Fredagen den 10 mars Sid (Riksdagens protokoll 1961:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

FÖRSTA KAMMAREN

1961

10—15 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 10 mars Sid.

Svar på interpellation av herr öhman ang. viss förutsättning för

militärmanövern i Värmland den 3—9 mars ................ 4

Interpellationer:

av herr Siegbahn ang. receptbeläggningen av vissa läkemedel,

m. .................................................... ®

av herr Hedblom ang. verksamheten vid Stockholm University
Institute för English-Speaking Students.................... 10

Onsdagen den 15 mars

Om uppskov med beslut över vilande grundlagsändringsförslag

angående talmännens rösträtt ..............................

Om ändring i § 27 riksdagsordningen ..................

Viss ändring av bestämmelserna angående traktamentsersättning

för riksdagsledamöter ......................................

Anslag under elfte huvudtiteln:

Om personalförstärkning vid statens rättskemiska laboratoriums

rättsserologiska sektion ..................................

Viss utvidgning av ungdomstandvården, m. m.................

Om ändrade grunder för lån till anordnande av allmänna samlingslokaler
..............................................

Ny ölförsäljningsförordning, m. ..............................

Försäljning av obeskattade varor på tullflygplats................

Förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning
vid taxering för inkomst........................

Om åtgärder för att skapa en statlig svensk petrokemisk industri
Om ökat samhällsinflytande över naturtillgångar och produktionsmedel,
m. in...............................................

En allsidig utredning rörande låglönegrupperna, m. m...........

Åtgärder till främjande av bostadssparandet ....................

Föreskrift för villkorligt dömd att gottgöra skada ..............

De allmänna barnbidragen, m. ..............................

Rätt för kommun att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpningsplats
och destruktionsanläggning ...............

Statlig kreditgaranti för anordnande av auktionslokaler för trädgårdsprodukter,
m. ......................................

33
35

45
47
50

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdntron don 15 mars

Konstitutionsutskottets memorial nr 6, ang. uppskov med beslut
över vilande förslag till upphävande av 31 § regeringsformen 14

_ utlåtande nr 7, ang. uppskov med beslut över vilande förslag

om ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen .............. 14

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, om utredning rörande riksdagens
medverkan vid förhandlingar mellan staten och intresseorganisationerna
........................................ 22

— nr 9, om ändring av 27 § riksdagsordningen ................ 22

nr 10, om viss ändring av traktamentsbestämmelserna i stadgan

om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande ...... 25

— nr 11, ang. rese- och traktamentsersättning till suppleant för

ledamot av kommunalnämnd .............................. 26

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet) .............................. 26

— nr 37, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet____ 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. ny ölförsäljningsför ordning,

m. m............................................. 33

— nr 11, ang. försäljning av obeskattade varor på tullflygplats .. 35

nr 16, ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän
öppen resultatutjämning vid taxering för inkomst ...... 39

— nr 25, ang. anstånd med inbetalning av skatt .............. 44

Bankoutskottets utlåtande nr 4, om åtgärder för att skapa en statlig
svensk petrokemisk industri .......................... 44

— nr 5, om ökat samhällsinflytande över naturtillgångar och produktionsmedel,
m. m..................................... 45

—• nr 6, ang. ett permanent samarbetsorgan för nyetablering av
industriföretag .......................................... 47

— nr 7, ang. granskning av riksbankens och riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning .................................. 47

— nr 8, om en allsidig utredning rörande låglönegrupperna, m. m. 47

— nr 9, om utvidgad rådgivnings- och konsulentverksamhet för

hantverk och småindustri i bokförings- och skattefrågor ____ 50

— memorial nr 10, ang. överförande till riksdagsbiblioteket av

huvudmannaskapet för registret till riksdagstrycket ........ 50

— utlåtande nr 11, ang. åtgärder till främjande av bostadssparandet 50

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. fortsatt giltighet av lagen

med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus 52

— nr 15, ang. upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst
.................................................... 52

— nr 16, om översyn av föräldrabalkens bestämmelser om förordnande
av barnavårdsman .................................. 52

•— nr 17, ang. ändring i skattestrafflagen ...................... 52

— nr 18, om föreskrift för villkorligt dömd att gottgöra skada .. 53

Andra lagutskottets utlåtande nr 10, ang. de allmänna barnbidragen,
m. m................................................. 54

— nr 13, ang. rätt för kommun att uttaga avgifter för finansiering

av allmän avstjälpningsplats och destruktionsanläggning...... 56

— nr 16, ang. en gemensam trafiknykterhetslag för samtliga trafikområden
.............................................. 04

nr 17, om ändrad lydelse av 1 § förordningen angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet .......................... 64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. viss ändring av lagen
om fiskevårdsområden .................................... 54

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. försäljning av vissa kro noegendomar,

m. m....................................... 04

nr 10, ang. statlig kreditgaranti för anordnande av auktionslokaler
för trädgårdsprodukter, m. m......................... 04

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, om stimulerande av
förslagsverksamheten inom den allmänna civilförvaltningen .. 70

Fredagen den 10 mars 1961

Nr 10

Fredagen den 10 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1961 den 8 mars sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades över
följande proposition:

Hen, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av någon
bland högsta domstolens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens slut,
sedan voteringssedlarna öppnats, rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 41,

i följd varav nämnden ansett högsta
domstolens samtliga ledamöter böra vid
deras ämbeten bibehållas.

O. Malmbora K. G. Ewerlöf

Gustaf Svensson Georg Dranting

År 1961 den 8 mars sammanträdde
den nämnd, som äger att döma, huruvida
regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, varvid röstades över
följande proposition:

Den, som vilt, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna

sätt skall anställas till uteslutande av någon
bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens slut,
sedan voteringssedlarna öppnats, rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 43,

i följd varav nämnden ansett regeringsrättens
samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

O. Malmborg K. G. Ewerlöf

Gustaf Svensson Georg Branting

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att de nu upplästa
protokollen skulle läggas till handlingarna
ävensom att innehållet av protokollen
skulle delgivas riksdagens kanslideputerade
med anmodan att låta i ämnet
uppsätta och till kamrarna avgiva förslag
till den skrivelse, som borde till
Konungen avlåtas.

Vidare upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av närslutet läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om sjukledighet
från riksdagsgöromålen under
tiden den 10—den 30 mars 1961.

Bertil Mogård

Härmed får jag intyga, att f. kyrkoherden,
riksdagsmannen J. A. Bertil Mogärd,
Maltesliolmsvägen 180, Vällingby,
på grund av sjukdom är förhindrad utöva
riksdagsmannauppdraget under ti -

Nr 10

Fredagen den 10 mars 1961

Ang. viss förutsättning för militärmanövern i Värmland den 3_9 mars

den den 10 mars—den 30 mars 1961.
Intygas på heder och samvete.

Vällingby den 7 mars 1961

Curt Widman
leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde; nr

83, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

84, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

85, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

86, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1961/62 av underskottet för
luftfartsfonden; och

nr 87, i anledning av väckta motioner
om utflyttning av försvarets fabriksstyrelse
från stockholmsområdet till Eskilstuna.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 88, till Konungen i anledning av
väckt motion om viss ändring i kollektkungörelsen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 89, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition nr 32 med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Ang. viss förutsättning för militärmanövern
i Värmland den 3—9 mars

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr öhmans
interpellation angående viss förutsättning
för militärmanövern i Värmland
den 3—9 mars, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Öhman frågat mig, om vinterns
stora militärmanöver i Värmland kommer
att genomföras under den förutsättningen
att svenska truppförband utrustas med
atomvapen.

Det är allmänt känt, att det i vår omvärld
finns kärnladdningar av olika slag
och för skilda uppgifter, t. ex. för taktiska
uppgifter i markstrid. Vi måste därför
utgå från att kärnladdningar kan
komma till användning mot oss bland annat
i ett sådant sammanhang, om vårt
land skulle angripas. Det är med hänsyn
härtill nödvändigt, att svenskt befäl och
svensk trupp erhåller utbildning rörande
skydd mot dylika stridsmedel. Vi måste
lära oss det taktiska uppträdande, som
framtvingas av att en angripare kan sätta
in kärnladdningar i en markstrid. För
att all personal skall erhålla likvärdig utbildning,
förutsattes därför i övningar,
där två styrkor deltar, att de växelvis utsättes
för bekämpning med kärnladdningar.
Nu angiven förutsättning har tillämpats
vid bland annat fjolårets stora övningar
och den kommer att gälla även
framgent. Som svar på den av herr öhman
ställda frågan, om vinterns militärmanövrer
genomföres under den förutsättningen
att svenska truppförband utrustas med
atomvapen, kan jag svara nej.

Fredagen den 10 mars 1961

Nr 10

Ang. viss förutsättning för militärmanövern i Värmland den 3—9 mars

Med detta, herr talman, har jag besvarat
den av herr öhman ställda frågan.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för det svar jag fått på min fråga.
Jag måste emellertid säga att jag inte
finner svaret tillfredsställande.

Statsrådet framhåller som nödvändigt
att svenskt befäl och svensk trupp erhåller
utbildning rörande skydd mot kärnvapen.
Härför fordras, uttalas det i svaret,
att då två styrkor deltar, dessa växelvis
utsättes för bekämpning med kärnvapenladdningar.
Statsrådet förnekar
emellertid att vinterns militärmanövrer
genomföres under den förutsättningen att
svenska truppförband utrustas med atomvapen.

Jag vill då erinra om att i Värmlands
Folkblad, som ansluter sig till regeringspartiet,
den 17 februari kunde läsas följande:
»Det fridfulla Loka brunn blir
den 3—9 mars bas för största vinterkriget
i Sverige i år. Närmare 6 000 man —
3 000 på A-sidan — slåss under förutsättning
att båda parter har atomvapen.»

Några dagar tidigare hade chefen för
krigshögskolan i anslutning till de militära
stabsövningarna i Månkarbo offentligt
förklarat: »Man förutsätter givetvis
att fienden har kärnvapenutrustning men
att även försvararna har sådan.»

Försvarsministern förklarade med anledning
härav i ett tidningsuttalande att
han endast givit stöd åt sådana övningar
som är avsedda att utveckla skydd mot
verkan av atomvapen. Statsrådet förklarade
dessutom att han skulle ta kontakt
med chefen för krigshögskolan och kontrollera
riktigheten av de uppgifter som
stått i pressen. Det vore önskvärt att
statsrådet i samband med denna debatt
ville upplysa allmänheten om resultatet
av den kontroll som utlovats. Genomfördes
stabsövningarna i Månkarbå under
förutsättning att även försvararna var
utrustade med kärnvapen?

När nu statsrådet förnekar att förutsättningarna
för vinterns militärövningar
är att både den försvarande och den an -

fallande sidan har kärnvapen, måste jag
citera Sydsvenska Dagbladet, som skildrar
kriget i Halland: »Vid 5-tiden på eftermiddagen
fälldes en atombomb modell
’ägg’ från B-sidan innanför A-sidans linjer.
Det blev som väntat stort manfall
bland den anfallande fienden men inte
värre än att denna dock kunde ta sig
över» — det gällde övergång av Nissan.

Skribenten blir småningom allt mer lyrisk
i sin skildring av atomkriget: »Flygets
insats blev under måndagen minimal
på grund av att en tät dimma så gott
som hela dagen låg över slagfältet men
frampå eftermiddagen tittade vårsolen
fram över det s. k. vinterkriget och atombombens
eldsflamma tävlade i sitt sken
mot den dalande bleka solskivan allt under
det bombens svamp steg mot skyn
och strödde sitt dödande gift över den anfallande
fienden.»

Försvarssidan, d. v. s. den svenska sidan,
har alltså atombomber till förfogande
och använder dem mot den anfallande
sidan. Hur kan då statsrådet förneka
att förutsättningen för manövrerna
är att svenska truppförband utrustas med
atomvapen?

Vad som här kommit fram visar enligt
min mening hur berättigad min fråga
var. Talet om att övningarna endast går
ut på att träna skyddsåtgärder tjänar tydligen
endast syftet att dölja vad militära
myndigheter i verkligheten sysslar med,
nämligen förberedelser för atomvapnens
införande i vår försvarsmakt.

Även försvarets forskningsanstalt påstår
sig endast bedriva skyddsforskning,
men i verkligheten pågår jämsides med
skyddsforskningen grundforskning, som
öppnar vägen för en ganska omedelbar
konstruktion av atomvapen.

Jag måste dra den slutsatsen att planerna
tydligen går ut på att både atombomb
och manskap skall vara förberedda,
tills riksdagen 1963 tar avgörande
ställning till hela denna allvarliga fråga.
Det är därför enligt min mening, herr
talman, nu viktigare än någonsin att
folkopinionen mot kärnvapnen förstärkes
och hindrar att de hittills mörklagda planerna
blir förverkligade.

Nr 10

Fredagen den 10 mars 1961

Ang. viss förutsättning för militärmanövern i Värmland den 3—9 mars

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror att herr öhman
gör det misstaget att han när det gäller
våra övningar försöker att identifiera
styrkorna A och B med någon nation,
t. ex. med vår egen. Det kan man ju göra
i skildringar i tidningspressen. Om vi i
verkligheten har en manöver med låt oss
säga 40 000 man — som vi hade i höstas
och som jag själv följde mycket noga
— och delar upp den stora truppen i två
delar — A och B — och har övningar så
realistiska som möjligt, kan det väl inte
vara oriktigt, om man vill utbilda de inkallade
beredskapsmännen, att man låter
båda sidorna försöka lära sig att undvika
de svåraste effekterna av fällda
atombomber genom spridning och på annat
sätt. Jag har accepterat detta, och jag
kan inte se hur vi skulle kunna lära vår
trupp att skydda sig mot atomvapen, om
man inte medgav denna användning växelvis
av atomvapen i övningssyfte.

Den andra saken, som herr öhman
tar upp, sammanhänger med ett uttalande
som chefen för krigshögskolan gjorde
för någon månad sedan — ett uttalande
som närmast tydde på att vi utbildade
officerarna att lära sig att använda en
svensk kärnladdning. Jag undersökte, sedan
jag fick min uppmärksamhet fäst vid
detta uttalande, vad det var fråga om,
och man kan inte klandra chefen för
krigshögskolan av den anledningen att
det vid den tidpunkten faktiskt inte fanns
några som helst klara direktiv i denna
fråga. Ansvaret för detta faller helt på
mig. Det hade aldrig aktualiserats för mig
att det fanns något behov av sådana direktiv,
men när jag fick min uppmärksamhet
riktad på saken genom tidningspressen
tog jag upp den, och den oklarhet
som då fanns är nu undanröjd.

Men därifrån till att förbjuda den användning
i övningssyfte av atombomb
som har pågått i flera år, nämligen på
det sättet att man låter de båda deltagande
övningsstyrkorna, både A-styrkan
och B-styrkan, bli utsatta för sådana anfall,
är det långt — jag kan inte se att
man kan undvika sådana övningar. Vill
vi utbilda vår trupp att skydda sig, måste
vi förfara på det sättet.

Sedan vill jag gärna passa på tillfället
att understryka att när chefen för den
avdelning på forskningsanstalten som
sysslar med skyddsforskning gör klara
uttalanden i pressen att det bara bedrivs
skyddsforskning, kan jag garantera att
han talar sanning. Detta står under regeringens
direkta kontroll, och vi följer
mycket noggrant de beslut i denna fråga,
som är fattade i riksdagen.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag har verkligen svårt
att förstå varför man skall träna försvararna
i en strid med atomvapen mot en
tänkt fiende. Man kan väl inte träna upp
sin förmåga att skydda sig mot en atombomb
genom att använda den emot en
tänkt anfallande styrka.

Herr statsrådet säger att det som skedde
i Månkarbo berodde på bristande direktiv.
Där förutsatte man att båda sidor
skulle vara utrustade med atomvapen.
Men nu har direktiven kommit, säger
statsrådet. Då frågar jag: Är det inte
detsamma som sker i militärmanövrerna,
där också bägge sidor enligt herr statsrådets
svar skall vara utrustade med
atomvapen?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Nej, skillnaden är den, herr öhman, att
tidningsuppgifterna gällde frågan om vi
skulle utnyttja ett svenskt atomvapen.
Här är det inte fråga om den saken, här
är det bara fråga om tänkta anfall. Förstår
inte herr öhman hur farligt det vore
att vid manövrerna identifiera någondera
sidan som Sverige eller något annat
land?

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag har ju redan läst upp
ett citat av chefen för krigshögskolan där
han säger, att man givetvis förutsätter att
fienden har kärnvapenutrustning men
även att försvararna har sådan. Och det
är ju det som sker vid manövrerna, exakt
detsamma!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 10

Fredagen den

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
63, med förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 65,
angående fortsatt disposition av visst
äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 563.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

49, angående fortsatt stöd åt linoch
hamphanteringen, m. m.;

nr 59, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1961/
62;

nr 60, angående anslag för budgetåret
1961/62 till studiehjälpsnämnden;

nr 61, med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr
431) om allmänna vägar, m. m.;

nr 62, med förslag till lag om handräckning
vid taxeringsrevision; och
nr 64, angående anslag för budgetåret
1961/62 till provinsialläkarväsendet.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets memorial och
utlåtanden:

nr 6, angående uppskov med beslut
över vilande förslag till upphävande av
31 § regeringsformen;

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående uppskov med beslut över vilande
förslag om ändrad lydelse av 51 §
riksdagsordningen;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande riksdagens medverkan
vid förhandlingar mellan staten
och intresseorganisationerna;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ändring av 27 § riksdagsordningen;

nr 10, i anledning av väckt motion
om viss ändring av traktamentsbestämmelserna
i stadgan om ersättning för

10 mars 1961

riksdagsmannauppdragets fullgörande;
samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående rese- och traktamentsersättning
till suppleant för ledamot av kommunalnämnd; statsutskottets

utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny ölförsäljningsförordning,
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats jämte i ämnet väckta motioner; nr

16, i anledning av väckta motioner
angående förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning
vid taxering för inkomst; samt
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående anstånd med inbetalning av
skatt;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

4, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att skapa en statlig
svensk petrokemisk industri;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om ökat samhällsinflytande över naturtillgångar
och produktionsmedel, m. m.;

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående ett permanent samarbetsorgan
för nyetablering av industriföretag;

nr 7, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

8 Nr 10 Fredagen den

Interpellation ang. receptbeläggningen av
nr 8, i anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning rörande låglönegrupperna
m. m.;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om utvidgad rådgivnings- och konsulentverksamhet
för hantverk och småindustri
i bokförings- och skattefrågor;

nr 10, angående överförande till riksdagsbiblioteket
av huvudmannaskapet
för registret till riksdagstrycket; samt
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till främjande av bostadssparandet; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus; nr

15, i anledning av väckta motioner
angående upplåtande av kyrka för annat
ändamål än gudstjänst;

nr 16, i anledning av väckt motion
om översyn av föräldrabalkens bestämmelser
om förordnande av barnavårdsman; nr

17, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i skattestrafflagen den 11
juni 1943 (nr 313), dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
om föreskrift för villkorligt dömd att
gottgöra skada;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående de allmänna barnbidragen,
m. m.;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående rätt för kommun att uttaga avgifter
för finansiering av allmän avstjälpningsplats
och destruktionsanläggning; nr

16, i anledning av väckt motion
angående en gemensam trafiknykterhetslag
för samtliga trafikområden; samt
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bi -

10 mars 1961

vissa läkemedel, m. m.
drag från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av
kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet; tredje

lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till viss ändring av lagen
om fiskevårdsområden;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar, m. m.; samt
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för anordnande av auktionslokaler
för trädgårdsprodukter, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om stimulerande av förslagsverksamheten
inom den allmänna civilförvaltningen.

Interpellation ang. receptbeläggningen
av vissa läkemedel, m. m.

Herr SIEGBAHN (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! För någon tid sedan meddelade
medicinalstyrelsen, att alla läkemedel
innehållande fenacetin lagts under
recepttvång. Detta innebär bl. a. att flertalet
av de vanliga huvudvärkspulvren
och smärtstillande medlen inte längre
fritt kan köpas på apotek.

Beslutet har bland allmänheten väckt
kritik och riktat uppmärksamheten på
hela frågan om läkemedelsförsäljningen.

Ur den enskildes synpunkt kan det ytligt
sett möjligen te sig fördelaktigt om
ett läkemedel sätts på recept. Sedan ett
sådant erhållits får han ju 50 % rabatt på
den del av priset som ligger över 3 kronor.
Mot detta måste emellertid sättas
väsentliga nackdelar. Han tvingas för
varje sådant inköp söka läkare. I den
män han är personligen någorlunda känd
av en sådan respektive om det rör sig
om ett relativt ofarligt läkemedel, är det
möjligt att ifrågavarande läkare accep -

Fredagen den 10 mars 1961

Nr 10

Interpellation ang. receptbeläggningen av vissa läkemedel, m. m.

terar att redan efter en telefonpåringning
från den sjuke telefonera in receptet
till ett apotek. Apoteket debiterar vid
utlämnandet läkarens arvode, vilket vanligen
uppgår till 3 kronor, men drar
samtidigt av rabatten. Om det rör sig om
ett läkemedel, som kostar t. ex. 4 kronor
får därför patienten betala kronor 6: 50,
d. v. s. 60 % mera än om han direkt
kunnat köpa artikeln på apoteket. För
den händelse han anser saken värd detta
kan han dock vända sig till sjukkassan
och få tillbaka 75 % av läkararvodet,
varvid hans kostnader för läkemedlet
stannar vid kronor 4: 25.

I alla andra än de här nämnda fallen
måste emellertid läkaren först undersöka
patienten innan han skriver ut ett recept.
Härvid uppkommer ett läkararvode
på omkring 25 kronor, eller om det gäller
hembesök minst det dubbla beloppet.
Inom vissa gränser får emellertid den
sjuke även här ersättning av sjukkassan
med 75 %. Under alla förhållanden fördyras
emellertid läkemedlet väsentligt,
ofta med åtskilliga hundra procent.

Utöver dessa kostnader i reda pengar
för den enskilde måste man självfallet
även räkna med allt det besvär och de
indirekta kostnader han åsamkas genom
läkar- och sjukkassebesök.

För samhället som helhet tillkommer
den extra belastning som uppstår för läkarna
och vilken betalas av den enskilde
och det allmänna tillsammans. Läkemedelsförbrukningen
har visat en mycket
kraftig ökning under senare år. Försäljningen
beräknas 1939 ha uppgått till omkring
60 miljoner kronor och hade 1957
stigit till 320 miljoner kronor. När läkemedelsreformen
genomfördes 1954 uppskattades
statens kostnader för subventioner
till 35—40 miljoner kronor årligen.
I dag uppgår de till omkring 90 miljoner
kronor.

Denna utveckling är säkerligen inte
utan positiva sidor. Det har under de senaste
åren tillkommit en hel del läkemedel,
som blivit av utomordentligt stort
värde för sjukvården såsom antibiotika
men vilka ställer sig förhållandevis dyra.
Även en kvantitativ ökning av läkemedelskonsumtionen
kan väsentligen antas

motsvara en förbättrad vård av de sjuka,
men den stora kostnadsökningen sammanhänger
även i betydande utsträckning
med utvidgningen av recepttvånget.

Kontrollen av läkemedel åvilar medicinalstyrelsen.
Denna är av två olika slag
eller kanske rättare sagt baserar sig på
två olika bemyndiganden. Det första, som
utgör den traditionella grunden för medicinalstyrelsens
verksamhet på detta
område, omfattar olika gifter enligt giftstadgan.
Utgångspunkten här är att sådana
läkemedel som innehåller gifter,
vilka kan medföra dödlig fara för den
mänskliga organismen, skall få köpas endast
mot recept. För något tiotal år sedan
erhöll medicinalstyrelsen emellertid
även bemyndigande att lägga andra läkemedel
under recepttvång. I sådana fall
skall emellertid den vidtagna åtgärden
anmälas till inrikesdepartementet, vilket
kanske visar den tveksamhet man inom
regeringen hyste inför denna utvidgning
av läkemedelskontrollen. Vad som aktualiserade
frågan synes ha varit tillkomsten
av antibiotika. En även ganska flitig användning
av sådana betraktades väl inte
som i och för sig farlig för människokroppen,
men man var orolig för den
resistens, som olika mikroorganismer
kunde förvärva mot dessa läkemedel vid
onödigt begagnande.

Det är med stöd av sistnämnda bemyndigande
som medicinalstyrelsen lagt läkemedel
innehållande fenacetin under recept.
Av artiklar i medicinska tidskrifter
och offentliga uttalanden av läkare att
döma synes bakgrunden till åtgärden vara
att man funnit att vid en mycket hög
konsumtion av fenacetinhaltiga preparat
under en lång följd av år vissa skador på
njurarna kan uppstå, vilka i något fall
kan förmodas ha haft dödlig utgång.

Om bakgrunden till beslutet i förevarande
fall är någorlunda riktigt tecknad
och om den kan anses representativ för
de normer, som är vägledande för medicinalstyrelsen,
har man anledning att
ifrågasätta om inte en omprövning av
hela frågan om läkemedelskontrollen kan
vara befogad. Vissa risker löper människan
på olika områden i livet. Vi vet att
vanligen flera människor per år omkom -

10 Nr 10 Fredagen den 10 mars 1961

Interpellation ang. verksamheten vid Stockholm University Institute for EnglishSpeaking
Students

mer i fjällolyckor, men har för den skull
någon krävt förbud mot skidåkare att
utan kvalificerad skidledare ge sig ut på
utflykter? Vi vet att många människor
blir nikotinförgiftade, men tobaken har
ändå inte lagts under särskild kontroll.
Ja, trots att vi vet att tusentals människor
årligen drabbas och kommer att
drabbas av alkoholskador, ibland även
med dödlig utgång, har vi under senare
år t. o. m. avskaffat den kontroll, som
motbokssystemet innebar.

På alla dessa områden har man sökt
lösa problemen genom att dels minska
riskerna för olyckor respektive lusten till
missbruk, dels öka vårdmöjligheterna.
Man har ansett att hänsynen till den
överväldigande majoriteten av människorna
måste tillmätas större vikt än det
förhållandet att några få människor kan
råka i svårigheter.

Det kanske är oundgängligt att vissa
gifter underkastas den för såväl den enskilde
som samhället tidsödande och
kostsamma apparat, som receptbeläggningen
innebär, men det synes rimligt att
man söker hålla denna nere till ett minimum
och undersöker, huruvida det inte
finns andra vägar, på vilka tillfredsställande
resultat kan uppnås. Det är väl inte
utan intresse att påpeka att flertalet kulturländer,
såsom Schweiz, Frankrike,
Storbritannien och Förenta staterna, har
betydligt färre artiklar på recept än Sverige.
Det finns flera metoder man skulle
kunna pröva. Läkemedelsförpackningen
skulle kunna förses med beskrivningar,
för vilka åkommor de i första hand är
lämpliga samt preparatets relativa farlighet.
Detta skulle bl. a. medverka till att
öka allmänhetens kunskaper om läkemedel.
Man kan ge apotekarna vidgade befogenheter
och uppgifter och man kanske
kan överväga att vid sidan av nuvarande
organisation införa ett registreringssystem
på apoteken.

