Fredagen den 11 december (Riksdagens protokoll 1959:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 32

11—22 december

Debatter m. m.

Fredagen den 11 december

Sid.

Svar på interpellation av herr Gustafsson i Skellefteå ang. den statliga
bostadspolitikens administration samt på frågor av herr Bohman
ang. utredning av bostadsstyrelsens ställning, arbetsuppgifter och
organisation samt herr Svenning ang. omprövning av vissa tomtvärderingar
............................................

Svar på interpellationer av:

fröken Sandell ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och
herr Johansson i Stockholm i anledning av viss propaganda för den

svenska krigsmaktens utrustning med atombomber..........

herr Wachtmeister ang. tillsättande av en nationell oljeskydds kommitté.

...........................................

herr Andersson i Storfors ang. löneförhållandena för vissa telefonister
..............................................

herr Svenning ang. översyn av bestämmelserna om förverkande av hyresrätt

och avhysning................................

herr Carlsson i Huskvarna ang. rabatterade järnvägsresor för folk pensionärer

..........................................

herr Jansson i Benestad ang. samordning av de militära och civila
intressena vid planeringen av flygfält..................

herr Eliasson i Sundborn ang. Dalarnas järnvägskommunikationer.
herr Eriksson i Bäckmora ang. upplåtande av åkermark för väg ändamål

............................................

herr Jansson i Benestad ang. situationen på potatismarknaden ..
herr Andersson i Storfors ang. åtgärder för åstadkommande av

större kommunala enheter..............................

Interpellation av herr Jansson i Benestad ang. den begärda utredningen
rörande näringslivets lokalisering ....................

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Tisdagen den 15 december

Sid

Svar på fråga av herr Nilsson i Bästekille i anledning av det sovjetryska
uppbringandet av en flsketrålare den 15 maj i år ........ 58

Svar på interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten
.................................... 60

fröken Karlsson ang. utbetalningen av sjukpenning i vissa fall .. 80

fru Torbrink ang. förvaringen av vapen och sprängämnen i militära
förråd, m. m..................................... 81

herr Hedin ang. övervakningen av till förvaring eller internering

dömda personer ...................................... 85

herr Ekström i Iggesund ang. infriandet av privata pensionsutfästelser
............................................ 90

Personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd, m. m..... 92

Rätt till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen ........ 94

Ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen ang. stämpelavgiften .. 94

Beräkning av pensionsgrundande inkomst, m. m................. 96

Onsdagen den 16 december

Svar på interpellation av herr Jansson i Benestad ang. den begärda

utredningen rörande näringslivets lokalisering ................ 99

Svar på fråga av herr Larsson i Hedenäset ang. varuskattens inverkan

på levnads- och produktionskostnaderna i Norrland............ 99

Svar på interpellationer av:

herr Holmberg i anledning av överföringen av vissa utgifter från

staten till kommunerna ................................ 100

herr Wedén ang. bestämmelserna om förebyggande av vattenföroreningar
............................................ 101

herr Larsson i Norderön ang. en översyn av jaktvårdens organisation,
m. m........................................... 108

herr Börjesson ang. utförande av broförbindelser i enskild regi .. 111
Anförande med anledning av tidigare under sammanträdet lämnat

interpellationssvar ...................................... 112

Besparingar för budgetåret 1959/60 å utgifterna under huvudtiteln

Riksdagen och dess verk m. m............................. 113

Ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m. 115

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga...... 121

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande.................................... 152

Höstsessionens avslutning .................................. 164

Innehåll

Nr 32

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 15 december

^ Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. överenskommelser med vissa
OEEC-länder rörande reglering av fordringar och skulder i anledning
av den europeiska betalningsunionens likvidation, m. m. .. 91

— nr 7, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation .. 92

Statsutskottets utlåtande nr 190, om personalförstärkning vid statens

pris- och kartellnämnd, m. m............................. 92

— memorial nr 193, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut ang.
riktlinjer för administrationen av den allmänna varuskatten m. m. 93

— memorial nr 194, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i

fråga om motionsvis väckt förslag om ersättning åt företagare för
uppbörds- och redovisningsarbete i samband med allmän varuskatt
................................................ 94

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. rätt till förlust- och resultatutjämning
vid beskattningen .......................... 94

— nr 63, om avdragsrätt vid beskattningen för avgift till branschorganisationer
........................................ 94

— nr 66, ang. ändring i förordningen om sjömansskatt, m. m..... 94

— nr 68, ang. lag om gränstullsamarbete med annan stat, m. m. .. 94

— nr 69, om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen angående

stämpelavgiften........................................ 94

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. lag om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft ............................ 96

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. .......................................... 96

Onsdagen den 16 december

Statsutskottets memorial nr 193, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående riktlinjer för administrationen av den allmänna
varuskatten m. m. (gemensam omröstning).................. 98

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. godkännande av konventionerna
inom OEEG om säkerhetskontroll på atomenergiens område och
om ett bolag för behandling av atombränsle ................ 113

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, ang. förordning rörande beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension m. m........................... 113

— memorial nr 25, ang. uppskov med behandlingen av visst ärende. 113

Statsutskottets memorial nr 191, ang. uppskov med behandlingen av

vissa motioner ........................................ 113

Bankoutskottets utlåtande nr 46, rörande besparingar för budgetåret
1959/60 å utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. .................................................. 113

— nr 47, ang. ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits

utlåning, m. in......................................... 115

— memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen av visst ärende. 121

Nr 32

Innehåll

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. förslag till lag om ändring i

byggnadslagen samt till byggnadsstadga.................... 121

— nr 27, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder

till bostadsförsörjningens främjande........................ 152

Statsutskottets memorial nr 192, ang. tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1959/60 .................................... 163

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Fredagen den 11 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. den statliga
bostadspolitikens administration samt
frågor ang. utredning av bostadsstyrelsens
ställning, arbetsuppgifter och organisation
samt ang. omprövning av vissa
tomtvärderingar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Bohman har frågat
mig, om jag avser att — i samband med
den förestående utredningen om vissa
bostadspolitiska frågor eller i annat
sammanhang — låta förutsättningslöst
utreda bostadsstyrelsens ställning, arbetsuppgifter
och organisation.

Herr Gustafsson i Skellefteå har interpellerat
mig i samma angelägenhet
och frågat, om jag bl. a. mot bakgrunden
av den vid bostadsstyrelsen uppdagade
mutaffären vill skyndsamt medverka till
genomförandet av sådana åtgärder rörande
den statliga bostadspolitikens administration,
att ett upprepande av
det nu inträffade kan förhindras. Interpellanten
har därvid särskilt frågat, om
jag vill föranstalta om den översyn av
bostadspolitikens administration, inklusive
bostadsstyrelsens ställning, som besparingsutredningen
föreslagit.

Slutligen har herr Svenning frågat,
om jag är beredd att medverka till en
omprövning av tomtvärderingar, vid
vilka obehöriga hänsyn spelat in på ett
sätt som kommit att påverka hyresgästernas
hyror.

I anledning av herrar Bohmans och
Gustafssons frågor får jag meddela, att i
dagens konselj tillsatts en utredning angående
den bostadspolitiska organisationen.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att bostadsstyrelsen sedan i fjol har
regeringens uppdrag att göra en översyn
av de föreskrifter, som gäller beträffande
den statliga bostadslångivningen.
Syftet med denna översyn framgår av
mitt uttalande i bostadspropositionen
till 1958 års riksdag, i vilken jag framhöll
bl. a. följande:

»Av väsentlig betydelse för genomförandet
av de av mig förordade decentraliseringsåtgärderna
är att bostadsstyrelsens
direktivgivning till länsbostadsnämnder
och förmedlingsorgan blir klar
och entydig. Anvisningar, som innefattar
villkor för lån, bör vara tillgängliga
även för lånsökande. Vidare bör av direktiven
klart framgå de metoder, som
tillämpas i fråga om värdering och hyressättning.
Av särskild vikt är att kommunernas
byggnadskontroll och tekniska
granskning blir så enkel som
möjligt, vilket bör beaktas vid utformningen
av direktiven. Med hänsyn till
frågans betydelse anser jag, att direktiven
bör fastställas av Kungl. Maj :t.»

Enligt vad jag erfarit kommer bostadsstyrelsen
att inom kort redovisa
sitt uppdrag. Styrelsens förslag kommer
att omedelbart granskas i departementet.
Jag kommer därefter att anmäla frågan
för Kungl. Maj :t.

Jag räknar med att det skall bli möjligt
att förenkla gällande föreskrifter
beträffande långivningen så, att man i
allt väsentligt kan slopa sådana moment
i prövningen av låneansökningar, som
ger utrymme för inera subjektiva värderingar.
Härigenom kan säkrare garan -

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens administration samt frågor

ang. utredning av bostadsstyrelsens ställning, arbetsuppgifter och organisation

samt ang. omprövning av vissa tomtvärderingar

tier mot missbruk skapas. En ytterligare
decentralisering av låneärenden kan
genomföras. Det skall inte uteslutas att
helai långivningen kan överföras på
länsbostadsnämnderna. Vidare kan handläggningen
av låneärenden ske snabbare
än hittills och en inskränkning av
personalorganisationen företagas.

Den i dag tillsatta utredningen angående
den bostadspolitiska organisationen
skall närmare precisera länsbostadsnämndernas
ställning och befogenheter.
Som en följd härav kommer även
vissa andra frågor under bedömande,
nämligen vilka arbetsuppgifter som bör
handläggas centralt och hur den centrala
organisationen bör vara utformad.
Med anledning av herr Gustafssons fråga
vill jag nämna, att besparingsutredningens
synpunkter på den bostadspolitiska
administrationen kommer att tagas
under övervägande av utredningen.

I anledning av herr Svennings fråga
vill jag framhålla, att tomtvärdena utgör
en mindre del av belåningsvärdena
och alltså påverkar hyrorna endast i en
mera begränsad omfattning. Om det
emellertid framkommer, att belåningsvärden
och hyror i vissa fall blivit högre
än som kan motiveras av en objektiv
värdering, är jag beredd att noga
överväga möjligheterna att hyresgästerna
skall kunna hållas skadeslösa.

Till sist vill jag framhålla, att jag
hoppas att det skall bli möjligt att
snabbt genomföra de förändringar i arbetsrutin
och organisation inom den
bostadspolitiska verksamheten, som är
erforderliga. Detta är viktigt inte minst
med hänsyn till alla dem inom bostadsorganen,
som lojalt och skickligt fullgör
sina uppgifter.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat de av herrar Svenning, Bohman
och Gustafsson i Skellefteå framställda
frågorna.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till socialministern för svaret
på min interpellation. Hans meddelande
att en utredning redan är tillsatt för att
överse den bostadspolitiska organisationen
är välkommet och bör vara ägnat
att i någon mån verka lugnande.

De händelser som har gett anledning
till de frågor, som socialministern har
besvarat, har väckt mycket stort uppseende,
vilket framgår av den upprörda
pressdebatten. Detta är inte endast helt
naturligt och förklarligt utan bör närmast
anses som ett hälsotecken. Vi får
hoppas, att det aldrig skall gå dithän,
att opinionen vänjer sig vid att betrakta
sådana ting som visserligen en smula
olustiga men dock ofrånkomliga företeelser
i umgänget mellan allmänhet
och myndigheter. Många har ställt frågan,
om inte den statliga bostadspolitikens
utformning med dess starka inslag
av central reglering i och för sig skapar
stora risker i detta avseende. Jag har
därför tyckt det vara befogat att med
vad som nu hänt som bakgrund ta upp
till debatt frågan om hur den statliga
bostadspolitiken skall bedrivas för att
riskerna skall bli så små som möjligt.

För att klargöra vad jag menar i princip,
när jag talar om systemets risker,
skulle jag vilja hänvisa just till hur det
går till vid markvärderingar inom bostadsstyrelsen,
eftersom jag anser det
vara ett utmärkt exempel på ett regleringssystem
som är till ytterlighet riskfyllt.
Såvitt jag förstår kan värderingen
av själva byggnadskostnaderna i huvudsak
ske efter någorlunda fasta normer.
Besvärligare är det med tomtkostnaderna,
framför allt vid saneringsföretag där
det gäller värdering av läget. Här blir
värderingen i hög grad subjektiv, och
mycket utrymme lämnas även för godtycke.

I fråga om fastigheter med bostadslägenheter
i centralare delar av ett sam -

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens administration samt frågor

ang. utredning av bostadsstyrelsens ställning, arbetsuppgifter och organisation

samt ang. omprövning av vissa tomtvärderingar

hälle har man räknat med ett högre
tomtpris än i ytterområdena, och detta
högre pris har då fått finansieras genom
vad man kallar lägestillägg på hyran.
Man har härvid haft att uppskatta
hur mycket mera folk är villigt att betala
för förmånen att bo centralt i stället
för att tvingas ut i ytterområdena.
Jag tror, att många hyresgäster av olika
skäl har varit villiga att betala ett icke
obetydligt tillägg för detta. Enligt min
bedömning — jag vill understryka, att
jag endast kunnat döma efter förhållandena
i min hemstad — har bostadsstyrelsens
värdering av centralt belägna
tomter för bostadsändamål ofta hållit
sig i underkant. Många hyresgäster
skulle nog värdera skillnaden på annat
sätt. Om man på detta vis håller tomtvärdena
låga, kan det leda till att man
omöjliggör saneringsföretag, som skulle
vara ekonomiskt fullt genomförbara vid
en mera marknadsmässig värdering. På
grund härav uppstår alltså ett självklart
intresse för bostadsföretagen att pressa
upp värdena. Ibland gör de detta för
att få större vinst men ofta för att över
huvud taget kunna få projektet genomförbart.
I det senare fallet anser de väl
också det högre värdet vara sakligt fullt
befogat, och det gör kanske att de får
större möjligheter att ursäkta sig inför
sig själva, om de använder medel som
är olämpliga. Detta gäller naturligtvis
i lika hög grad när det är fråga om att
få ett ärende snabbt behandlat.

Här uppstår alltså en spänning, kan
man säga, mellan vederbörande befattningshavares
ambition att hålla nere
tomtpriserna och bostadsföretagens intresse
av att få till stånd en annan värdering.
Härigenom blir befattningshavaren
utsatt för en mycket stark press
som blir särskilt påfrestande, eftersom
värderingen är, såsom jag sade, eu omdömessak
med stort utrymme för godtycke.
Om man sätter en person att sköta
uppgifter av detta slag, måste man alltså

vara medveten om att han på grund av
systemets uppbyggnad får en oerhörd,
jag skulle vilja säga farlig maktställning.
Det kan rent av gå så långt att
alla tomtpriser här i landet, i varje fall
när det gäller bostadstomter men i stor
utsträckning även beträffande tomter
för affärsändamål, kommer att bestämmas
av ett par personer. Man måste
ställa frågan, om ett system, som ger
så mycket makt och myndighet åt ett
par personer, över huvud taget är användbart.
På den frågan tror jag att vi
utan vidare kan svara nej.

Jag kan inte komma till annat resultat
än att om man bygger upp ett system
av detta slag och det sedan visar
sig att det förekommer smussel, så är
det i hög grad en följd av själva systemet.
Regleringarna har skapat utsatta
poster, och dessa kan komma att besättas
med personer som inte håller
måttet, och så följer därav riskerna.
Om man har ett system, som är förenat
med så stora risker, bör man också anpassa
säkerhetsanordningarna därefter.
Sker inte detta, är ansvaret mycket
stort.

Detta säger jag inte som försvar för
någondera sidan, därest oegentligheter
uppstår, utan jag vill bara understryka
att det för statsmakterna nu är mest
nödvändigt att beakta den varning som
vi har fått.

Socialministern säger i sitt svar att
han hoppas att »det skall bli möjligt att
förenkla gällande föreskrifter beträffande
långivningen så, att man i allt väsentligt
kan slopa sådana moment i
prövningen av låneansökningar, som
ger utrymme för mera subjektiva värderingar».
Jag tycker att detta är riktigt.
Det är mycket angeläget att man kan
komma fram till en sådan ordning. Socialministern
säger vidare att man
skall försöka överföra hela långivningen
till länsbostadsnämnderna och att
därigenom handläggningen av ärendena

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens administration samt frågor

ang. utredning av bostadsstyrelsens ställning, arbetsuppgifter och organisation

samt ang. omprövning av vissa tomtvärderingar

bör kunna ske snabbare än hittills och
en inskränkning av personalorganisationen
företas. Beträffande allt detta är jag
helt enig med socialministern.

Frågan är emellertid hur långt det,
med nuvarande former för den statliga
bostadspolitiken, är möjligt att skapa
mindre utrymme för subjektiva värderingar.
Det förefaller mig vara svårt att
komma ifrån sådana värderingar exempelvis
när det gäller tomtmark, så länge
bostadslångivningen sker på det sätt
som nu är fallet. Skall lån beviljas och
hyror beräknas efter ett visst anskaffningsvärde,
lär man knappast kunna
bortse från tomtkostnaderna, och skall
tomtkostnaderna värderas är det, såvitt
jag förstår, mycket svårt att undgå subjektiva
värderingar.

Den decentralisering av låneärendena
till länsbostadsnämnderna, som socialministern
talar om, innebär inte i och
för sig att man kommer ifrån subjektiva
värderingar, men det skulle i alla
fall enligt min mening vara en fördel
med en sådan decentralisering. Ledamöterna
i en länsbostadsnämnd känner
de lokala förhållandena på ett helt annat
sätt än man kan göra i en central
styrelse, och därför är de inte beroende
av experternas förslag på samma sätt
som ledamöterna i en central styrelse.
Jag tror emellertid att det skulle vara
ännu säkrare, om man kunde införa ett
kreditgarantisystem, där bankerna skötte
värderingen. Detta förutsätter emellertid,
såvitt jag förstår, att en del av
risktagandet bör ske från deras sida.

Den utredning socialministern nu har
tillsatt skall väl överse själva den bostadspolitiska
organisationen. Den skall
väl utgå ifrån den statliga bostadspolitiken
sådan denna nu är och komma
fram med förslag till en organisation
som möjliggör, att man kan bedriva den
politiken med så små risker som möjligt.
Detta är gott och väl, och det är
väl vad som just nu är mest aktuellt,

men frågan är om man inte också har
anledning att ta sig en funderare över
själva den statliga bostadspolitikens medel.
Jag menar alltså att vi inte endast
bör ställa frågan: Hur skall organisationen
vara beskaffad för att den nuvarande
bostadspolitiken skall kunna
bedrivas med så små risker som möjligt?
utan att man också bör ställa frågan
: Hur skall själva bostadspolitiken
utformas och vilka medel skall användas
för att riskerna skall bli små?

Det har signalerats att en statlig utredning
skulle tillsättas med uppdrag
att utforma riktlinjerna för den framtida
bostadspolitiken. Socialministern
kan måhända upplysa oss om huruvida
en sådan utredning kommer till stånd
eller inte. Det kan nog råda mycket
delade meningar om vad en sådan utredning
bör syfta till. För min del tror
jag inte att den kan komma fram till
att vi i ett slags panikstämning bör upphöra
med allt vad bostadspolitik heter.
Det finns ju de som drömmer om en
återgång till förhållandena på bostadsmarknaden
precis sådana de var före
kriget. Jag tror att detta är verklighetsfrämmande.
Det finns nog ingen väg
tillbaka, och förhållandena på bostadsmarknaden
före kriget var väl inte heller
idealiska, även om de inte var fullt
så dåliga som det ibland låter, när
socialdemokratiska socialministrar är
som värst i propagandatagen.

Jag tror att kommunerna i fortsättningen
kommer att ha mycket med bostadsfrågan
att skaffa, och det liar ju
inte heller höjts några röster för att
staten alldeles skulle släppa intresset
för bostadsbyggandets finansiering;
längre än till att förorda övergång från
direkt långivning till kreditgarantier
har just ingen gått. Många anser också
att det även för framtiden finns skäl
för att skydda hyrorna för de värsta
topparna i ränteförändringarna genom
någon form av räntegaranti. Att det

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens administration samt frågor

ang. utredning av bostadsstyrelsens ställning, arbetsuppgifter och organisation

samt ang. omprövning av vissa tomtvärderingar

skulle göras rent hus med allt vad statlig
bostadspolitik heter tror jag, som
sagt, är verklighetsfrämmande. Däremot
tror jag att det är nödvändigt, att
den statliga bostadspolitiken för framtiden
får en utformning som gör, att
den kan bedrivas med ett minimum av
regleringar och central dirigering. Jag
anser också att det kravet fått ökad
tyngd genom vad som nu inträffat.

När det blir fråga om att ta ställning
till vilka stödåtgärder som för framtiden
skall ingå i den statliga bostadspolitiken,
måste, enligt min mening, avgörande
vikt fästas vid om dessa åtgärder kan
tillämpas utan ett invecklat statligt regleringsförfarande.
Jag skulle därför villa
fråga socialministern, om han kommer
att tillsätta en bostadspolitisk utredning
med uppdrag att utreda den
framtida bostadspolitiken och om han
är beredd att i direktiven till denna utredning
framhålla vad jag här har sagt.

Det har ju ibland från visst håll gjorts
gällande att det moderna industrisamhället
tvingar fram en alltmer omfattande
statlig planering, alltså att en
snabbt växande maktkoncentration till
statliga myndigheter är både oundviklig
och nästan ödesbestämd. Utan att
på något sätt vilja överdriva omfattningen
och verkningarna av de missförhållanden
som nu blottats, Iror jag
ändå att man kan påstå att det inträffade
utgör en varningssignal för dem
som menar, att en fortgående utbyggnad
av den statliga apparatens maktbefogenheter
är inte bara ofrånkomlig
utan även önskvärd.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Efter herr Gustafssons
inlägg skulle jag bara behöva upprepa
hans tack till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet för det i
stort sett positiva svaret. I likhet med

herr Gustafsson vill jag dock gärna uttrycka
min tillfredsställelse över att en
utredning om den bostadspolitiska organisationen
nu kommer till stånd. Den
frågan hänger emellertid — som herr
Gustafsson också påpekade — så intimt
ihop med utformningen av bostadspolitiken
över huvud taget, att det är svårt
att skilja ut organisationsfrågan. Bostadspolitiken
bestämmer med andra
ord i hög grad själva organisationen.
Jag är därför inte så säker på att de
resultat som herr statsrådet eftersträvar
— klarare direktiv för värdering
och hyressättning, större mått av decentralisering
och mindre utrymme för
subjektiva bedömningar — är tillräckliga
för att avhjälpa de olägenheter vi
nu har sett spår av.

.lag tror att den nuvarande bostadspolitiken
helt enkelt förutsätter ett kontroll-
och regleringssystem, som kan inbjuda
till missbruk eller, skulle jag
vilja säga, i vilket missbruk knappast
kan förebyggas. Vi måste alltså välja
sådana former för våra insatser på det
bostadspolitiska området, att vi slipper
detaljingripanden och skönsmässiga avgöranden.
Vi måste med andra ord skapa
ett generellt verkande system, som
kan upprätthållas utan en omfattande
och dyrbar byråkrati. Herr Gustafsson
har berört kreditgarantisystemet, ett
system som väl så småningom måste
växa fram. Vi måste få bort skälighetsbedömningen,
och vi måste försöka staka
upp bestämda gränser för den statliga
ämbetsutövningen. Alla de företag
— enskilda, kooperativa och kommunala
— som sysslar med bostadsbyggande
måste kunna planera och på förhand
bedöma sin verksamhet och sina
ekonomiska möjligheter. Det måste vara
en bestämd målsättning för de kommande
utredningarna att nå ett resultat
som ger förutsättningar härför.

•lag ber på nytt att få tacka herr
statsrådet.

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens administration samt frågor

ang. utredning av bostadsstyrelsens ställning, arbetsuppgifter och organisation

samt ang. omprövning av vissa tomtvärderingar

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret.

Det är för hyresgästernas del ett rättvisekrav
att hyrorna så nära som möjligt
ansluter till de verkliga kostnaderna
för en fastighet och dess skötsel.
Skulle det visa sig vid den utredning
som nu pågår och som jag förmodar
kommer att sträcka sig över en lång tid,
att oskäliga tomtvärden har medverkat
till att driva hyrorna i höjden, är det
nödvändigt med en justering av utgående
hyror. Det kan under inga förhållanden
vara rättvist att låta de utgående
hyrorna vara oförändrade.

Vad gäller uppvaktningarna på bostadsstyrelsen
hos vederbörande ingenjörer
för att få fram en snabbare handläggning
av bvggansökningarna, så har
jag full förståelse för betydelsen av
att dessa ärenden avgöres på kortast
möjliga tid. Det var ur både sysselsättnings-
och byggnadskreditsynpunkt
önskvärt att ärendena fick en snabb behandling,
men jag har ingen som helst
förståelse för att man gick till väga på
det sätt som skett. Nog hade det funnits
möjligheter för byggnadsfirmorna
att på annan väg komma till rätta med
problemet. Det finns ju förmedlingsorgan
för varje ort. Varför inte använda
dessa förmedlingsorgan och genom dem
göra en påtryckning och en uppvaktning
om förhållandena i denna angelägenhet.

För egen del kan jag säga att i det
förmedlingsorgan i Malmö där jag själv
är placerad har vid flera tillfällen påpekats
önskvärdheten av att byggansökningarna
finge en snabbare behandling,
och vi har också för både de kommunala,
kooperativa och enskilda byggmästarnas
räkning gjort uppvaktningar och
fått till stånd rättelser i fråga om dessa
bvggansökningar och kunnat påverka
deras skyndsamma behandling.

Byggnadsfirmorna och deras centrala
organ hade säkerligen haft en möjlighet
att få en rättelse till stånd, därest
man hade uppträtt samlat i denna fråga.
Man hade kunnat räkna på förmedlingsorganens
medverkan, ty dessa organ
eftersträvar en jämn sysselsättning
inom byggnadsbranschen och givetvis
också rimliga kostnader. Det hade också
varit till gagn för hyresgästerna, att
man hade valt utvägen att gemensamt
med förmedlingsorganen få en rätsida
på förhållandena beträffande handläggningen
av byggansökningarna. Det kan
inte anses vara någon ursäkt att företagare
nu försvarar sig med att man visste
om mutsystemet, men ansåg att denna
väg var den enda framkomliga. Det
är som att gå in genom en bakdörr för
att komma främst i kön. För en del företagare
har denna bakdörr blivit en
välsmord svängdörr, som använts år efter
år och för praktiskt taget varje
ärende.

Till herr Gustafsson kan jag beträffande
lägestillägget säga, att bostadsstyrelsen
har tagit kontakt med förmedlingsorganen
i fråga om dessa tilllägg.
Bostadsstyrelsen och förmedlingsorganen
bär haft gemensamma överläggningar,
varvid vissa riktlinjer dragits
upp för prissättningen inom olika stadsdelar.
Förmedlingsorganen känner väl
till vilka tomtpriser som kan tillämpas
och godkännas på olika orter. Därför
menar jag att bostadsstyrelsen har tagit
den erforderliga kontakten.

Jag skulle vilja sluta med att säga att
man här inte skall kasta ut barnet med
badvattnet, ty jag kan vittna om att det
för hyresgästerna skulle ha sett åtskilligt
besvärligare ut på hyresfronten, om
vi inte hade haft en bostadspolitik, som
har gjort att miljoner har kunnat sparas
åt hyresgästerna i denna svåra tid.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. den statliga bostadspolitikens administration samt frågor

ang. utredning av bostadsstyrelsens ställning, arbetsuppgifter och organisation

samt ang. omprövning av vissa tomtvärderingar

Herr talman! Jag har egentligen inte
något särskilt att tillägga utöver det svar
som jag tidigare lämnat, men eftersom
det har ställts ett par direkta frågor till
mig, skall jag även besvara dem.

Man talar här om systemet och säger
att detta inbjuder till missbruk. Då vill
jag understryka att om vi hade haft ett
annat system, hade vi inte därigenom
kunnat förhindra brottslighet. Brottslighet
kan växa fram inom praktiskt taget
vilket system man än har. Det vare
mig fjärran att dra den slutsatsen att
eftersom det förekommer förskingringar,
underslev eller mutor inom låt oss säga
det privata näringslivet — vilket
också är inblandat här — det privata
systemet speciellt inbjuder till brottslighet.
Jag vill inte heller därmed ha
sagt, att det privata systemet är andra
system underlägset därför att brottslighet
förekommer.

Det kan kanske vara skäl att i det
här sammanhanget frikoppla vad som
skett inom bostadsstyrelsen — allra
helst som varken frågeställarna eller jag
själv egentligen vet vad som förekommit
— och låta polisutredningen ha sin
gång och gå till botten med vad som
inträffat.

Vad herr Gustafsson i sitt anförande
säger om bl. a. tomtvärderingen inom
centrala delar av tättbebyggda områden
visar hur svårt det är att klara av
de här frågorna. Bedömningarna måste
bli subjektiva. Jag har visat att jag
gärna vill medverka till att vi får chablonregler
för sådana värderingar. Men
även om vi får sådana regler, tycker
jag som sagt att det anförande som herr
Gustafsson nyss höll är ett bevis för
de svårigheter vi kommer att få brottas
med trots ett sådant system.

Vad kreditgarantisystemet beträffar
vet herr Gustafsson att jag varit intresserad
av detta. Jag har för övrigt haft
folk sysselsatt inom departementet för
att la ett första steg på den vägen i vad

gäller småbyggen. Men herr Gustafsson
vet också — och det känner väl även
herr Bohman till — vilka invändningar
som gjorts mot en övergång till ett sådant
system och vilka svårigheter man
kan få, inte minst i skarven vid en sådan
övergång, och de faktorer i övrigt
som man måste ta hänsyn till för att
man inte skall åstadkomma ett avbrott
i byggandet, som skulle vara mindre
önskvärt. Men jag kan som sagt försäkra
herrarna, att jag inte har släppt tanken
på ett kreditgarantisystem och att
jag kommer att medverka till att vi får
en sådan ordning i fortsättningen.

När herr Gustafsson säger att det inte
bara gäller att se över den bostadspolitiska
organisationen och administrationen,
utan också att komma till rätta
med den framtida bostadspolitiken, kan
jag meddela, att i dagens konselj beslut
har fattats om en ny bostadsutredning,
vars direktiv offentliggörs i dag. Det
är min avsikt att utredningen skall bestå
av experter, som får lägga fram sin
objektiva syn för att politikerna sedermera
skall ta ståndpunkt till de förslag
som då framkommer.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det meddelande som socialministern
nu lämnade är ju välkommet,
men han glömde att tala om, huruvida
han är villig att ge utredningen
sådana direktiv att den även kan se till
att verksamheten kan bedrivas med
minsta möjliga reglering — det var det
jag lade huvudvikten vid.

Jag trodde att socialministern och jag
var överens om att systemet inte har
fungerat bra. Socialministern säger ju
i svaret att han vill få till stånd en prövning
av låneansökningarna som ger
mindre utrymme för subjektiva värderingar,
och jag underströk just att vi
särskilt när det gällt tomtvärderingarna

Fredagen den 11 december 1959

12 Nr 32

har haft ett system som enligt mitt sätt
att se rentav är oanvändbart. Där har
några herrar praktiskt taget ensamma
bestämt tomtvärdena. Det gäller stora
värden, och här råder naturligtvis stark
spänning mellan byggarnas intresse och
myndigheternas, så att det lätt uppstår
situationer som innebär stora risker. Det
var det jag menade när jag sade, att vi
borde söka oss fram till ett annat system.

Sedan vill jag ha sagt till herr Svenning,
att jag mycket väl vet att bostadsstyrelsen
haft kontakt med förmedlingsorganen
när det gällt tomtvärdering,
men jag vet också att förmedlingsorganen
i många fall inte alls har fått som
de har velat utan har fått finna sig i
vad som har bestämts i styrelsen. Jag
känner själv till exempel hemifrån, där
jag vågar påstå att tomtvärderingarna
har varit felaktiga. Det har blivit en hyresskillnad
mellan ytterområden och
centrala områden på 8—10 kronor i
månaden för en tvårumslägenhet, och
detta har omöjliggjort saneringsföretag
som säkerligen skulle ha kommit till
stånd, om det blivit en liyresskillnad
som ungefär svarade mot vad folk värderar
att bo centralt respektive i ett ytterområde.
Vid värderingen uppstår det
naturligtvis en spänning mellan dem
som vill sätta i gång saneringsföretag
och dem som företräder ämbetsverket.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag har en annan uppfattning
beträffande dessa värderingar,
både i ytterområdena och i centrala
stadsdelar. Vi har hos oss nyligen haft
en överläggning beträffande de centrala
stadsdelarna och resonerat oss fram
till värden som man anser vara lämpliga
och riktiga. Jag kan inte säga att
vi på vårt håll har blivit missgynnade
på någon punkt, utan behandlingen av
ärendena har skett efter linjer som vi
anser vara riktiga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellationer ang. försvarets
upplysningstjänsts verksamhet och i anledning
av viss propaganda för den
svenska krigsmaktens utrustning
med atombomber

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har fröken Sandell frågat mig om
en opinionsbildande verksamhet av den
karaktär som innefattas i en av interpellanten
åsyftad skrivelse från arméstaben
med sakgranskning av boken
»Nej till svenska atomvapen» m. m. kan
anses vara förenlig med »de arbetsuppgifter
som är förelagda försvarets upplysningstjänst
inom ramen för de av
riksdagen beslutade anslagen», samt
herr Johansson i Stockholm om regeringen
är beredd att i fortsättningen
förhindra att propaganda för den svenska
krigsmaktens utveckling med atombomber
utföres »med militära anslag
eller på militär tjänstetid».

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Upplysningsverksamheten inom försvaret
ledes under Kungl. Maj it centralt
av överbefälhavaren med biträde av försvarsstaben.
Den direkt under Kungl.
Maj:t stående försvarets upplysningsoch
personalvårdsnämnd har vidare till
uppgift, bl. a., att främja »upplysningen
om och inom försvaret». Nämndens uppgifter
är främst av vägledande och rådgivande
natur. Den har att avgiva yttranden
i frågor som underställes nämnden.

Formerna för upplysningsverksamheten
behandlades i 1946 års statsverksproposition
vid anmälan av anslaget till
försvarsupplysning. Föredragande departementschefen
anförde därvid -— efter
att ha lämnat redogörelse för ett av
särskilda sakkunniga överlämnat betänkande
rörande upplysningsverksamhet
om och inom försvaret (SOU 1945 : 21)

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

— bl. a. följande: »För egen del har jag
blivit övertygad om behovet av åtgärder
i syfte att bland allmänheten sprida
ökad kännedom om försvarets verksamhet.
Härigenom kan det bli möjligt att
skingra missuppfattningar, som kunna
uppkomma på detta område, och skapa
ökad förståelse för försvarets syften och
behov. En ovillkorlig förutsättning måste
dock vara att denna upplysningsverksamhet
sker objektivt och neutralt och
att de medel, som ställas till förfogande,
icke på något sätt användas för att giva
en felaktig eller missvisande bild av
förhållandena på detta område. Det synes
mig även uppenbart, att ökad uppmärksamhet
måste skänkas åt informationen
bland försvarets personal om
samhällsförhållanden och samhällsfrågor.
»

Bortsett från dispositionsföreskrifter
för anslaget till försvarsupplysning finnes
icke några av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser rörande formerna för
försvarsupplysningens bedrivande. I
tjänstereglementet för krigsmakten finnes
emellertid intaget förhud för envar
»krigsman» att i samband med tjänsten
avhandla politiska tvistefrågor.

Som framgår av det föregående har
man skilt på utåtriktad försvarsupplysning,
som riktar sig till allmänheten,
och intern sådan som enbart riktar sig
till försvarets personal.

I ett interpellationssvar i denna kammare
den 17 december 1957 uttalade jag,
att jag fann det klart otillbörligt om en
statlig myndighet i propagandamässig
form vänder sig till allmänheten i syfte
att påverka de politiska instansernas
beslut i ärenden, som är under prövning.

Enligt min mening är det av stor betydelse
att de centrala militära myndigheterna
fortlöpande förser förbanden
och befälet ute på fältet med sakuppgifter
i rent militära frågor. Denna informationsverksamhet
får dock inte innebära
någon inblandning i den poli -

tiska debatten. Det är således av vikt
att man undviker polemik för eller emot
en viss uppfattning i en politisk fråga,
där statsmakterna ej tagit ställning. Analogt
härmed anser jag det inte heller
vara eu uppgift för de militära myndigheterna
att genom den informationsverksamhet,
varom här är fråga, utöva
kritik mot av statsmakterna fattade beslut,
vilket enligt min mening icke heller
har skett. En med statsmedel helt
bekostad informationsverksamhet, som
ej iakttager dessa naturliga begränsningar,
kan lätt uppfattas såsom politiskt
färgad.

I det fall som fröken Sandell tagit till
utgångspunkt för sin interpellation har
en skrivelse sänts ut från arméstaben
till olika myndigheter och institutioner
inom armén. Det är alltså i detta fall
fråga om intern information. Efter
granskning av denna skrivelse anser jag
mig böra uttala den meningen, att den
till sitt innehåll i väsentliga delar icke
står i god överensstämmelse med den
allmänna princip för ifrågavarande
verksamhet som jag här uttalat.

Som framgått av min tidigare redogörelse
saknas för närvarande i stort
sett av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser
eller anvisningar rörande upplysningsverksamhetens
bedrivande. Detta
gäller såväl den utåtriktade som den
inåtriktade verksamheten. Jag är medveten
om denna brist, som ställer stora
krav på omdömesförmågan hos dem vilka
har att utföra verksamhet av detta
slag, och jag avser att i görligaste mån
söka avhjälpa den i anslutning till det
arbete på översyn av tjänstereglementet
för krigsmakten som för närvarande
pågår inom försvarsdepartementet. Inom
departementet pågår en undersökning
av frågan huruvida härutöver en mera
allmän översyn bör ske beträffande den
utåtriktade upplysningsverksamheten.
Det kan därvid bl. a. övervägas huruvida
icke försvarets upplysnings- och
personalvårdsnämnd i större omfattning

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

än nu sker kunde utnyttjas för rådgivning
i upplysningsfrågor eller själv svara
för viss sådan verksamhet. Frågan
om översyn av nämndens konstitution
och sammansättning kan bli aktuell i
samband härmed.

Med det sagda, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationerna.

Vidare anförde:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för det svar han lämnat
mig, och i det tacket innefattar jag också
min tillfredsställelse över den positiva
syn på principfrågan om den militära
upplysningsverksamheten som herr
statsrådet här har redovisat.

Man har onekligen anledning att ställa
sig kritisk inför den i interpellationssvaret
omnämnda behandlingen av boken
»Nej till atomvapen». Jag måste
ställa frågan: Kan denna klart politiskt
utformade kommentar till boken i fråga
över huvud taget hänföras till den uppgift
som departementschefen i 1946 års
statsverksproposition åsyftade i sin anmälan
om anslagen till försvarsupplysningen,
nämligen att bland allmänheten
sprida kännedom om försvarets verksamhet.
Efter genomläsningen av denna
och flera andra s. k. upplysningsskrifter
får jag snarast den uppfattningen
att officerare saknar verkliga arbetsuppgifter,
när man som här varit fallet
kunnat avdela sex—sju officerare i högre
lönegrader till att formulera en detaljerad
polemik emot denna bok eller
till att skriva dussintalet sidor med argumentation
för att statsmakterna borde
besluta om att tillföra försvaret atomvapen.

Vad beträffar kommentarerna till boken
»Nej till atomvapen» måste sägas
att dessa gäller inte endast innehållet
i boken utan också författarna till de

olika avsnitten. Man kostar på dem och
andra som företräder samma mening
epitet sådana som handelsresande i pacifism
och förstamajtalare 1958. Man inrangerar
utan vidare sådana män som
Rickard Sandler och Ernst Wigforss
bland dem som man anser undergräva
motståndsviljan och förtroendet för
krigsmaktens ledning. Det är ingen sakgranskning
utan en subjektiv propaganda,
i långa stycken framförd i vändningar
som kommer läsaren att tvivla
på den skrivandes förmåga till ett objektivt
och sansat omdöme.

Nu sägs det visserligen att det är
fråga om intern information, inte riktad
till allmänheten. Men är det verkligen
det? Och om så är, gör det ärendet mera
oskyldigt? Nej, jag kan inte finna annat
än att detta och andra upplysningsdokument
är avsedda som underlag för
den undervisning som ute på förbanden
kommer värnpliktiga och repetitionsinkallade
till del. Det kan visserligen
sägas att det är en intern försvarsupplysning,
men det innebär i själva verket
att den är så mycket farligare, då det
propagandamässiga innehållet sprides
till tusentals människor under utbildning,
utan möjlighet till motargument.
I en under 1950 utsänd argumentsamling
om atomvapen står följande: »Argumentsamlingen
är främst avsedd som
underlag för föredrag, artiklar och andra
slag av inlägg i försvarsdebatten.»
Att så har varit fallet kan många, många
som bevistat av Folk och Försvar anordnade
konferenser vittna om. Den
granskning av atomvapenmotståndarnas
argument, som förekommer i dessa argumentsamlingar,
har östs ut över befäl,
värnpliktiga och konferensdeltagare
över hela landet utan att man vid ett
enda tillfälle inbjudit de attackerade till
öppen debatt. Jag har hört berättas att
vid något tillfälle uppdrogs åt en ung
löjtnant att uppträda som atomvapenmotståndare
i en fingerad debatt — en
anordning som jag tycker vittnar om

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

graden av allvar och objektivitet i militärens
upplysningsverksamhet.

I en av de utsända argumentsamlingarna
slår man i första meningen fast:
»Principbeslut om användning av svenska
atomvapen fattas av regeringen.
Detta är alltså en politisk fråga.» Några
sidor längre ned heter det: »Det faktum
att vi inte kommer att kunna tillverka
egna atomvapen förrän i slutet
av 1960-talet är inte något argument
mot atomvapen. Snarare ett argument
för att starta tillverkningen så fort som
möjligt.» Jag frågar: Är detta inte att
försöka påverka ett politiskt ställningstagande? Den

6/12 1958 skriver man följande:
»Nedskärningen enligt alternativ Adam
förutsätter emellertid enligt ÖB att försvaret
samtidigt kompenseras med högre
kvalitet bland annat genom att tillföras
atomvapen. Alternativ Adam utan
atomvapen att användas mot en eventuell
motståndares stridskrafter ger inte
den av ÖB avsedda effekten.» På ett
annat ställe heter det: »För närvarande
är det inte möjligt att utifrån köpa
atomvapen. Vi måste därför inrikta oss
på att själva tillverka sådana.» Vidare
säger man att förutsättningarna härför
är, att erforderlig forskning igångsättes
snarast: »Det är nödvändigt att undvika
ytterligare tidsförlust. Ett tillstånd
att utvidga forskningsprogrammet bör
därför begäras av 1959 års riksdag, för
att forskningsverksamheten skall kunna
planläggas på ett rationellt sätt samt för
att statsmakterna skall kunna disponera
erforderligt tekniskt och ekonomiskt underlag
för att det efter hand skall bli
möjligt att ta ställning till svensk atomtillverkning.
»

Herr talman! Det förefaller som om
det här har uppstått en missuppfattning
beträffande formerna för upplysningsverksamheten.
Vad statsrådet framhåller
om »vägledande och rådgörande natur»
har tydligen uppfattats så, att man
har att vägleda och råda statsmakterna

när det gäller kommande riksdagsbeslut.
Det är i så fall ett allvarligt misstag,
och när det därtill sker under beteckningen
intern information, anser jag
att det är ett krypskytte, som kommer
mig att tvivla på att den militära ledningen
är mogen att handhava en med
skattemedel finansierad informationsverksamhet.

Därför noterar jag med stor tillfredsställelse
den undersökning som statsrådet
omnämner i slutet av sitt svar och
utsikterna till en översyn, som kan leda
till ett annat utnyttjande av försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd
samt en översyn av denna nämnds sammansättning
och konstitution.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret och konstaterar att
det bekräftar vad jag anfört, att en betydande
men inte i siffror angiven del
av den summa på 3‘/i miljard, som vi
betalar till försvaret används till propaganda
för krigsmakten under täcknamnet
»upplysning för att skapa förståelse
för försvarets syften och behov».
Jag konstaterar med tillfredsställelse att
försvarsministern nu liksom i debatten
för två år sedan fastslagit att denna
propaganda skall vara objektiv och neutral,
att den inte får ge felaktiga och
missvisande uppgifter, att det är klart
otillbörligt om statliga myndigheter i
propagandamässig form försöker påverka
statsmakternas beslut och om de
polemiserar mot viss uppfattning i en
fråga, där statsmakterna inte tagit ställning,
eller utövar kritik mot fattade beslut.

Försvarsministern konstaterade också
att det av fröken Sandell anförda
dokumentet inte står i överensstämmelse
med dessa riktlinjer. Detta besked noterar
jag med glädje. Men samtidigt
måste jag liksom föregående talare kon -

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

statera att grova överträdelser mot dessa
riktlinjer ägt rum under de två år
som gått, sedan frågan senast debatterades
i riksdagen. Det har särskilt gällt
den ödesfråga för vårt folk, där statsmakterna
ännu inte tagit ställning, nämligen
frågan huruvida det svenska försvaret
skall utrustas med atomvapen.

Det dokument, som fröken Sandell
anfört, är ju talande nog. Det är sådana
dokument, utarbetade på tjänstetid
och för pengar ur försvarsanslagen,
som sedan ligger till grund för propagandan
både på truppförbanden och
utanför dem. Vi känner igen formuleringarna,
dessa rätt utmanande angrepp,
även på före detta ministrar och
medlemmar av riksdagen, som nedvärderas
därför att de inte tänker som generalerna
i fråga om atombomben.

Jag skall anföra några andra exempel.
Förra våren ordnades under militär
medverkan utställningar på flera
platser i landet på temat atomskydd.
Det angavs rätt öppet att dessa skulle
vara ett motdrag till AMSA:s och andra
fredsrörelsers utställning om liiroshimabombens
verkningar och de fakta om
strålningsriskerna under ett atomkrig,
vilka sammanställts av tusentals internationellt
ryktbara vetenskapsmän,
bland dem Linus Pauling och andra
nobelpristagare. I utställningsmontrarna
framställdes atombomben som en
högst naturlig utveckling av krigstekniken,
något som man inte kunde undgå
att skaffa sig, och särskilt framhölls
dess förstörelsekraft jämfört med tidigare
vapen. Men denna förstörelsekraft
gällde tydligen endast fienden, tv samtidigt
sökte man göra troligt att atomvapnet
var mycket ofarligt för oss
själva.

Det anfördes att man kunde få tillräckligt
skydd mot strålningen genom
att dra ned rullgardinen, om man befann
sig i ett rum, och kasta sig ner
på golvet. Om man åkte bil, skulle man
krypa ner på bilgolvet, och var man

ute, skulle man kasta sig ner på marken.
Detta ligger helt i linje med de instruktioner
och den propaganda som förekommer
på truppförbanden. Där säges
det att man kan klara sig även på kort
avstånd från en atombombkrevad, om
man bara är försiktig och har en spade
med sig med vilken man gräver sig ner
en halv meter.

Om det kom en skolklass för att se på
utställningen och om lärarinnan frågade
om det inte i alla fall fanns stora
risker för cancer i benstommen och
liknande, så försäkrade man leende att
detta mest var överdrifter. Det var inte
alls så farligt. Ökningen av riskerna genom
atombombprov förklarades vara
minimal jämförd med den naturliga
strålningen ökad med vanliga vetenskapliga
experiment.

Rekordet i omdömeslöshet tog nog
ändå det av skattemedel betalda barnkalas
med atombombexplosion, som
flottan och kustartilleriet anordnade
som ett söndagsnöje här i Stockholm
på sensommaren. Till och med Dagens
Nyheter skrev med cynisk ironi om
»atomkrevader och krig som ett familjärt
söndagsnöje». Jag citerar: »---

och barnen tittade livligt och förväntansfullt
och belönades med en ställföreträdande
atomsmäll och ett litet
lagom svampmoln som steg upp mot
himlen över Stockholm. Det var det
mest succébetonade familjenöje Stockholm
haft på länge, antagligen slog det
studentkarnevalen i våras.»

Låt oss ett ögonblick föreställa oss
att detta vämjeliga skådespel hade varit
allvar. Ilur många barn tror ni då skulle
ha överlevt? Det skulle ha blivit en
massbegravning av brända barn i de
stinkande krevadgropar som skulle ha
återstått av det som en gång varit Sveriges
sköna huvudstad. Vi skall inte
glömma att enligt fil. dr Torsten Magnusson
en liten taktisk atombomb av
det slag som den svenska krigsmakten
i första hand vill beställa skulle, om den

Fredagen den 11 december 1959 Nr 32 17

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anledning
av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

detonerade vid riksdagshuset, utplåna
halva Stockholm.

Enligt docent Gerholms uppgifter i
»Svenska atomvapen» skulle en vätebomb
av ganska normal storlek utplåna
hela Storstockholm på bråkdelen av
en sekund och verka långt ut i kringliggande
provinser. Sedan kommer
svenska officerare med en propaganda,
som betalas med skattemedel, och påstår
att det inte alls är farligt ens i närheten
av ett atombombnedslag, om man
bara har en spade med sig och gräver
sig ned eller, om man är inomhus, drar
ner rullgardinerna. Vad tror man egentligen
om svenska folkets intelligens,
när man förutsätter att en sådan propaganda
skall gå hem? Och hur är det
med officerarnas egen intelligens? Jag
tycker att det hela påminner om den
propaganda som brukar bedrivas i
krigstid enligt det klassiska receptet:
»Fienden hade 27 252 stupade. Vi hade
på vår sida 170 födda.»

Det är givet att de som har förberedelse
för krig som yrke inte tycker om
fredspropaganda. Inte heller tycker de
om avspänning. De tycker över huvud
taget inte om när det någonstans i världen
väckes förslag om att de skall förtidspensioneras
därför att hela det yrke
de företräder inte längre behövs. Vi
måste emellertid se till att inte mycket
stora summor av statens medel användes
till att i överbefälhavarens regi och
under hans kontroll sprida en mycket
grovhyvlad propaganda i frågor, där
statsmakterna ännu inte tagit ställning
och där majoriteten av svenska folket
säkerligen inte delar officerarnas mening.

Det är mycket tydligt vad man här
siktar till. Svenska folket — och främst
ungdomen — skall prepareras med föreställningen
att krig är oundvikligt, att
det finns en viss bestämd fiende, ty det
ingår också i propagandan, och att
atomvapnen är mycket farliga och direkt
avgörande i kampen mot denna

fiende men ganska ofarliga för oss själva.
Detta är en grovt ovederhäftig propaganda
i en fråga, i vilken statsmakterna
ännu inte fattat beslut. Den propagandan
drabbas därför av försvarsministerns
förklaring i dag, att sådant inte
bör tillåtas.

Men vad blir det för följder för dem
som gjort sig skyldiga till denna med
skattemedel betalade propaganda? Jag
skall begränsa mig till det avsnittet. Det
kan finnas anledning att också nämna
något om den propaganda, som bedrivs
inom krigsmakten och som verkligen
inte ligger i linje med regeringens alliansfria
politik. En viss fiende utpekas.
Det har exempelvis på Gotland förekommit,
att officerare i övningsstridernas
hetta har ropat: »Gå på bara! Slå
ner ryssdjävlarna!» Jag kan också nämna
intermezzot i Jönköping, där några
officerare uppträdde som ledare av
skrändemonstrationer mot pacifistiska
föredrag.

Efter den nya deklarationen hoppas
jag, att det kommer klara instruktioner
och att sedan försvarsministern ser till
att dessa efterlevs. Försvarsministern
har nyligen tillsatt en sparsamhetskommitté,
visserligen med mycket begränsade
uppgifter, då den inte får ge sig på
själva ramen till försvaret. Jag överräcker
med varm hand det här anförda
till denna kommitté.

I fråga om den av ÖB ledda s. k. upplysningsverksamheten
går det säkert att
göra mycket stora besparingar. Det börjar
bli en mycket stark opinion mot
den sortens propaganda. Inom folkrörelserna
finns redan ett mycket stort
intresse för en organiserad motaktion
mot den med skattemedel betalda atomvapenpropagandan
och mot det militära
slöseriet. Massor av svenska beredskapsmän
av olika grader är beredda att
överlämna ett förkrossande material till
eventuella utställningar samt åt försvarsministern
och hans besparingskommitté.
Till en början hoppas jag i

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 32

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

alla fall, att instruktioner utgår i linje
med vad försvarsministern sagt och att
det verkligen kontrolleras att dessa instruktioner
efterlevs.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill först göra ett
par kommentarer till herr Johanssons
i Stockholm anförande.

Kostnaderna för denna informationsoch
upplysningsverksamhet inom försvaret
uppgår inte till sådana väldiga
belopp som antyddes i herr Johanssons
anförande. I nuvarande riksstat finns
för denna verksamhet totalt upptaget
210 000 kronor. Presstjänsten får 21 000
kronor, för studier angående psyk-krigföring
anslås 5 000 kronor, tidskriften
Kontakt med krigsmakten kostar 60 000
kronor, Arménytt 50 000 kronor, Marinnytt
15 000 kronor och Vårdkasen 5 000
kronor. Till centralförbundet Folk och
Försvar utgår ett bidrag på 23 000 kronor.
Därutöver utgår vissa mindre belopp
till försvarsupplysning, anordnande
av utställningar, korrespondenskurser
för befälet o. s. v.

Det är alltså fråga om ett belopp av
en annan storleksordning än som antyddes
av herr Johansson.

Vidare är det väl så, att herr Johansson
i Stockholm har missuppfattat vem
det är som har hand om utställningarna
om skydd mot atomvapen. Så långt
jag vet är det inte krigsmakten som anordnat
dessa utställningar utan civilförsvarsförbundet.
Jag känner verkligen
inte till några andra utställningar än
dessa, vilka för övrigt fortfarande cirkulerar
inom landet. Jag har inte sett
dessa utställningar, men jag föreställer
mig att det är en lämplig form att upplysa
allmänheten om vad som skulle inträffa
ifall vi bleve angripna med kärnvapen
och hur man då skall skydda sig.

Jag tycker inte att herr Johansson i
Stockholm skall fortsätta med att skäm -

ta om civilförsvarsförbundets anvisningar
om vad det finns för möjligheter
för den enskilde att i händelse av
ett sådant angrepp skydda sig med relativt
enkla medel, om man inte befinner
sig mitt i träffpunkten — i varje
fall om det rör sig om atombomber av
den storlek som hittills förekommit. Detta
är högst allvarligt, och det är en huvuduppgift
för civilförsvaret att bedriva
denna upplysningsverksamhet.

Jag har låtit särskilt undersöka, om
den militära personalen verkligen offrar
så stor del av sin tjänstetid på att
medverka i denna skriftliga informations-
och upplysningsverksamhet som
påståtts. Jag har funnit, att man nog
här gjort sig skyldig till en överdrift.
Det förekommer nämligen — och det är
inte så märkvärdigt — att åtskilliga
unga officerare av intresse för dessa
frågor använder sin fritid för att —
som i detta fall — skriva sådana recensioner
av boken »Nej till atomvapen»,
som här är föremål för diskussion och
som jag har kritiserat. De anslag som
utgår medger inte att man har mer än
två personer anställda inom försvaret
för den skriftliga informations- och
upplysningsverksamheten.

För att det inte skall uppstå något
missförstånd vid denna diskussion vill
jag också ta upp vad fröken Sandell talade
om utöver denna skriftliga informationsverksamhet,
nämligen att det
på de konferenser som anordnas av Folk
och Försvar skulle förekomma propaganda.

Jag har noga undersökt vad som förekommer
på dessa konferenser. Såvitt
jag har kunnat finna, kan man inte
hindra den militära personal, som av
denna organisation anmodas att hålla
inledningsanföranden i olika frågor,
t. ex. om kärnvapenkrig, att framföra
sina åsikter på dessa konferenser, där
det dock ges tillfälle till diskussion.
Konferenserna besöks ju i huvudsak av
civila deltagare; jag har gått igenom lis -

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

torna över deltagare och föreläsare vid
flera konferenser. Jag tror att denna
form av kontakt mellan civilt och militärt
är av stor betydelse.

Jag vill också begagna detta tillfälle
att framhålla, att det självfallet är vår
militära ledning obetaget att när som
helst till statsmakterna framställa de
krav och göra de kritiska erinringar,
som denna ledning med sitt ämbetsmannaansvar
anser påkallade. Det är varje
verkschefs rättighet och skyldighet, så
ock de militära chefernas, vilka det inte
finns någon anledning att i något avseende
särskilja från de övriga. Vad jag
i mitt interpellationssvar sagt om en
viss begränsning av den militära informationsverksamheten
i politiskt färgade
frågor har ingen relevans när det gäller
de officiella framställningar, som de militära
myndigheterna kan anse sig böra
avge. Även om de på detta sätt anförda
militära synpunkterna och förslagen
ej alltid delas av statsmakterna
eller vinner anslutning från statsmakternas
sida, är det rejält och respektabelt,
att de redovisas öppet och under
ämbetsmannaansvar. Det vare mig fjärran
att i det avseendet vilja tillhandahålla
någon munkorg.

Samma frihet bör helt naturligt gälla
för de inom krigsmakten anställda när
de uppträder som privatpersoner. Det
är så självklart, att det knappast behöver
påpekas, att dessa anställda bör ha
precis samma rättigheter som varje annan
privatperson i detta avseende.

Detta sista har jag velat anföra för
att det inte skall uppstå missförstånd
kring ett svar, som uteslutande gällt det
som de frågande varit ute efter, nämligen
den skriftliga upplysningsverksamheten.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande kostnader -

na för denna propaganda har statsrådet
redovisat vad som finns på respektive
titlar under speciella rubriker. Men
det är säkert bara en liten del av dessa
kostnader. En del av det vi anfört
är saker som utförs på tjänstetid, exempelvis
den interna informationen i samband
med övningar. Tar man också med
detta tror jag det blir ganska betydande
summor.

Statsrådet säger att atomutställningarna
har gått i civilförsvarsförbundets regi.
Det är riktigt. Men vem betalar civilförsvarsförbundet?
Jag har tagit reda
på det. Cirka en tredjedel betalas
med statsmedel. Det brukar också gå att
få extra anslag till sådana här saker.
Vilka är det som arbetar som föredragande
i civilförsvarsförbundets ledning?
Det är i allmänhet officerare som anger
tonen.

Jag har inte skämtat om allvarliga
ting, när jag talat om rullgardinerna
och det andra. Jag håller med statsrådet
om att det hela är fruktansvärt allvarligt,
så allvarligt att det är rena löjligheten
att säga, att man kommer långt
med spadar och rullgardiner. Det är inte
mitt fel att det kommer med statsmedel
bekostade utställningar och påståenden
som är uteslutande löjliga.

Jag har inte heller ifrågasatt krigsmaktspersonalens
rätt att framträda privat
och som civilpersoner. Hela debatten
har rört sig om vad de gör i tjänsten
och för statsmedel, även om det
kanske också kan finnas anledning att
titta på hur de uppträder civilt i en del
fall. Men denna form av propaganda
har blivit så utmanande, speciellt när
det gäller atombomben, att det torde vara
nödvändigt för regeringen att se efter
vad de har för sig och se till att detta
inte upprepas. Det gäller också för
den stora del av svenska folket, som
inte önskar en sådan utveckling, att även
om man inte får statsmedel för sin propaganda
se till, att det blir en effektiv
motkampanj.

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Den skrift som givit anledning
till dessa något braskande inlägg
från interpellanternas sida är kanske
inte förtjänt av så många kommentarer.
Den har otvivelaktigt sina brister.
Jag är ense med statsrådet om att
den i vissa hänseenden kunde varit utformad
på annat sätt. Men frågan är om
inte det värsta felet med den är att den
givit herr Johansson i Stockholm ett
osökt tillfälle att med statsmedel propagera
för sina åsikter från kammarens
talarstol.

I fråga om denna upplysningsverksamhet
i övrigt är det också, tycker jag,
något överraskande, att den inte har
bedrivits av försvarsstaben, trots att det
gäller en för hela försvaret gemensam
fråga, utan av ett specialorgan, nämligen
arméstaben.

Vi bör emellertid komma ihåg att saken
är liten. Det gäller ett internt cirkulär,
huvudsakligen avsett för förbandschefer.
Det har inte dragit några
nämnvärda kostnader, över huvud taget
är det väl så när det gäller intern upplysningsverksamhet,
att myndigheterna
brukar tillmäta sig själva väsentligt större
frihet än eljest. Jag skall inte gå in
på vad som sägs i andra, civila verks
interna upplysningsverksamhet. Det är
inte det vi debatterar. Men jag skulle
tro, att om man granskar den med lika
starka förstoringsglas som fröken Sandell
och herr Johansson i Stockholm har
använt i detta sammanhang, kanske man
skulle komma på en hel del rätt överraskande
ting också där.

Men det är inte det som gjort att jag
tillåtit mig begära ordet. Det är i stället
de grundsatser som statsrådet går in
på i sitt svar. Jag skulle gärna vilja ha
en närmare förklaring på den punkten.
Den verksamhet det här är fråga om
grundar sig ju, som statsrådet också
sagt i sitt svar, på ett uttalande i 1946
års statsverksproposition, och detta uttalande
återgår i sin tur på ett enhäl -

ligt betänkande, avgivet av försvarets
upplysningsutredning 1945. Det var en
utredning som innefattade både militära
och civila medlemmar, däribland
statsrådets partivän, nuvarande ordföranden
i försvarets upplysnings- och
personalvårdsnämnd. Man kanske därför
kan räkna med att vad som står i
detta betänkande om riktlinjerna för
upplysningsverksamheten, åtminstone i
den mån någon avvikelse från det inte
gjorts genom ett nytt uttalande, skulle
kunna anses fortfarande gälla. Jag skall
be att få göra några citat — tyvärr måste
de bli ganska långa — och fråga statsrådet,
om statsrådet anser att dessa riktlinjer
förfarande äger giltighet eller om
statsrådet därvidlag vill åstadkomma
några förändringar.

På s. 35 och 36 i betänkandet står
bl. a. följande:

»Men även när det gäller sådan enskild
verksamhet, som understödes av
staten, böra statliga direktiv i görligaste
mån undvikas. Huvudsaken torde vara
att se till, alt det allmänna icke lämnar
sin medverkan till sådan upplysning,
som väsentligen har ett ensidigt
propagandistiskt syfte. Denna inskränkning
bör gälla, vare sig den propagerade
uppfattningen överensstämmer med
militärledningens, regeringens eller
riksdagsmajoritetens mening eller ej.
Varje ansats till likriktning bör sålunda
omsorgsfullt undvikas.

Utöver den ovan angivna inskränkningen
torde inga starkare band behöva
åläggas en i form av föreläsningar, tidskrifter
eller dylikt bedriven statsunderstödd
försvarsupplysning. För den
bör, liksom för folkbildningsarbetet
över huvud taget, icke ifrågakomma någon
annan begränsning än den, som angives
i kungörelsen angående understöd
till anstalter och föreningar, som anordna
populärvetenskapliga föreläsningar
(SFS nr 239/1929) : ''Alla politiska och
religiösa strider eller förhandlingar vid
föreläsningarna skola vara förbjudna.

Fredagen den 11 december 1959 Nr 32 21

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anledning
av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

Dock må föreläsningsanstalt jämväl kunna
anordna föreläsningar rörande politiska
eller religiösa frågor, för såvitt
de har rent saklig karaktär och ej äro
agitatoriskt hållna.’ Vi äro angelägna att
framhålla betydelsen av att skilda åsikter
få framföras och att försvarsproblemen
belysas ur så många skilda synpnkter
som möjligt. Hinder bör inte föreligga
mot en kritisk framställning av
statsmakternas eller militärledningens
åtgöranden, oavsett om kritiken utgår
från en mera eller från en mindre ’försvarsvänlig’
uppfattning än den officiella
eller endast avser de tekniska och
organisatoriska problemens lösning. På
detta sätt kan upplysningsverksamheten
ur flera synpunkter bli av stort värde
för den försvarsdebatt, som även i framtiden
kan påräknas och som i och för
sig utgör en nödvändig förutsättning för
försvarsfrågans tillfredsställande behandling
i de avgörande instanserna.
Först och främst grundlägges hos allmänheten
en försvarspolitisk bildning,
som möjliggör ett upplyst ståndpunktstagande
till aktuella problem. Vidare
tillföres diskussionen faktiskt kunskapsmaterial.
Slutligen kan upplysningsverksamheten
även bidraga till att aktualisera
frågor och frågeställningar,
som dittills ej i tillräcklig utsträckning
uppmärksammats i debatten.»

Litet längre ned på s. 36 står:

»Erfarenheterna, särskilt från beredskapstiden,
visa, alt det varit till fördel,
då försvarets målsmän redogjort för
förhållandena inom försvarsmakten i
öppenhjärtiga ordalag och under framläggande
av ett rikligt faktiskt material.
Dylika redogörelser ha i hög grad stärkt
allmänhetens intresse och förtroende
för försvaret och dess representanter
utan att några för landet skadliga verkningar
ha kunnat påvisas.»

Och på s. 38 heter det:

»Samtidigt bör upplysningen givetvis
behandla den militärpolitiska och militärtekniska
utvecklingen i världen

med därav följande återverkningar pa
det svenska försvarets organisation, utrustning,
utbildning o. s. v. I dessa frågor
förefinnas säkerligen bland yrkesmilitärerna
skiljaktiga uppfattningar,
vilka böra få berika diskussionen. Självfallet
bör det dock undvikas, att denna
diskussion tar formen av försvarsgrensvis
bedriven propagandaverksamhet.»

Jag har för min del, herr talman,
svårt att förena de grundsatser, som är
uttalade i detta betänkande, med den
uppfattning som statsrådet i dag tillkännagivit,
nämligen att försvarsupplysningen
skall avhålla sig från att diskutera
sådana frågor, där statsmakterna
ännu inte har tagit ställning. Jag kan
inte förstå annat än att om man skall
följa dessa principer, så måste upplysningsverksamheten
i samma mån kunna
behandla frågor, där statsmakterna
har tagit ställning, som frågor, där statsmakterna
inte har tagit ställning, och
den bör också utan vidare kunna behandla
frågor, som har en mer eller
mindre politisk prägel, för såvitt den är
sakligt hållen och inte har en agitatorisk
utformning.

Jag skulle emellertid nu gärna vilja
veta, om statsrådet på den punkten verkligen
avser att inta en annan ståndpunkt
än den man intog i 1945 års betänkande
eller om den formulering statsrådet i
dag använt skall tolkas så, att det bara
är agitatoriskt hållna uttalanden, som
han ur denna synpunkt ogillar, samt att
han anser att själva formuleringarna i
detta fall varit olyckliga, vilket jag för
min del i och för sig inte har någon
anledning att protestera mot — jag tror
att formuleringarna kunde ha varit
andra. Om det däremot är så, att statsrådet
menar, att man även när det gäller
den, om jag så får säga, officiella
försvarsupplysningen över huvud skall
stryka ur debatten sådana frågor, där
det föreligger politiskt skilda uppfattningar
och statsmakterna ännu inte tagit
ställning, är det eu grundläggande

Nr 32

Fredagen den 11 december 195S

Svar pa interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

förändring i hela frågeställningen och
en förändring som skulle kunna få ganska
olyckliga verkningar. Betydelsen av
att man har frihet att debattera utifrån
dessa synpunkter är särskilt i vissa lägen
ganska stor, och jag skall om herr
statsrådet önskar gärna ytterligare exemplifiera
den sidan av saken med ledning
av erfarenheter, som herr statsrådet
och jag har gemensamma.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Heckscher åberopar
de principer, som framkom i den
utredning som var färdig 1945 eller
1946 och som jag också har tagit del av
innan jag formulerade mitt svar. Jag
har i mitt svar sagt, att en upplysningsoch
informationsverksamhet i militära
sakfrågor är nödvändig. Den frågan är
också berörd i utredningen och i den
proposition, som lades fram 1946.

Sedan dess har vi fått erfarenheter
av hur denna verksamhet organiserats
i praktiken och under vilka former denna
upplysnings- och informationsverksamhet
bedrives t. ex. ute på de militära
förbanden med föredrag inför
värnpliktiga o. s. v. Jag måste säga att
dessa erfarenheter nog är sådana, att
de principer, som man drog upp år
1946 på basis av vad som hade förekommit
under det andra världskriget,
då Gunnar Heckscher och jag var ute
och höll föreläsningar på våra militära
förband, i och för sig väl fortfarande
kan vara bärande. Men de praktiska erfarenheterna
är också sådana, att i varje
fall jag för min del anser, att vissa
begränsningar helt enkelt är nödvändiga.

Jag skall försöka att precisera min
uppfattning — så långt det nu går på
ett område, där det är mycket svårt att
precisera. Det är alldeles klart att rätten
till diskussioner, friheten att debattera
behöver vi inte tala om, därest
det är fråga om diskussioner inom be -

fälskårerna eller diskussion i församlingar,
dit officerare — och officerare
i mycket hög ställning — eller underofficerare
kallas som föreläsare, talare
och debattörer ifrån den militära sidan.
Det är alldeles självfallet, att sådana
diskussioner har en mycket stor betydelse
och att den sakkunskap i militära
frågor, som våra officerare här
representerar, är nödvändig för att det
över huvud taget skall bli sakliga och
vettiga debatter i dessa frågor om vårt
försvar. Efterlyser herr Heckscher om
jag på den punkten har någon annan
uppfattning än vad de hade, som utredde
frågan vid det andra världskrigets
slut, vill jag säga att så inte är
förhållandet. Vi måste självklart hålla
mycket styvt på friheten att diskutera.

