar försämring
tidigare,och det har blivit en påtaglig
ändring till det bättre genom att Svenska
jägarförbundet och olika jaktvårdssammanslutningar
fått möjlighet att vidta
en mängd åtgärder.

Man har även på fiskets område kunnat
påvisa att där man, som jag nyss
sade, t. ex. vid en insjö bildat eji fiskevårdsförening
och tar ut avgifter, har
man med dessa pengar lokalt kunnat
åstadkomma ganska goda resultat för
fiskets främjande. Jag är därför övertygad
om att man skulle kunna få till
stånd samma utveckling på fiskets område
som vi kunnat notera inom jaktvården.

Nu hoppas jag för min personliga del
att fiskeristyrelsen måtte studera protokollet
från denna debatt och särskilt
studera vad herr Andersson i Rixö har
sagt. Jag tror dock att även utan ett
studium av det anförandet måste de
komma fram till att hänsyn bör tas till
hur fiskeförhållandena varit sedan gamla
tider i olika delar av vårt land. De är
oerhört olika, vilket delvis är historiskt
betingat och sammanhänger med att vissa
nu svenska landsändar tidigare har
hört till Norge eller Danmark, där man
haft en annan rätt och andra sedvän -

jor, men framför allt är själva vattnen
mycket olika. Att ge sig in på att vidta
fiskevårdande åtgärder i Kattegatt och
Skagarack kan ju inte tjäna mycket till,
även om jag för min del en gång, såsom
herr Andersson säkerligen erinrar sig,
föreslagit att man skulle stänga av en
fjord på västkusten, gödsla den med
fosforsyra för att öka planktonbeståndet
och därmed kanske tjugufemdubbla fiskbeståndet.
Jag menar fortfarande att
det borde göras ett sådant försök — tanken
därpå borde inte vara avvecklad,
ehuru det är endast på något enstaka
ställe, som ett sådant försök kan genomföras.

Längs östersjökusten och i alla våra
insjöar finns dock mycket att göra.
Bland annat vid åmynningarna vid östersjökusten
har det gjorts en hel del åtgärder
på sina håll. I mina trakter har
man försökt placera olika slags fiskyngel
just kring mynningarna av åarna, och
det har visat sig att fisken blir mycket
stationär vid mynningen och några kilometer
därifrån. Sådana åtgärder blir
nog kanske svåra att få till stånd i sådan
omfattning, att de verkligen kan
motverka utfiskningen, om vi inte får
en sådan verksamhet centralt organiserad.

Jag tror faktiskt att man kan åstadkomma
en hel del för att få en bättre
ordning till stånd och undanröja de
ganska otillfredsställande förhållanden,
som nu råder. Men jag kan inte tänka
mig att man kan ha samma modell på
västkusten, där vi har alldeles särskilda
förhållanden, som i våra insjöar och vid
östersjökusten.

Jag vill nämna att de som är intresserade
av fiskevård, även amatörfiskarna,
är oerhört positivt inställda till en
allmän fiskeavgift. Sveriges fiskevårdsförbund,
som har 40 000 medlemmar, har
starkt förordat förslaget, och Svenska
sportfiskarföreningarnas riksförbund,
som har 5 000 medlemmar, instämmer
också i det. Jag har i dag sett ett telegram
från Föreningen för fiskets främjande,
som har 14 000 medlemmar, som
på det varmaste tillstyrker att denna utredning
kommer till stånd.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Om utredning ang.

Det är självklart att man inte skall
begära en utredning, om man inte tror
att något gott kan komma av den. Men
om den utformas på ett förståndigt sätt
och om man inte bråkar för mycket med
västkustfiskarna, tror jag på ett gott resultat.
Jag tror på ett lika gott resultat
här, som det visat sig bli med jaktvårdsavgiften.
Därför yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, KARL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
gav mig in i diskussion i en jordbruksfråga
var just att motionärerna har strukit
under i sin kläm, att denna utredning
skulle gälla en allmän fiskevårdsavgift.
Jag tror att när det gäller insjöarna
kan det finnas motivering för att
ta upp en avgift, som skall gå till fiskevården,
men där har man redan gått in
för att ha fiskevårdsföreningar, som säljer
fiskekort till dem som vill fiska. På
det sättet har man löst frågan utan lagstiftning,
och jag tror att det skall kunna
vara till fyllest.

Nu pågår det en utredning om vissa
fiskevårdsavgifter, och jag tycker att vi
skall avvakta och se vad den utredningen
leder till. Den gäller frågan om
lokala fiskevårdsavgifter. Vad jag nu
vänt mig emot är att, såsom motionärerna
tänkt sig, utsträcka detta till en allmän,
hela svenska folket omfattande avgiftsplikt.

Jag kan instämma med herr Mannerskantz
i att det ligger mycket olika till
i detta land med fiskerätten. Det känner
vi till, sedan vi senast behandlade
fiskerättslagen. Det förhåller sig på det
sättet — och det har historisk upprinnelse
— att vi har minst två olika rättsuppfattningar
angående fiskerätten. Å
ena sidan har vi den baltiska rätten,
som har kommit från de baltiska länderna,
Preussen och Polen, där fisket
tillhörde markägaren. Den rätten spred
sig till Sverige och anammades av Gustav
Vasa, som däri fann en möjlighet att
skaffa intäkter av fisket. A andra sidan
har vi nordsjörätten enligt vilken fisket
sedan urminnes tider har varit fritt.

införande av en allmän fiskev&rdsavgift
Dessa två rättsbegrepp har så att säga
mötts vid Falsterborev. öster därom gäller
den baltiska rätten, väster därom
nordsjörätten. Vi vet ju att herr Mannerskrantz
bor på den »baltiska» sidan
av kusten, han lever kvar i den baltiska
rätten, men jag kan inte hålla med honom
—- — —

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.

2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr BERG, GUNNAR, (s) som
anförde:

Herr talman! Det resonemang, som
motionärerna och deras talesman herr
Mannerskantz för, nämligen att den allmänna
fiskevårdsavgift, som man önskar
införa, skall användas för fiskevårdande
ändamål, är bestickande. Det har bara
den haken att den kontroll och den
apparat över huvud taget, som behövs
för att det systemet skall kunna genomföras,
också kostar pengar och, såsom
redan framhållits här vid flera tillfällen,
dessutom medför en massa byråkratiskt
krångel.

