Fredagen den 11 mars Sid (Riksdagens protokoll 1955:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 9

11—16 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 11 mars Sid.

Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten........ 5

Skärpt lagstiftning mot rattfylleri m. m....................... 10

Kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedlet cortison m. m. 14
Tågtidernas anpassning efter skolungdomens behov m. m....... 15

Onsdagen den 16 mars

Förfarandet vid s. k. dubbelval vid kommunala val ............ 22

Investeringsanslag till kommunikationsverken:

Investeringsplanen ........................................ 24

Förvärv av billinjer åt postverket .......................... 37

Televerket .............................................. 39

Statens järnvägar ........................................ 42

Förvärv av enskilda elektriska distributionsföretag .......... 48

Omorganisation av den statliga heraldiska verksamheten ........ 50

Anslag till naturhistoriska riksmuseet ........................ 52

Avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål .............. 54

Lagförslag om bankrörelse m. m............................. 56

Genomförande av den s. k. likalönsprincipen .................. 60

Anslag under nionde huvudtiteln:

Jordbruksdepartementet .................................. 64

Lantbruksnämndernas planeringskommittéer ................ 66

Statens växtskyddsanstalt .................................. 68

Lantbrukshögskolan ...................................... 69

Lokal försöksverksamhet .................................. 72

Föreningen för växtförädling av fruktträd ................ 73

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering ................ 81

Statlig kreditgaranti för jordbruksegnahemslån m. m......... 85

Säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg ............ 90

Uppflyttning av vissa länsskogvaktartjänster ................ 91

i Första kammarens protokoll 1955. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Skogsvårdsstyrelsernas plantförsörjningsverksamhet .......... 94

Vägbyggnader å enskilda skogar m. m..................... 97

Statsbidrag till Svenska naturskyddsföreningen .............. 101

Kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum ...... 102

Anslag till tjänstebostäder för domänverket .................... 105

Anslag till fiskerilånefonden .................................. 107

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 11 mars

Statsutskottets utlåtande nr 43, ang. anslag under statens allmänna
fastighetsfond m. m.: handelsdepartementet ................ 5

— nr 44, ang. instrumentmakaren K. R. östlunds pensionsrätt . . 10

— nr 45, ang. befrielse för dödsboet efter fjärdingsmannen N. G.

Linné från viss ersättningsskyldighet ...................... 10

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. lagstiftning om inteckning
i luftfartyg m. m......................................... 10

— nr 17, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott
.................................................. 10

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, ang. ändrade bestämmelser
rörande kostnadsfria läkemedel ................ 14

— nr 5, ang. effektivisering av det statliga utredningsväsendet . . 15

— nr 6, ang. anpassande av järnvägstågens avgångstider till skolornas
begynnelse- respektive avslutningstider .............. 15

— nr 7, ang. beredande av arbetsmöjligheter för straffade personer
m. fl................................................. 16

Onsdagen den 16 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. proportionellt valsätt
vid val inom landsting, kommunalfullmäktige m. m......... 22

— nr 10, ang. viss ändring i den kommunala vallagen .......... 22

— nr 11, ang. röstavlämningen på svenska beskickningar och konsulat
.................................................... 24

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslagen å kapitalbudgeten:
kommunikationsdepartementet ............................ 24

— nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II: statens kapitalfonder...... 49

— nr 46, ang. upptagande å riksstaten av underskottet för luft fartsfonden

.............................................. 49

— nr 47, ang. anslag till arkiv, bibliotek och museer m. m....... 50

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, avdragsrätt för kostnader
för anläggande av vattentäkt m. m......................... 53

— nr 17, ang. avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. . 54

— nr 19, ang. ändring av vissa postavgifter .................. 56

Innehåll.

Nr 9

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. förslag till lag om bankrörelse
m. m...................................................... 56

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, ang. vårdbidrag från landsting
för patient, som intagits å radiumhemmet vid karolinska
sjukhuset m. m........................................... 60

— nr 16, ang. genomförande av den s. k. likalönsprincipen .... 60

— nr 17, ang. vissa ändringar i hälsovårdsstadgan ............ 64

— nr 18, ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen ........ 64

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde
huvudtiteln .............................................. 64

— nr 7, ang. anslagen till kapitalinvesteringar: jordbruksärenden 105

— memorial nr 8, ang. gemensam votering i fråga om ökad medelsanvisning
till fiskerilånefonden ........................ 110

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Fredagen den 11 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 125, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 119,
angående vissa anslag för budgetåret
1955/56 till lärarhögskolan i Stockholm.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning med förslag
angående inrättande av en postanstalt
i riksdagshuset m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herrar Alexanderson
och Lundström väckta motionen,
nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
tillfälligt upphävande av viss i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. m. samt till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till statens lånefond för den
mindre skeppsfarten

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten för budgetåret 1955/56 anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Spetz m. fl. (I: 65) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edberg m. fl. (II: 89), hemställts, att
riksdagen måtte till statens lånefond för
den mindre skeppsfarten för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:65 och 11:89, till Statens lånefond
för den mindre skeppsfarten för
budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Herr OH LON (fp):

Herr talman! Under detta ärendes behandling
har inträffat en olyckshändelse.
Frågan har inte av dem saken vederbör
blivit bevakad på det sätt som motionärerna
och även en del av oss andra
har tänkt oss.

Kungl. Maj:t äskar 2 miljoner till statens
lånefond för den mindre skeppsfarten.
Det är bara en tiondel av vad nämnden
för statens lånefond för den mindre
skeppsfarten begärt, nämnden har nämligen
begärt inte mindre än 20 miljoner.

Denna fråga debatterades i kammaren
föregående år, och jag behöver inte upprepa
vilken vikt man måste tillerkänna
även den mindre skeppsfarten. Det är
ju inte bara fråga om att svenska intressen
skall kunna hålla sig kvar vid

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten

befraktningen utefter våra kuster och ej
undan för undan konkurreras bort av
holländare och tyskar, utan det är också
en fråga som gäller vår beredskap och
vår sjöfart över huvud taget. Denna
mindre skeppsfart har nämligen sedan
gammalt varit rekryteringskälla för bemanningen
av våra handelsfartyg och
även av våra örlogsfartyg.

Nu ligger det i själva verket så till,
att lånefondens styrelse redan har —
låt vara med vissa villkor — beviljat
lån på 8 miljoner kronor. Styrelsen har
alltså inte täckning för 6 miljoner som
redan har beviljats. Om kamrarna i dag
följer Kungl. Maj:t, blir sannolikt resultatet,
att det tonnage, till vilket lån har
beviljats, kommer att säljas till våra konkurrenter,
som sedan kommer att ännu
effektivare konkurrera bort våra mindre
fraktfarare. Motionen går ut på ett
anslag på 8 miljoner, motsvarande det
lånebelopp som med vissa villkor redan
har beviljats.

I den kungl. propositionen och även
i utskottsutlåtandet framskymtar det resonemanget,
att en utredning pågår och
att så länge utredningen inte är färdig
man får nöja sig med det mindre belopp
som har begärts. Efter det att propositionen
avlämnats och motionen skrivits,
har emellertid denna utredning avlämnat
sitt betänkande. Utredningen
förutsätter belopp av en helt annan
storleksordning än vad motionärerna föreslagit.
Ett bifall till motionärernas förslag
skulle alltså, såvitt jag kan förstå,
inte alls föregripa vad utredningen har
begärt och vad statsmakterna sannolikt
är tvungna att bevilja.

Jag får kanske erinra om att kommerskollegium
och riksbanksfullmäktige har
tillstyrkt ett anslag av 10 miljoner till
denna lånefond, alltså 2 miljoner mer
än vad motionärerna har ifrågasatt. Fullmäktige
i riksgäldskontoret har däremot
ställt sig mera avvisande, ungefär på
samma ståndpunkt som Kungl. Maj :t, och
menar att man bör vänta och se. Men
om jag inte är felaktigt underrättad, har
häromdagen det anmärkningsvärda inträffat,
att riksgäldsfullmäktige tillstyrkt
de sakkunnigas förslag, som går ut på

25 miljoner i anslag till fonden för innevarande
budgetår och 25 miljoner även
för nästa budgetår. Riksgäldsfullmäktige
har alltså blivit så övertygade av utredningens
resonemang, att riksgäldsfullmäktige
ändrat mening.

Föregående år har det funnits kvar
reserver i den allmänna rederilånefonden,
som har kunnat överföras till denna
fond för den mindre skeppsfarten. I
dag står kvar i rederilånefonden bara
810 000 kronor, och utskottet förutsätter
att det beloppet, utöver vad Kungl.
Maj:t äskar, skall överföras till fonden
för den mindre skeppsfarten.

Även om jag förstår, att det inte finns
stora utsikter att i dag vinna kammarens
bifall till motionen, kan jag ändå
inte, herr talman, underlåta att yrka bifall
till den motion, som i första kammaren
är avgiven av herr Spetz m. fl. och
i andra kammaren av herr Edberg m. fl.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Herr Ohlons redogörelse
för yttrandena i denna fråga är nog
en smula missvisande, ty inte har riksgäldsfullmäktige
tillstyrkt ett anslagsbeviljande
av 25 miljoner för innevarande
budgetår, utan riksgäldsfullmäktige har
i princip tillstyrkt utredningens förslag.
För innevarande budgetår har riksgäldsfullmäktige
yttrat sig under höstens
lopp liksom riksbanken och även
kommerskollegium. När höstens yttranden
avgavs, visste ingen när utredningen
skulle komma med sitt förslag.
Det är nu, som det konstateras i
utskottsutlåtandet, framlagt. Jag tror att
yttrandena var infordrade till den 10
mars. Det är riktigt, som herr Ohlon har
antytt, att anslagsbeviljandet kommer att
få helt andra proportioner enligt utredningen.
Man har där räknat med att en
fullständig upprustning av den mindre
skeppsfarten skulle kräva ett sammanlagt
kapitalbelopp av ungefär 300 miljoner
kronor, och det skulle då behövas
cirka 25 miljoner kronor per år.

Det gäller emellertid inte bara anslag
utan också villkor för anslagen, och des -

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten

sa villkor blir delvis ändrade genom det
förslag som utredningen bär kommit till.
Därför har utskottet denna gång inte
kunnat gå någon annan väg än att tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag i väntan på
att utredningens förslag blir bearbetat
efter det att yttranden har avgivits och
det kan komma ett förslag från Kungl.
Maj:t i frågan.

Av utlåtandet framgår att det visst inte
råder något bristande intresse för den
mindre skeppsfarten inom utskottet. Ett
mera positivt utlåtande kan man väl
knappast finna i en fråga av detta slag,
och det är ju också flera representanter
för herr Ohlons västkust som har deltagit
i utskottsbehandlingen och bidragit
till utformningen av utlåtandet och
inte haft någon reservation att anföra.
Bland de villkor som kan komma att
gälla befinner sig den viktiga frågan
hur lånesummorna skall fördelas.. Det
finns antytt i riksgäldsfullmäktiges yttrande
i höstas att det har inkommit en
framställning från segelfartygsföreningen.
Det står ingenting i utlåtandet om
vad denna framställning innehöll, men
den gick ut på att lånemedlen i första
hand borde reserveras för de små företagarna
inom branschen. Det har visat
sig att under de senare åren har knappast
några verkliga småföretagare lämnat
in låneansökningar, därför att de inte
har ansett sig kunna begagna sig av
fonden. Däremot finns det flera stycken
mycket kapitalstarka storrederier, som
ligger inne med ansökningar. Enligt utredningen
skall de inte uteslutas för
framtiden, men det finns antytt att en
viss proportionell del av anslagsmedlen
bör förbehållas åt småföretagarna inom
området.

Det är bland annat denna fråga om
villkorens utformning, som har gjort att
utskottet inte har kunnat tillstyrka motionen.
Frågan är för övrigt av den storleksordningen,
att man nog har all anledning
att invänta Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet uttalar en förväntan att
det skall komma till nästa års riksdag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
ta till orda i en replik mot herr Ohlon,
då vi i sak är ganska eniga när det gäller
den mindre skeppsfarten. Herr
Ohlon anmärkte emellertid på att utskottet
inte beaktat de föreliggande motionerna.
Jag konstaterar då bara, att
herr Ohlon icke har bevakat motionerna
vid utskottets behandling av dem, då
han inte ens var närvarande.

Vi som verkligen var närvarande
dryftade denna fråga ganska ingående,
och vi har försökt att förbättra utskottets
yttrande så mycket vi kunnat med
hänsyn till föreliggande omständigheter.
Det är visserligen sant, att det finns ett
förslag från en utredning, som avlämnat
sitt betänkande i dagarna. Men det är
ju inte vanligt att ett utskott behandlar
ett förslag från en utredning, innan utredningen
varit föremål för remiss och
ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida.
Följaktligen har statsutskottet inte
nu kunnat gå in på den föreliggande utredningen.
I utlåtandet framhålles dock
att »utskottet förväntar, att förslag i anledning
av utredningen förelägges nästa
års riksdag». Det är väl ändå den tidigast
tänkbara tidpunkten, och således innebär
detta uttalande det mesta som kan
göras i dagens läge.

Utskottet har vidare, som redan har
klart framhållits, överflyttat återstående
tillgångar i rederilånefonden, 800 000
kronor, till fonden för den mindre
skeppsfarten, som således i år ökats med
detta belopp.

Som frågan ligger till, tror jag inte att
det är möjligt att i år gå längre än
vad utskottet gjort. Därför yrkar jag,
herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Gentemot herr Karl Andersson
vill jag säga, att jag alls inte menar
att utskottet borde ha fattat ett beslut
på grundval av en utredning som
befinner sig under remissbehandling.
Men jag anser att utskottet borde ha tagit
ställning till frågan oberoende av ut -

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten

redningen, på grundval av förevarande
läge på det område som det här gäller.

Jag är den förste att erkänna det intresse
som statsutskottet i sin skrivning
har gett till känna för detta ärende. Men
den mindre skeppsfarten kan ju inte
existera bara på ett sådant intresse, utan
den behöver anslag.

Herr Näsgård gjorde gällande att riksgäldsfullmäktige,
som häromdagen tillstyrkte
utredningen, därmed icke tagit
ställning till frågan om vilket anslag
som borde beviljas i år. Men, herr Näsgård,
förhåller det sig inte så, att utredningen
har föreslagit stora anslagsbelopp
redan för innevarande budgetår
och likaså för nästkommande budgetår,
varom debatten nu närmast rör sig. I
och med riksgäldsfullmäktiges häromdagen
gjorda tillstyrkande av utredningens
förslag har riksgäldsfullmäktige mer
än tillstyrkt vad som äskas i motionen.

Det är tacknämligt att det nu utlovas
att detta spörsmål skall bli föremål för
prövning nästkommande riksdag. Men
förhåller det sig inte med detta ärende
som med så många andra liknande, nämligen
att under en lång period görs ingenting,
men så smäller man till på en
gång med stora belopp, och under tiden
har betydande värden gått till spillo.
Jag föreställer mig att vi borde söka
komma ifrån denna diskontinuitet i
statsverksamheten, och i stället söka
ernå ett tillstånd med mjukare övergångar
från det ena läget till det andra.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vad gäller ståndpunktstagandet
till den motion, som folkpartiets
företrädare nu kämpar för här i
kammaren, kan jag nöja mig med att helt
instämma i vad utskottets talesman har
sagt.

Det förefaller mig emellertid finnas
skäl att fästa uppmärksamheten vid det
ganska anmärkningsvärda förhållandet
att styrelsen för denna lånefond i den
utsträckning som det här är fråga om
har överskridit ramen för sina lånebeviljande
befogenheter. Det betvivlas inte att
det finns skäl, kanske till och med goda

skäl, för dessa olika låneansökningar.
Men fixeras det en ram för en lånefond
av detta slag, är det angeläget att den
ramen inte bara blir en död bokstav,
inte bara något som är av intresse i
detta hus, utan att ramen också blir av
en viss betydelse när frågan kommer ut
i det levande livet.

Sedan finns det i sammanhanget en
synpunkt, som jag inte kan underlåta att
fästa uppmärksamheten på och som
komplicerar hela denna fråga på ett från
början icke förutsett sätt. I den mån
nya fartyg betalas med lån ur denna
fond, är de investeringsavgiftsbefriade.
I den mån sådana fartyg kan komma
fram i år eller under de år, då bestämmelserna
om investeringsavgift finns
kvar, betyder ett lån ur denna statliga
lånefond icke endast en kreditlättnad,
icke endast vissa ränteförmåner, utan
innebär även en skattebefrielse, som kan
betyda ganska mycket och som på ett
ingalunda obetydligt sätt kan komma att
påverka grunden för konkurrensförhållandena
mellan i detta fall olika småredare.

Jag har, som sagt, herr talman, endast
att instämma i det yrkande om
bifall till utskottets förslag, som har
framställts tidigare här.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det har varit av betydande
intresse att lyssna till de båda
anföranden, som herr Ohlon och herr
Svärd nu hållit. Jag är angelägen att
kammaren inte skall få den uppfattningen
—- det var kanske antydningar till
att man ville förmå kammaren därtill
— att vad som säges i detta hus icke
vinner efterföljd i verkligheten. Det är
nu på det sättet, att den fond, som nu
är föremål för behandling, är ingalunda
så konstruerad, att regeringen skulle
stå i direkt ansvar för dess utfästelser.
Det har inkommit ansökningar till fonden,
och dess styrelse har preliminärt
beviljat lån utöver den ram, som angivits
av regeringen och av riksdagen.
Det är anledningen till att fonden nu
behöver mera pengar. Regeringen bär

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten

alltså icke brutit något löfte. Det ligger
bara så till att det kommit en mängd
ansökningar, som fondens styrelse har
bifallit, men på grund av att fondens
kapital är för knappt, har inte pengarna
kunnat utbetalas.

Nu tror jag att man i detta sammanhang
bör erinra sig vad som skett i stort,
när det gäller svensk tonnageanskaffning
under efterkrigsåren. Det har säkerligen
icke undgått kammarens ledamöter
att vår handelsflotta har ökat i en
mycket betydande omfattning. Så långt
jag vet finns det sålunda inte någon
täckning för det yttrande, som herr
O hlon fällde, att betydande värden
skulle ha gått till spillo. Jag väntar på
bevis för den anklagelsen. Enligt min
mening har inga betydande värden gått
till spillo, utan i den mån det byggts
för litet beror det helt enkelt på att det
förelegat vissa svårigheter att ordna krediterna
för en del fartygskontrakt. Så
långt jag vet har man emellertid inte
behövt släppa några kontrakt eller avbryta
några byggen, därför att kreditfrågan
inte kunnat ordnas. Det är säkerligen
kammaren bekant att regeringen
har varit intresserad av att det större
tonnaget skulle kunna ordna sin finansiering
på ett annat sätt än genom denna
statliga lånefond. Det har tillkommit
ett institut, genom insatser från affärsbankernas
sida, för att finansiera det
större tonnaget. Det är klart, att det institutet,
Aktiebolaget Fartygskrediter, icke
har fått alla de pengar som det önskat,
utan bolaget har på samma sätt som alla
andra låntagare fått ställa sig i ko, när
det gäller obligationsmarknaden. Men
det bar ändå kommit ut betydande belopp
genom dess förmedling.

Att denna statliga fond, som varit bestående
länge, nu blivit överhopad med
ansökningar, beror inte bara på att man
har intresse av att slippa investeringsavgiften
på den del av det insatta kapitalet,
som lånet uppgår till, utan sammanhänger
också med den allmänna åtstramningen
på kreditmarknaden och
framför allt med det enormt stora behovet
av nytt tonnage. Det är de omständigheterna
som gjort att det inkommit

ansökningar till fonden från håll, som
tidigare normalt icke varit lånesökande
där. Det är därför jag i propositionen
tillåtit mig skriva, att man i första hand
skall söka tillmötesgå ansökningar från
sådana lånesökande, som inte kan finansiera
sina byggen på annat sätt eller
i vart fall har de största svårigheterna
att finna finansieringsmöjligheter på annat
håll.

Nu ligger det ingen ansökan hos fonden
som avser det allra minsta tonnaget,
utan det är det större tonnaget som
nu söker, dock inte det allra största, ty
vi har gjort en begränsning, men det
större tonnaget inom den grupp som
fonden är avsedd för. Det är klart att
ingenting skulle vara mig kärare än att
vilja tillstyrka högre anslag. Men det
går tyvärr inte i nuvarande läge. Man
kan i och för sig beklaga, att vi skall
behöva dras med kreditrestriktioner av
olika slag, men jag tycker inte att vi
skall behöva tolerera sådana överord,
som fälldes här nyss. Verkligheten jävar
på det mest markanta sätt sådana påståenden,
och det är min förhoppning
att man skall kunna fortsätta den förnyelse
och utökning av svenskt handelstonnage,
som under efterkrigsåren har
varit så framträdande, till båtnad givetvis
för hela nationen.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern har
fullkomligt missförstått mig, om han
trodde att mina reflexioner om bristande
respekt för låneramen siktade
mot honom eller regeringen. Dessa reflexioner
hade ett helt annat mål. De
siktade mot en institution som har mycket
närmare ansvar för detta än regeringen
och handelsdepartementet.

Låt mig sedan bara understryka vad
handelsministern här sade, att om man
beslutar sig för en restriktiv kreditpolitik,
då är det angeläget att man inte
skapar för många och breda sprickor, så
att syftet motverkas.

Herr OH LON (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag har ingen anledning
att försvara skeppshypotekskassans led -

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Om skärpt lagstiftning mot rattfylleri m.
ning, som har beviljat lån utöver de tillgångar
som finns. Men jag vill erinra
därom, att i den mån lånen överstiger
tillgängliga anslagsmedel så blir resultatet
att de båtar, som bygges för dessa
lån, vandrar ut till våra konkurrenter.

Handelsministern och jag talar om två
olika slags skeppsfart. Statsrådet Ericsson
använde till och med uttrycket överord,
när han talade om den svenska sjöfartens
expansion efter sista världskriget,
men det är ju inte alls vår högsjöflotta
det i dag gäller, utan den mindre
skeppsfarten utefter våra kuster. Att den
skeppsfarten befinner sig i ett nödläge
vet nog handelsministern lika bra som
alla vi andra.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Svärd riktade någonting som liknade
en anmärkning mot styrelsen för
lånefonden för dessa lån till den mindre
skeppsfarten. Jag har ju alls ingen
anledning att försvara denna styrelse,
men såvitt jag uppfattade handelsministern
rätt, förklarade han för sin del att
någon anmärkning inte gärna kunde riktas
mot den. Lånen har beviljats under
förutsättning att statsbidrag lämnas, och
vederbörande har alltså fått finna sig i
den begränsning beträffande fondens
storlek, som statsmakterna anser nödig.

Jag skulle också vilja rätta till ett
yttrande av herr Svärd på tal om investeringsavgiften.
Den kommer inte att
träffa de fartyg, för vilka lån har beviljats
på de villkor jag nämnde, eftersom
dessa fartyg redan är beställda och i vissa
fall levererade till vederbörande. Situationen
är alltså precis densamma som
den vi härom dagen diskuterade i kammaren:
det blir inte alls fråga om någon
inskränkning i kreditgivningen eller utvidgning
av investeringsverksamheten.
Dessa fartyg måste på ena eller andra
sättet betalas. Investeringarna är redan
gjorda.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredrag -

na punkten hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 4—S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

44, i anledning av väckt motion
om rätt för instrumentmakaren Knut
Ragnar östlund att för erhållande av
pension tillgodoräkna viss tjänstgöring;
och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för dödsboet
efter fjärdingsmannen N. G. Linné
från viss ersättningsskyldighet till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition dels angående
godkännande av konvention rörande
internationellt erkännande av rätt
till luftfartyg, dels ock med förslag till
lag om inskrivning av rätt till luftfartyg,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om skärpt lagstiftning mot rattfylleri
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen "väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
158 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 442 i andra kammaren av

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

herr Gustafsson i Borås m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla, att 4 § lagen den
28 september 1951 (nr 649) om straff
för vissa trafikbrott måtte ändras på
sätt i motionerna närmare angivits.

Den av motionärerna föreslagna ändringen
innebar bland annat, att den i
lagen angivna högre blodalkoholgränsen
skulle sänkas från 1,5 till 1,0 promille
och den lägre blodalkoholgränsen
från 0,8 till 0,2 promille.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 158
och II: 442, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Englund och Gustafsson i Borås, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Trafikolyckorna har i
vårt land antagit skrämmande proportioner,
och man har på olika sätt försökt
nedbringa denna olycksfallsfrekvens.
Det har skett genom förbättring av vägarna,
genom skärpt kontroll över fordonen
och genom propaganda för aktsamhet
i trafiken. Alla dessa åtgärder är
synnerligen lovvärda, och vi får väl hoppas
att de leder till resultat. Men vilka
åtgärder som än vidtas, måste man tyvärr
konstatera att ett visst antal olycksfall
ändå kommer att inträffa med i en
del fall förfärande verkningar i form
av döda och lemlästade människor.

När vi nu inte kan undgå ett visst antal
trafikolyckor, borde man kunna begära
att människor inte med berått mod
tar risken av att invecklas i sådana olyckor.
Detta sker obestridligen när någon
förtär alkohol i samband med förande
av motorfordon.

Med hänsyn till den skrivning, som utskottet
här gjort, har jag inte så mycket
att säga just nu, men frågan är dock så
betydelsefull, att jag anser det lämpligt
att göra några reflexioner med anledning
av motionen och utskottets utlåtande.

Det torde vara ytterligt få människor

skärpt lagstiftning mot rattfylleri m. m.

som, även med hänsyn till en föreliggande
situation, erkänner att de druckit
för mycket sprit. Det gäller också
vid användning av alkohol i samband
med förande av motorfordon. Det är
ganska vanligt att vederbörande påstår,
att han kör bättre när han druckit något
sprit. Det är emellertid ett faktum
att alla undersökningar visar, att även
förtäring av en ytterligt ringa alkoholmängd
medför försämrad körskicklighet.
På grund av alkoholens förrädiska
verkningar att ge vederbörande en känsla
av större körskicklighet mötes polismännen
ofta av protester när de anhåller
en rattfyllerist. När det Widmarkska
blodprovet infördes i vårt land, var det
en förbättring, då man därigenom fick
vetenskapliga fakta för bedömning av
berusningsgraden. Det är emellertid vissa
olägenheter med detta prov. Det finns
människor som vägrar att låta taga blodprov.
Det förekommer spekulationer om
hur mycket man egentligen kan dricka
innan det är fara för att det blir 0,8
promille i blodet. Det har också förts
diskusioner om blodprovets tillförlitlighet.

Vad beträffar tillförlitligheten av blodprovet
är det kanske anledning att observera
vad 1949 års trafiknykterhetsutredning
säger därom. Den uttalar, att
vetenskapliga undersökningar givit vid
handen att blodalkoholhalten är en
lämplig och säker mätare av påverkan.
Undersökningarna har vidare visat, att
alkohol icke förekommer i blodet vare
sig hos friska personer eller sockersjuka,
för såvitt de icke förtärt alkohol. Det
heter vidare, att själva metoden att fastställa
blodalkoholhalten enligt undersökningarna
också fyller alla rimliga rättssäkerhetskrav.

Denna diskussion om blodprovet kan
vara anledning till att man anser det
lämpligt att gå den väg, som i motionen
föreslagits, d. v. s. att man konsekvent
säger att alkoholförtäring inte får förekomma
i samband med förande av motorfordon.
I Norge har man en sådan
bestämmelse beträffande yrkesförarna.
Det vore lämpligt att vi finge en motsvarande
bestämmelse här i landet.

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Om skärpt lagstiftning mot rattfylleri m.

Det finns emellertid ett ännu viktigare
skäl för att gå den väg, som motionärerna
föreslår. De senaste vetenskapliga
undersökningarna på detta område
har visat, att även en ytterligt ringa förtäring
av alkohol medför nedsatt körskicklighet,
som i en kritisk situation
kan leda till olyckshändelser. Även denna
fråga beröres i den förut åberopade
utredningen, som uttalar, att undersökningar,
företagna enligt olika metoder
och avseende både laboratorieexperiment,
körbaneprov och undersökningar
i den verkliga trafiken, enligt utredningen
visat, att en nedsättning av körfunktionerna
med därav följande riskökning
i allmänhet föreligger vid blodalkoholhalten
0,3—0,4 promille, vid flygprov
omkring 0,2 promille.

Även med hänsyn till det sist anförda
anser jag att det skulle vara mera konsekvent
att föreskriva —- utan någon
diskussion om hur stor alkoholhalt som
får finnas i blodet — att alkoholförtäring
inte tillåtes i samband med förande
av motorfordon.

Utskottet har nu i sitt utlåtande hänvisat
till att man kan förvänta en proposition
nästa år i denna fråga. Jag får beklaga
detta förhållande, ty det betyder
att då går ännu ett år ifrån oss utan att
vi har fått några nya lagbestämmelser.
Och det är ett år, under vilket vi släpper
spriten fri, såsom är avsett att ske
den 1 oktober. Redan 1951 skrev andra
lagutskottet i sitt utlåtande, att utskottet
ansåg, att dessa bestämmelser endast utgjorde
ett provisorium. Den 29 maj 1953
framlade därefter 1949 års trafiknykterhetsutredning
sitt betänkande. Sedan
dess har nästan två år förflutit utan att
vi ännu kommit fram till några åtgärder.

Jag beklagar, att vi inte hunnit längre,
men med hänsyn till de små möjligheterna
att vinna bifall till motionen nöjer
jag mig med dessa reflexioner och avstår
från att framställa något yrkande.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Eftersom herr Bengtson
inte framställde något yrkande, behöver

jag kanske inte säga så mycket i saken,
men jag skall ändå nämna, hur utskottet
sett på frågan.

Vi har inom utskottet över huvud taget
inte gått in i någon saklig bedömning
av motionens förslag. Såsom framgår
av utlåtandet har det varit gemensamma
nordiska trafiknykterhetsförhandlingar,
och de delegerade bär i februari
i år framlagt ett förslag till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet.
Förslaget är under övervägande
i departementet, och man hoppas
att en proposition skall framläggas
vid nästa års riksdag. Även om man såsom
herr Bengtson kan ur nykterhetssynpunkt
beklaga, att det drar ut på tiden,
har vi under sådana förhållanden
inom utskottet inte ansett oss kunna gå
längre, utan förmenat att vi bör avvakta
dessa överväganden i departementet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det är en mycket djärv
ståndpunkt, som motionärerna har intagit.
De har ju föreslagit, att riksdagen
utan att avvakta en proposition från
Kungl. Maj :t skulle besluta genomförande
av en skärpt trafiknykterhetslagstiftning.
Det är dock inte utan förebilder
i svensk lagstiftning. 1917 års stora nykterhetslagstiftning
tillkom nämligen efter
en enskild motion. Men det är, såsom
utskottet bär påpekat, obestridligen
ett etikettsbrott att på det sättet föreslå
en lag med förbigående av Kungl.
Maj :t. Men jag tycker nog att man kan
försvara motionärerna för detta etikettsbrott.
Kungl. Maj :t har nämligen visat
mycket stor tveksamhet och låtit obefogade
invändningar fördröja handläggningen
av detta ärende, trots att andra
lagutskottet så tidigt som 1951 framhöll,
att det var mycket angeläget, att man
kom ifrån det nuvarande provisoriet och
fick en strängare lagstiftning.

Varför är det angeläget att man får
det? Herr Bengtson har redan anfört
skälen. Den senast tillgängliga siffran
för rattfylleri under ett år är 7 000 fall.

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Vad betyder detta antal i fråga om olyckor?
Jag beklagar att jag trots ansträngningar
i trafiknykterhetsutredningen
icke lyckades få till stånd en med tillfredsställande
vetenskapliga metoder genomförd
undersökning på den punkten,
men det finns utländska undersökningar
som har partiell motsvarighet i svenska
siffror. De ger stöd för en gissning, att
av de cirka 1 000 dödsfall i trafiken,
som vi har här i landet per år, sannolikt
300 eller 400 eller 500 har samband
med alkoholförtäring hos den i olycksfallet
implicerade föraren. Det är ju en
enorm siffra. Antalet olycksfall som
möjligen kan förklaras av ovana vid
vänstertrafik har, enligt vad högertrafikutredningen
ansett sig kunna antaga,
utgjort 4 på ett år. Dödsfallen i samband
med alkoholförtäring hos föraren
är således ungefär 100 gånger så många
som de nyssnämnda. Man kan då, herr
talman, rikta den anmärkningen inte
bara mot Kungl. Maj:t utan också mot
den allmänna opinionen i landet, när
den fäster så avgörande vikt vid övergången
från vänster- till högertrafik men
samtidigt i trafikdiskussionerna låter det
vara som det är i fråga om onykterheten
i trafiken. Det betyder för mitt sätt att
se, att man alldeles har förlorat sinnet
för vad som är stort och vad som är litet
i hela detta trafiksäkerhetsproblem.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Vid utskottets behandling
av denna fråga var man nog ganska
ense om att en skärpning av lagstiftningen
mot rattfylleri bör beslutas eller i
varje fall allvarligt övervägas. Det är som
vi alla vet riktigt vad herrar Englund
och Bengtson framhållit om att det är
illa ställt med trafiksäkerheten på våra
vägar på grund av ansvarslösa och
onyktra motoristers framfart. Det vållar
många blodsoffer och därmed förenat
elände och upprör med rätta människorna.
Statistiken på detta område är förvisso
mycket skrämmande.

Vi är alltså på den punkten nog alla
ense, men däremot är det ett mycket
besvärligt kapitel hur lagstiftningen bäst

skärpt lagstiftning mot rattfylleri m. m.
skall utformas. Det är ett problem, som
inte bör lösas i upprördhetens tecken
utan med lugn eftertanke och besinnande
av lagstiftningens verkan.

En lagstiftning bör ju ändå ha resonans
hos folkflertalets rättskänsla. Huruvida
en sådan lagstiftning, som här omtalas avherr
Bengtson, skulle ha en sådan resonans,
vill jag inte uttala mig om, men
om så icke skulle vara fallet, är det fara
värt, anser jag, att respekten för lagen
avtrubbas och att folk resonerar som så,
att lagen är till för att överträdas. De,
som drabbas av lagen, får sålunda något
slags martyrgloria över sig, med andra
ord: man betraktar det inte som en skam
att falla offer för lagen. Jag menar att
detta är en ganska farlig utveckling. Jag
tror, herr talman, att en föregående utredning
i denna fråga resonerade klokt,
när den framhöll, att lagstiftningen på
detta område bör föras fram efter hand
och med en viss försiktighet till strängare
regler. På så sätt utnyttjar man bäst
lagstiftningens uppfostrande syfte.

När därtill kommer — som herr andre
vice talmannen redan nämnt — att
en nordisk delegation har sysslat med
denna fråga och framlagt förslag i ärendet
och att regeringen överväger dessa
förslag och ämnar till nästa år framlägga
proposition, bör man ju inte föregripa
detta regeringsarbete utan man bör
givetvis följa utskottets förslag.

I likhet med herr andre vice talmannen
instämmer jag i utskottets avslagsyrkande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Om utskottet hade följt
motionärernas förevarande förslag, skulle
vi väl i huvudsak fått det resultatet,
att en bilförare, som dricker en pilsner,
skulle falla offer för den föreslagna lagstiftningen.
Vi är väl alla överens om
att man bör vidta åtgärder för att hindra
människor att i berusat tillstånd framföra
bil, men jag är rädd för att man
inte får gå en sådan väg, att man gör
varenda människa till lagbrytare. Jag
anser att det är rätt klokt att avvakta
Kungl. Maj:ts förslag, och jag anser ock -

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Om kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedlet cortison m. m.

så att det är klokt att avvakta och se
vad man i andra länder vidtar för åtgärder
på detta område.

Det i motionen framlagda förslaget innebär
ju, som jag sade, att en person
inte kan, om han så önskar, dricka en
pilsner innan han kör bil. Detta är väl
ändå att gå litet för långt, ty jag tror att
vem som helst, som skall köra bil, inte
får sin körförmåga nedsatt i ett sådant
fall. Däremot instämmer jag gärna i uttalandet,
att alkoholförtäring i övrigt bör
vara bannlyst när man skall sätta sig vid
ratten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Jag har samma uppfattning
som herr Björnberg, nämligen att
man inte bör stifta en lag i upprördhetens
tecken. Men jag kan inte förstå, att
så skulle komma att ske. När vi 1949
tillsatte en utredning i ämnet, var vi
eniga om att någonting måste göras; 1951
sade andra lagutskottet att bestämmelserna
var ett provisorium och 1953
framlades utredningens förslag. Det kan
inte påstås, att vi skyndat så förfärligt
hastigt i detta fall, då frågan varit föremål
för så mycken behandling och väl
borde vara klar för beslut.

Vidare är jag överens med herr Björnberg
om att lagen bör ha resonans i folkmedvetandet.
Jag kan säga att det inte
bara är på nykteristernas vägnar jag
talar, utan det förhåller sig på det sättet
att personer, som själva använder
sprit, inte vill att en bilförare skall ha
druckit sprit, när de skall åka med honom.
Detta är inte bara nykteristernas
sak, utan alla människor har intresse
därav.

Sedan nämnde herr Björnberg någonting
om faran i att folkets förtroende
för lagstiftningen skulle avtrubbas, om
den inte vinner gehör. Det är alldeles
riktigt. Jag vill bara därtill säga, att jag
vill försöka få bort detta promilleräknande
och kvantitetsräknande, som herr
Elofsson nyss gjorde sig skyldig till, då
han talade om att det inte skulle göra

någonting, om man skulle dricka en sådan
där liten kvantitet. Jag tycker att
det är mera konsekvent att säga ifrån,
att man inte alls får dricka sprit när
man skall köra bil. På det sättet blir
det ingen diskussion om saken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Om kostnadsfritt tillhandahållande av
läkemedlet cortison m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckt motion om viss ändring i bestämmelserna
rörande kostnadsfria läkemedel.

I en inom första kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, I: 207, av herr Huss och fru Sjöström-Bengtsson,
hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära, att i förteckningen över
kostnadsfria läkemedel måtte upptagas
även sjukdomen kronisk ledgångsreumatism
(rheumatoid arthrit) samt att de
vid denna sjukdom kostnadsfritt utlämnade
läkemedlen måtte utgöras av cortison,
cortone, acton och acton prolongatum.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motion I: 207 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! När riksdagen genomförde
läkemedelsreformen, delade man
upp läkemedlen i två olika grupper, en
som rabatteras på ett visst sätt med 50
procent utöver ett karensbelopp av tre
kronor, och en grupp som ställdes kostnadsfritt
till allmänhetens förfogande.

När det gällde att fastställa gruppen
kostnadsfria läkemedel, ställdes tre
krav, som dessa läkemedel skulle uppfylla
för att de skulle tas upp i förteckningen.
För det första skulle det gälla
läkemedel vid kroniska sjukdomar, för
det andra läkemedel vid allvarligare

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Om tågtidernas anpassning efter skolungdomens behov m. m.

sjukdomar och för det tredje skulle det
vara fråga om kostnadskrävande läkemedel.

Vi motionärer har föreslagit att läkemedlen
cortison och vissa närbesläktade
preparat skall hänföras till den kostnadsfria
gruppen. Anledningen därtill
är att dessa preparat uppfyller alla de
tre krav, som jag nyss nämnde, De användes
först och främst vid den kroniska
ledgångsreumatismen, som är en
allvarlig sjukdom och en kronisk sjukdom,
och de är vidare kostnadskrävande.
En vanlig medicinering med cortison
kostade före rabatternas införande
ca 4 kronor om dagen; nu kostar den
något mer än 2 kronor per dag. Men
man har inte velat vara med om att ta
upp läkemedlet i gruppen kostnadsfria
läkemedel. Av vilket skäl, frågar man
sig. Jo, medicinalstyrelsen säger, att dessa
läkemedel inte bör användas av varje
läkare på grund av svårigheterna vid
behandlingen. Medicinalstyrelsen menar,
att behandlingen företrädesvis bör
utföras på sjukhus. Den logiska slutledningen
av detta är, såvitt jag förstår, att
medicinalstyrelsen endast skulle tillåta
att läkemedlen används på sjukhusen.
Eljest blir ju konsekvensen den som den
har blivit, att läkemedlen får användas.
De används också i stor utsträckning,
men på grund av sin kostnadskrävande
beskaffenhet är de ofta tillgängliga endast
för personer i goda ekonomiska
omständigheter.

Det är troligen i känslan av att motionärerna
åtminstone delvis haft rätt
i sin uppfattning som utskottet säger sig
finna det önskvärt, att de reumatiskt
sjuka beredes lättnader när det gäller
kostnaderna för medikamenter. Man säger
emellertid inte hur denna lättnad
skall åstadkommas. Tidigare i dag talades
det om lättnader för den mindre
sjöfarten, och det framhölls att denna
inte var betjänt av fromma önskemål.
Detta kan i ännu högre grad sägas om
kroniskt sjuka patienter. Det står inte
alls klart hur utskottet tänkt sig att dessa
lättnader i fråga om kostnader skall
beredas de sjuka.

Herr talman! Jag har inte något yr -

kande, men jag vill med det anförda
framhålla, att jag tror att motionärerna
kämpar för en rättvis sak och att det
kanske kan finnas anledning återkomma.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av väckta motioner om vissa
åtgärder för effektivisering av det statliga
utredningsväsendet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om tågtidernas anpassning efter skolungdomens
behov m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av väckta motioner om anpassande av
järnvägstågens avgångstider till skolornas
begynnelse- respektive avslutningstider.

I de inom riksdagen väckta, till allmänna
beredningsutskottet hänvisade
likalydande motionerna 1:209 av herr
Arrhén m. fl. och II: 461 av herr Nilsson
i Göingegården m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att statens järnvägar
under utövandet av sin verksamhet
mera generellt än vad fallet syntes
vara iakttoge alla möjligheter att anpassa
sina avgångstider med hänsyn till skolornas
schematekniskt bundna begynnelse-
respektive avslutningstider, detta
desto hellre som skolorna för sin del hade
mycket begränsade möjligheter att anpassa
sina tider efter tidtabeller vid
järnväg eller busslinje.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likaly dande motionerna I: 209 och
11:461 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr Arrhén,
som dock ej antytt sin mening.

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Om tågtidernas anpassning efter skolungdomens behov m. m.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det föreligger inte stora
olikheter mellan min uppfattning och de
slutsatser, till vilka utskottet kommit vid
sin behandling av den motion som jag
har väckt i denna fråga, men det är ett
par synpunkter som jag skulle vara angelägen
att få betona i anledning av utskottets
skrivning.

Motionens bakgrund är ju den att det
i trots av förhandlingar mellan parterna
olyckligtvis har inträffat att vissa bygder
blivit berövade sina skolskjutsar.
Detta har tvingat föräldrar i förhållandevis
små ekonomiska omständigheter
att inackordera sina barn på skolorten,
vilket såsom var och en förstår medför
stora kostnader. Jag har emellertid, såsom
de som har läst motionen kan bekräfta,
skrivit motionen i fullt medvetande
om de svårigheter som föreligger
på detta område och likaledes med hänsyn
till de synpunkter som SJ måste
anlägga på sin drift.

I det yttrande som utskottet infordrat
från SJ finns en punkt, som jag finner
vara särskilt värd beaktande, nämligen
femte punkten i promemorian, vilken
lyder: »SJ bör, om påtagligt förlustbringande
skoltåg eller skolbuss skall insättas,
få ersättning av vederbörande skolmyndighet
eller annat organ.» Det förefaller
mig som om just den formuleringen
i SJ:s promemoria skulle göra det
möjligt att åvägabringa en lösning av
ifrågavarande besvärligheter på så sätt,
att när det visat sig icke vara överensstämmande
med god ekonomi för SJ att
betjäna allmänheten med skolbuss eller
järnvägsförbindelse, som står i samband
med skolornas verksamhet, skall SJ offerera
sitt pris på den nyttighet som SJ
har möjlighet att tillhandahålla allmänheten.
Ty det har av den aktuella erfarenheten
på detta område visat sig att
SJ har möjlighet att lägga fram en prisuppgift
på vad det skulle kosta SJ att
under tillgodoseende av de ekonomiska
synpunkterna tillhandahålla exempelvis
en skolbuss. Och för föräldrarna blir det
givetvis mera fördelaktigt att betala det
av SJ åsatta priset för den förbindelsen
än att inackordera sina barn.

