Fredagen den 10 maj Sid (Riksdagens protokoll 1968:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

FÖRSTA KAMMAREN

1968

10—15 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 10 maj Sid.

Organisationen av den statliga publiceringsverksamheten........ 3

Organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet .... 23

Inrättande av en datamaskinfond ............................ 29

Anslag till statskontoret .................................... 34

Anslagen till rundradioverksamheten, m. m................... 35

Om viss utbildning för erhållande av körkort.................. 59

Om skyldighet att borttaga gammal taggtråd .................. 62

Bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk .. 65

Meddelande ang. enkel fråga av herr Ahlmark (fp) ang. svenska
investeringar i Mocambique................................ 74

Tisdagen den 14 maj

Svar på interpellationer:

av herr Larsson, Nils Theodor, (ep) ang. värdeminskningsav -

drag å skog på tillköpt fastighet........................ 75

av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. viss informations- och
upplysningsverksamhet av jordbruksnämndens konsumentdelegation
............................................ 78

Interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) om viss undersökning

beträffande folkomflyttningen .............................. 82

Meddelande ang. enkel fråga av herr Mattsson (ep) om viss uppdelning
av bilskatten för lastbilar.......................... 83

Onsdagen den 15 maj

Anslag till bostadsbyggande m. m............................. 84

Om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m............... 140

Ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer ........................ 151

Dag för handläggning av konstitutionsutskottets betänkande nr 20 172

Interpellationer:

av herr Bengtson (ep) ang. nedläggningen av järnvägsstationer 173
av herr Jacobsson, Gösta, (h) ang. handelspolitiken.......... 174

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 10 ruaj Sid,

Statsutskottets utlåtande nr 97, ang. organisationen av den statliga
publiceringsverksamheten ................................ 3

— nr 94, ang. organisation m. in. av försvarets rationaliserings verksamhet

.............................................. 23

— nr 95, ang. inrättande av en datamaskinfond och anslag till

statskontoret, m. in....................................... 29

— nr 98, ang. anslagen till rundradioverksamheten m. m. samt

införande av färgtelevision in. m........................... 35

—• memorial nr 99, ang. uppskov med behandlingen av vissa
ärenden ................................................ 59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, om viss utbildning för erhållande
av körkort ........................................ 59

-—- nr 43, om skyldighet att borttaga gammal taggtråd.......... 62

— nr 44, om decentralisering av vissa körkortsärenden ........ 65

— nr 46, ang. upphävande av lagen om upplåtelse under åborätt

av viss jord, m. m....................................... 65

Jordbruksutskottets memorial nr 25, ang. departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss staten eller allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom .................. 65

— nr 26, ang. uppskov med behandlingen av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden .............................. 65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45, om dels provisoriska byggnadsförbud,
dels skydd mot skadeverkningarna av oskäligt
långvariga byggnadsförbud .............................. 65

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. utgifter på tilläggsstat
II: jordbruksdepartementet .............................. 65

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. skattefrihet för bidrag
till vissa fiskare med anledning av kvicksilverförekomst
i fisk .................................................. 73

Onsdagen den 15 maj

Statsutskottets memorial nr 120, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om inrättande av s. k. Up-tjänster för övningslärare på
låg- och mellanstadiet vid skolenheter för lärarhögskolas försöks-
och demonstrationsverksamhet ...................... 84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41, om ändrad lydelse av 2 §
förordningen angående byggnadsforskningsavgift .......... 84

Statsutskottets utlåtande nr 100, ang. anslag till bostadsbyggande

m . in................................................... 84

Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen
om bidragsförskott .................................. 140

— nr 40, om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m....... 140

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Fredagen den 10 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Ang. organisationen av den statliga
publiceringsverksamheten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående organisationen
av den statliga publiceringsverksamheten
jämte motioner.

I propositionen nr 02 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 15 mars 1968, föreslagit riksdagen
att 1) besluta, att ett statligt
aktiebolag för allmän förlagsverksamhet
skulle inrättas samt 2) till Teckning av
aktier i ett aktiebolag för allmän förlagsverksamhet
i riksstaten för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 7 200 000 kronor.

Syftet med förlaget hade angivits vara
att giva statliga myndigheter och institutioner
bättre service när det gällde
utgivning av publikationer och upphandling
av tryckeriarbeten samt att
skapa en bättre organisation för distribution
och marknadsföring av statligt
tryck. Förlaget skulle när det gällde
självbärande eller i huvudsak självbärande
publikationer driva förlagsrörelse
i egentlig mening. I fråga om publikationer
som i huvudsak vore subventionerade
komme förlaget närmast att
fungera som centralt serviceorgan och
förmedlare av förlags- och tryckeritjänster
för statsförvaltningen. Förlaget
skulle arbeta på affärsmässig basis. Det

föresloges skola organiseras som ett lielstatligt
aktiebolag.

Mellan det allmänna förlaget och det
läromedelsförlag, varom förslag framlagts
i propositionen nr 63, förutsattes
en viss samordning. Denna skulle ske
genom att det allmänna förlaget innehade
hälften av aktierna i läromedelsförlaget.

Mellan det allmänna förlaget och
Svenska Reproduktions AB (SRA) förutsattes
ett avtal om samarbete. Detta
samarbete skulle bygga på affärsmässig
grund.

d detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
824, av herr Hilding m. fl., och II: 1065,
av herr Berglund in. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, 1) att sådana direktiv
utfärdades för ett nybildat allmänt
statligt förlag, att statliga myndigheter
och institutioner gåves möjlighet
att — utan dispensansökan ■— låta
sin publiceringsverksamhet ombesörjas
av annat förlag samt 2) att det statliga
förlaget finge direktiv att eftersträva
lägsta möjliga kostnad och alltså icke
genom samarbetsavtal bundes vid SRA
så att detta företag erhölle en förmånsställning,

dels de likalydande motionerna I:
S25, av herr Holmberg m. fl, och II:
1066, av herr Bohman m. fl., vari anhållits,
att riksdagen med avslag på propositionen
nr 62 måtte besluta 1) att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
förslag angående den statliga publiceringsverksamheten,
innebärande att
statskontorets tryckeriexpedition förstärktes
och att verksamheten i övrigt
utformades i enlighet med de riktlinjer,
som angivits i motionerna, snarast

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

den statliga publiceringsverksamheten

(h), Ottosson (h), Åkerlund (h), Turesson
(h) och Björkman (h), vilka an -

Ang. organisationen av
förelädes riksdagen samt 2) att avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anvisning för
budgetåret 1968/69 av ett investeringsanslag
av 7 200 000 kronor till teckning
av aktier i ett aktiebolag för allmän förlagsverksamhet,

dels ock de likalydande motionerna
I: 826, av herr T horsten Larsson och fru
Nilsson, samt II: 1067, av herr Sjönell
och herr Börjesson i Falköping, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att
den statliga förlagsverksamheten organiserades
helt fristående från den statliga
tryckeriverksamheten enligt i motionerna
angivna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 825 och II: 1066, såvitt nu vore
i fråga, måtte besluta, att ett statligt aktiebolag
för allmän förlagsverksamhet
skulle inrättas,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 824 och II: 1065, såvitt nu vore
i fråga, måtte besluta om skyldighet att
anlita förlaget i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 15 mars 1968 förordats,

3. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1: 824 och II: 1065 samt I: 826
och 11:1067, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, måtte besluta om samordning
mellan förlaget och Svenska
Reproduktions AB i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet förordats,

4. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 825 och II: 1066, såvitt nu vore
i fråga, till Teckning av aktier i ett aktiebolag
för allmän förlagsverksamhet
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier
måtte anvisa ett investeringsanslag av
7 200 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande frågan om inrättande
av ett allmänt förlag, av herrar Virgin

sett,

dels att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:825 och 11:1066, såvitt nu
vore i fråga, måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag om inrättande av ett statligt aktiebolag
för allmän förlagsverksamhet
och giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande statskontorets
tryckeriexpedition,

dels att utskottets hemställan under
2■—4 vid bifall till yrkandet beträffande
punkten 1 bort med bifall till motionerna
I: 825 och II: 1066 utmynna i avslag
å Kungl. Maj :ts förslag och yrkandena
i motionerna I: 824 och II: 1065
samt I: 826 och II: 1067;

2) beträffande skyldighet att anlita
det allmänna förlaget, av herrar Nyman
(fp), Bengtson (ep), Karl-Erik Eriksson
(fp), Johan Olsson (ep), Ståhl (fp),
Mattsson (ep), Tobé (fp), Sjönell (ep)
och Sterne (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 824 och II: 1065, såvitt nu
vore i fråga, måtte besluta avslå Kungl.
Maj:ts förslag om skyldighet att anlita
förlaget;

3) beträffande frågan om samarbete
mellan det statliga förlaget och Svenska
Reproduktions AB, av herrar Nyman
(fp), Bengtson (ep), Karl-Erik Eriksson
(fp), Johan Olsson (ep), Ståhl (fp),
Mattsson (ep), Tobé (fp), Sjönell (ep)
och Sterne (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 824 och II: 1065 samt I: 826
och 11:1067, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, måtte besluta avslå
Kungl. Maj:ts förslag om samordning

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisationen

mellan förlaget och Svenska Reproduktions
AB;

4) beträffande anslagsberäkningen,
av herrar Nyman (fp), Bengtson (ep),
Karl-Erik Eriksson (fp), Johan Olsson
(ep), Ståhl (fp), Mattsson (ep), Tobé
(fp), Sjönell (ep) och Sterne (fp), vilka
under förutsättning av bifall till reservationen
1 vid utskottets utlåtande
nr 96, ansett att utskottets yttrande i
viss del bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 825 och II: 1066,
såvitt nu vore i fråga, till Teckning av
aktier i ett aktiebolag för allmän förlagsverksamhet
för budgetåret 1968/69
på kapitalbudgeten under fonden för
statens aktier måtte anvisa ett investeringsanslag
av 6 600 000 kronor.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Enligt ett protokoll daterat
den 9 februari i år har statsrådet
Wickman tillkallat en delegation för frågor
rörande de statliga företagen. I direktiven
sägs bl. a.: »En central uppgift
för delegationen blir att föreslå
riktlinjer för den långsiktiga vidareutvecklingen
av de statliga företagen. Delegationen
bör därvid ange vilka områden
som framstår som särskilt lämpade
för statligt företagande med beaktande
av de resurser och den kompetens
som företräds av de nuvarande
statliga företagen och inom den statliga
sektorn över huvud taget.»

Jag är helt på det klara med att denna
delegation har fullt arbete med att
se över de redan funktionerande statliga
företagens verksamhet, men jag har
en bestämd känsla av att delegationens
arbete hade bort utsträckas till att innefatta
även den flora av nya företag
i statlig regi, som vi den senaste tiden
fått förslag om i form av mer eller
mindre övertänkta propositioner. Det
skulle ha varit intressant att av delegationen
ha fått belyst frågan om huruvida
inrättandet av ett statligt bolag för

av den statliga publiceringsverksamheten
allmän förlagsverksamhet kan anses
lämpligt med beaktande av de resurser
och den kompetens, som företräds av
det nuvarande statliga företaget på detta
område.

Vi har i dag att behandla proposition
nr 62 i statsutskottets utlåtande nr 97
som föreslår inrättandet av ett statligt
bolag för allmän förlagsverksamhet.
Syftet med förlaget anges vara att ge
statliga myndigheter och institutioner
bättre service när det gäller utgivning
av publikationer och upphandling av
tryckeriarbeten samt att skapa en bättre
organisation för distribution och
marknadsföring av statligt tryck. Förlaget
sägs skola arbeta på affärsmässig
basis. Mellan det allmänna förlaget och
det läromedelsförlag, om vilket förslag
har framlagts i proposition nr 63, som
vi behandlade i går, förutsätts en samordning
bl. a. genom delägarskap.

För framställning av de tryckalster
det är fråga om förutsätts ett avtal om
samarbete med Svenska reproduktions
AB—SRA.

I propositionen sägs vidare att det
klart visats att det finns åtskilliga brister
i fråga om den statliga publikationsverksamheten
och att detta sammanhänger
med att verksamheten inte kunnat
samordnas tillräckligt.

Den flaskhals, som orsakat bristerna,
borde väl då enligt vanliga affärsmässiga
begrepp när det gäller att rätta till
felaktigheter ha resulterat i att man förstärkt
den institution, som tydligen inte
haft tillräckliga resurser och tillgång
till erforderlig expertis, nämligen statskontorets
tryckeriexpedition.

I motionerna I: 825 och II: 1066 har
högerpartiet anfört sina synpunkter på
detta problem och i logisk konsekvens
yrkat på en förstärkning av nämnda
tryckeriexpedition.

Högerpartiet är inte ensamt om att
företräda denna lösning av problemen.
Ett stort antal av de statliga instanser
som har praktisk erfarenhet av publiceringsfrågor
har förordat, att den eftersträvade
effektiviseringen och samord -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

ningen kan åstadkommas genom en förstärkning
av statskontorets tryckeriexpedition,
med vilken man haft ett gott
samarbete. Åtskilliga har också begärt
att få bli undantagna från den föreslagna
skyldigheten att anlita ett allmänt
förlag. Man motiverar detta med att
man redan har en egen organisation
för handläggning av publiceringsfrågor
och dessutom goda kontakter med olika
tryckerier och förlag.

Olägenheten med en centralisering av
förlags- och tryckerifunktionerna till
ett allmänt förlag skulle undvikas om
statskontorets tryckeriexpedition fick
sin roll som ett centralt serviceorgan
fastställd och utvidgad. Expeditionen
skulle efter den föreslagna resursförstärkningen
få ställning som ett upphandlande
organ med uppgift att anlita
eller medverka till att de tryckerier och
förlag anlitas, som på affärsmässiga
grunder kan anses lämpliga.

Man skulle på detta sätt dessutom vinna
den fördelen att man fortsättningsvis
kunde begagna sig av den service
och den erfarenhet som den redan existerande
grafiska industrin kan erbjuda.

Det samarbetsavtal mellan det allmänna
förlaget och SRA som föreslagits i
propositionen torde få den konsekvensen,
att det innebär en marknadsmässigt
omotiverad utvidgning av SRA samt
kommer att drabba de befintliga enskilda
tryckerierna genom produktionsbortfall
och därav följande sysselsättningsproblem.
Vidare strider avtalet enligt
vår mening klart mot de av riksdagen
antagna principerna om fri konkurrens.
Förlagen blir visserligen formellt
fristående från SRA, men det förutsättes
att ett nära samarbete mellan förlagen
och SRA kommer till stånd, baserat
på långfristiga avtal. Departementschefen
säger: »Hur detta samarbete i
detalj skall utformas bör det ankomma
på de båda företagen att själva besluta
om. Ett motsvarande samarbete
kan även befinnas lämpligt med det nya
läromedelsförlaget.»

Bland andra har näringsfrihetsom -

budsmannen, som påtalades i gårdagens
debatt vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 96, med anledning av
samarbetsavtalet påtalat riskerna för en
monopolställning för det nya statliga
företaget.

Jag skulle gärna vilja till protokollet
anteckna några av de synpunkter som
han anfört: »Från de synpunkter jag
liar att beakta kan jag i allt väsentligt
instämma i sålunda anförda betänkligheter
i konkurrenshänseende mot en
organisatorisk samordning av statlig
förlags- och tryckeriverksamhet. I utredningen
uttalas visserligen dels att
dylik samordning icke är ovanlig på
den enskilda sektorn, dels att anordningar
bör eftersträvas för att i möjligaste
mån skydda de föreslagna förlagens objektivitet
vid upphandlingen. Det må
emellertid erinras om att enskilda företag,
som genomfört en samordning av
här berört slag, arbetar i konkurrens
med andra företag på såväl förlags- som
tryckerisidan, medan den föreslagna
statliga koncernen inte skulle komma
att göra detta på förlagssidan, i vart
fall icke såvitt avser det av de två förlagen
som skulle omliänderha allmän
förlagsrörelse. Oavsett vilka direktiv,
för att tillgodose kravet på konkurrens
på lika villkor, som statsmakterna kan
komma att utfärda för en statlig kombinerad
förlags- och tryckerikoncern,
skulle med tanke på koncernens monopolkaraktär
starka incitament kvarstå
att gynna det egna tryckeriet.»

Det borde vara angeläget att riksdagen
följer de principer som säkerställer
den fria konkurrensen på lika villkor
mellan enskilda och statliga företag.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag avslag på Kungl. Maj:ts förslag om
inrättandet av ett statligt aktiebolag för
allmän förlagsverksamhet och yrkar bifall
till reservation 1 i statsutskottets utlåtande
nr 97, vilken innebär att statskontorets
tryckeriexpedition byggs ut
till ett effektivt serviceorgan för de statliga
beställarna.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposilion
nr 62 om organisationen av den
statliga publiceringsverksamheten är av
väsentlig betydelse, och den har en stor
räckvidd. Det torde vara svårt att i
alla avseenden nu kunna bedöma konsekvenserna
på sikt av det förslag som
föreligger. Det finns sålunda anledning
att noga följa verksamheten och vidta
ändringar om det skulle visa sig att
verksamheten medför icke önskvärda
konsekvenser.

Det är inte utan att man i de här
framlagda förslagen kan spåra en tendens
hos regeringen att söka åstadkomma
eu dominans och ett statsinflytande,
som är större än vad som ur effektivitets-
och kontrollsynpunkt kan vara
nödvändigt. Vid en alltför stark styrning
av den statliga publiceringsverksamheten
är risken stor för att missa
huvudsyftet, dvs. att åstadkomma större
effektivitet och bättre service för
de statliga myndigheterna och institutionerna.

Vi anser det riktigt — såsom revisorerna
påpekade i sin berättelse år 1959
— att det erfordras en översyn av denna
verksamhet. Den skulle kanske ha
kommit förr. Därför hälsar vi med tillfredsställelse
flera av de förslag som
propositionen här framlägger.

I syfte att rationalisera och förbilliga
verksamheten framförs särskilt önskemålet
om att denna i större omfattning
än vad som nu är fallet skall bli självfinansierande.
Att önskvärd samordning
för tillfredsställande överblick och
undvikande av dubbelarbete erfordras
är också självklart, likaså att behövlig
expertis finns att tillgå så att man kan
finna den bästa tekniska utformningen
och det högsta informations- och läsvärdet
å utgivna publikationer till de
lägsta kostnaderna.

Remissbehandlingen av statskontorets
utredningsförslag har visat, att det
finns stort intresse och behov av att
den statliga publiceringsverksamheten
förbättras och effektiviseras. Utredning -

en har visat att nära hälften av allt
tryck i den aktuella verksamheten distribueras
helt gratis. Endast en tiondel
ger full täckning för kostnaderna.
Därför — tycker vi —• går propositionens
uttalande om angelägenheten av
en ökad självfinansiering av verksamheten
i rätt riktning. I den mån vissa
publikationer — som hittills — måste
utges gratis eller delvis subventionerade,
bör medel härför ställas till förfogande
av beställande myndighet. Härigenom
kan man uppnå större effektivitet
i förlagsverksamheten.

Vi stöder departementschefens uppfattning
om att man bör ha ett odelat
organ som tar sig an den statliga publiceringsverksamheten,
både den som
kan drivas kommersiellt och den som
är av servicekaraktär. Olika förslag har
nämnts om hur man skall lösa dessa
problem. Herr Ottosson talade nyss i
detta sammanhang för en utbyggnad av
statskontorets tryckeriexpedition. Propositionen
föreslår ju att ett nytt statligt
förlag bildas. Centerns och folkpartiets
representanter anser sig i princip kunna
godta detta förslag. Däremot vänder
sig centerns och folkpartiets representanter
mot Kungl. Maj :ts förslag att statliga
myndigheter och institutioner -—
med några få undantag — skall vara
skyldiga att låta sin publiceringsverksamhet
ombesörjas av det statliga förlaget.
Motivet för detta åläggande i regeringsförslaget
tycks vara, att man endast
därigenom helt skulle kunna utnyttja
den expertis som det allmänna
förlaget kommer att ha tillgång till. Vi
tycker att detta motiv har föga bärkraft.

Omfattningen av denna verksamhet
kommer ju ändå att bli mycket stor ■—
man talar ju om att omsättningen för
närvarande rör sig om 150 miljoner
kronor. Den, är alltså så stor, att om
blott en del av den aktuella verksamheten
kommer på det nya statliga förlagets
lott finns det ändå underlag för
att effektivt utnyttja heltidsanställd expertis
på flera olika områden.

Däremot är det risk för —■ menar vi

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

— att en sådan bestämmelse som det
bär talas om kan innebära, att man i
stället på ett otillfredsställande sätt utnyttjar
de totala resurserna, alltså den
expertis och de tillgångar som finns på
den enskilda sektorn.

Flera statliga institutioner har också
uttalat, att man bör ha frihet här att
själv få bestämma om det statliga förlaget
skall anlitas eller ej. En statlig förlagsverksamhet
torde ändå inte, hur
mycket man än satsar på det nya förlaget,
kunna ersätta den skiftande och rika
sakkunskap samt det specialistkunnande,
som den fria marknaden i dag
erbjuder inom detta område och som i
många fall säkert också erbjuder tjänster
till de lägsta kostnaderna. Det skulle
innebära en begränsning av möjligheterna
om man i huvudsak endast skulle
anlita det statliga förlaget.

Med dessa motiv, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 2.

Den andra punkten, som samma reservanter
vänder sig emot i det framlagda
förslaget, är det föreslagna samarbetsavtalet
mellan det nya förlaget
och det statliga tryckeriföretaget SRA.
Vi anser det onödigt att fatta beslut om
en sådan samordning. Huvudmotivet
mot den föreslagna samordningen är
att den skulle kunna verka konkurrenshämmande
vid upphandling av tryck
för de statliga organens räkning.

Redan i statskontorets utredning förekom
reservationer mot en sådan bindande
samordning. Av remissinstanserna
har mer än hälften yttrat sig emot
förslaget. Näringsfrihetsombudsmannen,
vars yttrande vi tillmäter stor vikt
i detta sammanhang, har verkningsfullt
motiverat ståndpunkten mot samordningen.
Herr Ottosson har redan citerat
en del av hans yttranden, och jag skall
därför citera bara ytterligare en mening
som jag tycker är bärande: »Om
utredningens förslag i övrigt anses böra
genomföras synes mig därför reservanternas
förslag om helt skilda tryckerioch
förlagsföretag vara att föredraga
med hänsyn såväl till intresset av att

inom här berörd verksamhet åstadkomma
största möjliga effektivitet i kostnads-
och andra hänseenden som till
angelägenheten av effektivast möjliga
konkurrens över huvud taget.»

Två icke önskvärda effekter kan man
här peka på. Dels skulle statens möjligheter
att utnyttja befintlig överkapacitet
inom den enskilda sektorn till trycksaksbeställningar
på förmånliga villkor
minskas, dels skulle en omotiverad
överföring av arbetsuppgifter från den
enskilda sektorn till den statliga ske
med risk för störningar i näringslivet
och lokala sysselsättningsproblem, inte
minst för företag ute i landsorten som
nu är leverantörer till den statliga publiceringsverksamheten.

Det har inte redovisats några starka
skäl för föreslagen samordning mellan
statens reproduktionsanstalt och förlagsverksamheten.
Man har sagt att
överenskommelsen skall träffas på »affärsmässig
basis». Det är oklart vad
som menas med detta. Innebär det att
man skall placera trycksaksbeställningar,
där fördelaktigaste villkor erhålles,
då är ju avtalet onödigt. Då får SRA arbeta
på lika villkor med övriga tryckerier.
Innebär det däremot att SRA:s kapacitet
i första hand skall utnyttjas,
oavsett priser och villkor från övriga
marknaden, då verkar ju ett avtal föga
affärsmässigt, ty därigenom hämmas
konkurrensen och ett totalt sett sämre
resultat erhålles.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservation 3 i utskottsutlåtandet.
Reservation 4 har fallit i och
med det beslut som riksdagen fattade i
går om det statliga läromedelsförlaget.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Johan Olsson har
redan redogjort för de mittenreservationer
som knutits till detta statsutskottets
utlåtande, varför jag kan inskränka
mig till endast några ytterligare kommentarer
för att redogöra för mittenpartiernas
uppfattning om under vilka

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisationen av den

förutsättningar vi kan tillstyrka förslaget
om ett allmänt statligt förlag, vilket
däremot inte högerpartiet kunnat
gå med på.

Ur riksdagens synpunkt är ju skillnaden
mellan det förlag som vi talar om i
dag och det som vi diskuterade i går,
det statliga läromedelsförlaget, att vi
har en utredning klar och att förslag
om ett statligt allmänt förlag redan föreligger
som vi kan ta ställning till. Vi
behöver således inte avvakta någon ytterligare
utredning.

Ett allmänt statligt förlag har ansetts
kunna avhjälpa en rad brister, som påvisats
inom den statliga publiceringsverksamheten.
Inom mittenpartierna
tror vi inte att dessa brister i första
hand har orsakats av att enskilda förlag
anlitats. Däremot har vi förstått att
det finns ett starkt behov av bättre service,
effektivare organisation, bättre
tillgång till expertis när det gäller publiceringsverksamheten
inom den statliga
förvaltningen.

Folkpartiet och centern har som sagt
kunnat godta bildandet av ett statligt
allmänt förlag ehuru med viss tvekan.
Vi har två allvarliga erinringar att göra
på väsentliga punkter, som herr Johan
Olsson redan har redogjort för. Vi har
sålunda inte kunnat ansluta oss till tanken
att statliga myndigheter och institutioner
med vissa undantag för departement
och affärsverk skall vara skyldiga
att låta sin publiceringsverksamhet
ombesörjas av det allmänna förlaget. Vi
tycker att detta strider mot principen
om fri konkurrens och ger det statliga
förlaget en viss monopolställning. Redan
nu fungerar distributionen och
marknadsbearbetningen bra i fråga om
utgivningen av många myndigheters
publikationer, även om det kanske kunde
vara bättre.

Vårt förslag utesluter naturligtvis inte,
att dessa statliga organ anlitar förlaget
under förutsättning att dess tjänster
blir konkurrenskraftiga. En sådan
frihet som vi rekommenderar är dessutom
ägnad att främja ett ökat kost lf

Första kammarens protokoll 1968. Ni it

statliga publiceringsverksamheten
nadstänkande hos myndigheter och institutioner,
vilket inte minst riksdagen
många gånger har understrukit vikten
av.

Utskottets motivering att en kanalisering
av den statliga publiceringsverksamheten
över det allmänna förlaget
skulle ge större möjligheter till överblick
över de statliga publikationerna
anser vi inte vara tillräckligt skäl för
utskottets förslag.

Jag yrkar härmed bifall till reservation
nr 2.

Mellan det allmänna förlaget och
Svenska reproduktionsaktiebolaget, SRA,
förutsätts i propositionen ett avtal
om samarbete, vilket också gäller
det i annat sammanhang diskuterade
läromedelsförlaget. I reservation nr 3
av folkpartiet och centern befaras, att
en sådan samverkan kan komma att
missgynna de enskilda företagen i den
grafiska branschen, vilket vi inte vill
vara med om. Genom nuvarande upphandlingsbestämmelser
har i stort sett
alla leverantörer av tryckalster beretts
möjlighet att konkurrera på lika villkor
när det gäller statligt tryck. Ett bibehållande
av helt fri konkurrens tycker vi
är angeläget, om man vill åstadkomma
största möjliga effektivitet i kostnadsavseende
och även i andra avseenden.

Visserligen skriver utskottet, att
SRA:s tryckeri inte kommer att ha någon
principiell förtursrätt vid upphandlingen
av tryck för statens räkning,
bl. a. med motiveringen att förlaget
skall arbeta på affärsmässig basis.

Omfattningen av det långsiktiga samarbetsavtalet
berörs inte närmare i propositionen.
Avtalet torde dock komma
att innebära, att tryckningsuppdrag i
första hand kan gå till SRA om detta
företag har ledig kapacitet, oberoende
av — fruktar vi ■— om fördelaktigare
villkor kan erhållas på den fria marknaden.
Resultatet skulle kunna bli att enskilda
företag i stor utsträckning berövades
möjligheten att konkurrera med
det statliga tryckeriet på lika villkor.
Det kan betyda en omotiverad utvidg -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

ning av SRA och leda till sysselsättningsproblem
inte minst för mindre
landsortstryckerier.

Vi anser det synnerligen viktigt att
statliga trycksaksbeställningar i varje
enskilt fall kan läggas ut på de tryckerier,
som med hänsyn till det aktuella
arbetets art och omfattning är mest lämpade
för arbetet i fråga, såväl ekonomiskt
som i kvalitetsmässiga hänseenden.
Många av de enskilda tryckerierna
har ju också sedan lång tid tillbaka
specialiserat sig på service åt just statliga
beställare.

Vår reservation vill alltså säkerställa
den fria konkurrensen på lika villkor
mellan enskilda och statliga företag.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 3.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Den statliga publiceringsverksamheten
har en betydande
omfattning. Varje år ger cirka 200 statliga
myndigheter och institutioner ut
700 å 800 publikationer varav åtskilliga
är seriepublikationer. Kostnaderna för
den samlade statliga publiceringsverksamheten
uppgår till cirka 150 miljoner
kronor. Det torde vara naturligt att en
verksamhet av denna omfattning och
till sådana kostnader blir föremål för
uppmärksamhet. Så har även varit fallet
vid åtskilliga tillfällen.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord har sitt ursprung i en framställning
från riksdagens revisorer i
1959 års berättelse, vilken föranledde
riksdagen att uttala önskemål om en
översyn av den statliga publiceringsverksamheten
främst när det gäller finansieringen.
På basis av denna framställning
uppdrog Kungl. Maj:t åt statskontoret
att göra en utredning i frågan.
Resultatet av denna utredning visade
att det fanns åtskiliga brister i fråga om
den statliga publiceringsverksamheten.
Orsaken härtill var bl. a. att verksamheten
inte tillräckligt samordnats.

Statskontorets utredning utmynnade

i två alternativa förslag, vilka fått benämningen
»odelat» respektive »delat»
serviceorgan. Båda alternativen utmynnade
i förslag om en statlig företagskoncern
med SRA som grund.

Departementschefen föreslår på basis
av utredningen att ett allmänt förlag
bildas. Detta förlag skall enligt förslaget
äga de aktier, som staten tecknar i
det föreslagna och i går av riksdagen
beslutade läromedelsförlaget som skall
bildas i samarbete med kommunförbundet
och Kooperativa förbundet. Vidare
föreslår departementschefen att samarbetet
med SRA löses genom ett långfristigt
avtal mellan det allmänna förlaget
och SRA. Denna samordning bör ske på
affärsmässig grund. Det allmänna förlaget
skall enligt förslaget arbeta på rent
affärsmässig basis. När det gäller självbärande
eller i huvudsak självbärande
publikationer kommer förlaget att driva
förlagsrörelse i vanlig bemärkelse. När
det gäller subventionerade produkter
kommer förlaget mera att verka som
serviceorgan åt den statliga förvaltningen.

I denna fråga är meningarna delade.
Högern går i en reservation på rent avslag
när det gäller att bilda det nya förlaget
och vill nöja sig med att förstärka
statskontorets nuvarande tryckeriexpedition.
Det föreligger knappast förutsättningar
för en fruktbärande diskussion
i frågan, då högern uppenbarligen
i första hand lägger ideologiska synpunkter
på frågan. Kunde man emellertid
diskutera frågan från enbart sakliga
utgångspunkter skulle man i likhet
med vad skolöverstyrelsen i sina remissyttranden
noterat ta fasta på att
exempelvis alla större förlag inom läromedelsutgivningen
är ägda av eller anslutna
till tryckeriföretag. Den övervägande
delen av all skolboksutgivning exempelvis
— framhåller skolöverstyrelsen
—- torde ombesörjas av förlag som
ingår i koncern med tryckeriverksamhet.

Jag är helt övertygad om att alla
reservanterna är beredda att skriva un -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

der på — och det utan tvekan — att
denna samordning inom det privata näringslivet
är en fullkomligt riktig ordning.
Det är ett tecken på förutseende,
blick för ekonomisk planering och effektivitet.
Men det gäller uppenbarligen
endast för det enskilda näringslivet.
När man kommer över till den samhällsägda
sidan gäller inte samma principer,
utan då skall man ha en organisatorisk
uppläggning, som i varje fall till synes
främst skall vara till gagn för det
enskilda näringslivet.

Detta kan väl ändå inte vara riktigt.
Det gäller här en verksamhet som omsluter
150 miljoner kronor. Det rör sig
alltså om rätt betydande belopp. Det
gäller en samhällsägd verksamhet, som
i första hand är en angelägenhet som
gäller medborgarna i samhället, och då
hör man väl, när man fått fullmakt att
företräda dem, utan sidoblickar försöka
lösa samhällsproblem av stor ekonomisk
räckvidd utifrån utgångspunkter som
i första hand betjänar medborgarna.

Jag vill beteckna utskottsförslaget
som moderat. Departementschefen har
inte helt följt statskontorets förslag, som
ju innebar att det skulle bildas en statlig
företagskoncern med SRA som
grundorganisation. Han har uppenbarligen
tagit vederbörlig hänsyn till synpunkter,
som framförts i remissvaren,
och stannat för att i samordningsfrågan
förorda ett långfristigt samarbetsavtal
på affärsmässig grund mellan det allmäna
förlaget och SRA.

Med hänsyn till de skarpa färger man
här målar samarbetet i bör det nog erinras
om att för närvarande endast 5
procent av den totala volym trycksaksbeställningar,
som staten lägger ut,
går till SRA. Även om den nya organisationen
skulle innebära en fördubbling
av beställningarna från fem till
tio procent, skulle det enligt mitt förmenande
inte medföra några avsevärda
förändringar i den totala bilden.

Mittenpartierna har, som vi nyss hört
av deras talesmän, i princip godkänt
förslaget om ett allmänt förlag, men de

vill inte vara med om att de statliga
myndigheterna skall ha skyldighet att
anlita förlaget.

Jag vet inte hur jag skall beteckna
detta förslag för att vara rättvis. Om
högerns svar var baserat på ideologiskt
tänkande, så måste väl detta vara någonting
halvideologiskt, eftersom man
bara tar ett halvt steg. Jag tycker att
detta förslag är egendomligt, ty om
man vill vara med om att bygga upp ett
förlag med expertis och sakkunskap på
olika områden, bör det väl ur många
synpunkter — inte minst ekonomiska
— vara angeläget att man utnyttjar förlagen.

Vid sidan av den ekonomiska aspekten
är väl servicesynpunkten ett tungt
vägande argument för förlagets tillkomst,
framför allt med avseende på
de statliga myndigheterna. Av de 200
olika myndigheter och statliga institutioner
som gör trycksaksbeställningar
är det naturligtvis ett visst antal, som
har en så stor beställningsvolym att de
har en viss organisation och en viss expertis
till sitt förfogande. Så är väl uppenbarligen
dock inte fallet med det
stora flertalet, och för deras vidkommande
måste förlagets tillkomst med
de resurser som detta förlag får i olika
avseenden bli, föreställer jag mig, en
utomordentlig tillgång.

Det är den ena sidan av serviceproblematiken.
Den andra är hur servicen
verkar utåt mot samhället och mot medborgarna.
Jag tror att den sidan kanske
är ännu mer väsentlig, ty man trycker
här årligen för cirka 150 miljoner kronor,
och en mycket stor del av denna
volym är utan tvekan material av informativ
karaktär. Det måste väl ur alla
synpunkter och från alla utgångspunkter
vara önskvärt och angeläget,
att detta material kommer till användning,
blir utnyttjat och sättes i händerna
på medborgarna. Inte minst ur rent
demokratisk synpunkt föreställer jag
mig att det måste vara en stor vinning.

Detta fungerar nu inte alldeles tillfredsställande,
så långt jag kan förstå.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

Men genom den nya organisationens
förutsättningar att marknadsföra dessa
tryckalster genom den distributionsapparat
den kommer att bygga upp kommer
man utan tvekan ute i landet att på
ett bättre sätt, föreställer jag mig, kunna
erhålla och få ta del av den informationsverksamhet
som bedrives av olika
statliga inrättningar.

Om mittenpartiernas reservation angående
samordningen med SRA behöver
jag inte orda mycket; jag har redan
något berört den. Men det kanske
ändå kan vara angeläget att säga ett
par ord. Här betonas så kraftigt att den
fria konkurrensen skulle vara i fara.
Jag vill då än en gång erinra om att
bara fem procent av den samlade tryckvolymen
går till SRA. Även om det, som
jag nyss framhöll, skulle ske en viss
ökning av denna volym, kommer helhetsbilden
inte att förändras. Den helt
övervägande delen av det statliga trycket
kommer även fortsättningsvis, såvitt
jag kan bedöma, att gå ut på den allmänna
marknaden. Då kommer det väl
att bli precis som nu, nämligen att olika
företag i Stockholm och i landsorten
får tillfälle att konkurrera om dessa
tryckalster.

Vad som ur samhällets och statens
synpunkt kan vara värdefullt är att man
här samlar alla beställningar på en
hand. Detta nya förlag kommer att gentemot
marknaden bli en stor kund, och
all erfarenhet visar att en stor kund,
som gör stora beställningar och i många
fall kanske beställningar som spänner
över lång tid så att det kan bli fråga
om serieproduktion, har mycket stora
förutsättningar att pressa priserna. Därför
kommer detta förlag, så långt jag
förstår, att rent ekonomiskt bli en tillgång
för staten utan att man i något avseende
eftersätter den fria konkurrensen.

Man har också tryckt hårt på samarbetet
med SRA —• det skulle skapa en
omotiverad sysselsättningsökning här i
Stockholm och föra till problem ute i
landsorten. Jag har svårt att föreställa

mig att utvecklingen behöver bli sådan.
Den relativt lilla ökning som man här
liar anledning att räkna med kommer
inte, såsom jag har sagt ett par gånger,
att ändra helhetsbilden. Den stora
tryckvolymen kommer att läggas ut på
marknaden i dess helhet.

Det vore värdefullt för den allmänna
debatten inte minst i sådana här
frågor, tror jag, om man inte vore så
låst i positionerna, som man faktiskt är.
Här finns egentligen inte utrymme för
diskussion, utan så snart det blir fråga
om att samhället skall göra något rider
man spärr mot det av rent principiella
skäl, oavsett den sakliga motiveringen.
Enligt min uppfattning skulle diskussionen
bli betydligt mera fruktbringande
om man accepterade den blandekonomi,
som vi faktiskt lever mitt uppe
i. Den innebär ju att man godkänner
både ett privat näringsliv och en statlig
verksamhet, och det avgörande vid
ställningstagandena är, så långt jag förstår,
inte principerna och företagsformen
i och för sig, utan vad som är mest
ändamålsenligt vid varje tillfälle.

I detta fall har vi en grundlig utredning
som underlag. Den har förordat en
samordning av det här slaget. Departementschefen
har byggt sitt av utskottsmajoriteten
tillstyrkta förslag på denna
utredning.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat på herr Bertil Petersson
och tycker att hans anförande var mycket
engagerat och intressant.

Han sade att folkpartiet och centern
genom sina reservationer givit liksom
en »halvideologisk» inställning till känna
— vi går ju bara med till hälften.
Det kan tyckas så — men däri ligger
kanske just vår ideologiska inställning.
Folkpartiet går inte emot all statlig
verksamhet, utan vi anser att när sam -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisationen
hället behöver komplettera annan produktiv
verksamhet så är statliga initiativ
fullt riktiga. Men vi är kanske mer
angelägna än som kom till uttryck åtminstone
i detta anförande av herr
Bertil Petersson om att den fria företagsamheten
inte skall komma i efterhand.
Enligt vår mening är det på sätt
och vis ett intresse också för samhället
att se till att de fria företagen går bra,
och den uppfattningen har många gånger
kommit till uttryck i denna kammare
även från socialdemokratiskt håll.
Men om staten sätter i gång en kompletterande
verksamhet, som vi finner
riktig, vill vi vara säkra på att den inte
skadar de fria företagen. Det är därför
som vi har kommit med våra invändningar.
Detta är vår ideologi, det som
lierr Petersson kallar en halvideologisk
inställning.

Vi skulle från vårt håll önska att socialdemokraterna
inte var så låsta i sin
inställning då vi diskuterar dessa frågor,
när nu herr Bertil Petersson tycker
att vi på den borgerliga sidan är
låsta. Jag tror att båda parter måste
vara öppna för varandras synpunkter
på detta område.

Myndigheter och institutioner kan
enligt förslaget få dispens när det gäller
att handlägga sina publiceringsfrågor.
De har således möjlighet att följa
en annan ordning än att anlita det allmänna
förlaget. Då har jag frågat mig
varför man gör en sådan inskränkning,
om man verkligen tror på det allmänna
förlagets möjligheter att kunna på affärsmässiga
grunder konkurrera. Vi
tror att det allmänna förlaget kommer
att anlitas om det visar sig vara konkurrenskraftigt
och kan ge en bättre
service än andra förlag eller tryckerier.
Vi skymtar här en underton av
att man kanske är rädd för att rörelsen
inte skall bli tillräckligt omfattande,
om man lämnar fritt fram för förvaltningarna
att gå ut på den öppna marknaden.

Herr Petersson säger att det här bara
rör sig om 5 procent. Men vad vet vi

av den statliga publiceringsverksamheten
om det? Det kanske så småningom kommer
att röra sig om 10, 15 eller 20 procent.
Och det må vara, om förlaget är
konkurrenskraftigt, men då får man
också ta konsekvenserna av att det kan
bli sysselsättningssvårigheter och problem
för annan grafisk industri. Vi
måste se detta i sitt stora sammanhang.
Samhället har kanske lika stort intresse
av att de fria företagen bär sig och skapar
sysselsättning.

Herr OTTOSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När utskottets ärade
talesman herr Bertil Petersson medgav,
att vi har en hel ideologi, vill jag tacka
honom för det. Vi är alltså inte splittrade
i vår ideologiska uppfattning utan
har en klar inriktning.

Jag är dock övertygad om att herr
Bertil Petersson och jag inte kan komma
överens på den punkten. Det är felaktigt
att beskylla oss för att vi i alla
sammanhang har »låsta positioner»,
som herr Bertil Petersson uttryckte sig.
Jag tror att herr Bertil Petersson skulle
kunna intyga att jag vid vår behandling
av olika rationaliseringsfrågor i femte
avdelningen i många fall har haft en
positiv inställning, och herr Bertil Petersson
och jag har i flera fall gått på
samma linje. Det betyder i och för sig,
att jag inte har några låsta positioner.

Vi har sett på denna fråga affärsmässigt.
Herr Bertil Petersson framhöll att
en av anledningarna till förslaget är de
brister som har konstaterats i den statliga
publiceringsverksamheten. Det har
vi också accepterat, men vi har föreslagit
att dessa brister skall avhjälpas genom
att bygga ut det instrument som
redan finns men som har blivit underbemannat
på olika sätt. Det tycker vi
hade varit en praktisk lösning av det
hela. Den samordning som nu har skett
kan vi däremot inte acceptera.

I fråga om konkurrensen ansåg utskottets
talesman, att det går bra på den
enskilda sidan men inte på den statliga.

Jag citerade tidigare vad näringsfri -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

hetsombudsmannen hade sagt. Han säger,
att det »emellertid må erinras om
att enskilda företag som genomför en
samordning av här berört slag arbetar
i konkurrens med andra företag på såväl
förlags- som tryckerisidan, medan
den föreslagna statliga koncernen inte
skall komma att göra detta».

Om man läser propositionen något så
när noga kommer man fram till vissa
slutsatser. Departementschefen anser att
de här förlagen skall svara för så stor
del av den statliga publiceringsverksamheten,
som är praktiskt möjligt, och
anser det angeläget att man genom samarbete
med det allmänna förlaget, läromedelsförlaget
och SRA verkar för att
de sammanlagda resurserna hos förlagen
utnyttjas effektivt. Det föreslås visserligen
inte, att man författningsenligt
skall bli skyldig att anlita förlagen, men
departementschefen utgår från att statsdepartementen,
affärsverken och riksdagens
organ utnyttjar förlagens tjänster.
Myndighet eller institution som
själv önskar handha sina publiceringsfrågor
skall inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd
härför.

Jag tror att detta i och för sig innebär
att det statliga förlaget genom dessa
instruktioner och genom det samverkänsavtal
som kommit till stånd får monopol
— mer eller mindre — på den
statliga förlagsverksamheten. Det betyder
då en avsevärd utbyggnad av den
statliga tryckeriverksamheten, och de
företag som för närvarande anlitas kommer
alltså att få en allt mindre del
av de samlade orderna.

Jag tycker för min del att detta är
ett slöseri med de resurser vi för närvarande
har på detta område, och jag
tror att det så småningom också kan
medverka till att det blir bekymmer för
en hel del av dessa företag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Bertil Petersson talade
om »låsta positioner» och menade

att det skulle vara önskvärt att mera
fritt få diskutera dessa frågor ur praktiska
synpunkter.

Han nämnde vidare att vi representerade
en »halvideologi» när vi gick med
på ett statligt förlag på detta område
men gick emot vissa bindningar.

Jag tycker att vi har representerat en
fri och öppen diskussion när vi accepterat
ett statligt förlag, vilket skall ha
möjlighet att lösa det problem som
finns enligt vad utredningen i statskontoret
har visat. Men vi har vänt oss
emot ett par viktiga detaljer, som vi
tycker att socialdemokraterna, troligen
av ideologiska skäl, har fört in i diskussionen.
Jag kan inte finna att det skulle
vara av praktiskt värde att ha med
dessa bestämmelser om att statliga institutioner
måste anlita det statliga förlaget
eller att man måste ha en bindning
mellan förlagsverksamheten och det
statliga tryckeriet. Det måste vara av
ideologiska skäl som dessa detaljer har
förts in emot större delen av remissinstansernas
yttranden.

Herr Petersson nämnde, att så snart
det gällde den enskilda sektorn kunde
vi acceptera vad som helst. Vi kunde då
acceptera en sammanbindning mellan
tryckeri- och förlagsverksamhet. Jag vill
för min och för centerns del säga, att
vi inte heller på den enskilda sektorn
accepterar monopoltendenser. Finner
vi att sådana överenskommelser träffas
som binder konkurrensen och främjar
monopolverksamhet, så är vi lika mycket
mot dem på den enskilda sektorn
som på den statliga sidan. Jag anser
att man inte har tagit hänsyn till remissinstanserna
i denna fråga, där så många
har vänt sig mot förslagen på de två
punkter där reservationer föreligger.

