Fredagen den 10 november (Riksdagens protokoll 1961:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30

ANDRA KAMMAREN

1961

10—15 november

Debatter m. m.

Fredagen den 10 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Magnusson i Borås ang. vissa prognoser som legat till grund

för framlagda skatteförslag.............................. 5

fröken Karlsson ang. publicering av yttrandena över 1957 års skol berednings

betänkande................................. 7

Svar på interpellationer av:

herr Lundberg ang. kostnaderna för sjuktransporter, m. m....... 8

herr Börjesson i Falköping ang. utbetalning av sjukpenning i vissa

fall................................................. 10

Svar på fråga av herr Gustafsson i Borås ang. jaktlagstiftningens bestämmelser
om skadeskjutna djur........................... 11

Svar på interpellation av herr Elmwall ang. tillämpningsföreskrifterna

i fråga om stödlånen..................................... 12

Interpellation av herr Antonsson ang. lagstiftningen om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet...................... 17

Tigdagen den 14 november

Svar på fråga av herr Eliasson i Sundborn ang. pensionsförmånerna

åt vissa änkor.......................................... 20

Svar på interpellation av herr Heckscher ang. den svenska försvars beredskapen.

........................................... 20

Interpellationer av:

herr Källstad ang. folkhögskolans framtida ställning och utformning 46

herr Holmberg ang. behandlingen av utlänningsärenden......... 47

fröken Elmén ang. vissa reservtelegrafexpeditörers pensionsrätt ... 48

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 15 november

Hemvärnets uniformsutrustnlng.............................. 50

Rätt för folkhögskola att avge vitsord för elev.................. 51

Broförbindelse mellan Öland och fastlandet..................... 56

Upphävande av avtal om breddning av järnvägslinjen Harmånger—

Bergsjö ............................................... 63

Anordnande av särskilda gångbanor vid tillfarter till tätorter....... 64

Enhetliga normer för offentlig upphandling..................... 65

Åtgärder i syfte att främja anlitandet av mindre företag vid den offentliga
upphandlingen...................................... 66

Beskattningen av inkomst av skog i vissa fall................... 68

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.................... 69

Respittid för inbetalning av arbetsgivaravgift enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension............................. 107

Utredning ang. den s. k. allemansrätten........................ 109

Interpellationer av:

herr Turesson ang. normer för lärlingsprov................... 118

herr Elmwall ang. avhjälpande av läkarbristen................ 119

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 november

Statsutskottets utlåtande nr 145, om hemvärnets uniformsutrustning. . 50

— nr 146, om inrättande av ett försvarsråd eller en försvarsnämnd för

totalförsvaret ......................................... 51

— nr 147, om förbättrad information till värnpliktiga underofficerare 51

— nr 148, om förbättrade villkor för biblioteksverksamheten inom försvaret
................................................ 51

— nr 149, om översyn av stödformerna inom det lägre undervisningsväsendet
.............................................. 51

—- nr 150, om viss rätt för folkhögskola att avge vitsord för elev ... 51

— nr 151, ang. en broförbindelse mellan Öland och fastlandet ..... 56

— nr 152, ang. upphävande av avtal om breddning av järnvägslinjen

Harmånger—Bergsjö.................................... 63

— nr 153, om anordnande av särskilda gångbanor vid tillfarter till tätorter
................................................. 64

— nr 154, i anledning av riksdagens år 1960 församlade revisorers be rättelse

ang. verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser standardiseringsverksamheten inom statsförvaltningen..... 65

— nr 155, om enhetliga normer för offentlig upphandling.......... 65

— nr 156, om vissa åtgärder i syfte att främja anlitandet av mindre

företag vid den offentliga upphandlingen..................... 66

Bevillningsutskottets betänkande nr 70, om förenklade regler för deklarations-
och taxeringsförfarandet........................... 68

Innehåll

Nr 30

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 73, ang. beskattningen av inkomst

av skog i vissa fall...................................... 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 56, rörande lagen om försäkring för

allmän tilläggspension, m. m.............................. 69

— nr 57, om viss respittid efter uppbördsterminens utgång för inbe talning

av arbetsgivaravgift enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension ........................................ 107

— nr 61, ang. ratifikation av vissa av Internationella arbetsorganisa tionens

konferenser år 1946 vid dess tjuguåttonde sammanträde
och år 1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde (sjätte respektive
sjunde sjöfartskonferensen) antagna konventioner.............. 109

— nr 63, om obligatorisk sjukpenningförsäkring för elever vid inbyggda
verkstadsskolor...................................... 109

— nr 64, om ändring i utlänningslagen och godkännande av internationell
konvention om fripassagerare........................ 109

— memorial nr 65, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut vid be handlingen

av andra lagutskottets utlåtande i anledning av väckta
motioner angående körkortsprov m. m...................... 109

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, om utredning ang. den s. k. allemansrätten
............................................ 109

. '' i!..'') /i.) .JiU. -.(.''.V'' .v''.'' r.^Vj'' ''■

. . .in .i.

•>''i; ; -■ ''in

. ''im ;i :I''~•11 v.-> ti tu. ; >„ i;;-* . v. . "

■

■ i ........ Jvt? •; v ml v , > . . . .*.■ <r

. ... . ‘ i ;‘ , .. . ;• f - ,: i..:;

■■■ tijr

..... i- . nny.slr . j

i fu.• -.7Mia W. ... i i. ‘< ,iit''■ .<_ ■ 7

•!■*} ; . ''»5>fl <:

; n: , ; ;.;i! ,i > ,-■>.<; t>- ‘.? ;

''in ! HMl> . I li

Fredagen den 10 november 1961

Nr 30

Fredagen den 10 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

För tiden fr. o. m. tisdagen den 14
t. o. m. fredagen den 17 nov. anhålles
om ledighet från riksdagsarbetet för
utlandsresa.

Stockholm den 10 nov. 1961

Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Svar på fråga ang. vissa prognoser som
legat till grund för framlagda skatteförslag Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat mig, huruvida jag är villig
att låta riksdagen få del av de prognoser
rörande statens inkomster på
driftbudgeten för budgetåren 1961/62
och 1962/63, som legat till grund för
skatteförslagen i proposition nr 188.

Det material som ligger till grund
för bedömningen av inkomstutvecklingen
under budgetåret 1961/62 är dels
det numera kända och publicerade utfallet
av 1961 års taxering, dels den
av riksrevisionsverket offentliggjorda
budgetredovisningen för budgetåret
1960/61 samt slutligen senast kända
skatteuppbörd för de första månaderna
under budgetåret 1961/62.

Enligt den för riksrevisionsverket
gällande instruktionen åligger det verket
att varje år före den 15 december
till Kungl. Maj:t avgiva förslag till
beräkning av statsverkets inkomster
under det kommande budgetåret. Någon
bedömning av inkomstutvecklingen
under budgetåret 1962/63 har därför
ännu inte gjorts av riksrevisionsverket.

På sedvanligt sätt har däremot inom
finansdepartementet på basis av det i
det föregående angivna, offentliga materialet
och utifrån alternativa antaganden
om inkomstutvecklingen under
återstoden av budgetåret 1961/62 och
under budgetåret 1962/63 vissa kalkyler
utförts av den typ som redovisats
i årets kompletteringsproposition. Resultatet
av dessa överslagsberäkningar
kommer att redovisas av finansdepartementets
tjänstemän inför bevillningsutskottet
om utskottet så önskar.

Beträffande utgiftsutvecklingen under
budgetåret 1962/63 föreligger för
närvarande endast uppgifter om myndigheternas
anslagsäskanden för budgetåret
1962/63, och regeringen har
ännu inte tagit slutgiltig ställning till
dessa äskanden eller till av kommittéer
aktualiserade reformförslag. På
detta stadium kan därför inte någon
beräkning av utgiftsutvecklingen
1962/63 redovisas.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat frågan.

Vidare anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för att
han så snabbt har besvarat den av mig
ställda frågan. Detta betyder naturligtvis
inte att jag är belåten med svaret.

6 Nr 30 Fredagen den 10 november 1961

Svar på fråga ang. vissa prognoser som legat till grund för framlagda skatteförslag

Anledningen till att jag ställde frågan
är nämligen att mig veterligen en
proposition med sådan räckvidd på
beskattningens område näppeligen någonsin
har utarbetats på grundval av
ett så dåligt utredningsmaterial rörande
verkningarna av den föreslagna förändringen.

För innevarande budgetår t. ex. nöjer
sig finansministern med att säga
att budgetläget på grund av inkomstutvecklingen
kommer att bli bättre. Vi
får inte veta i vilken utsträckning inkomsterna
väntas stiga, vi får inte
veta hur mycket större budgetöverskottet
på driftbudgeten kommer att
bli.

I sitt svar har finansministern omnämnt
att för tredje kvartalet i år,
alltså första kvartalet på innevarande
budgetår, har statens inkomster ökat
med över 600 miljoner kronor. Detta
tyder ju på att de beräkningar som
gjordes i maj månad inte kan vara aktuella
i dag. Därför menar jag att det
vore motiverat att nya beräkningar
gjordes.

För kommande budgetår har, som
finansministern sade i sitt svar, inte
några som helst prognoser blivit uppgjorda.

Jag finner det rätt egendomligt att
finansministern inte, innan han lade
fram propositionen, utnyttjade den
sakkunskap som riksrevisionsverket
onekligen besitter när det gäller prognoser.
När oms-propositionen för två
år sedan lades fram i riksdagen, redovisades
mycket noggranna beräkningar
över inkomsterna och även över
utgifterna. Det var möjligt i början av
oktober månad år 1959 att lägga fram
en sådan redovisning; i år är det inte
möjligt att i slutet av oktober månad
åstadkomma motsvarande siffror.

Jag vill ingalunda, herr finansministern,
dra de slutsatser som har antytts
i pressen om att just det förhållandet,
att finansministern har skaffat sig majoritet
bakom detta förslag innan det

lagts på riksdagens bord, har varit utslagsgivande
för förberedelsearbetets
uppläggning och orsak till att propositionen
försetts med så dåligt utredningsmaterial.

Jag har nu fått svaret att man är beredd
att i bevillningsutskottet redovisa
de siffror som finansministern ändå
har haft vid sina beräkningar före propositionens
framläggande. Detta är
emellertid inte till fyllest. Det måste
vara en angelägenhet för samtliga riksdagsledamöter
att ta del av dessa siffror.
Det hade varit riktigare att i en
skrivelse till riksdagen offentligt meddela
dessa beräkningar. Det är väl för
övrigt inte bara för riksdagens ledamöter
utan även för allmänheten och
pressen angeläget att en sådan redovisning
sker offentligt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten uttalar
sitt missnöje med att jag inte vill säga
någonting om hur mycket inkomsterna
kommer att stiga framöver. Jag kan,
som jag redovisade i svaret, inte gärna
göra det, eftersom jag först i mitten
på december får det officiella materialet
från det ansvariga ämbetsverket.

Jag kan inte heller stå till tjänst med
något siffermaterial beträffande budgetens
utseende. Jag kommer själv att få
veta det kanske på julafton men inte
tidigare, och sedan får riksdagen veta
det så snart det är möjligt.

Jag tror också att det är litet klent
att göra jämförelser mellan utspelet
denna gång och hösten 1959 då omspropositionen
förelädes riksdagen. På
våren 1959 — om jag går litet längre
tillbaka i historieskrivningen — hade
regeringen ställt ett löfte, att oppositionspartierna
skulle få ta del av det
råmaterial som bl. a. i form av petita
ligger till grund för en propositionsbehandling.
Vi hade ett par ytterst meningslösa
och sterila diskussioner på
hösten 1959 om det materialet, och när

Fredagen den 10 november 1961 Nr 30

Svar på fråga ang. publicering av yttrandena över 1957 års skolberednings be -

tänkande

jag försökte redovisa det möttes jag av
våldsamma protester från oppositionens
talesmän beträffande materialets
sannolikhet, noggrannhet och grundlighet.
Man ville över huvud taget inte
tro på det. Den misstänksamheten avspeglade
sig sedan under hela höstdebatten
när vi diskuterade oms-propositionen.
Sedermera har oppositionens
talesmän, flitiga som bin, farit omkring
i landet och från talarstolar försökt
upplysa den svenska allmänheten om
vilken skral räknemästare Sträng är
och hur vanskligt det är att över huvud
taget fästa sig vid hans prognoser
och hans siffermaterial. Med dessa upplevelser
bakom mig är det naturligt,
herr Magnusson, att jag inte lånar mig
till att bli part i en sådan här komedi
en gång till.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag måste säga att jag
finner finansministerns motivering för
att inte lägga fram dessa siffror för
offentligheten något egendomlig. Vi
har från högerpartiets sida aldrig ifrågasatt
den tekniska riktigheten av de
siffror som framräknats av de myndigheter
som har till uppgift att göra sådana
beräkningar. Att vi sedan rent
politiskt gjorde en annan bedömning
och bedömde inkomstutvecklingen annorlunda
än finansministern är en helt
annan sak.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. publicering av yttrandena
över 1957 års skolberednings
betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Fröken Karlsson har
frågat om jag har för avsikt att — så -

som skedde med yttrandena över allmänna
pensionsberedningens betänkande
— låta publicera yttrandena över
1957 års skolberednings betänkande i
en särskild volym av Statens Offentliga
Utredningar.

Skolberedningens betänkande remitterades
den 17 juli 1961 till ett sjuttiotal
statliga myndigheter och instanser
samt ett sextiotal sammanslutningar
och andra intressenter. Remisstiden
utgår den 15 november 1961. I enlighet
med beslut av 1957 års riksdag avses
proposition i ämnet skola föreläggas
1962 års riksdag, troligen i mars. Propositionen
kan förutsättas komma att
på vanligt sätt innehålla en relativt
utförlig redovisning av remissyttrandena.
En särskild publicering av dessa
i en SOU-volym, vilken i så fall borde
föreligga färdig före propositionen,
är med hänsyn till den relativt begränsade
tid, som står till buds mellan
remisstidens slut och den avsedda
tidpunkten för propositionens avlämnande,
knappast möjlig att åstadkomma.
Mitt svar på frågan måste därför
bli: nej.

Vidare anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet för svaret.

Jag beklagar att det var negativt.
Ett publicerande av remissvaren och
bilagorna till dem tror jag skulle ha
varit stimulerande för det fortsatta intresset
för den obligatoriska skolan både
när det gäller dess organisation och
dess innehåll. En levande skoldebatt
är ju en tillgång för alla parter. Den
tidsnöd som herr statsrådet åberopar
för att inte publicera detta material
kan inte vara något bärande skäl; här
är det inte fråga om något nyförfattande
utan bara om en sammanställning,
och en sådan behöver inte bli så
tidsödande.

° Nr 30 Fredagen den 10 november 1961

Svar på interpellation ang. kostnaderna för sjuktransporter, m. m.

Jag beklagar som sagt att vi inte får
någon sådan sammanställning, men jag
får väl vara nöjd ändå.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. kostnaderna
för sjuktransporter, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg ställde
i maj i år några frågor till mig mot
bakgrunden av en översikt, som han
lämnade över de s. k. räddningsföretagens
verksamhet och därmed förknippade
problem. Frågorna avser i
första hand förhållandet mellan sjukförsäkringens
och räddningsföretagens
ersättningar för sjukresor.

Sedan början på detta år är de tre
räddningsföretag, som finns i landet,
anslutna till en privat försäkringskoncern.
Av konkurrensskäl har flertalet
övriga försäkringsbolag i berörda branscher
som tilläggsförmåner till försäkringar
i bolagen utfäst ersättningar liknande
dem som räddningsföretagen
lämnar. Vad gäller sjukreseersättningar
avser såväl räddningsföretagens
som försäkringsbolagens åtaganden endast
ersättning för sådan resekostnad
eller sådan del av kostnaden, som inte
ersättes av allmän sjukkassa eller eljest
av det allmänna eller av annan
försäkring. Räddningsföretagen betalar
på begäran hela kostnaden mot att den
försäkrade överlåter sin rätt till reseersättning
från sjukkassan på räddningsföretaget,
som sedan kan uppbära
sjukkasseersättningen. Försäkringsbolagen
förskotterar däremot inte belopp,
som den försäkrade har rätt att
få av sjukkassan.

Även om, som herr Lundberg anför,
ersättning för sjukresor i stor utsträckning
lämnas av den allmänna sjukförsäkringen,
föreligger det dock vis -

sa inskränkningar i rätten till reseersättning
enligt sjukförsäkringslagen.
Det kan inte anses olämpligt att det i
viss omfattning finns möjlighet att genom
enskild försäkring eller liknande
anordning komplettera försäkringsskyddet
på den punkten. Däremot är
det klart olämpligt att de som tillhandahåller
ett sådant kompletterande försäkringsskydd
inte klargör dess karaktär
av komplettering till socialförsäkringsförmånerna.
Reklamen bör inte
bedrivas så att allmänheten får uppfattningen
att de erbjudna förmånerna
är vidsträcktare än de i verkligheten
är. Detta har understrukits av försäkringsinspektionen
i en cirkulärskrivelse,
som inspektionen i juni i år riktade
till de berörda försäkringsföretagen.
I cirkulärskrivelsen förklarade
sig inspektionen också ha för avsikt
att ta upp överläggningar med försäkringsbolagen
rörande hela frågan om
räddningsförsäkringarna. Sådana överläggningar
har numera inletts. Den
återkravsverksamhet, som räddningsföretagen
bedriver gentemot sjukkassorna
med stöd av överlåtelse av ersättningsrätt
från de sjukförsäkrade, har
vållat kassorna en hel del olägenheter.
Emellertid har riksförsäkringsverket
uppmärksamheten riktad på denna
sak.

Med vad jag nu har sagt anser jag
mig ha besvarat de frågekomplex, som
herr Lundberg i sin interpellation betecknat
med siffrorna 1 och 2. Vad
jag yttrat utgör också svar på de med
siffran 3 betecknade spörsmålen, så
till vida som den av herr Lundberg
efterlysta insynen och kontrollen kan
erhållas genom försäkringsinspektionens
verksamhet. Försäkringsinspektionen
har enligt vad jag erfarit även
intresserat sig för vissa allmänna organisatoriska
problem rörande ambulanstransporterna.
Genom att räddningsföretagen
kommit under försäkringsinspektionens
tillsyn ökas möjligheterna
för sjukvårdens huvudmän och

Fredagen den 10 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. kostnaderna för sjuktransporter, m. m.

för sjukförsäkringen att få berättigade
önskemål tillgodosedda. För övrigt tror
jag, herr talman, att man gör klokt i
att överlämna de problem som angår
sjukhushuvudmännen till huvudmännens
eget bedömande.

Vidare anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för det
positiva svaret och det intresse han
visat för den fråga jag aktualiserat.

För att inget missförstånd skall råda
vill jag instämma i statsrådets uttalande,
att det inte kan anses olämpligt
att det i viss omfattning finns
möjlighet att genom enskild försäkring
eller liknande anordning komplettera
försäkringsskyddet. Men då
skall försäkringen ange vad den avser
att komplettera och vad dess faktiska
värde och innehåll är. Den bör även
begränsas till det ekonomiska bortfallet
och inte ge sig på uppgiften att ombesörja
transporten av sjuka människor.
De praktiska erfarenheterna visar
att detta är en uppgift som bäst, billigast
och effektivast skall ombesörjas
av huvudmännen, dvs. sjukkassan och
landstinget i samarbete med de kommunala
organen med deras brandkårsväsen
in. m.

Sjuktransporterna är inte minst för
landsbygden men även för tätorterna
en mycket viktig detalj i vår hälso- och
sjukvård. Det behövs snabba utryckningar,
goda fordon och väl utbildad
sjukpersonal på ambulanserna som
komplement till sjukhus och lasarett.
Hittills har blott de fasta brandkårerna
kunnat bjuda denna service tillsammans
med en del av kommunerna och
landstingen utrustade och bemannade
ambulanser. Det finns hos en del centralsjukkassor
ett positivt intresse för
att tillsammans med landstingen lösa
denna viktiga fråga på ett för huvud -

männen ekonomiskt riktigt och för de
sjuka tillfredsställande sätt, utan det
papperskrångel och den personalkrävande
organisation som Räddningskåren
innebär.

Jag noterar givetvis med tillfredsställelse
att försäkringsinspektionen,
efter det att min interpellation framställdes,
har tagit en del initiativ. Men
eftersom denna fråga för mig är av
praktisk och inte teoretisk karaktär,
vill jag ändock vädja till socialministern
att, om det är möjligt, själv ta
ett praktiskt initiativ och kalla landstingens
hälsovårds- och sjukvårdsstyrelser
till en konferens, där statsrådet
och landstingen söker att på ett ekonomiskt,
organisatoriskt och sjukvårdsmässigt
riktigt sätt lösa denna fråga,
som sjukkassor, landsting och staten
trots allt får betala och ha ansvar för.

En tidning har sagt: Varför skall
man betala dryga årsabonnemang för
att få åka i en röd ambulans, när man
kan få åka gratis i en vit? En del av
svaret ligger kanske i att den röda ambulansens
ägare överdriver värdet av
sina prestationer, medan samhället,
som står för den vita ambulansen, ställer
sina insatser i skymundan.

Då nu sjukkassorna samt hälso- och
sjukvården sorterar under olika departement,
möter det för landstingen vissa
svårigheter att själva lösa denna
fråga. Eftersom Parkinsons lag fullt
och helt fungerar inom Räddningskåren,
med påföljd att organisationen av
sjuktransporter allt för ofta inte fungerar,
trots att abonnenterna får betala
dubbelt i form av premier, är det
viktigt att staten, centralsjukkassor,
landsting och kommuner själva skapar
en effektiv organisation och har ansvaret
för att sjuktransporterna blir
riktigt skötta. Samhället självt får ju i
sista hand betala kostnaderna. Man bör
inte heller släppa ut denna för hiilsooch
sjukvård viktiga uppgift till privat
spekulation.

Jag fattar statsrådets positiva svar

1* — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 10 november 1961

Svar på interpellation ang. utbetalning av sjukpenning i vissa fall

så, att landsting och centralsjukkassor,
som kan ta ett initiativ, inte behöver
anse sig vara förhindrade att göra det.
Men då socialdepartementet i andra
sammanhang snabbt och vettigt löst
liknande och svårare problem, är jag
förvissad om att departementet och
landstingen med samfälld god vilja
även skall kunna lösa denna fråga på
ett riktigt sätt.

Jag ber ännu en gång att få tacka
statsrådet för det positiva svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. utbetalning
av sjukpenning i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
frågar, om jag är villig att överväga
en sådan ändring av bestämmelserna
i 26 § lagen om allmän sjukförsäkring
att en person, som på grund
av fullständig arbetsoförmåga till följd
av sjukdom eller olycksfall samt otillräcklig
vetskap om lagens bestämmelser
underlåtit att göra anmälan om
sjukdomsfallet till sjukkassan före sjukperiodens
utgång, ändå kan komma i
åtnjutande av sjukpenning, då den
fullständiga arbetsoförmågan bestyrkes
av läkare.

Enligt de åsyftade bestämmelserna
är huvudregeln, att sjukpenning inte
får utges för tid innan anmälan om
sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan.
Lagen medger emellertid, att sjukpenning
utges för tid före denna anmälan,
om — som det heter i lagtexten
— »hinder mött för sådan anmälan
eller eljest särskilda skäl föranleder att
sjukpenning bör utgå». Reglerna om
sjukanmälan som en förutsättning för
rätt till sjukpenning har tillkommit i
försäkringens intresse och för att underlätta
kassornas sjukkontroll. Be -

stämmelserna ger utrymme för hänsynstagande
till de särskilda omständigheterna
i det enskilda fallet. Några
skäl som talar för en lagändring
har såvitt jag kunnat finna inte förebragts.
Jag är givetvis förhindrad att
här gå in på det av herr Börjesson berörda
fall, som i sista instans prövats
av försäkringsdomstolen.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framföra ett tack för svaret på min
interpellation. Särskilt vill jag framhålla
min tillfredsställelse med att bestämmelserna
i 26 § lagen om allmän
sjukförsäkring ger utrymme för hänsynstagande
till de särskilda omständigheterna
i det enskilda fallet. Därmed
är emellertid inte sagt att sjukkassornas
tillämpning av bestämmelserna
inte ger anledning till vissa
erinringar.

Trots att läkarintyg utvisat att total
arbetsoförmåga förelegat och sålunda
särskilda skäl varit för handen, har
det förekommit att vederbörande bär
nekats sjukersättning. Rättelse har dock
vunnits sedan klagomål anförts. Men
man kan utgå ifrån att åtskilliga personer,
som på grund av att de inte inlämnat
sjukanmälan har nekats sjukersättning,
har ansett det vara meningslöst
att klaga, och då har givetvis heller
ingen rättelse vunnits.

Det finns därför anledning framhålla
nödvändigheten av att man i socialdepartementet
utarbetar och tillställer
de lokala organ, som handhar
sjukförsäkringsärendena, instruktioner
om tillämpningen av 26 § lagen om
allmän sjukförsäkring. Sådana tillämpningsföreskrifter
tror jag skulle fylla
en stor uppgift och vara de lokala organen
till god hjälp i deras arbete.
Samtidigt skulle de skapa garantier för
den enskilde och medverka till att

Fredagen den 10 november 1961

Nr 30

Svar pa fråga ang. jaktlagstiftningens bestämmelser om skadeskjutna djur

största möjliga hänsyn tages till en
rättvis behandling av sjukkasseärendena.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. jaktlagstiftningens

bestämmelser om skadeskjutna djur

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat inrikesministern, om
han anser att den gällande jaktlagstiftningens
bestämmelser angående skadskjutna
djur är till fyllest för att djur,
t. ex. vid älgjakt, ej skall tillfogas onödigt
lidande. Då frågan närmast rör
jordbruksdepartementets ämnesområde
har inrikesministern överlämnat den
till mig för besvarande.

Det kan enligt min mening knappast
bestridas, att de av herr Gustafsson
åsyftade bestämmelserna företer luckor.
Emellertid kan inom kort väntas
föreligga vissa förslag, vilka nära berör
ifrågavarande ämne. Jaktutredningen
har nämligen för närvarande
under tryckning ett betänkande med
förslag rörande den s. k. förföljningsrätten.
I samband med dessa förslag
har utredningen, enligt vad jag inhämtat,
även ansett sig böra taga upp några
spörsmål, som ännu mer har direkt
avseende å frågan om att undvika onödigt
lidande för villebråd. Bl. a. med
hänsyn till de förut antydda luckorna
i nuvarande bestämmelser avser jag
att pröva utredningsförslagen snarast
möjligt efter det remissbehandlingen
av betänkandet avslutats.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att till stats -

rådet Netzén få framföra mitt tack för
svaret, som jag tycker är i allo tillfredsställande.
Jag skall inte heller tillfoga
någon onödigt lidande med några
längre kommentarer.

I jaktstadgan säges helt kategoriskt
att jakt ej må bedrivas så att villebrådet
tillfogas onödigt lidande. Det
torde vara överflödigt att här försöka
bevisa att sådant lidande förekommer.
Jag har infordrat uppgifter från tre,
fyra landsfiskalsdistrikt och jag måste
säga, herr statsråd, att det är en
mycket beklämmande läsning. Ett av
de mest upprörande fallen — och det
som väl var den egentliga orsaken till
min fråga — var det, där en landsfiskal
berättade att han ute i markerna
hade påträffat en älgtjur, som var så
utmärglad att han såg ut som ett veritabelt
spökdjur. Han hade fått hela underkäken
bortskjuten och hade svultit
en lång tid, till dess polisassistenten
fällde honom med ett välriktat skott.
Det var något av det ruggigaste man
kunde se, sades det.

Vid älgjakt kan naturligtvis en ansvarsmedveten
jägare råka ut för missödet
att tillfoga villebrådet onödigt lidande.
Förpliktelsen att försöka uppspåra
och döda ett vid jakt sårat djur
gäller ju endast mark där jägaren har
jakträtt. Att djur, som anses ha blivit
skadskjutet, blir uppspårat, anses som
en naturlig sak och isom en plikt för
varje jägare, men jaktlagens bestämmelse
härom konstituerar inte någon
rätt att förfölja ett särat villebråd in
på annans jaktområde annat än inom
den s. k. 100-metersgränsen. Dödar han
djuret innanför denna gräns är saken
klar, men det tragiska synes vara
att djuren i ett flertal fall tillfogas svårt
lidande genom att det brister i anmälan
till annan markägare och, om anmälan
sker, genom brist på vidare initiativ.
En god jägare försöker att hos
jakträttsinnehavaren utverka tillstånd
att söka efter det sårade djuret. Påträffar
han det, skall han omedelbart

Nr 30

Fredagen den 10 november 1961

Svar på interpellation ang. tillämpningsföreskrifterna i fråga om stödlånen

döda det och lämna det ifrån sig till
jakträttsinnehavaren. Men lämnar han
å andra sidan djuret åt sitt öde, drabbas
han icke av någon rättslig påföljd,
lika litet som en jakträtts- eller markägare,
som vägrar nyssnämnt medgivande,
kan fällas enligt lag.

Det synes, herr talman, vara ett primärintresse
ur djurskyddssynpunkt att
den del av lagen, som behandlar dessa
frågor, blir föremål för en översyn,
så att det blir klart utsagt, hur man
skall förfara med skadskjutna villebråd.

Jag ber att få tacka statsrådet för
det förnämliga svaret på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. tillämpningsföreskrifterna
i fråga om stödlånen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Elmwall frågat mig
om jag är beredd medverka till en sådan
ändring i tillämpningsföreskrifterna
för stödlån till skördeskadedrabbade
jordbrukare, att socialt motiverad
avskrivning av sådana lån möjliggöres
i bättre överensstämmelse med 1958
års riksdagsbeslut i ämnet.

Herr Elmwall har i interpellationen,
såvitt jag kunnat finna, inte avsett tilllämpningsföreskrifterna
för avskrivning
av stödlån efter befrielse från
återbetalningsskyldighet utan annan
avskrivning av dylika lån. Enligt vederbörande
riksdagsbeslut innebär ej
avskrivning i sistnämnda fall att statens
fordran på låntagaren efterges.
För låntagaren medför emellertid sådan
avskrivning, att exekutiva åtgärder
inte kommer att vidtagas mot honom
för att indriva statens resterande
fordran. Alla detaljregler i ämnet

har naturligen ej medtagits i 1958 års
ändringar i stödlånekungörelserna.
I stället återfinnes de i riksbankens cirkulär
nr B 886 för nyssnämnda år. Detta
cirkulär utarbetades i samråd med
lantbruksstyrelsen. Cirkuläret inrymmer
till stora delar indirekt referat
av propositionen och riksdagsbeslutet.
För min del kan jag inte finna att någon
saklig skillnad föreligger mellan
riksdagsbeslutet och innebörden av
ifrågavarande tillämpningsföreskrifter.
Veterligen har ej heller bestämmelserna
tillämpats snävare än vad som avsetts.
Inte i något fall har en jordbrukare
försatts i konkurs på grund av
utebliven betalning å stödlån.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Elmwalls interpellation.

Vidare anförde:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för att jag erhållit svar på
min interpellation. Jag måste dock konstatera
att svarets innehåll helt glider
förbi inte bara kärnpunkten i frågan
— sociala skäl som motiv för avskrivning
av stödlån — utan hela den hänvisning,
som interpellationen gör till
riksdagens beslut, samt tillämpningsföreskrifternas
utformning just när det
gäller avskrivning eller befrielse från
återbetalningsskyldighet, eller båda
dessa former.

Statsrådet säger till slut att ingen
jordbrukare har försatts i konkurs därför
att han inte kunnat återbetala stödlån.
Enligt vad jag vet är tillvägagångssättet
följande: om en stödlånetagare
blir lagsökt, t. ex. på grund av oförmåga
att betala annan skuld, är landsfiskalen
skyldig att omedelbart underrätta
riksbanken. I vanliga fall är det
väl borgensmännen som då får träda
till. Men även lagsökning och utmätning
tillämpas.

Jag har svårt att finna överensstämmelse
mellan skrivningen i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 vid 1958 års

Fredagen den 10 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. tillämpningsföreskrifterna i fråga om stödlånen

A-riksdag och tillämpningen av densamma.
Jag skall här bara anföra ett
kort sammandrag av detta utlåtande
som refererar departementschefen. Befrielse
från återbetalningsskyldighet
och rätt till avskrivning av stödlån kan,
säger statsrådet, erhållas bl. a. av sociala
skäl, t. ex. om en låntagares förmåga
att fullgöra sin försörjningsplikt
blivit varaktigt försämrad till följd av
sjukdom; om låntagaren till följd därav
är ur stånd att återbetala lånet annorledes
än efter avyttring av fastighet
eller inventarier; om dessa anförda
skäl icke föreligger, men ringa utsikt
föreligger att lånebeloppet återbetalas.

Jag skall be att få hänvisa till ett
fall, som jag tycker är belysande för
tillämpningen. Statsrådets svar gör det
nödvändigt att relatera fallet ganska
ingående. När det gäller sociala skäl
måste man ju se på bakgrunden till
hela förloppet.

I juli månad 1946 råkade arrendator
Knut Hedlund, Klockartorp i Åkers
socken, ut för ett olycksfall i arbetet.
Olycksfallet medförde hjärnskakning
och, som det så småningom visade sig,
även sprickor på huvudskålen.

Enligt uppgift från en granne var
Hedlund före olycksfallet en utomordentligt
duktig arbetare med jämnt och
gott humör. När Hedlund så småningom
blev friskskriven — det tog sex år
— hade han, enligt vad samme sagesman
uppger, förändrats och blivit mera
ojämn till både arbetssätt och humör.
Hedlunds hustru uppger — jag har
själv talat med henne ■— att maken
tidvis lider av mycket svår huvudvärk,
som gör honom vid vissa tillfällen
helt arbetsoförmögen.

Hedlund hade i sjukpenning från
den 20 juli 1946 till den 2 juni 1947
uppburit ett sammanlagt belopp av
kronor 1 086: 25. Från den 3 juni 1947
till den 2 juni 1952, då Hedlund blev
friskskriven, utgick ett sammanlagt livräntebelopp
av kronor 1 100.

Familjen Hedlund har fyra barn. Två
av dessa är numera självförsörjande,
men två är fortfarande beroende av
föräldrarna. Det blev hustrun som under
dessa år fick svara för familjen.
Det uppges att hustrun, förutom att
hon skötte familjen, hushållet och djuren,
t. o. m. utförde skogskörslor och
på så sätt vintertid kunde intjäna upp
till 3 000 kronor.

När Hedlund blev bättre tog han en
större arrendegård -— på cirka 25
tunnland åker — i Gryts socken. Även
här följdes han av otur. Nötkreatursbesättningen
fick en virussjukdom som
försvagade djuren. På inrådan av veterinär
slog Hedlund ut besättningen
och inköpte nya djur. Även dessa fick
emellertid sjukdomen och måste slaktas.
Redogörelse för fallet har lämnats
i länsveterinärens årsredogörelse och
varit föremål för undersökning av veterinärinstitutet.
Till slut konstaterades
att virussjukdomen — som tydligen
även går på människor — överförts
till hela familjen.

Det är väl ingen som förundrar sig
över att Hedlund efter allt detta gav
upp som jordbrukare. Både han och
hustrun har nu sökt sig arbete här i
Stockholm.

Under tiden hade emellertid Hedlund
fått vara med om ett par skördeskadeår,
där man kan tala om ren katastrof.
Året 1955 medförde för Sörmland ett
skördebortfall av i medeltal 56 procent
av normalskörden. Gryts socken, där
Hedlunds arrende var beläget, var ett
av de hårdast drabbade områdena med
ett skördebortfall på — jag reserverar
mig här för minnesfel — mellan 70
och 80 procent. Hedlund erhöll i kontant
skördeskadeersättning 50 kronor
per hektar eller sammanlagt 625 kronor.
övrig skördeskadeersättning skulle
enligt den allmänna uppgörelsen
täckas genom prishöjningar på jordbrukets
produkter, men eftersom Hedlund
inte fick någon skörd hade han
ju — liksom andra i samma belägen -

Nr 30

Fredagen den 10 november 1961

Svar på interpellation ang. tillämpningsföreskrifterna i fråga om stödlånen

het — ingenting att sälja. Han fick
i stället köpa fram djuren till vallsläppningen
nästa vår.

Här kommer nu stödlånet in i bilden.
Stödlånet får här som på så många
andra håll ersätta vad som skulle
ha betalts med inkomsterna från skörden,
och stödlånet får på så sätt en
helt annan karaktär än ett vanligt lån
— da man upptar ett lån avser man ju
i allmänhet att med de lånade pengarna
förbättra och utbygga sin rörelse
eller sitt företag. Efter ännu ett sådant
stödlån — jag tror det var 1959 — uppgår
kapital- och ränteskulden nu till
mellan 5 000 och C 000 kronor.

Hedlund ansökte den 22 april 1960
om avskrivning av sin skuld. Den 28
november 1960 tillstyrkte lantbruksnämnden
i Sörmland denna ansökan.
Den 14 februari 1961 avslog riksbanken
hans anhållan. Hedlunds enda tillgångar
efter det att han avvecklat sitt
arrende var nu insatser i Centralföreningen
och Mjölkcentralen på sammanlagt
cirka 1 900 kronor. Den 9 maj
1961 lagsökte riksbanken Hedlund, och
Stockholms rådhusrätts utslag den 25
maj gav besked om att denna tillgång
skulle tagas i mät för stödlåneskulden.
Enligt vad jag vet har nu Mjölkcentra*
len till riksbanken utbetalat där innestående
belopp 912 kronor, medan det
hos Centralföreningen innestående beloppet
stadgeenligt kan utbetalas efter
den 1 januari 1962.

Kvarstående fordran är således riksbanken
nu hänvisad till att försöka få
ut från Hedlunds eller hans hustrus
arbetsinkomst. Jag har svårt att finna
överensstämmelse mellan handläggningen
i detta fall och av regering och
riksdag beslutade grunder för avskrivning
av sociala skäl. Jag måste tyvärr
konstatera att det för mig inte är möjligt
att finna någon sådan överensstämmelse.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Hem Elmwall inledde
sin kommentar till interpellationssvaret
med att upprepa vad han sagt i sin
interpellation, nämligen att riksbankens
tillämpningsföreskrifter inte står
i överensstämmelse med riksdagsbeslutet
och den proposition som låg till
grund för detta liksom inte heller med
vad jordbruksutskottet i dessa stycken
anförde i sitt utlåtande över propositionen.

Jag medger att interpellationssvaret
är något kortfattat på denna punkt.
Herr Elmwall är kanske därför fortfarande
i god tro när han säger att det
råder en bristande överensstämmelse
här. I själva verket gör det inte det. Om
det vore önskvärt skulle jag kunna gå
igenom riksbankens cirkulär praktiskt
taget punkt för punkt och visa att banken
i sina tillämpningsföreskrifter har
citerat riksdagsbeslutet; ibland har
ordföljden vänts, men innebörden är
i full logisk överensstämmelse med
riksdagsbeslutet. Jag tror emellertid
inte att det är möjligt att här fördjupa
sig ytterligare i den frågan. Min försäkran
och riksbankens ambition att
efterfölja ett riksdagsbeslut står emot''
herr Elmwalls tolkning, att det skulle
brista i överensstämmelse här. Jag vidhåller
att denna tolkning är oriktig.

När det sedan gäller det exempel
herr Elmwall gav har jag ingen anledning
att ifrågasätta riktigheten i herr
Elmwalls beskrivning av fallet. Jag vill
ändå säga att det inte är kutym att
när det gäller principiella frågor ta
upp enskilda fall till behandling i
riksdagen. Även om jag känner fallet,
anser jag mig förhindrad att gå in på
vilka bevekelsegrunder för sitt ställningstagande
den här ifrågavarande instansen
haft, vilken ju, som herr Elmwall
och kammarens övriga ledamöter
vet, inte sorterar under jordbruksdepartementet.
Jag kan inte heller gå in
på rättens utslag. Det är riktigt som
herr Elmwall säger, att lantbruksnämnden
tillstyrkte avskrivning, men jag

Fredagen den 10 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. tillämpningsföreskrifterna i fråga om stödlanen

gissar att herr Elnrwall vet vilken ställning
ortsombudet intog. Meningarna
har uppenbarligen varit delade i frågan.

Ett fall som detta, hur upprörande
det än må synas i sina enskildheter
och när det gäller den drabbades familj,
får ändå inte undanskymma det
faktum att det föreligger en avskrivningsrätt
för stödlån. De sociala skälen
är alltid en omdömesfråga. Renodlas
dessa sociala skäl på det sätt som
skedde alldeles nyss, bibringas man naturligtvis
lätt den uppfattningen att det
har förelegat en hel serie av starkt
ömmande omständigheter, som borde
ha indicerat ett avgörande i annan riktning.
Tyvärr, herr Elnrwall, kan jag
inte gå in på dessa bevekclsegrunder
mera än att jag gissar, att herr Elmwall
säkerligen känner till, att om omständigheterna
bedöms så samvetsgrant
som riksbanken och dess avdelningskontor
gjort i detta fall, så kan
de också ses på olika sätt. Om man
uppfattar det fall herr Elmwall åberopat
såsom liggande vid den gräns där
inga sociala skäl längre kan motivera
en avskrivning, så medger jag att det
skulle kunna framstå som om alls inga
avskrivningar eller efterskänkningar av
dessa lån skulle kunna äga rum.

I själva verket är det inte på det sättet.
Den grupp av stödlån som gäller
från 1958 omfattade den 31 augusti i
år 82 miljoner kronor. Summan har sedan
årsskiftet minskat med cirka 10
miljoner kronor. Under denna tid har
inemot en halv miljon kronor avskrivits,
i åtskilliga fall av skäl som på
goda grunder kan betecknas som sociala.
För övriga lån från 1958 har inkommit
1 610 framställningar om efterskänkning
eller avskrivning. Av de sökande
har 119 erhållit befrielse och
72 avskrivning. Det ligger i sakens natur
att det största antalet ansökningar,
alltså 1 419, inte har föranlett någon
åtgärd.

Jag åberopar dessa siffror bara för

att den uppfattningen inte skall kvarstå,
att det inte finns några skäl som
föranleder de myndigheter som är implicerade
i dessa frågor att medge avskrivning
eller efterskänkning.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för de ytterligare kommentarer han
lämnat till interpellationssvaret. Jag
har riksbankens tillämpningsföreskrifter
framför mig här. Jag tycker mig ha
studerat dem så ingående som det i
min förmåga står, men jag har ändå
inte kunnat utläsa just någon hänvisning
till de sociala skäl statsrådet har
utformat och riksdagen har godtagit.
Jag får väl emellertid förutsätta att det
är min brist på förmåga att rätt tyda
den skrivning, som tillämpas vid sådana
här fall, som är orsaken till detta.

Beträffande själva sakfrågan anser
jag för min del att det är det slutliga
resultatet av bedömningen som är avgörande.
Det har förekommit fall som
jag känner till där avskrivningen har
berott på att det praktiskt taget inte
har funnits någonting för fordringsägaren
att indriva. I sådana fall föreligger
det givetvis inte längre några
skäl att vidhålla en fordran. Jag vet
inte om detta har varit förhållandet
i samtliga fall, där avskrivningar skett.
Det är mycket möjligt att det inte är så.

Jag beklagar att jag var tvungen att
referera ett enskilt fall så utförligt som
jag har gjort — som jag sade beror
det på innehållet i interpellationssvaret.
Jag har själv under 25 år varit
ledamot i en bankstyrelse vid ett lokalkontor
till en av Södermanlands
större affärsbanker, och under de senaste
åren har jag varit ordförande,
men jag kan försäkra statsrådet att under
denna tid icke någon nödlidande
låntagare har behandlats så hårt som
jag tycker har skett i detta fall.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det är egentligen hara

Nr 30

Fredagen den 10 november 1961

Svar på interpellation ang. tillämpningsföreskrifterna i fråga om stödlånen

på en enda punkt jag måste besvära
kammaren på nytt. Det gäller herr Elmwalls
uppfattning att det inte i riksbankens
cirkulär skulle ha hänvisats
till departementschefens uttalande och
riksdagens beslut rörande de sociala
skälen. Jag kan citera riksbankens cirkulär.
Efter att först ha upprepat de
formuleringar som ingick i propositionen
beträffande avskrivning av stödlån
o. s. v. säger man: »I fråga om avskrivning
och befrielse har i statsverkspropositionen
anförts, att bemyndigandet
för riksbanken icke bör begränsas
att avse endast sådana fall, då avskrivning
kan anses motiverad vid en
rent bankmässig bedömning av låntagarens
betalningsförmåga, utan bör innefatta
rätt för riksbanken att efterge
och avskriva lånefordringen, när detta
är behövligt för att syftet med stödlånet
ej skall förfelas eller eljest sociala
skäl tala för att man bör avstå
från att vidtaga indrivningsåtgärder.
Departementschefen har emellertid förutsatt,
att viss hänsyn bör tagas till om
låntagaren gjort vad han kunnat för
att sköta och underhålla sitt jordbruk.»

Detta överensstämmer, menar jag,
inte med formuleringen i herr Elmwalls
interpellation och vad som nyss
har upprepats om att de sociala skälen
icke skulle ha ingått i riksbankens
cirkulär. Detta är jag ytterst angelägen
att påpeka, eftersom det, herr
Elmwall, är mycket allvarligt att beskylla
en institution vilken som helst,
i detta fall riksbanken, för att ha underlåtit
att i tillämpningsföreskrifterna
respektera vad Sveriges riksdag har beslutat.
Jag är ytterst angelägen att betona
att, såvitt vi kan bedöma, återfinns
den exakta innebörden av det beslut,
som fattats, i de tillämpningsföreskrifter
riksbanken utfärdat. Att sedan olika
bankinrättningar kan bedöma allmänna
skäl på skiftande sätt är jag
den förste att erkänna. Jag är övertygad
om att herr Elmwall med sitt erkänt
goda hjärta är en från låntagar -

nas synpunkt väl kvalificerad ledamot
av en bankstyrelse.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag har observerat den
skrivning som statsrådet nu har anfört.
Får tolkningen hädanefter göras så att
detta avser just den sociala motivering,
som vi här diskuterat, är jag
mycket tacksam. Någon beskyllning
mot riksbanken för att medvetet ha
åsidosatt riksdagens och statsrådets uttalanden
har jag icke gjort.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner:

nr 194, angående medelsanvisning för
iståndsättande av Sydostbrottens fyranläggning,
och

nr 195, angående ökning av det högsta
belopp intill vilket staten må åtaga sig
betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit.

§ 10

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från riksdagens
revisorer angående viss ändring i
instruktionen för revisorerna.

§ 11

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 849.

§ 12

Föredrogs den av herr Berglund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utbyggnaden
av västgötadelen av Göta kanal.

Kammaren biföll denna anhållan.

Fredagen den 10 november 1961 Nr 30

inskränkning i rätten att förvärva jordbruks -

Interpellation ang. lagstiftningen om

fastighet

§ 13

Föredrogs den av fru Gärde Widemar
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående folkpensionsavgiften
för i Sverige bosatta grekiska
medborgare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Interpellation ang. lagstiftningen om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet Ordet

lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Nu gällande lagstiftning
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet är provisorisk, och
lagens giltighetstid utlöper den 30
juni 1962. 1958 års jordlagsutredning
har i sitt betänkande framlagt förslag
till viss revision av gällande lagstiftning,
bl. a. innebärande att bolagsförbudslagen
och den s. k. jordförvärvslagen
sammanföres i en gemensam lag
av permanent karaktär.

Utredningen föreslår bl. a. viss utvidgning
av rätten för juridiska personer
att förvärva skogsmark. Sålunda
föreslås bl. a. rätt för bolag, förening
eller stiftelse att förvärva jordbruksfastighet,
om det kan anses att förvärvet
är ägnat att främja ett rationellt skogsbruk
och avser egendom, vilken på
grund av sitt läge inom område där
förutsättningarna för jordbruk är ringa
eller av annan orsak ej erfordras för
att behovet av skog som stöd åt jordbruket
i bygden skall kunna tillgodoses.

I såväl sin allmänna motivering som
i specialmotiveringen till lagförslaget
framhåller utredningen, att förvärv som
ovan nämnts huvudsakligen skall avse
s. k. »överloppsskog» i »avfolkningsbygder»
och i första hand syfta till

vidgade förvärvsmöjligheter för skogsindustriella
företag med bygdeanknytning.

I anledning av Sveriges anslutning
till EFTA-konventionen föreslår utredningen
sådan anpassning till konventionen
att Kungl. Maj:t erhåller rätt att
bevilja tillstånd för utländska rättssubjekt
att jämväl inmuta mineralfyndighet.
I detta avseende har alltså hänsyn
tagits till gällande bestämmelser i
EFTA-konventionen.

Inom en nära framtid avser vårt land
att begära förhandlingar angående Sveriges
anslutning till Europeiska Ekonomiska
Gemenskapen, EEC, genom ett
associationsavtal. F. n. torde det icke
vara möjligt att förutse i vilken omfattning
och på vilka punkter ett associationsavtal
kommer att ansluta till
nu gällande regler i EEC-konventionen.

Enligt Romfördragets artikel 54 skall
Rådet i EEC, på kommissionens förslag
och efter att hört den ekonomiska och
sociala kommittén och församlingen,
»genom enhälligt beslut fastställa ett
allmänt program för avveckling av inskränkningar
i etableringsfriheten som
finnes inom Gemenskapen». Enligt
samma artikel, moment 2, punkt c,
skall rådet och kommissionen fylla de
funktioner som ålagts dem enligt förenämnda
bestämmelse genom att »avskaffa
sådan förvaltningspraxis och sådana
förfaranden som grunda sig antingen
på inhemsk lagstiftning eller på
avtal, som tidigare ingåtts mellan medlemsstaterna
och vilkas fortbestånd
motverkar etableringsfriheten», samt
enligt punkt f i samma moment »ge en
medlemsstats rättssubjekt möjlighet att
förvärva och bruka fast egendom på
annan medlemsstats område, i den mån
detta icke inkräktar på de principer
som fastställts i artikel 39, punkt 2».

Vidkommande den fria etableringsrätt,
som således avses komma att gälla
för EEC:s medlemsstater, skall i detta
sammanhang ingen ståndpunkt tagas

18 Nr 30 Fredagen den 10 november 1961

Interpellation ang. lagstiftningen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet -

till densammas allmänna verkningar,
särskilt som det nu icke låter sig överblicka
på vilka punkter och i vilken
omfattning de regler som gäller för
medlemsstater kommer att innefattas i
associationsavtal för icke medlemsstater.
Allmänt kan dock konstateras att
den fria etableringsrätten i icke ringa
grad på längre sikt kan komma att
återverka på ägandeförhållandena inom
respektive länders näringsliv. Som
självklart får förutsättas att den svenska
förhandlingsdelegationen så långt
förhandiingsmässiga förutsättningar föreligger
i detta avseende såväl som
i fråga om övriga regler söker tillgodose
de svenska intressena, därest förhandlingar
om ett associationsavtal
kommer till stånd.