Herr talman, under hänvisning till vad
jag i det föregående anfört anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor.

1. Anser statsrådet, att receptbelägg -

ning av läkemedel av sådan typ som fenacetinhaltiga
preparat är önskvärd eller
nödvändig?

2. Vilka principer anser statsrådet hör
vara vägledande för läkemedelskontrollen? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. verksamheten vid
Stockholm University Institute for
English-Speaking Students

Ordet lämnades på begäran till herr
HEDBLOM (fp), som anförde:

Herr talman! Ett visst missnöje har
uppstått bland eleverna vid Stockholm
University Institute for English-Speaking
Students, och en stor del av dem kommer
enligt uppgift att lämna institutet innan
läsårets slut.

Institute for English-Speaking Students
är Stockholms universitets utbildningsprogram
i svenskt samhällsliv för utländska
studenter. Verksamheten startade
i mitten av fyrtiotalet och avsåg då
studenter med akademisk examen. 1959
vidgades verksamheten till att omfatta
även studenter med icke-avslutad akademisk
utbildning.

Vad beträffar den yngre årskursen synes
orsaken till den för tidiga avgången
dels ha varit en olycklig uppläggning av
kursplanen, dels det faktum att inte alla
elever varit vuxna uppgiften att tillgodogöra
sig utlandsstudier. Beträffande den
äldre årskursen synes svårigheten ha varit
att hitta den rätta nivån vid undervisningens
uppläggning, vilket framför
allt tycks ha sin grund i elevmaterialets
ojämnhet i avseende på förkunskaper och
ambitioner.

Vidare har lärarrekryteringen stött på
stora svårigheter. Eftersom anslagen inte
medger inrättandet av några fasta tjänster
är alla som undervisar vid institutet
antingen s. k. »extralärare» eller gästföreläsare.
Härtill kommer den med hänsyn
till det extraarbete det för de flesta

Fredagen den 10 mars 1961 Nr 10

Interpellation ang. verksamheten vid Stockholm University Institute for English

Speaking Students

innebär att undervisa på ett främmande
språk ganska låga arvoderingen.

Någon organiserad kurativ verksamhet
förekommer inte vid institutet, som inte
heller har resurser att sörja för studenternas
fritidssysselsättning. Detta är enligt
min mening en allvarlig brist, eftersom
dessa studenters intryck av värdlandet
och möjligheter till ett verkligt
utbyte av sin vistelse här i hög grad är
beroende av vad de kan uppleva av
svenskt samhällsliv utanför den egentliga
undervisningen. Vidare borde det nästan
betraktas som självklart att varje gäststudent
skall ha någon att vända sig till
med frågor av skilda slag, personliga problem,
bostadsproblem, juridiska och andra
formaliteter i samband med vistelsen
i ett främmande land, kontakter av olika
slag etc. För denna uppgift finns vid amerikanska
och engelska universitet lärare
eller särskilda befattningshavare med
uppgift att hjälpa och ge råd till utländska
studenter. Behovet av sådan personlig
rådgivning är sannolikt större för utländska
studenter i Sverige, eftersom de
inte i någon större utsträckning kan förväntas
tala vårt språk.

Andra aktuella problem för undervisningen
av utländska studenter här i
landet är tillgången på ändamålsenliga
och representativa undervisningslokaler,
lämplig avvägning av studietidens längd,
möjligheterna till samråd med de utländska
instanserna vid rekryteringen
m. m.

Den kritik som jag här berört får emellertid
inte undanskymma det faktum att

verksamheten vid institutet i stor utsträckning
varit framgångsrik. Jag vill
också starkt understryka min positiva inställning
till idén med internationell undervisning
som sådan.

Det är emellertid enligt min mening
viktigt att, om statsmakterna delar denna
positiva inställning, de också är beredda
att ställa sådana resurser till verksamhetens
förfogande att fulla värdet av
den kan utvinnas. God kvalitet är inte
bara viktigt för tillfredsställande utbildningsresultat,
utan också för Sveriges anseende
och good-will i de länder varifrån
studenterna kommer.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet inför kammaren
lämna en redogörelse för de erfarenheter
som hittills vunnits av verksamheten vid
Stockholm University Institute for English-Speaking
Students?

2. Planerar man från departementets
sida några åtgärder i syfte att utveckla
och effektivisera denna verksamhet?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.38.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 10

Tisdagen den 14 mars 1961

Tisdagen den 14 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 19 § och 32 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); samt

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 92, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående fartygsanställdas
värnpliktstjänstgöring.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 49, angående fortsatt stöd åt linoch
hamphanteringen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 59, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1961/
62; och

nr 60, angående anslag för budgetåret
1961/62 till studiehjälpsnämnden.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 61, med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 30 juni 1943
(nr 431) om allmänna vägar, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåge
förslag i fråga om bemyndigande för

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att avyttra
fast egendom, till jordbruksutskottet,
samt i övrigt till behandling av
lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, med förslag till lag om
handräckning vid taxeringsrevision.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 64,
angående anslag för budgetåret 1961/62
till provinsialläkarväsendet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 6 och
utlåtanden nr 7—11, statsutskottets utlåtanden
nr 11 och 37, bevillningsutskottets
betänkanden nr 10, 11, 16 och 25,
bankoutskottets utlåtanden nr 4—9, memorial
nr 10 och utlåtande nr 11, första
lagutskottets utlåtanden nr 14—18, andra
lagutskottets utlåtanden nr 10, 13, 16
och 17, tredje lagutskottets utlåtande nr
8, jordbruksutskottets utlåtanden nr 9
och 10 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 73, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 564, av herr Källqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
56, angående vissa anslag för budgetåret
1961/62 till stöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet;

nr 565, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
56, angående vissa anslag för budgetåret

Tisdagen den 14 mars 1961

Nr 10

1961/62 till stöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet;

nr 566, av herr Carlsson, Eric, och
herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 55, angående
åtgärder för avskrivning av vissa
studielån;

nr 567, av herr Olsson, Ernst, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 55,
angående åtgärder för avskrivning av
vissa studielån;

nr 568, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
55, angående åtgärder för avskrivning av
vissa studielån;

nr 569, av herr Hedblom m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts proposition nr
55, angående åtgärder för avskrivning av
vissa studielån;

nr 570, av herr Hedblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

55, angående åtgärder för avskrivning
av vissa studielån;

nr 571, av herr Larsson, Anton, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
51, med förslag till förordning med vissa
bestämmelser om skydd mot flyghavre;
och

nr 572, av herr Andersson, Axel Emanuel,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, angående plan för den
officiella kartläggningen samt anslag för
budgetåret 1961/62 till rikets allmänna
kartverk, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Onsdagen den 15 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från den 13
mars t. o. m. den 21 mars 1961.

Getinge den 13 mars 1961

Eric Mossberger

Riksdagsman Eric Mossberger är på
grund av sjukdom förhindrad inställa
sig under innevarande vecka till riksdagsarbetet,
intygas.

Halmstad den 13/3 1961

M. Diamant

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr Lindahl, åt vilken kammaren tidigare
beviljat ledighet från riksdagsgöromålen
till och med innevarande
dag, erhöll på grund av ett från honom
inkommet, nu uppläst läkarintyg, utvisande
att han till följd av diabetes
gangrän vore sjukskriven till och med
den 24 i denna månad, förlängd ledighet
till och med sistnämnda dag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 73,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 564—569 till statsutskottet,

motionen nr 570 till bevillningsutskottet,

motionen nr 571 till behandling av lagutskott
och

motionen nr 572 till jordbruksutskottet.

Vid föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 6, angående uppskov
med beslut över vilande förslag till
upphävande av 31 § regeringsformen,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Om uppskov med beslut över vilande
grundlagsändringsförslag angående talmännens
rösträtt

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner angående uppskov med beslut
över vilande förslag om ändrad lydelse
av 51 § riksdagsordningen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 178 i
första kammaren av herrar Sveningsson
och Hedblom samt nr 206 i andra kammaren
av herr von Friesen m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte för sin
del till en senare riksdag under innevarande
andrakammarperiod uppskjuta
prövningen av det vilande grundlagsförslaget
om talmännens rösträtt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
178 och II: 206 måtte för sin del besluta
att uppskjuta prövningen av det vid 1960
års riksdag såsom vilande antagna förslaget
till ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen
till senare riksdag under
löpande valperiod till andra kammaren.

Reservation hade avgivits av herrar
Elmgren, Damström, Olsén, Dahl, Aspling,
Spångberg, Andersson i Linköping,
Adamsson, Bengtsson i Halmstad
och Nilsson i Östersund, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Om uppskov med beslut över vilande grundlagsändringsförslag angaende

talmännens rösträtt

att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 178 och
II: 206.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Skälen för och emot att
talmännen får rösträtt och skälen för
och emot att man skall invänta förslag
i frågan från författningsutredningen
redovisades tämligen utförligt så sent
som i en debatt i riksdagen förra året.
Jag har därför för min del ingen anledning
att ta upp någon längre debatt,
då väl ingenting nytt har hänt i saken.

Tillåt mig, herr talman, på en gång
säga, att det naturligtvis finns skäl både
för och emot. För mig väger dock skälen
för tyngst. Jag finner det orimligt
att den valkrets, som utser till riksdagsman
en person, som senare väljs till talman,
skall berövas den röst i riksdagen
som väljarna borde vara berättigade till,
den röst som varit valförrättningens innebörd.
Att talmannen, som fallet är i
de flesta andra parlament, har rösträtt,
behöver på intet sätt påverka hans möjligheter
att objektivt och opartiskt leda
förhandlingarna. Jag finner därför, herr
talman, att riksdagen i år bör upprepa
sitt beslut från i fjol, att talmannen skall
få deltaga i omröstningarna. Den nu föreliggande
motionen om uppskov med
frågans behandling bör därför avslås.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I detta ärende är ju rollerna
i år ombytta. Genom lottens utslag
i konstitutionsutskottet är vad som
förra året var utskottets majoritet i år
reservanter och tvärtom.

Som redan har sagts av herr Elmgren
hade vi denna debatt om talmannens
rösträtt i slutet av sommarriksdagen
förra året, för knappt tio månader sedan.
Det finns kanske under dessa förhållanden
ingen anledning att i någon
större omfattning upprepa den debatt
som då förekom.

Dagens ärende — konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7 — gäller inte direkt
frågan om talmannens rösträtt; det gäller
mera indirekt om den vilande grundlagsändring
som riksdagen antog förra
året, skall slutligt avgöras i år eller
inte. Man kan väl dock säga, att det i
dag kommer att avgöras om talmannen
kommer att få rösträtt i år eller om
frågan skall uppskjutas till senare tidpunkt.

Vid riksdagens början tyckte vi att
många skäl talade för ett uppskov med
det slutgiltiga beslutet i denna grundlagsfråga,
och detta har också föreslagits
i en motion i andra kammaren av
herr von Friesen m. fl. och i en motion
i denna kammare som avlämnats
av mig. Motionärerna anser att alla skäl
talar för ett bifall till motionen och således
till utskottets förslag. Vad som än
har sagts av herr Elmgren och vad som
än kommer att sägas från reservanterna
i denna debatt, finner vi att mycket
starka skäl talar för ett uppskov. Vi
framhöll förra året att detta var en fråga,
om vilken författningsutredningen
borde säga sin mening. I dag är vi, efter
de upplysningar som lämnats, medvetna
om, att man inom författningsutredningen
tagit upp just frågan om talmannens
framtida ställning och funktioner
i riksdagen till överläggning. Jag
skulle gärna vilja ha svar på några frågor:
Vad är orsaken till att reservanterna
inte kan lugna sig så pass länge
att författningsutredningen får tillfälle
att säga sin mening i denna fråga?
Finns det för det beslut om talmannens
rösträtt, som reservanterna menar skall
genomföras, något som helst stöd från
författningsutredningens sida? Har man
på något sätt hört författningsutredningen
eller har man inte?

Jag behöver väl inte framhålla hur
det brukar vara. Det är ju väl känt, att
en vanlig princip här i riksdagen är att
en fråga som är under utredning inte
tas upp till avgörande under utredningstiden.
Ilur många hundra och åter
hundratals motioner här i riksdagen är
det inte som möter sitt öde på det sät -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om uppskov med beslut över vilande grundlagsändringsförslag angående

talmännens rösträtt

tet att det blir avslag på dem därför att
de väckts i frågor som är under utredning.
Jag har t. o. m. många gånger sett
att motionärerna sitter med vid utskottsbehandlingen
och godtar en sådan motivering.

I detta fall anser däremot reservanterna
att motionen skall avslås och detta
tydligen av det skälet att frågan är
under utredning! Ett avslag på motionen
och utskottets förslag skulle vara
ett väsentligt avsteg från vanliga principer
för riksdagsarbetet.

Man kan säga att frågan om talmannens
rösträtt är så enkel att den inte är
någonting att utreda, men den argumenteringen
kan inte användas eftersom vi
nu vet att författningsutredningen har
tagit upp denna fråga till grundlig överläggning
och utredning. Säkert kan man
anta att tankarna är olika inom författningsutredningen
i fråga om talmannens
ställning och funktioner i den
svenska riksdagen i framtiden. Det kan
väl inte vara en riktig ordning att nu
fatta beslut i den här frågan, när författningsutredningen
ganska snart, som
det har utlovats, kommer med sitt förslag.
Då får man kanske ändra på den
här punkten igen.

Ett annat skäl som jag tycker talar
för ett bifall till utskottets förslag vill
jag redovisa. Vi var väl alla, när denna
fråga behandlades förra gången, av den
uppfattningen att skälet till att regeringen
och regeringspartiet ville genomföra
rösträtt för talmannen var den lottmajoritet
som uppstod i andra kammaren
efter junivalet 1958. Om talmannen finge
rösträtt, skulle lottmajoriteten försvinna.
Jag uttalade då att detta sannolikt
var en felbedömning. Efter ett nytt andrakammarval
skulle det med stor sannolikhet
inte komma att bli en fortsatt
lottmajoritet. Jag förutsade att antingen
blir det några röster mer i andra kammaren
till den socialdemokratiska sidan
eller också till den borgerliga sidan, och
på det sättet blev det. När det nu har
blivit så att socialdemokraterna tillsammans
med kommunisterna har majoritet
i andra kammaren, har frågan om

talmannens rösträtt ingen praktisk betydelse.
Lottmajoriteten är borta, och vi
kanske aldrig mer får uppleva ett valresultat
som ger en ny lottmajoritet. Även
om man kan erkänna, att det under
några år var ett problem med denna lottmajoritet,
löser man inget problem genom
att vid årets riksdag fatta beslut
om talmannens rösträtt. Frågan förfaller
inte grundlagsmässigt, om man väntar
med beslutet till en senare riksdag
under valperioden.

En annan sak som jag tycker man
borde ta hänsyn till är den knappa majoritet
det blev förra året — bara en
rösts övervikt i andra kammaren. Även i
år är det att räkna med en knapp majoritet
i händelse av ett förnyat beslut.
Man brukar många gånger högtidligen
tala om samlande lösningar. Med hänsyn
till det höga ämbete talmannen utövar
och med hänsyn till traditionen
kring talmannens uppgift och ställning
tycker jag att här borde vara ett tillfälle
för en mera samlande lösning än
det kan bli vid årets riksdag. Och varför
skall man skilja denna fråga från
dess stora sammanhang? Det kan jag inte
finna vara riktigt.

Av dessa orsaker ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Efter herr Sveningssons
inlägg kan jag fatta mig relativt kort.
Jag skulle kunna instämma i åtskilliga
av hans synpunkter.

Liksom de föregående talarna finner
jag inte anledning att återupprepa de
argument som framförts i föregående
års debatt om talmännens rösträtt. Det
bör dock framhållas, att förra årets reservanter
— alltså motståndarna till talmansrösträtt
— inte i princip uttalat
sig emot att talmannen tillädes rösträtt.
Man påtalade endast att en sådan reform
föreslogs, utan att de olika stadganden
som reglerar talmännens rättigheter
och skyldigheter gjordes till föremål
för en grundlig översyn i ett sam -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om uppskov med beslut över vilande grundlagsändringsförslag angående

talmännens rösträtt

manhang. Förslaget förra året hade ju
tillkommit i största hast utan en sådan
översyn. Möjligheten för talmannen att i
samband med röstning motivera sitt
ställningstagande hade t. ex. inte berörts.
Reservanterna hänvisade då till
författningsutredningen, som väntades
ta frågan om talmännens ställning under
övervägande.

När därför i år konstitutionsutskottets
majoritet — alltså föregående års reservanter
— nu yrkar på ett uppskjutande av
prövningen av det vid fjolårets riksdag
såsom vilande antagna förslaget till talmansrösträtt,
är det bara ett konsekvent
fullföljande av samma inställning som
man gav uttryck åt förra året. I år har,
såsom herr Sveningsson framhöll, dessutom
klart besked erhållits från författningsutredningen,
att talmännens ställning
är under omprövning. När det kan
förväntas, att författningsutredningen inom
något år framlägger förslag, som kanske
kan innebära nya och viktiga befogenheter
för talmännen, som kan medföra,
att rösträtt för dem inte kan anses
vara lämplig, då framstår ett uppskov
med det bekräftande beslutet enligt min
mening som i hög grad befogat.

Under de fyrtio år som riksdagen själv
har valt sina talmän har de inte ansetts
böra vara utrustade med rösträtt. Kan
det då verkligen vara befogat att nu —
kanske för blott några år — ändra på
dessa bestämmelser, som måhända sedan
på grund av författningsutredningens
förslag åter får ändras till sin tidigare
utformning? Mitt svar på den frågan
är nej.

Herr talman. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PALM (s) :

Herr talman! De borgerliga motionärerna,
som vill dröja med ett avgörande
i frågan om att ge talmännen rösträtt,
bär tillgripit långsökta motiveringar. När
man tar s. k. förljudanden från författningsutredningen
om att vi — som fallet
är i Norge — i en framtid kanhända
skulle få suppleanter för riksdagsmän2
Första kammarens protokoll 1061. Nr i

nen som ett skäl till att inte nu fullfölja
grundlagsändringen, förefaller det vara
dåligt ställt med sakargumenten.

Den ordning som gäller talmansrösträtten
i Norge är för övrigt inte något
nytt för vårt land. Redan i den
svenska riksdagsordningen under ståndsriksdagarnas
tid från mitten av 1840-talet
till 1866 var det ju sagt, att fyllnadsval
skulle ske i den valkrets, där kungen
tog talmannen från borgarståndet och
bondeståndet. Detta blev sedan bortglömt
för snart hundra år sedan, när
ståndsriksdagen avskaffades. Det är en
oriktighet som regeringen nu velat rätta
till.

De olika skälen för att ge de svenska
talmännen rösträtt torde väl nu ha belysts
tillräckligt. Men vad som inte tycks
ha framgått tillräckligt klart är den unika
ställning som våra talmän intar i
jämförelse med vad som gäller i övriga
västeuropeiska demokratier. En sådan
jämförelse visar nämligen, att talmännen
saknar såväl rösträtt som utslagsröst
i endast ;re demokratier i Västeuropa,
nämligen Sverige, Finland och Frankrike.
I alla andra länder intar talmannen
en helt annan ställning. Så t. ex. har talmännen
utslagsröst i brittiska underhuset,
Eire och Schweiz. Talmännen har
vanlig rösträtt i Belgien, brittiska överhuset,
Danmark, Island, Italien, Luxemburg,
Nederländerna, Västtyskland och
Österrike. Större befogenheter än i något
annat västeuropeiskt land har talmannen
i Norge — något som de borgerliga
motionärerna borde ha observerat,
när de i dag rnfört det norska exemplet
som ett slagträ mot regeringens förslag
att ge talmännen rösträtt. I Norge har
nämligen talmannen både rösträtt och
utslagsröst.

Blickar vi utanför Västeuropas gränser,
finner vi, att talmannen i den amerikanska
senaten har utslagsröst, medan
talmannen i representanthuset har vanlig
rösträtt.

Såväl i det kommunala livet som i de
stora folkrörelserna, Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation,
Kooperativa förbundet och Svenska

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om uppskov med beslut över vilande grundlagsändringsförslag angående

talmännens rösträtt

arbetsgivareföreningen, har ordföranden skall ha utdelning på sina röster. Denna
rösträtt. Här går Arbetsgivareföreningen argumentering faller inför det förhållängst
genom att dessutom ge ordföran- landet att varken från talmannens eller
den utslagsröst. Denna utslagsröst lär från riksdagens sida någonsin påståtts
inte störa den objektiva behandlingen av att här förekommit någon orättvisa elde
beslut man har att fatta. ler framställts något krav på en ändring.

Herr talman! Grupperingen i denna De som är orättvist behandlade brukar
debatt ger ett förbryllande intryck. Att väl opponera sig men så har inte skett
högern så länge det var möjligt stretade i detta fall.

emot i rösträttsfrågan är känt, att centern
tycks ha funnit sig väl tillrätta i
den gemenskapen i dag är att beklaga,
men mest överraskande är folkpartiets
ställningstagande ett 40-tal år efter det
att den allmänna och lika rösträtten genomfördes.
Mot den bakgrunden borde
folkpartisterna spara på de vviga talen
på sina jubileumsfester, när man hyllar
gemenskapen med gammalliberalismen
på den punkten. Detta om man tar hänsyn
till det aktuella uppträdandet i
rösträttsfrågan av 1960 och 1961.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palm påstår att
det är en unik företeelse, att talmännen
i det svenska parlamentet inte har rösträtt,
och han har redovisat en katalog
över de länder, där talmannen har rösträtt.
Men denna händelse här i vårt land
är väl ändå inte så unik, att man inte
skulle kunna vänta tills författningsutredningen
framlägger sitt förslag och i
detta ärende tillämpa vanliga principer.

Det är inte säkert, herr Palm, att man
beslutat om talmannens rösträtt i andra
länder utan någon utredning på sätt
som meningen är att man skall göra
vid detta tillfälle. Att sedan tala om
att ordföranden i kommunala församlingar
samt olika organisationer och institutioner
har rösträtt, det tycker jag
är att sänka talmannens ställning. Här
gäller det ju den höga post inom riksdagen
som talmannen innehar. Det gäller
inte något ordförandeskap.

Sedan, om tiden medger, ett enda ord
om rättvisesynpunkterna. Jag har inte
särskilt stor respekt för dessa rättvisesynpunkter,
som skulle bestå i att väljarna
i den .eller den valkretsen också

Herr HEDBLOM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr Palm
fäktar ganska mycket i luften, när han
så ivrigt argumenterar mot folkpartisternas
inställning i denna fråga. Som
jag poängterade i mitt anförande tidigare
gäller det ju inte ett ställningstagande
i princip till talmannens rösträtt,
utan vad vi yrkar på är ju att vi skall
avvakta författningsutredningens förslag.
Då talmannens ställning i sin helhet
kommer att prövas, får man också ta
ställning till hans rösträtt.

Sedan drog herr Palm också paralleller
med inställningen till rösträttsfrågan
i övrigt, den allmänna och lika rösträtten.
Jag tycker att parallellen är pressad,
minst sagt. På den punkten är ju
inställningen trån alla demokratiska partiers
sida fullständigt klar, föreställer
jag mig. Om man här skulle dra fram
något exempel på att en inställning från
något partis sida varit förvånande under
det senast gångna året vad det gäller
rösträttsfrågor, så skulle det vara det
socialdemokratiska partiets inställning
till en sänkning av rösträttsåldern föregående
år.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag angav exempel
på hur det står till med ordförandens
rösträtt inom de stora intresseorganisationerna,
var det med hänsyn till att
man tidigare från oppositionshåll menat,
att om man gav talmannen rösträtt,
skulle frågorna inte få samma objektiva
behandling som om han hölls ovanför
debatten. Jag menar att när man i intresseorganisationer
och kommunala

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Om uppskov med beslut över vilande grundlagsändringsförslag angaende

talmännens rösträtt

församlingar kan ge ordföranden rösträtt,
har detta såvitt jag vet inte påverkat
frågornas objektiva behandling. Hela
debatten visar bara att det är fråga om
viljan att fullfölja den grundlagsändring
beträffande talmännens rösträtt, om vilken
föregående års riksdag redan beslutat.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Denna fråga har vid
detta laget sugit på så mycket som över
huvud är möjligt, och det skulle ha kunnat
räcka med att ansluta sig till utskottsmajoritetens
yrkande. Men, herr
talman, jag tycker nog ändå, att herr
Palm gör en dygd av nödvändigheten,
när han talar om att det skulle vara så
nödvändigt med denna rösträtt och när
han kommer med jämförelser från samhällslivet
i övrigt. Det är dock ganska
märkligt att man inte upptäckt detta inom
socialdemokratien på 40 år. Herr
Palm är ursäktad, han har liksom jag
inte suttit så länge i detta hus. Han kan
ju stå för sin uppfattning, men hans
argumentation är inte övertygande.

För mig framstår det inte som något
främmande att ge talmannen rösträtt,
men det finns så många andra problem
som hänger samman med denna fråga
— bl. a. talmannens rätt att yttra sig,
att över huvud taget få tillfälle att avge
en röstförklaring, problem som vi inte
kan lösa i detta sammanhang. När man
nu har nöjt sig med det nuvarande tillståndet
så länge och det på sin höjd dröjer
ett år innan författningsutredningens
förslag är färdigt, så att man kan penetrera
problemet ur alla synpunkter, tycker
jag det är något opåkallat att driva
fram denna fråga just nu.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
inig till utskottets förslag.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! .Tåg vill inför kammaren
bekräfta vad jag tidigare på anmodan
har meddelat vid konstitutionsutskottets
sammanträde, nämligen att författnings -

utredningen för sina förslag angående
en moderniserad författning kommer att
ompröva talmannens befogenheter, detta
oavsett vilken utgången må bli av den
handläggning årets riksdag ägnar frågan
om talmans rösträtt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Efter detta meddelande
måste jag säga att reservationen förefaller
mig ännu mer obegriplig. Det sades
nyss, att herr Palms argumentering
inte var övertygande. Jag tycker att det
inte finns någon argumentering alls från
herr Palms och hans meningsfränders
sida. När vi nu får klart för oss att det
om ett eller annat år kommer att framläggas
ett förslag som berör dessa problem
-— vilken argumentering anför man
då för att nu genomföra en ändring som
skall existera ett eller två eller tre år
och sedan ändras igen? Jag har inte
fått klart för mig att det finns något skäl
för detta. Jag vill säga till herr Palm
och hans meningsfränder, att jag i och
för sig inte har någonting emot att talmannen
får rösträtt men jag tycker att
om man skall genomföra en reform på
detta område, som har så många olika
aspekter — som det nyss sades här —
kan man vänta på den stora författningsreformen,
allrahelst när vi nu från utredningens
ordförande har hört att det
kommer att framläggas förslag, även om
riksdagen i år konfirmerar fjolårets beslut.