Men det vi diskuterar i dag är frågan
om centrala militära myndigheters anvisningar
och råd till förbandsclieferna
beträffande vad de skall upplysa underordnade
och värnpliktiga om och vilka
tendenser dessa upplysningar skall ha.
Och efter att ha gått igenom det material,
som ställts till mitt förfogande från
arméstaben och försvarsstaben, om innehållet
i dessa råd och anvisningar,
som utgår till förbandscliefer och motsvarande,
måste jag säga mig, att man
bör klart dra upp vissa gränser för
denna upplysningsverksamhet. Jag menar
absolut inte att vi har politiserande
militära myndigheter, men vi får akta
oss för att få sådana. Vi riskerar att
få en politiskt färgad upplysningsverksamhet,
om vi inte drar upp en gräns
för den under den militära ledningen
samlade upplysningsverksamheten inåt
till krigsmakten, så att den håller sig
till vad det är fråga om, nämligen upplysningsverksamhet
i militära frågor.
Det kan inte vara nyttigt med en politiskt
färgad upplysningsverksamhet,
om vi skall bibehålla försvarsviljan i
landet.

Jag kan inte anse det vara någon
uppgift för den militära ledningen el -

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

ler för militära myndigheter att syssla
med annat än det som gäller vår försvarsmakt,
vår försvarsorganisation. Naturligtvis
kommer det in i bilden militärpolitiska
och militärstrategiska frågeställningar
o. s. v. Men om vi här i
landet t. ex är tveksamma, om vi skall
utrusta vårt försvar med atomvapen,
kan det inte vara rimligt att man ute
i de militära förbanden med anvisningar
ovanifrån ständigt påpekar för de
värnpliktiga det absoluta behovet av
att vi får en svensk atombeväpning. I
sådant fall kan det uppstå motsättningar
mellan de militära myndigheterna
och statsmakterna, som inte är hälsosamma.
Utan att fördjupa mig ytterligare
i detta intrikata ämne, vill jag
säga att det som väglett mig, när jag
format svaret, är just att jag inte vill att
sådana motsättningar skall uppstå.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig för det första
erinra herr statsrådet om att den skrift,
som vi här i dag diskuterar, inte har
karaktären av anvisningar och råd utan
är utsänd för kännedom från försvarsstaben.
Det innebär trots allt en skillnad,
tv även de förbandschefer som tar
emot den torde, eftersom de flesta av
dem är utsedda av statsråd som står
försvarsministern nära, antas ha ett
visst omdöme. Under sådana förhållanden
bör de själva kunna avgöra, att
detta inte är anvisningar och råd utan
ett material, som de har lov att begagna
efter egen uppfattning.

För det andra kan det inte anses
orimligt, om en militär myndighet i ett
meddelande till underlydande organ bemöter
direkt falska beskyllningar, som
riktats mot dem eller närstående organ
i en offentlig skrift, såsom de beskyllningar
som riktats mot FOA i skriften
»Nej till atomvapen» och som statsrådet
själv, eller var det möjligen någon annan
av regeringens ledamöter, förklarat
vara oriktiga.

För det tredje står vad statsrådet här
säger om begränsningar, med tanke på
att man skall akta sig för att gå in på
frågan om atomvapen innan statsmakterna
tagit ställning, såvitt jag förstår
i direkt strid mot uttalandet i 1945 års
betänkande, nämligen att hinder inte
bör föreligga mot en kritisk granskning,
oavsett om kritiken utgår från en
mer eller mindre försvarsvänlig uppfattning
än den officiella eller om den
avser endast tekniska eller organisatoriska
problems lösning. Skulle man ha
lov att kritisera en intagen ståndpunkt
i fråga om atomvapen men inte ha lov
att kritisera saken innan ståndpunkt tagits?
Det vore en fullkomligt orimlig
ordning.

Med anledning av statsrådets uttalande,
att vissa begränsningar blivit
nödvändiga till följd av de erfarenheter
vi hade under djupaste fred, kan jag
försäkra herr statsrådet, att om herr
statsrådets företrädare hade haft anledning
att i riksdagen ta ställning till den
upplysningsverksamhet, som både statsrådet
och jag bedrev sommaren 1940
och som var betydligt mindre tyskvänlig
än den svenska regeringen vid den
tidpunkten ansåg opportunt att auktorisera,
skulle han blivit tvungen att ta
avstånd från våra uttalanden och säga
att vissa begränsningar vore erforderliga
i Sven Anderssons och Gunnar
Heckschers verksamhet. Men jag ångrar
ändå inte ett spår av vad vi gjorde den
gången. Jag skulle tro att det tvärtom är
angeläget, att man har möjlighet att
även inom militära förband inta ståndpunkter
och uttala meningar, som kanske
en liten smula avviker från vad en
regering vid en viss tidpunkt kan finna
opportunt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Heckscher sade i
sitt första anförande, om jag begrep det
rätt, att de av arméstaben utskickade

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar pa interpellationer ang. försvarets upplvsningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

råden och anvisningarna var så formulerade,
att han också delade min kritik
av dem. Jag måste erkänna att det är
sällsynt och inte vardagsmat, att någonting
så uppseendeväckande dumt skickas
ut från en militär myndighet. Men
bara det förhållandet, att detta kan ske
finner jag anmärkningsvärt. Jag har vid
granskningen av en mängd liknande råd
och anvisningar funnit, att man i och för
sig gjort vad herr Hecksclier anser att
man ska ha rätt att göra, nämligen att
även försöka påverka regering och riksdag
i frågor, där dessa inte tagit ställning.
Så kan en militär myndighet göra
i framställningar till Kungl. Maj:t,
framställningar som offentliggöres och
i vilka myndigheters mening kommer
klart till känna. Det kan en enskild officer
göra i riksdagen, om han är ledamot
här, eller på annat sätt inför offentligheten.
Men om den militära myndigheten
genom råd och anvisningar
till underordnad personal vill att denna
personal skall upplysa de värnpliktiga
i dessa frågor i en så tendentiös riktning,
då menar jag att man måste försöka
göra en begränsning av området
för upplysningsverksamheten. Detta är
en svår fråga. Jag menar att det i denna
militära upplysningsverksamhet på förbanden
icke skall förekomma någon inblandning
i den politiska debatten som
pågår. Jag får inte många, men dock eu
del brev från värnpliktiga, som åberopar
vad kompanichefen i ett anförande
har sagt. Man betraktar det som en politisk
påtryckning mot en personal,
som ju mycket sällan ges chansen att
diskutera innehållet i sådana föreläsningar.
Det kan inte vara tillfredsställande
att ha eu sådan ordning.

Jag är fullt medveten om hur svårt
det är att göra några klara avgränsningar
i detta avseende, eftersom jag
själv har den uppfattningen, att vi har
behov av upplysningsverksamhet i militära
frågor för att informera de värnpliktiga.
ålen jag tror att man, eftersom

nu inga bestämmelser finns och tydligen
aldrig har funnits, ändå måste sätta sig
ned och försöka åstadkomma sådana bestämmelser,
som i stort sett följer de
principer, som enligt min mening här
är självklara, nämligen att denna upplysningsverksamhet
inte får vara politiskt
färgad.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet envisas att
kalla detta för anvisningar och råd, vilket
det inte är. Det är en sakgranskning,
utsänd för kännedom från arméstaben,
och det är trots allt något annat
än anvisningar och råd. Sedan finns
det anvisningar och råd för upplysningstjänstens
bedrivande i stort, men
de har, såvitt jag förstår, inte givit anledning
till någon kritik av den typ som
statsrådet här har framfört.

Vidare instämmer jag med statsrådet
i att skriften delvis fått en olycklig utformning
men jag kan inte finna, att
det är så allvarligt, att det kan ge anledning
till någon principiell omprövning
annat än ur den enda speciella
synpunkten, att det givit herr Johansson
i Stockholm anledning till hans anförande,
vilket enligt min mening är
en mycket allvarlig historia. Men det
är också den enda allvarliga anmärkningen
som man kan framställa i detta
sammanhang. Sedan finns det mindre
anmärkningar att göra, men det är en
helt annan historia.

Nu säger statsrådet, att om militära
myndigheter har en bestämd uppfattning
i en sådan fråga, skall de föra fram
den i form av framställningar till Kungl.
Maj:t. Ja, herr talman, jag återkommer
till mitt exempel från kriget. Varken
herr statsrådet eller jag hade några möjligheter
att framföra våra åsikter i framställning
till Kungl. Maj:t, när vi på den
tiden var i uniform. Vi hade möjlighet
att göra uttalanden i de truppförband
vi tillhörde, och jag kan försäkra herr

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

statsrådet, i fall han inte vet om det,
att det kom många klagomål från både
värnpliktiga och icke-värnpliktiga över
såväl statsrådets som min verksamhet
under den tiden, varvid förklarades, att
den var oneutral och olämplig ur många
synpunkter. Men jag upprepar att jag
inte alls ångrar vad jag gjorde då, och
jag tror uppriktigt sagt att inte herr
statsrådet gör det heller. Jag vill bara
att den frihet att uttala sig, som vi på
den tiden hade och gjorde anspråk på,
skall föreligga också nu och även i andra
frågor än de som vi nu behandlar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Även om mina anföranden
vid truppförband utefter norska
gränsen 1940 blev föremål för kritik,
kan jag försäkra herr Heckscher, att kritiken
mot mina föredrag inte var föranledd
av att jag skulle ha vänt mig
mot regeringen, ty det gjorde jag inte.
Vad vi båda två gjorde var, att vi försökte
informera soldaterna utefter gränsen
om det utrikespolitiska läget och
försökte tala om vad vi trodde skulle
hända och vad vi svenskar skulle kunna
duga till, om någonting skulle hända.
Vad vi nu diskuterar är emellertid
någonting annat.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag är förvånad över
herr Heckschers försvar för vad försvarsstaben
gjort i detta fall. Även om
herr Heckscher haft vissa erinringar att
göra, så framgår det av hans anförande,
att han anser, alt upplysningstjänsten i
stort följt givna direktiv. Jag vill säga
att det är så mycket mera beklagligt,
som herr Heckscher är med i de organisationer
som har med sådana saker
att göra.

Herr Heckscher säger att man möjligen
kan anmärka på vissa formuleringar,
som skulle ha kunnat vara annorlunda.
Det säger ju inte så mycket.

Det kan man säga nästan om allting,
nämligen att det bara gäller formuleringar.
Men här gäller det sannerligen
inte bara formuleringar. Varenda människa
som har tagit del av detta material
— det kanske inte är så många,
men jag kan försäkra att jag gjort det
— måste känna mycket stor olust. Det
allvarligaste är att det tydligen inom
försvarsorganisationen förefinns ett observationssystem
av den typ, som användes
i många länder men som i vårt
land alltid har fördömts. Jag vet ju att
vissa länder begagnar ett sådant politiskt
observationssystem mot vissa enskilda
människor, och det är vad som
har skett här. Det har väl inte så mycket
med upplysning om försvaret att
göra. Vad enskilda personer säger, skriver
och gör, som inte sammanfaller med
den militära ståndpunkten, registreras
och användes i vissa sammanhang. Sådant
brukar vi fördöma i vårt land. Vi
anser att en dylik metod är kränkande
mot demokratiens elementära grundsatser,
är ovärdig ett demokratiskt samhälle
och faller utanför försvarets uppgifter.

Vi skall undersöka detta litet närmare
och återföra debatten till vad den
faktiskt gäller, nämligen det material,
som herr Heckscher nog här känner
igen och som omfattar 31 sidor, utsända
från arméstaben. Jag gör det för att
i detta material bl. a. få stöd för det
påstående jag har gjort om dessa personliga
granskningar och observationer,
som försiggår inom försvaret beträffande
enskilda människor. Jag tillåter mig
citera i denna källskrift:

»Inga Thorsson, ordförande i socialdemokratiska
kvinnoförbundet, socialborgarråd
i Stockholm, f. d. riksdagsledamot.
Ståndpunkt: positiv till konventionellt
försvar, men av bl. a. moraliska,
utrikespolitiska, internationella
och militära skäl motståndare till
svenska atomvapen.

Ernst Wigforss har i kärnvapenfrå -

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

gan författat boken ''Atomvapen''?’ i
Arbetets debattforum, Framtidens förlag,
utkom i sept. 1959. Där för han en
diskussion med tyngdpunkt på de utrikespolitiska
aspekterna, som mynnar
ut i att W. motsätter sig såväl tanken
på atomvapen som forskning härför.
Han har även uppträtt som motståndare
till P. E. Sköld i pressen och i en
radiodebatt.

Åke Gustafsson, växtgenetiker, professor
vid Skogshögskolan, 1. majtalare
1958. G. deltog i AMSA-mötet på Borgarskolan
i okt. 1958 med bl. a. ett
skarpt utfall mot ÖB.

Barbro Alving, journalist, pacifist,
mycket aktiv kringresande AMSA-föreläsare
och debattör.

Rickard Sandler är tidigare knappast
avhörd i atomdebatten, utom i FN, där
han i ett inlägg förordat inställande av
alla atomvapenprov tills riskerna klarlagts.
»

Och så får vi veta, att fru Tekla Torbrink
har uppträtt i samband med ett
AMSA-möte, anordnat i Kalmar. Där bedrevs
pacifistisk propaganda utan åtföljande
debatt.

Herr talman! Vad har dessa saker med
försvarets upplysningstjänst att göra?
Vad har detta att göra med de artiklar
som dessa personer skrivit? Ingår
det verkligen i militärens uppgifter att
föra register över vad människor sagt
och gjort? Man måste väl följa med
mycket noga, eftersom man till och med
kan tala om vad de inte har gjort. Nog
förefaller detta som ett slags spionagesystem.
Jag beklagar, att försvaret inte
begriper det.

Jag tyckte inte att direktiven verkade
så vagt skrivna, som herr Heckscher
ville göra gällande när han återgav dem,
men förhåller det sig så, är det nödvändigt
att de ändras och görs klarare,
så att militären inte föres på avvägar
och begagnar metoder, som är förkastliga
och måste skada försvarets egen
sak. I annat fall skall vi låta bli att pro -

testera, när sådant förekommer i andra
länder.

Vidare får vi veta, att vissa ting inte
finns nämnda i Inga Thorssons bok.
Jag citerar:

»Hon redovisar i sin debatthistorik
inte någon av följande aktiva insatser
från motståndarna till kärnvapen.

a) Maj 1957 bedrevs i hela den västliga
världen — även i Sverige — en intensiv
antikärnvapenkampanj med anledning
av de brittiska kärnvapenproven
på Julön. Det är tämligen uppenbart,
att östblockets öppna och hemliga
propagandaresurser var insatta vid
detta tillfälle. Vätebomber hade tidigare
provats både av USA (flera tillfällen)
och Sovjet utan att någon sådan uppståndelse
blev följden. Här var det fråga
om ''psykologisk krigföring i rekordformat,
riktad även mot Sverige’.»

Att sådan verksamhet bedrives inom
försvarets upplysningstjänst kan inte
försvaras med att det bara är fråga om
meddelanden, som skickas till militärer
och militära institutioner. Inte ens
om det skulle ske med frivillig arbetskraft
av officerare på fritid skulle det
förbättra saken i rent politiskt hänseende.

När upplysningstjänsten kritiserar
vad som skrivits i denna bok av Inga
Thorsson, Ernst Wigforss, Åke Gustafsson,
Barbro Alving och Rickard Sandler,
visar det sig att man över huvud
taget inte har förstått det hela. Av vad
jag nyss har citerat framgår det, att man
antingen blandar bort korten —• vi får
förutsätta att det inte sker avsiktligt —
eller också inte begriper anledningen
till kampen mot atomvapen. Funderingarna
har — det skall jag medge — ett
sken av sannolikhet och verklighet, men
man förväxlar orsak och verkan. Det
var bombningarna som åstadkom protestmötena
och inte tvärtom. Att det här
i Sverige blev en kraftig propaganda —
någon upplysningsverksamhet har försvaret
visligt undvikit att bedriva —

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

berodde inte minst på överbefälhavarens
samtidigt framförda planer på
svenska kärnvapen. Vad som förekommit
i detta fall är rent politisk propaganda.

Jag skulle kunna gå igenom materialet
ytterligare, men tiden är begränsad.
Jag tror, att vad jag anfört ur denna
källskrift visar, att upplysningstjänsten
bär inte har förstått sin uppgift. Den
har begagnat en förkastlig metod. Det
fordras att försvarsministern och även
riksdagen ordentligt granskar dessa
ting. Här finns det anledning att se upp,
och det finns också möjligheter till prutning
på försvarsanslagen. Upplysningstjänsten
kostar ju inte bara några hundra
tusen kronor i sig själv, utan det går
också åt pengar till avlöningar åt dem
som arbetar där, fastän dessa medel föres
på andra poster.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Det förefaller som om
denna sak har blåsts upp litet väl mycket.
Jag tycker också, att man kan rikta
ganska stark kritik mot utformningen
av denna skrivelse, men den synd som
dessa officerare har begått är väl närmast
den, att de har trott att de kunde
bära sig åt som riksdagsmän. Det får
man som bekant inte i deras ställning.

Jag skulle vilja ta upp en detalj, som
ligger något vid sidan av den fråga vi
nu debatterat, nämligen det uttalande
som försvarsministern gjorde i slutet
av ett av sina anföranden. Det var så
glädjande, att det bör slås fast. Han
yttrade, att det var honom fullkomligt
främmande att pålägga någon av sina
underlydande munkorg. Det är klart att
denna frihet kan vara farlig och ge
upphov till kverulans, men jag finner
ändå försvarsministerns uttalande verkligt
glädjande. Det är inte många år sedan
en högt förtjänt militär, en infan -

teriinspektör, avskedades under närmast
skymfliga förhållanden därför att
han beträffande pansarbrytande vapen
hade fällt ett uttalande, varigenom han
trampat en överordnad på tårna. Vi
kommer alltså i fortsättningen att få
slippa sådant, och det är att hoppas att
försvarsministern kan ingjuta denna
anda av tolerans inte bara hos vederbörande
i kanslihuset, utan även litet
längre ut.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Såväl fröken Sandell
som herr Johansson i Stockholm har
här gett ett mycket starkt uttryck för
sin reaktion mot att statsmedel har använts
för en, som de säger, ensidig information.
Om denna reaktion är ärligt
menad, borde den naturligtvis även
gälla ensidighet i andra riktningen.

Jag förmodar att föken Sandell och
kanske ändå mer herr Johansson i
Stockholm, som oftare tar ordet freden
i sin mun, någon gång läser ett organ
som heter Freden och som utges av
Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Det förekommer en ganska påtaglig
personalunion mellan AMSA å ena sidan
och denna förenings organ å andra
sidan. I redaktionskommittén för Freden
sitter tre medlemmar av AMSA
vilka undertecknat uppropet i juni
1958. I freds- och skiljedomsföreningens
ungdomsorganisation sitter på en tätplats
en annan medlem av AMSA. Det
är inte heller bara fråga om en personalunion
utan också om en lokalunion,
eftersom man har samma adress Jungfrugatan
30 här i Stockholm.

Den som tar del av vad som står i
Freden behöver inte sväva i något
som helst tvivelsmål om var denna tidning
befinner sig. Där bedrives en
mycket ensidig propaganda för AMSA,
så pass ensidig att man ibland undrar
om Freden är ett organ för AMSA
eller för Svenska freds- och skiljedoms -

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

föreningen. Ingen förmenar naturligtvis
redaktionen att följa vilken linje den
vill. Varje människa har ju rätt att försöka
bilda opinion för sin uppfattning.
Men det kan ifrågasättas, om det verkligen
bör utgå statsbidrag till en verksamhet
av detta slag. Under utrikesdepartementets
huvudtitel anslås nämligen
medel till Svenska freds- och skiljedomsföreningen,
och jag ställer mig
mycket tveksam till, om den propaganda,
som AMSA bedriver och för vilken
den använder Freden som ett organ,
kan inordnas under den anslagsrubrik
som finns på tredje huvudtiteln: »Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska frågor.»

Om man skall, såsom här skett, kritisera
att en del människor engagerar sig
för information i ena riktningen, bör
man ställa sig lika betänksam till ensidig
information i andra riktningen.
Till sådant bör det inte utgå statsbidrag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte väntat att
en professor i statskunskap skulle sätta
likhetstecken mellan vad som säges här
i riksdagen — eller hur vi bär oss åt
här i riksdagen, för att tala med herr
Wachtmeister — och vad officerare
gör på tjänstetid för statens pengar.
Man behöver väl inte upplysa herr
Heckscher om att riksdagen är ett beslutande
organ i dessa frågor och att
vi sitter här på våra valmäns röster och
företräder deras meningar. I detta fall
är det däremot fråga om statsanställda
officerare, som skall utföra en viss upplysningsverksamhet,
för vilken man har
fått vissa direktiv av riksdagen men
som flerfaldiga gånger har — jag har
inte här i dag hunnit berätta allt vi vet
om det som skett — överskridit dessa
gränser.

Det går inte att, såsom herr Björkman
gjorde nyss, komma med en jämförelse

med vad som skrives i tidskriften Freden.
Denna tidskrift har inte något
statsanslag, såvitt jag vet, och de som
skriver där har inte några statliga befattningar.
Både herr Heckschers och
herr Björmans jämförelser är därför absurda.

Det finns inte någon anledning till
att de, som är för atomvapen, skall få
arbeta med statsmedel, men inte de andra.
Det är detta frågan gäller och ingenting
annat, och man skall inte försöka
snedvrida det hela.

När det gäller den skrift, som fröken
Sandell talade om, har det sagts av försvarsministern
att den är uppseendeväckande
dum. Men den har också försvarats.
Herr Heckscher sade att skriften
innehöll bemötande av falska uppgifter.
Vem avgör om uppgifterna är falska?
Skall man karakterisera skriften, så vill
jag säga att den är ett snorkigt och demagogiskt
aktstycke, ett inlägg i dagens
politiska debatt, som vederbörande har
rätt att göra som privatpersoner men
inte med hjälp av statliga medel från
militäranslagen.

Slutligen bara några ord till försvarsministern!
Politiserande generaler är etl
otyg, och politiserande officerare är det
också. De har vanligen mycket dåligt
omdöme i politiska ting, men de är inte
sällsynta här i Sverige, och övertramp i
den riktning, som nu skett, är många.
Försvarsministern sade att han hade en
dossier med uttalanden av officerare inför
trupp. Jag har också en hel del sådana
uttalanden, och det kan kanske
vara skäl att låta folk få kännedom om
den propaganda som härvidlag bedrives.

Herr HJALMARSON (li):

Herr talman! Försvarsministern framhöll
att vad vi diskuterar är centrala
myndigheters råd och anvisningar till
underlydande myndigheter beträffande
sättet att bedriva upplysningsverksamhet.
Herr Heckscher har erinrat om att

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

det i det aktuella fallet inte rör sig om
anvisningar utan om material, utsänt för
kännedom. Detta material karakteriserar
försvarsministern här i debatten som
»någonting uppseendeväckande dumt».
Jag måste, herr talman, bestämt vända
mig mot ett sådant omdöme av statsrådet
gentemot en underordnad myndighet.

Vad går den här skriften ut på? Efter
en genomläsning kan jag inte finna annat
än att den går ut på tre ting. För
det första vill den påvisa att vissa sidor
av atomvapenproblemet, vilka utelämnats
i boken »Nej till svenska atomvapen»,
är av väsentlig betydelse för
en objektiv och allsidig bedömning. Sålunda
heter det här i skriften att vad
som saknas i boken om atomvapen är
följande:

a) Fn analys av anledningen till den
bestående spänningen mellan de båda
stormaktsblocken, med en redogörelse
för blockens utrikes- och militärpolitiska
målsättningar samt den strategi de
tillämpar för att uppnå sina mål.

b) Fn redogörelse för och analys av
Sveriges militärpolitiska läge, jämfört
med t. ex. andra randstaters och småstaters
försvarsproblem.

c) Fn militärteknisk redogörelse, med
tyngdpunkt på utvecklingen av de vapenbärare,
som kan förses med atomladdning.

För det andra går denna skrift, såvitt
jag kunnat finna, ut på att klarlägga
vissa faktiska förhållanden, som enligt
den militära expertisen felaktigt eller
på ett missvisande sätt återgivits i boken,
t. ex. påståendet att de militära
anhängarna av atomvapen anser konventionella
vapen mer eller mindre värdelösa;
eller påståendet att taktiska
atomvapen i vår hand skulle vara verkningslösa
därför att fienden alltid har
tillgång till starkare vapen; eller påståendet
att behovet av framskjutna baser
numera skulle ha försvunnit.

Det påpekas vidare att de siffror om

strålning som professor Gustafsson anför
i huvudsak bygger på professor Paulings
material.

I den militära framställningen går
man ingående igenom FN-rapporten och
visar att den på väsentliga punkter inte
stämmer överens med professor Gustafssons
synpunkter.

För det tredje går den här skriften ut
på att värna militärledningen mot beskyllningar
som man anser vara ogrundade.
Man reagerar t. ex. mot påståendet,
att överbefälhavarens och FOA:s
kostnadsberäkningar skulle vara felaktiga,
och efterlyser en närmare motivering
för denna uppgift.

Man kritiserar professor Gustafssons
uppfattning att FOA i anledning av 1958
års riksdagsbeslut kan väntas starta tillverkning
av atomladdningar, och man
försvarar sig mot beskyllningen att vad
anhängarna av atomvapen egentligen
vill är anskaffandet av vätevapen.

Jag kan inte, herr talman, finna annat
än att arméstabens skrift i det väsentliga
syftar till att på ett objektivt
sätt återge vissa grundläggande fakta.
Det måste rimligtvis en myndighet kunna
göra, även i en kontroversiell fråga.
Det finns däremot i denna skrift detaljer,
som går utöver en sådan strikt och
objektiv upplysningsverksamhet. Dessa
detaljer borde inte ha varit med, men
de är ändock av underordnad betydelse.
Det är, herr talman, därför inte ett uttryck
för en sådan känsla för objektivitet
och rättvisa, som ett statsråd bör
iaktta i sitt förhållande till en underlydande
myndighet, när försvarsministern
ger sin kritik en sådan generell formulering
som har skett i interpellationssvaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Hjalmarson säger
att det här materialet är utsänt för kännedom
och att det inte är fråga om råd

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

och anvisningar till underordnade om
vad de skall säga i debatten, vilka argument
de skall använda och den vidare
upplysning som skall lämnas eller
på vad sätt de skall använda materialet
i sin upplysningsverksamhet.

Då vill jag till herr Hjalmarsons
kännedom bara läsa upp vad dessa utsända
meddelanden med olika innehåll
skall användas till. Det är enligt en
PM från försvarsstaben en s. k. inåtriktad
upplysning, som »skall ha till ändamål
att meddela främst de aktiva befälskårerna
sådan kunskap om det militärpolitiska
läget, den militärtekniska
utvecklingen och aktuella frågor i försvarsdebatten,
att de på saklig grund
kan lämna upplysningar och redogöra
för uppfattningar vid diskussioner med
utomstående. Verksamheten skall bedrivas
så, att deltagarna kan bilda sig en
egen uppfattning i berörda frågor, samt
så, att den kan väcka och underhålla de
värnpliktigas intresse för försvarsfrågor
och ge svar på de värnpliktigas frågor».

Det är alltså ett informationsmaterial
som underlydande förbandschefer erhåller
för att ha som underlag för den
vidare informationsverksamhet som de
skall bedriva bl. a. inom förbanden.

Vad som jag och flera med mig,
däribland även herr Heckscher, har reagerat
emot är en sällsynthet, vilket jag
har medgivit. Jag har inte sett något
liknande i den mängd material av detta
slag som skickats ut. Det vi vänt oss
emot är bl. a. att inledningen och kommentarerna
till de utsända recensionerna
är uppseendeväckande dumma. Detta
sätt att presentera framstående svenska
politiker och vetenskapsmän är uppseendeväckande
dumt, det vidhåller jag.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Att skicka ut informationsmaterial
är inte detsamma som att

meddela anvisningar; det måste självfallet
inte minst en departementschef
vara väl medveten om.

Emellertid, herr talman, detta var inte
mitt påpekande, utan det var herr
Iieckschers. Det väsentliga måste ändå
rimligtvis vara att man inte bör på
grundval av enstaka avsnitt, vilka man
ogillar, fälla ett så generellt kategoriskt
kritiskt omdöme som statsrådet här har
gjort.

En departementschef måste i förhållande
till myndigheter som inte själva
har tillfälle att försvara sig här i kammaren
iaktta en mycket stor varsamhet
och framför allt formulera sina omdömen
på ett sådant sätt, att de inte får en
sårande karaktär. Det tycker jag försvarsministern
skall komma ihåg.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är tydligen AMSAfebern
som gör att även sansade människor
i denna fråga kan hamna på en
sådan linje att man förvånas. Det är
egendomligt att herr Heckscher, som
står i spetsen för det psykologiska försvaret
och inom denna verksamhet icke
har visat några ansatser till att föra
propaganda mot dem som har en annan
uppfattning i atomvapenfrågan,
kan finna anledning att försvara detta
sätt att skriva.

Herr Heckscher vet ju att t. ex. den
verksamhet inom Folk och Försvar, som
här har nämnts och som likaledes är
statsunderstödd, också har blivit kritiserad
därför att man har varit obalanserad
i diskussionen om atomvapen.
Det är klart att arrangörerna inte alltid
kan veta att de människor som kommer
till en diskussion har balans nog
att höra en annan uppfattning än den
egna. Men möjligen skulle det ha blivit
litet mera balans i diskussionen, om
den motsatta uppfattningen hade fått
en företrädare, jämbördig med den huvudsakligen
utrikespolitiskt intressera -

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

de politiker som fick företräda den
uppfattning som råder inom försvaret,
nämligen att vi skall ha atomvapen.

Jag har trott att det som inträffat i
Folk och försvarskursen varit en
olyckshändelse just vid detta tillfälle
och har därför inte bråkat om det. Jag
tycker att det skulle ha varit bättre om
herr Heckscher på samma sätt låtit bli
att deltaga i denna debatt och försvara
ett skrivsätt, som inte stämmer överens
med det sätt på vilket han själv verkat
inom en organisation, som sysslar med
upplysning och inom vilken man får
vara beredd att konfronteras med olika
åsikter och ändå hävda sin egen uppfattning
med sans.

Det verkar litet slaskspaltjournalistik
vad vi fått höra här, och sådant passar
inte i en upplysningsverksamhet, som
väl till sist måste ha den uppgiften att
den skall stärka försvarsviljan, undvika
att skapa motsättningar och därför inte
ta upp frågor, som splittrar i stället för
enar. För mig är det väsentligt att en
så stor krets som möjligt ställer sig positiv
till svenskt försvar, och herr
Heckscher har försökt sprida samma
stämning inom den verksamhet där han
har deltagit. Detta har icke skett med
det här påtalade skrivsättet. Jag tycker
därför att herr Heckscher borde gått
förbi det inträffade i tysthet och inte
försökt försvara det.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har dragit upp en diskussion som
jag egentligen inte behöver gå in på.
Men jag vill gärna säga som min personliga
uppfattning, att om man skall
tala om någonting som har att göra med
den propaganda som bedrivs av AMSA,
så skall man inte använda ordet balans,
ty om det är någonting som saknas i
AMSA:s propaganda så är det balans.
Jag kan mycket väl ha respekt för vad
som sägs från det hållet, liksom jag över

huvud taget kan ha respekt för obalanserade
personer, om de har en allvarlig
uppfattning, men ordet balans bör inte
användas i sammanhanget.

Såvitt jag förstår, utmärkes den skrift,
vi här diskuterar och som fru Eriksson
kanske inte haft tillfälle att läsa, bl. a.
just av att olika synpunkter får komma
till tals. Där finns nämligen långa citat
ur den skrift som kritiseras, och citaten
följs av kommentarer. I fråga om balans
tror jag att denna skrift väsentligt
överträffar det mesta av vad som kommer
från AMSA, låt vara att den, såsom
vi alla har varit överens om, innehåller
en del uttalanden som borde varit
ogjorda.

Jag vill, herr talman, gärna säga till
fru Eriksson, att jag tycker det är väsentligt,
både i det här sammanhanget
och i den verksamhet som fru Eriksson
och jag tillsammans har bedrivit i något
mer än fem år, att i diskussioner
av den här typen låta olika meningar
komma till tals och låta saker och ting
bli bemötta. Man kan inte gärna hindra
militära myndigheter att ge förbandschefer
material att besvara påståenden
från värnpliktiga som är föremål för
agitationen från AMSA:s sida.

Jag medger att en del av det som
står här inte borde stå, men jag tror
uppriktigt sagt — och det vill jag säga
även till statsrådet — att de förbandschefer
till vilka det här materialet vänder
sig har förstånd att använda vad
som är användbart och lämna åsido vad
som inte är användbart. Därför tror jag
att de misstag som förekommit inte gör
någon nämnvärd skada.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Herr Iljalmarson anförde
som exempel på oriktiga uppgifter
som försvarsstaben vänder sig mot, att
AMSA-rörelsen skulle ha sagt att anhängare
av atomvapen förklarat det
konventionella försvaret värdelöst utan

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellationer ang. försvarets upplysningstjänsts verksamhet och i anled ning

av viss propaganda för den svenska krigsmaktens utrustning med atombomber

atombomber. Jag förmodar att herr
Hjalmarson godkänner professor Tingsten
som anhängare av atomvapen. Professor
Tingsten har i ett föredrag i
Malmö förklarat, att det nuvarande försvaret
utan atombomber är som att sända
ut soldater i ett modernt krig utrustade
med pilbågar och slangbågar. Det
argumentet gick alltså inte, herr Hjalmarson! Både

herr Heckscher och försvarsministern
har här talat om hur det var
under det senaste kriget, och herr
Wachtmeister sade att en överste och
förutvarande ledamot av kammaren
hade avskedats eller förtidspensionerats,
därför att han hade kommit i opposition
till dåvarande arméchefen. Ja,
det är riktigt, men han avskedades icke
för att han under hela kriget var nazist
och organiserade gråskjorteformationer.
Vi hade rätt många exempel på politiserande
officerare, som man tyvärr inte
gjorde mycket åt. Det går igen i höstens
julbokflod, där vi kan läsa bl. a. professor
Holmgrens påminnelse om en påtänkt
nazistisk officerskupp i Stockholm,
och i Ivar Lo-Johanssons skildring
i »Soldaten» hur soldaterna såg
på vissa av sina officerare.

Herr Heckscher eller kanske herr
Hjalmarson sade att försvarsstaben väl
ändå borde försvara sig och att den inte
får försvara sig här i riksdagen. Får de
anklagade pacifisterna försvara sig i de
instanser där de här dokumenten föredras? Slutligen

vill jag ställa även en fråga
till försvarsministern som gäller kostnaden
för den här propagandan: Vem
betalade barnkalaset på Strömmen? Vem
betalade flottans och kustartilleriets försök
att göra krig med atombomber till
ett folknöje, och under vilken rubrik
har kostnaden redovisats?

Herr SPÅNGBERG (s):

Jag är litet förvånad över herr Hjalmarsons
ensidiga framställning, där han

talar om ensidigheten i den bok som
b. a. Inga Thorsson har givit ut. En del
av de argument som herr Hjalmarson
själv använde finns ju medtagna i »Nej
till svenska atomvapen», men det är såvitt
jag förstår skillnad mellan en
bok, som är utgiven i syfte att sprida
upplysning om strålningsfaran och ange
moraliska aspekter på atombomben,
samt de uppgifter, som arméstaben har
meddelat. Skall man tala om ensidighet
i det här fallet, bör man inte rikta sig
mot ett organ som har en uppgift — en
stor uppgift. Ensidigheten finner man
hos arméstaben och hos de militärer,
som försöker bagatellisera den strålningsfara
som dock enligt vad världens
främsta vetenskapsmän på detta område
är eniga om kan bli fruktansvärd
för mänskligheten.

Om man går till boken »Nej till svenska
atomvapen», finner man att Inga
Thorsson själv har framhållit att bokens
syfte är att ge andra aspekter på detta
problem än som anges från militärt
håll och att den givits ut »i den förhoppningen,
att den tillsammans med
andra bidrag på området skall kunna
bilda grunden för studier och diskussion
i cirklar och grupper inom folkrörelserna
— måhända kan den därmed
bidra till en mer allsidig belysning av
kärnvapenproblemet i vårt land än vad
den offentliga debatten hittills kunnat
göra». Den som har läst boken vet ytterligare
att det i denna lilla skrift finns
en rad anvisningar. Där är även den FNrapport
återgiven som herr Hjalmarson
försökte att ställa i motsättning till professor
Gustafssons artikel.

Man kan naturligtvis diskutera vissa
detaljer om strålningsriskerna, men vi
vet ej hur många tiotusental eller hundratusental
människor som kommer att
do efter varje atombombprov, eftersom
vi inte kan få några bestämda uppgifter
nu. Men efter ett fyrtiotal år kan vi
genom jämförelser av sjukdomar som
leukemi och andra sjukdomar av ärftlig

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. tillsättande av en nationell oljeskyddskomnutte

art, bl. a. hos kommande generationer
med större säkerhet konstatera dess verkan.
Man kan inte bevisa det som ännu
inte har skett, och det kan finnas olika
uppfattningar om hur detta kommer att
verka, men det är väl riktigt att återge
olika vetenskapliga rön. Hur bär sig
arméstaben åt i detta fall? Ingen skulle
vara mer tacksam än jag om arméstaben
lämnade allsidiga uppgifter och
lade sig vinn om att sprida objektiva
upplysningar om dessa ting.

Då man bär blandat in AMSA och
Freden i detta sammanhang vill jag
framhålla, att dessa i vår tid fyller en
synnerligen stor uppgift, som alla människor,
vilka vill få till stånd andra och
bättre förhållanden världens länder
emellan på den storpolitiska arenan,
måste vara tacksamma för. Yi måste
vara tacksamma för varje tanke som ger
möjligheter för världens länder att leva
i fredlig samverkan med varandra.

Här vill jag sluta med ett tack till
AMSA för den upplysningsverksamhet
som organisationen har bedrivit. Det arbetet
har öppnat ögonen på många
hundratusenden i detta land, som eljest
icke skulle ha kommit underfund med
strålningsfaran i vätebombens och atombombens
skugga.

Herr talmannen, som under detta anförande
återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar, förklarade härmed
överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. tillsättande

av en nationell oljeskyddskommitté

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Wachtmeister i en interpellation
frågat, om jag ämnar tillsätta
en sådan nationell oljeskyddskommitté,
som avses i den resolution, nr 7, vilken
fogats vid den av Sverige biträdda 1954
års internationella oljeskadekonvention.

3 — Andra kammarens protokoll 195!). A

Jag vill erinra om att jag vid anmälan
den 30 december 1955 av propositionen
om godkännande av nämnda konvention
framhöll, att det synes lämpligt att uppdraga
åt sjöfartsstyrelsen att från svensk
sida följa oljeskadeproblemet och anvisa
lämpliga åtgärder. Därjämte framhölls,
att frågan huruvida det för detta
ändamål är erforderligt att till styrelsen
knyta en sakkunnigkrets borde bli
föremål för närmare övervägande. Denna
fråga har ännu icke slutligt prövats
av Kungl. Maj:t.

Sveriges jägareförbund har i skrivelse
till Kungl. Maj:t anmält, att den verksamhet
på förevarande område som tidigare
förekommit inom Nordiska oljeskadekommitténs
svenska sektion blivit
nedlagd. Denna skrivelse har varit föremål
för remissbehandling. Sjöfartsstyrelsen
har därvid tagit upp frågan om en
sådan oljeskyddskommitté som avses i
resolutionen nr 7. Ej heller detta ärende
är avgjort.

I viss utsträckning har oljeskadekommitténs
verksamhet efter den svenska
sektionens nedläggande fortsatts genom
oljebranschens försorg. Vidare har sjöfartsstyrelsen
i uppdrag att utreda frågor
som äger samband med ratificeringen
av konventionen och att inkomma
med därav föranledda förslag. Vid utförande
av detta uppdrag, som ännu icke
slutförts, biträdes styrelsen av en krets
av sakkunniga och experter. Styrelsens
förslag i ärendet väntas inom kort.

Spörsmålet om att till sjöfartsstyrelsen
knyta en fast krets av sakkunniga på
ifrågavarande område kommer att upptagas
till avgörande senast i samband
med prövningen av detta förslag. Samtidigt
kommer jägareförbundets skrivelse
att anmälas.

Jag är för närvarande icke beredd att
ta ställning till den av interpellanten
framställda frågan men vill dock gärna
medgiva att vissa allmänna skäl talar
för inrättande av en sådan kommitté
som avses i resolutionen nr 7.

Vidare anförde:

r 32

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. tillsättande

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för det snabba svaret. Det
har gått i det närmaste fyra år sedan
Sverige ratificerade oljeskyddskonventionen.
Det kanske därför kan tyckas
vara överord när jag tackar även för
ett positivt svar men det gör jag i alla
fall, eftersom jag tycker att handelsministerns
hela inställning har varit så
glädjande positiv.

Det finns anledning att med särskild
tillfredsställelse notera att handelsministern
ännu inte har tagit definitiv
ståndpunkt till hur organisationen av
ett sådant nationellt oljeskydd skall
utformas, av den anledningen att det
ingalunda kan betraktas som självklart
att kommittén skall lyda under sjöfartsstyrelsen.
De intressen som kolliderar
på detta område kommer från så många
skilda håll att det nog vore lämpligt
med en helt självständig kommitté eller
vad man vill kalla den, lydande direkt
under Kungl. Maj:t. Vi har t. ex. vattenvården
i både söt- och saltvatten,
jakt och fiske samt djur- och naturskydd
— allt detta lyder under jordbruksdepartementet.
Vidare har vi nedsmutsningen
på våra stränder, vilken
fråga väl närmast får hänföras till hälsovården
och alltså lyder under socialdepartementet,
för att bara ta ett par
exempel.

Intet av dessa intressen har någonting
med sjöfarten att göra, och åtminstone
jag har rätt svårt att i sjöfartsstyrelsens
instruktion plocka in dessa frågor. Styrelsen
har jämlikt instruktionen att till
prövning upptaga ekonomiska spörsmål
som äger betydelse för sjöfartsnäringen,
vidare att ha överinseendet över sjöfartens
säkerhet. Visst kan det vara en
åtgärd för sjösäkerheten att t. ex. under
storm gjuta olja på vågorna, men just
en sådan nödåtgärd är undantagen i oljeskyddskonventionen
och innefattas inte
i förbudet mot att släppa ut olja.

Kort sagt, sjöfartsstyrelsen har bara
att ta befattning med en ringa del av

av en nationell oljeskyddskommitté

allt som har med den här frågan att
göra, och jag ställer mig därför ganska
tveksam till huruvida det kan vara rätt
att ytterligare belasta just sjöfartsstyrelsen
med dessa frågor.

Vore det inte bättre om kommittén
finge en ställning i stil med vår svenska
ILO-delegation, d. v. s. delegationen
för det internationella socialpolitiska
samarbetet? Man bör nog tänka på att
en sådan kommitté skall vara ganska
självständig. Det gäller att bestämma
vem som skall utföra arbetet på fältet,
företa de skadeförebyggande åtgärderna,
se till att det verkligen blir någonting
gjort. Frågan är om man inte skulle
kunna anknyta någon sakkunnig till
statens vattenvårdsinspektion. Kustbevakningen
kanske borde i sitt reglemente
ha bestämmelser om skyldighet
att företa skadeförebyggande åtgärder
och att ha depåer av dessa tvättmedel,
som vi nu med stort besvär fått skicka
ut till de områden, där sjöfågel blivit
särskilt hårt drabbad av oljekatastroferna.

Vi har ju, som statsrådet påpekade,
haft en kommitté, som bevakat oljeskyddsåtgärderna,
men den har nu nedlagt
sin verksamhet. Det skedde därför
att jägareförbundet inte tyckte att det
arbetet skulle bekostas av jaktvårdsmedel
— vilket väl delvis kan vara rätt,
eftersom så många andra intressen också
är berörda. Men absolut galet måste
det vara att lägga ned arbetet, innan
man har något annat i stället.

Det förhåller sig tyvärr så, att norrmännen
inte har särskilt mycket intresse
till övers för hur det blir med
oljeskyddet i Östersjön. Man har i Norge
enligt bestämmelserna skyldighet
att under den närmast följande treårsperioden
ha hand om nordiska oljeskyddsfrågor.
I Norge är emellertid
strömförhållandena sådana, att oljar,
driver ut från kusten. Där uppstår därför
inte de problem som vi har.

Det kan knappast vara riktigt, att som
nu är fallet hela oljeskyddet skall vila

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. tillsättande av en nationell oljeskyddskommitté

på några få personers uppoffrande intresse.
Framför allt är det en f. d. jaktvårdskonsulent
som frivilligt, utan någon
som helst ersättning, arbetar för
denna sak. Jag tackar därför än en
gång handelsministern för hans medgivande,
att vissa allmänna skäl talar för
inrättande av en sådan kommitté.

Jag har mig bekant, att vid den konferens,
som nyligen hölls i London av
IMCO, Intergovernmental Maritime
Consultative Organisation, signalerades
ett frågeformulär till de stater, som
ratificerat 1954 års konvention. Bland
annat skulle man begära upplysningar
om de nationella oljeskyddskommittéerna
enligt konventionens resolution nr 7.
Jag tycker det skulle hedra oss, om vi
när denna förfrågan kommer kunde
svara, att den kommittén har vi redan.

Får jag slutligen bara nämna rekommendation
nr 4 vid Nordiska rådets
sista session, den som talar om att vi
bör försöka få Sovjet och Polen att ratificera
oljeskyddskonventionen.

Visst kan det kosta en del pengar
och besvär att få bukt med spilloljeproblemet.
Men kostnaderna är likväl så
små, att vi helt enkelt inte får ta hänsyn
därtill. Det är ovärdigt civiliserade
nationer att utsätta sjöfågeln för så svåra
lidanden som nu sker.

Herr talman! Med en förhoppning att
handelsministern, efter att ha tagit sig
en funderare på huruvida organisationen
skall sortera under handelsdepartementet
eller under jordbruksdepartementet,
snarast måtte tillsätta en nationell
oljeskyddskommitté ber jag att —
tredje gången gillt — få tacka för
svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara några ord i största
korthet.

Herr Wachtmeister och jag är helt
överens om att oljeutsläppen skapar betydande
bekymmer. Däremot har väl
ingen av oss någon riktigt fast och be -

stämd mening om hur vi skall råda bot
på nu rådande missförhållanden. Man
skulle kanske kunna uppnå någon förbättring
genom att tillsätta en kommitté
av sakkunniga, som sysslar med dessa
frågor, men jag är litet skeptisk
mot att göra den kommittén till ett
självständigt organ, vilket herr Wachtmeister
rekommenderar. Jag är rädd för
att vi då får ett embryo till ett litet
ämbetsverk, och det föreställer jag mig
att också herr Wachtmeister vill undvika.
Det är därför som jag närmast
sneglar på sjöfartsstyrelsen som den
myndighet vilken skall tillhandahålla
den personal en dylik eventuell kommitté
behöver för sitt arbete. Det är
här inte fråga om några engångsuppgifter
utan om en fortlöpande verksamhet.
Det är av den anledningen som jag
inte är så säker på att en självständig
kommitté i detta fall är den lämpligaste
formen.

Slutligen vill jag säga att om vi verkligen
vill komma till rätta med dessa
förhållanden, så tror jag det är angeläget
att först och främst få en mera allmän
ratifikation av konventionen än
vad vi har i dag. Innan vi fått det -—
och däröver råder inte vi — tror jag
att alla åtgärder på detta område ändå
bara blir palliativ.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Min tveksamhet när det
gäller att lägga denna nämnd under
sjöfartsstyrelsen beror inte bara på att
det är så oändligt många intressen som
här kolliderar utan också på att jag
tycker att sjöfartsstyrelsen hittills inte
har visat särskilt stort intresse för dessa
frågor. Sjöfartsstyrelsen har t. ex.
ännu i denna dag inte utfärdat bestämmelser
till sina kontrollorgan att övervaka
förandet av de oljadagböcker, som
man är skyldig föra ombord.

Men annars är jag fullständigt överens
med handelsministern om att det
bör diskuteras hur denna nämnd bör
utformas, så att den inte blir ett själv -

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. löneförhållandena för vissa telefonister

ständigt ämbetsverk, ty det vill jag inte
att den skall bli.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. löneförhållandena
för vissa telefonister

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Andersson i Storfors
frågat mig om jag är beredd att lämna
en förklaring till hur vissa i interpellationen
närmare angivna orättvisor i lönehänseende
uppstått för en del telefonister
vid televerket samt om jag vore
villig medverka till att rättvisa med det
snaraste skapades för berörda telefonister.

Till svar härpå får jag anföra följande.

De av herr Andersson i interpellationen
påtalade ojämnheterna i löneturshänsende
är föranledda av vissa åtgärder
på löneområdet, som vidtogs den
1 juli 1957 efter förhandlingsöverenskommelse
med vederbörande personalorganisationer
och efter riksdagens
godkännande. Innan jag närmare redovisar
innebörden av dessa åtgärder och
deras inverkan på telefonisternas lönetur,
vill jag något beröra löneställningen
för televerkets telefonister före den 1
juli 1957.

För ordinarie och extra ordinarie telefonister
vid televerket tillämpades
före nämnda dag tre olika lönegrader
på dåvarande löneplan 1, nämligen för
lokaltelefonister lönegraden 6, för
landstelefonister lönegraden 8 och för
rikstelefonister lönegraden 10. Anställningen
som lokaltelefonist i lönegraden
6 föregicks av anställning under 18 månader
såsom lokaltelefonistaspirant eller
ev. extra lokaltelefonist i lönegraden
4. Tiden för befordran till landstelefonist
i lönegrad 8 varierade inom tämli -

gen vida gränser men synes genomsnittligt
ha uppgått till omkring 4V2 år från
det vederbörande erhållit tjänst i 6:e
lönegraden.

En av de inledningsvis nämnda lönetekniska
åtgärder, som har betydelse i
detta sammanhang, är inplaceringen av
telefonisttjänsterna i nya lönegrader i
samband med 1957 års löneplansrevision.
Denna inplacering ingick som ett
led i den överenskommelse, som träffades
med vederbörande personalorganisationer
på hösten 1956. överenskommelsen
finnes redovisad under punkten
4 i bilaga 2 Gemensamma frågor till
1957 års statsverksproposition. Erinras
må här, att genom löneplansrevisionen
den tidigare löneplanen 1 med 37 olika
lönegrader ersattes av löneplan A med
endast 26 lönegrader. Minskningen av
antalet lönegrader åstadkoms bl. a. genom
sammanslagning av vissa lönegrader
på den äldre löneplanen. I fråga
om lönegradsområdet 1—10 på den tidigare
löneplan 1, d. v. s. det område
inom vilket telefonisttjänsterna då var
placerade, innebar överenskommelsen
att lönegraderna 1—4 ersattes med lönegrad
1 å den nya löneplan A. Var och
en av lönegraderna 5—10 på löneplan 1
fick sin motsvarighet i en tre enheter
lägre lönegrad på löneplan A. Beträffande
tjänster i lönegraden 6 på löneplan
1 innebar överenskommelsen, att
till den för denna lönegrad normala
översättningslönegraden A 3 skulle överföras
bl. a. tjänster såsom skrivbiträden
och telefonister i reglerad befordringsgång,
medan ej särskilt angivna tjänster
i dåvarande 6:e lönegraden skulle
överföras till lönegraden A 4. För televerkets
lokaltelefonister, för vilka angivna
reglerade befordringsgång då icke
gällde, innebar den nya placeringen i
lönegrad A 4 relativt sett en lönegradsuppflyttning
med en enhet. Härigenom
erhölls också en löneförbättring med en
löneklass i förhållande till andra tjänstemän
inom det aktuella lönegradsområdet.
Landstelefonisttjänsterna i den

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959
Svar på interpellation ang. löneförhållandena för vissa telefonister

tidigare lönegraden 8 överfördes enligt
huvudregeln till lönegrad A 5, varigenom
det tidigare lönegradsavståndet
mellan lokal- och landstelefonister
krympte från två till en enhet. Detta
medförde att vid befordran från lokaltill
landstelefonist möjlighet till s. k.
sneddning i löneklass uppkom i löneklasslägen,
där sådan möjlighet icke tidigare
förelegat. En konsekvens härav
var att den, som vann dylik befordran
den 1 juli 1957 eller senare, kunde få
en förmånligare löneklassplacering i lönegrad
A 5 än den tidigare befordrade.

Det här anförda utgör emellertid endast
en redogörelse för de konsekvenser,
som löneplansrevisionen i sig innefattade,
och måste kompletteras med en
redovisning för innebörden av vissa
andra den 1 juli 1957 genomförda lönetekniska
ändringar beträffande televerkets
telefonister.

Den 4 mars 1957 träffades med personalorganisationerna
överenskommelse
om vissa lönegradsändringar, som skulle
genomföras vid samma tidpunkt som
löneplansrevisionen. överenskommelsen
finnes redovisad under punkten 1 i
proposition 120 till 1957 års riksdag.
För televerkets del innebar överenskommelsen
bl. a. att tjänsterna såsom ordinarie
lokaltelefonister i dåvarande lönegrad
6 och ordinarie landstelefonister
i dåvarande lönegrad 8 sammanslogs
till en tjänst, benämnd telefonist och
placerad i den nya lönegraden A 5. För
de ordinarie lokaltelefonisterna innebar
denna tjänsteförteckningsrevision en
uppflyttning i lönegrad med en enhet
utöver den, som enligt min förut lämnade
redogörelse följde av uppgörelsen
om själva löneplansrevisionen. De förut
omnämnda konsekvenserna i löneturshänseende
av ett minskat lönegradsavstånd
gör sig även här gällande. Enligt
samma överenskommelse skulle vidare
— med tillmötesgående av ett gammalt
jnskemål från vederbörande personaltrganisationer
— för icke-ordinarie telefonister
vid televerket tillämpas den

förutnämnda för bl. a. skriv- och kontorsbiträden
gällande befordringsgången.
Denna innebär, att tjänsteman efter
18 månaders anställning i A 1 befordras
til A 3 och efter 12 månaders anställning
i denna lönegrad befordras till
A 5. Vid införandet av de icke-ordinarie
telefonisterna under nyssnämnda bestämmelser
föreskrevs genom särskilt
Kungl. Maj :ts beslut, att sagda telefonister
skulle placeras och uppflyttas i
lönegrad, som om befordringsgången
varit tillämplig under hela anställningstiden
som telefonist vid televerket. De
telefonister i den tidigare lönegraden 6,
som vid denna omräkning icke erhöll
tjänst i A 5, d. v. s. sådana med mellan
1 Va och 2‘/s års anställning, placerades
i enlighet med grunderna för löneplansrevisionen
övergångsvis i A 4. Löneklassplaceringen
från och med den 1
juli 1957 för här ifrågavarande telefonister
skedde liksom för övriga tjänstemän
med utgångspunkt i den 30 juni
1957 innehavd tjänst.

De i anslutning till förenämnda uppgörelser
genomförda åtgärderna medförde
sammanfattningsvis följande konsekvenser.
Genom att lokaltelefonisterna
översattes till lönegraden A 4 och
från och med den 1 juli 1957 uppflyttades
till lönegraden A 5 kunde en lokaltelefonist
i den nya telefonisttjänsten
erhålla förmånligare löneklassplacering
än en äldre och tidigare befordrad
förutvarande landstelefonist. Införandet
av den reglerade befordringsgången
medförde i sin tur att anställningstiden
för erhållandet av tjänst i
A 5 avsevärt förkortades. Detta förhållande
jämte föreskriften om att en ickeordinarie
telefonist i den tidigare lönegraden
(i övergångsvis skulle vara placerad
i A 4 medförde att antalet yngre
förutvarande lokaltelefonister, som lönetursmässigt
passerar äldre kolleger,
ökade efter hand som förstnämnda telefonister
uppnådde 2‘A års anställningstid.

Att angivna förhållanden vållat irrita -

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. löneförhållandena för vissa telefonister

tion bland den personal, som icke berörts
av de förmånliga lönetursverkningarna,
är naturligt. I detta sammanhang
måste jag emellertid understryka,
att en förutsättning för genomförandet
av en så omfattande och genomgripande
omläggning av de statliga löneplanerna,
som skedde år 1957, var att parterna
kunde uppnå enighet om att uppkommande
ojämnheter i utfallet av löneplansrevisionen
icke kunde undvikas.
Förbättringar kom i det sammanhanget
all här berörd personal till del,
om än förbättringarna exempelvis genom
vinster i löneturshänseende blev
större för vissa kategorier.

Då frågan genom interpellationen
förts fram inför denna kammare, vill
jag samtidigt betona, att det här icke
rör sig om en isolerad och för televerkets
telefonister speciell företeelse, som
av den anledningen förtjänar särskild
uppmärksamhet. Fall analoga med eller
i vissa delar lika med telefonisternas
förekommer inom andra karriärer inom
olika delar av löneplanen A. I själva
verket rör det sig här om en problemställning,
som utgjorde en integrerande
del i övervägandena om löneplanens utformning.
De kostnader, som skulle ha
uppkommit vid införandet av regler,
som syftade till att förebygga ojämnheter
i löneturshänseende, beräknades då
vara av sådan storleksordning att de
utan tvivel skulle ha påverkat utformningen
av det framlagda förslaget till
löneplaner. Även om — med hänsyn
till att ojämnheterna successivt minskar
i betydelse — kostnaderna för ett utjämnande
i dagsläget kan bedömas vara
något lägre än 1957, skulle de fortfarande
absolut sett vara av betydande
storleksordning. Nu som då torde det
nämligen svårligen låta sig göra att bryta
ut och särbehandla vissa grupper.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att
det knappast skulle vara möjligt att genomföra
mera genomgripande ändringar
ens i förbättrande riktning av tjänstemännens
anställningsvillkor, därest

ett relationstänkande av här ifrågavarande
slag skulle accepteras vid förhandlingar
om dessa villkor. När man
bedömer den nu aktuella frågeställningen,
får man ej glömma, att samtliga
tjänstemän inom telefonistgruppen erhållit
löneförbättring. Att vissa grupper
av befattningshavare fått mer än vad
som i allmänhet varit fallet och alltså
kan sägas ha blivit särskilt gynnade är
en konsekvens, som det varit svårt, för
att ej säga omöjligt, att undvika när
man stått inför uppgiften att genomföra
en så omfattande revision av lönesystemet.
Den omständigheten är emellertid
något som enligt min mening ej kan utgöra
en grund för kompensationskrav
från dem, som inte kommit att tillhöra
den kategori som mest gynnats genom
revisionen. Jag är därför inte beredd
att göra några utfästelser om att medverka
till utfärdandet av bestämmelser,
som avlägsnar ojämnheterna i löneturshänseende
för de i interpellationen berörda
telefonisterna.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat herr Anderssons frågor.

Härpå anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för civildepartementet
för svaret på min interpellation.
Anledningen till att jag ställde dessa
frågor till civilministern var det stora
missnöje som råder bland vissa grupper
inom telefonistkåren. Man måste förstå
den stora olusten och missnöjet hos de
telefonister som helt plötsligt hamnat
i ett sämre läge än sina yngre arbetskamrater.
Jag vill dock klart säga ifrån
att det inte finns något att invända mot
de förbättrade löner som lokaltelefonisterna
fick vid berörd tidpunkt. Det var
säkerligen en välmotiverad lönelyftning
för den lägsta telefonistgruppen.

Svaret, som i sin helhet är späckat
med lönegradssiffror och löneplaner,
ger mig ingen som helst möjlighet att gå

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959
Svar på interpellation ang. löneförhållandena för vissa telefonister

i det svaromål jag skulle ha önskat. Därtill
har tiden varit mig alltför knapp.
På mig verkar svaret faktiskt som en
ren doktorsavhandling om löner.

Jag tar mig ändå friheten att nämna
några siffror som jag tycker är belysande.
Jag skall försöka låta bli att nämna
lönegradsplaceringar. Jag skall i stället
använda krontal, som kanske ger bättre
upplysning om dessa saker. Jag vill som
exempel ta två telefonister, A och B,
som står mig mycket nära. Jag har därför
kunnat kolla siffrorna bättre än jag
annars skulle ha kunnat.

Telefonisten A, som anställdes 1/8
1945, hade 30/6 1957 en lön av 712 kronor.
1/7 1957 erhöll hon 756 kronor. Telefonisten
B, som anställdes tre år senare,
alltså 1/7 1948, hade 30/6 1957 679 kronor
i lön. Hon fick vid omplaceringen
1/7 1957 en lön av 797 kronor.

30/6 1957 låg alltså telefonisten A 33
kronor över telefonisten B, vilket man
tyckte var ganska naturligt med tanke
på hennes längre tjänstetid. Men 1/7
1957 vände sig det hela. Telefonisten B
fick då 797 kronor, medan A stannade
vid 756. Det är just på den punkten som
man ansett att det skett en betydande
orättvisa mot telefonisten A.

Jag förstår att del inte varit mycket
att göra åt detta, men jag har ändå velat
tala om hur det blir i pengar räknat för
att vi skall se förhållandena sådana
som de är. Jag har skaffat otaliga exempel,
men jag skall avstå från att nämna
dem. Jag har i detta fall mycket svårt
att göra mig gällande mot civilministern
och hans departement. Därför vill
jag endast påpeka att orättvisorna finns,
vilket också Svenska teleförbundet i en
redogörelse lämnat en samling exempel
på.

Då civilministern i svaret icke anser
sig kunna göra några utfästelser om att
medverka till att skapa rättvisa förhållanden
för berörda telefonister, förbehåller
jag mig rätten att rådgöra med
dem som står mig nära i detta ärende för
att sedermera få återkomma på annat

sätt i denna för mig mycket invecklade
fråga.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Då någon kanske kan få
den föreställningen att den grupp, som
herr Andersson i Storfors här ömmar
för, har blivit speciellt missgynnad vid
löneplansrevisionen, har jag begärt ordet
för att med ett par siffror visa vad
revisionen hade för resultat för denna
grupp.

Tidigare var landstelefonisterna placerade
i lönegrad S på löneplan 1, och
de översattes till lönegrad 5 på löneplan
A. För en landstelefonist i dyrort 5
medförde detta en ökning av begynnelselönen
med 11 procent och av slutlönen
med 13,8 procent. För en landstelefonist
i ortsgrupp 3 höjdes begynnelselönen
med 7,5 procent och slutlönen
med 10 procent.

Mina damer och herrar! Man kan väl
inte säga att en grupp, vars slutlön har
ökats med 13,8 procent respektive 10
procent, har blivit särskilt missgynnad,
även om det på grund av de sneddningsregler
som gäller vid lönegradsuppflyttningar
kan ha blivit så, att någon fått
några kronor mer än en annan. Varken
civildepartementet eller organisationerna
har kunnat finna en smidigare
form för löneklassuppflyttningar än de
sneddningsregler som nu gäller. Om
man skulle tillämpa den millimeterrättvisa
som det talas om i detta sammanhang,
måste man omräkna lönerna för
hela kåren, och det skulle förutom betydande
kostnader medföra ett kolossalt
administrativt arbete. Därest en dylik
omräkning hade bedömts vara nödvändig,
hade vi ej kunnat genomföra lönerevisionen
på det sätt som nu skedde.
När man bedömer utfallet, bör man
även beakta de plussidor som finns i
uppgörelsen.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Det är riktigt som civilministern
säger att man bör beakta plus -

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om förverkande av hyresrätt
och avhysning

sidorna i uppgörelsen. Men vad jag med
min interpellation velat peka på är, att
det skett en förskjutning till förmån för
dem som hade en kortare anställningstid.
Det är där jag ansett att felet ligger.

I Teleförbundets skrivelse av den 26
november 1957 heter det också: »Vi
har dock ännu inte velat medge, att frågan
är slutbehandlad. Vi kommer att
aktualisera den återigen i samband med
en del andra saker som också måste
lösas.»

Resonemangen har nu ganska länge
pågått på detta plan, och därför har jag
velat att civilministern skulle ge en klar
bild av läget. Jag är tacksam för att så
har skett i dag, och jag hoppas att man i
framtiden vid nya förhandlingar skall
försöka lösa dessa spörsmål, så att
denna grupp kompenseras för sitt inkomstbortfall.

samma problem som det vi nu diskuterar.
Detta är sålunda ingenting speciellt
för telefonisterna.

Om man i varje situation skall ha en
millimeterrättvisa av den art som interpellanten
förordar, begränsar man
möjligheterna att ge en förbättrad lönegradsplacering
åt grupper som ligger
lägre. Om relationstänkandet är så utbrett,
att en grupp icke kan godta att
annan grupp, som för tillfället ligger på
en lägre lönenivå, på grund av gällande
lönetursregler vid lönegradsuppflyttning
får en något bättre löneklassplacering,
berövar man civildepartementet
möjligheten att biträda organisationernas
önskemål om löneuppflyttning för
sådana grupper. Det är en av konsekvenserna.

Härmed var överläggningen slutad.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Dessa telefonister utgör
inte någon isolerad företeelse vad det
gäller utfallet av löneplansrevisionen.

Den löneplan vi tidigare hade innehöll
37 lönegrader. Vi önskade komma
ifrån de gamla finvägningarna vid inplacering
av tjänster, och vi eftersträvade
därför en löneplan med ett mindre
antal lönegrader och med större avstånd
mellan löneklasserna. Vi gick in för en
systematiserad löneplan med en spännvid
på 5,3 procent mellan de olika löneklasserna.
För tjänstemännen medförde
det en större inkomstökning vid löneklassuppflvttningar
eller befordran, och
den nya löneplanen blev därför förmånligare
för tjänstemännen än den gamla.

Vid revisionen tog man bort de tre
första lönegraderna. Vidare gjordes
vissa sammanslagningar av lönegrader.
10 :e lönegraden slogs ihop med 11 :e
lönegraden, 13:e med 14:e, 17:e med
18:e, 29:e med 30:e och 33:e med 34:e.
Vid dessa sammanslagningar av två lönegrader
mötte man i åtskilliga fall

§ 6

Svar på interpellation ang. översyn av
bestämmelserna om förverkande av hyresrätt
och avhysning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Svenning frågat, om jag anser det
möjligt att hänskjuta till den nu arbetande
hyreslagskommittén att göra en översyn
av allmänna hyreslagens bestämmelser
om förverkande av hyresrätt och avhysning
i syfte att undvika vräkningsförfaranden,
som inte är godtagbara ur
sociala synpunkter.

Vad interpellanten närmare åsyftar
framgår av ett av honom relaterat vräkningsfall.
En kvinna, som låg under
skilsmässa, hade fått kännedom om att
hennes man, som tydligen stod för hyreskontraktet
å makarnas lägenhet, hade
blivit uppsagd från bostaden. Hon överlämnade
då uppsägningsärendet till sin
advokat, som emellertid glömde att be -

Fredagen den 11 december 1959 Nr 32

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om förverkande av hyresrätt
och avhysning

vaka ärendet inom föreskriven tid. Hyresvärden
ville inte medge hustrun rätt
att få behålla lägenheten utan fullföljde
uppsägningsärendet och det dömdes
till avflyttning. Fastän lägenheten stod
tom i en eller annan månad och bostadsförmedlingen
på orten endast behövde
kort tid på sig för att ordna
kvinnans bostadsfråga, motsatte sig hyresvärden,
att hon satt kvar i lägenheten
under denna tid. Efter resultatlösa
ansträngningar från de exekutiva myndigheternas
sida att få en godtagbar
uppgörelse till stånd, gick vräkningsutslaget
i verkställighet.

Den fråga som interpellanten har tagit
upp berör både hyres- och exekutionslagstiftningen.
Vad först angår den
hyresrättsliga sidan av saken har i gällande
rätt anordningar vidtagits för att
tillförsäkra hyresgäst rätt att få behålla
sin lägenhet i fall där hyresvärden inte
har tillräckliga skäl för en av honom
verkställd uppsägning. Uppsagd hyresgäst
har sålunda enligt hyresregleringslagen
möjlighet att hänskjuta saken till
hyresnämnd, men det skall hyresgästen
göra inom fjorton dagar från det hyresvärden
tydligt har meddelat att han
inte önskar låta hyresgästen bo kvar.
Försummar hyresgästen det ,kan hyresförhållandet
inte förlängas mot hyresvärdens
bestridande. Om mannen i ett
äktenskap ensam står för hyreskontraktet
och han blir uppsagd, kan det inträffa
att han inte bryr sig om att hänskjuta
saken till hyresnämnd, exempelvis
därför att han på grund av söndring
i äktenskapet har flyttat ifrån lägenheten
,som numera endast bebos av hustrun.
Men i ett sådant fall har hustrun enligt
hyresregleringslagen möjlighet att
vända sig till hyresnämnd för att få
hyresrätten på sig överförd, och hennes
framställning härom skall bifallas av
hyresnämnden, om den finner hyresvärdens
vägran att låta henne övertaga
lägenheten vara obillig. Hänvändelsen
till hyresnämnden skall göras inom fjor -

ton dagar från det hyresvärden tydligt
har meddelat hyresgästens make, d. v. s.
i det tagna exemplet hustrun, att hyresförhållandet
skall upphöra. Försitter
hustrun denna frist, kan hyresrätten inte
mot hyresvärdens vilja överföras på
henne.

Beträffande hyresförhållanden, som
faller utanför hyresregleringslagens tilllämplighetsområde,
finnes liknande regler
i 1956 års lag om rätt i vissa fall för
hyresgäst till nytt hyresavtal. Även i
denna lag är hyresgästens eller hans
makes rätt att få behålla eller övertaga
lägenheten beroende av att han inom
viss tid bringar saken under myndighets
prövning.