I fråga om det förslag som framlagts
av 1958 års jordlagsutredning kan
tveksamhet råda om huruvida förslaget
i vad avser rätt för bolag, stiftelse eller
förening med bygdeanknytning att förvärva
s. k. överloppsskog i avfolkningsbygder
står i överensstämmelse med
nu gällande bestämmelser i Romfördraget
om rätten för utländska rättssubjekt
att förvärva och bruka fast egendom
i annan stat. Nu gällande lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
synes däremot inte strida
mot dessa bestämmelser.

Över huvud taget synes det tveksamt
att inför de väntade associationsförhandlingarna,
och måhända rentav vid
en tidpunkt då desamma pågår, företaga
ändringar i svensk lagstiftning på
ett område som kan antagas bli föremål
för överläggningar vid förhandlingarna.
Eftersom gällande lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
utlöper den 30 juni 1962, synes det berättigat
att överväga en förlängning av
nu gällande lagstiftning. Denna ståndpunkt
kan hävdas alldeles oavsett inställning
till den fria etableringsrättens
princip och oavsett att man nu icke
kan överblicka i vilken omfattning och

på vilka områden undantagsbestämmelser
från de regler som gäller för EEC:s
medlemsstater kan komma att innefattas
i ett associeringsavtal för icke medlemsstat.

Något påtagligt hinder att förlänga nu
gällande lag om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet synes
icke föreligga, allra helst som 1960 års
jordbruksutredning enligt sina direktiv
skall vara oförhindrad att upptaga frågan
om jämkningar i den jordpolitiska
lagstiftning som nu gäller eller kan komma
att beslutas på grundval av förslag
från 1958 års jordlagsutredning.

Med hänvisning till de förhållanden
som här anförts synes 1958 års jordlagsutrednings
förslag icke böra föranleda
förslag till lagstiftning. I stället
synes en förlängning av nu gällande
lagstiftning böra övervägas.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

År herr statsrådet beredd överväga
att förelägga 1962 års riksdag förslag
om förlängning av nu gällande lagstiftning
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 145, i anledning av väckta motioner
om hemvärnets uniformsutrustning,
nr 146, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett försvarsråd eller
en försvarsnämnd för totalförsvaret,
nr 147, i anledning av väckt motion
om förbättrad information till värnpliktiga
underofficerare,

nr 148, i anledning av väckta motioner
om förbättrade villkor för biblioteksverksamheten
inom försvaret,

nr 149, i anledning av väckta motioner
om översyn av stödformerna inom
det lägre undervisningsväsendet,

Fredagen den 10 november 1961

Nr 30

nr 150, i anledning av väckta motioner
om viss rätt för folkhögskola att
avge vitsord för elev,

nr 151, i anledning av väckt motion
angående en broförbindelse mellan
Öland och fastlandet,

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upphävande av
avtal om breddning av järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö,

nr 153, i anledning av väckt motion
om anordnande av särskilda gångbanor
vid tillfarter till tätorter,

nr 154, i anledning av riksdagens år
1960 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser standardiseringsverksamheten
inom statsförvaltningen,

nr 155, i anledning av väckta motioner
om enhetliga normer för offentlig
upphandling, och

nr 156, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder i syfte att främja
anlitandet av mindre företag vid den offentliga
upphandlingen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 70, i anledning av väckt motion om
förenklade regler för deklarations- och
taxeringsförfarandet, och

nr 73, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av inkomst
av skog i vissa fall;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 56, i anledning av väckta motioner
rörande lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. in.,

nr 57, i anledning av väckta motioner
om viss respittid efter uppbördsterminens
utgång för inbetalning av arbetsgivaravgift
enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferenser år 1946 vid dess
tjuguåttondc sammanträde och år 1958
vid dess fyrtioförsta sammanträde

(sjätte respektive sjunde sjöfartskonferensen)
antagna konventioner,

nr 63, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk sjukpenningförsäkring
för elever vid inbyggda verkstadsskolor,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition dels med förslag till lag
om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193), dels ock angående
godkännande av internationell konvention
om fripassagerare, samt

nr 65, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner angående körkortsprov
m. in.; ävensom

tredje lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av motioner om utredning
angående den s. k. allemansrätten.

§ 16

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 356, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vattenlagen
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 189, angående ändrad organisation
av postbanken, och

nr 197, angående avtal med Örebro
läns landsting om driften av Mellringe
sjukhus i Örebro.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Tisdagen den 14 november

Kl. 15.00

§ 1

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Intygas härmed på begäran att rektor
H. Brandt, f. 10 03 05, Strömma,
Rävlanda, intogs här på lasarettet den
6/11 1961 och tills vidare vårdas här.

Borås lasarett, med. klin. 11/11 1961
Stig Rosendahl
t.f. avd.läk.

Herr Brandt i Sätila beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. pensionsförmånerna
åt vissa änkor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat dels om en av riksdagen
begärd utredning påbörjats angående
mera rättvisa pensionsförmåner åt änkor,
vilkas änkeblivande inträffat före
den 1 juli 1960, dels när förslag i ämnet
kan väntas bli förelagt riksdagen.

Den utredning, som begärdes av årets
riksdag i skrivelse nr 81, utföres genom
socialdepartementets försorg. Förslag
i frågan förberedes till 1962 års
riksdag.

Vidare anförde

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka statsrådet och chefen för social -

departementet för det snabba svaret på
min fråga.

Under vårriksdagen hade vi att taga
ställning till flera motioner, bl. a. från
centerpartihåll, om rättvisare pensionsförmåner
åt äldre änkor, som uppenbarligen
missgynnas av de gällande bestämmelserna.
Det kan enligt min mening
inte anses rimligt att kvinnor, som blivit
änkor före den 1 juli 1960, i vissa
fall helt skall sakna möjlighet att få
änkepension därför att deras yngsta barn
fyllt 16 år före detta datum. Det gäller
ofta änkor i 50—60-årsåldern, som kanske
haft en stor barnskara att draga
försorg om och av den anledningen inte
kunnat skaffa sig några nämnvärda arbetsinkomster.
Rättvisan kräver enligt
min mening att en mera generös bedömning
sker och att man eliminerar orättvisorna
i den hårda kategoriklyvning,
som här finnes mellan nyblivna och
äldre änkor. Riksdagen underströk angelägenheten
av att denna fråga skulle
utredas med stor skyndsamhet och att
förslag skulle framläggas för riksdagen
snarast möjligt.

Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att denna utredning nu pågår inom departementet
och att förslag förberedes
till nästa års riksdag. Jag utgår från att
vi nästa år skall kunna fatta ett positivt
beslut i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. den svenska
försvarsberedskapen

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för
att besvara herr Heckschers interpellation
angående den svenska försvarsberedskapen.

Tisdagen den 14 november 1961 Nr 30 21

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
Erlander lämnade nu följande
sammanfattning av dess innehåll:

Herr talman! Herr Heckscher har
riktat några frågor till mig rörande vår
nuvarande beredskap. Jag har låtit utarbeta
ett svar, som är utdelat till kammarens
ledamöter, och jag kan därför
nöja mig med att hänvisa till vissa sidor
i detta svar.

På sid. 1 i det utdelade stencilerade
svaret konstaterar jag, att ett nutida
krig är totalt och måste mötas med ett
totalt försvar. Våra försvarsförberedelser
måste därför spänna över stora delar
av samhällslivet.

På sid. 2 erinrar jag om att det svenska
militära försvarets beredskap bör ses
som en långsiktig beredskap, vidmakthållen
genom fortlöpande materielanskaffningar
och fortlöpande utbildning
men också som en omedelbar insatsberedskap
av vid varje tillfälle direkt disponibla
styrkor. Det innebär att vi åsyftar
en långsiktig uppbyggnad av vårt
försvar. Försvarsförberedelserna avser
att i ett läge av internationell spänning
ge oss ökad tillförsikt inför våra möjligheter
att värna vår suveränitet och
fullfölja vår utrikespolitiska linje. För
närvarande är utrustnings- och ersättningsbehoven
i allt väsentligt täckta.

På sid. 3 uppehåller jag mig vid de
krav som mobiliseringsberedskapen
ställer.

Jag framhåller på sid. 4, att för att
möjliggöra mobiliseringsberedskap är
det nödvändigt att kontinuerligt inhämta
fakta av militärpolitisk art och att
vid behov skärpa denna verksamhet för
att vinna erforderlig förvarningstid. Under
den senaste tiden har regeringen
funnit det nödvändigt, att radarstationer
är i verksamhet dygnet runt och övervakar
våra luft- och sjöområden.

På sid. 4, sista stycket, redogör jag
för vilka ytterligare beredskapsåtgärder

av militär art som vidtagits. Det gäller
framför allt förstärkning av lagerhållningen.

Det framgår av redogörelsen på sid.

5, att de nu nämnda åtgärderna beslutats
i konseljerna den 6 och 27 oktober.
Ekonomiskt innebär åtgärderna att
förslagsanslag kommer att överskridas
med 7 miljoner kronor. Huvudparten av
kostnaderna täckes genom ianspråktagande
av reservationsmedel. Tillsammans
beräknas de beslutade åtgärderna
dra en kostnad av 60—65 miljoner kronor,
vilka i huvudsak ryms inom de
kostnadsramar riksdagen beslutat.

Några beredskapsinkallelser har inte
ansetts böra vidtagas.

På sid. 6—9 redogöres för civilförsvarets
läge, och sammanfattningsvis
hävdas att beredskapen är bäst beträffande
utrymning, tämligen god i fråga
om skyddsrum men ännu ofullständig
och ojämn beträffande den skadeavhjälpande
verksamheten.

Självskyddsutbildningen har tilldragit
sig stort intresse på senare tid. Medel
kommer att begäras för denna verksamhet
under innevarande budgetår.

Det framhålles på sidan 10 i svaret att
genom broschyren »Om kriget kommer»
har en väsentlig brist i vår beredskap
undanröjts.

Det ekonomiska försvarets läge redovisas
på sid. 11 och följande. Det erinras
här att riksdagen i våras beslöt en
omorganisation och effektivisering av
ledningen genom riksnämndens omorganisation
till överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap. Vidare konstateras
att det nya organet »Civila transportkommittén»
i dagarna tillsatts. Det
påpekas att jordbrukets arbetsblocksorganisation
effektiviserats. För lagerhållningen
anser jag mig inte ha anledning
att lämna några siffror.

Jag avslutar interpellationssvaret med
följande ord: »Det ligger i sakens natur,
att det i ett läge av skärpt internationell
spänning kan finnas anledning
att kortsiktigt höja den aktuella bered -

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska

skapen. I detta syfte har, som framgått
av det anförda, olika åtgärder vidtagits
eller planerats under senare tid.
Skarpes läget, finns det möjlighet att
snabbt ytterligare förbättra beredskapen
på väsentliga områden. Jag vill
emellertid ånyo understryka, att det avgörande
för vår försvarsberedskap är
vår förmåga till långsiktig planering
och kontinuerlig uppbyggnad av totalförsvarets
olika grenar. Sådan verksamhet
har pågått alltsedan andra
världskriget och bedrives fortlöpande i
avsikt att anpassa totalförsvaret efter
vapenteknikens utveckling och i övrigt
ändrade betingelser. Endast därigenom
kan vi i det allvarliga krisläget sätta in
alla våra resurser till landets försvar.
Därmed fullföljer vi också den huvuduppgift
som är gemensam för vår utrikespolitik
och vår försvarspolitik: att
under bevarad frihet skydda vår fred.»

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har ledamoten av kammaren herr
Heckscher till mig riktat följande fråga:

Vill statsministern lämna kammaren
en redogörelse, så långt det av sekretesskäl
är möjligt, för

1. de åtgärder, som inom det militära
försvaret och andra grenar av
vårt försvar vidtagits i syfte att stärka
såväl den långsiktiga beredskapen som
den av rådande läge beroende insatsberedskapen; 2.

vilka åtgärder som planläggs i syfte
att avhjälpa de brister som finnes i
vårt totala försvar;

3. vilka förslag till riksdagen som
är att vänta i ovannämnda syften?

Vid många tillfällen har det framhållits,
att ett nutida krig är totalt och
måste mötas med ett totalt försvar. En
angripare kan försöka tvinga oss till underkastelse
med alla medel och sätta
in sina krigsansträngningar mot olika,
vitala delar av samhällsfunktionerna i

försvarsberedskapen

vidaste mening. Våra försvarsförberedelser
måste därför spänna över stora
delar av samhällslivet samt så långt
möjligt vara samordnade och parallellt
framförda. Ett totalförsvar, där länkarna
tillsammans ger styrkan och där
ingen länk genom svaghet inbjuder till
angrepp, är den allmänna riktpunkten
för våra försvarsförberedelser.

Även bortsett från sekretessynpunkterna
är det, med hänsyn till det anförda,
icke möjligt att inom ramen för
ett interpellationssvar ge en uttömmande
redogörelse för beredskapsläget
inom vårt totalförsvar. Jag begränsar
mig därför till de väsentligaste dragen.

I sin interpellation har herr Heckscher
bl. a. frågat, om riksstyrelsens
organisation under krig och möjligheterna
för snabb utflyttning vid krigsfara
är noggrant planlagda. Jag vill inledningsvis
helt kort besvara den frågan
med ja.

Jag övergår därefter till en översiktlig
redogörelse för läget inom de olika
grenarna av vårt totalförsvar.

Det svenska militära försvarets beredskap
bör ses som en långsiktig beredskap
vidmakthållen genom fortlöpande
materielanskaffningar och fortlöpande
utbildning, men också som en
omedelbar insatsberedskap av vid varje
tillfälle direkt disponibla styrkor. Av
stor betydelse är mobiliseringsberedskapen
— såväl dess snabbhet som
ostörbarhet. För att få en realistisk bild
av våra möjligheter måste dessa olika
avsnitt av vår beredskap bedömas gemensamt.

Jag vill särskilt understryka, att den
omfattande materielanskaffningcn, utbildningen,
organisationsarbetet och
det operativa planeringsarbetet är led
i en långsiktig uppbyggnad av vårt försvar,
med hänsyn till bland annat den
tekniska utvecklingens krav. Alla dessa
försvarsförberedelser är avsedda att
i ett läge av internationell spänning ge
oss ökad tillförsikt inför våra möjligheter
att värna vår suveränitet och

Tisdagen den 14 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

fullfölja vår utrikespolitiska linje. Det
är av stor betydelse att för närvarande
utrustnings- och ersättningsbehoven i
allt väsentligt är täckta.

Vi har som bekant inga stående styrkor
i vår armé. Om vi inom oförändrade
totalkostnader skulle vidmakthållit
sådana styrkor, skulle motsvarande
begränsningar ha fått genomföras inom
materielanskaffningen. Detta hade
icke inneburit någon förstärkning av
vår allmänna försvarsberedskap i dagens
läge.

Mobiliseringsorganisationen söker
man inom hela försvaret göra så effektiv
som möjligt. Fjolårets riksdag beslöt
genomföra en personalförstärkning
för hithörande planeringsarbete.
Man eftersträvar att genom lokal rekrytering
förkorta mobiliseringstiden. I
de fall denna princip ej kan följas —
främst i fråga om visst befäl samt specialister
av olika slag — läggs stor vikt
vid att organisera snabba transporter
till mobiliseringsplatserna. Genom
långtgående spridning av materiel- och
utrustningsförråden möjliggöres en
starkt decentraliserad mobilisering.
Denna kan med hänsyn härtill genomföras
även under fientligt tryck. Inom
ett dygn kan väsentliga truppstyrkor
vara organiserade i skilda delar av landet.
Inom några dygn kan huvuddelen
av vår krigsmakt vara på fältfot. Genom
de fältmässiga repetitionsövningarna
i lcrigsförband ges vår krigsmakt
ökade förutsättningar att snabbt kunna
göra en effektiv insats. Även utbildningen
under den första tjänstgöringen
får alltmer sin prägel av denna strävan.

Möjligheterna till snabb mobilisering
och slagkraftig insats med allt kortare
tidsutdräkt har steg för steg förbättrats.

Om vi likväl ej skulle hinna utföra
mobilisering före ett angrepp, är det
av betydelse att ha möjlighet till omedelbar
insats av redan i utgångsläget
disponibla styrkor. En sådan insatsberedskap
krävs icke minst för att trygga
en effektiv mobilisering. Hemvärnet

representerar en värdefull tillgång för
snabbt försvar av förråd, kommunikationer,
hamnar, flygfält o. d. Det är
många faktorer som påverkar denna
del av vår beredskap, däribland den utbildning
inneliggande åldersklass hunnit
genomgå. Inom armén bedöms åldersklassen
nu kunna lösa icke obetydliga
uppgifter. Dess utbildning förbättras
under de närmaste månaderna.
Vissa av flottans fartyg är rustade året
runt. Minfartyget Älvsnabbens planerade
jordenrunt-färd har inställts. Beredskapen
inom flygvapnet och luftförsvaret
är förhållandevis god året
runt, bland annat på grund av att man
i hög grad anlitar fast anställd personal
och att åldersklassens inryckning
jämnt fördelas över olika perioder under
året. Sedan en tid tillbaka hålles ett
antal flygplan i varierande beredskapsgrader
tidvis i minutberedskap. Ytterligare
åtgärder för att förbättra denna
insatsberedskap är under genomförande.

Vägledande för vår försvarspolitik är
sålunda att genom mobilisering eller på
annat sätt möjliggöra en snabb insats av
väl utrustade och utbildade styrkor.
Det är därför angeläget att kontinuerligt
inhämta fakta av militärpolitisk
art och att vid behov skärpa denna
verksamhet i syfte att vinna erforderlig
förvarningstid, för att vidta förstärkningar
av beredskapen i övrigt eller
för att genomföra mobilisering. Dylik
observans är avsedd att ge indikationer
på främst de militära dispositioner
som görs i vår omvärld och vilka
såsom komplement till de politiska
iakttagelserna är ägnade att ge en realistisk
bild av utvecklingen. Under den
senaste tiden har regeringen funnit det
nödvändigt att skärpa denna verksamhet.
Bland annat är radarstationer i
verksamhet dygnet runt och övervakar
våra luft- och sjöområden. Även andra
åtgärder för skärpt övervakning och
inhämtande av indikationer har vidtagits.

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

Utöver dessa åtgärder bär en del beredskapsförstärkningar
beslutats. Dessa
har syftat till att genom anskaffningar
som kan göras utan någon mera väsentlig
tidsutdräkt täcka vissa kvarstående
eller tillfälliga brister. Sålunda har
Kungl. Maj:t beslutat att tillgängliga
utrymmen för flygvapnets drivmedel
skall fyllas helt. Kostnaden härför beräknas
till 11,4 miljoner kronor. För
ökad lagerhållning av drivmedel för
marinen har 1,2 miljon kronor utnyttjats.
För nu nämnda anskaffningar har
använts till Kungl. Maj:ts disposition
stående medel. Även för arméns vidkommande
har viss ökad drivmedelslagring
beslutats. Försvarets sjukvårdsstyrelse
har bemyndigats att anskaffa
materiel för 3,5 miljoner kronor. Beställningen
omfattar i första hand materiel
som eljest skulle ha anskaffats
under 1962/63. De militära myndigheterna
har bemyndigats att tidigarelägga
vissa anskaffningar av beklädnadsmateriel,
inventarier och drivmedelsutrustning,
att utrusta sambandsanläggning
samt att komplettera lagren av livsmedel
till ett sammanlagt belopp av drygt
12 miljoner kronor. Fortifikationsförvaltningen
har erhållit i uppdrag att
förbättra skyddet för vissa anläggningar
till en beräknad kostnad av ca 1,7
miljon kronor, att anskaffa fortifikatorisk
materiel till en kostnad av 10
miljoner kronor samt att utföra ammunitionsförråd
för 4,5 miljoner kronor
och truppbefästningar för 15 miljoner
kronor. Medel för dessa åtgärder
erhålles genom disposition av rörelsekapital
— för likvid av den fortifikatoriska
materielen — samt genom omdisposition
av under befästningars delfond
tillgängliga reservationsmedel.

De militära myndigheterna har under
hand uppmanats klarlägga möjligheterna
att genom omdispositioner av
till förfogande stående medel samt av
gällande anskaffningsplaner söka få till
stånd tidigare leveranser av viss materiel
och utrustning, bland annat am -

munition. Erforderliga kontakter har
i detta syfte tagits med berörda industriföretag.
Vidare prövas möjligheterna
att öka kapaciteten vid försvarets
egna verkstäder för översyner, underhåll
och dylikt.

Det har vid beredningen inom försvarsdepartementet
av myndigheternas
äskanden bedömts angeläget att söka
få erforderliga förstärkningar utförda
utan onödig tidsspillan. Huvudparten
av de nämnda åtgärderna har beslutats
i konseljerna den 6 och den 27 oktober.
Vidtagna åtgärder medför bland annat
att förslagsanslag kommer att överskridas
med nära 7 miljoner kronor. Huvudparten
av kostnaderna för beslutade
åtgärder täcks emellertid genom
ianspråktagande av reservationsmedel,
genom omdisposition mellan olika anslagsposter
eller genom ändring av dispositionsplanerna.
Totalt beräknas beslutade
åtgärder dra en kostnad av
60—65 miljoner kronor, vilka i huvudsak
ryms inom de kostnadsramar riksdagen
beslutat för det militära försvarets
drift- och kapitalbudget. I några
fall torde dessa åtgärder sedermera få
anmälas för riksdagen.

Interpellanten har bland annat pekat
på eftersläpningar när det gäller byggandet
av befästningar. Visserligen föreligger
betydande otillgodosedda behov,
men det som kännetecknat utvecklingen
på detta område under det senaste
året är en kraftig återhämtning
genom intensifierat byggande. Detta
torde leda till att ackumulerade medelsreservationer
under befästningsfonden
i det närmaste upparbetas under innevarande
budgetår.

Det kan för dagen inte bedömas om
eller när ytterligare åtgärder kan bli
erforderliga. Förstärkningar utöver de
redan beslutade kan vid ett tilltagande
krigshot snabbt vidtas. Man har beredskap
för en sådan utveckling.

Den internationella situationen har
av regeringen inte bedömts så allvar

Tisdagen den 14 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

lig att åtgärder i form av beredskapsinkallelser
ansetts böra vidtas.

Civilförsvaret har under senare delen
av 1950-talet varit föremål för en genomgripande
översyn. Inför tillkomsten
av de nya kärnvapnen har skyddet
av befolkningen kommit att framstå
som en av de mest angelägna försvarsuppgifterna.
År 1956 fastlades av statsmakterna
nya riktlinjer för utformningen
och omfattningen av de förebyggande
åtgärderna. Civilförsvarsstyrelsen
erhöll omedelbart resurser för
att påbörja arbetet med att utforma nya
utrymnings- och inkvarteringsplaner.
Dessa planer är nu i allt väsentligt färdiga.
De konkret utformade utrymningsplanerna
medger såväl beredskapsutrymning
av icke förvärvsarbetande
befolkningsgrupper — barn, åldringar,
sjuka, hemmavarande o. s. v. —
som mera omfattande utrymning. Planerna
är utformade för att möta även
det svåraste läget — utrymning med
kort varsel.

Det måste anses vara en betydande
tillgång för vår beredskap att utrymningsplanläggningen
nu i huvudsak är
utförd. Den har på sistone ytterligare
fullföljts genom konkreta anvisningar
till allmänheten, dels i broschyren Om
kriget kommer och dels genom de anslag
om utrymningsvägar m. m. som numera
på de flesta håll finns uppsatta i
fastigheterna. Det ligger i sakens natur
att en planläggning av det slag som
det här är frågan om aldrig kan bli helt
fullständig. Lägen måste förutses uppkomma
då improvisationer måste tillgripas.
Svårigheter föreligger också att
i fredstid praktiskt pröva utrymningsplanerna
mer än i begränsad utsträckning.
Hittills vunna erfarenheter — såväl
av övningar, vari allmänheten deltagit,
som av övningar med ledningsorganisationen
och utrymningsorganisationen
i övrigt ger emellertid anledning
att förvänta att de planlagda utrymningsoperationerna,
om de måste
genomföras, också kommer att lyckas.

Det är emellertid angeläget att ytterligare
övningar, anordnade så realistiskt
som förhållandena medger, kommer
till stånd. Detta är också avsett.

Beträffande utrymningsfrågan kan
sammanfattningsvis sägas att beredskapen
i stort är godtagbar. Civilförsvarets
ledningsorganisation för utrymningsverksamheten
är uppbyggd, och
mobiliseringstiderna för denna organisation
är korta. De brister som ännu
föreligger i planläggningen berör främst
specialområden samt utbildningen av
personal och information av de kommunala
organen. Man kan räkna med
att förbättringar i dessa hänseenden
skall kunna åstadkommas relativt snart.
Det bör också vara möjligt att i en
nära framtid kunna ta ställning till formerna
för socialvård och socialhjälp i
krig och därmed sammanhängande organisations-
och ansvarsförhållanden.

Beträffande skyddsrumsberedskapen
gäller sedan 1945 att normalskyddsrum
inrättas i husen i samband med
den fortgående byggnadsverksamheten.
Detta har gett oss en förhållandevis
god beredskap på detta område och
ett värdefullt komplement till utrymningsplanläggningen.
Tidvis har av
hänsyn till påegående utredningar och
aktuella konstruktionsändringar lättnader
medgivits i skyldigheten för fastighetsägare
att helt iordningställa
skyddsrummen. Sedan de ändrade förutsättningarna
numera klarlagts, har
regeringen nyligen förklarat, att sådana
dispenser inte längre bör vidmakthållas
eller medgivas. Detta innebär att
samtliga normalskyddsrum kommer att
färdigstälas enligt de gällande föreskrifterna.
Utöver normalskyddsrum
finns i dag färdiga befolkningsskyddsruin
som i ett katastrofläge kan bereda
skydd för ca 100 000 människor. Innevarande
års riksdag har beslutat om
nya riktlinjer för det fortsatta byggandet
av befolkningsskyddsrum.

1959 års principbeslut om ny organisation
för civilförsvaret har inneburit,

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

att förutsättningar skapats för att bygga
upp en ny slagkraftig organisation
för skadeavhjälpande verksamhet —
för räddningstjänst, brandsläckning,
skydds- och sjukvårdstjänst m. m. Detta
uppbyggnadsarbete är inte bara kostnadskrävande
utan också tidsödande.
I dagens läge har man kommit ett gott
stycke på väg. I stort finns den nya utbildningsorganisationen
uppbyggd. Den
centrala civilförsvarsskolan i Rosersberg
har i höst börjat tagas i bruk och
beräknas till våren kunna utnyttjas till
full kapacitet. Kurser pågår även vid
fältskolor och lokalt anordnad utbildning.
Nya utbildningsplaner har fastställts
eller kommer att fastställas inom
kort. Också på den organisatoriska sidan
har förberedelserna framförts så
långt, att de nya civilförsvarsenheterna
nu börjar växa fram.

Läget i fråga om civilförsvarets skadeavhjälpande
beredskap kännetecknas
således av ett intensivt arbete med omorganisationen
i enlighet med de av
riksdagen uppdragna riktlinjerna. Det
säger sig självt att den nya organisationen
— som enligt 1959 års beslut förutsattes
skola byggas upp successivt under
en tioårsperiod — inte kan verka
med full kapacitet ännu under en avsevärd
tid framöver. Den nu pågående
omorganisationen tar sikte på att i
första hand överföra den tidigare beredskap
som funnits till den nya organisationen.
Detta arbete pågår i länen
och kan inom kort vara genomfört.
En väsentlig del av personalen i den
nya lokala organisationen är f. n.
krigsplacerad, varjämte rekrytering
pågår till undsättningskårerna. Den
bättre beredskapen återfinner man hos
brand-, sjukvårds- och bevakningskårerna,
vilka till viss del sammansätts
av personal med motsvarande verksamhet
i fred. Andra kårer, såsom räddningskåren
och skyddskåren måste i
likhet med undsättningskårerna praktiskt
taget nyuppsättas. Materielanskaffningen
har påbörjats till dessa kårer,

men ofta är organiseringstiderna för
dessa nyuppsatta kårer förhållandevis
långa. Åtgärder har vidtagits för att
intensifiera det pågående uppbyggnadsarbetet
redan under innevarande budgetår
i fråga om materielanskaffning,
utbildningsverksamhet och kompletteringsarbeten
beträffande skyddsrum.
Civilförsvarsstyrelsens personalorganisation
kommer att tillfälligt förstärkas
för dessa uppgifter.

Sammanfattningsvis kan beträffande
civilförsvaret hävdas att dess beredskap
är bäst beträffande utrymning
och tämligen god i fråga om skyddsrum
men ännu ofullständig och ojämn beträffande
den skadeavhjälpande verksamheten.

Nära samband med civilförsvarets
verksamhet har självskyddsutbildningen
av allmänheten. I stor utsträckning
måste människorna kunna hjälpa sig
själva och andra när situationen kräver
det och till dess civilförsvaret hinner
komma till undsättning. För att
möjliggöra dylika omedelbara hjälpinsatser
har med statligt stöd vägen öppnats
för enklare utbildning i sjukvård,
brandskydd och personligt skydd, som
kan vara till utomordentlig nytta i händelse
av krig och av värde även under
fredstida förhållanden. Intresset från
allmänhetens sida har visat sig vara
påtagligt positivt. Regeringen har bedömt
det vara av betydelse, att självskyddsutbildningen
fullföljes och avser
att för riksdagen framlägga förslag
om ytterligare medelsanvisning för
denna verksamhet under innevarande
budgetår.

Reträffande hälso- och sjukvården är
det aktuella beredskapsläget förhållandevis
gynnsamt, och ytterligare åtgärder
för att stärka denna viktiga del av
beredskapen vidtas kontinuerligt. Utrustningsbehovet
för beredskapssjukhusen
är f. n. täckt till 80 %. Vidare
har uppbyggnaden av den nya sjukhärbärgesorganisationen
kunnat påbörjas.
Planer är också uppgjorda för den öpp -

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961
Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

na sjukvården inom krigssjukvårdsdistrikten,
och personal är uttagen för
denna verksamhet. Förslag om förstärkning
av sanitetsväsendet under
krigsförhållanden kommer att föreläggas
riksdagen. Slutligen föreligger inom
sjukvårdens område planer för
blodgivar- och vätskecentraler, provisoriska
förlossningshem samt för läkemedelsförsörjningen
i krig.

Rörande det psykologiska försvaret
och betydelsen av att allmänheten får
tillräckligt detaljerade upplysningar
om vad som gäller för den enskilde i
krig vill jag erinra om den nyligen utgivna
broschyren »Om kriget kommer».

I broschyren ges också under rubriken
motståndsanda en visserligen kortfattad
men ändock upplysande orientering
om på vilka vägar fientlig propaganda
kan spridas och hur var och en
bör vara på sin vakt mot sådan propaganda.
Genom utgivandet av nämnda
broschyr har en väsentlig brist i vår
beredskap undanröjts. Det är nämligen
av allra största vikt, att den enskilde
känner till vilka försvarsförberedelser
som samhället vidtager, vilken
uppgift han själv har i sådant sammanhang
och på vad sätt man kan
skydda sig mot skador. Det kan naturligtvis
diskuteras om de råd och anvisningar
som ges i denna skrift är tillräckligt
omfattande eller detaljerade.
Men man har valt att hellre hålla skriften
nere till omfånget än att öka riskerna
för att den inte läses av allmänheten.
Det mottagande som skriften i
allmänhet fått tyder på att den gjorda
avvägningen varit i stort sett riktig.
Några ytterligare upplysningsskrifter
i de ifrågavarande ämnena förbereds
inte för närvarande.

När det gäller åtgärder för att motverka
försöken att påverka vår opinion
i fredstid, synes det uteslutet att använda
dirigerad upplysning i form av
broschyrer och liknande. Vi bör i stället
sätta vår tillit till de opinionsbildande
vägar som vi traditionsenligt

följer i vårt land, nämligen pressen,
radion och televisionen, organisationsväsendet
o. s. v.

Interpellanten har understrukit det
ekonomiska försvarets stora betydelse
vid avspärrning och berört olika delar
av denna försvarsgren. Här liksom inom
övriga delar av försvaret pågår fortlöpande
planläggning med hänsyn till
det successivt förändrade lägets krav.
Ett led häri är den omorganisation och
effektivisering av ledningen för det
ekonomiska försvaret som riksdagen
tog ställning till vid vårsessionen genom
beslutet att riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap från och
med den 1 januari 1962 skall omorganiseras
till överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, som därmed
övertar riksnämndens uppgift som
central och samordnande myndighet
inom det ekonomiska försvaret. En viss
decentralisering av planläggningen på
det ekonomiska området sker i samband
härmed genom att planläggningen
av landsvägs- och sjötransporter överflyttas
till biltrafiknämnden resp. sjöfartsstyrelsen
och planläggningen av
transportregleringen till ett nytt organ,
»Civila centrala transportkommittén».
Denna kommitté är tillsatt och
skall nu börja sitt arbete.

I nära samband med det ekonomiska
försvaret står den administrativa beredskapen,
som omfattar organisationsoch
författningsfrågor, bl. a. ransoneringsberedskapen.
Planer, föreskrifter
och författningsutkast på dessa områden
är föremål för fortlöpande komplettering
och översyn. Som ett led
häri har bl. a. ett förslag till ny lagstiftning
på undanförselns område utarbetats
som kommer att föreläggas
riksdagen inom de närmaste dagarna.
Ett annat exempel på åtgärder inom
den administrativa beredskapen är det
förslag, som utarbetats till ny civil och
militär uttagningsförordning, i syfte
att få till stånd mera tidsenliga bestämmelser
och ett enklare uttagningsför -

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

farande, bl. a. när det gäller jordbrukstraktorer.

Interpellanten har tagit upp en speciell
organisationsfråga, nämligen jordbrukets
arbetsblocksorganisation. På
detta område har arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med bl. a. jordbruksnämnden
utarbetat anvisningar för
planläggningen, och länsarbetsnämnderna
har i dagarna i väsentliga delar
slutfört denna planläggning.

En central del av den ekonomiska
försvarsberedskapen är den lagringsverksamhet
som omhänderhas av i första
hand riksnämnden och jordbruksnämnden.
Lagringsplanerna är föremål
för fortlöpande översyn. Som ett led
häri har på den senaste tiden skett en
mera kortsiktig lageruppbyggnad genom
tidigareläggning av vissa inköp
och nybeställningar på andra områden,
bl. a. beträffande bränslen, läkemedel,
kemikalier och vissa textilier. Åtgärder
har också vidtagits för att höja livsmedelsberedskapen
i landet genom en
uppbyggnad av de statliga lagren av
bl. a. socker och spannmål.

De flytande bränslenas centrala ställning
i dagens ekonomiska liv, för produktionen,
för transporterna och för
bostadsuppvärmningen, har motiverat
en speciell planläggning för lagringen
av hithörande produkter. 1957 års riksdag
fastställde ett program för ökad
lagring av mineralolja under femårsperioden
1958—1962. De där uppställda
lagringsmålen, som skall vara uppnådda
vid utgången av år 1962, bestämdes
under beaktande av behoven dels under
krig, dels vid olika avbrott i tillförseln
i fred. Den beslutade lageruppbyggnaden
har hittills kunnat väl fullföljas;
och de uppsatta lagringsmålen
förutses bli förverkligade vid utgången
av innevarande lagringsperiod. Möjligen
kommer viss mindre försening i
färdigställandet av de skyddade lagringsutrymmena
att uppkomma. För
att framlägga förslag rörande beredskapslagringen
av olja efter utgången

av den löpande lagringsperioden 1958—
1962 har särskilda sakkunniga tillkallats.
De beräknas framlägga resultatet av
sitt arbete i sådan tid att frågan om
den fortsatta oljelagringen kan underställas
1962 års riksdag.

För att förstärka drivmedelsberedskapen
under ett avspärrningsläge
planlägges även en omställning till gengasdrift
av sådana motorfordon som i
ett dylikt läge skall hållas i gång. Att
en sådan omställning kan påbörjas med
kort varsel framgick av det svar på
herr Thorsten Larssons i Särslöv enkla
fråga som handelsministern lämnade i
första kammaren den 3 november.

På det ekonomiska försvarsberedskapsområdet
bör vidare erinras om
den omfattande och fortlöpande planläggning
som sker för att den del av
vår industri, produktion i övrigt och
serviceverksamhet, som är oundgängligen
nödvändig under ett krig eller en
avspärrningssituation, skall kunna hållas
i gång.

Slutligen må framhållas, att även försvarsberedskapen
inom kommunikationsväsendets
olika områden självfallet
är ett led i den totala långsiktiga
beredskapen och ägnas fortlöpande
omsorger. Åtgärder för partiella förbättringar
med hänsyn till det aktuella
läget är under genomförande. På sambandstjänstens
område pågår likaledes
förbättringsåtgärder för försvaret, vilka
kan medföra att enstaka fredsmässiga
behov möjligen kommer att få stå
något tillbaka.

Härmed har jag lämnat den begärda
redogörelsen. Det ligger i sakens natur,
att det i ett läge av skärpt internationell
spänning kan finnas anledning
att kortsiktigt höja den aktuella beredskapen.
I detta syfte har, som framgått
av det anförda, olika åtgärder vidtagits
eller planerats under senare tid. Skärpes
läget finns det möjlighet att snabbt
ytterligare förbättra beredskapen på
väsentliga områden. Jag vill emellertid
ånyo understryka, att det avgörande

Tisdagen den 14 november 19C1

Nr 30

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

för vår försvarsberedskap är vår förmåga
till långsiktig planering och kontinuerlig
uppbyggnad av totalförsvarets
olika grenar. Sådan verksamhet
bar pågått alltsedan andra världskriget
och bedrivs fortlöpande i avsikt att
anpassa totalförsvaret efter vapenteknikens
utveckling och i övrigt ändrade
betingelser. Endast därigenom kan vi
i det allvarliga krisläget sätta in alla
våra resurser till landets försvar. Därmed
fullföljer vi också den huvuduppgift
som är gemensam för vår utrikespolitik
och vår försvarspolitik: att under
bevarad frihet skydda vår fred.

Vidare anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens statsministern få framföra ett
tack för interpellationssvaret. Det är
glädjande att statsministern har velat
svara så utförligt. Som framgår av det
utdelade svaret är det här inte fråga
om allmänna fraser. Glädjande är också
att det presenteras både dagrar och
skuggor och att man därigenom får
klart för sig att regeringen är medveten
om att försvarsberedskapen innebär
problem.

Som helhet är svaret otvivelaktigt
uppmuntrande. Beredskapen är uppenbarligen
vida bättre än vad den var vid
det andra världskrigets utbrott 1939.
Jag skall också be att få instämma i uttalandet
i svaret om att totalförsvaret
är en helhet där länkarna tillsammans
ger styrka. Det är mycket väsentligt
att man ser de olika grenarna av totalförsvaret
ur den synpunkten. Om alltså
svaret som helhet är uppmuntrande
så ger det ändå anledning till vissa reflexioner,
mindre med tanke på dagens
omedelbart aktuella problem än därför
att vi av allt att döma har att räkna med
ett spänt läge med återkommande kriser
under en ganska lång tid framåt.
Mot den bakgrunden kan det finnas

anledning att ta upp vissa av de särskilda
punkterna i svaret.

Vad först beträffar civilförsvaret
lägger regeringen uppenbarligen tyngdpunkten
på frågan om utrymningen.
Jag utgår ifrån att den relativt optimistiska
bedömningen i vad gäller
planläggningsarbetet i detta hänseende
är väl grundat. Det är särskilt angeläget
att planläggningen därvidlag fortskridit
långt, eftersom utrymningen utgör
en första försvarslinje. Det är genom
en tillräcklig försvarsberedskap
grundad på utrymningsplanläggningen
som det skall bli möjligt för vårt land
att med kraft stå emot påtryckningar
som kan göras mot oss under hot om
anfall med kärnvapen eller andra vapen.
I fråga om utrymningsplanläggningen
skymtar man å andra sidan en
svaghet, nämligen vad beträffar orienteringen
i inkvarteringskommunerna.
Uppenbarligen har man i detta hänseende
ännu inte hunnit så långt som
önskvärt vore. Det finns otvivelaktigt
risk för att en utrymning kan bli svår
att genomföra, om inte mottagningskommunerna
är väl orienterade om vad
som kommer att ske. över huvud taget
är det ju så att en utrymning kan vara
en effektiv försvarsberedskapsåtgärd
endast om den företas i tid. Det gäller
särskilt beredskapsutrymning av icke
förvärvsarbetande befolkningsgrupper,
gamla, barn och hemmavarande kvinnor
utan särskilt yrkesarbete. Men det
gäller också möjligheterna för en fullständig
utrymning och för övrigt inte
minst regeringens egen utrymning.

Ansvaret för beslut om åtgärder av
den typen måste självfallet vila på regeringen.
Det är ett tungt och svårt ansvar.
Men det är utomordentligt betydelsefullt
att man därvidlag är beredd
att vid behov snabbt företa de nödvändiga
åtgärderna. Det är också angeläget
att allmänheten har klart för sig
att ett beslut om utrymning eller utflyttning
inte är uttryck för panik utan
tvärtom skall skapa möjligheter till ett

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska

lugnt arbete i fortsättningen. Glädjande
är också att nya utrymningsövningar
planläggs. Jag skall bara be att få uttala
den förhoppningen att dessa övningar
kommer att bedrivas med större
allvar och på mindre verklighetsfrämmande
sätt än den olycksaliga
stockholmsövningen, som på det hela
taget gav ett negativt snarare än ett
positivt intryck på allmänheten. Jag får
i det sammanhanget erinra om svaret
på en interpellation av herr Björkman
i våras av socialministern. Det är klart
att det är lätt att säga, som man gjorde
i samband med stockholmsövningen, att
det inte föreligger tvång för medborgarna
att delta. Men å andra sidan är
det angeläget att man vid utrymningsövningar
gör klart, att det i varje fall
är önskvärt att medborgarna deltar och
att det nästan är en moralisk skyldighet
för dem att genom deltagande i utrymningsövningar
själva förbereda sig
på vad som skulle kunna ske om det
blir allvar.

Som också framgår både av det skrivna
svaret och av det referat, som hans
excellens statsministern lämnade här
i kammaren, är uppenbarligen det svagaste
ledet i civilförsvaret den skadeavhjälpande
verksamheten, undsättningskårerna.
Där har förarbetena ännu
inte kommit så långt som man skulle
önska. Jag förstår att det måste vara
eu tidskrävande uppgift, såsom också
framhålles i svaret — särskilt gäller
väl detta utbildningen. I fråga om materielanskaffningen
får man kanske uttala
den förhoppningen, att en viss forcering
skall befinnas vara möjlig, så
att även denna gren av civilförsvaret
så småningom och inom en icke alltför
avlägsen framtid får den erforderliga
styrkan.

Det är uppenbart att svarets utförlighet
och klarhet i rätt hög grad har
hämmats av sekretessynpunkter, när
statsministern har gått över till att behandla
de frågor, som berör det militära
försvaret. Detta är ofrånkomligt.

försvarsberedskapen

Det finns självfallet en mängd ting när
det gäller det militära försvaret, som
icke bör offentligen redovisas. Men
också här finns det anledning att se
saken på något längre sikt än vad som
avser bara de allra närmaste månaderna.
Det är säkerligen riktigt, som statsministern
säger på sidan 2 i interpellationssvaret,
att det skulle medföra krav
på begränsningar på andra områden,
om vi här försökte att uppehålla stående
militära styrkor, såsom man ju gör
i en rad andra länder. Jag tror att det
är riktigt, såsom också regeringen har
bedömt det, att inte för närvarande gå
den vägen. Uppenbarligen är det också
riktigt, att de fältmässiga repetitionsövningarna
i krigsförband har en mycket
stor betydelse när det gäller att ge
krigsmakten möjligheter att snabbt kunna
göra en effektiv insats. I det sammanhanget
skulle jag bara vilja erinra
om det ytterst beklagliga faktum att
ungefär en sjättedel av de värnpliktiga
inte har fått de förutsedda repetitionsövningarna
därför att man härom året
— av skäl som för mig fortfarande förefaller
tämligen obegripliga — tog sig
för att inställa övningarna för en viss
grupp. Jag undrar om det inte på litet
längre sikt är angeläget att om möjligt
se till att göra något för att bota
den bristen.

Över huvud taget frågar man sig,
även efter att ha läst detta svar, om
frågan beträffande insatsberedskapen
på längre sikt har fått en tillfredsställande
lösning. Statsministern nämner
i det sammanhanget hemvärnet och säkerligen
har hemvärnet betydelsefulla
uppgifter. Men klart är också, att hemvärnet
inte kan vara tillräckligt för att
skapa den nödvändiga insatsberedskapen.

Statsministern säger i sitt svar, att
inneliggande militära förband nu och
under den närmaste framtiden — kanske
särskilt under den närmaste framtiden
— kan vara i stånd att svara för
insatsberedskapen. Jag accepterar utan

Tisdagen den 14 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

vidare det uttalandet, som självfallet
inte skulle ha gjorts, om det inte varit
väl grundat. Men det finns också andra
årstider än den innevarande. Finns det
inte anledning att mot bakgrunden av
det allvar som läget ändå har överväga
tidpunkten för inryckning till första
tjänstgöring, en samordning av denna
inryckning med repetitionsövningarna
och tätare repetitionsövningar? Jag vet
att dessa frågor befinner sig under utredning,
men man kan kanske åtminstone
få uttala den förhoppningen i nuvarande
läge, att denna utredning kommer
att bedrivas med allra största
skyndsamhet och helst så, att frågan
kan underställas redan 1962 års vårriksdag.

Jag instämmer i vad statsministern
säger om att det inte nu finns anledning
att företa beredskapsinkallelser.
Det är ju trots allt en mycket ingripande
åtgärd att göra något sådant och
är väl inte för närvarande motiverat.
Om och när beredskapsinkallelser emellertid
blir aktuella, är det väl naturligt
att man därvidlag på ett tidigt stadium
har de värnpliktiga i tankarna, för vilka
beredskapsövningarna inställdes
härom året med resultat att de berörda
förbanden inte har fullt krigsvärde.

På flera ställen i svaret talar statsministern
om att man på det hela taget
kommer att kunna hålla sig inom den
fastställda kostnadsramen. Detta är givetvis
i och för sig mycket glädjande.
Det är utomordentligt önskvärt att de
nödvändiga beredskapsåtgärderna skall
kunna genomföras utan att kostnaderna
därför behöver skjuta alltför mycket
i höjden, men detta är dock knappast
huvudsaken. De kostnadsramar,
som fastställdes i försvarsuppgörelsen,
avser vad man kan kalla för ett normalt
läge. Redan när dessa kostnadsramar
fastställdes fanns det åtskilligt som
tydde på att de grundade sig på en väl
optimistisk bedömning av världsläget.
Men under alla förhållanden är det väl
så, att en skärpning av läget ställer

andra krav än de som föreligger under
normala förhållanden.

Jag skall be att få fråga statsministern,
om han är beredd att ge en försäkran
om att regeringen icke kommer
att dra sig för att hos riksdagen framlägga
förslag, vilka kan resultera i att
kostnadsramarna överskrides, därest
det kommer att visa sig erforderligt för
att de militära myndigheterna skall
vara beredda att ta ansvaret för att ha
tillräckliga resurser för att försvaret
skall kunna fullgöra sina uppgifter. En
sådan försäkran skulle otvivelaktigt ha
en väsentlig betydelse på många olika
ställen.

Statsministern har gått in på frågan
om det ekonomiska försvaret, och det
är uppenbarligen så att detta ekonomiska
försvar är av stor betydelse också
ur beredskapssynpunkt och kanske
alldeles särskilt för vår förmåga att
motstå påtryckningar utifrån i syfte
att påverka Sveriges utrikespolitiska
handlande. En del frågetecken beträffande
det ekonomiska försvaret kuarstår
otvivelaktigt också sedan man läst
svaret. Hur är det på detta område med
den administrativa beredskapen i vad
det gäller det ekonomiska försvarets
organisation, personalrekrytering o. s. v.
i beredskapsläge eller i krig? Är den
delen av den administrativa beredskapen
tillräckligt långt förd för att man
skulle kunna »dra på» apparaten med
kort varsel?

Hur är det på jordbrukets område?
Kan man bedöma situationen så, att
jordbrukets fredsproduktion nu har
den omfattning som behövs för att man
skall kunna känna sig säker även med
tanke på vad som kan inträffa under
en eventuell avspärrning?

Hur är det slutligen på transportväsendets
område? Statsministern meddelar
att man just har gått över till en
ny organisation på detta område. Hur
verkar övergången till en ny fredsorganisation
på frågan om transportväsendets
fortsatta planläggning? Det är

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska

ju uppenbart att detta är den kanske
allra känsligaste grenen av det ekonomiska
försvaret. Om transportväsendet
inte fungerar tillfredsställande, kommer
en mängd andra åtgärder att bli
tämligen verkningslösa.

När det gäller det psykologiska försvaret
vill jag helt och hållet instämma
med statsministerns uttalande på sidan
11 i interpellationssvaret, att man inte
skall använda någon dirigerad upplysning
i fredstid i syfte att påverka
svensk opinion. Så långt tror jag att vi
helt är överens. Det skulle kunna föra
oss in i en underlig situation, om man
gjorde någonting sådant. Statsministern
går emellertid längre. Han tycks mena
att broschyren »Om kriget kommer»
egentligen är vad som behövs för att
skapa den erforderliga beredskapen på
det psykologiska försvarsområdet. Jag
är knappast övertygad om att så är fallet.
Om man, vilket det kan finnas skäl
för, nu inte vill skicka ut flera broschyrer
i ett enda sammanhang, vill jag
fråga om man har övervägt en ytterligare
samordnad och intensifierad
upplysningsverksamhet med utgångspunkt
från den föreliggande broschyren,
t. ex. via radio, TV och pressen?

Jag är ganska övertygad om att de
nyhetsförmedlande organen i dagens
läge skulle vara mer än villiga att medverka
till upplysningsverksamhet av
sådant slag, och det vore därvidlag inte
alls fråga om att påverka opinionen
utan helt enkelt att se till att de upplysningar
man vill ha ut också verkligen
kommer ordentligt fram.

Just därför att man inte vill ha en
dirigerad upplysningsverksamhet för att
påverka opinionen är det dessutom så
mycket mera angeläget att vi allesamman
är medvetna om vårt ansvar i det
hänseendet. Framför allt är det då regeringen
som måste sörja för att det för
inländsk och utländsk opinion blir
klart att det ligger ett verkligt allvar i
vår försvarsvilja och ett lika stort allvar
i vår beredvillighet att göra de nöd -

försvarsberedskapen

vändiga ekonomiska och andra uppoffringar
som behövs för att totalförsvaret
skall få tillräcklig styrka.

