Fredagen den 11 november (Riksdagens protokoll 1955:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 27

11—16 november

Debatter m. m.

Fredagen den 11 november

Sid.

Interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. antagningen av
elever vid folkhögskolorna................................ 3

Tisdagen den 15 november

Svar på interpellationer av:

herr Braconier ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande
måltidstvång....................................... 6

herr Rimmerfors i anledning av nykterhetsvårdens otillräckliga

resurser............................................. 14

Interpellation av herr Senander i anledning av den försämring, som
inträtt i folkpensionärernas läge på grund av prisstegringen..... 19

Onsdagen den 16 november

Svar på frågor av:

herr Stålil ang. bibehållande tills vidare av järnvägstrafiken mellan
Svanskog och Norane............................... 21

fröken Wetterström ang. viss kompletterande undervisning för
kvinnlig medicinalpersonal, som är krigsplacerad inom det militära
försvaret......................................... 25

fru Boman ang. utredningen om höjning av maximiåldern för ingående
av äktenskap medförande rätt till familjepension...... 27

Behandlingen och vården av barn, som fötts med läpp- och gomdefekter
................................................. 28

Anordnande av alkoholistpolikliniker i landstingens regi........... 31

Viss krigsskadeersättning till Mattias Forslund och Vilhelm Kenttä 33
Ersättning åt clektrikern J. F. Öberg för skada, uppkommen under

militärtjänstgöring....................................... 38

1—Andra kammarens protokoll 1!).r>5. Nr 27

Nr 27

Innehåll

sid.

Godkännande av avtal mellan Sverige och Sydafrikanska unionen för

undvikande av dubbelbeskattning m. m...................... 41

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen............. 41

Kyrkas upplåtande vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans 50
Inventering av vattendrag lämpliga för produktion av vandringsfisk

m. m.................................................. 51

Interpellation av herr förste vice talmannen Skoglund ang. det av 1953
års kyrkomöte behandlade förslaget till pastoratsindelning...... 53

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 november

Statsutskottets utlåtande nr 160, om vatten- och avloppsledningar vid
Arkö m. fl. lotsplatser................................... 28

— nr 161, ang. statsbidrag åt Svenska sjukhemmet i Paris........ 28

— nr 162, ang. behandlingen och vården av barn med läpp-och gomdefekter
.............................................. 28

— nr 163, om alkoholistpolikliniker i landstingens regi........... 31

— nr 164, ang. finansiering av mellanriksvägen Enafors—Riksgränsen—Stjördal.
......................................... 33

— nr 165, om krigsskadeersättning till M. Forslund och V. Kenttä 33

— nr 166, om ersättning åt J. F. Öberg för skada under militärtjänstgöring
........................................... 38

— nr 167, om pension åt F. H. Lindgrens änka................. 40

— nr 168, om pension åt Elsa Helgesson och Ester Ullman....... 40

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, ang. avtal med Sydafrikanska

unionen mot dubbelbeskattning och skatteflykt.............. 41

— nr 55, ang. stöd åt fruktodlingen.......................... 41

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. kyrkas upplåtande vid jordfästning
i annan ordning än svenska kyrkans................ 50

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, om inventering av vattendrag för
produktion av vandringsfisk, m. m.. . ...................... 51

— nr 34, om lantmannaskolornas tillgång till skog för praktisk undervisning
i skogsbruk .................................... 53

— nr 35, om främjande av samarbete mellan enskilda skogsägare för

ett rationellt skogsbruk.................................. 53

Fredageli den 11 november 1955

Nr 27

Fredagen den 11 november

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Johan
Olof Gavelin är förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet från och med den 7/11
1955 till och med den 18/11 1955 på
grund av kontusion med blödningar i
vänster ben efter S. J.-olycka.

Gällivare 7/11 1955

Hedenstedt

las.-läkare

Kammaren beviljade herr Gavelin ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 7 till och med den 18 innevarande
månad.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 212, om godkännande av vissa inom
ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

§ 3

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr C99 av fröken Wetterström
in. fl.

§ 4

Föredrogs den av herr Kilsrno vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående försäljning av
landets lager av vete och råg för foderändamål.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Severin i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet i anledning av
den föreslagna tystnadsplikten för polismän
och vissa andra befattningshavare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Nelander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
åtgärder i syfte att minska olägenheterna
av störande trafikbuller.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Jansson i Aspeboda
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ett
effektivare bekämpande av ogräs på
banvallar i jordbruksbygder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. antagningen av elever
vid folkhögskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Ljungskile, som
anförde:

Herr talman! I enlighet med vårriksdagens
beslut skall manliga elever, som

Nr 27.

Fredagen den 11 november 1955

Interpellation ang. antagningen av elever vid folkhögskolorna

beviljas inträde vid folkhögskolorna,
också äga rätt erhålla studiehjälp, även
om de icke före vinterkursens slut fyller
18 år. Riksdagens beslut syftade
icke till någon uppmjukning av de grunder,
som enligt folkhögskolestadgan
skall gälla för elevintagning. Riksdagen
ville endast slå fast, att rätten till studiehjälp
vid folkhögskolorna icke skulle
vara sammankopplad med några villkor
avseende elevernas ålder. Restriktionen
skulle enligt riksdagens mening
ligga i prövningen av elevernas ansökningar
om inträde, icke i en orättvis
och otidsenlig stipendieordning. Den
åldersgräns, som man inom folkhögskolan
önskar, får fastställas i skolans reglemente
inom ramen för vad folkhögskolestadgan
i detta avseende bestämmer.
Anser man det riktigt med en dispensmöjlighet
i fråga om åldern enligt
folkhögskolestadga och reglemente,
skulle dispensen gälla både rätten att
bli elev och rätten att erhålla studiehjälp.

Riksdagen uttalade, att de välgrundade
önskemålen att återinsätta folkhögskolan
i dess väsentliga uppgift som en
skola för vuxen ungdom borde tillgodoses
genom att styrelser, rektorer och
folkhögskolans övriga företrädare verkar
genom upplysning om folkhögskolans
syfte och ställning i samhället.

Skolöverstyrelsen har den 29 augusti
1955 i en skrivelse till skolorna givit
anvisningar för bestämmande av studiehjälp
till elever vid folkhögskolor. I
dessa står bland annat: »Därest studiehjälpssökande
manlig elev icke fyller
18 år före kursens slut, bör rektor i
samband med rekvisition av medel för
studiebidrag samt insändande av stipendieansökan
till överstyrelsen anmäla de
särskilda skäl, som föranlett elevens intagande.
Såsom exempel kan nämnas
det skälet, att eleven kan visa, att han
kommer att inkallas till värnpliktstjänstgöring
redan det år han fyller 19 år.
Enligt överstyrelsens mening bör likväl
underåriga elever ej antagas, om där -

igenom äldre manliga eller kvinnliga inträdessökande
måste avvisas. Har sådant
avvisande skett vid kurs med manlig
deltagare under 18 år, skall överstyrelsen
underrättas.» Dessa »anvisningar»
måste enligt min mening uppfattats
som ett försök att dirigera elevintagningen
vid skolorna även inom folkhögskolestadgans
ram. Vilka praktiska konsekvenser
kommer det t. ex. att få, om
en skola mottager manliga elever under
18 år, och kvinnliga elever över IG år
eventuellt skulle avvisas? Vid flera skolor
torde det vara vanligt, alt eleverna
antages i den ordning de anmält sig,
och varje ansökan prövas för sig. Detta
är från elevernas synpunkt önskvärt då
en elev, som inte kommer in vid den
skola han först söker till, kan önska få
elevplats vid en annan skola.

Det kan i detta sammanhang nämnas,
att folkhögskolans egen intresseorganisation
med anledning av riksdagens beslut
vänt sig till samtliga folkhögskolor
och manat dessa att icke vidtaga någon
förändring i hittills tillämpade principer
vid elevrekrytering, som kan medföra
en sänkning av elevåldern inom
folkhögskolan. Detta synes vara riktigt.
Att det centrala ämbetsverket däremot
infordrar redovisning av motiven för
en elevs intagning i de enskilda fallen
motsvarar icke riksdagens beslut och
måste uppfattas som en tendens till onödig
dirigering av skolorna.

När skolorna utnyttjar sin dispensmöjlighet,
bör de själva få bestämma skälen
för detta. Det kan gälla värnplikten,
men det kan också vara nödvändigt i
vissa hem, där det finns flera syskon,
att ekonomi och arbetsuppgifter samordnas
med studierna. En folkhögskolerektor
bör i ett sådant läge ha frihet
bedöma skälen för eventuell dispens.
Riksdagens beslut var på denna punkt
entydigt och innehar, att rätten till inträde
också skulle innebära rätten till
studiehjälp. Om några nya bestämmelser
om prövningen för inträde vid folkhögskola
var det inte fråga.

Fredagen den 11 november 1955

Nr 27

Interpellation ang. antagningen av elever vid folkhögskolorna

Jag ber därför att med hänvisning till
ovanstående få fråga herr statsrådet och
ch-fen för ecklesiastikdepartementet,
om statsrådet uppmärksammat nämnda
anvisningar

samt om statsrådet anser, att dessa
bestämmelser är i enlighet med den
frihet, som bör tillkomma varje folkhögskola
att inom ramen för sin befogenhet
själv bestämma sättet och normerna
för elevernas antagande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 160, i anledning av väckt motion
om inläggande av vatten- och avloppsledningar
vid Arkö m. fl. lotsplatser,
nr 161, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om statsbidrag
åt Svenska sjukhemmet i Paris,
nr 162, i anledning av väckta motioner
om utredning för tillgodoseende av
behandlingen och vården av barn, som
fötts med läpp- och gomdefekter,

nr 163, i anledning av väckta motioner
om anordnande av alkoholistpolikliniker
i landstingens regi,

nr 164, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående finansiering av
mellanriksvägen Enafors—Riksgränsen
—Stjördal,

nr 165, i anledning av väckta motioner
om viss krigsskadeersättning till
Mattias Forslund och Vilhelm Kcnttä,
nr 166, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt elektrikern J. F.
Öberg för skada, uppkommen under
militärtjänstgöring,

nr 167, i anledning av väckta motio -

ner om pension åt Frans Herman Lindgrens
änka och

nr 168, i anledning av väckta motioner
om pension åt f. d. ämneslärarinnorna
vid Sigrid Rudebecks skola i
Göteborg Elsa Helgesson och Ester Ullman; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Sydafrikanska
unionen för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter och
nr 55, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder till stöd åt den
svenska fruktodlingen;

första lagutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av väckta motioner angående
omprövning av gällande bestämmelser
för kyrkas upplåtande vid jordfästning
i annan ordning än svenska kyrkans;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 33, med anledning av väckt motion
om inventering av vattendrag lämpliga
för produktion av vandringsfisk, m. m.,
nr 34, med anledning av väckta motioner
om beredande åt lantmannaskolorna
av tillgång till skog för praktisk
undervisning i skogsbruk och

nr 35, med anledning av väckt motion
om utredning för främjande av samarbete
mellan enskilda skogsägare för ett
rationellt skogsbruk.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem
Gunnar Brilth

Nr 27

Tisdagen den 15 november 1955

Tisdagen den 15 november

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande november.

§ 2

Svar på interpellation ang. kontrollstyrelsens
tillämpningsföreskrifter rörande
måltidstvång

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Braconier frågat mig om
jag anser att de av kontrollstyrelsen utfärdade
tillämpningsföreskrifterna rörande
måltidstvång står i överensstämmelse
med riksdagens beslut år 1954
om att tvånget, i avvaktan på en eventuell
fullständig avveckling därav, bör
utformas på sådant sätt att det blev lättare
att efterleva än tidigare.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

I samband med 1954 års reform av
rusdryckslagstiftningen skedde genomgripande
ändringar i bestämmelserna
om servering av rusdrycker på restaurangerna.
Utmärkande för den nya rusdryckslagstiftningen
är att den ger individen
större frihet men samtidigt också
ålägger honom ett ökat mått av ansvar.
Denna princip har genomförts
även i fråga om restaurangerna, ehuru
vissa begränsningar ansågs nödvändiga
med tanke på utskänkningens i många
hänseenden ömtåliga karaktär. Härtill

kom att sortimentet av rusdrycker samtidigt
utökades, nämligen med starkölet,
av vilket man inte hade några inhemska
erfarenheter från senare år. Även häri
låg en anledning till försiktighet. Förändringarna
för restaurangernas vidkommande
blev dock avsevärda. Jag
vill erinra om att kvantitetsbegränsningarna
och flertalet av de restriktioner
som föreskrivits av lokala myndigheter
har bortfallit. Även i övrigt har
lättnader och förenklingar genomförts.

I fråga om måltidstvånget konstaterade
man att denna restriktion har vissa
goda nykterhetspolitiska verkningar
men också att det från andra synpunkter
kan synas ologiskt att bibehålla en
sådan restriktion inom det nya, på ökad
frihet grundade försäljningssystemet.
En avveckling av måltidstvånget ansågs
emellertid inte kunna ske utan särskilda
förberedelser. Det fick därför tills vidare
vara kvar. Härför talade redan det
förhållandet att denna restriktion under
årtiondenas lopp på ett avgörande
sätt påverkat restaurangnäringens och
restauranglokalernas utformning. Ett
visst hänsynstagande till restauratörerna
ansågs alltså även erforderligt.

Man gjorde emellertid vissa ändringar
för att få reglerna enklare och lättare
att tillämpa. Måltidstvånget omfattar
nu alla spritdrycker och det nytillkomna
starkölet, däremot inte vin av något
slag. Man har vidare strukit kravet på
att måltiden skall hestå av lagad mat.

För att måltidstvånget inte skulle nedsjunka
till en tom formalitet fann man
nödvändigt att liksom förut ha föreskrifter
om lägsta priser på de måltider,
som berättigar till servering. Det blev
kontrollstyrelsens uppgift att fastställa
dessa priser.

Kontrollstyrclsen har för spritut -

Tisdagen den 15 november 1955 Nr 27

Svar på interpellation ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande mål -

tidstvång

skänkning fastställt ett lägsta måltidspris
av 2 kronor 75 öre på restauranger
i allmänhet och 1 krona 75 öre på folkrestauranger.
Dessa priser kan jämföras
med dem som gällde före den 1 oktober
i år. De var — med vissa här betydelselösa
undantag — 2 kronor 50 öre,
respektive 1 krona 50 öre. Dessa priser
fastställdes år 1952, då en av penningvärdeförändringen
betingad höjning
verkställdes av tidigare gällande priser,
som var två kronor, respektive 1 krona
25 öre. På vissa restauranger kunde,
såsom herr Braconier antytt i sin interpellation,
intill år 1952 få serveras en
mindre kvantitet sprit till en måltid
som endast kostade en krona. Härför
krävdes emellertid kontrollstyrelsens
särskilda medgivande.

För starkölet har kontrollstyrelsen
fastställt ett lägsta måltidspris av 1 krona
50 öre på spritrestauranger i allmänhet
och en krona på folkrestauranger
och vinrestauranger.

Vad som föranlett herr Braconiers
fråga om överensstämmelsen mellan
kontrollstyrelsens föreskrifter och den
nya lagstiftningens förarbeten synes, av
interpellationen att döma, vara att de
lägsta priserna för måltid med sprit
höjts med 25 öre samt att den förutvarande
skillnaden mellan restauranger i
allmänhet och folkrestauranger upprätthållits.
Dessa frågor har genom besvär
dragits under Kungl. Maj :ts prövning
och besvären har ännu inte avgjorts.
Jag får därför inskränka mig till att anföra
några allmänna synpunkter på frågan.

De lättnader och förenklingar i måltidstvånget
som beslöts i fjol avsåg, som
jag nyss antytt, bl. a. att skapa bättre
förutsättningar för att denna restriktion
skall kunna tillämpas. Därmed skulle
man även vinna att måltidstvånget bättre
skulle kunna fylla sina nykterhetspolitiska
syften. Dessa är som bekant
att minska berusningseffekten och att
genom fördyring av spritförtäringen

verka som ett återhållande moment.
Genom de ändrade reglerna har man
vidare velat åstadkomma större förutsättningar
för att mattvånget i verkligheten
efterleves. Däremot ger lagstiftningens
förarbeten inte stöd för att i
ändringarna se en förberedelse för måltidstvångets
avveckling. Sådana förberedelser
är avsedda att ske på annat
sätt, nämligen genom försöksverksamhet
med måltidsfri utskänkning. Tvärtom
ger förarbetena snarast vid handen
att måltidstvånget, så länge det finns
kvar, skall upprätthållas effektivare än
förut.

Beträffande de priser som skulle fastställas
av kontrollstyrelsen anfördes i
regeringsförslaget att priserna borde avpassas
så, att de motsvarar vad en enkel
men smaklig måltid av genomsnittstyp
med lagad mat kostar på vederbörande
restaurang. Jag understryker, att priserna
skulle gälla med utgångspunkt
från vad en måltid med lagad mat kostar.
Att i vissa fall lagad mat kunde ersättas
med annan mat fick kontrollstyrelsen
inte ta hänsyn till vid angivande
av lägsta pris. Denna riktlinje godtog
riksdagen.

När det i förarbetena talas om en enkel
men smaklig måltid av genomsnittstyp
med lagad mat, innebär detta enligt
min mening att man icke bör godtaga
speciellt arrangerade restriktionsrätter,
s. k. cocktail-tilltugg och liknande.
Vad som avses är måltider av vanlig
typ till spisande gäster. Det framgår
också att priserna skall anknyta till nivå
som tillämpas på restaurangen i fråga.

Om någon vill äta lunch eller middag
på en spritrestaurang av vanlig typ,
torde han kunna räkna med ett lägsta
matpris som ungefär motsvarar vad
kontrollstyrelsen angivit i sina föreskrifter.
Och motsvarande torde gälla
folkrestaurangerna, som är en särskild
restaurangtyp varmed lagstiftningen
alltjämt räknar. Jag kan sålunda inte
finna annat än att de av kontrollstyrel -

8 Nr 27 Tisdagen den 15 november 1955

Svar på interpellation ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande måltidstvång -

sen tillämpade normerna för prissättningen
står i överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i den nya lagstiftningens
förarbeten.

Med det sagda har jag endast konstaterat
att kontrollstyrelsen i förevarande
hanseende alltså följt de riktlinjer, som
angivits i lagstiftningens förarbeten.
Därmed har jag emellertid inte tagit
ställning till frågan om priserna hör
vara just de av kontrollstyrelsen bestämda.
Här kan ju inom vissa gränser
finnas utrymme för olika bedömanden.
Denna fråga kommer att prövas senare
av Kungl. Maj:t i samband med anförda
besvär över kontrollstyrelsens beslut.

Såsom nyss antytts ger den nya lagstiftningen
en möjlighet för Kungl. Maj :t
att anordna försöksverksamhet med utskänkning
utan måltidstvång. Det är enligt
min mening också denna väg man
har att gå fram. När dessa försök lämpligen
bör igångsättas kan jag inte för
dagen uttala mig om. Någon erfarenhet
bör nog först vinnas av den redan genomförda
stora rusdrycksreformen. Vad
som hitintills förekommit ger emellertid
inte anledning antaga att man inte
skulle våga sig på försöksverksamheten.
Jag hoppas tvärtom att man ganska
snart skall kunna pröva en måltidsfri
utskänkning. Självfallet följer jag denna
fråga för att ta erforderliga initiativ.
När man sedan kan överblicka resultatet
av försöksverksamheten, får frågan
om ett fullständigt slopande av måltidstvånget
ånyo övervägas.

Det sagda innebär, att jag å ena sidan
inte finner det förenligt med vad som
förekom vid 1954 års riksdag att genom
en mycket låg prissättning urholka reglerna
om måltidstvång eller mer eller
mindre sätta dem ur kraft men att jag
å andra sidan är beredd att förutsättningslöst
undersöka lämpligheten av att
avskaffa även denna restriktion.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för det svar, som
han har lämnat, även om jag inte i alla
avseenden delar den uppfattning, som
statsrådet givit uttryck åt. Men statsrådet
medger ju ändå, att det inom
vissa gränser kan finnas utrymme för
olika bedömanden. Jag vill i anslutning
därtill uttrycka en förhoppning
om att statsrådet snart skall åstadkomma
en prövning av frågan om en mållidsfri
utskänkning.

Det utmärkande för den reform, som
genomfördes av 1954 års riksdag, var
ju att en mycket stor frihet gavs för
utminuteringen — en frihet under ansvar.
Vid beslutet om reformen uttalades
farhågor för att fylleriförseelserna
skulle komma att uppvisa en stark
stegring. Åtminstone på sina håll har
ju fylleriförseelserna efter den 1 oktober
också varit ganska betydande, även
om det finns rätt stora städer, där någon
starkare stegring inte kunnat påvisas,
men det är uppenbart, att det
övervägande antalet fylleriförseelser
inte faller på restauranggästerna. Fylleriförseelserna
hänför sig tvärtom i
hög grad till utminuteringsspriten.

Det är ju ganska egendomligt, att när
riksdagen 1954 fattade sitt beslut, så
ansåg dåvarande finansminister Sköld
att det hade varit mest konsekvent att
avskaffa måltidstvånget på restaurangerna.
Då nästan varje människa kan gå
in i en affär och köpa så mycket sprit
som vederbörande vill ha, förlorar givetvis
de tidigare framförda argumenten
för restriktionerna på restaurangerna
väsentligt i betydelse. Det kan väl
också med fog hävdas, att med den
bordskultur, som i allmänhet råder på
våra restauranger, utgör restaurangerna
under nuvarande förhållanden inte någon
större fara i nykterhetshänseende.
Det är emellertid en känd sak, att en
ganska stor allmänhet förvånar sig över

Tisdagen den 15 november 1955 Nr 27

Svar på interpellation ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande måltidstvång -

att medan man i vissa avseenden givit
så stor frihet åt medborgarna, tillämpas
restriktionerna på restaurangerna på
ett sätt som man ansett innebära ett
betydande krångel. Inte minst har
man anmärkt på och framhållit såsom
barockt, att om det kommer in en gäst,
som t. ex. vill ha en lättgrogg eller en
cocktaildrink, så skall han för att få
detta behöva betala kr. 2:75 för det
tilltugg som han ofta nog inte önskar.

Tankegången i den proposition, som
lades fram vid 1954 års riksdag, var ju
att man skulle se till att restriktionssystemet
bättre kunde efterlevas. Det
kan aldrig förekomma något måltidstvång
i den meningen, att man skulle
tvinga någon att förtära den mat, som
han är tvungen att köpa för att få en
alkoholdryck. Man är tvungen att betala
för maten, men det kan inte finnas
något tvång på att man också skall
förtära den. Det måste därför te sig
ytterst egendomligt att kontrollstyrelsen
fastställer sådana höga priser för
konsumtion av även lättare drinkar,
särskilt med hänsyn till att det icke
råder något måltidstvång när det gäller
vinförtäring.