I ett regelsystem, som i likhet med
vårt lägger skyldigheten att taga initiativet
till sakens rättsliga prövning på hyresgästen,
har det ansetts svårt att undvara
dessa frister. Fristerna har nämligen
till uppgift att för hyresvärden
bringa klarhet i frågan, om hyresgästen
eller hans make gör anspråk på att få
behålla lägenheten och denna således
åtminstone tills vidare måste reserveras
för deras räkning. För att kunna fylla
denna funktion i rättslivet har fristerna
måst göras ovillkorliga. I annat fall
skulle det ju lätt kunna inträffa, att en
ny hyresgäst, ehuru ingenting kan läggas
honom till last, blir den som står
utan bostad i stället för den förutvarande
hyresgästen, som inte har iakttagit
vad som erfordras för hyresrättens bibehållande.

Om sålunda dessa frister med hyresrättens
nuvarande uppläggning fyller ett
legitimt behov, kan de å andra sidan
medföra rättsförluster, vanligen beroende
på att hyresgästen eller hans make
saknar kännedom om vad de enligt lag
har att iakttaga för att få behålla eller
övertaga lägenheten. Frågan om och på
vad sätt en bättre ordning härvidlag
skall kunna tillskapas ingår redan bland
de spörsmål, som hyreslagskommittén
har att taga ställning till.

42 Nr 32 Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om förverkande av hyresrätt
och avhysning

Vad sedan angår den exekutionsrättsliga
sidan av saken stadgar utsökningslagen,
att vräkning inte får verkställas,
om inte den som skall vräkas har fått
underrättelse härom minst fyra dagar
i förväg. Utmätningsmannen har rätt att
utöver dessa fyra dagar medgiva ytterligare
sex dagars anstånd. Det är givet
att en vräkning i det enskilda fallet kan
framstå som en mycket ingripande,
ibland onödigt grym åtgärd. I praxis
förekommer emellertid ett livligt samarbete
mellan utmätningsmännen och
de socialvårdande myndigheterna för
att hindra att vräkningarna leder till
skadliga konsekvenser för människor
och egendom. I vårt samhälle kan det
inte tolereras att en person, efter det
han har blivit vräkt, lämnas vind för våg
utan tak över huvudet. Ett stort antal
vräkningsärenden blir heller aldrig fullföljda.
En vanlig orsak härtill är just
att socialvården ingriper och hjälper till
att reda upp situationen.

För närvarande förberedes en genomgripande
revision av hela utsökningslagstiftningen.
Det är avsett att lagberedningen
skall taga sig an denna uppgift,
sedan beredningen inom kort har
avslutat sitt arbete på en ny jordabalk.
Sakkunniga för en förberedande utredning
angående utsökningsrätten har
emellertid redan tillkallats. I uppdraget
för dessa sakkunniga ingår att undersöka
i vad män det kan finnas anledning
att genomföra partiella reformer
på området utan avvaktan på det förslag
som lagberedningen så småningom kommer
att framlägga. Enligt vad jag har
inhämtat har de sakkunniga uppmärksammat
den nu aktuella frågan, och de
överväger bl. a. möjligheten att som en
delreform — med syfte att underlätta
frivilliga uppgörelser och andra åtgärder
för att avvärja vräkningarnas skadeverkningar
— vidga utmätningsmannens
befogenhet att lämna anstånd med
vräkning.

Sammanfattningsvis kan jag alltså,

herr talman, konstatera att både den hyresrättsliga
och den exekutionsrättsliga
sidan av det problem, som interpellanten
har tagit upp, kommer att behandlas
av redan tillsatta utredningar.

Härefter anförde

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för det positiva svaret.

De av tidningspressen och allmänheten
uppmärksammade vräkningsfall,
som jag berört i min interpellation, har
gjort det angeläget åt hemställa om en
utredning rörande ett lagskydd för sådana
hyresgäster, som av olyckliga omständigheter
och utan eget förvållande
hamnat i ett läge, där de riskerar att
mista sin bostad. Det är ytterst kännbart
att berövas sin bostad, särskilt med
tanke på dagens besvärligheter på bostadsmarknaden,
men det måste kännas
dubbelt bittert för sådana familjer eller
enskilda som kan betecknas som oförvitliga
hyresgäster och bara genom att
deras ombud glömmer bort att bevaka
deras hyresintressen eller genom andra
mellankommande ting står inför en
ovillkorlig vräkning. Om dessa hyresgäster
hade ytterligare en chans att inför
allmän domstol lägga fram sina skäl,
skulle ärendena bli mera allsidigt och
rättvist prövade.

I det fall jag åberopat som mest upprörande
försökte båda organisationerna
på hyresmarknaden och alla berörda
myndigheter åstadkomma en ändring eller
få längre respittid för den berörda
hyresgästen utan att på något sätt vinna
färståelse hos fastighetsägaren, som vid
tillfället som enda skäl åberopade att
han hade lagen på sin sida. Ingen
mänsklig hänsyn togs, inte ens när det
gällde en framställning från bostadsförmedlingen
att vänta en månads tid med
vräkningen för att förmedlingen skulle
få tid att skaffa en ny bostad -— detta

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer

trots att den aktuella lägenheten sedan
stod tom i en och en halv månad.

Det är inte min avsikt att försvara hyresgäster
som brister i hyresbetalning
eller uppträder direkt i strid med gällande
hyresbestämmelser, men jag måste
betona att parterna på hyresmarknaden
är mycket angelägna om att man
även i ganska klara vräkningsfall skall
gå varsamt fram. Det är därför så mycket
mer betydelsefullt att man för kategorien
oförvitliga hyresgäster får en
domstolsprövning eller en lagbestämmelse,
som förhindrar vräkningar av
det slag jag angivit i min interpellation,
eller åtminstone mildrar verkningarna.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. rabatterade
järnvägsresor för folkpensionärer

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har frågat mig, om jag vill ta
upp till prövning frågan om att på sätt
som tidigare förekommit låta folkpensionärerna
få rabatt vid tur och returresor
på statens järnvägar och att därvidlag
betydligt utvidga den tid, under
vilken dessa resor får företas.

Efter vad jag erfarit från järnvägsstyrelsen
kommer man inte att vid instundande
årsskifte anordna de för pensionärerna
under tidigare år särskilt avsedda
»De gamlas helgresa». I stället
kommer styrelsen att ge väsentliga rabatter
för resor under tiden den 29 december
1959—29 februari 1960 vid köp
av ett rabattkort, det s. k. SJ Nyårskort.
Kortet berättigar till ett obegränsat antal
resor i klass 2 under fyra kalenderdygn.
Resdagarna behöver inte tas ut i en följd
utan är valfria under kortets hela giltighetstid.
Kortet gäller även för resa
med snälltåg utan särskild avgift.

Folkpensionärer födda år 1892 eller
tidigare får köpa kortet till halvt pris
eller 50 kronor. Folkpensionärs make
eller maka, som inte uppnått pensionsålder,
får likaledes köpa kortet till halvt
pris under förutsättning att makarna
företar resan eller resorna tillsammans.

Den betydande rabattering, som SJ
Nyårskort innebär, tar främst sikte på
att förbilliga de relativt dyrbara medellånga
och längre resorna. Här sammanfaller
pensionärernas önskemål om billiga
resor med SJ :s önskemål att skapa
sådana nedsättningar, som kan beräknas
ge merintäkter för företaget. Jag vill
slutligen påpeka, att SJ Nyårskort gäller
under nära sex gånger så lång tid som
den förutvarande rabattförmånen »De
gamlas helgresa».

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Vidare anförde

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Skoglund få framföra mitt tack
för det svar som han lämnat på min
interpellation. Den gällde en utvidgning
av det nu gällande systemet för
rabatterade resor åt folkpensionärer,
och man kan kanske säga, att mina
önskemål i viss utsträckning blivit
bönhörda genom de nyårsresor, som
järnvägsstyrelsen har beslutat genomföra.

Det är ju så, att resorna enligt de
tidigare bestämmelserna skulle omfatta
50 kilometer och enkla biljetter samt
vara förlagda till tiden mellan den 26
december och 10 januari. Man kan fråga
sig, varför tillslutningen inte blivit
större än vad som varit fallet. 1957
reste sålunda 21 733 pensionärer. Motsvarande
siffror för 1958 och 1959 var
13 306 respektive 17 775. Det är klart
att ett stort antal av pensionärerna givetvis
inte kan resa. De har kanske
ingen anledning att göra det eller också
kan de vara förhindrade av ålders -

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. samordning av de militära och civila intressena vid
planeringen av flygfält

eller sjukdomsskäl etc. Men man tycker
nog, att resandefrekvensen ändå är
rätt låg. Kan det möjligen bero på att
resorna är förlagda till den kallaste
årstiden, då det är besvärligt för gamla
att ta sig ut?

Nu har järnvägsstyrelsen kommit
med en ny giv, som, enligt vad statsrådet
meddelar här, omfattar en tidsperiod
som är sex gånger längre än tidigare.
Den börjar i slutet av december
och sträcker sig till den sista februari.
Det är givetvis en god förbättring,
men det gäller också att kunna resa
för 50 kronor. Enligt den gamla given
behövde man ju inte resa för 50 kronor,
utan man kunde resa för mindre kostnad.
Jag tycker nog att järnvägsstyrelsen
varit litet småaktig — om jag får
använda uttrycket — när den tagit bort
den gamla given, då man införde den
nya. Den gamla given kunde väl fått
vara kvar. Det finns ju de som kanske
inte vill eller inte orkar resa så långt
eller som inte har råd att resa för 50
kronor.

Jag vill inom parentes nämna, att det
är en fördel, att enligt de nya bestämmelserna
får make eller maka, som inte
fyllt 67 år, samma förmån, om makarna
följs åt. Detta går i linje med den motion
vi framförde i vintras, som behandlades
välvilligt av bevillningsutskottet,
vilket järnvägsstyrelsen nu
tycks ha tagit fasta på. Det får man vara
tacksam för.

I min interpellation har jag nämnt
det danska systemet, som är bra mycket
mera välvilligt mot resenärerna.
Flnligt detta får resorna företas under
tiden fr. o. m. september t. o. m. maj,
då samtliga resenärer, som reser för 50
kronor, reser för halv biljett. Det är
alltså en betydligt längre tid än hos
oss. Det är klart att den nya given i
Sverige innebär en förbättring. Jag vill
emellertid framhålla att jag hört, att
förmånen med de s. k. 65-resorna i
Danmark utnyttjas mycket flitigt och

blir allt populärare bland pensionärerna.
Dessa får ju också resa under
en annan och bättre årstid än den kalla
vintern. Resorna får bara företas på
tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar
— helgerna är också där undantagna.

Jag avsåg med min interpellation att
påpeka att här skulle föreligga en möjlighet
för SJ att öka sina inkomster.
Statsrådet säger ju också att SJ med
den nya given med nyårskorten har
siktat till att öka de resandes antal och
därmed SJ :s inkomster, och det är bara
bra.

Till sist vill jag bara säga, att jag
tycker nog att det hade varit rätt och
riktigt, om järnvägsstyrelsen, när den
beslöt sig för en ny giv, som ger bättre
möjligheter än den tidigare, även behållit
den gamla given med de kortare
resorna och enkel biljett för dessa.

Jag ber än en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. samordning
av de militära och civila intressena vid
planeringen av flygfält

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Jansson i Benestad
har ställt följande frågor till mig.

1. Förekommer icke några överläggningar
mellan de militära och civila
luftfartsmyndigheterna vid planering
av flygfält?

2. Om så icke är fallet är statsrådet
beredd att för undvikande av framtida
misstag när flygfältsbyggen är aktuella
inom landet samordna de militära och

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. Dalarnas järnvägskommunikationer

civila intressena så att lämplig lokalisering
av flygfälten erhålles?

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Samordning av militära och civila
intressen vid nybyggnad av flygplatser
förekom tidigare endast i undantagsfall,
såsom vid utbyggnaden av Visby
flygplats. Beträffande det av interpellanten
åberopade flygfältet har samråd
inte ägt rum i förväg mellan flygvapnet
och luftfartsstyrelsen.

I samband med inrikesflygets kraftiga
expansion under de senaste åren
har emellertid nämnda myndigheter
strävat efter att söka samordna de militära
och civila intressena, när det gällt
anläggande av nya flygfält. Bl. a. utbyter
flygvapnet och luftfartsstyrelsen
regelbundet informationer om de flygplatser
som planeras av resp. myndigheter.
Dessutom inhämtas regelmässigt
yttrande på ett tidigt stadium från vederbörande
länsstyrelse.

Jag vill emellertid kraftigt understryka,
att det enligt min mening är av
största vikt att — om förutsättningar
härför föreligger — man så långt möjligt
samordnar de civila och militära
intressena vid utbyggnad av nya flygfält.
Det mellan vederbörande militära
och civila myndigheter etablerade samarbetet
i dessa frågor, vilket synes kunna
utvecklas ytterligare, bör göra det
möjligt för statsmakterna att vid beslut
rörande nya flygplatser ta vederbörlig
hänsyn till både de militära och de
civila önskemålen.

Någon särskild åtgärd från regeringens
sida i av interpellantcn åsyftad
riktning kan jag därför inte finna erforderlig
i dagens läge.

Härefter anförde

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation.

Vad beträffar den första frågan, huruvida
överläggningar ägt rum mellan

civila och militära myndigheter vid
planeringen av det nya flygfältet i Väckelsångs
storkommun framgår av svaret
att så inte varit fallet. Jag beklagar
det på det djupaste. Jag tror att om
man på ett tidigt stadium hade gått in
för en samordning av hela frågan, så
hade vi kanske haft flygfältsfrågan i
Kronobergs län löst på ett både ur lokaliserings-
och ekonomisk synpunkt
riktigt sätt. Skall man nu anlägga ytterligare
flygfält, kommer investeringskostnaden
att röra sig om kanske fem
eller sex miljoner kronor. Man får här
en tankeställare om att det är viktigt att
den ena handen vet vad den andra gör
även i statlig verksamhet.

Beträffande den andra frågan har jag
ingenting att tillägga. Jag delar helt
och hållet de synpunkter statsrådet
framförde på den punkten. Därvidlag
är min uppfattning densamma som
hans.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. Dalarnas
järnvägskommunikationer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig dels om jag uppmärksammat,
att Dalarnas järnvägskommunikationer
icke är tillfredsställande,
dels om några åtgärder planeras
för att förbättra dessa kommunikationer,
t. ex. genom elektrifiering av vissa
bandelar och utnyttjande av lättare
tågsätt för att nedbringa restiderna.

Jag har från järnvägsstyrelsen erhållit
uppgifter om att styrelsen under de
senaste åren vid upprepade tillfällen
undersökt möjligheterna att på något
siitt förbättra förbindelserna mellan Dalarna
och Stockholm. I dagarna har
successiv leverans påbörjats av ett

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. Dalarnas järnvägskommunikationer

mindre antal lätta eltågsätt, och det är
möjligt, att man längre fram kan sätta
in något sådant tågsätt i en förbindelse
mellan de centrala delarna av Dalarna
och Stockholm. Dessutom undersöks
förutsättningarna för att nästa höst sätta
in ett nytt snabbtågpar mellan Ludvika
och Stockholm över Fagersta. Styrelsen
undersöker också de ekonomiska
förutsättningarna för att elektrifiera
linjen Borlänge—Rättvik—Mora. Om
elektrisk drift därvid skulle visa sig
fördelaktigare än dieseldrift, har styrelsen
för avsikt att återkomma i frågan
i sina petita nästa höst.

Önskemålen att förbättra järnvägskommunikationerna
mellan Dalarna
och Stockholm är icke så lätta att tillgodose,
beroende bl. a. på att banans
beskaffenhet inte medger några större
möjligheter att minska tågens gångtider.
Detta förhållande förklarar väsentligen
anledningen till att en restidsjämförelse
med t. ex. expresståget Värmlänningen
utfaller så ogynnsamt för
dalaförbindelsen. Värmlänningen kan
på ett långt avsnitt av sin körsträcka
framföras med en hastighet av 130
km/tim under det att tågen till och
från Dalarna på långa sträckor av säkerhetsskäl
inte får köra med högre
hastigheter än 80 eller 90 km/tim.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härpå anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber först att få till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
uttala mitt tack
för svaret på min interpellation. Svaret
är delvis positivt, men motsvarar inte
i alla avseenden mina förhoppningar.

Jag tror att även kommunikationsministern
är medveten om att nuvarande
restider mellan Dalarna och Stockholm
inte är sådana, att man kan säga, att vi
har tillgång till snabba och bekväma
förbindelser. Det gäller framför allt Sil -

jansbvgden, norra Dalarna och västra
Dalarna. Vi har inte i vårt län som på
många andra håll tillgång till reguljärt
flyg, och vi har inte, trots att det borde
vara ganska naturligt, tillgång till expresståg.

Att man exempelvis nu skall behöva
mellan öVa och drygt C timmar för att
färdas från Rättvik, som ju är en betydande
turistort, ned till Stockholm, ter
sig ändå ganska förlegat. Skall man resa
på snabbaste sätt tar det fyra timmar
och 42 minuter, men det förutsätter att
vederbörande stiger upp ungefär halv
fem på morgonen, eftersom avgångstiden
från Rättvik är 5.28.

Att landets väl obestridligen främsta
turistlandskap har sådana förbindelser
är ju inte tillfredsställande. Jag är inte
talesman närmast för turismen, även
om den är en betydande näringsgren i
vårt län. Det är självklart att det här
främst är ett intresse för befolkningen
inom länet. Det är också ett intresse
för SJ att förbättra sitt resultat genom
att förkorta restiderna och öka resandefrekvensen.

Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att »Dalpilen» — jag skall kanske inte
kritisera den eftersom jag ofta använder
den — av många kallas för »Falupilen».
I Siljansbvgden säger man att
den inte skulle heta »Dalpilen», ty den
går inte till Dalarna utan till Falun. Jag
behöver väl inte närmare förklara varför
sådana uttryck kan uppstå. Det är
alldeles uppenbart att det för de människor
i norra Dalarna som nu tvingas
åka rälsbuss till och från Borlänge, inte
är någon bekväm förbindelse.

Utländska turister, som kommer till
Stockholm och där frågar vad de skall
se i Sverige och blir uppmanade att besöka
Dalarna, lockas sannerligen inte
av att sitta en kanske varm sommardag
och färdas fem eller sex timmar för att
komma till denna turistbygd. Jag kan
inte förstå hur SJ kan sköta persontrafiken
på det sättet och inte försöker
att med alla till buds stående medel åt -

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. Dalarnas järnvägskommunikationer

minstone under turistsäsongen förkorta
restiderna.

Nu tror jag mig emellertid utläsa av
statsrådets svar, att även han är på det
klara med att kommunikationerna inte
är tillfredsställande. Men han pekar
också på att banan inte är av den beskaffenhet
att den medger tillräckligt
höga hastigheter. Jag bestrider inte att
det är på det sättet. På vissa sträckor
kan man inte köra med högre hastighet
än 90 eller 80 kilometer, säger statsrådet.
Enligt vad jag inhämtat får tågen
gå med en högsta hastighet av 100 kilometer
i timmen mellan Stockholm och
Uppsala, 90 kilometer mellan Uppsala
och Borlänge samt 80 kilometer mellan
Borlänge och Mora. Då skall man emellertid
lägga märke till, att om man sätter
in lättare tågsätt finns det med nu
gällande bestämmelser möjlighet att öka
hastigheten.

Statsrådet säger nu, vilket jag också
sett i pressen, att man påbörjat en leverans
av mycket vackra motorvagnseller
rälsbusståg, målade i paprikarött
och vitt. 14 sådana eltågsätt skall levereras
under de närmaste två åren. Statsrådet
säger att det är möjligt, att man
längre fram kan sätta in något sådant
tågsätt i en förbindelse mellan de centrala
delarna av Dalarna och Stockholm.
Det låter inte alldeles bestämt, men man
kan kanske inte begära att ett statsråd
skall svara bestämt i en sådan fråga.
Jag hoppas dock, att jag får tolka svaret
så, att det är meningen att det skall
hända något, så att inte Dalarna, som
nu inte har något expresståg, skall ligga
sist i kön när det gäller att få tillgång
till dessa tydligen mycket komfortabla
tåg. Om dessa sättas in mellan »de centrala
delarna av Dalarna» och Stockholm,
hoppas jag att SJ inser, att mitten
av Dalarna inte ligger i Falun—Borlängetrakten
utan längre norrut. Jag påpekar
än en gång, att eu snabb förbindelse
till Falun—Borlänge är värdefull
men inte löser problemet för länet i
dess helhet.

Vad elektrifieringen beträffar säger
statsrådet, att SJ håller på att undersöka
om det skulle löna sig att elektrifiera
linjen Borlänge—Rättvik—Mora
eller om det vore fördelaktigare med
dieseldrift. Om det visar sig ekonomiskt
gynnsammare att elektrifiera, skall
järnvägsstyrelsen ta upp förslag om det
i petitan nästa år. Jag riktar ingen kritik
mot statsrådet på denna punkt, ty
det är inte hans uppgift att tala om för
sina underordnade verk vad de skall begära
i sina petita. Jag hade emellertid
väntat mig, att SJ vid det här laget —
eftersom frågan har diskuterats länge
■— skulle veta om det vore ekonomiskt
att elektrifiera sträckan Borlänge—Mora
eller om dieseldrift är att föredra. Om
man kommer till det resultatet att det
skall bli eldrift, kan vi först budgetåret
1961/62 diskutera det här i riksdagen.
Inte går det särskilt fort, men det stämmer
väl ungefär med tågtiderna.

Om ställningstagandet blir fördröjt
ytterligare ett år bör inte det förhindra,
att SJ på allvar prövar, om man kan
sätta in diesellok eller dieselelektriska
lok för att avhjälpa bristen tills vi når
en eventuell elektrifiering.

Jag begär inte, att statsrådet Skoglund
skall ta del av alla detaljer i detta
ärende. Jag förstår, att han i dessa dagar
har händerna särskilt fulla, men jag
skulle ändå vilja vädja till statsrådet att
när denna interpellationsdebatt är slut
inte betrakta detta ärende som avsågat
utan följa frågan. Jag tror, att det är
ett intresse både för länets befolkning
och för SJ att få snabbare kommunikationer.
Alltför många använder i dag
bilen för att åka till och från Stockholm,
och det är inte rationellt att köra 50—-75 mil för att kunna uträtta en del ärenden
i huvudstaden. Av människor man
träffar får man den uppfattningen, att
kunde vi förkorta restiderna en del
skulle vi få flera resenärer på tågen.
Längden på slräckan hit till Stockholm
och parkeringssvårigheterna här gör
det inte särskilt lockande för en person

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. Dalarnas järnvägskommunikationer

att företa en bilresa. Går det att tjäna
ett par tre timmar på att bila i stället
för att åka med våra långsamma tåg är
det emellertid förståeligt, att människorna
reagerar på detta sätt. Så gör
ortsbefolkningen och även turisterna.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Det är bara att med tillfredsställelse
inregistrera att herr Eliasson
sedan han blivit en mera normaliserad
dalkarl även har fått intresse över
för de kommunikationsproblem, som
landskapet fortfarande har att dras
med.

Jag tyckte, att det svar som statsrådet
lämnade på interpellationen var positivt,
och man kan dra den slutsatsen, att
allt kommer att göras för att vi skall få
hyggligare förhållanden. Jag vill i alla
fall erinra om att denna fråga tidigare
har tagits upp i flera sammanhang i
denna kammare. Med den förbindelse vi
har för närvarande — den s. k. Dalpilen
— har vi så goda förbindelser
som vi aldrig förut haft. Den fick vi
strängt taget genom en interpellation år
1954; tåget sattes in den 10 juni 1955.
På drygt tre och en halv timme förs vi
från Falun—Borlänge hit till Stockholm.
Det väsentliga är emellertid att vi får
stanna här i nära sju timmar för att sedan
kunna vara på hemmaplan i kvällningen
igen.

Vad jag beklagar är att den dagliga
förbindelsen från Västerdalarna, som
fanns i och med att denna extra tågförbindelse
skapades, inte längre kan uppehållas.
Med hänsyn till frekvensen av
resande från vissa delar av Västerdalarna
kan man bara ha den kvar några
gånger i veckan.

Motionsledes har tidigare —- såsom
statsrådet har understrukit i dag — anförts
önskvärdheten av att vi snarast
kunde få fortsatt elektrifiering av linjen
Borlänge—Rättvik, eventuellt fram
till Mora, och därmed framför allt för
Siljansbygden nå kortare restider. Vi
får hoppas, att så kan ske.

I anslutning till den senast väckta
interpellationen har det förekommit en
pressdebatt uppe i Dalarna, där ett påstående
har framförts som jag absolut
reagerar mot. Det talas om att SJ visar
upp en trött resignation i sin konkurrens
gentemot andra trafikmedel. Jag
tror, att det är en grov förvanskning och
ingenting annat. SJ har faktiskt i handling
visat, att man är intresserad av att
så långt som resurserna tillåter bereda
inte minst dalfolket goda resemöjligheter.
Det har också som bekant så sent
som denna höst införts nya taxor för
såväl person- som godstrafiken, och vi
har — som statsrådet även har nämnt
— den nya given inför årsskiftet, de
s. k. nyårskorten. På hemmaplan, herr
Eliasson, sker också stora ting. Jag vill
erinra om att Borlänge skall bli ett stort
trafikcentrum. Om SJ får sin vilja fram,
är man intresserad av att investera inte
mindre än 30 miljoner kronor för att
där skapa ett trafikcentrum för Dalarna.

Jag instämmer i den förhoppning som
här framförts att något eller några av
de nya eldrivna motortågsätt, som för
närvarande provkörts på vissa linjer,
efterhand skall sättas in på de trakter
det här gäller, nämligen det centrala
Dalarna, med avstickare uppåt Siljansbygden
och Västerdalarna.

Det är en annan sida av bilden som
inte har kommit fram genom det resonemang
som här förts. En hel del av de
järnvägslinjer, som herr Eliasson talat
om, tillhör dem som inte på något sätt
går ihop. SJ har nu under något år när
det gäller kostnaderna för sådana banor
fått en viss förstärkning genom det omdiskuterade
100-miljonerkronorsanslaget.
Jag måste, i likhet med vad herr
Jansson i Benestad nyss gjorde, säga att
det här förefaller som om den ena handen
inte vet vad den andra gör. Man
kräver förbättringar i fråga om trafiksvaga
bandelar, samtidigt som man vill
beta SJ den möjlighet som för närvarande
finns att beträffande dessa banor
komma i åtnjutande av anslag från stats -

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959
Svar på interpellation ang. Dalarnas järnvägskommunikationer

makternas sida. Jag tycker att detta är
ganska anmärkningsvärt.

SJ:s nya giv för att möta konkurrensen
präglas inte av någon trött resignation,
utan den består i att man satsar
på alla resurser som man för närvarande
har för att skapa betingelser
för bättre kommunikationer, inte minst
då det gäller ifrågavarande landsända.
Vad som sagts i statsrådets interpellationssvar
ger belägg härför, och det är
kanske det mest positiva i denna debatt.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för det vänliga intresse som herr Mellqvist
visat min interpellation. Om det
nu är så att Dalpilen kommit till genom
herr Mellqvists interpellation, är det
kanske viktigt att påpeka detta. Jag
hoppas nämligen då att min interpellation
skall leda till att det verkligen blir
en expresstågförbindelse med Dalarna.

Jag vill emellertid säga herr Mellqvist
att det inte är något att skryta
med när ett tåg behöver 3 timmar 40
minuter från Falun till Stockholm, en
sträcka på 249 km, som folk i allmänhet
kör med bil på 3V4 timme. Och tåget
upp till Siljansbygden håller en medelhastighet
som ibland inte ens uppgår
till 60 km i timmen, fastän det här
är fråga om förbindelsen med en av
vårt lands främsta turistbygder.

Jag har inte sagt att SJ lider av någon
trött resignation, men jag kan inte
låta bli att jämföra våra kommunikationer
med dem som finns i t. ex. Mälardalen.
Där har man mycket snabba
tågförbindelser med Stockholm.

Det är alldeles utmärkt att SJ bygger
en rangerbangård i Borlänge, men det
är persontrafiken jag här talar om, och
jag måste säga att många människor i
vårt län har den uppfattningen, att det
kanske inte från SJ:s sida visats tillräcklig
handlingskraft och fantasi när
man diskuterat våra kommunikationer.
Jag har träffat en hel del som säger att

först när det blir flyg till Rommehed
och SJ alltså blir utsatt för verklig konkurrens,
så kommer vi att få expresståg
till Dalarna.

Om vi får dem tidigare, återstår ju
att se, men i varje fall resonerar folk
på det här sättet. Man kan beklaga det,
men ett faktum är att diskussionen går
på detta vis bland menige man.

Herr Mellqvist tog upp frågan om besparingsutredningens
förslag, och jag
var inte oförberedd på att den saken
skulle komma att beröras här. Om herr
Mellqvist närmare sätter sig in i det
hela, skall han emellertid först och
främst finna att de besparingar, som
besparingsutredningen föreslog, utgjorde
ett försök att skapa ett alternativ
till skattehöjningar. Herr Mellqvist har
röstat för omsen. Jag undrar, om inte
omsen kommer att kosta SJ betydligt
mer än besparingsutredningens förslag.
Man bör väl också jämföra de alternativ
som det här varit fråga om.

Jag har här interpellerat för att om
möjligt få till stånd litet snabbare kommunikationer
för Dalarnas del. Man
skall väl inte då dra den slutsatsen att
ju saktare tågen går, desto längre får
vi ha järnvägarna kvar. Det tror jag
inte på.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av herr
Eliassons uttalande om att järnvägsstyrelsen
saknat fantasi när den diskuterat
frågan om kommunikationerna i Dalarna,
så vill jag säga att jag vet att järnvägsstyrelsen
har sedan länge mycket
ingående och effektivt diskuterat olika
lösningar av denna fråga. Men problemet
har åtskilliga aspekter, och jag
skall här bara be att få peka på ytterligare
en, nämligen den ojämna belastningen
i fråga om passagerarantalet,
vilken sammanhänger med turistsäsongerna
inom provinsen och som gör
att det många gånger blir besvärligt att
åstadkomma de riktiga lösningarna.

4 — Andra kammaren!: protokoll 195!). Nr 32

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. upplåtande av

Man är nu inom SJ dels inställd på
att diskutera sig fram till en elektrifiering
av sträckan Borlänge—Rättvik
—Mora, en elektrifiering som då skulle
påbörjas sedan det pågående elektrifieringsarbetet
vid Alvesta är avslutat, något
som beräknas ske under budgetåret
1961/62. Den planerade elektrifieringen
skulle alltså komma som en naturlig
fortsättning av detta arbete. Dels är
man inom SJ inriktad på att på ifrågavarande
förbindelse försöka sätta in någon
av de nya motorvagnstyper som i
dagarna kommit fram.

Jag kan försäkra herr Eliasson att
jag personligen är i hög grad intresserad
av att Dalarna skall få bättre kommunikationer
än för närvarande, och
detta intresse delas fullt ut av järnvägsstyrelsen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Eliasson om att vi fick expresstågsförbindelse
med Dalarna för 10 år sedan,
den s. k. GDG-expressen. Dalarna var
nog det första landskap som fick expresståg.
Jag vill också erinra herr
Eliasson om att de beställningar som
SJ nu lagt ut på de nya motortågen var
utlagda långt före diskussionen om
huruvida vi skulle få expresståg eller ej.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag kan, herr Mellqvist,
inte förstå denna skillnad. Om jag sätter
mig på GDG-expressen till Göteborg
kommer jag dit på sex timmar, och jag
åker med ca 80 kilometers genomsnittsfart.
På sträckan Falun—Stockholm är
farten blott ungefär 65 kilometer. De
flesta människor reser ju ändå till huvudstaden.

Vidare vill jag säga till herr Mellqvist
att jag inte har påstått att de här
paprikaröda tågen skulle ha beställts av
SJ därför att jag interpellerat. De var
beställda långt tidigare.

Jag konstaterar emellertid att SJ:s
uppgifter är sådana att statsrådet inte

åkermark för vägändamål

ens har kunnat säga här i dag att bland
de första som skall få del av fördelarna
med dessa tåg är Dalarnas befolkning.
Vi skall tydligen ligga i kön.

Till sist, herr talman, när jag talade
om brist på fantasi och handlingskraft
när det gäller länets kommunikationer
sade jag att många människor hade ett
intryck av att dessa egenskaper saknades.
Jag ville inte uttala någon personlig
mening. Men jag tar fasta på statsrådets
uttalande om sitt intresse för
saken. Vi hoppas få räkna med en snar
förbättring. Det är inte statsrådet jag
har velat kritisera, i den mån mina uttalanden
har varit kritiska.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. upplåtande av
åkermark för vägändamål

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om hinder enligt
lagen om allmänna vägar eller eljest enligt
lag eller författning föreligger för
markägare, som för vägändamål upplåtit
åkermark, att bortföra och tillgodogöra
sig matjordlagret å det upplåtna
vägområdet.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den mark, som erfordras för allmän
väg kan tagas i anspråk antingen med
vägrätt enligt lagen om allmänna vägar
eller genom expropriation. Förstnämnda
metod är den ojämförligt vanligaste.
Vägrätt innebär att den mark, som tagits
i anspråk, får nyttjas för vägen
utan hinder av den rätt annan må äga
i avseende å fastigheten. Häri ingår att
marken får användas dels för trafik
och dels för sådana åtgärder som erfordras
för vägens byggande och underhåll.

Vid byggandet och underhållet av vägen
är det av vikt att ha tillgång till

Fredagen den 11 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. upplåtande av åkermark för vägändamål

en icke obetydlig kvantitet matjord.
Den lägges på vägens slanter, som vanligen
består av grus eller sand, för att
möjliggöra gräsväxt och binda det övriga
släntmaterialet. Detta är nödvändigt
för att hindra erosion genom vind
och regn och för att tillgodose naturskyddsintresset.

Om vägrätt upplåtes genom frivillig
överenskommelse, torde ersättningen
nästan undantagslöst bestämmas för
marken i det skick den befinner sig.
Det får då anses förutsatt, att matjorden
ingår i upplåtelsen. Om åter vågrätten
upplåtes tvångsvis, torde markägaren
vara förhindrad att bortföra
matjorden efter det att vägrätten uppkommit,
d. v. s. sedan vägarbetet efter
renstakning påbörjats på fastigheten.

Även vid expropriation förutsättes i
regel att marken överlåtes i befintligt
skick.

Det nu sagda hindrar givetvis inte
att markägare för bort matjorden, innan
marken tages i anspråk med vägrätt
eller genom expropriation. Det är
också tänkbart, att väghållaren kan gå
med på en överenskommelse om att
matjorden får bortföras vid senare tidpunkt.

Vidare förtjänar anmärkas att det vid
bestämmandet av ersättningen för marken
givetvis måste beaktas om matjorden
ingår i upplåtelsen eller ej, och att
ersättningen därför kan bli avsevärt
lägre om matjorden bortföres än om den
får ligga kvar.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Erikssons interpellation.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! .lag her först att få framföra
mitt tack till kommunikationsministern
för svaret på interpellationen. I
den formulering som jag givit min fråga
var jag givetvis ute efter ett principuttalande
av statsrådet — vilket också

kunde bli ett besked för de många
markägare som berörs av olika vägföretag
— huruvida dessa vid upplåtande av
vägmark äger rätt att behålla matjordslagret.

För närvarande tillåter inte vägmyndigheterna
markägaren att själv få tillgodogöra
sig matjordslagret från det
upplåtna vägområdet, ehuru markägarna
många gånger har behov därav.

Statsrådets svar utgör i den delen en
bekräftelse på att tillvägagångssättet är
det som jag har anfört i min interpellation.

I slutet av sitt svar anvisar dock statsrådet
två möjligheter för markägaren att
bortföra matjordslagret från vägområdet.
Det första fallet skulle gälla innan
marken hade tagits i anspråk med vägrätt,
alltså innan vägrättskontrakt upprättats
med markägaren eller innan arbetsplanen
blivit fastställd. Dessa båda
faktorer konstituerar ju vägrätt, om jag
har fattat saken rätt.

I det andra fallet — vilket jag betraktar
som det mest positiva — uttalar
statsrådet det som »tänkbart, att väghållaren
kan gå med på en överenskommelse
att matjorden får bortföras vid
senare tidpunkt.»

Här lämnar statsrådet uppenbarligen
en förhandlingsdörr på glänt, men det
hade varit önskvärt att statsrådet starkare
hade understrukit denna möjlighet.
Jag hoppas emellertid att detta uttalande
leder fram till ett större tillmötesgående
från vägmyndigheternas sida,
i de fall en markägare önskar få behålla
matjordslagret.

Allmänt har jag den erfarenheten att
i nio fall av tio, där vägbyggnad berör
åkermark, trasas ägofigurerna sönejpr
och en omedelbar omarrondering nödvändiggörs
med sammanläggning av ägofigurerna,
därest i fortsättningen en rationell
jordbruksdrift skall kunna upprätthållas.
I sådana sammanhang behöver
markägare tillgodogöra sig matjordslagret
från det upplåtna vägområdet
för att fylla igen öppna diken och

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. situationen på potatismarknaden

dylikt. Jag tycker att just det behovet
kan vara starkare motiverat än de skäl
som vägmyndigheterna åberopar för sitt
behov att använda matjorden, nämligen
som fyllnadsmaterial på vägslänter. Är
det inte tänkbart, herr statsråd, att ett
billigare jordmaterial än högvärdig matjord
kan användas till släntbeklädnad?
För en jordbrukare som måste driva en
intensiv produktion är det helt uteslutet
att använda ett sämre material.

Min erfarenhet från flera års värderingsuppdrag
i samband med vägbyggnader
säger mig, att verkningarna av de
svåra intrång, som en markägare ofta
får lida genom vägbyggnader, och de
djupa sår, som en fastighets åkerareal
ofta tillfogas, skulle kunna lindras betydligt
därest vägmyndigheterna visade
ett större tillmötesgående mot markägarnas
önskemål att få behålla matjorden
och för att lappa ihop vad en för
honom ogynnsam vägsträckning förstört
av fastighetens åkerareal.

Med hänsyn till det anförda skulle
jag till sist vilja ställa en direkt fråga till
kommunikationsministern, nämligen om
statsrådet med hänvisning till vad han
anfört i interpellationssvaret är villig
att rekommendera vägförvaltningarna
och övriga vägmyndigheter att i större
utsträckning än hittills beakta önskemål
från markägarnas sida i fråga om
möjligheterna att få behålla matjordslagret
i samband med vägbyggnader.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. situationen på
potatismarknaden

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Jansson i Benestad
frågat mig om jag observerat den situation,
som uppstått på potatismarkna -

den och om jag vill medverka till sådana
åtgärder, att ökat utrymme beredes för
svensk potatis på hemmamarknaden.

Som svar på frågorna får jag anföra
följande.

Jag har i år med särskilt intresse följt
utvecklingen på matpotatismarknaden.
Jag har därvid uppmärksammat, bland
annat, att priset på den inhemska potatisen
under hela hösten legat omkring
den övre prisgränsen och att utbuden
av svensk vara, särskilt på stockholmsmarknaden,
mot bakgrunden av skördeutfallet
varit små. Redan i slutet av november
uppmanade Lantbruksförbundet,
RLF och Sveriges Potatisodlares
riksförbund i ett gemensamt upprop i
jordbrukarpressen odlarna att öka tillförseln
av svensk potatis i stället för att
hålla tillbaka utbuden. Enligt min uppfattning
bör det inte minst ur jordbrukssvnpunkt
vara angeläget att tillförseln
av kvalitativt god svenskodlad matpotatis
ökar. Detta bör också, mot bakgrund
av det statistiskt redovisade skördeutfallet
och den hittillsvarande prisutvecklingen,
vara möjligt inom ramen
för gällande prissystem.

Härpå anförde

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Av detta framgår att orsaken till
att den inhemska potatisen inte ens är
noterad på stockholmsmarknaden helt
enkelt är den, att några utbud av svensk
potatis inte har förekommit. Odlarna
skulle således, trots att priset legat vid
den övre prisgränsen, hållit tillbaka utbuden.
Med andra ord: det skulle ha förekommit
någon sorts spekulationslagring.

Jag måste säga att jag inte tror på den
beskrivningen. Vi har haft en relativt
god skörd. Potatisen är av utmärkt kvalitet.
Priset har varit tillfredsställande.
Odlarna har sålt och vill sälja, men den
senaste månaden har avsättningen stött

Fredagen den 11 december 1959 Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder för åstadkommande av större kommunala en
heter

på hinder. Den importerade varan behärskar
marknaden.

Min syn på saken är följande. Jordbruksnämnden
sänkte importavgiften
ned till två öre en tid under hösten.
Under september kom som följd av
detta en import av IG 000 ton utländsk
potatis in i landet, och även i oktober
importerades betydande mängder. Självfallet
har detta betytt att importörer
och grossister, inte minst i Stockholm,
försett sig med utländsk vara, och den
inhemska har kommit i skymundan. Att
tillåta en så stor import under en höstmånad,
då skörden av den svenska potatisen
ännu inte är avslutad, anser jag
vara felaktigt. Jag tror att detta är den
väsentligaste orsaken till att svensk potatis
kommit bort från stockholmsmarknaden.

Att man på sista tiden höjt importavgiften
ånyo är gott och väl, men med
de betydande lager av utländsk vara
som finns i landet dröjer det säkerligen
lång tid innan den inhemska potatisen
kan vinna insteg igen, kanske först
fram på vårvintern.

Jag måste säga att efter det riksdagsbeslut
som fattades förra året och de
förväntningar man ställt på att god
svensk potatis skulle ges utrymme på
den svenska marknaden, är det tillstånd
vi nu kommit in i att djupt beklaga. När
den svenska skörden ett år råkar vara
fullvärdig ur kvalitetssynpunkt, uppstår
de gamla svårigheterna och bekymren
på nytt. Jag vill inte lasta ansvaret
på statsrådet. Däremot tror jag att
statens jordbruksnämnd och i någon
mån jordbrukets egna organisationer
icke tillräckligt insett vad läget krävde
och handlat därefter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. åtgärder för

åstadkommande av större kommunala
enheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Andersson i Storfors,
har frågat mig om jag är beredd att informera
kammaren om vilka riktlinjer
som kommer att ges kommunerna för att
stimulera sammanslagningen till större
kommunala enheter.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Såsom interpellanten själv påpekat
har utvecklingen under den tid som förflutit
efter kommunindelningsreformens
genomförande år 1952 ställt kommunerna
inför nya och ofta svårbemästrade
problem. Många landskommuner,
framför allt sådana där jordbruket är
den dominerande näringsgrenen, redovisar
ett år efter år vikande befolkningsunderlag.
Samtidigt ställes på olika förvaltningsområden
allt större krav på
kommunernas resurser, såväl de ekonomiska
som de personella. I diskussionen
före kommunindelningsreformen 1952
framhölls ofta att mångfalden av kommunalförbund
hotade den kommunala
självbestämmanderätten och att man
därför borde åstadkomma kommuner av
sådan storleksordning att dessa förbund
i allmänhet skulle bliva överflödiga. Utvecklingen
under de senaste åren har
emellertid visat, att behovet av interkommunal
samverkan vid lösandet av
primära kommunala uppgifter alltjämt
kvarstår i betydande omfattning och
att det dessutom ökar och utsträcks till
nya förvaltningsområden. Jag behöver
endast erinra om vad enhetsskolans genomförande
i detta avseende innebär.
Från sakkunnigt håll har t. ex. framhållits
att det behövs en folkmängd av G 000
å 6 500 för att bära upp en skola med
högstadium. Dessa omständigheter har
i flera fall lett till att kommuner på
eget initiativ tagit upp frågan om sammanläggning
till en större kommunal
enhet. Under åren 1956—1959 har sex
sådana sammanläggningar beslutats, och

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder för åstadkommande av större kommunala enheter -

utredningar lär pågå i åtskilliga andra
fall.

Det är mot bakgrunden härav naturligt
att man i den offentliga debatten under
senare år också tagit upp frågan,
huruvida kommunindelningsreformen
kan anses ha givit önskade resultat. Om
en viss tveksamhet därvid gjort sig gällande
behöver detta ej innebära, att de
genom reformen tillskapade kommunenheterna
inte svarade mot då rådande
förutsättningar, utan torde fastmer vara
att hänföra till det förhållandet, att anspråken
inom betydelsefulla områden
väsentligt ändrats.

Regeringen har bedömt läget så, att
något ingripande i gällande kommunindelning
för dagen inte bör göras, men
väl att strävandena till frivilligt samarbete
och sammanläggning av kommuner
bör stimuleras. Men när det blir
fråga om samarbete mellan kommuner
eller sammanläggning av kommunala enheter
är det nödvändigt att detta sker
med beaktande av andra tänkbara indelningsändringar,
vilka kan beröra
också andra än de för tillfället aktuella
kommunerna. Det är då rimligt dels
att kommunerna begär råd och anvisningar
om vad som kan anses lämpligt
och ändamålsenligt med hänsyn till olika
förvaltningsuppgifters vidareutveckling
och de anspråk som framdeles kan
komma att ställas och dels att länsstyrelserna
nogsamt följer utvecklingen
och verksamt bidrager till kommunernas
vidareutveckling. Regeringen har
därför med utgångspunkt däri tillsatt
en arbetsgrupp inom inrikesdepartementet
med uppgift att i första hand anskaffa
och sammanställa grundmaterial,
som kan vara ägnat att belysa frågan,
i vad mån behov föreligger av ändringar
i gällande kommunindelning. I arbetsgruppen
ingår experter från inrikesdepartementet,
finansdepartementet, kammarkollegiet
och skolöverstyrelsen, varjämte
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund inbjudits att deltaga

med vardera en representant. Vi vill
med detta markera angelägenheten av
att detta arbete sker i samarbete och
samförstånd med de organisationer,
som företräder kommunerna.

Arbetet inom nyssnämnda expertgrupp
beräknas inom en nära framtid
att nå det stadium, att gruppen lämpligen
bör uppgå i en utredning med parlamentarisk
anknytning. 1 denna utredning
synes man närmare böra diskutera
riktlinjerna för framtida kommunsammanslagningar
och vilka rekommendationer
i indelningsfrågor som bör ges åt
kommunerna och andra myndigheter.
Även frågan om tillskapandet av en mera
enhetlig kommuntyp torde lämpligen
kunna tas upp till övervägande i det
sammanhanget.

Resultatet av arbetet i expertgruppen
och den eventuella utredningen bör
så efter prövning kunna ligga till underlag
för uppgörande av stomplaner inom
länen för den kommunala nyanpassningen
såväl vad beträffar frivilligt samarbete
som sammanläggningar. Eftersom
länsstyrelserna enligt skrivningarna i
1957 års proposition om kommunalförbundslagen
»förväntas ha sin uppmärksamhet
riktad på samarbets- och indelningsfrågorna
och därest kommunerna
ej själva så skulle göra, taga initiativ
till den revision av kommunindelningen
som i sådant fall må anses påkallad»,
bör man kunna ordna så att sakmaterial
från arbetsgruppen ställes till såväl länsstyrelsernas
som kommunernas förfogande
under hand.

Avsikten är sålunda nu närmast att
utarbeta vissa riktlinjer för sammanslagning
av kommuner till större enheter.
Vad dessa riktlinjer kommer att innehålla,
är det ännu för tidigt att yttra
sig om, men givetvis måste de ta sikte på
tillskapande av betydligt större kommunala
enheter än för närvarande.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959
Interpellation ang. den begärda utredningen rörande näringslivets lokalisering

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min interpellation.

Svaret är mycket tillfredsställande.
Det ger klart besked om att man nu är
beredd att allvarligt överväga sammanslagningar
innan sådana kommer till
stånd. Man kommer väl inte ifrån, att
1952 års reform till vissa delar allt för
starkt påskyndades. Detta ger sig nu
uttryck i att många av våra storkommuner
redan anser sig vara för små.

Personligen är jag dock tveksam om
huruvida den nämnda folkmängden på
6 000 å 6 500 är till fyllest. Den borde
nog enligt mitt förmenande vara rätt
mycket större.

Inrikesministern meddelar att regeringen
har bedömt läget så, att något ingripande
i gällande kommunindelning
för dagen inte bör göras, men väl att
strävandena till frivilligt samarbete och
sammanslagningar av kommuner bör
stimuleras. Jag delar helt denna uppfattning.

Oro har på vissa håll skymtat, då man
befarar att en ny snabb kommunindelningsreform
skulle vara aktuell, ty fortfarande
finns det snäva sockentänkandet
kvar i vissa kommuner, medan andra
däremot väntar och hoppas på att
tiden skall vara mogen för att skapa
Större och bärkraftigare kommunala
enheter.

Då det tydligt framgår av svaret, att
den expertgrupp som arbetar med ärendet
inom en nära framtid bör nå det
stadium att gruppen lämpligen bör uppgå
i en utredning med parlamentarisk
anknytning, vågar man väl hoppas att
alla aktuella synpunkter kommer att
grundligt ventileras.

Då jag känner mig mycket nöjd med
svaret ber jag än en gång att få framföra
mitt tack till inrikesministern.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! För att inget missförstånd
skall uppstå vill jag säga, att någon
riktpunkt för den framtida storleksordningen
av kommunerna inte
finns angiven i mitt svar. Jag har i svaret
anfört, att man på skolorganisatoriskt
håll har nämnt siffran 6 000 å
6 500 invånare. Bland det arbetsmaterial
som den expertgrupp jag nämnde
har till sitt förfogande finns ett i dagarna
inkommet material från socialmyndigheterna,
som från sina utgångspunkter
uttalar, att man bör sikta på en
storlek av lägst 10 000 invånare för de
framtida kommunerna.

Jag har med dessa ord velat ange, att
det redan i de preliminära diskussionerna
förekommer delade meningar om
storleksordningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13

Interpellation ang. den begärda utredningen
rörande näringslivets lokalisering

Herr JANSSON i Benestad (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Riksdagen har i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 19 maj i år
anhållit om skyndsam utredning och
förslag rörande statsmakternas möjligheter
att påverka näringslivets lokalisering.
Utredningens uppgift skulle vara
att pröva olika möjligheter att få till
stånd en lämplig differentiering av näringslivet
och en spridning av företagsamheten.
Särskilt underströks, att samhällets
åtgärder borde inriktas på positiva
åtgärder för att stimulera företag
till att etablera sig på orter, där detta ur
samhällets synpunkt anses angeläget.
Ifrågavarande utredning har emellertid
ännu inte tillsatts.

Det är enligt min mening angeläget att
en sådan rådgivning kan ges, att olika
företag kan erhålla en med hänsyn till
råvaran och övriga förhållanden lämplig
lokalisering. Jag vill belysa detta med ett
exempel, som gäller cellulosaindustrien
och de båda betydande fabriker, som

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

Interpellation ang. den begärda utredningen rörande näringslivets lokalisering

först Skogsägarnas industri AB och därefter
även Hylte Bruks AB ämnar uppföra
helt nära varandra i sydöstra Sverige.
Skogsägarnas fabrik skall ligga vid
Mörrumsån, medan Hylte Bruks AB —-efter att först ha planerat sin fabrik
alldeles intill skogsägarnas vid Mörrumsån
— nu tänker bygga vid den
cirka tre mil västerut belägna Skräbeån.
Gjorda utredningar ger vid handen, att
båda dessa fabriker svårligen kan hämta
sin råvara från det för fabrikerna i
huvudsak gemensamma naturliga fångstområdet.
De torde därför i avsevärd
mån få söka sig utanför detta område.
Därigenom kan den övriga massaindustrien
i södra Sverige komma att i sin
tur få förskjuta sina fångstområden.
Följden kan befaras bli att hela denna
industri i södra Sverige får ökade
transportkostnader för råvaran — kostnadsökningar
som kan komma att uppgå
till miljontals kronor om året och
som hade kunnat undvikas genom en
mera ändamålsenlig lokalisering av berörda
industrier.

Ifrågavarande exempel synes mig ge
belägg för angelägenheten av att näringslivet
vid lokalisering av företag
får tillgång till ett allsidigt belysande
material rörande marknads- och företagsekonomiska
förutsättningar och andra
faktorer, som är av betydelse för ett
lokaliseringsbeslut. Vid den utredning,
som riksdagen begärt rörande lokaliseringspolitiken,
bör särskild uppmärksamhet
fästas vid möjligheterna att genom
vägledande undersökningar främja
en ändamålsenlig lokalisering av företagen
och differentiering av det fria
näringslivet.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet ställa följande frågor: 1)

När kommer den av riksdagen begärda
utredningen rörande näringslivets
lokalisering att tillsättas?

2) Kommer nämnda utredning att få

pröva möjligheterna att göra vägledande
undersökningar rörande marknadsoch
företagsekonomiska förutsättningar
och andra berörda faktorer till gagn
för näringslivet vid lokalisering av företag? Denna

anhållan bordlädes.

g 14

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelser med vissa OEEC-länder
rörande reglering av fordringar och
skulder i anledning av den europeiska
betalningsunionens likvidation, m. m.,
och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ämnet väckt motion;

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension m. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
och

nr 25, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om personalförstärkning
vid statens pris- och kartellnämnd,
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 191, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
motioner,

nr 192, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1959/60,
nr 193, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående riktlinjer för
administrationen av den allmänna varuskatten
m. m., och

Nr 32

Fredagen den 11 december 1959

nr 194, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckt förslag om ersättning åt företagare
för uppbörds- och redovisningsarbete
i samband med allmän varuskatt;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 62, i anledning av väckta motioner
angående rätt till förlust- och resultatutjämning
vid beskattningen,

nr 63, i anledning av väckta motioner
om avdragsrätt vid beskattningen för
avgift till branschorganisationer,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
m. m.,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om gränstullsamarbete
med annan stat, m. m.,
och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

46, i anledning av väckta motioner
rörande besparingar för budgetåret
1959/60 å utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.,

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser för

Aktiebolaget Industrikredits utlåning,
m. m., och

nr 48, angående uppskov med behandlingen
av en av fullmäktige i riksgäldskontoret
gjord framställning angående
avlöningsbestämmelserna för hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän
m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft;

andra lagutskottets utlåtande nr 50, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m., dels i ämnet
väckt motion; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385) samt till byggnadsstadga,
dels ock i ämnet väckta motioner, och
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.09.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Tisdagen den 15 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande december.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till Riksdagens Andra Kammare

På begäran intygas härmed, att riksdagsmannen
Gustav Ingemar Andersson,
född den 23/5 1913, på grund av genomgången
käkoperation icke kan deltaga i
riksdagsarbetet fram till den 18 december
1959.

Linköping den 10/12 1959
I tjänsten:

H. Hed

Lasarettstandläkare

Till Riksdagens Andra Kammare

Riksdagman Lars Eliasson har denna
dag intagits på Falu lasaretts kirurgiska
klinik för magsårsoperation och behöver
därför tills vidare ledighet från riksdagsarbetet.

Falun 15/12 1959

Stig Lindgren
Lasarettsläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson i Linköping under
tiden den 10—18 innevarande månad
och herr Eliasson i Sundborn från
och med denna dag tills vidare.

§ 3

Svar på fråga i anledning av det sovjetryska
uppbringandet av en fisketrålare
den 15 maj i år

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har till mig framställt en fråga, vari
begäres en redogörelse dels för händelseförloppet
vid det sovjetiska uppbringandet
av trelleborgstrålaren »Migo» den
15 maj i år, dels för vilka åtgärder
svenska regeringen avser vidtaga för att
hos de sovjetiska myndigheterna utverka,
att svenska fiskare i detta och
liknande fall erhåller ersättning för lidna
förluster. I anledning härav vill jag
meddela följande.

Enligt uppgift av »Migos» skeppare,
Gustav Olsson, ankrade han vid middagstiden
den 15 maj vid en plats som
enligt hans egna beräkningar låg 13 å
15 distansminuter nordväst till nord
om fyren Briisterort, belägen nordväst
om Kaliningrad (tidigare Königsberg).
Kort därpå anlände en sovjetisk motortorpedbåt,
vars befälhavare begärde
uppgift om »Migos» nationalitet. Sedan
upplysningen lämnats, avlägsnade sig
torpedbåten. På kvällen sattes laxgarnen
ut, varunder ankaret lättades och
»Migo» började driva med laxgarnen.
Några timmar senare återkom den sovjetiska
patrullbåten, och fem ryska soldater
med en officer gick ombord på
fiskebåten. Officeren gjorde gällande,
att »Migo» befann sig nio distansminuter
från land och att Olsson således bedrivit
fiske inom den av Sovjetunionen
hävdade 12-milsgränsen. Då Olsson
vägrade erkänna riktigheten av nyssnämnda
positionsangivelse, ändrade officeren
denna till elva distansminuter
från land och krävde — såsom ett erkännande
av att Olsson varit inne på
ryskt territorialvatten — Olssons namnteckning
på dennes sjökort, där Office -

Tisdagen den 15 december 1959 Nr 32

Svar på fråga i anledning av det sovjetryska uppbringandet av en fisketrålare den
15 maj i år

ren prickat in »Migos» positioner enligt
sina beräkningar. Då Olsson fruktade
att förlora laxgarnen, som under
samtalet hunnit driva i väg från »Migo»
i mörket, skrev han sitt namn på sjökortet.
Besättningen tilläts därefter draga
upp laxgarnen, varpå Olsson fick
order att med »Migo» följa efter patrullbåten
till hamnstaden Pioniersk,
dit de anlände tidigt på morgonen den
16 maj.

I Pioniersk togs Olsson och de två
besättningsmännen på »Migo» i förhör.
För den påstådda kränkningen av ryskt
territorialvatten avkrävdes Olsson 400
kronor i böter, varjämte fångsten förklarades
förverkad. Den senare bestod
av ett 60-tal laxar, som enligt dåvarande
notering representerade ett värde av
omkring 3 000 kronor. Olsson uppmanades
också att skriftligen godkänna
rapporten över förhöret samt en å rysk
sida uppgjord skiss över »Migos» position
och laxgarnens sträckning, då båten
prejades, vilket Olsson ansåg sig
nödsakad göra. Före avfärden uppgav
Olsson på fråga av hamnkaptenen, att
han och hans medhjälpare icke hade
något att anmärka mot den behandling
de rönt. »Migo» avseglade därefter från
Pioniersk och återkom till Trelleborg
den 20 maj.

Utrikesdepartementet har hos de sovjetiska
myndigheterna påtalat fallet och
därvid framhållit, att uppbringningen
enligt svensk uppfattning strider mot
internationell rätt. Därjämte har krävts
ersättning för såväl de erlagda böterna
som värdet av den beslagtagna fångsten.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! .lag ber att till hans
excellens herr ministern för utrikes
iirendena få framföra mitt tack för svaret
på min fråga. Jag vill också tacka
för den grundliga information som utrikesministern
lämnade kammaren i

fråga om tillvägagångssättet vid uppbringandet
av denna båt. Som utrikesministern
förstår har även jag forskat
i denna fråga, och utrikesministerns
svar överensstämmer praktiskt taget i
allt med de upplysningar jag har fått.

Man förstår hur det måste kännas för
en fiskare, som själv anser sig ligga på
neutralt vatten, att för att rädda sina
redskap utan vidare skriva under erkännanden
om sådant, som han innerst
inne inte vill godkänna. Men befinner
han sig i ett tvångsläge har han ingenting
annat att göra.

Jag tackar utrikesministern för att
departementet klart har sagt ifrån till
ryssarna, att uppbringandet strider mot
svensk rätt och att man vill ha ersättning
till fiskaren dels för böterna och
dels för det värde han förlorat genom
att fångsten beslagtogs.

Nu har en liknande händelse inträffat
för 14 dagar sedan. Fiskaren Manfred
Svärd, Brantevik — en ort ungefär
2,5 mil hemifrån — blev uppbringad
på liknande sätt och införd till rysk
hamn. Fångsten beslagtogs och han
fick böta. Därefter fick han avsegla. I
den personliga redogörelse, som jag har
fått, står det att när allt var klart och
han erkänt att han blivit väl behandlad,
följdes han av en patrullbåt till den
ryska territorialgränsen.

Jag vill nu fråga utrikesministern om
det skulle kunna finnas någon möjlighet
att ta upp förhandlingar med ryssarna
om att, ifall en fiskare t. ex. på grund
av ström- och vindförhållanden skulle
komma något innanför vad ryssarna
kallar för sin gräns, man i stället skulle
kunna få ett sådant system, att vederbörande
blev avvisad eller förd till tolvmilsgränsen
med en förmaning att inte
komma in på ryskt vatten igen. Det
måste kännas hårt att utan vidare bli
berövad en fångst till ett värde av cirka
3 000 kronor.

Jag skall inte ta upp någon längre
tid med denna fråga men tackar för det

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

positiva beskedet och önskar utrikesministern
all lycka i fortsättningen för
att klara upp liknande frågor.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill bara säga, att
vi skall försöka ta upp en förhandling
med sovjetregeringen om en ordning av
den art, som den ärade interpellanten
skisserade.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. åtgärder
mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet
för att besvara herr Gustafssons i Borås
interpellation angående åtgärder mot
den tilltagande ungdomsbrottsligheten.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
Erlander lämnade nu en kort
sammanfattning av dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en till mig framställd
interpellation har ledamoten av denna
kammare herr Gustafsson i Borås erinrat
om mitt uttalande i ett interpellationssvar
vid 1958 års höstriksdag, att åtgärder
mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten
borde i första hand vidtagas på
följande områden: 1) den kriminologiska
forskningen, 2) polisens brottsbekämpande
verksamhet, 3) anstaltsvården
för svårbehandlad ungdom och
4) den öppna kriminalvården. I anslutning
härtill har interpellanten frågat,
om jag ville inför kammaren lämna en
redogörelse för vilka åtgärder i nämnda
syfte som hittills företagits eller planeras
inom dessa områden.

Innan jag tar upp de särskilda punkterna
till besvarande vill jag i korthet

beröra de senaste årens brottsutveckling.
I det interpellationssvar, som åsyftas
av herr Gustafsson och som jag avgav
inför denna kammare den 2 december
förra året på vissa av herr Helén
till mig riktade frågor, lämnade jag
en översikt av brottsutvecklingen under
åren 1950—1957. De därvid på
grundval av polisstatistiken lämnade
uppgifterna visade, att brottsligheten
under nämnda tid undergått en kraftig
ökning. Enligt numera tillgängliga siffror
fortsatte stegringen även under
1958. Hela antalet till polisen under
nämnda år anmälda brott enligt strafflagen,
med undantag för fylleri och förargelseväckande
beteende, utgjorde omkring
300 000, innebärande en ökning
med 8 procent i förhållande till motsvarande
tal för 1957 och ej mindre än 74
procent vid en jämförelse med 1950.
Ett särskilt allvarligt drag i den bild
som statistiken ger av brottsutvecklingen
är den starka ökningen av ungdomskriminaliteten.

Enligt för innevarande år tillgängliga
statistiska uppgifter synes emellertid
brottsutvecklingen icke förete samma
stegring som tidigare. På senaste tiden
har t. o. m. en viss minskning ägt rum.
Sålunda har antalet till polisens kännedom
komna strafflagsbrott under
tredje kvartalet innevarande år nedgått
med omkring 4 procent i jämförelse
med motsvarande tid 1958. Minskningen
kommer till synes inom flertalet
brottsgrupper men är särskilt framträdande
beträffande motorfordonstillgreppen.
För biltillgreppen uppgår sålunda
minskningen till 29 procent och för motorcykeltillgreppen
till 31 procent. Även
inbrottsstölderna, vilka oavbrutet tilltagit
i antal sedan 1954, visar en viss,
låt vara obetydlig, minskning. Huruvida
denna nedgång kan väntas bli bestående
eller är en tillfällig företeelse
är det givetvis ej möjligt att ännu uttala
sig om.

Tydligt är att den stegring av brottsligheten
som ägt rum under 1950-talet

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

och den nuvarande situationen på detta
område påkallar åtgärder i olika avseenden.
Från regeringens sida ägnas dessa
frågor fortlöpande och ingående uppmärksamhet.
Jag skall i det följande
först uppehålla mig vid de spörsmål
som särskilt angivits i interpellationen
och därefter lämna en redogörelse för
vissa åtgärder, som syftar till att söka
komma till rätta med problemen rörande
ungdomsbrottsligheten på något bredare
front.

Såsom jag framhållit i mitt tidigare
berörda interpellationssvar är det uppenbart
att den kriminologiska forskningen
i vårt land behöver intensifieras.
Jag framhöll därvid, att det föreföll
som om den första åtgärden för att utveckla
den kriminologiska forskningen
borde vara att i de berörda forskningsrådens
regi starta en forskargrupp representerande
olika forskningsgrenar.
Vid årets riksdag har chefen för ecklesiastikdepartementet
i samband med
förslag till uppräkning av anslagen till
forskningsråden framhållit det vetenskapliga
studiet av kriminalitetens orsaker
såsom ett viktigt fält för forskningsrådens
verksamhet. I enlighet med
ecklesiastikministerns förslag har
fr. o. m. innevarande budgetår ett nytt
forskningsråd inrättats i stället för
samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsrådet
och psykologisk-pedagogiska
institutet. Det nya rådet, som benämnes
statens råd för samhällsforskning,
är uppdelat på tre sektioner, en för den
rättsvetenskapliga forskningen, en för
den socialvetenskapliga forskningen och
en för psykologisk och pedagogisk
forskning. Från den 1 juli i år har vidare
inrättats vissa s. k. särskilda forskartjänster
för olika forskningsområden,
därav en för samhällsforskning.
Enligt beslut av rådet för samhällsforskning
skall den särskilda forskartjänst
som står till dess förfogande tills vidare
omfatta ämnet kriminologi. Rådet
har vidare beslutat anvisa särskilda
medel för det kriminologiska forsk -

ningsarbetet samt har tillsatt en särskild
arbetsgrupp, bestående av två representanter
för var och en av rådets
tre olika sektioner, med uppgift att
följa och understödja det kriininologiska
forskningsarbetet. Den särskilda
för det kriminologiska ämnesområdet
avsedda forskartjänsten har nyligen ledigförklarats
och beräknas kunna tillsättas
under första hälften av nästa år.
Innan några ytterligare åtgärder vidtages
för främjande av den kriminologiska
forskningen synes man böra avvakta
de erfarenheter, som kommer att
vinnas av den sålunda initierade verksamheten
och av den av interpellanten
berörda verksamheten vid kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms
högskola.

I anslutning till vad nu sagts må nämnas
att Nordiska rådet vid sin session i
Stockholm under förra månaden behandlat
ett förslag om utformningen av
nordiskt kriminologiskt samarbete och
därvid rekommenderat regeringarna att
inrätta ett nordiskt kriminologiskt
forskningsråd. Denna fråga kommer att
övervägas av de nordiska regeringarna
gemensamt.

I anknytning till den kriminologiska
forskningen har interpellanten framhållit
behovet av en förbättrad kriminalstatistik.
Denna fråga behandlas f. n.
i justitiedepartementet i samband med
förberedelsearbetet för 1960 års statsverksproposition.

Beträffande polisens brottsbekämpande
verksamhet berör interpellanten ett
flertal spörsmål. På detta område pågår
f. n. ett omfattande utredningsarbete,
som syftar till en effektivisering och rationalisering
av polisens organisation
och arbetsmetoder. De resultat som hittills
kommit till synes av utredningsarbetet
har gällt åtgärder för förstärkning
av polisens brottsförebyggande verksamhet.
På grundval av polisverksamlietsutredningens
rekommendationer i
detta avseende har Kungl. Maj:t den 30
september i år utfärdat ett cirkulär till

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna,
vari anvisningar lämnas å
vissa åtgärder i brottsförebyggande syfte.
Härvid förordas bl. a. socialpolispatruller
— d. v. s. patruller med utvalda
polismän jämte representanter
för barnavårdsnämnden — som fullgör
en intensiv kvälls- och nattpatrullering
på platser och i lokaler, vilka är kända
som tillhåll för dåliga element. Om barn
och ungdom anträffas där skickas de
hem, sedan deras namn och adress antecknats.
Anträffas de flera gånger göres
anmälan till barnavårdsnämnden. I
cirkuläret ges vidare rekommendationer
om samarbete mellan polisen och
socialvårdsmyndigheterna vid fullgörande
av här avsedda uppgifter. Därjämte
betonas vikten av att ett samarbetsorgan
upprättas för informella
konferenser mellan polisen och övriga
berörda myndigheter. Erfarenheterna
har visat att på de platser, där verksamhet
av denna art etablerats, detta
haft en gynnsam inverkan på ordningen
och säkerheten.

I cirkulär den 13 november i år har
vidare Kungl. Maj :t för socialnämnden,
barnavårdsnämnderna, nykterhetsnämnderna,
arbetsförmedlingsorganen och
skyddskonsulenterna framhållit vikten
av att de å sin sida medverkar till att ett
gott samarbete kommer till stånd i den
brottsförebyggande verksamheten. Den
11 december beslöt Kungl. Maj:t att också
fästa skolmyndigheternas uppmärksamhet
på betydelsen av deras medverkan.

I detta sammanhang vill jag också
nämna något om den upplysningsverksamhet
i brottsförebyggande syfte som
bedrives i skolorna. Sålunda ingår i
skolans undervisning i samhällskunskap
enligt gällande studieplaner att
bibringa eleverna insikter om lag och
rätt samt ordningsmakt och rättsskipning.
Därvid skall konkret belysas betydelsen
av att lag efterleves och ordning
upprätthålles, så att eleverna får
klart för sig de allvarliga störningar

för samhällsgemenskapen som brottslighet
medför. Särskilt skall eftersträvas
att hos eleverna väcka respekt och förståelse
för de rättsvårdande organens
uppgifter och arbetsmetoder. Den orientering
rörande brottstyper samt straff
och andra åtgärder i anledning av lagöverträdelser,
som skall ingå i undervisningen,
lämnas i viss utsträckning
under medverkan av personal från bl. a.
domstolar och polis. Såsom inrikesministern
framhöll i ett interpellationssvar
den 25 sistlidne november i första
kammaren ger de hittills vunna erfarenheterna
av denna medverkan av företrädare
för rätts- och polisväsendet vid
handen, att denna form av undervisning
har en väsentlig uppgift att fylla som
brottsförebyggande faktor. Inrikesministern
överväger också att vidtaga åtgärder
för att undanröja den osäkerhet,
som förekommer på sina håll angående
frågan i vilken utsträckning polisen
må anlitas för denna undervisning.

