Fredagen den 11 december Sid (Riksdagens protokoll 1970:45)

RIKSDAGENS

»» PROTOKOLL

Nr 45

FÖRSTA KAMMAREN

1970

11—14 december

Debatter m. m.

Fredagen den 11 december Sid.

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond ............ 3

Avveckling av Marvikenprojektet ............................ 5

Gymnasieskolan ............................................ 50

Studievägarna i gymnasieskolan .............................. 62

Meddelande ang. enkel fråga av herr Annerås (fp) ang. dispens
för öppethållande inom detaljhandeln på söndagar .......... 69

Måndagen den 14 december

Svar på interpellationer:

av herr Hiibinette (m) ang. vården av kulturhistoriska byggnader
................................................ 70

av herr Kaijser (m) ang. arbetsmarknadsutbildningen........ 72

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. flyttningsbidrag till arbetskraft
som söker anställning i stödområde ................ 76

av herr Hansson (s) ang. försäljningen av bussar från Sverige
till Nigeria ............................................ 82

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 45

Nr 45

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 11 december sid.

Statsutskottets utlåtande nr 209, ang. utgifter på tilläggsstat I: justitiedepartementet
........................................ 3

— nr 210, ang. utgifter på tilläggsstat I: utrikesdepartementet .... 3

— nr 211, ang. utgifter på tilläggsstat I: försvarsdepartementet .. 3

— nr 212, ang. utgifter på tilläggsstat I: socialdepartementet .... 3

— nr 213, ang. utgifter på tilläggsstat I: kommunikationsdepartementet
.................................................. 3

— nr 214, ang. utgifter på tilläggsstat I: finansdepartementet .... 3

— nr 215, ang. utgifter på tilläggsstat I: utbildningsdepartementet

— nr 216, ang. utgifter på tilläggsstat I: handelsdepartementet ..

— nr 217, ang. utgifter på tilläggsstat I: inrikesdepartementet ..

— nr 218, ang. utgifter på tilläggsstat I: civildepartementet ....

— nr 219, ang. utgifter på tilläggsstat I: industridepartementet ..

— nr 220, ang. avveckling av Marvikenprojektet, m. m......... 5

Andra lagutskottets utlåtande nr 95, ang. gymnasieskolan ...... 50

Statsutskottets utlåtande nr 222, ang. gymnasieskolan .......... 62

cn ce ce ce

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

Fredagen den 11 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 210—215 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anslag till statens hantverks- och
industrilånefond

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 217, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
165, bilaga 10, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 30 oktober 1970, föreslagit riksdagen
att till Statens hantverks- och industrilånefond
på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
investeringsanslag av 20 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:1380,
av herr Olsson, Johan, m.fl., och II:
1603, av herr Boo m.fl., hade yrkats,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 165, bil. 10, Inrikesdepartementet,
skulle till Statens hantverksoch
industrilånefond på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1970/71 anvisa
ett investeringsanslag av 45 000 000
kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1380 och II: 1603 till Sta -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. anslag till statens hantverks- och industrilånefond

tens hantverks- och industrilånefond på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1970/71 anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Bohman (m),
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Nyman (fp), Kaijser (m), Thorsten
Larsson (ep), Wikström (fp),Eliasson
i Sundborn (ep), Nordstrandh (in)
och Mattsson (ep), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Källstad (fp), Andersson
i Knäred (ep) och Mundebo (fp).

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I proposition 165 har
redovisats att utlåningsbehovet genom
företagarföreningarna —- alltså av de
pengar som står till förfogande via statens
hantverks- och industrilånefond —•
ökat mycket kraftigt under de senaste
åren. För budgetåret 1969/70 har föreningarna
lånat ut 88 miljoner kronor,
vilket är 8 miljoner mera än vad som
för året funnits tillgängligt i statens
hantverks- och industrilånefond. Denna
merutlåning kommer alltså att belasta
innevarande budgetår. Dessutom har
det beräknade inflödet av återbetalningar
minskat till 54 miljoner kronor,
varför man haft endast ungefär 55
miljoner kronor att låna ut under innevarande
budgetår.

Behovet har emellertid varit mycket
större. Kungl. Maj:t har därför föreslagit
att på tilläggsstat anvisa ytterligare
20 miljoner kronor till statens hantverks-
och industrilånefond, vilket vi
från företagarhåll givetvis är mycket
tacksamma för. Emellertid står till förfogande
för utlåning trots detta tillskott
inte mer än 75 miljoner kronor. Enligt
vad som har redovisats från företagarföreningarna
finns här ett betydligt större
lånebehov för närvarande. Det är
ett ackumulerat lånebehov som uppstått
bl. a. på grund av de långvariga
kreditrestriktionerna. Dessutom har —•
beroende på svårigheten att placera
statliga kreditgarantilån i bank — skett

en förskjutning från statlig garantilånegivning
till lån på annat håll. Denna
brist har man försökt kompensera bl. a.
genom att söka lån via företagarföreningarna.

Det är allmänt känt att investeringsbehovet
i produktionsapparaten nu är
större än någonsin. Utredningar har visat
att detta investeringsbehov relativt
sett är betydligt större hos mindre och
medelstora företag än hos större företag.
Det är därför mycket angeläget att
man genom de olika låneformer som
står till buds försöker förbättra situationen
för denna grupp av företag. Det
är också känt att självfinansieringsgraden
hos dessa företag är mycket låg.
Därför uppstår ett akut behov av ökade
lånemedel i den mån inflationen medför
att omsättningen i pengar räknat
blir större eller andra åtgärder sätts
in för att öka produktionen.

Vi har därför i en motion begärt att
statens hantverks- och industrilånefond
skall få ett tillskott med ytterligare 25
miljoner kronor utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Utskottet har dock inte
velat gå på vår linje. Det finns inte
heller någon reservation i ärendet men
däremot ett särskilt yttrande från centern,
folkpartiet och moderata samlingspartiet.

I det särskilda yttrandet framhålles:
Vi har förutsatt att Kungl. Maj:t när ytterligare
klarhet vunnits om storleken
av de totala lånebehoven under innevarande
budgetår genom förslag om anslag
på tilläggsstat II skapar erforderligt
låneutrymme.

Jag har i detta läge inget särskilt
yrkande, utan vill endast uttala den
förhoppningen att vad som framförs i
det särskilda yttrandet kommer att prövas
av Kungl. Maj :t.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde; och

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandet nr 219 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. avveckling av Marvikenprojektet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 220, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående avveckling
av Marvikenprojektet, m. m., jämte
motioner.

1 propositionen nr 1, bilaga 15, hade
Kungl. Maj:t, enligt utdrag av statsrådsprotokoll
över industriärenden för den
2 januari 1970, föreslagit riksdagen att
till Lån till Aktiebolaget Atomenergi för
uppförande av en atomkraftstation i
Marviken för budgetåret 1970/71 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag
av 2 600 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1, bilaga 19, föreslagit riksdagen
att under förutsättning att nämnda
investeringsanslag beviljades för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
såsom förslagsanslag anvisa ett motsvarande
avskrivningsanslag.

Efter förslag av statsutskottet i dess
memorial nr 138 hade riksdagen beslutat
dels att inom ramen för en blivande
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1970/71 pröva Kungl. Maj:ts angivna
förslag om anvisande av ett investeringsanslag
av 2 600 000 kronor till Lån

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
till Aktiebolaget Atomenergi fiir uppförande
av eu atomkraftstation i Marviken
och ett däremot svarande avskrivningsanslag,
dels att till innevarande
höstsession uppskjuta behandlingen av
nämnda förslag.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 19b anmält, att det nämnda
investeringsanslaget icke behövde anvisas
samt under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokoll över industriärenden
för den 6 november 1970 föreslagit
riksdagen att godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om 1.
avveckling av tungvattenreaktorprojektet
Marviken, 2. dispositionen av investeringsanslaget
Kraftstationer m. in., 3.
eftergift av viss statens fordran hos Aktiebolaget
Atomenergi.

I propositionen nr 194 hade föreslagits,
att tungvattenreaktorprojektet Marviken
skulle avvecklas. Efter provdriften
hade framkommit att tekniska problem
och därav föranledda behov av
ändringsarbeten skulle kräva ytterligare
betydande insatser.

Vidare föresloges, att Marvikens
kraftstation skulle byggas om till en
oljeeldad kondenskraftanläggning. Anläggningen,
som skulle få en effekt av
ca 200 MWe, avsåges ingå i statens vattenfallsverks
produktionsapparat och
väntas kunna bliva färdig hösten 1973.
Anslagskostnaden beräknades till 49
miljoner kronor. Genom att delar av
den nuvarande anläggningen — bland
annat turbingeneratorn — kunde utnyttjas
vore projektet enligt statsrådsprotokollet
fördelaktigt från ekonomisk
synpunkt. Parallellt med ombyggnaden
avsåge AB Atomenergi att bedriva viss
kärnteknisk provnings- och experimentverksamhet
i den befintliga reaktorn.

Slutligen hade föreslagits, att de lån
om sammanlagt 195 miljoner kronor,
som utbetalats till Aktiebolaget Atomenergi
för uppförande av Marvikens
kraftstation från Fonden för låneunderstöd,
helt skulle avskrivas och att utfår -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
dade skuldförbindelser skulle återlämnas
till bolaget.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen 1:1311, av herr Lindblad,
vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta omdisponera anläggningarna i
Marviken, med eller utan oljeeldning,
till nationalmonument samt anhålla hos
Kungl. Maj :t om utformning av nödiga
inskriptioner,

dels de likalydande motionerna I:
1373, av herr Bohman m. fl., och II:
1598, av fru Kristensson m.fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att en parlamentarisk
undersökningskommission
måtte tillsättas för att granska atomprogrammet
och dess utförande och att
framlägga förslag i överensstämmelse
med motionerna till förekommande av
liknande händelser i framtiden.

dels ock de likalydande motionerna
1:1374, av herr Dahlén m.fl., och II:
1597, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att en parlamentariskt sammansatt
grupp under ledning av en opartisk
ordförande måtte tillsättas med
uppgift att göra en översikt över och
granskning av den svenska atomenergipolitiken
med tyngdpunkten lagd på
åren 1964—1970 samt att mot bakgrund
av denna granskning framlägga förslag
till åtgärder för att trygga riksdagens
möjligheter att erhålla tillräcklig information
som grund för ett ställningstagande
till tekniskt komplicerade frågor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte besluta om avveckling
av tungvattenprojektet Marviken
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över industriärenden för den
C november 1970 förordats,

2. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag i propositionen nr 1 om

anvisande av ett investeringsanslag av
2 600 000 kronor till Lån till Aktiebolaget
Atomenergi för uppförande av en
atomkraftstation i Marviken och ett
däremot svarande avskrivningsanslag,

3. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 6 november 1970 förordats
beträffande dispositionen av investeringsanslaget
Kraftstationer m. m.,

4. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 6 november 1970 förordats
besluta om eftergift av viss statens fordran
hos Aktiebolaget Atomenergi,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 1311,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1373 och 11:1598 samt 1:1374
och II: 1597.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Bohman (in), Axel Andersson
(fp), Nyman (fp), Ottosson
(m), Wikström (fp), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (in), Lothigius
(m) och Eriksson i Arvika (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 6 hemställa, att riksdagen som
sin mening måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört i anledning
av motionerna I: 1373 och II:
1598 samt I: 1374 och II: 1597;

2. av herrar Ivar Johansson (ep), Olle
Eriksson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep) och Andersson i
Knäred (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 6 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 1373 och II: 1598 samt
I: 1374 och II: 1597 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört om tillkallandet av en
parlamentarisk arbetsgrupp med uppgift
att framlägga förslag i syfte att till -

Fredagen den II december 197(1

Nr 45

försäkra riksdagen och de politiska
partierna biista möjliga informationsoch
beslutsunderlag i tekniskt eller på
annat sätt komplicerade frågor.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! När vi nu har att behandla
statsutskottets utlåtande nr 220
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående avveckling av Marvikenprojektet
berör vi därmed frågan om en av
de största ekonomiska satsningar på
ett utvecklingsprojekt som staten svarat
för efter andra världskrigets slut.

Hedan i mitten av 1940-talet började
man diskutera atomenergin och var
överens om att denna energikälla i
framtiden skulle behövas som komplement
bl. a. till de mer traditionella
kraftkällor som hade att svara för vår
energiförsörjning.

Det var väl också naturligt att Sverige,
som räknas som ett tekniskt högtstående
land, tidigt insåg att atomenergin
skulle få stor betydelse för vårt
lands utveckling. Alltför tidigt, kanske
många säger i dag, när vi står färdiga
att avveckla detta monument över
svensk atoinforskning, som utskottet
med anledning av ett motionsförslag
inte velat ytterligare fördyra genom att
göra det till ett nationalmonument.

Jag avser inte här att ”gråta över
spilld mjölk”. Jag är på det klara med
att man när det gäller teknisk utveckling
av avancerad karaktär ibland får
betala lärpengar, det gäller för såväl
AB Sverige som det stora eller lilla industriföretaget.
Men lärpengarna är ju
också till för att man för framtiden
skall försöka undvika nya felinvesteringar.

I motionsparet I: 1373 och II: 1598
har vi därför från vårt parti begärt att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att en parlamentarisk
undersökningskommission tillsättes för
att granska atomprogrammet och dess
utförande och att framlägga förslag i
överensstämmelse med motionen till

Ang. avveckling av Marvikenprojektet

förekommande av liknande händelser i
framtiden.

Herr talman! Denna hemställan framgår
av reservation nr 1, där vi tillsammans
med folkpartiet vill ge Kungl.
Maj:t till känna vad som anförts i motionerna.
Jag ber att få yrka bifall till
denna reservation.

Detta mitt yrkande vill jag motivera
med några få ord.

Det senaste decenniet har inneburit
eu snabb frammarsch för atomkraften,
som på många håll ute i världen framgångsrikt
liar hävdat sig i konkurrensen
med andra energikällor. Utvecklingen
i Förenta staterna har gått särskilt
fort. Och detta har sitt speciella intresse
med hänsyn till vårt val av reaktortyp.

Jag behöver inte erinra om att debatten
om reaktortyp länge varit het i
Sverige — lättvatten eller tungvatten
som moderator. I dag kan vi alla se resultatet
av det val som gjorts här. Den
mångomtalade och så mycket diskuterade
svenska linjen i reaktorpolitiken
har gått ut på att bygga tungvattenreaktorer
med en sådan utformning att de
var så lika lättvattenreaktorerna som
möjligt. Att Marviken nu misslyckats betyder
ju inte att alla de nedlagda pengarna
fördenskull är helt bortkastade.
Många av erfarenheterna man gjort har
ju varit till nytta vid projekteringen av
lättvattenreaktorerna i t. ex. Oskarshamn
och Ringhals, något som jag övertygats
om vid femte avdelningens besök
i Marviken och Studsvik. Men detta kan
dock inte undanskymma det förhållandet
att tungvattenreaktorn för dagen
främst är av teoretiskt intresse i den
meningen att den köpare som vill ha
en fungerande reaktor som producerar
energi till lägsta möjliga pris och som
samtidigt utsträcker sin planeringshorisont
framåt i tiden, anses göra bäst i
att välja en lättvattenlösning.

Statsutskottet har enhälligt ställt sig
bakom Kungl. Maj:ts förslag att tungvattenreaktorprojektet
Marviken skall
avvecklas. Riksdagen har med Kungl.

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
Maj:t ett gemensamt ansvar för detta
utgiftsbeslut, som i pengar redovisats
till cirka 500 miljoner kronor men som
i verkligheten -— om man räknar alla
kostnader — rör sig om 700 å 800 miljoner
kronor.

Hur skall vi kunna undvika felaktiga
satsningar i framtiden, och vad är grunden
till det felaktiga beslutet? Med anledning
av den sista frågan måste jag
erinra kammaren om att Marvikenprojektets
fullföljande tidigare vid olika
tillfällen här i kammaren tagits upp
från vårt håll. Men för få har velat
lyssna. Jag vill inte lasta någon speciell
för detta, det är alltid lätt att vara efterklok.

Och som industriministern framhåller
om det svenska atomenergiprogrammet
i förordet till vitboken, fanns det i slutet
av 1950-talet med hänsyn till de speciella
förutsättningar som då rådde
knappast något alternativ. Men jag vill
också direkt citera vitbokens förord:
”Vad som däremot kan diskuteras är
om programmet tidigare än som faktiskt
skedde hade kunnat anpassas till den
tekniska och kommersiella utvecklingen,
framför allt lättvattensteknikens genombrott.
Om man formulerar problemet
på detta sätt är det framför allt
Marvikenprojektet som kommer i blickfältet.
”

Av förordet till vitboken framgår att
industriministerns syfte med den är att
belysa motiven och riktlinjerna för
statsmakternas olika ställningstaganden
till atomenergiprogrammet. Vi ser vitboken
som något positivt i denna affär.
Men, herr statsrådet Wickman, vi måste
väl vara överens om att vitboken trots
sina förtjänster dock inte är det fullständiga
dokument man önskar tillgång
till för att nå fram till ett uttömmande
och objektivt svar på frågan om brister
i information och beslutsunderlag i
Marvikenärendet. Vi anser detta svar så
väsentligt att vi måste yrka på att vitboken
kompletteras. Varför är då detta
svar så väsentligt för oss?

Jo, det är ju först sedan vi fått svaret

som det blir möjligt för oss att komma
åt dagens problem, nämligen problemet
hur felsatsningar skall kunna begränsas
till omfattning och kostnad. Att man,
som jag tidigare sagt, inom den statliga
sektorn liksom inom det enskilda näringslivet
gör och måste göra felsatsningar
är ju klart, och det är inget fel
i det, det är en förutsättning för utveckling.
Men man måste spela med
öppna kort om det skall vara möjligt att
i tid bedöma när ett projekt är moget
att avvecklas. Jag tänker inte så mycket
på att otrevliga avgöranden av regeringen
som regel kommer strax efter
ett val, utan mer på att vi inte kan
känna oss övertygade om att olika experters
information och uppfattningar
på ett riktigt och ändamålsenligt sätt
kunnat eller fått nå fram till Kungl.
Maj:t och riksdagen.

Syftet med den studie som vi som stöder
reservation 1 vill ha gjord av en
parlamentariskt sammansatt grupp är
inte — och det vill jag särskilt betona
— att få fram någon syndabock för
den felaktiga satsningen i Marviken. Det
väsentliga enligt vår mening är att få
fram en helt objektiv kartläggning av
hur beslutsfattandet skedde vid olika
tidpunkter och i olika instanser. Vilket
material fanns tillgängligt? Kom den
kritik mot projektet som framfördes redan
på ett tidigt stadium och den tveksamhet
som fanns under olika skeden
av projektets utveckling fram ordentligt? Hade

riksdagen möjligheter att fatta
sina beslut på grundval av information
som gav så att säga sannast möjliga bild
av hur de som är bäst ägnade att göra
de vetenskapligt-tekniska bedömningarna
såg på Marvikenprojektet?

Jag inser givetvis att vi riksdagsmän
när det gäller så tekniskt komplicerade
ting som tungvattenreaktorer är helt
och hållet lekmän. Också i fortsättningen
kommer riksdagen att få fatta beslut
i komplicerade tekniska frågor med stor
ekonomisk räckvidd. Jag anser, och det
vågar jag tro att samtliga ledamöter i

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

«>

kammaren också gör, att det är ett självklart
krav att de beslut vi politiker ändå
måste fatta i sådana frågor grundas på
en så rättvisande bild som möjligt av
de uppfattningar de personer bar, som
kan klara den vetenskapligt tekniska
sidan.

Finns det — som man nu kunnat konstatera
och som för övrigt framgår av
vitboken — kritik mot ett projekt måste
man se till att t. ex. planeringstekniken
inom berörda myndigheter är så ordnad
och att informationsvägarna fungerar
på ett sådant sätt att kritiken når
fram.

Vi reservanter anser att det är av
allra största betydelse att de misstag
som kan ha gjorts under Marvikenprojektets
olika faser när det gäller underlag
och former för själva beslutsfattandet
blir så fullständigt belysta som möjligt.

Det kan inte råda någon tvekan om
att alla möjligheter måste tillvaratagas
att dra lärdom av Marvikenprojektet för
att i största möjliga mån söka undvika
felsatsningar i framtiden av den ekonomiska
storleksordning det här är fråga
om.

Vi tror också att erfarenheterna från
handläggningen av och beslutsfattandet
i atomenergiprogrammet och Marvikenärendet
i synnerhet skall kunna utnyttjas
i syfte att komma fram till för
riksdagen mera ändamålsenliga beslutsunderlag.

Herr talman! Stasrådet Wickman avslutar
vitbokens förord med bl. a. följande:
”Denna skrift består av dels en
kort historisk översikt av atomenergiprogrammet
under åren 1947—1970, dels
ett antal dokument. I enlighet med
skriftens syfte att belysa motiv och
riktlinjer för statsmakternas olika ställningstaganden
till atomenergiprogrammet
har endast sådana dokument tagits
med som utgjort underlag för dessa
ställningstaganden.” Och vidare: ”Härav
följer att skriftens perspektiv är begränsat
och att viktiga sidor av det
svenska atomenergiprogrammet — bl. a.

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
i tekniskt hänseende ■— blir ofullständigt
belysta.”

•lag instämmer helt i de synpunkter
som statsrådet här har gjort sig till tolk
för. Utan att jag på något sätt vill
förringa vitbokens värde, som jag tidigare
förklarat är ett värdefullt tillskott
i syfte att belysa motiven och riktlinjerna
för statsmakternas olika ställningstaganden
till atomenergiprogrammeU
tycker jag nog att de upplästa citaten är
kanske den starkaste motiveringen för
den av reservanterna begärda fullständiga
utredningen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Marvikenreaktorn har
en viss likhet med regalskeppet Wasa
-— storstilat och obalanserat. Ingendera
fick fullfölja sin egentliga funktion.
Men det finns en väsentlig olikhet, herr
talman. Wasaskeppet kapsejsade men
Marviken skall fortsätta och fylla en
viktig uppgift i kraftproduktionen som
ångkraftverk. Det är ju en viss tröst i
olyckan.

Vi har, försäkrar jag, inom avdelningen
behandlat den här frågan seriöst.

Den föreslagna avvecklingen av Marviken
kan sägas markera en slutpunkt
för den s. k. svenska linjen på atomenergiområdet,
som har kostat drygt
2 000 miljoner kronor. Därav har Marviken
dragit ungefär 500 miljoner. Denna
satsning har visserligen gjort det
möjligt att bedriva avancerad atomforskning
i vårt land, vilket bidragit till
att svensk industri i dag kan delta i
den internationella konkurrensen vid
utbyggnad av kommersiella atomkraftverk.
För min del är jag glad över det,
eftersom det företag som har största
chansen är ASEA i Västerås. Men priset
har varit högt. Frågan är om inte
ett ännu bättre resultat hade kunnat
erhållas till lägre kostnad, om den
svenska tungvattenlinjen frånträtts då -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
kritiken sattes in i början av 1960-talet
— en fråga som också industriministern
ställt sig i vitboken.

En radikal omläggning av denna politik
— en teknisk retur i likhet med vad
ASEA gjorde vid samma tid — var naturligtvis
möjlig och var allvarligt diskuterad
åren 1964 och 1965, då avgörandet
om Marviken föll och då, enligt
vad departementschefen själv framhållit,
förutsättningarna för tungvattenlinjen
ändrats genom tillgången på anrikat
uran från USA. Man kan dock förstå
att viss tvekan kan ha rått beträffande
en så långtgående förändring. En
del av våra främsta experter intog dock
redan tidigt en kritisk inställning till
Marvikenprojektet. Det gällde i synnerhet
den s. k. Ågestagruppen inom Atombolaget,
som i skrivelse till bolagsstyrelsen
den 21 maj 1964 framhöll sina
farhågor för att projektet var omöjligt
att förverkliga av vissa säkerhetsskäl.

Planerna för Marviken fullföljdes alltså
trots vetskapen om vissa risker beträffande
tekniska problem. Nu efteråt kan
man konstatera — det gör industriministern
i sin vitbok — att de tekniska svårigheterna
synbarligen underskattades,
speciellt beträffande kravet på överhettning.
Uppläggningen av arbetet borde
därför ha skett försiktigare i väl avgränsade
etapper för att ge erfarenheter
när vissa faktorer visade sig osäkra
att bedöma. Först när stationen var
färdig konstaterades att stabiliseringsproblemen
var alltför svåra att bemästra
och innebar fara för säkerheten.

Ågestagruppens tvivel på projektet
hade alltså fog för sig. Tekniken höll
inte. Det är inte ovanligt, herr talman.
Vi har säkerligen många Marviken inom
svensk teknik, men detta är ett av
de största och mest ödesdigra fall som
har inträffat i vårt land. Därför har det
blivit så uppmärksammat och därför
ställes frågan om det var nödvändigt
och var ansvaret ligger.

I industridepartementets vitbok har
belysts motiv och riktlinjer för statsmakternas
ställningstaganden till atom -

energiprogrammet. Vitboken är värdefull
för bedömning av den förda politiken
och ger industridepartementets perspektiv
i ljuset av olika källmaterial på
ställningstaganden under olika skeden
av atompolitiken. Även om vitboken
ger intryck av objektivitet och grundlighet
i redovisningen av olika ställningstaganden
i den komplicerade frågan,
så är perspektivet — som herr Ottosson
har framhållit — ändå begränsat.
Urvalet och utvärderingen av de
kontroversiella frågorna har endast redovisats
från ett håll — industridepartementet.
Detta innebär naturligtvis inte
att redovisningen behöver vara felaktig,
men det kan också finnas andra
synpunkter. Beträffande denna fråga
ber jag att få återkomma.

Vi anser inom utskottet att de motiveringar
som ges i proposition 194, vad
som redovisats i vitboken och vad som
i övrigt framkommit vid besök i Marviken
talar för en avveckling av Marvikenprojektet
och dess omställning
från tungvattenreaktor till ångkraftverk.
Jag har därför ingen anledning att närmare
gå in på den frågan utan yrkar
på den punkten bifall till utskottets förslag.

Så långt är alltså utskottsledamöterna
eniga.

Industriministern ställer i sin inledning
till vitboken frågan vilka lärdomar
Marvikenprojektet kan ge beträffande
uppläggningen och organisationen
av ett stort utvecklingsprogram.
Han pekar därvid på betydelsen av att
målsättningen för programmet är klar
och att det omprövas när vissa mål
delvis blir inaktuella. Så var fallet för
vår svenska atompolitik när självförsörjningen
med uran inte längre var
lika viktig, eftersom vi kunde få anrikat
uran från USA. När målet den gången
inte uttryckligen omprövades, blev
det alltjämt normgivande med känt resultat
— säger industriministern. Omläggningen
till lättvattentekniken fördröjdes
på så sätt.

Vissa brister i fråga om organisation

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

och former för beslutsfattandet påtalas
liksom även vissa svagheter i organisationen
på myndighetssidan, vilka senare
avhjälptes genom tillkomsten av
industridepartementet m. in. Väsentligt
iir även påpekandet av de särskilda
krav som atomenergifrågorna ställer på
beslutsprocessen och svårigheten att få
fram relevant information som underlag
för beslutet.

I fortsättningen tar industriministern
upp den kritik som har framkommit i
olika skeden, och det är väl främst här
herr statsråd, som motionärerna från
folkpartiet och moderata samlingspartiet
tycker att bedömningen har varit
alltför ensidig och att vitboken erhållit
karaktären av ett försvar för eller i
någon mån ett ursäktande av den förda
politiken.

Av denna anledning har reservanterna
ifrågasatt behovet av att en studiegrupp
med representanter för de fyra
demokratiska partierna får i uppdrag
att göra en kompletterande studie i
syfte att få fram ett mera fullständigt
och nyanserat underlag för en prövning
av formerna för informationsgivning i
t. ex. sådana komplicerade tekniska frågor
med stor ekonomisk räckvidd som
Marvikenprojektet. Det finns naturligtvis
också många andra frågor bland
dem vi rör oss med här i riksdagen
som är komplicerade och svåra att få
fram rätt information om.

Mot bakgrund av det inträffade anser
vi det nödvändigt att det vidtas åtgärder
så att riksdagen får en tillräcklig
och objektiv information som underlättar
för dess ledamöter att på ett
mera självständigt sätt bedöma komplicerade
frågor än vad som varit möjligt
i fråga om atompolitiken. Bristfällig
information till riksdagen bedöms
därför som det allvarligaste i den här
frågan, inte att Marvikenprojektet avvecklas
av vissa tekniska skäl. Även
statens företag skall ha rättighet att
misslyckas. Misslyckanden sker inom
all företagsamhet, som jag redan framhållit.

Ang. avveckling av Marvikenprojektet

Nu frågar sig kanske företrädarna
för majoriteten i utskottet varför oppositionen
inte opponerade sig nämnvärt
före 19G4, då de första motionerna avgavs.
Jo, förklaringen ligger däri att
frågan varit så komplicerad och informationen
bl. a. av den anledningen varit
bristfällig. Det har även experterna
erkänt liksom i viss mån industriministern.

Utskottsmajoriteten är för sin del
nöjd med vitboken och dess översikt av
atomenergiprogrammet och den uppfattning
som där kommer till uttryck
beträffande motiv och riktlinjer som
legat till grund för statsmakternas olika
ställningstaganden och bemötanden av
den kritik som förekommit. En ytterligare
historisk granskning av programmet
anses inte kunna ge något nytt utan
är underförstått endast ett uttryck för
oppositionens vilja att komma åt felande
parter.

Jag vill liksom herr Ottosson framhålla
att som jag ser det är inte detta
ett väsentligt mål. Det är klart att den
som läser folkpartimotionerna kanske
kan få det intrycket på grund av den
kritik som har framförts där och som
jag inte tycker har beaktats. Det väsentliga
är dock vad vi kan lära av
Marviken då det gäller att se till att
kritik kommer fram och att information
ges så fullständigt som möjligt.

Låt oss se Marviken som ett praktikfall
ur vilket något konstruktivt kan
komma. Värdet av en fullständig information
som underlag för beslutsfattande
och då det gäller att följa tekniskt
komplicerade projekt erkänns också av
utskottsmajoriteten. Där står förhoppningarna
till Kungl. Maj:ts initiativ
men representanter för partierna får
inte vara med, och det är där vi skiljer
oss åt. Kanske majoriteten tycker
att detta är så komplicerat och svårt
att partiernas representanter inte kan
göra sig gällande eller att så mycket
inte kan komma ut av deras medverkan.
Men om det resonemanget vore
riktigt, herr talman, skulle det ju för -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
hålla sig likadant när det gäller väldigt
många andra frågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Dagens debatt utgör avslutningen
på en etapp av svensk atompolitik
som markerar om inte ett helt
misslyckande så ändock många svikna
förhoppningar. När herr Nyman inledde
sitt anförande med en jämförelse
mellan Marvikenprojektet och regalskeppet
Wasa, sade han att det fanns
en stor skillnad; regalskeppet kapsejsade
men Marviken består. Men, herr
Nyman, regalskeppet Wasa återuppstod
och blev ett minnesmärke som intresserar
hela världen och som har gett en
bild av en viss epok i vår historia. Om
man i dag skulle göra en värdering av
Marvikenprojektet jämfört med regalskeppet,
kanske det senare skulle vinna
övervägande majoritet, alltså värderas
högst.

Riksdagen har under de gångna åren
i denna fråga fått fatta beslut, som har
varit av sådan storleksordning och räckvidd,
framför allt i ekonomiskt hänseende
men även industripolitiskt, att
riksdagsmännens möjligheter att följa
ärendet inte har stått i tillbörlig proportion
till frågans vikt och betydelse.
Riksdagsmännen har inte haft tillräckligt
med fast mark under fotterna när
det gällt att välja den ena eller den andra
beslutsinriktningen. Vi är fortfarande
lekmän, och jag kommer här att
som i högsta grad lekman kommentera
den här frågan och göra några randanmärkningar.

Debatten i dag visar att vi är eniga
i huvudfrågan, nämligen att Marvikenprojektet
skall läggas ned och att Marviken
skall ersättas med ett oljeeldat
kraftverk. Såvitt jag vet har inte heller
experterna hittills kommit till annan

uppfattning. Vad vi nu närmast i reservationerna
diskuterar är frågan hur dylika
problem skall hanteras framöver.

För den svenska allmänheten framstår
otvivelaktigt Marvikenprojektet
som ett jättefiasko — det kan vi inte
komma ifrån. Det kommer att bli mycket
svårt för oss riksdagsmän att försvara
vårt handlande under 1960-talet.
Därför är vi givetvis tacksamma för den
vitbok som statsrådet Wickman nu har
presenterat och som kommer att ge belysning
av bakgrunden och motiven för
de beslut som har fattats. Men jag tror
att vi kommer att få mycket svårt att
övertyga allmänheten om att detta projekt
var välmotiverat och att inte andra
alternativ skulle ha prövats. Måhända
kan vi finna tröst i historien om den
enkle medborgaren som när det blev
tal om att kommunalpolitiken alltmera
började glida över till experterna frågade
kommunalmannen: Vad är det då
för skillnad mellan kommunalmän och
experter? Jo, svarade kommunalmannen,
det är bara den skillnaden att experterna
gör sina felbedömningar på ett
mera sakkunnigt sätt.

Vi har nära nog uteslutande fått förlita
oss på experterna. Vi har inte haft
möjlighet att i tillräcklig utsträckning
följa arbetet under dess utveckling eller
ta del av diskussionerna mellan experterna
och höra deras olika meningar.
Här kommer att sägas att det ändå har
förekommit föredragningar i statsutskottet.
Jag ser att f. d. statsrådet Lindholm,
som är ordförande i femte avdelningen,
är närvarande i kammaren, och
jag må säga att han för sin del aldrig
har vägrat föredragningar när någon av
ledamöterna har begärt sådana. Det är
dock svårt att i detta skede få en riktig
bakgrund till en så komplicerad fråga
som denna. Information måste ges på ett
tidigare stadium och kontinuerligt för
att vi riksdagsmän skall ha möjlighet
att följa debatten i en så stor fråga som
denna, således öven när meningarna
hryts mellan experterna.

Det väsentliga i denna fråga — och

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

det måste understrykas; det förklarar
också många av de ställningstaganden
som bär gjorts — är att vi redan på
1950-talet, under stor enighet, när vi
bestämde oss för att bygga ut atomkraften
för att därigenom fylla på våra kommande
behov av värme och elenergi,
valde en linje som innebar självförsörjning.
Man valde alltså tungvattenlinjen,
som skulle kunna drivas med naturligt
uran och tungt vatten, vilka båda komponenter
skulle kunna framställas inom
landet — även om kostnaderna blev höga.
Detta betecknades som den svenska
linjen. Jag har full förståelse för att
dessa mycket tungt vägande argument
— vid den tiden, inte alltför långt efter
andra världskriget med dess besvärligheter
i fråga om avspärrning — kom att
påverka ställningstagandet under längre
tid än vad som var förnuftigt från ekonomisk
och kommersiell synpunkt. Jag
förstår också att den svenska linjen
även hos förtroendemännen kom att dominera
framför t. ex. kraftverksföretagens
propåer, framförda redan 1959, om
att man borde pröva andra lösningar.

Man fasthöll alltså vid tungvattenlinjen
och hoppades dessutom att man
skulle finna nya tekniska lösningar,
som skulle göra den mer konkurrenskraftig.
Man talade om en kokarversion
och hade planer på en nukleär överhettning,
som det heter på expertspråk. Det
skulle innebära att man finge en bättre
effekt och ekonomi av den tungvattenmetod
som vi hade valt — och som en
del då redan kritiserade. Man ville inte
heller splittra resurserna. Därför tillbakavisade
myndigheterna och Atomenergi
kraftverksföretagens propåer om
att köpa lättvattenreaktorer från utlandet
i experimentsyfte i början av 1960-talet. Man ville inte splittra de svenska
resurserna och fasthöll fortfarande vid
den svenska linjen, trots att framställningar
från annat håll gjordes om att i
varje fall experimentvis få pröva en
annan väg, som i utlandet hade visat sig
framgångsrik.

