Fredagen den 11 december Sid (Riksdagens protokoll 1964:41)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41

FÖRSTA KAMMAREN

1964

11—15 december

Debatter m. m.

Fredagen den 11 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Palm ang. det framtida fredsforskningsarbetet ...... 4

av herr Sveningsson ang. länspolisens trafikgrupper i Älvsborgs

län .................................................. 6

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m. (Forts.) ........ 9

Meddelande ang. enkel fråga av herr Bengtson om åtgärder mot
arbetslösheten bland svenska musiker...................... 74

Måndagen den 14 december

Svar på interpellationer:

av herr Alexanderson om domares oavsättlighet ............ 75

av herr Jacobsson, Gösta, om effektivisering av åtgärderna för
att hindra att havsvattnet förorenas genom olja............ 79

Tisdagen den 15 december

Svar på frågor:

av herr Sveningsson ang. trafikövervakning utan allmän hastig -

hetsbegränsning ........................................ 85

av herr Bengtson om åtgärder mot arbetslösheten bland svenska

musiker .............................................. 86

av herr Jacobsson, Per, ang. bristen på provinsialläkare...... 87

Svar på interpellation av herr Lager ang. direktiven för den svenska
FN-delegationens ställningstagande i Kongofrågan, m. m. .. 88

Reformering av de gymnasiala skolorna m. m. (Forts.) ........ 90

Om ett statligt institut för freds- och avrustningsforskning...... 136

Om en översyn av domarlönerna ............................ 137

Viss ändring av strafflagens bestämmelser om skadestånd...... 140

Bidragsgivning till vissa räkfiskare............................ 142

Lån till vissa räkfiskare...................................... 148

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 41

Nr 41

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 15 december Sid.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. reformering av de gymnasiala
skolorna m. ...................................... 90

Statsutskottets utlåtande nr 207, ang. anslag å tilläggsstat I: Vissa
exploateringskostnader m. in............................... 135

— nr 208, ang. personalstater för viss personal i teknisk tjänst

vid marinen in. ........................................ 135

— nr 209, ang. lån till Upplands-Bro kommun.................. 135

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 40, ang. åtgärder till stärkande
av det svenska folkstyret .............................. 136

Utrikesutskottets utlåtande nr 12, ang. konvention om kontinentalsockeln
m. in............................................. 196

— nr 13, ang. ett tilläggsavtal till överenskommelsen med polska
regeringen omi ersättning för de svenska intressena i Polen .. 136

Statsutskottets utlåtande nr 191, ang. överlåtelse till Västerås stad
av dr ivmedelsanläggning med tillhörande markområde i staden 136

— nr 192, om ett statligt institut för freds- och avrustningsforsk ning

.................................................... 196

— nr 193, ang. organisationen av delgivningsverksamheten efter

förstatligandet av polisväsendet m. ........................ 137

— nr 194, ang. vissa anslag till underrätterna m. m............. 137

— nr 195, ang. viss upprustning av Djurgården m. m........... 139

— nr 196, ang. statlig långivning för anskaffning av högertrafikbussar
.................................................. 139

— nr 197, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.....139

— nr 198, ang. utgifter å tilläggsstat I: utrikesdepartementet---- 139

— nr 199, ang. utgifter å tilläggsstat I: försvarsdepartementet---- 139

— nr 200, ang. utgifter å tilläggsstat I: socialdepartementet----139

— nr 201, ang. utgifter å tilläggsstat I: kommunikationsdepartementet
.................................................. 199

— nr 202, ang. utgifter å tilläggsstat I: finansdepartementet---- 139

_ nr 203, ang. utgifter å tilläggsstat I: ecklesiastikdepartementet 140

— nr 204, ang. utgifter å tilläggsstat I: handelsdepartementet .. 140

— nr 205, ang. utgifter å tilläggsstat I: inrikesdepartementet---- 140

— nr 206, ang. utgifter å tilläggsstat I: civildepartementet...... 140

Första lagutskottets utlåtande nr 51, ang. ändring i 6 kap. strafflagen
.................................................... 146

— nr 52, ang. organisationen av delgivningsverksamheten efter

förstatligandet av polisväsendet in. m....................... 141

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. utgifter å tilläggsstat I:
jordbruksärenden ........................................ 141

Fredagen den 11 december 1964

Nr 41

Fredagen den 11 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1964 den 11 december sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått
i uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte
suppleanter för dessa fullmäktige, för
anställande av val av en suppleant för
en fullmäktig i riksbanken under återstående
delen av valperioden 1963—
1966 efter herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson, som avlidit; och befanns efter
valförrättningens slut ha blivit utsedd
till

suppleant för herr Persson, Ragnar
Valdemar,

under återstående delen av valperioden
1963—1966:

herr Gustafsson, Hans Lennart, ledamot
av andra kammaren, med 44 röster.

Glist. Elof sson G. Ivar Virgin

O. Malmborg Ingemund Bengtsson

År 1964 den 11 december sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått
i uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte
suppleanter för dessa fullmäktige, för
anställande av val av en suppleant för
en fullmäktig i riksgäldskontoret efter
herr Hans Lennart Gustafsson, som den
9 december 1964 erhållit entledigande
från sitt uppdrag att vara suppleant för
herr Axel Gustav Birger Andersson i
dennes egenskap av fullmäktig i riksgäldskontoret;
och befanns efter valförrättningens
slut ha blivit utsedd till

suppleant för herr Andersson, A. G. B.,
under återstående delen av valperioden
1962—1965:

herr Svanberg, Uno Ingvar, ledamot
av andra kammaren, med 44 röster.

Glist. Elofsson G. Ivar Virgin

O. Malmborg Ingemund Bengtsson

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelse till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom under gårdagen genom anslag
meddelades beräknas plenum i dag sluta
omkring kl. 18.00. Om så är möjligt sker
omröstning i anledning av särskilda utskottets
utlåtande nr 1 före plenums
slut. Medhinnes ej detta uppskjutes omröstningen
till arbetsplenum tisdagen
den 15/12, vilket plenum börjar kl.
11.00.

Jag fäster vidare uppmärksamheten
på att likaså under gårdagen anslagits
meddelande att 1965 års remissdebatt
hålles med början tisdagen den 19 januari
1965.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagen under tiden den
11—den 14 december på grund av utrikesresa.

Stockholm den 10 december 1964
Olof Palme

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. det framtida fredsforskningsarbetet

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 15 december till årets slut för
utrikes studieresa.

Stockholm den 11 december 1964

Rolf Kaijser

De begärda ledigheterna beviljades.

Ang. det framtida fredsforskningsarbetet Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Palms interpellation
angående det framtida fredsforskningsarbetet,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Palm har frågat
mig om jag är villig att inför höstriksdagen
närmare precisera hur det framtida
fredsforskningsarbetet kommer att
bedrivas och när en eventuell proposition
med förslag om ett fredsforskningsinstitut
är att vänta.

Till svar på interpellationen vill jag
meddela, att utrikesministern i dagens
konselj fått bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att utreda frågan om inrättande
av ett internationellt institut
för freds- och konfliktforskning.

I direktiven framhålles att den långvariga
fredsperiod Sverige upplevt och
vår strävan att föra en konsekvent neutralitets-
och fredspolitik gör det naturligt
att vi uppmärksammar problemet
hur internationella konflikter uppstår,
hur de skall kunna undgås och hur
de skall kunna biläggas på fredlig väg.
Det skulle ligga i linje med denna politik,
om Sverige kunde lämna ett effektivt
bidrag till den fortsatta utvecklingen
av freds- och konfliktforskningen
och därmed öka kunskapen om de internationella
konfliktproblemens bakgrund,
om möjliga vägar att mildra
spänningstillstånd, undanröja oroshärdar
och effektivt utnyttja FN som ett
värn för freden. Inte minst behövs

forskningsinsatser för att lösa problem
som aktualiseras i samband med såväl
FN:s fredsbevarande operationer som
med förhandlingar om nedrustning.

Det är mot den bakgrunden som regeringen
funnit det angeläget att låta
undersöka möjligheten och lämpligheten
av att i Sverige skapa ett internationellt
institut för freds- och konfliktforskning.

Det är inte möjligt för mig att här
precisera uppläggningen av institutets
fredsforskningsarbete. Det får bli utredningens
uppgift. Avgörande för utformningen
av institutets organisation
och arbetsinriktning är dock kraven
att institutet skall ha en klart internationell
karaktär och att objektiviteten i
dess forskningsarbete inte skall kunna
ifrågasättas.

Inte heller kan jag nu säga när ett
eventuellt förslag om ett fredsforskniogsinstitut
kan presenteras för riksdagen.
I direktiven har emellertid framhållits
att utredningsarbetet bör bedrivas
snabbt utan att därför kraven på
ett grundligt inträngande i problematiken
eftersattes.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill till hans excellens
statsministern uttala ett tack för
det positiva svaret på min interpellation.

Som frågeställare är jag nöjd med det
besked jag fått, innebärande att utrikesministern
i dag erhållit bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för att utreda
frågan om inrättandet av ett internationellt
institut för freds- och konfliktforskning.

Såsom jag framhöll i min interpellation
torde ett initiativ för freds- och
konfliktforskning vara ett av de mest
värdiga sätten att fira vårt lands 150-åriga fred.

I motsats till många andra som i olika
sammanhang brukar tala om fredsfrågan
vill jag erkänna att jag inte har
samma övertro på att den eviga fre -

Fredagen den 11 december 1904

Nr 41

den kan vinnas enbart genom proklamationer
vid) högtidliga tillfällen. Iakttagelserna
av en hård omvärld ger oss
sannerligen ingen anledning tro att den
tiden skulle ligga nära, då svärden kan
smältas ned och förvandlas till plogbillar.
Historien talar ett betydligt bistrare
språk, och de händelser som ligger
endast några år, ja, månader tillbaka
visar hur internationella konflikter lätt
kan flamma upp.

Jag tror att vi kan se statsministerns
positiva besked beträffande den säkerhetspolitiska
forskningen bland annat
mot bakgrunden av Sveriges aktiva
fredsarbete inom FN:s ram. Jag tänker
här på vårt deltagande vid upprättandet
av internationella hjälps-tyr kor; vårt
land torde jämte Indien tillhöra de länder
som förvärvat de största erfarenheterna
på detta område. Förutom Danmark
och Norge är ju Sverige därtill
det enda land som börjat organisera beredskapsstvrkor
för FN-tjänst. Detta
har i hög grad bidragit till att göra de
internationella problemen betydligt mera
näraliggande och levande för det
svenska folket.

Det är ingen tvekan om att när vi
kunnat följa de svenska FN-männens
insatser i Kongo, Gaza och på Cypern
— både genom TV-rutan och i pressen
—- har detta verkat väckande på vårt
intresse för omvärlden- och fått oss att
uppleva fredsarbetet på realistiska
grunder och inte enbart som vackra
drömmar om en nära förestående helt
avrustad värld.

Här vill jag, herr talman, markera att
jag skiljer mig från en del andra motionärer
och talesmän som brukar ta
till orda i dessa frågor, de -som tycks tro
att våra insats-er för freden säkras enbart
genom manifestationer och kravet
på en isolerad av-rustning. Jag tr-or
nämligen inte att fredssträvandena gagnas
bäst genom att vi grundar våra ställningstaganden
enbart på de goda förhoppningarna,
som- många gånger tycks
bottna i bristande insikter om väsentliga
fakta. Regeringens initiativ i denna

Ang. det framtida fredsforskningsarbetet

fråga visar en verklighetssyn som jag
tror bäst gagnar fredens intressen.

Mot den- bakgrunden måste väl, ärade
kammarledamöter, exempelvis insikterna
om vad som kunde få stridsutrustade
flottenheter att utan krigshandlingar
vända på öppna havet, kartläggningen
av efterkrigstidens konfliktmönster mellan
olika länder och en analys av framtida
tänkbara konfliktsituationer vara
av största värde i vår medverkan i de
internationella fredssitirävainid-e-na. Till
detta kommer de insikter som kan förvärvas
för undvikande av krig genom
olika missgrepp.

Den säkerhetspolitiska forskningen,
som bedrivits i vårt land sedan november
1962 vid utrikespolitiska institutets
farskningsavdelning i Stockholm, har
onekligen hittills arbetat med mycket
små resurser. Det bär i hög grad varit
ett arbete på fritid, och man har varit
angelägen om att ha kontakter främst
med forskare vid universiteten m-en också
med en råd representanter från
militära och civila områden i vårt samhälle.
Enligt de uppgifter som lämnats
deltar för närvarande ett hundratal personer
i de-s-sa studier av starkt intresse
för de säkerhetspolitiska problemen, i
de allra flesta fallen helt utan någon
form av ersättning.

Detta visar att det onekligen finns ett
levande intresse för dessa frågor — hur
långt det nu kan räcka med frivilligt
arbete för att nå framgångsrika resultat.
Med hänsyn till den komplicerade problematiken
och behovet av större resurser
tror jag det är hög tid att detta arbete
får den fasta form som nu på ett
väsentligt område möjliggö-res genom
statsministerns besked bär i kammaren
i dag.

Det kan måhända verka eu smula förmätet
att på detta stadium uttrycka önskemål
om vad utredningsarbetet slutligen
borde resultera uti, men med hänsän
till vad jag framförde i man interpellation
dem 23 oktober fin-ner jag det
angeläget att — utöver vad som kan
uppnås genom inrättandet av ett inter -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. länspolisens trafikgrupper i Älvsborgs län

nationellt institut — även den svenska
utbildnings- och forskningsverksamheten
rörande de internationella säkerhetsfrågorna
får en fastare organisation.

Jag tror mig ha förstått att det planerade
internationella institutets arbete
är tänkt att ske i samverkan med det
arbete som kan komma att organiseras
på nordisk bas.

Mot den bakgrunden vore det onekligen
betydelsefullt om eu samordning
av det nu pågående säkerhetspolitiska
forskningsarbetet i vårt land fick en
fastare organisation genom samordningen
av arbetet mellan den vetenskapliga
forskningen, den militära expertisen,
utrikesdepartementet och riksdagen.

Även om detta inte, med hänsyn till
det utredningsarbete som skall påbörjas,
kan anses lämpligt, vore säkerligen
mycket vunnet om en del förberedande
arbeten -— som exempelvis dokumenttjänsten
— skulle kunna inledas redan
nästa år som en förberedelse för det
betydligt större arbete för vilket regeringen
nu dragit upp riktlinjerna.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få framföra ett tack för det mycket positiva
svaret på min interpellation.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. länspolisens trafikgrupper
i Älvsborgs län

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,
att lian ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Sveningssons interpellation
angående länspolisens trafikgrupper
i Älvsborgs län, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Sveningsson har
i en interpellation frågat om jag vill
medverka till att gränsen mellan bevakningsområdena
för de två länstrafikgrupper
som efter den 1 januari 1965
kommer att finnas i Älvsborgs län revideras,
om inte förr så i samband med

eu utökning av antalet vägtrafikpoliser
i länet, därvid i första hand den i Borås
stationerade gruppen utökas.

I Älvsborgs län kommer efter förstatligandet
av polisväsendet att finnas en
länstrafikgrupp i Borås bestående av
14 polismän och en i Vänersborg bestående
av 25 polismän.

Interpellanten har anfört att de båda
grupperna skall utföra sina trafikledande
uppgifter fristående från varandra,
att gränsen mellan de båda gruppernas
arbetsområden kommer att gå cirka 20
km från Borås och 80 km från Vänersborg
och att det inte kan anses praktiskt
och rationellt med denna uppdelning.
Ett skäl härtill skulle enligt interpellanten
vara att, när bevakning av
Vänersborgsgruppen skall ske i den
del av dess område som ligger mer än
50 km från Vänersborg, poliserna med
stor sannolikhet måste övernatta utanför
förläggningsorten, något som förorsakar
statsverket betydande kostnader.
Det hade varit naturligare, menar interpellanten
att gränsen mellan de båda
gruppernas bevakningsområde hade
gått ungefär mitt emellan de båda städerna
och att polisstyrkornas storlek
bestämts med hänsyn härtill.

För förståelsen av hur länstrafikgruppernas
övervakningsverksamhet avses
komma att bedrivas i Älvsborgs län vill
jag först framhålla följande om verksamheten
i princip i den nya organisationen.

Polisdistrikten blir efter förstatligandet
i fråga om såväl areal som personalstyrka
av mycket varierande storlek.
Inte bara de tre storstadsdistrikten utan
även vissa andra större polisdistrikt
har redan nu och får i ännu högre grad
efter förstatligandet en sådan arbetsorganisation
att förutsättningar finns
för en relativt långt driven arbetsspecialisering.
Detta gäller exempelvis Borås
polisdistrikt, som i princip får anses
ha möjligheter att med egen personal
lösa alla förekommande polisuppgifter.

Andra distrikt kommer däremot att

Fredagen den 11 december 1904

Nr 41

Ang. länspolisens trafikgrupper i Älvsborgs lan

behöva ett mer eller mindre omfattande
stöd i sin verksamhet. I Älvsborgs län
utgör Åmåls, Kinna och Ulricehamns distrikt
typiska exempel på polisdistrikt,
där det till följd av en relativt fåtalig
personal inte går att åstadkomma en
sådan arbetsspecialisering att trafiksäkerhetsverksamheten
kan särskilt tillgodoses
i full utsträckning. Detsamma
gäller i viss man Vänersborgs och
Alingsås polisdistrikt, medan däremot
ett sådant distrikt som Trollhättans intar
en mellanställning.

Länstrafikgrupperna har av polistaktiska
skäl och med hänsyn till att grupperna
i sin verksamhet blir direkt underställda
länspolischeferna i princip
stationerats i residensstäderna. En annan
ordning skulle innebära avsevärda
olägenheter särskilt från arbetsledningssynpunkt.
I vissa län har emellertid en
mindre grupp stationerats på ytterligare
en plats inom länet. Detta bär skett i län
med stona avstånd eller där koncentrationen
av trafik till annan del av länet
uppenbarligen motiverat en sådan förläggning.

För Älvsborgs län har i enlighet härmed
huvuddelen av den regionala övervakningsstyrkan
förlagts till Vänersborg
och en mindre de! till Borås. Båda
grupperna har hela länet såsom verksamhetsområde
— grupperna skall sålunda
inte såsom interpellanten påstått
fullgöra sina uppgifter fristående från
varandra. Länspolischefen skall planlägga
verksamheten så att en ändamålsenlig
samverkan erhålles med de lokala
polisdistriktens trafikövervakningsenheter.
Detta samarbete kommer helt naturligt
att äga rum främst med polisdistrikten
närmast gruppernas stationeringsorter,
och såsom primärt verksamhetsområde
har därför för vänersborgsgruppen
angivits Vänersborgs, Åmåls,
Trollhättans och Alingsås polisdistrikt
samt för boråsgruppen Borås, Kinna och
Ulricehamns distrikt.

En blick på kartan torde visa att om
verksamheten planlägges på ett ändamålsenligt
sätt det inte torde uppstå

behov av att personalen från Vänersborg
övernattar utanför förläggningsorten
annat än om verksamheten utsträckes
till den del av länet som ligger söder
om Borås. En sådan utsträckning
av verksamheten skall normalt inte behövas
just till följd av förläggningen axen
övervakmingsgrupp till Borås. Denna
grupp kommer att kunna samverka
direkt med dels Boråsdistriktets starka
trafikövervakningsenhet, som i princip
skall sköta den vanliga trafikövervakningen
inom hela detta distrikt, dels
t r a fi ko ve r v ak n i n gspe rsona 1 från Ulricehamns-
och Kinnadistrikten.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet uttalar
jag mitt tack för svaret på min interpellation.

Orsaken till den fråga jag har framställt
i denna interpellation är den att
jag hade den uppfattningen — och har
den alltjämt — när det gäller placeringen
av vägtrafikpolisen i Älvsborgs
län efter den 1 januari nästa år då polisens
förstatligande träder i funktion,
att fördelningen av antalet poliser mellan
Vänersborg och Borås inte är rationellt
ordnad. Nu skall villigt erkännas
att Älvsborgs län är ett ur geografisk
synpunkt oformligt område, så
just här om någonstans borde en ny
länsindelning ha en uppgift att fylla.
Enligt vad som i dag sägs i StockholmsTidningen
skall det vad länen beträffar
bli en stor och allmän ommöblering
framöver.

Statsrådet framhåller i sitt svar —
något som säkert är riktigt — att tillgången
till polispersonal i de skilda polisdistrikten
efter polisens förstatligande
kommer att bli rätt olika. Jag är litet
rädd för att statsrådet överskattar tillgången
på polis för trafikövervakning
inom Borås polisdistrikt. Även om statsrådets
antagande här är riktigt, att
Borås polisdistrikt har resurser att
sköta alla förekommande polisuppgif -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. länspolisens trafikgrupper i Älvsborgs län

ter, kan jag inte finna detta vara en
verklig motivering för att gränsen för
vägtrafikpolisens bevakningsgrupp i
Vänersborg dragés på ett avstånd bara
cirka två mil från Borås och cirka åtta
mil från Vänersborg. Detta uttalande
om resurserna inom Borås polisdistrikt
är enligt min mening inte någon motivering
för vad jag har påtalat i interpellationen,
nämligen det förhållandet att
man när man nu gör om den gamla
statspolisorganisationen ökar den grupp
som i Vänersborg sysslat med vägtrafiken
från 19 till 25 man och i Borås
minskar dess grupp med samma uppgifter
från 16 till 14 stycken.

Statsrådet har i sitt svar också en
annan motivering, som tydligen har varit
avgörande vid placeringen av vägtrafikpolisen
i Älvsborgs län. Vänersborg
är residensstad. Där är länspolischefen
placerad, och av vad som kallas
polistaktiska skäl har en stor grupp av
vägtrafikpolisen placerats där, medan
Borås på nåder har fått en liten grupp.
Endast i vissa län, där avstånden och
trafikens omfattning motiverar detta,
har en mindre grupp placerats utanför
residensstaden. Jag är inte alldeles
säker på att denna antydda princip tilllämpats
genomgående för hela landet.

I svaret framhålles att båda grupperna
av vägpolis har hela länet till verksamhetsområde.
Grupperna skall inte,
som jag har framhållit i min interpellation,
fullgöra sina uppgifter fristående
från varandra. När jag gjorde detta uttalande
om gruppernas arbete fristående
från varandra, åsyftade jag den dagliga
och mera rutinmässiga kontrollen
av vägtrafiken. Helt naturligt är jag
medveten om att båda grupperna sorterar
under en länspolischef och att således,
för särskilda och större uppgifter,
vilken som helst av grupperna kan
användas inom hela länet. Däremot kan
jag inte tro att t. ex. poliser ur Boråsgruppen
skall resa upp emot värmlandsgränsen
i Dalsland, medan personal
från Vänersborgsgruppen skall
komma hem till mina bygder för att

kontrollera om bilisterna kör någon kilometer
för fort i hastighetsbegränsat
område.

»En blick på kartan», säger statsrådet,
»torde visa att om verksamheten
planlägges på ett ändamålsenligt sätt
det inte torde uppstå behov av att personalen
från Vänersborg övernattar
utanför förläggningsorten annat än om
verksamheten utsträckes till den del av
länet som ligger söder om Borås.» En
sådan utsträckning skall normalt inte
behövas.

Detta uttagande är inte i överensstämmelse
med den ordning som nu
tillämpas enligt uppgifter som jag har
fått av vid statspolisen anställd personal.
Med hänsyn till det sätt varpå vägtrafikpolisens
förläggningsort har planerats
och blivit fastställd i Älvsborgs
län, befarar jag alltjämt att statskassan
får vidkännas rätt betydande onödiga
traktamentskostnader. Framtiden kommer
emellertid att utvisa hur det blir
med den saken. Skall vägtrafikpolisen
sköta sin arbetsuppgift efter den princip
som statsrådet här redovisar med
en körsträcka per dag av cirka 20 mil,
blir den egentliga arbetstiden med trafikkontroller
alltför kort. Polisens bilkörning
på vägen fyller säkert en rätt
betydelselös uppgift ur trafikkontrollsynpunkt,
och även bilkörning kostar
pengar. För min personliga del anser
jag att själva resultaten av trafikkontrollen
är av stor betydelse, eftersom
trafikanterna måste läras att följa gällande
trafikbestämmelser.

Må det kanske vid detta tillfälle tilllåtas
mig att även framhålla att när polisen
förstatligas den 1 januari så blir
inte resurserna att övervaka vägtrafike
särskilt stora. De bör därför användas
på bästa sätt. Men kommer inrikesministern
och regeringen framöver att
godta de tankegångar och förslag vi sett
skymta i tidningspressen från den nye
rikspolischefen Carl Persson, kan det
säkert bli betydligt bättre i detta avseende.
Ett ökat antal polistjänster på
2 000 fram till årtalet 1970 är ett betv -

Fredagen den 11 december 19(54

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

dande antal men säkert även en mycket
angelägen upprustning.

När statsrådet undviker att direkt besvara
den fråga jag framställt, tolkar
jag detta som så att kommer den praktiska
erfarenheten framöver att visa,
vilket jag starkt misstänker blir resultet,
att placeringen av vägtrafikpolisen
i mitt eget län borde ha organiserats
på ett annat, mera praktiskt och rationellt
sätt, så kommer säkert inrikesministern,
med de egenskaper vi vet
att han har, att på ett eller annat sätt
förr eller senare rätta till dessa förhållanden.

Med detta uttalande ber jag än en
gång att få tacka för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
särskilda utskottets utlåtande nr 1.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! När debatten om särskilda
utskottets utlåtande nr 1 i anledning
av Iiungl. Maj:ts proposition nr
171 började i går, inleddes den som sig
bör av utskottets värderade ordförande.
Han använde sitt inledningsanförande,
såsom jag uppfattade det, till en saklig
redogörelse för de punkter i utlåtandet
som han ansåg ha särskild tyngd
just i huvudfrågan, det nya gymnasiala
stadiets organisation och utformning.
Han framförde sina synpunkter med en
avväpnande frihet från polemiska inslag
i sitt uttalande. Han strök under något
som jag fann alldeles riktigt, nämligen
att utskottet på många väsentliga punkter
var helt enigt. Han konstaterade att
på vissa punkter — och på ganska
många — hade högerpartiets representanter
i utskottet avvikande meningar,
som tagit sig uttryck ii ett ganska stort
antal reservationer, men han påpekade
med ett vänligt beklagande, som han

It Första kammarens protokoll 196b. Nr 41

uttryckte det, att högern inte kunnat
också där biträda majoritetens förslag.

Det var eu god början på den bär debatten.
Från reservanternas sida var
avsikten den att sedan högerpartiets
gruppledare i kammaren hade givit några
samlade principiella synpunkter på
utlåtandet och på den kungl. propositionen
och det förslag som där inryms,
skulle reservanterna med viss fördelning
av arbetsuppgifterna gå in på de
sakfrågor som reservationerna gav anledning
att behandla.

Men så, herr talman, hände det ju en
del här i kammaren. Statsrådet Palme
kom in och hade hämtat vapen ifrån
den gemensamma vapenarsenalen. Han
tog fram en pil som han tydligen doppat
i galla — en duplett till en pil som
avsköts samtidigt i andra kammaren —
och som innebar ett konstaterande av
att högerpartiet hade ställt sig vid sidan
om utvecklingen på skolreformernas
och utbildningsreformernas område.
Kring detta nonsensprat skulle sedan
hela debatten behöva föras.

Det ger mig i alla fall anledning att
i någon män förändra vad jag ville ha
sagt och litet grand dröja vid några
mera sammanfattande principiella synpunkter.
Man fick det här angreppet —
pilen som jag kallade det för — något
belyst i TV :s referat i går kväll av vad
som hade hänt i medkammaren, där departementschefen
hade givit uttryck åt
att de som hade anslutit sig till regeringens
förslag representerade en konstruktiv
politik, medan de som djärves
leverera kritik på vissa punkter frånträder
det gemensamma ansvaret för
vad som håller på att ske på reformernas
område här i landet. Det kan ju inte
vara en riktig bild av det hela. Jag tycker
nog att debatten om själva sakfrågorna
är behövlig och icke obehövlig.

Bland de punkter som i anslutning
till statsrådet Palmes me ddelaktighet
här i kammaren i går tilldrog sig speciell
uppmärksamhet var frågan om
kvalifikationsspärrar med ett slags betoning
på spärrar som något som högern

JO Nr 41 Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skulle ha begärt och som hjälpt till att
konstituera högerns sidsteppande här.
Egentligen är ju vad högern talar om
i sammanhang med denna reservation
exakt detsamma som statsrådet Palme
och departementschefen varit med om
att föreslå, fast herr Palme har en annan
motivering för spärrsystemet. Man
kan kalla det för utrymmesspärrar. Vi
i högerpartiet vill i princip inte ha utrymmessp
ärrar.

Jag tror att herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet kan
vara övertygad om att när han med
sina förslag visar upp en vilja till hård
satsning i dagens läge på utbildningsreformernas
område, då kommer han att
ha också högerpartiets helhjärtade stöd.
Han har det, och han har haft det.

Det är en detalj som man kanske borde
skjuta in litet parentetiskt i detta
sammanhang, och det är att vi vill vara
uppmärksamma på vad jag tror att
statsrådet själv är uppmärksam, på, när
man tillmäter utbildningsområdet mycket
stor prioritet, nämligen avvägningen
mellan utbildning och forskning. Det
hör inte hit, och det är sagt litet parentetiskt.

Vi har alltså ingen reservation beträffande
det kvantitativa utbyggandet så
snart resurserna medger det. Vi anser
också att man skall anstränga sig för
att få fram resurserna, både de personella
och ekonomiska, för detta ändamål.

Vad vi har sagt och vad bl. a. herr
Virgin gav uttryck åt, det är att när
man på detta sätt satsar kvantitativt på
utbildningen, så får inte kvalitetskravet
sacka efter. Det måste ju ständigt och
jämt vara ett slags balans mellan kvantitet
och kvalitet på utbildningsområdet,
och det torde varit detta som herr
Virgin bl. a. ville framhålla när han talade
om kvalifikationskrav som behövs
i överensstämmelse med varje utbildnings
ar t.

De kvalifikationskrav som vi har utformat
i vår motion med anledning av
propositionen nr 171, som vi har framfört
i vissa reservationer och som tar

sig uttryck i vissa spärranordningar,
precis som i statsrådets eget förslag,
skulle eventuellt kunna försvinna om
man — det är vår förhoppning, kanske
utopisk, men i alla fall en förhoppning
— genom yrkesvägledning, studierådgivning,
utvecklande av psykotekniska
tests och allt sådant som den moderna
forskningen fått fram, kan hjälpa individerna
att välja sin väg. Det valet leder
inte, som statsrådet Palme sade, till
en återvändsgränd, utan det valet leder
ju till en målmedveten linjeinriktning
som stimulerar studierna hos ungdomarna.

Jag kan inte godta vad herr herr Palme
sade om att våra förslag i fråga om
kvalifikationskraven leder till att valet
blir ett val till en återvändsgränd, och
jag kan inte heller acceptera att med de
begränsade resurser som tyvärr ännu
finns på just yrkesvägledningens och
studierådgivningens område valet av
den unga människan skall upplevas som
ett val som inte leder någon vart.

Statsrådet Palme och herr Andersson
i Brämhult gav uttryck åt en upplevd
dubbel delad glädje över att vara
fäder till detta vackra barn, det nya
gymnasiet. Jag njuter också av att barnet
är vackert, att det verkar att vara
ett normalt, friskt och kraftigt barn,
mien som alla sådana har det naturligtvis
sina fel och brister, och det bör ju
inte fäderna förbli i okunnighet om.

Vi i högerpartiet är helt ense med
våra kamrater i de andra partierna att
man står inför en viktig reformpolitik
på utbildningens område. Då är det beklagligt
att den tid som givits oss att
begrunda och behandla den nu föreliggande
frågan bär blivit alldeles för
knapp i förhållande till frågans vikt och
betydelse, knapp för den riksdag som
dock är medansvarig i utvecklingen. Jag
delar den kritik sonx några talare i går
gav uttryck åt, att propositionen har
kommit för sent. Det har blivit för jäktigt,
för ont om tid. Det är dock ett
väldigt material som riksdagsmännen
egentligen skall känna till. Det börjar
med första upplagan, gymnasieutred -

Fredagen den 11 december 1964

Nr 11

1 1

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ningens betänkande på cirka 3 000 sidor
sammanlagt. Vi kan gå vidare till
den andra, något förkortade och förbättrade
upplagan, Kungl. Maj:ts proposition.
Vi bär nu på bordet särskilda utskottets
utlåtande. Den första hälften
därav är tredje ytterligare förkortade
upplagan, och själva utlåtandet på 80
sidor, den fjärde, än mera förkortade
upplagan, något förbättrad, i synnerhet
i slutet.

Herr talman! Det kunde finnas anledning
att dröja vid hela den intressanta
byggnad som TV i går kväll visade
upp i gestalten av ett större, litet
mera palatsliknande hus och en något
mindre byggnad av mera stugliknande
karaktär som illustration till det förslag
som riksdagen nu skall besluta om.
Jag vet inte om TV hade någon avsikt
med detta sätt att illustrera det. Mig
tilltalade det inte. .lag tror att det är
en riktig tanke, som är en huvudtanke
hos gymnasieutredningen och hos departementschefen,
att byggnaden är en,
och det går inte att få fram en mera
stugliknande del och en mera palatsliknande
del. Det där misstaget får väl
stå för TV:s räkning.

Detta är alltså en av de punkter där
vi har varit verkligt ense. Det är en
lyckad konstruktion som man har
åstadkommit här. Det finns möjligheter
i organisatoriskt avseende till en integrerad
form av gymnasier som kommer
att lokalt på många håll underlätta för
kommunerna att följa upp reformbeslutet.
Vissa svårigheter kommer otvivelaktigt
— och det kan också vara anledning
att belysa detta — inte minst
för kommunerna, som således skall
vara verkställande organ i detta sammanhang.
Men jag skall, lierr talman,
lämna de allmänna synpunkterna och
gc mig in på, som jag inledningsvis antydde,
en del av de frågor som våra reservationer
givit anledning till att närmare
ta upp.

Det finns i Kungl. Maj:ts proposition
nr 171 vissa begrepp som hanteras med
den gamla pedagogikens inlärnings -

konst, nämligen upprepningens metodik.
Det är sådana begrepp — man skall
väl uppfatta det så — som kräver att
få stå oemotsagda. De skall inte röras.
I varje fall läggs på något sätt hela bevisbördan,
om man kritiserar här, i regel
på den som vill göra gällande en
annan uppfattning, .lag åsyftar med
detta tal bl. a. följande: helhetssynen,
integrationen, den treåriga normalstudietiden
på gymnasiet, den relativa betygssättningen,
examensfriheten, veckotimtalet.
Är dessa saker av så grundläggande
betydelse, frågar jag, för det
nya gymnasiet och den nya fackskolan,
att de inte tål att diskuteras, vare sig
individuellt eller i fråga om detaljutformning?
Så kan väl inte gärna vara
förhållandet. Men varför då denna
märkliga irritation när man vill ta fram
till debatt de förslag som rör sig på
dessa områden?

Jag vill nalkas några av dessa förment
oantastliga begrepp och börjar
med det sistnämnda, alltså veckotimtalet.
Departementschefen är här kategorisk
och säger: »Någon ändring av
de av GU föreslagna veckotimtalen 34,
32 och 30 för årskurserna 1, 2 respektive
3 kan jag sålunda för min del inte
förorda.» Vidare säger han: »Vill man
realisera önskemål om större utrymme
för ett eller annat ämne måste därför
detta enligt min mening ske på bekostnad
av andra ämnen.» Utskottets majoritet
biträder utan kommentarer propositionen
på denna punkt.

Ingenting skall från min sida invändas
mot kravet på att minska gymnasisternas
arbetsbörda. Det är också berättigat,
som jag ser det, att dessa studerande
får rimlig tid till verksamhet av
annat slag och i friare former än skolstudierna
i vanlig mening kan medge.
Också önskemålet om att hålla möjligheten
öppen för femdagarsveckans genomförande
är välmotiverat.

Trots dessa medgivanden från min
sida och från högerrepresentanternas
sida i utskottet har vi ställt yrkanden
som innebär överskridande av det för

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

alla gymnasielinjer gemensamma veckotimtalet
96 för de tre årskurserna tillsammans.
Skälen härför är angivna i
det särskilda yttrande vid punkten 35
som betecknats med nr 13. Jag ber, herr
talman, att få anmäla att övriga högerledamöter
i utskottet — herrar Kaijser,
Nordstrandh och Nordgren -— har anslutit
sig till yttrandet, fastän deras
namn av någon anledning kommit bort
i hanteringen.

De angivna skälen är här först och
främst att även med den begränsade
ökning, som vi i några fall har tillåtit
oss att föreslå, reduceras veckotimtalet
i förhållande till nuläget på gymnasiet.
Jag tror att det kan vara anledning —
för att inte detta förslag skall ta sig så
groteskt förstorade former — att litet
grand erinra om hur förhållandet nu
är. På det nuvarande gymnasiets sociala
gren har man under samma tid, alltså
tre år, 101,5 veckotimmar. Motsvarande
timtal för den språkliga grenen
är 105, för den matematiska grenen
104,5 och för det tekniska gymnasiet
hela 115,5 veckotimmar. Det är bara
handelsgymnasiet som liar ett veckotimtal
som i nuvarande läge underskrider
100.

Våra förslag innebär en ökning jämfört
med propositionen med 2 veckotimmar
och på en linje sammanlagt 3
veckotimmar. Man skulle alltså komma
upp på de tre åren i ett fall till 99 i
stället för 96 veckotimmar. Då ingår
också i detta förslag en ökning av veckotimtalet
bl. a. med anledning av ökning
för gymnastiken. Jag skall inte
gå närmare in på detta, utan jag vill
bara konstatera att det kan vara anledning
att sätta i fråga om inte gymnastiken
är av den karaktären att den
bidrar just till att underlätta arbetet
under de övriga veckotimmarna. I varje
fall kan det inte bli mera betungande
än de 2 schemabundna veckotimmar
som skall omfatta praktik i skolverkstad
och som finns på den tekniska
lärokursens första och andra årskurs
men som man inte alls talar om i detta

sammanhang. Om jag alltså skall säga
hela sanningen finns det redan nu på
den tekniska lärokursens tre år 100
schemabundna veckotimmar — det kan
ju också möjligen bli anledning att påpeka
detta när vi diskuterar veckotimmarna.

Jag vill också säga att vårt förslag
härvidlag inte inrymmer — som någon
sade i debatten i går — ett förslag
att timtalet skall vara 100 på de olika
linjerna i det nya gymnasiet utan att
det skall kunna uppgå till maximalt
100.

Den andra synpunkten som vi har
anfört i detta sammanhang är att vårt
förslag till 4-årig parallell studiegång
innebär cn nedskärning per årskurs av
veckotimtalet, något som ger de elever,
som behöver och som efterfrågar en
lugnare studietakt, en värdefull valmöjlighet.
Och härmed kommer jag naturligt
in på frågan om studietidens längd.

I särskilda utskottets utlåtande nr 1
uttalas på sid. 202, att gymnasieutredningen
enligt utskottets mening ingående
och förutsättningslöst undersökt och
övervägt frågan om en parallell 4-årig
studiegång. Liksom departementschefen
anser utskottet en råd skäl tala mot en
sådan anordning. Härtill kommer att
gymnasieutredningen föreslagit andra
studiestödjande åtgärder, främst inrättandet
av cn mindre studiekurs, vilka
enligt utskottets mening bättre än en
parallell 4-årig studiegång tillgodoser
behovet av individuella variationer i
studieprogrammens omfattning.

Det finns enligt min uppfattning skäl
att sätta i fråga huruvida gymnasieutredningen
verkligen »ingående och förutsättningslöst
undersökt och övervägt
frågan». Utredningen omtalar nämligen
själv att fr. o. in. 1950 års skolbeslut
har den uppfattningen rått att det kommande
gymnasiet skulle organiseras
som 3-årigt. Denna uppfattning fixeras
i direktiven till gymnasieutredningen
där det heter, att en 3-årig studiegång
enligt departementschefens mening bör
bibehållas som huvudform för den här

Fredagen den 11 december 1904 Nr 41 13

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tydundersökningen om elevers och för -

aktuella delen av det framtida gymnasiala
studiesystemet, såvida inte tungt
vägande skäl kan anföras däremot. Utredningen
redogör vidare för hur departementschefen
i proposition nr 54 år
1962 på nytt uttalat sig om studietidens
längd. Gymnasieutredningen gör på std.
215 i betänkandet följande slutsummering:
»Med hänsyn till det ovan anförda
kan sägas att frågan om studiegången
normalt skall vara 3-årig är avgjord
för gymnasiets del ''såvida inte
tungt vägande skäl kan anföras däremot’.
Gymnasieutredningen tar i de närmaste
avsnitten upp frågan till övervägande
och skall därvid hl. a. belysa
några synpunkter som förts fram i diskussionen
om det framtida gymnasiet.»

Detta är gymnasieutredningens egen
uppläggning som utskottet kallar för ingående
och förutsättningslösa undersökningar
och överväganden.

Utskottet har vidare uttalat att det
liksom departementschefen anser en
rad skäl tala emot en parallell 4-årig
studiegång. Det skulle egentligen vara
mycket intressant att diskutera dessa
skäl mer ingående, men vi kommer då
in på en ganska teknisk debatt, som kan
vara besvärlig och tröttande. Jag vill
bara erinra litet om vad som i sammanhanget
anföres i propositionen. Nederst
på std. 278 sammanfattas nämligen
denna rad av argument på följande sätt:

»---— dessa problem (har) särskilt

övervägts av GU från såväl pedagogiska
och organisatoriska som ekonomiska
utgångspunkter.» Vidare anföres att det
bara i ett begränsat antal remissyttranden
framförts invändningar mot gymnasieutredningens
slutsats att nackdelarna
med den parallella studiegången
är avsevärda och icke uppväges av några
motsvarande fördelar. Departementschefen
finner för egen del gymnasieutredningens
dokumentation synnerligen
övertygande.

Gymnasieutredningen hav i detta sammanhang
redogjort för vissa undersökningar
som är av speciellt intresse. Jag
har med stort intresse bl. a. läst atti -

äldrars inställning till olika långa, parallella
studiegångar. Gymnasieutredningen
har ansett sig böra utgå från
den hypotetiska tanken att det oftast
är behovet och önskan att kunna lämna
gymnasiet med bättre betyg, som föranleder
tanken på en eventuellt längre
studiegång. Det medför att hela undersökningen
har inriktats på elever som
går på reallinjen i det nuvarande gymnasiet,
därför att just från denna linje
går eleverna i största utsträckning till
spärrade utbildningar vid våra fackhögskolor,
där betygsumman sålunda är
av stor betydelse.

Resultatet av denna attitydundersökning
summeras av gymnasieutredningen,
och slutsatsen blir i stort sett den
att det är ett ganska ringa antal elever,
som behöver eu längre studiegång än en
3-årig. De som speciellt kan vara i behov
härav är elever som hör till de kategorier
som: man kallar för elever med
profilhack och lågpresterande elever.
Med anledning härav har gymnasieutredningen
funnit en anordning av annat
slag lämpligare än en parallell studiegång,
nämligen studiestödjande åtgärder
som speciellt skall kunna tillgodose just
lågpresterande elever och elever med
s. k. profilhack. De åtgärder man föreslår
är mindre studiekurser och möjlighet
till förlängd undervisning.

Det finns egentligen åtskilligt som
man skulle kunna invända mot dessa åtgärder.
Också från högerpartiets sida
har vi gjort det i en partimotion som
behandlar detta ärende, 11:1057 och
I: 867. Bland de synpunkter vi vill anlägga
på frågan om parallell studiegång
vill jag stryka under några. Även
utanför den grupp elever som är lågpresterande
eller har speciella profilhack
finns det elever som helt enkelt
på ett normalt sätt undergår en mognadsprocess
vilken är långsammare än
andras. Det finns elever som på grund
av miljöförhållanden och personliga
förhållanden eller som på grund av sin
speciella intresseinriktning vill ha en

Nr 41

Fredagen den 11 december 1904

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

långsammare studietakt under gymnasietiden.
Vi har för vår de! funnit att
det är skäl att ta hänsyn till och att det
därför finns anledning att försöka bereda
just dessa elever — som för övrigt
är ganska många — en möjlighet till
långsammare studietakt. Enligt vår uppfattning
är det en värdefull tillgång om
man har ett gymnasium som ger större
valfrihet i fråga om studiernas deponering
och takt samt i fråga om den fritidsdisponering
som en tre- och fyraårig
parallell skulle innebära. Att det
kan medföra ökade kostnader är det
ingen tvekan om, men det är mycket
svårt att beräkna dem. Utredningen har
gjort ett slags summarisk beräkning och
sagt att de uppskattas till 150—200 miljoner
kronor per år. Mot det måste man
självklart anföra: Vad kostar den situdiestödjande
åtgärd som utredningen
föreslår, d. v. s. åtgärden med förlängd
studiegång? Det är självklart att det är
ganska svårt att göra en exakt kostnadsberäkning
på det. De kostnadsberäkningar
som hittills presterats av utredningen
är emellertid inte av den arten
att man med bestämdhet kan påstå att
merkostnaderna för en fyraårig parallell
studiegång är så avgörande stora afl
det förslaget över huvud taget icke kan
övervägas. Utredningen kan inte övertyga
på den punkten.

Innan jag går över till nästa punkt
vill jag säga, herr talman, att vad jag
nu har anfört innebär att jag instämmer
i det yrkande om bifall till reservationen
nr 14 vid punkten 38, som
herr Virgin i går framställde.

Ett visst samband med denna fråga
bär också frågan om elevantalet i klasserna.
Vi har tagit upp detta problem
i reservationerna nr 15 och 16 till detta
utskottsutlåtande. Jag lyssnade med intresse
till utskottets ordförande när han
i går talade om detta, och det gick ju
inte att ta miste på herr Näsströms intresse
för denna fråga. Han uttalade sig
enligt min uppfattning ännu mer positivt
än vad utskottet har skrivit, och
det gladde mig. Han gav uttryck för

den uppfattningen att detta är en fråga
som vi på sikt inte får släppa. Vi
måste fortfarande bevara viljan att
åstadkomma den successiva reform
inom vårt skolväsende, som skall medge
ett minskat antal elever i klasserna.
Att vi reservanter anser det vara er
viktig sak beror helt enkelt på att vi
är av den uppfattningen att det kommande
gymnasiet inte är något lätt
gymnasium och heller inte skall vara
det. Jag hoppas att det blir så roligt
som herr Andersson i Brämhult påstår
att det skall bli. Han talade om att han
med avund såg dem som fick gå i detta
gymnasium och jämförde med sin egen
hårda ungdom i gymnasiet. Det nya
gymnasiet skulle inte bara bli roligt enligt
hans uppfattning, utan också trivsamt
och utan plugg. Nej, herr Andersson,
det senare tror jag inte. Jag tror
inte heller det är meningen att detta
gymnasium skall bli utan plugg.

Även om det blir roligt och intressant
skall det nya gymnasiet förvisso
vara av den karaktären att det ger eleverna
arbete — ett intressant och hårt
arbete. Det gör också att gymnasieutredningen
har fäst stor vikt vid de pedagogiska
anordningar — hjälpmedel
av olika slag — som detta gymnasium
behöver få. Det för även med sig att
man skall satsa på pedagogiska åtgärder
av typen individuell undervisning,
gruppundervisning o. s. v. i så stor utsträckning
som möjligt. Allt detta är riktigt,
men en hel de! av undervisningen
skall fortfarande pågå i klass, även
om man inom klassens ram försöker att
i mycket hög grad individualisera uppgifterna
på det ämnesområde man för
tillfället är sysselsatt med. För att man
skall få verklig effektivitet över detta
krävs enligt min mening ett icke
alltför stort elevantal i klasserna. Vad
vi tycker vara betänkligt är att departementschefen
inte vill betrakta delningstalef
30 som ett maximital. Man
skall kunna överskrida det, 32 och 33
nämns, och det är väldigt stora tal när
det gäller gymnasieklasser.

Fredagen den 11 december 1964

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Vårt yrkande i reservation 15 vid
punkten 40, herr talman, går alltså ut
på att riksdagen må besluta att delningstalet
för klass skall vara i princip 25.
Men eftersom vi iir fullt på det klara
med riktigheten i departementschefens
påpekande att varken de lokalmässiga
eller de personella resurserna på lärarområdet
är sådana att de medger detta
just nu, ser vi det som något att sträva
mot och menar att tills vidare delningstalet
må utgöra högst 30. Vi vill
dock inte ha ett överskridande av talet
30.

Detta yrkande, menar vi, måste följas
upp av ett arbete på att försöka fullfölja
principen om en delning vid 25, och
det är därför vi också har en reservation,
nr 16, som innehåller ett yrkande
på utredning om tidsplan för nedbringandet
av delningstalet i klasserna. Det
är klart att en sådan tidsplan kan göras,
även om det är svårt framför allt
med tanke på de otillräckliga och otillfredsställande
prognostiska metoder,
som står till vårt förfogande. Vi räknar
dock med att allteftersom metodiken utvecklas,
skall också detta område kunna
få en tidsplan att fullfölja.

Jag yrkar, herr talman, bifall till dessa
båda reservationer.

Även om, som departementschefen
framhåller, det ankommer på Kungl.
Maj:t att besluta rörande läroplanen
med tillämpningar, har han i propositionen
redovisat ställningstaganden i
vissa frågor som »tilldragit sig stort
intresse såväl i den allmänna debatten
som i remissbehandlingen». Detta kräver
enligt min uppfattning i sin tur
ett ställningstagande i dessa speciella
läroplansfrågor från riksdagens sida.

Av grundläggande betydelse och i
viss utsträckning av nydanande karaktär
blir de långtgående konsekvenser,
som både gymnasieutredningen och departementschefen
drar av sin syn på
ämnetsstoffets organisation för såväl
gymnasiets som fackskolans del. Jag
vill, herr talman, uppehålla mig vid
detta en stund, därför att det berör så

många viktiga spörsmål, t. ex. bildningsinnehållet
i de gymnasiala utbildningarna,
sammanhanget i vår kulturtradition,
ämneskunskaperna och lärarutbildningen.

Om jag huvudsakligen begränsar mig
till det egentliga gymnasiet är det därför
att det finns möjligheter till jämförande
bedömningar mellan gammalt
och nytt där på ett annat sätt än beträffande
fackskolan, och naturligtvis
också därför att jag har mina personliga
lärarerfarenheter i hög grad därifrån.
Därmed har jag också gjort det
onödigt för eventuella talare i fortsättningen
att behöva påpeka att jag
anlägger yrkessynpunkter här. Jag försöker
i någon mån, liksom övriga ärade
kammarledamöter, att se på hela frågan
med den samhällssyn som politiker
skall försöka anlägga.

Gymnasieutredningen har haft två
viktiga och riktiga huvudsyften med
sitt förslag till organisation av ämnesstoffet.
Det är att undvika alltför stor
ämnessplittring och att undvika dubbelläsning.
Det har man sökt åstadkomma
främst genom tre slags åtgärder:
koncentration, samverkan och integration.

När koncentrationen innebär att ämnen
med lågt veckotimtal, i regel under
tre, läses koncentrerat, t. ex. halva läsåret,
så har det otvivelaktigt den stora
fördelen med sig att eleverna kan få ett
samtidigt studium av ett mera begränsat
antal ämnen. Men när koncentrationen
också omfattar begränsningen
till en enda årskurs av ett ämne på
gymnasiet, då är effekten mera tvivelaktig.
Det gäller t. ex. religionskunskapen.
Ungdomar i gymnasieålder undergår
ju ofta en lika intressant som
snabb mognadsprocess. Det studium
som sätts in under en kortare del av
den perioden sker med sämre villkor
än det som får växa med i själva
mognadsprocessen.

En samverkan, det andra medlet mot
splittringstendenserna, består av lärarnas
gemensamma planering av under -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

visningen i olika ämnen för att undvika
dubbelläsning och för att ämnena
skall stödja varandra. Det är en metodik,
som jag har mycket stor tilltro
till, även om det är tids- och arbetskrävande
för lärarna. Det är en fin metodik.

I fråga om ämnesintegrationen finns
däremot enligt min uppfattning anledning
till tveksamhet och i vissa fall avstyrkande.
Vissa ämnen, såsom geografi,
är strukna från schemat som
självständiga ämnen och uppdelade på
andra. Kristendomskunskapen är styckad
i två hälfter, och jag ber, herr talman,
att strax få återkomma till den
saken.

I reservation nr 5 till särskilda utskottets
utlåtande nr 1 har vi högerreservanter
i utskottet framfört synpunkter
på ämnesintegrationen och
därmed sammanhängande frågor rörande
kursinnehållet i vissa ämnen, som
vi har funnit mycket angeläget att få
beaktade. De synpunkterna är också
starkt underbyggda genom ett flertal
remissyttranden. Jag vill där särskilt
betona samhällskunskapens svaghet på
det statsvetenskapliga området. Man
räknar tydligen med att det som eleverna
under sin skoltid behöver lära
sig på det statsvetenskapliga området
skall i stor utsträckning vara inhämtat
redan i grundskolan. Detta är ju dock
inte möjligt, och det stämmer inte heller
riktigt med grundskolans planer. Vi
menar att man måste bereda större utrymme
inom ämnet samhällskunskap
för statsvetenskapen. Däremot kan man
begränsa de ekonomisk-teoretiska momenten.
Det finns nämligen en övertyngd
i fråga om det ekonomisk-teoretiska
stoff som finns inmängt i detta
ämne. Man kan verkligen ifrågasätta
angelägenheten av att för alla elever så
ingående behandla de ekonomisk-teoretiska
frågorna som nu skall ske.

När det gäller historieämnets omfattning
och den tidsmässiga indelningen
på årskurser menar vi att den saken
inte är riktigt lyckligt löst i före -

liggande förslag. Bland våra invändningar
vill jag särskilt dröja vid de
omöjliga krav som kommer att ställas
på lärarutbildningen, om man skall
kunna få till stånd en undervisning på
det sätt som utredningen har tänkt sig
inom historieämnet. Det har sagts att vi
bör lämna frågan om lärarutbildningen
därhän — och det tycker jag nog i viss
mån är riktigt — till dess att lärarutbildningssakkunniga
är färdiga med
sitt förslag. Man kan dock inte nu helt
förbigå frågan, eftersom den hör ihop
med utformningen av gymnasiet.

Lika självklart som det är att en
historielärare alltid måste ge utblickar
på en mångfald områden i sina försök
att levandegöra det förgångna och belysa
den historiska utvecklingen, lika
omöjligt är det att på gymnasiestadiet
nöja sig med att låta historieundervisningen
ensam ta hand om allt vad
gymnasisten bör kunna av idé-, kyrko-,
konst-, litteratur- och musikhistoria
fram till 1815 — och detta på två veckotimmar
i årskurs 1. Antingen får
vi nöja oss med att ha gymnasielärare
som är dilettanter i fråga om ämnesteoretiska
kunskaper, eller också måste
vi avsevärt förlänga lärarutbildningstiden.
Ingendera vägen är väl särskilt
lycklig. Jag tror att den nuvarande
ordningen är en gyllene medelväg, då
man alltså har ämnesutbildade lärare.
Det förutsätter också att man får till
stånd något slags samverkan mellan
olika lärare inom detta ämne eller att
kursplanerna i ämnet omkonstrueras.

Den andra invändning som vi har
mot uppläggningen av historieämnet är
den utpräglade nutidsinriktningen av
gymnasiestudierna. Man kan lättast se
det i historieämnet, men den tendensen
kommer tydligt fram även i flera andra
ämnen. Jag tror inte, ärade kammarledamöter,
att man behöver vara konservativ
i sin samhällsuppfattning för
att inse riskerna med en sådan aktualitetsbetoning
som det nya gymnasiet
får. Anakronistiska synsätt, benägenheten
att läsa in sin egen tids värde -

Fredagen den 11 december 1964

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

ringar i synen på det förgångna, hör
till det som gymnasiestudierna hittills
haft till uppgift att bekämpa. Hur skall
detta bli möjligt i fortsättningen? Stoffet
i alla ämnen måste naturligtvis sovras
successivt allteftersom utvecklingen
själv för med sig så mycket nytt,
men det nya kan aldrig få vara sig
själv nog om träning till kritiskt omdöme
och objektivitet skall förbli mål
att sträva mot i undervisningen.

Det som jag nu har berört ligger också
delvis som motivering bakom reservationerna
nr 2 och 4 b, som avser
ämnet religionskunskap. Vi har i högermotionerna
I: 867 och II: 1057 motiverat
vårt krav att kyrkohistorien inte
på sätt som föreslagits bör skiljas från
kristendomskunskapen. Den saken
finns för övrigt också närmare utvecklad
i motionerna I: 861 av herrar Erik
Filip Petersson, Nils-Eric Gustafsson
och Ferdinand Nilsson samt den likalydande
motionen II: 1065 av herr Nelander
m. fl. Tanken är alltså att det
inte går att isolera kristendomen som
religiöst budskap och kristendomen
som etisk livsåskådning från dess historiska
samband med kultur och samhälle.
Jag tror att den fackman har rätt
som har skrivit i det här sammanhanget:
»Skiljer man ut det historiska ur
kristendomen, då hamnar man lätt i
konfessionalismen» — alltså motsatsen
till den objektivitet som bör eftersträvas
också i detta ämne. Det är en fara
som varken gymnasieutredningen eller
departementschefen har varsnat.

Herr Andersson i Brämhult åberopade
i sammanhang med religionskunskapsämnet
en enkät som belyste
gymnasisternas bristande intresse för
kristendomen, och han ville därmed understryka
att ett förslag att öka utrymmet
för kristendomskunskapen inom
religionskunskapsämnets ram är opsykologiskt
och inte populärt. Men vad
som är populärt är väl inte kriteriet på
vad som bör finnas med i gymnasieundervisningen.
Nu har också denna en -

kät faktiskt blivit hårt kritiserad i
olika sammanhang, beroende på clet
sätt på vilket den är upplagd.

.lag instämmer, herr talman, helt i
kravet, att ungdomen behöver ökade
kunskaper också om främmande religioner.
Inte minst de uppgifter vi får
i samband med att de internationella
förbindelserna utökas gör det nödvändigt,
om det internationella utbytet
skall kunna ske med inlevelse i och
förståelse för andra kulturer och miljöer,
att ungdomarna har ett brett underlag
av kunskaper i fråga om främmande
religioner. Det är tacknämligt
att departementschefen har tillmötesgått
önskemål som har framförts härvidlag
och att han insett nödvändigheten
av att öka utrymmet för religionskunskapsämnet
och ge det dess självklara
plats på samtliga linjer.

Vi anser ändå i högerpartiet att även
departementschefens förslag är otillräckligt,
om man nämligen skall tillgodose
även kravet på kyrkohistorisk
undervisning inom ämnets ram. Vi kan,
som jag nyss sade, inte acceptera tanken
på styckning av kristendomskunskapen
på det sätt som här har skett.
Skall man tillgodose också behovet av
ökade kunskaper på de främmande religionernas
område, då behövs det, såsom
vi ser saken, att timtalet ökar med
två timmar på den humanistiska och
samhällsvetenskapliga linjen och med
tre på den naturvetenskapliga i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber
kammarens ledamöter tänka på de
reella siffror det här gäller — det rör
sig i fråga om undervisningstid om 90
minuter sammanlagt på de tre årskurserna,
när vi ökar med två veckotimmar.

Vi har i den tidigare av mig citerade
högermotionen med tillfredsställelse
noterat dels införandet av det nya ämnet
konst- och musikhistoria, dels departementschefens
intresse för att vidga
elevernas möjligheter till studium
av detta ämne genom införande av den

18 Nr 41 Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

estetiska varianten även inom den ekonomiska
linjens språkliga alternativ.
Men syftet att ge en estetisk fostran, att
möjliggöra odling av personlig smak
och bedömningsförmåga och intresse
för konstnärlig verksamhet bör tillgodoses
för alla gymnasiestuderande. Med
tanke på det ökade inflytande på samhällets
yttre utformning och anpassning
för människornas trevnad och
villkor som inte minst teknikerna men
också ekonomerna får i allt större utsträckning
finner vi det vara av väsentlig
betydelse att ämnet konst- och musikhistoria
finns på schemat också för
de tekniska och ekonomiska linjerna i
gymnasiet. Ett yrkande härom har vi
upptagit i reservationen nr 10 vid
punkten 27 i utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag har i anslutning till
det särskilda utskottets utlåtande två
blanka reservationer. Den ena rör
punkt 67, som handlar om de fristående
fackskolorna. Att jag där har begärt
att få en blank reservation antecknad
beror på att vi inom högerpartiet
har ansett det väsentligt att kunna
tillgodose två saker när det nya gymnasiala
stadiet byggs ut på flera orter:
dels det lokala intresset av att få till
stånd någon sorts utbildning på det
gymnasiala området, dels möjlighet att
sådana utbildningsgrenar som redan
finns på yrkesskolans och fackskolans
område och som skall inlemmas i det
nya systemet kan finnas kvar lokalt på
orter där man kanske inte på en gång
får ett gymnasium. Tanken är nämligen
den, att fackskola och gymnasium skall
höra så nära samman, att fristående
fackskolor i regel inte kommer att finnas.
Med fristående fackskolor menar
jag då inte bara vad utredningen och
propositionen avser, nämligen fristående
fackskolor på en gymnasieort, utan
också fristående fackskolor på andra
orter än gymnasieorter. Till en viss
grad har departementschefen öppnat
möjligheten för detta, när han bl. a.
talar om att folkhögskolorna i vissa
sammanhang skall kunna omvandlas till

fackskolor — det förutsätter ju att man
skall kunna ha sådana fackskolor även
på orter där det inte finns gymnasier.

Det är sådana här möjligheter som
jag ansett det vara väsentligt att man
håller öppna. Emellertid tror jag att
utskottets skrivning när det gäller den
regionala och lokala planeringen kan
sägas vara sådan att den tillgodoser
önskemålen, och därför har jag intet yrkande
i sammanhanget.