Vad angår frågan om förstärkning av
polisens mera direkt brottsbekämpande
verksamhet må nämnas, att polisverksamhetsutredningen
f. n. arbetar
med nva uppslag till effektivisering av
polisverksamheten och till underlättande
av polisrekryteringen. Ett av de
spörsmål som sålunda är under utredning
gäller bevakningstjänstens ordnande.
Man är där inne på tanken att
bygga upp bevakningen efter ett system,
som innebär en kombination av fast
s. k. kvarterspolis och rörlig, motoriserad
bevakning. Enligt organisationen
med kvarterspolis indelas bevakningsdistriktet
i poliskvarter. Meningen är
att poliskvarteren inte skall vara större
än att de där för lång tid stationerade
polismännen kan förskaffa sig en ingående
lokal- och personkännedom. Den
enskilde polismannen får också på detta
sätt ett mera utpräglat personligt ansvar
för bevakningen inom området.
Till kvarterspolistjänst avses i främsta
rummet skola uttas äldre erfarna polismän.
Verksamheten skall i första hand

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

inriktas på brottsförebyggande och servicebetonade
uppgifter. Man räknar
med att kvarterspolisen skall kunna
lämna en värdefull medverkan vid övervakning
av kriminella och asociala personer.
Bevakningstjänsten i övrigt skulle
i det nya systemet fullgöras av motoriserade
patruller, som oförmodat
kan dyka upp på olika platser inom
distriktet. På initiativ av polisverksamhetsutredningen
bedrives f. n. försöksverksamhet
med kvarterspolis i Malmö
och Örebro.

Beträffande den av interpellanten
berörda frågan om ett förenklat förfarande
vid vissa förseelser må nämnas,
att inom justitiedepartementet f. n. pågår
en utredning om införande av polisbötessystem
och andra förenklingar i
handläggningsformerna. Denna fråga
har närmare berörts i justitieministerns
svar på en enkel fråga av herr Helén i
denna kammare fredagen den 4 innevarande
månad.

Interpellanten har uttryckt särskilda
bekymmer för polissituationen i Stockholm.
Med anledning härav får jag erinra
om att antalet polistjänster vid
stadens poliskår under de senaste 10
åren ökat med omkring 200, varav omkring
150 vid ordningspolisen, men på
grund av de rekryteringssvårigheter,
som stockholmspolisen dras med sedan
flera år, återstår ännu över 100
poliser innan styrkan enligt gällande
personalstat är fylld. Antalet vakanser
har dock ej oväsentligt minskat. En
förbättring av rekryteringsförhållandena
framstår alltjämt som mycket angelägen.
De problem som anmäler sig i
detta sammanhang ingår som ett led
bl. a. i den utredning angående arbetsförhållandena
vid polisväsendet som
fått namnet »trivselutredningen». Besultatet
av denna utrednings arbete väntas
bliva framlagt i ett betänkande i
början av nästa år. Det är min förhoppning
att härvid skall komma fram positiva
förslag, som är ägnade att så

snabbt som möjligt förbättra rekryteringen.

Vad härefter angår frågan om anstaltsvården
för svårbehandlad ungdom
har en betydande utbyggnad skett av
ungdomsvårdsskolorna. Sålunda tillkom
fram till mitten av september i år
ca 90 nya platser på sådana skolor och
för de närmaste månaderna beräknas
ett ytterligare tillskott på ca 150 platser.
En del av dessa platser utgöres av
s. k. mottagningsavdelningar, som är
slutna och i första hand avsedda för
utredningsfall. Antalet väntefall vid
ungdomsvårdsskolorna har minskat betydligt
och utgjorde den 1 december i
år ca 90. Kommittén för ungdomsvårdsskolorna
har under året lagt fram ett
betänkande, som bl. a. tar upp kravet
på en förbättrad yrkesutbildning vid
dessa skolor. Förslag härom kommer
att föreläggas nästa års riksdag.

I detta sammanhang vill jag också i
korthet redogöra för utbyggnaden av
den psykiska barna- och ungdomsvården.
Sedan 1945 har centraler för sådan
vård vuxit fram i bortåt hälften av
våra landstingsområden och landstingsfria
städer i kraft av ett riksdagsbeslut
om försöksverksamhet på området.
Sommaren 1959 har regeringen dragit
upp riktlinjerna för en definitiv organisation
samt en fortsatt och snabbare
utbyggnad av denna barnpsykiatriska
verksamhet i syfte att öka möjligheterna
att på ett tidigt stadium få under
behandling sådana fall, som riskerar
att hamna i asocialitet. Organisationsplanen
innebär, att barn- och ungdomspsykiatriska
lasarettsa vdelningar,
avsedda för observation och korttidsbehandling,
så snart som möjligt bör
inrättas av samtliga landsting och städer
utanför landsting och att de i den
takt som resurserna medger kompletteras
med öppna mottagningar och filialer
i storstäder och annorstädes, där
behovet är mest brännande.

Interpellanten har slutligen tagit upp
frågan om den öppna kriminalvården

64 Nr 32 Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

och vissa därmed sammanhängande
spörsmål. Inom justitiedepartementet
pågår f. n. arbete på färdigställande av
förslag till brottsbalk. Därvid eftersträvas
förbättring i olika avseenden av
kriminalvården i frihet. Det må nämnas
att vissa frågor utbrutits ur det
stora komplexet och tagits upp till särskild
behandling. Vid 1959 års vårriksdag
har sålunda genomförts lagstiftning,
som möjliggör dels kombination
av villkorlig dom med böter och dels
tillfälligt omhändertagande i vissa fall
av villkorligt dömd som missköter sig.

En utökning av resurserna för kriminalvården
i frihet har erhållits genom
att skyddskonsulentorganisationen
under ett flertal år successivt förstärkts.
Det förutsättes också att en ytterligare
utbyggnad skall genomföras. Eftervårdsutredningen
kommer under första
halvåret 1960 att framlägga förslag rörande
skyddskonsulentorganisationen
och andra frågor rörande kriminalvård
i frihet.

Ett alternativ till intagning i ungdomsvårdsskola
är placering i fosterhem.
Att anskaffa goda fosterhem för
dessa svårhanterliga ungdomar är dock
ingalunda lätt. Det måste finnas mycket
av idealitet och intresse för ungdom
i hem, som är villiga att ta sig
an en miljöskadad eller karaktärsdefekt
pojke eller flicka som medlem av familjen.
Den konsulent, som socialstyrelsen
har med speciell uppgift att skaffa
fosterhem, torde emellertid kunna
medverka till en förbättrad situation på
detta område.

Därmed har jag besvarat herr Gustafssons
fråga beträffande företagna
och planerade åtgärder inom de fyra
områden, som jag i mitt interpellationssvar
för ett år sedan tillmätte särskild
vikt. Jag vill härutöver erinra om att
jag i nämnda interpellationssvar framhävde,
att vi inför det allvarliga problem,
som ungdomsbrottsligheten utgör,
ändock ej bör glömma, att det är en
mycket liten del av den svenska ungdo -

men som hamnar i kriminalitet. Dessa
problem, som gäller en begränsad kategori,
bör icke förleda oss till att
svartmåla och moralisera över ungdomen
i allmänhet. Att ungdomen är annorlunda
nu än förr betyder inte, att
den är sämre. Alla undersökningar och
erfarenheter bekräftar tvärtom det
grundläggande och glädjande förhållandet,
att svensk ungdom i överväldigande
flertal är sund och oanfrätt. Det
finns all anledning att än en gång starkt
understryka detta förhållande. Jag
framhöll vidare, att ungdomsproblemen
framför allt måste lösas i familjen och
att det är den fostran som hemmen ger,
som måste vara styrkebältet för den
uppväxande generationen. Men jag fann
också skäl att starkt markera de svenska
folkrörelsernas stora betydelse, när
det gäller att främja ungdomens positiva
anpassning till samhället. Med hänsyn
till ungdomsfrågornas aktualitet i
många olika sammanhang har det därför
tett sig naturligt för regeringen att
ta kontakt med skilda organisationer
och myndigheter för en gemensam diskussion
om ungdomsfrågorna i vid bemärkelse.
Under förra månaden hölls
här i riksdagshuset en konferens kring
frågan om samhället, ungdomen och de
frivilliga organisationerna. I konferensen
deltog — förutom företrädare
för regeringen och berörda myndigheter
— representanter för ett 60-tal olika
religiösa, sociala, kulturella, politiska
och idrottsliga sammanslutningar. De
tankar, som legat till grund för konferensens
tillkomst, rönte livligt gensvar
hos de närvarande. Vid konferensen
uttalades allmän anslutning till ett av
inrikesministern presenterat förslag om
tillskapande av ett kontakt- och samordningsorgan
i ungdomsfrågor. I huvudsaklig
överensstämmelse med de vid
konferensen skisserade riktlinjerna har
Kungl. Maj :t genom beslut den 20 november
förordnat, att ett organ skall
inrättas för att samordna och stimulera
de frivilliga organisationernas ar -

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder

bete bland ungdom och för ungdomsfostran
ävensom för att främja samverkan
med motsvarande verksamhet
från de berörda myndigheternas sida
samt hem och skola. Organet skall bestå
av högst 20 ledamöter jämte lika
många suppleanter, varav högst 16 skall
utses på förslag av olika organisationer.

Detta initiativ är ett uttryck för vår
uppfattning, att ungdomsfrågan för sin
lösning kräver en gemensam kraftanspänning
tvärsigenom politiska och religiösa
skiljemurar. Vi kan ha olika meningar
om var tyngdpunkten skall läggas
i detta arbete, men jag föreställer
mig, att vi alla är ense om att det skall
byggas på förtroende för dagens svenska
ungdom och till dess förmåga att
forma sin framtid. Vi torde också vara
ense om att vi alla har ett gemensamt
ansvar för ungdomens fostran i vidaste
bemärkelse, en fostran till ansvar,
hänsyn och samarbete och till de grundläggande
värderingar, som ytterst är
förutsättningen för ett demokratiskt
samhälle.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber först att till hans
excellens statsministern få uttala mitt
tack för svaret på min interpellation.
Det kanske kan verka nära nog litet tjatigt
och tröttande på dem som måste
arbeta med denna fråga att bli utsatta för
önskemål om redovisning av åtgärder
och resultat. Statsministern har inte fattat
min interpellaton så. Det är jag glad
över.

Statsministerns svar är glädjande ur
flera synpunkter. De åtgärder som under
ett år har vidtagits är värda allt erkännande
och kommer att följas med största
intresse och uppmärksamhet både i
fråga om verkningarna och ytterligare
initiativ. Ur en annan synpunkt är svaret
nedslående. Jag tänker på att brottsutvccklingcn
åren 1950 till 1957, som
hans excellens statsministern redovisa5
— Andra kammarens protokoll 1959. Nr

mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

de hösten förra året, visade en kraftig
ökning. Nu heter det att vi 1958 hade en
ökning av 8 procent jämfört med 1957
och 74 procent jämfört med 1950. Om
1959 kommer att visa värre siffror när
slutstatistiken föreligger återstår att se.
Skulle siffrorna visa en tendens till det
bättre och detta kan sägas vara en följd
av de åtgärder som vidtagits, så kommer
ingen att känna någon missundsamhet
för det. Det vill jag lova.

Bara en sak tycker jag man kan säga
utan att vara vare sig sur eller efterklok:
det hade varit bättre om man vidtagit
en hel del av dessa åtgärder för tio år
sedan eller, ännu bättre, när den nya given
för ungdomsvården och behandlingen
av ungdomsbrottslingar en gång lanserades.
Det hade varit bättre om vi
lagt ut både järnvägsbanken och rälsen
innan vi satte på loket och körde i gång.
Försummelserna i det fallet har vi fått
lida av genom åren, och vi gör det alltfort,
inte minst genom den snedvridning
av debatten som åstadkommits därav.

Den vackra tanken på differentiering
har i stort sett hittills varit och är en
chimär på grund av platsbristen. För
detta tror jag att vi allesammans får ta
en hel del av ansvaret och skulden på
oss, men eftersom regeringen har plikt
att redovisa både läge och åtgärder ligger
givetvis största ansvaret på dem.

I fråga om polisens brottsbekämpande
verksamhet skall jag inte säga mycket.
Frågan har nyligen varit uppe till diskussion
här i kammaren. Jag bara hoppas,
att polisverksamhetsutredningen
snart kommer med sitt betänkande och
att detta omedelbart blir föremål för
praktiska åtgärder från regeringens sida.
Det är dock anmärkningsvärt, att
stockholmspolisen i dag knappast har
större personal än för tio år sedan trots
det våldsamt ökande innevånarantalet
och den lika våldsamt ökande bilismen
i staden.

Platsbristcn på våra ungdomsvårdsskolor
får väl anses vara till en del avhjälpt
när om några månader tillskottet

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den

på 150 nya platser läggs till de 90 som
tillkom i september. Jag är dock, herr
talman, inte säker på att platsbristen de
facto klaras på detta sätt, om man
nämligen vill rationellt genomföra differentieringsidén.
Då torde ytterligare
rum behövas.

Men det är en annan fråga jag skulle
vilja ställa i samband med statsministerns
svar. För tio år sedan kunde man
från socialstyrelsens ungdomsvårdsskolor
skriva så bär: »Av stor vikt i detta
sammanhang är att hålla i minnet, att
denna vårdform som faktiskt resultat
kan uppvisa ett lyckat arbete i cirka 75
procent av de fall som hamnar på ungdomsvårdsskolorna.
» Men det är de
andra 25 procenten som märks i debatten.
Då hade vi 26 skolor med 1113
platser att välja på. Nu är skolorna färre
och om jag inte minns fel var platsantalet
1958 cirka 770. Läggs därtill de
90 nya och de väntade 150 kommer man
upp till 1 010 platser, d. v. s. minus
103 i förhållande till mars 1950.

Nu är dock situationen när det gäller
återfallsfrekvensen en helt annan. Nu
konstaterar man 73 procents återfall efter
5 år. Detta är oerhört nedslående,
ärade kammarledamöter. Man måste fråga
sig: År det möjligt att i fortsättningen
satsa på denna vårdform som hittills,
och hur skall man bedöma den? Jag vet
väl att jämförelserna mellan förhållandena
nu och för tio år sedan inte alls
är adekvata. Vi har fått en generös tilllämpning
av åtalseftergiften och de villkorliga
domarna. Det betyder i praktiken,
att klientelet på skolorna blivit avsevärt
sämre. De bästa gallras ju bort.

Det är ju dock i hög grad anmärkningsvärt,
att denna vårdform visar så påtagligt
sämre vårdresultat än vad den
vanliga kriminalvården gör. Man måste
allvarligt fråga efter orsakerna och botemedlen.

Det visar sig då, att det i regel är en
liten grupp på skolorna som förpestar
hela miljön. Den mentalitet de utstrålar,
säger man från regeringshåll, smit -

tilltagande ungdomsbrottsligheten

tar ner hela klientelet. Jag vet inte om
man de sista fem åren har verkställt
någon granskning av återfallsprocenten,
men jag vet att socialministern fruktar
att en sådan undersökning skulle ge
ännu dystrare resultat. De differentieringsförsök,
som inte minst medicinalstyrelsen
flera gånger kraftigt påyrkat,
kan vi inte längre gå förbi. Vi måste
söka förverkliga dem.

Jag vågar ha den uppfattningen, att
det sammanbrott, som många talar om
på detta socialpolitiska verksamhetsfält,
till icke ringa del beror på att behandlingen
varit alltför slentrianmässig eller
kanske litet mildare uttryckt alltför summarisk.
Det beror inte alls på bristande
vilja utan på otillräckliga resurser. Vill
hans excellens statsministern medverka
till en snabb, riktigare och effektivare
behandling av klientelet, så att man gör
vad som står i mänsklig makt att göra
för att komma underfund med den intagnes
konstitution och allmänna status och
därefter bestämmer plats och behandlingsmetod,
skulle det vara av utomordentligt
stort värde. Därmed har jag
inte velat underkänna vad som gjorts.
Men vi måste veta vad för ett klientel
det är som skickas till en skola eller ett
fosterhem. Jag tror att de ungdomar,
som nu sänds till ungdomsvårdsskolorna
— i varje fall en hel del av dem — är
konstitutionellt så gravt belastade, att de
resurser som för närvarande står till
skolornas förfogande är otillräckliga för
en rätt behandling. Jag har ingen patentlösning,
men nog borde det vara möjligt
att mer än som sker få medicinsk och
psykiatrisk sakkunskap att ta i håll
med denna del av problematiken. Jag
tror att det då skulle vara möjligt att
nå bättre resultat än nu.

Vi håller nu på att få en nyktrare syn
på åtalseftergiften och även på den villkorliga
domen. Båda kan vara instrument
för en ung människa och till hjälp
för att visa att en avvikelse från det rättas
väg var en engångsföreteelse, ett
olycksfall om man så vill. Men när man

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

läser om tiotals åtalseftergifter undrar
man, om detta sätt att handha instrumentet
inte är mer inhumant än humant.

I detta sammanhang vill jag ställa en
fråga till statsministern. Jag vet inte om
den ligger utanför ämnet, men jag tror
inte att den gör det. Var går gränsen
för en landsfiskals tjänsteåligganden och
suveränitet? Jag frågar på grund av ett
fall som refererades i tidningarna 1956.
En 16-årig pojke erhöll eftergift av
åtal. Han hade brustit i redovisning i
sitt arbete under förmildrande omständigheter.
Han fick en god övervakare,
som han slöt sig till på ett ovanligt sätt.
Han betalade tillbaka varenda krona
och skötte sig bra, men han var ängslig
för att hans förseelse skulle ligga honom
i fatet i framtiden. Övervakaren
försäkrade honom att så icke skulle bli
fallet. Vid fyllda 18 år ville grabben ta
värvning men hindrades genom att
landsfiskalen lämnade uppgift om åtalseftergiften
till vederbörande nämnd.
Han försökte ta körkort, men det blev
samma sak. Jag tror fullt och fast, att
vederbörande landsfiskal handlade efter
gällande stadga, men inte var det att ge
ett lyftetag åt en ung människa, som blivit
ordentlig och uppskattad av sin omgivning
hemma och i sitt arbete. Jag
har många gånger förundrat mig över
att staten, som borde vara en mönsterarbetsgivare,
ofta är den hårdaste när
det gäller att förlåta: den som skall få
komma in i dess verk skall vara så
prickfri, att en åtalseftergift måste diskvalificera
eu hel del år efteråt, även
om den det gäller genom den bästa vandel
har bestyrkt att han har ändrat sig
och är en hygglig människa. Har statsministern
något att säga i den saken,
som kanske med en god tolkning inte
ligger utanför ämnet, skulle det vara intressant
och värdefullt. Jag menar inte
att ungdomar som brutit mot lagen skall
uppsamlas i de statliga verken, men en
balansering mellan staten och det fria
näringslivet kanske vore något att tänka
på.

Jag vill också säga några ord om
forskningen. Riksdagen har nyligen bifallit
statsutskottets utlåtande nr 182.
Jag har svårt att tolka detta utlåtande på
annat sätt än att utskottet synes luta åt
den uppfattningen, att om den kriminologiska
forskningen skall lösas sker det
bäst genom inrättande av professurer.
Utskottet refererar till de sakkunnigas
betänkande angående ungdomsbrottsligheten
(SOU 1959: 37).

Det är sannerligen på hög tid att vi så
långt det står i mänsklig förmåga får
orsakerna till ungdomsbrottsligheten
klarlagda. Virrvarret är nära nog kaotiskt.
Expert står mot expert bland de
sakkunniga, och de mest skiftande meningar
föreligger på nästan alla punkter
av betydelse när det gäller brottets
orsakssammanhang, straffrättens mål
och kriminalpolitikens mening. Det
räcker att hänvisa till den promemoria,
som avlämnades i justitiedepartementet
hösten 1955 för att bestyrka detta. Vi
kommer inte ifrån att det kriminalpolitiska
reformarbetet i alltför hög grad
byggt på gissningar, förmodanden och
antaganden. En rad svenska vetenskapsmän
har sagt rent ut, att reformarbetet
byggt på antaganden som har karaktären
av rena gissningar. Att här experimentera
sig fram kostar pengar, och
det värsta är att människobehandlingen
då inte kan bli den bästa.

Jag fattar nu saken så, att det av regeringen
inrättade statens råd för samhällsforskning
är att betrakta som en
etapp på vägen. Det skall klargöra bl. a.
arten av en framtida kriminologisk
forskning, som inkluderar jurister, sociologer,
liikare, psykologer och statistiker.
Rådets arbete kommer säkert att
följas med allra största intresse och
uppmärksamhet, och jag tror att frågan
kommer att snabbt gravitera åt det håll
som juristutbildningskommittén, universitetskanslern
och nu senast de remissinstanser
som haft att pröva motion nr
11:175 vid detta års riksdag föreslår.

Säkert är, att om inte t. ex. den moderna
alkoholforskningen givit den solida

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den

vetenskapliga grund vi nu har för nykterhetsvården
och nykterhetsarbetet, så
skulle vi inte i dag kunna verka på den
fronten med samma effektivitet som nu
är fallet. Jag tror att det kommer att
bli precis så även i fråga om brottslighetens
orsaker och botemedel.

Herr talman! Jag har ett behov av att
i detta sammanhang ge uttryck åt några
högst privata funderingar om ungdomsbrottsligheten.

Vi trodde en gång här i landet att
den materiella nöden var groningsgrunden
för största delen av brottsligheten.

Den som lrös stal kläder och den som
hungrade stal mat. Denna åsikt är väl
numera i princip totalt utdömd, sedan
den statistiska vetenskapen klart visat
oss, att lågkonjunkturer med brist på
olika ting och restriktivitet i livsföringen
uppvisar minskad brottslighet, under
det att högkonjunkturer med större
möjligheter till livsnjutning uppvisar
en stigande brottskurva. Vi trodde, att
kunde vi avskaffa hunger och brist, sä
skulle vi avfolka fängelserna. Hungern
blev en sällsynthet i vårt land, men
unga brottslingar blir allt vanligare. Vi
har fått ett välstånd som vi för någon
generation sedan inte kunde drömma
om, men det har kombinerats med en
brottsfrekvens som väl är utan motstycke
i vår historia. Vi har fått en »stilettålder»
och ett förakt för människoliv,
där varken barn eller åldringar går säkra
på ljusa dagen för rånare och sexualnidingar.
Bevis för detta skulle här bara
trötta — jag säger vad alla vet.

Vi har fått uppleva något, som man
på regeringshåll kallat »välståndskriminalitet».
Ordet behöver visst inte missförstås
så, att det skulle råda ett direkt
orsakssammanhang mellan stigande välstånd
och ökad brottslighet. Tyvärr torde
inrikesministern, som myntat detta
ord, ha full täckning för sin åsikt. Vi
vet alla, att jämsides med det stigande
välståndet har vårt samhälles struktur
radikalt förändrats. De stabila samhällsformer,
som förr satte sin prägel på

tilltagande ungdomsbrottsligheten

människorna, har försvunnit utan att ersättas
med något nytt fast utbildat
mönster. Vi står mitt uppe i en gigantisk
omvandlingsprocess. Arbets- och
bostadsförhållanden förändras, familjebildning
och familjesammanhållning
följer inte längre det traditionella
mönstret, hemmen, uppfostran och skolan
har mött helt nya problem.

Jag har förut vid flera tillfällen, när
vi i kammaren haft att behandla utskottsutlåtanden
i dessa frågor, sökt peka
på de etiska sammanhangen, på den
minskade vördnaden för kristna värden,
på brottens samband med avsaknaden
av religiös och profanetisk moral
och med den minskade betydelsen
av hemmen som ett ankarfäste i samhällsbyggandet.
När det gäller hemmens
betydelse härvidlag är statsministern
och jag helt överens.

I ett remissvar för inte länge sedan
poängterade Svea hovrätt kraftigt vikten
av att mer tid och uppmärksamhet
ägnades åt den undervisning, som främjar
befästandet av moraliska föreställningar
och själva karaktärsdaningen.
Att ungdomen från början bibringas moral,
stadga, insikt om hänsyn till nästan
och känslan av eget ansvar ansåg hovrätten
vara en av grundförutsättningarne
för bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.
Som herr statsministern nämnde
har även skolan börjat att mera ta
upp dessa spörsmål. Jag tror att man
här rör vid allvarliga ting, kanske mer
viktiga än andra. Harry Söderman, som
1939—53 var föreståndare för statens
kriminaltekniska anstalt, säger i sitt
arbete »Inte bara brott»: »Under årens
lopp har jag kommit fram till den uppfattningen,
att de grundläggande moralläror
som de kristna och judiska trosriktningarna
förkunnar är en bestående
tillgång för alla barn. Varje barn måste
veta: Du skall icke stjäla, du skall icke
dräpa, hedra din fader och din moder,
tv det är Guds bud.»

Riksåklagaren har nyligen med kraft
hävdat, att alla samhällets åtgärder i

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder

brottspreventiv riktning måste kombineras
med etisk fostran i hem och skola,
och han pekar på vikten av att en
ökad kunskap om det brottsliga handlandet
förenas med en intensivare fostran
till ansvar inför sig själv och
andra. Visst är det viktigt att söka återföra
vilsegångna eller socialt missanpassade
ungdomar till ett normalt liv,
men det är bättre att eliminera riskerna
för asocialitet och missanpassning.
Ibland har jag undrat, varför vi här i
riksdagen är så rädda för att på allvar
diskutera, hur ett socialt beteende uppstår.
Är vi rädda för att tränga in i frågans
djupdimension med de konsekvenser
detta kunde få? Hur sker en normal
karaktärsdaning? Det synes knappast
opportunt att diskutera, hur man bibringar
barn och ungdom riktiga moraliska
normer.

Vid en av våra ungdomsvårdsskolor
visade det sig, att bara en procent av
eleverna vuxit upp i vad vi kallar goda
hem — alla de andra var från splittrade
eller alkoholiserade miljöer, överlag visar
statistiken, att eleverna vid dessa
skolor bara till en tredjedel är från
hem, där föräldrarna bott samman. Dessa
ungdomar är mera värda vår medömkan
än hårda domar.

Det underliga är också att medan vi
söker komma till rätta med ungdomsbrottsligheten
och dess följder, håller
vi slussarna öppna för dess orsaker.
Nyligen fick vi veta, att pressbyråns
bokförsäljning i år kommer att överstiga
10 miljoner kronor, varav cirka 9 Va
miljoner faller på försäljning av s. k.
pocketbooks och dylikt. En del av dessa
alster kan väl vara enkel förströelseläsning,
men det mesta är utan tvekan urbota
smörja, blank utanpå men solkig
inuti — det torde alla veta. Varje vecka
spyr våra kiosker ut hundratusentals
eggande skildringar av mord, överfall
och våldtäkter utan att någon drömmer
om att ingripa och hejda denna pestflora.
Litteratur kan man i detta sam -

mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

manhang inte tala om — det rör sig bara
om trycksvärta och dåligt papper.

När jag år 1954 i samband med en
interpellation hade denna fråga uppe
sade dåvarande justitieministern Zetterberg,
att den sadistiska våldslitteraturen
torde vara en större fara än seriemagasinen,
som jag då talade om. Det är möjligen
rätt, men om det är så, vad har
man gjort och vad vill man göra? Hos en
pojke, som väl nu är på ungdomsskola,
fann man buntar av böcker med titlar
som dessa: Ohöljt mord, Lögn och mord,
Var det självmord, De visste för mycket
o. s. v. Att han konsumerat dessa,
det såg man. Nu kan man säga: Ja, men
var och en skall väl ha frihet att köpa
vad han vill. Javisst skall han det, men
jag undrar om vi inte har ett ansvar
som importerar och låter saluföra dylika
ting.

Det som här sagts gäller även filmen,
som ju är svenska folkets bottenskola.
Signaturen Svarta Malin i Handelstidningen
skrev förra månaden: »I min
lokaltidning fann jag under Bionytt de
här titlarna: Möte med mördare, Riden
av maran, Döden drar västerut, Mord
på mördare, Huvudlös gäst,» -— — —-och hon tillägger: Ja, huvudlös det är
ett ord, som passar bra på hela genren.
Och vettlöst dessutom. Undra på att
råheten sprider sig på vissa håll bland
ungdomen, tillägger hon. Gång på gång
slår det mig, herr talman, att den mentalitet,
som man möter i raggargängens
framfart i en vettlös förstörelselusta,
riktad mot bl. a. sommarstugor och biograffåtöljer,
ocli de bestialiska sexualdåd,
som det nära dagligdags står att läsa
om i våra tidningar, känner man igen
ifrån gangsterfilmer och importerade
pocket-books. Även med risk för att man
säger, att det var väldigt vad herr Gustafsson
titlar i och läser sådana böcker,
har jag svårt att komma ifrån, att det
iir från filmen, de usla tryckalstren och
cn hel del tidskrifter, som mycket av
detta »tuffa» och råa emanerar. Kan
för övrigt något annat än inhumanitet

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

och nedvärdering av just det som eljest
bygger ett samhälle bli följden av en
dylik konsumtion, det kan man alltid
fråga sig.

Det är inte lätt att komma åt den
destruktiva verksamhet jag här bara
snuddat vid utan att nagga friheten i
kanten och jag har ingen patentlösning
att ge hans excellens statsministern,
men jag vill säga, att om det finns några
framkomliga vägar för att sätta stopp för
eller kontrollera importen av gangsterfilmer,
vålds- och sadistlitteratur med
dess förbrytarfostrande följder, skulle
många hälsa det som ett friskt grepp
ifrån statsmakternas sida. En undersökning
av professor Husén har klart givit
vid handen, att barn som matas med
film av det slag jag här har nämnt, visar
mer aggressivitet och störande beteende
än andra.

Brottsligheten avspeglar en djupgående
andlig kris, en olust i sinnena och
en allvarlig brist på normer. Yttre åtgärder,
som vidtages och som jag än
en gång vill ge mitt erkännande, kan
åstadkomma en hel del för att minska
brottsligheten. Mycket mer kan man väl
inte göra från samhällets sida. Kvar står
dock, att trots allt är det icke främst
mentalhygien som behövs utan snarare
en livsform, som innebär goda
hem, där kärlek, trohet, ansvar och förståelse
skapar den livslust, som barn och
ungdom behöver. Jag är ense med statsministern
även om detta.

Jag är naturligtvis helt överens med
statsministern om att det är en liten
del av den svenska ungdomen, som hamnar
i kriminalitet. Det vore ju förskräckligt
annars. Men vi är säkert lika överens,
hans excellens och jag, om att något
matematiktänkande får man akta
sig för. Gruppen av vilsegångna är alldeles
för stor. Åtgärder för att hjälpa
ungdomarna till rätta och hindra andra
från att beträda fel vägar är vad diskussionen
gäller.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog förhand -

lingarnas ledning, instämde herr Rimmerfors
(fp).

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! I långa stycken kan
även jag instämma i de synpunkter interpellanten
framfört.

Herr Gustafsson i Borås noterade i
början av sitt anförande, att jag inte
blivit irriterad över att denna fråga så
ofta tas upp i den svenska riksdagen.
Jag vill gärna säga att jag skulle finna
det mycket besynnerligt, om någon blev
irriterad över att intresset för inte bara
en av våra största sociala frågor utan
en av våra största samhällsfrågor över
huvud taget hålles levande. Att så sker
betraktar jag som en stor tillgång.

De detaljanmärkningar som herr Gustafsson
framförde skall jag på ett par
punkter besvara. Han efterlyste hur det
står till med återfallsprocenten för närvarande
i fråga om dem som har omhändertagits
i våra ungdomsvårdsskolor.
Någon fullständig undersökning
därom har inte utförts. Det har utförts
vissa delundersökningar, bl. a. avseende
klientelet för 1951. Dessa undersökningar
har som herr Gustafsson befarade
givit en nedslående bild av läget.
Återfallsprocenten är säkerligen för närvarande
— det vågar man nog tyvärr
säga även utan tillgång till en fullständig
statistik — större än vid den föregående
undersökningen. Herr Gustafsson
angav emellertid själv orsaken
genom att påpeka, att åtalseftergiften
skänker åt ungdomsvårdsskolorna ett
mycket sämre urval än tidigare och att
man därför har ett mycket besvärligare
klientel än det som de tidigare undersökningarna
omfattade.

Jag kan i stort sett ansluta mig till de
allmänna reflexioner herr Gustafsson
anförde. Resurserna är, som alla i denna
kammare vet, begränsade. Det kommer
att krävas pengar, om man skall
tillgodose de önskemål som uttalas här,
men om jag inte är fel underrättad

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder

kommer riksdagen inom kort att få ta
ställning till en undersökning och därav
föranledda förslag till en förbättring
av de förhållanden som interpellanten
åsyftade. Kommittén för ungdomsvårdsskolorna
har ju lagt fram sina synpunkter,
och jag föreställer mig, att de åtminstone
i någon del kommer att underställas
riksdagen.

Interpellanten frågade hur långt en
landsfiskal är skyldig att gå i fråga om
brottsregistrering och brottsrapportering.
Jag kan också här instämma med
interpellanten om att vi har åtskilligt att
göra, innan sådana företeelser som här
exemplifierades är omöjliggjorda. Jag är
inte riktigt säker men jag tror, att riksåklagaren
är sysselsatt med en undersökning
rörande brottsregistreringen,
och jag vet med säkerhet, att den utredning
som sysslar med eftervården håller
på att undersöka denna rapportskyldighet.
Den kommer att redovisa sitt
arbete och framlägga förslag under
1960, och då hoppas jag, att vi skall
finna vägar, som både interpellanten
och jag kan bli tillfredsställda med.

Beträffande den kriminologiska forskningen
förhåller det sig såsom interpellanten
sade, nämligen att det uppdrag
som forskningsrådet nu har gäller
en etapp och ingenting annat på vägen
mot en mera definitiv ordning. Interpellanten
hänvisade till att alkoholforskningen
hade ordnats på ett mera
tillfredsställande sätt. Ja, men herr Gustafsson,
vi började precis på samma
sätt då. Vi använde samma metodik och
tog via särskilda forskartjänster upp frågan,
och »let var på grundval av de erfarenheter
man då vann som man kom
fram till den nuvarande ordningen. Om
det var en tillfredsställande ordning —
och det vitsordar interpellanten — föreställer
jag mig, att man med gott resultat
kan angripa detta problem på samma
sätt. Att det är en etapplösning
framgår av vad jag säger i mitt interpellationssvar:
»Innan några ytterligare
åtgärder vidtages för främjande av den

mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

kriminologiska forskningen synes man
böra avvakta de erfarenheter, som kommer
att vinnas av den sålunda initierade
verksamheten och av den av interpellanten
berörda verksamheten vid
kriminalvetenskapliga institutet vid
Stockholms högskola.» Som sagt, precis
så började alkoholforskningen. Jag
föreställer mig, att de goda erfarenheter
vi hav därifrån talar för att man
skall handla på samma sätt i detta fall.

Mot slutet av sitt anförande kom interpellanten
in på några mycket intresanta,
som han kallade privata, funderingar
kring ungdomsbrottsligheten. Det
är synd att tiden och riksdagen skall
vara så långt framskridna, att man inte
kan ta upp de synpunkter han där förde
fram, vilka jag delvis kan göra till
mina, men mot vilka jag i vissa delar
skulle vilja resa en del invändningar.

Vad som händer i ett samhälle med
starkt stigande standard är ju, att vi
alla får en mycket större valfrihet än
vi hade förut. Man får större valfrihet
när det gäller de materiella tingen, och
det anser vi vara en fördel. Men vi får
också en mycket stor rörelsefrihet. Vi
behöver inte vistas i samma miljö, samma
atmosfär, utan vi får röra oss på ett
helt annat sätt än vi gjort tidigare. Det
ställer oss alla inför valmöjligheter, som
de tidigare generationerna inte hade.
Det kan vara en svår sak att bära en
ökad frihet. Många människor kan bruka
den förträffligt, och det är — därom
är interpellanten och jag överens
— det överväldigande flertalet, som kan
bruka den ökade valfriheten på ett både
för sig själv, för sin familj och för
samhället tillfredsställande sätt.

Men vi har ju sett, hurusom det
snabbt stigande välståndet över hela
världen ställer framför allt ungdomar,
särskilt i de större städerna, inför ett
valfrihetsproblem, som några procent
inte klarar. Jag läste för en tid sedan
en serie artiklar om amerikansk brottslighet,
enkannerligen ungdomsbrottslighet.
Det är klart att brottsligheten

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

där är mycket grövre och våldsammare
än den vi kämpar med. Man kan kanske
säga, att vi inte kan dra slutsatser av
detta material. Men det är intressant, att
den amerikanska brottslighetspsykologien
är ganska likartad vår egen. Brottsligheten
återfinnes i kvarter där folk
förut levde under besvärliga förhållanden.
Får man plötsligt genom ökad sysselsättning
och ökad standard över huvud
taget en möjlighet till valfrihet —
som är ett gott för oss alla, jag höll på
att säga även för dem som inte kan klara
den, och som vi sätter enormt värde
på — så uppkommer dessa problem med
alkoholmissbruk och mord. Sådana förekommer
i en kolossal utsträckning i
vissa storstäder, vilket vi i stort sett varit
förskonade från. Jag tror att en sådan
analys av förhållandena i en storstad
utomlands och hur dess ungdom
reagerar inför starkt stegrad standard
kan vara av värde, icke för att på något
sätt bortförklara förhållandena i vårt
land utan helt enkelt för att vi skall få
ett bättre grepp om vad saken gäller,
när vi resonerar om ungdomsbrottsproblemet.

Sedan vill jag bara säga, att den alldeles
överväldigande delen av Sveriges
ungdomar har visat sig på ett överlägset
sätt kunnat klara de ökade rörelsemöjligheter
och de frestelser, som det moderna
samhället ställer dem inför. Jag
kan gå ett stycke längre. Vårt land har
i motsats till många andra länder frivilliga
organisationer: religiösa och politiska,
nykterhets- och bildningsorganlsationer.
Där har vi ett instrument, där
den friska ungdomen har möjlighet att
visa sin solidaritet mot den lilla grupp,
som spårar ur och som inte kan klara
sitt anpassningsproblem. Jag är fullt
övertygad om att vi inte vädjar förgäves
till den friska ungdomens solidaritet
på denna punkt. I själva verket är
det Sveriges ungdom själv, som är samhällets
enda verkligt effektiva medhjälpare,
när vi skall stödja hem och skola
i arbetet på att fostra vår ungdom till

den tilltagande ungdomsbrottsligheten

goda medborgare i samhället och framför
allt så, att den själv känner trivsel
med livet.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Ni har, herr statsminister,
i slutet av Ert interpellationssvar
gjort ett uttalande av stor principiell
räckvidd när Ni säger, att »ungdomsfrågan
för sin lösning kräver en gemensam
kraftanspänning tvärsigenom politiska
och religiösa skiljemurar», och
när Ni markerar att företrädare för skilda
partier här har ett gemensamt ansvar
för ungdomens fostran.

Jag har ett intryck av att regeringen
under de år, som gått sedan denna fråga
var föremål för en mycket lång debatt
här i kammaren, har arbetat i denna
anda av samarbetsvilja och förtroende.
Den bild Ni tecknar av upprustning och
samordning av de brottsbekämpande åtgärderna
är måhända på några punkter
alltför vacker och alltför ytlig, men gemensam
för oss är den uppfattningen,
att det är genom en effektivare samordning
och genom att verkligen låta
olika organ arbeta i samma riktning,
som man kan nå en verklig förändring
av brottsläget.

Utan att vilja riva upp någon gammal
debatt skulle jag bara vilja påpeka, hur
mycket av elände och ungdomsbrott
som kanske kunde ha förhindrats om regeringen
redan i början av 1950-talet
hade reagerat lika positivt på förslag
och påpekanden från vår sida som den
gör i dag. Tänk om Ni, herr statsminister,
när vi debatterade dessa saker 1954,
kunde ha pekat på en sådan rad av
initiativ och ansträngningar på själva
regeringsplanet, som Ni nu i dag med
gott samvete anser Er kunna göra. Av
det skälet måste vi förbehålla oss rätten
att även i fortsättningen kritiskt
följa regeringens åtgärder, och jag skall
här bara på fyra punkter göra en sådan
kritisk granskning av vad som redovisats
här i statsministerns svar.

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder

Vi vet alla vilken oerhörd betydelse
arbetsläget vid stockholmspolisen har
för brottslighetsläget i hela landet. Här
finns vissa brottslighetshärdar, som direkt
återverkar på inte bara situationen
inom vår anstaltsvård utan över huvud
taget på brottslighetsläget även på andra
orter. Jag kan inte komma ifrån att regeringen
har visat en viss tendens att
skönmåla arbetsläget inom stockholmspolisen
vad beträffar vakanserna. Det
uttalande, som statsministern gör i sitt
interpellationssvar, bygger alldeles
uppenbart på de siffror, som redovisades
av statsrådet Lindholm i debatten
nyligen om stockholmspolisen och som
hänförde sig till rekryteringsläget den

24 oktober. De aktuella siffrorna från
den 1 december, meddelade av Stockholms
stads rätts- och polisdirektion,
ger en betydligt allvarligare bild. Det
är inte fråga om 109 vakanser hos den
kommunala polisen och 21 hos statspolisen,
som civilministern anförde,
utan om 158 hos den kommunala och

25 hos statspolisen, alltså inalles 183
vakanser. Förstärkningspoliserna är nu
undandragna, och nu gäller det för
stockholmspolisen att arbeta med den
ordinarie styrkan.

Jag vill här vädja till regeringen att
trots de svårigheter, som här föreligger
på det lönemässiga och administrativa
planet, verkligen beakta alla möjligheter
att inför den skärpning av brottslighetsläget,
som regelbundet brukar inträda
under våren, i tid vara ute med
förstärkningsåtgärder, som denna gång
icke bör vara av provisorisk utan permanent
karaktär.

Den andra punkten, där jag vill göra
en kritisk reflexion, gäller den rikskampanj
i opinionsbildande syfte, som nu
har tagit sitt uttryck i bildandet av ett
statens ungdomsråd. I våras utlovades
från regeringens sida, att det förberedande
arbetet härmed skulle ske under
sommaren. Det fordrades åtskilliga påstötningar
innan denna förberedande
konferens kom till stånd i november

mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

månad. Jag tror det är utomordentligt
viktigt, att denna verksamhet nu får ta
en stor del av statsrådet af Geijerstams
tid, så att ärendet inte bara uppfattas
som ett rutinmässigt handläggande av
en samordningsangelägenhet utan som
en så viktig punkt på regeringens program,
att man här verkligen ställer sig
i spetsen för en direkt opinionsbildande
verksamhet under våren. På de människor
det här gäller faller ansvaret att
fullgöra samhällets ansträngningar att
klargöra för folk, att det inte går att
ostraffat nonchalera lagen, och detta
arbete kan de inte utföra, om de inte
är besjälade av känslan att ha sig en
mycket stor uppgift förelagd.

Jag vill alltså här vädja, att man i
det fortsatta arbetet undviker en försening
av samma art som man gjorde sig
skyldig till 1959 och att man lägger in
en sådan vikt i detta arbete, att det under
våren 1960 uppfattas som en verkligt
landsomfattande kampanj.

Jag vill göra en vädjan om att man
samlar in uppgifter om den samordning,
som skett på det lokala planet,
exempelvis i Skövde och Örebro, och
lägger dessa till grund för ansträngningarna
att skapa opinion.

Den tredje punkten, där jag ville påpeka
vissa svårigheter, gäller frågan
om den s. k. försöksverksamhet med
samordning av de förebyggande och
rättsvårdande insatserna på en ort,
som första lagutskottet i våras anslöt
sig till och som nu har hänskjutits till
den Kjellinska utredningen för närmare
prövning. Jag har ett intryck av
att denna utredning med allvar och
skyndsamhet tagit sig an frågan, när
den äntligen fått uppdraget. Men det
är närmast beklämmande att utredningen
inte har erhållit några upplysningar
om den ekonomiska ram, inom
vilken den kan arbeta, så att den redan
från början kan rikta in sig på eu realistisk
uppläggning av en sådan samordning
inom exempelvis en medelstor
stad. Ge den Kjellinska utredningen be -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

sked om vilka ekonomiska möjligheter
den har att räkna med, så att vi redan
i vår kan få ett förslag från denna utredning! Det

fjärde påpekandet, som jag ville
göra, är av mera principen art. Regeringen
ämnar av allt att döma presentera
1960 års riksdag förslag till en ny
barnavårdslag. I vissa delar av denna
lag beröres de rättsliga befogenheter
som barnavårdsnämnderna i fortsättningen
skulle tilläggas, befogenheter av
en art som hittills här i landet alltid
har förutsatts kräva juridisk sakkunskap.

Jag skulle vilja be Er, herr statsminister,
att innan Ni slutgiltigt bestämmer
Er för att låta detta lagförslag läggas
fram i propositionsform, Ni tar
kontakt med riksdagsgrupperna och
inte tvingar fram ett diskussionsläge,
där en stor politisk strid kan uppkomma
beträffande så väsentliga delar av
ansträngningarna att allvarligt förbättra
motåtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.
Det är möjligt att cn konflikt
i så fall kan undvikas. Om regeringen
låter bli att i förväg göra denna fråga
till en prestigesak, kan det tvärtom tänkas
att vi i en modifierad ny barnavårdslag
kan få ett av de bästa instrumenten
för att behärska den situation,
som uppstår därigenom att så många
ungdomar helt enkelt inte kan tas om
hand under väntan på att någon åtgärd
skall ske.

Jag tror att Ni, herr statsminister, är
medveten om att vi om några veckor går
in i en riksdagssession, som kommer
att präglas av att det närmar sig en valrörelse,
vilken förmodligen blir en av
de hårdare i modern svensk politisk
historia. Jag tror också att Ni är medveten
om att det här i landet finns åtskilliga
människor som gärna skulle se
att uppgörelsen mellan opposition och
regering tar formen av en total fejd inom
hela området och alltså skulle vilja
i denna politiska uppgörelse dra in
ämnesområden, där vi ändå hittills har

ansett det möjligt att driva ett konstruktivt
samarbete vid sidan av de
stora stridsfrågorna. Jag tänker på vissa
delar av socialpolitiken, rättsvården
och skolfrågorna. Jag tror att det vore
utomordentligt farligt för hela det politiska
klimatet under 60-talet, om man
skulle förvandla en oppositions naturliga
strävanden att åstadkomma ett regimskifte
till en uppgörelse av denna
typ. Men jag vill klart säga ifrån att
ansvaret för att ett sådant läge ej skall
uppkomma vilar i första hand på regeringen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var närmast den
sista punkten i herr Heléns anförande
som uppkallade mig till en kort replik,
men när jag ändå tagit till orda vill
jag säga att det är meningslöst att diskutera
siffermaterialet beträffande förhållandena
vid stockholmspolisen. Mina
uppgifter härstammar från den 1 december
i år, men det är möjligt att herr
Helén liar haft tillgång till senare siffror.
Det förekommer ju fluktuationer i
fråga om dessa vakanser, och därför
är det kanske inte så mycket mening
med att fördjupa sig i en sifferanalys.

Däremot finner jag det angeläget att
beträffande den punkt nr 2, som herr
Helén uppställde, säga att när regeringen
har engagerat sig för ett samarbete
med praktiskt taget hela OrganisationsSverige,
inte bara i kampen mot ungdomsbrottsligheten,
utan också i strävandena
att hjälpa till att finna de rätta
vägarna på det här området, så har
det skett på ett högst allvarligt sätt.
Det är inte vår mening att statsrådet
af Geijerstam, som har fått vårt förtroende
att leda detta samarbete, skall
betrakta saken som ett rutinärende
bland många andra, såsom herr Helén
uttryckte det, utan det är vår och även
hans uppfattning att det här gäller en
stor och väsentlig fråga, för vars lösande
vi behöver få med så många av de

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder

frivilliga krafterna som möjligt. Allvaret
i vårt närmande till ungdomsorganisationerna
gjorde kanske att förberedelserna
tog rätt lång tid, men jag tror
att den tiden har varit väl använd.

Då det gäller frågan om försöksverksamheten
nämnde herr Helén själv att
den är överlämnad till den Kjellinska
kommittén. Vi hoppas att kommittén
snart skall kunna framlägga ett resultat,
så att vi får se vad det blir av detta uppslag,
som jag tidigare offentligen betecknat
såsom i hög grad intressant.

Det var emellertid den fjärde punkten
i herr Heléns anförande som närmast
gjorde att jag tog till orda. Vi vill väl
alla att den nya barnavårdslagen skall
bli det som herr Helén uttryckte såsom
en önskedröm, nämligen ett gott instrument
i kampen för ungdomen. Det har
aldrig föresvävat mig och inte heller
någon annan i regeringen, att olika meningar
om hur barnavårdslagen skall
se ut, för att bli ett effektivt intrument
i denna kamp, skulle användas som
argument i den partipolitiska striden.
Ingen av oss har någonsin drömt om
detta. Däremot är det klart, att även
om vi har en viss uppfattning om vad
som är det klokaste och riktigaste att
göra för att göra barnavårdslagen till
ett smidigt och effektivt instrument för
att lösa dessa viktiga uppgifter, lyssnar
vi gärna till människor som har en
annan uppfattning. Man kan emellertid
inte från början begära, att vi skall
avskriva vår åsikt, därför att det kan
bli diskussion om saken i riksdagen.
Det enda vi kan säga är att vi allmänt
hoppas, att denna diskussion skall föras
på det sakliga sätt, som herr Helén
uttalade en förhoppning om, och att
det hela icke blir en stridsfråga, som
kommer att påverka de allmänna politiska
strider, av vilka vi sannerligen
kommer att få alldeles tillräckligt under
år 1960.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern har

mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

uppenbarligen här bemödat sig att uttrycka
sig nyanserat. Det var bara på
en punkt jag kände igen tonfall av en
art, som kanske litet för ofta brukar
prägla de partipolitiska motsättningarna,
nämligen att varje önskan från oppositionens
sida framställes som innebärande
att regeringen totalt skall ge efter
på sin uppfattning. Det är inte riktigt,
herr statsminister. Ingen människa väntar
sig, att regeringen totalt skall ge
upp sin åsikt, därför att man vill resonera
i en fråga, utan vad samarbetssträvanden
och inviter av denna typ
syftar till är att man i förväg skall undanröja
sådana motsättningar, som
uppförstorade och begagnade som tillhyggen
i den offentliga propagandan
kan komma att betyda en olycklig
strid om ett sådant här förslag. Skall
man på regeringens sida ha den uppfattningen,
att förhandlingar och resonemang
är liktydiga med att regeringen
viker för oppositionen, då är vi på
dessa punkter inne i delvis samma dåliga
klimat, som rått i vissa ekonomiska
diskussioner.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Först vill jag erinra kammaren
om vikten av att vi kan begränsa
denna debatt och försöka hålla oss till
mera summariska och koncentrerade anföranden.
De synpunkter, som förts fram
i denna debatt, är ju inga nyheter utan
har ventilerats oavbrutet under en lång
följd av år.

Jag hajade till, när jag hörde herr
Helén tala om oppositionen och sedan
ställa i utsikt, att vi skulle få en valrörelse
som skulle slå alla rekord i fråga
om intensitet och att förmodligen dessa
ungdomsvårdsfrågor skulle spela en viss
roll i den. Finns det då inte någon fråga,
som inte måste få politisk färg? Kan
man inte tänka sig en sakbehandling, där
olika principer, som inte hör hemma
speciellt hos ett visst parti utan hos en
viss typ eller grupp av människor, föres
fram, så att vi rent av kan få se en

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Srar på interpellation ang. åtgärder mot

reservation eller ett utskottsutlåtande,
som bryter alla partilinjer, utan att man
skall behöva vifta med möjligheterna
till ett samarbete i den ena eller andra
riktningen? Det tycker jag är litet vemodigt.

Det är två omständigheter som gjort
att jag tagit till orda; jag har nämligen
en viss erfarenhet av dessa frågor, eftersom
jag i 32 år har varit barnavårdsnämndsordförande.
Först vill jag vördsamt
hemställa till vederbörande att i
samband med de många frågor, som
skall tas under omprövning, inte glömma
bort vad riksdagen för några år sedan
uttalade i anledning av en motion
av mig och en annan kammarledamot, i
vilken vi föreslog en utredning av frågan
om tillämpande av lagen om införsel
framför allt beträffande bilstölder.
Detta förslag biträdde kamrarna enhälligt,
och saken har gått till en utredning.
Av denna har emellertid ingenting
avhörts. Vi vet, att man har stött på
svårigheter, därför att det ifrågasättes
att det i så fall är lika viktigt att andra
egendomsbrott också kan beläggas med
införselinstitutet. Jag har dock den uppfattningen,
att denna sak är synnerligen
viktig och att ett införselinstitut här
skulle avsevärt begränsa den stöldepidemi
som råder. Visserligen kan man
invända, att det blivit en minskning —
om ock ringa — av antalet bilstölder,
men jag tror, att den inte beror på någon
ändring av sinnesarten hos dem det
gäller utan på att de ännu inte funnit
något hjälpmedel mot de billås och andra
skyddsanordningar, som nu förekommer.
Jag anser, att saken fortfarande
är aktuell och bör prövas.

På den andra punkten kan jag fatta
mig ännu kortare. Jag har med största
glädje kunnat konstatera, att statsministern
i sitt fylliga och värdefulla svar
har påpekat, att bland åtgärder som
vidtagits förekommer även den, att regeringen
den 30 september utfärdade
en kungörelse, direkt ställd till länsstyrelser
och polismyndigheter i riket, om

den tilltagande ungdomsbrottsligheten

på vad sätt de skulle kunna medverka
till de s. k. socialpatruller, som särskilt
i städerna skulle arbeta för att hålla
ungdomen — inte minst den halvvuxna
— till sina hem. I vår barnavårdsnämnd
har vi varit inne på denna linje.
Jag gjorde framställningar till länsstyrelsen
i Karlstad och till våra egna
lokala polismyndigheter och frågade, i
vilken utsträckning vi kunde påräkna
deras hjälp i sådana ting. De visade
det största intresse men beklagade, att
legala möjligheter att vidtaga åtgärder
saknades. Genom den skrivelse, som nu
har utgått, lämnas i alla fall en betydligt
större rörelsefrihet åt polismyndigheterna.

Jag vädjar till de ledamöter av kammaren,
som jag vet sitter i barnavårdsnämnder,
att utnyttja denna värdefulla
möjlighet, som kan ge oerhört mycket.

Herr Helén framhöll också — i rent
politiskt syfte förmodar jag — att förslagen
om samarbete ävensom de råd
och initiativ som här är redovisade givetvis
vore värdefulla, men det vore
bara synd att de inte kommit för många
år sedan.

Regeringen svarar nog själv på den
kritiken, men för oss vanliga människor
ligger det mycket nära till hands att
dra den slutsatsen att förhållandena var
åtskilligt annorlunda då. Försämringen
i det allmänna läget har ytterligare
skärpts, och detta har nödvändiggjort
den här åtgärden. För många år sedan
räknade man kanske mer optimistiskt
med att detta var en övergående företeelse.
Vi skall inte skriva det nuvarande
tillståndet på lojhetens och likgiltighetens
konto.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Efter herr Halléns inlägg
kan jag bara konstatera hur oändligt
lätt det är att bli missförstådd i en
sådan här fråga. Syftet med mitt inlägg
var helt enkelt att markera att det finns
möjligheter att vid sidan av de reguljära

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder

politiska meningsutbytena — vilka under
1960 kan förmodas komma att skärpas
i intensitet — fortsätta att föra konstruktiva
resonemang på detta område.

Jag delar statsministerns uppfattning
att vi har ett gemensamt ansvar.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag skulle först vilja
instämma med herr Hallén och jag tror
att statsministern var inne på samma
sak. Jag har ingenting emot att den här
debatten begränsas i tiden. Jag instämmer
också livligt i den uttalade önskan
att den här diskussionen måtte hållas
över partierna. Det finns ingen som
helst anledning till att företrädarna för
olika meningsriktningar skall politiskt
misstänkliggöra varandras uppfattningar.
Vi som sysslar med dessa frågor
är säkerligen alla lika intresserade av
att vi kommer fram till goda lösningar.
Då skall vi inte kalla det ena förslaget
för en socialdemokratisk och det andra
för en högerlösning. Detta är fullständigt
felaktigt.

Det som egentligen föranlett mig att
begära ordet är frågan, varför en sådan
här debatt återkommer så snart, då vi
har haft flera stora debatter om samma
sak. Herr statsminister, jag tror att svaret
är utomordentligt enkelt: Den här
frågan intresserar människorna oerhört.
Vart man än kommer ute i landet får
man direkta frågor om de här förhållandena.

Jag tycker att statsministerns interpellationssvar
i stort sett är tillfredsställande.
Jag skulle bara vilja understryka
ett par saker. Statsministern säger
själv: »Huruvida denna nedgång
kan väntas bli bestående eller är en tillfällig
företeelse är det givetvis ej möjligt
att ännu uttala sig om.» Detta vill
jag understryka särskilt starkt, ty i den
mån det finns en något så när hygglig
kriminalstatistik, visar denna inte eu
jämn uppåtgående eller en jämn nedåtgående
tendens, utan den går alltid i
vågor. Vad vi kan hålla fast vid är —

mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

oavsett den mindre nedgången i fråga
om fylleri och förargelseväckande beteende
— att antalet i år till polisen
anmälda brott ökat ytterst obetydligt
men jag tror inte man skall fästa sig
vid sådana mindre växlingar. Problemen
ligger mycket djupare, det måste vi alltid
ha för ögonen.

På en annan punkt har jag inte samma
uppfattning som statsministern; det
har jag tidigare givit uttryck för och
det vill jag betona än en gång. Det gäller
den kriminologiska forskningen. Det
är nog mycket lyckligt att samhälls- och
rättsvetenskapliga forskningsrådet har
beslutat att som sin första uppgift inrätta
en forskartjänst i kriminologi. Såvitt
jag kan förstå, är det emellertid alldeles
uppenbart att det inte alls kan
vara tillfredsställande med sådana här
tillfälliga forskningsarbeten. Teamforskningar
är inte heller tillräckliga,
utan det måste bli en forskarkarriär, så
att folk verkligen ägnar sig åt detta.
Med ett tillspetsat uttryck skulle jag
vilja säga, att ett arbete i kriminologi
får inte bli en speciminationsskrift för
en professur i straffrätt.

Vi är några representanter för olika
partier, som har avgivit ett betänkande
angående ungdomsbrottsligheten (SOU
1957:39). Däri har vi diskuterat det
förhållandet, att den kriminologiska
forskning som förutsattes skola ske genom
forskningsråden inte är tillräcklig
på lång sikt. Ämnet kriminologi kommer
uppenbarligen att bli tillbakasatt, så
länge det inte är självständigt företrätt
vid universiteten. En professur i kriminologi
skall visserligen i främsta
rummet inrättas för att tillgodose undervisningen
i ämnet, men man får inte
bortse från att denna undervisning har
behov av en självständig lärostol och att
det inte bör vara olika skolor, som anger
tonen. Det är utomordentligt viktigt
att göra kriminologi till en självständig
akademisk disciplin. Vi får
emellertid tillfälle alt återkomma till
detta.

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. åtgärder mot den

Statsministern säger i svaret att »innan
några ytterligare åtgärder vidtages
för främjande av den kriminologiska
forskningen synes man böra avvakta de
erfarenheter som kommer att vinnas av
den sålunda initierade verksamheten».
Detta tror jag är felaktigt. Det är viktigare
att inrätta en professur, även om
den får stå obesatt i tio år, för att få
fram en verkligt självständig forskning
på detta område.

Vidare säger statsministern på tal om
polisens brottsbekämpande verksamhet
att »på detta område pågår f. n. ett omfattande
utredningsarbete som syftar
till en effektivisering och rationalisering
av polisens organisation och arbetsmetoder».
Det är alldeles riktigt, och vi
alla som sysslar med dessa frågor anser
också att det är absolut nödvändigt.

Jag skulle bara vilja vädja till statsministern
att försöka få fram resultat så
fort som möjligt. Vi har visserligen sett
några praktiska resultat i det dagliga
livet i olika städer, som jag inte skall
ta upp tiden med att redogöra för, men
det är mycket viktigt att den brottsbekämpande
verksamheten mycket snart
blir av långt större effektivitet.

I svaret omtalas — det var också herr
Gustafsson i Borås inne på — att det
fram till mitten av september i år tillkommit
90 nya platser på ungdomsvårdsskolorna
och att man räknar med
ytterligare tillskott. Då bör vi emellertid
komma ihåg, att 24 eller eventuellt
36 av dessa utgöres av s. k. mottagningsavdelningar,
som är slutna och i första
band skall ta hand om utredningsfall,
alltså sådana som sedan skall skickas
vidare. I realiteten är detta därför inte
fyllande av en lucka och inte en ökning
av antalet platser.

Det är alldeles riktigt, att antalet väntefall
vid ungdomsvårdsskolorna minskat
betydligt, men vad beror det på?

Jo, delvis naturligtvis på att det blivit
flera möjligheter att placera dem, men
jag har vid diskussioner med folk som
sysslar med ungdomsvård fått den be -

tilltagande ungdomsbrottsligheten

stämda uppfattningen, att antalet i realiteten
är långt större än det officiella,
eftersom då de berörda myndigheterna
vet att ungdomarna inte får plats på
skolorna försöker de inte ens få in dem
där.

Jag vill inte i det här sammanhanget
dra in den ytterligt kontroversiella frågan,
huruvida vårt reaktionssystem är
tillräckligt omfattande eller om vi borde
tillgripa korttidsstraff o. d., men
jag kan inte låta bli att uttrycka min
stora glädje över att socialministern har
inskränkt tillämpningen av en enligt
min uppfattning fullständigt felaktig
metod till endast en ungdomsvårdsskola,
nämligen Hammargården — jag tänker
på den i princip tre månader långa
behandling som från början introducerades
i en promemoria och sedan omarbetades
på socialstyrelsens skolbyrå.

I betraktande av den snäva hållning
som har iakttagits mot korttidsbehandling
är den helomvändning som här har
skett — särskilt med tanke på hur metoden
från början var tänkt — ytterligt
förvånande. Jag tror det är en
grundfelsyn att introducera en korttidsbehandling
just för detta klientel, som
i mycket stor utsträckning är i behov
av både vård och yrkesutbildning av
ett helt annat slag än som kan ges under
den föreslagna tremånadskursen.

Eftersom jag ser socialministern här,
skulle jag vilja rikta en direkt fråga
till honom. Socialministern sade i våras
någonting som jag helt kan instämma
i, nämligen att man måste ställa sig
tveksam inför den stora återfallsprocenten
bland ungdomsvårdsskolornas klientel.
Jag tillhör i varje fall inte dem
som på något sätt vill kasta den vårdformen
över bord, men vad som behövs
är såvitt jag kan förstå en grundlig
upprustning av utbildningen av personalen,
av den psykiatriska vården och
av mycket annat, som jag inte skall gå
in på här. I anslutning till socialministerns
yttrande i april eller maj i år
skulle jag vilja fråga, om regeringen

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder

verkligen har gjort någonting för att effektivisera
denna vård, Jag tycker inte
vi kan stå till svars med den företeelse
som fru Eriksson en gång beskrev med
följande ord: stoppa in, släppa, nytt
brott, stoppa in, släppa, nytt brott igen,

o. s. v. Det måste lämnas en mycket
mer kvalificerad vård än som hittills
har förekommit.

En framstående expert på detta område,
nämligen professor Andenaes, som
de nordiska regeringarna gemensamt
utsett att organisera den kriminologiska
forskningen i Norden, har på sistone
sagt i denna kontroversiella fråga: »Jeg
har i den senere tid ofte stilt meg spörsmålet
om man ikke overfor de unge lovovertrederne
trenger adgangen til en
kortvarig frihetsber0vetse.» Denne ytterligt
framstående kriminolog säger
precis vad vi har sagt, att vi inte har
ett tillräckligt brett register.

Det är intressant att se vad professor
Andenses säger om korttidsbehandlingen
på Hammargården: »Man understreker»
— alltså från svensk sida — »ganske
visst åt det ikke er spörsmål om noe
i likhet med detention centres eller
Jugendarrest, men slektskapet isser med
detention centres er likevel til å ta
og fple på.» Jag vill för min del deklarera,
att jag inte tror på detention
centres, i varje fall inte i deras ursprungliga
form.

Jag skall så säga några ord beträffande
fosterhemmen. Det är svårast att få
familjer med barn i starkt påverkbar
ålder att ta hand om dessa ungdomar
— såvitt jag har hört går det mycket
lättare att få äldre familjer att göra det.
De här stackars asociala behöver emellertid
en naturlig miljö med lekkamrater,
som de kan leka och rasa med. Man
kan delvis lösa problemet genom att
betala litet mer, men jag tror ändå det
är ett fruktansvärt svårt problem.

Sedan skulle jag vilja protestera när
statsministern i sitt svar säger, att vi
ej får glömma att det är en mycket liten
del av den svenska ungdomen som

mot den tilltagande ungdomsbrottsligheten

hamnar i kriminalitet. Det är i och för
sig alldeles riktigt, men den saken är enligt
mitt förmenande inte det väsentliga
i detta sammanhang. Det finns tvärtom
anledning att understryka motsatsen.
Den som studerar vår tyvärr dåliga
kriminalstatistik måste finna att den
relativa utvecklingen, som här har den
avgörande betydelsen, har varit skrämmande
under det senaste decenniet.

Att jag här på några punkter har anmält
en avvikande mening innebär inte
att jag inte vill instämma med statsministern
i många avsenden. Framför allt
vill jag instämma i vad han säger om
det utomordentligt stora värdet av att
vi, sedan denna fråga avpolitiserats, kan
dra in de ideella föreningarna i arbetet.
Jag tycker det är ett riktigt initiativ
som statsministern här tar.

Jag ber att till slut i korthet få nämna
två frågor. Jag vill först instämma med
herr Helén när det gäller barnavårdslagen.
Parlamentariska representanter
för alla partier har i fullständig enighet
betonat att det, i varje fall såsom
lagrådsremissen var utformad, uppkommer
vitala rättssäkerhetsproblem framför
allt när det gäller omhändertagande
av ungdomar för utredning. Det är ju
löjligt att bara Skandinavien bär barnavårdsnämnder,
medan alla andra länder
har ungdomsdomstolar med juristinslag.

Den andra frågan gäller vad statsministern
ämnar göra med det betänkande
som föreligger och som har utarbetats
under herr Kjellins ledning. Jag tycker
det vore synd om det bara skulle hamna
i en skrivbordslåda — det är dock ett
mycket grundligt arbete, och spetsarna
bland dem som har att göra med barnavård
och ungdomsvård i Sverige har
där gjort betydelsefulla insatser.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag måste i likhet med
herr Hallén och några till beklaga den
partipolitiska smitta som ett tag höll
på att infektera debatten. Jag måste

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. utbetalningen av sjukpenning i vissa fall

vidare instämma med herr statsministern
och övriga talare i deras omdöme,
att ungdomen till övervägande del är
bra. Vad som främst uppkallade mig
var dock några ord av herr Gustafsson
i Borås om raggargängens vilda framfart.

Att raggargängen nära nog kommit i
harnesk mot samhället är sannerligen
inte bara deras fel. Det är inte bara en
ganska naturlig oppositionslusta hos
ungdomen, utan vi vuxna har också vår
dryga andel av skuldbördan att bära.
Vi reagerar kanske mot deras något
egendomliga klädsel, och där finner vi
väl deras föredöme just i den av herr
Gustafsson i Borås omnämnda dåliga
filmen och den s. k. litteratur, som man
av obegripliga skäl inte vill ingripa
mot. Jag kan inte göra annat än betrakta
distributörer av sådan smörja
som tryckfrihetens dödgrävare. Men nu
är det väl i alla fall så, att den påstådda
bovaktigheten hos raggarojkarna
inte sitter i klädseln, lika litet som den
äkta religiositeten hos våra kvinnor sitter
i hårknuten. Att det finns rötägg
inom raggargängen precis lika väl som
på andra håll är det väl ingen som kan
ändra på. Det är ett faktum att raggarna
till stor del är pärlor, innefattade
inte i guld utan i läderjackor och förkromade
dollargrin. Det finns ett sätt
att inte stöta raggargängen ifrån sig,
utan i stället söka få med dem i uppbyggnaden
av det nya samhället! Den
vägen är inte åtalseftergifternas, ty jag
tror att de i alltför många fall leder i
rakt motsatt riktning. Nej, det är den
väg som statsministern själv anvisade,
medverkan av de ideella folkrörelserna.
Det gäller att ge sig in i gängen, inte
för att splittra dem utan tvärtom hålla
dem samman och kanalisera deras verksamhet
i rätt riktning.

Den vägen är inte ny. Den har vandrats
sedan länge, t. ex. inom vår scoutrörelse.
För inte så länge sedan fick vi
för resten ett nytt exempel på hur den
vägen ser ut. Det var fru Inga Thors -

sons raggarråd här i Stockholm. Hon
har fått mycket ovett för den saken,
och naturligtvis får inte hjälpverksamhet
av det slaget gå ut över den så att
säga mer erkänt hyggliga ungdomen.
Man påstår att det är fel att lägga ned
kostnader på detta, när man inte lägger
ned lika mycket på de där andra.
Men är inte detta en tillämpning av
den gamla berättelsen om den förlorade
sonen? Jag kan inte finna att det är
galet att vi lägger ner mera både pengar
och arbete på just dessa människor, som
kanske kommit litet vid sidan om.