Ang. avveckling av Marvikenprojektet

1962 fattades alltså beslut om att uppföra
anläggningen i Marviken och förarbetena
påbörjades och alla var eniga.
Utvecklingen gick emellertid snabbt. I
Amerika var man redan 1963 på det klara
med att lättvattenlinjen var överlägsen
andra linjer på atomenergiutvecklingens
område. År 1964 började därför
här i Sverige allt fler röster höjas för
en alternativdiskussion om Marviken.
Marvikenprojektet var dock påbörjat
och befann sig på det förberedande stadiet.
Upphandlingar hade gjorts när det
gällde detaljer, men arbetena hade inte
igångsatts på plats i Marviken.

Enligt vad som senare framkommit
förelåg tämligen olika uppfattningar
bland experterna vid den tiden. Allt
fler avlämnade skrivelser och framförde
propåer till atomdelegationen och
Aktiebolaget Atomenergi. En del av
dessa propåer kom aldrig fram till offentligheten
och aldrig till riksdagsmännen.
Detta måste anses varit en stor
brist. Det är möjligt att statsrådet Wickman
kan lämna några kompletterande
upplysningar, vilket vi skulle vara tacksamma
för.

Jag anser att inte minst den kritik
som framfördes från kraftverksföretagen
— däribland Vattenfall — var ganska
stark. Den borde i det läget ha vunnit
bättre behör i diskussionen. Jag vill
erinra om dokument nr 48 i vitboken,
som alla har. Detta dokument är en
skrivelse, daterad i maj 1964, från generaldirektör
Grafström och direktör
Liander. I skrivelsen anfördes bl. a.:

”Man kan inte heller bortse från
eventualiteten att lättvattenreaktorerna
även på längre sikt kommer att visa sig
ekonomiskt överlägsna. Genom att i tid
hjälpa fram svensk industri som tillverkare
av sådana reaktorer skulle Bolaget
även i ett sådant fall kunna realisera
en av sina huvudmålsättningar.
De härför erforderliga insatserna och
kostnaderna torde vara storleksordningsmässigt
mindre än de, som läggs
ned på tungvattenreaktorerna, och kan

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
uppfattas som en lämplig försäkringspremie
mot ett ogynnsamt utfall av arbetet
på tungvattenlinjen.”

Vid 1965 års riksdag började det också
komma kritik från riksdagsmän. Högern,
som partiet då hette, väckte motioner
om att man skulle avbryta projektet.
Men de flesta av oss höll fast vid
den svenska linjen; vi ansåg oss inte
ha fått tillräckliga motiv för en omprövning.
Men det märkliga är ändå att
år 1965, medan riksdagens vårsession
pågick, var ASEA i stånd att offerera
ett lättvattenverk till Oskarshamn. En
lekman måste väl konstatera att det är
tack vare svensk industris eget arbete
och kraftverksföretagens förutseende
och behov av snabba lösningar på detta
område som vi kommit så långt i utvecklingen
av atomenergi inom landet
som vi har. Till en del är det givetvis
tack vare forskningen genom statens
medverkan, men vi kan inte finna att utvecklingen
i någon större grad har
präglats av svensk forskning; fastmer
har man byggt på vad man kunnat tillgodogöra
sig i utlandet när det gällt de
avgörande besluten.

När man kommit så långt att man
1965 började bygga upp atom verket i
Marviken, var det givetvis mycket svårare
att ändra inriktningen. De diskussioner
som fördes 1966 i riksdagen gällde
mera detaljer. Ingen var då beredd
att föreslå att Marvikenprojektet skulle
omprövas, utan man ville se vad det
skulle leda till när det färdigställts. I
och för sig är det givetvis förvånande
att man nu avbryter projektet, när det
står så nära det skede där man skulle
starta produktion och se resultatet av
ansträngningarna och det enorma kapitalet.
Att man nedlägger det nu — och
därom är även experterna ense — beror
inte bara på de rent tekniska och praktiska
svårigheter som har visat sig när
det gällt att få verket i drift utan också
på att tungvattenlinjen inte kan försvaras
vare sig ekonomiskt eller kommersiellt.

Vilka alternativ har man, när man be -

slutat sig för att lägga ner driften vid
Marviken? Den första fråga som inställer
sig för en lekman är: Varför inte
försöka lägga om och bygga en lättvattenreaktor,
när man i alla fall har en
rad grundläggande förutsättningar? Man
har en lämplig plats, byggnader, turbiner,
ledningar, tekniskt kunnande på
platsen osv. Den möjligheten har också
undersökts, och även om man först fann
intresse för en sådan utveckling har
man efter hand kommit underfund med
att den linjen inte var realistisk. Skulle
man ha haft någon nytta av försök med
lättvattenreaktor i Marviken, skulle projektet
ha varit av en helt annan storleksordning.
De erfarenheter som Marviken
möjligen i så fall skulle ha kunnat leda
till har man ju redan vunnit vid det påbörjade
Oskarshamnsverket, som för
resten kommit så långt att man i går
började mata in bränsle i reaktorn och
avser att sätta i gång driften i försöksskala
under julhelgen.

Vi har funnit att det var helt realistiskt
att man inte skulle pröva en sådan
lösning. Då återstår vad som här föreslagits,
nämligen att det skall bli eu
oljeeldad kondensatoranläggning för elproduktion,
varvid man kan använda
turbin, ställverk, ledningar och en del
byggnader på platsen. Effekten kan inte
bli den allra gynnsammaste. Med hänsyn
till att turbinen inte är byggd för
denna form av drift blir produktionen
här dyrare per kilowattimme, men eftersom
det är ett toppkraftverk — alltså
ett verk som producerar kraft endast
vid toppbehoven — har det kunnat försvaras.

Det har ifrågasatts om det inte hade
varit lika billigt att bygga ett helt nytt
liknande kondenskraftverk för ungefär
samma kostnad, 49 miljoner kronor;
detta lär inte ha varit möjligt, utan man
har ett tiotal miljoner kronor till godo i
denna anläggning. Den har kostat närmare
500 miljoner kronor från början.
Lägger man därtill ränte- och utvecklingskostnader
torde Marvikenprojektets
kostnader belöpa sig till cirka 650 mil -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

ir>

joner kronor. Av dessa kan man återvinna
i varje fall något tiotal miljoner
kronor vid denna lösning, och jag har
inte kunnat finna stöd för uppfattningen
att något annat alternativ vore att
föredra. Vattenfall har också presenterat
kalkyler utvisande att man kan
bygga ut detta kraftverk om det skulle
erfordras. Det finns förutsättningar för
att tredubbla dess storlek och andra förutsättningar,
även oljetillförsel, föreligger
utan alltför stora kostnader. Jag tycker
det är det enda alternativ som står
till buds.

Det föreligger två reservationer och
de är ganska likartade. Jag vet inte om
jag behöver närmare precisera skillnaden.
Från centerpartiets sida — och
kanske främst av herr Eliasson som företrätt
partiet i atomfrågorna under
hela 1960-talet — har framhållits att
man inte ville ha en kättarprocess i denna
fråga. Vi har varit med och vi har
fått ta ansvaret. Vi har lyssnat till experterna
och vi har övertagit beslutsansvaret
från dem. Vi får se detta som
en episod och dra den nytta vi kan av
den för framtiden.

Vi instämmer emellertid i propåerna
i motionerna — som är ganska hårt och
kritiskt skrivna mot atompolitiken under
1960-talet — om att tillsätta en arbetsgrupp
för att finna former för att
riksdagsmännen på ett bättre sätt än
hittills skall kunna följa utvecklingen
och vara i stånd att fatta någorlunda
fast fotade beslut i stora tekniska och
komplicerade frågor. Vi tycker att detta
är riktigt och vi föreslår därför i reservationen
2 att det tillsättes en arbetsgrupp
med denna uppgift. Vi har alltså
markerat en liten skillnad genom att vi
inte påfordrar en arbetsgrupp som nu
skall ta upp frågan om allmän granskning
av atompolitiken och komplettera
vitboken. Däremot har vi givetvis ingenting
emot att alla de uppfattningar som
inte kommit in i vitboken, nu kommer
fram i press, i skrift, i tal. Det kan finnas
anledning för Kungl. Maj :t att någon
gång i framtiden komplettera vit -

Ang. avveckling av Marvikenprojektet

boken, men den frågan får avgöras då.
Vi tycker att vi nu bör se framåt och
försöka skapa tillfälle för riksdagsmännen
att få bättre beslutsunderlag.

1966 när frågan om en utredning om
atomenergipolitiken diskuterades föreslog
vi att den utredningen, som då var
föreslagen att bestå av experter, även
skulle innehålla riksdagsmän. Ett av
motiven för detta var att dessa skulle
kunna följa det tekniska arbetet och
dess utveckling undan för undan och
därmed få information i de frågor som
man då förr eller senare fick fatta
beslut om. Jag tror att det vore värdefullt
om lekmän finge följa utredningsarbetet
var helst det sker, kanske inte
för att omedelbart ta ställning vid utredningens
slutförande men för att
få del av de olika meningar som kommer
fram, att höra experternas meningar
brytas osv. och därmed skaffa sig kunskaper
för att verkligen stå på en fast
grund när man till slut måste överta
ansvaret från experterna och fatta beslutet.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen 2. Om den
reservationen vid votering om kontraproposition
skulle slås ut kommer jag
för min del att stödja reservationen 1
med den förklaring jag nyss lämnat,
klämmen i reservationerna går ju ut på
samma sak.

Herr statsrådet och chefen för industridepartementet
WICKMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Karl Petterssons
(m) interpellation angående statens vattenfallsverks
avskrivningar för investeringar
i Marvikenprojektet, erhöll nu
ordet och anförde:

Herr talman! Jag vill gärna inleda
denna debatt om avveckling av Marvikenprojektet
med att uttrycka min
uppskattning av det sätt på vilket debatten
förs i denna kammare i dag.

När avvecklingen av Marvikenpro -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
jektet framstod som det ofrånkomliga
beslutet, var det en naturlig ambition
för industridepartementet och för mig
personligen att göra en ordentlig genomgång
av hela den process som lett
fram till den situation vi nu befinner
oss i. Ambitionen med vitboken var
just att försöka återskapa de situationer
i vilka de avgörande besluten fattades.

Vitboken är icke en partsinlaga. Det
är givetvis svårt för dem som är ansvariga
för en publikation att avgöra i
vilken grad den avsedda objektiviteten
också blir förverkligad. Naturligtvis kan
man alltid omedvetet halka in i en subjektivitet.
Därför är jag glad att vitbokens
ambitioner uppfattats på det sätt
som man gjort här i debatten i dag.
Jag tror också att vad jag kommer att
säga under den fortsatta debatten här
kommer att visa att vi alla i stort sett
dragit om icke helt identiska så dock
likartade slutsatser.

Det är inte min avsikt att hålla ett
särskilt långt anförande i dag, just mot
bakgrund av att enigheten i bedömningen
i verkligheten är stor. Man kan
säga att denna debatt på det sättet i
grunden ansluter sig till den typ av debatter
som vi haft under hela atomprogrammets
utveckling. Den debatten har
i långt högre grad än vad allmänheten
har klart för sig präglats av en betydande,
nästan fullständig, enighet i detta
hus.

Jag skall inledningsvis något kommentera
och komplettera uppgifterna
om det aktuella beslut som vi just nu
skall fatta, nämligen om avvecklingen
av Marvikenprojektet som ett tungvattenprojekt.

Naturligtvis innebar de tekniska
svårigheter som kom fram vid provdriften
och vilka, som framgår av det
redovisade materialet, skulle ha krävt
ganska omfattande ombyggnads- och
omkonstruktionsarbeten ett allvarligt
bakslag. Men dessa svårigheter utgör
ändå inte det enda eller ens det vikti -

gaste skälet till beslutet att nu avbryta
arbetet med projektet.

Jag tror att de förhållanden som är
väsentliga för att man skall kunna förstå
den aktuella situationen på atomenergiområdet
inte tillräckligt uppmärksammats
i debatten. Därför skall
jag något utveckla motiven för vårt förslag,
varom vi alltså är eniga, att avveckla
projektet. De beräkningar som
gjorts av Atomenergi och Vattenfall innebär
att kostnaderna för att bringa den
nuvarande anläggningen i ett driftdugligt
skick skulle uppgå till cirka 40 miljoner
kronor utöver de tidigare anvisade
medlen om cirka 500 miljoner
kronor. Dessa arbeten skulle ta ytterligare
cirka tre år. Jag skulle vilja påstå
att varken merkostnaderna eller förseningen
på tre år i och för sig skulle ha
behövt utesluta ett fullföljande av projektet.
Det är åtskilliga utländska projekt
av motsvarande karaktär som har
drabbats av väsentligt större svårigheter
än Marviken utan att det lett till nedläggning.
Just därför är förslaget att
nedlägga Marviken föremål för åtskillig
internationell uppmärksamhet. Det har
väckt förvåning att vi har föreslagit att
beslut fattas om att avbryta ett projekt
som står så nära sin fullbordan. I
många andra länder skulle också sannolikt
den nationella prestigen ha lett
till att man hade fullföljt projektet. Jag
nämner detta utan att därför mena att
vi behöver förhäva oss.

Att Atomenergi och Vattenfall kommit
fram till en gemensam rekommendation,
att projektet bör avbrytas kort
tid efter det att den tekniska analysen
avslutats, har följande bakgrund.

De närmaste årens utbyggnad med
lättvattenreaktorer kommer att anstränga
våra begränsade forskningsoch
utvecklingsresurser till det yttersta.
Jag vill understryka att de resurser
som vi i dagsläget satsar på detta område
är ytterst begränsade internationellt
sett och i förhållande till de uppgifter
vi står inför när det gäller lättvatten -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

reaktorernas exploaterande och inlemmande
i vårt kraftsystem. Vi har i vårt
land inte råd att följa alternativa utvecklingslinjer,
även om de i och för
sig är intressanta. Alternativa utvecklingslinjer
ingår som bekant i de ledande
atomenergiländernas program. Men
vi har inte råd till det. Om vi skulle
följa olika alternativ med de begränsade
resurser som vi har till förfogande,
skulle vi riskera att vårt huvudmål
misslyckades.

Ett fullföljande i dag av Marvikenprojektet
skulle ha varit motiverat bara
om ett fullföljande kunde beräknas ge
ytterligare viktiga erfarenheter för utvecklingen
av vattenreaktorer i allmänhet.
Enligt både Atomenergis och Vattenfalls
bedömning har projektet redan
fullgjort sin avgörande uppgift. Jag
kommer tillbaka härtill senare.

Enligt Vattenfalls bedömning — och
det är en bedömning som det inte finns
något skäl att ifrågasätta — är det inte
heller från kraftproduktionssynpunkt
motiverat att rekommendera ett fullföljande
av Marvikenprojektet som ett
tungvattenprojekt. Det råder enighet
mellan huvudmännen för projektet om
hur de befintliga anläggningarna skall
kunna användas. En ombyggnad till en
oljeeldad anläggning ger betydande fördelar.
Vi kan använda den befintliga
turbingeneratorn, och en del av Vattenfalls
investeringar i Marviken kan bli
förräntade. Om detta råder full enighet
också i utskottet, och jag behöver därför
inte uppehålla mig vid den frågan.

Det är en annan fråga som med rätta
tillmäts stor betydelse och som det
därför kanske kan finnas skäl att i
största korthet beröra. Jag tänker på
de farhågor som framförts om att Marviken
som en oljeeldad kraftstation —
och det är ju det dagens beslut gäller
— skulle få allvarliga konsekvenser
för miljön. Det framgår av propositionen
och det är en självklarhet att ombyggnaden
kommer att prövas i precis
den ordning som miljöskyddslagen
anger. Genom att platsvalet av Marvi 2

Första kammarens protokoll 1970. Nr 45

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
ken ursprungligen skedde för eu atomkraftstation
och därigenom utsattes för
de mycket stränga krav som en sådan
station måste fylla finns all anledning
anta att platsen är lämplig för det ändamål
som nu är aktuellt.

Jag vill särskilt påpeka att recipientförhållandena
är ovanligt väl kartlagda.
De undersökningar som bedrivits i tio
års tid angående frågan om en eventuell
ytterligare utbyggnad av Marviken
i framtiden med ännu ett aggregat
får vi ta upp i ett senare och ett större
sammanhang. Den frågan påverkas på
intet sätt av ställningstagandet till den
nu aktuella ombyggnaden som i sig
själv är tillräckligt motiverad att genomföras
oavsett om den kan tillföras
flera aggregat senare eller inte.

Frågan om vilka åtgärder som skall
vidtas i den situation som nu uppkommit
i Marviken framstår som ganska
klar, och jag konstaterar att utskottet
i det avseendet också ställt sig enhälligt
bakom propositionens förslag. Men
i motionerna och också i den debatt vi
har här i dag har vissa frågor tagits
upp, som visserligen saknar direkt betydelse
för de beslut vi just nu skall
fatta men som är av stort allmänt intresse.
Det är den diskussion som vi nu
återupplever — diskussionen om Marvikenprojektets
berättigande som sådant
och de erfarenheter av teknisk
och organisatorisk natur som projektet
gett.

Det var för att ge underlag för den
typen av Marvikendiskussion som vi
gav ut den vitbok som det hänvisas till
både i utskottsutlåtandet och i debatten
i dag. Jag beklagar bara att denna
vitbok inte kom ut tidigare än som
skedde. Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att vi gjorde alla ansträngningar
att få ut den snabbare än som
visade sig vara möjligt. Men sedan en
vecka föreligger den i sitt fullständiga
skick och varje riksdagsledamot har erhållit
ett exemplar av den.

I förordet har jag utförligt angett min
syn på den svenska atomenergipolitiken

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
i allmänhet och på Marvikenprojektet i
synnerhet. Det finns inget skäl att upprepa
allt jag sagt i förordet Därför är
det bara några punkter jag skall ta upp
för att de återkommit i debatten i dag.

Jag vill peka på att den enligt min
mening helt grundläggande frågan vid
bedömningen av Marvikenprojektets berättigande
eller icke berättigande är
frågan om behovet att uppföra en anläggning
i Marvikens storleksklass som
ett mellanled mellan Ågesta och de senare
kommersiella anläggningarna. Just
den frågan, som är den industripolitiskt
centrala frågan när det gäller Marviken,
var föremål för ytterst ingående överväganden
under åren 1961 och 1962.
Som framgår av vitboken diskuterades
då olika möjligheter att uppnå den
självständiga industriella kompetens
som utgjorde ett av atomenergiprogrammets
huvudmål. Nu i efterhand understryker
de förändringar som vidtagits i
atompolitiken under de senare åren ytterligare
att det industripolitiska målet
i dag är atomenergiprogrammets huvudmål.
När man 1961 och 1962 diskuterade
frågan om nödvändigheten och
önskvärdheten av att ha ett projekt av
Marvikens storleksklass, framförde vissa
experter som ett alternativ till Marviken
— och det Marviken som då diskuterades
var inte det Marviken som
det senare blev, utan en tryckvattenversion
— att man för att nå det givna industripolitiska
målet skulle kunna nöja
sig med en mindre experimentell tungvattenreaktor
av kokartyp. Det alternativet
ansågs både av industrin och av
atomdelegationens majoritet som helt
otillräckligt för att ge de erfarenheter
av projektering och tillverkning i stor
skala som krävs med hänsyn till den
industriella målsättningen. Den bedömningen
och det ställningstagandet delades
av regeringen, och principbeslutet
våren 1962 om att uppföra Marviken
fattades också av en enhällig riksdag.
Jag menar att detta var det helt avgörande
ställningstagandet i Marvikenfrågan,
nämligen beslutet att i och för sig

ha ett projekt av denna storleksklass.
Jag tycker att detta i någon mån kommit
bort i debatten om Marviken.

I dag är vi alla i den situationen att
frestelsen till efterklokhet ofta är stor,
men jag tror knappast att någon med
erfarenhet av industriellt utvecklingsarbete
på detta område ens i den mest
extrema efterklokhet i dag vill bestrida
att just den bedömningen utifrån den
givna målsättningen var en riktig bedömning.
Föreställningen att man hade
kunnat hoppa över det led i utvecklingen
mot en självständig tillverkning av
kommersiella reaktorer i vårt land, som
just Marviken utgjorde, saknar varje
stöd i såväl svenska som utländska erfarenheter.

När vi nu har upplevt genombrottet
för lättvattenreaktorer, det genombrott
som alltså skedde under åren efter 1962
och 1963 års beslut, kan det vara naturligt
att beklaga att Marviken inte blev
ett lättvattenreaktorprojekt. Man säger
att ett studium av internationell marknadsutveckling
vid denna tid skulle ha
lett till att det svenska utvecklingsprogrammet
tidigare hade lagts över på lättvattenteknik.
Om vi ser tillbaka på det
som är hela syftet med vitboken, nämligen
att försöka bedöma besluten utifrån
de målsättningar och den uppfattning
av verkligheten som förelåg när man
fattade besluten, så tror jag att en sådan
uppläggning 1962—1963 av Marvikenprojektet
inte utgjorde någon praktisk
möjlighet, delvis på grund av den
tidigare inriktningen av programmet.
Och vi skall framför allt komma ihåg att
1962—1963 var försörjningssituationen
beträffande anrikat uran fortfarande
utomordentligt oklar. Såvitt jag känner
till framfördes 1962—1963 heller inte
den tanken. Det väsentliga nu i efterhand,
när vi värderar ut Marviken, är
att också tungvattenreaktorn Marviken
kunde fydla sin huvuduppgift att utgöra
mellansteget till kommersiella kraftreaktorer,
trots att dessa kommersiella
kraftreaktorer som bekant blev av lättvattentyp.

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

Som jag tidigare framhållit är tekniken
för vattenreaktorer till stor del gemensam,
och en övervägande del av erfarenheterna
från Ågesta och Marviken
har därför kunnat tillämpas direkt på
Oskarshamnsverket och de följande
svenska lättvattenreaktorprojekten. Herr
Johan Olsson, som tog upp denna fråga,
sade att ASEA var kompetent att offerera
Oskarshamnsverket som en lättvattenreaktor
redan 1965, alltså som det
förefaller innan erfarenheterna av Marviken
kunnat utnyttjas. Det är riktigt.
Men den kompetensen förutsatte i sin
tur leverantörsansvaret och arbetet med
Marvikenreaktorn. Det förhållandet att
ASEA så pass tidigt som 1965 var kompetent
är således inte någon dementi
på det samband som föreligger mellan
Marviken och Oskarshamn, trots att projekten
alltså i sitt färdigställande kom
att närma sig varandra i tiden.

Under drygt ett år efter principbeslutet
om Marviken 1962 bedrevs ett intensivt
utredningsarbete om att uppföra
reaktorn som kokarreaktor med den numera
berömda interna nukleära överhettningen,
alltså att övergå från tryckvattenreaktortypen
till en kokarreaktor.

När man tog steget att lämna tryckvattenversionen,
som hade inneburit
en förstoring huvudsakligen av Ågestareaktorn,
alltså en teknik som man då
behärskade, och övergav detta mindre
ambitiösa utvecklingssteg och gick över
till en så avancerad konstruktion som
den man valde, innebar det ett mycket
högre risktagande än det tidigare beslutet.
Jag tror det kan vara skäl att
erinra om att man när beslutet fattades
var enig om den nya uppläggningen.
Särskilt från ASEA:s sida framhölls att
kokartypen hade större utvecklingspotential.
Intresset för överhettningen betingades
bl. a. av — vilket också framgår
av det material som är redovisat i
vitboken — att en ledande amerikansk
tillverkare vid denna tidpunkt räknade
med att marknadsföra lättvattenreaktorer
med överhettning.

Under de år som närmast följde efter

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
1963 års beslut om att övergå till kokarversionen
uppstod på sina håll tvekan
(jiu den valda utformningens lämplighet
och om tungvattenreaktorns framtidsutsikter
över huvud. Från vattenfallsstyrelsens
sida framfördes kritiken öppet.
Jag tror att det framför allt var herr
Johan Olsson som hänvisade till vattenfallsstyrelsens
mycket klara kritik i promemorior
särskilt under våren 1964
som så att säga var den avgörande tidpunkten
för att påverka den framtida
utvecklingen. Men det var inte bara från
vattenfallsstyrelsen som kritik framfördes
öppet, utan vi vet också att teknikerkretsar
inom Atomenergi och andra
engagerade företag haft en kritisk inställning
till projektet.

Nu efteråt kan sägas att kritikerna
har fått rätt, men vi bör inte glömma,
när vi ser tillbaka på denna tid, att det
i och för sig inte alls är någonting
egendomligt att den tekniska opinionen
kring ett avancerat projekt är delad,
också i de företag som har det direkta
ansvaret. Det skulle snarare varit egendomligt
om det icke hade rått delade
meningar kring ett så avancerat projekt
som Marviken nu utvecklades till att bli.
Vi bör komma ihåg att det också hade
rått mycket delade meningar om Ågestaverket.
Av denna anledning skedde hösten
1964 en förnyad ingående prövning
inom atomdelegationen, och den ledde
på nytt fram till en enhällig rekommendation
att fullfölja projektet. Jag anser
att det är viktigt att vi har klart för oss
att denna enighet uppnåddes i full vetskap
om att det var en betydande risk
som man tog. Men man sade att man tog
dessa risker därför att man samtidigt
såg så stora potentiella vinster i projektet.
Dessutom skulle en omläggning
av projektet som då redan hade upphandlats
— vi var långt framme på
hösten 1964 — lett till ytterligare förseningar
som skulle ha vållat stora svårigheter
för de engagerade företagen.

Vad jag nu säger om att man var medveten
om risktagandet är icke en efterrationalisering.
Medvetandet om att man

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
faktiskt gav sig in på starkt ökade risker
avspeglade sig också i att investeringsanslagen
till projektet omedelbart
avskrevs genom särskilda anslag på
driftbudgeten.

Jag har sagt detta för att markera att
de avgörande besluten i Marvikenfrågan
fattades efter noggranna överväganden
under medverkan av alla berörda parter
och med kännedom om de tekniska
och ekonomiska risker som man löpte.
Dessa risker var man emellertid beredd
att acceptera med hänsyn till att Marvikenprojektet
i sin avancerade version
ansågs kunna bättre än något annat tillgängligt
alternativ leda till det industripolitiska
målet. Det är därför min bestämda
uppfattning att någon allvarlig
kritik icke kan riktas mot de grundläggande
besluten i Marvikenfrågan under
åren 1961—1964, om man nämligen utgår
från den situation som då rådde.

Med utgångspunkt från dagens erfarenheter
kan vi för det första konstatera
att vi i vårt land liksom på andra håll
i världen allvarligt underskattade de
tekniska svårigheterna och att arbetet
därför kom att läggas upp alltför ambitiöst.
Vi kan för det andra konstatera att
underlaget för tungvattenreaktorer av
kokartyp och särskilt för den nukleära
överhettningen på vissa punkter visat
sig otillräckligt.

När vi betraktar Marviken tror jag
att vi bör vara litet försiktiga med att
inta en självplågarattityd och säga att
detta är ett fruktansvärt fiasko. Det
finns vad jag vill kalla en enkel vulgäropinion
för vilken den bedömningen
av Marviken är ett faktum. Det är klart
att jag talar om detta utifrån en privilegierad
position, eftersom jag själv
icke var ansvarig för dessa beslut. Därför
är en viss grad av objektivitet inte
någon större prestation. Jag tycker
emellertid att det skymtade i de föregående
talarnas anföranden att vi här
har gjort ett fruktansvärt misstag som
vi solidariskt får ta på oss ansvaret
för. Vi skall inte, sade man, leta efter
syndabockar. Jag tycker att det är vär -

defullt att detta kommit fram. Den här
frågan är alltför komplicerad och alltför
allvarlig för att kunna diskuteras i
termer sådana som personliga syndabockar.

Låt mig säga att det är grundfel att
likställa Marviken med regalskeppet
Wasa. Det är missvisande av två orsaker.
För det första är Marviken icke ett
misslyckande, mätt utifrån de effekter
som projektet har haft på vår industriella
utveckling inom reaktorområdet. För
det andra — det var en synpunkt som
kom fram flera gånger, och jag är glad
över att den kom fram så klart, kanske
allra tydligast hos herr Ottosson —
finns det många Marviken i vårt land i
statlig industri och i privat industri. Vi
måste vara beredda att acceptera risken
att göra felsatsningar. Vi kan aldrig
döma ut ett projekt därför att det tekniskt
har misslyckats. Skulle vi sätta så
starka spärrar på oss själva, när vi skall
fatta beslut, eller lägga sådana föreskrifter
på dem till vilka vi delegerar besluten,
att man inte vågar riskera att göra
några misstag, då skulle vi stagnera, vi
skulle låsa utvecklingen. Jag tycker att
det är värdefullt att den principiella
synen kom fram så klart och tydligt i
de anföranden som hållits här tidigare.
Jag vill bara understryka det ytterligare
en gång.

I den mån kammarens ledamöter känner
något behov av det kan jag antyda
vad som hänt i fråga om andra länders
atomprogram. Den franska utvecklingen
t. ex. baserades på gaskylda reaktorer
med naturligt uran. I det landet har
man helt fått överge sin grundläggande
utvecklingslinje och gjort det på ett
mycket sent stadium. Man har då hamnat
i en industriell situation där man
icke haft några egna konkurrenskraftiga
alternativ utan blivit hänvisad till utländska
licenser för lättvattenreaktorer.
Arbetet med ett mycket stort antal reaktorsystem
ute i världen har avbrutits.
Arbetet med en gaskyld grafitreaktor i
USA avbröts strax innan reaktorn var
färdigställd. Den franska gaskylda tung -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

vattenreaktorn råkade efter en kort tids
provdrift i svårigheter, och det är ovisst
om den kommer att tas i drift igen. Den
schweiziska gaskylda tungvattenreaktorn
råkade ut för ett bränslehaveri och
kommer icke att sättas i stånd. Alla nationer
har råkat ut för besvikelser och
motgångar när det gäller reaktorkonstruktioner.
Det iir alltså ingalunda någon
unik svensk upplevelse som vi diskuterar
här i dag. Jag tror faktiskt man
kan säga, utan att förgylla den svenska
prestationen, att vi har kommit förhållandevis
billigt undan.

Vad jag nu säger är inte avsett som
något generellt försvarstal. Jag har —
och jag vill understryka det — i förordet
till vitboken framhållit att det fanns
brister i uppläggningen av projektet,
framför allt i det avseendet att projektet
inte var uppdelat i etapper på ett sätt
som medgav en successiv utvärdering
av projektet under dess utveckling med
bevarad tillgång till alternativa lösningar.
De tekniska oklarheterna var stora.
Det var alla beslutsfattarna helt medvetna
om, vilket jag tidigare har understrukit.
I ett sådant läge hade det naturligtvis
varit önskvärt med en flexibel
uppläggning av projektet. Jag tror att
de flesta hade den uppfattningen att en
sådan flexibilitet faktiskt förelåg i projektet
därigenom att man utgick ifrån
att reaktorn skulle kunna drivas också
utan överhettning med mättad ånga, om
överhettningen inte skulle vara möjlig
att genomföra. Denna flexibilitet visade
sig vara mera skenbar än reell, helt enkelt
därför att införandet av möjligheten
till överhettning försvårade och
komplicerade hela konstruktionen.
Övergivandet av överhettningen 1969
innebar därför inte någon avgörande
förenkling.

När de negativa resultaten av provdriften
förelåg fanns bara två alternativ.
Det är den beslutssituationen som
vi nu befinner oss i. Antingen skall vi
lägga ner projektet eller fullfölja det
genom betydande extra insatser med ett
slutresultat som fortfarande är osäkert

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
vad kostnaderna angår. Jag är fullt medveten
om att det är eu utomordentligt
svårbedömbar fråga hur projektet skulle
ha lagts upp för att bevara en större
reell handlingsfrihet, om man accepterade
den mycket ambitiösa målsättning
som uppsatts för projektet. Det är självklart
att jag omöjligen kan besvara den
frågan.

Jag vill i detta sammanhang meddela
— det har en direkt anknytning till reservationerna
— att medarbetarna i
Marvikenprojektet från de deltagande
företagen i samband med avvecklingsbeslutet
i våras omedelbart inledde en
mycket omfattande rapportering av sina
arbetsområden. Arbete pågår för närvarande
inom Atombolaget att redigera
dessa rapporter till en slutrapport, som
beräknas vara färdig våren 1971 och
som kommer att bli en teknisk slutrapportering
av reaktorprojektet Marviken.
Jag utgår ifrån att denna rapport kommer
att ges en sådan utformning att den
blir av intresse också utanför fackkretsar
och att den kan bidra till att belysa
just den problematik som jag här har
berört, som har berörts även av de tidigare
talarna och som spelar en viktig
roll i reservationernas krav på en komplettering
av vitboken.

Låt mig på den punkten säga att det
delvis men inte enbart av tekniska skäl
var nödvändigt att begränsa målsättningen
för vitboken, en begränsning
som dessutom klart angivits i förordet.
Som jag här flera gånger har deklarerat
blev alltså målsättningen att beskriva
och redovisa det material som var
tillgängligt för beslutsfattarna under de
kritiska skedena av Marvikenprojektet.
Däremot har det inte varit vitbokens
ambition att gå in i hela den tekniska
analysen och utvärderingen av Marvikenprojektet.
Detta arbete pågår nu. När
det materialet föreligger hoppas jag det
skall vara tillgängligt på ett sätt som är
begripligt för oss. Då kommer den komplettering
som här har efterlysts av reservanterna
och som har förutsatts vid
vitbokens uppläggning.

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet

Här i debatten liksom i vitboken har
frågan om informations- och beslutsprocessen
när det gäller stora utvecklingsprojekt
berörts. Det är naturligt att i dagens
debatt, i utskottsutlåtandet, i motioner
och i reservationer framför allt
det sista ledet i den processen har uppmärksammats,
dvs. frågan om riksdagens
möjligheter att skaffa sig ett tillfredsställande
underlag för besluten i
tekniskt komplicerade frågor. Jag skall
inte nu gå in på det problemet, men jag
vill hänvisa till att det icke är första
gången som denna fråga tas upp i riksdagen.
Frågan togs upp år 1968 i anledning
av motioner. Frågan om på vilket
sätt riksdagen skall kunna få ett säkrare
underlag för sina beslut i tekniskt komplicerade
frågor hänvisades den gången
av konstitutionsutskottet, i utskottets utlåtande
nr 38, till grundlagberedningen.
Det betyder att frågan om möjligheter
att delta i förberedelserna för riksdagsbeslut
i ärenden av detta slag har hänvisats
till den instans som såvitt jag
kan förstå från riksdagens synpunkt
måste betraktas som den mest kompetenta
instansen, nämligen grundlagberedningen.

Av dessa båda skäl har, såvitt jag kan
bedöma, utskottsmajoriteten mycket
starka skäl för sin uppfattning att de
syften som motionärerna är angelägna
om, syften som vi principiellt alla är
överens om, är väl tillgodosedda, eller
för att uttrycka mig försiktigare: förutsättningar
har skapats för att de skall
bli tillgodosedda.