När man här talar om olika rättsuppfattningar
vill jag säga, att man till herr
Anderssons nordsjörätt och baltiska rätt
även kan lägga den danska rätsuppfattningen,
som alltjämt enligt traditionen
omfattas av befolkningen i de gamla
danska landskapen Skåne och Blekinge
och jag tror även Halland, en rättsuppfattning
som jag tillät mig apostrofera i
mitt första anförande, där jag talade
om allemansrätten. I Blekinge och Skåne
betraktar skärgårdsbefolkningen sjöfågelsjakten
och fisket såsom en rätt
som ingen kan taga ifrån den. Varje intrång
i den rätten möts där av mycket
häftiga protester. En sådan reaktion kan
väntas även i det här fallet, och därför
tror jag att det finns all anledning för
riksdagen att betänka sig mer än en
gång innan den ger sig in på ett sådant
iiventyr. Till sist vill jag säga till herr
Mannerskantz, som talade om utfisk -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Om utredning ang. införande av en allmän fiskevårdsavgift

ning, att visst kan man anföra exempel
på att insjöar har fiskats ut, men den
verkliga risken för utfiskning föreligger
i fråga om havet och den fisk, som finns
där och som yrkesfiskarna tar upp. Herr
Andersson har i ett vältaligt anförande
skildrat hurusom det i allmänhet betyder
väldigt litet att söndagsfiskarna kommer
och drar upp ett tjogtal fiskar här
eller där vid våra kuster eller i våra
sjöar. Jag tror det resonemanget är alldeles
riktigt. Man kan inte jämföra
sportfisket, nöjesfisket, med vare sig jakten
i våra skogar eller jakten på sjöfågel.
Den jämförelsen går helt enkelt inte att
göra, och jag tror inte heller att det behöver
företas några vidlyftiga utredningar
för att bevisa den saken.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp);

Herr talman! Herr Mannerskantz var
vänlig att i ett tidigare skede av debatten
påminna om att det är många tåg
som går nu på eftermiddagen. Jag skall
försöka komma ihåg det och alltså fatta
mig mycket kort.

I min hembygd anser vi att det finns
alldeles tillräckligt med fiskevårdsavgifter,
obligatoriska och frivilliga. Både de
som vill fiska för att få fisk och de som
vill fiska för att få avkoppling erlägger
frivilligt rätt stora fiskevårdsavgifter.
Men därtill finns också obligatoriska avgifter
som kraftverksbolag och andra,
som förstör fisket i älvarna, är skyldiga
att erlägga. Det enda felet med dessa
avgifter är att de inte används till fiskevårdande
uppgifter i de vatten, där
fisket blivit fördärvat av dem som erlagt
avgifterna, utan de används i hög
grad för fiskevård till exempel i Stockholms
skärgård. Rätt mycket av dessa
pengar går till att förbättra gäddfisket i
Stockholms skärgård — jag tycker att
sportfiskeklubbarna i Stockholm själva
borde sköta om den saken. Medlen går
också till förbättring av fisket nere i
Skåne, och det tycker vi inte heller är
nödvändigt. Vi anser att fiskevårdsavgifterna
bör användas i de trakter där de
tas ut.

Jag håller också med den föregående

talaren om att införandet av en allmän
fiskevårdsavgift skulle medföra mycket
krångel. I Norrland, där ju staten äger
rätt mycket av fiskevattnen, har vem
som helst möjligheter att få fiska mot
avgift, och det är ganska lätt att skaffa
sig fiskekort, om man gör en resa där
för att få fiska. De pengar, som inflyter
genom dessa avgifter, används, det vill
jag erkänna, för fiskevård inom det område,
där avgiften har erlagts, över huvud
taget har sportfiskarna redan nu ett
så stort intresse för att stödja fiskevården,
att det är fullständigt onödigt att
införa den avgift som herr Mannerskantz
med flera nu talar för.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Rixö
hänvisade till den utredning som pågår
om lokala fiskevårdsavgifter. Vi fick i
utskottet under hand det meddelandet,
att fiskeristyrelsen ansåg att den utredningen
av tekniska skäl inte kunde fullföljas.
Jag vill erinra om att fiskeristyrelsen
— som flera talare har velat
skulle crdna dessa saker — själv har begärt
att få göra en utredning om allmän
fiskevårdsavgift.

Nu har jag för egen del inte tänkt
att saltsjöfisket skulle ingå i denna utredning;
jag vet inte vad som kan göras
i fråga om detta. Jag litade i det fallet
på att herr Johansson i öckerö, som biträder
utskottets hemställan, kunde bedöma
den saken. Men jag vill av praktisk
erfarenhet säga, att på insjöfiskets
område måste ske en upprustning och
sanering. Vi har numera över hela landet
mycket av utfiskade vatten, vi har
vattenföroreningar, kraftverksbyggen
o. s. v. Allt detta gör, att vi måste få
en ändring beträffande fiskevården i våra
insjövatten. Utöver vad herrar Mannerskantz
och Jon Jonsson i Fjäle redan
har anfört, vill jag av praktisk erfarenhet
säga, att jag är fullt på det
klara med att här behöver göras något.
Fiskeristyrelsen är väl ändå det organ,
som har bästa överblicken över
detta område, och när den önskar en
sådan utredning, är jag övertygad om
att utredningen också är befogad.

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Om utredning ang. införande av en allmän fiskevårdsavgift

Vad krångel etc. beträffar behöver vi
inte måla något på väggen. Det är väl
klart, att en utredning som blir förutsättningslös
också får se till, att det blir
en vettig ordning och inte onödigt krångel.
Vad bevakningen beträffar kan det
väl inte vara svårare att ordna en sådan
på detta område än på jaktvårdens
område.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herrar Mannerskantz’ och Hanssons
anföranden ställa frågan: Tror verkligen
herrarna, att ett allmänt fiskekort — således
en fiskevårdsavgift som är allmän
— skulle komma att befrämja fiskevården?
Jag tror tvärtom. Jag tror att det
skulle komma att avtrubba det intresse
som nu föreligger inom de olika bygderna
när det gäller insjöfisket.