Som aktiv ledare i 17 år inom vår
scoutrörelse kan jag inte låta bli att
som motvikt till den kritik fru Thorsson
fått uppbära uttala ett uppriktigt
tack för hennes friska initiativ med
detta raggarråd i Stockholm. Det är
den vägen vi skall gå. Lyckas vi inte,
är det i varje fall inte fru Thorssons
fel.

Det kunde vara mycket att tillägga i
denna fråga, men debatten har dragit
så långt ut på tiden, att jag vill sluta
med detta tack till fru Thorsson.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. utbetalningen
av sjukpenning i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har
frågat om jag har för avsikt att föreslå
att i 27 § sjukförsäkringslagen införes
en bestämmelse om att allmän
sjukkassa på framställning av nykterhetsnämnd
skall äga förordna, att sjukpenning
jämte barntillägg, som tillkommer
den som är eller nyligen varit
hemfallen åt alkoholmissbruk, skall utbetalas
till kommunal myndighet eller
den sjukes make eller annan person
för att användas till den sjukes eller
hans familjs uppehälle.

Tisdagen den 15 december 1959 Nr 32

Svar på interpellation ang. förvaringen av vapen och sprängämnen i militära för -

råd, m. m.

Som svar härpå får jag anföra följande.

Den fråga, som berörs av interpellanten,
var aktuell redan i samband med
1955 års sjukförsäkringsreform. Då ville
man emellertid avvakta erfarenheterna
av den allmänna sjukförsäkringen och
den nya nykterhetsvårdslagstiftningen.
En del sådana erfarenheter har man nu
fått. Det ligger nära till hands att ta
upp denna fråga — liksom andra spörsmål
rörande alkoholisternas ställning
inom sjukförsäkringen — till prövning
i samband med den kommande allmänna
översynen av sjukförsäkringsbestämmelserna.
Otvivelaktigt kommer denna
översyn att bli ganska tidskrävande.
Det har å andra sidan visat sig vara ett
starkt intresse att snarast öppna möjlighet
att utbetala sjukpenning till annan
än den försäkrade, då denne är
alkoholmissbrukare. Med hänsyn därtill
har jag funnit mig böra bryta ut
denna fråga och göra den till föremål
för särbehandling. Jag räknar med att
förslag om den ändring i sjukförsäkringslagen,
som här påkallas, skall kunna
föreläggas nästa års riksdag.

Vidare anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
socialministern för svaret på min interpellation.
De, som jag tyckte mycket
övertygande argument, som jag hade
berett mig på att framföra, behöver
jag dess bättre inte betunga kammaren
med att lyssna på, eftersom svaret ger
vid handen att statsrådet är beredd att
göra den ändring av 27 § i sjukförsäkringslagen,
som interpellationen avsåg
och som kommer att lända till båtnad
för alla berörda parter, såväl den alkoholskadade,
familjen och sjukkassepersonalen
som samhället. Dessutom har
ju statsrådet för avsikt att se till, att
denna rättelse kommer redan vid nästa
års riksdag — alltså över huvud taget så
snabbt som möjligt.

Jag fick just det svar jag önskade,
och för mig återstår endast att än en
gång tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. förvaringen
av vapen och sprängämnen i militära
förråd, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har fru Torbrink frågat mig dels
om nu gällande regler för förvaring av
vapen och sprängämnen i militära förråd
motsvarar vad som kan krävas med
hänsyn till säkerhets- och beredskapssynpunkterna
samt de ekonomiska möjligheterna,
dels om kontrollen av de vapen
som ingår i den militära personalens
personliga utrustning är tillfredsställande.
För den händelse svaret på
den första frågan skulle bli nekande,
frågas vad som kan göras för att minska
vapen- och sprängämnesstölderna från
militära förråd, samt, om den andra frågan
skulle besvaras nekande, huruvida
effektivare bestämmelser i fråga om vapenkontrollen
kan bidraga till att denna
starkes.

Fru Torbrink har uppgivit, att i genomsnitt
300 vapen per tvåårsperiod
förkommit och att av dessa ungefär
hälften förlorats genom stöld eller inbrott
i vapenförråd. Uppgiften kräver
ett tillrättaläggande. Enligt vad som
uppgivits från statens kriminaltekniska
anstalt har endast en mindre del av militära
vapen som förkomrnit förvarats
i förråd. Den ojämförligt största delen
utgöres av vapen som lånats ut till civila
skytteföreningar eller förvarats i
logement och skåp eller förkommit under
övningar m. m.

G — Andra kammarens protokoll 7.95.9. Nr 32

Nr 32

82 Nr 32 Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. förvaringen av vapen och sprängämnen i militära för -

råd, m. m.

Vid förrådshållning av vapen, ammunition
och sprängämnen måste en avvägning
ske med beaktande av beredskaps-
och säkerhetskraven samt de ekonomiska
villkoren. Beredskapen kräver,
att materielen sprides ut i ett stort antal
mindre förråd. Därigenom minskar
den tid som åtgår för att göra förbanden
stridsberedda vid mobilisering.
Dessutom uppnår man att sårbarheten
för förråden i sin helhet minskar. Denna
decentraliserade förrådshållning är
emellertid betydligt mer kostnadskrävande
än en centraliserad förrådshållning,
om samma krav uppställes på
förrådslokalernas stabilitet och vakthållningens
effektivitet.

Den materiel det här är fråga om,
nämligen vapen, ammunition och
sprängämnen, eftersträvar man att förvara
i inbrottssäkert och brandsäkert
förråd, d. v. s. helst i berg- eller betongförråd
utan fönsteröppningar och
med inbrotts- och brandsäkra portar
med dyrksäkra lås. Tillgången på sådana
förråd är emellertid för närvarande
tämligen begränsad. För att tillgodose
beredskapskravet har man därför som
förrådsutrymmen för den för fältförbanden
avsedda materielen även fått utnyttja
ensligt belägna baracker eller förhyrda
lokaler, som vid behov förstärkts.
Budgetåren 1955/60 har anvisats sammanlagt
4,3 miljoner kronor för förbättring
av brand- och inbrottssäkerheten
vid försvarets anläggningar. Olämpliga
förrådslokaler ersättes successivt med
nya och bättre alltefter tillgång på medel.

För tillsyn av förråd samt kontroll av
skyddsåtgärder sker samarbete med polismyndighet.
Den årliga kostnaden för
bevakning av vapen- och sprängämnesförråd
kan uppskattas till 2 miljoner
kronor. Härvid har dock hänsyn tagits
endast till den i bevakningstjänst sysselsatta
civila personalen. I övrigt har under
de senaste åren en kvalitetsförbättring
av vaktpersonalen genomförts. Så -

lunda har särskilda befattningar inrättats
för vaktchef vid armén och för
flottiljpolis vid flygvapnet.

Som jämförelse kan jag nämna att enligt
den allmänna vårdnadsregeln i vapenförordningen
skall vapen och ammunition
förvaras så att den inte kan
åtkommas av obehörig. Därutöver gäller
i fråga om sammanslutningar — exempelvis
skytteföreningar — som innehar
vapen och ammunition, att sådan materiel
skall förvaras i lokal som godkänts
av polismyndigheten i orten. För
att skyttepaviljong eller annan liknande
lokal, som icke står under ständig tillsyn,
skall kunna godkännas som förvaringslokal
fordras merendels, att den
erbjuder betryggande säkerhet mot inbrott
medelst mekaniskt verkande hjälpmedel.

•lag vill framhålla, att frågan om förbättring
av inbrottsskydd och förrådshållning
ständigt ägnas uppmärksamhet
inom försvaret. Sedan 1951 finns en
av överbefälhavaren på Kungl. Maj :ts
medgivande tillsatt kommitté för kontroll
av förrådsskyddet, den s. k. förrådskommittén.
I denna kommitté finnes
polisiär expertis representerad. Kommittén
skall i första hand på grundval
av inspektioner verka för att åtgärder
snabbt vidtages för att minska inbrottsriskerna
vid förråd tillhörande försvaret.
Som resultat av kommitténs arbete
har förrådsskyddet förbättrats avsevärt.

Såsom framgår av det anförda är förrådsförvaringen
inom försvaret av vapen,
ammunition och sprängämnen i
vissa fall inte helt tillfredsställande.
Inom ramen för tillgängliga resurser
pågår dock arbeten för att på snabbaste
och bästa sätt förbättra situationen.

Jag kommer så till fru Torbrinks fråga
om den militära personalens vapen.
Beträffande den fast anställda personalen
vill jag framhålla att denna av beredskapsskäl
bör ha ständig tillgång till
vapen och ammunition. Någon ändring
i detta avseende anser jag inte böra vid -

Tisdagen den 15 december 1959 Nr 32

Svar på interpellation ang. förvaringen av vapen och sprängämnen i militära för -

råd, m. m.

tagas. I fråga om hemvärnspersonalen
gäller liknande krav på beredskap som i
fråga om den fast anställda personalen.
Såsom jag i maj 1957 framhöll i svar
på en fråga av fru Torbrink uppnås denna
beredskap bl. a. genom att hemvärnsmännen
själva förvarar sin utrustning.
För den värnpliktiga personalens
del gäller att utkvitterade vapen endast
får användas i tjänsten. Kontroll härav
sker genom visitation av vapenställen
och genom den övervakning som sker
vid passering av kasernvakt. Användes
icke vapnet, förvaras i regel slutstycket
eller någon annan vital del av vapnet
inlåst. Dessa bestämmelser anser jag
vara tillfredsställande.

Till sist vill jag uttala, att en skärpning
av kontrollen av utfärdade bestämmelsers
efterlevnad kan vara aktuell.
Ytterligare åtgärder kommer att vidtagas
för en effektivisering härvidlag.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat fru Torbrinks interpellation.

Härpå anförde:

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för det i stort sett positiva
svaret på min interpellation.

Vi har här tidigare i dag dryftat ungdomsbrottsligheten,
och denna fråga
tangerar väl också det gebitet, tv ungdom
och dårskap hör ju samman, och
det är ofta ungdomar som gör sig skyldiga
till inbrott och stölder av vapen
och ammunition.

Det är lör att betryggande säkerhet
skall uppnås i lag föreskrivet, att explosiv
vara skall förvaras så, att varan
ej åtkommcs av obehörig. Brott mot
denna bestämmelse försöker man också
beivra. Men det är naturligt att enskilda
företagare kan ifrågasätta nödvändigheten
av att de skall åläggas vidta omfattande
anordningar, när försvarsmakten
inte tillfredsställande kan förvara och
försvara sina förråd av explosiv vara.

Man förstår att det väcker betänksamhet,
när t. ex., som nyligen hänt, ett gäng
tonårsungdomar kan helt enkelt stjälpa
en ammunitionskur på ett oinhägnat
område på Järvafältet och tillägna sig
en livsfarlig sprängladdning.

När bankdesperadon i Göteborg togs,
innehade han tre pistoler, samtliga jämte
ammunition stulna i hemvärnsförråd.

.lag skulle kunna räkna upp många
liknande exempel, till och med från
min egen hembygd. Vi hade en 14-åring
för en tid sedan, som också var beväpnad
med nistol. Den hade han tagit från
sin bror, som var hemma på permission
och därvid hade pistolen med sig.

Dessa frågor har försvarsministern
klargjort i interpellationssvaret. Han
har också talat om att det är kostnader
förenade med vakthållningen och att
man även ur beredskapssynpunkt måste
vara överens om att decentralisera förrådshållningen
av vapen och ammunition.
Jag förstår allt detta, men en sak
är säker, nämligen att ingenting får
lämnas ogjort för att bringa ned till
nollpunkten möjligheterna att stjäla vapen.
Dessa stulna vapen kan sedan lätt
stjälas på nytt och få en förödande
kretsgång. Sådant händer, men jag skall
inte räkna upp ytterligare exempel
härpå.

Vidare säger försvarsministern i svaret
att min uppgift att i genomsnitt 300
vapen per tvåårsperiod går förlorade
genom stöld eller inbrott i vapenförråd
kräver ett tillrättaläggande. Ja, det är
kanske där en fråga om ordens valör.
Jag har sagt att ungefär 300 vapen försvinner
per tvåårsperiod och att hälften
av dessa förkommer vid inbrott i
vapenförråd och genom stöld — alltså
iiven genom vanlig stöld.

Vi har väl alla läst om den pojke, som
höll på att skjuta en konstapel inne på
polisstationen. Det var rena turen att
inte ammunitionen passade till vapnet
<len gången. Pistolen var stulen av en
kamrat på en ungdomsvårdsskola. Ur -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. förvaringen av vapen och sprängämnen i militära förråd,
m. m.

sprungligen var det ett militärvapen.
Även ammunitionen var stulen. Den passade
som sagt inte till pistolen, och det
räddade den gången människoliv.

Sedan säger försvarsministern att
stölder och inbrott även begåtts när vapen
utlånats till civila skytteföreningar
eller när de förvarats i logementskåp
o. s. v. samt att vapen också förkommer
under övningar. Detta är givetvis riktigt.
Men skall inte civila skytteföreningars
vapenförråd jämställas med militära,
och skall inte vapenförordningens regler
gälla även där? Inte skall vapen lånas
ut som man lånar ut böcker, d. v. s.
i tron att man får dem tillbaka. Man
skall fordra att de återlämnas. Och när
vapen förkommer under övningar, bör
truppen anslå en extra stund för att
leta rätt på dem. Det skulle vara mycket
värdefullt om så skedde, inte minst med
tanke på att lekande barn sedan kan
hitta vapnen eller de farliga projektilerna
och då komma till skada. Nu frestas
också många ungdomar att stjäla vapen
under övningarna och att sedan förklara
att de förkommit på för dem obekant
sätt. Om de lyckas med en sådan sak, så
lockar detta även andra ungdomar att
försöka stjäla vapen på samma sätt. Så
får det inte vara.

Försvarsministern säger att man skall
ha respekt för miljonerna även när det
gäller förrådsbevakning. Ja, det vet jag
också. Men jag tar fasta på vad statsrådet
säger på ett annat ställe i svaret,
nämligen att han inte skall anse några
ansträngningar för stora för att åstadkomma
en bättre ordning i dessa hänseenden.
Det är glädjande att försvarsministern
har den synen på saken.

Så till sist några ord om den sista
frågan i min interpellation, alltså den
att värnpliktiga ungdomar på lördagspermission
tar med sig sitt vapen hem.
Jag tycker att detta skall vara absolut
omöjligt, och det säger också försvarsministern
att det bör vara. Men trots
detta hände det för någon månad sedan

att en pojke på permission avlossade två
skarpa skott med sin militärpistol på
Teatervallen vid järnvägsstationen i
Kalmar. Samme pojke — han gick sedan
på rymmen en tid —• hade dessutom stulit
ytterligare en militärpistol. Han hade
sålunda två vapen, och det var två för
mycket. Det kan betyda förlorade människoliv
att ha vapen till hands. Om
t. ex. en ung man blir okontant med
sin fästmö och dricker en del sprit, så
kan det bli ett passionsdrama med vittgående
följder, ifall han har ett vapen
till hands. Det kan bli katastrofala följder
inte bara för den som blir dödad
utan även för andra. Jag hoppas därför
innerligt att det blir så som försvarsministern
säger, att ingen permittent får
ta med sig vapnet hem med mindre det
är oskadliggjort och inte går att skjuta
med.

För övrigt är jag glad över interpellationssvarets
positiva anda. Det är inte
av okynne som jag interpellerat, utan
det har jag gjort i egenskap av en av
denna kammares många socialarbetare
med syftet att våra ungdomar inte skall
frestas mer än absolut nödvändigt till
brott av detta slag. Vi vill alla att ungdomen
skall lära sig goda seder. Det
får helt enkelt inte vara så att ungdomen
i onödan frestas till dylika brott.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag vill säga till fru
Torbrink, att om tjuvarna vid sina
stölder ur skytteföreningarnas förråd
kommer över funktionsdugliga vapen,
så ligger ansvaret härför hos skytteföreningarnas
ledning. Det står nämligen
i bestämmelserna att villkoret för
att över huvud taget få låna vapen
från kronans förråd är att mekanism
och slutstycke förvaras skilda från vapnet
i övrigt.

Nu har emellertid en hel del skyttar
egna vapen, som de lämnar kvar i
skyttepaviljongerna. Detta är emeller -

Tisdagen den 15 december 1959 Nr 32

Svar på interpellation ang. övervakningen av till förvaring eller internering dömda
personer

tid fel. Skytteföreningarna skall inte
tolelera att så sker. Det är svårt att
komma åt detta med lagbestämmelser,
och jag vet faktiskt inte vilken väg
man skall gå i det fallet. Men jag upprepar
att man i alla sådana skyttepaviljonger
som inte står under ständig
tillsyn måste se till att vapen och mekanism
icke förvaras tillsammans.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. övervakningen
av till förvaring eller internering
dömda personer

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hedin frågat, om jag
vill lämna kammaren en redogörelse för
de föreskrifter som gäller beträffande
vården och övervakningen av personer
dömda till förvaring eller internering.
Vidare har herr Hedin i anslutning till
ett aktuellt fall frågat, vilka åtgärder jag
ämnar vidtaga för att åstadkomma en
effektivare övervakning av sådana personer.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Enligt 1945 års straffverkställighetslag
skall förvaring och internering —
liksom straffarbete, fängelse och ungdomsfängelse
— verkställas i fångvårdsanstalt.
Sådan anstalt kan vara
öppen eller sluten.

Vård på öppna anstalter tillämpas
numera i stor utsträckning inom fångvården.
Omkring en tredjedel av sammanlagda
antalet fångvårdsplatser är
öppna. Denna typ av anstaltsvård, som
bildar eu övergångsform mellan vistelse
på sluten anstalt och livet i frihet,
har i stort sett slagit väl ut, och den
har dessutom fördelen att vara betydligt
mindre kostsam än den slutna vården.

Personer som har dömts till förvaring

— internering har numera helt kommit
ur bruk — skall enligt verkställighetslagen
intagas i särskilda anstalter eller anstaltsavdelningar
och alltså hållas avskilda
från annat klientel. Som huvudregel
gäller att förvarad skall intagas i
sluten anstalt. Om han är att anse som
synnerligen vådlig för annans personliga
säkerhet, kan han intagas i särskild
sluten avdelning. Även för förvarade
kan emellertid den öppna vården
användas. Enligt verkställighetslagen
får sålunda förvarad som har visat
pålitlighet vårdas i öppen anstalt.

I motivuttalandena till bestämmelserna
om de förvarades fördelning på
slutna och öppna anstalter betonas å
ena sidan, att man för förvaringsklientelet
måste räkna med en anstaltsorganisation,
som erbjuder ett förhållandevis
betydande mått av säkerhet. Å andra
sidan understrykes, att sådana förvarade
som har visat pålitlighet bör
kunna placeras på öppen anstalt; och
detta är av betydelse särskilt genom att
man vinner ökade möjligheter att under
en övergångstid bedöma tillrådligheten
att utskriva den förvarade på
prov. De förvarade bör i regel prövas
på mera öppna anstalter eller avdelningar,
innan utskrivning på prov äger
rum.

Av det sagda framgår, att lagen såsom
villkor för överföring av förvarad
till öppen anstalt endast uppställer ett
allmänt pålitlighetskrav. Det ankommer
på fångvårdsmyndigheterna att i
varje särskilt fall, med utnyttjande av
den kännedom de har om den förvarade,
bedöma om han lämpar sig för vistelse
på öppen anstalt.

Vid de öppna anstalterna finns inte
några tekniska rymningshindcr. Givetvis
måste tillsyn och närvarokontroll
utövas; härvid har personalen att följa
vissa av fångvårdsstyrelsen utfärdade
allmänna föreskrifter, som för varje
anstalt kompletteras med anvisningar
av styresmannen. Men bevakningen och

86 Nr 32 Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. övervakningen av till förvaring eller internering dömda
personer

kontrollen kan inte vara för rigorös
och påtaglig. Den öppna vården måste,
om den skall fylla sitt syfte, i främsta
rummet bygga på förtroende mellan
anstaltspersonalen och de intagna. Det
är alltså inte, såsom på de slutna anstalterna,
genom direkt rymningshindrande
åtgärder som man söker förebygga
avvikelser från anstalten utan
genom att på anstalten placera sådant
klientel som man anser sig kunna lita
på. De intagna vet att den, som genom
rymning eller på annat sätt sviker det
förtroende som placeringen på öppen
anstalt innebär, omedelbart återföres
till sluten anstalt.

Med de grundsatser som gäller för
öppenvården kan det inte hjälpas att
man får räkna med ett och annat misslyckande.
Även med mycket omsorgsfull
prövning kan felbedömningar inte
helt undgås, särskilt då det gäller det
ofta labila förvaringsklientelet. Interpellanten
har berört ett sådant fall,
där det visade sig att den intagne missbrukade
förtroendet att få vistas på
öppen anstalt. Att här i kammaren ingå
på en närmare bedömning av fångvårdsmyndigheternas
handlande i detta speciella
fall anser jag mig förhindrad.
Jag vill dock nämna, att fångvårdsstyrelsen
till justitiedepartementet har redovisat
en i ärendet verkställd utredning
och i samband därmed gjort vissa
uttalanden bl. a. om hur frågor om
överflyttning av förvarade till öppen
anstalt bör handläggas. Det synes mig
inte vara behövligt att därutöver på
grund av vad som förekommit i det
åberopade fallet från regeringens sida
utfärda några nya föreskrifter eller vidtaga
annan särskild åtgärd. Jag vill endast
understryka betydelsen av att fångvården
får erforderliga resurser för
sitt svåra och viktiga arbete.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Härefter anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation,
även om det var föga positivt
i varje fall beträffande min andra
fråga.

Interpellationen var föranledd bland
annat av ett speciellt fall, som justitieministern
kom in på i slutet av sitt
svar. Det gällde en intern, som dömts
till minst fem års förvaring bland annat
på grund av våldtäkt, som efter tre
år överfördes till Sjöboda öppna fångvårdsanstalt
och som under sin två och
en halv månaders långa vistelse där
hann med att göra bland annat 38 tillgreppsbrott.
Utöver de tillfällen som
redovisas i fångvårdsstyrelsens rapport
till justitieministern — 8 tillfällen nattetid
och 3 under dagen — har internen
enligt uppgift avvikit åtskilligt
flera gånger utan att brott begåtts.

Mot den bakgrunden förefaller det
inte egendomligt, att stadsfiskal Thorsson
i sin skrivelse till justitieministern
betecknar förhållandena som minst sagt
grönköpingsmässiga. Ombudsmannen i
fångvårdsstyrelsen förordar i sin rapport
bättre övervakning för att »förhindra
en intagen att såsom i förevarande
fall begagna anstalten mer eller
mindre såsom huvudkvarter för en månadslång
serie av inbrott».

Jag har tagit del av fångvårdsstyrelsens
utredning och tror att det finns
anledning att antaga att detta är ett
undantagsfall, som inte kommer att upprepas.
Fångvårdsstyrelsen har nämligen
ansett det vara befogat med en
bättre närvarokontroll. Styrelsen har
vidare ansett det olämpligt att redan
två år före förvaringstidens utgång
överföra denna intern till en öppen anstalt,
i synnerhet till Sjöboda, som
tycks ha små förutsättningar att hindra
rymning — i all synnerhet som denne
man i domskälen utpekats som i hög
grad vådlig för annans säkerhet.

Tisdagen den 15 december 1959 Nr 32

Svar på interpellation ang. övervakningen av till förvaring eller internering dömda
personer

Enligt min mening borde det finnas Wping, och därmed förhindra befarade
anledning att effektivisera närvarokon-*våldsdåd.

trollen vid Sjöboda dels — vilket för m För en lekman förefaller det som om
övrigt fångvårdsstyrelsens ombudsman ? anstaltsledningarna är alltför släppförordar
•— genom en larmanordning hänta i sin allmänna inställning. Som
på den brandstege, som den intagne ett exempel kan jag peka på den flickutnyttjat
under sina nattliga expeditio- trafik i fängelset i Karlstad, som uppnerl
dels genom att fritidsområdet inte dagades i höstas. En intagen fick motgörs
större än att personalen har möj- taga besök av olika kvinnor och utförlighet
att kontrollera att en intern inte de i mottagningsrummet mer eller
håller sig undan i — som i detta fall mindre pornografisk fotografering och
— åtskilliga timmar utan att någon mär- hade till och med sexuell förbindelse
ker det. Detta är naturligtvis ett gene- med en sextonårig flicka. Kontentan
rellt önskemål, som kan gälla även för av anstaltsledningens inställning till

andra anstalter. Om området begränsas,
bör personalen med hänsyn till
det ringa antalet interner — i detta
fall bara 15 — ha stora möjligheter att
utöva erforderlig kontroll utan att den
blir för rigorös eller påtaglig.

Jag skall övergå till den mera principiella
sidan av saken.

.lag har ingenting att invända mot
de bestämmelser för sluten och öppen
vård, som redovisades av justitieministern.
Jag har full förståelse för att man
med hänsyn till önskemål att efter hand
återanpassa en intagen till ett normalt
liv i samhället måste överföra vederbörande
från strängare till mildare behandlings-
och övervakningsformer.
Men det utesluter inte att man har anledning
att vara kritiskt inställd till
det förhållandet, att rymningar inte i
större utsträckning förhindras på såväl
slutna som öppna anstalter.

Man förstår att polismyndigheterna
anser att tillsynen ofta är alltför slapp,
när cirka 75 procent av dem som efterspanas
utgörs av tidigare straffade som
rymt eller icke återvänt efter permission
från olika anstalter, såsom fångvårdsanstalter,
ungdomsvårdsskolor och
arbetshem.

I går och i dag är det t. ex. fullt pådrag
i stora delar av landet för att försöka
få fast de fyra mycket förhärdade
brottslingar, som i söndags rymde
från interneringsfängelset i Norrkö -

detta var enligt pressen, att man inte
kunde förhindra att sådana saker inträffade.

Jag tror, herr talman, att justitieministern
har stor anledning att inom
nuvarande lagars ram söka åstadkomma
en stramare och fastare behandling och
övervakning av de intagna utan att därför
åsidosätta återanpassningssynpunkterna.
Dels skulle polismyndigheterna
därigenom i större utsträckning kunna
ägna sig åt att klara upp förstagångsförseelser
och arbeta med brottsförebyggande
åtgärder, dels har allmänheten
rätt att kräva en viss garanti för att
i synnerhet personer som ansetts vådliga
för annans säkerhet så långt möjligt förhindras
att begå nya brott.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Såväl beträffande Karlstadsfallet
som det tidigare åberopade
fallet är jag förhindrad att ingå på en
detaljbedömning av myndigheternas
handlingssätt. Vad beträffar rymningsstatistiken
kan jag nämna, att just för
detta säkerhetsklientel redovisas för
1958 mellan 60 och 70 rymningar, varav
endast 14 från de öppna anstalterna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Interpellanten har sagt,
att han är nöjd med lagens nuvarande
utformning, d. v. s. med att även de

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. övervakningen av till förvaring eller internering dömda
personer

som är intagna på förvaringsanstalterna
skall knnna få permission och kunna
komma ut till en vård i friare former.

Samtidigt med att interpellanten anser
att reglerna är bra, menar han att
övervakningen sköts dåligt. Han menar
nog också, att det gjorts en felaktig bedömning,
när man överfört internen i
det här åberopade exemplet till öppen
vård efter en relativt kort tid.

Om man accepterar sådana regler,
att även de förvarade får permission
och kan överföras till koloni, måste
man räkna med rymningar och misslyckanden
även på en öppen anstalt.
Man kan inte räkna med att det kommer
att gå bättre för detta klientel än för
andra, för vilka man tillämpar den
öppna vårdformen.

Det finns för närvarande något över
500 platser för förvarade. En femtedel
av dem är öppna platser. Alla som kommer
från en förvaringsanstalt till öppen
vård har dömts till förvaring, därför
att de är vådliga för person eller egendom.
Det är alltså inga söndagsskolebarn
utan personer som efter upprepade
misslyckanden tagits om hand.
Interpellantens beskrivning av det aktualla
fallet var nog litet lättvindig. Jag
har läst uppgifterna närmare. Det gäller
en man, som intogs på sluten anstalt för
förvaring och som under det första året
misskötte sig grundligt. Han rymde och
misskötte sig även på annat sätt. Han
fick då av ledningen det löftet, att om
han skötte sig bra, så skulle han ha
utsikter att efter ett år få behandlas i
öppnare anstaltsformer. Han skötte sig
perfekt under ett år. Det var då ganska
svårt att avslå hans begäran om större
frihet. Han kom på det sättet under sitt
tredje anstaltsår att få permission, vilket
det finns möjlighet till. Dessa permissioner
gavs inte heller lättvindigt.
Tjänstemännen på anstalten sammanträdde
till behandlingskollegium och
beslöt att ge mannen permission. Anstaltsnämnden
hördes och godkände åt -

gärden. Fångvårdsstyrelsen rådfrågades,
trots att det inte finns någon föreskrift
härom i lagen. Detta var alltså
en ytterligare försiktighetsåtgärd, eftersom
man ville vara på den säkra sidan.
Även fångvårdsstyrelsen ansåg att det
var värt att försöka med permission.
Han fick en besökarfamilj, som hade
god kontakt med honom. Han utvecklades
på ett sådant sätt att man hade skäl
att hoppas att en ändring skulle ske
med honom. Under det år han hade permissioner
besökte han flera gånger sin
hustru. Han besökte även andra släktingar.
Han återvände alltid efter permissionerna,
och det fanns ingenting
att anmärka på. Denne man missbrukade
inte sprit, varför det inte var
några risker i det avseendet förknippade
med hans besök utanför anstalten.

När ett år gått till ända, kom frågan
upp igen. Vederbörande var dömd till
fem års förvaring — det är riktigt. Men
är någon säker på att han, om han
skulle sitta tiden ut, efter fyra år haft
utsikter att lyckas bättre än man kunde
våga hoppas att han skulle göra nu,
när han hade en kontaktfamilj utanför
anstalten, en kontakt som fanns i närheten
av kolonien och även där kunde
tänkas vara ett stöd för honom?

Efter permissionsåret försökte man
alltså få ut mannen till kolonien. Planeringen
hade skett efter gällande regler.
Med ytterst stort intresse hade man
följt den intagne för att se, om det
fanns möjligheter att få vederbörande
öppnare och mera mottaglig för de
hedersbegrepp, vi anser nödvändiga i
samhället. Det kan inte vara farligare
att sätta en sådan man på en öppen
anstalt än att ge honom permission. Under
permissionen får han ju civila kläder
och pengar på fickan och är helt
fri från kontroll. På denna öppna koloni
har man i alla fall någon kontroll över
vederbörande.

Interpellanten ansåg, att det var slarv
frän koloniens sida. Sjöboda var enligt

Tisdagen den 15

Svar på interpellation ang. övervakningen

personer

interpellanten en särskilt dålig koloni.
Det vet jag inte. Men det är en träbyggnad
som inte är mycket värd. På
en sådan anstalt kan man inte låsa in
de intagna och har inte någon som helst
garanti för att den som är på anstalten
stannar. Får han lust att ge sig därifrån,
har han tekniska möjligheter till det.

Nu har denne man under intagningen
rymt och begått stölder, och det kan
kanske verka som om ingen kontroll
funnits. Han hade bl. a. stoppat upp sin
säng, när han gick ut på nätterna, och
vakten fick uppfattningen att han låg
där. Försök i den stilen har väl de
flesta som gjort rekryten hört talas om.

Det är högst beklagligt att mannen
hunnit begå så många stölder under
kolonivistelsen, liksom att han inte
blivit bättre trots att han suttit på säkerhetsanstalt
i två eller tre år. Det
finns personal som hjälper och försöker
skaffa kontakter, det finns människor
utanför anstalten som gör sitt
bästa. Jag tycker inte man kan förebrå
dessa bristande intresse, därför att det
blir misslyckanden, oändligt många
fall misslyckas på alla anstalter, särskilt
om man tar med rymningarna. På
slutna anstalter har man murar och
säkerhetsanordningar att lita till — på
de öppna anstalterna finns bara den
mänskliga muren, som består i ett
bättre medvetande hos den intagne om
vad som är rätt och orätt.

Det är ingen likgiltig behandling som
denne man fått på anstalten. Man får
beklaga att det gick bakåt, men varken
herr Hedin eller någon annan vill ju
fördenskull döma ut den öppnare vårdformen.
Det skulle f. ö. kosta oändligt
mycket mer pengar, om vi skaffade
slutna anstalter till den tredjedel av
alla fångar som nu vistas på billigare
anstalter, nämligen på kolonier.

Herr talman! Detta var bara några
ord som komplettering till bilden. Jag
har inte gjort något försök att påstå att
mannen är en bra människa, men jag

december 1959 Nr 32

av till förvaring eller internering dömda

har velat visa, att de som skall sköta
fångvård både på de slutna anstalterna
och på de öppna har en mycket svår
uppgift.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Beträffande rymningsfrekvensen
har jag ingenting annat att
säga om de siffror som redovisats här
än att göra det påpekandet, att från just
denna anstalt, Sjöboda, enigt tidningsuppgifter
nyligen gjordes ytterligare
två rymningar. Det har alltså förekommit
tre rymningar under hösten från
en anstalt med 15 intagna. Det är en
ganska stor del, inte mindre än 20 procent.

Jag vill ingalunda förebrå anstaltspersonalen
på Sjöboda eller på någon
annan anstalt, det är inte därför jag
framställt interpellationen. Jag har gjort
detta därför att allmänheten, i detta fall
i Katrineholmstrakten, liar rätt alt fordra
att de som tas in på anstalt inte kan
göra som denne man har gjort. Jag har
antytt vad jag ansett vara felaktigt —
och dessa synpunkter delas tydligen av
fångvårdsstyrelsen — nämligen att mannen
för tidigt överförts till en öppen
anstalt. Inom fångvårdsstyrelsen menar
man, enligt cn utredning som där gjorts,
att det hade varit lämpligare att överföra
mannen i fråga till Hall, där det
varit lättare att hålla kontroll, än att
flytta honom till Sjöboda såsom skedde.

Även om där inte skulle kunna utövas
en effektiv kontroll av det slag som förekommer
på andra anstalter, bör man
ändå inom den öppna vården kunna
vidta enkla åtgärder som gör det svårare
för de intagna att ge sig i väg från anstalten.
Man bör exempelvis kunna minska
frestelserna för dem: det bör inte
vara så lätt att avvika från anstalten.
Jag tror inte att det menligt inverkar
på internernas möjligheter att rehabilitera
sig och komma tillbaka i samhälls -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

livet såsom goda medborgare, om man
från början talar om för dem att de
kommer att stå under en viss uppsikt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag är inte säker på att
det är lättare att bevaka en person som
vill rymma på Halls öppna avdelning
för 48 av totalt 186 intagna än att bevaka
vederbörande på Sjöbodaanstalten
med 15 intagna. Om man genom säkerhetsanordningar
vill åstadkomma att
internerna stannar kvar på anstalten
måste man ha slutna anstalter. Man får
inte tro att en relativt skröplig byggnad,
som den på Sjöboda enligt uppgift
är, skulle kunna garantera att interner
som vill avvika hålls kvar, även om
man installerar ringledningar och dylikt.
Jag har hört att om någon t. ex.
luktar sprit på Sjöboda förs han omedelbart
tillbaka till en sluten anstalt.
På kolonien finns inga andra resurser
att lita till vid överträdelser än återförflyttning
till sluten anstalt, vilket också
sker.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag har inte möjlighet
att bedöma i vad mån det varit bättre att
placera ifrågavarande man på Hall. Jag
har endast hänvisat till fångvårdsstyrelsens
yttrande, vari det framhölls att
det varit lämpligare att placera honom
på Hall.

Beträffande möjligheten för de intagna
att ge sig i väg från en öppen anstalt
bör väl kontrollen ändå inte vara så
släpphänt som i detta fall, då en intagen
kunnat avvika en hel eftermiddag,
utan att någon på anstalten märkt detta.
Är området, där vederbörande kan vistas
på sin fritid, inte större än att man
kan ha kontroll över dem, bör en sådan
här sak inte kunna inträffa.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. infriandet
av privata pensionsutfästelser

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I det interpellationssvar
jag förberett och hade för avsikt att
lämna har jag gått in på en närmare redogörelse
tör bestämmelserna på detta
område och de konsekvenser dessa medför
för de anställda. Med hänsyn till att
tiden är framskriden och föredragningslistan
lång vill jag emellertid, efter överenskommelse
med interpellanten, endast
säga, att den fråga det här gäller
inte omfattas av de direktiv som lämnats
pensionsstiftelseutredningen. I likhet
med interpellanten anser jag dock
att frågan bör bli föremål för närmare
utredning, och jag avser därför att föranstalta
om att pensionsstiftelseutredningens
direktiv vidgas i detta hänseende.

Vidare anförde

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Det har varit överraskande
många som ställt sig undrande,
huruvida denna interpellation skulle
kunna ha aktualitet i år, då vi äntligen
fattat beslut om en lagfäst tilläggspension.
Av det svar från statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, som
jag tidigare fått del av och för vilket jag
tackar, framgår tydligt att lagen av den
18 juni 1937 om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser är i trängande
behov av en snar översyn. Statsrådet
har i det nämnda svaret framhållit
att »någon lagstadgad skyldighet att säkerställa
privata pensionsutfästelser inte
föreligger».

Men, säger man kanske, när nu ATP
kommit är väl detta problem inte så
stort. Jag vill då erinra om vad socialministern
skrev i den bekanta propositionen
nr 100 till årets riksdag: »Under

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Svar på interpellation ang. infriandet av privata pensionsutfästelser

en övergångstid, då förmånerna från
den allmänna tilläggspensioneringen
ännu icke nått fulla belopp, kommer
emellertid en del kompletteringsanordningar
till en allmän tilläggspensionering
utan tvivel att vara befogade. Det
är heller inte uteslutet, att det även därefter
kan komma att anses önskvärt att
i vissa avseenden komplettera de allmänna
förmånerna.»

I förbigående vill jag säga att när jag
framställde denna interpellation hade
jag inte i tankarna de överläggningar,
som under hösten hållits mellan å ena sidan
Svenska arbetsgivareföreningen och
å den andra Svenska industritjänstemannaförbundet
och Sveriges arbetsledareförbund
rörande samordning av
pensionsfrågorna och varvid en väsentlig
punkt tycks ha varit, huruvida de
berörda grupperna skulle utträda ur
ATP, jämlikt lagens bestämmelser i § 37.
Jag har aldrig på allvar trott att två stora
löntagarorganisationer skulle komma
att ställa sig utanför ATP. Under
mellantiden har en av dem sagt nej och
ett av skälen har just varit det jag anförde
i interpellationen. Man har sagt
ifrån från förbundets sida att om man
skapar ett fristående pensionsinstitut
är det ett grundvillkor att löntagaren
kan bevaka att han verkligen är pensionsförsäkrad
i systemet. I ATP har
han bevis härför automatiskt i samband
med debetsedeln för slutlig skatt,
där pensionspoängen ingår och ger
svar på vilken pensionsrätt han har.

Lagstiftningen som den nu är utformad
medger att stiftelsernas tillgångar
kvarstår som rörelsemedel i företagen.
Man beräknar i dag att aktiebolagens
skulder hos pensionsstiftelser uppgår
till cirka 4 000 miljoner kronor.

Man har även trott att när företagen
återförsäkrar sina pensionsutfästelser
hos en fristående pensionskassa skulle
det föreligga full rättssäkerhet för den
anställde.

Ja, denna är tillfredsställande, om arbetsgivaren
på det avsedda sättet betalat

in avgifter, men det har tyvärr visat sig
vara möjligt för företagen att underlåta
detta utan att saken blivit klar för de
berörda tjänstemännen. Utöver den civilrättsliga
prövningen av förfaringssättet
aktualiserar sådana här fall vad
som kan göras för att icke företag utan
den anställdes vetskap skall avveckla en
större eller mindre del av pensionsförsäkringar
av SPP-typ för att komma åt
pengarna. Genom att detta slag av pensionsförsäkringar
grundas på avtal, den
s. k. anslutningsplanen, mellan företagen
och pensionsinrättningarna blir den
som enligt min mening är huvudpersonen,
den försäkrade, tredje mannen
som inte har full vetskap om förhållandena.

Den år 1954 tillsatta pensionsutredningen
har haft till uppgift att göra en
allmän och förutsättningslös översyn
och att därvid även bl. a. pröva de anställdas
representation i pensionsstiftelserna.
Det är naturligt att denna utredning
avvaktat resultatet av den allmänna
tilläggspensioneringen. Utredningen
har i år fått tilläggsdirektiv. Det är nu
med verklig tillfredsställelse jag kan
konstatera att departementschefen är
villig att vidga direktiven så att även
de spörsmål jag berört i interpellationen
kan tas upp till behandling.

Utredningen har i de redan utfärdade
tilläggsdirektiven dessutom erhållit
den anvisningen, att om man finner lagändring
i något avseende brådskande,
hinder inte skulle föreligga att avge delförslag.
Det är önskvärt att hela detta
utredningsförslag kan framläggas utan
stor tidsutdräkt. Jag ber att än en gång
få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 0, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelser med vissa OEEC-län -

92 Nr 32 Tisdagen den 15 december 1959

Personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd, m. m.

der rörande reglering av fordringar och
skulder i anledning av den europeiska
betalningsunionens likvidation, m. m.,
samt

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll till en början på beträffande
vart och ett av dessa utlåtanden
framställd proposition utskottets
hemställan att utlåtandet måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Härefter biföll kammaren vad utskottet
i dessa utlåtanden i övrigt hemställt.

§ 10

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial
nr 24 och 25.

§ 11

Personalförstärkning vid statens prisoch
kartellnämnd, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om personalförstärkning
vid statens pris- och kartellnämnd,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll först på därom
framställd proposition utskottets hemställan
att detta utlåtande måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

I propositionen nr 183 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 13 november 1959,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen i berörda statsrådsprotokoll
angivna riktlinjer för en
förstärkning från och med den 1 januari
1960 av den prisövervakande verksamheten
hos statens pris- och kartellnämnd,
m. m., dels ock medgiva, att den

i avlöningsstaten för statens pris- och
kartellnämnd upptagna anslagsposten
till Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal måtte för budgetåret 1959/60
få överskridas med högst 110 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (I: 612) och den andra
inom andra kammaren av herrar Magnusson
i Borås och Cassel (11:726), i
vilka hemställts att riksdagen måtte avslå
propositionen nr 183,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom (I: 613) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerjors
(II: 725), i vilka hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 183.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 612
och II: 726 samt I: 613 och II: 725,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 13 november 1959 angivna
riktlinjer för en förstärkning från och
med den 1 januari 1960 av den prisövervakande
verksamheten hos statens
pris- och kartellnämnd, m. m.;

b) medgiva, att den i avlöningsstaten
för statens pris- och kartellnämnd upptagna
anslagsposten till Avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal måtte för
budgetåret 1959/60 få överskridas med
högst 110 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Pålsson, Axel
Johannes Andersson, Ragnar Bergh,
Nestrup, Skoglund i Doverstorp, Rubbestad,
Svensson i Stenkyrka och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén, herr
Wedén, fröken Karlsson och herr Nihlfors,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:612 och 11:726 samt

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Personalförstärkning vid statens pris- och kartellnämnd, m. m.

1:613 och 11:725, avslå Kungl. Maj:ts
förslag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Vi reservanter är inte
villiga bifalla Kungl. Maj :ts proposition.
Vi menar att den prisövervakning,
som eventuellt anses böra komma till
stånd, skall kunna ske inom ramen för
nuvarande organisation. Vi tror inte det
är riktigt att på det sätt som här föreslås
åstadkomma en kostnadskrävande utbyggnad
och att anställa en så stor
grupp nya befattningshavare. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
vilket innebär avslag på
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall försöka vara
lika föredömligt kort som utskottets
ärade ordförande.

Vi i utskottsmajoriteten anser, att då
den beslutade allmänna varuskatten kan
innebära risker för prishöjningar, som
är större än vad själva skatten motiverar,
är en skärpning av prisövervakningen
nödvändig. Vi tillstyrker alltså,
att såväl statens pris- och kartellnämnd
som en del av priskontoren erhåller
personalförstärkning.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutat överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr förste
vice talmannen Skoglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 190, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
förste vice talmannen Skoglund begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 98
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 191 och 192.

§ 13

Föredrogs statsutskottets memorial nr
193, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående riktlinjer för administrationen
av den allmänna varuskatten
m. m.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utskottets hemställan
att detta memorial måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr talmannen erinrade om att denna
omröstning, såsom tidigare meddelats,
konime att äga rum vid början av
morgondagens sammanträde.

94 Nr 32 Tisdagen den 15 december 1959

Rätt till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen — Ändrad lydelse av 3 och
23 §§ förordningen angående stämpelavgiften

§ 14

Föredrogs statsutskottets memorial nr
194, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckt
förslag om ersättning åt företagare för
uppbörds- och redovisningsarbete i
samband med allmän varuskatt.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan att
detta memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning,
lades memorialet till handlingarna.

§ 15

Rätt till förlust- och resultatutjämning
vid beskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av väckta motioner
angående rätt till förlust- och
resultatutjämning vid beskattningen.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utskottets hemställan
att betänkandet måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

Sedan utskottets hemställan i övrigt
föredragits, yttrade

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över att finansministern
förklarat, att han nästa år kommer att
lägga fram förslag om förlustutjämning.
Det är ett gammalt krav från högerpartiet,
att den svenska skattelagstiftningen
skall kompletteras med regler, som
medger rätt till öppen förlust- och resultatutjämning
vid inkomstbeskattningen.

Finansministern har emellertid endast
talat om förlustutjämning och sålunda
inte om resultatutjämning. Jag
vill därför uttrycka den förhoppningen,
att det kommande förslaget såsom 1957
års skatteutredning föreslagit även skall
omfatta resultatutjämning.

I fråga om utredningens förslag till

resultatutjämning kan man kanske
ställa sig något kritisk. För att få påkalla
progressionsutjämning skall skillnaden
i inkomst mellan två år uppgå till
minst 12 000 kronor. Enligt mitt förmenande
vore det önskvärt att beloppet
kunde sänkas något. Å andra sidan har
jag förståelse för sådana synpunkter
som att man kan behöva samla erfarenhet
av verkningarna av ett nytt system,
innan man utformar det så, att det omfattar
ett större antal skattskyldiga.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets förevarande hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 63, i anledning av väckta motioner
om avdragsrätt vid beskattningen för
avgift till branschorganisationer,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 16
maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
m. m., och

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
gränstullsamarbete med annan stat,
m. m.

Kammaren biföll först på beträffande
vart och ett av dessa betänkanden
framställd proposition utskottets hemställan
att betänkandet måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.
Härefter biföll kammaren vad
utskottet i dessa betänkanden i övrigt
hemställt.

§ 17

Ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen
angående stämpelavgiften

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 69, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till för -

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen angående stämpelavgiften

ordning om ändrad lydelse av 3 och
23 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll till en början på
därom framställd proposition utskottets
hemställan att detta betänkande måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

I en den 23 oktober 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 178, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 och 23 §§ förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet följande.

Förslag framlägges till vissa ändringar
i stämpelförordningen, föranledda
av ändrade regler om utformningen av
gravationsbevis. Härjämte föreslås en
av kostnadsutvecklingen betingad höjning
av stämpelavgiften å gravationsbevis.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
i anledning av proposition nr 162 väckta,
till bevillningsutskottet hänvisade
motioner, nämligen de likalydande motionerna
1:567 av herr Per-Olof Hanson
samt II: 680 av herrar Gustafsson i
Skellefteå och Wedén, vari hemställts

A) att riksdagen — i samband med
behandlingen av de genom Kungl.
Maj:ts proposition nr 162 aktualiserade
budgetfrågorna — måtte besluta i motionerna
angivna höjningar av stämpelavgifterna
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om motsvarande ändringar
i expeditionslösenförordningen,

B) att vederbörande utskott måtte ut -

arbeta förslag till erforderlig författningsändring.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 178 och med avslag å de
likalydande motionerna 1:567 av herr
Per-Olof Hanson samt 11:680 av herrar
Gustafsson i Skellefteå och Wedén, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse
av 3 och 23 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Gustafson i
Göteborg och Rydén, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen

1 anledning av propositionen nr 178
och de likalydande motionerna 1:567
av herr Per-Olof Hanson samt 11:680
av herrar Gustafsson i Skellefteå och
Wedén måtte antaga i reservationen intagna
förslag till dels förordning om
ändrad lydelse av 3 och 23 § § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, dels ock förordning
angående ändrad lydelse av

2 § förordningen den 30 juni 1943 (nr
424) angående kommissionärsavgift i
domsagorna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som anförts i den reservation,
som bifogats betänkandet, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! .lag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr tal -

Nr 32

Tisdagen den 15 december 1959

Beräkning ar pensionsgrundande inkomst, m. m.

mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Rydén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel föjande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 69, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Rydén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 77 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden och memorial
nr 46—48.

§ 19

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft.

På därom framställd proposition biföll
kammaren först utskottets hemställan
att detta utlåtande måtte företagas

till avgörande efter allenast en bordläggning.

Härefter biföll kammaren utskottets
hemställan i övrigt.

§ 20

Beräkning av pensionsgrundande
inkomst, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., dels i ämnet väckt motion.

På därom framställd proposition biföll
kammaren till en början utskottets
hemställan att detta utlåtande måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Härefter föredrogs vad utskottet i övrigt
hemställt; och yttrade därvid:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att här dra upp någon debatt, men då
herr Björkman och jag i utskottet avgivit
en blank reservation, kan det vara
på sin plats med några ord.

Den meningsriktning vi tillhör har,
av skäl som kammaren väl känner till,
inte biträtt beslutet om obligatorisk tillläggspensionering.
Det har dessutom
från vår sida framhållits att man borde
ha kunnat vänta något med genomförandet.
Detta har emellertid inte anhängarna
av tilläggspensioneringen ansett
sig böra eller kunna ta någon hänsyn
till.

Ett utslag av denna brådska beträffande
tilläggspensioneringen har kammarens
ledamöter fått bevittna under
de allra sista dagarna av denna riksdag.
När lagen är beslutad att träda i
kraft vid årsskiftet, måste givetvis den
nödvändiga administrationen ha lagts
upp dessförinnan. Men genom den forcering
som skett härvidlag kan det

Tisdagen den 15 december 1959

Nr 32

Beräkning av pensionsgrundande inkomst, m. m.

§ 22

ifrågasättas, om man verkligen åstadkommit
den bästa utformningen av administrationen.

De olika arbetsuppgifterna skall enligt
utskottsmajoriteten fördelas på de
lokala skattemyndigheterna, sjukkassorna,
riksförsäkringsanstalten och sedermera
också på pensionsstyrelsen. Vi är
av den uppfattningen att administrationen,
särskilt då den bara är av provisorisk
karaktär, hade kunnat göras betydligt
enklare. Taxeringsnämnderna
borde ha kunnat klara uträkningen av
den pensionsgrundande inkomsten och
registreringen handhavas av de lokala
skattemyndigheterna. Dessa organ har
ju redan näraliggande uppgifter, och
en hel del dubbelarbete skulle ha kunnat
undvikas. Sjukkassorna skulle inte
ha behövt kopplas in i sammanhanget,
och därigenom skulle bl. a. kostnaderna
för avisering av pensionsgrundande inkomst
ha kunnat inbesparas. Frågan
om en samordning med sjukkassorna
borde enligt vår mening ha tagits upp
först i samband med en central databehandling
av folkbokföring, socialförsäkringar
m. m.

Vi måste väl alla alltjämt ha i sikte
att söka åstadkomma bästa möjliga administration
på dessa områden, och det
blir alltså tillfälle att återkomma.

Jag har, herr talman, härmed velat
helt kort ange bakgrunden till den blanka
reservation som föreligger.

Häri instämde herr Björkman (li).

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag med åberopande
av dess motivering.

överläggningen var härmed slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 21

Föredrogos, men bordlädes åter tredje
lagutskottets utlåtanden nr 26 och 27.

Föredrogs den av herr Jansson i Benestad
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående den begärda
utredningen rörande näringslivets
lokalisering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 23

Herr TALMANNEN anförde:

Jag hemställer att statsutskottets memorial
nr 192 angående tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1959/60
måtte uppföras sist bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 24

Till bordläggning anmäldes utrikesutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av konventionerna inom
OEEC om säkerhetskontroll på atomenergiens
område och om ett bolag för
behandling av atombränsle.

§ 25

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelser med vissa OEECländer
rörande reglering av fordringar
och skulder i anledning av den europeiska
betalningsunionens likvidation,
m. m.; och

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ämnet väckt motion; -

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 32

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

från statsutskottet:

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om personalförstärkning
vid statens pris- och kartellnämnd
m. m.;

från första lagutskottet:
nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft; samt

från andra lagutskottet:
nr 354, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

ordning angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., såvitt denna hänvisats till
lagutskott, dels i ämnet väckt motion.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 december

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Ståhl, som vid kammarens sammanträde
den 3 november beviljats ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 193
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med godkännande
av de riktlinjer för administrationen
av den allmänna varuskatten,
vilka förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 9 oktober
1959, bemyndiga Kungl. Maj:t att
med iakttagande av vad utskottet anfört
företaga de ändringar i de för riksskattenämnden,
överståthållarämbetet
och länsstyrelserna gällande personalförteckningarna
ävensom medgiva de
personalförstärkningar i övrigt hos

nämnda myndigheter som följer av det
i statsrådsprotokollet anförda, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att med
godkännande av de riktlinjer för administrationen
av den allmänna varuskatten,
vilka förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 9 oktober
1959, bemyndiga Kungl. Maj:t att
med iakttagande av utskottets gjorda
förbehåll i fråga om ordinarie tjänster
företaga de ändringar i de för riksskattenämnden,
överståthållarämbetet och
länsstyrelserna gällande personalförteckningarna
ävensom medgiva de personalförstärkningar
i övrigt hos nämnda
myndigheter som följer av det i
statsrådsprotokollet anförda.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstning medelst om -

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Svar på interpellation ang. den begärda utredningen rörande näringslivets lokalisering
— Svar på fråga ang. varuskattens inverkan på levnads- och produktions -

kostnaderna i Norrland

röstningsapparat; och utföll densamma
med 111 Ja och 110 Nej, varjämte en av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 79 Ja och 68 Nej,

vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller.......... 111 Ja och 110 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 190 Ja och 178 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 3

Svar på interpellation ang. den begärda

utredningen rörande näringslivets
lokalisering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Jansson i Benestad riktat följande
frågor till mig:

1. När kommer den av riksdagen begärda
utredningen rörande näringslivets
lokalisering att tillsättas?

2. Kommer nämnda utredning att få
pröva möjligheterna att göra vägledande
undersökningar rörande marknadsoch
företagsekonomiska förutsättningar
och andra berörda faktorer till gagn för
näringslivet vid lokalisering av företag?

På den första frågan vill jag svara, att
utredningen tillsattes på förmiddagen
samma dag som herr Jansson framställde
sin interpellation.

På den andra frågan kan jag svara ja.
Det kan tillfogas att arbetsmarknadssty -

relsen redan nu står till tjänst med vissa
vägledande undersökningar åt både
kommuner och enskilda företag. När
herr Jansson i motiveringen till sin interpellation
drar upp frågan om de fabriker,
som planeras av Skogsägarnas
Industri AB och Hylte Bruks AB, tillåter
jag mig dock att betvivla, att någotdera
av dessa företag har saknat tillgång till
sådant material. Problem av den beskaffenheten
lär inte, som interpellanten
tycks förutsätta, lösas genom tillhandahållande
av vägledande undersökningar.

Härpå anförde

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet för svaret
på min — jag erkänner det gärna —
senkomna interpellation. Jag är nöjd
med svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. varuskattens inverkan
på levnads- och produktionskostnaderna
i Norrland

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har anfört, att de högre levnads- och
produktionskostnaderna, som råder i
landets nordliga delar på grund av hårt
klimat och stora avstånd, ytterligare
accentueras av en allmän varuskatt och
har frågat mig, om regeringen överväger
några åtgärder för att neutralisera dessa
skadeverkningar.

Med anledning härav vill jag uttala,
att den allmänna varuskatten drabbar
de skattskyldiga på samma sätt i alla
delar av landet. Det kan därför inte
heller vara riktigt att säga, att de nordliga
länen träffas relativt sett hårdare av
en allmän varuskatt än övriga delar av

100 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Svar på interpellation i anledning av överföringen av vissa utgifter från staten till
kommunerna

landet. Norrlands speciella problem får
således diskuteras i andra sammanhang.
Här vill jag endast framhålla, att Norrland
har allt intresse av att staten bl. a.
genom den allmänna varuskatten får sådana
ekonomiska resurser, att den kan
fortsätta med sitt investeringsprogram
för bl. a. vägar, skogsvård och övriga
för Norrland angelägna områden.

Med detta anser jag mig ha besvarat
herr Larssons fråga.

Härefter anförde

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få framföra ett tack för svaret
på min fråga.

För min del måste jag anmäla en avvikande
mening i fråga om varuskattens
verkningar i olika landsdelar. Herr
statsrådet uttalar, »att den allmänna
varuskatten drabbar de skattskyldiga på
samma sätt i alla delar av landet. Det
kan därför inte heller vara riktigt att
säga, att de nordliga länen drabbas relativt
sett hårdare av en allmän varuskatt
än övriga delar av landet».

Gentemot detta uttalande nödgas jag
genmäla följande. Det är visserligen
så, att den nu beslutade varuskatten utgår
efter samma procentsats av varupriset
överallt i landet. Då emellertid varupriserna
icke är enhetliga var man än
bor, gör detta att en skatt i förhållande
till priset drabbar olika hårt per varuenhet.
Eftersom priset per varuenhet
är högre i Karesuando än i Stockholm,
blir tyvärr en skatt som står i förhållande
till priset högre per varuenhet i Karesuando,
där avstånd och klimat orsakar
ett högre prisläge. Jag har därför den
uppfattningen, att den beslutade varuskatten
reellt slår hårdare ju längre
norrut från landets centrala delar man
kommer.

Med intresse har jag noterat det uttalande
herr statsrådet gör i slutet av
sitt svar. Utifrån den uppfattning jag

har om varuskatten verkningar i olika
landsdelar tycker jag visserligen att det
— när denna skatt nu är ett faktum —
icke är tillräckligt av staten att »fortsätta
med sitt investeringsprogram»,
utan att man bör aktualisera en förstärkning
av detta program för »bl. a.
vägar, skogsvård och övriga för Norrland
angelägna områden». Att i dag börja
en strid om ord lär väl dock inte
nytta så värst mycket. Därför noterar
jag endast statsrådets uttalande och
skall med intresse ta del av statsverkspropositionens
förslag när denna efter
nyår blir tillgänglig.

Herr statsråd! Mitt tack för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation i anledning av
överföringen av vissa utgifter från staten
till kommunerna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Holmberg frågat, om det är min
avsikt att vidtaga åtgärder — och i så
fall vilka — för att rätta till de orättvisor
i skattehänseende och de inskränkningar
i den kommunala självbestämmanderätten,
som uppstått genom övervältringen
av utgifter från staten till kommunerna.

Herr Holmberg säger sig ha funnit, att
man i kommunerna oroar sig för vad
som skall ske med de statsanslag som
hittills utgått med anledning av ortsavdragsreformen.
Denna osäkerhet bör
ha dämpats sedan regeringen lagt fram
propositionen angående omsättningsskatt.
1 propositionen deklareras från
min sida i vad avser besparingsutredningens
förslag om snabbare reduktion
av den statliga skatteersättningen till

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32 101

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om förebyggande av vattenföroreningar

kommunerna, att jag inte finner det
rimligt att följa utredningsförslaget.

För dagen kan jag —- med hänsyn till
det statsfinansiella läget — inte ställa
i utsikt någon speciell aktion syftande
till en omfördelning mellan stat och
kommun innebärande att staten tar på
sig större andel av kommunernas kostnader.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anfördes ej.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 6

Svar på interpellation ang. bestämmelserna
om förebyggande av vattenföroreningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Wedén frågat, om jag planerar att
i samverkan med berörda myndigheter
samt näringslivs- och naturvårdsorganisationer
eller i övrigt vidtaga åtgärder
för att få till stånd klara och enkla bestämmelser
beträffande förebyggande av
vattenföroreningar.

Till svar härpå får jag anföra följande.

De framställda frågorna gäller närmast
de bestämmelser som syftar till
att motverka vattenförorening genom
industriellt avloppsvatten. Ändamålet
med de av interpellanten efterlysta åtgärderna
skulle vara att göra allmänheten
mera förtrogen med dessa problem
och även att tillgodose näringslivets
anspråk på en fast ekonomisk
grundval för projektering av olika slag,
så att onödiga kostnader undvikes. Utgångspunkt
för interpellationen har varit
den nyligen inträffade fiskdöden i
Kskilstunaån. Denna fiskdöd berodde på

att ett preparat, som användes vid impregnering
av trä, släppts ut från en
sågverksanläggning.

Den nuvarande lagstiftningen till motverkande
av vattenförorening genomfördes
år 1941, men bestämmelserna har
reviderats enligt beslut vid 1956 års
riksdag. Det grundläggande stadgandet
om villkoren för utsläppande av industriellt
avloppsvatten återfinns i 8 kap.
32 § vattenlagen. Enligt detta stadgande
får sådant avloppsvatten inte avledas
så, att genom förorening av recipienten
ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer
olägenhet av någon betydelse,
med mindre föroreningens förebyggande
prövas kräva åtgärder, som inte skäligen
kan fordras. Vid sidan av detta
och vissa andra allmänna stadganden
i vattenlagen har i en kungörelse meddelats
bestämmelser om förprövning i
fråga om alla viktigare slag av industriella
utsläpp med förorenande verkan.
Beträffande en del industrianläggningar,
som är särskilt farliga ur vattenföroreningssynpunkt,
föreskrives sålunda,
att anläggningen inte får uppföras innan
vattendomstol har prövat frågan
om erforderliga åtgärder för att motverka
vattenförorening. För andra fall,
bl. a. när det gäller träimpregneringsverk,
stadgas skyldighet att göra anmälan
till statens vatteninspektion innan
nyanläggning sker. Särskilda övergångsbestämmelser
har meddelats beträffande
sådana anläggningar, som har uppförts
eller börjat uppföras före tillkomsten
av 1956 års regler.

Jag är fullt ense med interpellanten
om önskvärdheten av att man på det här
området i möjligaste mån har enkla och
lättbegripliga bestämmelser, som inte
alltför mycket försvårar för näringslivet
att projektera olika industriella
anläggningar. Men såsom betonades vid
1956 års revision av lagstiftningen är
det vanskligt att fastställa generellt gällande,
detaljerade normer för de villkor,
som i särskilda fall bör gälla för
utsläppande av avloppsvatten. Med hän -

102 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om förebyggande av vattenföroreningar

syn till de i hög grad varierande förhållanden
under vilka utsläppen sker —
såväl i fråga om recipientens beskaffenhet
som beträffande utsläppets föroreningsverkan
— måste frågan vad som
skall anses tillåtligt bedömas från fall
till fall med beaktande av de olika intressen
som gör sig gällande. Det torde
inte vara anledning att nu, sedan frågan
grundligt övervägts så sent som år
1956, åter taga upp frågan om en omläggning
av lagstiftningen. Denna är,
såsom framgår av det nyss sagda, så utformad,
att industrier med förorenande
avfall skall få sin avloppsvattenfråga
sakkunnigt behandlad antingen av vattendomstol
eller av vatteninspektionen.

I det nu aktuella fallet har enligt uppgift
stadgad förhandsanmälan inte inkommit
till vatteninspektionen. Detta
kan sammanhänga med att bestämmelserna
inte är tillräckligt kända. Industrier
som håller sig med egna vattenvårdsorgan
är dock givetvis väl införstådda
med bestämmelserna. Detsamma
gäller konsulterande ingenjörsbyråer,
vilka brukar anlitas av större företag
för projektering av vatten- och avloppssystem.
För att ytterligare sprida kännedom
om bestämmelserna bedriver
vatteninspektionen en upplysningsverksamhet
i samarbete med Industriförbundet
och branschorganisationerna. När
det gäller mindre företag, som inte tillhör
någon branschorganisation, har
andra vägar, t. ex. kontakt med vissa
fackorganisationer, anlitats för sådan
upplysningsverksamhet. I viss omfattning
får vatteninspektionen också kontakt
med sådana mindre industrier genom
att länsstyrelser ibland till inspektionen
remitterar ansökningar om giftinnehav.

I stor utsträckning vänder sig företagen
till vatteninspektionen för att i förväg
diskutera avloppsproblemen i fråga
om planerade anläggningar. Härigenom
klarlägges på ett tidigt stadium vilka
ekonomiska krav som ställs på anläggningarna
ur vattenvårdssynpunkt. Före -

tagen behöver då inte riskera, att ytterligare
åtgärder i detta avseende skall
fordras, sedan anläggningarna fullbordats.

Sammanfattningsvis vill jag som svar
på interpellationen anföra, att någon ny
revision av bestämmelserna till förekommande
av vattenförorening inte torde
vara aktuell men att det är av väsentlig
betydelse, att en fortsatt upplysningsverksamhet
beträffande vattenvården
äger rum. Vatteninspektionen är
inställd på att bedriva denna verksamhet
med all den kraft som resurserna
medger. Vad särskilt angår det i interpellationen
berörda fallet kan nämnas,
att inspektionen enligt vad jag inhämtat
har för avsikt att genom en branschtidskrift
erinra sågverksföretagen om
skyldigheten att göra anmälan till inspektionen
innan de anlägger träimpregneringsverk.

Härefter anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på interpellationen. Svaret
innebär ju att justitieministern inte
nu anser det nödvändigt med någon
förändring av själva vattenlagen. Jag
hade nog inte heller väntat mig att justitieministern
skulle göra det.

Däremot hade jag väntat mig, att justitieministern
skulle säga något mera
om det sakmaterial som, såvitt jag förstår,
måste ligga till grund för en något
så när tillfredsställande tillämpning
bl. a. av just den paragraf i vattenlagen
som jag åberopat i interpellationen.
Den säger alltså, att »avloppsvatten inte
får avledas så, att genom förorening av
vattenområde ur allmän eller enskild
synpunkt uppkommer olägenhet av någon
betydelse, med mindre föroreningens
förebyggande prövas kräva åtgärder,
som inte skäligen kan fordras».

Detta är naturligtvis en paragraf av
mycket tänjbart slag. Nu säger justitieministern
att lagen samtidigt förutsätter,
att antingen vattendomstol eller

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32 103

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om förebyggande av vattenföroreningar

vatteninspektion skall sakligt pröva
bl. a. tillämpningen av denna paragraf.
Kravet på bestämda normer måste då
gälla de grunder, varpå denna sakliga
prövning skall företagas av vattendomstolar
och av vatteninspektion. Är dessa
grunder inte tillfredsställande klarlagda,
kan det väl ändå inte hjälpas att
det ibland kan ske avgöranden — utan
att så naturligtvis på något sätt är avsikten
— som kan ge den oinvigde ett
intryck av normlöshet eller godtycke.
Statsrådet säger ingenting om detta problem,
vilket jag vill beklaga.

Om man vill ha en tillfredsställande
tillämpning måste man nämligen ha
klarlagt för det första hur det för närvarande
förhåller sig med föroreningsgraden
i olika avseenden framför allt
i våra stora vattenområden, t. ex. Mälardalen;
för det andra vilka gränser
för föroreningsgraden i olika avseenden
som över huvud taget är acceptabla;
och för det tredje hur mycket föroreningar
av olika slag som vattenområdena
kan ta emot med hänsyn till sin
självrenande förmåga.

Jag tycker att vi här har tre utgångspunkter,
som vi måste försöka klarlägga,
innan vi kan få en något så när
tillfredsställande tillämpning av denna
paragraf. Ilar man inte dessa utgångspunkter
klara, förefaller det mig som
om varken vattendomstolarna eller vatteninspektionen
hade någon hållfast
bas för sin bedömning i konkreta, aktuella
fall. Det skulle vara intressant att
höra statsrådets uppfattning på den
punkten.

Man kan med andra ord ställa frågan
så: Finns det över huvud taget i dag
ett tillfredsställande sakligt underlag
för en saklig tillämpning av den i min
interpellation åberopade paragrafen —
alltså den tillämpning som herr statsrådet
säger att vattendomstolarna och
vatteninspektionen skall göra? Av interpellationssvaret
får man intrycket,
att ett sådant sakligt underlag föreligger
bl. a. i de tre avseenden som jag

här nämnt, men jag är rädd för att det
intrycket är felaktigt.

Jag säger inte detta för att rikta någon
anklagelse eller någon kritik mot
justitieministern eller regeringen. Jag
säger det därför att om den sakliga
prövning, som justitieministern här talar
om, verkligen skall kunna ske, så
måste vi ha ett bättre underlag än vad
vi i dag har, bl. a. i de avseenden jag
här nämnt. Det vore också mycket bra,
om justitieministern litet tydligare ville
ge uttryck för en önskan att driva på
ansträngningarna för att få fram ett
sådant tillfredsställande underlag.