Låt mig göra ett tillägg på den här
punkten som jag personligen bedömer
som väsentligt. Enligt min mening är
inte den här aspekten på informationsproblemet
den viktigaste. I detta fall är
regering och riksdag till stor del i samma
situation. Det tillkommer inte mig
att tala i denna fråga från riksdagens
synpunkt. Jag tror att det är riktigare
att andra ledamöter av kammaren än jag
gör det. Däremot kan jag ta upp problemet
från Kungl. Maj :ts synpunkt. Jag
menar att problemet är precis detsam -

ma för båda parter. Jag tror nämligen
inte att det är vare sig möjligt eller ens,
djupare sett, önskvärt att Kungl. Maj :t
— jag vill gärna tillägga att detta gäller
även riksdagen — inriktar sina ansträngningar
i dessa frågor på att skaffa
sig det underlag som krävs för att
kunna göra en självständig bedömning
av ett stort tekniskt projekt. Som jag
ser det, måste det vara regeringens och
riksdagens uppgift att ange målsättningen
och de ekonomiska ramarna.
Det är där det politiska ansvaret för
både regering och riksdag ligger, men
ansvaret för själva verkställigheten skall
ligga på de organ som besitter den erforderliga
sakkunskapen. Detta är inte
uttryck för någon överdriven experttro
från min sida, utan jag säger detta
därför att jag är medveten om att en
mycket farlig effekt skulle bli följden,
ifall vi flyttade över beslutsprocessen i
sådana här frågor i än större utsträckning
till regering och riksdag — jag vill
gärna säga att jag som regeringsledamot
upplever att alltför många beslut av
denna art redan ligger hos Kungl. Maj :t.
Risken är nämligen den att om vi försöker
lösa de problem som vi i dag diskuterar
genom att lägga den ena kontrollinstansen
ovanpå den andra —
Kungl. Maj :t har sin och riksdagen har
sin — så kan detta medföra att ansvaret
hos de kompetenta organen tunnas
ut och vi för deras vidkommande i stället
skapar en benägenhet att hänskjuta
svåra tekniska avgöranden till regering
och riksdag. Jag tror uppriktigt sagt,
ärade kammarledamöter, att det inte är
bra att ge de kompetenta organen den
möjligheten att själva avbörda sig sitt
ansvar och skjuta det på Kungl. Maj :t
och riksdagen. Det är inte bra för vare
sig Kungl. Maj:t eller riksdagen och
inte heller för de organ som har och bör
ha ansvaret och som kan grunda det på
en egen teknisk kompetens.

Utifrån den grundsynen har de senaste
årens omorganisation av atomenergiarbetet
ägt rum. Vi har därvid främst
sökt att inom de organ som ansvarar för

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

utvecklingsarbetet — dvs. i detta fall AB
Atomenergi — skapa lämpliga former
för information, planering och beslutsfattande.
Jag skall inte gå in på denna
fråga i detalj, eftersom den är redovisad
i vitboken.

Här vill jag endast erinra om att bolagets
förstatligande år 1969 ledde till
en rekonstruktion av styrelsen, som för
övrigt innebär att även riksdagen numera
är representerad i styrelsen. Planeringen
av bolagets verksamhet sker
under medverkan av ett programråd, i
vilket ingår ledande tekniska experter
från industrier och kraftföretag. Jag
tycker också att det är viktigt — mot
bakgrund av den debatt som ägt rum —
att framhålla att det har förts diskussioner
om nya former för information
och samråd inom företaget, i linje med
de allmänna strävandena mot ökad företagsdemokrati
i de statliga liksom i de
privata företagen. Sedan flera år har
Atombolaget haft kommittéer för förtroligt
samråd mellan personal och bolagsledning
och nyligen har, vilket också
offentliggjordes för någon vecka sedan,
representanter för personalens organisationer
utsetts att ingå i bolagets
direktion.

Jag tror således att det vore fel om vi
lyfte av ansvaret från det ansvariga organet.
Finner vi att det ansvariga organet
icke fungerar som vi önskar är lösningen
inte att befria organet från ansvar,
utan att förbättra organets funktionsduglighet.

Jag vill alltså sammanfattningsvis
framhålla att Marvikenprojektet — trots
den alltför höga ambitionsnivån och
trots de brister i uppläggningen av arbetet
som vi i dag kan konstatera —
bar utgjort ett viktigt och till och med
ett nödvändigt led i vårt atomenergiprogram.
De misstag som har gjorts och
som utan tvivel har medfört betydande
kostnader har som jag antytt haft sin
motsvarighet också i andra länder, nämligen
alla de länder där man har försökt
driva ett självständigt utbyggnadsprogram
och inte kunnat bygga på en

2.''S

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
redan etablerad teknik. De tekniska erfarenheter
som projektet givit har till
övervägande del kunnat nyttiggöras —-och nvttiggöres alltså i dag. Därför,
ärade kammarledamöter, är det fel att
säga att Marviken är ett kapsejsat och
misslyckat projekt.

De mera allmänna erfarenheter av organisation
och beslutsfattande som projektet
givit har beaktats under de senaste
årens omläggning av atomenergiprogrammet.
Arbetet med att utnyttja
och vidareutveckla erfarenheterna av
Marvikenprojektet är inte alls avslutat,
utan det pågår. Jag ser, herr talman,
denna debatt i kammaren i dag som ett
led i detta arbete. Jag vill gärna åter
understryka den glädje och tacksamhet
som jag känner över att denna debatt
förs utifrån den gemensamma målsättningen
att vi alla har den största glädjen
av alt försöka så utnyttja de erfarenheter
vi vunnit att vi i framtiden
verkligen kan tillgodogöra oss dem. Det
är framtiden som är vår uppgift, och det
förflutna är intressant i den mån som
det lär oss någonting om framtiden.

Herr talman! Jag har bett att i detta
sammanhang få besvara en interpellation
som har ett samband med Marvikenprojektet.
Herr Karl Pettersson har
frågat mig

dels om jag är beredd att i samband
med behandlingen i riksdagen av Kungl.
Maj:ts förslag om avveckling av Marvikenprojektet
lämna en redogörelse över
statens vattenfallsverks avskrivning för
investeringar i Marvikenprojektet,

dels om jag vill redovisa huruvida
sådana avskrivningar påverkat statens
vattenfallsverks redovisning av rörelseöverskott
från kraftverksrörelse till
kommuner och landsting för kommunal
beskattning,

dels om jag är beredd att medverka
till att sådana avskrivningar, i det fall
sådana företagits som påverkat rörelseresultatet
från kraftverksrörelse, kan
få upptagas till kommunal beskattning
till vederbörande kommuner och landsting,
eventuellt i form av eftertaxering.

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet

I samband med diskussionerna i slutet
av 1950-talet om det svenska atomenergiprogrammets
uppläggning gjorde
vattenfallsverket från sina utgångspunkter
den bedömningen att atomkraften på
ekonomiska grunder inte skulle kunna
konkurrera med de konventionella
kraftslagen inom verkets produktionssystem
förrän vid mitten av 1970-talet.
Verket ansåg det dock angeläget att
dessförinnan ha erfarenhet av uppförande
och drift av en atomkraftanläggning
i full skala. När statsmakterna sedermera
uttalade som ett önskemål att
arbetet med Marvikens kraftstation med
tungvattenreaktor skulle inriktas på ett
färdigställande under år 1967, förklarade
sig vattenfallsverket därför villigt
att på sedvanligt sätt bära den räntabla
delen av anläggningskostnaden med tilllägg
för ett belopp som motsvarade det
värde verket som kraftföretag kunde anse
sig ha av vunna erfarenheter. Den
resterande delen av vattenfallsverkets
investeringar i Marviken förutsatte verket
skulle ställas till förfogande utan
förräntnings- och amorteringsskyldighet.

Av propositionen om avveckling av
Marvikspr oj ektet framgår att 270,8
miljoner kronor anvisats för projektet
till vattenfallsverket från investeringsanslaget
Kraftstationer in. m. fr. o. in.
budgetåret 1963/64. Dessa medel har
ställts till verkets förfogande utan förräntnings-
och amorteringsskyldighet.
För att göra det möjligt för verket att
omedelbart skriva av investeringarna i
Marviken utan inverkan på rörelseresultatet,
har motsvarande avskrivningsanslag
anvisats på driftbudgeten. Dessutom
har till vattenfallsverket för budgetåret
1969/70 anvisats ett extra avskrivningsanslag
med 35 miljoner kronor
för forsknings- och utvecklingskostnader
på atomenergiområdet som
verket tidigare belastats med i högre
grad än enskilda kraftföretag. Härav
har 16,2 miljoner kronor hänförts till
Marvikenprojektet.

Verket har därför numera i sina av -

skrivningsplaner inte kvar någon del
av anskaffningsvärdet för den tillämnade
atomkraftstationen i Marviken.
Under perioden 1963—1969 skrev vattenfallsverket
på sedvanligt sätt av ca

3,5 miljoner kronor för projekteringsoch
utvecklingskostnader som hänförde
sig till tiden före år 1965. Detta är de
enda avskrivningar med någon skatteeffekt
som ägt rum. De motsvarar en
kommunalskatteeffekt på ca 90 000 kronor
per år eller för hela sjuårsperioden
ca 630 000 kronor. Med hänsyn till
de erfarenheter verket får anses ha
vunnit av sitt deltagande i Marvikenprojektet
finner jag det inte motiverat
att vidta särskilda åtgärder i skattehänseende
för de relativt obetydliga kostnader
vattenfallsverket skrivit av för
investeringarna i Marviken.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
industriministern för svaret på min interpellation
angående statens vattenfallsverks
avskrivningar på Marvikenprojektet
och det sätt på vilket dessa
avskrivningar påverkat rörelseresultatet
och därmed vattenfallsverkets redovisning
för kommunalskatt till kommuner
och landsting.

Frågan om statens vattenfallsverks
kommunala beskattning har varit föremål
för framställningar, förslag och beslut
i riksdagen alltsedan 1928. På grund
av de speciella favörer som statens vattenfallsverk
får genom gäldränteberäkning
och avskrivningssystem har kommuner
och landsting med statliga vattenkrafts-
och regleringsanläggningar
inom sina domäner fått vidkännas förluster
av kommunalskatteinkomster,
som de skulle ha erhållit om motsvarande
anläggningar drivits av enskilda
kraftföretag.

Frågan om statens vattenfallsverks
avskrivningssystem behöver särskilt
granskas. Vid ett års inkomstberäkning
gjorde vattenfallsverket en avskrivning
på 124 miljoner kronor för försämrat

Fredagen den 11 december 1070

Nr 45

penningvärde. Vilket annat företag får
vidtaga sådana avskrivningar med det
motivet utan att komma i klammeri med
rättvisan?

Dessa avskrivnings- och gäldränteavdrag
drabbar till största delen glesbygdskommuner,
framför allt i Norrland.
Därför har det väckt stor förvåning
när man i olika media meddelat
att statens vattenfallsverk även gjort avdrag
för avskrivningar av kostnader i
Marvikenprojektet. Allmänheten i de
berörda områdena har fått den uppfattningen
att vattenfallsverket ånyo medverkat
till att kommunalskatterna
minskat på rörelseöverskottet från vattenkraftanläggningarna.

Ett år vidtog verket en avskrivning på
70 miljoner kronor. Jag har i interpellationen
nämnt det förhållandet och
även genom kontakter med Vattenfall
försökt att få klarlagt huruvida den avskrivningen
påverkat rörelseresultatet.
Tyvärr har jag inte fått något besked
därom. Industriministern nämner inte
detta i sitt svar utan konstaterar att
statens vattenfallsverk under åren 1963
—1969 endast gjort avskrivningar med

3,5 miljoner kronor och att detta haft
en kommunalskatteeffekt av 90 000 kronor
per år eller för hela sjuårsperioden
cirka 630 000 kronor. Industriministern
finner det inte motiverat att vidta särskilda
åtgärder i skattehänseende ”för
de relativt obetydliga kostnader vattenfallsverket
skrivit av för investeringarna
i Marviken”.

Det kan förefalla vara obetydliga summor
från kommunalskattesynpunkt. Tillsammans
med de kommunalskatteförluster
berörda kommuner drabbas av
genom tidigare nämnda gäldränte- och
avskrivningsberäkningar gör det emellertid
att kommunerna borde få sin rättvisa
del av statens vattenfallsverks
kraftverksrörelse i likhet med vad som
gäller för andra företag.

Jag skulle också vilja beröra frågan
om statens vattenfallsverks framtida
organisation, som har betydelse från
både atomkrafts- och vattenkraftssyn -

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
punkt. Verket har i remissvar över affärsverksutredningen
varit positivt till
eu ändring och föreslagit att det vid en
bolagsbildning skulle få ett eget kapital
på 1 600 miljoner kronor. Affärsverksutredningen
har däremot föreslagit 1 000
miljoner kronor. Om vattenfallsverkets
eget förslag fick utgöra grund för ett
genomförande av affärsverksutredningens
intentioner, skulle de berörda vattenkraftkonnnunerna
erhålla ungefär
samma möjlighet till kommunal beskattning
av Vattenfall som av de enskilda
kraftverken.

Affärsverksutredningen har nu legat
remissbehandlad på regeringens bord i
ungefär två år. Det skulle vara intressant
att höra industriministerns synpunkter
på om dess förslag kommer att
genomföras för vattenfallsverkets del
och efter vilka grunder samt huruvida
omnämnda 70 miljoner kronor ändå på
något sätt påverkat rörelseresultatet.

Herr OTTOSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! En mycket kort replik!
När det gäller statsutskottets utlåtande
nr 220 är vi som alla talare här framhållit
överens om linjerna för Marvikens
avveckling. Vad vi sagt i reservationen
gäller inte bara Marviken som sådant
utan det gäller i största allmänhet projekt
av denna storleksordning och där
man kan fråga sig om informationen
till Kungl. Maj :t och riksdagen alltid
blir den som man skulle önska.

Jag har i mitt anförande liksom i utskottet
förklarat att vi inte ifrågasatt
Marvikens berättigande i och för sig.
Vi tror att projektet varit värdefullt
bl. a. för industrin, och jag har också
sagt här tidigare i dag att jag inte anser
att alla pengarna är bortkastade.
Men det har funnits tillfällen under denna
tid då man kanske kunnat inta en
annan hållning. Jag vill inte säga att det
bara är statsråd som har prestige att
hålla på. Det gäller även på andra områden,
och i detta fall behöver inte
statsrådet Wickman ta åt sig, ty det var

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
inte han som satt vid rodret när beslutet
fattades. Men jag vill inte beskylla
den som satt där då heller. Det finns
kanske prestigeskäl även hos dem som
kunde detta betydligt bättre än lekmännen.
Vad vi velat säga i vår reservation
är att vi har en känsla av att det skulle
varit intressant att förutom vitboken
som vi har tackat för också ha fått en
mer objektiv komplettering av vitboken.

Jag har varken gråtit över spilld
mjölk eller velat försöka få fram några
syndabockar, utan det är närmast med
tanke på möjligheten att så långt möjligt
undvika felinvesteringar i fortsättningen
som vi begärt denna parlamentariska
utredning. Statsrådet säger här
i dag att vi har att förvänta en avrapportering
och en slutrapport. Jag beklagar
att vi inte hade den uppgiften redan
vid utskottsbehandlingen, ty det är möjligt
att vi då kunde ha skrivit ihop oss
på ett annat sätt och fått denna avrapportering
och denna slutrapport utförda
på ett sådant sätt att även lekmän
haft möjlighet att studera dem. Då hade
kanske något av vad vi begärt i reservationen
kunnat anses uppfyllt.

Till sist vill jag uttala min tillfredsställelse
över att statsrådet uppfattat
vårt agerande i denna fråga på det sätt
som han säger i sitt anförande. Det bevisar
att vi har haft en ärlig uppfattning
när vi framfört vår reservation med den
rimliga begäran som jag beklagar att
utskottet inte kunnat ena sig om. Det
skulle nämligen ha bidragit till att vi
varken hade behövt några häxprocesser
eller skaffa fram några syndabockar,
utan då skulle vi ha fått den begärda
utredningen direkt.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka industriministern
för hans bidrag till en saklig
och stillsam debatt i första kammaren.
Jag vet inte om jag kan utlova att det
blir lika stillsamt i andra. Vi får se!

Det är alltid farligt med liknelser och

jämförelser. De haltar i regel. Jämförelsen
mellan Marviken och Wasaskeppet
haltar givetvis. Det var bara ytliga
jämförelser jag gjorde när det gällde
likheten. Olikheten framstår klart vid
jämförelsen just på det sätt som industriministern
redogjort för.

Sedan fäste jag mig litet vid vid vad
statsrådet sade om enigheten. Det står
fullständigt klart att enigheten varit
stor inte minst inom utskottsavdelningen
när det gällde avvecklingen av Marvikenanläggningen
och dess vidare användning.
Det är möjligt att jag missuppfattade
statsrådet när han talade om
fullständig enighet och att den gällde
det svenska atomenergiprogrammet under
de år som gått. Det skulle ha rått
fullständig enighet i riksdagen. Det kan
tyckas ha varit så, men jag undrar, herr
statsråd, om inte denna enighet varit
skenbar. Om vi hade vetat ungefär lika
mycket då som vi vet nu kanske enigheten
inte varit så stor. Dessutom är ju
också statsrådet medveten om att det
framställts en hel del motioner och kritik
inte minst från mitt eget parti.

Vidare tycker jag att det var värdefullt
att få denna slutrapport. Liksom
herr Ottosson anser jag att det hade varit
bra om den hade nämnts i vitboken
och om vi hade känt till den när vi behandlade
frågan i utskottsavdelningen.

Till sist en väsentlig detalj som tas
upp i reservationen. Det gäller frågan
om vilka vägar man skall gå för att
få fram ett så bra underlag som möjligt
för beslut i tekniskt komplicerade frågor
liksom även i andra frågor här i
riksdagen. Det har kommit fram tre alternativ.
Först har vi statsrådets och
utskottsmajoritetens alternativ att
Kungl. Maj:t tar upp den här frågan; det
finns ett motionspar som skall behandlas
i konstitutionsutskottet, vi får den
här slutrapporten och så är allting väl.
Sedan har vi centerpartiets alternativ
att man lämnar över den här frågan till
fortsatt diskussion i spalterna eller
här i riksdagen, om det finns behov av
att fortsätta diskussionen. Slutligen har

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

vi vårt alternativ att representanter för
de olika partierna samlas i en studiegrupp
och tar upp frågan. l’å vilket sätt
man skall förfara hänger ihop med hur
pass allvarligt man ser på Marvikenprogrammet
och hur inflammerad denna
fråga är. Den kanske är mer inflammerad
än man tror. Om man befarar att
det är en känslig fråga och vill rensa
upp kring den, tror jag att det psykologiskt
sett vore mycket värdefullt att den
tas upp i en studiegrupp sammansatt
av representanter för de skilda partierna.
Då kan man kanske få problemet
ur världen, och det önskar vi väl alla
innerst inne.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Även jag vill gärna instämma
i betygsättningen av debatten.
Den har varit saklig, som en debatt i
riksdagen bör vara, och den har inte
haft några överslag. Det är dock möjligt
att debatten kommer att skärpas när
herr Åkerlund och förutvarande statsrådet
Lange, som finns härnäst på talarlistan,
kommer att delta i den.

Jag har inte mycket att erinra emot
statsrådet Wickmans anförande. Jag vill
gärna hålla med om att år 1962 var
enigheten stor. Även om de informationer
som fanns men inte nådde fram då
hade varit tillgängliga för oss tror jag
inte att beslutet blivit ett annat.

När statsrådet säger att det hade varit
omöjligt att hoppa över det steg som
Marvikenprojektet innebär, vill jag dock
sätta ett frågetecken i kanten. Det är
möjligt att de första åren fram till 1964
var av betydelse för elkraftindustrin,
eftersom man i Marvikenprojektet kunde
utveckla sina kunskaper på detta
område, men 1964 och 1965 framfördes
mycket stark kritik från tekniska experter.
Det kanske kan tyckas vara en form
av efterklokhet att kritisera nu, men vi
har ju först i efterhand fått del av viss
kritik.

Statsrådet säger själv på s. 12—13 i

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
vitboken: ”Det är nu känt att tekniker
inom såväl Atomenergi som andra engagerade
företag hade en kritisk inställning
till utformningen av projektet.”
Hade vi 1965 vetat allt vad som förelåg
är det fråga om det inte blivit en
paus i genomförandet av Marviken, då
man hade värderat upp de kritiska synpunkterna
och kanske beslutat att avbryta
eller ändra till en försöksverksamhet
på lättvattenlinjen. Det var ändå
så att ASEA redan 1965 kunde offerera
kompletta lättvattenreaktorer. Men
kraftverksföretagen var också de i stånd
att beställa ett lättvattenverk 1965, de
hade redan samlat tillräckliga fakta för
ett sådant beslut. Det fanns redan då
samlad erfarenhet på båda håll, mycket
givetvis baserad på den svenska forskningen
men åtskilligt även på utländska
erfarenheter.

Jag tror alltså att statsrådet Wickman
något övervärderar de erfarenheter man
vunnit med Marviken. Jag vill inte förneka
det ansvar vi alla har, men jag
vill framhålla att kritiken inte nådde
fram till oss 1965 och det är där man
vill se en annan hantering i de här
frågorna i framtiden.

Statsrådet säger att vi måste akta oss
för att alltför mycket sätta oss in i experternas
diskussioner. Det skulle innebära
att vi binder oss i förhand. Han
menar alltså att vi skall låta experterna
komma fram med förslagen och stå för
dem och vi skall först därefter ta ställning.

I princip har jag inget emot klara avgränsningar
här. Men å andra sidan
kommer vi att efter experternas utlåtande
gång efter annan få ta ansvaret
och inte bara ansvaret baserat på experternas
syn utan också baserat på sociala
och samhällsekonomiska synpunkter.
Då måste vi ha möjlighet att grunda
vårt beslut på egen erfarenhet. Den erfarenheten
tror jag inte vi kan få på annat
sätt än att vi på ett tidigt stadium
kommer in i utvecklingen och tillsammans
med experterna får lyssna på de
olika alternativen i debatten och där -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
efter göra oss så underkunniga som
möjligt om vad som sker i frågorna.

Jag är glad över att det kommer att
bli en slutrapport. Den kommer att ge
ytterligare belysning åt frågan, och det
tror jag är av stort värde när vi har
att möta allmänhetens reaktion, som jag
tror kommer att bli hård. Men jag vill
gärna medverka och förklara och redogöra
för den bakgrund som riksdagen
har haft när man beslutat om svensk
atomenergi under 1960-talet.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Först vill jag, herr talman,
säga till herr Pettersson att mitt
interpellationssvar tydligen inte var tillräckligt
klart utformat, vilket framgår
av herr Petterssons replik.

Vad interpellationssvaret innehåller
är just att de 70 miljonerna icke är en
avskrivning av den form som påverkat
rörelseresultatet och därmed den skattepliktiga
inkomsten. Naturligtvis har
det skett avskrivningar av Marvikenanläggningen.
Men de avskrivningarna har
finansierats genom särskilda anslag över
riksbudgeten och har därmed lämnat
den beskattningsbara inkomsten hos
Vattenfall opåverkad, med undantag,
som jag nämnde särskilt för att vara
fullständigt tydlig, för de 3,5 miljoner i
hela Marvikenprojektet som Vattenfall
hade skrivit av fram till 1965. Jag tycker
att det är viktigt att man har storleksordningen
klar för sig — 3,5 miljoner
av den totala vattenfallsverksinvesteringen
på 270 miljoner — för att få rätt
proportion på frågan eftersom interpellationen
uppenbarligen är grundad på
föreställningar ute i kommunerna att
det är de 270 som avskrivits på detta
sätt. Det är då viktigt att tala om att det
är 3,5 miljoner och inte 270. Om dessa

3,5 miljoner har jag sagt att det är rimligt
att den avskrivningen verkligen belastar
vattenfallsverket därför att vattenfallsverket,
som vår ledande kraftproducent,
har behov av den erfarenhet
som i det här fallet värderats så

lågt som 3,5 miljoner.

Jag finner därför inte att det ur skattesynpunkt
föreligger något skäl att
ifrågasätta denna avskrivning på 3,5
miljoner kronor. Jag skulle till och
med kunna motivera mycket väl, att den
avskrivning som skulle ha belastat Vattenfall
sannerligen inte borde ha varit
lägre utan snarare väsentligt mycket
högre. Från den synpunkten kan nog de
kommuner, som jag vet har en kritisk
inställning till de beskattningsregler
som gäller Vattenfallsverket, i varje fall
på denna punkt känna sig icke missgynnade
utan tvärtom i hög grad gynnade.

Jag skall inte ta upp hela frågan om
vattenfallsverkets beskattningsregler.
Det skulle föra en smula långt i denna
debatt. Jag vill bara, för att herr Karl
Petterssons uttalanden inte skall stå
oemotsagda i protokollet, få antecknat
att jag inte instämmer i — jag skulle
kunna motivera det utförligt — herr
Petterssons beskrivning av hur det nuvarande
systemet verkar. Därmed icke
sagt att detta system är perfekt.

Det är riktigt, som herr Pettersson säger,
att om vi genomför affärsverksutredningens
förslag kommer vissa av
dessa frågor i ett delvis annat läge. Jag
är inte i dag beredd att avge något uttalande
om när, i vilken form och i
vilken omfattning vi kommer att lägga
affärsverksutredningens förslag till
grund för förslag till riksdagen. Men jag
vill gärna lämna en information till
herr Pettersson, som med sådan envetenhet
— och det är riktigt — följer
vattenfallsverkets förehavanden.

Jag vet inte om herr Pettersson har
observerat, att för en tid sedan inkom
till departementet en framställning från
Vattenfall om de redovisningsprinciper
som nu är i kraft. Denna framställning
är orsakad av den mycket kraftiga resultatförsämring
som vattenfallsverket
har råkat ut för under beskattningsåret
1970, på grund av den exceptionellt besvärliga
kraftsituationen. Om nämligen
Vattenfall inte hade gjort denna fram -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 15

ställning och om den icke bifalles skulle
ett mycket kraftigt kommunalskattebortfall
inträffa som eu automatisk följd av
vattenfallsverkets starkt försämrade rörelseresultat.
I det läget bar alltså Vattenfall
hos Kungl. Maj :l begärt att få
sina redovisningsprinciper så förändrade
att detta kommunalskattebortfall kan
undvikas. Och det gäller här ett bortfall
av kommunalskatter på cirka 10 miljoner
kronor under ett år, medan den
fråga som herr Pettersson har aktualiserat
gäller G30 000 kronor under en sjuårsperiod.

Jag vill gärna säga detta därför att
det inte minst under dessa sista dagar i
så stor utsträckning förekommer att vattenfallsverket
utsätts för en — som jag
skulle vilja kalla det — nästan konsekvent
förtalskampanj. Här tar Vattenfall
själv av hänsyn till kommunerna
detta initiativ att få sina redovisningsregler
förändrade, just för att undvika
ett kraftigt fall i kommunernas skatteinkomster.

Ansökan är som sagt inte behandlad,
men vi kommer att behandla den rätt
snabbt.

Beträffande Marvikenfrågan i övrigt
skulle en fortsättning av debatten från
min sida egentligen vara bara en upprepning
av vad jag anfört tidigare. Jag
vill gärna uttala att jag själv är ledsen
över att uppgiften om det slutrapporteringsarbete
som pågår i Atombolaget
inte bragts till utskottets kännedom.
Jag fick nämligen själv reda på det för
mindre än en vecka sedan. Att vi inte
kände till detta berodde på att det slutrapporteringssystem
som tillämpas betraktades
av bolaget som en självklar
rutinåtgärd. Arbetet sattes i gång som
en självklar rutinåtgärd redan i samband
med att avvecklingen rekommenderades
av bolagets ledning långt före
den debatt vi har i dag och långt före
vitboken.

Jag är inte i stånd att ge någon utförlig
beskrivning av bur slutrapporten
kommer att se ut, men jag har velat ta
upp denna fråga i debatten. Jag bar ock -

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
så — som de tidigare talarna här märkte
— gjort det speciella uttalandet i mitt
anförande att jag utgår ifrån att denna
slutrapport får en sådan utformning
att den också belyser de frågor som vi
här diskuterat. Med hänsyn till detta
material och med hänsyn till att principfrågan
om information till riksdagen
i tekniskt komplicerade frågor är föremål
för bedömning av grundlagberedningen
liar jag — för att komma tillbaka
till vad reservanterna anfört —
uppriktigt sagt svårt att se att vi skulle
kunna komma längre genom den speciella
åtgärd som reservanterna föreslår.

Avslutningsvis vill jag säga att vi ju
här talat mycket om Marviken och att
vi är helt ense om att det är värdefullt
att dra slutsatserna av de erfarenheter
vi vunnit av Marviken. Till sin storleksordning
är naturligtvis beslutet om Marviken
rätt unikt. I vår allmänna planering
— i den mån vi har en överblick
över den — kan jag icke se att det dyker
upp något annat projekt som är av
denna storleksordning och så omfattande
att det direkt kommer att underställas
riksdagen. Däremot finns under flera
anslag i vår budget frågor som är,
kan vi säga, en serie Marvikenminiatyrer.
Tag t. ex. det anslag som jag haft
anledning att redovisa för riksdagen i
januari till styrelsen för teknisk utveckling.
Denna styrelse fattar i sig ett flertal
beslut som innebär finansiering av
industriella utvecklingsprojekt. Naturligtvis
är dessa beslut av mindre omfattning
och kostnaderna bara någon procent
av vad Marviken kostar, men själva
beslutssituationen är i dessa fall densamma.
Jag tror inte att någon här i
kammaren drömmer om att Kungl. Maj :t
vid beräknandet av dessa anslag skulle
ta ställning till de olika konkreta projekt
som styrelsen för teknisk utveckling
har att behandla, utan det sker i
detta avseende en allmän bedömning av
hur mycket vi anser oss, mot bakgrunden
av beräknad avkastning och konkurrens
från andra angelägna områden,
ha råd att satsa på denna verksamhet.

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
Yi har sedan skapat ett organ som enligt
vår mening — man kan ha olika bedömningar
därom — är det effektiva
instrumentet för att fatta tekniskt komplicerade
beslut.

Jag kommer alltså tillbaka till detta
och anser att det är och bör bli huvudlösningen
av det problem som vi diskuterar,
nämligen att öka effektiviteten
hos de organ som får ansvaret. Detta betyder
ingalunda att vi abdikerar för experterna,
utan jag talar här om de rent
tekniskt komplicerade besluten och icke
om vilka värderingar som skall styra
det hela. Jag talar icke om vad de skall
inriktas på och inte om vilken total
kostnadsram vi är beredda att fastställa.
Det är självklart att det är Kungl.
Maj :t och riksdagen som har och bör
ha det avgörande inflytandet.

Herr PETTERSSON, KARL, (m) kort
genmäle:

Herr talman! I interpellationen ställde
jag frågan om de 70 miljoner kronor
som avskrivits för det ändamål det
här gäller, och i sitt senaste anförande
har industriministern klarlagt hur det
hela ligger till. Men samtidigt framhärdar
industriministern i sin uppfattning
att den redovisning som gjorts beträffande
avskrivningarna inte är någonting
att ta större hänsyn till. Jag delar inte
denna uppfattning, särskilt med hänsyn
till vad jag tidigare framfört om
den gällande ordningen på det kommunala
beskattningsområdet av statens
vattenfallsverks kraftverksrörelse.

Industriministern ville göra gällande
att statens vattenfallsverk har svartmålats.
Jag vill inte helt och hållet dela
hans uppfattning. Det ganska markanta
missnöjet med rätten till avdrag för ränta
och avskrivning är befogat. Vattenfall
har begärt bemyndigande att behålla
taxeringarna vid ungefär 17 miljoner
kronor för 1970 års inkomsttaxering,
vilket skulle betyda en skillnad på 10
miljoner kronor — i förhållande till redovisat
resultat.

När vi nu är inne på Vattenfall, skulle
jag vilja ta upp en fråga som vi tidigare
har behandlat här i riksdagen, nämligen
fastighetstaxeringen. Taxeringsvärdena
utgör ju underlag för en av de mera
betydande intäktsposterna för kommunerna
från kraftverksbeskattning när
det gäller de statliga kraftverken. Vi diskuterade
då de sänkta taxeringsvärdena.
Förvaltningsutskottet i mitt hemläns
landsting har enhälligt beslutat att
överklaga Vattenfalls fastighetstaxeringar.
En kommun hade inte godkänt taxeringen,
men då sades det från denna talarstol
att man inte trodde att Vattenfall
skulle överklaga den kommunens
beslut. Tyvärr stod sig inte denna spådom,
utan Vattenfall har överklagat.
Verket begär en sänkning av taxeringsvärdena
från 165 miljoner kronor till
132 miljoner kronor, således en sänkning
med 33 miljoner kronor, vilket är
en stor summa för en glesbygdskommun
omräknat i skatteinkomst.

Jag tackar än en gång industriministern
för det svar som jag har fått.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Herr Johan Olsson förväntade
sig att jag skulle vara buse i
denna debatt — jag skulle vara det i
gott sällskap med herr Lange. Jag tycker
för min del att det är en liten aning
orättvist. Både herr Lange och jag är
i grund och botten ganska fridsamma
människor. Däremot brukar det ibland
sägas om amerikanska proffsboxningsmatcher
att resultatet är uppgjort på
förhand. I vårt fall har herr Lange och
jag kommit överens om en sak, nämligen
att våra argument skall granskas
offentligt. Något annat har vi inte kommit
överens om.

En vitbok har framlagts, en sällsynt
företeelse från regeringen. Det sker bara
vid mycket högtidliga tillfällen och när
regeringen har dåligt samvete. Det sistnämnda
är fallet med vitboken om
Svensk atomenergipolitik, en bok i vitt
omslag med gul banderoll, men utan

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

blått band. Långtidsutredningens bok
har ett blått band på både fram- och
baksidan.

Regeringen ber svenska folket om ursäkt,
vilket är bra. Det är också någonting
positivt som har kommit fram genom
vitboken. Det vill jag uppriktigt
säga — det ligger ingen underton av
ogillande i detta uttalande. Det kan
aldrig vara fel att såsom en princip lämna
redovisning även för någonting som
har misslyckats. Såsom statsrådet Wickman
här gång på gång har sagt är nämligen
misslyckanden ofta förutsättningar
för att något nytt och bättre skall
kunna komma fram. Därför kan jag bara
upprepa att jag gillar vitboken. Jag
vill framhålla detta, därför att jag inte
har tänkt att jag skall spara på kritiken
ens när det gäller vitboken. I det hänseendet
skall jag alltså efterkomma
herr Johan Olssons önskemål.

Hur skall man nu bedöma själva boken?
Jag kan inte komma till annan
slutsats än att trots allt vad utskottsmajoriteten
säger och vad statsrådet här
har sagt är boken partsinlaga. Det kan
helt enkelt inte förhålla sig på något annat
sätt. Även om strävan hos författaren,
som är anonym för mig, har varit
att ge en objektiv redogörelse, är alltför
många och helt skilda intressen inblandade
i denna stora fråga för att
boken skall kunna befrias från stämpeln
av partsinlaga. Det finns så många som
aldrig fått tillfälle att göra sin röst hörd
genom denna bok.

Vetenskapligt fyller den inte kravet
på full objektivitet. Jag kanske kan få
säga det, och kanske i grund och botten
både statsrådet Wickman och herr
Lange med sin vetenskapliga skolning
håller med mig om det. Vem säger exempelvis
att urvalet av citaten är tillfredsställande
objektivt? Herr Ottosson
har redan framhållit det, och han
har också pekat på vad statsrådet Wickman
skriver i förordet, nämligen att citaten
är utvalda. Nu skall dess bättre
en slutrapport komma, har vi hört.
Från alla håll har uttalats tillfredsstäl -

Ang. avveckling av Marvikonprojektet
lelse över detta, och det kan jag också
göra, särskilt naturligtvis om den rapporten
får eu sådan utformning att den
kan läsas av icke tekniker.

Låt mig så få säga om vitboken, att
nästan allt som står i den visste vi förut.
Fn del av vad vi också vet finns inte
med i boken. Säkert finns det saker som
vi inte vet och som inte heller är med
i boken, kanske därför att vi inte skall
få veta det. Av den anledningen begär
vi i reservationen och i de motioner
som ligger till grund för denna att det
skall tillsättas en parlamentarisk arbetsgrupp
för att göra kompletterande studier.
Jag tycker för min del att det kravet
står kvar även sedan vi fått uppgiften
om den tekniska slutrapporten från
Marvikenfolket.

Det är, tror jag, också nödvändigt att
för framtiden skapa bättre beslutsunderlag
och kontrollmöjligheter för dem
som i sista hand har att bära ansvaret,
dvs. riksdagen och självfallet regeringen.
Statsrådet Wickman var också inne
på detta, när han klagade över de svårigheter
som regeringen många gånger
blir ställd inför.