Jag har inte heller något yrkande
då det gäller punkten 78, som rör behörigheten
till rektorstjänst. Jag vill
bara stryka under att det enligt min
uppfattning är bra att departementschefen
sett denna fråga på ett annat vis
iin gymnasieutredningen och varit
mera restriktiv när det gäller att vidga
kompetensen för rektorsbehörighet.

Så länge man förutsätter att rektor
också i viss utsträckning skall ha undervisning
—- och det måste han enligt
de citerade avtalen på varje ort där
studierektor saknas — är det väl självklart
att rektor även behöver ha både
lärarutbildning och lärarerfarenhet.
Men det finns också andra skäl för
restriktiviteten. Rektors pedagogiska
uppgifter är så omfattande och av både
utredningen och departementschefen
så ofta understrukna, att detta ger
självklart belägg för att rektorsbehörigheten
skall omfatta lärarutbildning
och lärarerfarenhet. Rektor skall vara
behörig att ha lärartjänst vid den skola
han kommer att leda. Även ett tredje
skäl finns. Till rektors uppgifter hör
ju att vara pedagogisk ledare. Han skall
leda sitt kollegium också i rent metodiska
och pedagogiska diskussioners sammanhang,
och det måste vara mycket
svårt att komma från annan administrativ
tjänst, enskild eller offentlig, in i
något sådant som ett skolkollegium —
som minsann inte alltid är så lätt att
bemästra — utan egen sakkunskap om
de problem det gäller.

Jag finner det således riktigt att departementschefen
har begränsat möjligheterna
att vidga rektorsbehörigheten

Fredagen den 11 december 19(54

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m

utanför lärarkompetensen genom att
säga, att det skall kunna ske när synnerliga
skäl föreligga. Detta är kanske
tillräckligt i sammanhanget. Gymnasieutredningen,
departementschefen och
även jag, herr talman, är dessutom
överens på den punkten att det väl både
under den närmaste tiden och många år
framåt i praktiken blir sådana som har
lärarkompetens för den skolform, där
de söker rektorat, som kan komma i
fråga.

Herr talman! Jag vill i anledning av
vad jag nu sagt biträda det yrkande som
i går ställdes av herr Virgin om bifall
till de reservationer av högerrepresentanterna
där jag står som första namn.
Men jag vill också instämma i herr
Källqvists yrkande i går beträffande
reservation 19 vid punkten 44 och reservation
24 vid punkten 50. I övriga
punkter, herr talman, yrkar jag bifall
till särskilda utskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Från sitt jungfruliga
tusculum i lärdomsborgen vid Fyris har
fröken Ljungberg i dag medfört en biologisk
nyhet, nämligen den att en unge
kan ha två fäder. Jag skall inte ta upp
någon vetenskaplig debatt på den punkten,
i all synnerhet inte med en person
som kommer hit omgiven av vetenskapens
air — det mäktar jag inte —
men jag har suttit i min bänk och funderat
över i vilken grad ungen kunde
ha blivit bättre om fröken Ljungberg
beklätt moderskapet. Jag tänkte för mig
själv att det måste ha varit en väsentlig
vinning; men efter den förkunnelse
fröken Ljungberg här presenterat tror
jag det var bättre att det blev som det
blev.

Jag vill gärna erinra om att även högerpartiet
var representerat i den utreda
ning som föregått förslaget. Det är
märkligt att ingenting av vad som här
hav förkunnats på något sätt trängde
fram till vederbörande under pågående

utredningsarbete och sålunda inte heller
kunde i någon mån återspeglas i det
resultat utredningen gav.

Fröken Ljungberg ironiserar över
min beskrivning att det nya gymnasiet
kommer att bli ett roligt gymnasium.
.lag vidhåller min uppfattning, men jag
måste göra en reservation: Om fröken
Ljungberg skall leda arbetet i det nya
gymnasiet, tror jag inte att det blir något
roligt gymnasium.

I dagens nummer av högerns riksorgan
Svenska Dagbladet mäts parterna
i den här frågan skäppan full på ett sådant
sätt, att det finns anledning att
bestämt protestera. Man försöker göra
gällande att centerpartiet nu bara uppträder
som Traska-patrullo till regeringens
enkannerligen ecklesiastikministerns
förslag och oreserverat och
utan att på något sätt opponera accepterar
varje hans propå. Får jag erinra om
att även centerpartiet har deltagit i utredningsarbetet?
Jag har haft äran att
i utredningen företräda partiet, och jag
har försökt göra det på ett sådant sätt,
att partiets intressen skulle tillvaratagas.
Jag vet att på de flesta punkterna
våra intressen sammanfaller med dem
som folkets flertal har. Jag har försökt
hävda dessa intressen, och jag har haft
glädjen att kunna konstatera att mycket
av det som föreslagits från vårt håll
har fått följa med i den skrivning som
utredningen har presterat. Det kan väl
hända — det är ju fallet i alla utredningar
— att vi inom utredningen någon
gång har gått kompromissvägen och
att resultatet sålunda inte hundraprocentigt
har blivit det som från vår sida
föreslagits, men det är nu en gång alla
utredningars öde.

Jag hävdar alldeles bestämt att vi
från början accepterat de bärande principerna
för det gymnasium som vi nu
går att besluta om. Vi opponerar inte
för oppositionens egen skull. Om vi i
utredningen har företrätt en linje som
sammanfaller med utredningens slutliga
förslag, är det oss totalt fjärran
att för oppositionens skull i dag försö -

20 Nr 41 Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ka skapa ett annat gymnasium än det
utredningen har förordat.

Jag tror att detta behöver sägas ut
klart och tydligt, därför att det sätt
varpå man i Svenska Dagbladet försöker
framställa mittenpartiernas hållning i
dessa frågor är ytterligt förrädiskt. Det
är ett fult försök att söka åstadkomma
splittring i en fråga där det icke funnits
och icke finns någon splittring i
väsentliga punkter.

Jag tror inte att det är en lycklig väg
som högern här försöker beträda. Riksdagen
diskuterar nu en för vår ungdom
ytterligt allvarlig fråga, en diskussion
som bygger på förslag från en utredning,
som tagit mycket allvarligt på sin
uppgift och som har försökt att verkligen,
med den expertis utredningen haft
till sitt förfogande, tränga in i problemen
och att göra det bästa möjliga. Man
bär en känsla av att högerpartiet här är
på väg att försöka bryta ned gymnasiereformen
bara för oppositionens egen
skull. Det finner jag, herr talman, vara
en ytterligt allvarlig företeelse.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns kanske anledning
att här något ta upp vad fröken
Ljungberg bär talat om. Herr Torsten
Andersson nämnde, att fröken Ljungberg
kommer från Uppsala. Vid den här
tiden på året brukar man ju sätta betyg.
Helst bör man kanske göra det i
klasserna, men nu har det satts betyg
här i kammaren. Det vi resonerade om
i går har av fröken Ljungberg betecknats
som nonsensprat. Efter den absoluta
betygskalan skulle det väl bil C,
efter den relativa blir det 0. Det är klart
att jag vill reagera en smula mot detta.

När högern kritiseras för sitt stånidpunktstagande
sägs det: Visst har vi rätt
att kritisera, det skall vi inte dömas för.
När folkpartiet och centerpartiet ansluter
sig till gymnasieutredningens förslag
och på väsentliga punkter till departementschefens
förslag kallas vi
hjälptrupper; vi har också i Svenska

Dagbladet fått höra talas om självuppoffring.
Men, snälla fröken Ljungberg,
herr Edenman kan ju ha rätt ibland.
Jag bär den uppfattningen, och i detta
sammanhang tycker jag att han haft rätt
på många punkter. I viss män har han
förbättrat gymnasieutredningens förslag,
och det måste väl räknas honom
till godo.

Herr Näsström kom faktiskt lindrigt
undan i fröken Ljungbergs kritik. Det
förefaller som om herr Näsström skulle
ha medhåll i fröken Ljungbergs klass.

Vi kanske skall övergå till något allvarligare
saker, och dessa allvarligare
saker berörde herr Virgin i går. Herr
Virgin gick då in i debatten såsom
gruppledare, såvitt jag kan förstå, eftersom
hem Virgin inte tillhör utskottet.
Jag fick ett intryck av att herr Virgin
ville apostrofera att det var en deklaration
från högern i denna viktiga fråga,
vilket ju starkt måste förstärka intrycket
av vad herr Virgin då sade. En
viss beklämning grep mig faktiskt under
anförandet. Vi vill inte bestrida att
högern, och då kanske särskilt herr Virgin,
ser allvarligt på denna fråga. Den
uppfattningen har jag, det förnekar jag
inte ett ögonblick. Att man sedan kan
ha olika åsikter är en annan sak. När
herr Virgin talade om utbildningen fick
jag ett intryck av att det skedde mest
med tanke på nyttosynpunkten. Han säger
på ett ställe att undervisningen
skall leda till ett rimligt resultat ur nyttosynpunkt.
Jag tror att jag har antecknat
rätt. På ett annat ställe säger herr
Virgin att utbildningen blir konsumtion,
då den drivs längre än vad som
produktivt kan nyttiggöras. Utbildningen
närmast grundskolan får inte betraktas
på detta sätt.

Ännu ett citat: »Utbildningen måste
ge ersättning för kostnaderna.» Är inte
detta en rätt krass syn på utbildningen?
Det är detta som inger mig betänkligheter.
Å andra sidan måste jag säga att
vi i går fick ett betyg beträffande
grundskolan. Herr Virgin sade, att
grundskolan fyller måttet för den bild -

Fredagen den 11 december 1964

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ningsvolym som man bör kräva av samhället.
Det innebär alltså, att man sedan
kan börja anlägga helt andra synpunkter.
Den nya gymnasiereformen, genom
vilken man får en niera allmän utbildning
■— vi kan uttrycka det på det sättet
— ger andra väsentliga fördelar än
den som herr Virgin har talat om, alltså
nyttosynpunkten. Vi hoppas verkligen
att man så småningom skall inse att
det finns andra synpunkter än dessa
krassa nyttosynpunkter.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
beklaga, att vi inte har kunnat nå
ett samarbete med högern. Det är val
ändå inte så underligt om man blir betänksam,
när man finner att högern i
sin motion anmäler avvikande meningar
på 25 punkter. Bland dessa 25 punkter
och i de reservationer som vi här
har talat om — jag tror att det är över
20 stycken —- borde det väl finnas några
väsentliga saker, men högern har deklarerat
att vi är överens ,i det väsentliga.
Jag har emellertid den uppfattningen
att vi inte är överens i det väsentliga,
åtminstone inte när det gäller
att åstadkomma en skola som ger en
bättre allmänutbildning än den hittillsvarande.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill också inledningsvis
deltaga i den här intressanta
debatten om högerns ställning. Jag tycker
nog att partiet fick vad det förtjänade
i herr Anderssons i Brämhult inlägg.
Jag kan ju förstå att högern som parti
är litet skakat av att i en stor fråga som
den om en reformering av de gymnasiala
skolorna bli anklagad för att helt enkelt
ställa sig utanför. Nu vill man göra
gällande att så ingalunda är fallet, och
låt mig då ett ögonblick liksom de båda
tidigare ärade talarna här försöka förklara,
fröken Ljungberg, varför vi även
på socialdemokratiskt håll ändå har
den uppfattningen i denna fråga.

Vi reagerar självfallet inte mot att
högern har en annan mening och kriti -

serar förslaget. Vad vi vänder oss emot
är högerns metod att då och då hoppa
av just i skolfrågan, en metod som förefaller
egendomlig. Låt mig i allra största
korthet erinra om vad som skedde när
det gällde grundskolereformen. Vi hade
då cn rent politisk sammansättning av
skolberedningen till skillnad mot gymnasieutredningen.
Vi kom efter långa
och ingående diskussioner så småningom
fram till en ganska hållbar gemensam
plattform. Den representant som
högern först hade i skolberedningen
var lektor Arrhén — han var då ledamot
av denna kammare. Han gick tyvärr
hort, och högern satte in en ny representant,
nämligen fru Sjöqvist, och
vi kom så småningom inom alla övriga
partier fram till en överenskommelse i
grundvärderingarna och även med denna
representant för högerpartiet. Till
och med den nuvarande högerledaren
var inkopplad i denna intressanta diskussion
om att timra upp en plattform
för en stor skolreform här i landet.
Vi vet alla hur det sedan gick. Högern
hoppade av.

Gymnasieutredningen är en expertutredning,
som har bestått av It ledamöter,
varav 4 politiker. Ursprungligen
var det 3 riksdagsmän, medan högern
representerades av en arbetsgivardirektör,
vilken dåvarande högerledaren
herr Hjalmarson hade accepterat som
representant för högern, precis på samma
sätt som när riksdagsmannen herr
Helén lämnade gymnasieutredningen
och folkpartiet fick sätta in en annan
representant, utan att denne var medlem
av riksdagen men självfallet accepterad
såsom partiets representant. Att
bli accepterad som ett partis representant
innebär ju också bland annat att
man helt enkelt har skyldighet att hålla
sin partigrupp eller i varje fall sin partiledning
underrättad om vad som förekommer.
Ingen kan väl leva i den föreställningen
att direktör Haldén inte
hade några kontakter med högerpartiet.

Vad är det då vi får för slutresultat?
Gvmnasieutredningens betänkande är i

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

alla väsentliga punkter ett enhälligt betänkande.
Att det förekommer reservationer
även där i vad man verkligen
kan kalla speeialfrågor är någonting
helt annat. Att det förekommer reservationer
till ett betänkande som detta är
ju en självklarhet, och det skulle inte
falla mig in att påstå att detta vore att
ställa sig vid sidan om, fröken Ljungberg!
Jag skall gå så långt som att påstå,
att inte ens motionen och reservationen
om antalet timmar i religionskunskap
innebär att man ställer sig vid
sidan om. Det är helhetsbilden det gäller,
vilket Svenska Dagbladet på ett så
lysande sätt i dag har skildrat. Där
får man höra sanningen: »Kraven på
kvalifikationsspärr för intagningen, bibehållande
av absolut betygssättning,
slutexamen och censorskontroll innebär
sammantagna onekligen åtskilligt
mera än tekniska modifikationer i detalj
— det är fråga om ett principiellt
annat sätt att se på den gymnasiala utbildningens
problem.» Det tror jag är
riktigt, men man borde ha kunnat anmäla
på ett tidigare stadium att högern
har en annan principiell syn på skolfrågan.
Det är, fröken Ljungberg, verkligen
tillåtet att ha det, men att efter år
av utredningsarbete, i vilket man ständigt
varit representerad, såsom herr
Andersson i Brämhult uttryckte det,
opponera för oppositionens egen skull,
det kan vi inte kalla annat än att ställa
sig vid sidan om. Talet om centerns
och folkpartiets ledband när det gäller
den socialdemokratiska skolpolitiken
får helt stå för högerns egen uppfattning.

Det kanske är så att man på högerhåll
inte riktigt förstår hur tre partier
kan diskutera sig fram till gemensamma
värderingar. På socialdemokratiskt
håll har vi alltid sagt att vi nog
hade velat ha konstruktionen av grundskolans
högstadium något annorlunda.
Det blev inte så, det gjordes en kompromiss,
men det var en verkligt konstruktiv
kompromiss, som har givit detta
land en radikal grundskola, en nio -

årig skola för alla. Den överenskommelsen
har hållits av folkpartiet, den har
hållits av centerpartiet, den har hållits
av socialdemokratien, och den kommer
att hållas.

Jag kan inte gå in på alla de oändligt
många synpunkter som fröken
Ljungberg har utvecklat, men jag vill
säga att det stämmer inte att först avge
en deklaration att man är ledsen över
att man inte får kritisera i detaljer
och sedan ägna sig åt 25 reservationer,
varav åtskilliga är av den art att de,
som Svenska Dagbladet framhållit, innebär
en helt annan syn på skolan.

Jag skall nu, herr talman, i största
korthet, ty denna debatt ser ut att bli
mycket lång, ta upp några huvudsynpunkter
och försöka undvika en del
som tidigare varit uppe i debatten. Jag
vill bl. a. i fråga om gymnasiets dimensionering
i förhållande till fackskolan
— 30 procent — 20 procent o. s. v. —
stryka under i denna kammare liksom
i medkammaren, att det inte ligger
principiella värderingar eller synpunkter
bakom, frågor om begåvningsreserven
eller avnämarnas intressen, hur
många gymnasister vi skall ha, hur
många akademiker detta land kan försörja
etc., utan det är i stort sett uteslutande
ett resursresonemang.

Jag har sagt vid många tillfällen att
vi spänner bågen oerbört högt just nu
under detta decennium. Vi är på väg
att genomföra en nioårig obligatorisk
skola. Den är ännu inte genomförd. Visserligen
bor 80 procent av alla barn
detta läsår i kommuner med nioårig
skola, men vi har fortfarande en bit
kvar. Samtidigt räknar vi med en expansion
av gymnasier och fackskolor
som är fantastisk. Det är verkligen inte
något skryt från regeringens sida utan
ett klart konstaterande, att vårt land är
inne i en utvecklingsperiod på skolans
område som är betydande och som mätt
med internationella mått verkligen är
glädjande och imponerande. Känner sig
högern illa berörd av att det är en regeringsledamot
som säger det, kan man

Fredagen den 11 december 19(54

Nr 11

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

trösta sig med att de flesta har den
uppfattningen, utan att de är så infekterade
av politisk propaganda som man
ibland vill tro att de är.

Man har i debatten snuddat vid framtiden,
vid den s. k. ungdomsskolan. Jag
vill i denna kammare göra samma deklaration
som jag gjorde i medkammaren.
Ungdomsskolan är ett begrepp som
lätt kan leda till missförstånd, och man
kan med olika utgångspunkter komma
till ganska olika resultat. Jag vill säga
att skolplikt utöver nio år torde under
överskådlig tid vara utesluten. För tiden
efter 1970 måste man sannolikt räkna
med en fortsatt expansion av de
gymnasiala skolformerna, och med kanske
80—90 procent av årskullarna frivilligt
under utbildning har vi i praktiken
fått en ungdomsskola. Härtill kan
läggas att ingenting i det nu föreliggande
förslaget till en enhetlig gymnasieorganisation
— organisatoriskt så nära
knuten till fackskolan — hindrar en
anknytning även av yrkesskolan till systemet.
Om några år ser man ganska
klart, efter vilka huvudlinjer de gymnasiala
skolorna kommer att utvecklas
och hur de i vissa avseenden administrativt,
organisatoriskt och i fråga om
resurser kommer att samordnas.

När högern talar om — det gjorde
också partiledaren i andra kammaren i
går — att högern ju också ansluter sig
till integrationen, så vill jag påpeka att
det är inte bara frågan om en integration
av de fem gymnasielinjerna, utan
utskottsutlåtandet, gymnasieutredningens
betänkande och propositionen avser
också en integration av de gymnasiala
skolformerna, alltså gymnasier, fackskolor
och yrkesskolor, men det är då,
fröken Ljungberg, viktigt att säga: Just
administrativt, organisatoriskt och resursmässigt.
Det finns också en annan
typ av integration, som ännu icke berörts
annat än i debatten, och det är
om man vill gå ännu längre, d. v. s.
skapa enhetliga former för hela skolstadiet
ovanpå den obligatoriska skolan
även innehållsmässigt och pedagogiskt

— herr Arvidson var inne på det i går

— och dessutom ha ett fritt val av studieväg
för den enskilde eleven. Då är
det inte längre fråga om en skolreform
i dagens mening utan om eu förändring
av hela grunden för vårt högre utbildningssystem.
Om man med ungdomsskola
menar en integration av den typen,
anser jag att man inte kan tala om ett
gymnasium med huvuduppgift att förbereda
för universitet och högskolor,
och man kan då inte heller tala om en
yrkesskola som har till huvuduppgift
att förbereda för verksamhet i arbetslivet.
Då bär man enligt min mening
fått en It- eller 12-årig medborgarskola,
som i praktiken skjuter upp den förberedande
universitetsutbildningen och
den verkliga yrkesutbildningen till bortåt
20-årsåldern, men det är ett helt annat
system, och ingen av oss har ännu
varit inne på detta annat än i luftiga
spekulationer om en framtid, som kanske
ändå kommer. Märkvärdigare är ju
inte denna för våra öron så radikala
lösning än att den redan finns företrädd
i stort sett i Amerika, där man ju har
löst hela problemet att sovra till universiteten
på ett helt annat sätt än vi
gjort.

Vi står alltså kvar på den gymnasiala
grunden i den bemärkelsen, att vårt
gymnasium skall ge kompetens för fortsatta
universitetsstudier. På den punkten
håller jag med fröken Ljungberg att
man kommer att tvingas arbeta ganska
hårt i det nya gymnasiet. Jag har under
de många och långa föredragningar och
debatter vi har haft i denna fråga särskilt
ägnat min uppmärksamhet just åt
detta. Jag tror, ärade kammarledamöter,
att ur många synpunkter blir det
nya gymnasiet kanske ett ganska svårt
gymnasium. Det är därför det är så oerhört
viktigt att inte arbetsbördan ytterligare
ökas, att man inte lastar på ytterligare
arbete. Fröken Ljungberg säger,
att inte heller hon vill göra livet för
hårt för de unga gymnasisterna. Jag
tror att hon menar det, i varje fall när
hon talar som erfaren pedagog, men jag

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tror att hon glömmer bort det när hon
sitter och reserverar sig som högerrepresentant
i gyminasieutskottet, ty då är
det ju att bara lasta på. Det låter oerhört
litet med dessa fyra timmar till —
det blir ändå ett lägre timantal än i det
nuvarande gymnasiet. Men vi skall komma
ihåg att det nya gymnasiet också
kräver frivilligt arbete, en annan arbetsmetodik
än det gamla, en akti visering
av eleverna även på fritid i större
utsträckning än i det gamla gymnasiet,
även om det inte sker i exakt samma
läxläsningsform. Det är därför som timantalet
visserligen inte är något heligt
tal — några sådana finns inte, men man
bör inte ge upp och kapitulera på den
punkten, ty någon bättre grund att stå
på än den gymnasieutredningen efter
omfattande undersökningar har kommit
till kan jag inte finna. Här gäller det
30—32, 34 timmar. Den ecklasiasitikminister
eller det utskott eller den riksdag
som darrar på handen på den punkten
är förlorad, i varje fall när det gäller
att göra en avvägning mellan olika
ämnen. Då finns det inga gränser. Det
är den enda utgångspunkt vi har: Att
först kvantitativt fixera arbetsmängden
i timmar mätt.

Det har från högerhåll talats mycket
om kvalitet, och det är bra att man gör
det. Jag föreställer mig att var och eu
som läst gymoasieutredningens betänkande,
framför allt alla de kapitel som
inte mynnar ut i direkta förslag, måste
slås av att huvudproblematiken för gymnasieutredningen
är just kvaliteten. Alla
dessa oerhört fängslande utredningar
och skrivningar om läroplaner, olika
ämnens inbördes förhållanden, kunskap
sstan dar den, kunskapsstoffets fördelning
och innehåll, pedagogiska metoder
i det nya gymnasiet, vad är allt
detta om inte ett allvarligt försök att
skapa kvalitet?

Det har kanske förbigått många, fröken
Ljungberg, att även kontrollen i
det nya gymnasiet är ganska hård. Varför
tar vi bort censorerna? Ja, det kanske
jag kan svara på, eftersom jag en

gång för tio eller femton år sedan bidrog
till att rädda censorsinstitutionen
i andra kammaren sent en natt, när min
vän Gunnar Helén ville avskaffa den.
Vi vill ta bort censorsinstitutionen därför
att den inte fungerar som sådan,
därför att det är omöjligt att mobilisera
det antal professorer som skulle kunna
fylla den enda väsentliga och riktiga
uppgiften hos en censorsinstitution,
nämligen att vara förbindelsen mellan
universitetet och gymnasium. Med årskullar
av den storlek vi får i fortsättningen
kan vi inte stänga universiteten
för att låta våra forskare och universitetslärare
resa runt som censorer.

Fröken Ljungberg vet lika väl som jag
att censorsinstitutionen har successivt
förändrats under de senaste tio åren.
Dess bättre har vi haft tillräckligt
många pensionerade läroverkslektorer
som ställt sig till förfogande. De har
som pedagoger varit de yppersta, men
inte fyller de uppgiften att garantera
universitetsstandarden, De fyller snarare
den uppgift som våra nu föreslagna
gymnasieinspektörer kommer att
fylla, nämligen att se till att det är en
gemensam, en jämn standard i hela landet.
Censorsinstitutionen har förändrats,
och den kan inte fungera i nuvarande
form. Fackinspektionen och gymnasieinspektionen
kommer i stället, och
det blir effektivare än censorsinstitutionen.
Vi får centralt givna prov. Vi får
ett särskilt provinstitut, som kommer att
hjälpa skolorna och lärarna när det gäller
betygssättningen.

Vi har nyligen beslutat och även genomfört
en omläggning av hela skolöverstyrelsen,
varigenom detta verk på
ett helt annat sätt än förr går ut som
planerande och rådgivande och som
serviceinstitution till skolorna. Vi har
dessutom en betygsspärr och ett medelvärde
om 2,3 för att gymnasiestudierna
över huvud taget skall kunna resultera
i universitetsstudier. Jag skulle
i dag, herr talman, vilja säga, att jag
är ganska förvånad över att man inte
har angripit den punkten i gymnasieut -

Fredagen den 11 december 19G4

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

redningen och i propositionen, att man
inte har sagt att det är ett för hårt
gymnasium, att man inte från radikalt
håll åtminstone har påtalat detta, ty det
är verkligen inte fråga om någon lekstuga,
utan det ligger ett oerhört allvar
över den urvalsprocess som här kommer
till stånd. Inte ett ord om detta! I
stället hoppar högern in och talar om
kvalitet ungefär som om det vore ett
gymnasium som man skulle leka sig
igenom.

Ja, herr talman, jag sade när jag
började att det inte går att ta upp alla
frågor. Jag skall bara beröra en eller
två till, och jag skall svara på en fråga
som herr Widén ställde.

Först vill jag säga några ord om
fackskolans kompetensvärde. Fackskolan
kommer ganska mycket bort i denna
hantering, och det är synd. Jag tror
nämligen på fackskolan, men då måste
man också ge de elever som går igenom
fackskolan inte bara en mera målinriktad
utbildning. Man måste även
ge fackskolan kompetensvärde. Man
måste räkna med en viss kompetens.
Det är mycket svårt att fixera den kompetensen
i dag, tv vi har så olika utbildningsnivåer
att röra oss med. Under
många år kommer många fortfarande
att ha bara folkskola, när de sedan
börjar i en fackskola efter praktik
i yrkeslivet.

Jag har sagt i propositionen att någon
generellt giltig rangordning mellan
den kompetens som gymnasium respektive
fackskola ger, kan och bör inte
anges. Avståndet mellan de båda utbildningarna
är inte större än att en fackskoleutbildad
på en mängd områden
bör kunna konkurrera med en gymnasieutbildad.
Jag talar då självfallet om
andra yrken än akademiska, som kräver
universitets- eller högskoleutbildning.
En stor del av de icke akademiska,
postgymnasiala utbildningarna bör
i varje fall lika väl kunna bygga på
fackskola som på gymnasium. Vi kommer
att ställas inför ett konkret exempel
så småningom när lärarutbildnings -

sakkunniga är färdiga med sitt utredningsarbete,
då vi skall ta ställning till
vilken grundkompeteus som behövs för
småskollärare, mellanskollärare etc.
och över huvud taget för många andra
stora kategorier. Då är det viktigt att
man i dag i samband med införandet
av det nya gymnasiet och fackskolan
inte binder sig för särskilda kompetensvärden.

Till sist: Herr Widén undrade i går i
samband med att han tog upp de gemensamma
samlingarna, om ungdomen
inte tål att höra andra åsikter. Det är
ganska väl formulerat i och för sig.
Han hade en reflexion när det gällde
psalmer. Det var fråga om ett religiöst
tema vid gemensamma samlingar.

Jag vill svara honom på denna punkt,
att det enda riktmärket här är att de
gemensamma samlingarna skall vara utformade
så att de fortfarande kan fungera
som ett obligatorium, att man inte
skall behöva befria somliga elever för
att det finns ett sådant innehåll i dem,
religiöst eller livsåskådningsmiissigt, att
vissa elever i varje fall skulle känna sig
tvingade att begära befrielse.

Reservanterna har ju själva mycket
klart sagt ifrån, att de räknar med att
de gemensamma samlingarna med den
uppläggning som de föreslår kommer
att tvinga fram en sådan befrielse på
inte så få områden. De säger att de gemensamma
samlingarna stundom får
en utformning med antingen religiösa
eller andra inslag, som mer eller mindre
strider mot vad som är förenligt
med vissa elevers religiösa uppfattning
eller inställning i livsåskådningsfrågor
över huvud taget. Dem skall man alltså
befria. Då är man i det dilemmat, att
skolledningarna i förväg måste ange
vilken karaktär en gemensam samling
kommer att ha. Rektor får anslå på
tavlan, att de gemensamma samlingarna
varje tisdag är av religiös karaktär,
varje torsdag med ateistiskt innehåll,
och övriga samlingar betraktas som
obligatoriska, ty där gäller det helt andra
ting. Detta är ju en skräckdröm eller

26 Nr 41 Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skräckbild för varje skola, och jag är
rädd för att om reservanternas förslag
här skulle gå igenom, skulle man ställa
just skolledningarna inför oerhört svåra
problem.

Utskottets majoritet och propositionen
anser i stället, eftersom vi vet att
det finns ett starkt religiöst behov även
på gymnasiet och i fackskolor, att om
man då skall ha frivilliga morgonböner
skall man inte vara rädd för att nämna
orden vid deras rätta namn, ty är man
det, är det något fel med morgonbönen.
Den förekommer i detta land dagligen,
i radion, i kyrkor, i bönehus och hos
enskilda. Det är väl ingenting märkvärdigt
att man har morgonböner och
religiösa samlingar även i skolan, men
de skall vara frivilliga. Det är det som
är religionsfrihet. Men — och därmed
är jag tillbaka till herr Widéns fråga —
hur ömtålig får man då vara? På denna
punkt, herr Widén, är jag inte särskilt
ömtålig. Jag anser t. ex. inte att
man behöver rusa ut ur ett klassrum
eller inte kunna delta vid en skolavslutning,
om den t. ex. slutar med att man
gemensamt sjunger »Den blomstertid
nu kommer». Jag betraktar inte detta
som en religiös kultakt. Det står klart i
propositionen och understrykes också
av utskottet, att när det gäller behandlingen
av olika ämnesområden skall
även religiösa och etiska ämnen kunna
tas upp.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att
jag också tänker på våra kolleger i andra
kammaren. Jag fick emelletid en liknande
fråga där i går, om det var tillåtet
att tala om vad buddhism är och om
en buddhist får uppträda i en gemensam
samling. Ja, naturligtvis får han
det. Om en person, som är anhängare
av en främmande religion — vi kan ta
en muhammedan, vilket kanske ligger
närmare till hands — och denne inbjudes
att på en gemensam samling hålla
en betraktelse eller ett föredrag eller
lämna en orientering om vad islam är
för någonting, innebär naturligtvis detta
inte ett deltagande i en andakt med

muhammedanskt innehåll — det är det
inte fråga om. Det förhåller sig självfallet
på samma sätt, om man ber representanter
för olika samfund att presentera
sig — det kan vara religiösa
samfund och det kan vara politiska
partier. Vi politiker har väl aldrig ansett
att en skolledare har tagit partipolitisk
ståndpunkt, om han — vilket
han dess bättre har rätt att göra — inbjuder
reprensentanter för ett politiskt
parti att under, som det nu heter, morgonsamlingen
eller t. o. m. under en
lektion tala om vad han politiskt menar.
Men det är självfallet att det inte
får bli fråga om, skall vi säga, allt för
våldsamma propagandistiska termer,
utan att det bör vara ett försök till en
objektiv redogörelse.

Jag har varit mycket angelägen om
att i propositionen stryka under — och
det har också utskottet accepterat —•
att man här inte kan komma med några
pekpinnar och skriva regler för vad
som får förekomma eller inte förekomma.
Då blir det fullständigt odrägligt.
Det måste ju ändå, ärade kammarledamöter,
räcka med att ha religionsfriheten
såsom en helt bärande princip,
och det gäller att lägga upp dessa gemensamma
samlingar så att de verkligen
kan bli obligatoriska samlingar för
alla, där utgångspunkten är att det
finns en rad ting som skolledningen behöver
meddela åt den samlade skolmenigheten.
Det gäller också att fylla ut
samlingarna med olika ämnen, där
inte något ämne är uteslutet. Jag föreställer
mig att det i praktiken inte är
så svårt för vettigt folk att handlägga
den fråga som tas upp under rubriken:
Skolans gemensamma samlingar.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag finner för min del
inte någon anledning att i mitt genmäle
gå in på den fråga, som herr Edenman
och även herr Andersson i Brämhult
uppehöll sig vid, nämligen frågan om

Fredagen den 11 december 1964

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

när och hur och var högerpartiet har
rätt att sätta in sina synpunkter på skolpolitiska
frågor.

Jag har inte heller anledning att gå
in på det som upptog en stor del av
herr Anderssons tid för replik, nämligen
frågan om män person — den är
mycket ointressant, det har herr Andersson
rätt i, vilket var det enda riktiga
i hans anförande — och det tar sig
självklart också uttryck i lärargärningen
precis som, det kan ta sig uttryck
för mig och andra i riksdagsarbetet.

Men det var en sak jag här ville
framhålla och den var också departementschefen
inne på. När herr statsrådet
Edenman gjorde denna uppdelning
av integrationen på skolformernas gemensamma
område —- det gällde å ena
sidan den yttre organisationen, å andra
sidan den innehållsmässiga och pedagogiska
integreringen — var det mycket
viktiga saker, och jag lyssnade med
stort intresse på lians anförande. Jag
kan säga att vi i stort sett är överens
på den punkten. Jag vill bara göra- ett
tillägg. Viss del av vår kritik just när
det gäller integrationen på ämnesområdet
har att göra med att man åstadkommer
ett slags integrerande medborgarskoleutbildning
inom vissa ämnen
på gymnasiets område, och i det avseendet
är vi tveksamma. Det är möjligt
att detta får ses i sitt sammanhang —
jag funderade på det när departementschefen
lade upp det på detta sätt —
men departementschefen är å sin sida
helt överens med oss om att gymnasiet
som sådant utgör en enhet inom detta
starkt integrerade skolsystem som det
gymnasiala område utgör och skall göra
det tills vidare.

När det gäller timtalet vill jag säga
att det inte är ytterligare fyra timmar
som vi föreslår på någon linje.

Jag vill- också till herr Källqvist säga,
att jag är uppriktigt ledsen om han när
det gällde hans anförande kände sig träffad
av min kritik av nonsensprat i går.
Jag nämnde inte herr Källqvists namn,
och detta av speciella skäl. Herr Käll -

qvist var inne just på en råd intressanta
detaljfrågor i sitt anförande, och det
gällde frågor där jag till stor del delade
hans uppfattning; det gällde t. ex. —
om jag nu kan erinra mig rätt — fackskolans
kompetensvärde. Det var mycket
viktiga och allvarliga synpunkter
som anfördes. Det gällde också ett par
andra frågor, där jag tror att jag är
överens med herr Källqvist, och det var
när han talade om att en demokratisk
skola inte nödvändigt är en skola där
undervisningen blir mer och mer teoretisk.
Det är någonting jag gärna skulle
vilja upprepa, nämligen att vi fortfarande
bör vara mycket uppmärksamma
på att inte åstadkomma ett skolväsen,
där det blir olika värdesättning av olika
utbildningar —- men på de-n punkten är
vi kanske av olika uppfattningar om
vägarna att nå målet. Skall vi få lika
värdesättning, måste det enligt min mening
ställas ändamålsenliga kvalifikationskrav
på varje utbildiningsväg —-det är det som det här handlar om.

Herr talman! lag tänker inte utnyttja
min tid för kort genmäle längre, utan
nöjer mig med detta.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Källqvist kritiserade
starkt mina reflexioner i går om
nyttasynpunkter. Han gjorde gällande
att jag hade lagt sådana, krassa sådana,
synpunkter på grundskolan, vilket emellertid
var ett misstag. .lag undantog
nämligen uttryckligen grundskolan, liksom
man naturligtvis måste undanta all
obligatorisk undervisning. Jag talade
bara om den frivilliga påbyggnaden och
yttrade mig om samhällsnytta i mycket
vid bemärkelse. Jag tror att jag innefattade
»alla önskvärda samhälls- och
kulturinsatser». Man skulle kanske kunna
uttrycka saken med andra ord på
det sättet att kravet på samhällsnytta innebär
att vi kan godta all undervisning
som ger ett fullgott utbyte och inte bara
betyder vistelse vid eu läroanstalt. Utbildning
får inte bli någon statussym -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

bol, ty i sådant fall har man förlorat
kontakten med vad som är värdefullt
för samhället. Detta var bakgrunden,
som jag ville teckna för de krav som
från vårt håll har rests på kvalitet i
varje form av utbildning.

Till statsrådet Edenman skulle jag
vilja rikta frågan, om det verkligen är
en regel att ett parti är bundet av sina
representanters ställningstaganden i en
utredning. Kan vi vänta att denna regel
i så fall skall tillämpas också när det
gäller skatteberedningen?

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Ur politisk synpunkt
bär jag ingenting att tillägga till det
som statsrådet Edenman just har framfört
här i kammaren i anledning av det
utskottsutlåtande vi nu behandlar. Jag
kan hundraprocentigt instämma i vad
lian anfört. Jag skall emellertid tillåta
mig att anlägga några andra synpunkter
på denna fråga, och jag hoppas,
herr talman, att jag inte skall tala i två
veckotimmar, vilka -— såsom fröken
Ljungberg påminde om — motsvarar 90
minuter.

En synpunkt, som vi inte helt och
hållet får skjuta undan, är den skolhistoriska.
Jag tycker att det hör till dagen,
att vi skall markera att det förunnats
denna generation av riksdagsmän att genomföra
ett storartat nybygge på skolans
område. Det är detta som ger allvarsprägeln
åt vår debatt i dag. Det har
utan tvivel varit fråga om det största genombrottet
i skolans historia på hundra
år, sedan Erik Gustaf Geijer och Johan
Olof Wallin i den stora undervisningskommittén
år 1825 — den s. k.
snillekommittén — började att kämpa
för den obligatoriska folkskolundervisning
som sedan blev realitet år 1842.

Vår generation av riksdagsmän har
varit med om att på 1940- och 1950-talen
dna upp grundritningarna för det
nya skolsystemet. För två år sedan blev
grundskolan färdigkonstruerad. I dag
får vi vara med om att resa takstolarna
till en verklig ungdomsskola. Det är

alltså tillbörligt att känna tillfredsställelse,
ja stolthet, när gymnasie- och
fackskolereformen nu skall klubbfäStas
av riksdagen.

Jag har valt att använda takstolarna
som bild för att påminna om att det
dock ännu bara rör sig om utanverken.
Nu blir det först och främst en uppgift
för skolledningen på olika centrala och
lokala nivåer samt inte minst för lärarna
att se till att de nya skolformerna
fylls av verklig studieflit och studieglädje.
Både skolfolket och ungdomen
måste känna sig djupt tillfreds med att
det blivit så högt till tak för denna ungdomsskola,
som är avsedd att -— när
yrkesskoledelen fogats in i bilden —
stå öppen för merparten av vår ungdom
i åldern 16—19 år.

Det har varit nödvändigt för mig
liksom för praktiskt taget alla föregående
talare att först starkt understryka
det stora, varom enighet råder. Det
skulle ju vara att ge felaktiga proportioner
åt debatten, om vi vid ett tillfälle
som detta enbart uppehöll oss vid de detaljer
som tas upp i reservationerna och
som inleder oss i frestelse att mer debattera
det som skiljer än det som enar.

Till det som har enat oss alla — utom
tydligtvis i slutomgången högern — hör
just framtidsbilden av den helt nya skola
som gymnasieutredningen med sitt
storstilade grepp på uppgiften bär manat
fram. Även propositionen har starkt
betonat perspektivet på några års sikt
av en allmän ungdomsskola, i vilken
gymnasium, fackskola och yrkesskola
skall vara integrerade. Vi bär inom utskottet
anslutit oss till detta i och för
sig revolutionerande krav, som väl ingen
för tio år sedan skulle ha ansett höra
hemma i de praktiska realiteternas
värld.

Chefen för ecklesiastikdepartementet
har nyss lagt ut texten i detta ämne,
och utskottet har ju formulerat samma
ting i klara ordalag, som väl i framtiden
ofta kommer att citeras och faktiskt
kommer att binda utrednings- och konstruktionsarbetet
på litet längre sikt.

Fredagen den 11 december 1904

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Det talas sålunda i utlåtandet om att
utvecklingen snart »nått fram till det
stadium, där den dominerande delen
av årskullen genomgår en bred utbildning
ovanpå grundskolan, och de olika
skolformerna sammansmälter till en enda
organisatoriskt sammanhållen skola,
en minst tvåårig ungdomsskola, som inom
sig rymmer olika studievägar, avpassade
efter elevernas varierande intressen
och behov. För att den här
skisserade utvecklingen skall försiggå
smidigt», säger utskottet, är det »av vikt
att den helhetssyn på utbildningsvägarna
på det gymnasiala åldersstadiet, som
präglar Kungl. Maj:ts förslag, också blir
vägledande för det fortsatta arbetet när
det gäller såväl den yttre som den inre
organisationen av det gymnasiala skolsystemet.
»

När vi på det hela taget har enat oss
om den målsättningen, då gäller det
också att vara konsekventa i styrningen
av dagens skolreform, så att vi inte förhindrar
förverkligandet av framtidsskolan.
Då måste inte bara skolformerna
vara allmänt tillgängliga, utan också
övergångar mellan dem stå öppna.

Alltså är det enligt min mening helt
enkelt inte logiskt möjligt att på en gång
skriva under de allmänna motiveringarna
för gymnasiereformen och samtidigt
försöka hålla kvar den gamla lärdomsskolans
elitkaraktär. Men det är ju vad
som sker genom den långa raden av reservationer
från högerhåll, alla de som
talar om skärpning av betygskraven för
inträde på gymnasium, om bibehållande
av nuvarande betygssättning, om bibehållande
av nuvarande bestämmelser
om villkor för flyttning till högre klass,
om bibehållande av studentexamen och
om bibehållande av censorsinstitutionen.
Allt detta har särskilt fröken Ljungberg
talat om i dag.

Bibehållande, sade jag — man borde
väl lika gärna kunna säga konserverande,
om man inte rent av skall tala om
en gammalmansinställning, som inte
minst skiner igenom i den utökning
av elevernas totala antal veckotimmar,

som högerns ändringsförslag i fråga om
olika ämnen utmynnar i.

Denna sats av reservationer utgör,
som många här sagt, i själva verket
en samlad attack emot själva målsättningen.
Dessa reservanter må tala aldrig
så mycket om att försvara gymnasiets
»kvalitet». Vi andra menar att kvaliteten
skall känneteckna alla skolformer
på det gymnasiala stadiet. Vad reservanterna
menar är »kvalifikationer»,
och i stället för likvärdighet mellan
skolformerna och övergångsmöjligheter
från den ena till den andra linjerar
man i dessa reservationer just med
»kvalifikationernas» hjälp upp en urvalsskola
av m/Ä, ett parallellskolesystem
på det gymnasiala stadiet. Tv vad
som är tydligt men inte utsagt är naturligtvis,
att gymnasiet skulle vara finskolan,
medan de som släpps in genom
de bredare portarna till fackskolan och
yrkesskolan skulle bli praktiskt taget
bundna därinom. Det är därför som
dessa reservationer är orimliga, om vi
vill gymnasiereformen i stort.

Nu må det tillåtas mig en personlig
kommentar. För att styra bort från- varje
uppdelning enligt gammal slentrian
bär jag på en punkt t. o. in, velat gå
längre än utskottet. Det gäller att hindra
att en speciell och trång klassikerlinje
återuppstår. Mitt särskilda yttrande
vid punkten 9 är motiverat av detta,
plus en önskan att klassiska språk dock
verkligen skall bli tillgängliga, d. v. s.
likställda med och utbytbara mot moderna
språk som C-språk, och att studiet
av klassiska språk inte skall fordra
att man uppoffrar en mängd andra för
gymnasiet fullkomligt centrala ämnen.

Det är alltså inte kulturfientlighet eller
ens avoghet mot klassisk bildning
som bär dikterat detta mitt yttrande,
men väl rädslan att ungdomen skall ledas
in i en smal gränd. Den kanske inte
är en återvändsgränd, ty visst kan eleverna
komma ut på andra sidan för teologbanan
bland annat. De behöver inte
gå tillbaka. Men de kan knappast heller
gå över till annat håll. Och framför allt

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

har det synts mig beklagansvärt att de
som följer den helklassiska varianten,
och alltså läser både latin och grekiska
får uppoffra ett så betydligt pensum av
nutidskunskap, att det åtminstone borde
te sig orimligt, att, om de sedan studerar
teologi på den grundvalen, de
skall kunna anses ha speciminerat sig
som lärare för det moderna ämnet religionskunskap.

Nu måste vi slå vakt om alla de möjligheter
som finns för de gymnasiala
skolformerna att utvecklas till en sant
demokratisk skolmiljö, som ger utrymme
åt alla olika intresseriktningar och
åstadkommer likvärdighet mellan dem,
såsom många talare från olika partier
har efterlyst här i debatten. Vad det
gäller är att göra hela vårt folk till en
kulturnation, en kulturkonsumerande
nation, inte bara som förr en liten
toppklass.

Men jag tror också — och här kommer
jag till något ganska svårt — att vi
särskilt i fråga om gymnasiet behöver
ett klarläggande om hur denna som nu
är den mest teoretiska och mest eftertraktade
skolformen skall å ena sidan
kunna bli helt sidoställd med de andra
och ändå å andra sidan inte ge upp sin
egen karaktär av mer penetrerande bokliga
studier. Man spetsar ibland till det
och frågar om gymnasiet skall vara en
»lätt» eller en »svår» skola. Men det är
en förenkling.

Utskottsordföranden sade i går, att utskottet
har velat ha en »hård» skola,
och departementschefen sade något liknande
här nyss. Ja, om man tolkar det
så att den inte blir svår i den meningen,
att den bygger på ett åtstramat urval
efter begåvning, och om den inte inriktar
sig på att prestera betygspoäng.
Herr Torsten Andersson sade nästan
tvärtom att han ville ha en trivsam skola
utan plugg. Det går jag också med på,
om det underförstås att somliga elever
trivs med studier — ganska hårda studier.
Jag tror att vi måste vara på det
klara med att gymnasiet inte får försöka
göra sig populärt och locka till sig ele -

ver genom att tunna ut studierna till
den grad, att dyrbara ungdomsår kanske
skulle gå till spillo.

Vi måste då låta begreppet »hårdare»,
»svårare» skola avse arbetsintensiteten
inom den, snarare än begåvningsurval
och betygsresultat. Då tror jag vi träffar
rätt. I den bemärkelsen har jag i
åratal hört till dem som efterfrågat —
inte minst i skolkomniissionen — ett
»svårare» skolarbete för vår ungdom, en
skola som verkligen motsvarar deras
krafter, som lever upp till deras prestationsförmåga
och absorberar deras intresse,
och detta framför allt under skoltimmarna.

Talet om skolungdomens överansträngning
hänför sig strängt taget bara
till det inkräktande på fritiden som
långa skoltimmar och långa läxor innebär.
Däremot tror jag fortfarande det
finns mycket fog för omdömet, att ungdomen
i stället är »underansträngd» under
skoltimmarna — i motsats till lärarna,
vill jag gärna tillfoga.

Det är väl bär vi vill tro på en ändring
i det nya gymnasiet.

Jag tror det måste komma mycket
klarare i förgrunden, att det är skolarbetets
karaktär, som skall prägla de olika
skolformerna, inte elevernas begåvningsnivå
och inte ens ämnesuppsättningen
i dem. Då skall boten inte vara,
som föreslagits i de här antydda reservationerna,
en hårdare sållning vid inträdet
till gymnasiet, en stegrad betygshets
och skärpta kontroller — med ett
ord bibehållande av just de urvalsinstrument,
som lett fel och som kommer
att leda fel, d. v. s. kommer att leda till
en differentiering mellan gymnasiet å
ena sidan och de andra skolformerna
å andra, och varav resultatet kan kännetecknas
med ett enda ord: finskola.
Det vill inte majoriteten av vårt folk
vara med om. Det finns inget politiskt
gensvar på högerns förslag här.

Nu har vi valt en annan väg, att inte
spalta ungdomsskolan, så att en gren
av den, gymnasiet, skulle bli en betygsoch
examensskola. Den särprägling av

Fredagen den 11 december 1904

Nr 11

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skolformerna och av grenar och varianter
inom den, som naturligtvis är oundviklig
och faktiskt önskvärd, måste
vara av den andra arten för att den
skall kunna attrahera det rätta urvalet
av elever. Det var därför jag nyss talade
om arbetets karaktär som skiljaktigt.

Det arbetssätt och den studieintensitet
som den mest teoretiska skolformen,
gymnasiet, kommer att representera,
borde framstå så stimulerande, att den
visade sig attraktiv och lockande, inte
för alla elever, inte ens för 75 procent
av dem, utan bara för vad jag skulle
vilka kalla den rätta sortens elever,
d. v. s. de som är personligt positivt
motiverade för att ägna sig åt intensiva
studier.

Förr i världen talade man om läshunger,
och jag tror att den finns ännu
i dag. Gymnasielinjerna borde framstå
såsom den rätta miljön för dem som
verkligen längtar att borra sig ned i ett
ämne, som upplever en lustfylld spänning
i att ge sig i kast med triangelteorem,
med Heine eller med Indusdalens
kulturer -— för att ta några exempel
— och som erfar intellektuell
trivsel av studiearbetet.

Nu skall ingen tro, att jag när jag säger
detta, vill motivera skolgången
bara ur konsumtionssynpunkt, som det
här talats om. Nej, det är min övertygelse,
som är bekräftad av många undersökningar,
att det är just de elever
som har en inre drivfjäder i studiearbetet
vilka också passar bäst för specialiserade
högre yrkesstudier. Det gäller
däremot inte dem, som måste pressa
sig fram. Jag är dessutom övertygad om
att den studieintresserade gruppen är
tillräckligt stor för att räcka till för
samhällets behov av specialister, när
alla läshungriga även från de ur skolsynpunkt
hittills underprivilegierade
skolorterna och samhällsgrupperna får
komma till sin rätt.

Dessa synpunkter hade kanske kunnat
komma till klarare uttryck i gymnasieutredningen
och i propositionen,
så att man inte fixerat sig så mycket

till termen »gymnasieavlänkande» för
de andra skolformerna. I stället borde
man poängtera, att de var och en bör
få växa fram efter sin egenart. Jag är
speciellt glad över att man har möjligheten
till utökad studiekurs — kanske
är jag litet mindre glad över möjligheten
att få mindre studiekurs just ur
den här synpunkten.

Vad som hör till logiken i det hela är
väl, att de grupper, de intressenter,
som framför allt vill placera i gymnasiet
de nu underansträngda, alltså de
»högpresterande» eleverna, som man
uttrycker det, inte borde ha kunnat
skriva på det motions- och reservationsledes
framförda yrkandet om ett alternativt
fyraårigt gymnasium. Det skulle
ju egentligen bara vara till för att skaffa
bättre betyg och alltså ännu mer
markera gymnasiets karaktär av betygsskola.
Det förslaget måste bestämt avvisas
redan på grund av att det bryter
sönder hela reformens sociala och pedagogiska
målsättning, för att inte tala
om vad det skulle kosta i lärarresurser.

Jag ber kammarens ärade ledamöter
om ursäkt för att denna utläggning kanske
är i pedagogiskaste laget, även om
jag talar skolpolitik och inte försöker
dra ledamöterna med mig in i skolöverstyrelsens
ämbetslokaler, där man skall
ägna sig åt detaljplanering av kursplaner
och sådant. Jag anser det dock
nödvändigt att försöka klara ut hur vi
skall tänka oss att skolformerna skall
vara olikvärdiga och ändå få dem att
utöva rätt sorts attraktion på eleverna
vid deras val av studieväg, alltså utöva
denna attraktion alltefter sitt innehåll
och inte efter ett traditionellt socialt
prestigevärde. Att denna särprägling
skall kunna förverkligas inom den allmänna
ungdomsskolan den dag vi hunnit
fram till detta mål behöver inte betvivlas.
Under uppbyggnadsperioden
tror jag att vi, om vi vill vara realister,
måste erkänna att det kan bli vissa svårigheter.
Elevernas och föräldrarnas sociala
ambitioner kommer nämligen än -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

nu under åratal framåt att hänga fast
vid gymnasiet som en speciellt åtråvärd
skolform. Av det skälet har förslaget ju
måst räkna med en viss kvotering, alltså
ett försök att fram till år 1970 på det
hela taget hålla intagningen till gymnasierna
vid omkring 30 procent och
till fackskolorna vid omkring 20 procent
och t. o. m. godtagit att man tills
vidare måste komma att använda sig
av ett så ofullkomligt urvalsinstrument
som skolbetygen. Detta är dock kompromisser,
och kompromisser som
måste övervinnas och sedan ersättas
med den särsprägling av skolornas arbetssätt
och inre liv, som jag menar
kommer att leda till att gymnasiet framför
allt skall attrahera de genuint studieivriga,
medan samtidigt fackskolornas
allmänna attraktionskraft skall öka
och ungdomen alltså ledas mera rätt än
under övergångstiden.

Låt mig, herr talman, i det här sammanhanget
instämma i vad herr Widén
sade under debatten i går, nämligen att
även yrkesskolorna måste få sin speciella
positiva attraktionskraft. Yrkesskolan
får inte komma att betraktas som
en negativ urvalsskola. Och till en sådan
ändring av attraktionskraften tror
jag det kommer att bidra, liksom det
kommer att bidra till en demokratisering
av kulturkonsumtionen allmänt
sett, om också yrkesskolorna får ett rikare
mått av allmänna orienteringsämnen
sig tillmätt.

Utskottets ärade ordförande berättade
i går något om saker som vi hade uppmärksammat
under en studieresa till
Sovjetunionen. Jag vill påminna de
ledamöter av andra avdelningen som
deltog i den resan om den mycket imponerande
synen i en yrkesskola i Leningrad
av ett rikhaltigt bibliotek. Elever
i den mekaniska yrkesskolan utförde
där även som självständig uppgift
att studera vissa partier av Shakespeare
för att därigenom fira Shakespeares
400-års jubileum. Det var, kanske
någon säger, bara skådebröd, men
ganska tankeväckande i alla fall.

Jag menar att vi här i Sverige skall
se fram mot en yrkesskola, som verkligen
stöder och sporrar kulturintresset
hos ungdomarna. Det skall vi ha råd
med då vi får en tvåårig förberedande
yrkesutbildning. Jag skall med nöje redan
nu anmäla att jag därvid gärna vill
påfordra att orienteringämnet religionskunskap
skall kunna ingå i yrkesskolornas
schema. Där hoppas jag att vi
skall kunna mötas snart nog.

Nu finns det emellertid ett bekymmer
i propositionens och utskottets
planritning som jag inte kan förbigå.
Det är: hur skall i realiteten de olika
skolformerna kunna komma att betraktas
som likvärdiga när gymnasiet är
3-årigt, medan fack- och yrkesskolorna
är 2-åriga? Hur skall de kunna förenas
i en sammanhållen allmän ungdomsskola
av framtidens snitt?

Det hade funnits en möjlighet att redan
nu göra gymnasiet mer likvärdigt
genom att en avgångsetapp även där
hade anordnats efter två års skolgång.
Därmed skulle urvalsskolan och de
verkligt hårda studierna kunnat koncentreras
till ett tredje studieår, såsom
1946 års skolkommission föreslog
och som jag varit med om att motionera
om här i kammaren. Man skulle alltså
erhålla ett college-år med friare och
mer specialiserade studier som förberedelse
för inträde vid universitet och
högre fackskolor. Ett sådant college-år
skulle rent av kunna ses i samband
med den nu diskuterade decentraliseringen
av den lägre akademiska undervisningen
till ett större antal orter än
för närvarande och därigenom även bidra
till att vara kulturbefrämjande på
många orter i vårt avlånga land.

För att inte dessa möjligheter skali
vara helt och hållet avskrivna för
framtiden har jag avlämnat en blank
reservation vid punkt 33. Men jag har
naturligtvis också varit medveten om
att yrkanden i den riktningen nu skulle
ha rubbat de uppgjorda ritningarna,
och därför har jag avstått därifrån. Vi
måste alltså i dag nöja oss med att för -

Fredagen den 11 december 1964 Nr 41 33

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

vad som bör förekomma med att tala

lita oss på att skolpraktikerna vid utformningen
av de nya skolorna inte
skall stånga vägen för eu fortskridande
mycket närmare samordning mellan
de olika gymnasiala skolformerna. Jag
hoppas likaledes att de inte skall
stänga vägen för bevarande av vissa
kompetensvärden för en 11-årig skolgång.

Här vill jag återigen komma med en
personlig deklaration. När det en gång
efter 1970 åter blir tid för skolkonstruktörerna
då den allmänna ungdomsskolan
skall utformas kommer jag att höra
till dom som hoppas att den skall bli
2-årig, alltså att vi skall stanna vid en
11-årig allmänt förberedande ungdomsutbildning.
Jag tror inte att vi kan gå
mycket därutöver om vi inte också vill
senarelägga pensionsåldern. I varje fall
kan vi knappast räkna med att hålla
alla våra ungdomar kvar på skolbänken
till 19-årsåldern.

Men den tiden, den sorgen. Kanske
har vi då förverkligat en skola som är
en så adekvat livsform för ungdomarna
i dessa åldrar, med en helt annan frihet
och självständighet för eleverna, att den
kan passa dessa nära nog myndiga och
i varje fall giftasvuxna och i andligt avseende
mycket fritt tänkande individer,
för vilka vi gör skolan.

Detta leder till ytterligare en kommentar,
som jag nästan tvingas att göra,
eftersom reservanterna på en punkt
uppträtt med bristande förstående, jag
frestas nästan säga med ofördragsamhet,
och eftersom det härvidlag tyvärr
inte bara är högern som har reserverat
sig. Det gäller den namnsamlande reservationen
19 vid punkten 44 om obligatoriska
gemensamma samlingar.

Reservanterna menar i motsats till utskottet,
att man vid samlingarna inte
skall behöva undvika sådana religiösa
och andra inslag som mer eller mindre
strider mot vad som är förenligt med
vissa elevers religiösa uppfattning eller
inställning i livsåskådningsfrågor över
huvud taget. Reservanterna har till yttermera
visso exemplifierat sina krav på

2 Första kammarens protokoll 196b. Nr 41

om att psalmsång och bön hör dit.

Ilär har redan effektivt hävdats det
både förnuftiga och förutseende i regeringens
och utskottets förslag om de
konfessionslösa obligatoriska samlingarna
och därtill friheten för eleverna att
ordna hur många konfessionella frivilliga
sammankomster de vill. Det vore
påtagligen oförenligt med kravet på religionsfrihet
och kravet på objektivitet
i skolan att påbjuda obligatoriska samlingar
som inte bara vissa katoliker
och mosaiska trosbekännare kunde finna
sårande, utan som ett stort antal,
kanske de flesta eleverna, skulle finna
gå deras privata livsåskådnings- och
trosfrihet för när. Jag tror inte att de
skulle åberopa samvetsbetänkligheter i
större utsträckning, men jag är övertygad
om att en stor del av vår tids ungdom
känner en sådan personlig distans
inför dessa traditionella, ofta slentrianmässiga
element, att de omöjligen kan i
anda och sanning identifiera sig med
det som sägs, sjungs och beds inför
dem.

Skulle en frivillig skola — inte en
obligatorisk — på detta stadium ta ansvaret
för att ordna sådana samlingar
som skulle driva fram krav på befrielse
för eleverna? Där går det eu klar
bestämd skiljelinje mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Herr Källqvist
förvånade mig i det sammanhanget,
ehuru jag hörde det med glädje, när
han i går talade emot befrielser, men
tyvärr står han ändå med bland reservanterna.
Jag tror att den sanne liberalen
stack fram där.

Nu finns det ett uttalande av reservanterna
i detta sammanhang, som för
mig personligen och säkert för ungdomen
i vårt land ter sig helt oacceptabelt,
nämligen att befrielse skulle fordra
föräldrarnas medgivande. Menar
verkligen någon på allvar att ungdom
i denna ganska mogna ålder då de personliga
livsuppfattningarna utformas,
då många av dem redan befinner sig
i en inre livsåskådningsdebatt med sig

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

själva, ja, då deras personliga självständighetsbehov
ofta åtföljs av ett nästan
explosivt frihetsbegär, ibland rent av
protestbehov, skulle behöva inhämta
föräldrarnas medgivande för att inte
tvingas bevista en religiös samling i
skolan?

Naturligtvis kan man inte heller göra
frågan om befrielse från obligatoriska
gemensamma samlingar — det är förresten
en förnekelse av gemensamhetsbepreppet
— beroende på elevernas
önskemål. Det finns helt enkelt ingen annan
utväg ur detta dilemma än att de
gemensamma obligatoriska samlingarna
utformas så att frågan om befrielse över
huvud taget inte uppkommer. Det är en
fråga om> takt, det är en fråga om val
av ämnen som verkligen svarar emot
ungdomarnas behov — och de är inte
intoleranta i största allmänhet, inte annat
än när de märker en avsikt som gör
dem beklämda. Jag tycker detta är det
enda som är värdigt ungdomar som just
befinner sig i en period av personligt
sökande och samtidigt måste sitta på
skolbänken. I den nyvaknade insikten
om dessa ungdomars behov har ju skolreformen
utgått från målsättningen att
den nya skolan skall medverka till att
hos ungdomarna utveckla ett kritiskt
och självständigt betraktelsesätt. Då är
vi också skyldiga dem en hög grad av
hänsyn för deras samvetsfrid.