Det är inte bara de, som äger fiskevatten,
som deltar i dessa fiskevårdsföreningar,
utan det är många fler — till
och med från tätorterna -—- som gärna erlägger
sin fiskevårdsavgift och stöder föreningarna
i deras verksamhet. Det är av
intresse även för sportfiskarna, att fiskbeståndet
ökas och befrämjas och att
man inplanterar ädelfisk, som vi kallar
den där uppe, i de vatten där den inte
tidigare finns. Men jag tror att om man
inför en allmän fiskevårdsavgift, avtrubbar
man det stöd som föreningarna har
ifrån dem som är intresserade av att
bedriva sportfiske. Jag har den bestämda
uppfattningen, att landsbygden här
bör befrämja att tätorternas och städernas
befolkning kommer ut på landsbygden.
Jag tror att om fiskevårdsföreningarna
ordnar så, att fiskerätten blir lätt
tillgänglig, och de som bor i städerna
och tätorterna får förståelse för att fiskevårdsföreningarna
verkligen befrämjar
en större tillgång på fisk, får man in den
frivilliga avgiften lättare än om man inför
en viss tvångsavgift och ett krångel,
som medför att de grupper i samhället,
vilka nu stöder fiskevårdsföreningarna,
får mindre förståelse för deras verksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I anledning av vad herr
Lage Svedberg sade nu senast vill jag
nämna, att erfarenheten från jaktvårdens
område vid införandet av jaktkort
där är den rakt motsatta. Där är det
inte alls något krångel. Man löser kort,
precis som man lämnar ett brev på posten.

Herr Olofsson sade, att man skulle behöva
särskild bevakningspersonal för
detta. Inte behöver man ha särskild personal,
som skall övervaka varje lagbrott
här i landet! Det behövs inte alls, utan
det ordnar sig på det sätt som sker när
det gäller att i övrigt beivra brottslig
verksamhet.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag vill inte diskutera
jakten med herr Mannerskantz. Den vill
jag inte alls gå in på, men jag vill säga
att man här inte kan jämföra jakten med
fisket, i varje fall inte fisket utefter
våra kuster.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Berg, Gunnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Ang. pensionsförhållandena vid förstatligade järnvägar

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—24;

Nej—83.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en undersökning av fortutbildningsmöjligheterna
för olika personalgrupper
inom sjukvårdens område;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om beredande av ökade möjligheter till
korttidsanställning för kvinnor; samt
nr 21, i anledning av väckta motioner
om beredande av lättnad i husmödrarnas
arbetsbörda genom samordning och
intensifiering av arbetet för en rationell
bostadsplanering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner angående uppmjukning
av stadgandet i § 28 regeringsformen
om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande av offentlig
tjänst i Sverige, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: -

nr 67, i anledning av Kungl. Maj: ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/ 57, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

68 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. pensionsförhållandena vid förstatligade
järnvägar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av väckta motioner
om likställighet i princip mellan
pensionärer vid av staten övertagna enskilda
järnvägar och motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Hesselbom
m. fl. (I: 41) och den andra inom
andra kammaren av herr Andreasson
m. fl. (II: 38), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning och förslag
till 1958 års riksdag om likställighet i
princip mellan pensionärer vid av staten
övertagna enskilda järnvägar och
motsvarande pensionärer vid statens
järnvägar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 41 och II: 38 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Karl Andersson, Hesselbom,
Sunne, Thapper och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Andreasson och

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Ang. pensionsförhållandena vid förstatligade jarnvagar

Nelander ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:41 och 11:38, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag till 1958 års riksdag
om likställighet i princip mellan
pensionärer vid av staten övertagna enskilda
järnvägar och motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Ilerr talman! Detta är en gammal fråga
som återkommit upprepade gånger.
Den sammanhänger med statens förvärv
av enskilda järnvägar och har ett par
gånger varit nära att få sin lösning. Andra
kammaren har vid två tillfällen biträtt
motionärernas yrkanden, men första
kammaren har alltid varit motspänstigare.

Om man vill se rent formalistiskt och
juridiskt på saken, finns det ingenting
att erinra mot vad som skett. Det har
varit en formellt riktig handläggning,
men reeellt innebär det att en stor del
av den personal, som varit anställd vid
enskilda järnvägar och som pensionerats
före förstatligandet, får nöja sig
med en väsentligt sämre pension än de
tjänstemän vid samma företag, som kanske
hade något år kvar vid införlivandet
och således fick pension såsom
tjänstemän vid statens järnvägar. Detta
har väckt missnöje, och framför allt
personalen vid Bergslagernas järnvägar,
som införlivades med statsbanenätet den
1 juli 1947, har gjort gällande att den
inte fått ut vad den anser sig berättigad
till. Göteborgs stad, som innehade aktiemajoriteten
i Bergslagernas järnvägar,
förordade således att den personal, som
avgått före förstatligandet, skulle tillerkännas
en bättre pensionsrätt och bli
likställd med personal, som vid förstatligandet
var kvar i tjänsten. Detta förslag
godtogs emellertid inte vid förhandlingarna
mellan järnvägen och SJ, utan
det träffades en annan, sämre överenskommelse,
och denna överenskommelse
har följts. Den 1 juli är det tio år sedan
denna järnväg uppgick i statens järnvägar.
Följaktligen har dessa pensionärer
blivit tio år äldre, och de har na -

turligtvis också minskat i antal. Det gäller
även personal vid andra enskilda
järnvägar. Pensionärerna minskar i antal
år för år, och så småningom kommer
de att försvinna, men de, som lever
kvar, anser fortfarande att de i pensionshänseende
bör jämställas med dem, som
vid förstatligandet var i tjänst och som
övergick till pensionsreglementet för
statens järnvägar.

Vi är några stycken som fört fram
denna fråga, och vi finner billighet och
rättvisa motivera att man, trots att formella
skäl kan tala däremot, ändå beviljar
dessa pensionärer en liten förmån.
För min personliga del anser jag
att det kanske starkaste skälet därför är,
att de har gjort precis samma insatser,
samma samliällsnyttiga arbete, under
sin tjänstetid som de övriga. Sett ur den
synpunkten borde de vara åtminstone
moraliskt berättigade att också få samma
pensionsförmåner.

Om det är riktigt, som man nu i varje
fall säger från statstjänarhåll, att pensionen
är en intjänt lön, då tycker jag
att vi har ännu starkare skäl att hävda,
att också de nu ifrågavarande pensionärerna
skulle få ut samma pensionsförmåner
för sin samhällsgagnande insats
som deras kamrater, vilka råkat vara
födda något senare.

Detta är de skäl, som motionärerna
kunnat åberopa och som vi alltjämt vidhåller,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
riktigt att de pensionärer, som avgick
ur tjänst hos dessa enskilda järnvägsföretag,
innan staten övertog dem,
nu liar eu lägre pension än sina kamrater,
som senare avgått med pension.
Detta är ostridigt, och herr Karl Andersson
vill häri so en orättvisa och en formalism,
som kunde tyckas vara onödiga.