Jag ber således att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr ASPLING (s):

Med anledning av herr Lundströms senaste
inlägg skall jag, herr talman, be att
för egen del med några ord få belysa
frågan.

Det har redan sagts att man kan se
detta spörsmål från olika sidor, men det
har också sagts att det här gäller en
principfråga. Det är klart att vi kan ha
olika meningar om principfrågor och
liar det självfallet mycket ofta i denna

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om uppskov med beslut över vilande grundlagsändringsförslag angående

talmännens rösträtt

kammare. För mig har det alltid framstått
som en egendomlighet att talmannen
varit berövad sin rösträtt. Vi har
både en förste vice och en andre vice
talman. Vi ser dagligen, när vi har plena,
att de röstar, och i den händelse vår
värderade talman inte själv sitter i talmansstolen
utan är ersatt av förste vice
eller andre vice talmannen, är de i den
situationen att de inte längre kan utöva
sin rösträtt. Jag tror inte ämbetets höghet
— som det här sagts — skulle på något
sätt minska genom att vår värderade
talman i denna kammare och talmannen
i andra kammaren skulle få den naturliga
rätten att avge sin röst.

Det har då sagts att man traditionellt
brukar ta hänsyn till om en fråga är under
utredning när det gäller förslag av
olika slag. Herr Sveningsson anförde det
argumentet. Ja, det är klart att man kan
säga det, men detta är ju en principfråga.
Socialdemokratien anser — och den
argumentationen utvecklades mycket utförligt
under fjolåret i propositionen likaväl
som i kamrarna — att rösträtt och
rätt att uttrycka sin mening vid beslutet
bör tillerkännas talmannen.

Då har det anförts detta om författningsutredningen.
Herr Sandler har som
ordförande i författningsutredningen avgivit
den deklaration vi nyss hörde. Jag
vill fästa herr Lundströms uppmärksamhet
på att herr Sandler sade, att oavsett
vilket beslut kammaren kommer att fatta
i dag, kommer man att pröva denna
sak. Ja, det är ju helt naturligt att man
man kommer att göra det, eftersom hela
författningen ligger i stöpsleven och är
föremål för en prövning och penetrering.
Vi bör komma ihåg att även om författningsutredningen
en gång kommer fram
exempelvis till ett förslag om att talmannen
skall ha rösträtt, kommer det också
att vara en grundlagsfråga som kräver
beslut av riksdagen i två omgångar, och
det blir också en mycket lång procedur.

Av de skäl, som anförts såväl i fjol
som i dag, tycker jag att man inte bör
göra denna fråga större än den är. Jag
tycker att utvecklingen och omständigheterna
i övrigt talar för att vi på den -

na punkt gott kan göra en författningsmässig
reform och tillerkänna talmannen
rösträtt. Det framstår för mig som
en ganska naturlig sak.

Jag kommer därför, herr talman, att
ansluta mig till reservanterna.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr Aspling slutade sitt anförande
med att säga att han ansåg det vara en
naturlig sak att talmannen skulle ha
rösträtt. Vi från utkottsmajoritetens sida
kan ju säga att vi finner det vara lika
naturligt att man väntar med ett avgörande
av denna fråga.

Jag efterlyste i mitt första anförande
ett uttalande om anledningen till att man
här inte kunnat höra författningsutredningens
uppfattning, att man inte
kunnat vänta med ett beslut till dess att
författningsutredningen uttalat sig. Nu
fick vi av herr Aspling här höra, att man
bedömer detta som en principfråga och
att det alltså inte finns anledning till att
invänta ett utredningsresultat utan bara
att besluta. Det är klart att man förra
året kunde tycka att det fanns något
skäl för att riksdagen beslutade som
den gjorde med hänsyn till den lottmajoritet,
som då fanns i andra kammaren
och som inte var så intressant ur någon
synpunkt. Men när det nu inte är på det
sättet, tycker jag att man skulle kunna
ändra sig och inte hålla på att säga att
detta bara är en stor principfråga och
ingenting annat.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon längre debatt utan vill bara
konstatera — med anledning av herr
Asplings anförande — att jag ännu saknar
varje argumentation med saklig
tyngd för att genomföra detta s. k. principbeslut
isolerat något enstaka år —
kanske tre — innan den stora författningsreformen
kommer.

Man gör gällande att detta är en principfråga,
men det finns många andra
viktiga frågor, som har lagts på is, där -

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Om uppskov med beslut över vilande grundlagsändringsförslag angående

talmännens rösträtt

för att författningsutredningens skugga
har skymtat i bakgrunden. Yi har haft
flera betydelsefulla valfrågor, där konstitutionsutskottet
varit enigt med motionärerna
om det berättigade i de framförda
förslagen, men samtidigt uttalat,
att frågorna kommer upp i samband
med författningsreformen och att man
därför bör uppskjuta ett ställningstagande.
Det har i nämnda fall även gällt
frågor som haft betydelse för förestående
val.

Om talmannen får rösträtt under de
två eller tre år, som återstår till en
kommande författningsreform, spelar
nog inte någon större roll, när han har
saknat rösträtt i 95 år — eller 40 år räknat
från den tidpunkt då han kom att
utses av kammaren själv. Däremot är det
långt viktigare, att de problem, som
hänger ihop med talmannens rösträtt
och som herr Torsten Andersson nyss
belyste så klart, löses i samband med
beslutet om rösträtten.

Herr ASPLING (s):

Jag skall inte fortsätta debatten så
mycket längre, herr talman, men jag vill
yttra ett par ord som replik till de värderade
kolleger, som här anfört några
synpunkter.

Herr Sveningsson yttrade att han fann
att vissa skäl förra året förelåg för en
ändring med hänsyn till riksdagens dåvarande
sammansättning. Sedan har vi
haft ett val och har nu en annan situation.
Herr Sveningsson gjorde då gällande,
att det argumentet för talmannens
rösträtt egentligen bortfallit. Den fråga,
som då anmäler sig ganska naturligt, är
den: Om valet gett det utslaget att vi befunnit
oss i samma situation i år som
förra året, skulle herr Sveningsson då ha
samma uppfattning, nämligen att det funnits
fog för talmannens rösträtt?

För mitt vidkommande vidhåller jag,
att det här gäller en principfråga, och
därmed övergår jag till herr Lundström.
Om herr Lundström kommer att stanna
i detta hus — och det utgår jag från att

han kommer att göra — då kommer
han att en gång få ta ställning till de
många olika förslag, som kommer att
läggas fram av författningsutredningen,
däribland sannolikt också frågan om talmannens
rösträtt. Ingenting berövar herr
Lundström rätten att då anföra sin uppfattning
lika litet som att göra det i
dag. Det finns ju inget skäl för att i detta
speciella fall göra gällande, att man
föregriper författningsutredningen. Författningsutredningens
uppgift är ju såvitt
jag förstår att lägga fram förslag,
som i väsentlig grad tar upp olika spörsmål
om arbetet i riksdagen, valsätt och
mycket annat. Dessa förslag får vi ju
pröva en gång framdeles. I dag gäller
det talmannens röst, och jag vidhåller
mitt yrkande med hänvisning till mina
tidigare anförda synpunkter att starka
skäl föreligger för att man beslutar härom
i dag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag förstår så att säga
mellan orden, att herr Aspling vill göra
gällande att vi skulle vilja förvägra talmannen
rösträtt. Jag vill därför ännu
en gång betyga, att vi har ingenting emot
att talmannen får sin rösträtt. Jag tror
att jag har mina partikamrater bakom
mig på den punkten. När författningsutredningens
ärade ordförande kommer
att lägga papperen på bordet, är vi beredda
att helt förutsättningslöst pröva
dessa frågor och då också ta hänsyn till
alla andra spörsmål, som uppstår i sammanhanget
när det gäller talmannens
ställning, t. ex. hans rätt att yttra sig
och givetvis hans rätt att rösta.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Med anledning av att jag
tidigare uttalade att man i någon mån
kunde förstå att denna fråga aktualiserades
förra året i anledning av den lottmajoritet,
som då rådde i andra kammaren,
så ställde herr Aspling till mig
frågan, om jag inte skulle vilja ge mitt
bifall till förslaget om rösträtt för tal -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om ändring i § 27 riksdagsordningen
mannen under förutsättning att lottmajoriteten
fanns även i år. Nej, herr Aspling,
så långt sträcker sig inte min förståelse.
Jag vill vänta tills författningsutredningens
förslag föreligger.

Det var också en mycket teoretisk
fråga, som herr Aspling ställde. Jag skulle
aldrig kunna tänka mig, att två valresultat
blir så lika varandra, att det
skulle bli lottmajoritet under två på varandra
följande valperioder.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag fattade inte riktigt
huruvida herr Aspling möjligen misstänkte
att jag var motståndare till talmansrösträtten.
Det är jag i och för sig
inte, jag är bara motståndare till att man
skall kasta denna viktiga frågas lösning
fram och tillbaka från det ena året till
det andra. Därför tycker jag vi skall
lugna oss ett slag.

På dagens föredragningslista finns sex
punkter som innefattar avslag, d. v. s.
uppskjutande på grund av författningsutredningens
väntade betänkande. Det
föreligger alltså en väsentlig skillnad i
behandlingen av olika ärenden.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Elmgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 72.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner om utredning
rörande riksdagens medverkan vid förhandlingar
mellan staten och intresseorganisationerna,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om ändring i § 27 riksdagsordningen

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner om ändring av 27 § riksdagsordningen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 13 i
första kammaren av herr Hedblom och
nr 25 i andra kammaren av herr Hamrin
i Jönköping hade hemställts, att
riksdagen måtte för grundlagsenlig behandling
antaga förslag till sådan ändring
av riksdagsordningens 27 § att, om
någon varde för samma tid vald till ledamot
för bägge kamrarna eller till ledamot
av endera för två eller flera valkretsar,
han skulle vara skyldig att inträda
i den kammare eller som ledamot
av endera för den valkrets, för vilken
val senast förrättats.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 13 och II: 25 icke måt -

Onsdagen den 15 mars 19C1

Nr 10

te till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Hedblom och herr Hamrin i Jönköping,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9 har jag fogat en
blank reservation. Jag vill därför med
några ord motivera varför jag inte kunnat
ansluta mig till utskottsmajoritetens
mening.

Liksom herr Hamrin i Jönköping
gjort i andra kammaren har jag väckt
en motion om ändring av 27 § i riksdagsordningen.
Denna paragraf stadgar
att det vid dubbelval till ledamot avbägge
kamrarna eller till ledamot för
två eller flera valkretsar ankommer på
vederbörande själv att bestämma i vilken
kammare han eller hon vill inträda
eller för vilken valkrets han eller
hon vill anses vara vald till riksdagsledamot.
Vi motionärer har ansett att en
ändring av 27 § skulle antagas med den
innebörden att, »om någon varder för
samma tid vald till ledamot av bägge
kamrarna eller till ledamot av endera
för två eller flera valkretsar, han skall
vara skyldig att inträda i den kammaren
eller som ledamot av endera för den
valkrets, för vilken val senast förrättats».

Jag behöver väl inte upplysa kammaren
om att motionens önskemål aktualiserats
av ett nyligen inträffat fall men
behöver väl inte heller understryka att
bakom motionen givetvis endast ligger
ett intresse att få den viktiga principfråga,
som det här gäller, behandlad och
icke någon önskan att penetrera det senaste
konkreta exemplet, vars detaljer
jag för övrigt har ringa kännedom om.
Det måste enligt min mening vara otillfredsställande
ur demokratisk synpunkt
att den enskilde skall kunna spela ut en
valkorporation mot en annan och ha
möjlighet att fritt välja och vraka hland
olika alternativ. Rimligtvis bör vederbörande
vara skyldig att acceptera det
färskaste utslaget av folkviljan. När det
gäller dubbclval i flera valkretsar bör

Om ändring i § 27 riksdagsordningen
enligt min mening kandidaten inväljas
i den valkrets som har det lägsta ordningsnumret.
Valkretsarna skall följaktligen
vara numrerade i förväg.

Om en valkorporation givit sitt förtroende
åt eu kandidat genom att nominera
honom och han icke senast vid
valtillfället avböjt kandidatur, bär han
icke senare kunna förklara att han avstår
från mandatet för att behålla ett annat
mandat, som vederbörande tidigare
innehaft. Då en ledamot av denna kammare
på stockholmsbänken vid 1960 års
andrakammarval invaldes i andra kammaren,
höjdes röster för att hon — på
grund av ett i vissa avseende överraskande
valutslag beträffande fördelningen
av mandaten på olika listor inom
ifrågavarande partiorganisation — skulle
kvarstanna i första kammaren. Hon
ansåg emellertid, att det senaste valutslaget
borde respekteras. Det skulle vara
att vilseleda valmanskåren att icke ta
säte i den kammare, till vilken vederbörande
senast invalts.

Två olika metoder har tillämpats vid
dubbelval. Den ena är den som kommer
till uttryck i 27 § riksdagsordningen,
den s. k. efterträdaremetoden, som
alltså innebär att den dubbelt valde själv
har att bestämma i vilkendera kammare
han vill inträda eller för vilken valkrets
han vill anses vald. Den andra metoden
är den s. k. obefintlighetsmetoden,
som innebär att den som befunnits vald
i en valkrets skall anses obefintlig vid
sammanräkning av valsedlarna för den
andra valkretsen.

Tvekan mellan de två metoderna har
endast gällt Kommunala val. Regeringsrätten
stannade 1931 i ett utslag för tilllämpning
av obefintlighetsmetoden, men
sedan dess har praxis utvecklats i riktning
mot tillämpning av efterträdaremetoden.
År 1959 framlades proposition om
att efterträdaremetoden skulle tillämpas
även vid kommunala val, liksom den enligt
27 § riksdagsordningen tillämpas
vid riksdagsval.

Vid debatten i andra kammaren framkom
vissa kriliska synpunkter mot denna
metod från flera talare, bl. a. från
professor Håstad. I sitt för övrigt sista

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om ändring i § 27 riksdagsordningen
anförande intör riksdagen framhöll professor
Håstad bl. a. att han i hela sitt
liv ansett det vara ett odemokratiskt inslag
i ett demokratiskt valsystem att en
vald person har rätt att bestämma vem
som skall bli efterträdare i den krets,
där han inte mottar mandat. Professor
Wahlund framhöll att han inte ansåg
någon av de båda metoderna lämplig att
praktisera. Den gången gällde debatten
givetvis endast kommunala val och rätten
att välja valkrets, men jag vill ge
uttryck åt samma principiella inställning
när det gäller riksdagsval och den
nu enligt riksdagsordningen gällande rätten
att välja kammare vid dubbelval.

Jag anser i likhet med herr Wahlund
att ingen av de båda metoderna är helt
tillfredsställande och skulle helst vilja
att hela detta problemkomplex kom under
förnyad utredning. Detta är, herr
talman, huvudmotivet för min blanka reservation.
Dessutom vill jag tillägga att
utskottet enligt min mening i sin skrivning
hade kunnat på något sätt framhålla
att de nu gällande bestämmelserna
icke är helt tillfredsställande.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Eftersom herr Hedblom
inte hade något yrkande kunde jag ha
avstått. Jag vill emellertid säga att motionärerna
tydligen räknar med tvåkammarsystemets
bibehållande. Beträffande
sakfrågan anser jag för min del att det
vore orimligt att nu slopa efterträdaremetoden,
som ju har gällt för riksdagen
alltsedan tvåkammarsystemets tillkomst,
när vi så sent som 1959 införde den
också beträffande kommunala val.

Herr talman, jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr HEDBLOM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Motionen innehåller inte
enbart önskemål beträffande val av kammare
vid dubbelval, utan behandlar även
möjligheten att välja valkrets. Herr Elmgren
berörde alltså inte hela problemställningen.

Även med enkammarsystem och en ny
valordning kan problemet kvarstå. Det
har diskuterats om mandat, som skulle
vara mera lokalt bundna, och regionala
mandat. Kanske samma kandidat kunde
kandidera på flera håll, både i en lokal
valkrets och i en större region?

Jag tror inte att problemet är så lätt,
och det är väl värt att utredas.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det var ett intressant resonemang
som herr Hedblom förde, men
jag kan ändå inte dela hans uppfattning,
att det skall behövas lagstiftas i en fråga
som denna. Alla vet vi vad herrar
Hamrins och Hedbloms motion syftade
på, nämligen att en framstående ledamot
av denna kammare ställde upp på en
andrakammarvalsedel förra året men sedan
vägrade att ta de konsekvenser som
följde av att valmännen gav honom sitt
förtroende.

Från folkpartiets sida har tidigare i
dag hänvisats till författningsutredningen.
Det gällde talmansrösträtten den
gången, men med lika skäl kan man här
säga, att vi även i denna frågan gott kan
invänta författningsutredningens förslag;
det är nämligen klart att om vi får
ett enkammarsystem då behöver vi ej
heller den lagstiftning som motionärerna
förordar.

Även en annan sak säger mig att en
lagstiftning är fullständigt överflödig.
Den reaktion som förekommit, inte
minst från det partiläger där vederbörande
riksdagsman döljer sig, har varit
så stark att man troligen inte kommer
att upprepa denna historia, som säkerligen
får betecknas som ett olycksfall i
arbetet.

Sedan kan man naturligtvis förstå att
man tycker att det är trevligt att vara
kvar i denna trivsamma kammare. Jag
begriper också att det är bättre att vara
den främste talesmannen här för den
meningsriktning som man tillhör, än att
vara lillprinsen bland många pretendenter
på partiledarkronan i andra kammaren.

Väljarna har sagt ja denna gång, men

Onsdagen den 15 mars 1961 Nr 10 Zo

Om viss ändring av bestämmelserna angående traktamentsersattning for

riksdagsledamöter

jag är inte övertygad om att de kommer
att gå lika lätt att föra dem bakom ljuset
en annan gång. Det är under alla förhållanden
onödigt att lagstifta, och därför
har jag full förståelse för den linje
som utskottet valt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om viss ändring av bestämmelserna angående
traktamentsersättning för riksdagsledamöter Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion om viss ändring av traktamentsbestämmelserna
i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 15 i första kammaren
av herr Spetz hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i
stadgan den 21 januari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, att traktamente beräknades
för hel månad eller för dygn med belopp
i hela krontal.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 1:15 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag kan inte undgå att
säga några ord med anledning av detta
utlåtande från konstitutionsutskottet.

Jag vill från början understryka vad
som också är utsagt i motionen, nämligen
att det här icke är fråga om traktamentenas
storlek utan uteslutande om
formen för uträknande av traktamentena.
Konstitutionsutskottet säger: »Någon
ändring i detta beräkningssätt finner utskottet
ej påkallad». Hur ligger det då i
själva verket till? Jo, de av riksdagens
ledamöter som erhåller traktamente får
18 kronor 87 öre per dag i januari, mars
och maj månader. De erhåller 20 kronor

89 öre i februari och 19 kronor i april
månad. Det är detta förhållande som jag
i min motion har tillåtit mig att kalla
löjeväckande.

Konstitutionsutskottet säger att detta
beräkningssätt används inom den statliga
förvaltningen. Jag har i min motion
vågat påstå att jag inte tror att det över
huvud taget används inom förvaltningen.
Jag har under årens lopp innehaft åtskilliga
förtroendeuppdrag, för vilka traktamente
har utgått enligt de bestämmelser
som gäller för statens tjänstemän. Icke
någon gång har traktamentet därvid uträknats
i öretal, utan det har uträknats
per dag eller dygn. Traktamentets belopp
har varit olika alltefter det antal
timmar eller dagar som använts för uppdragets
fullgörande, men man har aldrig
använt några öretal.

Vi har ju numera kommit ifrån att
räkna med ören. Vi deklarerar icke några
ören utan för ut våra inkomster i hela
kronor. Det förekommer heller inte längre
några öretal på våra skattsedlar, utan
beloppen är angivna i hela krontal. När
det gäller riksdagsmännens traktamenten
skall emellertid ett antal tjänstemän på
riksdagens ekonomibyrå åtminstone tre
månader under året, alltså för januari,
oktober och december, sitta och räkna
ut hur mycket ett månadsarvode utgör
när det blir dividerat med det antal dagar
som månaden innehåller och multiplicerat
med det antal dagar som riksdagsmännen
har varit här i Stockholm.
Därvid kommer man kanske fram till ett
belopp av 369 kronor 81 öre eller någon
annan summa med öretal. Jag tycker
verkligen att det starka utskott som man
allmänt anser att konstitutionsutskottet
skulle vara — det är väl riksdagens mäktigaste
utskott, som kan avsätta statsråd
och välta regeringar eller i varje fall
borde kunna göra det — borde ha orkat
med att hitta på ett sätt så att riksdagens
ledamöter får traktamenten per dag som
utgår i helt krontal.

.lag anser, herr talman, med förlov
sagt att det är ynkligt att man inte kunnat
lösa denna fråga, men jag har intet
yrkande.

26 Nr 10 Onsdagen den 15 mars 1961

Om personalförstärkning vid statens rättskemiska laboratoriums rättsserologiska
sektion

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! När Spetz nu raljerar
med konstitutionsutskottet, tycker jag
det borde stämma herr Spetz till någon
eftertanke, att inte ens någon av hans
egna partivänner i utskottet har biträtt
den motion som han har avgivit. Ynkligheten
måtte alltså vara partimässigt
väl fördelad här i huset.

Jag vidhåller, herr talman, att det uttalande
som utskottet gör om tillvägagångssättet
inom den statliga förvaltningen
är riktigt. Jag skulle också vilja
säga till herr Spetz, att herr Spetz kan
vända sig till kanslideputerade för att
få den här saken ändrad. Det behövs
inte så väldiga tag som en motion, ty
1 §, 2 mom. i stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande,
är så avfattad, att kanslideputerade har
möjlighet att runda av beloppen. Jag vill
alltså rekommendera herr Spetz att vända
sig till kanslideputerade med sitt resonemang
i den här saken.

Jag brukar med intresse lyssna på
herr Spetz’ inlägg i skattedebatterna, och
det brukar vara stora linjer som herr
Spetz då presenterar. Att herr Spetz
nu har hamnat i med förlov sagt sådana
här spetsfundigheter förvånar mig inte.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag konstaterar att konstitutionsutskottets
ärade ordförande inte
kunde ge något exempel på att man räknar
med öretal när traktamenten till
statens tjänstemän bestäms.

Sedan vill jag uttrycka den förhoppningen,
att de som är ledamöter av
kanslideputerade har lyssnat på herr
Elmgrens anförande och rättar sig därefter
— i så fall har syftemålet med min
motion uppnåtts.

Att mina partikamrater i utskottet inte
har reserverat sig tycker jag är ganska
naturligt, ty det är ju på det sättet, att
var vi än sätts i samhället, t. ex. i riksdagen
och dess utskott, blir vi ju mer
eller mindre miljöskadade.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av väckta motioner angående reseoch
traktamentsersättning till suppleant
för ledamot av kommunalnämnd, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Om personalförstärkning vid statens

rättskemiska laboratoriums rättsserologiska
sektion

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 331, av
herr Alexanderson, samt 1:339, av fröken
Mattson, och 11:392, av fru Sjövall,
förstnämnda motion såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
statens rättskemiska laboratorium, som
påkallades av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1961 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens rättskemiska
laboratorium, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1961/62;

c) till Statens rättskemiska laboratorium:
Avlöningar för budgetåret 1961/

Onsdagen den 15 mars 1961 Nr 10

Om personalförstärkning vid statens rättskemiska laboratoriums rättsserologiska

sektion

62 anvisa ett förslagsanslag av 1 412 000
kronor;

II. att motionen I: 331, i vad den icke
behandlats under I, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I de likalvdande motionerna I: 339
och II: 392 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att vid statens rättskemiska
laboratorium skulle inrättas
dels en tjänst som laboratorieingenjör
i Ag 15 och dels en tjänst som laboratoriebiträde,
samt att dels två laboratorstjänster
skulle uppflyttas från A 26 till
B 1 och dels att även den andra extra
laboratorieassistenttjänsten skulle placeras
i Ag 13.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Som motionär på denna
punkt vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på den synnerligen besvärande,
för att inte säga rent katastrofala
balansen vid statens rättskemiska laboratoriums
rättsserologiska sektion, d. v. s.
den avdelning som gör blodgruppsbestämningen
i faderskapsärenden.

En del motioner, bl. a. nr 339 i denna
kammare, har anslutit sig till yrkanden
om personalupprustning, vilka framställdes
av medicinalstyrelsen så tidigt
som år 1957. Departementschefen har i
årets statsverksproposition inte helt kunnat
ansluta sig till detta förslag om upprustning,
och ändå har det påtalats från
många håll, att problemet med arbetsbelastningen
vid rättskemiska laboratoriet
inte har erhållit en tillfredsställande
lösning. Bl. a. riktade både justitiekanslern
och justitieombudsmannen i
fjol förfrågningar till laboratoriet angående
faderskapsärendenas handläggning
och balansen i fråga om avgivna utlåtanden.
Det kan tilläggas att även magistraten
i Stockholm har gjort en framställning
hos Kungl. Maj:t om åtgärder
för att bringa ned väntetiderna när det
gäller utlåtanden i faderskapsmål.

Då utskottet behandlade denna punkt
förelåg två skrivelser som justitieombudsmannen
överlämnat för kännedom,
dels en skrivelse av professor Birger

Broman, dels en skrivelse av medicinalstyrelsen,
där man närmare redogör för
de svårigheter som rättsserologiska avdelningen
för närvarande kämpar med.
JO har dessutom påpekat vådorna ur
rättsäkerhetssypunkt av de långa dröjsmålen
med fastställande av faderskap,
liksom de ekonomiska otrygghetsproblem
som uppstår för moder och barn
genom att faderskapet fastställes så sent.
Hitintills har framför allt rättssäkerhetssynpunkterna
dominerat i debatten, men
jag tycker att man till dem kan lägga en
lika allvarlig synpunkt av mera mänsklig
och psykologisk karaktär, nämligen
vad de långa väntetiderna kommer att
innebära för modern och främst för
barnet.