Herr talman! Jag vill ta upp ytterligare
två saker som kanske sammanhänger
med det fortsatta utredningsarbetet
på detta område. Just därför att
totalförsvaret, som statsministern framhåller
i interpellationssvaret, måste ses
som en helhet är naturligtvis samordningen
på högsta nivå av totalförsvarsarbetet
och av försvarsförberedelserna
på olika områden av allra största betydelse.
Denna samordning måste givetvis
i första hand bedrivas av regeringen
själv och inom regeringen i
kanslihuset. Jag vet att denna fråga för
närvarande ligger hos utredningen om
försvarets högsta ledning, och jag vet
också att det är en besvärlig fråga.
Men samtidigt får man väl ändå hoppas
att även detta utredningsarbete
kommer att slutföras inom den närmaste
tiden och att man då kommer
fram till en tillfredsställande lösning
på detta spörsmål som hittills faktiskt
— det vågar jag säga trots att statsrådet
af Geijerstam sitter i kammaren -—
knappast fått någon helt tillfredsställande
lösning.

Till slut vill jag beröra ytterligare en
utredningsfråga. När det gäller det militära
försvaret över huvud taget och
när det gäller försvarskostnaderna har
vi tack vare 1960 års försvarsuppgörelse
möjlighet att se framtiden an fram
till budgetåret 1962/63. Därefter måste
nya regler bestämmas. Det är mycket
angeläget att den försvarsutredning
som då skall sättas till för att göra förberedelserna
kommer i gång i god tid
med sitt arbete så att det inte uppstår
någon alltför våldsam forcering, utan
att man verkligen inför de följande
budgetåren så snart som möjligt kan
komma fram till det nödvändiga avgörandet.

Herr talman! Jag ber ännu en gång
att få framföra mitt tack för svaret och
upprepa att de kommentarer som jag

Tisdagen den 14 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

här har gjort på särskilda punkter givetvis
inte är avsedda att innefatta någon
polemik i väsentlig mening utan
endast haft till syfte att klargöra att
här fortfarande finns ganska mycket
att göra. Vår beredskap är — för att
citera det uttryck som statsministern
använde när det gällde civilförsvaret
— kanske förtjänt av beteckningen
tämligen god. Men det finns åtskilligt
mera att göra på detta område, och det
skulle inte vara omöjligt för vårt land
att se till att beredskapen kunde förtjäna
ett högre vitsord än detta.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill gärna omedelbart
kvittera de vänliga omdömen som
herr Heckscher fällde med anledning
av interpellationssvaret. I stort sett är vi
överens, och de punkter som han tog
upp berörde ju inte de mera grundläggande
och väsentliga tingen i vår försvarsberedskap
och vår försvarspolitik.
Jag vill emellertid ännu en gång
påpeka att det svenska försvaret är baserat
på långsiktig planering. Vi bygger
inte upp det efter tillfälliga krissituationer,
utan vi försöker att ständigt ha
ett läge som är relativt lätt att bringa
i en högre grad av beredskap. Det är
därför som vi under hela efterkrigstiden
har försökt att hålla försvarsorganisationen
på en enligt min bedömning
ganska hög nivå.

Herr Heckscher tog upp några punkter,
och jag skall i den mån jag kan försöka
ge ett svar.

Till att börja med tror jag det är riktigt
att det för närvarande bedrivs orientering
i mottagningskommunerna angående
utrymning. Det har kanske tidigare
ibland brustit på den punkten, men
jag har mig bekant att länsstyrelserna
nu arbetar med en mycket ingående
orientering vid inkvarteringskommunerna.

Vad beträffar nya utrymningsövningar
kan jag försäkra herr Heckscher att de

erfarenheter vi gjorde vid stockholmsövningen
kommer att iakttagas vid
planläggningen av kommande övningar.

Önskemålet om en forcering av civilförsvarets
utbyggande är så till vida
tillgodosett som vi i förra veckans konselj
beslöt en rätt betydande medelsanvisning
för att på så sätt nå snabbare
resultat på detta område än vad som
var planerat när saken underställdes
riksdagen för någon tid sedan.

Beträffande det militära försvaret uttalar
herr Heckscher önskemålet att försvaret
— vilket är viktigt just därför
att vi bygger upp det på lång sikt — organiseras
så att det ger en högre grad
av kuppberedskap i varje situation än
vad vi nu har. Detta önskemål har vi
säkert alla. Eftersom inkallelsedagarna
är praktiskt taget desamma över hela
landet, uppstår nu varje år en period
då huvudparten av våra inkallade icke
har särskilt hög grad av vare sig kuppberedskap
eller stridsberedskap. Det
har hittills vållat svårigheter att härvidlag
finna en godtagbar lösning. En sådan
förutsätter olika inkallelsedagar för
olika grupper värnpliktiga, kanske olika
tider i olika delar av landet. Den
Holmqvistska utredningen sysslar med
detta problem och jag hoppas att den
under den närmaste tiden kommer att
framlägga förslag i ämnet. Vi skall då
pröva vilka möjligheter det finns att
göra något åt saken.

Beträffande hur långt vi har kommit
med det administrativa och lagtekniska
förberedelsearbetet vet jag att det har
uträttats relativt mycket och att vi hoppas
inom den närmaste tiden kunna ta
mera definitiv ställning till hithörande
frågor.

Herr Heckscher undrade hur mitt
uttalande i interpellationen om att vi
har hållit oss inom de nuvarande kostnadsramarna
bör tolkas. Han preciserade
sin fråga därhän, att han vill ha
besked om att regeringen, därest det
skulle visa sig nödvändigt för att den
militära ledningen skall kunna fullgöra

2 —Andra kammarens protokoll 1961. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

sina uppgifter, inte skulle tveka att begära
mera pengar till försvaret av riksdagen
— ungefär så var frågan formulerad.
Givetvis måste det bli regeringen
som prövar huruvida den anser läget
kräva en utvidgning av den militära
verksamheten i sådan omfattning
att man bör begära tilläggsanslag av
riksdagen. Det ansvaret kan ibland vara
tungt att bära, men ingen kan ta det
ifrån regeringen. Det kan inte överlåtas
åt de militära myndigheterna. Självfallet
avvaktar vi i regeringen med stort
intresse att få erfara de militära myndigheternas
uppfattning i varje situation
när vi skall göra den prövning som
regeringen måste göra.

Jag vill gärna också deklarera —
men detta kanske inte helt tillfredsställer
herr Heckscher — att den princip
vi följer om att iakttaga en fastlagd kostnadsram
givetvis inte får utesluta anslag
på tilläggsstat. Om vi måste höja beredskapen
och en speciell forcering därför
anses nödvändig, får kostnadsramen
inte innebära att vi känner oss förhindrade
att underställa vår överordnade,
riksdagen, den fråga som då uppstår.
Men hittills har vår prövning inte givit
vid handen att ett sådant anslagsäskande
varit nödvändigt.

En del av regeringens åtgärder vid
de senaste konseljerna kommer av naturliga
skäl att anmälas för riksdagen, såsom
jag också har framhållit i interpellationssvaret.

Vad beträffar upplysningsverksamheten
noterar jag med tillfredsställelse
den beredvillighet som TV och radio
hittills har visat. Man kan inte klaga
på deras villighet att ställa sig till förfogande
för upplysningsverksamhet av
den objektiva karaktär som den herr
Heckscher efterlyste.

Frågan om en enhetlig ledning även
av regeringens arbete i dessa frågor är
för närvarande under prövning av den
Frithiofsonska kommittén. Statssekreterare
Fritiofson, som sitter här bredvid
oss i kammaren, har sagt att det in -

nan årets slut skall föreligga förslag i
ärendet. Detta får väl både herr Heckscher
och jag vara tillfredsställda med.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Liksom herr Heckscher
vill jag inledningsvis konstatera att den
redogörelse som statsministern här har
lämnat kammaren för totalförsvarets
olika funktioner ger ett samlat intryck
av att vår beredskap är tämligen god.
Riktigheten av denna bild garanteras,
det tar jag för givet, därutav att de uppgifter
som statsministern presenterat
kammaren och offentligheten är lämnade
av de ansvariga myndigheterna på
alla de områden som här är berörda.

Att beredskapen är så pass tillfredsställande
som den numera permanent
är, beror — som också framgår av statsministerns
redogörelse — av det faktum
att vi numera har en kontinuerligt arbetande
planläggning både inom det
militära försvaret och inom de olika
grenarna av det civila försvaret. Eftersom
det inte så sällan händer, när allt
synes vara lugnt ute i världen, att energiska
röster höjes för att man då skulle
beskära denna planering och denna
beredskap, finns det då läget är skärpt
speciell anledning att understryka värdet
av denna planering inte minst ur
ekonomisk synpunkt. Genom att ständigt
ha detta arbete i viss omfattning i gång
sparar vi både krafter och pengar på
att slippa forcerade ansträngningar under
de perioder, då läget skärps och
oron blir akut. Inte minst gäller detta
de numera tekniskt alltmer komplicerade
och därför dyrbara anskaffningarna
för det militära försvaret. Långtidsplanerna
för de militära materielanskaffningarna
ger både kraft, fullgod utbildning
och rimlig kostnad. Det skulle vara
ofantligt sämre och betydligt dyrare,
om denna viktiga sida av vår beredskap
i de skärpta lägena behövde forceras
och improviseras.

Det ter sig för mig angeläget att den
stora allmänheten inte glömmer bort

Tisdagen den 14 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

utan i stället allt bättre förstår denna
ledande synpunkt för vår beredskap
särskilt i de tider, då allt är lugnt och
man har svårt att föreställa sig att något
nytt krig skulle kunna utbryta. En
planlöshet i form av nedskärningar under
lugna tider och kraftigt forcerade
ökningar, då fara synes hota, vore både
dålig och dyr beredskap.

Till den punkt i statsministerns redogörelse,
som berör den nu anbefallda
personella beredskapen, vill jag i
detta sammanhang framhålla vikten av
att personalen inkallas ur de krigsförband,
som verkligen dras på, inte av
inneliggande personal, som krigsmässigt
tillhör andra krigsförband. Av sekretesskäl
är jag förhindrad att närmare
utveckla detta sammanhang. Så mycket
vill jag emellertid säga att om läget skulle
förvärras och nya inkallelser erfordras,
kan det ställa till svårigheteer och
villervalla om på ett förberedande stadium
fel folk har inkallats till fel förband
— allt detta sett ur krigsplaeeringssynpunkt
— av den i och för sig legitima
anledningen att man velat begränsa
sig till den personal som av
andra skäl vid det tillfället ligger inkallad.
Det synes mig angeläget — särskilt
i situationer då yttre risker föreligger
— att krigsförbanden i alla beredskapslägen
hålles samlade.

I övrigt förefaller det mig, som om
bemanningen av inte bara luft- utan
även kustbevakningen borde ha påkallat
även sådan förstärkning av marinens
fartygsberedskap, att eventuella kränkningar
av svenskt vatten eller territorium
i övrigt till sjöss inte bara kan
uppmärksammas utan även effektivt
kan avvisas. Det synes mig tveksamt,
huruvida sådana ingripanden kan ske
på önskvärt sätt genom de åtgärder, som
hittills har vidtagits.

I övrigt finns det ur mina synpunkter
anledning att uttrycka tillfredsställelse
över det lugn och den fattning, som
kännetecknat både myndigheternas äskanden
och regeringens åtgärder i en -

lighet därmed. Situationen har krävt
skärpt uppmärksamhet — därom tror
jag att enighet råder bland alla ansvarskännande
människor i vårt land — men
däremot inte pådrag för militära grupperingar
eller operationer. Vad myndigheterna
föreslagit och regeringen vidtagit
är åtgärder just för en effektiviserad
bevakning och beredskap.

Mot den förstärkning som skett av
beredskapslagringen — och som statsministern
redogjort för — torde ingen
anmärkning kunna riktas. Oavsett vilken
utvecklingen blir, kommer dessa
lager till nytta. Vad man därutöver kan
önska är — vilket herr Heckscher berörde
— en mera noggrann kartläggning
av våra möjligheter till inhemsk
försörjning under någon längre tid i det
nya läge vi nu befinner oss i. Jordbrukets
inriktning är ju avsevärt ändrad
1961 i jämförelse med 1939, ett faktum
som kanske för lätt förbises i våra mera
ekonomiskt betonade diskussioner.
Uttagning av människor och maskiner,
speciellt traktorer från jordbruket, skulle
nu på ett helt annat sätt än för 20 år
sedan påverka våra försörjningsmöjligheter.
I ett läge som det nuvarande har
jag velat understryka detta faktum, som
annars kan framstå som en truism men
som nu förefaller mig vara av betydelse
för den händelse ett beredskapsläge
snabbt skulle uppkomma.

På en punkt i den ekonomiska försvarsberedskapen
har jag liksom herr
Heckscher anledning till en marginalanteckning,
och det gäller den nya omorganiserade
ledningen för transportväsendet
som beslöts under stor enighet
i riksdagen — men med min enkla mening
såsom avvikande — så sent som i
våras.

Transporterna kommer i ett beredskapsläge
ännu mer än förra gången att
representera nationens blodcirkulation.
Därför är det livsviktigt att transporterna
fungerar. Jag vill med dubbla streck
understryka, att den nya civila centrala
transportkommittén, som enligt vad

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

statsministern upplyser just nu börjat
sin verksamhet, inte bara helt stillsamt
kommer i gång utan genast tar kraftfulla
initiativ för att få överblick och
ledning över dessa i hög grad grannlaga
och komplicerade men för vår förmåga
att överleva avgörande samhällsfunktioner.
Det gäller både vad som
skall transporteras och vilka resurser
som står till förfogande för transporterna.

Den bild som statsministern tecknade
av civilförsvarets dagsaktuella situation
var med sina inte oviktiga reservationer,
som jag inte på något sätt förbiser,
gynnsammare än vad jag väntat
mig. Jag godtager dem emellertid, eftersom
jag inte så nära följer civilförsvaret,
trots att den tioårsplan, som den
stora civilförsvarsutredningen upplinjerade,
ännu inte mer än ansatsvis kunnat
påbörjas. Givetvis är vi även på
detta område ofantligt mycket bättre
rustade nu än vid andra världskrigets
utbrott, då allt detta måste improviseras.
För att det oaktat slippa improviseringar
och forceringar, om läget mera
allvarligt skulle förvärras, synes det
nödvändigt att med extra personal förstärka
den lokala och centrala administrationen
— det gäller både civilförsvarsstyrelsen
och länsstyrelserna —
som hittills av skäl, vilka jag inte nu
skall diskutera men som kan te sig naturliga,
inte kunnat besättas med ordinarie
innehavare. Jag vill göra detta påpekande
närmast med hänsyn till civilbefolkningens
trygghet. Här kan behövas
personalförstärkningar, och det
är bättre att de görs för tidigt än för
sent.

Även utbildningen torde behöva effektiviseras
och påskyndas. Vad jag
närmast har i tankarna är den fjärde
fältskolan, som snarast bör komma till
stånd. Denna skola ingick, som kammarens
ärade ledamöter har sig bekant,
redan i den av riksdagen fastställda
planeringen, ehuru erforderliga medel
ännu inte kunnat anvisas.

Statsministern konstaterar de brister
som finns när det gäller materielanskaffning
för civilförsvarets räddande
och skadeavhjälpande verksamhet.
Det förefaller viktigt att de största luckorna
där snarast fylls, och efter vad
jag har mig bekant är underlaget nu i
stort sett klart för utläggande av de beställningar,
som erfordras på dessa områden.

Skyddsrumsbyggandet har redovisats
i interpellationssvaret, och även om det
är åtskilligt kvar tills programmet i den
Tonnerydska utredningen verkställs,
torde det stå fast att Sverige — det skadar
inte att det sägs — beträffande
skyddsrum är längre kommet än de
flesta andra länder, kanske än något
annat land. Även med kännedom om
skyddsrummens bristande värde vid
fullträffar med radioaktiva anfallsvapen
bör det inte förbises, att det relativa
skydd som de bjuder kan bli av utomordentlig
betydelse.

Utöver dessa kommentarer till statsministerns
svar skulle jag gärna vilja
göra ett par reflexioner av mera allmän
art.

Den första gäller, i anslutning till den
lilla skriften »Om kriget kommer», betydelsen
av att alla vi som tillhör den
breda allmänheten verkligen försöker
att något så när leva oss in i de ohyggliga
påfrestningar som ett nytt krig
skulle innebära, kanske i all synnerhet
för vissa delar av civilbefolkningen. Vet
man ingenting om beredskapen och
planeringen, allt detta som kontinuerligt
arbetas fram, så kan man självfallet inte
heller känna förtroende för beredskapen.
Tyvärr finns det alltför många
människor som inte bryr sig om att ta
reda på vad som verkligen göres och
som därför avfärdar och över huvud taget
tvivlar på betydelsen av beredskapsfunktionerna,
det skydd som är under
uppbyggnad på detta område, både militärt
och över hela det stora civila fältet.
Det är ju fråga om att skydda och
hjälpa de enskilda människorna, om

Tisdagen den 14 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

det värsta skulle inträffa. Därför är det
livsviktigt med åtminstone elementär
kunskap på detta område, tillräcklig
kunskap för att förtroende skall skapas
för dem som har hand om planläggningen.

Den andra synpunkten tar sikte på
den radikalt förändrade situationen, både
beredskapsmässigt och kanske framför
allt psykologiskt för oss litet var,
om mänskligheten, som president Kennedy
nyligen har förutsagt, nu skulle
gå in i en mycket lång period av skärpt
spänning mellan de båda avgörande
stormaktsblocken. År efter år av hög
politisk spänning, som när som helst
kan leda till en urladdning, riskerar naturligtvis
att så småningom göra oss
psykologiskt mer immuna mot nya
orostecken, och därmed kan uppmärksamheten
bli så påfrestande att den i
verkligt farofyllda lägen sättes ur spel.
I ett sådant läge gäller det att skärpa
blicken för de små men viktiga förändringarna
i den allmänna spänningen i
världen.

Främsta ansvaret för denna nya vakttjänst
ligger självfallet på de myndigheter
som handhar denna uppgift, men
det synes mig viktigt att dessa myndigheter
tänker, reagerar och handlar i
bästa kontakt med en upplyst folkopinion.

Till sist, herr talman, vill jag understryka
en sak som ofta framhållits från
denna talarstol under debatter om utrikespolitik
och försvar, nämligen att vi
behöver ett snabbt och effektivt defensivt
— jag stryker under ordet defensivt
— försvar för att kunna fullfölja
och genomföra vår alliansfrihet ocli
neutralitet, så att de begreppen inte
sjunker ner till att bli bara tomma ord.
Varje kränkning av vår neutralitet måste
kunna avvisas, om vårt land skall
kunna skyddas från att förvandlas till
krigsskådeplats, vilket vore det värsta
öde som skulle kunna drabba oss. Därför
är det också viktigt med inte bara
ett effektivt försvar — jag säger detta i

anslutning till sista delen av herr Heckschers
anförande — utan även med
fortsatt enighet kring försvaret.

Det blir väl nästa försvarsutredning
— som snart tillsättes -— som får ta
ställning till dessa frågor, men jag vill
redan nu säga, i anslutning till vad
som här framhållits och med hänsyn
till påfrestningarna på den senaste försvarsutredningen,
att om vi skall kunna
vidmakthålla den nuvarande enigheten
om försvaret, så krävs det verkligen
god vilja från alla håll, både från majoriteten
och minoriteten. Den saken
vill jag betona med skärpa.

Hittills har vi tack vare god vilja kunnat
stärka vår beredskap avsevärt. Detta
framgick också av statsministerns
redogörelse. Det är en faktor som skänker
trygghet inåt, för vårt eget folk,
men även utåt, för fred och stabilitet
i vårt hörn av världen. Det är av omistligt
värde. Då kan vi möta en skärpt situation
med det lugn och med den fattning
som visats denna gång. Vi slipper
då panikartad forcering och blir i stånd
att reagera med sans och måtta, även då
spänningen stiger ute i världen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vi har ofta framhållit
att försvarsfrågan bör hållas över partierna,
och vårt lands frihet och oberoende
är ju samma livsfråga för oss
alla. I ett läge som det nuvarande, när
den utrikespolitiska spänningen har
ökat nära vårt lands gränser, bör det
vara särskilt angeläget att understryka
vår enighet och fasta vilja beträffande
försvaret.

Vår krigsmakt är inte avsedd att användas
för angrepp mot någon annan
stat. Den skall utgöra ett betryggande
försvar mot en angripare, om en sådan
skulle ofreda vårt land. Detta måste
göras klart åt alla håll på sådant sätt
att vi blir trodda på vårt ord. Vår alliansfria
utrikespolitik måste vara fast
och konsekvent i alla avseenden.

I en TV-intervju för någon tid sedan

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

över ämnet »Norden i det kalla kriget»
anförde en militärt sakkunnig att
vår försvarsmakt måste vara av sådan
betydelse att man på båda sidor vill
undvika att få den som motståndare.
Jag anser också att detta bör vara en
målsättning för oss. Vi vill ha en försvarsmakt,
som är tillräckligt stark för
att försvara vårt land och som, hoppas
vi, just därigenom skall kunna fylla
sitt ändamål utan att behöva insättas i
strid. Man kan väl säga att vår beredskap
fyllde detta syfte under förra
världskriget, i varje fall under krigets
senare del.

Vi önskar alla att vår försvarsberedskap
hålles så hög som våra resurser
medger och hänsynen till andra viktiga
behov tillåter. Jag tycker att interpellanten
har målat vår situation i onödigt
mörka färger. Det svar statsministern
här lämnat ger, såvitt jag kan bedöma,
ingen anledning till pessimism.
Några större meningsskiljaktigheter om
försvarsberedskapen har det heller inte
varit i riksdagen under senare år. De
mindre meningsbrytningar som förekommit
har inte varit av betydelse i
vad gäller vår militära styrka och försvarskraft.
Våra försvarskostnader har
också i stora drag kunnat fastställas i
enighet de demokratiska partierna
emellan. Och skulle vi råka in i samma
situation som 1939, så kommer utan
tvekan alla demokratiska partier att
vara lika beredda att vidta samma förstärkning
av försvarsberedskapen som
under krigsåren.

Jag delar helt interpellantens mening
att vår beredskap i nuvarande kritiska
utrikespolitiska läge inte på någon
punkt får eftersättas. Vi måste i alla
avseenden eftersträva en god beredskap.
Det gäller inte bara den militära
beredskapen utan även, som här har
påpekats, den ekonomiska: livsmedelsförsörjningen,
bränslelagringen och allt
sådant som är oundgängligen nödvändigt
för att vi skall klara oss vid en avspärrning.
Våra ekonomiska resurser

är glädjande nog sådana, att vi, om det
skulle visa sig erforderligt, bör kunna
höja försvarsberedskapen ytterligare
utan att det behöver kännas som någon
större belastning. Vi kan säkerligen
räkna med en betryggande majoritet i
riksdagen, om situationen skulle bli sådan,
att försvarsutgifterna måste ökas.

I interpellationssvaret påpekades
mycket riktigt att totalförsvaret är uppbyggt
av många delar, inte bara av det
militära försvaret utan även av civilförsvaret,
det psykologiska försvaret,
de frivilliga försvarsorganisationerna
m. m. I debatten har det också givits
ganska stort utrymme åt civilförsvaret
och dess möjligheter att lösa sina uppgifter.
För min del vill jag beteckna
statsministerns svar också i det avseendet
som relativt tillfredsställande.
Men man måste också notera det faktum,
att man, som statsministern påpekar,
när det gäller civilförsvaret inte
har samma möjligheter som i fråga om
det militära att på förhand pröva dess
effektivitet, att undersöka hur det fungerar
vid de och de tänkta tillfällena.
Men när man kritiserar civilförsvarets
möjligheter att klara en snabbutrymning
av våra tätorter, framför allt de
större, blir det för många kritiker en
självkritik. Från centerpartiets sida har
vi vid flera tillfällen här i riksdagen,
när bostadspolitiken och lokaliseringspolitiken
diskuterats, framhållit faran
av att låta våra stora tätorter växa
ohämmat. Den nuvarande bostadspolitiken
leder till en anhopning i stora
tätorter och samtidigt till en decimering
av befolkningen på landsbygden
och i de mindre tätorterna. Den hittills
förda lokaliseringspolitiken har
inte heller kunnat förhindra denna ansvällning
av stora befolkningscentra. I
våra åsikter om vådan av stora befolkningskoncentrationer
har vi ofta fått
instämmanden från den militära sakkunskapen.
Såvitt vi förstår går det
inte att bestrida, att ju mer ett land
tillåter befolkningsanhopningar i stora

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961
Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

tätorter, ju mer ökar man landets sårbarhet
för det moderna krigets vapen
och taktik. Landet blir därtill känsligare
för hotelser utifrån samtidigt som
man försvagar folkets motståndskraft
och uthållighet.

När det gäller beredskapen på livsmedelsområdet
framhåller visserligen
statsministern att vi håller på att organisera
en lagring. Jag har tidigare
varnat för — och jag vill upprepa det

— att man sätter alltför stor tilltro till
möjligheterna att trygga vår beredskap
genom lagring. Vill man hålla vår motståndskraft
stark är det nog nödvändigt
att se till att det finns en tillfredsställande
försörjning med livsmedel. Ett
folk som svälter mister lätt sin försvarsvilja
och sin motståndskraft. Här
ligger, som vi så ofta påpekat från centerpartiets
sida, jordbrukets stora betydelse
för försvaret. Och det synes som
om den påminnelsen inte kan göras för
ofta! Låter vi försörjningsberedskapen
bli för låg, tar det lång tid innan den
kan byggas upp igen. Den bästa beredskapen
1''gger i ett produktionskraftigt
jordbruk. Jag har i en tidigare debatt

— det gällde Europamarknaden —
framhållit att om vi försummar livsmedelsförsörjningen
så kan vår neutralitet
bli tidsbegränsad.

Det är gott och väl att den materiella
beredskapen — som det framhålles i
interpellationssvaret — är god. Men
för att vi skall kunna bjuda ett effektivt
motstånd måste det finnas en sak
till, nämligen vilja till försvar hos folket,
och det är någonting som inte kan
skaffas för pengar. Det har ibland sagts,
att försvarsviljan skulle ha avtrubbats
genom vår långa fredstid. Jag tror att
det är felaktigt att säga så, vilket exempel
från det senaste världskriget bevisar.
Angreppet på Finland väckte på
en gång det svenska folkets försvarsvilja.
Denna tog sig uttryck bl. a. i en
offervilja som kanske är utan motstycke.
Orsaken var inte minst det exempel
som det finska folket gav genom sitt

spontana och fasta motstånd mot angriparen.

Förmågan att bjuda ett effektivt motstånd
grundar sig främst på den inneboende
viljan till försvar, och försvarsviljan
i sin tur beror till mycket stor del
på tilltron till den egna förmågan att
göra effektivt motstånd. — I det avseendet,
det medger jag gärna, var interpellationssvaret
positivt. — Det är därför
det är nödvändigt att vårt politiska
uppträdande är sådant att det stöder den
självbevarelsedrift som främst driver
fram försvarsviljan.

Huruvida det psykologiska försvaret
är tillräckligt rustat för dessa uppgifter
undandrar sig mitt bedömande. Jag
vill bara understryka betydelsen av att
denna del av beredskapen inte försummas.
Även om motståndsviljan svetsas
samman först när det verkligen blir allvar,
är det dock nödvändigt att ständigt
göra klart för vårt folk vilka oförytterliga
värden vi äger i vår frihet och i vårt
oberoende och vad förlusten av dessa i
verkligheten skulle innebära. Alltför
många är kanske bekymmerslöst omedvetna
om den förändring i de totala livsbetingelserna
som en bristande försvarsvilja
kan leda till.

Det är emellertid inte de många orden
från myndigheterna som främst
skapar den nödvändiga och självklara
försvarsandan hos folket. Det är i stället
de konkreta exemplen på målmedveten
sammanhållning kring allt som skapar
underlaget för vår försvarsberedskap
och vår försvarsstyrka: det är vår
enighet ovanför partistriderna, enigheten
om att vår frihet är värd att försvaras,
att den kan försvaras och att den
därför skall försvaras.

Herr HECKSCHEIt (h) kort genmäle: Herr

talman! Det kanske behövs ett
förtydligande, eftersom jag inte riktigt
förstår vad herr Hansson i Skegrie menar,
när han talar om att jag hade målat
det hela i alltför mörka färger. Det

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska

föreföll, av statsministerns replik på
mitt anförande att döma, som om det
mellan honom och mig därvidlag inte
fanns någon meningsskiljaktighet. Det
finns ju också i själva interpellationssvaret
en del kritiska uttalanden. Där
talas t. ex. beträffande ett viktigt avsnitt
av civilförsvaret om att beredskapen
är ofullständig och ojämn. Där säges
beträffande befästningar att behoven
i betydande utsträckning inte är tillgodosedda.
Uppenbarligen är beredskapen
inte bättre än tämligen god, vilket
just var den beteckning som jag ville
ge den.

Men låt oss — det var för att säga det
som jag begärde ordet — ändå komma
ihåg att det, som herr Hansson i Skegrie
så riktigt säger, med all säkerhet inte
finns skäl till pessimism. Den beredskap,
vars bild framträder i interpellationssvaret,
är en beredskap, som borde
ge oss möjlighet till motstånd i varje
läge. Detta betyder inte att vi skall kunna
se på frågan utan allvar. Det krävs
ytterligare förbättringar och förstärkningar
av beredskapen, och därvidlag

— det har herr Hansson i Skegrie rätt i

— är det inte bara fråga om den rent
materiella beredskapen utan också om
den psykologiska beredskapen. Det psykologiska
försvaret måste nämligen under
alla förhållanden vara vad man kan
kalla ett schweiziskt försvar, d. v. s. ett
försvar där varje medborgare är beredd
att göra en personlig insats — utan pessimism
men också i medvetande om allvaret
i de krav som ställs på honom.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har fäst mig vid
den nedvärdering av Sveriges försvar
i vissa avseenden, som herr Heckscher i
interpellationen gör sig skyldig till,
när han säger att vår beredskap är låg
under viss del av året. Det vill mycket
till för att göra ett så bestämt påstående.

försvarsberedskapen

Interpellanten säger vidare, att regeringen
inte har hållit takten i utbyggandet
av befästningsanlaggningar; han
nämner namnet på en befästning som
inte har blivit fullt utbyggd och säger
att vårt kustförsvar lider svårt av detta.
I fråga om utrustningen av civilförsvaret
sägs bl. a., att vi saknar tillräcklig
erfarenhet om hur en utrymning skall
planläggas.

Det finns nog många som tacksamt
noterar sådana nedvärderingar av Sveriges
försvar.

I mitt anförande tillmätte jag det
psykologiska försvaret ganska stor betydelse,
inte minst i dess uppgift att
väcka försvarsviljan hos folket — att
få folket att tro på Sveriges försvarsmöjligheter.
När jag läste interpellationen,
drog jag mig till minnes att herr
Heckscher så sent som för två år sedan
var chef för vårt psykologiska försvar.
Detta förhållande stämmer inte riktigt
med de negativa tongångarna i interpellationen.

Jag beklagar, herr talman, att jag har
måst framföra denna polemik, men herr
Heckscher begärde ett bestämt besked.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle: Herr

talman! Den erfarenhet jag lyckades
förvärva under det arbete som
herr Hansson i Skegrie berörde var att
man inte skulle smussla, utan att man
skulle vara uppriktig. Det är inte ägnat
att försämra beredskapen om man gör
klart för folk att det finns brister i den.
Att vår beredskap är låg under en viss
årstid, att Musköbasen inte byggts ut
efter planerna och att man saknar tillräckliga
erfarenheter av utrymningsverksamheten
är saker som framgår icke
minst av riksdagstrycket. Det kan på
den punkten inte vara fråga om några
hemligheter. Uppriktighet, herr talman,
tror jag är det viktigaste och bästa momentet
i det psykologiska försvaret,
uppriktighet både när det gäller det som
är bra och det som är mindre bra.

Tisdagen den 14 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Regeringen och de demokratiska
partierna i riksdagen är
ense om den utrikespolitiska målsättningen.
De är ense om att försvaret skall
ha en sådan styrka, att vårt politiska
oberoende respekteras av stormakterna.
Förutsättningarna för vidmakthållande
av ett effektivt försvar är att denna del
av den offentliga sektorn erhåller erforderliga
anslag och att ändamålsenliga
planeringsåtgärder för krigsmakten vidtages.

Försvarsfrågan har sedan samlingsregeringens
tid höjts över de politiska
partistriderna, en glädjande motsats till
1930-talets upprivande försvarsstrider.
Statsministern har i dag gjort ett klarläggande
och realistiskt inlägg här i
riksdagen om vår beredskap.

Ett starkt försvar är ett nödvändigt
stöd för vår alliansfria utrikespolitiska
inställning och för möjligheterna att behålla
vår neutralitet intakt vid ett eventuellt
stormaktskrig. Sverige har ett
strategiskt utsatt läge, och stora risker
föreligger för vår neutralitet genom vårt
lands läge mellan öst och väst. Nordens
problem i Östersjön och särskilt östersjöutloppen
och Öresund har kommit i
den storpolitiska blickpunkten.

Det svenska försvarets huvuduppgift
i händelse av krig blir att hålla våra
förbindelser med yttervärlden öppna.
Trafiken över haven är av fundamental
betydelse för vår försörjning, då vår
lagerhållning endast har begränsad räckvidd.
Importen av flytande bränslen
och andra viktiga produkter för vårt
försvar, för transportväsendet och för
folkförsörjningen är ett livsvillkor för
vår existens som neutral stat.

Från sakkunnigt håll har dessa problem
tagits upp till debatt i Ny militär
tidskrift, vars argument här refereras:
»Vid ett krigsutbrott i Nord- och
Mellaneuropa, där Sverige antingen håller
sig neutralt eller dras in i kriget talar
stor sannolikhet för att östersjöutloppcn
kommer att bli krigsskådeplats

och att båda parterna söker säkra dessa
strategiskt viktiga områden för egna
syften, vilket skulle innebära att utloppen
korkades till och att Sverige den
vägen inte kunde uppehålla sjöförbindelserna
med utlandet, och då återstår
hamnarna på västkusten som inkörsöppningar
för importvaror.»

Liknande synpunkter framfördes i
riksdagen redan år 1951. En grupp
skånska riksdagsledamöter från olika
partier motsatte sig det besparingskrav,
som gick ut på att Öresunds marindistrikt
skulle dras in. Vi motionärer
framhöll då liksom militärsakkunskapen
år 1961 vilken betydelse vattenområdena
vid östersjöutloppen och kontrollen över
Östersjön har från strategisk synpunkt.
Dessa problem har även under fredstid
en ofantlig betydelse och bör på nytt
uppmärksammas av regeringen.

Vid en tänkbar skärpning av det utrikespolitiska
läget i norra Europa är det
ett angeläget beredskapskrav att vi är
rustade för alla eventualiteter. Med den
risk för blixtkrig som den nutida krigsföringstekniken
innebär bör vårt försvar
vara väl rustat mot kupper, minutläggningar,
fallskärmsjägarattacker,fartygsspärrar
och liknande åtgärder. Statsministerns
svar angående kuppberedskapen
gav ett lugnande besked.

I detta sammanhang vill jag emellertid
peka på den svenska marina organisationen
i Öresund. Det finns flera skäl
som talar för att de båda stormaktsblocken
kan vara intresserade av att
behärska svenska sidan av Öresund.
Även om vårt land icke kommer att deltaga
som krigförande stat, krävs med
hänsyn till vår alliansfria utrikespolitik
och nödvändigheten av att kunna upprätthålla
en strikt neutralitet stridskrafter
bl. a. för övervakning av Öresund
samt farvattnen nord och syd diirom.
Från beredskapssynpunkt är det angeläget
att dessa farvatten i och kring Öresund
kontinuerligt kan övervakas redan
under fredstid.

Öresund iir en av världens mest tra -

2*— Andra kammarens protokoll 1961. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

fikerade farleder och måste bevakas
effektivt. Passage av örlogsfartyg förekommer
relativt ofta. Att minska denna
bevakningstjänst såsom skett under
1950-talet är inte försvarbart. Därtill
kommer att lots- och tullverkens rapporttjänst
minskats genom rationaliseringsåtgärder.

Genom Öresund kommer också en
ström av handels- och fiskefartyg, till
stor del från öststaterna. För inte så
länge sedan ankrade två ryska statsfartyg
i Lommabukten utan diplomatiskt
tillstånd, detta utan att våra myndigheter
hade möjlighet att ingripa på annat
sätt än genom att dit sända ett tullbevakningsfartyg.

Jag vill i denna debatt även nämna
en annan viktig fråga. Det är ett obestridligt
faktum, att stormakterna aldrig
tillförne offrat så mycket på sin underrättelsetjänst
som under det kalla krigets
dagar. De anslag, som nämndes i
inrikesministerns anförande vid en interpellationsdebatt
i riksdagen för ett
par år sedan, är relativt små när det
gäller den organisation inom det svenska
polisväsendet som sysslar med de
landsskadliga spionbrottens bekämpande.
Det är stora värden som här står
på spel för vårt folk och för vårt land.
Även på detta område vädjar jag till regeringen
att med uppmärksamhet följa
utvecklingen.

Herr talman! Vi lever i en orolig
värld, och de politiska störningarna är
olycksbådande i såväl Asien, Afrika som
Latinamerika. Vi har också på nära
håll krigsmoln från berlinkrisens horisont.
östersjöområdet har förts in i
blickpunkten genom den ryska noten
till Finland. Vårt land ligger som en
buffertstat mellan stormaktsblocken.

Det behövs för vår egen del en politisk
samling. Trots motsättningarna på
det inrikespolitiska området, beträffande
Europamarknaden och senast i skattefrågan
bör enighet kunna bevaras
kring de utrikespolitiska frågorna. Läget
är så allvarligt och så känsligt, att

det inte finns plats för inrikespolitiska
brytningar. Mitt tidigare förord för en
samlingsregering synes i dag vara än
mera välmotiverat.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tänker bara göra
några anmärkningar i anledning av interpellationen
och svaret på den. Jag
vill utan vidare säga, att jag helt gillar
tonen i statsministerns svar på denna
ganska märkliga interpellation. Däremot
tror jag att det är ganska onödigt att
utställa några växlar om vad det svenska
folket skulle kunna komma att offra
framdeles för militära ändamål. De beslut,
som har fattats och de automatiska
kostnadsstegringar som följer med dem,
betyder att Sverige under 1960-talet
kommer att satsa i runt tal 40 miljarder
kronor för militära ändamål. Det
motsvarar en 70 000-kronorsvilla för
en halv miljon familjer eller en bil åt
varannan svensk, om man översätter det
till nuvarande köpkraft. Nöden har
ingen lag, men min uppfattning är den,
att så långt det hänger på pengar har
Sverige en mycket hög militär beredskap
och ett starkt försvar.

Statsministern berörde skriften »Om
kriget kommer». Jag vågar kanske göra
den stillsamma invändningen, att det
hade varit bättre om man hade kostat
på litet mera ord i den. Statsministern
var rädd för att den inte skulle bli läst
om den gjordes utförligare. Men om det
bara är koncentrationen det hänger på
kunde man ta bort exempelvis en del
rena dumheter. Det är ju att sätta regeringen
och de ansvariga myndigheterna
ur funktion att i en skrift till hela svenska
folket säga, att om i en viss situation
ett besked om kapitulation kommer, så
skall detta inte åtlydas och man skall
inte tro det. Detta skapar ingen psykologisk
beredskap. Det är ju ett tramp i
klaveret. Jag hoppas att sådana där överslag
av en i och för sig god ambition att
ingjuta en stark vilja att försvara den

Tisdagen den 14 november 1961

Nr SO

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

nationella oavhängigheten kommer att
rättas till.

Herr Heckscher framställde i sin interpellation
bilden av situationen 1939,
när det andra världskriget började. Sedan
anmälde herr Heckscher sin belåtenhet
med statsministerns förklaring,
att i de frågor där herr Heckscher gör
särskilda invändningar skall vi låta det
gå ungefär som hittills: de olika frågorna
kommer i stort sett att lösas på den
tid som är förutsatt. Herr Heckscher vill
alltså inte ha någon särskild beredskap,
om jag tolkade hans tal rätt. Vad har
då inträffat från den 16 oktober till den
14 november som har skapat en sådan
stämning av tillförsikt hos den nye högerledaren? Man

skall ju inte gripas av panik. .lag
vill inte förneka att det finns tecken
som kan inge oro, men jag vill inte av
dessa dra den slutsatsen, att man skall
ställa in det svenska folket på något
slags krigsmässig beredskap som om
varje dag nu kan vara den allra sista.

Herr statsministern har inte låtsats
om motiveringen i herr Heckschers interpellation.
Det var barmhärtigt gjort.
Jag antar att det är ett uttryck för att
han undrar hur en högerledare kan
komma med så många dumheter som
motivering för att ställa en i och för sig
mycket allvarlig fråga. När herr Heckscher
där skildrar vad som är aktuellt
och motiverar särskilda beredskapsåtgärder
kommer jag att tänka på ett par
ting. I går återgav man i televisionen
någon sorts utrikespolitisk sakkunnigs
uppfattning om orsaken till all oro och
alla konflikter ute i världen. Jag läste
ut att sådana händelser som uttrycks
med namnen Korea, Vietnam, Laos,
Kongo, Algeriet, Suez o. s. v. beror på
motsättningar inom det s. k. östblocket.

Riktigt på det siittet skrev ju inte herr
Heckscher. Man kan tycka att det är
synd om det svenska folket som skall
matas med en sådan sakkunskap och
med sådana åsikter, avsedda som för -

klaring till det som sker i dagens värld.
Men det herr Heckscher kommer med är
inte bättre. Han jämför Hitler och
Chrustjov. Hitler var ju en mycket populär
person i högerpartiet under 1930-talet. Han jämför Danzig och Berlin,
men vad finns det att jämföra där? Han
talar om den fria världen och syftar naturligtvis
på Tsjiang Kaj-sjeks Formosa
Francos Spanien, de Gaulles Frankrike,
som för krig i Algeriet, och Salazars
Portugal. Jag antar att de inräknas i den
fria värld herr Heckscher talar om.

När jag läste detta kom jag att tänka
på Martin Kochs Timmerdalen, där han
skildrar sekreteraren i nykterhetslogen
Vattendroppen som skrev protokoll efter
uppfattning. Detta protokoll innebar
ungefär alt »Andersson var ovederhäftig
och okunnig, men Pettersson var
mycket klyftig och vederhäftig». Sekreteraren
undertecknade protokollet »efter
uppfattning». Jag tycker att herr Heckschers
beskrivning av vad som sker och
av orsaken till det påminner om denna
sekreterare Amanda Boman hos Martin
Koch.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Hagberg tyckte att
vår broschyr »Om kriget kommer» är
fåordig. Det beror naturligtvis på vilka
pretentioner man har. Herr Hagberg
kommer ju från en mycket uppmärksammad
kongress där huvudtalaren använde
sju timmar för ett anförande.
Går man ut från sådana förhållanden
kan man naturligtvis säga, att vår lilla
skrift är fåordig.

Broschyren har emellertid inte minst
avsett att söka stimulera till självverksamhet,
till att förmå människorna att
ägna sig åt sjiilvskyddsutbildning. Det
har också visat sig att den i detta avseende
har fyllt eu utomordentligt stor
uppgift. Intresset för självskyddsutbildningen
har under den allra senaste tiden
nått sådan omfattning att vi inte med
de medel som vi haft till förfogande har

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Svar på interpellation ang. den svenska

kunnat klara situationen, utan regeringen
har måst anvisa ytterligare en
halv miljon kronor för att all den kursverksamhet
som här är möjlig skall
kunna tillgodoses. Det tycker vi är bra.
Det visar att de enskilda människorna
förstår och känner vad som ankommer
på dem själva. I den debatt, som har
förekommit här om vårt psykologiska
försvar, skall vi lägga märke till detta
såsom en mycket positiv faktor.

Jag vill ge ett par kompletterande
uppgifter beträffande civilförsvaret. Det
har sagts att denna del av vårt totala
försvar kanske är den minst rustade. Å
andra sidan har det ju här enstämmigt
givits uttryck för att utrymningsplanläggningen
nu är så långt kommen, att
vi kan beteckna den som inte bara tämligen
god utan som god. Jag vill understryka
att en i dagarna företagen inspektion
i Jönköpings län bekräftar uppfattningen,
att organisationen kan fungera
och utrymningen genomföras såsom
man tänkt sig.

Skyddsrumsbeståndet är relativt hyggligt.
Utbyggnaden pågår. Vår sjukvårdsberedskap
är mycket god. Organisationen
för den skadeavhjälpande verksamheten
har vi ännu inte kunnat bygga ut
så som vi kanske skulle ha önskat, men
det har samband med att beslutet fattades
år 1959 och i första hand gällde att
lägga den organisatoriska grunden för
hela den skadeavhjälpande verksamheten.

Vi är i dag i den situationen, att de
allra flesta av de grundläggande förutsättningarna
för den vidare utformningen
av den skadeavhjälpande organisationen
är för handen. Vi vet hur
organisationens olika delar bör se ut,
hur de skall vara sammansatta och vilken
utrustning de bör ha. Vi känner
arbetsformer och lämplig taktik vid
räddnings- och eldsläckningsarbete,
första hjälpen o. s. v. Vi har utformat de
planer som skall tillämpas vid utbildning
för olika befattningar inom organisationen.
För utbildningen erforder -

försvarsberedskapen

liga lärare och administrativ personal
är i allt väsentligt anställda, varför utbildningsapparaten
även personellt sett
är väl utbyggd.

Vad beträffar erforderliga medel för
utbildningsverksamhet i den omfattning
som kapaciteten hos skolorna medger, så
kommer medgivande att lämnas att
innevarande budgetår överskrida de anvisade
medlen med 2 miljoner kronor.
Däri ligger också medgivande att utöka
de regionala fältskolorna med två provisoriska
skolor för att kunna intensifiera
viktig befälsutbildning. I detta sammanhang
vill jag säga till herr Ståhl, som
efterlyste ytterligare en skola: Genom
att vi nu anordnar två provisoriska skolor
får vi fem skolor i stället för ursprungligen
tänkta fyra skolor.

För att det i det uppbyggnadsskede,
där civilförsvaret nu befinner sig, skall
finnas personalmässiga resurser för
skyndsam anskaffning av viktig materiel
kommer civilförsvarsstyrelsen att
få beställningsbemyndigande för inköp
av materiel eller bemyndigande att inköpa
materiel med anlitande av befintliga
reservationer till ett belopp av 8
miljoner kronor. Det är detta som åsyftades
när statsministern i sin replik talade
om det beslut som vid den senaste
konseljen fattats beträffande beredskapsåtgärder
inom detta område. Det
gäller här beställningar av brandskyddsmateriel,
materiel för undsättningskårer

o. s. v. Det steg som därvid tagits innebär
att vi — i stället för att enligt riksdagens
medgivande anskaffa materiel
under innevarande budgetår till två
undsättningskårer — skall lägga upp
beställningar för materiel till fyra undsättningskårer.

Vi har också i beredskapssyfte förstärkt
civilförsvarsstyrelsens personella
resurser både på det centrala och det
lokala planet. Civilbefälhavarna har fått
förstärkning av sin personal och inom
länsstyrelserna sker det också en förstärkning
av de personella resurserna.

På område efter område, där det vi -

Tisdagen den 14 november 1961

Nr 30

Svar på interpellation ang. den svenska försvarsberedskapen

sat sig möjligt att göra en forcering,
har det fattats beslut om en sådan inom
ramen för ett sammanlagt belopp av
cirka 25 miljoner kronor. Dels tar vi
dessa pengar från befintliga reservationer,
dels kommer vi att äska medel på
tilläggsstat vid nästa riksdags början.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill först uttrycka
min tillfredsställelse över de upplysningar
rörande utbyggnaden av civilförsvaret
som inrikesministern här lämnat.
För en enskild riksdagsman är det
svårt att dagligen hålla sig å jour med
vad som händer, och det är glädjande
att av de lämnade upplysningarna kunna
konstatera, att det har skett en ytterligare
förstärkning av den beredskap vi
nu diskuterar.

Det var egentligen herr Hagbergs anförande
som uppkallade mig, inte till
att göra någon replik — det är, som
kammaren väl vet, ganska meningslöst
— utan för att ge uttryck åt en reflexion.

Det är ändå rätt märkligt att herr Hagbergs
förtrytelse över innehållet i skriften
»Om kriget kommer» främst riktas
mot den punkt, som innebär en uppmaning
till svenska folket att inte tro
på ett radio- eller annat meddelande, att
Sverige skulle ha kapitulerat. Herr Hagberg
vill tydligen att svenska folket
skulle tro på ett sådant meddelande.

Detta herr Hagbergs uttalande är mer
avslöjande än han kanske själv inser.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Men tänk, herr Ståhl,
om Sverige skulle komma i den belägenheten,
att regeringen måste skicka ut ett
meddelande om att vi inte kan kämpa
vidare. Skall då svenska folket vägra
tro på detta?

Det är den sidan av saken som jag
har velat fästa uppmärksamheten på. I
något i och för sig vällovligt syfte att
varna mot den panik och ryktesspridning,
som en fiende under krig kan för -

söka åstadkomma, sågar man liksom av
sig själv och berövar sig sin trovärdighet
inför folket, ifall det skulle bli en
sådan situation att Sverige måste kapitulera.
Det finns väl inte något land i
världen, där man kan säga: »Om det
skulle bli krig, kommer i varje fall inte
vårt land att kapitulera.» Det finns för
näraliggande erfarenheter för att någon
skulle vilja påstå något sådant.

Därmed tror jag också att jag har svarat
statsrådet Johansson på vad han
sagt. Jag förstår den goda avsikten, men
jag tror att regeringen i nästa publikation,
som avser att ge svenska folket
orientering om hur man skall uppträda
i händelse av ett krig, kommer att ta
tillbaka den uppmaning jag talat om.
Det är nog flera än kommunisterna som
har undrat om sådana generella anvisningar
verkligen kan vara hållbara i
vilken situation som helst.

Därutöver vill jag bara till statsrådet
Johansson säga — inte för att det har
någonting med den här frågan att göra
— att den kongress som jag nyligen besökte
ställde mycket optimistiska perspektiv
i fråga om möjligheterna att
bevara freden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner:

nr 189, angående ändrad organisation
av postbanken, och

nr 197, angående avtal med Örebro
läns landsting om driften av Mellringe
sjukhus i Örebro.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 145—156, bevillningsutskottets
betänkanden nr 70
och 73, andra lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 56, 57, 61 och 63—65
samt tredje lagutskottets utlåtande nr 30.