Herr Petersson sade flera gånger, att
det bara var en liten del det här gällde
— fem procent eller möjligen tio procent.
Den statliga publiceringsverksamheten
omfattar för närvarande 150 miljoner
kronor. Vi bildar ett statligt förlag,
som i huvudsak skall ta hand om
den verksamheten. Det är ju ganska lätt

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisationen

att förstå att det här finns en oanad
möjlighet för ett statligt tryckeri, som
får förstahandsrätten att leverera trycksakerna
till detta statliga förlag, att
öka från fem procent till en mycket stor
andel av de 150 miljonerna. Beloppet
150 miljoner kommer för övrigt att mycket
snart överskridas.

Det sades sedan, att det var nödvändigt
för de statliga institutionerna att
anlita det statliga förlaget, eftersom det
annars fanns risk för att det skulle bli
outnyttjat. Ja, men då visar väl detta
att det finns en svaghet någonstans. Jag
anser att om det statliga förlaget arbetar
på ett förnuftigt sätt så kommer flertalet
av de statliga myndigheterna och
institutionerna självfallet att anlita det
i första hand. Men finner de i vissa avseenden
att den privata marknaden erbjuder
bättre alternativ tycker vi det
är riktigt om de då får anlita denna
marknad. Därmed vinner man ju den
största effektiviteten.

Frågan är alltså till slut: Varför måste
man ha dessa särskilda bindningar?

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte säga som
herr Larsson i Luttra, vilken enligt tidningsreferaten
påstått att hans meddebattörer
målat hin på väggen. Men nog
har man en känsla av att det är ett genomgående
tema att det målas i mycket
mörka färger, något jag tycker är
i allra högsta grad omotiverat.

Låt mig börja med herr Johan Olsson.
Han kom in på bindningen av de
statliga myndigheterna till förlaget och
fick det till att det skulle vara ideologiskt
betingat. Det är helt obegripligt
att man över huvud taget kan tänka sig
någonting sådant, ty det rör sig ju om
eu rent praktisk organisatorisk fråga.
Man bygger här upp ett förlag, en organisation,
med expertis på olika områden.
Då är det väl naturligt att man
ser till att det blir en samordning mellan
detta förlag och dem som har behov
av att utnyttja dess verksamhet.

av den statliga publiceringsverksamheten

Men det står i propositionen att det
kommer att finnas möjligheter att under
vissa omständigheter ge dispens.
Det är enligt mitt förmenande mycket
generösa regler. Ett visst antal myndigheter
skall generellt använda förlaget,
men det skall — om det finns motiv
härför — kunna ges dispens.

Sedan talet om monopol. Jag förstår
inte alls vad man menar med det i detta
sammanhang, ty som jag sade i mitt
tidigare anförande är det ju bara fråga
om att samordna de statliga trycksaksbeställningarna
genom ett förlag. Huvuddelen
av beställningarna kommer
dock att läggas ut på den allmänna marknaden
precis såsom nu sker, bara med
den skillnaden att det kommer att ske
genom en organisation, genom ett företag,
i stället för att — såsom för närvarande
— cirka 200 statliga myndigheter
sköter sina egna beställningar. Det anser
jag skulle vara en förmån även för
den som tar emot beställningen att ha
bara ett enda företag att vända sig till.

Sedan vill jag bemöta herr Nyman.
Han sade klart ifrån att man slår vakt
om den fria företagsamheten och att
man är rädd för att detta avtal med
SRA skall utveckla sig så att det inte
bara omfattar 5 å 10 procent utan 15
å 20 procent. Vi har klart för oss att
om det skulle bli 10 procent, så innebär
det en fördubbling av verksamheten
och en mycket kraftig utbyggnad av företaget.
Skulle det växa ytterligare så
innebär det ju en ändå större utbyggnad.
Jag har svårt att föreställa mig
att det kommer att ske en sådan utveckling,
i varje fall i vad man brukar
kalla en handvändning. Och skulle det
ske, så måste det såvitt jag kan förstå

— eftersom denna verksamhet skall bedrivas
på affärsmässig basis och SRA
inte skall ha någon förmånsställning

— innebära att SRA är konkurrenskraftigare
och i så fall kan hävda sig bättre
mot övriga företag på marknaden.
Och då är väl enligt oppositionens uppfattning
allt i sin ordning, hoppas jag,
ty då har den fria marknadsmekanis -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968
Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

men fungerat. Den som är mest rationell,
mest effektiv och som kan ge de
bästa priserna den tar hem spelet.

Herr Ottosson säger att högern inte
är låst och hänvisar till överläggningarna
i femte avdelningen, där vi kan
vara mycket resonabla. Det är riktigt
att vi brukar kunna komma överens i
många fall och att vi kan resonera sakligt
och lugnt. Men så snart vi kommer
in på detta område blir attityden genast
en annan. Då stramas den åt. Då
finns det egentligen inte utrymme för
sakdiskussion, utan då är linjerna klara.
Det är nästan som om det vore en skiljemur
emellan oss. Jag tycker att det
är beklagligt, ty vi lever ju inte kvar i
det gamla samhället, utan i ett i snabb
utveckling varande samhälle, där man
om man är realistisk får räkna med att
privat och samhällelig företagsamhet
kommer att verka sida vid sida.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Av naturliga skäl har
jag noga läst akterna i detta ärende —-propositionen och framför allt motionerna,
vilka är ytterst intressanta ur
min synpunkt. Jag tänker inte dölja
att jag står under den verksamhetsberättelse
om SRA:s verksamhet som kammarens
ledamöter fick i går. Min ståndpunkt
blir då givetvis den att jag tycker
att det är obefogat att söka påstå
att propositionen bara skulle gälla tryckeriverksamhet.
Det är ju förlagsverksamhet
det gäller. Herr Ottosson och
hans medreservanter lägger upp saken
så att vi har en grafisk industri som i
stort sett täcker behovet. Visserligen
finns det, medger man, en del misshälligheter,
men herr Ottosson säger att
vi skall försöka råda bot på dem genom
att förstärka det ämbetsverk som nu
sammanhåller verksamheten, nämligen
statskontorets tryckeriexpedition. Det
är ju sällan man hör att högern vill
förstärka ett kungl. ämbetsverk, men
här vill högern det. Man säger att man
haft ett gott samarbete med tryckeri -

expeditionen från den privata industrins
sida. »Den privata» är mitt uttryck,
inte reservanternas. Vidare säger
herr Ottosson att det föreligger fara för
monopolställning.

Herr talman! Jag hade på sin tid nöjet
att signera en proposition som gick
ut på att man skulle förhindra samhällsskadlig
konkurrensbegränsning. Samhällsskadlig
konkurrensbegränsning!
Det var alltså karteller och monopol
som man skulle bekämpa, och det har
man gjort nu i många år — som jag
tycker med framgång. Men jag frågar:
Vad har näringsfrihetsombudsmannen
för underlag att skicka in en skrivelse
till regeringen och varna för monopol
på det här området? Mig veterligt blev
inte näringsfrihetsombudsmannen anmodad
att yttra sig i ärendet, eller hur?
Hur kommer det sig då att han utarbetar
en skrivelse i anledning av en kungl.
utredning och varnar för monopol? Jag
kan inte förklara det. Det måste ha varit
några faktorer som påverkat honom
av annat slag än det sedvanliga underlaget
för en ämbetsmans framställningar.
Det måste väl vara så.

När man nu talar om en fara för monopol
skulle den alltså gälla tryckerisidan.
Här har sagts av statsutskottets
talesman att den kapacitet som staten
har i tryckerisektorn inte är överväldigande.
Vi har väl två ordentliga tryckerier,
postens och SRA. Postens tryckeri
betjänar ju i huvudsak sitt ämbetsverk,
men går i vissa fall ut på öppna marknaden.
SRA arbetar helt på den öppna
marknaden.

Men, ärade kammarledamöter, sedan
har vi ett fyrtiotal småtryckerier. Där
tycker jag att man verkligen skall göra
något. Riksdagen har ju i eu skrivelse
begärt, att man skall undersöka möjligheterna
att koncentrera den statliga
tryckeriverksamheten. Nu är det en naturlig
ambition hos verk och institutioner
att själva vilja göra jobbet var och
en för sig, och det överraskar inte mig
på något sätt att man avstyrker en centralisering
här, att man säger: Vi kla -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisationen
rar det bättre själva. Men vi ser resultatet:
cirka 200 myndigheter och 40 småtryckerier.

Jag är övertygad om att om herr Ottosson
skulle sköta den här verksamheten,
skulle han organisera den på ett
mycket radikalare sätt än vad staten
har gjort. Jag hade förmånen att med
bevillningsutskottet besöka herr Ottossons
hemtrakter för några år sedan och
uttalade då min beundran över vad som
kan uträttas där nere. Men där går man
inte heller var för sig, man samordnar
sina strävanden både när det gäller inköp
och försäljning på ett föredömligt
sätt. Men här är herr Ottosson rädd för
att det skall bli en monopolställning om
staten rör på sig aldrig så litet.

Det är inte så. Jag har tidigare sagt
i kammaren, att när det gäller SRA:s
verksamhet kommer jag aldrig att vara
med om någon framställning om subventioner.
Nej, företaget skall läggas
ned i stället om det inte kan konkurrera.
Vi har haft förmånen att i fri konkurrens
få en del stora order. Det måste
bero på att företaget är någorlunda
effektivt på dessa områden i varje fall.
Jag förstår inte alls de resonemang som
man här för, att om det blir en förlagsverksamhet
som innebär att SRA kommer
att få mer tryck — märk väl i fri
konkurrens — skulle detta innebära att
andra företag kom i svårigheter. Det
kan väl hända, men när inträffade den
dag då de som talar för fri konkurrens
inte tolererar förändringar i företagsstrukturen?
Det kan ju aldrig vara så
att det blir ett mindre antal människor
som blir sysselsatta. Herrarna är väl
inte så optimistiska att ni tror att tryckmängden
blir mindre. Det blir i stället
fördelningen av arbetet som blir annorlunda.
Enbart den institution som vi
nu arbetar i, riksdagen, förbrukar fyra
ton papper per dag, och det trycks på
allt detta papper. Tryckmängden kommer
säkert att öka, så inte blir det någon
arbetslöshet.

Det är för övrigt en totalt felaktig föreställning
när man i mittenreservatio -

av den statliga publiceringsverksamheten
nen säger att landsortstryckerierna
kommer att bli utan arbete. Vad är ett
förlag för något? Jo, det nya förlaget
skall överta den verksamhet enligt upphandlingsförordningens
bestämmelser
som statskontorets tryckeriexpedition
nu sköter. En upphandling innebär ju
att man tar emot anbud från hela landet.
Det är aldrig meningen att tryckerikapaciteten
skall hyggas ut så att man
själv kan trycka för 150 miljoner kronor
om året.

Ett förlag skall kunna sköta både den
erforderliga upphandlingen och ha egna
utgåvor liksom det skall kunna sköta
försäljning, lagerhållning och distribution.
Finns det verkligen någon som
på allvar vill göra gällande att detta
nya förlag skall bygga upp sin verksamhet
vid sidan av SRA, som nu har
kontakter med alla landets bokhandlare
och deras försäljningskedja? Skall
det nya förlaget alltså arbeta fristående
från SRA när staten äger dem båda?
Det kan inte vara rimligt. Det rimliga
är i stället att det blir ett naturligt samarbete
med fördelning av arbetsuppgifterna,
så att man på det sättet kan
få en någorlunda rationell ordning.
Min förhoppning är dessutom att den
beställning som riksdagen gjort när det
gäller tryckeriverksamheten skall effektiviseras.
Det är inte bra för staten att
man här åberopar enskilda myndigheter
som bevis mot SRA, enskilda myndigheter
som själva vill ha frihet att
handla på ett som jag tror ineffektivt
sätt. Här kan vi spara stora pengar åt
det allmänna.

Jag ber alls inte om ursäkt för att jag
säger att detta inte är någonting farligt.
Det är motsatsen -— någonting värdefullt
vi eftersträvar. Att vi har olika
synpunkter på förslaget beror på att vi
värnar det allmännas intressen på olika
sätt. Att dra fram talet om monopolbildning
och liknande ting i en verksamhet
som man vet ligger under offentlig
insyn, det är enligt mitt sätt att
se alldeles meningslöst.

Jag skulle kunna fortsätta mycket

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

längre, herr talman, men tiden skrider
fort och det är fredag i dag. Därför inskränker
jag mig till detta och ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Jag vill hålla med min
vän John Ericsson i varje fall på en
punkt, nämligen att om vi skulle ha löst
detta förlagsproblem nere i vår bygd
hade vi gjort det på ett annat och mer
rationellt sätt. Vi skulle kanske också ha
gjort det på ett radikalt sätt, men vi
hade använt oss av de resurser som redan
finns och förstärkt dessa i stället
för att bygga upp något helt nytt, som
i detta läge, såvitt jag kan bedöma, inte
behövs. Jag har en känsla av, som
herr John Ericsson också påpekade i
debatten, att vi har litet lättare att tala
rent affärsmässigt utanför denna lokal
än innanför den, där vi tyvärr är bundna
av olika politiska uppfattningar.

Herr John Ericsson reagerade mot
att jag citerade näringsfrihetsombudsmannen.
Jag kan inte finna att det i och
för sig är något fel, för han är väl en
av de människor som är tillsatta för att
vakta över den proposition som herr
John Ericsson en gång i tiden signerade
samt att se till att den efterföljs. Så har
jag uppfattat det, och har jag fel tar jag
gärna tillbaka mitt citat. Har jag däremot
rätt tycker jag att man får lov att
ta en viss hänsyn till vad en man i offentlig
ställning av den karaktären säger.

Det finns olika uppfattningar när det
gäller monopolställningen. Jag tror inte
vi låter oss talas till rätta därvidlag. I
propositionen framhålls att förlaget visserligen
blir formellt fristående från
SRA, men det förutsattes att ett nära
samarbete mellan förlaget och SRA kommer
till stånd baserat på långfristiga
avtal. Departementschefen säger, att hur
detta samarbete i detalj skall utformas
bör det ankomma på de båda företagen
att själva besluta om. Ett motsvarande
samarbete kan även befinnas lämpligt

mellan de nya läromedelsförlagen, framhåller
han vidare. Jag är alltså fullt klar
över att det inte bara gäller tryckeriverksamhet,
utan både tryckeri- och
förlagsverksamhet.

Med ledning av den skrivning som
finns och den avtalsbundenhet som där
föreskrivs kan man väl — åtminstone
om man läser det så som jag gör •— finna
att tanken är att bygga ut SRA. Jag är
fullt på det klara med att man tills vidare
måste anlita de privata företagen,
ty man kan inte bygga ut SRA i den takten.
Det ligger emellertid i propositionens
skrivning en medvetenhet om att
SRA så småningom skall byggas ut, och
då blir följden att en betydande del av
den enskilda företagsamheten friställs.

Herr Rertil Petersson menade att vi
bara är angelägna om att slå vakt om
den fria företagsamheten. Han sade att
vi så snart det gäller sådana här frågor
inte lämnar något utrymme för en sakdiskussion.
Jag kan inte på samma
sätt som herr Petersson vara bunden av
en proposition, som kommer från regeringen,
utan jag kan sakligt bedöma den
på ett annat sätt därför att jag inte alls
behöver bara låta propositionen gå igenom
och accetpera den, utan jag gör
som sagt min sakliga bedömning av
den.

Att jag slår vakt om det fria näringslivet
tycker jag är ganska naturligt.
Eftersom 90 procent av vårt näringsliv
i dag kallas för det fria näringslivet är
det väl i alla fall detta som genom sin
produktion hjälpt till att skapa det välstånd
vi har, och därför är jag angelägen
att behålla det.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr John Ericsson har
ju försökt lugna oss för de farhågor som
vi i reservationer och anföranden har
velat framföra om risken för konkurrensbegränsning.
Jag tror att om herr
Ericssons intentioner eller den anda
som han här försökte göra gällande
skulle bli ledande för företaget i fortsättningen,
så vore risken inte stor.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

Men trots att herr Ericsson inte tyckle
om att näringsfrihetsombudsmannen
hade »hoppat in» på detta område — näringsfrihetsombudsmannen
har ändå till
llPPgift att bevaka sådana här frågor —
vill jag anföra ytterligare ett citat ur
hans skrivelse, som passar in mot herr
Ericssons argumentering:

»Oavsett de direktiv för att tillgodose
kravet på konkurrens på lika villkor
som statsmakterna kan komma att utfärda
för en statlig kombinerad förlagsoch
tryckerikoncern, skulle med tanke
på koncernens monopolkaraktär starka
incitament kvarstå att gynna det egna
tryckeriet.»

Det ligger en risk däri som vi menar
är stor. Skulle det vara så att dessa
företag —- alltså både förlagsverksamheten
och tryckeriföretaget — verkligen
arbetar perfekt och i konkurrens på
lika villkor erbjuder sina tjänster och
vinner i den konkurrensen, kan man inte
tala om en sådan risk. Ett sådant
förhållande tycker vi är riktigt, det är
fullt all right, men då behövs inte dessa
bindningar. Det är det vi vänder oss
emot. Om de här två bindningarna,
som gäller både förlagsverksamheten
och tryckeriverksamheten, kommer till
stånd, tar man bort en del av det konkurrensförhållande
som vi menar är en
riktig och kontrollerande funktion.

Vi har gått med på att ett statligt allmänt
förlag för den allmänna publiceringsverksamheten
inrättas. Vi vill att
SRA och detta förlag skall arbeta på
samma villkor som den enskilda marknaden,
och då menar vi att det är onödigt
att vidta de säkerhetsåtgärder som
man i propositionen vill föreslå.

Herr Petersson sade att det närmast
är en fördel att få vända sig till ett företag.
Vilken statlig institution vill skriva
under på det? År det inte bättre att
ha en statlig förlagsverksamhet som
man vet betjänar de statliga institutionerna,
men att man, om man på den
öppna marknaden kan finna bättre förslag,
bättre lösningar eller bättre villkor,
har frihet att välja?

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är glädjande att
herr Olsson är mindre uppskrämd sedan
jag talat här. Det betraktar jag som
ett framsteg.

Herr Ottosson, tyckte inte om att jaggjorde
jämförelse med hans framgångsrika
hembygd. Min fråga var helt enkelt
den att om herr Ottosson skötte
om denna verksamhet skulle han då tilllåta
en sådan splittring som nu råder
inom den statliga publiceringsverksamheten?
Säkerligen inte! Man talar om
att SRA och det nya förlaget inte skall
ha någonting gemensamt. Vilket privat
företag som är uppdelat på dotterbolag,
koncernbolag osv. kan ni upptäcka här
i landet som inte samarbetar? Det är ju
självklart att de samarbetar. Skulle då
inte också staten på ett föredömligt sätt
kunna ta till vara de fördelar som en
upphandling, koncentrerad till ett organ,
måste innebära? Det betyder ju
ingenting annat än att man ser över vad
som finns att tillgå på marknaden, var
det är bäst att placera ordern, osv.

Här har man talat om att tryckeriet
skall växa ut och bli så stort att det
kommer att slå ut andra tryckerier
framför allt i landsorten. Det är ingen
som har svarat på detta. Tror ni att
tryckerimängden i riket totalt blir
mindre? Eller menar herrarna att vi
inte skall åstadkomma ett framgångsrikt
statligt företag därför att det innebär
rubbningar på den privata sektorn
därför att det statliga företaget blir
överlägset? Detta gäller tryckeriverksamheten.
Förlagsverksamhet är någonting
annat, och jag skall inte upprepa
vad jag tidigare sagt eller gå vidare när
det gäller denna fråga.

Men tillåt mig säga ett par ord till
herr Ottosson och herr Johan Olsson,
som reagerade mot att jag var missnöjd
med att näringsfrihetsombudsmannen
ingrep. Missnöjd var jag inte, men jag
tyckte det var egendomligt. Någon verksamhet
har inte kommit i gång. Det ämbetsverkets
uppgift är att granska företagens
verksamhet så att det inte

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

uppstår monopol och karteller. Men i
detta fall har företaget inte börjat ännu.
Därför sade jag att det var egendomligt
att vederbörande när han inte var
anmodad att yttra sig ändå hade skickat
in en skrivelse. Vilka krafter kan
finnas bakom? Det kan ju inte bara
vara nit av en tjänsteman att följa
författningen, utan det måste vara
andra krafter.

Jag vidhåller uppfattningen att det
totalt inte blir någon arbetslöshet. Det
kan bli förändringar i strukturen om
den statliga verksamheten blir framgångsrik,
vilket jag hoppas att den kommer
att bli.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Låt mig säga till vännen
John Ericsson att jag inte vid något tillfälle
varit uppskrämd. Jag beklagar att
det besök i Småland av herr Ericsson
som jag fick nöjet av inte räckte till.
Därför vill jag rikta en förnyad inbjudan
till honom att komma ner en gång
till, så att vi kan diskutera på mera jämbördig
basis när det gäller den företagsamhet
som vi enligt herr Ericsson
bedriver så framgångsrikt.

Herr Ericsson frågar vad detta kan
innebära för den enskilda fria företagsamheten,
alltså de företag som nu existerar.
Vi har i både andra och femte
avdelningen haft uppvaktning från företrädare
för denna industrigrupp. De
har med ledning av propositionen och
förslaget till samarbetsavtal tolkat detta
som en garanti för en successiv utbyggnad
av SRA, vilket måste innebära ett
bortfall för dessa företag, vilket kan bereda
dem ekonomiska bekymmer och
sysselsättningssvårigheter. Detta måste
bli den logiska konsekvensen. Jag
skulle väl känna den statliga företagsamheten
dåligt om man inte nu kommer
att bli angelägen om att bygga ut
SRA i en takt som kanske får de konsekvenser
jag här försökt belysa.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag känner ett behov
av att reagera mot herr Ericssons uttalande
om näringsfrihetsombudsmannen,
som beskylls för att ha »hoppat
in» och ha yttrat sig utan att vara tillfrågad.
Jag måste uttrycka min förvåning
över att en man med herr Ericssons
långa och meriterande erfarenhet
av allmänna värv inom och utom regeringen
inte känner till förutsättningarna
för ombudsmännens arbete, det må
vara riksdagens ombudsmän eller näringsfrihetsombudsmannen.
Enligt instruktionen,
fastställd av Kungl. Maj:t,
åligger det näringsfrihetsombudsmannen
»särskilt att upptaga till behandling
konkurrensbegränsningar, som äro av
betydelse för större konsumentintressen
eller påverka konkurrensförhållanden
inom en hel näringsgren eller på
ett påtagligt och avgörande sätt försvåra
eller hindra företagares näringsutövning».

Näringsfrihetsombudsmannen är med
andra ord, liksom alla andra ombudsmän
i motsvarande funktion, helt berättigad
att på eget initiativ ingripa när
som helst under en frågas handläggning.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Den här gången måste
jag bestämt säga ifrån att jag känner
mig lika kompetent att bedöma näringsfrihetsombudsmannens
ämbetsutövning
som herr Hernelius. Det har inte
enligt vad jag vet inträffat att näringsfrihetsombudsmannen
— innan en verksamhet
liar kommit i gång — gjort framställningar
till vederbörande handläggare
i departementet. Mig veterligt har
det inte förekommit. Kan herr Hernelius
påstå att så har skett?

Det var denna ovanliga företeelse jag
reagerade mot. Jag använde uttrycket
»hoppa in» därför att vederbörande
inte var anmodad att avge remissyttrande.
Jag tycker att det då är berättigat
att tala om inhopp, och det strider

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

ingalunda mot den kungörelse som
Kungl. Maj:t liar utfärdat för vederbörande
ämbetsman.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag vill till herr Ericsson
säga att näringsfrihetsombudsmannen
kanske inte tidigare har gjort framställningar
innan en verksamhet kommit
i gång. Det är möjligt att så inte skett
— jag känner inte till näringsfrihetsombudsmannens
verksamhet i detalj. I
detta fall förelåg dock så uppenbara
kriterier på en konkurrensbegränsande
verksamhet att han enligt sin instruktion
tydligen fann sig föranlåten att
göra ett påpekande. Det är han berättigad
till. Han liksom andra ombudsmän
har precis samma rätt att hellre stämma
i bäcken än i ån.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag har liksom herr
Hernelius ett behov av att reagera mot
herr Ericssons obefogade angrepp mot
näringsfrihetsombudsmannens handläggning
av denna fråga. Den omständigheten
att ombudsmannen tidigare inte
har utnyttjat sin befogenhet på ett
visst bestämt sätt hindrar honom naturligtvis
inte att göra det, om det faller
inom hans befogenhetsområde. Det
framgår alldeles klart av det citat herr
Hernelius presterade att näringsfrihetsombudsmannen
handlat helt och hållet
inom ramen för sitt uppdrag.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Ingalunda har jag påstått
att vederbörande ombudsman har
begått tjänstefel, även om juristerna här
i kammaren har uppfattat mitt yttrande
på det sättet. Jag sade bara, att det som
skett var ovanligt. Det vidhåller jag.
Jag behöver knappast tillägga, att hela
denna institutions karaktär — alltså att
övervaka samhällsskadlig konkurrensbegränsning
— är sådan att näringsfri -

hetsombudsmannen först efter långa utredningar
konstaterar om konkurrensbegränsningar
förekommer, och sedan
upptar han förhandlingar med vederbörande
part för att utplåna dessa konkurrensbegränsningar.
Så arbetar det ämbetsverket.
Här har över huvud taget
ingenting inträffat som skulle kunna
motivera ett uttalande från näringsfrihetsombudsmannen
om monopol och
konkurrensbegränsning. Man kan tro
saker och ting. Det kan man givetvis inte
förhindra enskilda människor att
göra. Vad jag tycker är konstigt är att
det inte fanns några faktiska orsaker
till näringsfrihetsombudsmannens yttrande.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Vad jag särskilt vill reagera
mot är herr John Ericssons insinuation
om att »andra krafter» skulle
ligga bakom ombudsmannens aktion.
Jag tycker att herr John Ericsson bör
tala om vad den beskyllningen innebär.
En ombudsman inhämtar informationer.
Han kan även få påpekanden.
Det är fullt riktigt. Jag känner dock
inte till omständigheterna i det enskilda
fallet, men om näringsfrihetsombudsmannen
inom ramen för sin instruktion
handlar under ämbetsmannaansvar
och företar en åtgärd, som är
fullt befogad, skall han inte behöva
mötas med insinuationer om att »andra
krafter» — vad det nu skall betyda —-står bakom hans aktion.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Ernulf vill ha reda på vad jag
menar med »andra krafter». Här diskuteras
ju öppet i denna kammare att det
privata näringslivet skulle få svårigheter,
om den statliga verksamheten blir
framgångsrik. Då borde ju herr Ernulf
begripa vad det är för »andra krafter»
som ligger bakom. Det gäller helt enkelt
en intressestrid, vilket vi har märkt på
många sätt.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisationen av den statliga publiceringsverksamheten

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr John Ericsson gör
det verkligen inte bättre för sig. Nyss
påstod han att det inte var hans avsikt
att beskylla näringsfrihetsombudsmannen
för tjänstefel. Nu insinuerar han
direkt att näringsfrihetsombudsmannen
har tagit hänsyn till ovidkommande
krafter. Herr John Ericsson sade tidigare
att näringsfrihetsombudsmannen
hade gjort ett inhopp, och nu påstår
han att näringsfrihetsombudsmannen
inte var anmodad att yttra sig men i
alla fall har gjort det. Den som hörde
herr John Ericssons anförande kan
inte finna annat än en klar beskyllning
för tjänstefel, vilket jag tycker är ovärdigt
en ledamot av denna kammare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 97 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevaran de del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej —21.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
återstående yrkanden avseende
punkten 2 propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den av herr Nyman
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 97 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, godkännes den av herr
Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

Sedan denna voteringsproposition
ånyo ‘Upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 39.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de återstående yrkandena
rörande punkten 3 propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herr
Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskoittets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 97 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 39.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 4.

Ang. organisation m. m. av försvarets
rationaliseringsverksamhet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 94, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående organisation
m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 beräknat medel för rationaliseringsförsök
hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 35, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 1 mars 1968, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
riktlinjer, som angivits i statsrådsprotokollet,
för organisation m. m. av försvarets
rationaliseringsverksamhet, dels
besluta, att ett centralt verk för försvarets
rationaliseringsverksamhet, benämnt
försvarets rationaliseringsinstitut,
skulle inrättas den 1 juli 1968, dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vid försvarets
rationaliseringsinstitut inrätta en
tjänst för överdirektör i Cp 4, dels till
Försvarets rationaliseringsinstitut för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Förslagen inneburo, att statskontorets
militära enhet skulle upphöra vid utgången
av juni 1968 och ersättas av ett
centralt verk, försvarets rationaliseringsinstitut.
Institutet skulle inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde
i första hand medverka i strukturrationaliseringsarbetet.
Beträffande den
interna rationaliseringsverksamheten
vid övriga myndigheter under fjärde

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

huvudtiteln hade institutet föreslagits
få i huvudsak samordnande, planläggande
och rådgivande uppgifter.

I de likalydande motionerna I: 784,
av herr Strandberg m. fl., samt II: 1016,
av herrar Oskarson och Wennerfors, hade
yrkats, att riksdagen med avslag å
propositionen nr 35 skulle besluta att
till rationaliseringsverksamhet inom
försvaret för budgetåret 1968/69 under
riksstatens fjärde huvudtitel anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 784 och II: 1016, såvitt nu vore
i fråga, måtte

a) godkänna de riktlinjer, som angivits
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 1 mars 1968, för
organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet,

b) besluta, att ett centralt verk för
försvarets rationaliseringsverksamhet,
benämnt försvarets rationaliseringsinstitut,
skulle inrättas den 1 juli 1968,

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid
försvarets rationaliseringsinstitut inrätta
en tjänst för överdirektör i Cp 4,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 784 och II: 1016, såvitt nu vore
i fråga, till Försvarets rationaliseringsinstitut
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln måtte
anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Ottosson (h),
Ståhl (fp), Turesson (h) och Petersson
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 784 och II: 1016, såvitt nu vore
i fråga, måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag -

a) om godkännande av de riktlinjer
för organisation m. m. av försvarets
rationaliseringsverksamhet, som angivits
i statsrådsprotokollet,

b) om inrättande av ett centralt verk
för försvarets rationaliseringsverksamhet,
benämnt försvarets rationaliseringsinstitut,
från och med den 1 juli
1968,

c) om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att vid försvarets rationaliseringsinstitut
inrätta en tjänst för överdirektör i
Cp 4,

2. att riksdagen med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 784 och II: 1016, såvitt nu vore
i fråga, till Rationaliseringsverksamhet
inom försvaret för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
måtte anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I förrgår beslöt riksdagen
att inrätta ett nytt centralt ämbetsverk,
som direkt under Kungl. Maj:t
skall handlägga inskrivning, krigsplacering
och redovisning av de värnpliktiga,
alltså frågor som tidigare har handlagts
av redan befintliga myndigheter. I dag
gäller det att ta ställning till ett förslag
om ytterligare ett nytt ämbetsverk under
försvarsdepartementet — försvarets
rationaliseringsinstitut. Det är tänkt
att inrättas den 1 juli i år. Förslaget innebär
att den nu för hela statsförvaltningen
sammanhållna rationaliseringsverksamheten
skall delas upp på två
ämbetsverk.

Regeringen tycks verkligen inte ha
några starkare hämningar när det gäller
att utvidga den statliga förvaltningsverksamheten
med allt vad det kan innebära
i fråga om större personaltillgång,
större byråkrati och ökade kostnader.

Visserligen redovisas i allmänhet inte
så stora kostnadsökningar när de
nya verken presenteras — ibland rör
det sig t. o. m. om besparingar -— men
all erfarenhet visar att Parkinsons lag

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisation m. m.
fungerar obönhörligt och att ökningar
kommer och kommer ganska snart.

Det är för närvarande som om ingenting
skulle kunna bibehållas som det är,
inte ens om det fungerar mycket bra;
allting skall ändras och den gemensamma
nämnaren i förändringarna är ständigt
att åstadkomma en ökad styrning
och ökad makt i regeringens händer.

Nu finns det ju inga formella inskränkningar
i Kungl. Maj:ts rätt att ge
anvisningar och direktiv till underlydande
myndigheter. Vi vill inte kritisera
det förhållandet. Regeringens direktivrätt
skall inte ha annan begränsning
än den som regeringen själv kan
vilja ålägga sig inför nödvändigheten
att ta det politiska ansvaret för de beslut
som fattas. Vad vi däremot vill
opponera oss mot är ett ökat regeringsinflytande
utan motsvarande ökning i
det politiska ansvarstagandet.

Vi vill opponera oss, om regeringen
försöker skapa styrning genom att inrätta
formellt självständiga men i praktiken
följsamma ämbetsverk och vill få
dem att utfärda direktiven och med sin
auktoritet ställa sig bakom behovet av
dessa. Det kan bli just en politisk styrning
utan politiskt ansvar i så fall.

Vi har i vårt land — till skillnad mot
i många andra länder — varit vana vid,
jag kanske skulle kunna säga att vi har
varit bortskämda med, att myndigheterna
har handlat objektivt och utan
politiska sidoblickar. Självständiga
myndigheter är den grundval på vilken
vår konstitution bygger. Skall de kunna
vara självständiga och kunna ha en
sakligt grundad egen mening, får de
inte berövas det underlag som gör det
möjligt för dem att bygga upp och motivera
en sådan egen mening.

Nu är det skäl som anges för det nya
verket att det behövs för att som man
säger samordna planerings- och rationaliseringsverksamheten,
ja, man diskuterar
faktiskt på fullt allvar att bryta
ut planeringen ur de militära staberna
och ur försvarets forskningsanstalt och

av försvarets rationaliseringsverksamhet
lägga in den i det nya verket. Man går i
det slutliga förslaget visserligen inte
fullt så långt, men det betonas att den
återhållsamheten gäller just nu. Jag
undrar mycket när man kan tänka sig
att ta de vidare stegen.

Jag vill direkt fråga försvarsministern:
Kan regeringen över huvud taget
tänka sig att överföra den långsiktiga
militära planeringen till rationaliseringsinstitutet? Statsmakterna

har beslutat att krigsmaktens
långsiktsplanering i central instans
skall, direkt under Kungl. Maj:t,
verkställas av överbefälhavaren med
hjälp av staber, förvaltningar och forskningsanstalt.
Skulle den uppgiften överföras
till ett organ som är sidoordnat
överbefälhavaren och helt fristående i
förhållande till honom, som t. ex. det
nya verket är tänkt att bli, så har man
tagit ett långt steg mot öB-institutionens
utplånande. Man har på litet mindre
direkta vägar åstadkommit den civile
chef för krigsmakten som på senare
tid har införts i debatten, fast — som
man då trodde — knappast på fullt allvar.

Frågan om försvaret i sin rationaliseringsverksamhet
skall betjänas av statskontoret
som hittills och i likhet med
den övriga statsförvaltningen eller om
den verksamheten skall skötas på annat
sätt kan naturligtvis sägas vara en fråga
av måttliga dimensioner i sig själv. Sedd
mot den bakgrund som jag nu har
tecknat blir emellertid frågan av stor
betydelse och av principiell natur.

Rationaliseringsverksamheten inom
försvaret åligger nu under fullt ansvar
de militära myndigheterna. Statskontoret
fungerar som det organ som ger
sakkunnig hjälp och råd och som utför
direkta undersökningar av områden
som kan behöva särskilt genomlysas.
Det har för ändamålet en avdelning
med speciell kunnighet och inriktning
på den militära rationaliseringen. Detta
system har fungerat mycket bra. Det
är bara några år gammalt men har re -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisation m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet

dan hunnit visa klara fördelar, som det
verkligen vore anledning att ta vara
på.

Statskontorets självständiga ställning
har varit en sådan fördel. Det har arbetat
förutsättningslöst och har kunnat
ge förslag och råd som inte bara har varit
objektiva utan också av alla har
erkänts vara detta. Förtroendet för
statskontoret har vuxit sig allt starkare.

En annan fördel är att i statskontoret
sammanhålls rationaliseringen för hela
statsförvaltningen. Den princip som av
statsmakterna hittills eftertryckligt har
betonats har varit att den civila och
den militära verksamheten på detta område
skall samordnas och inte särskiljas.
Olikheterna i arbetsuppgifter är inte
så stora och blir undan för undan
allt mindre. Vunna erfarenheter kan
utnyttjas över hela fältet och dubbelarbete
undvikes.

Nu brytes plötsligt den principen.
Den motivering som man ger är att
samordningen inom försvaret mellan
rationalisering och annan verksamhet
är viktigare än samordningen av rationaliseringen
inom statsförvaltningen i
dess helhet. Jag skulle vilja fråga: Gäller
detta bara försvaret och i så fall
varför? Om det inte gör det, så måste
ju följden bli att statskontoret uppsplittras
på ytterligare ett antal nya ämbetsverk
som direkt under Kungl. Maj :t
skall svara för rationaliseringen på de
skilda samhällsområdena. En sådan utveckling
förefaller mig direkt skrämmande
och alldeles omöjlig att rubricera
som rationell. Den står också i direkt
strid mot de tankegångar som annars
ivrigt brukar förfäktas och som innebär
att likartad verksamhet skall sammanhållas
i gemensamma organ, en
tankegång som t. ex. ligger till grund
för ett annat organisationsändringsförslag
inom försvaret som riksdagen kommer
att få ta ställning till om några
dagar — det nya materielverket.

Ett krav som måste ställas i fråga
om rationalisering är att den skall bedrivas
som ett led i den normala verk -

samheten inom alla myndigheter och på
alla nivåer, överordnad myndighet skall
övervaka effektiviteten även i detta
hänseende hos de underlydande. Erforderligt
biträde och expertis skall av
myndigheterna begäras hos rationaliseringsorganet,
och den högre myndigheten
skall ha att besluta om och ta ansvar
för den prioritering som görs härvidlag.

Det institut som nu föreslås skall
ställas vid sidan av överbefälhavaren —
i vissa avseenden mellan Kungl. Maj :t
och honom, i andra avseenden mellan
Kungl. Maj:t och myndigheter som är
underordnade överbefälhavaren. Det
skall utöva sin verksamhet utan att behöva
följa några direktiv eller anvisningar
från de militära myndigheterna.
Dessa skall t. o. in. ha skyldighet att inhämta
tillstånd av institutet för att få
vidta i vart fall vissa slag av egna rationaliseringsåtgärder.
Det är svårt att förstå
hur myndigheternas ansvarskänsla
och intresse för rationaliseringsuppgiften
skall kunna befrämjas av en sådan
organisation, och det är också svårt att
förstå hur ansvaret för alltför svaga eller
uteblivna insatser skall kunna fastställas
och utkrävas. Jag vill citera vad
en av remissinstanserna yttrat i sammanhanget:
»Dubbelorganisation är inte
detsamma som rationalisering.»

Förklaringen till det nya institutet
måste vara att det främst är andra avsikter
än rationalisering bakom dess
tillkomst. Jag antydde dessa avsikter
inledningsvis. Men ordet »rationalisering»
har blivit ett honnörsord; när
det nämns brukar alla vara ivriga att
lyssna, och alla brukar vara villiga att
medverka — med all rätt naturligtvis
— när förslag om rationaliseringsåtgärder
framläggs. Här förefaller det emellertid
som om man velat utnyttja ordets
goodwill genom att lägga in en hel del
i begreppet rationalisering som normalt
inte brukar höra dit. Sålunda talas det
i en mängd sammanhang om strukturrationalisering
på ett sätt som mycket mera
leder tanken till ingrepp i ledningen

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. organisation m. i
av den löpande verksamheten än till
en effektivisering av densamma.

När det betonas att strukturrationaliseringen
inom försvaret är särskilt
aktuell just nu, avses såvitt jag kan förstå
de genomgripande förändringar som
måste göras om regeringen lyckas genomdriva
den föreslagna väldiga omkastningen
i försvarspolitiken. Men den
anpassningen av organisationen till lägre
anslagsnivåer är en uppgift som
myndigheterna rimligen själva måste
svara för efter sin erfarenhet och bedömning
och efter de direktiv som
Kungl Maj :t kan vilja ge dem. Att kalla
en strukturomdaning för strukturrationalisering
är knappast korrekt.

Den nya försvarspolitiken är i sig
själv inte rationell, och de finns inte
heller något rationaliseringsinstitut i
världen som skulle kunna göra den rationell.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Strandberg (h).

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Det verkar, som om
herr Virgin inte skulle ha uppfattat det
som jag tyckte var helt obestridligt i
vad herr John Ericsson i ett tidigare
inlägg anförde, när herr Ericsson sade
att det var fredag. Därmed syftar jag
inte på att riksdagen brukar ha brått
på fredagarna, utan jag syftar på att
den stora försvarsdebatten kommer
upp om någon vecka, inte på en fredag
— om jag minns rätt — utan på en
onsdag. Jag tycker att mycket av det
som herr Virgin här tagit upp gott bör
kunna anstå till den kommande vidare
försvarsdebatten.

Den fråga som herr Virgin tog upp
om ökad byråkratisering och om ökad
makt åt regeringen, därest uppgifter
flyttas mellan olika Kungl. Maj:t underställda
ämbetsverk, kommer jag inte
att beröra, i varje fall inte i detta inlägg.
Inte heller kommer jag att gå in

. av försvarets rationaliseringsverksamhet
på resonemanget om omkastningar i
försvarspolitiken och allt detta som enligt
min mening gott kan anstå till ett
senare tillfälle. Däremot kommer jag
att ta upp er. sak som herr Virgin inledningsvis
behandlade, nämligen resonemanget
om kostnaderna i detta sammanhang.

Budgetmässigt ligger det till på det
sättet att ett bifall till utskottets hemställan
eller ett bifall till reservationen
i ifrågavarande ärende inte innebär någon
skillnad. Utskottet biträder Kungl.
Maj :ts förslag om inrättande av ett fristående
centralt verk för försvarets rationaliseringsverksamhet
och föreslår
riksdagen att anvisa medel för ändamålet.
Reservanterna trycker hårt på
ÖB:s uppgifter i sammanhanget och
motsätter sig att den militära rationali
seringsverksamheten överföres från
statskontoret till ett nytt organ direkt
underställt Kungl. Maj :t och yrkar på
att de fem miljoner kronorna till rationaliseringsverksamhet
inom försvaret
— som man inte motsätter sig —
uppföres på driftbudgeten under fjärde
huvudtiteln. Bifall till förslaget om
inrättande av rationaliseringsinstitutet
innebär inte misstro mot rationaliseringsviljan
på något håll. Arbetsfördelningen
mellan regeringen och verken
beträffande rationaliseringssträvandena
är efter det beslut som grundade sig på
proposition 65 år 1965 helt klar. Vad
som berör den löpande förvaltningen
skall i huvudsak vara verkets uppgift,
medan arbetet med samordning, planering
i stora drag och utformande av
viktiga riktlinjer skall åligga departementen.

Samma principer synes vara tillämpbara
i fråga om ledningen av rationaliseringsarbetet.
Intern rationalisering
åligger alltså verken, medan Kungl.
Maj :t har att ange mål och avdela resurser
och därigenom ytterst svara för
strukturrationaliseringen. Det är på
sistnämnda område vi befinner oss vid
dagens avgörande.

Försvarsdepartementet har att svara

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. organisation m. m. av försvarets
för samordningen inom totalförsvaret,
även av dess rationaliseringsfrågor. Beredningen
av dessa sker i departementet,
men utredningsarbetet har i huvudsak
måst göras utanför. Betydelsen av
rationaliseringsansträngningar motiverar
förstärkning av resurserna härför.
De uppgifter som föreslås för det nya
organet är att medverka vid strukturrationaliseringen
av försvaret, att samordna
övrig rationaliseringsverksamhet
och att ge försvarets myndigheter stöd
och i deras rationaliseringsarbete.

Utskottet har inte något att erinra
mot de föreslagna uppgifterna. För deras
hanterande har olika organisationsformer
diskuterats. En har varit anknytning
till statskontoret. Därvid hav
hänvisats till sambandet mellan försvarets
rationaliseringsverksamhet och rationaliseringen
inom statsförvaltningen
i övrigt.

Mot detta resonemang har departementschefen
invänt att samverkan inom
försvaret mellan rationalisering och annan
verksamhet, bl. a. planeringsverksamhet,
väger tyngre och därför bör
vara avgörande. Till de remissinstanser
som han i detta avseende stöder sig
på kan räknas statskontoret, och det
väger enligt min uppfattning ganska
tungt.

Till detta synsätt ansluter sig också
utskottet. Det föreslagna institutet avses
få sina uppgifter i form av uppdrag
från Kungl. Maj:t. Därigenom får det
en fristående ställning i förhållande till
försvarets övriga myndigheter. Anknytning
till annat speciellt organ inom försvarets
totala verksamhetsområde anses
därför inte lämplig, utan fristående
ställning direkt under Kungl. Maj:t förordas
och förtroendefullt samarbete
mellan rationaliseringsinstitutet och
andra berörda myndigheter förutsättes.

Utskottet ansluter sig på alla punkter
till Kungl. Maj :ts förslag, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

rationaliseringsverksamhet
Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I den debatt som så
småningom kommer skall jag gärna
upprepa vad jag har på hjärtat i försvarsfrågan,
men jag förbehåller mig
rätten att även vid andra tillfällen antyda
effekten av den nya försvarspolitiken,
när den kommer in i de sammanhang
som vi behandlar, och det gör
den i hög grad i detta fall. Beträffande
kostnaderna vill jag understryka herr
Bengt Gustavssons uppgifter om att det
inte råder några skilda meningar om
anslagets storlek. Det är inte det vi
diskuterar. Vi vill däremot att anslaget
skall komma till betydligt bättre användning
genom att det skall få utgå i
de nu tillämpade och väl prövade formerna
och inte gå till att skapa en dyrbar
ny organisation.