Utskottet säger med hänvisning till
vitboken att den föreslagna avvecklingen
av Marvikonprojektet innebär
slutpunkten i en utvecklingslinje som
tidigare haft stor betydelse för vårt
atomenergiprogram. För min del säger
jag bara jaså till detta. Då skall alltså
Ranstad göras någonting åt. Vadför någonting?
om jag får fråga. Vad kommer
sedan mera att hända? Ger man upp allting?
Har all tankeverksamhet upphört
i statsförvaltningen med anledning av
debaclet på tungvattenlinjen? Jag har
inte tolkat beslutet om Marviken på
samma sätt. I vår motion står det att beslutet
”betecknar det slutgiltiga misslyckandet
för Atombolagets tungvattenlinje
såsom den hittills fullföljts”. Längre
har inte jag vågat gå, men det är intressanta
perspektiv som utskottet ger
åt problemkomplexet, och visst väcks
en massa tankar till liv. Frågan kvarstår
vad som skall komma att hända på

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
atomområdet. I fråga om alla dessa typer,
system och metoder att utnyttja
energikällan atomerna kan man väl inte
säga att det har satts en slutpunkt i utvecklingslinjen.
Detsamma gäller tungvattenlinjen,
även om den för dagen
inte är aktuell i vårt land; men så är ju
inte heller fallet på andra håll i världen.

Jag får nog också lov att med några
ord beröra själva atomprogrammet, vilket
är en större och mera vittomfattande
fråga än den som gäller enbart projektet
Marviken.

Som alla vet har atomprogrammet tre
klart uttalade motiveringar, en som gäller
energipolitiken, en som gäller industripolitiken
— önskan att utbygga i
landet en industri med förmåga att
ta vara på atomenergin — och slutligen
finns det också en militärpolitisk motivering.
Den står kanske inte för dagen
i rampljuset på samma sätt som tidigare;
den militära aspekten väger dock
mycket tungt, och därför får den framöver
inte förbises. Jag förutsätter att den
följs med största vaksamhet av de myndigheter
som härvidlag har ansvaret.
Ingen kan intala mig att det inte kan
inträffa snabba omkastningar på detta
område. Det finns utomlands mycket
tydliga tecken härpå. Jag skulle tvärtom
vilja säga att sådana omkastningar ligger
inom sannolikhetens ram. För ögonblicket
skall jag emellertid lämna den frågan
för att i stället rikta uppmärksamheten
på de energi- och industripolitiska
frågeställningarna.

Med atomsprängningstekniken tillkom
en ny tidigare okänd energikälla
vid sidan av kolet, oljan och vattenkraften.
Vi i vårt land — som alla vet,
fattiga på kol och olja — har uran i stora
kvantiteter, ehuru i så små koncentrationer
i berggrunden att det är
ett problem att lönsamt och i konkurrens
med andra länder utvinna energikällan.
Det faktum att vi i alla fall
inom landets gränser funnit en ny
energikälla har givetvis väckt förhoppningar
om ökat oberoende av import
av bränsle. Detta är helt förståeligt, även

om vi i dag, efter 20 år, måste konstatera
att vårt beroende av oljan bara
ökat.

När nu staten tog på sig uppgiften att
försöka nyttiggöra uranet och, med i
själva verket ursprungligen militära motiveringar
i bakfickan, införde koncessionsförfarande
för uranexploatering,
gjordes enligt min mening det första
stora misstaget i atomprogrammet. Detta
var under kriget. Därmed väcktes till
liv strävanden i energipolitiken att åt
staten förskaffa monopol på tillgodogörande
av den nya energikällan. Det
är fullt förklarligt att vattenfallsstyrelsen,
som verket hette på den tiden,
skulle ha intressen att bevaka i det
sammanhanget. Förutseende människor
på vattenkraftområdet kunde mycket
väl se den tidpunkt när gränsen för ytterligare
utbyggnad av vattenkraften
var uppnådd. Att Vattenfall och Atombolaget,
med gemensam huvudman,
skulle samverka för att söka skjuta åt
sidan den privata kraftindustrin, kan
inte i och för sig förvåna någon. Det
gick nu inte så, dess bättre, och det berodde
på att de båda statliga företagen
satsade på fel häst — på tungvattenlinjen.

Vattenfalls avhopp från tungvattenlinjen
och brytning med Atombolaget är
enligt min mening det intressantaste
som hänt på atomprogrammets område
under hela denna tid. Men därom och
om motiven därför får vi veta ytterst
litet i vitboken, eller rättare sagt ingenting
alls.

Det talas ibland om resultatet av att
gräva gropar, men i våra gemensamma
ansträngningar att utvinna mesta möjliga
av atomerna har det inte varit bra
att man försökt uppfylla ideologiska
strävanden att förbehålla staten uppgifter
inom näringspolitiken, som staten
illa passar för. Detta har också framgått
av vad industriministern här hade
att anföra om de svårigheter staten har
när det gäller att fatta beslut i tekniskt
besvärliga frågor ■—■ när de som skall
bära ansvaret skjuter ifrån sig det och

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

lägger över det på regeringen och i
sista hand riksdagen och skattebetalarna.
Det är en mördande kritik mot det
som vi i dagligt tal kallar det socialistiska
systemet. Det är synnerligen viktigt
att kunna dra en gräns, så att man
låter ansvaret för sådana tekniskt besvärliga
frågor ligga på rätt ställe. De
som bär ansvaret måste även ta konsekvenserna
och hålla staten utanför.

Dessutom finns alltid den risken när
staten engageras på det ekonomiska
fältet i projekt av denna typ, att det
går för mycket prestige i det hela, varefter
man låser sig i sina positioner.
Just detta har inträffat i frågan om
Marviken, och det är på den punkten
vi är kritiskt inställda.

Jag kan mycket väl stå här och säga,
som alla andra talare gjort, att i
detta läge inte finns någon annan möjlighet
än att avveckla Marvikenprojektet.
Vi är alltså eniga om att Marviken
nu bör avvecklas. Jag kan också säga:
Det är ingen idé att hålla på att bråka;
olyckan är skedd och vad som är
gjort kan inte göras ogjort; det är klart
att vi alla önskar att resultatet för framtiden
skall bli det bästa möjliga —
och allt sådant som man av självklara
skäl säger när man vill vara artig. Jag
har ingen anledning att inte vara artig,
men i denna fråga finns också ett
annat moment, nämligen rätten och
möjligheten att framföra kritik och
möjligheten att vinna gehör för denna
kritik. Det måste vara möjligt att även
i efterhand säga: Vi kritiserade detta.

Jag vill inte på något sätt vara elak
mot herr Johan Olsson, men det är min
uppgift att framföra denna kritik. Gör
jag inte det kan jag lika gärna sitta i
min bänk och hålla tyst. Jag vill inte
kritisera bara för att sedan kunna stiga
upp och efterklokt säga att vi hade
rätt. Av denna kritik kan vi också lära
oss något för framtiden, som vi alla
gemensamt kan ha nytta av. Om vi tror
det har vi också rättighet att komma
tillbaka, ta fram kritiken och erinra
om vad vi tidigare sagt — inte i syfte

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 45

AnR. avveckling av Marvikenprojektet
att göra ont värre utan i syfte att göra
gott.

Vad kan vi alltså säga att vi har observerat
respektive missat i det väsentliga
ögonblicket, när det gäller
frågan om Marviken? Låt oss till att
börja med konstatera att Vattenfall,
som är ett elkraftproducerande företag,
har gått ihop med Atombolaget för att
dessa gemensamt skulle driva fram en
viss bestämd linje. Sedan har en konkurrent
till Vattenfall — den privata
kraftalstrande industrin — ansett att
man borde köra med litet lösare tyglar,
so sig om och studera olika till buds
stående möjligheter på detta område.
De har också gjort detta. Är det inte
då rätt att i dagens läge framhålla det
för att vi skall se vad som hände 1964,
som enligt vad som alldeles riktigt
sagts här flera gånger var det kritiska
året? Gjorde vi inte något fel i handläggningen
av ärendet den gången?

Den privata kraftindustrin hade sina
blickar riktade på vad som skedde
på det svenska området men naturligtvis
också samtidigt ett ögonkast på den
internationella utvecklingen. Som utvecklingen
nu gick, blev det i alla fall
på det internationella fältet som avgörandet
kom att falla. Lättvattenreaktorerna,
med deras anrikade uran och
vanliga bondvatten som moderator och
kylare, utvecklades av amerikanerna,
som hade långt större resurser än vi,
och de vann — åtminstone för dagen.
Det är bara för oss att konstatera.

Men såg människorna inte detta vid
den tidpunkten? Jo, det gjorde de,
framför allt i den privata kraftindustrin.
Men såg man det inte inom statsförvaltningen?
Jo, och det var Vattenfall
som insåg faran. Vi kan faktiskt litet
tillspetsat säga att Vattenfall lämnade
Atombolaget i sticket när man
sade att man inte längre ville vara med
och driva projektet Marviken. Får jag
säga till femte avdelningens ärade ordförande
herr Lindholm, som jag till
min glädje ser här, att när vi hade
dessa diskussioner i femte avdelning -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
en och representanter för Vattenfall
var där för utfrågning, så manglade vi
dem ganska ordentligt och fick klart
för oss, att Vattenfall hade kommit till
insikt om att detta icke längre var en
möjlig framgångslinje. Det egendomliga
i hanteringen av ärendet då ligger,
som jag ser det, just i att den privata
kraftindustrin och Vattenfall, eniga i
fråga om tvivlen på tungvattenlinjen,
ändå icke tyckades vinna gehör.

Vattenfall drog ju konsekvensen av
sin uppfattning och inordnade sig i
kön av lättvattenköpare. Det kan kanske
sägas att Vattenfall också kommit på
efterkälken i någon mån, så som man
kan bedöma situationen i dag — om detta
gäller om en månad eller två vet jag
inte — vilket den privata kraftindustrin
inte gjort.

Det var i detta läge 1964 som lättvattenreaktorerna
bjöds ut på marknaden
av amerikanerna och Marvikenprojektet
kom i en omöjlig situation.
Om jag inte har alldeles fel i fråga om
tidpunkt — jag hoppas att herr Lange
vill beröra detta — deklarerade den
24 maj 1964 herr Lange, som då var
handelsminister och ansvarig, i riksdagen
att i praktiken beslutet var fattat
att man skulle fullfölja Marvikenprojektet.
Det skall bli utomordentligt intressant
om herr Lange vill ha vänligheten
att något utveckla de skäl som
ni den gången hade för den ståndpunkten.
Det var nämligen i det ögonblicket
som det avgörande beslutet kom
att fattas. Det är mera en slump som
har gjort att just jag råkat bli den som
skulle framföra kritik mot detta och
uppträda i skattebetalarnas intresse.
Jag är inte tekniker på området. Det
fanns emellertid ingen möjlighet för
oss vid den tidpunkten, i riksdagens
slutskede våren 1964, att komma med
en motion, och min erfarenhet av interpellationer
väckta just under de sista
dagarna av en session är att man
inte får något svar. Vi hade alltså ingen
annan teknisk möjlighet än att antingen
ta upp saken i en interpellation

vid höstriksdagen 1964 eller framlägga
en motion i januari 1965.

Anledningen till att vi valde motionsvägen
1965 var att det var bättre, enligt
vår bedömning, att få ett yrkande
ställt under omröstning.

Vi motionerade 1965, jag i denna
kammare och herrar Carlshamre och
Lothigius i andra kammaren, och begärde
att utbyggnaden av Marviken
skulle avbrytas och att man skulle undersöka
möjligheten att utnyttja Marviken
för energialstring i andra former.
Det är väl vad man nu tänker
göra. Om det är den allra bästa vägen
är jag inte kompetent att bedöma. Det
ligger emellertid fem år emellan och
kanske 500 miljoner kronor.

Vi återkom 1966 och aktualiserade
frågan, men man slog dövörat till.

Det var emellertid inte bara vi politiker
som reagerade, utan även en lång
rad tekniker hade under mellantiden
opponerat sig och kritiserat ställningstagandet
och politiken.

Vad var det som gjorde Marvikenprojektet
omöjligt? Jag skulle vilja säga
att orsaken var att det inte fanns
någon köpare till produkten. Inte ens
Vattenfall var intresserat av att köpa.
I debatten 1965 — herr Lange kommer
säkert ihåg den — ville herr Lange göra
gällande att det fanns intresse från
andra länders sida; Jugoslavien, Pakistan
och Indien nämndes som tänkbara
spekulanter.

Statsrådet Wickman har för en liten
stund sedan försvarat Marvikenprojektet
med att det var alldeles nödvändigt
som ett steg i utvecklingen mot
ännu större tungvattenreaktorer och
herr Wickman ville däri se ett försvar
för Marvikenprojektets fullföljande. Vi
diskuterade den frågan 1965. Jag framhöll
då att om man skulle gå upp till
500—600 megawatt i ett tredje steg
finge man väga detta mot en 500—600
megawatts anläggning på lättvatten.
Lättvattenreaktorerna är nu 1970 uppe
i ännu större megawatt-tal än vi diskuterade
vid den tidpunkten. Det fram -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

hölls också från min sida att utvecklingen
inte skulle stå stilla på lättvattenområdet,
samtidigt som naturligtvis
möjlighet fanns att tungvattenlinjen
skulle kunna avancera rent tekniskt.

Det var också den risken med Marviken,
vilket även framhölls, att om
man ville göra den till en referensanläggning,
var det alldeles nödvändigt
att lyckas med den. Man tog en
mycket stor risk. Riskerna att den skulle
misslyckas var uppenbara med tanke
på den nukleära överhettningen, där
såvitt jag kunnat förstå det kanske allra
besvärligaste problemet är materialets
hållfasthet vid de utomordentligt
höga arbetstemperaturerna. Ågesta har
haft problem just med materialets hållfasthet.

I verkligheten har väl Marviken med
sina höga kostnader, som här berörts
och som jag inte ytterligare skall gå in
på, ändå blivit en referensanläggning
men av avskräckande i stället för av
tilltalande karaktär.

Det finns en speciell kostnad som
jag här särskilt vill peka på. Statsrådet
Wickman var inne på den frågan, och
jag lyssnade med stor uppmärksamhet
och med stort intresse till vad han sade.
Det är en kostnad som jag i och för
sig inte skulle vilja tala så mycket om
men som det ändå är oklokt att blunda
för. Nu tycker jag att jag kan tala litet
friare sedan statsrådet Wickman varit
inne på problemet. Jag syftar på reaktionen
utomlands inför Marvikenprojektets
misslyckande.

Det är riktigt som herr Wickman
sagt att man i andra länder gjort många
liknande anläggningar som misslyckats.
Det är naturligtvis ett försonande drag
i det hela. Man kan givetvis säga att
misslyckas man i Frankrike, misslyckas
man i Amerika, så kan man få göra
det i Sverige också. Det skall på intet
sätt bestridas.

Men vad som är särskilt tråkigt är att
vi talat litet för mycket om dessa ting.
Vi har i internationella sammanhang så
starkt betonat vilket fint arbete vi gör,

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
vilken fin linje vi driver. När man kommit
utomlands och triiffat folk, experter
på detta område, vilket jag faktiskt
gjort, TAEA-folk t. ex., har de noterat
våra program och sagt att de är utomordentligt
intressanta. Men samtidigt
har man förnummit något av: Jaha,
men lyckas ni nu med det där? Jag är
rädd för att den prestigeförlust som vi
lidit är eu ganska dyr kostnad i detta
sammanhang. Men vi skall som sagt inte
låta oss tryckas ner av vad som skett.
Man misslyckas mycket utomlands, och
här i debatten har man ju varit angelägen
att framhålla hur många andra
”Marvikenprojekt” vi går och bär i våra
påsar.

Statsrådet Wickman sade en sak som
jag gärna skall hålla med honom om,
nämligen att det varit viktigt för oss att
här bygga upp en industriell kapacitet,
i synnerhet på kraftteknikens område.
När det gäller högspänningstekniken
har Sverige faktiskt spelat rollen av
föregångsland och en hel rad mycket
förnämliga uppfinningar på detta område
har gjorts av svenskar. Det är då
naturligtvis också angeläget att vi får
en industri som kan tillverka reaktorer
både för vårt eget behov och för export.
Det är på sådana insatser vi skall bygga
vår framtid på detta område. Jag vill
gärna säga att det förhållandet att staten
varit inkopplad och stött detta arbete
har varit utomordentligt bra. Kanske
det har varit alldeles nödvändigt.
Traditionellt har vi alltid hävdat att
staten inte bör styra i sådana här komplicerade
sammanhang. Jag är glad att
herr Wickman understryker hur farligt
det är för staten att ge sig in på
sådana projekt och ta på sig för mycket
ansvar. Friheten bör naturligtvis vara
rätt betydande.

På detta område har säkerligen utförts
en hel del förnämligt arbete. Har
jag utdelat ris — vilket jag gjort och
avsett att göra — skall jag gärna också
ge ros åt förutvarande handelsminister
Lange. Staten och atomforskarna i t. ex.
Atomenergibolaget har helt visst gjort

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
ett värdefullt arbete för att utveckla
detta projekt. Om det gällt lätt vattenlinjen
eller tungvattenlinjen kan i och
för sig inte ha varit avgörande, ty för
industrins del är en anpassning ofrånkomlig
i alla sammanhang. Det är beställaren
som avgör och skall avgöra
vad som skall tillverkas. Om beställaren
vill ha en tungvattenreaktor,
måste industrin naturligtvis arbeta på
en sådan. Om en annan beställare vill
ha en lättvattenreaktor, är det industrins
sak att tillogodose beställarens
önskemål, om man kan — eljest får man
naturligtvis låta bli.

Svensk industri har otvivelaktigt skaffat
sig en betydande erfarenhet och förmåga
att producera kraftutrustning på
det här området. Om å andra sidan
denna förmåga är tillräcklig, är en sak
som framtiden får utvisa. Jag vill inte
nedvärdera atomprogrammet i detta
hänseende. Att man vunnit erfarenhet
och kunskaper får skrivas på plussidan.
Men kanske har kritiken rätt när den
säger att denna förmåga hade man kunnat
skaffa till lägre kostnader, om man
varit mer lyhörd för utländska erfarenheter
och gått in för att söka samarbete
med utlandet på ett tidigare stadium
än vad som skett. Det är den linje kritiken
slagit in på, när vi frågat varför
man inte tidigare tagit kontakt med
utlandet. Nu har dess bättre inställningen
ändrats från regeringens och myndigheternas
sida härvidlag. Resultaten
har också hittills visat att det gått att
etablera samarbete med utländska företag.

Herr talman! Om jag med detta i huvudsak
har utvärderat atomprogrammet
så som jag ser det i dag, så vill jag å
andra sidan framhålla en sak som jag
är mycket kritisk mot. Ett mycket tråkigt
inslag i diskussionen om atomprogrammet
är det sätt på vilket man
tagit upp kritik. Kritiken har tystats
ned eller hållits tillbaka. Det förefaller
som om det rent av skulle ha varit något
litet inslag av personförföljelse, och
det är inte bra. Det är helt enkelt ynk -

ligt att sådant skall förekomma. Det är
ynkligt att människor skall behöva
skrämmas till tystnad så att de inte
törs framföra sina åsikter, om de befarar
konsekvenser av att uttala dem.
Att i dag på ett riktigt sätt få fram
vad som har hänt är mycket svårt, men
vi vet att professor Torsten Gustafson
i artiklar i Dagens Nyheter har reagerat
häftigt emot tendenser av detta slag.
Det har gjorts gällande att det utarbetats
tekniskt sett goda promemorior i
Atombolaget, kanske också i Vattenfall,
men att de synpunkterna inte kunnat
föras ut. Man har inte fått möjlighet att
diskutera. För framtiden är det naturligtvis
inte bra om vi har sådana förhållanden
i tekniska sammanhang. Enligt
min mening finns det en framtid i
atomprogrammet. Det är nödvändigt att
fortsätta argumentationen, men det är
just då utomordentligt angeläget att
människor som har åsikter och uppfattningar
och vill framföra dem också
skall kunna göra det utan att drabbas
av obehagliga eller tråkiga konsekvenser.

Jag vill sluta med att med emfas säga:
Låt oss ta den lärdom av vad som hänt
att det framför allt är viktigt i vårt
land, passande svenska folkets kynne,
att man obehindrat får framföra sina
kritiska invändningar. Det betyder naturligtvis
inte att de politiska instanserna
befrias från skyldigheten att bära
sitt ansvar. Vetenskapsmännen och
teknikerna, de som sysslar med detta
och kan det, har inte det ansvar som
politikerna har. Politikerna måste i sista
hand ta detta ansvar och kan inte
rygga tillbaka för det. Men det är just
därför så mycket viktigare att också
teknikerna, vetenskapsmännen och forskarna
fritt kan få framföra sina meningar.
Jag vill starkt understryka att
detta är en lärdom som vi bör dra av
de erfarenheter vi gjort. Har detta kostat
oss 500 miljoner kronor så kan det
för framtiden vara väl använda pengar.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
vår reservation.

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

Herr LANGE (s):

Herr talman! Tillåt mig att säga att
när jag lyssnat på den här debatten har
det inneburit en personlig upplevelse
av sällsynt positivt slag. .lag vet mig
inte ha varit med om något liknande
under de 18 år som jag haft äran att
tillhöra denna kammare. Därför, herr
talman, faller jag inte heller för frestelsen
att anlägga den ton som herr
Johan Olsson väntade sig och som onekligen
ligger närmare min natur än den
jag kommer att begagna i dag.

Jag vill dock inom parentes säga till
herr Åkerlund, som hade vänligheten
att yttra att jag var fridsam, att detta
dess värre inte är en rättvisande karakteristik
av Gunnar Lange. Dess värre,
säger jag, men jag är tacksam för
berömmet och jag vill gärna återgälda
vänligheten med att säga att jag uppfattar
herr Åkerlund personligen som
en trevlig person, och — vad viktigare
är — som en i hög grad modig person
även på det här området.

Men, herr talman, efter industriministerns
klargörande och uttömmande —
jag hade så när sagt lysande — redogörelse
finns det mycket litet, om ens något,
att tillägga i sak. Vi kan diskutera
det igen, vi kan upprepa argumenten,
men vi vet alla hur dyrbar tiden är för
riksdagen nu i slutspurten. Jag antecknade
mig dock på talarlistan därför
att jag inte ville att mina kamrater
i kammaren skulle få den uppfattningen
att jag önskade undandra mig
ett ansvar som jag vet i hög grad är
mitt.

Jag är medveten om att under de
år jag som chef för handelsdepartementet
hade ansvaret för atomenergiarbetet
fattades kanske beslut som inte
i efterhand visat sig vara de lyckligaste.
Det politiska ansvaret härför bär
sannerligen jag.

Jag vill peka på några sådana beslut
och även i någon mån försöka ge
en förklaring och erinra om den situation
jag som handelsminister då
befann mig i och den belägenhet som

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
också riksdagen och dess ledamöter befann
sig i.

Jag är herr Ottosson mycket tacksam
för hans uttalande att vi alla delar
ansvaret, ty vi har alla varit överens
om både uppläggningen och fullföljandet
av atomenergiprogrammet. Men det
hindrar inte att det politiska ansvaret
iindå måste åvila vederbörande statsråd.

Låt mig säga att jag personligen inte
anser att den industriella utvecklingsverksamhet
som bedrivits på atomområdet
har varit i huvudsak ett misslyckande.
Vi har — som industriministern
uttryckte det — mött bakslag. Säkerligen
kan man kalla det besvikelser i
många hänseenden. Vi har vid flera tillfällen
inte haft klart för oss på förhand
de svårigheter som vi skulle komma
att ställas inför. Allt detta kan sägas
vara en brist hos dem som handlägger
dessa frågor. Men det är också
en brist som ibland haft rätt naturliga
förklaringsgrunder.

Programmet, sådant det lagts upp,
fullföljer vi alltjämt. I reaktorprogrammet,
där processen, som vi vet, skulle
baseras på naturligt uran och tungt
vatten, har vi mött de stora bakslagen.
Men inte till en början. Beslutet om
atomprogrammet togs enhälligt. Jag
kommer ihåg att utskottets talesman —
det var tredje lagutskottet den gången,
om jag inte missminner mig — var professor
Osvald i denna kammare. Han
sade ett ord och jag sade två meningar.
Allt var klart. Sedan kördes det hela i
gång med inriktning på den första etappen,
som så småningom utmynnade i
Ågestaverket.

Vi mötte svårigheter redan där, svårigheter
av en art som inte kunde förutses.
Och man skall inte tro att andra
nationer inte upplevde samma ting. Jag
vill bara erinra om att någon gång i början
på 1960-talet uppfördes en reaktor,
som vi inte har talat om här i dag, nämligen
R 2 för materialprovningar i
Studsvik. Den reaktorn inköptes delvis
och kanske huvudsakligen från ameri -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
kanska leverantörer. Reaktorhöljet, tanken,
var av sådan beskaffenhet att den
fick klart utdömas, den kunde inte ens
repareras eller någonsin användas. I
själva verket förlorade staten inte
pengar den gången, ty det fanns en skadeståndsklausul,
som gjorde att man
kunde lägga ut en beställning till en
svensk firma som i stället kunde leverera
en fullgod produkt.

Det är klart att Ågestareaktorn inte
heller gick utan åtskilliga svårigheter,
men den kom i drift, låt vara kanske
rätt försenat, 1964. I dag har det program
som fanns för denna reaktor
t. o. m. överträffats. Såsom man kan läsa
i vitboken, regenereras där en effekt
inte av 65 megawatt som man ursprungligen
tänkte sig och planerade, utan av
80 megawatt. Det är i och för sig inte
ett dåligt resultat.

Här vill jag skjuta in till herr Åkerlund
att det förhåller sig inte så — man
får lätt det intrycket av herr Åkerlunds
anförande — att tungvattenreaktorn vid
den tidpunkten var helt borta ur bilden.
Den är det inte än i dag. I Canada
har man flera tungvattenreaktorer i
kommersiell skala. Jag kan inte uttala
mig om hur pass lönsamma de är, men
den kanadensiska linjen på atomenergiprogrammet
har fullföljts — till skillnad,
som industriministern också erinrade
om, från den franska linjen med
gaskylda reaktorer.

Jag ser att jag lätt fördjupar mig i
detta ämne, och jag skall, herr talman,
försöka att begränsa mig.

Alltnog: man har dessa reaktorer.
En tungvattenreaktor som var aktuell
när herr Åkerlund och jag förde vår
debatt här i riksdagen — jag tror det
var 1965 — och som offererades till
Pakistan är såvitt jag vet för närvarande
under uppförande. Det är också en
tungvattenreaktor. Dessa fakta kunde
inte vara helt avgörande för att vi
skulle bestämma oss för att fullfölja
vår linje — det kan jag gott erkänna
— men det var i varje fall argument
som kunde ha åberopats för att frågan

verkligen var värd en ingående prövning.

Jag skall inte uppehålla mig vid historiken
mer än att erinra om att de avgörande
besluten om Marviken fattades,
som vi vet, första gången 1962.
Då siktade man på en tungvattenreaktor
med tryckprincipen och med naturligt
uran. Men redan under detta år
uppkom som man tyckte möjligheter
att ta ett mycket djärvare kliv från
Ågestareaktorn till Marvikenprojektet
än man tidigare hade föreställt sig.
Det gjordes vissa studier i Atombolaget
— något som jag tror finns refererat
i vitboken — av en reaktortyp som
verkade vara betydligt mera avancerad
än Marvikenprojektet ursprungligen
var planerat att bli. Jag skall tilllåta
mig att säga att jag till en början
med stor skepsis åhörde denna diskussion.

Jag erinrar mig särskilt ett sammanträde
på senvåren eller möjligen i början
av juni i Västerås, där överläggningar
fördes mellan representanter för
delegationen för atomenergifrågor och
ASEA — däremot var vid detta tillfälle
någon representant för Atomenergi
icke närvarande. Det var en fullständig
enhällig opinion att göra reaktorn
i Marviken till en kokarreaktor
och att man också skulle skapa möjligheter
för intern överhettning. Jag var
ganska frapperad, ty jag stod i den situationen
att riksdagen bestämt uttalat
sig för en annan reaktortyp bara några
månader tidigare. Jag sade därför att
vi nog borde stå fast vid den plan efter
vilken vi arbetade.

Det bedrevs sedan under hösten 1962
mycket ingående studier i nära samarbete
— det kan jag försäkra kammarens
ledamöter — mellan den tillverkande
industrin, Atombolaget och vattenfallsverket.
Man kom enstämmigt
fram till uppfattningen att detta steg i
utvecklingsprogrammet kunde tas.

Jag gjorde kanske ett misstag, när
jag böjde mig för en då praktiskt taget
enhällig expertis — jag säger prak -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

tiskt taget, ty den ende som yppade
betänkligheter var, såvitt jag kommer
ihåg, eu ledamot av delegationen för
atomenergifrågor, vars namn har
nämnts tidigare här i dag, nämligen
professor Torsten Gustafson. Jag skall
strax knyta några reflexioner till anledningen
till att jag bortsåg härifrån.

Det viktiga var emellertid att alla
var samlade i sin inställning.

.lag hyste ett ganska stort förtroende
för den expertis som här fanns. Jag
kunde lika litet som andra lekmän bedöma
det tekniska. Därvidlag var mina
möjligheter i varje fall mycket begränsade.
Jag litade på experterna, i
synnerhet när de var — som jag nyss
framhöll — praktiskt taget ense. Jag litade
också på Vattenfall. Jag hyste ett
starkt förtroende — även om våra meningar
någon gång skilde sig från varandra
— för dess chef, som ju hade varit
ordförande i den utredning som låg
till grund för hela atomenergiprogrammet
och avgav sitt betänkande 1956.
Utredningen föreslog en reaktor för
tungt vatten och naturligt uran men
med möjligheterna öppna att följa även
andra projekt. Efter omsorgsfullt övervägande
lade jag till riksdagen fram ett
förslag om att överge den ursprungliga
tanken att utforma Marvikenreaktorn
bara såsom en, om jag får uttrycka
mig så, enkel tungvattenreaktor och i
stället besluta om en mer avancerad
reaktor. Enligt vitboken väcktes den
gången inte några motioner här i riksdagen.

Nu kan man i efterhand fråga: Fanns
det inte redan då alternativ? Jo, uppenbarligen
fanns sådana. Jag visste
dock rätt litet om dem för egen del,
men 1963 började åter betänkligheterna,
främst inom Vattenfall men också
på sina håll bland teknikerna. Man
påstod att utvecklingen hade gått fort
i USA och att det till skillnad från tidigare
dessutom gick att köpa anrikat
uran. Detta talade för helt andra reaktorer.
Jag kände till ett fall. Till Atomkraftskonsortiet,
de enskilda kraftverks -

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
ägarnas atominstitution, hade offererats
eu reaktor av annan typ än den
i Marviken med begränsad effekt -— om
jag minns rätt 50—60 megawatt — som
skulle förläggas till Simpevarp nära
Oskarshamn. Konsortiet begärde till ocli
med koncession för anläggningen och
det tillståndet medgavs också av Kungl.
Maj:t. Jag intog den gången ståndpunkten
att vi måste koncentrera oss. Vi
är ett litet land, och hela detta utvecklingsprogram
har nästan gigantiska
mått. Vi kan inte splittra resurserna.
Därför måste Atombolaget i
första hand ägna sig åt att fullfölja det
program som statsmakterna har antagit.
Endast i den mån bolaget hade
personella och andra resurser över,
fick det medverka i andra projekt.

Oskarshamnsprojektet kom inte till
utförande, och jag tror att t. ex. Sydkraft
i dag är ganska lyckligt över att
så blev fallet. Men sådana projekt fanns
alltså. Betänkligheterna ökade som sagt,
och Vattenfall blev för sin del oroat
och menade att det innebar orimliga
kostnader att fullfölja projektet med
den avancerade reaktorn i Marviken.
Såsom industriministern här klart har
redovisat och även redogjort för i vitboken
anmälde Vattenfall att verket inte
kunde ta på sig kostnaderna i varje
fall för detta utvecklingsarbete. Det
ansvaret ville verket inte ta.

Mot slutet av 1963 har vi en annan
betydelsefull länk i beslutskedjan. Då
hade det — det erkänner jag gärna i
dag — varit möjligt att säga att vi skulle
ändra oss. Jag skulle ha kunnat göra
det. Vad hade alternativet varit? Jo,
såvitt jag förstår hade alternativet varit
att i första hand gå tillbaka till den
ursprungliga linjen med en enkel
tryckvattenreaktor med tungt vatten
och naturligt uran. Det hade varit en
möjlighet. Den andra möjligheten hade
väl varit att inköpa en reaktor i utlandet
och inleda ett utvecklingsarbete på
lättvattenreaktorområdet. Hade man tagit
det steget skulle man omedelbart
fått säga att det innebar en fördröjning.

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet

Det reella valet stod den gången, som
jag upplevde det, mellan att gå tillbaka
till den ursprungliga linjen eller vidhålla
tungvattenkokaren med möjligheter
till intern överhettning. Jag valde
i det läget att fullfölja den linje som
riksdagen senast hade ställt sig bakom.
Ärendet framlades för riksdagen
1964, och regeringen redovisade, såvitt
jag vet, också de betänkligheter som
yppats i sammanhanget.

Men efter mitten av 1964 fanns det,
såvitt jag kunde bedöma, inte längre
någon valfrihet. Då hade man nått den
punkt där ingen återvändo längre var
möjlig. Det är detta som präglat debatterna
i riksdagen därefter. Herr Åkerlund
hade varit vida mera förutseende
— jag säger det inte ironiskt, ty jag
anslår inte den tonen i dag — om han
hade väckt sin motion 1963 eller möjligen
1964. Det fanns en del material
då, och då hade en debatt kunnat föras
om alternativa vägar. Som jag såg
det, var detta knappast möjligt härefter.
Men låt mig säga här i kammaren, utan
att det behöver betraktas som en syndabekännelse,
att nu i efterhand har jag
naturligtvis sagt mig att det — i belysning
av vad vi vet i dag — var ett
olyckligt beslut som Gunnar Lange fattade
1963 och att det var olyckligt att
han inte ändrade sig och intog en annan
ståndpunkt 1964.

Jag vill inte säga att det olyckliga
beslutet ändå haft enbart negativa följder
för vårt atomenergiarbete. Jag vill
säga ett par ord om det avslutningsvis.
Emellertid vill jag betona att de
debatter som ägde rum i riksdagen
1965 naturligtvis ökade betänksamheten
även hos mig liksom hos alla som
sysslade med denna verksamhet och
så småningom ledde till att vi 1966 tillsatte
atomenergiutredningen för att
överse hela atomenergiarbetet framför
allt med sikte på att utforma riktlinjer
för den framtida verksamheten.

Men 1963 och 1964 var, som jag nyss
nämnde, experterna inte eniga. Jag tror
inte det förtegs. I Atombolaget hindrade

man vissa tjänstemän från att gå ut till
pressen med frågor som enligt vad som
uppgivits för mig ansågs beröra bolagets
verksamhet och som skulle kunna
skada inte bara bolaget utan även intressenter
i bolaget. Alltnog: jag skall
förbigå det.