Saken är ju den att det med avdelningens
nuvarande personalresurser dröjer
i bästa fall sju, i regel åtta månader
innan något utlåtande om blodgruppering
kan avges. Därtill kommer att barnet
måste vara minst fyra månader gammalt
innan ett blodprov kan tas. Det leder
till att barnet i regel är ett år gammalt
innan domstol över huvud taget
kan fastställa faderskapet. En ytterligare
fördröjning uppstår genom att inte alla
parter omedelbart infinner sig till blodgruppsbestämning.
Ofta måste ny kallelse
skickas ut. Det händer också att
man tvingas ta nya blodprov på samma
person.

Under denna långa väntetid hinner
ganska mycket ske. En man lämnas i
ovisshet huruvida han är far till barnet,
och han kan under vänteåret få sin
ansvarskänsla helt uppluckrad och förlora
intresset för barnet. Särskilt om
det gäller en ung man händer det också
att han finner en annan kvinna. Även
för modern uppstår problem, i all synnerhet
om det råder ovisshet beträffande
vem som är far till barnet. Under
den långa perioden av osäkerhet kan
moderns bindning till barnet försvagas.
Hennes benägenhet att lämna bort barnet
till fosterhem ökas. Den långa osäkerhetsperioden
kan alltså vara mycket
ogynnsam för utvecklingen av bägge
parters ansvarskänsla gentemot barnet.

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om viss utvidgning av ungdomstandvården, m. m.

Enligt min mening bör sådana mänskligt
psykologiska synpunkter på frågan
särskilt framhållas. Det är givet att ett
äktenskap mellan föräldrarna under
dessa förhållanden många gånger äventyras.
Problemet bör alltså tas upp på
nytt i syfte att underlätta normal familjebildning.

Utskottets i och för sig synnerligen
välvilliga skrivning bör ställas mot skrivelsen
från rättskemiska laboratoriets
föreståndare professor Broman. Han
framhåller att de personalförstärkningar
som ägt rum under budgetåret 1960/61
medger avarbetning av balansen först om
8—10 år. Det är en mycket lång tid, och
man får innerligt hoppas att Kungl.
Maj :t följer utvecklingen på området
med uppmärksamhet, såsom utskottet
säger i sin skrivning, och snarast för
riksdagen framlägger de förslag som må
erfordras, därest resurserna ändock
skulle visa sig otillräckliga. Att resurserna
redan nu måste anses otillräckliga
trots de senaste förstärkningarna är en
rad experter ense om.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 22—104

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 105

Om viss utvidgning av ungdomstandvården,
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1961 förordade
ändrade grunder för organisationen av
folktandvården och för utdelning av stipendier
till blivande distriktstandläkare
in. fl., dels ock till Bidrag till driften av
folktandvården för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 11 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman (I: 430) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Kärrlander
och Svensson i Stenkyrka (II: 504),

dels ock en inom första kammaren av
fröken Nordström och fru Segerstedt
Wiberg väckt motion (I: 438).

I motionen 1:438 hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om sådan ändring av
kungörelsen angående statsbidrag till
folktandvård, att barntandvården komme
att omfatta barn till och med det kalenderår
då de fyllde 16 år.

Enligt nu gällande bestämmelser åtnjötes
den avgiftsfria barntandvården av
barn upp till 15 års ålder.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:430
och 11:504 samt 1:438 godkänna de av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1961 förordade ändrade grunderna för
organisationen av folktandvården och
för utdelning av stipendier till blivande
distriktstandläkare m. fl.;

b) till Bidrag till driften av folktandvården
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 11 000 000 kronor.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! I motionen 438, avlämnad
i denna kammare av fru SegerstedtWiberg
och av mig, beträffande en utvidgning
av barntandvården har vi inte
uttryckt oss så kategoriskt, som det korta
referatet i utskottsutlåtandet kan ge
intryck av. Vi har konstaterat, vilket ju
är allom bekant, att barntandvården i ett
stort antal tandvårdsdistrikt inte hinnes
med till och med den stadgade 15-årsåldern,
därför att tandläkarbristen fortfarande
är en realitet. Vi är emellertid
också underkunniga om att man i andra
distrikt — låt vara att de inte är så
många och att de är koncentrerade till
ett par län — väl uppfyller det uppställ -

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Om viss utvidgning av ungdomstandvården, m. m.

da programmet och att man där bedömer
det möjligt att också ta hand om 16-åringarna, d. v. s. ungdomar i enhetsskolans
sista klass. Man har i dessa distrikt
tillräckliga lokaler, och tandläkarna
hinner gott med 15-åringarna. De
skulle också, enligt tillförlitliga uppgifter,
inom det 55-procentprogram, som
är reserverat för barntandvården, hinna
att ta emot 16-åringarna. Visserligen
kan ungdomarna gå till folktandvården,
men den är avgiftsbelagd, och där har
de inte samma tryck på sig som när de
som skolbarn går i skoltandvården.

Stora grupper av ungdomar just i detta
sista skoiår, som jag talat om, har
väl inte så mycket intresse över för sådana
»oväsentligheter» som att se över
sina tänder, om inte någon pressar på,
och för övrigt är det ju också en ekonomisk
fråga för föräldrarna.

Våra i motionen gjorda yrkanden begränsar
sig till att man med tanke just
på dessa distrikt skulle tillskapa författningsenlig
rätt att utnyttja de möjligheter
som i realiteten står till buds redan
i dag. Man bör enligt mitt förmenande
rent allmänt ha i minnet att möjligheterna
att utöka barntandvården inom
den organiserade folktandvårdens
ram inte bara är avhängiga av tandläkartillgången.
Man måste också beakta
den lättnad inom barntandvården som
det sjunkande barnantalet snart nog
kommer att medföra. Ett glädjande tecken
är, att det finns en viss tendens
till nedgång i kariesfrekvensen.

Eftersom eu utbyggnad av barntandvården
— om det också bara blir med
en årsklass och endast i vissa tandvårdsdistrikt
— ändå innebär ett tuppfjät
framåt mot en förbättrad ungdomstandvård,
tycker jag, herr talman, utskottets
invändningar till trots och trots att vi
är medvetna om att frågan inte är komplikationsfri,
att önskemålen i vår motion
är riktiga. Departementschefen säger
att han förordar att medicinalstyrelsen
skall bemyndigas att medge förtursrätt
för 16—19-åringar inom visst
område. Då det nu är möjligt att förverkliga
detta, åtminstone till dels, inte
bara inom visst område utan inom vissa

områden, ber jag att få yrka bifall till
vår motion, som innebär att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om sådan ändring av kungörelsen
angående statsbidrag till folktandvård
att barntandvården kommer att omfatta
barn till och med det kalenderår då de
fyller 16 år.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Enligt min mening är
inte de synpunkter som fröken Nordström
har anlagt på frågan riktiga enbart
i vissa distrikt, där man har god
tillgång på tandläkare, utan också i sådana
distrikt, där det på grund av bristande
personal råder eftersläpning av
vården. Min erfarenhet är att man i vissa
fall helt enkelt inte hinner med att
ordna tandvård innan barnen blir 15
år. Det är alltså fråga om en eftersatt
skoltandvård som — om man kan gå
med på vad som föreslagits i motionen
— skall bli tillgodosedd under det år då
barnet uppnår 16 års ålder.

Det är därför som jag, herr talman,
ber att helt kort få instämma i de yrkanden
som här har gjorts av den föregående
talaren.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi vet alla hur svårt det
är att få tandläkarna att räcka till. Det
är det som bar gjort att utskottet inte
har kunnat gå med på att utsträcka
tandvården till 16 år. Det skulle nämligen
innebära att ytterligare en årsklass
skulle komma under tandläkarebehandling.
Då herr Svanström påstår att
man genom att utsträcka tiden skulle
komma i kapp, tycker jag det är ett underligt
resonemang. Ju flera årskullar
som skall ha del av tandvården, desto
större blir ju svårigheterna, vilket är
ganska uppenbart. Den enklaste logik
måste säga detta.

Beträffande fröken Nordströms resonemang
att man skulle utöka verksamheten
endast inom områden där tillgången
på tandläkare är stor, är det, såsom
fröken Nordström själv har erinrat om,

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om viss utvidgning av ungdomstandvården, m. m.

på det sättet att departementschefen har
bemyndigat medicinalstyrelsen att ge
förtursrätt åt 16—19-åringar inom visst
område. Fröken Nordström har visserligen
fäst sig vid att det står »visst område»
och inte »vissa områden». Men
man får väl läsa fortsättningen: »Förutsättning
härför bör dock vara, att ytterligare
tandläkararbetskraft kan ställas
till förfogande för detta ändamål.»

Det hela beror uteslutande på tillgången
på tandläkare. Där tandläkare
inte finns — och de finns i de flesta fall
inte — kan man inte utsträckta tandvården.
Så har vi resonerat i utskottet,
och bakom detta står ett enligt utskott.
Vi har annars ingenting emot att
man kommer dithän, att man kan utsträcka
tandvården till högre åldersklasser.
Förhållandena nu medger dock inte
detta. Kan man emellertid inom områden
där tandläkare finns utsträcka tandvården,
har vi nått vad motionärerna
tydligen vill.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Birger Andersson
vill jag säga, att den bristande logik
som han spårar hos mig med anledning
av mitt anförande väl också kan fattas
på annat sätt. Herr Andersson hörde vad
jag sade. Det råder brist på tandläkare
så att tandvården i regel blir eftersatt
och i vissa fall finns det åldersklasser
som närmar sig 15 år, vilka man helt enkelt
inte hunnit med inom tandvården.
Jag anser att det då vore lämpligt att
ha ytterligare ett år och därunder avhjälpa
de värsta tandskadorna. Det är
väl ganska självklart. Jag har praktisk
erfarenhet av dessa saker från mitt eget
skoldistrikt.

Fröken NORDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag hyser alltid den uppfattningen
att man inte skall sträcka ut
benen längre än fällen räcker. Men då
fäHen räcker tycker jag å andra sidan

att man skall ha rättighet att sträcka
ut benen.

Är det möjligt att förverkliga en utvidgning
av harntandvården bör det ske
och då bör man inte begränsa sig till
»visst område» och under vissa förbehåll.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När det gäller folktandvården
har det alltid varit stora svårigheter
att få ett tillräckligt antal tandläkare.
Det beror naturligtvis på att man
byggt ut folktandvården fortare än man
utbildat tandläkare.

Det kan nog vara riktigt att vi skall
försöka utöka vården till 16-åringar, men
då vi inte kan klara ens de lägre klasserna
inom vissa områden är det väldigt
svårt att tänka sig en sådan utökning.

När jag ser inrikesministern här i
kammaren vill jag påtala en annan sak,
nämligen att vi i vårt land har många
utländska tandläkare och därtill duktiga
sådana. Genom de föreskrifter som finns
i fråga om folktandvården är det på det
sättet, att om en svensk tandläkare söker
en tjänst, som innehas av en utländsk
tandläkare som inte har svenskt medborgarskap,
får den utländske tandläkaren
lov att flytta. Det har hänt vid många
tillfällen, att man på så sätt blivit av med
en tandläkare. Särskilt i de södra delarna
av landet har vi många danska och
tyska tandläkare. I många fall är de gifta,
och även makan är tandläkare.

Om en plats som innehas av en sådan
utländsk tandläkare söks av en svensk,
måste alltså enligt gällande författning
den utländske tandläkaren flytta. Det
medför ibland att en klinik får stå tom
långa tider på grund av att den som
kommer stannar bara en månad eller två
och sedan flyttar igen. Jag anser att något
bör göras så att en person som är
godkänd att utöva tandläkaryrket i Sverige,
oavsett om han inte är svensk medborgare,
inte hux flux kan köras bort
från en plats. De nuvarande bestämmelserna
gör det mycket osäkert för utländska
tandläkare att utöva sitt yrke här i
landet.

Onsdagen den 15 mars 19G1

Nr 10

Om viss utvidgning av ungdomstandvården, m. m.

Beträffande tandvårdsdistrikten skulle
jag vilja säga att de bland annat i det län
jag tillhör är alltför små. Om distrikten
omfattade hela län hade man möjligheter
att flytta över barn från en klinik till en
annan. Det finns distrikt där man ligger
långt framme, och det finns andra där
man inte hinner med på långa vägar på
grund av att platserna har stått tomma
under lång tid. Vi har därför i vårt län
gått in med en framställning till medicinalstyrelsen
att få göra distrikten större.
Vi vågade inte sträcka oss så långt som
till att begära att hela länet inrättades
som ett distrikt, men vi föreslog i alla
fall indelning i större distrikt. Huruvida
förslaget kommer att accepteras av tandläkarna
vågar jag inte säga, men om så
inte blir fallet har man ändå möjlighet
att gå fram en annan väg. I distrikt där
verksamheten ligger väl framme kan
man ta emot barn från ett annat och
låta tandläkaren behandla dem vid den
poliklinik där han är anställd. Om man
kunde gå med på en sådan omdaning
tror jag att vi skulle komma bra mycket
längre på det här området än vad vi för
närvarande gjort.

Därför, herr talman, borde man nog
från regeringens sida gå med på en viss
ändring av författningen. Det första som
borde rättas till är att utländska tandläkare
inte skall behöva stryka på foten
därför att svenskar söker deras platser.
Vidare bör distrikten göras större. På så
sätt skulle man säkerligen nå ett bättre
resultat på folktandvårdens område.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag delar den uppfattningen
att läget inom folktandvården inte
är det mest gynnsamma. Vi önskar
alla att det skulle ha varit annorlunda.
Bristerna hänger ju samman med den
utveckling vi har haft i vårt land. Vi har
haft en stegrad efterfrågan på sjukvård
allteftersom människornas ekonomi har
blivit bättre. Denna efterfrågan har också
tagit sig uttryck i stegrade önskemål
om tandvård.

När man en gång genomförde folktandvården
hade man vissa beräkningar

till grund som ledde fram till att man
skulle få en viss fördelning mellan folktandvården
och privatpraktiken bland
de nyutbildade tandläkarna. Det har
emellertid visat sig att folktandvården
inte har kunnat dra till sig tandläkare i
önskvärd utsträckning.

Det råder utomordentligt stor brist på
tandläkare här, och det har gjort att vi
inte har kunnat meddela ens barnen i
skolåldrarna den tandvård som var förutsatt.
Det är för närvarande enbart 60
procent av barnen i åldern 7—15 år som
får en mera fullständig behandling. Att i
det läget vidga kretsen av de vårdberättigade
skolbarnen till att omfatta ytterligare
en åldersklass är ju ganska tvivelaktigt.
Det betyder att man antingen
måste inskränka på den grupp av barn
mellan 7 och 15 år som nu får tandvård,
alltså de 60 procenten, eller också lita
till förhoppningen att folktandvården
skall kunna dra till sig ytterligare ett antal
tandläkare.

Vad beträffar det senare alternativet
hyser vi den förhoppningen att vi skulle
kunna få tandläkare för deltidsuppgifter.
Därigenom öppnar sig alltså möjligheter
till en förbättring, vilket utskottets
talesman har framliålllit. Vi öppnar möjligheter
därigenom att vi överlämnar till
medicinalstyrelsen att där så visar sig
kunna ske medge tandvård åt skolbarn
i åldern över 15 år. Detta är vad fröken
Nordström eftersträvar, och vi har öppnat
möjligheterna, men vi vågar inte införa
någon generell bestämmelse.

Vad sedan beträffar herr Elofssons
propå vill jag säga att riksdagen i förra
veckan godtog ett vilande förslag till
grundlagsändring, som innebär att utländska
tandläkare skall få utnämnas
till tjänst. Beslutet är så färskt att det
inte har hunnit ut i författning, men det
innebär precis det som herr Elofsson
efterfrågar. Vi har alltså två riksdagars
beslut i den frågan, och beslutet träder
nu i tillämpning.

Beträffande det önskemål herr Elofsson
hade angående förenklingar i vår
författning har vi också i propositionen
anmält att administrativa förenklingar
inom folktandvården som de sakkunni -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om ändrade grunder för lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

ga förordar skall övervägas och vi skall
försöka vidta de jämkningar som kan
befinnas lämpliga.

För att sedan säga någonting beträffande
folktandvårdens framtid vill jag
nämna att den frågan är nära förbunden
med de utredningar och förslag som
just nu prövas av Kungl. Maj:t angående
fortsatt utbyggnad av våra utbildningsanstalter
för tandläkare. Jag skall bara
säga att vi i det här ärendet gemensamt
med ecklesiastikdepartementet förbereder
en proposition som jag hoppas skall
kunna föreläggas vårriksdagen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. a förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
samma hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
I: 438; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 106—164

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Om ändrade grunder för lån till anordnande
av allmänna samlingslokaler

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lånefonden för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett investeringsanslag av 9 000 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Birke och Sveningsson (I: 335) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:398), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen måtte
besluta, att statslån för anordnande
av allmänna samlingslokaler m. m., som
beviljats fr. o. m. den 1 juli 1961, skulle
vara amorteringspliktigt och förräntas
efter en räntesats av 5 procent.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:335 och 11:398,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte till Lånefonden
för allmänna samlingslokaler för budgetåret
1961/62 anvisa ett investeringsanslag
av 9 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Svärd, Kaijser, Staxäng
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:335 och 11:398, såvitt nu vore
i fråga, godkänna av reservanterna förordad
ändring av grunderna för lån till
anordnande av allmänna samlingslokaler.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den reservation som vid denna
punkt avgetts av herr Svärd m. fl. I denna
reservation föreslås att vid lån som
beviljas från och med den 1 juli 1961
skali det icke finnas någon fast del som
är amorteringsfri och räntefri, utan det

Onsdagen den

skall bli amortering och ränta på hela
beloppet. Detta är i analogi med vad
man på sista tiden gjort med den tidigare
räntefria stående delen av egnahemslånen.
Det är en gammal bekant, och jag
skall be att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att här ta upp en längre debatt i
denna fråga. Motsättningarna är ju klara
och har varit det länge. Det parti som
herr Kaijser representerar har inte velat
vara med om att samlingslokaler skall
få statligt stöd. Högern vill att de skall
belastas med räntor och amorteringar.
Alla som något så när känner till svårigheterna
att hålla samlingslokaler inser
det orimliga i att komma med ett förslag,
sådant som i reservationen.

Det räcker med detta, herr talman. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder framkomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Lädes till handlingarna.

15 mars 1961 Nr 10 33

Ang. ny ölförsäljningsförordning, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ny
ölförsäljningsförordning, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 16 december 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 8, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) ölförsäljningsförordning; samt

2) förordning om ändrad lydelse av
4 § 1 mom. och 7 § förordningen den 27
maj 1960 (nr 253) om tillverkning och
beskattning av malt- och läskedrycker.

I propositionen hade framlagts förslag
till ny ölförsäljningsförordning. Förslaget
grundades på ett av 1954 års bryggeriutredning
framlagt betänkande i ölfrågan,
vari bland annat redovisades nya
specialundersökningar rörande maltdryckernas
verkan.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna
inneburo, att en betydande liberalisering
och förenkling skulle genomföras
på ölområdet, främst i fråga
om utminuteringen.

Sålunda skulle det nuvarande omständliga
förfarandet för att erhålla tillstånd
till utminutering slopas. Sådant tillstånd
skulle i fortsättningen meddelas
efter en schematisk prövning utan särskild
remissbehandling. Beslutanderätten
skulle överföras från länsstyrelserna till
polismyndigheterna.

Beträffande utskänkningen av Öl skulle
i stort sett det nuvarande tillståndsförfarandet
bibehållas, däri inbegripet
det kommunala vetot. Dock hade vissa
förenklingar föreslagits. Sålunda avsåges
att tillstånden skulle kunna — liksom
inom utminuteringen — gälla tills vidare
utan tidsbegränsning. Bestämmelserna
rörande tillfällig utskänkning skulle
moderniseras.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

3 Första kammarens protokoll 1961. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. ny ölförsäljningsförordning, m. m.

1) de likalydande motionerna 1:542,
av herr Bengtson m. fl., och II: 643, av
herr Engkvist m. fl., samt

2) de likalydande motionerna I: 543,
av herr Bengtson m. fl., och II: 644, av
herr Rimmerfors m. fl.

I motionerna I: 543 och II: 644 hade
hemställts, att riksdagen måtte vidtaga
den ändringen i Kungl. Maj:ts förslag
till ölförsäljningsförordning, att polismyndighets
beslut om tillstånd till utminutering
av Öl skedde efter nykterhetsnämnds
hörande, samt att besvärsrätt
hos länsstyrelse medgåves över polismyndighets
beslut i ölförsäljningsärende.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 8
måtte för sin del antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) ölförsäljningsförordning; samt

2) förordning om ändrad lydelse av
4 § 1 mom. och 7 § förordningen den 27
maj 1960 (nr 253) om tillverkning och
beskattning av malt- och läskedrycker;
samt

B. att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 542,
av herr Bengtson m. fl., och II: 643, av
herr Engkvist m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 543,
av herr Bengtson m. fl., och 11:644, av
herr Rimmerfors m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Man kan ställa sig mycket
tveksam till förslaget om den liberalisering
av ölhandeln som departementschefen
lagt fram och som utskottet
i stort sett tillstyrkt. Jag vill i första
hand göra några anmärkningar till vad
som sagts om ölets ofarlighet ur nykterhetssynpunkt.
Det sägs av departements -

chefen — och utskottet har anslutit sig
till den uppfattningen — att »i första
hand konsumeras Öl som måltids- eller
sällskapsdryck» samt att »dess funktion
av alkoholdryck framträder först i andra
hand».

Det kan man kanske i någon mån
instämma i, men man kan — särskilt
när man befinner sig i denna stad ■—
ifrågasätta om i verkligheten ölet kan
betecknas som en oskyldig måltidsdryck.
Alla de ölkaféer som finns i Stockholm
ger ju belägg för en helt annan uppfattning.
Ingen människa dricker måltidsdrycker
kl. 7 på söndagsmorgonen
som det sker här. Och atmosfären kring
ölkaféerna är särskilt otrevlig. Framför
allt när man har besök av folk från andra
länder försöker man undvika att komma
i närheten av dessa platser, vilka vi
inte ser med någon särskild välvilja
här i Stockholm. Detta är ett bevis för
att ölet ingalunda är en så oskyldig måltidsdryck
som man vill påstå.

Vidare är det tre saker som jag vill
peka på. Det är riktigt som utskottet
sagt att när ölet används i berusningssyfte
sker det som komplement till
tabletter och spritdrycker. Men det är
också i viss mån en tillvänjningsdryck.
Det finns ungdomar som börjar med Öl
och som fortsätter med att gå över till
att dricka starkare drycker.

Något som jag alldeles speciellt vill
understryka är, att bryggeriutredningens
uttalande om ölet är gjort under förutsättningen
att detta har den nuvarande
styrkan om 2,8 procent. Om man gör ölet
aldrig så litet starkare kommer man i
en helt annat situation, och då kommer
utredningens uttalande inte att gälla
längre beträffande ölet som berusningsmedel.

Jag kommer icke, herr talman, att
framställa något yrkande, men jag tycker
att man kan hysa allvarliga betänkligheter
mot att utan vidare ta bort det
kommunala vetot. Detta bör ej få passera
utan att man säger något om det. Vi
har i motionen inte velat bibehålla det
kommunala vetot, men vi har velat koppla
in nvkterhetsnämnderna i större utsträckning
än som nu sker.

Onsdagen den 15 mars 19G1

Nr 10

Jag kan med tacksamhet konstatera att
bevillningsutskottet gjort vissa uttalanden
som tyder på att det redan nu finns
vissa möjligheter till åtgärder mot ölet.
Kontrollstyrelsen kan göra framställning
till Kungl. Maj :t, när det gäller åtgärder.
Vidare skall i tveksamma fall polisen
höra nykterhetsnämnden när det
gäller tillståndsgivande för utskänkning.
Detta vill jag understryka och hälsa
med tillfredsställelse, även om jag skulle
ha önskat att man vid allt tillståndsgivande
skulle ha tillfrågat nykterhetsnämnden.
Det är dook inte så stora mängder
av tillstånd det gäller, att man inte hade
kunnat gå denna lilla omväg också.

Jag vill också konstatera med tillfredsställelse
att nykterhetsnämnderna
har möjlighet att överklaga beslut om
utskänkning av Öl. Det är en av de viktiga
saker, som vi framhöll i motionen.

Det är endast dessa synpunkter som
jag velat framföra, herr talman. Framför
allt har jag velat betona att ölet inte
kan betecknas som så ofarligt som man
vill göra gällande utan att det finns åtskilliga
saker som kan inverka ur berusningssynpunkt.
Jag är inte heller beredd
att underskriva bryggeriutredningens
betänkande helt och hållet. Det finns
åtskilliga undersökningar i andra länder
som inte är slutförda ännu och som kanske
kommer att leda till ett annat resultat
än vad bryggeriutredningen kommit
till.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i de synpunkter herr Bengtson
anlade på denna fråga. Men inom utskottet
hade vi nog allmänt den uppfattningen
att det för att vinna det mesta möjliga
som fanns ad vinna ur de synpunkter
herr Bengtson och jag företräder var
lämpligt att utskottet blev enigt. Vi har
därför skrivit på det sätt som skett.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna betänkandet hemställt.

Ang. försäljning av obeskattade varor
på tullflygplats

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om försäljning av obeskattade
varor på tullflygplats jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 16 december 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 11, hade Kungl. Majd
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
om försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats.

I propositionen hade föreslagits, att
butiker för skattefri försäljning till flygpassagerare
— s. k. tax-free shops av
samma typ som nu förekommo på ett
flertal större flygplatser i utlandet —
skulle få inrättas på svenska flygplatser
med internationell trafik. Försäljningen
förutsattes tills vidare endast omfatta
tobaksvaror och rusdrycker samt gälla
resande till utomnordiska länder.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:544,
av herr Bengtson m. fl., och II: 645, av
herr Rimmerfors m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
proposition nr 11 om försäljning av obeskattade
varor (tobaksvaror och rusdrycker)
på tullfiygplats; samt

2) motionen II: 646, av herr Carlsson
i Stockholm in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 11 angående försäljning av
obeskattade varor på tullflygplats.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 11 och med avslag å de likalvdande
motionerna I: 544, av herr Bengtson
in. fl., och II: 645, av herr Rimmerfors
m. fl., samt motionen II: 646, av
herr Carlsson i Stockholm m. fl., —
antaga det vid propositionen fogade för -

36 Nr 10 Onsdagen den

Ang. försäljning av obeskattade varor på
slaget till förordning om försäljning av
obeskattade varor på tullflygplats; samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:544,
av herr Bengtson m. fl., och 11:645, av
herr Rimmerfors m. fl., ävensom

2) motionen II: 646, av herr Carlsson
i Stockholm m. fl., måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i betänkandet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Söderquist, Kronstrand och Engkvist,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:544, av herr Bengtson
m. fl., och II: 645, av herr Rimmerfors
m. fl., samt till motionen II: 646, av herr
Carlsson i Stockholm m. fl., måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I det föredragna betänkandet
från bevillningsutskottet förordas
bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 11 med förslag till förordning
om försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats. De varor det just nu är
fråga om är sprit och tobak. Och med
tullflygplats avses våra större flygplatser
såsom Bromma, Arlanda och Bulltofta.