Jag skulle finna mig fullt bönhörd, om
SJ, när sådana här situationer inträffar
i framtiden, ville till allmänheten offerera
sin tjänst med åsatt pris såsom
vilken affärsdrivande institution som
helst. Då vet alla parter vad de har att
rätta sig efter, och resultatet skulle alldeles
säkert bli att SJ:s bud antoges, eftersom
det för den andra berörda parten
blir den billigaste lösningen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 7,
i anledning av väckta motioner om beredande
av arbetsmöjligheter för tidigare
straffade personer m. fl., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. proposb
tioner:

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1955/56 in. m.;
nr 111, angående högertrafikfrågan;
nr 113, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 114, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 116, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1955/56
m. m.;

nr 117, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet,
m. m.;

nr 118, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring, m. in.;

nr 120, angående vissa frågor rörande
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola,
in. m.;

nr 121, med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
m, m.;

nr 123, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
för budgetåret 1955/56 m. m.;

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

nr 129, angående barnmorskeyäsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m.;

nr 130, med förslag till förordning om
distriktsbarnmorskor;

nr 131, angående anslag för budgetåret
1955/56 till Svenska sjukhuset i
Korea;

nr 132, angående anslag till avlöningar
till häradsskrivarna m. fl. för budgetåret
1955/56;

nr 134, angående nedläggande av garnisonssjukhuset
i Skövde m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om proportionellt
valsätt vid val inom landsting,
kommunalfullmäktige m. m.;

nr 10, i anledning av motioner om
viss ändring i den kommunala vallagen;
och

nr 11, i anledning av motioner angående
viss ändring av bestämmelserna om
röstavlämning på svenska beskickningar
och konsulat;

statsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/
55, i vad propositionen avser utgifter
för statens kapitalfonder;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1955/56 av underskottet för
luftfartsfonden; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr 9

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid inkomsttaxering göra
avdrag för kostnader för anläggande
av vattentäkt, m. m.;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för belopp, som
skänkts till humanitära, litterära, religiösa
eller vetenskapliga ändamål eller till
undervisningsändamål; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
postavgifter;

bankoutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa fall
å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet; nr

16, i anledning av väckta motioner
om genomförande av den s. k. likalönsprincipen; nr

17, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i hälsovårdsstadgan;
och

nr 18, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i vägtrafikförordningen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial: nr

1, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner, m. m.;

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 8, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om ökad medelsanvisning
för budgetåret 1954/55 till
fiskerilånefonden.

Nr 9

Tisdagen den 15 mars 1955

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 414, av herr Bergh m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till epileptikervården;
och

nr 415, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående an -

slag till statens rättsläkarstationer för
budgetåret 1955/56 m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.11.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 15 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse för dödsboet
efter fjärdingsmannen N. G. Linné
från viss ersättningsskyldighet till kronan.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 130, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition dels angående
godkännande av konvention rörande internationellt
erkännande av rätt till luft -

fartyg, dels ock med förslag till lag om
inskrivning av rätt till luftfartyg, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1955/56 m. m.;

nr 111, angående högertrafikfrågan;
och

nr 113, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 114, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 116, angående anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1955/56 m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 117,
angående godkännande av avtal om fortsatt
drift av Svenska textilforskningsinstitutet,
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 118, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari

Tisdagen den 15 mars 1955

Nr 9

1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
ni. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick grunder rörande ersättning för
sjukhjälp utom riket, till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 120,
angående vissa frågor rörande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 121, med förslag till lag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 123, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
för budgetåret 1955/56 m. m.; och
nr 129, angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 130, med förslag till förordning
om distriktsbarnmorskor.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 131, angående anslag för budgetåret
1955/56 till Svenska sjukhuset i
Korea;

nr 132, angående anslag till avlöningar
till häradsskrivarna m. f). för budgetåret
1955/56; och

nr 134, angående nedläggande av garnisonssjukhuset
i Skövde in. m.

F''öredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 414, av herr Bertjh in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till epileptikervården;
och

nr 415, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående an -

slag till statens rättsläkarstationer för
budgetåret 1955/56 m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 9—11,
statsutskottets utlåtanden nr 9, 23, 46 och
47, bevillningsutskottets betänkanden nr
16, 17 och 19, bankouskottets utlåtande
nr 5, andra lagutskottets utlåtanden nr
15—18 ävensom jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1 och 7 samt memorial nr 8.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

107, angående godkännande av protokoll
upprättade den 14 juni 1954 av
generalsekreteraren i Internationella civila
luftfartsorganisationen (ICAO) rörande
vissa ändringar av konventionen
den 7 december 1944 angående internationell
civil luftfart;

nr 112, med förslag till lag om folkomröstning
angående högertrafik;

nr 122, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

nr 126, angående anslag för budgetåret
1955/56 till statens jordbruksnämnd och
statens kommission för krisuppgifter på
livsmedelsområdet;

nr 127, med förslag till lag om ändring
i 11 kap. vattenlagen;

nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. in.;

nr 133, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 135, angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. in.;

nr 136, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv; samt
nr 137, angående inrättande av en
professur i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation
vid tekniska högskolan
i Stockholm.

Nr 9

Tisdagen den 15 mars 1955

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till inrättande
av vissa bakteriologiska laboratorier
i Norrland;

nr 49, i anledning av väckt motion
om ändrad löneställning för förrådsunderofficerare
m. in.;

nr 50, i anledning av väckt motion om
utfärdande av föreskrifter rörande löneavdrag
för statstjänstemän vid tjänstledighet
för fullgörande av uppdrag vid
hovet och ordensväsendet; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpning av
polislönereglementet på vissa polismän
i Göteborgs stads polisdistrikt m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion angående möjligheterna
att vid uppläggandet av nya
sedeltyper ge olika sedelvalörer sådan
form eller sådant format, att de kunna
skiljas från varandra enbart genom känsel; -

första lagutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av väckta motioner angående
viss ändring av lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta;

tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av väckt motion angående
viss översyn av lagen om inteckning i
jordbruksinventarier; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder mot olämplig serielitteratur.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 416, av herr Sundvik, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande tjänstebostäderna
för folkskolans lärare; och

nr 417, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till statens rättsläkarstationer
för budgetåret 1955/56 m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Onsdagen den 10 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr talmannen meddelade, att kammarens
sekreterare på grund av sjukdom
tills vidare vore förhindrad att
tjänstgöra och att herr talmannen för dagen
anmodat byråchefen Per Bergsten
att föra kammarens protokoll.

Herr talmannen yttrade vidare, att
han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första kammaren
ville besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den 23
innevarande månad, företaga val av valmän
och suppleanter för utseende av ej
mindre fullmäktige i riksbanken och i
riksgäldskontoret än även suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
107, angående godkännande av protokoll
upprättade den 14 juni 1954 av generalsekreteraren
i Internationella civila luftfartsorganisationen
(ICAO) rörande vissa
ändringar av konventionen den 7 december
1944 angående internationell civil
luftfart.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 112, med förslag till lag om
folkomröstning angående högertrafik.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
122, med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 27 mars 1953
(nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadslivpoteksföreningar,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 126, angående anslag för budgetåret
1955/56 till statens jordbruksnämnd och
statens kommission för krisuppgifter på
livsmedelsområdet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, med förslag till lag om
ändring i 11 kap. vattenlagen.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 128, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering, m.
m., hänvisades propositionen, såvitt angick
anslag under femte huvudtiteln, till
statsutskottet samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 133, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 135, angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. m.;

nr 136, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv; samt
nr 137, angående inrättande av en professur
i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation
vid tekniska högskolan i
Stockholm.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 416, av herr Sundvik, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande tjänstebostäderna
för folkskolans lärare; och

nr 417, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till statens rättsläkarstationer
för budgetåret 1955/56 m. m.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. förfarandet vid s. k. dubbelval vid kommunala val

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 5 och 48—51,
bankoutskottets utlåtande nr 7, första
lagutskottets utlåtande nr 18, tredje lagutskottets
utlåtande nr 9 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 8.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om proportionellt valsätt
vid val inom landsting, kommunalfullmäktige
m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. förfarandet vid s. k. dubbelval vid
kommunala val

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av motioner
om viss ändring i den kommunala
vallagen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 42 i
första kammaren av herr Weiland m. fl.
och nr 49 i andra kammaren av herr Nelander
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte för sin del besluta sådan ändring
i kommunala vallagen, att det tydligt
framginge, huru det borde förfaras
under sammanräkningen vid dubbelval.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av motionerna I: 42
och 11:49 i skrivelse till Kungl. Maj :t
ville hemställa om utredning och förslag
rörande förfarandet vid de s. k. dubbelval,
som kunde förekomma vid kommunalval.

Reservation hade avgivits av herrar
Hallen, Damström och Georg Pettersson,
vilka på åberopade grunder hemställt,
att motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! I detta utlåtande behandlar
utskottet två motioner, en av
herr Weiland m. fl. i denna kammare
och cn likalydande i andra kammaren

av herr Nelander m. fl. Man tar i dessa
motioner upp problemet om s. k. dubbelval,
alltså de fall när en person i en
stad eller kommun väljes på olika sedlar
i flera valkretsar. I den kommunala
vallagen finns inga som helst bestämmelser
beträffande förfarandet i sammanräkningen
i sådana fall. Motionärerna
bär nu tagit upp detta problem till
behandling.

Vad vill då motionärerna? De vill till
en början ha ändring på tillämpningen.
Man har no inom städer och kommuner
tillämpat två olika metoder. I det ena
fallet har man förfarit så, att den valde
själv fått bestämma i vilken valkrets
han önskar bli vald, och i det andra fallet
har den valde förklarats vald i den
valkrets, där sammanräkningarna först
skett, och ansetts obefintlig i de följande.
Motionärerna uttalar som sin mening,
att den sistnämnda metoden borde
användas. Utskottet vill inte vara med
om den metoden.

Vad säger motionärerna vidare? De
säger i klämmen, att utskottet och riksdagen
borde nu på en gång stifta en
lag med bestämmelser i detta ärende. Utskottet
har även i denna punkt sagt, att
utskottet inte vill vara med om förslaget.

Sedan kommer utskottet fram till den
punkt som jag och de andra reservanterna
särskilt vill trycka på. Utskottet
anknyter till motionen på så sätt, att det
i anledning av motionen vill ha en utredning
till stånd. Huvudmotionären i
denna kammare interpellerade så sent
som i höstas chefen för inrikesdepartementet
i denna sak. Chefen för inrikesdepartementet
sade då, att »det bör övervägas
att i vallagen meddela en uttrycklig
regel om förfaringssättet vid dubbelval.
Detta skulle lämpligen kunna ske i
samband med att man tar ställning till
frågan om valmetoden vid nästa kammarval».
Frågan är alltså redan uppmärksammad
av departementschefen,
och därför tycker reservanterna att det
är onödigt att begära en utredning. Vi
tycker att första kammarens ledamöter
inte bör följa utskottets förslag härvidlag.
Det skulle leda till, menar vi, att

Onsdagen den 10 mars 1955

Nr 9

Ang. förfarandet vid s. k. dubbelval vid kommunala val

ett okynnesbeslut fattas. Man bör i detta
fall följa reservanterna, som har redogjort
för vad departementschefen anförde
den 17 november i fjol.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det är naturligtvis inte
nödvändigt att ta upp en större debatt
om en så pass liten fråga som denna,
men jag vill i alla fall med några ord
motivera konstitutionsutskottets ställningstagande
i detta fall.

Herr Damström har fullt riktigt pekat
på det interpellationssvar av chefen för
inrikesdepartementet, som motionären i
höstas fick på en interpellation, men jag
vill nämna att utskottet har skrivit på
det sätt som här har skett därför att
utskottet ville bli i tillfälle att uttala
några synpunkter i samband med den
av departementschefen signalerade utredningen.
Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att interpellationssvaret
inte bara innehöll det som
herr Damström här skildrade, utan längre
fram, i ett andra inlägg i debatten, sade
inrikesministern följande på särskild fråga:
»Här behövs en lagbestämmelse som
klargör vilketdera av de två alternativen
som i framtiden bör tillämpas.»

Detta har gett oss anledning att uttala,
att det inte är säkert att bär föreligger
ett val endast mellan dessa två alternativ.
Den lämpligaste utredningsgången
är väl att man först ser efter om det
inte finns någon ny metod, efter vilken
man kan komma fram, ty ingen kan
komma ifrån att båda de alternativ, som
regeringsrätten prövat vid två olika tillfällen
och därvid kommit till olika resultat,
har sina nackdelar. Utskottet vill
därför liksom skicka med det kravet i
direktiven, att man förutsättningslöst
skall söka sig fram och se om man kan
finna en ny metod eller om man skall
modifiera något av de två gamla alternativen.

Jag tycker, herr talman, att det inte
finns någon anledning att söka förhindra
en sådan förnuftig direktivgivning

till den utredning, som har signalerats
av inrikesdepartementet, och därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
konstitutionsutskottets förslag.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill till vad herr
Elmgren sade anmärka, att när herr
Weiland framställde interpellationen till
herr Hedlund gavs inte bara det svar,
som jag delvis här refererat, utan också
det som herr Elmgren nyss nämnde.
Men det var i alla fall så, att på en direkt
fråga av herr Weiland, vilken metod chefen
för inrikesdepartementet ansåg vara
den riktiga, svarade departementschefen
— klokt och riktigt, givetvis ■— att han
för sin del inte kunde ta ställning till
vilken metod som skulle användas. Jag
anser därför att departementschefen inte
har låst fast sig vare sig vid den ena
eller andra metoden utan att han kommer
att pröva det hela förutsättningslöst.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det hoppas jag verkligen!
Men formuleringen är trots allt sådan,
att inrikesministern utgår allenast
från de två alternativ, som hittills förelegat,
och därför tror jag att det är
nyttigt att man gör det tillägg som utskottet
här gjort.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Damström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja,

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av motioner angående viss ändring
av bestämmelserna om röstavlämning
på svenska beskickningar och konsulat,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken I

innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj :t under kapitalbudgeten
dels lämnat en översikt över
kommunikations verkens investeringar,
avseende postverkets, televerkets, statens
järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt vägoch
vattenbyggnadsverkets förrådsfond,
dels ock anmält vissa anslagstekniska
frågor.

Därvid hade för televerkets del räknats
med ett investeringsbelopp av 239
miljoner kronor — varav 75 400 000 avsetts
för nya abonnentanläggningar, nätarbeten
och blanka mellanortsledningar
— medan det totala investeringsbeloppet
beräknats till 931 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (1:282) och den andra
inom andra kammaren av herr Anderson
i Sundsvall m. fl. (II: 347), i vilka
hemställts, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj:ts förslag ville besluta
att för budgetåret 1955/56 under
televerkets fond anvisa ett invesleringsanslag
till nya abonnentanläggningar,
nätarbeten och blanka mellanortsledningar
på 79,8 miljoner kronor samt
att maximibeloppet av televerkets investeringar
för samma budgetår måtte
fastställas till 243,2 miljoner kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Johansson i Stockholm
väckt motion (II: 19), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, utom
annat, att för budgetåret 1955/56 under
televerkets fond anvisa vissa i motionen
närmare angivna investeringsanslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten förklarat sig anse det beklagligt,
att det icke befunnits möjligt att i
full omfattning tillmötesgå de önskemål
i fråga om investeringsverksamheten
som verksstyrelserna anmält för nästa
budgetår, varefter utskottet anfört bland
annat:

»Samtidigt är emellertid utskottet väl
medvetet om att förevarande spörsmål
icke kan bedömas utan hänsyn till den
ekonomiska utvecklingen i övrigt. De
risker som f. n. föreligga för en skärpning
av konjunkturläget i
riktning träda därvid i förgrunden för
uppmärksamheten. I denna situation
måste, såsom departementschefen framhållit,
ökad återhållsamhet vid ianspråktagandet
av tillgängliga resurser i form
av arbetskraft och materiel anses särskilt
påkallad. De offentliga investeringarna,
vilka under senare år ökat förhållandevis
mera än de privata, kunna
självfallet icke undgå att i erforderlig
mån beröras härav. Lika uppenbart är
att inom den statliga sektorn även kommunikationsverken
ha att vidkännas sin

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

andel i den begränsning av den totala
investeringsverksamheten som nu av
samhällsekonomiska skäl befunnits nödvändig.
Det ansträngda läget på kapitalmarknaden
torde i detta sammanhang
jämväl böra beaktas. De synpunkter
och motiv som varit vägledande för
Kungl. Maj :t vid utarbetandet av den nu
framlagda investeringsplanen för kommunikationsverken
finner utskottet därför
böra tillmätas avgörande betydelse.
Utskottet tillstyrker sålunda att denna
plan lägges till grund för investeringsverksamheten
under nästa budgetår.
Härav följer att utskottet icke kan biträda
de i motionerna I: 282 och II: 347
samt 11:19 framställda förslagen om en
utvidgning av den medelsförbrukningsram
som förutsatts i statsverkspropositionen.
I enlighet härmed kommer utskottet
att under vederbörande punkt i
det följande yrka avslag på nämnda motioner.

Till frågan om anvisandet av de anslag
som erfordras för ett förverkligande av
den av utskottet förordade investeringsplanen
för nästa budgetår återkommer
utskottet i det följande.

Utskottet hemställer, att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.»

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Slåhl, Svensson i Ljungskile, Wedén
och Löfroth, vilka ansett, att det stycke
i utskottets yttrande, som började med
orden »Samtidigt är» och slutade med
»nämnda motioner», bort hava följande
lydelse:

»Utskottet är för sin del väl medvetet
om att förevarande spörsmål icke kan
bedömas utan hänsyn till den ekonomiska
utvecklingen i övrigt. Uppenbart
är sålunda att rådande konjunkturläge
påkallar återhållsamhet i fråga om de
allmänna investeringarna. Det av Kungl.
Maj:t föreslagna totalbeloppet för kommunikationsverkens
ramreglerade investeringar
torde dock i någon mån kunna
jämkas utan att för den skull allvarliga
återverkningar på den samhällsekono -

miska balansen behöva uppstå. Det är
framför allt de med begränsningen av
televerkets investeringsvolym sammanhängande
svårigheterna som enligt utskottets
mening inge bekymmer. Även en
relativt sett ringa ökning av denna volym
skulle innebära en lättnad. Utskottet
har därför funnit sig böra tillstyrka
det i motionerna I: 282 och II: 347 framförda
förslaget om en vidgning av den
för televerket avsedda medelsförbrukningsramen
med 4,4 miljoner kronor,
varigenom möjligheter skulle skapas för
inkoppling av inemot 5 000 nya telefonapparater.
I enlighet härmed kommer
utskottet att under vederbörande punkt
i det följande yrka bifall till nämnda
motioner. Däremot är utskottet icke berett
att tillstyrka en så omfattande stegring
av investeringsutgifterna under televerkets
fond som förutsatts i motionen
II: 19. Enligt utskottets beräkningar
skulle sålunda totalramen för kommunikationsverkens
investeringar komma
att uppgå till (931,0 + 4,4 =) 935,4
miljoner kronor.»

b) av herr Karl Andersson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! För sin ovilja att göra
några ändringar i regeringens förslag
beträffande televerkets investeringar åberopar
statsutskottet, såvitt jag kunnat
se, uteslutande konjunkturläget och den
nödvändighet till försiktighet som föranledes
härav.

Såvitt jag förstår råder inga delade
meningar om nödvändigheten av att genom
en klok investeringspolitik bekämpa
eventuella inflationsrisker. När jag
tillsammans med några medmotionärer
förordat en ökning med 4,2 miljoner kronor
av anslaget till telefon- och telegrafanläggningar
har även i motionen uttryckligen
understrukits behovet av att
återhållsamhet visas i de allmänna investeringarna.
I motsats till utskottsmajoriteten
har dock motionärerna ansett,
att investeringsbegränsningarnas storlek
och avvägning inte behöver vara avgjord
i och med att regeringen har framlagt

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

sitt förslag, utan att det kan finnas
bärande skäl för vissa justeringar.

Statsutskottet noterar också tydligen
med beklagande att televerkets svårigheter
vid inkoppling av telefonapparater
till abonnenterna under det sista året
förvärrats. Längre än till ett beklagande
av denna utveckling sträcker sig emellertid
inte utskottet. Situationen är ändock
så svår, att jag ber att få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk ett
ögonblick för att söka ge en föreställning
om hur läget för närvarande är.

Antalet abonnenter, som har tecknat
sig för nytt abonnenmang men inte kunnat
få telefon inkopplad inom tre månader
efter abonnemangsteckningen,
uppgick den 1 oktober i fjol till 23 000.
Denna siffra hade vid årsskiftet stigit
till 24 000. Den ökningen bör emellertid
ses mot bakgrunden av att denna siffra
normalt brukar minskas under detta
kvartal. År 1952 var nedgången under
samma kvartal så stor som 2 700. År
1953 hade emellertid rushen redan börjat,
och minskningen var då bara 100.
Nu har minskningen förbytts i en ökning
med ca 900. Av de 24 000 nya abonnenter,
som väntat mer än tre månader,
hade ett betydande antal fått vänta avsevärt
utöver den tiden. I vissa fall sträcker
sig väntetiden till ett år. Ingenting
säger dock att väntetiden på telefonapparat
måste vara minst tre månader.
Den anförda statistiken är därför i och
för sig inte mycket att hålla sig till.
Det är ju inte många år sedan väntetiden
på en telefon uppgick bara till
några veckor. Intressantare är att se hur
hur många telefonabonnemang som tecknats
men som över huvud taget inte har
kunnat expedieras. Det antalet uppgick
den 1 januari i år till 65 000. När jag
skrev motionen räknade jag med 60 000,
men det visade sig att utvecklingen gick
ännu snabbare än jag beräknat, och när
statistiken var klar hade antalet ökat
med ytterligare 5 000.

65 000 tecknade telefonabonnemang
som inte kunnat inkopplas är en utomordentligt
hög siffra. Läget blir ännu allvarligare
om man tänker på att abonnemangssiffran
kontinuerligt stiger år

från år. Hur det kommer att se ut nästa
årsskifte vet man ju inte, men en viss
ledning kan man få genom att läsa televerkets
petita. Det framgår av utskottshandlingarna
att Kungi. Maj.''t i propositionen
har prutat ned investeringsvolymen
för televerket med närmare 72
miljoner kronor av vad televerket har
begärt. Om televerket hade fått vad det
begärt, alltså 72 miljoner kronor mer,
beräknar verket att man hade kunnat
öka antalet telefonabonnemang under
det nya budgetåret med 110 000—130 000.
Då televerket avgav den beräkningen
var resultatet av 1954 års abonnemangsteckning
ännu inte klart. Vid årsskiftet
visade det sig att allmänheten hade tecknat
inte mindre än drygt 127 000 fler nya
abonnemang än antalet annulleringar.
Nettoökningen av teckningen var alltså
lika stor som det största antal apparater,
vilket televerket ansåg sig kunna
installera under det nya budgetåret, därest
verket fått 72 miljoner kronor mer
i anslag än Kungl. Maj:t gått med på.
Även om televerket fått dessa pengar
skulle tydligen eftersläpningen ha ökat
med hänsyn till den pågående stegringen
av abonnemangssiffran. Hur det nu
blir, när televerket får 72 miljoner kronor
mindre än det självt räknade med,
förstår man utan vidare.

Dessa sifferuppgifter kan knappast ha
varit obekanta för utskottet. När man
läser dess beklagande av utvecklingen
frestas man därför att fråga: Hur stor
eftersläpning skall behövas på detta område,
för att statsutskottet skall anse
frågan värd mer än ett beklagande? Hur
många månader — eller år, såsom det
sker i vissa fall — skall folk behöva
vänta på telefon för att utskottet skall
säga ifrån tydligt och klart, att det inte
räcker med ett beklagande utan att det
också måste handling till? Man tävlar
ju om att bygga bostäder runt om
i landet. Man strider politiskt om olika
vägar att snabbast och effektivast kunna
påskynda bostadsbyggandet, vilket
utom bostäder även inkluderar affärer,
kontor, gemensamhetslokaler av skilda
slag, sociala inrättningar osv. I allt detta
ingår dock telefonen som ett utom -

Onsdagen den 10 mars 1955

Nr 9

•27

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

ordentligt viktigt kommunikationsmedel.
Men nu ökar man inte utan minskar
tvärtom avsevärt de medel som ställes
till förfogande. Jag har funnit detta innebära
en sådan disproportion, att jag
för min del ansett, att saken borde uppmärksammas
i riksdagen. Det var ett
av skälen till min motion.

Bakom de rent ekonomiska synpunkterna
i denna fråga står även en mänsklig
faktor. Man kan säga att 5 000 telefonapparater
mera på ett år ändå innebär
ganska liten avarbetning av den stora
eftersläpningen. Det betyder i alla
fall att 5 000 människor — vilket ju ändå
är ett betydande antal — får sina
telefoner inkopplade några månader eller
kanske rentav ett år tidigare än som
eljest skulle ske. För de enskilda personer,
som får sina telefoner inkopplade,
betyder det ökade möjligbeter till kommunikation
med yttervärlden — med de
butiker, där de gör inköp, med läkare,
med myndigheter o. s. v. Är det fråga
om affärsföretag, små eller större industrier
o. s. v., utgör möjligheten att
snabbt få telefon ofta en oundgänglig
förutsättning för näringens utövande.
Jag tror att med tiden ett vidgat telefonnät
betalar igen sig i nationalbushållet
flera gånger om, alldeles frånsett att
även den lilla investeringsökning på 4,2
miljoner kronor, som jag har påyrkat,
är en för staten lönande investering.

Får utvecklingen fortgå på samma
sätt som under de senaste åren utan att
man gör någonting åt saken, är vi med
sannolikhet på detta område snart inne
i samma läge som det vi har på bostadsmarknaden,
alltså att vi får en eftersläpning
som är så stor att den inte kan
avarbetas på mycket lång tid. Dessutom
skapas väsentliga besvärligheter för allmänheten
och för televerkets service.

Det är detta som har gjort att jag ansett
att inom detta område investeringsbegränsningen
icke bör drivas med samma
skärpa som annars är önskvärt på
många områden. Jag har den uppfattningen
ej minst mot bakgrunden av de
uttalanden, som statsutskottet gjorde i
sitt utlåtande i fjol i samma fråga. Även
då hyste utskottet bekymmer för de svå -

righeter, som är förbundna med den betydande
begränsningen av televerkets investeringsverksamhet.
Inte heller i fjol
kunde utskottet gå med på en ökad investeringsram,
men utskottet uttalade
dock den uppfattningen, att någon prutning
i förhållande till det s. k. normalalternativet
icke borde ske. En sådan
prutning har nu skett. Normalalternativet
för innevarande budgetår innebar en
investering på 249 miljoner kronor för
televerkets verksamhet. Härpå prutas
nu 10 miljoner kronor, och utskottet accepterar
detta trots sina uttalanden i fjol.

Med den respekt jag hyser för statsmakternas
försök att i tid vidta åtgärder
mot en inflationistisk utveckling har
jag naturligtvis förståelse även för utskottets
ovilja att öka Kungl. Maj :ts förslag.
Men som situationen är på telefronten
och mot bakgrunden av försäkringarna
om att det här bör vara fråga
om en förtursrätt beträffande anslag
- - jag måste läsa statsutskottets uttalande
i fjol på det sättet — finner jag trots
allt, att anledning borde föreligga till
en mindre hårdhänt behandling av televerket
än som skett.

Av detta skäl, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation, som
under denna punkt har avgivits av herr
Ohlon m. fl.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
i statsutskottets utlåtande antecknat en
blank reservation. Jag vill här med
några ord ange några synpunkter på de
föreliggande investeringsfrågorna, och
jag vill gärna delge kammaren något
om den uppfattning, som verken själva
har beträffande den investeringsbegränsning,
som föreslås enligt utskottsförslaget.

I förhållande till verkens samlade petita
i fråga om vad de ansett sig behöva,
innebär utskottets förslag en prutning
med ca 15 procent. I förhållande till vad
som under innevarande år stått till verkens
förfogande innebär förslaget för
nästa budgetår en reduktion med omkring
10 procent.

Vi har på fjärde avdelningen haft till -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

fälle att höra verkscheferna från statens
järnvägar, televerket och vattenfallsstyrelsen
och de synpunkter, som dessa
verkschefer lägger på denna mycket viktiga
investeringsverksamhet.

Vad beträffar statens järnvägar fick
vi den uppfattningen, att verket nog på
det stora hela taget förklarar sig nöjt
med den inskränkning som gjorts, eller
beklagar visserligen att det kommer att
uppstå eftersläpningar och rubbningar i
investeringsverksamheten och att detta
kanske också i viss mån kommer att fördröja
eller förhindra vissa rationaliseringsåtgärder,
som eljest kan vara både
önskvärda och ekonomiska. Men i stort
sett har nog statens järnvägar kunnat finna
sig i att en viss begränsning för närvarande
får göras.

När det gäller statens vattenfallsstyrelse
har svårigheterna visat sig vara
större. Verkets ledning har förklarat, att
det kan bli stora problem i fråga om
kraftförsörjningen, om inte de planer
på utbyggnad, vilka verket har uppgjort,
kan fullföljas såsom man har tänkt. Det
föreliggande förslaget innebär, att det
kommer att ske en fördröjning av vissa
kraftbyggnader. Man skjuter på framtiden
byggnader, som det med hänsyn till
krafttillförseln anses vara erforderligt
att redan nu påbörja. Det gäller särskilt
tre kraftbyggen, som inte kunnat få medelstilldelning
på önskat sätt, nämligen
en utbyggnad av Järkvissle, en planerad
kraftstation vid Långbjörn och slutligen
en kraftstation i Ångermanälven,
den s. k. Stalonstationen. Enligt vattenfallsverkets
prognoser räknar man emellertid
med att i händelse det blir normala
nederbördsår — att vi alltså får
en jämn och relativt riklig nederbörd
— skall kraftbehovet kunna tillgodoses.
Det skulle under dessa förutsättningar
inte behöva uppstå några större svårigheter.
Men här föreligger alltså den
ovissheten i planeringen, att ingen vet
någonting om hur väderleken blir. Inträffar
det ett torrår, kommer det att
uppstå en kraftig brist och denna risk
föreligger under senare delen av 50-talet.
Om det blir ett torrår någon gång mellan
1957 och 1960 kan inte den utbygg -

da vattenkraften tillgodose det föreliggande
behovet. Då står man alltså inför
möjligheten av en ransonering på elektrisk
kraft. Vi har erfarenhet av en sådan
från torråret 1947, och vi vet att
den både är besvärlig att genomföra och
vållar stora olägenheter på många områden.

Detta är alltså den situation som vattenfallsverket
har talat om, och jag tror
att det är nyttigt att riksdagen får klart
för sig hur landet ligger.

När det sedan gäller televerket, har
vi nog fått uppfattningen att det av alla
statens affärsdrivande verk är just detta
som ser allra mörkast på situationen för
dagen. Herr Lundström har redan anfört
en del siffror som belyser läget,
siffror som jag därför inte behöver upprepa.
Jag vill endast tillägga, att det enligt
televerket inte blir möjligt att under
de närmaste tio åren avveckla den eftersläpning
när det gäller telefoninstallationer,
som föreligger och som för övrigt
ganska länge har förelegat, såvida
inte betydande ökningar av anslagen för
nyinvesteringar kommer att ske. Vi bär
ju ända sedan 1940-talet haft en årlig
ökning av antalet telefonapparater med
inemot 100 000, och litet var hade vi
kanske räknat med att en mättnad snart
skulle inträffa, då de allra flesta människor
som på det hela taget har behov
av telefon skulle ha fått sådan. Men televerkets
prognoser går ut på att man
inte kan vänta sig att denna mättnad inträder
förrän om 10 år; under de närmaste
åren skulle alltså efterfrågan vara
ungefär lika stor som hittills, och möjligheterna
att avarbeta den stora kön är
ytterligt ringa.

Detta är situationen beträffande televerket.
Jag skulle här gärna vilja i mycket
koncentrerad form ange televerkets
syn på läget med ett uttalande som verkets
chef gjorde inför utskottet och
som han även tidigare offentligt framfört.
Aldrig tidigare, säger han, har efterfrågan
på televerkets tjänster varit
större, aldrig har verkets tekniska resurser
att tillgodose denna efterfrågan varit
bättre, men aldrig har dess ekonomiska
möjligheter varit mindre.

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

Jag har under utskottsbehandlingen
funnit det beklämmande, att man inte
skall ha möjligheter att göra investeringar
som åtminstone i någon högre
grad tillgodoser de olika krav, som föreligger
från dessa verks sida. Sådant läget
nu är, har jag emellertid funnit att
det inte är så värst mycket att göra. Jag
är fullt på det klara med och förstår
kanske lika väl som någon annan, att det
inte är möjligt att göra investeringar utöver
vad de samlade besparingarna tilllåter.
Där har vi en gräns, såvida man
inte vill överskrida den genom att ta
upp lån i utlandet eller i riksbanken.
Jg tror inte att någon i dagens läge vill
tillråda vare sig det ena eller det andra
av dessa alternativ, och följaktligen står
vi inför nödvändigheten att antingen
skära ned investeringarna här eller att
försöka skära ned på andra håll.

För egen del skulle jag nog helst ha
sett att Kungl. Maj:f innan förslagen
till nyinvesteringar på dessa områden
utarbetades, hade gjort en översikt -—
från min synpunkt skulle jag kanske vilja
säga en bättre översikt ■— av möjligheterna
att minska investeringsanslagen
något mera på andra håll för att kunna
tillgodose de här föreliggande, stora och
uppenbara behoven. När detta inte skett,
har jag för min del icke sett någon möjlighet
att föreslå ändringar av sådan
storleksordning, att det egentligen skulle
ha någon betydelse i dagens läge.

Jag har således fått nöja mig med
att avge en blank reservation, men jag
har velat inför kammaren tala om hur
verken ser på läget.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Såväl herr Lundström
som herr Karl Andersson har ju mycket
målande skildrat det läge i fråga om investeringsmöjligheterna,
som våra kommunikationsverk
har kommit i och de
har då framför allt uppehållit sig vid
det svåra läge, som televerket för närvarande
befinner sig i när det inte kan
få det kapital som behövs för investeringar
så att den stora efterfrågan på

nya telefonabonnemang kan tillfredsställas.

Utskottet har egentligen ingenting att
invända mot detta beklagande. Tvärtom
har utskottet i olika sammanhang understrukit
det betänkliga i att man nödgas
gå så hårt fram när det gällt att
pruta ned de olika myndigheternas anslagsäskanden.
Jag vill dock för att något
litet modifiera den bild, som herr
Lundström och herr Andersson här har
målat, konstatera att trots den nedprutning
av investeringsramen med 10 miljoner
kronor, som föreslagits för nästkommande
budgetår, är investeringsanslagen
för televerket inte så blygsamma
som vi skulle kunna få intryck av när
vi hört de båda föregående talarna. Vi
bör nog också hålla i minnet, att trots
att det här står 35 000 blivande abonnenter
i ko är dock vårt land det telefontätaste
landet i världen om vi bortser
från Amerikas Förenta stater, och det
vill ju inte säga så litet om vår telefonstandard
för närvarande. Men det hade
givetvis varit önskvärt, särskilt om man
betraktar televerket såsom ett affärsdrivande
verk, att öka på investeringarna,
då dessa investeringar inte minst när
det gäller den fortsatta automatiseringen
är synnerligen räntabla och alltså ur
statsverkets synpunkt skulle vara mycket
gynnsamma. Statsutskottet har emellertid
stått inför situationen sådan den
är i dag. Det har konstaterats, att det är
nödvändigt att hålla tillbaka investeringarna,
och vi har alla varit överens om
att vi inte kan släppa i väg det hela hur
som helst.

Det är nu ett faktum, att det privata
näringslivets investeringar i dag inte har
större andel av de sammanlagda investeringarna
än de haft tidigare, och jag
tror inte att i varje fall herr Lundström
är beredd att rekommendera en nedskärning
på detta område. I olika sammanhang
har framhållits angelägenheten
av att vi ökar våra investeringar för
bostäder, och inte heller på denna punkt
torde någon vara beredd att rekommendera
en hårdare nedskärning. Skall en
nedskärning ske, får det alltså ske bland
statens och kommunernas investeringar,

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

och här har vi nu att ta ställning till de
statliga investeringarna.

Herr Karl Andersson var inte nöjd
med den avvägning Kungl. Maj:t hade
gjort mellan olika investeringsbehov,
men han kunde inte heller ge anvisning
på vilka andra områden man skulle ha
gjort en investeringsbegränsning. Riksdagen
får om någon månad ta ställning
till frågan om väginvesteringarna. Kungl.
Maj:t har föreslagit en begränsning av
dessa investeringar, som säkerligen
många med mig anser vara alltför hård
med hänsyn till det stora behov av vägar,
som vi har här i landet. Jag är
övertygad om att därest riksdagen skulle
försöka sig på att pruta på exempelvis
investeringsanslagen till utbyggnad av
vårt skolväsende, komme ecklesiastikministern
att opponera sig. Jag är övertygad
om att han när som helst kan stå
upp och vittna om att det är angeläget
att investeringarna på detta område bibehålies
och om möjligt ökas. Detsamma
gäller investeringarna för sjukhus och
för en hel rad andra ändamål. Ännu har
ingen, i varje fall inte inom statsutskottet
och hittills inte i denna kammare,
kunnat anvisa något annat område, där
man kan förorda en hårdare begränsning
av investeringsverksamheten än
vad som hittills har skett, och då har
utskottet måst acceptera den här föreslagna
nedskärningen, när det inte haft
möjlighet att komma med några andra
alternativ.

Detta är den bakgrund, mot vilken utskottet
haft att handlägga dessa frågor.
Vi har inte kunnat komma till något annat
resultat än att vi varit nödsakade att
acceptera den investeringsram, som angivits
i förevarande proposition. Vi har
inte heller ansett oss ha möjlighet att
flytta över anslag inom de olika kommunikationsverken
eller mellan dessa
inbördes. Jag vill nämligen i detta sammanhang
understryka, att den kanske
allvarligaste nedskärning, som det här
är fråga om, inte drabbar televerket,
utan kommer att drabba vattenfallsverket.
Det är riktigt, som herr Karl Andersson
framhöll, att uppskjutandet av
angelägna kraftverksbyggen kan försätta

vårt land i en mycket penibel situation
därest vi skulle få ett torrår under slutet
av detta årtionde. Detta kan enligt
min uppfattning få betydligt allvarligare
verkningar för vårt näringsliv och
för vår produktion än den begränsning
som har måst företas när det gäller televerket.

Det är riktigt som herr Lundström
framhållit, att telefonkön tenderar att
stiga, och det är också riktigt, såsom
herr Karl Andersson anförde, att vi enligt
nu föreliggande prognoser får dragas
med denna balans ett tiotal år framåt
i tiden. Det är ju en följd inte minst
av den höjda levnadsstandarden, som
gjort det möjligt för allt större samhällsgrupper
att hålla sig med telefon. Men
jag vill i detta sammanhang också påpeka,
att de stora telefonköerna finns i
våra större städers ytterområden, där
man har exploaterat nya områden för
bostadsbebyggelse utan att televerket
haft möjlighet att förse dessa nya bostadsområden
med telefoner. Här föreligger
som jag förut sade en avvägningsfråga,
och jag anser trots allt att det är
angelägnare att folk får bostäder även
om de får vänta på att få telefon i tre
eller flera månader.

Ja, herr talman, detta är den bakgrund,
mot vilken utskottet har haft att
handlägga dessa frågor. Utskottet har
fått försöka att göra en så rimlig avvägning
som möjligt och har därvid inte
kunnat komma fram till något annat
resultat än det som redovisas i det föreliggande
utlåtandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i punkt 1 i utlåtandet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vad ökningen av telefonabonnemangen
beträffar kunde man ju,
när man såg fjolårets stora tillströmning,
förmoda att antalet nya abonnenter skulle
börja minska. Jag har försökt att få
reda på hur det ser ut i år. Ännu finns
endast siffrorna för januari klara. Dessa
siffror visar emellertid att nytillströmningen
alltjämt är mycket stark. Under

Onsdagen den 10 mars 1955

Nr 9

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

januari månad var nämligen nettoökningcn
av tecknade abonnemang — alltså
nytecknade abonnemang minus antalet
annullerade abonnemang — It 500
år 1953, 13 100 år 1954 och 15 300 i år.
Det säger sig ju självt, att fortgår den
ökning, som avspeglar sig i årets januarisiffra
och även i siffrorna för hela
fjolåret — inte minst under slutet av
året — även i fortsättningen av år 1955,
så kommer detta år att sluta med en våldsam
balans av abonnenter som ännu icke
fått telefon. Deras antal var den 1 januari
i år 65 000. Det är väl inte omöjligt
att man vid nästa årsskifte kommer upp
i kanske 100 000, eller i varje fall mellan
80 000 och 90 000. En sådan eftersläpning
måste vara utomordentligt besvärande
inte bara för det verk, som
det gäller, utan framför allt för de människor,
som får vänta på detta sätt.

Redan nu finns det drastiska exempel
på vart denna eftersläpning leder. För
någon tid sedan läste jag i tidningarna
om ett inbrott i ett landsortssamliälle.
Landsfiskalen, eller kanske det var fjärdingsmannen,
som bodde på annan plats,
hade flyttat och inte hunnit få telefonen
installerad. Till följd därav kunde
han inte underrättas om inbrottet förrän
det gått någon dag. Affärsmän, som flyttar
till nybyggda områden eller som
över huvud taget flyttar, måste många
gånger dras med stora besvärligheter
under en lång tid därför att de inte kan
få telefon.

Allt detta har lett till att televerket
har nödgats inrätta något slags förtursrätt
för vissa abonnenter. Det kanske i
och för sig inte är någonting att säga
därom, men särskilt tilltalande är ju
inte ett sådanl system. Tv hur går det
för dem som inte tillhör de privilegierades
krets? De får vänta inte bara som
nu tre, fyra, fem eller sex månader,
utan här uppstår så småningom en
grupp som får vänta ännu mycket längre
tid. De som får vänta tills alla, som
har förtursrätt, fått ta i anspråk en väsentlig
del av det antal telefonapparater,
som står till förfogande, är såvitt
jag förstår i allt större utsträckning enskilda
abonnenter, vilka tack vare för -

bättrade ekonomiska förhållanden kommit
i den situationen att de nu har råd
att hålla sig med telefon. Olika befolkningsgrupper
har ju undan för undan
kommit in i telefonabonnenternas skara,
kommit in så att säga i telefonkatalogen,
och enligt vad man anser på televerket
är det tydligen numera i större
utsträckning än förut kroppsarbetande
grupper som börjar lägga sig till med telefon.
Det är alltså de, som nu får vänta
inte bara så lång tid som kön i och för
sig motiverar, utan dessutom ytterligare
en avsevärd tid på grund av att man
måste lämna vissa abonnenter förtursrätt.