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Interpellation ang. folkhögskolans framtida ställning och utformning

§ 7

Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående lagstiftningen om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. folkhögskolans framtida
ställning och utformning

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Enligt betänkande avgivet
av 1957 års skolberedning om
grundskolan kommer ett väsentligt nytt
inslag i bilden av framtidens svenska
skolväsen att utgöras av de föreslagna
frivilliga, kommunala fackskolorna, vilka
skall vara tvååriga. Kommun som så
vill skall fr. o. m. hösten 1963 försöksvis
kunna starta fackskola.

Från folkhögskolehåll har viss oro
förmärkts med tanke på folkhögskolans
framtida ställning i skolväsendet särskilt
med anledning av de föreslagna fackskolorna.
Inrättandet av fackskolor ses
som ett aktivt bidrag i den framtida
gymnasiepolitiken, men den berör också
folkhögskolans ställning, en fråga som
emellertid endast ytligt behandlas i beredningens
betänkande.

Den nya typ av skolor som beredningen
föreslår är fackskolor med fyra olika
utbildningsvägar, en humanistisk, en
teknisk, en merkantil och en social-ekonomisk.
Till dessa fackskolor skall
grundskolans elever ha omedelbart tillträde
efter klass 9. I förhållande till folkhögskolorna
intresserar oss här närmast
den humanistiska och den social-ekonomiska,
då dessa båda fackskolors utbildning
och folkhögskolans till viss
grad är jämförbar.

Den humanistiska fackskolans syfte
skall vara att ge kunskap om människans
situation i våra dagar och i gången tid
och skall sträva efter att ge eleverna
tillfälle till allsidig mänsklig utveckling.
Även viss naturvetenskaplig orientering
skall ges. Den skall vara allmänbildande
och inte yrkesinriktad.

Den social-ekonomiska fackskolan tar
främst sikte på vissa i vid bemärkelse
servicebetonade yrken, där det bl. a.
kräves god allmänbildningsnivå, god
samhällskännedom, förståelse och intresse
för andra människor, förmåga till
samarbete och organisation. Bland de
skolor som hitintills stått till buds för
sådan utbildning nämner beredningen
hl. a. folkhögskolan. Vissa folkhögskolor
har också en ämnesinriktning som tangerar
vad beredningen avser med den
merkantila fackskolan. Medan folkhögskolan
är betygsfri skall däremot resp.
fackskolor ge fackskolekompetens.

I den korta översikt av folkhögskolans
framtida ställning, som beredningen ger,
framhålles att folkhögskolans dubbla
uppgift att dels ge medborgerlig och
personlig bildning och dels tillgodose
ett visst yrkesmässigt utbildningsbehov
fortfarande är av stor betydelse. Samtidigt
framhålles emellertid, att uppgiften
att tillgodose utbildningsbehovet kan
beräknas komma att avtaga i samma takt
som yrkes- och fackskoleutbildningen
bygges ut. Beredningen ifrågasätter, om
inte tills klarhet vunnits en viss återhållsamhet
bör iakttagas i fråga om medgivande
av statsbidrag till nya folkhögskolor
med undantag av dem som påbörjat
sin verksamhet. En väsentlig del
av folkhögskolornas undervisning med
viss hänsyn till elevernas utbildningsplaner
bortfaller sannolikt i samband
med fack- och yrkesskolornas utbyggnad,
heter det. De nya fackskolorna
kommer i det framtida skolväsendet att
erbjuda bättre utbildningsmöjligheter än
folkhögskolan för dem som vill grundlägga
viss yrkesutbildning.

Av det sagda torde framgå att bered -

Tisdagen den 14
Interpellation

ningen menar, att i en framtid folkhögskolan
icke längre behöver fylla vissa
utbildningsuppgifter som den hitintills
fyllt. På folkhögskolehåll har man med
anledning härav vågat den gissningen,
att mot slutet av 1970-talet det endast
skulle finnas behov av 30—40 folkhögskolor,
om beredningens program genomföres
i oförändrat skick.

Trots att folkhögskolans framtida
ställning synes allvarligt hotad av de
framlagda planerna, uttalar beredningen
sin respekt för folkhögskolans betydelse.
Den skall i framtiden odelat få
ägna sig åt en central uppgift, dess huvuduppgift:
att ge medborgerlig och
personlig bildning. Beredningen tycks
också förutsätta, att denna synpunkt
och icke den yrkesförberedande särskilt
skall beaktas vid prövning av frågan om
statsbidrag till nya folkhögskolor. Folkhögskolans
betydelsefulla uppgift i
framtiden skulle främst ligga på »ett
högre personlighetsfostrande plan». Att
detta är väsentligt skall här icke bestridas,
men att elever från en betygsfri
skola får svårt att hävda sig i konkurrensen
med elever från en kompetensgivande
fackskola, särskilt den humanistiska
och den social-ekonomiska fackskolan,
torde vara givet.

Av det sagda framgår, att folkhögskolans
framtida ställning i skolväsendet
är oklar. Någon representant för folkhögskolan
har icke heller suttit med i
beredningen, trots att den behandlat
för folkhögskolan viktiga frågor.

Beredningen föreslår, att en mindre
grupp av sakkunniga skall tillkallas för
att göra en överarbetning av läroplansförslagct
för fackskolorna och beakta
synpunkter och förslag som kommer
fram under remisstiden. Här borde det
onekligen vara möjligt att få folkhögskolan
representerad.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Delar herr statsrådet uppfattning -

november 1961 Nr 30 47

ang. behandlingen av utlänningsärenden

en, att folkhögskolan även efter tillkomsten
av de planerade fackskolorna
kommer att bibehålla sin betydelsefulla
uppgift?

2. Är herr statsrådet villig att låta
folkhögskolan bli representerad i den
expertgrupp, som föreslagits av skolberedningen
för att överarbeta fackskolornas
läroplansförslag, samt därvid
låta folkhögskolornas utbildning vägas
mot det kompetensvärde som fackskolornas
utbildning avses ge?

3. Vill herr statsrådet med anledning
av de planerade fackskolorna vidtaga
en skyndsam utredning om folkhögskolans
framtida ställning och utformning
i skolväsendet och därvid med beaktande
av folkhögskolornas erfarenheter särskilt
undersöka folkhögskolornas möjligheter
att vara ett positivt alternativ
till framför allt den humanistiska fackskolan
och den social-ekonomiska fackskolan? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden Ordet

lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! En politisk flykting,
Miguel Graca från den portugisiska kolonien
San Tomé, har en tid vistats i
Sverige. Nyligen beslöt utlänningskommissionen
att utvisa honom, och detta
beslut lär baseras på att Miguel Graca
haft en utomäktenskaplig förbindelse
med en svensk kvinna. Hur det förhåller
sig därmed vet ingen på grund av att
ärendet hemligstämplats. Miguel Graca
har inte själv fått något besked om anledningen
till utvisningen. Det är däremot
tydligt att förpassning ur riket
skulle ha fått mycket allvarliga följder
för Miguel Graca. Särskilt om han kommit
i händerna på portugisiska myndigheter
eller någon annan fascistisk
regim kunde det ha gällt hans liv.

Nr 30

Tisdagen den 14 november 1961

Interpellation ang. vissa reservtelegrafexpeditörers pensionsrätt

Sedan utlänningsnämnden, som är ett
rådgivande organ åt utlänningskommissionen,
numera har ändrat mening om
fallet Miguel Graea, bör man kunna räkna
med att även utlänningskommissionen
frångår sitt tidigare beslut.

Men saken kan inte anses utagerad
därmed. Nuvarande former för behandling
av utlänningsärenden är uppenbarligen
inte tillfredsställande. Oron
för vad som inträffat i fallet Miguel
Graea förstärks också av tidigare händelser.

Under hänvisning till vad sålunda
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att vidtaga någon
ändring av direktiven och formerna
för behandling av utlänningsärenden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. vissa reservtelegrafexpeditörers
pensionsrätt

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Enligt kungl. brev den
12 maj 1961 skalls, k. reservtelegrafexpeditörer
(tidigare reservtelegrafister) bli
delaktiga av statens allmänna tjänstepensionsreglemente.
Dessa har tidigare
icke haft rätt att uppbära någon pension.

Befattningen som reservtelegrafexpeditör
innebär att vederbörande förbinder
sig att i första hand tjänstgöra
minst 60 dagar per år men att vid behov
även åtaga sig tjänstgöring därutöver.
I regel gäller ingen särskild tjänstgöringstid
för denna personal, utan den
inkallas med kort varsel när tillfälliga
vakanser uppstår eller vid särskilt kraftig
arbetsbelastning. Detta innebär, att
reservtelegrafexpeditörerna i första
hand anlitas under tider, då den ordinarie
personalen har sina semestrar

eller i samband med söndagar och
andra helger.

Även om tjänstgöringstiden för denna
personal alltså kan vara ganska kort
innebär befattningen en påtaglig bundenhet,
då vederbörande i varje fall
för de 60 stipulerade dagarna ständigt
måste stå till förfogande och inte har
rätt att utan speciella skäl frånsäga sig
tjänstgöring.

Mot denna bakgrund är det ganska anmärkningsvärt,
att det dröjt ända till i
år, innan pensionsfrågan har lösts för
denna grupp. Även om man nu med tillfredsställelse
alltså kan notera, att denna
orättvisa undanröjts, kan dock ifrågasättas,
om inte den nu införda pensionsrätten,
som avses gälla endast personal
som nu är i tjänst, borde utsträckas
att omfatta även avgången personal.
Kostnaderna för en sådan utvidgning av
pensionsrätten kan inte bli avsevärda,
då det endast rör sig om ett relativt litet
antal personer. Den utsträckta rätten
kan också utformas så, att pension endast
utgår till den som särskilt ansöker därom.

Med stöd av vad jag ovan anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
de bestämmelser om pension till s. k.
reservtelegrafexpeditörer, som utfärdats
i kungl. brev den 12 maj 1961 utsträckes
att vid ansökan härom gälla även den
personal, som nu inte är i tjänst men
som tidigare tjänstgjort som reservtelegrafexpeditörer
under minst den tid som
nu skulle berättiga till pension?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 357, i anledning av väckta motioner
angående lydnadsföreskrifter vid permittering
från allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare; och

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

nr 358, i anledning av väckta motioner
angående skyddsarbetet inom försvaret,
m. m.

§ 12

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 178, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), motionerna:

nr 850, av herr Magnusson i Borås
m. fl., och

nr 851, av herrar Palm och Darlin;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 194, angående medelsanvisning
för iståndsättande av Sydostbrottens
fyranläggning, motionen nr 852, av
herr Larsson i Umeå.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.50.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 15 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
befrielse från riksdagsarbetet under tiden
15—18 november 1961 för utrikes
resa.

Stockholm den 14 november 1961
Torsten Nilsson

Till riksdagens andra kammare

Med anledning av deltagande i en
studieresa till Mellersta östern anhåller
jag härmed om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 20/11—8/12 1961.

Lidingö den 14 november 1961

Essen Lindahl

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Björkänge, som vid kammarens sam -

manträde den 8 innevarande november
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 3

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

•till bevillningsutskottet motionerna
nr 850 och 851; samt

till statsutskottet motionen nr 852.

§ 4

Föredrogs den av herr Källstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående folkhögskolans
framtida ställning och utformning.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Hemvärnets uniformsutrustning

§ 5

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående behandlingen av utlänningsärenden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av fröken Elmén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående vissa reservtelegrafexpeditörers
pensionsrätt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Hemvärnets uniformsutrustning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
145, i anledning av väckta motioner om
hemvärnets uniformsutrustning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några kamrater här vid riksdagens
början väckt en motion där vi med vissa
motiveringar har begärt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning angående en fullständig
uniformsutrustning för hemvärnet och
att förslag i ärendet skulle föreläggas
1962 års riksdag.

Statsutskottet, som har behandlat motionen,
säger sig ha full förståelse för
våra synpunkter, och det vill jag givetvis
med tillfredsställelse konstatera.
Arméintendenturförvaltningen, som har
yttrat sig i ärendet, påpekar att det har
skett tilldelning av s. k. permissionsutrustning
till liemvärnschefer, kretshemvärnschefer
och visst befäl vid hem -

värnsförbanden till ett antal av 2 800.
Emellertid har det inte funnits möjligheter
att tillgodose behovet av permissionsuniformer
för manskapet i övrigt
i den utsträckning som skulle ha varit
önskvärt. Ett visst antal diagonaluniformer
har kunnat lånas ut till hemvärnsmän
vid tillfällen då utrustning med
prydligare uniformer har varit behövlig.

Om vår motion skulle ha bifallits i
full utsträckning, skulle det enligt gjorda
beräkningar ha betytt en merkostnad
på 30 miljoner kronor. Jag förstår
mycket väl, herr talman, att det inte är
lätt att skaka fram en sådan summa på
en gång. Det har inte heller varit vår avsikt
att så skulle ske. Emellertid har
denna utrustning så pass stor betydelse
att vi har velat fästa uppmärksamheten
på att den behövs. Vad som kan göras
bör göras så snart som möjligt.

Hemvärnets betydelse i vårt hemortsförsvar
är stor. Det var med mycken
glädje jag i går av interpellationssvaret
konstaterade att man även på högsta
ort synes ha förståelse för hemvärnets
viktiga uppgifter i vårt totala försvar.
Det är då enligt vår mening av mycket
stor vikt att det intresse för hemvärnet
som onekligen fanns från början bibehålls
och utökas. Ur rekryterings- och
trivselsynpunkt är det givetvis synnerligen
angeläget att våra hemvärnsmän
inte skall behöva känna sig satta på undantagsstat
när det gäller en så väsentlig
fråga som uniformsutrustningen.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag har med detta velat fästa uppmärksamheten
på att ett behov av bättre
uniformsutrustning föreligger och på
den betydelse det skulle ha för hemvärnets
fortsatta verksamhet om en bättre
utrustning med det snaraste kunde komma
till stånd.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Hade denna debatt kommit
i gång i våras när motionen väcktes,
skulle jag möjligen ha kunnat hålla
med om att det finns vissa mindre be -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Rätt för folkhögskola att avge vitsord för elev

hov i hemvärnet när det gäller permissionsuniformer.
De är relativt måttliga
och svarar inte på något sätt mot de
ganska vittgående önskningar motionärerna
har.

Efter femton års tjänst i hemvärnet
tycker jag att det närmast är genant att
i dagens läge hålla en debatt om permissionsuniformer,
när det är alldeles
klart att om genomsnittshemvärnsmannen
tillfrågas vad han helst vill ha, så
vill han ha ammunition. Vi behöver mera
övningsammunition och mera tunga
vapen i organisationen. Det råder intet
som helst tvivel om att detta är hemvärnets
viktigaste önskemål och behov
i dag. Dessa uniformshistorier har vi
inte råd till så länge som inte de av mig
nämnda behoven är bättre tillgodosedda.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 146, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett försvarsråd eller
en försvarsnämnd för totalförsvaret,
nr 147, i anledning av väckt motion
om förbättrad information till värnpliktiga
underofficerare,

nr 148, i anledning av väckta motioner
om förbättrade villkor för biblioteksverksamheten
inom försvaret, och
nr 149, i anledning av väckta motioner
om översyn av stödformerna inom det
lägre undervisningsväsendet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Rätt för folkhögskola att avge vitsord
för elev

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 1 öT», i anledning av väckta motioner
om viss rätt för folkhögskola att avge
vitsord för elev.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! Såsom motionär i denna
fråga vill jag anföra några synpunkter.

Den inskränkning, som genom riksdagsbeslutet
1957 gjordes i folkhögskolornas
rätt att till sina elever utdela betyg,
har på många håll väckt irritation
och förvåning. Elever som efter genomgångna
kurser i folkhögskola söker in
till yrkesskolor etc. möts oftast av beskedet
att deras vitsord icke kan jämföras
med andra sökandes betyg, och
så blir folkhögskoleeleverna ställda åt
sidan. I bästa fall får de då från vederbörande
skola rådet att såsom privatister
tentera vid någon realskola för att
därigenom erhålla betyg som är jämförbara
med andra sökandes.

Det har också från rektorer vid yrkesskolor
uttalats förvåning över att
man inte liksom tidigare skall ha möjlighet
att jämföra folkhögskoleelevernas
betyg med av andra skolor lämnade betyg.
Man vitsordar, att det är synnerligen
skötsamma och dugliga elever som
kommer från folkhögskolorna, men
framhåller att man under rådande förhållanden
inte kan göra de jämförelser
som behövs för en rättvis bedömning.

För ett par år sedan interpellerade
jag inrikesministern angående sjuksköterskeskolornas
sätt att vid intagningen
bedöma folkhögskoleelevernas vitsord.
Jag vill här intyga att på den kanten
har det förekommit en viss förbättring,
även om folkhögskoleelevernas ställning
ännu är långt ifrån tillfredsställande.
Många sjuksköterskeskolor ställer sig
synnerligen negativa till dessa sökande.

Från en hel del yrkesskolors och utbildningsanstalters
sida har man sålunda
framhållit olägenheten av att det
i detta sammanhang inte längre föreligger
ett jämförelseförhållande av samma
art som tidigare.

Om man inom skolväsendet i övrigt

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Rätt för folkhögskola att avge vitsord för elev

gått in för avskaffandet av betyg eller i
varje fall ett mindre värdesättande av
dem, skulle jag ha varit den förste att
acceptera att betygssättandet elimineras
även för folkhögskolans del och att elevernas
färdigheter, kunskaper och duglighet
bedöms efter andra grunder. Men
så är ju inte förhållandet. Vi känner
alla till hur man vid intagningen till
andra utbildningsanstalter räknar med
tiondelar, t. o. m. hundradelar av poäng.

Jag kan därför inte inse annat än att
det under nu rådande förhållanden skapats
ett rätt stort handikapp för folkhögskolans
elever.

Jag har i min motion inskränkt mig
till att begära rätt för skolorna att i
andra och tredje årskurserna utdela
vitsord i de ämnen som kan vara aktuella
för inträdesansökningar vid de
fackskolor som kommer i fråga.

Jag tror mig med detta ha framlagt
ett så smidigt förslag att det borde ha
varit möjligt att acceptera det. Det innebär
ju att det nuvarande förhållandet
bibehålls i första årskursen, där väl de
flesta eleverna går och varifrån man i
regel inte har möjlighet att komma in
vid andra utbildningsanstalter.

Efter min motions framläggande vid
årets början har i varje fall några åtgärder
vidtagits för att råda bot på nu
rådande missförhållanden.

I utskottsutlåtandet påpekas att skolöverstyrelsen
den 3 maj 1961 avlämnat
ett yttrande i vilket den säger sig ha
uppmärksamheten riktad på de frågor
som berörs i motionerna och att den
har för avsikt att hos Kungl. Maj:t begära
en allsidig utredning av de frågor
som sammanhänger med folkhögskolors
rätt att utfärda betyg och andra skolors
ovillighet att acceptera folkhögskolornas
nuvarande vitsord. Det är med
tacksamhet jag konstaterar att skolöverstyrelsen
har tagit detta initiativ.

Jag skulle också vilja säga några ord
om det yttrande som Svenska folkhögskolans
lärarförening har avgivit. Man
måste ha ganska vaga argument att åbe -

ropa när man som ett av de starkaste
skälen här anför att ett beslut om medgivande
för skolorna att tills vidare åt
vissa elever utfärda intyg, avsedda att
endast användas i visst sammanhang,
och att tillmötesgå olika mottagande
skolors skiftande krav på styrkt kompetens
med nödvändighet måste leda
till en svårtolkad författningstext. Svårare
saker har man väl kunnat klara än
att skriva en författningstext som skulle
tillgodose dessa önskemål. Man skulle
ju vad beträffar andra och tredje
årskurserna kunna återgå till den gamla
ordning som har tillämpats inom
folkhögskolan under många, många år,
nämligen att utfärda betyg i de ämnen
där eleverna begär det. Jag tror inte
det skulle vara någon nackdel vare sig
för skolorna eller eleverna.

Jag vågar säga att ett mycket stort
antal av rektorerna och lärarna vid våra
folkhögskolor är synnerligen intresserade
av att denna fråga löses på ett
sådant sätt att man slipper de irritationsmoment
som för närvarande uppstår.

När utskottet meddelar att skolöverstyrelsen
den 3 juli i år hos Kungl.
Maj:t har anhållit om en utredning beträffande
både omfattningen och arten
av de svårigheter som har uppstått i
förevarande avseenden, skall jag inte,
herr talman, nu ställa något yrkande.
Men jag skulle vilja hemställa till Kungl.
Maj :t och skolöverstyrelsen att de söker
snarast möjligt ordna dessa angelägenheter
på ett tillfredsställande sätt. Jag
vill uttrycka förhoppningen att det inte
skall behöva gå många år innan denna
fråga löses — den har faktiskt skapat
irritation och olägenheter som man inte
skulle ha behövt ha på detta område.

I detta anförande instämde herr Antonssori
(ep).

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Även om jag inte helt
kan ansluta mig till motionärens alla
formuleringar, måste jag dock säga, att

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Rätt för folkhögskola att avge vitsord för elev

den sak, som ligger bakom motionen, i
hög grad är värd att beakta. Ärendet
är till sin natur inte ett av de större,
men för alla dem det angår, de folkhögskoleelever,
som sökt in i andra skolor,
är det av utomordentlig vikt.

För kammaren vill jag påpeka, att redan
1957 års folkhögskoleproposition
uppmärksammade saken. Departementschefen
anförde då att han hade »för avsikt
att uppdraga åt skolöverstyrelsen
att söka nå överenskommelse med de
olika institutioner, vid vilka folkhögskoleelever
brukar mottas för anställning
eller vidare utbildning, så att ett avskaffande
av de nu på vissa håll förekommande
betygen icke medför någon försämring
för folkhögskolans elever i konkurrensen
om anställnings- och utbildningsmöjligheter».
När vi nu i år får
ett yttrande av skolöverstyrelsen, medger
denna — den har bl. a. fått sina informationer
från olika folkhögskolerektorer
—- att det verkligen inträffat att
folkhögskoleelever inte vunnit inträde
vid vissa fortbildningsanstalter, emedan
de inte kunnat förete graderade betyg
från sina folkhögskolekurser. Tre,
fyra år efter propositionens framläggande
konstaterar vi alltså att svårigheter
faktiskt uppstått för ifrågavarande
folkhögskoleelever.

Svårigheterna gäller kanske framför
allt rörelseskolorna, som tar in ungefär
hälften av folkhögskolornas elever. Dessa
kan nämligen ligga i en helt annan
del av landet än den fortbildningsanstalt
det gäller, och denna känner då inte
till folkhögskolans kapacitet. Helt annorlunda
ligger det till med de landstingsägda
folkhögskolorna. Om elever
därifrån söker sig till landstingets egen
sjuksköterskeskola, är ju folkhögskolan
väl känd av den mottagande skolan.

I det yttrande som Svenska folkhögskolans
lärarförening avgivit, säger man
bl. a. att man vid eu undersökning funnit,
att majoriteten av folkhögskolans
elever inte haft något att invända mot
den nuvarande ordningen. Detta tycker

jag ligger i sakens natur, eftersom majoriteten
av folkhögskolans elever i regel
vänder tillbaka till sina förutvarande
yrken eller liknande sysselsättningar.
Än så länge är det, har jag funnit,
blott en minoritet, som går vidare. Denna
minoritets intresse bör man dock slå
vakt om. De bör ha möjlighet att fortsätta
utbildningen, även om eller framför
allt om de gått igenom en folkhögskola! I

likhet med motionären tycker jag
att lärarföreningen överdrivit svårigheterna
att formulera en författningstext.
Det är så enkelt som aldrig det
att gå tillbaka till det system, som man
under decennier tillämpade, nämligen
att i de fall där det är nödvändigt ge
betyg eller informationer som är likartade
med betyg.

Jag har ingenting att invända mot
vad statsutskottet i sitt avstyrkande utlåtande
anfört. Realiter är frågan
väckt. Den är, när nu skolöverstyrelsen
begärt en utredning, på väg att underkastas
en granskning, som vi hoppas
skall leda till att man kan eliminera
den irritation, som uppstått hos en hel
del folkhögskoleelever, vilka sökt till
andra skolor för vidareutbildning.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än utskottets. Med mitt inlägg
har jag dock velat säga, att jag i sak
delar motionärernas synpunkter.

Herr ALEMYR (s) :

Herr talman! Det är uppenbart att
motionärerna rör vid ett betydande
problem. En lång råd av de folkhögskoleelever
som har fortbildningsplaner
har svårigheter att komma in vid olika
utbildningsinstitutioner, framför allt
sjuksköterskeskolorna, på grund av att
fortbildningsanstalterna kräver graderade
kunskapsbetyg -av dem som söker
inträde. Men man kommer aldrig ifrån
dessa svårigheter genom att införa betyg
vid folkhögskolorna igen, av det
skiilet att förutsättningen för att betygsgivning
skall vara rimlig är att betygen

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Rätt för folkhögskola att avge vitsord för elev

är rättvisa, och rättvisa betyg kan man
inte åstadkomma om man inte har enhetliga
kurser vid skolorna och enhetliga
regler för betygsättningen. Det
finns ganska skrämmande exempel på
hur det gick till när folkhögskolerektorerna
satte betyg i avsikt att vara
snälla mot eleverna utan att bry sig så
mycket om huruvida det fanns objektiva
grunder för deras betygsättning.

Herr Hammar gjorde ett påstående
som jag ställer mig litet tveksam inför.
Han sade att det för närvarande är en
minoritet av folkhögskoleelever som
går vidare och att de flesta går tillbaka
till sina yrken igen. Jag bär den bestämda
åsikten att den övervägande delen
av eleverna med sin vistelse på
folkhögskolan avser att förbereda sig
för annan utbildning. Vid den skola
där jag är rektor har vi i år knappast
en enda som med sin vistelse där inte
avser förberedande yrkesutbildning.
Detta gör att problemet blir allt större.
Jag är, herr talman, i dag mycket angelägen
att instämma i den framställning
som har gjorts av herr Johnsson i
Skoglösa om att vi skall söka finna en
form för avgörandet av vilka elever
som skall få inträde vid sjuksköterskeskolor
utan att kunna förete graderade
kursbetyg. Den framställning som skolöverstyrelsen
har gjort hos Kungl.
Maj:t om underhandlingar med vederbörande
institutioner är av stor betvdelse,
och det är för folkhögskolorna
angeläget att man når överenskommelse
snarast.

Man kan i folkhögskolan inte acceptera
införandet av betyg, utan att de
följs av regler för betygsättning, kurser
o. s. v. Sådana regler i sin tur skulle
betyda att vi finge uppge vad som är
så utomordentligt värdefullt, den folkhögskolans
frihet, som det så ofta talas
om. Eftersom vi är angelägna om att
slå vakt om denna folkhögskolans frihet,
måste frågan om våra elevers möjligheter
att komma in vid olika skolor
efter folkhögskolan lösas på. annat sätt

än genom återinförande av rätten att
sätta betyg vid folkhögskolorna.

Det är möjligt, herr talman, att vi i
framtiden för att klara folkhögskolan
i konkurrensen med det utbyggda skolsystemet
måste göra vissa samordningar,
som kanske kommer att leda till att
eu del skolor kan behöva använda befygsgivning.
Men det är en senare historia.
Jag har själv vid några tillfällen
uttryckt en viss tveksamhet inför folkhögskolans
framtid med hänsyn till den
utbyggnad av hela skolorganisationen
som vi har framför oss. Men dessa frågor
måste man se över och fundera
mycket noga på, och det räcker i dag
att notera, att folkhögskolans lärarorganisation
liksom skolöverstyrelsen inte
vill vara med om återinförande av betygsgivningsrätten
av de skäl jag här
anfört

Jag har icke ett ögonblick velat ge
något intryck av att problemet inte är
betydande. Det är utomordentligt stort,
och därför är det viktigt att det snarast
löses. Enligt vad jag har mig bekant
har kontakt tagits med bl. a. medicinalstyrelsen
i syfte att ge folkhögskoleeleverna
samma chans som andra
ungdomar till utbildning vid sjuksköterskeskolor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
statsutskottets förslag.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! Det kanske inte är så
mycket att invända mot herr Alemyrs
resonemang här. Men jag kan inte underlåta
att reagera litet när herr Alemyr
säger, att man äventyrar den berömda
friheten i folkhögskolorna om
man ger betyg. Det är över 40 år sedan
jag själv gick i en folkhögskola,
er. bland de större i Sverige, där man
redan på min tid gav betyg och där
man fortsatt med detta år efter år ända
till dess förbudet kom. Aldrig har väl
någon kunnat märka, att den skolans
frihet har varit mindre än friheten på
annat håll.

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Rätt för folkhögskola att avge vitsord för elev

Herr Alemyr säger sedan, att vissa
skolor kanske i fortsättningen kommer
att behöva denna möjlighet att ge betyg.
Det är ju ingenting annat som jag i
min motion har begärt än att skolorna
skulle få denna rättighet, när eleverna
önskar betyg. Det gäller andra och
tredje årskurserna, således inte första
årskursen, där ju huvudparten av eleverna
går.

Vi har ju ändock för närvarande — jag
kan inte siffran exakt —• minst 13 000
å 14 000 elever vid våra folkhögskolor,
och detta är inte någon så obetydlig
angelägenhet för alla dem som genom
den nu rådande ordningen blir handikappade.

Då jag ser att ecklesiastikministern
nu är närvarande, skulle jag vilja vända
mig direkt till honom och uttrycka
en förhoppning om att det inte skall
dröja för länge innan den utredning,
som skolöverstyrelsen bär begärt, blir
färdig.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det där med folkhögskolans
frihet är naturligtvis ett besvärligt
begrepp att utreda, och jag
vill inte alls bestrida att det var en fri
folkhögskola herr Johnsson i Skoglösa
gick i för 40 år sedan. Men herr Johnsson
har inte gått in på det väsentliga i
denna frågeställning: huruvida betygen
den gången var rättvisa i jämförelse
med de betyg som utdelades till
elever vid andra folkhögskolor. Det är
alldeles omöjligt att ge betyg som säger
någonting inför andra skolinstitutioner,
om inte de olika skolorna har anvisningar
och regler för betygsgivningen
och om de inte har något så när likformiga
kurser.

När jag talar om folkhögskolans
framtid och att man möjligen skulle behöva
göra vissa justeringar, är det, herr
talman, min avsikt att man först måste
skaffa sig erfarenheter av i vilken utsträckning
det utbyggda obligatoriska
skolsystemet kan innebära några risker

för folkhögskolan, innan en sådan förändring
kommer till stånd. Det är under
förutsättning, att det kommer att
bli besvärligt för folkhögskolan att hävda
sig, som skolformen måste anpassa
sig till den nya tiden. I dag föreligger
inte sådana besvärligheter. Det är en
mycket stor elevtillströmning; fler elever
söker än man kan ta emot. Det
finns alltså nu ingen anledning att göra
några av de förändringar av författningen,
som herr Johnsson i Skoglösa
är ute efter.

Vi vet ju i dag inte om elevtillströmningen
kommer att vara densamma som
i dag, när alla elever i det obligatoriska
skolsystemet kan få den grundläggande
utbildning många i dag söker i folkhögskolan.
Jag har den uppfattningen, att
rätt många folkhögskolor kommer att
få svårigheter, kanske framför allt
landstingsägda skolor, till vilka eleverna
i dag i största utsträckning söker sig
för den förberedande yrkesutbildningens
skull. Det är i den situationen vi
kanske måste tänka på att göra justeringar
i skolformen. Men det i dag aktuella
problemet borde kunna lösas genom
de förhandlingar med berörda
myndigheter, som skolöverstyrelsen och
Svenska folkhögskolans lärarförening
har uttryckt önskemål om.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! Herr Alemyr sade att
folkhögskolebetygen kanske inte var
rättvisa, men jag vill fråga herr Alemyr,
om han kan garantera att betygen
i alla andra skolor är rättvisande? Vi
har lång erfarenhet av att folkhögskoleelever
sedan har kommit in vid andra
utbildningsanstalter, och jag vågar påstå
att många av dem i dag sitter på
framskjutna poster i förvaltningen eller
innehar andra höga tjänster hos
staten och i enskild verksamhet. Så i
de fallen åtminstone vill det synas som
om betygen bär varit rättvisa.

Vad herr Alemyr sedan sade om elevtillströmningen
till folkhögskolorna ef -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Rätt för folkhögskola att avge vitsord för elev

ter den nioåriga grundskolans genomförande
är kanske riktigt. Jag vågar
inte göra något uttalande därom. Men
från den folkhögskola som jag känner
bäst till vet jag, att man från sådana
platser varifrån man förut endast hade
fått några enstaka elever under de senaste
åren har — efter det att försöksskolan
genomförts på ifrågavarande orter
— fått motta många elever. De har
i grundskolan gått på den allmänna
linjen eller på någon yrkeslinje och
har sedan sökt sig till folkhögskolan
för att förkovra sig för inträde vid centrala
verkstadsskolor eller andra yrkesutbildningsanstalter.

Jag är därför inte pessimistisk när
det gäller folkhögskolans framtid, under
förutsättning att folkhögskolan får
möjligheter att hävda sig vid sidan av
andra skolformer.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
debatten om de rättvisa betygen, eftersom
det givetvis är svårt att definiera
begreppet. Men herr Johnsson i
Skoglösa och jag kan väl vara överens
om att man i skolsystemet strävar efter
att åstadkomma en så rättvis och jämförbar
betygssättning som möjligt — och
att man använder sig av olika metoder
för att nå det målet. Men de metoderna
använder inte folkhögskolan, och därför
har denna inte samma möjligheter
till jämförbarhet vid betygssättningen.

Sedan vill jag bar notera att folkhögskolan
har spelat en utomordentligt
stor roll i det svenska samhället. Dess
insatser kan inte skattas nog högt. Men
folkhögskolan har spelat denna roll i
ett annat samhälle än det nuvarande.
Den har utövat sin verksamhet i ett samhälle,
där den obligatoriska skolan varit
svagt utvecklad och där de flesta
människor saknat möjligheter att få en
ordentlig grundläggande utbildning i
det obligatoriska skolsystemet. Vi kan
därför inte likställa folkhögskolans förhållanden
i gången tid med dem som

råder i dag och som kommer att råda
framdeles. Det är mot denna samhällets
förändring vi skall se de förhållanden
som jag påtalat. Vi kan bli tvingade att
tänka om, när det gäller den svenska
folkhögskolan i framtiden.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Broförbindelse mellan Öland och fastlandet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av väckt motion angående
en broförbindelse mellan Öland
och fastlandet.

I en inom andra kammaren av herrar
Nilsson i Gävle och Holmberg väckt motion
(11:523) hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om skyndsam utredning och förslag
om byggandet av en broförbindelse
mellan Öland och fastlandet.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 523 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Källenius.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Inför ett så pass enigt
utskottsutlåtande som här föreligger lönar
det väl knappast mödan att hålla
något långt tal. ölandsbrons historia
har väl också de flesta i denna kammare
hört redan tidigare, och jag skall
därför inte beträda denna långa »lidandets
väg».

Tillåt mig dock några kommentarer!
De som inte önskar någon bro mellan
fastlandet och Öland, alla de som av
olika skäl söker förhala frågan och skjuta
den på en oviss framtid, bör i dag
sända en tacksamhetens tanke till de
riksdagsmän, vilkas stora ambition re -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Broförbindelse mellan Öland och fastlandet

sulterade i en motion med förslag om
ändring av väglagen på sådant sätt att
en avgiftsbelagd bro skulle kunna byggas.
Den ambitionen kan nu ett nära nog
enigt utskott krypa bakom. Utredningen
är inte klar, och Gud vet när den kan
tänkas bli färdig.

Dessa motionärer tycks ha tröttnat
på den från början inslagna vägen, där
staten skulle vara huvudentreprenör
och broförbindelsen ingå i det allmänna
väg- och broväsendet. De tror sig nu
veta, att om man kan få en ändring av
vägförordningen, så kanske enskilda entreprenörer
och enskilt kapital kan mobiliseras
för broprojektet. Såvitt jag
vet har denna fråga inte politiserats tidigare.
Den har omfattats av ett allmänt
intresse, främst av befolkningen
inom den berörda bygden. Att så många
flerpartimotioner skrivits om denna
sak, ger uttryck för att inget speciellt
parti har tagit frågan under sitt särskilda
beskydd. Alla har varit eniga i sak,
och alla har sett brofrågan som ett försök
till lösning av ett besvärligt trafikproblem.

Först med denna motion om ändring
av väglagen upptäcker man en borgerlig
bockfot. Skulle det måhända vara så
att enskilda entreprenörer har större
utsikter än staten att skaffa fram behövligt
kapital? Kan det verkligen vara
så att arbetskraftsproblemet helt plötsligt
— simsalabim! — kan lösas? Har
måhända enskilda entreprenörers lösningar
av brofrågan inte någonting att
göra med den svenska vägplanen eller
med flcrårsplanerna rörande byggandet
av storbroar?

Jag lider inte av någon överdriven
kolartro på statens långsiktsplaneringar
beträffande byggandet av storbroar. Jag
tror att takten kan stegras åtskilliga grader.
Men jag tror ännu mindre på det
enskilda, privata initiativet på detta
speciella område. Jag frågar mig också
varför just ölänningarna skall utsättas
för den alldeles speciella bestraffningen
att vid beträdandet av den av motionä -

rerna tilltänkta bron mötas av väskförsedda
brovakter, som varje gång avkräver
dem en extra straffavgift bara därför
att de råkar bo på Öland och inte på
någon annan svensk ö, till vilken broförbindelse
har ordnats.

Jag har ytterligt svårt att tro att den
svenska riksdagen, i vart fall med den
politiska sammansättning den nu har,
någon gång skulle vilja godkänna en
lagändring med det syfte motionärerna
givit uttryck åt. Vi måste väl ändå i
detta avseende ge ölänningarna, liksom
andra öbor i detta land, rättighet att beträda
offentliga väg- och broförbindelser
på samma och lika villkor som övriga
medborgare i landet.

Den utredning motionärerna förra
året önskade få till stånd har emellertid
nu på sitt sätt fyllt en uppgift — den
nämligen att man lyckats finna motiv
för avslag på en mycket berättigad motion.
Utredningen under generaldirektör
Vahlbergs ledning tycker jag annars
redan skulle kunnat vara klar —• att
skriva ett avslag på motionärernas
framställning skulle väl inte behöva ta
så lång tid. Men utredningar har ju i
vissa fall dubbla uppgifter att fylla: dels
att undersöka ifrågavarande problem,
dels att förhindra slutliga lösningar av
t. o. m. mycket enkel natur. Om nu denna
utredning också har den senare uppgitten
— därom kan jag naturligtvis
inte veta något bestämt — så har den
redan fyllt en positiv uppgift — enligt
motionärerna för ändring av väglagen.
Men jag vill understryka, att den verkar
i starkt negativ riktning för brofrågans
lösning. Om utskottet biträtt min motion
liadc väl inte precis någon revolution
inträffat för ölänningar och kalmariter.
Brofrågan hade emellertid
kommit ett steg närmare sin lösning.
Det var detta jag och ölänningarna ville,
men utskottet tycks inte vilja någonting
alls för närvarande.

Jag vill sluta med en reflexion. När
riksdagsmännen i Kalmar och på Öland
skriver ihop sig om motioner rörande

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Broförbindelse mellan Öland och fastlandet

en bro mellan Öland och fastlandet förmodar
jag att de för befolkningen där
nere framställer saken så, att det finns
möjligheter att bygga en bro mellan
fastlandet och Öland. Men när dessa
flerpartimotioner slutligen kommer upp
till behandling i utskottet och kamrarna
säger man från respektive partier,
att det statsfinansiella läget inte är sådant
att motionen kan bifallas, och motionärerna
nöjer sig med dessa deklarationer.
Det förefaller mig som om det
skulle finnas en motsättning i uppfattningen,
när det gäller möjligheten att
bygga en bro i det aktuella fallet, mellan
motionärerna och deras partier.
Eller är det så att motionerna endast
skall vara trevliga att presentera för
väljarna vid olika val i hembygden?

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till motion nr 523.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)-.

Herr talman! Vad herr Nilsson i Gävle
sade om motiven för de motioner vi under
åren väckt i denna fråga skall jag
kanske närmare kommentera litet senare.

Det är riktigt som herr Nilsson i
Gävle säger, att frågan behandlats otaliga
gånger i denna kammare; den var
uppe första gången 1933, tror jag. Det
kan i dag sägas att den var för tidigt
väckt — det erkänner jag gärna. Men
vad som sedan hänt på det trafikpolitiska
området, på brobyggnadsteknikens
område etc. gör att frågan i dag är
högst aktuell. Den utredning som motionärerna
begärt är kanske inte direkt
motiverad i dagens läge. Det är riktigt
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger i remissvaren, att det har företagits
en mängd utredningar. 1949 gjordes
en teknisk utredning, som inom parentes
sagt visar att de tekniska möjligheterna
att bygga en bro i detta område
är ytterst gynnsamma med hänsyn till
de goda grundförhållandena. Utredningar
har också gjorts om den framtida
utvecklingen av trafiken, liksom

ekonomiska beräkningar, där hänsyn
tagits till trafikvolymen. Trafiken har i
detta område liksom i landet i övrigt
ökat kraftigt, och trots att vi nu har en
mycket omfattande färjtrafik händer
det under sommarhalvåret att väntetiderna
är 5, 6 eller 7 timmar. Som följd
härav blir det bilköer på flera kilometer.

1960 års vägsakkunniga har, som herr
Nilsson understrukit, frågan under
prövning. Men det är ingalunda som
herr Nilsson säger — jag vill tillbakavisa
hans påstående på det bestämdaste
— att motståndarna till en bro fått den
bästa hjälpen genom den motion vi
väckte i fjol och vilken resulterade i
detta uppdrag till 1960 års vägsakkunniga.

Vi har vid olika tillfällen sagt, att vi
vill visa landets befolkning, att brofrågan
är så angelägen, att om statsmakterna
— och där är riksdagen naturligtvis
mycket riktigt i hög grad ansvarig
— inte ser sig möjlighet att inom
önskvärd tid bygga denna bro, är vi
beredda att betala avgifter. Det är nämligen
så, herr Nilsson i Gävle, att vi betalar
avgifter i dag. Med hänsyn härtill
har vi resonerat som så att de avgifter
vi betalar i dag faller bildligt talat i
sjön; om vi betalar avgifter för en bro,
skapar vi ändå med avgifterna något
både för oss själva och för kommande
släkten.

Jag vill här klart utsäga att vi naturligtvis
framför allt eftersträvar detsamma
som enligt väglagens bestämmelser
kommer befolkningen i andra landsändar
till del, nämligen fasta förbindelser
över vatten, där väg möter vatten och
fortsätter på andra sidan. Men vi vill ha
detta förslag om avgifter prövat för att
på detta sätt se om det inte är möjligt
att avgiftsvägen i varje fall flytta fram
tiden för brobyggandet några år.

Vad de nuvarande förhållandena innebär
i nackdelar behöver jag inte relatera,
men jag kan nämna att kostnaderna
för en lastbilsägare på Öland för

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Broförbindelse mellan Öland och fastlandet

överfart av en lastbil dessa sex kilometer
i dag tenderar att gå upp till nära
40 000 kronor per år. Det är en respektingivande
summa. Då näringslivet i en
sådan bygd ändå, av andra skäl, har
svårt att hävda sig i konkurrensen, måste
så stora summor ha mycket stor betydelse.

Man har nu beslutat att inom femårsplanen
uppföra två broar i Göteborg,
en till Biskopsgården och en över Göta
älv, vilka bara de drar större kostnader
än här ifrågavarande projekt skulle göra.
Vidare har man tagit ställning beträffande
en bro till Alnön. Men det som
kommit oss att reagera allra mest är
upptäckten att man i femårsplanen för
19C1—1965 har tagit upp även 12 miljoner
för byggandet av en bro till Nötesund
på norra Orust. Mot bakgrunden
av detta tycker jag och säkert alla de
som bor omkring Kalmarsund att det
är riktigt som herr Nilsson i Gävle säger,
nämligen att man på något sätt har
förhalat denna fråga i onödan. Vi anser
oss ha rätt att få större tilldelning
av medel inom vägplanerna för broar
än som har skett.

Jag är naturligtvis mycket tacksam
mot motionärerna för det stöd och det
intresse som de har visat här. Jag hoppas
att vi, om denna fråga kommer igen
i riksdagen, då kan få samma stöd. Det
kanske är tvivelaktigt om framställningen
är lämplig just nu när riksdagen nyligen
har beslutat om utredning av dessa
frågor. Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger man visserligen att
denna utredning är av principiell art,
men man vet att den bara gäller en enda
fråga och det är frågan om ölandsbron.

Med hänsyn till motionens utomordentligt
goda syftemål kommer jag i alla
fall att rösta för densamma och hoppas
att även den skall bli ett bidrag till denna
frågas lösning på lång sikt. 1960 års
vägsakkunniga har aviserat att de ämnar
lägga fram ett delbetänkande ang.
tullbroar under första delen av 1962.
Skulle det då visa sig — herr Nilsson i

Gävle har också berört det — att statsmakterna
inte vill gå den väg för frågans
lösning som utredningen har att
arbeta med, så vill jag här understryka
att det blir nödvändigt att lösa frågan
på annat sätt snarast möjligt antingen
genom att föra in den i den allmänna
vägplanen eller genom att utanordna
medel på annat sätt, t. ex. genom en särskild
proposition från Kungl. Maj :t eller
genom förslag från riksdagen om anslag.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! Herr Börjesson i Glömminge
och jag har något olika uppfattningar
om vad som är väsentligt i detta
ärende. Är det verkligen så att frågan
att anskaffa kapital är den svåraste? Jag
medger självklart att den frågan är väsentlig,
men är det den svåraste frågan?
Om staten inte kan mobilisera det kapital
som behövs, var på den privata marknaden
skall man då skaffa dessa 80—
90 miljoner?

Då man i Göteborg beträffande Västerbron
framförde tanken på att bron
skulle vara avgiftsbelagd, anmälde ett
amerikanskt konsortium sitt stora intresse.
Blir det ett svenskt företag som
skall bygga bron, förmodar jag att detta
också får gå ut på den svenska lånemarknaden
för att skaffa pengar.

Vi har helt nyligen i Sverige haft en
debatt om omläggning till högertrafik.
Man har där ställt sig positiv och sagt
att dessa pengar kan anskaffas. Det rör
sig enligt beräkningen om 340 miljoner
kronor — det kommer att bli cirka 400
miljoner kronor. I det föreliggande ärendet
rör det sig bara om 80—90 miljoner
kronor. Om man kan skaffa fram mellan
300 och 400 miljoner kronor för omläggning
till högertrafik — jag är inom
parentes sagt anhängare till denna men
anser att tidpunkten härför kan diskuteras
•— kan man också åstadkomma
dessa 80—90 miljoner kronor. .lag trodde
för övrigt att det var arbetskrafts -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Broförbindelse mellan Öland och fastlandet

frågan som var avgörande för statsmakternas
obenägenhet att just nu bifalla
detta ärende.

Jag är alltså inte övertygad om att
det var nödvändigt att göra denna hemställan
om ändring av väglagen. Jag anser
fortfarande att den utgör ett hinder
för arbetet på denna broförbindelse och
att det hade varit till gagn för ölänningarna
om den förevarande motionen i
dag hade kunnat bifallas.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Jag har i utskottets utlåtande
på denna punkt anfört en blank
reservation. Avsikten med denna var
att jag vid behandlingen i riksdagen i
korthet skulle få belysa en fråga, som
sammanhänger med tullbro- och tullvägsproblemet
som sådant. Först får jag
kanske dock tillåta mig en liten reflexion.

Det framgår av en och en halv rad i
utlåtandet att två svenska entreprenadföretag
var för sig har lagt fram förslag
till lösandet av frågan om en
ölandsbro. Utskottet nämner dock ingenting
om vad dessa förslag går ut på.
Det är ändock fråga om förslag som belöper
sig till närmare 100 000 kronor per
styck att räkna fram. De har gjorts för
att belysa kostnadsförhållanden, konstruktionsproblem
och byggnadstid för
vederbörande myndigheter och för övriga
intresserade, främst ölänningarna.
Man borde kanske ha kostat på sig att
ha redovisat vad dessa förslag egentligen
innebär.

När det sedan, herr talman, gäller
själva sakfrågan framhåller länsstyrelsen
— som jag nog tycker har skilt sig
ganska så lättvindigt från detta ärende
— att lösningen i form av en tullbro
kan komma att bero av det resultat som
1960 års vägsakkunniga kommer till i
sitt betänkande, vilket tidigare nämnts
i dag. Deras förslag skulle komma upp
i riksdagen på våren 1962. Om denna
utredning och därefter riksdagen skulle
komma till det resultatet, att en tull -

bro bör vara den bästa lösningen, då
borde man redan i samband därmed ha
tillgänglig en aktuell utredning. Jag
åsyftar en utredning som är baserad på
moderna metoder och erfarenheter och
som belyser frågan från trafikekonomisk
synpunkt.

Man har visserligen gjort en hel del
utredningar av denna typ i den här frågan,
men dessa är enligt min mening
dels inte tillräckligt omfattande och dels
nu också för gamla. Det första man måste
göra när tullbrofrågan blir aktuell,
alltså vid ett positivt ställningstagande
från riksdagens sida, är att göra en ny
utredning. Men, herr talman, även om
tullbrofrågan inte skulle bli aktuell blir
en utredning av denna typ ändå av betydelse
för statsmakterna i andra sammanhang.
Man kan dra nytta av metodiken
för att genomföra en trafikekonomisk
beräkning i andra sammanhang.

Herr talman! Jag har inget yrkande i
denna fråga, men jag anser att det hade
varit fördelaktigt om man redan i detta
sammanhang hade kunnat göra ett uttalande
om att en sådan trafikekonomisk
utredning genast skulle påbörjas.

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Det har under debatten
erinrats om att denna fråga har varit
föremål för prövning vid flera tillfällen,
och det är riktigt. Detta visar att
det är ett svårt problem att lösa. Nu
har motionärerna begärt utredning,
och vi har i vårt utlåtande i detta ärende
erinrat om att sådana utredningar
redan förefinns. På de anförda skälen
har man inte kunnat gå till förverkligande
av projektet. Jag skall inte gå in
på den hårda kritik som riktats mot utskottets
ställningstagande i utlåtandet,
men jag vill erinra om en sak, som herr
Källenius var inne på.