Jag undrar om det inte är dylika
krångclbestämmelser, som alldeles i
onödan fäster allmänhetens uppmärksamhet
vid spriten. Tankegången i denna
reform var tvärtom att man skulle
få konsumenternas intresse att inte i
alltför hög grad kretsa kring spriten
och problemen kring den. Jag tror att
det är möjligt att åstadkomma en utveckling
mot större nykterhet just på
den vägen och att i det långa loppet
1954 års reform sålunda skall komma
att medföra en vinning. Men jag tror
att man också skulle kunna nå samma
vinning, om man gav restaurangerna
möjligheter att under ansvar variera
priset på den mat som man måste beställa
efter de drycker som gästerna
förtär. Det kan väl för allmänt rättsmedvetande
inte te sig naturligt, att

man skall betala lika mycket, t. ex.
2:75, för måltid för att få dricka en
ganska alkoholsvag dryck som för förtäring
av ren alkohol, t. ex. snaps och
konjak. Jag undrar om inte hela systemet
löper risk att komma i misskredit,
när den enskilde medborgaren har fått
så stort ansvar när det gäller att köpa
sprit, men ändå när han går på restaurang
är utsatt för ganska mycket krångel.
Jag undrar också om inte detta
system utsätter personalen för stor
press. Särskilt när det gäller alkoholsvagare
drinkar måste allmänheten
fråga sig, varför man inte har kunnat
ge restaurangerna större frihet.

Det måste också te sig ganska egendomligt,
att införa en ganska stor differentiering
av priset på den obligatoriska
maträtten, när man ville att den
s. k. klasstämpeln på »folkrestaurangerna»
och andra skulle försvinna. Jag
tror att man därmed har försvårat för
restaurangerna att följa den princip,
som man har ansett böra vara bärande,
nämligen att måltidstvånget inte bara
skall efterlevas utan också skall bidra
till en god måltidskultur.

Det är ju inte obekant, att många
restauranger f. n. arbetar under stora
svårigheter. Det är klart att förhållandena
är olika för olika restauranger,
men vi ser i tidningarna hur man på
sina håll måste permittera personal.
Restauranger är väl något som den
svenska allmänheten skall ha rätt att
besöka. En stor del av medborgarna
är ju tvungna att i olika sammanhang
anlita restauranger. Det är lika nödvändigt
att vi har hotell. Det är väl
ingen tvekan om alt det råder stor hotellbrist
här i landet, och det har
många gånger i denna kammare framhållits,
hur önskvärt det är att vi får
flera hotell. I själva verket kombineras
ofta hotell- och restaurangrörelse, och
för att det skall investeras kapital i
hotell krävs i allmänhet också att man
samtidigt driver eu restaurang som går

10 Nr 27 Tisdagen den 15 november 1955

Svar på interpellation ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande måltidstvång -

någorlunda bra. Visar det sig att restaurangrörelsen
går med förlust, kommer
detta därför också att ha sina
verkningar för hotellnäringen. Jag tror,
herr talman, att det vore lyckligt om
man kunde skapa sådana bestämmelser
för restaurangernas utskänkning av
spritdrycker, att gästerna inte tyckte
att de fick betala alldeles för mycket.

I detta sammanhang kan man ju erinra
om att det fanns en ganska stark
opinion i 1954 års riksdag för att vi
skulle sänka utskänkningsskatten på
vissa spritsorter. De höga kostnader
som ett restaurangbesök ofta medför
måste te sig ganska orimliga. Kan det
vara rimligt med den oerhörda differentiering
av priserna på samma dryck,
då man förtär den hemma och på en
restaurang? Tidigare gick många människor
till restauranger och skaffade
sig sprit där, därför att de genom motbokssystemet
var utestängda från att få
någon sprit hemma. Då kunde man
säga att vi måste ha restriktioner för
att hindra allmänheten från detta. Men
det skälet gäller inte längre. Tvärtom
känner restaurangerna i allmänhet nu
faktiskt sitt ansvar starkt, och de vill
medverka till en god bordskultur. De
vill behålla en god standard på restauranglivet
och få fram vanor som för
alla parter ter sig tilltalande. Även ur
den synpunkten vore det mycket angeläget
att herr statsrådet snart vill genomföra
försök med fri utskänkning
på restaurangerna. 1954 års proposition
förutsatte ju också, att vi skulle få
sådan måltidsfri utskänkning.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag kände mig inte så
litet förvånad när jag lyssnade på herr
Braconiers anförande. Upprepade gånger
förklarade han att det eller det »avsågs
i 1954 års beslut». Man skulle ju
av dessa påståenden kunna dra den
slutsatsen, att 1954 års beslut icke har
genomförts på det sätt som riksdagen

då tänkte. Men i själva verket är det
ju så, som finansministern anförde i
sitt svar, att det inte har inträffat någonting
annat vid förverkligandet av
förra årets riksdagsbeslut än vad som
då avsågs. De erfarenheter som man
hittills har haft av den nya given avviker
inte på något sätt från vad vi då
tänkte och befarade. Vi har alltså inte
heller kunnat iaktta någonting hos allmänheten
som kan föranleda en ny syn
på dessa ting.

Den sak som herr Braconier nu närmast
talar om är måltidstvånget. Detta
råder det ju delade meningar om. Vi
följde den linjen i fjol, att vi beslöt,
att vi skulle ha måltidstvånget kvar,
precis så som det nu tillämpas, men
att en försöksverksamhet med fri utskänkning
skulle sättas i gång på några
ställen för att vi skulle kunna se om
man kan komma ifrån måltidstvånget
utan att ordning och nykterhet trädes
för nära. Finansministern har också
sagt att han positivt kommer att verka
för att denna försöksverksamhet kommer
till stånd.

Jag tyckte därför att herr Braconiers
utläggning var ganska meningslös. Den
innefattade inte någonting, som inte
med lika stort fog kunde sägas och kanske
också sades förra året. Är inte det
lämpligaste nu, att vi fortsätter att inhämta
erfarenheter av den nya rusdryckslagstiftningens
verkningar och
att vi i fråga om måltidstvånget genomför
den försöksverksamhet som är avsedd?
När vi har fått mera erfarenheter
och har fått kännedom om hur
det går när måltidstvånget avskaffats
på vissa orter, så är tidpunkten inne
för en prövning. Nu kan jag inte förstå
att det finns anledning till några
pekpinnar åt Kungl. Maj:t och kontrollstyrelsen.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Sköld nu anfört vill jag erinra om

Tisdagen den 15 november 1955 Nr 27

kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande mål -

Svar på interpellation ang.

tidstvång

att i den proposition, som dåvarande
finansministern förra året framlade,
hette det, att en konsekvent linje skulle
vara att slopa alla de restriktioner som
var förbundna med utskänkningen på
restaurangerna. När vi i det särskilda
utskottet hade att ta ställning till saken
kan jag inte heller minnas, att det
framfördes någon annan mening än att
ett avskaffande av måltidstvånget hade
stått i bättre överensstämmelse med
hela den reform som skulle beslutas.
Men det är alldeles riktigt att man stannade
för att måltidstvånget tills vidare
skulle finnas kvar.

I propositionen framhölls också, herr
Sköld, att reglerna för utskänkningen
på restaurangerna borde bli lättare att
tillämpa. Redan den stora nykterhetsutredningen,
som satt mer än ett decennium,
hade ju konstaterat att det fanns
någonting som hette restriktionsrätt. På
papperet existerade det ett måltidstvång,
som i själva verket var något
som drog löje över svensk lagstiftning.
För särskilda utskottet gällde det därför
att medverka till en lagstiftning, som
verkligen hade resonans hos den svenska
allmäheten, och jag skulle kunna
citera vad bevillningsutskottets ordförande
herr Adolv Olsson sade, när han
i detta sammanhang riktade en utomordentligt
skarp kritik mot kontrollstvrelsen
för att den i vissa hänseenden
hade klart förvanskat riksdagens
beslut i fråga om motbokssystemet.

Jag har inte på något vis velat göra
gällande att inte måltidstvånget kan ha
berättigande i en övergångstid. Jag
har endast framhållit att man kan, när
det gäller att tolka riksdagens beslut
av föregående år, diskutera, om inte
förtäringen av alkoholsvagare drycker,
för vilken det tidigare inte funnits någol
måltidstvång, hade kunnat få ske
utan så stort utlägg för förtäring som
nu är fallet. Vidare har jag erinrat om
det faktum att det inte existerar något
måltidstvång för förtäring av starkvi -

ner, liksom om att det inte är någon
hemlighet att en stor del av allmänheten
ställer sig kritisk mot den nya lagstiftningen
därför att man tycker att
den är inkonsekvent. Å ena sidan har
medborgarna getts stor frihet när det
gäller att köpa sprit och konsumera i
hemmen, å andra sidan har det införts
ett måltidstvång som delvis måste
minska restaurangernas möjligheter att
skapa en god bordskultur. Det är alltså
ett rent nykterhetsintresse som det här
är fråga om. Såsom jag framhöll i mitt
första inlägg säger oss väl också redan
den månads erfarenhet som vi nu gjort,
att fylleriförseelserna inte i någon större
utsträckning begås av personer som
konsumerar sin alkohol på restaurangerna,
utan framför allt av dem som köper
sin sprit hos systembolaget.

Såvitt jag förstår kunde inte den
förutvarande finansministerns proposition
tolkas på annat sätt än att måltidstvånget
skulle försvinna, och det sades
inte heller dör någonting om att detta
skulle behöva ta någon längre tid. Inom
utskottet uppfattade man det också allmänt
så, att måltidstvånget skulle kunna
avskaffas inom en ganska snar
framtid.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det sades väl dock i
propositionen, att frågan om måltidstvångets
vara eller icke vara skulle föregås
av en försöksverksamhet, och hur
kan då herr Braconier nu urgera att
måltidstvånget bör avskaffas, innan det
har skett en sådan försöksverksamhet?
Vidare vill jag erinra om att när det i
propositionen talades om att bestämmelserna
om måltidstvånget skulle göras
lättare att tillämpa, så utpekades det
klart vari lättnaderna skulle bestå, och
dessa lättnader har också sedermera
genomförts.

Jag vill inte förneka herr Braconier
rätten att anse alt hans framställning
är dikterad av ett rent nykterhetsin -

Nr 27

Tisdagen den 15 november 1955

Svar på interpellation ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande mål tidstväng -

tresse, men det är nog en subjektiv
uppfattning från herr Braconiers sida.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

När jag lyssnade på herr Braconier,
gjorde jag omedelbart den reflexionen,
att de synpunkter han framförde och
hans indignation skulle ha passat bättre
i riksdagens debatt om de här frågorna
1954. Herr Braconier hade visserligen
då en reservation till utskottsutlåtandet,
men den avsåg frågan huruvida man
skulle förena konsumtionen av starköl
med måltidstvång. Där stannade herr
Braconiers tveksamhet den gången. Nu
gör han i dag gällande, att kontrollstyrelsen
borde kunna tolka förordningarna
på det sättet, att oskyldiga, spritsvaga
drinkar skulle kunna konsumeras
utan måltidstvång.

Den frågan redovisades öppet i propositionen,
men riksdagen avböjde en
sådan lösning på goda skäl. Det finns
ju knappast någon praktisk möjlighet,
herr Braconier, att avgöra, om en drink
är svag eller stark. Man kan kanske
göra det sedan man har konsumerat
den men knappast före. I varje fall är
det väl en omöjlig uppgift för kontrollstyrelsen
att gå omkring och se efter,
om restaurangerna utminuterar just
den svaga drink herr Braconier är ute
efter eller om de i denna mixed drink
har några procent alkohol för mycket.
Jag tror inte, att det är praktiskt möjligt
att klara det problemet.

Det beslöts alltså, att i fråga om sprit
och spritdrinkar skall måltidstvång tilllämpas.
Herr Braconier sade i sitt sista
anförande, att det väl ändå var avsett,
att man inom rimlig tid skulle komma
över till ett fritt förhållande. Ja, vi har
nu prövat det nya systemet litet längre
än en månad. Om man skulle dra några
slutsatser av den månaden, är vi kanske
alla litet ängsliga för att just nu fortsätta
på liberaliseringens väg. Utminuteringen
har under oktober månad sti -

git mycket kraftigt, 28 till 30 procent,
i förhållande till fjolåret. Fylleristatistiken,
som herr Braconier också var
inne på i sitt första anförande, visar,
framför allt när det gäller ungdomen,
en ganska olustig utvecklingskurva. Jag
har för min del sagt, att det nog bara är
den nyss lössläppta friheten som tar sig
sådana uttryck, och att jag är tillräckligt
optimistisk att tro på en återgång
till lugnare förhållanden. Jag anser
emellertid, att det är omotiverat att redan
efter en månad, framför allt mot
bakgrunden av hur denna har varit,
kritisera att det inte görs ytterligare
liberaliseringar.

Herr Braconier anförde vidare som
ett argument, att restaurangerna nu fått
vissa besvärligheter och till och med
måst permittera folk. Jag vet inte, om
det argumentet väger särdeles tungt i
en sådan här debatt. Om svenska folket
föredrar att ta hem sina vänner för att
dricka ett glas och äta en smörgås och
tycker att detta är billigare och bättre
än att gå på restaurang, så får vi väl
acceptera detta uttryck för svenska folkets
vanor utan att klaga över konsekvenserna
för restaurangernas del. Det
gäller framför allt i nuvarande situation,
då det är överkomligt för de permitterade
att skaffa sig en annan anställning.
Jag vägrar således att acceptera
just den omständigheten, att vissa restauranger
har fått en nedgång i sina
affärer som ett skäl för att man skulle
påskynda en liberalisering på detta område
utan att avvakta erfarenheterna av
försöksverksamheten.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern gjorde
gällande, att man inte kan veta hur stor
alkoholhalten i en lättgrogg är. Om man
har den utomordentligt kritiska uppfattningen,
att svenska restauranger i
allmänhet överskrider de bestämmelser
som finns i fråga om vissa drycker, är
detta naturligtvis riktigt. Före 1954 års

Tisdagen den 15 november 1955 Nr 27

kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande mål -

Svar på interpellation ang.

tidstvång

reform undantogs emellertid lättgroggar
m. m. från måltidstvång. Anser
finansministern, att den svenska restaurangnäringen
då i allmänhet inte följde
de bestämmelser som fanns? Det finns
väl i detta avseende ändå ganska goda
kontrollmöjligheter, och det är väl för
restaurangerna inte anledning att under
nuvarande förhållanden frångå bestämmelserna.
Vad jag framhöll var ju —
och jag tror det var en ganska allmän
uppfattning i särskilda utskottet år
1954 — att om man avskaffar restriktionstänkandet
på ett område, så bjuder
konsekvensen att man avskaffar det
också på de andra områdena. Denna
uppfattning kom till uttryck också i
propositionen.

Sedan kan man naturligtvis diskutera
om tidpunkten för införandet av en
måltidsfri utskänkning. Av majoriteten
i särskilda utskottet framfördes dock
den uppfattningen, att man ganska
snart borde pröva möjligheterna att få
en måltidsfri utskänkning. Finansministern
säger nu, att det ändå förekommit
en beklaglig utveckling på vissa
håll i samband med denna reform. Det
är alldeles riktigt, herr statsråd, men
jag vägrar att acceptera den argumenteringen,
att fylleriförseelsernas ökning
faller på restauranggästerna. Jag hävdar
tvärtom att de dagar, då spritbolagen
hållits stängda, har fylleriförseelserna
varit ganska få.

Jag tror alltså inte man kan säga, att
restaurangerna för närvarande på något
vis utgör ett problem ur nykterlietssynpunkt.
Det kan väl ändå inte ligga
någon fara i att försöka åstadkomma en
prövning av måltidsfri utskänkning. Då
får man ju se, om farhågorna är berättigade
eller inte. Men anser man att det
är så farligt att ge restaurangerna större
frihet, så måste man ju i princip ha
ansett, att hela 1954 års reform var
mycket, mycket farligare!

Jag har ingen personlig anledning,
herr statsråd, att ömma speciellt för

restaurangnäringen. Jag framhöll emellertid,
att det är brist på hotell här i
landet, och det kan vara svårt att tillgodose
den bristen, om restaurangerna
går med förlust. Och jag tror att svenska
folkets majoritet är av den åsikten,
att vi skall ha restauranger och goda
restauranger i delta land.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag avser inte att gå in
i denna debatt för att diskutera måltidstvångcts
vara eller inte vara, utan jag
begärde närmast ordet när jag hörde
herr Sköld i sitt anförande inledningsvis
något ironisera gentemot herr Braconier
och säga, att 1954 års lagstiftning
avsåg väl det och det.

Jag vill understryka, att vi ledamöter
av utskottet var väl alla av den uppfattningen,
att hela 1954 års nykterhetslagstiftning
hade som klar riktlinje att
göra systemet för tillhandahållandet av
alkohol så restriktionsfritt som möjligt.
Den inställningen gällde även när man
diskuterade måltidstvånget, och förenklingar
vidtogs ju i fråga om måltidens
beskaffenhet.

Men i kontrollstyrelsens bestämmelser
på denna punkt har man faktiskt
skärpt prissättningen, och det kan ju ge
anledning till någon oro ur nykterhetspolitisk
synpunkt, eftersom åtgärden
kan tänkas bidra till att anvisa omvägen
över systembolaget för inköp av
sprit och starköl. På det sättet tror jag
inte att man bidrar till en ur nykterhetspolitisk
synpunkt önskvärd utveckling,
utan det är bättre om vi kan få
alkoholförtäringen in på välskötta restauranger.

Jag fäste mig vid att finansministern
i sitt svar sade, att måltidstvånget upprätthålls
i nykterhetspolitiskt syfte för
att minska berusningseffekten. Man fördyrar
alltså spriten genom måltidstvånget,
och då tycker jag att man allvarligt
skulle kunna överväga att minska
den klyfta, som finns mellan folk -

Nr 27

Tisdagen den 15 november 1955

Svar på interpellation i anledning av nykterhetsvårdens otillräckliga resurser

restauranger och andra näringsställen.
Jag har den bestämda erfarenheten av
de få besök jag gör på restauranger, att
det är något mera av, får jag kalla det
spritkultur över dessa andra näringsställen.
Det är oftare man kan iakttaga,
att personer söker sig till en folkrestaurang
för att just komma över sprit.
Finns det då anledning att ha lägre
måltidspriser på folkrestaurangerna än
på andra näringsställen? Eftersom man
från regeringens sida inte svarat på det
av restaurangnäringen framförda överklagandet,
kanske det skulle finnas anledning
att se litet grand på denna sak.
Jag fattar det åtminstone så ur nykterhetspolitisk
synpunkt, att det vore välbetänkt
att inte ha denna stora klyfta
mellan folkrestauranger och övriga näringsställen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation i anledning av
nykterhetsvårdens otillräckliga resurser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Rimmerfors till mig riktat följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att med anledning
av de oroande uppgifterna om
nykterhetsvårdens otillräckliga resurser
redogöra för det aktuella läget inom
berörda vårdområde samt för de åtgärder
som planeras för att åstadkomma
den upprustning som läget påkallar?

Med anledning härav får jag meddela
följande.

Antalet inskrivna på vårdanstalter
för alkoholmissbrukare har under det
senaste året uppgått till omkring 2 400.
Denna siffra anger dock inte den faktiska
beläggningen, då alltid ett stort
antal vid ett visst tillfälle inskrivna vis -

tas utom anstalterna, huvudsakligen såsom
försökspcrmitterade. Även antalet
å anstalterna närvarande har emellertid
varit högt, och särskilt under vinterhalvåren
har det stundom mött svårigheter
att bereda vårdbehövande
plats utan viss väntetid. I sådana fall
anvisar socialstyrelsen s. k. expeklantplats,
vilket innebär att den vårdbehövande
hänvisas till viss anstalt men att
intagning sker först sedan plats blivit
tillgänglig.

Vårdanstalterna för män, beträffande
vilka platsbehovet är mest framträdande,
hade den 1 januari 1955 1 058 platser.
Antalet närvarande å dessa anstalter
utgjorde den 1/1 1954 990, den 1/7

1954 847, den 1/1 1955 1 012, den 1/7

1955 911 och den 1/10 1955 1 026. Den
1/11 1955, då platsantalet ökats till
1 127, var antalet närvarande 1 083.

Till belysande av efterfrågan på
vårdplatser kan nämnas följande siffror,
som avser samtliga anstalter. Under
år 1954 var antalet platsansökningar
1 600 och antalet anvisade platser 1 559.
Därav kunde 511 platser disponeras
först efter en viss väntetid. Motsvarande
siffror för tiden januari—oktober
1955 var resp. 1 515, 1 463 och 513. Att
antalet anvisade platser något understiger
antalet platsansökningar sammanhänger
inte med platsbrist utan med
att andra vårdåtgärder vidtagits. Vanligen
innebär detta att den vårdbehövande
erhållit anstånd med intagningen
och i stället blivit föremål för andra
åtgärder. Först på allra sista tiden har
antalet ansökningar blivit så stort i
jämförelse med antalet omedelbart eller
inom kort tid lediga platser, att även
anvisande av expektantplats ansetts
böra anstå. Under oktober har sålunda
ett trettiotal ansökningar ej lett till
platsanvisning. Detta sammanhänger
emellertid även med att socialstyrelsen
ansett ansökningarna böra vila i avvaktan
på inrättandet av en planerad ny,,
provisorisk anstalt.