Slutligen vill jag säga, när herr Bengt
Gustavsson påpekar att avsikten med
det nya institutet är att ge myndigheterna
stöd och råd, att det naturligtvis
är så. Men det är svårt att riktigt förstå
värdet av det stöd som man åstadkommer,
när man uttryckligen berövar de
militära myndigheterna den nu befintliga
rätten att själva direkt påverka rationaliseringsverksamheten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 94, röstar
Ja;

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej —22.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av en datamaskinfond och anslag till
statskontoret för budgetåret 1968/69,
m. m., jämte motioner.

Punkten 1

Ang. inrättande av en datamaskinfond

I propositionen nr 48 hade Kungl.
TVIajit, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 1 mars 1968, föreslagit riksdagen
att besluta om inrättande av en
datamaskinfond i enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
förordat.

På grundval av ett av statskontoret i
samråd med riksrevisionsverket framlagt
förslag behandlades i propositionen
frågan om sättet för anskaffning och
förvaltning av datamaskiner för statens
behov.

Ang. inrättande av en datamaskinfond

I propositionen hade föreslagits, att
ifrågavarande anskaffning skulle finansieras
över en central datamaskinfond,
i vilken den nuvarande fonden för anskaffning
av datamaskiner för högre
undervisning och forskning skulle inordnas.
Enligt propositionen borde den
nya organisationen i sin helhet gälla
från och med den 1 juli 1969. Redan
dessförinnan borde det föreslagna systemet
dock kunna tillämpas vid anskaffning
av enstaka ADB-anlägigningar
om det visade sig lämpligt.

Fonden skulle förvaltas av statskontoret.
Datamaskinerna skulle mot avgift
upplåtas till olika driftsmyndigheter.
Dessa skulle i sin tur kunna upplåta
datamaskintid mot särskild taxa.

I de likalydande motionerna I: 787,
av herr Brundin m. fl., samt II: 1019,
av herrar Grebäck och Hagnell, hade
anhållits, att riksdagen måtte dels i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i motionerna anförts om en statlig
utvecklingspolitik på det dataindustriella
området, dds besluta, att den
nuvarande fonden för datamaskiner åt
högre undervisning och forskning borde
bestå och ledas av eu styrelse —
på i motionerna antytt sätt —• för vilken
närmare bestämmelser skulle utformas
av Kungl. Maj :t.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:787 och 11:1019 i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t rörande statlig
utvecklingspolitik på det dataindustriella
området,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 787 och II: 1019, såvitt nu vore
i fråga, måtte besluta om inrättande av
en datamaskinfond i enlighet med vad
som förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 1 mars
1968,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 787 och II: 1019 i vad de icke
behandlats under 1 och 2.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. inrättande av en datamaskinfond

Reservation liade avgivits av herrar
Virgin (h), Nyman (fp), Bengtson (ep),
Ottosson (h), Åkerlund (li), Karl-Erik
Eriksson (fp), Johan Olsson (ep),
Mattsson (ep), Turesson (h), Tobé (fp),
Björkman (h), Sjönell (ep) och Sterne
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kung], Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 787 och II: 1019, såvitt nu vore i fråga,
måtte besluta om inrättande av en
datamaskinfond i enlighet med vad som
förordats i statsrådsprotokollet, dock att
i denna fond icke skulle inordnas den
nuvarande fonden för anskaffning av
datamaskiner för högre undervisning
och forskning.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Virgin (h),
Nyman (fp), Bengtson (ep), Ottosson
(h), Åkerlund (h), Karl-Erik Eriksson
(fp), Johan Olsson (ep), Turesson (h),
Tobé (fp), Björkman (h), Sjönell (ep)
och Sterne (fp).

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I proposition nr 48 behandlas
sättet för anskaffning av datamaskiner
för statens behov. Denna anskaffning
föreslås bli finansierad över
en central datamaskinfond i vilken den
nuvarande fonden för anskaffning av
datamaskiner för högre undervisning
och forskning skall inordnas. Den centrala
datafonden skall förvaltas av statskontoret,
som när det gäller urval och
beställning av datamaskintyp etc. har
det slutliga avgörandet efter hörande
av olika instanser.

Det finns för närvarande i allmän
förvaltning ett 90-tal datamaskiner, varav
19 står till förfogande för länsstyrelsernas
folkbokförings- och uppbördsuppgifter
och fem för högre undervisning
och forskning.

Till statsutskottets utlåtande har fogats
en reservation vid moment nr 2,

där reservationen innebär tillstyrkande
av motionerna I: 787 och II: 1019,
vilka undertecknats av representanter
för fyra partier, bland annat med herr
Hagnell i andra kammaren som huvudmotionär.
Reservanterna förordar att
datamaskinfonden för universiteten och
högskolorna skall bestå tills vidare, i
varje fall till dess erfarenheter vunnits
av hur den i statsverkspropositionen
föreslagna nya styrelsen, som skall ersätta
datacentralerna på universitetsorterna,
kommer att verka. Ett skäl till
att behålla denna fond är att förhållandena
bör klarna sedan universitetskanslersämbetet
eventuellt från statskontoret
har övertagit uppgiften att vara
chefsmyndighet — vi har nämligen
inom avdelningen fått höra att man
diskuterar ett sådant förordnande.

Riksdagen borde —- tycker vi reservanter
— få tillfälle att ta ställning till
statskontorets förslag om exempelvis
universitetskanslersämbetet. Vi vet för
närvarande i det närmaste ingenting
om hur den aktuella styrelsen kommer
att sammansättas och hur uppgifterna
för den kommer att utformas. Det gör
bl. a. att utskottet förutsätter att i styrelsen
skall ingå företrädare för de centrala
förvaltningarna vid universitet
och högskolor och personer med erfarenhet
inom området samt att styrelsen
skall få tillfälle att yttra sig etc. Ganska
vagt med andra ord.

Med hänvisning till den diskussion
som förevarit om just datamaskin val
m. m. inte minst mellan statskontoret
och vissa av universitetens datamaskincentraler,
tycker vi det vore oklokt att
genomföra en omorganisation innan linjerna
klarnat. Det finns också andra
skäl mot en sammanslagning av de båda
fonderna, den centrala fonden och
universitetsfonden, nämligen risken för
att universitetens och högskolornas behov
av datamaskinutrustning inte i erforderlig
grad kan tillgodoses inom en
gemensam fond, på vilken i framtiden
kommer att ställas så stora ekonomiska
anspråk. Man räknar med att ny- och

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

ersättningsanskaffningar för dessa datamaskiner
inom universitet och högskolor
samt över hela linjen inom statslig
verksamhet årligen behövs till ett
värde av cirka 90 miljoner kronor.

Även om utskottet säger sig ha en
viss förståelse för tveksamhet mot central
anskaffning, anser man det samtidigt
förknippat men sådana fördelar
att en central datamaskinfond snarast
bör genomföras. I den skall då också
inordnas universitetsfonden.

Vi anser att starka skäl talar för att
liksom man låter affärsverken stå utanför,
skall man också låta denna universitetsfond
bestå tills vidare, innan man
tar ställning till om den skall inordnas
i den centrala datafonden.

Detta är ingen stor fråga, herr talman,
och jag tycker nästan att utskottet
hade kunnat vara enigt på denna
punkt. Men det är en viktig fråga, och
jag ber att få yrka bifall till reservationen
vid moment 2.

Därefter vill jag, herr talman, också
anföra några ord om det särskilda yttrande
som har fogats till utskottets utlåtande
i anslutning till detta förslag.
Yttrandet grundas på en tidigare nämnd
motion med yrkande att Kungl. Maj:t
skall beakta behovet av en statlig utvecklingspolitik
på det dataindustriella
området. Det är en synnerligen aktuell
och mycket viktig fråga. Man behöver
bara tänka på den franske journalist
som nyligen gästat Sverige, Servan-Schreiber,
och hans intressanta
bok »Den amerikanska utmaningen».
Han hävdar där att risken är överhängande
för att vi får för stort amerikanskt
inflytande i Europa genom de många
amerikanska dotterföretagen. Den europeiska
industrin skulle på grund därav
i framtiden få mindre möjligheter
att hävda sig. Vi känner till talet om
det teknologiska gapet som blir allt
större, därest vi inte tar upp utmaningen
från Amerika och ser om vårt hus
bättre.

Under perioden 1958—1967 ökade
USA:s kapitalinvesteringar i Västeuro -

Ang. inrättande av en datamaskinfond
pa från 4,5 till 20,2 miljarder kronor,
till 90 procent finansierade med europeiskt
kapital. Det är naturligtvis inte
fråga om att det inte är mycket stora
fördelar förknippade med denna uppbyggnad
av industrin i Europa med
hjälp av amerikanska insatser. Men vi
måste ta upp den här utmaningen och
se till att Europa — och Sverige — inte
kommer för mycket efter.

Datamaskinindustrin kommer genom
sina direkta och indirekta verkningar
att vara en mycket betydelsefull faktor
för den industriella, finansiella och
tekniska utvecklingen och för sysselsättningen
inom vårt näringsliv. För
svensk industriell utveckling och sysselsättning
är det därför mycket angeläget
att vi åtminstone får vissa delar
av denna dataindustri att utvecklas också
i vårt land. För närvarande är dataindustrin
i andra länder, framför allt
USA, koncentrerad till ett fåtal stora
företag. Dessa dataföretag har utvecklats
genom kraftigt statligt stöd i form
av forsknings- och utvecklingsbidrag
samt genom beställningar från statliga,
militära och civila myndigheter.

Nu menar man i motionen att det är
mycket angeläget att vi från svensk sida
inom rimliga ekonomiska och tekniska
gränser tar vara på möjligheterna
att utveckla och befordra datamaskinindustrin
även i vårt land. Vi anser att
det finns mycket stora förutsättningar
här inte minst genom de insatser som
redan gjorts inom dataområdet av
många svenska företag.

Frågan är inte minst viktig ur beredskapssynpunkt
för försvarets utveckling
av teknisk utrustning, där elektroniken
ingår som en betydelsefull del.
Vi kan t. ex. tänka på vår Viggen.

Sagan om den stora datamaskinen
började för ett tjugotal år sedan och
gav upphov till vad somliga vill kalla
dataåldern. Datorna började helt blygsamt
att utföra rutinarbete. Vi har nyss
talat om det rutinarbete som de utför i
forskningens och utbildningsväsendets
tjänst. Men det är fascinerande perspek -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. inrättande av en datamaskinfond
tiv som öppnar sig för oss. Jag vill ookså
erinra om att frågan om datamaskinens
användning inom riksdagsarbetet
utredes av en grupp med representanter
för partigrupperna. Vi hoppas att
i höst få visa prov på vad en sådan
datamaskin kan ge för resultat när den
används i riksdagsarbetet. Det är många
experter som anser att dataindustrin
kommer att utvecklas till den tredje i
storleksordning bland olika industrier.
Därför har vi, herr talman, all anledning
att i vårt land följa frågan om
vår egen politik på området med mycket
stor uppmärksamhet. Det är en uppgift
för vårt statsråd för industriella
utvecklingsfrågor.

I detta anförande instämde herr Olsson,
Johan, (ep).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Motivet för det förslag
som departementschefen lägger fram i
proposition nr 48 är den snabba utveckling
som ägt rum på ADB-området.
När den nuvarande organisationen fastställdes
1963 fanns det ungefär 30 anläggningar.
I dag finns det cirka 90 installerade
eller beställda sådana anläggningar.
Statskontoret räknar med årliga
kostnader framöver för ny- och ersättningsanskaffningar
till ett belopp av
cirka 90 miljoner kronor.

EU markant drag vid användningen
av ADB inom statsförvaltningen är —
framhålles det i propositionen — den
allt större integration mellan olika myndigheter
som äger rum. Flera projekt
som är under utveckling erbjuder exempel
på dessa integrationstendenser.
Det informationssystem som exempelvis
planeras inom rättsväsendet berör
sålunda polis-, åklagare-, domstols- och
kriminalvårdsmyndigheter. Flera sådana
exempel skulle kunna anföras.

Denna utveckling har resulterat i det
förslag som statskontoret i samråd med
riksrevisionsverket framlagt om en central
datamaskinfond och vilket departementschefen
i allt väsentligt godtagit.

Förslaget har i huvudsak godtagits vid
utskottsbehandlingen, utom vad gäller
inordnandet av datamaskinfonden för
högre undervisning och forskning, där
det finns en reservation fogad till utlåtandet.
Utskottets majoritet har för
sin del tillstyrkt departementschefens
förslag i dess helhet. Därvid har utskottet
noterat vad som anförts i statsverkspropositionen
att det kommer att
inrättas en gemensam styrelse för universitetens
datamaskincentraler den 1
juli 1968.

Vissa befogenheter som för närvarande
tillkommer chefsmyndigheten bör
enligt statskontorets framställning genom
delegation försöksvis tillföras styrelsen
tills erfarenhet rörande lämplig
uppgiftsfördelning mellan chefsmyndigheten,
den gemensamma styrelsen och
de fem datacentralerna vunnits.

Vidare kan framhållas att statskontoret
i samråd med universitetskanslersämbetet
föreslagit ändrade former för
prövningen av fortsatta investeringar i
datamaskinutrustning för universitetens
datacentraler, vilken är avsedd att tilllämpas
från den 1 juli 1969, under förutsättning
av Kungl. Maj:ts godkännande.
Detta förslag innebär att funktionen
som chefsmyndighet för universitetens
datamaskincentraler överförs från statskontoret
till universitetskanslersämbetet.
Behov av investeringar i datamaskinutrustning
för universitets- och
högskolesektorn skall redovisas till
fondförvaltaren av universitetskanslersämbetet
efter samma förfarande som
enligt propositionen avses gälla beträffande
övriga statliga myndigheter vilka
skall omfattas av den centrala datamaskinfonden.

Utskottet har vid sitt ställningstagande
även noterat att universitetskanslersämbetet
och rektorsämbetet vid Uppsala
universitet biträtt förslaget.

När det slutligen gäller det särskilda
yttrandet om statligt stöd till datamaskinindustrin
vill jag framhålla att
det egentligen inte finns några delade
meningar på denna punkt inom utskot -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

tet. Majoriteten anser emellertid att den
frågan inte hör samman med behandlingen
av detta ärende utan mera torde
sammanfalla med de frågor som behandlas
i proposition nr 68, i vilken föreslås
vissa åtgärder i syfte att samordna
och effektivisera det statliga stöd
som utgår i olika former till teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete.
Den propositionen kommer vi
att få behandla här i kammaren om ett
par veckor.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Bertil Petersson
nämnde om ett förslag innebärande att
universitetskanslersämbetet skulle utgöra
en ny instans, som skulle ersätta nuvarande
datamaskincentralerna på universitetsorterna.
Jag vill påpeka att en
av anledningarna till vår reservation
är att vi inte har någon uppfattning
om vilka uppgifter universitetskanslersämbetet
skall ha på denna punkt. Därför
anser vi att man borde avvakta utvecklingen.

Inom utskottet har i samband med
föredragningen också diskuterats själva
förfarandet vid maskinanskaffningar
för högre utbildning och forskning.
Man kan utan att överdriva säga att det
riktats en viss kritik mot statskontoret
i detta sammanhang, en kritik som har
gällt just anskaffningen av lämpliga datamaskiner.
Det har redovisats viss otillfredsställelse
beträffande förfarandet.
Senast under förra veckan har i dagspressen
förekommit kritik när det gäller
datamaskinfrågan vid Stockholms
universitet. Man är helt enkelt inte nöjd
med testresultaten på den stora datamaskin
som statskontoret vill anskaffa
till Stockholms universitet.

Jag är inte expert på dessa frågor,
och inom avdelningen ansågs det allmänt
vara ett mycket besvärligt område
för en lekman. Därför kan det

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

Ang. inrättande av en datamaskinfond
vara svårt att döma i denna fråga mellan
statskontoret och en annan myndighet
beträffande utrustningens kapacitet
och testresultat.

Vi anser som reservanter dock att det
är viktigt att inte statskontoret genom
den centrala datamaskinfonden alltför
egenmäktigt skall bestämma i frågor
rörande datamaskiner, utan mer lyssna
till beställarnas synpunkter i vissa fall.

Detta är ytterligare en anledning till
att vi vill avvakta utvecklingen, och jag
vill en än gång yrka bifall till reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Inrättandet av en datacentral
i Stockholm har skett i fullt
samförstånd mellan statskontoret och
datacentraldelegationen. Om det i något
sammanhang och vid något tillfälle
skulle uppstå delade meningar i den
nya organisationen — det är väl möjligt
och mänskligt att sådant kan inträffa
— finns alltid den utvägen att
gå till högre instans, dvs. till Kungl.
Maj:t. Det blir då Kungl. Maj:t som får
lösa problemet. Men man kan väl inte
anföra risken för delade meningar såsom
motivering för att inte biträda ett
organisationsförslag, som i allt väsentligt
är sakligt riktigt i uppläggningen.
Enligt mitt förmenande är det ett alltför
svagt argument för att inte biträda förslaget.

Jag ber än en gång, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Affärsverken har fått
tillstånd att själva handlägga dessa frågor.
Vi anser att det faktiskt finns lika
stor anledning att ge universiteten dessa
möjligheter. När det gäller urvalet av
datamaskiner med hänsyn till de speciella
förhållanden som råder inom
forskning och utbildning bör man mer
lyssna på dessa myndigheter och ge
dem bättre möjligheter att komma fram
med egna synpunkter, som man sedan
också måste ta hänsyn till.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Anslag till statskontoret

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Låt mig, herr talman, helt kort bara
få erinra om vad jag nyss sade i mitt
första anförande, nämligen att förslaget
har tillstyrkts, dels av universitetskanslersämbetet
och dels av rektorsämbetet
vid Uppsala universitet. Man får enligt
mitt förmenande inte helt bortse från
att två så betydelsefulla instanser inom
universitetsväsendet helt har biträtt
det framlagda förslaget.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Man får väl inte heller
bortse från att det finns andra institutioner
inom universitet och högskolor,
som inte är nöjda med förhållandena
och som har en annan uppfattning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 95 punkten
1 inom. 2, röstar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avsto de från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.

Punkten 2

Anslag till statskontoret

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Vid denna punkt finns
fogad en reservation, som avser åtgärder
som skulle ha erfordrats om kammaren
bifallit reservationen vid statsutskottets
utlåtande nr 94 som kammaren
nyss behandlade. Då emellertid
kammaren inte biföll sistnämnda reservation,
finns det inte längre förutsättningar
att yrka bifall till reservationen
vid punkten 2 i statsutskottets utlåtande
nr 95.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Ja;

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksam heten,

m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 98, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslagen för
budgetåret 1968/69 till rundradioverksamheten
m. in. samt Kungl. Maj ds proposition
angående införande av färgtelevision
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj d, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den
3 januari 1968, föreslagit riksdagen att
dels anvisa i statsrådsprotokollet angivna
anslag till rundradioverksamheten
m. m., dels medgiva, att televerket
finge lämnas i statsrådsprotokollet angivet
beställningsbemyndigande.

Kungl. Maj ds förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1968/69 under de
skilda anslagen innebar,

att till Viss beredskapsutrustning
skulle anvisas ett reservationsanslag av
550 000 kronor,

att till Ersättning för viss rundradioverksamhet
skulle anvisas ett anslag av
29 460 000 kronor,

att till Rundradioanläggningar skulle
anvisas ett investeringsanslag av
45 500 000 kronor,

samt att till Radio- och televisionshus
skulle anvisas ett investeringsanslag
av 13 290 000 kronor.

I propositionen nr 50 hade Kungl.
Maj d, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 8 mars 1968, berett
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
i anledning av vad i propositionen
anförts rörande införande av färgtelevision
och uttagande av avgifter för innehav
av mottagarapparater.

I propositionen hade föreslagits, att
reguljära färgsändningar i televisionen
skulle inledas per den 1 april 1970. Beträffande
omfattningen av färgsändningarna
innebar förslaget, att Sveriges
Radio — efter en period av experiment -

sändningar — under våren 1970 skulle
starta med 6 timmar per vecka. Härefter
förutsattes en successiv ökning av
sändningstiden så att denna vid ingången
av budgetåret 1973/74, dvs. drygt tre
år efter starttidpunkten, vore uppe i cirka
20 timmar per vecka. Andelen egenproduktion
i färgsändningarna förutsattes
under den här ifrågavarande tiden
utgöra 40 procent av originalsändningarna.

Merkostnaderna för Sveriges Radio
genom färgsändningarna och förberedelserna
i anslutning därtill hade för
sexårsperioden 1968/69—1973/74 beräknats
till 30 å 32 miljoner kronor,
varav cirka 20 miljoner kronor avsåge
utrustningsanskaffning. Till detta komme
televerkets kostnader för färganpassning
av distributionsnätet om 7 miljoner
kronor, vilket gåve en sammanlagd
merkostnad för perioden om 37 å
39 miljoner kronor.

För att bestrida merkostnaderna och
dessutom få ett visst bidrag till täckningen
av kostnaderna för den bestående
rundradioorganisationen, vars resurser
i viss utsträckning även komme att
tagas i anspråk för färgtelevisionen, hade
föreslagits att hushåll med färgapparat
— utöver den allmänna mottagaravgiften
— skulle erlägga en särskild tillläggsavgift.
Denna avsåges införd i anslutning
till färg-TV-starten den 1 april
1970 och utgå med 25 kronor per kvartal.

Med den allmänna mottagaravgiften
åsyftades här den kombinerade ljudradio-
och televisionsavgift, som enligt
statsmakternas redan fattade beslut
skulle avlösa de hittillsvarande ljudradio-
och televisionslicenserna, dock
med bibehållande av en särskild ljudradioavgift
för hushåll med enbart radioapparat.
Tidpunkten för införandet
av den kombinerade avgiften och den
särskilda ljudradioavgiften hade ännu
icke mera exakt bestämts. Det föresloges
nu att de båda avgifterna skulle införas
per den 1 april 1969. Den kombinerade
avgiften, som tidigare i 1966 års
prisläge angivits till 40 kronor per

Nr 23

Fredagen den 10 mai 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

kvartal, borde därvid med hänsyn till
den inträffade löne- och prisstegringen
utgå med 45 kronor per kvartal. Den
särskilda ljudradioavgiften borde som
tidigare förutsatts utgå med 50 kronor
per år. Då tilläggsavgiften för hushåll
med färgapparat tillkomme ett år senare
— per den 1 april 1970 — bleve
alltså den sammanlagda kvartalsavgiftcn
för dessa 70 kronor.

I detta .sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
60, av herr Bengtson, och 11: 90, av herr
Johansson i Skärstad in. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att döva
och hörselskadade personer befriades
från skyldigheten att lösa TV-licens vid
innehav av televisionsapparat,

dels de likalydande motionerna I:
345, av herr Dahlén in. fl., och II: 444,
av herr Wedén in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att 1. i skrivelse
till Kungl. Mai :t anhålla om skyndsam
utredning och förslag om ett från
Sveriges Radio fristående reklamfinansierat
företag för program 2 i TV, organiserat
enligt i motionerna angivna riktlinjer,
som tryggade en självständig
programverksamhet utan inflytande på
programmen från ägares eller reklamköpares
sida, och med samma förpliktelser
i fråga om opartiskhet och mångsidighet
som de vilka för närvarande
åvilade Sveriges Radio samt utredning
om större frihet för sändningar av lokala
och regionala ljudradioprogram,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om initiativ syftande till en utredning
på nordisk basis angående utbyggt nordiskt
TV-samarbete på det sätt som angivits
i motionerna, 3. att förslag om
tidpunkten för införande av färg-TV
skulle föreläggas innevarande års riksdag,

dels de likalydande motionerna I:
347, av herr Holmberg in. fl., och II:
432, av herr Bohman m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte 1. i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att 1966 års

reklamutredning måtte i tilläggsdirektiv
erhålla uppdrag att snarast utreda och
framlägga förslag till erforderlig reglering
av den reklamverksamhet, soin
fordrades för fristående, bland annat av
pressen ägt TV-företag, så att verksamheten
kunde påbörjas samtidigt med
att de tekniska förutsättningarna för
den andra kanalen förelåge, varvid det
av 1966 års riksdag beslutade andra
TV-programmet kunde ersättas, att televerket
måtte bemyndigas successivt anpassa
sändningsnätet för TV 1 så att
färgsändning bleve möjlig och att erforderliga
medel härför ställdes till förfogande
genom omdisposition inom anslagsramen
samt att frågan om finansieringsprincipen
för televerkets utbyggnad
av sändningsnätet för den nya TVkanalen
måtte bliva föremål för utredning,
2. till rundradioanläggningar för
budgetåret 1968/69 anvisa ett investeringsanslag
av 19 800 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
591, av herrar Bengtson och Torsten
Andersson, samt II: 757, av herr Sjönell
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att Kungl. Maj:t måte uppdraga åt
Sveriges Radio att utnyttja i motionerna
åberopade möjligheter att bygga ut
sin för färg-TV avsedda provsändningsverksamhet,

dels de likalydande motionerna I:

809, av herr Dahlén in. fl., och II: 1048,
av herr Wedén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i anledning av propositionen
nr 50 måtte avgiva ett yttrande,
vari de i motionerna anförda synpunkterna
skulle beaktas. Motionärerna hade
bland annat ansett, att i stället för höjning
av licensavgifterna och uttagande
av eu särskild avgift för färgtelevisionsapparater
finansiering skulle ske genom
reklaminitäkter,

dels de likalydande motionerna 1:

810, av herrar Strandberg och Brundin,
samt II: 1047, av herr andre vice talmannen
Cassel och fru Sundberg, vari
anhållits, att riksdagen vid avgivande
av yttrande över propositionen nr 50

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, in. m.

måtte uttala, att principen om fastställande
av tidpunkten för införande av
reguljära färg-TV-sändningar till den
1 april 1970 borde godtagas och att
PAL-systemet borde nyttjas, att färgsändningar
i görligaste mån borde genomföras
före den 1 april 1970 då så
lämpligen kunde ske jämsides med fortsatta
experimentsändningar, samt att
ställning nu icke kunde tagas till föreslagna
licensavgifter,

dels ock motionen II: 442, av herr
Rubin.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och i anledning
av motionerna I: 345 och II: 444, I: 347
och 11:432, 1:809 och 11:1048 samt
1:810 och 11:1047, 1:591 och 11:757,
de åtta förstnämnda såvitt nu vore i
fråga, giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört angående införande av
färgtelevision,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 345 och II: 444 i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t om skyndsam
utredning och förslag om ett från Sveriges
Radio fristående reklamföretag
för program 2 i TV samt utredning om
större frihet för sändningar av lokala
och regionala ljudradioprogram ävensom
motionerna I: 347 och II: 432 i vad
de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t
om tilläggsdirektiv till 1966 års reklamutredning,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 347 och II: 432 i vad de avsåge
utredning rörande finansieringsprincipen
för televerkets utbyggnad av sändningsnätet
för en ny TV-kanal,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 345 och II: 444 i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t rörande utredning
på nordisk basis angående utbyggt
nordiskt TV-samarbete,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:809 och 11:1048 samt
1:810 och 11:1047, samtliga motioner

såvitt nu vore i fråga, giva Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet anfört angående
uttagande av avgifter för innehav
av mottagarapparater,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:347 och 11:432, såvitt
nu vore i fråga, till Rnundradioanläggningar
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under televerkets fond anvisa
ett investeringsanslag av 45 500 000
kronor,

7. att riksdagen måtte medgiva, att
televerket finge lämnas i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 3 januari 1968 förordat beställningsbemyndigande,

8. att riksdagen måtte till Radio- och
televisionshus för budgetåret 1968/69
på kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 13 290 000 kronor,

9. att riksdagen måtte till Yiss beredskapsutrustning
för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
550 000 kronor,

10. att riksdagen måtte till Ersättning
för viss rundradioverksamhet för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av
29 460 000 kronor,

11. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:60 och 11:90 giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört beträffande avgiften för TV-licens
för döva och hörselskadade,

12. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 442.

Reservationer hade anförts

1) beträffande utredning om ett från
Sveriges Radio fristående reklamföretag
för program 2 i TV, in. in., av herrar
Virgin (h), Kaijser (h),Eric Gustaf Peterson
(fp), Strandberg (h), Karl-Erik
Eriksson (fp), Ståihl (fp), Turesson (h),
Casset (li), Tobé (fp) och Sterne (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

bort under 2 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:345 och
II: 444 samt I: 347 och II: 432, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, hos
Kungl. Maj :t måtte anhålla om dels tilllägg&direktiv
till 1966 års reklamutredning
att snarast utreda och framlägga
förslag till erforderliga bestämmelser
för den reklamverksamhet som fordrades
för ett bland annat av pressen ägt
fristående, ireklamfinansierat företag
för program 2 i TV med samma förpliktelser
i fråga om opartiskhet och
mångsidighet som för närvarande åvilade
Sveriges Radio, dels utredning om
större frihet för sändningar av lokala
och regionala ljudprogram;

2) beträffande finansieringsprincipen
för televerkets utbyggnad av sändningsnätet
för en ny TV-kanal, av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Strandberg
(h), Turesson (h) och Cassel (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 347 och II: 432,
såvitt nu vore i fråga, hos Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att frågan om finansieringsprincipen
för televerkets utbyggnad
av sändningsnätet för den nya TVkanalen
måtte utredas;

3) beträffande licensavgifterna för radio-
och TV-apparater, av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Eric Gustaf Peterson
(fp), Strandberg (h), Karl-Erik Eriksson
(fp), Stähl (fp), Turesson (h), Cassel
(h), Tobé (fp) och Sterne (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
och i anledning av motionerna I:
809 och 11:1048 samt 1:810 och II:
1047, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört angående
uttagande av avgifter för innehav
av mottagarapparater;

4) beträffande anslaget till Rundradioanläggningar,
av herrar Virgin (h),
Kaijser (h), Strandberg (h), Turesson
(h) och Cassel (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda
så, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 6 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna
I: 347 och II: 432, såvitt nu vore i fråga,
till Rundradioanläggningar för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
televerkets fond måtte anvisa ett
investeringsanslag av 19 800 000 kronor.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Sedan mer än tio år
har högerpartiet agerat i radio- och
TV-frågorna och alltid haft en från
regeringen avvikande inställning till
monopolet på detta område. Trots de
beslut som majoriteten i riksdagen under
årens lopp fattat har vi inte heller
i år avstått från rätten att säga välmening
utan i en partimotion, som
väcktes i januari detta år, ånyo redovisat
våra ståndpunkter och vårt krav
att monopolet skall brytas. I den kampen
förtröttas vi aldrig.

Under senare år har riksdagen haft
omfattande debatter i denna fråga. Flertalet
av kammarens ärade ledamöter
känner säkert till partiernas positioner,
och av den orsaken torde det inte löna
sig för mig att återigen göra alltför ingående
analyser. Men jag vågar ifrågasätta
om riksdagsledamöternas inställning
i monopolfrågan verkligen återspeglar
allmänhetens uppfattning.

Vi torde alla vara överens om att den
fria opinionsbildningen är ett grundläggande
demokratiskt värde. Denna
gemensamma grundsyn har bl. a. resulterat
i att vi inte tolererar inskränkningar
i yttrandefriheten och tryckfriheten,
men konsekvensen bjuder då att
vi även borde kunna vara överens om
att i princip icke tolerera några inskränkningar
av opinionsbildningen i
etermedia.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

Riksdagsbeslutet 1966 i radio- och
TV-frågan innebar en definitiv monopolisering
som inskränker den fria
opinionsbildningen långt utöver vad
rådande tekniska och ekonomiska skäl
i dagens läge kan motivera. Så sent som
i december 1966 analyserade jag i denna
kammare de tekniska förutsättningarna
utan att bli motbevisad. Jag skall
inte i dag upprepa den analysen utan
endast konstatera att sedan dess gått
omkring ytterligare ett och ett halvt år
och att analysen nu kan spädas på med
ytterligare tekniska framsteg som gör
den gamla tesen om trängseln i etern
ännu mera förlegad än för ett par år
sedan.

I monopolet saknas det konkurrensmoment
som ur den fria opinionsbildningens
synpunkt är så väsentligt. Konkurrerande
organ som bevakar och kompletterar
varandra utgör en av grundstenarna
i en fungerande demokrati. Så
sker inom vår fria press och så borde
också kunna ske i radio och TV. Men
så fort vi framför sådana synpunkter
sparkar regeringspartiet bakut. Helt
opåverkad har man kanske inte varit.

I förståelsen för behov av den konkurrens
jag talat om har man ju tänkt sig
någon form av kanalkonkurrens inom
monopolet. Men, herr talman, vad blir
det av denna konkurrens i praktisk tilllämpning?
Det blir en stark central ledning,
gemensam nyhetsredaktion, gemensam
sportredaktion, gemensamt
gagekontor osv. 50 procent av programmen
skall utgöras av egenproduktion,,
och de återstående 50 procenten skal!
vara program, inköpta genom centrala
köp. Och så skulle jag kunna fortsätta.

Allt detta gör att vi verkligen betvivlar
att det skall bli någon nämnvärd
konkurrens mellan de två kanalerna.

Genom konkurrens skapas över hela
fältet helt andra förutsättningar för en
bättre programproduktion än vad fallet
kan bli även med olika programledningar
inom ett i realiteten hårt sammanhållet
och enhetligt lett företag.

För radion och televisionen liksom

för andra massmedia krävs beredskap
att bryta det invanda, vilja och förmåga
att satsa på nya initiativ. Det är knappast
egenskaper som kan tillgodoses i
ett stort monopolföretag. För de anställda
inom radio- och TV-branschen
medför förekomsten av flera företag
med oberoende ledning klart förbättrade
förhållanden. Dessa människor blir
inte längre för sin yrkesverksamhet
beroende av en enda arbetsgivare. Och
detta har viktiga konsekvenser också
för programpolitiken, det stimulerar till
en större självständighet och till större
initiativkraft.

Förekomsten av flera företag innebär
också att man motverkar Sveriges Radios
utveckling till ett tungrott och
byråkratiserat jätteföretag inom branschen.
Varje storföretag som inte har
att arbeta under konkurrens innebär
risker för ett otillbörligt kostnadsansvar.
Konkurrens skapar incitament för
rationellare metoder, ett mer effektivt
utnyttjande av tillgängliga resurser.

Utomordentligt starka skäl talar därför
enligt vår uppfattning för ett upphävande
av systemet med ett enda statligt
företag i monopolställning.

Av motståndarna till en från statsmakterna
fristående radio- och televisionsverksamhet
har ofta anförts att
reklamfinansiering skulle medföra en
obehörig påverkan på programutformningen.
Särskilt pekar man då på den
amerikanska televisionen. Vi har, herr
talman, aldrig förordat det amerikanska
systemet utan i stället påpekat att
verksamheten bör uppbyggas så, att
reklamfinansieringen är helt skild från
själva programproduktionen och inte
ges möjligheter att påverka dennas utformning.
Vad vi därvid åsyftar är närmast
en uppläggning i enlighet med
vissa europeiska system som fungerar
enligt stränga och detaljerade regler på
ett sätt som visar att det generaliserande
talet om programmens kommersialisering
i en fri radio och TV helt saknar
grund.

Jag kan inte underlåta att redovisa ex -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten,
empelvis hur principerna och bestämmelserna
är upplagda i England. För
företaget ITV gäller rörande reklamen
bl. a. följande: Reklam får utsändas
vid tre tillfällen: för det första före
ett program, för det andra efter ett program
och för det tredje under en programsändning
vid s. k. naturliga avbrott.
Naturliga avbrott kan uppstå: vid
sport under en paus, vid teater mellan
akterna, vid underhållning under scenbyte
osv. Den totala reklamtiden får ej
överstiga sex minuter i genomsnitt per
sändningstimme under en dag, och
inte heller får reklamtid överstiga sju
minuter under någon enskild sändningstimme,
såvida inte programinslaget varar
»lång tid» och är av den karaktär
att reklam ej kan utsändas under detta.
Reklam får ej införas i samband med
naturliga avbrott under gudstjänst, vid
tillfälle med kunglig persons närvaro, i
samband med skoltelevisionen, under
nyhetsutsändning eller vid andra tillfällen
som ITV fattar beslut om. För
dessa naturliga avbrott gäller att i ett
program som understiger 20 minuter
får inget avbrott för reklam göras. I
program som varar mellan 20 och 40
minuter får göras ett avbrott på två och
en halv minut. I program på mellan 40
och 70 minuter får göras ett avbrott på
tre minuter eller två avbrott på två och
eu halv minut. I längre program slutligen
får göras två avbrott på tre minuter
eller tre avbrott på två och en halv minut.
Det är ett system som tillämpas
och har fallit väl ut.

Herr talman! Detta är de grundläggande
aspekterna bakom vår gemensamma
reservation från höger- och folkpartihåll
—- reservation 1, som går ut på
att bryta monopolet.

Det tycks för många råda oklarhet om
hur vårt TV-system fungerar. Först
måste man ha klart för sig att systemet
ar uppbyggt i tre led. Det första ledet
utgörs av de programproducerande företagen
och är i Sverige som bekant
endast företrätt av monopolföretaget

, m. m.

Sveriges Radio. Det andra ledet utgörs
av den tekniska utrustning som erfordras
för att de producerade programmen
skall kunna nå ut till det tredje
ledet, som är TV-tittarna. Det andra ledet
omhänderhas i vårt land av televerket,
som ställer sitt sändningsnät
med radiolänkkedjor och olika sändningsstationer
till producenternas förfogande.
Vad som nu håller på att ske
är att televerket bygger ut sitt sändningsnät
för att möjliggöra sändning av
ytterligare ett rikstäckande program.
Samtidigt modifieras nuvarande nät för
TV-kanal 1, så att också denna kanal
skall få möjlighet att sända färgprogram.

Vi har i vår partimotion från januari
tagit upp frågan om finansieringsprincipen
för denna nya kanal. På grund av
vår principiella inställning till monopolet
anser vi det rimligt att den nytillkommande
kanalen betraktas rent kommersiellt.
Televerket skall sälja sändningstid
på denna kanal till de av oss
förordade fristående programföretagen.
Det har synts oss lämpligt att i ett sådant
system närmare pröva frågan om
lånefinansiering för kapitalinvesteringarna
och således bryta ut dessa investeringar
ur statsbudgeten. Det är detta
som framgår av reservation nr 2.

I samband med färg-TV-propositionen
har departementschefen tagit upp
frågan om licensavgifterna, och nu begärs
utan någon ingående analys en höjning
av dessa avgifter. Departementschefen
begär att vi skall godta en höjning
från den 1 april 1969 med 20 kronor
per år och införande av'' ett särskilt
färg-TV-tillägg den 1 april 1970 med
100 kronor per år. Den totala licensavgiften
skulle således bli 280 kronor per
år. Men vi saknar fortfarande analyser
om de framtida avgifterna. I Sveriges
Radios äskande för det kommande budgetåret
anges att det ackumulerade underskottet
vid utgången av budgetåret
1972/73 kommer att vara 800 miljoner
kronor. Trots nu föreslagna höjningar

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksaniheten. in. m.

av licensavgiften till 280 kronor per år,
torde underskottet likväl komma att
bli omkring 400 miljoner kronor.

Man frågar sig osökt, herr talman, vilka
ytterligare höjningar som är att
vänta. Hela denna fråga har statsrådet
förbigått med tystnad. För vår del tror
vi inte, att svenska folket kommer att
godta licensavgifter i storleksklassen
400 kronor per år och kanske mer för
att få åtnjuta monopolprogrammen i TV.
Då vi har förordat ett annat system,
kan vi inte godta de föreslagna licensavgifterna.
Avgifternas storlek i framtiden
bör upptas till prövning samtidigt
som ställning tas till det av oss framlagda
förslaget om utredning av fristående
programföretag. Det är detta som framgår
av högerpartiets och folkpartiets gemensamma
reservation, betecknad
med 3.

Vidare har, herr talman, avgivits reservation
4. Den innebär att vi från
högerpartiets sida inte godtar monopolets
utbyggnad. Vi anser inte heller att
det bör anslås medel för att bygga ut
detta monopolföretag, vilket i realiteten
är vad man föreslår. Vi kan inte
godta nyanställning av flera hundra personer.
Vi kan inte godta att monopolet
får ny lokalitet med ny studio och liknande.
Vi har därför på denna punkt
föreslagit en minskning av det belopp
för ändamålet som förordas i statsverkspropositionen,
och vi gör på det sättet
en besparing på 25,7 miljoner kronor.
Detta framgår alltså av reservation 4.

Trots att det, herr talman, inte föreligger
någon reservation i fråga om
färgtelevisionen, skall jag sluta mitt
anförande med att säga några ord därom.

Det var med stort intresse jag tog del
av propositionen som behandlar frågan
om officiell tidpunkt för starten av färgtelevision
här i landet. Jag gjorde det
desto mer som vi ju från högerhåll och
folkpartihåll har agerat i detta ärende
ett antal år, och det gladde oss att det
äntligen kom ett förslag från Kungl.
Maj:t. Jag gladde mig när jag läste pro 2f

Första kammarens protokoll 1968. Nr

positionen, eftersom jag där kunde återfinna
en hel del av de motiv som återgivits
i våra tidigare motioner och i
debattinlägg. På den punkten kan alltså
sägas att vi kan vara till freds. Vi har
godtagit detta.

Vi väckte från vårt håll en särskild
motion i anslutning till propositionen
om färgtelevision, som innebar att vi
godtagit tidpunkten den 1 april 1970 för
vad vi kallar den »officiella starten».
Men detta får inte misstolkas på så sätt,
att man inte vet vad som menas med
officiell start. Med officiell start menas
helt enkelt att det tar ungefär tiden
fram till den 1 april 1970 för televerket
att ha sitt sändningsnät för Sveriges
Radio — och som vi hoppas de fristående
programföretagen — och sin
organisation så utbyggda, att vi kan
producera färgtelevisionsprogram och
sända dem med hundraprocentig bildkvalitet.
I dag går det att sända färgtelevision
över program 1, men inte
med fullt hundraprocentig bildkvalitet,
som bekant.

Det är väl ingen som tror att vi redan
första veckan i april 1970 äntligen kommer
att få se sex timmars fiirgtelevision
i veckan, som man skall börja med.
Nej, ingalunda! Det kommer att pågå
experimentsändningar av olika slag.
Men vad vi har sagt är, att vi inte tycker
att det i propositionen har tryckts
på att vi kommer att få en glidande start
för denna introduktion. Vi godtar ett
datum som kan vara den officiella tidpunkten
för starten, eftersom allting då
skall vara tekniskt klart, men innan
dess kan det mycket väl sändas färgprogram
i möjligaste mån.

Vi har på denna punkt i utskottet
skrivit ihop oss, och det har därför inte
funnits någon anledning för oss att
avge någon reservation. I utlåtandet
står att utskottet i mer eller mindre
stor utsträckning tillgodosett de önskemål
som framförts i vår motion. Men jag
har ändå velat framföra detta av det
enkla skälet, att jag tror att utvecklingen
kommer att gå betydligt snabba -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

re än vi räknar med. Vi kommer säkerligen
att få flera timmars färgtelevision
i veckan inom en mycket snar framtid.
Det är två skäl för detta. Vi kan inte
producera egna program och sända
dem över eurovisionen med mindre än
att de finns i färg — då vägrar utlandet
att sända dem. När vi skall köpa 50
procent av våra program på världsmarknaden,
kommer vi successivt att
möta problemet att det bara blir fråga
om färgprogram. Då skall vi kunna sända
dem. Det har varit vår uppfattning.
Vi kommer inte att märka att det blir
någon större omfattning den 1 april
1970. Var inte rädda för att skicka det
som kan skickas jämsides med fortsatta
experiment!

Jag ber, herr talman, att med det sagda
få yrka bifall till de fyra föreliggande
reservationerna.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Vi har under en stor
del av gårdagen och i dag diskuterat
frågor som gäller monopol och konkurrens.
Efter ett litet uppehåll är vi nu
där igen. Man kanske skulle vilja säga
att konkurrensen mellan utskottets utlåtande
och riksdagsrestaurangens matsedel
inte talar för att konkurrens är
bra under alla förhållanden, men vi får
väl hoppas att det är ett undantag som
bekräftar regeln.

Propositionen om radio-TV:s framtida
verksamhet som framlades 1966 var
ur vissa synpunkter en stor besvikelse,
i varje fall för många tittare och lyssnare.
Man kan om den säga att den
grundläggande inställningen var minst
sagt traditionell. Monopolet skulle bestå
och därmed alla dess brister.

Reklamfinansieringen avvisades utan
att något bättre finansieringsförslag
framlades. Regeringsförslaget kännetecknades
av försök att binda och statsreglera
massmediaformer som i själva
verket, då såväl som nu, befinner sig i
en oförutsedd och snabb teknisk ut -

veckling — närmast en revolution. De
gamla modellerna för denna verksamhet
borde genomgå förändringar och
modifikationer för att verksamheten
bättre skall kunna tillgodose och betjäna
allmänheten i speciella och kanske
även lokala syften.

En dynamisk hållning till dessa nya
perspektiv innebär för den förutsättningslöse
iakttagaren, att man måste
öppna dörrarna för största möjliga differentiering
och frihet. Det finns ju nu
inte det minsta möjliga lilla kryphål för
den mest oskyldiga programverksamhet
vid sidan om Sveriges Radios verksamhet.

Det nya förslaget, som framlagts i
proposition nr 50, och utskottets ställningstagande
till detta innebär att vissa
förslag i våra motioner om färg-TV tillgodosetts.
Vi har nämligen tidigare vid
flera tillfällen i motioner yrkat på besked
om tidpunkten för införande av
färg-TV. Riksdagens majoritet har avslagit
dessa. Sent nog faller nu alltså
regeringen till föga i och med att propositionen
avlämnats Den var ju icke
aviserad. Vi anser fortfarande att verklig
konkurrens med ett fristående programbolag
med egen kanal som föreslagits
i folkpartimotionerna skulle vara
den vitaminspruta som radio-TV behöver.

Detta förslag går ut på att statsmonopolet
upphör och att koncession för
TV 2 ges till ett fristående, gentemot
statsmakterna och Sveriges Radio oberoende
företag. För att förhindra att
detta företag blir dominerat av en enda
politisk eller ekonomisk maktgrupp ■—
så får absolut inte bli fallet •— måste
särskilda bestämmelser gälla för aktieteckningen
i detta bolag. En naturlig
möjlighet vore t. ex. att press och folkrörelser
får förvärva huvuddelen av aktiestocken.
Vidare skall detta företag givetvis
arbeta efter samma regler för
opartiskhet och ansvar som tillkommer
Sveriges Radio.