Bland remissinstanserna återfinns
också länsstyrelsen i Kalmar. Denna
länsstyrelse får väl anses vara sakkunnig
i frågan, och man får också utgå

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Broförbindelse mellan Öland och fastlandet

ifrån att den verkligen vill främja en
god lösning. Det är då av intresse att
notera vad länsstyrelsen i sitt yttrande
anför. Den kommer till slutsatsen att
det »knappast torde vara möjligt att för
närvarande finansiera företaget med
särskilt anslag i statsbudgeten». Det
återstår möjligheten »att finansiera
bron genom medel, som amorteras och
förräntas genom upptagande av avgifter
av trafikanterna». Vi har i vårt ställningstagande
anknutit till detta yttrande,
och vi har tidigare under debatten,
som också nämnts, erinrat om att denna
fråga ligger under behandling hos 1960
års vägsakkunniga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Endast några ord i anledning
av de reflexioner som gjorts beträffande
1960 års vägsakkunnigas uppdrag
att utreda frågan om införande av
tullavgifter för broar!

Utredningen har tillsatts av kommunikationsministern
och fått ett flertal
frågor att behandla som riksdagen i
några fall har skrivit till Kungl. Maj :t
om. Utredningen började sitt arbete förra
hösten och inriktade det i första
hand på att få klar frågan om bidragen
till de enskilda vägarna. Utredningen
har dessutom införskaffat ett stort arbetsmaterial
och även påbörjat sitt arbete
i fråga om broavgifterna. Som tidigare
sagts under debatten är vi så
hoppfulla inom utredningen att vi tror
oss kunna redovisa detta resultat under
första halvåret 1962.

.lag har med detta velat poängtera att
utredningen inte bara har att behandla
frågan om broavgifter utan även ett
flertal andra problem.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna fråga. Vi har tidigare
från länet gjort framställningar

om en broförbindelse mellan fastlandet
och Öland, och jag skulle inte ha lagt
mig i debatten om jag inte ansett att
herr Nilsson i Gävle kommit med ett
oförsynt angrepp på riksdagsmännen
från Kalmar län.

Principiellt kan jag deklarera att
riksdagsmännen från Kalmar län torde
vara mera intresserade av att få en
broförbindelse mellan fastlandet och
Öland än vad jag kan tänka mig att herr
Nilsson i Gävle är. Vi beklagar att denna
ölandsbro inte har kunnat inrymmas
i den hittills fastställda flerårsplanen,
men man får väl se denna
fråga i ett något vidare perspektiv. Vi
riksdagsmän från länet bär inte tänkt
oss att varje motion som vi skriver på
kommer att bifallas av riksdagen. Jag
tror också att herr Nilsson kan vara
glad för att inte alla de motioner som
väcks från hans håll blir godkända av
riksdagen. Jag är säker på att åtminstone
valmännen är glada för det.

De motioner som väcks och de framställningar
som görs måste prövas gentemot
andra förslag till investeringar.
Men detta innebär givetvis inte att vi
från länet skulle sakna möjlighet att
göra insatser för att få denna broförbindelse
till stånd så snart som möjligt.

Herr talman! Jag har velat säga detta
med anledning av det oförsynta angrepp
som herr Nilsson gjorde.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att herr Johanson i Västervik på något
sätt skulle känna sig kränkt. Men han
känner sig väl medskyldig till en motion
som han trots allt har anledning
att ifrågasätta riktigheten av. Det förefaller
mig ännu mera märkligt att socialdemokrater
i riksdagsmannaställning
helt plötsligt får ett sådant förtroende
för det enskilda näringslivet
att de måste skriva under speciella motioner
där de faktiskt ifrågasätter statens
möjligheter att lösa problemen
bättre.

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Broförbindelse mellan Öland och fastlandet

Jag vill till herr förste vice talmannen
säga att om länsstyrelsen i Kalmar
är objektiv och kunnig — och det vill
jag inte ifrågasätta — och man i Göteborgs
stad har en annan uppfattning
än länsstyrelsen i Kalmar, är då Göteborgs
stads myndigheter osakkunniga
och icke objektiva? Det är uppenbart
att man kan ha olika uppfattning om
vad som är riktigt.

Jag känner ingen motionär som är
ledsen för att få en motion bifallen
utom herr Johanson i Västervik. Jag
skriver aldrig en motion i avsikt att få
den avslagen utan jag vill att den skall
bifallas. Jag kommer att göra så också
i fortsättningen och hoppas på förståelse
från riksdagen i det avseendet.
När man som i denna fråga hållit på
sedan 1933, herr Johanson i Västervik,
borde det vara tid för ett bifall, även
om motionerna enligt herr Johanson
skrivs i avsikt att bli avslagna.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag känner till den
kommunistiska debattmetoden. Jag har
väl aldrig påstått att motionen har
skrivits så att den skall bli avslagen.
Jag förstår inte var herr Nilsson fått
det ifrån. Långt innan herr Nilsson satt
i denna kammare arbetade vi för denna
ölandsbro, men jag framhöll att det
också finns andra investeringar som
pockar på att komma till stånd. Vid
prövningen av olika förslag kan vissa
saker komma att släpa efter, och det
beklagar jag.

Motionen innehåller inte något ställningstagande
till hur brobygget skall
finansieras, utan den tillkom för att
man skulle pröva olika vägar att få
brofrågan löst så snart som möjligt.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag är naturligtvis av
samma uppfattning som herr Nilsson i
Gävle i det avseendet att svenska fol -

ket bör ha råd med en sådan här broförbindelse.
På den punkten är vi ense.
Om man gör en sådan jämförelse med
högertrafikens införande, som herr
Nilsson i Gävle gjorde, är jag övertygad
om att ölänningarna för sin del
har mer nytta av att pengarna satsas
på en broförbindelse än på högertrafik.

Men om våra motiv för avgifter tolkas
som ett camouflerat försök att förhindra
en bros tillkomst, måste jag på
det bestämdaste avvisa en dylik tolkning.
Jag vill understryka vad jag tidigare
sade, att vi hellre ser att vi får en
bro med avgifter än att vi helt får avstå
från broförbindelse. Jag tycker det
var litet oförsiktigt av herr Nilsson i
Gävle att påpeka att just detta med avgifter
skulle vara så avskräckande. Herr
Nilsson i Gävle har varit nere på Öland
och hållit opinionsmöten i brofrågan
och vid dessa opinionsmöten tagit inträdesavgift.
Då har tydligen inte avgiften
varit avskräckande!

Vad det gäller herr Källenius’ efterfrågande
av en trafikekonomisk undersökning
vill jag nämna, att det har
gjorts ganska många utredningar. Aktiebolaget
Orrje & Co. har t. ex. för
Kalmar kommunikationsråds räkning
gjort upp trafikprognoser och i dem
även infört trafikekonomiska beräkningar.
Och varför skulle man just
göra så stora trafikekonomiska beräkningar
för den här bron, när man inte
gör det för andra projekt?

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
deklarera, att jag instämmer i motionens
syfte. Jag anser mig inte därför
vara någon sockenpolitiker, som tar
denna ståndpunkt enbart för att frågan
gäller en del av Kalmar län.

Jag känner mycket väl till förhållandena
på Öland och har Öland som
tjänstgöringsområde. Jag vet också vilka
bekymmer ölänningarna bär på
grund av sin uteblivna broförbindelse
med fastlandet. Det är enligt min me -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Upphävande av avtal om breddning av järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö

ning ett rättvisekrav, att man här gör
vad man kan för att förbättra förhållandena.

Denna fråga har varit tillräckligt
länge under behandling för att kunna
få sin lösning. Det bör göras någonting
för att påskynda saken. Vilken anledning
motionärerna haft att nu lägga
fram sin motion undandrar sig mitt bedömande.
Jag har inte heller något
skäl att spekulera över det. Jag anser
att man sakligt skall ta ställning till frågan,
oavsett från vilket håll förslaget
kommer.

Jag har bara med dessa ord, herr talman,
velat motivera min inställning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Gävle
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 151, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Gävle begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 174 ja och 15 nej, varjämte

25 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Upphävande av avtal om breddning av

järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående upphävande av avtal
om breddning av järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Innan herr talmannen
med sitt klubbslag definitivt beseglar
Bergsjöbanans öde skall jag i anslutning
till statsutskottets utlåtande be att
få understryka några synpunkter och
kanske också få några förtydliganden.

I den proposition som Kungl. Maj :t
underställt riksdagen föreslås bl. a.
upphävande av 1945 års riksdagsbeslut
om breddning till normalspår av järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö samt att
trafiken på Bergsjöbanan må få nedläggas
omkring den 1 januari 1962.

Därmed försvinner en för berörda
bygder värdefull kommunikationsled,
som har fungerat under de senaste 65
åren. De kommunala myndigheterna
har icke velat avhända sig denna tillgång
med mindre än att man har blivit
kompenserad i annan ordning från
statsmakternas sida. Till grund för propositionen
ligger därför en överenskommelse
mellan staten och berörda
kommuner, som träffades efter långa
och segslitna förhandlingar under bl. a.,
såvitt jag vet, kommunikationsministerns
medverkan.

Den sålunda träffade avtalsuppgörelsen
finns redovisad i propositionen
och innefattar förutom kontanta belopp
till Hudiksvalls stad och Bergsjö kommun
även en upprustning av landsvä -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Anordnande av särskilda gångbanor vid tillfarter till tätorter

gen Bergsjö—Ilsbo—Hudiksvall med en
6 meter bred belagd vägbana, som
skulle vara iordningställd före utgången
av år 1964. Därtill kom ytterligare
vissa angivna åtaganden från statens
sida, som jag här icke anser mig behöva
upprepa.

Av föreliggande avtal att döma synes
det för berörda parter vara en acceptabel
uppgörelse som har träffats.
Självfallet knyter kommunerna oeftergivliga
förhoppningar om att de i avtalet
stipulerade villkoren också infrias.
Inte minst gäller detta tidpunkten för
upprustning och iordningställande av
landsvägen Bergsjö—Ilsbo—Hudiksvall,
som enligt avtalet är avsedd att ske före
år 1964.

Riksdagsbeslutet av år 1945 om
breddning av Bergsjöbanan, som aldrig
kom till utförande, har på sina håll givit
upphov till en viss misstänksamhet,
huruvida statsmakterna bättre kommer
att infria sina åtaganden enligt det nu
träffade avtalet, och på den punkten
anser jag att ingen tveksamhet får råda.
Därför skulle jag vilja tillfråga utskottet,
huruvida detta tagit ställning till
avtalet i dess helhet, vilket jag självfallet
förutsätter, och således till alla delar
förordar ett godtagande av avtalsförslaget.
Jag ser att kommunikationsministern
sitter här i kammaren, och
jag kanske därför också får tillägga att
jag när det gäller tidpunkten för vägens
iordningställande förgäves har
sökt efter årtalet 1964 i departementschefens
yttrande.

På samma sätt är det också med statsutskottets
utlåtande. Det nämner heller
ingenting om tidpunkten för landsvägens
iordningställande. Ett förtydligande
från utskottets sida på den punkten
skulle vara önskvärt och även bidra till
att skingra den misstänksamhet som
gjort sig gällande. Om jag inte får något
sådant förtydligande, herr talman,
tolkar jag detta som om utskottet till
alla delar har godtagit avtalsförslaget
och att även landsvägen Bergsjö—Ils -

bo—Hudiksvall således skall vara i färdigupprustat
skick till år 1964. Därmed
har jag, herr talman, inget yrkande
att ställa.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Anordnande av särskilda gångbanor vid
tillfarter till tätorter

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
153, i anledning av väckt motion om anordnande
av särskilda gångbanor vid
tillfarter till tätorter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag är naturligtvis
tacksam mot utskottet för att det ägnat
min motion så pass stort intresse. Motionen
gäller ju anordnandet av särskilda
gångbanor vid tillfarter till tätorter.
Utskottet har inhämtat yttranden
ifrån väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och trafiksäkerhetsrådet.

Att säga något emot det mäktiga statsutskottet,
när det som nu är enigt, är
varken kutym eller särskilt fruktbart.

Jag är, herr talman, tacksam för att
utskottet finner de förslag jag framfört
i min motion värda en viss uppmärksamhet.
Utskottet säger att de i och för
sig är beaktansvärda. Jag tolkar denna
utskottets skrivning som en visserligen
mycket mild men dock anvisning om
att utskottet anser att de förhållanden
jag påpekar bör uppmärksammas mer
än som sker. Man kan ibland undra,
om fotgängare och cyklister över huvud
taget anses som önskvärda på vägarna,
särskilt som trafikanter i samhällenas
utkanter.

Herr talman! Jag har inget yrkande
men jag vill ha det anförda fogat till
kammarens protokoll i anledning av utskottets
utlåtande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Enhetliga normer för offentlig upphandling

§ 13

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets utlåtande nr 154, i anledning
av riksdagens år 1960 församlade
revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverket, i vad
berättelsen avser standardiseringsverksamheten
inom statsförvaltningen.

§ 14

Enhetliga normer för offentlig upphandling Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
155, i anledning av väckta motioner om
enhetliga normer för offentlig upphandling.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! I egenskap av motionär
i liknande sammanhang — bl. a. motionen
II: 507 i år — skulle jag vilja framhålla
några synpunkter på ifrågavarande
viktiga ämne.

Utskottet redogör på sid. 7 i sitt utlåtande
nr 155 för vad som tidigare förevarit
i saken. Denna redogörelse ger
emellertid inte en allsidig belysning av
problemet som sådant. Sedan 1952 har
från höger-, folkparti- och centerpartihåll
praktiskt taget varje år väckts en
hel rad motioner, där upphandlingsproblematiken
har behandlats ur många
olika synvinklar. I botten på alla motionsyrkanden
ligger kravet på att upprätthålla
offentlighetsprincipen, d. v. s.
att anbudsgivarna skall kunna känna
trygghet inför landstingens och kommunernas
sätt att handlägga dessa viktiga
ekonomiska frågor. Man rör sig
ju här på ett område som blir alltmer
omfattande, eftersom den ekonomiska
verksamheten inom den offentliga sektorn
kontinuerligt sväller. Det finns de
som anser att cirka 80 procent av lan -

dets alla investeringar sker genom det
offentliga. Därvid har helt naturligt staten
den största andelen.

Vad beträffar statens upphandlingsverksamhet
är det mycket väl sörjt genom
1952 års upphandlingskungörelse,
som innehåller uttömmande och tillförlitliga
regler för hur man skall handla.
Varpå beror då denna oro som genom
åren kommit till uttryck från så många
håll i fråga om landstingens och kommunernas
upphandlingsverksamhet?
Det kan inte vara utan grund som man
ständigt återkommer i denna fråga. Det
kan heller inte vara utan orsak som
man ständigt avslår dessa yrkanden att
befästa offentlighetsprincipen. I grund
och botten är kanske denna sak ganska
enkel. Framför allt inom den kommunala
verksamheten synes man numera
alltför ofta vilja sätta offentlighetsprincipen
ur spel. Det gäller inte minst i
fråga om bostadsbyggandet — jag syftar
på verksamhetsformerna bolag och
stiftelse. Där försvinner faktiskt all insyn
i verklig bemärkelse. På sina håll
— inte bara i kommuner utan också i
landsting — förekommer också att upphandlingsärenden
utan bärande skäl
hemligstämplas i två år. Kanske räknar
man med att anbudsgivarna antingen
skall vara alltför rädda för att överklaga
beslutet eller också att de efter två år
skall ha glömt vad som skett. Detta är
en oroande utveckling, och de fortlöpande
motionsyrkandena i detta ärende
får ses mot bakgrunden av den utvecklingen.

Jag skall inte taga upp någon diskussion
om denna frågas allmänna betydelse
mot bakgrunden av de många olika
händelser, som timat i samhället. Det
blir nog anledning att återkomma härtill
i annat sammanhang. Jag vill endast
fråga: Varför denna rädsla för eller
denna ovilja mot att tillämpa de i
den statliga upphandlingskungörelsen
gällande huvudprinciperna? Som jämförelse
kan framhållas, hur man i utlandet
tillämpar den öppna anbudsbryt -

3 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Åtgärder i syfte att främja anlitandet av mindre företag vid den offentliga upphandlingen -

ningen, där alla anbudsgivare har rätt
att närvara. Detta sker i Västtyskland,
USA m. fl. länder.

Redan det faktum att så många så
ofta och ur så skilda aspekter tar upp
dessa frågor borde väl vara skäl nog
att få frågan löst. Jag noterar emellertid
med mycket stor tacksamhet den positiva
skrivningen på sid. 7 i utskottets
utlåtande — vilken enligt min åsikt
bestyrker vad jag här har anfört — där
utskottet ger uttryck åt »den principiella
uppfattningen, att såväl näringslivets
som allmänhetens berättigade intressen
i och för sig motiverar att så fasta normer
som möjligt tillämpas inte blott
vid den statliga utan även vid den kommunala
upphandlingen».

Nu är det väl mycket svårt att lagstiftningsvägen
lösa denna fråga. Men,
herr talman, det är i grund och botten
mycket lätt att utan lagstiftning eller
långa resonemang i allt väsentligt komma
till rätta med dessa problem och föra
frågan framåt. När det gäller exempelvis
statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
utövar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
en mycket noggrann
kontroll över eller lämnar rådgivning
vid kommunernas upphandling. Ämbetsverket
kontrollerar, att de statliga upphandlingsprinciperna
blir gällande. En
anvisning hur man bör gå till väga har
givits av statens egen utredning, nämligen
1946 års upphandlingssakkunniga,
som i sitt betänkande nr 18/1951 sid.
38 uttalade, att de fann denna princip,
som statsutskottet fastlagt, riktig och
anförde att Kungl. Maj :t från fall till fall
i samband med lämnande av statsbidrag
kunde pröva, huruvida »skyldighet att
tillämpa upphandlingskungörelsens bestämmelser
skulle förbindas med anslaget».
Denna regel skulle enligt mitt förmenande
göras generell och bindande,
och riksdagen kunde med fördel uttala
sig i enlighet härmed.

Herr talman! Jag har intet yrkande i
denna fråga. Det är ett stort och viktigt
ämne, och debatten går med all sä -

kerhet vidare, varför det blir anledning
att återkomma.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Åtgärder i syfte att främja anlitandet
av mindre företag vid den offentliga
upphandlingen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
156, i anledning av väckta motioner om
vissa åtgärder i syfte att främja anlitandet
av mindre företag vid den offentliga
upphandlingen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I motionerna I: 455 och
11:534 har jag jämte medmotionärer
hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att en utredning tillsättes med uppgift
att undersöka möjligheterna att komplettera
den nuvarande ordningen vid
offentlig upphandling med erforderlig
upplysningsverksamhet m. m. i syfte att
bereda större möjligheter för de mindre
företagen att komma i fråga vid den
offentliga upphandlingen.

Utskottet har i huvudsak baserat sitt
utlåtande på ett infordrat yttrande av
statens sakrevision. Sakrevisionen finner
för sin del att gällande bestämmelser
för statens upphandlingsverksamhet
är väl lämpade för att intresserade
leverantörer — på lika villkor — skall
kunna tävla om leveranser till myndigheterna.
Detta skall i och för sig ej heller
bestridas, men det hade enligt min
mening varit önskvärt att sakrevisionen
åtminstone på någon punkt varit tveksam
huruvida gällande upphandling
verkligen fungerar så hundraprocentigt
väl som sakrevisionen enligt det nu avgivna
yttrandet anser. Ingenting är så
bra att det inte kan bli bättre. Min uppfattning
är att sakrevisionen bort visa

Onsdagen den 15 november 1961 Nr 30

Åtgärder i syfte att främja anlitandet av

handlingen

så mycket intresse för de av oss lämnade
förslagen att man åtminstone införskaffat
ytterligare upplysningar från
de amerikanska myndigheterna rörande
det system som dessa sedan åtskillig
tid med gott resultat använder för
att differentiera statens upphandling så
att de mindre företagen i större utsträckning
än f. n. kan få vara med i
konkurrensen.

Herr talman! Jag har icke något yrkande,
ehuru jag anser att såväl utskottets
som sakrevisionens behandling av
motionen är väl negativ. Min bestämda
uppfattning är att statens sakrevision i
eget och statsverkets intresse snarast
bör orientera sig om det amerikanska
upphandlingssystemet och överväga huruvida
icke detta i vissa delar kan utnyttjas
för att förbättra det svenska statliga
upphandlingssystemet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill endast med några
ord ange anledningen till den blanka
reservation, som jag har fogat till detta
utlåtande.

Motionärerna har ansett att åtgärder
behövs för att de mindre företagen skall
beredas mera likvärdiga möjligheter
att konkurrera om beställningar med
de större företagen. Utskottet har uttalat,
att upphandlingskungörelsen innefattar
garantier för en likvärdig behandling,
och i den mån det finns behov
av upplysningsverksamhet i ökad
utsträckning bör denna ankomma på
organisationerna.

Jag har, herr talman, liksom majoriteten
funnit att motionerna bör avslås,
men detta ståndpunktstagande grundas
inte på den uppfattningen att allt är
bra på det här området, utan jag anser
att det finns anledning att på nytt ta
upp saken. När jag biträtt avslagsyrkandet
har det sålunda skett därför att jag
tror att frågan skulle falla framåt, om
motionärerna återkommer och närmare
preciserar vilka problem som bör bli
föremål för utredning samt vilka upp -

mindre företag vid den offentliga uppgifter
som bör ankomma på statliga
myndigheter respektive på berörda näringsorganisationer.
Principiellt ger jag
min anslutning till den tanke motionärerna
framfört.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Då ingen av de föregående
talarna ställt något yrkande skulle
jag egentligen kunnat avstå från att
säga någonting i detta ärende, men jag
kanske bör understryka att vi som står
för utskottets utlåtande inte förnekar
att det kan finnas svårigheter för de
mindre företagen att hävda sig i konkurrensen
med de större. Detta gäller
emellertid inte bara på det statliga upphandlingsområdet
utan även i andra
sammanhang.

Den statliga upphandlingskungörelsen
innebär ju att staten skall ta det
anbud som ur alla synpunkter är det
bästa. Ingen har väl heller gjort gällande
annat än att denna princip följs.
De mindre företagen har alltså samma
möjligheter som andra att konkurrera
om de beställningar som läggs ut. Att
dessa företag sedan på grund av mindre
ekonomisk stabilitet och kapacitet
kan vara handikappade när det gäller
att fullfölja leveranser på det sätt som
beställaren begär sammanhänger mer
med företagsstrukturen som sådan än
med upphandlingsbestämmelserna.

Herr Nordgren säger att de mindre
företagen bör få bättre möjligheter att
konkurrera om beställningarna. Ja,
upphandlingskungörelsen innebär som
sagt att mindre företag bär möjlighet
att konkurrera på samma sätt som andra
företag. Man undantar inte något företag
från denna konkurrens. Att man
sedan ger beställningen åt det företag
som lämnar det bästa anbudet inte bara
ur ekonomisk synpunkt utan även ur
leveranssynpunkt, är inte mycket att
göra åt.

Utskottet anser att det inte finns an -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Beskattningen av inkomst av skog i vissa fall

ledning för staten att sätta i gång en
speciell upplysningsverksamhet i detta
avseende, utan att det närmast åligger
vederbörande organiastioner att, om så
befinns nödvändigt, bedriva en sådan
verksamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 70, i anledning av väckt motion
om förenklade regler för deklarations-
och taxeringsförfarandet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Beskattningen av inkomst av skog i
vissa fall

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 73, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av inkomst
av skog i vissa fall.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande har jag
anmält en blank reservation, och jag
skall be att med några ord få motivera
den.

Nar det gäller upplåtelse av mark
•med växande skog möter i gällande lagstiftning
tämligen komplicerade beskattningsregler,
beroende på under
vilka former upplåtelsen äger rum. I
praktiken sker sådan upplåtelse antingen
med nyttjanderätt eller med äganderätt
för all framtid respektive för en
begränsad tid. Det är framför allt vid
upplåtelse av det sistnämnda slaget
som gällande beskattningsregler har
fått en tillämpning vilken enligt motionärernas
uppfattning är orättvis och
stötande.

1959 års riksdag beslutade om vissa
ändringar av 22 § kommunalskattelagen,
som medger vissa lättnader i beskattningen
av inkomst av skog som
avverkats eller försålts i samband med
upplåtelse av mark till kraftledningar,
vägar, sjöregleringar o. s. v. Dessa lättnader
i beskattningen synes emellertid
inte gälla, om upplåtelsen skett med
tidsbegränsad äganderätt, t. ex. för
flygfält o. d. I sådana fall måste skog
och mark enligt regeringsrättens utslag
från år 1954 överlåtas samtidigt och
till samma köpare för att den gynnsammare
avdragsmetoden skall få tilllämpas,
vilket i praktiken inte alltid är
möjligt att genomföra.

I motionerna 1:468 och 11:541 har
vi hemställt om sådan ändring i gällande
skattebestämmelser att den skattemässiga
behandlingen oberoende av hur
upplåtelsen sker skall följa den gynnsammare
avdragsmetoden.

För att enhetlighet i tillämpningen
av gällande skattebestämmelser skall
nås är det i huvudsak på två punkter
vi i motionerna har yrkat på justeringar.
Som en konsekvens av tidigare
rättsskipning enligt regeringsrättsutslag
år 1941 har avsteg gjorts från kontantprincipen
så att all intäkt från försäljningar
av virket exempelvis i en
kraftledningsgata skall upptas till beskattning
så snart någon del av köpeskillingen
bär erlagts. Sådana ersättningar
utfaller vanligen i delposter under
loppet av flera år, men den förmånligare
avdragsmetoden enligt 22 §
kommunalskattelagen får utnyttjas endast
första gången sådan delbetalning
utfaller. Här har vi motionärer yrkat
att kontantprincipen skall gälla så att
den förmånligare avdragsmetoden får
tillämpas varje gång en sådan delersättning
utfaller.

Efter inhämtande av ett antal remissyttranden
uttalar sig bevillningsutskottet
ganska positivt på denna punkt. Jag
tillåter mig att citera vad utskottet säger:
»Utskottet vill emellertid omnäm -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

na att enligt vad utskottet erfarit i de
nyss angivna remissyttrandena den
uppfattningen allmänt framkommit, att
det resultat som motionärerna med sitt
yrkande åsyftat skulle kunna nås redan
med gällande bestämmelser.»

Jag noterar, herr talman, med tillfredsställelse
utskottets uttalade uppfattning
i denna del liksom dess positiva
skrivning och hoppas i detta sammanhang
att gällande bestämmelser
också skall ges denna tillämpning.

I fråga om äganderättsupplåtelser
och särskilt tidsbegränsade sådana,
som är mycket vanliga när det gäller
statliga verk, får beskattningsreglerna
en helt annan tillämpning. För att den
gynnsammare avdragsrätten skall få tilllämpas
krävs att försäljningen av skog
skall ha skett i samband med markförsäljningen.
Försäljningarna skall alltså
ha omedelbart samband med varandra,
och köpare av mark och skog
skall vara samma person. Här är det
enligt min och mångas mening som de
största oformligheterna och orättvisorna
gör sig gällande. Bestämmelserna
hindrar exempelvis den enskilde markägaren
att själv avverka virket vid en
sådan upplåtelse. För dem som mer eller
mindre tvingas att avstå mark till
det allmänna måste en sådan tillämpning
av lagstiftningen leda till svårigheter.
Det blir också svårt att träffa
frivilliga uppgörelser med markägarna,
och det försenar igångsättandet av
byggnadsarbete och fördyrar också i
många fall. Här har vi motionärer yrkat
på en sådan ändring att de gynnsammare
beskattningsreglerna skall få
tillämpas även i de fall då äganderätten
överlåts till en person och skogen
försäljs till en annan eller avverkas av
säljaren själv.

Att bevillningsutskottet avstyrkt dessa
motionsyrkanden må vara en sak,
men motiveringen för detta finner jag
haltande. I utskottets betänkande anförs
bl. a. att »1959 års omläggning av
skogsbeskattningen skedde för att un -

danröja de hinder som då gällande
skatteregler visat sig innebära mot frivillig
medverkan i åtgärder för jordbrukets
och skogsbrukets yttre rationalisering
och för överlåtelse av dispositionsrätten
till mark som erfordras
för vägar, elektriska ledningar, vattenuppdämningar
m. m.».

Enligt mitt förmenande kvarstår alltfort
en hel del av dessa hinder, vilket
också torde ha framgått av vad jag tidigare
anfört. Det är närmast utskottets
motivering som har föranlett min
blanka reservation. Jag kan inte dela
utskottets syn på denna punkt så länge
så många hinder kvarstår för en rättvisare
tillämpning av skattebestämmelserna.

Emellertid synes utskottet även hysa
riktigare tankar i föreliggande spörsmål,
och det låter dessa komma till uttryck
i en positiv mening där det säger:
»Enligt utskottets mening bör frågor
av i motionerna avsedd art övervägas
vid den allmänna översyn av
skogsbeskattningen, varom 1959 års
riksdag uttalat önskemål.» Jag har,
herr talman, för dagen låtit mig nöja
med detta. Frånsett de erinringar som
jag här har gjort och de förhoppningar
jag hyser har jag mot denna bakgrund
intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

§ 18

Försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av väckta motioner
rörande lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sexton inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

1. de likalydande motionerna nr 48 i
första kammaren av herr Jacobsson,
Per, samt nr 64 i andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården om ändrade
regler för beräkning av avgift och
av pensionsgrundande inkomst inom
den allmänna tilläggspensioneringen,

2. de likalydande motionerna nr 50
i första kammaren av herr Persson,
Helmer, och herr öhman, samt nr 66
i andra kammaren av herr Senander
m. fl. om sänkning av pensionsåldern,

3. de likalydande motionerna nr 367
i första kammaren av herr Lundström
m. fl., samt nr 426 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. om vissa ändringar i
lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

4. de likalydande motionerna nr 498
i första kammaren av herrar Bengtson
och Jonasson, samt nr 584 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. om utredning
rörande personlig frivillig tilläggspensionering,

5. de likalydande motionerna nr 500
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl., samt nr 585 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. om sänkning av
folkpensionsåldern,

6. de likalydande motionerna nr 501
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl., samt nr 586 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. om viss reformering
av den allmänna tilläggspensioneringen,

7. de likalydande motionerna nr 506
i första kammaren av herr Hansson,
Nils, och fru Segerstedt Wiberg, samt nr
581 i andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg och fröken Elmén om utredning
rörande den allmänna tilläggspensioneringen
såvitt avser utländsk arbetskraft
inom svenska handelsflottan,

8. motionen nr 244 i andra kammaren
av fru Gunne angående beräkningen
i visst fall av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, samt

9. motionen nr 596 i andra kammaren
av herr Spångberg om rätt för i

Sverige bosatt svensk medborgare att
åtnjuta tjänstepension för i grannland
förvärvad inkomst.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 48 och II: 64 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla att förslag
snarast framlägges för riksdagen om sådan
ändring av lagen om allmän tilläggspensionering,
att sammanfallande regler
blir gällande för avgiftsberäkning
och beräkning av pensionsgrundande
inkomst vid korttidsinkomster, såsom
t. ex. för jordbrukare med regelbundna
korttidsinkomster av skogsarbete».

I motionerna I: 50 och II: 66 hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
fastställa pensionsåldern inom såväl
folkpensioneringen som allmänna tillläggspensioneringen
till 65 år för män
och 60 år för kvinnor, samt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att i
avvaktan på den slutliga utredningen
av frågan, inför innevarande års riksdag
framlägga förslag till provisorisk
lagstiftning i syfte att åstadkomma en
sänkning av pensionsåldern till 60 år
för de arbetare och andra anställda som
uppenbarligen sysslar med särskilt tungt
eller hälsovådligt arbete».

I motionerna I: 367 och II: 426 hade
hemställts om

1. »skyndsam utredning och förslag
till nästa års riksdag om rätt för företagare
till återlån ur Allmänna pensionsfonden
genom betalning av avgifter medelst
revers och i övrigt efter i motionen
angivna riktlinjer»,

2. »närmare utredning om möjligheterna
för vissa yrkesgrupper att uppnå
full pension före 67 års ålder samt om
frivillig omdisponering inom ATP:s
ram av en del av ålderspensionsrätten
till förstärkt familje- och invalidskydd»,
samt

3. »att Kungl. Maj:t uppmärksammar
övriga i motionen omnämnda förhållanden,
bl. a. frågan om en självständig
pensionsrätt för hemarbetande hus -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

mödrar och möjligheterna för företagare
att avsätta medel i egen rörelse för
sin pensionering, samt sedan undersökningar
gjorts med beaktande av vunna
erfarenheter förelägger riksdagen därav
föranledda förslag».

I motionerna berördes därjämte frågor
om karensbestämmelser, preskriptionsbestämmelser,
sammanträffande
pensionsförmåner, besvärsregler och
regler om rätt till förtidspension.

I motionerna 1: 498 och II: 584 hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning och förslag senast till
1962 års vårriksdag angående anordningar
för underlättande av personlig
frivillig tilläggspensionering i enlighet
med motionens syfte».

I motionerna I: 500 och II: 585 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
prövning angående sänkning av
folkpensionsåldern i enlighet med vad
i motionen har anförts».

I motionerna I: 501 och II: 586 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående reformering
av ATP i syfte att borttaga de s. k.
15-års- och 30-årsreglerna och förbättra
de korttidsanställdas pensioner samt
förbättra möjligheterna för småföretagare
till återlån från den allmänna pensionsfonden.

I motionerna 1: 506 och II: 581 hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en särskild
utredning om ATP-villkoren för
utländsk arbetskraft, anställd i den
svenska handelsflottan, och förelägga
riksdagen de förslag till lagändringar
som utredningsarbetet kan föranleda
samt att Kungl. Maj:t i övrigt måtte beakta
vad i motionen anförts».

I motionen II: 244 hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om utredning om beräkningen
av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension i de fall, då skatteberäkning
sker jämlikt 1 § förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst».

I motionen II: 596 hade hemställts,
»att riksdagen hos regeringen anhåller
om att förslag snarast framlägges till
sådan lagändring, att svenska medborgare
som bor i Sverige blir berättigade
till tjänstepension för inkomster i något
av grannländerna».

De ovan upptagna motionsparen I: 367
och II: 426,1: 500 och II: 585 samt I: 501
och 11:586 behandlades endast i ovan
redovisade delar i detta utlåtande. Andra
i motionerna framställda yrkanden hade
behandlats i utskottets utlåtanden nr 2
och 45 år 1961.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med bifall till motionen
11:244 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning av
frågan om beräkning av pensionsgrundande
inkomst i sådana fall då skatt
beräknades såsom för ackumulerad inkomst; B.

att riksdagen i anledning av motionerna
1:506 och 11:581 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört i
fråga om tilläggspension för utländsk
arbetskraft inom svenska handelsflottan;
samt

C. att följande motioner, nämligen

1. motionerna I: 367 och II: 426, såvitt
de avsåge personlig frivillig tilläggspensionering; 2.

motionerna 1:498 och 11:584, vilka
avsåge personlig frivillig tilläggspensionering; 3.

motionerna I: 367 och II: 426, såvitt
de avsåge undantagande från försäkringen; 4.

motionerna 1:500 och 11:585, såvitt
de avsåge pensionsålder;

5. motionerna 1:50 och 11:66, vilka
avsåge pensionsålder;

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

6. motionerna 1:367 och 11:426, såvitt
de avsåge pensionsålder;

7. motionerna 1:48 och 11:64, vilka
avsåge korttidsanställda arbetstagare;

8. motionerna I: 501 och II: 586, såvitt
de avsåge korttidsanställda arbetstagare; 9.

motionerna 1:501 och 11:586, såvitt
de avsåge 15-års- och 30-årsreglerna; 10.

motionerna 1:367 och 11:426
samt motionerna I: 501 och II: 586, såvitt
de avsåge återlån av inbetalda arbetsgivaravgifter; 11.

motionen 11:596, vilken avsåge
rätt för i Sverige bosatt svensk medborgare
att åtnjuta tjänstepension för i
grannland förvärvad inkomst;

12. motionerna 1:367 och 11:426, såvitt
de avsåge självständig pensionsrätt
för liemarbetande husmödrar;

13. motionerna I: 367 och II: 426, såvitt
de avsåge interimistiska beslut i
pensionsärenden och fullföljd av talan
mot pensionsmyndighetens beslut, preskription
av pensionsbelopp, sammanträffande
pensionsförmåner samt förtidspension; icke

måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid utskottets hemställan under C. 1)

av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Nyman, Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
vilka ansett, att utskottet under
C. 1) bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av motionerna 1:367 och
II: 426, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
som sin mening ge till känna vad reservanterna
anfört angående utredning
och förslag om ändring av gällande regler
så att företagare medgåves rätt att i
rörelsen skattefritt avsätta medel för
egen pensionering.

Vid utskottets hemställan under C. 2)

av herrar Kaijser och T horsten Larsson,
fru Gunne samt herr Gustavsson i
Alvesta, vilka ansett, att utskottet under
C. 2) bort hemställa, att riksdagen,

med bifall till motionerna 1:498 och
II: 584, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning av frågan om
personlig frivillig tilläggspensionering.

Vid utskottets hemställan under C. 4)
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
under C. 4) bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till motionerna
I: 500 och II: 585, i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
av frågan om en allmän sänkning
av folkpensionsåldern.

Vid utskottets hemställan under C. 8)
av herrar Kaijser och Thorsten Larsson,
fru Gunne samt herr Gustavsson i
Alvesta, vilka ansett, att utskottet under
C. 8) bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:501 och
II: 586, i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om utredning av de
korttidsanställda arbetstagarnas pensionsförmåner
inom ATP.

Vid utskottets hemställan under C. 9)
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett, att utskottet
under C. 9) bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till motionerna
I: 501 och II: 586, i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning
i syfte att borttaga 15-års- och
30-årsreglerna.

Vid utskottets hemställan under
C. 10)

av fru Hamrin-Thorell, herrar Kaijser,
Nyman, Thorsten Larsson, Anderson i
Sundsvall och Rimmerfors, fru Gunne
samt herr Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
att utskottet under C. 10) bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionerna 1:367 och 11:426 samt
I: 501 och II: 586, i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag om förbättrade möjligheter
för företag till återlån från allmänna
pensionsfonden.

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Vid utskottets hemställan under
C. 12)

av fru Ilamrin-Thorell samt herrar
Nyman, Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
vilka ansett, att utskottet under
C. 12) bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:367 och
11:426, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan
om självständig pensionsrätt inom ATP
för hemarbetande husmödrar.

Särskilda yttranden hade avgivits

Angående undantagande från
försäkringen av fru Hamrin-Thotell
samt herrar Nyman, Anderson i
Sundsvall och Rimmerfors;

Angående pensionsålder av fru
Hamrin-Thorell samt herrar Nyman,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
redovisas ett antal motioner, som
samtliga syftar till ändringar i bestämmelserna
om den allmänna tilläggspensioneringen.
En av motionerna, nr 244
i denna kammare, väckt av fru Gunne,
har utskottet tillstyrkt. I motionen yrkas
på utredning av frågan om beräkning
av pensionsgrundande inkomst i
sådana fall, där skatt beräknas på ackumulerad
inkomst.

Utskottet tillstyrker att denna fråga
måtte bli föremål för utredning.

Ett annat motionspar, 1:506 och
11:581, den senare väckt av herr Gustafson
i Göteborg och fröken Elmén,
har utskottet behandlat välvilligt. I motionsparet
yrkas på utredning om ATPvillkorcn
för utländsk arbetskraft anställd
vid den svenska handelsflottan. Vi
har i utskottet visserligen konstaterat
att vi är betänksamma betriiffande möjligheten
att åstadkomma dessa komplet -

teringar inom ramen för ATP, men vi
pekar på möjligheten att genom särskilda
konventioner med andra stater
komma till rätta med det problem som
aktualiserats i motionerna. Utskottet
anser att den möjligheten bör undersökas
av Kungl. Maj:t, och vi föreslår
därför, att riksdagen i skrivelse til)
Kungl. Maj:t som sin mening ger till
känna vad utskottet anfört.

Alla övriga motionsyrkanden, som
behandlas i utlåtandet, avstyrks av utskottet.
En del av motionsyrkandena
upptas i reservationer, och jag skall i
första hand säga några ord om dessa
Samtliga spörsmål, som behandlas i reservationerna,
har tidigare varit före
mål för riksdagens prövning.

Den första reservationen, som anknyter
till punkt C. 1 i utskottsutlåtandet
har avgivits av folkpartiets ledamöter
i utskottet. I anslutning till synpunkter,
som anförs i folkpartiets motion i
ämnet — motionen väcktes vid årets
början — har vi reservanter pekat på
att det är angeläget, att företagaren får
möjlighet att skattefritt avsätta medel
i sin rörelse för pensionering av sig
själv. En sådan möjlighet skulle vara av
betydelse för företagare, som begärt eller
begär utträde ur ATP eller som
önskar komplettera sin ATP-pension på
samma sätt som det nu är möjligt för
stora grupper, t. ex. för industritjänstemännen,
att göra. När riksdagen i våras
öppnade möjlighet för företagarna
att ansluta sig till ATP på samma villkor
som de anställda, innebar detta
otvivelaktigt en väsentlig förbättring.
Alltjämt råder dock den olikheten, att
möjlighet att skattefritt avsätta medel
för pensionering eller för komplettering
av tilläggspensionen för de anställda
finns. Men samma möjlighet finns
inte när det gäller att avsätta medel för
företagares egen pensionering.

För ett par veckor sedan lades på
riksdagens bord ett par propositioner
angående pensionsstiftelser. Där föreslås
eu samordning av pensionsstiftelser
inom företagen och ATP. Proposi -

.3* — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

tionerna bygger på förslag, som utarbetats
av den s. k. pensionsstiftelseutredningen.
Vi reservanter från folkpartiet
menar, att denna utredning i
det fortsatta arbetet till behandling
bör uppta även de problem vi pekat på
i reservationen.

Vi yrkar att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte som sin mening ge
till känna vad vi i reservationen anfört
i syfte att gällande regler ändras så att
företagare medges rätt att skattefritt avsätta
medel i rörelsen för egen pensionering.

Jag ber att i detta sammanhang få
yrka bifall till denna reservation, som
anknyter till punkt C. 1 i utlåtandet.

Under punkt C. 2 har centerpartiets
och högerns ledamöter i utskottet avgivit
en reservation, vari de yrkar på en
utredning av frågan om frivillig tillläggspension.
Argumenteringen för denna
reservation sammanfaller åtminstone
i sin första del i stort sett med argumenteringen
i folkpartiets reservation. Man
kan därför möjligen fråga sig, varför vi
inte skrivit ihop oss till en gemensam
reservation. Jag har emellertid den uppfattningen
att centerpartiets och högerns
reservationer i detta avseende i
fråga om sina syften ligger åtskilligt vid
sidan av folkpartiets förslag. Den uppfattningen
bestyrks om man läser den
motion från centerpartiet, som reservationen
i allt väsentligt bygger på.

I motioner från centerpartiet, folkpartiet
och kommunisterna upptas frågor
som berör pensionsåldern såväl
inom folkpensioneringen som inom
ATP. Centerpartiet och kommunisterna
synes syfta till en generell sänkning av
pensionsåldern, under det att vi i folkpartiet
har nöjt oss med att upprepa
vårt gamla krav om utredning av möjligheten
för vissa yrkesgrupper med
tungt och slitsamt arbete att erhålla full
pension vid lägre ålder än 67 år. Frågorna
om ändringar av bestämmelserna
rörande pensionsåldern är komplicerade
och kräver ingående prövning. So -

cialförsäkringskommittén har behandlat
en del av dessa spörsmål, däribland
frågan om möjligheten att erhålla pension
före 67 års ålder såväl när det gäller
folkpensionen som inom ATP. Kommittén
har nu avgivit sitt betänkande,
och proposition är enligt vad som uppgivits
att vänta till nästa års riksdag.
Av det skälet har utskottet ansett att
dessa frågor kan stå över till nästa år,
och utskottet yrkar därför avslag på
motionerna beträffande jämkningar i
pensionsåldern. Av samma skäl yrkar
jag här avslag på centerpartiets reservation
på den punkten. I ett särskilt
yttrande till utskottsutlåtandet har folkpartiets
ledamöter i utskottet redovisat
sin ståndpunkt i detta avsnitt.

Problemet om avgiftsbetalningen
ställd i relation till den pensionsgrundande
inkomsten för korttidsanställda
har tagits upp i ett par motioner, nämligen
i partimotion från centerpartiet
och i enskild motion från folkpartihåll.
Dessa problem återkommer också i reservationen
under punkt C. 8, avgiven
av centerpartiets och högerns ledamöter
i utskottet. Något ligger det väl i den
argumentering, som anförts i motionerna
och i reservationen. Det är självfallet
angeläget att sträva efter att åstadkomma
så stor överensstämmelse som
möjligt mellan pensionsavgift och pensionsgrundande
inkomst. Men det förefaller
ändå som om motionärerna och
reservanterna i sin argumentering bortsett
från, att det i det finansieringssystem,
varpå ATP bygger — fördelningssystemet
— inte finns något direkt samband
mellan avgiftsbetalningen och
pensionsförmånerna. Man kan ge fler
exempel på den saken än dem som anförs
i motionerna. Vid utskottsbehandlingen
har det upplysts om att frågor,
som har samband med finansieringen
av socialförsäkringen, är föremål för
överväganden inom socialdepartementet.
Därvid har också uppgivits att man
har uppmärksamheten riktad på de
problem som aktualiserats i motioner -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

na. Utskottet har av den anledningen
inte funnit det påkallat att nu ta något
initiativ i den frågan. Jag yrkar alltså
bifall till vad utskottet anfört i denna
del, vilket samtidigt innebär avslag på
reservationen under punkt C. 8, avgiven
av herr Kaijser m. fl.

Centerpartiet föreslår också att en
skyndsam utredning verkställes om de
s. k. 15-års- och 30-årsreglerna i ATPsystemet.
Utskottets samtliga ledamöter
utom centerpartirepresentanterna ställer
sig helt oförstående till det förslaget
och avstyrker det. Jag yrkar bifall till
utskottets yrkande.

De borgerliga ledamöterna i utskottet
har enats om en gemensam reservation,
vari yrkas på en skyndsam utredning
med syfte att få till stånd förbättrade
möjligheter för företag till återlån från
allmänna pensionsfonden.

För folkpartiets del är detta ett gammalt
krav. Reglerna för återlån ger, sådana
de nu är utformade, alltför begränsade
möjligheter. I de motioner, som vi
i reservationen hänvisar till, anförs flera
exempel på begränsningar i möjligheterna
till återlån. Vi anser att reglerna
för återlån är onödigt snäva. Även
formerna för återlåning kan behöva bli
föremål för omprövning.

Även den hälft av utskottets ledamöter
som dikterat utlåtandet, de socialdemokratiska
ledamöterna, tycks vara
medvetna om att en översyn bör ske.
De hänvisar till att bestämmelserna varit
i tillämpning endast mycket kort tid
och att erfarenheterna alltså är begränsade.
Men de åberopar också, att då
dessa regler utformades, förutsatte man
att de skulle bli föremål för omprövning
i slutet av CO-talet. Vi reservanter
kan inte finna att det är rimligt att
dröja så länge med omprövningen. I
pensionsfonden har det redan samlats
ett betydande kapital. Allteftersom pensionsavgiften
stiger kan man förutsätta,
att fonden ökar i ännu snabbare takt än
hittills. Fondmedlen i dess helhet skall
göras räntebärande. Det är då rimligt

att reglerna för återlån liberaliseras, så
att en större del av medlen än för närvarande
kan återgå till produktionen
och där bli till nytta.

Det krav som framställs i reservationen
under punkt C. 10, att riksdagen
måtte anhålla om utredning och förslag
om förbättrade möjligheter till återlån,
är synnerligen berättigat. Jag yrkar bifall
till reservationen i denna punkt, avgiven
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Folkpartiets ledamöter i utskottet har
i en reservation yrkat att frågan om
självständig pensionsrätt inom ATP för
hemarbetande husmödrar måtte utredas.
Det är också ett gammalt krav från
vår sida. Vi reservanter är inte okunniga
om att det är förenat med stora svårigheter
att lösa denna fråga. Men å
andra sidan torde det, åtminstone enligt
vår uppfattning, i längden bli ogörligt
att ställa den stora grupp av medborgare,
som de hemarbetande husmödrarna
utgör, helt utanför ATP-systemet,
vilket ju är avsett att omfatta alla förvärvsarbetande
och numera också alla
som är att anse som företagare. Även
husmödrarna utför ett produktivt viktigt
arbete. Ett studium av problemet är
befogat, och jag tillstyrker därför utredningskravet
i reservationen under
punkt C. 12.

Allra sist några ord om motion
II: 596, avgiven av herr Spångberg. Motionären
vill ha en utredning om rätten
för i Sverige bosatt svensk medborgare
att åtnjuta pension för inkomst, som
han eller hon förvärvar i ett grannland.
Motionären synes särskilt ha haft i
tankarna svenska medborgare, som bor
här i landet men som har arbetsanställning
på andra sidan gränsen, t. ex. i
Norge hos norsk arbetsgivare. Det finns
med lagens nuvarande utformning
ingen möjlighet att ålägga t. ex. en
norsk arbetsgivare att betala pensionsavgift
till ATP. Inte heller kan arbetstagaren
åläggas att själv med egna medel
betala pensionsavgift till ATP — den
möjligheten är ju förbehållen företagar -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

na. Någon pensionsrätt enligt ATP för
inkomst, som någon förvärvat i utlandet
hos utländsk arbetsgivare, finns
alltså icke.

Även om utskottet har förståelse för
problemet, har utskottet inte kunnat
tillstyrka motionen. Vi har emellertid
gjort oss underrättade om att svenska
medborgare, som har sitt hem i Sverige
men går över gränsen dagligen för att
utföra ett arbete på norskt område, har
vissa möjligheter att erhålla tjänstepension
i Norge efter det tjänstepensionssystem
som där tillämpas —• detta
under förutsättning att arbetsgivaren är
ansluten till tjänstepensionssystemet.

I övrigt kan det ifrågasättas om inte
det spörsmål, som har väckts i motionen,
vore värt att ta upp till prövning
inom Nordiska rådet. Vi har som sagt i
utskottet inte ansett oss kunna biträda
motionen utan yrkar avslag på densamma.

Herr talman! I anslutning till det anförda
ber jag alltså att få yrka bifall
till reservationerna under punkterna
C. 1, C. 10 och C. 12 i utskottsutlåtandet.
I alla övriga delar yrkar jag bifall till
vad utskottet hemställt.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det ärende vi nu har att
behandla innehåller egentligen inte något
nytt. Mycket av det har diskuterats
tidigare. En del av dessa problem var
uppe till behanding vid vårriksdagen,
bl. a. frågan om möjlighet för företagare
att välja pensionsnivå, men den skall
jag inte i detta sammanhang beröra.