Det har sagts här och — jag vill erkänna
det — med en viss rätt, att det
förslag jag framfört i min motion om
en ökning av anslaget med drygt 4 miljoner
kronor betyder ganska litet, eftersom
det är ett så kolossalt stort behov
som föreligger. Det framgick inte minst
av herr Karl Anderssons anförande, hur
stort behovet är och hur televerket ser
på saken. Därför övervägde jag också
ursprungligen att begära, att ett betydligt
större belopp skulle ställas till
telegrafverkets förfogande för detta ändamål.
Det skulle emellertid ha inneburit
antingen att den av Kungl. Maj:t
uppgjorda investeringsramen på ett väsentligt
sätt hade måst överskridas eller
också att starka ytterligare beskärningar
hade fått göras på andra poster. Jag
delar herr Karl Anderssons uppfattning,
att prutningarna i fråga om kommunikationsverken
har varit mycket starka,
och jag måste tillstå, att jag in le tillerkänner
mig förmågan att anvisa några
väsentliga prutningar på andra områden
inom kommunikationsverken. Inte
minst är det riktigt vad som här har
sagts beträffande vattenfallsstyrelsen. I
den situationen ville jag, att man skulle
göra vad som ändock var möjligt, nämligen
lägga på ett belopp som kan ha någon
positiv betydelse men ej gör någon
skada. 5 000 apparater är ju dock 5 000
apparater, och de kan innebära en väsentlig
glädje och nytta för många, men
beloppet är inte av den storleksordningen
att det kan innebära någon väsentlig

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

skada för budgeten eller öka inflationsrisken.
Den ekonomiska balansen kan
inte vara beroende av ett sådant relativt
obetydligt belopp. Att jag valde detta
belopp beror dessutom på att denna anslagspost
då uppnår samma belopp som
utgick innevarande år. Det skulle alltså
betyda, att man inte skulle pruta på
anslaget till nya abonnentanläggningar,
nätarbeten och blanka mellanortsledningar
utan bibehålla det vid oförändrat
belopp. Men även ett bifall till detta
yrkande innebär, att maximibeloppet
för televerkets investeringar minskas,
inte bara från vad televerket begärt utan
även i förhållande till innevarande år.
I år är anslaget 249 miljoner, och om
man bifaller reservationen blir det 243,4
miljoner, d. v. s. nästan 6 miljoner mindre
än vad det är nu.

Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att i Kungl. Maj :ts förslag i fråga om
televerket ingår en ökning av anslaget
till rundradioanläggningar med cirka 4
miljoner, varför ett bifall till reservationen
betyder en relativ minskning av investeringsvolymen
för telestyrelsens övriga
verksamhet med cirka 10 miljoner.
Och när herr Hesselbom säger, att investeringsanslagen
för televerket inte är
så obetydliga, vill jag göra gällande att
mot bakgrunden av den situation verket
befinner sig i är en minskning på 10
miljoner kronor ganska stor, speciellt
när denna budget redan har pressats så
hårt som man gjorde vid fjolårets riksdag.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundström har inte
kunnat plocka fram något område, där
han är beredd att skära ned anslagen
för att möjliggöra en ökad investering
för televerket. I stället har han gått
över på det där välbekanta resonemanget,
som gubben använde när han lastade
åsnan, att »orkar du den, så orkar du
den». Statsutskottet har inte kunnat acceptera
principen att lasta på några miljoner
här och några miljoner där och

säga, att de miljonerna inte spelar någon
roll i det stora sammanhanget. Någon
miljon här och ett par tre miljoner
där gör i alla fall, att man kan komma
i den situationen att man riskerar att
åsnan knäcker ryggen.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Då statsutskottet tycks
vara enigt med mig om att det nuvarande
läget påkallar en återhållsamhet med
investeringarna — även reservanterna
har uttryckt den meningen — behöver
jag kanske inte gå in på den ekonomiska
bakgrunden till de nedskärningar av
kommunikationsverkens investeringar
som vi nu diskuterar. Reservanterna,
som bär företrädes av herr Lundström,
har skjutit in sig på läget inom televerket
och vill med 4 miljoner kronor
försöka förbättra läget där. Det
framgår ju tydligt av de siffror, som
herr Lundström själv dragit fram, att
dessa 4 miljoner inte på något väsentligt
sätt kan förändra situationen på
televerkets område. Jag skall alltså
inte gå in på frågan om vi orkar mer
eller inte, utan jag skall närmast ta upp
frågan om den avvägning vi har gjort
mellan olika intressen, dels inom kommunikationsverken
och dels mellan dessa
affärsverk och andra investeringsområden.

Vad denna avvägning beträffar framgår
ju tydligt av propositionen att televerket
med hänsyn till den situation,
som här diskuterats, har behandlats förmånligare
än övriga investeringsområden.
Nedskärningen från i år till nästa
år rör sig om cirka 5 procent mot 10
procent för statens järnvägar och ungefär
lika mycket för de andra kommunikationsverken.
Televerket bär alltså behandlats
välvilligare, och jag måste säga
att om totalramen för kommunikationsverkens
investeringar skulle ökas med
fyra, fem miljoner kronor, såsom herr
Lundström och reservanterna föreslår,
kan jag inte inse att läget är sådant att
denna ökning borde tillkomma just televerket.
De andra verken är sannerligen
inte i den situationen att man kan låta
dem komina efter ytterligare.

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

Det är naturligtvis tråkigt att vi har
köer av sådana som väntar på telefoner,
ganska långa köer. Men har vi inte köer
också på andra områden? Bostadsköerna
är mycket längre. Anspråken på att
få tidsenliga skollokaler, sjukhusplatser
o. s. v. är, det har till och med jag måst
medge, lika angelägna som behovet av
telefoninstallationer. Jag har i varje fall
inte med någon energi eller framgång
kunnat hävda att just telefoninstallationer
borde gå före bostäder, sjukhus, vägar
och annat sådant som det som bekant
också råder brist på. Situationen
är ju inte heller den att vi har slutat
att installera telefoner i landet. Vi skall
installera 100 000 nya under det budgetår,
som nu diskuteras, och vi installerar
100 00 nya under det löpande budgetåret.
Jag vill erinra om att Sverige är
kanske världens ledande land inom detta
område. Förenta staterna ligger obetydligt
före oss i fråga om antalet telefoner
per 1 000 invånare, men vår standard
i fråga om telefoner, framför allt
på landsbygden, är väsentligt högre, och
jag vågar därför hävda att vi ligger
främst. I jämförelse med europeiska länder
ligger vi långt före. Vi har dubbelt
så många telefoner i förhållande till befolkningstalet
som Norge och Danmark,
vi har tre gånger så många som Finland
och England, vi har fem gånger så
många som Västtyskland för att nu inte
tala om de länder som ligger ännu sämre
till. Vår situation är alltså den att
vi har köer av väntande, men å andra
sidan har vi i vårt land lagt an på att
förse befolkningen med telefoner i större
utsträckning än något annat land,
möjligen med undantag av Förenta staterna.
Vi har t. ex. 50 procent fler installerade
telefoner i förhållande till befolkningstalet
än Schweiz och Nya Zeeland,
som ju ändå är länder med hög
levnadsstandard.

Detta är naturligtvis ingen tröst för
dem som nu måste vänta på sin telefon,
men jag kan inte inse att denna väntan
på telefon i tre, fyra eller fem månader
innebär så stor olägenhet i jämförelse
med den väntan som förekommer på
15 Första kammarens protokoll 1955. Nr 9

andra områden, att vi inte kan finna
oss däri.

Vi gör som sagt mycket stora investeringar
på detta område. Jag måste
bestämt hävda att vi trots de nedskärningar,
som företagits av kommunikationsverkens
investeringar och som vi
väl här i kammaren är eniga om, inte
sjunker ned till någon nödnivå, utan
tvärtom hålls våra offentliga investeringar
på en mycket hög nivå.

Om jag för att anknyta till herr Karl
Anderssons anförande ser på vattenfallsverket,
skulle jag vilja hävda att det
väl vore ännu farligare att ställa sig i
den situationen att vi fick brist på elektrisk
kraft. Vi har föreslagit en nedskärning
eller förskjutning av investeringarna
även för vattenfallsverket, men
jag måste till herr Andersson säga att
det inte är riktigt att måla ut läget på
det sätt som han gjorde. Ty även efter
den förskjutning av investeringarna, som
skall ske, förbättras ju vår elkraftssituation
undan för undan på grund av de
många nu pågående kraftverksbyggena
i statens, kommunernas och enskild regi.
De två kraftverk som herr Karl Andersson
talade om, nämligen kraftverken i
Stalon och i Långbjörn, är ju inte avsedda
att bli färdiga förrän 1960 —- Långbjörn
— och 1962 — Stalon. Dessa två
kraftverksbyggen kan alltså inte påverka
kraftsituationen förrän efter 1960. Det
kan däremot det något försenade kraftverksbygget
i Järkvissle göra. Det skulle
enligt planerna ha varit färdigt år 1958
men blir inte klart förrän 1959, om riksdagen
följer statsutskottet, om den förskjutningen
är ju i och för sig beklaglig
men har ingen avgörande betydelse för
vår kraftförsörjning. Vi räknar med -att
i dag ha en torrårsrcserv på ett par,
tre procent. Åren 1959 och 1960 skall,
även med den plan som riksdagen nu
diskuterar, torrårsreserven ha ökats till
mellan It) och 11 procent, såvida inte
våra prognoser fram till 1960 i fråga om
förbrukning av kraft skulle spricka helt
och hållet. Men även om förbrukningen
skulle öka, vilket möjligen ökningen av
fjolårsförbrukningen pekar på, kommer

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

torrårsreserven att vara väsentligt högre
än den är i dag.

Jag vill erinra kammaren om att när
vi tidigare diskuterat frågan om vår
kraftförsörjning, har ju planerna alltid
gått ut på att man skulle försöka få
en torrårsreserv på 10 procent. Våra
byggen har planerats därefter, och vad
som har gjort att regeringen bär vågat
göra en förskjutning är ju att vi — om
den sista prognosen av förbrukningen håller
— skulle få denna tioprocentiga torrårsreserv
1960 utan Långbjörn och Stalon
som vi diskuterar i dag. Jag har alltså
här reserverat mig för en möjlig förbrukningsökning
utöver den som prognoserna
1951 och 1954 pekar på. Det
är klart att om förbrukningen ökar, får
man allvarligt överväga att också öka
investeringarna i kraftverksbyggen.

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
gå in på de andra problem som
har diskuterats här. Situationen är ju som
jag har sagt den, att alla partier tycks
vara eniga om att det är nödvändigt med
återhållsamhet i fråga om offentliga investeringar,
och jag tror att denna enighet
är mycket värdefull. Den stridsfråga
som gäller televerket kan vara allvarlig
på det sättet, att om man verkligen
skulle rucka på totalramen, tror jag att
man begår ett misstag, om man utan vidare
förser bara ett av dessa investeringsområden
med några miljoner till.
Det blir enligt min uppfattning en oriktig
avvägning, och därför är det nog
klokt att följa den mening som statsutskottet
här har uttalat.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet gjorde
gällande, att ett bifall till reservationen
med äskande om fyra miljoner i investeringsanslag
för televerket utöver
vad Kungl. Maj:t har begärt inte nämnvärt
skulle förändra bilden. Det skulle
bara minska kön av anmälda abonnenter
med 5 000 personer, och vi har redan
en ko på 65 000 personer. Gentemot
detta resonemang kan man anföra, att
bland dem som står i ko befinner sig

en hel del personer, beträffande vilka
det ur samhällets synpunkt är viktigt
att de är anträffbara per telefon. De
kan nu inte få telefon. Genom en ökning
av investeringsanslaget skulle man
åtminstone kunna bereda de medborgare,
som för sin verksamhet i samhället
och som för samhället som sådant har
behov av telefon, möjlighet att få apparater
installerade hos sig.

Vidare sade kommunikationsministern,
att televerket hade behandlats välvilligare
än de andra kommunikationsverken.
Det är riktigt. Men det är väl
också naturligt, eftersom utvecklingen
på teleområdet har gått snabbare under
de senare åren än som varit fallet inom
de andra kommunikationsverken. Inte
heller är det något konstigt att vårt land
ligger i täten i fråga om antalet telefoner
per 1 000 invånare — vi kommer
därvidlag närmast efter Förenta staterna.
Det hänger ju i hop med att teleteknikens
utveckling, efter det att de
grundläggande uppfinningarna gjorts i
Förenta staterna, har skett inte minst
här i Sverige. Vi har ju varit pionjärer
på telefonens område, och följden är att
vi alltifrån telefoniens tillkomst har tillhört
de länder som har varit bäst försedda
med telefon.

När det här har sagts, att det är den
ökade standarden som har åstadkommit
telefonkön, är det ett mycket egendomligt
resonemang, lika egendomligt
som det resonemang som brukar föras
ute i valrörelsen, då man såsom ett bevis
för den ökade standarden bär hemma
nämner det stegrade antalet telefonapparater.
Om det finns långa rader
medborgare som inte kan få några apparater
— för närvarande 65 000, vid
årets slut ännu flera — blir det ju ingen
ökad standard, åtminstone för de människorna.

Om det i detta land skulle finnas ett
monopolföretag, som betjänade allmänheten
på det sättet att beställarnas ko
ökades år efter år, skulle vi säkert bland
våra vänner socialdemokraterna träffa
på en hel del personer som skulle säga,
att det måtte vara något fel med det
privata företaget i fråga och att man

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

måste se till att samhället övertar det.
Men nu driver samhället redan denna
verksamhet, och resultatet ser vi. Servicen
lämnar en hel del övrigt att önska
på grund av brist på anslag.

Det har i debatten i dag uttalats, att
när oppositionen begär en ökad investering
inom ett visst område, så är det
oppositionens ovillkorliga skyldighet att
samtidigt ge anvisning på mölighet att
minska investeringen på ett annat område.
Bortsett från resonemanget att
Kungl. Maj:ts avvägning är ofelbar —
ett resonemang som jag inte kan dela,
Kungl. Maj:t brister väl lika mycket
i sitt förutseende som vi andra fattiga
syndiga människor — vill jag nämna,
att reservanterna här i utlåtandet har
gett anvisning på en punkt, där en minskad
investering kan ske, nämligen reservationen
om avslag på Kungl. Maj:ts
hemställan om två miljoner kronor till
inlösen av privata billinjer. Nu kan det
invändas gentemot detta, att de ifrågavarande
billinjerna ju redan finns och
statens inköp av dem inte innebär någon
investering. Men det resonemanget är
nog ganska kortsynt, ty i och med att
staten släpper ut dessa två miljoner genom
inköp av billinjer, kommer beloppet
att bli tillgängligt för ökad investering
inom andra områden av den privata
verksamheten. Följer man resonemanget
till slut, torde ingen kunna bestrida,
att förslaget om avslag på de två
miljonerna för inlösen av billinjer totaliter
sett innebär ett förslag till minskad
investering i samhället.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det var inte för att bemöta
herr öhlons resonemang om det
aktuella läget i fråga om teleinvesteringarna
som jag begärde ordet, utan det
var närmast för att knyta an några reflexioner
till det politiska resonemang
han förde.

Vi har långa köer nu på många områden,
har det sagts. .lag är inte så bekymrad
(iver att man kan behöva vän -

ta två eller tre eller fyra månader för
att få telefon. Det är mycket annat som
är mera bekymmersamt. Men när herr
Ohlon försökte bemöta resonemanget
om standardstegring här vill jag erinra
om att det är sant, att vi inte hade dessa
problem på den tiden när herr Ohlons
partivänner regerade. På 1920- och 1930-talen fanns inga som stod i ko för att
få telefoner, ty då hade folk inte råd
till att installera telefoner. Televerket
fanns på den tiden också, men dess situation
var inte så ansträngd. Vi installerade
20 000 å 30 000 telefonapparater
per år under 1930-talet. Nu installerar
vi 100 000 varje år, och det räcker ändå
inte. Det finns möjligen ett samband
mellan denna väldiga efterfrågan på telefon
och det förhållandet, att det nu
är en annan politisk regim i landet.

Nu förstår ju alla här i kammaren,
att folkpartiets förslag om de fyra miljonerna
uteslutande har partitaktisk
bakgrund. Folkpartiet vill ha en ko på
60 000 personer, och vi vill ha en ko på
65 000, om man skall förenkla det hela.
Det är ju ett oriktigt resonemang, men
med hänsyn till de siffror som har
nämnts kan man säga så. Det är klart
att folkpartiet vill ha chansen och säga
till alla som står i kön, att om folkpartiet
i riksdagen hade fått igenom sitt
förslag, skulle de inte ha behövt vänta.
Det förstår hela kammaren, och jag behöver
inte uppehålla mig vid det ytterligare.

Det är en avvägning mellan investeringsintressen.
Här gäller det telefoner,
en annan gång kommer det att gälla bostäder
och en tredje gång vägar. Från
folkpartiets sida säger man varje gång:
»Fn liten ökning ytterligare spelar ingen
roll». Men man lägger aldrig fram några
allmänna planer eller riktlinjer för att
få plats med de olika ökningarna i ett
totalt investeringsprogram. Därtill kommer
att en del av folkpartipressen nu
har hjälpt till att försöka utmåla situationen
så, att vi har för höga offentliga
investeringar och att detta är en av anledningarna
till vår ekonomiska situation.
När vi diskuterar dessa investeringar
i kammaren, finner folkpartiet

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

plötsligt, att investeringarna på vissa
områden inte är för höga utan för låga,
och det här är ett sådant där område där
allmänheten kanske mer än på andra håll
är beroende av dessa investeringar. Detta
är alltså — och det framgår klart
av Ohlons anförande — en partitaktisk
sak.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Frågan gäller närmast
var man skall sätta in investeringarna,
om man skall sätta in dem på ett område
där ett verkligt aktuellt behov föreligger,
såsom i fråga om telefonerna, eller
om man skall sätta in dem på ett
område där intet behov finns. Det är
ett avvägningsproblem.

När statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
åberopar sin
politiska regims betydelse för den obestridliga
standardstegring, som har skett
inte bara i vårt land utan i hela Västerlandet,
begår han nog, lindrigt sagt, en
viss överdrift. I själva verket förhåller
det sig väl så att standardstegringen hör
samman med det alltmera tekniska utnyttjandet
av de vetenskapliga landvinningarna.
Och standardstegringen är
störst i det land på detta jordklot, som
har minst av socialism.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara passa på
tillfället att omedelbart efter kommunikationsministerns
anförande säga, att
någon taktisk bakgrund låg minst av
allt bakom min motion. Jag kom redan
i fjol i kontakt med frågan om eftersläpningen
på telefonfronten, detta av
en orsak som jag inte här behöver gå
in på. Jag tyckte då att statsutskottet på
ett sådant utomordentligt sätt hade uttalat
sig i frågan, att jag inte trodde att
Kungl. Maj :t nästa år skulle föreslå några
ytterligare sänkningar, och i varje
fall inte att statsutskottet skulle acceptera
några sådana. Trots detta uttalande,
som närmast innebar att situationen var
sådan att en ytterligare minskning inte
borde ske, framlade Kungl. Maj:t i år en
proposition innebärande, som jag på -

pekat tidigare, en ytterligare beskärning
som är väsentlig och som berör just det
område jag sedan har motionerat om. I
detta läge var det, tyckte jag, av rent
sakliga skäl helt enkelt omöjligt att tiga,
och jag väckte därför denna motion.

När jag hör kommunikationsministern
uttala den uppfattningen, att en sådan
här rent sakbetingad motion har taktisk
bakgrund, då får jag säga att jag
undrar om inte den motsatta meningen
också kan göras gällande, nämligen att
den taktiska bakgrunden ligger i att det
har blivit en principsak att avslå varje
försök till ruckning på Kungl. Maj :ts förslag.

Den förändring som här begärs på
drygt 4 miljoner kronor är så obetydlig
att den inte kan påverka den samhällsekonomiska
balansen vare sig till eller
från. Talet om att man inte kan lägga
till några miljoner här och några miljoner
där är visserligen i princip riktigt,
men så väsentliga förändringar har vi
dock sett under årens lopp i en budget
som betecknats såsom närmast katastrofalt
svag och på gränsen till en underbalansering,
att respekten för en sådan
invändning även mot mindre justeringar
åtminstone hos mig närmast har försvunnit.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Bara ett par ord med anledning
av herr Lundströms senaste anförande.
När han hänvisar till vad statsutskottet
sade i fjol angående televerkets
investeringar, tror jag att han har tolkat
uttalandet litet felaktigt. Han blandar
tydligen ihop två olika ting. Situationen
var då den, att det i propositionen hade
redovisats tre olika alternativ, ett minimialternativ
avsett att sättas i kraft därest
konjunkturerna skulle nödvändiggöra
detta, ett normalalternativ som man räknade
med skulle kunna genomföras och
ett alternativ med högre anslagsbelopp
som skulle kunna sättas i kraft därest
konjunkturerna skulle komma att medge
en ökning av investeringarna. Då sade
statsutskottet, mycket riktigt, att det förutsatte
att man skulle kunna genomföra

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Anslag till förvärv av billinjer åt postverket

normalalternativet. Men därmed hade
statsutskottet inte givit till känna någon
mening om hur stora investeringarna
skulle bli under kommande budgetår.

Jag ville rätta till den missuppfattningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som föreslagits
i den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring beträffande
motiveringen, som föreslagits i den av
herr Ohlon m. fi. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 34.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 2

Anslag till förvärv av billinjer åt postverket Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
godkänna av generalpoststyrelsen upprättade
köpekontrakt rörande vissa fastigheter
i kvarteret Baggen i Linköping,
dels ock för budgetåret 1955/56 anvisa
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1955 angivna
investeringsanslag å tillhopa
11 895 000 kronor.

Bland de av Kungl. Maj:t äskade anslagen
fanns bland annat upptaget ett
investeringsanslag av 1 000 000 kronor
till förvärv av billinjer.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ewerlöf m. fl. (I:
264) och den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. (II:
351), i vilka, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om investeringsanslag å
1 000 000 kronor till förvärv av billinjer
åt postverket.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
av generalpoststyrelscn den 31
december 1953 och den 12 januari 1954
upprättade köpekontrakt rörande vissa
fastigheter i kvarteret Baggen i Linköping; II.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1955/56 under postverkets
fond anvisa under punkten angivna
investeringsanslag;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
264 och 11:351, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Förvärv av billinjer
för budgetåret 1955/56 under postver -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till förvärv av billinjer åt postverket

kets fond anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka dock ej antytt
sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Frågan om förvärv av
billinjer för postverket och järnvägen
har ju diskuterats under flera år tidigare,
och jag kan därför nu fatta mig
mycket kort. Det gäller nu närmast punkt
2, som rör sig om postverket. Jag skall,
herr talman, inte gå närmare in på den
allmänna bakgrund som ingående diskuterats
här tidigare. Vi vet alla, att det
behövs en noggrannare avvägning än
någonsin. För vår del kan vi dock inte
vara riied om att kalla det avvägning att
öka 4 miljoner och väl det på ett håll
och sänka 2 miljoner på annat håll. Det
blir ju som facit icke förty en ökning
på ett par miljoner. Vi vill i stället beträffande
nedskärningar gå längre på
vissa punkter än vad Kungl. Maj:t har
ansett sig kunna göra.

Jag sade att det gällde frågan om postverkets
diligenslinjer. Där har man inte
skurit ner, utan begärt en höjning och
en vidgning av medelsförbrukningsramen
jämfört med det nuvarande budgetåret.
Det är klart att en sådan utvidgning,
ett sådant nyförvärv för postverket
av billinjer, inte kommer att gå spårlöst
förbi när det gäller anslagskraven
för framtiden. Jag tycker, att man redan
i dag bör ha den aspekten klar för
sig. Höjningen rör sig om 1,6 miljoner.

Som redovisas i motionerna I: 264 och
II: 351 är investeringar möjliga under
budgetåren 1954/55 och 1955/56 till belopp
som är väsentligt högre än vad
fallet var 1953/54. Det finns medel tillgängliga
där, men såvitt jag kan se har
inte utskottet redovisat detta. Det förvånar
mig litet att inte utskottsmajoriteten
tagit upp den synpunkten, men det
är möjligt att det finns någonting bakom
avdelningens bedömande, och vi
kanske får höra det i debatten.

Utskottet säger, att syftet med förvärv
av billinjer på detta område är att man
skall ordna trafiken så rationellt och
så ekonomiskt försvarbart som möjligt.
Jag betvivlar inte att detta är syftet men,
som också tidigare har framhållits, på
vilka områden skulle man inte kunna
utöka med exakt samma motivering som
man här använt? Som herr Ohlon nyss
betonade i sitt anförande finns ju dessa
linjer redan. Det blir alltså ur samhällsbehovstillfredsställelsesynpunkt,
för att
använda ett kort och tydligt ord, inte
någon ändring även om postverket lägger
sig till med enskilda linjer på detta
område.

Jag skulle kunna tillägga en hel del,
men som jag sade skall jag fatta mig
kort och nöjer mig därför, herr talman,
med att på denna punkt yrka bifall till
motionerna 1:264 och 11:351 i vad de
avser förevarande anslag.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ingå på någon längre historisk
utläggning i denna fråga, som ju redan
under tidigare år har varit föremål för
riksdagens behandling i liknande sammanhang.

Jag vill endast erinra om att de bildiligenslinjer,
som postverket driver,
framför allt är lokaliserade till glesbygderna
i vårt land, från Värmland upp
till nordligaste Norrbotten. De har tillkommit
främst för att postverket skall
kunna klara den postala servicen inom
dessa glesbygder. Det har emellertid ansetts
rationellt att samtidigt söka tillgodose
befolkningens behov av personbefordran
och andra transporter.

Även enskilda personer har startat trafikföretag
i samma bygder som postverket
bedriver sina bildiligenslinjer. Detta
har emellertid ofta visat sig vara mindre
rationellt, och många gånger har dessa
enskilda företagare tröttnat på att fortsätta
sin verksamhet, eller också har de
av andra orsaker inte kunnat upprätthålla
trafiken. Det har då ansetts angeläget
inte minst ur den berörda befolkningens
synpunkter att trafiken i dessa

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

glesbygder upprätthålles. För att ordna
det hela rationellt och på bästa sätt
kunna utnyttja såväl materiel som arbetskraft
har det ansetts lämpligt att
postverket i vissa fall övertar enskilda
billinjer för att kunna inlemma dem i
sitt redan befintliga diligensnät.

Fröken Andersson påpekade att det
redan finns en del medel reserverade
som inte kunnat förbrukas. Det är riktigt,
men belastningen på detta anslag
måste bli ganska ojämn olika år, beroende
på vilka billinjer som till äventyrs
blir till salu ett visst år så att postverket
kan överta dem. Därigenom kan det
uppstå vissa reservationer på redan beviljade
anslag. Enligt de uppgifter som
utskottets fjärde avdelning har fått från
postverket föreligger det nu preliminära
planer på övertagande av billinjer som
postverket bedömer vara angelägna. Ett
förverkligande av dessa planer kommer
att ta i anspråk de investeringsmedel
som har angetts i utskottets utlåtande.

Herr talman! Utskottet har tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag just för att postverket
även i fortsättningen skall kunna
tillgodose kommunikationsbehovet i glesbygderna
på bästa sätt både ekonomiskt
och med tanke på den där bosatta befolkningen.
Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:264 och 11:351 i nu ifrågavarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 3

Anslag till televerket

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1955/56 dels under
televerkets fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investcringsanslag å till -

Anslag till televerket
hopa 210 350 000 kronor, dels ock i avbidan
på särskild proposition i ämnet
för Rundradioanläggningar beräkna ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor.

Bland dessa investeringsanslag funnos
bland annat upptagna ett anslag till telefonstationsbyggnader
av 7 500 000 kronor,
ett anslag till riks- och landskablar
m. m. av 44 700 000 kronor och ett anslag
till nya abonnentanläggningar, nätarbeten
och blanka mellanortsledningar
av 75 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Magnusson m. fl. (I: 10) och den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
m. fl. (II: 11), i vilka hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala som sin åsikt, att det framtida
riksdagsbeslutet rörande television
icke borde föregripas genom att tillstånd
förvägrades företag, som avsåge att försöksvis
under en tid av upp till fem år
utsända kommersiella program;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Wedén och Gustafson i Göteborg
väckt motion (11:460), vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala, att enskilda intressen i avvaktan
på statsmakternas ställningstagande
till televisionsutredningens förslag
borde tills vidare beredas tillfälle
att bedriva televisionsverksamhet.

I de under punkten 1 här ovan omförmälda
likalydande motionerna 1:282 av
herr Lundström m. fl. och II: 347 av
herr Anderson i Sundsvall m. fl. hade
yrkats, att för budgetåret 1955/56 under
televerkets fond skulle anvisas ett investeringsanslag
till nya abonnentanläggningar,
nätarbeten och blanka mellanortsledningar
på 79,8 miljoner kronor
samt att maximibeloppet av televerkets
investeringar för samma budgetår
skulle fastställas till 243,2 miljoner kronor.

I motionen II: 19 av herrar Holmberg
och Johansson i Stockholm hade yrkats,

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till televerket
att riksdagen måtte besluta, utom annat,
att för budgetåret 1955/56 under
televerkets fond anvisa investeringsanslag
å tillhopa 223 950 000 kronor, varav
till telefonstationsbyggnader m. in.
8 600 000 kronor, till riks- och landskablar
53 000 000 kronor samt till nya abonnentanläggningar,
nätarbeten och mellanortsledningar
79 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 19, i vad den avser förevarande
anslag, för budgetåret 1955/56
under televerkets fond anvisa under
punkten angivna investeringsanslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:282 och 11:347 samt II:
19, sistnämnda motion i vad den avsåge
förevarande anslag, till Nya abonnentanläggningar,
nätarbeten och blanka mellanortsledningar
för budgetåret 1955/56
under televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 75 400 000 kronor;

III. att motionerna I: 10och II: 11 samt
11:460 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Slåhl, Svensson i Ljungskile, Wedén
och Löfroth, vilka ansett att, under
förutsättning av bifall till den vid punkten
I anförda, med a) betecknade reservationen,
utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, varjämte utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionen 11:19, i vad den avsåge förevarande
anslag, samt med bifall till motionerna
1:282 och 11:347 till Nya
abonnentanläggningar, nätarbeten och
blanka mellanortsledningar för budgetåret
1955/56 under televerkets fond anvisa
ett investeringsanslag av 79 800 000
kronor;

b) av herr Karl Andersson, som likväl
ej antytt sin åsikt;

c) av herr Ohlon, fröken Andersson
samt herrar Ståhl, Staxäng och Wedén,
likaledes utan angiven mening.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Under denna punkt i utskottets
utlåtande redovisas en motion,
vari vi föreslår en avsevärd höjning av
investeringsanslaget till televerket. Jag
skall tillåta mig att mycket kortfattat
motivera vårt yrkande.

Under debatten angående punkt 1 i
utskottets utlåtande har man från flera
håll utförligt motiverat behoven av ökade
anslag på detta område. Redan under
remissdebatten i januari framhöll vi, att
vi inte kunde ge vår anslutning till en
politik som går ut på begränsning av
framför allt de samhälliga investeringarna.
Statsutskottet har heller inte kunnat
undgå att observera de negativa
verkningarna av den relativt starka begränsningen
av de statliga verkens investeringar.
Trots de uppenbara stora
behoven av ökade investeringar har utskottets
majoritet dock icke vågat frångå
den linje som finansministern uppdrog
när årets statsverksproposition presenterades
inför riksdagen.

Samtliga verksstyrelser har mycket
starkt motiverat behoven av större investeringar.
Telestyrelsen har klart påvisat
konsekvenserna av en nedprutning
av de äskade investeringsanslagen. Detsamma
gäller vattenfallsstyrelsen. Varken
departementschefen eller utskottet
kan bestrida riktigheten av de argument
som respektive verksledningar har anfört.
Vid läsning av utskottets utlåtande
får man tvärt om det intrycket att utskottet
velat kraftigt understryka angelägenheten
av att behoven tillgodoses,
men så hänvisar man punkt efter punkt,
mycket monotont, till att detta inte är
möjligt på grund av att den samhällsekonomiska
balansen kräver konjunkturdämpande
åtgärder. Som redan framhållits
under den tidigare debatten har de
telefonabonnenter, som tvingas vänta
kanske i flera månader på att få sina
apparater, mycket svårt att förstå de
vise männens ekonomiska resonemang.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

det här handlar icke bara om att folk
skall få möjlighet att få telefonapparater,
utan det handlar ju också om en utbyggnad
av riks- och landskablarna, vilken
behövs i mycket stor utsträckning, ej
minst i övre Norrland, som har det
sämst ställt i detta avseende. Jag vill erinra
om att väntetiden är oerhört lång,
när det gäller rikssamtal. Följaktligen
rör det sig inte bara om att vi får ett
tillräckligt antal telefonapparater utan
också om att vi i rimlig tid kan släppa
fram samtalen.

Telestyrelsen påpekar med rätta att
investeringar av detta slag är mycket
förnämliga kapitalplaceringar. I vår motion
finns ett yrkande, som avser att
möjliggöra nödvändiga investeringar i
nya abonnentanläggningr, nätarbeten
samt riks- och landskablar. Redan nu föreligger
det en stor eftersläpning på
dessa områden. Uraktlåtenheten att här
ställa medel till förfogande måste innebära
en mycket dålig politik.

Med hänvisning till vad jag här sagt
ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 19 i andra kammaren.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag har tillsammans med
några andra kammarledamöter inlämnat
en motion, som syftar till att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala
att beslut icke bör fattas, som innebär
att försöksprogram för television icke
får anordnas med kommersiella inslag.
Frågan i dag är icke huruvida vi i framtiden
skall ha television eller ej. Frågan
är huruvida vi skall ha ett statligt monopol
eller om även andra intressen
skall få tillfälle att sända televisionsprogram.

Det är säkert att när denna uppfinning
nu skall exploateras, så kommer
den under försökstiden att medföra utomordentligt
stora kostnader. Det är
därför som vi finner det ändamålsenligt
att låta de intressen, som redan har anmält
sig, få tillfälle att göra dessa försök
och då med kommersiellt inslag. Vi
ställer oss oförstående inför en sådan
åsikt, att statsmakterna på detta område

Anslag till televerket
skulle lägga hinder i vägen för enskilda
intressen att ta vara på en ny teknisk
uppfinning. Vi är också övertygade om
att för den händelse försöksverksamheten
skall överlämnas uteslutande till staten,
så kommer de stora kostnader som
blir förenade därmed att på ett mycket
kraftigt sätt inverka på medborgarnas
skattesedlar i framtiden.

Med hänsyn till vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till ifrågavarande
motion.

Häri instämde fröken Andersson (li).

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag vill först med anledning
av herr Helmer Perssons anförande
säga, att detta kom litet väl sent. Vi har
ju under punkten 1 i en dryg timmes
tid diskuterat de problem, som herr
Persson nu berörde. Jag vill med hänvisning
till vad som sades i den föregående
debatten be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Beträffande televisionen vill jag endast
i korthet erinra om att man här
måste hålla isär två olika ting. Frågan
om den kommande televisionen är ju
nämligen avhängig av två nödvändiga
förutsättningar. Den ena gäller de tekniska
anläggningar, som behövs för att
producera och distribuera televisionsprogrammen.
Den andra avser den
egentliga programproduktionen.

När det gäller den första förutsättningen
för en televisionsverksamhet har
det i ett land av vår storleksordning bedömts
som ekonomiskt vettigt, att man
samordnar denna verksamhet med televerkets
övriga verksamhet, då man därigenom
kan utnyttja televerkets kabelförbindelser
och andra anläggningar för
gemensamma ändamål. Det torde därför
inte råda någon tvekan om att vi i vårt
land inte kan kosta på oss både ett statligt
företag för distribution av televisionsprogram
och ett privat företag för
ändamålet, vilket i så fall skulle behöva
byggas upp med all teknisk utrustning.
Jag förmodar att vad som kommer att
diskuteras i framtiden iir, huruvida programproduktionen
skall ske genom ett

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till statens järnvägar
företag, uppbyggt i likhet med Radiotjänst,
eller genom ett enskilt företag
med kommersiellt inslag. Den frågan har
utskottet ansett att vi inte kan ta ställning
till i dag. Ett uttalande i dag från
riksdagens sida om kommersiell television
eller icke skulle ju föregripa de undersökningar
på detta område, som för
närvarande pågår. Vi har alltså inte velat
genom att tillstyrka motionen föregripa
den fortsatta utvecklingen.

Om jag till detta utskottets ståndpunktstagande
skulle våga lägga någon
rent personlig synpunkt, kan jag för min
del deklarera att jag principiellt inte reser
något motstånd mot att vi här i landet
får ett inslag av kommersiell television.
Den förnuftigaste lösningen av
frågan synes mig vara, att man jämsides
med en programverksamhet, uppbyggd
ungefär efter mönster av Radiotjänst,
även kunde kosta på sig kommersiell
television, men att man naturligtvis
inte finge favorisera den senare
i fråga om val av programtid och dylikt.

Hela denna fråga bör dock såvitt jag
förstår hållas öppen, tills vi får möjlighet
att pröva den i dess rätta sammanhang.
Jag vill därför nu yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
till herr Hesselbom, att ett bifall till
denna motion inte på något som helst
sätt skulle innebära att man föregriper
utvecklingen. I första delen av sitt anförande
talade herr Hesselbom om någonting
som ligger i framtiden —- här
är det ju fråga om en mycket långt gående
försöksverksamhet, som onekligen
kommer att kräva avsevärd tid, och det
finns redan intressen som anmält sig
villiga att bestrida de med försöksverksamheten
förenade kostnaderna. Då
Kungl. Maj:t ändock har avslagit framställningarna
om denna försöksverksamhet,
anser vi att riksdagen borde göra
ett uttalande, som går emot detta ställningstagande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
mom. I och II av utskottets i den
nu ifrågavarande punkten gjorda hemställan
och särskilt angående mom. III
av samma hemställan.

I fråga om mom. I och II, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: 19 i nu
förevarande del.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. III förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:10 och
11:11; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten ''t

Anslag till statens järnvägar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1955/56 under
statens järnvägars fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag
å tillhopa 266 700 000 kronor.

Bland ifrågavarande investeringsanslag
fanns bland annat upptaget ett anslag
av 2 000 000 kronor till förvärv av billinjer.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Öhman (1:268)
och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (II: 361), i vilka
hemställts dels att riksdagen måtte

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

i princip besluta om förlängning av ostkustbanan
från Härnösand norrut via
Örnsköldsvik till Umeå, dels att riksdagen
måtte besluta, att den del av denna
förlängning, som avsåge sträckningen
Gullänget—Husum, skulle påbörjas under
budgetåret 1955/56, dels ock att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till erforderligt investeringsbelopp
för den nyss angivna
sträckningen;

dels en inom andra kammaren av herr
Mellqvist m. fl. väckt motion (11:62),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
åtgärder för elektrifiering av vissa järnvägslinjer
i Dalarna;

dels två likaiydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:264) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:351), i vilka, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om investeringsanslag
å 2 000 000 kronor till
förvärv av billinjer åt statens järnvägar; dels

ock två likaiydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m. fl. (1:265) och
den andra inom andra kammaren av fru
Sandström m. fl. (II: 357), i vilka likaledes
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om investeringsanslag
å 2 000 000 kronor till förvärv
av billinjer åt statens järnvägar.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret
1955/56 under statens järnvägars fond
anvisa under punkten angivna investcringsanslag; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 264 och II: 351 samt I: 265
och 11:357, förstnämnda båda motioner
i vad de avsåge förevarande anslag, till
Förvärv av billinjer för budgetåret 1955/

Anslag till statens järnvägar

56 under statens järnvägars fond anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000 kr.;

III. att motionerna 1:268 och 11:361
icke måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionen 11:62 icke måtte bifallas
av riksdagen.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
herr Ohlon, fröken Andersson samt
herrar Sundelin, Jacobsson, Skoglund i
Doverstorp, Ståhl, Svensson i Ljungskile,
Staxäng, Wedén och Löfroth, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:264 och 11:351 samt
1:265 och 11:357, förstnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anslag till förvärv
av billinjer.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det rör sig här om statens
järnvägars förvärv av enskilda billinjer,
och i mycket är samma resonemang
giltigt som tidigare i dag har förts
under behandlingen av punkt 2 i utlåtandet.
Vi menar att anslagsminskningen
i detta fall kan göras dubbelt så stor
som under punkt 2, nämligen två miljoner
kronor.

Också denna fråga har diskuterats under
åtminstone fem år, och jag är alltså
även här i den lyckliga belägenheten
att kunna fatta mig kort. Reservanterna
kan i år liksom i fjol hänvisa till att
det sitter en utredning, 1953 års trafikutredning,
som har att behandla just
de olika problemen rörande konkurrensen
mellan järnvägar och andra landtransportmedel.
Vi anser att man rimligtvis,
såsom sed är i detta hus, bör avvakta
resultatet av utredningen och att
anslaget därför tills vidare bör upphöra.

Nu säger utskottet, att biltrafikrörelsen
utgör ett betydelsefullt komplement
till den egentliga järnvägsdriften. Ja, det
är ett ganska självklart konstaterande
som ingen människa kan ha något alt
invända mot. Men så fortsätter utskottet
med att säga, att man inte skall beröva
järnvägarna möjligheten till rationalise -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till statens järnvägar

ring. Jag tycker att man bör se också
denna trafik i offentlig och enskild regi
såsom ett helt, ur synpunkten att trafikanternas
intressen skall tillgodoses.

Utskottet framhåller att avsevärda besparingar
i många fall uppkommit genom
att järnvägstrafik ersatts med landsvägstrafik.
Jag kan här säga som under
punkt 2, att med det resonemanget skulle
man kunna höja anslagen nästan hur
mycket som helst. Men under tider av,
jag höll på att säga, ekonomiskt betryck
är det ju nödvändigt att skynda långsamt
även beträffande s. k. rationaliseringar.

Emellertid tillägger utskottet försiktigtvis:
»Att bokföringsmässigt redovisa
dessa besparingar låter sig dock svårligen
göra.» Ja, så mycket fanns det att
bygga på i detta hänseende.

Det ekonomiska resultatet är alltså
tveksamt, och inte heller kan man med
säkerhet eller ens med sannolikhet förvänta
— såsom också betonas i motionen
— en bättre service för allmänhetens
del. Herr Hesselbom sade i debatten
under punkt 2, att det inte är så rationellt
ordnat på vissa linjer. Jag föreställer
mig att samma resonemang kan
föras i detta sammanhang och att det
därför i vissa fall är angeläget att det
offentliga övertar driften.

Jag skall inte ta upp hela den debatt,
som vi mycket intensivt förde förra
året, om jag minns rätt, när det gällde
det här problemet. Då lades det ju från
olika håll fram ganska flagranta exempel
på att det sannerligen inte hade blivit
en förbättrad service utan snarare
tvärtom i och med att det allmänna hade
övertagit driften. Jag är inte så naiv, att
jag vill generalisera det omdömet. Jag
vill bara med detta ha sagt, att det icke
a priori är givet, att det blir en bättre
service, och det kanske inte ens alltid
är sannolikt att så blir fallet.

Det sägs i utskottsutlåtandet, vilket ju
är alldeles riktigt, att denna fråga behandlats
under fem år tidigare utan att
riksdagen har frångått Kungl. Maj :ts
förslag. Med hänsyn härtill går utskottet
inte nämnvärt in på frågan. Ja, det kan
ju finnas någon liten möjlighet att riks -

dagen kan ändra mening. Sådant har vi
sett förr, även om jag inte tror så värst
mycket på att kammaren i dag ändrar
sig.

Utskottet säger vidare, att det i motionerna
bara kommit fram ett nytt motiv,
nämligen det ekonomiska utfallet av
verksamheten. Jag upprepar — vilket
nästan till tjatighet har betonats tidigare
— att det i år skett en sammankrympning
av investeringsvolymen, som
skiljer sig väsentligt från vad förhållandet
var förra året. Det är för oss den
väsentliga skillnaden. När det icke kan
ledas i bevis att servicen för allmänheten
förbättras, finns det enligt vår mening
en möjlighet att spara in dessa tvä
miljoner kronor.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen A under
punkt 4.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet under
denna punkt för att ta upp en fråga,
som inte hör till de större men som dock
är betydelsefull för den bygd det gäller.

Vad jag åsyftar är att enskild bana
har nedlagts med påföljd att en stad i
fortsättningen blir ganska isolerad från
yttervärlden. Såväl smal- som bredspåriga
banor betyder ju att industrien
växer upp i anslutning till dessa. Detta
bär skett också vid den bana, som jag
här skulle säga några ord om, nämligen
banan mellan Askersund och Lerbäck.
Denna bana är redan ur trafik. Detta
skedde någon gång i januari månad, och
därmed har för vissa delar av industrien
i staden uppstått mycket stora svårigheter.
På den järnväg, som tidigare
fanns, forslades de produkter, vilka tillverkades
vid vederbörande industrier.
I och för sig var ju inte denna bana
särskilt märklig. Den var bara 14 kilometer
lång, och den var ganska nedsliten,
men den fyllde ändå en betydelsefull
uppgift för främst Askersunds
stad.