Vad sedan gäller upplysningssidan
noterar jag med tacksamhet vad justitieministern
säger om att han finner det
vara av väsentlig betydelse, att en fortsatt
upplysningsverksamhet äger rum.
Men den upplysningen bör inte bara
bedrivas i de former som justitieministern
nämner om i interpellationssvaret.
Jag tror att det ligger en hel del i de
argument som framförts bl. a. i pressen,
nämligen att en riktigt god förståelse
för betydelsen av dessa frågor når man
inte med mindre än att vattenlagen kan
givas en fast folklig förankring. Och
om man inte vill ha en sådan, är det
nog nödvändigt att engagera inte bara
näringslivet på det sätt som beskrivits
i interpellationssvaret utan även i stor
utsträckning de kommunala myndigheterna
och de människor som bor utefter
vattenområdena och har intressen
där. Jag syftar naturligtvis bl. a. på bildande
av vattenvårdsområden. Jag vet
inte vad justitieministern anser om de
resultat som i det fallet hittills uppnåtts,
men det förefaller mig som om de inte
vore särskilt imponerande. Det skulle
ha varit av intresse att i det sammanhanget
få höra, om justitieministern har
någon föreställning om möjligheterna
för staten att stimulera bildandet av sådana
områden.

Jag ber alltså att få tacka justitieministern
för svaret, som jag emellertid
skulle ha hälsat med större tillfreds -

104 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om

ställelse, om de båda punkter som jag
knutit några kommentarer till — dels
frågan om det sakliga underlaget för
vattendomstolarnas och vatteninspektionens
bedömning, dels frågan om i
vilken utsträckning staten kan engagera
sig för att stimulera bildandet av
vattenvårdsområden — över huvud taget
hade berörts och helst berörts utförligt
i svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det var åtskilliga frågor
som nu riktades till mig — fler än
i själva interpellationen.

Vad de första frågorna beträffar får
jag hänvisa till, att det ju i dessa fall
skall äga rum en förprövning av vattendomstolen
eller att man genom en anmälan
till statens vatteninspektion kan
få upplysningar. Däremot är det väl
ganska svårt att generellt lägga fram
ett material, som skulle kunna utgöra
ett sakligt underlag för bedömningen
av dessa frågor. Som jag sagt i mitt
svar får väl detta bedömas från fall till
fall med beaktande av de olika intressen
som gör sig gällande på detta område.

Vatteninspektionen ägnar givetvis
dessa frågor all den uppmärksamhet
som den har resurser till.

I frågan om vattenvårdsområdena pågår
för närvarande en utredning.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Det aktuella fall som
föranlett denna interpellation var givetvis
en beklaglig händelse. Men vad som
orsakade fiskdöden var inte ett kontinuerligt
utsläpp av giftigt ämne. Det
var således mera tillfälligheter, som
spelade in i detta sammanhang och som
kom att få denna stora och beklagliga
verkan.

Dessutom tycks det vara så, att den
firma som sålt detta impregneringsämne
inte tydligt angivit, att giftverkan
var så stor som den tydligen var.

förebyggande av vattenföroreningar

Jag har velat klarlägga detta, ty som
jag ser det är de större samhällenas och
i vissa fall även mindre samhällens utsläpp
av avlopp i våra vattendrag orsak
till betydligt större föroreningar
och förluster än sådana här tillfälliga
händelser, som givetvis kan vara beklagliga
men som tämligen sällan inträffar.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag förmodar att det
aktuella fallet blir föremål för undersökning
i särskild ordning, och jag skall
därför inte yttre mig om det. Jag finner
till min tillfredsställelse, att justitieministern
förstått, att jag tagit det
aktuella fallet som anledning att ställa
en fråga av principiell karaktär.

Det gläder mig att höra, att utredningen
om vattenvårdsområdena pågår,
och jag hoppas att den snart skall kunna
avslutas och lämna några konkreta
resultat.

Till vad justitieministern sade i fråga
om den sakliga grundvalen för vattendomstolarnas
och vatteninspektionens
bedömning i olika konkreta fall skulle
jag vilja lägga ett par ord.

Jag vill be justitieministern om tillgift,
för den händelse min interpellation
— det kan mycket väl vara så —
på någon punkt varit så oklart utformad,
att det inte tydligt framgick att
jag avsåg denna sak. Andemeningen var
emellertid, att det gällde tillämpningsföreskrifterna
väl så mycket som den
egentliga lagtexten. Då tror jag inte att
min fråga kan besvaras på det sätt som
justitieministern gjorde, då han sade
att det är svårt att begära att man här
skall lägga fram ett stort sakmaterial,
när förhållandena skiftar så mycket
från fall till fall och det därför måste
bli eu bedömning med utgångspunkt
från dessa skiftande förhållanden i
nästan varje enskilt fall. Jag kan instämma
i nästan varje ord som justitieministern
där sade. Men det var inte
detta min fråga gällde, utan jag frågade,

105

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om förebyggande av vattenföroreningar

om inte det nuvarande tillståndet beträffande
föroreningarna speciellt i de
stora vattenområdena måste vara grundval
för bedömningen och om man inte
då också måste ha en klar uppfattning
om vad som över huvud taget är tillrådligt
och tillåtligt i fråga om denna
förorening. Måste man inte i de flesta
fall också ha en bedömning av hur
mycket föroreningar man kan tillföra
dessa vattenområden med hänsyn till
deras självreningsförmåga? Vad jag velat
trycka på är alltså, att det såvitt
jag förstår i dag inte finns någon sådan
tillfredsställande grundval, men
att en sådan måste finnas, om bedömningen
skall bli någorlunda enhetlig
och tillfredsställande.

Jag har sagt, att jag inte vill rikta
någon anklagelse mot justitieministern
i detta fall, eftersom det kan vara svårt
att få fram ett sådant material. Men det
måste tas fram, om man skall få en tillfredsställande
tillämpning av vattenlagen.
Jag måste beklaga, om vi skall tolka
justitieministerns yttrande i dag på
det sättet, att han inte anser framtagandet
av detta sakmaterial vara nödvändigt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Vatteninspektionen har
ju att fortlöpande undersöka tillståndet
i våra vattendrag. En av dess uppgifter
är att klarlägga läget på olika
punkter. När det sedan gäller själva
avgörandet är det ju inte bara de speciella
sakförhållandena som spelar roll
i de olika fallen, utan det skall också
ske en intresseavvägning.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag tillät mig begära
ordet eftersom interpellantens framställning
ju har eu episod i Eskilstuna
som bakgrund och eftersom vi, som
framgått av tidningarna, där nere under
de senaste dagarna har sysslat med
frågan om vattenvården i hela Mälaren,

ett av de största vattenområdena i landet
och dessutom ett område som med
avseende på tätortsbebyggelse väl är det
främsta vi har i detta land och sålunda
ett område som av naturliga skäl förorsakar
betydande vattenföroreningar.
Det har det gjort mycket länge och gör
det fortfarande.

Men jag tillåter mig erinra om att
situationen beträffande Mälaren nog
faktiskt för dagen inte kan anses vara
så allvarlig, som man kanske hade haft
anledning räkna med. Vid de överläggningar
som skett mellan länsstyrelserna
i de län som gränsar till Mälaren lämnades
från olika experthåll och från
dem som sysslar med vattenvården i
Mälaren sådana besked beträffande genomförandet
av reningsanläggningar,
att man nog närmast fick det intrycket,
att den starkt höggradiga förorening
som ägt rum under årens lopp mer eller
mindre har dämts upp och att situationen
därför faktiskt kan anses vara något
bättre numera. Så mycket är emellertid
uppenbart, att föroreningarna
inte bara i Mälaren utan kanske i de
flesta svenska vattendrag som tar emot
föroreningar från tätorter är mycket
allvarliga och att det mot den bakgrunden
finns all anledning att ägna frågan
uppmärksamhet även från statsmakternas
sida.

Interpellanten ställde några frågor,
som kanske var det som gav mig särskild
anledning att begära ordet. Han
frågade hur det förhåller sig med föroreningarna,
vilka gränser man kan tilllåta
för dem, hur mycket av föroreningar
vattendragen kan ta emot. Jag vet
inte om det över huvud taget vetenskapligt
är möjligt att fastställa i detalj vad
man kan tillåta sig eller inte tillåta sig
i detta sammanhang, men så mycket är
ändå uppenbart, som också statsrådet
framhöll, att vatteninspektionen gör
kontinuerliga undersökningar av vattenföroreningarnas
förekomst. Det har
gjorts många omfattande utredningar
om tillståndet i Mälaren, och såvitt jag

Nr 32

106 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om

vet kommer vatteninspektionen att även
under den kommande sommaren genomföra
ganska omfattande undersökningar
inom hela mälardalsområdet.
Därvidlag vore det i så fall möjligen
önskvärt, att de lokala länsmyndigheterna
eller andra myndigheter kunde
söka få fram vissa speciella uppgifter
om de föroreningar som kommer från
de stora tätortsområdena.

Mot den bakgrunden tror jag man
kan säga, att vatteninspektionen och de
utredningar som nu finns beträffande
Mälaren ganska klart anger, hur det
verkligen förhåller sig där. Föroreningarna
är koncentrerade framför allt till
de stora städerna Västerås och Eskilstuna,
till Arbogaåns och Kolbäcksåns
liksom också till Eskilstunaåns och
Torshällaåns utlopp i Mälaren. Där är
uppenbarligen föroreningarna störst
och allvarligast. Samtidigt har emellertid
under senare år, som redogörelserna
visar, skett en påtaglig förändring
till det bättre med avseende på det tillrinnande
vattnets beskaffenhet, eftersom
städerna och även kommunerna
anlagt antingen låggradsrenande verk
eller höggradsrenande. En del står färdiga
att tas i bruk ganska snart. I övrigt
sker ett mycket livligt projekterande i
tätortsområdena inom Mälardalen för
att nedbringa föroreningshalten i de
vatten som flyter ut på olika håll i
Mälaren.

Med hänsyn härtill tror jag man kan
slå fast, att vatteninspektionen och de
som sysslar med vattnet i Mälaren ganska
klart har reda på hur det verkligen
förhåller sig med föroreningarna. Jag
tror dessutom att man har klart för sig,
att de tidigare ständiga föroreningarna
har stannat upp, sedan reningsverk anlagts
inom olika tätortsområden — med
andra ord att föroreningen till sin halt
och sitt innehåll nu inte är lika stark
som tidigare. Så till vida har det faktiskt
skett en förändring till det bättre,
och man ansåg sig vid sammankomsten
i Eskilstuna närmast kunna notera det

förebyggande av vattenföroreningar

faktum, att det i varje fall inte fanns
anledning tala om någon katastrofsituation
inom mälardalsområdet.

Arad tillkomsten av vattenvårdsförbund
beträffar är det väl möjligt, att
man härvidlag inte kan redovisa så särskilt
imponerande resultat. Den som
sysslat litet med denna verksamhet vet
vilka oerhörda svårigheter som är förenade
med tillkomsten av ett vattenvårdsförbund
och även med vattenvårdsförbundets
möjligheter att verkligen
effektivt påverka situationen i de
olika vattendragen. Man kan inte från
vattendragen avstänga alla dem som
tillför vattnet föroreningar. Möjligen
kan man under hand så småningom få
till stånd reningsverk, så att halten avföroreningar
minskas — längre kan
man knappast komma.

Jag erinrar om att projektet att bilda
ett vattenvårdsförbund för Mälaren är
av sådan storleksordning, att man i
varje fall i första omgången, då man
började syssla med frågan om att hålla
efter föroreningarna, inte kunde föreställa
sig att det var möjligt att utan vidare
åstadkomma ett sådant förbund.
Vattenvårdsförbundet skulle nämligen
inte kunna omfatta enbart Mälaren, utan
det var nödvändigt att låta det innefatta
alla de tillrinnande vattendragen,
alla åar som rinner ut i Mälaren och har
föroreningar med sig. Det underströks
vid konferensen i Eskilstuna, att i så
fall skulle ett vattenvårdsförbund för
Mälaren bl. a. komma att sträcka sig in
i Värmland och nå ut över länsgränserna.
Inför detta sade man sig, att i
första omgången bör det finnas andra
möjligheter att för Mälarens vidkommande
åstadkomma vissa anordningar,
så att man dels får klart för sig läget i
själva Mälaren utöver vad man vet nu,
dels får klart för sig vad som göres på
olika håll för att motverka vattenförorening.
Man borde över huvud taget skapa
sig en översikt av situationen inom de
län, som tillför Mälaren vattenföroreningar,
och konferensen utmynnade

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32 107

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om förebyggande av vattenföroreningar

närmast i att länsstyrelserna i samverkan
skulle söka följa utvecklingen.

Men ett vattenvårdsförbund för så
stora vattenområden som det här gäller
går, som sagt, inte utan vidare att åstadkomma.
Jag räknar med att det kommer
att ta mycket lång tid, innan man kommer
dithän, att man får till stånd en
samling utefter mälarstränderna på det
sätt som skulle vara önskvärt ur vattenvårdssynpunkt.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten. Jag vill bara konstatera,
att till skillnad från mig och kanske
även till skillnad från herr statsrådet
känner sig herr Sehlstedt tydligen
ganska lugn, åtminstone i fråga om ett
stort vattenområde, nämligen Mälardalens.
Han anser att förvärringen av förorenandet
har avstannat och att man nu
ungefär vet, hurudant läget är. Är detta
riktigt — och jag skall inte gå in på huruvida
det är riktigt eller inte; jag
skulle kanske inte vara så säker som
herr Sehlstedt i det fallet — har man
ju för detta vattenområde en av de utgångspunkter,
som jag efterlyste såsom
nödvändiga för en tillfredsställande
praxis från vattendomstolens och vatteninspektionens
sida, nämligen att man
vet hur läget för närvarande är.

Jag har tagit upp denna sak från den
utgångspunkten, att det är angeläget att
såväl kommuner som enskilda företag
av olika slag inte genom en på grund av
ofullständig kännedom om de faktiska
förhållandena grundad slumpartad
praxis gör investeringar i reningsanläggningar,
som senare kan visa sig
vara felinriktade eller på annat sätt icke
tillfredsställande. Det är farhågor av
det slaget som kommit mig att ta till
orda härom. Jag skulle för min del,
herr talman, vara fullständigt nöjd med
detta meningsutbyte, om man kunde
konstatera en överensstämmelse i åsikter
mellan statsrådet, herr Sehlstedt och

mig på den punkten, att det är ett fundamentalt
önskemål att erhålla en tillfredsställande
kännedom om sakförhållandena.

Att bilda sig — om inte i varje detalj
så åtminstone i stora drag — en uppfattning
om vad som kan tillåtas och
hur mycket föroreningar de olika vattenområdena
i fortsättningen kan tåla
är nödvändigt.

Herr SEHLSTEDT (s):

Får jag bara tillägga, herr talman, att
den omständigheten att jag velat redovisa
en del av situationen i Mälaren hör
samman med det faktum, att jag har fått
en mängd uppgifter om läget, som herr
Wedén tydligen saknar varje kännedom
om. Enligt dessa upplysningar är läget i
Mälaren uppenbarligen inte är så elakartat,
som jag och många andra trodde innan
vi fick en mera samlad överblick
över de föroreningar som tillförs Mälaren.

Jag kan nämna som en kuriositet i
samband med denna diskussion, att redan
på 1700-talet kur.de man vid undersökningar
av Mälarens vatten upptäcka,
att detta vissa tider på sommaren var
belagt med en grönslammig massa som
verkade otäck. Detta förekom alltså redan
på den tiden och det förekom i lika
hög grad i somras, något som visar
att dessa problem funnits länge, vilket
naturligtvis inte utesluter att situationen
förvärrats.

Tillåt mig dessutom beträffande vattendomstolens
verksamhet få erinra om
ett faktum, som har samband med läget i
Kvicksund och med Billerudskoncernens
planer på att starta en sulfatfabrik.
Framställningen från Billerudskoncernen
ligger nu i vattendomstolen. Vattendomstolen
har till grund för ett utslag
angående möjlighet för Billerud att anlägga
denna fabrik självfallet gjort sig
underrättad om hurudan situationen i
vattnet i dessa trakter är samt har tagit
reda på, huruvida vattnet över huvud

108 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Svar på interpellation ang. en översyn av

taget tål någon form av ytterligare förorening
och om man sålunda trots allt
kan låta Billerud bygga.

Vattendomstolens utslag grundar sig i
detta sammanhang på en såvitt jag förstår
ganska ingående kännedom om vattendragens
beskaffenhet, föroreningshalt
och alla de fakta som är nödvändiga
att känna till för att kunna bedöma
om en ny fabrik skall få släppa ut
spillvatten i det vattendrag det är fråga
om. Jag tror därför man vågar påstå,
att vattendomstolen liksom vatteninspektionen
har en ganska god bild av
läget även när det gäller Kvicksund.

Herr WEDÉN (fp):

Herr Sehlstedt yttrade att det verkade
som om jag i några avseenden saknade
kännedom om de förhållanden jag berörde.
Jag tyckte nog, herr talman, att
detta var ett väl strängt omdöme. För
min del skall jag inte alls vara lika
sträng gentemot herr Sehlstedt utan vill
tvärtom säga, att det synes mig som om
han visat en önskan att så småningom
förvärva en professur i vattenvård, vilken
jag tror skulle för Mälardalens del
vara i hög grad av behovet påkallad.

Herr SEHLSTEDT (s):

Efter en sådan välvillig bedömning
skall jag helt ta tillbaka mitt yttrande
om herr Wedéns eventuella osakkunnighet
i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. en översyn

av jaktvårdens organisation, m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Larsson i Norderön
frågat mig, om jag är beredd vidtaga sådana
åtgärder, att frågan om jaktvårdens
organisation, särskilt avseende fördelningen
av bestämmanderätt mellan

jaktvårdens organisation, m. m.

centrala och lokala instanser, snarast
göres till föremål för översyn, så att
förslag kan föreläggas riksdagen inom
en nära framtid, samt vidare om jag är
beredd att vidga 1949 års jaktutrednings
uppdrag beträffande älgskadefonden till
att omfatta av vilt vållad skada över
huvud taget.

Det av interpellanten först berörda
spörsmålet om jaktvårdsorganens ställning
och arbetsuppgifter har ingående
behandlats i ett av 1949 års jaktutredning
år 1950 framlagt betänkande. De
i detta framförda förslagen har senare
i alla väsentliga delar vunnit riksdagens
gillande. Jag vill vidare erinra om att
en vid 1954 års riksdag väckt motion
om inrättande av ett jaktråd i enlighet
med riksdagens skrivelse i ämnet
samma år överlämnats till jaktutredningen.
Denna utredning har för övrigt
intensifierat sitt arbete under de senaste
månaderna. Med hänsyn till vad
som sålunda förekommit finner jag inte
skäl att nu taga ytterligare initiativ i
frågan om översyn av jaktvårdens organisation.

Som svar på interpellantens andra
fråga vill jag nämna, att den åsyftade
undersökningen rörande dispositionen
av medel under älgskadefonden rymmes
inom ramen för de direktiv, som redan
givits jaktutredningen.

Herr talman! Med dessa ord anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag framför mitt tack
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.

Statsrådet hänvisar till att de förslag,
som jaktutredningen framlade år 1950,
till väsentliga delar antagits av riksdagen
och att förslaget om jaktvårdsorganens
ställning och uppgifter därvid inte
mötte allvarliga erinringar. Tio år har
emellertid förflutit sedan dess, och det

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

109

Svar på interpellation ang. en översyn av jaktvårdens organisation, m. m.

kan väl inte anses oriktigt att söka utröna,
hur besluten utfallit i praktiken.
Med den nu rådande ordningen har
gång efter annan anmälts missnöje i
olika avseenden. Jag har i min interpellation
nämnt några exempel, såsom att
man ifrågasätter, huruvida det inte vore
mer ändamålsenligt att ge lokala instanser,
t. ex. länsstyrelse och hushållningssällskap,
större inflytande. Vidare kan
tilläggas, att det är en utbredd uppfattning
att exempelvis Sveriges skogsägares
riksförbund som remissinstans i hithörande
frågor vore väl så representativt
som domänstyrelsen.

En prövning av dessa framställningar
borde vara på sin plats sedan vissa erfarenheter
nu vunnits. Det kan ju inte
betraktas som något direkt hinder att
den utredning, som framlade betänkandet
1950, alltjämt är i verksamhet och
sålunda eventuellt skulle kunna handha
översynen.

I fråga om det andra spörsmålet i interpellationen
framhåller statsrådet, att
den åsyftade undersökningen rörande
dispositionen av medel inom älgskadefonden
rymmes inom ramen för gällande
utredningsdirektiv. Att ersättningsanspråk
för sådan skada som vållats
av annat vilt än älg även är föremål
för utredning är mycket berättigat.

Med anledning av motion angående
utvidgning av älgskadefondens användningsområde
framhöll tredje lagutskottet
i ett utlåtande vid årets vårriksdag,
att ifrågavarande utredningsarbete borde
bedrivas med all tillbörlig skvndsamhet.
Denna fråga gällde emellertid
inte skada som vållats av vilt över huvud
taget. Jag hoppas likväl att statsrådets
svar får tolkas så, att när man
förutsätter, att nämnda utskottsutlåtande
jämte riksdagens skrivelse till Kungl.
Maj :t inom en relativt nära framtid resulterar
i ett förslag, är detta beroende
av, att dessa spörsmål är behandlade
i ett sammanhang.

.lag vill även något beröra disposi -

tionen av de medel som finns i älgskadefonden.
I Jämtlands län uppgick
denna den 30/6 1959 till ca 225 000 kronor.
Under innevarande budgetår beräknas
fonden genom licensavgifter för
över 5 000 fällda djur tillföras cirka
100 000 kronor. Enligt uppgift skall under
samma tid länets jaktvårdsförening
disponera 51 000 kronor för sin verksamhet
och till älgskyttebana 10 000
kronor. Enligt lag avdelas dessutom 10
procent eller 10 000 kronor till landets
gemensamma regleringsfond. Behållningen
vid budgetårets slut uppgår
således till minst 250 000 kronor. Dessa
medel är placerade på statskontorets
checkkonto och således ej räntebärande.
Det belopp som utbetalas som skadeersättning
uppgår till mellan 1 000 och
2 000 kronor per år. Fondens storlek
och årliga tillskott utgör ju en mätare
av tillgången på älg, och att en så stor
älgstam vållar större skador än vad de
utbetalade ersättningarna ger uttryck
för måste vara obestridligt. Men skadorna
drabbar främst skogskulturer till
vilka skadeersättningar ej utgår. Fonden
borde enligt en ganska allmän mening
komma till bättre användning
inom det område där den skapas, och
det måste vara uppenbart att de nuvarande
ersättningsreglerna är för snävt
tilltagna.

Det finns således, herr talman, åtskilligt
som kan ifrågasättas och bör prövas
på detta område. För dem som är direkt
berörda av dessa spörsmål, och de
är ingalunda ett fåtal, är detta en fråga
av rätt hög angelägenhetsgrad. Meddelandet
om att 1949 års jaktutredning på
sista tiden intensifierat sin verksamhet
utgör ett tillfredsställande besked.
Jag vill slutligen uttala en förhoppning
om att jordbruksministern fortsättningsvis
vill bevaka att denna intensitet upprätthålles.

Herr SK Öl,DIN (s):

Herr talman! De synpunkter, som anförts
av interpellanten angående nöd -

110 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Svar på interpellation ang. en översyn av jaktvårdens organisation, m. m.

vändiglieten av att folket ute i bygderna
skall ha inflytande över dessa frågor,
delar jag helt och hållet. Jag anser
det vara naturligt att det skall vara
så. Vi har inte i något annat län någon
organisation, som är så väl utbyggd
som organisationen i det län interpellanten
representerar, nämligen Jämtlands
län.

I Jämtland löstes det senaste jaktåret
16 000 jaktkort. Bland de 16 000
jägarna, som alltså löst jaktkort däruppe,
är det som bekant en mängd ripjägare,
som kommer från tätorter i
hela landet. Men om vi skall förutsätta
att det är 16 000 jaktutövare -—■ eller
bössbärare eller vad vi kallar dem — i
Jämtland, och om vi ser på medlemsantalet
i Jämtlands läns jaktvårdsförening,
finner vi att det är 11 792 — de
är anslutna dels genom jaktvårdsområden
och dels som aktiva medlemmar.
1 runt tal 75 procent av länets jägare
är organiserade i länets jaktvårdsförening.
Denna sammanslutning bereder
ju alla framställningar angående jakttider,
såväl i lokalorganisationerna ute
i bygderna som i den centrala organisationen
i länet.

Vad är det då för folk som sitter i
denna länsjaktvårdsförenings styrelse?
En advokat är ordförande, men därutöver
är det en jägmästare, en skogschef,
en forstmästare, fem hemmansägare, en
skogvaktare, en skogsförvaltare och en
agronom. Dessa styrelsemedlemmar är
så att säga utspridda över hela länet,
och det är självklart, att när frågorna
behandlas på det centrala planet tas
det oerhört stor hänsyn till vilka synpunkter
man framför från de lokala
organisationerna. Mig veterligt har det
inte varit några delade meningar mellan
denna länsförening och Svenska
jägareförbundets centrala ledning, som
består av kretsvis över hela landet utsedda
medlemmar, två för norra, två
för mellersta och två för södra delen
av landet. Den enda gång jag känner
till, då man har gjort ett avsteg från

vad man önskat i Jämtlands läns jaktvårdsförening,
var det sista jaktåret,
när man utökade antalet jaktdagar från
sex till åtta och delade upp jakten i två
perioder. Men detta till trots har vi
alltjämt så stora älgskador i Jämtland,
att det är nödvändigt att bringa ned
stammen i mycket högre grad än man
hittills har gjort.

När det talas om att man skall betala
för skador på skog, kan detta naturligtvis
betraktas som ett fullt berättigat
intresse. Men eftersom pengarna i en
hel del län inte räcker — på senare år
har det blivit något bättre i detta avseende
— till att betala de skador som
jordbrukarna blivit utsatta för, är det
inte möjligt att räkna med att också
kunna betala skador på skog. Även om
förhållandena skulle medge detta i
norra delarna av Sverige, är det inte
möjligt att få till stånd en lagstiftning
av den innebörden, att skogsägarna i
exempelvis Jämtland skall få ersättning
för älgskador men inte skogsägarna i
Uppsala län eller Stockholms län eller
andra delar av landet. Det är detta förhållande
som skapar olösliga problem.
Jag tror för min del inte att det går att
höja älgavgifterna i sådan utsträckning,
att man skulle kunna få inkomster för
att täcka även skador på skog. Det är
beklagligt att det är så, men det går,
såvitt jag kan bedöma, inte att göra
något åt det.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag vill inte på något
sätt bestrida de uppgifter som här har
lämnats av herr Sköldin. Jag vill bara
påpeka att det dock finns även andra
jaktvårdsorganisationer inom länet än
Jämtlands läns jaktvårdsförening.

Dessa spörsmål har år efter år framförts
i skilda sammanhang inom länsförbundet
av RLF. Det har resulterat i
att man har vänt sig till länsstyrelsen,
som vidarebefordrat de synpunkter som
har framkommit. Vid samtal med länsstyrelsens
representanter framhålles,

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

111

Svar på interpellation ang. utförande av broförbindelser i enskild reg''

att det går trögt att åstadkomma en
smidig anpassning till de lokala förhållandena.
Det är bara de synpunkterna
jag här har velat anföra. Jag anser
att, när nu 1949 års jaktutredning sysslar
med dessa saker, bör man kunna
ha vissa förhoppningar om att det kan
leda till ett resultat, och jag har velat
betona angelägenheten av att ett sådant
resultat kommer inom en nära framtid.

Det har ansetts som ett rättmätigt
krav att älgskadefonden bör få disponeras,
där den så att säga får sin rekrytering.
Även det spörsmålet har ju överlämnats
till utredningen, vars resultat
vi avvaktar med mycket stort intresse.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. utförande av
broförbindelser i enskild regi

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson har frågat
mig om hinder enligt allmänna väglagen
eller eljest enligt lag eller författning
föreligger för att en för den allmänna
samfärdseln betydelsefull, fast
broförbindelse utföres i enskild regi
samt för att särskilda avgifter därefter
uttages av trafikanterna på bron.

Med anledning härav vill jag till en
början erinra om att bro- och färjeavgifter
i äldre tid var ganska vanliga
även på sådana vägar, som trafikerades
av en större allmänhet. Detta äldre finansieringssystem
har emellertid, delvis
genom betydande ekonomiska insatser
från statens sida, successivt avskrivits
framför allt under tiden efter
vägviisendets förstatligande.

Det får nu anses som eu vedertagen
princip, att några avgifter icke får upptagas
för begagnande av allmän väg
eller därtill hörande anordningar.

Vad angår möjligheten att etablera
ett avgiftssystem på en väg eller del
därav — t. ex. en bro —■ som inte har
karaktär av allmän, vill jag till en början
anmärka, att något principiellt hinder
inte föreligger för enskilda personer
eller företag att utföra sådana vägföretag
som får betydelse också ur allmän
synpunkt. Inte heller finns något
förbud stadgat för ägare av enskild väg
att ta upp avgifter av allmänheten.
Emellertid är lagstiftningen ingalunda
uppbyggd med tanke på att möjliggöra
sådana företag som dem interpellanten
syftar på. I praktiken kommer ett dylikt
företag att möta hinder, vilka kan betecknas
som oöverstigliga. Som exempel
må nämnas, att företaget inte kan få
rätt till expropriation eller rätt att ta
mark i anspråk enligt lagen om allmänna
vägar och knappast heller enligt lagen
om enskilda vägar. De bestämmelser,
som lagen om enskilda vägar innehåller
om rätt för fastighetsägare att
nyttja befintlig väg och om villkoren
för sådant nyttjande, medför att ett avgiftssystem
inte kan upprätthållas konsekvent
och därför blir besvärligt för
att icke säga omöjligt att tillämpa. Slutligen
må nämnas, att reglerna om de
villkor, under vilka en enskild väg kan
förklaras för allmän, inte tar några
hänsyn till de särskilda ekonomiska
intressen, som är förbundna med vägföretag
av det slag, som interpellanten
åsyftar.

Huruvida det är lämpligt att genom
lagändringar bryta igenom de sålunda
gällande principerna är en vittomfattande
lagstiftningsfråga, för vars besvarande
kräves ett mera omfattande
och framför allt ett mera konkret material
än det, som nu står till buds. Frågan
— som f. ö. inte närmare berörts i
interpellationen — torde emellertid
komma att i väsentliga hänseenden behöva
bli klarlagd i anslutning till det
arbete, som bedrives inom den s. k.
Öresundsdclegationcn.

Härmed, herr talman, anser jag mig

112 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Anförande med anledning av tidigare under sammanträdet lämnat interpellationssvar

ha besvarat herr Börjessons interpellation.

Härpå anförde

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Jag får framföra mitt
tack till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret.
Detta är ju klarläggande så till vida att
enligt detsamma finns inte inom den
nuvarande lagstiftningens ram utrymme
för att en trafikled med avgift, t. ex.
ett hroföretag, på ett nöjaktigt sätt skall
kunna inlemmas i det allmänna vägsystemet.
Av svaret framgår också att det
fordras en omfattande lagstiftning för
att få till stånd en ändring av nuvarande
förhållanden så att kommersiella
vägförbindelser kan anordnas. Dock noterar
jag med en viss tillfredsställelse
att statsrådet inte anser det vara en utopi
att få till stånd en ändring. I svaret
står det nämligen att frågan i väsentliga
avseenden behöver klarläggas i anslutning
till det arbete som bedrives av
Öresundsdelegationen. Det kan således
påräknas att frågan inom en nära framtid
ytterligare belyses.

Denna principfråga har mig veterligt
inte någon gång närmare behandlats av
riksdagen. Däremot har den vid skilda
tillfällen och i olika delar av landet
förts fram i diskussionen. I synnerhet
har under senare tid detta skett i Kalmar
län och inom Göteborgs stad. Man är
medveten om att det kommer att vara
mycket svårt att få plats för större broföretag
i den statliga budgeten, och därför
har tanken kommit upp att man
skulle kunna använda den kommersiella
metoden. I Amerika, närmare bestämt
i USA, har den tillämpats beträffande
broar och t. o. m. även för vissa
landsvägar. I Frankrike öppnades den
15 juli i år en bro över Seine, varvid
detta system kommit till användning.
Fransmännen var länge tveksamma om
huruvida man borde tillämpa principen,
men de har så småningom kommit till

det resultatet att det vore klokt att göra
detta. Enligt uppgift är det handelskammaren
i Le Havre som har koncessionen
för denna bro över Seine.

Det har alltså på andra håll gjorts
vissa erfarenheter, som visar att man
med hjälp av privata företag eller andra
huvudmän kan använda den kommersiella
metoden för att lösa trafikfrågor.
Det skulle vara värdefullt att få göra ett
försök med en sådan lösning då det gäller
t. ex. en förbindelse över Kalmarsund
och på andra håll. Där trafikanterna
förut varit vana vid att erlägga
avgift behöver då inte vara så besvärligt
att icke tillämpa principen om att
trafiken skall vara helt avgiftsfri.

En annan parallell kan man dra av
förhållandena på järnvägarnas område.
Järnvägsförbindelserna har ofta startats
såsom icke statliga företag för att
sedan övertas av staten. När det gäller
sådana trafikleder som jag här bär talat
om skulle det givetvis genom lagstiftning
och fastställandet av vissa villkor
kunna ordnas så, att det allmänna när
som helst kunde träda in och överta en
trafikled.

Till slut vill jag understryka att
många stora företag här i landet är synnerligen
intresserade av byggandet med
koncessionsrätt av trafikleder, ty man
bedömer det såsom realistiskt att dessa
trafikföretag skall kunna drivas ekonomiskt
lönande, med den ökning av biltätheten
som successivt sker. Även representanter
för våra större motororganisationer
är livligt intresserade av
saken.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

§ 9

Anförande med anledning av tidigare
under sammanträdet lämnat interpellationssvar Ordet

lämnades på begäran till

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

113

Herr HOLMBERG (k), som anförde:

Herr talman! Finansministern har tidigare
i dag besvarat en interpellation
som jag framställt om kommunernas
ekonomiska svårigheter. Tyvärr blev jag
före interpellationssvarets avlämnande
utkallad för ett telefonsamtal och felbedömde
därvid den tid som interpellationssvaret
skulle ta. Av denna anledning
fick jag inte tillfälle att kommentera
finansministerns svar, och jag ber
nu bara att få tacka för svaret.

§ 10

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av konventionerna
inom OEEC om säkerhetskontroll
på atomenergiens område och
om ett bolag för behandling av atombränsle.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att detta utlåtande måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets hemställan i övrigt.

§ 11

Föredrogos vart efter annat
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension in. m., i
vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
och

nr 25, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende; samt

statsutskottets memorial nr 191, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 12

Besparingar för budgetåret 1959/60 å utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och
dess verk m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
rörande besparingar för budgetåret
1959/60 å utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:531) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:643), hade yrkats, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
Kungl. Maj:t måtte genom direktiv till
berörda myndigheter och genom åtgärder
i övrigt tillse, att utgifterna för budgetåret
1959/60 beträffande Riksdagen
och dess verk m. m. måtte nedbringas
med 350 000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 531 och II: 643, såvitt nu vore i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Domö, Regnéll och Agerberg,
som föreslagit, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:531 och 11:643
måtte uppdraga åt bankoutskottet att
efter utredning till riksdagen avgiva
förslag om begränsning av utgifterna
inom 14 :e huvudtiteln för innevarande
budgetår.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Den högermotion, som
har avstyrkts av bankoutskottet i föreliggande
utlåtande, utgör ekonomiskt
sett en ganska liten del av högerpartiets
stora alternativ till omsättningsskatten.
Principiellt och jag vågar, herr talman,
även säga moraliskt väger den emellertid
kanske lika mycket som de andra
besparingsmotionerna tillsammans. Det
måste vara av allra största vikt att riks -

8 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 32

Nr 32

114

Onsdagen den 16 december 1959

Besparingar för budgetåret 1959/60 å utgifterna under huvudtiteln
dess verk m. m.

dagen, som själv fastställer sina egna
förmåner, arbetsförhållanden och organisation,
oavsett det statsfinansiella läget
iakttar den allra största sparsamhet
och återhållsamhet. Så sker enligt min
uppfattning inte för närvarande. Det
hade varit välgörande, om bankoutskottet
åtminstone hade gjort ett uttalande
om att ytterligare sparsamhet kunde
vara behövlig och möjligen — om man
nu kan få sträcka sina önskningar så
långt — hade lämnat anvisningar i sådan
riktning. Det står nämligen alldeles
klart att det finns högst avsevärda
besparingar att göra härvidlag.

Statsrevisorerna har enligt sitt i går
avlämnade betänkande upptäckt, att
tryckkostnaderna i detta hus går till 1,3
miljoner kronor om året. Det s. k. riksdagstrycket
göres i 2 075 exemplar. Det
torde inte alls möta några större svårigheter
att spara mellan 400 och 500 exemplar
genom bl. a. viss omläggning av
distributionen till utskotten. Man skulle
i stor utsträckning kunna ta betalt av
statliga verk, som nu får dessa tryck
gratis. Det skulle betyda inkomster till
riksdagen, medan kostnaderna placerades
på rätt ställe, samtidigt som rekvisitionerna
från verken säkert skulle
minska.

De föredragningslistor, som ligger här
på våra bänkar före varje sammanträde,
kostar 18 400 kronor om året, beroende
på att de som regel trycks på natten
med nattersättning. Man skulle spara
praktiskt taget 15 000 kronor, om man
stencilerade dem här i huset i stället för
att låta trycka dem hos Norstedts med
ofta dubbla övertidstillägg. Varför skall
för övrigt andra kammarens ledamöter
få föredragningslistorna utskickade
med post? De anländer oftast till våra
bostäder i Stockholm långt efter det att
sammanträdet ägt rum. Första kammaren
lär redan ha gått ifrån denna
metod.

Vi kan tjäna 90 000 kronor på att slopa
snabbprotokollen, om vi i stället får

Riksdagen och

de ordinarie protokollen färdiga inom
åtta dagar.

Jag hoppas, herr talman, att det inte
anses vara alltför näsvist att granska
den reseverksamhet, som äger rum under
interparlamentarisk täckmantel.
Förvisso är den mycket nöjsam och —
det är jag övertygad om — i stor utsträckning
också nyttig, men frågan är
om nyttan är lika stor som det belopp,
vartill kostnaderna går. Nordiska rådet
är en snabbt spirande planta, som växer
sig större och större. Vad som växer
snabbast är dess tryck. Riksdagshusets
vind håller just nu på att bågna under
restupplagan av Nordiska rådets stora
skrift i våras, som delades ut i kamrarna
och till mycket stor del gick direkt i
papperskorgarna. Om jag inte minns fel
omfattade den över 3 000 sidor. Är det
inte tänkbart, att vi skulle kunna uppmana
Nordiska rådet att vara mer återhållsamt
med sina utgåvor? Kan måhända
Nordisk kontakt ersättas med
läsning av andra nordiska huvudstäders
tidningar, t. ex. i riksdagsbiblioteket
där de finns alla?

Jag vill inte på något vis gå författningsutredningen
i förväg, men det bör
i detta sammanhang påpekas att en
hyfsning av riksdagens arbetsformer
skulle kunna medföra besparingar såväl
i utskotten som beträffande riksdagen
i stort.

Jag går ännu längre och talar om oss
själva. Det är alltid lätt att säga hur
andra — t. ex. utskotten och tryckeriet
— skall spara, men är det tänkbart att
vi, som i dag har en lön på 24 000 kronor,
skulle kunna klara oss utan fribiljetter
under icke riksdagstid? Det kanske
är opraktiskt, men jag skulle gärna
vilja se, att frågan undersöktes.

Riksdagsbiblioteket gläder mig minst
en gång i veckan — jag vet inte om andra
blir lika glada — med en stencilerad
inköpslista, som ligger på pulpeten.
Det blir sammanlagt 382 exemplar i
båda kamrarna. Någon måste stå och

Onsdagen ilen 16 december 1959

Nr 32

115

Ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

veva stencilapparaten i slället för att
helt enkelt sätta upp ett anslag här och
ett i första kammaren. Det är viktigt att
meddelandena kommer upp på något
sätt, men det är kanske inte lika nödvändigt
att riksdagsbiblioteket anskaffar
böcker om t. ex. kannibaler och älgjägare;
i varje fall kanske det kan diskuteras.

Herr talman! Dessa ganska personliga
reflexioner får inte i alla delar tas
som uttryck för reservanternas åsikt.
Hade jag varit med och skrivit reservationen,
hade jag kanske fått med ett
par av dem. Jag tillåter mig dock helt
instämma med reservationen och yrkar
bifall till densamma.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
säga att jag yrkar bifall till bankoutskottets
förslag. Även om det skulle
vara av intresse att diskutera dessa besparingar
med föregående talare så
måste jag dock säga, att jag inte tycker
att det är lönt att i riksdagens elfte
timme ta upp en diskussion om föredragningslistor
och allt det där andra,
som herr Hamilton drog fram. Utan
tvivel finns det en hel del saker som
kan reformeras på detta område, men
att spara 350 000 kronor, det tror jag
inte är möjligt.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga, utan kan instämma med vad
herr Sköldin anfört. Herr Hamilton
sade, att han blev glad över att en gång
i veckan få en förteckning över de böcker
som finns i biblioteket. Nu menade
han att man skulle spara in den utgiften.
.lag skulle vilja föreslå herr Hamilton
att diskutera denna sak med sin
partivän herr von Seth, som är ordf.
för riksdagens ekonomideputerade. Han
kan säkert ordna den detaljen.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att det finns olika skäl — både på högerhåll
och på *.ndra håll — att slå
vakt om olika färmåner och service. I
dag behöver vi emellertid pengarna på
annat håll och alldeles säkert mycket
bättre där. Det får inte bli så att när vi
här i riksdagen skall bokstavera ordet
spara, så blir det så här: S som i »slösa»,
P som i »penningutflöde», A som i
»aldrig», R som i »rysligt» och A som
i »absolut inte»!

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Ändrade bestämmelser för Aktiebolaget
Industrikredits utlåning, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser för
Aktiebolaget Industrikredits utlåning,
m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 305 i första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof, m. fl. och nr 373 i
andra kammaren ax herr Stenberg in. fl.,
hade motionärerna, som förutsatt att
det förslag som framlagts från Svenska
bankföreningen att förbättra de mindre
företagens tillgång till långfristigt kapital
skulle från vederbörande myndigheters
sida behandlas med all skyndsamhet,
föreslagit, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t hemställde om sådana förändringar
i AB Industrikredits bolagsordning
att kravet på säkerheter för
därifrån utlämnade lån gjordes mindre
rigoröst siirskilt med hänsyn till behovet
att tillgodose även ansökningar om
s. k. förtroendekrediter, att ÅR Industrikredit
medgåves avsevärt vidgade upp -

116 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

låningsmöjliglieter, att möjligheter skapades
att tillgodose även mera långsiktiga
kreditbehov inom distributionsledet
såsom detaljhandeln, att den nedlagda
utredningen rörande den mindre företagsamhetens
lokalproblem utan dröjsmål
återupptoges och bringades till fullbordan
och att utredningen även till
beaktande upptoge de med lokalproblemen
sammanhängande finansieringsproblemen,
samt att riksdagen i övrigt måtte
beakta i motionerna anförda synpunkter.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 305 och II: 373 — i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört — icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nils Theodor Larsson
och Börjesson, som ansett att utskottets
utlåtande bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:305 och 11:373 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad reservanterna anfört;

2) av herrar Danmans och Löfgren,
som

dels ansett att utskottets utlåtande i
vissa delar bort ha annan lydelse, innebärande
bland annat att avslutningsvis
anfördes följande:

Vidkommande slutligen frågan om
differentierad skatt anser utskottet att
denna fråga, som är av betydelse för
mindre företag inom handel och industri,
är förtjänt av närmare övervägande.
Det torde dock inte ankomma på
bankoutskottet att ingå på en prövning
härom.

dels ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med anledning av motionerna
1:305 och 11:373 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva till känna vad
dessa reservanter anfört;

3) av herrar Mannerskantz, Agerberg
och Nordgren, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Sedan bankoutskottets
yttrande i fråga om AB Industrikredit
avgivits, har bolagets styrelse som bekant
till finansdepartementet överlämnat
ett förslag om bolagets fortsatta
verksamhet i fråga om den mindre
industrien. Man förordar bl. a. en ökad
ram för totalutlåningen och en viss möjlighet
att få lån mot annan säkerhet än
mot botteninteckningar. Utlåningen
skulle genom olika åtgärder kunna ökas
från för närvarande 78 miljoner till
drygt 300 miljoner kronor och vissa
justeringar i fråga om krav på säkerheter
har även signalerats.

Det framlagda förslaget har självfallet
emotsetts med det allra största intresse
från de mindre företagens sida.
Det är svårt att redan nu kunna bedöma
vilken reell ändring av bolagets hittillsvarande
utlåningspraxis som förslaget
kan komma att innebära. Vi vågar
dock förutsätta att utlåningen kommer
att ske på sådan ekonomisk företagsbasis
att den verkligen är berättigad.
Redan nu vill vi emellertid från
vår företagarkategori med bestämdhet
understryka, att om denna del av den
långfristiga kreditgivningen skall lösas
inom Industrikredits ram, måste de
principer om en smidigare kreditgivning,
som genom AB Företagsfinans på
sin tid fördes fram, också genomföras
i praktiken. Goda erfarenheter av en
sådan efter företagens faktiska behov
anpassad kreditgivning har vi redan
både hos affärsbankerna och av företagareföreningarnas
utlåning. Vi noterar
sålunda med tillfredsställelse, att
Industrikredits utlåningsram vidgas
men vill än så länge spara kommentarerna
beträffande sättet för och omfattningen
av den blivande faktiska utlåningen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att en långfristig utlåning genom

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

117

Ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

AB Industrikredit och liknande institutioner
kommer att för den mindre företagsamheten
bli ett nödvändigt komplement
till utlåningen från pensionsfonderna.
1957 års pensionskommitté
framhöll på sin tid, att tillkomsten av
sådana nya hypoteksinstitut aktualiserades
just genom fondbildningen för att
förmedla långfristiga krediter till mindre
företag, som icke själva rimligen kan
väntas göra obligationsemissioner. Jag
har för min del icke ansett det nödvändigt
att särskilt poängtera detta faktum
i bankoutskottets utlåtande. Vi måste
emellertid göra klart för oss, att dylika
hypoteksinstitutioner kommer att behövas,
och jag delar på den punkten
sålunda pensionskommitténs inställning.
Pensionsfonderna kan med andra ord
komma att aktualisera en långfristig
långivning till mindre företag i väsentligt
större omfattning än vad Industrikredits
styrelse i sitt förslag nu förutsatt.
Från den mindre företagsamhetens
sida kommer vi att med största
uppmärksamhet följa utvecklingen av
denna för oss ytterst betydelsefulla
fråga.

.lag vill till slut kraftigt understryka
vikten av att regeringen i denna fråga
intar en klart positiv hållning och
medverkar till en snar lösning.

Vid behandlingen av ärendet i utskottet
hade man, med tanke på de relativt
små skiljaktigheterna mellan utskottsutlåtandet
och reservanterna,
rimligen kunnat förvänta en gemensam
skrivning. Då emellertid så icke blivit
fallet ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen nr 2) av herrar
Danmans och Löfgren, men med uteslutande
av sista stycket i reservanternas
motivering.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Det finns väl inte anledning
att ta upp eu större debatt på
denna fråga, men eftersom jag är motionär
och dessutom står för en av re -

servationerna, vill jag gärna säga några
ord.

Det har nu gått nära ett år sedan vi
väckte de motioner, som behandlas i
detta utskottsutlåtande.

Vi tog i motionerna upp angelägna
problem för vårt lands företagare, speciellt
för de mindre företagarna. Vi
ville ha ändrade bestämmelser för AB
Industrikredits verksamhet i syfte att
även möjliggöra beviljandet av förtroendekrediter
och långa lån i större omfattning
samt tillgodose det långsiktiga
kreditbehovet inom distributionsledet,
särskilt detaljhandeln. Vi ville också
att den nedlagda utredningen om den
mindre företagsamhetens lokalproblem
skulle återupptagas.

Behandlingen av motionerna uppsköts
till höstriksdagen på grund av
meddelanden att vissa överläggningar
upptagits mellan bankerna och AB Industrikredit
efter det att våra motioner
väckts, och under höstriksdagens
tidigare skede uppsköts behandlingen
ytterligare eftersom dessa förhandlingar
ej avslutats.

I sista stund bestämde sig utskottet
för att behandla motionerna i år, eftersom
resultatet av förhandlingarna mellan
bankerna och AB Industrikredit ansågs
vara nära förestående och likaledes
kunde beräknas innebära att motionernas
syfte väsentligen skulle komma
att tillgodoses.

Då man i utskottet inte kunde enas
om sådana uttalanden, som vi ansåg
angelägna, måste vi ge uttryck för vår
uppfattning i reservation nr 2) av herr
Danmans och mig.

Sedan utskottets utlåtande justerats
och vår reservation avgivits har vi fått
del av överenskommelsen mellan AB
Industrikredit och bankerna.

Vi hälsar med tillfredsställelse att avsevärt
vidgade utlåningsmöjligheter nu
beräknas tillkomma, men det måste nog
anses vara en besvikelse för småföretagarnas
förväntningar, då den lägre
gränsen för lån i allmänhet måste sättas

118

Nr 32

Onsdagen den lö december 1959

Ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

till cirka 150 000 kronor. Med anledning
därav kommer nog många småföretagare
inte att kunna begära lån.
Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på det nödvändiga i att näringslivet
benides naturliga möjligheter att förnya
sig, även då det gäller för duktiga
epskilda personer att börja från noll16
get.

Jag vill gärna ge uttryck för en uppskattning
av det sätt, på vilket bankerna
många gånger gett förtroendestöd åt
duktiga nybörjare. Detta kreditsätt borde
vara det naturliga. De statliga restriktionerna
gentemot bankerna kan
emellertid leda till svårigheter och saken
måste ägnas stor uppmärksamhet.

Lokalfrågorna är för många småföretagare
mycket brännande. Vi anser det
olyckligt att den utredning som på detta
område en gång började arbeta, ej
fått fullfölja sitt arbete. Vi har vid olika
tillfällen försökt få till stånd ett
återupplivande av detta utredningsarbete,
men man har då bara hänvisat
till att frågan är tillräckligt känd för
Kungl. Maj :t för att man skall kunna
vänta åtgärder från Kungl. Maj :t på
detta område. Vi har inte ansett att
sådana åtgärder vidtagits, som kunnat
lösa problemen för småföretagarna. Jag
vill särskilt poängtera att även om man
nu i en annan utredning har ägnat en
liten del av sin uppmärksamhet också
åt lokalfrågor av vissa slag för småföretagarna,
har man dock inte klart
för sig riktigt vad som egentligen behövs.
Jag vill bara nämna ett sådant
fall som att det i vissa städer inte är
möjligt för ett mindre industriföretag
att köpa en tomt. Man är hänvisad till
tomträtt. Om man då vill ha en tomt
med tomträtt på låt oss säga 2 000—
3 000 m2, är det ganska vanligt att vederbörande
samhälle kräver att tomten
skall bebyggas till ett värde av minst
100 000 kronor per tusen kvadratmeter
tomtyta. Om en småföretagare skulle
vilja reservera en sådan tomt med tomträtt
på låt oss säga 3 000 m^, skulle han

vara tvingad att bygga för 300 000 kronor,
även om han inte hade på långt
när så stort behov att börja med, utan
bara ville ha möjlighet till fortsatt utveckling.

Detta är ett sådant problem som på
intet sätt liar berörts i de utredningar
som här åberopats, och det finns många
andra problem i fråga om lokaler för
småföretagsamheten, som verkligen
borde lösas.

När vi nu har försökt att få en verkligt
positiv skrivning från utskottet men
inte lyckats uppnå enighet — kanske
delvis beroende på att centerpartiet inte
sade någonting om vad det ville utan
bara ville komma med en reservation
— har resultatet blivit att utskottet
framför vissa synpunkter.

Vi har i vår reservation kraftigt velat
understryka att vi förväntar förslag
från regeringen redan till nästa års riksdag
och inte bara allmänt uttrycker den
uppfattningen att det torde komma
några förslag från regeringen.

Herr talman! Med dessa ord har jag
såsom motionär och även såsom reservant
velat ge uttryck för mina synpunkter
och ber att få yrka bifall till reservation
nr 2) av herr Danmans och mig.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! På grund av att tiden i
dag är knapp skall jag inte hålla något
längre anförande. Jag vill bara säga
till den siste talaren, att den reservation
som vi har avgivit skiljer sig något
från den reservation nr 2) som är avgiven
av folkpartiledamöterna.

Med den utveckling för småindustrien
som vi befarar är det nödvändigt att
man vidtar extra åtgärder för att ordna
småindustriens långfristiga kreditgivning.
Vi vet inte vad det nya handelsavtalet
kan bära i sitt sköte, men
småindustriens företrädare har en stark
känsla av alt det kommer att bli hårdare
tider. Något annat sätt att ordna
den långfristiga kreditgivningen för

Nr 32 119

Onsdagen den 16 december 1959

Ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

småindustrien än som bär har begärts
är väl knappast tänkbart, och med hänsyn
till det ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 1) av herr Nils Theodor
Larsson och mig.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
är föranlett av motioner som gäller kreditgivningen
till småindustrien och småindustriens
lokalbehov. Vi är väl alla
överens om att båda dessa frågor är av
sådant slag, att de innebär svårigheter
för dem som är sysselsatta inom småindustrien.
De överläggningar som har
förts mellan AB Industrikredit och affärsbankerna
om en utvidgning av den
bär utlåningen har lett till att man har
kommit överens, och Industrikredit har
vänt sig till Kungl. Maj:t med begäran
om åtgärder för att utvidga kreditmöjligheterna.
När det förhåller sig på det
sättet har vi i utskottet ansett att motionärernas
önskemål har blivit uppfyllt
genom denna åtgärd och att man
nu bör avvakta förslag som kan läggas
på riksdagens bord i form av en proposition.

Att möjligheter till en ökad utlåning
härigenom skapas är självklart, och det
har framgått av de tidigare anföranden
som hållits i ärendet, där både herr
Nordgren och herr Löfgren har uttalat
sin tillfredsställelse med vad som har
skett. Hur tillfredsställd man kommer
att vara på ömse håll när förslagen läggs
fram får vi väl se vid den tidpunkten,
och vi behöver i dag inte resonera om
den saken, även om vi givetvis kan uttala
önskemål i den ena eller den andra
riktningen.

Jag tycker nog att herr Löfgren gör
en något felaktig historieskrivning när
han talar om utskottsbehandlingen av
det här ärendet. Vi hade förutsatt att
man skulle skjuta på ärendet till nästa
års riksdag, men när vi blev underrättade
om att AB Industrikredit hade gjort
en sådan här framställning, ansåg vi det

möjligt att behandla motionen. Det
skrevs ett förslag till utlåtande, och vi
hade föreställt oss att det skulle bli
enighet i utskottet om detta utlåtande.
Då visade det sig emellertid att herr
Löfgren ville ha med vissa synpunkter
i utlåtandet, och han föreslog en skrivning
som vi andra inte kunde acceptera.
Då förklarade herr Löfgren att
han skulle komma att reservera sig. Att
säga att det var centerpartiets obenägenhet
att gå med på förslaget som skapade
detta läge där vi fick reservationer,
innebär såvitt jag kan förstå en fullständigt
felaktig redogörelse för vad som
har förevarit. När herr Löfgren förklarade
att han skulle reservera sig, deklarerade
även centerpartisterna att de
skulle komma med en reservation, och
i det läget meddelade högerns representanter
med undantag för herr Ewerlöf
att de skulle avge en blank reservation.

Jag har velat ge denna förklaring av
vad som har förevarit, och den torde
inte kunna bestridas. Jag yrkar alltså
bifall till utskottets förslag.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Det finns kanske ingen
anledning att här diskutera i detalj om
de möjligheter som hade förelegat att
åstadkomma en gemensam skrivning i
utskottet, men herr Sköldin vet säkerligen
lika bra soin jag att man vid tidigare
tillfällen, då man försökt skriva
samman sig, efteråt har märkt att vissa
grupper inte velat gå med på det. I utskottet
ställde jag en direkt fråga, vilken
uppfattning centerpartiet hade, men
fick inte reda på den. Jag utgick under
sådana förhållanden från att det skulle
ha blivit en reservation, även om vi hade
visat stor beredvillighet att försöka
komma överens i utskottet. Det skulle
väl då ha sett ganska egendomligt ut om
vi såsom motionärer skulle ha anslutit
oss till majoritetens skrivning, medan
ett annat partis representanter skulle
ha reserverat sig för vår motion. Det

120

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Ändrade bestämmelser för Aktiebolaget Industrikredits utlåning, m. m.

är naturligt att man i sådana fall handlar
som man gör i praktisk politik. Jag
skall i fortsättningen, i den mån jag
kommer att arbeta inom bankoutskottet,
ta lärdom av vad som har förekommit
vid detta ärendes behandling.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta, utan därför att jag med
stor tillfredsställelse fann, att herr Nordgren
nu har ansett sig kunna ändra sig
dithän, att han inte står såsom blank
reservant, utan väsentligen ansluter sig
till vår reservation nr 2, under förutsättning
att vi i detta sammanhang inte
tar upp den fråga om differentierad
skatt som behandlas i sista stycket. Jag
kan mycket väl avstå från att ta upp
denna sak i själva reservationen, och
för att uppnå så stor enighet som kan
åstadkommas i denna mycket viktiga
fråga avstår jag från att yrka bifall till
denna sista detalj i vår reservation.
Följaktligen blir mitt yrkande helt sammanfallande
med det som herr Nordgren
här tidigare har framfört. På det
sättet får vi en enklare voteringsordning
och kanske en mera praktisk lösning.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Herr Löfgrens beskrivning
av vad som har förevarit i utskottet
ger en ypperlig belysning av hur
man lurpassar på varandra i sådana
här sammanhang. Herr Löfgren talade
först om vilka ändringar han ville göra.
Det fördes diskussion om huruvida det
fanns förutsättningar att skapa enighet,
men sedan herr Löfgren kategoriskt
förklarat att han skulle reservera sig för
de synpunkter han tidigare hade framfört,
förklarade herr Larsson att också
centerpartiet skulle framföra en reservation
till utskottets förslag. Det är
händelseförloppet.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Eftersom jag också har
avgivit en blank reservation till detta
utlåtande, vill jag nu meddela, att jag

efter det som har anmälts i kammaren
ansluter mig till de synpunkter som har
anförts av herr Nordgren och alltså yrkar
bifall till reservation nr 2 med den
ändring som nu har föreslagits av herr
Löfgren.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 1) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall till det
yrkande, som under överläggningen
framställts av herr Nordgren; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
dock herr Löfgren votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 47
antager det förslag, som innefattas i den
av herrar Nils Theodor Larsson och
Börjesson avgivna, med 1) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Nordgren under överläggningen
framställda yrkandet om bifall
till reservationen 2) av herrar Danmans
och Löfgren med uteslutande av
sista stycket i reservanternas motivering.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Nr 32

121

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Löfgren begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 51 ja och 80 nej, varjämte 81
av kammarens ledamöter (förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3: o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Nordgren under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 93 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med behandlingen
av en av fullmäktige i riksgäldskontoret
gjord framställning angående

byggnadslagen samt till byggnadsstadga

avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän
in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Förslag till ändring i byggnadslagen
samt till byggnadsstadga

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i byggnadslagen den 30
juni 1947 (nr 385) samt till byggnadsstadga,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 oktober 1959 dagtecknad
proposition, nr 168, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll samt med hänvisning
till vid propositionen fogade förslag till
lag om ändring i byggnadslagen den 30
juni 1947 (nr 385) samt till byggnadsstadga
dels föreslagit riksdagen att antaga
förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen, dels ock anhållit om
riksdagens yttrande över förslaget till
byggnadsstadga.

Om propositionens tillkomsthistoria
och huvudsakliga innehåll anförde utskottet
följande.

Jämlikt bemyndigande den 16 februari
1951 tillkallade dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet sakkunniga
för att verkställa utredning angående
möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen
och dess tillämpning.

Till de sakkunniga har sedermera,
för att tagas under övervägande vid
uppdragets fullgörande, överlämnats
ett flertal till Kungl. Maj:t eller chefen
för kommunikationsdepartementet inkomna
framställningar m. m.

De sakkunniga, som antagit benämningen
1951 års byggnadsutredning,
har i juni 1957 avgivit ett betänkande

122

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

med titeln »Förenklad byggnadslagstiftning»
(SOU 1957:21) med förslag
till bl. a. lag om ändring av byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) samt
ny byggnadsstadga. Yttranden över de
sakkunnigas förslag har efter remiss
inkommit från ett stort antal remissinstanser.
Ärendet har därefter varit
föremål för ytterligare övervägande
inom kommunikationsdepartementet.

De i propositionen upptagna författningsförslagen
har till huvudsyfte att
åvägabringa förenklingar och förkortningar
av förfarandet i planläggningsoch
byggnadsärenden samt minskning
av författningsmaterialets omfattning.
De medel, som förslagen anvisar för att
vinna detta syfte, består väsentligen i
att beslutanderätten i plan- och byggfrågor
så långt möjligt decentraliseras
till regionala och lokala organ, i att
plan- och byggbestämmelserna för land
och stad göres enhetliga samt i att vissa
bestämmelser om administrativ kontroll,
vilka bedömts vara onödigt rigorösa,
uppmjukas eller slopas.

Bestämmelserna om regionplan föreslås
skola jämkas för att vinna överensstämmelse
med 1957 års lag om kommunalförbund.
— Föreskrifterna om
generalplan på landet har i förslagen
omarbetats med motsvarande bestämmelser
för stad som förebild. — Beträffande
stadsplan föreslås att befogenheten
att antaga sådan plan — vilken
i princip ankommer på kommunens
fullmäktige — skall i ökad omfattning
kunna av fullmäktige delegeras
till byggnadsnämnden. Befogenheten att
fastställa stadsplan — vilken f. n. i
regel är förbehållen Kungl. Maj:t —
föreslås skola i huvudsak överflyttas
till länsstyrelsen. — Reglerna om byggnadsplan
har grundligt omarbetats,
särskilt vad angår förfarandet vid planernas
tillkomst. Initiativet till upprättande
av byggnadsplan förutsättes
skola i regel ankomma på kommunen
— icke som nu på länsstyrelsen — och
förfarandet regleras på väsentligen

samma sätt som beträffande stadsplan,
d. v. s. så att upprättat planförslag
skall antagas av kommunens fullmäktige
eller, efter fullmäktiges bemyndigande,
av byggnadsnämnden samt fastställas
av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
föreslås dock alltjämt få viss möjlighet
att låta upprätta och efter hörande av
kommunens fullmäktige fastställa byggnadsplan.
Befogenheten att medgiva användande
av byggnadsplan i stad, vilken
f. n. är förbehållen Kungl. Maj :t,
föreslås skola anförtros länsstyrelsen.
Institutet utomplansbestämmelser reformeras
på det sättet, att utomplansbestämmelserna
i princip blir av enhetligt
innehåll i hela riket. Kungl. Maj:t förutsättes
dock få möjlighet att meddela
speciell föreskrift rörande innehållet
av utomplansbestämmelser för viss
landsdel. Proceduren vid införandet av
utomplansbestämmelser utformas på
ungefärligen samma sätt som proceduren
vid antagande och fastställande avstadsplan
eller byggnadsplan. — Reglerna
om tomtindelning jämkas så, att
byggnadsnämnden får större möjligheter
att föranstalta om ändring av tomtindelning,
där sådan ändring är påkallad
för att främja en ur saneringssynpunkl
önskvärd förnyelse av byggnadsbeståndet.

Vidare innebär författningsförslagen
att vissa av de nuvarande stadgandena
om byggnadsförbud slopas. Så föreslås
ske med bl. a. bestämmelsen i 123 §
byggnadslagen om befogenhet för länsstyrelsen
att meddela nybyggnadsförbud
och andra föreskrifter till förekommande
av tätbebyggelse inom vissa områden
på landsbygden, vilken föreslås
avlöst av ett kontrollsystem liknande
det som f. n. gäller i städerna. En del
ändringar föreslås också med avseende
å vissa andra förbudsbestämmelser avmera
begränsad räckvidd.

Skyldigheten att söka byggnadslov
föreslås skola något inskränkas. Det
nuvarande systemet med prövning genom
länsstyrelsen av vissa byggnads -

Nr 32

123

Onsdagen den IG december 1959

Förslag till ändring

företag på landsbygden avskrives. Likaledes
föreslås upphävande av nuvarande
anmälningsskyldighet beträffande
byggnadsföretag på landsbygden, för
vilka byggnadslov icke erfordras. Föreskrift
införes om rätt för envar, som vill
vidtaga byggnadsåtgärd, att få åtgärdens
författningsenlighet prövad genom
byggnadsnämnden, även om skyldighet
att söka byggnadslov ej föreligger.

Befogenheten att meddela dispens
från byggnadsförbud och särskilda bestämmelser
för byggnadsverksamheten
föreslås skola i stor omfattning decentraliseras
från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna
och i icke ringa omfattning
från dessa till byggnadsnämnderna.
Frågan om byggnadsnämndens befogenhet
att medgiva dylika dispenser
föreslås bli reglerad så, att länsstyrelsen
får möjlighet att delegera större
delen av sin egen dispensbefogenhet till
byggnadsnämnden under villkor bl. a.
att byggnadsnämnden har tillgång till
personal med den utbildning och erfarenhet,
som kan anses erforderlig för
uppgiftens behöriga fullgörande.

Förslaget till byggnadsstadga innebär
vidare att byggnadsnämnderna omorganiseras.
De föreslagna nya bestämmelserna
om byggnadsnämnds organisation
och arbetssätt bygger i allt väsentligt
på kommunallagens principer.
Nuvarande regler om att i byggnadsnämnden
skall ingå viss självskriven
ledamot eller ledamot som utsetts av
annan än kommunens beslutande organ
kommer i enlighet härmed att bortfalla.

Ur det nuvarande författningsmaterialet
har i förslagen utrensats åtskilliga
detaljbestämmelser och bestämmelser
av teknisk karaktär. Hithörande ämnen
förutsattes bli närmare reglerade
genom föreskrifter och anvisningar avbyggnadsstyrelsen
och lantmäteristyrelsen.
Nuvarande byggnadsordningar
upphör att gälla och ersättes med generella
regler i byggnadsstadgan samt

byggnadslagen samt till byggnadsstadga

i nyssnämnda föreskrifter och anvisningar.

De nya författningarna föreslås skola
träda i kraft den 1 juli 1960. Vissa undantag
har dock ansetts befogade. Omorganisationen
av de organ som omhänderhar
regionplaneringen samt av byggnadsnämnderna
föreslås anstå till närmast
därefter följande årsskifte. Genomförandet
av en del andra åtgärder —
bl. a. införandet av de nya utomplansbestämmelserna
i områden som redan
tidigare försetts med sådana bestämmelser
— har ansetts kräva längre
övergångstid, och för dessa fall föreslås
därför, att med genomförandet av de
nya reglerna får i vissa hänseenden
anstå, dock längst till den 1 januari
1963.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat dels två före propositionens
avlämnande väckta motioner
— dock endast såvitt de avsåge
utredning rörande vissa med parkeringsproblemets
lösning sammanhängande
spörsmål — nämligen i första
kammaren nr 186 av herrar Sveningsson
och Birke och i andra kammaren
nr 222 av herr Bohman m. fl., dels ock
elva i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen i första kammaren
nr 596 av herrar Anderson, Carl
Albert och Jansson, nr 597 av herr
Danmuns, nr 598 och 599 av herr Jansson,
nr 600 av herr PAlsson m. fl. och
nr 601 av herr Ringaby samt i andra
kammaren nr 710 av herr Jonsson i
Strömsund in. fl., nr 711 av herr Bohman
m. fl., nr 712 av herr Gustafsson i
Skellefteå, nr 713 av herr Fröding in. fl.
samt nr 714 av herrar Fröding och Anderson
i Sundsvall.

I motionerna I: 186 och 11:222, som
voro likalydande, hemställdes, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen i .skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
en skyndsam utredning rörande i motionen
II: 144 angivna, med parkeringsproblemets
lösning sammanhängande
spörsmål.

124

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

1 motionerna 1:597 och 11:711, som
voro likalydande, hemställdes »A. att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 168 måtte dels
avslå förslaget att stadsfullmäktige skall
äga åt byggnadsnämnd delegera rätten
att antaga stadsplan, dels avslå förslaget
om rätt för byggnadsnämnd att mot
markägares bestridande verkställa ändring
av tomtindelning, dels antaga sådan
ändring i den föreslagna byggnadslagen,
att byggnadsförbud icke må förlängas
utöver en tidsrymd av fem år;

B. att riksdagen måtte uttala dels att
någon ändring av byggnadsnämndens
nuvarande sammansättning och ställning
icke bör vidtagas, dels att frågan
om ändrade regler beträffande tomtindelning
bör bli föremål för skyndsam
utredning inom 1954 års fastighetsbildningskommitté,
dels att den föreslagna
undantagsbestämmelsen om rätt för i
kommunens tjänst anställda befattningshavare
att deltaga i byggnadsnämnds
beslut icke bör införas, dels
ock att de i 53 § föreslagna ändringarna
i byggnadsstadgan rörande skyldighet
att anordna parkeringsutrymmen
icke måtte vidtagas; C. att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till de
författningsändringar som erfordras för
genomförande av de under A. framlagda
förslagen».