Utskottets beslut är emellertid inte
enhälligt. Tre ledamöter har reservationsvis
yrkat avslag på propositionen
och bifall till de i sammanhanget väckta
motionerna, vilka har samma yrkande.

Reservanternas motivering är främst,
att det kan anses utomordentligt tveksamt
om försäljning av alkoholhaltiga
drycker över huvud bör få förekomma
i samband med flygtrafik. Man har
emellertid inte nu velat ta ställning
till frågan i hela dess vidd. Motionärerna
och reservanterna motsätter sig
emellertid under alla förhållanden den
utvidgning av denna försäljning, som

15 mars 1961

tullflygplats

ett bifall till propositionen skulle innebära.

Motionärerna anser vidare att de åberopade
skälen för den föreslagna rätten
till försäljning av skattefri sprit och
skattefri tobak är föga bärande. Att
sådan försäljning är vanlig här och där i
utlandet finner vi inte vara något särskilt
starkt skäl för dess införande också i
Sverige. Inte heller torde servicesynpunkten
— i varje fall inte vid jämförelse
med nackdelarna ur nykterhetsoch
trivselsynpunkt — väga alltför
tungt. Att flyghamnarnas ekonomi skulle
bli märkbart bättre på grund av de
inkomster som skulle tillföras dem genom
den föreslagna sprit- och tobaksförsäljningen,
torde nog också vara en
smula svårt att tro.

Reservanterna framhåller härutöver
att inrättandet av den föreslagna försäljningen
av obeskattade varor skulle
öka de nackdelar för den konkurrerande
reguljära handeln, som den redan
förekommande skattefria försäljningen
av vissa varor i samband med flyg-, båtoch
färjresor innebär.

Genom ett beslut i propositionens anda
skulle, anser vidare reservanterna,
statsmakterna själva medverka till att
en ökad kvantitet varor försäljes utan
att varuskatt uttages. Detta skulle dessutom,
menar man, säkert uppfattas som
en orättvisa så till vida att några skulle
få ökad möjlighet att undslippa den varuskatt,
som alla andra måste erlägga,
vilka uteslutande hänvisas till köp i den
reguljära handeln.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skulle till att börja
med för kammarens ärade ledamöter
vilja framhålla, att den fråga, som avhandlas
i den föreliggande propositionen,
är en liten fråga. Vidare vill jag
understryka, att det här inte gäller
någon nykterhetsfråga. Den försäljning
av vissa obeskattade varor, som avses
komma till stånd skall ju inskränkas
till de flygplatser här i landet som har

Onsdagen den 15 mars 19C1

Nr 10

Ang. försäljning av obeskattade varor på tullflygplats

internationell trafik. De varor som försäljes
får inte konsumeras inom landet.
Alltså kan ju en försäljning av dessa
varor göra varken från eller till i fråga
om nykterhetstillståndet här.

Vidare är det i propositionen utsagt,
att denna försäljning endast skall gälla
resenärer till icke-nordiska länder.
Den internordiska trafiken beröres icke
av verksamheten. De flygplatser som
departementschefen föreslår skulle bli
utrustade med s. k. tax free shops är de
svenska flygplatser, som har internationell
trafik och inga andra, nämligen
Arlanda, Bromma, Torslanda i Göteborg
och Bulltofta i Malmö.

Varför har nu departementschefen
framlagt denna proposition? Initiativet
har tagits av luftfartsstyrelsen och SAS
tillsammans. Departementschefen redovisar
motiven i propositionen. Han erinrar
om att dylika tax free shops —
skattefria butiker — numera förekommer
på det stora flertalet internationella
flygplatser här i världen, däribland
också på Kastrup i Köpenhamn, och
understryker, efter att ha gjort detta
påpekande, att försäljningen av obeskattade
varor på flygplatserna kan sägas
ha blivit en internationell kutym
och att inrättandet av tax free shops
på de svenska flygplatserna i och för
sig endast skulle innebära att passagerarna
där skulle få samma service som
utomlands. Det finns ingen anledning
att göra några erinringar mot dessa påpekanden.
De är riktiga.

Nu menar reservanterna, att inrättandet
av denna verksamhet skulle -—
som det heter i reservationen — öka de
nackdelar i konkurrenshänseende för
den reguljära handeln som den redan
nu förekommande skattefria försäljningen
av vissa varor i samband med
flyg-, båt- och färjresor åstadkommer.
Detta påstående kan näppeligen anses
riktigt. Det beror förmodligen på någon
missuppfattning av vad det här gäller.
Jag vill sålunda påpeka, att de myndigheter
som i främsta rummet har att
tillvarata de fiskaliska intressena, nämligen
generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen,
tillstyrkt arrangemanget. Det

är ju vidare inte troligt, att aktiebolaget
Vin- och spritcentralen eller Nya systemaktiebolaget
skulle få sälja en centiliter
mer av sina varor — det är ju
dessa bolag det främst här gäller -— om
dessa anordningar inte kommer till
stånd, ty det är väl ingen i kammaren
som föreställer sig att en svensk eller
utlänning t. ex. här i Stockholm, som
ämnar resa till Italien, Amerika eller
någon annanstans, i vetskap om att det
inte finns någon tax free shop på Arlanda,
på vägen dit rusar in på något
systembolagsställe i Stockholm och där
inköper de önskade varorna. Det gör
han naturligtvis inte, ty han vet att så
snart han kommit ombord på planet
och detta lämnat svenskt område, kan
han göra inköpet eller också kan han
göra detta på Kastrup i Köpenhamn,
där de flesta planen mellanlandar.

Något skattebortfall kan det alltså
här inte bli fråga om, och det framgår
också av den omständigheten -— som
jag redan antytt -— att de fiskala myndigheterna
inte haft några erinringar
att framställa. Jag vill även påpeka att
luftfartsstyrelsen i sin skrivelse framhåller
att den försäljning, som nu pågår
på Kastrup, visat sig vara mycket
uppskattad av resenärerna och fått stort
attraktionsvärde för flygplatsen.

Det är, som sagt, ingalunda någon
stor sak, det här gäller. Det är ■— som
bevillningsutskottet framhåller — en
serviceangelägenhet i den internationella
flygtrafikens intresse. Det är vidare
en serviceåtgärd som vidtagits på ett
stort antal flygplatser i världen. Det har
ansetts lämpligt att vi här i landet förfar
på liknande sätt.

Med dessa ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till bevillningsutskottets
förslag, vilket innebär ett tillstyrkande
av propositionen.

Herr SÖDERQUIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Hagberg nu anförde vill jag endast
säga att det är riktigt att de fiskala
myndigheterna inte haft något att invända.
Men det gäller skattebortfallet.

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. försäljning av obeskattade varor på
Det som reservanterna talar om är nackdelarna
i konkurrenshänseende för den
reguljära handeln. Herr Hagberg reagerade
något på den punkten och anförde
att det just nu är fråga om sprit och
tobak. Men författningsförslaget rör obeskattade
varor i allmänhet, och Köpmannaförbundet
har, om jag inte minns fel,
avstyrkt förslaget. Förbundet har väl
större erfarenhet och större intresse när
det gäller konkurrensfrågan än fiskala
myndigheter.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att Köpmannaförbundet avstyrkt förslaget,
men detta synes ha ägt rum i ett
tidigare skede. Kontrollstyrelsen hade
som bekant ifrågasatt skattefrihet även
för andra varor än sprit och tobak, men
på denna punkt har departementschefen
varit mer restriktiv och inskränkt sitt
förslag till sprit och tobak. Det är alltså
endast dessa varor det nu är fråga om,
och det tycker jag, att vi skall hålla
oss till nu. Skulle det senare komma ett
förslag om en utsträckning av den skattefria
försäljningen, så blir det en annan
fråga, men det är inte den saken,
det gäller i dag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill helt instämma i
de synpunkter som framfördes i herr
Söderquists första anförande. Jag vill
tillägga att om någonting är oförenligt
så är det flygning och alkoholhaltiga
drycker. Jag skulle vilja påstå att alkoholhaltiga
drycker är någonting som
inte hör förekomma vare sig på flygplatserna
eller på flygplanen. Serveringen
av spritdrycker ombord på långfärdsplanen
har visat sig mycket olämplig.
Jag tycker därför det är välmotiverat
när utskottet framhåller: »Den för flygpersonalen
tidskrävande och för passagerarna
besvärande försäljningen ombord
på flygplanen.» Det är mycket anmärkningsvärt,
att personalen skall vara
så intensivt sysselsatt med att sälja sprit
på flygplanen, att den i vissa fall knappast
hinner med andra arbetsuppgifter.

tullflygplats

Vad jag tycker är mest anmärkningsvärt
är att man i stället för att hävda
principen om att inte förena spritdrycker
med flygning legaliserar detta samröre
genom att medge denna försäljning.

Jag medger att det här — som herr
Hagberg yttrade — inte gäller någon
större fråga. Men det är en principiell
fråga, nämligen att i samband med flygfärder
bör sprit inte förekomma vid något
tillfälle. På långfärdsplanen får man
instruktioner rörande användningen av
flytvästar o. d. Jag undrar om en person
som förtärt åtskilligt med sprit är
kapabel att göra något, om det skulle
hända en olycka. Om sprit inte förekom
vid flygningar skulle man kanske
kunna rädda en större del av passagerarna.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I anslutning till vad herr
Torsten Bengtson anförde om spriten på
flygplatser och på flygplan vill jag understryka
—- jag är dock inte säker på
att det behövs —- att denna fråga inte
har med flygplanens besättningar att
göra. Propositionen berör naturligtvis
inte besättningarna, inte flygsäkerheten
som sådan, den ligger helt utanför resonemanget.
Vad det här gäller är försäljning
av obeskattade varor, sprit och
tobak, till passagerare i utländsk trafik,
ingenting annat. Det är klart, att man
kan säga, att det är otillfredsställande
att det säljs sprit på flygplan, och man
kan kanske, med hänsyn till den ställning,
staten intar inom SAS, förbjuda
verksamheten, det är inte alldeles omöjligt.
Men vad vinner man med detta?
Ingenting alls. Vi vet ju, hurusom alla de
stora internationella bolagen, som trafikerar
Bromma och i fortsättningen även
Arlanda liksom våra övriga internationella
flygplatser — Air France, KLM,
Swissair, Pan American och allt vad
de heter — hur alla dessa företag ju har
dylik försäljning ombord på planen. Vi
vinner alltså ur nykterhetssynpunkt ingenting
med att eventuellt — det är ju

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Ang. förlustutjämning, progressionsutjamn

dock inte den saken det är fråga om
nu _ förbjuda denna försäljning på
SAS-planen. Vi vinner heller ingenting
med att inte upprätta dessa tax free
shops, som departementschefen föreslår.
Gör vi inte detta, går hela kommersen
över på Kastrup och Köpenhamn i stället
för på Sverige. Det är klart, att man
kan säga att så må danskarna göra, men
vi vill hålla på vår linje. Men luftfartsstyrelsen
har inte velat föra ett sådant
resonemang och inte heller generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen. Jag tycker,
som jag sade i mitt tidigare anförande,
att det är en riktig ståndpunkt,
som dessa myndigheter har intagit.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos

ing och allmän öppen resultatutjämning
vid taxering för inkomst

vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 45.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning
vid taxering för inkomst

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning av väckta
motioner angående förlustutjämning,
progressionsutjämning och allmän öppen
resultatutjämning vid taxering för
inkomst.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:34,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och 11:46,
av herr Nilsson i Svalöf m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring av 2,

8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,

2) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning,
och

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning rörande
allmän öppen resultatutjämning, innebärande
bland annat rätt till skattefri
avsättning å särskilda konton — motsvarande
nuvarande skogskonto — vid
beräkning av intäkt av jordbruk och av
annan fastighet (hyresfastighet);

B) de likalydande motionerna 1:71,
av herr Bengtson in. fl., och 11:90, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts,

I. att riksdagen måtte antaga det av
1957 års skatteutredning framlagda för -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. förlustutjämning, progressionsutjäm

vid taxering för inkomst
slaget till förordning om rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall samt till anvisningar
till densamma, dock med följande
ändringar:

dels att som villkor för rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
enligt nämnda förordning måtte
gälla, att den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten för skattskyldig
uppginge till belopp, som med
minst 10 000 kronor överstege den skattskyldiges
motsvarande inkomst under
det nästföregående beskattningsåret
(jämförelseåret),

dels att som villkor för rätt till sådan
progressionsutjämning vidare måtte
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat
under jämförelseåret eller något av
de två närmast föregående beskattningsåren,

dels att rätt till progressionsutjämning
jämväl skulle föreligga vid fallande
inkomst, då skattskyldigs till statlig
inkomstskatt beskattningsbara inkomst
från något av de två närmast föregående
beskattningsåren minskats med
minst 6 000 kronor, och att utjämning
då måtte verkställas på så sätt, att den
sammanlagda statliga inkomstskatten
för det beskattningsår, för vilket den
skattskyldige begärde utjämning, och de
två närmast föregående beskattningsåren
skulle utgöra det belopp, varmed
nämnda skatt skulle ha utgått, om inkomsten
fördelats lika på de tre beskattningsåren,
i enlighet med vad i
motionerna anförts, och

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
av möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning samt om att
härvid i första hand måtte prövas frågan
om resultatutjämning genom kontometoden
och att förslag i detta syfte
skyndsamt måtte föreläggas riksdagen;

C) de likalydande motionerna 1:76,
av herrar Kronstrand och Stefanson,
samt II: 89, av herr Stenberg m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte antaga

ning och allmän öppen resultatutjämning

det av 1957 års skatteutredning redovisade
förslaget till förordning om rätt
till utjämning av statlig inkomstskatt å
merinkomst i vissa fall dels med ändringen
att gränsen för rätt till utjämning
fastställdes till 10 000 kronor, dels med
kompletteringen att progressionsutjämning
även skulle kunna ske vid fallande
inkomst och att deklarationsskyldighet
skulle hava förelegat antingen jämförelseåret
eller något av de två närmast
föregående beskattningsåren; samt

D) de likalydande motionerna 1:472,
av herr Kaijser, samt II: 545, av fru
Kristensson och herr Björkman.

De i motionerna I: 34 och II: 46 föreslagna
ändringarna i förordningen om
rätt till förlustutjämning avsågo, att rätt
till förlustutjämning skulle kvarstå, om
den som övertagit aktier på grund av
arv, testamente eller bodelning överläte
dessa till tidigare ägare av aktier i företaget.
Vidare hade motionärerna framhållit,
att som villkor för rätt till förlustutjämning
borde gälla, att deklarationsskyldighet
förelegat under förluståret
eller under något av de två närmast
föregående beskattningsåren.

Det förordningsförslag beträffande
rätt till progressionsutjämning, som
framlagts i motionerna 1:34 och 11:46,
överensstämde med förslagen i motionerna
1:71 och 11:90 utom såvitt avsåge
progressionsutjämning vid fallande
inkomst, då enligt de nu behandlade
motionerna progressionsutjämningen
borde förekomma under förutsättning
att inkomstminskningen i förhållande
till jämförelseårets inkomst utgjorde
minst 10 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:34,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 46,
av herr Nilsson i Svalöv in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:71, av
herr Bengtson m. fl., och II: 90, av herr
Hedlund in. fl.,

Onsdagen den 15 mars 1961 Nr 10

Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

vid taxering för inkomst

3) de likalydande motionerna 1:76,
av herrar Kronstrand och Stefanson,
samt 11:89, av herr Stenberg m. fl.,
ävensom

4) de likalydande motionerna 1:472,
av herr Kaijser, samt 11:545, av fru
Kristensson och herr Björkman,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist, Yngve
Nilsson, Gösta Jacobsson, Kollberg,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Magnusson i
Borås och Stenberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 1—3 hemställa,
att riksdagen i anledning av de inbördes
likalydande motionerna I: 34 och II:
46, I: 71 och II: 90 samt I: 76 och II: 89
måtte

1) antaga det vid motionerna 1:34
och 11:46 fogade förslaget till förordning
angående ändring av 2, 8 och 9 §§
förordningen den 8 april 1960 (nr 63)
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst;

2) antaga det vid sistnämnda motioner
fogade förslaget till förordning om
rätt till utjämning i vissa fall av statlig
inkomstskatt i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning med
den ändringen, att 2 § i förslaget erhölle
i reservationen angiven lydelse;

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att skyndsam utredning
måtte företagas om möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning
samt att härvid i första hand borde prövas
frågan om resultatutjämning genom
kontometoden och att förslag i detta
syfte skyndsamt måtte föreläggas riksdagen.

Den ändring reservanterna föreslagit
i 2 § i det under 2 i reservationen upptagna
förordningsfö^slaget var av redaktionell
art.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det ämne som bevillningsutskottets
nu föreliggande betänkande
handlar om är en gammal bekant.
Man bör kanske rent av betona ordet
gammal. Motiven för de framstötar som
har gjorts på detta område har så
många gånger tidigare behandlats här i
kammaren, att jag tror att jag kan förbigå
den sidan av saken. Jag vill bara
göra en liten kort erinran om vad som
inträffat under de senaste åren.

Efter mångfaldiga framstötar beslöt
riksdagen år 1955 att göra en formlig
beställning på en utredning beträffande
resultatutjämning när det gäller
beskattningen. Detta resulterade i ett
förslag av 1957 års skatteutredning.
Detta förslag delades upp av finansministern
i propositionen år 1959, så
att bara en del av det kom i kungl.
proposition och blev riksdagens beslut,
nämligen den del som gällde förlustutjämning.
Det var en detalj så att säga
av det mera vidsträckta yrkandet om
resultatutjämning.

1 fråga om denna detalj hade vi från
oppositionens sida anmärkningar på
ett par punkter. Det är anmärkningar
som vi i dag vidhåller. Där står uppfattning
mot uppfattning, utan att vi på
ömse sidor har kunnat övertyga varandra
i bevillningsutskottet om vad som
kan vara rättvist och lämpligt.

Reservanterna begär dessutom en rätt
till progressionsutjämning i stort sett i
enlighet med de förslag som skatteutredningen
lade fram men som departementschefen
inte tog upp. Vi har på
den punkten enat oss inom oppositionen.
Det finns, som kammarens ledamöter
kan finna, endast en reservation.
Utskottet är delat precis mitt itu. Vi begär
till slut att det skall bli en skyndsam
utredning beträffande frågan om
en öppen resultatutjämning över hela
fältet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets betänkande.

I detta anförande instämde herrar
Yngve Nilsson (li), Gustaf Elofsson

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

vid taxering för inkomst

(ep), Hagberg (h), Åkesson (fp), Schött
(h), Ebbe Ohlsson (h), Torsten Mattsson
(ep), Jonasson (ep) och Stefanson
(fp).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Spetz uttalade alldeles
riktigt att detta är en gammal bekant.
Ledamöterna känner igen de resonemang
som förs i skattefrågorna.
Resonemangen rör sig ofta om tekniska
saker, och det kan vara besvärligt för
ledamöterna att följa det i detaljer, men
var de stora skiljelinjerna går vet kammarens
ledamöter.

Här föreligger nu ett knippe motioner
med yrkanden som vi känner igen.
Vi hade dem till behandling senast förra
året, och jag tror att det är riktigt
som herr Spetz säger att det inte finns
någon anledning att nu i detalj börja
diskutera dessa problemställningar. Vi
har delade meningar, och ur motionärernas
synpunkt kan det givetvis vara
fullt legalt att komma tillbaka år efter
år för att försöka övertyga riksdagen
om sin mening.

Det som har inträffat sedan förra
årets behandling är att hela skatteproblemet
har lagts i stöpsleven. Det var
ju ett gammalt krav från oppositionens
sida att få en sådan skatteutredning.
Den gäller beskattning av både fysiska
och juridiska personer, och i det sammanhanget
blir det tillfälle att ta ställning
till de här framförda kraven och
åtskilliga andra.

Med hänvisning till utskottets betänkande
och våra motiveringar för avstyrkande
av de särskilda motionerna
och med erinran om den allmänna skatteberedningens
tillkomst hemställer jag,
herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen:

Under överläggningen har yrkats dels
bifall till utskottets hemställan och dels
godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen. Utskottets hem -

ställan har uppdelats i punkterna 1-—4
och hemställan i reservationen i punkterna
1—3. Emellertid bär indelningen
i punkter av utskottets hemställan
och av hemställan i reservationen skett
efter olika principer. Viss punkt i utskottets
hemställan svarar således icke
mot den punkt i reservationens hemställan,
som där har samma nummerbeteckning.
Vid ställandet av propositioner
följer jag till en början den i reservationens
hemställan tillämpade uppdelningen,
därvid jag ställer proposition
särskilt för envar av punkterna i reservationen.
Slutligen ställer jag proposition
å samtliga de i betänkandet behandlade
motionerna i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad kammaren
förut beslutat.

Det i reservationen under 1 upptagna
förslaget till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen om
rätt till förlustutjämning vid taxering för
inkomst.

Såvitt avsåge förevarande del, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den vid betänkandet avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16, såvitt avser förslag till förordning
angående ändring av 2, 8 och 9 § § förordningen
om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 15 mars 1961 Nr 10

Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

vid taxering för inkomst

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt nu
är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 66.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det i reservationen under 2 upptagna
förslaget till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller
inkomstminskning.

Såvitt gällde denna del, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
vid betänkandet avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 16,
såvitt avser förslag till förordning om
rätt till utjämning i vissa fall av statlig
inkomstskatt i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt nu
är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 71;

Nej — 66.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det i reservationen under 3 upptagna
yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående en fullständig resultatutjämning.

Såvitt avsåge denna del, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen, såvitt nu vore i
fråga.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 16,
såvitt gäller avlåtande till Kungl. Maj:t
av skrivelse angående en fullständig resultatutjämning,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om åtgärder för att skapa en statlig svensk petrokemisk industri

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 65.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Samtliga i utskottets hemställan upptagna
motioner, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad kammaren
förut beslutat.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning
av väckta motioner angående
anstånd med inbetalning av skatt, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om åtgärder för att skapa en statlig
svensk petrokemisk industri

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att skapa en
statlig svensk petrokemisk industri.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 152 i första kammaren av herrar
Öhman och Helmer Persson samt
nr 181 i andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att
hos regeringen begära snabbutredning
och förslag om ett statligt eller statligtkooperativt
och av utländska oljetruster
oberoende raffinaderi som bas för nya
petrokemiska industrier.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:152 och 11:181

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! I fjol yrkade vi på en utredning
om skapande av en statlig
svensk petrokemisk industri. Redan då
påvisade vi den dynamiska utvecklingen
av denna industri i andra länder och
att även vi borde vara med på ett hörn.

Vidare framhöll vi, att vårt land bör
söka befria sig från det totala beroendet
av de utländska oljemonopolens dominans,
bland annat genom att inrätta
ett statligt oljemonopol. Detta skulle, menade
vi, utan tvivel också tillföra staten
stora inkomster och vara ägnat att säkra
vårt oberoende. Vårt beroende av de
utländska oljemonopolen var ju som bekant
mycket stort under andra världskriget.
Det var väl ingen tillfällighet att
f. d. socialminister Gustav Möller efter
andra världskriget slut uttalade, att det
är »ett samhälleligt intresse av första
ordningen att sörja för att vi inte kommer
i en liknande situation ännu en
gång».

Bankoutskottet avvisade i fjol vårt förslag,
och huvudargumentet var att denna
industri är så kapitalkrävande, att man
även måste utnyttja utländskt kapital.
Nå, efter riksdagsbeslutet i fjol att avslå
vår motion blev det som bekant fart
på spelet, och Kooperativa förbundet
blev ju också utmanövrerat. 100 miljoner
kronor utländskt kapital blev tillräckligt
för att skaffa en amerikansk jättetrust
ett dominerande inflytande över
den petrokemiska industri, som uppföres
i Stenungsund, och 100 miljoner kronor
svenskt kapital finns ju också med i
bilden. Det handlade följaktligen då om
200 miljoner kronor. Bankoutskottet ansåg
att vi inte kunde uppbringa den summan
här i landet, i varje fall kunde inte
den svenska staten det. Naturligtvis var
det ett sökt argument, därför att det borde
icke vara oöverkomligt för vårt rika
land att kunna åstadkomma den summan
för investering i en dylik industri.

Vi har emellertid återkommit i vår,
och nu föreslår vi en snabbutredning
och ett statligt eller statligt-kooperativt

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Om ökat samhällsinflytande över naturtillgångar och produktionsmedel, m. m.

och av utländska oljetruster oberoende
raffinaderi som bas för nya petrokemiska
industrier. Vi anser att det inte finns
något skäl att kapitulera inför vad som
har skett utan förmenar att det skulle
vara en god demokratisk politik att den
svenska riksdagen beslutar om åtgärder,
ägnade att befria oss från den dominans,
som oljekapitalet redan har fått.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
motionerna 152 i första kammaren och
181 i andra kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vi hade även i fjol en
motion av ungefär samma innebörd, som
inte föranledde någon riksdagens åtgärd.
När motionen nu återkommer har det
förändrade förhållandet inträffat, att anordningar
har vidtagits för en petrokemisk
industri i Bohuslän, och det har
även varit överväganden med avseende
på Hälsingborg, vilka väl inte torde vara
helt och hållet avskrivna.

Det rör sig alltså på detta område,
och det rör sig i den riktning som bankoutskottet
har uttalat sig till förmån för.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om ökat samhällsinflytande över naturtillgångar
och produktionsmedel, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om ökat samhällsinflytande över
naturtillgångar och produktionsmedel,
in. in.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 151 i första kammaren av

herrar öhman och Helmer Persson samt
nr 180 i andra kammaren av herr Hagberg
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning och
förslag med syfte att dels tillförsäkra
samhället ett betryggande inflytande
över användningen av naturtillgångar
och produktionsmedel och över åtgärderna
i fråga om industrilokalisering
och finansieringspolitik etc. samt dels
för att i detta sammanhang också bereda
de anställda bättre inflytande inom företagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 151 och II: 180 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Förra onsdagen diskuterades
här i kammaren en borgerlig framstöt
om försäljning av aktier i det statsägda
LKAB. I den debatten uppträdde de
borgerliga talarna och argumenterade
för nödvändigheten att införa vad man
på borgerligt håll kallar ekonomisk demokrati
—- alltså den baklängesutveckling,
som vi skulle ha slagit in på i händelse
den borgerliga framstöten skulle
ha vunnit riksdagens bifall.