Jag vill emellertid först säga, att det
inte har kunnat påvisas att dessa pensionärer
kommit i en sämre ställning
än de skulle ha befunnit sig i, om deras

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Om säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

företag drivits i enskild regi i stället
för att övergå till staten. Det främsta
motivet för oss i statsutskottets majoritet,
när vi vid flera tillfällen gått emot
motionsyrkanden i den riktningen, torde
dock lia varit att vi inte kan bortse
från att ett bifall skulle få betydande
konsekvenser på andra områden.

Vad det här gäller är att man retroaktivt
skulle ändra en tidigare beslutad
pensionsreglering, och det har riksdagen
tidigare inte velat vara med om.
— Jag kan erinra om att vi för mycket
kort tid sedan här i riksdagen behandlade
en framställning, som gick ut på
att vissa lantmätare, vilka avgått från
sin tjänst, innan densamma uppflyttades
i högre lönegrad, skulle få åtnjuta pension
enligt den nya lönegraden. I det
fallet åberopades också, att vederbörande
genoin ett tidigare lönetillägg kanske
borde anses faktiskt ha fått denna lönereglering,
innan de avgått från sin
tjänst. Riksdagen avslog denna framställning.
■—

Med hänsyn till här antydda konsekvenser
har vi inte ansett oss kunna
rekommendera riksdagen att bifalla motionerna.
Vi har fått en skrivelse från
Bergslagernas järnvägars pensionärsförening,
som visar, att man inom denna
förening anser att den s. k. 80-procentsregeln
snarare varit till fördel än till
nackdel för dessa personalgrupper. Jag
skall be att få citera några rader ur
denna skrivelse. Där sägs det på följande
sätt: »Att järnvägsmannaförbundet
medverkade och accepterade det förslag,
som höstriksdagen antog och som innebar
den s. k. 80 %-regeln och samordning
med folkpensionen, får ju anses
ha varit en kompromisslösning och
vid tillfället i fråga enda möjligheten att
lyfta upp det stora flertalet enskilda
järnvägars pensionärer, som hade i de
flesta fallen låga kassapensioner och låga
dyrtidstillägg därpå från sina respektive
järnvägsföretag.»

Här har man alltså tydligt i denna
skrivelse, som i övrigt är rätt kritisk
mot riksdagsbehandlingen förra året,
ändå medgivit att förslaget var till fördel
för dessa pensionärer.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre, utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 70, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om säsongutjämnande åtgärder inom
byggnadsfacken m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om säsongutjämnande åtgärder inom
byggnadsfacken m. in.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 380 i första kammaren av herrar
Lindblom och Sundelin samt nr 463
i andra kammaren av herrar Carlsson i
Stockholm och Wedén, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Om säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

så god tid förelägga riksdagen förslag
till säsongutjämnande åtgärder inom
byggnadsfacken, att giltighetstiden för
lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
inte behövde ytterligare förlängas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 380 och II:
463 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herr Ewerlöf, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herrar Danmans, Mannerskantz,
Nordqvist, Carlsson i Tibro och Löfgren,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 380 och II: 463 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om åtgärder i säsongutjämnande
syfte av de slag som i
reservationen angivits.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Då jag biträtt den reservation,
som är knuten till bankoutskottets
utlåtande nr 11, är det väl lämpligt
att med några korta ord redogöra
för skälen härtill.

Sedan en lång tid har det varit en genomgående
strävan i vårt samhälle att
förlänga säsongen inom byggnadsbranschen.
En sådan strävan har många orsaker.
De flesta är så påtagliga och kända,
att vi kan lämna denna sida av saken.
Låt oss kort och gott säga, att säsongutjämningens
fördelar är av sådan
innebörd, att vi inte har råd att vara
dem förutan!

Vad vi här tvistar om är alltså inte
säsongutjämningen i och för sig. Vi har
olika meningar om vilka medel vi bör
använda för att nå det resultat vi gemensamt
eftersträvar. I den motion, som ligger
till grund för utskottets utlåtande,
erinrar motionärerna om att byggnadsregleringslagen
upphör att giilla den 30
juni 1958. I de kretsar, där reservanterna
hör hemma, har man ofta hävdat att

;l Första kammarens protokoll 1957. Nr 13

denna lag borde avvecklas. Detta av
flera skäl. Det beror inte minst därpå,
att lagen förutsätter en dirigerande och
reglerande verksamhet från de statliga
myndigheternas sida, som vederbörande
måhända inte alltid helt behärskar.
Att en viss byråkrati eller åtminstone
ett byråkratiskt tänkesätt kan frodas i
ett sådant sammanhang kan väl inte
uteslutas. Vid diskussioner om byggnadsregleringslagens
vara eller icke vara
har man bl. a. hänvisat till lagens
säsongreglerande verkningar. Man har
tillagt att dessa goda verkningar måste
räddas åt samhället även för framtiden
och att lagen därför bör vara kvar.

Vad är det nu motionärerna vill med
sin framställning? Motionärerna vill i
god tid förbereda byggnadsregleringslagens
avveckling. För att emellertid den
tveksamhet, som tidigare yppats inför
liknande krav från vårt håll, inte skall
behöva uppstå vad gäller säsongutjämningen,
vill motionärerna och reservanterna
föra fram dessa frågor i blickpunkten
redan nu. Utvecklingen rider
fort i våra dagar, inte minst när det gäller
byggnadsbranschen och arbetsmarknaden.
Ingen nekar till att de sista åren
inneburit avsevärda tekniska framsteg av
ibland överraskande natur — tekniska
framsteg som tjänat säsongutjämningen i
högsta grad utan att ha någon beröring
med byggnadslag eller lagstiftning över
huvud taget. Vi upplever, hur en vinterbyggnadsteknik
växer fram och hur utvecklingens
egna inneboende krafter är
i rörelse på området. Numera ligger det
i byggnadsindustriens eget intresse —
rent egoistiskt sett — att vidmakthålla
driften kontinuerligt så lång tid på året
som möjligt. I ett samhälle med så stor
sysselsättning som det svenska är det
också av största värde att ha en fast
arbetarstam. På den saken har vi många
bevis, och byggherrarna utgör inget som
helst undantag i det fallet. Byggnadsobjekten
blir också genomsnittligt sett större
och större, och detta kräver dyrbarare
maskinpark än förr, en maskinpark
som måste sysselsättas för att säkerställa
förräntningen av nedlagt kapital. För
övrigt är det eu tendens att investering -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Om säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

arna företagsekonomiskt sett stiger i förhållande
till omsättningen inom byggnadsbranschen.
Rent produktionstekniskt
sett ligger utvecklingen i linje med
den säsongutjämning vi önskar genomföra
och senare också behålla.