Sedan kommer det till att vi faktiskt
lever i en tid då ungdomarnas krav snarare
representeras av SECO än av föräldrarna.
Till yttermera visso bär föräldrarnas
önskemål inte givit sig till
känna i några yttranden. Vi får hålla
oss till de remissyttranden vi har, och
då tycker jag verkligen det är större
anledning att lyssna till de så gott som
samstämmiga rösterna från ungdomsorganisationerna
— Högerns ungdomsförbund
naturligtvis undantaget — som
tillsammans med skolöverstyrelsen,
TCO och andra går emot en obligatorisk
samling med en sådan kristen, nästan
konfessionell karaktär som reservanterna
fordrar, än att lyssna till dem

som vill bevara den, vilket huvudsakligen
är domkapitlen, och de har dock
inte någon domvärjo över våra gymnasiala
skolor. Vi lever som väl är i en
ny Hd.

Den skola vi nu bär förmånen att
linjera upp för framtiden är dock till
för ungdomarnas skull. Då skall vi också
tro på dem och visa dem den hänsyn
som just de ungdomar kan fordra,
som vuxit ut ur grundskolans och barndomens
beroendeförhållanden och som
under sin gymnasiala studietid mognar
till medborgare. Därför skulle bifall till
reservationen vara helt omöjligt. Den
är inte heller realistiskt framtidsduglig
— i varje fall skulle nästa generation
bringa ändring åstad så snart den får
inflytande.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan i samtliga
punkter utom beträffande punkten 43,
där jag hemställer om bifall Hll yrkandet
i reservation 18.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Fru Myrdal började sitt
intressanta anförande med att säga, att
hon inte skulle ägna sig åt några politiska
bedömningar — beträffande sådana
anslöt hon sig hundraprocentigt
till vad departementschefen hade sagt
och vad han utdelat i fråga om varningar,
betyg och omdömen. Det var
synd, tycker jag, att fru Myrdal inte
höll detta löfte. Nu blev nämligen hennes
anförande till en stor del ganska
svårt att förstå.

När fru Myrdal t. ex. tecknade det
gymnasium hon vill ha som en starkt
teoretisk skolform för människor, som
är positivt och personligt stimulerade
till sådant arbete — det får inte vara
något uttunnat stadium, ungdomen är
sannerligen snarast underansträngd,
o. s. v. — då var det ett sätt att skildra
detta. När fru Myrdal sedan talade om
högerreservanternas förslag beträffande
åtgärder som kan sägas innebära

Fredagen den 11 december 1904

Nr 11

.''sr>

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

kvalifikationskrav, då kom sådana värdeladdade
ord som finskola, urvalsskola
med socialt urval. Och när det gällde
vissa reservationer, där högerpartiet
»tyvärr inte står ensamt», då var de
uttryck för ofördragsamhet.

Ja, man skulle kunna ägna sig åt ett
ganska intressant ordstudium för att
konstatera, att fru Myrdal har sagt mycket
som är svårt att förstå, därför att
det döljer sig bakom en ordslöja.

ålen jag vill begagna tillfället att peka
på en sak beträffande innehållet i hennes
anförande. Departementschefen säger
ju om en 11—12-årig medborgarskola
med innehållsmässigt och pedagogiskt
integrerat system, att det är
en helt annan skola som än så länge
bara finns i luftiga fantasier. Vad är
det för skillnad på detta och det som
fru Myrdal här talar om och kallar
framtidssynen som enar oss, den helt
integrerade ungdomsskolan? Accepterar
då inte fru Myrdal de varierande målsättningar
departementschefen har i
sin gymnasiala skolform?

Fru MYRDAL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det gymnasium vars
framtidsbild jag tecknade innebär ju
att det skall motsvara ungdomens behov
av ansträngningar. Jag tror inte
jag sade att det i detta senare stadium
skulle vara en särskild, teoretisk skolform,
men utrymme skall ges för dem
som är intresserade av bokliga studier
och har en positiv motivering för verkligt
penetrerande av olika ämnen. Det
är en sådan skola vi vill se växa fram,
vilken så småningom inom den allmänt
medborgerliga ungdomsskolans ram
skall kunna erbjuda studiemöjligheter
för dessa elever, liksom för dem som är
annorlunda funtade.

Detta är faktiskt någonting helt annat
än vad reservanterna föreslår, nämligen
att man redan från början klyver
skolformerna och leder in elever inte
efter deras intresseriktning utan efter
deras betvgsprestationer på en särskild

skolform, gymnasiet, som från början
skall vara helt annorlunda utformad än
de (ivriga. Därmed kommer man att
hindra just den integration vi är intresserade
av för framtiden — man
kommer att gräva diken som riskerar
att bli permanenta.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det har varit mycket
intressant att lyssna till den hittills
förda debatten. När jag nu kommer upp
i kammarens talarstol efter raden avexperter
på alla dessa skolfrågor må
det kanske tillåtas mig, herr talman, att
anlägga synpunkter som mera kommer
från en målsman till gymnasieelever.
Jag ber alltså att med den utgångspunkten
få upphålla mig litet grand vid gymnasiefrågorna.

Först ber jag att få deklarera min tro
på att denna reform av nuvarande skolsystem
blir så uppbyggd, att den kommer
att gagna svensk ungdom i dess
strävan till en god utbildning.

Under dessa skolreformernas två decennier
har det klart framstått som angeläget,
att så många som möjligt av vår
ungdom får en kvalitativt så god utbildning
som möjligt. En rad olika aspekter
har lagts på dessa problem. En har varit
att den moderna vetenskapens och
teknikens framgångsrika rön och landvinningar
skall kunna nå ut till alla.
En annan synpunkt har varit den ökande
konkurrensen från utlandet, som i
sin tur hänger samman med den snabba
kommunikationsutvecklingen och
därmed krympande avstånd i denna vår
värld.

Allt detta kräver som jag ser det och
många med mig en bättre skolunderbyggnad
för allt fler. De internationella
kontakterna, möjligheterna att förstå
andra folks språk och kultur utgör ytterligare
motiveringar för en ändamålsenlig
uppbyggnad av vår undervisning.

Jag kan, herr talman, i detta sammanhang
inte underlåta att med tillfredsställelse
konstatera att frågan om

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

elevernas arbetsbörda, vilken har diskuterats
så ingående här i debatten
från expertmässiga synpunkter, av både
gymnasieutredningen och statsrådet tagits
upp till noggrant övervägande. Detta
har resulterat i en reducering av de
schemabundna timmarnas antal. För
att ta något exempel har vissa linjer
inom det nuvarande gymnasiet 100,5
timmar, andra 105 timmar. En reducering
har nu skett, såsom vi redan
har hört, till 96 timmar, fördelade på
de olika årskurserna med respektve 34,
32 och 30 veckotimmar.

Detta är enligt mitt förmenande tillfredsställande,
ty om vi följer en gymnasists
arbetsdag skall vi strax upptäcka
att den är mycket lång, alltför lång.
För den som exempelvis har någon mils
resväg innebär det en morgontidig avfärd
och hemkomst först vid 17—18-tiden. Därefter följer läxläsning till ett
bra stycke fram på aftonen. Så mycken
tid för eleverna att odla andra intressen
vid sidan av skolan finns sannerligen
inte. Jag hoppas därför att det nya
gymnasiet skall skänka någon lättnad
i den hårt pressade arbetsdagen.

Jag finner det därför tacknämligt att
det i utskottet inte har blivit majoritet
för en ökning av timantalet. Här kommer
jag in något på den diskussion
som redan förts, och jag vill klart säga
ifrån att vi från vårt håll inte kan biträda
högerpartiets förslag, som innebär
en ökning av det totala timantalet.

I detta sammanhang vill jag uttala en
tillfredsställelse över att herr Torsten
Anderssons i Brämhult utredningsreservation
om ett större timantal för religionsundervisning
vunnit departementschefens
gehör och att det ökade
timantalet kunnat rymmas inom den
fastställda timplanen. Högerns förslag
om ytterligare timmar för detta ämne
kan omöjligen inordnas i samma timplan
utan kommer att innebära en ytterligare
belastning av elevernas arbetsbörda.
En sådan ökning av timantalet
skulle säkerligen mera skada ämnets

anseende bland eleverna än väcka intresse
för ämnet och dess viktiga funktion
i samhället och bland dagens
ungdom.

Diskussionen har också rört sig om
vilken kunskapsnivå som det nya gymnasiet
kan anses ge. Frågan är naturligtvis
svårbedömbar, men ser vi utbildningsvägen
som en helhet från
grundskolans högstadium och fram genom
gymnasieåldrarna tror jag att denna
strävan att ge varje elev den studieväg
som passar honom skall visa sig
vara en god plusvariant för vederbörandes
studieresultat.

Det bar vidare i debatten sagts, att
arbetet i gymnasiet inte skall vara lätt
utan att det skall vara ett intressant men
bårt arbete, såsom jag uppfattade att
fröken Ljungberg formulerade det. Jag
tror att det också har sagts av departementschefen,
att från elevernas sida,
om ett resultat skall nås, givetvis måste
presteras ett intresserat och flitigt arbete.
Man har dock ändå mycket svårt
att värja sig för tanken att högerns inställning
till dessa problem är att inte
ens undersöka möjligheterna att skapa
en skola, som ger ett gott resultat, men
som ändå kanske kan lätta något på
arbetsbördan.

Jag vill också uppehålla mig något
vid den nya gymnasieskolan, fackskolan.
På denna skola ställs ganska stora
förhoppningar. Den kommer att innebära
en förkortning av den gymnasiala
studievägen och kommer genom sin
mera preciserade målinriktning att
snabbare leda fram till ett resultat. Får
vi hoppas att denna skolform inte bara
skall bli en »andrahandsskola» eller
en »andrahandsväg» utan att den ges
en sådan slutgiltig utformning, att den
har tillräcklig attraktion för att vara
en god studieväg, som leder fram till
tillräckliga kompetensvärden. Måhända
är detta påpekande att anse som onödigt
därför att det är självklart.

Frågan om fackskolans kompetensvärde
har emellertid hittills lämnats
ganska öppen, och många av remissin -

Fredagen dm 11 december 1904

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

stanserna bär tagit upp den frågan.
Jag noterar därför med tillfredsställelse
den deklaration som statsrådet Edenman
avgav här för en stund sedan, när
han gick in på fackskolans kompetensvärde.
Vi får väl se vad den utredning
som skall syssla med detta kan komma
fram till för resultat, men vi hoppas
att vi får ett besked med det snaraste.

Frågan om den kvantitativa utbyggnaden
tilldrar sig givetvis ett mycket
stort intresse. Vi har från centerpartiet
motionsledes framfört att vi anser departementschefens
procentuella beräkning
vad beträffar fackskolan vara
alltför njugg. Han inriktar sig på en
intagningsprocent på 20 per årskull,
men vi anser att detta är för litet. Vi
har på den punkten ansett att utredningens
beräkning, nämligen den 25-procentiga, är riktigare.

Låt mig sedan, herr talman, stanna
vid ytterligare en sak, som kanske inte
har berörts så mycket i denna debatt.
Jag måste säga att jag förvånar mig
litet grand över att när statsrådet Palme
i går skisserade — charmant och
intresserat — hur man tänkt sig ungdomsskolan,
så kom han i det sammanhanget
inte in på en ungdomsskola
som hittills haft en stor betydelse här i
landet, nämligen folkhögskolan. Man
har från flera håll varit och är väl fortfarande
orolig för folkhögskolans ställning
i den nya utbildningsorganisationen.
Det har därvid gjorts direkta jämförelser
mellan fackskolans sociala linje
och folkshögskolan, och man har
sagt att ett visst konkurrensförhållande
kommer att uppstå. Fackskoleutredningen
är emellertid optimistisk, och
jag vill understryka vad den mycket
riktigt framhåller, nämligen att folkhögskolan
»har sin självklara plats i
det svenska skolväsendet».

Folkhögskolans grundläggande uppgif
är att ge en allmänbildande och personlighetsdanande
undervisning och
dess styrka ligger i de fria former under
vilka den kan och skall meddela
sin undervisning. Denna pedagogiska

syn och målsättning måste givetvis
vara bärande i fortsättningen också,
även om de nya skolformerna i dagens
och morgondagens samhälle kan göra
det behövligt för folkhögskolan att länka
in sig i nya arbetsformer. Just folkhögskolans
obundna ställning gör det
lättare att anpassa sig till den nya tiden.

Jag vill också poängtera att folkshögskolan
alltid har sitt speciella intresse
för folkrörelserna och folkbildningen.
Därvidlag har den fyllt en mycket stor
uppgift.

Låt mig även få citera ett yttrande
från TCO över fackskoleutredningen,
där man också kommer in på frågan
om folkhögskolan och säger att vi säkerligen
kan räkna med »att många
ungdomar under brytningsåren med
därtill hörande speciella anpassningssvårigheter
kommer att föredra yrkesverksamhet
framför fortsatta studier
efter grundskolan. Pubertetsbesvären
inverkar även negativt på studieprestationerna
och leder även till avbrott i
gymnasie- eller fackstudier».

För den ungdomen är givetvis folkhögskolans
studieerbjudande vid 20-årsåldern en mycket värdefull utväg.
Därmed vill jag inte ha sagt att folkhögskolan
därför behöver bli någon sorts
mindrevärdig avlastningsskola. Tvärtom
kommer den säkerligen att inte
minst just därför bli en skola som i
varje fall på sin andra årskurs kommer
att ligga på ett utbildningsvärde
som är högre än fackskolans.

Nu har som bekant departementschefen
fört ett ganska positivt resonemang
i propositionen denna gång, ett
ställningstagande från hans sida som
vi annars om åren, när vi behandlat
statsbidragen till folkhögskolan i statsutskottets
andra avdelning, inte precis
varit bortskämda med. Vi har nog
mången gång betraktat folkhögskolans
statsbidrag som alltför små, och riksdagen
bär också vid ett par tillfällen givit
mera —- ibland väsentligt mera —
än vad som föreslagits i propositioner -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

na. Emellertid bär bättre bidrag signalerats
av skolöverstyrelsen för budgetåret
1965/66. Utskottet bar också i
det nu föreliggande utlåtandet skrivit
att man förutsätter att Kungl. Maj:t
tar detta högre äskande till utgångspunkt.

Med tanke på vad som alltså kan
förväntas i ekonomiska och andra avseenden
har inga yrkanden framställts
på denna punkt. Även om särskilda
utskottet 1962 vid grundskolebeslutet
gjorde en utredningsbeställning om
folkhögskolans framtida ställning, får
vi väl ändå avvakta den närmaste utvecklingen,
innan frågan om utredning
om folkhögskolans ställning i utbildningssamhället
på nytt aktualiseras.

Herr talman! När vi nu skall taga
ställning till hela den gymnasiala utbildningssektorn,
hade det varit riktigt
och konsekvent att även yrkesskolans
organisation hade varit med i bilden.
Tyvärr är den frågan ännu under utredningsarbete.
Nu säger departementschefen
i propositionen, att yrkesskolor
skall liksom fackskolor »finnas i princip»
på gymnasieorterna. Gymnasieorterna
kommer antagligen endast att
uppgå till cirka 150, medan yrkesskolorna
redan är placerade på cirka 300
platser. Detta får givetvis inte innebära
att hälften av alla yrkesskolor
skall bort. Även om inte så drastiska
saker kommer att hända — det tror
jag inte — kommer ändå etableringen
av yrkesskolorna och lokaliseringen av
dem att ha en mycket stor betydelse ur
flera synpunkter, synpunkter som jag
här inte anser mig behöva ytterligare
förlänga debatten med att gå in på, ty
vi måste väl ändå rätt snart få tillfälle
att ta upp hela frågan om yrkesskolan.

Vidare vill jag uttala som min uppfattning
att den kommande yrkesskolan
ges en fullvärdigt uppbyggd specialutbildning,
så att inte bara de mycket
stora företag, som själva har möjlighet
att utbilda specialister och som

kan lösa detta problem av egen kraft,
blir tillgodosedda. Här måste samtidigt
också de mindre företagens behov
komma in i bilden. För dessa kommer
givetvis yrkesskolan som sådan och
dess förmåga att kunna utbilda sina elever
att vara av stort och vitalt intresse,
ett intresse som även finns hos de
elever som kommer att besöka denna
skola.

Till sist, herr talman, skall jag endast
uppehålla mig vid en av reservationerna,
nämligen den om skolans gemensamma
samlingar; diskussionen har ju
bara för en stund sedan också rört
sig om dem. Dessa samlingar skall ersätta
de nuvarande morgonsamlingarna.
Morgonsamlingarna har som bekant
under senare år varierats till sitt
innehåll ganska mycket. Givetvis bör
det också vara riktigt, att det vid dessa
samlingar skall kunna förekomma både
religiösa, allmänlitterära eller andra
program. Huvudsaken är att morgonsamlingen
sker på ett värdigt sätt och,
jag skulle vilja säga, anknyter till en
god stil och tradition i svensk skola.

Även om departementschefen i propositionen
skriver, att religiösa samlingar
kan få förekomma, tar han faktiskt
bort detta i en annan mening litet
längre fram, där det heter: »Av vikt är
emellertid att den gemensamma samlingen
varken genom sitt innehåll eller
sin utformning strider mot vad som är
förenligt med vissa elevers religiösa
uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor.
» Departementschefen
slutar med att konstatera, att befrielse
därför behöver meddelas elev endast
med hänsyn till skäl av praktisk art.

Det är med förlov sagt ganska vilseledande,
och måhända beror det på
just den skrivningen att man i utskottet
inte har kunnat förena sig om en gemensam
skrivning om morgonsamlingarna.

Efter statsrådets deklaration i kammaren
för en stund sedan, tyckte jag
faktiskt att han gick något positivare
fram och utvecklade en positivare syn

Fredagen den 11 december 1904 Nr 41 39

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. m.

an vad man kunde utläsa ur den förut
citerade meningen; hade så varit fallet
i utskottet skulle jag nästan kunna
ifrågasätta att man hade kunnat lyckas
att få till stånd en gemensam skrivning.
Hade vi lyckats med en gemensam
skrivning i likhet med grundskolans
samlingar, hade hela saken gagnats
bäst. Vi lyckades dock inte med
detta i utskottet, och jag vill här passa
på att peka på en sak i utskottsmajoritetens
skrivning som jag funnit vara
litet egendomlig. Man säger så här:
»Beträffande frekvensen av de gemensamma
samlingarna finner utskottet
redan av praktiska skäl med hänsyn
till tillgången på samlingslokaler inte
möjligt att ålägga skolorna att ordna
sådana i den omfattning som föreslås
i motionen.» Ingen anser att man skall
skapa sådana svårigheter. Redan i utskottsarbetet
tog nämligen motionären
avstånd från ordet »ålägga» och satte
i stället in ordet »bör» om samlingarna.
Jag menar därför att majoritetens skrivning
till denna del faktiskt saknar underlag.

Det har under den gångna debatten
påståtts att det skulle bli alldeles för
besvärligt om man särskilt skulle behöva
annonsera om de olika programmen
vid varje samling. Får jag ställa
en fråga i sammanhanget: Har man då
så besvärliga erfarenheter från grundskolans
samlingar? Ifrån den utblickspunkt
som jag har såsom skolstyrelseordförande
i en grundskola kan jag
säga, att i varje fall vi inte har uppmärksammat
de problem man här vill
göra gällande.

Det har vidare sagts att skrivningen
i vår reservation är för krävande när
vi vill ha fram den synpunkten, att eleven
skall fråga föräldrarna om tillstånd.
Jag må säga, att det nog egentligen är
något av en ny syn på gymnasiets elever
och gymnasiets förhållanden. På
måraga andra avsnitt i varje fall får vi
som målsmän i regel skriva under och
svara för elevens olika åtaganden. Jag
kan inte föreställa mig annat än att en

sådan befrielse som vi föreslår skulle
— i bästa samförstånd givetvis — kunna
avtalas mellan dessa relativt vuxna
elever och deras föräldrar. Jag tror att
man här målar upp mycket stora svårigheter
för sig, svårigheter som saknar
verklighetsgrund. Vad motionen och
reservationen här föreslår är inget
tvång. Det föreslås den ordning — jag
vill än en gång betona det — som vi redan
bär i grundskolan och som ger
möjlighet för eleverna att bli befriade
om de av religiösa eller andra skäl inte
kan vara med på dessa samlingar.

Jag har velat, herr talman, framhålla
detta. Jag yrkar bifall till reservationen
nr 19 vid punkt 44.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! När jag efter denna
långa debatt nu skall tala, har de stora
principiella synpunkterna i det väsentliga
redan avhandlats. Jag kommer att
till allra största delen hålla mig till detaljer,
och det kommer kanske inte att
bli så muntert.

Innan jag går över i detaljerna vill
jag emellertid peka på det stora intresse
som vi inom vårt parti faktiskt har
för denna del av skolväsendet. Det gäller
hela det gymnasiala utbildningsområdet.
Vi beklagar också att frågan om
yrkesskolan inte kunnat tas upp till behandling
samtidigt härmed. Vi tycker
vidare att det är tråkigt att inte heller
vuxenutbildningen är fändigkonstruerad
så som den bör bli, ty den måste
vara ett nödvändigt komplement när
man tänker sig att på ett alldeles nytt
sätt kunna välja mellan olika studievägar
och kasta om från den bana som
man från början har valt, men som man
funnit vara felaktig.

Att våra särmeningar framför allt gäller
det nya gymnasiet och i mindre grad
fackskolan är i och för sig inte så konstigt,
ty om gymnasiet har vi erfarenhet,
om fackskolan; inte. Det är inte några
försök att riva ned det som skall byggas
upp. De som försökt tolka det på

Nr 41

Fredagen deii 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

detta sätt — och det är många som
gjort det — liar tolkat det fel. Vi vill
tvärtom vara med och bygga upp eu
byggnad som är så bra som möjligt. Vi
är skeptiska mot vissa detaljer som fått
stort utrymme i det föreliggande förslaget.
Vi tror att andra lösningar vore
bättre, och vi vill föra fram dem till
prövning. Vi menar att det vore en hybris
att tro att det gymnasium som vi
nu går att besluta om skall bli utan fel
och brister. Det är lika felaktigt som
det var att tro att grundskolan skulle
vara utan fel och brister när vi skulle
besluta om den för drygt två år sedan.
I själva verket vet vi ännu alltför litet
om grundskolans resultat för att kunna
bedöma om vi hade fel i våra kritiska
synpunkter på den eller inte. Det kommer
också att dröja en avsevärd tid, innan
vi får veta i vad män vårt nya gymnasium
kommer att svara mot de ställda
förväntningarna.

Varje tid bär sina idéer, som mer eller
mindre ohämmat får slå igenom på
olika områden, så också inom skolan.
En del av idéerna är uttryck för en politisk
målsättning, andra kanske mera
renodlat uttryck för pedagogiska principer
och moderiktningar. Båda typerna
är svåra att rucka på -— kanske alldeles
särskilt på idéer av den förra typen.
För oss är emellertid empiriskt
vunna erfarenheter viktigare än ofullständigt
prövade gissningar. Det är från
den utgångspunkten som vi framlägger
flera av våra förslag.

Det här är ett stort ärende, och det
bär — såsom flera gånger sagts — behandlats
med stor hast i det särskilda
utskottet. Det är en sak som jag vill
tillägga på denna punkt. I och för sig
är det en oriktig princip att den som
varit sekreterare i den utredning, som
ligger till grund för propositionen och
som också i stor utsträckning fört departementschefens
penna i propositionen,
skall vara den som är huvudsekreterare
i utskottet. Det garanterar inte en
allsidig behandling. Men det skall gärna
erkännas att det inte hade varit möj -

ligt att genomföra en så pass ingående
behandling av detta stora ärende som
det trots allt har fått i utskottet på så
kort tid som skett, om man inte haft
tillgång till en sekreterare med just de
ovannämnda, egentligen felaktiga meriterna
i bagaget.

Snabbheten har gjort att det har uppkommit
några små olycksfall i arbetet
vid färdigställandet av utskottsutlåtandet.
Fröken Ljungberg nämnde ett, jag
vill nämna ett till. Herr N or dstrand h i
andra kammaren och jag hade anmält
en blank reservation till punkt 3. Vi
tycker inte om den skrivning på mitten
av sid. 197 i utskottsutlåtandet, med
vilken utskottet avstyrker motionen II:
1046. Under hänvisning till motionens
motivering hade man mycket val kunnat
skriva att det föreslagna uttrycket
— gudsfruktan, som motionären vill införa
i bestämmelsen — är ett ålderdomligt
ord som numera sällan används,
men som till sin egentliga innebörd föga
avviker från det som vi alla anser vara
en huvuduppgift för skolans sociala
fostran. Vi tyckte att man skulle ha
kunnat skriva någonting i den stilen.
Ingen av oss yrkade bifall till motionen.
Herr Nordstrandh och jag ville med var
tyvärr överhoppade blanka reservation
ge uttryck för vår kritik av utskottets
formulering.

I reservationen 1 a vid punkten 9 och
reservationen 17 vid punkten 42 vill vi
tillsammans med några vänner från
folkpartiet göra oss till förespråkare för
ökade möjligheter att läsa grekiska. Det
gäller dels möjligheten att läsa grekiska
utan att samtidigt läsa latin, dels möjligheten
att läsa grekiska i grupper
om endast tre lärjungar, såsom man för
närvarande kan få göra det. Redan nu
finns det på visst håll möjlighet att läsa
grekiska samtidigt med ryska, en kombination
som inte är alldeles utan logik,
bl. a. med hänsyn till det att kyrilliska
alfabetet ju är en utveckling från det
grekiska.

Det förhållandet att man måste ha
fem elever för att få anordna en kurs

Fredagen den 11 december 1904

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

i grekiska kommer såvitt jag kan förstå
snart att ta död på studiet av grekiska
vid våra gymnasier. I varje fall kommer
grekiska inte att vara ett på alla
gymnasieorter tillgängligt språk. I detta
avseende liksom också i fråga om en
del andra mera speciella varianter av
studiegångar kommer helt säkert löftet
att samtliga linjer, grenar och varianter
i princip skall kunna erbjudas på samtliga
gymnasieorter att innebära en betydande
överdrift, ja nära nog ett tomt
ord utan täckning i verkligheten.

När man pläderar för en bättre ställning
för grekiska skulle man kunna
hänvisa till vad Esaias Tegnér sade vid
de offentliga föreläsningarnas slut på
Carolinska lärosalen i Lund i april
1824. Han yttrade: »Jag skulle kunna
säga Er att ej blott ingen akademisk lärdom
men i allmänhet ingen högre utbildning
vore möjlig utan kännedom
om grekiskan. Jag skulle för ett sådant
påstående kunna anföra vitsord av berömda
män och lägga därtill vikten av
flera århundradens övertygelser.»

Men man kan också om man så vill
anföra många modernare auktoriteter.
Jag skall inte göra det. Jag kan emellertid
inte undgå att erinra om vår nyligen
bortgångne kamrat Gunnar Weibull
som berättade att han i skolan hade
försökt få läsa grekiska. Gruppen
skulle bestå av tre elever, men de fick
bara ihop två, och trots att han under
sin universitetstid studerade naturvetenskapliga
ämnen och att han sedan
blev civilekonom och alltså inte borde
kunna ha användning för sin grekiska,
uttryckte han vid flera tillfällen sin
ledsnad över att han inte fått läsa grekiska.
Och, vid Jupiter, vår skeppsredare
här i kammaren, som har en helklassisk
bildning, har inte heller någon
glädje av sin grekiska, ty även när han
skall konferera med Onassis och Niarchos
finner han att de talar nygrekiska,
och han har sålunda inte någon användning
för den gamla grekiskan.

Vid utformningen av gymnasiet har
gymnasieutredningen, som det flera

2f Första kammarens protokoll 196’t. Nr 41

gånger sagts av tidigare talare, framför
allt tagit hänsyn till å ena sidan avnämarnas
krav och å andra sidan individernas
krav, och den har man försökt
analysera i enkäter. Man har också talat
om samhällets krav och konstaterat att
dessa har man inte riktigt kunnat komma
åt genom samma former av analys,
utan man har fått nöja sig med vissa
värderingar. Men skolöverstyrelsen har
alldeles rätt när den efterlyser en undersökning
av de korrigeringar av sina
tidigare krav som eleverna själva skulle
vilja göra när de senare i livet som
vuxna medborgare bedömer den gymnasiala
utbildningen mot bakgrunden
av sina egna senare erfarenheter.

Man kan helt instämma med departementschefen
när han säger, att den
vuxne individen efter skolutbildningens
slut kan ha andra synpunkter på denna
utbildning än han hade under skoltiden.
Det är beklagligt att just denna aspekt
på problemet inte blivit föremål för någon
enkätundersökning och närmare
analys.

Departementschefens yttrande att
gymnasieutredningen hänför dessa önskemål
till gruppen samhällslivets krav,
är ett föga lyckat försvar för en lucka
i gymnasieutredningens undersökningar
på denna punkt.

Säkert finns det många som i likhet
med mig så här i efterhand skulle kunna
säga att de hade velat läsa grekiska
med samma motivering som 35—40 procent
av dem som nu läser grekiska,
nämligen att »den grenen böra man gå
om man vill bli verkligt bildad».

Tyvärr tillmäter man i unga år de
rena nyttosynpunkterna och önskan att
så snart som möjligt komma ut i livet
alltför stor betydelse. Det är ett kortsynt
betraktelsesätt. Enligt min mening är ju
bildningsinnehållet sådant det är utformat
i propositionen i alltför hög grad
präglat av rena nyttokrav. Vi negligera
ingalunda dessa krav, tvärtom, men
vi vill understryka att bildningsinnehållet
alltid måste, förutom utökade kunskaper
på de moderna språkens, tekni -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

kens och naturvetenskapernas områden
också inbegripa de historiska perspektiv,
den värdesättning av livsåskådningsfrågornas
betydelse och den estetiska
skolning som är nödvändiga förutsättningar
för en allsidig personlighetsutveckling
under utbildningsåren.

Gymnasieutredningen uttalar att konsumtionsaspekten
i en framtid kommer
att få ökad betydelse när det gäller valet
av studieväg genom gymnasiet, allteftersom
den socialekonomiska utvecklingen
går framåt och ger ökade möjligheter.
Det är en fråga som också tagits
upp här tidigare, och jag hoppas att det
skall bli på det sättet. Då kanske studiet
av grekiska blir mera eftertraktat,
tv inte ens jag kan anlägga nyttosynpunkter
på studiet av grekiska annat än
för en mycket liten grupp. Men vi bör
därför inte nu ordna det så illa att det
inte går att i framtiden tillfredsställa
alla dem som önskar läsa grekiska, ty
man kan befara att den nu förestående
skärpningen genom höjningen av minimiantalet
i gruppen i det långa loppet
kommer att ta död på läsningen av grekiska
i gymnasiet. Det blir undervisning
på allt färre ställen, och vi får tillgång
till allt färre kompetenta lärare. Om så
sker, kan ju de belackare få vatten på
sin kvarn som säger att typiskt för andan
i den nya skolan är undanträngandet
av kristendomen och de klassiska
språken — de två grundelement i den
västerländska kulturen som genomsyrar
hela vårt västerländska bildningsväsende.

Herr talman! .lag yrkar sålunda bifall
till de med 1 a och 17 betecknade reservationerna.
Jag vill också fästa uppmärksamheten
vid det särskilda yttrande,
som fru Myrdal talade om alldeles
nyss och som innebär ett försök att gå
en annan väg för att öka möjligheterna
till studium av grekiska.

I det följande skall jag diskutera några
reservationer som i princip handlar
om ämnesstoffets organisation, framför
allt då problemet om integrationen.
Fröken Ljungberg har tidigare berört

detta problem ur vår synpunkt, och
herr Torsten Andersson talade i går i
högstämda ordalag om fördelarna av
och glädjen med ämnesintegrationen.
Fröken Ljungbergs synpunkter, som
bygger på hennes erfarenhet som pedagog,
är ju betydligt tyngre vägande
än de synpunkter jag kan anföra. Jag
delar också uppfattningen att integrationen
av olika ämnen, som ur skilda
aspekter berör samma frågekomplex,
under vissa omständigheter kan vara
både berättigad och fördelaktig. Integrationen
ställer emellertid vissa krav.
Bl. a. måste det finnas vissa grundläggande
kunskaper i de olika ämnena.
Integrationsprineipen ställer också stora
krav på lärarna. Integrationen kan
medföra en långtgående splittring av
hittillsvarande undervisningsämnen, kan
försvåra lärarutbildningen och frestar
lätt till en stor ytlighet i undervisningen.
Det kan av det hela bara bli ett
hum om en de! helt vaga och obestämda
begrepp utan fasta konturer. Som
bakgrund till studiet av ett av flera
välav,gränsade delar bestående s. k. integrerat
ämne fordras enligt min mening
vissa faktiska och fasta kunskaper
inom det integrerade ämnets olika delar,
d. v. s. kunskaper om bestämda saker
och kunskaper som består. Integrationen
skall också ge något av väsentligt
värde. Den får inte resultera i ett sönderstyckat
plotter eller till alltför ytlig
skumning. Genom integrationen minskar
tillfällena till repetition, och repetition
är också en mycket viktig pedagogisk
princip.

Den allmänna språkkunskapen på det
stadium och i den form som föreslås
med tre veckotimmar i andra årskursen
på den humanistiska linjen är enligt
min uppfattning just ett sådant ämne
som inte ger något av väsentligt värde.
Det gäller här eu mycket ytlig och halvdan
men ändå, såvitt jag kan första,
mycket svår kurs i latin. Hur den skall
vara tillräcklig för fortsatta studier
inom de områden där vissa latinkunskaper
fordras, kan jag inte förstå.

Fredagen ilen 11 decemlier HMD

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Dessutom skall eleverna lära sig härledning
av engelska och franska ordstaminar
och få veta hur man rätt skall uttala
italienska och spanska och kanske
ytterligare några språk för att inte visa
sig obildad. Jag har svårt att förstå att
det kan bli något annat än ett plotter.
Skall det verkligen ge något, fordras det
ett alldeles enormt arbete. Det är obestridligen
fallet, om man skall lära sig
så mycket som t. ex. anges i betänkandet
Läroplan för gymnasiet och om
man vill att undervisningen skall ge bestående
kunskaper som inte omedelbart
försvinner igen. För mig finns det inte
något tvivel om att ytterligare en veckotimme
i vart och ett av de tre på den
humanistiska linjen studerade språken
skulle ge kunskaper av större värde.
Man skulle då få mera övning att tala
dessa språk.

Mycket av det som erbjudes i den allmänna
språkkunskapen får man vid ett
fördjupat studium framför allt engelska
och franska. Enligt läroplanen för gymnasiet
skall t. ex. vid studiet i franska
som fortsättn.ingsspråk i första årskursen
ingå franska låneord i svenskan,
det gemensamma ordförrådet i franska
och engelska, betydelsen av vanliga prefix
och suffix, och även i engelskan
skall ingå o rd b i ldn i ngskir a och språkhistoriska
notiser. Etymologien kommer
alltså fram vid ett fördjupat språkstudium.

Den allmänna språkkunskapen skall
endast finans på den humanistiska linjen.
Om det är någon som tror att den
— som tillvalsämne vid ökad studiekurs
—■ skall vara avsedd för tekniker
och biologer som terminologiskt latin,
så tror han fel. Lag vill bara påpeka att
detta ämne av gy in nasie utredningen
ingalunda avses böra få prioritet vid
frivillig undervisning på någon av de
övriga linjerna.

.lag vill alltså yrka bifall till den med
(5 betecknade reservationen vid punkten
21.

Jag har klart för mig, att man kan se
på ting av detta slag på ganska olika

sätt till följd av de olika erfarenheter
man har. Om man deltar i internationellt
arbete och är van alt träffa människor
som talar utländska språk, kan det
vara naturligt att man kan ha glädje av
en sådan översikt som det här gäller.
Men om man bor praktiskt taget ute i
periferien här hemma i Sverige och
nästan aldrig träffar någon utlänning,
så tror jag att kunskaper av det slag den
jämförande språkkunskapen ger snart
sjunker på djupet igen. Jag tror mig om
att kunna tala om detta med en viss erfarenhet,
då jag har haft som hobby att
lära mig ett otal språk och vet hur besvärligt
det är och hur mycket arbete
det kräver att lära sig så pass mycket att
man kan läsa en tidning på ett främmande
språk.

Ett annat ämne där integrationen inte
är helt lyckad är geografi. Detta ämne
behandlas i reservationerna 7 och 8 till
punkterna 23 och 21. Geografien inrymmer
två olika delar, nämligen dels ett
samhällsorienterande stoff, dels ett naturvetenskapligt
orienterande stoff. Ämnet
föreslås nu upphöra, varvid de moment
som hör till det naturvetenskapliga
området — i huvudsak naturgeografi
— skall uppgå i det nya ämnet naturkunskap
och de kulturgeografiska och
ekonomisk-geografiska delarna skall
uppsamlas i ämnet samhällskunskap.

Yi lever i en tid då de internationella
förbindelserna är livligare än någonsin.
Kraven på kunskap om och förståelse
för olika länder och olika folkslag är
större än någonsin förr. Denna kunskap
bygger till dels på naturgeografiska kunskaper.
Alldeles bortsett från det rika
mått av allmänbildningsvärde som naturgeografien
besitter, har ämnet mycket
stor betydelse för vår förmåga att
uppfatta och förstå samspelet mellan de
faktorer som påverkar olika regioners
landskapsbild och vad som ligger bakom
olika områdens skilda förutsättningar
att bjuda livsbetingelser för en
bofast befolkning.

Det naturgeografiska inslaget försvinner
praktiskt taget på den naturveten -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skapliga och tekniska linjen. Det återfinns
i fysikämnet en liten smula, som
karakteriseras på följande sätt: »De studier
av några drag i stjärnornas, det interplanetariska
rummets och jordens fysik,
som avslutar fysikkursen, lämnar
tillika med atomfysiken intresseväckande
bidrag till en orientering om vår
världsbild.» Det är i stort sett allt om
naturgeografi som jag har kunnat finna.

Även inom den ekonomiska kursen är
det naturgeografiska stoffet ytterligt
kortfattat behandlat inom ramen för
sammanlagt tre veckotimmar naturkunskap.
Vi nöjer oss emellertid med att i
vår motion framhålla önskvärdheten av
att det naturgeografiska stoffet skall ges
större utrymme utan ökning av timantalet
inom ämnet naturkunskap på humanistisk,
samhällsvetenskaplig och
ekonomisk linje. På naturvetenskaplig
och teknisk linje däremot anser vi att
geovetenskapen bör företrädas av ett
särskilt ämne, naturgeografi. Att bl. a.
de naturgeografiska delarna av ämnet
naturkunskap bör läsas av alla blivande
ingenjörer är ett oavvisligt samhällskrav,
uttalar bl. a. matematisknaturvetenskapliga
fakulteten i Lund,
och liknande synpunkter framföres från
ett flertal viktiga remissinstanser. Vi
föreslår två timmar naturgeografi, varav
en tages från fysik -— vars ämnesstoff
i någon ringa mån reduceras —
och en utgör cn utökning av den totala
timtiden.

Geografiens regionalgeografiska sida,
som inrymmes i ämnet samhällskunskap,
har fått eu något starkare ställning.
Det finns onekligen många samband
mellan kulturgeografien och en
rad andra problem som behandlas inom
samhällskunskapen, men vi menar att
den föreslagna kursuppläggningen ger
en alltför stor splittring av ämnet. För
att skaffa de grundkunskaper, som bör
ligga bakom den följande behandlingen
av ämnet inom samhällskunskapen, menar
vi att de för sistnämnda ämne anslagna
timmarna under första terminen
av det första gymnasieåret skall använ -

das till ett koncentrerat studium av
främmande länders kulturgeografi. De
så vunna kunskaperna kommer såväl
det fortsatta studiet av samhällskunskap
som andra ämnen till godo. Denna
undervisning bör ges av lärare som
har kulturgeografisk skolning.

Att geografiämnets ändrade ställning
i gymnasieutredningens förslag haft betydelse
för tillströmningen av studenter
till ämnet geografi vid universiteten är
något som man har kunnat observera
och som måste följas med uppmärksamhet.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till
reservationerna 7 och 8.

Jag kommer härefter till fem reservationer,
som alla hänger ihop med våra
önskemål om att utbildningens kvalitet
skall bli så god som möjligt, nämligen
reservationen 20 vid punkten 45 angående
inträdeskraven på gymnasiet, reservationen
21 vid punkten 46 som gäller
betvgssättningen, i vilken fråga vi ju
önskar att den absoluta betygssättningen
skall bibehållas, reservationen 22 vid
punkten 47 vari vi yrkar på en utredning
om betygssättningen, reservationen
23 vid punkten 48 som gäller villkoren
vid flyttning till högre klass, i vilken
fråga vi menar att nuvarande regler
skall gälla i tillämpliga delar, samt
reservationen 25 vid punkten 52, där vi
önskar att studentexamen med examinationsförfarande
och censorer skall bibehållas.
Till samma grupp hör den
blanka reservationen vid punkten 57.
Samtliga reservationer gäller det område,
på vilket fru Myrdal nyss menade
att vi företrädde gammelmanssynpunkter.

Den kanske väsentligaste delen av
det område jag nu berört gäller betygssättningen.

Vi vill inte ha den relativa betygssättningen,
utan vi vill ha en absolut betygssättning.
Betygssättning kommer man
ju inte ifrån. Ett nyskapande av gymnasiet
kan inte bara gå ut på att bredda
gymnasiets upptagningsområde så att
säga, utan det måste också gå ut på att

Fredagen den 11 december 1904

Nr 11

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ta till vara begåvningarna. Jag tror det
är något som man har tagit hänsyn till
alldeles för litet i diskussionen. När vi
vill ha kvar den absoluta betygssättningen
följer vi konsekvent samma linje som
när vi diskuterade grundskolan. Den
relativa betygssättningens avigsidor
framgår alldeles särskilt starkt när det
gäller gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer
respektive fackskoleingenjörer
och fackskoleekonomer. Fn genomgång
av dessa linjer leder enligt
departementschefens förslag till dessa
fina titlar. Vad betyder det? Ja, alldeles
bortsett från att frågan om fackskoleutbildningens
kompetensvärde ingalunda
fått någon klarläggande behandling —
allt är oklart — kan det vara värt att
observera följande: alla de som har
gått igenom dessa olika kurser och som
fått dessa titlar behöver inte ha uppnått
någon viss betygsgräns för att erhålla
titeln i fråga. Det behövs bara att de har
fullföljt kursen.

En av nackdelarna med den relativa
betygssättningen sägs ju vara att det
inte av betygen omedelbart framgår om
en prestation är godtagbar eller inte.
Betygsskalan föreslås av gymnasieutredningen
vara 1—5. Departementschefen
har tillfört en nolla att i undantagsfall
användas, när kunskaperna är i
stort sett obefintliga. För flyttning till
en högre klass behövs visserligen ett
genomsnitt av 2,3 poäng. När man lämnar
sista klassen är det däremot ingen
betygsgräns.

En nolla i ett ämne kan uppvägas även
femma i gymnastik, när det gäller att
komma upp i högre klass. Eu fackskoleekonom
på fackskolans företagsekonomiska
linje kan ha erhållit en nolla i företagsekonomi
och ändå blivit flyttad
till andra årskursen. Han kan sedan gå
igenom den och få praktiskt taget enbart
ettor i de olika ämnena, kanske till
och med en nolla här och där, d. v. s.
så gott som helt otillfredsställande kunskaper.
Ändå får han sin titel. Analogt
kan detta gälla för en fackskoleingenjör

i något av de mest väsentliga ämnena i
kursen.

Jag tycker att dessa förhållanden visar
att det är mycket svårt att fastställa
vad en genomgången fackskola betyder,
just för att det kan finnas sådana luckor
i kunskaperna. En gynmasieingenjör eller
en gymnasieekenom har gått flera
år i skolan och för varje uppflyttning
till högre klass haft ett betygskrav på
sig, d. v. s. kravet att uppnå dessa 2,3
poäng i genomsnitt. Han har alltså alltid
skaffat sig några kunskaper. 1 fackskolan
där man bara flyttat en gång kan
det däremot såvitt jag förstår bli så, att
eleverna efter avslutad skolgång får sin
titel med mycket ringa kunskaper inom
sig. När de sedan kommer ut, blir det
den de söker tjänst hos som skall bedöma
deras kompetens.

Visst är det besvärligt att under sådana
förhållanden bedöma fackskolans
kompetensvärde. Dock finns det, såvitt
jag kan förstå, en viss logik i att man
med en relativ betygssättning inte har
någon betygsgräns för att fastställa att
vederbörande har gått igenom kursen.

Den relativa betygssättningen tillåter
också som bekant en fortgående sänkning
av standarden, utan att denna observeras.
Det är ju den kritik som oftast
brukar framföras, och gymnasieutredningen
bestrider inte att det finns ett
visst fog för den.

Det har också klagats över att den relativa
betygssättningen är orättvis. En
bra klass kan t. ex. få orättvist låga betyg,
och en dålig klass kan få mycket
bra betyg. Dessutom kan spridningen av
betygen inom klassen vara en annan än
den som är uppgjord enligt schemat. Nu
säger departementschefen att det råder
ett missförstånd på denna punkt. Man
vet inte om fördelningen sker efter den
angivna spridningskurvan. Den gäller
för hela riket och inte för den enskilda
klassen. Men hur skall en lärare i ett
ämne, där betygsnormerande prov inte
ges, kunna bedöma det? Han ser förmodligen
bara sin egen klass, sina egna

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skolbarn. Följande citat utgör ett litet
smakprov på hur läroplanen för gymnasiet
beskriver hur betygssättningen
skall ordnas: »Vid betygssättningen avger
läraren först preliminära betyg. Betygsfördelningen
diskuteras vid klasskonferens.
Skulle det preliminärt satta
betyget i ett ämne för en klass i avsevärd
grad avvika från den normala fördelningen
och spridningen, bör studierektor
och konferens söka utröna orsaken
härtill» o. s. v. Efter att ha läst detta
tycker jag det är ganska naturligt att
man hyser oro för att den relativa betygssättningen
kan vara orättvis vid
jämförelse mellan olika klasser.

Det är klart att den nya gymnasieinspektionen
är till för att bidra till att
utjämna dessa förhållanden, men jag
tror trots detta inte att det kommer att
finnas någon verklighet som svarar mot
den uppställda målsättningen.

Jag vill sedan peka på ytterligare en
detalj. Den gäller intagningen. Herr
Wallmark kommer senare att beröra
det ämnet ytterligare. När vi för två
och ett halvt år sedan behandlade
grundskolan, talade man bara om klass
9 g som gymnasieförberedande linje.
Departementschefen skrev om årskurs
9: »Denna årskurs bör utöver gymnasieförberedande
g-linje bestå av en
humanistisk» o. s. v. På det schema
över skolans konstruktion som fanns i
propositionen var 9 g och gymnasiet
tillsammans omgivna av ett grövre
streck som skilde dem från de övriga
linjerna. Likadant var det i den utredning
som den dåvarande skolberedningen
kom med. Där betraktades bara
9 g som väg till gymnasiet. Men nu helt
plötsligt och utan egentlig motivering
betraktas också de andra teoretiska
linjerna i nionde årskursen som gymnasieförberedande.
Det är inget ont i
det, det är kanske egentligen t. o. m. en
fördel, som också accepterats av flertalet
remissinstanser. Det är egendomligt
nog två stora korrespondensinstitut,
Hermods och NKI-skolan, som opponerar
sig mot det, och jag förstår

inte riktigt varför just de gör det. Men
resultatet blir att den betygsättning
som kommer att finnas bygger inte
bara på 9 g:s elever utan också på alla
de andra teoretiska linjernas elever.
Det iir kanske riktigt så, de läser ju
samma kurser, men från början hade
man tänkt sig att 9 g skulle vara den
mest teoretiskt inriktade linjen, och
det är mycket möjligt att det hade blivit
en högre kunskapsnivå om man till
gymnasiet bara valt ut elever från 9 g.
Betygen ekvivaleras ju nu inom samtliga
de teoretiska linjerna, och det är
mycket möjligt att med denna breddning
följer sänkning av den genomsnittliga
kunskapsnivån.

Departementschefen föreslår inga
andra spärrar än utrymmesspärrar.
Det har talats om den saken tidigare,
och jag skulle inte beröra det om jag
inte tyckte att diskussionen på denna
punkt varit onödigt hård. Departementschefen
säger själv att det är nödvändigt
med vissa speciella behörighetsvillkor,
även om återhållsamhet
bör iakttagas. Det är i överensstämmelse
med både gymnasieutredningen
och fackskoleutredningen. Jag har så
svårt att förstå vad som är skillnaden
mellan behörighetsvillkor och kvalitetsspärrar.
I varje fall måste man på
något sätt förvissa sig om att eleverna
nått den plattform från vilken de skall
bygga vidare, för att använda ett uttryck
av utredningen. Här ligger ju
krav på en viss form av kunskaper, som
de skall ha för att få fortsätta sina studier.

Departementschefen har på sid. 105
i propositionen ett uttalande som jag
också skulle vilja stanna vid. Han säger:
»Skall ''reserverna’ komma till

sin rätt måste alltså utbildningsmålen
kunna tillåtas variera i fråga om både
innehåll och nivå i väsentligt högre
grad än vad som lämpligen kan ske
inom gymnasiets ram.» Det är en riktig
planering av det gymnasiala skolsystemet.
Men man får ibland det intrycket
att kunskapskrav och betygs -

Fredagen den 11 december 19(14

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

fordringar inom själva gymnasiet är
utformade så, att hela variationsbredden
kan komma att få plats där.

Vi har emellertid klart för oss att bctygssättningen,
vare sig den är absolut
eller relativ, har sina problem, och
framför allt därför är det som vi i reservation
22 yrkar på utredning av hithörande
ting. Tills vidare och så länge
vi har denna absoluta betygssättning
bör hittills gällande bestämmelser rörande
flyttning gälla; detta har nämnts
i reservation 21, som jag också ber att
få yrka bifall till.

Vi vill också ha kvar studentexamen
med censorerna. Vi tror att censorerna
har en betydande uppgift att fylla och
det alldeles oberoende av den nya läroverksinspektionen,
som vi inte motsätter
oss. Censorerna utgör en viktig
överbryggande länk mellan gymnasium
och universitet och ett värdefullt stöd
för kollegiet i vissa bekymmersamma
fall. Det förefaller som om det framför
allt vore av kvantitativa skäl som censorsinstitutionen
skulle avskaffas. Rekrvteringssvårigheterna
och svårigheterna
att nå enhetlighet i bedömningen
o. s. v. har också spelat in. Censorskollegiet,
som dock har en praktisk erfarenhet
av dessa frågor, har ansett att
institutionen väl kan fungera även i
fortsättningen.

Vi kan mycket väl tänka oss att examen
kan ändras om och att censorernas
uppgifter också skall på lämpligt
sätt ändras om. Vi föreslår en utredning
i det syftet; i avvaktan på att den
slutförs önskar vi emellertid att institutionen
med examen skall vara kvar.

Jag yrkar bifall till reservation 25
vid punkten 52.

Det har påpekats tidigare att två av
fackskolans tre linjer avslutas med att
eleverna får särskilda titlar, fackskoleekonom
och fackskoleingenjör. Den
tredje linjen, den sociala, leder inte till
någon avslutande titel. Det gör kanske
att den linjen blir sedd över axeln. Vi
hoppas ändå att den linjen skall bli till
stor nytta i framtiden, särskilt för

vårdyrkena. När man nu givit de andra
titlar — kanske inte så lyckade titlar
och det kanske heller inte hade varit
alldeles nödvändigt — blir det måhända
nödvändigt att försöka hitta på
någon titel även åt den .sociala fackskolelinjen.

Men ännu viktigare är att fastslå
fackskolans kompetensvärde, det vill
jag understryka en gång till. De exempel
som jag tidigare anfört visade såvitt
jag kan förstå att man här inte kan
gå schematiskt till väga, utan att man
måste komma med betydligt mera detaljerade
bestämmelser, och jag hoppas
att den utredning departementschefen
antytt skall komma till stånd snart.

Herr talman, jag har under loppet av
mitt anförande framfört yrkanden om
bifall till en hel del reservationer. På
samtliga punkter har det varit instämmanden
i yrkanden som herr Virgin
gjorde i går.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber inte om ursäkt
för att jag tar till orda i denna debatt.
Men med hänsyn till den ingående diskussionen
av principiella frågor, som
redan har förekommit, och den långa
talarlista som återstår har jag beslutat
att frångå mitt manuskript och inskränka
mig till att endast beröra några enstaka
punkter, som särskilt intresserar
mig. Inledningsvis vill jag dock göra
några allmänna reflexioner.

Som kommunalman måste jag erkänna
att jag är bekymrad över hur vi
skall kunna få till stånd de skolbyggnader
som nu måste uppföras både i
städerna och på landsbygden, Jag är
vidare bekymrad inför svårigheten att
skaffa tillräckligt med lärare. Allt detta
har ju redan tidigare varit ganska svårt.
Nu kommer det att bli än värre. Men
det är frågor som måste lösas, och jag
hoppas att vi i kommunerna skall kunna
göra det i gott samarbete med statsmakterna.

Jag är vidare liksom utskottets värde -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

rade ordförande bekymrad över att v.i
inte kunnat komma fram till en enig
linje, utan att högern hör har gått sin
egen väg. Jag är bekymrad särskilt därför
att jag tidigare haft ungefär samma
uppfattning i vissa av dessa frågor,
som högern nu gjort sig till tolk för.
Jag har gått en ganska vanlig skolväg,
via folkskola, sam re alsko la och sedan
det gamla fina av mig alltjämt mycket
aktade gymnasiet i Skara. Jag har tack
vare mina egna goda erfarenheter fått
en positiv inställning till den gamla skolan
och alltid varit tillfredsställd med
min skolgång. Herr Torsten Andersson
har här sagt att då han kom ut i livet
fann han snart att skolan varit alltför
teoretisk, varför han kände sig bortkommen
i det praktiska livet. Jag har
ingen anledning att säga något sådant.
Jag tycker nog att jag i skolan lärde
mig vad jag senare behövde veta, framför
allt konsten att studera vidare. Men
denna olikhet i uppfattningen kan väl
bero på att vi efter studentexamen har
gått olika vägar.

Statistiken visar nu att jag på min
tid tillhörde den privilegierade grupp
av omkring 2,5 procent, eller en på fyrtio,
av alla ungdomar som fick tillfälle
att gå i högre skolor. I dag är frågan
en annan, nu gäller det att skaffa högre
utbildningsmöjligheter för 50 procent,
d. v. s. en av två ungdomar, i de högre
skolorna. Detta är ju eu enorm förändring,
och vi måste alla betänka vad detta
för med sig i olika avseenden. Jag
har försökt att allvarligt tänka igenom
den nja situationen och har då kommit
fram till helt andra sjnpunkter på
hela skolfrågan än vad jag tidigare haft.

Fröken Ljungberg beklagar sig över
att det bär skjutits med förgiftade pilar.
Men, fröken Ljungberg, som man
ropar i skogen får man svar. Jag läste
för några veckor sedan i ett par tidningar
ett referat av ett föredrag som
högerledaren hållit i Göteborg. Där sade
han: »Högerpartiet har konsekvent
sökt lägga kravet på kvalitet till grund
för sitt handlande i gymnasiefrågan.

Det är ägnat att inge allvarliga bekymmer
att den frågeställningen inte tycks
intressera någon annan.» Det är väl ändå
att säga för mycket. Det finns dock
många som i likhet med mig allvarligt
har diskuterat och tänkt igenom dessa
frågor. Nu har högerpartiet ytterligare
utvecklat sina synpunkter i en hel rad
reservationer och under diskussionen
här i dag. Jag skall dock inte vara lika
hård som herr Torsten Andersson. När
jag läste högerledarens uttalande i Göteborg
och sammanställer detta med
vad jag sedan läst och hört kommer jag
ändå att tänka på historien om västgötamoran,
som hade varit i Skövde på regementets
dag. Då hon kom hem förtalte
hon om allt vad hon hade sett,
bl. a. hur hennes förstfödde son deltog
i exercisen: »Å tänk, alla gick dom i
otakt utom våran Kal.» Jag har en känsla
av att högerpartiet på samma sätt
menar att alla utom högern själv går
i otakt i skolfrågan.

Mycket av vad jag tänkt säga, har redan
anförts i debatten, varför jag kan
avstå därifrån. Jag vill dock, herr talman,
ta upp ett par särskilda punkter.

Vad gäller den procentuella fördelningen
av elever mellan olika skolformer,
30 procent till gymnasiet och 20
procent till fackskolorna, har det liksom
i fråga om fördelningen av eleverna
över huvud taget lämnats sådana
lugnande förklaringar, att jag tycker att
man ute i landet kan vara lugn. Det har
ju uttryckligen förklarats att vederbörande
myndigheter när det gäller byggnadstillstånd
och lånetillstånd in. in.
inte skall hänga upp sig på dessa procentsiffror.
Kommuner som på grund
av procentuellt starkare tillströmning
behöver utbygga en viss skolform skall
alltså få göra detta. Det är löften som
givits under denna debatt och även
skriftligen belagts. Jag utgår ifrån att
dessa löften också kommer att hållas.

Det är emellertid uppenbart, att det
finns en viss risk för snedbelastning
då det gäller tillströmningen till olika
skolformer. Jag vill i det sammanhang -

Fredagen den 11 december 1964

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

et ta upp frågan om kompetensvärdet
av genomgången fackskola. Liksom herr
Thorsten Larsson talar jag här som förälder.
Jag kan också betrakta mig som
avnämare, eller åtminstone som representant
för avnämarna, och jag bär haft
en del med ungdom att göra. I dagens
läge är alla ungdomar oerhört realistiska.
De vill ha klart för sig vad de utbildar
sig till, vilka tjänster de kan få
och vilken betalning de kan räkna med,
när de kommer ut i livet. Det är därför
viktigt att det löfte som kommunikationsministern
gav i dag, att ett fixt kompetensvärde
skall fastställas för fackskolorna,
också snarast förverkligas.
Det är viktigt att så sker, ty annars riskerar
vi att få för liten anslutning till
dessa skolor. Risken finnes också att
endast sådana elever, som inte kunnat
komma in på gymnasierna, söker sig till
fackskolorna i hopp om att senare kunna
gå över till gymnasiet. Andra söker
sig kanske till fackskolorna, därför
att de inte har någon möjlighet att komma
in i det allmänna gymnasiet. En sådan
elevrekrytering är inte önskvärd.

Vidare finns det nog en hel rad traditionella
inställningar som vi måste
angripa på ett kraftigare sätt än vi gjort
tidigare. Jag tänker där främst på könsrollsföreställningarna.
Vi har exempel
i våra skolor på att det är klasser med
huvudsakligen flickor på vissa humanistiska
grenar, under det att det nästan
bara är pojkar på de naturvetenskapliga
— ändå är begåvningen ganska
jämnt fördelad mellan könen. Det fordras
säkerligen en relativt kraftig propaganda
från det allmänna med debatter
i radio och TV o. s. v. för att vi skall
få det rätta synsättet och den rätta proportionen.
Vi vill naturligtvis att var
och en skall bli utbildad på ett sådant
sätt, som passar honom eller henne och
så att var och en kan få det arbete som
han kan känna tillfredsställelse med,
men det är också viktigt att vi inte utbildar
människor, som sedan bär svårt
att få sysselsättning på sitt område un -

der det att andra områden lider brist
på utbildad personal.

Min vän Kaijser har tidigare berört
ämnet allmän språkkunskap. Det är
ett ämne, som jag har väntat på. Jag
har konstaterat både bland anställda
och bland mina egna ungdomar och deras
kamrater att många har mycket dåligt
begrepp om främmande ord, inte
vet vad de betyder och använder dem
felaktigt. Jag har själv gjort ett litet
studium av användningen av det missbrukade
ordet rationalisering — av ratio,
förnuft — och det gav ganska muntra
upplysningar. Jag skulle tro att en
liknande undersökning av ordet integrera,
som har förekommit flera gånger
under dagen bär, också skulle ge en
hel del intressanta upplysningar. Snart
tror jag att man inte säger, att »man
saltar i soppan», utan att »man integrerar
natriumklorid i emulsionen». Jag
har ute i bygderna testat folk, främst
ungdom, och jag bär funniit att det är
många, även gymnasiebildade, som inte
begriper sådana ord som integration,
adekvat och relevant. Därför hälsar
jag tillkomsten av ämnet allmän
språkkunskap med mycket stor glädje.

Det är sant som herr Kaijser sade,
att tre timmar i årskurs 2 på de humanistiska
och samhällsvetenskapliga
linjerna inte är mycket. Självklart
skulle jag vilja ha det ämnet också på
alla de andra linjerna, men — såsom
har sagts här tidigare -— har vi ju inte
plats därmed på schemat.

För i dag fem veckor sedan hade
några riksdagsmän härifrån tillfälle
att besöka Europaskolan i Luxemburg,
där det lämnas en undervisning, som
skall godtas i samtliga sexländer och
vars slutbetyg skall berättiga till inträde
vid universitet och fackhögskolor i Italien,
Frankrike, Tyskland, Belgien,
Holland och Luxemburg. Utbildningen
måste alltså vara rätt allmän, och man
driver en ganska hård fransk-klassisk
linje, där samtliga mer eller mindre läser
latin. Dr Voss, som informerade

50 Nr 41 Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

oss, sade att man ansåg det självklart
att eleverna skulle ha denna kontakt
med det gamla klassiska bildningsidealet.

Nu säger dr Kaijser att tre timmar
under en årskurs är så litet, att det är
värdelöst och saknar betydelse. Men
om det är av så liten betydelse, skall
man då alldeles kasta bort det? Hade
det inte varit konsekventare att försöka
utvidga ämnet? Jag vill från mitt
sätt att se på det allra livligaste tillstyrka
undervisning i ämnet allmän
språkkunskap. Det är inte fråga om
många timmar, men jag har hört två
föredrag i ämnet av en rektor, som just
tillhörde högerpartiet. Ena gången talade
han om »Vi talar alla latin» och
andra gången »Vi talar alla grekiska»,
De två föredragen, som vartdera var på
inte fullt en timme, gav oss alla som
hörde på en utomordentlig instruktion
och undervisning om främmande ord.
Får eleverna en sådan undervisning
tre timmar i veckan under ett helt läsår,
bör man kunna åstadkomma en del.
Jag måste erkänna att läroplanen kanske
är litet väl ambitiös i detta hänseende,
men den är ju till för att ändras.