Vid föregående års riksdag hade vi en
motion i frågan, som behandlades välvilligt
av statsutskottet, i så måtto att

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

en utredning föreslogs om möjligheterna
att staten skulle köpa den där banstumpen.
I motionen antydde vi också,
att banan borde bli bredspårig. Det gick
dithän, att SJ gjorde en utredning. Men
utredningen kom till resultat att det inte
var möjligt för statens järnvägar att inköpa
och trafikera banan. Det skulle
tydligen bli förluster, vilket kanske inte
är så osannolikt.

Det kan således sägas, att frågan om
järnvägens vara i fortsättningen är avsågad.
Frågan kommer väl inte upp mer,
och därför får man inskränka sig till
att försöka få ersättning för järnvägen,
och det är den frågan, som i dag är
den allra väsentligaste. Visserligen finns
det vägar till denna stad, men dessa
vägar är på sina håll så dåliga, att det
under en viss tid av året är omöjligt för
tung trafik att ta sig fram på dem. Man
försöker nu att på lastbil köra de produkter,
som tillverkas vid industrierna.
Dessa produkter lär ha en viss betydelse.
Således har kommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap sagt, att ifrågavarande
produktion är synnerligen betydelsefull.
Särskilt framhålles, att tillverkningen
av bensinfat bör upprätthållas.
Man försöker sålunda nu att sköta
transporterna med användande av
lastbilar. Det är klart att under vintern,
när vägarna är frusna, går det bra,
men man har all anledning att befara
det värsta, när tjällossningen sätter in.

Det är nog riktigt att man från myndigheternas
sida har observerat denna
sak. Staden bar liaft besök av en delegation
från statsutskottet, och även statsrådet
för vägärenden bar besökt staden,
vilket allt visar att stadens svåra belägenhet
har observerats. Man kan också
peka på att när det gäller transporter
av lättare laster till och från staden bar
staten låtit dessa ombesörjas av SLAB.
Det skötes på ett gott sätt, men vägarna
är som sagt inte rustade för transporter
från den medeltunga industrien.

Framför allt är det angeläget, att vägen
blir iståndsatt, och jag vädjar till
vägminislern att inte glömma bort den
vägbit på nio kilometer, som är så betydelsefull
för den lilla staden. Det är

Anslag till statens järnvägar
en väg som visserligen är upptagen i
planen, men staden har ännu inte kunnat
få något besked, när ombyggnaden
kan ske. Det måste göras redan i år,
och det är vår livliga förhoppning att
pengar ställes till förfogande för ändamålet,
så att vägbiten blir ombyggd. När
så skett, tror jag att trafiken på järnvägslinjen
kan läggas ned. Den har fyllt
sin tjänst, men intill dess vägen blivit
ombyggd och man blivit på det klara
med att den kan anlitas för den tunga
trafiken till och från staden, måste banan
finnas kvar, ty det kan tänkas att
förhållandena blir sådana, att man åter
måste använda den.

Jag bar, herr talman, självfallet inte
något yrkande, men då jag vet hur betydelsefull
denna fråga är för en ganska
stor bygd, vill jag understryka statsutskottets
uttalande om att det är nödvändigt
att vägarna till denna stad upprustas,
så att de kan ersätta den enskilda
järnvägen, som nu så småningom blir
helt nedlagd och där det för tillfället
icke upprätthålles någon trafik.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! I denna punkt har utskottet
även yttrat sig över vår motion
om en järnväg från Härnösand över
Örnsköldsvik till Umeå. Motiveringen
för utskottets avslagsyrkande är enkel,
men också fantasilös.

Utskottet hänvisar till att riksdagen
för blott tre månader sedan avslog en
motion av liknande innebörd. Nu bör
det emellertid observeras, att vårt yrkande
i år är något annorlunda än i
fjolårets motion. Vi bar velat undvika
en onödig diskussion om järnvägens
sträckning, bl. a. sträckningen över
Ångermanälven. Vi har därför hemställt,
att riksdagen skulle fatta ett principbeslut
om förlängning av ostkustbanan
från Härnösand norrut via Örnsköldsvik
till Umeå och därjämte besluta att under
budgetåret 1955/56 påbörja byggandet
av sträckan Gullänget—Husum, för
vilket ändamål erforderligt investeringsbelopp
skulle ställas till förfogande.

Det är riktigt att det är tre månader

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till statens järnvägar
sedan riksdagen avslog vår motion, men
det kunde ha varit tio månader, om inte
utskottet av valtaktiska skäl uppskjutit
frågan till efter fjolårets val. Till detta
vill jag foga följande. Denna frågas lösning
har saboterats i minst 500 månader,
och därför skulle det ha varit en
vackrare attityd, om statsutskottet någon
gång skulle vilja ta sig an saken.
Utskottet hänvisar också till att järnvägsstyrelsen
undersöker möjligheterna
att bygga industrispår Gullänget—Husum.
Man tycks således vara inne på
den linjen, att de viktigaste områdena
utmed den norrländska kusten skall få
nöja sig med industrispår. Så tycks det
bli för kustlandet i norra Norrbotten,
och så ser det också ut att bli i mellersta
Norrland.

Varken i fjol eller i år har utskottet
tillkännagivit någon egen mening om
behovet av järnvägsfrågans lösning för
Norrlands kustbygd. Utskottet hänvisar
till järnvägsstyrelsen och glömmer bort,
att riksdagen måste ha en egen mening
i saken och tillkännage den och även se
till, att den blir beaktad av vederbörande
instanser. Järnvägsstyrelsen är en
kallhamrad företeelse, som utskottet älskar
att gömma sig bakom och göra till
den stora syndabocken. Men det går ju
inte i längden att göra så. I verkligheten
är ju syndarna de riksdagsledamöter,
som inte har mod att ta ställning till
frågan: järnväg eller inte järnväg utmed
den norrländska kusten, och även klart
och tydligt utsäga sin mening.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till de likalydande motionerna
1:268 och 11:361.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Först några ord med anledning
av fröken Anderssons anförande
om anslag till förvärv av enskilda
billinjer! Vi har ju tidigare diskuterat
denna fråga, inte minst i denna kammare.
Jag tror att det nu sker femte året
i följd, och vi kan väl nu ungefär varandras
argument och synpunkter, varför
det inte finns någon anledning att

nu ta upp en mera djupgående diskussion
i denna fråga. Jag vill endast konstatera,
att detta statens järnvägars förvärv
av mindre och enstaka billinjer
inte är motiverat av någon strävan från
statsmakternas sida att lägga under sig
vägtrafiken här i landet. Det är precis
som när det gäller postverkets diligenslinjer
fråga om att inom sådana områden,
där SJ av olika anledningar har
fått ett vittutgrenat bilnät, i detta bilnät
inrangera enstaka billinjer för att
därmed kunna rationalisera verksamheten
till gagn för det ekonomiska utfallet
och till gagn för allmänheten.

Fröken Andersson gör gällande, att
det tidigare och inte minst i fjol kunde
uppvisas flagranta exempel på allvarliga
missgrepp från järnvägsstyrelsens
sida, när det gäller förvärv av dessa
billinjer. Ja, fröken Andersson, alla dessa
exempel, som har kastats ut i diskussioner,
har vid närmare undersökning
visat sig vara felaktigt återgivna,
ofta överdrivna och många gånger också
fullständigt gripna ur luften. Hittills
har det i varje fall inte lyckats mig att
få fram belägg för något av de påstådda
missgrepp, som skulle ha gjorts. Men
det är klart att järnvägsstyrelsen förmodligen
inte är befriad från den
mänskliga skröplighet, som består i att
det då och då vidtages kanske inte så
lyckade dispositioner och att vissa frågor
kunnat handläggas på annat sätt.
Att generalisera det hela och säga, att
denna verksamhet är till skada för våra
kommunikationer, är emellertid att ta
alltför stora ord i munnen.

Vad skulle nu ett bifall till motionärernas
yrkande komma att innebära?
Jo, det skulle innebära att det statliga
kommunikationsföretaget på vägtrafikens
område skulle berövas möjligheten
att med sig införliva sådana enskilda
billinjer, som till äventyrs blir till salu
och som det bedömes riktigt att företaget
får förfoga över, under det att vi
fortfarande skulle fritt överlämna åt
andra större företag på detta område
att, i likhet med vad som var fallet för
något årtionde sedan, lägga sig till med

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

sådana billinjer. Detta komme, herr talman,
helt enkelt att innebära ett föregripande
av den utredning, som för närvarande
pågår och som avser våra kommunikationsmedels
inbördes avvägning
och hur vi skall ordna med våra kommunikationer
i framtiden.

Så några ord med anledning av herr
Helmer Perssons anförande och den motion
som han talade för! Det förhåller
sig nu på det sättet, att för tre månader
sedan — något som herr Persson erinrat
om —• diskuterades denna fråga i
riksdagen, och sedan dess har inte hänt
så värst mycket. Det är nämligen så, att
utskottet i frågans nuvarande läge med
det sakmaterial, som utskottet haft att
tillgå när det gällt att bedöma frågan,
inte haft någon möjlighet att tillkännage
en egen mening och därför inte kunnat
rekommendera riksdagen att tillkännage
någon mening i denna fråga. Vi
kan inte göra detta förrän vi fått se
resultatet av de nu pågående undersökningarna
inom järnvägssstyrelsen och
de överväganden, som sker hos Kungl.
Maj :t.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört ber jag även att på denna punkt
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag förstår inte, varför
man inte skall invänta en kommittéutrednings
resultat i det här fallet, när
man jämt och ständigt använder ett sådant
argument som skalkeskjul i andra
sammanhang. Jag begärde emellertid
inte ordet för att säga denna ganska
självklara sak, utan jag vill tillbakavisa
herr Hesselboms påstående att det var
felaktiga exempel, exempel som gripits
ur luften o. s. v., som drogs fram förra
året. Jag skall inte upprepa det exempel
jag anförde, men jag undersökte fallet
ytterligare i somras och konstaterade
att förhållandena var nästan ännu värre
än jag framställde dem här.

Vidare vill jag säga att jag inte tryckte
så hårt på detta. Jag tyckte att jag var
nästan skamlöst modest i mitt omdöme
när det gällde avvägningen mellan den

Anslag till statens järnvägar
privata och den statliga företagsamheten.
Jag tror nämligen inte att det är
någon mening med att säga, att den ena
alltid partout är förfärligt god och den
andra partout förfärligt dålig. Om herr
Hesselbom ser efter vad jag sade, tror
jag därför att han skall finna att vi i
grund och botten är ganska eniga.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Hesselbom säger
att utskottet i frågans nuvarande läge
inte kan tillkännage någon mening. Nu
förhåller det sig ju på det sättet att situationen
har förändrat sig under årtiondenas
gång. Det har uppstått nya lägen,
och frågan har gång på gång varit
uppe i riksdagen. Men jag undrar, när
den situationen skall inträffa att ett utskott
i svenska riksdagen har en mening
om denna ytterst vitala fråga i stället för
att med alla möjliga konster och knep
söka gömma sig bakom ett statligt verk,
underordnat riksdagen. Tänk, vilken betydelse
det skulle få, om den svenska
riksdagen äntligen ville uttala en mening
i denna fråga och fatta ett principbeslut
om att bygga denna för viktiga
delar av Norrland vitala handel! Vilken
stimulans det skulle ge människorna att
utveckla näringslivet där. Också det privata
initiativet, som man talar så mycket
om bland annat här i riksdagen, tror
jag då skulle blomma.

Jag vill också erinra om den diskussion
som förekom här för tre månader
sedan, då en partivän till herr Hesselbom
mycket eftertryckligt gav statsutskottet
på söta knölen för dess lättfärdiga
sätt att behandla denna ytterst viktiga
fråga. Men nu återkommer utskottet
med samma argument som för tre månader
sedan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna yrkendena
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje moment av
utskottets i (ten nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till förvärv av enskilda elektriska distributionsföretag

Beträffande mom. II, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
4 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. III förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:268 och 11:361; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IV hemställt.

Punkten 5

Anslag till förvärv av enskilda elektriska
distributionsföretag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1955/56 under
statens vattenfallsverks fond anvisa i
statsrådsprotokollet angivna investe -

ringsanslag å tillhopa 306 500 000 kronor.

Bland berörda anslag fanns upptaget
ett investeringsanslag till förvärv av enskilda
företag för elektrisk distributionsverksamhet
av 1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och öhman (1:257)
och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (11:349), i vilka
hemställts, att riksdagen, med bifall
i övrigt till vad som i statsverkspropositionen
yrkats under vattenfallsverkets
fond, måtte besluta, att anslaget avseende
förvärv av enskilda företag för elektrisk
distributionsverksamhet måtte höjas till
11 500 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Andersson i Dunker in. fl. väckt
motion (11:348), vari hemställts, att
förenämnda anslag till förvärv av enskilda
företag för elektrisk distributionsverksamhet
icke måtte beviljas av riksdagen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, för budgetåret 1955/
56 under statens vattenfallsverks fond
anvisa under punkten angivna investeringsanslag; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:257 och 11:349 samt II:
348, till Förvärv av enskilda företag för
elektrisk distributionsverksamhet för
budgetåret 1955/56 under statens vattenfallsverks
fond anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Statsutskottet har här
tillstyrkt regeringens förslag om ett anslag
på 1,5 miljoner kronor för nästa
budgetår till förvärvande av enskilda
företag för elektrisk distributionsverk -

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Anslag till förvärv
samhet. Vi har föreslagit att beloppet
skall höjas till 11,5 miljoner kronor. Det
är fråga om att redan nu vidtaga åtgärder
för upprustning av landsbygdens
elkraftförsörjning. Hurdant läget är, har
redovisats av elkraftutredningen, och
det behöver jag alltså inte gå in på. Vilka
alternativa vägar för elkraftförsörjningens
rationalisering som måste beträdas,
har vi för dagen inte tagit ställning
till. Den frågan kommer väl upp
senare till behandling här i riksdagen.
Men redan nu står det ju klart, att medel
måste ställas till förfogande för att
förvärva vissa enskilda företag för eldistribution.
Upprustningen av elkraftsförsörjningen
för landsbygden beräknas
kräva cirka 400 miljoner kronor, och
man har angivit statens andel till 150
miljoner kronor.

Hur det ligger till med elförsörjningen
på landsbygden, är allmänt bekant. Något
måste göras, och det måste göras
nu. Näringslivets utveckling på landsbygden
hämmas på grund av de nuvarande
otillfredsställande förhållandena,
och därför är det angeläget att höja investeringsanslaget.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motionen
nr 257 i första kammaren.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Det är en mycket stor
och betydelsefull fråga, som herr Persson
här har tagit upp till behandling,
men då det skulle föra för långt att nu
ingå på denna frågas alla aspekter, skall
jag avstå från detta. Jag vill endast erinra
om det ganska kuriösa förhållandet,
att i den motion, som herr Persson talade
för med utgångspunkt från de synpunkter
som elkraftutredningen har anlagt,
har ansetts att man bör förstärka
vattenfallsstyrelsens möjligheter att förvärva
enskilda distributionsföretag, medan
det i andra kammaren har väckts
en annan motion, där man — också med
utgångspunkt från elkraftutredningens
synpunkter — har hemställt om avslag
på det av Kungl. Maj:t äskade anslaget.
Jag vill ha nämnt detta för att belysa,

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 9

av enskilda elektriska distributionsföretag
att det är omöjligt att i dagens läge ha
någon som helst bestämd uppfattning
om de propåer och förslag som elkraftutredningen
har framlagt. Utredningens
förslag är för närvarande föremål för
remiss, och jag hoppas att det skall bli
möjligt för Kungl. Maj:t att därefter ta
upp denna fråga till behandling, så att
riksdagen nästkommande år kan få ett
förslag i ärendet. Jag är nämligen fullt
på det klara med att speciellt när det
gäller förhållandena på landsbygden
behövs det krafttag för att åstadkomma
en bättre energiförsörjning, men jag är
inte beredd, och utskottet är inte heller
berett att i dagens läge förorda några
bestämda åtgärder, emedan man ännu
inte är på det klara med vilka vägar
man bör gå för att få till stånd den
önskade upprustningen.

Med denna motivering vill jag, herr
talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:257 och 11:349; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 6—12
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 13

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser utgifter
för statens kapitalfonder; och
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för bud -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. omorganisation av den statliga heraldiska verksamheten
getåret 1955/56 av underskottet för luftfartsfonden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. omorganisation av den statliga heraldiska
verksamheten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att,
med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1955/56, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för riksarkivet, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för riksarkivet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56, dels ock till Riksarkivet:
Avlöningar för budgetåret 1955/56
anvisa ett förslagsanslag av 821 200 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herrar Rimås och Hamrin
väckt motion (II: 406), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att från den
1 juli innevarande år avskaffa statens
heraldiska nämnd och omändra riksarkivets
heraldiska sektion till en gallringssektion,
varvid benämningen av sektionsföreståndare
skulle ändras från förste
arkivarie och statsheraldiker till förste
arkivarie, samt att låta handläggningen
av de statliga heraldiska ärendena
handhavas av en särskild heraldiskt saksakkunnig
i justitiedepartementet och
till hans arvode bevilja ett årligt anslag
av tills vidare 1 200 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionen 11:406 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för riksarkivet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 821 200 kronor.

Reservation hade anförts av, utom
andra, herrar Sundelin, Ståhl, Svensson
i Ljungskile och Löfroth, vilka ansett,
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionen
11:406, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte taga
under övervägande en omorganisation av
den statliga heraldiska verksamheten i
anslutning till vad i motionen angivits.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Under denna punkt i
det föreliggande utlåtandet har statsutskottet
bland annat behandlat en motion
nr 406 i andra kammaren, vari det
i huvudsak har yrkats att riksdagen måtte
besluta att från den 1 juli innevarande
år avskaffa statens heraldiska nämnd
och omändra riksarkivets sektion till
en gallringssektion samt att låta handläggningen
av de statliga heraldiska
ärendena handhas av en särskild heraldiskt
sakkunnig i justitiedepartementet.
I denna motion framhåller motionärerna,
att då statens heraldiska verksamhet
omorganiserades år 1953, förutsattes
det att denna organisation skulle
betraktas som ett provisorium, vars definitiva
utformning fick bli beroende
på framdeles vunna närmare erfarenheter.
Utskottet underströk att den heraldiska
verksamheten skulle vara i allt väsentligt
ekonomiskt självbärande genom

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Ang. omorganisation av den statliga heraldiska verksamheten

inflytande ersättningar för heraldiska
uppdrag.

Vid förra årets riksdag väcktes en motion
med ungefär samma syfte som nu
föreliggande motion. Då framhöll man
att de kostnadskalkyler som i samband
med detta omorganisationsförslag förelädes
riksdagen var missvisande. Statsutskottet
sade då att med hänsyn till att
det nya organet varit i verksamhet bara
ett år ansåg sig utskottet inte ha anledning
att frångå sitt tidigare gjorda uttalande,
men utskottet betonade ånyo
verksamhetens karaktär av provisorium.

Nu har det gått ytterligare ett år, och
det har visat sig att denna verksamhet
inte fått den omfattning som man väl
hade räknat med. Det upplyses i motionen
— och jag har inte hört att det har
bestridits under utskottsbehandlingen
— att för förra budgetåret redovisar
riksarkivet i inkomster av den heraldiska
verksamheten endast 820 kronor.

En annan anledning till att denna verksamhet
kanske inte har fått den omfattning
som man beräknat är, att de
svenska kommunerna mer och mer har
föredragit att anlita annan heraldisk expertis
än just denna. Det är väl främst
Samfundet för hembygdsvård som har
biträtt kommunerna i detta hänseende.

Jag skall inte gå närmare in på motiveringen
i övrigt i denna motion. Några
av oss inom statsutskottet har ansett
att det fanns skäl för att ta denna fråga
under omprövning. Utskottets majoritet
menar att verksamheten har bedrivits
under så förhållandevis kort tid att man
inte vill frångå vad 1953 års riksdag har
beslutat och avstyrker bifall till motionen.
Vi reservanter har inte helt anslutit
oss till motionens yrkande, utan vi föreslår
att riksdagen må i anledning av
denna motion i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
taga under övervägande en omorganisation
av den statliga heraldiska verksamheten
i anslutning till vad i motionen
angivits. Vi tycker nog att detta är ett
yrkande som riksdagen borde kunna biträda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Statsutskottets majoritet
har, såsom framgår av utskottets skrivning,
framhållit att med hänsyn till den
förhållandevis korta tid som förflutit,
sedan den beslutade nya organisationen
trätt i verksamhet, anser sig utskottet
icke ha anledning att nu frångå sin
vid 1953 års riksdag intagna ståndpunkt
i denna fråga. Vi tycker som sagt att
det har förflutit alltför kort tid för att
man nu skulle fatta ett nytt beslut på
detta område.

Jag vill också framhålla att kommunerna
här, fram för allt i tidigare skede,
kanske i någon mån blivit vilseledda.
Jag har själv varit med om att få
mottaga ett direkt uttalande, att ett kommunvapen
som inte godkännes av statslieraldikerämbetet
har man ingen möjlighet
att få skyddat. Det har numera
genom prejudikat visats att detta är felaktigt.
Kommunerna äger rätt att anlita
vem de vill på detta område. De
äger rätt att besluta vad de vill i vad
gäller dessa vapen, som i alla fall är
skyddade. Så långt vill jag ge motionärerna
rätt. Här har det i varje fall
under ett tidigare skede begåtts fel.
Men detta utesluter inte att man bör
avvakta förloppet i fortsättningen.

Utskottet skriver också: »I anslutning
till utskottets tidigare gjorda uttalande
rörande den nya organisationens provisoriska
karaktär förutsätter utskottet, att
Kungl. Maj:t, lämpligen i samband med
anslagsäskanden för riksarkivet för budgetåret
1956/57, lämnar riksdagen en redogörelse
för de vunna erfarenheterna
av organisationen, bland annat med avseende
å det ekonomiska utfallet av verksamheten,
den sannolika framtida omfattningen
av de statliga heraldiska arbetsuppgifterna
samt i vilken utsträckning
den heraldiska sektionens personal
kan anlitas för fullgörande av jämväl
andra uppgifter inom riksarkivet.» Jag
för min del tycker att reservanterna
skulle ha kunnat nöja sig med den skrivningen,
framför allt sedan de själva gått
ifrån sin motion. Jag tror att följer man
majoritetens linjer i detta fall, får man

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till naturhistoriska riksmuseet
en lämplig anordning för framtiden på
detta område.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som förordats i den av herr
Sundelin m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Anslag till naturhistoriska riksmuseet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att,
med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1955/56, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för naturhistoriska
riksmuseet, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
naturhistoriska riksmuseet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56, dels ock till Naturhistoriska
riksmuseet: Avlöningar för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
1 046 300 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att för e. o. museiassistenten fil. dr
Herman Persson, som nu tillhörde den
reglerade befordringsgångens slutlönegrad,
Ce 25, skulle inrättas en personlig
tjänst som intendent i lönegraden Ce
27.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren
av herrar Osvald och Ollén väckt
motion (I: 48), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att för e. o. museiassistenten
Herman Persson skulle i
personalförteckningen för naturhistoris -

ka riksmuseet uppföras en personlig intendenttjänst
i lönegraden Ce 29, dels att
förhöja museets avlöningsstat med ett belopp
av 1 900 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionen 1:48,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för naturhistoriska
riksmuseet, som föranleddes av vad
departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för naturhistoriska riksmuseet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1955/56;

c) till Naturhistoriska riksmuseet: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 1 046 300 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I en motion som väckts
av herr Ollén och mig har yrkats att
museiassistenten Herman Persson vid
riksmuseet skulle uppföras på en personlig
intendenttjänst i lönegraden Ce
29. Utskottet säger bara att det inte ansett
sig böra tillstyrka bifall till det i
motionen framställda yrkandet. Någon
motivering har utskottet inte angivit.
Jag vill emellertid här erinra om den
motivering som vi har lämnat i motionen.
1952 års tjänsteförteckningsrevision
uppförde intendentbefattningarna
vid riksmuseet, både de ordinarie och de
extra ordinarie, i 29 lönegraden. Om nu
Kungl. Maj ds proposition bifalles, blir
doktor Herman Persson den ende av
intendenterna som står i lägre lönegrad
än de övriga. Några särskilda skäl för
detta har icke anförts av departementschefen.

Jag vill gärna här framhålla att det
arbete, som doktor Persson utför vid
riksmuseets paleobotaniska avdelning,
är av samma karaktär som det som utförs
av andra intendenter vid museet. Hans
tjänst borde alltså rätteligen vara densamma
som de övrigas. Jag vill också

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

erinra om doktor Perssons utomordentliga
vetenskapliga förtjänster. Han är en
av de allra främsta inom sitt specialområde
av botaniken, och på grund av
sina stora förtjänster kreerades han för
några år sedan till filosofie hedersdoktor
vid Uppsala universitet. Han har också
ett synnerligen stort internationellt
anseende som vetenskapsman. Vetenskapsakademien
har tidigare föreslagit
att Persson skulle uppföras i lönegraden
Ce 29, men efter upprepade avslag har
den nu nöjt sig med att föreslå hans
placering i lönegraden Ce 27.

Det finns, som jag här i korthet angivit,
inte några skäl för att placera
denna intendenttjänst i en lägre lönegrad
än de övriga. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag vill bara säga att med den utveckling
som de lönetekniska förhandlingarna
numera har fått är det ganska vanskligt
att på grund av en enskild motion
företaga i varje fall nämnvärda förändringar
på dessa områden. Jag kan inte
säga att jag i detalj vet vad denne assistent
har att utföra för arbete, men jag
tror att vi allesammans har fått den erfarenheten,
att varje förändring som
man gör på sådana områden drar med
sig en hel del konsekvenser på andra
håll, och dessa kan vara rätt vittgående.
Här har väl ändå Vetenskapsakademien
kommit med ett förslag, och detta har
Kungl. Maj:t följt. Sedan har man i motionen
framhållit att placeringen i lönegrad
skulle vara för låg. Det är kanske
olämpligt att ta upp någon persondiskussion
här, men det skulle allt bli ganska
egendomligt för såväl statsutskottet
som riksdagen, om man på det sättet
skulle företa löneuppflyttningar på
många punkter. Det skulle bli egendomligt
inte bara ur ekonomisk synpunkt
utan även ur andra synpunkter. Därför
har statsutskottet inte ansett sig kunna
biträda motionen utan har anslutit sig
till Kungl. Maj ds förslag.

.lag ber alltså att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Anslag till naturhistoriska riksmuseet

Herr OSVALD (fp):

Jag kan mycket val förstå de synpunkter
som herr Näsström nu har redogjort
för, men i detta fall ligger det ju så till,
att denna intendenttjänst är placerad i
en lägre lönegrad än de övriga. Om man
flyttar upp vederbörande i samma klass
som de övriga, kan det ju inte föranleda
några allvarliga komplikationer.

Jag förstår också mycket väl att det
kan vara besvärligt att på grundval av
en enskild motion göra en förändring i
lönehänseende för en befattningshavare,
men jag tycker att utskottet åtminstone
kunde ha kostat på sig att skriva, att
detta vore en sak som det vore angeläget
att Kungl. Maj :t tittade på än en
gång. Även om detta nu inte sagts från
utskottets sida, hoppas jag ändå att ecklesiastikministern
ännu en gång vill pröva
denna fråga för att se, om inte vi
skulle kunna få denna intendentstjänst
uppförd i samma lönegrad som de Övriga.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 21—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning
av väckta motioner om rätt att
vid inkomsttaxering göra avdrag för
kostnader för anläggande av vattentäkt,
m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner om rätt till skatteavdrag för
belopp, som skänkts till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 139 av herr Weiland
m. fl. och 11:427 av herr Carlsson i
Tibro m. fl. hade hemställts att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande rätt till avdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt för belopp
upp till en viss procent av den skattskyldiges
inkomst, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
139 av herr Weiland m. fl. och 11:427
av herr Carlsson i Tibro m. fl. om rätt
till skatteavdrag för belopp, som skänkts
Ull humanitära, litterära, religiösa eller
vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr WEILANI) (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
beträffande den i första kammaren
av mig in. fl. och i andra kammaren
av herr Carlsson i Tibro väckta
motionen om rätt till skatteavdrag för
belopp som skänkts till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål, är
så omfattande, att nästan allt vad som
förekommit i den svenska riksdagen i
samma syfte har berörts. Förmodligen
menar utskottet att det för all framtid
har avfärdat alla försök att få riksdagen
att intaga en annan ståndpunkt till den
fråga det här gäller än den som utskottet
nu intagit, d. v. s. hemställan om avslag
på motionen.

Jag tillåter mig dock alltjämt hysa en
annan mening och tror därför att vi i

framtiden skall komma till den uppfattningen,
att det inte är något orimligt
krav som framställts i motionen. I Amerika,
där denna metod att främja syften
som av alla anses vara värda samhällets
stöd har prövats, har man funnit den
vara så bra att man utbyggt den ytterligare
under den senaste tiden.

För någon tid sedan var jag i tillfälle
att se en film, som upptagits av en person
som varit över i Amerika för att
studera dessa förhållanden. I filmen upptogs
amerikanska synpunkter i denna
fråga till behandling. Det förevisades
bl. a. en farm och en farmare som under
flera år hade haft mycket goda inkomster
och därför under denna tid årligen
lämnat stora bidrag till vetenskapliga
och ideella ändamål, till stor glädje
för dem som fått mottaga bidragen och
synbarligen även till stor glädje för denne
farmare som varit i tillfälle att lämna
bidragen.

Men här i Sverige går det inte enligt
bevillningsutskottets mening. Är detta
beroende på bristande förmåga hos oss?
Det tror jag inte. Det är förmodligen beroende
på att viljan saknas, och där viljan
saknas går ju som bekant ingenting.
Det brukar ibland kallas för de obotfärdigas
förhinder.

I England och i Västtyskland har man
följt exemplet från Amerika och infört
något liknande i lagstiftningsväg. Det
lär vidare förhålla sig så, att det i Norges
storting förra året framlades förslag
i samma riktning, vilket för närvarande
ligger under utredning i finansdepartementet
där. Jag tycker därför att vi i
Sverige även kunnat kosta på oss en utredning
i saken. Det är ju endast detta
som motionärerna framställt yrkande
om. Utskottet är säkerligen ense med
motionärerna om att de ändamål som
det bär gäller att främja är sådana, att
de är värda samhällets stöd i långt
större omfattning än hittills.

Det indirekta stöd, som kan lämnas
på sätt som anvisas i motionerna, stimulerar
till ännu större insatser från de enskildas
sida på olika områden av samhällslivet
i vårt land och även för folken
i underutvecklade länder. Det ombonade
svenska samhällets samvete har

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål

ju på sista tiden vaknat upp en smula
och funnit att vi har förpliktelser även i
det sistnämnda hänseendet, och vi har
visat ett visst intresse för att vara med
om att lindra nöden i världen — även
utanför vårt lands gränser. Här har svenska
kyrkans fria verksamhet och de frikyrkliga
samfunden åstadkommit stora
ting. Enbart den verksamhet, som i vårt
land bedrivs bland barn och ungdom av
de sistnämnda genom frivilliga och utan
någon som helst ersättning arbetande
krafter, skulle komma att kosta staten
minst 50 miljoner kronor årligen, och
därtill insamlas ungefär lika mycket till
omkostnader för lokaler m. m.

Nu kanske någon frågar: Angår detta
staten? Jo, i högsta grad, ty de ungdomar
som tas om hand på detta sätt blir
i regel icke tärande utan närande samhällsmedborgare.
De blir, för att använda
de ord som finansminister Thorson
en gång fällde i riksdagen, »första
klassens medborgare».

Det är med hänsyn till vad jag här anfört
och mycket annat som jag skulle
kunna lägga härtill, som jag slutligen
dristar mig att yrka bifall till motionen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag undrar, om inte herr
Weilands jämförelser mellan förhållandena
i USA och Sverige är mycket haltande.
Herr Weiland själv är, efter vad
jag tror, gammal landstingsman. Han vet
vilken omvårdnad man har om de svenska
sjukhusen genom landstingens försorg
och i viss utsträckning statens. Någon
motsvarighet därtill finns inte i
USA, utan där får man i det stora hela
lita till donationer och enskilda gåvor.
Detsamma är förhållandet när det gäller
vårt undervisningsväsen, inte minst
vårt högre undervisningsväsen, som här
i vårt land ändå efter måttet av vår förmåga
understöds i en storartad utsträckning.
Man kan önska att det skulle göras
mera, men nog görs här ofantligt
mycket. I USA är även detta sådana
ting, där man i det stora hela får lila
till den enskilda hjälpverksamheten, till
filantropien. Jag vill för min del inte

utbyta vårt system mot det amerikanska.
Jag vill hellre ha denna sociala medverkan
av ansvarskännande korporationer,
det må vara riksdag, landsting eller
stadsfullmäktige, än att lita till dessa enskilda
gåvor, som kan vara blygsamma,
kanske i något fall rikliga.

Jag har den största respekt för dessa
medborgare, som herr Weiland med ett
citat från Thorson kallade »första klassens
medborgare», de som av sina smärre
eller större tillgångar använder medel
för syften som de tycker är så belijärtansvärda,
att de hellre avstår från
pengarna än underlåter att stödja dem.
Jag har, som sagt, den allra största respekt
för dessa medborgare. Men det äten
sak. En annan sak är att dessa personer,
därest den föreslagna skattebefrielsen
för gåvor genomfördes, skulle
kunna dirigera medel, som egentligen
tillhörde staten, utan att staten hade någon
möjlighet att bestämma över vart
pengarna borde gå. Herr Weiland har i
sin motion ett exempel på en gåva på
10 000 kronor, varav man skulle kunna
säga, att den enskilde avstod till ändamålet
7 500 kronor och staten 2 500 kronor.
Den enskilde har alltså möjlighet
att bestämma att han ger 7 500 kronor,
och stat och kommun — som inte har
någon möjlighet att bestämma — ger
2 500 kronor. Vi kan också vända på
exemplet och säga att en person, som
har mycket stora ekonomiska tillgångar
och, låt oss säga, en marginalskatt
på 60 ä 70 procent, ger i gåva 100 000
kronor. Det betyder att han själv ger
30 000 kronor och staten ger 70 000 kronor
i gåva. Är det rimligt att en enskild
person — med all respekt för hans vilja
att hjälpa i elt visst fall — skall kunna
dirigera för ett visst ändamål dubbelt
så mycket som den egna insatsen, utan
att stat och kommun skall ha någon som
helst möjlighet att ingripa?

Nej, herr talman, det system, som vi
har för närvarande, iir det riktiga. Riksdagen
har också värnat därom. Skall vi
ge anslag, bör vi veta vad det gäller för
ändamål. Vi skall alltså ge anslag via
budgeten och bör inte göra det genom
skattebefrielser. Den vägen tycker jag

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Lagförslag om bankrörelse m. m.

riksdagen har all anledning att fortsätta
på.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets avslagsyrkande.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag vet att vår sociala
standard när det gäller dessa institutioner
är kanske åtskilligt bättre än den
man har i Amerika, Men om vi nu inte
tar med Amerika i bilden, vilket herr
Sjödahl inte tycks vilja, liur kommer
det sig då att man i England försöker
följa exemplet från Amerika och även i
t. ex. Västtyskland försöker gå samma
väg? Enligt vad som nu blivit upplyst,
handlar man också efter samma linje i
vårt broderland Norge. År det inte i alla
fall så, att även invånarna i dessa länder
har en viss förmåga att sätta sig in
i saker och ting, då de ansett det lämpligast
att handla efter de principer som
vi nu förordat? Det finns väl i vårt land
ett stort antal människor, som arbetar
osjälviskt för att hjälpa den ungdom,
som blir utsatt för frestelser av olika
slag, vilka samhället praktiskt taget lägger
i dess väg. De får i regel inte något
understöd för sin verksamhet i någon
form — på sista tiden har det dock varit
så att en och annan organisation har
fått några av de smulor, som faller från
den rikes bord.

Jag tycker att man borde taga under
omprövning, huruvida inte staten borde
utsträcka sin välvilja när det gäller understöd.
Motionärerna har emellertid
gått på denna linje med skattebefrielse,
då vi vet att den linjen senteras av en
stor del av folket. Vi tror att ett bifall
till vårt förslag skulle bli till gagn för
samhället.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets

hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Weiland begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I: 139
och II: 427.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Weiland begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 23.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring av vissa postavgifter, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Lagförslag om bankrörelse m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
bankrörelse m. m.

I en den 17 december 1954 dagtecknad
proposition, nr 3, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t föreslagit riks -

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

dagen antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om bankrörelse;

2) lag angående införande av nya lagen
om bankrörelse;

3) lag angående ändrad lydelse av
28 a § konkurslagen; samt

4) lag angående ändrad lydelse av
36 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521)
om aktiebolags pensions- och andra stiftelser.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

A. antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om bankrörelse;
samt

B. antaga de genom propositionen i
övrigt framlagda lagförslagen.

Reservation hade anmälts av herrar
Wehtje och Severin i Stockholm, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag vill först utala min
tillfredsställelse över att de stora och
viktiga frågorna om våra affärsbankers
rättsliga ställning och förhållanden nu
har fått sin lösning efter linjer, varom
enighet i stort sett kunnat vinnas. På
de punkter, där olika önskemål framförts
som nu inte vunnit beaktande, hoppas
jag att utvecklingen och senare erfarenheter
skall ge anledning till de justeringar
som kan befinnas erforderliga.

Jag har avgivit en blank reservation
till det föreliggande utlåtandet. Min reservation
hänför sig till formuleringen
av 191 §, som innehåller bestämmelser
om tillsynen över bankernas pensionsstiftelser,
närmast de s. k. fria stiftelserna.
Det har varit olika meningar om hur
dessa bestämmelser borde utformas. I
sak har både de sakkunniga, som förberett
ärendet, finansministern, som
framlagt propositionen, och utskottet
varit eniga om att man bör tillse att
stiftelsernas tillgångar placeras på sätt
som med beaktande av stiftelsens ändamål
bereder skälig säkerhet. Det inne -

Lagförslag om bankrörelse m. m.
bär att medlen kan få placeras utan hänsyn
till de mera restriktiva regler som
gäller för bankernas medelsplacering
i övrigt. Bankerna får ju som känt icke
förvärva fastighet eller köpa aktier. De
fria pensionsstiftelserna får rätt härtill.

Lagrådet gjorde vissa erinringar mot
en punkt i det i departementet först
uppgjorda förslaget. Departementschefen
har beaktat dessa erinringar och vidtagit
motsvarande ändringar i den framlagda
propositionen. Utskottet har för
sin del godtagit det av departementschefen
framlagda förslaget. Jag har ingen
erinran i sak, utan vänder mig endast
mot formuleringen av en punkt i paragrafen.

Den valda formuleringen kan möjliggen
tolkas så att tillsynsmyndigheten
skulle kontrollera att medlen placeras på
sätt som bereder skälig säkerhet. Därmed
skulle man ge tillsynsmyndigheten
en ny uppgift, vilket ingen torde anse
önskvärt. Tillsynsmyndighet är i detta
fall bank- och fondinspektionen och den
skulle åläggas en uppgift som är av mer
försäkringsteknisk natur. Det kan ju ej
vara lämpligt och det har ej heller varit
avsikten.

Jag skall, herr talman, inte nu närmare
gå in på frågan, då jag väl får
anledning att återkomma senare. Jag har
inte i utskottet velat ställa något yrkande
och gör det inte heller i dag. Dessa
pensions- och personalstiftelsers rättsliga
ställning kommer att göras till föremål
för en utredning. Justitieministern
har dragit försorg härom. I denna
utredning kommer väl även bankernas
pensionsstiftelsers förhållanden att inbegripas.
Det kan då finnas anledning
att återkomma till frågan om vem som
bör ha om hand den egentliga prövningen
av pensionsstiftelsernas medelsplacering.

Jag har, herr talman, intet yrkande
utan har endast velat anföra dessa synpunkter
vid behandlingen av utskottets
betänkande.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Det iir närmast två delproblem
i den nu föreliggande bank -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Lagförslag om bankrörelse m. m.
lagstiftningen som jag vill beröra med
några ord.

Först gäller det 191 § med dess regler
för pensionsstiftelser. Där bär Svenska
bankföreningen en annan mening än
utskottet och har därför också i sitt remissvar
förordat paragrafens utelämnande.
Bankföreningen anser nämligen att
den hittills använda organisationen med
fristående pensionsstiftelser fyllt sitt
ändamål på ett riktigt sätt. Pensionstagarna
har fått sina pensioner utbetalade
i behörig ordning, och mot denna
organisation och dess skötsel riktade klagomål
har icke anförts. Bankerna har
ställt hela sin sakkunskap, vilken icke
är liten, till förfogande för pensionsmedlens
förvaltning, och placerade medel
har i allmänhet lämnat mycket god avkastning.
Med dessa förhållanden för ögonen
är frågan naturligtvis den, varför
man inte kan låta den av Svenska bankföreningen
omnämnda och förordade organisationen
bestå också i fortsättningen.

Ser man emellertid litet närmare på
problemet, upptäcker man rätt snart att
organisationen med pensionsstiftelser i
banklagens mening har en principiell innebörd
av allra största räckvidd för de
anställda. Det är också värt att lägga
märke till att såväl de sakkunniga som
departementschef och bankoutskott ansett
det nödvändigt, att denna paragraf
och dessa regler tas med i den nya banklagen.
Här är det alltså fråga om ett
ställningstagande till en princip, eller
kanske ännu rättare uttryckt, om vidhållandet
från riksdagens sida av en redan
intagen principiell ståndpunkt. Detta
skedde i samband med antagandet av
nu gällande aktiebolagslag.

Det rör sig nämligen om ingenting mer
eller mindre än hur medel, avsatta för
att bereda de anställda pension, skall
förvaltas, placeras och få s. a. s. ett lagligt
skydd för att tjäna endast det avsedda
ändamålet. Tjänstemän och övriga
anställda har bittra refarenheter av vilka
olyckor som i mera kritiska lagen kan
inträffa med de s. k. fria pensionsstiftelserna.
Pengar, som varit avsedda för
de anställdas pensionering och som i

företagens bokföring varit betecknade
såsom pensionsfonder, har tagits i bruk
för att rädda företag i ett svårt läge.
Med andra ord : de anställda har ansett,
att de oförskyllt fått sitta emellan på
ett högst beklagligt sätt.

Pensionsstiftelser bör givetvis bildas
under så betryggande former, att deras
medel kan brukas endast för det avsedda
ändamålet — pension åt de anställda.
Det är också uppenbart, att en
från företaget fullt avskild förmögenhet
är en i detta sammanhang värdefull
faktor. Kan denna avskilda förmögenhet
därtill ge en försäkringsmässigt tryggad
pensionsutbetalning, är väl önskemålen
uppfyllda och målet nått.

Den från aktiebolagslagen nu övertagna
bestämmelsen om pensionsstiftelsernas
organisation har denna innebörd,
vilket jag noterar med tacksamhet. Utöver
denna motivering har departementschefen
också en motivering av helt
annan innebörd. Jag har ingen anledning
att gå närmare in på den saken.
Jag ser paragrafens bestämmelser endast
ur de anställdas synpunkt och med hänsyn
till det skydd den skapar för deras
berättigade intressen.