Det händer väl ofta — kanske händer
det mera sällan efter det klargörande
uttalande som industriministern
gjort i dag — att en person som inte
har teknisk sakkunskap eller i varje
fall har begränsade möjligheter att vinna
full inblick i tekniskt besvärliga och
komplicerade spörsmål konfronteras
med experter som inte har samma mening.
Måhända kan vi få en bättre ordning,
om vi klart uttalar — som industriministern
gjorde — att teknikerna
själva bör ta ansvaret i sådana här frågor.
Men hur gör man annars när experterna
är splittrade, när det föreligger
reservationer i Atomenergibolagets
styrelse och likaså i Atomenergidelegationen?
Ja, man sätter sig naturligtvis
in i frågan så långt som det är möjligt
och försöker göra en bedömning av experterna,
av deras motiv och bevekelsegrunder.
Sedan säger man: Vilken tror
jag mest på? Det måste varje människa
göra, och jag kanske trodde på fel experter.
Men när jag tog del av den kritik
som framkommit i Atombolaget och
i Atomenergidelegationen, fick jag ett
starkt intryck av att motiven var av ett
annat slag än de motiv som föresvävat
mig. Vad kritikerna tog sikte på
var att få till stånd en mera forskningsinriktad
verksamhet i stället för att ta
steg i en medveten utvecklingskedja
för ett industriellt projekt. Jag kritiserar
inte dem för det — jag hyser den
allra största respekt och beundran för
de forskningsinsatser som professor
Alfvén har gjort, och det gör vi väl
alla. Men jag visste att han var ledsen
över att hans intresse för rymdforskning
hade kommit i kläm. Han var
missnöjd över att den avancerade fusionsforskning
som han bedrev kanske
i fortsättningen inte skulle komma i åt -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

njutande av Atombolagets stöd, som han
hade fått under vissa år dessförinnan.
Det stödet ville han av naturliga skiil
ha; detta är en viktig forskning i och
för sig men inte en forskning som kan
se tio år framåt i tiden och stiilla i utsikt
att ett industriprojekt då skall
kunna plockas fram den vägen. Därför
ansågs det att denna forskning borde
stödjas på annat sätt. Jag kan inte komma
ifrån att detta missnöje också tog
sig uttryck i en mycket starkt kritisk
inställning till det program som Atomenergi,
efter statsmakternas beslut,
drog upp riktlinjerna för. Läser man
vad professor Torsten Gustafson säger,
är det inte så att han vill ha en helt
annan reaktortyp, av Marvikens storleksordning,
utan han vill ta ett mindre
steg och kanske göra jämförelser
mellan en lättvattenreaktor och en tungvattenreaktor.
Jag kom till det resultatet
att jag för egen del inte ansåg mig
■— även om naturligtvis också jag hade
mina betänkligheter — kunna gå ifrån
det beslut som hade fattats år 1963. Efter
första halvåret 1964 fanns det, som
jag tidigare sagt, inte utan mycket allvarliga
konsekvenser någon möjlighet
att ändra sig och gå tillbaka.

Jag har velat anföra detta för att ge
en belysning av den problematik som
man ställs inför i sådana här frågor.
Jag tycker att det är en fin redovisning
som här har gjorts och som industriministern
i sitt förord till boken har
understrukit — och som jag helhjärtat
instämmer i -—- nämligen att beslutsprocessen
och utvecklingsprocessen inte
var uppdelad på ett sådant sätt att
man steg för steg kunde följa vad som
skedde och utvärdera resultaten. Det
kanske också var en brist, men vi har
ju i dag helt andra tekniska möjligheter
att bedriva den typen av planering
än vi hade för fem—sex år sedan
■— det tror jag att kammarens ledamöter
ger mig rätt i.

Mitt anförande har, herr talman, trots
mina goda avsikter blivit betydligt läng -

Ang. avveckling av Marvikenprojektct
re än jag hade tänkt. Jag vill sluta med
att säga följande:

Marviken var en besvikelse och ett
bakslag. Jag har själv ställt mig frågan:
Har detta arbete varit helt utan värde?
Jag måste besvara frågan på samma sätt
som Krister Wickman gör. Låt mig, herr
talman, bara läsa upp vad som anföres
i hans förord på en punkt:

”Har vi lyckats nå de mål som ursprungligen
sattes för det svenska programmet? När

det gäller det energipolitiska målet
att skapa förutsättningar för en utbyggnad
i stor skala av atomkraft måste
frågan besvaras med ja.” Detta utvecklar
sedan industriministern i det följande.

Jag vill allra sist, herr talman, säga
att jag är alldeles övertygad om att om
inte Marviken, med de extra kostnader
projektet fört med sig och de besvikelser
vi ställts inför, kommit till utförande
skulle inte Oskarshamnsprojektet ha
nått det stadium på vilket det befinner
sig i dag eller Ringhalsprojektet vara
aktuellt på samma sätt som det är i
dag. Detta kan ses som det värde som,
trots felsatsning på olika punkter, Marvikenprojektet
ändå fört med sig.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror att jag ger uttryck
för en allmän stämning i kammaren
om jag säger att det har varit ett
alldeles exceptionellt nöje att lyssna till
Gunnar Langes redovisning av denna
fråga. Den har gjort det möjligt för oss
att här i kammaren direkt få återuppleva
de kritiska skedena i hela den
process som ledde fram till Marvikenprojektets
nuvarande läge.

Jag har begärt ordet för att i största
korthet bemöta herr Åkerlunds anförande
på en punkt. Jag vill ta upp den,
eftersom den berör mig personligen.
Jag avstår alltså från att göra en allmän
kommentar till hela herr Åkerlunds
anförande. Den enda punkt jag

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
vill ta upp är herr Åkerlunds påstående
att vitboken är en partsinlaga.

Jag sade i mitt första inlägg, och jag
upprepar det, att vår strävan har varit
att icke göra en partsinlaga. Jag sade
samtidigt: Det tillkommer inte oss att
bedöma i vilken grad vi lyckats eller
misslyckats, men jag är mycket angelägen
om att denna ambition från vår
sida inte blir ifrågasatt.

Jag vill särskilt vända mig mot herr
Åkerlunds sätt att argumentera. Han
säger att både Gunnar Lange och jag
— han åberopar då våra rätt tveksamma
akedemiska meriter i det förflutna
— i verkligheten inser att detta naturligtvis
inte är en objektiv redogörelse.
När herr Åkerlund säger detta stöder
han sig på sin högre akademiska meritförteckning.
Herr Åkerlund! Vi talar
om vetenskap och moral i denna fråga.
Det bevis som herr Åkerlund framlägger
för att vitboken är en partsinlaga
är att dokumenten icke är fullständigt
återgivna. Varför är de inte det? Det
finns delar av dokumenten som ur ren
läsbarhetssynpunkt har uteslutits därför
att de icke direkt har anknytning
till den fråga som skall belysas. På alla
de punkter där delar har utelämnats
har detta markerats med transumttecken.
Dokumenten är offentliga. Vem som
helst kan kontrollera om transumeringen
innebär något medvetet utelämnande
av sådant innehåll i dokumenten som
verkligen kan påverka bedömningen av
förhållandena och utvecklingen i sådan
riktning att människor gör en annan
bedömning än den herr Åkerlund
tror att vi eftersträvar.

Om man säger att vitboken är en
partsinlaga och som bevis anför att dokumenten
inte är fullständigt återgivna
har man verkligen brutit mot den vetenskapliga
moral som herr Åkerlund
själv gör sig till tolk för. Man kan inte
göra en sådan insinuation utan att åtminstone
på någon punkt framlägga ett
bevis för sin tes.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga några
ord om vad statsrådet Wiokman anförde
beträffande vetenskap och moral i
sammanhanget.

För min del kan jag helt enkelt åberopa
herr Wickman själv — och det
gjorde jag också i min framställning.
Herr Wickman! I Ert eget förord till
vitboken står följande: ”1 enlighet med
skriftens syfte att belysa motiv och riktlinjer
för statsmakternas olika ställningstaganden
till atomenergiprogrammet
har endast sådana dokument tagits
med som utgjort underlag för dessa
ställningstaganden.” Där talas ingenting
om transumerade delar, utan ett antal
dokument är uppenbarligen inte medtagna
— det säger statsrådet själv. Att
då göra gällande att detta skulle vara
en fullt tillfredsställande vetenskaplig
framställning är för mig något helt
främmande.

Vidare talas det här — märk väl —
om statsmakternas ställningstaganden
till atomenergiprogrammet. Men atomenergiprogrammet
innehåller en hel del
om den privata industrins ställningstaganden.
Därom finns såvitt jag kan
se mycket litet medtaget i denna bok,
i varje fall dokumentariskt. Däremot
finns dessa ställningstaganden åberopade
i skriften.

Till herr Lange vill jag bara säga att
det är befriande när herr Lange så ärligt
säger att han har fattat beslut vilkas
resultat inte hade blivit vad han
hade önskat. Jag tror att herr Lange
också om dessa beslut använde ordet
”olyckliga”. Därmed är den saken utagerad,
och det finns ingenting mer att
nu säga.

Men det är ändå en sak som jag tycker
att jag inte kan gå förbi i en replik.
Herr Lange gör envetet gällande
att det efter 1964 icke fanns möjlighet
att ändra sig. Men det gör man ju 1970,
och varför skulle man inte ha kunnat
göra det vid vilket datum som helst
mellan 1964 och 1970? Det är klart att
ett ändrat beslut skulle ha haft kon -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

sekvenser, och dessa konsekvenser diskuterades
i utskottet, diir man t. o. in.
gjorde överslagsberäkningar — inte
noggranna beräkningar — av vad det
skulle betyda att köpa sig fri från de
kontrakt som man redan skrivit, exempelvis
för reaktordelen. För Vattenfall
gällde det ställverk, betong, byggnadsarbeten
osv. Arbetena kunde självfallet
avbrytas vid vilken tidpunkt som
helst. Den cement man hade beställt
kunde man säkert ha använt vid något
annat bygge. Jag har alltså svårt för att
accepera herr Langes ståndpunkt.

Men viktigare än detta är enligt min
mening vad herr Lange var inne på i
slutet av sitt anförande, nämligen det
problem som uppstår när expertisen
inte längre är enig. Det var ju precis
det problemet som vi ställdes inför i
femte avdelningen. Jag tror inte jag gör
något ojuste om jag nu säger att avdelningens
ärade ordförande herr Lindholm
vid ett tillfälle — jag tror att vi
då var i Ranstad — framhöll vad det
betydde för oss som var beslutsfattare.
När experterna är eniga om en sak är
det relativt lätt att fatta beslut. Men när
experterna är oeniga kommer vi, sade
herr Lindholm, i en verkligt svår situation.
Jag skall alltså inte förringa
regeringstalesmannens, herr Lindholms,
problem, ty det var detsamma som herr
Langes. Problemet är en aning mera
komplicerat för den som tillhör oppositionen
ty han har sämre möjligheter
att få kontakt med expertisen än vad
regeringen med sina större resurser
har. Det är i det här åberopade ögonblicket
som det har gjorts misstag. Vid
det tillfället skulle man ha låtit experterna
ånyo sammanträda och göra en
ordentlig genomgång av problematiken,
innan politikerna på nytt fick pröva
saken. Herr Lange förvägrade oss denna
möjlighet. Kärnpunkten i mitt yrkande
vid den tidpunkten var att vi
skulle få en sådan utredning till stånd. I
reservationen till utskottsutlåtandet begärdes
att frågan skulle hänskjutas till
utredning av experter och att dessa

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
skulle sammanställa sina synpunkter
och komma till en slutsats som sedan
kunde ligga till grund för ett kommande
beslut. Då sade herrarna nej, och jag
anser att detta var fel. Vi bör dra lärdom
av detta för framtiden. Om vi kommer
i en liknande situation bör vi behandla
problemet på ett annat sätt och
helt enkelt mangla de olika synpunkterna
ordentligt. Regeringen har därvid
med sina resurser betydligt större
möjligheter att nå resultat än vad några
enskilda riksdagsmän i opposition har.

Herr LANGE (s) kort genmäle:

Herr talman! Självfallet rådgjordes
med experterna och konfronterades experterna
med varandra som förberedelse
till det beslut som fattades av regeringen.

Herr Åkerlund säger nu att man hade
kunnat ändra sig 1965. Ja, man hade
kunnat avbryta Marvikenprojektet och
ta på sig de kostnader som var förenade
med ett brytande av uppgjorda leveranskontrakt.
Vad hade man fått i
stället? Jag vet inte, men jag tror att
tidpunkten för ett aktivt svenskt deltagande
vid utbyggnad av atomkraftstationer
hade fördröjts högst väsentligt om
inte Marvikenprojektet hade fulltföljts.
Men, herr talman, jag tog kammarens
tid i anspråk så länge förra gången —
längre än jag avsåg — så jag vill nu sluta
med att yrka bifall till utskottets förslag.
Det gjorde jag inte i mitt förra
anförande.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag har väckt en motion
i detta ärende som innebär att
Marviken skulle kunna sättas in i en
historisk funktion och därtill få en uppgift
som inte kräver omfattande tillbyggnader.
Utskottet har inte behandlat
förslaget i sak. Jag vet att de medel
som ligger närmast till hands i sammanhanget
kommer till viss nytta i
Gamla Uppsala. Om motionen hade re -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
mitterats till riksantikvarieämbetet hade
vi lättare kunnat göra en bedömning
av Marvikens förutsättningar i detta
sammanhang. Knapphändigheten i det
material som nu står till förfogande blir
därför min enda motivering för att inte
yrka bifall till motionen.

Jag tänker emellertid i gengäld yrka
avslag på förslaget att redan i dag besluta
att göra Marviken till en oljekraftstation.
Att ha ett oljedrivet kärnkraftverk
är i princip och i praktiken som
att dra ett ånglok med häst. Förslaget
är alltså att använda turbinen, som då
måste modifieras, generatorn, ställverket
och övrig kringutrustning på den
egentliga elsidan i Marviken som bas
för ett oljeeldat kraftverk, ett s. k. kondensverk.

Vad som behöver tillkomma är oljepanna,
rörsystem, pannbyggnad, kontrollanläggningar,
oljelager, hamn och
en del annat. Kostnaden för detta blir
enligt Vattenfalls utredning 57,5 miljoner
kronor. Effekten skulle bli 200
megawatt. Den fasta kostnaden för ränta,
avskrivningar, underhåll, personal
osv. beräknas till 36 kronor per kilowatt
och år. Den rörliga energikostnaden
kan vid den uppgivna verkningsgraden,
som är i sammanhanget mycket
låg — 29 procent — beräknas till 2,25
öre per kilowattimme. Utskottet har för
sin del inhämtat att driftskostnaden bör
bli något mellan 2 och 2,5 öre per kilowattimme.

Utskottet säger att motsvarande kostnad
för ett oljekondensverk är 1—1,5
öre och för gasturbiner 4—5 öre per
kilowattimme.

Gasturbiner är i sammanhanget en
ytterlighetsutväg. Vi beslöt för tre och
en halv timme sedan att på tilläggsstat
godta tre sådana. En gasturbin är helt
enkelt en jetmotor som med ytterligt
hög bränsleförbrukning sätts in för att
alstra elenergi. Sådana gasturbiner tillgrips
för att snabbt klara extrema belastningstoppar
och tas till i ett krisläge.

Den föreslagna anläggningen i Mar -

viken blir alltså väsentligt dyrare i
drift än ett oljekondensverk, ungefär
dubbelt så dyr enligt de siffror som jag
nyss nämnde. Varför? Jo, turbinen i
Marviken är inte lämpad i sammanhanget.
Den arbetar enligt förslaget från
Vattenfall med ett ångtryck på 41 bar
mot 160 —- alltså fyra gånger mer —
för ett avancerat kondensverk. Temperaturen
är också klart lägre. Eller
enkelt uttryckt: anläggningen är oekonomisk
i drift därför att den dåligt utnyttjar
den insatta oljan. Detta beror
på att kärnkraftverk har låga tryck och
temperaturer. Än så länge är man på
vad vi skulle kunna kalla för 1920-talsnivå
i detta avseende. Det oljeeldade
Marviken får överta en primitiv maskin
i jämförelse med vad normala oljeverk
får, och ändå är det fråga om
en ombyggnad av turbinen.

Marviken blir så oekonomiskt att det
bara kan köras vid toppbelastningar,
men då kommer det in i ett gynnsammare
jämförelseläge. Ty för ett blygsamt
antal timmar per år bygger man
inte en avancerad oljekondensstation.
Men samtidigt måste Marviken för att
bli lönsamt användas flera timmar än
man rimligen kör de nämnda mycket
dyra gasturbinerna. Jag tycker vi skall
göra en annan jämförelse än de två som
utskottet gjort. Den finns inte nämnd i
utskottsutlåtandet men den kan studeras
i den av centrala driftledningen i
år utgivna studien ”Elförsörjningen under
1970-talet”.

Den anläggnig som i fråga om ekonomiskt
timantal närmast påminner om
Marviken är ett s. k. förenklat kondensverk
eller som teknikerna säger ett
”strippat” kondensverk. Det är beprövade
typer med lägre tryck, temperatur
och verkningsgrad än avancerade
verk men ändå med klart högre tal än
det tänkta Marvikenprojektet. Jag citerar
ur utredningen: ”Förenklade kondenskraftverk
skall byggas så att de med
fördel kan utnyttjas för måttliga drifttider
per år men ändå kan disponeras
för omfattande energiproduktion om be -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

hovet därav skulle uppstå. Genom förenkling
i fråga om utbyggnad och val
av måttliga tryck och temperaturer nås
eu låg anläggningskostnad med viss ekonomisk
uppoffring vad gäller bränslekostnader.
Preliminärt bedömes kostnadan
för en station 2 x 250 MW i anslutning
til! redan befintlig kraftstation
eller annan industri med hamn till 40
kr/kW år + 2,1 öre/kWh vid 7 kr/
Gcal.” (Dvs. ett beräknat oljepris på 7
kronor.) Totalkostnaden sammanfaller
på ett påfallande sätt mellan Marvikenalternativet
och ett förenklat kondensverk.
Man kan säga att Marviken blir
mer förmånligt om verket används mycket
litet.

Jag tycker att det är skada att utskottet
inte gjort jämförelsen med ett
sådant strippat kondensverk utan i
stället dels med avancerade kondensverk,
som är tänkta att köra mycket
lång tid, dels med gasturbiner som är
extrema åt det andra hållet. Det är alltså
tvivelaktigt att säga som utskottet
att Marviken är ett fördelaktigt alternativ.
Menar man verkligen på fullt
allvar att alternativet till ett kondensverk
i Marviken är ett antal gasturbiner
spridda över landet? Varje människa
med intresse för ekonomi och miljö
måste i så fall oroas. Gasturbinerna är
vrålande muskedunder som kostar dubbelt
så mycket i drift som varje annat
alternativ. Utskottets jämförelse blir
rimlig bara om man räknar med ett
ytterst begränsat antal drifttimmar i
Marviken.

Att Marviken i en kalkyl kan mäta
sig med ett förenklat kondensverk har
en mycket speciell förutsättning, nämligen
att turbinen, generatorn, ställverket,
vissa byggnader och vägar etc. redan
är betalda. Vattenfall säger klart
att verket inte kan lova att betala någonting
för det som redan investerats.
Marviken kan bli ekonomiskt lönande
under förutsättning att vad som i dag
finns där betraktas som värt noll och
ingenting. Det är inte överallt som det
så att säga ramlar ner ett halvt kraft -

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
verk från himlen till en kraftproducent.

Kan man ändå inte säga att turbinen
skulle kunna ha något värde, att generatorn,
vissa byggnader etc. skulle kunna
betinga ett visst pris? Kanske, men
det alternativet har inte undersökts.
Vattenfall, Kungl. Maj:t och utskottet
är kanske för snabba att sätta nollvärdet?
Skulle anläggningarna till en del
kunna säljas, måste den inkomst som
erhålles läggas ovanpå kostnaderna för
Marviken som oljekraftverk. Alltså: ju
mer man skulle kunna få för de anläggningar
som finns i Marviken, desto
ofördelaktigare blir regeringens ornbyggnadsförslag.
Det blir mest fördelaktigt
om värdet är noll.

Låt oss nöja oss med regeringens och
utskottets försäkran att anläggningarna
är värdelösa eller nästan värdelösa.
Ekonomiskt godtagbart skulle då vara
ett alternativ hugget som stucket —
Marviken eller ett förenklat kondensverk.
Förutsättningen är att vi har behov
av ett verk över huvud taget i det
kostnadsläge och med det förutsedda
drifttimantal som det här är fråga
om. Tillåt mig här att göra en kritisk
reflexion: Hur kommer det sig att beslutet
om detta verk fattas just nu? Det
är en märklig sinkadus att insikten om
att kärnkraftverket Marviken blev fiasko
kommer samtidigt som man finner
det lämpligt att fatta principbeslut om
en kraftanläggning med given effekt
och drifttid. Det naturliga vore väl att
ett sådant beslut fattades i ett större
sammanhang, åtminstone i samband
med den vanliga behandlingen i statsverkspropositionen.
Observera att det
här inte som för tre och en halv timme
sedan gäller en kraftmässigt akut insats,
utan här är det fråga om någonting
som ger effekt först om flera år.

En annan invändning är av tekniskt
slag, och den är intressant bl. a. därför
att den inte alls berörts i propositionen
eller utlåtandet. Jag sade att det
jämförbara s. k. förenklade kondensverket
skulle vara en mycket beprövad

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
anläggning. Men turbinen i Marviken
är något betydligt mer vanskligt. Det
rör sig om en unik maskin, som i denna
form inte ingår i något tidigare prövat
system. Inte nog med det. Denna
unika maskin byggs nu om för ett annat
ändamål än det ursprungligen avsedda.
Det är ju självklart en komplicerad
operation; riskerna för förvecklingar
är uppenbara. Det är en avancerad
konstruktion, och man kan uttrycka
det så att det rör sig om två
motroterande turbiner, medan flertalet
turbiner är enkelroterande. Det var en
likartad konstruktion som beredde de
mycket uppmärksammade haverierna i
Stenungsund. Det kan alltså vara fråga
om att man tar en stor risk genom försöket
med oljedrift i Marviken. I varje
fall måste man väl räkna med i förhållande
till andra oljekraftverk dryga inkörnings-,
underhålls- och personalkostnader
under den första tiden.

Ytterligare en frågeställning: Marviken
var tänkt som ett kärnkraftverk
med verkningar framför allt på vattensidan.
Ett oljeeldat verk har betydligt
mer omfattande luftföroreningar. Dessutom
måste en ny oljehamn anläggas.
Vem har sagt att just Marviken är mest
lämpat för detta? I propositionen står
att man skall begära vederbörliga miljökoncessioner.
Men borde inte det göras
innan riksdagen får ärendet för behandling?
Om koncessionsnämnden säger
nej, skall riksdagen då besluta om
annan användning av de pengar det nu
är fråga om?

Statsrådet antyder att det kan vara
ekonomiskt att förlägga ett andra aggregat
till Marviken i framtiden — alltså
flytta dit något som annars skulle
uppföras på annat håll. Anläggningen
skulle då bli en dubbelt så stor kraftproducent.
Gör man på det sättet kan
vi inte ens drömma om en framtida
riksplanering. Man bygger ett verk och
får sedan se om det bör fördubblas,
men om och när det fördubblas är det
självklart att det mindre verket blir ett
argument för utvidgningen. Metoden att

ta ett finger och sedan hela handen
måste vara oförenlig med moderna miljökrav.

Anta då att Marviken verkligen är en
bättre lämpad plats än andra för ett
oljekraftverk. I så fall är propositionens
förslag likafullt tvivelaktigt ty då
skulle man väl försöka placera ett verk
där med högre årsutnyttjande. Valfriheten
bör finnas, helt enkelt av det
skälet, att de gjorda investeringarna i
Marviken i princip är värdelösa ur
kraftsynpunkt.

Det hastverk vi här har att ta ställning
till är ett skolexempel på hur alternativ
inte utretts. Man har bara tittat
på ett förslag som föranletts av
andra ting än frågan egentligen borde
gälla. Jag förstår fuller väl att statsmakterna
vill ha så stor verksamhet som
möjligt på denna plats för att minska
intrycket av misslyckande — även om
herr Wickman bara kallat det partiellt.

Herr talman! Jag yrkar avslag på
tredje att-satsen i utskottets hemställan.

Det här var en hel del om framtiden.
Ändå är väl det förgångna det intressantaste
i fallet Marviken. Låt oss konstatera
att forskare redan på ett tidigt
stadium riktade kritik mot projektet.
De trodde att den tekniska kompliciteten
skulle bli för stor i förhållande till
tillgänglig kunskap. Ju längre projektet
gick desto allvarligare blev varningarna.
Det är anmärkningsvärt att det slutliga
fiaskot kom, inte när man skulle
köra anläggningen, utan genom teoretiska
beräkningar — men i så sen stund
att anläggningen redan stod färdigbyggd,
alltså när den dragit maximala
kostnader. Förstod jag statsrådet Wickman
rätt, för en stund sedan, hävdade
han att vi i dag inte kan driva två parallella
projekt — både tungvatten och
lättvatten. Min slutsats av detta blev
att han hävdat att även om Marviken
fungerat skulle det ha lagts ned. Vi har
inte möjlighet i dag med våra begränsade
resurser att syssla med två saker.

Den centrala tekniska frågan var inte
överhettningen, det var en finess som i

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

•17

och för sig var bra, men den var inte
oundgänglig. Det centrala problemet
var om anläggningen över huvud skulle
bli kritisk och om processen i så fall
skulle kunna hållas på en kontrollerad
nivå. Det är beklagligt att den nu utkomna
vitboken något döljer detta genom
att inte gradera problemen.

Det för framtidens samhällsforskare
intressantaste problemet kring Marviken
kommer sannolikt att vara hur alla
varningar om att stoppa företaget har
tagits upp. Vilket underlag användes
när regeringen ända till en minut i
klockan 12 beslöt att lita mer på företagets
ledning än på skeptikerna, hur
gjordes bedömningarna, vilka auktoriteter
fick fälla utslaget? Det är alldeles
självklart att den föreliggande vitboken
inte kan bli sista ordet i sammanhanget
— däremot är den säkert användbar
som en sammanfattning av regeringens
inställning och syn på frågan 1970. Jag
vill inte ett ögonblick förneka att redan
däri ligger ett icke obetydligt värde.

Jag sade att det fundamentalt tekniska
gällde stabilitetsfrågan. Efter alla
sorger och bedrövelser är statsrådet på
sitt sätt ännu troende när han i propositionen
säger att den insats som
skulle behövas för att få reaktorn livsduglig
med hänsyn till projektets storlek
och karaktär kan synas motsvara en
relativt måttlig kostnadsökning. Utskottet
däremot förefaller mer realistiskt
när det förklarar att det verkar osäkert
om reaktorn trots dessa insatser kan
bringas i driftdugligt skick. Bara den
skillnaden mellan statsrådet och utskottet
visar att en enhetlig uppfattning om
vad som hänt och gäller kring projektet
Marviken fortfarande torde ligga rätt
långt fram i tiden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Efter denna långa debatt
och efter det att både industriministern
och förre handelsministern

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
bär deltagit i densamma finns det
ingen anledning för mig all hålla något
längre anförande. Jag vill emellertid
med ett par ord kommentera den
siste talarens kritik av utskottets ställningstagande
till omläggningen av
Marviken till en oljeeldad ångpanneanläggning.
Jag vill konstatera att förslaget
har kommit från Vattenfall. Verket
gjorde eu utredning i frågan och
har redovisat förslaget, även på den
ekonomiska sidan, och har därvid dokumenterat
att anläggningen kommer
att vara ekonomiskt lönsam vid en drift
inom ramen av mellan 200 och 4 000
timmar per år. Dessutom framhåller
Vattenfall att det finns ett mycket stort
behov av reservkraft och att man därför
i högsta grad har användning för
detta verk.

Vi har dels fått denna utredning, dels
hört generaldirektören i vattenfallsverket
på avdelningen vid behandlingen
av ärendet, varvid han har redogjort
för hela frågan mycket utförligt. Det
är på basis av dessa informationer
som avdelningen och utskottet har tagit
sin ställning. Jag tror den är sakligt
väl underbyggd.

Herr Lindblad var inte bekymrad,
men han gjorde en liten kommentar
till att hans motion inte hade blivit bemött.
Motionen hade ju ingen motivering,
och någonting som inte är motiverat
skall ju behandlas på samma sätt.
Som man ropar i skogen får man svar.
Vi avstyrkte motionen utan motivering.
Jag skulle kanske därutöver kunna
göra en personlig kommentar, nämligen
att jag tycker att motionen utgjorde
ett något flåsigt försök att göra
personlig PR i en för landet mycket
allvarlig fråga. Nog om det. Jag övergår
till att anföra några ord om själva
sakfrågan, dvs. förslaget i propositionen
om en avveckling av Marvikenprojektet.
I den frågan finns det inga
meningsskiljaktigheter i utskottet. Det
är inte heller några delade meningar
om det angelägna i att riksdagen får en
allsidig och fullständig information

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
när det gäller frågor av detta slag. Det
framgår av utlåtandet, där utskottsmajoriteten
utvecklar följande synpunkter.

”Utskottet instämmer i motionärernas
uppfattning att det är av betydelse
att riksdagen får så fullständig och allsidig
information som möjligt som underlag
för sitt beslutsfattande och att
bättre möjligheter erbjuds att följa utvecklingen
av dyrbara och tekniskt
komplicerade projekt.”

Utskottets majoritet kan emellertid
ej finna att man når detta resultat genom
att tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp
för att i anslutning till Marvikenprojektet
syna dessa frågor.

Däremot tar utskottets majoritet fasta
på vad som framhålles i vitboken, nämligen
att formerna för fattande av beslut
i komplicerade tekniska frågor av
stor ekonomisk räckvidd är aktuella
inte bara inom atomenergiprogrammet
utan för den statliga verksamheten
över huvud taget.

Utskottet utgår ifrån att man kan
räkna med att Kungl. Maj :t mot bakgrunden
av Marvikenprojektet och den
i anslutning därtill förda debatten
utan särskilda åtgärder från riksdagens
sida söker skapa ytterligare förutsättningar
för att underlätta riksdagens
bedömning av frågorna.

Med det anförda, herr talman, får
jag yrka bifall till statsutskottets förslag
i ärendet.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Herr Pertil Petersson
åberopar här Vattenfall, men jag åberopar
också Vattenfall och verkets
egen undersökning, studien om elförsörjning
under 1970-talet. Denna undersökning
visar att de verk som är aktuella
med hänsyn till ungefär det
drifttimantal det är fråga om har kapitalkostnader
som ligger något över
och driftkostnader som ligger något
under Marvikenalternativet och att
dessa två verk är tämligen likvärdiga.

Jag tycker att utskottet vid en jämförelse
bort ställa dessa verk mot varandra
och inte gjort en jämförelse med
två andra enheter som inte alls är
jämförbara, nämligen ett permanent
mycket avancerat kondensverk och en
anläggning med extrema gasturbiner.
Detta förvillar riksdagen, särskilt om
man gör en jämförelse med gasturbinerna
och därav säger att Marviken är
ett ekonomiskt fördelaktigt alternativ.

Det hela blir hugget som stucket om
man jämför med ett förenklat kondensverk.
Även om ett förenklat kondensverk
förlädes till Marviken, skulle detta
medföra ungefär samma kostnader
som det föreliggande förslaget. Vattenfall
själv säger att det som redan är
anlagt i Marviken, turbiner, generator,
ställverk osv., inte bör räknas med i
investeringen och inte anses vara värt
någonting. En sådan jämförelse skulle
alldeles självfallet ha underlättat ett
ställningstagande i denna fråga.

Vi kan inte komma ifrån att en tekniskt
avancerad sak — turbinen— som
dessutom flyttas över till ett annat
system naturligtvis kan bjuda på överraskningar,
något som inte blir fallet
vid de andra verken vilka har samma
klassiska anläggningar som finns på
kontinenten. Dessa anläggningar förändras
litet och utmärks av en utomordentlig
driftsäkerhet.

Jag är naturligtvis glad över att jag
fick höra en motivering över att min
motion hade avstyrkts. Motiveringen
var att motionen inte var motiverad,
och jag tycker att det kan vara en stark
motivering från utskottets sida. Om sedan
motionen kan ha bidragit till att
öka allmänhetens intresse för att riksdagen
behandlar Marvikenärendet, hoppas
jag att alla som deltar i denna
riksdagsdebatt skall vara tacksamma
därför.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en kort stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan konune att framställas först
särskilt beträffande punkterna 1 och 2,
därefter särskilt rörande punkten 3, vidare
särskilt avseende punkterna 4 och
5 samt slutligen särskilt i fråga om
punkten 6.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1 och 2.

Därefter gjordes i enlighet med de
angående punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
samt vidare på avslag å utskottets hemställan;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
4 och 5.

Vidkommande punkten C, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
hifallas;

2:o), av herr Ottosson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Bohman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Olsson, Johan, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
förste vice talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med över 4

Första kammarens protokoll 1970. Nr 45

Ang. avveckling av Marvikenprojektet
vägande ja för deras åsikt, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Ottossons yrkande.

Herr Olsson, Johan, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 220 punkten 6 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Bohman in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Ivar
Johansson in. fl. vid ulåtandet anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —37;

Nej —15.

Därjämte hade 58 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 220 punkten
6, röstar

Ja;

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. gymnasieskolan

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 43.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. gymnasieskolan

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 95, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående gymnasieskolan,
såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motion.

Genom en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 159, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokoll
över utbildningsärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i skollagen (1962:
319),

2) lag om ändring i studiehjälpsreglementet
(1964:402),

dels

3) godkänna vad föredragande departementschefen
i övrigt förordat om
gymnasieskolan,

4) godkänna vad föredragande departementschefen
förordat om fullgörande
av skolplikt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
såvitt anginge författningsförslagen.
I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet.

I propositionen hade erinrats om att
Kungl. Maj:t och riksdagen tidigare beslutat
att det den 1 juli 1971 skulle införas
en ny skolform, gymnasieskolan,
vilken komme att ersätta kommunal yrkesskola,
kommunal fackskola och kommunalt
gymnasium samt vissa landstingskommunala
skolformer. Till fullföljande
av den beslutade reformen föresloges
vissa följdåtgärder, som främst
syftade till att sammanjämka vad som
nu gällde för de skilda skolformer som
skulle ersättas av gymnasieskolan.

I fråga om avgränsningen av gymnasieskolan
föresloges bland annat, att
sjuksköterskeutbildningen icke skulle
ingå i denna skolform. Vidare föresloges
vissa modifikationer, främst i fråga
om vårdyrkesutbildningen, i det tidigare
fattade beslutet om fördelningen av
studievägarna i gymnasieskolan mellan
de båda slagen av huvudmän, kommuner
och landstingskommuner.

Förslaget till ändring i skollagen
in. m. innebure, att i stort sett samma
regler komme att gälla, vare sig kommun
eller landstingskommun vore huvudman
för en utbildning i gymnasieskolan.

De möjligheter som nu funnes i gymnasiet
för elever att läsa frivilliga ämnen
eller att befrias från undervisning
i obligatoriska ämnen föresloges i princip
förekomma på alla studievägar i
gymnasieskolan. Den femgradiga numeriska
betygsskalan skulle gälla för alla
ämnen, i vilka det sattes betyg. Undervisningen
skulle undantagslöst bliva avgiftsfri.

Reglerna om uppflyttning och förnyad
genomgång av årskurs skulle förenhetligas.

Nuvarande möjlighet att ersätta sista
skolåret i grundskolan med skolgång i

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

yrkesskola eller med utbildning hos
hantverkare eller företagare föresloges
bliva upphävd.

Förslag framlades till skolledarorganisation
för gymnasieskolan. Enligt förslaget
skulle skolledarorganisationen
kraftigt förstärkas i jämförelse med vad
som gällde i det nuvarande gymnasiala
skolväsendet. Förstärkningen avsåge
s. k. samordnad skolenhet, dvs. skolenhet
som omfattade dels treårig eller
fyraårig linje, dels tvåårig ekonomisk,
social eller teknisk linje, dels andra studievägar.
Vid varje samordnad skolenhet
skulle finnas rektor och en lönegradsplacerad
studierektor. Dessutom
skulle vid större samordnade skolenheter
finnas ytterligare tjänster som biträdande
skolledare.

Den tidigare beslutade skogsbrukslinjen
föresloges bliva tvåårig.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat den i anledning
av propositionen väckta motionen
I: 1337, av herr Andreasson. I motionen
hade yrkats, att 20 b § i skollagen
skulle erhålla i motionen angiven
lydelse, vilket förslag avsåge, att det
bleve tillåtet att efter medgivande av
Ivungl. Maj :t inrätta särskild .styrelse
för viss skolenhet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionen I: 1337 antaga det genom propositionen
1970: 159 framlagda förslaget
till lag om ändring i skollagen, såvitt
avsåge 20 b §, samt

B. att riksdagen måtte antaga de
framlagda lagförslagen i övrigt med det
tillägget beträffande skollagen, att femte
dels-satsen i ingressen tillfördes 18 §
samt att nämnda paragraf erhölle under
punkten angiven lydelse.