Om vi sedan gör en överblick över
förhållandena och frågar efter utvecklingstendenserna,
är dessa, såvitt jag kan
finna, mycket uppmuntrande. Årsarbetstiden
för arbetstagarna inom byggnadsbranschen
har ökat, säger vår statistik.
Samtidigt bar en annan förskjutning
skett av nog så intressant innebörd. Den
reglerade sektorn bar nämligen minskats
högst avsevärt. Ifrån att för kanske 10
år sedan ha omfattat omkring 90 procent,
är den nu uppskattad till knappt
50 procent. Att den tillståndsreglerade
sektorn minskats, samtidigt som årsarbetstiden
per capita ökats så avsevärt,
är ju myket uppmuntrande. Reservanterna
anser denna utveckling betecknande
för vad den större friheten kan skänka
samhället.

Utskottet förutsätter i sin skrivning,
att motionärerna varit avsevärt inkonsekventa.
Frågan är alltså, om motionärernas
uttalanden och de krav som framställts
är så oförenliga. Att motionärerna
och reservanterna trots den lovande
utvecklingen vill förfara varligt, särskilt
vid det systembyte som i motionen
angivits skulle ske den 30 juni 1958, är
väl knappast uppseendeväckande. Det får
väl anses vara en normal försiktighetsåtgärd.
Reservanterna har även givit
exempel på vilka åtgärder som väl ligger
närmast till att tänka på.

Utskottet delar för sin del arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning, att en avveckling
av gällande lag om tillståndstvång
för byggnadsarbete sannolikt skulle
medföra ökade variationer i sysselsättningen
för byggnadsarbetarna och
ökade byggnadskostnader. Vi delar inte
denna uppfattning. Det är vår mening
att generellt verkande åtgärder kan smidigare
än regleringarna i statlig regi ge
godtagbara säsongutjämningsresultat.
Att regleringsmöjligheterna har sina
brister är väl knappast okänt för någon.

I gårdagens nummer av Morgon-Tid -

ningen talas det i en notis om förhållandena
på arbetsmarknaden i Uppsala.
Det heter: »40 murare, lika många träoch
105 grovarbetare går utan jobb»
— det är en ombudsman, som också är
ordförande i Ryggfackens samorganisation
som yttrar detta. Han fortsätter:
»För att vara i april är de många» —
de arbetslösa alltså — »och vad värre
är, deras antal ser ut att öka. De höga
arbetslöshetssiffrorna från fjolåret är redan
passerade och rekordsiffran från
1949 kommer förmodligen att slås. Jag
anser att det bekymmersamma läget orsakats
av kreditrestriktionerna och bristande
planering. Våra gubbar har svårt
att förstå vitsen i att gå arbetslösa första
halvåret för att trygga sysselsättningen
under det andra.» — Längre ned får
vi veta, att det vidtages åtgärder. Arbetslöshetsnämnden
har uppmärksammat
den uppkomna situationen, och man har
redan beslutat att skriva till länsarbetsnämnden
och påpeka svårigheterna.
Man vill få i gång vissa »nyttiga reservarbeten».
Det gäller någonting som heter
»landbadet» och »muséet vid Kvarnfallet».
Det är helt säkert nyttiga saker.
Men bostäderna är helt och hållet borta
ur bilden, ehuru det nu gäller att skaffa
arbete åt 40 murare, 40 träarbetare och
105 byggnadsgrovarbetare. Det är inte
lätt att hålla den jämna sysselsättningen
och få säsongutjämningen att fungera
fullt och helt med det nuvarande systemet.
Därför bör de nya linjerna försökas.

Jag ber, herr talman,att få yrka bifall
till den med 2 betecknade reservationen.

I detta anförande instämde herr Lindblom
(fp).

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Såsom kammarens ledamöter
torde erinra sig, har vi för någon
månad sedan haft tillfälle att diskutera
byggnadsregleringens vara eller icke vara
på grundval av två likalydande motioner,
behandlade av tredje lagutskottet.
I det sammanhanget var även frågan
om byggnadsregleringens betydelse

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Om säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

för säsongutjämningen inom byggnadsfacken
på tapeten. För mig ter det sig
oändamålsenligt att nu förnya denna debatt
på grundval av en till bankoutskottet
remitterad motion. Ämnet hör så nära
samman med byggnadsregleringen, att
enligt min mening även denna motion
bort komma under behandling i tredje
lagutskottet. Det är orsaken till att jag
har avgivit en blank reservation. Jag bär
gjort det, så mycket mer som jag ju inte
delar vad majoriteten anför till motivering
för avslag på motionen. Jag hör ju
till dem, som anser att byggnadsregleringen
redan borde ha varit avskaffad
och att säsongutjämningen bäst främjas
av den utveckling i tekniskt och ekonomiskt
hänseende som håller på att göra
säsongutjämningen till ett intresse för
alla medborgare.

Jag har, herr talman, intet yrkande
och kommer i händelse av votering att
nedlägga min röst.

Herr BOO (s):

Herr talman! Såsom herr Ewerlöf nyss
sade är det en gammal fråga som vi här
behandlar. Jag skall därför bara såsom
representant för utskottsmajoriteten
göra några korta kommentarer.

Motionärerna vill att Kungl. Maj:t skall
förelägga riksdagen förslag till säsongutjämnande
åtgärder inom byggnadsbranschen
i sådan tid, att dessa åtgärder
skulle kunna ersätta en förlängning
av byggnadsregleringen. Motionärerna
vill alltså göra gällande, att byggnadsregleringen
inte spelar någon roll i säsongutjämningssyfte.
Redan det förhållandet
alt motionärerna anser, att man
måste ersätta byggnadsregleringens borttagande
med andra åtgärder för att uppehålla
syselsättningen •— oavsett vilka
åtgärder det nu iir — säger väl ändå, att
byggnadsregleringen i dag fyller en uppgift
i säsongutjämningssyfte.

Man frågar sig vad motionärerna vill
sätta i stället. Det ges inga klara besked
i det avsendet. Man talar dock om en
del åtgärder, som jag strax skall komma
in på. I tidigare motioner ville man ha
särskilda igångsättningstillstånd, men

det förslaget tycks ha kommit bort för
närvarande.

Man säger, att den tekniska utvecklingen
inom byggnadsbranschen har gått så
långt, att byggnadsregleringen inte behövs
för en säsongutjämning, och så pekar
man på att det bara är en tredjedel
av hela sektorn som nu omfattas av
byggnadsregleringen. Ändå har, säger
man, årsarbetstiden för byggnadsarbetarna
stigit. Det är riktigt. Men man glömmer
bort, att just denna tredjedel, som
är själva tyngdpunkten inom byggnationen,
har reglerats allt hårdare just för
att det skall bli en säsongutjämning. På
samma gång som man har frisläppt villabyggande
och en hel råd andra objekt,
har man koncentrerat igångsättandet
av de större enheterna till den årstid,
som ger en säsongutjämning.