Jag önskar även säga några ord om
blancokrediterna med alldeles särskild
hänsyn till småföretagarna. Det har länge
varit ett önskemål i hantverks- och småföretagarkretsar
att få banklagstiftningen
ändrad därhän, att blancokrediter skulle
kunna beviljas smärre rörelseidkare.
En tillfredsställande kapitalförsörjning
är för hantverkets och den mindre industriens
utveckling och effektivisering
givetvis en grundläggande förutsättning.
Den stora grupp näringsidkare det här
gäller omspänner dock över 100 000 företag
med ett produktionsvärde som räknas
i miljarder kronor per år. Dessa företag
behöver också möjligheter att modernisera
byggnader och förnya sin maskinpark.
Hård konkurrens gör frågan
om nyanskaffningar av modernaste utrustning
aktuell, om företagen skall kunna
leva vidare och utvecklas. I sådana
sammanhang blir givetvis kreditfrågorna
ett förstahandsintresse. Även om de
i banklagen intagna bestämmelserna ger

Onsdagen den IG mars 1955

Nr 9

blancokrediterna mycket begränsad
räckvidd, blir dock dessa krediter ett
komplement av största betydelse vid sidan
av andra finansieringsmöjligheter.
Blanco- eller förtroendekrediter, så som
banklagen nu skisserar dem, är ett steg
i rätt riktning och hälsas med tillfredsställelse.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BOO (s):

Herr talman! Man kan säga att det
föreliggande förslaget till ny banklag utgör
en teknisk anpassning till utvecklingen.
Propositionen har inte heller
föranlett några motioner, och det råder
alltså inga egentliga motsättningar i denna
fråga.

Vid utskottets genomgång av de 194
paragraferna i lagförslaget blev det delade
meningar först vid 191 §, en paragraf
som är nyinförd och som ger föreskrifter
om placering av och kontroll
över tillgångarna i banks pensionsstiftelse.

De delade meningarna inom utskottet
gällde dock inte sakfrågan — alltså
lämpligheten av cn bestämmelse som
reglerar placeringen av dessa pensionsfonders
medel — utan endast sättet att
skriftligt, i lagtexten, formulera denna
föreskrift. Utredningen hade i sitt förslag
utformat en lagtext, som lagrådet
vid sin behandling ändrade för att —
såsom lagrådet anförde -— på ett bättre
sätt gc uttryck åt vad bestämmelsen
egentligen borde innehålla. Kungl. Maj:t
har senare anslutit sig till lagrådets förslag.

Vid behandlingen i utskottet blev det
en rätt ingående diskussion om vilken
lagtext, som klarast återgav vad utredningen
hade avsett. De två utskottsledamöter,
som fogat blanka reservationer
till utskottsutlåtandet, av vilka den ena
är herr Wehtje i denna kammare, ansåg
att utredningsförslaget var att föredraga
i detta avseende. Alla övriga inom
utskottet har efter de överväganden,
soin där gjorts, kommit fram till att det
inte finns någon anledning att under -

Lagförslag om bankrörelse m. m.
känna lagrådets och Kungl. Maj:ts kompetens
på detta område. Såväl lagrådet
som Kungl. Maj:t är alltså eniga om den
utformning, som lagtexten nu har fått i
det föreliggande utskottsförslaget. Det
gäller ju som sagt här uteslutande det
tekniska problemet om hur lagtexten
skall utformas.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Av herr Dannians’ anförande
nyss skulle man kunna få den
uppfattningen, att den nya lagregeln inte
innebure tillräckligt skydd för de
tjänstemän, som är beroende av dessa
pensionsfondsavsättningar. Det är alldeles
tvärtom. I 191 § stadgas, att tillsynsmyndigheten
— i detta fall bank- och
fondinspektionen — har att tillse att
stiftelsens tillgångar är placerade på
sätt som, med beaktande av stiftelsens
ändamål och med hänsyn jämväl till vad
i denna lag är föreskrivet beträffande
placering av bankbolagsmcdel, bereder
skälig säkerhet. Detta är en mycket klar
lagregel, som utskottet inte ansåg sig ha
något som helst skäl att ändra på till
överensstämmelse med utredningens förslag.
Detta senare var ju ganska lösligt
utformat, eller åtminstone oklarare. Där
använde man det negativa skrivsättet,
att stiftelse icke får placera sina tillgångar
på ett sätt, som med beaktande
av dess ändamål strider mot grunderna
för banklagstiftningens regler beträffande
placering av bankaktiebolags tillgångar.
Det är som sagt en mera lösligt
utformad regel, som inte kunnat godtagas
av lagrådet. När sedan utredningens
förslag gick tillbaka från lagrådet
med förslag om ändring, godtogs detta
ändringsförslag av departementschefen.

Utskottet fann inte anledning att vidtaga
någon ändring av Kungl. Maj:ts
förslag, som majoriteten inom utskottet
ansett vara klarare och riktigare.

.lag hemställer om bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Om genomförande av den s. k. likalönsprincipen

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 och 4 §§ förordningen den 30
juni 1937 (nr 655) angående bidrag från
landsting och städer, som ej deltaga i
landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om genomförande av den s. k. likalönsprincipen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av väckta
motioner om genomförande av den s. k.
likalönsprincipen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 17
i första kammaren av herr öhman och
herr Persson, Helmer, samt nr 22 i andra
kammaren av herr Johansson i Stockholm.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till lag på grundval av
art. 23 mom. 2 i den av Förenta Nationerna
år 1948 antagna »Allmän förklaring
om de mänskliga rättigheterna»
samt att sådant förslag måtte framläggas
i så god tid, att lagen — vid bifall avriksdagen
•— kunde träda i kraft den 1
januari 1956.

Utskottet, som erinrat om att berörda
moment hade följande lydelse: »Envar
har utan åtskillnad rätt till lika lön för
lika arbete», hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 17
och 11:22, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Det föreliggande ärendet
bär på senare tid återkommit år efter
år. Lika konsekvent har utskottet avstyrkt
och riksdagen avslagit de motioner,
som syftat till införandet av principen
om lika lön för män och kvinnor.
Det var väl också detta, som föranledde
utskottets ordförande herr Norman att
för någon tid sedan påminna mig om att
jag hade en särskild kärlek till just detta
ärende. Någon kärlek vill jag inte precis
påstå att jag har till denna fråga, men
jag vill däremot erkänna att jag har ett
mycket stort intresse av att den kan
lösas inom riksdagen, då jag alltid, när
denna fråga har behandlats och jag har
varit närvarande, har hävdat att det nuvarande
systemet med olika lön för män
och kvinnor, som utför ungefär likvärdigt
arbete, är ett mycket orättfärdigt
system.

På den tiden, då jag började inom
industrien — jag vill därvid särskilt hålla
mig till metallindustrien — fanns inte
några olika lönetariffer. Det fanns endast
en tariff, och den talade om »arbetare».
Att sedan systemet med olika
lön införts även på detta område beror
inte enbart på männen utan också kanske
till stor del på kvinnorna, som gick
med på att systemet infördes.

Systemet med olika lönetariffer och
dess utformning innebär att en man, som
utför ett visst arbete vid exempelvis en
maskin, har en lön och att en kvinna,
som utför samma arbete vid en annan
maskin, har en helt annan lön. I regel
understiger kvinnans lön mannens med
omkring 30 procent. Även om man under
senare tid antagit uttalanden om
likalönsprincipens genomförande såväl
inom statliga verk som på den privata
arbetsmarknaden, står lönerna trots detta
i det närmaste stilla när det gäller att
utfylla den klyfta, som skiljer manlig
och kvinnlig arbetslön. För att undgå införande
av likalönsprincipen i dess
egentliga betydelse har man t. ex. inom
vissa statliga verk — och även, antar
jag, inom kommunala — inrättat särskilda
tjänster för kvinnor och andra tjänster
för män, och då är i regel tjänsterna

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Om genomförande av den s. k. likalönsprincipen

för kvinnor placerade i lägre lönegrader
och lägre löneklasser än för männen.

Men detta gäller inte bara inom statliga
verk, utan det förhåller sig på samma
sätt inom de privata industrierna.
Man har nu börjat skilja ut vissa arbeten,
som förut utförts av män men som
sedermera uppdelats i lättare arbetsoperationer
eller tempon, varvid man låtit
kvinnorna sysselsättas med dessa arbeten.
Samtidigt har man också reducerat
ersättningen för arbetet så att om en
kvinna utför samma arbete som en man
tidigare utfört, men som kanhända uppdelats
i ett par tempon eller arbetsoperationer,
erhåller hon i regel 30 procent
lägre ersättning för arbetet. Speciellt på
handelns område är lönesättningen efter
kön markant. Om t. ex. ett par expediter,
en manlig och en kvinnlig,
tjänstgör vid sidan om varandra, har i
regel mannen betydligt mer betalt för
de varor han säljer än kvinnan för de
varor hon säljer.

På den enskilda arbetsmarknaden har
Arbetsgivareföreningen och Landsorga?
nisationen godkänt ett priciputtalande,
som innebär, att lika lön för likvärdig
arbetsinsats erkänts. Detta betyder emellertid
inte, att man tänker ändra grundvalen
för att genomföra den lika lönen,
nämligen kollektivavtalens lönetariffer,
så att lönen blir lika för man och kvinna.
Att löneutjämningarna kryper med
snigelfart framgår av det uttalande, som
gjordes av Landsorganisationens representantskapsmöte
i höstas, då man uppmärksamgjorde
förbunden på att kvinnolönernas
procentuella andel i förhållande
till männen minskar och framhöll,
att detta borde beaktas vid avtalsuppgörelserna.

Samma sak visar också socialstyrelsens
statistik. Kvinnolönerna har nämligen
inte förändrats under åren 1952—
1953 i förhållande till männens löner,
tvärtom har i vissa fall löneklyftan vidgats
under denna tid. Att de kvinnliga
lönerna fortfarande utgör endast omkring
70 procent av de manligas löner
visar att man skyndar mycket långsamt
när det gäller genomförandet av likalönsprincipen.

inom industrien ligger för närvarande
kvinnolönerna på ungefär 72 procent av
männens löner. Jag skall inte ge mig in
på den indexserie, som utskottet presenterat
i handlingarna, eller på den procenträkning,
som visar att lönerna kommit
närmare varandra under den tid som
gått. I verkligheten har den genomsnittliga
löneskillnaden, i penningar räknat,
blivit större mellan man och kvinna i
stället för att minska. År 1939 var lönen
per timme för männen i penningar räknat
49 öre högre än för kvinnorna, men
1954 utgjorde löneskillnaden 1 krona 32
öre. Således har löneklyftan under denna
tid ökat med ytterligare 84 öre per
timme.

Utskottet menar, att en sådan jämförelse
inte är riktig på grund av penningvärdeförsämringen.
Men man får
erkänna, att sådant är det faktiska läget.
Har kompensation givits för penningvärdeförsämringen,
bör kvinnan
också få det. Trots detta har kvinnan
sackat efter när det gäller den rena penninglönen.

Då det sålunda visar sig, att man efter
alla år man nu hållit på med att få kvinnolönerna
i nivå med männens löner
inte har kommit längre än att kvinnolönerna
ligger något över 70 procent av
männens löner, bör riksdagen lösa denna
fråga på samma sätt som den gjort
med andra viktiga arbetsmarknadsproblem,
nämligen genom lagstiftning. Här
gäller det således inte att ingripa i någon
lönefråga, ty beträffande lönerna
får arbetsmarknadens parter själva lösa
dylika frågor, men det gäller att fastslå
en rättvis princip.

Av den anledningen ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna
nr 17 i första kammaren och nr 22 i
andra kammaren.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall i detta sammanhang
be att få siiga några ord, och
jag gör det därför att utskottet i någon
mån refererat till vissa uttalanden av
likalönskommittén, som jag var medlem
av och som framlagt sitt betänkande för
snart ett par år sedan.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Om genomförande av den s. k. likalönsprincipen

Jag kan under inga förhållanden instämma
i herr Norlings yrkande, ehuru
jag väl kan ansluta mig till hans resonemang
i stort sett beträffande själva
sakfrågan. Jag tror emellertid att det ur
kvinnornas synpunkt vore ganska olyckligt,
om man biträder yrkandet att staten
skall gripa sig an med detta problem.
Jag anser att det är riktigare att överlämna
åt arbetsmarknadens parter att
klara upp saken. Denna min inställning
bottnar bl. a. i principiella betänkligheter
mot statliga ingripanden över huvud
taget — den bottnar däremot inte i den
föreställningen, att jag skulle tro att
kvinnorna tränges ut eller att de har
mindre prestationsförmåga per tidsenhet
eller någonting sådant; om den saken
vet vi tyvärr ganska litet. Men vad
vi vet är att här lever vidare gamla vanföreställningar,
och man kan nästan undra
på vilket utvecklingsstadium vissa
personer har stannat, när de resonerar
om dessa frågor. Vi fick i likalönskommittén
gång på gång belägg för detta.
Jag tänker då på de vanföreställningar,
som bygger på sinsemellan fullständigt
olikartade principer — man talar om
behovsprincipen, när den passar, man
talar om prestationslöneprincipen, när
den passar, och man talar om marknadslöneprincipen
när det lämpar sig
att så göra.

Nu påvisar utskottet, att klyftan mellan
mäns och kvinnors löner på den
privata marknaden visserligen har i någon
mån minskats, åtminstone på längre
sikt sett, men jag instämmer helt i herr
Norlings resonemang, att denna utveckling
gunås går ganska långsamt. Jag
skulle vilja passa på att vädja till arbetsmarknadens
parter att se upp litet
mer när det gäller att driva förhandlingar.
Jag skall inte gå in på mina egna
erfarenheter från förr i världen, men
jag hoppas att de som nu håller i skaftet
har en modernare inställning än de
som förhandlade för 30 eller 40 år sedan.

Anledningen till att jag begärt ordet
är närmast att utskottet uttalat, att likalönsprincipen
på visst sätt är genomförd
i den statliga förvaltningen. Det

var det statliga området som likalönskommittén
sysslade med. Detta uttalande
är en sanning med modifikation så
långt som uttalandet sträcker sig. Det
är riktigt, att principen är genomförd
i lönegraderna ovanför bottenlönegraden
för män, 10 lönegraden. Man kan
däremot inte säga, att principen är genomförd
beträffande tjänster under 10
lönegraden. Man har således på den
statliga och även den kommunala marknaden
fått en kategoriklyvning, som jag
tycker är rätt egendomlig och på sitt
sätt mycket omodern. Om vi håller oss
till den statliga förvaltningen, har nämligen
där män och kvinnor lika lön för
samma arbetsuppgift när det gäller de
högre lönegraderna, men i de lägre råder
fortfarande en ganska väsentlig skillnad.

Nu är det klart att om man skall lyfta
upp de kvinnor, som iir placerade lägre
än i hottenlönegraden för män, måste
det, såsom kommittén sagt och utskottet
även understrukit, ske i etapper under
hänsynstagande till den privata och
kommunala sektorn. Detta kommitténs
uttalande innebär naturligtvis inte, att
alla skall slå sig ned och vänta på alla,
utan att man någon gång skulle börja
detta etappväsen så att arbetet med
principens genomförande någon gång
kunde föras till sitt slut.

Vi har också, såsom jag redan har
sagt, en dold tillämpning av olikheten
beträffande lönesättningen. Det är inte
utan att man gång på gång, när man sitter
på femte avdelningen i statsutskottet
och träffar på en tjänst med placering
i en låg lönegrad, får ett jakande svar
på frågan, om det är en kvinna på den
platsen. Man kan säga att det nästan är
regel, att det förhåller sig på det sättet.

Jag är fullt på det klara med att det
.statliga lönesystemet inte hör till den
punkt, som vi nu har att behandla, men
eftersom saken har nämnts i utlåtandet
har jag velat med herr förste vice talmannens
tillstånd ändå beröra den. Frågan
rör som sagt närmast dem som är
placerade i lägre lönegrad än 10 lönegraden.
I sådana lönegrader har kvinnorna
för samma arbetsuppgifter väsent -

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Om genomförande av den s. k. likalönsprincipen

ligt lägre lön. När det gäller den statliga
förvaltningen stämmer det helt med vad
herr Norling här påvisat beträffande det
privata näringslivet. Jag kan som ett
rätt flagrant exempel nämna, att medan
en manlig potatisskalare vid den ena
eller andra anstalten placeras i 10 lönegraden,
är en kvinna som t. ex. rensar
fisk placerad betydligt sämre, kanske i
5, 6 eller 7 lönegraden.

Kommittén har ansett — det vill jag
här understryka — att detta förfarande
är felaktigt. Nu kunde inte kommittén
gå in på en arbetsvärdering på dessa
områden, bl. a. av det skälet att det hade
fört för långt men framför allt av den
anledningen, att kommittén då hade
kolliderat med tjänsteförteckningsrevisionen,
som då arbetade. Men vi underströk
mycket starkt — och jag skulle
vilja passa på att göra det även här •—
att syftet är, såsom också omnämnes i
utskottsutlåtandet, likalönsprincipens
fullständiga genomförande i det statliga
systemet och att staten bör medverka
till att genom successiva åtgärder i riktning
mot detta mål verka för ett fullföljande
snarast möjligt av den redan påbörjade
utjämningen av lönerna för män
och kvinnor.

Det är nu snart ett par år sedan likalönskommittén
lämnade sitt betänkande,
och vi får väl så småningom efterlysa
något resultat av alla de ansträngningar,
som vi gjorde i kommittén på den tiden.
Det vore kanske lämpligt att staten snart
började med den saken, och sker det
tror jag att det kanske bleve lättare att
få likalönsprincipen genomförd också
på den privata arbetsmarknaden, vilket
dock — jag understryker det ännu en
gång — bör ske förhandlingsvägen.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Ilerr NORMAN (s):

Herr talman! Fröken Andersson anknöt
till ett uttalande av utskottet —
men hennes anförande var vid knappast
att uppfatta såsomen polemik mot utskottet?
När utskottet redovisar huru det
inom det statliga området ligger till i

fråga om likalönsprincipen, erinrar ju
utskottet om att principen genomförts i
den bemärkelsen, att i samma befattning
utgår lika lön, oavsett om befattningshavaren
är man eller kvinna. Fortsättningen
av utskottets anförande vittnar
tydligt om att utskottet känner till hur
det ligger till i praktiken beträffande
tillämpningen.

Fröken Andersson känner ju också
mycket väl anledningen till svårigheten
att tillämpa principen. Den kunskapen
har hon inte bara såsom ledamot av lilcalönskommittén
utan också som ledamot
av statsutskottet. Hon har där att
gång efter annan överväga, om man inte
skall kunna begränsa statsutgifterna.
Kommittén kom till den uppfattningen,
att om man skulle genomföra tillämpningen
av likalönsprincipen på en gång,
skulle detta kosta 51 miljoner kronor.
Det är ju detta som är det besvärliga
och som gör att kommittén hänvisar till
att man får gå fram i etapper och undan
för undan åstadkomma en riktig tillämpning
av principen, så långt det går.

Herr Norling hade, om jag har fattat
honom rätt, den uppfattningen att utvecklingen
har gått bakåt inom det verksamhetsområde
där han varit sysselsatt.
Jag fattade honom så, att det förr inte
fanns någon skillnad av detta slag mellan
männens och kvinnornas löner inom
metallindustrien utan att den har tillkommit
så småningom. Inom det verksamhetsområde
där jag har haft mitt
arbete gäller precis raka motsatsen. När
folkskollärarkårens lönefråga diskuterades
här i riksdagen på 1930-talet, rådde
det ju en mycket stark motsättning mellan
män och kvinnor som var sysselsatta
på detta område just beträffande
likalönsprincipen. Jag var själv ganska
mycket engagerad i kårintressena och
hade rätt besvärligt med den balansgång
som jag måste försöka utföra, då jag så
att säga skulle tillgodose bägge gruppernas
intressen. Det var detta som föranledde
mig alt då citera den gamla Strixliistorien,
som jag kan tala om eu gång
till därför atl jag tycker den är rolig.
När jag då erinrade om de manliga lärarnas
inställning till likalönsprincipen

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till jordbruksdepartementet

och refererade till att en del var mycket
starka motståndare och en del kanske
mera neutrala, tilläde jag, att man kanske
inte kunde komma längre än att de
hade instämt med riksdagsmannakandidaten,
som på ett valmöte interpellerades
om sin ställning till nykterhetsfrågan och
som svarade: »Vad nykterhetsfrågan beträffar
får jag säga att jag gillar strävandena
fastän utan entusiasm!» Så har
det kanske varit och är det kanske fortfarande
i många fall med männen när
det gäller likalönsprincipen.

Att det har gått framåt, att det har
skett en mycket påtaglig utveckling mot
en större likställighet, del råder ju ingen
tvekan om. Utskottet har här ganska utförligt
refererat, hur förhållandena nu
ligger till, och man kan tydligt se att
likalönsprincipen mer och mer vinner
erkännande som princip.

Nu säger motionärerna, att de inte
alls vill att lagstiftningen skall ingripa
mot de fria avtalsförhandlingarna, och
de slutar med att påpeka att det här inte
gäller att föregripa en fortsatt avtalsenlig
reglering av lönernas storlek utan
enbart fastställandet av en riktig princip.
Jag förstår inte riktigt vad motionärerna
menar med detta. Principen
tycker jag är fastställd i och med att
Sverige har anslutit sig till Förenta Nationerna
och godtagit förklaringen om
de mänskliga rättigheterna. Jag tycker
nog också, att vi här hemma har de riktlinjer
för våra strävanden, som uppdragits
i denna förklaring, och jag tycker
inte att det behövs något mera för att
vi skall kunna sägas godkänna principen.

Sedan kvarstår ju tvistefrågan mellan
herr Norling och utskottet på vad
sätt man bör ytterligare föra utvecklingen
framåt i detta avseende. Utskottet
har inte kunnat komma fram till någon
annan mening än att detta är en sak
som bör klaras upp avtalsvägen genom
frivilliga överenskommelser, och i den
uppfattningen har ju utskottet stöd av
båda parterna på arbetsmarknaden. Arbetsgivareföreningen
och de stora riksorganisationer,
som representerar arbetarparten.
Därom är vi ju överens i så

hög grad, att jag tror att herr Norling
inte kan komma stort längre än till att
få denna fråga ventilerad litet grand i
riksdagen en gång om året. Även denna
ventilering gör naturligtvis sitt till för
att vi skall komma ytterligare framåt.
I princip tror jag, som sagt, inte att det
råder några som helst motsättningar mellan
oss.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i hälsovårdsstadgan;
och

nr 18, i anledning av väckt motion om
vissa ändringar i vägtrafikförordningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner, m. m.

Punkten 1

Anslag till jordbruksdepartementet

I denna punkt hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för jordbruksdepartementet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56;

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

b) till Jordbruksdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 710 000 kronor;

B. att motionerna 1:177 och 11:219
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 177 av
herr Johansson, Anders, m. fl. och II:
219 av herr Staxäng m. fl. hade yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna,
att skogssakkunnig borde förordnas att
inom jordbruksdepartementet vara föredragande
i skogsfrågor.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Då jag tillsammans med
några andra ledamöter av denna kammare
bär väckt en motion i anslutning
till denna fråga skall jag be att få framhålla
några synpunkter.

Jordbruksutskottet har vid sitt ställningstagande
till nämnda motion hänvisat
till vad som från utskottets och
riksdagens sida åtgjorts i ärendet vid
1953 års höstriksdag. Jag skulle mycket
väl kunna nöja mig med att acceptera
denna motivering. Jag skulle kunna göra
det så mycket hellre som det, sedan vi
väckte motionen, har bebådats vissa statliga
utredningar beträffande såväl skogsbrukets
administration och dess utbildningsfrågor
som dess rent praktiska utformning
och effektivisering''.

Emellertid bär det på den allra senaste
tiden hänt en hel del på den skogliga
fronten, som på ett alldeles särskilt
sätt har ställt de skogliga spörsmålen i
blickpunkten. Skogen såsom varande erav
våra främsta naturtillgångar, varifrån
vi hämtar våra värdefullaste exportartiklar,
har blivit föremål för stort
intresse från både enskilt och allmänt
håll. Den starkt forcerade utveckling,
som för övrigt kännetecknar skogsbruket
av i (lag och som givetvis framdeles
kommer att bli ännu påtagligare, kräver
å sin sida ökad uppmärksamhet och
bättre samordning av de med skogsnäringen
förknippade problemen. Det synes
mig vara uppenbart att skogsbruket
inte gärna längre kan betraktas som

5 Första kammarens protokoll 1955. Nr 9

Anslag till jordbruksdepartementet
en binäring till jordbruket, utan snarare
får ses som en näring, jämbördig med
detta. Mot bakgrunden härav framstår
den i motionen gjorda hemställan såsom
än mera berättigad.

Inte blott från enskilt skogsmannahåll
utan även från de skogliga institututionernas
sida har man uttalat önskemål
om att inom jordbruksdepartementet
borde förordnas en sakkunnig person
som föredragande i de ärenden det
här gäller, och det är just detta önskemål
som vi har framlagt i vår motion.
Med hänsyn till jordbruksutskottets positiva
inställning och framför allt med
hänsyn till de bebådade utredningarna
skall jag emellertid, herr talman, i dag
inte framställa något yrkande. Jag uttalar
emellertid den förhoppningen att
Kungl. Maj:t kommer att beakta de önskemål
som här har framförts och, när
tiden kan anses vara inne, vidtaga de
åtgärder som i enlighet med dessa kan
anses vara praktiskt genomförbara.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Om jag hade vetat att
herr Johansson inte ämnade framställa
något yrkande, skulle jag naturligtvis
inte ha begärt ordet. Då jag emellertid
nu har gjort det och bär fått ordet, ber
jag att få säga några ord i frågan.

Denna fråga är, såsom herr Johansson
själv anförde, på sätt och vis en
gammal bekant. Vi hade den uppe så
sent som under 1954 års höstriksdag.
Jordbruksutskottet, som även då behandlade
frågan, anförde att utskottet
fann det önskvärt, att skogsfrågorna inom
departementet ägnades det intresse
och den tid, som motsvarade den framträdande
plats skogsnäringen numera
intog inom landets näringsliv. Enligt utskottets
förmenande borde det emellertid
ankomma på Kungl. Maj:t att, därest
så befunnes påkallat, vidtaga de förändringar
inom departementets arbetsfördelning,
som kunde anses behövliga. Utskottet
har fortfarande den meningen,
att den reform, varom här är fråga, bör
genomföras efter förslag från Kungl.
Maj:t och inte med anledning av yrkanden
av enskilda motionärer.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till lantbruksnämndernas planeringskommittéer

Jag tror inte att det är nödvändigt att
plädera ytterligare i denna fråga. Utskottet
har, såsom också herr Johansson
medgav, skrivit ganska välvilligt, ja, till
och med positivt, tror jag man vågar
säga, och jag ber därför att nu få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 2—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S

Anslag till lantbruksnämndernas planeringskommittéer Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:204 av herr Ohlsson,
Ebbe, och herr Eskilsson samt 11:224
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts framställning under förevarande
anslagspunkt.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 204 och II: 224, till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer
för budgetåret 1955/56
anvisa ett förslagsanslag av 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson och Agerberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:204 och 11:224,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! De planeringskommittéer,
till vilka utskottet här föreslår ett
anslag på 100 000 kronor, ingick som
ett led i det stora rationaliseringsprogram
för jordbruket som riksdagen på
sin tid antog. Genom planeringskommittéerna
skulle man undersöka förhållandena
inom vissa begränsade områden i
vad det gällde jordbruket och näringslivet
i allmänhet. Man skulle försöka att
dra slutsatser av befolkningsutvecklingen
och andra omständigheter, som kunde
vara av vikt, när man skulle bedöma
utvecklingen inom berörda områden.
Det var sedan meningen, att planeringskommittéerna
på grundval av inventeringarna
skulle göra sina utredningar
och framlägga förslag, som kunde befrämja
utvecklingen.

Det var alltså en tilltalande tanke som
låg bakom förslaget om planeringskommittéer.
Man har också lagt ned mycket
arbete för att förverkliga tanken.
Jag hade själv tillfälle att följa verksamheten
inom en planeringskommitté i min
hembygd. Det var på ett mycket tidigt
stadium, innan det egentliga planeringsprogrammet
hade slutgiltigt utformats.
Jag fick då se vilket uppbåd av sakkunnigt
folk från olika håll som mobiliserades
för att göra en regionalplanering
inom fyra socknar. Det blev en
mycket intressant utredning om förhållandena
inom bygden, som vi studerade
med stort intresse. Men jag påminner
mig mycket väl en fråga, som jag fick
av en jordbrukare i min hemkommun
vid ett tillfälle, när jag hade redogjort
för utredningen. Han frågade: »Nå, vad
tror du det blir för praktisk nytta av
allt det arbete, varmed så mycket sakkunnigt
folk varit sysselsatt under så
lång tid?»

Ja, den praktiska nyttan har blivit
minimal. Utvecklingen inom jordbruket
har inte följt planeringskommittéernas
riktlinjer. Den stora effektivitetsökning,
som vi har bevittnat på jordbrukets område
under låt mig säga de sista tio
åren, har till övervägande del kommit
som ett resultat av jordbrukarnas egna
initiativ och egna insatser. Därför liar

Onsdagen den It! mars 1955

Nr 9

Anslag till lantbruksnämndernas planeringskommittéer

också intresset för planeringskommittéernas
verksamhet svalnat undan för undan,
och detta har avspeglat sig i minskade
anslag under senare år. När man
började år 1918 uppgick anslaget till
100 000 kronor. Detta anslag behöll man
under tre år. Under budgetåren 1951/
1952 till 1953/1954 anslog riksdagen
250 000 kronor om året till planeringskommittéernas
verksamhet. 1 fjol sänktes
anslaget på jordbruksutskottets förslag
till 125 000 kronor, och för nästa
budgetår äskar Kungl. Maj:t 100 000 kronor,
vilket också tillstyrkes av jordbruksutskottets
majoritet. Men nettoutgifterna
för denna verksamhet har varit betydligt
lägre än vad anslagsbeloppen antyder.
Den högsta nettoutgiften för planeringskommittéernas
verksamhet förekom
år 1950/1951, då det förbrukades
217 617 kronor, något över hälften av
det beviljade anslaget. Under det senaste
budgetåret — 1953/1954 •— förbrukades
endast 73 745 kronor. Det har alltså
varit en stadig minskning under
åren.

Denna utveckling är ett belägg för att
verksamheten bär fått allt mindre betydelse.
I själva verket har väl för närvarande
arbetet inom de flesta planeringskommittéer
runt om i landet upphört
av sig självt. Nu menar herr Agerberg
och jag, som är reservanter, att man
kan ta steget fullt ut och bifalla den
motion om avslag som väckts i andra
kammaren av herr Nilsson i Bästekille
in. fl. och i första kammaren av herr
Ebbe Ohlsson och mig. Därigenom kan
man spara 100 000 kronor, utan att någon
olycka kommer att ske. Det finns
vissa specialutredningar eller planeringar
i gång, men de kan säkerligen utföras
med anslag ur lantbruksnämndernas ordinarie
omkostnadsanslag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
förevarande punkt.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Eskilsson sade, att intresset för dessa
större planeringar var betydande för

några år sedan, då man liksom ville
orientera sig fram till uppfattningar om
hur de åtgärder skulle verka, som det
skulle ankomma på lantbruksnämnderna
att genomföra, och i vilken omfattning
man skulle tillgripa sådana åtgärder. Jag
är fullt medveten om att de kanske inte
har motsvarat förväntningarna, men jag
tror ändå med den erfarenhet jag har —
jag har nämligen haft tillfälle att följa
två sådana sockenutredningar inom mitt
eget län — att de inte helt saknar betydelse.
Jag har hävdat den uppfattningen,
att om man får en sådan utredning
inom en socken kan man med ledning
av den orientera sig fram och lättare bilda
sig ett omdöme om förhållandena
inom andra kommuner med ungefär samma
sociala och ekonomiska struktur. Jag
har därför den uppfattningen att dessa
undersökningar inte skett helt förgäves.

Det är riktigt att några större utredningar
inte nu pågår, och nämnderna är
väl inte heller beredda att sätta i gång
med några sådana, men jag vill ändå
hävda att det bär betydelse om nämnderna
inom vissa mera begränsade områden
får företa utredningar med hänsyn
till uppkommande aktuella fall. Jag håller
med herr Eskilsson om att de allra
flesta rationaliseringsåtgäirder i form av
strukturförändringar, sammanläggning
av fastigheter o. d. sker på de enskilda
jordbrukarnas eget initiativ, men är det
inte ändå på det viset att när en framställning
i sådant ärende kommer in till
lantbruksnämnden och denna börjar se
på förhållandena i bygden, så kommer
i bilden in en del andra saker som nämnden
anser att det är av värde att man
får pröva i ett sammanhang för att få en
överblick över. Jag tror därför att det
är nödvändigt att nämnderna har ett litet
anslag till sitt förfogande, som kan
utnyttjas till sådana här mera begränsade
lokala undersökningar för att komma
till klarhet om den strukturella rationalisering
som skall genomföras.

Jag vill i detta sammanhang erinra om
att det för närvarande på landsbygden
pågår eu omfattande och djupgående
strukturförändring. Anskaffandet av bilar
och traktorer samt utbyggandet av

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till statens växtskyddsanstalt
vägnätet har förändrat människornas inställning.
Jag anser att för att lantbruksnämnderna
inte skall begå missgrepp
och för att icke felaktiga investeringar
skall behöva göras, utan frågorna skall
kunna prövas på längre sikt i belysning
av näringslivets utveckling och bebyggelsestrukturen,
så är det betydelsefullt
att nämnderna har möjlighet att företa
vissa undersökningar och planeringar
när sådana här problem uppkommer. Det
är riktigt, som herr Eskilsson säger, att
anslaget har minskats och nu är nere i
100 000 kronor. Skulle nu inte alltsammans
gå åt blir ju pengarna kvar.

Herr Eskilsson säger att dessa planeringar,
för vilkas behov han inte heller
tycks stå alldeles främmande, bör bekostas
av lantbruksnämndernas omkostnadsanslag.
Men dessa anslag är så ansträngda,
att det är värdefullt om man
har ett speciellt anslag för sådana här
planeringar.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 9—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Anslag till statens växtskyddsanstalt

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att
riksdagen måtte

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56;

b) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 835 300 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det finns varken reservationer
eller motioner vid denna punkt,
men jag skall i alla fall be att få säga
några ord närmast med anledning av
vad som har inträffat under senare tid
inom växtskyddsområdet. Det är med
tillfredsställelse man noterar, att här har
anvisats ett med 30 600 kronor förhöjt
anslag till växtskyddsanstalten för avlöningar
och att det även för omkostnaderna,
d. v. s. under nästa punkt, har
företagits en höjning av anslagen.

Vad jag här skulle vilja säga är framför
allt, att växtskyddsanstalten under
senare tid vid flera olika tillfällen blivit
utsatt för kritik, närmast av den anledningen
att man menat, att anstalten inte
i tillräckligt hög grad har kunnat bedriva
upplysningsverksamhet och att
den inte har haft tillräckligt god kontakt
med jordbrukets utövare. Denna
kritik anfördes också för något mer än
en vecka sedan under ett stort möte i
Malmö, som hade anordnats av Malmö
lantbruksklubb och några andra organisationer.
Det var emellertid vid detta
tillfälle liksom tidigare mycket lätt för

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr »

växtskyddsanstaltens talesmän att hänvisa
till att det vid växtskvddsanstalten
varken finns personal eller medel i tillräcklig
mängd för att kunna motsvara
de krav, som från jordbrukets sida ställs
på anstalten.

Kritiken mot anstaltens filial i Skåne
tystnade, kan man säga, då det meddelades
att det nu är två år sedan anstalten
fick ett anslag för att bygga ett garage
men att anstalten ännu inte har fått
anslag till en bil, som skulle möjliggöra
för tjänstemännen att i större utsträckning
än vad nu är fallet stå jordbrukarna
till tjänst med råd och upplysningar
i växtskyddsfrågor.

Inledaren vid mötet i Malmö framhöll
bl. a. att av de åtgärder, som för närvarande
kan vidtagas för att ytterligare
höja jordbrukets effektivitet och förbättra
dess lönsamhet, är alldeles säkert en
intensivare kamp mot sjukdomar, skadedjur
och ogräs den allra viktigaste. Man
kan lätt förstå att så är fallet, när man
vet, att de skador eller förluster, som
förorsakas jordbruket av sjukdomar, skadedjur
och ogräs, kan uppskattas till ett
värde av omkring 500 miljoner kronor
per år.

Jag nämnde att kritiken vid mötet
tystnade och jag skulle kanske kunna gå
ett steg längre och säga att det ifrån
många -— kanske från de flesta — av
deltagarna i debatten kom fram den uppfattningen,
att man borde stödja växtskyddsanstalten
i dess strävan efter förbättrade
arbetsmöjligheter. Man räknade
också också med att i Skåne kunna bilda
en växtskyddsförening, alltså på privat
initiativ, och att man genom denna
skulle kunna bedriva en viss upplysningsverksamhet.
För att denna skall
kunna bli framgångsrik erfordras det
emellertid också att utbildad personal,
alltså personal från växtskyddsanstalten,
kan ställas till förfogande för att
deltaga i möten på skilda platser, deltaga
i fältvandringar och andra foriner
av rent praktisk upplysningsverksamhet
bland jordbrukarna. Jag tycker att det
är mycket glädjande att man på detta
sätt ute bland jordbrukarna för närvarande
bar så klart för sig, vilken oer -

Anslag till lantbrukshögskolan

hört stor betydelse det ligger i att verkligen
på ett effektivt sätt bekämpa sjukdomar
och skadedjur.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
rikta en varm vädjan till jordbruksministern
att vid uppgörandet av nästa års
stat försöka i någon mån tillgodose de
önskemål i fråga om växtskyddsanstaltens
upprustning, som kommer att framföras
av växtskyddsanstaltens styrelse.

Jag har nu, herr talman, inte något
annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Anslag till lantbrukshögskolan

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
I: 183 och II: 238,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök vidtaga
de ändringar, som under punkten angivits; bl

fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Lanbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Avlöningar för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
4 221 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 183 av
herr Persson, Johan, m. fl. och 11:238
av herrar Antby och Agerberg hade
hemställts, att riksdagen måtte bevilja
medel till inrättande från och med den
1 juli 1955 av en befattning som förste
biblioteksassistent i lönegrad Ce 17 vid
högskolans bibliotek.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till lantbrukshögskolan

Vid förevarande punkt hade reservation
anmälts av herr Johan Persson, som
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Jag har till denna punkt
i jordbruksutskottets utlåtande avlämnat
en blank reservation.

I motion I: 183 och II: 238 hemställer
motionärerna, att riksdagen måtte bevilja
medel till inrättande av en befattning
som förste biblioteksassistent vid
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsöks
bibliotek. Styrelsen för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
har för såväl budgetåret
1954/55 som för budgetåret 1955/56 i
sina anslaigsäskanden framfört förslag
om inrättande av en dylik tjänst, men
departementschefen har inte ansett sig
kunna biträda förslaget ifråga.

I de angivna motionerna framhåller
motionärerna att lantbrukshögskolans
bibliotek förfogar över otillräcklig arbetskraft
och resultatet har blivit att
fr. o. m. februari månad i år har bibliotekets
låneexpedition måst hållas stängd
under en dag i veckan. Motiveringen för
inrättande av ovannämnda tjänst torde
bl. a. vara den, att högskolans bibliotek
nu har utvecklats så att det för närvarande
torde vara ett av de största fackhögskolebiblioteken
i landet, och då
högskolan alltmer utbyggts med flera
institutioner och forskningsbefattningar,
har kraven på dess bibliotek kommit att
väsentligt ökas, vilket har medfört att
de personella resurserna i biblioteket
har blivit hårt ansträngda. Detta har i
sin tur medfört att betydande eftersläpningar
uppstått, särskilt beträffande katalogiseringsarbetet,
och att bibliotekets
låneexpedition, som tidigare nämnts,
måste hållas stängd vissa tider i brist
på personal.

Jämför man lantbrukshögskolans bibliotek
med de flesta andra vetenskapliga
bibliotek här i landet, så torde lantbrukshögsskolans
vara mycket illa gynnat
vad det gäller antalet befattningshavare
i förhållande till bibliotekets verksamhet.
Någon har sagt, att med siffror
kan man bevisa allt. Jag skall försöka

också här att med några siffror bevisa,
att lantbrukshögskolans bibliotek ligger
i ett mycket ogynnsamt läge i förhållande
till en hel del andra.

Lantbrukshögskolans bibliotek hade
året 1952/53 utlånade 23 381 volymer. I
anslag för bokinköp och bindning hade
biblioteket ett belopp av 62 000 kronor
— därav i extra anslag 15 000 kronor —
och en personalstyrka på fem personer,
ett mycket litet antal.

Chalmers tekniska högskolas bibliotek
hade under samma tidsperiod 46 831 utlånade
volymer, i anslag för bokinköp
och bindning 68 000 kronor och en personal
på 16 personer.

Tekniska högskolans bibliotek hade
43 183 utlånade volymer, i anslag för
bokinköp och bindning 74 000 kronor
och en personal omfattande 23 perosner.

Vetenskapsakademiens bibliotek hade
under den angivna tidsperioden 11 068
utlånade volymer, 70 000 kronor i anslag
och 12 personer anställda.

Riksdagsbiblioteket, för att ta det sist,
hade under 1953 18 067 utlånade volymer,
70 000 kronor i anslag för bokinköp
och bindning och en personal av 17
anställda.

Här skulle man kunna göra jämförelser
med ytterligare ett tjugutal andra
vetenskapliga bibliotek, och resultatet
skulle bli att knappast något av dem kan
uppvisa så liten personalstyrka i förhållande
till verksamheten som lantbrukshögskolans
bibliotek nu har. Det förhållandet
torde vara tillräckligt för att påvisa
det berättigade i framställningen
om utökningen av personalen vid lantbrukshögskolans
bibliotek.

Nu säger jordbruksutskottet i sitt utlåtande,
att det i likhet med motionärenra
anser det angeläget att verksamheten
vid biblioteket kan upprätthållas
i erforderlig utsträckning, och att det
vill understryka önskvärdheten av att
de av motionärerna påtalade bristerna
beträffande personalens antal snarast
bör avhjälpas. Det är en mycket positiv
inställning som jordbruksutskottet intagit
till ifrågavarande motioner, men det
hade varit ännu mer glädjande om utskottet
tillstvrkt motionerna och hem -

Onsdagen den 10 mars 1955

Nr 9

ställt till riksdagen att bevilja medel till
inrättande av en tjänst som förste biblioteksassistent
vid lantbrukshögskolans
bibliotek.

Jag har, herr talman, med del anförda
velat stryka under behovet av förstärkning
av personalen vid lantbrukshögskolans
bibliotek. Jag har inget särskilt
yrkande, men jag förutsätter i likhet
med jordbruksutskottet att Kungl.
Maj:t kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och så fort ske
kan framlägger förslag till dess lösning.

I detta anförande instämde herr Jonsson,
Jon, (s).

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i vad herr Persson sagt i denna
fråga. Det är glädjande att lantbrukshögskolan
under de tjugu år den verkat
har kunnat skaffa sig ett fackbibliotek
som är ett av de största i landet. Det
måste vara utomordentligt värdefullt för
forskningsarbetet på Ultuna med detta
bibliotek. Den snabba utvecklingen inom
jordbruket gör att det snart sagt dagligen
kommer fram nya problem som tarvar
försök och forskning. Nya institutioner
har kommit till på Ultuna, antalet
forskare och försöksmän har också
ökat. De har ett utomordentligt hjälpmedel
i ett väl utrustat bibliotek där de
kan följa forskningen i in- och utlandet.

Men en förutsättning är ju att man
inte bara har böcker och tidskrifter av
olika slag, utan att dessa också alltid kan
stå till forskarnas och försöksmännens
förfogande. Som vi hörde av herr Persson
är man tvungen att tidvis hålla
biblioteket stängt för att den fåtaliga
personalen skall hinna med katalogisering
och annat, och en sådan ordning
kan ju knappast vara önskvärd.

Motionärerna föreslår nu att det skall
inrättas en ny tjänst som förste biblioteksassistent
i lönegrad Ce 17. Kostnaden
härför belöper sig per år till 10 000
kronor. Det är riktigt att jordbruksutskottet
skrivit mycket välvilligt om saken
och understrukit behovet av denna

Anslag till lantbrukshögskolan
tjänst. När man läser utskottets uttalande
kan man liksom herr Persson nästan
få den uppfattningen, att det borde ha
utmynnat i ett tillstyrkande av motionerna.
Det finns ingen anledning att töva
med inrättandet av denna tjänst. Det behöver
inte först göras en utredning, utan
saken är fullt klar. Tjänsten bör inrättas
snarast möjligt. Jag yrkar därför, herr
talman, att kammaren måtte bifalla motionerna
I: 183 och II: 238.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Eftersom det har framkommit
ett yrkande om bifall till motionerna,
således ett annat yrkande än
vad utskottet gör, ber jag att få säga
några ord.