Den organisation som genomförts beträffande
TV 1 och TV 2 söker visser -

Fredagen den 10 maj 1908

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

ligen till en del tillvarata de fördelar
som konkurrens alltid medför, men den
är, vilket motionärerna också anfört, behäftad
med allvarliga brister. Ett enda
statligt företag med monopolställning
innebär inte att fullgoda möjligheter
föreligger för en fri och allsidig opinionsbildning
och samhällsdebatt, även
om viss konkurrens mellan olika programledningar
ordnas.

Konkurrens är en garanti för allsidighel.
Kan man verkligen anlägga en motsatt
värdering när det gäller etermedia
än när det gäller tidningarna? Måste
det inte vara så att flera program och
samhällsreportage — tillkomna från
olika utgångspunkter — ger mottagaren
större möjligheter att själv skapa sig
en riktigare bild av verkligheten?

Med den betydande ställning som Sveriges
Radio/TV på kort tid fått, inte
minst på informationens och opinionsbildningens
områden, kan ensidigheten
hos monopolet medföra ett hot mot yttrandefriheten.
Det borde vara naturligt
för oss här i landet som har fria, reklamfinansierade
tidningar att radio
och TV — som liar en ännu större genomslagskraft
— ordnades på liknande
sätt.

Ett friare system skulle också motverka
att Sveriges Radio utvecklas till
ett dominerande jätteföretag. Ett sådant
innebär — inte minst för de anställda
inom företaget — klara nackdelar.

En allvarlig sak är också finansieringsfrågorna,
som på längre sikt ännu
är olösta. Här krävs en mera definitiv
lösning. Licensfinansiering är väl i längden
ohållbar?

Ur Sveriges Radios petita kan utläsas
att det ackumulerade underskottet
om ungefär fem år kommer att vara
uppe i 800 miljoner kronor. Detta gör
det sannolikt, att den allmänna licensavgiften
snart måste närma sig 400 kronor,
något som enligt vår mening hr
helt oacceptabelt. Men vi tycks vara på
god väg dit — det föreslagna licenstillIägget
för färg-TV förefaller märkligt
högt med tanke på den relativt obetyd -

liga merkostnad som en sådan produktion
åsamkar Sveriges Radio.

En omprövning av nu gällande ordning
måste ske snarast. Denna prövning
och planering bör i första hand inrikta
sig på att skapa ramar för ett självständigt
reklamfinansierat företag för TV 2.
Hur dessa ramar exakt skall utformas
bör övervägas av en snabbt arbetande
utredning.

Kortfattade men dock vägledande
principer finns i reservationen och i
motionerna. Där finns också exempel
på reklamverksamhet i TV som borde
kunna accepteras: en verksamhet där
reklamen åtskiljes från den övriga programverksamheten
och finansiärerna
inte har något inflytande över programmens
utformning.

Reservation nr 1 tillstyrker yrkandet
i motionerna I: 345 och 11:444 om
skyndsam utredning och förslag om ett
fristående reklamfinansierat företag för
TV 2. Vidare tillstyrkes förslagen i motionerna
1:347 och 11:432 om tilläggsdirektiv
till 1966 års reklamutredning.

I reservation nr 3 hemställer reservanterna
att finansieringsfrågan bör utredas
och att ställning inte nu tas till
de i propositionen föreslagna licensavgifterna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
1 och 3.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den största nyheten vid
behandlingen av rundradions och televisionens
anslagsbehov i år är ju att vi
skall besluta om färgtelevisionens införande.
Vi hälsar detta med den allra
största tillfredsställelse från den riktning
som jag företräder. Vi har motionerat
vid åtskilliga tillfällen om att få
denna tidpunkt fastställd och fått avslag.
Men nu har vi äntligen fått ett
fast datum, då färgtelevisionen skall införas.

Jag vill vidare konstatera att ett motionsförslag
från vår sida till årets riksdag,
I: 591 och II: 757, också har bifal -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

lits. Där gällde det att ge Sveriges radio
möjligheter att under provsändningstiden
sända all den färg-TV som kan
sändas utan speciellt stora kostnader,
t. ex. om man köper en film som är inspelad
i färg så kommer Sveriges Radio/
TV att få rätt att sända denna även om
den skulle gå utöver tid som man satt
som riktpunkt för provsändningarna.

Beträffande färgtelevisionen råder för
övrigt en meningsskiljaktighet på en
punkt. Det gäller de 100 kronorna som
skall betalas extra i licenser för färgTV.
Det är mycket svårt att bedöma
om detta belopp är riktigt eller om det
är för högt. Onekligen är det så, att
färgtelevisionen kommer att utnyttja de
resurser som redan finns i form av
sändare och att dessa måste förbättras
i vissa fall. Detta är ju en kostnadsfråga
som helt eller delvis kommer inom
färgtelevisionens område. Det blir
också en del andra kostnader för själva
sändningarna, och vidare kommer en
del andra förhållanden att medföra vissa
kostnader — hur stora är ganska
svårt att fastställa.

Men vad som är ändå värre att fastställa
är hur många människor som
kommer att skaffa sig färg-TV. Det är
nästan omöjligt att avgöra. Skulle ett
mycket stort antal människor skaffa sig
färg-TV inflyter många sådana där extra
hundralappar — då kan det ju rent
av hända att detta belopp är för högt.
Skulle däremot intresset inte bli särskilt
stort kommer det också in fåtaliga
hundralappar. Då vet vi inte riktigt om
dessa täcker de ökade kostnaderna för
färg-TV. Jag tror inte några, vare sig
reservanterna eller företrädarna för utskottet,
bestämt kan avgöra om den föreslagna
summan är rätt avvägd eller
tilltagen i överkant. Vi får nöja oss
med detta tillägg och avvakta utvecklingen.

Det finns exempel på hur utvecklingen
har varit i andra länder. Ett land
som Amerikas förenta stater, där det
oftast brukar gå mycket snabbt med inköp
av nya ting, företedde färg-TV i

början inte någon särskilt stor rusning,
men så småningom har takten
accelererats och sändningstiden utökats,
så att största delen av programmen numera
sändes i färg.

Jag kan alltså inte dela reservanternas
uppfattning i fråga om oppositionen
mot en hundralapp extra i licens på
färgtelevisionsinneliav, utan det är
lämpligt att gå med på förslaget. Från
utskottets sida har vi ansett att det bör
tillstyrkas.

Reservanterna har inte heller sagt
något om hur man vill att det skall bli
med den totala finansieringen, d. v. s.
huruvida man vill ha en högre licens
eller hur man skall göra, när de påpekar
det underskott som kommer att
uppstå i framtiden.

När det sedan gäller ett diskussionsämne
som ständigt återkommer, d. v. s.
att införa kommersiell TV och radio
eller att behålla den nuvarande formen,
så kan jag utan vidare säga till både
herr Strandberg och Eric Gustaf Peterson,
att monopol visst inte är någon
tilltalande form eller någon idealisk
lösning. Det är bara det att man får
avväga det mot vad som kan komma i
stället. Jag anser att monopolet har
många nackdelar. I politiskt avseende
är det t. ex. mycket svårt att få en någorlunda
rättvis avvägning. Det är en
mycket stark regeringsdominans i TV.
Det socialdemokratiska partiets företrädare
förekommer alltför mycket i nyhetssändningar.
Det är lämpligt att säga
ifrån den saken just i denna debatt.

Det vore naturligtvis önskvärt i fråga
om program 2, där herr Strandberg
nämnde att det skulle bli 50 procent
inköpta och 50 procent producerade
program av Sveriges Radio och TV, att
man i största möjliga utsträckning försökte
köpa in programmen till program
2. Då skulle det ju bli en liten variation
på det hela. Det skulle också uppmuntra
producenter i vårt land att göra program,
vilket skulle medföra en utökning
av sådana. Som det nu är har man enligt
min uppfattning varit alldeles för

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

.sparsam med att köpa in program från
andra källor. Därmed blir det en ensidighet
som inte är nödvändig i Sveriges
Radio och TV.

Beträffande den kommersiella televisionen
har herr Strandberg och herr
Peterson framhållit alla de fördelar
som skulle vara förknippade därmed —
och jag förmodar också med kommersiell
radio. Men de har inte alls talat
om de nackdelar som skulle uppstå om
vi införde kommersiell TV och radio.

Jag har i stor omfattning sett på
kommersiell TV främst i Amerika, men
också i Italien och Frankrike och några
andra länder. Enligt mina erfarenheter
därifrån är det föga behagligt med reklam
i TV. Tidningsannonser kan man
hur lätt som helst bläddra förbi och inte
alls titta på det som man inte önskar
se. Det är en helt annan sak med televisionen.
Även om reklamsändningarna
förläggs mellan programpunkterna, så
sitter vi i alla fall framför TV-apparaten.
Skall vi se nästa program så får vi
antingen gå ifrån apparaten under reklamen
eller på annat sätt försöka ignorera
den, eljest får vi dras med den under
den tid den pågår.

Reklamen i tidningarna kan inte alls
jämföras med den reklam som kan komma
att utövas i TV.

Beträffande reklam i radio är det
många som har sådant arbete att de
kan lyssna på radioutsändningar även
under arbetstiden, och dessa människor
skulle då översköljas av ständiga reklaminslag.
Den tanken är inte heller
särskilt tilltalande.

Nu har i reservationen i några rader
framförts tankar om begränsningar i friheten
att utöva reklam i en eventuell
kommersiell television. Det är bra, och
det är nödvändigt. Men man måste i det
fallet observera, att ju restriktivare man
är i fråga om hur reklamen får utövas,
desto mindre värde får den för köparna
av reklamen. Om man skulle gå till det
yttersta och föreskriva att reklam finge
tillåtas endast mellan 18.00 och 18.30,
skulle reklamexperterna naturligtvis inse

att de kan tilldra sig tittarnas intresse
endast om de gör reklamen oerhört tilltalande
och roande i och för sig. I annat
fall kan de vara säkra på att de
flesta stänger av TV-apparaten under
den tiden. Då kommer man inte heller
att köpa några program.

En sådan avvägning kommer vi alltid
att stå inför om vi bestämmer oss för
att vara restriktiva i fråga om reklam
i televisionen.

Vidare har man varken i reservationen
eller i anförandena här i dag
berört det som jag anser vara mest besvärande
i en kommersiell television,
nämligen frågan om i vilken utsträckning
man skall tillåta en köpt åsiktsreklam.
Skall ett parti med väldiga ekonomiska
resurser ha möjligheter att
med dessa pengar för sin propaganda
lägga beslag på långa programtider i
ett sådant massmedium som TV?

Det bör observeras att en tidning i
fråga om räckvidd inte alls kan jämföras
med televisionen. Den största tidningen
i Sverige kanske har en upplaga
på inemot 1/2 miljon. Det är i och
för sig en stor upplaga, men skall vi se
till vad folk läser i tidningen så är det
försvinnande litet. Jag hörde t. ex. en
erfaren journalist vid ett tillfälle säga,
att han knappast trodde att mer än 5
procent av tidningens lösnummerköpare
och prenumeranter läser ledaren.
Det är en smula nedslående, men under
alla omständigheter är det nog en mycket
ringa del av innehållet i en tidning
som läses av det stora flertalet.
Däremot kanske 3 miljoner människor
ser på TV under god programtid. Man
kan sålunda inte göra några jämförelser
mellan dessa media.

Utöver vad jag anfört om propaganda
eller åsiktsförsäljning skulle jag också
vilja påpeka en sak, som inger mig
själv stor oro och som jag sammanfattningsvis
skulle vilja kalla den nedbrytande
reklam som utomlands ofta få göra
sig bred i TV. I en del länder är det
tre stora varugrupper, som dominerar
i reklamen. Det är först och främst re -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

klam för cigarretter, för alkoliol och
för patentmediciner —• alla möjliga sorters
tabletter som gör er friska på
några sekunder om ni bara använder
dem, vilket naturligtvis är hur stor osanning
som helst. Detta förekommer emellertid
och dominerar, vilket vi kan se
i en reklam som på sitt sätt är fri,
fastän den tillhör Stockholms stad, nämligen
tunnelbanans reklam här i Stockholm.
Där kan man se hur mycket det
reklameras för cigarretter och alkoholdrycker
såsom Öl, whisky etc.

Om vi skall tänka på en kommersiell
television behövs åtskilliga restriktioner,
om man skall få någon hyfsning
på den reklamen.

Herr talman! Med det sagda har jag
framfört vissa betänkligheter mot kommersiell
television. Jag vill emellertid
inte säga, att framtiden skall innebära
att vi absolut kommer att utesluta reklam
i radio och TV. Detta har också
sagts i ett tidigare utskottsutlåtande.

Frågan om att sända program i television
direkt via satellit till apparat är
teoretiskt löst. Det gäller att göra det
praktiskt genomförbart på så sätt att
detta blir ekonomiskt möjligt. Under
sådana omständigheter lär det inte bli
lätt att hindra världsomfattande firmor,
t. ex. inom bensinbranschen, att sända
reklam också över oss. Vi kan också få
ännu mycket starkare sändare i grannländerna,
som kommer att täcka stora
delar av vårt land, och om dessa sänder
reklam träffas vi också därav.

Detta är framtidsutsikter som man
måste vara medveten om, och om denna
utveckling skulle få en stor omfattning
måste vi ompröva hela frågan. Fn
utredning arbetar redan med hur det
skulle inverka med en reklamfinansierad
television och radio.

Jag anser emellertid, herr talman, för
närvarande att vi icke kan införa kommersiell
television och radio i vårt
land. Jag vill ytterligare tillägga vad
som tidigare vid åtskilliga tillfällen
framförts, nämligen alt när man talar
om kostnadssidan är det ju så, att kost -

naderna egentligen blir desamma, därför
att när man sänder program blir det
en kostnad för dem. Om man tar ut
dessa kostnader i form av licens eller
på varorna, som i sin tur måste bli så
pass mycket dyrare på grund av TVreklamen,
att konsumenterna ändå får
betala, blir det egentligen ingen skillnad.
Därför tycker jag att man inte bör
tala om kostnadssidan så mycket i detta
sammanhang.

Herr talman! Jag sammanfattar med
att säga, att vi ser med tillfredsställelse
fram emot att färgtelevision kommer att
införas i vårt land. Vi har den förhoppningen
att vi under tiden fram till den
1 april 1970 skall kunna få färg-TV i så
riklig utsträckning som möjligheterna
medger. Beträffande kommersiell television
och radio anser vi för närvarande,
att den frågan bör ställas på framtiden
och att man då får göra nya överväganden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställanden på alla
punkter.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Folkpartiförslaget bygger
naturligtvis på en grundmurad liberal
misstro mot monopol. Vad folk
framför allt vill ha är bättre och flera
program, och då behövs enligt vår uppfattning
en annan finansiering komma
till stånd.

Jag vill fråga: Kan vi följa med i utvecklingen
på radions och televisionens
område med licensfinansiering, och hur
högt kan vi sätta priset på licenserna,
inte minst med tanke på de sociala synpunkterna? När

herr Bengtson säger att reklam
också kostar pengar, som slås ut på
varorna, måste man konstatera att bra
reklam gör väl i stället varorna billigare.
Vi är inte ute efter reklam. För
oss gäller det finansieringsfrågan. Vi
kan för närvarande inte finna något
bättre sätt att lösa den frågan än med

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

reklam. Herr Bengtson har kanske varit
för länge i Amerika och sett hur det
går till där, men jag har för mig att vi
samtidigt såg reklamsändningarna i Italien
och tyckte att det var ett system
som vi skulle kunna acceptera. Och inte
verkar väl de små reklamsnuttarna som
visas på biograferna störande utan snarare
uppiggande!

Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag lade alldeles särskilt
märke till en sak som herr Bengtson
sade. Jag har äntligen fått herr
Bengtson dithän, att han i sitt slutord
ställde en dörr på glänt! Det gläder
mig, herr Bengtson — vi har snart fått
er så långt att Ni följer oss i denna
fråga.

Herr Bengtson talar om att både herr
Peterson och jag huvudsakligen har ägnat
oss åt att tala om alla fördelar och
inte talat om några nackdelar. Jag avstod
från att tala om de nackdelar som
kan uppkomma vilket system man än
väljer. Jag avstod, ty jag visste att så
många andra, både socialdemokrater
och centerpartister, skulle tala om det.

Jag kan förstå att herr Bengtson har
en viss uppfattning om en del frågor
beträffande reklamen. Han nämner cigarretter,
alkoholdrycker och mediciner
— för att inte glömma kattmat, Ni har
väl sett i Amerika att det är en mycket
stor artikel på reklamsidan.

Herr Bengtson ansåg att man måste
springa ifrån TV-apparaten under den
minut som reklamen förekom enligt det
system vi har förordat, i en normal
paus vid scenväxling eller liknande.
Men hur är det när herr Bengtson läser
tidningar? Springer han ut och låter
någon annan vända på bladet för att
där råkar förekomma en annons? Och
hur gör herr Bengtson när han kommer
i tid till en biograflokal? Blundar han
när det visas reklambilder?

Jag tycker att hans resonemang onekligen
är en aning haltande.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strandberg säger
att han »äntligen har fått herr Bengtson
på bättre tankar». Det är litet passé,
herr Strandberg, det var år 1962 som
utskottet anförde ungefär de synpunkter
som jag nyss förde fram, nämligen
att det kan uppkomma en annan situation.
Det är inte någonting nytt nu, det
sades redan för sex år sedan.

Jämförelsen med tidningar håller inte.
Yar och en vet att om man inte vill
se på en annons, går man bara förbi
den.

Beträffande TV har man t. o. in. gått
så långt i Amerika, att man med en liten
apparat som man har i handen kan
knäppa av TV-apparaten så fort det
kommer reklam. Man får sedan gissa
när programmet skall börja igen och
slå på apparaten. Litet fel kan man
komma, men man kan något så när
undvika reklamen på det sättet. Vi har
ännu inte några sådana apparater här,
men förekomsten av dem visar att folk
tycker det är obehagligt med reklam.

Avvägningsfrågan står fast: får man
dålig valuta för sin reklam vill man
inte köpa reklamtid.

Jag är helt enig med herr Peterson
när han säger att vi borde ha bättre
program. Jag är dock inte riktigt med
på att skapa fler program. Jag tror inte
svenska folket är intresserat av att få
väldigt många timmars program. Vi är
nog mera intresserade av att programmen
förbättras. Det är en sak som vi är
fullständigt eniga om. På vilket sätt detta
skall ske är en fråga som leder till
en vidlyftig debatt.

Det finns ingen anledning för mig
att ändra på mitt yrkande om bifall till
utskottets hemställan.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Herr Strandberg började
sitt anförande med att säga, att högern
under tio års tid har återkommit
till frågan om kommersiell TV och vill
utnyttja sin rätt att här propagera för

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968
Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m

den saken. Den rätten ifrågasätts naturligtvis
inte. Många gånger kan man
väl ha anledning att uppskatta energi
och uthållighet, men nog är man mera
tveksam i detta fall. Någon utsikt till
framgång kan ju knappast ha föresvävat
motionärerna, eftersom regeringens
linje ligger fast och någon större revolution
i fråga om riksdagens sammansättning
inte skett.

Det har redan tidigare sagts väldigt
mycket här, och jag har egentligen inte
mycket att tillägga. Opinionsbildningen
ventilerade vi ingående år 1966. Jag vill
bara slå fast att de borgerliga inte kan
framträda med några speciella anspråk
på att vara företrädare för den fria
opinionsbildningen i detta land. Det är
ju en sak som vi alla är synnerligen angelägna
om, inte minst riksdagen. Det
är också därför som vi motsätter oss
denna anordning med en radio och TV,
som är knuten till privata finansiella
intressen, och vill ha ett allmännyttigt
företag, där i organisationen och styrelsens
sammansättning finns en avspegling
av olika intressegrupper i samhället.
Vi anser det vara en garanti för
den fria opinionsbildning, som herrarna
här är ute efter.

Beträffande vad herr Eric Gustaf Peterson
sade om de bättre programmen
vill jag framhålla, att det inte framkommit
någonting nytt, enligt vad jag
vet, som visar på att ett enskilt företag
här kan uppträda med anspråk på att
ge tittarna ett bättre program. Tvärtom
har ofta sådana företag, som är baserade
på vinstkalkyler, måst tillämpa en
programverksamhet, som tilltalar den
stora massan av tittare. Olika undersökningar
visar att av TV-tittarna är ungdomar
i åldrarna mellan 16 och 24 år
samt folk med relativt hög utbildning
inte särskilt framträdande TV-tittare i
förhållande till befolkningsgenomsnittet.
Det är alltså den stora medelgruppen
av människor, som mest ser på TV
och då gör det från underhållningssynpunkt.
Ett enskilt företag, som arbetar
på vinstbasis, måste då alldeles själv -

klart ta hänsyn till dessa gruppers intressen.

De erfarenheter som statsutskottets
fjärde avdelning ändå fick i Amerika
och de upplysningar som gavs oss visade
att det var orealistiskt att förutsätta,
att man inte måste ta hänsyn till detta
faktiska förhållande. Om vi skulle få ett
sådant företag här i Sverige, är jag
övertygad om att man också .här får
lov att ta sådana hänsyn.

Någonstans i motionerna sägs att ett
sådant företag skall ha en ledning, som
är helt frikopplad från programverksamheten.
All right, men skall man göra
dessa bättre program som herr Peterson
här efterlyser, kostar det pengar.
Pengarna måste anslås av ledningen,
och då kommer givetvis ledningen att
göra affärsmässiga beräkningar av vad
som kan vara räntabelt eller inte.

Jag vill helt understryka vad herr
Bengtson här sade om reklamen och
risken för t. ex. åsiktsreklam. Jag kan
inte låta bli att göra den reflexionen
att när herrarna talar så väldigt varmt
för den fria opinionsbildningen — vad
får detta för konsekvens för pressen?
Finns det inte en risk för att man genom
den krympning av annonsintäkterna,
som väl måste bli en följd, minskar
den mångfald av stämningar i den
fria opinionsbildningen som är så viktig? Att

en risk finns kan vi konstatera,
det visar utvecklingen för pressen i
USA, där TV slagit igenom så starkt, och
på många andra håll. Även vi har ju
svårigheter med vår press, och jag tror
inte att man får en bättre, ökad opinionsbildning
genom alt gå den väg som
motionärerna förordar.

Här har redan sagts mycket, herr talman,
och jag begränsar mig till att konstatera
att om man skall ha ett konkurrerande
företag, som enligt motionärernas
uppgift skall arbeta under samma
ansvarsregler som nu gäller för Sveriges
Radio, då åstadkommer man väl
egentligen inte någonting verkligt nytt.
Det nya skulle i så fall vara att ett an -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. in.

tal kapitalägare praktiskt taget fick rätten
att »trycka sina egna sedlar», som
jag sade förra året med ett citat av lord
Thompsons yttrande i England. Eller
också måste man ge friare spelrum än
det som Sveriges Radio nu disponerar;
och då är risken att det blir ett vidgat
utrymme för de ägarintressen och borgerliga
intressen som sluter upp bakom
dem att utnyttja detta medium.

Jag citerade 1966 en hel rad uttalanden
i borgerlig press som gick emot
motionerna om reklamfinansierad TV.
Jag har inte de uttalandena till hands
nu, men i en ledare i DN av den 14
april 1968 sägs att »de fria företagens
filosofi — som på andra områden kan
ge goda resultat — begagnas bär in
absurdum». Det skulle jag vilja understryka.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ytterligare ta kammarens tid i anspråk
utan yrkar bifall till utskottets
utlåtande.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Fru Wallentheim började
med att säga, att det nu drygt tionde
året i rad som vi kom tillbaka i dessa
frågor och kanske borde överväga om
det var någon mening med detta, då vi
ju ändå inte har möjlighet att få igenom
vårt tyckande och tänkande på det här
området.

Det är riktigt, fru Wallentheim, men
vi ser framåt — jag är övertygad om att
den dagen är ganska nära då det skall
visa sig att vi har svenska folket med
oss, så att det äntligen kan bli ett vettigt
beslut i monopolfrågan. Jag sade 1966,
1967 och i mitt första inlägg nyss att
vi icke kommer att förtröttas. Var övertygad
om detta. Så länge jag sitter i
denna kammare ämnar jag återkomma
så mycket jag kan i denna fråga.

Jag tycker också att vi kunde plocka
bort ur debatten dessa ständigt återkommande
redovisningar av hur ameri -

kanerna har det. Både jag och herr
Peterson har sagt att vi aldrig förordat
och icke kommer att förorda det amerikanska
systemet. I mitt första inlägg
har jag i stället konkret redovisat hur
man har det i ITV, och det materialet
ställer jag till förfogande. Därför tycker
jag att man bör sluta debatten om de
amerikanska erfarenheterna. Vi gillar
inte amerikanernas system, det vet fru
Wallentheim mycket väl om.

Nej, jag säger nu precis som tidigare
till fru Wallentheim: Ni är medvetna
om att vi har valt ett frihetens och demokratins
system på det politiska området,
på religionens område, på det
tryckta ordets område, på kulturens,
konstens och filmens områden, på näringslivets
område o. s. v. När det gäller
etermedia har ännu icke någon kunnat
motbevisa den analys som jag gjorde
i december 1966 — som jag också
har åberopat i dag — och som innebar
att tekniska förutsättningar föreligger
på det här området. Man kan verkligen
ställa sig frågande inför hur ni kan komma
fram till den tes som ni förfäktar: så
fort det gäller etermedia faller hela ert
resonemang om frihetsbegreppet.

Slutligen ber jag att få tacka herr
Torsten Bengtson för hans tips om den
där lilla apparaten som man har i
Amerika och som man kan använda för
att slippa se TV-reklam. Den bör i sanningens
namn bli säljbar i det här landet
vid ett fortsatt monopolsystem.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Fru Wallentheim ansåg
att utsikten till framgång var dålig för
oss.

På det vill jag svara att det finns ett
ordspråk, som säger att »trägen vinner».
Utan att spekulera i några valframgångar
tror jag att utvecklingen på radiooch
TV-området kommer att lösa denna
fråga åt oss i en för oss positiv riktning.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skulle vilja göra en
kort kommentar till en av de centrala
tankegångarna i reservanternas förslag,
nämligen tanken att svenska pressen
skulle ta hand om ett kommersiellt TVföretag''.

Fastän jag är pressman vill jag avstyrka
ett sådant förslag. Jag tycker inte
att det är lämpligt att skapa en ägargemenskap
mellan pressen och televisionen.
För närvarande pågår en koncentrationsprocess
inom den svenska pressen,
som gör att man kan se fram emot
färre tidningar och större tidningar. Det
kan under sådana förhållanden inte
vara lämpligt att förstärka denna koncentration
genom att till pressen även
föra ägarskapet av ett kommersiellt TVföretag.

Vi har för närvarande en utpräglad
konkurrenssituation i fråga om opinionsbildning
och nyhetsförmedling
mellan press och radio-TV. Det är ett
fruktbart konkurrenstillstånd som råder
och som innebär att man både stimulerar
varandra och konkurrerar på ett
sätt som kommer svenska folket och en
upplyst och allsidig opinionsbildning
till godo. Det kan inte vara riktigt att
ersätta detta tillstånd med en ägargemenskap
mellan pressen och televisionens
kommersiella avdelning.

Jag skall här inte gå in på de nackdelar
som ett sådant system skulle innebära
för de mindre tidningarna i landet,
för de så att säga svagare stämmorna.
Jag bara fäster uppmärksamheten på
problemet och vill mycket bestämt avråda
från ett sådant steg. Att detta uppslag
från början kastades fram för några
år sedan av Svenska tidningsutgivareföreningens
styrelse ändrar ingenting
i min inställning. De enskilda tidningsföretagen
har väl aldrig heller tillfrågats
i denna sak.

Det tillstånd som folkpartiet och högern
nu vill etablera skulle bli så mycket
sämre, då man uppenbarligen tänker
sig att här skulle kunna växa fram en
härskara av lokala och regionala radio -

m. in.

och TY-företag som alla skulle sälja
reklam.

Fru Wallentheim fäste uppmärksamheten
på de ekonomiska följderna för
pressen vid en åtgärd av detta slag —
en ofta diskuterad fråga — och det kunde
ligga nära till hands att jag skulle
gå in på detta, men jag vill inte göra
det. Detta är ett argument för pressen,
men det har inte någon större bärighet
när det gäller den allmänna opinionen.
Detta argument kommer lätt att framstå
som ett egoistiskt argument för pressen.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten på
att i praktiskt taget alla länder i Europa,
där man upprättat kommersiell reklam,
har det skett i förening med spärrar
för att så att säga soulagera pressen
för det inkomstbortfall som man alltid
måste räkna med. En minskande andel
av reklamen går till tidningarna, och
man har därför träffat spärravtal för
att hindra att pressen drabbas för hårt.
Jag skall inte gå närmare in på detta
problem. Jag fäster bara uppmärksamheten
på att det är högst reellt.

För reservanterna är själva reklamen
utgångspunkten. Jag tycker att det är
en fullständigt vrång utgångspunkt. Man
bör i stället fråga: Vad är i lyssnarnas
bästa intresse? År det mer reklam i radio
och television som lyssnarna efterfrågar? Jag

har aldrig hört någon lyssnare
begära mer reklam i radio och TV. Det
är de politiska partierna, högern och
folkpartiet, som ställer denna fråga i
centrum. Vad lyssnarna begär av radio
och TV är mer och bättre program, större
valfrihet. Det är inte mer reklam.

Därför är det en stark linje som Sveriges
riksdag nu så länge har hållit fast
vid: mot den kommersiella linjen och
för bevarandet av ideell radio och television.
Det tycker jag är en linje för
Sveriges riksdag att satsa på även i
framtiden.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag är alltid medveten
om att jag inte har någon möjlighet att

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, in. m.

övertyga herr Möller. Men herr Möller
måste väl ändå totalt ha missuppfattat
vad frågan gäller.

Huvudfrågan är ju att bryta monopolet
och få fristående programföretag.
Att vi sedan har ställt upp en finansieringsprincip
och därför kommit in på
reklamen är någonting helt annat.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag fäste mig vid herr
Möllers yttrande i hans mycket intressanta
anförande om att det inte skulle
ligga i lyssnarnas intresse att få reklam.
Man vill inte se reklam, utan man vill
se program.

Frågan är väl vad som är till fördel
för lyssnarna — att man har reklaminslag
och på det sättet kan hålla licensavgifterna
nere på en nivå, som en
svensk familj med normalinkomst kan
betala utan alltför stor uppoffring, eller
att vi förbjuder reklamen och i stället
tar till dessa mycket höga licensavgifter,
som kommer att bli följden och
som ju har aviserats i flera sammanhang.

Det är från den synpunkten som jag
främst tror att det är ett lyssnarintresse
att genom reklam under bestämda former
hålla licensavgifterna nere.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det låter ganska egendomligt
när man på folkpartiets och
högerns sida säger att huvudsaken är
att »bryta monopolet». Nyss stod en
folkpartist upp och sade: Vi är mot alla
monopol. Jag avvaktar med intresse en
motion om att vi skall avskaffa spritoch
tobaksmonopolen. Man kan inte uttala
sig så onyanserat om man vill bli
tagen på allvar.

Huvudsaken är att bryta monopolet,
sägs det. Jag fäster uppmärksamheten
på att Sveriges Radio uteslutande är
ett tekniskt monopol, men inte något
åsiktsmonopol. Inom detta tekniska monopols
ram finns ju hela mångfalden av

tankar, idéer och opinionsyttringar.
Det finns inte en klok tanke som inte
har alla rimliga möjligheter att komma
till uttryck i Sveriges Radio och television
liksom i den svenska pressen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag tycker nog att när
herr Möller liksom krävde att oppositionen
skulle komma med förslag om
brytande av också andra monopol valde
han ett mycket dåligt exempel, när han
talade om spritmonopolet. Vad det monopolet
tillhandahåller är ju saker som
vi betraktar som skadliga. Det är fråga
om försäljning av gifter, och jag kan
inte förstå att det skall finnas något
intresse av att det skall bli en stor konkurrens,
när det gäller att förse svenska
lolket med gifter. Vi är nu mycket upprörda
över att det är så många som har
gett sig in på att sälja narkotika. Det råder
alltså en stor skillnad mellan att
sälja sådana här varor och att sälja
program som skall visas i en TV-ruta.

Jag delar herr Möllers uppfattning
om pressen och tanken på en ny TVorganisation,
men när man här läser
vad reservanterna anför, finner man att
de inte är ute efter att skapa ett av
pressen helägt TV-företag, utan de nämner
som ett exempel att pressen och
folkrörelserna skulle kunna engagera
sig i detta fall. Jag har också ganska
länge sysslat inom tidningsvärlden, och
det skulle förvåna mig, om pressen vid
ett eventuellt engagemang skulle agera
på det sättet, att den liksom slog bort
benen under sig själv — det kan jag
absolut inte tänka mig. Det finns väl
ändå i detta fall möjligheter att skapa
sådana regler och garantier, att det inte
skall bli i varje fall någon fara för
tidningspressen.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill inte förlänga
denna debatt genom att ta upp frågan i
hela dess vidd — det får jag göra i med -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten,
kammaren i stället. Men litet grand av
den begreppsförvirring som här råder
skulle jag vilja beröra.

Först och främst är det ofruktbart att
liksom föra hela detta resonemang om
att man är emot alla monopol. Det är ju
nästan rörande att höra en kapten föra
detta resonemang. Konsekvent tillämpat
på det svenska försvaret skulle detta
leda till de mest oanade konsekvenser.
Här gäller det att se vad det är för
speciella syften som i varje särskilt fall
skall värnas. Man vill ju ersätta detta
tekniska monopol med ett i själva verket
kommersiellt monopol, eftersom vi
inte har någon etableringsfrihet i etern
och aldrig kan få det. Man vill vid sidan
av Sveriges Radio ha ett företag som
skall ha monopol på ett kommersiellt
utnyttjande av etern. Det säges att företaget
skall ägas av pressen och folkrörelserna
— det skulle var schäsen i detta
företag. Men, herr talman, vem äger
i dag Sveriges Radio? Det är ju pressen,
folkrörelserna och industrin. Här har
argumenterats för ett av pressen mer
eller mindre helägt företag. Jag vill påpeka
att Pilkington-kommittén och
Shawcross-kommittén i England sagt att
ett alltför stort inflytande av pressen i
radion och televisionen är att betrakta
som ett hot mot yttrandefriheten. Det är
alltså ett ganska allvarligt hot, något
som man bör komma ihåg i detta sammanhang.
Begränsningen skapas av tekniska
faktorer, och den skall vi ta hänsyn
till. Men jag ser ingen anledning att
införa ett kommersiellt monopol i etern.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herrar Möller och Palme
försöker tydligen överträffa varandra
när det gäller att tala om monopol.
Nu kom också plötsligt försvaret
med i sammanhanget, precis som om
försvaret vore ett monopol för kapten
Strandberg, men det kan jag inte tänka
mig att det är. Nej, en person som köper
en licens för att få ha en TV-apparat
gör det i första han för att han vill

m. m.

ha nöje och underhållning. Mig veterligt
har vi inte något monopol då det
gäller teater- och nöjesbranschen. Visserligen
har vi Dramaten och Kungl.
Operan etc., men vi har en rad andra
teaterföretag. Städer och kommuner anstränger
sig för att skapa konkurrerande
■— om jag så får säga — företag ute
i landet, länsteatrar etc. Jag förstår då
inte varför det bara skall få vara en
enda som får framställa och visa teateroch
andra nöjesprogram i TV.

Herr STRANDBERG (li):

Herr talman! Statsrådet Palme var
inne på tankegången om försvaret som
ett monopol för mig. Om så vore fallet
är jag övertygad om att det skulle bli
ett ganska bra försvar!

Jag vill också till herr Palme säga
att det var bra att han i dag talade om
för kammaren och svenska folket vem
det är som äger Sveriges Radio. Nu har
vi fått reda på att det är svenska folket.
Men genom det monopolföretag som
vi har, har man under årens lopp bibringats
den uppfattningen att det är
herr Palme som äger Sveriges Radio
och TV.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Inte visste jag att herr
Strandberg bär sådana marskalkstavar
i sin ränsel när det gäller ambitioner
beträffande det svenska försvaret. Jag
har aldrig drömt om ett enmansförsvar
för herr Strandberg. Det är bara
så att om man försöker hävda att
monopol, ensamrätt, är förkastligt i alla
lägen, kommer man i en orimlig situation,
vilket herr Strandbergs egen argumentation
var ett bra exempel på.

Beträffande äganderättsförhållandena
är det alltså så att det är pressen, folkrörelserna
och industrin som äger Sveriges
Radio. Det var bra att få detta
fastslaget.

Sedan var det, herr Andersson, —
jag håller mig bara precis till de argu -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m

ment ni tog upp — ett utmärkt argument
som herr Andersson kom med
för min del. Han sade beträffande teatrarna
att vi inte har en teater här i landet,
utan vi har flera. Vad är det för
teatrar vi har? Vi har några kommersiella
teatrar i Stockholm, vilka kämpar
en ganska hård kamp. De är strikt
bundna i sitt pjäsval av den situation
som de befinner sig i. Men teaterlivet
här i landet är ju helt dominerat av
företag som är ägda och drivna av staten
eller kommunerna. Monopol, kan
man säga. Nej, förutsättningen för en
kvalitativt högtstånde teater är att vi
har detta samhällsengagemang för teatern.

Hur ser nu detta ut överfört till radion
och televisionen? Jo, vad som sker är
helt enkelt att vi nu får två kanaler och
därför möjligheter till ett rikare teaterutbud.
Vi har en TV-teater, som har varit
föremål för en viss diskussion, men
men det råder inget tvivel om att den
har inneburit ett fantastiskt genombrott
för teater inför stor publik. Vi har
kunnat visa goda teaterföreställningar i
TV utan att behöva snegla på annonsörkrav
om vad som skall visas. Jag vet
inte hur många privata företag som med
ett kommersiellt system — om man nu
skulle ha följt det amerikanska systemet
— hade varit beredda att betala
Lars Ardelius’ pjäs häromdagen, denna
var ju starkt samhällskritisk. När vi nu
får vidgade sändningsmöjligheter innebär
detta att vi också får förutsättningar
för ett mycket rikare teaterliv i TV,
åtminstone hoppas jag detta. Då får också
stadsteatrar i olika delar av landet
möjligheter att måhända agera mera
med sina föreställningar i TV. Vi får
en dubblering av pjäsval bland annat.
Det är den konkurrensen som erbjuds i
det nya systemet med två självständiga
programledningar.

Vilka fördelar för teaterlivet skulle
man vinna med en kommersiell kanal?
Det skulle bara betyda att man införde
en begränsning, nämligen att denna kanal
vid fastställandet av pjäsval skulle

behöva ta en hänsyn som Sveriges Radio
inte behöver, nämligen ett rent kommersiellt
hänsynstagande till att inte
skrämma någon publik för den ena eller
andra produkten. Detta är den amerikanska
TV-teaterns förbannelse, att varje
djärvhet vid valet av teaterpjäs nästan
helt blockeras av kommersiella hänsyn.

Jag är tacksam att herr Axel Andersson
levererade detta utmärkta argument
för vårt radiosystem.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det finns ett gammalt
uttryck som lyder: Säg mig en fröjd
som varar beständigt! Jag tror att herr
Palme inte har någon större anledning
att vara tacksam över att jag hänvisade
till teater- och nöjesbranschen.

När det gäller Dramaten och Operan
har ju staten ingripit, något som till stor
del beror på publikintresset och kostnaderna.
Vi har sysslat med de här förhållandena
i andra avdelningen tidigare,
nu har vi dess bättre fått överlämna
dessa bekymmer till femte avdelningen.
Men på den tiden när vi sysslade med
detta fick vi reda på att även om man
någon gång lyckas få utsålt vid de här
institutionerna är ändå varje plats subventionerad
i mycket hög grad.

Men det är nu inte detta som problemet
gäller. Beträffande programmen på
de stadsteatrar och länsteatrar vi nu har
bestäms inte dessa centralt av en person.
Det finns olika möjligheter för
dessa teatrar att själva bestämma över
sin repertoar. På så sätt uppnår man i
alla fall en mångfald av program.

Det mest bedrövliga i herr Palmes
senaste inlägg är hans uttalande om den
person som kommer att svara för detta
nya inslag i TV. Han skall —- som herr
Palme uttryckte sig — vara tvungen att
se till att han gagnar den vara han säljer.
Han skulle vara tvungen att ta hänsyn
till reklamspekulanterna osv. Jag
måste säga att herr Palme vore fullständigt
livsfarlig som redaktör för en

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

tidning. Jag tror inte att herr Möller någon
gång har suttit och sneglat på att
skriva så att han gläder tidningens
största annonsörer. Handen på hjärtat,
herr Möller, det har Ni aldrig gjort.
Varför skall man då förutsätta att chefen
för ett sådant här företag skulle
handla annorlunda? Jag tror inte att
han behöver handla på annat sätt än
vad ansvarsmedvetna journalister gör.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att öppna någon längre debatt nu, även
om det är viktiga principer och viktiga
praktiska frågor som skulle kunna debatteras.
Riksdagen får väl tillfälle att
återkomma i detta ärende kanske i annat
sammanhang inom icke alltför avlägsen
framtid, dock icke under denna
session.

Jag skall nöja mig med att göra en
liten fotnot till herr Palmes i och för
sig riktiga upplysning om äganderätten
till Sveriges Radio. Det är alldeles riktigt,
som han säger, att till vissa procentdelar
äges aktiekapitalet i Sveriges
Radio av folkrörelserna, pressen och industrin.
Men den upplysningen kräver
tillägget att Kungl. Maj :t utser halva antalet
styrelseledamöter jämte ordföranden
i styrelsen.

Dessa frågor handlades tidigare inom
kommunikationsdepartementet så länge
herr Palme var chef för det. När han
flyttade till utbildningsdepartementet
följde frågorna med honom. Så långt
kan det alltså ligga något i herr Strandbergs
reflexion att TV- och radiofrågorna
följer herr Palme som en skugga
på hans väg mellan departementen i
kanslihuset.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Fotnot till fotnoten: På
den sista punkten hoppas jag att det nu
har inträtt stabilitet.

Ingen fröjd varar beständigt, sade
herr Axel Andersson. Jag blir gladare

för varje gång han öppnar munnen här.
Ta bara hans tre argument.

För det första sade han att Dramaten
och Operan inte går ekonomiskt ihop,
och därför har staten lagt sig i. Ja, det
här landet vore otroligt mycket fattigare
om vi inte hade Dramaten och
Operan och teatrar ute i landet. Därför
får icke det kommersiellt gångbara vara
den enda riktpunkten för en aktiv kulturpolitik.
Därav blev jag glad.

För det andra undrade herr Axel Andersson
om det är rätt att en enda teaterchef
bestämmer vilka teaterpjäser
som skall visas i TV. Hade vi två företag
skulle det alltså bli två teaterchefer.
Fn av fördelarna med den modell
som riksdagen har beslutat är, såsom
jag utvecklat i det tal där jag presenterade
hela den nya konstruktionen, att
vi får två teaterledningar i det nya företaget.
Den ena kan ha en fast ensemble,
medan den andra kan satsa på att anordna
teaterföreställningar decentraliserat
ute i landet — vi har ju också distrikten
som kan anordna teaterföreställningar.
Den enda skillnaden mellan
den modell som riksdagen står bakom
och herr Anderssons är att den senares
teaterchef skulle vara tvingad att ta
kommersiella hänsyn. Det slipper man
inom vårt system.

Herr Anderssons tredje argument är
att i den tidning som herr Andersson
med framgång har utgivit bryr han sig
inte om vad annonsörerna tycker. Han
gör en total felanalogi mellan pressen
och TV på denna punkt. Det finns ju
ett överväldigande material som visar
att just en TV-producent tvingas att ta
hänsyn till annonsörerna. I en utsändning
från tysk TV fick vi se hur man i
förväg visade programmet för annonsörerna
och frågade: Tar ni det här programmet
eller tar ni det inte? Annonsörerna
gjorde naturligtvis en rent rå
kommersiell bedömning vid sitt ställningstagande.

I en tidning kan man bläddra förbi
annonssidorna och komma fram till herr
Axel Anderssons visheter, men den möj -

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. in.

ligheten finns inte i TV, ty den når ju
hela publiken på en gång.

Det finns många utomordentliga
exempel på nackdelen med kommersiell
TV, det mest kända är väl då Friendly
hoppade av CBS. Han spelade in det
verkligt stora drama som vietnamförhören
i senaten utgör, men efter påtryckningar
från annonsörerna fick
han klippa bort detta inslag. Han avgick
då i protest mot det kommersiella
systemet.

Man kan anföra andra argument för
kommersiellt system men detta enkla
grundläggande faktum går icke att förneka.

För varje argument som herr Andersson
framför blir jag gladare och gladare.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag skall väl fortsätta
att öka herr Palmes glädje. Han har berett
oss så många glädjestunder att jag
tycker det kan vara lämpligt att också
bereda honom litet extra nöje.

Inom tidningsvärlden, herr Palme,
går man faktiskt inte omkring och visar
annonsörerna hur tidningen skall se ut
dagen därpå, innan de beställer sina
annonser. Jag kan därför inte förstå att
den som skall göra program i TV skall
behöva köra de programmen i förväg
för dem som skall beställa reklamtid i
TV.

I tidningarna, herr Palme, får man
betala litet mer om man kräver en viss
placering av annonsen. Det tillämpas
olika priser för placering på textsida
eller annonssida, före text eller efter
text.

Det enda jag förstår att den som skall
sända reklam i TV kan vara intresserad
av är att få sin reklamsnutt på lämplig
tid, dvs. då så många lyssnare och
åskådare som möjligt sitter vid sina
apparater. Det är precis detsamma som
när en annonser hellre annonserar i en
tidning med stor upplaga än i en med
liten upplaga. Han beräknar effekten av

sin annons i det antal läsare han når.
Det som gäller pressen i det fallet bör
också gälla för TV.

Vi som har suttit med i andra avdelningen
i utskottet vet att Dramaten och
Operan inte går ihop, men vi vet också
att ledningen för dessa institutioner,
framför allt under en viss period, bestått
av personer som inte haft något
som helst ekonomiskt intresse av att i
varje fall minska förlusten.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Även jag känner en växande
glädje när jag lyssnar till min
dubbelkollega herr Axel Andersson.