Men här finns också ett annat moment.
De allra senaste åren och särskilt
den senaste vintern har sysselsättningen
inom byggnadsbranschen sviktat på ett
ganska allvarligt sätt i åtskilliga orter.
Herr Danmans läste upp ett citat som
gällde Uppsala, och jag skulle kunna ge
exempel också från min hemstad Borås.
Men att sysselsättningen sviktat där beror
inte på byggnadsregleringen i och
för sig, utan det beror på själva byggnationen.
Kvottilldelningen när det gäller
flerfamiljshusen, industriens byggnation
o. s. v. har gått tillbaka, och då kan
ingen reglering uppehålla sysselsättningen
på sådana orter. Det är kanske detta
som i regel ligger bakom det här relaterade
förhållandet.

Om man nu skall peka på åtgärder,
säger reservanterna, skulle man kunna
tänka sig att stat och kommun, som svarar
för en god del av investeringarna,
skulle sträva efter att bygga på ett sätt
som verkar ännu mer säsongutjämnande.
Det låter säga sig. Men då resonerar man
alltså från den utgångspunkten, att när
samhället bygger, skall detta ske på den
ur ekonomisk synpunkt minst givande
tiden, under det att den enskilda byggnationen
skulle fritt få välja årstid.

Man talar vidare om att staten genom
sin finansierings- och lånepolitik skulle
kunna uppmuntra till en säsongutjäm -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Anslag till vissa vägbyggnadsarbeten
ning. Även det låter bra, men resultatet
blir ju att man får ökade statsutgifter,
och de skall betalas. Vi har redan nu ett
tillägg för vinterbyggande. Det är inte
stort, men skall staten här subventionera
vinterbyggandet i större utsträckning på
samma gång som man släpper byggnadsregleringen,
får man också ökade statsutgifter.

Om man nu släpper byggnadsregleringen
finns det så stora uppdämda investeringsbehov
inom t. ex. handel och
industri, att vi skulle få trängsel på byggnadsmarknaden,
åtminstone på en del
orter. Då finge någonting stå tillbaka,
och vi för vår del befarar att det i så
fall bleve bostadsbyggandet som kom i
klämma. Detta har vi inte velat acceptera.

Svenska arbetsgivareföreningen har i
sitt remissyttrande över motionerna
framhållit, att man kan tänka sig en
successiv avveckling av byggnadsregleringen
och börja med detta i de orter,
där man nu har små anspråk på att få
bygga. Man anger även på vilka orter
det kunde ske. Detta tillämpas redan nu
på vissa orter i landet där industribyggnadsverksamheten
inte är så livlig. Där
har man också möjlighet att få tillstånden
omgående. Det hänger inte på byggnadsregleringen,
om man skall bygga
där eller inte, utan helt och hållet på
huruvida det finns intresse att över huvud
taget bygga. Så har arbetsmarknadsmyndigheterna
redan tillämpat regleringen.
Man kan därför säga att Svenska
arbetsgivareföreningen slår in öppna
dörrar.

Herr talman! Utskottsmajoriteten anser,
att vi ännu inte nått den tidpunkt,
då vi kan avveckla byggnadsregleringen
utan att detta medför sådana samhällsekonomiska
verkningar, att vi inte kan
ta ansvaret för dem.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare

på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Danmans m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

75, i anledning av Kungl. Maj: ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till vissa vägbyggnadsarbeten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 125, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till Vissa vägbyggnadsarbeten å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kam -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

maren av herr Grym (I: 475) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl. (11:607), i vilka
under hänvisning till det aktuella arbetsmarknadsläget
— speciellt för Norrbottens
läns vidkommande — hemställts,
att riksdagen måtte till förevarande ändamål
anvisa ett anslag om 24 000 000
kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:475 och 11:607, till Yissa
vägbyggnadsarbeten å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 15 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Jacobsson, Jansson i Kalix
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 475 och II:
607, till Vissa vägbyggnadsarbeten å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
24 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; 2)

av herr Karl Andersson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON (fp):

Ilerr talman! Med anledning av den
reservation, som avgivits i detta ärende,
och de motioner som avlämnats i denna
kammare av herr Grym och i andra kammaren
av herr Jansson i Kalix m. fl.
ber jag att få erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen
i sina anslagsäskanden under
arbetslöshetsanslaget begärt 24 miljoner
kronor till vissa vägbyggnadsarbeten.
Arbetsmarknadsstyrelsen har också
i sina motiv till dessa anslagsäskanden
gjort en ganska dyster prognos över
utvecklingen på arbetsmarknaden. Man
erinrar bl. a. om att sysselsättningsarbetena
har kraftigt ökat i omfattning.

Anslag till vissa vägbyggnadsarbeten
Mot 375 000 dagsverken under föregående
budgetår erfordras enligt styrelsens
bedömande sammanlagt 567 000 dagsverken
under innevarande budgetår. Denna
framställning motiveras ytterligare av en
redogörelse som har lämnats av länsarbetsnämnden
i Norrbottens län, där man
också redovisar en mycket omfattande
arbetslöshet. För närvarande är i runt
tal 3 750 personer arbetslösa eller hänvisade
till sysselsättningsarbete, och man
kan räkna med att denna siffra kommer
att öka.

Jag kan därför inte finna annat än
att arbetsmarknadsstyrelsens anslagsäskande
på denna punkt är väl underbyggt.
Man måste anse det angeläget att,
i den mån det blir nödvändigt att bereda
sysselsättning, man kan hänvisa till
sådana arbeten som kan sägas vara ur
allmän synpunkt av hög angelägenhetsgrad.
Därför finner jag det behövligt att
man på denna punkt ställer de medel
till förfogande som kan visa sig erforderliga
för arbetslöshetens bekämpande,
eftersom man här kan bereda sysselsättning
med ett så angeläget arbete som vägarnas
upprustning.

Jag ber med denna korta motivering,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
1 vid detta utlåtande.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag har vid detta utlåtande
antecknat en blank reservation.
Det innebär inte att jag hyser någon
annan uppfattning beträffande anslaget
än utskottet. Jag har endast önskat att
utskottet hade skrivit någonting på denna
punkt om detta anslag.