Alltför kort tid har förflutit från den=

Tisdagen den 15 november 1955

Nr 27

Svar på interpellation i anledning av nykterhetsvårdens otillräckliga resurser

1 oktober 1955 för att man ännu skall
kunna få någon klar uppfattning om
hur de nya bestämmelserna om försäljning
av spritdrycker kan komma att
påverka platsbehovet. Det siffermaterial,
för vilket jag nyss redogjort, synes
dock tyda på att anstaltssystemet
redan tidigare var ansträngt. I anledning
härav fick socialstyrelsen under
hand i uppdrag att undersöka möjligheterna
till en snabb ökning av antalet
vårdplatser. Denna undersökning har
numera avslutats, och vissa åtgärder
har därefter vidtagits eller planerats.
Vid Venngarnsanstalten har sålunda
under den senaste tiden erhållits 40 nya
platser genom att en ny vårdpaviljong
tagits i bruk samt vissa överbeläggningsmöjliglieter
utnyttjats. Genom att i
samband med färdigställande av nybyggnader
bibehålla förutvarande förläggningsutrymmen
samt genom utnyttjande
av reservutrymmen har man erhållit
ett tillskott på 36 platser vid två
erkända anstalter, varjämte vid tre sådana
anstalter ytterligare 47 platser beräknas
tillkomma före årets slut. Vidare
har Kungl. Maj :t den It november
1955 medgivit, att vid erkända vårdanstalten
Björstorp må för tiden t. o. m.
den 30 april 1956 anordnas en tillfällig
vårdavdelning med omkring 50 platser,
vilken är avsedd att inrymmas i semesteranläggningen
Örenäs i Iiärslövs
kommun. Slutligen planeras en ytterligare
utökning av Venngarnsanstallcns
kapacitet genom att man i anslutning
till densamma anordnar skogshuggarförläggningar
för ca 30 vårdtagare.
Bortsett från sistnämnda förläggningar,
varom beslut ännu icke fattats, uppgår
det platstillskott som på detta sätt erhållits
eller kan beräknas bli tillgängligt
före årets slut till omkring 170 platser.
Denna utökning är i huvudsak att
betrakta såsom tillfällig, och möjligheterna
att bibehålla densamma får prövas
i särskild ordning. Frågan om vidtagande
av ytterligare åtgärder av detta
slag eller av åtgärder i syfte att er -

hålla en mera permanent utökning av
vårdplatsantalet bör upptagas till bedömning
sedan närmare erfarenhet
vunnits rörande platsbehovet. Här må
tilläggas, att socialstyrelsen i sin framställning
rörande nykterhetsvårdens
anslagsbehov för budgetåret 1956/57
räknat med att under budgetåret två
nya anstalter med tillhopa 85 platser
skall komma till stånd.

I fråga om den öppna vården synes,
såsom interpellanten framhållit, upprustningen
av densamma kännetecknas
av en viss ojämnhet. Det torde emellertid
inte vara möjligt att redan någon
månad efter ikraftträdandet av den nya
nykterhetsvårdslagen erhålla underlag
för en bedömning av frågan, om det här
föreligger en sådan eftersläpning i upprustningen
att den nya lagstiftningens
bestämmelser om den öppna vården
inte kan tillämpas i avsedd omfattning.

Vad slutligen angår den medicinska
vården av alkoholmissbrukare torde,
enligt vad jag inhämtat, kommittén för
planering av en statlig klinik för alkoholsjukdomar
inom kort komma att avsluta
sitt arbete.

Härpå anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag tackar för att svaret kom
så snart och för att det så rakt på sak
och utan skönmålningar tecknar det
ungefärliga läget på nykterhetsvårdens
område.

Om jag sålunda i det hela taget har
anledning att vara tillfredsställd med
svaret vill jag inte fördölja att jag alltjämt
är mindre tillfredsställd med läget.
Det är dock för mycket som har
försummats för att man skulle kunna
klara av problemet med några ganska
brådstörtade snabbåtgärder under de
närmaste veckorna, åtgärder som socialministern
sjiilv åtminstone till eu

Nr 27

Tisdagen den 15 november 1955

Svar pa interpellation i anledning av nykterhetsvårdens otillräckliga resurser

del betecknar såsom mera tillfälliga.
Men även dessa åtgärder är högeligen
önskvärda och hälsas med tacksamhet.

Avgjort tacksam är jag emellertid för
socialministerns hänvisning till socialstyrelsens
planer på att upprätta två
nya anstalter med sammanlagt 85 vårdplatser
under nästa budgetår. Att socialministern
i denna positiva form refererar
socialstyrelsens framställning
om anslag till två nya anstalter under
budgetåret 1956/57 tolkar jag som ett
underförstått meddelande om att statsrådet
vid budgetbehandlingen ämnar
tillmötesgå detta förslag om upprustning
av den slutna vården.

En fortgående upprustning är också
— det vill jag gärna understryka, herr
talman — de facto utlovad i samband
med nykterhetsreformen. Jag skulle
kunna gå ännu ett steg längre och erinra
om att nykterhetsvårdens upprustning
var en självklar förutsättning för
motbokssystemets slopande och rusdryckshandelns
liberalisering. På villkor
att vi fick sätta till effektivare
hjälpåtgärder bland ungdomen och på
villkor att vi sattes i stånd att ägna mer
omsorg åt de alkoholskadade gick vi in
för att tillämpa en friare försäljning.
Dessa utställda växlar måste helt enkelt
inlösas.

Den nu uppkomna situationen, som
ju har givit upphov till en del tidningsskriverier
och debatt ute i landet samt
oro i vårdanstalternas styrelser och ansvariga
ledningar, är så mycket mera
anmärkningsvärd när man tänker på
att riksdagen vid sitt beslut år 1954
faktiskt utgick ifrån att upprustningen
i väsentlig grad skulle ha genomförts,
eller i varje fall på allvar satts i gång,
före systemskiftet den 1 oktober 1955.
Det var ju med den motiveringen som
riksdagen beslöt att de nya statsbidragen
med 60 procent av nykterhetsnämndernas
utgifter skulle börja utgå redan
den 1 juli 1954, alltså 15 månader före
reformen. Det var ju också den omständigheten
som gjorde att en del av

oss även i denna kammare bestämt motsatte
sig förslaget om motbokens slopande
redan den 1 juli i år. Vi menade
att detta i och för sig mycket väl kunde
ha gått för sig om bara nykterhetsvården
hade varit upprustad. Riksdagen
utgick ifrån den såvitt jag kan förstå
alldeles riktiga förutsättningen, dels
att en övergångstid kan komma att bjuda
på vissa speciella påfrestningar, dels
att en effcktivisering av nykterhetsnämndernas
verksamhet säkerligen
skulle komma att resultera i uppdagandet
och omhändertagandet av en hel
del gammal dold alkoholism.

Nu är det naturligtvis sant att fjolårets
riksdagsbeslut mest sysslade med
effektiviseringen av den öppna vården.
Men denna öppna vård hänger ju
fullständigt i luften om vi saknar resurser
för omhändertagandet av de svårast
alkoholskadade och möjligheter till
medicinsk vård, psykisk vård och arbetsterapi.
Jag konstaterar att socialministern
delar min uppfattning att
även den öppna vården, trots sina femton
månaders försprång, företer bilden
av en mycket ojämn beredskap. Jag
konstaterar detta, men inte med tillfredsställelse
utan med sorg. Det finns
nykterhetsnämnder som har gjort en
strålande insats under dessa månader,
men det finns andra som praktiskt taget
ingenting gör.

När det gäller anstaltsvården, för att
nu återgå till interpellationssvaret, så
har myndigheterna i alla fall länge vetat
om att läget var beträngt. Siffermaterialet,
säger statsrådet, synes tyda på
att anstaltssystemet redan tidigare var
ansträngt. Ja, det är så sant som det är
sagt. Det har, med vissa skiftningar,
varit så under de senare åren. Därtill
kommer att anstalterna ända fram till
1953 fick kämpa en nästan hopplös
kamp med ekonomiska svårigheter. Det
var en ovärdig situation. Så kom 1953
års riksdagsbeslut, som anvisade ett betydande
belopp till alkoholistanstalterna,
väsentligen för täckande av de

Tisdagen den 15 november 1955

Nr 27

Svar på interpellation i anledning av nykterhetsvårdens otillräckliga resurser

många årens underskott men också till
en viss kvalitetshöjning. Vi som arbetar
i anstaltsstyrelserna skall minnas
det året som den första verkliga ljuspunkten
i detta mörker. Den treårsplan
som då antogs räddade helt enkelt anstalterna
från att gå under. Men den
har inte betytt att antalet vårdplatser
kunnat hålla jämna steg med behovet,
än mindre att vi fått något försprång.
Anstalterna har varit permanent överbelagda,
och många som beviljats inträde
har, som socialministern också
nyss sade, hänvisats till längre eller
kortare exspektanttider. Som exempel
på utvecklingen redan före den 1 oktober
i år kan nämnas, att antalet nyintagna
på anstalterna under september
månad 1955 var 150 mot endast 102
under samma månad i fjol. Vi har sålunda
haft en permanent tendens åt
detta håll redan tidigare. Det betyder
att inga som helst reservplatser fanns
att uppbringa när det nya systemet infördes.
Vi gick in i det nya läget med
eu överbelastning av den hittillsvarande
anstaltsvården i stället för med en
väl förberedd alarmberedskap.

En av anledningarna till svårigheterna
är sannolikt arbetsförhållandena
inom socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrå.
Personalen där arbetar tydligen,

1 likhet med exempelvis fångvårdsstyrelsens
personal, under trycket av en
permanent överansträngning. Det har
sagts att tjänstemännen där får underkasta
sig en onormalt lång arbetstid
och att de i år endast i obetydlig utsträckning
kunnat ta ut sina semestrar.
En sådan arbetsordning, om den nu
kan kallas ordning, måste ju stoppa upp
även de nödvändigaste reformerna.

.lag tillåter mig, herr talman, att i
detta sammanhang erinra om att vi
här i kammaren under de gångna åren
åtskilliga gånger liar motionerat om en
personalförstärkning för denna nykterhetsvårdsbyrå
och eu omorganisation
av dess arbete som skulle göra
den effektivare, inte minst med tanke

2 Andra kammarens protokoll 1955.

på vad som förestod. För oss motionärer
är det i hög grad uppmuntrande att
nu i den Wildemanska utredningen av
den 1 november i år se, att utredningsmannen
oförbehållsamt förordar just
den av oss föreslagna uppdelningen av
nykterhetsvårdsbyrån på två avdelningar,
en för öppen och en för sluten vård.

Sedan skulle det ha varit av intresse,
herr talman, om socialministern velat
säga ytterligare ett ord om utsikterna
för den medicinska vården av de alkoholskadade.
Visserligen antyder statsrådet
i sitt svar, att kommittén för planering
av en statlig klinik för alkoholsjukdomar
snart är klar med sitt arbete.
Detta meddelande hälsas med
glädje, men om jag minns rätt så innebar
1954 års beslut i den frågan en sådan
inskränkning i de ursprungliga
planerna på ett relativt stort alkoholsjukhus,
att denna klinik väl inte kommer
att lösa problemet med vården av
våra alkoholsjuka. Det förefaller ju
som om den skulle komma att syssla
så gott som uteslutande med läkarutbildning
och alkoholforskning, och det
är sannerligen viktiga ting, men sambandet
med den direkta vården av alkoholskadade
tycks ju ändå vara ringa.
Om jag har fattat saken rätt skall kliniken
inte ens sortera under socialstyrelsen
utan under medicinalstyrelsen
och vara en mera direkt medicinsk
central. Men, herr statsråd, vad skall
vi då göra med de många alkoholsjuka,
och var skall vi placera dem? Ty på
denna relativt begränsade forskningsoch
undervisningsklinik kan man inte
tänka sig att ta in alla dessa fall, och
det har till och med sagts att man
inte vill ha de mera utpräglade fallen.
Är socialministern villig att medverka
till att vi får anslag till upprättande
exempelvis av sjukavdelningar vid i
varje fall de större vårdanstalterna för
alkoholmissbrukare landet över? .lag är
medveten om svårigheterna att få Läkare
och sjukvårdare för sådana uppgifter,
men jag vet att det också är en
Nr 27

Nr 27

Tisdagen den 15 november 1955

Svar pa interpellation i anledning av nykterhetsvårdens otillräckliga resurser

anslagsfråga. Med våra stigande spritinkomster
borde det i varje fall inte få
hänga på pengar.

När exempelvis en svårt alkoholsjuk
människa får ligga i en vanlig polisarrest
i veckotal och vänta på en vanlig
vårdplats på en anstalt, och sedan,
när han äntligen kommer dit, det knappast
ändå går att få den kontinuerliga
läkarvård han behöver och som han
behöver bäst de första dagarna, då har
man en känsla av att det föreligger en
allvarlig försummelse. Det är just den
första veckan det är svårast; sedan kan
man sätta in de arbetsterapeutiska åtgärderna,
psykisk behandling och ren
människovärd. Men där är en springande
punkt, och jag skulle vara tacksam,
med kännedom om den positiva
inställning statsrådet har till hela frågan,
om vi kunde hoppas på ett förslag
om anvisning av medel till upprättande
av en sjukavdelning vid varje anstalt,
där sådan ännu saknas.

Jag var häromdagen på en av våra
större anstalter, där man lyckats få en
översjukvårdare anställd, som åtminstone
hade möjlighet att ge sprutor till
de svårast förgiftade under de första
dagarna. Det hade omedelbart lett till
en förbättring av läget. Den stackars
alkoholsjuke klamrar sig fast vid att
han skall få någon vård, att någon åtgärd
skall vidtagas och att han inte
bara skall gå där och vänta.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
ännu en gång tacka för svaret, men
jag emotser gärna en komplettering, om
det är möjligt, i fråga om de rent sjukvårdande
uppgifterna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Av naturliga skäl är jag
inte beredd att vid detta tillfälle diskutera
anslagsfrågan. Jag tycker det är
felaktigt att i en debatt som denna uttala
personliga meningar och ställa i
utsikt det ena eller det andra utan att
själv veta vilka möjligheter som finns

att förverkliga dessa löften, och därför
är jag, herr talman, för dagen inte
beredd att tillmötesgå herr Rimmerfors’
önskemål om besked i fråga om dessa
saker. Jag kan bara deklarera mitt positiva
intresse för en rimlig lösning.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Låt

mig, herr talman, helt kort få uttala
mitt tack för det intresse för denna
fråga som statsrådet ändå har uttalat
och skicka med ytterligare en synpunkt
att beaktas vid en eventuellt kommande
behandling av frågan. Det gäller omsorgen
om de tuberkulossjuka alkoholisterna.

De tuberkulossjuka alkoholisterna utgör
ett verkligt svårt problem. Vi kan
ju inte gärna ha dem på våra vanliga
sanatorier, eftersom där inte finns tillräckliga
kontrollmöjligheter. Patienter
som är frigångare kan missbruka sprit
och blir vanligen hemskickade. Alla
våra vårdanstalter för alkoholmissbrukare
säger på grund av smittorisken
samt och synnerligen nej till tuberkulossjuka.
Det återstår bara en tredje
möjlighet, nämligen att dessa alkoholister
får drälla omkring i hemorten,
där de besöker ölkaféer och i sitt överförfriskade
tillstånd ofta utgör en
smittofara. Det lär här i Stockholm finnas
ett stort antal tbc-sjuka alkoholister
— siffran två hundra har nämnts
— men det är inte lätt att veta om uppgiften
är riktig. Jag har velat skicka
med detta påpekande när problemet
skall tagas upp till behandling.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord i egenskap av ordförande i
nykterhetsnämnden inom en vanlig,
mindre landskommun.

Mina erfarenheter sedan den 1 oktober
gäller inte så många fall, men de
är desto mer tragiska. Vi har verkligen
försökt att i den anda som präglar
den nya lagstiftningen om nykterhetsvården
personligen påverka dem som

Tisdagen den 15 november 1955

Nr 27

Interpellation i anledning av den försämring, som inträtt i folkpensionärernas läge
på grund av prisstegringen

lider under spritens gissel. Ett par,
tre gånger har jag lyckats komma överens
med en person som har det svårt
med spriten, att han skall söka läkare
och hans hustru få tala med en psykiatriker.
Jag har ordnat så, att vederbörande
har fått tid hos läkare, vilket
ej kunnat ske förrän efter tio—tolv dagar,
och under de dagarna har jag levt
på helspänn. Skall min gode vän Johansson
eller Pettersson kunna hålla
sig uppe, eller kommer han att falla
igenom? Skall han stå kvar vid sitt beslut,
bakom vilket står både hans hjärta
och hans hjärna, tills han får tillfälle
att tala med doktorn?

Om denne man klarar dessa dagar
och får tala med läkaren, får han besked
om att han, fastän han frivilligt
söker vård på alkoholisthem för sin
sjukdom, måste vänta 7—8 veckor. Då
har han förr eller senare fallit tillbaka
i spritmissbruket, och man står där
maktlös inför tragedien fastän man ville
så väl och i den nya lagstiftningens
anda försökte hjälpa en medmänniska i
nöd. Man känner sig maktlös när det
inte finns ekonomiska eller andra möjligheter
att låta hans egen vilja att bli
en bättre och friskare människa förverkligas.

Jag vill gärna anknyta till dåvarande
finansministern Skölds utomordentliga
anförande i riksdagen på våren 1954,
då han med ord som skälvde av medkänsla
för lidande medmänniskor ställde
den retoriska frågan: Skall jag taga
vara på min broder? I samma anda vill
jag efterlysa möjligheter att förverkliga
den önskan som låg bakom herr Skölds
vackra och ädla ord: Skall jag taga
vara på min broder? Jag kommer så
länge jag har säte och stämma i denna
kammare att arbeta för att vi skall få
större möjligheter att skaffa en människovärdig
och effektiv hjälp åt sjuka
och olyckliga människor och åt deras
familjer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 160—168, bevillningsutskottets
betänkanden nr 54
och 55, första lagutskottets utlåtande nr
39 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 33—35.

§ 5

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
antagningen av elever vid folkhögskolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation i anledning av den försämring,
som inträtt i folkpensionärernas
läge på grund av prisstegringen

Herr SENANDER (k) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Folkpensionärernas läge
har otvivelaktigt starkt försämrats
under innevarande år på grund av de
hyres- och prisstegringar som inträffat
sedan årets början. Genom den eftersläpning
i förhållande till prisutvecklingen,
som blivit en följd av trögrörligheten
hos folkpensionärsindex, har
prisstegringarna under året icke kompenserats.
De senaste prisstegringarna
på jordbruksprodukter och andra livsmedel,
vilka drabbar folkpensionärshushållen
särskilt hårt, torde ha höjt
index med över 5 procent. För dessa
prisstegringar förutses en höjning den
1 januari 1956 av pristalet för folkpensionärsindex
med 5 procent eller 50
kronor för ensamstående och 80 kronor
för två makar. Det blir per dag i det
förra fallet cirka 13 öre och i det senare
22 öre.

Det är uppenbart att dessa löjligt små

Nr 27

Tisdagen den 15 november 1955

Interpellation i anledning av den försämring, som inträtt i folkpensionärernas läge

på grund av prisstegringen

belopp icke medför någon nämnvärd
förbättring av de sjukas och gamlas
läge. Inte heller ger de någon rimlig
kompensation för prisstegringarna. Tar
man hänsyn till eftersläpningen under
innevarande år, så står det klart att
den automatiska höjningen av folkpensionärsindex
icke ens tillnärmelsevis
kan anses vara förenlig med billighet
och rättvisa, synnerligast som den redan
vid ikraftträdandet icke täcker
prisstegringarna och sedermera på
grund av nya sådana alltmer förlorar i
värde.

Det vore synnerligen oriktigt om inte
också folkpensionärerna skulle komma
i åtnjutande av den allmänna höjning
av realinkomsterna, som kommit andra
medborgargrupper till del. Sedan grundpensionerna
höjdes vid 1953 års riksdag
har en icke obetydlig reallönestegring
ägt rum för det stora flertalet löntagare.
Samtidigt har produktionsutvecklingen
varit synnerligen gynnsam. Folkpensionärerna
har emellertid icke erhållit
någon del av högkonjunkturens frukter.
De har fått nöja sig med den bristfälliga
och eftersläpande kompensation för
prisstegringarna som folkpcnsionärsindex
ger dem. Hur litet denna kompensation
verkligen ger har jag tidigare påvisat.

En höjning av grundpensionen är
enligt min mening högst aktuell. Samtidigt
är det av behovet påkallat, att en
revision av folkpensionärsindex äger
rum i syfte att snabbare och mera rättvisande
kompensera för inträffade prisstegringar.

Med hänvisning till vad jag nu framhållit
får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa följande
frågor:

Har statsrådet observerat den försämring
som inträtt i folkpensionärernas
läge på grund av den bristfälliga kompensationen
för prisstegringarna liksom
eftersläpningen i förhållande till
den allmänna inkomststegringen?

Ämnar statsrådet ta initiativ till en
höjning av folkpensionernas grundbelopp
jämte en revision av grunderna för
folkpensionärsindex?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 359,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksgäldskontoret med suppleant; dels

ock till riksdagens förordnanden:
nr 360, för herr Gösta Andersson i
Mölndal att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;
och

nr 361, för herr Gösta Netzén att vara
suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret.

§ 8

Anmäldes, att till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnats
följande motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 205, med förslag
till förordning om investeringsavgift för
år 1956, m. in.:

nr 700 och 701, av herr Hjalmarsort
m. fl.,

nr 702, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.,

nr 703, av herr Andersson i Brämhult
m. fl.,

nr 704, av herrar Boija och Edström,
nr 705, av herr Nelander m. fl.,
nr 706, av herr Ohlin m. fl.,
nr 707, av herrar Cassel och Nilsson
i Svalöv,

nr 708, av herr Hagberg i Stockholm
m. fl., samt

nr 709, av herr Norén i Mullsjö.
Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Onsdagen den 16 november

Kl. 14.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Nygren, som vid kammarens sammanträde
den 1 november 1955 med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Svar på fråga ang. bibehållande tills vidare
av järnvägstrafiken mellan Svanskog
och Norane

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat
mig, om jag är villig vidtaga sådana åtgärder,
att av järnvägen Åmål—Årjäng,
där rälsen nu är under upprivning,
sträckan Svanskog—Norane måtte bli
bestående, i varje fall tills landsvägsförbindelse
för traktens befolkning blivit
på ett nöjaktigt sätt ordnad.

Den 12 februari 1954 har Kungl. Maj:t
gett järnvägsstyrelsen tillstånd att lägga
ner järnvägstrafiken på sträckan Svanskog—Årjäng
sedan vissa vägfrågor ordnats.
Järnvägsstyrelsen bemyndigades
den 16 augusti i år att riva upp spåren,
vilket var en förutsättning för att vägarbetena
skulle kunna slutföras.

Skälet för omläggningen av trafiken
till landsväg har jag den 14 april 1954
delgett kammaren efter en fråga av
herr Ståhl.

Dagens fråga berör södra delen av
ifrågavarande järnvägssträcka. Av bebyggelsen
där är det en fastighet, som
saknar utfartsmöjligheter, nämligen
Kyrkuddcn. I samband med beslutet att
spåren fick upprivas anbefalldes järn -

vägsstyrelsen att göra om banvallen på
sträckan Kyrkudden—Kvarntorp till
provisorisk väg. Enligt vad jag erfarit
avser järnvägsstyrelsen att på samma
sätt iordningställa sträckan från Kyrkudden
söder ut så att förbindelse uppnås
med vägnätet vid ödebyn. Troligen
kommer på liknande sätt att ske med
sträckan Kvarntorp—Norane. Arbetet
beräknas bli utfört under innevarande
månad. Länsstyrelsen har förklarat sig
beredd att under vissa förutsättningar
bevilja statsbidrag till underhållet av
en sådan enskild väg.