En stor del av oppositionen har yrkat
på att en halvtimme av till förfogande
stående timmar skulle tilläggas
historieämnet och ägnas åt 1800- och
1900-talens kyrkohistoria. Jag satt på
suppleantbänken, när frågan behandlades,
och jag kände på mig att det vägde
mycket jämnt mellan å ena sidan socialdemokratiska
partiet och å andra
sidan oppositionen, om regeringspartiet
skulle gå med på denna halvtimme
eller ej. Det är dock en mycket liten
ändring, och den skulle tillfredsställa
utomordentligt många som önskar denna
utvidgning. Men vågskålen vägde
enligt min uppfattning åt fel håll, och
man gick inte med på ändringen. Är
det verkligen ännu för sent? Vad säger
regeringspartiet? Det blir väl ingen votering
i dag, så vi har söndagen på oss
att tänka över frågan. Är det inte möjligt
att tillmötesgå oppositionen och gå

med på denna halva timme? Det har
varit möjligt att möblera om ganska
mycket i andra fall — det visar ecklesiastikministerns
ställningstagande till
gymnnasieutredningens förslag. Jag
tycker kammarens ledamöter bör ta
detta under allvarligt övervägande. Det
vore en akt av tillmötesgående — jag
höll på att säga storsinthet, men sa
mycket betyder det inte, och ordet frisinne
vågar jag väl inte använda i det
här sammanhanget.

Sedan vill jag beröra betygssättningen.
Jag har ingenting emot de relativa
betygen, eftersom jag har funnit att
alla betyg ändå blir relativa, men även
där vill jag hänvisa till erfarenheter vi
fick vid Europaskolan. Jag har sagt tidigare
att undervisningen där måste
tillgodose högskolornas krav i sex olika
länder, och kunskapsstoffets innehåll
är därför ganska viktigt. Nu har
dessa kontinentala länder en ganska
vanlig konventionell skola: en grundskola
och en överbyggnad på den. Eleverna
går tolv—tretton år i skola. Vi har
valt den tolvåriga skolan, så likheten
är stor. Men gymnasieutredningen har
i sitt betänkande inte ens övervägt om
vår betygssättning skulle samordnas
med andra länders. Både i USA och på
hela kontinenten har man — tror jag;
jag är inte helt orienterad härom —
den tiogradiga betygsskalan. Man är
därtill noga med att ett bestämt kunskapsstoff
skall ligga bakom de olika
betygen. När vi nästa gång kommer att
ändra på betygssättningen — allting är
ju underkastat förändring, och vi skall
inte tro att detta är det sista beslut vi
fattar i dessa frågor utan de kommer
säkert upp igen — borde vi då inte i
det internationella samarbetets intresse
överväga att samordna betygssättningen
med i varje fall de europeiska
ländernas, så att våra gymnasister kan
söka sig in vid vilken högskola eller
vilket universitet som helst i Europa,
utan att det skall uppstå problem om
vad som döljer sig bakom deras betyg?
Ett enhetligt slutbetyg med andra ord.

Fredagen den 11 december 19(14

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Så kommer jag till samarbetsnämnden,
och med den frågan ämnar jag sluta
detta anförande, herr talman. Samarbetsområden
skall ju innesluta representanter
för skolstyrelsen och lärarna,
rektor och representanter för
eleverna skall finnas med. Men man
har uteslutit målsmännen. Man åberopar
visserligen att föräldrarna skall höras,
men det är inte något motiv för
att utesluta målsmännen. Att föräldrarna
skall höras, när deras barn betett
sig abnormt eller gjort sig skyldiga till
någon förseelse är självklart, men det
är en annan sak. — Trots alla argument
som anförts häremot tycker jag att det
för samarbetsnämndens auktoritet skulle
vara mycket tacknämligt att ha med
en representant — inte för föräldrarna
— utan just för målsmännen, den grupp
av medborgare som dock i högre grad
än någon annan är intresserad av hur
eleverna både uppför sig och behandlas
i skolan. Om målsmännen får en
representant som kan vara liksom ett
medborgarvittne då samarbetsnämnden
behandlar en fråga, måste det vara till
fromma för den sak som samarbetsnämnderna
är satta att betjäna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få tillstyrka reservationerna la, 3,
4a, 24 och 32. I övrigt vill jag tillstyrka
särskilda utskottets utlåtande nr 1.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Utvecklingen på utbildningens
område går sannerligen raskt.
För två år sedan fattade riksdagen det
viktiga och omdanande beslutet om reformering
av vårt obligatoriska skolväsende.
Men långt innan grundskolan
ännu har startat i alla skoldistrikt, och
än mindre kommit att helt genomföras,
uppfattas denna två år gamla reform
— vilken numera synes allmänt accepterad
— av många som något redan
existerande och genomförd i den verklighet
vi lever i.

Man bortser lätt från att vi just befinner
oss uppe i en våldsam anspän -

ning för alt kunna genomföra den förändring
av skolans värld som beslutet
om grundskola innebar både vad gäller
omfattningen och beträffande målsättningen.

Det finns, menar jag, anledning att
peka pa detta just nu för alla i skolfrågor
kommunalt engagerade förtroendemän
och anställda särskilt påtagbara
förhållande, i ett läge då vi alla
med tillfredsställelse hälsar förslaget
om reformering och utbyggnad av den
frivilliga undervisningen inom den
gymnasiala skolformen ovan grundskolan.

Våra förväntningar är stora då det
gäller omdaningen och utvecklingen
av möjligheterna för ungdomen att
skaffa sig de kunskaper och insikter
som skall underlätta för den att anpassa
sig till ett ständigt föränderligt
samhälle, där den själv skall föra utvecklingen
vidare.

Därför stannar inte våra tankar ens
inför dagens förslag som något slutligt
och definitivt, utan vi motser i stället
med en viss otålighet förslag om reformering
av yrkesskolan och dess inpassning
i det gymnasiala utbildningssystemet.
Jag vill gärna instämma i det uttalande
som utskottets ordförande på
den punkten gjorde i sitt inledande inlägg
under debatten i går.

Reellt innebär emellertid allt detta
att samhällets resurser, både de befintliga
och de tillväxande, i mycket hög
grad tas i anspråk för att möjliggöra
en omvandling av vårt utbildningsväsende.
Det är en satsning på vår ungdom
som aldrig tidigare. Och kan man
verkligen satsa nya resurser på något
bättre än den uppväxande ungdomen
och dess utbildning? Jag tror det inte.
Den ökning av välståndet som vi mer
och mer betraktar såsom naturlig intecknas
här i stor utsträckning till förmån
just för de unga.

Vidare kan konstateras att det utbildningsmonopol,
som för inte så länge
sedan kunde påvisas, nu brytes ned.
Om prognoserna håller, kommer mer

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

an hälften av varje årskull att delta i
frivillig gymnasial utbildning vid 1970-talets början, yrkesskolans elever oräknade.
Diskussionen gäller här inte längre
om prognoserna håller utan hur resurserna
skall kunna byggas ut ytterligare
så att vi i ännu högre grad skall
kunna tillfredsställa en väntad större
efterfrågan på utbildning.

Det har verkligen hänt något på detta
område, trots utskottsutlåtandets många
reservationer. Beträffande den kvantitativa
omfattningen av den gymnasiala
utbildningen fram till 1970-talets början
är vi överens. För den som en gång
i slutet på 1940-talet och början på 1950-talet aktivt verkade i ett politiskt ungdomsförbund,
där skoldebatten stod i
förgrunden, är utvecklingen att hälsa
med den allra största tillfredsställelse.

Det funnes anledning att dröja ytterligare
något vid själva målsättningen för
den gymnasiala utbildningen, liksom
vid utbyggandet av de olika gymnasiala
skolformerna, men många före mig har
talat om detta och många kommer att
göra det efter mig. Jag skall därför
stanna inför ett par frågor, som för mig
är väsentliga och betydelsefulla i sammanhanget
men som i propositionen
självfallet endast är ett par av många
hundra olika detaljförslag.

Debatten kring det nya gymnasiets
utformning och innehåll har i viss mån
beslöjats genom att den kommit att röra
sig kring några få punkter i läroplanens
utformning liksom den även kommit att
röra sig kring frågan om det totala antalet
timmar för den gymnasiala utbildningen.
Mycket av det som konstituerar
hela förslaget till gymnasiereform har
kommit att beaktas mindre i den offentliga
debatten; man har mera diskuterat
Kungl. Maj:ts förslag till läroplan, vilken
riksdagen nu fått tillfälle att yttra
sig över.

Grundläggande för debatten om läroplanens
utformning bör enligt min mening
vara huruvida gvmnasieutredningens
förslag, vilket departementschefen
accepterat när det gäller antalet vecko -

timmar, av riksdagen skall accepteras
eller inte.

»Skolan kan beträffande arbetstiden
inte isoleras från samhällslivet i övrigt»,
säger gymnasieutredningen. Den pågående
sänkningen av arbetstiden per
vecka och därmed sammanhängande
övergång till femdagarsvecka återverkar
också på arbetsförhållandena i skolan.

Accepterar man sålunda förslagets
respektive 34, 32 och 30 veckotimmar i
det treåriga gymnasiets årsklasser och
gör det just med hänsyn till den uppfattning
som gymnasieutredningen kommit
till, liksom till det förhållandet att
eleverna bör få rimlig tid till sin verksamhet
utanför gymnasiet, då bär man
därmed också bundit sig till en ram
inom vilken man måste försöka lösa de
förändringar i läroplanen man anser
önskvärda.

Departementschefen har frångått
gymnasieutredningens förslag till läroplan
på en punkt och därvid följt en
reservation i utredningen beträffande
antalet veckotimmar för religionskunskap.
Utskottet har accepterat den
ståndpunkten, men den förändring som
har skett har åstadkommit betydande
oro och osäkerhet kring andra ämnens
plats i läroplanen. Samhällskunskap,
matematik och gymnastik har bl. a. fått
släppa till tid för att det skulle vara
möjligt att uppnå den genomförda förändringen.
Jag tänkte nu, herr talman,
tala om ett av dessa ämnen en stund.

Jag nämnde nyss den ökade fritiden,
vilken även på visst sätt kommer eleverna
till del. Ett av de motiv som burit
fram kravet på ökad fritid har varit behovet
av rekreation och avkoppling.
Hälsans uppehållande, återhämtning
och behov av fysisk träning för den enskilda
människan är alltjämt bärande
motiv för ökad fritid.

Det ämne som på vissa linjer har fått
ge vika för departementschefens ändring
i gymnasieutredningens förslag har
varit gymnastik. Varför är den nu så
viktig och angelägen, att den kan bli

Fredagen den 11 december 1904

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

föremål för ett inlägg i riksdagens debatt
i detta ärende? Det finns enligt
mitt sätt att se bl. a. två huvudskäl för
att söka bevara gymnastikens ställning
i gymnasiet, som jag här vill anföra.

Det ena är nödvändigheten av att redan
från unga år vänja sig vid ett visst
mått av fysisk träning — vanebildning
med andra ord. En sådan ger oss som
vuxna — observera som vuxna — bättre
möjligheter att utnyttja den fritid, av
vilken vi får allt mer, just för rekreation,
avkoppling och återhämtning.

Det föreslagna timantalet för gymnastik
inom gymnasiet ställer vårt land i
en särpräglat dålig ställning jämfört
med motsvarande utbildningslinjer
inom andra europeiska länder, har
Riksidrottsförbundet påpekat, vilket understryker
den besvärliga avvägning
mellan de olika ämnena som departementschefen
har haft att göra. Ingen
tror väl att det finns någon önskan från
hans sida att placera gymnasisterna i
kön efter andra studerande i denna del
av världen. Men ett val måste, såvitt jag
förstår, göras i sammanhanget.

Det andra skälet som talar för gymnastikens
ställning är än viktigare. Skolarbetet
är ansträngande — det har från
denna talarstol tidigare i dag sagts att
det sannolikt inte kommer att bli mindre
påfrestande i fortsättningen än det
hittills varit — inte bara psykiskt utan
även fysiskt.

Gymnasieutredningen anlitade på sin
tid en expertgrupp för att utröna om
man kunde komma till någon bestämd
slutsats beträffande vilken omfattning
den fysiska fostran borde ha i gymnasium
och fackskola. Gruppen kom till
det resultatet att vi i ett avseende saknar
underlag för att göra en säker bedömning,
nämligen i vilken omfattning
fysisk träning på längre sikt verkar positivt.
Experterna konstaterade att det
ännu inte är klarlagt om frånvaron av
fysisk träning ger större mottaglighet
för sjukdomar, tidigt åldrande o. s. v.
Erfarenheterna är, som sagt, ännu för

begränsade för att dra en säker slutsats
i det avseendet.

Däremot kan man, säger expertgruppen,
mycket bestämt konstatera gynnsamma
effekter på kortare sikt av eu
konditionsbefrämjande regelbunden motion.
Den har, säger man, en gynnsam
effekt på hjärta och blodomlopp och
därmed på den allmänna prestationsförmågan.
Omvänt ger nedsatt kondition
sämre psykisk prestationsförmåga,
och normalt påverkar därför regelbunden
träning individens hälsa och utveckling
gynnsamt. En frisk elev, en
elev i god fysisk kondition, har lättare
att orka med och klara av studierna än
en elev i dålig form. Det är en regel som
jag tror, herr talman, inte begränsas till
gymnasieelevernas erfarenhet utan som
väl kan appliceras även på andra grupper
inom samhället — varför inte rent
av på riksdagens ledamöter? I det avseendet
tror jag mig säkert veta att jag
kan få instämmande av åtminstone något
tjugutal kolleger med regelbunden
erfarenhet av detta.

Jag kan således inte annat än beklaga
att den redan knappa tid som gymnasieutredningen
tillmätt gymnastiken på
timplanen blivit ytterligare beskuren.
Vi måste i detta sammanhang komma
ihåg att den del av hälsovården inom
gymnasiet som jag nu talar om inte
gäller något annat än att söka ge eleverna
en hygglig allmänkondition. För
detta fordras, säger den åberopade expertgruppen,
vars omdömen ingen vederlagt,
minst tre övningstillfällen per
vecka, och man kan begränsa varje övningspass
till 30 minuter, förutsatt att
man arbetar med konditionsbefrämjande
övningar, i viss utsträckning individuellt
avpassade och med hög intensitet.
Det får inte vara fråga om »fotter
ut —• fötter slut», som man sysslar med
här och var inom skolgymnastiken för
närvarande.

Det som man lämnat helt åt sidan är
den andra och inte minst viktiga delen
av gymnastikens och den fysiska trä -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ningens betydelse, nämligen den estetiska
och samhällsfostrande. Direktionen
för GCI har instämt i gymnasieutredningens
ställningstagande i den första
delen och beklagat att den senare
delen av gymnastikens betydelse lämnats
obeaktad. Skolöverstyrelsen har
gjort ett liknande påpekande, vilket
framgår av propositionen.

I utskottet var situationen den att det
gällde i första hand ett ställningstagande
till antalet veckotimmar. Jag har
förut motiverat att det för mig inte finns
anledning att gå utanför den ram som
gymnasieutredningen och propositionen
föreslår. Departementschefen har för
någon tid sedan i kammaren beskrivit
den kaotiska situation som han anser
skulle uppstå, om man skulle göra en
ytterligare utvidgning av antalet veckotimmar,
detta just med hänsyn till den
konkurrens om den som då skulle finnas.
Inom utskottet fanns inte heller
några möjligheter att nå en bred kompromiss
om ett uttalande angående förändring
av antalet timmar inom ramen
till förmån för ämnet gymnastik. I det
läget avstod jag från att ställa något yrkande
som inte hade blivit annat än en
ren demonstration. Svårigheten belyses
ju i högerreservationen, där man inte
känner sig bunden till det föreslagna
veckotimtalet på 96 men ändå finner
»en begränsning av den schemabundna
arbetstiden vara av vikt» då det gäller
gymnastikämnet.

Nu är min uppfattning den att det
gäller verkligen att se till att den
knappt tillmätta tiden för fysisk fostran
tas till vara på ett riktigt sätt, och
här kommer frågan om övningarnas
utformning in i bilden. Den frågan
måste vara under ständig uppsikt. Jag
sade nyss att i vissa årsklasser och linjer
räcker antalet veckotimmar inte till
för att uppfylla de önskvärda minimikraven.
Nu har visserligen statsrådet
Edenman gått direktionen för GCI till
mötes så långt att han föreslår frivillig
gymnastik med en veckotimme för såväl
manliga som kvinnliga elever, vil -

ket är en klar förbättring. Nu gäller
det att medverka till att resurserna för
utnyttjande av denna tid finns och att
resurserna används, alldeles oavsett
att man därigenom inte når samtliga
elever. Vidare anser jag att man bör
komma ett stycke på vägen till bättre
förhållanden genom att rusta upp lokaler
och hjälpmedel. Om det anför
GCI:s direktion i sitt remissyttrande
bl. a.:

»Om gvmnasieutredningens förslag
att undervisningen i fysisk fostran
skall ge möjlighet till individuellt avpassad
träning och motion skall kunna
genomföras bör en ändring av lokalernas
utformning och utrustning ske. De
flesta äldre lokaler är inredda för en
undervisningsmetod, där alla skall göra
samma övningar samtidigt. Vid en
övergång till ett mera individualiserat
system bör i första hand redskapsutrustningen
ändras. Direktionen får
därför föreslå att en översyn göres av
gymnastiklokalernas utformning och
utrustning med de nya undervisningsmetoderna
som bakgrund.

Om man utsträcker begreppet gymnastiklokaler
till att även omfatta platser
för utomhusövningar vill direktionen
understryka vikten av att det ges
möjligheter att bedriva utomhusövningar
på skolgården eller på annan
plats i skolans omedelbara närhet. Det
är icke fråga om dyrbara och exklusiva
idrottsplatser utan enkla, men tillräckligt
stora planer för bollspel samt
anordningar för hopp, kast och löpning.
Eftersom vid de flesta gymnasier
pojkar och flickor bedriver sin fysiska
träning samtidigt, bör planeringen göras
med hänsyn till att fyra avdelningar
ofta utnyttjar anläggningarna under
samma lektionstimme. Skall utomhusövningarna
fylla kravet på att vara
konditionsbefrämjande måste de kunna
organiseras så att de ?serveras’ eleverna
på ett lockande sätt, vilket är
helt betingat av tillgången på lämpligt
utformade övningsplatser.»

Det bör vara en angelägen uppgift

Fredagen den 11 december 11X54

Nr 11

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. in.

för .statsrådet Edenman att medverka
till att den nedskärning av ämnet gymnastik
som han liar ansett sig böra vidtaga
inte får de negativa verkningar
man måste befara och att han därför
tillmötesgår de önskemål som här framförs.
Förslag i den riktningen borde
snabbt kunna föreläggas riksdagen och
träda i kraft, menar jag, samtidigt med
reformen i övrigt.

Herr talman! Detta var nu ett långt
stycke både från grekiskan och latinet,
och det var kanske reflexioner som
många av kammarens ledamöter anser
ovidkommande i en debatt om vårt
framtida gymnasium. Min uppfattning
är dock att allt flera av oss något äldre
kommer till en klarare insikt om betydelsen
av att inte eftersätta den fysiska
träningen under någon del av
vårt liv. Det vore skada om nya generationer
fick lära den läxan alltför
sent.

Ytterligare en sak tillkommer i debatten
om läroplanen, och jag kan inte
låta bli att beröra den. Det har gjorts
undersökningar om de olika ämnenas
attraktionsförmåga på elever som genomgått
realskola eller vårt nuvarande
gymnasium. Resultaten har redovisats
tidigare i dag. De har också som alla
undersökningar kritiserats. I »Vägen
genom gymnasiet», där undersökningarna
presenteras, säger man sammanfattningsvis
följande: »Inställningen

till skolämnena vid de olika valtillfällena
har emellertid intresse ej bara
som valfaktorer utan också i och för
sig, och det kan därför vara skäl att
här få en överblick över de olika ämnenas
ställning.

Bland ämnena intar engelska en särställning
i positiv riktning med det
högsta röstetalet på alla tre skolstadierna.
Modersmålet och tyska kommer
näst därefter också med höga frekvenser.
I en mellangrupp återfinns historia,
geografi, biologi, franska, matematik
och gymnastik. Bland dessa ämnen
har matematik och franska en bättre
ställning bland abiturienterna än bland

de yngre. För historia är förhållandet
det omvända. I en sista grupp av sådana
ämnen som eleverna läst återfinns
fysik och kemi, teckning och musik
samt kristendomskunskap.»

Naturligtvis kan det sägas att det inte
skall vara eleverna som har att bestämma
eller i varje fall inte enbart bestämma
omfattningen och inriktningen
av det liirostoff de vill inhämta. En viss
betydelse för fördelningen av ämnena
har ju ändå elevernas attityd.

Den förändring som har skett i läroplanen
på vägen från utredningen till
riksdagen är att ett av de ämnen som
finns i den sista gruppen har fått ökad
tid till nackdel för bl. a. ett av ämnena i
mellangruppen. Normalt skulle en sådan
åtgärd från regeringen till förmån
för någon annan ämnesgrupp än den
det nu gäller ha väckt den allra största
tillfredsställelse hos företrädarna för
gruppen i fråga.

Under utskottsbehandlingen har vi
haft en rad uppvaktningar av företrädare
för olika grupper, t. ex. för matematik
och kemi, vilka har talat för
mera tid för sina ämnen. Skulle deras
också välmotiverade anspråk ha kunnat
i någon mån tillgodoses vid utskottsbehandlingen
eller tidigare, har
åtminstone jag bibringats den uppfattningen
och det intrycket att representanterna
för dessa ämnen skulle ha blivit
mycket till freds därmed. Riksidrottsförbundet,
som väl närmast är
den instans som skulle ha talat för
gymnastiken, har hållit sig mera avvaktande
och litat till sina remissvar.
Först efter det att besluten var fattade
men ej justerade, gjorde idrottsriksdagen
ett uttalande.

Ämnenas attraktivitet hos eleverna
kan som jag tidigare sagt aldrig få vara
enbart bestämmande, utan den allmänna
målsättningen för gymnasiet med
dess personlighetsutvecklande uppgift
bör vara grunden. Avvägningen mellan
de olika ämnena har skett av Kungl.
Maj:t, och riksdagen har fått tillfälle att
yttra sig. Jag trodde därför att den för -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ändring som statsrådet Edenman företog
till förstärkning av religionsundervisningen
gentemot gvmnasieutredningens
förslag skulle mötas med tillfredsställelse
och tillförsikt från de kristna
opinionsgrupperna, där oron har varit
störst. Men, kammarledamöter, vad är
det vi har mött?

Till oss riksdagsmän har kommit en
rad uttalanden i denna fråga, och särskilda
utskottet har beståtts med en
uppvaktning. Om detta är ingenting att
säga annat än det att företrädare för
ämnen, som i denna besvärliga avvägningsfråga
mellan olika ämnen har fått
sina synpunkter väl tillgodosedda gentemot
andra ämnesområden, nu talar
om att i propositionen kan »spåras
antidemokratiska och intoleranta tendenser»,
att det brister »i trohet mot
såväl demokratins som toleransidéns
principer» och att man inte längre i
undervisningen kommer att klargöra
»när samarbete gör människan till en
quisling». I Lundadomen har ställts
frågan »huruvida Sverige skall anmäla
sitt utträde ur det kristna Västerlandet»
i och med beslutet om gymnasiereformen.

Citaten kan mångfaldigas och bör ses
mot bakgrunden av den målsättning
som fastlades för grundskolan och fixerades
i skollagen och som gäller även
för gymnasiet. Målsättningen återges i
utskottsutlåtandet: »Skolans sociala

fostran skall därför grundlägga och vidareutveckla
sådana egenskaper hos
eleverna, som i en tid av stark utveckling
kan bära upp och förstärka demokratiens
principer om tolerans, samverkan
och likaberättigande mellan kön,
nationer och folkgrupper. Att väcka
respekt för sanning och rätt, för människans
egenvärde, för människolivets
okränkbarhet och därmed för rätten till
personlig integritet är en huvuduppgift
också för den sociala fostran, som
skolans verksamhet skall omfatta.»

De citerade påståendena är av den
arten att de inte ökar respekten för
den objektivt värdefulla uppfattning de

ytterst representerar. Uttalandena andas
inte den tolerans och vidsyn som
man gärna helst vill tro skall finnas i
uttalanden och ställningstaganden från
grupper med kristna engagemang. Får
jag, herr talman, säga att jag personligen
blivit djupt besviken över vad som
inträffat, då även jag menar att det
finns väsentliga värden i en av övertygelse
buren, djupt rotad livsåskådning.
Det vore därför intressant och
värdefullt med hänsyn till talarlistans
utformning att höra av de talare som
kommer efter mig och som har en aktiv
förankring i kristna samfund, om
även deras uppfattning är den att gymnasiet
i sin nya form kommer att fostra
eleverna i enlighet med den fastslagna
målsättningen eller om man
ställer sig bakom dessa uttalanden om
antidemokratiska och intoleranta tendenser.

Herr talman! Jag vill avrunda detta
allra sista inte särskilt positiva i skoldebatten
med att säga, att jag känner
mig till freds med att särskilda utskottet
tillmötesgått en motion som jag och
herr Tage Johansson m. fl. väckte vid
vårriksdagen om utredning angående
ett statligt skolboksförlag, och man har
kunnat göra det eftersom statsrådet i
propositionen gått motionen långt till
mötes.

Med detta ber jag att få instämma
i alla de yrkanden som herr Näsström
ställde.

I detta anförande instämde herrar
Bengt Gustavsson (s), Hjorth (s) och
Paul Jansson (s).

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det nya och stora i reformförslaget
om utbildningen ovanför
grundskolan ligger i att icke bara betrakta
gymnasiets linjer utan också
fackskolan och framför allt yrkesskolan
som gymnasiala skolformer. Därigenom
skapas förutsättningarna för att de
tre gymnasiala skolformerna icke isoleras
från varandra eller pekar åt olika

Fredagen den 11 december 1901 Nr 41 57

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

håll. Goda möjligheter bör finnas för
övergång mellan yrkesskola, fackskola
och gymnasium. Yrkesskolan som ett
slags restskola, återvändsgränd, hoppas
vi därigenom skall kunna motverkas.

Jag har, herr talman, som ledamot av
särskilda utskottet accepterat helhetssynen
på de gymnasiala skolformerna
men samtidigt hyst vissa betänkligheter
för dess konsekvenser för den nuvarande
yrkesskolan och dess avnämare.
Vi har numera i landet en kvantitativ,
förnämlig yrkesutbildning, uppbyggd
på grundval av 1955 års yrkesskalsakkunnigas
betänkande. Utvecklingen har
skett efter en viss grundsyn, innebärande
att de behov av yrkesutbildning som
efterfrågats av näringslivet har yrkesskolans
organ i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
och näringslivsorganisationerna
försökt i största möjliga
utsträckning att tillmötesgå. Men vi har
därigenom fått ett stort antal yrkesavdelningar
som i dag kan räknas till, jag
tror, ett 50-tal, alltså ett mycket brett
register av olika yrken.

I grundsynen ligger även att de små
kommunerna också fått en egen yrkesutbildning,
mer eller mindre anpassad
efter vars och ens lokala näringsliv. Vi
räknar i dag med cirka 300 yrkesskolor
med olika huvudmän och former (inbyggda,
företagsskolor, lärlingsutbildning
hos hantverksmästare etc.).

Ett annat inslag i grundsynen har varit
samverkan med näringslivet, som
har ansetts gagna yrkesutbildningen. En
sådan samverkan har betonats i många
olika sammanhang, däribland i direktiven
till yrkessko 1 ebered n ingen, såsom
varande mycket värdefull och nödvändig
även i framtiden.

Frågan har nu varit för mig: Hur
passar denna gamla grundsyn på vår
nuvarande yrkesskola ihop med helhetssynen
på de gymnasiala skolformerna
och i första hand på den gymnasiala
yrkesskolan? Jag kan icke se att de båda
synsätten passar bra ihop på något
sätt. Det har då gällt för mig att försöka
besvara frågorna: Vad har vi att

vinna på helhetssynen, vad förlorar vi
med att mer eller mindre överge grundsynen
på den nuvarande yrkesskolan
och hur skall vissa avnämare lösa sina
rekryteringsproblein beträffande praktiskt
yrkesutbildad personal i framtiden? Nu

tänker kanske någon att detta är
väl yrkesskoleberedningens uppgift att
lösa och inte Sven Nymans. Det är givetvis
så, men vi måste alla ha klart för
oss vad ett accepterande av helhetssynen
på den gymnasiala utbildningen betyder
för den praktiska yrkesutbildningen
i vårt land. Vi beslutar om en
gymnasial — om jag så får säga — yrkesutbildning
om vilken vi för närvarande
vet mycket litet —- kanske att
den skall samläggas med övriga gymnasiala
skolformer på ett 130-tal orter,
att den gymnasiala yrkesutbildningen
skall inriktas på breda yrkesområden
i stället för numera specialiserade yrkesfack,
att den allmänna utbildningen
skall integreras med den praktiska, alltså
eu mer teoretisk utbildning än för
närvarande och att den skall anknyta
till näringslivet mer allmän! och inte
som nu så mycket lokalt.

Den nuvarande yrkesutbildningens
nära kontakt med arbetsplatsen — jag
avser då arbetslivet på en fabrik eller
verkstad, dess arbetstakt och miljö, dess
speciella utrustningar, vilket inte minst
gällt de inbyggda yrkesskolorna och
företagsskolorna ■— kan givetvis inte
bli densamma inom den gymnasiala yrkesskolan,
även om också där givetvis
en samverkan med näringslivet kan ske.
Den direkta kontakten med ett lokalt
näringsliv tror jag måste minska, och
det är ju denna kontakt som hittills ansetts
som en vinning och någonting att
slå vakt om.

Om yrkesskolefolk i dag har något
chockats av den nya given, skall vi inte
vara förvånade. Blir yrkesskolan i sin
nuvarande form en avvecklingsskola,
kommer många industriorter att förlora
ett organ för vuxenutbildning. En avveckling
kanske inte skall ske på en

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

gång utan successivt, men jag kan inte
komma ifrån att en avveckling blir
konsekvensen av vår helhetssyn på det
gymnasiala skolstadiet, där också yrkesskolan
ingår.

Vad vinner vi på helhetssynen? Det
har propositionen och utskottsutlåtandet
ingående behandlat, och det har vi
hört mycket om dessa dagar. Fördelarna
är stora. Som sammanfattning kan
jag anföra följande: Ett friare val än
tidigare av utbildningsväg för våra ungdomar,
större likvärdighet mellan de
gymnasiala skolformerna samt ekonomiska
och personella besparingar. Det
är stora värden »om väger mycket tungt
i vågskålen.

Men det fria valet och likvärdigheten
är inte absoluta, utan relativa. Det fria
valet kommer inte att kunna tillämpas
i full utsträckning, emedan den kvantitativa
omfattningen och proportionerna
mellan skolformerna inte kan enbart
bestämmas av ungdomarnas efterfrågan
utan i stor utsträckning även kommer
att bestämmas av samhällets resurser
och, som jag hoppas, även av avnämarnas
krav. Det fria valet blir alltså
redan i starten naggat i kanten. Emellertid
tycker jag att eventuella betänkligheter
trots allt väger mindre än de
förtjänster som helhetssynen har för
ungdomarnas fria studieval.

Den allvarligaste frågan är dock: Hur
går det för avnämarna? Kommer de att
få lika stor nytta av den gymnasiala yrkesskoleutbildningen
som av den nuvarande
yrkesskolans utbildning? Jag vill
tro att så kan ske på lång sikt, men jag
är övertygad om att det blir problem
för en hel del företag. De stora företagen
har de största möjligheterna att inskola
eleverna från den nya yrkesskolan,
medan det blir sämre för medelstora
och mindre. Faran är att en hel
del företag saknar resurser för inskolning.

I motionerna I: 863 och II: 1052 har
några av de anförda betänkligheterna
framhållits och värdet av den lokala
yrkesskolan samt konsekvenserna av att

alltför hårt centralisera yrkesskolorna
till g-orterna påpekats.

Utskottet har emellertid i sin skrivning
sagt att yrkesskola undantagsvis
bör kurnna upprättas på annan ort än
gymnasieort och att orter, som nu har
viss yrkesutbildning men inte får fackskola
som motsvarar denna utbildning,
bör kunna tills vidare få bibehålla yrkesskolan,
under förutsättning att elevtillströmninegn
är tillfredsställande.
Man har vid flera tillfällen i särskilda
utskottet försäkrat mig, att det inte är
fråga om att lägga ned några yrkesskolor
men att det givetvis får iakttas återhållsamhet
när det gäller att starta nya.
Jag uppfattar skrivningen så, att yrkesskolorna
på icke g-orter får en respittid.
Min förhoppning är att yrkesskolberedningen
under tiden skall komma
med en god lösning, som bevarar det
bästa av den gamla yrkesskolans grundsyn
med hänsyn till en hel del avnämare
men också med hänsyn till de
många skoltrötta ungdomar som vill direkt
ut i arbetslivet efter grundskolan.
Det kanske blir en sjätte nyckel till herr
statsrådet Palmes fem. Det är min förhoppning.
Ett vet vi: Morgondagens
samhälle kommer att efterfråga god utbildning.
Det kommer att vara svårt att
finna användning för outbildad arbetskraft.
Men vi måste lära oss att ha respekt
för den praktiska utbildningen.
Det har talats mycket om värdet av allmänna
ämnen, t. ex. vad de betyder för
demokratiseringen även i yrkesskolan,
men, herr talman, man hör sällan talas
om värdet av praktisk utbildning. En
professor sitter i en bil som stannar.
Han kan inte klara av det allra enklaste
lilla fel på bilen. Då kommer det en enkel
pojke förbi och kan konstatera att
det är fel på tandningen. Han hjälper
professorn så att denne kan åka vidare.
Vi bör alltså tänka på att det finns stora
värden i ett praktiskt kunnande. Det
hör också till allmänbildningen att kunna
klara sådana saker både när det gäller
teori och praktik. Jag har med detta
bara velat framhålla, att man i den

Fredagen den 11 december 1964

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

nya yrkesskolan inte bör försumma den
praktiska yrkesutbildningen. Vi bör se
på den med respekt, och vi bör också
undersöka om vi kan skapa möjligheter
att förlägga denna yrkesutbildning
till andra orter än gymnasieorterna.

Jag vill vidare också ta upp eu del
andra frågor i samband med propositionen
och säga några ord om kemiämnet
på den naturvetenskapliga linjen.
I den med 9 betecknade reservationen
yrkas på en förstärkning av detta
ämne på den naturvetenskapliga linjen
av en halv timme till 7,5 veckotimmar.
Gvmnasieutredningen föreslog 6,5 timmar,
vilket departementschefen utökade
till 7 timmar. Som här tidigare nämnts
uppvaktade Svenska kemistsamfundet
utskottet i frågan och motiverade på ett
utomordentligt sätt höjningen, och ett
mycket starkt skäl är val också att skolöverstyrelsen
framlagt detta förslag. Det
är kemiens ökande betydelse inom såväl
industri som högre undervisning
som motiverar en förstärkning. Kemiens
betydelse som hjälpämne för medicin
och biologi kan också framhållas.

Varifrån skall nu denna halvtimme
tas? Det är mycket viktigt att man i
utskottet kan tala om, var man i sådana
fall får ta en halvtimme. Vi föreslår
i reservationen att den skall tas
från matematiken, och på denna punkt
bygger vi också på skolöverstyrelsens
uppfattning. Enligt skolöverstyrelsen
ger en granskning av kursplaneförslaget
i matematik vid handen att vissa
moment i matematik utan olägenhet
kan utgå resp. förtunnas, och det vore
värdefullt att därför ge denna halvtimme
åt kemien.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
den med 9 betecknade reservationen
vid punkten 26.

Vuxenutbildningen har framskymtat
i propositionen i några sammanhang.
Gymnasiets och fackskolornas utbyggnad
har framhållits vara endast den
första fasen, som bör efterföljas av en
reformering av vuxenutbildningen och
yrkesskolan, vilket har understrukits

av utskottet och av flera talare här i
dag. Även vuxenutbildningen bör alltså
vara med i helhetssynen på vårt skolväsende.
Det faktum att många ungdomar
även i framtiden kommer att avvisas
från av dem önskad gymnasial utbildning
gör det angeläget att snabbt
öka vuxenutbildningens kapacitet, och
jag vill också framhålla att det är en
utbildning som ger snabb effekt.

En framtida fastare vuxenutbildningsorganisation
är också önskvärd.
Vuxenutbildningen bör bildligt talat
vara ett paraply, som i framtiden kommer
att spänna över alla utbildningsnivåer.
Särskilt värdefullt vore det, tycker
jag, om universiteten i en framtid
kunde engagera sig ännu mer för akademisk
fortbildning i samverkan givetvis
med bildningsorganisationerna.

Utskottet har med anledning av ett
antal motioner visat viss förståelse för
att avnämnarna, som anpassat sig till
nuvarande flora av tekniska specialiseringar,
inte alltid ansett förslaget om
den tekniska linjen inom gymnasiet
helt tillfredsställande. Man har ju där
tänkt sig 6 specialiseringar mot tidigare
19. Särskilda utskottet har därför —-och det gläder mig — föreslagit ett något
vidare utrymme för variationer i
den reguljära tekniska gymnasiala utbildningen
på årskurs 4 än vad departementschefen
gått med på. Men det är
många men i detta sammanhang. Variationerna
anses dock inte få bli alltför
omfattande och bör prövas med försiktighet.
En annan begränsning är att den
specialiserade utbildningen bör vara
riksrekryterande och förekomma enbart
vid skolenhet, där samtliga grenar
finns inrättade. Jag tror att det är av
stor vikt att vi i största möjliga utsträckning
försöker tillgodose avnämarnas
önskemål om tekniska specialiseringar.
I detta sammanhang vill jag
också påminna om den materialtekniska
linje som nu prövas i Jönköping.
Jag hoppas att vi i en framtid skall få
en materialteknisk linje, eftersom materialfrågorna
blir mer och mer betv -

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

delsefulla i alla tekniska sammanhang.

Till sist några ord om religionskunskapen
och de gemensamma samlingarna.
När det gäller religionsämnet tycker
jag att frågan om antalet timmar
varit alltför dominerande i den offentliga
debatten. I vår debatt har jag
emellertid märkt att det mera varit
ämnets innehåll och utformning som
diskuterats. Som jag ser det är det väsentliga
i frågan, hur kristendomen behandlas
i religionskunskapen och att
kristendomen som sådan får det utrymme
som motsvarar dess dominerande
ställning i vår kulturmiljö. På denna
punkt är utskottets skrivning positiv.
Jag vill framhålla att det i undervisningen
inte får bli så att de kristna
trosföreställningarna endast skall komma
till tals under ständigt inpräntande
av relativistiska och kristendomskritiska
synpunkter, lika litet som objektivitetskravet
vid undervisningen får åsidosättas
medvetet. Det kan aldrig bli
fråga om att försöka föra in eleverna
i fållor —■ jag tror inte att dagens gymnasister
heller nu låter sig ledas på detta
sätt som kanske förr i tiden.

Ett sakligt studium av den kristna
religionen behöver förekomma på gymnasiets
skolor för att inte okunnigheten
om kristen tro och lära skall bli
alltför utbredd. Tomrummet kan annars
komma att fyllas av vad som är
mindre önskvärt — en övertro, bisarra
religiösa föreställningar kan befrämja
intolerans och fanatism.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
de med 3 och 4 betecknade reservationerna.

När det gäller innehållet i de gemensamma
samlingarna med avseende på
etiska och religiösa frågor, gjordes inom
utskottet aktningsvärda försök att
komma fram till en gemensam skrivning.
Jag beklagar att vi inte kunde
komma fram till en sådan skrivning och
att utskottet behövde dela upp sig partimässigt.
Detta visar att vi inte kom
över partitänkandet, kanske beroende
på att tiden var för knapp. Det bästa

hade enligt min mening varit, att vi
hade lyckats med att finna varandra.
När så inte kunnat ske, har jag tagit
ställning för reservationen såsom varande
det näst bästa. I reservationen
framhålles vikten av att dessa stunder
får en förnyelse och variation och att
olika skolor kan få pröva utformningen
av samlingarna. Man kunde nog ha
överlämnat denna fråga med förtroende
åt våra rektorer att lösa. Som ecklesiastikministern
framhöll här tidigare
finns det så mycket vettigt folk i våra
skolor, att frågan kunde ha lösts av
dem. Jag kommer inte heller ifrån att
det bär kanske också gäller att ta hänsyn
till vad föräldrarna menar i dessa
frågor. Enligt min mening torde
många föräldrar kunna acceptera reservanternas
vidsynta synpunkter på
morgonsamlingarnas uppläggning. Med
den kännedom jag har om dagens svenska
ungdom tror jag inte att det är
många gymnasister som kan ta illa vid
sig, även om det skulle förekomma en
psalm och en kort bön i sådana sammanhang.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen 19.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Den debatt som har förekommit
i dag har i mycket högre
grad än som var fallet i går sysselsatt
sig med detaljer i det förslag som nu
föreligger. Representanter för de olika
partigrupperna har ju varit uppe i olika
omgångar och anfört sina synpunkter
på bl. a. dessa detaljer. Jag råkar
också representera en partigrupp, fastän
en liten, som ännu inte har varit i
tillfälle att säga sitt ord om det förslag
som utskottet har framlagt. Jag vill också
påpeka den olägenhet som består i
att den grupp jag representerar icke
har deltagit i utredningen, inte har kunnat
medverka i utskottet och sålunda
inte i dessa instanser haft några möjligheter
att ge sina meningar i denna
fråga till känna.

Med hänsyn till dessa omständighe -

Fredagen den 11 december 1904

Nr 41

(il

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

ter skulle det i och för sig ha funnits
behov för mig alt sysselsätta mig inte
bara med huvuddragen i förslaget utan
också med de detaljer som i så hög
grad tagits upp i dag. Jag anser likväl
att jag i huvudsak bör avstå från att
behandla sådana.

Den väsentliga delen av anförandet
vill jag helst inleda med att notera, att
i ecklesiastikministerns skrivning i
gymnasiepropositionen har uttrycket
begåvningsreserv genomgående satts
inom citationstecken, och redan dessa
små krumelurer kring ett ord har sin
positiva innebörd. Det är inte längre i
vårt land å priori fråga om en begåvningsreserv
eller något slags B-styrka,
som möjligen kan få sin chans i en
akut situation men som annars inte
skall komma till användning eller få de
kunskaper som normalt borde kunna
ges varje människa, som har förutsättningar
att tillgodogöra sig dem. Man
vill bara hoppas, alt själva ordet begåvningsreserv
skall komma bort såväl i
vokabulären som i verkligheten, ty vi
har haft detta ord tillräckligt länge både
som uttryck och beklaglig verklighet.
Möjlighet till högre studier och utbildning
bör beredas alla som har förutsättningar
härför och vilja härtill. En
studietradition bör grundläggas inom
alla befolkningslager. Hittills har det
ju hävdats, att studietradition endast
finns inom vissa skikt av landets befolkning.

Frågan är nu om förslagen i den föreliggande
gymnasiepropositionen och
i utskottsutlåtandet kan verksamt och
snabbt medföra att de som hittills hört
till den s. k. begåvningsreserven kan
komma att få sin chans fullt ut. Herr
Torsten Andersson sade i sitt anförande
att studiemöjligheten blir lika för
alla. Tyvärr måste man nog fortfarande
hysa tvivel härom, eftersom bl. a. de
ekonomiska hindren i betydande grad
kvarstår trots det beslut som fattades
vid vårriksdagen om vissa ekonomiska
frågor i samband med studierna.

Om själva formerna för den under -

visning över grundskolenivån, som propositionen
och utskottsutlåtandet föreslår,
har vår riksdagsgrupp ansett sig
kunna använda formuleringen »betydelsefullt
framsteg» med tillägget »en
följdriktig fortsättning av grundskolebeslutet».
Om jag får göra en liten personlig
deklaration i detta sammanhang,
så gör jag den mot bakgrunden
av att det har varit mycket att läsa i
detta ämne — omkring 4 000 sidor,
ålan har visserligen inte kunnat läsa
alla dessa sidor, men man måste ju läsa
åtminstone de viktigaste. Min deklaration
får bli, fastän ecklesiastikministern
nu inte är närvarande i kammaren,
att det avsnitt i propositionen som
departementschefen själv har svarat för
har berett i varje fall mig i många fall
en verklig läsandets njutning. Jag vill
vidare tillägga, att beslutsamheten att
främja en följdriktig fortsättning av
skolreformerandet kan man tolkningsvis
få fram vid läsningen av de formuleringar
och översikter som förekommer
i departementschefens skrivning.

Så långt kan man alltså vara tillfredsställd
och ge uttryck för sitt erkännande.
Ytterligare någon ros skulle
jag kanske också kunna sticka in i
denna bukett, men jag vill i stället övergå
till att säga några ord om sådant i
förslaget och om den tänkta utvecklingen,
som vi för vår del finner otillfredsställande.

Det finns ett talesätt att man inte
skall gråta över spilld mjölk, men man
skulle nog här i alla fall vilja snyfta litet
över att utredningsarbetet inte har kunnat
samordnas så att förslag om ordnandet
av yrkesutbildningen och vuxenutbildningen
samt om folkhögskolorna,
som också utgör mycket viktiga frågor,
hade kunnat föreligga samtidigt.
I likhet med utskottet och dess ordförande,
som berörde denna fråga i går,
får man ge sig hän åt förhoppningen
att förslag till reformering snarast skall
föreläggas riksdagen, så att vi snabbt
får ett helt sammanhållet skolsystem
ovanför grundskolenivån.

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Departementschefen bär vad den bristande
samordningen i denna fråga beträffar
värjt sig med att yrkesskolberedningen
skall anpassa sina förslag till
beslutet om gymnasier och fackskolor.
Detta kan nästan förefalla vara att kasta
jästen efter brödet, men jag får nog
tillägga att denna bild inte är helt utan
bara delvis riktig. Som det har sagts i
så många sammanhang — också i vår
motion — borde samtliga dessa undervisnings-
och utbildningsfrågor ha angripits
från en helhetssyn på vårt skolproblem
på denna nivå. Anledningen
till att den etappvisa metoden har valts
är naturligtvis att departementschefen,
som ju inte är ensam om att bestämma
i regeringen, har att ta hänsyn till en
mängd hinder av bl. a. materiell art,
d. v. s. till en sådan fördelning av landets
materiella resurser att skolfrågan
delvis kommer på efterkälken.

Med anknytning till vad jag nyss sade
om att ge chanserna fullt ut också
till den s. k. reserven, vill jag säga några
ord också om intagningens omfång
i gvmnasiet och fackskolan. På den
punkten observerade jag under herr
Virgins anföranden i går, att han höll
synnerligen hårt på att intagningen
skulle vara sådan, att det alltid blev
en nästan total anpassning till avnämarbehovet.
För min egen del vill jag
säga, att det ju finns någonting utöver
denna effektivitet att tänka på. Vi som
har växt upp i en tid och i en miljö,
där vi fick slåss för allt vad vi var
värda för att tillförsäkra oss litet kunskaper,
har nog lärt oss att förstå
själva kunskapens värde. Även om det
hävdas att allting skall vara absolut
matnyttigt och absolut effektivt i det
moderna samhället, kan inte jag tycka
att undervisningen skall vara så hundraprocentigt
avpassad efter ett avnämarbehov.
Kunskapen har ett värde,
som vi sannerligen kan bära med oss i
livet och med vilken vi kan leva livet
bättre.

Nu kommer det ju att bli en intagningsbegränsning.
Det som här i de -

batten har kallats för en utrymmesspärr
är något helt annat än det slags
spärrar som högerpartiet här har talat
för. Herr Edenman försäkrade i sitt anförande
i dag, att intagningsbegränsningen
inte beror på principiellt motstånd
utan på något annat. Ja, det är
vi glada över att få höra, d. v. s. att det
inte finns något motstånd av sådan natur
utan ett annat slags motstånd materiellt
och annat sakligt motiverat motstånd.
Då frågar man sig: Vad är det
som hindrat honom och stått i vägen
för ett ännu friskare och frimodigare
begrepp? Det kommer ju att bli mängder
av ungdomar som utestängs på olika
områden. Ja, statsrådet Edenman har
ju själv försökt ge ett svar, och det har
givits svar från talarstolen. Det är kraven
på lokaler, utrustning och lärare
som anses för stora i förhållande till
resurserna. Ett annat argument är att
grundskolereformens stora krav måste
ha prioritet. Ja, att grundskolan måste
bli vad den är tänkt att bli är fullkomligt
självklart, men knappheten på ekonomiska
och materiella resurser bekräftas
knappast av det myckna onödiga
byggande som oavbrutet förekommer
i vårt land.

Vad de ekonomiska resurserna i övrigt
angår, är det ju alltid en politisk
avvägningsfråga vilka verksamheter som
skall få vad och hur mycket. Militärkostnader
och lärarbrist har naturligtvis
också ett samband med våra ekonomiska
resursers fördelning. Principiellt
är herr Edenman sålunda anhängare
av en snar och stark utbyggnad
utöver vad som nu föreslås. Då
vill jag ännu en gång deklarera, att jag
överallt vid läsningen av det föreliggande
materialet tycker mig ha sett tecken
på vilja till ett systematiskt och
konsekvent skolreformerande. Det är
bara det att allt detta som jag nämnt
ställts i vägen. Vi tycker för vår del att
det hade funnits möjlighet att på kort
sikt röja undan en del av de hinder som
nu existerar.

Det är också klart att en intagnings -

Fredagen den 11 december 19(>4

Nr 11

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ökning vid gymnasiet, överstigande de
30 procent av en årskull som nu skulle
bli riktpunkten, kommer att kräva en
snabbare utbyggnad av de akademiska
utbildningsvägarna än den man närmast
har tänkt sig, varför hinder bör
undanröjas också där.

Beträffande det nya gymnasiets innehåll
och mål har vi kommunister i princip
inget att invända mot de intentioner
som uttrycks i gymnasieutredningens
betänkande och som nu har gått vidare
i handlingarna — exempelvis att främja
personlighetsutveckling, ge allmänna
studie- och arbetstekniska färdigheter
åt eleverna samt förmedla en vidsynt
och allsidig allmän orientering i olika
slags ämnen. Men detta tycks inte gälla
religionskunskap. Där skall undervisningen
inte vara vidsynt eller allsidig.

Som jag tjuvlyssnande hörde någon
populärt uttrycka det under en tågresa
förra veckan, så gäller det i övrigt
en sådan metodik att »eleven får rörlighet
i bollen» -— alltså ingen korvstoppning.
Det tycker vi också är det
riktiga.

När det emellertid gäller den i detta
sammanhang —- i varje fall i den offentliga
debatten utanför detta hus — mest
kalfatrade frågan, religionsundervisningen,
tycks det deklarerade målet ha
skymts av konfessionstänkande. Det har
talats så mycket om nödvändigheten av
att främja nyttan beträffande undervisningen
och studierna. Nyttan, nyttan!
Angelägenheten av detta har markerats
särskilt av högertalare, och, som
jag har sagt, anpassande till avnämarbehovet
o. s. v., men så snart det
är fråga om religionsundervisningen så
är emellertid kravet på nyttan försvunnet.
Vi kan för vår del inte finna några
sakliga motiv för departementschefens
reträtt i denna fråga och ännu mindre
naturligtvis för motionernas och reservationernas
krav på ännu fler undervisningstimmar
i detta ämne än vad departementschefen
har retirerat till. Detta
grundar vi helt enkelt på åsikten att
religionsfrihet bör få råda i vårt land.

ökningen av timantalet för religionskunskap
får ogynnsamma verkningar i
flera avseenden. Ämnet förs ju in även
på den tekniska linjen och medför där
minskat timantal bl. a. för matematik.
På den ekonomiska linjen får samhällskunskapen
ge efter för religionsundervisningen.
Då är det inte att undra på
att departementschefen i propositionen
klagar över att denna justering och ett
par andra justeringar måste bereda
stora svårigheter och inte kan ske utan
betydande uppoffringar inom vissa ämnesfält.
Uppoffringar och skador, står
det.

Jag skulle naturligtvis inte, om ecklesiastikministern
varit närvarande, ha
upprepat den oförsynta fråga som ställdes
till honom i andra kammaren, om
han var ateist eller inte. Det har vi
rimligtvis inte med att göra. Men om
han hade varit här, skulle man ha
undrat om det varit oförsynt att fråga,
varför han gått med på att dessa redovisade
svårigheter på vitala punkter
skall skapas, som han själv redovisat i
propositionen. Lika illa blir det beträffande
religionskunskapen inom de naturvetenskapliga,
samhällsvetenskapliga
och humanistiska linjerna. Där sker
ökningen av timantalet för religionskunskap
genom intrång på timantalet
till fritt förfogande. Detta betecknar departementschefen
som »ogynnsamt»,
och det är väl närmast diplomatiskt
sagt.

Det knappt tillmätta timantalet till
fritt förfogande —- den nyhet som man
annars kunde ha anledning vänta sig
mycket av för förverkligandet av gymnasiets
angivna målsättning —- hade
verkligen behövt stå kvar ograverade.
Yi tyckte att det var ett mycket gott
uppslag med dessa timmar till fritt förfogande.

Den mycket bullersamma och omfångsrika
propagandan i dessa frågor
känner vi ju till. Jag tror det blir en
lustig läsning för våra efterkommande
— men jag tycker att statsrådet borde
ha behållit sina meningars mod, oavsett

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

om dessa i någon mån färgats av trosfrågor
eller inte, vilket vi inte bör
blanda oss i.

Sitt egentliga ärende har ju propagandisterna
grundligt avslöjat bl. a. genom
kritiken av att religionsundervisningen
också skulle förmedla »kännedom om de
strömningar som satt de religiösa sanningarnas
värde i fråga». I just denna
fråga önskar man alltså inte den allsidiga
och vidsynta orientering som man
i övrigt säger sig bekänna sig till. Man
får redovisa endast det som kallas de
religiösa sanningarna men skall icke få
tillåtelse att förmedla kännedom om de
strömningar som satt dessa »sanningars»
värde i fråga. Var finns där objektiviteten
och vidsyntheten?

I vår motion har föreslagits den lösningen,
att religionskunskap blir tillvalsämne
på samtliga linjer inom de
gymnasiala skolorna. Hela särskilda utskottet
förstummades tydligen helt av
detta förslag, eftersom ingen enda kommentar
om det kan hittas i utlåtandet.
Vi anser emellertid att detta är den enda
rationella lösningen och det som
överför våra läppars bekännelse om religionsfrihet
till verklighet.

I övrigt vill jag bara tillägga, att jag
tycker att religionskunskapen hör hemma
i historieämnet och skulle icke säga
ett knyst till protest om där förekom
eu allsidig undervisning i religionskunskap,
eftersom religionerna har spelat
en så stor roll i mänsklighetens historia.

Herr talman! Jag har ytterligare en
del anteckningar här, men jag tror
att jag måste hoppa över en del. Jag vill
bara ytterligare tillägga, att vi bär motionerat
om flera ting som jag i och för
sig hade önskat få fördjupa mig i, men
jag avstår från det. Det gäller exempelvis
frågan om inrättande av en konsulentorganisation,
ett enhetligt namn för
de gymnasiala skolorna, och dessutom
hade jag självfallet också gärna velat
säga några kärlekens ord om folkhögskolan
och dess situation och framtid,
men jag avstår från det.

Beträffande en motion måste jag emellertid
säga några ord — det är den som
gäller samhällelig aktivitet för produktion
av läroböcker o. d. Vi i vår grupp
har haft det spörsmålet uppe i riksdagen
också tidigare. Nu föreslår utskottet
en förutsättningslös utredning men säger
att denna skrivning inte grundas på
vår motion utan på en annan motion. Så
avstyrkes vår motion, medan den andra
tillstyrkes genom förslaget om en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Vi skulle nämligen
i vår motion, påstås det, ha yrkat
enbart på ett statligt skolboksförlag. Ja,
det politiska livet måste naturligtivs erbjuda
sådana små lustigheter för att bli
uthärdligt, men jag vill påpeka, att det
just i vår motion icke yrkas just på
ett statligt bokförlag utan ett samhällsägt
förlag, medan den andra motionen,
som är tillstyrkt, talar enbart om ett
statligt bokförlag. Nå, sådant händer —•
när det hyvlas faller det alltid spån —
och jag har endast velat erinra om saken.

Herr talman! Jag skall inte avsluta
mitt anförande med att nämna de reservationer
som vi har beslutat oss för
att stödja när voteringen kommer, men
jag har väl anledning att ställa yrkanden
beträffande vår egen motion. Därför
ber jag att få yrka bifall till motionen
i andra kammaren nr 1060 under
följande punkter i utskottets hemställan,
nämligen punkterna 36, 55, 85, 89
och 95. I punkten 63, som behandlar
vårt förslag om intagningsproportionerna,
har jag däremot inget yrkande, eftersom
utskottets kommentarer och hänvisningar
i detta avseende tyder på att
frågan kan komma att lösas ungefär så
som det i vår motion har uttalats önskemål
om.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Det har varit en mycket
kort tid mellan utdelningen av utskottets
utlåtande och denna debatt. Därför
har jag inte hunnit att ord för ord nedskriva
mitt anförande, utan jag måste

Fredagen den 11 december 19(14

Nr 11

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

nu söka siiga några ord ex tempore
i anslutning till de anteckningar som
jag hunnit göra vid genomläsningen av
det i tisdags utdelade utlåtandet. Detta
kan jo i och för sig inte ha sä stor betydelse,
eftersom man skulle göra sig
skyldig till en betydande överdrift, om
man sade att intresset för ögonblicket
vore på höjdpunkten t denna debatt.
De tomma bänkarna vittnar om att så
inte är fallet. Detta konstaterande innebär
i och för sig inget klagomål från
min sida, ty jag har alltid beundrat envar
som har mod, uthållighet och tålamod
att lyssna på dessa ständiga upprepanden.
Själv skall jag åtminstone
göra ett försök att inte upprepa alltför
mycket av vad som redan sagts. I varje
fall skall jag avstå från att upprepa en
sak som redan sagts sju å åtta gånger
tidigare.

I princip kan jag säga att hela gymnasieförslaget,
sett från mina utgångspunkter,
har många och sympatiska fördelar.
Givetvis finns det också vissa
brister. Det kan inte betraktas som någon
överraskning, ty allt mänskligt
kännetecknas av sina brister.

I herr Torsten Anderssons för övrigt
enligt min mening lysande introduktion
till denna debatt fanns en passus av betydlig
överdrift, nämligen när lian uttalade
den tron att det nya gymnasiet
skall bli en skola utan plugg. Jag uppfattade
hans ord »utan plugg» så, att
den nya skolan inte skall bli arbetsfylld
på samma sätt som gymnasierna hittills
har varit. Jag tror inte att den förhoppningen
kommer att gå i uppfyllelse, om
man nämligen skall lägga någon som
helst vikt vid den läroplan som utarbetats
för gymnasierna. Tänker man därtill
på det stora antal ämnen som skall
läsas under denna korta tid, torde det
vara alldeles uppenbart att det är omöjligt
för eleverna att inhämta ens de
allra första grunderna i de flesta ämnena
utan en mycket intensiv läsning och
ett mycket intensivt arbete. Jag har under
de senaste åren bland mina elever
gjort ett flertal förfrågningar angående

3 Första kammarens protokoll 196b. A7r 41

den tid som de behöver för läxläsning.
Det har därvid visat sig, att de behöver
minst en och en halv gånger så lång
tid för läxläsning som de har timmar
i skolan. Det betyder att eleverna i det
nya gymnasiet för att lära sig det allra
enklaste i de många ämnena skulle få
en arbetstid som närmar sig 90 veckotimmar.
Det är eu orimlig arbetsbörda
för dem. Situationen förbättras inte av
att man rent av i onödan öser på nya
ämnen. Planen är alldeles för ambitiös.
Tiden är för kort och målet för ambitiöst.

Även med risk för att mina ord skall
förvanskas måste jag här konstatera
att det finns en viss risk för att kvaliteten
kommer att bli lidande och att
den bristande grundligheten i studierna,
som helt enkelt kommer att framtvingas
av bristen på tid, kan få en ofördelaktig
inverkan på elevernas framtida
studier. Jag är rädd för att man i gymnasiet
sammanför så många ämnen, att
man inte kan klara dem på den tid som
står till förfogande. Resultatet kan bli
att universiteten med eller mot sin vilja
tvingas införa ett slags propedeutiska
utslagskurser för de nyintagna. Professorn
eller docenten tvingas där att,
eventuellt i all hemlighet, uppmana de
sämre eleverna att inte fortsätta med
ämnet i fråga, då de saknar de nödvändiga
förutsättningarna härför. En dylik
utgallring förekommer redan nu, kanske
mer i hemlighet än öppet. Det kan
ske under ett finare namn som man har
som kamouflage, t. ex. studierådgivning.