En av de frågor det här gäller är ju
anordningarna för underlättandet av en
personlig, frivillig tilläggspensionering.
Den rätt till utträde ur ATP-systemet
som fria yrkesutövare och företagare
har måste innebära att man erkänner,
att det åtminstone för vissa kategorier
existerar andra möjligheter än ATP att
nå ålderstrygghet. Det är då inkonse -

kvent om man inte försöker ge likvärdiga
villkor för de pensionsanordningar
som kan komma i fråga för dem som begär
utträde ur ATP-systemet. Målet för
hela pensionspolitiken måste ju vara
att tillskapandet av bättre trygghet skall
gälla alla medborgare. Ger man inte
dem som begär utträde ur systemet samma
skattemässiga förmåner och söker
man inte lösa exempelvis värdesättningsfrågan,
har man i stället skapat
allvarliga kategoriklyvningar.

Samhället har ingen anledning att behandla
andra pensionsformer sämre än
ATP-formen. Gör man det, har man
inte tagit konsekvensen av den frihet
som utträdesrätten innebär. Den friheten
blir då i större eller mindre utsträckning
illusorisk till följd av att
ATP-systemet blivit klart favoriserat.

I reservationen b) under punkt C. 2
har vi tagit upp dessa problem och begärt
en utredning. Vi har därvid också
påpekat att frågan även berör husmödrarnas
ställning.

Herr Anderson i Sundsvall var inne
på just de två första reservationerna —-folkpartiet har lämnat en särskild motion.
Han sade att det hade funnits möjligheter
att skriva ihop sig.

I folkpartiets motion och reservation
finns vissa motiveringar, som vi inte
har ansett oss kunna skriva under. Det
är det som gjort att vi har fått två reservationer.

I utskottets utlåtande berörs också
frågan om pensionsåldern, och utskottet
skriver där att den frågan har behandlats
inom 1958 års socialförsäkringskommitté.
Detta är i och för sig
riktigt. Men man bör då beakta att den
rörlighet i pensionsåldern som övervägdes
inom den utredningen är något
som de pensionerade så att säga får
betala själva i form av lägre pension
vid sänkt pensionsålder. För vår del
är vi inte till freds med enbart sådan
rörlighet. Orsaken härtill är bl. a. att
man allmänt överväger införande av arbetstidsförkortning
och liknande åtgär -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

der för den nu aktiva generationen. De
äldre däremot, de som närmar sig pensionsåldern,
kan endast helt obetydligt
få något med av sådana förmåner. Men
det är obestridligt att det är just de
äldre som i högre grad än de yngre har
skapat det ekonomiska underlaget för
arbetstidsförkortningen och de andra
förmåner som vi nu siktar mot. De äldre
har en livslång insats i produktionen
bakom sig. Vi anser det därför vara
viktigt att frågan om en generell sänkning
av pensionsåldern tas upp till
prövning och därigenom kommer med i
den allmänna bedömningen av reformönskemålen,
ordningsföljd, tid för genomförande
o. s. v.

Utskottet har också haft att pröva
frågan om en sänkning av pensionsåldern
för vissa grupper. Jag förnekar
inte att det föreligger vissa motiv för
åtgärder i den riktningen. Men man
kommer inte ifrån att vi där är inne på
synnerligen intrikata gränsdragningsproblem.
Enligt min mening går det
inte att på den vägen ernå en tillfredsställande
och rättvis lösning på pensionsfrågorna.
Folkpensionen är en hela
folkets pension, och där bör vi vara
mycket försiktiga, så att vi inte åstadkommer
någon kategoriklyvning. Det
är inte bra, om vi får en sådan ordning
att vissa grupper genom tjänst tillförsäkras
lägre pensionsålder och andra
grupper erhåller samma förmån av
andra orsaker. Kvar skulle då bli en
mellangrupp på nuvarande åldersnivå
för pensionsinträdande. Också den saken
talar för att frågan om en generell
sänkning av pensionsåldern prövas.

Vad sedan beträffar de korttidsanställdas
behandling i ATP-systemet har
centerpartiet i likhet med föregående år
motionsvis tagit upp frågan och begärt
en ändring av reglerna. Så som de nuvarande
är utformade grundar lcorttidsinkomsterna
strängt taget inte någon
pensionsrätt, trots att arbetsgivaren erlägger
pensionsavgifter. Huvudregeln
för erläggande av ATP-avgifter är näm -

ligen att sådana avgifter inte skall betalas
på basbeloppet. Men för personer
som har inkomster både av egen rörelse
och av anställning följer man inte
den regeln. Av exempel på sidan 16 i
utskottets utlåtande framgår ganska
tydligt att pensionsavgift erlägges på
de delar av inkomsten som ligger inom
basbeloppet. Detta innebär sålunda att
de pensionsavgifter arbetsgivaren erlägger
för en korttidsanställd i regel
inte får någon motsvarighet i pensionspoäng
för den försäkrade.

Herr Anderson i Sundsvall sade att
det inte föreligger något direkt samband
mellan avgifter och pensionsnivå, men
med hänvisning till exemplet på sidan
16 i utskottets utlåtande ifrågasätter jag
riktigheten härav. Och när utskottet
skriver att en annan utredning skall
granska dessa frågor litet närmare, så
har väl utskottet därmed sagt att förhållandena
inte är tillfredsställande sådana
de nu är.

Utskottet hänvisar till en inom socialdepartementet
pågående utredning rörande
socialförsäkringens finansiering,
där även här berörda problem skall
uppmärksammas. Vi reservanter anser
dock att detta är en så viktig rättvisefråga,
att den bör hänvisas till en utredning
av annat slag. Vi anser det angeläget
att få en snabb ändring till stånd
av det klart otillfredsställande system
som nu råder när det gäller de korttidsanställdas
behandling i ATP-pensioneringen.
Därför har vi i vår reservation
framfört förslag om att regeringen
till nästa års riksdag skall lägga fram
proposition om en ändring på denna
punkt.

Vid punkten C. 9 har herr Thorsten
Larsson och jag avgivit en reservation
grundad på motionerna 1:501 och
11:586. Vi anser att regeln om de 30
pensionsgrundande åren är särskilt
ogynnsam för lägre inkomsttagare med
flack inkomstkurva och lång tid i förvärvsarbete.
Detta innebär att de får
vara med i systemet under betydligt

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

flera år än de som med lång utbildningstid
kommer in i systemet vid högre ålder,
utan att det ger något som helst utslag
i fråga om pensionsrätt. Effekten
av 15-årsregeln, att pensionen skall beräknas
efter de 15 bästa åren, blir densamma
som av 30-årsregeln. De grupper
som har en brant stigande inkomstkurva
under senare delen av sin aktiva tid
blir favoriserade genom 15-årsregeln i
jämförelse med låglönegrupperna, som
har en jämnare inkomstutveckling under
de aktiva åren.

Så till den sista reservationen som
herr Anderson i Sundsvall var inne på.
Det är inte mycket att tillägga. Jag vill
dock understryka att de nuvarande bestämmelserna
är mycket otillfredsställande.
De innebär för de mindre företagen
i stort sett endast en skenbar återlånerätt,
vilket är en klar diskriminering.
Det är för dessa företag ur finansieringssynpunkt
inte tillfredsställande
att ha ett återlånesystem av det slag
som nu tillämpas inom ATP. Det är varken
rationellt eller önskvärt att ha ett
system med smålån, ett lappverk som
det här egentligen blir.

Jag förvånar mig över att utskottet,
ehuru utskottet förklarar sig införstått
med att systemet är otillfredsställande,
säger att tillräcklig erfarenhet inte vunnits
under 1960. Men det framgår ju
klart och tydligt vad systemet innebär
och att det är ett lappverk. Då frågar
man sig vad det finns för anledning att
vänta till i slutet av 60-talet med att ta
upp dessa problem — särskilt som vi vet
att kreditfrågan inte minst för jordbruk
och mindre företag är ett mycket
allvarligt problem i dagens läge. Det
finns starka skäl för ett bifall till reservationen
om en skyndsam utredning
av frågan.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört och till vad som framhålles
i reservationerna ber jag att få yrka bifall
till reservationerna vid punkterna
C. 2, C. 4, C. 8, C. 9 och C. 10.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få göra
ett förtydligande på en punkt med anledning
av herr Gustavssons i Alvesta
inlägg. Det gäller avgiftsbetalningen
för de korttidsanställda.

Självfallet bör man sträva efter att
få en överensstämmelse mellan det inkomstbelopp,
på vilket avgifterna inbetalas,
och det inkomstbelopp, på vilket
pensionspoäng beräknas. Men att få
full överensstämmelse i det hänseendet
är knappast möjligt inom fördelningssystemet.
Detta har utskottet också klart
givit uttryck för på s. 35 i utlåtandet,
där det heter: »Arbetsgivaravgifterna
debiteras och inbetalas kollektivt av arbetsgivaren
för hos honom anställda.
Registrering av inbetalda avgifter sker
icke individuellt för varje försäkrad.
Det är därför icke möjligt att åstadkomma
absolut överensstämmelse mellan
inbetald avgift och tillgodoförd pensionspoäng.
» Jag tror det finns anledning
att stryka under ordet absolut,
men detta utesluter givetvis inte, att
man bör sträva efter så stor överensstämmelse
som möjligt.

Exemplet i motionen är naturligtvis
riktigt, men man får inte därav dra den
långtgående slutsatsen, att korttidsanställda
aldrig får räkna pensionspoäng
för den inkomst de har under korttidsanställningen.
Överskrider denna inkomst
basbeloppet blir den ju pensionsgrundande.

Det är inte endast de exempel, som
anföres i motionerna, som kan åberopas
såsom exempel på att avgift betalas till
ATP för inkomster som inte blir pensionsgrundande.
Det finns åtskilliga
andra exempel. Jag behöver bara peka
på en sådan sak som att den inkomst
en minderårig, som inte fyllt 16 år, haft
i ett företag räknas in i det inkomstbelopp,
på vilket ifrågavarande arbetsgivare
inbetalar pensionsavgift.

Jag vill slutligen än en gång understryka
att även jag hyser uppfattningen,

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

att man bör sträva efter överensstämmelse
härvidlag. Eftersom det upplysts
att socialdepartementet har saken under
övervägande, har vi inom utskottet
inte velat tillstyrka en särskild utredning.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Vid utskottets hemställan
under punkterna C. 1 och C. 2 finns
två reservationer som berör önskemål,
vilka vi inom högerpartiet betraktar
som väsentliga. Vi har sedan länge hävdat
att frågan om att jämna vägen för
företagare och yrkesutövare in. fl. att
i olika former ordna frivillig pensionsförsäkring
är av mycket stor vikt. Riksdagen
behandlade i våras motioner av
oss i samma ärende, vilka då hade förberetts
av bevillningsutskottet.

I det föreliggande utlåtandet har
andra lagutskottet under rubriken Frågan
om personlig frivillig tilläggspensionering
avslagit framställningar från
folkpartiet och centerpartiet om utredning
rörande åtgärder för främjande av
sådan frivillig tilläggspensionering.

De två reservationerna i denna fråga
anknyter tekniskt till skilda punkter i
utskottets hemställan och utgör alltså
inte alternativa ståndpunkter i förhållande
till samma yrkande. Detta föranleder
mig att, även om jag har anslutit
mig till den reservation som är betecknad
C. 2, instämma i det under C. 1
framställda yrkandet. Vid eventuell
omröstning kommer jag också att stödja
detsamma.

Jag har anslutit mig till reservation
C. 2 från följande utgångspunkter. Möjligheten
för företagare och yrkesutövare
m. fl. att ordna frivilliga pensionsförsäkringar
i olika former måste förverkligas
på det sättet, att de avsättningar
som görs för den egna framtiden
och i avsikt att sörja för företagets
fortsatta bestånd blir värdebeständiga
samt avdragsgilla vid beskattning. .lag
delar den uppfattning som har framförts
i de åberopade motionerna, näm -

ligen att värdesäkringskommittén borde
kunna få i uppdrag att utreda formerna
för värdesäkring av sådana frivilliga
pensionsanordningar. Eftersom
avgiften till ATP är avdragsgill vid beskattningen,
är det rimligt att även frivilliga
avsättningar för pensionsändamål
blir helt avdragsgilla.

Som ytterligare motiv för reservationen
i detta fall vill jag anföra behovet
av ett ökat personligt sparande samt
företagsamhetens — i synnerhet den
mindre företagsamhetens — kapitalbehov.
En vidgad återlånerätt, som krävs
i en reservation vilken jag skall återkomma
till, skulle i detta hänseende öka
de ATP-anslutna företagens kapitaltillgång.
För dem som står utanför skulle
gynnsammare avsättningsvillkor för
frivilliga pensionsanordningar bidra
till deras kapitalförsörjning.

I denna reservation beröres också de
hemarbetande husmödrarnas pensionsfråga.
Det kan visserligen anföras skäl
för en utredning siktande till deras inlemmande
1 ATP, vilket har föreslagits
av reservanterna vid punkt C. 12, men
utskottet har enligt min mening riktigt
redovisat de stora svårigheter som här
uppställer sig. Vad utskottet har anfört
om husmödrarnas möjligheter att anlita
frivilliga försäkringar ansluter sig
mycket nära till min syn på detta problem,
men jag har funnit det viktigt
att frågan uppmärksammas i samband
med den utredning om åtgärder för
främjande av frivillig pensionering
som yrkas i reservation C. 2.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
C. 2.

I en reservation vid punkt C. 8 har
yrkats bifall till motioner om utredning
av de korttidsanställda arbetstagarnas
förmåner. Frågan har tidigare
berörts här i dag och därför kan jag
fatta mig kort. De korttidsanställda arbetstagarnas
problem var ju kända för
departementschefen då han skrev propositionen
A 55 till 1958 års riksdag.
Det anförs nämligen i propositionen

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

att den ifrågavarande avräkningsregeln
efter ytterligare utredning borde jämkas
med tanke på »sådana skogskörare,
som vid sidan om företagarinkomst regelbundet
har säsongbetonade löneinkomster
av mindre omfattning». Den
utredningen har inte kommit till stånd.
Utskottsmajoriteten hänvisar visserligen
nu för andra gången på två år till
att utredningar pågår inom socialdepartementet.
I ena fallet hänvisar man
till socialförsäkringskommittén, i andra
fallet till utredningen om socialförsäkringens
finansiering.

Ett missförhållande kan inte betraktas
såsom ofrånkomligt därför att det
följer av fördelningssystemet, framför
allt inte i fall då avgift inbetalas för en
person, som trots att han utför arbetsprestationer
inte får någon pension
alls. Vi är inte tillfredsställda med hänvisningen
till de pågående utredningarna,
utan vi önskar en snabbare handläggning
av denna fråga. Därför återkommer
vi och ber att riksdagen skall
påskynda ärendets behandling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under C. 8.

I en reservation under punkt C. 10,
gemensam för centerpartiet, folkpartiet
och högern, har yrkats friare återlåneregler
för företagare. De motioner
som framlagts i denna fråga innehåller
åtskilliga uppslag som är värda att utredas.
Det är viktigt att i det sammanhanget
hålla i minnet att de mindre
företagen missgynnas genom den gällande
begränsningen i lånevillkoren.
Utskottet säger om dessa bestämmelser,
att de inte i alla avseenden syns
helt ändamålsenliga men att det inte
anser sig för närvarande böra biträda
förslaget om liberalare regler. Utskottet
hänvisar till något uttalande att en
omprövning av reglerna skulle bli erforderlig
vid slutet av 1960-talet. Med
den kännedom man har om den långa
vägen från tillsättandet av en utredning
till ikraftträdandet av ett beslut
kan man alltså dra den slutsatsen, att

utskottet inte räknar med någon ändring
i dessa icke ändamålsenliga bestämmelser
på minst tio år. Vårt näringsliv
blir av olika orsaker under
1960-talet utsatt för stora påfrestningar.
Ett av de stora bekymren är bristen
på kapital. Det hade varit rimligt om
möjligheten att återlåna de pengar som
strömmar in från företagen till pensionsfonderna
väsentligt hade vidgats.
Att utskottsmajoriteten skjutit fram en
utredning som den förutser blir erforderlig
är enligt vår uppfattning inte
försvarligt. Herr talman! Jag yrkar bifall
till reservationen vid punkt C. 10.

Slutligen vill jag anföra att utskottet
även behandlat ett förslag om slopandet
av spärrarna för undantagande från
och återinträde i tilläggspensioneringen.
Utskottets hemställan om avslag har
inte föranlett någon reservation från
motionärerna men väl ett särskilt yttrande.
För min del vill jag endast tilllägga
att jag intet haft att erinra mot
vad utskottet nu anfört, men jag vill
gärna betona att jag i detta sammanhang
räknar med att frågan ganska
snart kan komma att bli prövad ännu
en gång, d. v. s. i samband med det förslag
om samordning av ATP-lagen och
sjukförsäkringslagen som kommer att
föreläggas riksdagen i vår.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Som var och en kan se
och höra omhuldas ATP varmt av sina
forna motståndare och det är ju glädjande
för oss. Det mycket omfattande
utskottsutlåtande som vi här har att
behandla berör inte bara ATP utan även
en hel del andra frågor, skatterättsliga
problem och problem i samband med
folkpensionen. Flertalet av yrkandena
i motionerna har varit föremål för behandling
i kammaren tidigare, och detsamma
är förhållandet med yrkandena
i det stora antalet reservationer som
återfinns i utskottsutlåtandet. Varken
i utskottsutlåtandet eller i reservationerna
bjuds de därför på så många

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

spännande nyheter, och jag är för egen
del inte heller i stånd att prestera så
många originella synpunkter, utan det
blir endast fråga om ett upprepande
av tidigare argument.

Jag skall säga några ord om de två
första reservationer som har fogats till
utlåtandet. I den första kräver man att
företagarna skall medges rätt att i sin
rörelse skattefritt få avsätta medel för
sin egen pensionering. Den andra reservationen
går ett stycke längre. Den
är i själva verket en gammal bekant.
Det är den personliga frivilliglinjen
som spökar igen. Nu måste man enligt
reservanterna bereda möjlighet för den
som har trätt ut ur ATP-systemet att
ordna sin pensionering på sådant sätt
att den i fråga om beskattning, värdestegring
m. m. blir likvärdig med ATP.
Annars är det ingen mening med utträdesrätten,
hävdar man lustigt nog.

Detta resonemang utvecklas utförligare
i centerpartimotionen. Det är mycket
intressant. Jag vill gärna till kammarens
protokoll läsa in vad som där
sägs: »Skall denna rätt» (alltså utträdesrätten)
»få mening och reellt innehåll
fordras givetvis att pensionering
på annat sätt kan ske på villkor som
i fråga om beskattning, värdesäkring
m. m. är jämställda med den obligatoriska
tilläggspensioneringens.»

Men var finns denna goda cigarr?
Det var just för att man inte kunde finna
några likvärdiga former som ATP
genomfördes. Nu kräver man alltså att
den som ställer sig utanför och utvidgar
utträdesrätten likväl genom samhällets
försorg på annat sätt skall beredas
möjlighet till likvärdigt pensionsskydd.

Den som studerar motionärernas och
reservanternas resonemang på denna
punkt måste få intrycket att det trots
allt inte är någon dålig pensionsreform
som har genomförts utan att den har
stora förtjänster. Det är alltså synd om
den som lämnar systemet. Man måste
vid emellertid räkna med att den som

träder ut ur ett pensionssystem som
detta noga har övervägt sin familjs och
sitt eget pensionsskydd. Det är ju ett
mycket viktigt steg han tar. Stannar
han kvar inom pensionssystemet, får
han åtnjuta systemets förmåner och bli
delaktig av den värdesäkring som medlemskap
i kollektivet garanterar.

Jag kan inte finna att företagarna är
sämre behandlade än löntagarna i något
avseende. Det skulle i så fall vara
den regel som ger företagarna möjlighet
att ställa sig utanför systemet med
sin inkomst utan att i stället själva
skaffa sig ett likvärdigt pensionssystem.
Så måste ju nämligen vara fallet
för löntagarna, om dessa skall medges
rätten att ställa sig utanför.

Den andra reservationen som jag vill
säga några ord om gäller bestämmelsen
om återlån av ATP-avgifterna. Denna
fråga har varit föremål för diskussion
alltsedan reformen genomfördes. Vi har
från ATP-anhängarhåll sagt att vi bara
har ett enda önskemål, nämligen att
pengarna placeras så att de ger god avkastning
och att de är säkert placerade.
Sett från denna synpunkt är resonemanget
i motionerna en aning äventyrligt.
Där menar man att bankmässig
prövning av säkerheten inte skall behöva
tillämpas mot de företag som återlånar.

Vi har inom utskottsmajoriteten ännu
inte funnit anledning att ta upp till utredning
frågan om återlånerätten. Jag
vill tillägga att vi bör komma ihåg att
det — såsom framför allt ATP-motståndarna
med sådan frenesi har hävdat —
ju är fråga om de anställdas, löntagarnas
pengar.

Högerpartiet och centerpartiet kräver
en utredning om de korttidsanställdas
pensionsförmåner. Både fru Gunne och
herr Gustavsson i Alvesta har tagit upp
dessa frågor.

Det kan emellertid inte vara reservanternas
mening att kräva en utredning
om de korttidsanställdas pensionsförmåner,
eftersom denna grupps pensions -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

förmåner ju inte på något sätt skiljer
sig från de förmåner som utgår till en
heltidsanställd eller heltidsarbetande
person, d. v. s. i detta sammanhang en
person vilkens årsinkomst flyter in från
ett flertal källor. Om den sammanlagda
inkomsten uppgår till 8 000 kronor
exempelvis, får han ju precis samma
pensionsförmåner som den vilkens inkomst
härrör från en enda källa, från
en arbetsgivare eller från ett eget företag.

Det är finansieringsfrågan reservanterna
vill ha omprövad. Jag vill gärna
erinra om vad herr Anderson i Sundsvall
tog upp, nämligen det kända faktum
att tilläggspensioneringen finansieras
genom det s. k. fördelningssystemet.
Det är inte fråga om ett premiereservsystem,
där den enskildes avgifter bokföres
på honom för att i sinom tid ge
pensionsförmåner i förhållande till erlagda
avgifter. Inte ens för den enskilde
arbetsgivaren, för vilken man ju tar ut
individuell avgift, råder ett direkt samband
mellan pensionsförmånernas storlek
och erlagda avgifter. Avgifterna för
den anställde erläggs ju inte för den enskilde
utan för kollektivet, och pensionsrätten
grundas och dess storlek
fastställs, som alla vet, inte på erlagda
avgifter utan på inkomsten. Den kollektiva
avgift som tas ut under ett år finansierar
under ett år utgående pensioner,
och avgiften måste därför fastställas
med hänsyn till de kostnader som
är förknippade med pensionerna under
det aktuella året.

Mot bakgrund av dessa elementära
fakta kan man inte tala om »svidande
orättvisor», utan man måste återföra
problemet till dess rätta proportioner.
Från framför allt högerpartiet har man
också talat mycket om den oerhörda
överkompensation som de nu aktiva
skaffar sig genom att avgifterna nu är
relativt låga. Det blir då mycket svårt
att samtidigt hävda att vissa personer
inte får pensionsförmåner i förhållande
till de avgifter som erlagts för dem.

Hur kommer det sig då att man har
kunnat ta upp detta problem och att
det över huvud taget existerar? Det beror
som sagt på att arbetsgivarna vid
beräkningen av den kollektiva avgiften
får dra av det s. k. basbeloppet från den
totala lönesumman. Därför medför detta
system onekligen de konsekvenser för
den som har blandade inkomster som
reservanterna hävdat och som korrekt
är återgivna i utskottsutlåtandets beskrivande
del.

Man kan emellertid komma ifrån dessa
olägenheter på ett ganska enkelt
och smärtfritt sätt, nämligen genom
att tillämpa samma metod vid beräkningen
av avgifterna till tilläggspensionen
som man tillämpar beträffande avgifterna
till sjukförsäkringen. Dessa tas
ut redan från botten av lönesumman,
trots att man inte får sjukpenning på
de första 1 800 kronorna. Sker så även
beträffande ATP-avgifterna kan man
aldrig påstå att den som har blandad
inkomst betalar mer för sina kommande
pensionsförmåner.

Denna fråga är nu föremål för översyn
inom socialdepartementet i samband
med frågan om socialförsäkringarnas
finansiering. Får vi en enhetlig socialförsäkringsavgift,
så löser vi detta
problem och vi kan lösa det ganska
snart. Utskottsmajoriteten har därför
menat att det inte finns någon anledning
att nu kräva en parlamentarisk utredning
för denna saks skull. Vi avvaktar
i stället ett förslag från socialdepartementet
på denna punkt.

Jag vill besvära kammaren med ytterligare
två problem. Jag vill först ta upp
den reservation som har enbart centerpartister
bakom sig och som rör frågan
om slopande av 15-års- och 30-årsreglerna
inom pensionssystemet. Det är
svårt att bli klok på vart reservanterna
egentligen syftar. De säger sig vilja ha
en ordning där pensionsrätten beräknas
enligt ett system som grundar sig på
»presterad avgift». Menar reservanterna
verkligen vad de sagt, alltså att i

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

den mån ett företag av någon anledning
inte betalar avgift för de anställda
ett år, så skall detta påverka pensionen
för de anställda i reducerande
riktning? Så kan de väl inte ha menat,
utan de har väl med detta resonemang
avsett att man skall fastställa och beräkna
pensionsförmånerna efter det faktiska
antal år som den enskilde varit
med i systemet.

Jag vill redan nu säga att dessa förmenta
problem ju inte blir aktuella
förrän långt fram i slutet av detta århundrade.

Vilka konsekvenser skulle ett slopande
av 15-årsregeln föra med sig? Regeln
får ingen betydelse förrän systemet varit
i kraft mer än 15 år. Men i verkligheten
förhåller det sig väl på det sättet,
att människans liv består av goda och
dåliga år. Vissa år kan inkomsten bli
lägre på grund av omständigheter, varöver
man inte råder. Det är något som
oftast inträffar för den stora grupp, som
reservanterna säger sig vilja värna om.
För de riktigt stora inkomsttagarna
spelar däremot 15-årsregeln ingen roll,
ty dessa har redan överskridit den
maximiinkomst, på vilken pension utgår.
Om man vid pensionsberäkningen
utginge ifrån den faktiska genomsnittliga
inkomsten på hela den aktiva tiden,
skulle det tvivelsutan medföra betydande
försämringar just för de små inkomsttagare,
vilkas inkomster kan variera
från ett år till ett annat.

Om 30-årsregeln skulle slopas, föreställer
jag mig att man i stället måste
införa ett annat system. Det får väl
då bli ett system, enligt vilket full pension
utgår först då vederbörande varit
med i systemet under maximala antalet
år, nämligen mellan 17 och 05 (eller
däromkring), d. v. s. under bortåt 48
år. Det måste vara den direkta konsekvensen
av det förslag, som centerpartiet
här ivrar för. En del kommer onekligen
att tillhöra systemet så länge,
men många når aldrig upp till maximala
antalet år — utan att därför själva ha

någon skuld till det. Många medborgare
berövas exempelvis genom sjukdom
pensionsgrundande år. Det kan till
exempel vara på det sättet, att man på
grund av sjukdom under ett flertal år
har för låg inkomst för att komma upp
i basbeloppet. Kvinnorna är också ofta
borta från arbetslivet under flera år, när
barnen är små och behöver vård. Genom
att slopa 30-årsregeln och införa denna
nya regel skulle de aldrig kunna uppnå
full pension. Det är just med tanke på
dessa av mig nämnda omständigheter,
som 30-årsregeln har införts.

Sedan kan man tillägga, att ett
växande antal människor under lång
tid förbereder sig för sitt kommande
yrke och kommer sent ut i arbetslivet.
Det gör de naturligtvis främst för egen
skull, men jag föreställer mig att vi
alla har intresse av att en del människor
vill bli läkare, veterinärer, ingenjörer
etc. Denna grupp skulle aldrig kunna
hinna intjäna maximala antalet pensionsgrundande
år, om man tillämpade
den regel, som här måste vara centerpartiets
förslag.

Allvarliga konsekvenser skulle följa
på ålderspensioneringens område. Men
ännu allvarligare skulle konsekvenserna
bli i fråga om förtidspensioneringen
och familjepensioneringen för denna
grupp, som har förberett sig under lång
tid för sitt kommande yrke och kommer
sent ut i arbetslivet. Det är ju på
det sättet med förtidspensionen och familjepensionen,
att man får tillgodoräkna
sig antalet år från pensionstillfället
fram till 65 års ålder jämte det antal
år man tidigare varit med i systemet.
Denna grupp skulle praktiskt taget
inte i något fall kunna få full förtidspension
och inte heller full familjepension.
Det kan tilläggas att systemet
har gällt för statens anställda i alla tider
och att alla har funnit sig väl därav.
Det finns många som varit i statlig
tjänst i 40 år, ehuru full pension utgår
efter 30 års tjänst. Det systemet har ansetts
vara fullt korrekt. Jag förstår inte

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

att det skall bli så inkorrekt, när det
omfattar hela svenska folket.

Sedan vill jag, lierr talman, ta upp ett
problem, som naturligtvis är mycket
svårt och rymmer mycket av känslomässiga
aspekter. Det gäller frågan om
särskild pensionsrätt för hemarbetande
kvinnor. Nu har jag inte fått riktigt
klart för mig vart reservanterna syftar
med sitt krav på självständig pensionsrätt
åt de hemarbetande husmödrarna.
Om man med förslaget i själva verket
endast avser att lösa pensionsfrågan
och pensionsrätten för de frånskilda
kvinnorna är det inte mycket mer att
säga än att riksdagen sannolikt ganska
snart kommer att få ta ställning till ett
sådant förslag och att det är en synnerligen
viktig familjerättslig fråga. I det
fallet har vi väl alla den förhoppningen,
att frågan skall lösas på ett för denna
grupp tillfredsställande sätt.

Låt oss alltså i detta sammanhang
bortse från detta speciella problem,
som skall lösas på lämpligt sätt inom
en snar framtid, och låt oss i stället ägna
oss åt normalfamiljen. Normalfamiljen,
där de båda makarna utgör en arbetsgemenskap
till livets slut, är väl
ändå — trots skilsmässofrekvensen —
den dominerande familjetypen i vårt
land. Kan vi då inte vara överens om
att just de hemarbetande hustrurna i
dessa familjer tack vare ATP fått en
ekonomiskt tryggare ställning? Tror ni
inte att de hemarbetande hustrurna kände
det som en lika stor brist som livskamraten,
att makarna vid invaliditet
eller på ålderdomen endast hade folkpensionen
att ty sig till med den förhållandevis
kraftiga standardsänkning
som då följde — när man samtidigt såg
att en annan liten grupp hade sin pensionsfråga
tillfredsställande ordnad?
Tror ni inte att de hemarbetande hustrurna
kände sin trygghet hotad så länge
vår efterlevandepension var så bristfälligt
ordnad? Sedan ATP nu genomförts
kan den hemarbetande hustrun känna
den tryggheten, att hon, om hon blir

lämnad ensam, har en pension som tidigare
var förbehållen en liten privilegierad
grupp kvinnor i samhället. Låt
vara att detta förutsätter att familjen
noga övertänkt sin pensionssituation
och att inte maken trätt ur systemet
och underlåtit att på annat sätt pensionera
och skydda sin familj.

Jag vill med ett exempel påvisa att
behovet av ytterligare påbyggnader på
pensionen inte är av sådan art, att det
kan erfordras obligatoriska anordningar
för att klara den saken. Låt oss se på
en normalfamilj som har en inkomst på
15 000 kronor. Mannen har förvärvsarbete
och hustrun har sitt arbete förlagt
till hemmet. När dessa båda makar pensioneras,
får de i folkpension och tillläggspension
sammanlagt 12 000 kronor
när ATP har trätt i kraft. Ja, säger någon,
men de hade ändå 15 000 kronor i
familjeinkomst under den aktiva tiden.
Det är riktigt, men då skall man ta med
i beräkningen, att vid pensionsstadiet
upphör en del avgifter till socialförsäkringar
och annat som man tidigare haft
att betala, och samtidigt måste man räkna
med att det medför vissa merkostnader
att delta i arbetslivet. Till detta kan
man också lägga, att många kvinnor
före giftermålet i varje fall några år har
varit ute i förvärvslivet och tack vare
ATP grundat en värdesaker pensionsrätt,
som de bär med sig ända fram till
pensionsstadiet. Om man tar hänsyn
till allt detta, kan man med bestämdhet
hävda, att dessa båda makar inte får
det sämre ekonomiskt sett vid pensionsstadiet
än tidigare.

Om nu medborgaren likväl anser sig
vilja ha en påbyggnad — och det kan
de stora inkomsttagarna säkert vilja ha
i framtiden liksom de många små inkomsttagarna
vill ha det som komplement
under själva uppbyggnadstiden av
ATP, eftersom denna pension inte utgår
med fullt belopp under övergångstiden
— bör detta väl ändå vara familjens ensak.
Såvitt jag har mig bekant erbjuder
försäkringsbolagen olika förslag av

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

kompletteringar, och vi har i dagarna
fått ett förslag till en omläggning av den
statliga frivilliga pensioneringen, enligt
vilket man erbjudes stora möjligheter
att åt sig och sin familj teckna tillägg
till ATP.

Med anledning av vad jag här har anfört,
vill jag, herr talman, yrka bifall
till utskottets utlåtande och avslag på
samtliga reservationer.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När man lyssnar till
herr Bengtsson i Varberg, får man nästan
den uppfattningen att det nuvarande
systemet i alla avseenden är så perfekt,
att det inte finns anledning att
ändra en stavelse. Nu tror jag inte att
det ligger till på det sättet. Om detta
system skall kunna tillämpas på de
flesta, måste det väl också anpassas till
de olika gruppernas förhållanden och
möjligheter att gå med i systemet. Vi
måste emellertid konstatera, att detta
system i sin nuvarande utformning inte
är så avpassat, att det är möjligt för en
betydande del av de egna företagarna
att vara anslutna därtill.

Nu säger herr Bengtsson att de egna
företagarna inte är sämre behandlade i
systemet än andra. Därtill vill jag säga
följande: Vi diskuterade i våras företagarnas
behov av ett skydd och deras
möjligheter att med hänsyn till ekonomien
betala avgifterna till ATP-systemet.
Som systemet nu är utformat är
det inte tillfredsställande. Det är därför
riktigt när vi i vår motion framhåller,
att därest utträdesrätten skall få
reell innebörd måste avgifterna till den
frivilliga försäkringen skattemässigt bli
jämställda med ATP-avgifterna.

Sedan säger herr Bengtsson när det
gäller återlånerätten, att det inte finns
någon anledning att nu ändra på den.
Dessutom säger herr Bengtsson, att det
är de anställdas pengar som finns i fonderna.
Då vill jag fråga herr Bengtsson,
som i utskottsutlåtandet framhåller att

det i slutet av 1960-talet kan finnas anledning
att ändra på denna sak: Gäller
inte samma förhållande då beträffande
de anställda och pengarna i fonderna?
Den saken ändrar sig väl inte fram till
1969 eller 1970.

Herr Bengtsson försöker att helt bortförklara
vad vi sagt om korttidsinkomsterna
och i fråga om vilka vi anser
ATP-systemet vara otillfredsställande.
Men departementschefen har ju själv
varit inne på denna fråga i propositionen
till ATP-lagen. Sedan säger herr
Bengtsson att man inom socialdepartementet
håller på att granska detta problem.
Det innebär väl att det finns anledning
att få en ändring till stånd.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord med anledning
av herr Bengtssons i Varberg
anförande. Jag fäste mig vid att herr
Bengtsson, trots att han klart angav den
principiella skillnaden mellan reservationerna
under C. 1 och C. 2, i sina kommentarer
i fortsättningen dock tog reservanterna
i en klump. Jag tycker inte
att detta är riktigt, eftersom det otvivelaktigt
föreligger en väsentlig skillnad i
princip mellan reservationerna.

Jag vill i det här sammanhanget också
säga att den rätt, som vi har begärt
att företagarna skall få att skattefritt
avsätta medel i det egna företaget för
företagarnas egen pensionering, inte
bara bör gälla dem som har utträtt ur
ATP. Som jag har anfört tidigare, kan
det vara fråga om komplettering av
ATP-pcnsionen på samma sätt som det
blivit möjligt för t. ex. tjänstemannakretsar.
Dessa har ju möjlighet att komplettera
ATP-pensionen genom särskilda
avtal. Just i dagarna har vi fått proposition
om hur pensionsstiftelserna
skall vara utformade. Vi inskränker oss
till att begära liknande rätt till avsättning
av medel i vår reservation under
C. 1. En sådan avsättning bör ske på
liknande villkor som för de anställda.

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

Sedan vill jag beträffande återlånerätten
säga, att vi i reservationen inte
ifrågasatt någonting annat, än att återlån
skall ske under betryggande förhållanden.
Fondmedlen skall sålunda utlånas
mot fullgod säkerhet. Någonting annat
kan det inte bli fråga om. Utformningen
av detaljbestämmelser är det ju
utredningens sak att föreslå.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var inte min avsikt
att slå ihop reservationerna under C. 1
och C. 2 i en klump. För att inget missförstånd
skall råda vill jag gärna betyga
att det är två olika reservationer. Har
ni behov av att skilja er åt, skall jag
inte hindra er. Men reservationerna
skiljer sig inte avsevärt från varandra.
Jag framhöll dock i mitt inlägg om reservationerna
att det anförda citatet
gällde reservationen under C. 2.

Herr Gustavsson i Alvesta och herr
Anderson i Sundsvall kom tillbaka till
återlånerätten. Jag framhöll att det inte
finns någon anledning att företa utredning
om den saken för närvarande. Vi
vidhåller den ståndpunkt vi intog då
frågan senast behandlades, nämligen att
man först vid slutet av 1960-talet behöver
utreda saken. Det kommer då fortfarande
att vara de anställdas pengar
som inlevererats. Jag ville bara erinra
om att ni ständigt har fört det resonemanget,
att det är de anställdas pengar
som företagen inlevererar till ATP. De
anställda skulle enligt er mening annars
ha fått motsvarande löneökning.
Man bör därför tala med mindre bokstäver
om återlånerätten.

Om man ömmar för småföretagarna
bör man betänka, att småföretagarna
ännu inte har inbetalat avgifter av någon
större storlek. Ett litet företag med
ett par anställda påföres ungefär 500
kronor i avgifter under 1960 och någon
hundralapp mer i år. Det är väl
inte belopp av denna storlek det är

fråga om, när ett företag behöver gå ut
på lånemarknaden för att klara sina investeringar.

Herr Gustavsson i Alvesta säger att
man får ta hänsyn till att vissa företagare
inte har råd att betala avgiften till
ATP och därför ställer sig utanför och
att man därför bör genomföra en pensionsanordning
som är likvärdig. Men
om de inte har råd att betala avgiften
till ATP, kan jag inte finna, att de kan
trolla fram pengar att bekosta en annan
pensionsordning med. Alla pensioner
måste ju betalas.

Vidare talade man om blandade inkomster.
Jag förnekade inte att problemet
existerar. Vad jag försökte göra var
att bringa problemet ner till rimliga
och rätta proportioner. Mot den bakgrunden
konstaterade jag, att frågan är
under utredning och nog kommer att
lösas på ett tillfredsställande sätt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är bara ett par saker
jag vill säga några ord om. Den
första gäller de propåer man gör i en
särskild motion och i ett par reservationer
om en pensionsform för de hemarbetande
husmödrarna.

Den socialförsäkringstyp vi nu har
innebär en försäkring som ersätter ett
inkomstbortfall. Där det inte finns någon
inkomst, finns det ingenting att ersätta.
Husmödrarna tillhör den kategori,
som inte har någon inkomst, som
faller bort vid högre ålder, och omfattas
därför inte av pensionsförsäkringen.

När man från folkpartihåll nu liksom
tidigare säger sig vilja ha en
tjänstepension för de arbetande husmödrarna,
anger man inte hur man
tänkt, att den skall betalas. Man säger
inte, om det är maken som skall betala
den, eller om det till någon del
skall bli statlig subvention eller en helt
statligt betald pension. Om man inte
menar någonting av detta, måste det

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

bli samma sak som med den frivilliga
sjukförsäkring som så litet utnyttjats av
just de husmödrar som skulle behöva
den bäst, nämligen de med hemmavarande
barn. Det är mycket få som anser
sig ha råd att betala den frivilliga
sjukförsäkringen. Det skulle väl bli
samma sak med en pensionsförsäkring,
om den skulle betalas av makens inkomst.
Den skulle bli för dyr för honom.

Det vore intressant att få höra, om
folkpartiet tänkt igenom saken och inte
bara kastat ut frågan för att ge till
känna missnöje med det nuvarande.

I den mån samhället skulle vara intresserat
av att satsa någonting på särskilda
pensioner för husmödrarna, kan
det väl i alla fall inte bli tal om att betala
tjänstepension för alla gifta kvinnor.
Det kan finnas skäl för att den
hustru, som har små barn och därför
måste avstå från förvärvsarbete under
vissa år, får räkna pensionspoäng för
vårdnadstiden. Man har varit inne på
en liknande tanke i det förslag till förtidspensionering,
som framlagts av
1958 års socialförsäkringskommitté.
Där har föreslagits, att studerande skall
ges gratispoäng för förtidspension.
Man har i det sammanhanget nämnt
även värnpliktiga och husmödrar och
andra kvinnor som föder barn men har
inte framlagt formligt förslag härom.
Det är uppenbart att man kan fullfölja
tanken även för ålderspensionen. De
kvinnor, som fostrar barn och därför
inte har någon möjlighet att skaffa sig
förvärvsarbete, gör en nyttig gärning,
som samhället har intresse av. De
borde därför kunna få gratispoäng, som
de sedan skulle kunna lägga till pensionspoäng
för det förvärvsarbete som
de haft före sitt giftermål och det arbete
de kanske tar sedan barnen blivit
stora.

Vad folkpartiet tänkt framgår inte
alls vare sig av reservanternas resonemang
i dag eller av vad som sagts tidigare
från det hållet. Det kan väl inte

förhålla sig så, att man inte bryr sig
om att anvisa lösningar utan bara vill
ha sagt att man är intresserad?

I reservationen anföres, att det vore
en fördel med tjänstepension för hemarbetande
husmödrar, eftersom så
många äktenskap upplöses genom skilsmässa.
Då skulle den hustru, som icke
kommer ut i förvärvsarbete och inte
längre får mannens stöd i familjen,
ändå ha en egen tilläggspension.

Då frågan senast diskuterades här,
framkastades — också då från folkpartihåll
— den tanken, att hustrun
borde ha en egen del av mannens ATPpension.
Man menade, att hustrun skulle
ha hälften av tilläggspensionen som
sin, när mannen blev pensionerad.
Från vårt håll framhölls, att har en familj
tidigare kunnat leva på eu lön,
bör det väl inte vara svårare för den
att senare leva på en pension.

Men frågan kan naturligtvis diskuteras.
Om inte förr så när familjerättskommittén
framlägger sitt betänkande
måste den komma upp. Makarna har ju
giftorätt i varandras egendom och det
vore konsekvent om de också hade
giftorätt i varandras pensioner och
att vid skilsmässa en del av mannens
pension tillhörde hustrun. Inte heller
beträffande denna fråga har folkpartiet
givit någon anvisning om sin inställning.
Anser folkpartiet alltså, att
pensionen skall delas mellan makarna
och hustrun vid skilsmässa få behålla
sin del, eller är det bara den gamla
frivilliglinjen man lanserar?

Frågan om frånskildas änkepensionsrätt
kommer vi att få ta ställning till
under vårriksdagen. Frågan uppsköts,
när vi behandlade folkpensionen och
tjänstepensionen. Nu har i departementet
utarbetats förslag till lag om allmän
försäkring. I det förslaget, som jag
hoppas i denna punkt inte kommer att
läggas till grund för en lagstiftning, vill
man endast ge pension åt den frånskilda
hustru, vars man betalar underhållsbidrag
till henne. Ilon skulle vi -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

dare få pension endast så länge hon
skulle haft underhåll, och hon skulle
aldrig få större pension, än vad underhållet
uppgår till i kronor räknat. Ett
sådant förslag kan naturligtvis aldrig
accepteras, och jag hoppas att man inte
lägger fram det som proposition utan
rättar sig efter alla de remissyttranden,
som jag förmodar gått emot förslaget.

Vid vårriksdagen, då denna fråga
kommer upp, behöver vi allt stöd från
de borgerliga ledamöter, som intresserar
sig för pensionsfrågorna för att tillförsäkra
frånskilda kvinnor, som blir
änkor, änkepension efter samma grunder
som andra änkor. Jag hoppas också
att man skall finna en lösning, som
är försäkringsmässigt försvarbar för
änkepension från ATP åt frånskilda,
vilka ofta har svåra ekonomiska förhållanden.
Jag önskar ett svar från
folkpartiet och hoppas på deras intresse
även till våren.

Kommunisterna yrkar i en motion
på skilda pensionsåldrar för män och
kvinnor. Vi har lämnat den uppfattningen
nu. Vi hade en gång i tiden
lägre folkpensioner för kvinnor än för
män, därför att de så att säga var billigare
i drift, men vi gick ifrån det systemet
också. Menar kommunisterna nu,
att arbetsgivaren skulle betala mera i
pensionsavgifter till kvinnorna för att
pensionera dem tidigare och därmed
få mindre intresse av att anställa dem?
Eller menar man, att kvinnorna skulle
ha lägre pension över lag? Kravet skär
sig emot kravet på likställighet mellan
män och kvinnor som arbetstagare.
Ingenting säger heller att kvinnorna
har sämre möjlighet än männen att arbeta
när de kommer över 60 år. Det
har tvärtom visat sig, att kvinnorna har
längre livsålder och större livskraft än
männen.

Jag skulle vilja höra vad kommunisterna
säger själva härom. Är det ett likställighetskrav
att begära olika pensionsåldrar
för män och kvinnor? Att
man har olika pensionsåldrar inom oli -

ka fack är riktigt, men att ha åldersskillnader
mellan könen verkar otidsenligt.
Och har man tänkt sig genomsnittligt
lägre pensioner för kvinnor
är det rent urtidsmässigt.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! I det nu föreliggande
utskottsutlåtandet behandlas ett flertal
motioner av mycket varierande innebörd.
Många av dessa förslag har behandlats
tidigare, andra innehåller nya
synpunkter. Jag har för min del ingen
anledning att behandla dem alla eller
försöka mig på några värdeomdömen.
Jag vill bara helt stillsamt notera, att
många av de kammarledamöter som
med stor frenesi bekämpade ATP-reformen
nu tycks hysa en mycket stark
tillit till möjligheterna att inom systemets
ram klara av alla tänkbara trygghetsproblem
som kan uppstå på detta
område.

Jag ämnar, herr talman, inskränka
mig till att anknyta några reflexioner
till de problem som är förenade med
reservations- och motionsyrkandena
om sänkt pensionsålder.

1 reservationen under C. 4 till utskottets
utlåtande yrkas, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam prövning av frågan om
en allmän sänkning av folkpensionsåldern.
Det är klart att en sådan sänkning
också kommer att beröra pensionsåldern
inom ATP. Jag tror att man här
syftar till 65 år. I motionerna I: 50 och
11:66 har man gått längre. Där yrkas
att pensionsåldern inom såväl folkpensioneringen
som den allmänna tilläggspensioneringen
fastställs till 65 år för
män och 60 år för kvinnor.

Utskottet har inte nu tagit ställning
till dessa problem utan hänvisar till att
socialförsäkringskommittén har behandlat
frågan och att vi har att förvänta
en proposition på grundval av
dess betänkande till vårriksdagen 1962.
Det dröjer därför inte så länge förrän
vi kan ta ställning till dessa spörsmål.

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Jag tycker därför för min del inte att
det finns någon speciell anledning för
riksdagen att nu göra något särskilt uttalande
på den punkten.

Jag finner ingen anledning att polemisera
mot vad som har anförts för en
lägre pensionsålder. Det är klart att vi
alla hyser den förhoppningen, att vi
så småningom skall komma fram till
möjligheten att sänka pensionsåldern.
För herr Gustavsson i Alvesta skulle jag
dock vilja påpeka, att även om man
sänker pensionsåldern till 65 år — om
det är riktigt att centerpartiet avser det

— löser man inte därmed alla problem i
detta sammanhang, som herr Gustavsson
i Alvesta tycks tro. Fortfarande har
vi kvar ett problem, som ju har diskuterats
i förevarande sammanhang, nämligen
möjligheten för vissa grupper med
tungt och hälsofarligt arbete -— som
det brukar heta — att erhålla full pension
tidigare än vad som kan anses motiverat
för anställda med betydligt bättre
arbetsmiljöer och mindre pressande
arbete. Det kan inte förnekas att det
finns yrkesgrupper, vilkas arbetsförhållanden
är sådana att även 65 år måste
anses vara en för hög pensionsålder.

I motionerna I: 50 och II: 66 vill man
ha en särlagstiftning för att åstadkomma
en sänkning av pensionsåldern till
60 år för arbetare och andra anställda
som uppenbarligen sysslar med särskilt
tungt och hälsofarligt arbete. Man har
framför allt nämnt gruvarbetarna och
hänvisar till att dessa i många andra
länder har lägre pensionsålder. Det är
alldeles säkert riktigt. Det har tidigare
anförts i detta sammanhang. Gruvarbetareförbundet
har vid sina uppvaktningar
hos socialministern föreslagit
att pensionsåldern skulle sättas till 63
år. Samma förslag har framförts motionsvägen
här i riksdagen, bl. a. av mig.
Jag håller fast vid detta yrkande och
har således inte kunnat instämma i motionsyrkandet
på denna punkt.

Socialministern har i sina uttalanden

— siirskilt i proposition nr 100 till

1959 års riksdag — ställt sig positiv till
en differentierad pensionsålder med
hänsyn till yrke och sysselsättning. Jag
finner ingen anledning att citera hans
yttranden, eftersom de i varje fall till
en del är redovisade i utskottsutlåtandet.
Riksdagen har också i samband med
pensionsfrågans behandling åren 1958
och 1959 haft att ta ställning till motioner
med förslag om lägre pensionsålder
för vissa grupper, såsom jag tidigare
har nämnt. Därvidlag har gruvarbetarna
under jord framhållits som den
grupp som i första hand borde komma i
fråga för en särlagstiftning. Motionerna
har inte bifallits på annat sätt än att
riksdagen har förordat en utredning beträffande
möjligheter för alla yrkesgrupper
med tungt och pressande arbete
att erhålla oreducerad pension före
67 års ålder.