I motionerna 1:600 och 11:710, som
voro likalydande, hemställdes »att riksdagen
måtte dels besluta, att i övergångsbestämmelserna
till byggnadslagen
och byggnadsstadgan måtte införas en
bestämmelse av innehåll, att vid ikraftträdandet
av den nya lagstiftningen

ställts med stöd av stadsplanelagen den
29 maj 1931 eller byggnadslagen i dess
hittills gällande lydelse, så ock av
Konungen med stöd av lagen den 31
augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning eller lagen den 12 maj

utomplansbestämmelser, som fastställts
med stöd av byggnadslagen den 29 maj
1931 eller nu gällande byggnadslag, skola
upphöra att gälla och, med bibehållande
av förefintliga utomplansområden,
ersättas med de utomplansbestämmelser,
som finnas angivna i 29 § i förslaget
till ny byggnadsstadga, dels uttala,
att åtgärder böra företagas för en
översyn av förefintliga utomplansområden.
»

I motionen 11:712 hemställdes, »att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 168 måtte besluta,
1. att lagen om enskilda vägar under
vissa förutsättningar skall äga tillämpning
inom stadsplanelagt område; 2. att
undantag enligt 54 § byggnadsstadgan
från skyldighet att söka byggnadslov
skall gälla endast för allmän byggnad,
vilken tillhör kronan; samt 3. att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till den författningstext som erfordras
enligt de under 1) och 2) framförda yrkandena».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen i anledning av motionerna
1:600 och 11:710 funnit viss ändring
böra göras i övergångsbestämmelserna
till det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 — måtte
— med avslag å motionerna 1:597 och
II: 711 i vad därigenom yrkades ändring
i nämnda förslag — för sin del antaga
förslaget med den ändringen att
övergångsbestämmelserna erhölle följande
lydelse.

(Utskottets förslag)

ej tillämpas.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Denna lag-----------

Utomplansbestämmelser, som fast -

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

125

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

1917 om fastighetsbildning i stad fastställda
särskilda föreskrifter för byggnadsverksamhetens
ordnande skola, i
den mån de ej tidigare upphävts, upphöra
att gälla den 1 januari 1963.

1917 om fastighetsbildning i stad fastställda
särskilda föreskrifter för byggnadsverksamhetens
ordnande skola, i
den mån de ej tidigare upphävts, upphöra
att gälla den 1 januari 196b.

Där regionplaneförbund — — -— är stadgat.

B. att motionerna 1:600 och 11:710
i vad därigenom yrkades ändring av
förslaget till lag om ändring i byggnadslagen,
i den mån dessa motioner
icke redan berörts under A. härovan,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att riksdagen i anledning av förslaget
till byggnadsstadga måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t med bifall
till motionerna 1:186 och 11:222
i de delar desamma hänvisats till utskottet
som sin mening giva till känna
vad utskottet i sitt utlåtande anfört;

D. att motionerna

1) 1:596

2) I: 597 och II: 711

3) 1:598

4) 1:599

5) I: 600 och II: 710

6) I: 601 och II: 713

7) II: 712

8) 11:714

i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet anfört och hemställt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Ebbe Ohlsson, Alexanderson,
von Seth, Nyberg och Munktell,
vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort i viss
del ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att punkten A. i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:

»Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen i anledning av motionerna
1:597 och 11:711 samt 1:600 och
II: 710 funnit vissa ändringar böra göras
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen den 30 juni 1947
— måtte för sin del antaga förslaget med
den ändringen att 15 och 109 §§ samt
övergångsbestämmelserna erhåller följande
lydelse.

(Utskottets förslag)

15 §.

Är fråga väckt om
framställning angående
fastställelse av generalplan
beträffande visst
område eller ändring av
fastställd generalplan,
äger länsstyrelsen på
framställning av staden
förordna, att nybyggnad
inom området icke må
företagas. Sådant förordnande
giiller intill dess
stadsfullmäktige beslutat
i frågan, dock ej längre
än ett år. Där så erford -

(Gällande lydelse)

15 §.

Är fråga väckt om
framställning angående
fastställelse av generalplan
beträffande visst
område eller ändring av
fastställd generalplan,
äger länsstyrelsen på
framställning av staden
förordna, att nybyggnad
inom området icke må
företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Sådant
förordnande gäller intill
dess stadsfullmäktige beslutat
i frågan, dock ej

(Kungl. Maj:ts förslag)
15 §.

Är fråga väckt om
framställning angående
fastställelse av generalplan
beträffande visst
område eller ändring av
fastställd generalplan,
äger länsstyrelsen på
framställning av staden
förordna, att nybyggnad
inom området icke må
företagas. Sådant förordnande
gäller intill dess
stadsfullmäktige beslutat
i frågan, dock ej längre
än ett år. Där så erford -

126 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

(Gällande lydelse)
längre än ett år. Behöver
denna tid förlängas, äger
länsstyrelsen på framställning
av staden förordna
härom; dock skall
beslutet underställas
Konungens prövning.

108 §.

Har fråga väckts om
upprättande av byggnadsplan
för visst område eller
om ändring av sådan
plan, äger länsstyrelsen
för viss tid, högst fem år,
förordna, att nybyggnad
inom området icke må
företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen
må ock förlänga
förbudets giltighetstid
med högst tre år i sänder;
dock skall beslut
härom underställas Konungens
prövning, om
sammanlagda giltighetstiden
kommer att överstiga
åtta år.

(Kungl. Maj:ts förslag)
ras äger länsstyrelsen på
framställning av staden
förlänga förbudets giltighetstid
med högst två
år i sänder.

Från förbud som i
första stycket sägs må
undantag medgivas av
länsstyrelsen och, enligt
av Konungen meddelade
föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen
bestämmer.

109 §.

Har fråga väckts om
upprättande avbyggnadsplan
för visst område eller
om ändring av sådan
plan, äger länsstyrelsen
för viss tid, högst ett år,
förordna, att nybyggnad
inom området icke må
företagas. Länsstyrelsen
må förlänga förbudets
giltighetstid med högst
två år i sänder.

Från förbud som i första
stycket sägs må undantag
medgivas av länsstyrelsen
och, enligt av
Konungen meddelade föreskrifter,
av annan myndighet
som Konungen
bestämmer.

Finner länsstyrelsen
byggnadsplan icke kunna
fastställas eller ock
böter i viss del undantagas
från fastställelse,
äger länsstyrelsen för
viss tid meddela det förbud
mot nybyggnad som

(Utskottets förslag)
ras äger länsstyrelsen av
staden förlänga förbudets
giltighetstid med högst
två år i sänder. Förbudet
skall upphöra senast efter
fem år, om ej särskilda
skäl föreligga att låta
det bestå under längre
tid; beslut härom skall
underställas Konungens
prövning.

Från förbud som i
första stycket sägs må
undantag medgivas av
länsstyrelsen och, enligt
av Konungen meddelade
föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen
bestämmer.

109 §.

Har fråga väckts om
upprättande av byggnadsplan
för visst område
eller om ändring av
sådan plan, äger länsstyrelsen
för viss tid, högst
ett år, förordna, att nybyggnad
inom området
icke må företagas. Länsstyrelsen
må förlänga
förbudets giltighetstid
med högst två år i sänder;
beslut härom skall
underställas Konungens
prövning, om den sammanlagda
giltighetstiden
kommer att överstiga
fem år.

Från förbud som i
första stycket sägs må
undantag medgivas av
länsstyrelsen och, enligt
av Konungen meddelade
föreskrifter, av annan
myndighet som Konungen
bestämmer.

Finner länsstyrelsen
byggnadsplan icke kun -

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32 127

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

(Gällande lydelse)

(Kungl. Maj:ts förslag)
föranledes av omständigheterna.

(Utskottets förslag)
na fastställas eller ock
böra i viss del undantagas
från fastställelse,
äger länsstyrelsen för
viss tid meddela det förbud
mot nybyggnad som
föranledes av omständigheterna.

Denna lag — — —
ej tillämpas.

Utomplansbestämmelser,
som fastställts med
stöd av stadsplanelagen
den 29 maj 1931 eller
byggnadslagen i dess hittills
gällande lydelse, så
ock av Konungen med
stöd av lagen den 31 augusti
1907 angående
stadsplan och tomtindelning
eller lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning
i stad fastställda
särskilda föreskrifter
för byggnadsverksamhetens
ordnande skola, i
den mån de ej tidigare
upphävts, upphöra att
gälla den 1 januari 1963.

Där regionplaneförbund

Denna lag---ej

tillämpas.

Utomplansbestämmel ser,

som---(lika

med utskottsmajoritetens
förslag) — — — januari
1964.

— — — är stadgat.»;

2. av herrar Osvald, Alexanderson,
von Seth, Munktell och Nyberg, vilka
ansett att den del av utskottets utlåtande,
som avsåge specialmotiveringen till
de i 54 § förslaget till byggnadsstadga
intagna bestämmelserna om befrielse
för landstingen från skyldigheten att
söka byggnadslov, bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse;

3. av herrar Ebbe Ohlsson, von Seth
och Munktell, vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort i

viss del ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att punkten A. i utskottets
hemställan bort ha följande lydelse:
»A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 597 och II: 711 samt I: 600 och II: 710
funnit vissa ändringar böra göras i det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen
den 30 juni 1947 — måtte för sin del
antaga förslaget med den ändringen, att
26 § och övergångsbestämmelserna erhåller
följande lydelse.

128 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

(Gällande lydelse)

26 §.

Stadsplan så ock ändring
därav antages av
stadsfullmäktige men
skall för att bliva gällande
fastställas av Konungen.

Finner Konungen stadsplan
icke kunna fastställas
utan viss jämkning,
äger Konungen
uppdraga åt länsstyrelsen
att fastställa stadsplanen,
sedan denna efter
sådan jämkning antagits
av stadsfullmäktige.

Ändring av gällande
stadsplan, som ej avser
planens grunddrag och
ej heller eljest innefattar
väsentlig avvikelse från
vad som förut gällt, må
ock enligt av Konungen
meddelade föreskrifter
fastställas av länsstyrelsen.
Stadsfullmäktige äga
i den omfattning som finnes
lämplig uppdraga åt
byggnadsnämnden att i
fullmäktiges ställe antaga
sådan ändring av
stadsplan som enligt vad
nu sagts må fastställas av
länsstyrelsen.

(Kungl. Maj:ts förslag)
26 §.

Stadsplan antages av
stadsfullmäktige; dock
äga fullmäktige i den
omfattning som prövas
lämplig uppdraga åt
byggnadsnämnden att i
fullmäktiges ställe antaga
sådan plan.

Planen skall för att
bliva gällande fastställas
av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
äger, om särskild
anledning därtill
föreligger, underställa
planen Konungens prövning.
Är planen av större
omfattning eller eljest av
större allmän betydelse
eller har i ärendet uppkommit
fråga vars avgörande
enligt denna lag
ankommer på Konungen,
skall underställning alltid
ske.

Vad nu sagts gäller
ock ändring av stadsplan.

Denna lag---ej

(Utskottets förslag)

26 §.

Stadsplan så ock ändring
därav antages av
stadsfullmäktige; dock
äga fullmäktige i den
omfattning som finnes
lämplig uppdraga åt
byggnadsnämnden att i
fullmäktiges ställe antaga
sådan ändring av gällande
stadsplan som ej
avser planens grunddrag
och ej heller innefattar
väsentlig avvikelse från
vad som förut gällt.

Planen skall--—

(lika med Kungl. Maj:ts
förslag) — — — alltid
ske.

tillämpas.

Utomplansbestämmelser,
som — — — (lika
med utskottsmajoritetens

förslag)--— januari

1964.

Nr 32 129

Onsdagen den 16 december 1959
Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga
(Gällande lydelse) (Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

byggnadsverksamhetens
ordnande skola, i den
mån de ej tidigare upphävts,
upphöra att gälla
den 1 januari 1963.

Där regionplaneförbund — — — är stadgat.»;

4. av herrar Ebbe Ohlsson, von Seth
och Munktell, vilka ansett att den del av
utskottsutlåtandet, som avsåge specialmotiveringen
till de i 3 § förslaget till
byggnadsstadga intagna bestämmelserna
om behörighet för tjänsteman hos kommun
att vara ledamot eller suppleant i
byggnadsnämnd, bort ha annan, i förevarande
reservation angiven lydelse.

Härjämte har ett särskilt yttrande avgivits
av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,
Alexanderson, von Seth, Munktell och
Nyberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Den fråga, som vi nu
skall diskutera och ta ställning till och
som innebär omläggning och förenkling
av byggnadslagstiftningen, har ju betraktats
som en av denna höstriksdags
viktigaste ärenden. Det utskottsutlåtande,
som nu föreligger, jävar inte heller
detta påstående. En lång rad paragrafer
försvinner, särskilt i byggnadsstadgan,
och i flera andra görs betydelsefulla
ändringar. Till sina praktiska konsekvenser
blir denna reform av ganska
genomgripande natur. Det måste också
understrykas, att det är tacknämligt, att
vi får de förenklingar i byggnadslagstiftningen
som nu föreslås. Här tages
ett steg i rätt riktning.

Det kan också vara på sin plats, att
i detta sammanhang framhålla, att såväl
1951 års byggnadsutredning som departementschefen
har utfört ett gott arbete.

Utskottet anför på sid. 58 i sitt utlå -

tande, att sedan denna lag trätt i kraft
mycket fog ej längre finns kvar för talet
om byggkrångel när det gäller den egentliga
byggnadslagstiftningen. Det är nog
en riktig bedömning, även om naturligtvis
den praktiska tillämpningen och erfarenheten
kan komma att ge uppslag
till ytterligare förenklingar. Även byggnadslag
och byggnadsstadga måste ju
ständigt anpassas efter de nya förhållanden
som uppstår.

I och med att denna nya lagstiftning
träder i kraft kommer väl talet om byggkrångel
i väsentliga stycken att knytas
till byggnadsregleringen — eller rättare
sagt till de rester av byggnadsregleringen
som finns kvar. Ett önskemål, som
man i detta sammanhang kan uttala, är
att vi inom en nära framtid helt kan
slopa även denna krisreglering. I dag behöver
vi dock inte fördjupa oss närmare
i detta spörsmål.

Även om det ligger något på sidan
om ämnet skulle jag vilja utala en förhoppning
om att den strävan till förenklingar
som föreligger beträffande byggnadslagstiftningen
även kan komma att
göra sig gällande på andra närbesläktade
lagstiftningsområden. Vad jag här
närmast syftar på är hyreslagen och
hyresregleringen. Visserligen hör jag
inte till dem som tror, att vi på åtskilliga
år framåt kan avveckla den sistnämnda
regleringen, men om man ser
till hyreslagstiftningen i stort, tror jag
det finns vissa möjligheter till förenklingar.
En del utredningar sysslar också
med problemen inom detta område, och
jag hoppas att detta arbete kommer att
ge ett positivt resultat. Den som av
någon anledning kommit i kontakt med
hyreslagstiftningen vet att den inne -

9—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 32

130 Nr 32

Onsdagen den 10 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

håller många minst sagt tillkrånglade
ting.

Ändringar och förenklingar har som
sagt föreslagits när det gäller föreliggande
proposition om byggnadslag och
byggnadsstadga. Det är givetvis inte
min avsikt att här ingå på alla detaljer
därvidlag. Såväl utskottets majoritet
som reservanterna har i stort sett följt
propositionen. Det enda avseende där
utskottet föreslår en ändring är beträffande
övergångsbestämmelserna. Utskottet
har ansett att nu gällande utomplansbestämmelser
skall bibehållas till
den 1 januari 1964 i stället för att upphöra
att gälla ett år tidigare, som kommunikationsdepartementet
föreslagit.
Förlängningen har gjorts för att underlätta
de kommunala myndigheternas
åligganden, särskilt med tanke på vissa
myndigheters stora arbetsbelastning.
Motionärerna och några remissinstanser
har också påpekat att vi här inte
bör sätta en alltför kort tid. Jag tror
att utskottets förslag på den punkten är
välbetänkt, och del bör väl inte föranleda
några meningsutbyten här i kammaren.

Som framgår av utlåtandet har emellertid
enighet icke vunnits på alla punkter.
Några reservationer har avgivits. En
del av oss som är ledamöter i utskottet
har ansett, att byggnadsförbud som utfärdats
i avvaktan på planläggning icke
bör bli alltför långvariga. Olägenheterna
med de långa, ofta mycket långa, byggnadsförbuden
är så pass väl kända att
jag inte här behöver närmare ingå på
den saken eller ge några exempel. Till
skillnad från departementschefen och
utskottets majoritet anser vi reservanter
att man borde kunna sätta en tidsbegränsning
för dessa byggnadsförbud
på fem år. Skulle särskilda skäl föreligga
att förbudet bör bli bestående längre
tid, skall beslut härom underställas
Kungl. Maj :ts prövning. Detta yrkande
återfinnes i reservation 1 och innebär
ett tillägg till §§ 15 och 109 i det nya
lagförslaget.

I reservation 2, som jag här också vill
något beröra, är det fråga om den föreslagna
rättigheten för kronan och
landstingen att få bygga utan att först
söka byggnadslov. Kronan och landstingen
kommer visserligen inte helt i
paritet med varandra, eftersom landstingen
ju måste avvakta den förhandsprövning
som byggnadslov innebär. Det
föreligger dock, synes det oss reservanter,
skäl att göra vissa invändningar
mot vad departementschefen här föreslagit.
Sålunda lägger man märke till
att frågan om att undanta landstingen
icke har föranlett något förslag från den
tidigare nämnda utredningen. Jag tror
inte ens att den har diskuterats där.
Dessutom har väl landstingen i regel
icke tillgång till den sakkunskap, som
denna befrielse från skyldigheten att
söka byggnadslov kräver. Landstingen
är i detta avseende mycket olika utrustade.
Det finns t. o. m. landsting som
inte har någon som helst byggnadsteknisk
expertis anställd. Men än mer tveksam
blir man, när man betänker att
landstingen här skulle ställas i en mera
gynnad ställning än de städer som icke
ingår i landsting. Även dessa borde ju
rätteligen befrias från skyldigheten att
söka byggnadslov om denna rättighet
ges åt landstingen. När man talar om
dessa städer utanför landstingen kommer
man också in på frågan om man kan
undanta en viss typ av städer utan att
undanta alla städer från denna skyldighet.

Det verkar för oss reservanter, i varje
fall för mig, som om denna fråga icke
är tillräckligt utredd. Jag är själv landstingsman
och skulle naturligtvis kunna
ha anledning att glädja mig åt att denna
ökade frihet medges för landstingen,
men jag tycker nog att det starkaste skälen
talar för att man tittar litet närmare
på denna detalj, innan några definitiva
beslut fattas. I reservation 2
framhålls ju också, att reservanterna
icke under alla förhållanden vill avvisa
tanken på denna ökade frihet för lands -

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

131

Förslag till ändring

tingen. Vi förutsätter emellertid att
Kungl. Maj :t har uppmärksamheten fäst
på frågan och vid lämplig tidpunkt
framlägger de förslag som efter en mera
ingående undersökning kan anses vara
motiverade.

I övrigt har jag, herr talman, icke
någon avvikande mening gent emot utskottet.
Vi har ju sökt tillvarata de
möjligheter som propositionen ger att
åstadkomma förenklingar i nuvarande
byggnadslagstiftning. Detta har gjort att
vissa förslag som framställts motionsvägen
och på annat sätt har avvisats.
Även om jag gärna medger att i vissa
fall rätt bärande skäl kunnat anföras
för några motionsvis och på annat sätt
framställda yrkanden, har de fått vika
för intresset av att nå förenklingar. Jag
kan kanske erinra om att jag från stadsarkitekten
i min hemstad har erhållit en
skrivelse, där han uttalar som sin uppfattning
att bestämmelserna om att byggnadslov
skulle erfordras för schaktning,
trädfällning o. s. v. bör bibehållas i
huvudsak enligt nu gällande lagstiftning.
Även om skäl kan anföras också
för detta har de —- som sagt — fått vika
för önskemålen om att ta de förenklingar
i byggnadslagstiftningen som vi väl
alla i princip eftersträvar. Jag skall inte
heller säga något om det särskilda yttrande
som finns fogat till utskottsuflåtandet.

En fråga som väckt betydande uppmärksamhet
är den att man vill ge ökade
möjligheter åt stads- och kommunalfullmäktige
att låta byggnadsnämnderna
fatta beslut i stadsplaneärenden. Det
kan naturligtvis föreligga risk för att
detta leder till att stadsplaneärenden
undandras offentlig insyn och debatt,
en sak som också påpekas i reservation

3. .lag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att utskottet i detta avseende
har gjort vissa som jag tycker ganska betydelsefulla
påpekanden. Det blir väl
även i fortsättningen så att stadsplanefrågor
av större vikt kommer att behandlas
av fullmäktigeförsamlingarna.

byggnadslagen samt till byggnadsstadga

»Utskottet förutsätter», heter det i utlåtandet,
»dock att det icke skall ifrågakomma,
att fullmäktige helt avhänder
sig möjligheten att antaga stadsplan utan
från byggnadsnämnds behörighet undantager
icke blott ärenden, som ur
kommunens synpunkt är av särskild
vikt, utan över huvud taget alla ärenden
som,» enligt en exemplifiering utskottet
givit »kan antagas vara av mera allmänt
intresse.» Jag har för min del funnit
att denna skrivning är till fyllest,
i synnerhet som man som jag tidigare
nämnde vill ta all möjlig hänsyn till att
lagstiftningen syftar till att åstadkomma
förenklingar.

Till sist vill jag endast säga att det
är mycket välbetänkt att tillsätta den
stora utredning i parkeringsfrågor som
utskottet har begärt. Vi är här inne på
ett problem som håller på att få mycket
stora proportioner. Man får också hoppas
att den begärda utredningen snarast
möjligt kommer i arbete och kan framlägga
förslag i ärendet.

Herr talman! Med vad jag här anfört
hemställer jag om bifall till reservation

1 av herr Ohlsson m. fl. och reservation

2 av herr Osvald m. fl.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på vad herr Nyberg här sade;
jag kan helt ansluta mig till hans uppfattning
beträffande landstingen. Jag är
i motsats till herr Nyberg inte landstingsman
— jag har varit det, men man
får ju lov att ransonera sina uppdrag
— men jag har fullständigt samma uppfattning
därvidlag.

Herr talman! Den proposition som
föranlett detta utskottsutlåtande anger
ju som sitt huvudsyfte att åvägabringa
förenklingar och förkortningar i förfarandet
vid planläggnings- och byggnadsärenden
och likaså att minska på
författningsmaterialets omfattning.

I den målsättningen tror jag att alla
helhjärtat kan instämma. Men det har

132 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

för ett flertal av utskottets ledamöter
varit omöjligt att helt svära på magisterns
ord, sådana de föreligger i lagtexter
och motiveringar.

Andra talare kommer senare att gå
mera i detalj, inte minst beträffande de
frågor som det är kammaren välbekant
ligger mig alldeles särskilt nära hjärtat,
nämligen rättssäkerhetsfrågorna. Personligen
vill jag därför här inskränka
mig till ett fåtal frågor.

Då vill jag först beklaga att utskottet
beträffande byggnadsnämndens
sammansättning inte följt den regel
som utredningen föreslår, nämligen obehörighet
för den som har till åliggande
att inför nämnden svara för utredningen
och för handläggningen i övrigt av
ärenden som ankommer på nämndens
prövning.

Vad vi här stöter på är frågan om vad
man brukar kalla instansfusion eller
— som man också kallar det — tvåinstansjäv.
Det är alldeles uppenbart
att om samma person under olika skeden
av ett ärendes behandling genomgående
får ett mycket stort inflytande,
detta omöjligen kan vara till förmån
för objektiviteten och inte heller
befordra allsidigheten i ärendets utredning.
Situationen kan ju faktiskt bli
den, att en person faktiskt kommer att
sitta som kritiker inte bara över sitt
eget tidigare arbete — det är oerhört
olyckligt det — utan även över de som
haft eller har att granska detta hans
arbete.

Jag tillhör det konservativa partiet,
och därför hoppas jag att jag är ursäktad
för att jag citerar vad jag skrev
i ett arbete på den tiden jag ännu var
vetenskapsman — för över två decennier
sedan. Jag skrev då om dessa frågor
ordagrant:

»Att dylika förhållanden knappast bidrar
till en allsidig och objektiv beredning
av frågorna, därom torde tvivel
knappast kunna råda. Hela idéen med
beredning i olika instanser och av olika
myndigheter och institutioner synes

till en viss grad i fara att förfelas, om
samma person genomgående får ett
stort inflytande.»

Jag står alltjämt helt kvar vid denna
min uppfattning, och det är dylika tankegångar
som ligger bakom yrkandet i
den reservation som avser dessa frågor.

Jag vill som komplettering till vad
herr Nyberg sade i anslutning till reservation
nr 1 säga ytterligare några
ord om denna reservation. Reservanterna
föreslår, att byggnadsförbud skall
upphöra senast efter fem år, om inte
särskilda skäl föreligger att låta det
bestå under längre tid och att beslutet
om förlängning i så fall skall underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

Det synes mig alldeles uppenbart, att
långvariga byggnadsförbud är av ondo,
och jag vill erinra om att departementschefen
själv uttryckligen sagt att det
kan ifrågasättas, om det inte vore lämpligt
att införa en absolut tidsgräns, efter
vars utgång ett förbud av den arten
under alla förhållanden skulle förlora
sin giltighet. Vidare säger departementschefen,
att han har starka sympatier
för en sådan lösning och gärna
skulle ha förordat den, om inte läget
på planläggnings- och byggnadsområdet
varit så ansträngt som det för närvarande
är.

Även jag har mycket starka sympatier
för en absolut tidsgräns, men jag har
böjt mig för vad som från så många
håll framhållits, nämligen att det rent
praktiskt torde vara mycket svårt att
upprätthålla en sådan gräns. Men om
man då går den väg reservanterna har
föreslagit, nämligen att låta Kungl.
Maj:t ha det slutliga avgörandet angående
förlängning, tror jag att förutsättningar
kan skapas för en begränsning
av byggnadsförbuden både i tid och
i omfattning. Jag behöver inte närmare
redovisa, varför långvariga byggnadsförbud
får anses vara av ondo -—-en annan talare torde komma att göra
det.

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

133

Förslag till ändring

Utan att sedan ytterligare gå in i
detalj beträffande reservationerna vill
jag ta upp en rent principiell fråga,
som vi mycket ofta möter här i riksdagen.

Det är att beklaga att 1951 års byggnadsutredning,
som givit sitt betänkande
titeln »Förenklad byggnadslagstiftning»,
inte tänkt på att också försöka
skriva om lagtexterna, så att de blivit
klarare och mera distinkta. Allmän
enighet borde råda om att så klara och
distinkta bestämmelser som möjligt är
av största betydelse för rättssäkerheten.
Byggnadsutredningen kan möjligen
ha ansett, att den saknade tid att på
detta sätt skriva om lagtexterna eller
att en sådan bearbetning inte låg inom
ramen för utredningens uppdrag. Saken
är emellertid mycket betydelsefull.
Inte minst inom fastighetsrätten, och
här särskilt vad beträffar byggnadslagstiftningen,
är det ett faktum att själva
lagreglerna ofta innehåller ord och
uttryck som efter vedertaget språkbruk
är så allmänna, att reglerna i och för
sig blir praktiskt taget innehållslösa.
Besked om vad en regel egentligen går
ut på får man i största utsträckning
hämta i förarbetena — i utredningar, i
propositioner och i utskottsutlåtanden.

Mycket skulle vara att säga om detta,
men jag vill endast betona det beklagliga
i att utredningen, som jag nyss sade,
inte gått in på en precisering av
dessa lösligt skrivna lagtexter. Det är
beklagligt först och främst därför att
om de makthavande tvingar sig själva
att så att säga frigöra reglerna i lagtexten
från resonemangen kring dem i
förarbetena, om de tvingar sig att utkristallisera
reglerna helt i lagtextens
strikta form, då vore det högst sannoligt,
för att inte säga säkert, att reglerna
skulle bli bättre genomtänkta och
mera motsägelsefritt utformade. Men
bortsett härifrån är det uppenbart, att
det måste vara en betydligt lättare uppgift
både för domstolarna och de myndigheter
som har att göra med saken

byggnadslagen samt till byggnadsstadga

och för den enskilde att få kännedom
om reglerna, då de återfinnes i lag än
om man måste företa omfattande forskningsresor
i riksdagstryckets djungel
för att upptäcka dem.

Man kan rent av, som en framstående
svensk civilrättsforskare uttryckt
saken — det rörde sig just om lagstiftning
på fastighetsrättens område —
ställa sig frågan, »om det är fråga om
en ny lagstiftningsteknik? Ja, man kan
nog säga» forsätter han, »att det råder
en avsevärd olikhet mellan t. ex. 1734
års lags konkreta och talande lagbud
och de knappast ens abstrakta utan snarast
alldeles innehållslösa ordalag, som
användes i den lagstiftning jag här talat
om». Att detta är en tendens, en
utveckling som från allmänna rättssäkerhetssynpunkter
djupt måste beklagas,
därom tycker jag att alla borde
kunna vara ense.

Jag skall emellertid, herr talman, inte
ta upp tiden längre och inte närmare
uppehålla mig vid de övriga reservationerna
utan ber endast att med det anförda
få yrka bifall till de vid utskottets
utlåtande fogade reservationerna
nr 1—4.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Herr Nyberg har givit
en beskrivning av det föreliggande lagförslaget,
som jag i stort sett kan instämma
i. Jag skall därför inte uppta
tiden med att presentera förslaget, vare
sig i den del som rör ändringar i byggnadslagen
eller den som rör den nya
byggnadsstadgan.

Som herr Nyberg framhöll har 1951
års byggnadsutredning lyckats åstadkomma
ett bra förslag och även propositionsskrivaren
har lyckats åstadkomma
något som vi i utskottet i stort sett
enhälligt kunnat ansluta oss till. Hela
förslaget går ut på förenklingar och
förkortning av byggnadsärendenas behandling,
och det iir ju alltid tacksamt
utt kunna genomföra något dylikt. Bo -

134

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

slutanderätten flyttas i ganska betydande
utsträckning från högre till lägre
instanser — från Kungl. Maj :t till länsstyrelserna,
från länsstyrelserna till
fullmäktige och byggnadsnämnder inom
kommunerna.

Det har också, vilket är särskilt värt
att understryka, åstadkommits enhetliga
regler för land och stad. Begreppen
land och stad är ju numera inte så
avgränsade från varandra som tidigare.
Till våra städer hör numera mycket stora
landsbygdsområden, och inom våra
tätorter i landsorten finns många stadsplanelagda
områden. Det är därför
tacknämligt att enhetliga regler för
land och stad kunnat åstadkommas.
Förslaget motsvarar önskemål som sedan
länge framförts såväl från de byggandes
som från myndigheternas sida.

Efter att ha sagt detta skulle jag faktiskt
kunna sluta endast med att yrka
bifall till utskottets förslag, som är
identiskt med propositionen. Utskottet
har bara gjort en liten justering i fråga
om övergångsbestämmelserna, där utskottet
föreslagit att de äldre byggnadsplanebestämmelserna
skall få gälla ett
år längre än Kungl. Maj:t föreslagit.
Jag vill emellertid ta upp ett par små
saker som de två föregående talarna
berört.

I en reservation föreslås, att byggnadsförbud
aldrig skulle få räcka längre
än fem år — efter denna tid skulle
man, om det var nödvändigt, kunna
hos Kungl. Maj :t begära dispens för
förlängning.

I utskottet var man på det klara med
att det knappast gick att helt enkelt
hugga av alla byggnadsförbud efter fem
år. Det finns ju mycket stora och invecklade
frågor, som man ibland har
att lösa under skydd av ett byggnadsförbud,
ärenden som är så omfattande
att de inte kan klaras på fem år. Om vi
tänker på Norrmalmsregleringen här i
Stockholm eller andra större projekt
för vilkas lösande man ju måste tillgripa
byggnadsförbud för att få möjlig -

het att ordentligt planera exempelvis en
infart eller en genomfart, så säger sunda
förnuftet att fem år inte räcker för
uppgiften. Reservanterna har därför
inte heller hållit på ett sådant förbud
under alla förhållanden, utan reservationen
går ut på att Kungl. Maj:t skall
ha möjlighet att ge dispens.

Men är detta ändå inte att vålla onödig
pappersexcercis? Kungl. Maj:t kan
knappast under några förhållanden vägra
att förlänga ett byggnadsförbud, om
det kan visas att det inte går att klara
saken på fem år. Varför skall man då
besvära de kommunala myndigheterna
eller Kungl. Maj:t med dispensansökningar?
Man försöker väl alltid att göra
byggnadsförbuden så kortvariga som
möjligt.

Herr Nyberg tog upp frågan om landstingens
rätt att bygga utan att söka
byggnadslov. Men de allra flesta landsting
har tillgång till den sakkunskap i
byggnadsfrågor som behövs. Om man
inte har till landstinget direkt knutit
dylik sakkunskap har man ändå alltid
möjlighet att skaffa sig den. Och landstingen
är skyldiga, även enligt Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag, att följa
gällande föreskrifter. Det enda de skulle
slippa ifrån är att vänta på den förhandsprövning
som byggnadslovet innebär.
De landstingsfria städerna har helt
andra möjligheter att ständigt hålla
kontakt med sina egna byggnadsorgan
än ett landsting som kan behöva bygga
på olika håll, ofta även ute i sinåkoinmuner.

Professor Munktell berörde frågan om
kommunernas rätt att utse förvaltningschefer
som representanter i byggnadsnämnder.
I en av reservationerna vill
man att de skall vara uteslutna.

Vi har i utskottet resonerat om saken,
och utskottsmajoriteten har stannat för
att biträda Kungl. Maj:ts förslag. Då
tänker man närmast på kommunalborgmästarna,
som numera är självskrivna
ledamöter i byggnadsnämnderna. Man
anser att i fortsättningen, när vi får ett

Onsdagen den 16

Förslag till ändring i

friare val av byggnadsnämnder, bör
man inte avsåga kommunernas möjligheter
att placera dessa i byggnadsnämnderna.

Utskottet har ju i sin motivering till
förslaget om nyorganisering av byggnadsnämnderna
förutsatt, att man skall
eftersträva att få någon med domarkompetens
eller liknande utbildning placerad
i byggnadsnämnderna, där det finns
tillgång till sådan personal. I många
städer med kommunalborgmästare finns
det knappast någon annan än just kommunalborgmästaren,
som besitter den
behövliga juridiska kompetensen. Jag
tror därför inte att det på något sätt
är någon fara för rättssäkerheten, om
man, som utskottet här har föreslagit,
bifaller Kungl. Maj:ts förslag.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten,
åtminstone inte just nu, utan jag
yrkar bifall till utskottets förslag på alla
punkter.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig ytterligt
kort. Det skulle ju i och för sig
vara mycket att säga till allt vad herr
Levin sagt i den mån han direkt eller
indirekt har vänt sig mot mig och till
hans panegyrik över departementschefen
eller, som han säger, propositionsförfattaren
i allmänhet, vidare beträffande
byggnadsnämndernas sammansättning,
beträffande tvåinstansjävet, beträffande
rättssäkerhetsfrågorna o. s. v.
Men, herr talman, jag vet så innerligt
väl av erfarenhet, både från tidigare diskussioner
här i kammaren och från utskottet,
att det är fullständigt meningslöst
att diskutera med herr Levin, ty för
herr Levin, herr Svenning och en del
andra har, särskilt under de senaste
åren, den socialdemokratiska regeringens
propositioner blivit någon sorts biblar
eller rättare sagt trosbekännelser,
som de inte kan avvika från med en
enda stavelse.

Låt mig bara tillägga, herr talman —
och jag tänker inte begära någon ny re -

december 1959 Nr 32 135

byggnadslagen samt till byggnadsstadga

plik vad herr Levin än säger — att herr
Levins ordsvall lika litet nu som tidigare
kommit mig att ändra uppfattning
på en enda punkt.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara beröra
frågan om landstingen, som här har diskuterats
något. Jag tror för övrigt att en
av de kommande talarna, nämligen herr
Gustafsson i Skellefteå, som själv tillhört
byggnadsutredningen, närmare
kommer att beröra detta problem och
ange de skäl, som talar emot att landstingen
får denna utsträckta rättighet.

Jag vill bara till herr Levin säga, att
jag inte tror att landstingen i allmänhet
har tillgång till den sakkunskap, som
behövs för denna uppgift. Jag känner
t. ex. till, att det finns ett par landsting
här i landet, som inte ens har byggnadsingenjör
anställd. Nu kan man visserligen
säga att de kan söka konsulterande
sakkunskap vid sidan om, men
detta är enligt min mening icke till fyllest
för att man skall kunna utsträcka
friheten för landstingen på det sätt som
här har skett.

Dessutom tycker jag inte att herr Levins
beskrivning av de landstingsfria
städernas ställning utgör tillräckligt
skäl för att man omedelbart skall kunna
fatta det beslut, som det här skulle bli
fråga om. Jag vill understryka att jag
för min del tycker, att denna fråga är
alltför litet utredd och att den därför
behöver mera ingående prövas innan
man fattar beslut.

Jag vill också påpeka, att vi reservanter
icke i princip ställer oss avvisande
till att landstingen får denna rättighet.
Men vi vill att man närmare skall pröva
de olika konsekvenserna, innan riksdagen
tillstyrker förslaget.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske är onödigt
att begära replik med anledning av herr
Munktells utgjutelser. De var tydligen
bara ett bevis för hans dåliga humör,

136 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

som man kanske inte behöver fästa sig
så mycket vid.

Med anledning av hans prat om mitt
ordsvall, vill jag framhålla, att jag inte
höll på mer än högst tio minuter. Jag
har aldrig vid något tillfälle velat försöka
tävla med herr Munktell i detta avseende.
Herr Munktell sade också, att
jag på ett alldeles orimligt sätt hade uttalat
mig berömmande, när jag beskrev
bvggnadsutredningens förslag och
Kungl. Maj:ts proposition. Jag sade ju
inte så mycket om det, utan jag hänvisade
till vad en talare, som tillhör ett
annat parti än socialdemokraternas, hade
anfört, nämligen herr Nyberg. Det
var i huvudsak till herr Nybergs yttrande
jag anknöt.

Det var som sagt kanske inte nödvändigt
att begära replik, men jag tyckte,
att när herr Munktell direkt vände sig
mot mig, borde jag försöka svara. Att
han med detamma försvann ur kammaren,
betraktar jag som ett nytt bevis
för att hans utgjutelser här helt och hållet
beror på att han är på dåligt humör
i dag.

Herr von SETH (h):

Herr talman! För att återgå till saken
skulle jag vilja konstatera, att det är
ganska ovanligt att Kungl. Maj:t bara
något år efter det riksdagen beslutat om
ny lagstiftning tillsätter en utredning
för att försöka förbättra den nya lagen.
Så har emellertid skett med 1947 års
byggnadslagstiftning. Den blev tidigt utsatt
för mycket hård kritik, och byggnadsstyrelsen
fick redan 1948 i uppdrag
att undersöka, om inte de byggnadsreglerande
bestämmelserna kunde
förenklas och i omfattning minskas.
Så småningom kom 1951 års byggnadsutredning,
vars betänkande genom proposition
nr 168 i dag föreligger för behandling
här i kammaren.

Varken utredningen eller propositionen
har emellertid tagit några revolutionerande
grepp för att lösa de problem

och de besvärligheter för den enskilde
egnahemsbvggaren och fastighetsägaren,
som bvggkrånglet medfört. Varken
utredningen eller propositionen tycks
för sig ha uppställt någon annan målsättning
än att inom ramen för nuvarande
principer göra byggbestämmelserna
enklare och mer lättillämpade än
de för närvarande är. Den som väntat
sig att finna uttryck för några stora nya
idéer har därför blivit besviken och
med någon överdrift kan måhända påstås,
att bvggkrånglet därmed ånyo
sanktionerats av statsmakterna.

Jag skall emellertid erkänna, att vissa
förbättringar likväl åstadkommits.
Den splittring av bvggbestämmelserna
med olika regler för byggandet i skilda
orter och i stad, som för närvarande råder,
har avhjälpts genom att bestämmelserna
inarbetats i en ny byggnadsstadga.
Bestämmelserna i den nya stadgan
är också koncentrerade och renodlade
och har till antalet bringats ner
från 91 till 84. Förtjänstfullt — jag skulle
gärna vilja använda det uttrycket —
är också att man från författningar, som
inte tillhör byggnadslagstiftningen,
exempelvis hälsovårdsstadgan och biografförordningen,
utmönstrat däri intagna
byggnadsbestämmelser och samlat
dem i byggnadsstadgan.

Denna upprensning, koncentration
och i viss mån förenkling av författningsmaterialet
bör kunna underlätta
strävandena att förbilliga byggnadsverksamheten.

Det finns emellertid ett författningsmaterial
som inte underställs riksdagens
prövning eller uttalande och som
förtar en stor del av de positiva resultaten.
Byggnadsstyrelsen har nämligen utarbetat
nya anvisningar till byggnadsstadgan,
som till omfattning och detaljrikedom
är ganska enastående. I över ett
halvt hundratal kapitel ges ingående
bestämmelser om olika byggnadstekniska
frågor. Säkerligen är en sådan reglering,
som exempelvis gäller brandskydd,
värmeisolering, skyddsanord -

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32 137

Förslag till ändring

ningar på yttertak, skydd mot fukt,
ljudisolering etc. viktiga, ja, rent av
mycket viktiga. Man kan emellertid som
lekman ställa sig frågande inför bestämmelsernas
detaljrikedom. Så regleras
exempelvis sättet för inslående av spik!
Jag hoppas därför, att Kungl. Maj :t vid
utfärdandet av dessa anvisningar iakttager
samma restriktivitet när det gäller
bestämmelsernas antal och detaljutformning
som man har gjort i fråga om
byggnadsstadgan. Underlåter Kungl.
Maj:t detta, så torde de vinningar som
åstadkommes genom förenklingen i
byggnadsstadgan helt komma att uppvägas,
och byggkrånglet får fortfarande
en alltför fruktbar jordmån i detta land.

Jag skall inte ingå på några detaljer.
Nästa talare, och kanske flera, kommer
att utveckla reservanternas uppfattning
beträffande vissa av Kungl.
Maj:t föreslagna ändringar i byggnadslagen.
Jag vill därför i denna fråga inskränka
mig till att nämna förslaget om
att byggnadsnämnderna skall förvandlas
till renodlade kommunala organ med
fast anknytning till kommunalorganen.
Det är här fråga om en konsekvent utveckling.
Hälsovårdsnämnden är numera
ett kommunalt organ. Byggnadsnämnden
är sålunda en av de få kvarstående
specialnämnderna med offentligrättsliga
funktioner. Det är måhända
naturligt att även byggnadsnämnden inlemmas
i den kommunala organisationen.
Man får emellertid inte glömma, att
byggnadsnämnderna handlägger frågor
som ofta är av ömtålig rättslig betydelse.
Det blir därför en ytterst grannlaga
uppgift för nämnderna att handlägga
just dessa rättsfrågor. Det kan ju inte
hjälpas att en kommunalnämnd ofta betraktar
sig som en ren motpart till en
fastighetsägare, som t. ex. vill ha tillstånd
att frångå ett byggnadsförbud.
Att vid ett sådant förhållande iakttaga
full objektivitet och inte tillgodose de
rent kommunala intressena på bekostnad
av den enskildes rätt kan komma att
bereda svårigheter. Av denna anledning

i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

är det olyckligt att propositionen lämnar
utrymme för föredragande tjänstemän
eller chefstjänstemannen för byggnadsförvaltningen
att vara ledamot av
byggnadsnämnden och deltaga i byggnadsnämndens
beslut.

Jag vill till sist, herr talman, uttrycka
den förhoppningen, att byggnadsnämnderna
alltfort skall uppfatta sig som
ett serviceorgan för den byggande allmänheten,
en nämnd, till vilken var
och en skall kunna vända sig för att få
hjälp och information om hur just hans
byggnadsärende utan alltför mycket
krångel skall kunna lösas.

Jag får med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till de vid utlåtandet fogade
reservationerna.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag har den uppfattningen
att detta förslag är i stort sett
tillfredsställande. Men det utesluter
inte, att det finns plats för vissa kritiska
synpunkter som framför allt är
grundade på den principiella grundsyn
jag anlägger på detta rättsområde.

I likhet med herr Munktell skulle
jag först vilja uppehålla mig vid några
allmänna synpunkter. Jag vill först påminna
om att det faktiskt finns få rättsområden,
där möjligheterna att påverka
utvecklingen och ingripa i den enskildes
rätt att förfoga över sin egendom
är så stora som just på byggnadslagstiftningens
område. Det är här inte
bara fråga om vad som kan vara en
ändamålsenlig planering ur samhällets
synpunkt. Man måste också väga de allmänna
önskemålen mot den enskildes
krav på att få använda sin egendom
efter dessa naturliga betingelser. Det
råder väl inte heller i princip några
delade meningar om att denna avvägning
skall ske rättvist, objektivt och
konsekvent samt på ett sådant sätt att
minsta möjliga skador uppkommer för
den enskilde. I praktiken är emellertid
denna avvägning rätt besvärlig.

138 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

I nuvarande byggnadslag har objektivitetsprincipen
kommit till uttryck i
föreskriften om att planläggningen skall
ske på ett sådant sätt att, såsom det
heter, såväl allmänna som enskilda intressen
tillbörligen beaktas. När byggnadslagen
förra gången behandlades, då
i första lagutskottet, underströk utskottet
just denna synpunkt och framhöll,
att bestämmelserna borde tillämpas
under »all möjlig hänsyn» till enskilda
intressen och önskemål.

1951 års byggnadsutredning åsyftade
ju inte någon som helst ändring i
dessa grundregler. Utredningen skulle,
såsom herr von Seth nyss erinrade, »inom
ramen för nuvarande principer» försöka
göra de olika byggnadsbestämmelserna
så enkla och lättillämpade som
möjligt.

Vi vill alla ha bort byggkrånglet. Vi
vill ha enkla och klara rättsregler, som
möjliggör en smidig och snabb handläggning
av byggfrågorna. Men dessa
fördelar får inte vinnas på bekostnad
av rättssäkerhet och objektivitet. Effektiviteten
måste med andra ord vägas
mot rättssäkerheten. Rättssäkerhetsintresset
är enligt min och mångas mening
det grundläggande inom ett rättssamhälle,
och det bör inte få komma i
fråga att man ger efter på detta intresse
för att vinna effektivitet och snabbhet.
Att vi i så stor utsträckning, som
alltjämt sker centraliserar myndigheternas
avgörande, beror på att en decentralisering
lätt leder till ojämn och
varierande rättstillämpning, för så vitt
denna inte vilar på fullt klara och entydiga
normer. Då det inte är fallet —
och på bvggnadsområdet finns som bekant
stort utrymme för skönsmässiga
avgöranden — är decentraliseringen
riskabel. Ju mer sådana ärenden decentraliseras,
desto större blir utrymmet
för variationer och också för subjektivitet
och obehörig påverkan. Det
blir svårare för en enskild att med utgångspunkt
från gällande lagstiftning
på förhand bilda sig en säker uppfatt -

ning om hur ett beslut skall utfalla.
Det kan naturligtvis sägas, att den enskilde
har möjlighet att besvära sig
över ett oriktigt beslut, men han är''inte
hjälpt därmed. Ett överklagande kräver
tid, arbete och pengar, och många
gånger kan lidna förluster över huvud
taget inte avhjälpas genom en rättelse
i efterhand i högre instans.

Jag har ansett mig böra framhålla
dessa synpunkter, inte därför att jag
tycker att det nu aktuella lagförslaget
generellt strider emot dem. Tvärtom
är förslaget, som jag nyss sade, i stort
sett godtagbart. Men det är obestridligt,
att vissa av de förslag som 1951
års byggnadsutredning lagt fram och
som regeringen ställt sig bakom, kan
medföra risker för rättssäkerheten. Genom
att exempelvis fastställandet av
stadsplan överflyttas från Konungen
till länsstyrelsen, genom att även antagandet
av ny stadsplan kan överlämnas
till byggnadsnämnden, genom att
åt byggnadsnämnden ges en annan ställning
och sammansättning än för närvarande,
genom att föredragande tjänstemän
kan få vara ledamöter i nämnden
och genom att nämnden får möjlighet
att tvångsvis ändra fastställd
tomtindelning, har uppenbarligen effektivitetskravet
skjutits i förgrunden
på rättssäkerhetens bekostnad.

Jag skall inte, herr talman, generalisera,
men jag vill ändå påstå, att redan
tillämpningen av den nuvarande
byggnadslagstiftningen många gånger
givit anledning till kritik. I praktiken
har stadsplanemonopolet inte alltid
utövats på det sätt lagen förutsätter.
Man måste komma ihåg att den Kommunala
aktiviteten, inte minst under
årtiondet efter 1947, alltmer ökat. Den
kommunala byggnadsverksamheten har
blivit alltmer omfattande beträffande
både allmänna byggnader och bostäder.
Det är klart att kollisioner med
enskilda markägare då uppkommer i
större utsträckning än tidigare. Kommunen
har också erhållit särskilda

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

139

Förslag till ändring

funktioner inom den statliga bostadspolitikens
ram och har därigenom fått
speciella markpolitiska syften att bevaka.

Kommunen är alltså i dag inte så
opartisk vid behandlingen av stadsplanefrågor
som den tidigare i varje fall
förutsatts vara. Den har fått ett större
eget intresse att bevaka, och detta kan
inverka på bedömningen; jag påstår
inte att så alltid är fallet, men det har
förekommit ofta nog. Genom en långsam
handläggning av ett stadsplaneärende
kan en företagare och markägare
förorsakas både ränteförluster
och andra utgifter, som måhända tvingar
honom att acceptera andra planer
än dem han anser sig ha rätt att kräva.
Ett byggnadsförbud kan få precis samma
konsekvenser, om det varar för
länge.

Även i andra hänseenden kan stadsplanemonopolet
användas på ett sätt
som uppenbarligen inte är avsett. Jag
kan påminna om att det förekommit att
en viss byggnadsrätt medgivits bara
på det villkoret, att vederbörande markägare
till kommunen inbetalat ett visst
belopp, över huvud taget har stadsplaneringen
många gånger kommit att
utgöra ett slags förhandling mellan
kommunala tjänstemän och markägare,
något som är desto mer otillfredsställande
som det här rör sig om stora
värden och avgörandena ofta måste bli
mer eller mindre subjektiva.

Jag behöver väl inte här påminna om
de exempel, som vi under de senaste
månaderna fått beträffande riskerna av
alltför stor frihet att fatta subjektiva
avgöranden på det bostadspolitiska området.
Samma risker föreligger på
stadsplaneområdet.

Denna intressekollision mellan kommunen
och den enskilde markägaren
har utgjort ett av motiven för att statliga
myndigheter ansetts böra medverka
vid stadsplaneringen. Man har med
andra ord ansett det vara nödvändigt
att begränsa den kommunala självstyrel -

byggnadslagen samt till byggnadsstadga

sen, och ingen lär väl i dag vara beredd
att förorda, att stadsplaneringen skulle
bli en helt kommunal arbetsuppgift. I
det lagförslag vi nu diskuterar finns
det emellertid — som jag nyss sade —
tendenser till att i effektivitetens intresse
stärka kommunernas ställning
och minska det centrala inflytandet.

Vad först gäller förslaget om att
stadsfullmäktige skulle äga att till byggnadsnämnd
delegera rätten att antaga
stadsplan har jag och några andra motionärer
gjort gällande, att en sådan
delegationsrätt är betänklig ur inte bara
rättssäkerhetssynpunkt utan också rent
kommunala synpunkter. Förslaget kan
alltså — har vi sagt — få otillfredsställande
konsekvenser i flera hänseenden.
I åtskilliga stadsplaneärenden behöver
en allsidig beredning många gånger
föregå det slutliga beslutet. Ett stadsplaneärende
bör därför inte stanna i
byggnadsnämnden utan skall lämpligen
passera även andra kommunala nämnder,
som kan ha synpunkter att anföra.
Icke minst behövlig är granskningen
inom den nämnd som har att svara för
kommunens finansförvaltning. Då stadsfullmäktige
antar planen, skall alltså
beredningen vara fullständig. Dessutom
möjliggöres — som herr Munktcll framhöll
— i fullmäktige en offentlig debatt
av helt annan styrka och art än den
offentlighet, som skapas i byggnadsnämnden
eller genom att stadsplaneförslagen
utställes och rättsägare underrättas.

Tredje lagutskottet har medgivit, att
en minskning av den enskildes rättssäkerhet
kan följa av förslaget, men anser
ändå, att reformen innebär en — som
det heter — »rimlig hänsyn» till rättssäkerhetskravet.
Om innebörden av ordet
»rimlig» kan som bekant olika meningar
råda. Utskottet påpekar också,
att många stadsplaneärenden är av
rutinkaraktär och har begränsat intresse
från allmänna synpunkter. Jag skall
gärna tillslå, att detta är riktigt och att
i sådana fall både beredningssynpunk -

140

Nr 32

Onsdagen den 10 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

ten ocli offentliglietssynpunkten väger
mindre tungt. Men det förefaller svårt
att i praktiken genomföra en förnuftig
avgränsning efter ärendenas förmenta
vikt och än svårare att i motivering eller
lagtext ange, vilka stadsplaneärenden
som skall få avgöras av byggnadsnämnd
och vilka som alltid skall gå till fullmäktige.
Majoriteten i tredje lagutskottet har
i motiveringen försökt sig på en sådan
gränsdragning och framhållit, att man
förutsätter att »stadsplaneärenden som
rör hela stadsdelar och andra större
områden, hela kvarter i centrala samhällsdelar,
särskilt utsatta eller känsliga
samhällspartier och över huvud taget
spörsmål av principiell eller tvistig
natur» inte skall delegeras på byggnadsnämnden.
Jag tror emellertid, att
det är bättre att fortfarande låta även
de mindre viktiga ärendena gå till stadsfullmäktige
än att våga sig på en sådan
här gränsdragning, vars tillämpning
ofta kan bli besvärlig. När är exempelvis
ett stadsplaneärende av principiell
eller tvistig natur? På den punkten kan
naturligtvis i det konkreta fallet råda
delade meningar. Även om jag medger,
att utskottet genom sin motivering bidragit
till att uppmjuka de betänkligheter,
som man kan ha mot propositionen,
kvarstår dock åtskilliga av dessa,
och jag vill därför ansluta mig till den
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. anförda
reservationen i denna del.

Den tvekan man kan hysa inför tanken
att ge byggnadsnämnden ökade befogenheter
förstärkes naturligtvis genom
förslaget att göra byggnadsnämnden
till en helt kommunal nämnd. Det
är klart att byggnadsnämnden många
gånger i praktiken kommit att fungera
på det sättet, men den har ändå intagit
en särställning i förhållande till andra
nämnder. Den har karaktären — jag
citerar förarbetena till vår byggnadslag
— »av självständig offentligrättslig
myndighet med uppgift att hävda
byggnadslagstiftningens grunder åt alla
håll». Denna dess karaktär, som nu

skulle försvinna, understrykes av
nämndens speciella sammansättning.
Vi har i vår motion yrkat, att sammansättningen
skulle bibehållas, men vårt
yrkande har icke vunnit utskottets bifall.
Jag har fortfarande den uppfattningen,
att någon ändring inte borde
göras, men det tjänar inte mycket
till att nu framställa något eget yrkande.

Däremot kan jag i likhet med herr
Munktell inte riktigt förstå utskottets
inställning beträffande rätten för kommunala
tjänstemän att vara ledamöter
i byggnadsnämnden. Om man nu gör
denna till en rent kommunal nämnd,
borde man nämligen draga konsekvensen
därav och även godtaga de behörighetsregler,
som i allmänhet gäller
för kommunala nämnder. När 1951 års
byggnadsutredning gjorde ett avsteg
från dessa allmänna principer, skedde
detta bl. a. för att möjliggöra att kommunalborgmästare,
liksom hittills skulle
kunna vara ledamot av nämnden.
Ett motsatt resultat skulle inte — menade
man i bvggnadsutredningen —
vara lämpligt med hänsyn till att nämnden
behöver juridisk och förvaltningsteknisk
sakkunskap. Jag kan förstå detta
resonemang. Då byggnadsutredningen
gjorde denna avvikelse från kommunallagens
regler, gjorde den emellertid
samtidigt ett viktigt undantag. Utredningen
ansåg det nämligen vara nödvändigt
att kombinera förslaget med en
särskild jävsregel av den innebörden,
att den befattningshavare som har att
utreda eller handlägga ett ärende i
byggnadsnämnden inte skall kunna
inväljas som ledamot av denna. Därigenom
skulle — sade utredningen -—
bland andra stadsarkitekt, stadsplanechef,
byggnadsinspektör och stadsingenjör
inte kunna vara ledamöter.

En sådan jävsregel tillmötesgår delvis
den kritik, som motionärerna riktat
emot lagförslaget på denna punkt. Vi
menar nämligen, att just dessa befattningshavare
ofta spelar en sådan roll

Nr 32

141

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring

vid byggnadsärendenas beredning, att
det borde vara uteslutet att de skulle
deltaga i själva beslutet. Det ligger i
sakens natur att de många gånger fört
förhandlingar under lång tid med markägare
eller andra rättsägare i stadsplanefrågor.
De har därvid ofta engagerat
sig personligen och bildat sig en egen
bestämd uppfattning om ärendet. Inte
sällan blir vederbörande av prestigeskäl
därigenom själv rätt bunden. Det kan
då inte vara rimligt och riktigt att denne,
låt mig använda uttrycket motpart
till den enskilde rättsägaren, sedan inte
bara skall föredra ärendet utan även ha
rätt att sitta med som ledamot i det beslutande
organet. Ett sådant förfaringssätt
strider — som herr Munktell också
påtalade — bestämt mot alla förvaltningsrättsliga
grundsatser, såväl statliga
som kommunala.

Undantagsregeln uteslöts emellertid
av departementschefen ur lagförslaget.
Någon motivering för detta finns inte i
propositionen. Det framhålles endast
att några speciella jävsregler, avvikande
från dem som gäller för kommunala
organ i allmänhet, icke torde erfordras.
Det anmärkningsvärda är emellertid att
departementschefen beträffande själva
huvudregeln själv föreslog en avvikelse
från allmänna kommunalrättsliga principer.
Jag har nästan en känsla av att
det här är fråga om något som man brukar
kalla olycksfall i arbete. Det är bara
beklagligt att olycksfallet upprepats
även i lagutskottet.

En annan fråga som vi motionärer
berört gäller rätten för byggnadsnämnden
att mot markägarens bestridande
föranstalta om ändrad tomtindelning.
Bvggnadsutredningen tog upp den frågan
trots att den egentligen borde ha
fallit utanför utredningens uppdrag att
förenkla själva förfarandet i byggnadsiirenden.
Motionen om avslag på propositionen
i den delen har inte rönt något
gensvar hos utskottet. Jag skall därför
inte heller på den punkten framställa
något yrkande, .lag kan dock inte låta

i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

bli att påpeka, att utvecklingen på det
rättsliga området tydligen går snabbt i
detta land, när ett uttalande av en socialdemokratisk
justitieminister så sent
som 1947 anses sakna bärkraft i dag.
Statsrådet Zetterbergs avvisande av förslaget
om tvångsvis tomtindelningsändring
1947 lämnade nämligen intet övrigt
att önska i fråga om tydlighet. Det var,
sade herr Zetterberg, ägnat att inge betänkligheter
med hänsyn till »det ständiga
osiikerhetstillstånd» som skulle
uppkomma för tomtägarna, om man utvidgade
möjligheterna att framtvinga
ändrad tomtindelning mot ägarens bestridande.
Vad som i detta hänseende
var betänkligt 1947 är enligt min mening
lika betänkligt år 1959. Det är här
fråga om ett allvarligt och mycket radikalt
ingripande i äganderätten.

Jag har velat säga detta, men jag förstår
att det är meningslöst att ställa något
yrkande, varför jag avstår från det.

Till sist vill jag, herr talman, bara
uttrycka min stora tillfredsställelse över
att den i mina och några andra meningsfränders
motioner upptagna frågan
om en ändamålsenlig lösning av
parkeringsproblemet nu tydligen skall
utredas. Att man i avvaktan på en sådan
utredning — som utskottet mycket bestämt
har krävt — accepterar de föreslagna
reglerna i 53 § byggnadsstadgan
som ett provisorium, kan man inte rikta
någon kritik emot. I det fallet kan jag
alltså ansluta mig till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo förhandlingarnas ledning.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Herr von Seth sade att
1951 års byggnadsutredning inte tagit
några revolutionerande grepp när det
gällde en förenkling av byggnadslagstiftningen.
Detta tycker jag han har
rätt i. Däremot tror jag att han överdriver
när han säger, att byggnadskrånglet
ånyo sanktionerats. Byggnadskrånglet
är mycket omtalat och man kanske även

142

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

har överdrivit det, men jag tror att detta
krångel endast till en mindre del beror
på byggnadslagstiftningen. Herr Nyberg
sade att en hel del beror på bestämmelserna
i byggnadsregleringen.
Jag tror att han har rätt i det, men jag
tror också att det finns andra orsaker
till byggnadskrånglet.

Under den tid som 1951 års byggnadsutredning
arbetade påbörjade HSB
ett experimentbygge i Östberga. Det stod
rätt mycket i tidningarna om vilka besvärligheter
man hade med detta experiment.
Byggnadsutredningen hade då
ett sammanträde i Östberga och ställde
därvid frågan vad det var i byggnadslagstiftningen
som varit till hinders och
som man ville ha ändrat. Man svarade
då att det egentligen inte så mycket
gällde byggnadslagstiftningen. Det var
kanske i huvudsak de kommunala bestämmelserna
som utgjorde ett hinder.

•lag tror att rätt mycket av byggnadskrånglet
ligger på den kommunala sidan.
Det är inte bara stadsplanebestämmelserna
utan även en rad med byggnadslagstiftningen
icke sammanhängande
förhållanden som utgör hinder för
de byggande. Naturligtvis gäller det
framför allt att tillämpa byggnadslagstiftningen
på ett vettigt sätt. Jag tror
alltså inte att man skall bortse från den
kommunala sidan när man talar om
byggnadskrånglet.

Det är alltså ingen radikal nyordning
som byggnadsutredningen åstadkommit,
det är vi fullt medvetna om. Vad utredningen
försökt göra är egentligen endast
att ur byggnadslagstiftningen rensa
bort bestämmelser som inte ansetts nödvändiga.
Vi får komma ihåg, att det är
ett allmänt intresse hur samhällsbildningarna
är beskaffade. Vi kommer aldrig
ifrån, att det behövs rätt detaljerade
bestämmelser. Obestridligen har vi dock
fått en hel del förbättringar, vilka kanske
inte så mycket kommer att visa sig
för den byggande allmänheten utan
fastmer för dem som sköter om byggnadslagstiftningens
utformning i prak -

tiken. Vi får enhetliga bestämmelser i
hela landet genom att de lokala byggnadsordningarna
avskaffas. Detta borde
vara till fördel för de stora byggnadsföretagen,
vilkas verksamhet är landsomfattande.

Man har beslutat att decentralisera så
långt det har varit möjligt. I syfte att
undvika riskerna för att bestämmelserna
i tekniska frågor skulle bli föråldrade,
har man rensat bort dem ur lagstiftningen
och låtit dem få sin plats i
tillämpningsföreskrifterna. Man har inskränkt
skyldigheten att begära byggnadslov,
särskilt för enfamiljshus. Lagbestämmelserna
kanske inte följts så
noga här, varför vad som skett egentligen
inte är något annat än att lagstiftningen
kommit i takt med praxis.

Vidare har mycket kraftigt understrukits
att byggnadsnämnden skall
vara ett serviceorgan. Den byggande allmänheten
kommer ju i kontakt med en
rad andra kommunala organ än byggnadsnämnden,
t. ex. låneförmedlingsorganet,
brandmyndigheten, hälsovårdsnämnden
och andra som har med ledningsdragning
o. d. att skaffa. Allmänhetens
känsla av byggkrångel skulle nog
i hög grad minskas om samarbetet mellan
dessa organ vore sådant, att allmänheten
i huvudsak inte behövde vända
sig till fler än byggnadsnämnden för att
få sina frågor uppklarade.

Herr Bohman har kritiserat en del av
de förslag som nu läggs fram. Kritiken
riktas också mot byggnadsutredningen,
och jag skall åtminstone på en punkt
säga några ord till försvar.

Förslaget till tomtindelning innebär
att byggnadsnämnden skall kunna ta
initiativ till en tvångsvis, kan man säga,
genomförd tomtindelning, där så är
nödvändigt för att få byggnadsplanerna
att överensstämma med stadsplanen.
Saneringsutredningen framhöll redan i
ett 1954 avlämnat betänkande, att saneringen
av äldre bvggnadskvarter ofta
hindrades på grund av olämplig tomtindelning.
Tomterna vore i många fall

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

143

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

inte anpassade efter de ändrade tekniska
och ekonomiska förutsättningar
som vi nu har att rätta oss efter.

För att — som lagstiftningen nu är

få till stånd en ny tomtindelning i ett
stadskvarter måste antingen alla tomtägare
i kvarteret gå med på denna nya
indelning — en tomtägare kan alltså
hindra en ny tomtindelning — eller
också skall genom tomtindelningen
bättre överensstämmelse med äganderättsförhållandena
kunna uppnås, vilket
mer sällan är fallet. Om nu tomtindelningen
i ett stadskvarter är sådan,
att sanering på nuvarande villkor inte
kan ske — det kan ligga en tomt insprängd
som är alldeles för liten, och
tomtindelningen måste göras om —
finns det för närvarande två vägar att
gå. Den ena är att göra en ny stadsplan
och så utformad, att ny tomtindelning
krävs. Då kan tomtindelning genomföras
oavsett vad markägarna säger. Denna
väg är emellertid besvärlig och är
också förenad med risken att ytterligare
besvärande bestämmelser uppstår.
Den andra möjligheten är att expropriera.
Om det är fråga om ett stort område,
s. k. zonexpropriation, kan man
expropriera utan att klarlägga huruvida
markägarna själva kan komma att genomföra
saneringsföretag. Gäller det
däremot endast en mindre del, s. k.
tomtexpropriation, måste man först utreda
om markägarna själva kan utföra
saneringen. Dessa kan rent av få viss
tid på sig att utföra denna sanering. Ett
sådant förfarande tar alltså lång tid.
Det kan också tyckas att det är att använda
större våld än nöden kräver att
bestämma en expropriation endast för
att ändra ägogränserna. Risken är väl
också att tomtmarken ytterligare komnninaliseras.
Visserligen kan en stad expropriera
mark och sedan utlämna den
till privatpersoner för bebyggelse, men
i många fall stannar väl marken i kommunens
ägo, och det är heller ingenting
som jag anser önskvärt.

Nu föreslås här eu tredje möjlighet,

nämligen att byggnadsnämnden skall
kunna ta initiativet. Detta skall ske endast
när man inte på annat sätt kan
åstadkomma en bebyggelse i överensstämmelse
med stadsplanen.

Jag vill ingalunda bestrida att det är
mycket allvarliga synpunkter som herr
Bohman lägger på frågan, när han talar
om rättsförhållandena. Här har vi en
mycket svår avvägning mellan den enskildes
rätt och hänsynen till samhällets
intresse av att få en vettig bebyggelse.
Riskerna i detta fall tror jag emellertid
är ganska små. Herr Bohman jämförde
denna avvägning med bostadsstyrelsens
värderingar. Den jämförelsen
tror jag inte håller. Det här är någonting
som sker offentligt. Förslagen måste
utställas och vederbörande markägare
får anföra sina synpunkter. Förslagen
skall dessutom fastställas i länsstyrelsen,
och länsstyrelsens beslut kan överklagas.
Det är alltså ingenting som man
kan smussla med i hemlighet, vilket
man kan säga om vissa värderingar i ett
ämbetsverk. Ehuru jag ingalunda vill
förringa det här argumentet om rättssäkerheten,
anser jag dock, som jag nyss
sade, att riskerna i det här fallet är
ganska små.

Kommunikationsministern har i ett
par punkter avvikit från utredningens
förslag. Där har jag motionerat om ändring.
Den ena gäller förslaget från utredningen,
att lagen om enskilda vägar
i viss omfattning skall kunna göras tilllämplig
inom stadsplanelagt område.
Det har nämligen på senare år yppats
behov av vissa gemensamma anordningar
inom ett stadsplanelagt område, vilka
samhället inte anser sig ha skyldighet
att ombesörja utan bör åvila tomtägarna
gemensamt. 1951 års byggnadsutredning
ansåg att det var nödvändigt att få en
lagstiftning som reglerade detta och föreslog
därför, att lagen om enskilda vägar
skulle kunna tillämpas. Det har
kommunikationsministern gått ernot under
hänvisning till att frågan utredes
av fastighetsbildningssakkunniga. Jag

144

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

tror för min del att det mycket väl hade
gått för sig att fatta beslut i enlighet
med utredningens förslag ändå, eftersom
fastighetsbildningssakkunnigas förslag
knappast hade kommit att göra en
sådan sak överflödig. Här finns emellertid
ingen reservation, och jag skall inte
heller yrka bifall till min motion.

Den andra sak jag ville beröra gäller
undantag för landsting från skyldigheten
att söka byggnadslov. Detta är ett
tillägg som har gjorts i propositionen
och som jag anser synnerligen omotiverat.
Det finns redan ett undantag när
det gäller kronan, och jag måste säga
att jag är rätt tveksam även på den
punkten. Man kan åtminstone teoretiskt
mycket väl tänka sig att kronan uppför
ett hus inom en stad, vilket enligt byggnadsnämndens
mening icke till sin yttre
utformning passar in i miljön. Nu kan
man emellertid räkna med att byggnadsstyrelsen
beaktar sådana synpunkter
och att byggnadsstyrelsen är angelägen
om ett gott samarbete med byggnadsnämnderna.
Till detta kommer att
denna bestämmelse tidigare har funnits
utan att några skadliga verkningar därav
har förmärkts.