Vid en förnyad genomgång av ärendet
i anledning av herr Ståhls fråga har jag
icke funnit anledning att ändra mina
tidigare ställningstaganden.

Härefter anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern
för svaret, även om
jag, som statsrådet naturligtvis är medveten
om, inte kan vara helt tillfredsställd.

Det besked, som ges i Kungl. Maj:ts
resolution på framställningen ifrån sockenborna
att järnvägen skulle få bestå,
innehåller det meddelandet, att Kungl.
Maj:t har bemyndigat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att ta i anspråk
640 000 kronor för ombyggnad av vägen
Hallanda—Kättilsbyn. Jag vill fästa
statsrådets uppmärksamhet på att det
inte på något sätt kompenserar den
förlust av förbindelse med yttervärlden
som uppstår genom att järnvägsrälsen
rivs bort på sträckan Norane—
Hallanda. Där uppe vid Kyrkudden och
Kvarntorp — det är inte bara Kyrkudden,
som statsrådet i sitt svar nämnde
som blir utan förbindelse utan även
Kvarntorp — bor en befolkning på

22 Nr 27 Onsdagen den 16 november 1955

Svar på fråga ang. bibehållande tills vidare av järnvägstrafiken mellan Svanskog
och Norane

sammanlagt 300 å 350 personer. De bär
tack vare järnvägen haft en förbindelse
upp till stora landsvägen vid Norane
liksom ned till Svanskog. Genom att
järnvägsstyrelsen efter Kungl. Maj:ts
resolution tar bort järnvägen förlorar
man utfartsväg både norrut till stora
landsvägen och söderut till järnvägen
mot Svaneholm och Årjäng. Detta gör
att dessa 300 å 350 personer faktiskt
blir utan utfartsväg. Att vägen Hallanda
—Kättilsbyn som nämnes i resolutionen
kan nämnas i detta sammanhang måste
bero på ett rent misstag av järnvägsstyrelsen.
Där finns nämligen redan
förut en väg, visserligen en dålig enskild
väg, men den ligger på östra sidan
av sjön, herr statsråd, medan däremot
de delar av kommunen, som blir
väglösa och järnvägslösa, ligger på
västra sidan av sjön.

Det kan synas vara en obetydlighet
för kammarens ledamöter, att man tar
upp en sådan här fråga, men jag vågar
verkligen säga, att det inte är det. Det
är nämligen på det här viset som landsbygdens
ofta diskuterade avfolkning
inte bara påskyndas utan även drives
fram. Här bor för närvarande 103 personer
som har dagligt arbete vid bruket
i Svaneholm, och resultatet av att
de inte alltid kan ta sig fram dit — på
sommaren går det väl att cykla på de
stigar som finns men på hösten, våren
och vintern är de praktiskt taget oframkomliga,
om man inte vill gå — blir att
de tvingas lämna landsbygden och flytta
till bruket.

Jag tog ett löfte av statsrådet förra
gången vi talade om detta ämne, att
statsrådet skulle vara vänlig att resa
ned och personligen titta på vägförhållandena
där. Vi som sysslat med detta
ärende, både i bygden och jag personligen,
har en känsla av att myndigheterna
inte riktigt vet vad de talar om när
det gäller denna sak. Man känner inte
till vägförhållandena där nere, och därför
har följden blivit, att man ger re -

solutioner på vägar som inte behövs
och i stället utlämnar de utfartsvägar
som är i hög grad påkallade, om man
inte vill åstadkomma, att bygden skall
läggas alldeles öde. Jag skulle alltså
ännu en gång, fastän det inte är bara
i elfte eller tolfte utan faktiskt i trettonde
timmen, eftersom järnvägsrälsen
är bruten halvannan kilometer från den
plats, där jag hade hoppats att man
skulle stanna, vilja hemställa till statsrådet
att ta sig en tur dit ned. Vi skall
följa med statsrådet och visa precis
hur det förhåller sig. Då tror jag vi
skulle kunna komma till ett resultat, så
att man skulle undgå det nuvarande
rent eländiga tillståndet för befolkningen.

Får jag bara utöver vad jag här har
sagt framhålla, att resultatet av vad man
nu gör blir att nyreparerade och nyligen
färdigställda stationshus kommer
att stå där utan användning. Dessutom
får kommuner, som betalt över 1 miljon
kronor för järnvägen, dras med en stor
skuld trots att det inte finns någon räls
kvar på densamma. Vidare tror jag och
över huvud taget folk, som känner till
förhållandena där nere, att man ganska
snart kommer att ångra sig med
hänsyn till de stora skogsområden som
finns just i de trakter, som järnvägen
går fram igenom och där man hade behövt
järnvägsförbindelse för att forsla
fram virke både till Svaneholms bruk
och till Årjäng. Jag skall dock inte ta
upp en förnyad diskussion här om den
saken. Men jag skulle i likhet med vad
länsstyrelsen uttalat i sitt remissutlåtande
på sin tid, hemställa till stadsrådet,
att han, innan man fortsätter brytningen
av rälsen, far ned och tittar på
detta och ser efter, om man inte kunde
stoppa upp brytningen av rälsen,
tills det finns landsvägsförbindelse. Det
är väl ändå ganska orimligt att, som
jag nyss sade, 300 å 350 personer skall
bli utan utfartsväg. Var och en kan inte
få åka dressin, som statsrådet vet, alt

Onsdagen den 16 november 1955 Nr 27

Svar på fråga ang. bibehållande tills vidare av järnvägstrafiken mellan Svanskog
och Norane

en ihärdig person lyckades utverka av
distriktsförvaltningen i Göteborg. De
andra får pulsa och gå. Man kan inte
säga att det är riktigt att sköta landsbygdens
kommunikationer på det sättet.
Jag vädjar alltså till herr statsrådet
att ompröva detta beslut.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det tjänar inte mycket
till att diskutera själva frågan om järnvägen
skall ligga kvar eller inte, eftersom
spåren snart är uppbrutna.

Herr Ståhl vet mycket väl, att arbetet
med att ta bort spåren pågår på den
sträcka, som herr Ståhl ömmar för i
sin fråga. Den gäller ju bara avsnitten
mellan Svanskog och Norane, där det
mycket riktigt bor 350 människor, som
herr Ståhl säger.

De människor, som bor där, har inte
haft järnvägsförbindelse sedan i juni
månad förra året. Då stoppades järnvägstrafiken.
Innan dess var antalet
passagerare på sträckan Norane—Svanskog
i genomsnitt en å två personer per
järnvägstur. De trafikräkningar som utförts
visar, att av dessa 350 personer
var det en eller två passagerare per tur
som använde sig av järnvägen. Vi kunde
självfallet inte uppehålla järnvägen
under sådana förhållanden.

Vad vi gör nu är att vi bryter upp
spåret och på banvallen bygger en väg.
Bygden har förut haft mycket dåliga
vägar. Man får nu en provisorisk väg,
som man så väl behöver, och jag kan
försäkra herr Ståhl att om jag skulle
följa rådet från herr Ståhls sida att låta
spåren ligga kvar — trafiken är ju för
längesedan slut — skulle befolkningen
där, misstänker jag, bli ganska förargad
på herr Ståhl. Tv nu får befolkningen
i stället för ett spår, som inte trafikeras,
en väg där de kan använda de motorfordon,
cyklar och mopeder, som de
hittills klarat sig fram med ned till

Svanskog, eftersom de icke använt
järnvägen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag kan försäkra statsrådet
att jag gärna tar den risken, att
befolkningen där nere blir förargad på
mig. Jag vet mycket väl, vilka känslor
som folket i trakten hyser. De är förargade
— det är ett milt ord för den faktiska
stämningen — men det är inte
mot mig förargelsen riktar sig utan mot
helt annat håll.

Jag vill säga till herr statsrådet, att i
den resolution som är dagtecknad den
21 oktober 1955, alltså för inte fullt en
månad sedan, står det — jag har den
här i min hand — att järnvägsstyrelsen
anbefalldes att iordningställa banvallen
på sträckan Kyrkudden—Kvarntorp såsom
provisorisk utfartsväg. Men detta
blir ingen utfartsväg, herr statsråd! Det
är ju det som är det förvånande och
som gör att vi hemställer att vederbörande
skall komma dit och se, hur det i
verkligheten är. Man kommer icke på
det sättet fram till någon landsväg, utan
man måste ha hela vägen klar för att
folket skall kunna komma ut till allmän
väg.

Sedan vill jag säga beträffande reseoch
fraktstatistiken från 1940-talet och
de första åren på 1950-talet, att dessa
siffror inte är rättvisande. Mycket har
hänt sedan dess. Den senare tiden har
det visat sig, att sysselsättningen har
ökat starkt vid det bruk som ligger i
närheten och att järnvägen därför skulle
ha behövts. Järnvägarna skall väl
ändå inte bara planeras efter dagens
behov. Man måste väl också i någon
mån ta sikte på framtiden. I det här
speciella fallet har man klippt av järnvägen
och börjat bryta upp rälsen utan
atl ta hänsyn till de expansionsmöjligheter,
som bevisligen finns i bygden.

Till sist vill jag vädja till herr statsrådet
att ånyo överväga denna sak. Det
borde inte vara alldeles meningslöst,

24 Nr 27 Onsdagen den 16 november 1955

Svar på fråga ang. bibehållande tills vidare av järnvägstrafiken mellan Svanskog
och Norane

eftersom man ännu bara har hunnit 1%
km söder om Norane av de 17 km det
här gäller, om vi håller oss till sträckan
Norane—Svanskog. I varje fall torde
det inte vara omöjligt att vänta med
järnvägens upprivning, till dess man
med kommunens representanter har
diskuterat hur vägfrågorna där skall
ordnas. Och detta bör göras på ort och
ställe, helst med deltagande av statsrådet
själv eller åtminstone representanter
för järnvägsstyrelsen, så att hela
detta problem löses i största möjliga
samförstånd.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Ståhl måste ha läst
mitt svar mycket dåligt, om han tror
att vi tänker stanna vid Kyrkudden.
Jag säger tydligt i svaret att järnvägsstyrelsen
håller på att planera för väg
hela sträckan till Norane, alltså till den
allmänna landsvägen, där bussarna går.
Järnvägsstyrelsen sträcker sig sålunda
längre än vad som står i Kungl. Maj:ts
beslut. Därigenom har vägfrågorna blivit
lösta på det sätt, som länsstyrelsen
föreslagit i sitt utlåtande, nämligen så
att banvallen förvandlas till väg över
hela sträckan fram till den allmänna
vägen.

Sedan vill jag erinra herr Ståhl om
att efter det att beslutet fattades om en
upprivning av järnvägen på nämnda
sträcka, har det utgått extra väganslag
för vissa vägar i länet. Dessa ökade
anslag uppgår till över 1% miljon kronor,
vartill kommer de vägarbeten, som
SJ bekostar i samband med att vissa
delar av banvallen på sträckan förvandlas
till väg.

Jag vet mycket väl att befolkningen
i bygden är uppretad över att järnvägen
rivs upp, men i interpellationsdebatten
i denna sak förra året förklarade
herr Ståhl, att han förstod att järnvägen
skulle komma att försvinna men
att det väsentliga var att vägfrågorna

blev ordnade. Enligt min mening blir
vägfrågorna ordnade, även om det inte
sker omedelbart. Vi bygger nu provisoriska
vägar. Både länsstyrelsens tjänstemän
och representanter för bygdens befolkning
har med oss i departementet
diskuterat vilka anslag man har möjlighet
att få av staten, när det gäller
såväl allmänna som enskilda vägar.

Till sist vill jag nämna för herr
Ståhl att byråchefen i den tekniska byrån
i kommunikationsdepartementet
två gånger på platsen diskuterat vägfrågorna
med ortens befolkning och besiktigat
vägarna och gjort upp planer
över hur vi skall förfara, när järnvägen
nu har lagts ned. Dessutom har vi
diskuterat dessa frågor med länsstyrelsens
representanter och med de personer
från bygden, som har besökt mig.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten men jag vill dock konstatera,
aH jag inte kunnat läsa statsrådets svar
eftersom man ju inte får något sådant
i förväg när det gäller enkla frågor.
Det är alltså möjligt att någon passus
i svaret förbigått mig nu vid genomläsningen
av detsamma. Såsom emellertid
statsrådet nu förtydligat detsamma är
det betydligt mera tillfredsställande än
den ej fullt en månad gamla resolution
jag här haft att gå efter.

Vad beträffar väganslaget känner jag
till att det dess bättre ökats. Jag skulle
tro att detta bland annat berott på att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens överrevisorer
gjorde en resa i länet i somras,
då de verkligen fick se hur det
hela låg till. Det är detta som hjälpt,
nämligen att de högsta instanserna på
ort och ställe fått se förhållandena, och
det är därför jag gärna sett, att statsrådet
själv velat komma till de trakter
av Värmland, som vi här diskuterat, för
att få en bild av den tragiska järnvägsfrågans
läge.

Överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

§ 3

Svar på fråga ang. viss kompletterande
undervisning för kvinnlig medicinalpersonal,
som är krigsplacerad inom det
militära försvaret

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Wetterström har
frågat mig vilka åtgärder som vidtagits
för att den kvinnliga medicinalpersonal,
som är krigsplacerad inom det militära
försvaret, civilförsvaret och vid
beredskapssjukhusen och som icke i
sin civila verksamhet är sysselsatt med
sjukvårdande uppgifter, får kompletterande
undervisning om nyare rön och
behandlingsmetoder inom sjukvården.

Frågan torde närmast avse sjuksköterskepersonal.

Inom den militära sjukvårdsorganisationen
har endast krigsplacerats i fred
yrkesverksamma sjuksköterskor. Någon
efterutbildning av denna personal torde
därför ej erfordras. För att utföra
vissa kvalificerade biträdesuppgifter
har krigsplacerats s. k. hjälpsystrar,
som genomgått av Röda korset anordnad
hjälpsysterkurs på 8 månader. Avsikten
är, att dessa hjälpsystrar skall
genomgå repetitionskurs om 3 å 4 veckor,
om möjligt vart fjärde år. Fn sådan
kurs anordnades senast 1954.

För tjänstgöring vid civilförsvarets
förbandsstationer och förbandsplatser
inskrives endast sådana sjuksköterskor,
vilka av medicinalstyrelsen krigsplacerats
i distriktsvård att biträda krigstjänsteläkarc.
Till följd härav har inskrivningen
hittills endast omfattat i
fred yrkesverksamma sjuksköterskor.
Ifrågavarande personal får oaktat sin
nuvarande verksamhet inom sjukvården
genomgå en utbildningskurs om 12
timmar, vilken kurs utformats med hänsyn
särskilt till de former vari verksamheten
vid förbandsstationerna kommer
att bedrivas. I denna kurs ingår
bl. a. undervisning i chockbehandling.

Av de på beredskapssjukhusen krigs -

placerade sjuksköterskorna är det övervägande
antalet eller cirka 4/s i fred
yrkesverksamma sjuksköterskor. Återstoden
utgöres av sjuksköterskor, som,
ehuru de f. n. icke är i sjukhustjänst,
dock äger sådana kvalifikationer på
grund av en relativt aktuell erfarenhet
av sjukvård, att de beräknas kunna utnyttjas
i ungefär samma grad som de
förstnämnda.

Slutligen finnes ett visst antal sjuksköterskor,
som icke nu är krigsplacerade.
Med hänsyn till att det i ett kommande
krig torde uppkomma ett mycket
stort behov av personal med insikt i
sjukvård synes det önskvärt att den
mindre del av denna kategori sjuksköterskor,
som ej har aktuella sjukvårdserfarenheter,
erhåller viss kompletterande
utbildning.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
räknar med att kunna
framlägga förslag i såväl denna som
vissa andra utbildningsfrågor i samband
med anslagsäskandena hösten
1956. Jag vill dock framhålla att tjänsteplikten
icke innebär skyldighet att
i fred underkasta sig speciell utbildning.
Jag vill vidare erinra om att
Svensk sjuksköterskeförening med statsbidrag
våren 1954 anordnade en repetitionskurs
för icke yrkesverksamma
sjuksköterskor. Tillslutningen blev dock
så ringa att försöket ännu icke återupprepats.

Härpå yttrade

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det svar jag fått på
min fråga. Jag får emellertid säga att
jag hade hoppats att svaret skulle bli
en smula mera utförligt än det blivit
och mera ägnat att inge förhoppningar
om åtgärder från statsrådets sida.

För det första vill jag framhålla, att
jag inte begränsat frågan till att omfatta
endast sjuksköterskepersonalen. Till
den medicinska personalen räknar vi

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Svar på fråga ang. viss kompletterande undervisning för kvinnlig medicinalpersonal,

som är krigsplacerad inom det militära försvaret

också läkare, tandläkare, tandtekniker
och sjukgymnaster och många flera,
d. v. s. alla dem som står uppräknade
i krigssjukvårdslagen. Jag vet att man,
då det gäller krigssjukvården, har börjat
att arbeta en smula med utbildning
av läkare och att meningen varit att
utvidga denna utbildning till tandläkare,
sjuksköterskor m. fl., men att de
framställningar, som gjordes om nödvändiga
och vad jag tycker blygsamma
anslag — jag tror att det var 50 000
kronor — inte vann gehör i departementet.
Den plan som sjukvårdsberedskapsnämnden
uppgjort för kompletterande
undervisning av detta slag förefaller
mig vara utomordentligt väl genomtänkt.
Den innebär att man skulle
sätta i händerna på vederbörande en
lärobok i krigssjukvård för självstudium
och att, sedan denna bok studerats
under en tid inkalla dem till en
kortare kurs. Just den formen skulle
säkerligen vara den bästa tänkbara, ty
— som jag ser saken — är det inte
gärna möjligt då det gäller kvinnor,
som kanske har hem och en mer eller
mindre stor barnskara, att kunna sätta
sig veckovis på skolbänken. Om man ser
på saken rent personpsykologiskt tror
jag nog att detta är ett riktigt grepp, ty
att trimma samman 25—30 personer
för att höra på föreläsningar med de
olika förutsättningar människor nu har
att absorbera denna undervisningsform
vet man ju inte alltid är så förfärligt
lätt. Annat är förhållandet om var och
en i lugn och ro och i den takt som hon
själv bestämmer kunnat läsa sig till
det väsentliga, så att hon under en
kommande kurs är beredd att ställa
frågor och diskutera dem, med andra
ord att över huvud taget vara mera
mottaglig för undervisningen. För att
ta ett enda exempel — tandläkarna. De
är ju ämnade att bli läkarassistenter på
beredskapssjukhusen. För detta har i
varje fall de kvinnliga tandläkarna ingen
som helst utbildning. De manliga har

en viss sådan genom 75 dagars utbildning
under värnpliktstiden. Över huvud
taget vill jag gärna veta — ty det
vet jag inte — om det i den ordinarie
medicinska utbildningen ingår någon
som helst utbildning i grundläggande
krigssjukvård. Om så inte är fallet tycker
jag det borde ske, ty då hade man
en viss kunskapsgrund att i detta fall
bygga vidare på.

Vad gäller civilförsvaret känner jag
väl till de 12-timmarskurser statsrådet
talade om. Jag vågar emellertid påstå
att de kurserna inte är tillräckliga. På
den knappa tiden hinner man bara
med en orientering i civilförsvarets organisation.
Den medicinska utbildningen
däremot, som i detta sammanhang
är den viktiga, blir faktiskt så gott som
helt åsidosatt, jag undantar då en liten
orientering om vad psykologisk reaktion
i krig innebär, ty det är väl det
enda som kan hänföras till den medicinska
sidan av utbildningen. Jag kan
alltså inte instämma med statsrådet i
att det innebär någon undervisning i
chockbehandling; det är en orientering
helt enkelt och ingenting därutöver. Civilförsvarsstyrelsen
har velat göra dessa
kurser mera omfattande, men de
framställningar som på sin tid gjordes
om medel härtill beviljades inte. Jag
vet inte hur många som kan tänkas ha
gått igenom dessa kurser under årens
lopp. Det skulle vara intressant om
statsrådet hade möjlighet att ge mig
en ungefärlig uppgift därom. Det förefaller
mig nog vara oerhört optimistiskt
då statsrådet Hedlund säger, när det
gäller beredskapssjukhusen, sedan statsrådet
konstaterat att cirka F5 av de
krigsplacerade sjuksköterskorna vid
dessa utgöres av i fred yrkesverksamma
sjuksköterskor, följande: »Återstoden
utgöres av sjuksköterskor, som,
ehuru de f. n. icke är i sjukhustjänst,
dock äger sådana kvalifikationer på
grund av en relativt aktuell erfarenhet
av sjukvård, att de beräknas kunna ut -

Onsdagen den 16 november 1955 Nr 27 27

Svar på fråga ang. utredningen om höjning av maximiålder för ingående av äkten -

skap medförande rätt till familjepension

nyttjas i ungefär samma grad som de
förstnämnda.»

Jag tycker, att med en aldrig så stor
portion optimism kan man inte gärna
tro att en gift sjuksköterska, som varit
borta från sjukvårdsarbete i tjugo eller
tio år — ja, jag vågar säga att det gäller
även om hon varit borta i bara fem
år — skall hux flux vara färdig att
rycka in i krigssjukvård. Den medicinska
utvecklingen går ju framåt med
stormsteg, och inte minst är detta fallet
inom den rena krigssjukvården. En
sjuksköterska kan inte efter så lång
bortovaro med bästa vilja i världen behärska
alla de uppgifter hon ställs inför
— det är helt naturligt. Därtill kommer
att hennes handlag ej längre kan
vara rutinmässigt.

Jag vet att Svensk sjuksköterskeförening,
såsom statsrådet framhåller, anordnat
kurser och att tillslutningen till
dessa inte varit den man önskat. Det
var ganska långa, naturligtvis också
utomordentligt givande och gedigna
kurser, som man skulle önska att kvinnorna
haft möjlighet att vara med på
i större omfattning. Men man måste
förstå, att det är inte så lätt för dem
att vara borta från hem och familj under
flera veckor och sätta sig på skolbänken.
Jag tror därför på just den
form av kurser, som medicinalstyrelsen
har presenterat, och när nu sjukvårdsberedskapsnämnden
i sina anslagsäskanden
på nytt tar upp denna
fråga, som statsrådet säger, så skulle
jag bara önska ett uttalande av statsrådet,
att statsrådet kommer att stödja
denna framställning. Jag tror att det är
den bästa tänkbara vägen att ordna den
kompletterande utbildningen. Det gäller
för oss i den ovissa värld, som vi
alla lever i, att här främst tillvarata
den arbetskraft, som har en gedigen
sjukvård sutbildning att bygga på, så att
vi kan hysa tilltro till denna elit och
veta, att den är väl skickad för den ansvarsfulla
uppgift, som kan komma att

åvila den, om vi skulle råka ut för en
krigssituation.