Jag blev särskilt glad när han började
tveka om den huvudtankegång som återfinns
i reservationen från folkpartiet
och högern, nämligen att det nya kommersiella
TV-företaget skall ägas av
pressen. Då står herr Andersson plötsligt
upp och säger att han delar min tvekan
på den punkten. Jag hoppas att
denna nya tveksamhet skall komma att
avspeglas vid hans val av tryckknapp
om en stund. Kan jag öka hans tveksamhet
med följande är det ännu bättre.
Det har nu dykt upp ett nytt alternativ
som går ut på att pressen och
folkrörelserna skulle äga det nya TVföretaget.
Då frågar jag: Vilka folkrörelser
är det som har yppat något som
helst intresse av att bli ägare till ett
kommersiellt TV-företag? Har möjligen
reservanterna fått någon respons från
någon folkrörelse? Är det den fackliga
rörelsen som vill vara med och köpa
upp detta? Är det nykterhetsrörelsen?
Är det idrottsrörelsen? Har ni över huvud
taget någon realitet bakom detta
tal? Eller är det en konstruktion i ett
dilemma?

När tanken på kommersiell TV från
början lanserades för åtskilliga år sedan
var det meningen att några dussin
storföretag skulle äga detta TV-företag.
Den tanken dog bort. I stället har man
nu hittat på detta med pressen och folkrörelserna.
Är det något mer än en

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

skrivbordsprodukt som de nya alliansen
mellan folkpartiet och högern —
sedan nu den sedvanliga mittenalliansen
spruckit på denna punkt — har
konstruerat fram? Eller är det bara någonting
som ni skriver att folkrörelserna
skulle köpa upp? Om det inte
finns något intresse för att få ett kommersiellt
TV-företag, skall väl inte ni gå
ut och försöka pracka på dem denna
idé.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka för
herr Möller att jag sade att jag nog var
litet tveksam om vi skulle få ett av pressen
helägt företag. Men sedan påpekade
jag också att man i reservationen —• vilket
man tydligen diskuterat i avdelningen
-— har funnit det som en möjlighet
att pressen och folkrörelserna
tillsammans skulle kunna ordna detta.
Det hela, herr Möller, slutar i att man
yrkar på en utredning, och den utredningen
kan komma med helt andra förslag
än denna möjlighet som reservanterna
har framfört. Jag tänker inte göra
som herr Palme har gjort, och som vi
upplevde i går, att ta slutgiltig ställning
utan att avvakta utredningens förslag.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Palme gjorde en
fotnot till mitt anförande, i vilken han
framhöll att en stabilitet nu hade inträtt
beträffande förläggningen av TVoch
radiofrågorna i kanslihuset. Meningen
var tydligen att dessa i fortsättningen
skulle stanna i utbildningsdepartementet
och inte vandra runt.

Ja, låt oss hoppas det! Men, herr
Palme, jag är inte helt säker. Det förekommer
faktiskt också länder där dessa
frågor sorterar direkt under statsministern.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Fotnot till fotnotens fotnot!
Det var en dubbel stabilitet jag menade
— både beträffande radiofrågorna
och beträffande mig själv.

Till herr Axel Andersson vill jag säga:
Pedagogiken blir mer och mer intressant.
Nu säger herr Axel Andersson
att i tidningarna får annonsörerna betala
mera för annonser på första sidan,
medan en TV-annonsör bara är intresserad
av att hans programinslag skall
visas vid cn bra tid när mycket folk tittar
på TV. Det är alldeles rätt. All
right. När är det en bra tidpunkt? Klockan
20 vid kaffet efter middagen eller
klockan 19 är bra tider. Annonsören säger
kanske då: Jag vill ha min annons
klockan 19. Man kan inte komma ifrån
det enkla faktum att det finns påslagnings-
och avstängningsknappar på TVapparaten
och att förutsättningen för
att folk skall se en reklamsnutt är att
TV-apparaten står på. Är det ett samhällskritiskt
reportage kanske tittarfrekvensen
är lägre än under Lucy Show.
Ger man Shakespeare är det kanske få
människor som sitter och tittar. Gäller
det ett kritiskt reportage som gör att
folk blir upprörda så att de bli engagerade
och börjar diskutera vad som har
hänt i rutan, eller om de är negativa
till den typ av företagsamhet programmet
representerar, då kanske de inte
vill se den vackra flickan som kommer
in och säger att tvättmedel eller avmagringsmedel,
det är susen direkt.

Vad reklammannen bör intressera sig
för är för det första att det bör vara
mycket folk som ser programmet —
annars är det ingen som ser reklamsnutten,
även om den är fin. För det
andra bör folk vara i den rätta sinnesstämningen.
Programmet bör vara litet
glättat så att folk inte råkar i diskussion.
Detta leder till att annonsörerna
måste ställa vissa krav på de personer
som gör programmet, annars vill man
inte sätta in annonsen. Detta kan resultera
i att annonsörerna påverkar programmen.
Så har det blivit i det ameri -

Fredagen den 10 maj 1968 Nr 23 57

Ang. anslagen till rundradioverksamheten, m. m.

kanska systemet, där annonsörerna blivit
inte helt men i hög grad allsmäktiga.

Min glädje mänges nu med den djupaste
tacksamhet. Jag har inte behövt
framföra några egna synpunkter, tv
herr Anderssons egen argumentation
har lett till en lysande uppgörelse •—
från herr Anderssons sida — med det
kommersiella systemet. Jag tackar för
det.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag har redan konstaterat
att herr Palme skulle vara livsfarlig
som chefredaktör för en tidning.
Jag tror också att jag nu kan konstatera
att herr Palme skulle vara oduglig
som chef för ett reklamföretag.

Herr STRANDBERG (li):

Herr talman! Jag beklagar att herr
Palme tydligen inte var inne vid det
tillfälle då jag för andra gången i dag
— nu är det för tredje gången — underströk
att vi aldrig har föreslagit och
aldrig kommer att föreslå att vi rörande
TV skall tillämpa det amerikanska reIdamsystemet.
Herr Palme skulle ha
lyssnat på mitt första inlägg — jag tror
också att han gjorde det. Jag påtalar,
herr Palme, än en gång att jag då redovisade
ett näraliggande systems, nämligen
ITV:s, bestämmelser för reklam. Nu
kan vi väl i fortsättningen få slippa att
av herr Palme höra dessa synpunkter
på den amerikanska televisionsreklamen.

Med det resonemang som herr Palme
för har jag väldigt svårt att förstå hans
egna direktiv till utredningen om reklamen
i samhället, bl. a. även när det gäller
TV. Jag vill då ställa en fråga: Varför
utreder ni någonting som ni så till
den grad inte vill ha genomfört? Varför
har ni tillsatt denna utredning?
Jag förstår det inte.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Om det inte finns några
andra argument kvar i herr Axel Anderssons
påse än att jag skulle vara
oduglig såsom chefredaktör eller såsom
ledare för ett reklamföretag är det ett
ringa offer för mig att hålla med herr
Axel Andersson på den punkten, om
han håller med mig om resten.

Till herr Strandberg vill jag bara
säga, att två saker är centrala i reklamdirektiven.
För det första kan vi aldrig
gå med på reklam i TV, om det skulle
finnas minsta risk för en påverkan på
programmen från annonsörerna. För det
andra kan vi aldrig acceptera en reklam
i TV som allvarligt skulle försämra
förutsättningarna för den svenska
pressens arbete. På den sista punkten
tror jag att pressens folk tvärs över
alla partigränser hyser full förståelse
för vad jag menar, nämligen att det
skulle vara ett ganska allvarligt hot
mot yttrandefriheten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
envar av punkterna 1—6 samt
därefter särskilt avseende punkterna
7—12.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten i.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. anslagen till rundradioverksamheten,

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 3, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
3, röstar

m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 20.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten fy.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 5
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Virgin
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Om viss utbildning för erhållande av körkort

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

•Ta —79;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 6, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 98 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-99;

Nej —21.

Därjämte hade o ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 7—12 hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 99, angående uppskov
med behandlingen av vissa ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Om viss utbildning för erhållande av
körkort

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av motioner
om viss utbildning för erhållande
aiv körkort.

Tredje lagutskottet hade behandlat
följande inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner,

dels nr 193 i första kammaren av fru
Lundblad in. fl. och nr 253 i andra
kammaren av herr Nihlfors m. fl.,
dels ock nr 282 i första kammaren
av herr Jansson, Erik, och herr Olsson,
Manne, samt nr 353 i andra kammaren
av herr Nyström m. fl.

I motionerna 1:193 och 11:253, vilka
voro likalydande, hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att prov
för erhållande av körkort finge avläggas
endast av den som företedde bevis
om genomgången förarutbildning vid
trafikskola, godkänd av statens trafiksäkerhetsverk.
I andra hand hade före -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Om viss utbildning för erhållande av körkort

slagits, att riksdagen skulle besluta, att
det i vägtrafikförordningen skulle införas
en bestämmelse motsvarande 61 §
i den finska motorfordonsförordningen
och innefattande krav på särskilt tillstånd
för privatutbildning av bilförare,
dubbelkommando m. m.

I motionerna I: 282 och II: 353, även
de likalydande, hade yrkats,

att riksdagen skulle besluta snabbutreda
möjligheten av att samhället i egen
regi skulle driva trafikskoleutbildning
samt

att trafikutbildning syftande till körkort
skulle få ske endast vid trafikskola.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner,

a) I: 193 och II: 253 samt

b) I: 282 och II: 353,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herrar Alexander son
(fp), Erik Jansson (s) och Nyberg (fp).

Fru LUNDBLAD (s):

Herr talman! I motion 1:193, som är
en fyrpartimotion, hemställes att riksdagen
måtte besluta att prov för erhållande
av körkort får avläggas endast
av den som företer bevis om genomgången
förarutbildning vid av statens
trafiksäkerhetsverk godkänd trafikskola.
I andra hand föreslås att i vägtrafikförordningen
införes en bestämmelse,
motsvarande den finska motorfordonsförordningens,
om bl. a. utbildningstillstånd
för privatutbildning av
bilförare, dubbelkommando på bilen
samt en skylt försedd med upplysningen
»Övningsbil», som bör tillhandahållas
av polismyndigheten samtidigt med att
utbildningstillstånd lämnas.

Utskottet har avstyrkt motionen, vilket
vi anser vara mycket beklagligt, då
strängare bestämmelser inom denna

sektor av förarutbildningen skulle höja
trafiksäkerheten på våra vägar.

Visserligen säger vägtrafikförordningens
30 § att privatutbildaren skall
vara en god bilförare med minst tre
års körvana, men det finns ju ingen
kontroll på detta förrän utbildningen
är avslutad och prov skall avläggas hos
bilinspektören. Privatutbildaren kan
mycket väl vara en omdömeslös och
olycksbelastad bilförare. Det finns alltså
flera tusen bilar om året på våra vägar
med privafutbildare som vi inte
vet något om och som utgör en mycket
stor trafikfara, inte bara för sig själv
utan även för oss andra trafikanter.
Tyvärr finns det ingen statistik över
olycksfall som har inträffat under en
sådan här privatutbildning, men två
dödsolyckor har enligt uppgifter i pressen
förekommit i år, den ena i Solna
och den andra i Karlskoga.

Utskottet hänvisar vidare till bilförarutredningen
1967, som ansåg att den
privata förarutbildningen inte kunde
förbjudas med hänsyn till glesbygderna.
Men ett faktum i dag är att det är i
storstadsområdena som denna privatutbildning
ökat i oroväckande grad. Det
har blivit något av en sport, om uttrycket
tillätes, bland ungdomen att
klara sitt körkort utan att genomgå
trafikskola.

Remissinstanserna till bilförarutredningen
ville skapa en bättre kontroll av
den privata utbildningen. Biltrafikens
yrkesnämnd samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslog anmälningsskyldighet
till trafikmyndighetens lokala
organ. Länsstyrelsen i Kronobergs län
och förste bilinspektören i Stockholm
föreslog sådan anmälningsplikt till polismyndigheten.
Åtskilliga remissinstanser
föreslog att övningsbil vid privatutbildning
skulle vara försedd med skylt
eller annan markering som anger att
övningskörning pågår.

Meningarna är således delade om denna
utbildning i bilförarutredningen, och
det har de tydligen varit i utskottet

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Om viss utbildning för erhållande av körkort

också, även om det inte finns någon reservation.
I det särskilda yttrandet till
utskottets utlåtande framhåller man
bl. a. att starka skäl talar för att något
slag av närmare reglering av denna form
av körkortsutbildning genom anmälningsskyldighet,
utmärkning av bilen eller
dylikt måtte komma till stånd, särskilt
med tanke på det förhållandet att
privat övningskörning nu i betydande
utsträckning användes för annat ändamål
en seriöst bedriven utbildning.

Jag tackar för detta särskilda yttrande
som motionärerna bedömer som ett
steg i rätt riktning för en lösning av
detta mycket stora problem. Det inger
motionärerna en förhoppning om att till
nästa år frågan kanske kan lösas på ett
vettigt sätt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Som framgått av den
föregående talarens anförande gäller det
här framför allt frågan om det för erhållande
av körkort bör vara obligatoriskt
med utbildning i auktoriserad körskola,
eller om det därjämte skall vara
möjligt att få körkort efter privat utbildning.

Frågan var aktuell i riksdagen förra
året som en detalj i ett större komplex
av frågor som rörde körkort och trafikutbildning
samt inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk. Körkortsfrågorna
hade närmare utretts av bilförarutredningen.
Varken denna utredning eller
departementschefen föreslog emellertid
slopande av den privata körutbildningcn,
och inte heller vid riksdagsbehandlingen
framkom något sådant yrkande.

Det gäller här en avvägningsfråga
mellan olika intressen. Även om man
får anta att den auktoriserade körutbildningen
är ur kvalitativ synpunkt
överlägsen den privata och innebär något
mindre risker för olycksfall under
utbildningen måste detta vägas mot att
det särskilt för glesbygdens folk innebär
avsevärt större kostnader och olä -

genheter att vara hänvisad enbart till
de auktoriserade körskolorna.

Eftersom det material som bilförarutredningen
lagt fram inte visade några
mera påtagliga olägenheter i de förstnämnda
avseendena ansågs någon anledning
till ändring av gällande bestämmelser
i detta avseende inte föreligga.

Utskottet har nu ansett att, även om
frågan i fjol inte tilldrog sig något speciellt
intresse vid riksdagsbehandlingen,
tillräckligt skäl inte finns för ett
initiativ från riksdagens sida, som skulle
stå i motsättning till riksdagens i
fjol uttalade mening. Därvid har utskottet
också observerat att enligt uppgift
de närmast berörda myndigheterna,
rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsverket,
har sin uppmärksamhet riktad
på frågan.

Själv har jag emellertid jämte några
andra ledamöter av utskottet i ett särskilt
yttrande velat framhålla, att vi inte
är negativt inställda till ett i motionen
som alternativ framfört yrkande. Bakgrunden
härtill är att erfarenheten från
bl. a. polisens och domstolarnas verksamhet
visar att privat övningskörning
i stor utsträckning utnyttjas för annat
ändamål en seriös körkortsutbildning.
Det är inte ovanligt att personer, som
inte har körkort men tekniskt behärskar
vad som fordras för att en bil skall
fungera, vidtalar en körkortsinnehavare
att formellt fungera som lärare vid övningskörning.
Dessa fall, där den s. k.
läraren ofta har varken ambitioner eller
reell möjlighet att ingripa i körningen,
utgör i själva verket en stor trafikfara
och ett slags kamouflage för olovlig
körning. Dessa avarter av den privata
övningskörningen skulle emellertid i
avsevärd utsträckning kunna motverkas
utan alltför stora olägenheter för
den seriösa privata körutbildningen,
om man efter mönster från vissa främmande
länder krävde anmälan och eventuellt
tillståndsbevis från polisen för
varje särskilt utbildningsfall. Därjämte
kunde eventuellt krävas att bilen skulle
vara på något sätt utmärkt när övnings -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Om skyldighet att borttaga gammal taggtråd

körning pågår. Skulle man fordra dubbelkommando,
skulle det emellertid bli
helt andra ekonomiska konsekvenser.

Jag utgår nu ifrån att dessa uppslag
kommer att beaktas av de närmast berörda
myndigheterna, som har möjlighet
att efter allsidiga överlägganden
framföra förslag om erforderliga åtgärder.
Någon framställning från riksdagens
sida anser jag därför inte vara
behövlig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det var ett yttrande
av fru Lundblad som föranledde mig att
begära ordet. Om jag hörde rätt antydde
hon att det på våra vägar måste
fara omkring ett antal personer med
vederbörligt körkort, vilka inte har genomgått
körskola och utgör en trafikfara.
Möjligen var detta en missuppfattning
från min sida. Annars vore det ett
ett allvarligt angrepp på våra besiktningsmän,
som ju har att vid varje uppkörning
bedöma vederbörandes skicklighet.
Jag tror inte att det finns någon
anledning att ifrågasätta att de gör detta,
särskilt som vi vet att de har fått
speciella föreskrifter om att när vederbörande
inte gått igenom körskola, skall
särskild uppmärksamhet iakttas beträffande
hans sätt att hantera fordonet.

Fru Lundblad hade erbjudit mig att
underteckna denna fyrpartimotion. Jag
ville inte vara med om det, ty jag har
personliga erfarenheter av de privata
körskolornas sätt att utnyttja eleverna
i vissa sammanhang. Jag tror att det
vore angeläget att hela körkortsutbildningen
finge inordnas under det obligatoriska
skolväsendet eller i en eller annan
fornx ställas under allmänt överinseende
och göras kostnadsfri för eleverna.
Som det nu är blir utbildningen
många gånger mycket dyrbar. I detta
biltäta land har vi nu kommit så långt
att det måste betraktas som hörande till
allmänbildningen att också kunna köra
bil.

Jag har emellertid den bestämda
uppfattningen, att en make eller en
maka som vill lära sin livsledsagerska
resp. sin herre och man att köra bil
känner samma ansvar som många av
körskolornas lärare. Det finns därför
inte någon som helst anledning att nu
slopa denna lilla, lilla möjlighet som
fortfarande föreligger att låta utbildning
pågå i enskild regi.

Herr talman! Jag har bara velat anföra
några personliga reflexioner med
anledning av denna diskussion, och jag
är i sak helt förekommen av utskottets
ordförande.

Jag ber att få tillstyrka utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om skyldighet att borttaga gammal
taggtråd

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av motioner
om skyldighet att borttaga gammal
taggtråd.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta
och till lagutskott hänvisade motioner,
nr 195 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 252 i andra kammaren
av herr Hedin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om förslag
till ändring av gällande lag så att
skyldighet att borttaga gammal taggtråd,
som icke längre fyllde någon
funktion, förelåge för den som vore ansvarig
för taggtråden.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:195 och II: 252
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fredagen den 10 maj 1908

Nr 23

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Jag förmodar att ledamöterna
vid den här tiden på året under
riksdagsarbetet betraktar fredagen
som en hel och ordinarie arbetsdag, då
man inte högtidligen behöver be om
ursäkt för att man begär ordet, när
en enhälligt avstyrkt motion behandlas.

Enhälligt avstyrkta motioner brukar
ofta få passera här i kammaren utan
något uttalande. Men när det gäller frågan
om den gamla taggtråden i skog
och mark som inte är till någon nytta
utan enbart till skada och som behandlas
i tredje lagutskottets utlåtande nr
43 med anledning av den motion jag
har väckt i denna kammare och herr
Hedin i medkammaren, tycker jag att
det finns anledning att anföra några
synpunkter.

Det finns många olika skäl till att
motioner här i riksdagen blir avstyrkta
av utskotten, och riksdagsmännen
blir inte bortskämda med att deras förslag
vinner bifall. I min motion om
den gamla rostiga taggtråden ute i skog
och mark har anförts att detta alltid
otäcka stängselmaterial som i så oändligt
många fall inte längre har någon
uppgift att fylla i stället borde försvinna,
något som skulle vara till fördel
för djurlivet och för de många människor
som offrar sin tid och sin fritid
ute i markerna. Dessa synpunkter borde
tidigare eller nu ha blivit bättre beaktade.

Ett bevis för hur farlig och otäck
taggtråden är har vi nyligen fått när
en liten pojke satt fast i taggtråd en
hel natt men dess bättre kom ifrån äventyret
med livet i behåll.

Tyvärr tycks tredje lagutskottet vara
mer intresserat av att stora mängder
taggtråd som inte har den minsta uppgift
att fylla skall få vara kvar och
således bli till skada än av att markägarna
och de som har ansvaret för att
taggtråden finns skall vara skyldiga att
röja bort detta fullständigt onyttiga och
överflödiga stängselmaterial.

skyldighet att borttaga gammal taggtråd

Även om utskottet inte har något
större intresse för att gammal taggtråd,
som vållar lättare och svårare skador
på både djur och människor, är kvar
så länge som möjligt, tycker utskottet
ändå att de beslut riksdagen har fattat
är tillräckliga. Här har naturvårdsverket
och länsstyrelserna möjligheter att
röja upp i markerna och se till att sådant
försvinner som inte skall finnas i
naturen. För sin egen del tycker tydligen
naturvårdsverket att vi själva skall
klara av denna uppgift och avhjälpa
dessa bekymmer. Det må finnas vilken
uppfattning som helst, men jag anser
att bestämmelserna i naturvårdslagen är
alltför vagt utformade för att leda till
resultat.

När det nu finns förhoppningar om
att naturvårdsverket och länsstyrelserna
skall ta vissa initiativ, kan man fråga
sig varför dessa myndigheter då inte
kan redovisa vilka initiativ som har
tagits efter naturvårdslagens tillkomst
1964. Om något kanske har uträttats
med den gamla taggtråden på sådana
platser där det anordnas naturreservat,
så är det ändå fullständigt obetydligt
i stort sett. Att fästa några förhoppningar
på kommittén för ett renare samhälle
tror jag inte det finns någon anledning
till. Det är ingen tvekan om att naturvårdsverket
får många och stora uppgifter
när det gäller att hålla rent i naturen,
att svara för landskapsvården, att
se till att markerna inte växer igen i
buskar och snår där landskapet bör
vara öppet och mycket annat. Detta är
uppgifter så stora att naturvårdsverket
med sina röjningspatruller enligt min
mening inte klarar dem. Det behöver
så många hjälpmedel som möjligt. Ett
sådant hjälpmedel av stort värde skulle
enligt min mening vara om det mera
klart och entydigt än nu bleve utsagt
att markägaren och de som i övrigt har
ansvaret är skyldiga att röja bort den
gamla taggtråden i markerna, som inte
har någon uppgift att fylla, beroende
på att det på ett par årtionden skett
stora förändringar i jordbruket och be -

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Om skyldighet att borttaga gammal taggtråd

träffande markernas användning. Att
det alltjämt finns massor av taggtråd
från de försvarsanläggningar som militärförbanden
byggde under krigsåren
kan i många fall inte försvaras. Att dessa
inte undanröjts under den långa tid
som gått efter andra världskriget är beklämmande
och bedrövligt.

Kan det verkligen, vill man fråga,
vara anslagsmedel som fattas? Nog kan
man ha den misstanken att när militärförbanden
inte röjt upp i markerna under
dessa 20—25 år som gått, måste det
även finnas ett bristande intresse för
uppröjningen och bortröjningen av alla
taggtrådshinder som inte har någon
uppgift att fylla.

Jag vill hälsa med tillfredsställelse
det uttalande som RLF-organisationen
gör över motionen. Denna organisation,
som står jordbrukarna så nära, vet vilka
besvär och kostnader som dess medlemmar
skulle få vidkännas, om det blev
en klart utsagd skyldighet i överensstämmelse
med motionsförslaget. Nog
kan man försöka med upplysning och
propaganda, men här fordras också
något av maktmedel bakom. Om en lagbestämmelse
kommit till stånd skulle
denna vara av stort värde. Jordbrukarna
och markägarna hör dess bättre inte
till de grupper i samhället som jämt och
ständigt vill strida med myndigheterna
eller slåss med polisen. Lyckligtvis finns
det alltjämt många som vill uppfylla
vad lag och författning föreskriver.

Detta med taggtråden är en speciell
fråga. Innan man får en föreskrift om
skyldighet att röja bort den, kan det
inte bli den ordning i skog och mark
som bör förekomma och som alla bör
vara intresserade av.

Herr talman! Det skulle vara meningslöst
att här framställa något yrkande,
varför jag avstår därifrån och hoppas
på bättre resultat vid ett annat tillfälle.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Sveningsson har
inte ställt något yrkande och därför är

det kanske inte alldeles nödvändigt att
ta till orda. Men jag kan inte underlåta
att reagera när herr Sveningsson
säger att utskottet inte har något intresse
av att denna fråga blir löst.

Det framgår väl klart av utskottets
utlåtande att man tvärtom anser att
det är ett stort samhällsintresse att en
sådan här fråga kan bli löst. Men det
står klart för envar som tänker över
denna sak att det inte är så lätt att komma
till rätta med detta problem med
lagstiftning.

Jag vill bara peka på ett par svårigheter
som skulle uppstå om man skulle
följa motionens förslag om skyldighet
att ta bort gammal taggtråd som inte
längre fyller någon funktion och att
borttagandet skulle åläggas den som
är ansvarig för taggtråden, vilket väl
i regel är markens ägare. Först och
främst kommer det att uppstå mycket
stora svårigheter att fastställa vilken
taggtråd som uppfyller dessa rekvisiter
och alltså inte längre fyller någon
funktion. Taggtråd som står som gräns
mellan egendomar kan också ofta orsaka
diskussioner om den ene eller den
andre markägaren är ansvarig för den.
Det väsentliga är att ett så speciellt
åläggande som att ta bort gammal taggtråd
knappast kan tänkas utan att man
samtidigt tar upp andra frågor om nedskräpning
i naturen. Detta skulle väl
som en konsekvens förutsätta att markägare
ålades att hålla sina ägor rena
från all nedskräpning. Det vore väl att
ålägga honom något som andra kanske
är ansvariga för, men det blir dock
markägaren som gentemot allmänheten
närmast får ta hand om sina marker
i detta avseende. Sådana överväganden
gör att man inte gärna kan följa de
uppslag som har givits i motionen, även
om man har allt intresse för att inte bara
taggtråden utan också allt annat i
naturen av sådant här slag kommer
bort.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Om tredje lagutskottet
har ett visst intresse för den här frågan
tror jag för min del att detta intresse
är otillräckligt. Utskottets uttalanden
här kommer inte att leda till något resultat.
Beträffande bekymret för taggtråd
i rågångar och liknande, alltså att
den ene markägaren vill ha kvar taggtråden
medan den andre vill ha bort
den, är jag övertygad om att överenskommelse
grannar emellan mycket väl
skulle kunna träffas. Att sedan säga att
markägare skulle i så fall ha skyldighet
att också röja bort allt skräp och
hålla sina marker rena finner jag inte
heller riktigt. Allt det skräp vid vägar
och i marker som besökare lämnar
efter sig syns på ett helt annat sätt.
Taggtråden fungerar som dolda snaror,
och det är ju detta som gör att både
djur och människor skadas. Man kan
inte jämföra taggtråden med plastsaker,
papper och plåtburkar i naturen.
Taggtråden är betydligt farligare.

Det gläder mig alltjämt att, om inte
tredje lagutskottet har kunnat tillstyrka
den här motionen utan spårat in
svåra juridiska problem Riksförbundet
Landsbygdens folk i alla fall haft den
uppfattningen att motionen kunnat tillstyrkas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 44, i anledning av motion om decentralisering
av vissa körkortsärenden;
och

n-r 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 4 juni 1926
(nr 189) om upplåtelse under åborätt
av viss jord, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 25, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten eller allmänna arvsfonden
tillhöniig fast egendom.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 26, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till jordbruksutskottet hänvisade ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av motioner
om dels provisoriska byggnadsförbud,
dels skydd mot skadeverkningarna
av oskäligt långvariga byggnadsförbud.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1967/68 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ang. bidrag till fiskare med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 105, enligt propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 1 mars 1968, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
i propositionen förordade grunderna
för statsbidrag till fiskare med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk,
dels till Bidrag till fiskare med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk på

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 23

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits särskilt
statsstöd till fiskare, som lede avsevärt
avbräck i sina utkomstmöjligheter
till följd av kvicksilverföroreningar
i fiskevatten. Stödet borde givas i form
av engångsbidrag. Det borde kunna utgå
till insjö- och saltsjöfiskare som drivit
fiske i avlyst vattenområde eller närmast
angränsande vatten samt till insjöfiskare
som fiskat i sjösystem där avlyst
vattenområde inginge. Bidraget
borde utgå med belopp som motsvarade
bortfallet av inkomst av fiske under
ett år, dock beträffande förstnämnda
insjöfiskare högst 12 000 kronor samt
för övriga nyssnämnda fiskare högst
10 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar vidare
bland annat att det nu förordade stödet
till fiskare borde göras beroende
av sökandens ålder på sätt att helt bidrag
borde få utgå till den som vore
under 60 år, tre fjärdedelar av bidraget
till den som vore 60—64 år och halvt
bidrag till den som vore 65—66 år. Utgångspunkt
för bidragsiberäkningen vore
därvid de i det föregående nämnda
maximibeloppen om 12 000 respektive
10 000 kronor. Med hänsyn till det generella
stöd som folkpensionen utgjorde
och till de förbättringar som under senare
år gjorts av denna pension för att
giva ålderstrygghet ansåges engångsbidrag
icke böra beviljas fiskare som
fyllt 67 år eller som dessförinnan blivit
berättigad till hel förtidspension.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de vid riksdagens början väckta
likalydande motionerna I: 723, av herr
Virgin m. fl., och II: S99, av herr Blomkvist
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning angående
omfattningen av de skador, som
svenska fiskare åsamkats genom förekomsten
av kvicksilver i fisk, samt att

a conto-utbetalning enligt sanmia principer
som tillämpades inom avlysta
områden även finge tillämpas för annan
fiskare som lidit avsevärd förlust,

dels de i anledning av propositionen
väckta motionerna

1) I: 847, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Virgin, likalydande med II: 1095,
av herr Hedin in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att ersättning
till yrkesfiskare och deltidsfiskare, som
lidit skada på grund av kvicksilverförekomst,
skulle utgå enligt de grunder
som Kungl. Maj :t föreslagit, dock med
den ändring, att bidraget icke gjordes
beroende av sökandens ålder, samt att
bemyndiga Kungl. Maj :t att utöver det i
propositionen nr 105 föreslagna reservationsanslaget
om så erfordras använda
medel ur fiskets prisregleringsfond
för ersättning till fiskare med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk,
samt

2) II: 1094, av herr Börjesson i Falköping
och herr Gomér, vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag snarast angående
statlig inlösen av fiskredskap från yrkesutövare,
som vore berättigade till
engångsbidrag, samt förlängning av
amorteringstiderna för lån ur statens
fiskredskapslånefond samt sådan ändring
av gällande bestämmelser för lån
ur fonden, att yrkesutövare vilken vore
berättigad till engångsbidrag, kunde
låna även om fortsatt yrkesverksamhet
icke kunde förväntas.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och i anledning av motionerna
1:847 och 11:1095, såvitt desamma avsåge
statsbidragets beroende av sökandens
ålder, godkänna de i utlåtandet
förordade grunderna för statsbidrag till
fiskare med anledning av kvicksilverförekomst
i fisk,

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

2. lämna motionerna 1:847 och II:
1095, såvitt i övrigt vore i fråga, utan
åtgärd,

3. till Bidrag till fiskare med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor,

4. lämna motionen II: 1094, såvitt avsåge
utredning om inlösen av fiskredskap,
utan åtgärd,

5. avslå motionen II: 1094 i återstående
del,

6. lämna motionerna 1:723 och II:
899 utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande statsbidrag till saltsjöfiskare,
av herrar Carl Eskilsson (h),
Lundberg (li) och Hedin (h), utan angiven
mening;

2) beträffande statsbidragets beroende
av sökandens ålder, av herrar Carl
Eskilsson (h), Lundberg (h), Harald
Pettersson (ep), Antby (fp), Jonasson
(ep), Hedin (h) och Åberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:847
och II: 1095, såvitt desamma avsåge
statsbidragets beroende av sökandens
ålder, godkänna de i reservationen förordade
grunderna för statsbidrag'' till
fiskare med anledning av kvicksilverförekomst
i fisk;

3) beträffande inlösen av fiskredskap
i vissa fall, av herrar Carl Eskilsson
(h), Skärman (fp), Lundberg (h), KarlErik
Eriksson (fp), Harald Pettersson
(ep), Hansson i Skegrie (ep), Jonasson
(ep), Hedin (h) och Åberg (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen II:
1094, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utred -

ning och förslag angående statlig inlösen
av fiskredskap i vissa fall i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I allmänhet brukar anslagen
på tilläggsstat passera riksdagen
utan någon större uppmärksamhet. Det
rör sig för det mesta om rutinanslag,
varom meningarna inte brukar vara delade.

På årets tilläggsstat II för jordbruksdepartementet
finns emellertid ett anslag
upptaget som har givit anledning
till reservationer till utskottsutlåtandet
i ärendet. Det gäller Kungl. Maj:ts förslag
om vissa stödåtgärder för fiskare
som lidit förluster på grund av de
utfärdade fiskeförbuden inom vissa
vattenområden med hög kvicksilverförorening.

Vissa mindre belopp för detta ändamål
har redan utbetalats, men genom
de nu föreslagna åtgärderna skall en
slutlig skadereglering ske för de förluster
som drabbar fiskarna genom avlysningen
av fisket på ifrågavarande
områden.

Förslagen grundar sig på en utredning
som verkställts av fiskeristyrélsen.
Styrelsen diskuterar därvid frågan
huruvida någon rättslig skyldighet föreligger
för staten att betala ut ersättning
för det intrång i fiskerätten som
de utfärdade fiskeförbuden utgör. Även
om en sådan skyldighet kan vara tveksam
i vissa fall konstaterar dock styrelsen
att intrånget i fiskarnas rätt att
fiska har uppkommit genom beslut av
statliga myndigheter och att staten därför
är ersättningsskyldig till fiskarna
för deras förluster.

Det är angeläget att fiskarna nu får
ersättning för en del av de skador de
har lidit. Tyvärr kommer emellertid ersättningen
inte på långt när att täcka
de verkliga förlusterna, ty skadorna på
fiskerinäringen i dess helhet liksom
även för fiskhandeln sträcker sig långt
utöver förlusterna för de direkt berörda
näringsutövarna — de förluster som

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

skall gottgöras genom de nu föreslagna
åtgärderna.

Det har kommit ett drag av hysteri i
kvicksilverfrågan, och den har lett till
ett starkt köpmotstånd mot fisk över
huvud taget, antingen den har fångats
i avlysta vatten eller ej. Det har medfört
stora försäljningssvårigheter och
pressat ner priserna till en många gånger
oskälig nivå.

Det liar givetvis varit nödvändigt att
förbjuda försäljning av fisk som anses
medföra direkta hälsorisker för konsumenterna.
Man kan emellertid beklaga
att vår kunskap på detta område är så
ringa att vi fortfarande famlar i ovisshet
om många faktorer. Vi vet inte med
säkerhet om skicksilverförekomsten är
något nytt eller om den alltid har funnits
i många fiskevatten. Lika oviss och
omdiskuterad är frågan om vilka kvicksilvermängder
som är verkligt farliga
för människan. På detta område behövs
det sannerligen ingående forskning
så att vi kan få fram tillförlitliga
och oomtvistliga uppgifter om fiskens
verkliga värde. Mening står mot mening
i detta avseende. Jag kan inte neka
mig nöjet att till kammarens protokoll
läsa in ett uttalande av en läkare
här i Stockholm, som är publicerat i
en av dagens stockholmstidningar och
som just behandlar frågan om kvicksilverskador
på fisk. Vederbörande skriver
bl. a.:

»Den information om kvicksilverfrågan
som via massmedia spritts från
myndigheter och institutioner har varit
behäftad med stora brister. Viktiga
moment har kommit bort, i en del fall
har allmänheten blivit onödigt uppskrämd
— som t. ex. när det gäller
fisken.» Längre fram i artikeln heter
det: »Än vet man alldeles för litet om
vilka verkningar kvicksilvret egentligen
har — den s. k. nolleffektdosen, den
största dos man kan få i sig utan att
få några symptom, är okänd.

Det har gjort att det blivit åtskillig
förvirring när man skall fastställa hur

mycket kvicksilver det får vara i t. ex.
fisk.»

lag vill inte tillmäta detta uttalande
större vitsord än många andra som
gjorts i denna fråga. Jag vill bara citera
det som exempel på hur man även på
medicinskt håll fortfarande ställer sig
tveksam och frågande inför många av
de problem som har dykt upp i samband
med diskussionen om kvicksilverskador
på t. ex. fisken som det nu gäller.

Jordbruksutskottet har i huvudsak
tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag om stödåtgärder
för fiskarna för kvicksilverförluster.
På tre punkter föreligger dock
reservationer i utlåtandet. Beträffande
ersättning till insjöfiskare innebär förslaget
att ersättning inte endast skall
kunna utgå till fiskare som haft sin
verksamhet i svartlistade vatten. Genom
avlysningen kan förluster också drabba
fiskare inom hela det sjösystem till vilket
det avlysta vattenområdet hör. Därför
skall alla fiskare som fiskat inom
ett visst sjösystem kunna få ersättning
för inkomstbortfall även om deras eget
fiskevatten inte varit svartlistat.

En sådan möjlighet skall emellertid
enligt propositionen inte stå till buds
för saltsjöfiskare. Men även här har
andra fiskare än de som fiskat direkt i
svartlistade vatten råkat ut för samma
besvärligheter när det gäller att avsätta
fångsten. Även fiskarna i östgötaskärgården
har gjort sådana dyrköpta
erfarenheter vid försäljningen av sina
fångster av gädda och gös under den
gångna vintern. Enligt min mening borde
man ha tagit hänsyn till detta vid
utformningen av ersättningsreglerna.
Det är denna mening som ligger bakom
den blanka reservation till utskottsutlåtandet
som undertecknats av mig och
utskottets övriga högerledamöter. Av
tekniska skäl kunde vi inte ställa något
direkt yrkande i detta syfte under
utskottsbehandlingen utan har fått nöja
oss med en blank reservation.

I reservation nr 2 behandlas frågan

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

om statsbidragets beroende av sökandes
ålder. Enligt propositionen skall bidraget
för lidna förluster differentieras
med hänsyn till vederbörandes ålder. En
fiskare under 60 år skall få helt bidrag.
Det framkom vid utskottsbehandlingen
genom ett förtydligande av en
något svårtydd uppgift i propositionen.
Men för sökande mellan 60 och 67 år
skall en minskning av bidraget göras.
Enligt reservanternas mening har inga
bärande skäl anförts för den föreslagna
graderingen av bidraget. Om en fiskare
har åsamkats förluster genom statliga
åtgärder bör han erhålla samma gottgörelse
för sina förluster oavsett om han
är 60 eller 65 år gammal. Förlusterna
kan i båda fallen vara lika stora. I
reservation nr 2 av mig m. fl. föreslår
vi därför att sökandens ålder upp till
pensionsåldern inte skall inverka på
bidragets storlek.

I reservation nr 3 yrkar vi på utredning
och förslag angående inlösning av
fiskeredskap som på grund av fiskeförbud
ej kan användas i samma omfattning
som tidigare. En sådan inlösningsskyldighet
har förslagits av fiskeristyrelsen
i dess utredning, men i propositionen
har Kungl. Maj:t inte tagit hänsyn
till detta förslag. Fiskeristyrelsens
förslag motiverades bl. a. av att en del
fiskeredskap är speciellt utformade och
tillverkade för förhållandena i de fiskevatten
där de användes. De är knappast
användbara på någon annan plats. Därför
kan förlusten för den enskilde fiskaren
bli mycket betydande. Enligt reservanternas
mening är det därför skäligt
att även undersöka möjligheten till
gottgörelse för de förluster som fiskarna
drabbas av genom att deras redskap
inte längre är användbara.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till reservationerna nr 2 och
3 vilka har fogats till jordbruksutskottets
utlåtande nr 24.

I detta anförande instämde herrar
Harald Pettersson (ep), Yngve Nilsson
(h) och Svenungsson (h).

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Utskottets förslag innebär,
som herr Eskilsson redan har antytt,
att personer som bedriver yrkesmässigt
fiske och vilka lidit avsevärt
avbräck i sina utkomstmöjligheter genom
kvicksilverföroreningar inom visst
vattenområde skall få statligt engångsbidrag.
Det är också riktigt som herr
Eskilsson redan har anfört att stödet
skall göras något beroende av sökandens
ålder på så sätt att den som är
under 60 år får helt bidrag på upp till
12 000 kronor. Den som är mellan 60
och 64 år får tre fjärdedelar av bidraget,
och den som är 65—66 år får
halvt bidrag. Det är således en viss avtrappning
av beloppet, och det är denna
avtrappning som reservanterna inte
har velat vara med om. De motiverar
detta bl. a. med att det skulle försvåra
administrationen av bidragsgivningen.
Det kan naturligtvis bli ett visst merarbete
vid utbetalningen när man har
vissa regler att följa. Det skulle vara
lättare att endast betala ut dessa 12 000
kronor, det kan jag naturligtvis medge Jag

tror dock att det förslag som jordbruksministern
har lagt fram är mycket
starkt underbyggt. Förslaget om avtrappningen
följer i princip de regler
som gäller för de s. k. B-beloppen i
arbetsmarknadens avgångsbidragsförsäkring.
Man kan säga att de i princip
följer samma regler som gäller för
de jordbrukare vilka får avgångsvederlag,
och jag tycker därför att det kan
vara motiverat med en viss likhet i detta
fall. Säkert sker ingen orättvisa i detta
förslag mot fiskarna, utan snarare
tvärtom.

Man kanske i detta sammanhang inte
skall glömma att de i visst avseende
också kan komma att erhålla s. k. KSAstöd.
Ersättningen täcker inte tillnärmelsevis
inkomstminskningen, om jag
uppfattade herr Eskilsson rätt. Utgår
man från medelinkomsten under de
tre senaste åren bör dock ersättningen
bli tillräcklig.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

Herr Eskilsson säger att saltsjöfiskarna
inte blir rättvist behandlade. Jag
tror inte att man kan göra en direkt
jämförelse, därför att den som fiskar
i havet, även om det är en liten vik av
havet, har större möjligheter att gå
längre ut. Han har det med andra ord
förmånligare än insjöfiskaren, och det
kan motivera skillnaden i ersättning
något.

I reservation 3 vill reservanterna att
staten skall inlösa fiskeredskapen. Dagens
situation kan i stora drag jämföras
med den som de bohuslänska räkfiskarna
blev utsatta för när de hade förlorat
vissa av sina fiskevatten år 1964.
Riksdagen behandlade då frågan om inlösen
av fiskeredskap, och om jag inte
minns fel avvisades denna begäran.
Skälen till att förslagen då avvisades
var bl. a. att redskapen förutsattes kunna
användas vid fiske i annat vatten.
I detta speciella fall är avsikten att
det förbjudna vattnet på sikt åter skall
kunna utnyttjas för fiske. Redskapen
kan naturligtvis användas för fiske i
annat vatten, och man kan också våga
hoppas att fiskeredskapen kan säljas.
Det kan måhända i något fall bli svårt
att avyttra fiskeredskapen till yrkesfiskare
på orten, men i så fall går de
kanske att sälja till fritidsfiskare, som
gärna vill ha både båtar och redskap.

Skulle reservanternas förslag bifallas
skulle det innebära en favör för fiskarna
jämfört med andra företagare, t. ex.
småföretagare som lägger ned sin fabrik
och lanthandlare som måste slå
igen butiken. Man kan också rent av
jämföra med jordbrukare vilkas jordbruk
läggs ned.

Utskottsmajoriteten, som har tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag på alla punkter,
anser att förslaget är mycket väl underbyggt
och dessutom generöst. Det är
en farlig väg staten slår in på om den
inlöser redskap som inte kan avyttras
på annat sätt. Det skulle dessutom innebära
en inte oväsentlig utvidgning av
det statliga stödet. Vi har således ansett
att en utredning om detta spörsmål

inte är nödvändig. Vi hoppas dessutom
att en sådan här situation är en engångsföreteelse.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag i dess
helhet.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det var ett par punkter
i herr Mossbergers anförande som
föranledde mig att begära ordet för ett
beriktigande.

Om jag inte hörde fel jämförde herr
Mossberger de bidrag som beviljas fiskare
för lidna förluster dels med avgångsvederlag
till jordbrukare och dels
med omställningsbidrag till äldre arbetslösa.
Nu vill jag för klarhetens skull
påpeka att de bidrag som en fiskare
kan få genom förslaget är maximerade
till 12 000 resp. 10 000 kronor. Förslaget
från jordbruksdepartementet och
utskottet innebär dock inte att dessa bidrag
skall betalas ut utan vidare, utan
det är skillnaden mellan den normala
inkomsten under de senaste tre åren och
den inkomst som vederbörade har haft
under det senaste året som skall kunna
täckas upp till ett belopp av 12 000 resp.
10 000 kronor. Det är därför ganska
ovisst om man verkligen konnner upp
till så stora ersättningsbelopp.

Beträffande herr Mossbergers jämförelse
med avgångsvederlaget är att märka,
att avgångsvederlaget är ett vederlag
som betalas ut till en jordbrukare,
som frivilligt lämnar sitt jordbruk och
ställer det till lantbruksnämndens förfogande.
Den ersättning som det nu är
fråga om skall utgå för förluster som
vederbörande fiskare har lidit, därför
att de statliga myndigheterna har förbjudit
honom att saluföra fisk från
vissa svartlistade vattenområden. Det
blir alltså en tvångsmässig försämring
av hans ekonomiska förhållanden, som
skall gottgöras av staten genom bidraget.
Det är inte fråga om någon ersättning
för en frivilligt åtagen åtgärd från
fiskarens sida.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Ang. bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

Om jag inte hörde fel framhöll herr
Mossberger också att fiskarna i vissa
fall kunde bli delaktiga av KSA-bidrag,
alltså det omställningsbidrag som betalas
ut till vissa arbetslösa. Det är väl
ändå ett misstag. Det står ju tydligt i
jordbruksutskottets utlåtande: »Fiskare
som kan få omställningsbidrag bör sålunda
som regel inte kunna få nu föreslaget
engångsbidrag» — alltså KSA-bidraget.
»I de fall äldre fiskare får sistnämnda
bidrag och senare ansöker om
omställningsbidrag bör vad han sålunda
tillerkänts avräknas om omställningsbidrag
beviljas.» Av den formuleringen
framgår väl klart att en fiskare inte kan
få bidrag från båda håll utan får nöja
sig med antingen det ena eller det
andra.