För innevarande budgetår har riksdagen
tidigare beviljat ett anslag på 30 miljoner
kronor, och i här föreliggande förslag
tillstyrkes ytterligare ett anslag på
15 miljoner kronor, att avräknas mot
bilskattemedlen, till, som det heter, utförande
av »vissa vägarbeten», d. v. s.
beredskapsarbeten, för att inom vissa
län avhjälpa uppkommande arbetsbrist.

Vad jag vill säga är endast att man
bör tillse, att sådana arbeten, som nu
igångsättes, också blir färdigställda. Vi

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Anslag till vissa vägbyggnadsarbeten
har nämligen en ganska tråkig erfarenhet
på detta område från slutet av 1930-talet, då det också igångsattes en hel
rad beredskapsarbeten beträffande vägar.
Det investerades över 30 miljoner
kronor i dylika vägarbeten, som icke
blev färdigställda. Först i början på
1950-talet fick riksdagen genom initiativ
från statsutskottet ta itu med detta, därför
att dessa vägar hade börjat bli skogbevuxna.
De hade aldrig förut varit trafikerade,
då de inte blivit färdigställda,
och ungskog hade börjat växa på vägarna.
Om inte vägarna färdigställs, förstår
man att det inte blir någon nytta
med dylika arbeten.

Med detta vill jag ha sagt, att när man
nu igångsätter dessa arbeten, bör man
också se till att arbetena blir färdigställda.
De får inte i brist på medel stanna
av, så att de inte kommer till någon
nytta.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Jacobsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 78, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser finansdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

152, med förslag till lag om prästval,
m. m.;

nr 153, angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m.;

nr 158, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente,
in. in.;

nr 168, angående uppskov med beslut
över vilande förslag till ändrad lydelse
av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom. regeringsformen
samt 1 § 2 mom., 38 § 2
mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och 63
§§ riksdagsordningen;

nr 169, med förslag till förordning om
ändring i stadgan den 20 augusti 1952
(nr 618) för Nordiska rådet;

nr 170, med förslag till lag om ändring
i strafflagen, m. m.; och

nr 171, med förslag till lag om jordfästning
ro. m.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Med hänsyn till infallande helg hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner i anledning
av samtliga propositioner, som
bordlagts i kamrarna alltsedan den 10
april, utsträckes till det plenum, som
infaller näst efter den 24 april.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj: ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Bidrag för uppförande av bombsäkra
cisternanläggningar för flytande bränslen; nr

184, i anledning av Kungl. Maj:ts
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1957/58 till universiteten, den medicins -

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Interpellation om framläggande av förslag till ny ärvdabalk

ka undervisningen in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj: ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

186, i anledning av Kungl. Maj: ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 187, i anledning av Kungl. Maj: ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1957/58 till Statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården:
Avlöningar jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen av -

ser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

193, i anledning av Kungl. Maj: ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde: nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Interpellation om framläggande av förslag
till ny ärvdabalk

Ordet lämnades på begäran till fru
GÄRDE WIDEMAR (fp), som anförde:

Sedan några decennier arbetar man i
svensk lagstiftning på att förnya 1734
års lag på så sätt att de gamla ursprungligen
i lagen ingående balkarna ersättes
med nya moderniserade. Det första steget
i denna riktning togs, då en ny giftermålsbalk
år 1920 utfärdades och ersatte
den ursprungliga balken i samma
ämne. År 1942 utfärdades den nya rättegångsbalken,
som likaledes ersatte en
äldre balk med samma namn. Lagstiftningen
om föräldrar och barn har sedan
år 1949 varit samlad i en ny balk, föräldrabalken,
utan omedelbar tidigare
motsvarighet i 1734 års lag.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 oktober 1941 tillkallades sakkunniga
för att biträda med arbetet på
sammanförande till en eller flera större
enheter av det flertal lagar, som gemensamt
brukar betecknas som nya ärv -

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

Interpellation om framläggande av förslag till ny ärvdabalk

dabalken, ärvdabalkssakkunniga. Den
15 februari 1954 avgav dessa sakkunniga
betänkande med förslag till ärvdabalk,
avsedd att ingå i 1734 års lag.
Lagförslaget innefattade en kodifiering
av den redan gällande lagstiftningen på
området men innehöll tillika vissa nyheter
bl. a. med avseende på adoptivbarns
samt utomäktenskapliga barns
arvsrätt. Arbetet med dessa frågor hade
bedrivits under samverkan med övriga
nordiska länder. Efter vederbörlig remissbehandling
bearbetades förslaget i
justitiedepartementet. Nordiska interdepartementala
överläggningar rörande
viss lagstiftning på familje- och arvsrättens
område ägde rum i Köpenhamn i
april 1955, därvid man enade sig om
bestämda lösningar av bl. a. adoplionsproblemet.
Under sommaren 1955 iordningställdes
i justitiedepartementet en
lagrådsremiss med förslag till ny ärvdabalk,
vilket avsågs skola framläggas för
1956 års riksdag. Lagrådet framställde
vissa erinringar, vilka återfinnes i lagrådets
protokoll av den 2 december
1955. Lagrådets erinringar gällde framför
allt den föreslagna arvsrätten för
utomäktenskapliga barn, vilken lagrådet
inte ansåg kunde vara en reform av någon
högre angelägenhetsgrad. Innan en
sådan utvidgning av arvsrätten skedde,
borde i allt fall efterlevande hustrus
ställning genom andra lagstiftningsåtgärder
stärkas i väsentlig grad. Även
svårigheten att i tvivelaktiga fall fastställa
faderskapet ansåg lagrådet utgöra
ett avgörande hinder mot att generellt
tillerkänna de utomäktenskapliga barnen
arvsrätt enligt förslaget. Oberoende
av hur utomäktenskapliga barns arvsrätt
utformades, ansåg dock lagrådet,
att kodifieringen av de lagar som ersatt
ärvdabalken i 1734 års lag borde
komma till stånd. Vid förnyad föredragning
av ärendet inom regeringen efter
det lagrådets yttrande erhållits träffades
— som det uppgivits — på grund
av meningsmotsättningar inom regeringen
emellertid det avgörandet att någon
proposition icke skulle avlåtas.

LTnder tiden har i Danmark och Norge
de ämnen, som i Sverige skulle bliva

föremål för ny reglering i samband med
ärvdabalkens behandling — framför allt
frågorna om förändringar i adoptionslagstiftningen
samt för Norges del även
om utomäktenskapliga barns arvsrätt -—-där behandlats i parlamenten och genomförts.
Motsvarande frågor har ännu
icke upptagits till riksdagsbehandling i
Sverige.