Den första anmärkning som jag vill
göra mot det föreliggande förslaget är
alltså att man på gymnasiet har för
många ämnen. Det är särskilt en sak i
denna stora ämneskombination som jag
vill fästa uppmärksamheten på. Jag tycker
att det bör räcka med två språkämnen.
Man borde inte kunna välja ett
tredje språk som tillvalsämne, utan det
borde helt enkelt vara förbud häremot.
För att kunna läsa engelska och tyska
eller engelska och franska någorlunda

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

flytande behöver en gymnasist ha en
passiv ordkunskap omfattande 8 000—
10 000 ord. Man måste lära sig denna
mängd av ord och fraser jämte ritningarna
för deras användning, d. v. s.
grammatiken, på den korta tid som
står till förfogande i gymnasiet. Var
och en torde inse att det är omöjligt att
en elev skall lära sig tre språk, i synnerhet
om i dessa ingår ett så otroligt
svårt språk som ryska. Det går helt enkelt
inte. Eleven kan lära sig litet av
tre språk, när han skulle behöva kunna
åtminstone ett språk ordentligt och
det andra språket relativt bra. Mera
hinner man inte med, såvida man inte
lever i den luftiga föreställningen att
man på det gymnasiala stadiet kan använda
den s. k. Saint-Cloud-metaden, en
undervisningsmetod som användes i en
skola utanför Paris. Även vår skolöverstyrelse
sänder representanter och inbillar
folk att man kan tala och läsa ett
språk flytande om man lär sig 1 300
ord plus en de! fackuttryck i samband
därmed. Man kan ju försöka!

Låt mig också något beröra disciplinfrågan.
Disciplinen i skolan får ju betydelse
för hela livet. Släpper man efter
på disciplinen i skolan, skapar man
utomordentliga förutsättningar för att
vederbörande skall uppträda odisciplinerat
utanför skolan och snabbt kommer
att öka den grupp av kriminella,
missanpassade element som vi ständigt
har att kämpa med. Det gäller att i skolan
verkligen lära sig att leva tillsammans
i ett demokratiskt samhälle, och
disciplinen där är absolut nödvändig.
Vi har erfarenheter av att vissa mycket
svåra disciplinproblem uppträder i förstorad
form på gymnasiet jämfört med
de lägre skolstadierna. Det sammanhänger
med att man just när det gäller
de lägre stadierna, såsom herr Näsström
så skickligt påpekade i det första anförandet
i debatten, inte har löst disciplinfrågan.
Det kan förekomma upprörande
ting när det gäller disciplinen
både på det lägre skolstadiet och på
det högre.

Såväl gymnasieutredningen som departementschefen
och utskottet har haft
en mycket optimistisk uppfattning i
fråga om möjligheterna att kunna rätta
till den disciplinlöshet som utmärker
skolan. Man synes mena att människor
kan talas till rätta. Det kan man nog
göra när det gäller en tillfällig enskild
förseelse, men en sådan kan inte betecknas
som disciplinlöshet, utan den
får man ge ett annat namn; det är en
tillfällighet att eleven förgår sig på ett
eller annat sätt. Jag har själv varit med
om hur en elev i den lägre skolan, åtta
år gammal, i sitt eget hem anmodades
av sin far att uppträda hyggligt och disciplinerat
i skolan. Pojken svarade, i
vittnens närvaro, med att ge sin far en
rungande örfil och säga: »Det skall du
ge fan i!» Om vi får dessa element upp
till gymnasiet, vilket vi får — de är inte
många, men det är inte de många disciplinlösa
elementen som är problemet,
utan det är en och annan av dem som
förstör hela klassen — synes utskottet
och även ecklesiastikministern tro att
det nya gymnasiet skall bli en rehabiliteringsanstalt.
Det är inte rimligt att
det skall kunna bli en rehabiliteringsanstalt
för dessa notoriska freds- och
fridstörare, tv då får man ha antingen
dubbla uppsättningar av lärare eller
också får man låta läraren dels ta en
fil. mag.-examen och dels låta honom
genomgå en poliskurs. I de klasser där
disciplinlösheten frodas får läraren för
närvarande vara pedagog endast till 50
procent, och till 50 procent måste han
vara polis. Det problemet löses inte, enligt
min tro som grundar sig på erfarenhet,
genom de föreslagna s. k. disciplinnämnderna.

Vad skall man göra med dessa notoriska
disciplinförstörare och fridstörare?
Man skall ha klart för sig att det
kanske är bara en enda, som förstör studierna
för 29 andra.

Man hänvisar här till skolstadgan
och menar att den skall fungera och
dessa elever avskiljas från skolan. Det
låter nog säga sig, men erfarenheten

Fredagen den 11 december 1904

Nr 41

f>7

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

visar att någonting sådant är svårt att
genomföra. I regel är det rektorerna
som är mycket rädda för att avskilja
någon elev och förbjuda vederbörande
att vidare komma till skolan. Och låt
mig säga ett ord till försvar för lärarna,
som på den här punkten utsättes
för elt mycket sadistiskt förtryck.
Ofta blir läraren inkallad till
rektorn som säger: »Du kan ju inte
hålla disciplin i klassen.» Begär man
verkligen att läraren skall ha förutsättningar
att i alla avseenden helt plötsligt
skapa disciplin i en klass, när vederbörande
elev under flera år kunnat
fara fram som en galning i de lägre skolorna? Jag

hade ett vikariat vid ett läroverk
i Mellansverige. En gång gick jag och
en annan lärare tillsammans uppför
trappan på väg till var sin klass. Plötsligt
sade läraren: »Nej, jag skall väl ta
mitt traditionella piller», och så tog han
upp en ask. »Vad tar du för piller», frågade
jag. »Jo, jag tar nervpiller. .lag
skall till den här klasen, och jag har
flera sådana här klasser.» »Men det där
pillret kan ju inte verka närmaste timmen»,
sade jag. »Nej», blev hans svar,
»jag tog första pillret klockan åtta i
morse, och sedan har jag tagit ett piller
varje rast, innan jag går till de bråkiga
klasserna.» I samma skola har jag sett
kvinnliga lärare, som kommit stortjutande
ur klassen vid rasten och svurit och
bett och vädjat om vartannat, men rektorn
står med händerna i kors och gör
ingenting; läraren saknar förutsättningar
att upprätthålla disciplin.

Jag tycker att lärarna borde ha fått
ett bättre stöd i det föreliggande förslaget
just vad beträffar denna sida av
deras verksamhet. Det räcker säkerligen
inte med de disciplinnämnder som
nu finns.

Så skall jag säga några ord om det
ämne som kanske har debatterats mest
i detta sammanhang. På visst sätt blev
jag uppfordrad till det av herr Lars
Larsson, som nu inte är inne i kammaren.
Det gäller religionsundervisningen.

Jag måste helt och fullt instämma med
honom, när han uttrycker sin besvikelse
över de många skrivelser och de många
krav som man från kristet religiöst håll
rest, även sedan man läst ecklesiastikministerns
förslag om religionsundervisningen.
Jag skulle vilja försäkra ecklesiastikministern
— utan att jag själv
anser att detta i för för sig har någon
betydelse — att den stora gruppen av
kristet intresserade och kristligt verksamma
människor ingalunda är så
otacksam som en del skrivelser synes
ge belägg för. Jag tror att bakom dessa
skrivelser står en relativt liten
grupp, och det är alltför anspråksfullt
att mena att de 2 200 000 undertecknarna
av petitionen för religionsundervisning
i våra skolor skulle stå bakom dessa
krav. Jag för min del måste säga, att
det steg som ecklesiastikministern har
tagit genom att öka på GU:s förslag i
denna del med så gott som hundra procent
är värt att mötas av all den tacksamhet
och glädje som envar för religionsundervisningen
intresserad kan
åstadkomma.

Här måste jag göra det tillägget, att
många mäniskor synes ha en övertro
på timantalets allena saliggörande verkan.
Någon har alldeles nyligen sagt,
och jag vill upprepa detta, att det avgörande
icke är timantalet utan undervisningens
innehåll. Med hänsyn till de
övriga, lika berättigade ämnenas plats
i gymnasiet tycker jag att religionsundervisningen
har fått en mycket tillfredsställande
behandling ur timantalets
synpunkt.

Däremot måste jag nog säga att jag
är mycket tveksam, huruvida man tillräckligt
har accentuerat önskemålet om
en objektiv undervisning. Här gäller det
alltså innehållet i kristendomsundervisningen.
Låt mig säga att min erfarenhet
på den punkten av kristendomsundervisningen
och inte minst läroböckerna
i kristendom är synnerligen negativ.
Naturligtvis kan man inte generalisera
och säga att alla lärare undervisar subjektivt
— det vore omöjligt. Lärarna är

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

troligen bättre än läroböckerna i detta
ämne, men de läroböcker vi nu bär i
kristendomskunskap ar för bedrövliga.
Jag köpte i går morse ett exemplar av
den lärobok i kyrkohistoria som enligt
uppgift i bokhandeln säljs mest, nämligen
Kroon—Rodhe, senaste upplagan.
Jag har läst igenom boken sedan dess,
och jag måste säga att det går kalla kårar
efter ryggen på en när man läser
denna fruktanvärda förvanskning av
kristendomens historia — inte förvanskning
i den meningen, att de uppgifter
som ges på de flesta punkter skulle vara
oriktiga. Det är de saker, som har
utelämnats, som är det mest avgörande
i detta fall. Jag tycker fördenskull att
man borde ha ett verkligt falköga riktat
på läroböckerna, inte minst i fråga om
kristendomsundervisningen, ty studerar
man den här läroboken i kyrkohistoria
skall man finna att den oupphörligt förvrider
perspektivet. Jag har inte tid att
gå igenom den helt och hållet, men det
är ett par saker som jag skall fästa uppmärksamheten
på.

Boken ger eleverna föreställningen att
den katolska kyrkan var i full utbyggnad
redan år 150 efter Kristus. Det är
emellertid bevisat att den urkristna kyrkan
var en frikyrka ända till mitten av
300-talet.

Ett annat exempel: Vad beträffar reformationen
synes de flesta i detta land
uppenbarligen tro, att det är Luther som
är så väldigt märkvärdig i sammanhanget.
Läroboken ger en rätt fyllig
framställning men bara en halvsanning
om Luther, och eleverna bibringas den
föreställningen att vad de läser om är
lutherdomen. Jag vill säga att det är
halva lutherdomen man ger undervisning
om.

Man talar om för eleverna att det under
reformationen bildades två statskyrkor,
nämligen den reformerta och
den lutherska. Naturligtvis är den lutherska
den bästa — det är självklart,
enligt denna bok. Att det samtidigt bildades
två frikyrkor talar man inte om.
Varför är man så rädd för det? Den

s. k. objektiva kyrkohistoriska undervisningen
nonchalerar hela den frikyrkliga
strömningen från 1500-talets
reformation och ända fram till 1800-talet och våra dagar. Läroboken omnämner
att det fanns »några protestantiska
sidoströmningar» under reformationen.
Det är just frikyrkorna!

Jag har testat en rad av teologie kandidater
och frågot om de visste namnet
på de fyra eller fem förnämsta frikyrkoledarna
under reformationen. De som
är teologie kandidater kan testa sig själva
i all tysthet — hur många känner till
de fyra eller fem förnämsta frikyrkoledarna
under reformationen?

Läser man igenom de läroböcker i
kyrkohistoria som används för teologie
kandidatexamen så förstår man att
ingen kan veta det. Det fanns en grupp
som visste det; det var de personer som
tog teologie kandidatexamen när professor
Gunnar Westin undervisade i
kyrkohistoria i Uppsala. Men han var
baptist, så det var inte så underligt.

Nu talar man om protestantiska sidoströmningar
utan att så mycket som röra
med ett finger vid det faktum, att
det är dessa protestantiska frikyrkliga
sidoströmningar som sedan har erövrat
världen, medan statskyrkosystemet har
blivit åsidosatt. I Amerika finns 60 miljoner
protestanter, och av dem finns
det 8 miljoner lutheraner, som dock där
är frikyrkliga — helt plötsligt tillhör
de alltså protestantiska sidoströmningar! Detta

är den »objektiva» undervisning
i kyrkohistoria, som man ger. Det
skulle vara tacknämligt om detta blev
mera uppmärksammat, och jag skulle
inte ha någonting emot ett statligt förlag,
som möjligen skulle kunna åstadkomma
en allsidig objektiv redogörelse
för kristendomen.

Jag kan inte underlåta att säga att den
lutherska kristendomen ursprungligen
var vad vi kallar en teologisk kristendom,
som bestod däri att man fastslog
bekännelser, dogmer och trossatser av
olika slag. Detta undervisar man om i

Fredagen den 11 december 1904

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

skolan, och det är riktigt. Den frikyrkliga
grenen från reformationen och
fram till våra dagar skulle man kunna
betrakta såsom en existentialistisk kristendom,
vilket innebär att nyckelordet
inte är trosbekännelse, utan att nyckelordet
är efterföljelse; man hoppar över
alla trosbekännelser — även den augsburgska,
alla före och alla därefter —
och går direkt till texterna i Nya testamentet.

Låt mig gå vidare och säga ett ord
om det enligt min mening riktiga förslaget
att man också skall undervisa om
andra religioner. Jag kan inte underlåta
att fästa uppmärksamheten på ett intressant
förhållande därvidlag. Många
människor som har en kristen livssyn
blir alldeles dödsförskräckta, när man
talar om andra religioner. De blir det
av den anledningen, att de tror att de
andra religionerna då plötsligt skulle
framstå som så bra, att effekten av undervisningen
i kristendom och tilltron
till kristendomen fördenskull skulle
förminskas. Det är uppenbart att denna
uppfattning ofta delas av de människor
som har en kritisk inställning gentemot
kristendomen; de tror att en jämförande
religionsforskning och en jämförande
religionskunskap skulle »placera
ned» kristendomen.

Det tror inte jag. Om man skulle följa
läroplanerna skulle det nämligen bli
fråga om väldigt litet av sådan undervisning.
Enligt dessa planer skulle man
undervisa eleverna i de icke-kristna religionerna
muhammedanism, hinduism,
buddhism, konfusianism, taoism, shintoism
och animism. Men var och en
av dessa riktningar tarvar minst en
termins studier för att man skall få en
ordentlig föreställning om den, annars
är det bara att räkna upp katalogen
och ge en serie namn, sådana som Laotse,
Kon-fu-tse och Buddha. Att tränga
in i dessa religioner för att se det verkliga
innehållet kräver mycket lång tid.
Att bara ge en ytlig uppfattning om
dem är ju en förfalskning. Ambitionerna
i den här frågan kommer inte från

motionärerna utan från gymnasieutredningen.
Kravet på kunskap om dessa
saker är alltför stort, samtidigt som man
får utgå ifrån att det kommer att ges en
förfalskad bild av de riktningar det är
fråga om.

I religionsundervisningen skall även
införas religionskritik. Det är ganska
intressanta fakta man kan läsa ut ur
läroböckerna på detta område. Det är
märkligt att man endast föreslår sådan
religionskritik, som riktar sig mot kristendomen.
Först skall man undervisa i
kristendom tills stoffet är slut, sedan
skall man utsätta den för en viss religionskritik
— jag skall strax återkomma
med ett ord om den saken.

När det däremot gäller undervisningen
i de utomkristna religionerna kommer
man inte ens en gång på idén att
också dessa skall utsättas för det moderna
tänkandets kritik, utan dessa religioner
skall stå liksom oemotsagda. Hur
man kan läsa surorna i Koranen utan
att motsäga dem, och hur man kan läsa
Vedaskrifterna och Kon-fu-tse utan att
utsätta dessa uttalanden — i synnerhet
Kon-fu-tse — för kritik från demokratiska
samhällssynpunkter, det är för
mig en gåta.

Kristendomen skall alltså utsättas för
kritik, och det tycker jag är alldeles
utmärkt. Varför skulle den inte göra
det? Man räknar också upp från vilka
källor man skall hämta denna kritik
och tänker sig materialismen som utgångspunkt
för kritiken mot kristendomen.
Man föreslår Feuerbachs religionsfilosofi
som en kritisk redogörelse
för den som förkastar kristendomen.
Man tänker sig marxismens — och jag
skulle även vilja tillägga leninismens
— kristendomskritik. Märkligt nog nämner
man inte dem som är ännu något
skarpsinnigare i fråga om religionskritik;
man talar sålunda inte om de ryska
filosoferna, såsom Buccharin eller
Preobrasjenskij, med deras religionskritik
utifrån marxistiska utgångspunkter.
Den iir alldeles utmärkt som belysning
just för denna riktning.

Nr 41

Fredagen den 11 december 19G4

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Man tar även till en annan sak och
säger, att man skall ställa kristendomens
tänkande i relation till vetenskapen.
Det tycker jag är det mest huvudlösa
av alltihop, ty då måste ju bakom
detta ligga den föreställningen att man
tänker sig att det över huvud taget finns
någonting som heter Vetenskapen —
med stort V och bestämd artikel. Det
finns vetenskap och det finns forskning,
men någon enhetlig föreställning,
som på något sätt skulle kunna innefattas
i något kärl, vare sig det är andligt
eller lekamligt, finns det inte. Ty
vetenskapen — alltså forskningen — är
ju den store vandraren genom livet
som ständigt förändrar sig.

Skall man då vid denna kritik mot
kristendomen utgå från 1800-talets vetenskap?
Skall man ta den från det
första kvartsseklet på 1900-talet, eller
skall man vänta till slutet av detta århundrade
för att se vad vetenskapen
då har kommit fram till? Det blir helt
enkelt en omöjlig utgångspunkt för den
stackars lärare, som man ställer dessa
anspråk på, såvida inte skolöverstyrelsen
behagar tillhandahålla ett häfte, där
det sägs: Kristendomen skall ni ta upp
till kritisk granskning utifrån dessa utgångspunkter.
Då kan vi titta på det
häftet när det kommer!

Märkligt är att man inte rekommenderar
den svåraste formen av kristendomskritik
som över huvud taget finns.
Vilken är den? Jo, det är den kritik
som kommer från de kristna själva.
Varför rekommenderar man inte ett
studium av Kierkegaard, som verkligen
har en ordentlig kristendomskritik?
Varför rekommenderar man inte sådana
som Tolstoy och Kagawa och andra
mera nutida kristna religionsfilosofer
såsom Le Comte de Noiiy och E. Trueblood.
Man kan inte hitta en stavelse
om dem, som ändå har levererat den
verkliga kritiken mot kristendomen.
Det är den kritik som kommer inifrån,
som kommer att ha den största betydelsen.

Sedan faller det ju av sig självt att

man bör gå vidare och kritisera den
framförda kritiken — skall man kritisera
kristendomen, så skall man också
nagelfara kritiken.

Sedan skall det vara — och det må
vara rätt — en ständig spänning. Det
skadar inte kristna människor att man
håller dem vakna t. o. m. med en våldsam
kritik av deras tro. Det mår vi
bara väl av — jag och andra som har
en kristen livssyn.

Med vad jag nu sagt får jag låta mig
nöja. Jag avsåg att ge en belysning i
första hand av nödvändigheten av att få
en objektiv religionsundervisning, och
jag hoppas verkligen att en sådan skall
komina till stånd om skolöverstyrelsen
och andra som gör upp läroplanerna
följer intentionerna i den utmärkta proposition
som vi här behandlar.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Den föreslagna uppläggningen
av den stora och genomgripande
skolreform, som vi här har diskuterat,
rymmer många enskildheter
som är av intresse ur kristen synpunkt.
Det har därför blivit ett olyckligt förhållande
att man från kristet håll i så
hög grad koncentrerat sig på religionskunskapens
ställning i den nya skolan.
Enligt min mening är det inte från
kristen utgångspunkt legitimt att bryta
ut detta ämne ur helheten och kräva
att det ges en förmånsställning. Kristna
borde, synes det mig, främst av allt
vara intresserade av skolreformen som
sådan och bejaka skolans demokratisering
och bättre anpassning till de krav
på god utbildning som samhällsutvecklingen
ställer. Kritik av förslaget med
avseende på religionskunskapens ställning
kan därför tas på allvar endast i
den mån den utgår från denna helhetssyn.

Alltsedan gymnasieutredningen kom
med sitt betänkande har vi haft en diskussion
som bl. a. berört gymnasiets
målsättning, religionskunskapens timantal
och kristendomens ställning i un -

Fredagen den 11 december 19G4

Nr 11

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. m.

dervisningen i religionskunskap, och
jag vill därför säga något i anslutning
till dessa spörsmål.

Först några ord i fråga om gymnasiets
målsättning. Utskottet har här understrukit
departementschefens yttrande,
att samma målsättning skall gälla
som fastställdes för grundskolan år
1962. Därmed torde man ha definitivt
skingrat den osäkerhet som tydligen
rått på denna punkt och som tagit sig
uttryck i tidningsartiklar, uppvaktningar
och motioner. De egendomliga
uttalanden, som herr Lars Larsson nyss
atergav ifrån denna talarstol, måste väl
betraktas som beklagliga övertramp,
som man på kristet håll borde ta avstånd
från.

Vad sedan beträffar religionskunskapens
timantal i de gymnasiala skolorna
medförde läsningen av gymnasieutredningen
på denna punkt att man blev
något betänksam och tyckte att förslaget
var för knappt tilltaget, särskilt
som förslaget ställde eleverna vid de
tekniska och ekonomiska linjerna utan
den allmänbildning som religionsundervisningen
medför. Att det efter utredningens
avlämnande blev en del oro
från kristet håll anser jag för min del
vara naturligt. Men jag har också personligen
den känslan att man från det
hållet hoppades på en kompromiss,
som skulle ligga i närheten av den reservation
som fanns avgiven i anslutning
till denna punkt i utredningen.

Nu blev det emellertid så, att departementschefen
gjorde denna kompromiss
redan i propositionen. För min
del anser jag det föreslagna timantalet
vara fullt tillfredsställande, och det
skulle förvåna mig mycket om inte den
största delen av de religiösa grupperna
i vårt land skulle anse förslaget vara
inte bara godtagbart, utan tillfredsställande.

Man bör också hålla i minnet att det
här inte rör sig om att bibringa eleverna
en viss trosuppfattning eller att
det är fråga om en missionerande verksamhet.
Det är fråga om ett läroämne

och en objektiv undervisning, och då
måste man ta hänsyn även till utrymmet
för andra läroämnen.

Jag yrkar alltså bifall till propositionen
på denna punkt.

I frågan om kristendomens ställning
i religionsundervisningen har det i utskottsutlåtandet
klart sagts ifrån att
kristendomen bör få en sådan plats, att
den svarar mot dess dominerande ställning
i förhållande till andra religioner.
Detta kan noteras med tillfredsställelse.
Men lika väl kan man notera med tillfredsställelse,
att i förhållande till nuvarande
undervisning i gymnasiet och
grundskolan skall behandlingen av icke
kristna religioner och andra livsåskådningar
få ett ökat utrymme.

Det är naturligtvis angeläget att man
bibringar eleverna kunskap om och
förståelse för olika synsätt i religiösa
frågor. Därigenom kan ämnet bereda
en fruktbar dialog mellan oliktänkande
och motverka en ur allmän synpunkt
alltför stark motsättning mellan
olika grupper. Men undervisningen
skall, som vi förut har sagt, vara objektiv,
d. v. s. man skall göra de olika
åskådningarna full rättvisa. Om man
har denna uppläggning av ämnet, anser
jag att ämnesbeteckningen religionskunskap
blir relativt självfallen.

Kring frågan om en gemensam obligatorisk
samling har man icke kunnat
nå någon enighet i utskottet. De borgerliga
ledamöterna har ansett sig vara
tvungna att reservera sig på denna
punkt, detta trots att skillnaderna mellan
utskottets betänkande och reservationen
icke kan anses vara särskilt
stora.

Dessa samlingar har ju aktualiserats
genom det behov som förefinns att ge
information om skolans arbete och de
aktuella planeringarna i anslutning till
detta, men samtidigt bör ju dessa samlingar
utformas på ett så allsidigt sätt
att anknytning sker till olika sidor av
skolans och samhällets liv. Man har
också skrivit, att samlingarna bör ge
utrymme för variation och förnyelse.

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Som exempel har man nämnt musikframföranden,
uppläsningar och korta
anföranden, men man skulle också
kunna uppmärksamma t. ex. märkesdagar
och högtider, och där lägger jag
in att man skulle kunna uppmärksamma
även kyrkliga högtider.

Reservanterna har här anfört, att det
inte går att undvika att dessa samlingar
får en sådan utformning t. ex. med religiösa
inslag att oliktänkande måste få
en möjlighet till befrielse. Det har tidigare
här i dag nämnts att detta kan
medföra vissa svårigheter. Man skulle
vara tvungen att i förväg annonsera eller
meddela att på den eller den dagen
kommer innehållet i samlingen att bli
sådant att det kan tänkas störa samvetsfriden
för vissa elever. Den situationen
kan ju också tänkas, att om man
vid en samling har att lämna meddelanden
till alla eleverna så skulle man
därefter vara tvungen att be dem som
anser sig ha samvetsbetänkligheter att
gå ut emedan man skulle ha en samling
som för dem kunde verka stötande
ur religionsfrihetssynpunkt.

Utskottet har ansett att det är mycket
värdefullt att man får en obligatorisk
samling, där alla elever deltar i
denna gemenskap så att gemenskapen
inte stundom blir endast för en grupp.
Befrielse skall endast kunna ske av
praktisk art. Under sådana förhållanden
anser jag det naturligt att utformningen
inte får bli sådan att den strider mot
vissa elevers religiösa uppfattning och
inställning i livsåskådningsfrågor. Ä
andra sidan kan man ju, med beaktande
av dessa synpunkter, enligt departementschefen
vid dessa samlingar även
behandla frågor som har religiös och
etisk anknytning.

Även om reservanterna anser att religiösa
samlingsstunder, som skulle få
en frivillig karaktär, tillhör föreningsverksamheten
bland eleverna, anser jag
för min del att sådana samlingar är ett
ur religiös synpunkt värdefullt komplement
till de obligatoriska samlingarna.
Här har de elever som har ett gemen -

samt och personligt intresse för religiösa
spörsmål möjlighet att anordna
dessa religiösa samlingsstunder inom
skolan på ett sådant sätt som de anser
ge den största behållningen. Om man
tror på kristendomens egen genomslagskraft
bör dessa frivilliga samlingar
på ett bättre sätt kunna ge vad man
syftar till ur religiös synpunkt än om
man skulle göra någon ändring i vad
som gäller för de ordinarie obligatoriska
samlingarnas program.

Herr talman! Med anledning av den
sena timmen skall jag inte hålla på
längre. Jag har bara velat anföra detta
innan jag nu slutar med att yrka bifall
till reservation nr 18 vid punkten 43.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärende på föredragningslistan
skulle uppskjutas till
kammarens sammanträde tisdagen den
15 december.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande provisoriska
arrangemang för ett världsomspännande
kommersiellt telesatellitsystem;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av totalförsvarets regionala ledning
in. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 363, i anledning av vissa paragrafer
i riksdagens år 1963 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket; och

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tandläkarutbildning
in. in. i Göteborg jämte i ämnet
väckta motioner.

Fredagen den 11 december 1964

Nr 41

Anmäldes ocli godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 374, i anledning av väckt motion
om åtgärder för bevarande av bokskog;

nr 375, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hembygdsvården;
och

nr 376, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig riksbyrå för
konstutställningsverksamheten.

Anmäldes och bordlädes
Utrikesutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande avkonvention
om kontinentalsockeln
in. m.; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett tilläggsavtal till överenskommelsen
den 16 november 1949 mellan svenska
regeringen och polska regeringen angående
ersättning för de svenska intressena
i Polen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse till Västerås
stad av drivmedelsanläggning med tillhörande
markområde i staden;

nr 192, i anledning av väckta motioner
om ett statligt institut för freds- och
avrustningsforskning;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
delgivningsverksamheten efter förstatligandet
av polisväsendet in. in., i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1964/65 till underrätterna
in. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss upprustning
av Djurgården in. in.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig långivning
för anskaffning av högertrafikbussar;

3f Första kammarens protokoll 196b. Nr 41

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. in.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion; samt

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;

Nr 41

Fredagen den 11 december 1964

första lagutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 6 kap. strafflagen, dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
delgivningsverksamheten efter förstatligandet
av polisväsendet m. m.; ävensom jordbruksutskottets

utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1964/65 såvitt
propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 10 december framställts av
herr Bengtson (ep) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Ämnar Statsrådet vidtaga åtgärder för
att minska den arbetslöshet bland svenska
musiker som nu finns, till viss del
beroende på att ett relativt stort antal
utländska musiker för närvarande är
verksamma inom vårt land?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Måndagen den 14 december 1904

Nr 41

Måndagen den 14 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Om domares oavsättlighet

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Alexandersons
interpellation om domares oavsättlighet,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Alexanderson har
frågat mig om jag anser det förenligt
med oavsättlighetsregeln i § 36 regeringsformen
att —- såsom skett under
senaste tid — domarbefattningar ledigförklarats
i anledning av lönereglering
beträffande tjänsterna, trots att de är
besatta med ordinarie innehavare och
varken kompetensvillkor eller arbetsuppgifter
ändrats.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Vid löneuppflyttning av tjänst har
inom såväl domstolsväsendet som andra
delar av statsverksamheten i praxis
hinder icke ansetts möta för ny tillsättningsakt.
På sina håll har gjorts
gällande, att med hänsyn till det tjänstebegrepp,
som grundlagens oavsättlighetsregel
skulle bygga på, något utrymme
för en ny tillsättningsakt icke skulle
föreligga, om varken arbetsuppgifter
eller kompetensvillkor ändras i
samband med löneregleringen. Utan
att man behöver inlåta sig på en positiv
bestämning av tjänstebegreppet kan
man utan vidare konstatera, att denna
tes icke är i allo hållbar. Det är nämligen
uppenbart, att en löneuppflyttning
emellanåt med nödvändighet måste
följas av ny tillsättningsakt, oaktat

någon ändring icke skett av de till
tjänsten knutna arbetsuppgifterna eller
kompetensvillkoren. Jag tänker här på
det fall att det vid en och samma myndighet
finnes inrättade två eller flera
tjänster av samma slag men löneuppflyttningen
endast gäller en del av
dem. Utan en ny tillsättningsakt skulle
det i sådant fall över huvud icke vara
möjligt att avgöra vem den eller de
uppflyttade tjänsterna skall tillkomma.
Vid den nya tjänstetillsättning, som i
detta fall är ofrånkomlig, har även andra
än de som förut innehar någon motsvarande
tjänst vid myndigheten ansetts
kunna ifrågakomma. Också i andra
fall av löneuppflyttning än det nu
berörda visar praxis exempel på att öppen
konkurrens om den eller de uppflyttade
tjänsterna ansetts kunna ifrågakomma.

När det gäller att bedöma huruvida
praxis överensstämmer med oavsättlighetsprincipen
i § 36 regeringsformen
vill jag först erinra om att det icke
är helt klarlagt, hur långt denna princip
i olika tänkbara situationer sträcker
sig. Man kan dock utgå ifrån att
oavsättlighetsprincipen i vart fall innebär,
att vederbörande tjänsteman
skall bibehållas vid de ekonomiska och
andra villkor, som är förenade med
den tjänst, varpå han har fått fullmakt.
Huruvida oavsättlighetsprincipen även
avser en rätt för vederbörande tjänsteman
att fortfara med tjänsteutövningen,
har jag icke anledning att nu uppehålla
mig vid. Inom domstolsväsendets
område, som interpellationen avser och
där oavsättlighetsprincipen kan sägas
vara mera utbyggd än eljest, har man
nämligen — just för att med säkerhet
undvika konflikt med denna princip —
förfarit på så sätt, att om den uppflyttade
tjänsten icke besattes med befattningshavare,
som innehar tjänstens ti -

Nr 41

Måndagen den 14 december 1964

Om domares oavsättlighet
digare motsvarighet, dennes tjänst likväl
bibeliålles men uppföres på övergångsstat.
Befattningshavaren har därvid
icke bara fått behålla de tjänsteförmåner
han förut haft utan också
fått fortsätta att utöva till tjänsten hörande
arbetsuppgifter. Hur befattningshavaren
under sådana förhållanden
skulle kunna anses avsatt från sin
tjänst, är svårt att förstå. Även om åtskillig
meningsskiljaktighet råder om
oavsättlighetens närmare innebörd, är
dock så mycket klart, att oavsättlig
tjänsteman icke har anspråk på att ensam
få utöva alla de arbetsuppgifter,
som en gång varit knutna till hans
tjänst. I överensstämmelse härmed står,
att dubblering av tjänst anses väl förenligt
med oavsättlighetsgrundsatsen.
Det nyss berörda arrangemanget med
tjänsts uppförande på övergångsstat innebär
med avseende på arbetsuppgifterna
i realiteten icke annat än en temporär
dubblering av tjänsten. Att den
på övergångsstat redovisade tjänsten
icke skall återbesättas, när innehavaren
en gång lämnar den, är ingenting
som rimligtvis kan komma honom och
hans oavsättlighet vid.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet för svaret
på min interpellation. Tyvärr är jag inte
särskilt tillfredsställd med svarets
innehåll. Enligt min mening innebär
en tillämpning enligt vad som angivits
i svaret en ur principiell synpunkt
synnerligen allvarlig urholkning av
principen om domares oavsättlighet.

I svaret framhålles att det varken inom
administrationen eller domstolsväsendet
är i allo hållbart att göra gällande
att utrymme för en tillsättningsakt
icke skulle föreligga om varken arbetsuppgifter
eller kompetensvillkor
ändras i samband med en lönereglering.
Jag kan möjligen medgiva att sådana
undantagsfall kan tänkas men jag

kan icke acceptera den exemplifiering
därav som angives. Om endast en av
flera tjänster höjes är det icke nödvändigt
att ledigförklara den nya
tjänsten till fri ansökan. Det problem
som här föreligger bör kunna lösas så
att tillsättningsförfarandet begränsas
till ett val mellan innehavarna av de
äldre tjänsterna. Däremot kan det väl
tänkas att löneregleringen är föranledd
av mycket påtaglig kvantitativ ansvällning
av arbetsuppgifterna eller att dessa
genom ny lagstiftning eller genom
den faktiska utvecklingen fått ett ur
kvalitativ synpunkt annat innehåll utan
att de föreskrifter som rör själva tjänsten
ändrats. I så fall bör det väl vara
möjligt att inrätta en ny tjänst i högre
lönegrad och ledigförklara denna. En
förutsättning härför bör emellertid vara
att beslutet om lönereglering uttryckligen
innebär inrättande av en ny tjänst
och att i samband därmed den äldre
tjänsten, om den icke skall bestå vid
sidan av den nya, genom beslutet föres
på övergångsstat. En förutsättning måste
vidare vara att beslut om inrättande
av den nya tjänsten och indragning av
den gamla fattas i laga ordning. Domarbefattningar
är ju i stor omfattning
reglerade i lag och kan vanligen icke
ändras genom beslut av Kungl. Maj:t
ensam.

Justitieministern kommer därefter i
svaret in på frågan om själva oavsättlighetsprincipen
och förklarar, att man
inom domstolsväsendet för att med säkerhet
undvika att komma i konflikt
med denna princip i dylika fall låtit
den tidigare innehavaren av befattningen
kvarstå på övergångsstat, varigenom
han icke blott fått behålla sina tjänsteförmåner
utan också fått fortsätta att
utöva alla de arbetsuppgifter, som en
gång varit knutna till hans tjänst. I
samband härmed uttalas, att så mycket
är klart att oavsättligheten icke innebär
att vederbörande tjänsteman har
anspråk på att ensam få utöva alla de
arbetsuppgifter, som en gång varit
knutna till hans tjänst. I denna allmän -

Måndagen den 14 december 1904

Nr 41

na utformning är naturligt satsen riktig.
Genom ny lagstiftning eller organisatoriska
förändringar kan givetvis
arbetsuppgifterna ändras. En tillämpning
på det sätt som justitieministern
här ifrågasätter öppnar emellertid synnerligen
allvarliga perspektiv.

Den väsentliga motiveringen för oavsättliglietsprincipen
är att därigenom
garanteras en av regeringsmakten oberoende
ämbetsmanna- och speciellt domarkår.
Genom ett förfarande som det
i interpellationssvaret skisserade kan
man få två ordinarie innehavare av
samma domarämbete. Här uppstår frågan
om fördelningen av arbetsuppgifterna
dem emellan. Jag utgår ifrån att
justitieministern icke menar att den
äldre men i lönegrad lägre placerade
och vid tillsättningsförfarande kanske
förbigångne skall utöva chefskapet och
besluta om fördelningen av arbetsuppgifterna.
Detta är icke något konstruerat
fall utan det förligger redan i eu
häradsrätt här i landet, låt vara att man
tills vidare undvikit konfliktsituationen
genom att den ene ordinarie domaren
på vikariat uppehåller ett annat domarämbete.
Vikariatet kan emellertid av
den ena eller andra anledningen upphöra
och då blir frågan akut.

På riksdagens bord ligger för närvarande
ett förslag som innefattar uppflyttning
i lönegrad av flertalet underrättsdomare
i landet. Jag är visserligen
övertygad om att man i justitiedepartementet
icke avser att ledigförklara
alla dessa befattningar men bara möjligheten
att ett sådant förfaringssätt
skulle anses förenligt med oavsättlighetsprincipen
är skrämmande. Vilka
möjligheter skulle då icke föreligga för
regeringsmakten att i en domstol, där
politiskt känsliga mål väntas inkomma,
tillsätta lämpliga domare. Endast en
överflyttning av viss domartjänst till
annan lönegrupp skulle vara tillräcklig
för att motivera ett nytt tillsättningsförfarande.
Jag har som nämnt i dagens
läge icke några farhågor för att så skall
ske, men jag anser det vara av största

Om domares oavsättlighet
vikt att vi slår vakt om principen. I
ett annat läge kan det vara betydligt
svårare att få gehör för den.

Jag vill sammanfatta min uppfattning
i denna fråga sålunda: det kan
under vissa omständigheter vara möjligt
att i anslutning till löneförhandlingar
tillskapa en ny befattning i högre
lönegrad och samtidigt indraga eller
föra på övergångsstat en äldre befattning.
Detta måste emellertid ske genom
uttryckliga beslut och i den ordning,
som gäller för inriittande och indragande
av sådana befattningar. Vad
särskilt gäller domarämbeten torde
detta i de flesta fall kräva beslut av
Konung och riksdag, eventuellt lagändring.
I den mån man vid lönereglering
icke förfarit på detta sätt måste
befattningen anses vara densamma och
den äldre befattningshavaren automatiskt
bli innehavare av den reglerade
tjänsten.

Såvitt jag förstår är frågan av sådan
beskaffenhet att den kan underställas
domstols prövning. Om Kungl. Maj:ts
praxis skulle avvika från vad som kan
anses konstitutionellt försvarligt finner
jag det önskvärt att så sker. Frågan kan
väl också komma under bedömande i
samband med en författningsreform
och eventuellt i samband med en reglering
av statstjänstemännens rättsställning,
vilka frågor ju båda är aktuella.

Slutligen må framhållas, att det eller
de fall som närmast föranlett interpellationen
även inrymmer frågor av förhandlingsmiissig
karaktär. Det kan ifrågasättas
om tillvägagångssättet vid befattningarnas
ledigförklaring är förenligt
med den slutna förhandlingsöverenskommelsen.
Då emellertid i nuvarande
läge rättsligt bindande överenskommelser
om statstjänstemännens anställnings-
och löneförhållanden icke
kan ingås, vill jag här icke närmare
beröra denna sida av saken. Jag vill
endast framhålla, att sådana frågor är
av stor betydelse för goda relationer
mellan statsmakterna och statstjänstemännens
organisationer.

Nr 41

Måndagen den 14 december 1964

Om domares oavsättlighet

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd här vill jag
poängtera, att de tjänster som det här
är fråga om och som herr Alexanderson
närmast åsyftade är inrättade genom
beslut av riksdagen.

Vad i övrigt beträffar den princip
som har tillämpats skulle det i sådana
situationer, då endast en av flera tjänster
vid samma myndighet har flyttats
upp i lönegrad, inte gå att nöja sig med
en begränsning till ett val mellan innehavarna
av de äldre tjänsterna. Det
skulle strida mot grundlagens principer
om tillsättande av tjänster efter förtjänst
och skicklighet. Därför bör man
nog vara ganska försiktig med att ifrågasätta
sådana åtgärder som att vid
tjänsteställning begränsa valet till vissa
personer.

I övrigt vill jag framhålla, att anledningen
till s. k. punktförflyttningar av
vissa tjänster väl ofta har varit den,
att staten har varit angelägen om att
få bästa möjliga arbetskraft för de aktuella
uppgifterna och att löneökningen
kanske tillkommit just av den anledningen.
Om man då inte skulle få ledigförklara
tjänsten skulle hela syftet med
löneaktionen ha förfelats. Det skulle ofta
säkerligen försvåra för tjänstemännen
och deras organisationer att få till
stånd önskvärda punktuppflyttningar
om man inte hade möjlighet att ledigförklara
tjänsterna.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det är riktigt att den
lönereglering som har föranlett ledigförklaringen
är godkänd av riksdagen.
Däremot är inte såvitt jag vet något
uttryckligt beslut fattat om den nya
tjänsten och indragning av den gamla
tjänsten.

Jag förstår naturligtvis den synpunkten,
att man skall söka få den bästa
möjliga befattningshavaren för den lön
som erbjudes. Men jag anser att det

önskemålet är av underordnad betydelse
jämfört med den principiella betydelsen
av att man inte så lätt, som
skulle bli fallet om man fullt ut tillämpar
den i interpellationssvaret angivna
principen, skulle ha möjlighet att sätta
åt sidan en domare som innehar en
ordinarie befattning. Det inträffade ju
i somras att en domare öppnade sin
tidning på morgonen och där fick se
— utan att han på minsta sätt var förberedd
på det — att hans befattning
var tillsatt med en annan innehavare.

Jag tror inte att det är till fördel
för utövandet av domarmakten om dess
handhavare blir utsatta för sådant.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det fall som herr Alexanderson
senast åsyftade gällde — om
jag är på rätt spår —- omorganisation
av domstolarna i en viss landsända. Vid
omorganisation inträder ju förflyttningsskyldighet
även för domare. Nu
tror jag emellertid att i det här speciella
fallet har allt ordnats på bästa
sätt med parternas eget goda minne.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det är riktigt att det
förelåg en omorganisation med därav
följande möjlighet att förflytta vederbörande
domare till annan likvärdig
tjänst. Men den förflyttning som skett
har enligt de uppgifter jag fått icke
företagits i samförstånd med vederbörande,
vare sig den ene eller den andre.
Vad som skedde innebar ju förflyttning
till bara en halv tjänst, och det var
i varje fall inte omedelbart klarlagt,
vilken halva som var den så att säga
dominerande eller beslutande i sammanhanget.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Måndagen (len 14 december 1904

Nr 41

Om effektiviserinfi av åt((ärderna för att
hindra att havsvattnet förorenas genom
olja

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för komnumikationsdepartementet
SKOGLUND, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Göstu Jacobssons
interpellation om effcktivisering''
av åtgärderna för att hindra att
havsvattnet förorenas genom olja, och
nu yttrade:

Herr talman! Herr Jacobsson har i
interpellation frågat mig om jag känner
till att de anläggningar för mottagning
av oljerester från fartyg, som Kungl.
Maj :t ålagt vissa kommuner att inrätta,
endast i mycket ringa utsträckning
använts. Detta innebär enligt interpellanten
dels att olja i stället utsläppes
i sjön, dels att kommuner åsamkats
kostnader utan att avsett ändamål i någon
rimlig utsträckning tillgodosetts.
Herr Jacobsson har vidare påtalat att
angivna förhållanden har sin grund i
bristande övervakning från myndigheternas
sida och frågat om jag är beredd
att vidtaga åtgärder för effektivisering
av tillsynen över att lagstiftningen
på området efterleves.

I anledning härav vill jag anföra
följande.

Gällande föreskrifter om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg bygger
på den av Sverige ratificerade oljeskyddskonventionen
av år 1954. Olja
får enligt föreskrifterna inte utsläppas
från fartyg i svenskt farvatten och ej
heller från större svenskt fartyg utanför
svenskt farvatten inom vissa s. k.
förbjudna zoner. Såvitt gäller Sverige
närliggande farvatten täcker de förbjudna
zonerna inte helt Östersjön och
Nordsjön. Det finns således områden
inte långt från våra kuster där oljeutsläpp
inte är förbjudet.

Från förbudet att utsläppa olja från
fartyg finns också andra undantag. Ett
sådant undantag avser annat fartyg än
tankfartyg, då det är på väg till hamn,
som inte är utrustad med anläggning

för mottagande av oljehaltig blandning
från fartyg. Uttömning av olja måste
dock under alla förhållanden ske så
långt från land som omständigheterna
medger. Föreskrift om oljemottagningsanläggning
har för Sveriges vidkommande
meddelats för sex hamnar, nämligen
Göteborg, Hälsingborg, Luleå,
Malmö, Norrköping och Stockholm.

Mottagningsanordningarna i de sex
hamnarna har använts endast i begränsad
omfattning. I Göteborg och
Malmö har de dock utnyttjats i något
större utsträckning. I detta sammanhang
måste beaktas att Sverige genom
oljeskyddskonventionen blivit förpliktat
att inrätta sådana anläggningar och
att frånvaro av dessa skulle betyda vidgad
rätt för torrlastfartyg att utsläppa
olja i Sverige angränsande farvatten.
Av den relativt ringa utnyttjandefrekvensen
kan inte den slutsatsen dragas
att fartyg släpper ut olja i havet i strid
mot gällande förbud.

Enligt uppgift från sjöfartsstyrelsen
inrapporteras årligen cirka 50 fall av
oljeutsläpp från fartyg. Av dessa har
4—5 ansetts medföra allvarliga oljeskador.
Flertalet av de rapporterade
oljeutsläppen torde ha orsakats av att
fartyg grundstött eller skadats, varvid
olja strömmat ut, eller eljest vara att
hänföra till olycksfall eller också skett
på plats eller under omständigheter
som inte täcks av förbuden. Endast ett
fåtal av oljeutsläppen torde därför vara
att hänföra till gruppen otillåtna.

Av vad jag förut sagt om den nuvarande
vidsträckta rätten för fartyg att
uttömma olja i havet framgår att gällande
föreskrifter inte kan anses tillfredsställande.
Sjöfarten är i hög grad
en internationell verksamhet. Flertalet
av de fartyg som befar Sverige angränsande
farvatten är utländska. Uppenbart
är att en effektiv lösning av oljeskyddsproblemet
till havs endast kan
uppnås genom internationell samverkan.
En genomgripande överarbetning
av 1954 års konvention har också skett
genom en konvention år 1962. Ändringarna
innebär flera nyheter, varav den

Nr 41

Måndagen den 14 december 1964

Om effektivisering av åtgärderna för att

genom olja

för oss viktigaste torde vara att hela
Östersjön och hela Nordsjön för framtiden
blir förbjudna områden för oljeuttömning.
Konventionsändringarna
godkändes av 1963 års riksdag samtidigt
som därav föranledda lagändringar
antogs. Lagändringarna skall träda
i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar.
Avsikten är att sådant förordnande
skall ges så fort 1962 års konvention
trätt i kraft, vilket sker när godkännande
av konventionen föreligger från
två tredjedelar av de stater, som ratificerat
1954 års konvention.

Inom den mellanstatliga rådgivande
sjöfartsorganisationen (IMCO) har
energiska åtgärder vidtagits för att påskynda
ikraftträdandet. Av vissa uttalanden
framgår, att detta bör kunna
ske sommaren 1966. IMCO har också
beslutat tillsätta ett organ för studier
av de tekniska möjligheterna att praktiskt
förhindra oljeuttömning från fartyg
och att undanröja skador vid oljeutsläpp
i sjön. Forskningsarbete bedrives
också på detta område inom oljebranschen.

Redan nu har i Sverige åtgärder
vidtagits för att göra kontrollen av
oljeskyddsbestämmelsernas efterlevnad
så effektiv som möjligt. Nämnas må
t. ex. att genom samverkan mellan sjöfartsverket,
tullens kustbevakning och
marinen samt militärt och civilt flyg
skapats ett rapporteringssystem för
upptäckter av oljefläckar.

Vidare granskas genom fartygsinspektionens
försorg konventionsfartygs
oljedagböcker för kontroll av att inte
olja uttömts i strid mot bestämmelserna.

I samband med framläggandet av förslag
till ny lag om säkerheten på fartyg
har jag för avsikt att föreslå en utökning
av fartvgsinspektionen, vilket
torde möjliggöra en ytterligare skärpning
av kontrollen över fartygens oljeutsläpp.

Av vad jag nu sagt torde framgå att
man vid ikraftträdande av 1962 års
konvention bättre än hittills kan kon -

hindra att havsvattnet förorenas

trollera efterlevnaden till havs av oljeskyddsbestämmelserna.
Samtidigt vill
jag understryka att det på olika områden
bedrivs ett intensivt arbete för att
få fram effektiva metoder för bekämpning
av oljeskador.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Gösta Jacobssons
interpellation.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på
min interpellation.

Svarets innehåll har jag fattat på det
sättet, att herr statsrådet är medveten
om att gällande föreskrifter inte kan
anses tillfredsställande i alla avseenden
men att herr statsrådet hoppas på
att ikraftträdandet av 1962 års konvention
efter 1966 kommer att ge möjlighet
till en förbättring. Vidare menar
herr statsrådet, att en kommande utökning
av fartygsinspektionen skall föranleda
en skärpning av kontrollen över
fartygs oljeutsläpp.

Jag delar herr statsrådets önskningar
i de anförda delarna, men min fråga
var knuten till ett konkret spörsmål,
nämligen de kommunala oljemottagningsanläggningarna
för mottagande
av oljerester från fartyg i sex svenska
hamnar och dessa anläggningars funktion
i sammanhanget.

Innan jag går vidare vill jag understryka
att anläggningar av detta slag
förutsattes i konventionen och att det
på sin tid ansågs som ett mycket viktigt
nummer att de kom till stånd. Det
föranledde kommunala investeringar,
anbefallda av Kungl. Maj:t.

Med all respekt för herr statsrådets
intresse för saken är jag rädd för att
herr statsrådet inte har fått tillräckliga
informationer i alla avseenden om hur
det ligger till, vilket i sin tur medfört
att herr statsrådet kanske har kommit
att ta litet för lätt på det föreliggande
problemet.

Måndagen den 14 deceml)cr 1904

Nr 41

Om effektivisering av åtgärderna

Herr statsrådet medger att ifrågavarande
mottagningsanläggningar i de sex
hamnarna — Göteborg, Hälsingborg,
Luleå, Malmö, Norrköping och Stockholm
— användes endast i begränsad
omfattning. Han tillägger: »I Göteborg
och Malmö har de dock utnyttjats i något
större utsträckning.» Jag vet inte
hur det ligger till i de övriga hamnarna,
men jag känner till användningen vad
beträffar de båda skånehamnarna, särskilt
Malmö, där jag sedan många år
har tillhört och alltjämt tillhör hamndirektionen.
I Malmö anlitades anläggningarna
för all del sex gånger år 1959
och fyra gånger år 1960, men enligt
hamnförvaltningens rapport till sjöfartsstyrelsen
— jag har den i handen
— användes de inte en enda gång under
åren 1961, 1962 och 1963. Jag kan
upplysa om att Malmö oljehamn år
1963, för att ta ett exempel, besöktes
av cirka 160 kusttankers som lastade
oljor; det är närmast de som skulle ha
tillhört klientelet vid här ifrågavarande
anläggningar — torrlastfartygen har
kanske i sammanhanget mindre intresse
eftersom Malmö inte är sluthamn
för de flesta av dem. Inte heller 1964
har anläggningarna i Malmö anlitats
en enda gång. I Hälsingborg har motsvarande
anläggningar, som kostat staden
ganska dyra pengar, inte anlitats
av mer än ett enda fartyg vartdera av
åren 1961, 1962 och 1963; tidigare var
frekvensen något högre.

Om Malmö enligt herr statsrådets mening
är det friska och löftesrika trädet
i detta avseende, hur ligger det då till
i de övriga hamnarna? Ja, i rättvisans
namn vill jag upplysa, herr statsråd,
att förhållandena kanske inte är fullt
så dåliga som man kan tro av de siffror
jag uppgivit. Kockums varv i Malmö
har nämligen en privat anläggning
huvudsakligen för att betjäna reparenter,
och den användes år 1961 av fem
fartyg tillhörande kusttankerkategorien,
1962 av åtta fartyg och 1963 av tio far -

för att hindra att havsvattnet förorenas

Eenom olja

tyg; därtill kommer en del större fartyg»
men detta var uteslutande reparenter.
Av småfartygen har kanske några
varit reparenter, men flertalet torde
ha anlitat anliiggningarna enkom i syfte
att spola lasttankarna.

Jag vill inte på något sätt överdriva,
men det måste väl medges att den låga
frekvensen tydligt visar att allt inte är
väl beställt på detta område. Herr statsrådet
menar å sin sida att den relativt
ringa utnyttjandefrekvensen inte berättigar
till slutsatsen att fartyg släpper
ut olja i havet i strid mot gällande förbud.
Det låter säga sig, men förlåt, herr
statsråd, var tror statsrådet att oljan
eljest släpps ut? Anläggningarna har
tillkommit för att motverka oljeutsläpp
i havet, men de användes mycket sällan,
och det måste ju om något tyda
på att deras tillkomst inte medfört
nämnvärd förbättring. Det är väl logik
i ett sådant resonemang.

Jag vill inte påstå att bestämmelserna
i ämnet har stannat på papperet,
men till följd av den bristande kontrollen
har det inte blivit så som man väntat
och hoppats. Jag kan fråga: I hur
stor omfattning kontrolleras oljedagböckerna?
I hur många fall har anmärkningar
framställts? Några åtal har
veterligen inte förekommit. Pudelns
kärna är uppenbarligen — därom torde
man i initierade kretsar vara väl
medveten — att kontrollen inte minst
i det viktiga initialskedet varit otillräcklig.
I och med att staten inte visat
tillräcklig eller endast minimal aktivitet
på kontrollområdet har det tyvärr
på sina håll inte ansetts vara så noga
med att iakttaga bestämmelserna. Man
har inte riktigt haft klart för sig hur
viktigt detta är — trots propaganda
från Sveriges redarförening, kanske
jag skulle tillägga.

Jag vill sluta med att rikta en vädjan
till herr statsrådet att uppta överläggningar
med sjöfartsstyrelsen om hur
tillsynen genom fartygsinspektionens

Nr 41

Måndagen den 14 december 1964

Om effektivisering av åtgärderna för att
genom olja

försorg skall kunna snabbast möjligt
förbättras, eventuellt genom anlitande
av tillfällig personal.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Jacobsson att om bara inte denna interpellation
hade framställts strax före
riksdagens avslutande, skulle jag i ett
mycket längre svar ha redovisat vad jag
vet om dessa frågor. En interpellant
kan emellertid inte begära att ett departement,
vilket det än må vara, skall
under det brådskande budgetarbetet och
under trycket av riksdagsarbetets slutspurt
kunna avstå hur mycket tid som
helst åt att ge långa och uttömmande
svar; långa svar är ju för övrigt inte
heller alldeles nödvändiga.

Jag trodde emellertid att det väsentliga
var att vi upptäckt att 1954 års
konvention inte är tillfredsställande
och att internationella diskussioner i
anledning därav upptagits om att få till
stånd en ny konvention, vilken tillkom
1962 och ratificerades av den svenska
riksdagen samma år. Detta betyder att
det är två år sedan regering och riksdag
vidtog den åtgärd som då var erforderlig
— två år före herr Jacobssons
interpellation.

Vi skall vara medvetna om ytterligare
en sak. Det föreligger inga tvingande
bestämmelser för fartygen att utnyttja
dessa sex hamnar. Från svensk
sida kan vi inte ensidigt utfärda några
sådana tvingande bestämmelser. Det
blir en internationell fråga, eftersom
sjöfarten ju är en internationell verksamhet;
de utländska fartygen dominerar
också i mycket stor omfattning. En
brist i 1954 års konvention var att den
inte föreskrev ett totalförbud för utsläpp
av olja i hela Östersjön och i hela
Nordsjön, utan man bestämde vissa friområden,
som ligger just i de stråk som
fartygen följer under sin navigering
genom Östersjön. Dessa frilagda områden
utnyttjar fartygen för utsläpp av -

hindra att havsvattnet förorenas

olja. Om man skall säga att de gör del
av bekvämlighet eller av någon annan
orsak, vet jag inte. Jag bara konstaterar
att det är ett faktum att så sker.
Just den omständigheten har medverkat
till alt vi från svensk sida har försökt
att få fram denna konvention sa
snabbt som möjligt. Att den ännu inte
har trätt i kraft beror på att inte ett
tillräckligt antal stater har ratificerat
den. Sverige har hos generalsekreteraren
i 1MCO gjort ideliga påstötningar
om att från denna organisations sida
och framför allt från generalsekreterarens
sida skulle göras erinringar hos
de stater som släpar efter, så att en rättelse
på detta område skulle ske. Den
enda möjliga vägen, herr Jacobsson, att
få rätsida på detta problem är att få
till stånd ett totalförbud för Östersjön
och Nordsjön.

Jag sade vidare i mitt interpellationssvar
att vi har försökt att göra det bästa
möjliga av situationen. Tvingande
åtgärder kan inte vidtagas. Det gäller
att utfärda instruktioner rörande vad
fartygen har att iaktta. Från svensk
sida är vi angelägna om att fartygen
utnyttjar de sex stationer som finns,
men längre sträcker sig inte våra möjligheter,
herr Jacobsson. Den saken
kom man underfund med när man på
internationell basis diskuterade en förändring
av konventionen. Tydligen var
det inte bara Sverige som hade lagt
märke till att konventionen inte täckte
vad man var ute efter utan att den hade
vissa väsentliga brister, som dock kommer
att avhjälpas när en dag tillräckligt
många stater har ratificerat konventionen
och vi kan gå till en direkt
aktion.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag trodde att jag i
mitt förra anförande hade gjort klart
för herr statsrådet att jag med stor tillfredsställelse
hälsar de positiva åtgärder
som från svensk sida har vidtagits

Nr 41

Måndagen den 14 december 1964

Om effektivisering av åtgärderna för att hindra att havsvattnet förorenas

för att skapa bättre förhållanden på det
internationella planet. Min fråga gällde
emellertid framför allt svenska fartygs
oljeutsläpp i svenska farvatten. I det
fallet finns ju ett uttryckligt förbud mot
oljeutsläpp, och de anläggningar som
det här är fråga om har tillkommit för
att fartygen inte skall bli nödsakade att
göra dylikt utsläpp. Herr statsrådet
måste väl ändå medge att användningsfrekvensen
när det gäller dessa anläggningar
har varit mycket liten. Såvitt
jag kan förstå skulle mera kunna
göras på detta område genom en skärpt
kontroll av de inhemska båtarna.

Det är viktigt att vårt land internt
ser till att gällande konventioner, till
vilka vi är anslutna, iakttages i anda
och sanning. Det är viktigt också med
tanke på vårt lands fauna, vårt fiske,
vårt naturskydd och vårt friluftsliv.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kan för tredje
gången säga att jag är i hög grad intresserad
av att denna fråga får en
lösning; jag sade det redan i interpellationssvaret.
Jag kan också för
tredje gången säga att utnyttjandefrekvensen
har varit otillfredsställande
vid de sex hamnar som har dessa anläggningar.
Det sammanhänger emellertid
med den omständigheten att jämsides
med den möjlighet fartygen har
att där tömma sin oljelast finns det
vissa friområden som fartygen utnyttjar;
vi får inte glömma bort dem, herr
Jacobsson.

Sjöfartsstyrelsen har följt och följer
med stor uppmärksamhet denna fråga,
särskilt som styrelsen mer än andra
är medveten om de brister som råder i
gällande bestämmelser enligt 1954 års
konvention och därför försöker göra
det bästa möjliga under den mellantid
som förflyter från det att 1954 års konvention
har slutat att gälla och till dess
att en ny konvention träder i kraft.

genom olja

Herr Jacobsson vädjar till mig atl
vidtaga alla erforderliga åtgärder. Jag
har sagt att vi försöker, på de vägar
vi kan, följa denna fråga och kontrollera
den, framför allt när det gäller
svenska fartyg över vilka vi givetvis
har något större grepp än över de utländska.
Inte heller de svenska fartygen
är dock ålagda att tömma oljan i
någon av de sex hamnarna. Det skulle
vara intressant att veta vad vi ytterligare
bör göra. Jag vill ha ett konkret
exempel från herr Jacobsson. Det kan
lämnas nu eller senare.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Herr statsrådet bad
mig om ett konkret exempel på vad
jag ansåg borde göras. Jo, jag anser att
man borde ge fartygsinspektionen sådana
resurser att den får möjlighet att
fortlöpande följa de här oljedagböckerna,
se till att de blir ordentligt förda
och att verkligen göra anmärkningar
när de inte är i tillbörligt skick. Måhända
skulle det inte vara ur vägen
om man gjorde en razzia, eller hur jag
skall uttrycka det, så att man visar att
myndigheterna har intresse för detta.
I yttersta fall får naturligtvis också åtal
tillgripas, när man kan styrka att direkta
förseelser har förekommit.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 12 och 13,
statsutskottets utlåtanden nr 191—206,
första lagutskottets utlåtanden nr 51
och 52 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 30.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat I

Nr 41

Måndagen den 14 december 1964

till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Vissa exploateringskostnader m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 208, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående personalstater för
viss personal i teknisk tjänst vid marinen
m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till UpplandsBro
kommun; och

nr 210, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1964/65; samt

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för en

aktiv lokaliseringspolitik m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 49, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

På framställning av herr talmannen
beslöts att särskilda utskottets utlåtande
nr 1 skulle å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde sättas före
en gång bordlagda ärenden.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.53.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 15 december 19G4

Nr 41

Tisdagen den 15 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Ang. trafikövervakning utan allmän
hastighetsbegränsning

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND
erhöll ordet för att besvara herr Sveningssons
fråga angående trafikövervakning
utan allmän hastighetsbegränsning,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 27 november, och anförde
:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat mig om jag in.te med hänsyn till
trafiksäkerheten avser att inom den närmaste
tiden anordna en försöksperiod
med stark trafikövervakning utan samband
med hastighetsbegränsning.