Nu har emellertid kommunikationsministern
lagt till att även landstingen
skall befrias från skyldigheten att söka
byggnadslov. Jag tror egentligen att det
är litet oriktigt att säga, att det är kommunikationsministern
som har gjort
det; det är väl snarare ordföranden i
Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott
som har varit framme och
pillrat i lagtexten, och eftersom han
inte kunde ge denna förmån bara åt
Västerbotten, har de andra landstingen
också fått följa med. Det torde emellertid
inte finnas några som helst skäl för
detta tillägg. Befrielsen innebär helt
enkelt ingen fördel för landstingen som
är någonting att slåss om.

I ett avseende tycker jag att det är
rimligt att landstingen inte behöver
söka byggnadslov, nämligen när det gäller
stora sammanhängande sjukhusom -

råden som är avskilda från den övriga
bebyggelsen — där har ju byggnadsnämnden
inget intresse av att granska
vad landstingen gör — men en helt annan
sak är det om ett landsting uppför
ett hus inne i samhället, exempelvis en
förvaltningsbyggnad. Byggnadsnämnden
måste självklart vara intresserad
av hur huset kommer att se ut. I många
fall är städerna ytterst noggranna med
att den yttre utformningen är sådan att
huset passar in i miljön.

Jag kan alltså inte finna några som
helst skäl för detta undantag. I byggnadsutredningen
hade vi i 54 § 3 mom.
föreslagit en bestämmelse av följande
lydelse: »Befrielse från skyldighet att
söka byggnadslov må av länsstyrelse
medgivas i fråga om större avskilt område
i en ägares hand», och här har vi i
motiveringen särskilt sagt, att det kan
gälla bl. a. stora sjukhusområden. Nu
har man emellertid i propositionen
ändrat detta och sagt, att det skall avse
industriområden allena; här kommer
alltså sjukhusen bort och i stället ger
man generell befrielse för landstingen
från skyldigheten att söka byggnadslov.
Det är ett hugskott som aldrig skulle ha
gått igenom i en utredning men som
kan gå igenom när det råkar ramla ned
över ett statsråd.

För övrigt tycker jag att bestämmelsen
också är rätt oklar. Det står att befrielse
från skyldighet att söka byggnadslov
skall gälla för kronan och landsting.
Jag skulle vilja fråga om det bara
innebär, att landsting skall få bygga
utan byggnadslov inom landstingsområdet,
eller om det innebär att landsting
kan bygga var som helst över hela
landet utan att söka byggnadslov? Det
här är inte bara en teoretisk fråga, utan
det kan mycket väl inträffa exempelvis
att Stockholms län och Stockholms stad
vill bygga på varandras områden. Att
Stockholms stad inte kan bygga i Stockholms
län utan byggnadslov är klart, eftersom
det i lagen inte nämns någonting
om städer utanför landsting.

Nr 32

145

Onsdagen den 16

Förslag till ändring i

Den olyckan kominer vi alltså ifrån;
däremot är det tveksamt huruvida inte
Stockholms län kan bygga i Stockholms
stad utan byggnadslov. Jag kan inte tolka
detta, och jag vore tacksam om kommunikationsministern
ville tala om hur
han tolkar bestämmelsen. Har Stockholms
läns landsting rätt att enligt denna
föreskrift uppföra en förvaltningsbyggnad
i Stockholms stad utan att ansöka
om byggnadslov?

Sedan vill jag till sist, herr talman,
yrka bifall till reservation nr 4, som
gäller frågan huruvida det skall vara
möjligt att i byggnadsnämnd välja in
den som är föredragande i byggnadsnämnden.
Där har byggnadsutredningens
förslag ändrats, och jag tycker att
det har blivit en försämring. .lag instämmer
med reservanterna i det avseendet.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte argumentera
med herr Gustafsson om den tvångsvisa
tomtindelningens berättigande, men
jag skall med ett konkret exempel försöka
göra klart för kammarens ledamöter
vad det här förslaget kan innebära.

Låt oss förutsätta att herr Gustafsson
har kunnat lägga av en del pengar —
om jag antar att han fått dem på lotteri
eller vunnit dem på tippning tar säkert
ingen illa upp — och så bestämmer han
sig för att placera sina pengar på ett
inflationssäkert sätt. Han köper en
mindre fastighet, i vilken han räknar
med att kunna bo under resten av sitt
liv. Fastigheten ligger i en medelstor
stad, den är hyfsad och inte särskilt
ålderstigen, men i kvarteret finns några
gamla kåkar som är ordentligt förslummade.
Sedan kommer ett stort företag,
låt oss säga Riksbyggen, HSB eller ett
enskilt företag och börjar köpa upp
mark i kvarteret för att — fullt vällovligt
— sanera kvarteret och bygga nytt.
Företaget söker också upp herr Gustafsson
och vill köpa samt bjuder en rätt
bra ersättning, men herr Gustafsson som
10 — Andra kammarens protokoll 1959.

december 1959

byggnadslagen samt till byggnadsstadga

tycker att han har det skönt där han
bor, vill inte flytta — han vet vad han
har men inte vad han får. Han säger nej
till alla anbud som kommer. Då går företaget
till byggnadsnämnden och begär
ändrad tomtindelning. Denna ändring
genomföres, och den gör intrång i herr
Gustafssons fastighet. Den leder till att
företaget får lösa till sig herr Gustafssons
fastighet — vill inte företaget göra
det kan kommunen lösa fastigheten. På
det sättet kan alltså fastigheten tvångsvis
förvärvas av enskilt byggnadsföretag
eller kommunen.

Nu kan man naturligtvis säga att det
resultatet kan åstadkommas ändå genom
expropriation. Ja, det är riktigt, men
man tillgriper i regel inte expropriation
för att klara bebyggelsen bara i ett kvarter
med i stort sett oförändrade gränser;
man gör det när ett verkligt samhällsintresse
kräver en större trafikled
eller mera omfattande ändringar i bebyggelsen.
Lagförslaget ger tvångslösenrätt
även då ett sådant samhällsintresse
inte föreligger. Det är det jag har velat
påpeka med mitt exempel.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om jag fortsätter att bo
i fastigheten och hindrar en sanering av
kvartetet, bör det nog tycker jag, finnas
några möjligheter att förmå mig att
ta mitt förnuft till fånga. Det finns redan
nu möjlighet att expropriera fastigheten,
men det är besvärligt. Jag tror
dock att man inte låter ett kvarter i en
stadskärna förbli osanerat hur länge
som helst, utan man tillgriper så småningom
expropriationsförfarandet, och
då förlorar jag min fastighet.

Det här förslaget innebär en förenkling,
som jag tror är nödvändig, men jag
iir ingalunda blind för de invändningar
som kan göras.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag påpeka, att den
här lagändringen inte gäller bara stadskärnans
bebyggelse; den är generell.

Nr .‘i?

146

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Det har ju talats mycket
om byggkrångel, men jag föreställer mig
att det krångligaste för riksdagsmännen
just nu är att denna debatt inte vill
ta slut. Jag kunde egentligen ha avstått
från att yttra mig, men då bär framträtt
så många reservanter och bara en
talesman för utskottsmajoriteten, tycker
jag mig ändå kunna ta tiden något i
anspråk.

Det har varit ganska intressant att
höra reservanterna. I stort sett har man
varit ense om att det har funnits ett
både invecklat och utvecklat bvggkrångel
i det här landet, och de flesta
har ansett att den föreslagna lagändringen
innebär ett steg på rätt väg. Det
är egentligen bara herr von Seth som
menar, att nästan ingenting av byggkrånglet
avskaffas ens med denna ändring.
Han har emellertid själv suttit
i utskottet och har haft möjlighet att
påverka utgången men inte lyckats komma
längre än de övriga reservanterna.
Enligt vad jag kan förstå innebär de
förslag som reservanterna har framlagt
heller inte något hjälpmedel mot eventuellt
kvarstående byggkrångel.

Så fort man över huvud taget skall
göra en förenkling stöter man på problemet,
hur långt man kan gå utan att
h ex. — som det här har talats om —
försämra den enskildes rätt.

Detta är en känslig fråga. Vi har
emellertid tyckt att det är meningslöst
att sätta en tidsgräns när det gäller
byggnadsförbud. Man kan önska det
aldrig så mycket, men man måste acceptera
en kall verklighet som säger oss
att det bara kommer att bli ytterligare
krångel i många fall, eftersom man
kommer att göra framställningar som
kostar både tid och pengar men som
inte leder till något resultat. Vi förmenar
liksom kommunikationsministern,
att man kan lita på att länsstyrelserna
kommer att omsorgsfullt pröva ärendena
när de tar ställning till byggnadsförbuden
och att de inte förlänger bygg -

nadsförbuden mer än som är absolut
nödvändigt.

En annan fråga som har diskuterats
mycket gäller huruvida rätten för byggnadsnämnderna
att föranstalta om ändring
av tomtindelningen skall vidgas.
I detta sammanhang bör det kanske
först och främst erinras om att den
ändring som här är föreslagen är relativt
begränsad till sin omfattning. Förslaget
innebär, skulle man kunna säga,
ett försök att synkronisera lagstiftningen
med de nya krav som nutidens byggnadsverksamhet
ställer. Det har nämligen
ofta visat sig vid försök till sanering
av äldre stadsbebyggelser, att om
inte tomtindelningen ändras och detta
sker relativt snabbt, så äventyras hela
saneringsobjektet, och vad värre är: en
enda tomtägare som sätter sig på tvären
kan stoppa ett helt projekt, vilket i sin
tur kan betyda oerhört mycket för en
stad när det gäller samfärdsel och mycket
annat.

Här har alltså det nya lagförslaget
tagit sikte på att öka samhällets möjligheter
att relativt snabbt komma till
rätta med dylika problem, medan reservanterna
menar, att man här också
kolliderar med den enskildes rätt. Detta
senare kan naturligtvis ingen människa
förneka, men vi tror inte som reservanterna
att den enskildes möjlighet
att bevaka sin rätt ökar bara därför
att klagomål skall avgöras av regeringsrätten.
Utskottsmajoriteten tror för sin
del att den enskildes rätt blir lika väl
tillgodosedd om ärendet i stället går till
Kungl. Maj :t, och vi tycker detta är
logiskt motiverat, eftersom Kungl.
Maj :t är högsta myndighet också i
övrigt när det gäller stadsplanefrågor.
Dessutom är vi fullt övertygade om att
man skulle göra en betydande tidsvinst,
och det är det inte minst viktiga
i dessa frågor. Om reservanternas linje
skulle segra, fruktar i varje fall vi, att
kommunerna inte vågar anlita denna
utväg utan kommer att gå den andra
vägen, som tar mycket liingre tid. De

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32 147

Förslag till ändring

kommer att föranstalta om ny tomtindelning
men göra detta i samband med
att ett nytt stadsplaneförslag upprättas.
Man kan också tänka sig att kommunerna
använder möjligheten att expropriera.

Vi tror alltså att vårt förslag inte
minst på denna viktiga punkt är lika
bra som reservanternas och att det
förbättrar samhällets möjligheter att
tillgodose sina instressen utan att på
något vis äventyra den enskildes rätt.

Det skulle vara mycket mer att säga
i denna fråga, men jag skall, herr talman,
begränsa mig till detta och ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Tredje lagutskottet har
avstyrkt två med mig som huvudmotionär
väckta motioner avseende vissa
ändringar i förslaget till ny byggnadsstadga.
Den ena av motionerna gick ut
på en ändring av två tekniska detaljer,
och dess avstyrkande tar jag med så
pass stort jämnmod att jag skall bespara
kammaren det sedvanliga begravningstalet.

Däremot vill jag ägna en — om också
inte tyst — minut åt den andra motionen,
som var av mera principiell natur
och låg mig betydligt mera om hjärtat.
Jag hade i den motionen, där jag
hade herr Gezelius och herr Eriksson i
Bäckmora som inedmotionärer, påyrkat
den ändringen i byggnadsnämndens
nu föreslagna sammansättning, att man
skulle utöver de av kommunen valda
ledamöterna låta länsstyrelsen utse ytterligare
en ledamot. Detta skulle i huvudsak
komma att innebära enahanda
sammansättning av nämnden som den
för närvarande stadgade.

Propositionen byggde i denna del på
utredningsförslaget, enligt vilket byggnadsnämndens
sammansättning i princip
borde vara densamma som övriga
kommunala nämnders. Åtskilliga remissorgan,
däribland hovrätten för
nedre Norrland och REF, gick emeller -

byggnadslagen samt till byggnadsstadga

tid emot yttrandet i den delen. Jag är,
liksom tydligen också de avstyrkande
remissorganen, av den uppfattningen
att byggnadsnämnden såsom en administrativ
första instans, vars avgörande
kan ha en så utomordentligt stor ekonomisk
räckvidd för den enskilde markägaren,
borde kunna tillföras åtminstone
en ledamot, som stode helt obunden
gentemot kommunen exempelvis i sådana
fall där det kan bli fråga om en
avvägning mellan den enskildes och
kommunens eget fastighetsägarintresse.
Genom att låta en ledamot utses av
offentlig myndighet skulle man därutöver
kunna vinna den fördelen, att
nämnden kunde tillföras en genom viss
specialsakkunskap kanske särskilt värdefull
ledamot — en ledamot som måhända,
eftersom han vill stå politiskt
oengagerad, inte vill ställa sig till förfogande
för ett val.

Ett bifall till denna motion skulle enligt
min mening varit ägnat att öka
såväl rättssäkerheten som allmänhetens
förtroende för byggnadsnämnden. När
nu ingen av tredje lagutskottets ärade
ledamöter — inte ens min vän Henrik
Munktell med sitt så ofta framburna
rättssäkerhetspatos — ansett sig böra
reservera sig till förmån för motionen,
finner jag det, herr talman, tyvärr lönlöst
att nu och i riksdagens elfte timme
framställa yrkande om bifall till
densamma.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Den förenkling av
byggnadslagstiftningen som föreslås i
den proposition som nu ligger på riksdagens
bord innebär en glädjande
minskning av byggkrånglet. Den saken
har vitsordats av många talare. Jag har
själv haft tillfälle att på nära håll följa
bvggärendenas gång då det gällt kyrkliga
byggen här i landet. Jag har t. ex.
följt två ärenden, varav det ena tagit
åtta är att hasa sig igenom myndigheternas
behandling, och detta trots att
vi bland befrämjarna haft en förutva -

148 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

rande kommunikationsminister. Varje
förenkling i det stycket kommer därför
att hälsas med stor glädje av företrädarna
för församlingarna.

I ett avseende innebär emellertid den
nya stadgan en väsentlig ökning av
byggkrånglet i stället för en minskning,
och det gäller prövningen av »kyrka,
kapell, gravkor eller begravningskapell,
därunder inbegripet förslag till fast inredning
i dylik byggnad eller förslag
till klockstapel, församlingshus eller
annan för kyrkligt ändamål avsedd
byggnad»- Av förarbetena och sammanhanget
i övrigt synes framgå, att en
sådan konsekvens icke har varit avsedd.

Enligt 86 § i 1948 års byggnadsstadga
erfordras för närvarande icke byggnadslov
»för arbete, berörande allmän
byggnad, vartill ritningar prövas av
Konungen eller byggnadsstyrelsen, eller
annan allmän byggnad, såframt den tillhör
kronan». På grund av dessa nu gällande
bestämmelser erfordras icke byggnadslov
för kyrkor eller andra kyrkliga
byggnader, eftersom ritningar på
sådana arbeten nu fastställes av Konungen
(för nya kyrkor) eller av byggnadsstyrelsen
(för ändring av kyrkor
in. m.).

Kritiken åren igenom mot 86 § första
stycket byggnadsstadgan har vanligen
inte gällt de kyrkliga byggnaderna utan
oklarheten i vad som ligger i begreppet
»allmän byggnad». Utredningens,
remissmyndigheternas och departementschefens
uttalanden tycks enbart
ha gällt sistnämnda begrepp. I den
framlagda propositionen står på sidan
40 under 54 § 2 mom. andra stycket:
»Byggnadslov: Stadgandena i 1 mom.
äga ej tillämpning i fråga om byggnad,
som tillhör kronan eller landsting.»
Denna formulering löser det hittillsvarande
allmänbyggnadsbegreppet men
trasslar till det för de kyrkliga byggnaderna
utan att detta rimligen bör förutsättas
ha varit avsikten.

Kyrkorna och andra kyrkliga bygg -

nader äges ju inte av vare sig kronan
eller landsting utan av församlingarna
eller av kyrkliga stiftelser. Den nya bestämmelsen
betyder sålunda, att de
kyrkliga byggnaderna skall prövas inte
endast av Kungl. Maj :t respektive byggnadsstyrelsen,
utan därjämte förutsätta
de byggnadslov hos den kommunala
byggnadsnämnden. Den hittillsvarande
prövningen tycks emellertid ha varit
fullt tillfredsställande och har såvitt känt
är icke kritiserats från något håll. Sannolikt
är att just den kyrkliga byggenskapen
tillhör den mest noggrant kontrollerade
byggnadsverksamheten i landet.

På grund av vad jag här anfört skulle
jag alltså rätteligen föreslå ett tillägg
till 54 § 2 mom. nya byggnadsstadgan,
nämligen följande----»eller kyrk lig

byggnad, vartill ritningar prövas av
Konungen eller byggnadsstyrelsen».

Ovan relaterade förhållanden har
emellertid kommit till min kännedom
genom en kyrklig byggnadskonsulentbyrå
först sedan utskottet redan behandlat
frågan. Det skulle eljest ha
varit naturligt för mig att genom en
motion bereda utskottet tillfälle att närmare
överväga denna fråga. Nu vill jag
i stället inskränka mig till att rikta departementets
uppmärksamhet på den
komplikation för den kyrkliga byggenskapen
som den nya byggnadsstadgan
medför. Därjämte ber jag herr statsrådet
att på sätt som står honom till buds
medverka till att här icke sker en väsentlig
ökning av tiden för behandling
av denna typ av byggnadsärenden med
ty åtföljande kostnader för församlingarna.

I detta sammanhang bör erinras om
att vi just nu står inför en mycket
explosiv byggnationsperiod för församlingarnas
del. Cirka 300 kyrkliga
byggnader är under uppförande i vårt
land eller står inför sitt uppförande
som en följd av den stora folkomflyttning
som nu sker. Genomgående anlitas
fullgod sakkunskap vid dessa byggnads -

Nr 32 149

Förslag till ändring

företag. En mätare på det intresse varmed
landets arkitekter omfattar denna
byggnadsverksamhet erhölls, då man
härom året i samband med en tävling
om en småkyrka i Säffle fick flera hundra
tävlingsbidrag. Församlingarnas
byggnadsverksamhet är sålunda omfattande
och har numera som sagt biträde
av fullgod sakkunskap.

Införandet av en ny instans för prövning
av ifrågavarande ärenden kommer
att kosta församlingarna hundratusentals
kronor, därest icke anvisningarna
blir sådana att det angives utvägar för
hur detta i görligaste mån skall undvikas.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herrar
Svenungsson (h) och Onsjö (ep).

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vågar förutsätta att
de byggnadsfrågor som herr Zetterberg
i Stockholm senast berörde kommer att
passera de kommunala organen mycket
snabbt, eftersom de ju har undergått en
tidigare prövning — och en mycket ingående
sådan — av byggnadsstyrelsen.
Vi har en kungörelse från början av
1920-talet om tillsyn över det offentliga
byggnadsväsendet. Jag vet att det från
en del håll framförts önskemål om att
man skulle ta upp den till omprövning
och översyn. I den mån så kommer att
ske innebär det givetvis ytterligare förenklingar.
Jag tror därför att herr Zetterberg
kan vara ganska lugn i detta avseende.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber först och främst
att få framföra ett tack för denna nyordning
på byggnadsområdet, som de
som har praktisk kommunal verksamhet
kan vara mycket tacksamma för.

byggnadslagen samt till byggnadsstadga

Jag kan fatta mig kort i detta anförande,
då det mesta redan sagts i denna
fråga.

Till herr Nyberg, som bl. a. var inne
på frågan om hyresregleringen, vill jag
säga, att jag tror att den väg vi beträtt
vad gäller hyresregleringen, med en
successiv, försiktig avveckling, är den
klokaste. Länder som har beträtt andra
vägar, t. ex. Finland och Danmark, har
måst gå tillbaka och justera förut fattade
beslut.

I den del av reservation nr 1 som gäller
byggnadsförbud heter det »att långvariga
byggnadsförbud är av ondo». Det
är emellertid oerhört svårt att sätta någon
tidsgräns. Jag vill erinra om att
många saneringsangelägenheter knappast
kan tidsbestämmas. Det kan vara
olyckligt att man på grund av tidsbestämmelse
inte skulle kunna förhindra
att vissa saneringsfastigheter restaureras
och förbättras och därigenom blir
betydligt dyrare. Man har många gånger
varit ute för att inom områden som ligger
i saneringszonen fastigheter restaurerats,
varefter de måst inköpas till dyra
priser. Vi har nyligen haft fall, då biografer,
restauranger o. d. restaurerats
och sedan inköpts antingen av byggnadsföretag
eller av staden själv. Det
skulle vara olyckligt, om man inte hade
möjlighet alt förhindra detta. Får man
en tidsgräns satt, skulle den lägga hinder
i vägen för en längre gående restaurering.

Vad beträffar herr Bohmans farhågor
att stadsplaneärendena skulle bli
alltför snävt behandlade, om de bara
ginge till byggnadsnämnden, vill jag
säga, att det säkert inte blir någon större
förändring i förhållande till den nuvarande
gången av stadsplaneärendena.
De kommer med all säkerhet att behandlas
av både fastighetsnämnden, gatunämnden
och drätselkammaren, och
därigenom får man garantier för att
rättvisa kommer att ske.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 16 december 1959
i

150 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Förslag till ändring i byggnadslagen samt till byggnadsstadga

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag har, herr Svenning,
inte tänkt mig någonting annat än att
hyresregleringen skulle avvecklas successivt.
På den punkten är säkert herr
Svenning och jag helt överens. Vad jag
sade var, att man skulle önska sig en
förenkling även på hyreslagstiftningens
område. Det står inte alls i strid med
min uppfattning om att hyresregleringen
skall avvecklas successivt, en tågordning
som jag alltid har biträtt då detta
ärende varit föremål för utskotts och
riksdagens behandling.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A. Förslaget till lag om ändring
i byggnadslagen

15 §

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 1) av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan under
punkten A) i utskottets utlåtande nr 26,
såvitt angår 15 § i det föreliggande förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Ebbe Ohlsson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 133 ja och 76 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

26 §

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 3) av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Munktell begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan under
punkten A) i utskottets utlåtande nr 26,
såvitt angår 26 § i det föreliggande förslaget
till lag om ändring i byggnadslagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Ebbe Ohlsson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

109 §

Herr talmannen framställde proposi -

Nr 32 151

Onsdagen den 16

Förslag till ändring i

tioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen 1) avherr
Ebbe Ohlsson in. fl. i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Munktell begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan under
punkten Å) i utskottets utlåtande nr 26,
såvitt angår 109 § i det föreliggande
förslaget till lag om ändring i byggnadslagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Ebbe Ohlsson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Munktell begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 135 ja och 67 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Övergångsbestämmelserna

Utskottets hemställan bifölls.

Utskottets hemställan i övrigt under
punkten A

Bifölls.

december 1959
byggnadslagen samt till byggnadsstadga
Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C. Förslaget till byggnadsstadga 3

§ sista stycket

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande, dels ock på godkännande
av utskottets yttrande med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen 4) av herr Ebbe
Ohlsson m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Munktell
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
tredje lagutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr 26, såvitt avser
3 § sista stycket i det föreliggande förslaget
till byggnadsstadga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets yttrande med den ändring,
som föreslagits i reservationen 4) av
herr Ebbe Ohlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Munktell begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
140 ja och 55 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

152 Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

5b § 2 mom.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande, dels ock på godkännande
av det yttrande, som föreslagits i den
av herr Osvald m. fl. avgivna, med 2)
betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
tredje lagutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr 26, såvitt avser
54 § 2 mom. i det föreliggande förslaget
till byggnadsstadga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det yttrande, som föreslagits i reservationen
2) av herr Osvald m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Munktell begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
134 ja och 65 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

Utskottets hemställan i övrigt under
punkten C

Bifölls.

Punkten D

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 oktober 1959 dagtecknad
proposition, nr 173, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden föreslagit riksdagen
att antaga ett genom propositionen
framlagt förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 523) om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande.

I propositionen föreslogs sådan ändring
i 1 § lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande
att dylika åtgärder från en kommuns
sida inte begränsades till kommunens
område utan kunde utsträckas till en
annan kommun, i den mån de berörda
kommunerna utgjorde en enhet i bostadsförsörjningshänseende.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen
i första kammaren nr 608 av herr
Eric Carlsson m. fl. och i andra kammaren
nr 722 av herr Magnusson i
Borås m. fl. I motionerna, som voro
likalydande, yrkades, att riksdagen
måtte »dels avslå proposition nr 173,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte överväga
de i motionen anförda synpunkterna i
samband med utfärdande av direktiven
för en kommande bostadspolitisk utredning».

Utskottet hemställde, att riksdagen,

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32 153

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

med avslag å motionerna 1:608 och
II: 722, måtte bifalla förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson, Alexanderson, Nyberg,
Munktell, Bengtsson i Göteborg, Grebäck
och Georg Carlsson, vilka ansett att utskottets
utlåtande bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

1) med bifall till motionerna 1:608
och 11:722 avslå förevarande proposition; 2)

i anledning av nämnda motioner
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som här föreligger hänför sig till en proposition,
som genom sin skenbara litenhet
lätt kan föranleda den uppfattningen,
att det här rör sig om en relativt betydelselös
lagändring. Men detta är en
missuppfattning. I själva verket är det
en stor fråga: det gäller ett avsteg från
den betydelsefulla huvudregeln, att den
kommunala kompetensen skall vara
knuten till kommunens område.

Mot den bakgrunden är det betänkligt
att denna lagändring förefaller att vara
mindre tillfredsställande underbyggd.
Ändringen innebär, att en kommun skall
få stödja bostadsbyggande även inom
annan kommun inom samma s. k. bostadsförsörjningsområde.
Något klarläggande
av behovet av ändrad lagstiftning
föreligger inte. Någon framställning
från någon kommun utvisande något
konkret fall, där erforderligt bostadsbyggande
förhindrats, föreligger
inte. Det står endast i propositionen:
»Sedan fråga uppkommit.. .» Hur den
uppkommit redovisas inte. Den departementspromemoria
som — sedan den -

na fråga alltså »uppkommit» — utarbetats
i socialdepartementet remitterades
till Stadsförbundet, bostadsstyrelsen och
Landskommunernas förbund. Ingen
länsstyrelse fick tillfälle att anlägga synpunkter.
Stor brådska har tydligen varit
för handen.

Var nu denna brådska motiverad? Vi
reservanter inom utskottet anser icke
detta. Någon inventering av de olika
kommunernas bostadsproblem med särskild
hänsyn till i detta sammanhang
aktualiserade förhållanden har icke
verkställts, och då i propositionen saknas
någon närmare utveckling av skälen
för den förordade lagändringen måste
vi redan på grund härav avvisa det
föreliggande förslaget.

Därtill kommer, att ur principiell synpunkt
starka erinringar måste göras
mot ett lagförslag, som ger en kommun
möjlighet att av kommunalskattemedel
utgiva både generella och individuella
bostadssubventioner till i andra kommuner
boende. Utskottsmajoriteten har
under ärendets behandling tydligen blivit
medveten om detta missförhållande,
men dess yttrande, att den utgår
ifrån att sådana subventioner endast i
undantagsfall kommer att utgivas, endast
styrker reservanternas uppfattning
att detta lagförslag är olyckligt.

Reservanterna yrkar alltså avslag på
propositionen. Detta innebär inte, att
vi bestrider att det är nödvändigt och
önskvärt med ett samarbete mellan kommunerna.
Det finns emellertid inte anledning
att i detta sammanhang bryta
ut just frågan om bostadsförsörjningen
och göra en speciallagstiftning på detta
område, då det inte visats att det är
omöjligt att inom ramen för gällande
lagstiftning lösa dessa problem. Erfarenheten
ger vid handen, att åtskilliga
kommuner i landet på frivillighetens
väg har samordnat sitt bostadsbyggande
och därmed sammanhängande angelägenheter,
såsom frågor om markpolitik,
bebyggelseplanering, vägar och gator

154 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

etc. Detta samarbete torde i viss utsträckning
ha byggt på lagen om kommunalförbund
och har medfört goda resultat,
som bör kunna fullföljas. Det kan
naturligtvis tänkas att behov uppstår av
nya former för interkommunalt samarbete
på området. En åtgärd att möta detta
behov kan vara att ge kommunalförbunden
rätt att teckna borgen. Konstitutionsutskottet
föreslog detta i samband
med antagandet av lagen om kommunalförbund
för ett par år sedan men
ansåg att ärendet först borde utredas.

Vi kan, herr talman, inte finna att här
är anledning till sådan brådska som
t. ex. ikraftträdandebestämmelsen tyder
på. Denna bestämmelse innebär, att lagen
träder i kraft omedelbart sedan den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vi tycker, att om några
lagändringar behövs, borde de med fördel
kunna utredas inom den kommitté,
som socialministern tillsatt för att se
över vissa bostadspolitiska frågor. Jag
yrkar därför, herr talman, bifall till reservationen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag har anslutit mig till
den reservation, som fogats till utskottsutlåtandet,
främst därför att jag reagerat
mot det lättvindiga sätt på vilket
förslaget till ändrad lagstiftning kommit
till. Någon egentlig utredning, som
påvisar att det verkligen finns ett omedelbart
behov av denna lagändring, har
inte gjorts. I departementspromemorian
framhålles visserligen, att det föreligger
ett starkt behov av att samordna kommunernas
åtgärder. Det är ju ett påstående
som ingen vill bestrida riktigheten
av, men samma sak kan ju då sägas om
hela det komplex av frågor som rör bostadspolitiken.
Den fråga som nu behandlas
är endast en detalj; konsekvenserna
av en lagändring kan dock ändå
bli nog så vittgående och svåröverskådliga.
När en så genomgripande lagänd -

ring ändå skall göras för att utsträcka
ilen kommunala kompetensen, borde
man väl i departementet ha kunnat kosta
på sig ansträngningen att något allsidigare
belysa ärendet remissvägen än
som har skett. Nu är det bara bostadsstyrelsen,
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund som tillfrågats,
och av dem har Landskommunernas förbund
avstyrkt en lagändring. Det skulle
givetvis ha haft sitt stora intresse att
få ta del av de praktiska och principiella
synpunkter på ärendet, som några
av de kommuner, vilka i främsta hand
berörs av den föreslagna lagändringen,
kunde ha haft att anföra.

Man har en stark känsla av att det inte
föreligger någon överhängande brådska
med att utvidga den kommunala kompetensen
på detta speciella område ur bostadsförsörjningssynpunkt.
Det är tydligen
främst andra företeelser på det
bostadspolitiska området, som så brådstörtat
skjutit fram denna fråga i förgrunden.

Om bärande skäl till ändringar i gällande
lagstiftning verkligen föreligger,
är säkert ändå brådskan inte större än
att dessa skäl kunde både grundligare
och bättre belysas av vad som hittills
skett. Helt säkert skulle ärendet vinna
på om de utredningsmän, som socialministern
i dagarna bemyndigats tillkalla
för att utreda vissa frågor inom bostadspolitiken,
också bereddes tillfälle att
fundera litet närmare på dessa frågor.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Den fråga som vi behandlar
har nog, som herr Bengtsson i
Göteborg sade, en ganska begränsad
räckvidd. Lagändringen kommer sannolikt
endast att utnyttjas av ett mindre
antal kommuner, som har speciella svårigheter
på bostadsområdet.

Man säger här, att det inte funnits

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32 155

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

något behov av denna förändring, men
jag vågar påstå att det länge kants såsom
en uppenbar brist i den nuvarande
lagen, att den inte ger möjlighet till ett
kommunalt samarbete när det gäller att
komma till rätta med ett, som jag tycker,
rent praktiskt byggnadsproblem,
som kanske oftast uppstår i städer som
helt naturligt många gånger måste ha
ett behov att bygga över kommungränsen.

Alla är vi väl numera någorlunda
överens om att de kommunala åtgärderna
för att komma till rätta med det
stora bostadsproblemet har spelat en
betydande och stimulerande roll när
det gällt att lösa detta problem. Det har
emellertid alltid funnits ett hinder, och
det har varit att framför allt de snabbt
växande städerna haft stora svårigheter
att hitta tillräckligt med passande tomtmark.
På många håll har visserligen
mark funnits men utom räckhåll, därför
att den mark, som bäst skulle ha
passat att fortsätta att bygga på, har legat
utanför den egna stadsgränsen.

Sedan har det på den andra sidan
stadsgränsen funnits ett annat problem,
som jag tycker bör in i bilden här, och
det har varit att de små landsbygdskommunerna
varit handicapade i sin
byggnadsverksamhet, därför att man
inte haft det naturliga och stabila behovsunderlag
och kanske inte heller de
personliga resurser, som behövs för att
kunna starta en egen kommunal byggnadsverksamhet
som — det vill jag betona
— måste sträcka sig över en följd
av år om den skall ha någon mening.
Här, menar jag, har de små kommunerna
haft ett klart liandicap. De har inte
kunnat tillgodogöra sig den stimulerande
effekt, som ett rätt skött kommunalt
bostadsföretag kan bli för bostadsverksamheten
inom en kommun.

På den allra senaste tiden har tillkommit
ytterligare en sak, som enligt
min mening gör en lagändring önskvärd.
.lag tänker närmast på behovet av

att kunna seriebygga egnahem. De kan
inte byggas styckvis, ty då kommer man
upp i orimliga kostnader.

Dessa problem skulle säkerligen
många gånger ha kunnat lösas, om lagen
givit möjlighet till samarbete över
kommungränserna.

Nu säger visserligen reservanterna,
att det redan finns möjligheter för kommunerna
att ordna detta samarbete genom
att ingå kommunalförbund. Man
säger till och med att sådana redan
finns, som sysslar med bostadsbyggande,
och att man har nått goda resultat.
Jag skulle gärna vilja fråga reservanterna:
Var finns dessa kommunalförbund?
Detta är i varje fall en fullkomlig
nyhet för mig, och jag tror alla som
är intresserade av byggnadsfrågor gärna
skulle vilja ha den upplysningen.
Den allmänna meningen hos dem som
sysslar med bostadsbyggande i kommunal
regi är annars, att systemet med
kommunalförbund är alldeles för tillkrånglat
och för tungrott för att kunna
användas i detta sammanhang. Om det
finns möjlighet att göra en sak betydligt
enklare och smidigare kan jag heller
inte förstå varför den skall göras krångligare
än som är absolut nödvändigt.
Detta allra helst en dag som denna, då
riksdagen när det gällt övrig byggnadslagstiftning
har gått fram under parollen
»Ned med byggkrånglet!»

Reservanterna gör den invändningen,
att lagändringen skulle innebära en avvikelse
från gängse former för kommunalt
samarbete, att den skulle avvika
från huvudregeln att den kommunala
kompetensen skall vara knuten till kommunens
område. Inom utskottsmajoriteten
har vi svårt att förstå det resonemanget.
Om man samarbetar på det
ena eller andra sättet spelar väl inte
så stor roll. Kan man göra samarbetet
effektivare genom att göra reglerna härför
enklare, kan detta inte vara något
fel. Förslaget vill inte göra våld på regeln
atl kompetensen skall vara knuten

156 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

till kommunens område. Varje kommun
skall ha rätt att besluta för sitt område.

Stadsförbundet, som ju bör ha tittat
särskilt noga på förslaget, tillstyrker
det. Landskommunernas förbund har
visserligen avstyrkt, men på Landskommunernas
förbunds egen inrådan har
därefter lagförslaget ändrats, så att jag
föreställer mig att numera också betänkligheterna
från Landskommunernas
förbund har försvunnit. Det har således
klart angivits i lagtexten, att: »Kommun
må ej bedriva verksamhet enligt vad som
nu sagts inom annan kommun utan att
sistnämnda kommun samtyckt därtill.»

Den andra invändningen reservanterna
gör är att lagändringen öppnar möjligheter
för annan kommun att ge generella
och individuella bostadssubventioner
till andra än icke kommunmedlemmar.
Jag tror att reservanterna här
gör sig alldeles onödiga bekymmer.
Hade de kommunala tilläggslånen funnits
kvar, skulle jag bättre förstått invändningen.
Men numera finns det väl i
stort sett av kommunal bostadssubvention
endast kvar de behovsprövade bostadstilläggen
för folkpensionärer, och
det är väl knappast dem som reservanterna
här tänker på. Att någon stad
skulle komma på den idén att ge bostadssubventioner
till en intilliggande
landsbygd, tycker åtminstone jag förefaller
otroligt, t. o. m. så här strax före
jul. Men om det verkligen skulle förekomma,
föreställer jag mig att staden
har fullgoda skäl, icke minst ekonomiska,
för sitt handlande.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KÅLLENIUS (h):

Herr talman! Det i proposition nr
173 framhållna behovet av lagändring
för att ett kommunalt eller såsom allmännyttigt
betecknat bostadsföretag
skall få planera och uppföra bostadshus
inom annan kommuns område är

grundat på antaganden, för vilka de
bakomliggande sakskälen icke redovisats.

Till en början må nämnas, att propositionen
inte lämnar någon klar definition
på vad som kan anses utgöra »en
enhet i bostadsförsörjningshänseende».
Ur lagstiftningssynpunkt är detta otillfredsställande.
Menas med en enhet i
bostadsförsörjningshänseende, att det
skall vara fråga om att genom nybyggande
avskaffa bostadsbristen, eller
avser man att varje form av bostadsbyggande,
t. ex. sanering, skall falla
under begreppet, d. v. s. att två kommuner
kan bedriva ifrågasatt verksamhet
utan att någon bevislig bostadsbrist
föreligger? Skall enbart sysselsättningsskäl
kunna utgöra grund för dylik kommunal
samverkan? Ordalagen är dunkla,
och formuleringen synes ge utrymme
för rent godtyckliga bedömningar. Så
bör en lag icke skrivas.

Allt material i departementspromemorian
måste bedömas vara baserat på
teoretiska antaganden, så länge det inte
klart redovisas att det 20-tal områden,
som angivits, i reell mening utgör enheter
i bostadsförsörjningshänseende.
Om ett sådant intresse verkligen förelegat
mellan kommunerna i dessa områden,
skulle det väl ha tagit sig ett
mera påtagligt uttryck än som nu har
skett. Någon allmän önskan från de
kommuner, som ingår i dessa områden,
att samverka på det föreslagna sättet
har ju inte ens antytts. Måhända kan
det i verkligheten rent av föreligga konkurrerande
kommunala intressen, som
illa stämmer med innehållet i departementspromemorian.

Promemorians antaganden borde upplysningsvis
ha underbyggts med faktiska
uppgifter, så att man hade sluppit
sväva i ovisshet om de verkliga förhållandena.
Då hade man också kunnat få
belägg för huruvida den nuvarande
ordningen med arbete i kommunalförbundets
form verkligen utgör sådant

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32 157

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

hinder för önskvärd kommunal samverkan,
som nu framhålles på s. 5, andra
stycket, i utlåtandet. Var finns exempel
på misslyckade kommunalförbund
på detta område? Det finns enligt min
mening ingen bärande motivering för
att man skulle behöva kringgå kommunalförbundets
form, och det är
minsann en allvarlig brist.

Utskottets majoritet framhåller i allmänna
ordalag behovet av ökat samarbete
mellan kommunerna. Men inte
heller här finns något sakligt material
för att belysa frågan över huvud taget
eller dess generella betydelse.

Herr talman! Man kan säga, att sällan
har på så ofullständigt underlag förslag
framlagts med så vittgående verkningar.

Såvitt man kan spåra, när man forskar
i vad som här kan ligga bakom,
föreligger ett intresse från de kommunala
företagen i Stockholm och i Göteborg.
De vill av egna produktionsegoistiska
intressen skaffa sig nya marknader.
Om vi tar Stockholm som exempel,
så kan det konstateras, att den
socialdemokratiska majoriteten i år har
brutit de tidigare alltsedan Zäta Höglunds
tid gällande fördelningsnormerna
beträffande stadens marktillgångar, som
respekterats under hela den borgerliga
majoritetstiden. Man har i år helt enkelt
uteslutit enskild företagsamhet
från all mark och tilldelat stadens i
egen regi byggande företag, Svenska
bostäder och Hyreshus, 4 000 lägenheter,
och samtliga återstående marktillgångar,
3 000 lägenheter, till den s. k.
reguljära bostadskooperationen, d. v. s.
det »nya frälset» i detta sammanhang.

Sedan 10—20 år tillbaka bygger
ungefär 35 enskilda företagare åt
Stockholms stad på dess tomträttsmark.
Dessa företagare —• och alla deras anställda
— har man med en gång stoppat
med den cyniska uppmaningen att söka
sig utanför stadens gränser, d. v. s.
just dit där de favoriserade kommunala

bolagen med stöd av detta lagförslag
vill söka sig. För de enskilda företagarna
var det inte fråga om den betydelse
ur sysselsättningssynpunkt, varom utskottet
talat.

Nu är det för Stor-Stockholms del så,
att den beräknade bostadsproduktionen
med all sannolikhet skulle komma till
stånd även utan en sådan kommunal
medverkan som här påstås nödvändig.
Det finns t. o. m. runt om Stockholm
kommuner som betackar sig för stadens
inblandning. Tänkbart är, att en lagändring
som den föreslagna skulle kunna ge
underlag för en påtryckning på grannkommunerna
att vara med om ett engagemang
av den här typen, men eftersom
i lagförslaget en frivillig överenskommelse
anses vara grundförutsättningen
har man svårt att förstå, varför inte
kommunalförbundets form skulle kunna
tillämpas.

För Storstockholms del — det är det
första exempel som jag har valt — finns
det inte något ådagalagt behov enligt
propositionen, och då är ändå Storstockholm
det område här i landet där
bostadsbristen kanske är mest påtaglig.
Tvärtom skulle sysselsättningssvårigheter
uppstå för företagare i grannkommunerna,
om Stockholms kommunala bolag
skulle ges förtursrätt. Syftet med en sådan
här aktion blir sålunda i grund och
botten att skapa ett nytt monopol för
kommunala företag att — helt utan risker
och med statens pengar — i egen
regi ta hand om både projektering och
genomförande utan att vare sig arkitekter,
konstruktörer eller entreprenörer
blir i tillfälle att tävla inom sina respektive
områden. Om det icke funnits rätt
till full statlig belåning för s. k. allmännyttiga
företag, skulle knappast ett dylikt
förslag ha kommit på riksdagens
bord.

Nu säger man visserligen från socialdemokratiskt
håll i Stockholm, att det
här i första hand skall vara fråga om
kommunala företag som bygger med

158 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

anlitande av entreprenörer, men detta
är bara ett lockbete för att dölja de
verkliga avsikterna, och en sådan invändning
rubbar ingalunda påståendet
om att behovet icke är ådagalagt. Jag
skall i detta hänseende be att få citera
vad ordföranden i fastighetsnämnden,
borgarrådet Frank, sagt vid ärendets behandling
inom fastighetsnämnden — uttalandet
återfinnes i stadskollegiets utlåtande
nr 210 för år 1959, s. 1852: »Det
är visserligen utomordentligt angeläget,
att det uppställda aktionsprogrammet
för bostadsförsörjningen i Stor-Stockholm
fullföljes, men produktionssiffrorna
ha hittills varit mycket tillfredsställande,
och det finns ingen anledning antaga,
att icke de produktiva resurserna
äro tillräckligt stora för programmets
genomförande utan insatser av de för
byggande inom Stockholms stad ursprungligen
bildade kommunala företagen.
Ett överförande till storstockholmsområdet
av dessa företag skulle under
sådana förhållanden endast innebära ett
överförande på nämnda företag av produktion,
som nu utövas av företag sedan
länge verksamma i Stor-Stockholms
skilda kommuner. Den i Stockholm bedrivna
kommunala byggnadsverksamheten
är inget självändamål. Den syftar
icke till att under alla förhållanden uppehålla
en för andra syften uppbyggd
kommunal apparat utan har till uppgift
att tillgodose behovet av goda bostäder
inom Stockholms stad. Så länge bostadsproduktionen
i stor-stockholmsområdet
kan tillgodoses utan ifrågavarande kommunala
bolags medverkan, saknas anledning
till ett överförande av nämnda bolags
verksamhet till utomstående. Även
ur kommunalrättsliga och principiella
synpunkter skulle en dylik utvidgning
vara ägnad väcka betänkligheter.»

Likartat är förhållandet i ett annat
känt fall. Ett kommunalt bolag i Göteborg
har under hand skaffat sig uppdraget
att i en grannkommun projektera
och sedan bygga 130 tvåplans radhus

och 1 sexvånings flerfamiljshus med affärslokaler.
Ett från enskilt håll framfört
anbud att i samråd med vederbörande
kommun producera samma objekt
till godkända statliga belåningskostnader
har enligt uppgift inte ens upptagits
till prövning av kommunen.

Den åberopade bostadsbristen samt —
observera detta — även sysselsättningsfrågan
har här tagits till intäkt för en
lagändring, som i verkligheten icke ter
sig som något annat än en framstöt i
socialiserande riktning. Vi har under
årens lopp fått erfara följderna av att
det i allt större omfattning funnits en
bristfälligt utformad lagstiftning och alltför
lösliga administrativa former. Här
möter ett typiskt exempel på ett icke tillräckligt
noga redovisat och genomtänkt
lagändringsförslag. Då därtill kommer,
att en utredning på det bostadspolitiska
området redan igångsatts och frågan
icke är överhängande, så hade det varit
riktigare att hänskjuta förslaget till
denna utredning.

Herr talman! Som en sammanfattning
vill jag för det första säga att det föreliggande
lagförslaget icke fyller kravet
på en väl genomtänkt och motiverad
ändring utan har lagtekniska brister.
För det andra har konsekvenserna i olika
hänseenden på det kommunala planet
av förslagets genomförande icke ens antytts.
För det tredje finns det ingen utredning,
som ådagalägger det faktiska
behovet av lagändringen, utan detta
grundas på allmänna uttalanden. Starka
skäl talar för upprätthållandet av den
princip, på vilken lagstiftningen vilar,
nämligen att de kommunala instanserna
i förevarande hänseende skall vara begränsade
till verksamhet inom den egna
kom munen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som anförts av herr Ebbe
Ohlsson in. fl.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Enligt det föreliggande

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32 159

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

lagförslaget kan en kommun få anslå
medel till bostadsförsörjningen i en annan
kommun, doek endast under förutsättning
att båda kommunerna är belägna
inom ett och samma bostadsförsörjningsområde,
alt vidare kommunerna
är överens om åtgärden och att denna
icke enbart syftar till att hjälpa personer
som redan är bosatta i kommunen.
Därmed tycker jag att samtliga remissinstansers
påpekanden är tillgodosedda.

Det har av den senaste talaren gjorts
gällande, att det här skulle vara fråga
om enbart ett Stockholms- och göteborgsproblem,
eftersom dessa städer
inom den närmaste tiden kommer att
sakna egen tomtmark för bebyggelse,
varigenom frågan om byggnation i annan
kommun har aktualiserats. Jag
kommer från en annan storkommun,
nämligen Malmö. Även för oss är frågan
om byggnation i annan kommun aktuell,
fastän inte Malmö stad saknar egen
tomtmark. Vi bär en generalplan för bebyggelsen
fram till 1970 och ändå är
inte tomtmarksresurserna uttömda utan
beräknas räcka ända fram till 1980. Men
nu är förhållandet det, att vi har byggt
ut hamnområdet, och där har placerats
en hel del industrier. Vi saknar emellertid
möjlighet att i närheten av detta
område skaffa fram bostäder åt de arbetare
och tjänstemän som är sysselsatta
i dessa industrier. Det betyder att vi i
fortsättningen skulle vara nödsakade
att flytta människorna genom hela staden
ut till de västra och södra stadsdelarna
— varvid kommunikationslederna
skulle bli hårt belastade och resorna röra
sig om halvtimmar och mera — i
stället för att lägga bostäderna i öster,
där vi har litet tomtmark, medan sådan
framför allt finns i Burlövs kommun.
Det skulle vara fullt naturligt att
placera denna nya bebyggelse i Burlövs
kommun. Vi har nyligen haft ett sammanträde
med länsstyrelsen — jag har
f. ö. protokollet med mig — varvid
denna kommun helt anslöt sig till tan -

ken på sådant samarbete. Representanterna
för Burlövs kommun meddelade,
att de avvaktade denna proposition för
att kunna effektuera ett samarbete med
Malmö.

När man här talar om lokalisering och
menar, att det är klokast att lägga industrier
och bostäder nära varandra,
är det också naturligt att lösa problemet
på detta sätt, eftersom man därigenom
får möjlighet att placera människorna
i närheten av deras arbetsplats.
De som kämpar för att industrier och
bostäder bör ligga i omedelbar anslutning
till varandra bör godta detta praktiska
förslag till samråd mellan ett par
kommuner för att lösa bostadsförsörjningsfrågan.

Med nya bostäder följer handel, serviceinrättningar
och småindustri. En liten
kommun kan inte utan stora uppoffringar
i skattehänseende klara alla problem
med skolor, trafikleder, kommunikationer,
vatten och avlopp o. s. v.,
men i samarbete med en större kommun
kan saken ordnas snabbt, väl och
billigt. Man får en levande landsbygd
och en broms mot dennas alltmer tilltagande
uttunning. Här har man en rejäl
chans att skapa en landskommun med
gott befolkningsunderlag och god kontakt
med stad och tätort. Alla som vill
bereda småindustrien en god jordmån
har tillfälle att medverka till verkligt
lyckade resultat och till ett närmande
mellan stad och landsbygd. Det är bättre
med detta frivilliga samarbete kommunerna
emellan än alt — som ibland sker
— tvingas lösa frågorna med inkorporeringar.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen fiir socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Statsrevisorerna har alldeles
nyss uttryckt ett önskemål om att
man såvitt möjligt skulle begränsa propositions-
och riksdagstrycket. Vi ser

160 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

nu vilka svårigheter det kan föranleda,
om man inte -— som oftast sker -— först
trycker en lång historik och sedan utvecklar
alla möjliga synpunkter för att
slutligen komma fram till ett så enkelt
och praktiskt förslag som det föreliggande
innebär. Jag har försökt att göra
ett avsteg från det som statsrevisorerna
med viss rätt anmärkt på i detta sammanhang,
med det resultatet att jag nu
beskylles för att förslaget inte är tillräckligt
underbyggt och att man inte
får de fakta i målet, som behövs för att
ta ståndpunkt. Jag säger som herr Osvald
i första kammaren, att det här inte
är fråga om några märkvärdigare principståndpunkter
utan om en praktisk
angelägenhet, som bör lösas på ett praktiskt
sätt.

För att undvika alla missförstånd vill
jag understryka, att folkpartiet i Stockholms
stadsfullmäktige stöder detta förslag;
jag fick nämligen av herr Källenius’
anförande det intrycket, att det
skulle finnas något slags borgerlig front
mot socialdemokratien på denna punkt.
Detta är sålunda icke fallet.

Dessutom kan jag — eftersom Landskommunernas
förbund åberopades på
grund av sitt remissyttrande -— lämna
den upplysningen, att herr Anderberg i
första kammaren, som är förbundets
ordförande, förklarade att han anslöt
sig till detta förslag efter den korrigering,
som har skett i propositionen i
jämförelse med den promemoria som
tidigare förelåg. Man kan följaktligen
inte heller åberopa Landskommunernas
förbund gentemot propositionen, ty vi
har fått otvetydiga besked om hur förbundet
numera ser på denna angelägenhet.

I anledning av att herr Källenius i
så stor utsträckning sysslade med Stockholm
vill jag göra kammaren underkunnig
om vissa fakta. I Stockholms bostadskö
är något över 100 000 sökande
registrerade. Av dessa saknar 53 procent
egen lägenhet. Antalet sökande

med egen lägenhet uppgår till närmare
50 000. Åtskilliga av dessa lever — det
vet vi — under mycket otillfredsställande
bostadsförhållanden. Antalet bostadssökande
i de 18 förortskommuner,
som tillsammans med Stockholm utgör
Stor-Stockholms planeringsområde, uppgår
till cirka 40 000. Det totala antalet
bostadssökande i Stor-Stockholm är
alltså 140 000. Jag skall emellertid medge
att detla är bruttosiffror; den reella
bostadsbristen är lägre än siffrorna anger,
då dessa inkluderar både det aktuella
behovet och ett framtida behov.
Folk har lärt sig att anmäla sig i god tid.
I viss mån anges också behov som redan
är tillgodosedda, eftersom man ofta
inte meddelar att man fått bostad utan
står kvar i kön. Men även om man gör
avdrag för en viss statistisk »luftvolym»,
som gör att bostadskön är större än
den reella bostadsbristen, kvarstår en
brist av skrämmande storlek i Stockholm
med omnejd.

Bostadsproduktionen i Stor-Stockholm
har intill de senaste åren legat
vid 10 000 lägenheter om året, fördelade
med 7 000 på Stockholm och 3 000
på grannkommunerna. Det aktionsprogram
för bostadsförsörjningen, som
Stockholm och grannkommunerna gemensamt
gjort upp, innebär en successiv
ökning av bostadsproduktionen från
dessa 10 000 lägenheter till 14 000 lägenheter
om året. På grund av Stockholms
sinande marktillgångar måste
grannkommunerna dels svara för hela
ökningen om 4 000 lägenheter, dels
»övertaga» hälften av den produktion
som Stockholm hittills bedrivit. För
åren 1960 och 1961 har man räknat med
att grannkommunerna skulle bygga
cirka 10 000 respektive 11 000 lägenheter
medan på Stockholm skulle komma
4 000 respektive 3 000 lägenheter.

Vad situationen kräver är alltså en
kraftig och planmässig ökning av bostadsproduktionen
i Stor-Stockholm,
därjämte ökade möjligheter för stock -

161

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

holmarna att få bostäder i grannkommunerna.
Nu övervägs att Stockholm
aktivt engagerar sig i bostadsbyggandet
i grannkommunerna, närmast med
sikte på att öka tillgången på hyreslägenheter.
I detta sammanhang bortses
från de kooperativa bostadsföretagen,
som bedriver en omfattande byggnadsverksamhet
i grannkommunerna och
som har resurser till en produktion av
sådan omfattning att den kan tillgodose
efterfrågan på insatslägenheter — märk
väl insatslågenheter.

Då säger man: Men de enskilda byggmästarna
kan väl också bygga. Härpå
kan jag svara att staden har förklarat
sig beredd att medverka till att enskilda
byggnadsföretagare, som hittills haft
sin verksamhet förlagd till Stockholm,
beredes möjlighet att bygga bostäder i
grannkommunerna. Av dessa lägenheter
kan dock Stockholms bostadsförmedling
f. n. icke påräkna någon andel. För
att hyreslägenheterna i grannkommunerna
skall kunna ställas till förfogande
för Stockholms bostadskö erfordras
att Stockholms kommunala bostadsföretag
får bygga i grannkommunerna.

Vi måste vara intresserade — allra
helst herr Källenius som sitter på stockholmsbänken
— av att vi kan avbeta
en del av Stockholms väldiga bostadskö,
tv det är där vi har större delen av de
bostadssökande.

Eftersom grannkommunerna har att
brottas med vissa tekniska och finansiella
problem, etablerar de ett samarbete
av den här typen. Då säger
herr Källenius: De kan väl bilda kommunalförbund.
Ja det kan de. Men tror
herr Källenius att detta skulle innebära
en mindre påverkan på den mindre
kommunen i förhållande till den större?
•lag säger som herr Osvald i första kammaren
att risken kanske egentligen
vore den motsatta.

När man, som har påpekats av flera
talare, kan träffa en överenskommelse
om samarbete — vilket är förutsiittII
Andra kammarens protokoll 195!).

ningen för att man skall kunna etablera
verksamhet av detta slag — begriper
jag inte att man plötsligt kan gripas av
fruktan för att detta skulle för de mindre
kommunerna innebära intrång i den
kommunala självbestämmanderätten.
Jag tvingas nu att bidra till att riksdagstrycket
blir mer omfattande, men
eftersom man begärt upplysningar kan
jag nämna att det redan under hand
har träffats preliminär överenskommelse
mellan Stockholm och Tyresö.
Denna överenskommelse innebär att
man skulle bygga 500 lägenheter i Tyresö.
Det var AB Familjebostäder som
skulle bedriva denna byggnadsverksamhet,
ett företag som inom parentes sagt
inte bygger i egen regi utan lämnar ut
arbetena på entreprenad till privata
byggmästare. Här fick man alltså bygga
500 bostäder mycket snabbt. Av dessa
lägenheter får Stockholms stad 90 procent
och Tyresö kommun 10 procent.
Detta är en praktisk åtgärd — som omedelbart
leder till praktiska resultat —
i syfte att minska bostadsköerna. Och
nu vill man bara för någon princips
skull — jag vet inte om det kan vara
andra intressen som dikterar herr Källenius’
ståndpunktstagande — förhindra
en sådan praktisk åtgärd, bland annat
med utgångspunkt från att detta
skulle medföra att vi skulle lämna bostadssubventioner
till invånare i en
grannkommun. Då vill jag bara påpeka
att det enda stöd av generell art som
kan komma i fråga är borgensåtagande
för tertiärlånen, och dessutom får kommunen
svara för eventuell förlust i samband
med dessa åtaganden.

Alla erfarenheter visar dock att risken
för att kommunerna skall behöva
infria dessa sina åtaganden är ytterst
ringa.

.lag har betraktat detta som en praktisk
åtgärd ledande till praktiska resultat
på kort tid. Denna ståndpunkt intas
inte bara av socialdemokrater — som
någon kanske förmodar. Herr Osvald i
Nr 32

162 Nr 32 Onsdagen den 16 december 1959

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

första kammaren, som är utskottets ordförande,
talade varmt för förslaget och
bidrog med en argumentering som otvivelaktigt
var synnerligen effektiv. Dessutom
vill jag påpeka att i stadsfullmäktige
i Stockholm var folkpartisterna och
socialdemokraterna på samma linje i
denna angelägenhet.

Herr BENGTSSON i Göteborg (li)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Nilsson har
förklarat att det är av sparsamhetsskäl
som denna handling är så pass ofullständig
som den är. Jag vill inte gå in
i någon diskussion på den punkten utan
vill bara framhålla, att det knappast
torde vara statsrevisorernas mening att
propositionerna skall vara för korta,
otillfredsställande och otydliga på
grund av sparsamhetsskäl. Sparsamhetsivern
torde snarare gå ut över utskottsutlåtandena.

Jag anser det vara otillfredsställande
att det inte givits tillfälle för länsstyrelserna
att yttra sig över departementspromemorian.
Det redovisas inte heller
någon som helst konkret framställning.
Här har vi två punkter som vi inte fått
något svar på. Det kan knappast bero
på sparsamheten med trycket.

Herr KäLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Till socialministern vill
jag först säga att jag närmast angrep
förslaget i egenskap av jurist. En så
pass invecklad och betydelsefull fråga,
som enligt vad diskussionen visat denna
är, kräver — oavsett vad statsrevisorerna
säger om riksdagstrycket — en klarläggande
utredning om vad förslaget i
alla sina delar kan innebära. Detta är
en principiellt betydelsefull fråga som
inte minst hänger samman med det
kommunalrättsliga. Man kan inte med
stöd av bostadsförsörjningslagen — om
jag inte missminner mig är den enligt
ett uttalande av statsrådet Möller en

provisorisk lag sedan 1947 — gå runt
ett så viktigt problem.

När det gäller själva sakfrågorna —
att komma till rätta med bostadsbristen
— finns förvisso inga skiljaktiga meningar
mellan socialministern och mig.
Vi har exakt samma uppfattning här.
Exemplet i Stockholm tror jag däremot
inte är riktigt. Förhållandet är ju sådant,
att hur man än bär sig åt kan
man inte bygga mer än vad stadsplaneringen
tillåter. Det är stadsplaneringen
som ligger efter och inte byggresurserna.
Därför kan man med all
sannolikhet inte beta av bostadskön
snabbare än vad man redan gör — tyvärr.
Produktionsresultaten visar också
att man ganska väl infriat förväntningarna.

Nu vill jag emellertid fråga om det
skulle bli större effekt om Stockholms
stads kommunala bolag skulle få träda
i stället för andra produktionsformer
som redan finns för att fylla denna
sektor. Jag betvivlar detta. Exemplet
med AB Familjebostäder har jag hört
förut. Det skulle vara ett företag som
bygger med entreprenörer. Så länge det
inte kan visas att dessa fastigheter inte
blir byggda ändå är emellertid detta
en åtgärd som innebär större våld än
nöden kräver. Enbart exemplet Stockholm
är inte avgörande för hela principfrågans
bedömning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! För att i fortsättningen
undvika diskussion om riksdagstrycket
vill jag påpeka, att detta mitt yttrande
inte var avsett att tas alltför allvarligt.
Det sätt, på vilket talarna har tagit upp
denna del av mitt anförande, har visat
min oförmåga att vara ironisk, vilken
härmed är dokumenterad. Men i fortsättningen
kan jag väl slippa ifrån polemik
på den punkten.

Till herr Källenius vill jag bara säga,
att allting verkligen kan bli invecklat

163

Onsdagen den 16 december 1959 Nr 32

Ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

om man vill göra det invecklat. Jag ser
mitt förslag som en praktisk åtgärd som
man kan klara utan att begrava frågan i
den bostadspolitiska utredningen.

Beträffande möjligheterna att bygga
mer eller bygga mindre i Stockholm och
storstockholmsområdet kan jag hänvisa
till att vare sig det beror på att stadsplaneringen
ligger efter eller inte så är det
ett faktum, att man i Stockholm på allvar
börjat få ont om mark att bygga
på. Under det närmaste året skall man
bygga 4 000 lägenheter i Stockholm och
året därpå 3 000 lägenheter. I ytterområdet
skall man det närmaste året bygga
10 000 lägenheter och året därpå 11 000.
Det är siffror som talar sitt tydliga
språk.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Tillsammans med några
kammarkolleger har jag inlämnat en
motion om avslag på denna proposition.
Reservanterna i utskottet har redan
framhållit att detta är en viktig fråga
och att den inte förberetts tillräckligt.
Det har även nämnts att denna fråga
kan ordnas på många andra sätt. Vi har
i vår motion velat framhålla, att en så
betydelsefull fråga som denna bör förberedas
mycket bättre innan den kommer
på riksdagens bord. Därför har vi
yrkat avslag på propositionen.

Det verkar på socialministern och på
en del andra ledamöter som talat för
utskottet som om bostadsfrågan inte
skulle kunna ordnas på annat sätt än
genom kommunernas ingripande. Jag
vill påpeka att det finns många olika
former för bostadsbyggande. När socialministern
åberopar bostadsförhållandena
här i Stockholm tycker jag för min
del att detta utgör ett utomordentligt
gott bevis på att den socialdemokratiska
bostadspolitiken har misslyckats.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga denna debatt. Med detta
har jag velat peka på att denna utomordentligt
viktiga fråga framför allt gäl -

ler den kommunala självbestämmanderätten.
Därför tycker jag att man borde
ha gått försiktigare fram från socialdepartementets
och utskottsmajoritctens
sida.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen,
vilket innebär detsamma som ett
bifall till min motion.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtsson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 74 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs statsutskottets memorial nr

164

Nr 32

Onsdagen den 16 december 1959

Höstsessionens avslutning

192, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1959/60.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om allmän
varuskatt m. m., såvitt propositionen
avser riktlinjer för administrationen av
den allmänna varuskatten m. m.; samt
från bevillningsutskottet:
nr 355, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
m. m.;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
gränstullsamarbete med annan stat,
m. m.; och

nr 357, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 23 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften.

Härefter anmäldes och godkändes
följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 353, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
konventionerna inom OEEC om säkerhetskontroll
på atomenergiens område
och om ett bolag för behandling av
atombränsle; och

från konstitutionsutskottet:
nr 349, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension m. m.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Vidare anmäldes och godkändes tred -

je lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 358, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i byggnadslagen den 30
juni 1947 (nr 385) samt till byggnadsstadga,
dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 359, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, dels ock i ämnet väckta motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes
statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 346, till Konungen angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1959/60.

§ 19

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1959.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

§ 21

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Efter dessa
veckor under höstsessionen tror jag att
samtliga ledamöter känner det behagligt
att nu kunna inregistrera, att kammarens
arbete är slutfört, och kunna
ge sig i väg till sina hemorter för att
fira den stora julhögtiden.

De ärenden som har förelegat till
kammarens behandling under höstriksdagen
har kanske inte varit av den natur
som vi brukar ha under höstriksdagarna;
jag tror de har varit väsentligt
mer betydelsefulla. Om jag tänker tillbaka
även på vårsessionen, finner jag
att vi under detta års riksdag har fat -

Onsdagen den 16 december 1959

Nr 32

165

tat många för vårt land och vårt folk
betydelsefulla beslut. Må vi hoppas att
de beslut, som av kammaren har blivit
fattade, till sin innebörd är sådana, att
de under kommande tider skall visa sig
vara till gagn för landet och för folket.

Jag har ett behov av att, innan jag
slutligen slår klubban i bordet, framföra
ett tack till kammarens ledamöter
för visat välvilligt överseende med mitt
handhavande av talmansuppdraget. Jag
vill också gärna framföra ett tack till
vice talmännen för det bistånd och den
hjälp som de har lämnat mig under det
snart tilländalupna året. Jag tackar vår
sekreterare för väl utfört arbete, jag
tackar vår kanslipersonal, våra vaktmästare
och alla dem som har stått oss
till tjänst under dessa månader till vilka
arbetet i riksdagens andra kammare
huvudsakligen är förlagt.

Jag ber till sist, ärade kammar kamrater,
att få tillönska er en vilsam julhelg
och ett angenämt årsskifte!

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr HALLÉN (s), som anförde:

Herr talman! Ärade kammarkamrater!
När vi en dag i maj månad röstade om
tilläggspensionerna och ännu mer vid
den omständliga och tidskrävande omröstningen
om varuskatten för några
veckor sedan, liksom vid våra plena i
övrigt, har vi i kammaren haft en livlig
känsla av att vi lagt talmansklubban i
händerna på en man som med oväld
och upphöjd opartiskhet ryktar sitt
värv. Att den lugna säkerheten också
bottnar i ett noggrant studium av akterna
förstår vi, och när nu striden är
lyktad och arbetet för året är till ända
menar vi att vår talman kan glädja sig
åt en välförtjänt julsemester, som jag å
kammarens vägnar hjärtligen tillönskar
honom.

Endast några korta ord, ärade kammarkamrater!
Vi har stått och står alltjämt
i skilda läger, alltför hårt avgrän -

Höstsessionens avslutning

sade enligt min mening. Men jag menar,
att vi inför uppbrottet och i föraningen
av julens varma atmosfär känner
en spontan lust att oskrymtat och
av hjärtat tillönska varandra en god jul
och ett lyckosamt årsskifte.

Det kan synas underligt att mot tidens
mörka bakgrund tala om julen som
en fridens och fredsdrömmarnas högtid.
Visst stiger som vita duvor mot
skyn från alla länder bekännelser till
världsfreden, men fruktan och misstro
anfäktar sinnena. Spioner och agenter
av alla slag genomkorsar länderna och
vapensmedjorna slamrar natt och dag.

Men fastän ofärdsmoln tid efter annan
stiger vid synranden tycker vi oss
ha ett växande hopp att de ej skall urladda
sig, utan att vårt folk får fira
årets stora helg i frid, om också många
— ja, många fler än vi tror — måste
möta det kommande året med tyngande
timliga bekymmer. Men må vi ej förtröttas
i att räcka dem hjälpande händer,
samtidigt som vi tacksamt konstaterar,
att våra bekymmer ter sig ringa,
när vi erinrar oss den förtvivlade tillvaro
som i jul är miljoner människors
lott. Var gång vi skymtar bilden av svältande
och sjuka barn, hjälplösa åldringar
eller människor som flyr för sin
ras’ eller tros skull, känner vi alla ett
styng i hjärtat.

Det år, som med sin blandning av
spirande löftestecken och brustna illusioner
stiger i sin grav, har fått namnet
flyktingåret. Det vill för vår blick
levandegöra den aldrig sinande ström
av människor i nöd. Det är egentligen
ingen nyhet för vår tid. Den gamla boken,
som vid jul tages fram i hem och
helgedom, målar inga idyller i glans
och lycka; tvärtom, där talas om en
kvinna i barnsnöd, för vilken ej fanns
rum i härbärget, och hon flyktar med
sin man och ett litet barn undan furstens
mördarligor, medan hemstaden
genljuder av förtvivlade mödrars rop
om försköning för sina små.

Den hemlösa flyende familjen har ge -

166 Nr 32

Tisdagen den 22 december 1959

likar i alla tider, nu kanske mera än
någonsin. Borde inte det vidga våra
vyer så att vi gripes av den ström av
god vilja och hjälpsamhet, som i juletid
stiger ur det svenska folkdjupet? Då
blir vi på ett förunderligt sätt medengagerade
både i den stora högtiden och
i den stora kampen.

Med dessa ord vill jag göra mig till

tolk för den julhälsning, som vi inbördes
bringar varandra.

Herr talmannen förklarade 1959 års
riksdags höstsession avslutad, varefter
kammarens ledamöter åtskildes kl.
15.31.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 22 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
som vid höstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag
kl. 12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskommo därvid
följande ledamöter:

Herr Dickson

» Johansson i Södertälje och
» Carbell.

Protokollen för den 11, den 15 och
den 16 innevarande december samt för
detta sammanträde upplästes för justering
och blevo av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

13UNI TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SR

910344