I dag föreligger en motion, som verkligen
tar upp problemet om att vidga vår
demokrati också till produktionens fält.
Den avvisas utan ett enda ords motivering
av såväl de borgerliga representanterna
i bankoutskottet som, egendomligt
nog, av samtliga socialdemokratiska ledamöter
i utskottet.

Jag kan i och för sig mycket väl förstå
de borgerliga partiernas ståndpunkt;
de har ju att slå vakt om det ekonomiska
fåtalsväldet och dess privilegier, om en
ordning som innebär att några futtiga
procent av folket skall behärska alla ekonomiska
nyckelpositioner och om en
ordning som innebär att denna försvinnande
lilla del av vårt lands befolkning
allenarådande skall kunna bestämma hur
det skall vara med produktionen utifrån
de stora monopolens särskilda vinstintressen.

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Om ökat samhällsinflytande över naturtillgångar och produktionsmedel, m. m.

De partier, som har den uppgiften,
uppträder ju konsekvent när de yrkar
avslag på det förslag som har lagts fram
från vårt håll.

Vad är det nu vi har velat åstadkomma?
Vi har begärt att riksdagen skulle
i skrivelse till regeringen begära en utredning
med syfte att dels tillförsäkra
samhället ett betryggande inflytande
över användningen av naturtillgångar
och produktionsmedel och över åtgärderna
i fråga om industrilokalisering
och därmed sammanhängande problem
samt dels för att i detta sammanhang
också bereda de anställda ett bättre inflytande
än de nu har inom företagen.

Vad jag i detta sammanhang finner
uppseendeväckande är som sagt icke
de borgerligas ställningstagande utan
den ståndpunkt som de socialdemokratiska
representanterna intagit. Jag vill
erinra om att socialdemokratiska partiet
på sin kongress för åtta månader
sedan antog ett nytt program, där bl. a.
dessa frågor ställes i programtexten,
och jag her att få göra ett par citat ur
detta program.

Så här låter det på ett ställe: »Ett
växande antal aktieägare har blivit passiva
räntetagare, medan det fåtal, som
äger stora förmögenheter eller leder
storföretag, finansinstitut och branschorganisationer,
i sina händer samlat en
betydande ekonomisk makt. Den ekonomiska
maktkoncentrationen i enskilda
händer är oförenlig med den demokratiska
jämlikhetens principer. Enskilda
ekonomiska intressen uppträder som en
maktfaktor i den politiska kampen. De
söker påverka opinionsbildningen och
den politiska utvecklingen i syfte att bevara
och vidga fåtalets privilegier.»

Detta är synpunkter som jag kan ge
min anslutning till. Sådant är läget i
samhället.

Tillåt mig göra ett annat citat ur samma
program: »För socialdemokratien är
kravet på ekonomisk demokrati lika
självklart som kravet på politisk. De
befogenheter, som är knutna till innehav
och förvaltning av stora förmögenheter,
medför en maktfördelning i samhället,
som strider mot detta krav. So -

cialdemokratien motsätter sig en ordning,
under vilken äganderätt ger okontrollerad
makt, och den bekämpar varje
koncentration av den ekonomiska
makten i ett fåtals händer. Den vill ge
hela folket möjlighet att påverka de beslut
i det ekonomiska livet, som avgör
produktionens inriktning och produktionsresultatens
fördelning. Konsumenternas
intressen måste tillgodoses inom
hela näringslivet. De anställda måste
beredas ökat inflytande inom företagen.
Målet är att göra alla människor till likvärdiga
medarbetare i uppgiften att förvalta
och förkovra de gemensamma produktiva
tillgångarna.»

Så långt alltså texten i det nya socialdemokratiska
programmet. Jag vill understryka
att vår motion ligger helt i
linje med vad som har uttalats i detta
socialdemokratiska partiprogram. Programmet
understryker •— liksom vi från
vår sida gjort vid många tillfällen, även
i det kommunistiska partiets program
-— att den ekonomiska maktkoncentrationen
egentliga är oförenlig med demokratiska
principer. Det är väl ändå
ganska orimligt att några storföretag
och banker enväldigt ■— utan inflytande
från samhällsorganen eller från de
anställda — skall få bestämma i frågor
som är hela samhällets angelägenhet.

Vi hade trott att det vara ganska
självklart, att åtminstone de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet skulle
gå in för att någonting borde göras
och i varje fall begära en utredning för
att få klarlagt, hur det socialdemokratiska
partiprogrammet skall kunna genomföras
i verkligheten. Så har man
inte gjort, men det innebär ju inte att
denna fråga skulle vara avskriven för
all framtid. I flera årtionden kämpade
den svenska arbetarklassen en hård
kamp för den allmänna rösträtten för
att åstadkomma den politiska demokrati
vi i dag har. Nu gäller det att gå ett
stycke vidare på demokratiseringens
väg att vidga demokratien även till produktionslivet.
Den frågan aktualiseras
av livet självt med varje dag som går,
och den diskuteras mycket intensivt
inte minst inom fackföreningsrörelsen

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Om en allsidig utredning rörande laglönegrupperna, m. m.

och arbetarrörelsen över huvud taget.
Vi menar därför att problemet förr
eller senare måste lösas.

Låt mig som min mening uttala, att
detta bankoutskottets avslagsyrkande är
som en skrift i vatten — vi kommer icke
ifrån att ta upp frågan och lösa den i
positiv riktning.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till de motioner som
föreligger i ärendet.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag föreställer mig att
det inte behöver anföras något annat
skäl för utskottets hemställan, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, än en hänvisning till det
jättekomplex av frågor som innefattas i
de uppräknade kategorierna av yrkanden,
vilka delvis redan är föremål för
utredning genom olika kommittéer. Om
kammarens ledamöter läser igenom motionernas
kläm skall det klart framgå,
hur fullständigt ohanterligt det vore —
om nu frågorna i och för sig behöver
utredas — att göra det i form av en
samlad utredning beträffande hela paketet,
ett paket som ju redan i sina delar
är föremål för utredning.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av väckta motioner angående ett permanent
samarbetsorgan för nyetablering
av industriföretag, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande

nr 7, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkterna 1 och 2
Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om en allsidig utredning rörande låglönegrupperna,
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning rörande
låglönegrupperna, m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 493 i första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson samt nr 571 i andra
kammaren av herrar Börjesson i Falköping
och Magnusson i Jönköping, hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om en
allsidig utredning av låginkomstgruppernas
situation i samhället, särskilt regionalt
förefintliga differenser i näringslivets
utbyggnad, med sikte på åtgärder
för att främja sysselsättningen,
även i glesbygderna, och giva rättvisa
inkomster också åt tillbakasatta låglönegrupper.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:493 och 11:571 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det problem som här föreligger
har ju den allra största räckvidd.
Jag skall dock inte nu gå närmare
in på detta verkligt omfattande problemkomplex,
utan bara stanna en smula
vid det sätt på vilket utskottet har
behandlat motionerna.

Jag konstaterar då först, att motionerna
syftar till att åstadkomma en allsidig
utredning angående låginkomstgruppernas
situation i samhället, särskilt regio -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

utredning rörande låglönegrupperna, m. m.

Om en allsidig
nalt förefintliga differenser i näringslivets
utbyggnad, med sikte på åtgärder
för att främja sysselsättningen, även i
glesbygderna, och ge rättvisa inkomster
också åt tillbakasatta låglönegrupper.

Ltskottet säger — vilket även framhålles
i motionerna — att det av det
hittills publicerade siffermaterialet inte
kan dras några bestämda slutsatser, och
så för man ett resonemang lite längre
fram i utlåtandet om att det hela nog
småningom ordnar sig. Och finner att
några åtgärder inte är påkallade.

Vad beträffar motionärernas uppfattning
att närings- och lokaliseringspolitikens
utformning spelar en viktig roll för
inkomstförhållandena, delas denna, heter
det i utlåtandet, »i viss utsträckning»
av utskottet.

Vad innebär det?

Låt mig säga att jag tycker att utskottet
inte uttrycker sig alldeles bestämt.
Betyder möjligen orden »i viss utsträckning»,
att vissa representanter i utskottet
delar motionärernas uppfattning, fastän
de inte har kommit sig för att säga det
tydligt?

Jag kommer så till utskottets sammanfattning,
där det sägs: »Denna vidare
problemställning är redan föremål för
statsmakternas fortlöpande intresse.»
Hur sker det? Jo, därom heter det: »Det
kan sålunda erinras om det intensifierade
arbetet som på detta område utföres
av arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare
vill utskottet påminna om att lokaliseringsfrågorna
fattade på nyss antytt sätt
är föremål för utredning genom kommittén
för näringslivets lokalisering.»

Herr talman! Det som är tyngdpunkten
i motionernas framställning är önskvärdheten
av att uppta låglönegruppernas
ställning till behandling och att komma
fram till en förbättring av deras villkor.
Det är den saken det gäller. Utskottet
säger härtill, att det intensifierade arbete,
som på detta område utföres av arbetsmarknadsstyrelsen,
är någonting som
i det sammanhanget bör uppmärksammas.
Jag undrar emellertid om arbetsmarknadsstyrelsen,
för vars arbete jag
har mycket stor respekt, kan uträtta så
förskräckligt mycket för att lösa frågan

om att utjämna differentieringen i löneläget
mellan olika befolkningsgrupper.

Som jag redan nämnt, slutar utskottet
med att påminna om »att lokaliseringsfrågorna
fattade på nyss antytt sätt är
föremål för utredning genom kommittén
för näringslivets lokalisering». Jag har
därför tittat på lokaliseringsutredningens
direktiv — somliga utredningar har
ju direktiv och den här utredningen hör
till dem — men beröres där på något
ställe låglönegruppernas läge? Jag kan
inte finna det! Där sägs en hel del om
önskvärdheten att ämbetsverk och annan
statlig verksamhet decentraliseras, samt
att det bör förutsättningslöst utredas vad
som kan göras för att stimulera etableringen
av företag på olika orter. Allt detta
är mycket gott och väl, men själva lönesättningen
berörs endast på ett ställe,
nämligen i anknytning till propositionen
1952: 127, där föredragande departementschefen
säger, att lokaliseringsfrågorna
bör uppmärksammas, varvid en
samordning borde ske med strävandena
»att maximalt utnyttja tillgängliga arbetskraftsresurser
och stödja utbyggnaden
av näringslivet på de platser, där de
totala kostnaderna för produktionen är
lägst».

Ja, det är väl klart att låglönerna i viss
mån skulle kunna utgöra en eggelse vid
företagslokaliseringen. Och eftersom arbetskraften
är underbetald i glesbygderna,
skulle detta stimulera placeringen av
företag i sådana trakter! Det är ungefär
motsatsen till att motverka orättvisorna.

Herr talman! Detta är således vad utskottet
hänvisar till. Om någon kan finna
något annat i de direktiv, som gäller
för utredningen om den samhälleliga lokaliseringsverksamheten,
vore jag tacksam
att få veta det, men till dess nöjer
jag mig med att konstatera, att detta är
det enda som där sägs. Från dessa utgångspunkter
kan jag icke finna annat
än att den argumentering som har förebragts
av utskottet lämnar en bra nog
knapphändig information om det man
gjort till en fråga av avgörande betydelse.

Under hänvisning till motionerna I:

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Om en allsidig utredning rörande låglönegrupperna, m. m.

493 och 11:571 yrkar jag, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att vid utredningar avseende regionala
differenser i näringslivets utbyggande
måtte beaktas ej blott sysselsättningsfrågor
och produktionskostnadsproblem
utan även samhällets intresse
att bereda låglönegrupperna en
med andra likvärdig utkomst.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få erinra om
att ett enigt utskott står bakom utlåtandet.
Vi har kommit fram till att det inte
finns anledning att begära ytterligare utredningar
än de som redan är i gång.
Lokaliseringsutredningen, som sysslar
med dessa frågor, bör väl ändå få avsluta
sitt arbete, innan man tar upp problemet
till behandling från nya utgångspunkter.

Det efterlystes vad som menades med
att utskottet »i viss utsträckning» delade
uppfattningen att närings- och lokaliseringspolitikens
utformning spelade en
roll för inkomstförhållandena.

Ja, det betyder ingenting annat än att
det väl är riktigt att dessa saker är av
betvdelse. Men att detta bara är en sida
av saken och att det också finns en annan
sida, nämligen arbetskraftens rörlighet
som är av betydelse. Det gäller inte bara
att söka reda ut var man skall lokalisera
en näring, utan man skall även ha möjlighet
att flytta arbetskraft från ett område
till den plats som är mest lämplig
för lokalisering. Det är just detta problem
som lokaliseringsutredningen har
sig anförtrott och vi anser att det, innan
den är färdig med sitt utlåtande,
inte finns anledning att angripa problemet
från de utgångspunkter som upprullas
i motionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Gentemot utskottets ärade
ordförande vill jag bara konstatera,
att det ligger så till, att den pågående

utredningen inte är inne på låglönegruppernas
problem i annan mån än
att det antyds på ett ställe i direktiven,
att det spelar en viss roll om det på en
ort finns billigare arbetskraft, då detta
kan underlätta en lokalisering.

Jag har dock, herr talman, den bestämda
uppfattningen, att en utveckling
av landsbygdens näringsliv aldrig kan
på lång sikt stimuleras genom en systematisk
underbetalning och undervärdering
av landsbygdens arbetskraft. Det
är en grund som det inte går att bygga
på.

Herr Ewerlöf var inne på någonting
som är ganska väsentligt, nämligen frågan
om arbetskraftens rörlighet. Det är
väl klart, att det inte går i längden att
behandla människor hur som helst. Då
försvinner arbetskraften och därmed
även möjligheterna till företagsamhet.
Väntar man med att lösa dessa problem,
kommer de att utgöra ett incitament
för en fortgående utvandring av
arbetskraft från de bygder det här gäller.
En mycket viktig förutsättning för
att över huvud taget kunna åstadkomma
en lokalisering är att man får möjlighet
betala folk så att de kan stanna
kvar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, yttrade att
under överläggningen yrkats dels att utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan skulle bifallas,
dels ock, av herr Nilsson, Ferdinand,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att vid utredningar avseende
regionala differenser i näringslivets
utbyggande måtte beaktas ej blott
sysselsättningsfrågor och produktionskostnadsproblem
utan även samhällets
intresse att bereda låglönegrupperna eu
med andra likvärdig utkomst.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

4 Första kammarens protokoll 1961. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. åtgärder till främjande av bostadssparandet

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ferdinand
Nilssons under överläggningen framställda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 17.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 9, i anledning av väckta motioner
om utvidgad rådgivnings- och konsulentverksamhet
för hantverk och småindustri
i bokförings- och skattefrågor;
samt

nr 10, angående överförande till riksdagsbiblioteket
av huvudmannaskapet
för registret till riksdagstrycket.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. åtgärder till främjande av bostadssparandet Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till främjande
av bostadssparandet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 100 i första kammaren av herr
Per-Olof Hanson och fröken Nordström
samt nr 127 i andra kammaren av herr
Carlsson i Stockholm m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om en
översyn och granskning av nu gängse
former för bostadssparande, i syfte att
förbättra säkerheten såväl för bostadskonsumenterna
som för staten såsom
långivare, samt om övervägande och
framläggande av förslag i syfte att ytterligare
vidga möjligheterna att öka såväl
antalet bostadssparare som dessas insatser.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:100 och 11:127
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation anförts
av herrar Schmidt, Boija och Larsson
i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av motionerna I: 100
och II: 127, måtte till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört.

Reservanterna hade understrukit motionärernas
krav på en mera allsidig
prövning av formerna för ett organiserat
bostadssparande. En möjlighet, som enligt
reservanterna ytterligare borde prövas,
vore, att bostadsspararna under rådande
knapphetsläge premierades med
viss förtur vid förmedlingsorganen samtidigt
som en sådan förtur måste lämna
företräde för de socialt ömmande fallen.
Reservanterna hade vidare ansett,
att Kungl. Maj :t borde, i de hänseenden
där kommunernas medverkan vore nödvändig
för uppläggningen och organiserandet
av bostadssparandet, genom överläggningar
med kommunala myndigheter
och organisationer intressera dessa för
åtgärder i syfte att stimulera och effektivisera
bostadssparandet. Det borde
också, enligt reservanterna, vara rim -

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Ang. åtgärder till främjande av bostadssparandet

ligt, att statsmakterna vid fördelningen
av bostadslånen toge särskild hänsyn till
olikheterna i bostadssparandets och bostadsbehovets
omfattning mellan skilda
orter i landet.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Den motion som behandlas
här berör två frågor.

Den första frågan gäller säkerheten
för delägare i bostadsrättsföreningarna.
Den frågan får vi väl anse vara i goda
händer för närvarande. Därvidlag har
jag som reservant ingenting att erinra
mot utskottets utlåtande.

Den andra frågan däremot berör stimulering
och effektivisering av bostadssparandet,
då närmast den sak som tidigare
varit uppe, nämligen frågan om
förtur vid förmedlingsorganen under
rådande knapphetsläge.

Uttrycket »förtur» kan måhända missförstås.
Jag vill därför redan från början
understryka, att vi reservanter är
på det klara med att de socialt ömmande
fallen måste gå före. Däremot anser
vi, att den som presterat ett regelbundet
målsparande skall komma före andra,
som inte har presterat ett sådant
sparande.

Eftersom frågan om bostadssparandet
i viss mån är under remissbehandling,
är det inte min mening att nu riva
upp någon debatt, men jag anser att
ärendet är angeläget och vill gärna
summera vad som förevarit i denna
fråga.

Jag vill då närmast hänvisa till den
bostadspolitiska utredningen, som utgick
från att målspararna skulle få en
viss förtur i bostadskön, men att ett villkor
härför skulle vara att insatsen presterats
genom långsiktigt sparande i organiserade
former, t. ex. lönsparandc,
och att den motsvarade minst 10 procent
av lägenhetens produktionskostnad.

Det kan också vara av intresse att
erinra om vad som sades i denna fråga
från remissmyndigheterna, då frågan
var uppe år 1957 med anledning av motion
464 i andra kammaren från vårt
håll. Då gjordes visserligen en del kritiska
uttalanden, nämligen från bo -

stadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund,
men såväl fullmäktige i riksbanken
som fullmäktige i riksgäldskontoret
ansåg, att motionärernas synpunkter var
värda att tagas upp.

Fullmäktige i riksbanken anförde, att
målsparandet för bostadsanskaffning
borde uppmuntras av det allmänna och
att spararna, i den utsträckning så kunde
ske utan att övriga bostadssökandes
anspråk otillbörligen eftersattes, borde
beredas viss förtur till bostäder. Fullmäktige
ansåg också, att vägledande anvisningar
kunde vara av viss betydelse,
och sade sig därför icke i detta hänseende
böra motsätta sig motionärernas
yrkanden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttalade,
att eftersom det ännu under lång
tid icke torde bli möjligt att skapa garantier
från det allmännas sida för att
bostad verkligen kan erhållas, när den
stipulerade sparprestationen fullgjorts,
så måste stimulansen för den bostadssparande
läggas däri, att han, såsom
motionärerna förordat, tillerkändes viss
förtursrätt framför bostadssökande i
ungefär samma situation, vilken icke
presterat något sparande.

Nu bär ju den utredning som man begärde
i hithörande frågor, nämligen utredningen
om sparstimulerande åtgärder,
lagt fram sitt betänkande. Utredningen
yttrar sig i fråga om bostadssparandet
på ett sätt, som skulle kunna
betecknas kort och gott som »å ena sidan
—- å andra sidan».

Jag vill inte göra mig skyldig till någon
fördelaktig tolkning av utredningens
betänkande. Utredningen påpekar
bl. a., att de som sparar till en bostad
och efterfrågar ett småhus, inte på ett
otillbörligt sätt skulle komma att gynnas
på andra bostadssökandes bekostnad.
Det är väl heller ingen som har
ifrågasatt detta. Däremot gör utredningen
ett uttalande som jag tycker säger
ganska mycket, nämligen: att ett organiserat
bostadssparandc bygger på förutsättningen
att den som sparar i en relativt
nära framtid skall kunna erhålla
den önskade bostaden, synes visser -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. åtgärder till främjande av bostadssparandet

ligen ofrånkomligt och häri inrymmes,
att sparandet bör ge en viss tidsvinst.
Det är ju det saken gäller.

Nu får man väl i viss mån säga, att
denna fråga fallit framåt under årens
lopp — vår bön förutan. Det förhåller
sig ju så att det förekommer ett egnahemssparande
under bl. a. bankernas
medverkan, där förtursrätt ges åt vederbörande
alltefter målmedvetenheten
och regelbundenheten i deras sparande.
Och på de håll där man har kommunal
bostadsfördelning har kommunerna i
allmänhet medgivit, att bostadsspararna
får förtursrätt framför andra bostadssökande
till insatslägenheter.

Utskottet säger nu mycket riktigt —
och det är ju ett skäl — att frågan är
under remissbehandling i anledning av
sparstimulansutredningen. Jag vill visst
inte förneka att detta är ett skäl att se
tiden an. Men, herr talman, jag har ansett
att vi är ute i ett angeläget ärende,
och jag bär inte velat att motionen av
1957 och motionen av i år skall glömmas
bort. Därför har vi ju formulerat
vår reservation så att vi endast begär
att riksdagen skall till Kungl. Maj:t ge
till känna »vad utskottet ovan anfört».

Med detta vill jag sålunda, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! När jag nu skall be att få
säga några ord till förmån för utskottets
ställningstagande, så är jag närmast förekommen
av herr Schmidt, som redan
mer eller mindre förklarat sin fullständiga
förståelse för den ståndpunkt som
utskottet intagit.

Utskottet har ansett att man borde avvakta
resultatet av utredningen om sparstimulerande
åtgärder, som nu verkställts
och är på remiss och som sedermera
skall göras till föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. Dessutom har man också
i reservationen framhållit, att goda
resultat uppnåtts av olika sparstimulerande
åtgärder på bostadsområdet. Både
i kommunal regi och i bankväsendets
regi har mycket omfattande åtgärder
vidtagits. Herr Schmidt uppräknade
själv vilka möjligheter som på detta sätt

redan nu står till buds för att med en
viss företrädesrätt för sparare få möjlighet
till bostad, antingen i egnahem eller
i bostadsrättsförening.

Detta har gjort, att utskottet i varje
fall på nuvarande stadium inte ansett att
det finns någon anledning att begära ytterligare
utredning i detta avseende utan
att man lugnt kan avvakta både hur det
kommer att gå med de sparstimulerande
åtgärder, som är föreslagna, och beträffande
den utveckling som utan varje
ingripande vare sig i lagstiftningsväg eller
på annat sätt dock sker på detta område
i fria former. För den händelse vad
som sålunda sker utvecklar sig tillfredsställande
i fortsättningen skulle man inte
behöva ingripa reglerande, lagstiftande
o. s. v. Det förefaller som det finns
utsikter till en sådan naturlig utveckling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus; nr

15, i anledning av väckta motioner
angående upplåtande av kyrka för annat
ändamål än gudstjänst;

nr 16, i anledning av väckt motion om
översyn av föräldrabalkens bestämmelser
om förordnande av barnavårdsman;
samt

nr IT, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i skattestrafflagen den 11

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Om föreskrift för villkorligt dömd att gottgöra skada

juni 1943 (nr 313) dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om föreskrift för villkorligt dömd att
gottgöra skada

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om föreskrift för villkorligt
dömd att gottgöra skada.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 103 i första kammaren
av herr Bengtson m. fl. och nr 129 i andra
kammaren av herr Hedlund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag i syfte att villkorlig dom —
om icke särskilda skäl föranledde annat
— förbundes med föreskrift, att den
dömde skulle i lämplig omfattning gottgöra
den skada han åstadkommit.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:103 och II: 129,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av annan,
av herr Svanström och herr Larsson
i Norderön, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 103 och
11:129, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t vid det slutliga övervägandet
av förslaget till brottsbalk måtte
beakta vad reservanterna anfört.

I denna reservation hade det ansetts
önskvärt, att meddelandet av skadeståndsföreskrift
gjordes till regel, varifrån
undantag finge göras i den mån
särskilda skäl föranledde därtill.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I denna fråga skulle jag
kunna niija mig med att hänvisa till den

debatt som fördes under fjolårets riksdag.
Jag har inte heller för avsikt att
göra någon mera ingående analys av sakläget.

Herr Larsson i Norderön och jag har
emellertid i första lagutskottet ansett oss
böra avge eu särskild reservation i denna
fråga. Vi har dock i den reservationen
frångått det förslag, som framförts
i förevarande motion, nämligen att denna
fråga skulle bli föremål för utredning,
och har nöjt oss med att i den
skrivning, som reservationen innehåller,
påpeka en del förhållanden. Vi har observerat
att departementschefen vid remiss
av föreliggande brottsbalksförslag
har ansett det önskvärt, att ifrågavarande
skadeståndsföreskrifter meddelas i
större utsträckning än som hittills skett,
men samtidigt betonat att den dömde
icke bör åläggas så stora avbetalningar
å skadeståndet att hans förmåga och
vilja till återanpassning försvagas. Departementschefen
säger vidare, att han
därför inte vill att i lagen utsäges, att
sådana här skadeståndsföreskrifter regelmässigt
skall meddelas.

Det är på den punkten som vi har en
annan mening. Vi skulle gärna se att det
kunde bli på det sättet, att det vore regel
att domstolarna skulle ålägga föreskrift
om återbetalningsskyldighet och
att alla de hänsyn, som skulle tas, kunde
beaktas i form av undantag från den regeln.

Det är med anledning av detta, herr
talman, som vi har velat att riksdagen
redan nu uttalar ett önskemål i den riktningen.

Jag ber med detta endast att få yrka
bifall till den reservation vid förevarande
utlåtande, som avgivits av mig och
herr Larsson i Norderön.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Förevarande fråga gäller
det önskemål som motionärerna
framställt om en sådan ändring av lagen
om villkorlig dom, att domstolarna i
större omfattning än nu är fallet skulle
meddela föreskrift för den dömde att
betala utdömt skadestånd. 1 fjol var sam -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

ma fråga uppe till behandling och det
yrkades då att riksdagen skulle begära
en utredning i detta avseende. Det konstaterades
emellertid då, att frågan hade
varit föremål för utredning och att man
kunde vänta departementschefens ståndpunktstagande
i samband med framläggandet
av det väntade förslaget till
brottsbalk. Därför föreslogs, att riksdagen
inte skulle vidta någon åtgärd i frågan,
och det blev också riksdagens beslut.

Nu kommer samma motionsyrkande
igen, och situationen är nu den att förslaget
om ny brottsbalk är remitterat till
lagrådet och att man kan vänta att det
kommer att föreläggas nästa års riksdag.
Utskottet har ansett att det föreligger
ännu starkare skäl för att inte nu
göra något uttalande och framför allt naturligtvis
inte begära någon utredning i
denna fråga.