Härpå vill jag efter samråd med inrikesministern
svara att polisen — just
med tanke på trafiksäkerheten — genom
den nya organisation som träder i
kraft vid årsskiftet får väsentligt ökade
resurser för trafikövervakning. En av
de grundläggande principerna vid omorganisationen
av polisväsendet hav varit
att skapa betingelser för en effektiv
och omfattande sådan övervakning.
Rikspolisstyrelsen har till uppgift att
ange den allmänna inriktningen av trafikövervakningen
och annat trafiksäkerhetsarbete
inom polisväsendet. Rikspolisstyrelsen
skall även leda trafikövervakningen
när denna berör flera
län och kräver samordning och samverkan
över länsgränserna. Jag har stora
förhoppningar om att den effektivare
övervakning, som kommer att vinnas
genom omorganisationen, i sig kommer
att vara ett verksamt medel mot trafikolyckorna.

Givet är att trafikövervakningen under
vissa perioder, då särskilda omständigheter
så påkallar, kommer att inten -

sifieras och detta oavsett om fartbegränsning
gäller eller ej. De erfarenheter,
som man vid trafikövervakningen
i dessa nya och mera effektiva former
gör, kommer naturligtvis att noggrant
beaktas i det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet.
Skulle det visa sig lämpligt att
— utöver övervakning i de former som
tidigare nämnts — ha speciella försöksperioder
med stärkt trafikövervakning,
så bör enligt min mening sådan försöksverksamhet
komma till stånd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
Skoglund för svaret på män fråga.

När jag framställde denna fråga hade
jag en förhoppning om att jag skulle få
ett positivt svar — ett uttalande om att
man inom regeringen hade planer på
att framöver även pröva vad en stark
och allmän trafikkontroll betyder när
det gäller att få en så god trafiksäkerhet
som möjligt, att rädda människoliv
och rädda så många människor som
möjligt från de hemska lidanden som
trafikolyckorna medför. Det svar jag
fått vittnar om att det finns ett intresse
även för att pröva denna möjlighet att
uppnå en större trafiksäkerhet. Jag tackar
därför statsrådet även för svarets
innehåll. Det gläder mig att man nu
tycks vara inne på tanken att också undersöka
vad försöksperioder med en
stark trafikövervakning betyder.

Min bestämda uppfattning är att man
hittills från kommunikationsdepartementets
sida visat ett alltför stort och
ensidigt intresse för att anordna många
och långa perioder av hastighetsbegränsning.
Man borde åtminstone samtidigt
ha prövat vad en stark trafikkontroll
betyder när den förekommer utan
hastighetsbegränsning. Från olika håll
har under senare år uttalats önskemål

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Om åtgärder mot arbetslösheten bland svenska musiker

om sådana undersökningar, men utan
resultat. Av svaret framgår emellertid
att det framdeles kan bli resultat i detta
avseende.

I den mån ett minskat antal trafikolyckor
har kunnat redovisas under perioder
då hastighetsbegränsning förekommit
har dessa uppgifter propagandamässigt
lämnats till tidningspressen.
Men vad vi i det sammanhanget inte
fått reda på är om detta berott på själva
hastighetsbegränsningen eller på den
trafiksäkerhetspropaganda, som sätts in
i samband med varje sådan period, i
tidningspress, i radio och TV samt genom
anslag utmed vägarna, eller om det
berott på respekten för den starka trafikkontroll,
som drogs på under de första
åren då vi begåvades med hastighetsbegränsningen
och varvid man talade
om att det under dessa perioder
förekom en mycket stark trafikövervakning.

Jag har många gånger gett uttryck för
den uppfattningen att trafikanterna
måste läras rätta sig efter trafikbestämmelserna.
Här finns ett alltför stort antal
trafikanter, som hänsynslöst bryter
mot gällande trafikföreskrifter och som
med lagens hjälp bör tillrättavisas så
långt som möjligt.

Det finns anledning säga, att det gäller
inte bara att här i riksdagen stifta
lagar, utan vi måste också se till att de
lagar som riksdagen stiftar kommer att
efterlevas.

Från andra länder finns erfarenheter
som talar om att en stark trafikkontroll
liar stor betydelse.

Det bär från olika håll under de år
som vi har fått finna oss i många och
långa perioder av hastighetsbegränsning
framförts önskemål om att vi skall få
försöksperioder med en stark trafikkontroll
utan hastighetsbegränsning.
Undersökningarna har som sagt i andra
länder visat vad en stark trafikkontroll
betyder för att uppnå en större trafiksäkerhet.
Här finns en möjlighet som
inte bör lämnas åt sidan. Den är därtill
alltför värdefull.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
det svar jag erhållit.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om åtgärder mot arbetslösheten bland
svenska musiker

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Bengtsons
fråga om åtgärder mot arbetslösheten
bland svenska musiker, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 11
december, och yttrade:

Herr talman! Herr Torsten Bengtson
har frågat mig om jag ämnar vidtaga åtgärder
för att minska den arbetslöshet
bland svenska musiker som nu finns,
till viss del beroende på att ett relativt
stort antal utländska musiker f. n. är
verksamma inom vårt land.

Som svar vill jag för det första framhålla
att arbetslösheten bland'' musikerna
i höst varit lägre än någonsin sedan
den nuvarande arbetslöshetsstatistiken
tillkom 1956 och för det andra att antalet
utländska musiker inte är större i år
än tidigare. För restaurangmusikernas
del — en grupp som är av särskilt intresse
i detta sammanhang — kan en
mindre nedgång i antalet arbetstillstånd
noteras. Någon åtgärd anser jag inte
påkallad.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min fråga om musikernas
arbetsförhållanden i vårt land.

Min fråga avsåg icke de aktuella fall,
som figurerar i tidningarna nu, och avsåg
på intet sätt att vi skulle utestänga
de utländska musikerna från att utöva
verksamhet i vårt land. Tvärtom anser
jag att det gärna kan finnas en del utländska
musiker. Men vad som oroade
mig vore om det skulle finnas så inånga

Tisdagen (lön 15 december 19(54

Nr 11

utländska musiker, att svenska musiker
inte skulle se någon framtid på detta
område och bli ointresserade av att underkasta
sig den rätt långa utbildning
som behövs för att bli framstående musiker.

Jag skulle se med stort beklagande
om det skulle bli en sådan utveckling
här i landet. Det är kanske främst bland
restaurang- och dansmusiker som denna
tendiens gjort sig gällande. Även där
är det önskvärt med svenska musiker.

Svaret är kortfattat och redovisar inte
några siffror, som direkt anger i vilken
utsträckning det finns arbetslöshet
på detta område. Sådana siffror skulle
jag gärna vilja ha. En uppgift om att
arbetslösheten är lägre eller högre i en
viss situation än vid ett annat tillfälle
säger ingenting om hur stor arbetslösheten
är i dag. Det hade varit av intresse
att få veta hur stor siffran är. I varje
fall kan man vid en hastig blick i tidningarna
se att det är ett mycket stort
antal restauranger och dansplatser som
använder utländska musiker.

Jag skulle också vara intresserad av
en annan sak, men jag vet inte om inrikesministern
kan ge besked om den.
År det så att utländska musiker som
tänker komma till Sverige får tillfredsställande
upplysningar innan de reser
hit, så att de inte bara kommer hit med
förhoppning att det skall ordnas med
ett arbetstillstånd? Kommer vi inte då
i en tvångssituation, så att vi nästan
känner oss nödsakade att ge dem arbetstillstånd
när de ändå kommit hit?

Jag hoppas att i framtiden skall kunna
göras något på detta område, även
om inrikesministern för dagen inte
tänkt vidtaga några åtgärder. Vi kanske
kan få utförliga siffror en annan gång,
när det inte bara gäller en enkel fråga.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. bristen å provinsialläkare

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet för
att besvara herr Per Jacobssons fråga
angående bristen å provinsialläkare, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den It) december, och anförde:

Herr talman! Herr Jacobsson har frågat
mig om jag observerat att ett stort
antal provinsialläkartjänster i vissa delar
av landet är obesatta och om jag
på något sätt kan medverka till att underlätta
tjänsternas återbesättande.

Den fråga herr Jacobsson tar upp är
av den omfattningen att den lämpligen
bör behandlas i ett annat sammanhang
än under en frågestund i riksdagssessionens
elfte timme. Jag kan emellertid
försäkra herr Jacobsson att jag i hög
grad har uppmärksamheten riktad på
de problem det bär är frågan om.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för att han har observerat
min fråga. Svaret innehåller dock
endast eu lätt förebråelse för att jag,
som statsrådet uttryckte sig, har framställt
en fråga »av den omfattningen att
den lämpligen bör behandlas i ett annat
sammanhang än under en frågestund i
riksdagssessionens elfte timme».

Jag är medveten om att frågan är
stor och betydelsefull, men jag vill försäkra
herr statsrådet, att jag just med
hänsyn till tidpunkten inte hade för avsikt
att dra upp en stor debatt i detta
spörsmål. I första hand var det av intresse
att få reda på om statsrådet observerat
att ett stort antal provinsialläkartjänster
är obesatta och om vi kunde
räkna med något bistånd från statsrådet
när det gäller att lösa detta för
landstingen så utomordentligt bekymmersamma
spörsmål.

Eftersom herr statsrådet inte vill ta
upp frågan till diskussion i dag, skall
jag också avstå från att vidare debattera
den. Jag vilt endast fästa uppmärksamheten
på att det för närvarande —-

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. direktiven för den svenska FN-delegationens ställningstagande
i Kongofrågan, m. m.

enligt uppgifter som jag för några dagar
sedan erhöll från medicinalstyrelsen,
finns i Norrbottens län 21 vakanser,
i Västerbottens län 16, i Västernorrlands
län 15, i Gävleborgs län 14 o. s. v.
Förhållandena växlar över hela landet.

Jag bedömer svaret så, att herr statsrådet
anser att detta är en betydelsefull
fråga och en fråga som kan vara förtjänt
av en diskussion i ett vidare sammanhang.
Under sådana förhållanden
skall jag, herr talman, avstå från att
göra vidare kommentarer till denna fråga.
Vi får såvitt jag förstår anledning
att återkomma senare.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Ang. direktiven för den svenska FNdelegationens
ställningstagande i
Kongofrågan, m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Lagers interpellation
angående direktiven för den svenska
FN-delegationens ställningstagande i
Kongofrågan, m. m., erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Lager har till mig
riktat en interpellation, vari han ställer
vissa frågor i anslutning till händelserna
i Kongo. Till svar på interpellationen
får jag anföra följande.

Uppgifterna om att i Sverige tillverkad
krigsmateriel skulle ha använts av
Kongoregeringens trupper torde avse
de 15 s. k. KP-bilar, som inköptes av
FN i slutet av 1961 och som därefter
utfördes från Sverige till Kongo. När
FN:s militära uppdrag i Kongo upphörde
den 30 juni i år, överlämnades
enligt uppgift denna materiel till Kongoregeringen.
Den svenska FN-bataljonen
i Kongo har aldrig disponerat denna

materiel och har för övrigt hemfört eller
förstört all sin egen krigsmateriel
i samband med evakueringen. Det kan
tilläggas, att någon export av krigsmateriel,
annat än för FN :s räkning, givetvis
inte har skett till Kongo sedan landet
blev självständigt. Detta skulle ha
stridit emot våra allmänna principer
när det gäller utförsel av sådan materiel.

FN:s säkerhetsråd behandlar för närvarande,
efter initiativ av några afrikanska
stater, de senaste händelserna i
Kongo. Kongofrågan står däremot inte
på generalförsamlingens dagordning,
och det är ovisst om den kommer upp
till behandling under församlingens nu
pågående möte. Instruktionen till den
svenska delegationen berör därför icke
Kongofrågan. Om denna fråga ändå
skulle komma upp i generalförsamlingen,
blir direktiven till den svenska delegationen
givetvis beroende av vilka
förslag till resolution som läggs fram.

Herr Lager frågar vidare, om regeringen
överväger åtgärder för att förhindra
svenska medborgare att ta värvning
hos den kongolesiska centralregeringen.
Jag vill då erinra om att svensk
medborgares rätt i detta hänseende är
begränsad endast om han är fast anställd
i den svenska krigsmakten; i så
fall krävs Kungl. Maj ds tillstånd att ta
dylik anställning. Inte heller enligt gällande
folkrättsliga principer föreligger
några hinder mot sådan anställning. Det
anses nämligen inte strida mot noninterventionsprincipen
att frivilliga
från annat land tar värvning hos den
ena eller den andra sidan i stat, där inbördeskrig
råder.

En annan sak är att enligt strafflagen
bedrivande av olovlig värvning till
främmande krigstjänst eller därmed
jämförlig tjänst kan beivras efter medgivande
av Kungl. Maj d. Då misstanke
om dylik värvning framkommit i detta
sammanhang, har, enligt vad riksåklagarämbetet
upplyst, förundersökning inletts
rörande påstådd sådan verksam -

Tisdagen den 15 december 190-4

Nr 41

8«)

Ang. direktiven för den svenska FN-delegationens ställningstagande

i Kongofrågan, ni. m.

het i Malmö och Bords. Det är ännu förtidigt
att uttala sig om undersökningens
resultat.

Herr LAGER (kl:

Herr talman! Jag ber alt få tacka
statsministern för det rätt utförliga svaret
på mina frågor.

Statsministerns upplysning att Sverige
inte vid något tillfälle försett den
nuvarande Kongoregimen med krigsmateriel
är glädjande att höra. Att Förenta
Nationerna överlämnat svensktillverkad
krigsmateriel till samma regim,
kan rimligtvis inte lastas svenska myndigheter
annat än i den mån de inte
ställt som villkor vid försäljning att
denna materiel icke fick överlåtas på
sätt som skett, men det är kanske att
ställa alltför vittgående anspråk. Det
försätter emellertid vederbörande FNmyndigheter
i en allt annat än tilltalande
dager.

Statsministern anser, att frågan om
svenskt ställningstagande till de senaste
händelserna i Kongo måste anstå
till dess att man vet om Kongofrågan
kommer upp vid generalförsamlingens
innevarande möte eller inte, och att det
— om den frågan ställs — beror på vilka
förslag som framlägges i en eventuell
resolution. Detta låter ju rimligt.
Kommer frågan inte upp på generalförsamlingens
dagordning, har väl — jag
vet inte så noga, men jag utgår ifrån
detta — den svenska delegationen små
möjligheter att ta ställning. Det förefaller
dock sannolikt — inte minst efter de
upprörda diskussioner som nu i veckan
pågått i säkerhetsrådet — att Kongofrågan
på ett eller annat sätt kommer
att aktualiseras också i generalförsamlingen,
Jag tycker att svenskt ställningstagande
vid en sådan eventualitet redan
nu borde kunna redovisas. En resolution
i ärendet kan rimligtvis bara innehålla
ett av tre alternativ: antingen underlåter
man att säga någonting om den
amerikansk-belgiska interventionen i

Kongo eller fördömer man den eller
godkänner man den.

Det parti, som jag representerar här
i riksdagen, bär inte möjligheter att
göra sig hört i utrikesutskott eller utrikesnämnd
eller i FN-delegationen. För
oss återstår endast att — när det gäller
den parlamentariska opinionen — ta
kammarens tid i anspråk för att säga
vår mening, och den är kort och gott,
att Sverige bör fördöma den belgiskamerikanska
interventionen i Kongo.
Med herr talmannens tillåtelse ber jag
att få säga några ord till motivering för
detta.

Det kongolesiska folkets tragedi ligger
i att det inte på egen hand fått forma
sitt öde och sin framtid. Starka kapitalistiska
och imperialistiska krafter
i Europa och Amerika har med våld
ingripit i Kongos inre liv. Jag skall inte
göra några historiska återblickar. Jag
förmodar att den belgiska utplundringen
av Kongo och att de metoder, som
därvid praktiserats, är väl kända i denna
församling. Inte heller under de senaste
åren — sedan Förenta Nationerna
började intressera sig för Kongoproblemet
-— har denna yttre inblandning
stävjats. I stället för att söka främja
samförstånd och bilägga tvister mellan
de i Kongo existerande folkstammarna
har den yttre inblandningen gått ut på
att utnyttja dessa motsättningar. Om
man hade låtit kongoleserna på egen
hand lösa sina inre problem, skulle dessa
redan varit ur världen eller i varje
fall på väg att lösas.

Jag har inte något annat material att
stödja mig på än vad dagspressen här
hemma gett och ger. Detta material är
naturligtvis ofta motsägelsefullt. På en
punkt tycker jag mig emellertid kunna
spåra samstämmighet: den nuvarande
Tshomberegimen i Kongo vilar på en
mycket svag grund. Det är tydligt att
denna regim skulle falla sönder i samma
ögonblick som den yttre interventionen
kunde bringas att upphöra. Så
länge denna fortsätter, kommer öppen -

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

b ärligen Kongo att slitas sönder i krig
och inbördeskrig med allt vad det innebär
av lidanden för människorna.

Sann humanitär insats till det kongolesiska
folkets hjälp är uppenbarligen
att söka åstadkomma ett sådant moraliskt
tryck på de två huvudagerande i
interventionen, att dienna upphör och
att kongoleserna på egen hand får lösa
sina inre problem.

En annan linje för att hjälpa det
kongolesiska folket att komma till rätta
med dess inre svårigheter och problem
är att ge ekonomiskt, tekniskt och annat
likvärdigt bistånd. Men för att en sådan
hjälp verkligen skall kunna ges och av
kongoleserna tas emot på rätt sätt, måste
formerna för hjälpen vara sådana att
de avlägsnar det misstroende mot de
vita, som helt naturligt uppkommit och
spritt sig bland Kongos folk.

Vårt land har dess bättre inte drivit
någon öppen kolonialistisk politik i Afrika.
Till skillnad från många andra
länder i Europa och Amerika har Sverige
ingen belastning i det förgångna
hos Kongos folk. Man frågar sig då varför
Sverige skall skaffa sig en sådan
belastning nu, när den gamla politiken
är på avskrivning och en omvärdering
av de ekonomiskt och tekniskt högre
stående nationernas politik gentemot utvecklingshämmade
folk håller på, om
än långsamt, att bryta igenom. Jag avser
den värvning av legoknektar, som
har bedrivits här i landet. Herr statsministern
erinrar om att enligt gällande
folkrättsliga principer föreligger inga
hinder för en svensk medborgare att ta
värvning i ett främmande lands krigstjänst,
att värvning till sådan tjänst kan
beivras efter medgivande av regeringen
samt att förundersökning i det aktuella
fallet inletts av riksåklagarämbetet.
Jag kan inte underlåta att erinra om
att det fanns en tid då hinder restes
mot anställning i främmande makts
krigstjänst. Jag vill minnas att då den
spanska republiken under åren 1936—•
1939 kämpade för sin existens mot fascistiska
rebeller och utländska fascis -

tiska interventionsgrupper, så reste
många hundra svenska pojkar och unga
män till den antifascistiska fronten i
Spanien. Då stiftades en lag, som förbjöd
sådant deltagande i främmande
makts krigstjänst, d. v. s. i den spanska
republikens. Detta skedde — om jag
inte minns fel — under åberopande just
av noninterventionsprinciperna. Den
utväg, som användes på 1930-talet, kan
självklart användas även nu. Jag påyrkar
emellertid inte ett sådant förbud,
eftersom värvningen hittills tydligen
inte gett några större resultat, ett förhållande
som vittnar gott om de svenska
medborgarnas omdöme. Det skulle
dock inte skada utan tvärtom vara till
nytta om det från svenskt auktoritativt
håll, exempelvis från regeringshåll, sades
ifrån att denna värvning till mr
Tshombes, belgiernas och amerikanernas
interventionsarméer inte är förenlig
med svenska intressen. Det kunde
måhända göra värvningsarbetet ännu
svårare och bidra till att upprätthålla
det goda svenska namnet runt om i
världen.

Med denna kommentar vill jag än en
gång tacka statsministern för hans svar.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. reformering av de gymnasiala
skolorna m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
särskilda utskottets utlåtande nr 1.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Vi går nu in i skoldebatten
på den tredje dagen. Vi fick
lyssna till statsrådet Palme i torsdags
och till statsrådet Edenman i fredags.
Den debatteknik och det sätt att föra
fram sin hårda kritik, som statsrådet
Palme använde när han skramlade med
sina nycklar här i kammaren, medför
att jag nog vill förbigå hans anförande
med tystnad och hellre säga några ord

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. m.

om den kritik som framfördes av statsrådet
Edenman — inte för att denne
framförde mindre kritiska synpunkter,
utan för att dessa framfördes på ett
sått som i tonfall och innehåll mer
överensstämde med vad man har att
förvänta sig från en person på statsrådsbänken.
Inom parentes kan man väl
säga, att man är glad för att det är lian
som håller i nyckelknippan.

Ecklesiastikministern kritiserade högerpartiet
mindre därför att det framfört
andra åsikter i vissa enstaka frågor,
men mera därför att han bedömt detta
som ett avhopp från gymnasieutredningen.
Han menade alltså att vi därför att
vi hade en representant i gymnasieutredningen
också var bundna av vad
utredningen kommit fram till.

Nu är det ju så att hela denna jättelika
utredning har varit ute hos 160 remissorgan.
Mängder av synpunkter bär
kommit fram dels från dessa remissorgan,
dels från andra intresserade organ
samt från enskilda personer. Det är väl
inte att förtänka att det tas hänsyn till
den kritik, som framförs, och -det har
man också att vänta sig av ett statsråd,
när han skriver sin proposition.

Kritiken mot att vi har så många reservationer
sammanhänger delvis med
det sätt varpå propositionen varit upplagd.
Det blev en stor mängd reservationer,
men de kan indelas i ett färre antal
grupper.

Fem av dem har handlat om ämnesinnehållet
och graden av integration.
Det är möjligt att man kan säga att högern
där har visat en alltför hög ambition.
Jag skulle vilja säga att bakom ligger
ambitionen att försöka få de olika
ämnenas innehåll framfört på bästa
möjliga sätt, så att eleverna snabbast
når den totala kunskapsnivå som vi alla
eftersträvar. Man kan givetvis ha delade
meningar i sak, men det kan inte
riktas någon kritik mot högerpartiet,
därför att de haft denna ambition. Jag
är inte sakkunnig på detta område, och
därför skall jag inte heller yttra mig i
den delen, men rent principiellt kan

man knappast säga att detta är att ställa
sig vid sidan om eller emot en reform.

Fyra reservationer behandlar ökningen
av veckotimantalet. Det är självklart
att det kan föras en debatt om hur
många timmar gymnasieeleverna totalt
skall ha. Det finns väl ingen här i kammaren
som vågar påstå att det timantal
som departementschefen och särskilda
utskottet har föreslagit är det enda riktiga
eller det absolut maximala som
man kan tänka sig. Även detta måste
vara en diskussionsfråga. De få timmar
som totalt föreslås för de tre åren innebär
en tvåprocentig höjning av studietiden.
Häri ingår också ämnet gymnastik,
som jag'' sedan skall återkomma
till.

Det finns vidare två reservationer
som berör klasstorleken. Man kan naturligtvis
diskutera om vi bär resurser
att åstadkomma vad vi vill. Men det är
väl ingen som vill förneka, att det från
pedagogiska och även från andra synpunkter
är önskvärt att det sker en
sänkning av det totala elevantalet i klasserna.
Ingen har heller bestridit detta.
Man säger att man inte i dag bär resurser,
men vi begär en plan om möjligheterna
att åstadkomma en sådan sänkning.
Detta kan väl knappast utgöra någon
anledning till att säga, att man
ställer sig utanför en reform.

Vi har vidare fyra reservationer som
berör intagning, betyg, flyttning och
examen. Debatten bär rört sig mycket
om absoluta och relativa betyg. Jag vill
bara erinra kammaren om att statsrådet
själv i propositionen skriver om de
missförstånd, som uppstått beträffande
de relativa betygen och som ännu i dag
förekommer ute i skolorna; han tror
att det skall bli möjligt att komma till
rätta med dem. Vi anser inte att frågan
är riktigt mogen för definitivt beslut.
Man borde bibehålla de absoluta betygen
intill dess man har gjort nya analyser
av detta problem. Beträffande inträdesfordringarna
skall jag be att få återkomma.

Tisdagen den 15 december 1964

92 Nr 41
Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Parallellsystemet med tre- eller fyraårigt
gymnasium har man velat kritisera,
och man anser det förslag som gvmnasieutredningen
framlagt med bortvalsmöjligheter
och kompletterande studier
efteråt vara överlägset. Från elevernas
och även från föräldrarnas synpunkt
torde det vara alldeles ostridigt,
att ett system med tre- och fyraåriga
linjer innebär en större valfrihet. Detta
kan alltså ingen bestrida, men med tanke
på resurserna anser man att den
andra vägen är att föredra. Den vägen
är emellertid inte prövad. Det är en
tro och inget vetande som ligger bakom
det påståendet. Personligen vill jag säga,
att när man förordar att kompletteringsläsningen
skall knytas samman
med vuxenutbildningen och inte finnas
kvar i anslutning till gymnasiet, så uttalar
jag mina dubier inför ett sådant
system. Det finns en allvarlig risk för
att de icke helt färdigutbildade studenterna
— vi kan ju kalla dem så —•
kommer att få svårigheter. De får aldrig
tillträde till skolor för högre studier,
och det kan uppstå problem för dem
när de kommer ut i samhällslivet.

Beträffande de ekonomiska och tekniska
linjerna skall jag be att få återkomma
senare. Jag vill först säga några
ord med anledning av den kritik, som
fru Myrdal riktade mot högerpartiets
reservationer. Hon karakteriserade det
hela som »en samlad attack» från högern.
Jag vill fråga: En samlad attack
mot vad? Hon säger att det förslag som
högerpartiet framlagt skulle innebära
en »urvalsskola, modell Ä». Det skulle
bli en »finskola». Fru Myrdal vill inte
ha ett åtstramat urval och ingen jakt
efter betyg. Då blir det ett bra gymnasium.
Hon ville upprätthålla kvaliteten
i gymnasiet, men när man från högerpartiet
talar om att upprätthålla kvaliteten,
så är det »ett reaktionärt sätt
att resonera».

Det är inte lätt att tränga bakom dessa
ordslöjor, som fröken Ljungberg uttryckte
saken. Ett för mig något förvirrat
intryck gjorde fru Myrdals in -

lägg. Men om vi skall se på realiteterna,
fru Myrdal, så innebär det föreliggande
förslaget ett uppbyggande av ett gymnasium
som är ungefär lika stort som
det nuvarande. Det skall ökas endast
med ungefär 1 500 elever, vilket innebär
en nedskärning av det allmänna
gymnasiet med 25 procent och en ökning
av de ekonomiska och tekniska
linjerna i motsvarande mån.

Vi avvisar i dag från gymnasiet från
25 och upp till 50 procent av de sökande,
beroende på vilken linje det gäller.
Det finns väl ingen anledning att
tro att det blir färre sökande till gymnasiet,
relativt sett, i framtiden än vad
vi har i dag. Departementschefen hyser
liksom utskottet en tro på att man genom
yrkesvägledning och rådgivning
skall kunna förmå eleverna att avstå
från att söka till gymnasiet. Jag delar
skolöverstyrelsens skepsis på den punkten,
då den inte tror att detta är möjligt.
Flertalet av oss är dock föräldrar
och har en möjlighet att bedöma en sådan
situation. Det betyder alltså att vi
måste använda oss av ett urvalsinstrument.
Departementschefen föreslår också,
att betygen skall användas för att
göra urvalet till gymnasiet. Detta innebär
väl att de som har de bästa betygen
kommer in. Det lär inte vara möjligt
att gå någon annan väg än den departementschefen
har föreslagit.

Det är riktigt att det kan uppstå vad
vi kallar betygshets, men jag tycker att
vi bör se sanningen i ögonen. Så många
oklarheter har vidlådit denna debatt
om gymnasium och fackskola, där man
medvetet eller omedvetet blandat ihop
gymnasium och det man kallar för det
gymnasiala stadiet, att det inte är förvånansvärt
att många undrar över vad
man egentligen menar. En ökning av
frekvensen till de gymnasiala stadierna,
nämligen införande jämväl av en
fackskola som skall vara gymnasieavlänkande,
har vi hälsat med tillfredsställelse.

Intagningen skall nu kunna ske från
alla de fem teoretiska linjerna till gym -

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

nasiet. Jag skulle i någon mån vilja instämma
i den kritik som riktats från
vissa remissorgan, nämligen att det kan
innebära att man ser till att barnen går
linjer, som det är lättast för dem att
gå igenom och där det är lättast för dem
att få de högre betygen. Det kan behövas
eu översyn av linjeindelningen i
detta sammanhang.

Vi har nu föreslagit att för tillträde
till gymnasiet endast skall räknas kommunikations-
och orienteringsämnen
och att vissa ämnen skall dubbleras beträffande
betygen. Varför har vi nu
gjort detta? Jo, eftersom det kommer
att vara trängsel till gymnasiet bör förmånen
att få komma in där tillkomma
dem som har lättast att klara dessa studier.
I dag förhåller det sig så, att en
tredjedel av alla gymnasiestuderande
inte klarar gymnasiet på de tre åren.
Det bör vi hålla i minnet.

Övningsämnena är inte oviktiga,
tvärtom. Det är dock mera fråga om anlagsämnen.
Visst är det glädjande att
en person har vacker sångröst eller är
musikalisk, men jag har svårt att tro
att det gör det lättare för vederbörande
att klara studierna i gymnasiet.

De sambandsundersökningar som har
gjorts mellan studentbetyg och framgång
i akademiska studier pekar entydigt
i en riktning, något som också departementschefen
har betonat i propositionen.
Jag tror att samma förhållande
i stort sett kan sägas råda beträffande
grundskolan och gymnasiet. Det är
av omsorg om att de knappt tillmätta
platserna i gymnasiet bör ges till dem,
som har de största förutsättningarna
att klara studierna, som vi har kommit
med detta förslag till uttagningsregler.

Jag vill också i detta sammanhang
säga något om det resonemang som förs
om jämlikheten mellan fackskolan och
gymnasiet. Fackskolan har ju andra
intagningsregler än gymnasiet. Ifrån
alla linjer i grundskolan skall man kunna
komma in i fackskolan. Ett icke
ringa antal platser skall ställas till för -

fogande för elever som tidigare lämnat
skolan, i regel från lägre klasser, men
som har en kompletterande praktisk
utbildning. Jag tycker att det iir ett utmärkt
arrangemang, och vi hälsar det
med tillfredsställelse. Det är dock ostridigt,
att dessa inte rent teoretiskt står
på samma nivå som eleverna från 9.
klasserna. Studietakten måste bli något
långsammare i fackskolan. Den är mera
målinriktad. Departementschefen
säger också, att fackskolan har ett annat
innehåll och en annan målsättning
än gymnasiet. Fackskolan är tvåårig
medan gymnasiet är treårigt. Man kan
då inte säga, att skolorna i stort sett
är likvärdiga. Det är inte möjligt att
åstadkomma något sådant.

Får jag sedan, herr talman, gå över
till en del andra specialområden. Det
har här talats mycket litet om de ekonomiska
och tekniska linjerna. Ändå
skall hälften av alla gymnasiestuderande
gå dessa två linjer.

Det finns en reservation som talar
till förmån för att de tekniska linjerna
skall organiseras enligt modellen 2 + 2
och inte 3 + 1. En rad viktigare remissinstanser
har tillstyrkt reservationens
förslag — överstyrelsen för yrkesutbildning,
som har ansvaret för all
teknisk vidareutbildning i landet på
denna nivå, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Arbetsgivareföreningen,
Industriförbundet, SACO, Teknologföreningen,
Mekanförbundet m. fl.
De representerar den absolut dominerande
gruppen av dem som skall ta
hand om dessa ingenjörer när de kommer
ut i förvärvslivet. Dessa remissorgan
anser att studierna borde organiseras
enligt principen 2 + 2, varvid de
två sista åren, som är mera ingenjörsbetonade,
borde hållas samman. Utskottet
har ägnat tio och en halv rad
åt att avvisa detta förslag. Det gäller i
alla fall en fjärdedel av alla gymnasiestuderande
i hela landet som berörs av
denna fråga. Jag tror att vad reservationen
föreslår är den riktiga vägen att

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

organisera denna utbildning. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 28 av herr Kaijser.

Beträffande den ekonomiska linjen
har det varit en diskussion om den
skall vara tre- eller fyraårig. Även i
det sammanhanget har de dominerande
remissinstanserna ansett att linjen bör
organiseras som en fyraårig studiegång.
Departementschefen säger, att någon
anpassning från näringslivets sida till
denna utbildnings nya mål och innehåll
ännu inte kunnat äga rum med
anledning av att det är först i vår som
de treåriga handelsgvmnasierna utexaminerar
sina första elever.

Ja, herr talman, näringslivet får väl
be herr statsrådet om ursäkt för att
man trots detta har en annan uppfattning.
Det är väldigt enkelt att i ett
sådant här sammanhang säga att näringslivet
skall anpassas efter skolan.
Men, ärade kammarledamöter, de arbetsuppgifter
som finns ute i näringslivet
är sådana som de är. De måste
besättas med människor som måste
sköta dem. Den enkät som gjorts ute
hos avnämarna täcker enligt min uppfattning
inte in de områden, som denna
personal skall arbeta inom. Vi har
hela den medelstora och mindre företagargruppen.
Där är gymnasieekonomen
kanske den ende ekonomiskt sakkunnige
som finns. Den utökning av
utbildningstiden från två till tre år,
som tidigare skett, har uteslutande kommit
de allmänna ämnena till del. Det
är ostridigt en mycket värdefull ökning,
men samtidigt har det nästan skett
en nedskärning av de sakämnen som
man studerat. I de alltmer komplicerade
arbetsuppgifter som finns ute i näringslivet
ställer man allt större krav
på gymnasieekonomerna. Meningen är
att man i viss omfattning skall kunna
ersätta civilekonomer med dessa bättre
utbildade handelsgymnasister. Det är
minst sagt tveksamt om man kan göra
det på detta sätt. Resultatet kan i stället
bli att man tvingas kräva en väsentligt
utbyggd civilekonomutbildning.

Det är betydligt dyrare att gå den vägen
än att ge handelsgymnasisterna en
så god utbildning att man kan nyttiggöra
dem på mer kvalificerade poster i
näringslivet.

Hela 22 rader har utskottet varit vänligt
att ägna denna utbildning. Dessvärre
säger man, att om ytterligare undersökningar
ger vid handen att en
längre utbildning behövs skall detta
ske genom kompletteringsutbildning.
Man står, anser jag, absolut inte på
verklighetens grund när man framlägger
ett sådant förslag.

Får jag sedan, herr talman, övergå
till att säga några ord om fackskolornas
tekniska linje. Den är avsedd att
ta hand om en dryg tredjedel av alla
elever som går till fackskolor.

Statsrådet har här försökt att göra
en kompromiss mellan en mängd olika
synpunkter: resultatet blev en tvåårig
teoretisk utbildning med nio månaders
insprängd praktik. Jag har i annat sammanhang
haft anledning att djupanalysera
detta förslag och därvid haft tillfälle
att sätta mig in i det ordentligt.
Jag vill bara säga att såvitt jag kan se

— vad jag här talar om gäller framför
allt den mekaniska delen av svensk industri,
en del som ju inte är så ringa

— är det eu olycklig kompromiss man
kommit fram till. Dessa nio månaders
praktik kan ge dessa elever den uppfattningen,
att de därmed skaffat sig
tillräcklig praktisk utbildning. Till yttermera
visso hänger man på dem en
ingenjörstitel. Det betyder att statsrådet
definitivt stängt dörren när det gäller
att se till att de får en fortsatt praktik
med manuellt arbete ute i arbetslivet.

Jag har haft anledning att studera en
lista över tänkta yrken som dessa elever
skulle gå till. Jag vill säga att när
det gäller ett område, arbetsledarsidan,
som företagen och de anställda är så
beroende av, är det en minst sagt bakvänd
väg att försöka täcka in denna
utomordentligt viktiga grupp.

Här finns nu en blank reservation.

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. in.

■lag skall inte ställa något särskilt yrkande.
Jag bara beklagar djupt att man
bär gått denna väg i fråga om denna
utbildning, som vi fäst så stora förhoppningar
vid och som vi hade hoppats
verkligen skulle hjälpa oss att täcka
in denna mellangrupp av tekniker i
näringslivet.

Så några ord om gymnastiken! Herr
hars Larsson har synnerligen vältaligt
skildrat betydelsen av gymnastik och
sagt att en fysisk träning gör det lättare
för eleverna att klara skolan. Dessvärre
slutför han inte sitt resonemang
med ett yrkande. Det vill jag göra, och
jag yrkar bifall till reservationerna 11b
och 26.

Jag tror precis som herr Larsson att
en utökning av den schemalagda tiden
på de tekniska och ekonomiska linjerna
med en timme under hela studietiden
är till lättnad, glädje och nytta för
eleverna och gör det lättare för dem att
klara de andra studietimmarna. Det allmänna
idrottsintresse som brukar ge sig
till känna hos kammarens ledamöter —
i varje fall när det förekommer utsändningar
i TV — borde förmå dem att gå
ifrån departementschefens förslag beträffande
det totala antalet timmar. Jag
vill alltså vädja till kammaren att stödja
dessa reservationer. Jag tror det är
välbetänkt och gör skolarbetet lättare
på de här linjerna.

Jag vill sedan sluta med att säga
några ord om den ungdomsskola som
här har diskuterats och som fru Myrdal
har skisserat. Jag vill instämma
med departementschefen när han talar
om att detta är ett helt nytt system som
ännu så länge endast finns i luftiga
fantasier men att det också är ett begrepp
som har lett till vissa missförstånd.

Det är ingen som förmenar någon i
kammaren att ägna sig åt luftiga fantasier.
Den sakfråga som vi i dag skall
votera om gäller hur gymnasiet och
fackskolan skall se ut fram till 1970
och en tid därefter — vad som sedan
kan komma tror jag det är litet för ti -

digt att spekulera om. Man kan ha
olika uppfattningar om ungdomarnas
inställning till utbildning och arbete,
men det lönar sig föga att spekulera
om den saken i dag. Det väsentliga är
att den skola som vi nu går att skapa
ger båda parter — ungdomen och näringslivet
— ett sådant innehåll att vår
materiella standard kan fortsätta att
växa och vi kan berika de enskilda individerna,
så att de får glädje av de
kulturella nyttigheter som man vill ställa
till deras förfogande.

Jag vill sluta med att säga att vi är
helt överens om de stora viktiga linjer
som ingår i detta förslag, men det finns
invändningar på vissa väsentliga punkter.
Vi är helt beredda att stå för dessa
invändningar och försvara dem, men
jag vill betona att de inte rubbar reformen
i dess helhet.

Fru MYRDAL (s) kort genmäle:

Herr talman! Som genmäle på det
som herr Wallmark nu har anfört skulle
man egentligen behöva upprepa allt
vad utskottet har skrivit och vad jag
och de flesta talarna har sagt förut. Jag
skall bara försöka skjuta in mig på en
eller två punkter.

Det gäller först de olika betydelser
som vi lägger in i ordet kvalitet. Den
stora majoriteten av oss har menat att
alla gymnasiala skolformer bör präglas
av kvalitet och att denna kvalitet
skall innebära en gedigen inre halt i
skolarbetet. Högerreservanterna tycks
snarare mena yttre kvalifikationer, och
framför allt tycks de mena att det kvalitetsbegrepp
de använder skulle tilllämpas
enbart på den ena skolformen,
på gymnasiet.

Av ett sådant konstaterande kan man
finna att vi ser högst olika på urvalet
till de olika skolformerna. Det som har
varit vägledande för gymnasieutredningen,
departementschefen och majoriteten
av utskottet har varit att de olika
skolformerna genom yrkesvägledning
o. s. v. så småningom skulle fram -

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

stå allt klarare i var sin egenart och
kunna utöva en positiv attraktionskraft,
så att yrkesskolan får ett positivt
urval, fackskolan ett positivt urval och
gymnasiet ett positivt urval av elever
som verkligen passar för den valda
studievägen, i det senare fallet sådana
elever som innerst inne verkligen är
vad jag kallat studieivriga och studiehungriga.

Så länge det inte har gått upp för
föräldrar och elever vad dessa olika
skolformer innebär kommer det kanske
att bestå en felstyrning med extra stor
tillströmning till gymnasiet. I så fall
kan en viss betygsspärr få lov att tilllämpas;
departementschefen har ju
klart och tydligt sagt att vi tills vidare
torde »få använda oss av betygen från
den avlämnande skolan». Det är en
kompromiss, och vi hoppas att detta
förhållande så småningom skall kunna
bortarbeta sig självt när vi når fram
till den mera förståendefulla inställningen
till vad de olika skolorna bjuder
och fordrar.

Jag tror att det därför är rättvist att
säga att man genom den sats av reservationer,
som avgivits från högerhåll,
i stället kräver en betygs- och
examensskola. Dessa krav liksom alternativet
med fyraårig skolgång skulle
gälla enbart för gymnasiets del, vilket
onekligen måste betyda att just denna
gymnasiala skolform skulle bli avskild
från de andra, inte kunna integreras
i den sammanhållna skola som
skall skapas under uppbyggnadsperioden
och som skall tillåta en hel del
växlingar tack vare gruppdifferentiering.
Därför tror jag det är riktigt att
säga, att högerns förslag skulle innebära
att ett parallellskolesystem permanentades.
Gymnasiet skulle bli eller
förbli en finskola. Och jag är inte ensam
om den tolkningen — utskottsmajoriteten
har ju gjort den till sin och
tagit avstånd från den gymnasiemodell
högern har föreslagit.

Herr talman! När jag bett om ordet
har jag också önskat vända mig till ett

par föregående talare, herrar Thorsten
Larsson och Nyman, som apostroferat
mig i fråga om de gemensamma samlingarna.
Där är det likaså omöjligt att
upprepa alla argument. Jag vill bara en
gång till understryka det faktum, att
här går en bestämd skiljelinje mellan
dem, som vill ha samlingar av sådan
art att de som konsekvens fordrar införandet
av ett befrielseinstitut, och
dem som vill att de obligatoriska samlingarna
skall vara i anda och sanning
samlande. Dessutom har jag personligen
understrukit det orimliga i att befrielsen
skulle göras beroende av föräldrarnas
medgivande. Här vill jag
återigen påminna om vilken ålder det
gäller. Enligt svensk lag har ju flickorna
rätt att gifta sig vid 18 års ålder.
Det är ungefär elevernas ålder i andra
årskursen, men dessa ungdomar skulle
alltså inte få bedöma en religionsfrihetsfråga
på eget ansvar. I författningssammanhang
diskuterar vi en sänkning
av rösträttsåldern, och återigen gör sig
väl samma fråga gällande: Skulle de
unga då inte själva kunna få ta ansvar
för sin uppfattning i religiösa frågor?

Jag hoppas verkligen att stora skaror
skall sluta upp kring majoritetsförslaget,
när det blir votering på denna
punkt. Jag tror inte att åtminstone
folkpartiet och centern vill ställa sig
bakom den omyndighetsförklaring av
unga människor som en föreskrift om
föräldrarnas medgivande skulle innebära.
Dessa partier vill väl ändå ta
hänsyn till att de berörda ungdomarna
snart nog är väljare och väntas kunna
ta egen ståndpunkt i betydligt svårare
frågor än denna.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Bakom den motivering
fru Myrdal framför ligger tydligen inrättandet
av den nya ungdomsskolan
—■ hon talar om att gymnasiet inte får
bli avskilt från andra skolformer. Ja,
det är en fråga som fru Myrdal i första
hand får göra upp med departementschefen.
Där råder tydligen en

Tisdagen den 15 december 19(>1 Nr 41 97

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. m.

oenighet mellan dem — redan i fredags
framgick ganska klart att man liar olika
syn på detta. Men vi har nu att hålla
oss till propositionens förslag om hur
skolreformen skall se ut fram till några
år in på 1970-talet, och det är detta
förslag vi har anslutit oss till.

Det är naturligtvis riktigt att utskottets
ställningstagande kan väntas vinna
en mycket klar majoritet, men jag
är långt ifrån säker på att fru Myrdal
skulle samla någon majoritet med den
motivering hon för fram i detta sammanhang.
Det lär i hela riksdagen vara
endast två ledamöter som talat för
den motiveringen, nämligen fru Myrdal
här i kammaren och herr Arvidson
i andra kammaren. Jag vet inte om fru
Myrdal uppfattade herr Edenmans klara
avvisande vad gäller ungdomsskolan;
det beror väl på hur finstämd man
är för nyanser i yttranden.

Fru Myrdal talar om att hon vill ha
cn gedigen inre halt i studierna och
att vi vill ha yttre kvalifikationer, att vi
ser olika på kvalitetsbegreppet. Jag vill
säga till fru Myrdal, att detta bara är
ord som hon strör över kammaren -—
det finns ingen gedigen inre halt i detta
yttrande.

Vi har ju varit överens om hela innehållet
i gymnasiereformen. Att högerns
representanter inte talat speciellt om
fackskolan innebär att vi — bortsett
från de saker jag nämnt — godtar fackskolan
med den målsättning och det innehåll
departementschefen har angivit.
Det rör sig om en ny skolform som vi
saknar erfarenhet av, och då kan man
inte stå här och tala om erfarenheter.
Då får det bli en fråga om tro, och vi
tror på vad departementschefen i det
fallet har sagt. Man skall inte i yttranden
och uttryck lägga in en betydelse
som inte finns där. Och när det inte
finns något yttrande eller uttryck, skall
man inte lägga in en tolkning i detta.
En litet mera positiv syn från fru Myrdals
sida på de förslag, som framlagts
av andra, tycker jag inte skulle skada i
detta sammanhang.

4 Första kammarens protokoll 196t. Nr 41

Fru MYRDAL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade redan förra
gången jag hade tillfälle till ett genmäle,
att vad som egentligen behövs
vore en upprepning av de argument
och skrivningar som föreligger.

Jag vill för att klara upp missförståndet,
att det skulle föreligga någon
olika uppfattning mellan mig och departementschefen
eller utskottet i dess
helhet, läsa upp vad utskottet har skrivit
på dessa punkter. På sid. 189 i utlåtandet
säges: »I detta sammanhang
framhåller departementschefen, att
andra riktpunkter givetvis måste bli
aktuella på längre sikt. Departementschefen
delar vidare GU:s uppfattning,
att det är nödvändigt, att utbildningsorganisationen
blir flexibel, så att den
smidigt kan anpassas efter nya förhållanden.
» Denna flexibilitet och denna
gradvis fortskridande samordning är
viktiga faktorer.

För egen del säger utskottet på sid.
191 i utlåtandet: »Utskottet ansluter
sig helt till departementschefens uppfattning
i berörda hänseenden. Även
den bild av den fortsatta utvecklingen
av det gymnasiala skolsystemet, som
departementschefen skisserat, ter sig
enligt utskottets mening riktig och bör
kunna tjäna till ledning för det fortsatta
arbetet med dessa frågor.»

Det är just för att styrningen av gymnasiets
utveckling inte skall leda åt fel
håll som det är angeläget att man håller
dessa framtidsmöjligheter aktuella.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi är självfallet överens
om att det bör råda flexibilitet i
utbildningssystemet — underligt vore
det väl annars.

Eftersom jag måhända kan anses representera
en grupp avnämare, som
inte är så ringa, och med hänsyn till
den ständiga förändring, som pågår i
arbetslivet, anser jag det nödvändigt
att vi har en modern syn på utbildningssystemet,
som skall anpassas efter
de nya krav som arbetslivet ställer.

Tisdagen den 15 december 1964

98 Nr 41
Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Men det är inte den saken vi diskuterar.
Fru Myrdal vill egentligen att
gymnasiet skall försvinna, att vi totalt
sett skall få en tvåårig skola och att vi
ovanpå denna skall ha ett collegeår.
Detta är alltså grundsynen i fru Myrdals
synpunkter på hela det gymnasiala
skolsystemet. Men vi diskuterar ju
inte frågan ur dessa synpunkter. Departementschefen
har avvisat den tanken,
och vi delar hans uppfattning. Jag
tror att jag ordagrant skrev ner vad
departementschefen sade i fredags,
nämligen att denna ungdomsskola ännu
så länge bara finns »i luftiga fantasier».
Det är väl, fru Myrdal, ingen mening
med att försöka lägga in tolkningar
i någonting som inte finns; det lönar
sig inte i en debatt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Myrdal karakteriserade
det såsom en omyndighetsförklaring
gentemot våra ungdomar när
vi i vår reservation har skrivit, att befrielse
från de gemensamma samlingarna
bör kunna ske efter målsmans tillstånd.

Till detta vill jag säga, att målsmannainstitutionen
ju inte är avskaffad i
andra avseenden när det gäller 16—18-åringar. Jag vill emellertid betona att
detta på intet sätt kommer att innebära
något tvång från föräldrarnas sida
gentemot ungdomarna, utan man måste
förutsätta att denna fråga löses i bästa
samförstånd. Men för att en ansökan
om befrielse skall få en större tyngd,
är det naturligtvis tacknämligt om
målsmans gillande kan åberopas när
det gäller en sådan ansökan.

Hela denna debatt om de gemensamma
samlingarna har enligt mitt förmenande
förts på ett något egendomligt
sätt. Vissa talare, som biträtt utskottsmajoritetens
förslag, har angivit de
mest vidunderliga skäl för att det inte
skulle gå att genomföra denna ordning i
praktiken, alltså att vi inte skulle kun -

na införa en sådan här befrielseinstitution.
Det har hittills såvitt jag förstår
gått ganska friktionsfritt med en sådan
anordning i grundskolan, och då kan
jag inte förstå att det skulle innebära
några större svårigheter att tillämpa
den också på den gymnasiala sektorn.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Det nu föreliggande
förslaget till ett nytt gymnasium innebär
som helhet ett betydande framsteg,
och det kan hälsas med tillfredsställelse.
Det parti som jag representerar har
flera gånger fört fram krav på en gymnasiereform,
som skulle motsvara nutida
och framtida behov i fråga om
både utformning och omfattning.

Det kunde vara mycket frestande för
en skolman att lägga sig i en hel del av
de intressanta frågor, som vi här debatterar,
men jag skall ta upp endast en
fråga.

Det är självklart, att på ett så omfattande
avsnitt av svenskt bildningsväsende,
som det här är fråga om, kommer
olika meningar att göra sig gällande.
Jag skulle vilja säga några ord
om ämnet religionskunskap, eller kristendomskunskap
som det för närvarande
heter. Jag vill göra det i anledning
av motionerna I: 861 och II: 1065,
som avser en viss utökning av tiden för
ämnet.

Först vill jag emellertid framföra ett
uppriktigt erkännande av statsrådet
Edenmans insats när det gäller hans
ställningstagande i förhållande till
gymnasieutredningen i fråga om en utökning
av timantalet, ävensom för hans
tydliga markerande av att undervisningen
i religionskunskap fyller en betydelsefull
uppgift både från allmän
bildningssynpunkt och med hänsyn till
elevernas personlighetsfostran.

Frågan om kristendomsämnets ställning
i det framtida gymnasiet har som
bekant utlöst ett ovanligt stort intresse
och en betydande aktivitet hos medborgarna
som man inte kan bortse

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 11

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ifrån. Jag syftar då i första hand, men
inte enbart, på namninsamlingen.

I fredags ställde herr Larsson i denna
kammare en fråga angående vissa
opinionsyttringar, och jag kan kanske
i viss mån kiinna mig förpliktad att
svara på den. Jag vilt då säga såsom
min uppfattning att i denna debatt har
blandat sig många beklagliga överdrifter,
som saknar både objektiv bedömning
och respekt för andras uppfattningar
och åsikter. Sådant gagnar inte
denna debatt och kan inte tillföra den
någonting av egentligt värde. När man
t. ex. från visst håll har velat påstå att
det nu föreliggande förslaget, om det
skulle godkännas av riksdagen, skulle
medföra att kristendomen i framtiden
inte skall finnas i Sverige, vill jag bara
säga, att den kristna livsåskådningen
inte vilar på så bräckligt underlag som
vissa detaljer i denna reform. Hade så
varit fallet, hade vi i dag säkerligen
inte haft någon kristen religion att diskutera
om här i Sverige. Det är starkare
och högre krafter, som konstituerar
den kristna religionen. Det är beklagligt
att man inte har kunnat samla sig
till lugna och samlande resonemang, ty
jag tror att den övervägande delen av
svenska folket har intresse för att detta
ämne får en sådan utformning att det
slår vakt om kristen tro och tradition.

Detta faktum utesluter emellertid inte
det stora värdet av kunskap i de religiösa
problemen, för varje människa
i fråga om klarhet i livsåskådningsfrågor
och för samhället i stort i fråga om
att finna riktiga och hållbara lösningar
i samlevnadsfrågorna. Det är ju detta
som statsrådet också har betonat. Jag
skulle nog vilja tillägga att vi bör betrakta
det som en skyldighet att för
ungdomen i framtiden tillhandahålla
hjälp att nå klarhet i dessa ytterst viktiga
frågor.

Jag kan inte, herr talman, underlåta
att i detta sammanhang citera ett par
meningar av doktor Alf Ahlberg, där
han på ett utomordentligt sätt klarlägger
detta: »Inte heller här är det fråga

om man gillar eller ogillar det. Det är
helt enkelt en bildningsfråga, ty det
kristna tänkandet i dessa stycken är
en väsentlig del av den västerländska
idéhistorien. Men genom vilket trolleri
skall allt detta inhämtas på så knappt
tillmätt tid?»

Man har i denna debatt gjort gällande
att elevernas intresse för kristendomsämnet
är ytterst ringa och att detta
bör påverka ämnets ställning. Jag
drar inte det minsta riktigheten av detta
elevernas omdöme i tvivelsmål, men
det är att märka att denna undersökning
iir gjord i vad jag skulle vilja
kalla en annan skolmiljö än den man
räknar med på det nya gymnasiet vad
avser kursinnehåll och målsättning.
Jag kan därför inte underlåta att citera
ur statsrådets skrivning. Han säger på
sidan 290 i propositionen: »Jag vill
också påpeka att enligt min bedömning
bör det nya religionskunskapsämnet
•— genom sin utformning och genom
förläggningen till den tredje årskursen
— mottas mer positivt av eleverna.
» Statsrådet knyter här an till
två förutsättningar, som var på sitt sätt
bör bli intressebildande, nämligen att
den nya målsättningen kommer att
prägla den konkreta undervisningssituationen
samt en i väsentliga hänseenden
reformerad lärarutbildning. Dessa
förhållanden gör, menar jag, att man
inte utan vidare kan bedöma intresset
i det nya gymnasiet utifrån den nuvarande
situationen. Får man bara de
riktiga kontakterna med ungdomen,
finns det onekligen ett stort intresse
för religionsfrågor. Jag har en viss erfarenhet
av detta. Nu är det emellertid
så vid all undervisning att man kan
ha tidsnöd när det gäller att hinna
med kursplanen. Om en ambitiös lärare
vill gå igenom samtliga i kursplanen
angivna moment men det är ont
om tid, är det ofta risk för att sådana
utvidgningar som är speciellt intressebildande
kommer bort och behandlingen
blir mera torr och koncentrerad.

För att kunna förverkliga proposi -

100

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tionens syftemål, »en mycket tillfredsställande
behandling av bl. a. livsåskådningsfrågorna»,
är det, som vi i
nämnda motion har föreslagit, nödvändigt
med en utökning av tiden till fyra
timmar på gymnasiets tre grenar, således
den humanistiska, den samhällsvetenskapliga
och den naturvetenskapliga.
Beträffande de andra två grenarna
godtar vi propositionens förslag. Vi
iir fullt övertygade om att denna tid
behövs för att syftemålet skall kunna
förverkligas. Vi har gjort en avvägning
i fråga om den tid som även behövs för
andra ämnen.

I denna debatt har ibland det argumentet
framförts att det, även om man
reducerar tiden för religionsundervisningen,
ju kommer att bli ett betydligt
större antal svenska ungdomar som i
framtiden kommer i åtnjutande av denna
undervisning än tidigare, och det
blir då inte någon nedskärning av tiden.
Det förefaller mig självklart att
en sådan argumentering inte är hållbar
och inte skulle av någon vilja användas
i fråga om ett annat ämne. Det
skulle väl inte falla någon in att säga
att vi, eftersom vi t. ex. får ett betydligt
större antal ungdomar som går i gymnasiet,
skulle kunna minska tiden för
engelska, svenska eller något sådant
ämne med motiveringen, att det ändå
blir ett större antal elever som får del
av undervisningen.

Jag ber därmed, herr talman, att få
yrka bifall till motionen i denna kammare
nr 861.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! En av de mest engagerande
frågorna när det gäller den nya
gymnasiala skolan, både i kammaren
och i den offentliga debatten, är ju
frågan om kristendomsundervisningens
ställning. I den offentliga debatten har
ofta med mycket stor hetta spelats upp
hela registret av meningar från en mycket
konservativ hållning, som vill bevara
den nuvarande undervisningen

till innehåll och omfattning, till en
radikal hållning, som helt vill slopa
kristendomskunskapen som ett obligatoriskt
ämne.

Debatten har väl återspeglat den situation
som vi faktiskt befinner oss i
som folk. Ur religiös synpunkt lever vi
i vårt land i en pluralistisk situation.
Här finns både gammaldags solid fromhet
och modern aggressiv ateism. Här
finns engagerad dynamisk, livsnära
kristen tro, och här finns ett mycket
svalt och tämligen oengagerat religiöst
allmänintresse. Här finns också en
mer eller mindre respektfull religiös
likgiltighet. En sak synes mig i alla
fall vara helt uppenbar. Den gamla
kristna enhetskulturen har definitivt
brutit samman i vårt land. Att, som
Gustav II Adolf gjorde i ett brev till
Axel Oxenstierna år 1629, tala om »federneslandets
majestet och Guds kyrkia,
som therutinnan hvilar» är inte
längre möjligt och enligt mitt sätt att
se inte heller önskvärt.

Men religionen lever och fungerar.
I gymnasieutredningens betänkande talas
mycket om internationaliseringen
av vår situation, och ser vi på den religiösa
situationen i världen i dag, finner
vi att religionen utövar ett utomordentligt
levande inflytande på många och
stora kulturer. Buddhismen har t. ex.
genomgått en mycket stark förnyelse
och blivit en evangeliserande religion,
i Japan har efter kriget den religiösa
längtan tagit sig uttryck i ett flertal nya
religionsbildningar, och så kunde jag
fortsätta att exemplifiera.

I vårt land har kristendomen varit
den form, i vilken religionen funnit uttryck.
Att den kristna tron i traditionell
tappning genomlever en djupgående
kris är ju för oss alla uppenbart.
Det gäller såväl den svenska kyrkan
som de fria evangeliska samfunden.
Och det är väl inte så underligt. Med
djupgående samhällsförändringar följer
djupgående förändringar i religionens
både inre och yttre struktur. Så har det
alltid varit och så kommer det alltid

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

101

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

att vara. Men den religiösa grundverkligheten
förändras inte, ty den hör till
det mänskliga livets existensvillkor. De
religiösa grundfrågorna tycks ställas
av varje generation, mot skiftande bakgrund
men med borrande angelägenhet.
Frågorna om rättfärdigheten, sanningen
och kärleken, dessa religiösa verkligheters
gång genom världen och deras
konkreta innebörd, upphör inte att engagera
oss människor, inte heller den
unga generationen.

Jag anser nu att man måste ha denna
bakgrund klar för sig, då man går att
ta ställning till frågan om religionsundervisningens
utrymme och innehåll i
de nya gymnasiala skolorna. Vad har
vi då att säga mot den bakgrunden?

Personligen har jag ingenting att erinra
mot ämnets beteckning. »Religionskunskap»
täcker det innehåll som undervisningen
i den nya skolan rimligen
bör ha. En breddning av ämnets innehåll,
som innebär en ökad undervisning
om främmande religioner, har saklig
bakgrund. Samtidigt är det uppenbart
att tyngdpunkten i undervisningen måste
ligga på den kristna trons innehåll
och gestaltning. Det är ju vår religiösa
situation som eleverna kommer att uppleva.
Departementschefens betonande
av kristendomens naturliga primat i undervisningen
har också saklig tyngd.

Vidare känner jag tillfredsställelse
över att departementschefen givit rum
för religionskunskapen på samtliga linjer.
Som redan har framhållits kan man
väl ställa sig på olika sätt till den religiösa
verkligheten, men förståelse för
denna religiösa verklighets innehåll och
funktionssätt måste vara lika angelägen
för elever som studerar ekonomi och
teknik som för elever som är humanistiskt
orienterade. Vi tycks vara ense
på den punkten.

Så var det timantalet, och härvidlag
bryter sig meningarna från 5, 5, 5, 2, 2
till 0.

Jag måste något belysa vad jag anser
vara ett gravt misstag i kristen opinion,
nämligen att man skulle bli mer mora -

lisk och mer kristen främst genom kunskap.
Bakom ett sådant sätt att tänka
ligger en
komlig förståelse av både människan
och kristendomens sätt att fungera.
Kunskap är naturligtvis viktig, men det
avgörande för prägling av de kristna
attityderna iir graden av det personliga
engagemang som många är angelägna
om, och det måste ju ligga på det emotionella
planet. Skolan har att erbjuda
saklig kunskap om religionens innehåll
och gestaltning, men på det emotionella
engagemangets plan har skolan ingenting
att säga i det avseendet — inte i
den pluralistiska situation som jag inledningsvis
skisserade.

Jag har personligen accepterat departementschefens
förslag om timfördelningen
3, 3, 3, 2, 2. — Gymnasieutredningen
skapade hos den kristna opinionen
och många andra stor oro. Departementschefens
förslag om en 85-procentig ökning av undervisningstiden,
som bl. a. åstadkommits genom att
ämnet givits rum på samtliga linjer, har
uppskattats. Gärna hade jag personligen
sett att den religiösa situationen i vårt
land erbjudit möjligheter till en mer
omfattande undervisning, men jag har
bedömt att så icke är fallet för närvarande.
Jag har ansett att timantalet
3, 3, 3, 2, 2 i stort sett svarar mot situationen.
Den saken är ju alldeles klar:
här som när det gäller övriga ämnen
blir det avgörande vad läraren gör av
ämnet. Det blir naturligtvis en uppfordran
till de kristna samfunden och
den kristna opinionen: ställ unga människor
till förfogande för läraruppgifterna,
människor som är präglade av
absolut saklighet och religiös inlevelse
och som går tillsammans med denna
grundsyn.