I samband med att enligt Kungl.
Maj ds bemyndigande den 7 december
1956 sakkunniga tillkallats för översyn
av äktenskapslagstiftningen och därmed
sammanhängande frågor återkallades ett
tidigare lämnat uppdrag att utföra förberedande
undersökningar angående
ändrad lagstiftning om efterlevande makes
rätt och denna nya utredning fick
i uppdrag att behandla även sistnämnda
spörsmål, som har nära sammanhang
med frågan om bl. a. utomäktenskapligt
barns arvsrätt.

Med hänsyn till vad nu anförts och
då revisionen av giftermålsbalken av naturliga
skäl måste bliva tämligen tidsödande,
finnes knappast någon anledning
att uppskjuta hela frågan om den
nya ärvdabalken till dess sist omförmälda
utredningsarbete slutförts. Såsom
ovan påpekats ansåg icke heller lagrådet
att antagandet av ärvdabalken borde
skjutas på framtiden, även om problemet
med de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt icke funnit någon lämplig lösning.

Då det enligt min mening är angeläget
att arbetet på att successivt komplettera
1734 års lag med nya och moderniserade
balkar bör fortgå, bör ärvdabalksförslaget
snarast föreläggas riksdagen. Därest
enighet inte kan uppnås beträffande
utomäktenskapligt barns arvsrätt -— vilket
i och för sig är att beklaga — synes
det som om de nuvarande i 3 kap. lagen
om arv införda stadgandena om den
arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap
och om arvsrätt efter sådant
barn, kunde överföras i oförändrat
skick till den nya ärvdabalken. Hela arbetet
borde inte få avstanna, därför att
vissa frågor visat sig svårlösta. Arbetet
på de ändringar i ärvdabalken, som kan
erfordras i de frågor där nu skilda

Fredagen den 12 april 1957

Nr 13

Interpellation om

meningar råder, bör givetvis fortsätta
och lagändringar genomföras när tiden
är mogen. Den viktiga frågan om utomäktenskapligt
barns arvsrätt får t. ex.
ingalunda skjutas åt sidan utan bör snarast
möjligt bringas till en lösning.

Det är otillfredsställande att hela frågan
om ärvdabalken, så vitt man kan förstå,
tills vidare skrinlagts utan att riksdagen
fått anledning att ta ställning därtill.
önskvärt hade varit att riksdagen
i varje fall fått en redovisning för de
skäl justitieministern haft att underlåta
att framlägga denna med stort intresse
motsedda och av de flesta remissinstanser
tillstyrkta lagreform.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta frågan, huruvida
statsrådet är beredd att medverka till
att förslag om ny ärvdabalk snarast förelägges
riksdagen.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 6
i anledning av väckta motioner angående
föreskrifter om formell kompetens i viss
omfattning för kommunala revisorer;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj: ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. in;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
nordiskt institut för teoretisk atomfysik; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till statens rättskemiska laboratorium
in. in.;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till

t Första kammarens protokoll 1957. Nr 13

framläggande av förslag till ny ärvdabalk
epileptikervården för budgetåret 1957/58
m. m. jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 79, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1957/58 till Personalvårdsverksamhet
in. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr 36,
i anledning av väckta motioner om rätt
till skatteavdrag för gåvor till humanitära
och vissa andra samhällsnyttiga ändamål
samt till internationell hjälpverksamhet
bland flyktingar;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckt motion angående
stadgande av dispensmöjlighet
för erhållande i vissa fall av trafikkort
trots nedsatt fysisk lämplighet;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna rörande
den yrkesmässiga beställningstrafiken;

nr 17, i anledning av väckt motion angående
förbud mot användandet av utskjutande
dekoration å bilarnas fronter;

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen om socialhjälp;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om en skyndsam utredning angående
gengasberedskapen.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 495, av herr Englund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj: ts proposition
med förslag till förordning om ändring

i rusdrycksförsäljningsförordningen den

26 maj 1954 (nr 521), in. in.;

nr 496, av herr Svedberg, Erik, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen den

26 maj 1954 (nr 521), m. in.;

nr 497, av herr Andersson, Gustaf, i

Nr 13

Fredagen den 12 april 1957

anledning av Kungl. Maj: ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521), m. m.;

nr 498, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj: ts proposition med förslag
till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954
(nr 521), m. m.;

nr 499, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521), m. m.;

nr 500, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj: ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 26 §§ lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

nr 501, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj: ts proposition

med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 26 §§ lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

nr 502, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj: ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 26 §§ lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m., samt

nr 503, av herr Svedberg, Lage, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
angående vissa ändringar i personalförteckningen
för domänverket, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.31.

In fidem
G. H. Berggren

Lördagen den 13 april 1957

Nr 13

Lördagen den 13 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m.; samt

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 152, med förslag till lag om prästval,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 153, angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m.; samt
nr 158, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 168, angående uppskov med beslut
över vilande förslag till ändrad lydelse
av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom. regeringsformen
samt 1 § 2 mom., 38 § 2
inom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen.

Föredrogs ocli hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
169, med förslag till förordning om ändring
i stadgan den 20 augusti 1952 (nr
618) för Nordiska rådet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: -

nr 170, med förslag till lag om ändring
i strafflagen, m. m.; och

nr 171, med förslag till lag om jordfästning
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 495, av herr Englund m. fl.;
nr 496, av herr Svedberg, Erik, m. fl.;
nr 497, av herr Andersson, Gustaf;
nr 498, av herr Svärd; och
nr 499, av fru Gärde Widemar m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

500, av herr Lindblom m. fl.;
nr 501, av herr Lindblom m. fl.; och
nr 502, av herr öhman m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Svedberg, Lage,
m. fl. väckta motionen nr 503.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6 samt
statsutskottets utlåtanden nr 6 och 71—
73.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
79, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1957/58 till Personalvårdsverksamhet
m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Nr 13

Lördagen den 13 april 1957

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, andra
lagutskottets utlåtanden nr 15—19 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 172, med förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken m. m.

Herr LINDAHL (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till instundande
helg hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 172, med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
må utsträckas till det plenum, som infaller
näst efter den 25 innevarande månad.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

första lagutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av väckta motioner om åtgärder
för att förhindra sexualförbrytelser
mot kvinnor och barn; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till Fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök: Undersökningar inom
sötvattenslaboratoriet samt Fiskeriintendenter
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag för budgetåret 1957/
58 till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:
Avlöningar och Omkostnader
jämte i ämnena väckta motioner; samt
nr 17, i anledning av vissa utav Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier jämte
i ämnena väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.07.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

3708