Enligt en uppgift som jag har fått
skulle det för närvarande finnas ungefär
24 000 sjuksköterskor inregistrerade,
varav 6 000 inte är i aktiv tjänst,
alltså en fjärdedel. Till dessa kommer
de som avgått med pension. Detta är
dock, efter vad jag kan finna, en väsentlig
reserv, som jag tycker det finns
all anledning att ta vara på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. utredningen om höjning
av maximiålder för ingående av
äktenskap medförande rätt till
familjepension

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Fru Boman har frågat
mig, hur det för närvarande ligger till
med den till 1951 års pensionsutredning
hänskjutna frågan om höjning av maximiåldern
för ingående av äktenskap,
medförande rätt till familjepension, och
när ett resultat av utredningen kan
väntas.

Härtill får jag svara, att pensionsutredningen
enligt vad jag'' har inhämtat
torde komma att avlämna ett principbetänkande
under år 1956 och att utredningen
inte har ansett den angivna
frågan vara av beskaffenhet att kunna
utbrytas ur sitt sammanhang. Den har
därför inte kunnat behandlas med förtur.

Härefter anförde

Fru BOMAN (h):

Herr talman! .lag vill tacka för det
snabba svaret — jag kunde faktiskt inte
ha fått det tidigare. Jag hann inte mer
än hem i går efter att ha lämnat min

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Behandlingen och vården av barn som fötts

fråga, förrän jag fick veta, att jag
skulle kunna få svar i dag.

Herr statsrådet får förstå mig, när
jag riktar uppmärksamheten på frågan.
Den börjar bli gammal i riksdagen nu.
1948 var vi ett rätt stort antal som motionerade,
1950 interpellerade herr
Mannerskantz i första kammaren, 1951
plockades frågan in i pensionsutredningen
och 1952 gjorde Pensionerade
statstjänstemäns riksförbund en uppvaktning
hos dåvarande civilminister
Lingman, som lovade att ta sig an
saken.

Sedan har man väntat på pensionsutredningens
resultat. Jag såg i »Vad
sig i riket tilldragit haver», som det
heter, att pensionsutredningen nog skulle
vara färdig med sitt principbetänkande
1955. Nu är år 1955 snart slut, och
vi har ännu inte hört talas om något
förslag. Det finns alltså anledning att
göra en fråga.

Det rör sig inte om någon stor grupp,
men den lilla grupp det är fråga om
följer frågan med största intresse, rent
av med spänning och undrar hur det
kommer att gå. Nu har vi i alla fall fått
veta, att vi nästa år har att emotse ett
betänkande med förslag i frågan. Att
den skulle ha prioritet eller brytas ut
ur sitt sammanhang har väl aldrig någon
menat. Vi är ju rätt många i denna
kammare som fått påstötningar, och
nu får vi väl hänvisa våra uppdragsgivare
till statsrådets svar och be dem
ge sig till tåls. Jag hoppas att statsrådets
förslag nästa år, när betänkandet
föreligger och vi vet litet mera om
saken, kommer att gå i en för dessa
människor gynnsam riktning.

Än en gång tack för svaret!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet följande
på bordet liggande motioner:

med läpp- och gomdefekter

nr 700 och 701, av herr Hjalmarson
m. fl.,

nr 702, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.,

nr 703, av herr Andersson i Brärahult
m. fl.,

nr 704, av herrar Boija och Edström,
nr 705, av herr Nelander m. fl.,
nr 706, av herr Ohlin m. fl.,
nr 707, av herrar Cassel och Nilsson
i Svalöv,

nr 708, av herr Hagberg i Stockholm
m. fl., och

nr 709, av herr Norén i Mullsjö.

§ 6

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
i anledning av den försämring
som inträtt i folkpensionärernas läge
på grund av prisstegringarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 160, i anledning av väckt motion
om inläggande av vatten- och avloppsledningar
vid Arkö m. fl. lotsplatser;
och

nr 161, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om statsbidrag
åt Svenska sjukhemmet i Paris.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Behandlingen och vården av barn som
fötts med läpp- och gomdefekter

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 162, i anledning av väckta motioner
om utredning för tillgodoseende av behandlingen
och vården av barn, som
fötts med läpp- och gomdefekter.

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Behandlingen och vården av barn som fötts med läpp- och gomdefekter

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. (1:379) och
den andra inom andra kammaren av
fru Sjöstrand m. fl. (II: 392), hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en allsidig utredning som syftade
till att tillgodose behandlingen och vården
av barn, som fötts med läpp- och
gomdefekter.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:379 och 11:392 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Vinge.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Den blanka reservation
som är fogad till detta utskottsutlåtande
markerar en viss opposition
mot utskottets skrivning. Utskottet framhåller
att ett förslag från medicinalstyrelsen
av år 1946 är föremål för
Kungl. Maj :ts prövning. Det har alltså
legat i nära tio år. Trots detta anför
utskottet — om jag nu får citera vad
utskottet säger — att »det torde få förutsättas
att Kungl. Maj:t utan dröjsmål
underställer riksdagen de förslag i ämnet,
vilka må finnas påkallade».

Vad finns det nu för stöd för en sådan
optimism? Några tidigare erfarenheter
av inrikesministerns initiativrikcdoin
på området tycker man sig knappast
ha märkt. .lag måste, herr talman,
konstatera, att inrikesministern, som
nyss var här, inte ens befinner sig i
kammaren när ärendet behandlas.

Det framgår av utlåtandet att medicinalstyrelsen
några månader efter det
att motionen väckts tagit ett lovvärt
initiativ. Men vilka garantier har vi för
att synpunkterna i fråga blir beaktade i
departementet? I varje fall borde utskottet
ha föreslagit riksdagen att understryka
betydelsen av denna verk -

samhet och att i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet därvid
anfört.

Det är detta jag har velat framhålla
och det är därför som jag har avgivit
den blanka reservationen. Jag har, herr
talman, intet yrkande.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Strängt taget skulle jag
kunna vara nöjd med utskottets behandling
av denna fråga. Jag lämnade
nämligen in en motion om gom- och
läppdefekta barn den 26 januari och
det ser väl ut som en tanke, att medicinalstyrelsens
förslag av år 1946 nu
plockats fram från skrivbordslådan, där
det vilat i tio år, såsom fröken Vinge
påpekade; det skedde i april, om jag
är riktigt underrättad. Vidare har den
av mig i motionen efterlysta anmälningsskyldigheten
för barnmorskor och
läkare, som påträffar gom- och läppdefekta
barn, blivit anbefalld av medicinalstyrelsen
den 14 juli i år. Jag har
alltså i viss mån blivit bönliörd redan
innan motionen behandlats i riksdagen.

Jag tycker emellertid liksom fröken
Vinge att utskottet skulle ha påskyndat
frågan genom en skrivelse till Konungen.
Ärendet har hittills inte varit föremål
för någon överdriven brådska. Med
den hittillsvarande takten kanske det
kan dröja tio år till innan något åtgöres
i denna enligt min uppfattning så
stora fråga. Dessutom vet jag att medicinalstyrelsen
är djupt intresserad av
frågan och av att göra något på området,
bara Kungl. Maj:t ger styrelsen tillfälle
därtill. Det är en tragik av stora
mått när en sådan svår missbildning
drabbar ett barn. Det är en tragik för
barnet och det är en tragik för föräldrarna.
Lytet sätter obotliga spår i barnets
psyke, det får ett frånstötande utseende,
det har svårt att äta och svårt
att tala och en behandling blir kostsam
för föräldrarna.

Det är visserligen riktigt som utskottet
säger att pensionsstyrclscn betalar

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Behandlingen och vården av barn som fötts med läpp- och gomdefekter

en del av kostnaderna och att sjukkassan
också betalar något litet, men dels
utgår pensionsstyrelsens bidrag efter
viss behovsprövning och dels är det i
viss mån maximerat. Några barn behöver
upprepade behandlingar. Det fordras
kanske en omformning av hela käken,
det behövs proteser etc. Allt detta
kostar mycket pengar. Det kan gå till
flera tusen kronor och för sådana fall
är pensionsstyrelsens bidrag maximerat
till 1 200 kronor, en summa som
man inte med säkerhet vet om pensionsstyrelsen
i fortsättningen kommer
att betala. Det har nämligen ryktats att
pensionsstyrelsen tänker backa ut på
den punkten.

Jag fick i somras ett brev från en
för mig alldeles obekant person. Han
skrev och talade om sina bekymmer.
Han var lägre tjänsteman och hade ganska
liten inkomst. Han hade tre barn,
två flickor och en pojke. Denne hade
kluven gom och läpp. Pojken hade fått
all den hjälp han kunde få utan större
kostnader. Nu hade den läkare som behandlade
pojken rått honom att fortsätta
behandlingen. Att göra detta skulle
gå på över 8 000 kronor. Man förstår
hur förtvivlad denne fader var. Han
hade inte möjlighet med sin lilla lön
att kosta på 8 000 kronor och visste
sig ingen råd.

Det finns alltså luckor som behöver
fyllas ut. Av vad jag här har sagt framgår,
att det behöver ges hjälp på ett
helt annat sätt än hittills. Hela frågan
behöver utredas, inte bara vad som rör
de ekonomiska bidragen utan också
vad som gäller själva organisationen.

Vården måste centraliseras och utvidgas.
Det måste bli ett team som arbetar
tillsammans och som rådgör om
behandlingsmetoder och vårdformer.
På samma plats bör det alltså, såsom
vi räknat upp i motionen, finnas tillgång
till sakkunniga företrädare för
pediatrik, plastikkirurgi, bettortopedi,
foniatrik, talterapi och psykologi. Det
finns möjligheter till detta i Stockholm,

i viss mån i Göteborg, kanske också till
viss del i Malmö tack vare tandläkarhögskolan.
Men behoven är större. Alla
fall kommer inte under behandling vare
sig i Stockholm eller Göteborg.

Hur går det då på andra håll? Föräldrarna
söker sig till närmaste lasarett,
där läkarna självfallet inte har
samma möjligheter som specialisterna.
Alla barn med läpp- och gomdefekter
borde få tillfälle att opereras och vårdas
av pediatriskt skolade läkare och
tas om hand av i barnavård erfaren
personal och dessutom i för barn lämpad
miljö — detta sista är mycket viktigt.
Lika nödvändigt är att operationen
görs i rätt tid och att barnet får
lära sig tala, när dess utveckling kräver
det.

Jag har med dessa ord endast velat
understryka vikten av att någonting
görs snarast, både på det organisatoriska
och på det ekonomiska området.
Jag vill instämma i utskottets förmodan
att Kungl. Maj:t utan dröjsmål underställer
riksdagen förslag i ämnet, men
då jag inte är säker på att detta verkligen
sker, tycker jag mig ändå böra
vidhålla mitt förslag om skyndsam och
allsidig utredning. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till motion nr 392 i
andra kammaren.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det är ju mycket behjärtansvärt
att det blir ordnat på bästa
sätt för dessa barn. Det är cirka 200
barn om året som föds med missbildningar
av detta slag. Men vi har redan
vissa möjligheter att hjälpa dem. Röda
korset här i Stockholm, Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg kan göra detta,
och det finns som vi hörde nyss av fru
Sjöstrand möjligheter också i Malmö att
i viss mån bota dylika barn. Nu har genom
medicinalstyrelsen alla barnmorskor
och sjuksköterskor, som är närvarande
när sådana barn föds, blivit ålagda
att ordna så att barnen kommer till
en plats där de blir botade. Röda kor -

Onsdagen den 10 november 1955

Nr 27

Anordnande av alkoholistpolikliniker i landstingens regi

set har för resten för avsikt att bygga
en ny lokal för denna verksamhet och
har fått förord av medicinalstyrelsen
att erhålla statsbidrag till uppförande
av denna. Vi får väl förutsätta att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet på
saken och snarast möjligt vidtager de
åtgärder, som är nödvändiga. Med dessa
ord yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9

Anordnande av alkoholistpolikliniker i
landstingens regi

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
163, i anledning av väckta motioner om
anordnande av alkoholistpolikliniker i
landstingens regi.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag har anledning att
vara tacksam mot statsutskottet för dess
behandling av detta ärende.

När riksdagen 1954 behandlade frågorna
om alkoholskadades vård m. m.,
beslöts att till poliklinik inte skulle
lämnas statsbidrag i andra fall än då
det var fråga om sådana som var inrättade
av primärkommunerna. Landstingen
ställdes utanför den gången. Det förelåg
i det sammanhanget bland andra
en motion med yrkande, att landstingen
skulle inneslutas bland dem åt vilka
statsbidrag medgavs, men på grund av
missförstånd av själva klämmen i motionen
blev det ingenting av detta.

Den nu framlagda motionen avsåg
egentligen en skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning i denna
fråga. Men utskottet har faktiskt gått

längre genom sitt uttalande att det
»finner det naturligt» att landstingen
i fråga om statsbidrag till polikliniker
av detta slag »ej sättes i sämre ställning»
än primärkommunerna. Så långt
är saken klar.

I själva verket måste nog en hel del
av oss — och givetvis jag också — på
det allvarligaste beklaga, att inte landstingen,
d. v. s. huvudmännen för de
många kommunerna, mera allmänt har
möjlighet att just nu inrätta sådana polikliniker
med hjälp av statsbidrag.
Svenska landstingsförbundet anför i
sitt yttrande att om det hade funnits
psykiatriska lasarettsavdelningar vid
centrallasaretten, så hade detta på sätt
och vis löst frågan om de särskilda poliklinikerna.
Detta är alldeles riktigt.
Det finns dock för ögonblicket endast
en lasarettsavdelning för psykiska
åkommor, nämligen den i Östergötlands
län vid Linköpings centrallasarett. I
övrigt står vi inom landstingen i allmänhet
utan möjligheter i detta avseende.

Just nu har emellertid uppmärksamheten
på ett alldeles särskilt sätt riktats
på denna sak och vi har för de
kommande åren att räkna med en viss
uppryckning från landstingens sida när
det gäller inrättandet av psykiatriska
avdelningar. Vi kommer sålunda att få
nya psykiatriska lasarettsavdelningar i
Älvsborgs län och i Västmanlands län,
kanske även i något annat län, men på
det stora hela taget är verksamheten på
detta område ganska litet utbyggd.

Under gårdagens diskussion om nykterhetsvården
här i kammaren berördes
även frågan om de erkända alkoholistanstalterna
och det gavs då från statsrådsbänken
den upplysningen att det
redan före detta års slut kommer att
ske en ganska god ökning av platsantalet
vid dessa anstalter, nämligen med
bortåt 200 platser, och att platsantalet
under nästa arbetsår kommer att öka
med ytterligare 80—85. Detta är i och
för sig synnerligen erkännansvärt, men

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Anordnande av alkoholistpolikliniker i landstingens regi

denna utbyggnad är dock inte tillräcklig.
I dagens läge tarvas det helt andra
insatser, ty läget är verkligt oroande —
detta underströks under gårdagens diskussion
och jag vill för min del ytterligare
betona det.

Vi kan näppeligen finna någon bättre
mätare på tillståndet just nu än antalet
fylleriförseelser, och detta antal
har, mina damer och herrar, under
första delen av oktober månad ökat med
ungefär 100 procent — i vissa kommuner
med ännu mer. Redan denna ökning
ger anledning till en grundlig eftertanke.
Därtill kommer emellertid att
i de rapporter, som polismyndigheterna
är skyldiga att avge och vilka även
skall innehålla uppgift om hur vederbörande
betett sig, framgår att sådana
förseelser som hänger samman med familjebråk
och dylikt har ökat i oerhört
stor utsträckning. Men det allra värsta
är att fylleriet har gripit omkring sig,
så att man bland dem, som gör sig skyldiga
till fylleriförseelser, återfinner flera
ungdomar än tidigare — jag tänker
nu närmast på ungdomar under 25 år.
1 det längsta bör vi väl undvika att
skicka sådana unga människor till de
erkända alkoholistanstalterna, och därför
måste vi nu söka andra utvägar.
Den markering, som vistelsen på en erkänd
alkoholistanstalt kan innebära för
den enskilde, bör vi söka befria de yngre
ifrån.

Vad kan då kommunalmännen och
länsorganen göra i detta sammanhang?
Ja, en hel del har redan uträttats och
andra uppslag står inför sin lösning.
Man har bland annat gått in för att aptera
enskilda vårdanstalter för ändamålet,
så att man där under en kortare
tids intagning än som i regel kan förekomma
vid en erkänd anstalt kan genom
avgiftning, medicinering och psykisk
påverkan åstadkomma åtminstone
en förbättring för tillfället. Alldeles särskilt
i anslutning till dessa strävanden
skulle en poliklinisk verksamhet vara
till stor nytta.

Jag har som sagt bara velat fästa uppmärksamheten
på denna fråga och jag
vill sluta med att instämma med utskottet,
när det säger att utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t ägnar frågan
särskild uppmärksamhet och, så snart
anledning gives, underställer riksdagen
förslag i ämnet. Enligt mitt förmenande
är det ingenting som hindrar att Kungl.
Maj :t redan i den kommande statsverkspropositionen
tar med ett uttalande
som gör det möjligt för landstingen
att snarast möjligt inrätta alkoholistpolikliniker.
Jag skulle därför vilja
vädja till statsrådet och chefen för
socialdepartementet — nykterhetsvården
är ju överförd till detta departement
efter det gästspel som den gjort
inom inrikesdepartementet — att ta
upp frågan och göra det uttalande som
härvidlag behövs från Kungl. Majrts
sida.

I detta yttrande instämde herrar Rimmerfors
(fp) och Norrby (fp) samt fru
Lewén Eliasson (s).

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Herr Hagård ställde ju
inte något yrkande, men eftersom han
mycket kraftigt vädjade till statsrådet
att redan till nästa riksdag lägga fram
förslag i ärendet, så vill jag erinra om
att det nog är klokast att låta landstingen
själva avgöra, när de kan ta
hand om denna vårdverksamhet. Det är
inte nödvändigt att komma med några
särskilda framstötar om detta.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Även om vi anser att
landstingen skall ta initiativet -— och
jag har för min del inte menat något
annat — så är det väl inte ur vägen,
att det från en enskild riksdagsmans
sida riktas en uppmaning till Kungl.
Maj:t att förbereda marken på ett sådant
sätt, att inga hinder uppstår när -

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Viss krigsskadeersättning

helst ett landsting vill gripa sig an med
denna uppgift.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

164, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående finansiering av mellanriksvägen
Enafors—Riksgränsen—
Stjördal.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Viss krigsskadeersättning till Mattias
Forslund och Vilhelm Kenttä

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

165, i anledning av väckta motioner om
viss krigsskadeersättning till Mattias
Forslund och Vilhelm Kenttä.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym m. fl. (1:250) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset m. fl. (11:293), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
anvisa ett belopp av 38 000 kronor vardera
eller det belopp, som efter prövning
bedömdes skäligt, till Mattias Forslund
och Vilhelm Kenttä i Ylivojakkala
by, Alatornio socken, som bidrag till
återuppbyggnaden av deras i samband
med krigshandlingar hösten 1944 ödelagda
hem.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 250 och II: 293 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsgård, Rubbestad och Johansson i
Mysinge, fru Ericsson i Luleå och fröken
Vinge, vilka ansett att

utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 250
och 11:293, till Ersättning till Vilhelm
Kenttä för viss krigsskada å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1955/56
3 — Andra kammarens protokoll 1955. .

till Mattias Forslund och Vilhelm Kenttä

under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 14 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Eftersom jag och några
andra ledamöter av statsutskottet har
en reservation på denna punkt, ber jag
att få säga några ord.

Utlåtandet är föranlett av en motion,
som syftar till att ge stöd åt ett par
personer, som råkat illa ut under finskryska
kriget. Det gäller två svenskar,
som då bodde i Finland. Medan de
måste fly från landet, brändes deras
hus med inventarier. Alla deras grannar,
som råkade ut för samma elände,
har fått ersättning av finska staten, men
dessa två, som var svenska medborgare,
har inte kunnat få någon som helst ersättning.

I motionen förordas, att staten skall
ge dem 38 000 kronor vardera. Av den
utredning utskottet tagit del av framgår,
att Forslund redan har fått understöd
med ett belopp, som i stort sett
motsvarar vad de finska medborgarna
har erhållit. Det har däremot inte
Kenttä. Utskottet har konstaterat, att
Kenttä enligt vissa framlagda bedömningsgrunder
kan anses ha erhållit
drygt 14 000 kronor mindre än om han
varit finsk medborgare, och vi reservanter
anser därför, att svenska staten
bör ge honom ett belopp av 14 000 kronor.
Han är gift och har tillsammans
med hustrun 11 barn, så han behöver
säkerligen detta stöd. Jag tycker, att när
vi här i landet är så frikostiga med att
hjälpa offer för kriget, till och med i
andra världsdelar, bör vi också ge våra
egna medborgare ersättning för de skador
som åsamkats dem genom kriget.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr
Näsgård m. fl. avgivna reservationen.

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Motionärerna har såvitt
r 27

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Viss krigsskadeersättning till Mattias Forslund och Vilhelm Kenttä

jag förstår bedömt den här frågan uteslutande
ur rent humanitär synpunkt.
Det framgick också av herr Rubbestads
anförande. Vid ett hastigt påseende kan
naturligtvis en sådan bedömning i och
för sig vara rätt naturlig, men vid en
närmare granskning visar det sig att
även andra synpunkter måste beaktas,
om bedömningen skall bli något så när
rättvis.

Det gäller här två svenska medborgare,
som i över 40 år har bott i Finland
utan att söka finskt medborgarskap.
Båda råkade i krigets slutskede
ut för samma meningslösa förstörelse
som så många andra familjer i Finland
och annorstädes. I anledning därav erhöll
Forslund 1948 i vanlig ordning
brandskadeersättning. Han gjorde framställning
om ytterligare ersättning men
sådan vägrades honom med den motiveringen,
att han icke, icke ens därest
han varit finsk medborgare, kunnat erhålla
ytterligare ersättning, sedan han
en gång fått ut sin brandförsäkring efter
samma grunder och på samma villkor
som de finska medborgarna. Det är
alltså inte riktigt, när herr Rubbestad
säger att Forslund inte fått någon som
helst ersättning.

Kenttä erhöll 1949 krigsskadeersättning,
vilken beräknades efter 1944 års
prisnivå. Som finsk medborgare skulle
han ha erhållit endast en mindre summa
kontant och återstoden i indexbundna
obligationer. Nu får man i det
sammanhanget inte bortse från att Kenttä
vid det tillfället var bättre ställd än
en finsk medborgare, eftersom han omedelbart
och enligt då gällande penningvärde
kunde disponera sina pengar för
inköp.