Av utskottet föreslagen ändring i
skollagen var av redaktionell natur.

Reservation hade anmälts, vid A i
utskottets hemställan, av herr Andreas 4|

Första kammarens protokoll 1970. Nr 45

Ang. gymnasieskolan
son (ep), som dock ej antytt sin mening.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
statsutskottets utlåtande nr 222.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Den 1 juli 1971 införs
en ny och enhetligare skolbildning inom
det gymnasiala skolområdet. Yrkesskolor,
fackskolor, kommunala gymnasier
och landstingskommunala skolor
kommer att bilda ett gemensamt utbildningsblock,
benämnt gymnasieskolan.
Det har i flera år klagats över att alltför
många sökt sig till de teoretiska utbildningsvägarna.
Ända upp till 80 procent
av en årskull har försökt gå teorivägen
i undervisningssystemet. Nu får
vi en fack- och yrkesutbildning, som på
ett par år leder fram mot en yrkesetablering,
samtidigt som den ger elever
möjlighet till fortsatt undervisning
i ett par viktiga allmänna ämnen, exempelvis
svenska och ett utländskt
språk, med andra ord en tidsenlig utbildning
i kommunikationsfärdigheter.
Kan vi därmed också räkna med att utbildningsvägen
blir tidsenligt attraktiv,
leder den samtidigt snabbare fram till
ett yrke, som säkerligen många gånger
kan vara lika bra betalt och eftersträvansvärt
som ett akademikeryrke. Under
de senaste åren har många ungdomar
tragglat sig fram på akademikervägen
under stora försakelser, uppoffringar
och ibland otrivsel. Här finns,
särskilt om man låter jämlikhetsaspekterna
träda i förgrunden, goda alternativ
till en trivsam utbildningsgång.

Vi är i stort sett eniga om gymnasieskolans
utbildningsgång och syfte. Det
utskottsutlåtande som nu föreligger är
emellertid inte helt invändningsfritt.

Jag vill först uppehålla mig vid reservation
3 vid statsutskottets utlåtande
nr 222, vari vi begär att man bibehåller
den nuvarande möjligheten att
låta elev byta ut skolgång i årskurs 9

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. gymnasieskolan
mot utbildning hos hantverkare och i
sådana fall acceptabelt företag. Denna
möjlighet skriver det nya lagförslaget
bort. Nu har skolstyrelsen alltså möjlighet
att ge vissa elever en sådan praktisk
utbildningsgång vid sidan av grundskolan.
Denna möjlighet är utomordentligt
bra för vissa elever.

Utskottet framhåller: ”Den nya läroplanen
för grundskolan ger emellertid
inte utrymme för både sådan undervisning
och meningsfylld utbildning hos

hantverkare eller företagare--- —.”

Jag tycker att detta är ett ganska märkligt
konstaterande. Jag hade faktiskt
trott att målsättningen skulle vara att
medverka till en meningsfylld undervisning
för alla elever. Skall man då
inte försöka ordna en sådan? Skall man
bara kallt konstatera att den möjligheten
inte finns? Är detta en verklighetsnära
inställning till problemet?

Vi har nu fått en skolform så teoretiserad
att en del elever tröttnar på heldagsläsning
och helt enkelt längtar efter
att få utföra något arbete med sina händer,
att få uträtta någonting som för
dem är ineningsfyllt. Detta är, herr talman,
en rätt kallhamrad skolbyråkrati
av negativaste sort.

Nu säger socialdemokraterna att vi
skall hålla på enhetlighet i skolgången.
Vore det inte bättre att ge en del av dessa
elever en möjlighet till praktisk skolgång
än att bara blunda för deras behov
därav? Vi vet att skolkningsprocenten
är mycket stor i grundskolans
övre klasser. Det berättas då och då
från lärarhåll om hur elever har varit
i skolan bara en och två dagar i veckan.
Man kan ställa frågan: Vad lär dessa
elever av en sådan skolgång? Är det
nödvändigt att tvinga dem att gå kvar
i en skolgång som de inte trivs med?

Jag menar inte att man här skall tänka
sig någon övergång i större utsträckning
till praktisk undervisning, men
här och var finns säkert ett behov av
en undervisning i förening med praktik
så att eleverna trivs med sin skolgång.
Skolan behöver därför inte släppa kon -

trollen över eleverna. Det anser vi inte
heller, utan den bör kunna se till att
eleverna verkligen får en passande utbildning.

I en centerpartimotion har tagits upp
frågan om ett bättre tillgodoseende av
handikappades undervisningsmöjligheter
inom gymnasieskolan. Vi har i utskottet
blivit eniga om att riksdagen
skall ge till känna vad utskottet anfört
med anledning av motionsyrkandet, och
jag vill notera detta med tillfredsställelse.

Vi har i samma motion ett yrkande
beträffande den landstingsägda gymnasieskolan,
särskilt när det gäller lantbruksundervisningen
för vilken också
de nya principerna skall gälla. Utbildningsgången
blir nu den att eleverna
efter grundskolan direkt får en lantbruksundervisning.
Jag är av den uppfattningen
att det vid den utbildningen
kunde vara av värde om eleverna ett år
innan de går in i lantbruksundervisningen
får komma ut på en gård och
där lära sig praktiskt arbete. På så sätt
kan de få ut mera av den skolgång som
sedan följer. Detta är, kan man väl säga,
ett led i den modernare synen på möjligheterna
att avbryta den teoretiska
skolgången med ett praktikår.

Jag vill härefter ta upp frågan om
den andra landstingsägda gymnasieskolan,
nämligen lanthushållsskolan. Lanthushållsskolorna
går verkligen en oviss
framtid till mötes. Huvudmannaskapet
har visserligen lagts hos landstingen,
men tyvärr har man den uppfattningen
att den hushållsutbildning som skall
ske via den kommunala gymnasieskolan
gör lanthushållsskolan överflödig. Det
anser vi från vårt håll inte bör bli fallet.

För det första ger lanthushållsskolans
utbildningsgång en helt vanlig hushållsutbildning
och inte, som namnet
anger, en på lanthushåll särskilt inriktad
utbildning. För det andra är skolformen,
internatformen, alltför värdefull
för att slopas. För många elever är
just internatformen den lämpligaste
skolgången.

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

.lag har i denna fråga en blank reservation
till utlåtandet, och jag har genom
den egentligen bara velat markera
lanthushällsskolans betydelse i detta
sammanhang. Men jag vill samtidigt säga
att jag med tillfredsställelse kan konstatera
att utskottet i anledning av det
resonemang som förts i motionen på
ett par rader tagit upp värdet av dessa
skolors nu befintliga resurser när det
gäller utrustning, elevhem etc. Jag hade
naturligtvis önskat en ännu fastare
skrivning, men en sak är att önska i
detta hus och en annan att få sin önskan
uppfylld. Jag kan ändå i stort sett
vara nöjd om jag tolkar denna skrivning
som en förståelse för synpunkterna om
lantlnishållsskolorna.

Slutligen vill jag säga några ord om
betygen. Jag har inte tänkt gå in på det
resonemang om betygsättningen som
förs i en motion. Jag tar upp betygen
från den aspekt ur vilken utskottet funnit
anledning att skriva om dem, nämligen
tillämpningen av betygsskalan
1—5. Den gamla metoden att tillämpa
denna femgradiga betygsskala i ett slags
procentuell fördelning ser ut att vara
minst lika seglivad som den i den fornnordiska
gudasagan omtalade galten
Särimner. Här och där stöter man på
skolor där procentuell fördelning av
sifferbetygen tillämpas inom klassens
ram. Detta är alldeles fel.

Från såväl skolöverstyrelsen som departementssidan
har ofta anförts att en
sådan tillämpning är felaktig. För att
en sådan skala skall slå rättvist behöver
man ett underlag på minst 3 000 elever.
År 1967 fann därför statsutskottet anledning
att erinra om att man inte skulle
tillämpa betygsskalan och fördelningen
slavisikt inom de mindre klasserna utan
att skalan skulle vara en rikslikare i
detta sammanhang. Jag är därför tacksam
över att utskottet, i anledning av
betygsresonemanget, behandlat denna
fråga på ett par rader och erinrat om
just vad utskottet anförde i sitt utlåtande
nr 151 år 1967. När dessa synpunkter
förs fram i riksdagen, på skol -

Ang. gymnasieskolan
konferenser etc. för att den felaktiga
betygsättningen skall rättas till, får
man hoppas att detta så småningom
skall gå hem hos dem som sätter betygen.

Herr talman! Med stöd av vad jag nu
anfört kommer jag att yrka bifall till
den reservation jag nu pläderat för.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Den proposition som vi
haft att behandla i statsutskottet gäller
i huvudsak vissa följdåtgärder med
anledning av riksdagens tidigare ställningstaganden.
Propositionen berör inte
några särskilt stora principfrågor.
Vi har emellertid inte blivit helt eniga.
Jag vill även i detta sammanhang
erinra om att vi beträffande gymnasieskolan
i dess helhet har krävt en samlad
översyn.

När det gäller de berörda detaljerna
skall jag be att få göra några kommentarer
till de reservationer som vi
fogat till statsutskottets utlåtande nr
222. Jag tänker först och främst på
möjligheten för eleverna att gå om
högsta årskursen. Den möjligheten skall
endast medges under förutsättning att
den inte innebär någon utökning av
skolorganisationen. Detta har vi ansett
vara felaktigt och orättvist. Det kan
inte vara rimligt, om en elev verkligen
kan förebringa de sociala skäl som gör
det möjligt för honom att få tillstånd
att gå om, att detta skall förvägras honom
av organisatoriska skäl. Vi finner
det självklart att den rättigheten skall
bli tillgodosedd. Det har väl knappast
inträffat att en elev blivit nekad möjlighet
att gå om, om han i övrigt har
ansetts behöva göra det av de sociala
skälen. Men med den ganska klara
skrivningen i utskottsutlåtandet ökar
den risken uppenbart, och vi finner det
alltså vara helt orättfärdigt att göra på
det sätt som propositionen förordar.

Den andra frågan som vi har velat
ta upp i detta sammanhang gäller betygen.
Jag vill inte, herr talman, ta

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. gymnasieskolan
upp en stor principdiskussion om betygsfrågan.
När vi skrev denna reservation
hade inte skolöverstyrelsens utredning
publicerats. Jag har inte haft
tillfälle att ta del av den annat än via
tidningsnotiserna. Av dem förefaller
det vara så att denna utredning nu enhälligt
har förordat målrelaterade betyg.
Jag skall inte kommentera dessa
tidningsuttalanden mer än genom att
säga att detta stämmer ganska väl överens
med de principiella synpunkter vi
haft i fråga om betygsättningen. Det
ges väl i annat sammanhang tillfälle
att ta upp den principiella frågan.

Vad vi emellertid reagerar mot är
att man nu inom denna utbildningsform
-— den gamla yrkesskolan och de
nya yrkestekniska linjerna — kommer
att genomföra den tämligen smärtsamma
processen med en omläggning av
hela betygssystemet, kanske framför allt
i de yrkestekniska ämnena, där det
inte har funnits någon enhetlig mall
över hela landet utan där det tvärtom
har varit mycket stora variationer. Vi
saknar alltså centrala prov i dessa sammanhang,
och man frågar sig om man
skall starta det mycket stora arbetet att
rikslika den utbildningen och införa
centrala prov under en period då vi
kommer att mycket aktivt diskutera
frågan huruvida vi skall lägga om hela
betygssystemet eller inte. Det kan inte
vara rimligt. Det innebär nämligen en
utomordentligt stor informationsuppgift
att tala om för avnämarna vad deta
i fortsättningen kan komma att innebära.
Framför allt i dessa ämnen finner
jag en relativ betygsättning fullständigt
meningslös. Som anställare av
personal kan jag inte inse att jag får
någon som helst information, när det
gäller maskinskrivning, stenografi eller
vissa andra yrkestekniska kunskaper,
om huruvida vederbörande kan
sköta ett jobb. Det måste resultera i att
jag är tvungen att själv starta prov för
att konstatera vad vederbörande kan,
och då har ju betygsättningen i skolan
förfelat sin funktion.

Vi finner alltså i enlighet med vad
som framgår av reservation 2 att man
inte skall göra en omläggning av betygssystemet,
i varje fall i fråga om de
yrkestekniska ämnena såsom maskinskrivning
och stenografi.

Till omläggningen hör att benämningarna
gymnasium och fackskola försvinner.
Därmed försvinner också underlaget
för beteckningarna gymnasieingenjör,
gymnasieekonom, fackskoleingenjör
och fackskoleekonom. Kungl.
Maj:t säger sig inte vara intresserad av
att syssla med dessa frågor, det får någon
annan instans göra såvida näringslivet
nu är intresserat av det.

Detta är en praktisk fråga för människorna
ute i näringslivet och för de
ungdomar det gäller. Flera tiotusental
elever berörs varje år av denna fråga.
Jag tycker inte det är rimligt att
Kungl. Maj:t avfärdar frågan på detta
vis. Vi har anledning att arbeta med
praktiska beteckningar, om inte på alla
fyra områdena som sker i dag så i varje
fall på vissa av dem. Jag vill erinra
om att huvudförslaget från alla sakkunniga
som stod bakom förslaget beträffande
fackskoleingenjörer var tekniker.
Det är inte otänkbart att man tar upp
den frågan till förnyat övervägande. Vi
har alltså inte här kunnat eller velat
lägga fram några konkreta förslag utan
anser att det är rimligt att Kungl.
Maj:t överväger denna fråga på nytt.
Det är endast detta vi velat framhålla
i reservationen 5.

Under frågan om gymnasieskolan faller
också behörighetskraven. Det är
rimligt att vi tidigare när det var en
betydande brist på lärare ansåg det erforderligt
att kunna ge viss dispens från
lärarerfarenhet vid tillsättande av rektor
eller lönegradsplacerad studierektor.
Omständigheterna är inte sådana
för närvarande och kommer inte att bli
det i fortsättningen. Det innebär, herr
talman, att vi inte finner något skäl att
bibehålla den dispensmöjligheten. De
personer som vill bli rektorer eller
lönegradsplacerade studierektorer skall

Fredagen den 11 december 11)711

Nr 45

ha lärarutbildning och lärarerfarenhet
för att kunna få tjänsten.

Utöver detta har propositionen tagit
upp en speciell fråga när det griller
grundskolan, nämligen möjligheten att
byta ut skolgången i årskurs 9 mot utbildning
hos hantverkare eller företagare.
I det sammanhanget vill jag, herr
talman, göra en kommentar till generaldirektörens
för skolöverstyrelsen uttalanden
i vissa TV-program. Han har där
sagt att vi måhända har en alltför teoretisk
grundskola, den har gjorts något
mindre teoretisk med den nya läroplanen,
men kanske skall man fortsätta
ytterligare på den vägen. Detta är en
sanning med mycket stor modifikation.
Det är riktigt så till vida att för majoriteten
av ungdomarna i grundskolan
som har gått de teoretiska linjerna —
enbokstavslinjerna — och alltså önskat
en teoretisk utbildning har det blivit
en något mera praktisk utbildning. För
de 20—25 procent av eleverna som gick
den mera praktiska vägen har det blivit
en klart ökad teoretisering av utbildningen.

Vi vill inte vara med om detta. Jag
vill erinra om att vi reserverade oss
mot detta och ansåg att det var en felaktig
väg att gå fram på. Jag vill också
påminna om att vid de förhör, som
avdelningen hade med ett antal studierektorer
utifrån, fick vi enhälligt uttalande
från dessa att vi absolut inte
borde ta bort möjligheterna till ett alternativ
för dem som är ointresserade
av den rent teoretiska utbildningen.
Det föreföll ett ögonblick som om avdelningen
skulle bli totalt enhällig i
den frågan —- jag ser att herr Mattsson
ler ty det stämmer ju precis — men
plötsligt ändrade sig .socialdemokraterna
i avdelningen och beslöt sig för att
följa Kungl. Maj:ts proposition. Jag
skall inte här kommentera de skäl som
möjligen kunde ligga bakom kovändningen.

Då sade man att det givetvis skall
finnas en viss möjlighet att i enstaka
fall medge undantag. Det blev resulta -

Ang. gymnasieskolan

tet. Den utbildning som i fortsättningen
skall ges på grundskolans högstadium,
framför allt i åttonde och nionde klasserna,
kommer alltså att innebära en
ur individens synpunkt och jag skulle
även vilja säga ur lärarens synpunkt
betydligt besvärligare situation. Det är
alldeles obestridligt. Detta måste i sin
tur leda till att de pedagogiska och
disciplinära svårigheterna som vi har
i skolan successivt kommer att öka
allteftersom vi genomför Lgr-69.

Här fanns en möjlighet, ett litet andningshål,
för skolan att ge eleverna
möjlighet att byta ut skolgången i nionde
klass mot en meningsfull utbildning
hos hantverksmästare eller företagare.
Vi förutsätter i reservationen att det
iir en organiserad utbildning som övervakas
av skolan. Det andningshålet vill
man nu täppa till. Därmed har man
sökt fullfölja sina utbildningspolitiska
visioner beträffande grundskolan utan
att betrakta eleverna som individer och
människor och utan att ta hänsyn till
deras individuella synpunkter och åsikter.
Det råder inget tvivel om att detta
ytterligare måste accentuera de problem
som kommer att dyka upp i
grundskolan.

Det är i och för sig beklagligt att de
visioner som man har inte stämmer
överens med verkligheten. Men jag
skulle vilja fråga statsrådet Carlsson:
Vore det inte vettigare att i någon mån
justera dessa visioner efter verkligheten
än att tro att man kan förändra
verkligheten efter sina visioner?

Statsministern har i ett annat sammanhang
talat om att verkligheten är
den största fienden. Men, statsrådet
Carlsson, verkligheten behöver sannerligen
inte vara en fiende om man inser
det faktum att verkligheten i detta
sammanhang består av människor i någorlunda
mogen ålder som har krav
på att bli respekterade i sin intresseinriktning
och sina åsikter.

När skolöverstyrelsens generaldirektör
står i TV och säger att man inte
kan kasta ut dessa ungdomar i arbete

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. gymnasieskolan
ute på arbetsmarknaden — här talar vi
alltså om organiserad utbildning —
utan att de måste vara kvar i skolan för
att utbilda sig vidare och avancera och
få kvalificerat arbete, då frågar vi: Hur
långt från verkligheten får man vara
när man är generaldirektör? Hur långt
från verkligheten får man vara?

När man står och skryter om att
man arbetar med ett par tusen experter
som man kallar in utifrån skolväsendet
för att hjälpa till, så vill jag
säga: Inte är det de som får vara med
och utarbeta de slutgiltiga visioner som
man sedan skall försöka leva upp till!
För mig är det inte alls svårt att förstå
att problemen blir så stora, när det
är ett sådant avstånd mellan de visioner
som man söker förverkliga och den
bistra, hårda verklighet som man möter
ute på fältet.

Denna reservation kan synas gälla en
mycket liten fråga, eftersom vi inte
förutsätter att den berör något stort
antal. Men det är i alla fall ännu ett
litet andningshål som man täpper till i
hopp om att alla ungdomar skall gå i
precis samma utbildning i nio år. Någon
avvikelse skall inte finnas. Alla
bör ha i princip samma kunskaper när
de lämnar skolan. Det är en underbar
vision, om den ginge att förverkliga;
men den kan ju förverkligas endast om
alla ungdomar är stöpta i samma form.
Vill jag tänka på människorna som enskilda
individer, då går det inte att
göra detta. Det resonemang som man
fört i andra sammanhang, nämligen
att den ena utbildningen kan bedömas
lika värdefull som den andra, att en
viss praktisk utbildning skall ha sitt
värde i förhållande till den teoretiska,
det ingår också i jämlikhetsresonemangen
men gäller tydligen inte här.

Det kanske kan tyckas, herr talman,
att jag tar i litet hårt när det gäller
den här sista delen, men det är bara en
fortsatt exemplifiering av den felaktiga
väg som utbildningspolitiken är
inne på i fråga om ungdomarnas fostran
till och med nionde klassen.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! I proposition 159 föreslås
beträffande styrelsefunktionen för
landstingets gymnasieskola att landstingets
utbildningsnämnd ”är styrelse
för landstingskommunens gymnasieskola
och därtill hörande verksamhet”.
I § 20 b ges emellertid ett alternativ när
det gäller styrelsefunktionen, genom att
Konungen på framställning från landstinget
må besluta att särskild styrelse
skall finnas för del av landstingskommunens
gymnasieskola. I departementspromemorian
utvecklas detta närmare,
och det sägs att landstingskommun lämnas
möjlighet att som alternativ till en
styrelse för gymnasieskolan ha skilda
.styrelser för olika former av utbildning,
som klart skiljer sig från varandra. Däremot
bör i övrigt inte förekomma särskilda
styrelser för skilda skolenheter
med likartad utbildning. Det anvisas
här en möjlighet att exempelvis ha en
särskild styrelse för utbildning av personal
för jordbruk och skogsbruk.

I mitt län med tre landstingsägda
lantbruksskolor har hittills varje skola
haft sin styrelse, och detta har enligt
min uppfattning fungerat väl. Skolorna
ligger var för sig inom i stort sett geografiskt
avgränsade områden; därav en
i Österlen, en i nordvästra länsdelen
och en i mellersta länsdelen. De har
tillkommit genom initiativ från den
bygd, där de är belägna, och ofta med
stora ekonomiska insatser från enskilda,
kommuner och organisationer i
bygden. Som exempel kan här anföras
att den senast tillkomna skolan, Nordvästra
Skånes lantbruksskola, som
byggdes år 1960, fick ett startbidrag om
nära en halv miljon kronor genom andelsteckning
i en garantiförening från
hela nordvästra Skåne. Genom en egen
styrelse har dessa skolor också kunnat
bevara en god kontakt med bygden,
även efter det att landstinget övertagit
huvudmannaskapet genom att i den egna
styrelsen ingått representanter från
den bygd där skolan är verksam. Dessa
skolor har ju inte bara den viktiga upp -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

giften att meddela utbildning på jordbrukets
område, utan till dem är också
knuten en omfattande kursverksamhet
för bygdens jordbrukare, bedriven
av lantbruksnämnd, hushållningssällskap
m. fl. Och skolorna är en centralpunkt
för bygdens jordbruk genom att
bygdens jordbruksorganisationer ofta
förlägger sina sammanträden till skolan.

•lag beklagar att det med föreliggande
proposition inte längre blir möjligt
att låta enskilda skolor ha egen styrelse.
I mitt län ligger två skolor på nära
10 mils avstånd från residensstaden,
och man kan befara att kontakten mellan
skola och styrelse inte blir lika intim
som när den egna styrelsen fungerade.
Jag har i motion I: 1337 hemställt
om ett mindre tillägg i föreliggande förslag
till lagtext, enligt vilket det skulle
bli möjligt att också fortsättningsvis ha
egen styrelse för enskild skolanläggning.
Även i det fallet skulle det ankomma
på Konungen att besluta härom
på framställning från landstinget, och
inga andra äventyrligheter med ett sådant
förfarande skulle uppstå än att
landstingen bereddes tillfälle att låta
Konungen pröva lämpligheten av en
dylik styrelseform, om vederbörande
landsting fann starka skäl föreligga
härför. Givetvis skulle landstingets utbildningsnämnd
även med lokala styrelser
ha den samordnande funktion
som den redan i dag har.

Tyvärr har jag inte rönt någon förståelse
hos andra lagutskottet för min
motion, vilket jag med beklagande noterar.
Jag har avgett endast en blank
reservation och har därför inget särskilt
yrkande.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det kanske tillätes mig
att i all korthet teckna bakgrunden till
den proposition som nu föreligger. Jag
tycker att det är viktigt att man har
den med i bilden när man nu och i
fortsättningen skall resonera om och
ta ställning till det nya gymnasiet. 1968

Ann. gymnasieskolan
års beslut innebar som bekant att de
tre skolreformerna yrkesskola, fackskola
och gymnasium skulle ersättas av en
enda skolform — gymnasieskolan. Det
beslutet var en följd av en tidigare beslutad
väsentlig reform, nämligen 1964
års beslut om en minst tvåårig ungdomsskola
efter den nioåriga grundskolan.

Vad som också är av väsentlig betydelse
här och som jag gärna vill ha till
protokollet är att genom den nya skolan
ett betydelsefullt steg tas mot upplösningen
av nuvarande status- och
prestigebundna värderingar av olika
studievägar och yrkesområden.

Det nya gymnasiet börjar fungera den
1 juli 1971, och som herr Wallmark
sade är det inte några större ting som
riksdagen har att besluta om i dag. Det
gäller några delproblem som måste lösas
före den 1 juli 1971. I övrigt kan
ju sägas att det nya gymnasiet inte är
färdigt nu. Det kommer att bli föremål
för ytterligare överväganden i fortsättningen.

Vi har i statsutskottet inte kunnat enas
i alla de punkter som förelagts oss. Det
föreligger fem reservationer grundade
på motioner i anslutning till propositionen.
En av reservationerna tar upp
frågan huruvida elev i gymnasieskolan,
som tillhör den högsta årskursen, skall
ha möjlighet att, om särskilt skäl föreligger,
gå om årskursen helt eller delvis.
Som särskilt skäl kan bl. a. räknas
sjukdom och långvarig frånvaro. Det
är också sagt att den bestämmelsen
skall utnyttjas med stor återhållsamhet.
Vad är det som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna åt? Det är i
själva verket inte så mycket. Det är
mera fråga om en bedömning. Vad utskottsmajoriteten
menar är att man
skall kunna låta elever gå om årskursen
utan att man behöver företa några
organisatoriska förändringar, som skulle
kunna bli synnerligen kostnadskrävande.
Reservanterna vill lämna den
möjligheten öppen. Det är som sagt en
fråga om bedömning, men majoriteten
inom utskottet har sett frågan på det

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. gymnasieskolan
sättet, att möjlighet finns att låta dem
som vill gå om en årskurs göra detta
utan att man skall vidta några speciella
organisatoriska förändringar. Det bör
här kanske erinras om att möjligheter
finns att dispensvägen öka ut antalet
elever i en skolklass, om så skulle behövas.

Den andra reservationen, som jag tar
upp, gäller betygsättningen i gymnasieskolan.
Om det är väl inte mycket att
säga. Jag vill bara erinra om att gällande
betygssystem är föremål för översyn
i skolöverstyrelsen, och det finns
väl anledning att förmoda — hoppas
jag i varje fall — att man snart skall
vara klar med den översynen. Vad den
kan leda till, vet vi väl inte bestämt i
dag. Det har visserligen skymtat fram
att man skulle vara inne på tanken om
en målrelaterad betygsskala som skulle
ersätta det nuvarande betygssystemet.
Men så länge vi inte har kännedom
om detta officiellt, menar vi i utskottet,
i likhet med vad som framföres i propositionen,
att man får följa det gamla
betygssystemet även när det gäller ämnen
som reservanterna vill ha ett annat
betygssystem för. Vi menar att här får
man tills vidare följa den gamla skolreformen
in i gymnasiet.

Beträffande frågan om behörighet till
tjänst som rektor eller lönegradsplacerad
studierektor har utskottsmajoriteten
följt en linje som redan finns, nämligen
att man kan få en tjänst utan att
det formella behörighetskravet är uppfyllt.
Varför skulle det inte gälla även
i detta fall? Jag tror det är riktigt, och
personligen har jag mycket starka sympatier
för att människor, som på ett eller
annat sätt har skaffat sig kunnande,
skall kunna utnyttjas även om de
inte har den formella behörigheten.

När det gäller benämningarna gymnasieekonom,
fackskoleekonom, gymnasieingenjör
och fackskoleingenjör
sägs det i propositionen — och den
uppfattningen delar utskottet —- att de
benämningarna inte kan tillämpas inom
den nya gymnasieskolan. Om ar -

betslivet känner behov av korta beteckningar,
får det tillgodoses på annat sätt
än genom författningsändringar.

Den kanske största frågan, herr talman,
och den som kanske behöver behandlas
något utförligare än övriga frågor
som har föranlett reservation här,
är frågan om elevs möjlighet att ersätta
skolgång i årskurs 9 med utbildning
hos hantverkare eller företagare.
Det är möjligt — och kanske angeläget
att det klaras upp — att något missförstånd
kan råda om meningen i vad
som sägs i propositionen men också i
vad utskottet säger. När vi hade enbart
nioårig skola kunde man byta ut det
nionde året mot utbildning hos hantverkare
eller företagare. Nu har vi den
utbyggda skolan med den tvååriga ungdomsskolan
ovanpå enhetsskolan, vilket
i någon mån förändrar bilden.

Men låt mig säga att den bestämmelse
i 36 § skollagen, enligt vilken skolstyrelse
nu har rätt att medge att elev
får ersätta skolgång i årskurs 9 med
utbildning hos hantverkare eller företagare
under vissa givna förutsättningar,
fortfarande finns kvar och alltså
kan i vissa fall tillämpas. Jag vill dock
gärna understryka, liksom gjorts tidigare,
att bestämmelsen naturligtvis bör
tillämpas med mycket stor utskillning,
ty vi har väl ändå ansvar för eleven.
Skall eleven släppas för en utbildning
hos en hantverkare eller företagare, bör
det ske under sådana förhållanden att
utbildningen blir meningsfull. Denna bestämmelse
finns alltså kvar. Men anledningen
till att frågan har tagits upp
är ju — och det är kanske detta som
behöver förtydligas från utskottets sida
— att man bör vara mycket återhållsam
med att medge att en elev får
avstå från undervisning i årskurs 9 och
gå över till en utbildning hos hantverkare,
bl. a. därför att eleven i så fall
sannolikt försitter chansen att komma
till gymnasiet. Jag tror att det är viktigt
att vi har detta klart för oss, när vi
resonerar om detta problem.

Jag vill ännu en gång betona att åter -

Fredagen den II december 1970

Nr 45

hållsamhet l>ör tillämpas i dessa fall,
ty jag blev något betänksam när jag
hörde herr Wallmarks resonemang som,
såvitt jag bedömde det, skulle innebära
att eleven får ganska stora möjligheter
att ersätta skolgången med en utbildning
hos hantverkare. Jag måste för
egen del säga att jag inte alls är inne
på denna tankegång. Jag anser att man
bör vara mycket försiktig när man medger
att elev skall få sluta efter åttonde
skolåret och gå över till utbildning hos
hantverkare.

Man kan naturligtvis fråga sig vad
reservanterna egentligen menar i detta
sammanhang. Reservanterna talar visserligen
om att möjligheten att medge
övergång från åttonde skolåret till utbildning
hos hantverkare bör utnyttjas
restriktivt, men formuleringen är ändå
så vag att jag ställer mig litet undrande.

Herr talman! Med detta hoppas jag i
vart fall att det missförstånd, som möjligen
har förelegat, efter mitt yttrande
skall vara skingrat, samtidigt som jag
vill betona inte minst när det gäller rätten
att övergå till utbildning hos hantverkare,
att vi, om vi känner ansvar
för dagens ungdom, bör vara mycket,
mycket försiktiga med att tillåta en sådan
övergång. Jag anser att hela det
utbildningssystem som vi bygger upp
med en enhetlig skola betyder oerhört
mycket för ungdomen i dag och för
framtiden. Låt oss för all del inte börja
plottra på detta system i fortsättningen!

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det behov av lagändringar
som föranleds av proposition nr
159 har enligt den ordning som gäller
i tvåkammarriksdagen behandlats av
andra lagutskottet, dit även herr Andreassons
motion hänvisats.

Enligt utskottets mening bör man eftersträva
en enhetlig ledning för de
landstingskommunal skolorna. Den
möjlighet till uppdelning av ledningen
som propositionen anvisar anser utskottet
vara praktisk. Utskottet är inte

AnR. gymnasieskolan
berett alt gå längre och avstyrker sålunda
motionen. Utöver en rent formell
ändring i lagtexten har utskottet inte
funnit anledning till erinran mot propositionen
utan tillstyrker densamma.

•lag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 95.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Herr Wallmark gjorde
ett ”statsmannauttalande”, när han sade
att det är viktigare att förändra visionen
efter verkligheten än att förändra
verkligheten efter visionen. Med sådana
villkor för visionären skulle även
herr Wallmark kunna bli visionär. Men
vi måste väl ändå hålla på vissa kvalitetskrav
här i skoldebatten.

Jag begärde emellertid ordet beträffande
motionärernas krav att man skall
bibehålla möjligheten att låta elev byta
ut skolgång i årskurs 9 mot utbildning
hos hantverkare eller företagare. Jag
har läst motionerna och reservationen,
och jag har i dag lyssnat på herr Wallmark
och herr Thorsten Larsson. Herr
Wallmark påstod att man nu stänger
igen det sista andningshålet, och herr
Thorsten Larsson talade om ”kallhamrad
skolbyråkrati”. Jag måste säga att
jag är utomordentligt oförstående till
vad syftet egentligen är med denna reservation,
och jag måste begära ett förtydligande.

Jag framhåller i propositionen att
1969 års läroplan för grundskolan är så
utformad, att den inte ger utrymme för
både allmän undervisning i årskurs 9
och meningsfylld utbildning hos hantverkare
eller företagare. I motion I:
1338 av herr Thorsten Larsson m. fl.
sägs att man delar denna uppfattning.
Därmed är alltså det problemet borta
ur bilden. Enligt motionen skall i stället
bibehållas möjligheten för elev att helt
ersätta skolgång i årskurs 9 i grundskolan
med utbildning hos hantverkare
och företagare.

I undantagsfall kan enligt 36 § skol -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. gymnasieskolan
lagen elev befrias från sista skolåret.
Därvid bör enligt motiven till skollagen
tillses att det på ett betryggande sätt är
sörjt för att eleven får annan utbildning
eller lämplig sysselsättning. Den
möjligheten är alltså fastslagen, att elev
i undantagsfall kan slippa sista skolåret,
vilket herr Mårtensson här har utvecklat.

Man läser då med utomordentlig förvåning
reservationen, vari reservanterna
efter att ha talat om de elever som
kan vara skoltrötta och negativt inställda
till skolan säger: ”1 dessa undantagsfall,
där skolan trots alla ansträngningar
knappast kan ge eleven
något, är det värdefullt att ett alternativ
kan erbjudas. Möjligheten att ersätta
skolgång i årskurs 9 med utbildning
hos hantverkare eller företagare bör
dock utnyttjas restriktivt---.” Se dan

fortsätter man med ungefär samma
ordval som jag tidigare antytt och som
var hämtat ur departementschefens uttalande.

Min fråga gäller därför: Vad är det
då reservationen avser? Vad är det för
syfte bakom den? Det andningshål som
herr Wallmark talade om finns ju kvar.
Och den skolbyråkrati som herr Thorsten
Larsson var ute efter — såvida han
inte avsåg de lokala skolstyrelserna,
som har att arbeta med dessa frågor —
finns det inget uttryck för i propositionen.
Jag har, herr talman, tvingats
begära ordet för ett förtydligande.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag skall uppehålla mig
endast vid den senaste sakfrågan. Statsrådet
Carlsson är förvånad över att jag
har avgivit en reservation.

I referatet av propositionen — s. 2
i utskottets utlåtande, översta stycket —
står det: ”Nuvarande möjlighet att ersätta
sista skolåret i grundskolan med
skolgång i yrkesskola eller med utbildning
hos hantverkare eller företagare
föreslås bli upphävd.” Utskottets ledamöter
och sekreterare har liksom mo -

tionärerna kunnat läsa propositionen
bara på ett sätt. Vi har varit totalt
eniga om hur vi skall tolka den. Jag
utgår ifrån att ett statsråd, innan han
tar till orda i en debatt, läser utskottets
utlåtande, och där finns ett referat av
vad som avses med propositionen. Med
anledning av vad vi kunnat läsa ut ur
propositionen har några ledamöter
väckt en motion i vilken sägs: Låt oss
bibehålla detta andningshål! Utskottets
majoritet har avstyrkt motionen och
anslutit sig till propositionens förslag.
Och nu står statsrådet och säger att det
här andningshålet finns kvar.