Det modifierade yrkande, som här nu
framställts av reservanterna, nämligen
att riksdagen skall begära att departementschefen
tar upp frågan till övervägande
i samband med propositionens
avlämnande, är av ett litet säreget slag.
Jag kan inte erinra mig att jag här tidigare
sett något sådant förslag. Utskottet
menar för sin del, att rätta tiden att aktualisera
frågan blir när förslaget till
brottsbalk kommer att underställas riksdagen.
Då får de motionärer, som här
har önskemål om ett annat skrivsätt, tillfälle
att direkt motionsvägen framlägga
sina yrkanden om ändring av lagtexten.

Med anledning härav ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Svanström
och herr Larsson i Norderön vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. de allmänna barnbidragen, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta
motioner angående de allmänna barnbidragen,
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tem inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likaiydande motionerna nr 52
i första kammaren av fru Svenson m. fl.
och nr 68 i andra kammaren av herr
Wahlund m. fl., om indexreglering av
de allmänna barnbidragen,

2) de likaiydande motionerna nr 511
i första kammaren av herr Öhman och
herr Persson, Helmer, samt nr 594 i andra
kammaren av herr Nilsson i Gävle,
om höjning av de allmänna barnbidragen,
m. m., samt

3) motionen nr 590 i andra kammaren
av fru Kristensson, angående stödet
åt barnfamljerna.

I motionerna 1:52 och 11:68 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att frågan
om indexreglering av allmänna barnbidragen
måtte utredas och förslag föreläggas
riksdagen i enlighet med vad i motionerna
anförts. I motionerna hade
gjorts gällande, att en indexreglering av
barnbidragen torde kunna genomföras
på i huvudsak samma sätt som skett beträffande
folkpensionerna.

I motionerna 1:511 och 11:594 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa dels om
förslag beträffande höjning av de allmänna
barnbidragen till förslagsvis 600
kronor per år och barn och att förordning
måtte utfärdas om indexreglering
av barnbidragen, dels ock att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda och framlägga
en långtidsplan syftande till att samhällets
stöd skulle motsvara minst en tredjedel
av barnkostnaderna och att enföräldersfamiljerna
finge ett stöd som gjorde
deras barn mera ekonomiskt jämställda
med andra.

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

I motionen II: 590 hade hemställts i
första hand, att riksdagen måtte antaga
i motionen införda förslag till

1) lag om ändring av lagen den 21
maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänt
barnbidrag,

samt i andra hand, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag om en sådan
förskjutning i stödet till barnfamiljerna,
att barnbidragen i högre grad komme
flerbarnsfamiljer och ofullständiga familjer
till godo.

De i motionen 11:590 framlagda lagförslagen
avsågo, att barnbidrag i familjer,
där föräldrarna sammanlevde,
skulle utgå först för det näst äldsta av
eljest bidragsberättigande barn med 650
kronor och för varje följande barn med
750 kronor samt att moderskapshjälpen
skulle förstärkas i fall då barnaföderska
icke hade eljest till allmänt barnbidrag
bidragsberättigande barn med ett extra
barntillägg på 900 kronor att utbetalas i
tre delposter under barnets första levnadsår.
I de ofullständiga familjerna
skulle barnbidrag utgå med 650 kronor
jämväl för första barnet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet gjort vissa uttalanden rörande
de i motionerna berörda frågorna,
varefter utskottet yttrat:

»Under åberopande av vad sålunda
anförts anser utskottet det angeläget att
de allmänna barnbidragen göres till föremål
för översyn. Vid en sådan torde
såväl möjligheterna till en höjning av
bidragens belopp som frågan om en indexreglering
av dessa kunna bli föremål
för övervägande. Det kan också ifrågasättas,
huruvida man inte vid översynen
jämväl bör särskilt beakta flerbarnsfamiljernas
och de ofullständiga familjernas
situation. Riksdagen har vid tidigare
tillfällen tagit avstånd från en
differentiering av barnbidragens belopp
kombinerad med slopandet av bidraget
till det första barnet. I det avseendet intar
utskottet fortfarande samma stånd -

Ang. de allmänna barnbidragen, m. m.
punkt. Däremot anser utskottet att det
kan i samband med översyn i syfte att
förbättra stödet åt barnfamiljerna genom
allmänna barnbidrag vara befogat
att undersöka, huruvida flerbarnsfamiljerna
och de ofullständiga familjerna
bör få större del av en sådan förbättring
än enbarnsfamiljerna. Att begära en
långtidsplan av det innehåll, som föreslås
i motionerna I: 511 och II: 594, anser
utskottet däremot icke påkallat.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av

1) motionerna I: 52 och II: 68,

2) motionerna I: 511 och II: 594, samt

3) motionen 11:590

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en översyn av de allmänna
barnbidragen i enlighet med vad utskottet
anfört; samt

B. att motionerna 1:52 och 11:68, I:
511 och 11:594 samt 11:590, i den mån
de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändringen,
att motiveringen utgår.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! I motionsparet nr 348 i
första kammaren och 411 i andra kammaren
föreslås utredning om införande
av barnavdrag vid beskattningen, förenade
med barnbidrag till vissa familjer
med lägre inkomst. Dessa motioner är
väckta i enlighet med beslut av högerpartiets
riksdagsgrupp och uttrycker den
mening, till vilken högerpartiet som sådant
ansluter sig. De har emellertid enligt
sin natur hänvisats till bevillningsutskottet
och har därför inte kunnat bli
föremål för behandling samtidigt med
den fråga, som här i dag föreligger.

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. rått för kommun att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpnings plats

och destruktionsanläggning

Andra lagutskottet har med utgångspunkt
från en rad motioner föreslagit en
allmän utredning angående barnbidrag.
Mot att en sådan utredning kommer till
stånd har vi intet att invända. Genom
att dessa olika former för stöd åt barnfamiljerna
parallellt utredes blir underlaget
för ett framtida definitivt ställningstagande
så mycket säkrare. En utredning
om barnbidragen bör emellertid
enligt vår mening ske helt förutsättningslöst.
Vi kan därför inte ansluta oss till
utskottets motivering i detta ärende.

Jag föreslår därför, att riksdagen med
uteslutande av motiveringen i andra lagutskottets
utlåtande nr 10 i anledning av

1) motionerna 1:52 och 11:68

2) motionerna 1:511 och 11:594

3) motion 11:590

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en utredning angående de allmänna
barnbidragen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få återkalla
mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, av herr
Ewerlöf, att riksdagen med uteslutande
av motiveringen i andra lagutskottets utlåtande
nr 10 i anledning av 1) motionerna
1:52 och 11:68, 2) motionerna I:
511 och 11:594, samt 3) motionen II:
590 skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en utredning angående de
allmänna barnbidragen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det under överläggningen
av herr Ewerlöf framställda
yrkandet.

Då emellertid herr Svensson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 125;

Nej — 13.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter
för finansiering av allmän avstjälpningsplats
och destruktionsanläggning

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner angående rätt för kommun att
uttaga avgifter för finansiering av allmän
avstjälpningsplats och destruktionsanläggning.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
276 i första kammaren av herr Jansson
m. fl. samt nr 251 i andra kammaren av
herr Sköldin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en skyndsam översyn av gällande
lagbestämmelser i syfte att göra
det möjligt för kommun att uttaga avgift
för finansiering av kommunens
samtliga kostnader för anordnande av
allmän avstjälpningsplats och/eller allmän
destruktionsanläggning.

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpnings plats

och destruktionsanläggning

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:276 och 11:251,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en förutsättningslös utredning
av frågan om finansiering av kommuns
utgifter för dess befattning med avfall
och sopor.

Reservation hade anförts av herrar
Nils Elowsson och Axel Svensson, fru
Carlqvist samt herrar Lars Larsson,
Nilsson i Göteborg, Odhe och Sundelin,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att förevarande
motioner, 1:276 och 11:251,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! En motion av ungefär
samma innehåll som den detta utskottsutlåtande
behandlar förelåg vid förra
årets riksdag och blev då avslagen. Vid
behandlingen i år av den nya motionen
har majoriteten stannat för att yrka bifall
till densamma. Detta har gjort att
vi andra måst reservera oss, eftersom
vi inte har ändrat uppfattning sedan
förra året.

För att få ett begrepp om denna sak
måste man känna bakgrunden. Bakgrunden
är i korthet den, att Solna stad har
haft en del besvärligheter med sitt avfall,
sina sopor. Detta bär lett till en
kommunal konflikt, om man så vill kalla
det. Staden använde först en tipp, den
s. k. Råstatippen som låg inom staden.
Den blev, om jag inte minns fel, så småningom
fullpackad. Därefter kunde man
inte finna något lämpligt avstjälpningsställe
i närheten, utan man nödgades
forsla soporna ända ut till Ångarn, som
låg flera mil bort, vilket gjorde att kostnaderna
för bortforslingen blev höga.

För att minska kostnaderna träffade
Solna stad ett avtal med Sundbybergs
stad, som gick ut på att Solna stad fick
använda Sundbybergs sopförbrännings -

anläggning. Detta avtal gäller alltjämt
och har medfört att Solna stad har fått
lägre kostnader än tidigare. Det är i
detta läge kostnaderna har kommit att
spela en viss roll. Solna stadsfullmäktige
beslöt nämligen att ta ut avgift av
fastighetsägarna, inte bara som hittills
för bortforslingen av sopor och avfall
utan också för de kostnader som var
förknippade med förbränningen av avfallet.
Fastighetsägarna opponerade sig
mot detta. De överklagade stadsfullmäktiges
beslut hos länsstyrelsen i Stockholms
län, som emellertid fastställde
stadsfullmäktiges beslut. Då gick fastighetsägarna
till regeringsrätten, och regeringsrätten
upphävde det beslut som
stadsfullmäktige fattat och som länsstyrelsen
hade fastställt.

I det yttrande som regeringsrätten
avgav sade regeringsrätten bl. a. följande:
»Enär skötseln av allmän avstjälpningsplats,
i förekommande fall omfattande
jämväl destruktion av avfallet,
måste anses utgöra en kommunal angelägenhet
för bland annat förhindrande
av sanitära olägenheter för alla inom
staden bosatta personer och kostnaderna
härför således icke böra åvila allenast
en grupp av stadens invånare,
samt vid sådant förhållande klandrade
beslutet, i vad därigenom fastighetsägare
i staden ålägges att svara för kostnaderna
för sopförbränning, icke är
lagligen grundat, prövar regeringsrätten
lagligt att, med ändring av länsstyrelsens
utslag, upphäva stadsfullmäktiges
beslut.»

Det var inte minst denna regeringsrättens
motivering som var avgörande
för andra lagutskottet förra året, och
med samma motivering avstyrker reservanterna
i år ett bifall till motionen.
Vi anser därutöver, att om man skulle
gå denna väg att lägga avgifter på sådant,
skulle man oskäligt eller i varje
fall onödigt betunga sådana som inte
skulle behöva betala någonting för detta.
Det finns sådana i samhället som betalar
ingen eller ringa skatt, och de
slipper då i stort sett undan utgifter av

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. ratt för kommun att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpnings plats

och destruktionsanläggning

detta slag, så länge som kostnaderna
för destruktion och soptippar tas ut genom
skatt. Å andra sidan skulle naturligtvis
en del av dem som betalar relativt
hög skatt, både enskilda och inte
minst företag, slippa lindrigare undan.
Vi anser det inte vara riktigt att föra en
sådan skatte- och avgiftspolitik, att man
på detta sätt skulle flytta över bördor
från de mera bärkraftiga till de mindre
bärkraftiga. Och vill man sträcka kravet
att betala sådana saker med avgifter
ännu längre, kan man fråga sig om inte
också en hel del annat skulle betalas
med avgifter. Varför skall man inte ta
ut avgifter för exempelvis gatorna, för
gatubelysning eller när det gäller undervisningen?
Jag skulle inte tro att någon
vill vara med om det sista, ty vi har
under de senare årtiondena strävat efter
att inte mer än som är alldeles nödvändigt
ta ut några avgifter av dem
som går i skola. Det är ju inte så länge
sedan vi anskaffade avgifterna till de
allmänna läroverken. I stället går vi på
den andra vägen, att hjälpa de skolpliktiga
med fri skolmateriel o. s. v., åtminstone
i en hel mängd kommuner i
vårt land. Därför tycker vi att det inte
är riktigt att man går in på avgiftsvägen
i detta sammanhang heller.

I denna sak har förts ett resonemang
om att tätorterna genom att de kan ta ut
kostnaderna för sin renhållning via
skattsedeln blir gynnade i förhållande
till den rena landsbygden, där människorna
inte kan ha motsvarande fördel
av detta, inen ändå får betala sin
skatt. Jag menar att man inte skall betrakta
detta som att tätorternas invånare
är gynnade, ty om vi över huvud
taget skall ha tätorter, måste vi också ha
en mycket rigorös renhållning i dem,
för att de inte skall bli hälsovådliga smittohärdar.
Av den anledningen kan man
nog knappast med skäl säga att tätorternas
invånare är gynnade.

Detta var några av de skäl som har
föranlett oss reservanter att reservera
oss mot ett bifall till denna motion, och
jag skall nu, herr talman, be att få yrka
bifall till reservationen.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Elowsson sade, att vi förra året hade
till behandling den fråga som nu föreligger
och att utskottet då ansåg det vara
ett gemensamt kommunalt intresse
att sköta bortforslandet av sopor, som
därför skulle bekostas skattevägen. Kostnaden
skulle då kunna fördelas på alla
som fick nytta av åtgärden.

I andra lagutskottet i år har det däremot
blivit majoritet för den ståndpunkten,
att det råder brist på enhetliga
bestämmelser. Det finns alltså inga enhetliga
bestämmelser för hur kommunerna
kan uttaga dessa kostnader. I
motsats till herr Elowsson tycker jag
inte det är rättvist med skattesystemet.
Om till samma kommun hör ett tätortsområde
och ett landsbygdsområde ~—
detta kommer kanske att bli ännu vanligare
om vi får en kommunreform så
att tätorterna omsluts av stora landsbygdsområden
— får de som bor på
landsbygden vara med att skattevägen
betala de kostnader som uppstår för tätorterna
för borttransport av sopor. Det
är därför, herr talman, som majoriteten
i andra lagutskottet har ansett — utan
att binda sig för någon viss lösning —
att en utredning bör komma till stånd.

Jag ber att få yrka bifall till andra
lagutskottets förslag.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! En motionär har väl rätt
att känna en viss tillfredsställelse när
han kan få en motion godkänd av en utskottsmajoritet
redan andra gången han
motionerar. Det talas rätt ofta om den
långa följetongen år från år. Tillfredsställelsen
skulle naturligtvis minskas genom
det faktum att det finns sju reservanter
i utskottet, t. o. m. sossar; men
jag tror inte min tillfredsställelse behöver
bli mindre, eftersom man vid ett
studium av motiveringen i reservationen
finner att den begränsar sig till en enda
rad, där man talar om att man inte ändrat
uppfattning och bara kort och gott
hänvisar till vad man sagt ett tidigare

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpnings plats

och destruktionsanläggning

år. Man anför som motivering för att
kvittblivning av sopor skall skattefinansieras
att regeringsrätten har fastställt,
att detta är en hela kommunens sanitära
angelägenhet, som skall bekostas av skattemedel.

Nu är väl detta en sanning med viss
modifikation. Det är bara rent teoretiskt
man kan resonera på det viset — i praktiken
går det inte till så. Det stora flertalet
av kommunerna bränner inte sina
sopor utan transporterar dem långt ut i
naturen, och de får — det är väsentligt
att komma ihåg i det här sammanhanget

_ ta betalt för transportkostnaderna.

Tyvärr löser de flesta kommuner i det
här landet problemet om kvittblivning
av sopor genom att forsla ut soporna i
naturen, många gånger ett flertal mil.
Detta får fastighetsägarna betala. På detta
sätt skapas den ena stinkhögen efter
den andra i den svenska naturen. Det är
en sanitär olägenhet av stora mått. Enligt
de principer som nu råder slipper
kommunen helt och hållet betala kostnaderna
— det får fastighetsägarna göra.

Nu finns det många kommuner som
vill komma till rätta med de här olägenheterna
genom att bygga en sopförbränningsanläggning,
som givetvis i regel förläggs
till en tätort. Då uppstår det problemet,
att man inte längre får ta ut någon
avgift, utan kostnaderna skall betalas
av skatterna. Fastighetsägarna kommer
undan billigt — transportvägarna är
i regel mycket korta och räknas kanske
i kilometer där det förut varit lika
många mil — men kostnaderna för kommunen
blir långt större än tidigare.

Nu frågar jag: År byggandet av en förbränningsstation
i tätort verkligen en
hela kommunens angelägenhet, och är
det rättvist att finansiera en sådan anläggning
genom skatten? Herr Flowsson
liksom även herr Birke har här talat
om landsbygd contra tätort. Vi vet att
utredningar nu är på gång om en väsentlig
utökning av kommunerna. Vad blir
följden? Vi får vidsträckta kommuner,
som består av en tätort med miltals av
landsbygd runt omkring. Om det byggs
en sopförbränningsanliiggning i tätorten,

kan det då vara riktigt att en lantbrukare
som bor flera mil därifrån skall vara
med om att betala den? Om t. ex Kiruna
stad ordnar en sopförbränningsanläggning
— det kanske redan finns en, jag
vet ingenting om det — är det då rättvist
att något hundratal invånare i Riksgränsen
13 mil därifrån skall vara med
om att betala anläggningen? Jag har hört
sägas att Gotland skulle bli en enda storkommun.
Om Visby ordnar en sådan här
anläggning för sina invånare, är det då
rättvist att de som bor på Gotska sandön
skall vara med om att betala den?

Man kan anföra det ena exemplet efter
det andra på hur orimligt det är att förfara
på detta sätt, och i varje fall går
det inte att tala om rättvisa i sammanhanget.
Följden av det nuvarande systemet
tror jag blir att det skapas motsättningar
inom kommunerna. Den ena ändan
av kommunen kommer att gå emot
den andra. För att undvika kontroverser
väljer kommunen kanske den lösning
som gör att man kommer billigare undan,
och stinkhögarna i naturen blir
kvar. Det kan inte vara en riktig utveckling.

Jag vill anföra ytterligare ett exempel.
Enligt nuvarande ordning får en
kommun ta betalt för kvittblivning av
industrisopor men inte av hushållssopor.
Om en kommun bygger en sådan
här anläggning, får den ta betalt av industrier
och handlande som skickar sina
sopor till anläggningen, men de får samtidigt
vara med om att betala den på
skatten, eftersom den skall skattefinansieras.
Är det rättvist ur skattesynpunkt
att industrier och handlande som levererar
s. k. industrisopor skall betala två
gånger?

Vi har här i Stockholmstrakten en stor
skärgård, där det finns kommuner som
normalt har tvåhundra, trehundra invånare
men som under sommaren får upp
till 10 000—20 000 invånare, beroende på
att framför allt storstockholmsbor har
fastigheter där och flyttar ut dit över
sommaren. Är det rimligt att ilo tvåhundra
eller trehundra människorna
skall betala kvittblivningcn av sopor

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter

plats och destruktionsanläggning

från de fastighetsägare som bor där tillfälligt
på sommaren? Det får de göra
med det system som råder i dag.

Herr talman! Det finns inget rimligt
skäl varför vi inte skall åtminstone kunna
utreda den här frågan och se om vi
kan komma till rätta med de svårigheter
som för närvarande råder på detta område.
Det är väl inte nödvändigt att vara
så oerhört konservativ, att man säger att
vi inte ens skall göra en utredning bara
därför att man haft en annan uppfattning
året förut. Jag tycker det är skäl att
se på den här saken, och jag vill understryka
att det inte är meningen att kommunerna
skall bli skyldiga att ta betalt
av fastighetsägarna eller vara skyldiga
att ta ut kostnaderna skattevägen, utan
kommunerna skall själva få välja den
väg som de anser mest framkomlig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Här instämde herr Thun (s).

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Jansson vill krångla till detta problem
genom att hänvisa till vad som kan
hända i Kiruna om man där fortsätter
att tillämpa den ordning som i dag är
fastställd i lag.

Den nu rådande ordningen fastställdes
ju av riksdagen så sent som i december
1958. Riksdagen sade den gången ifrån
att bortforslingen av sopor är en sanitär
angelägenhet som ingår i kommuns allmänna
åliggandem Herr Jansson försöker
här beskriva de besvärligheter som
han anser kan uppkomma för de invånare
i kommunen som inte bor inne i
själva tätorten utan kanske på ett visst
avstånd därifrån. Jag vill då fråga herr
Jansson, vad han tror händer om vi inte
ser upp med de sanitära riskerna i detta
sammanhang. Om vi inte enligt lagens
bestämmelser tar hand om soporna på
sådant sätt att sanitär olägenhet ej uppstår,
finns det alltid risk för att en epidemi
kan uppstå i tätorten. En dylik epidemi
drabbar lika hårt de människor
som bor i utkanten av kommunen som

för finansiering av allmän avstjälpnings de

invånare som bor i tätorten. Det
är denna risk för epidemier som är själva
kärnpunkten i hela detta problem. Vi
måste tillse att soporna omhändertas på
sådant sätt att risk inte uppstår för att
sjukdomar sprids. Därför kan man heller
inte här skilja på de människor som
bor inne i en tätort och de andra invånare
i kommunen som kanske bor ett
stycke därifrån. De har sopor oavsett var
de bor, och dessa sopor skall enligt kommunens
beslut transporteras bort.

Vi har ju också, som herr Elowsson
påpekade, andra verksamhetsområden
inom kommunerna, där man inte alltid
tillämpar självkostnadsprincipen. Det
finns kanske människor som aldrig åker
buss eller spårvagn men som ändå får
vara med om att betala underskottet för
spårvagns- och bussnätet i en tätort. De
skulle ju då med skäl kunna säga, att de
inte vill vara med och betala för att andra
människor får resa billigare. Vattenavgifterna
i en kommun uttas väl heller
inte alltid efter självkostnadsprincipen.
Tänk på de kommunala kraftverken, som
byggts för att alstra elektrisk energi.
Om självkostnadsprincipen skulle tillämpas
för betalning av denna elkraft, skulle
det säkert bli ett betydande inkomstbortfall
till nackdel för alla kommunens
invånare.

Man kan sålunda, herr Jansson, inte
bryta ut denna detalj med soporna och
säga, att om riksdagen ändrar lagen så
att herr Jansson kan ta ut alla de kronor
som han behöver för att täcka dessa
kostnader i Solna stad, skulle man därmed
också ha skapat full rättvisa. Vi riskerar,
om vi skulle följa herr Janssons
förslag och tillämpa det även för andra
delar av kommunens verksamhet, att det
skulle uppstå ännu större besvärligheter
för skattebetalarna, om kommunerna
alltså inte skulle få ta ut kostnaderna
för detta låt mig kalla det för överskott
på servicen som man i dag gör ute i
kommunerna i fråga om priserna på vatten,
elektrisk kraft och annat.

Jag vet inte vad som har föranlett motionärerna
att komma igen i år. Både
första och andra kammaren sade ju i fjol

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter

bestämt ifrån att man inte ville ha någon
ändring till stånd beträffande dessa kostnader
för soporna. Man fick kanske litet
flera med sig i fjol i andra kammaren.
Jag vet som sagt inte om det är detta
som ligger bakom att man trott att man
skulle lyckas bättre i år i första kammaren.
Detta är dock det enda motiv som
jag har kunnat finna för att man återkommit
med motionen.

Herr Jansson gläder sig över att vi
som i fjol var majoritet i utskottet i år
blivit minoritet. Jag skall inte grumla
den glädjen för honom. Det är inte ofta
som man kan glädja sig åt borgerlig majoritet
för sitt eget förslag i ett utskott.
Kan det nu glädja herr Jansson, unnar
jag honom gärna den glädjen.

Detta är, herr talman, bara några
kommentarer som jag har velat göra, eftersom
ärendet ännu en gång kommit på
kammarens bord. Det blev så grundligt
belyst redan i fjol både i utskottet och i
debatten i kamrarna att det egentligen
inte finns något att tillägga, varför jag
slutar med att yrka bifall till reservationen.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! När man lyssnar till
denna debatt kan man fundera över om
full rättvisa verkligen skulle skapas
mellan invånarna i en tätort och de
människor som bor ute på landbygden,
om vi här skulle följa motionärernas
krav att kommunen får uttaga avgift av
de fastighetsägare som har sopor som
måste tas om hand. Det är fel att tro
att man därigenom skulle skapa full
rättvisa. Det finns ju så många andra
avgifter som uttas av invånarna i en
kommun och som alla är skyldiga att
erlägga även om ej alla ha direkt nytta
av anordningen. Tänk t. ex. på utebelysningen
i en liten tätort. De medborgare
som bor i ytterområdena och kanske får
trassla sig fram i mörkret, måste ändå
betala till kostnaderna för utebelysningen,
och de kan inte överklaga ett dylikt
beslut såsom olagligt. De är helt enkelt
skyldiga att gemensamt klara av kom -

för finansiering av allmän avstjälpningsplats
och destruktionsanläggning
munens utgifter för utebelysningen.
Tomter inköps allt emellanåt och skänkes
bort till industrier; kommuninnevånarna
får betala. Det tycks inte vara
olagligt.

Dessa utgifter för soporna spelar
egentligen ganska liten roll. Jag undrar
om det verkligen skulle bli så stora besparingar
för kommunen om man undantoge
utgifterna för sopornas omhändertagande
från den gemensamma
budgeten. Man får aldrig någon fullständig
rättvisa, utan de som bor i ytterområdena
kommer i många fall att
säga: »Jag har ingen nytta av denna anordning
i tätorten, men jag är ändå
tvungen att vara med och betala kostnaderna.
»

När det nu blir större kommuner, får
man väl ändå hoppas att de som bor
i ytterområdena kommer att i det stora
hela ha en viss nytta av tätorten, även
om anordningarna där inte blir till direkt
nytta för dem i varje liten detalj.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Herr Svensson sade att
om inte tätorterna ordnar tippningen
av sina sopor så blir det epidemier som
även landsbygdens folk kommer att få
ont av. Jag vill understryka att det inte
är någon som helst risk för epidemier i
tätorterna — de tätorter, som inte har
någon sopförbränningsanläggning i dag,
ser nogsamt till att deras sopor hamnar
långt ute på landsbygden. Det är dår
risken för epidemier finns, inte i tätorterna.
Och detta är ett system som
tyvärr praktiseras i mycket stor utsträckning,
till förfång för alla människor
som vill komma ut.