Frågan har varit föremål för övervägande
inom 1958 års socialförsäkringskommitté,
som har kommit till den
enligt min uppfattning glädjande ståndpunkten,
att pensionsåldern skall göras
rörlig även inom folkpensioneringen.
Jag vill gärna erkänna att det är bra.
Utredningen har emellertid också kommit
till en annan slutsats, som jag finner
mindre tillfredsställande, nämligen
att det inom den allmänna pensioneringens
ram skulle vara omöjligt eller
i varje fall mycket svårt att differentiera
pensionsåldern efter yrke och sysselsättning.
Kommittén har inte på något
sätt bestridit, att behovet av lägre
pensionsålder för sådana grupper föreligger,
men den har ansett att problemet
borde lösas genom kompletterande
pensionsanordningar efter överenskommelse
mellan arbetsmarknadens
parter. Den har därvid bl. a. åberopat
den överenskommelse som träffats för
industritjänstemännen.

När så kunniga män bär sysslat med
denna fråga kanske det kan synas förmätet
av mig att framföra en avvikande
mening, men jag har den åsikten att en
differentiering inte borde vara omöj -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

lig. Jag förstår mycket väl, att det kan
vara förenat med vissa svåra problem
att inom den allmänna pensioneringens
ram skapa särbestämmelser eller göra
undantag för vissa grupper och att det
också är förknippat med svårigheter att
uppnå full rättvisa de olika grupperna
emellan. Men jag kan absolut inte oreserverat
dela utredningens uppfattning
att det skulle vara omöjligt. Om man
är på det klara med att problemet finns
och är villig att lösa det lagstiftningsvägen,
kan säkerligen socialministern
med sina mycket duktiga experter på
området ordna de tekniska detaljerna.
Om vi fortfarande håller oss till gruvarbetarna,
bör det inte vara så komplicerat
att för deras del åstadkomma en
lösning med tilläggspoäng för varje år
vederbörande har arbetat under jord,
så att full pension kan utgå vid 63 års
ålder. Jag vill absolut inte kalla detta
för något slags gratispoäng; gruvarbetarna
har säkerligen till fullo gjort sig
förtjänta av sådana tilläggspoäng. Naturligtvis
skulle, om man bibehåller bestämmelsen
om 30 års arbete under jord,
20 års arbete under en övergångstid
kvalificera till full pension. Jag vill också
påpeka att socialförsäkringskommittén
i vissa andra sammanhang själv föreslagit
ett system med gratispoäng eller
tilläggspoäng.

Jag skall emellertid inte mera orda
om detta, eftersom utskottet vid sin behandling
av motionerna inte har velat
ta ställning i sak. Vi har ansett oss kunna
uppskjuta detta ställningstagande,
eftersom en proposition till riksdagen
kan förväntas föreligga redan under våren.
Man får då ett bättre underlag för
bedömandet. Både departementschefens
uppfattning och remissmaterialet kommer
att redovisas, och det finns möjlighet
att motionsvägen ta upp saken.

Jag vill också erinra om att det inte
kan anses uteslutet att avtalsvägen åstadkomma
en sänkning av pensionsåldern.
Detta har bidragit till att jag anslutit
mig till utskottets yttrande på denna

punkt. Socialförsäkringskommitténs
förslag om att även folkpensioner bör
kunna uttas vid 63 års ålder bör öka
möjligheterna att komma fram avtalsvägen.
Det finns redan lagfäst rätt att
utta pension vid 63 års ålder, och man
behöver alltså inte förhandla om rätten
att vid denna ålder lämna arbetet,
utan endast om den utfyllnad som är
erforderlig för att full pension skall utgå,
i varje fall om man håller sig till
63 års ålder, såsom gruvindustriarbetareförbundet
har gjort och som även
motionsledes föreslagits här i riksdagen.

Jag vet att gruvindustriarbetareförbundet
för närvarande förhandlar med
motparten om en sådan utfyllnad, men
det är för dagen omöjligt att avgöra vilken
utgången av dessa förhandlingar
kommer att bli och om ett acceptabelt
förslag kan åstadkommas. Jag förstår
mycket väl att det blir hårda tag. Erfarenheten
visar att det är svårt att avtalsvägen
uppnå en tillfredsställande
lösning på ett område som redan delvis
täckts genom lagstiftning. Men när förhandlingar
pågår, bör parterna få den
tidsfrist som är behövlig för förhandlingarnas
slutförande. Om gruvföretagarna
skulle sätta sig på bakhasorna
och förhandlingsvägen inte visar sig
framkomlig, får det väl tolkas på det
sättet, att man indirekt begär en lagstiftning,
och då bör vi inte dra oss för
en sådan.

Nu är jag väl medveten om att det
inom näringslivet också finns andra
yrkesgrupper som har behov av en lägre
pensionsålder av 67 eller 65 år. Såsom
framgår av LO:s yttrande, som har
publicerats i tidningen Fackföreningsrörelsen,
är man från LO:s sida beredd
att förhandla om pensionsåldern och
vill lämna frågan om lagstiftning öppen.
Den bör övervägas först om förhandlingarna
inte ger tillfredsställande
resultat.

Till sist vill jag, herr talman, understryka
den stora betydelsen av en sänkt

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

pensionsålder. Enligt mitt förmenande
bör denna fråga lösas så snart som möjligt,
hur det nu skall ske — avtalsvägen
eller genom lagstiftning. Skulle lagstiftning
behöva tillgripas, bör det vara
lätt att uppnå majoritet i riksdagen.
Folkpartiets representanter har ju i sitt
särskilda yttrande inom utskottet anslutit
sig till tanken. Man framhåller att
frågan om en sänkt pensionsålder bör
ägnas mycket stor uppmärksamhet, och
det får väl tolkas så att man är villig
att medverka till en lösning av frågan
på ett eller annat sätt, om man nu inte
ändrar ståndpunkt innan det blir aktuellt
med en sådan lösning.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! I likhet med herr Fredriksson
har jag begärt ordet för att
göra några reflexioner i anslutning till
det som jag anser vara det viktigaste
som diskuteras i dag, nämligen frågan
om pensionsåldern.

Centerpartiets representanter har ju
inom utskottet avgivit en reservation,
där man framhåller att vid en angelägenhetsgradering
bör frågan om en
sänkning av pensionsåldern få en mycket
framskjuten plats. För min del är
jag ingalunda säker på att utvecklingen
går mot en allmän sänkning av pensionsåldern.
Den förbättrade hälsovården,
det ökade antalet åldringar, bristen
på arbetskraft o. s. v. torde snarare
verka i motsatt riktning. Man bör
kanske snarare räkna med att den låga
pensionsåldern för vissa grupper kommer
att höjas.

Man kan emellertid säga, att folkpensionsåldern
ändå är hög och att det
kan vara anledning att angripa den
frågan. .lag tror dock inte att man bör
sätta frågan om en generell sänkning
av folkpensionsåldern särskilt högt på
önskelistan om man kan förverkliga
två andra ting, nämligen dels att få en

lägre pensionsålder för de särskilt
pressande yrkena och dels att få en bra
förtidspension för dem som av psykiska
eller fysiska skäl inte kan fortsätta
att arbeta till 67 års ålder.

Som herr Fredriksson nyss sade har
socialförsäkringsutredningen haft frågan
om en lägre pensionsålder för vissa
yrken uppe till behandling. Jag kan
försäkra herr Fredriksson att det inom
utredningen var ett stort och allmänt
intresse att försöka finna en lösning av
denna fråga. Det visade sig emellertid
att vi på den korta tid som stod oss
till buds inte kunde göra den ingående
utredning, som bör ligga till grund för
ett ställningstagande till spörsmålet om
vilka grupper som i så fall borde komma
i fråga. Det gäller ju här inte bara
de tunga yrkena, gruvarbete och skogsarbete,
utan även andra yrken där det
kan vara svårt att fortsätta till 67 års
ålder; jag kan nämna servitriser, vissa
affärsanställda m. fl. Det var för oss i
socialförsäkringsutredningen inte möjligt
att dra upp dessa gränser, utan vi
måste nöja oss med att hänvisa till
möjligheten att träffa avtal.

Man har också diskuterat möjligheten
att knyta avtal om en lägre pensionsålder
till ATP-systemet. Det är
möjligt att en sådan samordning tekniskt
kan genomföras. En svårighet är
emellertid, att vissa gruvarbetare och
kanske framför allt skogsarbetare endast
arbetar i yrket i början av sin aktiva
tid. Om de tillerkänns en högre
poäng under den tid de är i gruvarbete
eller skogsarbete, är det inte säkert
de får någon glädje av det tillskottet i
poäng när de en vacker dag får pension.
Pensionen grundas ju på inkomsten
under de femton bästa åren, och
standardstegringen kan mycket väl göra
att de femton bästa åren infaller vid en
senare tidpunkt under deras liv, och
då får de ingen nytta av att de har avstått
från en del av inkomsten för att
få en högre pensionspoäng.

Problemet är svårt, men om det vid

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

en grundligare utredning skulle vara
möjligt att komma fram till ett förslag
om lagstiftning beträffande en lägre
pensionsålder för vissa grupper, skall
jag gärna medverka till frågans lösning.
Om det inte skulle vara möjligt, tycker
jag att de statsägda företagen -—• jag
tänker närmast på gruvföretagen —
borde gå i spetsen när det gäller att avtalsvägen
få en lägre pensionsålder för
gruvarbetare under jord.

Jag sade att en förutsättning för att
man inte bör sätta frågan om en generell
sänkning av pensionsåldern i förgrunden
när det gäller de sociala reformerna
är att vi får en bättre förtidspension.
Här har socialförsäkringsutredningen
lagt fram ett förslag. Jag
vill ingalunda påstå att det är särskilt
generöst, och det är knappast någon
slutgiltig lösning av förtidspensionsfrågan.
Jag tror att det kommer att finnas
gott utrymme för reformer på detta
område även i fortsättningen och att
erfarenheten kommer att visa att det
behövs förbättringar. Men det nu föreliggande
förslaget är ett steg i rätt
riktning. Det innebär att det kommer
att bli väsentligt lättare än vad det nu
är för dem som inte kan fortsätta till 67
års ålder att få förtidspension. Därmed
blir frågan om en generell sänkning av
folkpensionsåldern mindre viktig.

En annan sak är att man inte gärna
kan sänka folkpensionsåldern utan att
samtidigt sänka åldern för ATP, vilket
skulle medföra väsentligt ökade utgifter.
Jag vill understryka att en sänkning
av folkpensionsåldern blir en
mycket dyr reform särskilt i framtiden
när antalet åldringar kommer att öka.
Skulle vi sätta den reformen främst på
den önskelista, som vi har på det sociala
området, är jag rädd för att andra
reformer skulle komma i efterhand.
Jag vill då nämna två reformer, som
rör just åldringarna: dels att ge en rejäl
andel av standardstegringen även
efter 1968 åt dem som fyllt 67 år, dels
att radikalt förbättra åldringsvården.

Vi vet att de som är födda före 1896
inte får någon andel av ATP och att de
som är födda åren strax därefter endast
får en obetydlig andel. Människor
som är födda dessa år kommer att leva
inte bara under 60-talet och 70-talet
utan även under 80-talet. Därtill kommer
de som tidigare fått invalidpensioner
enligt folkpensionslagen. Vi
kommer alltså under flera årtionden
framåt att ha folk i vårt samhälle som
bara har folkpension. Det förefaller mig
självklart, att man inte kan låta dem
sacka efter. Vi bör se till att de får en
rejäl del av standardhöjningen. Annars
skulle skillnaden mellan dem och de
som senare uppnår 67 års ålder och får
ATP bli så stor, att det skulle framstå
som en oerhörd orättvisa. Vi bör alltså
räkna med att folkpensionärerna även
efter 1968 skall ha en rejäl andel av
standardhöjningen, och det kommer
också att kosta mycket pengar.

I fråga om åldringsvården kan vi
inte räkna med att denna till någon väsentlig
del skall ske inom familjens
ram. Vi har fått en ökad rörlighet, och
barnen bor ofta inte på samma plats
som föräldrarna. De små lägenheterna
lägger också hinder i vägen i detta avseende.
Vi måste därför räkna med att
det i huvudsak blir samhället som skall
svara för vården av åldringarna. Det
räcker inte med att ge dessa pengar,
utan det måste ordnas ordentligt för
deras vård. Främst måste man sträva
efter att ge de gamla möjlighet att leva
kvar i sin tidigare miljö. Härför fordras
framför allt att deras bostadsfråga
ordnas men även att de kan få den nödvändiga
hjälpen i hemmen. Både beträffande
bostäder och hemhjälp har
en hel del gjorts, men mycket återstår
att göra.

Om man på det sättet kan förbättra
den öppna åldringsvården, kommer
platserna på ålderdomshemmen att
kunna förbehållas dem som behöver
ständig omvårdnad och tillsyn. Ålderdomshemmen
belastas emellertid fort -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

farande av sjuka, som egentligen hör
hemma på vårdanstalter för långvarigt
sjuka. Denna mindre lyckliga blandning
av klientelet kan avhjälpas endast genom
en snabb utbyggnad av möjligheterna
att ge vård åt långvarigt sjuka.
Även på detta område har vi betydande
utgiftsökningar att vänta.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga, att om möjligheterna till förtidspension
väsentligt förbättras och om
det blir möjligt att på lagstiftningsvägen
eller genom avtal sätta en lägre
pensionsålder i vissa yrken, tror jag
inte man kan säga att en generell sänkning
av folkpensionsåldern hör till de
mest angelägna kraven på socialvårdens
område. Jag är rädd för att de stora
kostnader en sådan reform skulle medföra
skulle göra det omöjligt att klara
andra angelägna uppgifter, av vilka jag
nämnt två, nämligen att även efter
1968 ge en rejäl andel av standardstegringen
åt dem som fyllt 67 år samt att
förbättra åldringsvården.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! I motion 11:596, som
refereras på s. 26 i utskottets utlåtande,
har jag yrkat på en utredning av frågan
om rätt för i Sverige bosatt svensk
medborgare att få tilläggspension för i
grannland förvärvad inkomst.

Det är riktigt som herr Anderson i
Sundsvall antydde i sitt anförande, att
denna motion kanske främst skrivits
med tanke på svensk arbetskraft i Norge.
Motionen har avgivits efter framställningar
från svenska arbetare med
anställning i Norge och efter noggrann
undersökning av deras förhållanden.
Uppgifter har inhämtats både från dessa
arbetare och från norska företag.

Utskottet börjar sin behandling av
motionen med en redogörelse för skattebestämmelserna,
vilka föreskriver att
en person betalar skatt i det land där
han arbetar. Denna bestämmelse genomfördes
när det gäller Norge i ett
avtal som trädde i kraft 1957. Med an -

ledning av detta avtal tog jag i en fråga
till socialministern upp spörsmålet
om hur det skulle komma att bli med
de sociala förmånerna. Jag tänkte då
främst på sjukkassebestämmelserna;
sjukersättningen är ju beroende av vederbörandes
inkomst. Socialministern
svarade, att allting på detta område var
tillfredsställande ordnat. Jag skall citera
några rader ur socialministerns
svar den gången, några rader som jag
anser bör fogas in i dagens överläggningar,
då de visar dels hur praktiskt
man kan ordna denna sak, dels hur det
principiellt bör vara.

Socialministern sade bl. a.:

»Som allmän regel gäller att en
svensk medborgare åtnjuter de svenska
sociala förmånerna för sig och de sina
så länge han bor i Sverige, och detta
även om han helt eller delvis arbetar
och betalar skatt utomlands, t. ex. i
Norge. Han får sålunda folkpensioneringens
förmåner, om han är mantalsskriven
här i landet. Likaså har han
rätt till sjukförsäkringens förmåner,
eftersom han är bosatt här. Vid beräkningen
av sjukpenningens storlek tar
man därvid hänsyn till hans totala arbetsförtjänst,
alltså även till vad han
tjänar utomlands.»

Socialministern pekade emellertid på
ett undantag, nämligen yrkesförsäkringen.
Den som arbetar i ett norskt
företag i Norge skyddas nämligen av
den norska yrkesskadeförsäkringen,
och han får sålunda på ett eller annat
sätt alla de förmåner som han skulle
ha haft om han arbetat i ett svenskt
företag.

Men nu har vi fått ett allvarligt undantag.
Det gäller vad vi har ansett vara
den viktigaste fråga som Sverige har
löst under de senaste årtiondena, nämligen
frågan om tilläggspensioneringen.
Den har avgjorts under mycket dramatiska
förhållanden med riksdagsupplösning
och folkomröstning. De människor
det här gäller har helt siikcrt deltagit
och röstat för denna tilläggspensione -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

ring. Det är ju mycket viktigt för den
enskilde att han kommer i åtnjutande
av de trygghetsmoment som finns för
svenska medborgare. Det är väl inte
fråga om hur stort antalet är, ty den
enskilda människan kan aldrig vara mer
än en. Om man anser att det här inte
gäller så många, vill jag bara erinra
om att i vissa andra fall, där det berör
ett fåtal, är man mycket angelägen om
att framhålla att det skall vara trygghet
just för dem — det kanske är en handfull
människor. Jag ber ledamöterna
att rannsaka sina hjärtan och samveten
för att pröva om mitt påstående är riktigt
eller inte.

Nu gäller det ju dessa människor som
arbetar i norska företag i Norge. Allmänt
råder väl den uppfattningen, att
arbetsmarknaden skall vara så rörlig
att gränsbefolkningen kan ta både tillfälliga
och stadigvarande anställningar
i grannlandet men bo kvar i sitt eget
land och åtnjuta samma sociala trygghet
som andra medborgare. Jag tror
också att det är politiskt önskvärt att
vi så långt som möjligt försöker att över
gränsen förena länderna och människorna,
inte skilja, inte göra det omöjligt
för dem så att de säger att de egentligen
inte har någonting att göra på
andra sidan gränsen. Det bör vara ungefär
som i varje fall i min hemkommun
och i motsvarande kommun i Norge:
vi hjälper varandra så långt det
över huvud taget är möjligt, vi samarbetar
på ett naturligt sätt och känner
oss inte alls som främlingar inför varandra.

Om vi har denna uppfattning, borde
det vara en självklar sak att de personer
som åstadkommer dessa goda förhållanden
skulle åtnjuta samma ålderdomstrygghet
som andra medborgare.

Vi talar ju så mycket om nordiskt samarbete
och nordisk samhörighet. Med
den ställning som utskottet här har intagit
gynnar man sannerligen inte detta
samarbete, eftersom man ger de människor
det här gäller sämre trygghet

för ålderdomen än andra medborgargrupper
har.

Med tanke på de principiella synpunkter,
som ligger till grund för tryggheten
för våra svenska medborgare och
som socialministern redovisade i sitt
svar på den fråga jag tidigare här har
refererat, kan jag bara beklaga utskottets
vrånga ståndpunkt. Det skulle inte
vara någon som helst svårighet att utarbeta
ett lagförslag i denna fråga. Men
jag har inte föreslagit något sådant;
jag vet att det inte skulle gå igenom.
Men jag trodde verkligen att det skulle
vara möjligt att få riksdagen med på
en utredning av detta för dessa människor
så utomordentligt betydelsefulla
problem. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att exempelvis riksförsäkringsanstalten
har gått med på denna utredning.
Ledamöterna finner på sidan 26
i utskottsutlåtandet att riksförsäkringsanstalten
i sitt remissvar säger: »Riksförsäkringsanstalten
har för sin del
intet att erinra mot att förevarande
fråga blir föremål för utredning.»

Att utskottet går emot denna motion
beror kanske på att utskottet har haft
— jag skall vara välvillig — mycket att
göra, många frågor att ta hänsyn till i
detta sammanhang, och inte tyckt att
detta problem varit så väsentligt eftersom
det inte har gällt så många. Att
några människor utestängs från en betydelsefull
rättighet kan en del anse
vara en liten fråga — ett sådant resonemang
är ju inte så ovanligt i vissa sammanhang.
Jag vet inte vad som legat till
grund för utskottets ställningstagande,
men det som utskottet redovisat är inte
riktigt.

När man behandlat denna fråga i utskottet,
har man överdrivit svårigheterna
med att genomföra ATP-försäkringen.
Samtidigt har man överdrivit de anställdas
möjligheter att ordna sin pension
genom det företag där de arbetar.
Det är inte någon ny metod att göra så.
Vi mötte den ofta från ATP-försäkringens
motståndare under de dramatiska

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

strider som föregick lagstiftningen om
ATP. Det märkliga är att man i utskottet
har enat sig om denna metod, som
de allra flesta — även ATP-motståndare
— tidigare har förkastat.

Ett av de argument utskottet kommit
med är, att det är så svårt att erhålla
inkomstuppgifter från arbetsgivarna.
Detta är ett mycket besynnerligt påstående,
ty det föreligger inga svårigheter
att få sådana uppgifter om inkomster,
som ligger till grund för den
sjukpenning alla är garanterade. De
uppgifterna har redan lämnats av de
norska arbetsgivarna. Och om sjukkassorna
har fått dessa uppgifter, hur kan
det då vara svårt att få in samma uppgifter
för samma personer när det gäller
beräkningen av tjänstepensionen?
Det är orimligt att konstruera sådana
svårigheter. Uppgifterna finns redan.
Följaktligen föreligger där inte några
svårigheter av sådan storlek att inte en
utredning skulle kunna komma till rätta
med dem, och att det därför funnes
anledning avslå utredningsförslaget.

Vidare skriver utskottet att svenska
medborgare, som bor i Sverige men har
anställning i Norge, kan erhålla tjänstepension
i Norge på arbetsinkomster för
vilka pensionsavgifter erlagts. Jag förmodar
att många av kammarens ledamöter
kommer att ta fasta på denna
skrivning, som emellertid är felaktig.
Herr Anderson i Sundsvall, som uppträder
som utskottets talesman, trodde
helt säkert på detta uttalande, som han
underströk, och som han sade: om »arbetsgivaren
är ansluten till tjänstepensionssystemet».
Det förhåller sig emellertid
inte alldeles så. Om kammarens
ledamöter anser det vara orimligt att
denna fråga inte ordnats upp och därför
vill göra jämförelser, så vill jag hänvisa
till vad jag skrivit i motionen, nämligen
att svenska arbetsgivare betalar ATP-avgifter
för arbetskraft från Norge, men
de norska arbetare för vilka dessa ATPavgifter
erlägges får icke någon ATPpension
från Sverige.

Vidare är det felaktigt vad utskottet
skriver om den nuvarande lagstiftningen
i Norge. Jag har låtit den mest förstklassiga
kraft som stått att uppdriva
göra en utredning om dessa ting, och
jag kan med fullt förtroende hänvisa
till och rekommendera den utredningen.
Den säger att det i Norge för närvarande
finns en lagfäst tjänstepension,
som bara gäller vissa yrkesgrupper:
sjömän, fiskare och skogsarbetare. Men
denna lagfästa pension tillkommer enbart
norska medborgare, bosatta i Norge.
De andra är utestängda.

Det kan vara ett skrivfel, men det
kan lika gärna vara okunnighet, när utskottet
talar om den »nuvarande» lagstiftningen.
Jag skall emellertid hjälpa
utskottet en liten smula och tala om att
det nyligen har träffats ett avtal mellan
Norsk arbeidsgiverforening och Landsorganisasjonen
i Norge om inrättande
av någonting som heter Fellesordningen
for tariffestet pensjon (FTP). Den träder
i kraft den 1 januari 1962. Den har
alltså inte trätt i kraft ännu. Medlemmar
i FTP blir arbetstagare, som omfattas
av kollektivavtal med till norska LO
anslutet fackförbund och/eller är anställda
i till Norsk arbeidsgiverforening
anslutet företag. Medlemskapet är obligatoriskt
för personer tillhörande
nämnda kategorier.

Om man slutade läsningen där, så
kunde man dra samma slutsats som utskottet,
nämligen att allt är ordnat och
att möjligheter finns för svenska arbetare
i Norge att komma i åtnjutande av
pensionsförmånerna. Men man måste
läsa till slut, och gör man det, så är det
obegripligt att utskottet har kunnat formulera
sin skrivning på sett som skett.
Ett grundvillkor för att en arbetstagare
skall kunna tillhöra FTP är bl. a. att
han tillhör sjukkassa i egenskap av arbetstagare
(syketrygdet som arbeitstaker).
Vidare stadgas det att »den
som på grund av utländsk lag är tillförsäkrad
fulla sjukförsäkringsförmåner
under sin vistelse i Norge är undanta -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

gen från norsk sjukförsäkring» — och
därmed undantagen från möjligheten
att tillhöra denna ålderdomsförsäkring,
FTP. Därför har de arbetare det här
gäller ingen möjlighet — som utskottet
förmodar att de har — att erhålla sådan
pension.

Under sådana förhållanden faller det
väsentliga underlaget för utskottets resonemang.
Jag kommer att begära votering
på denna fråga. Jag befarar att jag
kommer att förlora — det brukar man
göra då man står ensam mot ett enhälligt
utskott. Jag har emellertid skrivit
motionen i något slags förhoppning
att jag ändå skulle komma någon vart.
Har jag räknat fel kan man ju betrakta
det som en näsbränna. Men min förhoppning
är så stark att jag ändå kommer
att begära votering. Om jag såsom
sannolikt är förlorar, kommer jag sannerligen
inte att låta denna fråga vila,
därest jag får något tillfälle att föra
fram den på nytt.

Till sist skall jag bara ett ögonblick
uppehålla mig vid vad utskottet skriver
på sid. 38 i utlåtandet om att erfarenheter
ännu icke vunnits av de nuvarande
reglernas verkningar varför utskottet
finner sig icke böra biträda motionsyrkandet.
Vilka regler är det som
utskottet syftar på? Uttalandet är helt
obegripligt, ty det finns inga regler som
ger möjlighet till tjänstepension åt denna
kategori. Den enda regel som finns
innebär att de är utestängda och av den
regeln har vi erfarenhet sedan urminnes
tider. Vi behöver inte vänta en enda
dag för att få veta hur det är att vara
utestängd från en förmån.

Utskottet är ju enigt i sitt avslagsyrkande
och enigt i sin missuppfattning
att nuvarande regler skulle ge den
möjlighet som jag har yrkat på i min
motion. Då så inte är förhållandet vill
jag, herr talman, med hänvisning till
vad jag har anfört yrka bifall till min
motion nr 596.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Den övertygelse med
vilken herr Spångberg talar för sin motion
är värd all beundran. Jag kan förstå
hans reaktioner, men jag vill dock
framhålla, att det ingalunda är antalet
anställda som har varit avgörande för
utskottets beslut, inte heller svårigheten
att få uppgift om inkomstens storlek.
Vi tror att det mycket väl kan vara
möjligt att få sådana uppgifter. Men vi
har måst ta i beaktande de principer, på
vilka ATP bygger. En princip är att
avgifter skall betalas för dem som
vill komma i åtnjutande av pension.
Vi har ansett det uteslutet, att man skall
kunna ålägga en utländsk arbetsgivare
skyldighet att betala avgift till ATP.
Det är möjligt att det en gång i tiden
går att få en sådan lagstiftning byggd
på överenskommelser till stånd -— det
vill jag inte uttala mig om —- men vi
har i andra lagutskottet bedömt detta
såsom för närvarande omöjligt.

En annan princip, på vilken ATP bygger,
är den att det inte medges någon
form av frivillig anslutning, i varje
fall inte någon frivillig anslutning för
löntagare. Systemet är kollektivt.

Vi har också diskuterat möjligheten
att ålägga arbetstagare, som är bosatta
i Sverige och arbetar i Norge, att själva
betala en avgift, beräknad på den inkomst
de förvärvar i Norge — på inkomst
som de förvärvar i Sverige betalas
ju avgift. Vi har inte funnit detta
möjligt, eftersom ATP-reglerna inte
medger det.

Den norska lagstiftning, som åberopas
av utskottet, syftar enligt uppgift
från kanslihuset på avtal mellan den
norska arbetsgivareföreningen och det
norska LO. De arbetsgivare, som är anslutna
till detta avtal, ger pension åt
sina anställda. Enligt de uppgifter vi
fått medger avtalet även utländsk arbetstagare
rätt till pension. En uppgift
från en så säker källa som den nyss -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

nämnda bär vi inte haft anledning att
tvivla på.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Själva inställningen
från herr Andersons i Sundsvalls sida
var så välvillig, att jag faktiskt vågade
mig på att begära ordet för replik.

Herr Anderson förde själv fram en
hel del uppslag som han ansåg skulle
kunna under vissa förhållanden vara
möjliga att realisera men som på grund
av nuvarande bestämmelser inte gick
att genomföra. Ja, jag vill bara hänvisa
till hur lätt det gått att ordna det hela
för sjukkassorna. Om viljan finns är det
inte omöjligt att genomföra en tjänstepensionsförsäkring
för dessa anställda.
Jag vill än en gång framhålla att riksförsäkringsanstalten
för sin del är med
om en sådan utredning.

Herr Anderson angav flera omständigheter
som han ansåg hindra svenska
medborgare — som bor i Sverige men
arbetar i Norge —- att vara med i ATP
och därigenom erhålla tjänstepension.
Men med hänsyn till vad både herr Anderson
och jag har redovisat borde vi
kunna enas om att nog skulle denna sak
kunna utredas. Därför ber jag att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till motion
nr 596, och med hänsyn till herr Andersons
välvilliga inställning hoppas jag
att vi skall få rätt många som röstar
för motionen i kammaren.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Min repliktid tog slut
förra gången, innan jag hann avsluta
mitt anförande. På grund av strävandena
att åstadkomma en gemensam nordisk
arbetsmarknad är det troligt att detta
problem måste tas upp och lösas på
något sätt. Jag sade i ett tidigare anförande
— ocli jag syftade då på en gemensam
nordisk arbetsmarknad ■—- att
vi striivar ju inom Norden att såvitt
möjligt samordna vår sociala lagstiftning,
vilket gör att det problem, som
4— Andra kammarens protokoll 1961. Nr

beröres i herr Spångbergs motion, kan
anses vara en fråga, som det vore lämpligt
för Nordiska rådet att ta upp. Jag
tror det är svårt att utreda den ensidigt
på svensk sida, eftersom man väl även
på utredningsstadiet måste etablera ett
samarbete med de länder, för vilka en
eventuell överenskommelse skall gälla.
Jag får därför i detta sammanhang lov
att vidhålla mitt yrkande om bifall till
utskottets hemställan, men hoppas att
frågan tas upp i annat sammanhang.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
har på s. 35 behandlats bl. a. motionen
nr II: 64, som jag undertecknat. I denna
har de problem tagits upp som råder
för korttidsanställda arbetstagare, och
speciellt har uppmärksamheten fästs
på skogskörarna — de som så att säga
har blandad inkomst och är både företagare
och arbetstagare. Den avgift de
erlägger motsvaras inte alltid av erhållna
pensionspoäng. Därvidlag bör, såsom
framhålles i motionen, en bättre tingens
ordning skapas.

Utskottet säger: »Frågan har samband
med finansieringssystemet i stort
inom socialförsäkringen. Detta är för
närvarande föremål för överväganden
inom socialdepartementet. Enligt vad
som uppgivits har man därvid uppmärksamheten
riktad på det i motionerna aktualiserade
problemet. Utskottet finner
det därför icke påkallat för riksdagen
att taga något initiativ i frågan.»

Detta skulle ju kunna sägas vara en
välvillig skrivning, då utskottet på sätt
och vis sagt att problemet är värt att
beakta och utreda, så att en lösning kan
åstadkommas. Men jag finner inte uttalandet
särskilt hoppingivande, ty om
man läser protokollen från förra årets
riksdagsbehandling av frågan finner
man, att det också då sades att problemet
var värt beaktande. Men sedan har
ju ingenting skett, och jag finner mig
därför föranlåten att yrka bifall till re30 -

Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

servationen vid utskottets hemställan
under C. 8 av herr Kaijser m. fl. Jag
tycker att den bättre än utskottets hemställan
motsvarar vad jag önskade, när
jag väckte min motion.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är ganska vanligt
här i riksdagen, att andra lagutskottet
utsätts för en mycket hård kritik — något
som man finner underligt, då detta
utskott borde vara ett av den sociala
omvårdnadens främsta organ. Kritiken
har kommit till uttryck också i dag,
och vad herr Spångberg anförde tyder
på att andra lagutskottet ganska lättvindigt
behandlar enskilda motionärers
framstötar i sociala frågor.

Jag har för egen del vid flera tillfällen
haft anledning att kritisera andra
lagutskottet för dess ställningstagande
till åtskilliga frågor som senare kommer
in under femte huvudtiteln, och jag
tänker fortsätta kritiken i dag med anledning
av utskottets ställningstagande
till den motion vi väckt. Den går ut på
en allmän sänkning av pensionsåldern
till 65 år för män och till 60 år för
kvinnor. Yidare yrkar vi att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära
ett provisoriskt förslag i avvaktan på
den pågående utredningen, som inte var
slutförd när motionen inlämnades i början
på detta år, om en sänkning av pensionsåldern
till 60 år för de arbetare
och anställda som uppenbarligen sysselsattes
i tungt eller hälsovådligt arbete.

Frågan om en sänkning av pensionsåldern
bl. a. för gruvarbetarna har —
såsom här omvittnats tidigare av en
företrädare för gruvarbetarna, herr
Fredriksson •— varit ytterligt brännande
sedan flera år tillbaka. Flera utredningar
har sysslat med frågan utan att
komma till något positivt resultat. Det
är upprörande att denna frågas lösning
har förhalats på detta sätt. Egentligen
borde denna sak — särskilt när det gäller
gruvarbetarna som ofta arbetar under
jord -— vara så klar att utredningar

inte skulle behöva företagas, i varje
fall inte i den omfattning som skett i
denna fråga.

Jag tror ingen vågar sig på att bestrida
att arbete i gruvor borde utgöra ett
det starkaste skäl för inte bara en kortare
arbetstid utan också en lägre pensionsålder
än den som gäller för övriga
medborgare. Tydligen har man dock
här att räkna med vad man kan kalla
de obotfärdigas förhinder. Jag har
många gånger förundrat mig över att
man inte på allvar tagit itu med denna
fråga som intimt berör folk med tungt
eller hälsovådligt arbete, såsom exempelvis
gruvarbetarna.

Andra lagutskottet, vilket, såsom jag
tidigare framhållit, borde vara ett av
de främsta socialvårdande organen, yrkar
avslag på såväl den kommunistiska
motionen som på en motion från centerpartiet
i liknande riktning. Den motivering
man presterar härför tycker
jag är ägnad att utmana både harmen
och löjet. Den avser därtill såvitt jag
kan förstå att undanhålla vissa fakta i
saken. Utskottet har avfärdat motionen
med uppgiften att en proposition grundad
på socialförsäkringskommitténs betänkande,
som avgivits någon gång under
hösten, är att vänta till nästa års
riksdag. Därför skulle någon riksdagens
åtgärd i den riktning som motionerna
förordar inte vara påkallad.

Detta är lindrigast sagt en sanning
med modifikation. Granskar man det
åberopade betänkandet — det är ju det
enda man har att hålla sig till för närvarande
och det har ju av utskottet utnyttjats
för att avslå motionen — finner
man ingenting om pensionsåldern
som går i linje med det som den kommunistiska
motionen syftar till. Absolut
ingenting. Det enda detta betänkande
föreslår är att folkpension i likhet med
vad som är fallet med ATP kan erhållas
vid 63 års ålder. Då minskas emellertid
pensionen med nära 29 procent.

Det är alltså detta man tänker erbjuda
arbetare och andra anställda som syss -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

lar med arbete under jord eller med
annat tungt eller hälsovådligt arbete!
Dessa får följaktligen dyrt betala för
sin tidigare pensionering. Det är en
dryg straffpremie för alla dem som
tvingas sluta sina anställningar på
grund av förslitning eller svag hälsa
men hos vilka detta inte kan konstateras
i sådan omfattning att de kan komma
i åtnjutande av förtidspension.

Man måste hårt kritisera lagutskottet
för dess avvisande hållning till denna
socialt sett mycket känsliga fråga. Om
denna kammare ville handla självständigt,
skulle den tillbakavisa det förslag
som ställes om pensionsåldern av lagutskottet.
Tyvärr kan man inte hysa
hopp om detta, då utskotten blir allt
mäktigare och riksdagens följsamhet
visavi utskotten blir allt större. Tydligen
har man vid bedömningen av frågan
om en kortare arbetstid för vissa
grupper av arbetare och andra anställda
i tungt eller hälsovådligt arbete fallit
offer för de moderna s. k. vetenskapliga
teorier, som söker förringa den
hälsovådliga inverkan exempelvis arbete
under jord kan ha på människans
fysik. Detta är dock inget försvar för
statsmakternas avvisande hållning.

Innan frågan om en lägre pensionsålder
lösts på ett socialt anständigt sätt
får statsmakterna — och detta säger jag
som en utfästelse — finna sig i att frågan
kommer att hållas vid liv inom och
jag tror även utom riksdagen.

En del talare har här polemiserat mot
den kommunistiska motionen, och bl. a.
fru Eriksson i Stockholm har efterlyst
eu närmare motivering för vårt yrkande
på skilda pensionsåldrar för män och
kvinnor. Hon hade t. o. in. smaken att
i detta sammanhang dra in frågan om
kvinnans likställighet. Vi har ju kommit
ifrån det där att påyrka olika pensionsålder
för män och kvinnor, påstod
hon. Vilka »vi», fru Eriksson? Är det
fru Eriksson i Stockholm ocli olika ledande
kvinnor inom den svenska socialdemokratien
som kommit fram till

denna uppfattning, tycker jag det skulle
vara hälsosamt för dem, om de gjorde
en liten gallupundersökning bland dem
det gäller och efterhörde deras mening i
saken. Att vi yrkat på olika pensionsålder
för män och kvinnor beror på
att en sådan ordning tillämpas i länder
där folket har ett avgörande inflytande
över utvecklingen och även i en del
andra länder. Man har där en lägre
pensionsålder för kvinnor, därför att
man betraktar kvinnan som fysiskt
mindre motståndskraftig än mannen,
åtminstone i de flesta fall. Däremot vill
jag framhålla att så inte är förhållandet
när de gäller det andliga tillståndet.
Där är kvinnor ofta männen överlägsna.
Vår hållning i detta fall har alltså ingenting
med likställdhetsprincipen att
göra. Det är emellertid ett känt faktum
att kvinnan ofta inte kan hålla på att
arbeta lika länge som mannen utan att
ta skada, särskilt om hon arbetar i en
pressande industri med tempoarbete
o. s. v.

Herr Fredriksson hade också en del
invändningar att göra mot vår motion.
Han menade att då vissa utredningar
har signalerats och då utskottet uttalat
sig på det sätt det gjort finns ingen anledning
att stödja motionen. Men jag
har här påvisat att vad utskottet skriver
vilar på mycket lösa grunder. Om
herr Fredriksson har bättre underrättelser
än jag om det ställningstagande
regeringen skall ta till socialförsäkringskommitténs
betänkande beträffande
pensionsåldern, så hade det varit bra
om lian hade angivit detta. Jag gissar
att propositionen i huvudsak kommer
att ansluta sig till vad socialförsäkringskommittén
har anfört. Då blir det
fortfarande så att de som tvingas sluta
sin produktiva gärning därför att de
inte orkar mer får plikta med ett avdrag
på pensionen. Som jag tidigare framhöll
blir sänkningen av pensionen om
de slutar vid 63 år så stor som 29 procent.

Herr talman! Då jag av formella skäl

100 Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

inte har möjlighet att yrka bifall till
motion II: 66, får jag föreslå följande
ändrade lydelse av yrkandet:

»att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa om
förslag till nästkommande års riksdag
om en sänkning av pensionsåldern inom
såväl folkpensioneringen som allmänna
tilläggspensioneringen till 65 år för män
och 60 år för kvinnor tillika med en
sänkning av pensionsåldern till 60 år
för de arbetare och andra anställda som
uppenbarligen sysselsattes med tungt
eller hälsovådligt arbete».

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet då
herr Senander så våldsamt kritiserade
andra lagutskottet för bristande social
känsla. Han påpekade att han vid flera
tillfällen nödgats gå emot utskottets
ställningstaganden. Sedan påstod herr
Senander att det var vårt ställningstagande
till förslagen i femte huvudtiteln
som framför allt vållade honom bekymmer.
Men det måste bero på ett misstag,
ty femte huvudtiteln har inte andra
lagutskottet med att göra. Det är statsutskottet
som tar ställning till den.

Att vi i andra lagutskottet denna höst
så pass kortfattat har avfärdat frågor
om pensionsåldern beror på att 1958
års socialförsäkringskommitté har lämnat
ett betänkande som visserligen inte
föreslår en lösning — som tillfredsställer
herr Senander — och som har gått
ut på remiss. Över detta förslag kommer
det in till departementet en hel rad
remissyttranden från fackliga och andra
organisationer. Vi menar då inom
andra lagutskottet att vi när vi om några
månader får allt detta material till vårt
förfogande kan diskutera frågan om
pensionsåldern.

Personligen är jag inte övertygad om
att det finns en så utbredd önskan om
en allmän sänkning av pensionsåldern.
När jag ser den oerhörda fysiska spänst
med vilken herr Senander springer upp

i talarstolen, blir jag en bestämd motståndare
till en sänkning av den allmänna
pensionsåldern!

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Senander och jag
är överens så till vida som vi båda vill
ha en lägre pensionsålder för gruvarbetare.
Våra uppfattningar går isär när
det gäller från vilken ålder pension
skall utgå. Herr Senander håller sig till
60 år, medan jag har ansett mig kunna
ansluta mig till samma ståndpunkt som
Gruvindustriarbetareförbundet, nämligen
att man nu i första hand bör kräva
en pensionsålder av 63 år.

Herr Bengtsson i Varberg har berört
utskottets ställningstagande till dessa
frågor. Det är just med anledning av att
vi nu väntar en proposition, där vi får
alla dessa frågor i ett större sammanhang
och får ett bättre underlag för att
bedöma de problem som är förenade
med en sänkning av pensionsåldern,
som jag har tyckt att ett ställningstagande
kan uppskjutas till dess.

Som jag sade i mitt första inlägg pågår
för närvarande förhandlingar om
dessa frågor. Går det att lösa problemet
förhandlingsvägen så är det väl i och
för sig inget fel, herr Senander, att åtminstone
pröva den möjligheten och ge
parterna den tid som är väl behövlig
för att de verkligen skall kunna förhandla
i lugn och ro. Kommer man inte
förhandlingsvägen till en tillfredsställande
lösning så anser även jag att man
bör tillgripa lagstiftning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det främsta skälet för
herr Senander tycktes vara, att man
hade skilda pensionsåldrar i länder,
där folket självt bestämde.

Det andra som anfördes var sådana
lösa påståenden som att kvinnorna vore
mindre fysiskt motståndskraftiga än
männen — mot vad skulle jag vilja

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30 101

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

fråga! — och att kvinnorna inte kunde
utföra förvärvsarbete under lika många
år som männen. Det är inte alls bestyrkt.

Sedan fick jag inte svar på frågan huruvida
man skall utgå ifrån, att kvinnorna
alltid skall ha lägre pension än
männen, eller ifall de skall erhålla samma
pension, hur deras pension i så fall
skall finansieras.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har så stora bekymmer för vem
som skall finansiera den lägre pensionsåldern.
Ja, det får naturligtvis arbetsgivarna
göra, precis som de i sin helhet
får svara för ATP-avgifterna. Är
det så märkvärdigt att ordna denna
sak? Mig förefaller det enkelt. Jag trodde
verkligen inte att fru Eriksson i
Stockholm hade uppfattningen, att det
skulle vara så svårt.

Herr Bengtsson i Varberg talar om
min spänst och säger, att när han ser
mig i talarstolen, kan han inte gärna
vara med om en generell sänkning av
pensionsåldern. Jag skulle då vilja
hemställa till herr Bengtsson att fundera
över hur jag skulle ha sett ut, om
jag hade arbetat under jord i en gruva
i 40 år i stället för att ha varit i det
ganska trevliga tullverkets tjänst.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag bara undrar hur
det går ihop med likalönsresonemanget,
om kvinnorna skall erhålla samma
pension som männen men vid lägre ålder
därför att de är fysiskt sämre och
samtidigt motiverar kravet på likalön
med att kvinnorna har samma arbetsförmåga
som männen. Vad är det som
skall tummas på? Är kvinnornas arbetskraft
sämre, skall de ha lägre lön också
eller bara lägre pension eller hur skall
saken ordnas, herr Senander?

4* — Andra kammarens

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa herr Senanders
uppmärksamhet på att jag talade
om en generellt sänkt pensionsålder.
Jag tog inte ställning till huruvida
vissa grupper kan ha behov av lägre
pensionsålder. Det var med tanke
på den generella pensionsåldern jag
menade, att det inte är säkert att den
behöver sänkas, när man ser hur spänstiga
åldringarna är. Och herr Senander
är en förnäm företrädare för de fysiskt
spänstiga åldringarna!

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ingå på
ytterligare svaromål gentemot herr
Bengtsson i Varberg. Det är onödigt.
Jag betraktar hans yttrande mest som
en eloge åt mig.

Till fru Eriksson i Stockholm vill
jag säga, att det är ett faktum att man
inte kan använda kvinnor till vilket ansträngande
arbete som helst. Det har
inte något med frågan om kvinnans
likställighet att göra i det fall, att kvinnorna
utför ett arbete, som är likvärdigt
med mannens. Jag tror exempelvis
inte att fru Eriksson i Stockholm är
någon särskilt varm anhängare av att
låta kvinnor arbeta under jord i gruvor
o. s. v. — en fråga som här mycket
har diskuterats — annat än möjligen
när det gäller kvinnor, som är särskilt
val fysiskt rustade för sådant arbete.

Herr NORDGREN (li):

Herr talman! Med tanke på den rätt
långt utdragna debatten skall jag bara
beröra en enda punkt, nämligen återlånen
från den allmänna pensionsfonden.

Andra lagutskottet uttalar vad gäller
återlån från allmänna pensionsfonden
att erfarenheter i någon betydande utsträckning
av nuvarande reglers verkningar
ännu icke vunnits. Utskottet vill

protokoll 1961. Nr 30

102 Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

emellertid inte förneka, att gällande bestämmelser
icke i alla avseenden är
helt ändamålsenliga men hänvisar till
att en komplettering av dessa kommer
att ske i slutet av 1960-talet och anser
därför inte att någon åtgärd i den riktningen
bör ske redan nu.

Det är riktigt, att systemet ännu varit
så kort tid i verksamhet, att vi i dag
inte vet så mycket om hur återlånefrågan
kommer att utveckla sig. Men i takt
med de stigande procentuella avgifterna
ökas som bekant ATP-fondernas resurser
ganska snabbt. Det är därför angeläget,
att man redan från början följer
utvecklingen.

I proposition nr 100 till 1959 års
riksdag underströk departementschefen,
att en betydande del av fondmedlen
i form av återlån bör gå tillbaka till
dem som erlagt pensionsavgifterna. I
propositionen har departementschefen
i vissa hänseenden avvikit från kommittéförslaget
i syfte att vidga återlånemöjligheterna.
Det förtjänar att erinras
om detta, eftersom man den senaste
tiden sett uttalanden, som, stick
i stäv med departementschefens mening,
går ut på att återlånesystemet
över huvud taget inte bör få någon
nämnvärd omfattning. Som skäl härför
har bl. a. anförts, att efterfrågan på
återlån hittills varit nästan obefintlig.
Det är enligt min mening ett alltför
svagt argument. Det är självklart att
efterfrågan är ringa, då återlånemöjligheterna
under de första åren som bekant
är ytterst små ■— 50 procent av
föregående års inbetalningar får som
bekant återlånas. Snart nog ökas förutsättningarna
för återlånen och vi efterlyser
från de mindre företagen förslag
i syfte att förenkla och effektivisera
metoderna för återlånemedlens utgivande.
Det duger inte enligt vår mening att
vänta till slutet av 1960-talet med att
studera frågan. Den bör i stället följas
med största uppmärksamhet och en
skyndsam utredning bör verkställas.
Jag anser att man därvid bör beakta

de förutsättningar, som angavs i 1959
års proposition beträffande återlånerätten
och dess tillämpning. Därvid bör
man alldeles särskilt och skyndsamt
undersöka möjligheterna till ackumulerad
återlånerätt i syfte att därigenom
vidga dessa lånemöjligheter och deras
betydelse även för de mindre och medelstora
företagen.

Jag har, herr talman, inget eget yrkande
utan ber att helt få instämma i
det yrkande, som framställts av fru
Gunne.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag hade i fjol en motion
angående de korttidsanställdas
problem i ATP-systemet, och jag kanske
borde vara tacksam för vad som
har hänt i detta ärende. I år kan vi i
centerpartiet räkna med stöd för denna
framställning från högern liksom i
fjol men dessutom kan vi antagligen i
år räkna med i varje fall ett visst stöd
från folkpartihåll. Folkpartisterna — i
varje fall herr Anderson i Sundsvall —
och socialdemokrater är angelägna att
framhålla att man inte får se avgifterna
annat än som kollektiva avgifter och
att sambandet avgift—pension i det enskilda
fallet inte alltid finns. Men låt
mig fråga: Varför var det självklart
och eftersträvansvärt att se till att lönedelar
som ligger över 30 000 kronor
per år inte skulle belastas med ATPavgifter?
Ja, fanns det något annat motiv
än att man samtidigt hade sagt att
pension inte skulle utgå på lönedelar
som låg ovanför 30 000 kronor — jag
talar hela tiden i 1957 års penningvärde
för att slippa tala om basbelopp
m. m. Jag kan inte finna att det
fanns något annat motiv än att man
eftersträvade ett samband mellan avgifter
och pension. Men varför strävade
man efter det sambandet när avgifterna
skulle vara kollektiva och det inte
är så viktigt att fundera över — såsom
socialdemokrater och folkpartister lägger
upp det hela — hur mycket man

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30 103

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

får igen av ATP-avgifterna? Dessutom
var det efter vad jag kan förstå inte
särskilt lätt att tekniskt lösa den del
som avser redovisningsförfarandet för
lönedelar ovanför 30 000 kronor. Det
är minsann inte enkelt. Det vet var och
en som har försökt sig på att fylla i arbetsgivaruppgifter.
Men i det här fallet
skyllde man inte på tekniska svårigheter.
Då var det angeläget. Men nu
när det gäller människor med små inkomster
— ty det är i regel fråga om
människor som har korttidstjänst och
människor med små inkomster —
hänger man sig fast vid och gör ett stort
nummer av de tekniska svårigheterna.

Herr talman! Har man kunnat klara
de tekniska problemen i det ena fallet
är det ingen tvekan om att det är möjligt
att göra det även i detta fall. När
det gäller folk med blandade inkomster,
d. v. s. sådana som har inkomst av
tjänst till en del och inkomst av eget
företag i övrigt, då förefaller det mig
som om man skulle kunna lösa problemet
rätt enkelt.