På en punkt bör emellertid en förstärkning
av religionsundervisningen
äga rum. Det gäller kyrkohistoriens
ställning. Jag skall inte orda mycket
härom. Jag vill dock antyda integrationskravet,
som går igenom hela propositionen.
Jag antyder det faktum att

102

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

1800-talets kyrkohistoria är ytterst styvmoderligt
behandlad, om den alls får
någon plats, och jag är alldeles på det
klara med att ingen, som inte lärt sig
de mäktiga religiösa strömningarna på
1800-talet, förstår det moderna samhället.
Den begäran som föres fram i en
reservation är mycket modest: en halvtimmes
ökning på de humanistiska
och samhällsvetenskapliga linjerna. Det
är inte mycket, men det är det mesta
som man kan tänka sig att få igenom.
Jag hoppas verkligen att kammaren
skall kunna acceptera den önskan som
finns i reservationen, och jag yrkar bifall
till vad som anförts i reservationen
4 a under punkt 17.

Det råder en märkbar och på sitt sätt
märklig enighet i grundsynen på undervisningen
i religionskunskap. Personligen
tar jag det förhållandet som ett
hoppfullt tecken på en bred förståelse
av det faktum att ingen kultur — allra
minst vår svenska kultur — kan uppfattas
och upplevas som kallelse och
uppgift, om man inte förstår ett av dess
formgivande element, niimligen religionen.

Men i ett avseende bränner det till,
och det är de gemensamma samlingarna
det då gäller. Departementschefen
försöker lugna en orolig opinion: Inga
ämnen — inte heller religiösa och etiska
ämnen — skall vara uteslutna från
skolans gemensamma samlingar. Men
så kommer slutsatsen: »Av vikt är emellertid
att den gemensamma samlingen
varken genom sitt innehåll eller sin
utformning strider mot vad som är förenligt
med vissa elevers religiösa uppfattning
eller inställning i livsåskådningsfrågor
över huvud.»

Det är ofrånkomligt att det här råder
en motsättning i skrivningen. Underligt
är det väl inte att de som varit engagerade
i denna fråga inte förstår hur det
skall fungera och varit nödsakade att
hitta en annan väg. Att den tolkningen
är möjlig och riktig, nämligen att t. ex.
psalmsång, bön och möjligen en bibeltext
inte skall få förekomma, framgår

av diskussionen i utskottet. Hur är det
möjligt att från de gemensamma samlingarna
helt utesluta nyss nämnda element
men ändå tala om att religiösa
och etiska ämnen skall få förekomma?

Vi är överens om att ingen aktiv påverkan
i religiös riktning skall få förekomma
i de gymnasiala skolorna och
inte heller vid de gemensamma samlingarna.
Jag ansluter mig odelat till
denna grundläggande princip. Men nu
frågar jag: Kränker åhörandet av en
buddhistisk eller hinduistisk text eller
en orientalisk religiös melodi verkligen
eu människas religiösa samvete? Skadas
ett ungt människosinne av detta? Det
tror väl ändå ingen på allvar. Då frågar
jag vidare: Skulle en kristen text
— t. ex. den om den barmhärtige samariten
eller en paulinsk uppmaning till
glädje, gästfrihet och manlighet —
verkligen vara sårande för ett ungt
människosinne? Jag har mycket svårt
att förstå ett sådant resonemang.

Vi hade under den gångna helgen besök
i detta land av Nobelpristagaren
Martin Luther King. Hela hans uppfattning
är ju grundad på en djupt religiös
upplevelse och livssyn. Om han
kom till en skola för att hålla en gemensam
samling, skulle då de elever
som känner att detta skadar deras själ
få befrielse, eller skulle de hindras från
att vara med därför att vi vet att
Martin Luther King modigt och klart
bygger sin samhällsåskådning på en
kristen grund? Det är för mig barockt.
Då går vi vidare och säger: Kristendomen
är inte bunden till en människa,
eu kristen text äger en egen inre livskraft,
även om instrumentet är mänskligt.
Men skulle då själva texten i och
för sig vara skadlig och därför inte
lämplig?

Och en psalmvers! Psalmboken rymmer
ju några av de finaste produkterna
av svensk och utländsk lyrik. Skulle
det faktum att denna lyrik är religiöst
orienterad och engagerad verkligen vara
så förödande att psalmsång inte
skulle tillåtas vid gemensamma sam -

Tisdagen den 15 december 1964

Nr 11

103

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

lingar? Skulle det verka skadande och
särande på unga människosinnen att
sjunga »Bereden väg för Herran», »Vad
ljus över griften» eller något annat?

Vi går ett steg vidare. Hur reagerar
vi om vi konfronteras med något, som
vi inte tycker om eller är likgiltiga inför?
Vi tiger eller stänger det hela ute
och låter oss inte engageras. Och så
öppnar vi oss för det som stämmer med
vårt väsen och som genom sin inneboende
kraft engagerar oss. Dagligen
tränas vi alla och inte minst de unga
människorna i en sådan hållning av
press, radio och TV. Livet är, som det
har sagts här, religiöst sett pluralistiskt.
Vad är det då för fel, frågar jag,
och vad är det för skada, om denna
pluralism upplevs i de gemensamma
samlingarna? Hade den synen accepterats
hade, tror jag, någon reservation
inte kommit till stånd. Vi skulle ha kunnat
ena oss om de gemensamma samlingarna.

Jag tycker att negativismen mot
kristna inslag i morgonsamlingarna saknar
realism och har antagit orimliga
proportioner. Dessutom kan man ju
fråga, även om jag vet att detta kan
bli föremål för en principiell syn:
Vad är demokratiskt? Att undanhålla
en majoritet ett rikt kulturarv för en
minoritets skull eller ge majoriteten
tillgång till meningsfyllda värden och
ge minoriteten möjlighet till befrielse
från en sådan samling? Vi har, synes
det mig, när det gäller de gemensamma
samlingarna, hamnat i en mindre lycklig
situation: frontställningarna har

skärpts. I den mån faktiska spänningar
här går i dagen är det fullt riktigt.
Men kanske skulle vi ändå kunna finna
varandra. Jag hoppas att livets eget väsen
skall komma till rätta med en
mindre lycklig situation.

En sak till vill jag gärna anföra i
detta sammanhang. Det svenska samhället
och den svenska skolan hotas, menar
jag, av emotionell utarmning. Den
traditionella svenska psalmen och den
glättiga andliga visan är en faktor —

alls icke den enda — som hittar in till
det emotionella livets torftighet och
verkar befriande ocli personlighetsdanande.
Det vore en olycklig utveckling
om vi skulle förbjuda psalmsång ocli
kristen textläsning i de gemensamma
samlingarna.

Jag yrkar bifall till reservation nr
19 vid punkten 4.

Vi är överens om att skolan har en
dubbel uppgift. Den skall bibringa eleverna
tekniska färdigheter och skänka
goda kommunikationsmöjligheter. Den
skall också verka personlighetsfostrande.
I detta sista avseende har en enighet
av betydande mått ernåtts. Utskottet
understryker vikten av den personlighetsfostrande
uppgiften. Här har i
utskottets skrivning en precisering av
innebörden av denna fostran ägt rum:
grundskolans personlighetsfostrande
målsättning skall gälla också för gymnasiet.
Den är ju känd av alla vid detta
laget. Det är fråga om respekt för sanning,
rätt, människovärde o. s. v.

Denna precisering — det vill jag
gärna ha sagt — har vunnit stor uppskattning
inte minst från kristet håll,
och en allmän samling har därigenom
ägt rum. Det visar en väsentlig sak:
från skilda livsåskådningshåll kan vi
nå fram till en gemensam syn på den
etiska målsättningen för personlighetsfostran
av vårt folk. Sanning, rätt och
människovärde är för oss alla okränkbara
personliga och sociala värden.
Det är av utomordentlig vikt att Sveriges
riksdag 1964 slår fast detta med
en enig röst. Till förståelse för dessa
värdens innehåll och praktiska konsekvenser
skall vår ungdom fostras.

Herr Larsson hoppades få besked
från i aktiv, personlig kristendom engagerade
kammarledamöter, om de solidariserade
sig med uttalanden från
kristet håll om odemokratiska och intoleranta
element som skulle vara för
handen i förslaget om religionens ställning
i den nya gymnasiala skolan. Jag
är uppfordrad att ge ett svar, och jag
hoppas att mitt anförande givit besked

104

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

om min allmänna grundhållning. Men
jag vill precisera: En enhetlig kristen
opinion finns inte i vårt land och föreligger
över huvud taget inte. Det ligger
i den kristna trons väsen att den inte
är kollektivistisk. När man uppfordrar
till personliga engagemang får man ta
konsekvenserna: uppsplittring i värderingar
och åsikter. Vad som förenar är
det inre engagemanget i trons värld.
Personligen delar jag inte extrema kristna
uttalanden, sådana som den herr
Larsson här refererade. Men jag delar
gemenskapen med dem som är angelägna
om respekt för den kristna religionen
och tror på betydelsen av saklig
kunskap om den kristna trons innehåll
och praktiska konsekvenser.

Herr talman! Med stor uppskattning
av propositionens huvudlinjer vad gäller
religionsundervisningen i de gymnasiala
skolorna yrkar jag bifall till
de reservationer som jag apostroferat i
mitt anförande.

Häri instämde herr Nyman (fp).

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med förväntningar och
förhoppningar emotses på många håll
dagens beslut om den gymnasiala utbildningen.
En ändamålsenlig och samordnad
kommunal planering fordrar att
man vet hur den gymnasiala utbildningens
konturer skall te sig. Jag säger konturer,
ty hänsyn måste tas till lokala
förhållanden, sociala behov av utbildning,
elevernas önskemål o. s. v. Allt
detta måste vara med i bilden. Kravet
på en reformering av gymnasiet grundar
sig på en rad orsaker. En starkt
bidragande orsak har varit en ständigt
ökad efterfrågan på gymnasial utbildning
under senare år.

Jag skall ta ett exempel härpå från
mitt eget län, Kopparbergs län. Går jag
tillbaka till 1930-talets första år finner
jag att vi då bara hade ett gymnasium
i länet, där 60 eller 70 elever intogs
per år. Nu har vi sex gymnasieorter,
och intagningen utgjorde drygt 1 000

elever det senaste året. Utöver den utbyggnad
som redan ägt rum finns både
välmotiverade och befogade framställningar
om gymnasier på ytterligare ett
par orter. Länet behöver denna utbyggnad,
om vi skall täcka in länets behov
av gymnasiala utbildningsmöjligheter.
När skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t
så småningom skall pröva dessa ärenden,
hoppas jag att de kvantitetsberäkningar
som utskottet kommer fram till
på grundval av propositionen och motioner
i ärendet skall göra det möjligt
att låta denna utbyggnad komma till
stånd. Därmed skulle en erforderlig
geografisk spridning av gymnasiala undervisningsmöjligheter
ha uppnåtts.

Skall talet om utbildningssamhället
bli en realitet över hela vårt land, är
det en angelägenhet av hög klass att
goda skolmöjligheter finns inom räckhåll
för i stort sett all ungdom. En
ökad efterfrågan på gymnasial utbildning
är något att glädja sig åt men ger
också anledning till ansvar och förpliktelse
i fråga om både utrymme och
innehåll. Det har i denna debatt främst
från högerhåll gjorts gällande att det
nya gymnasiet ej får innebära en kvalitetsförsiimring.
Andra har svarat härpå
genom att hänvisa till större kursoch
valmöjligheter. För min del skulle
jag emellertid kunna ställa följande
fråga. Den standardhöjning vi har fått
i vårt samhälle har medfört en kraftigt
markerad efterfrågan på bättre skolmöjligheter.
Ungdomar och föräldrar
vet att utbildning är en förutsättning
för en hygglig utkomst. Man investerar
med andra ord i utbildning, ty utbildning
är en produktiv investering, varjämte
kunskap och utbildning har ett
egenvärde. En bred utbildningsbas är
också en grund för mer kvalificerad
fort- och vidareutbildning, också för
vuxenutbildning. Men dessutom innebär
en fördjupad utbildningsbas att
kraven kommer att stegras, att konkurrensen
om de kvalificerade arbetsuppgifterna
ökar. Därom är också dagens
ungdom medveten. Vad leder detta till?

Tisdagen den 15 december 1964

Nr 41

105

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. in.

Ja, efter vad jag kan förstå till att den
studerande ungdomen måste göra en
ordentlig arbetsinsats för att få goda
betyg. De elever som har lätt för sig
arbetar för att få överbetyg, och de som
har svårt för sig i ett ämne måste arbeta
för att kunna klara sig. Får jag i
det sammanhanget tillägga att det är
ett hårt arbete att gå i skolan, främst
måhända för alla de ungdomar, som
kominer från hem, som i dag saknar
studietradition. Nog måste det väl under
sådana förhållanden vara fel att
tala om kvalitetsförsämring för att det
blir allt fler och fler ungdomar som
söker gymnasieutbildning. Eller är det
möjligen på det sättet att de som talar
om kvalitetsförsämring och reser ett
varnande finger i själ och hjärta känner
sig oroade av att gymnasial utbildning
skall bli allmän egendom, att ungdomar
i socialgrupperna 2 och 3, som
varit klart underrepresenterade i den
högre utbildningen, skall som vi hoppas
i samma omfattning som ungdomar i
socialgrupp 1 söka sig till gymnasierna
och få gymnasial utbildning, att med
andra ord det gamla utbildningsmonopolet
skall upphävas? Är det häröver
man är oroad eller är det över något
annat?

Vår tid har betecknats som en föränderlighetens
värld. Nya kraftkällor,
främst på atomfysikens område, har
ställt nya möjligheter till vårt förfogande.
Forskning och teknik ger i dag
underlag för rymdfärder, som kommer
tanken att svindla. Herr talman!
Jag tror att det är en angelägenhet av
högsta klass att de människor som
handhar dessa krafter, vilka rätt använda
kan ge oanade möjligheter för
vårt materiella framåtskridande men
fel använda kan lägga vår värld i spillror,
ges en sådan grundutbildning att
de mänskliga aspekterna och dimensionerna
för vår tillvaro inte går förlorade.
Framtidens tekniker, ingenjörer,
administratörer, militärer — så
länge vi nu behöver i vår värld den
improduktiva verksamhet som denna

yrkeskår ägnar sig åt — politiker och
statschefer behöver alla med andra
ord ett mått av humaniora i sin utbildning.
Aktning och respekt för människan,
förståelse för hennes betydelse
och värde är väsentliga. Från denna
utgångspunkt hälsar jag med tillfredsställelse
att ecklesiastikministern följt
den reservation som herr Torsten Andersson
anförde i gymnasieutredningen
beträffande religionskunskapens plats
i den gymnasiala utbildningen. Därmed
får samtliga elever en grundutbildning
i religionskunskap och, som jag hoppas,
en humanistisk grund att stå på,
en grund som ger förståelse för nödvändigheten
av att, som Pär Lagerkvist
en gång sagt, vörda livet och akta människan.

Å andra sidan tror jag, herr talman,
att det även är angeläget att humanisterna
vet något om naturvetenskap. I
den framtida verksamheten i vårt samhälle
kommer det att bli allt fler experter
och specialister, och dessa behöver
sinne för både helhet och överblick.

Åren i gymnasiet ställer stora krav
på eleverna ur arbetssynpunkt. Långa
skoldagar och mycket hemarbete gör
att tiden för fysisk träning blir knapp.
Ur den synpunkten är det beklagligt att
antalet gymnastiktimmar måste begränsas.
Dessutom föreligger risk för
att största effekt av schemaläggningsskäl
ej erliålles av gymnastik- och
idrottstimmarna. Det har berättats mig
från ett läroverk i Stockholms närhet
att veckans två gymnastiktimmar för
en klass utgjordes av måndagens två
första timmar. Efter den rekreation
som lördagen och söndagen eventuellt
gett började man alltså på måndagen
med gymnastik och idrott — och sedan
blev det ingen gymnastik eller idrott
under hela veckan. Tyvärr måste jag
erkänna att tiden för fysisk fostran
därmed inte kan få den effekt som man
vill ha ut av den och som också är nödvändig.

Herr Lars Larsson har i det med 11
betecknade särskilda yttrandet vid

106

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

punkten 28 tagit upp dessa synpunkter
till behandling och påpekat hur viktigt
det är att schemaläggningen verkligen
sker så att maximal effekt kan erhållas
av de få gymnastiktimmar som står till
förfogande. Jag delar helt dessa synpunkter,
men jag skulle dessutom allvarligt
vilja ifrågasätta om inte fysisk
fostran, gymnastik och idrott är av den
betydelse att dessa ämnen bör få större
utrymme — eventuellt ytterligare en
timme per vecka utanför schemat men
i anslutning till skolan.

Av egen erfarenhet kan jag betyga
idrottens betydelse och värdet av fysisk
fostran under ungdomsåren. En
god fysisk kondition är av betydelse
för intellektets skärpning, något som
man i dag understrukit från denna talarstol.
Fysisk fostran och skolning i
ungdomsåren grundlägger vanor och
behov av motion för framtiden. Vår
livsföring som alltmer består av stillasittande
arbete gör att gymnastik ur
både hållnings- och konditionssynpunkt
är viktig.

Vi har i Sverige gamla traditioner
att falla tillbaka på när det gäller gymnastik
och idrott, där vi varit ett föregångsland.
När vi nu står i begre.pp att
genomföra en stor skolreform, behövs
det att fysisk fostran får sin rättmätiga
plats på schemat. Av samma skäl
som herr Lars Larsson anfört i sitt
särskilda yttrande ber jag att få instämma
i detta.

Vidare vill jag säga att denna skolreform
också har en kostnadssida. Det
finns anledning för kommunalmännen
att fundera över vad det hela leder till
— det skall ju bli ett kommunalt gymnasium.
Utbildning är ju viktig för
framåtskridandet — kanske mera viktig
än vi ibland vill erkänna. Gjorda
undersökningar visar att en fortsatt
produktionsökning till närmare 50 procent
har sin grund i en förbättrad utbildning.

I denna debatt har betonats det rent
materiella värdet av den gymnasiala
utbildningens utbyggande. Ur den ut -

gångspunkten vill jag understryka, att
bildning och högre utbildning är en
samhällsangelägenhet av mycket stor
betydelse. Med hänsyn härtill måste
det också vara angeläget att staten medverkar
till att bestrida kostnaderna
och medverkar i en sådan omfattning
att den kommunala budgeten inte blir
alltför hårt belastad. Staten kommer
ju här att lämna dels bidrag till erforderliga
byggnationer och dels driftbidrag.
Det är också angeläget att när
det blir en kommunal skola med statsbidrag
man ser till, att det blir en riktig
och rimlig avvägning.

Detta beslut har ju föregåtts av diskussioner
mellan kommunerna och staten
angående storleken av de kostnader
som staten här skulle bidraga till. Vi
har i vår utbyggnad av skolväsendet
strävat efter att ekonomi och bostadsort
inte längre skall lägga hinder i vägen
för utbildning. Utbildningen gagnar
ju individen — människan — och
gagnar därmed också samhället. Därför
måste det också vara ett gemensamt
intresse att bära dessa kostnader.
Det har här sagts att kommunerna blir
kompenserade för dessa kostnader.
Jag är inte säker på detta. Efter långvariga
och segslitna förhandlingar har
en uppgörelse träffats mellan staten
och de tre kommunförbunden. Till
uppgörelsen har av kommunförbunden
fogats en protokollsanteckning
som innebär att krav reses på att —
med hänsyn till kommunernas bekymmersamma
ekonomiska situation — en
översyn av kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun sker och sker
snarast möjligt. Jag vill också — med
erfarenhet av kommunalt arbete och av
arbetet i 1958 års skatteutjämningskommitté
— mycket starkt betona att staten
— såväl Kungl. Maj:t som riksdagen
— måste lätta på det kommunala
skattetrycket just genom en prövning
av frågorna om kostnadsfördelningen.

Det har i denna debatt riktats erkännsamma
ord till kommunerna och kommunalmännen
för deras arbete. Det är

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 11

107

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. in.

rättvist att så sker. Kommunerna har
tagit på sig stora bördor för att förverkliga
riksdagens intentioner på skolans
och utbildningens område.

Varför tar man på sig dessa uppgifter?
Låt mig ange tre skäl. För det första
representerar i dag många kommunalmän
en generation, som på sin tid
inte hade samma möjligheter till utbildning
som nu är fallet. De har känt
bristerna, och kommunalmännen i dag
vill med utgångspunkt härifrån ge dagens
ungdom eu bättre grund att stå
på än vad de hade. För det andra vet
man att kunskaper är av betydelse för
framtiden och framtida arbetsinsatser.
Vi vet, som en norrbottnisk kommunalman
sade till mig vid ett tillfälle, att vi
inte kommer att kunna ge utkomst och
arbetsmöjligheter åt alla dessa ungdomar
i vår egen kommun, men om det
ändå blir så att de måste flytta till någon
annan del av landet vill vi ge ungdomarna
den färdkosten med sig som
en god utbildning är. Jag tror att det
också finns anledning att se på denna
sak, när man talar om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. För
det tredje vet varje kommunalman att
den ort som inte kan ge sin ungdom utbildning
inte heller har någon framtid.

Det har i denna diskussion riktats
vissa erinringar mot det inlägg som
statsrådet Palme gjorde i torsdags.
Statsrådet Palme talade om att en djärv
satsning på utbildning var angeläget
för ett land som ville ha en framtid.
Detta var en av de många intressanta
synpunkter som statsrådet Palme framförde
i sitt anförande. Jag måste säga
att herr Wallmarks karakteristik av
statsrådet Palmes inlägg förvånade
mig. Kanske gjorde det ändå inte det,
eftersom herr Wallmark, liksom högern,
tydligen ser på denna fråga litet
grand von oben, som någon har sagt.
Jag har en känsla av att det finns en
vattendelare i denna fråga, liksom i
många andra, mellan å ena sidan högern
och å den andra oss övriga. Hö -

gern är tydligen i själ och hjärta emot
hela gymnasiereformen. Denna vattendelare,
där högerns synpunkter finns
på den ena sidan och de övrigas på den
andra, beror väl också på att vi som
står bakom denna reform kommer från
de breda lagren — ur folkdjupet. Vi
har en helt annan syn på detta än högern,
vi har en annan grundsyn på
människans eget värde. Jag tror att detta
är orsaken till att vi har fått en allmän
uppslutning till gymnasieförslaget.
Det är inte som någon tidning skrev
häromdagen fråga om något medlöperi
eller dylikt. Det är tvärtom en stark
känsla av behovet av att en fördjupad
utbildning måste bli allmän egendom.

Jag vill sedan återkomma till statsrådet
Palmes anförande i torsdags.
Statsrådet Palme representerar en yngre
generation än jag i denna kammare.
Vi som upplevt 1920-talets Fattigsverige
och 1930-talets svåra år som en realitet
har en annan grund för synen på tillvaron
än dagens ungdom. Dagens ungdom
till vilken generation statsrådet
Palme hör har ju upplevt ett materiellt
framåtskridande under 1950-talet av
oanad omfattning med drömmen om
rymdåldern som en realitet. Statsrådet
Palme talade också om drömmar inför
framtiden, när han berörde hur den
framtida ungdomsskolan skall se ut.
Jag vill i anslutning härtill säga att
även min generation, som inte har upplevat
någon rymdålder, också hade
drömmar om ett samhälle där varje
ung människa skulle få den utbildning
som hon önskade, d. v. s. kunskaperna
skulle bli allmän egendom. Denna vår
dröm håller i dag på att förverkligas,
så att vi skall få en möjlighet att ge våra
barn den utbildning som inte vi fick.

Herr talman, det är glädje och tillfredsställelse
man i dag känner över att
få vara med om ett beslut, som ger dessa
möjligheter till dagens ungdom —
att vår dröm, som bara var en dröm, i
dag skall bli en realitet.

108

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson säger att
det är fel att tala om en kvalitetsförsämring,
därför att allt fler söker sig
till de gymnasiala studierna. Det är inte
någon som påstått detta heller, men så
frågar han om det möjligen är så att
man missunnar ungdomarna från socialgrupperna
2 och 3 att få del av de nya
utbildningsmöjligheterna. Jag tror att
orden föll ungefär på det sättet. Man
kan naturligtvis vara tveksam om huruvida
man skall svara på en sådan fråga.
Är detta ett sakinlägg eller är det en
ren tarvlighet som herr Carlsson presterar?
Om jag skulle vara välvillig skulle
jag säga att det är det senare, ty det
kan knappast vara fråga om ett sakinlägg.
Denna uppfattning kan inte framtolkas
ur något yttrande, vare sig muntligt
eller skriftligt. Jag skulle vilja avge
den personliga deklarationen, och jag
tror att jag talar för samtliga inom högern,
att vi hälsar utökningen av utbildningsmöjligheterna
med den allra största
tillfredsställelse. Jag vill till herr
Carlsson säga att detta kommer från
hjärtat. Det är så jag ser på saken, och
jag är övertygad om att de Övriga inom
högern gör detsamma.

Sedan vill jag ta upp talet om utbildningsmonopolet.
Vissa siffror har
nämnts i debatten. 1950 var det 10 procent
som gick i gymnasiet, och för närvarande
är det 25 procent. Var finns
monopolet i detta sammanhang?

Sedan talade herr Carlsson om att
det går en vattendelare mellan högern
och de andra, jag tror han uttryckte sig
så, och att högern ser på dessa frågor
von oben. Den där vattendelaren är i så
fall bara en liten rännil. Vi vill se kritiskt
på detta förslag liksom på andra,
granska det och se om det kan göras
bättre, för att uppnå det mål som herr
Carlsson själv talar om, nämligen en
fördjupad utbildning som skall komma
allt fler till del. Vi är överens om detta.
Jag tror inte herr Carlsson skall gräva
upp några diken där det inte finns anledning
att göra det. Det finns andra

frågor i vilka vi kanske har olika uppfattning.
I morgon får vi behandla ett
ärende där centerpartiet tycks ha grävt
sig ett eget dike i förhållande till de
övriga, men i dagens fråga finns det
ingen anledning att dra upp några
konstlade gränser eller bygga upp
stängsel. Vi är som sagt överens om
målsättningen. Vi har ingen anledning
att undervärdera våra reservationer,
men det finns inte heller någon anledning
att överbetona dem.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte bedöma
halten av mitt inlägg. Det var avsett som
ett sakinlägg, och det var också ett sakinlägg.

Jag vill säga till herr Wallmark att
när man i det tongivande organet för
det parti som herr Wallmark representerar
gör just sådana tillmålen och påståenden
mot oss, som slutit upp kring
denna proposition, som har skett under
rubriken »Den tacksamme Edenman»
och nu senast under rubriken »Brämhult»,
finns det en vattendelare i svensk
politik när det gäller utbildningsfrågor.

Jag vill erinra herr Wallmark om att
vi så sent som i våras diskuterade frågan
om studiehjälp. Också i denna fråga
hade högern en annan uppfattning
än vi andra. Denna studiehjälp syftade
till att göra det möjligt för de unga att
få en bättre utbildning, oavsett ekonomi
och bostadsort. Även därom hade vi
delade meningar, herr Wallmark. Det
är på dessa och andra företeelser som
jag grundar mitt påstående här att det
finns en vattendelare, men herr Wallmark,
jag hälsar med tillfredsställelse
herr Wallmarks påstående att man från
högerns sida verkligen ställer sig bakom
denna reform. Jag hoppas att vi
skall få mera enighet i fortsättningen
av skolreformen. Det finns mer att göra
på detta område och utrymme för ytterligare
insatser.

I denna fråga med alla de erinringar

Tisdagen den 15 december 1964

Nr 41

109

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

som högern anfört måste man emellertid
få den uppfattningen att högern menar:
»helst inte detta».

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga att
vad en tidning som är fri och oberoende
skriver inte bör tas upp i en debatt
i riksdagen. Herr Carlsson får vara vänlig
och hålla sig till de yttranden som
högerpartiets representanter fäller i
kammaren.

Vad beträffar den studiesociala reformen
i våras vill jag erinra om att jag
hade äran tillhöra det särskilda utskottet,
och därför kan jag frågan tämligen
väl. Då vill jag säga att jag vidhåller
högerns förslag. Det var ett bättre förslag
än det som gick igenom i riksdagen.
Det var ekonomiskt bättre för de
studerande. Det kan nog även herr
Carlsson konstatera.

Vad de kommande skolreformerna
beträffar så skall vi väl gemensamt
granska dem. Vad herr Carlsson menar
med »oss» vet inte jag. Menar han centerpartiet
eller menar han att alla övriga
partier är eniga redan innan förslagen
lagts fram?

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! överförandet av huvudmannaskapet
för gymnasierna från stat
till kommun är en stor och mycket viktig
delfråga i den genomgripande reform
varöver vi i dag skall besluta.

Vi är alla överens om att kommunaliseringen
är riktig. Jag vill dock som
kommunalman framhålla att beslutet
inte får innebära en övervältring av
tkostnaderna från stat till kommun.
Kommunerna tål inte hur stora ekonomiska
påfrestningar som helst. Som huvudregel
bör därför gälla att kommunerna
skall svara ekonomiskt för de
områden av kommunal natur över vilka
de själva har bestämmanderätten.
Det finns emellertid en rad områden
där primär- och landstingskommuner -

na övertagit och handhar förvaltningen
och även bidrar med större eller mindre
del av kostnaderna, trots att uppgifterna
i fråga inte kan sägas vara av rent
kommunal natur.

Primär- och landstingskommunerna
är säkerligen skickade att påtaga sig
nya arbetsuppgifter och är även viliga
därtill. Det får emellertid inte innebära
att kommunernas nettoutgifter sväller
i ökad takt med nya åtaganden.

Det av Kungl. Maj:t förordade statsbidraget
till byggnadsarbeten inom det
allmänna skolväsendet skall enligt gymnasieutredningen
utgå med i genomsnitt
39 procent av ett bidragsunderlag
utgörande en generellt angiven byggkostnad
per kvadratmeter nettogolvyta.
Bidraget utgår i praktiken med samma
kvotdel av kostnaderna till alla kommuner.
Någon speciell hänsyn tages sålunda
ej till att behovet av åtgärder eller
kostnaderna kan vara större i en
del kommuner än i andra, eller att kommunerna
har mycket olika möjligheter
att bära de efter erhållande av statsbidrag
kvarstående kostnaderna. Följden
härav blir att en del kommuner antingen
måste eftersätta åtgärder som i
andra kommuner ter sig som självklara
eller också påtaga sig bördor som
är onormalt tyngande.

Det kan omedelbart slås fast att det
av departementschefen föreslagna byggnadsbidraget
för åtskilliga kommuner
kommer att bli otillräckligt. Särskilt
tydligt framgår detta om man beaktar
att byggnadsbidraget för gymnasium
är baserat på samma beräkningsgrunder
som statsbidraget till byggnadsarbeten
för grundskolan. I samband med
dessa frågor framför kommunförbundet
i sitt yttrande över gymnasieutredningens
betänkande några beaktansvärda
synpunkter som jag här skall återge.

»Diskrepansen mellan det schematiskt
beräknade bidragsunderlaget och
den faktiska byggnadskostnaden för en
till det nya gymnasiets behov anpassad
skolanläggning blir alltför stor. Det nya,
integrerade gymnasiet, med sina dyr -

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

bara institutioner, sina allt fler ämnes-
och grupprum kommer i lokalhänseende
att bli betydligt dyrare än det
nuvarande och därmed självklart ännu
mycket dyrare än t. ex. grundskolans
högstadium.

Vad nu sagts är ju i och för sig en
självklarhet. Statsbidragskungörelsens
bidragsunderlag kan i realiteten sägas
motsvara kostnaderna för en under
idealiska förhållanden byggd grundskola.
För det nya gymnasiet — liksom för
fackskolan — blir bidragsunderlaget
helt orealistiskt. Behovet av särskilda
institutioner för specialämnena på den
tekniska lärokursen — för att inte tala
om motsvarande behov vid de gymnasier
som får det fjärde året av denna
lärokurs — leder till enorma kostnadsökningar.
Av ett par aktuella exempel
att döma — gymnasier som nu projekteras
med hänsynstagande till det integrerade
gymnasiets krav — synes den
faktiska byggnadskostnaden komma att
med 30—40 procent överstiga det schabloniserade
bidragsunderlaget. De tekniska
specialämnenas institutioner kräver
i många fall särskilda anordningar
i form av extrem takhöjd i vissa lokaler,
speciella betongfundament för vissa
maskiner och annan tung utrustning,
särskilda skorstenar, kylanläggningar
etc., allt byggnadstekniska detaljer som
bidrar till att skjuta byggnadskostnaderna
i höjden.»

Herr talman! Detta uttalande pekar
på att kommunerna endast i undantagsfall
torde undgå att drabbas av
överkostnader, d. v. s. kostnader som
ligger utom ramen för statsbidragsunderlaget.
Dylika kostnader kan, såsom
lånemarknaden nu har utvecklat sig,
bli svåra att täcka genom lån, varför en
skattefinansiering måste tillgripas. Vad
detta innebär för kommuner med svagt
skatteunderlag är inte svårt att räkna
ut.

Från högerpartiets sida har detta förhållande
beaktats och även givit anledning
till farhågor. Att inga yrkanden
i dessa avseenden föreligger från vårt

håll beror endast på att en proposition
så småningom är att vänta, i vilken
frågan om en kommunal skatteutjämning
kommer att behandlas. Vad som
här sagts belyser nödvändigheten av att
denna proposition avges så snart som
möjligt. Om jag har rätt i min förmodan
så åstadkommes genom kommunaliseringsbeslutet
ett på sina håll väsentligt
ökat skattetryck. Dessutom försvåras
möjligheterna då det gäller att genomföra
den reformering av det gymnasiala
utbildningsväsendet som vi alla
åsyftar.

Beträffande statsbidraget till första
uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
anför utskottet följande:
»Utskottet förutsätter att frågan om vad
som skall ingå i sådan materiel kommer
att närmare prövas i samband med
detaljutformningen av statsbidragsbestämmelserna.
» Jag vill särskilt understryka
betydelsen av att en sådan
prövning verkligen kommer till stånd
och att i samband därmed frågan om
skolbibliotekens bokuppsättningar tas
med i bilden. Böcker är och förblir
det självklara hjälpmedlet i undervisningen.
Skall individualiserad undervisning
och gruppundervisning även i
praktiken kunna genomföras, förutsätter
detta välutrustade skolbibliotek. På
detta område finnes på sina håll en
markant eftersläpning, som kan verka
hämmande på undervisningen om inte
ändring sker. De kostnader som kommunerna
måste ikläda sig för att råda
bot på eftersläpningarna blir betydande.
Då ofullständiga bibliotek vid de
statliga läroverken i hög grad beror på
bristande engagemang från statsmakternas
sida är det befogat att staten nu
åtager sig ett visst ekonomiskt ansvar.
I sammanhanget kan nämnas att även
skolöverstyrelsen yrkar på att skolbiblioteken
skall inkluderas i ifrågavarande
statsanslag.

Bland de personalkategorier som
skall omfattas av bidragsbestämmelserna
finns skolkuratorer, däremot inte
skolpsykologer. Med den växande be -

Tisdagen den 15 december 1964

Nr 11

111

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

lydelse som elevvården bör tillmätas i
de ofta alltför stora skolenheterna ökar
behovet av dessa båda personalkategorier.
Det förhållandet att det råder stor
brist på utbildade skolpsykologer kan
inte rättfärdiga förfaringssättet att låta
kommunerna ensamma ta ansvaret för
förekomsten eller avsaknaden av skolpsykologer
i våra skolor. Jag vill i varje
fall ifrågasätta huruvida inte skolpsykologer
borde innefattas i den stödpersonal
som beräkningarna av bidragsunderlaget
inrymmer.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag framhålla att vad kommunerna i
första hand behöver är ett bättre anpassat
statsanslag framför allt till de
egentliga byggnadskostnaderna, gärna
föregånget av en grundlig utredning.
Den knapphändiga utredning som presenteras
i propositionen ger ingen möjlighet
till en objektiv bedömning.

Vi har redan exempel på hur vid
konmmnaliseringsbeslut kostnader övervältras
på kommunerna. Jag tänker därvid
närmast på besluten om provinsialläkarorganisationen
och mentalsjukvården.
Beträffande den senare pågår just
nu mycket hårda förhandlingar med
statens representanter, som kan leda
till minst sagt underliga beslut, inte
minst på grund av de kostnadsramar
som anvisats. Jag tror, herr talman, att
vi måste begära en omfattande utredning
som skall ha till uppgift att klarlägga
och dra upp riktlinjer för de
ekonomiska mellanhavandena mellan
stat och kommun.

I detta mitt yttrande har jag velat
anlägga några synpunkter som är i allra
högsta grad aktuella för de nya huvudmännen
med anledning av det betydelsefulla
beslut som i dag kommer
att fattas.

I övrigt vill jag, herr talman, endast
konstatera att utskottet kunnat enas i
många betydelsefulla frågor, men i andra
icke mindre betydelsefulla har enighet
inte kunnat nås. Jag skall inte ytterligare
förlänga denna debatt. Högerpartiets
ställning är klarlagd på alla

punkter genom tidigare talare, och jag
ber endast atl få yrka bifall till de reservationer
som upptar fröken Ljungberg
som första namn och till de reservationer,
nr 19 och 24, som upptar
herr Källqvist som första namn.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det ligger i sakens natur
att en så omfattande och betydelsefull
fråga som gymnasiereformen ägnats
en omfattande debatt. Då denna
nu börjar leda mot sitt slut skall jag
försöka fatta mig kort och endast beröra
en fråga som man enligt min och
mångas uppfattning har tagit alldeles
för lätt på, nämligen frågan om gymnastikens
och idrottens plats i den
framtida skolan.

I fvrpartimotionerna I: 846 och II:
1044 har erinrats om hur gymnasieutredningen
under sitt arbete vände sig
till två representanter för medicin och
fysiologi och begärde ett expertutlåtande
angående hur mycket tid som i gymnasiet
borde anslås till kroppsövningar,
arten av dessa övningar, när de bör
sättas in, effekten på annan skolverksamhet,
m. in.

Experterna gjorde bl. a. följande uttalanden:
»Som omväxling mot den
långvariga, ensidiga arbetsställning som
en elev utsättes för i skolan, förordar
vi daglig fysisk aktivitet. Som ett minimum
vill vi för skolungdom sätta tre
träningstillfällen per vecka.» — »Med
hänsyn till den i många sammanhang
gynnsamma effekten av en regelbunden
fysisk träning anser vi att ämnet
fysisk fostran bör ha en framskjuten
ställning i skolan. Många av skolans
ämnen kan ge eleverna intellektuell övning
och utveckling, men endast ett ämne
tillvaratager den fysiska fostran och
påverkar därmed hälsan fördelaktigt.»

Det var därefter med beklagande som
man noterade att varken gymnasieutredningen
eller fackskoleutredningen i
sina förslag följde experterna, utan prutade
ner dessas minimikrav från 9 re -

112

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

spektive 6 till 8 (3 + 3 + 2) respektive
5 (3 + 2) timmar.

Närmast beklämd blev man då departementschefen
inte nöjde sig med
denna nedprutning, utan beträffande
ämnet gymnastik föreslog att detta i
förhållande till gymnasieutredningens
förslag skulle minskas med en timme
för tredje årskursen på de tekniska och
ekonomiska linjerna och med en timme
för andra årskursens tekniska linje på
fackskolan. Detta skulle innebära att
dessa årskurser får en timme per vecka
i gymnastik och idrott, alltså en timme i
stället för tre, vilket angavs som ett minimum
av den medicinska och fysiologiska
expertisen.

Detta regeringens förslag har helt naturligt
på många håll väckt bestörtning.
Man har erinrat om hur Sverige i
gången tid var ett föregångsland i fråga
om fysisk fostran på skolschemat, hur
1859 års skolstadga föreskrev en halvtimmes
daglig gymnastik, hur år 1909
haivtimmeslektionerna utbyttes mot 45-minuters lektioner fyra gånger i veckan,
samtidigt som gymnasiets elever
därtill skulle ha två timmars fäktning
per vecka.

En jämförelse har gjorts med övriga
länder i Europa. Inte i något annat land
har elever på detta stadium ett så lågt
timantal som en timme per vecka. Det
varierar i de statliga skolorna mellan
två och fem, med tre som ett medeltal.
Sammanfattningsvis konstateras att den
åtgärd som föreslås i propositionen är
unik. Ett bifall skulle innebära att Sverige
—• tidigare ett föregångsland —
hamnade i kön i fråga om fysisk fostran
i skolorna.

Herr talman! Den 28—29 november
var den s. k. idrottsriksdagen samlad
i Stockholm. Den består av omhud för
den svenska idrottsrörelsens samtliga
distrikts- och specialförbund. Den beslöt
enhälligt att i skrivelse till ledamöterna
av Sveriges riksdag uttala »sin
djupa oro över det förslag till timantal
i gymnastik och idrott i gymnasiet och
fackskolan, som förelagts riksdagen i

Kungl. Maj:ts proposition angående reformering
av de gymnasiala skolorna
in. m.»

Då skrivelsen tillställts envar av riksdagens
ledamöter, kan jag begräsna mig
till att citera dess sista mening: »Den
svenska idrottens representanter hemställer
till Sveriges riksdag att vid behandlingen
av gymnasiepropositionen
ge minst ett sådant utrymme åt gymnastik
och idrott som föreslagits av gymnasieutredningen
och i motionerna nr
846 i första kammaren och nr 1044 i
andra kammaren.»

Vi har här en enig hemställan från
den svenska idrottsrörelsen. Antalet
frivilligt arbetande ledare inom denna
uppskattas till 100 000 å 125 000. De
gör alla sin insats för att bidraga till att
stärka vårt folks fysiska hälsa. Det gör
det i medvetande om att behovet härav
nu är större än tidigare. Det kan då inte
vara rimligt att statsmakterna samtidigt
skulle skära ned tiden för den fysiska
fostran i skolorna så som Kungl.
Maj:t föreslår. Något sådant bör helt enkelt
ej få ske.

Herr talman! För min del ber jag
att varmt få tillstyrka den samlade
svenska idrottsrörelsens hemställan. Såvitt
jag förstår kan ett bifall till denna
hemställan nås endast genom bifall till
reservationerna 11b och 26 av fröken
Ljungberg m. fl. Jag ber därför att få
yrka bifall till dessa reservationer.

Jag är givetvis tacksam för den förståelse
som en del tidigare talare givit
uttryck för när det gäller behovet av
gymnastik och idrott, men jag tycker
att det logiskt sett är fel av dem, när de
instämmer i det särskilda yttrandet 11a.
I den rekommenderas, i stället för en
utökning av schematiden, frivillig gymnastik.
Det är, såsom framhållits, ett
önsketänkande, om man tror att man
utanför skolschemat skall kunna nå
samma resultat som om gymnastiken
tagits med på skolschemat. Jag ber att
få återge vad en av experterna, docenten
Per-Olof Åstrand, har anfört i denna
fråga. Han säger: »Det är tyvärr ett

Tisdagen den 15 december 19(14

Nr 41

113

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

önsketänkande att en ökning av elevernas
fritid skulle medföra en större fysisk
aktivitet. Undersökningar har visat
att skolungdom i åldrarna 14 år och
uppåt får sin kondition påtagligt förbättrad
under terminerna då kroppsövningar
regelbundet bedrivs på lektionstid
men att under ferierna konditionen
för de flesta försämras.»

•lag ber, herr talman, än en gång att
få yrka bifall till de nämnda reservationerna,
och jag ber samtidigt att få
yrka bifall även till övriga reservationer,
som upptar fröken Ljungberg som
första namn.

I detta anförande instämde herr Isacson
(h).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I förevarande ärende
förekommer också en passus om den
svenska folkhögskolan, och det är med
anledning härav som jag nu vill ta
kammarens tid i anspråk. Desutom vill
jag återge vad ecklesiastikminister
Edenman har sagt i ett interpellationssvar
till mig den 15 november i fjol.
Han uttalade då: »Därvid torde således»
—■ alltså vid behandlingen av
gymnasiepropositionen — »även spörsmålet
om folkhögskolans framtida ställning
och uppgifter samt med hänsyn
därtill eventuellt betingade åtgärder
från statsmakternas sida beträffande
folkhögskolans arbetsvillkor komma
under förnyad prövning.»

I den föreliggande propositionen om
ett nytt gymnasium säger departementschefen
på sid. 118 beträffande
folkhögskolan: »Problematiken gäller i
stället hur verksamheten bör konkret
utformas allteftersom skolväsendet utbygges,
eller m. a. o. folkhögskolans
successiva anpassning till såväl grundskolans
genomförande som det gymnasiala
skolväsendets utveckling.» På sid.
119 i propositionen säger departementschefen
vidare: »Vad som nu framför
allt krävs är att utvecklingen följes
med uppmärksamhet och att initiativ

5 Första kammarens protokoll 196i. Nr 41

tas till ett kontinuerligt reformarbete
med tonvikt på den inre förnyelsen.»

Företrädare för den .svenska folkhögskolan,
som tagit del av vad sålunda
skrivits i propositionen, anser säkerligen
detta vara ett mycket högt betyg
åt den svenska folkhögskolan; således
denna förvissning om att en inre
förnyelse skall kunna ske inom folkhögskolan
själv. Jag kan väl inte tänka mig
att det kan föreligga ett bristande intresse
från statsrådets sida. Jag har nog
den meningen, att den skrivning som
förekommer i propositionen är den
mest positiva, som statsrådet Edenman
i något sammanhang har gjort beträffande
folkhögskolan. Jag hoppas att
detta kommer att innebära att statsrådet,
när han så småningom får tid,
skall ägna ytterligare krafter åt att ge
ett verkligt positivt stöd åt folkhögskolan.

Särskilda utskottet föreslår i sitt utlåtande
under punkten 84, att riksdagen
må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av departementschefen angivna
riktlinjer för folkhögskolans
fortsatta verksamhet. När särskilda utskottets
ordförande herr Näsström inledde
debatten, lade jag märke till att
han uttalade, att nästa reformeringsetapp
lämpligen borde omfatta yrkesutbildningen,
vuxenutbildningen och
folkhögskolorna. Jag är mycket tacksam
mot herr Näsström för denna hans
synpunkt. Den sammanfaller såvitt jag
förstår med önskemål som under
många år framförts från folkhögskolehåll
och som jag vid tidigare tillfällen
gjort mig till talesman för, nämligen
att en utredning om den svenska
folkhögskolan bör komma till stånd.
På den punkten har vi ännu inte vunnit
gehör. Man har hävdat att folkhögskolans
kommande arbetsuppgifter
skall katalogiseras genom ett inre arbete
och egna initiativ; detta skulle vara
en nödvändig förutsättning för att bevara
den frihet vi alla vill ha i folkhögskolan.
Jag tror inte att någon inom
svensk folkhögskola skulle känna sin

114

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

frihet alltför nära berörd om vi bleve
föremål för ett sådant intresse, som
anordnandet av en officiell utredning
utan tvekan kan anses innebära. Tvärtom
skulle det sporra den svenska folkhögskolan
till fortsatta ansträngningar
för att verkligen uppnå den anpassning
man eftersträvar.

Nu anges i propositionen vissa vägar
beträffande folkhögskolan, som utskottet
enhälligt har tillstyrkt och som i
första hand är baserade på fackskoleutredningens
förslag. I dessa sammanhang
är utredningens förslag mycket
beaktansvärda och ger många tips för
den framtida inriktningen av folkhögskolans
arbete. Det är intressant att
konstatera att statsrådet egentligen bara
på en enda punkt har gått emot fackskoleutredningens
förslag, nämligen
beträffande den postgymnasiala utbildningen
och förslaget att lägga ut viss
akademisk undervisning på folkhögskolorna.
I propositionen liksom i fackskoleutredningens
betänkande sägs
också att folkhögskolan kan vara ett
alternativ till den sociala fackskolan
och att vissa folkhögskolor så småningom
skall kunna omvandlas till fackskolor.
I det sammanhanget vill jag gärna
uttrycka förhoppningen, att den begränsning
av fackskolornas förläggning
till gymnasieorter, som är förutsatt i
propositionen och utskottsutlåtandet,
kommer att i praktiken tillämpas generöst,
så att det blir möjligt att förlägga
fackskolor även utanför gymnasieorterna,
i varje fall på sådana platser
där man nu har att räkna med ett betydande
skolintresse; det kan vara skolor
av folkhögskolans karaktär, yrkesskolor
o. s. v. som gjort att dessa orter
måste betraktas såsom framstående
skolorter, ehuru de inte är och inte
kommer att bli gymnasieorter. Det vore
tacknämligt om man kunde räkna
med att sådana orter i framtiden skulle
kunna få fackskolor, eller folkhögskolor
som så småningom omvandlas till
fackskolor, därest så skulle befinnas
önskvärt.

Jag återkommer till tanken på en
särskild utredning beträffande folkhögskolan
— jag skulle ändå inte vilja ge
upp hoppet om en sådan. Efter de
mycket omfattande skolutredningar
som nu gjorts i olika sammanhang
skulle det vara önskvärt, såsom man
på något håll anfört, att i varje fall en
särskild arbetsgrupp kunde avdelas
inom departementet för att, jämsides
med övriga av särskilda utskottets ordförande
här nämnda kommande skolplaneringar,
förbereda folkhögskolans
framtida inordnande i det skolprogram
som vi alla är överens om måste komma,
framför allt på vuxenutbildningens
område.

Vi sätter värde på den inre förnyelse
man vill ge oss möjlighet till inom folkhögskolan.
I det sammanhanget framstår
dock ett par saker för mig såsom
mycket svåra hinder vid genomförandet
av en folkhögskolornas egen utredning.
Jag tänker främst på samordningen
av de olika folkhögskolornas olika
intressen vid en sådan utredning och
vidare på de ekonomiska resurserna
för densamma. Här borde staten lämpligen
träda emellan, så att man inte på
grund av bristande resurser eller svårighet
att samordna de olika folkhögskoleintressena
blir ur stånd att genomföra
en sådan utredning. Jag vill
gärna hoppas att vi, trots allt som hittills
sagts i detta sammanhang, skall
kunna få en utredning till stånd. Framför
allt noterar man då som mycket
tacknämligt det positiva intresse som
skolöverstyrelsen ständigt har visat den
svenska folkhögskolan.

Det väsentliga är — såsom statsrådet
Edenman framhållit vid flera tillfällen,
bl. a. i anknytning till den interpellation
jag nyss nämnde -— att staten ger
sådana bidrag till folkhögskolan att
den ekonomiskt kommer i samma goda
belägenhet som övriga skolformer. Jag
vill därför understryka, att särskilda
utskottets uttalande på den punkten,
såvitt jag förstår, innebär en direkt beställning
till statsrådet av en positiv

Tisdagen den 15 december 1961

Nr 41

115

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

bidragsgivning i framtiden. Det heter
nämligen i utlåtandet på sid. 196: »Utskottet
har uppmärksammat, att skolöverstyrelsen
i sin anslagsframställning
för budgetåret 1965/66 framlagt
förslag i fråga om statsbidragsvillkoren,
och förutsätter, att Kungl. Maj:t
tar detta till utgångspunkt, även om
lösningen statsbidragstekniskt kan få
en annan utformning.»

Jag skall inte gå in på detaljer som
gör mig litet orolig när det gäller folkhögskolans
framtida utformning, t. ex.
bedömningen av det kompetensvärde
folkhögskolan kan komma att ge i jämförelse
med bl. a. fackskolan, eftersom
folkhögskolan ju är betygsfri. Denna
fråga om betygen har vi ju diskuterat
tidigare här i kammaren, och därför
skall jag inte ta upp den på nytt vid
detta tillfälle.

Jag vill till sist bara understryka
den stora betydelse som folkhögskolan i
framtiden kan komma att få och bör få
i fråga om vuxenutbildningen, ty vi
skall vara medvetna om att hur väl vi
än bygger ut vår utbildning i den form
som man i debatten har kallat ungdomsskola
— vilken omfattning den än kommer
att få i framtiden — så kommer
det att kvarstå ett behov av vuxenutbildning,
utbildning i något högre åldrar,
när vederbörande har kommit underfund
med att han av olika anledningar
kanske inte tog så mycket tid
till att inhämta kunskaper i sin ungdom
som han rimligen borde ha gjort.

I fråga om vuxenutbildningen finner
jag att TCO har haft mycket positiva
synpunkter visavi folkhögskolan. I sitt
remissyttrande över fackskoleutredningens
förslag säger TCO bl. a.: »Det
kan först konstateras, att folkhögskolan
har goda förutsättningar att göra en
värdefull insats på vuxenutbildningens
område. Kursplaner och undervisningens
uppläggning kan smidigt anpassas
efter de studerandes och samhällets
krav. Redan nu ger folkhögskolan med
den tredje årskursen (som förekommer
vid över 40 skolor) en utbildning, som

i många fall når över fackskole- och
gymnasienivå.» Detta är alltså TCO:s
mening i delta sammanhang.

TCO, som har en egen särskild utbildningskommitté,
har vidare anfört, att
enligt kommitténs mening bör folkhögskolorna
i framtiden kunna bli regionala
vuxenutbildningscentra. Deras
uppgift skulle då bli dels att genom sina
längre och kortare kurser på själva
skolan ge en hel eller partiell gymnasial
utbildning i huvudsak för ämnesområdet
inom det gymnasiala skolsystemets
sociala sektor, dels att inom
respektive regioner sprida ut motsvarande
utbildning genom att aktivera
de kommunala organen samt att bistå
med kursplanering och handledare/lärare.
Men, fortsätter TCO:s utbildningskommitté,
för att folkhögskolorna skall
kunna tjäna som regionala vuxenutbildningscentra
på här antytt sätt måste
den tillföras väsentligt ökade materiella
och personella resurser. De statliga
bidragen till nybyggnader, reparationer
och utrustning liksom till den
löpande verksamheten måste sålunda
avsevärt höjas. Därvid bör folkhögskolan
garanteras samma ekonomiska villkor
som kommer att fastställas för motsvarande
gymnasiala skolformer, d. v. s.
för det nya gymnasiet och fackskolan.
Därtill måste ges specialstöd för de
extra kostnader, som följer med internatformen.
Sedan kan det ju inom parentes
nämnas, att i samma yttrande
har TCO också tvärtemot departementschefen
den uppfattningen att postgymnasial
utbildning mycket väl kan förläggas
till folkhögskolorna.

Herr talman! Jag har med det sålunda
anförda velat påpeka folkhögskolans
betydande roll i den gymnasiala
utbildningen. Jag har också velat understryka
de synpunkter som i utskottsutlåtandet
har framkommit beträffande
ökningen av det statliga stödet för denna
skolverksamhet. Till utskottets ordförande
herr Näsström, som antydde
att folkhögskolan måste anpassa sig
genom att lägga sin utbildningsnivå på

116

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

ett högre plan, vill jag säga, att finge
man döma av TCO:s yttrande, så skulle
folkhögskolan i sin bästa form redan
ligga på det gymnasiala planet. Detta är
nog riktigt vid vissa folkhögskolor. Vid
andra ligger nog de flesta kurserna
något lägre, men det pågår en anpassningsprocess
inom den svenska folkhögskolan
som syftar till att verkligen
göra denna skolform till en aktiv och
positiv del i den gymnasiala och postgymnasiala
utbildningen. Dessutom vill
vi gärna få samhällets stöd för att
folkhögskolorna i verklig mening skall
bli centra för en kommande vuxenutbildning.

I övrigt, herr talman, ber jag vad
beträffar gymnasieformen att få instämma
i de förslag och yrkanden som
på debattens första dag ställdes av herr
Torsten Andersson.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Förvisso är det en stor
och genomgripande reform som vi i
dag debatterar och snart har att fatta
beslut om, en reform som vi har all
anledning att med tacksamhet anamma.
Detta utesluter inte att man på vissa
punkter kan hysa tvivel om att de framlagda
förslaget till alla delar är helt rätt
utformat. De erinringar jag här kommer
att göra gäller närmast en liten
men ingalunda obetydlig del av förslaget,
nämligen yrkesskolan. Av kända
skäl berörs den skolformen mycket
knapphändigt i förevarande proposition.
I det sammanhanget måste beklagas
att inte yrkesskoleutredningen
igångsatts i så god tid och arbetet bedrivits
i sådan takt att förslag kunnat
föreläggas riksdagen samtidigt med
gymnasie- och fackskolefrågorna. Nu
föreligger den risken att yrkesskolan
—■ som vanligt, skulle jag vilja säga —
kommer på efterkälken. Det gäller ändå
undervisningen för cirka 30 procent
av våra ungdomar.

Chefen för skolverket har vid flera
tillfällen förklarat att av våra cirka
300 yrkesskolor kommer minst hälften

att försvinna och återstoden att koncentreras
huvudsakligen till gymnasieorter.
Man kan fråga sig om inte höga
vederbörande så gripits av den mentalitet
som Per Myrberg så vackert och
gripande skildrar i sången om den gamla
kåken i 34:an, där det heter: »Nu
ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket
bort».

Jag vill inte bestrida att vår yrkesskola
till många delar är så bristfällig
att den behöver en kraftig upprustning
och till många delar behöver dela
34:ans öde. Men innan man tar ställning
till det, är det naturligt att man önskar
veta vad som kommer i stället. När
därför särskilda utskottet överst på sidan
194 i sitt betänkande förklarar, att
orter, som har viss yrkesutbildning
men inte får fackskola som motsvarar
denna utbildning, bör kunna tills vidare
få behålla yrkesskolan under förutsättning
att elevtillströmningen är
tillfredsställande, tycker vi, som lämnat
en motion om yrkesundervisningens
lokalisering, att man varit för tidigt
ute.

Det är möjligt att skolverkets chef
och andra som pläderar för en kraftig
centralisering av yrkesundervisningen
har rätt i sina propåer, men, herr talman,
innan riksdagen tar ställning till
yrkesskolans lokalisering är det väl ändå
nödvändigt att yrkesskoleutredningen
har lagt fram sina förslag och dessa
efter vederbörlig remissbehandling resulterat
i en kunglig proposition. Enligt
vår mening kan ett villkorslöst tilllämpande
av centralortsprincipen medföra
många nackdelar.

På yrkesutbildningens område — och
detta är numera mera omfattande än
yrkesskolan — måste eftersträvas en
nära samverkan med näringslivet. Det
län jag representerar — Västmanlands
län — har av lyckliga omständigheter
kommit längre i fråga om utformningen
av den nya grundskolan än de flesta
andra län. Länet har fått den stora förmånen
att vara ett försökslän, och
grundskolan har till 100 procent ge -

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

117

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. in.

nomförts. Fem fackskolor har börjat sin
verksamhet, och yrkesskolan är relativt
väl utbyggd. Det sistnämnda har till
stor del kunnat ske tack vare ett utomordentligt
gott samarbete mellan primärkommuner,
landsting ocli näringsliv.

Beträffande skolkostnaderna har
länsskolnämnden en förträfflig .statistik,
som klart redovisar skolkostnaderna
för varje elev i varje primärkommun.
Den visar att årskostnaden för elever
vid centrala verkstadsskolor är den
utan all jämförelse högsta, utan att man
därför vågar påstå att den utbildning
som ges skulle vara den allra bästa.
Tvärtom är det så att den i vissa avseenden
och för vissa yrken, exempelvis
inom byggnadsfacket, blir mindre
tillfredsställande på grund av svårigheterna
att nå önskvärd kontakt med
byggarbetsplatserna för att ge eleverna
en mera realistisk praktikutbildning.
Den billigaste, och jag vågar påstå den
bästa, undervisningen kan ges på de
yrkesskolor som drivs av eller i samarbete
med näringslivet. En industriskola
har betydligt större möjligheter
att följa med i fråga om maskinpark
och verktygsutrustning, och den har
även bättre möjligheter att sätta in välkvalificerade
lärarkrafter. I dessa frågor
är länsskolnämnden och övrigt ledande
skolfolk i länet absolut ense.

Nu har det efter länets ådalar och på
andra håll, där vattenkraft stått till
förfogande, en gång växt upp små hamrar
och små smedjor. En del har under
gångna tiders rationaliseringar
skattat åt förgängelsen, medan andra
växt upp till stora industrier, som alltså
inte har behagat förutse kommande
generationers centraliseringsiver. Det
är klart att ingenting är omöjligt, och
därför går det väl även an att flytta
industrierna till centralorterna, men så
värst praktisk politik verkar det inte
att vara. De är alltså enligt dagens paroll
fellokaliserade i så måtto, att de
inte passar in i yrkesutbildningsprogrammet.

Låt mig, herr talman, sammanfatta.
Det hade varit önskvärt att utredningen
om yrkesskolan bedrivits parallellt
med gymnasie- och fackskoleutredningarna
och att förslag lagts fram för riksdagen
samtidigt om de olika skolformerna.
Dä så ej kunnat ske, finns det
ingen anledning att riksdagen redan
nu, innan förslag om yrkesskolans utformning
presenteras, tar ställning till
frågan om yrkesskolans lokalisering.

Som jag redan har anfört, kan ett
villkorslöst tillämpande av centralortsprincipen
medföra många nackdelar.
På yrkesutbildningens område måste
eftersträvas en nära medverkan av näringslivet.
För detta eftersträvas en
spridning, inte en koncentration till
ett fåtal tätorter. Skall näringslivet engageras
i utbildningen, måste företag
och skola finnas på samma ort. Skolorna
har sin stora betydelse, inte bara
för den reguljära utbildningen utan också
för omskolning genom deltidskurser,
där restider blir ett stort hinder, för
uppskolning och fortbildning och för
det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.
Om det stora flertalet kommuner
inte skulle ha möjlighet att få någon
skola över grundskolan, kommer detta
att leda till en stark försämring av näringslivets
och kommunernas möjligheter
härvidlag.