Så talas det om att vi tar ut avgifter
för kraftverk o. s. v. på skattsedeln.
Varför nämner inte herr Svensson avgiften
för vatten och avlopp? 1 fjol
fick vi ju eu lag som tillåter uttagande
av sådan avgift, och den är mycket närbesläktad
med här ifrågavarande avgifter.

Herr Svensson funderar på varför en

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter för finansiering av allmän avstjälpnings

plats och destruktionsanläggning

motionär återkommer, när ett enhälligt
utskott har avstyrkt motionen. Det var
givet att vi skulle återkomma när utskottets
motivering var så urusel som
fallet var i fjol; och det har ju visat sig
att utskottsmajoriteten kommit underfund
med den saken.

Nu säger herr Svensson, att motionärerna
inte har anledning att känna tillfredsställelse
för att de fått en borgerlig
majoritet med sig i utskottet. I förmiddags
var det någon som klagade över
att han blivit ensam och inte ens fått
sina partivänner med sig när det gällde
en motion, och då fällde herr Spets en
bra replik när han sade att de nog var
miljöskadade. Jag vill säga likadant om
de sju socialdemokraterna i andra lagutskottet
— de har nog blivit miljöskadade
på detta område. Och dessutom
har jag svårt att tänka mig, att man kan
dela upp soporna i några borgerliga och
socialdemokratiska grupper. Sopor är
nog alltid sopor.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag får väl först tacka
herr Jansson för det betyg vårt utlåtande
fått, även om jag kanske inte delar
hans mening i frågan!

Herr Jansson nämnde emellertid ett
ord som gjorde mig litet fundersam, när
han talade om de här stinkhögarna ute
på landsbygden som tätorterna åstadkommer
genom att köra dit sitt avfall.
Jag måste fråga herr Jansson: var
någonstans förekommer det att en tätort
beter sig så? Om herr Jansson känner
till något sådant fall, tycker jag att
det är hans enkla skyldighet att anmäla
det till förste provinsialläkaren i distriktet.
Sådant får nämligen icke förekomma.

Herr Jansson nämnde också vattenoch
avloppsavgifterna. Jag var mycket
tveksam huruvida riksdagens beslut i
den frågan var klokt, men vi skall
kanske inte spilla några ord på det —
låt oss i stället fortsätta med avloppsfrågan,
även om vi riskerar att bli både
miljöskadade och ännu mer. Hur gör

man sig kvitt avloppsvattnet? Ja, somliga
släpper utan vidare ut det i en
sjö eller en å, kanske i havet, vilket
dessvärre också är mycket vanligt. Men
på senare tid har man börjat anlägga
reningsverk, och jag vet ännu inte någon
plats i detta land där man har särskilda
avgifter för byggandet av reningsverk,
vilka onekligen kan jämföras med destruktionsanläggningarna
i detta sammanhang.
Kostnaderna för reningsverken
tas på skatten. Kristianstad ligger
t. ex. mycket lågt, så att vi måste pumpa
upp allt vårt avloppsvatten till en högre
liggande sjö men det har aldrig ett
ögonblick fallit någon in att man skulle
ta ut särskilda avgifter för den pumpanläggningen.
Kostnaderna för den och
för det reningsverk som vi byggt har
självklart tagits ut skattevägen.

Jag vågar säga att detta är jämförbara
storheter, och det tyder på att den
regel, som herr Jansson vill genomföra,
inte heller tillämpas när det gäller vatten
och avlopp. Även detta har naturligtvis
bidragit till att vi intagit den
ståndpunkt som herr Jansson inte kan
gilla.

När det gäller tätorterna är det angeläget
att framhålla, att tätorternas befolkning
också får vara med om att
ordna exempelvis ytterbelysning ute på
landsbygden. Det sker på den ena sträckan
efter den andra, och det är likaså
vanligt att de hjälper till med dikningsarbeten
för att öka trevnaden i olika
delar av kommunerna. Jag kan inte tänka
mig att det skulle bli någon ändring
i det avseendet genom att kommunerna
blir större, utan snarare kommer väl anspråken
att växa i samma mån som
kommunerna växer, eftersom en större
enhet i regel har lättare för att finansiera
den ena eller den andra förbättringen
än vad den mindre enheten har.

Man kan inte heller bortse ifrån att
eftersom tätorterna är tänkta att bli en
sorts serviceplatser för kommunerna,
så att de skall tillhandahålla skolor av
olika slag och simhallar, ibland också
sörja för brandväsendet på landsbygden,
innebär ju detta kostnader som

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Ang. rätt för kommun att uttaga avgifter

invånarna i tätorterna får vara med om
att betala men som invånarna på landsbygden
också har antingen direkt eller
indirekt nytta av.

Det är alldeles riktigt som herr Carlsson
nämnde, att man aldrig kan komma
fram till en absolut rättvisa när det
gäller de personer som bor i den ena
eller andra delen av en kommun. Det
måste alltid bli skillnader. När det gäller
sopor och avfall ute på landsbygden
sörjer man väl i regel för att man har
en kompost och använder det förmultnade
avfallet att gödsla med. På det sättet
får man själv nytta av detta avfall
och har inte samma behov av att göra
sig av med det som man har i tätorterna.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Herr Elowsson säger
att tätorterna får vara med om att betala
landsbygdens kostnader för exempelvis
belysning på vägarna. Ja, fattas bara
annat!

Sedan vill jag rätta till en direkt felaktighet
från herr Elowssons sida. Han
säger att om en kommun anlägger ett
renhållningsverk så tages kostnaderna
ut skattevägen och inte genom avgifter.
Det är fel. Alla kostnader för avlopp
tages i dag ut avgiftsvägen genom den
nya Va-taxa, som har genomförts tack
vare ett nyligen fattat riksdagsbeslut.
Denna taxa är för närvarande rätt dyr,
och den åker alla fastighetsägare på.
Det är alldeles fel att säga, att dessa
utgifter numera tages ut skattevägen.
Känner inte herr Elowsson till någonting
som heter den nya Va-taxan?

Herr Elowsson frågade också: Var
finns de där sophögarna? Har aldrig
herr Elowsson varit ute i naturen? Behöver
man verkligen ställa den frågan?
Jag tycker inte att det är nödvändigt
att säga någonting mer på den punkten.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När det gäller vattenoch
avloppsavgifterna är det naturligtvis
riktigt vad herr Jansson säger, då

för finansiering av allmän avstjälpningsplats
och destruktionsanläggning
det är fråga om vatten och avlopp, men
det var inte den saken jag talade om,
utan jag talade om reningsverken. När
vi behandlade denna fråga i utskottet
hörde jag mig för hos min egen stad,
huruvida man där lade några avgifter
på fastighetsägarna när reningsverket
byggdes. Det förklarades bestämt, att
man inte gjorde det. Huruvida man gör
det på andra håll, kan jag inte svara
för.

När det sedan gäller vad herr Jansson
kallade för stinkhögarna, kan jag säga
att jag har sett många sådana. Vad jag
fäste mig vid var att herr Jansson sade,
att tätorterna skickade ut soporna på
landsbygden, och det fattade jag naturligtvis
så, att det var de kommunala organen
i tätorterna som betedde sig på
det sättet, och det undrade jag storligen
över.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Jag vill kort och gott
säga till herr Elowsson, att alla avloppsledningar
från en tätort i regel mynnar
ut i ett reningsverk. Kostnaderna för
detta reningsverk liksom för avloppsledningarna
ingår i de kostnader, som
skall tagas ut efter Va-taxan. Är det
klart nu, herr Elowsson?

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Enligt lagen skall kostnaderna
tagas ut den vägen, men det
var inte det som det var frågan om nu,
utan frågan gällde: Gör man det?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. statlig kreditgaranti för anordnande av auktionslokaler för trädgårds produkter,

m. m.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 41.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion angående
en gemensam trafiknykterhetslag
för samtliga trafikområden; samt
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av
kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med för -

slag till viss ändring av lagen om fiskevårdsområden,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. statlig kreditgaranti för anordnande
av auktionslokaler för trädgårdsprodukter,
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statlig kreditgaranti
för anordnande av auktionslokaler
för trädgårdsprodukter, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 27 januari 1961 dagtecknad,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 42, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, dels att statlig
kreditgaranti finge enligt de grunder,
som angivits i propositionen, lämnas för
lån till anordnande av auktionslokaler
för trädgårdsprodukter, dels att under
budgetåret 1961/62 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 5 000 000
kronor, dels för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering intill ett belopp
av 2 000 000 kronor med rätt
för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
att till trädgårdsnäringen kollektivt restituerade
bensinskattemedel finge disponeras
även för informationsverksamhet
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i propositionen angivits.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. statlig kreditgaranti för anordnande av auktionslokaler för trädgards produkter,

m. m.

1) de likalydande motionerna 1:559,
av herr Hermansson m. fl., och II: 664,
av herr Gustafsson i Kårby in. fl., i vilka
motioner yrkats, att riksdagen vid behandling
av ifrågavarande proposition
skulle dels anhålla hos Ivungl. Maj:t om
att vid pågående trädgårdsnäringsutredning
frågan om statliga kreditgarantier
till producentkooperativa föreningar
för anordnande av trädgårdscentraler
för försäljning av trädgårdsprodukter
måtte prövas med förtursrätt, så att delförslag
i frågan kunde framläggas skyndsamt
för behandling av Kungl. Maj :t och
riksdagen, dels medgiva, att under budgetåret
1961/62 statlig kreditgaranti
finge beviljas för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av C 000 000
kronor;

2) de likalydande motionerna 1:560,
av herr Åkesson, samt II: 665, av herrar
Antby och Nilsson i Lönsboda, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådana
åtgärder, att 1962 års riksdag förelädes
förslag om en vidgning av bestämmelserna
för de statliga garantilånen till att
omfatta även andra lokaler för partiförsäljning
av trädgårdsprodukter än auktionshallar;
samt

3) motionen II: 663, av herr Nilsson i
Bästekille m. fl., i vilken motion yrkats,
att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj:ts proposition nr 42 skulle besluta,
att under budgetåret 1961/02 statlig kreditgaranti
måtte beviljas för lån avseende
uppförande av lagerhus m. m. för
jordbruksändamål intill ett belopp av
0 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva, att statlig kreditgaranti
finge enligt de grunder, som angivits i
utlåtandet, lämnas för lån till anordnande
av auktionslokaler för trädgårdsprodukter; -

b) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:559 och 11:664 samt 11:663, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, medgiva, att under budgetåret
1961/62 statlig kreditgaranti finge beviljas
dels för lån avseende uppförande av
lagerhus m. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 6 000 000 kronor, dels
för lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 2 000 000
kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att, om
förhållandena skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning; c)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medgiva, att till trädgårdsnäringen kollektivt
restituerade bensinskattemedel
finge disponeras även för informationsverksamhet
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet i utlåtandet angivit;
samt

d) i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom motionerna I: 559 och
II: 664 samt I: 560 och II: 665, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört beträffande
spörsmålet om statliga kreditgarantier
jämväl för lån till anordnande
av s. k. trädgårdscentraler.

Reservation hade avgivits av herrar
Bertil Andersson, Gunnar Berg, Kristiansson,
Arweson och Johansson i Västervik,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under b) hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 559 och II: 664 samt II:
663, förstnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att under budgetåret
1901/62 statlig kreditgaranti
finge beviljas dels för lån avseende uppförande
av lagerhus in. in. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 5 000 000
kronor, dels för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering intill ett be -

f> Första kammarens protokoll Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. statlig kreditgaranti för anordnande av auktionslokaler för trädgårds produkter,

m. m.

lopp av 2 000 000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att, om förhållandena skulle
giva anledning därtill, medgiva jämkning
i sagda fördelning.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Det är utan tvekan ett
steg i rätt riktning som man tar, om man
följer departementschefens förslag om en
stimulans vid upprättandet av auktionshallar
för trädgårdsprodukter.

Departementschefens positiva inställning
delas av alla i utskottet. På det hela
taget råder där enighet om att man bör
acceptera vad jordbruksministern här
föreslår. Det är endast på en punkt som
vi har kommit litet osams, nämligen i
fråga om storleken av den kreditlåneram
som bör fastställas. Jordbruksministern
har här nöjt sig med en uppräkning
av den nuvarande kreditramen från 4
till 5 miljoner kronor, medan utskottet
har följt ett motionsyrkande om en uppräkning
till 6 miljoner kronor i stället.
Anledningen till detta sistnämnda är väl
den, att man vill påskynda tillkomsten
av auktionshallarna.

Det finns emellertid skäl också för en
ståndpunkt som går ut på litet större försiktighet
än vad motionärerna och utskottsmajoriteten
vill ålägga sig. Jordbruksministern,
som ju är mycket positiv
till hela saken, har ansett att en kreditlåneram
på 5 miljoner kronor är tillräcklig.
Det finns ett starkt stöd för detta
ståndpunktstagande i remissyttrandena,
där flera instanser manat till viss försiktighet.
Trots sin försiktighet är emellertid
departementschefen mycket angelägen
att stimulera tillkomsten av hallarna
och föreslår t. ex. att lokala undersökningar
skall göras för att klarlägga,
huruvida förutsättningar finns för att på
ett flertal platser i landet starta sådan
försäljning.

När nu jordbruksministern bedömt anslagsbehovet
så, att han tycker att det
räcker med 5 miljoner kronor till kreditgarantier,
tycker också vi reservanter
att man kan nöja sig med detta. Vi
anser nämligen, att man bör avvakta
en liten smula de erfarenheter man kan

få vid startandet av nya sådana här försäljningsföretag.
För närvarande är ett i
gång i Hälsingborg. Erfarenheterna från
detta är mycket gynnsamma och talar
för en fortsättning, men det är inte a
priori givet att man får samma gynnsamma
erfarenheter, då man startar dylika
företag på andra håll i landet. Man
bör därför skynda långsamt. Man bör
ta plats för plats och med ledning av erfarenheterna
undan för undan söka bestämma
sig för hur långt man skall gå.

Det är detta som har gjort att vi reservanter
tycker, att vi kan nöja oss med
den kreditgaranti som föreslås i propositionen
och, herr talman, jag tror inte
att det föreligger något verkligt reellt
behov av mera pengar än vad som föreslås
där. Vi reservanter tycker därför
att det finns anledning att stanna vid 5
miljoner kronor, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Den här frågan betraktar
vi inom utskottsmajoriteten som ganska
vital för vårt land. Denna vår uppfattning
grundar sig på olika faktorer,
bl. a. torde man kunna utgå ifrån att liberaliseringen
av handeln i Europa genom
tillkomsten av sjustats- och sexstatsöverenskommelserna
kommer att betyda
åtskilligt även för trädgårdsnäringens utveckling
och därtill en snabb rationalisering.

Vi har inga färskare uppgifter om
trädgårdsnäringens omfattning än dem
som framkom vid jordbruksräkningen
1951, men redan då kunde en betydande
areal noteras från trädgårdsnäringen,
och i den män det finns möjligheter att
inhämta uppgifter finner man att trädgårdsnäringen
arealmässigt har vuxit betydligt.
Enligt den jordbruksräkning som
utfördes 1951 utgjorde växthusarealen då
inte mindre än 366 hektar. Arealen under
rubriken »Bänkgårdar» utgjorde 255
hektar och frilandsarealen — köksväxter
och blommor — var vid den tidpunkten
2 901 hektar. Sedan 1951 kan man note -

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Ang. statlig kreditgaranti för anordnande av auktionslokaler för trädgårds produkter,

m. m.

ra en väsentlig utveckling, och det är
många faktorer som har spelat in även
där. Jordbrukets rationalisering har varit
en pådrivande kraft. Det har ju gällt
att få det mindre jordbruket att övergå
till specialodlingar, övergången till potatisodling
och till kontraktsodlingar för
konservindustrien markerar en väsentlig
utveckling.

Ser man på siffrorna för perioden
1955—1958 finner man att kontraktsodlingen
för konservindustrien 1955
upptog 4 420 hektar och att motsvarande
siffror för 1958 var 4 870 hektar, således
en ökning på 450 hektar eller 15 procent.
Vid en undersökning rörande konservindustriens
kontraktsodlingar finner man
vidare att i fråga om konservärter tillförde
kontraktsodlingarna år 1955 industrien
34 procent av råvarorna för dess
produktion, medan motsvarande siffra
för 1958 var 98 procent. För morötter
är siffrorna 34 resp. 65 procent och för
rödbetor 79 resp. 86 procent.

När vi här talar om den statliga lånegarantien
är det inte någon anslagsfråga
vi behandlar, utan frågan är huruvida
staten skall i större utsträckning medverka
till att stödja trädgårdsnäringen genom
nya uppslag, och det är framför allt
fråga om att ge konsumenterna en bättre
garanti för goda varor, vilket inte minst
systemet med auktionshallar utgör. Danmark,
detta mindre grannland, har i dag
24 auktionshallar — jag skall inte nämna
någon siffra för Holland, där ju trädgårdsodlingen
är en av huvudnäringarna
— och i Norge satsar staten åtskilligt
på trädgårdsnäringen. Det är helt naturligt
att vi i vårt land bör följa dessa länders
exempel, eftersom vi därmed tillgodoser
både ett konsument- och ett
producentintresse.

Kooperativa förbundet var med om
att hjälpa fram auktionshallssystemet i
Hälsingborg. Den hallen är redan för liten.
Vid första verksamhetsårets utgång
hade man ett medlemsantal om 282 och
redan inom ett år hade man en medlemsrekrytering
till detta auktionshallssystem
på icke mindre än 400 medlemmar.
Man planerar i Malmö, där man

har en stor koncentration av trädgårdsproduktion.
Man planerar i Stockholmsdistriktet,
man planerar i Göteborg, man
planerar i Östergötland och även i Kalmar.
Varför gör man det? Jo, det är
klart att det är för att auktionshallarna
har visat sig ha den fördelen med sig
att man får en effektivare granskning
och kontroll över kvaliteten och en försäljning
på kortast möjliga tid. Ur konsumentsynpunkt
kan man därför betrakta
detta system som en mycket stor fördel.

En annan sak är att konsumtionen av
trädgårdsprodukter stiger från år till år
därför att metoden med djupfrvsning
har slagit så väl ut. Den har berett väg
för trädgårdsalstren även upp till övre
Norrland. De har blivit ett allt större inslag
i vår allmänna kost även under den
del av året, när man inte kan få direkt
färskvara men däremot utnyttja det
djupfrysta.

Skilinaden mellan utskottet och reservationen
gäller endast garantiramen. Vi
är medvetna om att bara ombyggnaden
i Hälsingborg, när man måste flytta hallarna,
som är för små, drar en beräknad
kostnad på 3 miljoner kronor. 1954, när
man gick ifrån jordbrukets lånefond till
statens lånegarantisystem, hade man upptagit
ramen till 4 miljoner kronor, men
den höjdes föregående år till 5 miljoner
kronor. Under innevarande budgetår
sänkte man den till 4 miljoner, och
här kommer man nu och föreslår att lånegaranti
skall ges även för de sammanslutningar
som kommer att igångsätta
en auktionshall.

Jag tror att det är nödvändigt, att man
från statens sida inser, att man i tid
skall hjälpa denna näring att bli så konkurrenskraftig
som möjligt, därför att
den ger sysselsättning åt så många människor
och tillför vårt allmänna folkhushåll
en så viktig produktion. Därför
hemställer jag, herr talman, om bifall till
jordbruksutskottets hemställan.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga skulle jag vilja ge några synpunk -

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. statlig kreditgaranti för anordnande
produkter, m. m.

ter på densamma. Herr T.age Svedberg
bär bär som medlem av jordbruksutskottet,
men jag vill tillägga kanske framför
allt som ledamot av trädgårdsutredningen,
på ett sakligt sätt tecknat bakgrunden
till de rådande förhållandena
inom trädgårdsnäringen, och jag ber att
få instämma i de synpunkter han framlagt.
Jag tror att trädgårdsnäringen haft
många och stora problem att lösa under
år som gått. Det har heller inte varit
lätt för trädgårdsnäringen att vinna
gehör från den statliga sidan för det
stöd som den varit i behov av för alt
kunna åstadkomma bättre förhållanden
inom näringen. Jag tror emellertid att
det håller på att ske en islossning på
detta område, och vi har anledning att
vara glada för det. Jag vill liksom herr
Berg ge ett erkännande åt jordbruksministern
för det förslag han lagt fram
i proposition nr 42 till årets riksdag.
Det är som herr Berg sade ett steg i
rätt riktning, men man blir aldrig rikligt
nöjd här i livet, herr Berg, och jag
kan inte hjälpa att jag anser att det nog
måste betraktas som ett steg i rätt
riktning men fortfarande dock bara ett
litet steg. Det är nödvändigt att fullfölja
detta med litet större kraft, om
vi, som herr Svedberg sade, i tid skall
kunna få uträttat något positivt på detta
område.

Som motionär är jag glad över det
positiva som framgår även av propositionen
men också inte minst av utskottsutlåtandet
när det gäller att vidga ramen
för statligt stöd även utöver auktionshallarna
till s. k. trädgårdscentraler,
som blir liksom ett komplement till
auktionshallarna i framtiden. Men vad
som gör att jag nu här också vill göra
ett yrkande är att jag tror att den garantilåneram
som Kungl. Maj :t här visserligen
har lyft upp från 4 miljoner till
5 miljoner kronor är för liten och bör
höjas med den miljon som motionärerna
föreslagit. Förhållandena är sådana
att det finns stor risk för att det på
grund av de anspråk och de behov som
föreligger knappast lär vara möjligt inom
budgetåret att få utrymme för den

av auktionslokaler för trädgårds utbyggnad

av en auktionsliall som är
aktuell före budgetårets utgång. Följaktligen
menar jag att det finns ett stort
behov att höja garantilåneramen från
föreslagna 5 miljoner till 6 miljoner
kronor.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Herr Svedberg utvecklade
en förkrossande sakkunskap om
svensk trädgårdsodling. Jag har ingen
som helst anledning att gå vidare på
den vägen, särskilt som jag helt ansluter
mig till de synpunkter som herr
Svedberg har anfört och som är gemensamma
för utskottsmajoriteten och reservanterna.
Det är inte det vår tvist
gäller, utan tvisten — i den mån man
kan tala om någon sådan — rör sig om
huruvida det är nödvändigt att höja låneramen
till 6 miljoner eller vi kan
stanna vid 5 miljoner, såsom jordbruksministern
föreslagit. Vi reservanter håller
före, att det räcker med de 5 miljonerna.

Därutöver vill jag bara framföra en
synpunkt. Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
på ett uttalande av jordbruksministern
i propositionen. Han
säger, att när man prövar om staten
skall medverka vid byggandet av sådana
här auktionshallar, bör man vid
bedömningen ta in trädgårdsnäringens
allmänna villkor och förutsättningar i
den trakt som försäljningsföretaget skall
betjäna. Det innebär, såvitt jag kunnat
läsa texten rätt, att jordbruksministern
vill varna för en ekonomiskt eller marknadsmässigt
icke realistisk expansion
av trädgårdsnäringen. Han vill att man
skall gå försiktigt fram. Ordet »försiktigt»
är i detta ärende ett nyckelord.
Man tar ett steg i rätt riktning. Det innebär,
att man skall ta ytterligare ett
steg, om erfarenheterna blir sådana, att
man vill gå vidare. Det är den bärande
synpunkten i reservanternas resonemang,
och jag tycker att det är starkt.

Jag ber alltså även denna gång att
få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 15 mars 1961

Nr 10

Ang. statlig kreditgaranti för anordnande av auktionslokaler för trädgårds produkter,

m. m.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Den ökning av garantiramen
som det iir fråga om gäller lånegarantien
till auktionshallar, men såväl
kungl. Maj :t som jordbruksutskottet har
förordat att sådana ärenden skall prövas
av Kungl. Maj:t, tills man har fått
större erfarenhet. Jag har svårt att finna
någon sakligt grundad motivering i
herr Bergs rekommendation. Man vet
nämligen att det är dyrt att bygga en
auktionshall och att det är många som
står i kön för att få garantilån. Garantilåneramen
är för innevarande budgetår
reducerad från 5 till 4 miljoner. Om
man nu höjer den bara till 5 miljoner,
finns det knappast utrymme för någon
förening att få lånegaranti hos Kungl.
Maj:t för att sätta igång med en auklionshall.
Det är därför som jag tycker
att det inte är någon risk för att man
leder in en näringsgren på ett område
utan noggrann prövning. I det här fallet
blir det ju Kungl. Maj:t som kommer
att besluta om lånegarantien till auktionsliallarna.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Här i kammaren har
vi ofta debatterat norrlandsfrågor. Den
fråga det här gäller kan man väl närmast
kalla för en sydsvensk fråga, ty
triidgårdsprodukter för avsalu odlas jo
i Sydsverige i större utsträckning än i
andra delar av vårt land. Sådan odling
är aktuell framför allt i de delar av de
sydligaste landskapen där vi har småbruk,
som är utlagda på god jord och
som alltså inte bör besås med skog i
första taget. Jorden kan med fördel utnyttjas
för trädgårdsodling. Med anledning
därav har ju också en hel del
konservindustrier sökt sig ned framför
allt till Skåne, där de inte bara byggt
upp sina fabriker utan också lyckats
expandera och sälja sina produkter i
ökad utsträckning i hela vårt land och
övriga nordiska länder. De har också
kunnat exportera till länder utanför
Norden, inte minst till England. Konservindustrien
bygger i stor utsträck -

ning på dessa småbruk, där man gor
kontraktsodlingar av framför allt ärter,
gurkor och morötter. Därigenom kan
jorden utnyttjas på ett annat sätt än
tidigare, och det är inte minst för alt
fortsätta denna utveckling och skapa
nya arbetstillfällen framför allt åt småbruket
i Sydsverige som man tänkt bygga
dessa auktionshallar.

Man kan naturligtvis säga som reservanterna,
att man tror att det räcker
med 5 miljoner. Ingen kan säga om
det räcker eller inte räcker, men det är
bara fråga om lån. Om pengarna inte
behövs, betalas de inte heller ut, och
om riksdagen beslutar att ställa 6 miljoner
till förfogande, har i varje fall
inte riksdagen bromsat utvecklingen
utan sökt främja den.

Jag ber därför, herr talman, för min
del att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av godkännande av den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Berg, Gunnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 15 mars 1961

Ang. statlig kreditgaranti för anordnande av auktionslokaler för trädgårds produkter,

m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Berg, Gunnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 7,
i anledning av väckt motion om stimulerande
av förslagsverksamheten inom
den allmänna civilförvaltningen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,

nr 97, till Konungen angående omröstning
över högsta domstolens och regeringsrättens
ledamöter.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 98, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till viss ändring av
lagen om fiskevårdsområden.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 8 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 71, angående fråga om befrielse för
O. Olsson från viss ersättningsskyldighet
till statsverket.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

910406