Herr talman! Det måste ju innebära
antingen att utskottet helt har missuppfattat
propositionen eller också att statsråde
inte avsåg att skriva det som står
i propostionen. Jag vore väldigt tacksam,
om vi kunde få en förklaring till
vad som egentligen menas.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Vi strider kanske om
någonting som inte finns. Är statsrådet
beredd att vederlägga vad som är
även Kommunförbundets uppfattning i
den här frågan? I sitt remissyttrande
har nämligen Kommunförbundet framhållit
att denna utbildningsmöjlighet
blir stängd.

Om vi kunde klara upp den här
historien, tror jag att det skulle betyda
mycket för frågans handläggning i
fortsättningen.

Herr statrådet CARLSSON:

Herr talman! Det är möjligt att här
föreligger ett missförstånd. I så fall är
det bra att saken klaras upp.

Jag upprepar att i undantagsfall kan
enligt 36 §, andra stycket, i skollagen
elev befrias från det sista skolåret.
Där har icke någon ändring ägt rum.
Vad jag befarade var att reservanterna
med sin skrivning var ute efter att
åstadkomma en uppmjukning och en
förändring, så att ett relativt stort an -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

tal ungdomar skulle ha enbart åttaårig
skolplikt. Det gäller i stället att, med
iakttagande av stor restriktivitet, använda
möjligheten för eleverna att sluta
ef ler åttonde klassen. Om så sker,
föreligger i praktiken ingen meningsskiljaktighet
mellan reservanter och utskottsmajoritet.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Det var värdefullt att
vi fick höra detta. Nu vet vi att här
föreligger eu verklig meningsskiljaktighet.

Det statsrådet nu talar om är någonting
helt annat än vad statsrådets proposition
innehåller. Den fråga som
statsrådet nu tar upp, nämligen möjligheten
för en elev att få befrielse från
nionde skolåret, är en fråga som vi
yttrade oss om när läroplan 69 antogs,
då vi från vårt håll begärde att en
teoretisk linje skulle bibehållas — den
saken berörda jag i ett tidigare anförande.
Utskottet uttalade den gången
att den möjlighet som finns att befria
elev från att delta i undervisningen i
nionde klassen skulle finnas kvar men
att stor restriktivitet därvidlag skulle
iakttas. Detta är en annan fråga.

Den fråga som vi i dag behandlar
gäller en annan paragraf. Det avsnitt
som jag citerade från utskottets utlåtande
står också i propositionen. Här
är det fråga om möjligheten för elev
att fullgöra nionde skolåret hos hantverksmästare
eller andra företagare.
Är statsrådet nu med på att den möjligheten
skall stå öppen för eleverna? I
så fall är vi eniga, och då finns det
inte något behov av reservationen.

Den fråga som statsrådet berörde i
sitt senaste anförande gäller en helt annan
paragraf — den har över huvud taget
icke med denna proposition att
göra.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Sakfrågan gäller om en
elev i fortsättningen skall kunna sluta
efter att ha gått ut åttonde årskursen

Ang. gymnasieskolan
och få sin utbildning, som det sägs,
hos hantverkare eller företagare.

Mitt svar är att vederbörande elev i
undantagsfall — med iakttagande av
stor restriktivitet — skall kunna göra
detta. Det är den sakfrågan som vi diskuterar,
och det är den som jag har
svarat på.

Gäller det någonting annat — att
låta elever strömma ut från skolan i
sådan omfattning att vi åstadkommer
cn uppmjukning av den nioåriga skolan
— då är vi inte eniga.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag noterar detta med
största tillfredsställelse, även om jag
inte är riktigt säker på att statsrådet
är medveten om vad han själv säger.
Men här har sagts detta — det kommer
att stå i protokollet — och det
innebär en avvikelse från vad som
sägs i propositionen. Där står det att
nuvarande möjlighet att ersätta sista
skolåret med utbildning hos hantverkare
eller företagare föreslås bli upphävd.

Om det är på detta sätt, har jag, herr
talman, ingen anledning att fortsätta
denna diskussion. Det betyder med
andra ord att vårt förslag i reservationen
genom statsrådets muntliga uttalande
blivit tillgodosett. Under sådana
förhållanden har jag ingen anledning
längre att yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Om herr Wallmark håller
reda på sig så lovar jag att hålla
reda på mig.

Vad som upphävs i propositionen är
skolstadgan. Vad jag i tidigare anföranden
åberopat är 36 § i gällande lag.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Vi kanske inte skall
diskutera denna fråga längre, då det
förefaller som om statsrådet vill för -

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. studievägarna i gymnasieskolan
söka komma ifrån den formulering som
han själv har skrivit in i propositionen
och som utskottet har uttalat sig om
när det gäller möjligheten för elev att
få förlägga det sista utbildningsåret hos
hantverkare eller företagare.

År vi överens om att denna möjlighet
skall finnas även i fortsättningen, i
restriktiva former, har vårt motionsyrkande
bifallits. Detta är precis vad vi
har begärt och vad den gemensamma
borgerliga reservationen handlar om.
Det är här inte fråga om att ge befrielse
från nionde skolåret —- det är inte
den saken vi talar om.

Jag godtar, herr talman, den tolkning
statsrådet här har gjort och avstår från
att yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. studievägarna i gymnasieskolan

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 222, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående gymnasieskolan
jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
statsutskottet. (Debatt rörande detta utlåtande
hade förekommit i anslutning
till behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande nr 95.)

I förevarande utlåtande hade statsutskottet
behandlat Kungl. Maj:ts proposition
nr 159, såvitt ej avsåge ändring
i skollagen och i studiehjälpsreglementet.
(Redogörelse för innehållet i denna
proposition återfinnes vid närmast
föregående ärende.)

Statsutskottet hade i detta sammanhang
jämväl behandlat

dels de likalydande motionerna I:
1338, av herr Larsson, Thorsten, in. fl.,
och II: 1555, av herr Elmstedt in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,

1. att i skolstadgan borde intagas bestämmelse
som gåve elev möjlighet att
ersätta skolgång i årskurs 9 i grundskolan
med utbildning hos hantverkare eller
företagare på i motionerna angivna
grunder,

2. att lanthushållsskolorna borde tagas
med i bedömningen vid utformandet
av gymnasieskolan,

3. att den som avsåge att genomgå
gymnasial jordbruksutbildning rekommenderades
att praktisera inom jordbruksnäringen
före utbildningen,

4. att på heltidsanställd skolsköterska
borde ankomma att svara för 800—1 000
elever i gymnasieskolan samt

5. att den utredning som skulle behandla
frågan om förlängd undervisning
särskilt borde undersöka i vilka
former fysiskt, psykiskt och socialt handikappade
elever, som i grundskolan
fått specialundervisning, skulle erhålla
utbildning inom gymnasieskolan,

dels de likalydande motionerna I:

1339, av herr Peterson, Hans, och II:

1557, av herr Neländer,

dels de likalydande motionerna I:

1340, av herr Riehardson m. fl., och 11:

1558, av herr Strömberg m. fl., vari anhållits,

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag till enhetligt
system för statsbidrag till det under
kommunerna lydande skolväsendet,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag angående utformningen
av den framtida organisationen
för studie- och yrkesvägledningen
inom såväl grundskolan som
gymnasieskolan,

3. att den utredning, som skulle behandla
frågan om förlängd undervisning,
måtte givas i uppdrag att särskilt
undersöka möjligheterna att giva de elever
som i grundskolan fått någon form
av specialundervisning en fullgod utbildning
inom gymnasieskolan,

4. att riksdagen som sin mening måtte
uttala, att på heltidsanställd skolsköterska
ej borde ankomma mer än 800
elever samt

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

5. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag att skolgång i årskurs 9 i
grundskolan ej längre skulle kunna utbytas
mot utbildning hos hantverkare
eller företagare,

dels de likalydande motionerna I:

1341, av herr Wallmark, och 11:1550,
av fru Mogård in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om fortsatt beredning
av frågan om i propositionen
berörda ingenjörs- och ekonombenämningar,

dels de likalydande motionerna 1:

1342, av herr Wallmark in. fl., och II:
1559, av herr Wennerfors m.fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,

att en målrelaterad betygsskala i avvaktan
på utredningsresultat alltjämt
skulle tillämpas på gymnasieskolans yrkestekniska
linjer i yrkestekniska ämnen
samt maskinskrivning och stenografi,

att elevs rätt att i särskilda fall gå
om gymnasieskolans högsta årskurs
skulle gälla oberoende av om detta medförde
en utvidgning av skolorganisationen
eller ej,

att hittillsvarande möjlighet att ersätta
skolgång i årskurs 9 i grundskolan
med utbildning hos hantverkare eller
företagare enligt 2 kap. 17 § skolstadgan
skulle bibehållas,

att i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna, att för behörighet
till tjänst som rektor eller lönegradsplacerad
studierektor vid skolenhet
med gymnasieskola undantagslöst
skulle krävas behörighet till ordinarie
tjänst som lärare vid skolenheten,
varvid dock övergångsbestämmelser
borde utformas rörande nuvarande innehavare
av sådana tjänster vilka icke
uppfyllde detta behörighetskrav.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte beträffande det
antal elever som i gymnasieskolan borde
ankomma på heltidsanställd skolsköterska
med bifall till Kungl. Maj:ts

Ang. studievägarna i gymnasieskolan
förslag och med avslag å motionerna
1: 1338 och II: 1555 samt I: 1340 och II:
1558, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den
23 oktober 1970 förordats,

2. att riksdagen måtte beträffande
riitt för elev att gå om högsta årskursen
på studieväg i gymnasieskolan med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 1342 och 11:1559,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

3. att riksdagen måtte beträffande betyg
i yrkestekniska ämnen samt maskinskrivning
och stenografi på gymnasieskolans
yrkestekniska linjer med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1342 och 11:1559,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

4. att riksdagen måtte godkänna vad
i övrigt i statsrådsprotokollet förordats
om gymnasieskolan,

5. att riksdagen måtte beträffande
fullgörande av skolplikt genom utbildning
hos hantverkare eller företagare
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionerna 1:1338 och
11:1555, 1:1340 och 11:1558 samt I:
1342 och II: 1559, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

0. att riksdagen måtte beträffande
fullgörande i övrigt av skolplikt godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

7. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1338 och II: 1555 samt
I: 1340 och II: 1558, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört angående undervisning i
gymnasieskolan för sådana elever som
i grundskolan fått specialundervisning,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1338 och II: 1555 i vad avsåge
lanthushållsskolorna,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1338 och II: 1555 i vad avsåge
praktik inom jordbruksnäringen,

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. studievägarna i gymnasieskolan

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1339 och 11:1557 om en tvåårig
skogs- och jordbrukslinje,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1340 och II: 1558 i vad avsåge
statsbidragssystemet för det under kommunerna
lydande skolväsendet,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1340 och II: 1558 i vad avsåge
studie- och yrkesvägledningen inom
grundskolan och gymnasieskolan,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1341 och 11:1556 om ingenjörs-
och ekonombenämningarna,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I:1342 och II:1559 i vad avsåge
behörighet till tjänst som rektor och
lönegradsplacerad studierektor vid
skolenhet med gymnasieskola.

Reservationer hade anförts,

1, beträffande rätt för elev att gå om
högsta årskursen på studieväg i gymnasieskolan,
av herrar Bohman (m), Wallmark
(m) och Nordstrandh (in) samt
fru Sundberg (in), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
rätt för elev att gå om högsta årskursen
på studieväg i gymnasieskolan
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna 1:1342
och 11:1559, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att nämnda rätt skulle gälla oavsett
om detta medförde en utvidgning
av skolorganisationen eller ej;

2, beträffande betyg i yrkestekniska
ämnen samt maskinskrivning och stenografi
på gymnasieskolans yrkestekniska
linjer, av herrar Bohman (m),
Wallmark (m) och Nordstrandh (m)
samt fru Sundberg (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
betyg i yrkestekniska ämnen samt
maskinskrivning och stenografi på
gymnasieskolans yrkestekniska linjer

med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 1342 och
II: 1559, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att en målrelaterad betygsskala i avvaktan
på skolöverstyrelsens utredning
alltjämt skulle tillämpas;

3, beträffande möjligheten att byta
ut skolgång i årskurs 9 i grundskolan
mot utbildning hos hantverkare eller
företagare, av herrar Bohman (in), Axel
Andersson (fp), Ivar Johansson (ep),
Ngman (fp), Thorsten Larsson (ep),
Wallmark (m), Wikström (fp), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Mattsson
(ep) och Källstad (fp), fru Sundberg
(m) samt herr Elmstedt (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 5 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande fullgörande av skolplikt genom
utbildning hos hantverkare eller
företagare med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna
1:1338 och 11:1555, 1:1340 och II:
1558 samt 1:1342 och 11:1559, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att hittillsvarande möjlighet att
ersätta skolgång i årskurs 9 med utbildning
hos hantverkare eller företagare
skulle bibehållas;

4, beträffande lanthusliållsskolorna,
av herr Larsson, Thorsten, (ep), som
dock ej antytt sin mening;

5, beträffande benämningarna gymnasieekonom,
fackskoleekonom, gymnasieingenjör
och fackskoleingenjör, av
herrar Bohman (in), Wallmark (m) och
Nordstrandh (m) samt fru Sundberg
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 13 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1341 och II: 1556 hos Kungl.
Maj :t hemställa om fortsatt beredning
av frågan om de i propositionen berörda
ingenjörs- och ekonombenämningarna; -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

0, beträffande behörighetskrav för

tjänst som rektor eller lönegradsplacerad
studierektor vid skolenhet med

gymnasieskola, av herrar Bohman (m),
Wallmark (m) och Nordstrandh (m)
samt fru Sundberg (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 14 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1342
och II: 1559 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna, att för behörighet till
tjänst som rektor eller lönegradsplace rad

studierektor vid skolenhet med

gymnasieskola undantagslöst skulle krävas
behörighet till ordinarie tjänst som
lärare vid skolenheten, varvid dock
övergångsbestämmelser borde utformas
rörande nuvarande innehavare av sådana
tjänster, vilka icke uppfyllde detta
behörighetskrav.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 5 och 6.

Med hänsyn till statsrådets uttalande
under debatten vid andra lagutskottets
utlåtande avstår jag från att yrka bifall
till reservation 3 då dess syfte redan är
tillgodosett.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag avsåg tidigare att
yrka bifall till reservation 3, men efter
statsrådets uttalande om att reservationens
syfte sammanfaller med propositionens
kan även jag avstå från detta
yrkande.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående envar av punkterna
1-—3, därefter särskilt rörande
punkterna 4—12 samt vidare särskilt

Ang. studievägarna i gymnasieskolan

avseende vardera punkten 13 och 14 av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten i.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 222 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 15.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

Ang. studievägarna i gymnasieskolan

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 3 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Bohman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 222 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
4—12.

I fråga om punkten 13, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskot -

tets hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 222 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej —16.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännanagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 14 gjorde herr
talmannen nu propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

ställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 222 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens sammanträde
tisdagen den 15 december.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 411, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan

Ang. studievägarna i gymnasieskolan
i utlåtande nr 51 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner

Nr 45

Fredagen den 11 december 1970

nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 434, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde;

nr 435, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avveckling av
Marvikenprojektet, m. m., jämte motioner;
samt

nr 437, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående gymnasieskolan
jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till statsutskottet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 443, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till jordabalk
jämte motioner, dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förmånsrättslag,
in. m., såvitt propositionen
behandlats av tredje lagutskottet,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1907:
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
m. m. jämte motioner, dels ock
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i jordabalken, m. in.;
samt

nr 444, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om införande
av nya jordabalken, m. m. jämte
motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 458, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling, jämte
motioner;

nr 459, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om arbetstid
in. m. i husligt arbete; och
nr 461, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
jämte motion.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 460, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående gymnasieskolan,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 95 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden och
betänkande:

nr 45, i anledning av proposition
med förslag till lag om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning i samband
med fastighetsbildning m. m.;

nr 47, i anledning av motion om
översyn av JO-institutionen;

nr 48, angående riksdagsstadga för
enkammarriksdagen; samt

nr 49, med förslag till ändringar i
stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

statsutskottets memorial nr 227, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1970/71;

bevillningsutskottets betänkande nr
67, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med anled -

Fredagen den 11 december 1970

Nr 45

ning av riksskatteverkets inrättande,
m. in.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 71, i anledning av motion om fördjupad
företagsdemokrati vid de statsunderstödda
teatrarna;

nr 72, i anledning av motioner om
tillämpning av upphovsrättslagen inom
de svenska teatrarna;

nr 79, i anledning av proposition
med förslag till lag om rikets mynt,
m. in., jämte motioner;

nr 80, i anledning av motioner angående
prissättningen på flytande bränsle
i Norrland, m. m.;

nr 81, i anledning av motion angående
grunderna för pension eller annan
ersättning åt tjänsteman hos kamrarnas
kanslier vid övergången till enkammarriksdag; nr

82, med förslag till besvärsstadga
för riksdagen och dess verk, m. m.;

nr 83, med förslag till ny instruktion
för riksdagens förvaltningskontor;

nr 84, angående vissa bestämmelser
om personal hos riksdagen;

nr 85, med förslag till ändringar i
vissa reglementen och instruktioner avseende
riksdagens verk;

nr 86, med förslag till dels lag om
ändring i lagen (1970:280) om ändring
i lagen (1934:437) för Sveriges
riksbank, dels nytt bankoreglemente;

nr 87, med förslag till ändring i stadgarna
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond; nr

88, angående översyn av Nordiska
rådets svenska delegations kansliorganisation; nr

89, med redogörelse för överväganden
rörande regler för riksbankens
kontakter med bankerna i vissa frågor,
m. m.; samt

nr 90, om upphävande av instruktionen
för bankoutskottet och om vissa
bemyndiganden i samband därmed;

första lagutskottets utlåtande nr 81,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

Meddelandc ang. enkel fråga
tion med förslag till lag om ändring i
föräldrabalken, m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om linjesjöfart
på Gotland jämte motioner i
ämnet;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förvaltning
av kyrklig jord, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om införande
av fastighetsbildningslagen,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott jämte motioner i ämnet;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 53,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1970/71,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden
jämte motioner.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga framställts den 10 december av
herr Annerås (fp) till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet:
”Vilka skäl ligger till grund för regeringens
beslut i frågor om dispens för öppethållande
inom detaljhandeln på söndagar?” -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.38.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 45

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Måndagen den 14 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Ang. vården av kulturhistoriska
byggnader

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Hiibinettes (m) interpellation angående
vården av kulturhistoriska byggnader,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Hubinette har frågat
mig om regeringen är beredd att
medverka till att staten tar det ekonomiska
ansvaret för att bevara ett urval
av våra kulturhistoriska byggnader.

Statens stöd till vård av byggnadsoch
fornminnen kanaliseras flera olika
vägar bl. a. genom anslag ställda till
riksantikvarieämbetets och statens historiska
museums förfogande. Ett mycket
betydande statsstöd utgår genom
arbetsmarknadsverket. Vidare anvisas
statsbidrag ur särskilda lotterimedel.
Riksantikvarieämbetet har inflytande
även över fondmedel som står till Vitterhetsakademiens
förfogande. En kalkyl
visar att budgetåret 1969/70 ca 19
milj. kr. av statliga driftbudgetmedel
och lotterimedel stod till förfogande för
kulturminnesvård, varav en stor del avser
byggnadsminnesvård. Till detta
kommer kostnaderna för underhåll av
de kulturhistoriska byggnader som staten
äger. Staten har således ett betydande
ekonomiskt ansvar för att bevara
kulturhistoriska byggnader.

Den framtida utformningen av samhällets
kulturminnesvård utreds för när -

varande av 1965 års musei- och utställningssakkunniga,
som väntas avge sina
förslag nästa år. Finansieringsproblemen
rörande restaurering av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader övervägs
även av saneringsutredningen.

Jag vill erinra om att riksdagen (SU
180) under denna höstsession med anledning
av motionerna I: 266 och II: 303
samt I: 747 och II: 863 om statligt stöd
till saneringen av Gamla Stan i Stockholm
kommit in på frågan om de statliga
insatserna på kulturminnesvårdsområdet.
Utskottet avstyrkte mot bakgrund
av pågående utredningsarbete både
de motioner som förordade statsanslag
till saneringen och de som föreslog
att riksdagen skulle göra ett uttalande
om statlig medverkan. Riksdagen följde
utskottets förslag.

Herr HUBINETTE (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Ingvar Carlsson för svaret,
kanske inte så mycket för svarets innehåll
som fastmera för att jag över huvud
taget har fått ett svar i detta hektiska
slutskede av riksdagen.

Jag vill i korthet teckna bakgrunden
till vad som föranlett min interpellation.
Jag känner faktiskt en ganska stor
oro för den framtida utvecklingen på
kulturminnesvårdens område. Jag lever
själv i en trakt mitt i hjärtat av Uppland
där det runtomkring finns byggnader
av denna karaktär, och jag tycker
att det vore tragiskt om de skulle försvinna
på sikt så att kommande generationer
inte skulle få möjligheter att
titta på dem och uppleva den tidsålder
som de återspeglar.

Oron grundar sig på att dessa byggnader
för närvarande i mycket mycket
stor utsträckning underhålls genom en -

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

skilt initiativ. Dessa fastigheter är i rätt
stor utsträckning knutna till jordbruk,
och så länge jordbruket gav eu så pass
god avkastning att ägarna kunde avsätta
vissa medel för underhåll och reparation
av dessa gamla kulturhistoriska
byggnader gick det an. Men vi vet att
jordbruket nu har kommit in i ett helt
annat skede, där varje bonde kämpar
för livet för att över huvud taget kunna
klara den ekonomiska bördan. Då är
det helt orimligt att tänka sig att dessa
kulturhistoriska byggnader skulle kunna
underhållas på det sätt som krävs om
de skall bevaras för framtiden.

Om vi går till stadsmiljöerna — som
jag dock känner till litet sämre — föreställer
jag mig att de hyresregleringar
vi haft under många år har medverkat
till att inte tillräckliga medel har kunnat
kanaliseras till underhåll av dessa
miljöer. Men, herr statsråd, vi är skyldiga
kommande generationer de offer
som det innebär att via statsbudgeten
klara av detta underhåll!

Beträffande stadsmiljöerna vill jag
också hänvisa till herr statsrådets eget
liv- och husorgan Aftonbladet, som på
kultursidan i sitt fredagsnummer hade
en redogörelse för ”lex Malraux”, alltså
den gamle kulturministerns sätt att
i Paris tackla problemen när det gäller
sådana hus och miljöer som bör bevaras
åt framtiden. Det är en mycket läsvärd
artikel, och det är ett efterföljansvärt
exempel som där beskrivs hur man
kan reda upp dessa frågor.

Om jag sedan går till statsrådets svar,
så är det faktiskt i sig ganska vilseledande.
Statsrådet säger att under budgetåret
1909/70 har ca 19 miljoner kronor
kanaliserats till kulturminnesvården,
men om man ser efter hur det
verkligen förhåller sig med dessa pengar
blir man inte särskilt uppbyggd. För
vård och underhåll av kulturhistoriskt
värdefulla byggnader utgår sammanlagt
348 000 kronor. Förra året var beloppet
333 000 kronor. Uppräkningen är sålunda
mycket liten. Och dessa 348 000 kronor
skall räcka till att avlöna vaktmäs -

Ang. vården av kulturhistoriska byggnader
tare vid de kulturhistoriska byggnader
som upplåts åt allmänheten, till arvoden
åt vissa tekniska specialister samt faktiskt
också till bidrag för att restaurera
kyrkor.

Statsrådet hänvisar också till att man
utöver detta lilla anslag på 348 000 kronor
disponerar lotterimedel för samma
ändamål. Ja, man har i varje fall fått
löfte om 1 miljon i lotterimedel, men i
praktiken har det aldrig blivit så mycket.
Eu stor del av dessa pengar går åt
till inköp av fasta fornlämningar och
kan — väl att märka — inte tilldelas
någon enskild person för upprustning
av något minnesmärke.

Jag skall härefter ta upp AMS-medlen,
som är den största posten i detta sammanhang.
Inrikesministern, som också
är närvarande, kan kanske också verifiera
det förhållandet att man inom arbetsmarknadsverket
inte ser som sin
uppgift att utföra kulturvårdande arbete
utan att man där vill bedriva arbetsmarknadspolitik.
Dessa medel sätts därför
in där de behövs från arbetsmarknadssynpunkt,
icke så mycket med hänsyn
till de kulturhistoriska värdena.
Men hur går det då med kulturminnesvården
inom andra områden? Jag vill
i detta sammanhang återigen peka på
min egen hemtrakt och t. ex. på Skåne
— över huvud taget på sådana områden
som är sysselsättningsmässigt överhettade
eller som åtminstone inte kräver
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Hur
får man pengar inom sådana områden?
Det är där som de stora bristerna finns.

Jag har med det anförda försökt klarlägga
att uppgiften att 19 miljoner kronor
disponeras för detta ändamål är en
smula vilseledande. Jag har inte betvivlat
att summan i och för sig är riktigt
framräknad, men omnämnandet av den
ger lätt den okritiske den uppfattningen
att stora medel utgår för detta ändamål.
I själva verket anslås det inte så mycket
pengar för direkt kulturvårdande åtgärder
till förmån för sådana byggnader
som jag nu talar om.

Statsrådet nämnde vidare de utred -

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Ang. arbetsmarknadsutbildningen

ningar som pågår. Det är ett känt förhållande
för oss som arbetat några år i
detta hus att utredningar brukar användas
som förevändning för att man inte
kan göra något så länge de pågår. Jag
är inte så säker på att det gäller i detta
fall, herr statsråd.

Ser vi på de två utredningar som arbetar
så finner vi att saneringsutredningen
enligt sina direktiv inte behöver
ta hänsyn till kulturhistoriska motiv
utan har att försöka få fram särskild
expertis för bedömande av vissa
frågor och därför inte kommer att syssla
med de problem jag avser. Den andra
utredningen, MUS 65, har i huvudsak i
uppdrag att skapa en organisation för
den statliga kulturminnesvården.

Detta är bra i och för sig men berör
ingalunda kärnpunkten i det jag menar.
Det kan hända att min interpellation
är illa utformad och inte analyserar
problemet tillräckligt klart och att detta
är orsaken till att jag inte fått ett tillfredsställande
svar. Jag vidhåller fortfarande
att den enda möjligheten att
för kommande generationer rädda de
byggnader som den enskilde inte längre
orkar med att underhålla eller vårda
på önskvärt sätt är att göra upp en
förteckning över ett urval sådana byggnader
och göra ingripanden med hjälp
av medel från statsbudgeten. Jag ser
ingen annan råd.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Man skall nog inte ta
så lätt på utredningarna som herr Hiibinette
gör. Frågan har dock aktualiserats
i denna kammare för inte så
länge sedan. Då förelåg ett enhälligt
utlåtande, som godtogs av riksdagen,
och det vore naturligtvis orimligt av
mig att i dag försöka ge mera preciserade
besked.

MUS 65 har mycket vida direktiv att
arbeta med. Utredningen har år 1967
fått som tilläggsuppdrag att utreda hela
kulturminnesvården. Dessutom har sa -

neringsutredningen möjlighet att gripa
sig an med tätorternas problem.

De frågor herr Hiibinette tagit upp
ligger alltså i goda händer.

Herr HtJBINETTE (m):

Herr talman! Det vill jag inte bestrida,
men jag hade varit mer tacksam och
kunnat känna mig något mer tillfredsställd
med svaret, om herr statsrådet på
någon punkt sagt att detta är en angelägen
uppgift som skall hållas under
observans och om han uttryckt förståelse
för de synpunkter som jag och många
med mig har och för bevarandet av
våra kulturminnesmärken.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Just därför att det är
en angelägen uppgift har vi tillsatt två
utredningar i ämnet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. arbetsmarknadsutbildningen

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Kaijsers (in) interpellation
angående arbetsmarknadsutbildningen,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
mig om jag vill lämna en redovisning
av vilka möjligheter som funnits att på
kortare och längre sikt placera dem
som erhållit arbetsmarknadsutbildning
och i vilken utsträckning det har förekommit
att en elev erhåller utbildning
i två eller flera yrkesområden efter varandra
utan att kunna placeras i arbete.

Av numera tillgänglig statistik kan
man utläsa att antalet påbörjade utbildningar
under en tidsperiod är större än
det antal enskilda personer som inträder
i arbetsmarknadsutbildning under

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

samma period. Under budgetåret 1969/
70 var antalet påbörjade utbildningar
ca 75 000 medan antalet individer som
påbörjade utbildning var ca 68 000. I
ett antal fall påbörjade således samma
person mer än en kurs under ett och
samma budgetår.

Detta skulle som interpellanten påpekar
kunna tyda på svårigheter för en
grupp elever att få arbete efter avslutad
utbildning. Nu fattas emellertid i vissa
fall beslut i utbildningsärenden stegvis
så att varje etapp i utbildningen beslutas
för sig. Vid en statistisk redovisning
kommer dessa etapper att framstå som
skilda kurser medan det i själva verket
är flera steg i en enhetlig utbildning.
En sådan enhetlig utbildning kan exempelvis
för en och samma person omfatta
först en informations- och utredningskurs,
därefter en förberedande teoretisk
utbildning och slutligen egentlig
yrkesutbildning, som även denna kan
ske i flera steg. Enligt vad jag inhämtat
från arbetsmarknadsverket är det ytterst
få personer som erhållit arbetsmarknadsutbildning
inom två eller flera
yrkesområden efter varandra utan
att kunna placeras i arbete.

Vad beträffar möjligheterna att få arbete
efter avslutad arbetsmarknadsutbildning
föreligger nu redovisning för
de 35 400 personer som avslutade sin
utbildning under första halvåret i år.
Alla som avslutat utbildningen har inte
kunnat följas, men enligt lämnade anställningsuppgifter
fortsatte av de personer
som genomgått en yrkesinriktad
utbildning 1 700 med annan utbildning,
och av återstoden har 78 procent erhållit
anställning högst en månad efter
det utbildningen avslutats. 10 000 personer
slutförde en ej yrkesinriktad utbildning.
Enligt lämnade anställningsuppgifter
fortsatte 4 800 av dessa annan
utbildning, och av återstoden hade
drygt 40 procent erhållit anställning efter
högst en månad.

Av det totala antalet personer som
avslutade utbildning och som lämnat
uppgifter var det endast ca 1 250 per -

Antf. arbetsmarknadsutbildningen

soner som vid undersökningstillfället
uppgav att de saknade anställning på
grund av brist på arbete.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! .lag ber att till inrikesministern
få framföra mitt tack för det
svar som jag har fått på interpellationcn.

Svaret lämnar ju en del uppgifter —•
bl. a. den uppgiften att det är så pass
inånga som fortsätter i en stegvis fortgående
utbildning på olika yrkesområden.
Ändå måste jag säga att jag inte är
alldeles tillfredsställd med svaret. Det
kanske beror på att interpellationen
inte tillräckligt klargjort vad jag syftade
till. När jag skrev att jag även önskade
veta hur man på sikt hade lyckats
placera vederbörande tänkte jag på i
hur stor omfattning de var kvar i det
yrke för vilket de fått utbildning. Det
är en fråga som jag varit inne på vid
olika tillfällen, när vi behandlat arbetsmarknadsverkets
stat.

År 1967 skrev utskottet att det i samråd
med statskontoret inom arbetsmarknadsstyrelsen
pågår uppläggning
av ett program för fortlöpande uppföljning
av omskolningsverksamheten.
Programmet syftar till alt följa resultaten
av omskolningen i varje särskilt fall
viss tid efter utbildningens slut. Undersökningarna
planeras på sådant sätt att
de kan byggas ut med långtidsuppföljning.

År 1968 — det är den närmaste uppgift
i varje fall jag har fått — lämnades
en redogörelse över hur det hade blivit
med yrkesverksamheten för dem som
1963 fått yrkesutbildning. När man
1966 efterfrågade hur det blivit med
denna efterutbildning -- det är många
siffror som ingår i redogörelsen — fann
man att enligt den sammanfattning som
gjorts från december 1966, dvs. ungefär
tre år senare, omkring en tredjedel av
såväl män som kvinnor sysslade i förvärvsarbeten
i yrken inom samma yr -

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Ang. arbetsmarknadsutbildningen

kesfamilj som den genomgångna kursen
tillhörde. Det finns alltså bland
dem säkerligen ganska många som fått
arbetsmarknadsutbildning inom ett nytt
område.

Arbetsmarknadsverket säger att det
är ytterst få som erhållit arbetsmarknadsutbildning
inom två eller fler yrkesområden
utan att kunna placeras i
arbete. Det är möjligt att det är så, om
man går ut ifrån att varje placering —
även om den är kortvarig — skall räknas
såsom arbete. Det ger emellertid
inte något svar på frågan om hur
många det är som efter kortvarig arbetsperiod
inom ett yrke får ny utbildning.
Det var egentligen den frågan
som jag hade tänkt att jag skulle kunna
få svar på. Jag skall dock gärna erkänna
att min fråga var oklart formulerad
i det avseendet.

Arbetsmarknadsverket får ju ofta
kritik för sin verksamhet. Det får kritik
från en del av dem som får arbetsmarknadsutbildning
och som inte kan
få något arbete sedan, det framgår av
statsrådets svar även om det inte förefaller
att vara så många. Svaret innehåller
ändå vissa reservationer ty det
står: ”Av det totala antalet personer
som avslutade utbildning och som lämnat
uppgift---.” Det är ju svårt

att veta om alla har lämnat uppgift.

Arbetsmarknadsverket får också kritik
från annat håll därför att man menar
att en del av denna arbetsmarknadsutbildning
är illa planerad. Verket
tar inte från början reda på om det
finns arbete för dem som får genomgå
sådan utbildning. Det verkar som om
det vore väsentligare att ge utbildning
i stor utsträckning. Man tycks tänka
mindre på om den leder till arbete. Det
är alltså viktigare att vara produktiv i
utbildningen än effektiv i verksamheten
därefter.

Ytterligare kritik brukar också riktas
mot arbetsmarknadsverket för att man
inte tar reda på om vederbörande verkligen
är intresserad av att ta det arbete
som utbildningen är avsedd för. I ivern

att aktivisera alla möjliga medelålders
hemmafruar till att ta ett förvärvsarbete
försöker man att ge dem en yrkesutbildning
som naturligtvis kan vara
till nytta men som det inte är säkert att
de kommer att utnyttja. Jag kan här
anföra ett exempel. För respiratorvakter
anordnades en kurs som många genomgick.
Men när man sedan skulle
försöka att få dem som genomgått kursen
att åta sig arbetet, önskade mycket
få göra det. Kursen som var anordnad
under lämplig tid och som gav cn hygglig
ersättning var trevlig att gå på,
men arbetet självt, som inte alla gånger
är så intressant och roligt och som
skall utövas vid alla tider på dygnet,
var kanske inte fullt lika trevligt.

Arbetsmarknadsverket har många
olika uppgifter — en del av social natur
som naturligtvis kommer att medföra
kostnader som vi inte kan komma
ifrån. Andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder bör bedömas ur samhällsekonomisk
synpunkt och vara samhällsekonomiskt
motiverade. Ur den synpunkten
är det angeläget att man verkligen
försöker följa upp dem för att so
om den utbildning som har lämnats får
ett bestående värde.

Man kan ibland fråga sig vad det beror
på att bara en tredjedel är kvar
efter tre år inom den yrkesfamilj det
gäller. Naturligtvis kan det vara besvärligt
att få ett lämpligt arbete. Yrkesrådgivning
är säkerligen en mycket
svår sak. Dessutom kan givetvis den
omstrukturering av näringslivet som
hela tiden pågår medföra att den arbetsuppgift
för vilken en person blivit
omskolad försvinner och han därför
återigen blir ställd utanför och måste
få en ny utbildning.