Den styrning av den gymnasiala utbildningen,
som föreslås av samhälleliga
resursskäl och avnämarkrav liksom
möjligheterna till näringslivets
engagemang i yrkesutbildningen, synes
enligt vår mening starkt tala för att vid
planerings- och placeringsfrågor betydligt
flera faktorer beaktas än centralortsprincipen.
I stället för att enbart
beakta centralortsprincipens betydelse
för att motverka en felaktig utbildningsgeografi
bör man koncentrera intresset
på att genom en förnuftig och av stela
direktiv oberoende planerings- och placeringspolitik
åstadkom en förnuftig
och ur olika synpunkter riktig utbildningsgeografi.

Herr talman! Jag ämnar inte yrka hi -

118

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

fall till vår motion nr 863 i denna kammare
och nr 1052 i medkammaren. Jag
bär dock velat anföra dessa synpunkter
för att markera att motionärerna
anser sig helt obundna i fråga om yrkesskolans
lokalisering. Vi menar att
riksdagen får ta det ställningstagandet
den dag propositionen om yrkesskolans
framtida utformning kommer på riksdagens
bord.

Däremot vill jag, herr talman, på en
annan punkt ställa ett yrkande, nämligen
när det gäller utrymmet för religionsundervisningen.
Jag ämnar inte
så här i sista timmen ta upp någon
debatt på den punkten utan inskränker
mig till att säga, att jag där anser att
gymnasieutredningen lagt fram ett
bättre avvägt förslag än ecklesiastikministern
och särskilda utskottet. Jag
finner det olyckligt att undervisningen
i så viktiga ämnen som matematik och
samhällskunskap skall få sitta i kläm.
Jag vill även betona, att det inte bara
iir viktigt med en sund själ utan även
med en sund kropp. Därför är det beklagligt
att gymnastikundervisningen
fått så knappt utrymme för att möjliggöra
en ökad religionsundervisning.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till fröken Bergegrens och fru
Hörnlunds motion i andra kammaren
nr 1048.

I herr Söderbergs yttrande instämde
herrar Einar Eriksson (s), Dahl (s),
Oscar Carlsson (s) och Hedlund (s).

II: 1073. I nämnda motioner yrkades
att riksdagen i samband med beslutet
om de gymnasiala skolorna skulle uttala,
att de synpunkter på undervisningen
i ämnet samhällskunskap i gymnasium
och fackskola som framförts i
motionerna skulle vinna närmare beaktande
och att studiet i ämnet borde få
den utformningen att de fria och frivilliga
ideella organisationernas roll i
svenskt samhällsliv uppmärksammas,
att de internationella aspekterna på
ämnet konkretiserats genom övning i
analys och bedömning av samhällsstrukturen
i olika länder samt att eleverna
fortlöpande skulle orienteras om
utvecklingstendenserna inom svenskt
samhällsarbete beträffande viktiga frågeställningar
som är föremål för debatt
och överväganden. En sådan studieuppläggning
skulle enligt vår uppfattning
medföra att skolan på ett särskilt sätt
aktivt deltog i samhällsarbetet och i
elevernas sociala fostran.

Särskilda utskottet synes välvilligt ha
behandlat motionerna i fråga och sålunda
i sin skrivning poängterat: »Att
de i motionerna berörda momenten ingår
i undervisningen är, enligt utskottets
mening, väsentligt.» För detta utskottets
positiva ställningstagande är vi
motionärer tacksamma och tolkar detta
så att vad vi åsyftat med motionerna
kommer att beaktas vid överarbetningen
av läroplansförslagen.

Herr talman! Jag har inte annat yrkande
än det som ställts av utskottets
ordförande i början av debatten.

Herr HELLEBLADH (s):

Herr talman! Man har en känsla av

att tillräckligt och litet till är sagt i Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
denna fråga, och jag skall därför bryta Herr talman! Jag har avsiktligt vänden
kutym att hålla långa anföranden tat till denna stund, ty jag föreställer

som man har använt sig av. I samband mig att debatten nu är över. Jag skall
med den nära förestående avslutningen inte lägga mig i den i annan mån än
av denna debatt om särskilda utskot- att jag ber att få deklarera, att jag untets
behandling av Kungl. Maj:ts pro- der motionstiden anslöt mig till den
position nr 171 angående reformering motion som i denna kammare väckts
av de gymnasiala skolorna m. m. har av herr Virgin m. fl. Det är motionen
även behandlats motionerna I: 850 och nr 866. Samma motion har i andra

Tisdagen den 15 december 1964

Nr 41

119

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna in. m.

kammaren väckts av herr Nelander.
Jag bär vidare anslutit mig till den av
herr Erik Filip Petersson, herr NilsEric
Gustavsson och undertecknad
väckta motionen nr 861 i denna kammare.
Den motionen har i andra kammaren
likaledes förts fram av herr Nelander.
Jag har ingen anledning att
frångå min uppfattning, och olika talare
har på dessa punkter framställt yrkanden
som gör att jag vid voteringen
kommer att få tillfälle att följa den
uppfattning som jag sålunda har.

Emellertid har jag ett par specialyrkanden
att göra.

Till utskottets utlåtande punkt 3 ber
jag att i anslutning till motion i andra
kammaren av herr Dickson m. fl. —
nr 1046 — få yrka att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att
bland de värden som skolan, i detta
fall den s. k. gymnasiala undervisningen,
bör ha att ge eleverna måtte även
upptagas begreppet »gudsfruktan».

Kungl. Maj:t har — som framgår av
referat av propositionen på sidan 197
i utskottets utlåtande — framhållit att
respekt för sanning och rätt, för människans
egenvärde, för människolivets
okränkbarhet och därmed för rätten till
personlig integritet är en huvuduppgift
också för den sociala fostran som
skolans verksamhet skall omfatta.

Vid denna punkt har herr Dickson
yrkat att begreppet gudsfruktan bör införlivas
med dessa värden, och jag ber
att få yrka bifall till hans motion.

Till utlåtandet, punkt 89, ber jag vidare
med bifall till motion nr 1060,
punkt 7, i andra kammaren av herr
Hermansson m. fl. att få yrka att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att kommunerna icke måtte genom
föreliggande proposition och därmed
sammanhängande riksdagsbeslut
belastas med ytterligare kostnader för
skolväsendet.

I övrigt torde min uppfattning vara
i erforderlig utsträckning tillgodosedd
genom andra yrkanden och reservationer.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag vill först endast
rätta till en formulering i skrivningen
av reservation 24 vid punkten 50. Där
har skett en omkastning. Klämmen på
sidan 264 i utskottets utlåtande skall
lyda:

»50. att riksdagen må, i anledning av
motionerna I: 854 och II: 1071 samt
med bifall till motionerna 1:867 och
II: 1057, samtliga motioner såvitt nu är
i fråga, besluta att i samarbetsnämnderna
skall ingå en representant för
målsmännen.»

Till sist, herr talman, innan kammaren
företar detta ärende till avgörande
vill jag gärna lämna en personlig förklaring
och en av denna betingad upplysning.
Det gäller de gemensamma
samlingarna och tolkningen av de olika
skrivningarna.

Av protokollet framgår att jag i debatten
uttalat tveksamhet beträffande
utlåtandena i detta ärende, men att jag
dock anslutit mig till reservationen. I
samma yttrande efterlyser jag en förklaring
från departementschefen för att
avlägsna den i reservationen framförda
meningen, att departementschefens
skrivning i propositionen på denna
punkt var motsägande. I debatten i denna
kammare och tidigare i medkammaren
har herr Edenman ingående redogjort
för sin uppfattning och förtydligat
skrivningen. Dessutom har framställningen
klarlagts genom några exempel.
Personligen finner jag redogörelsen
klarläggande och helt i överensstämmelse
med de förhoppningar jag
har ställt på departementschefens tydning
av skrivningen i propositionen.
Därigenom kommer man nu att undvika
befrielseklausulen, och man lämnar åt
skolledningen att utforma samlingarna,
vilket måste vara en bättre väg. Detta
har också starkt framhållits här i debatten.

I någon mån tror jag också att det
forcerade arbetet inom utskottet har
omöjliggjort en sammanskrivning på
denna punkt. Hade vi haft längre tid

120

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

för debatt och personlig överläggning
och hade vi fått reda på det vi vet i
dag, tror jag att vi skulle ha nått fram
till en sammanskrivning.

Herr talman! Jag vill inte bidra till
att besluta om en ordning som enligt
min mening skulle skada skolarbetet,
och jag vill därför deklarera att jag på
denna punkt, trots att jag står på reservationen,
kommer att lägga ned min
röst. Jag hade tänkt att man under utskottets
arbete möjligtvis skulle ha fått
en annan formulering av utskottets yttrande,
men detta gick inte, delvis beroende
på tidsnöd.

Herr talman! Jag har velat lämna
denna förklaring därför att jag anser
det nödvändigt att man, när man går
ifrån en reservation, motiverar varför
man gör det.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Anledningen till att jag
återkommer är det yrkande som herr
Söderberg nyss ställde här under debatten.

Jag vill då klargöra att innebörden i
motionerna 846 i första kammaren och
1044 i andra kammaren är att en utökning
av timantalet för ämnet gymnastik
och idrott mycket väl kan ske, även om
det skulle medföra en utökning av den
sammanlagda schemabundna tiden. Vi
motionärer anser nämligen att det inte
är någon olycka, om man under denna
utökade tid ägnar sig åt gymnastik och
idrott. Det kan inte på något sätt vara
en belastning av elevernas studier, utan
bör — det framhålles i motionerna —
i stället betraktas som en aktiv rekreation
med hälsofrämjande effekt. Observera
att herr Söderbergs yrkande
går ut på att man skulle öka tiden för
gymnastik och idrott på bekostnad av
tiden för religionskunskap! Jag vill då
framhålla, att riksidrottsförbundet vid
sin sammankomst icke uttalade sig för
att ökningen skulle ske på bekostnad
av religionskunskapen — det yttrades
inte ett ord i den riktningen.

Jag ber, herr talman, att ånyo få yrka
bifall till reservationerna 11 b och

26.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har lyssnat mycket
intresserat på denna debatt. Den har
nu pågått i tre dagar, vilket i och för
sig är en sällsynt sak i riksdagens
historia. Det har framkommit många
olika synpunkter, och annat var väl inte
att vänta. Jag skall inte bli långrandig,
herr talman, men jag ber att få
vidröra några detaljer.

I fredags yttrade herr Källqvist litet
skämtsamt, att undertecknad hade medhåll
i klassen. Alla vet vad det betyder.
Lika skämtsamt får jag säga till herr
Källqvist, att om han med klassen menar
utskottet, var det så att jag på
grund av den stora lärarbristen blev
placerad i katedern, och det händer ju
ofta att just den mannen har ett visst
medhåll i klassen.

Nu säger herr Källqvist att han kommer
att lägga ned sin röst på en viss
punkt. Jag har ingenting att invända
mot det. Man är glad för varje syndare
som sig omvänder och bättrar.

Herr Virgin berörde några detaljer.
Han nämnde — och flera med honom
— något om den kristna etiken. Jag
har haft litet svårt att förstå vad han
menade med den saken. Men under de
senaste dagarna har jag läst en bok som
gör att det klarnat åtskilligt för mig.
Den boken heter »Hycklarna». Det är
en kristen människa som har skrivit
boken, och den handlar om andra kristna
människor. Sedan man läst den får
man en relativt klar bild av hur det
ligger till på detta område.

Herr Kilsmo höll ett intressant anförande
i fredags. Han anmärkte på läroboksnämnden
för vad som inte stod i
läroböckerna. Vi andra får nöja oss
med att anmärka på vad som står i
böckerna och som tydligen undgått läroboksnämnden.
Nu skall det bli en

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 11

121

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

tigt också enligt min mening fått Nobels
fredspris för sina insatser på det -

annan ordning, varför vi inte behöver
orda så mycket om det.

Herr Kilsmo berättade om en åttaårig
pojke som gav sin far en örfil och
överöste honom med svordomar. Vi
skall inte, herr Kilsmo, misströsta om
den pojken. När han om några år inhämtat
ett större ordförråd och fått en
spirande skäggväxt, får han säkert
uppträda i Sveriges Radio och TV, och
då är hans lycka gjord. Skulle det vara
alltför stor ko där, kan han väl — efter
att ha lärt sig en del andra fula ord
— bli en framstående författare. Om
han inte lyckas därmed, kan han kanske
köpa sig ett par gummistövlar och
trampa med dem i svart färg och sedan
göra avtryck av dem på en tavla och
få en utställning här i sammanbindningsbanan.
Det är klart att den pojken
kommer att klara sig utomordentligt
här i livet.

Herr Kaijser erinrade om att han
haft andra meningar om hur grundskolan
skulle se ut, och jag är den siste
som skulle vilja förmena någon riksdagsledamot
att ha en annan uppfattning.
Men herr Kaijser fortsatte och
sade så här: »Skulle det visa sig att
högern haft fel, kommer vi att så småningom
erkänna felet.» Jag gratulerar
de yngre riksdagsledamöterna till att
ha någonting att se fram emot. Herr
Kaijser sade också att ytterligare en
reservation hade fallit bort — och det
var ju tråkigt i och för sig.

I dag har herr Sörenson nämnt en
hel del om sin syn på saken. Jag vill
inte säga så mycket om detta, men han
nämnde doktor Martin Luther King. I
fjol sommar hade vi några stycken
från första kammaren och från medkammaren
tillfälle att besöka Martin
King i hans kyrka i Atlanta. Han höll
då en föreläsning för oss om rasproblemen
i Förenta staterna. Jag måste säga
att han icke med ett ord nämnde
dessa rasproblem ur s. k. religiös synpunkt,
utan han höll ett strikt anförande
om detta ämne. Han har ju blivit
världsbekant för detta och alldeles rik 6

Förslå kammarens protokoll 196b. Nr 41

ta område.

Herr Sörenson var en stund inne på
frågan om morgonsamlingarna, och
jag vet inte om han med avsikt eller
på grund av ett litet olycksfall i arbetet
underlät att nämna något om de
kristna samlingarna som departementschefen
och utskottet skriver om, men
jag tror att vi i detta sammanhang
också bör komma ihåg den saken.

Herr Eric Carlsson var inne på vad
han och många andra drömde i sin
ungdom, nämligen att vi skulle få en
skola och ett utbildningsväsende av
den art som vi nu står i begrepp att
besluta om. Jag kan försäkra herr Carlsson
att vi är många i denna kammare
som delar hans uppfattning på denna
punkt. Efter mångårigt utredningsarbete
har vi nu äntligen kommit fram
till den tidpunkt, då vi kan få ett gymnasium
och en fackskola som vi tror
kommer att vara till nytta för landets
ungdomar.

Herr Yngve Nilsson nämnde något
om kommunernas statsbidrag. De flesta
av kammarens ledamöter kan nog
instämma i vad han sade på den punkten.
Vi får noga bevaka händelseutvecklingen,
men det finns en detalj i
detta sammanhang som jag kanske
måste erinra om, även om det är obehagligt.
Vi önskar nämligen ett bättre
statsbidrag till kommunerna — i varje
fall gör jag det — men då bör vi kanske
också erinra om att vi måste vara
eniga om att skaffa pengar till statsverket
för att ge möjligheter till det bättre
statsbidraget.

Herr Svanström nämnde något om
våra folkhögskolor, som vi tidigare
resonerat om. Han var tacksam för departementschefens
positiva skrivning
och för utskottets inställning. Vi är nog
alldeles överens på denna punkt, men
får jag bara tillägga, att jag tror att
folkhögskolans framtid inte kommer
att bli beroende av statsbidrag och liknande
ting utan av hur ungdomarna

122 Nr 41 Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

själva ansluter sig till folkhögskoletanken.
Jag är inte riktigt säker på att
utvecklingen kommer att gå så som
många av oss önskar. Redan nu kan
vi märka, att ungdomar som gått igenom
en fullständig grundskola inte utgör
någon stor andel av eleverna i våra
folkhögskolor, något som inte förefaller
särskilt lovande.

Herr Söderberg nämnde att generaldirektör
Lövvbeer yttrat att hälften av
våra yrkesskolor kommer att försvinna.
Det är nog enligt min mening för tidigt
att profetera härom. Får jag erinra om
att när 1952 års yrkesskoleutredning var
färdig med sitt betänkande så att vi
år 1955 kunde fatta beslut i ämnet, så
fanns det en relativt liten förståelse
för yrkesskolorna. Dess bättre har förståelsen
växt undan för undan, för
vilket vi är mycket tacksamma. Men
jag vet vad som ligger bakom generaldirektör
Löwbeers yttrande. Både han
och vi vet att det finns många små
yrkesskolor, som bara består av en enda
avdelning och som till följd av sitt
läge tvingar ungdomar att ge sig in på
yrken, som de varken har lust eller
fallenhet för. Det är framför allt sådana
skolor som generaldirektör Löwbeer
åsyftar, när han talar om att en del
yrkesskolor kommer att försvinna. Den
centralisering som förutsatts på detta
område avser ju att ge ungdomarna
de valmöjligheter som de bör få. Vidare
bör jag erinra om att på de platser
där vi har gymnasier finns ibland flera
olika yrkesskolor. I sådana fall är
det ju rimligt att man organisatoriskt
sammanför dessa yrkesskolor. Härigenom
sjunker visserligen yrkesskolorna
numerärt, men antalet avdelningar
kommer inte att minska. Jag har för
min del mycket gott hopp om yrkesskolans
framtid. Det kommer nog att
visa sig, att får vi en modern uppläggning
av våra yrkesskolor ungefär motsvarande
den vi nu kommer att få när
det gäller gymnasier och fackskolor,
så skall säkerligen yrkesskolorna kun -

na hävda sig i konkurrensen även i
framtiden.

Herr talman! Jag är glad över den
positiva inställning till särskilda utskottets
utlåtande, som i allmänhet kommit
till uttryck här, och jag är ännu
mera glad över att våra ungdomar nu
skall få nya möjligheter till en god utbildning.
Det är dock på en punkt, som
jag vill erkänna att jag är orolig. Det
gäller lärartillgången. Jag vet inte hur
många av kammarens ledamöter som i
går afton såg i televisionen, att födelsetalen
i de nyaste årskullarna ökar väsentligt
— ja, till och med mycket
kraftigt och mer än vad man kunnat
förutse. Detta medför att vi om ett antal
år kommer att få ett mycket större
behov av lärare än vi har i dag. Alla
vet att vi redan i dag har svårigheter
att förse våra skolor med väl utbildade
lärare. Vi får se till att vi sätter in alla
våra krafter på att ytterligare öka lärarutbildningen,
men, som jag nämnde i
torsdags, vi måste samtidigt tillgodose
även andra yrkesgrupper, inte minst
på sjukvårdens område. Jag är dock
övertygad om att vi tillsammans skall
kunna lösa även dessa problem, allteftersom
de aktualiseras.

Herr talman! Jag ber ånyo att få yrka
bifall till utskottets förslag utom på en
punkt, där jag tidigare yrkat bifall till
en av mig in. fl. avgiven reservation.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att vid
ställandet av propositioner komme att
följas den i utdelad stencil upptagna
ordningen, dock att givetvis därvid
skulle göras tillägg för ytterligare, under
överläggningen framställda yrkanden
om bifall till vissa motioner, nämligen
i punkterna 3, 13 och 15.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkterna 1 och
2 hemställt.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten 3 förekomna yrkandena pro -

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

123

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

positioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen II: 1046; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 4—8
hemställt.

I fråga om punkten 9, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallais, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 a
betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 a
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 10 och 11
hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten 12 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan!, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —116;

Nej — 24.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

124

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 13 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att kammaren skulle bifalla
motionerna 1:861 och 11:1065; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I:
861, av herr Erik Filip Petersson m. fl.,
och II: 1065, av herr Nelander in. fl.

Då emellertid herr Petersson, Erik Filip,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej— 32.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten 14, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Källqvist m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan, vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Källqvist m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 57.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 15 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till motionen II: 1048; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

125

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

given varsel upplästes ocli godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 15, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen II:
1048, av fröken Bergegren och fru Hörnlund.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej — 24.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkten 16 hemställt.

Vidkommande punkten 17, anförde
herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt angående
utskottets hemställan samt vidare särskilt
beträffande utskottets motivering.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten 17 gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till densamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Källqvist m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4 a betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Källqvist in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 43.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å utskottets motivering i
punkten 17, yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna den motivering,
som föreslagits i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 b betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

126

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Den, som godkänner motiveringen
i särskilda utskottets utlåtande nr 1
punkten 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av fröken
Ljungberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 b betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —115;

Nej— 26.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen rörande
utskottets hemställan i punkten 18
propositioner, först på bifall till densamma
samt vidare därpå att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av fröken Ljungberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —117;

Nej — 26.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 19 och 20
hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
avseende punkten 21 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Ljungberg m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets i punkten 22 gjorda hemställan.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten 23 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
fröken Ljungberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 7 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därpå gjordes i enlighet med de beträffande
punkten 24 förekomna yrkan -

Tisdagen den 15 december 19G4

Nr 41

127

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

dena propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av fröken
Ljungberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten 25 hemställt.

Vidkommande punkten 26, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 26, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 33.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de angående
punkten 27 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av fröken Ljungberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 10 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de avseende punkten 28 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 11 b
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse;

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 11 b
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

128

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

uppfattning flertalet röstat för ja-propopositionen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 31.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 29—32 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 33 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Ljungberg m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 12 b betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 12 b
betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 34 och 35
hemställt.

Vidare gjordes i enlighet med de angående
punkten 36 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motion II: 1060 i förevarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 37 hemställt.

Med avseende å punkten 38, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 14
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg

Tisdagen den 15 december 1964

Nr 41

129

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 14
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
a ny o upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 39 hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de beträffande punkten 40
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fröken
Ljungberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 15 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 15
betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 117;

Nej — 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes enligt de angående
punkten 41 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
fröken Ljungberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 16 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten 42, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 17
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Första kammarens protokoll 1964. Nr 11

130 Nr 41 Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 17
betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 35.

Därjämte hade C ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 43
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Näsström m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näsström
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
anyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 76.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten 44 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Källqvist
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 19
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Källqvist m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 19 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och be -

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

131

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 53.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fru IVallentheim anmälde, att hon
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
båda voteringsknapparna.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkten 45 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 20
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 20
betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg be gärde

rösträkning, verkställdes nu vo tering

medelst omröstningsapparat; och

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Heträffande utskottets hemställan i
punkten 46 gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till densamma
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fröken
Ljungberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 21 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, soin bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 21
betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

132

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten
47 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av fröken Ljungberg m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 22 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 22
betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 26.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes enligt de avseende
punkten 48 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den

av fröken Ljungberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 23 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkten 49 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 50 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Källqvist
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 24
betecknade reservationen med av herr
Källqvist under överläggningen angiven
rättelse; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Källqvist m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 24 betecknade
reservationen, med av herr Källqvist
under överläggningen angiven rättelse.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

133

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

Ja — 80;

Nej — 02.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 51 hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 52 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 25
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse;

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 25
betecknade reservationen.

Då emellertid fröken Ljungberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 24.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i i)unkterna 53 och 54
hemställt.

Därefter gjordes angående utskottets
hemställan i punkten 55 propositioner,
först på bifall till densamma samt vidare
på bifall till motionen II: 1060 i
förevarande del; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten 56, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av fröken Ljungberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 26
betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Ljungberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 26
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde

rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och be -

134

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 31.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 57—59 hemställt.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten 60 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Kaijser vid utlåtandet avgivna,
med 28 betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 61—81 hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de avseende punkten 82 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Källqvist
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 32
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 82, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Källqvist m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 32 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 40.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 83 och 8i
hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten 85 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionen II: 1060 i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 86—88 hemställt.

Vidkommande punkten 89, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock bifall till motionen II: 1060 i förevarande
del.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

Tisdagen den 15 december 19(54

Nr 41

135

Ang. reformering av de gymnasiala skolorna m. m.

godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad särskilda utskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 89, röstar

9a,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen II: 1060,
av herr Hermansson m. fl., i förevarande
del.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 129;

Nej — 6.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Lager anmälde, att han vid den
nu företagna voteringen avsett att rösta
nej men av misstag nedtryckt båda voteringsknapparna.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna 90—94 hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de angående
punkten 95 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen II: 1060 i denna del;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 96—99
hemställt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Vissa exploateringskostnader m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående personalstater för
viss personal i teknisk tjänst vid marinen
m. m.

Jämväl beträffande detta utlåtande
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till UpplandsBro
kommun.

Även beträffande detta utlåtande hade
utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter
allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt.

136

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Om ett statligt institut för freds- och
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 210 samt bankoutskottets
utlåtande nr 48 och memorial
nr 49.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning
av väckt motion angående åtgärder
till stärkande av det svenska
folkstyret, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om kontinentalsockeln
m. m.; samt

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 191, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
överlåtelse till Västerås stad av drivmedelsanläggning
med tillhörande
markområde i staden, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ett statligt institut för freds- och
avrustningsforskning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av väckta
motioner om ett statligt institut för
freds- och avrustningsforskning.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (I: 361) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. (11:299), hade

avrustningsforskning

hemställts, att riksdagen i skrivelse till
regeringen måtte anhålla om snabbutredning
och förslag om upprättande av
ett statligt institut för freds- och avrustningsforskning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:361 och 11:299 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Innan kammaren om
några minuter godkänner utskottets utlåtande
och beslutar att ifrågavarande
motion inte skall till någon åtgärd föranleda,
vill jag säga ett par ord. Jag
är huvudmotionär i denna kammare
till ett förslag att man skulle skriva till
regeringen och hemställa om förslag att
upprätta ett statligt institut för fredsoch
avrustningsforskning.

Detta ärendes gång är så pass intressant
att jag tycker att den bör läsas in
till kammarens protokoll. Motionens
hela syfte är redan tillgodosett och vi
befinner oss i en situation där en motion,
som i praktiken är bifallen, nu
skall avslås.

I januari under ordinarie motionstid
väckte den kommunistiska gruppen
denna motion. Den remitterades i
vederbörlig ordning till utskott och låg
där under sommaren fram till höstsessionen.

Den 16 augusti tog statsministern upp
tanken i ett tal och förklarade att man
inom regeringen var intresserad av saken
och övervägde att göra en sådan
utredning.

Remissorganens yttranden är signerade
den 29 september. Den 23 oktober
kom en av denna kammares ledamöter
att erinra sig att man kanske borde göra
en påstötning hos regeringen — det
var för övrigt från den hjälpsamma
grannbänken. Interpellationen avlämnades
den 23 oktober. Statsministern
väntade med att svara på den till den
11 december, då han kunde ge ett dags -

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 11

157

färskt besked om att regeringen beslutat
tillkalla en utredning med det syfte
som motionen hade.

Jag har bara velat nämna detta för
att visa, att det kan vara ganska slingriga
vägar som ett kommunistiskt förslag
kan få vid vandringen från upphovsman
och utgångspunkt till slutstationen
här i kammaren.

Låt mig bara tillägga, att jag hoppas
att statsmakterna snabbt behandlar
denna fråga och att man tar all hänsyn
till det som säges i utrikespolitiska
institutets remissyttrande, nämligen
att man i sammanhanget också
gör en översyn av de svenska vetenskapliga
resurserna på freds- och konfliktsforskningens
arbetsfält och att det
snarast kommer till stånd en snabb utbyggnad
på detta område. Jag vill understryka
denna vädjan från utrikespolitiska
institutet. Vi anslår här i riksdagen
årligen ganska stora summor för
forskning, som tjänar militära ändamål,
och jag hoppas att man visar samma
generositet när det gäller forskning för
fredens syfte.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice
talmannen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 193, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
organisationen av delgivningsverksamheten
efter förstatligandet av polisväsendet
in. m., i vad propositionen hänvisats
till statsutskottet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om en översyn av domarlönerna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 191, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående vissa anslag
för budgetåret 19C4/65 till underrätterna
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

1 propositionen nr 200 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 13 november
1964, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet förordade riktlinjer
för personalorganisationen vid
hovrätternas administrativa avdelningar
och vid rådhusrätterna;

dels godkänna en i statsrådsprotokollet
redovisad överenskommelse den 10
november 1964 angående avlönings- och
anställningsvillkor för personal inom
domstolsorganisationen m. in.;

dels godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar
i avlönings- och pensionsförfattningar,
som utfärdats med stöd av riksdagens
beslut;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som erfordrades för
genomförande av de framlagda förslagen
samt meddela erforderliga övergångsbestämmelser; dels

bemyndiga Kungl. Maj:t att i
enlighet med vad departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet göra erforderliga
ändringar i berörda personalförteckningar
och fastställa personalförteckning
för underrätterna;

dels för tillämpning under första
halvåret 1965 godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet förordad
avlöningsstat för underrätterna;

138

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Om en översyn av domarlönerna

dels på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1964/65 under andra huvudtiteln
anvisa 1) till Underrätterna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 17 160 000
kronor; 2) till Underrätterna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 331 000
kronor; 3) till Underrätterna: Ersättningar
till nämndemän ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåret 1964/65 i enlighet med
vad som anförts i statsrådsprotokollet
medgiva överskridande av anslagsposter
som maximerats av riksdagen.

I anledning av propositionen hade i
en inom första kammaren av herr Alexanderson
väckt motion (I: 893) hemställts,
att riksdagen måtte i samband
med behandlingen av propositionen nr
200 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att i god tid före nästa löneförhandlingar
en samlad översyn måtte verkställas
av domarlönerna med hänsynstagande
till de synpunkter, som anförts
i motionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 13 november
1964 förordade riktlinjerna för
personalorganisationen vid hovrätternas
administrativa avdelningar och vid
rådhusrätterna;

II. godkänna den i statsrådsprotokollet
redovisade överenskommelsen den
10 november 1964 angående avlöningsoch
anställningsvillkor för personal inom
domstolsorganisationen m. m.;

III. godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen;

IV. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
avlönings- och pensionsförfattningar,
som utfärdats med stöd av riksdagens
beslut;

V. bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
de föreskrifter och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som erfordrades för genomförande
av de framlagda förslagen
samt meddela erforderliga övergångsbestämmelser; VI.

bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet

a) göra erforderliga ändringar i berörda
personalförteckningar;

b) fastställa personalförteckning för
underrätterna;

VII. för tillämpning under första
halvåret 1965 godkänna i utlåtandet införd
avlöningsstat för underrätterna;

VIII. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1964/65 under andra huvudtiteln
anvisa

a) till Underrätterna: Avlöningar ett
förslagsanslag av 17 400 000 kronor;

b) till Underrätterna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 331 000 kronor;

c) till Underrätterna: Ersättningar

till nämndemän ett förslagsanslag av
1 500 000 kronor;

IX. bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1964/65 i enlighet med vad
som anförts i statsrådsprotokollet medgiva
överskridande av anslagsposter
som maximerats av riksdagen;

B. att motionen I: 893 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I anslutning till den
proposition, som behandlas i förevarande
utskottsutlåtande, har jag väckt
en motion med förslag att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t begära en allmän
översyn av domarlönerna.

Jag har redan i motionen antytt, att
jag inte direkt väntat mig att detta förslag
skulle vinna bifall med hänsyn till
den okränkbarhet, som anses vidlåda
förhandlingsöverenskommelse i lönefrågor
och som val också ur vissa synpunkter
kan anses befogad. Jag har

Tisdagen den 15 december 1964

Nr 41

139

emellertid inte ansett mig kunna underlåta
att här påpeka vilka olägliga konsekvenser
det nuvarande systemet på
detta område leder till. Jag ser då frågan
ur statens egen synpunkt. Staten är
ju inte blott arbetsgivare utan framför
allt ansvarig för den samhälleliga verksamhet,
rättsskipningen, som det här
är fråga om.

Vid löneförhandlingarna kommer de
månghövdade och starkt organiserade
grupperna i förgrunden, medan de
•svagt organiserade sättes åt sidan. Om
man då från den statliga sidan inte ser
till att löneförhållandena blir sådana
att de främjar verksamhetens ändamål,
uppstår lätt oformligheter. I detta fall
förekommer t. ex. att vissa lagmän i
Svea hovrätt blir högre avlönade än
presidenterna vid de andra hovrätterna.
På något håll kan åklagare ha anledning
att ur lönesynpunkt se ned på
domare vid den domstol där de normalt
har att föra sin talan. Enligt min
mening bör det lönedepartement, som
endast ser till den finansiella sidan,
inte rimligen handlägga dessa frågor
utan till vederbörande fackdepartement
överlämna bedömandet av sådana frågor.
Så kan, såvitt man kan bedöma,
inte gärna ha skett i detta fall.

Det är ju klart, att oformligheter av
detta slag så småningom kan rättas till
och man kan hoppas att de kommer
att rättas till åtminstone i vissa delar
utan någon pekpinne från riksdagens
sida. Jag har dock, som sagt, inte ansett
mig kunna underlåta att genom ett
motionsyrkande i detta sammanhang
påpeka vilka resultat nuvarande förhandlingsmetoder,
som i vissa lägen
snarast kan liknas som hasardspel, kan
leda till.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Om en översyn av domarlönerna
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss upprustning
av Djurgården m. m.;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig långivning
för anskaffning av högertrafikbussar;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.; och
nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 199, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

202, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående utgifter å till -

140 Nr 41 Tisdagen den 15 december 1964

Ang. viss ändring av strafflagens bestämmelser om skadestånd

läggsstat I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; nr

205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1964/65, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 200 och 202—
206 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. viss ändring av strafflagens bestämmelser
om skadestånd

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 6 kap. strafflagen,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 november 1964 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 195, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i 6 kap. strafflagen.

I 6 kap. strafflagen funnos upptagna
vissa allmänna bestämmelser om skade -

stånd på grund av brott. Genom propositionen
hade framlagts förslag om
sådana ändringar i nämnda kapitel, som
föranleddes av att strafflagen med undantag
av 6 kap. 1—7 §§ den 1 januari
1965 skulle upphävas och ersättas av
brottsbalken.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta likalydande motioner,
nr 890 i första kammaren av herr Alexanderson
och nr 1098 i andra kammaren
av fru Gärde Widemar, i vilka motioner
hemställts att riksdagen vid sin
behandling av propositionen nr 195
måtte för sin del besluta, att 6 kap. 6 §
strafflagen från och med den 1 januari
1965 skulle få i motionerna angiven lydelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
1:890 och 11:1098, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 195.

Reservation hade avgivits av fru
Gärde Widemar samt herrar Hilding,
Nyman och Keijer, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med förklaring att
riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom förevarande
proposition, nr 195, framlagda förslaget
till lag om ändring i 6 kap. strafflagen
— måtte, med bifall till motionerna
I: 890 och II: 1098, för sin del antaga
förslaget med den ändringen, att
6 § erhölle i reservationen angiven lydelse.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Det är en reservation
fogad till detta utlåtande, men det kan
måhända inte göras gällande att det råder
någon djupare motsättning mellan
utskottsmajoritet och reservanter. Frågan
är snarast av praktisk natur men
därför inte betydelselös.

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

141

Ang. viss ändring av

De ändringar som bär föreslagits av
några paragrafer i strafflagens 0 kap.,
vilket upptar vissa allmänna bestämmelser
om skadestånd på grund av
brott, är påkallade av brottsbalkens genomförande.
Herr Alexanderson i denna
kammare och fru Gärde Widemar i
andra kammaren bär i motioner föreslagit
att riksdagen då också skall ta
tillfället i akt att ändra 0 § så att den i
olika avseenden får en rimligare och
bättre utformning. De stöder sig därvid
främst på ett yttrande av tre av lagrådets
ledamöter som uttalat sig i samma
riktning.

Det är framför allt ett missvisande
uttryck som man vill ha bort. Det står
nämligen, såväl i den gamla paragrafen
som i förslaget till ändring, att skadeståndsskyldigheten
bos barn och mentalt
sjuka skall prövas bland annat med
hänsyn till sinnesarten. Numera råder
det inga delade meningar om att detta
uttryck är olämpligt i sammanhanget
och att formuleringen även i övrigt är
otillfredsställande. Då menar motionärerna,
i likhet med tre av lagrådets ledamöter,
att paragrafen nu kan få en
annan och bättre formulering.

Utskottsmajoriteten tycker dock att
det är onödigt, eftersom det skall komma
ett förslag till en mer allmän reglering
på skadeståndsrättens område. Vi
reservanter har anslutit oss till motionärernas
förslag, eftersom vi inte kan
finna att en bättre formulering som
riksdagen antar redan nu på något sätt
skulle föregripa denna reglering. Det
ligger så att säga i den juridiska
stringensens intresse att redan vid detta
tillfälle göra paragrafen så bra som
möjligt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Som herr Hilding själv
nämnde föreligger knappast några meningsskiljaktigheter
i sak mellan å ena
sidan utskottsmajoriteten och å andra

strafflagens bestämmelser om skadestånd
sidan reservanterna, .lag vill närmast
betrakta reservationen som en reservation
för dess egen skull.

Herr Hilding nämnde att det i den
föreliggande propositionen endast upptas
formella ändringar av 6 kap. strafflagen,
vilka erfordras för dess anpassning
till brottsbalken. Vidare nämnde
herr Hilding att det inom den närmaste
tiden väntas förslag till lag om allmänna
bestämmelser om skadestånd.

Även utskottsmajoriteten anser det
naturligt att i detta sammanhang en
modernisering av lagtexten äger rum
också i det avsnitt som reservanterna
berör. Då emellertid den gällande lagtexten.
en lång följd av år har kunnat
tillämpas på ett förståndigt sätt utan
att någon lidit rättsförlust, har majoriteten
inte ansett det motiverat att
i detta sammanhang bryta ut denna lilla
detalj, utan moderniseringen bör
kunna anstå tills förslag om allmänna
bestämmelser om skadestånd föreligger.
Då får lagtexten behandlas i sitt
rätta sammanhang.

Hem talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
organisationen av delgivningsverksamheten
efter förstatligandet avpolisväsendet
in. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlå -

142

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. bidragsgivning till vissa räkfiskare
tande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1964/65, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. bidragsgivning till vissa räkfiskare

Under hänvisning till vad som anförts
under kapitalbudgeten rörande lån
till vissa räkfiskare hade Kungl. Maj:t
hemställt, att riksdagen måtte till bidrag
till vissa räkfiskare anvisa ett förslagsanslag
av 350 000 kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:891, av herr Magnusson m. fl., och
II: 1101, av herr Johansson i öckerö
in. fl., i vilka motioner hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att Kungl. Maj:t måtte
låta närmare utreda frågan om formerna
för ersättning till äldre fiskare, som
tidigare bedrivit och alltjämt bedreve
räkfiske inom konventionsområdet men
på grund av de norska åtgärderna bleve
tvingade att sluta med detta fiske.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
891 och II: 1101, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i propositionen föreslagits
beträffande formerna för bidragsgivning
till vissa räkfiskare,

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i övrigt till Bidrag till vissa räkfiskare
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 350 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Mils Hansson, Hermansson, Gunnar
Pettersson, Elmwall, Johansson i
öckerö och Persson i Heden, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla

den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj:ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 891 och II:
1101, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte låta närmare utreda frågan
om formerna för ersättning till vissa
räkfiskare samt att Kungl. Maj :t så snart
sig läte göra för nästkommande vårriksdag
måtte framlägga närmare förslag
i detta avseende.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Magnusson
och Arweson.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att överläggningen vid denna punkt
jämväl finge omfatta övriga punkter i
utlåtandet. Eventuella yrkanden borde
dock, fortsatte herr förste vice talmannen,
ställas vid de särskilda punkterna,
sedan de var för sig föredragits.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Vi har nu att fatta beslut
om stöd och lån åt vissa räkfiskare
i norra delen av Bohuslän, vilka bedrivit
fiske i den yttre delen av Oslofjorden.
Fiske inom detta område bär utförts
av såväl svenska som norska fiskare
alltsedan den tid Bohuslän tillhörde
Norge. I slutet av 1940-talet begärde
norrmännen att dessa fiskevatten
helt skulle förbehållas norska fiskare.
Efter förhandlingar mellan svenska och
norska regeringar träffades den 20 december
1950 en överenskommelse som
medgav svenska fiskare att även i fortsättningen
bedriva fiske i den yttre delen
av Oslofjorden mot att norska fiskare
fick bedriva fiske på vissa svenska
vatten.

Denna överenskommelse bär sedermera
uppsagts av norrmännen, varefter
Kungl. Maj:t den 29 mars 1963 godkänt
en överenskommelse mellan Sverige och
Norge om att överenskommelsen skall
upphöra att gälla i och med utgången
av år 1964. 1 fredagens konselj i förra

Tisdagen (lön 15 december 1964

Nr 41

143

veckan uppsades från svensk sida rätten
för norska fiskare till fiske på
svenskt vatten i och med utgången av
<letta år.

Halden Arbeiderblad kommenterar
denna uppsägelsc i en förstiasi desartikel
i lördags under rubriken »Nordmennen
får ikke fiske langs Bohuslän». Först
återges meddelandet om uppsägelsen
från svensk sida. Tidningen upplyser
också om att överenskommelsen uppsades
från norsk sida för ett par år sedan,
och man är därför ingalunda förvånad
över att även svenskarna uppsagt
överenskommelsen. Tidningen slutar sin
artikel med följande: »Rätten för norska
fiskare till att driva fångst i det
aktuella området har icke haft någon
större betydelse för norrmännen. De
svenska västkustfiskarnas krav om kraftigare
repressalier som svar på Norges
uppsägelse av räkavtalet avvisades av
den svenska regeringen.»

Norrmännen har sålunda icke ansett
att rätten till fiske på vissa svenska
vatten bär varit av något värde i förhållande
till den fördel som svenska fiskare
haft genom att få fiska i yttre delen
av Oslof jorden. Oslof jordens yttre
del, som varit det område om vilket
striden stått, är särskilt gynnsam för
räkfiske. I östra delen av området löper
nämligen i nord-sydlig riktning en
djupränna som fortsätter upp mot Oslofjorden.
Rännan når ned till ett djup
av cirka 350—400 meter, medan djupet
öster och väster om rännan uppgår till
cirka 100 å 200 meter. Rännan sträcker
sig endast till ringa del söder om sydgränsen
för det överenskomna området
som de svenska fiskarna nu måste lämna.
Den del av rännan som svenska fiskare
i fortsättningen får tillträde till är,
som norrmännen själva medger, utan
betydelse för räkfiske. Nordhavsräkan
lever på förhållandevis djupt vatten och
kräver hög salthalf. Den påträffas icke
i sådan mängd att den kan bli föremål
för fiske från svensk sida mer än utanför
nordbohuslänska kusten. Genom att
nu fiskarna i strömstadsområdet av -

Ang. bidragsgivning till vissa räkfiskare
stänges från fiskevattnen strax utanför
Kosteröarna tvingas dessa fiskare att
gå ut på betydligt avlägsnare fiskevatten,
som fordrar både större båtar med
kraftigare motorer och flera mans besättning.
De båtar som nu måste utbytas
är icke lämpade för annat fiske. Man
får därför utgå ifrån att försäljningen
av dem kommer att innebära betydande
förluster. Då det emellertid får anses
vara ett allmänt intresse både att de
fiskare som nu fått svårigheter undgår
alltför stora förluster och att fiske av
räkor fortsätter, så är såväl departementschefen
som jordbruksutskottet
överens om att lämna statligt stöd i
form av lån för inköp av större båtar
och bättre redskap.

Jag vill här påpeka att räkfiske näst
efter sillfisket är vårt förnämsta fiske
och att man därför med all rätt bör
satsa på det. Yi är överens om att ge
hjälp med lån. Vi är också överens om
att i den mån lånebehovet i något fall
kan bli större än 180 000 kronor bevilja
något större belopp. Vad vi däremot
icke lyckats komma överens om är återbetalningen.
I motionerna 1:891 och
II: 1101 har hemställts att avskrivning
på beviljade lån skall medges med 40
procent på sätt fiskeristyrelsen föreslagit.
Vi motionärer anser att denna
40-procentiga avskrivning av lånen är
nödvändig om vi vill medverka till att
kompensera de förluster som dessa fiskare
gör genom att de tvingas avyttra
sina nuvarande båtar till underpris. Avskrivningen
är också en stimulans till
att anskaffa sjösäkra och moderna båtar
som ger dessa yrkesutövare diet allra
bästa skyddet i ett hårt och farofyllt
yrke. För att den som erhåller lån för
inköp av ny båt icke därmed skall erhålla
större avskrivning än vad förlusten
av försäljningen av den gamla båten
inneburit vill vi begränsa avskrivningen
till 60 000 kronor.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Riksdagen har i dag att
ta ställning till eu fråga som berör ett

144

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. bidragsgivning till vissa räkfiskare
par hundra bohuslänska fiskare på ett
mycket ingående och, jag vågar säga,
ödesdigert sätt.

Det gäller avvecklingen av en överenskommelse
från 1950 mellan Sverige
och Norge som innebär att de bär berörda
räkfiskarna från årsskiftet inte
längre bär möjlighet att fiska på sitt
gamla fiskevatten. Därigenom bär
grundvalen för deras ekonomi på ett
markant sätt förändrats och försämrats.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30
innehåller förslag för reglering av deras
ekonomiska situation. Min länskamrat
herr Magnusson har alldeles nyss
varit uppe i talarstolen och talat om
räkfisket i det berörda området. Han
har också anlagt några synpunkter på
avskrivningsfrågan i detta sammanhang,
där han och jag samt flera andra
ledamöter är reservanter. Jag skall därför
inte gå in så mycket på den saken.
Jag vill i väsentliga delar instämma i
vad herr Magnusson sade.

Utöver det som herr Magnusson anförde
finns det emellertid ett avsnitt
där vi inte bär precis samma uppfattning
— det gäller framför allt de bidrag
som skall utgå till sådana fiskare
som i fortsättningen har små eller inga
möjligheter att fortsätta fisket. Det har
ju företagits en utredning som genomgående
ligger till grund för både Kungl.
Maj :ts förslag och utskottets ställningstagande.
Den bär bland annat när det
gäller bidrag ställt frågan öppen om en
ytterligare utredning. Det finns helt säkert
en hel del aspekter att lägga inte
minst på den frågan. Vi rör oss här på
ett område som förutom dessa speciella
problem som gäller fiskare också har
betydelse för befolkningen över huvud
taget. Jag vill i det sammanhanget erinra
om att den lokaliseringsdebatt som
vi skall ha i morgon bland annat också
gäller detta område, som alltså på visst
sätt är ett problem- eller ett utvecklingsområde,
om jag så får uttrycka mig,
och det gör inte minst frågan om dessa
fiskares ställning ytterligare prekär.

Jag skall alltså inte uppehålla mig vid

avskrivningsfrågan som herr Magnusson
var inne på. Jag skall inskränka mig till
att tala om bidragsfrågan, och det som
gör att vi reservanter inte kunnat ansluta
oss till Kungl. Maj :ts förslag och
inte heller till utskottets mening i detta
sammanhang.

Kungl. Maj :t föreslår ju ett engångsbidrag
på högst 10 000 kronor, som i
övrigt bedöms efter vederbörandes inkomst-
och förmögenhetsförhållanden,
Som jag sade finns det många aspekter
att lägga på frågan. Fiskeristyrelsens utredning,
som utfördes gemensamt med
arbetsmarknadsstyrelsen och Västkustfiskarenas
centralförbund, ansåg att en
ytterligare utredning vore påkallad på
detta område. Man har angivit en medelsanvisning
men vill gärna återkomma
till en ny utredning på detta speciella
avsnitt.

Vi reservanter har anslutit oss till
den meningen. Jag vill visst inte säga
att förslaget om 10 000 kronor generellt
är ett dåligt förslag i och för sig —
i många fall kan det säkerligen någorlunda
täcka det behov som föreligger,
men i många andra fall, som jag närmast
skulle vilja beteckna som katastroffall,
är det angeläget att få en mera
individuell bedömning, vilket jag hoppas
att en sådan utredning skulle kunna
åstadkomma. Därför har vi inte kunnat
ansluta oss till Kungl. Maj :ts och
utskottets förslag på denna punkt. Vi
vill bygga på fiskeriutredningens förslag
om ytterligare utredning på detta
område.

Jag skall nöja mig med detta med
hänsyn till vad herr Magnusson sagt. Jag
vill bara, även om bänkarna är glest
besatta, rikta en vädjan till kammaren
att i detta, jag vågar säga säregna, fall
ändå hjälpa dem som oförskyllt står i
en mycket besvärlig och beträngd ställning.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Magnusson säger att vi i utskottet är

Tisdagen den 15 december 1964

Nr 11

överens med Kungl. Maj:t om att de fiskare
som nu utestängs från ett visst område
vid norska kusten bör erhålla ett
stöd för »in fortsatta verksamhet. Det
är beträffande detta stöd som reservanterna
har en annan mening än utskottsmajoriteten,
som i detta fall helt följer
Kungl. Maj :ts förslag.

Jag måste rent personligen säga att
jag, när jag läst utredningen och departementschefens
förslag, fått den uppfattningen
att detta är ett av de mest
välvilliga förslag som en departementschef
kan lägga fram på detta område.
Jag skulle gärna vilja beteckna det som
verkligt generöst att lägga fram ett förslag
för en grupp av sammanlagt ungefär
20 fiskare. Reservanterna vill gå
ännu längre än vad departementschefen
har gjort, vill att lånen skall avskrivas
med 40 procent — dock enligt reservationen
högst 60 000 kronor — och vill
ha ny utredning beträffande det särskilda
stödet på upp till 10 000 kronor
för vissa fiskare.

När det gäller lån för inköp av nya
fiskebåtar bär Kungl. Maj:t gått längre
än vad som nu gäller för lån från fiskerilånefonden,
där beloppet är begränsat
till 150 000 kronor. Kungl. Maj:t föreslår
här 180 000 kronor. Därefter har
utskottet sagt att vi kan medge att
Kungl. Maj :t, om särskilda omständigheter
föreligger, skall kunna gå längre
än till 180 000 kronor.

De här lånen kommer för det första
att löpa med två års ränte- och amorteringsfrihet,
vilket i och för sig betyder
en kraftig subvention. För det andra
kommer de därefter att löpa med fyra
procents ränta. Om de ärade kammarledamöterna
jämför med det nuvarande
ränteläget på marknaden, finner de
att det även här i realiteten föreligger
en subvention och att fiskarna behandlas
mycket välvilligt.

Arbetsmarknadsstyrelsen har uppmärksammat
situationen för dem som
inte kan komma i åtnjutande av dessa
lån och vill övergå till annan verksamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen kom -

145

Ang. bidragsgivning till vissa riikfiskare
mer att hjälpa dem, och departementschefen
har föreslagit att sådana fiskare
som inte kan fortsätta sin verksamhet
skall kunna erhålla ett engångsbelopp
på högst 10 000 kronor.

Om jag hade kunnat säga till de cellulosaarbetare
i mina trakter som i
våras blev utan arbete på grund av att
en fabrik lades ned, att riksdagen skulle
anslå 10 000 kronor till var och en
därför att de förlorade sin sysselsättning,
tror jag de skulle ha tagit emot
det med öppna armar. Jag tror också
att alla andra här i landet som genom
rationalisering eller genom nedläggning
av industrier oförskyllt blir utan
arbete skulle ta emot pengarna med
uppsträckta armar.

I det här fallet vill reservanterna ha
en ny utredning vilket såvitt jag förstår
innebär att de skulle önska ett
högre belopp än 10 000 kronor. En ny
utredning innebär emellertid att ärendet
förhalas. Enligt uppgift som utskottet
har fått rör det sig om ett 50-tal fiskare,
och möjligheterna att ge dem bidrag
skulle på detta sätt förhalas. Avtalet
utgår ju vid årsskiftet.

Reservanterna föreslår nu att det
skall företas en snabbutredning så att
ärendet kan läggas fram igen till vårriksdagen.
För det första tycker jag
emellertid att beloppet är väl avvägt,
och för det andra tycker jag att man
inte bör ge förhoppningar om ett högre
bidrag, vilka kanske inte kan infrias
om man slår in på linjen med en ny
utredning.

Detta är, herr talman, i korthet motiveringarna
för att utskottsmajoriteten
med bara vissa smärre ändringar har
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! På grund av olyckliga
omständigheter har det slumpat sig så
att ingen av högerpartiets representanter
i första kammaren finns antecknad

146

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. bidragsgivning till vissa räkfiskare
under utlåtande nr 30 från jordbruksutskottet.
Det innebär emellertid inte
att vi har varit frånvarande vid realbehandlingen
av frågan. Både herr
Isacson och jag, som suttit på ärendet,
deltog i den preliminära behandlingen
och anslöt oss då till de förslag som utskottsmajoriteten
sedan har framfört.
Vid det tillfället var emellertid motionstiden
inte utgången, och på grund
av olika omständigheter var vi båda
förhindrade att delta i sammanträdet
när de slutgiltiga besluten fattades och
utskottsutlåtandet justerades.

Om vi hade varit med vid det tillfället,
skulle vi ha anslutit oss till utskottsmajoritetens
förslag. Vi anser
nämligen båda — jag talar i huvudsak
för mig själv men vet att herr Isacson
har samma uppfattning — att Kungl.
Maj:t har visat stor generositet när det
gäller frågan om ersättning till de räkfiskare
som blir tvungna att lägga om
sin verksamhet.

Jag har därvidlag samma mening
som utskottets vice ordförande har
framfört här tidigare. Jordbruksutskottet
har också på en väsentlig punkt
ändrat och förbättrat de föreslagna bidragsmöjligheterna
genom att föreslå
att Kungl. Maj:t, om särskilda omständigheter
föreligger, skall få höja de föreslagna
lånens belopp utöver 180 000
kronor, som propositionen föreslog. Vidare
innebär propositionen vissa möjligheter
för Kungl. Maj :t att om särskilda
omständigheter föreligger medge
befrielse från återbetalningsskyldighet
för dessa lån. När det gäller den
kontanta ersättningen till sådana räkfiskare
som inte kan fortsätta med sitt
arbete, har jag slutligen den uppfattningen
att det är bättre att vi i dag beviljar
det belopp som här är föreslaget
än att vi skall skjuta på frågan i avvaktan
på en kommande utredning.

Herr talman! Jag har bara velat framhålla
att herr Isacson och jag, om vi
hade varit med vid slutjusteringen av
ärendet, skulle ha anslutit oss till majoritetens
förslag. Jag ber med dessa

ord att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr DAHL (s):

Herr talman! I olika sammanhang
brukar vi älta det nordiska samarbetets
betydelse, och vi försöker även på olika
fronter nå fram till överenskommelser
där man visar god vilja och ömsesidigt
tillmötesgående.

Jag tror att man kan säga att den
fråga som vi nu behandlar upppenbart
och starkt kontrasterar mot dessa strävanden
till nordiskt samarbete. När
norrmännen på sin tid lade fram förslaget
att svenskarna inte skulle få vara
med och fiska i dessa vatten där de
sedan hedenhös fiskat, var det kanske
inte så mycket att göra åt saken. Jag
vill inte heller säga att regeringen under
de förhandlingar, som i olika etapper
förts för att om möjligt komma till
rätta med denna svåra situation, skulle
ha underlåtit någonting då det gällt att
hävda de svenska intressena och de
synpunkter man har bland fiskarna
som sysslat med räkfisket här uppe.
Men vi får väl ändå säga att slutet på
hela historien mera ger intryck av att
norrmännen vill vara »sig selv nok»
än arbeta på nordisk basis till gemensamt
bästa.

Man bör kunna begripa att det blir
eu fullkomlig chock för de människor,
som bor ute på öarna här uppe och
som inrättat sig för detta fiske och generation
efter generation varit vana
att ha sina fiskeplatser där ute, när de
nu ställs inför denna situation. Vi kan
inte, som jordbruksutskottets vice ordförande
gör, jämföra med den situationen
att en fabrik läggs ner och folk
blir arbetslösa. Det är klart att också
dessa människor ställs i en svår situation,
som de utan egen förskyllan råkat
in i. Men förhållandet synes mig vara
i viss mån annorlunda när man i internationellt
sammanhang försätts i den
situation räkfiskarna i norra Bohuslän
kommit i.

Tisdagen den 15 december 1904

Nr 41

147

Dessa människor tvingas nu sluta
med fisket därför att deras båtar är
för små att gå längre ut i öppna havet;
räkfiske där fordrar också en annan
utrustning. Antingen tvingas man flytta
från de områden där man nu bor
eller också får man skaffa sig större
båtar och andra redskap. Och i bägge
situationerna blir det självfallet stora
ekonomiska konsekvenser.

Jag vill gärna erkänna att regeringen
generöst har föreslagit en soulagering i
olika former till de människor som
kommer i denna situation. Man är tacksam
för det — och jag tror att även
fiskarna är tacksamma — men hur generöst
förslaget än är kan man inte säga
att det är tillräckligt för dessa människor.
Deras situation är ytterst prekär
och de har stora ekonomiska svårigheter
— dessa människor hör inte
till dem som skördat några stora förtjänster
genom åren, de har inte kunnat
skaffa sig förmögenheter eller stora
kapital på banken o. s. v., utan de
har haft det knalt även om de klarat
sig ganska bra på sitt fiske.

När motionärerna anfört andra synpunkter
i fråga om stödet till räkfiskarna
och i fråga om möjligheterna att
hjälpa dem är det följaktligen inte något
utslag av kritik i och för sig av regeringens
förslag utan ett försök att,
på basis av den kännedom om förhållandena
som motionärerna har genom
att de bor inom dessa områden, tillgodose
ett berättigat intresse av stöd från
statens sida.

Jag tycker att de synpunkter som har
anförts både av herr Magnusson och av
herr Hermansson är så pass bärande
att det inte kan sägas vara fråga om
någon otacksamhet från bohuslänningarnas
sida när de inte vill acceptera budet
i propositionen. Motionärernas förslag
utgör en komplettering till regeringens
förslag. Vad motionärerna begär
är endast vissa ändrade villkor i
syfte att förbättra situationen för räkfiskarna.

Med dessa ord ber jag att få yrka bi -

Ang. bidragsgivning till vissa räkfiskare
fall till det förslag som herr Magnusson
framfört.

Herr RISBERG (h):

Herr talman! Vi kommer i morgon
att få en debatt kring lokaliseringsfrågan.
Jag skall inte här ta upp den frågan,
men vi bör dock hålla i minnet
att till det stödområde, som vi i morgon
kommer att diskutera, hör också
norra Bohuslän. Den fiskarbefolkning
som lever inom detta område är i hög
grad värd det stöd som vi kan ge den.
Jag skall inte förlänga debatten utan
nöjer mig med att instämma i vad som
tidigare sagts från bohusbänken.

Jag yrkar således bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
anförde, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. 1, yttrade vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten 2 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

148

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

Ang. lån till vissa räkfiskare

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 42.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 2 hemställt.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Ang. lån till vissa räkfiskare

Kungl. Maj:t hade föreslagit, att riksdagen
skulle till lån till vissa räkfiskare
anvisa ett investeringsanslag av
3 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 891, av herr Magnusson m. fl., och
II: 1101, av herr Johansson i öckerö
in. fl., i vilka motioner hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte
besluta, att enligt fiskeristyrelsens förslag
lånen skulle vara avsedda för anskaffning
av räktrålare och något maximibelopp
för enskilt lån icke skulle
fastställas samt att avskrivning å beviljade
lån skulle medgivas med 40 procent
på sätt fiskeristyrelsen föreslagit.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) lämna utan bifall motionerna I:
891 och II: 1101, såvitt däri förordats
viss generell avskrivning av lån till vissa
räkfiskare,

2) lämna utan åtgärd motionerna I:
891 och II: 1101, såvitt anginge användningsområdet
för nyssnämnda lån,

3) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 891 och II: 1101,
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att, när särskilda omständigheter
förelåge, medgiva, att sagda lån finge
utgå med högre belopp än 180 000 kronor,

4) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i övrigt till Lån till vissa räkfiskare
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1964/65 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Vid denna punkt hade avgivits två,
med 2 och 3 betecknade reservationer.

I reservationen 3, av herrar Nils
Hansson, Hermansson, Magnusson, Gunnar
Pettersson, Elmwall, Johansson i
öckerö och Persson i Heden, hade reservanterna
ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 891 och II: 1101, såvitt däri förordats
avskrivning av lån till vissa räkfiskare,
besluta, att generell avskrivning å sagda
lån skulle medgivas med 40 procent,
dock högst med ett belopp av 60 000
kronor för varje enskilt lån.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 3 under punkten 5.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därun -

Tisdagen den 15 december 1964

Nr 41

149

der yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt rörande mom. 1 samt vidare
särskilt angående punkten i övrigt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Nils Hansson in. fl. vid punkten
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten 5 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. lån till vissa räkfiskare
Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
punkten 5.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att statsutskottets
memorial nr 210 skulle uppföras sist å
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse till Västerås
stad av drivmedelsanläggning med tillhörande
markområde i staden;

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av delgivningsverksamheten efter förstatligandet
av polisväsendet m. m., i
vad propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1964/65 till underrätterna
m. m.;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss upprustning
av Djurgården m. in.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig långivning
för anskaffning av högertrafikbussar; nr

382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in.;

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

150

Nr 41

Tisdagen den 15 december 1964

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65, i vad propositionen avser inrikespartementets
verksamhetsområde;

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1964/65,
till Vissa exploateringskostnader m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående personalstater för
viss personal i teknisk tjänst vid marinen
in. in.; och

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till UpplandsBro
kommun.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren
.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

396, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående ordinariesättning av
vissa tjänster i riksgäldskontoret och
vid riksdagens ekonomibyrå;

nr 397, till delegerade för riksdagens
verk angående bestämmelser om
tjänstgöringstraktamente till JO:s och
MO:s ställföreträdare; samt

nr 398, till fullmäktige i riksbanken i
anledning av dels framställning angående
Tumba pappersbruk, in. m., dels i
ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om kontinentalsockeln
in. in.; samt

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett tilläggsavtal till överenskommelsen
den 16 november 1949 mellan svenska
regeringen och polska regeringen angående
ersättning för de .svenska intressena
i Polen.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 402, till
Konungen angående val av suppleanter
i riksbanken och riksgäldskontoret;
dels ock riksdagens förordnanden:
nr 403, för herr Hans Gustafsson att
vara suppleant för fullmäktig i riksbanken;
samt

nr 404, för herr Ingvar Svanberg att
vara suppleant för fullmäktig i riksgäldskontoret.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.47.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1965. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020