Frågan om ytterligare ersättning till
dessa båda personer har också prövats
två gånger av Kungl. Maj:t i vårt land
dels 1949, dels 1954. Båda gångerna har
Kungl. Maj:t lämnat deras ansökningar
utan åtgärd, första gången därför, att
frågan först borde prövas av de finska
statliga myndigheterna, och andra gång -

en därför, att frågan då var prövad av
finsk myndighet, varvid det klarlagts,
att vederbörande har fått viss ersättning
för sina skador.

Nu har motionärerna yrkat på ersättning
till ett belopp av 38 000 kronor
vardera. Reservanterna i statsutskottet
har stannat för 14 000 kronor åt Kenttä,
vilket belopp, såvitt jag förstår, skall
utgöra skillnaden mellan det belopp
som Kenttä fick och vad han skulle ha
fått, därest han erhållit ersättning i indexbundna
obligationer.

Även om det, herr talman, i och för
sig alltid känns bättre om man på rent
känslomässiga grunder kan hjälpa den
som råkat i svårigheter, så har utskottsmajoriteten
likväl inte ansett sig kunna
biträda vare sig motionen eller reservanternas
förslag. I korthet är det ju
så — vilket jag nyss sagt — att Forslund
fått samma ersättning som en finsk
medborgare medan Kenttä erhållit ersättning
i dagsvaluta. Även om dessa
två medborgare har behållit sitt svenska
medborgarskap, kan man ändå inte
bortse från det principiellt felaktiga i
att behandla dessa båda annorlunda än
de finska medborgarna blev behandlade.
Att, som reservanterna här föreslår,
därjämte behandla dessa båda
svenska medborgare efter olika grundsatser,
det kan utskottsmajoriteten för
sitt vidkommande inte medverka till.
Konsekvenserna skulle i övrigt, enligt
utskottsmajoritetens mening, bli av sådan
storleksordning, att enbart detta
skulle utgöra tillräckligt skäl för ett avslag.
Första kammaren har också för en
stund sedan bifallit utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Om det tillätes mig vill
jag som motionär i denna fråga till att
börja med dels ange min syn på det
föreliggande utskottsutlåtandet, dels avge
en liten bekännelse.

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Viss krigsskadeersättning till Mattias Forslund och Vilhelm Kenttii

Det synes mig att utskottet i sin skrivning
i väsentliga delar gett sin anslutning
till den argumentering som framförts
i motionen. Sedan har utskottet
av rent formella skäl ansett sig tvunget
att för sin del prestera ett avslagsyrkande.

Låt mig sedan komma med min bekännelse.
Den som varit ögonvittne till
det tragiska skådespel varom här är
fråga, har svårt att tillmäta dessa formella
synpunkter en så avgörande betydelse.
Den som rest längs Tornedalen
den aktuella höstkvällen 1944 och sett
gårdar och byar i brand, sett civilbefolkningen
på den finska sidan hals
över huvud fly över till den svenska
sidan för att därifrån bevittna hur resultatet
av årtiondens, ja generationers
strävsamma möda i all hast uppbrändes
i en meningslös hämndeakt — den som
sett allt detta kan inte ge ett formalistiskt
tänkande ett så stort utrymme som
här föreslås.

Herr talman! I motionen har vi närmare
redogjort för de olika omständigheter,
som synes oss motivera att de
två svenska medborgarna Mattias Forslund
och Wilhelm Kenttä, bosatta i
Ylivojakkala by, Alatornio socken i
finska Nedre Torneå, skulle beredas en
hjälp av staten för de våldshandlingar
de och deras egendom utsatts för i
sista skedet av finsk-ryska kriget. Motionen
är ju rätt utförligt refererad i
utskottsutlåtandet, och här har tidigare
talats om de ömmande omständigheter
som föreligger. Med hänvisning härtill
behöver jag inte uppta tiden med några
upprepningar av vad vi har anfört, men
jag tillåter mig några erinringar gent
emot utskottets skrivning.

Utskottet har rätt utförligt uppehållit
sig vid frågan, om Forslund och
Kenttä missgynnats i jämförelse med
deras grannar, som var finska medborgare.
Därvid har utskottet erkänt, att
Kenttä kan beräknas ha erhållit drygt
14 000 kronor mindre i ersättning än om
han varit finsk medborgare. Jag nöjer

mig för tillfället med att konstatera detta
erkännande.

I fråga om Forslund har statsutskottet
kommit till en annan slutsats. Det hänvisas
i utskottets utlåtande till — och
utskottets talesman har här nyligen
framfört dessa synpunkter — att Forslund
på grund av brandförsäkring erhållit
viss ersättning och att finska medborgare,
som mottagit brandförsäkringsersättning,
inte varit berättigade
till krigsskadeersättning, varför slutsatsen
blivit att Forslund inte missgynnats.
Ehuru jag för dagen nödgas avstå
från att ställa något yrkande för Forslunds
vidkommande tillåter jag mig
dock några erinringar i detta sammanhang.

Det är till att börja med riktigt att
Forslund mottagit en brandförsäkring.
Detta har ju även redovisats i vår motion.
Men varför bara tala om att Forslund
därigenom har fått »viss» ersättning
utan att närmare ange beloppet
eller tala om hur detta står i relation till
de skador som har åsamkats Forslund?
Låt mig i all hast upplysa om siffrorna.
Den brandförsäkring som Forslund fick
utgjorde 68 000 finska mark, medan skadorna
har uppskattats till 1 732 000
mark. Yad som i utskottsutlåtandet betecknas
som »viss» ersättning är sålunda
i verkligheten ungefär fyra procent
av de skador som vederbörande
bär åsamkats.

Så hänvisas det till att finska medborgare,
som har mottagit brandförsäkring,
icke därutöver bär erhållit krigsskadestånd.
1 och för sig är detta riktigt,
men samtidigt måste det framhållas att
enbart detta förhållande ger en ofullständig
bild av fakta i målet. Den må
kompletteras med att finska medborgare
fick välja fritt mellan brandförsäkring
och krigsskadestånd. Den som
vet hur låga brandförsäkringsvärdena
ofta är på landsbygden — ett förhållande
som ju ytterligare har accentuerats
av den penningvärdeförsämring
som den finska marken har undergått

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Viss krigsskadeersättning till Mattias Forslund och Vilhelm Kenttä

under kriget — är säkert inte överraskad
av att flertalet finska medborgare
valde att få krigsskadestånd. En sådan
valfrihet har inte stått Forslund till
buds. Han upplystes om att han som
svensk medborgare inte kunde få krigsskadestånd
och hade då intet annat val
än att utkvittera den obetydliga brandförsäkringsersättningen.
Låt mig i det
sammanhanget peka på att vi i vår motion
har nämnt att Forslund av granskningsnämnden
för krigsskadestånd i
Finland fick avslag på sin framställning,
som var daterad den 14 oktober
1947, alltså innan han i brist på annat
val tog brandförsäkringsersättningen.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
synes det mig som om utskottets
slutsats, att Forslund inte har missgynnats
i jämförelse med de finska medborgarna,
är synnerligen diskutabel. Jag
skall emellertid för dagen avstå från
att ställa något yrkande i detta sammanhang.

Som jag nämnde har det i utskottsutlåtandet
erkänts, att Kenttä inte har
erhållit den hjälp som han skulle ha
fått om han hade varit finsk medborgare.
Det synes mig som om enbart detta
förhållande är ett tillräckligt motiv
för ett positivt beslut från riksdagens
sida. Här går vi på olika områden in
för en successiv samordning av lagstiftningen
i de nordiska länderna. Kan
det då vara riktigt att svenska medborgare,
enbart därför att de är just svenska
medborgare, skall erhålla mindre
hjälp? Kan det vara riktigt att svenska
medborgare skall få en sämre ställning
än det fattiga och krigshärjade Finland
har kunnat ge sina medborgare?

När det anföres betänkligheter med
hänsyn till de konsekvenser som man
befarar, synes det mig för övrigt att vi
i första hand kan se på detta som en
nordisk fråga och inte behöver dra in
hela världen och vad som kan ha förekommit
på andra håll.

Enbart de rättvisesynpunkter som
jag här har anfört synes mig vara ett

tillräckligt skäl för ett bifall till reservationen.
I detta speciella fall får ju
därtill läggas de synnerligen ömmande
omständigheter som föreligger. Herr
Rubbestad har ju nämnt vilken stor
barnaskara som makarna Kenttä har
fostrat till dugliga medborgare. Jag
tycker att den svenska riksdagen vid
sitt ställningstagande även bör tänka
på den saken, att av de elva barn, som
makarna Kenttä har fostrat, åtta stycken
i dag återfinns på olika platser i vårt
land, från Jönköping i söder och hela
vägen norrut, där de fullgör olika uppgifter
i produktionen eller utbildar sig
för sådana. Av Forslunds sex barn arbetar
fyra i Sverige och hjälper till i
det svenska folkhushållet.

Herr talman! Det synes mig vara en
rättvisesak, att åt dessa hårt drabbade
hemmansägare, som bor uppe i finska
Tornedalen men som är svenska medborgare,
ges en ersättning svarande
mot vad som har utgått till dem bland
deras grannar, som har varit utsatta för
samma skadegörelse men har varit finska
medborgare. För dagen nöjer jag
mig emellertid med att yrka bifall till
reservationen.

Häruti instämde fru Ericsson i Luleå
(s) och herr Ericsson i Näs (bf).

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
nöja mig med att instämma med herr
Larsson i Hedenäset, men det är ytterligare
en sak som jag anser vara betydelsefull
när vi diskuterar denna fråga.
Det gäller själva handläggningen av
ärendet, som inte har varit så trevligt
för de båda som det här gäller.

När utskottets talesman ville göra
gällande, att man här har bedömt dessa
personers fall likadant som de finska
medborgarnas, vill jag påpeka en sak.
När dessa båda män omedelbart efter
kriget vände sig till finska staten och
begärde ersättning i likhet med finska
medborgare, avslog finska staten deras

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Viss krigsskadeersättning till Mattias Forslund och Vilhelm Kenttä

krav. De vände sig då till svenska konsulatet
i Helsingfors, som i sin tur hänsköt
saken till clearingnämnden i Stockholm
för att åt vederbörande personer
skulle kunna utverkas skadestånd ur de
tyska tillgångar som Sverige hade beslagtagit;
det var ju tyskarna som hade
härjat här. Det gick sju år efter denna
framställning, och de bägge männen
hörde ingenting utav. Under tiden hade
clearingnämnden omorganiserats och
blivit likvidationsnämnden, och de här
båda männen beslöt sig då för att göra en
uppvaktning hos likvidationsnämnden i
Stockholm. Enligt de uppgifter jag har
fått skulle de vid sitt stockholmsbesök
i ett förtroligt samtal med likvidationsnämndens
chef ha fått den uppfattningen,
att det skulle vara bra om de
kunde komma in med ett intyg. Det hör
till saken att de, innan de reste ned
till Stockholm, från likvidationsnämnden
fick en förfrågan huruvida de kunde
få intygat att det som hänt icke hade
skett på order av de tyska härförarna,
att åtgärderna alltså inte hörde till
krigets strategiska utveckling utan var
något som skett där soldaterna drog
fram och för vilket den tyska arméledningen
inte kunde göras ansvarig. Det
var väldigt svårt för dessa män att ta
ställning till denna begäran, och de
kunde heller inte göra det. I denna sin
tvekan for de ned till likvidationsnämnden
och fick där, som sagt, under hand
vid samtal veta, att det skulle vara bra
om de kunde få intygat att skadegörelsen
ej varit oundgängligen nödvändig.
Männen tänkte att det kanske gick att
skaffa fram ett sådant intyg, och de reste
hem igen och fick från de finska
myndigheterna ett intyg, som de lät
översätta och befordrade till Stockholm.
Efter några dagar fick de till sin oerhörda
besvikelse meddelandet, att deras
anhållan om ersättning avslagits
just därför att det framkommit, att förstörelsen
ej varit ur krigföringssynpunkt
nödvändig.

Inte annat än jag kan se vilseleddes

dessa män på detta sätt till att skaffa
fram ett intyg, om vilket de själva inte
hade någon möjlighet att göra ett bedömande.
De bara villfor en begäran,
med det resultat som jag här nämnt.

I övrigt skall jag inte gå in på denna
fråga, herr Larsson i Hedenäset har ju
lämnat en utförlig redovisning. Jag vill
bara ge min hela och fulla anslutning
till hans yrkande om bifall till reservationen.

Utskottets ärade talesman meddelade
kammaren att första kammaren ju redan
avgjort saken. Jag tycker att siffrorna
från första kammarens votering
säger oss, att första kammaren varit
oerhört tveksam. Det är bara tio röster
som skiljer reservanterna och kammarens
majoritet från varandra. Det är
inte uteslutet att andra kammaren kan
förändra detta resultat till en anslutning
till reservationen.

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Utskottets majoritet har
full förståelse för det tragiska i det händelseförlopp
som här redogjorts för,
men vi har ansett — och det är väl i
överensstämmelse med vad riksdagen så
många gånger förr har tillämpat — att
enbart detta i och för sig inte är tillräckligt
för ett bifall till motionerna eller
till reservationen.

I den debatt som här förts har, såvitt
jag förstår, inga som helst nya skäl
redovisats. Herr Larsson i Hedenäset
har liagt alt Forslund fick en låg ersättning.
Det skall villigt erkännas att ersättningen
var låg, men jag vidhåller
dock att ersättningen utgick efter samma
grunder som gällde för finska medborgare.
Herr Larsson säger att detta
är diskutabelt, men det förhåller sig,
vad jag kan se, på det sättet.

Herr talman! Det har inte förekommit
något som ger mig anledning till annat
iin att vidhålla milt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Herr Eriksson i Sandby
sade att intet som helst nytt hade framkommit
i debatten och att ersättningen
till Forslund hade utgått efter samma
grunder som ersättningen till finska
medborgare. Grunderna kan emellertid
inte anses ha varit desamma, då Forslund
inte hade frihet att välja mellan
brandförsäkringsersättning och krigsskadestånd.

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Den synpunkten redovisade
jag i mitt första anförande, och
dess berättigande har också erkänts
från utskottsmajoritetens sida.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herrar
Larsson i Hedenäset och Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 165, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit
den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

§ 12

Ersättning åt elektrikern J. F. Öberg för
skada, uppkommen under militärtjänstgöring Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
166, i anledning av väckta motioner om
ersättning åt elektrikern J. F. Öberg för
skada, uppkommen under militärtjänstgöring.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg in. fl. (I: 67) och den
andra inom andra kammaren av herr
Åkerström in. fl. (11:91), hade hemställts,
att riksdagen måtte medge att till
elektrikern John Frithiof Öberg skulle
för skada, uppkommen under militärtjänstgöring
den 29 augusti 1951, enligt
reglerna i militärersättningsförordningen
utgå dels sjukpenning för tiden den
18 januari 1953—den 17 januari 1955
dels ock ersättning för tid därefter, så
länge Öberg vore arbetsoförmögen eller
hans arbetsförmåga nedsatt, med belopp,
som för var tid bleve fastställd av
riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet
efter prövning i vanlig ordning
av ersättningsbeloppens storlek.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:67
och II: 91, medgiva att till John Frithiof
Öberg, Robertsfors, finge från anslaget
till Diverse pensioner och understöd
m. m. utbetalas ett engångsunderstöd
av i ett för allt 3 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Alltsedan beredskapsåren
i samband med det sista världskriget
har riksdagen varje år haft att
ta ställning till förslag om ersättningar
åt inkallade värnpliktiga, som skadats
i militärtjänst. I regel har statsutskottet
ställt sig välvillig till de höjningar som
av enskilda motionärer krävts.

Den motion som nu är föremål för
kammarens behandling gäller en person,
J. F. Öberg, som under militäröv -

Onsdagen den IG november 1955

Nr 27

Ersättning åt elektrikern J. F. Öberg för skada, uppkommen under militärtjänstgöring

ning den 29 augusti 1951 ådrog sig en
svårartad skallskada. I anledning av de
ådragna skadorna erhöll Öberg — med
undantag för en kortare tid — ersättning
till och med den 17 januari 1953.
Nämnda dag indrogs all ersättning till
Öberg, trots att han fortfarande var arbetsoförmögen.
Anledningen härtill var
att riksförsäkringsanstalten funnit, att
något orsakssamband icke förelåg mellan
olycksfallet och de besvär som kvarstod
den 17 januari 1953. Orsaken till
de kvarstående besvären syntes vara
epilepsi.

Svårigheten att konstatera sambandet
mellan olyckshändelsen i militärtjänsten
och Öbergs kvarstående besvär
torde väsentligen bero på att undersökningen
icke från början inriktades på
att orsaken kunde vara att finna i ett
olycksfall, och skallskadan blev därför
ej omedelbart röntgenundersökt. Anledningen
till att en sådan undersökning
icke omedelbart kom till stånd torde få
sökas i det förhållandet, att Öberg i
samband med olycksfallet drabbades av
viss minnesförlust — en för skallskador
typisk företeelse. Han underlät exempelvis
att berätta om skallskadan för
sin hustru efter hemkomsten eller för
läkarna på regementets sjukstuga den 2
september 1951. Vid dessa undersökningar
förelåg ingen direkt orsak att
anta, att skallskada förelåg. De illamåenden
med åtföljande yrsel och
kräkningar som Öberg klagade över
trodde vederbörande läkare härledde
sig av att »Öberg haft attacker av epileptiform
typ». Under den sista veckan
skulle Öberg, enligt läkarintyget, ha
haft icke mindre än fyra sådana attacker.
Detta antagande synes vara felaktigt.
En senare företagen EEG-undersökning
utvisar nämligen enligt ett läkarintyg,
som ställts till utskottets förfogande,
inga epileptiska symptom.

Själv har Öberg icke vid något tillfälle
före olycksfallet förmärkt några anfall
eller liknande tillstånd, som kunde vara
av epileptisk natur. Enligt ett till ut -

skottet överlämnat intyg från ett flertal
av Öbergs arbetskamrater, av vilka en
del samarbetat med Öberg sedan femton
år tillbaka, har aldrig någonsin iakttagits
symptom på epileptiska anfall
hos Öberg före olycksfallet. Den 26
januari 1952 blev Öberg röntgenfotograferad
på Umeå lasarett. Därvid fann
man, enligt läkarintyg, »en liten stjärnfraktur
i pannbenet som fortsatte nedåt
med frakturlinje mot sinus frontalis».

I intyget sägs vidare, att det är synnerligen
svårt att radiologiskt bedöma
en dylik frakturs ålder, men av skäl
som närmare utvecklas i intyget måste
man »misstänka att frakturen är av sent
datum, för att inte säga tämligen färsk».

Till följd av olycksfallet och då Öberg
efter den 17 januari 1953 icke uppburit
någon ersättning från riksförsäkringsanstalten
har Öberg och hans familj
dragits med ekonomiska svårigheter,
sedan de besparingar som fanns i hemmet
förbrukats, ja, han har vid vissa
tillfällen nödgats vända sig till fattigvården.

Då jag har den bestämda uppfattningen,
att Öbergs kvarstående besvär icke
härrör från någon epileptisk eller annan
sjukdom från tiden före olycksfallet,
utan från den under militärtjänsten
ådragna skallskadan, finner jag utskottets
hemställan, att Öberg skall erhålla
ett engångsunderstöd avseende tiden
från den 17 januari 1953, å 3 000 kronor,
icke tillfredsställande.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att i stället yrka bifall till den i denna
kammare väckta motionen nr 91, vari
hemställes att riksdagen måtte medge,
att elektrikern John Frithiof Öberg skall
för skada, uppkommen under militärtjänstgöring
den 29 augusti 1951, enligt
reglerna i militärersättningsförordningen
erhålla dels sjukpenning för tiden
18 januari 1953—17 januari 1955, dels
ock ersättning för tid därefter så länge
Öberg är arbetsoförmögen eller hans
arbetsförmåga är nedsatt, med belopp
som för var tid fastställes av riksförsäk -

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Ersättning åt elektrikern J. F. Öberg för skada, uppkommen under militärtjänstgöring

ringsanstalten eller försäkringsrådet efter
prövning i vanlig ordning av ersättningsbeloppens
storlek.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Utskottet har behandlat
detta ärende mycket positivt. Även om
man kan sätta vissa frågetecken i kanten
också här, anser ändå utskottet att
synnerligen starka billighetsskäl talar
för att riksdagen här bör gå längre än
vad både riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet ansett sig böra gå.

Visserligen har ju Öberg numera efter
omskolningen erhållit ett lindrigare arbete,
som ändock ger honom en högre
inkomst än förr, men utskottet har likväl
ansett, att även efter tidpunkten den
17/1 1953 borde utgå en viss ersättning
till omskolningstidens slut. Man har då
gjort en beräkning av den invaliditetsgrad,
som kan antas vara den rimliga
i detta fall, och kommit fram till en invaliditetsgrad
av 25 procent. Jag vill
här påpeka, att enligt läkarens bedömande
skulle invaliditetsgraden uppgå
endast till 20 procent. Utskottet har
emellertid bedömt den enligt ett tidigare
intyg till 25 procent, och då skulle
en ersättning av 3 000 kronor vara rimlig
i detta fall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Den omständigheten att
Öberg numera fått anställning motiverar
väl inte, att ersättningsbeloppet
hålls alltför lågt. Jag förstår inte vad
det har med saken att göra. Här gäller
det huruvida han skall ha en skälig
ersättning eller inte.

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Jag vill erinra herr Jacobson
om att även om tvisten med
riksförsäkringsanstalten icke uppkom -

mit, skulle Öberg under inga förhållanden
haft möjlighet att erhålla ersättning
för längre tid än till den 17/1
1953. Det finns nämligen inte något läkarintyg
som konstituerar rätt till sjukpenning
under ytterligare tid. Då får
man göra den bedömning, som utskottsmajoriteten
hör gjort.

Jag sade heller inte att vi hade föreslagit
detta belopp på 3 000 kronor med
utgångspunkt från den omständigheten,
att Öberg hade fått ny anställning, som
ger honom en bättre inkomst. Jag bara
omnämnde det för att kammarens ledamöter
skall känna till olika fakta i
ärendet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Vad herr Eriksson säger
om läkarintyget faller ju på sin
egen orimlighet, ty det har visat sig
att det antagande läkaren då gjorde, att
Öberg led av epilepsi, var fullständigt
felaktigt. Då det icke kan ledas i bevis
att han led av epilepsi, saknar detta
intyg bevisvärde i sammanhanget.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 167, i anledning av väckta motioner
om pension åt Frans Herman Lindgrens
änka; och

nr 168, i anledning av väckta motioner
om pension åt f. d. ämneslärarinnorna
vid Sigrid Rudebecks skola i
Göteborg Elsa Helgesson och Ester Ullman.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Godkännande av avtal mellan Sverige och Sydafrikanska unionen för undvikande
av dubbelbeskattning m. m. — Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen -

§ 14

Godkännande av avtal mellan Sverige
och Sydafrikanska unionen för undvikande
av dubbelbeskattning m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Sydafrikanska unionen för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Under de senaste åren
har ett flertal avtal slutits med främmande
makter angående undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av
skatteflykt. Vi som arbetar inom exportindustrien
är mycket tacksamma
för att dessa avtal kommit till stånd
och har länge närt önskemålet att sådana
avtal skulle slutas. Jag vill här
uttala min tacksamhet för dessa avtal.