Ibland har man ändå det intrycket
— i varje fall är uppgifterna därom så
pass många att man väl inte helt kan
bortse ifrån dem — att de yrkesrådgivande
uppträder med en viss översåtlig
överhöghet gentemot de arbetssökande
och tvingar in dessa på uppgifter som
de kanske inte riktigt passar för. Det

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

kan ju bidra till att resultatet inte helt
blir det som man skulle önska.

Herr talman! Det har varit av intresse
för mig att ställa denna fråga till inrikesministern
innan jag slutar min
verksamhet inom ett område som har
hört till mina uppgifter under de senaste
åren. .lag ber än en gång att få
tacka inrikesministern för svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Detta kanske är det
sista tillfälle som herr Kaijser och jag
har att diskutera med varandra. Jag
har alltid tyckt att det har varit stimulerande
att utbyta tankar med herr Kaijser
— det har vi gjort på flera skilda
områden.

Om jag får knyta an till den viktiga
fråga som herr Kaijser nu har tagit upp
vill jag emellertid understryka att vi
naturligtvis redan från början får utgå
från att den utbildning man har inte
garanterar att man får ett arbete inom
det yrke som man har tänkt sig. Frågan
om huruvida de som har genomgått
en yrkesinriktad utbildning i arbetsmarknadsstyrelsens
regi sedan verkligen
kommer att arbeta inom just det
område som de har tänkt sig kan jag
tyvärr inte ge besked om. För ett par
år sedan anslog vi medel för att möjliggöra
forskning kring arbetsmarknadsfrågor
av olika slag. I vad mån man
har lyckats att verkligen ge en utbildning
som svarar mot de faktiska möjligheterna
till en arbetsinsats framöver
är en sak som man nu försöker klarlägga
inom forskningen.

Egentligen skulle man vilja utvidga
herr Kaijsers fråga till att gälla hela
vårt utbildningssystem. Vågar man säga
att den utbildning som ges via arbetsmarknadsstyrelsen
skulle slå slint i
högre grad än den utbildning som ges
i det reguljära skolsystemet, via högskolor
osv. Jag är inte alldeles övertygad
om att man vid en jämförelse skulle
komma till det resultatet.

Eftersom en del inte har lämnat någ -

Anpr. arbetsmarknadsutbildningen

ra uppgifter och man sålunda inte helt
har kunnat följa upp undersökningen
kan man naturligtvis känna sig litet osäker
i fråga om de siffror som jag har
angivit. Men jag tycker att talen i stort
ger ett intryck av att man har lyckats
tämligen väl med att bereda arbetsuppgifter
åt dem som utbildats. Frågan
uppkommer då om de hade kunnat få
dessa jobb utan utbildningen, och det
kan väl i något fall antas att så skulle
ha varit fallet.

I frågan huruvida de som genomgått
utbildning verkligen är beredda att ta
en anställning hade herr Kaijser tydligen
nedslående erfarenheter. Jag hoppas
att vad han talade om förekommer
i rätt begränsad utsträckning. Nu görs
försök att genom anlagsundersökningar
få utrönt i förväg om vederbörande har
förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen
och således ha glädje av
den. Jag medger gärna att det naturligtvis
är en svår uppgift. Ganska många
människor har fått avslag hos arbetsmarknadsverket
när de gjort framställningar
om viss utbildning. De som överklagat
har ibland till och med begärt
att få träffa det ansvariga statsrådet för
att diskutera igenom saken. Jag vågar
inte säga att arbetsmarknadsverkets personal
i alla situationer kunnat göra den
rätta bedömningen — naturligtvis kan
det förekomma fel — men å andra sidan
vill jag också säga att många av
dem som önskar utbildning egentligen
inte har realistiska föreställningar om
vilka möjligheter som kan påräknas.
Och det är rätt naturligt. De har inte
insikter i det yrkesområde dit de vill
söka sig. De ser inte hur hård konkurrensen
är, men de har kanske en verklig
åstundan att syssla med ett visst arbete.
De kan inte rätt bedöma sin situation.
Därför är det uppenbart att det
här är fråga om en ganska grannlaga
uppgift för verkets personal.

Man får därför inte utan vidare säga
att arbetsmarknadsverkets tjänstemän
skulle inta en högdragen eller avvisande
attityd. Ibland kan det vara väldigt

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Ang. flyttningsbidrag till arbetskraft som

svårt för den utbildningssökande att
acceptera en bedömning, hur realistisk
och riktig den än är, och då vill vederbörande
kanske söka felet hos någon annan
än sig själv.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för de ytterligare synpunkter
på denna fråga som han gav i sitt senaste
inlägg.

Det gäller här en fråga som har diskuterats
rätt mycket man och man emellan
ute i landet. Jag har hört en kurator
säga att omskolningen har blivit någonting
av vår tids socialhjälp. Kan man
inte göra någonting annat, går man på
en omskolningskurs. Efter kursen är det
kanske inte så noga med att man får
något arbete.

I motiveringen till min interpellation
hade jag skrivit någonting om att man
möjligen kunde ta bort den kritik som
i detta avseende har riktats mot omskolningskurserna.
Jag tror nämligen
inte att man helt kan det. Jag tycker
att statsrådets svar tyder på att han anser
att kritiken är i stort sett oberättigad,
vilket givetvis i och för sig är bra.
Jag har emellertid också med tillfredsställelse
konstaterat att statsrådet har
en mycket balanserad inställning till
det hela och inser arbetsmarknadsverkets
svårigheter att rätt fullgöra sina
uppgifter vilket kan förklara den kritik
mot verket som har förekommit.

Jag vill avsluta mitt anförande med
att än en gång tacka statsrådet för svaret.
Jag tycker att diskussionen har varit
givande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. flyttningsbidrag till arbetskraft som
söker anställning i stödområde

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som
förklarat sig ämna vid detta samman -

söker anställning i stödområde

träde besvara jämväl herr Johan Olssons
(ep) interpellation angående flyttningsbidrag
till arbetskraft som söker
anställning i stödområde, fick ånyo ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Johan Olsson har
frågat mig om jag vill medverka till
att generösare flyttningsbestämmelser
åstadkoms för arbetskraft ute i landet
som önskar ta anställning i stödområdet
samt till att ökad upplysningsverksamhet
bedrivs i detta ärende.

Sedan den 1 juli 1965 gäller att flyttningsbidrag
i form av respenning och
bortavistelsebidrag kan utgå till den
som har kvalificerad yrkesutbildning
och som har fått stadigvarande anställning
i yrket vid nyetablerat eller utvidgat
industriföretag i ort inom stödområdet.
Sådant regionalpolitiskt betingat
flyttningsbidrag utgår i motsats
till vad som annars är fallet oberoende
av om sökanden är arbetslös eller riskerar
bli arbetslös och oberoende av
varifrån han flyttar. I samband med
beslutet under vårriksdagen om den
fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
redovisade jag att bidrag av detta
slag dittills hade beviljats i ca 100
fall.

För att förstärka flyttningsstödet i
samband med den vidgade regionalpolitiska
stödverksamheten beslöt riksdagen
på förslag av Kungl. Maj:t att även
starthjälp skall kunna utgå i dessa fall
av regionalpolitiskt motiverad flyttning
samt att flyttningsbidrag i de ifrågavarande
formerna skall kunna utgå även
om arbetstagaren inte skaffar sig arbetet
på egen hand, vilket tidigare var en
förutsättning.

Det är ännu för tidigt att dra några
slutsatser av verkningarna av det utvidgade
stödet till flyttning till stödområdet
liksom av det nya regionalpolitiska
stödet över huvud taget. Jag är
därför inte beredd att föreslå några
ändringar av de regler som gäller
fr. o. m. den 1 juli i år.

På herr Olssons fråga om upplysningsverksamheten
i fråga om flytt -

Måndagen den I I december 1970

Nr 45

Ang. flyttningsbidrag till arbetskraft som söker anställning i stödområde

ningsbidrag vill jag hänvisa dels 1 ill att
arbetsmarknadsstyrelsen fortlöpande
informerar härom bl. a. i tidningen
Arbetsmarknaden, dels till alt inrikesdepartementet
gett ut en särskild broschyr
med information om det förstärkta
regionalpolitiska stödet. I denna
lämnas upplysningar också om flyttningsstödet.

Ilerr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att fn tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
interpellation.

Den fråga jag har tagit upp är en
detaljfråga i det stora regionalpolitiska
komplexet, men jag anser ändå att det
är en fråga av betydande räckvidd.
Detta har jag också framhållit i min
interpellation. Jag utgår ifrån att vi är
ense om att vi måste försöka driva en
regionalpolitik som leder till bättre
balans, alltså en regionalpolitik som
förstärker näringslivet och befolkningsunderlaget
ute i landet och förhindrar
att alltför stora stockningsproblem
uppstår på vissa orter med stor befolkningskoncentration.
Detta har regeringen
också klart uttalat, bl. a. i den proposition
om regionalpolitiken som vi
behandlade under våren. Ett annat uttalande
härom från regeringens sida
gjordes i fjolårets statsverksproposition.
Eftersom vi alltså numera är ense
om den målsättningen vill jag föra resonemanget
en bit vidare.

Tillgången på arbetskraft är ett av
de viktigaste motiven till att företag
kan förmås att flytta från stockningsområdena
ut till landsorten. Det faktum
att det fanns gott om arbetskraft inom
jord- och skogsbruket, att det alltså
fanns en betydande arbetskraftsreserv
i de areella näringarna, var i början
av 1960-talet ett mycket starkt lokaliscringspolitiskt
argument. Företag som
flyttade ut i landsorten fick också mycket
snabbt ett kraftigt arbetskraftstillskott.
Men nu har arbetskraften inom
dessa näringar i landsorten tunnats ut.

Vi har inte längre eu reserv där på
samma siilt som vi hade i början av
1960-talet. Den arbetslösa arbetskraften
står ju inte ute i landet och väntar på
att ett företag skall komma och erbjuda
arbete utan iir hänvisad till att försöka
få arbete där arbete står att finna, vilket
i de flesta fall är i vad vi kallar
stockningsområdena.

När lokaliseringspolitiken nu sätter
in med ökad kraft har vi kunnat konstatera
att många företag, ofta större
företag, har mött betydande svårigheter
på de tilltänkta lokaliseringsorterna
därför att man där inte bar kunnat få
arbetskraft tillräckligt för att börja sin
produktion inom rimlig tid. På dessa
orter finns fortfarande en betydande
dold arbetskraft, och arbetslöshetssiffrorna
är också rätt höga. Ett företag
som kanske börjar med 50 man i startögonblicket
och som om några år räknar
med att behöva 100 man eller fler
har ändå inte möjlighet att tillräckligt
snabbt för att det skall bli lönsamt få
erforderlig kärna av vrkeskunnig arbetskraft.
Det finns konkreta exempel
härpå från Ljusdalsområdet, som har
detta problem att brottas med i betydande
grad.

Skulle det inte vara möjligt att särskilt
stimulera den arbetskraft som
flyttat ut från en lokaliseringsort att
flytta tillbaka när ett företag kommer
och vill starta? Vi vet att det finns ett
betydande intresse hos folk att flytta
åter, om en fast anställning kan erbjudas.
Har man varit borta ett eller ett
par år, kanske längre tid, uppstår en
rad problem och kostnader i samband
med en återflyttning. Samhället borde
i sådana här speciella fall kunna träda
in och stimulera en återflyttning, om
ett lokaliseringsföretag står och väntar
på arbetskraft men inte genast kan erhålla
erforderlig sådan.

Vi har många gånger från vårt håll
— som inrikesministern känner till —
kritiserat den ensidiga flyttningspolitiken.
Det har inte skett från den utgångspunkten
att vi bär velat undan -

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Ang. flyttningsbidrag till arbetskraft som
dra den enskilde möjligheten att få arbete
när han blivit arbetslös eller möjligheten
till valfrihet om han velat ha
ett annat arbete än det som kunnat erbjudas
honom på hemorten. Den ensidiga
satsningen när det gäller den rörlighetsfrämjande
politiken bidrar i hög
grad till att försvåra den målsättning
som vi har haft i fråga om lokaliseringspolitiken,
en målsättning som vi ändå
är överens om.

Under de sista fem åren har flyttningsbidrag
utgått till 21 000 personer
som har flyttat från stödområdet till
AB-länet. Det innebär att vi i betydande
utsträckning har understött företag i
stockningsområdena under dessa år.
Samtidigt som vi medger att detta är
ett problem har vi med statens hjälp
sänt arbetskraft från Norrland till
Stockholmsområdet. Ungefär hälften av
dem som har fått statlig hjälp har gått
just till AB-länet. Endast ungefär 100
människor har flyttat i motsatt riktning,
således från stockningsområdena
till stödområdet.

För dem som sysslar med lokaliseringspolitik
är det svårt att förstå en
sådan här utveckling. Man tycker att
det borde vidtagas åtgärder för att få
en ändring till stånd. Det är anmärkningsvärt
att man inte från samhällets
sida har angripit detta missförhållande
som har pågått under så många år, samtidigt
som man ändå har haft den målsättningen
att skapa en regionalpolitisk
balans.

I svaret sägs det att nya bestämmelser
gäller från den 1 juli i år, och det
är riktigt. Flyttningsstödet till kvalificerad
arbetskraft har ökat. Numera kan
starthjälp utgå, vilket tidigare inte var
möjligt, och även andra förbättringar
har åstadkommits. Vi hälsar självfallet
detta med tillfredsställelse, men vi anser
att åtgärderna är otillräckliga och
att problemet bör angripas med hänsyn
till den situation vi just nu möter när
företag skall lokaliseras.

Ett exempel från Jämtland är i hög
grad omtalat. Man annonserade efter

söker anställning i stödområde
dem som ville ha arbete i Jämtland och
fick 1 300 svar eller mer. Hälften kom
från jämtlänningar som ville flytta hem,
och den andra hälften kom från andra
människor som ville vistas i en sådan
miljö som Jämtland erbjuder. Det var
alltså ett försök att utforska intresset.
Jag skulle tro att man skulle få ett liknande
svar även i andra län.

Om man fortfarande håller fast vid
målsättningen borde man underrätta arbetsförmedlingarna
om situationen och
ge dem möjlighet att samla upp arbetssökande
för att ha en reserv den dag
ett företag vill lokalisera någon verksamhet
till trakten, så att man snabbt
kan ange hur många arbetssökande som
finns.

Jag skulle vilja anföra ett exempel,
som kanske har nämnts någon gång tidigare.
E M Ericsson sökte för bra
många år sedan en ort i Hälsingland
där man kunde bygga ut sin produktion
av elektrisk materiel — man hade redan
en rätt stor produktion i Söderhamn.
Man siktade på några kommuner,
däribland Delsbo. Kommunalmännen
i Delsbo gick ut i en direkt dörrknackaraktion,
och för alla som ville
ha arbete i en påtänkt fabrik antecknades
alla data. Man fick fram 400 personer
som var beredda att ta anställning,
och enligt vad företagsledningen sedan
sade var den undersökningen anledningen
till att anläggningen uppfördes
just i Delsbo, alltså en typisk jordbrukskommun,
där den sedan har utvecklats
så att den för närvarande har mellan
200 och 300 anställda. Där hade företaget
någonting konkret att rätta sig
efter den dag beslut skulle fattas, Någonting
sådant borde med arbetsförmedlingarnas
hjälp åstadkommas i de
regioner där det bedöms vara angeläget
att lokalisera nya verksamheter.

Sedan skulle jag också önska att den
information som nämnts i svaret kunde
göras utförligare — den måste nu sägas
vara ringa. Jag har sett den broschyr
som omnämnts i svaret men har den
inte med här. Den riktar sig endast

Måndagen den 11 december 1970

Nr 45

Ans. flyttningsbidrag till arbetskraft som söker anställning i stödområde

till företagen, och där nämns i några
rader att man kan få bidrag för återflyttning
av kvalificerad arbetskraft.
Skulle man inte kunna rikta en sådan
propaganda direkt till arbetskraften?
Skulle det vara otänkbart, om vi fortfarande
har samma målsättning, att
skicka ut en broschyr till alla de 70 000
—80 000 människor som fått starthjälp
under senare år och tala om vad vi nu
kan erbjuda?

En viktig fråga är hur begreppet kvalificerad
arbetskraft skall bedömas. Vi
har haft den uppfattningen att man
med kvalificerad arbetskraft menar sådana
som kan åta sig nyckeluppgifter,
t. ex. att bli förmän i ett nystartat företag,
men inte vanlig yrkesutbildad arbetskraft
som exempelvis svetsare. Kunde
man ändra den inställningen — och
kanske är man beredd att göra det — så
att yrkesutbildad arbetskraft i allmänhet
kan få flyttningsstöd, skulle det vara
en avsevärd hjälp.

Jag tycker också att man borde kunna
tillämpa samma kriterier för hjälp till
flyttning av arbetskraft i båda riktningarna
— kravet att vederbörande
skall vara arbetslös borde enligt min
mening tas bort, om det gäller ett lokaliseringsföretag.
På så sätt skulle man
kunna få ökad effekt av strävandena
att åstadkomma en återflyttning från
stockningsområdena. Det är nu omöjligt
för arbetskraften att få det vanliga
stödet vid flyttning från Stockholm, eftersom
det inte är brist på arbete där.
Kunde man ändra bestämmelserna så,
att den faktorn inte vore avgörande,
skulle man kanske kunna få effekt av
verksamheten.

Jag vore tacksam för några ytterligare
synpunkter på denna, såsom jag
tycker, ytterligt viktiga fråga.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har kanske inte
riktigt samma syn på dessa problem
som herr Johan Olsson har. Jag vill att
vi skall komma till rätta med de verk -

ligt stora och besvärliga uppgifterna.

För mig framstår läget inte så som
herr Olsson beskriver det. Vi har under
rätt lång tid arbetat med dessa saker.
Hela det regionalpolitiska stödet liar ju
kommit till för att skapa fler arbetstillfällen
i synnerhet inom skogslänen, så
att människorna kan stanna kvar där.
Vi ville således bjuda alternativ till
flyttningsströmmen som herr Johan
Olsson beskrev.

Vi arbetar alltså på båda dessa områden.
Genom den informationsverksamhet
som bedrivs i synnerhet av de
norrländska länen visar man upp för
företagen att det i skogslänen finns arbetskraft
och att det finns en bra miljö
för företagen. Man anför att det är styrkan
med en etablering i Norrland. Kommer
ni dit, hävdas det, möter ni en bra
miljö och arbetsvilliga människor. För
mig är detta något positivt.

Herr Olsson pekar på det som fortfarande
i och för sig är ett undantag,
nämligen att vi just när det gäller de
nyetablerade företagen i Norrland eller
företag som utvecklas upplyser om att
de har möjligheter att få bidrag från
samhällets sida för att kunna anlita
specialister och yrkesutbildat folk från
södra eller mellersta Sverige — eller
från annat håll — för att verksamheten
skall kunna komma i gång på ett riktigt
sätt. Det är sörjt för detta.

För mig kommer emellertid regionalpolitiken
att ha sin tyngdpunkt i en
strävan att försöka bereda arbete för de
människor som i dag finns inom de
norra regionerna och som har alltför
små möjligheter att försörja sig själva
och sin familj. Det blir för mig det centrala.
Den fråga som herr Johan Olsson
anser mycket viktig är därför enligt
min mening inte av så stor betydelse.
Stöd kan ges som en komplettering för
att få industrialiseringsprocessen i
skogslänen i gång på ett riktigt sätt.
Man går in då företagen inte lokalt kan
rekrytera den yrkesutbildade arbetskraft
som kan behövas för vissa funktioner.
Jag vill gärna stryka under detta

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Ang. flyttningsbidrag till arbetskraft som söker anställning i stödområde

i sammanhanget, därför att jag är angelägen
om att — var tillfälle än bjuds
—• framhålla det som är positivt för de
norra delarna av vårt land. Jag har
besökt många industrier, och för mig
är det slående att det finns så många
unga och välutbildade människor i
Norrland. När man där går runt på ett
industriföretag, träffar man många som
har fått en ordentlig yrkesutbildning
innan de har gått till industrin. Det
finns således mycket positivt att redovisa,
och jag vidhåller att åtgärderna
i första hand skall inriktas på vad jag
ser som det väsentliga — att skapa sysselsättning
åt människor vilka i dag
saknar de arbetstillfällen som de med
rätta kan begära av samhället.

Som framgick av mitt svar har vi
gjort det undantaget att industrier i
Norrland kan påräkna ett särskilt stöd
från arbetsmarknadsverket för att få
sina väsentliga problem lösta.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag räknade faktiskt
med att inrikesministern skulle vara
något mera positiv i sin replik än han
var. Han var ju angelägen att här förklara
att det väsentligaste var att skaffa
arbete. I andra hand kommer alltså att
man skall få regionalpolitisk balans,
om jag uppfattade honom rätt. Jag vill
inte bestrida att det är en väsentlig
uppgift att skaffa arbete åt dem som
blir arbetslösa. Men då måste man enligt
min mening tillgripa sådana åtgärder
att man också skapar balans regionalpolitiskt
sett och därmed för arbete
till de olika regionerna. För att detta
skall bli möjligt måste man ha ett livskraftigt
näringsliv med företag som
verkligen vill satsa på de olika orterna.

Det problem som jag har tagit upp
till diskussion är rätt betydande just
när man har ett större företag som
verkligen vill ta vara på de positiva
effekter som statsrådet beskriver och
som alldeles säkert finns — det vill jag
understryka. Det blir då för stora start -

svårigheter, för stora tröskelproblem,
och därför borde de frågor jag nämnt
få en generösare bedömning.

Jag anser att bestämmelserna nu inte
är riktigt lämpade för en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag tror att man borde
ha samma bestämmelser för flyttning
i båda riktningarna. Man skulle alltså
medge att människor i t. ex. Stockholmsregionen,
om de bjuds tillfälle till
arbete i de regioner som vi vill stödja,
skulle kunna få samma bidrag som de
fått en gång när de for ned från stödområdet.
Den möjligheten finns inte
för närvarande. Tolkningen av uttrycket
”kvalificerad vrkesutbildad arbetskraft”
anser jag för min del bör tas under
omprövning, så att man kan tilllämpa
bestämmelsen på det sättet att
den får anses gälla arbetskraft som har
en yrkesutbildning, alltså människor
som direkt kan gå in som arbetskraft,
inte bara som arbetsledare och förmän,
för att bilda den kärna som företaget
behöver i början. Därigenom skapas
möjligheter för att sysselsätta den arbetskraft
som finns i den region man
lokaliserar till, alltså den dolda arbetskraften,
kvinnorna, arbetslösa osv.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har redogjort för
de möjligheter som finns. Jag tror inte
vi skall underskatta människornas egen
förmåga att kunna bedöma sin situation.
Jag är övertygad om att det inte
föreligger svårigheter att bli informerad
om denna möjlighet för t. ex. en
yrkesarbetare som flyttat till Stockholm.
Om han vill tillbaka, så kan han ju passa
på tillfället när han ser, att en industri
etableras på hemorten. Då kan han
anmäla sig och utnyttja de möjligheter
som finns att få hjälp att flytta tillbaka.
Jag har mycket svårt för att tro annat
än att människor resonerar på det
sättet och ser till att de själva skaffar
sig erforderlig information.

Om vi drar de yttersta konsekvenserna
av vad herr Olsson menar, skulle det

Måndagen den 11 december 1970

Nr 45

Ang. flyttningsbidrag till arbetskraft som söker anställning i stödområde

betyda att vi skulle tillämpa en politik
som inte bara innebar alt vi flyttade
människorna till maskinerna eller maskinerna
till människorna, utan det
skulle innebära att vi skulle flytta både
maskinerna och människorna. Jag vill
inte vara med om att göra en sådan metod
till en central punkt i detta sammanhang.
Jag tror att vi skall inrikta
oss på att försöka bevara de stödpunkter
vi vill ha. Vi skall se till att samhällena
har tillräckligt försörjningsunderlag.
Men låt oss inte gå ut och inbilla
någon att det i det här landet finns ekonomiska
eller befolkningsmässiga förutsättningar
för rekonstruktion av ett
samhälle som en gång varit. Det skulle
vara att gå alldeles för långt, och framför
allt skulle vi då snedvrida hela perspektivet.

Jag vill inte heller tänka bara på
dem som vill resa tillbaka, ty jag har
omsorg om människorna som finns i
Norrland. Även de äldre, de handikappade
m. fl. skall ha samma chans som
på andra håll. Därför får vi sannerligen
inte göra det alltför lätt för folk att lämna
ett arbete på en annan ort för att
erbjuda dem arbete i den gamla hemorten.
Det skulle kanske drabba människor
som gått år efter år utan att kunna
få en stadig och trygg sysselsättning.
För mig är det viktigast att ordna
arbete för dessa människor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det var väl ändå en
stor överdrift att tolka mina inlägg som
en önskan att återgå till den gamla tiden
och försöka flytta både maskiner
och arbetskraft till landsorten.

Vi har varit överens om målsättningen,
en regional balans, som innebär en
viss förstärkning av näringslivet på
landsorten; samtidigt försöker vi lösa
de problem som den hårda koncentrationen
lett till. Härpå har vi ju också
statsrådets ord. Jag skall be att få citera
några meningar i proposition nr
75, som framlades i våras: ”Det är en -

ligt min mening eu viktig uppgift att
styra utvecklingen i sådana banor att
en bättre regional balans främjas och
att en jämnare fördelning av det stigande
viilständet nås i olika delar av
landet. Fn balanserad fördelning av befolkning
och näringsliv är motiverad
också av miljöpolitiska hänsyn. Den
ökade insikten om miljöns betydelse har
tillfört välståndsbegreppet ytterligare
en viktig dimension.”

Länsplanering 67 accepterades i stort
sett av regeringen, även om länens ambitioner
dämpades något.

För Ljusdalsområdets del hade vi en
målsättning på ungefär 2 000 arbetstillfällen
för att det området skall kunna
ge vad man menar med en lämplig industriell
miljö och en sund, balanserad
utveckling. Man måste ha detta antal
arbetstillfällen för att klara den uppgiften.

2 000 arbetstillfällen i Ljusdalsregionen
är ganska mycket, och de arbetarna
finns ju inte förrän på sikt så att
säga. Många av dessa finns i form av
arbetslös kvinnlig arbetskraft och annan
dold arbetskraft. Men vi måste ha
tillbaka en del av dem som flyttat ut
för att vi skall kunna få denna balans.
Skall vi få balans även i stockningsområdena,
måste vi ju ändå erkänna att
en del av dem som finns där måste
flytta tillbaka för att förstärka näringslivet
ute i regionerna. Man behöver inte
använda överdrifter här, men för att
vi skall lyckas med denna målsättning
måste vi se till att vi också stimulerar
den arbetskraft som kan flytta tillbaka
att verkligen göra det.

Det finns en hel rad åtgärder här som
man kan vidta, inte minst överläggning,
ar med arbetsförmedlingarna — de har
säkert synpunkter på detta. Men en ytterligare
information i skrift — t. ex. i
tidskrifter — direkt riktad till arbetskraften
är någonting som statsrådet bör
fundera på efter hand. Studera gärna
hur svårt det är att få företag att lokalisera
sig på grund av de stora tröskelproblem
av olika slag som föreligger!

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Ang. försäljningen av bussar från Sverige till Nigeria

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. försäljningen av bussar från Sverige
till Nigeria

Ordet gavs därpå till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING, som meddelat, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Hanssons (s) interpellation
angående försäljningen av
bussar från Sverige till Nigeria, och nu
anförde:

Herr talman! Herr Hansson har frågat
mig om jag kan bekräfta att ingen
svensk statlig myndighet varit inblandad
eller underlåtit att göra erforderliga
ingripanden i den beklagliga affären
med de s. k. Nigeriabussarna.

Jag vill redan från början uttala, att
— enligt vad jag inhämtat — ingen
svensk myndighet eller något svenskt
statligt företag handlat på sådant sätt
att myndigheten eller företaget kan sägas
ens indirekt ha påverkat utgången
av den transaktion herr Hansson interpellerat
om.

Interpellationen ger mig emellertid
anledning att lämna en redogörelse för
hur denna affär har förlöpt hittills.

Upprinnelsen är att söka i högertrafikreformen,
då en stor mängd bussar
som inte bedömdes anpassningsbara för
högertrafiken togs ur trafik. Statens
högertrafikkommission hade att ombesörja
denna trafikomläggning, i vilket
uppdrag bl. a. också ingick att nyttiggöra
äldre inlösta bussar på lämpligt
sätt eller i förekommande fall låta skrota
dem. Kommissionen uppdrog åt försvarets
fabriksverk att avyttra de vänsterbussar
som inte borde byggas om
till högertrafik och som inte redan
sålts eller kommit till användning på
annat sätt. I detta restlager ingick bl. a.
134 Scania-Metropolbussar som tillverkats
år 1953 och som alltså vid övergången
till högertrafik var 14 år gamla.

Vid en genomgång av den resterande

vänsterbussparken konstaterades, att
Metropolbussarna inte var lämpade att
sättas i trafik, varför fabriksverket fick
i uppdrag att sälja dem som skrot. Efter
anbudsförfarande såldes dessa 134
bussar den 15 januari 1969 till ett enskilt
företag. I en samma dag daterad
skrivelse från verket till företaget bekräftades
att bussarna sålts i befintligt
skick för nedmontering.

Försvarets fabriksverk förhörde sig
sedermera hos statens trafiksäkerhetsverk,
som övertagit högertrafikkommissionens
kvarvarande arbetsuppgifter,
om några invändningar förelåg mot
att det företag, som köpt bussarna, i
sin tur avyttrade dem till en mekanisk
verkstad för nedmontering och användning
av vissa delar för att bygga redskap
m. in. Trafiksäkerhetsverket fann
inte anledning att motsätta sig denna
transaktion.

Sedermera hade — enligt vad jag erfarit
— verkstadsföretaget avyttrat en
del av eller alla bussarna till ett tredje
företag. På detta stadium hade naturligtvis
varken trafiksäkerhetsverket eller
fabriksverket någonting mer med
transaktionen att skaffa.

Under slutet av sommaren 1970 inställdes
emellertid en kontingent om
100 av ifrågavarande Metropolbussar på
AB Svensk bilprovnings station i Oskarshamn
för s. k. trafiksäkerhetskontroll.
Denna kontroll är en frivillig besiktning,
som bolaget tillhandahåller
vid sidan av de obligatoriska förrättningarna.
Den överensstämmer dock i
fråga om det tekniska utförandet med
den obligatoriska kontrollbesiktningen
och innebär således en granskning av
fordonen från trafiksäkerhetssynpunkt.
De båda besiktningstyperna skiljer sig
åt endast därigenom att en frivillig trafiksäkerhetskontroll
inte kan leda till
föreläggande om ny besiktning eller till
körförbud. Liksom vid obligatorisk
kontrollbesiktning upprättas dock protokoll
som tydligt anger iakttagna bristfälligheter
hos fordonet.

Beställare av besiktningen var verk -

Måndagen den 14 december 1970

Nr 45

Ang. försäljningen av bussar från Sverige till Nigeria

stadsföretaget — således köpare nr 2
— som också angavs som ägare till bussarna.
Vid besiktningen konstaterades
vissa bristfälligbeter, såsom ledningsliickage,
nedslitna bromsbelägg, defekta
torkarblad in. m. Felen var i vissa fall
sådana att de vid en obligatorisk besiktning
skulle ha medfört föreläggande
om ny besiktning, medan endast eu
buss hade sådana fel att det skulle ha
blivit aktuellt med körförbud. Huvuddelen
av anmärkningarna hade karaktären
av s. k. påpekanden. Samtliga anmärkningar
redovisades i besiktningsprotokollen,
som i ett exemplar för varje
buss överlämnades till beställaren.
Verkstadsföretaget hade således möjlighet
att ta del av alla anmärkningar.

Den 4 augusti i år fick en tjänsteman
vid trafiksäkerhetsverk^ kännedom om
att dessa bussar sålts till Nigeria. Påföljande
dag kontaktades trafiksäkerhetsverket
av Nigerias ambassad i
Stockholm med hemställan om vissa
upplysningar beträffande bussarnas
kondition m. m. och om lämpligheten
av denna affär. Verket svarade omedelbart
genom eu skrivelse, i vilken framhölls
dels att bussarna inte varit avsedda
att säljas för användning i trafik,
dels att reservdelsförsörjning och riktig
skötsel torde vara svårlösta problem.

Nigerias ambassad hade i detta sammanhang
även vänt sig till utrikesdepartementet,
som tog kontakt med trafiksäkerhetsverket
för klarläggande av
ärendets gång och för att få tillgång till
förekommen skriftväxling.

Den 29 oktober inbjöds företrädare
för bl. a. trafiksäkerlietsverket och AB
Svensk bilprovning till Nigerias ambassad
för att lämna upplysningar till
en representant för den nigerianska
undersökningskommission som tillsatts
i anledning av affären med Metropolbussarna.

Jag har inhämtat, att bl. a. Svensk
bilprovning på särskild inbjudan sänt
en representant till Lagos i Nigeria för
att där avge vittnesmål inför undersökningskommissionen.
Jag har vidare er -

farit, att flertalet bussar går i trafik i
Lagos och alt man eventuellt överväger
alt bygga om dem för att bättre passa
de speciella förhållandena där. Vissa
reservdelar lär vara svåra att uppbringa,
däribland en typ av packningar
som torkat sönder men som skall levereras
av en busstillverkare i Sverige.
Säljaren skall ha en tekniker stationerad
i Lagos för att stå till tjänst med
särskilda servicearbeten avseende bl. a.
bussarnas dieselmotorer.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag lackar statsrådet
Norling för det utförliga svaret på min
interpellation.

Interpellationer brukar väl oftast beröra
näraliggande lokala spörsmål, och
Lagos är förvisso för oss en avlägsen
plats. Men avstånden på vår jord krymper
och vårt land har ett intresse av
att ha goda förbindelser med alla folk.

Det var med tillfredsställelse jag i
somras erfor att handeln mellan Sverige
och det krigshärjade Nigeria åter
började komma i gång. Särskilt positivt
uttryckte man sig på nigerianskt håll
över att den förslitna fordonsparken
kunde börja byggas upp med hjälp av
ett fördelaktigt köp av svenska bussar.

Så mycket mera beklagligt var det då
att så småningom få höra om transaktionens
karaktär och om de bekymmer
svenska produkter vållat i ett land som
redan brottas med många svårigheter.

Ingen svensk lag hindrar enskilda
svenska företag att göra affärer utomlands
som skadar vårt anseende. Men
när man i pressen läser att svenska officiella
institutioner —• i detta fall försvarets
fabriksverk och AB Svensk bilprovning
— spelat en roll i en sådan
affär blir man orolig. Tvivelsutan måste
en utlänning med begränsade informationsmöjligheter
när det gäller svenska
förhållanden ställa sig frågan, om
Sverige som land varit inblandat i det
hela.

önskan att få klarhet i detta och ge

Nr 45

Måndagen den 14 december 1970

Ang. försäljningen av bussar från Sverige till Nigeria

offentlighet åt ett positivt klarläggande
har dikterat min interpellation. Det är
därför med tillfredsställelse jag noterar
statsrådet Norlings försäkran om ärendets
riktiga handläggning i berörda instanser.
Det bör också vara av värde
för Sveriges renommé att en representant
för AB Svensk bilprovning hjälpt
till att klarlägga situationen inför undersökningskommissionen
i Lagos.

Skadan är skedd och de ”svenska
bussarna” har blivit ett negativt begrepp,
men förtroendet för Sverige som
land och industrination kan återställas.

Jag ber än en gång, herr talman, att
få tacka för svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 45 och
47—49, statsutskottets memorial nr 227,
bevillningsutskottets betänkande nr 67,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 71, 72 och 79—90, första lagut -

skottets utlåtande nr 81, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 89, 91 och 92
samt jordbruksutskottets utlåtande nr
53.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde

dels konstitutionsutskottets utlåtande
nr 45 samt bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 71, 72 och 79—90 i
nu nämnd ordning skulle uppföras näst
efter tredje lagutskottets utlåtande nr
92,

dels ock statsutskottets memorial nr
227 skulle sättas sist.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 17.13.

In fidem
K,-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1971