Tag bort bestämmelsen om att basbeloppet
i första hand skall räknas av
mot inkomst av tjänst. Låt mig ta ett
exempel! Om någon haft en inkomst
av tjänst under ett kvartal och inkomsten
uppgår till basbeloppet, då är den
inkomsten inte pensionsgrundande.
Men den är avgiftsgrundande till tre
fjärdedelar. Det kan inte vara några
tekniska svårigheter att vid fastställande
av egenavgiften för företagarinkomst
ta hänsyn till dessa tre fjärdedelar
av basbeloppet och därmed sänka
premien för egenavgiften. Då finge man
ju fram premiebefrielse för ett helt basbelopp.

Att i detta sammanhang skylla på
tekniska svårigheter går inte, därför
att för alla som har att betala egenavgift
förekommer ju redan en individuell
granskning, och denna komplettering
skulle inte nämnvärt försvåra
eller krångla till granskningen. Det kan
alltså inte vara något problem i den

delen, och det måste gå att komma
fram till mer tillfredsställande resultat
för alla korttidsanställda över huvud
taget.

Jag vill något reagera emot herr
Bengtssons i Varberg påstående när
han gör gällande att det är fel att komma
och haussa upp denna fråga med
att tala om en svidande orättvisa. Jag
tillät mig i fjol påstå att det är en svidande
orättvisa och jag tillåter mig att
tycka det ännu i dag. Om jag får hänvisa
till det exempel som jag använde
i fjol, kan man komma fram till att det
finns människor som har skjutit till
pengar till pensionsfonden under sin
aktiva tid och vilkas avgifter växt upp
till belopp på 60 000 kronor men som
av dessa inte får ett öre tillbaka i pension.
Detta menar jag vara en svidande
orättvisa.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Gustavssons i Alvesta yrkande.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag anser inte att man
utan vidare bör avvisa tanken på att de
kvinnor som enbart är hemarbetande
skall tillerkännas en självständig pensionsrätt
inom ATP:s ram, och därför
ämnar jag stödja reservationen under
C. 12. Jag delar dock fru Erikssons i
Stockholm uppfattning att en sådan pensionsrätt
bör sättas i samband med
vårdnaden av minderåriga barn. Skäl
liknande dem som talar för att såsom
socialförsäkringskommittén föreslagit,
studerande och värnpliktiga skall medges
att tillgodoräkna sig en pensionspoäng
för förtidspensionering, synes
motivera en självständig pensionsrätt
för de hemmaarbetandc kvinnor, som
har vårdnaden om minderåriga barn.
Frågan om hur en sådan pension nu
skall finansieras blir självfallet svårbedömbar.
I det avseendet uttrycker sig
utskottsmajoriteten enligt min uppfattning
väl kategoriskt. Man säger att pensionsavgifterna
skulle komma att drabba
familjens kontantinkomster, d. v. s.

104 Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

regelmässigt makens arbetsförtjänst
bl. a. under den tid då i många fall familjens
kostnader för barnens underhåll
och uppfostran är stora. Att obligatoriskt
ålägga en sådan avgiftsbetalning
synes varken lämpligt eller genomförbart.

Men riksdagsmajoriteten —• även om
den var i knappaste laget — har ej
hesiterat inför tanken att ålägga familjen
kostnaderna för den förvärvsarbetande
makens pensionering. Varför skall
just kostnaderna för husmödrarnas pensionering
kännas som en så stor belastning?
Självfallet är hithörande frågor
svårlösta, men det är inget skäl att
avstå från en utredning — en utredning
som kanske dessutom kan bidraga till
att belysa de enbart hemarbetande husmödrarnas
ekonomiska situation över
huvud taget.

När jag nu har ordet vill jag passa
på att säga ett par ord till herr Senander.
Jag tror inte att han kan få landets
husmödrar med på det resonemanget
att för kvinnor skall tillämpas
en generellt lägre pensionsålder än för
män. Kvinnorna är inte benägna att på
det viset ge uttryck åt den uppfattningen
att de skulle höra till det s. k. svaga
könet. Vidare måste detta resonemang
komma att innebära en belastning i likalönsdiskussionerna.
Man kan inte på
det viset både äta upp kakan och behålla
den. Man får föra ett logiskt resonemang.
Jag tycker mig förstå att herr
Senander i sitt sista inlägg kanske
omedvetet men dock medgav att det
riktiga var en differentiering av pensionsåldrar
i förhållande till arbetsuppgiften
för tjänsten och i det resonemanget
vill jag helt instämma.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Bengtsson i Varberg. Han sade i
sitt tidigare anförande, att om en företagare
inte har råd att betala avgiften
till ATP-pensionen, har han nu inte
heller råd att vara med i något annat

pensionssystem. Med anledning därav
vill jag säga att den företagare som genom
amortering av skulder i det egna
företaget skaffar sig ett åldersskydd,
vilket många av företagarna måste göra,
är sämre lottad än dem som är med i
ATP-systemet, på grund av att han inte
åtnjuter de skattemässiga förmåner som
det systemet ger.

Sedan ett par ord om 15-års- och 30-årsreglerna. Herr Bengtsson i Varberg
ville helt bortförklara våra argument
för den reservation, som vi har på detta
område. Om av två ynglingar den ene
går ut i förvärvsarbete ganska tidigt,
medan den andre går studievägen, innebär
detta att den förstnämnde kanske får
vara med i pensionssystemet i låt oss
säga 47—48 år, medan den sistnämnde
kommer in i systemet betydligt senare.
Han bär emellertid i gengäld skaffat sig
en utbildning som gör, att han får en
högre inkomst. Den som kommit ut i
förvärvsarbetet tidigt har då en flackare
inkomstkurva, och den som kommit
ut senare med högre inkomst har en
brantare inkomstkurva. 15-årsregeln
verkar då så, att den sistnämnde får
betydligt större pension. Relationen
mellan inbetalade pensionsavgifter och
pension är därför ogynnsam för den
lågavlönade med många år i systemet
jämfört med den som har mindre antal
år men brant stigande inkomstkurva.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid momentet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Anderson
i Sundsvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30 105

Försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
Cl) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 63
nej, varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid momentet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C 2) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 129 ja och
65 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C 3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid momentet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja bevarad. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C 4) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta.

106 Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Försäkring för allmän tilläggspension, m.

Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 171 ja och 34 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Senander
under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. C 6 och C 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid momentet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

C 8) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av herr Kaijser m. fl.

ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 127 ja och 78
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid momentet
fogade reservationen av herrar Thorsten
Larsson och Gustavsson i Alvesta; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. C 10

Herr talmannen gav propositioner
. dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid momentet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Anderson
i Sundsvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C 10) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Onsdagen den 15 november 1961 Nr 30 107

Respittid för inbetalning av arbetsgivaravgift enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 99 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 596; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Spångberg
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C 11) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 596.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C 12

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C 12) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid momentet fogade reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 47 nej,
varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C 13

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Respittid för inbetalning av arbetsgivaravgift
enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av väckta motioner
om viss respittid efter uppbördsterminens
utgång för inbetalning av arbetsgivaravgift
enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I motionerna nr 485 i
första kammaren och nr 550 i andra
kammaren har jag och mina medmotio -

108 Nr 30 Onsdagen den 15 november 1961

Respittid för inbetalning av arbetsgivaravgift enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension

närer påpekat att fr. o. m. år 1960 debiterar
riksförsäkringsanstalten s. k.
arbetsgivaravgifter, som innefattar såväl
avgift till yrkesskadeförsäkring som
bidrag till den allmänna sjukförsäkringen,
moderskapshjälpen samt till allmänna
tilläggspensioneringen. För arbetsgivare,
vilkas sammanlagda arbetsgivaravgifter
för ett år icke uppgår till
1 000 kronor, påföres dessa avgifter
debetsedeln för slutlig skatt, övriga arbetsgivare
— och det är flertalet — avkräves
avgiften i delbelopp under månaderna
februari, april, juni, augusti,
oktober och december.

Uppgift om hela beloppet översändes
i januari, men någon påminnelse eller
faktura på delbeloppen tillställes icke
arbetsgivarna. Däremot åligger det anstalten
att efter den 18 i respektive uppbördsmånad
upprätta och till vederbörande
länsstyrelse för indrivning överlämna
uppgift över de avgiftsbelopp
som icke erlagts inom föreskriven tid.

För många företagare, som alltid sökt
göra rätt för sig men som genom, låt mig
säga tillfälligt förbiseende — bl. a. beroende
på avsaknad av faktura — försummat
verkställa inbetalningen på
exakt datum, måste det framstå som
obilligt och förnedrande att restavgift
inte bara utkräves utan att kravet också
framförs indrivningsvägen.

Det kan i detta sammanhang erinras
om att skatt, som icke erlagts under
uppbördsterminen, kan av den skattskyldige
inbetalas genom posten medelst
skatteanvisning sex dagar efter
uppbördsterminens utgång, varvid en
viss mindre restavgift lägges till beloppet.
Motsvarande anordning synes mig
lika rimlig när det gäller företagares
erläggande av arbetsgivaravgift.

Nuvarande system skapar irritation
för företagaren, som flera månader efter
det att han inbetalt avgiften kan
få en indrivning av en eventuell restavgift.
Denna kan också bli så stor, att
straffet inte kan anses stå i rimlig pro -

portion till den eventuella förseningen.

Det synes mig som om riksförsäkringsanstalten
eller riksförsäkringsverket,
såsom anstalten senare kommer att
heta, skulle kunna åläggas att uttaga
eventuella restavgifter när det gäller
arbetsgivaravgiften. Dessa restavgifter
skulle säkerligen komma att inbetalas
till anstalten utan något indrivningsförfarande.

Herr talman! Jag tycker nog att det
är en svag motivering utskottet presenterar
för sitt yrkande om avslag på vår
motion om respittid m. m., nämligen
att datum för en annan uppbörd under
annan månad ej överensstämmer med
datum för inbetalning av denna avgift.

Över det andra påpekandet i motionen,
att en faktura borde tillställas vederbörande
före varje inbetalning, yttrar
sig utskottet inte alls. När medborgare
i andra sammanhang är skyldiga
att inbetala avgifter till statliga verk
får de en faktura, en påminnelse eller
vad vi vill kalla det. Ta t. ex. televerket
och inbetalningarna av TV-licenser!
Varje TV-innehavare tillställs faktura
å dellikviden före respektive förfallodag,
trots att det här är fråga om
avsevärt mindre belopp. Han får sålunda
en utgiftsverifikation för denna
relativt obetydliga summa. Det är enligt
mitt förmenande god köpmannased
att så sker, och det medverkar till
ordning och reda i bokföringen. Man
måste fråga sig varför inte detta kan
ske även när det gäller dessa uppbörder,
som gäller avsevärt större belopp.
Varför skall vi företagare i detta avseende
sättas i strykklass i förhållande till
andra medborgare, trots att vi av staten
i vissa sammanhang utnyttjas som oavlönade
skatte- och uppbördsindrivare?

Det är möjligt att utskottet anser att
detta inte tarvar något riksdagens beslut
utan är en praktisk detalj som riksförsäkringsanstalten
eller riksförsäkringsverket
kan ordna. Jag delar i så fall
denna uppfattning och har, herr talman,

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30 109

för dagen intet yrkande utan vädjar till
riksförsäkringsanstalten att överväga
dessa synpunkter och vidta de åtgärder
som i övriga sammanhang är vedertagna
vad det gäller debitering och fakturering
av fordringar för att därigenom
lätta den börda staten lagt på företagarna
i detta avseende.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Nordgren framställde
inte något yrkande. Jag kan alltså
fatta mig mycket kort.

De motioner vi behandlat i utskottsutlåtandet
syftar till att åstadkomma
analoga bestämmelser för data för uppbörd
av skatt och av ATP-avgifter. Vi
har inom utskottet konstaterat, att när
det gäller uppbörd av skatt, är den 18
i uppbördsmånaden den sista inbetalningsdagen.
Likaså är den 18 i varje
uppbördsmånad sista inbetalningsdagen
för ATP-avgift. Man har alltså vid utformningen
av uppbördsreglerna tagit
hänsyn till skatteuppbördsterminerna
och sökt anpassa bestämmelserna så att
de blivit analoga, låt vara att skatt och
ATP inbetalas växelvis varannan månad.
Skulle riksdagen bifalla motionen
och det sålunda bleve helt sammanfallande
bestämmelser, skulle det rent av
medföra en försämring för de mindre
företagarna; inbetalning av skatt skall
ju för deras del rätteligen ske mellan
den 6 och 13 i uppbördsmånaden, varefter
de har möjlighet att göra inbetalningarna
till den 18 mot erläggande av
restavgift.

Jag har till utlåtandet fogat en blank
reservation, inte därför att jag har något
annat yrkande än utskottet utan
därför, att jag i likhet med herr Nordgren
vill uttala den förhoppningen, att
man under den första tiden till dess de
inbetalningsskyldiga blivit vana vid systemet
ville iakttaga en viss hänsyn
vid avfordran av restavgiftcr, i synnerhet
om inbetalningarna av ATP-avgifterna
gjorts, änskönt det skett ett par
dagar efter den 18 i uppbördsmånaden.

Utredning ang. den s. k. allemansrätten

Det var bara detta jag ville tillägga,
och jag har inget annat yrkande än utskottets.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferenser år 1946 vid dess
tjuguåttonde sammanträde och år 1958
vid dess fyrtioförsta sammanträde (sjätte
respektive sjunde sjöfartskonferensen)
antagna konventioner,

nr 63, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk sjukpenningförsäkring
för elever vid inbyggda verkstadsskolor,
och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition dels med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), dels ock angående godkännande
av internationell konvention
om fripassagerare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Föredrogs och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial nr 65, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta motioner
angående körkortsprov m. m.

§ 22

Utredning ang. den s. k. allemansrätten

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner om
utredning angående den s. k. allemansrätten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Ilo Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Utredning ang. den s. k. allemansrätten

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ta upp någon större debatt i
denna fråga, i varje fall inte för mig
eftersom det blir tillfälle att diskutera
frågan när jag får svar på en interpellation
i samma ämne. Men det är vissa
uttalanden i redogörelserna för denna
fråga som kräver några kommentarer.

I motionen sägs att alltför många av
dem som nu drar fördel av allemansrätten
inte uppträder på sådant sätt
att det gagnar förståelsen mellan friluftsfolk
och markägare utan i stället på
ett sätt som alldeles i onödan stör det
goda förhållandet mellan nämnda befolkningskategorier.

Visst finns det människor som inte
känner ansvar när de går ut i naturen.
Men det värsta irritationsmomentet för
närvarande är att bolagen och även
andra genom olika åtgärder på ett upprörande
sätt avstänger befolkningen
från möjligheten att utnyttja vägar, vatten,
m. m. Jag har förut sagt att bolagen,
kronan, kyrkan och universiteten
borde gå före när det gäller att upplåta
sin rätt till vattenområden och försöka
att ordna med goda fritidsområden. Tyvärr
har det nu visat sig att bolagen
tillämpar 1950 års beslut angående lag
om gräns mot vatten för att avstänga
människorna från vägar och vattenområden.
Om bolagen inte ändrar sin inställning
till allmänheten i detta avseende,
tvingas vi att med lagstiftningsåtgärder
söka hävda den rätt som allmänheten
har att nyttja mark och vägar.

Det händer t. ex. att ägare av enskild
väg föreskriver, att vägen inte utan
ägarens tillåtelse får användas för
transporter med bil. Det är, herr talman,
märkligt, att vi på detta område
liksom har stannat upp. Om vi i dag
skulle kräva att bolagen skulle använda
häst och kälkfordon vid transporterna,
skulle självfallet utnötningen av de statliga
vägarna minska. Men vi anser det
orimligt att ålägga exempelvis bolagen

att sköta transporten av sina skogsprodukter
på samma sätt som man gjorde
för några årtionden sedan. Vi accepterar
att de använder stora bilar och att
man kör med traktorer i skogarna och
på de allmänna vägarna. Visst kan vi
som skall nyttja de allmänna vägarna
säga att dessa transporter är till förfång
för oss, att de är dyra för kronan och
att de utgör en trafikfara. Men det allmänna
har sagt sig att det vore orimligt
att förbjuda denna transport på de allmänna
vägarna.

Det förekommer ju att ett bolag lägger
sig till med de flesta gårdarna inom
ett stort område och täpper till hela
området för allmänheten. Vägarna inom
området användes visserligen för hästskjutsar
förr i tiden, men det är väl
inte rimligt att bolaget, sedan det gjorts
vissa förbättringar för att klara de
tunga transporterna, skall kunna säga
till allmänheten att den inte får använda
vägarna, eftersom det skulle medföra
att vägarna blev nötta! Bolagen
sätter därför upp stängsel på vägarna,
men jag måste säga att om sådant skall
fortsätta, får väl staten också sätta upp
bommar där allmän väg börjar och säga
till bolagsherrarna att de får stanna
på andra sidan om bommarna —•
det är ju precis samma förhållande.

I lördags fick jag uppgift om att i
Dalarna har stora brukskoncerner, som
har sina huvudkontor i ett annat landskap,
förbjudit både jordbrukare och
annan allmänhet att nyttja de vägar
och de vatten som de av ålder har haft
tillgång till. Bolagen har sagt att de
måste ha områdena till förfogande för
sina tjänstemän och eventuellt även för
någon arbetare. Bara för att det har
skett en omflyttning så att medan på
1880-talet 80 procent av befolkningen
bodde på landsbygden, numera i stället
80 procent bor i tätorter, kan man väl
inte säga att en bondpojke eller bondflicka
som bär tvingats till att gå ifrån
fädernegården skall bli avstängd från
de värden som finns i naturen. Jag hop -

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30 111

pas därför att bolagen, liksom kronan
och andra markägare, verkligen försöker
ta sitt förnuft till fånga och upplåter
vägarna.

Jag har också anledning att reagera
mot en del andra talesätt i fråga om
allemansrätten. Det ropas nu efter lagstiftning.
Ja, herr talman, jag tycker
att vi har tillräckligt många lagar och
förordningar. Om jag vill gå ut i Guds
fria natur, så skall jag inte behöva släpa
med mig en lagbok under armen
och ha en polis som vaktar mig. Det
håller på att gå för långt i det här avseendet.
Vi måste i stället lära människorna
att umgås med svensk natur,
att älska och vårda den.

I dag lägger vi märke till nedskräpningen,
och vi beklagar den, men vi
som växt upp på landsbygden skall inte
glömma bort att nedskräpningen har
förekommit i alla tider, ehuru den inte
märktes så mycket förr, när människorna
inte hade någon fritid som gav dem
möjlighet att vistas i naturen.

När man reagerar mot nedskräpningen
— och det bör man göra — skall
man inte glömma bort att bolagen för
närvarande besprutar gamla lövmarker,
även sådana som de inte har rätt till
utan som tillhör allmänheten och som
är avsedda för att användas som fritidsområden.
Ingen nedskräpning ter
sig så ful och avskräckande som resultatet
av denna växtbekämpning med
gifter. Stora områden ser ut som gamla
krigskyrkogårdar, och det är en skandal
att markägare utan hänsyn till medmänniskorna
skall få fortsätta på det
här viset bara för att de har ett profitintresse.

Jag vill, herr talman, uttala att jag
fattar utskottets skrivning så att utskottet
avstyrker motionerna, men av artighet
mot motionärerna så har naturvårdsutredningen
inte fått ha hand om
motionerna direkt, utan utskottet skall
överlämna dem, och då må det vara
hänt att utskottet har skrivit som det
gjort. Mig förefaller det, som sagt, som

Utredning ang. den s. k. allemansrätten

om utskottet avstyrkt motionerna, och
om riksdagen sedan bifaller utskottets
förslag, så ger det ju inte naturvårdsutredningen
någon som helst rätt att
syssla med allemansrätten, och den
rätten är för värdefull för att någon
jurist skall få förstöra den.

Jag skulle också vilja sätta i fråga
om vi inte nu har kommit dithän att
det blir nödvändigt med ett fritidsdepartement,
som tar hand om fritidsfrågorna
i vårt land och ser till att de
områden vi har kan bli öppna för
människorna och att vi kan få en tillfredsställande
vård även från det allmännas
sida. Om ett sådant fritidsdepartement
kunde inrättas i vårt land,
förutsätter jag att det skulle ta hand om
de olika naturvärdena och avskilja dem
från den enskilda äganderätten. På så
sätt kunde vi få en vettig ordning.

I varje fall, herrar motionärer, fortsätt
icke med att försöka få in lagparagrafernas
djungel på detta område! Visa
respekt för människorna och deras
behov av fritid och rekreation, men visa
jämväl respekt för frihet under ansvar
och inte bara under paragrafer
och vaktbetjäning!

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag tror inte att jag under
den korta tid jag varit i riksdagen
har hört talas om att något utskott av
ren artighet gentemot några motionärer
formulerat sitt utlåtande på det ena eller
andra sättet. Herr Lundberg förutsatte
ju att så var fallet, att tredje lagutskottet
här skulle ha menat att man
ville avstyrka motionerna helt och hållet.
Utskottets utlåtande får nog tolkas
litet mera nyanserat. Om herr Lundberg
läser igenom det, finner han också
att man är fullt på det klara med att
det finns mycket allvarliga problem
just när det gäller allemansrätten.

Det är för övrigt inte bara utskottet
som är på det klara med den saken.
1954, alltså för sju år sedan, skrev dåvarande
chefredaktören för tidningen År -

112 Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Utredning ang. den s. k. allemansrätten

betet, vår nuvarande jordbruksminister,
en ledare där han tog upp just det allvarliga
läge allemansrätten hade råkat
i på grund av att den kommit att utnyttjas
i en omfattning och på ett sätt, som
man aldrig kunnat drömma om. Herr
Netzén talade där om precis samma sak
som motionärerna framhåller, att visserligen
den överväldigande delen av
friluftsfolket uppträder hyfsat ute i
markerna. Men, skriver herr Netzén,
»detta flertal måste nog snart börja ta
syndarna i upptuktelse, om inte allemansrätten
skall beskäras till den grad,
att vi blir lika illa ställda som folken
mångenstädes på kontinenten. Vår allemansrätt
är nämligen ganska unik, varför
det gäller att värna om den, främst
genom att visa oss vuxna förtroendet
att fritt få röra oss i markerna.»

Vad motionärerna vill är just att majoriteten
av friluftsfolket skall ha någonting
bakom ryggen när den vill ta
syndarna i upptuktelse. Nu är det så
mycket vaga bestämmelser när det gäller
allemansrätten, och det påpekar
även herr Netzén i sin artikel. »Man
äger t. ex. rätt att utan vidare tälta i
skogsmark (om det inte gäller stadigvarande)
men man bör ändå begära tillstånd
av markägaren. En gärd av artighet
som inte kostar på, men redan från
början bereder mark till bättre förståelse
parterna emellan.»

Om det inte gäller stadigvarande,
sade herr Netzén. Nu hör man, när allemansrätten
med en almanackas regelbundenhet
återkommer varje år i radio
eller pressen på vårkanten: Vad är stadigvarande
eller längre tid för tältning?
Är det en eller två nätter? Det har utbildats
något slags praxis: två nätter.
Men om man då försöker komma på en
sådan mera stadigvarande tältning och
säger att tillståndet att tälta gäller bara
två nätter, får man till svar: »Vad stöder
ni er på, var står det i lagen?»

En annan sak, som vållar ganska mycket
trassel, är begreppet tomtmark.
»Där är lagen mycket oklar», skrev

statsrådet Netzén, »och obefintligheten
av stängsel har ingen som helst juridisk
betydelse. Därför brukar man räkna
med att ägaren måste få vara ostörd
inom syn- och hörhåll från stugan. Med
det sista menas då naturligtvis inte
skrikhåll.» Men folk är nog ganska högljudda
ute i skogen. Det skulle vara
ganska bra att här, för att undvika tvister,
ha någonting bestämt att ta på. Därför
åberopar motionärerna den norska
friluftslagen, som stadgar 150 meter. Sedan
får marken se ut som den vill, det
får vara inom syn- eller hörhåll. Men
närmare än 150 meter får man inte gå.

Motionärerna och utskottet är fullkomligt
ense om att någon inskränkning
av allemansrätten icke bör ske.
Men det är just för att allemansrätten
skall behålla sitt värde som vi vill ha
den klarlagd, för att vi skall slippa dessa
ideliga tvister. Jag tror inte alls att
en lagstiftning behöver få karaktären
av en djungel i detta fall. Bara några
klara och tydliga bestämmelser hade
räckt fullkomligt i detta fall.

Nyttjanderätten till de enskilda vägarna,
som herr Lundberg huvudsakligen
uppehöll sig vid, faller inte under
allemansrätten, och därför har jag
ingen anledning att gå in på den saken
här.

Men det är en hel del andra saker
som vi inte kan komma ifrån. Förr i
tiden, när allemansrätten bara utnyttjades
av ett fåtal, var den inte något
problem ur vare sig naturskyddssynpunkt
eller ekonomisk synpunkt. Men
det kan inte hjälpas att nu, framför
allt för jordägare som råkat komma i
närheten av en stad och som har bra
badstrand, där marken utsättes för mycket
hård slitning, kommer allemansrättens
utnyttjande i nuvarande omfattning
att få också ekonomisk betydelse.
För de större jordägarna spelar
detta ingen roll, men för de små jordägarna
kan det vara av avgörande betydelse.
Yi får inte beträda odlad mark,
men vad är odlad mark? Ett kultur -

Onsdagen den 15

bete, en betesvall vid en strand, är obestridligen
odlad mark men brukar inte
betraktas som sådan ur allemansrättssynpunkt.
Det gör naturligtvis ingen
skada om en människa går där. Men
det är inte fråga om det. Här gäller
det att allemansrätten nu utnyttjas på
ett sätt som gör att det inte blir något
bete kvar på grund av slitage. Och inte
nog med det. Friluftsfolket — och framför
allt barnen — brukar också roa
sig med att jaga kreaturen, och vad
det har för effekt på mjölkmängden
vet alla jordbrukare. Därför är det
värdefullt både för friluftsfolket och
markägarna att det finns klara bestämmelser
om var man får gå och inte
får gå, så att man kan rätta sig efter
det.

Vi vill inte ha någon inskränkning i
allemansrätten. Men den får inte utvidgas
hur som helst under hänvisning
till att det inte finns någonting skrivet
om dessa saker. Vi vill bara ha
klarlagt hur det i dag är ställt med allemansrätten
och behålla den sadan för
framtiden. Jag är lika övertygad anhängare
av allemansrätten som herr
Lundberg. Jag kan tala om att jag är
lidelsefullt intresserad av botanik och
helst vill gå och botanisera fritt hur
som helst i markerna. Därför skulle jag
beklaga alla inskränkningar i allemansrätten
lika mycket som herr Lundberg.
Och det är synd att herr Lundberg
och jag inte kan enas om att allemansrätten
är av omistligt värde, att vi
skall göra allt för att inte mista den
utan i stället behålla den för framtiden.

Jag tror tyvärr inte mycket på upplysning
i det fallet. Det är nu sju år
sedan nuvarande jordbruksminister
Netzén skrev sin ledare, men det har
inte blivit ett dugg bättre sedan dess.
Snarare tvärtom. Ett tecken på det är,
att det till årets riksdag bar väckts två
motioner från olika håll i detta ärende.
Och om man lyssnar till radioprogrammet
»Vi som vet mest» och hör vad folk

november 1961 Nr 30 113

Utredning ang. den s. k. allemansrätten

i allmänhet kan i ämnet naturvetenskap,
så blir man beklämd. Människorna
är djupt okunniga när det gäller
biologiska frågor — i detta land som
ändå en gång i tiden har sett Linné
födas!

Jag tycker som sagt att upplysningen
snarast går i en riktning rakt motsatt
den önskvärda. Och om man skall förstå
hur man kan undvika att göra skada,
så måste man ju först känna till
hur livet ute i naturen fungerar, men
jag tycker som sagt inte att utvecklingen
går åt det hållet.

Jag vill betona att jag är fullt ense
med herr Lundberg, när han försvarar
allemansrätten. Därför tycker jag också
att herr Lundberg kan vara överens
med mig om att yrka bifall till tredje
lagutskottets förevarande utlåtande.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser allemansrätten
vara av omistligt värde, herr Wachtmeister,
inte för mig personligen, eftersom
jag har god tillgång till skog
och mark, men för människorna i allmänhet
här i landet.

Det är lätt att tala om allemansrättens
stora värde, när man äger sådana
markområden som herr Wachtmeister.
Många markägare har emellertid
lagt sig till med alltför stora områden,
och därför är det nödvändigt att övriga
medborgare får tillgång till de fritidsmarker
de behöver.

Herr Netzén har inte alltid lyckats
så bra när det gäller allemansrätten.
År 1950 röstade han med mig i lag om
gräns mot vatten- och fiskerättsfrågor.
Att vi inte lyckades kostade staten
mycket pengar. Riksdagen antog då en
lag om viss begränsning, och den kostade
staten bortåt 100 miljoner kronor.
Det sades då att den skulle kosta 3
miljoner. Det som skedde 1950 — och
det som nu är på gång — är för mig
något mycket avskräckande.

I lördags hade vi i en fullsatt salong
i Smedjebacken en debatt rörande frå -

114 Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Utredning ang. den s. k. allemansrätten

gan om alla dem som på grund av bolagens
åtgöranden hade blivit utestängda
från sina friluftsområden. Om herr
Wachtmeister hade varit med vid det
tillfället, skulle han ha kunnat ta syndarna,
d. v. s. bolagen, i upptuktelse.
Vi behöver inte ha några lagparagrafer
bakom oss för att ha kvar friheten
att ströva i våra marker. En lag verkar
hård nedåt men mjuk uppåt. Det
kan enligt lagen kosta 300 kronor att
stjäla två wienerbröd värda 60 öre.

Om man utestänger huvuddelen av
svenska folket från möjligheterna att
vistas ute i markerna, så protesterar jag.
Vi vill inte ha fler lagar som kan
vrängas till av de människor som tilllämpar
dem!

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag finner att herr
Lundberg bekräftar att vi är fullkomligt
eniga. Vi vill båda ha allemansrätten
kvar. Herr Lundbergs resonemang
om wienerbröden begrep jag inte riktigt,
men i övrigt sade han detsamma
som jag, nämligen att vi inte vill ha
någon inskränkning i allemansrätten.

♦

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Om herr Wachtmeister
och jag är eniga — och han vet precis
vad jag menar med allemansrätten —
så kan vi ta varandra i band. Och då
hoppas jag att herr Wachtmeister inte
motionerar mera om dessa saker framdeles.
Då skall vi försöka lösa detta
problem på ett vettigt sätt.

Eftersom herr Wachtmeister är ägare
av större marker än jag, hoppas jag
också att han möter människorna i Blekinge
och annorstädes med öppen famn
och ger dem möjlighet att njuta av de
stora, vackra och förnämliga domäner
han äger.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundbergs för -

hoppning är redan uppfylld. Min mark
är upplåten för vem som helst, och
herr Lundberg är hjärtligt välkommen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Wachtmeister säger
att han är överens med herr Lundberg
om att allemansrätten är av omistligt
värde, och det kan kanske vara
riktigt. Men vad är ni i övrigt överens
om? Ni är i alla händelser inte överens
om vad allemansrätten innebär —
det är ni djupt oense om efter vad jag
kan förstå. Det är därför vi från vårt
håll velat ha en utredning om allemansrätten
för att skapa klarhet, vad den
innebär. Det behövs en precisering över
huvud taget. Herr Lundberg säger att
han vet exakt vad allemansrätten innebär.
Jag måste då säga att jag är långt
ifrån på det klara med vad herr Lundberg
menar med allemansrätten. Men
låt oss tänka efter!

Bolagen — t. ex. Korsnäs, som herr
Lundberg har ett gott öga till — tolkar
allemansrätten på sitt sätt och herr
Lundberg tolkar den på ett annat sätt.
Vem har rätt i detta fall? Det skulle
med andra ord behövas en precisering
av vad allemansrätten innebär. Jag tror
att utvecklingen lett fram till att det
blir ofrånkomligt för samhället att försöka
åstadkomma en sådan precisering.

Att en precisering görs behöver visst
inte betyda en inskränkning i allmänhetens
rättigheter. Dessa kan tvärtom
behöva vidgas i många fall. Jag tänker
på förhållandena exempelvis i Stockholms
skärgård, där det överallt står
»Förbjuden landningsplats» och där
man ständigt möter stängsel — och där
den privata äganderätten kringgärdas
mycket mer än vad som över huvud
taget är skäligt.

Men jag tror inte på att herr Lundbergs
förslag om inrättande av ett fritidsdepartement,
löser problemet, ty
hittills har jag aldrig sett att upprättandet
av ett departement eller annan

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30 115

statlig inrättning lett till någon inskränkning
när det gäller att fabricera
lagar eller utfärda bestämmelser. Jag
tror inte att det är en framkomlig väg.
Däremot tror jag desto mer på upplysning
och fostran, men denna upplysning
och denna fostran måste så småningom
kompletteras med vissa preciseringar
om vad allemansrätten innebär.

Jag är dock nöjd med vad tredje lagutskottet
kommit till för slutsats. Utskottet
hänvisar till naturvårdsutredningen,
som sysslar med en del av de
problem som sammanhänger med allemansrätten.
Jag tycker det finns anledning
att vänta och se, till vilka slutsatser
utredningen kommer, och sedan får
vi väl eventuellt återkomma i ärendet.

Jag upprepar att det måste skapas
klarhet. Herr Lundberg är tvärsäker på
att han tolkar allemansrätten riktigt.
Vi vanliga dödliga, som inte är fullt så
tvärsäkra, frågar oss: Vad innebär

egentligen allemansrätten?

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Herr Lundberg efterlyste
vad utskottet menat med sitt utlåtande
— om det innebar ett yrkande
om avslag på motionerna eller om
man av artighet hade presterat denna
skrivning. Jag begärde ordet för att
söka förklara detta. Därefter har herrar
Wachtmeister och Lundberg tagit varandra
i hand — andligen åtminstone —
men herr Grebäck har konstaterat att
det finns en del reservationer att göra.
Därför vill jag ändå något redogöra
för hur utskottet sett på frågan.

Utskottet har uppmärksammat, vilket
framgår av utlåtandet, att det är
vissa besvärligheter förbundna med allemansrättens
utövning i våra dagar.
Mer och mer folk bosätter sig i tätorterna
och väller därifrån ut på landsbygden
under sin fritid, och en del kan
inte, som herr Lundberg framhöll, bruka
allemansrätten. En del av den juridiska
sakkunskap, som utskottet fått

Utredning ang. den s. k. allemansrätten

yttranden från eller vars tidigare uttalanden
utskottet studerat, har pekat
på svårigheten att lagstifta på detta område.
Lagberedningen hade frågan uppe
redan 1909. Nästa gång tog lagberedningen
upp frågan 1947, men avstod då
från att föreslå några åtgärder, och i
sitt nyligen framlagda förslag till jordabalk
har beredningen likaså helt avstått
från lagstiftning på området.

Hovrätten över Skåne och Blekinge
har också pekat på svårigheterna. Även
länsstyrelsen i Jönköpings län har avrått
från lagstiftning annat än på vissa
specialområden, som det här inte
finns anledning att ta upp.

Den sittande naturvårdsutredningen,
som är en expertutredning — den består
av en utredningsman jämte ett antal
experter — har i sitt yttrande till
utskottet sagt, att inom ramen för utredningens
direktiv faller några detaljer
i allemansrättens utövande, närmare
bestämt fyra: frågan om rätten till
tältning — camping som det kallas —,
frågan om rätten att parkera bil på annans
mark — vilket innebär intrång
när folk tar sig ned till badstränder
och annan mark, som kanske inte direkt
tar skada men där ändå allemansrättens
utövande hindras —, kommersiell
blomplockning — det är naturligtvis
utmanande för en jordägare om
folk går alldeles utanför hans trädgårdsstaket
och plockar blommor för
att sedan sälja dem på vägar eller torg
— och slutligen frågan om nedskräpning
i naturen.

Vad det sistnämnda spörsmålet beträffar
finns det för övrigt en särskild
utredning rörande omhändertagande av
bilskrot. De gällande reglerna för omhändertagande
av hittegods lär medföra
att polisen har svårigheter att kunna
skaffa bort enstaka bilvrak som
skräpar ned i naturen.

Det är dessa fyra punkter som naturvårdsutredningen
har sagt sig syssla
med. Utredningen har dessutom uppgivit
att den behandlar frågan om grus -

116 Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Utredning ang. den s. k. allemansrätten

åsarna, vilka i många trakter utgör en
omistlig del av naturen och därtill har
stor betydelse för tätorternas vattenförsörjning.
I detta arbete räknar man med
att man kan komma in på andra delar
av allemansrättens tillämpning.

Med utgångspunkt från detta har utskottet
resonerat så, att man beträffande
de fyra speciella punkterna får avvakta
vad naturvårdsutredningen kommer
fram till. Utskottet anser vidare
att problemen i övrigt rörande allemansrätten
för närvarande inte bör angripas
men utgår ifrån att frågan skall
hållas under uppsikt.

Jag skulle vilja avsluta detta anförande
med att säga att utskottets utlåtande
inte innebär ett avstyrkande av
motionsyrkandena och inte ett tillstyrkande
heller, då utskottet föreslår att
man till en sittande utredning skall
överlämna vissa delar av det som motionärerna
föreslagit. Alla talare i utskottet
har betonat, att allemansrätten
är en omistlig tillgång och detta har
också tagits med i utskottsutlåtandet.
På den punkten torde vi vara helt eniga
med herr Lundberg, som väl kan
känna sig tillfredsställd därmed.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 30.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara för herr
Grebäck läsa upp vad 1734 års lag,
byggningabalken, kapitel 16 § 1 säger:
»Lands allmänning må de nyttja, som
inom länet bygga och bo, och Härads
eller sockne allmänning de, som i Häradet
eller socknen äro. Der må de, som
ej hafva sådant på egna egor, njuta mulbete,
timmer, ved, gärdsel, löf, näfver,
torf, bast och annat, som der finnes,
till egen nödtorft, men ej något deraf
till annan upplåta eller sälja. Vill man
der hugga timmer, ved, gärdsel och stör;
gifve det först vid Tinget tillkänna, och
pröfve Rätten huru mycket han tarfvar,

sedan söke han lof dertill af Konungens
befallningshafvande, som i 14 Kap. sagdt
är. Nyttjar någon allmänning annorledes;
böte som i (10 Kap. 1 §) stadgat är.»

Herr Grebäck, får jag nu fråga: Detta
gällde som rättsprincip under hela storskiftet,
eller hur?

Hur förhåller det sig med tillämpningen
av allmänningsprinciperna i
dag? Vilka nyttjar allmänningen och
vilka anser att de äger den? Är det de
s. k. fattiga i socknen, såsom man skulle
ha uttryckt det på 1800-talet, eller är
det någon annan? Det är självklart att
Korsnäsbolaget och jag har olika uppfattning
om detta. Ty trots att vi har
statliga organ som skall se till att bolagen
inte lägger sig till med sådant som
de inte har rätt till, är det ändå så att
de får förvärva jordområden m. m. På
de orter där sådana jordförvärv görs,
blir allmänheten utestängd. Det är det,
herr Grebäck, som jag ville protestera
mot här. Jag vet att herr Grebäck själv
av ödets nyck i gången tid har drabbats
hårt och hänsynslöst ifråga om viss
äganderätt till jord. Men jag vill också
påpeka att — utskottet säger det självt
— allemansrätten dagligen utsatts för
attacker i olika sammanhang. Man går
mycket försiktigt till väga i början, men
sedan man bara fått en liten lagparagraf,
tar man det hela. På sidan 3 i utskottets
utlåtande sägs det nämligen
ifrån att markägaren i princip är oförhindrad
att omöjliggöra tillträde till sina
ägor genom exempelvis uppsättande
av oöverkomliga stängsel. Men det sägs
också att möjligheten att på laglig väg
kunna hävda allemansrätten är mycket
ringa. Enda sättet numera är att så att
säga trotsa förbudstavlorna. Men det
kan väl inte anses rimligt att vi skall
behöva gå tillbaka den vägen och att
alla tvister på detta område skall dragas
inför rätta och att juristerna skall
försöka tolka en lag, vilken de icke i
sin undervisning har fått ta del av, med
undantag av det lilla som omnämns i ett
kompendium.

Onsdagen den 15 november 1961

Nr 30 117

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Lundberg tolkar
tydligen allemansrätten enligt 1734 års
lag. Jag vet inte enligt vilken lag som
bolagen tolkar den, men ett hr klart,
nämligen att vi inte är överens i fråga
om vilken som har rätt. Herr Lundberg
är tvärsäker på att han har rätt och
han åberopar 1734 års lag, som han anser
sig kunna förstå och tolka riktigare
än juristerna. Jag skulle dock i detta
fall vilja förlita mig på juristerna och
be dem tala om, huruvida det är 1734
års lag som skall tillämpas eller om det
finns något annat att tolka. På många
punkter är herr Lundberg och jag överens.
Jag tycker också att bolagen i
många fall far för hårt fram, men jag
skulle vilja ha klarhet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Grebäck, att eftersom han har tagit
till orda i denna fråga, bör han veta att
tolkning av 1734 års lag i fråga om allemansrätten
gällde långt in på 1900-talet.
Det trodde jag att han visste.

När ett bolag gör anspråk på en sjö,
sätter det bara upp en skylt som förbjuder
bönder och andra jordägare att fiska.
När sedan en utredning visar att
bolaget har fel, så erkänner det detta.
Då har man i alla fall tagit bort fiskerätten
under kanske ett år, och ingen
ersättning utgår till dem som mist den.
Bolaget har tillgång till jurister som
vanligt folk inte har råd med och kan
därför krångla till det hela. Många
mindre jordbrukare i exempelvis Hållnäs
har minsann fått känna av denna
framfart.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda i denna debatt, eftersom utskottsutlåtandet
är enhälligt. Men det
verkar som om herr Lundberg brukar
mera våld än nöden kräver. Utskottet
har ju klart sagt ifrån att det inte vill
ha någon utredning om lagstiftning bo -

utredning ang. den s. k. allemansrätten

träffande allemansrätten. Har någon företrädare
för utskottet givit herr Lundberg
en annan uppfattning så är det
tråkigt. I utskottsutlåtandet framhålles

— och det har herr Lundberg vidimerat
—- att vi nu har sådana bestämmelser
att svårigheterna att avgöra vad en
människa har rätt att göra i naturen
inte behöver vara så stora. Strafflagen
finnes ju här att tillgripa.

Jag håller med herr Lundberg om att
det inte är så roligt att få allemansrätten
beskuren. Vår natur är vidsträckt
och god att vara i. Den skall inte bara
ses »från ovan», utan människorna bör
kunna njuta av den. Vi har gudskelov i
vårt land så stora landamären att vi bör
ha råd till det. Invasionen av människor
i naturen på grund av den ökade
fritiden har emellertid gjort att det uppstått
vissa besvärligheter. Från detta
konstaterande och till att ideligen yrka
på ytterligare beskäranden av människornas
rätt att vistas i naturen är
steget långt.

Vi måste tro på möjligheten att genom
uppfostran lära människor att umgåes
med naturen på ett rätt sätt. Vi kan
ge naturvårdarna en eloge för allt det
arbetet de utför, och naturvården skall
byggas ut. Att det finns personer som
bryter grenar, som vandaliserar och
som plockar blommor i stora fång -—
vilka visserligen kan vara till glädje för
någon människa i en trång stadsvåning

— det vet vi, och sådant bör beivras.
Men utskottet har inte velat tillstyrka
motionärernas begäran om en särskild
utredning för att kanske få ett lagsystem
liknande det som Norge har. I sitt enhälliga
utlåtande hemställer utskottet
endast att motionerna och utlåtandet
skall överlämnas till 1960 års naturvårdsutredning.
Utskottets avsikt är inte
att människornas möjligheter att vistas
i naturen ytterligare skall beskäras.

Vi behöver personer sådana som herr
Lundberg, som värnar om människornas
rätt att vara i naturen, lika väl som
vi behöver naturvårdare som försöker

118 Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

Interpellation ang. normer för lärlingsprov

tala om för folk som inte har så stor
respekt för naturen, att det inte går an
att bara ge sig iväg ut med en transistorradio
och med glasburkar och andra
burkar av alla slag som man slänger
omkring ute i gröngräset. Både kommuner
och andra instanser har gjort
och gör mycket för att skapa friluftsreservat
åt dem som inte är markägare.
Detta är något som vi bör fortsätta med.

Utskottet är som sagt enigt om att
ingen annan åtgärd bör vidtas än att
motionerna och utlåtandet överlämnas
till 1960 års naturvårdsutredning. I utlåtandet
har vi klart sagt ifrån, att vi
inte är vänner av någon särlagstiftning
på detta område.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 23

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att kammarens plenum
onsdagen den 22 november tar sin
början kl. 14.00.

§ 24

Interpellation ang. normer för lärlingsprov Ordet

lämnades på begäran till

Herr TURESSON (h), som yttrade:

Herr talman! Den svenska yrkesskolan
börjar bli väl utbyggd och bereder
stora grupper av vår ungdom en i
de flesta fall lämpligt avpassad utbildning.
Livaktigheten har särskilt under
senare år varit mycket stor och kanske
just därför finns en och annan skönhetsfläck.
En sådan är enligt min mening
frånvaron av så kallade lärlingsprov.

För närvarande tycks man inom yrkesskolorna
på grund av att sådana
prov saknas många gånger arbeta efter
den principen, att undervisningen
i varje fack bedrives i så stor utsträckning
och så djupgående, som man rim -

ligen hinner med inom ett-, två- eller
treårig utbildningsform. Mera allmängiltiga
normer härvidlag saknas dock.
Huvudvikten kan i till exempel metallarbete
läggas på en viss detalj, exempelvis
svarvning, eller på en annan detalj
såsom bänkarbete. Ofta tycks sådana
faktorer som lärarens intresseområde,
elevernas antal eller tillgänglig
maskinuppsättning få vara avgörande
för kursernas uppläggning och inriktning.
I detta sammanhang bör emellertid
också framhållas, att detta även ger
möjlighet till anpassning till lokala förhållanden
och önskemål inom industri
och näringsliv, vilket naturligtvis i viss
grad är en styrka inom det svenska yrkesskolväsendet.
Men inom varje fack
finns grundläggande moment, som är
likartade, och beträffande dem kan och
bör vissa normer ställas upp och följas.

Systemet med så kallade lärlingsprov
tillämpas i andra länder med kvalificerad
yrkesutbildning. Arbetsmarknadens
yrkesråd, samarbetsorgan mellan
SAF och LO, har i tidskriften Yrke och
utbildning publicerat uppgifter om sådana
prov i Holland. Vissa branschsammanslutningar
i vårt land har enligt
uppgift också kommittéer, som arbetar
med att försöka dra upp riktlinjer
för dylika prov.

Frågan är emellertid av sådan vikt
och storleksordning, att den bör bli
föremål för en hela fältet omfattande
utredning. Denna bör ske i statlig regi
för att erhålla tillräckliga resurser
och önskvärd auktoritet. Yrkesskolan
skulle därigenom vinna ökat anseende.
Elever och blivande arbetsgivare skulle
också kunna känna ökad trygghet, om
de visste att det —- så långt möjligt är
— skapats garantier för att yrkesskolutbildningen
liksom till exempel studentexamen
resulterar i vissa minimikunskaper.

Det vore såväl för den svenska yrkesskolan
och dess elever som för näringslivet
gagneligt, om här antydda

Onsdagen den 15 november 1901

Nr 30 119

Interpellation ang. avhjälpande av läkarbristen

frågeställningar underkastades en allsidig
utredning i syfte att för yrkesskoleutbildningens
olika grenar — såsom
skett inom andra skolformer —
precisera målsättningen samt att nå
fram till förslag till regler för normerande
prov.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att en utredning angående
målsättningen för yrkesskoleutbildningens
olika grenar, syftande till förslag
till normer för lärlingsprov, kommer
till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. avhjälpande av läkarbristen Ordet

lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Bristen på läkare är ett
synnerligen allvarligt problem för hälso-
och sjukvården i vårt land. I vissa
fall har lasarettsavdelningar fått stängas
i följd av brist på läkare och vårdpersonal.

Situationen i fråga om tillgången på
och behovet av läkare har klargjorts
av läkarprognosutredningen. Den utbyggnad
av hälsosjukvården, som måste
anses nödvändig, kommer i framtiden
att kräva ett ytterligare starkt ökat
antal läkare. Det står klart att utbildningskapaciteten
på ifrågavarande område
måste ökas till det högsta möjliga
och att man därutöver så långt möjligt
måste söka få utländska läkare,
främst från våra nordiska grannländer,
intresserade av att taga tjänster i vårt
land. Det är angeläget att statsmakterna
noggrant följer utvecklingen på läkarområdet.

Ett exempel på dessa svårigheter utgör
lasarettet i Flen. Där är fyra lä -

kartjänster inrättade. För närvarande
är emellertid endast två av dessa tjänster
besatta. Två andre underläkartjänste
är vakanta utan vikarier. Vikarier kan
ej erhållas före den 1 december. Försök
har gjorts att få läkare till dessa
tjänster, bl. a. genom förfrågningar hos
läkarförmedlingarna i såväl Sverige som
Norge och Danmark.

Flens lasarett har under hösten varit
och är alltjämt fullbelagt. Antalet
besök å mottagningsavdelningen är också
mycket stort, vissa dagar cirka 100.
Då sålunda två läkare har att svara
för de uppgifter, som avsetts för fyra
läkare, faller på dem en oerhört hård
arbetsbörda. Det finns under sådana
förhållanden inte möjligheter att lämna
den vård som avsetts. Det finns över
huvud taget inte längre möjligheter att
ta emot alla vårdbeliövande patienter.

Det torde kunna sägas, att svårigheterna
vid Flenslasarettet har visst samband
med den strid som förevarit i
frågan om lasarettets omändring. Det
torde inte kunna bestridas, att så är
fallet. Men svårigheterna skulle givetvis
inte ha blivit akuta, om det inte varit
brist på läkare i vårt land. Dessa förhållanden
har vållat stor oro hos befolkningen
inom Flens lasaretts upptagningsområde.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet ställa följande
fråga:

Anser statsrådet möjlighet föreligga
att genom medicinalstyrelsens medverkan
avhjälpa sådan akut läkarbrist, som
omnämnts i interpellationen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner: i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 180, angående översyn av ri -

120 Nr 30

Onsdagen den 15 november 1961

kets indelning i borgerliga primärkommuner,
motionerna:

nr 853, av herr Nelander, och
nr 854, av herr Nyberg m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 188, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., motionerna: nr

855, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Larsson i Norderön, samt

nr 856, av herr Johansson i öckerö
in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.27.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STIILM 61

108073