Såsom framgick av herr Perssons anförande
yrkas i de väckta motionerna,
att vid lantbrukshögskolan skall inrättas
en tjänst som förste biblioteksassistent i
lönegrad Ce 17. Såsom motivering härför
har anförts, att personalresurserna visat
sig otillräckliga i förhållande till den
alltmer ökade arbetsbördan. Detta har
enligt motionärerna medfört, att betydande
eftersläpningar uppstått, särskilt
beträffande katalogiseringsarbetet.

Jag vill för min del understryka vad
utskottet anfört då det skriver: »I likhet
med motionärerna anser utskottet
det angeläget, att verksamheten vid biblioteket
kan upprätthållas i erforderlig
utsträckning. Utskottet vill därför understryka
önskvärdheten av att de av
motionärerna påtalade bristerna beträffande
personalens antal snarast avhjälpes.
»

Jag tycker att detta är en så positivskrivning
att det inte borde vara behövligt
att såsom min vän herr Larsson
nyss gjorde yrka bifall till motionerna.
Det gäller väl här ändå en fråga, där det
bör ankomma på Kungl. Maj:t att ta
initiativet. Eftersom utskottet har skrivit
så positivt, kan man också förvänta
att Kungl. Maj:t kanske redan vid nästa
års riksdag framlägger förslag om inrättande
av denna tjänst. Utskottet betonar
också, att det förutsätter, att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga och så snart ske kan fram -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till lokal försöksverksamhet
lägger förslag til! dess lösning. Principiellt
anser jag dock att en ny tjänst
icke bör inrättas på grund av en enskild
motionärs yrkande, utan att det
i så fall bör ankomma på Kungl. Maj :t
att ta initiativet. Den principen bör nog
tillämpas även i detta fall.

Det torde inte vara nödvändigt att
säga mer i denna fråga. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 18—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Anslag till lokal försöksverksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bidrag till lokal
försöksverksamhet för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
250 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 185 av herr Larsson,
Sigfrid, m. fl. och 11:227 av herr Widén
m. fl., i vilka motioner yrkats, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte höja
bidraget till lokal försöksverksamhet till
310 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:185 och 11:227,
såvitt nu vore i fråga, till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:

Bidrag till lokal försöksverksamhet för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 250 000 kronor.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Denna punkt gäller en
fråga, som något påminner om den vi
nyss diskuterade, då det gällde inrättande
av en ny tjänst. Nu gäller det att bevilja
ett större anslag för att de, som ombesörjer
vissa uppgifter inom den lokala
försöksverksamheten, skall få medel för
att utföra ännu mera arbete på detta
område än de nu har möjlighet till.

Om jag inte minns fel har det sedan
flera år varit så, att till den lokala försöksverksamheten
har utgått ett anslag
på 250 000 kronor. Den lokala försöksverksamheten
är spridd över hela landet.
Den avser olika växtodlingsundersökningar,
odling i olika trakter, på
olika jord, med olika växter o. s. v.

Denna försöksverksamhet bedrives till
stor del genom hushållningssällskapen.
Dessa kommer in till den centrala myndigheten
med önskemål om vad de vin
ha uträttat. Nu har det kommit in en
hel del dylika önskemål. Det sammanhänger
med jordbrukets utveckling. Jag
vill peka på ett par saker, som jag tycker
är mycket viktiga. Bl. a. vill jag
nämna jordbearbetningsförsöken, vilka
är av betydelse bl. a. för frågan hur man
skall konstruera de redskap, vilka skall
användas vid jordbearbetning. Jag kan
vidare nämna betesförsöken. Beteskulturen
spelar ju en ofantligt stor roll för
jordbruket. Sist men icke minst vill jag
peka på försöken med spårelement eller
mikroelement. Det är en fråga som
trängt sig fram under de senaste åren
och blivit alltmer betydelsefull och aktuell.

Nu frågar kanske någon, om inte allt
detta kan göras för de 250 000 kronor
som står till förfogande. Dessa är emellertid
tagna i anspråk för löpande försöksserier,
vilka måste avslutas innan
man kan börja med nya försök. För att
komma i gång med dessa fordras mera
pengar. Motionärerna har därför föreslagit
att beloppet 250 000 kronor skall
höjas till 310 000 kronor.

Onsdagen den IG mars 1955

Nr 9

Anslag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

Nu har utskottet uttalat sig mycket
välvilligt, och jag är tacksam för det.
Utskottet har emellertid skyllt på att vi
inte har råd med dessa 60 000 kronor.
Jag är för min del alltid på den linjen,
att vi skall vara sparsamma med statens
medel, så därvidlag kan jag instämma
med utskottet. Men det gäller ju bär ett
mycket blygsamt belopp för ett starkt
motiverat behov. Häromdagen fick vi en
kungl. proposition, vari begäres alt riksdagen
skall bevilja 2,5 miljoner kronor
för att lära svenska folket att skilja mellan
höger och vänster -—- eller rättare
uttryckt högertrafik och vänstertrafik.
Jag skulle tro att den frågan är folk redan
bevandrade i, och man frågar sig
därför om det skall behövas så mycket
pengar till det ändamålet. Om man gör
tankeexperimentet att dessa miljoner
fick användas för sådana här små förbättringar
av anslagen till dem, som arbetar
med försök och forskning, finner
man att mycket skulle kunna göras för
de pengarna. I vart fall inbillar jag mig
att man skulle kunna få ut mer av dessa
miljoner, om man anslog dem till sådana
ändamål, än man nu får genom ett anslag
för att informera svenska folket om
vänster- och högertrafik.

Jag har bara velat göra dessa små
reflexioner i anledning av motionen. Jag
skall inte, herr talman, framställa något
yrkande. Jag vill bara tacka utskottet
för att det i alla fall skrivit välvilligt
och även uttala en förhoppning om alt
vi till nästa år kan räkna med litet större
förståelse från Kungl. Maj :ts sida när
det gäller detta mycket viktiga område.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 26—.9.9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100

Anslag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Föreningen för växt -

förädling av fruktträd för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av 75 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
motionen I: 19 av herr Elowsson, Nils,
och herr Elofsson, Gustaf, samt motionen
II: 220 av herr Nilsson i Bästekille m. fl.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för verksamhetsåret
1955 bevilja Föreningen för
växtförädling av fruktträd ett anslag av
100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med bifall
till motionerna I: 19 och II: 220, till
Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd för budgetåret 1955/56 anvisa
ett anslag av 100 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Jon Jonsson, Mossberger,
Andersson i Hyssna och Jonsson
i Strömsund ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna I: 19 och II:
220, till Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av 75 000 kronor.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag har tillsammans med
tre andra ledamöter av utskottet fogat
en reservation vid denna punkt, och jag
vill anföra några synpunkter med anledning
av den.

Såsom framgår av utskottets föreliggande
utlåtande, tillsattes på hösten 1953
in kommitté för att utreda på vad sätt
och i vilken omfattning staten bör understödja
praktiskt vetenskaplig växtförädlingsverksamhet.
Utredningens arbete
har nu pågått ganska länge, och man
skulle förmoda att dess betänkande föreligger
så snart att proposition kan avlämnas
till nästa års riksdag.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

Vidare har riksdagen både i fjol och
tidigare diskuterat anslaget till Weibullsholm.
Utskottet säger i år på den punkten,
att någon höjning av anslaget inte
bör komma i fråga med hänsyn till att
den av mig nyss nämnda utredningen
pågår. Utskottet förutsätter att utredningen
slutföres i sådan tid att förslag
kan föreläggas 1956 års riksdag. Enligt
min mening är den nu föreliggande frågan
helt analog med den om anslaget
till Weibullsholm.

Vi reservanter anser denna verksamhet
mycket betydelsefull; den åtnjuter
ju också statsbidrag. Med hänsyn till den
pågående översynen av statens engagemang
på växtförädlingens område anser
vi dock, att man nu kan nöja sig med
det anslag som tidigare utgått och som
även i år begäres av Kungl. Maj:t. Om
vi väntar ett år, får vi tillfälle att ta del
av det betänkande, som kommittén väntas
avlämna, liksom av remissyttrandena
över betänkandet och Kungl. Maj:ts överväganden
i frågan.

Nu säges det i reciten under denna
punkt, att utredningen yttrat sig välvilligt
beträffande ökat anslag till växtförädlingsverksamlieten
vid Balsgård. För min
del tycker jag nog att det är litet egendomligt
att en utredning tar ställning till
en detaljfråga, innan dess betänkande
i sin helhet föreligger och man kan göra
den nödiga avvägningen av anslagen till
olika institutioner. Jag har den uppfattningen,
att det är riktigast att vi dröjer
ett år för att få tillfälle att överväga
grunderna för statens medverkan och de
anslagsbelopp, som vi då prövar vara
skäliga.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av mig in. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Om man ser på nionde
huvudtiteln och det förslag, som jordbruksutskottet
här rekommenderar riksdagen
att antaga, finner man att utskottets
majoritet endast på en punkt förordar
en justering av Kungl. Maj ds förslag.
Det gäller den nu ifrågavarande
punkten.

Utskottsmajoriteten motiverar sitt
ställningstagande med hänvisning till det
yttrande, som 1953 års växtförädlingsutredning
har avgivit över de motioner
som ligger till grund för utskottets rekommendation.
Utredningen har funnit
det av motionärerna föreslagna beloppet
vara ett oundgängligen erforderligt
minimum för verksamheten vid Balsgård.

Även om all tillbörlig försiktighet bör
iakttagas när det gäller investeringar,
torde vi kunna vara ense om att växtförädlingsverksamheten
i Balsgård har
blivit uppskattad. Verksamheten daterar
sig visserligen endast tolv år tillbaka i
tiden, men det torde redan stå klart att
den kommer att resultera i stora vinster
för landets fruktodlare. Jag tror att vi
även uppe i övre Norrland kommer att
få se resultat av denna forskning på
växtförädlingens område. I tidningspressen
förekommer ofta uppgifter om de
svenska fruktodlarnas svårigheter i konkurrensen
med den från utlandet importerade
frukten. Dessa svårigheter beror
inte minst på att den utländska frukten
är av annan och bättre kvalitet. För
vårt land torde det därför vara ett stort
intresse, att även forskningen på fruktodlingens
område får bättre stöd från
statens sida. Såvitt jag förstår, bör det
också vara hela samhällets intresse att
fruktodlingen vinner större insteg även
i de norra delarna av vårt land. Intresset
där uppe har funnits, men de tillgängliga
sorterna har inte varit av den
härdighet, att man norrut vågat sig på
fruktodling i större utsträckning.

Tidigare har från statens sida beviljats
vissa fraktlindringsbidrag för järnvägstransport
av frukt från södra till
norra Sverige, men jag tror att det är
lika riktigt att man från statens sida understödjer
den forskningsverksamhet,
som inte minst föreningen vid Balsgård
bedriver och som främjar de resultat,
vilka där redan har åstadkommits. Vi
har i norra Sverige redan nu fått en de!
fruktträd med sådan härdighet att intresset
för fruktodlingen har spritt sig
rätt betydligt. Om försöksverksamheten
vid Balsgård kan komma till ännu bätt -

Onsdagen den 10 mars 1955

Nr 9

Anslag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

re resultat, leder det till att vi även i
norra Sverige får se fruktträdgårdar,
visserligen med mera vanskliga produktionsbetingelser
än i södra Sverige.

Det förslag, som utskottsmajoriteten
här rekommenderar riksdagen att följa,
innebär ett ökat anslag med endast
25 000 kronor. Med hänvisning till de
svenska fruktodlarnas svårigheter att
göra sig gällande på den svenska marknaden
finns det enligt min mening starka
skäl för att riksdagen beviljar det
blygsamma belopp, som utskottsmajoriteten
föreslår under denna punkt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Jonsson, som talade
för reservationen, gjorde en jämförelse
mellan Balsgård — alltså den växtförädlingsanstalt
som det är fråga om
i detta sammanhang — och Weibullsholm.
En sådan jämförelse kan man nog
emellertid inte göra, tv Weibullsholm
har sedan länge befunnit sig i en vad
man kan kalla lugn period i fråga om
sin utveckling och sitt arbete, under det
att Balsgård befinner sig i början av sin
utveckling. Vad som gör det ännu mindre
motiverat alt jämföra dessa båda anstalter
är att Weibullsholm sysslar med sådan
verksamhet, att man där kan ta in
skördar varje år och på det sättet lättare,
eller i varje fall fortare, kan komma
fram till resultat, medan man däremot
när det gäller fruktträd får vänta
ett tiotal år innan man kan få frukt av
sådant slag, att man kan bedöma värdet
av de träd, som man drivit upp. Det gör
det mycket angelägnare att man skyndar
på när det gäller fruktodlingen och
att man inte låter det bli några döda
punkter eller intervaller, som försenar
det hela, ty det återverkar ju sedan på
hela utvecklingen av fruktträdsbestånden.

Den verksamhet, som bedrives vid
Balsgård, är ju såsom vi vet, eftersom vi
talat om den saken förut, rätt mångsidig.
Det gäller nämligen att tillgodose många
olika synpunkter vid odlingen. Det är ju
inte bara fråga om att få härdigare träd

för de norra delarna av landet, utan man
skall ju också försöka få fram fruktsorter,
som är bättre i smak och i fråga
om hållbarhet. Ett önskemål är ju att
kunna förvara den svenska frukten, så
att den kan komma till användning under
en större del av året. Det är en hel
del sådana ting, som man i detta sammanhang
måste ta hänsyn till, och som
tvingar till att man håller det hela i
gång, så att det inte, såsom jag sade, blir
några avbrott.

Denna verksamhet har ju under hela
den tid, som den funnits till, dragits med
ekonomiska svårigheter. Under förra året
klarades svårigheterna av genom att föreningen
fick sammanlagt 50 000 kronor
från fruktodlarna och från oljeväxtodlarna.
Dessutom tog föreningen upp ett
inteckningslån på 30 000 kronor. Dessa
möjligheter står emellertid inte längre
till buds. När nu den utredning, som för
närvarande pågår — alltså 1953 års växtförädlingsutredning
— anser det rimligt
att anstalten får ytterligare 25 000 kronor,
förstår vi ju att man tagit hänsyn
till att föreningen inte har de 80 000 kro1-nor, som den fick i inkomster under
förra året utöver de ordinarie inkomsterna.
Det betyder ju, såsom utredningen
också framhåller, att anstaltens läge
i ekonomiskt avseende är verkligt brydsaml.
Det gäller följaktligen endast att
hjälpa i en verkligt bekymmersam situation.
Jag kan inte tänka mig att man
från riksdagens sida skulle vägra att göra
det, när det ändock framgår — även det
av utredningens uttalande -- att man är
beredd att även i fortsättningen stödja
denna verksamhet. Och det är ju reservanterna
också med på.

Efter min mening finns det inget som
helst skäl, som talar för att vi inte skulle
bevilja dessa 25 000 kronor. Jag bara beklagar,
alt man inte kunnat sträcka sig
längre, tv även med ett högre belopp
hade föreningen inte kunnat fortsätta
verksamheten i samma utsträckning som
under förra året, och det är ju att beklaga.
Ju mer man drar ut på den bär
saken desto längre skjuter man på framtiden
den dag, då man kan få sådana
fruktsorter, som vi eftersträvar.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till Föreningen för växtförädling

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Svedberg uttryckte
sig på det sättet, att detta var den enda
punkt, där jordbruksutskottet egentligen
gick emot Kungl. Maj:ts förslag
och att departementschefen därför borde
vara tillfredsställd. Jag har ingen anledning
att vara annat än tillfredsställd
med den ställning, som utskottsmajoriteten
tagit till de olika frågorna. När
det gäller speciellt denna fråga måste
jag dock anföra en del synpunkter.

Jag tror att utskottsmajoriteten något
överdimensionerat betydelsen av de
25 000 kronor, det här är fråga om. Intresset
för fruktodlingen är givetvis olika
stort i olika delar av vårt land. Det
är klart, att Kristianstads län är ett av
de län, där fruktodlingen har sin största
betydelse. Det föreligger emellertid ett
mycket stort intresse för fruktodling och
trädgårdsodling i en hel del andra län,
och man kan väl säga att t. ex. en ökad
trädgårdsskoleverksamhet på många håll
ligger ortsbefolkningen mycket varmt
om hjärtat. Kungl. Maj:t har även observerat
detta förhållande och tillsatt
en utredning, som för närvarande pågår
och som inte bara gäller frukt- och
trädgårdsproduktionen utan även förädlingsverksamhet
för olika vegetabilier.
•lag hoppas, att denna utredning skall
kunna vara färdig med sitt resultat vid
nästa ars riksdag och att den då skall
kunna framlägga förslag, som säkerligen
får betydelse för hela landet men som
även kommer att lösa en del aktuella lokala
problem.

När man såsom departementschef har
att behandla frågor av denna art kan
man inte som enskilda motionärer säga
att det och det ändamålet skall tillgodoses
före de andra. Jag anser alt det är
viktigt att försöka få till stånd en avvägning
över hela fältet av alla anslagsbehov,
och jag har under sådana förhållanden
inte kunnat ta ställning till
de olika lokala problemen och till frågan
om vilket stöd som skall ges den

av fruktträd

ena eller andra organisationen utan att
det hela varit föremål för utredning.
När man nu här vill gå förbi utredningens
slutresultat, anser jag följaktligen
att man går för fort fram. Visserligen
säges det, att här har utredningen rekommenderat
en viss åtgärd. Ja, jag kan
inte underlåta att uttrycka min förvåning
över att en utredning, som är tillsatt
för att utreda ett större problemkomplex,
säger att man redan har en
detaljfråga klar. Det brukar väl i regel
inte förekomma, att man först tar ståndpunkt
i olika detaljfrågor, utan utredningen
har väl att utreda hela frågan
och därefter framlägga förslag.

Det kan nu sägas att dessa 25 000 kronor
inte bär så stor betydelse. Jag tror
att herr Svedberg sade, att detta belopp
inte spelade någon roll för den investeringsbegränsning
det här är fråga om.
Det har det heller inte enligt min mening,
men däremot ^r det av vikt att
man inte griper in i en fråga, som är
föremål för en utredning och bryter ut
den och tar ställning till den. År ni så
säkra på, ärade kammarledamöter, att
det kommer att bli den absolut bästa
lösningen av frågan, om man nu bryter
ut den ur sitt sammanhang? Jag tror
inte det. Jag anser att det är bättre att
skjuta på det hela så att vi får större
överblick, och för min personliga del
är jag mycket positivt inställd till denna
organisation vid institutionen Balsgård,
som redan uträttat en del av betydelse
för fruktodlingen.

Herr Eskilsson sade i en annan fråga,
att det väl inte skulle bli så stor
olycka för landet, om beslutet skulle gå
i den riktning, som motionärerna och
herr Eskilsson yrkat. Ja, jag vill säga
att jag inte kan tänka mig att det blir
någon stor olycka för landet, och jag
tror knappast heller att det kan bli till
någon irreparabel skada för Balsgård, om
vi skjuter på denna sak ett år. Det är
min förhoppning, att vi då skall kunna
lösa dessa problem, som 1953 års växtförädlingsutredning
har att syssla med,
så att olika parter blir tillfredsställda.
Just med hänsyn till önskvärdheten att
behandla frågan i sin helhet har jag för -

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Anslag till

ordat oförändrat anslag. Jag får påminna
om att lantbruksstyrelsen bär varit
av samma mening som jag, nämligen att
man bör skjuta på denna fråga och inte
i år höja statsbidraget.

Jag har här försökt motivera min inställning
i denna fråga, och den bör inte
tolkas så, att jag inte skulle ha något
intresse för institutionen Balsgård. Det
har framkommit ett par yttranden här i
debatten, som glatt mig. Man har deklarerat
ett mycket starkt intresse för institutionen
Balsgård och för fruktodlingen.
Jag hoppas att de båda talare, som
anförde dessa synpunkter, skall göra
samma entusiastiska uttalanden vid det
tillfälle, då frågan om skydd för svensk
frukt över huvud taget och om hjälp åt
svenska fruktodlare mot den utländska
konkurrensen skall avgöras. Jag hoppas
att vi den gången skall vara eniga om
att slå vakt om alla de möjligheter som
finns för att skydda den svenska frukten
mot konkurrensen från utlandet. Jag
tror att detta är av större betydelse än
om institutionen Balsgård får ett anslag
nu eller först ett senare år.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Både herr Elowsson och
herr Svedberg har berört betydelsen av
den svenska fruktförädlingsverksamheten.
Vi känner till vilken betydelse för
växtodlingen i stort som investeringarna
för förädlingsverksamhet haft. Det
har varit goda investeringar. Det är
väl ingen utopi att hoppas på goda framgångar
även när det gäller fruktodlingen.

Departementschefen uttalade i sitt anförande
nyss sin förvåning över att 1953
års växtförädlingsutredning framlagt ett
delförslag, innan utredningen blivit färdig
med hela sitt arbete. Det är emellertid
inte helt utan skäl som utredningen
gjort detta. Det har uttalats vissa önskemål
om att man redan i år skulle kunna
få reda på hur det förhöll sig med institutionen
Balsgårds ekonomi, trots att utredningens
arbete ännu ej slutförts.

Man får nog också säga, att det är rätt
betydande skillnad mellan Svalöv och

Föreningen för växtförädling av fruktträd
Weibullsholm å ena sidan och Balsgård
å den andra. De förra har ju miljonföretag
bakom sig, och ett uppskov med
det slutgiltiga ställningstagandet till statligt
bidrag för deras verksamhet betyder
kanske inte så mycket. Balsgård är, som
alla känner till, en institution, som har
startats av enskilda, och verksamheten
har upprätthållits tack vare frivilliga bidrag.
På senare tid har även staten alltmera
lämnat bidrag. De frivilliga bidragen
har emellertid börjat minska, och i
fjol blev det, såsom det redan framhållits,
nödvändigt att uppta ett inteckningslån
på 30 000 kronor för att få medel
till den löpande driften. Det statförslag,
som styrelsen för institutionen
framlagt och som jag tror även jordbruksministern
har sett, visar hur brydsam
situationen är. Ledaren för institutionen
måste ägna en stor del av sin tid
till att tigga pengar för verksamheten,
men det blir som sagt allt svårare att få
frivilliga bidrag.

Det är viktigt att inte resultaten av
institutionens verksamhet spolieras, och
jag tror att växtförädlingsutredningen
skall komma till det resultatet, att staten
bör hålla sin hand över Balsgård, där
stora investeringar i byggnader m. m. redan
gjorts. Det är med hänsyn därtill
angeläget att vi redan i år hjälper till
att göra det möjligt för institutionen att
klara sina utgifter. Det rör sig inte om
så stora belopp, som då det gäller Svalöv
och Weibullsholm, men de 25 000 kronor,
varmed anslaget skulle höjas, skulle likväl
betyda en avsevärd hjälp för det
kommande året. Det är att hoppas att
växtförädlingsutredningen skall bli klar
med hela sitt förslag nästa år. Då kan
vi kanske få ett klarare begrepp om vad
institutionen behöver. Troligen blir det
inte mindre än vad som föreslagits skola
utgå i år.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Efter vad som yttrats i
debatten är inte så mycket att tillägga.
Jag kan till alla delar instämma i vad
herr Lage Svedberg anförde.

Nr 9

Onsdagen den 10 mars 1955

Anslag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

Jag vill emellertid understryka två
saker som herr Svedberg talade om. Institutionen
Balsgård har varit av stor
betydelse inte minst för fruktodlingen i
övre Norrland. Jag vågar påstå att man
där uppnått påvisbara fördelar tack vare
denna institution. Vidare vill jag framhålla
att den föreslagna anslagshöjningen
med 25 000 kronor enligt min mening
är ett synnerligen obetydligt belopp,
och jag tycker att det inte borde möta
motstånd från något håll mot att riksdagen
beviljar denna höjning.

Det bar talats om 1953 års växtförädlingsutredning,
som har beretts tillfälle
att yttra sig över föreningens anslagsäskande.
Utredningen har i sitt yttrande
uttalat, att föreningens ekonomiska
situation inför kommande verksamhetsår
måste betecknas som brydsam. Utredningen
fortsätter: »De senaste åren
har situationen kunnat bemästras tack
vare bidrag från Sveriges yrkesfruktodlares
riksförbund och Sveriges oljeväxtodlares
centralförening å tillhopa 50 000
kronor samt ett lika stort belopp från
viss stiftelse, varjämte inteckningslån å
30 000 kronor upptagits. Möjligheterna
att från dessa eller andra håll erhålla
ytterligare bidrag till kostnaderna för
den allmänna driften vid institutionen
svnes nu stängda.»

Under sådana förhållanden är väl situationen
den, att anstalten måste upphöra
med sin verksamhet, om inte riksdagen
vill bevilja det förhöjda bidraget.
Jag tycker att det skulle se underligt ut,
om riksdagen inte skulle vilja vara med
om att med det obetydliga belopp, varom
här är fråga, höja anslaget — obetydligt
är beloppet i varje fall i förhållande
till de resultat, som anstalten faktiskt
tillför fruktodlingen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

1 herr Tjällgrens yttrande instämde
herr Hansson (fp).

Herr ELOWSSON, NILS, (s) :

Herr talman! Det är klart att om man
är chef för ett departement och många
vil! plocka ur den hörs, som departe -

mentschefen har till sitt förfogande, får
man tala på det sätt som statsrådet Norup
här har talat. Men han övertygade
inte mig om att vi inte bör bevilja de
ytterligare 25 000 kronor, som det är fråga
om, och jag hoppas att han inte heller
övertygade någon annan. Det är inte
vanligt, att en pågående utredning yttrar
sig på det sätt som växtförädlingsutredningen
här har gjort, då utredningen
finner att det är rimligt att anstalten får
det förhöjda beloppet. Det tycker jag är
ett faktum, som talar för en höjning. När
utredningen gjort ett sådant uttalande,
måste det enligt min mening ha skett
uteslutande av den anledningen, att utredningen
anser höjningen nödvändig
för att anstalten skall kunna hållas ovan
vattnet, och det är endast det som det
är fråga om. Då man tagit till ett så pass
blygsamt belopp som 25 000 kronor har
man utgått ifrån att man därmed inte
på något sätt föregripit ståndpunktstagandet
i den ekonomiska frågan i fortsättningen.
Jag tycker att det talar för
att man utan någon som helst risk att
binda riksdagen, lika litet som departementschefen,
mycket väl kan gå med på
dessa 25 000 kronor.

När sedan herr statsrådet uttalade en
förhoppning om att de, som talar för
dessa 25 000 kronor, skall vara lika energiska
när det gäller att sörja för att den
svenska fruktodlingen får samma skydd
som jordbrukets övriga grenar, tror jag
att det är angeläget att vi skiljer på dessa
bägge saker, å ena sidan stödet åt en
växtförädling, som är under vardande,
och å andra sidan den rent kommersiella
sidan av saken. Jag utgår ifrån — och
det har jag sagt till fruktodlarna i skilda
sammanhang — att det inte är någon
glädje med att vi bygger upp en fruktindustri
här i vårt land, som redan från
början skall hjälpa sig fram med kryckor,
utan den bör arbeta under sådana
lörhållanden att den i så stor utsträckning
som det över huvud taget är möjligt
reder sig med egna resurser. Anstalten
bör både beträffande odling och försäljning
och allt vad som sammanhör
därmed ordnas för fruktodlingen på sådant
sätt, att den blir självförsörjande,

Onsdagen den IG mars 1955

Nr !)

Anslag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

ty i annat fall är det inte så stor vinning
med att vi skapar en fruktodling
här i landet. Det är inte tu tal om att
den under alla förhållanden har sin betydelse.
Men när vi stödjer jordbruket
på det sätt som sker, gör vi ju detta
med hänsyn till den beredskap vi måste
hålla. Det ligger inte riktigt till på samma
sätt med frukten, även om den också
har stor betydelse i det sammanhanget.

Jag vill inte gå med på att man kan
sätta likhetstecken mellan att stödja en
svensk fruktodling, som det här är fråga
om — alltså en ren forskningsangelägenhet
— och att lämna ett framtida stöd
åt fruktodlingen i form av tullar eller
på annat sätt. Det får bli en senare
sak, som man får ta hänsyn till då. Jag
kan absolut inte gå med på att den på
något sätt kan influera på ståndpunktstagandet
i denna angelägenhet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Om jag fattade jordbruksministern
rätt hyser han den förhoppningen
att man till nästa år skall
kunna få förslag av sådan art på riksdagens
bord att fruktförädlingen vid Balsgård
skall kunna försätta åtminstone i
nuvarande och kanske t. o. m. i ännu
större omfattning, vilket också jag för
min del hoppas. Men den stora frågan är
ju den, att vi har det nu kommande
året att passera, och jag vill gärna stryka
under vad som säges i det av utskottet
refererade uttalandet från växlförädlingsutredningen,
alt 100 000 kronor
måsle betraktas som ett oundgängligen
erforderligt minimibelopp för att
verksamheten skall kunna bibehållas i
nuvarande omfattning och för att icke
hittills uppnådda resultat skall äventyras.
Skall man verkligen för en sådan
summa som 25 000 kronor äventyra en
stor del av det mycket värdefulla arbete,
som nedlagts vid Balsgård''? Om man
räknar med att denna verksamhet skall
kunna fortsätta i framtiden som hittills,
är det då inte riktigare att vi också ger
anstalten möjlighet att under kommande
verksamhetsår fortsätta, så att icke
en del av de uppnådda resultaten även -

tyras och därmed mycket arbete som
nedlagts går förlorat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är kanske inte så
konstigt att utskottet har delade meningar
här, när den lokala sakkunskapen
från Kristianstads län har så delade meningar.
Jag kan inte underlåta att instämma
i vad departementschefen sagt,
och jag finner det underligt att denna
utredningskommitté framhållit, att det
är oundgängligen nödvändigt att anstalten
skall ha så mycket pengar detta
år. Jag känner inte till vad det är för
utredningsmän, men det verkar faktiskt
på mig som om de på något sätt vore
part i denna sak. Verksamheten vid
Balsgård är ju uppbyggd på enskilt intresse,
och då kan det väl inte vara riktigt
att så fort detta enskilda intresse
kommer i dålig ekonomisk ställning,
staten omedelbart skall hjälpa till att
satsa pengar. Mot förslaget att nu satsa
ännu mer pengar talar väl också den
omständigheten, att gör man detta då
har man faktiskt bundit sig för framtiden,
ty om utredningen kommer och
säger att Balsgård skall vara kvar, är
det säkerligen inte lätt för staten att i
framtiden bevilja ett mindre anslag, utan
det kommer sannolikt att resas krav på
alt detta anslag bibehålies. Jag vet inte
hur långt utredningen kommit, men om
den nästa år skulle föreslå att Balsgård
inte skall vara kvar, finns heller ingen
anledning att i dag öka anslaget.

Med hänvisning till vad lantbruksstyrelsen
sagt anser jag att riksdagen bör
bevilja det anslag på 75 000 kronor, som
Kungl. Maj:t föreslagit. Jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag måste uttrycka min
förvåning över att herr Elowsson i Kristianstad
något har ändrat uppfattning. J
sitt senaste anförande talade han varmt
för forskningen på detta område. I sill

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till Föreningen för växtförädling
första anförande uppehöll han sig mera
vid fruktodlarnas förhållanden, men nu
sade han att Balsgård framför allt är av
intresse för forskningen. Även jag anser
att anstalten har en oerhört stor betydelse
för forskningen på fruktodlingens
område. Men denna forskning är ju betydelsefull
också för frukltodlarna, och
jag har sagt att jag för min del hoppas
att verksamheten vid Balsgård skall kunna
bibehållas och utvecklas. Men jag har
svårt att förstå att verksamheten där
skulle behöva ta så obotlig skada av att
inte få ett större anslag än Kungl. Maj:t
bär föreslagit under det kommande året,
när frågan håller på att utredas.

Herr Elowsson ville emellertid komma
undan min fråga om hans djupare
intresse för fruktodlingen när det gäller
att avvärja den mycket starka konkurrensen
från utländska fruktodlare. Del
är ju den konkurrensen som förorsakar
svensk fruktodling de allra största svårigheterna.
.lag menar att dessa båda frågor
dock hänger samman, och i båda
fallen gäller det ju att ge hjälp åt fruktodlarna.
Jag har förklarat att jag är positivt
inställd till det syftet, även i fråga
om verksamheten vid Balsgård. Jag har
bara sagt att vi bör kunna skjuta upp
den frågans avgörande till nästa år. Samtidigt
förde jag fram den mycket aktuella
frågan om den utländska konkurrens,
som våra fruktodlare har att kämpa
mot. Det är väldigt besvärligt att finna
en form för det stöd som på den
punkten är erforderligt, ett stöd som
tillgodoser både fruktkonsumenterna här
i landet och våra fruktodlare, som kan
ställa anspråk på att deras näring skall
vara lönande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet för här in i
debatten ett spörsmål som ju är sidoordnat
i detta sammanhang. Här är det
fråga om forskningen och ingenting annat.
Hur det kommer att ställa sig med
fruktförsäljningen i framtiden är en sak
som vi, som jag nyss nämnde, får ta
ställning till i annat sammanhang. Hit -

av fruktträd

tills har fruktodlarna inte organiserat
sig på ett sådant sätt att de kunnat sköta
sina angelägenheter i stort — de har
varit splittrade. Detta har lett till att de
heller inte kunnat tillgodose sina egna
intressen, och de har i stor utsträckning
inte kunnat vare sig ta till vara frukten
och lagra den eller sälja den under så
goda betingelser som de annars skulle
ha kunnat göra. Hur det i framtiden kan
komma att ställa sig med den saken, beror
i hög grad på hur fruktodlarna beter
sig. De håller som sagt nu på att
organisera sig, och jag utgår ifrån att
de får en så pass fast organisation och
att de skall få så goda fruktsorter att
röra sig med att de, såsom jag nämnde
tidigare, skall kunna under en större
del av året än hittills förse den svenska
marknaden med frukt.

Då blir det måhända en dag möjligt
också för dem att själva hjälpa till med
stödet till anstalten på Balsgård. Det stöd
som fruktodlarna bör få just nu skall enligt
min mening bestå i att verksamheten
vid denna anstalt upprätthålles, så
att de får de allra bästa fruktsorter att
odla. Detta är det viktiga medan vi ännu
befinner oss så att säga i inkörsporten
till den nya organisationen.

När herr Mossberger vill antyda att
det här är fråga om ett enskilt intresse,
får jag framhålla att det ju inte förhåller
sig på det sättet med ifrågavarande
anstalt. Det enskilda intresset kommer
in i bilden först när de förädlade fruktträden
planteras ut hos fruktodlarna. Det
har aldrig varit meningen att anstalten
som sådan skulle ge någon avkastning
till några aktieägare eller någonting i
den stilen, utan det är ju fråga om en
rent ideell verksamhet, om jag nu får
använda det uttrycket i detta sammanhang.
Anstaltens verksamhet är i varje
fall inte förbunden med några som helst
vinstsynpunkter; den upprätthålls ju genom
anslag från olika håll. Att den har
satts i gång på enskilt initiativ finns det
ingenting illa att säga om. Hade detta
initiativ tagits för betydligt längre sedan,
vilket rätteligen hade bort ske,
skulle vi med all sannolikhet nu haft
bättre fruktträdssorter växande i hela

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering

vårt land än vi för närvarande har, och
då hade situationen för fruktodlarna
också varit en helt annan.

Det föreligger som sagt intet som helst
direkt enskilt intresse med drivandet av
Balsgårdsanstalten, och följaktligen kan
man inte framföra den synpunkten som
motiv för ett avslag på detta anslagskrav.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det har sagts här i dag
att det är egendomligt att växtförädlingsutredningen
har avgivit sitt åberopade
yttrande, men det är ju inte alls så märkvärdigt.
Sittande utredningar anmodas
ju rätt ofta att avge ett utlåtande i någon
fråga som faller inom deras utredningsuppdrag,
och det är vad växtförädlingsutredningen
här har gjort. Då den
nu har ansett sig kunna skriva så pass
bestämt som i detta fall har skett, får
man väl också utgå ifrån att utredningen
har kommit så långt i sitt arbete att
den vet vad den talar om och att den är
beredd att ta konsekvenserna av det uttalande
den har gjort.

Jag vet inte vilka personer som sitter
i denna utredning, men jag skulle för
min del vilja säga, att vi väl har all anledning
att hysa förtroende till de av
jordbruksministern tillkallade utredningsmännen
och att vi kan stödja oss
på de uttalanden som de har gjort i denna
fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Jon Jonsson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonsson, Jon, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: (i

Första kammarens protokoll 1955. Nr 9

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 100, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jon Jonsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonsson, Jon, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 56.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 101—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 112

Anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) II: 240 av herrar Andersson i Dunker
och Svensson i Vä, vari hemställts,
att riksdagen måtte för ifrågavarande
ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 4 500 000 kronor; samt

2) II: 350 likaledes av herrar Andersson
i Dunker och Svensson i Vä, vari

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till befrämjande av landsbygdens
hemställts, att riksdagen måtte dels besluta,
att lån ur kraftledningslånefonden
skulle kunna beviljas distributionsföretag,
som av elektrifieringsberedningen
befunnes lämpligt organiserat, även för
förnyelse, omläggning eller förstärkning
av distributionsnät, dels hos Kungl.
Maj:t anhålla om förslag snarast möjligt
till ändrade grunder beträffande säkerhet
och låneränta i överensstämmelse
med motionens syfte.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionen II: 240, till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor;

2) att motionen II: 350, såvitt anginge
yrkandet att lån ur kraftledningslånefonden
skulle kunna beviljas åt distributionsföretag,
som av elektrifieringsberedningen
befunnes vara lämpligt organiserat,
även för förnyelse, omläggning
eller förstärkning av distributionsnät,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

3) att motionen II: 350, såvitt avsåge
hemställan hos Kungl. Maj:t om förslag
snarast möjligt rörande ändrade grunder
för kraftledningslånefonden i fråga om
säkerhet och låneränta, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Lage Svedberg, Franzén och
Pettersson i Dahl, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
med bifall till motionen II: 240 till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 4 500 000 kronor;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionen II: 350, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta företaga den för -

elektrifiering

fattningsändring, som i reservationen
förordats;

3) att riksdagen måtte, med bifall i
förevarande del till motionen II: 350, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t ville — på sätt i reservationen
förordats — framlägga förslag
rörande ändrade grunder för kraftledningslånefonden
i fråga om säkerhet och
låneränta.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Då jag vid denna punkt
har tillåtit mig att avge en reservation
skall jag be att få yttra några ord.

Jag vill då först påpeka att i väckta
motioner har yrkats att anslaget till
landsbygdens elektrifiering måtte höjas.
I motion nr 350 i andra kammaren har
vidare hemställts om sådana ändringar
i bestämmelserna för kraftledningslånefonden
att lån därur må kunna beviljas
distributionsföretag, som av elektrifieringsberedningen
befinnes vara lämpligt
organiserat, även för förnyelse, omläggning
eller förstärkning av distributionsnät.

Beträffande den motion vari yrkas
höjning av anslaget tillåter jag mig hänvisa
till vad som står anfört i reservationen
på sidan 145 i utskottets utlåtande.
I fråga om den andra motionen, vari yrkas
ändring av bestämmelserna, vill jag
bara påpeka att enligt min mening är
det en stor oegentlighet och olägenhet
att man för närvarande inte kan få använda
anslag till elektrifieringen för att
därmed betala reparationer eller förbättringar
av befintliga elektriska nät, utan
endast får begagna anslaget till nybyggnader.
Jag är av den uppfattningen att
det är bättre att man till äventyrs inte
har så många mil ledningar men att de
ledningar som finns hålls fullt brukbara.
Vi yrkar nu i reservationen sådan
ändring av dessa bestämmelser att det
som sagt skall bli möjligt att använda
anslaget även för reparation av ledningarna.

Jag skall inte nu ta upp tiden med att
yttra mer om denna sak utan ber att få
yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering

Herr ANDERBERG (s):

På denna punkt får vi nästan årligen
motta motioner. Anslagen från statens
sida räcker inte till för alla de ansökningar
i fråga om detta anslag som kommer
in, liksom även fallet är med vattenoch
avloppsföretag samt bostadsföretag.
Det behövs mer pengar, och jag förstår
att det finns personer som är intresserade
för att höja anslagen. I år har situationen
blivit litet förändrad. Vi har
haft en elkraftutredning som den 21
april 1954 avlämnade sitt förslag om åtgärder
för statligt stöd och upprustning
av de elektriska distributionsledningarna
på landsbygden. Detta betänkande,
som är av rätt genomgripande art, är nu
ute på remiss hos olika myndigheter,
och vi kan förvänta att till nästa års
riksdag få ett förslag till ordnande av
dessa frågor. Vi inom utskottsmajoriteten
tycker då att man skulle vänta med
att höja anslaget. Här föreslås en ökning
av 500 000 kronor, och i en särskild motion
begärs också vissa ändrade bestämmelser.
Vi har inte kunnat finna att det
i nuvarande läge är anledning att tillstyrka
vare sig ökning av anslaget eller
ändring av bestämmelserna.

Utskottet har därför stannat för att
följa Kungl. Maj :t, och jag yrkar, herr
talman, bifall till utskottets förslag på
denna punkt.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Eftersom jag har anslutit
mig till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande på denna punkt,
har jag, herr talman, begärt ordet för
att få framlägga de synpunkter som har
varit vägledande för mitt ställningstagande
i utskottet.

Även om man hör hörsamma rekommendationerna
om investcringsbegränsning
och ta hänsyn till dem i olika sammanhang,
tror jag att det är nödvändigt
att man gör ett undantag när det gäller
att elektrifiera de bygder, där elektrifiering
icke har kunnat åstadkommas på
grund av bygdens ekonomiska förhållanden.
När nu för tiden på sätt som sker
staten och de enskilda bolagen exploa -

terar vattenkraften i övre Norrland och
tvångsvis dränker egendomarna inom
stora bygder av lappmarken och genom
sina åtgärder via den lagstiftning som
man måste tillgripa tvingar folk att flytta
i hela samhällets intresse, då torde det
vara motiverat att samhället visar en
något större generositet för att ge stöd
åt elektrifieringen av de bygder som
ligger intill kraftkällorna och som av
ekonomiska skäl inte har kunnat få elektrifiering
genomförd. Man kan ta fjällbyarna.
Man kan t. ex. se på förslagen
när det gäller Tärna i Västerbottens län.
Där är det fråga om att dränka hela
byar, och där blir det i en snar framtid
aktuellt för kommunen att flytta över
folk som tidigare haft sin existens på de
platser där vattenregleringarna snart
skall ske. Här är det inte bara fråga om
att utnyttja nya kraftkällor i hela samhällets
intresse. Man har varit i färd
med att ombygga redan tidigare befintliga
kraftverk, och det är avsett alt staten
skall vidta genomgripande åtgärder.
Staten har byggt kraftledningar ned till
södra Sverige, för vilka kostnaden har
rört sig omkring 150 miljoner kronor.
När man då tänker på de bygder i landet
som ännu inte mäktat att skaffa sig
elektrisk belysning eller annan kraft,
då inser man att det är starka skäl som
ligger till grund för den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande på
denna punkt.

Jag förstår att det är orimligt att nu
tänka sig någon större välvilja från riksdagens
sida. Men jag vädjar till departementschefen
och till riksdagen att tänka
på de människor som bor i de bygder,
där det inte finns elektricitet, och
jag vädjar till riksdagen att hörsamma
framställningar som i en nära framtid
kommer att riktas inte minst från de
norrländska glest bebyggda områdena
om att få en rimlig återbäring på den
exploateringsvinst som staten redan nu
gjort och i en framtid kommer att göra.
Jag tror att det ligger mycket bakom
den motion, på vilken reservationen
grundar säg, men jag förstår att det är
orimligt att få majoriteten att sluta upp
kring den hemställan som återfinnes i

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till befrämjande av landsbygdens
reservationen. Jag hoppas dock, att departementschefen
och Kungl. Maj:t kommer
att göra vad de kan för att till ett
annat år få till stånd en liten avvikelse
från rekommendationen om investeringsbegränsning.
Jag hoppas att de till
nästkommande år mot bakgrunden av
den exploatering som sker — varvid byarna
tvångsförflyttas och det gäller för
socknen i övrigt att försöka placera de
människor som blir hemlösa på grund
av exploateringen -—- kommer att visa
större välvilja inför de önskemål som
framställs inte minst från övre Norrland.
Jag tror, att man inte kan skaka
ifrån sig den motiverade hemställan som
göres i motionen och reservationen. Jag
har därför, herr talman, sällat mig till
reservanterna med en bestämd känsla av
att de av dem framförda önskemålen
bygger på det samfällda intresse som
övre Norrland har i denna sak.