Emellertid finns det en liten passus
i de flesta av dessa avtal som vållar
en hel del diskussioner och förhandlingar,
och jag vill särskilt peka på
punkt 3 i artikel VIII, där det står:
»I sådana fall, då royaltyn till beloppet
överstiger vad som utgör en rimlig och
skälig ersättning för de rättigheter, på
grund varav royaltyn utbetalas, skall
skattebefrielsen eller skattereduktionen
enligt förevarande artikel gälla allenast
för så stor del av royaltyn, som utgör
en sådan rimlig och skälig ersättning.»

Det är ju ganska förståeligt, att en
sådan bestämmelse har kommit med
i dessa förhandlingar, men uttrycket
»rimlig och skälig ersättning» är så
vagt, att det ger anledning till mycken
diskussion. .lag kan nämna att, t. o. m.
sedan en statsbank har godkänt ett
royaltyavtal, det tagits upp till ny dis -

kussion med anledning av denna bestämmelse.
Skäligheten och rimligheten
av den ersättning, som det varit fråga
om, föranledde oändliga förhandlingar.

Jag vill inte, herr talman, motsätta
mig detta avtalsförslag eller yrka avslag
på denna proposition. Jag är tvärtom
tacksam för att detta nya avtal kommer
till. Men jag vill göra en vördsam
hemställan, att vid kommande förhandlingar
ett klarare och tydligare uttryck
blir infört på denna punkt eller, vad
som nästan vore det allra bästa, att man
över huvud taget slopade punkt 3 i artikel
VIII. Jag har således intet yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag. Såsom detta
ärende ligger till finns det ju ingen annan
möjlighet än att antingen bifalla
eller avslå förslaget. Det uttalande som
herr Edström gjort får väl stå för de
framtida förhandlingar som eventuellt
kan komma till stånd.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Så var det naturligtvis
menat, och jag skall också be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska
fruktodlingen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 55, i anledning av väckta
motioner angående vissa åtgärder till
stöd åt den svenska fruktodlingen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:133
av herr Karl Persson m. fl. och II: 170

Nr 27

Onsdagfcn den 16 november 1955

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen

av herr Hansson i Skegrie m. fl., vari
hemställts »att riksdagen måtte besluta,
att tillverkning och försäljning av ciderdrycker
med en alkoholhalt av högst
2,8 viktprocent må äga rum enligt de
regler som gäller för maltdrycker, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext»;
samt

2) de likalydande motionerna 1:134
av herr Fritiof Karlsson m.fl. och II: 157
av herr Jansson i Benestad m. fl., vari
hemställts att riksdagen i överensstämmelse
med motionernas syfte måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag snarast möjligt rörande
skattefrihet för läskedrycker, som
innehölle must, tillverkad av svenska
äpplen, eller, därest så befunnes lämpligt,
annat stöd åt framställningen av
sådana drycker.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 133 av herr Karl Persson m. fl. och
II: 170 av herr Hansson i Skegrie m. fl.
angående rätt att tillverka och försälja
ciderdrycker icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
1:134 av herr Fritiof Karlsson m. fl.
och II: 157 av herr Jansson i Benestad
m. fl. om skattefrihet för läskedrycker,
som innehåller must av svenska äpplen,
m. in., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Veländer, Kollberg, Nilsson
i Svalöv och Stenberg, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville —- i anslutning
till innehållet i de likalydande
motionerna I: 133 av herr Karl Persson
m. fl. och II: 170 av herr Hansson i
Skegrie m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 134 av herr Fritiof Karlsson
m. fl. och 11:157 av herr Jansson i
Benestad m. fl. — i proposition till nästkommande
års riksdag framlägga för -

slag till ändrade bestämmelser angående
tillverkning, beskattning och försäljning
av ciderdrycker, framställda av
svensk frukt, samt läskedrycker, innehållande
must, tillverkad av svenska
äpplen;

II) av herrar Werner, Niklasson och
Larsson i Luttra, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 133 av herr Karl Persson
m. fl. och II: 170 av herr Hansson i
Skegrie m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 134 av herr Fritiof Karlsson
m. fl. och 11:157 av herr Jansson i
Benestad m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
och förslag till 1956 års höstriksdag i
syfte att verksamt underlätta tillverkning
och avsättning av sådana fruktmuster
och av sådana ciderdrycker med
låg alkoholprocent som framställts av
svensk frukt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! De frågor det här gäller
— jag tänker då särskilt på ciderfrågan
— har ju diskuterats i riksdagen
många gånger tidigare, men jag tror att
efter den behandling den har fått även
denna gång i utskottet, blir det inte
sista gången som den kommer före här.
Det har ju tidigare anförts så många
argument, både för och emot i denna
fråga, att det inte är lätt att komma
med några nya. Fn sak vill jag emellertid
anföra som en nyhet den här
gången, nämligen att sedan vi senast
behandlade denna fråga har vi slopat
motbokssystemet och infört starkölet
m. in. Det borde, tycker jag, vara ett argument
för att bifalla motionen och
icke, såsom utskottet anser, ett argument
mot densamma. Jag menar att då
vi nu låtit alkoholkonsumenterna få det
förtroendet att få fritt umgås med den
verkliga starkspriten, så är det inkon -

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen

sekvent att inte våga tillföra även denna
relativt alkoholsvaga dryck som cidern
dock är.

Jag tror ju inte att det nya system vi
nu har vare sig står eller faller, om
denna motion bleve bifallen. Är det så
att detta skulle blivit den droppe som
komme bägaren att rinna över, så kan
man ju fråga sig, huruvida man inte
redan gått för långt beträffande den
fria spritens införande. Det är dock en
relativt liten mängd drycker, som man
skulle ha tillfört, om man bifallit motionen.
Enligt de uppgifter, som har
lämnats tidigare i debatterna i denna
fråga, skulle en maximiproduktion av
svensk cider endast betyda ett tillskott
av dryckesvaror motsvarande tre eller
fyra procent av konsumtionen av läskedrycker
och öldrycker. Ett så relativt
litet tillskott skulle inte innebära
någon fara för alkoholmissbruk. På den
punkten har jag en rakt motsatt uppfattning
mot utskottet. Utskottet menar
att, om vi finge denna svenska fruktcider,
skulle den konkurrera ut läskedryckerna.

Jag bär i stället den uppfattningen,
att cidern kommer att konkurrera med
vinet, starkölet och pilsnern, och följaktligen,
att tillgång till densamma
skulle komma att leda till en minskad
alkoholkonsumtion, medan utskottet
tror att det skulle bli en ökad sådan.
De som har haft tillfälle att smaka cider
tror jag är övertygade om att det
inte är någon läskedryck utan snarast
motsvarar vinet och närmast kommer
att ersätta detta, och jag tror även ölet.

Nu säger utskottet, att man skall avvakta
den utveckling som kan komma
i fråga om det nya spritsystemet, och
vid en omprövning senare skall man
pröva frågan om cidern.

Nog hade det varit mera konsekvent
att man nu, samtidigt med frigivningen
av andra drycker, även tillåtit att cider
prövades vid sidan av de andra dryckerna,
så att man vid en kommande
prövning hade kunnat ta ställning till

huruvida man kunde bibehålla cidern
i den ställning som man enligt motionen
skulle ge den.

Jag har nämligen den uppfattningen,
att en kommande omprövning av det
system vi nu har närmast kommer att
innebära inskränkningar i detta system
och icke utökningar av detsamma. Det
är därför som jag anser att det hade
varit mera konsekvent, att man nu hade
tillåtit att denna dryck prövades tillsammans
med de andra.

Jag vill i all korthet understryka vad
som här så ofta anförts, att för de svenska
fruktodlarna är detta en fråga av
ganska stor betydelse. Det är inte små
kvantiteter av svenska äpplen som
skulle kunna användas till cider. Från
fackmässigt håll har det sagts, att det
skulle röra sig om 25 000 ä 50 000 ton
per år. Det är ingen liten mängd, men
naturligtvis blir kvantiteten beroende
på vilken skörd man får. Därtill kommer
att den svenska fruktodlingen har
äppelsorter, som är bättre än utlandets
då det gäller cidertillverkning.
Man kommer heller inte ifrån att det
vid god skörd finns restpartier, som
inte kan avsättas på marknaden men
som skulle kunna vinna avsättning för
cidertillverkning. Det är med andra
ord en misshushållning att man inte
ger möjlighet till detta.

Nu har vid detta utlåtande fogats två
reservationer. Jag förstår ju inte, varför
de är två, ty i sak är reservationerna
precis desamma. De har praktiskt
taget samma yrkande. Båda två
begär att frågan skall föreläggas 1956
års riksdag. Att man inte kunnat enas
om en gemensam reservation hoppas
jag inte utgör något skolexempel på
förmågan att vinna samförstånd på den
sidan.

Nu har man i den reservation som
undertecknats av herr Werner in. fl.
yrkat på att vissa smärre frågor skulle
utredas. För all del, jag vill inte bestrida
att det kan finnas skäl för att
utreda dessa frågor, även om de är re -

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen

lativt små. Med anledning härav ber
jag att få ansluta mig till den reservation,
som avgivits av herr Werner m. fl.
och yrkar alltså, herr talman, bifall till
densamma.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Om man skrivit om denna
sak, hade man som rubrik kunnat
sätta: »På ciderfronten intet nytt.» Det
som vi skall avhandla här i dag är nämligen
precis samma sak som diskuterats
många gånger tidigare.

Utskottsmajoriteten vidhåller sin uppfattning,
att den ifrågasatta rättigheten
inte kan ges här i Sverige, medan reservanterna
anser, att tiden för länge
sedan varit mogen för att denna rättighet
skulle ges även här i landet.

Frågan har som sagts aktualiserats
åtskilliga gånger tidigare. Det har skett
från yrkesfruktodlarnas organisationer,
och det har skett i form av motioner i
riksdagen, men alltid har det blivit ett
negativt resultat.

1951 aktualiserades frågan här i denna
kammare. Då fälldes frågan. 1953
kom den igen, med samma resultat. I
samband med den nya nykterhetslagstiftningen
1954 var förslaget också
uppe, att man skulle få den rättighet
som har krävts flera gånger tidigare.
Förut har man haft åtminstone enligt
min mening en motivering som kunde
hålla, och det var denna :vi måste vänta
och se vad 1944 års nykterhetskommitté
kommer till för resultat. Nykterhetskommittén
kom till ett resultat: den avstyrkte
förslaget. När hela den nya nykterhetslagstiftningen
skulle genomföras
i riksdagen, trodde vi dock att man
skulle ta steget fullt ut och säga, att nu
var även denna fråga mogen för sill
lösning.

När vi kommit dithän, att den nya
nykterhetslagstiftningen gav starkspriten
fri, gav oss starköl in. m., då hade
man anledning att ställa frågan, på vilka
grunder man fotat sina åsikter om
att en alkoholsvag dryck kunde vi inte

släppa fram, ty det skulle medföra
oanade konsekvenser. Nu har det sagts
att vi skall vänta och se resultatet av
detta, och det ligger naturligtvis någonting
däri, det vill jag inte ett ögonblick
förneka. Men jag tror ändå att vi
kan dra vissa slutsatser, när de tre
första månaderna av den s. k. fria spriten
har gått till ända. Personligen anser
jag det vida viktigare att vi försöker
få fram alkoholsvaga drycker än att vi
lämnar starkspriten fri — om nu valet
står mellan de båda sakerna. Den
största nykterhetsbefrämjande åtgärden
i landet i dag torde nämligen vara
att förmå människorna att gå över från
starksprit till alkoholsvagare drycker.
Det är mera värdefullt än något annat
i detta sammanhang, och det tror jag
är en uppfostringssak.

Om vi sedan går över till den andra
motionen, i vilken det talas om skattefrihet
för läskedrycker, så vet väl alla
att nämnda drycker hör till den s. k.
tredje prisgruppen. Mig veterligt har
åtminstone ingen ändring skett därvidlag.
Den nya läskedrycken Coxi, som
består av 36 procent must med tillsats
av vatten och kolsyra, hör till denna
tredje prisgrupp. Den skall med andra
ord säljas till samma pris som Pommac
och liknande drycker. Men om »Coxi»
i stället hade hört till första prisgruppen
och skatten därmed varit lägre, så
skulle naturligtvis denna drycks konkurrensförmåga
ha varit mycket starkare
än vad nu är fallet.

Jag har åtskilliga gånger från denna
talarstol framhållit — och jag vidhåller
den uppfattningen i dag — att det för
den svenska fruktodlingen inte gäller
att till varje pris få fram en fruktcider.
Nej, det viktigaste är att få fram alkoholfria
drycker, baserade på musten.
Men jag har aldrig kunnat förstå varför
inte tillstånd kan lämnas för tillverkning
av alkoholsvaga drycker vid sidan
om. Om vi — om inte på annat sätt så
etappvis — kunde få till stånd en sänkning
av skatten på läskedrycker, sä

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen

skulle detta gynna framställningen av
de fruktdrycker, som jag här talar om.

Vidare torde det vara bekant för alla
ledamöter av denna kammare att det
under sådana år, då vi har haft god tillgång
på svensk frukt, praktiskt taget
alltid har varit riklig tillgång på frukt
även på andra håll i Europa, vilket har
gjort att avsättningsmöjligheterna för
vår egen frukt har blivit mycket försvårade.
Ingen har väl ännu glömt svårigheterna
i detta hänseende beträffande
1954 års fruktskörd. Efter årsskiftet
1954/1955 fanns det praktiskt taget
ingen möjlighet att sälja de sena äppelsorterna.
De fick i stor utsträckning
ligga och ruttna och kastades sedan
bort. Men det kan inte vara riktigt att
förfara på det sättet! Där får vi lära
om och se till att vi skapar möjligheter
att tillgodogöra oss frukten på något
sätt. Den får inte bara kastas bort!

Sedan sade herr Hansson i Skegrie,
att det var beklagligt att det hade avgivits
två reservationer till bevillningsutskottets
betänkande i denna fråga, och
jag delar där hans åsikt. Jag tycker att
man borde ha kunnat »skriva ihop sig»
där. Skillnaden mellan de båda reservationerna
är väl, om jag läst dem rätt,
att man i den första direkt hemställer
om en proposition i ärendet till 1956
års riksdag, medan man i bondeförbundsreservationen
hemställer om en
skyndsam utredning av frågan. Jag
tror att det förstnämnda är det riktigaste.
Hela denna fråga har varit föremål
för så många överläggningar och
utredningar, att jag tror vi kan vara
mogna för beslut genast.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Velander
in. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Den senaste ärade talaren
inledde sitt anförande med att säga:
»På ciderfronten intet nytt.» Jag är inte
övertygad om att herr Nilsson i Bäste -

kille har rätt i det avseendet. Det som
här föreligger är egentligen två spörsmål.
Här är — jag understryker detta
starkt — intet principiellt ståndpunktstagande,
där det sägs att man under
inga förhållanden vill vara med om
vare sig att stödja fruktodlingen eller
lösa ciderfrågan. Det är bara att man
knyter an till vad som är ett riksdagsbeslut,
fattat i fjol och där riksdagen
följde dåvarande finansministern, som
sade att han ansåg sig inte kunna vara
med om att lösa denna fråga i sammanhang
med den stora reformen därför
att det skulle i det läge som uppkom
bli en allvarlig konkurrens med
de alkoholfria läskedryckerna. Ja, vi
kan ju ha olika uppfattningar om detta.
Varför skall man bara ruska på huvudet
och säga: Så är det? Det är naturligtvis
inga oanade konsekvenser för
dem som lever sitt liv som brännvinsdrickare,
herr Nilsson i Bästekille; det
är ju inte dem det gäller i detta sammanhang.

När riksdagen fattade sitt beslut i ciderfrågan
skedde det i första kammaren
med 77 röster mot 37 och i andra
kammaren med 133 röster mot 61. Det
var en majoritet som bevillningsutskottet
åtminstone ansett sig böra respektera.
Vi tror inte att det är på det sättet
att samma män här i dag skulle
vara beredda att kasta allt över bord
och säga: Vi går ifrån vår ståndpunkt
av 1954 och är nu beredda att ordna
saken utan att ha fått någon erfarenhet
av hur det egentligen förhåller sig på
detta område.

Vi behöver inte här diskutera om
frukt är bra eller inte, om cider är bra
eller inte, inte heller om stöd åt fruktodlingen;
det får herrarna ta ställning
till om ett par veckor, och jag hoppas
att man då skall kunna skapa ett verkligt
underlag för ett bättre stöd, ett steg,
ett avsevärt steg, på vägen fram till stöd
åt fruktodlingen. Jag är så sangvinisk
att jag anser, att det är den bästa vägen
vi kan gå i nuvarande situation.

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen

Om man kan få utsträckt tid i GATTavtalet
tror jag att fruktodlarna under
de närmaste åren kommer att få väsentligt
större nytta av detta än av
den cidertillverkning, som eventuellt
kan komma till stånd.

Nu säger herr Nilsson i Bästekille,
att han inte tror att det är på det sättet,
som finansministern uttalade i fjol, en
mening som särskilda utskottet anslöt
sig till och som riksdagen anslöt sig
till med två tredjedels majoritet i båda
kamrarna. Han tror att denna cider
skall kunna klara starkölet och lättvinerna.
Jag skall inte diskutera den
saken med herrarna. Jag vill inte ett
ögonblick — det tillät jag mig säga här
i fjol — i år diskutera frågan om den reform
vi då gjorde var den bästa reformen
eller inte. Jag gillar inte alla dessa
människor som efter fjorton dagar eller
en månad är färdiga säga, att det svenska
folket är ett försupet folk, ett fördärvat
folk, som över huvud taget inte
kan handskas med den frihet de nått.
Man bör nog ha längre erfarenhet än den
månad vi haft för att tvärsäkert yttre sig
i dessa ting. Men, herrar fruktodlare,
det är en iakttagelse man kunnat göra
under oktober månad, och det är att den
utveckling som här skett strider mot det
uttalande herrarna gör. Vinkonsumtionen
har sjunkit med mellan 13 och 14 % ;
det gäller de billigare vinerna. Starkspriten
har enligt de uppgifter jag inhämtat
från Vin- & spritcentralen under
oktober ökat med i runt tal 35 %. Och
vad är det som har ökat i fråga om
starkspriten? Jo, huvudsakligen det renade
brännvinet. Jag tror inte att den
situationen kommer att förskjutas utav
aldrig så mycken reklam för cidern.

Jag vågar nog tro, att bevillningsutskottet
befinner sig på verklighetens
grundval när det resonerar om dessa
ting. Här har vi inte låtit leda oss av
några särintressen. Vi har sett kallt och
klart på saken såväl när det gällt cidern
som när det gällt det som man
dock själv medger är det svåra, näm -

ligen den situation som uppstår i fråga
om ciderns skattefrihet. Man tror inte
på att cidern har några möjligheter att
konkurrera om den inte får antingen
en avsevärt lägre skatt än alla andra
läskedrycker, eller den helst helt och
hållet befrias från skatt. Men, mina herrar,
vi i bevillningsutskottet kan ju
inte sitta och säga, att vi befriar alla
läskedrycker, som det finns must i, och
vi beskattar alla läskedrycker, kanske
dubbelt, som inte innehåller någon
must utan bara vanligt kolsyrat vatten.
Vatten är ju visserligen bra, men så
långt har vi ännu inte kommit på vägen
att det är vattnet, som skall bilda
underlaget för vårt ställningstagande
när vi beskattar dessa drycker.

Jag tillåter mig säga, herr talman,
vad jag framhöll i början av mitt anförande,
nämligen att jag är övertygad
om att fruktodlingen behöver stöd. Jag
har sagt det många gånger från denna
min plats i kammaren långt innan herr
Nilsson i Bästekille hade tillfälle att
här tala om fruktodlingen. Jag har också
sagt att jag för min del är beredd att
medverka när det gäller dessa ting. Jag
är för min del beredd att genomföra
den överenskommelse som inte varit
alldeles smärtfri, herr Nilsson i Bästekille,
med Amerikas förenta stater, som
nu ligger på riksdagens bord. Det är
min förhoppning att ett enhälligt bevillningsutskott
och en och annan frihandlare,
som kanske ännu är i livet,
även skall tillstyrka denna proposition.
Och om det blir riksdagens beslut och
ett sådant avtal blir fattat inom GATTavtalet
tror jag, att både herr Hansson
i Skegrie och herr Nilsson i Bästekille
och jag kan vara överens om att det
över huvud taget är det bästa som kan
ske i den nuvarande situationen om
man vill gagna den svenska fruktodlingen.

Det är ur dessa synpunkter man skall
se det föreliggande betänkandet, och
jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan. Vi får återkomma

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen

senare, om herrarna vill det. Det var
herr Hansson i Skegrie — jag skall inte
ta äran ifrån honom — som sade att
detta inte är sista gången den här frågan
är före. Nej, det är det säkert inte.
Men om vi väntar ett år tror jag, att
vi har fått sådan erfarenhet som gör
det möjligt för oss alla att resonera,
inte under känsloinflytande utan kallt,
klart och lugnt om dessa ting.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Olsson i Gävle nu har förklarat — jag
vet inte för vilken gång i ordningen —
att han är oerhört intresserad av att
stödja den svenska fruktodlingen. Jag
har en gång från denna plats framfört
mitt tack för hans positiva intresse för
denna sak, men då fick jag till svar:
Lägg inte in för mycket i detta mitt uttalande.
Sedan dess har jag försökt att
passa mig en smula på den punkten.
Det var visserligen majoritet i fjol för
ett avslag, men vi nådde då i alla fall
det högsta röstetal som vi någonsin
kommit upp till på den sida, som kämpar
för att vi skall få tillstånd att tillverka
cider. Det går sakta, herr Olsson
i Gävle, men det går dock säkert mot
en positiv lösning; det kan vi vara
överens om.

Jag sade tydligt och klart i mitt första
anförande, att jag inte ansåg ciderfrågan
vara den största av de frågor,
som berör den svenska fruktodlingen.
Efter detta uttalande var det ganska
onödigt att polemisera så hårt mot mig
och förklara vad den proposition, som
bär nr 212, kommer att innebära. Den
har jag inte alls sysslat med i dag, ty
den skall komma på riksdagens bord
senare, och även i det sammanhanget
har jag tänkt säga några ord.