Till sist vill jag beröra frågan om ersättning
för fiskeredskap, som inte längre
kan utnyttjas. Det finns faktiskt vissa
områden utefter våra kuster — så
är förhållandet i Stockholms skärgård
samt i Södermanlands och Östergötlands
skärgård — där man har redskap som
är speciellt utformade för de lokala
förhållandena, t. ex. vattendjup och dylikt.
Dessa redskap kan inte användas
annat än på de platser för vilka de är
tillverkade. Om då det aktuella vattenområdet
blir svartlistat och man inte
längre får fånga fisk för försäljning där,
finns det ingen möjlighet för fiskaren
att använda dessa fiskeredskap på något
annat område. Fiskaren kan alltså
inte ge sig ut till liavs och använda
sina redskap, och han har inte längre
någon användning för dem.

En fiskare kan även — vilket är mycket
vanligt i våra skärgårdar — vara
bunden till en viss fångstplats på grund
av arrende eller annat, vilket gör att
han har svårt att fortsätta sin verksamhet
på annat håll.

Vi reservanter anser att man borde
ha undersökt möjligheterna att lämna
bidrag även med anledning av förluster
som fiskarna lider på grund av dessa
omständigheter. Sådant bidrag har
fiskeristyrelsen förslagit, och enligt vår

mening hade det varit lämpligt att riksdagen
hade följt styrelsens förslag.

Herr MOSSBERGER (s) :

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Eskilsson att vi skall komma ihåg
att staten inte har någon direkt laglig
skyldighet att ge ersättning. Därför tycker
jag att det är generöst när staten
i alla fall träder in och lämnar hjälp
efter ungefär samma principer som tilllämpas
för övriga grupper.

När jag nämnde omställningsbidraget
och liknande är jag väl medveten om
att fiskarna inte kan få både-ock, men
det är ju likadant för andra grupper;
man får se detta med hänsyn till den
övriga inkomsten.

Herr Eskilsson tycker att det är dåligt
att fiskarna inte får mer. Beloppet
är baserat på medelinkomsten under de
senaste tre åren, och därför täcker
hjälpen mycket väl vad fiskarna skulle
ha tjänat, eller åtminstone den normala
inkomsten.

Herr ESKILSSON (h):

En enda mening, herr talman, trots
att klockan är mycket!

På s. 18 i Kungl. Maj:ts proposition
nr 105 kan man läsa att fiskeristyrelsen
diskuterat frågan om ersättningsskyldighet
och kommit fram till
följande konklusion: »Styrelsen anser
dock att den föreliggande situationen
karakteriseras av att näringsintrånget
står i direkt orsakssammanhang med
statsmyndigheters beslut, vilket gör att
staten framstår som ersättningsskyldig.
»

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. 1, därefter särskilt
rörande mom. 2 och 3, vidare särskilt
avseende mom. 4 samt ytterligare
särskilt i fråga om mom. 5 och 6.

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

Ang. bidrag till fiskare med anledning av kvicksilverförekomst i fisk

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en ormröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten 4 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej —Öl.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode ifrån att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i mom. 2 och 3 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande mom. 4 fram -

komna yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24
punkten 4 mom. 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 5 och 6
hemställt.

Punkterna 5—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 10 maj 1968

Nr 23

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, med anledning av
motion angående skattefrihet för bidrag
till vissa fiskare med anledning
av kvicksilverförekomst i fisk.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj ds till kammaren överlämnade proposition
nr 123, angående statlig garanti
för skadeersättning vid vissa
atomolyckor.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:
nr 100, i anledning av vissa av Kungl.
Majd i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1968/69 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om ökat ekonomiskt stöd åt
barnfamiljer jämte motioner;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet jämte motioner;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier i
Sveriges Investeringsbank AB m. m.
jämte motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering
jämte motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
förslag till allmän beredskapsstat för
budgetåret 1968/69, m. m.; samt

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisation
in. in. av försvarets materialförvaltning
i central instans m. m. jämte motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om änd 3

f Första kammarens protokoll 1968. Nr 23

råd lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
m. m.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 maj 1929
(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,
in. m.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;
samt

nr 36, i anledning av motioner angående
rättsvården;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av motion angående
tilläggssjukpenningen vid barnsbörd; nr

36, i anledning av motion om frivillig
sjukpenningförsäkring för ålderspensionärer; nr

38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott; nr

40, i anledning av motioner om
höjning av de allmänna barnbidragen,
m. m.; samt

nr 42, i anledning av motioner angående
rätten till sjukpenning vid utlandsresa; tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907

Nr 23

Fredagen den 10 maj 1968

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m. jämte motioner i ämnet; nr

41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggn adsforskni ngsavgi ft; samt

nr 42, i anledning av motion om
framflyttning av den för tillämpning
av ensittarlagen avgörande tidpunkten;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrade former för reglering
av priserna på fisk, m. in.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Ahlmark (fp) till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet: »Är
regeringen positiv till svenska privata
investeringar i Mozambique medan
krig där pågår liksom den är till den
snabbt vidgade handeln med Portugal
på grund av medlemskapet i EFTA?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Tisdagen den 14 maj 19G8

Nr 23

Tisdagen den 14 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Ang. värdeminskningsavdrag å skog på
tillköpt fastighet

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Nils
Theodor Larssons (ep) interpellation
angående värdeminskningsavdrag å
skog på tillköpt fastighet, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Nils Theodor Larsson
har frågat mig om jag är beredd att
vidtaga åtgärder i syfte att eliminera
de olägenheter som följer av att ägare
av skogsfastighet, som köper ytterligare
fastighet med avverkningsbar skog och
verkställer avverkning på denna fastighet
för att finansiera förvärvet av fastigheten,
vid beräkning av skogsvärdeminskningsavdrag
skall medräkna även
tidigare skogsinnehav.

Spörsmålet om skogstvärdeminskningsavdrag
sammanhänger i detta fall
med om fastigheterna efter tillköpet anses
utgöra en eller flera förvärvskällor.
Om två eller flera fastigheter ekonomiskt
sett framstår som en naturlig enhet
anses fastigheterna bilda en förvaltningsenhet
och utgöra en förvärvskälla.
Enligt gällande bestämmelser
skall avdragsberäkningen i sådant fall
ske för förvärvskällan i dess helhet.

Riksskattenämnden fann i ett den 28
oktober 1966 meddelat förhandsbesked
att om ägaren av en jordbruksfastighet
förvärvar en intilliggande jordbruksfastighet,
de båda fastigheterna tillsammans
skall utgöra en förvärvskälla. Re -

geringsrätten fastställde genom enhälligt
utslag den 9 maj 1967 förhandsbeskedet.

Vissa prövningsnämnder torde tidigare
ha tillämpat ett liberalare betraktelsesätt
i liknande fall. Efter regeringsrättens
utslag får man emellertid förutsätta
att samtliga prövningsnämnder följer
utslaget.

Bestämmelserna om skogsbeskattningen
är föremål för översyn av skogsskattekommittén.
Jag har inhämtat att kommittén
avser att pröva det aktuella
spörsmålet. I avvaktan på att kommittén
slutför sitt arbete anser jag inte anledning
föreligga att nu vidtaga några åtgärder
beträffande skogsvärdeminskningsavdraget.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret.

Det var tyvärr kort och inte ägnat att
vara till någon större tröst åt dem som
helt plötsligt drabbats av det regeringsrättsutslag
som finansministern nämnde.
Finansministern säger sig ha inhämtat
att skogsskattekommittén prövar detta
spörsmål. Mot den bakgrunden skall
jag här inte ta upp frågan ur principiell
synpunkt; det finns givetvis anledning
att avvakta kommitténs förslag. Däremot
är det angeläget att fästa uppmärksamheten
på de konsekvenser regeringsrättens
utslag får för den som företagit inköp
av skog och utgått från de beskattningsregler
som tidigare praxis fastställde.

Jag skall relatera ett konkret fall för
belysning av den aktuella problematiken.

Genom lantbruksnämndens medverkan
bereddes en lantbrukare — låt oss

Nr 23

Tisdagen den 14 maj 1968

Ang. värdeminskningsavdrag å skog på tillköpt fastighet

kalla honom N •— möjlighet att år 1966
för 280 000 kronor förvärva en skogsfastighet
om cirka 88 hektar som tillskott
till hans tidigare ägda jordbruksfastighet.

De värderingar och övriga utredningar
rörande skogen, som företogs av såväl
lantbruksnämnd som domänstyrelse,
visade att här fanns nästan enbart
skog i åldern 70—100 år. Den totala kubikmassan
utgjorde cirka 10 000 kubikmeter,
dvs. 170 kubikmeter per hektar.
En mycket stor del av skogen borde avverkas
inom de närmaste åren och ersättas
av yngre och växtligare skog. I
värderingen räknades med att cirka
3 000 kubikmeter skulle avverkas omedelbart
och värdet härav beräknades
till 41: 50 per kubikmeter.

Här kommer nu skattefrågan in i bilden.

För att kunna genomföra affären
måste N låna pengar. Det var dels fråga
om ett kortfristigt lån för inköp av dessa
3 000 kubikmeter, som ju kan sägas
endast utgjorde ett »rotstående kapital».
Detta kapital använde sig ju N
därefter av vid avverkningen och försäljningen.
Pengar måste dessutom lånas
till inköp av övrig rotstående skog.

Om N vid den omedelbara avverkningen
endast kunde få ut det vid värderingen
framräknade kubikmeterpriset
var ju hela denna del av affären för honom
endast en fråga om tillfälligt byte
av pengar. Någon tillväxtökning eller
vinst var det ju här inte fråga om. Om
han däremot skulle erhålla ett högre
pris, exempelvis högst 5 kronor, skulle
3: 50 per kubikmeter tas upp som vinst
och beskattas.

Enligt de undersökningar och förfrågningar
som N gjorde angående skattekonsekvenserna
borde enligt då gällande
praxis skattevärdeminskningsavdrag
kunna påräknas med hänsyn tagen
enbart till den tillköpta fastigheten, och
då enligt den princip som förut nämnts.
Ytterligare stöd för denna uppfattning
fick N vid studium av boken »Skogsbrukets
beskattning» av Helmer Jansson,

andra upplagan, tryckt år 1965. Det bör
nämnas att det är en kursbok från LTK
och att den är godkänd av kungl. skogsstyrelsen.

Under de förutsättningar som här
nämnts ansåg N det möjligt att genomföra
affären. Under år 1967 har N på
den tillköpta delen avverkat cirka 2 600
kubikmeter och har härför erhållit
122 000 kronor, dvs. 43 kronor per kubikmeter,
alltså obetydligt mer än vad
man räknat med i värderingen. N avsåg
att yrka värdeminskningsavdrag med
2 600x41:50 = 107 900 kronor. Den
vinst han hade gjort uppgick ju endast
till 2 600x1:50 = 3 900 kronor.

Genom regeringsrättens utslag den 9
maj 1967, som finansministern hänvisade
till, omkullkastades N:s ekonomiska
kalkyl helt. Men han var fast för affären.
Den jordbruksfastighet N tidigare
ägde hade han köpt av sina föräldrar år
1939 för taxeringsvärdet, 47 000 kronor.
Den omfattar cirka 16 hektar åker och
125 hektar skogsmark. Den årliga tillväxten
uppgår till cirka 625 kubikmeter.
N har under den tid han innehaft
fastigheten avverkat i genomsnitt cirka
550 kubikmeter per år. Han har nu alltså
en sparad tillväxt i storleksordningen
2 500 kubikmeter.

Om nu enligt regeringsrättens utslag
både den gamla och den nya fastigheten
skall läggas samman vid beräkningen
av skogsvärdeminskningsavdraget,
kommer avverkningen, dvs. förrådsminskningen,
på den nya fastigheten
att nästan helt vägas upp av förrådsökningen
på den gamla. Någon minskning
av virkesförrådet totalt bär alltså ej ägt
rum under N:s innehavstid, varför avdrag
enligt förrådsmetoden ej kan ifrågakomma.

Det låga ingångsvärdet på den gamla
fastigheten medför å andra sidan, att
det sammanlagda ingångsvärdet på skogen
blir så lågt, att man på grund av
den penningvärdeförsämring som har
ägt rum under lång tid ej kan visa, att
de sammanlagda fastigheternas värde
efter avverkningen är lägre än ingångs -

Tisdagen den 14 maj 1968

Nr 23

Ang. värdeminskningsavdrag å skog på tillköpt fastighet

värdet. Man skall nämligen härvid räkna
med dagens värde. Således kan inte
heller avdrag enligt den s. k. värdemetoden
erhållas.

Enskilda människor kan sålunda
drabbas mycket hårt genom att de inte
gjort upp sina kalkyler enligt de regler
som de nu, efter regeringsrättens utslag,
blir beskattade efter. Detta är naturligtvis
inte tillfredsställande, och det är angeläget
att åtgärder vidtas så att ifrågavarande
olägenheter elimineras.

Av finansministerns svar går det
emellertid inte att utläsa något positivt
intresse för den saken. Detta är att
djupt beklaga. Man hade måhända vågat
hoppas att finansministern varit beredd
att föreslå någon åtgärd. Ett rimligt
krav borde vara, att de som före den
9 maj 1967 — den dag då regeringsrättens
utslag kom — handlat enligt gammal
praxis och som kan verifiera skogsuttagen
på de skilda fastighetsförvärven,
inte blir ställda i en, som jag tidigare
påpekat, för dem många gånger
mycket svår ekonomisk situation.

Jag har, herr statsråd, inte med min
interpellation avsett att nu få till stånd
en debatt angående den slutliga utformningen
av skogsbeskattningen. Jag har
inget att erinra mot att man avvaktar
skogsskattekommitténs prövning. Jag
vill dock gärna understryka vikten av
skyndsamhet, eftersom efter regeringsrättens
utslag den 9 maj 1967 praktiskt
taget all komplettering genom tillköp av
skogsmark för bättre arrondering kan
anses vara stoppad. Framför allt har jag
emellertid avsett att fästa uppmärksamheten
på de mycket allvarliga svårigheter,
som de skogsbrukare har råkat i
som gjort kompletteringsköp enligt de
tidigare gällande förutsättningarna men
efter utslaget den 9 maj 1967 råkat ut
för icke beräknade eller väntade, för
dem orimliga och i högsta grad orättvisa
skattekonsekvenser.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är medveten om att
sådana här situationer har uppstått. De
är självfallet beklagliga.

Det har emellertid varit en delad
praxis i detta avseende. På vissa håll
har man tillämpat den ordning som nu
har konfirmerats av både riksskattenämnden
och regeringsrättens utslag.
Inom andra områden har man tillämpat
den praxis som interpellanten hänvisar
till. Nu har vi emellertid fått den högsta
juridiska sakkunskapens utslag på hur
detta skall tolkas enligt nu gällande lagstiftning.
Den enda möjligheten att här
få en ändring är naturligtvis, vilket interpellanten
även underströk, att ändra
lagen.

Jag är underrättad om att den sittande
skogsskattekommittén avser att under
år 1968 framlägga sitt betänkande.
Sedan blir det ju möjligt att i vanlig
ordning ta in remissynpunkterna. Jag
utgår ifrån att det, när den proceduren
är över, inte behöver uppstå några onödiga
dröjsmål med en justering. Åt vilket
håll den än går, får vi senare yttra
oss om den.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag vill bara mycket
kort ansluta mig till vad herr Nils Theodor
Larsson här sagt.

Från mitt eget län kan jag omvittna,
att efter de förändringar som bär uppstått
genom de ändrade skattereglerna
har rationaliseringsverksamheten praktiskt
taget upphört. Det vore tacknämligt
om det blev en så snabb behandling
av detta ärende som möjligt. Yi hörde
av finansministern att han trodde att
ett betänkande skulle kunna väntas redan
under 1968. Jag hoppas också att
betänkandet får en så snabb remissbehandling
att problemet snart kan bli
löst. Så länge beskattningen är utformad
på detta sätt, kan man knappast
räkna med några rationaliseringsinköp
av skogsfastigheter.

Nr 23

Tisdagen den 14 maj 1968

Ang. viss informations- och upplysningsverksamhet av jordbruksnämndens konsu -

mentdelegation

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. viss informations- och upplysningsverksamhet
av jordbruksnämndens konsumentdelegation -

bl. a. jordbruksnämnden och de nämnda
kontakterna med olika producentoch
konsumentgrupper. Delegationens
informationsverksamhet bör därför ha
lett till en fördjupad förståelse för det
svenska jordbrukets ställning i olika avseenden.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Axel Kristianssons
(ep) interpellation angående viss
informations- och upplysningsverksamhet
av jordbruksnämndens konsumentdelegation,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Kristiansson har
frågat om jag vill redogöra för konsumentdelegationens
informations- och
upplysningsverksamhet under de gångna
åren med syfte att fördjupa förståelsen
för det svenska jordbrukets problematik
och ställning i Sverige och i internationellt
perspektiv.

Konsumentdelegationen är knuten till
statens jordbruksnämnd med uppgift att
bistå nämnden med råd och upplysningar.
Såsom framgår av proposition 1962:
193 är detta delegationens viktigaste
uPPgift- Därtill kommer de uppgifter
som herr Kristiansson angett. I delegationen
ingår bl. a. företrädare för de
stora löntagarorganisationerna och
konsumentkooperationen.

Konsumentdelegationens informations-
och upplysningsverksamhet har
främst haft formen av remissyttranden
och skrivelser, som återgetts av massmedia
och i tidskrifter av olika slag.
Delegationens sekreterare har publicerat
artiklar och hållit föredrag i jordbruksfrågor.
Ledamöterna följer jordbruksnämndens
verksamhet med prisoch
avsättningsfrågor på jordbruksområdet.
De får därvid del av de synpunkter
som förs fram av jordbrukets företrädare
och kan föra dessa vidare inom
resp. organisation. Delegationens remissarbete
baseras på sakuppgifter från

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation.

Som framgått av svaret har jag frågat
jordbruksministern, huruvida han vill
redogöra för konsumentdelegationens
informations- och upplysningsverksamhet
under de gångna åren med syfte att
fördjupa förståelsen för det svenska
jordbrukets problematik och ställning i
Sverige och i internationellt perspektiv.

Jag tycker att frågan i och för sig är,
som jag ser det, helt följdriktig med
hänsyn till vad jordbruksministern har
anfört i den proposition, som här har
åberopats och som ju måste ligga till
grund för direktiven till konsumentdelegationen.
Enligt propositionen skulle
ju konsumentdelegationens uppgift bl. a.
vara att bistå statens jordbruksnämnd
med råd och upplysningar. Av propositionen
framgår vidare, att delegationen
»bör verka till fromma inte bara för den
alltmer dominerande andel av det
svenska folket, som uppträder som enbart
avnämare av jordbrukets produkter,
utan också för producenterna själva
genom upplysningsverksamhet i lämpliga
former, varigenom förståelsen fördjupas
för det svenska jordbrukets problematik
och ställning i Sverige och i
internationellt perspektiv».

Det finns kanske anledning, eftersom
delegationen har varit i funktion i fem
år, att fråga hur utvecklingen har varit.

Jag kan väl förstå att jordbruksministern
har befunnit sig i något av ett
dilemma, när han skulle svara på min
fråga. Såvitt jag förstår, innebär väl svaret,
att jordbruksministern är till freds

Tisdagen den 14 maj 1968 Nr 23

och upplysningsverksamhet av jordbruksnämndens konsumentdelegation -

Ang. viss informations

med vad som har uträttats i detta hänseende
•— något som framgår av slutklämmen
i svaret — men jag tycker att
svaret är mycket svävande när det gäller
vad som konkret har utförts. Nu har
emellertid jordbruksministern stått fadder
till den institution det här gäller,
och då får man ibland vara nöjd, om
också resultatet inte blivit vad man
väntat. Man får kanske till och med ta
vederbörande i försvar, men jag skall
inte nu säga någonting om detta.

Om jag skulle analysera det svar, som
här har lämnats, finner jag att jordbruksministern
framhåller att konsumentdelegationen
haft till uppgift att
avge remissyttranden och skrivelser.
Jag har ju närmast den uppfattningen,
att de remisser, som konsumentdelegationen
har avgett, ingalunda varit ämnade
att fördjupa förståelsen för det
svenska jordbruket, utan att dessa har
legat på den andra sidan där delegationen
självfallet också har en uppgift att
fylla. Den kanske ser detta som den väsentligaste
uppgiften, och jag vill inte på
något sätt förmena vare sig ledningen
eller ledamöterna rätten att se uppgiften
på detta sätt. Den delen kan vi alltså
helt avföra ur resonemanget.

Vidare anför jordbruksministern att
delegationens sekreterare har publicerat
artiklar och hållit föredrag i jordbruksfrågor.
Det är självfallet svårt att
avgöra, huruvida han gjort det i egenskap
av sekreterare i konsumentdelegationen
eller i annan egenskap, ty han
har ju sin civila anställning i Kooperativa
förbundet — om jag är rätt underrättad.
Det är således mycket svårt att
ange, huruvida denna verksamhet direkt
är en frukt av hans arbete i konsumentdelegationen.

Det är självfallet mycket svårt att
konkret ange vad som har uträttats, men
jag hade ändå hoppats att jordbruksministern
skulle bemöda sig att i något avseende
göra det. Jag måste säga, att beträffande
den sida av konsumentdelegationens
arbete som jag känner till kan

jag inte tycka annat än att delegationen
skulle ha kunnat göra mera på området.

Jag vill sluta med att fråga jordbruksministern
om han menar att vad som
skett på det aktuella avsnittet ligger i
nivå med de ambitioner jordbruksministern
hade när han skrev propositionen.
Och om så inte är fallet, har jordbruksministern
då för avsikt att vidtaga
åtgärder för att intensifiera verksamheten? -

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag förstår inte vad som
gör att herr Axel Kristiansson förmodar
att jag befann mig i ett dilemma när jag
skulle besvara interpellationen. Jag
tyckte det var lätt att svara på den, och
jag tror inte att herr Axel Kristiansson
kan göra någon anmärkning mot det
jag har sagt. Vem som helst torde kunna
orientera sig om att det förhåller sig på
detta sätt.

Jag vet inte vad herr Axel Kristiansson
menat skulle komma ut av verksamheten.
Vi har inte ställt några särskilda
medel till förfogande för konsumentdelegationen
för att den i skrift eller på
annat sätt skulle kunna presentera sig
utåt. Jag tror inte vi skall göra det heller,
ty det finns andra vägar att gå.

Vi har den speciella informationsverksamhet
som byggts upp i anknytning
till lantbruksstyrelsen. Naturligtvis
lämnar också jordbruksnämnden viss
information som går ut i form av publikationer.

Jag har för min del inte föreställt mig
annat än att det skulle bli på det sättet
att de människor, som engagerades i
verksamheten, vilka då — det skall jag
gärna erkänna •— representerar konsumentintressen
eller handelns intressen,
just genom att de konfronteras med problemen
skulle kunna få kunskaper som
är värdefulla i olika avseenden. Jag tror
det är nödvändigt att vi i ett land som
vårt — i en demokrati —- strävar efter
ett sådant samspel.

Nr 23

Tisdagen den 14 maj 1968

Ang. viss informations- och upplysningsverksamhet av jordbruksnämndens konsumentdelegation -

Men om herr Axel Kristiansson hade
väntat sig att dessa personer, därför att
de fått uppgiften att sitta med i konsumentdelegationen,
skulle kunna aktivt
deltaga i en propagandaverksamhet för
jordbrukets intressen, så vill jag säga att
detta naturligtvis är uteslutet. Något sådant
kan vi inte räkna med. Men jag
tror att redan däri, att dessa människor
engageras för uppgiften och får informationer,
ligger någonting mycket värdefullt.
Kunskaperna tränger sedan på
olika sätt ut till de organisationer som
vederbörande företräder —frågorna tas
upp till diskussion i olika sammanhang.
Jag har själv under de gångna åren haft
tillfälle att deltaga i diskussioner där
representanter för konsumentdelegationen
varit med, och jag har verkligen
gjort den erfarenheten att de haft åtskilligt
att andraga till belysning av problematiken.

Jag kan tillägga att vi under det senaste
året anlitat samma personer som
ledamöter i de olika regleringsföreningarna.
På det viset har delegationens
medlemmar också fått möjlighet att gå
direkt in i regleringsarbetet på olika
områden. Jag tror att detta kommer att
ytterligare bidraga till att de blir informerade
om de mera djupgående problemen
för det svenska jordbruket i nationellt
och internationellt perspektiv.

Jag är ledsen om herr Axel Kristiansson
inte kan acceptera detta resonemang.
Han hade tydligen väntat sig något
annat. Men då är det väl nödvändigt
att herr Kristiansson preciserar vad det
är och — ifall det är exempelvis detta
han menar — tar upp en diskussion om
att konsumentdelegationen skall få andra
resurser, så att den kan arbeta på en
bredare front än vad som nu är möjligt.
Det ligger i sakens natur att man inte
kan påräkna att dessa ledamöter, vilka
— som herr Kristiansson själv påpekade
•— i allmänhet är engagerade också
i en daglig syssla, skall kunna avsätta
hur mycken tid som helst. I så fall finge
man t. ex. anställa en konsulent, men

denna fråga har i varje fall inte jag någon
lust att aktualisera nu.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Med anledning av jordbruksministerns
senaste inlägg måste
jag konstatera att hans förväntningar
tydligen inte var så stora. Om man läser
inte bara propositionen utan också vad
som sades, finner man dock att det den
gången mycket kraftigt underströks att
detta var en mycket väsentlig sida av
delegationens arbetsuppgift.

Jag skall gärna instämma i att också
den andra sidan är mycket väsentlig,
dvs. att konsumentrepresentanter fördjupar
sig i denna problematik. Det bär
ett egenvärde; vi ska inte på något sätt
tvista om det. Det var emellertid närmast
detta att man starkt poängterat
också den andra sidan som föranledde
min frågeställning.

Vad gäller frågan om resurser säger
jordbruksministern att han inte bär
ställt några ekonomiska resurser till
förfogande och menar också att det inte
har funnits någon anledning att göra
det. Jag vill påminna om att såväl ordföranden
som ledamöterna har ettårsarvode,
även om de inte på något sätt
är heltidsanställda. Det hade i varje
fall varit möjligt för jordbruksministern,
om han hade ansett det befogat,
att ställa resurser till förfogande.

Jag har studerat vad som sades när
denna delegation inrättades, och jag
vill minnas att jordbruksministern yttrade
ungefär att delegationens arbetsuppgift
självfallet skulle vara passiv —
om jag får använda det uttrycket — under
sexårsavtalets löpande period, men
när det blev frågan om ett nytt jordbruksavtal
kunde man hysa mycket stora
förväntningar. Vi har nu gått över i
en brytningsperiod, och det är därför
jag har frågat varför inte denna sida av
delegationens verksamhet har så att säga
satts i funktion.

Tisdagen den 14 maj 1968 Nr 23

Ang. viss informations- och upplysningsverksamhet av jordbruksnämndens konsumentdelegation -

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vet fortfarande inte
om herr Axel Kristiansson menade att
jag skulle väcka denna fråga om att det
skulle ställas ekonomiska resurser till
konsumentdelegationens förfogande. Jag
kan naturligtvis fundera över det, men
jag har inte tyckt att vi skulle gå denna
väg utan har nöjt mig med en något mera
begränsad målsättning. Jag har dock
betonat att verksamheten är värdefull.

Jag kan inte begära att herr Axel
Kristiansson skall kunna följa detta arbete
i detalj, eftersom det inte bara
vid förhandlingstillfällena utan också
under löpande arbetsår kommer framställningar
till departementet beträffande
förändringar av ett eller annat slag
som skall vidtas i regleringen. Naturligtvis
underlättas arbetet om en viss
åtgärd har rekommenderats av båda
parter, såväl konsumentdelegationen
som jordbrukets förhandlingsdelegation.

Jag skulle kunna läsa upp en förteckning
över remissyttrandena, som sannerligen
visar att det har uträttats åtskilligt
arbete. Herr Kristiansson antyder
att sekreteraren och ordföranden
har ett arvode, men man får ändå räkna
med att de skall ha någon ersättning,
t. ex. för det omfattande arbete de bär
med att utforma remissyttrandena. Jag
har som sagt en förteckning som visar
att ett femtontal remissvar har lämnats
av konsumentdelegationen under dessa
år, och jag tycker att man inte minst
inom jordbruksutskottet borde veta att
man begärt sådana yttranden från
nämnden.

Vi får väl låta denna fråga stå öppen
tills vidare; jag är visst benägen att aktualisera
den, om det finns ett starkt
önskemål att vi skall ägna denna verksamhet
ytterligare intresse.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
123, angående statlig garanti för skadeersättning
vid vissa atomolyckor.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 100—106, första
lagutskottets utlåtanden nr 31—36,
andra lagutskottets utlåtanden nr 35, 36,
38—40 och 42, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 38, 41 och 42 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 27.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde dels tredje
lagutskottets utlåtande nr 41 skulle sättas
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 100, dels andra lagutskottets utlåtanden
nr 39 och 40 skulle uppföras
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 101.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation m. m.
av försvarets rationaliseringsverksamhet; nr

218, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av en
datamaskinfond och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, m. m.;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisation av
ett läromedelsförlag;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen
av den statliga publiceringsverksamheten;
och

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1968/69 till rundradioverksamheten
m. m. samt Kungl. Maj :ts proposition
angående införande av färgtelevision
m. m. jämte motioner.

Nr 23

Tisdagen den 14 maj 1968

Interpellation om viss undersökning beträffande folkomflyttningen

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av motioner om stöd åt befrielserörelserna
i de portugisiska kolonierna
och åt visst uppbyggnadsarbete
i portugisiska Guinea;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skolans arbetstider
jämte motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidareutbildning
av sjuksköterskor m. m. jämte motioner; nr

109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser bidrag
till anordnande av barnstugor;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:its
proposition angående försäljning av en
fastighet i Sundsvall;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om viss ändring i statens
pensionslöneförordning m. in.;

nr 113, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse i
vad avser räkenskapsgranskningens organisation
inom den statliga förvaltningen; nr

114, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rikskonserter
in. in. jämte motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående avgift för innehav
av navigeringsmottagare jämte motioner;
samt

nr 120, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om inrättande
av s. k. Up-tjänster för övningslärare
på låg- och mellanstadiet vid skolenheter
för lärarhögskolas försöks- och demonstrationsverksamhet; bevillningsutskottets

betänkande nr
38, med anledning av motioner om åt -

gärder vid beskattningen i syfte att
främja sparandet;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 47, i anledning av motioner angående
rätten att utföra skolskjuts; samt
nr 49, i anledning av motioner angående
påföljderna vid oljeutsläpp från
fartyg; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

35, i anledning av motion angående
verkan av i annat nordiskt land
verkställd kontroll av elmateriel; samt
nr 36, i anledning av motioner om
förbättring av folkpensionärernas ställning
i samhället.

Interpellation om viss undersökning beträffande
folkomflyttningen

Herr NILSSON, NILS, (ep) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Den hela landet gällande
länsplanering 1967 är nu snart slutförd.
De befolkningsramar som därefter
antages som normerande för län och
olika orter kommer att bli av mycket
stor betydelse, enär betydelsefulla samhällsbehov
kommer att föreslås på
grundval av dessa ramar.

Det underliggande prognosarbetet
med framskrivningar av resultat grundade
på ganska kort tid bakåt i tiden
innesluter i sig rätt stor säkerhet. På
grundval av prognosresultatet sker därefter
målsättningen innebärande ett accepterande
eller icke-accepterande av
den framräknade utvecklingen.

I de fall — och dessa är många — där
genom prognoserna antages, att folkomflyttning
— ej sällan i stor omfattning
— skall ske hänvisas i diskussionerna
till de stora kostnader det skulle innebära
att bereda dessa människor arbete
i sin hembygd, och därmed accepterar
i de flesta fall de planerande myndigheterna
målsättningen att utflyttning skall
ske.

Bedömningarna synes emellertid vara

Tisdagen den 14 mai 1968

Nr 23

alltför ensidiga. Mot de kostnader som
skulle vara förenade med att bereda
dessa människor arbete på deras hemorter
tycks inte samtidigt de kostnader
ställas, som måste uppstå på de orter
där de nya arbetsplatserna skall tillkomma
i form av industri- och samhällsinvesteringar.

Vad som synes saknas i samband
med denna planering är en samhällsekonomisk-sociologisk
utredning om
vad folkomflyttningen till några få storstadsregioner
innebär för vårt land som
en enhet sett, och vad den kan komma
att innebära sett i ett framtidsperspektiv.
Vi vet alltför litet vad den psykiska
påfrestningen av att brytas ur sin livsmiljö
innebär för människor. Ej heller
vet vi vad otryggheten medför för människan
i den ofta proklamerade framtidsutsikten
att omskolas tre—fyra
gånger i sitt liv vare sig det gäller ur
produktivitetssynpunkt eller ur social
synpunkt. Att otrivsel, oro och stress
befordrar vare sig produktivitet eller
hälsa är dock säkert och att i stark tillväxt
av stora städer finnes uppenbara
risker för slumbildning är även bevisat
i verkligheten.

Förutom att den starka avfolkningen
av landsbygd och länsdelar skapar stora
svårigheter för den kvarboende befolkningen,
så kan nedbrytandet av de
betydande värden varom här är fråga
tillsammans med sociala vådor i såväl
utflyttningsorter som i storstadsregioner
visa sig vara olyckliga på ett sätt
som påminner om den miljöförstöring
vi nu upplever.

Sannolikt torde många människors
krav på ett liv i en annan miljö än storstaden
komma att kvarstå och växa än
mer. Den återgående strömmen av människor
till fritidsbebyggelse och friluftsliv
i landsbygdsmiljö torde i hög grad
ge uttryck för ett uppdämt behov av en
annan livsform än den som staden ger.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd

Meddelande ang. enkel fråga
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

År statsrådet beredd medverka till att
en vetenskaplig undersökning beträffande
folkomflyttningens betydelse för
människorna ur samhällsekonomisk-sociologisk
synpunkt kommer till stånd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

963, av herr Bengtson m. fl.,
nr 964, av herr Dahlén m. fl.,
nr 965, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., och

nr 966, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 125, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1968/
69, m. in.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 13 maj framställts av herr
Mattsson (ep) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: »Vill
Statsrådet medge uppdelning av inbetalning
av bilskatt till sex gånger per
år för lastbilar samt medge att även för
lastbilar som avregistrerats och återregistreras
eller nyregistreras i början av
året bilskatten må fördelas på tvåmånadersperioder?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.35.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Onsdagen den 15 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr försite vice talmannen.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 215, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Vid föredragning av motionerna nr
963 och 964 hänvisades desamma, såvitt
de avsåge frågor rörande beskattningen,
till bevillningsutskottet samt i övrigt
till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
motionerna nr 965 och 966.

Föredrogos och bordlages ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5 och statsutskottets
utlåtanden nr 107—115.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
120, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om inrättande av
s. k. Up-tjänster för övningslärare på
låg- och mellanstadiet vid skolenheter
för lärarhögskolas försöks- och demonstrationsverksamhet.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera lades den i memorialet
gjorda anmälan till handlingarna.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 47 och
49 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 35 och 36.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj:its proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 100, i anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1968/69 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1968, föreslagit
riksdagen att

A. på driftbudgeten

a) för budgetåret 1968/69 anvisa

1. till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 6 434 000 kronor,

2. till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 527 000 kronor,

3. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 12 819 000
kronor,

4. till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 680 000
kronor,

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

5. till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 150 000 000 kronor,

6. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
135 000 000 kronor,

7. till Byggnadsforskning ett anslag
av 2 200 000 kronor,

b) godkänna de ändringar av bestämmelserna
om förbättringslån, som departementschefen
förordat,

c) medgiva, att räntefria förbättrimgslån
finge beviljas med högst
125 000 000 kronor under år 1968 och
100 000 000 kronor under år 1969,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid behov
besluta om ökning av den under c)
upptagna ramen för långivningen under
år 1968,

B. på kapitalbudgeten

I. under statens utlåningsfonder

a) medgiva, att bostadslån för nybyggnad
finge beviljas under år 1968
för högst 89 000 lägenheter och intill
ett belopp av 1 890 000 000 kronor samt
under vartdera av åren 1969 och 1970
för högst 89 000 lägenheter,

b) medgiva att beslut om bostadslån
för ombyggnad samt räntebärande förbättringslån
finge beviljas intill ett belopp
av 170 000 000 kronor under vart*
dera av åren 1968 och 1969,

c) medgiva, att förhandsbesked om
bostadslån för hus, som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder,
finge meddelas för
högst 10 000 lägenheter under vart och
ett av åren 1968—1973,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att, under
de förutsättningar som departementschefen
angivit i statsrådsprotokollet, besluta
om utökning av de under a) och

b) upptagna ramarna för långivningen
under år 1968 samt ramen under c),

e) medgiva, att de under a) och c)
upptagna ramarna i den utsträckning
Kungl. Maj :t bestämde finge fördelas på
annat sätt än i antal lägenheter,

f) godkänna av departementschefen
framlagda förslag i fråga om villkoren
för vissa äldre lån,

g) för budgetåret 1968/69 anvisa

Anslag till bostadsbyggande m. m.

1. till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 1 600 000 000
kronor,

2. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor,

3. till Lånefonden för kommunala
markförvärv ett investeringsanslag av
30 000 000 kronor,

II. under fonden för låneunderstöd
för budgetåret 1968/69 till Räntefria
lån till bostadsbyggande anvisa ett investeringsanslag
av 32 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:4,
av herr Werner, och II: 7, av herr Hermansson
m. fl., vari, såvitt nu vore i
fråga, föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
förorda, att en snabb utbyggnad av boendeservicen
stimulerades genom gynnsamma
låne- och bidragsvillkor,

dels de likalydande motionerna I:
108, av fru Diesen, och II: 154, av herr
Thylén m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att 1967 års arbetsgrupp för
servicefrågor måtte erhålla uppdrag att
utreda och framlägga förslag om lånebestämmelser
för serviceanordningar i
bostadsområden,

dels de likalydande motionerna I:
110, av herr Svenungsson, och II: 153,
av herr Krönmark, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om skyndsam utredning angående
främjandet av bostadsbebyggelsen
på den egentliga landsbygden,

dels de likalydande motionerna I:

164, av herr Werner, och II: 218, av
herr Karlsson i Huddinge m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet, exempelvis
genom inrättandet av en statlig bostadsbank,

dels de likalydande motionerna I:

165, av herr Werner, och II: 217, av

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
herr Hermansson in. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta,

1) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om följande:

a) en inventering och utredning av
de faktorer som skapade det höga kostnadsläget
inom bostadsproduktionen,

b) utredning av frågorna om en vidgad
samhällelig-kooperativ produktion
av byggnadsmaterial,

c) uppdrag åt kungl. bostadsstyrelsen
att utarbeta rekommendationer beträffande
prisbilligt och ändamålsenligt
byggnadsmaterial avsedda att tillställas
de kommunala myndigheterna och de
byggande företagen,

d) utarbetande av förslag att förelägga
riksdagen rörande bestämmelser som
tillförsäkrade de allmännyttiga, fackliga
och kooperativa byggföretagen prioritering
vid kommunernas fördelning av
byggkvoter,

e) utarbetande av restriktiva regler
för förhindrande av onödig rivning av
bostadshus, samt

2) att medgiva, att bostadslån för nybyggnad
finge beviljas under år 1968
för högst 90 000 lägenheter med erforderligt
belopp, samt under år 1969
92 000 lägenheter, för år 1970 94 000
lägenheter samt för år 1971 97 000 lägenheter,
varvid erforderliga förslagsanslag
måtte beviljas,

3) att medgiva, att förhandsbesked
om bostadslån för hus som skulle byggas
med tillämpning av industriella
produktionsmetoder, finge meddelas för
högst 15 000 lägenheter under vart och
ett av åren 1968—1973,

4) att riksdagen måtte uttala som sin
mening att, när så befunnes lämpligt,
fördelningen på län och kommuner av
det statsbelånade bostadsbyggandet försöksvis
finge göras på annat sätt än
i antal lägenheter,

dels de likalydande motionerna I:
225, av herrar Dahl och Magnusson,
samt 11:286, av herr Gustafsson i Uddevalla
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att vad i mo -

tionerna anförts måtte beaktas vid avvägningen
av bostadsbyggandets kvotering,

dels de likalydande motionerna I:
322, av herr Bengtson m. fl., och II:
415, av herr Hedlund in. fl., vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om ett program
för realiserandet av riksdagens år 1965
antagna målsättning om byggande av
en miljon lägenheter under perioden
1965—1974,

att riksdagen måtte medgiva, att lån
finge utgå från lånefonden för bostadsbyggande
i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag och därvid uttala, att en sådan
ökning av byggandet utöver minimiramen
om 95 000 lägenheter borde eftersträvas,
att antalet igångsättningar icke
underskrede det under år 1967 uppnådda,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte tillkännagiva vad i motionerna
anförts angående en aktiv lokaliseringspolitiks
betydelse för balansen
på bostadsmarknaden,

att riksdagen måtte uttala sig för bibehållande
av en särskild kvot för senare
fördelning i enlighet med vad i
motionerna anförts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om åtgärder för
att få till stånd ett bättre underlag för
den regionala fördelningen och att skäliga
hänsyn måtte tagas till det förhållandet,
att standardhöjning och förnyelse
av bostadsbeståndet vore nödvändiga
även på orter som icke statistiskt
räknades som expansiva,

att riksdagen måtte besluta, att samarbetsnämnds
beslut angående fördelning
av bostadslånemedel mellan i kommunblocket
ingående kommuner icke
utan att synnerligen starka skäl förelåge
skulle ändras av länsmyndighet då
de i blocket ingående kommunerna vore
överens om fördelningen,

att riksdagen måtte besluta, att kommunerna
skulle erhålla särskilda kvoter
för pensionärsbostäder och student -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

bostäder utanför den övriga lägenhetstilldelningen
avpassade efter antalet
åldringar respektive studenter i vederbörande
kommun,

att riksdagen i avvaktan på ytterligare
utredning ej skulle medgiva att ramarna
för det statsbelånade bostadsbyggandet
finge fördelas på annat sätt än
i antal lägenheter, dock att Kungl. Maj :t
bemyndigades bedriva försöksverksamhet
med fördelning efter lägenhetsyta
och att erfarenheterna av denna försöksverksamhet
redovisades för riksdagen,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning syftande
till en sådan inriktning av samhällets
bostadspolitik, att man stimulerade
uppkomsten av en bebyggelse som
fyllde de miljökrav och de krav på bostädernas
utformning som redovisades
i motionerna,

att riksdagen för att stimulera produktionen
av småhus måtte medgiva att
övre lånegränsen för statligt lån för
småhus som beboddes av låntagaren
finge höjas till 95 procent och till 90
procent för enskilt ägda flerfamiljshus
samt godkänna vad som i motionerna
anförts angående kommunal borgen,
att den undre gränsen för de statliga
bostadslånen måtte höjas från 70 till
75 procent,

att riksdagen måtte besluta, att förbättringslån
skulle kunna utgå till de
låginkomstgrupper som fram till den
1 juli 1966 vore berättigade till sådana
lån, samt

att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I:
324, av herr Dahlén m. fl., och II: 428,
av herr Wedén m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle

1) godkänna riktpunkter för ett ordinarie
bostadsbyggnadsprogram innebärande
igångsättning av

för 1968, 100 000 lägenheter 10 000
konjunkturreserv

för 1969, 103 000 lägenheter -f 10 000
konjunkturreserv

Anslag till bostadsbyggande m. in.

för 1970, 108 000 lägenheter -f 10 000
konjunkturreserv

för 1971, 112 000 lägenheter -f 10 000
konjunkturreserv

för 1972, 115 000 lägenheter -f 10 000
konjunkturreserv

2) beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,

a) att erforderliga åtgärder borde
vidtagas för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen,
vilket den väntade utvecklingen av
efterfrågan motiverade, med en riktpunkt
tills vidare att uppnå 40 procent
1972, och vidare att den ökning av
den totala produktionen, som ovan
framlagda program innebure, alltså i
första hand borde komma småhusbyggandet
till godo,

b) att bostadsproduktionen i takt
med tillgängliga mark- och planeringsresurser
och med större målmedvetenhet
borde inriktas på områden där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle
bliva besvärande samt att ansträngningar
borde göras för att minska efterfrågetrycket
i storstadsområdena genom
en aktiv lokaliseringspolitik, som
gåve sysselsättning utanför dessa områden,

3) besluta, att räntan på nu amorteringspliktiga
tilläggslån skulle fastställas
till 6 procent mot nuvarande 4 procent
samt att denna subventionsminskning
skulle träda i kraft från och med
den 1 juli 1968,

4) medgiva Kungl. Maj :t att på försök
fördela det statsbelånade bostadsbyggandet
på annat sätt än i antal lägenheter
och efter eventuell sådan försöksverksamhet
redovisa erfarenheterna för
riksdagen,

5) i skrivelse till Kungl. Maj.-t hemställa,
att bostadsstyrelsen finge generellt
bemyndigande att fördjupa det
statliga bostadslånet,

6) beträffande den statliga bostadslångivningen a)

höja den undre gränsen för de

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

statliga bostadslånen, från 70 till 75
procent,

b) fastställa den övre lånegränsen i
fråga om lån till kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag till 100 procent
av lånennderlaget under förutsättning
att kommun ställde borgen för bostadslånen
mellan 95 och 100 procent,

c) fastställa den övre lånegränsen
för småhus som beboddes av låntagaren
till 95 procent av låneunderlaget,

d) fastställa den övre lånegränsen för
enskilt ägda flerfamiljshus till 90 procent
av låneunderlaget,

e) tillstyrka att ett låneunderlag skulle
utgöra ett och samma belopp, beräknat
i överensstämmelse med av bostadspolitiska
kommittén förordade grunder,

dels de likalydande motionerna I:

327, av herr Enarsson in. fl., samt II:
695, av herr Bengtson i Solna och herr
Adolfsson, vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta fastställa den övre lånegränsen
för statliga lån till bostadsändamål
till 90 procent av låneunderlaget,
oavsett förvaltningsform, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om utredning av möjligheterna
att öka andelen småhus i nyproduktionen,

dels de likalydande motionerna I:

328, av herr Enarsson in. fl., och II:
402, av herr Adolfsson, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget om
anslag till lånefonden för kommunala
markförvärv,

dels de likalydande motionerna I:
331, av herr Paul Jansson, samt II: 406,
av herrar Blomkvist och Odhe, vari yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om prövning huruvida
fördelar kunde vinnas genom
bostadslåneramens fördelning i finansiella
termer i stället för i antal lägenheter,

dels de likalydande motionerna I:
333, av herr Axel Kristiansson m. fl.,
och II: 405, av herr Antonsson m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen vid sin
behandling av Lånefonden för bostads -

byggande skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att igångsättning av småhusbyggen
tills vidare måtte medgivas
utöver vad som följde av bostadsbyggnadsplanen
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna I:

460, av herrar Enarsson och Lundberg,

samt II: 580, av fröken Ljungberg m. fl.,
dels de likalydande motionerna I:

552, av herr Bengtson m. fl., och II:
716, av herr Hedlund m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta, att
räntan på nu amorteringspliktiga tillläggslån
skulle fastställas till 6 procent
mot nuvarande 4 procent samt att denna
subventionsminskning skulle träda
i kraft från och med den 1 juli 1968,
dels de likalydande motionerna I:

562, av herr Hansson, och 11:722, av
herr Lindkvist,

dels de likalydande motionerna I:

563, av herr Hansson, och II: 723, av
herr Lindkvist m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

564, av herr Hansson, samt II: 574, av
herrar Hugosson och Allard,

dels de likalydande motionerna I:
567, av herr Lidgard, och II: 729, av
herr Petersson in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att räntan på
nu amorteringspliktiga tilläggslån från
den 1 juli 1968 skulle utgöra 6 procent,
dels de likalydande motionerna I:
574, av fru Elvy Olsson in. fl., och II:
724, av fru Nettelbrandt m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle uttala, att den övre
gränsen för statlig belåning för s. k. servicehus
dels för bostadskomplementen
borde sättas till 100 procent för samtliga
kategorier av bostadsföretag, dels
för servicehusets övriga delar sättas till
95 procent för enskilda bostadsföretag,
dels motionen 11:86, av herr Berglund,

dels motionen 11:216, av herr Gustafsson
i Borås,

dels motionen II: 220, av herr Sjönell,
dels motionen II: 290, av herr Mattsson
m. fl.,

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

dels motionen 11:408, av herr Börjesson
i Glömminge,

dels ock motionen II: 424, av herr
Martinsson m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. beträffande bostadsbyggandets geografiska
fördelning, att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:110 och 11:153,
11:290, 1:322 och 11:415 samt 1:324
och II: 428, de fyra sistnämnda såvitt
nu vore i fråga,

2. beträffande ökning försöksvis av
andelen tvårumslägenheter, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 424, såvitt
nu vore i fråga,

3. beträffande flexibelt byggande och
lägenheter med uthyrningsrum, att riksdagen
måtte avslå motionerna II: 424
samt I: 563 och II: 723, den förstnämnda
såvitt nu vore i fråga,

4. beträffande ökning av andelen
småhus i nyproduktionen, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 324 och II:
428 samt I: 327 och II: 695, samtliga såvitt
nu vore i fråga,

5. beträffande utredning om ytterligare
beaktande av miljöfrågorna i bostadspolitiken,
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 322 och II: 415, såvitt
nu vore i fråga,

6. beträffande uttalande om vikten av
lokaliseringspolitiska insatser, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:322
och 11:415 samt 1:324 och 11:428,
samtliga såvitt nu vore i fråga,

7. beträffande rivning, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:165 och II:
217, såvitt nu vore i fråga,

8. beträffande inventering av ombyggnadsmöjligheter,
att riksdagen måtte
avslå motionen II: 220,

9. beträffande en generell förlängning
av planeringspcrioden, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:165 och
II: 217 samt I: 324 och II: 428, samtliga
såvitt nu vore i fråga,

10. beträffande ett bostadsbyggnadsprogram
för tiden till och med år 1974,

Anslag till bostadsbyggande m. m.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 322 och II: 415, såvitt nu vore i fråga,

11. beträffande försöksvis fördelning
av låneramen i andra termer än antal
lägenheter, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:165 och 11:217, 1:324 och 11:428
samt 1:331 och 11:406 ävensom med
bifall till motionerna I: 322 och II: 415,
de fyra förstnämnda och de två sistnämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

12. beträffande utredning om produktionskostnadsutvecklingen
m. m., att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 165
och II: 217, såvitt nu vore i fråga,

13. beträffande planeringsramen för
industriellt byggande, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionerna 1:165 och II:

217, såvitt nu vore i fråga, måtte

a) medgiva, att förhandsbesked om
bostadslån för hus som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder
finge meddelas för
högst 10 000 lägenheter under vart och
ett av åren 1968—1973,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1968 besluta om utvidgning
av nämnda ram,

14. beträffande utredning om boendekostnaderna
i saneringsområden m. m.,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 564 och II: 574,

15. beträffande statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:164 och II:

218,

16. beträffande beräkning av låneunderlag
m. m., att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 324 och II: 428, såvitt nu
vore i fråga,

17. beträffande övre lånegränserna
m. m., att riksdagen måtte avslå motionerna
11:216, 1:322 och 11:415, 1:324
och 11:428 samt 1:327 och 11:695, de
sex sistnämnda såvitt nu vore i fråga,

18. beträffande bostadslånets storlek,

Nr 23

Onsdagen den 15 mai 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:322 och 11:415 samt 1:324 och II:
428, samtliga såvitt nu vore i fråga,

19. beträffande villkoren för vissa
egnahemslån och tvätterilån, att riksdagen
i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

20. beträffande villkoren för tilläggslån,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:324 och 11:428, 1:552 och
11: 716 samt 1:567 och 11:729, de två
förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

21. beträffande återkrav av vissa kapitalsubventioner,
att riksdagen i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag måtte
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats,

22. beträffande viss avskrivning av
lån, att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 562 och II: 722,

23. beträffande vissa åtgärder till
följd av skuldökning, att riksdagen måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

24. beträffande service i bostadsområden,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:4 och 11:7, 1:108 och 11:154
samt I: 574 och II: 724, de två förstnämnda
såvitt nu vore i fråga,

25. beträffande bostadslån för ombyggnad,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:460 och 11:580,

26. beträffande storleken av räntefritt
förbättringslån, att riksdagen i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag måtte
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats,

27. beträffande förbättringslånens användningsområde,
att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 322 och II: 415 samt
11:408, de två förstnämnda såvitt nu
vore i fråga,

28. beträffande bostadsbyggandets
omfattning i nyproduktionen, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1:165
och 11:217, 1:322 och 11:415, 1:324

och 11:428 samt 1:333 och 11:405, de
sex förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
måtte

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i
statsrådsprotokollet besluta om utökning
av nämnda ramar för långivningen
under år 1968,

29. beträffande ramar för bostadslån
för ombyggnad och förbättringslån, att
riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag måtte

a) medgiva, att bostadslån för ombyggnad
och räntebärande förbättringslån
finge beviljas intill ett belopp av
170 000 000 kronor under vartdera av
åren 1968 och 1969,

b) medgiva att räntefria förbättringslån
finge beviljas intill ett belopp av
125 000 000 kronor under år 1968 och
100 000 000 kronor under år 1969,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om ökning av de nämnda ramarna
för år 1968, såvitt avsåge ramen under
a) under de förutsättningar som angivits
i statsrådsprotokollet,

30. beträffande fördelningsmetoderna
i fråga om pensionärs- och studentbostäder
m. m., att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 322 och II: 415, såvitt nu
vore i fråga,

31. beträffande kvot för handikappbostäder,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 225 och II: 286,

32. beträffande uppskjuten kvotfördelning
in. m., att riksdagen måtte avslå
motionerna 11:86 samt 1:322 och
II: 415, de två sistnämnda såvitt nu vore
i fråga,

33. beträffande fördelning av kvot
inom kommunblock, att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:322 och 11:415,
såvitt nu vore i fråga,

34. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

1968/69 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 6 434 000 kronor,

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 527 000 kronor,

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 12 819 000
kronor,

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 680 000
kronor,

e) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 150 000 000 kronor,

f) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
135 000 000 kronor,

g) till Byggnadsforskning ett anslagav
2 200 000 kronor,

35. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag för budgetåret 1968/69
på kapitalbudgeten måtte anvisa

A. under statens utlåningsfonder

a) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
1 600 000 000 kronor,

b) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor,

B. under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 32 000 000 kronor,

36. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 328 och II: 402 till Lånefonden
för kommunala markförvärv för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder måtte anvisa
ett investeringsanslag av 30 000 000
kronor,

37. att riksdagen måtte avslå här upptagna
motioner till den del de ej blivit
under 1—36 särskilt berörda eller behandlats
i annat utskottsutlåtande.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bostadsbyggandets
geografiska fördelning, av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Ottosson (h) och

Anslag till bostadsbyggande m. m.
Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn
(ep) och Turesson (h), fröken Ljungberg
(h) samt herr Nilsson i Tvärålund
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, beträffande bostadsbyggandets
geografiska fördelning,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:322 och 11:415 och med avslag å
motionerna I: 324 och II: 428,1:110 och
II: 153 samt II: 290, de fyra förstnämnda
såvitt nu vore i fråga, måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

2) beträffande fördelning på hustyper,
av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Nyman (fp), Ottosson (h), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h) och Gustafsson i Skellefteå (fp),
fröken Ljungberg (h) samt herr Mundebo
(fp) och herr Nilsson i Tväråhmd
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 4 hemställa, beträffande
ökning av andelen småhus i
nyproduktionen, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:324 och 11:428
samt 1:327 och 11:695, samtliga såvitt
nu vore i fråga, måtte giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

3) beträffande miljöfrågorna, av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Nyman
(fp), Ottosson (h), Edström (fp) och
Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Turesson (h) och
Gustafsson i Skellefteå (fp), fröken
Ljungberg (h) samt herr Mundebo (fp)
och herr Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
de! bort erhålla den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 5 hemställa,
beträffande ''utredning om ytterligare
beaktande av miljöfrågorna i bostadspolitiken,
att riksdagen i anledning av

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
motionerna I: 322 och II: 415, såvitt nu
vore i fråga, måtte giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

4) beträffande uttalande om vikten av
lokaliseringspolitiska insatser, av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Nyman
(fp), Ottosson (h), Edström (fp) och
Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Turesson (h) och
Gustafsson i Skellefteå (fp), fröken
Ljungberg (h) samt herr Mundebo (fp)
och herr Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 6 hemställa, beträffande uttalande
om vikten av lokaliseringspolitiska
insatser, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:322 och 11:415 samt
1:324 och 11:428, samtliga såvitt nu
vore i fråga, måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

5) beträffande en generell förlängning
av planeringsperioden, av herrar
Nyman (fp), Edström (fp) och NilsEric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del
bort lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 9 hemställa,
beträffande en generell förlängning
av planeringsperioden, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 165
och 11:217 samt 1:324 och 11:428,
samtliga såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

6) beträffande statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet, av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Edström (fp) och NilsEric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Turesson (h) och Gustafsson
i Skellefteå (fp), fröken Ljungberg
(h) samt herr Mundebo (fp) och
herr Nilsson i Tvärålund (ep), vilka

ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, reservationen visade; 7)

beträffande låneunderlaget, av
herrar Nyman (fp), Edström (fp), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp)
och Mundebo (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 16 hemställa, beträffande beräkning
av låneunderlag m. in., att riksdagen
med bifall till motionerna 1:324
och II: 428, såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

8) beträffande övre lånegränserna

a) av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp)
och Nilsson i Tvärålund (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort hava den ändrade lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 17 hemställa, beträffande
övre lånegränserna m. m., att riksdagen
med bifall till motionerna II: 216,
1:322 och 11:415 samt 1:324 och II:
428 ävensom med avslag å motionerna
1:327 och 11:695, de sex sistnämnda
såvitt nu vore i fråga, måtte giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; b)

av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Ottosson (h) och Turesson (h) samt
fröken Ljungberg (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under
17 hemställa, beträffande övre lånegränserna
m. m., att riksdagen med
bifall till motionerna II: 216, I: 327 och
11:695 samt med avslag å motionerna
1:322 och 11:415 samt 1:324 och II:
428, de sex sistnämnda såvitt nu vore
i fråga, måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

9) beträffande bostadslånets storlek,
av herrar Nyman (fp), Edström (fp)

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp) och
Nilsson i Tvärålund (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 18 hemställa, beträffande bostadslånets
storlek, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:322 och II: 415
samt 1:324 och 11:428, samtliga såvitt
nu vore i fråga, måtte giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

10) beträffande villkoren för tilläggslån,
av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Nyman (fp), Ottosson (h), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h) och Gustafsson i Skellefteå
(fp), fröken Ljungberg (h) samt herr
Mundebo (fp) och herr Nilsson i Tvärålund
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under 20 hemställa, beträffande
villkoren för tilläggslån, att
riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:324 och 11:428, 1:552 och 11:716
samt 1:567 och 11:729, de två förstnämnda
såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

11) beträffande vissa åtgärder till
följd av skuldökning, av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Ottosson (h) och Turesson
(h) samt fröken Ljungberg (h),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade;

12) beträffande service i bostadsområden,
av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp)
och Nilsson i Tvärålund (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del lyda så, som reservationen

Anslag till bostadsbyggande m. m.
visade, samt att utskottet bort under 24
hemställa, beträffande service i bostadsområden,
att riksdagen med bifall
till motionerna 1:574 och 11:724 samt
med avslag å motionerna I: 108 och II:
154 samt 1:4 och 11:7, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

13) beträffande förbättringslånens
användningsområde, av herr Nils-Eric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herr Eliasson i Sundborn (ep) och
herr Nilsson i Tvärålund (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 27 hemställa, beträffande
förbättringslånens användningsområde,
att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:322 och 11:415 samt 11:408, de två
förstnämnda såvitt nu vore i fråga;

14) beträffande bostadsbyggandets
omfattning i nyproduktionen

a) av herrar Nyman (fp), Edström
(fp), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp) och Mundebo (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 28
hemställa, beträffande bostadsbyggandets
omfattning i nyproduktionen, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 165 och II:
217, 1:322 och 11:415 samt 1:333 och
11:405 ävensom med bifall till motionerna
I: 324 och II: 428, de fyra förstnämnda
och de två sistnämnda såvitt
nu vore i fråga, måtte

a) medgiva, att bostadslån för nybyggnad
finge beviljas under år 1968
för högst 89 000 lägenheter och intill ett
belopp av 1 890 000 000 kronor samt
under vartdera av åren 1969 och 1970
för högst 89 000 lägenheter,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
de förutsättningar som angivits i statsrådsprotokollet
besluta om utökning av
nämnda ramar för långivningen under
år 1968,

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. in.

c) godkänna riktpunkter för ett ordinarie
bostadsbyggnadsprogram enligt
förslaget i motionerna 1:324 och II:
428;

b) av herr Kaijser och fröken Ljungberg,
utan angiven mening;

c) av herr Nils-Eric Gustafsson (ep),
fru Elvy Olsson (ep) samt herr Eliasson
i Sundborn (ep) och herr Nilsson
i Tvärålund (ep), likaledes utan angiven
mening;

15) beträffande fördelningsmetoderna
i fråga om pensionärs- och studentbostäder
in. m., av herr Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt
herr Eliasson i Sundborn (ep) och
herr Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 30 hemställa, beträffande
fördelningsmetoderna i fråga
om pensionärs- och studentbostäder
in. m., att riksdagen med bifall till motionerna
1:322 och 11:415, såvitt nu
vore i fråga, måtte giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

16) beträffande medelsanvisning för
markförvärvslån, av herrar Virgin (h),
Kaijser (h), Ottosson (h) och Turesson
(h) samt fröken Ljungberg (h),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 36 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 328 och II: 402
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag om
medelsanvisning till Lånefonden för
kommunala markförvärv.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Ottosson (h) och Turesson
(h) samt fröken Ljungberg (h).

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Fjolårets riksdag fattade
beslut om nya riktlinjer för bostadspolitiken.
De beslut som fattades
då hade sina ofullkomligheter, som vi

från vårt håll hade anledning att påpeka
den gången, men i stort var det
steg i rätt riktning som togs. Tyvärr
ansåg sig regeringen inte kunna fullfölja
sina intentioner och låta riksdagen
ta ställning till den andra viktiga
delen av bostads- och hyresreformen,
nämligen det successiva avskaffandet av
hyresregleringen. Så länge regeringen
inte anser att det går att genomföra en
successiv avveckling av hyresregleringen
under socialt betryggande former
kan man omöjligt förvänta sig någon
väl fungerande bostads- och hyresmarknad.

På grund av bostadens sociala betydelse
är det motiverat att samhället
engagerar sig för att bereda förutsättningar
för alla att erhålla bra bostäder
till rimliga kostnader. Detta att samhället
skall vara med och skapa förutsättningar
har varit och är en riktlinje
för centerns bostadspolitik. Den målsättningen
tycker vi oss också ha vunnit
gehör för i fjolårets beslut. Generella
subventioner som inte har någon social
motivering bör inte förekomma, och
den ståndpunkten har vi fått även regeringen
med på. För ekonomiskt svaga
grupper måste samhället ingripa med
särskilda åtgärder som i så stor utsträckning
som möjligt ges utan anknytning
till viss konsumtion. Från vårt
håll framförde vi detta i samband med
den förändring av villkoren för bostadsfinansieringen
som beslutades i
fjol. Vi har fått ett förslag till omläggning
av familjebostadsbidragen som ger
en större konsumtionsneutralitet, och
det är ett steg i rätt riktning, även om
det inte helt uppfyller de krav som
man måste ställa på ett stöd till låginkomstgrupperna.
Denna fråga behandlas
dock i ett annat utlåtande än
det vi nu har att ta ställning till. Vi
anser emellertid att bl. a. den bostadspolitiska
reform som genomfördes föregående
år motiverar att man gör en
större satsning på de allra sämst ställda
barnfamiljerna och att man inte stänger

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

dem ute som inte kan få tag på en bostad
som uppfydler det standardkrav
som uppställts i propositionen.

Situationen på bostadsmarknaden nu
är märklig så till vida att det finns en
omfattande brist på bostäder — många
står i ko för att få en bostad — samtidigt
som det finns lägenheter som
inte blivit uthyrda.

Bristen på bostäder har vi diskuterat
här och i andra politiska sammanhang
under många år, och det har väl varit
ett av de områden där regeringen haft
svårast att klara de många angrepp
som den utsatts för. Som jag sade inledningsvis
är bostadsområdet ett sådant
politiskt fält att det av sociala
skäl är nödvändigt att samhället engagerar
sig för att skapa förutsättningar.
När nu samhället engagerar sig så djupt
får ju också det parti som har makten
finna sig i att få bära skulden för de
otillfredsställande förhållanden som
kan uppkomma som resultat av en
mindre god politik.

Den stora bristen på bostäder har
sin grund i flera faktorer. Givetvis skulle
vi ha kunnat bygga mera om det
hade förts en mera resursskapande politik.
Men den verkliga orsaken får väl
sökas i det sätt på vilket våra befintliga
resurser har använts. Genom den
ryckiga politiken för några år sedan
fick vi en säsongfördelning av byggandet
som medförde ett mycket dåligt resursutnyttjande.
Genom den av statsmakterna
stimulerade geografiska omflyttningen
i riktning mot ett fåtal orter
har ett befintligt bostadskapital
övergivits och genom rivning har ett
stort antal lägenheter, som i och för
sig skulle ha kunnat fylla sin uppgift
ännu i många år utan att repareras i
någon större omfattning, försvunnit.
Dessutom har det ju visat sig att ett
rätt stort antal bostäder liksom har försvunnit
utan att man egentligen vet vart
de har tagit vägen.

Men sedan till förhållandet att lägenheter
står tomma! Hyrorna är så höga
att folk med normala inkomster inte har

Anslag till bostadsbyggande m. m.
möjlighet att klara av dem. Hur skall
en låg- eller medelinkomsttagare klara
av hyror på 700, 800 och upp till 1 000
kronor i månaden? Ändå rör det sig
inte om några lyxbostäder. Hur har
detta kunnat ske? De dyra lägenheterna
finns såväl i hus byggda i privat regi
som i hus byggda av kommunala och
allmännyttiga bostadsföretag. Man kan
nog inte finna någon patentmetod för
att komma till rätta med det höga kostnadsläget
på bostadsmarknaden -— det
är jag medveten om. Men man måste
grundligt penetrera frågan för att finna
orsakerna och komma fram till lösningar.

En av orsakerna är givetvis det höga
ränteläge som vi haft under senare år.
En procents sänkning av diskontot medför
ju i allmänhet en hyressänkning på
bortåt 10 procent. Det är inte lätt att
förena högräntepolitik med en politik
som ger rimliga hyreskostnader.

Vi kan nu också se resultatet av den
olyckliga säsongfördelningen av igångsättningen
för några år sedan, då mer
än 40 procent sattes i gång under det
sista kvartalet. Regeringen tog då inte
mer allvarligt på detta än att man gjorde
något åt saken först sedan riksdagen
under två år sagt ifrån att det inte fick
fortsätta på detta sätt. Det är resultatet
av denna kostnadsuppdrivande igångsättningspolitik
som hyresgästerna nu
måste betala för.

Vidare är jag övertygad om att mer
finns att göra för att rationalisera byggandet.
Jag tror inte att man allmänt
skall eftersträva en sänkning av standarden.
Däremot bör man pröva om
man — i likhet med vad som sker på
andra håll — kan göra standarden
mera variabel så att, utöver en grundstandard,
högstandardkomplement kan
tillföras om och när man anser detta
vara lämpligt.

Utrymmesstandarden är i Sverige
inte hög i förhållande till standarden
i andra länder. Därför bör man inte eftersträva
någon allmän minskning av
utrymme. Rån man däremot bygga lä -

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

genheterna så att ytterligare utrymmen
kan tillfogas och tas bort alltefter de
boendes behov, så bör detta genomföras
i större utsträckning.

Sedan kan man ju inte komma ifrån
att den koncentrationspolitik med stimulans
av flyttning till ett fåtal områden
som bedrivits är en av huvudorsakerna
till de höga kostnaderna. Den har
givit kostnadsdrivande effekter i koncentrationsområdena,
vilket är helt naturligt
då det till yttermera visso är
fråga om en bristvara som måste fram
på ett område där det av naturliga skäl
inte finns utländsk konkurrens.

Jag övergår nu till att mera i detalj
behandla de delar av utlåtandet där utskottet
har delade meningar. Det gäller
först reservation nr 1.

Bakgrunden till att vi i motioner,
som vi följt upp med reservation, tagit
upp den regionala fördelningen är ju
att det finns områden som genom de
nu tillämpade fördelningsprinciperna
blir helt utan tilldelning av lägenheter,
och att det finns andra områden där
tilldelningen är så liten att näringslivet
inte med framgång kan fortsätta att utvecklas.
Detta är enligt vår mening inte
acceptabelt. Denna vår inställning innebär
inte att vi är negativa till ett omfattande
bostadsbyggande i de områden
dit människor varit tvungna att
flytta på grund av att de inte kunnat
få arbete på annat håll. Men vi kan inte
låta en otillfredsställande tilldelning av
bostadslägenheter få stoppa utvecklingen
i någon bygd i ett läge då alla inser
att vi måste vidta åtgärder för att ge
arbetstillfällen i de områden som håller
på att utarmas på folk.

En lösning av bostadsbristen måste
sökas i ett optimalt utnyttjande av bostadsresurserna
i hela landet. Vi finner
det därför synnerligen angeläget att
man skapar metoder för den regionala
fördelningen av byggandet, som då också
tar hänsyn till dessa synpunkter. I
enlighet med uttalande av 1966 års riksdag
skulle kommunblocken tjäna som
lokala enheter för fördelning av låne -

medlen. Utskottet ansåg då vid behandlingen
att där vederbörande samarbetsnämnder
är beredda att ta på sig uppgiften,
bör detta prövas. Detta uttalande
har tolkats så att kommunblockens
samarbetsnämnder har tillfälle att avge
förslag om fördelning mellan kommuner
inom ett kommunblock och att, om
länsbostadsnämndens förslag avsevärt
avviker från samarbetsnämndens förslag,
samarbetsnämnden får yttra sig innan
fördelningen fastställes av länsbostadsnämnden.
Det finns skäl att tro att
länsbostadsnämndens ändringar i samarbetsnämndens
fördelning negativt kan
påverka samarbctsförutsättningarna inom
kommunblocket. Dessa samarbetsnämnder
torde enligt vår mening vara
de organ som har de största förutsättningarna
att bedöma bostadsbehovet
inom olika delar av kommunblocket. Vi
anser därför och understryker att synnerligen
starka skäl måste föreligga för
att länsbostadsnämnden skall kunna
ändra på en enhällig samarbetsnämnds
förslag till fördelning.

I reservationen nr 2 tar vi upp frågan
om fördelningen på hustyper. Vi vill att
utskottet i det här sammanhanget skall
uttrycka som en målsättning att andelen
småhus i nyproduktionen bör ökas
så att den motsvarar konsumenternas
faktiska efterfrågan. Vi ifrågasätter inte
alls lämpligheten av att kommunerna
också i fortsättningen skall ha att besluta
om lånefördelningen inom kvoten,
men det bör vara angeläget att statsmakten
uttrycker sin allmänna uppfattning
om småhusen i ett riksdagsuttalande,
följt utav att Kungl. Maj:t utarbetar
ett program där efterfrågesituationen
kommer till uttryck. Vi har inte
fått någonting sådant hittills.

Reservationen 3 handlar om miljöfrågorna.
Vi bar från centerpartiet i bostads-
och miljömotioner under många
år lämnat förslag till åtgärder för att
förbättra miljön i och kring bostäderna
och tillfredsställa de önskemål som konsumenterna
har på det här området. Vi
tror att ett framskapande av bostäder

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

och bostadsområden, som de boende
önskar lämna inom kort tid, varken gagnar
bostadskonsumenterna eller samhället.
I vår motion angående bostadspolitiken
1967 framhöll vi, att det är viktigt
att man bygger bostäder i det här landet
med en god yttre miljö. Annars kan
en stor del av bostadsbeståndet i framtiden
komma att betecknas som slum,
fast den har långt kvar till sin tekniska
saneringsmognad, som termen lyder.
Det är också, anser vi, av största samhällsekonomiska
betydelse att bostadspolitikens
målsättning ges en vidare innebörd
än den som givits i regeringens
proposition.

Man måste beakta bostadsområdenas
och arbetsplatsernas lokalisering, servicefrågor
som kommunikations- och
butiksförsörjning, anordningar för barn,
byggandet av skolor och avsättandet av
grönområden och öppna platser, vilka
har mycket stor betydelse för trivseln.
Planering och byggande måste få hög
prioritet och ge möjligheter till kontakter
mellan människor i olika åldrar och
med olika yrkesinriktning. Många av
de svårigheter som uppstår när människor
blir ensamma kan då undvikas.
En okomplicerad och fattbar yttermiljö
bör eftersträvas. Det har vidtagits vissa
åtgärder, andra planeras för att förbättra
utomhusmiljön för barn i lekåldern.
Det återstår ändå säkert mycket på det
fältet. Vad som har försummats i särskild
grad är utomhusmiljön för tonårsungdomen.
Jag tror att det är av avgörande
betydelse för hur vårt lands invånare
kommer att trivas i dessa nya samhällen,
hur bebyggelseområdena kommer
att fungera och servicefrågorna lösas.
Frågan är om vi inte här har en av
orsakerna till den situation som vi i dagens
samhälle på ett mycket påtagligt
sätt konfronteras med, senast i går vid
den konferens som regeringen kallat
ungdomsorganisationerna till.

Samhällets stöd och engagemang på
bostadssektorn bör därför mer än som
hittills skett inriktas på att stimulera
uppkomsten av en bebyggelse som fyl 4

Första kammarens protokoll 1968. Nr 23

Anslag till bostadsbyggande m. m.
ler även de yttre miljökrav som vi redogjort
för i vår motion.

Reservation nr 3 innehåller krav på
att en utredning tillsätts för att utreda
vägledande riktlinjer för utformningen
av en så god bomiljö som någonsin är
möjligt.

Samband med frågan om den geografiska
fördelningen, som jag talade om
för en stund sedan, har frågan om vikten
av lokaliseringspolitiska insatser.
De tre icke socialistiska partierna tar i
reservation nr 4 upp den frågan. Vi tror
att balans på bostadsmarknaden snabbare
kan nås om åtgärder vidtas för att
hindra en kontinuerlig ökning av efterfrågan
i de största inflyttningsorterna.
Det innebär direkta vinster. Det betyder
att man under avsevärd tid kan utnyttja
tillgängliga bostäder i de orter där så är
möjligt. Vi bör beakta de kostnadsdrivande
effekter som en koncentrerad efterfrågan
alltid har, och som vi har
många exempel på.

Statsmakterna har antagit riktlinjer
för lokaliseringsstödet under en försöksperiod,
men det förhållandet får
inte minska behovet av att statsmakterna
bland sina riktlinjer för bostadsbyggandets
inriktning även ur denna synpunkt
tar upp frågan lokalisering
kontra bostadspolitik. Det är enligt vår
uppfattning nödvändigt att en bättre
samordning kommer till stånd mellan
lokaliseringspolitik och bostadspolitik
och att koncentrations- respektive decentraliseringspolitikens
effekter för
bostadstillgången uppmärksammas.

Beträffande en generell förlängning
av planeringsperioden för bostadsbyggandet
har vi i reservation nr 5 från
folkpartiets och centerpartiets sida
framhållit att ramarna för förhandsbesked
om bostadslån och de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen numera
omfattar en period om fem år och redogjort
för de skäl som föranlett detta. Att
planeringsperioden i dessa fall förlängts
får också ses i vidare sammanhang.
Tillgodosedda och kvarstående
behov av förlängd planering bör åter -

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
speglas även i de statliga totalramarna.
Reservationen förordar därför att
detta krav om så kallad lång planering
över hela fältet blir i väsentlig del tillgodosett.

I reservationen nr 8 a har folkpartiet
och centerpartiet i likhet med vad som
var fallet i den förra reservationen gått
tillsammans med yrkande om att den
övre lånegränsen höjs för småhus till 95
procent. Det är ett gammalt motionskrav
från centern som där kommer
igen. Reservationen anser vidare att det
är angeläget att belåningen underlättas
för enskilda företag, inte minst för en
effektiv konkurrens mellan företagen ur
såväl produktions- som förvaltningssynpunkt.
Det bör kunna ske genom en höjning
av lånegränsen till 90 procent när
det gäller den gruppen av bostadsbyggen,
vilket vi föreslår.

Vi menar också att statens anspråk på
säkerhet bör tillgodoses genom att kommunal
borgen krävs för belopp motsvarande
5 procent av pantvärdet, när det
gäller småhus utom detaljplanerat område
samt när det gäller allmännyttiga
bostadsföretag. Detta kan för de sistnämnda
företagen motiveras med önskemålet
om att också kommunerna påtager
sig ett vidgat ansvar.

I reservation nr 9 pekar vi på att den
statliga bostadslånegivningen inte bör
omfatta sådana fastighetskrediter som
kan erhållas i den öppna lånemarknaden.
Sådana krediter erbjuds nu, i vissa
fall intill 75 procent av pantvärdet. Vi
menar att det statliga lånebehovet därför
kan sänkas med 5 procent av låneunderlaget
i dessa fall. Vi yrkar också
på att boistadsstyrelsen får generell
möjlighet att fördjupa bostadslånet på
detta sätt.

I reservation nr 10, som behandlar
villkoren för tilläggslån, yrkar vi på att
räntan på de statliga tilläggslånen avpassas
på ett bättre sätt i förhållande
till det diskontoläge som för närvarande
gäller.

Reservation 12 om service i bostadsområden
kommer att behandlas av min

partikamrat fru Elvy Olsson, och jag
skall därför inte närmare gå in på att
motivera den.

Reservation 13 är en till formen kortfattad
reservation men berör enligt min
uppfattning ett ganska stort och viktigt
problemkomplex. Enligt beslut av 1966
års riksdag utgår bostadsförbättringslån
m. m. endast till pensionärer och vissa
andra grupper såsom samer, zigenare
och handikappade. Detta riksdagsbeslut,
som vi gick emot, innebar att en relativt
stor andel av dem som tidigare
varit berättigade till förbättringslån
ställdes utan möjlighet att erhålla sådana.
Ett stort antal av dessa var låginkomsttagare.
Det handlar alltså om en
jämlikhetsfråga med stark social bakgrund.

Vår uppfattning är att man från riksdagens
och regeringens sida är bunden
vid den målsättning för bostadsbyggandets
omfattning som uttalades för något
år sedan och som innebar att man skulle
bygga 1 miljon lägenheter under perioden
1965—1974. Med den ryckighet
och den takt i utvecklingen av bostadsbyggandet
som vi har haft tidigare under
1960-talet har utsikterna att förverkliga
denna målsättning varit små.
Under 1967 igångsattes byggandet av
cirka 98 000 lägenheter. Vi hälsar den
här ökningen med tillfredsställelse,
framför allt mot bakgrunden av den
minskning i byggandet som skedde under
år 1966. Genom att de oprioriterade
byggena har hållits tillbaka och genom
att kredittillförseln varit föremål för
positiva åtgärder har ett ökat byggande
med förbättrad säsongfördelning kunnat
åstadkommas under det sist förflutna
året. De åtgärder som från vår sida
krävdes när det här nämnda beslutet
fattades — dvs. då säsongfördelningen
var synnerligen otillfredsställande —•
har alltså gett goda resultat. Vi i centern
menar att vi i det här landet får lov att
bygga precis så mycket som vi kan, om
vi någorlunda skall kunna hålla takten
med det ökade behov som föreligger. Vi
anser att detta ligger i utskottsmajorite -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

tens skrivning, och vi har inte avgett
någon motiverad reservation.

Beträffande fördelningsmetoderna i
fråga om pensionärs- och studentbostäder
m. m. har vi från centerpartiets sida
avgett en reservation nr 15, som är en
uppföljning av det i vår partimotion om
bostadspolitiken framförda förslaget. I
denna motion har förslag framställts om
särskilda kvoter för pensionärs- och
studentbostäder. Vi menar att de kommunala
och regionala skillnaderna beträffande
fördelningsunderlaget skulle
kunna beaktas bättre om ramarna för
det här ändamålet fördelas separat, och
vi vill understryka att ett bättre underlag
för fördelningsbesluten även i övrigt
är synnerligen påkallat.

I vissa orter måste ett betydande antal
pensionärs- och studentbostäder
byggas. De är till sin storlek ganska små
och tar också i anspråk en mindre del
av samhällets resurser jämfört med övriga
lägenheter. Men de upptar för närvarande
en avsevärd del av kommunens
tilldelning av lägenheter. Det är just
mot bakgrunden av detta som kvoten
för pensionärs- och studentbostäder
borde vara separerad ut från den övriga
bostadskvoten. Vi tror att ett sådant
förhållande skulle innebära att de också
rymdes inom den av statsmakterna
fastställda totalramen för bostadsbyggandet.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag i det föregående har yttrat ber jag
att få yrka bifall till samtliga de reservationer
där mitt namn finns med och i
övrigt till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! När vi nu i riksdagsarbetet
har kommit fram till punkten om
bostäderna, är väl det ett av de säkraste
vårtecknen. Jag befarar att åtskilliga
av kammarens ledamöter just däri
kanske finner den enda förmildrande
omständigheten i denna årligen återkommande
dialog.

Bostadsfrågan är väl annars sedan

Anslag till bostadsbyggande m. in.

länge en diskussionsfråga med politiskt
sprängstoff av första ordningen. Det är
den också alltjämt med hänsyn till den
stora betydelse som frågan i och för sig
har och att den nu berör så stora områden
i samhällslivet och så många
människor.

Emellertid har diskussionen under senare
år i viss mån ändrat karaktär.
Förr låg nog huvudvikten just vid byggandets
omfattning. Det är klart att det
fortfarande är en stor fråga, en av
huvudfrågorna i sammanhanget. Men i
dag kan man väl säga att den allmänna
debatten kanske framför allt rör sig
kring kostnadsaspekten.

Denna förändring är i viss mån intressant.
Utvecklingen har såvitt jag förstår
visat att det är möjligt att med de
resurser vi förfogar över kunna uppnå
en relativt hög produktion av bostäder.
Ingenting motsäger att det vore möjligt
att pressa upp produktionen ytterligare
några tusen lägenheter per år,
och därmed vore vi framme vid en produktion
som folkpartiet sedan länge
har förordat och som även bostadsstyrelsen
har ansett erforderlig för att någorlunda
kunna tillgodose den stigande
efterfrågan på bostäder.

Under hela den tid som denna diskussion
förts har vi hört att den målsättning
som vi uppställt varit orealistisk
och verklighetsfrämmande. Vi kan i dag
konstatera två ting: för det första att
man med en hygglig planering kan upprätthålla
en relativt hög och jämn produktion
och för det andra att den målsättning
som vi sedan många år har
uppställt skulle ha kunnat förverkligas
om förmåga funnits att planera och
fördela resurserna på ett ändamålsenligt
sätt.

Diskussionen om byggandets omfattning
är inte borta ur bilden, men det
spörsmålet är inte längre samma huvudfråga.
Debatten rör sig nu framför
allt om kostnadsproblemet. Vi har plötsligt
upptäckt att vi kanske kan bygga
mer bostäder, men vi kan inte bygga
dem till ett pris som gör det möjligt för

100

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

många av dem som verkligen har behov
av nya och bättre bostäder att bo i
dem. Det är förvisso en sällsam situation
men också ett betyg -— eller skall
vi säga eftermäle -—- åt ett 30-årigt socialdemokratiskt
regeringsinnehav.

Vi kan lämna den aspekten. Den skulle
ge anledning till många reflexioner.
Jag tror inte att vi vinner särskilt mycket
på att gräla om vad som varit. Det
är väl angelägnare att försöka koncentrera
sig på de problem som vi för dagen
ställs inför.

Vi vet att vi i dag har ett visst antal
nybyggda lägenheter som inte kan hyras
ut därför att de är för dyra. Hur
många det är vet vi inte säkert. Det är
väl också ganska svårt att få fram någon
tillförlitlig siffra därom. Man har
ju nämnt att det skulle röra sig om
2 000 ä 3 000 lägenheter, och det är
möjligt att siffran ligger någonstans omkring
de talen. Man kan ju säga att det
är en relativt liten del av produktionen,
men man kan också ställa frågan
om detta är hela sanningen. Man kan
fråga sig hur många det är som bor i
nybyggda lägenheter som de egentligen
inte har råd att bo i därför att det slukar
en alltför stor del av familjeinkomsten.
Man måste låta andra angelägna
behov stå tillbaka därför att boendekostnaderna
har blivit så höga.

Utvecklingen visar att boendekostnaden
slukar en allt större del av inkomsten.
Det är betänkligt. Den allmänna
standardutvecklingen innebär att
ständigt nya behov skall tillgodoses och
beredas utrymme inom den samlade familjeinkomsten.
Det är ingen mening
i att försöka blunda för att vi befinner
oss i detta läge. Därför är kanske just
förhållandet mellan byggkostnader och
boendekostnader det centrala problemet
i dag, ett problem som vi framför något
annat måste koncentrera oss på att försöka
finna en rimlig lösning på.

I början av april i år ordnades en
konferens av SABO och Hyresgästernas
riksförbund omkring ämnet Byggkostnader
och hyror. Vi har fått en samman -

ställning av de föredrag som hölls vid
denna konferens, och det har vi anledning
att vara tacksamma för. Jag läste
denna sammanfattning med betydande
förväntningar. Jag vill också gärna betyga
att den innehöll mycket av intresse.
Man kan där ta del av många sakliga
och vederhäftiga framställningar,
faktaspäckade redovisningar, tabeller
och diagram. Det sades verkligen vid
denna konferens många kloka ord av
sakkunnigt folk, bl. a. av inrikesministern.
Men den som hoppats på att där
finna några verkliga anvisningar om
hur vi skall kunna komma till rätta med
kostnadsproblemet måste ändå bli besviken.
Det vore kanske också för mycket
begärt att man vid det tillfället skulle
ha fått svar på den frågan. Det myckna
talet blir gärna en förledande dialektik.
Jag skulle utan sidovördnad vilja
säga att det ofta blir ett slags allmänt
»rundsnack» om redan kända förhållanden,
som på sitt sätt bevisar den
vanmakt man känner när man nalkas
denna väsentliga kärnfråga.

Man kan säga att vi skall minska storleken
på lägenheterna och på det sättet
minska hyreskostnaderna. Vi kan pruta
på bostädernas kvalitet, vi kan använda
oss av billigare, enklare material
och konstruktioner. Vi kan pruta på utrustningsstandarden
och på olika inredningsdetaljer.
Javisst, självfallet kan vi
det, men det är inte precis i den riktningen
som utvecklingen i samhället
går i dag. Bostaden bygger vi för morgondagen,
och det kan inte vara tillfredsställande
om den är omodern redan
när den är färdig.

Det har lagts ned mycket pengar på
byggforskning i landet, men det vore
synd att säga att resultatet av detta arbete
är särskilt imponerande när det
gäller kostnadssidan. Man måste fråga
sig: År det inte möjligt att göra någonting
ytterligare på detta område? Frågan
är mycket lätt att ställa — det är
jag medveten om —- men den är i dagens
situation oerhört betydelsefull.
Man måste fråga sig om våra tekniska

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

101

möjligheter på byggnadsområdet inte
kan åstadkomma mera än hittills när
det gäller att pressa priserna, om konkurrensen
verkligen fungerar som den
borde göra på detta område, där efterfrågan
på produkter är så stark som
den är, och om kommunerna i de stora
bristområdena verkligen bemödar sig
att tillhandahålla tomtmark till rimliga,
priser samt att i övrigt medverka till
att byggnadskostnaderna hålls nere.

Frånsett det primära villkoret att
samhällsekonomin sköts och att prisstabilitet
i möjligaste mån bibehålls är
detta verkligen ett område där det inte
räcker att följa utvecklingen med uppmärksamhet,
utan där det krävs någonting
mera.

Vi har som vanligt ett antal reservationer
till utskottets utlåtande i denna
fråga. Reservationernas antal har minskat
med åren, och när man granskar dem
som är kvar kanske man ler ett igenkännande
leende på en och annan
punkt. Efter den grundliga mangling
som sker år efter år är det inte mycket
som är nytt. Detta kan nog till exempel
sägas om reservation 2, där vi mera
uttryckligt än vad utskottet velat göra
betonar angelägenheten av att småhusbyggandet
får en större plats i den totala
bostadsproduktionen och att konsumenterna
kan beredas större valmöjligheter
när det gäller miljö- och boendeform.
Att vi i Sverige ligger så långt
efter de flesta andra jämförbara länder
i fråga om småhusproduktionen måste
betyda att vi i det avseendet ej kan
tillgodose den faktiska efterfrågan som
skulle föreligga vid ett fritt konsumtionsval.

Att denna fråga har ett direkt samband
med miljöfrågorna finner vi självklart.
Vi bär också i nästa reservation
förordat en utredning om de närmare
riktlinjerna för utformningen av en god
bomiljö och vilka kostnader man i detta
sammanhang måste räkna med.

I detta sammanhang bör inte förbises
betydelsen av sådana kommunalpolitiska
insatser som kan påverka så -

Anslag till bostadsbyggande m. m.
väl boendeform som miljö. Rent generellt
kan det förtjäna påpekas att man
i många städer och stadsområden lämnar
föga utrymme åt det enskilda initiativet
och arbetsviljan och alt det
i allmänhet är praktiskt taget omöjligt
för den enskilde att om han så önskar
själv bygga sig ett eget hem.

Svårigheten på bostadsmarknaden består
framför allt däri att efterfrågan i
stor utsträckning koncentreras till vissa
orter med stark inflyttning och en
ständigt stigande efterfrågan. Om vi
vill sträva efter balans på efterfrågesidan,
måste det vara av största vikt att
kunna vidta åtgärder för att i möjligaste
mån också sprida efterfrågan på
bostäder. Vi har i reservation nr 4 tagit
upp denna fråga, då vi anser det uppenbart
att bostadsfrågans lösning även har
en lokaliseringspolitisk aspekt, som är
nog så viktig och som väl förtjänar att
beaktas i sammanhanget.

Vi vill främja ett effektivt utnyttjande
av det redan befintliga bostadsbeståndet
och undvika eu förödande kapitalförstöring.
Därför är det angeläget
att också denna sida av problemet beaktas.

I reservation 5 förordar vi en förlängd
planering även beträffande de
statliga totalramarna, då Vi tror att
exempelvis en femårsplanering skulle ge
större förutsättningar för en effektiv
produktion.

Vi har, som tidigare påpekats, den
uppfattningen att möjligheterna till
större produktion av småhus bör stimuleras.
Ett verksamt sätt att öka möjligheterna,
särskilt för barnfamiljerna, att
få bo i eget hem anser vi vara att den
övre lånegränsen höjs till 95 procent.
Vidare finner vi det angeläget att belåningsmöjligheterna
underlättas för enskilda
företag för att en effektiv konkurrens
i olika avseenden skall bli möjlig.
Detta bör kunna ske på det sätt som
vi föreslagit i reservation 8 a genom att
höja lånegränsen till 90 procent. Därest
det anses motiverat att höja statens anspråk
på säkerhet, kan detta tillgodoses

102

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
genom ett kommunalt borgensåtagande
upp till 5 procent av pantvärdet för
småhus utom detaljplanerat område
samt allmännyttiga bostadsföretag. Beträffande
sistnämnda kategori kan ett
ökat kommunalt ansvarstagande även
vara motiverat.