Jag ber med dessa ord att få instämma
i det yrkande som jordbruksutskottets
ärade ordförande har gjort på denna
punkt.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp frågan
från de stora och vidsträckta aspekter
som herr Svedberg anlade. Jag vill
erinra om att här föreligger ett förslag
från reservanternas sida, dels att anslaget
skall ökas med 500 000 kronor, dels att
grunderna efter vilka detta anslag utgår
skall ändras något så att det — som utskottsordföranden
erinrade om — också
skall kunna beviljas för omläggningar
och mera omfattande reparationer av
redan befintliga distributionsnät. Jag
vill med anledning av vad herr Svedberg
här yttrade säga att man inte får
uppfatta det så, att utskottet skulle vara
emot de synpunkter och önskemål som
här har framlagts. Statsmakterna har ju
visat intresse härför genom att en utredning
har tillsatts. Denna utredning,
som hade till uppgift att undersöka frågan
om landets försörjning med elektrisk
kraft, avgav sitt huvudbetänkande
den 24 april 1954. Detta utredningsförslag
är nu föremål för remissbehandling

elektrifiering

och skall överarbetas inom jordbruksdepartementet
för att sedan läggas til!
grund för en proposition till nästa års
riksdag, som vi alla livligt hoppas.

Herr Svedberg har här gjort sig till
tolk för att de människor som bor illa
till, som lever i små omständigheter och
kanske har sina hem i närheten av de
stora kraftgatorna eller i närheten av
de ställen, där stora kraftstationer växer
upp, skall få en bättre hjälp och kunna
bli delaktiga av de fördelar som elektrisk
kraft och elektriskt lyse innebär.
Utskottsmajoriteten vill icke prestera
något som helst motstånd mot eller någon
underskattning av den uppfattningen,
utan man har resonerat så här: Har
vi begärt en utredning, vars förslag för
närvarande är under remissbehandling
och skall utformas inom jordbruksdepartementet,
kan det väl inte vara rimligt
att man företar ändringar i grunderna
eller att man under sådana omständigheter
höjer anslaget. Även om man
beaktar de synpunkter herr Svedberg
framförde, tror jag att man gagnar denna
verksamhet lika mycket om man följer
utskottets förslag nu, och vid nästa
års riksdag, med utgångspunkt från den
då föreliggande propositionen, byggd på
utredningens förslag och på de remisser
som har införskaffats, tar ståndpunkt till
frågan och försöker komma fram till ett
positivt resultat, till gagn för de människor
som nu är eftersatta när det gäller
att komma i åtnjutande av elektrisk
kraft.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Ang. statlig kreditgaranti för jordbruksegnahemslån m. m.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i silt utlåtande nr 1 punkten
112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 113—122

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123

Ang. statlig kreditgaranti för jordbruksegnahemslån
m. m.

Under punkten 134 av nionde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kung]. Maj:t föreslagit riksdagen att

a) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
100 000 kronor;

b) medge, att under budgetåret 1955/
56 statlig kreditgaranti finge beviljas
dels för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 10 000 000 kronor,
för lån till inre rationalisering intill
ett belopp av 15 000 000 kronor, för
jordbruksegnahemslån m. in. intill ett belopp
av 20 000 000 kronor och för driftslån
intill ett belopp av 6 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena
skulle ge anledning därtill, medge jämkning
i sagda fördelning, dels för lån
avseende uppförande av lagerhus m. m.
för jordbruksändamål intill ett belopp
av 4 000 000 kronor;

c) medge, att den årliga räntan å den
stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången av
år 1920 men före den 1 juli 1940 och
för vilka amorteringsskyldighet inträtt,
finge för år 1956 nedsättas till 3,6 procent; d)

medge, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenliet, som år 1920 eller
senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1956 utgå efter 3,6 procent.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) de likalydande motionerna I: 35 av
herr Elowsson, Nils, och herr Ohlsson,
William, samt II: 46 av herrar Jönsson i
Gärds Köpinge och Ekdahl, i vilka motioner
hemställts dels att riksdagen måtte
besluta att för innevarande budgetår
(1954/55) höja kreditgarantilånebeloppet
till jordbruksegnahemslån med 4 000 000
kronor, dels att riksdagen måtte besluta
att i enlighet med av lantbruksstyrelsen
framställt förslag fastställa kreditgarantilånebeloppet
för jordbruksegnahemslån
för budgetåret 1955/56 till
25 000 000 kronor;

b) de likalydande motionerna 1:36 av
herr Eskilsson m. fl. samt II: 75 av herr
Eliasson in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte meddela sådana bestämmelser för
beviljande av lånegaranti för driftskredit
åt jordbrukare, att sådan lånegaranti
kunde erhållas även av dem som tidigare
bedrivit verksamhet som självständiga
jordbrukare;

c) de likalydande motionerna 1:368
av herr Ohlsson, Ebbe, samt II: 451 av
herr Nilsson i Göingegården in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte som sin

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. statlig kreditgaranti för jordbruksegnahemslån m. m.

mening giva till känna, att vid fördelningen
av kreditgaranti för uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
trädgårdsnäringens behov i första hand
borde bli tillgodosedda;

d) de likalydande motionerna I: 369
av herr Hermansson, Herbert, m. fl. samt
II: 229 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandling av förevarande
punkt måtte medgiva, att under budgetåret
1955/56 för uppförande av lagerhus
m. in. för jordbruksändamål statlig
kreditgaranti finge beviljas intill ett sammanlagt
belopp av 10 000 000 kronor;
samt

e) motionen II: 450 av herrar Kristensson
i Osby och Nilsson i Lönsboda, i
vilken motion hemställts, att riksdagen
måtte besluta anvisa kreditgaranti för
lån avseende uppförande av lagerhus
in. in. för jordbruksändamål intill ett
belopp av 6 000 000 kronor under budgetåret
1955/56 samt att detta belopp i
första hand skulle ställas till förfogande
för fruktlagerhus.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:35 och 11:46, såvitt nu vore i fråga,
1:369 och 11:229 samt 11:450 medgiva,
att under budgetåret 1955/56 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån avseende
yttre rationalisering intill ett belopp
av 10 000 000 kronor, för lån till
inre rationalisering intill ett belopp av
15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
m. m. intill ett belopp av
20 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
för lån avseende uppförande av lager -

hus m. in. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 4 000 000 kronor;

3) medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli
1940 och för vilka amorteringsskyldighet
inträtt, finge för år 1956 nedsättas
till 3,6 procent;

4) medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenhet, som år 1920
eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1956 utgå efter 3,6 procent; B.

att motionerna 1:35 och 11:46, såvitt
nu vore i fråga, i vad de icke behandlats
under A 2, icke måtte av riksdagen
bifallas;

C. att motionerna I: 36 och II: 75 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; D.

att motionerna I: 368 och II: 451
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Nord, Hansson, Bror Nilsson, Antby, Ekdahl,
Agerberg, Rimås och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under A 2 hemställa, att
riksdagen måtte med anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt motionerna
1:369 och 11:229 ävensom med bifall
till motionerna 1:35 och 11:46, såvitt
nu vore i fråga, samt II: 450 medgiva,
att under budgetåret 1955/56 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån avseende
yttre rationalisering intill ett belopp
av 10 000 000 kronor, för lån till
inre rationalisering intill ett belopp av
15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
m. m. intill ett belopp av
25 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor, med rätt

Onsdagen den 10 mars 1955

Nr 9

Ang. statlig kreditgaranti för jordbruksegnahemslån m. m.

för Kungl. Maj :t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels för
lån avseende uppförande av lagerhus
m. m. för jordbruksändamål intill ett belopp
av 6 000 000 kronor, varav 2 000 000
kronor skulle ställas till förfogande för
uppförande av fruktlagerhus.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Till punkt 123 av föreliggande
jordbruksutskottsutlåtande har
fogats en reservation, vari reservanterna
föreslår, att ramen för täckande av förluster
på grund av statlig kreditgaranti
avseende egnahemslån för nästa budgetår
bestämts till 25 miljoner kronor.
Detta anser vi vara nödvändigt, om inte
lantbruksnämnderna skall hindras i sin
verksamhet. Att de av jordbruksministern
föreslagna 20 miljonerna ej förslår
kan man förstå av att det fram till årsskiftet
— alltså efter endast hälften av
det nu löpande budgetåret — hade kommit
in ansökningar på 16 miljoner kronor.
Det återstod då alltså endast 4 miljoner.
Med vetskap om att de flesta
ansökningarna kommer in under årets
första månader kan man förstå vilken
brist det kommer att bli. Det visar sig
också av lantbruksnämndernas redogörelser,
att ungefär tredjedelen av ansökningarna
om dylika lån inte kan beviljas.

Bland orsakerna till att efterfrågan på
garantilånen blivit så stor under de senaste
åren torde vara de starkt stegrade
fastighetspriserna.

I motion II: 450, som också ligger till
grund för reservationen, yrkas att garantibeloppet
för lån till uppförande av
lagerhus höjs med två miljoner kronor
och att dessa två miljoner ställs till förfogande
för uppförande av lagerhus på
fruktodlingens område.

Fruktodlingens besvärligheter har behandlats
tidigare här i kammaren i dag.
Det har därvid betygats, vilka svårigheter
som fruktodlarna har att kämpa med.
Det har talats om att det är brist på organisation
som gör att våra fruktodlare
har dessa svårigheter.

Svårigheterna beror givetvis på den

stora konkurrensen från utländsk frukt.
Om man icke vill yrka på högre gränsskydd
än vi har för frukt — något som
jag för min del inte gärna vill göra -—
återstår inget annat för fruktodlarna än
att söka organisera handeln med sina
produkter så, att de kan konkurrera med
den utländska frukten. Men för detta behövs
lagerhus för att tillvarataga frukten,
packerier o. s. v. Det påtalades för
en stund sedan av herr Nils Elowsson,
om jag hörde rätt, att det var just denna
fråga som var av den största betydelsen
för fruktodlingen. I enlighet därmed har
i nämnda motion begärts två miljoner
för uppförande av sådana lagerhus som
avser frukt.

Det har börjat bildas organisationer
på en del håll i landet för att åstadkomma
sådana lagerhus, och därmed har det
också inkommit ansökningar om lån av
staten för uppförande av desamma. Behovet
av dessa lån är följaktligen mycket
stort. Skulle man tillgodose alla, kommer
det att röra sig om en summa, som
av lantbruksstyrelsen beräknats till 15
miljoner kronor. Motionärerna har stannat
vid två miljoner, vilket vi anser vara
erforderligt för att organisationsarbetet
på fruktodlingens område skall komma
i gång och för att fruktodlarna skall bli
i stånd att konkurrera med den utländska
importen av frukt.

Två miljoner är ju ett avsevärt belopp
även när det gäller statsbudgeten, men
även om man accepterar den investeringsbegränsning
som har beslutats, kan
man inte komma ifrån — åtminstone förefaller
det mig vara så -— att det borde
finnas utrymme för att tillmötesgå denna
begäran. .lag tror nu att det är nödvändigt
att på det sättet skydda våra fruktodlare,
och jag ber för min del att med
denna motivering få yrka bifall till reservation
nr 7, som är fogad till utskottsutlåtandet.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Såsom de ärade kammarledamöterna
känner till är den gamla egnahemsverksamheten
på jordbrukets område
numera ersatt av statlig lånegaranti -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. statlig kreditgaranti för jordbruksegnahemslån in. m.

verksamhet, vilket innebär att staten går
i borgen för vederbörande låntagare.
Denna borgen får emellertid ges endast
inom en viss ram, och denna ram har
här i Kung], Maj:ts proposition satts till
20 miljoner kronor när det gäller jordbrukets
egnahemslån. Det har visat sig
— lantbruksstyrelsen påpekar det såväl
i sina petita till jordbruksministern som
också i sitt utlåtande över de motioner
som här har väckts — att detta belopp
är för litet. Det täcker inte det behov
som föreligger.

Man kan nog fråga sig vad det finns
för anledning att inte tillmötesgå det föreliggande
behovet. Man kan inte skylla
på investeringssynpunkter, ty från investeringsskatt
är undantaget t. ex. allt
som rör köp av jordbruksfastighet och
första uppsättning av inventarier på ett
lantbruk. Man kan väl inte gärna förhindra
eller ur allmän synpunkt anse
det vara önskvärt att t. ex. gamla människor,
som sitter på sina jordbruk, inte
skall överlämna dem till den yngre generationen
och därmed hålla tillbaka möjligheten
för ungdomen att få överta sina
föräldrars jordbruk.

Den största delen av de lånegarantier
som lämnas gäller ju barn som övertar
sina föräldrars jordbruk. Det sker inte
på långt när så stor handel med jordbruk
numera som förr, utan den yngre generationen
övertar faktiskt sina föräldrars
jordbruk. I en lantbruksnämnd skedde,
tror jag, nära 80 procent av alla köp
på detta sätt. Lantbruksnämnderna har
intresse av att hålla reda på detta, ty
dessa köp är ju undantagna från förköpslagen.
Jag tycker därför att det är behjärtansvärt
att se till att lånegaranti kan
lämnas åt de unga människor som vill
tillträda jordbruk, och det finns ingen
anledning varför inte staten skulle tillmötesgå
de önskemål som här förefinns
•— för övrigt de löften som tidigare har
givits.

Jag har mångårig erfarenhet av från
min tjänstemannabana, att staten ställer
i utsikt att hjälpa genom att ge ett så
och så stort anslag, men i själva verket
kan inte staten göra det alla gånger, därför
att medel inte står till förfogande i

tillräcklig grad. På samma sätt förhåller
det sig här. Det finns en kungörelse om
lånegaranti, som säger att en person kan
få lånegaranti till ett så och så stort belopp,
och de ungdomar, som står i begrepp
att köpa en egen gård, vet det. Men
när sedan vederbörande lägger in ansökan,
får han beskedet att det inte finns
några möjligheter för honom att erhålla
kreditgaranti. »Du får vänta ett år; lånemöjligheterna
har blivit beskurna», heter
det ofta.

Jag finner därför inte några skäl, varför
man inte skulle tillmötesgå den önskan,
som lantbruksstyrelsen här har
framställt att få bevilja lånegaranti för
jordbrukslån intill 25 miljoner kronor,
vilket vi också här föreslår.

Vad beträffar lånegaranti för uppförande
av lagerhus har min medmotionär
så utförligt redogjort för våra synpunkter,
att jag inte skall gå in därpå. Min
åsikt när det gäller förevarande punkt i
utskottsutlåtandet är väsentligen den,
som jag nu har redogjort för.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna
punkt.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten är
inte främmande för de synpunkter, som
motionärerna här har framfört. Vi är
medvetna om att på detta liksom på så
många andra områden finns behov av
ökade lån och bidrag. Under den knapphetens
stjärna, som vi nu lever under,
behöver vi emellertid hålla igen på alla
möjliga områden. Så har skett även på
detta område. Den anslagsökning som
föreslås från 20 till 25 miljoner kronor
har vi ansett vara av den storleksordningen,
att det inte varit möjligt och
rimligt att tillstyrka den, med hänsyn
till den budgetbegränsning som vi eljest
har iakttagit. Vi har inte kunnat finna
att det innebär så stora risker att vänta
till ett följande år. Vi har därför stannat
för Kungl. Maj:ts förslag.

Det är klart att i denna som i så
många andra frågor, som gäller anslag,
föreligger önskemål om att få så mycket

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Ang. statlig kreditgaranti för jordbruksegnahemslan m. m.

som möjligt, och behov föreligger nog
också i vissa fall av ökade medel. Vi har
dock vägt det ena mot det andra och
funnit att sparsamhetssvnpunkten här
väger över.

Utöver den av mig nu berörda höjningen
från 20 till 25 miljoner kronor
har motionären också föreslagit en
ökning från 4 till 6 miljoner av lånegarantibeloppet
för uppförande av
lagerhus, ökningen, 2 miljoner kronor,
skulle i första hand ställas till förfogande
för uppförande av fruktlagerhus. Utskottet
har närmare undersökt även denna
fråga, men vi har funnit att behovet
av kreditgarantier för fruktlagerhus
skulle kunna tillgodoses inom ramen av
det av Kungl. Maj:t föreslagna kreditgarantibeloppet,
4 miljoner kronor. Det är
klart att detta kommer att innebära en
viss ökad belastning, men möjlighet
finns i alla fall att använda viss del av
anslaget för fruktlagerhus.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till vad jag nyss sagt och be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren resonerade mycket om budgeten
och menade att detta anslag skulle komma
att tynga den. Jag vill då påminna
om att det ju här inte är fråga om en
belastning av budgeten utan bara fråga
om storleken av statens lånegaranti,
d. v. s. det lånebelopp, inom vilket staten
vill gå i borgen. Lånen upptages ju
sedan i bank, och någon summa kommer
inte att belasta budgeten.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det kanske kan anses
förmätet att en ovidkommande blandar
sig i den debatt som jordbruksexpertisen
här för, men å andra sidan har även
jag under en följd av år varit mycket
intresserad av jordbruket, och jag har
även varit med i den delegation i en
lantbruksnämnd som handlägger sådana
här låneärenden, Det kan väl därför inte
sägas vara helt omotiverat, om jag
anför en synpunkt på det föreliggande
problemet.

Det finns en tendens i fråga om jordbruksegnahemslånen
som är ägnad att
framkalla en viss oro, nämligen att priserna
på fastigheterna går alltmer i höjden.
Särskilt markerad har denna prisstegring
varit under de senaste åren.
Den har väl kanske till största delen berott
på att det rått goda konjunkturer
för skogsprodukter. Men priserna är höga
även för jordbruksfastigheter med
ringa eller så gott som ingen skogstillgång.

Man kan inte undgå den misstanken,
att de höga priserna har ett visst sammanhang
med att det är relativt lätt att
få lån för förvärv av jordbruksfastighet.
Dessa lån är ju egentligen till för att
köparna på rimliga villkor skall kunna
bli ägare till jordbruksfastigheterna i
fråga. Avsikten är icke att säljarna skall
kunna utnyttja lånemöjligheterna till att
få ut en alltför hög försäljningssumma
som de sedan kan stoppa i sina egna
fickor.

Lantbruksnämnderna blir många gånger
ställda inför ganska stora svårigheter
och svåra avvägningsproblem. Det
heter visserligen i författningen att de
skall se till, att fastighetspriserna inte
blir högre än vad en förståndig köpare
vill betala. Men förstånd är ju ett relativt
begrepp även på detta område.

Även om det finns skäl för motionärernas
och reservanternas förslag att
ett större belopp skall ställas till förfogande
för jordbruksegnahemslån, kan
riksdagen enligt min mening inte nu gå
med på denna ökning. Om lantbruksnämnderna
har ett mindre belopp att
disponera över, kan vi kanske också
hoppas på att de söker vara verkligt restriktiva
och med all makt tillser att det
verkligen blir köparna som får en förmån
genom dessa lån.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara försäkra
herr Bror Nilsson att det inte föreligger
något missförstånd hos oss om varifrån
pengarna skall komma. Yi är fullt på
det klara med att det här gäller en låne -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefarty;

garanti och att pengarna inte skall tas
av skattemedel. Men vi har i utskottet
intagit vår restriktiva hållning som ett
led i den allmänna investeringsbegränsning
som vi tidigare enats om. Om vi
utvidgade denna lånemöjlighet i enlighet
med motionärernas förslag, skulle
det betyda att vi inte följde de principer
som vi tidigare gjort oss till tolk för i
ekonomiska sammanhang. Av den anledningen
har utskottet inte kunnat vara
med om att här släppa ut ytterligare
medel i marknaden, som skulle kunna
försämra vår ekonomiska balans.

Jag har, herr talman, bara velat påminna
herr Bror Nilsson härom. Vi vet
mycket väl varifrån pengarna skall tas.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föreslagits i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 123, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 83;

Nej — 38.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 124—148

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 149

Anslag till säkerhetsanordningar till ledning
för fiskefartyg

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna I: 92
och II: 112, till Säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 90 200 kronor.

I de likalydande motionerna I: 92 av
herr Karlsson, Gustaf, m. fl. och II: 112
av herr Staxäng in. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte höja förevarande
anslag från av Kungl. Maj:t föreslagna
90 200 kronor till 240 200 kronor för att
därigenom möjliggöra anläggning av eu
riktad radiofyr å skäret Klövningarna i
Göteborgs och Bohus län.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
finner, har utskottet under denna
punkt tillstyrkt ett anslag på 90 200
kronor till »säkerhetsanordningar till
ledning för fiskefartyg», såsom det heter.
I Bohuslän och andra kusttrakter
säger man, att det gäller ett anslag till
fiskefyrar, ty det är det som det närmast
rör sig om.

Det har i båda kamrarna väckts en
motion, vari yrkas att anslaget skall
ökas med 150 000 kronor, alltså till
240 200 kronor. För dessa 150 000 kronor
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
skulle det uppsättas en riktad radiofyr

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Om uppflyttning av vissa länsskogvaktartjanster

på skäret Klövningarna i Bohusläns norra
skärgård, i gränsvattnen till Norge.

Utskottet säger, att syftet med motionerna
är synnerligen behjärtansvärt,
och för detta uttalande ber jag att få
tacka. Frågan om en riktad radiofyr på
detta skär har tre år behandlats av riksdagen,
och för varje gång har utskottet
uttalat sin sympati för att något skall
göras till ledning för fiskarna i dessa
vatten. Litet var hade man nog hoppats
att fiskeriministern skulle tagit sig samman
och framlagt ett förslag, men det
har inte blivit så.

Motionen väcktes alltså, och utskottet
har som sagt praktiskt taget tillstyrkt
den. Utskottet säger nämligen, bortsett
från de anförda orden om motionernas
syfte, att man räknar med att de nu
anförda synpunkterna kommer att beaktas
för budgetåret 1956/57 och att den
föreslagna radiofyren skall utföras så
snart som möjligt.

Jag vill endast understryka vad utskottet
här har sagt, och jag riktar en
allvarlig vädjan till fiskeriministern att
i förslaget för budgetåret 1956/57 begära
medel till denna fyr. Den kommer
att bli till glädje inte bara för fiskarna
ombord på båtarna, utan även i de
hundratals hem, där man med spänning
och oro tänker på dem.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
men har med dessa ord velat
understryka förhoppningen, att det nu
äntligen skall komma ett äskande från
Kungl. Maj:t om anslag till denna fvranordning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 150—773

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17 4

Om uppflyttning av vissa länsskogvaktartjänster Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård m. m.: Bidrag till

skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar för

budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 9 390 400 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 117 av herr Hansson
m. fl. samt II: 148 av herr Slaxäng m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en tjänst som länsskogvaktare
i Ca 17 vid skogsvårdsstyrelsen i Stockholms
län samt två tjänster som länsskogvaktare
i Ca 17 vid vardera av skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och
Norrbottens län skulle omändras till
tjänster som förste länsskogvaktare i
Ca 19 samt att en tjänst som länsskogvaktare
i Ce 17 vid skogsvårdsstyrelsen
i Västmanlands län skulle omändras till
förste länsskogvaktare i Ce 19.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 117 och II: 148, till Skogsvård
m. in.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar för budgetåret 1955/
56 anvisa ett förslagsanslag av 9 390 400
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Hansson, Johan Persson,
Antby, Bimås och Nilsson i Lönsboda
ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall till
motionerna I: 117 och II: 148, till Skogsvård
m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar för budgetåret 1955/
56 anvisa ett förslagsanslag av 9 396 400
kronor.

Herr HANSSON (fp) :

Herr talman! Till utskottets utlåtande
är vid denna punkt fogad en reservation,
som enligt vad utskottet erkänner
är väl motiverad. Jag ber att få rekommendera
denna reservation, nr 9,
till förnyat studium.

Frågan gäller ytterst, huruvida riksdagen
skall enligt departementschefens

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Om uppflyttning av vissa länsskogvaktartiänster

förslag rucka på ett fattat principbeslut
eller stå fast vid detta beslut. Ekonomiskt
sett har frågan inte någon större
betydelse — det rör sig om 6 000
kronor.

Såsom säkert flera av kammarens ärade
ledamöter erinrar sig, beslöt 1946
års riksdag i enlighet med Kungl. Majrts
förslag att länsskogvaktare, som förordnas
till föreståndare för skogsvårdsgårdar
och som tillika är föreståndare för
distrikt, skulle erhålla titeln förste länsskogvaktare
och placeras två trappsteg
över länsskogvaktarna i gemen, numera
i 19 lönegraden. Detta principbeslut har
helt naturligt medfört, att efter hand
som skogsvårdsgårdar tillkommit även
i andra län än de tolv som år 1946 hade
sådana — och vi vet att man strävar att
åstadkomma sådana utbildningscentra
— föreståndarna för dessa nya gårdar
fått titeln förste länsskogvaktare och placerats
i 19 lönegraden.

Statsrådet Norup liar själv tidigare
följt denna princip och dessutom föreslagit
riksdagen att ett antal andra tjänster
för länsskogvaktare med särskilt
kvalificerade arbetsuppgifter skulle utbytas
mot tjänster som förste länsskogvaktare,
detta därför att antalet befordringstjänster
för länsskogvaktare är synnerligen
ringa.

Skogsstyrelsen har i år tillstyrkt nio
utbyten av länsskogvaktartjänster mot
tjänster som förste länsskogvaktare, varav
sex avser föreståndare för nyinrättade
skogsvårdsgårdar, och därutöver
har styrelsen förordat att inrättandet av
befordringstjänster i vidare omfattning
än hittills skett — även om också de
anses ytterst angelägna — först bör prövas
i samband med en särskild utredning
rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation
och personaluppsättning, som
skogsstyrelsen föreslår skall tillsättas.

Jag förstår helt skogsstyrelsens inställning.
Inför cn av utvecklingen betingad,
begärd utredning — som statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
bär funnit väl motiverad och för övrigt
numera fått Kungl. Maj ds medgivande
att tillsatta — bör frågan om utökning
av antalet befordringstjänster få anstå.

Visserligen kan skogsstyrelsen även i
fråga om befordringstjänsterna stödja
sig på under senare år tillämpade principer
men knappast på ett mera allmängiltigt
beslut från riksdagens sida.

Annorlunda ställer det sig emellertid
med föreståndarna för skogsvårdsgårdarna.
Deras tjänster är inte att anse
som befordringstjänster utan som specialtjänster
inom yrkesutbildningens
område. I fråga om dessa tjänster har
vi också ett riksdagsbeslut att följa —
ett beslut som hittills också följts.

Jag kanske här inom parentes får tilliägga,
att jag genom särskilda förhållanden
i mitt län av dåvarande jordbruksministern,
nuvarande finansministern,
år 1947 fick ett klarläggande och naturligtvis
mycket bestämt uttalande om vad
propositionen och 1946 års riksdagsbeslut
innebar. Med desto större förvåning
bär jag därför tagit del av departementschefens
korta avstyrkande av dessa personalförändringar
under hänvisning till
den kommande utredningen. Utredningen
kan nämligen enligt min mening inte
motivera ens ett temporärt hävande av
ett riksdagsbeslut.

Den personalförändring, som det här
är fråga om, strider inte heller på något
sätt mot direktiven för innevarande
års budgetbehandling. I direktiven heter
det, att lönegradsuppflyttning endast
kan komma i fråga, där på grund av
ändrade arbetsuppgifter eller ändrad
ansvarsställning viss tjänst eller viss
grupp av tjänster ändrat karaktär. Det
är just vad som skett i detta fall. Nya
skogsvårdsgårdar har tillkommit som ett
led i skapandet av en tidsenlig yrkesutbildning;
länsskogvaktarna, som blir föreståndare
för gårdarna, får mera kvalificerade
arbetsuppgifter, större ansvar,
och riksdagen har, såsom jag framhållit,
nu en gång fattat det beslutet, att föreståndarna
därför skall få titeln förste
länsskogvaktare och placeras i 19 lönegraden.

Jag skulle tro att skogsstyrelsen, om
ämbetsverket hade kunnat förutse utvecklingen,
skulle aktat sig för att ta
ifrågavarande sex tjänster som föreståndare
för skogsvårdsgårdar i klump med

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Om uppflyttning av vissa länsskogvaktartjänster

tre andra ifrågasatta befordringstjänster
som förste länsskogvaktare, för vilka det
ligger annorlunda till, även om också
dessa är förenade med särskilt kvalificerade
uppgifter.

Statskontoret har — jag höll på att
säga listigt nog — med ett visst berättigande
tagit denna »klumpbehandling»
som argument för sitt avstyrkande, under
påpekande av att utredningen i enlighet
med direktiven för årets budgetbehandling
inte är till fyllest. Det ligger
ett visst berättigande i detta. Vore jag
själv i statskontoret, skulle jag nog med
hänsyn till min då förutsatta uppgift
kanske ha riktat samma anmärkning.

Statens lönenämnd har emellertid rätt
fattat situationen. Som kammarens ledamöter
ser av tredje stycket på s. 111
i utskottsutlåtandet, tillstyrker lönenämnden,
under åberopande av hittills
tillämpade principer och med hänvisning
till propositioner åren 1946, 1950
och 1952, att de sex förste länsskogvaktartjänsterna,
som reservationen avser,
skall inrättas.

Herr talman! För mig är statens lönenämnds
tillstyrkan helt naturlig. Nämnden
är ju det organ, som närmast liar
alt följa lönefrågor och att där säga det
avgörande ordet.

Låt mig sedan till sist säga, att när
vi nu på allvar har börjat rusta upp
den sedan länge svårt försummade
skogliga yrkesutbildningen, är det av
största vikt att vi får väl kvalificerat
folk i ledningen för denna utbildning.
Föreståndarna för skogsvårdsgårdarna
är som rektorer för skolor med stora
uppgifter. De måste i alla avseenden
vara väl skickade för sin uppgift.

Om de praktiska konsekvenserna av
en fördröjd tillsättning av dessa tjänster
skall jag inte vidare orda, men de
blir inte oväsentliga, alldeles frånsett
skogsvårdsstyrelsernas och länsslcogvaktarkårens
förvåning över en så omotiverad
åtgärd.

Med vad jag nu har sagt anser jag
mig ha kunnat åberopa osedvanligt goda
skäl för reservationen, och jag ber,
herr talman, alt å motionärers och reservanters
och dessutom på herr Åmatis

vägnar — han har tyvärr blivit tvungen
att lämna kammaren för en överläggning,
men han har bett mig att i denna
fråga även föra hans talan — få yrka
bifall till reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag vill ingalunda bestrida,
att herr Hansson har åberopat
ganska starka skäl för sitt yrkande. Att
utskottet det oaktat inte har velat gå
med på vad som yrkas i förevarande
motioner beror på de omständigheter,
som finns angivna i utskottets utlåtande
på s. 115. Jag tar mig friheten att
citera några rader av vad där står. Det
heter bl. a.: »Av utredningen i ärendet
framgår, att sex av dessa tjänster är
förenade med föreståndarskap för skogsvårdsgård
och sålunda enligt hittills
tillämpade principer kan uppflyttas till
förste länsskogvaktartjänster.» Därefter
säger utskottet: »Departementschefen

har emellertid förklarat sig icke vara
beredd att tillstyrka förslaget. Såsom
skäl härför har han uppgivit, att han
har för avsikt att hos Kungl. Maj :t begära
bemyndigande att tillsätta en utredning
med uppgift bl. a. att företaga
en omprövning av skogsvårdsstyrelsernas
organisation och personaluppsättning.
»

Nu vet ju herr Hansson lika bra som
vi andra här i kammaren och framför
allt vi i jordbruksutskottet, att vi har
haft dylika frågor på tapeten flera gånger
under innevarande riksdag och att
varken utskottet eller riksdagen är benägen
att vidta löneuppflyttningar på
grund av enskilda motionärers yrkande.
Vi har flera gånger här i kammaren
sagt, att det bör ankomma på Kungl.
Maj:t att framlägga sådana förslag, och
det är den principen som utskottet har
följt även här.

Jag vill, som sagt, inte alls bestrida
riktigheten av vad herr Hansson anfört,
och jag är övertygad om att utskottet
— jag tror att jag kan tala på hela
utskottets vägnar härvidlag — unnar
de tjänstemän, som det är fråga om, att
bli uppflyttade. Jag tror att det är en

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. skogsvårdsstyrelsernas plantförsörjningsverksamhet

rättvis sak. Men vi skall inte föregripa
Kungl. Maj:t, helst som det upplysts, att
departementschefen har för avsikt att
tillsätta en utredning för ändamålet.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Gentemot utskottets ärade
ordförande skulle jag vilja i första
hand säga, att den utredning, som skall
tillsättas, har påyrkats från skogsvårdsstyrelsernas
eget håll, och den bär inte
något samband med frågan om förste
länsskogvaktarna. Deras lönegradsplacering
grundar sig på ett riksdagsbeslut
år 1946. För mig vore det lika onaturligt
att begära uppskov i fråga om andra
ordinarie tjänster som att uppskjuta
denna sak. Ett sådant argument håller
alltså inte i detta fall.

Vidare skulle jag vilja säga något litet
om talet om att man inte kan tillsätta
tjänster i anledning av enskilda motionärers
yrkande. Även det argumentet faller
till marken av samma skäl, ty här
är det egentligen bara fråga om ett påpekande,
att ett riksdagsbeslut inte bär
följts. Säger det inte ganska mycket, att
statens lönenämnd, som har att följa
dylika frågor, oreserverat tillstyrkt tillsättande
av dessa sex tjänster? Här har
det blivit en olycklig sammanblandning
av dessa tjänster och tre andra av den
anledningen, att vi under några år tillsatt
befordringstjänster vid sidan av dessa
specialtjänster. Det är denna olyckliga
sammanblandning, som har gått ut
över dessa förste länsskogvaktare, och
det kommer att visa sig i praktiken att
det får mycket menliga följder.

Jag har i januari i år i mitt eget län
tillsatt en förste länsskogvaktare på den
skogsvårdsgård, som vi haft i 20 år, men
den stora skogsvårdsgården i Stockholms
län, vars föreståndare har en minst lika
kvalificerad uppgift som den på vår
gård, får nu inte sin förste länsskogvaktartjänst.
Det finns ingen reson i detta.
I Stockholms län ligger det dessutom så
illa till, att länsskogvaktaren nog hinner
bli pensionerad som vanlig länsskogvaktare,
innan utredningen blir klar.

Jag bär, herr talman, med detta ytterligare
velat understryka det angelägna
i detta ärende, och jag vidhåller mitt
yrkande.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Herr Hansson åberopade,
att lönenämnden inte hade något att
erinra mot att dessa tjänstemän får en
högre lönegradsplacering. Att märka är
emellertid att lönenämnden inte har yttrat
sig om när detta bör ske eller om det
bör ske med anledning av enskilda motioner.

För övrigt tycker jag att utskottet har
skrivit så välvilligt i sin motivering, att
det egentligen inte borde vara anledning
för herr Hansson att ta till så starka ord,
som han faktiskt gjorde på vissa punkter.
Jag tror att herr Hanssons önskan
skall gå i uppfyllelse i en nära framtid.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 175

Ang. skogsvårdsstyrelsernas plantförsörjningsverksamhet Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård m. in.: Bidrag till
skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 6 366 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 197 av herr Johansson,
Anders, m. fl, samt II: 237 av herr Svens -

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Ang. skogsvårdsstyrelsernas plantförsörjningsverksamhet

son i Stenkyrka m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte under förevarande
anslag anvisa ett belopp av 6 566 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 197 och II: 237, till Skogsvård
m. m.: Bidrag till skogvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret 1955/
56 anvisa ett reservationsanslag av
6 366 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I motionerna I: 197 och II: 237 har i
fråga om anslagsmedel till plantförsörjningen
yrkats en uppräkning med
200 000 kronor utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit. Med anledning härav vill utskottet
för sin del vitsorda den stora betydelse,
som plantproduktionen har för
det skogliga uppbyggnadsarbetet. Det är
därför enligt utskottets mening av utomordentlig
vikt, att detta arbete ej hämmas
av brist på plantmaterial. Under nuvarande
förhållanden anser sig utskottet
dock icke kunna förorda större ökning
än den Kungl. Maj:t föreslagit. I anslutning
till motionärernas förslag vill inskottet
emellertid framhålla angelägenheten
av att Kungl. Maj:t ägnar fortsatt
uppmärksamhet åt behovet att genom
erforderlig medelsanvisning främja ifrågavarande
verksamhet.»

Reservation hade avgivits av herrar
Hansson, Johan Persson, Antby, Bimås
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj ds framställning samt med
bifall till motionerna 1:197 och 11:237,
till Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 6 566 000 kronor.

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade det nyss återgivna stycket
avfattats sålunda:

»I motionerna I: 197 och II: 237 har i
fråga om anslagsmedel till plantförsörjningen
yrkats en uppräkning med
200 000 kronor utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit. Med anledning härav vill utskottet
för sin del vitsorda den stora
betydelse, som plantproduktionen har
för det skogliga uppbyggnadsarbetet.
Det är därför enligt utskottets mening
av utomordentlig vikt, att detta arbete
ej hämmas av brist på plantmaterial.
Med hänsyn härtill anser sig utskottet
trots kravet på sträng sparsamhet böra
tillstyrka bifall till förevarande motioner.
»

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Till en början hade jag
hoppats att under denna punkt kunna
nöja mig med en blank reservation. Med
utgångspunkt från en sådan hade jag
tänkt mig att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framföra
ett tack för visad ökad välvilja mot
skogsnäringen. Helt nöjd blir ju ingen
människa här i livet, men vad jag i fortsättningen
kommer att säga hindrar inte
att jag framför mitt tack och samtidigt
uttalar en förhoppning, att årets visade
välvilja får tagas som en inledning till
ett successivt ökat stöd för rationalisering
av denna för hela landet så viktiga
näring.

Jag tackar som sagt herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
men måste ändå komma med ett yrkande.
Det gäller medelsanvisningen till
plantskolor och plantförsörjning, där läget
är allvarligare än nog de flesta känner
till, ja, till och med allvarligare än
jag själv visste under motionstiden.

Jag vill börja med att citera skogsstyrelsens
uttalande på s. 117 i utskottsutlåtandet.
Här säger skogsstyrelsen
bl. a.: »Behov av plantor, rationaliseringssynpunkter
och allmänna beredskapsskäl
påfordrar enligt skogsstyrelsen
under de närmaste åren en mycket
kraftig utökning av skogsvårdsstyrelsernas
plantskoleanläggningar. De närmare
skälen härför har redovisats i en av
kommittén för produktionsfrämjande åtgärder
avgiven utredning. Bl. a. med

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Ang. skogsvårdsstyrelsernas plantförsörjningsverksamhet

hänsyn till att det utgör en skogsvårdsstyrelserna
författningsenligt åvilande
normal arbetsuppgift att förse skogsägarna
med plantor, har skogsstyrelsen ansett
det principiellt riktigast, att kostnaderna
för utvidgningen belastar skogsvårdsstyrelsernas
ordinarie anslag.
Skogsstyrelsen har sålunda icke funnit
sig böra räkna med att, på sätt produktionskommittén
förslagsvis tänkt sig,
prisutjämningsmedel för ändamålet skall
stå till förfogande i nämnvärd utsträckning.
»

Med den motivering, jag har citerat,
förordar skogsstyrelsen en kraftig och
snabb upprustning av plantskolorna under
en 5-årsperiod. Styrelsen begär ungefär
ett med 500 000 kronor ökat anslag
för detta ändamål. Skogsstyrelsen
hav onekligen mycket goda skäl för detta
yrkande. Vår plantförsörjning är långt
ifrån tillfredsställande. Södra Sverige
har nödtorftigt kunnat trygga sitt plantbehov
genom import från Danmark och
Tyskland. Under föregående år uppgick
denna import till omkring 35 miljoner
plantor, i första hand omskolade granplantor.
Importen är givetvis en nödfallsutväg,
som berövar landet valuta,
och i år är dessutom — har jag upptäckt
— möjligheterna till import väsentligt
begränsade. Det förefaller, som
om danskar och tyskar inte hade något
överskott när det gäller att fylla våra
behov.

Det är ytterst bekymmersamt med den
rådande plantbristen. Skogsägarna knorrar
över lag — det får man daglig erfarenhet
av. Hur allvarligt läget egentligen
är, framgår nog bäst av riksskogstaxeringens
konstaterande av en ständigt
växande brist på ungskogar i landet.
Denna brist ökar år från år och
kommer om några årtionden att medföra
en nödtvungen minskning av avverkningarna,
om inte snar ändring inträder.
Vilka följder detta kan få för
särskilt Norrland och vårt lands ekonomi,
förstår nog envar.

Jag kanske inte bör ta upp tid med
en mera ingående redogörelse för vad
bristen på plantor medför för betänkliga
konsekvenser. Följderna blir värst för

Norrland, såsom jag sade, och följden
blir att saneringen av de norrländska
oväxtliga och överåriga restskogarna
fördröjs. Norrland har icke heller samma
möjligheter till import av plantor
som södra Sverige. Tallplantor kan över
huvud taget inte importeras, utan härvidlag
är vi hänvisade till att själva
trygga tillgångarna. Särskilt i höjdlägena
i Norrland är läget bekymmersamt, därför
att frötillgången är mycket ringa,
och vid kulturerna kan endast användas
plantor av frö från motsvarande höjdlägen.
Man kan inte ta plantor från kustzonen
och föra upp dem i höjdlägena,
ty de går inte där, och det är dessutom
genom den ringa frötillgången uteslutet.

Mycket vore att tillägga, men kammaren
kanske redan av vad jag nu antytt
förstår, att plantproduktionen är en
»flaskhals» inom det svenska skogsbruket
som måste vidgas. Det är tämligen
meningslöst att bevilja ökade medel till
skogsförbättringsanslaget och norrländska
produktionsanslaget, om vi inte har
de plantor, som med anslagens hjälp
skall sättas ut i markerna. Jag hade ursprungligen
tänkt mig, när jag funderade
på att väcka en motion, att man skulle
överföra medel från skogsförbättringsanslaget
och norrländska produktionsanslaget
just till plantskoleverksamheten
för att få flaskhalsen vidgad och alltså
få möjligheter att trygga föryngringen.
Jag avstod emellertid från motionen.

Skogsstyrelsen har som sagt begärt ett
med ungefär 500 000 kronor förhöjt anslag
för nästa budgetår. Departementschefen
har stannat vid en höjning med
en tiondel av detta belopp, alltså 50 000
kronor. Motionärerna och även vi reservanter
— jag vågar säga det fast jag
själv är reservant — är ute i ett angeläget
ärende, när vi förordar en höjning
av anslaget med 200 000 kronor. Vi har
stannat vid detta belopp.

Jag ber, herr talman, att livligt få yrka
bifall till reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag får säga att jag i stort
sett delar de synpunkter herr Hansson

Unsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

har anfört i sitt senaste anförande beträffande
det ärende vi nu behandlat.

Att varken jag eller utskottet i dess
helhet kunnat gå med på yrkandet i motionerna,
beror på vissa omständigheter.
Jag vill dock först påpeka, att detta anslag
i jämförelse med det under fjolåret
anvisade anslaget är upptaget med
ett med icke mindre än 600 000 kronor
förhöjt belopp. Utskottet har därför icke
kunnat vara med om att föreslå en ytterligare
höjning med 200 000 kronor
med hänsyn till nu rådande förhållanden
på det ekonomiska området. När vi
tidigare här i dag hörde, vilket motstånd
en föreslagen höjning av 25 000 kronor
på en annan punkt väckte, skulle det
väl vara alldeles uppåt väggarna, om utskottet
här förordade en ytterligare höjning
med 200 000 kronor. Jag anser i
alla fall att dessa 6 366 000 kronor är ett
ganska bra tilltaget belopp, och om man
tar hänsyn till motsvarande anslag för
innevarande budgetår innebär det dock,
som sagt en väsentlig höjning, nämligen
med inte mindre än 600 000 kronor.