Herr Olsson i Gävle framhöll, att un -

der den första fria spritmånaden har
vinkonsumtionen minskat, medan starkspritkonsumtionen
ökat. Ja, är detta
egentligen något att förvåna sig över?
Jag tillät mig i samband med debatten
om den nya nykterhetslagstiftningen
säga, att jag trodde det skulle bli en
högre spritkonsumtion under första
kvartalet, ty blir någonting fritt skall
en del människor alltid försöka fira
detta så grundligt som möjligt. Men
sedan nyhetens behag försvunnit återgår
i regel en konsumtion till rimliga
proportioner.

Jag kan instämma med herr Hansson
i Skegrie i hans uttalande, att även
om frågan faller i dag kommer den
igen. Det lät på herr Olsson i Gävle
som om han ansåg, att om han bara
fick ett år på sig, skulle vi kunna resonera
mera positivt om denna fråga,
och det är alltid glädjande att konstatera.

Herr Olsson i Gävle yttrade vidare,
att han hade varit positivt inställd
för ett stöd åt den svenska fruktodlingen
långt innan jag kom till detta
hus. Det har jag ingen anledning att
bestrida, men då måste jag säga att utvecklingen
i den riktningen i alla fall
har gått ganska långsamt med hänsyn
till det inflytande, som jag dock anser
att herr Olsson i Gävle borde ha haft.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
herr Olssons i Gävle uttalande,
att det här inte är fråga om något
principiellt motstånd mot cidertillverkningen.
Får jag i det sammanhanget
lov att använda samma uttryck som
herr Olsson för inte länge sedan begagnade
gentemot herr Nilsson i Bästekille
och mig: »Sanningen är på marsch».

Det som skiljer oss här, herr Olsson,
är att utskottets majoritet anser att det
finns risk för att cidern kommer att
ersätta läskedryckerna och medföra en
ökad alkoholkonsumtion. Vi säger det

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen

rakt motsatta, att cidern kommer att
uttränga vinet och starkölet och leda
till en minskad alkoholkonsumtion. Det
finns intet bevis för riktigheten i någondera
av förutsägelserna, det skall
jag erkänna. Men det kan lika väl bli
så, herr Olsson i Gävle, att motionärerna
får rätt i sitt påstående som att utskottet
får rätt. Det finns ingenting
som säger att herrarna i utskottets majoritet
absolut har rätt. Frågan vem
som har rätt kan icke avgöras förrän
man prövat saken i praktisk tillämpning.

Herr Olsson i Gävle ansåg, att man
borde ompröva frågan efter ett år, sedan
man fått erfarenhet av hur folk
umgås med den fria spriten. Men folks
umgänge nu med den fria spriten kan
ju inte säga ett enda dugg om hur ett
umgänge med ciderdryckerna hade utfallit,
därest de hade funnits. Det är
därför vi menar att man borde pröva
även dessa drycker vid sidan om andra,
nu frigivna och mycket alkoholstarkare
än dem det här är fråga om.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag trodde, att det som
var det väsentliga här var inte cidern
utan stödet åt fruktodlingen. Jag tycker
att vi skall vara överens om att det är
detta som är det centrala problemet.

Herr Nilsson i Bästekille talar om hur
litet mitt positiva intresse har åstadkommit.
Har inte herren till Bästekille
någonsin hört talas om GATT? Jag har
haft litet svårare att frigöra mig och de
svenska intressena från GATT, därför
att det gällt hela det svenska näringslivet,
än vad kanske fruktodlaren herr
Nilsson i Bästekille har haft. Nu har vi
genom förhandlingar lyckats komma ett
stycke längre på väg, och det är min
förhoppning, att det inte längre skall
vara frukten och löken som offras för
den svenska industrien, såsom det faktiskt
var, när vi genomförde GATT.

Herr Nilsson i Bästekille försökte

också göra gällande, att jag för ett par
år sedan sagt något som inte var precis
tilltalande för honom. Herrarna talade
den gången om fallfrukten och hur den
skulle kunna nyttjas. Jag sade då, att ni
menar väl inte att det är med hjälp av
fallfrukten som den svenska fruktodlingen
skall ta upp konkurrensen, och
herr Hansson i Skegrie har i dag erkänt
att det menar man inte. Jag tillät mig
också att säga till herr Nilsson i Bästekille,
att i varje fall tyckte jag att jag
var en smula för gammal för att tjänstgöra
som fallfruktsplockare åt herr
Nilsson i Bästekille.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Det utskottsbetänkande
vi diskuterar gäller ju två frågor, och
dessa är åtminstone i ett avseende vitt
skilda. Det gäller dels frågan om cidertillverkning,
dels frågan om skattefrihet
för läskedrycker, som tillverkas av
svenska äpplen.

På den senare frågan kan man i vart
fall inte anlägga samma nykterhetssynpunkter
som man gjort på frågan om cidern.
Jag tycker att man i debatten alltför
mycket talat om cidern och för litet
om stödet åt fruktodlingen och om denna
skattefrihet för läskedryckerna. Det
gäller här avsättningen av överskottsfrukt,
alltså i allmänhet frukt, som inte
kan gå till direkt konsumtion. Tillgången
på sådan frukt varierar mycket
starkt beroende på om det är goda eller
dåliga fruktår. Jag har några siffror,
som kanske kan ge en liten föreställning
om detta.

Under 1952 tillverkades ungefär
650 000 liter äppelmust. Under 1953,
som var ett mycket dåligt fruktår, tillverkades
bara 300 000 liter. 1954 hade
läskedrycksfabrikationen börjat intressera
sig för äppelmusten. En prognos
gjordes upp för en tillverkning på något
över 1 000 000 liter, och läskedrycksindustrien
förklarade sig kunna ta hand
om 600 000 liter. 1954 blev, som vi alla
vet, ett mycket rikt fruktår, och det

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Vissa åtgärder till stöd åt den svenska fruktodlingen

visade sig vid årets slut, att musttillverkningen
uppgått till över två miljoner
liter, av vilka läskedrycksindustrien
ensam tog hand om 1 800 000 liter.

Med dessa siffror för ögonen förstår
man, att här betyder det praktiskt taget
allt, hur mycket man kan avsätta av
musten till läskedrycksfabrikation. Det
har alltså hittilldags inte så mycket varit
fråga om avsättningssvårigheter för
den must, som man fått fram, utan mera
om ersättningen för råvaran. Vi måste
ha klart för oss, att råvaran till denna
must inte betingar något högt pris —
man räknar med ett kilopris på äpplena
av 15 å 20 öre. Läskedrycksskatten är
21 öre per liter. Av en liter must får man
fem liter läskedryck. Det har talats här
om en äppeldryck, som innehåller 36
procent must, men det vanligaste är nog
ungefär 20 procent must. Det innebär,
att varje liter must är belastad med en
skatt på över en krona. Om en del av
denna skatt kunde restitueras, skulle en
väsentlig förbättring av råvarupriset
kunna åstadkommas. Detta borde klarläggas
genom en utredning, och den utredningen
behövde inte bli alltför omfattande,
eftersom man tidigare varit
inne på spörsmålet.

Med dessa få fakta, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen
nr II).

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Werner m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Bästekille begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
4 — Andra kammarens

likväl herr Hansson i Skegrie votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 55 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Veländer m. fl. angivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Werner m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Kammaren hade alltså
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Velander m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång upplöst, verkställdes omröstning

genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
protokoll 1955. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Kyrkas upplåtande vid jordfästning- i annan ordning än svenska kyrkans

kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Bästekille
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 119 ja och
63 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Kyrkas upplåtande vid jordfästning i annan
ordning än svenska kyrkans

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av gällande
bestämmelser för kyrkas upplåtande
vid jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det missförhållande,
som för närvarande råder beträffande
kyrkas upplåtande vid jordfästning
ser inte ut att kunna rättas till vare sig
genom första lagutskottets nu föreliggande
utlåtande eller genom det sakkunnigbetänkande,
vartill utskottet i
sitt utlåtande hänvisar. Detta är synnerligen
beklagligt, ty även om de nuvarande
bestämmelserna i de flesta fall
tillämpas i generös anda, såsom vi har
konstaterat i vår motion, förekommer
ofta motsatsen. I detta avseende vet jag
vad jag talar om, ty vad som föranlett
motionen är att t. ex. i min hemförsamling,
Risinge, som omfattar Finspångs
köping, tillämpas inte bestämmelserna
med sådan generositet. Där upplåtes
inte kyrkan, därest inte jordfästningen
får förrättas av statskyrkopräst, och det
har flera gånger hänt att jordfästningar
med stor tillslutning fått hållas ute i det
fria under synnerligen besvärliga väderleksförhållanden.
Kyrkoherden har
endast hänvisat till gällande lagbestäm -

melser och t. o. m. velat tolka dessa på
det sättet, att de nuvarande bestämmelserna
skulle lägga hinder i vägen för
kyrkans upplåtande.

För de många och starka frikyrkoorganisationerna
har detta med all rätt
framstått såsom synnerligen obilligt.
För dem, som ju också är medlemmar
av svenska kyrkan, har det, såsom vi
även framhåller i motionen, förefallit
vara diktatoriskt handlat av prästen
och föga i överensstämmelse med en
demokratisk samhällsordning. Kyrkan
måste väl i all rimlighets namn betraktas
som en församlingens gemensamma
tillhörighet och inte vara förbehållen
prästen med ensambestämmanderätt.

Nu var det ju att vänta att första lagutskottet
inte skulle anse sig kunna
föreslå någon ändring i positiv riktning,
eftersom frågan varit föremål för
utredning och för närvarande ligger
under Kungl. Maj :ts prövning, men nog
står det klart att det föreliggande sakkunnigbetänkandet
inte kan inge några
större förhoppningar om en ändring till
det bättre. I betänkandet föreslås sålunda
rörande förutsättningarna för
kyrkas upplåtande för begravning i annan
ordning än svenska kyrkans, att
den inskränkande föreskriften bibehålies
att sådant upplåtande skall få ske
allenast då särskilda omständigheter talar
härför. Ett sådant utlåtande kommer
givetvis att alltfort ge stöd för och
anledning till att konservativa präster
tillämpar bestämmelserna på ett för allmän
demokratisk uppfattning stötande
sätt. Eller för att tala med Svenska Morgonbladet:
»Utformningen kommer att
genom sin negativa form möjliggöra en
alltför restriktiv tillämpning av sådana,
vilkas hjärtan varken har något rum för
ekumenisk lyftning eller evangeliskt
väsen men som ändå liksom hittills gärna
kryper bakom lagens formulering
och därigenom gör en dygd av själva
oginheten. Här kommer orden ''allenast’
och ''avsevärd olägenhet’ att kunna tolkas
mycket olika och som sagt ge rum

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Inventering av vattendrag lämpliga för produktion av vandringsfisk m. m.

för stor negativism lios dem som så
gärna önskar det.» Erfarenheterna från
min hemförsamling säger mig tyvärr
att tidningen har alldeles rätt i sina förmodanden.

Man kan säkerligen också ställa sig
minst sagt tveksam till den nya bestämmelse
som föreslås i betänkandet, att
därest pastor inte finner sig kunna bifalla
framställning om upplåtande av
kyrka, såväl han själv som den som till
honom gjort framställningen kan underställa
biskopen frågan för avgörande.
Jag befarar — även detta på grund
av vissa tidigare erfarenheter —• att det
inte heller i sådana fall kommer att
finnas rum för någon »ekumenisk lyftning»,
för att tala med Svenska Morgonbladet.
Jag finner det fortfarande mest
i överensstämmelse med demokratisk
anda att frågan om kyrkas upplåtande
vid jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans skall avgöras, inte av
pastor eller kyrkoherde ensam, såsom
nu är fallet, utan av kyrkorådet. Det är
ju ändå församlingens kyrka och inte
prästens.

Det har i ett tidigare sammanhang
framhållits att utskottet hyser vissa betänkligheter
mot att överlämna bestämmanderätten
i dessa ting till kyrkorådet.
Jag tror att dessa betänkligheter är
överdrivna, och i varje fall är ett sådant
tillvägagångssätt, såsom jag förut framhållit,
mera demokratiskt tilltalande än
ett diktatoriskt avgörande av pastor.
Det behöver inte heller ur praktisk synpunkt
medföra större besvär eller tidsutdräkt
än om frågan, såsom i sakkunnigutlåtandet
föreslås, skall underställas
biskopen för avgörande. Om det hos
kyrkorådet tidigare begärts att t. ex.
Missionsförbundet skall få använda
kyrkan vid jordfästning och detta yrkande
bifallits, så vet ju pastorn i fortsättningen,
hur han skall handla när
en sådan begäran framställes på nytt.

Som frågan nu ligger till, d. v. s. när
den är föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
skall jag inte ställa något annat

yrkande än om bifall till utskottets
hemställan. Men jag vill understryka att
det här är fråga om ett sådant missförhållande,
att det är angeläget att en rättelse
sker. Till sist vill jag också uttala
en förhoppning om att Kungl. Maj:t
måtte ägna frågan den största uppmärksamhet,
innan den framlägges inför
riksdagen.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Appuna (s) och Lundberg (s).

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Eftersom motionären
endast har använt detta tillfälle till att
få avge ett remissyttrande över det sakkunnigbetänkande
som nyligen avlämnats
till Kungl. Maj:t, så har jag intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Inventering av vattendrag lämpliga för

produktion av vandringsfisk, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 33, med anledning av väckt
motion om inventering av vattendrag
lämpliga för produktion av vandringsfisk,
m. in.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Utskottet hänvisar till
uttalanden av en rad remissinstanser,
fiskeristyrelsen, Fiskarnas riksförbund,
Hushållningssällskapens förbund, vandringsfiskutredningen
m. fl., vilka alla
ställt sig positiva till motionens förslag
och yrkat bifall till detsamma. Trots
denna enhälliga uppslutning kring motionen
har emellertid utskottet, såsom
vi nyss hörde, yrkat att motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Skälen till att utskottet har kommit
fram till detta yrkande — utskottets

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Inventering av vattendrag lämpliga för produktion av vandringsfisk, m. m.

skrivning har inom parentes sagt varit
mycket välvillig — har jag haft svårt att
få fram. Man säger visserligen, att 1948
avslogs en motion i liknande syfte. Man
anför också att det även är värt beaktande,
att en hel del åtgärder i motionens
syfte, såsom framgår av utredningen
i ärendet, redan vidtagits eller åtminstone
planerats, och så hänvisar
man till vad vandringsfiskutredningen
gjort eller tänkt göra i denna sak. Det
senare argumentet slår man emellertid
själv sönder med uttalandena i fiskeristyrelsens
yttrande. Fiskeristyrclsen säger
här: »Den försöksverksamhet, som
bedrives av vandringsfiskutredningen,
har icke någon allmän inventering av i
motionen nämnt slag på sitt arbetsprogram.
» Jag antar att fiskeristyrelsen vet
vad den skriver om den saken, överdirektören
i fiskeristyrelsen kom nämligen
till fiskeristyrelsen från vandringsfiskutredningen,
där han under en rad
av år tjänstgjort som sekreterare. Han
är fortfarande knuten till vandringsfiskutredningen.
Fiskeristyrelsen har som
sagt gått in för denna sak på ett positivt
sätt, och det har faktiskt alla de
andra remissinstanserna också gjort.

Utskottet kommer emellertid ändå till
slut fram till att yrka blankt avslag.
Strax före slutyrkandet säger utskottet:
»Någon särskild utredning i ämnet synes
sålunda icke böra begäras.» Det är
ingen som begärt någon särskild utredning
heller, och det är ingen som fört
fram resonemanget om en särskild utredning
förrän utskottet. Motionärerna
föreslog, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära en inventering
av vattendragen, och man anvisade
som de främsta deltagarna i denna inventering
de hos hushållningssällskapen
anställda tjänstemännen. Man har
således inte alls förutsatt att det skulle
behövas någon särskild utredning.

Jag har inget yrkande med tanke på
det läge vari frågan befinner sig, men
jag har velat säga detta för att signalera,
att jordbruksutskottet får vara be -

rett på att i en snar framtid på nytt få
upp frågan med hänsyn till den allmänna
anslutning motionen fått i alla remissinstanser.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Det är ju alldeles riktigt
som herr Levin gjorde gällande att
samtliga remissinstanser uttalat sig till
förmån för motionen. Herr Levin uraktlåt
dock att nämna att remissinstanserna
ansett det lämpligast att denna inventeringsuppgift
skulle handhas av
hushållningssällskapens fiskerinämnder.
Under sådana förhållanden kan väl herr
Levin som motionär känna sig ytterst
tillfredsställd. Motionen avser ju nämligen
att en inventering kommer till
stånd utan att någon speciell utredning
tillsättes.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det är ju inte remissinstanserna
som kommit med förslaget
att utredningen i första hand skulle
handhas av hushållningssällskapen.
Efter att ha begärt denna inventering
av vattendrag sägs det ju i motionen,
att ett nära samarbete med hushållningssällskapens
fiskeritjänstemän borde
äga rum vid en dylik inventering.
Det är således motionärerna som föreslagit
att hushållningssällskapens fiskeritjänstemän
skall kopplas in på frågan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Om så är förhållandet,
att herr Levin, då icke ifrågasätter någon
speciell utredningskommitté borde
herr Levin ha yrkat bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

Onsdagen den 16 november 1955 Nr 27

Interpellation ang. det av 1953 års kyrkomöte behandlade förslaget till pastoratsindelning -

nr 34, med anledning av väckta motioner
om beredande åt lantmannaskolorna
av tillgång till skog för praktisk
undervisning i skogsbruk; och

nr 35, med anledning av väckt motion
om utredning för främjande av
samarbete mellan enskilda skogsägare
för ett rationellt skogsbruk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Interpellation ang. det av 1953 års

kyrkomöte behandlade förslaget till
pastoratsindelning

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
erhöll på begäran ordet och yttrade
:

Herr talman! De s. k. pastoratsindelningssakkunniga
avgav år 1953 förslag
till kyrklig indelning avseende riket
med undantag av Stockholms stad (SOU
1953: 11). Enligt detta skulle tätortspastorat
normalt ha högst 30 000 invånare
och antalet präster i dylikt pastorat
bestämmas så, att på varje präst
komme 4 000—6 000 invånare (betänkandet
s. 106). Förslaget förelädes 1953
års kyrkomöte, som godkände dessa
normer och för sin del antog ett förslag
till pastoratsindelning i huvudsak
överensstämmande med de sakkunnigas.

Särskilda sakkunniga avgav år 1949
förslag om reglering av bl. a. Bromma
församling i Stockholm. Genom beslut
den 24 april 1953 föreskrev Kungl. Maj:t
att församlingen, som då hade omkring
85 000 invånare, i väsentlig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag
skulle uppdelas på tre församlingar. De
sakkunniga framlade vidare år 1953 förslag
till reglering av Brännkyrka och
Enskede församlingar. Församlingarna,
som då hade omkring 240 000 invånare,
skulle enligt förslaget uppdelas på åtta
församlingar, alltså i överensstämmelse

med den ovan angivna principen om
30 000 invånare som maximiantal för en
församling. Detta förslag har tillstyrkts
av kammarkollegiet och Stockholms
domkapitel.

Från början torde avsikten ha varit,
att förslag i anledning av pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande skulle
föreläggas 1954 års riksdag. Så blev
emellertid icke fallet.

Nyligen meddelades i pressen, att det
till år 1956 beramade kyrkomötet icke
kommer att inkallas; först år 1957 räknar
man med att kyrkomöte kommer
att hållas. Något meddelande har däremot
icke lämnats, huruvida eller när
förslag till pastoratsindelning kommer
att föreläggas riksdagen.

Däremot har Kungl. Maj:t genom beslut
den 20 maj 1955 indelat Brännkyrka
och Enskede församlingar i Stockholms
stad. Dessa skall nu delas i sex
nya församlingar. De sakkunniga hade,
som jag nyss erinrat om, föreslagit åtta.
Invånarantalet i de berörda områdena
stiger ständigt genom den snabba exploateringen
i Stockholms södra ytterområde.
Kungl. Maj:ts beslut synes ha
utgått från ett invånarantal av 45 000
per församling. De sakkunniga, kammarkollegium
och Stockholms domkapitel,
har hävdat 30 000 som lämplig
översta gräns. En av de nya församlingarna
har emellertid redan inemot 70 000
invånare och i ett par andra överstiger
antalet snart 50 000. Därtill kommer att
beslutet om reglering av de södra församlingarna
i Stockholm åtföljts av särskilda
åtgärder, vilkas syfte synes vara
att begränsa det sammanlagda antalet
prästtjänster i Stockholm. Detta får tydligen
över huvud icke stiga trots att stadens
folkmängd kontinuerligt ökar. I
samband med den nya församlingsdelningen
har sålunda bestämts, att tretton
tjänster skall indragas i andra församlingar
inom Stockholms stift. Kammarkollegium
har i ett nyligen avgivet yttrande
framhållit, alt detta måste med -

54 Nr 27 Onsdagen den 16 november 1955

Interpellation ang. det av 1953 års kyrkomöte behandlade förslaget till pastoratsindelning -

föra en försvagning av det kyrkliga arbetet.

Det är ingalunda ägnat att förvåna,
att vad sålunda förekommit skapat stark
oro i Stockholm och på många andra
håll i landet. De i huvudstaden vidtagna
åtgärderna kommer uppenbarligen att
försvaga förutsättningarna där för det
kyrkliga livet. Dröjsmålet med pastoratsregleringen
är förenat med betydande
praktiska olägenheter. Församlingsindelningen
är en för den svenska folkkyrkans
verkningsmöjligheter avgörande
omständighet. Man fruktar nu i vida
kretsar ute i landet, att när lösningen
på detta problem kommer, vilket måste
ske utan alltför långt dröjsmål, denna
icke skall åstadkommas i tillräckligt
nära anknytning till vad sakkunniga
föreslagit och med tillräcklig hänsyn
till vad kyrkans arbetsförhållanden och
kyrklig tradition bjuder.

Det måste alltså anses befogat att anhålla
om att största möjliga klarhet skapas
i dessa avseenden.

Jag åberopar det anförda och anhåller
om kammarens tillstånd att till herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Av vilka anledningar har ej det av
1953 års kyrkomöte behandlade förslaget
till pastoratsindelning ännu förelagts
riksdagen, och när kan detta beräknas
ske?

2. Innebär de normer, som tillämpats
vid beslutad kyrklig indelning i Stockholm,
att Kungl. Maj:t överväger att tilllämpa
nya och från de sakkunnigas avvikande
principer vid pastoratsindelningen
även för riket i övrigt?

3. Kan nya ingripanden i den kyrkliga
organisationen befaras innan pastoratsindelningsfrågan
förelägges riksdagen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SS
611342