Vidare vill jag inom parentes säga att
man med hänsyn till den uppräkning,
som snart sagt alla poster här i kapitlet
om skogsväsendet har fått i innevarande
års huvudtitel, hade gått och inbillat sig
att det inte skulle framställas några yrkanden
på anslagshöjningar. Så har
emellertid blivit fallet. Jag anser dock,
att vi bör följa Kungl. Maj :ts förslag, och
utskottets föreliggande utlåtande innebär
ett rent bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
till vilket jag yrkar bifall.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 176

Utskottets hemställan bifölls.

7 Första kammarens protokoll 1955. Nr 9

Punkten 177

Anslag till vägbyggnader å enskilda
skogar m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
I: 198 och II: 221 samt I: 199 och II: 222,
till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 198 av
herr Niklasson m. fl. och II: 221 av herr
Jansson i Aspeboda m. fl. samt 1:199
av herr Olofsson, Uno, m. fl. och II: 222
av herr Rimås m. fl. hade hemställts, att
riksdagen under förevarande anslag
måtte anvisa 5 000 000 kronor, varav
2 500 000 kronor skulle avräknas mot
automobilskattemedel.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Bror Nilsson och Johan
Persson ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I:
198 och 11:221 samt 1:199 och 11:222,
till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor, varav
2 500 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Som anslag till väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att för nästa budgetår anvisa ett
belopp av 2,5 miljoner kronor. Skogsstyrelsen
har i sina anslagsäskanden
hemställt om ett anslag på 5 miljoner
kronor med motivering att behovet av
bidrag till skogsvägsbyggnad är synnerligen
stort och att de hos skogsvårdsstyrelserna
vid innevarande budgetårs
början inneliggande bidragsansökning -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag- till vägbyggnader å enskilda skogar m. m.

arna redan motsvarade ett bidragsbelopp
av inemot 20 miljoner kronor.

I motionerna nr 198 och 199 i första
kammaren och nr 221 och 222 i andra
kammaren hemställer motionärerna att
riksdagen må för ifrågavarande ändamål
anvisa 5 miljoner kronor, varav
2,5 miljoner bör avräknas mot automobilskattemedel.

Även vid 1954 års riksdag förelåg motioner
om anslag på 5 miljoner kronor
som bidrag till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo, och jordbruksutskottet
uttalade då ungefär som
i det föreliggande utlåtandet att förbättring
och utvidgning av skogsvägnätet är
att hänföra till de mest angelägna rationaliseringsåtgärderna
på skogens område,
men utskottet är i år lika litet som
i fjol berett att tillstyrka det belopp som
motionärerna har hemställt om.

Här skall villigt erkännas att departementschefen
visat sitt intresse för en upprustning
av landets skogsvägnät genom
att tillstyrka en uppräkning av anslaget
för budgetåret 1955/56 med 800 000 kronor,
men det hade varit önskvärt att
departementschefen tillmötesgått skogsstyrelsens
anslagsäskande i dess helhet
på denna punkt. Vi reservanter är i
varje fall av den uppfattningen.

Nu kanske någon eller några — jag
hoppas dock inte flertalet av kammarens
ledamöter — frågar sig, om det kan vara
berättigat att investera så stora belopp
i skogsvägar som motionärerna här avser.
Jag tror att jag utan tvekan skulle
svara ja på den frågan, om den ställdes
till mig. Ett anslag av i motionerna angivet
belopp, d. v. s. en höjning av vad
departementschefen förordar med 2,5
miljoner kronor att avräknas mot automibilskattemedel,
skulle säkert vara väl
använda pengar.

Man får räkna med att kostnaderna
för skogsvägsbyggnad under de senaste
åren har stigit avsevärt. Man bygger inte
så många mil skogsväg med 2,5 miljoner
kronor i statsbidrag. En skogsväg
av den klass, som kan anses vara lämplig
för tunga virkestransporter, kostar
för närvarande cirka 30 kronor per
sträckmeter i anläggning. Vi har i vår

kommun en sådan skogsväg under byggnad.
Den är 11,5 kilometer lång, och
kostnaden kommer att uppgå till omkring
315 000 kronor, vilket gör något
över 27 kronor sträckmetern. Det är rätt
många skogsägare som berörs av en sådan
väg som den angivna, men utan löfte
om viss procent i statsbidrag har det
inte varit möjligt att ena dessa markägare
om anläggande av nämnda skogsbilväg.

Jag har under såväl nuvarande vinter
som vintern 1954 på nära håll sett vilken
stor betydelse skogsvägarna har.
Stormfällningen i början av januari i
fjol gick hårt fram i våra trakter. 20, 30,
ja ända upp till 40 procent av skogsbeståndet
föll för många skogsägare på ett
enda dygn till marken, och inom stora
områden gick det förra vintern inte att
få det stormfällda virket upphugget och
bortfraktat i brist på vägar. Nu har vi
tack vare den tidigare omnämnda, påbörjade
skogsvägen lyckats få en stor
del av det stormfällda virket avverkat
och bortfraktat. Vägen är nämligen bruten
och i sådant skick, att det i vinter
gått att trafikera den med traktorer och
lastbilar.

Nu säger skogsstyrelsen att den knappa
medelstillgången framtvingat en mycket
sträng gallring av ansökningarna
och att det blir huvudsakligen i Norrland,
Dalarna och Värmland som man
kan räkna med statsbidrag till skogsvägsbyggande.
Jag frågar mig, om detta
inte är missriktad sparsamhet från statens
sida. Är inte bidrag till skogsvägar
en av de bättre investeringar staten kan
vara med om? Utbyggandet av skogsvägnätet
är inte uteslutande ett den privata
skogsägarens intresse -— det bör i
rätt stor utsträckning även vara ett statens
intresse. En skogsväg kan vara bra
ur förbindelsesynpunkt när det gäller
att förena de allmänna vägarna, den
kan vara bra vid en eventuell skogsbrand,
den kan vara bra ur militär synpunkt.
Och en skogsväg är ofta den
första förutsättningen för en intensiv
skogsvård samt ett led i skogsindustriens
utveckling, som möjliggör en ökning
av vår export och därmed en höjning

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

Anslag till vägbyggnader å enskilda skogar m. m.

av landets välstånd. Skogsindustrien
svarar ju för mellan 40 och 50 procent
av den svenska exporten, och då tycker
man nog att det allmänna bör göra vad
det kan för att öka möjligheterna att
utvinna det mesta ur skogen, som ju ändå
är vår främsta naturtillgång. En investering
på det området är säkerligen
väl använda pengar. Den höjning av anslaget
från 2,5 till 5 miljoner, som motionärerna
här föreslår, kanske förefaller
stor, men fördelad på hela landet är
den mycket blygsam. Om man beräknar
kostnaden till 250 000 kronor per mil
skogsväg och beräknar 40 procent i
statsbidrag, så räcker 5 miljoner till 50
mil skogsvägar. Det blir ungefär 2 mil
skogsvägar per län och år, och ingen
av kammarens ledamöter kan göra gällanden,
att den takten kan betecknas
som särdeles hög.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den vid punkt 177 i jordbruksutskottets
utlåtande avgivna reservationen.

I herr Johan Perssons yttrande instämde
herrar Werner (bf), Anders Johansson
(fp), Niklasson (bf) och Bror
Nilsson (bf).

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! I likhet med den föregående
ärade talaren kan jag till en början
uttrycka min tillfredsställelse över
att detta anslag i år har uppräknats med
800 000 kronor. Jag erkänner detta gärna,
även om jag hör till dem som hävdar
den meningen, att beloppet i förhållande
till behovet är helt och hållet otillräckligt.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag begärde ordet, utan emedan
jag har ett behov av en tolkning av
utskottets skrivsätt. Jag kan nämligen
inte känna mig övertygad om att utskottet
har samma välvilliga inställning till
detta spörsmål i år som det hade föregående
år. Vid fjolårets riksdag sade utskottet
i utlåtandet nr 31 på denna punkt
bl. a. följande: »Utskottet vill emellertid
framhålla, att det enligt dess mening
föreligger beaktansvärda skäl för att för -

slaget om viss avräkning mot automobilskattemedlen
för ifrågavarande ändamål
tages under övervägande snarast möjligt.
» Dessförinnan omnämnes i fjolårets
utlåtande mera i förbigående, att 1953
års trafikutredning skall taga under bedömning
vägväsendets finansiering på
längre sikt och utreda detta. I årets utlåtande
säger utskottet någonting annat,
och jag tror inte, att den skiljaktighet
jag ansett mig finna här beror enbart på
att jag skulle använda en annan läsart än
utskottet. Utskottet yttrar, sedan det erinrat
om fjolårets utlåtande: »Med hänsyn
till den ståndpunkt, som utskottet
fattade i fjol, och då 1953 års trafikutredning
— enligt vad utskottet inhämtat
— ännu icke avslutat sitt arbete, är utskottet
dock icke berett att för närvarande
taga ställning till denna fråga.»

Av detta sätt att skriva tycker jag
mig kunna utläsa ett uttalande från utskottets
sida, att någon ytterligare omprövning
för utskottets vidkommande
inte skulle kunna ske förrän den dag, då
1953 års trafikutredning har avslutat sitt
arbete. Som ledamot av den utredningen
vågar jag inte sia om när den dagen
kan komma. Jag tror inte ens att utredningens
ordförande vid nuvarande tidpunkt
skulle våga ha någon mening om
när vi inom den utredningen blir färdiga.
Om detta skall läsas som det är skrivet,
då menar jag att då ligger en omprövning
av bidragsmöjligheten från bilskattemedel
till skogsbilvägar så pass
långt borta, att detta utskottsutlåtande
inte tillfredsställer mig, och jag är rädd
för att det finns flera i denna kammare
som har svårt att känna sig lugna med
den skrivningen.

Jag förmodar att jordbruksutskottets
ordförande vill lämna ett förtydligande
på denna punkt. Det skulle ju kanske i
någon män vara vägledande för hur man
skall bedöma frågan vid den kommande
omröstningen. Om uttalandet skall läsas
som det är skrivet, innebär det en betydlig
avprutning på utskottets i fjol uttalade
välvilja, en avprutning av den
omfattningen att man kan bli föranledd
att överväga, om inte enda möjligheten

100

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till vägbyggnader å enskilda skogar m. m.

att understryka det angelägna i dessa
önskemål är att rösta för reservationen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Yi har från utskottets
sida liksom motionärerna och deras talesmän
här funnit, att en betydande
upprustning av landets skogsvägar är
synnerligen angelägen. Departementschefen
har samma uppfattning, och detta
har visat sig i att anslaget i år har
höjts med 800 000 kronor från 1,7 till
2,5 miljoner. Det finns dock ett mycket
stort antal inneliggande ansökningar om
ökad medelstilldelning, och därför är
det klart att man skulle behöva ett ännu
större belopp. Men även här liksom på
de tidigare punkter, där jag haft ordet,
får jag säga, att utskottets inställning beror
på den allmänna investeringsbegränsningen
och den allmänna återhållsamhet
som på alla områden har gjort
sig gällande vid det statliga budgetarbetet.
Utskottet har visat stor välvilja på
detta betydelsefulla område. Vi har inte
gjort några som helst invändningar, och
vad vi uttalar är positivt. Men vi har
ansett att det bör vara tillräckligt med
den stora höjning som Kungl. Maj:t har
föreslagit i år.

Den siste ärade talaren hade fäst sig
vid följande uttalande av utskottet: »Med
hänsyn till den ståndpunkt, som utskottet
fattade i fjol, och då 1953 års trafikutredning
— enligt vad utskottet inhämtat
—• ännu inte avslutat sitt arbete, är
utskottet dock icke berett att f. n. taga
ställning till denna fråga.» Jag vill bara
understryka att vi med hänsyn till dessa
synpunkter inte har ansett oss kunna
biträda föreliggande motioner.

Då tiden är långt framskriden, skall
jag inskränka mig till dessa ord, herr
talman, och be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! I olika sammanhang har
jag försökt övertyga kammaren om att
ett utökat nät av skogsbilvägar är A och
O för en intensifierad skogsvård. Vid
sidan av plantförsörjningen och en tids -

enlig skoglig yrkesutbildning är ett utökat
bilvägnät enligt min mening den
viktigaste förutsättningen för skogsbrukets
allmänna förkovran. I dessa investeringsskräckens
tider har jag dock avstått
från att motionera i ärendet och likaså
från att reservera mig mot utskottets
förslag. Detta hindrar inte att motionärerna
och reservanterna har min
stora sympati.

Departementschefen vill jag också
gärna betyga min högaktning för att han
oreserverat erkänner, att »en fortsatt
utvidgning och upprustning av landets
skogsvägnät är synnerligen angelägen».
Statsrådet har också föreslagit en uppräkning
av anslaget med 800 000 kronor.
Det blir emellertid ändå inte mer än
hälften av det belopp som skogsstyrelsen
har äskat, Statsrådets förordade höjning
av anslaget vill jag dock ta som
utryck för god vilja, och jag hoppas på
god fortsättning. Jag är nämligen övertygad
om att statsrådet uppfattat, hur
enstämmigt och enträget detta krav på
skogsvägnätets upprustning och utvidgning
är. Det kommer inte bara från
skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen,
utan från alla skogsbrukets organisationer
och skogarnas enskilda ägare
och bebvggare.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att Södra Sveriges skogsindustriutredning
understryker frågans betydelse
och att samtliga remissinstanser delar
denna utredningens uppfattning och att
flera förordar höjning av statsbidraget
till skogsvägar. Det är, kort sagt, en enstämmig
kör av röster som kräver skogsvägarnas
snabba utbyggnad.

Nu framhåller statsrådet i statsverkspropositionen,
»att en ytterligare uppräkning
torde böra föranleda att frågan
om avräkning av en del utav anslaget
mot bilskattemedel upptages till prövning».
Det är ju detta uppslag som motionärerna
velat realisera omedelbart,
och det är därvidlag vi från Jämtland
fått en liten anmärkning för att vi inte
gått snabbare fram.

Att jag själv har följt utskottet här beror
på att jag är litet tveksam om metoderna.
Jag undrar, om inte även en

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

101

Ang. statsbidrag till Svenska naturskyddsföreningen

annan möjlighet bör allvarligt övervägas,
nämligen införande av rätt till avdrag
vid inkomsttaxeringen för kostnad
för anläggning av skogsbilvägar. Så flytande
som gränserna ofta är mellan underhåll,
omläggning och utbyggnad av
skogsvägar, skulle luften kring deklarationerna
nog bli väsentligt renare genom
en sådan rätt. Att det enskilda skogsvägbyggandet
skulle stimuleras, är ställt
utom allt tvivel. Stat och kommun finge
full kompensation genom höjda taxeringsvärden
och rotvärden, för att inte
tala om andra vinster för det allmänna.

Jag har fått det glädjande intrycket,
att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
inser skogsvägnätets betydelse
och ägnar frågan intresse. Motionärer,
reservanter, övriga utskottsledamöter
och kanske alla kammarens ledamöter
vågar ha rätt att hoppas på glada
tidender i nästa års statsverksproposition.

Det är i första hand tanken på avdragsrätt
i deklarationerna som jag har
velat framföra i detta sammanhang.

Herr talman! Dagens tidigare erfarenheter
ger mig inte mod att framställa något
yrkande.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att provocera fram något ytterligare svar
från utskottets sida, eftersom jag förstår
att herr Anderbergs anförande var utskottets
svar. Jag nöjer mig med att konstatera
att i fjol önskade jordbruksutskottet
få en omprövning av frågan om
avräkning mot automobilskattemedlen
snarast möjligt. I år är utskottet nöjt
med att vänta, till dess 1953 års trafikutredning
har avslutat sitt arbete. Det
föreligger efter mitt sätt att läsa en betydande
skillnad mellan dessa skrivsätt,
men jag är, herr talman, nöjd med svaret
och drar konsekvenserna samt yrkar
bifall till reservationen.

Herr ANDERBERG (s):

När herr Pålsson säger att det är avsevärd
skillnad mellan jordbruksutskottets
förslag i fjol och i år, så förstår

jag inte detta. I fjol var en utredning
nyss tillsatt, och då framhöll vi att vi
ville ha ett förslag så snart som möjligt.
Nu arbetar denna trafikutredning, och
vi räknar givetvis med att den skall bli
färdig inom den närmaste tiden. I detta
fall som så ofta annars, när en utredning
är i gång, får vi avvakta det resultat
den kommer till. Man kan nu förvänta
att det ganska snart på kammarens
bord kan ligga ett förslag som vi då
får ta ställning till och som just gäller
de synpunkter som herr Pålsson framförde.
Alla är vi intresserade av att så
snart som möjligt komma fram till ett
förslag om fördelningen av dessa medel
på ett för skogsbruket tillfredsställande
sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 178—202

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 203

Ang. statsbidrag till svenska naturskyddsföreningen I

enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning hade utskottet i
denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Naturskydd: Bidrag till Svenska
naturskyddsföreningen m. fl. för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av
50 000 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Även under denna punkt
skulle jag vilja rikta en vädjan till jordbruksministern
rörande Svenska natur -

102

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum

skyddsföreningens statsanslag. Av det
belopp, som upptages under denna
punkt, 50 000 kronor, går 40 000 kronor
till svenska naturskyddsföreningen.
Dessutom har denna förening under senare
år fått ett lika stort belopp av jaktvårdsmedel.
De anslag, som föreningen
förfogar över, är emellertid alldeles
otillräckliga för att den skall kunna bedriva
den verksamhet som man förväntar
av den. Enligt den naturskyddslag,
som antogs av riksdagen för några år
sedan, skall nämligen svenska naturskyddsföreningen
vara den centrala remissinstansen
i naturskyddsärenden.
Den har sålunda tillerkänts en mycket
central ställning inom svenskt naturskydd.
För att dess arbete skall kunna
utföras krävs det för närvarande att styrelsens
medlemmar lägger ned ett mycket
uppoffrande arbete och sätter till en
mycket stor del av sin tid på en rad
olika uppgifter. Föreningen har också i
mycket stor utsträckning av riksdagen
tagits i anspråk som remissinstans. Jag
kan nämna att för att dess arbete skulle
kunna utföras så, att det något så när
motsvarade behovet, hade föreningen
under 1954 en förlust på verksamheten
av nära 19 000 kronor, som delvis kunde
täckas genom att man tog medel från
vissa fonder. För det nu löpande året
räknar man med att behöva ta ytterligare
fondmedel i anspråk, 17 400 kronor,
och kanske får man ändå inte budgeten
att gå ihop.

Med tanke på den centrala ställning,
som föreningen måste ha enligt nu gällande
lag, skulle jäg som sagt vilja rikta
en vädjan till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet att för kommande
år söka utverka ett större anslag till
naturskyddsföreningen, så att den verkligen
blir i stånd att utan alltför stora
svårigheter fylla den uppgift, som bör
tillkomma den. Det kan ju dock i längden
inte gå på det sättet, att den skall
behöva tillgripa fondmedel, som visserligen
kan användas för dessa ändamål
men som ju inte kan räcka så särskilt
länge.

Jag skulle också vilja framföra den
vädjan, att föreningen för det nu löpan -

de året måtte erhålla ett något större
anslag av jaktvårdsmedel än vad den
hittills har fått.

Herr talman! Jag har icke något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 20 b—211

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 212

Anslag till kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
50-årsjubileum

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
50-årsjubileum år 1955
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
en inom riksdagens andra kammare
väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 459, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte till förevarande ändamål
bevilja ett anslag av 60 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionen 11:459, till Bidrag
till kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
50-årsjubileum år 1955 för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Eskilsson och Agerberg, vilka ansett, att
utskottets utlåtande hort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl.
Maj ds framställning samt med bifall till
motionen 11:459, till Bidrag till kostnaderna
för skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum
år 1955 för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 60 000
kronor.

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

103

Anslag till kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Vi närmar oss slutet på
detta digra utlåtande, och jag skall be
att med några ord få motivera en reservation,
som herr Agerberg och jag har
fogat till den punkt som vi nu behandlar.
Det gäller frågan om anslag till ett
jubileum som skogsvårdsstyrelserna skall
fira i sommar med anledning av att 50
år har förflutit sedan skogsvårdsstyrelserna
började sin verksamhet.

På s. 140 i utskottsutlåtandet finns angivet
vad detta jubileum skall omfatta.
Det skall vara en brett upplagd publicistisk
verksamhet, det skall bli skogliga
tävlingar mellan landets folkskolor, det
skall utges en jubileumsskrift och det
skall dessutom bli en »Skogens dag» på
Skansen i Stockholm. Man kan fråga sig
varför skogsvårdsstyrelsernas jubileum
skall koncentreras till en festlighet just
här i Stockholm, men det må vara vederbörande
förslagsställares ensak. Denna
»Skogens dag» skall omfatta en utställning,
festspel, musik, kantat, fyrverkeri
och krönikespel. Till detta äskar
skogsvårdsstyrelsens förbund ett anslag
på 120 000 kronor.

De myndigheter som yttrat sig över
förslaget har ställt sig ganska tveksamma
till det hela. Skogsstyrelsen har varit
välvilligt inställd till förslaget i allmänhet,
men har ställt sig tveksam till
den del av förslaget, som gäller bidrag
till skogsvårdsstyrelserna för att viss
personal skall kunna resa till Stockholm
och vara med om festen. Statskontoret
har över huvud taget varit kritiskt
till hela tanken. Framför allt. ställer sig
statskontoret avvisande till förslaget om
resebidrag. »Med hänsyn till konsekvenserna
motsätter sig statskontoret däremot
bestämt, att statsbidrag lämnas till
personalens resekostnader», skriver
statskontoret i sitt remissvar.

I vår reservation har vi med anledning
av detta avvisande remissvar yrkat
att anslaget till jubileet skall beräknas
till endast 60 000 kronor och de 40 000
kronor, som skulle användas till resekostnader,
följaktligen skall utgå.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

fall till den reservation som är fogad
till denna punkt i utskottsutlåtandet.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! När jag hörde att herrar
Eskilsson och Agerberg reserverade sig
på denna punkt, blev jag, det måste jag
säga, något överraskad. Om vi ser närmare
på vad förslaget egentligen är avsett
för, alltså det förslag som Kungl.
Maj:t har begärt på 100 000 kronor, så
gäller det, enligt min uppfattning, ett
synnerligen behjärtansvärt ändamål. Nu
kommer ett par ledamöter av högerpartiet
och motionerar om att detta anslag
skall prutas ifrån 100 000 kronor, som
har föreslagits av Kungl. Maj:t, till
60 000 kronor. Jag tror inte att det skulle
vara rättvist mot alla befattningshavare
inom skogsvårdsstyrelsen att följa
motionärerna i detta fall. Jag vågar påstå
att sedan skogsvårdsstyrelsernas tillkomst
har en hel del uträttats i våra
skogar till fromma inte bara för skogsägarna
utan — det må jag säga — för
hela landet. Nu när skogsvårdsstyrelserna
har funnits till i 50 år och man vill
ha ett jubileum, är det väl på sin plats
att alla befattningshavare som är i tillfälle
därtill skall få komma med, och
jag menar då även de lägre tjänstemännen.
Skall man stanna för det anslag,
som motionärerna föreslår, skulle kanske
inte ens våra länsskogvaktare få
komma med. Vore det riktigt? De högre
tjänstemännen kan alltid klara en resa
till Stockholm i alla fall.

Jag tror alltså att det är nödvändigt,
om det skall bli någon mening med jubileet,
att man inte har alltför litet pengar
till förfogande. Säkerligen är det en
ganska lämplig summa, som Kungl. Maj:t
här har föreslagit.

Jag vill verkligen vädja till herr
Eskilsson, som jag tror mig känna ganska
väl, att han inte vidhåller sitt yrkande.
Jag tror att det skulle väcka uppseende
inte bara, som nu har skett, i utskottet
och riksdagen utan i hela landet.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

104

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att i anledning
av vad herr Tjällgren nu sagt få betona,
att jag inte på något vis har undervärderat
det arbete som skogsvårdsstyrelserna
utfört i vårt land under de gångna
50 åren. Jag är lika väl som herr Tjällgren
medveten om att de har utfört ett
i mycket hög grad gagnande arbete vilket
vi alla, som kommit i åtnjutande av
hjälp från skogsvårdsstyrelsernas sida,
vill vitsorda och är eniga om. Men därifrån
och till att bevilja ett statsbidrag
för resor till ett jubileum här i Stockholm
är steget ganska långt.

Jag var, liksom herr Tjällgren, med
när skogsveckan öppnades i förra veckan
i Konserthuset. Jag har här i min
hand ett program för skogsveckan, och
om vi studerar det programmet kan vi
se, att de befattningshavare som herr
Tjällgren särskilt ömmat för var representerade
vid skogsveckan genom sina
organisationer. Bland deltagarna i skogsveckans
förhandlingar och sammankomster
var det gott om representanter
just för de lägre befattningshavare, som
det här gäller. I vår tid saknas sannerligen
inte möjligheter för folk att resa,
även om det inte sker på statens bekostnad.

Herr talman! Trots herr Tjällgrens
vädjan vidhåller jag mitt förslag om bifall
till reservationen.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Det är ett par tillrättalägganden
jag vill göra med anledning
av vad herr Eskilsson sagt. Anslag är begärt
med 120 000 men har nedprutats
med 20 000, och prutningen går ut över
just reseersättningarna. Skogsvårdsstyrelsernas
förtroenderåd har haft den
synpunkten, att när det firas ett 50-årsjubileum
skall inte enbart tjänstemännen
i högre grader få vara med, utan
man har syftat till att även de gamla
trotjänarna ute på fältet, i de norrländska
skogsbygderna liksom i sydligare
bygder, alltså förmän, skogsarbetare och
lägre kontorspersonal, också skall få vara
med vid detta jubileumsfirande. Det

är därför som reseersättning har kommit
i fråga. Det gäller bara gruppresor,
inte traktamenten eller någonting sådant.
Jag tror det är fullt berättigat att
komma med ett sådant krav inför ett
50-årsjubileum. Och jag kanske skulle
vilja tillägga, att mig förefaller det inte
mera omotiverat att fira detta jubilum
på Skansen än att fira t. ex. »Bondens
dag» på Skansen.

Sedan vill jag tillägga, att detta anslag
har granskats av jordbruksministern och
av finansministern. Jag tror att de rätt
kan bedöma vad som är skäligt. Det hade
givetvis varit lätt att dölja detta reseanslag
under skogsvårdsstyrelsernas omkostnader,
men nog är det hederligare
att det läggs fram öppet. Av rent praktiska
skäl, är det dessutom lämpligare
med ett gemensamt anslag, då kostnaderna
blir väsentligt lägre för stockholmare,
sörmlänningar, västmanlänningar
m. fl. som har lätt att komma till Stockholm,
än för de avlägsnare länens representanter.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Hanssons »beriktigande» av mina uppgifter
ber jag få påpeka, att reseanslaget
är upptaget till 40 000 kronor i den
tablå som står på s. 140 i jordbruksutskottets
utlåtande, där slutsumman är
120 000 kronor. Alltså måste det vara
på andra områden som nedprutningen
skett.

Dessutom tycker jag att parallellen
med »Bondens dag» på Skansen inte var
riktigt hållbar. Till »Bondens dag» på
Skansen, liksom till alla andra dagar
som firas där, får deltagarna resa på
egen bekostnad utan statsbidrag.

Det är ingenting som hindrar att ett
sådant här beslut kan få de allvarliga
konsekvenser, som statskontoret befarat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på anta -

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9 105

gande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 212, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 36.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 213—218

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 219

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till tjänstebostäder för domänverket I

enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Tjänstebostäder för domänverket
för budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 700 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Hansson, som dock ej antytt sin mening.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! I höstas hade vi här i
kammaren en debatt om bostadsbidragen
till domänverkets skogsarbetare.
Herr Jansson i Hällefors och jag fann då
anledning att av flera skäl påyrka bättre
stöd åt domänstyrelsens strävanden att
säkra sin arbetskraftsrekrytering och
ge skogsarbetarna tryggare anställning.
Den fråga det nu gäller, anslag för inköp
eller uppförande av tjänstebostäder
för domänverkets befattningshavare
i sådana fall då dylika bostäder icke
kan anskaffas på annat sätt, är närbesläktad
med frågan från i höstas och är
värd en stunds uppmärksamhet från
kammarens sida, även om tiden börjar
bli sen.

Den radikala nedskärning av domänstyrelsens
anslagsäskanden för tjänstebostäder,
som skett under en lång följd
av år, har bringat tjänstemännens bostadsfråga
i ett mycket prekärt läge.
Svåra driftstörningar och ökade förvaltningskostnader
har därigenom uppstått.
Många tjänstemän, huvudsakligen kronojägare,
nödgas enligt uppgift bo i bostäder,
som är väsentligt underlägsna
dem, vilka innehavas av skogsarbetare.
I vissa fall nödgas styrelsen tvinga
tjänstemännen att söka sig till bostäder
utanför tjänsteområdet eller dess centrala
delar, vilket medför ökade resekostnader
och allmänna olägenheter ur
tjänstesynpunkt. I många fall har domänstyrelsen
— för att över huvud taget
möjliggöra befattningshavarnas
tjänsteutövning på respektive orter —
nödgats tills vidare ordna bostadsfrå -

106

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till tjänstebostäder för domänverket

gan genom att inrymma tjänstemännen
i baracker eller, vilket kanske är det
allvarligaste, i bostäder som uppförts
för arbetare. Detta senare förfarande är
givetvis till betydande förfång för arbetskraftsförsörjningen,
då såsom framgick
av debatten i höstas bristen på
skogsarbetarbostäder inom domänverket
är stor. Bristen på medel till tjänstebostäder
bär dessutom tvingat styrelsen
att för detta ändamål utnyttja medel, som
anvisats för andra förvaltningsuppgifter,
vilket ju är beklagligt.

Frånsett de tre första efterkrigsåren
bär riksdagen enligt Kungl. Maj:ts förslag
beviljat domänstyrelsen endast en
obetydlig de! av de anslag, som styrelsen
bar äskat för nyanskaffning av tjänstebostäder.
Jag skall be att få anföra ett
par belysande exempel.

För budgetåret 1948/49 beräknade
överjägmästarna behovet till 612 000
kronor. Domänstyrelsen prutade till
400 000 kronor. Riksdagen beviljade på
Kungl. Maj :ts förslag 150 000 kronor,
alltså en fjärdedel av vad överjägmästarna
föreslagit och ungefär en tredjedel
av vad domänstyrelsen äskat. För
budgetåret 1951/52 föreslog överjägmästarna
1,4 miljoner kronor. Domänstyrelsen
prutade till 550 000 kronor, och riksdagen
beviljade på Kungl. Maj ds förslag
200 000 kronor. För innevarande budgetår
har, om jag inräknar tilläggsstaten,
överjägmästarna beräknat behovet
till 3,1 miljoner kronor. Domänstyrelsen
prutade till 2,7 miljoner. Riksdagen
beviljade 700 000 kronor.

Domänstyrelsen har i sina statförslag
de senaste åren lämnat utförliga redogörelser
för de omständigheter, som lett
till att bostadsfrågan för tjänstemännen
numera i större utsträckning än förr
måste lösas genom anskaffning av bostäder
i verkets regi. De svårigheter att
anskaffa hyresbostad, vilka de senaste
åren förelegat för alla, som är hänvisade
till dylika bostäder, framträder särskilt
starkt för sådan domänverkspersonal,
som med hänsyn till tjänsteutövningen
måste placeras på ort, där bebyggelsen
över huvud taget är mycket
ringa. Styrelsen har också med anknyt -

ning härtill framhållit, att bostadsanskaffning
i verkets regi så gott som uteslutande
planeras för befattningshavare,
som bör vara placerade på sådan mindre
ort, där bostad inte står att uppbringa
och där inte heller sådan byggnadsverksamhet,
som kan medföra tillgång till
hyresbostad, är att påräkna inom rimlig
tid.

Särskilt i Norrland men även i vissa
delar av landet i övrigt är domänverkets
skogar belägna i trakter med endast
smärre samhällen utan hyresmarknad.
Det kan då inte undvikas att en
mycket stor del av personalen, särskilt
i fråga om kronojägarna, måste anvisas
att bo på plats, där dylik marknad inte
finns. Behovet av tjänstebostad på sådan
plats framträder numera ofta vid
pensionering av befattningshavare, som
sedan lång tid tillbaka innehaft egen eller
förhyrd bostad och som bibehåller
denna efter pensioneringen. Vidare måste
ofta befintliga äldre tjänstebostäder,
som med hänsyn till utförande, tillstånd
och enslig belägenhet inte fyller tidens
krav, ersättas med annan bättre belägen
bostad.

Jag tror därför att jag med fullt fog
vågar säga, att Kungl. Maj :t till kommande
år bör allvarligt överväga om inte
denna fråga — lika väl som anslaget till
skogsarbetarbostäder, om vilket jag under
de senaste dagarna hört glädjande
rykten — bör behandlas betydligt mera
välvilligt än hittills. Det gäller dock i
allmänhet folk som är placerade på
gränsen till ödemarken och som redan
av den anledningen inte får bibringas
känslan av att de är förbisedda.

Till detta, herr talman, skulle jag vilja
foga en liten privat fundering och
ställa en fråga, som jag kanske kan få ett
svar på. Varför skall anslaget till domänstyrelsens
bostäder utgå av skattemedel?
Sedan detta investeringsanslag infördes
1945/46 utgör de beviljade beloppen
bara ungefär 7 procent av domänverkets
under samma tid sammanlagda beviljade
investeringsanslag. Återstoden har utgått
från domänfondens driftsmedel.
Vore det inte riktigare att även medel
till tjänstebostäder togs från domänfon -

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

107

dens driftsmedel? Jag kan inte finna
annat. Jag tycker att hela bokföringen
•och överblicken över domänverkets
verksamhet skulle bli mycket redigare,
om alla investeringar fick täckas av verkets
egna driftsmedel.

Det är möjligt att det finns en förklaring
till den nuvarande ordningen, men
jag har inte lyckats upptäcka den. Jag
tycker nog att det är oegentligt att skattemedel
tas i anspråk för dessa ändamål,
allra helst som värdet å bostäderna
omedelbart avskrives. Finge anslagen
tas från domänfondens driftsmedel skulle
detta, såvitt jag förstår, icke bara innebära
en naturlig finansieringsväg utan
även vara en förenkling. Anslagen till
tjänstebostäder skulle då inte behöva
underställas riksdagens prövning.

Herr talman! Med min blanka reservation
har jag avsett att få göra dessa
påpekanden. Det skulle glädja mig om
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
funne skäl att överväga, för
det första om inte ifrågavarande investeringar
rätteligen borde bestridas av
domänverkets driftsmedel, och för det
andra om inte nedskärningen av domänstyrelsens
anslagsäskanden för tjänstebostäder
bär varit så radikal under senare
år, att allvarliga återverkningar på
domänverkets drift är att befara.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 2—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lb

Anslag till fiskerilånefonden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till fiskerilånefonden för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
600 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att det
belopp, som finge av Kungl. Maj:t årligen
disponeras såsom lån från fonden,
skulle för nästa budgetår fastställas till
2 000 000 kronor.

Anslag till fiskerilånefonden

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen motionen I: 196 av herr Hällgren
m. fl. och motionen II: 106 av herr
Johansson i öckerö m. fl.

I dessa motioner hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att det belopp,
som av Kungl. Maj :t under budgetåret
1955/56 finge disponeras såsom
lån från fiskerilånefonden, skulle utgöra
minst 3 000 000 kronor, dels såsom kapitaltillskott
till fiskerilånefonden för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 1 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) med anledning av motionerna I:
196 och II: 106, såvitt nu vore i fråga,
medgiva att tills vidare från och med
budgetåret 1955/56 ett belopp av
2 600 000 kronor finge av Kungl. Maj:t
årligen disponeras för lån från fiskerilånefonden;
samt

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 196 och II:
106 i övrigt till Fiskerilånefonden för
budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg, Lage Svedberg, Jon Jonsson,
Mossbergeri Gustafson i Dädesjö, Andersson
i Hyssna och Jonsson i Strömsund,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

1) avslå motionerna I: 196 och II:
106, såvitt däri yrkats, att det belopp,
som av Kungl. Maj :t årligen finge disponeras
för lån från fiskerilånefonden,
skulle höjas till 3 000 000 kronor; samt

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
196 och 11:106 i övrigt till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett investeringsanslag av 600 000 kronor.

108 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till fiskerilånefonden

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Förra onsdagen hade vi
en lång debatt i ett likartat ärende. Det
gällde då ett par motioner om att riksdagen
på tilläggsstat för budgetåret
1954/55 skulle anvisa ett investeringsanslag
på 1 miljon kronor till fiskerilånefonden.
Det blev en ganska lång diskussion,
och från båda sidor framförde man
sina synpunkter. Det anfördes skäl både
för och emot. Vi har väl knappast anledning
att i dag, en vecka senare, ta
upp samma debatt. Kammarens ledamöter
håller mig säkert räkning för om jag
inskränker mig till att yrka bifall till
den reservation, som är fogad vid denna
punkt i utskottets utlåtande.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till reservationen vid punkt 14. Det innebär
avslag på motionerna och bifall
till vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Jag inskränker mig alltså, herr talman,
till detta och ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag skall inte heller, såvitt
jag kan undvika det, upprepa vad
som sades i den tidigare debatten om
anslag till fiskerilånefonden och som då
gällde ett tilläggsanslag till fonden för
innevarande budgetår. Nu gäller det ett
anslag för nästkommande budgetår.

I motionerna yrkas, att det belopp
som av Kungl. Maj:t må disponeras som
lån från fiskerilånefonden skall sättas till
3 miljoner kronor. I reservationen yrkas
avslag på motionerna. Utskottet har
emellertid inte tillstyrkt motionerna
utan föreslagit att beloppet skall sättas
till endast 2,6 miljoner kronor, vilket
innebär en höjning med 600 000 kronor
jämfört med vad Kungl. Maj:t begärt.
Jag skall inte yrka bifall till motionerna
utan till utskottets förslag, ehuru jag
anser att fonden hade bort tillföras ett
större belopp. Följaktligen behöver vi
här inte heller diskutera yrkandet i motionerna.

Jag tycker nog för övrigt, att reservanterna
är mer konungsliga än Konungen
själv. Departementschefen har

inte ansett sig kunna tillstyrka en höjning
av beloppet utan begärt att det
skall fastställas till 2 miljoner kronor
som maximum. Reservanterna ordar om
»den starka begränsning av investeringarna,
som måste iakttagas i nuvarande
läge» o. s. v.

Då vi nyligen här i kammaren diskuterade
investeringsavgiften ansåg bevillningsutskottets
talesman, att investeringsavgiften
inte skulle ha någon betydelse
för mindre fartyg, eftersom fartyg
som levererades i januari eller som beställdes
i år för leverans nästa år inte
drabbas av investeringsavgift. Precis
samma resonemang gäller för fiskefartygen.
Det anslag, som vi nu behandlar,,
gäller emellertid inte bara senare hälften
av innevarande kalenderår, utan det omfattar
även hälften av nästkommande
kalenderår. Praxis är att ansökningarna
om lån för fonden inkommer till fiskeristyrelsen
i december månad för att sedan
behandlas där. Lånen utbetalas under
påföljande år, således i detta fall
under 1956.

Med de allmänna synpunkter som jag
har på fiskerinäringen anser jag att vi
i största möjliga utsträckning bör söka
bevara kustbefolkningen vid sin näring.
Ur kustbefolkningen rekryteras nämligen
på ett naturligt sätt lämpligt manskap
till handelssjöfarten och marinen. Jag
har också vid resor längs kusten från
Svinesund i väster till Torne älv i norr
kommit till den uppfattningen, att både
syd- och ostkusten har ett båtmaterial,
som behöver förbättras. Jag skall emellertid
inte ingå vidare på den frågan.
Vad jag här hävdar är den uppfattning
jag har kommit till efter undersökning
av förhållandena längs kusterna och
med den kännedom jag har om fiskerinäringen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Med hänsyn till att såväl
utskottets talesman som reservanternas
företrädare har försökt undvika att upprepa
vad som anfördes i denna debatt

Onsdagen den 16 mars 1955

Nr 9

109

för ett par veckor sedan, skall jag också
försöka göra det.

De skäl, som vid den tidigare behandlingen
av denna fråga anfördes från departementets
sida, är alltjämt lika giltiga
som de var den gången. Utskottets
förslag innebär ett sönderrivande av
den ram för utgifterna, som vi eftersträvar
att hålla. Jag kan vara överens
med herr Hällgren om att många båtar
behöver förbättras och att det behövs
nyanskaffning av båtar. Men jag tror
inte att denna nyanskaffning nödvändigtvis
behöver ske under detta budgetår.
Jag har i stället den uppfattningen
— och det är det nya skäl, som jag här
skulle vilja framföra — att om investeringsavgiften
kommer att verka på samma
sätt när det gäller fiskebåtsanskaffningen
som den otvivelaktigt verkar på
andra områden, torde fiskebåtsanskaffningen
också komma att minskas ganska
betydligt under budgetåret 1955/56, som
det här är fråga om. Därmed torde också
anspråken på fonden under nästa
budgetår sannolikt komma att bli av betydligt
mindre omfattning än de varit
under innevarande budgetår.

Jag tror alltså att det finns ännu större
skäl att följa reservanternas och
Kungl. Maj:ts förslag denna gång än när
ett liknande beslut fattades för ett par
veckor sedan, då även fullt klara skäl
för det av regeringen begärda anslaget
förelåg.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Jag vill inte heller ta
upp den diskussion vi förde för bara
någon vecka sedan, i synnerhet inte sedan
herr Hällgren framfört en del av
de synpunkter som motionärerna gjort
sig till tolk för.

Jag känner endast ett behov att gentemot
talet om investeringsbegränsning
framhålla, att det knappast kan vara
rimligt och riktigt att anlägga de synpunkter,
som man i sådana fall annars
kan göra, när det gäller så allvarliga
frågor som huruvida en sjunken båt
skall ersättas eller en dålig båt bytas ut
mot en ny. De vanliga investeringssyn -

Anslag till fiskerilånefonden
punkterna kan göras gällande, om vederbörande
har möjlighet att välja år
för utvidgningen av sin rörelse. Men en
fiskare är ofta i den situationen, att han
inte kan välja om han skall köpa ny båt
eller bygga om sin gamla i år eller nästa
år eller något annat år, utan han måste
göra något när hans båt sjunker eller
blir alltför dålig för att använda.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! När denna fråga diskuterades
förra gången, hyste jag full respekt
för den argumentering som byggde
på behovet av ersättningsanskaffning
för förlista fiskebåtar. Men jag trodde
inte att den motiveringen skulle åberopas
vid varje tillfälle denna fråga diskuteras,
och jag anser att den motiveringen
inte alls har samma vikt och betydelse
i dag som den möjligen kunde ha
förra gången.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7
punkten 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955

Anslag till fiskeril&nefonden

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej -— 61.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 15—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 8, med anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om ökad medelsanvisning för
budgetåret 1954/55 till fiskerilånefonden,
godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 127, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr
469).

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 131, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
postavgifter.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 19 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

141, angående anslag för budgetåret
1955/56 till Bidrag till sjukkassor
m. m.; och

nr 143, angående bostadslån till domänverkets
fast anställda arbetare.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 418, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1955/56 in. m.;

nr 419, av herr Lindahl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
hörselvårdens organisation m. m.;

nr 420, av herr Anderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande tjänstebostäderna
för folkskolans lärare; och

nr 421, av herr Svensson, Axel, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj :ts proposition nr 111, angående högertrafikfrågan,
hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av
nämnda kungl. proposition utsträckes till
det sammanträde som infaller näst efter
15 dagar från det propositionen kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.14

In fidem

Per Bergsten

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550614