De frågor som berör bostadslånens
storlek samt villkoren för tilläggslån,
som behandlas i reservationerna 9 och
10, skall jag inte gå närmare in på, utan
hänvisar till den motivering som anförts
i respektive reservationer.

En utredning arbetar för närvarande
med frågorna om service i vissa bostadsområden,
bl. a. s. k. servicehus. Vi
noterar med tillfredsställelse att dessa
frågor utreds, men vi finner det också
angeläget att initiativ tas för att snabba
resultat skall kunna uppnås. Vi förordar
därför i reservation 12 att provisoriska
låneregler utarbetas i huvudsaklig överensstämmelse
med de motionsförslag
som föreligger i detta avseende.

.Tåg vill slutligen säga några ord om
den väsentliga frågan om bostadsbyggandets
omfattning i nyproduktionen,
som behandlas i reservation 14 a. I folkpartiets
partimotion har intagits ett program
för bostadsbyggandet under åren
1968—1972, där vi föreslår en successiv
ökning från 100 000 lägenheter år
1968 till 115 000 år 1972. Vi förordar
också att en konjunkturreserv på 10 000
lägenheter per år läggs in i kvoten.

Som jag antydde i början visar utvecklingen
att det är möjligt att öka
byggandets omfattning. Vi är övertygade
om att reella möjligheter finns att genom
en god flerårsplanering nå den
målsättning som vi angivit i vår motion.

När man resonerar om nyproduktionens
storlek skall man också komma
ihåg att nettotillskottet lägenheter för
varje år är något helt annat. Antalet lägenheter
som varje år försvinner genom
olika åtgärder är mycket stort. Även
detta är ett område där man har anledning
att verkligen vara uppmärksam.

För att denna målsättning skall kunna
nås krävs emellertid planering inte

bara på ett område. Det krävs en ekonomisk
politik som skapar nya resurser,
och det krävs inte minst utan kanske
framför allt att statsmakterna sätter in
verkliga ansträngningar på att begränsa
kostnaderna i bostadsbyggandet. Kan vi
inte begränsa takten i kostnadsstegringarna,
ökar vi riskerna att allt flera bostadssökande
hamnar i den situationen
att de inte har råd att bo i de bostäder
som erbjudes. Då befinner vi oss snabbt
i det läget att vi nödgas sätta in de bostadssociala
åtgärderna bland allt högre
inkomstgrupper.

Herr talman! Jag ber efter denna genomgång
att få yrka bifall till reservationerna
2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 a, 9, 10, 12 och
14 a.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! När vi nu åter skall diskutera
bostadsfrågan, kan vi konstatera
två saker. Dels har vi inte fått tillfälle
att behandla hela frågan på en gång.
Tredje lagutskottets utlåtande angående
ny hyreslagstiftning kommer inte att behandlas
förrän om ungefär en vecka.
Dels blir hyresregleringen kvar, dock ej
i fråga om lägenheter som färdigställes
efter utgången av innevarande år. Det
förra skall vi väl inte lasta enbart regeringen
för, även om den, som det förefaller,
med vad man skulle kunna kalla
en närmast systematiskt illvillig planmässighet
anordnade anhopningen av
propositioner omkring mitten av april,
naturligtvis i hög grad har försvårat en
vettig organisation av riksdagens arbete.
Det senare, alltså att hyresregleringen
skall vara kvar om också i något begränsad
omfattning, gör att vi alltjämt
inte blir fria från de skumraskförhållanden
som kan bestå och frodas endast
i hägnet av densamma.

Hyresregleringens bibehållande skall
inte diskuteras i dag. Den kommer som
sagt upp till behandling om några dagar.
Men låt mig bara få konstatera att
det inte endast är vi otäcka reaktionärer
som har den uppfattningen. Vi har

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

103

starkt medhåll från många håll, bl. a.
från lagrådet, som säger, på ett litet finare
sätt kanske, att det är »beklagligt,
att genom att övergången till en friare
hyresmarknad sålunda ställes på framtiden
de missförhållanden som följer av
regleringen blir bestående». Lagrådet
fortsätter att det »må pekas på den olägenhet
som ligger i att denna reglering,
som tillkom under andra förhållanden
än de nu rådande, måste upprätthållas
med straffhot och därmed förfaranden
blir straffbelagda som ej står i strid mot
rättsmedvetandet hos stora grupper av
befolkningen; härtill kommer, att då de
obehöriga förfarandena som regel är av
beskaffenhet att undgå beivran, den
s. k. svarta handeln med lägenheter kan
fortgå tämligen ohämmat».

Jag vill alltså börja med att beklaga,
att vi inte i årets paket har fått bort den
hyresreglering som regeringen inte vågade
avlägsna förra året och som så
många nu vill ha bort.

Sedan vill jag göra ett annat konstaterande,
som man skulle kunna karaktärisera
med någonting i stil med orden:
»Mycket prutades ej, men hälften
prutades genast.» Kanske man kan säga
att det gäller med omvända förtecken.
På en direkt fråga av herr Berglund i
Askersund i andra kammarens bostadsdebatt
för två år sedan uppgav inrikesministern,
att han räknade med att bortfallet
i form av rivna eller kontoriserade
lägenheter jämte sådana som ställts
tomma i glesbygderna uppgick till ungefär
20 procent av bruttotillskottet.
Statsrådet sade bl. a. att han opponerade
mot herr Holmberg, som vid något
tillfälle velat göra gällande att nettotillskottet
var väsentligt mindre.

I år kommer det mera realistiska siffror.
Departementschefen medger nu
helt öppenhjärtigt, att inemot hälften av
lägenlietstillskottet 1961—1965 har utgjort
ersättningsbyggande för sådant
som utgått ur bostadsbeståndet — en
proportion som jag 1966 antydde kunde
vara den riktiga, ehuru jag inte vågade
stå för att andelen skulle vara så stor.

Anslag till bostadsbyggande m. m.
Detta ger ju en något annan bild av utvecklingen
på bostadsmarknaden än
den man i allmänhet har lämnat; men
det är bra att verkliga förhållandet
kommer fram. Det förklarar ju en del av
de enskilda människornas svårigheter
att få en bostad som de velat ha. En något
mera realistisk syn på bostadstillskottets
storlek borde nu vara möjlig -—
tillskottet har inte varit så stort som
man velat skryta över. Jag tycker att
det är av värde att siffran har fått komma
fram.

I dag står vi också på ett annat sätt
inför en situation, som även om den
inte är ny dock har nått sådan omfattning
att saken diskuteras — både herr
Nils-Eric Gustafsson och herr Jacobsson
har berört det förhållandet att lägenheter
står tomma även i hus ägda av s. k.
allmännyttiga företag, och detta samtidigt
med att det finns köer av bostadssökande.

Naturligtvis skall betydelsen av denna
företeelse inte överdrivas. Det är säkert
riktigt att ledighetsprocenten skulle vara
mycket större i en hyresmarknad
med god balans mellan tillgång och efterfrågan;
jag hämtar detta omdöme
från samma skrift som herr Jacobsson
nyss talade om, en redogörelse för förhandlingarna
vid en konferens för ungefär
en månad sedan.

Men företeelsen finns där och har flera
orsaker. Att en del av förklaringen
ligger i den konjunktursvacka som vi
fortfarande har kvar är otvivelaktigt,
både så till vida att takten i omflyttningen
till centra har dämpats och så
att många känt osäkerhet i anställningen.
Inte bara de som erhållit varsel om
friställning måste ha känt sådan osäkerhet,
och det har lagt en hämsko på
önskan att flytta till större, rymligare,
bättre planerade och bättre belägna bostäder.
Möjligen ligger det också något
i påståendet att nyproduktionen av bostäder
utformats på ett sätt som inte
svarar mot de bostadssökandes önskemål.
Den anmärkningen har ju egentligen
framförts från ett håll som gör den

104

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

ännu mera kännbar, eftersom vederbörande
bör till den grupp som haft de
största möjligheterna att öva inflytande
på bostadsbyggandets utformning och
planering.

Men naturligtvis är de höga bostadskostnaderna
också ett problem. Den
standardhöjning i olika avseenden som
ägt rum under senare år är främsta orsaken
till kostnadsnivån, och standardhöjningen
har gällt lägenhetsyta, rumsantal,
utrustning osv. Det är säkert riktigt
att granska utvecklingen på detta
område, om man vill försöka nå en
sänkning av bostadskostnaderna. Allt
fortsatt arbete för att åstadkomma rationellt
byggande, rationell planering,
standardiserat och förbilligat utförande
bör naturligtvis understödjas. Likaså
bör man söka undvika sådan ryckighet
på byggnadsmarknaden i övrigt, som
kan medföra överhettade situationer inom
olika områden.

Jag tror att investeringsavgiften härvidlag
har haft en besvärande betydelse,
eftersom den har åstadkommit en
ryckighet när det gäller oprioriterat
byggande, som naturligtvis har påverkat
byggnadskostnaderna.

Man kan i vissa fall peka på goda resultat
av de rationaliseringar som har
gjorts. Jag vill understryka vad herr
Nils-Eric Gustafsson sade nyss om standarden,
nämligen att det bör vara en
generell standard och att man kanske
kan tänka sig att åstadkomma variationer
i den högsta standarden efter de
önskemål som hyresgästerna har. Jag''
kan också förstå dem som vänder sig
mot den höga standarden i fråga om
bilplatser som beräknas för nya bostadsområden
— 1,2 bilar per lägenhet
— där hyresgästerna inte bara får betala
de höga hyror, som de nya bostäderna
kräver, utan också de bilplatser
som finns där även om de inte har bil.
Inom äldre bostadsområden gäller naturligtvis
alltjämt som regel att antalet
bilplatser är för litet. Detta ger ett uttryck
för hur svårt det är att planera

på lång sikt och kan vara ägnat att
dämpa kritiken i detta avseende.

Jag vill också erinra om det förhållandet
att vissa uppgifter som förut
sköttes och bekostades av kommunerna
numera läggs på hyran. Jag tänker på
vattenavgifterna, på avgifterna för destruktion
osv., som har ökat under senare
år.

Förra året beslöt riksdagen en nyordning
av den statliga insatsen för bostadsbyggandets
finansiering; paritetslånen
infördes då. Vi motsatte oss införandet
av denna lånetyp. Vi konstaterade
bl. a. två saker, dels att de utgjorde
en spekulation i en fortgående
inflation, dels att de skulle försvåra förhållandena
för det enskilda byggandet.

Det kan förefalla enkelt att komma
till rätta med de höga byggnadskostnaderna
genom att i dagens läge sänka
basannuiteten, som har föreslagits från
olika håll. Men vad vinner man med
det? Man bara skjuter den besvärliga
situationen framåt i tiden, till någon
oviss framtid då andra får bära lasset.
Jag tror att det är en alldeles riktig
bedömning när man säger, att med det
gamla systemet för finansiering var en
hög hyra i nyproduktionen ett övergående
problem, ett tröskelproblem, som
kunde tålas just därför -att det var övergående,
medan med det nya systemet
en hög hyra i nyproduktionen blir en
hög hyra under överskådlig framtid.
Man skall inte bortse från den aspekten.

Naturligtvis skulle vi helst se att paritetslånesystemet
åter avvecklades och
att man återgick till lån med nominell
återbetalningsmetod, men man har ju
redan satt i gång med det nya systemet,
och det går inte att direkt kasta om
igen —• en sådan ryckighet är tyvärr
otänkbar. Man kan väl också göra det
medgivandet, att konsekvenserna av den
genomförda omläggningen av de statliga
bostadslånen ännu inte helt kan överblickas.
Men redan nu kan vissa förhållanden
konstateras, och det kommer
också fram i utskottsutlåtande! — jag

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

105

kommer tillbaka till den frågan litet
senare.

I debatten förra året konstaterade jag,
att systemet med paritetslån är »en spekulation
i inflation». Lärofadern för
systemet säger visserligen, att det inte
är en eftergift gentemot en fortskridande
inflation men väl en sorts försäkring
för livresbildningen om inflationen
fortsätter. Men han sade också, att det
först under slutet av 1950-talet och under
1960-talet »hittills» —• jag skulle
gissa att detta skrevs år 1965 — funnits
»starkare skäl att diskutera frågorna om
bostadsfinansiering och hyresbildning
under aspekten av en permanent inflation».

Vi menar att det är fråga om subvention
och att subventionen ligger i
tiden. Man lånade goda pengar, åtminstone
relativt sett; pengarna var vida
bättre förr, bättre ju längre vi går tillbaka
skulle man nästan kunna säga.
Man betalar igen med sämre pengar.
En fortsatt inflation är ju förutsättningen
för att det hela skall gå ihop.
Som all annan subvention har den sin
effekt på marknadsmässigheten i prisbildningen
och hyresnivån.

Både herr Bertil Petersson och inrikesministern
bestred förra året att det
var fråga om en subvention. Den förre
sade t. o. m. att mitt resonemang var
ett alltför sofistiskt argumenterande.
Men man kan bara göra en jämförelse
med studielånen. Där stiger det belopp
som skall betalas tillbaka i takt med
ökningen av basbeloppet i den allmänna
försäkringen. Där drar man konsekvenserna
av penningvärdeförsämringen
på ett annat sätt. Jag skall gärna
erkänna att man i det sammanhanget
har vidtagit vissa åtgärder för att skydda
låntagarna, men i princip stiger lånen
i takt med inflationens utveckling.

Inflationen har också en annan effekt
med sig. Så länge det pågår en inflation
måste man räkna med en hög ränta.

De bekymmer paritetslånen och räntelånen
kan ge anledning till belyses av
vad utskottet anfört på sidan 15 i ut 41

Förslå kammarens protokoll 1968. Nr 23

Anslag till bostadsbyggande m. m.
låtandet och vad vi framhåller i reservation
11. övergången till det nya kreditsystemet
kan medföra vissa svårigheter,
som dock inte torde vara enbart
bokföringsmässiga, som utskottet vill
göra gällande. Den genom lånesystemet
uppkommande ökningen av skuldsumman
kan inträda utan att någon motsvarande
ökning av tillgångarna föreligger.
Denna skuldökning motsvaras av framtida
ökade hyresintäkter. Det är alltså
den säkerhet som ligger bakom skuldökningen.

På vissa ställen och med viss utveckling
av penningvärdet, eller t. ex. en
sänkning av byggnadskostnaderna, kan
det uppkomma en sådan situation, att
hyrespolitiskt utrymme saknas för en
sådan successiv ökning av kapitalkostnaderna
som är erforderlig enligt det
nya lånesystemet. Hur skall det gå då?
Då finns det ju ingenting annat än ökad
skuld, som inte kan betalas. Det behövs
i själva verket inte mer än att man
lyckas häva den nu pågående inflationen
för att effekten skall kunna komma
till stånd. Strävan efter ett fast penningvärde
skall väl ändå inte bara vara
en munnens bekännelse. Även systemets
lärofader ansåg att ett fast penningvärde
är någonting att sträva efter.

Det anförda visar hur osäker den tillgång
är, som svarar mot den angivna
skuldökningen. Den är i själva verket
fiktiv och skulle därför enligt naturliga
regler för en granskande revisor inte
kunna betraktas som en fullgod tillgång.
Det är också från revisorshåll som man
har påpekat denna effekt av paritetslånesystemet.
Man har i ett exempel
uppgivit att ett fastighetsbolag som äger
en fastighet, färdigställd 1963—1967,
som en följd av lånens konstruktion redan
efter 7 å 8 år kommer att ha förbrukat
så stor del av aktiekapitalet att
det egentligen skulle tvingas träda i likvidation.
I det exemplet förutsättes att
fastigheten inte varit belånad med andra
lån än sedvanliga hypoteks- och bostadslån.
Skulle fastigheten vara belastad
med extra topplån därutöver, täc -

106

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
kande utrymmet mellan 85 och 100 procent
av byggnadskostnaden, inträder
tidpunkten för likvidation ännu tidigare.

Departementschefen anförde förra
året att i första hand en viss förlängning
av amorteringstiden kunde övervägas
och att i ytterlighetsfall statens
fordran helt eller delvis kunde efterskänkas,
om det inte fanns möjlighet
att ta ut den med åren allt högre hyran.
Utskottet vill i stort sett utfärda
en frisedel för låntagarna. Den nämnda
skuldökningen bör så till vida betraktas
som villkorlig, att det inte kan komma
i fråga att driva in den, om det skulle
tvinga låntagaren att träda i likvidation
eller eljest försätta honom i en ohållbar
situation därigenom att hyrorna till
följd av läget på ortens hyresmarknad
inte kan höjas tillräckligt.

Enligt vår mening visar detta bjärt,
hur tokigt systemet är uppbyggt och att
vår kritik förra året var berättigad.
När man nu satt sig i den nuvarande
situationen måste dock något göras. Vi
anser emellertid att man inte kan ge departementschefens
uttalande den vidsträckta
tolkning som utskottet gjort.
För närvarande kan inte bedömas, i vilken
mån fråga om betalningsanstånd
eller avskrivning av låneskuld kan
komma att aktualiseras. Vi vill att
Kungl. Maj :t närmare skall överväga
förutsättningarna och formerna för beslut
i dessa frågor och därvid särskilt
beakta, att beslut av ifrågavarande slag
skall baseras enbart på de ekonomiska
förutsättningarna hos det enskilda förvaltningsobjektet
samt att besluten får
samma ekonomiska effekt för alla byggherrekategorier.
Det framförs som sagt
i vår reservation It, som är fogad till
utskottsutlåtandet.

I propositionen nr 100 förra året
framhöll departementschefen, att han
inte intog en negativ hållning till bostadsbyggande
i enskild regi. Tvärtom
ansåg han det önskvärt att bibehålla
det konkurrensmoment som ligger i att
byggandet sker i olika företagsformer.

Jag ifrågasatte om han faktiskt menade
det och om det verkligen gällde
eu konkurrens på lika villkor. Jag pekade
på de olikheter i möjligheterna
att få statslån som förelåg för olika
byggherrekategorier. En enskild företagare
som satt in eget eller genom lån
uppbringat kapital för att täcka de 15
procent av byggnadsk-ostnaderna, som
ligger över 85 procent, kan som regel
inte få någon förräntning av dessa medel
under de första tio till femton åren.
Det hör till pjäsen att han inte har någon
möjlighet att som säkerhet använda
inteckningar och överliypotek ovanför
den statliga lånegränsen. Rätten att disponera
inteckningar och överliypotek
inom det området har tidigare varit
oinskränkt. Det har möjliggjort för
byggherren och fastighetsförvaltande
organ att vid behov utnyttja dessa inteckningar,
som alltså läges- och säkerhetsmässigt
motsvarar det egna insatta
kapitalet, för senare upplåning som ett
led i företagets rörelsefinansiering eller
för att bestrida kostnader för ändringsoch
underhållsarbeten.

Vid paritetslån fordrar staten från
och med den 1 januari i år av alla byggherrekategorier
extra inteckningar,
motsvarande 10 procent av låneunderlaget
och liggande ovanför 100 procent
av fastighetens pantvärde. Motivet härför
är att trygga statens genom lånekonstruktionen
ökande fordran på fastighetsägaren
på grund av den successiva
skuldökningen. Även om denna
extra inteckningsbelastning i och för
sig kan accepteras till storlek och läge,
är det dock ett skäligt önskemål för den
enskilde fastighetsägaren att kunna som
generell säkerhet disponera de inteckningar
mellan 85 och 100 procent som
svarar mot hans egen kapitalinsats. Utformningen
av bestämmelserna i bostadslånekungörelsen
hindrar denna
dispositionsrätt, vilken rimligen borde
vara självklar, utom i vissa särskilda
situationer. En sådan är att han får
disponera inteckningarna i samband
med objektets färdigställande enbart i

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

107

den mån inteckningar erfordras som
säkerhet för ett direkt topplån i fastigheten.
I den mån överhypotek uppkommer
på ett sådant topplån får det inte
tas i anspråk för ny belåning, inte ens
för fastighetens underhåll. De enskilda
fastighetsägarna kan inte heller påverka
de faktorer som införs i paritetslånen.
De är bara tvingade att följa systemet
och det skisserade mönstret.

Villkoren för fastighetsägarens rätt
att disponera inteckningar och överhypotek
försätter framför allt byggnadsindustrin,
som svarar för huvuddelen av
enskild bostadsproduktion, i en försämrad
finansieringssituation.

Hur går det för den enskilde fastighetsägaren
om möjligheten att ta ut den
enligt systemet nödvändiga hyran slår
fel av lokala eller allmänekonomiska
skäl? För de samhällsnyttiga företagen
medför det att staten avskriver sin
fordran eller en del därav, och sedan
finns det inga egentliga komplikationer.
Men för enskilda och kooperativa byggherrar
får det en betydelse av stor ekonomisk
räckvidd. I samma mån som de
statliga lånen inte erhållit full förräntning
och helt eller delvis måste avskrivas
har samma ekonomiska utveckling
också inträffat för det enskilda kapitalet.

En annan sak som också är till nackdel
för den enskilde byggherren är hyressättningen.
Inte heller hyran i nya
fastigheter får sättas så att den täcker
byggnadskostnaderna. Detta föreslogs
förra året och det kommer tillbaka i
propositionen 91 som innehåller förslagen
till hyreslagstiftningen. Lägenheter
som färdigställts efter utgången av 1968
kommer visserligen att undantas från
hyresregleringen, men hyran skall bestämmas
inte med hänsyn till de faktiska
byggnadskostnaderna, utan efter
jämförelse med likvärdiga lägenheter.
Genom att en sådan jämförelse som regel
kommer att göras med stort bestånd
av lägenheter, där de allmännyttiga bostadsföretagen
är prisledande, finns
förutsättning att kravet på rimliga hy -

Anslag till bostadsbyggande m. m.
ror för hyresgästerna i nyproducerade
lägenheter blir bättre nu, står det, men
det medför att det inte är säkert att
byggherren får sådana hyror som motsvarar
hans kostnader.

Man måste erinra sig att de allmännyttiga
företagen har möjlighet att ta ut
en högre hyra från äldre fastigheter
och använda de så erhållna överskottsmedlen
för att subventionera hyrorna i
nya hus. Departementschefen skrev i
propositionen nr 100 förra året om de
allmännyttiga företagen: »I företag med
ett större bostadsbestånd, som tillkommit
vid skilda tidpunkter, har man inom
ramen för den totala självkostnaden
haft möjlighet att göra vissa utjämningar
mellan hyrorna i hus med olika tillkomstår.
När denna möjlighet utnyttjas
får äldre hus med en lägre produktionskostnad
än de nya husen en högre hyra
än den som betingas av deras egen kostnad.
För nyare hus blir förhållandet det
motsatta.»

De allmännyttiga företagens enligt deras
speciella beräkningsmetod erhållna
överskott vid användandet av självkostnadsprincipen
— observera att detta är,
tycker jag, en contradictio in adjecto,
en motsats i själva uttrycket — får enligt
propositionen användas bland annat
till sänkande av hyror.

De enskilda företagen har inte haft
möjlighet att göra en sådan omfördelning,
och den jämförelse som kommer
att ligga till grund för den kommande
hyressättningen blir orättvis gentemot
de enskilda byggherrarna.

Situationen är sådan för den enskilda
byggenskapen, vilken har och haft stor
betydelse för bostadsbyggandet, att de
frågor som här berörts bör bli föremål
för en närmare granskning i syfte att
åstadkomma en konkurrens på möjligast
lika villkor.

Hittills har bristen på konkurrensneutrala
produktionsbetingelser hjälpligt
kunnat motverkas med högre fackkunskap
och strikt ekonomisk planering
av byggande och förvaltning. Det nya
systemet försvårar också kapitalan -

108

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
skaffning för reparationer och underhåll.
Fastighetens kapitalkostnader har
stigit avsevärt vid den tid då reparationer
och underhåll börjar bli aktuella.

Herr talman! Efter dessa allmänna
lamentationer skall jag fästa uppmärksamheten
på några av våra reservationer.
Flertalet av de reservationer, som
vi har anslutit oss till, har redan omnämnts
av både herr Gustafsson och
herr Jacobsson. Jag skall därför inte
uppehålla mig särskilt ingående vid
dessa.

Men jag vill erinra om den sedan lång
tid återkommande frågan om småhusbyggandet.
Vi har ju — som herr Jacobsson
också sade — mycket mindre
småhusbyggande i vårt land än i andra
jämförbara länder. Ibland har vi tyckt
oss märka en viss ökning, dock aldrig
av en sådan omfattning att vi närmade
oss förhållandena i de övriga länder
som jag syftar på. Under de tre första
månaderna i år har nedgången i småhusbyggandet
varit synnerligen påfallande.
Endast 16 procent av den byggnadsverksamhet
som startat i år gäller
småhusbyggen medan motsvarande procentsiffra
i fjol var 28. Vi hoppas att
detta bara är en tillfällighet och att vi
skall gå mot en ny ökning i detta avseende.
I reservationen ges i själva verket
vissa antydningar om hur man skall
kunna stimulera till ett ökat småhusbyggande.

I reservation 8 b återkommer vi till
vårt gamla förslag om samma övre lånegräns
för alla byggkategorier, dvs. 90
procent. I reservation 10 är alla borgerliga
representanter överens om att
räntan på tilläggslån bör fastställas till
6 procent. Reservation 11 har jag redan
talat om; den berör den stigande skuldsumman
och åtgärder med anledning
därav. Reservation 14 b är en blank reservation
gällande vårt ställningstagande
till bostadsbyggandets omfattning.
Där vill vi ogärna fixera en bestämd
ram men har den uppfattningen, att
man skall bygga så mycket som möjligt

med hänsyn till den samhällsekonomiska
utvecklingen i sin helhet.

I detta sammanhang finner jag en
fråga intressant. Det gäller frågan att
ange ramen för statsbelånade byggen i
andra termer än i antalet lägenheter,
t. ex. i kvadratmeter eller i finansiella
termer. Detta skulle ju kunna vara en
listig väg att övergå till en ny beteckning,
om man befarar att man inte skall
uppnå det fastställda målet •— att färdigställa
en miljon lägenheter under en
tioårsperiod. Jag skall emellertid gärna
erkänna, att den omständigheten att lägenheterna
ökar i storlek och får högre
standard kan utgöra motiv för att övergå
till en annan enhet än antalet lägenheter.

I reservation 16 slutligen yrkar vi avslag
på förslaget om medelsanvisning
till lånefonden för kommunala markförvärv.
Det är också ett fullföljande av
vår ståndpunkt från föregående år.

Herr talman! Jag ber att till slut få
yrka bifall till samtliga de reservationer
där herr Virgins namn finns med.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I Kungl. Maj ds proposition
nr 100 från 1967 heter det: »Samhällets
mål för bostadsförsörjningen bör
vara att hela befolkningen skall beredas
sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt
utrustade bostäder av god
kvalitet till skäliga kostnader.»

Även om betydande insatser har
gjorts på bostadsbyggandets område -—
särskilt under de senaste åren — är
mycket alltjämt ogjort. Bostadsbristen
inom storstadsregionerna och de större
tätorterna är fortfarande betydande.
Målsättningen att bereda hela befolkningen
sunda, rymliga och ändamålsenliga
bostäder är sålunda långt ifrån
uppfylld.

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram
restes mycket bestämda krav på en social
bostadspolitik. En hälsobostad till
skäligt pris skulle vara en primär rät -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

109

tighet, som skulle tillförsäkras alla människor
i vårt land. Bostadsbyggandet
skulle vara en angelägenhet för samhället.
De privata spekulationsintressena
skulle hållas borta, och staten skulle
ge byggandet av bostäder sådan prioritet,
att bostadsbristen och trångboddheten
kunde minskas för att snart helt
försvinna. Det undermåliga bostadsbeståndet
skulle saneras och alla människor
skulle erbjudas en modern och
rymlig bostad.

Grundstenarna i denna regeringens
bostadspolitik, som hade en klar social
inriktning, var för det första lågräntepolitiken,
som skulle garantera billigt
kapital till bostadsbyggandet och därmed
också möjliggöra låga hyror. Det
var för det andra familjebostadsbidragen,
som skulle göra det möjligt även
för barnfamiljer med låga inkomster att
hyra en modern, rymlig bostad. För det
tredje var det införande av hyresregleringen,
som skulle hindra privata hyresvärdar
att ockra på bostadsbristen.
För det fjärde var det kreditsystemets
utformning, som tillsammans med samhällets
hyreskontroll skulle dämpa de
privata spekulanternas intressen av att
äga bostadsfastigheter.

Har denna målsättning kunnat fullföljas? Svaret

måste tyvärr bli nej. Man har
i stället i det närmaste totalt avlägsnat
sig från de sociala målsättningar som
låg bakom den uttalade bostadspolitiken.
Det har i första hand drabbat
människorna i storstäderna, dvs. i bristorterna.
Målsättningen att hyran skulle
få uppta cirka 20 procent av lönen har
inte kunnat uppfyllas. I Stockholm
t. ex. krävs en årsinkomst på cirka
31 000 kronor, om hyran för en lägenhet
på två rum och kök endast skall
uppta 20 procent av lönen. Ser man
detta mot bakgrunden av att genomsnittsinkomsten
för en industriarbetare
i Storstockholm ligger på cirka 25 000
kronor, kan var och en konstatera att
vi nu är längre ifrån den målsättning

Anslag till bostadsbyggande m. m.
man hade på 40-talet, vilken låg bakom
den socialt inriktade bostadspolitiken.

Kraven på lägre hyror gäller i första
hand i nyproduktionen. Hyrorna i dag
är av den storleken att de inte kan efterfrågas
av vanliga löntagare, utan dessa
bostäder tenderar att bli kategoribyggen,
där grupper i samhället som
redan tidigare är privilegierade får bostad,
ofta efter kortare väntetid än övriga
inkomsttagare. De som har drabbats
värst av de stora hyresstegringarna är
i första hand barnfamiljerna.

Den allvarliga kostnadskris som
präglar bostadsbyggandet med ständigt
stigande boendekostnader som följd gör
det naturligtvis nödvändigt att kostnadsläget
tas upp till en ingående analys
och prövning. Det begär vi också i vår
motion, som bl. a. innehåller en hemställan
om en inventering och utredning
av de faktorer som skapar det
höga kostnadsläget. Vi hänvisar i vår
motion bl. a. till bostadsstyrelsens petitaskrivelse
för budgetåret 1968/69 där
det heter: »Kostnaderna inom bostadsbyggandet
har fortsatt att öka. Byggnadskostnaderna
för flerfamiljshus med
preliminärt beslut om bostadslån har
per lägenhet ökat från 51 200 kronor år
1963 till 68 500 kronor år 1966, dvs.
med cirka 34 procent. Per kvadratmeter
lägenhetsyta har byggnadskostnaderna
ökat med 22 procent under samma tid
eller från 747 kronor till 910 kronor.»

Styrelsen anmärker att de olika orsakerna
inte var för sig kan mätas upp
indexmässigt. Det är en rad samverkande
orsaker som bestämmer hyresnivåerna.
När det gäller kapitalkostnaderna
har byggföretagen begränsade möjligheter
att påverka dem. Räntenivån
bestäms av riksbanken, materialpriserna
av materialfabrikanterna, markpriserna
av markförsäljarna osv. På driftsidan
kan möjligen halvdelen av kostnaderna
påverkas. Den ena delen bestäms
av kommunala avgifter såsom
vattenavgifter, elkraft, energiskatt, fastighetsskatt
etc. Den andra delen avser

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

reparationskostnaderna, vilkas storlek
givetvis bestäms av i vilket skick fastigheterna
liålls.

De faktorer som i huvudsak bidrar till
kostnadsfördyringen kan väl i korthet
sammanfattas i följande:

För det första det höga ränteläget,
som starkt ökar kapitalkostnaderna
samt ryckigheten i kapitalförsörjningen.
För det andra alltför små och uppsplittrade
byggprojekt samt för stor variation
på hustyper. För det tredje ett
alltför rikhaltigt sortiment av byggnadsmaterial
och för höga materialpriser.
För det fjärde för höga konsultkostnader.
För det femte uppskruvade markpriser
och accepterande av markspekulation.
För det sjätte för hög takt i rivningen
av gamla fastigheter med åtföljande
sänkning av antalet lägenheter vid
marknadsföringen. För det sjunde frånvaron
av étt rationellt finansieringssystem
och statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet.

Till de här i korthet uppräknade kostnadsfördyrande
faktorerna kan man
också lägga de många gånger överambitiösa
stadsplaner, som tagit sig uttryck
i ett slags »tävlingsraseri» att vara på
toppen med nymodigheter, att som man
säger »bygga för framtiden» och experimentera
med icke tillräckligt prövade
material. Denna överambition har också
lett till onödiga kostnadsökningar som
i sista hand får bäras av bostadskonsumenterna.

Låt mig med några citat komplettera
och exemplifiera vad dessa fördyrande
faktorer i några fall har lett till.

I Aftonbladet den 4 december i fjol
skrev direktör Albert Aronson i Svenska
bostäder följande: »Yi tvingas bygga
parkeringsplatser, som bara kan hyras
ut till hälften. Underskotten på tiotusentals
kronor får hyresgästerna betala.

I Göteborg pågår också en tvist mellan
byggare och stadsplanerare. Ett enda
bolag — det kommunala bostadsbolaget
— redovisar förluster på omkring 1,2
miljon kronor per år på outhyrda bilplatser.
»

Vi anser också att påfundet att det
inom nyproduktionen skall finnas 1,2
biluppställningsplatser per lägenhet
utan vidare kan reduceras till en halv
biluppställningsplats per lägenhet.

När det gäller variationen av hustyper,
säger herr Aronson, att denna »är
så stor att de byggande företagen inte
kan få så lång serie som skall främja
ett rationellt byggande. Fn hustyp som
förekommer är tvåvåningshus med fyra
lägenheter. Det är en oerhört dyr typ
som kommer att ge överkostnader på
30 procent över lånetaket».

Jag kan fortsätta med ett citat av förre
direktören i Svenska riksbyggen herr
Erik Severin, som i en debattartikel i
Arbetarbladet i december i fjol tog upp
problemet med det alltför rika sortimentet
av byggnadsmaterial och sade
följande: »På byggmaterialområdet förekommer
en nästan slösande rikedom
med produkter utan vettig motivering.
Ingen har bett att få denna rika provkarta,
i varje fall inte den som betalar
kostnaderna. Ingen har ännu klarlagt
det merpris som köparen får betala genom
att sortimentet är alltför rikligt.
Redan vid en mycket måttfull begränsning
av sortimentet kan priserna sänkas
med 10 procent. Sannolikt kan nedskärningen
av materialsortimentet drivas
ännu längre utan några olägenheter
för köparna.»

Mot bakgrunden av att kostnaderna
för materialet till bostäder uppgår till
cirka 50 procent av totalkostnaden kan
var och en räkna ut vad som är att vinna
i detta hänseende.

Vi har också i vår motion tagit upp
frågan om de allmännyttiga bostadsföretagens
ledande ställning som prisledande
och konkurrerande faktor inom
bostadsbyggandet. I proposition 141 år
1967 erinras om de allmännyttiga bostadsföretagens
ledande ställning i nyproduktionen
nu och för framtiden,
och det framhålles att hyrorna inom
dessa företag sätts efter självkostn-adsprincipen.

Om de allmännyttiga företagen skall

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

111

kunna motsvara det förtroende statsmakterna
har uttalat för dem måste det
också vara en huvuduppgift för såväl
.staten som kommunerna att skapa erforderliga
förutsättningar för dessa företag
att åstadkomma en bostadsproduktion,
som gör det möjligt att uppfylla
dessa förväntningar. Detta är för
närvarande långt ifrån det faktiska förhållandet.

Direktör Aronsons yttrande, som jag
nyss citerade, kan i detta sammanhang
kompletteras med ett uttalande av direktör
Anebäck i det kommunala bostadsföretaget
i Norrköping. Jag citerar:
»Eu jämn och relativt stor bostadsproduktion
kräver mark och bostadskvot.
De allmännyttiga bostadsföretagen
måste sålunda prioriteras beträffande
marktilldelning av byggbar mark
och bostadskvot. Skall vårt företag ha
möjlighet att klara statsmakternas intentioner
behöver vi få bygga minst 600
lägenheter om året. Och det får inte vara
600 lägenheter utspridda över skilda
delar, det behöver vara en del av en
större produktion där hela projektet
uppgår till åtminstone 3 000 lägenheter.
Det är vår enda chans att bli den konkurrerande
och prisdämpande faktor
som statsmakterna bär förutsatt.»

Vi delar helt och hållet den uppfattningen
och har därför i vår motion
hemställt om utarbetande av förslag som
tillförsäkrar kommunala, fackliga och
kooperativa byggföretag prioritering
vid kommunernas fördelning av byggkvoter
och byggbar mark.

Herr talman! Den grundläggande frågan
när det gäller byggnadskostnaderna
är att nedbringa kapitalkostnaderna,
som ju är den tunga posten eftersom de
svarar för cirka 65 procent av förvaltningskostnaderna.
Det är därför lätt
att inse vad man skulle kunna vinna i
form av lägre ränta. Det har sagts
många gånger att en ändring med en
procent på räntan gör cirka 12—13
procent på hyran. Ingen gendriver siffran.
Den tycks alltså vara allmänt vedertagen.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

För inte så många veckor sedan uttalade
sig Arne Geijer för •— försiktigt
— en halv procents sänkning av räntan,
vilket skulle ge ökad sysselsättning. Det
kan tilläggas, att denna sänkning också
skulle kunna påverka hyrorna i rätt
riktning.

Andra vägar har påvisats, exempelvis
genom att slopa lånetaket och att täcka
de så kallade överkostnaderna med statliga
lån. Det skulle utöver en sänkning
av basannuiteten, som har beräknats ge
5 kronor per kvadratmeter därest den
sänkes med en halv procent, betyda ytterligare
en sänkning med 10 kronor per
kvadratmeter.

Herr talman! Utskottet har till våra
motioner I: 164 och II: 218 beträffande
statlig totalfinansiering genom inrättandet
av en bostadsbank uttalat sig så
välvilligt, att de borgerliga ledamöterna
ansett sig böra skriva en särskild reservation
till utlåtandet på denna punkt.
Jag tycker att det bör noteras. Men oaktat
den välvilliga skrivningen intar utskottet
fortfarande en avvisande hållning
till yrkandena i våra motioner.

Låt mig erinra om att i bostadspolitiska
kommitténs betänkande år 1966
om bostadspolitiskt kreditstöd och än
mer i proposition 100 år 1967, som angav
riktlinjerna för bostadspolitiken,
var uttalandena till förmån för en statlig
totalfinansiering av bostadsbyggandet
genomgående positiva. Sålunda anfördes
i proposition nr 100: »Fördelarna»
— av statliga enhetslån — »är inte
endast som bostadspolitiska kommittén
har framhållit av administrativ natur
utan framför allt att bostadsbyggandet
kan bedrivas efter en fast och av de
reala resurserna bestämd produktionsplan.
Byggandet kan därigenom ske i
de långa och kontinuerliga serier som
industriell produktion kräver.»

I utskottets utlåtande över den här citerade
propositionen från fjolårets riksdag
sägs det bl. a.: »Utskottet är liksom
departementschefen av den meningen
att problemet att finna rationella former
för bostadsbyggandets kreditförsörjning

112

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
skulle få sin bästa lösning om staten
helt tog ansvaret för finansieringen genom
att tillhandahålla hela den för bostadsbyggandet
erforderliga krediten.
De fördelar som från bostadssektorns
synpunkt är förenade med en sådan finansieringsordning
synes utskottet så
påtagliga att de bör avstås endast av
mycket tungt vägande skäl.»

De »tungt vägande skälen» kan, såvitt
jag förstår, inte vara andra än att man
tar hänsyn till nuvarande uppgörelser
med kreditgivarna, dvs. privatbanker
och kreditinstitut.

Om denna uppgörelse uttalade sig
bl. a. Byggnadsarbetareförbundets ordförande
herr Knut Johansson — som
tillhör denna kammare ■— för drygt ett
år sedan att han trodde en statlig bostadsbank
skulle vara en effektivare
lösning av problemet om kreditgivningen.

Kritiken mot det nuvarande kreditsystemet
gäller såväl erhållandet av
byggnadskreditiv som de senare avlyften,
och omplaceringarna av lånen i
form av botten- och sekundärlån, som
oftast måste sökas var för sig i skilda
kreditinstitut. Vi anser att den nuvarande
tågordningen när det gäller bostadskrediter
egentligen saknar varje
vettig motivering och medför onödiga
ränteutgifter för låntagarna — utgifter
som i sista hand får betalas av bostadskonsumenterna.

Om staten gick över till en utsträckt
kreditgivning ända ned till botten i
form av ett enda bostadslån med en
räntesats och en amorteringsplan, skulle
detta i och för sig vare sig öka eller
minska de kreditresurser, som tas i anspråk
för bostadsbyggandet, men från
bostadsbyggnadssynpunkt skulle fördelarna
vara väsentliga. Man kunde avskaffa
det nuvarande byggnadskreditsystemet
helt och hållet och ersätta det
med förskott på redan beviljat lån. Den
kontroll som nu utövas av de kommunala
och statliga organen, bl. a. med
hänsyn till de statliga topplånen, borde
självfallet vara tillräcklig även om

statslånet förvandlades till ett totallån.
Man skulle med en sådan ordning komma
ifrån allt krångel med avlyft och
placering i olika kreditinstitut. Statsmakternas
beslut om bostadsbyggandet
kunde fullföljas i praktiken genom att
man fick en samordning av beslutsfattandet.

Även om man för närvarande bär lyckats
åstadkomma en frivillig överenskommelse
med de privata kreditinstituten,
enligt vilken dessa inför utsikten
av en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet
bemödar sig om att tillgodose
kreditanspråken, framstår den
av oss och andra föreslagna finansieringsordningen
såsom fördelaktigare,
vilket inte heller bestrids av vare sig
bostadspolitiska kommittén eller utskottet.
Det är därför obegripligt att man
skjuter denna fråga framför sig och låter
allt förbli vid det gamla, när så påtagliga
fördelar står att vinna.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till vad utskottet hemställt utom
vad gäller punkterna 7, 12, 13, 15 och
28, där jag yrkar bifall till motionerna
1:165 och 11:217 samt 1:164 och II:
218.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill inleda mitt bidrag
i denna bostadsdebatt med att konstatera
att den proposition nr 100, som
inrikesministern föreläde fjolårets riksdag,
har varit en framgång för den bostadspolitiska
satsningen i vårt land.
Det har erinrats om detta tidigare i dagens
debatt.

De riktlinjer för bostadsproduktionen
under den närmaste planeringsperioden,
som då fastställdes av riksdagen, har
skapat förutsättningar för en, som jag
bedömer det, något mera lidelsefri debatt
i denna fråga. Detta bestyrks av
att till statsutskottets utlåtande i år är
fogat endast 16 reservationer mot 38
vid fjolårets riksdag.

De frågor vi i år har att ta ställningtill
rör sig i huvudsak om detaljfrågor,

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

113

där oppositionen har en mot utskottsmajoriteten
avvikande mening.

Innan jag går in på dessa detaljfrågor,
vill jag uppehålla mig en liten
stund vid den fråga som sedan lång tid
tillbaka har dominerat den bostadspolitiska
debatten i vårt land och som
också i dagens debatt förefaller vara
den stora frågan, nämligen frågan om
kostnaderna för våra bostäder och då i
första hand inom nyproduktionen.

Jag måste få säga, att denna debatt
har präglats av en viss yrvakenhet. På
vissa orter i landet har nämligen lägenheter
stått outhyrda samtidigt som det
på samma orter har förelegat bostadsbrist,
vilket naturligtvis är en ganska
ovanlig företeelse i vårt land. En debatt
har då uppstått som rört sig kring att
vi har en för hög standard i fråga om
både utrustning och utrymme. Krav har
höjts på att vi radikalt borde sänka
denna standard.

Låt mig redan nu få säga, att det för
det första inte finns någon anledning
till denna stora oro. Detta förhållande
att ett antal lägenheter står tomma är
med några få undantag koncentrerat till
6 å 7 platser i landet. Ser vi siffermässigt
på det skall vi finna, att av SABOföretagens
350 000 lägenheter var den
15 mars i år 870 outhyrda, varav hälften
varit outhyrda under två månader eller
längre, en fjärdedel under 1—2 månader
och en fjärdedel under högst en
månad. För det andra finns det anledning
att varna för en hel del av de förslag
till sänkt standard som har sett
dagens ljus i denna debatt. Kortsiktiga
lösningar blir som regel dåliga lösningar
när det gäller en nyttighet med så lång
livslängd som våra bostäder. Man bör
nog tänka sig för mer än en gång, innan
man går till verket i avsikt att sänka
vår bostadsstandard.

Vi har — och det skall klart sägas
ut — en hög och bra standard i det
som byggs i dag, och det finns i och
för sig ingen anledning att omedelbart
gå vidare och höja denna standard ytterligare
i dagsläget. Det bör även fram -

Anslag till bostadsbyggande m. m.
hållas i detta sammanhang, att utvecklingsarbetet
på att förbättra denna standard
inte får avstanna, ty genom tillkomsten
av nya material och nya byggmetoder
behöver inte alltid en bättre
standard innebära högre kostnader.

Verkställda utredningar visar också
att en sänkning av utrustningsstandarden
inte ger de besparingar som
många tror är möjliga. Ett exempel på
detta är en utredning som har gjorts
av det kommunala bostadsföretaget Hyreshus
i Stockholm. Den publicerades
för en tid sedan. Den visar bl. a. att om
man tar bort badkaren och ersätter dem
med dusch så får man en hyressänkning
per månad av storleksordningen
endast 4 kronor. Jag tror det är riktigt
som någon har sagt i debatten om vår
bostadsstandard — det har för övrigt
sagts av någon talare här också i dag —•
nämligen att vi bär en grundstandard i
fråga om sanitär utrustning som det inte
finns anledning att pruta på. Däremot
kan man också — vilket jag tror framgår
av den åberopade utredningen —•
minska något på utrymmesstandarden
utan att därmed eftersätta kravet på en
god bostad. Utredningen visar nämligen
att man den vägen kan sänka hyran
med 50—150 kronor per månad.
Och allt skall göras — det bör även
sägas — för att hålla våra bostadskostnader
på en rimlig nivå.

Låt mig sedan helt kort belysa orsakerna
till att bostadskostnaderna stigit
så kraftigt som de gjort under den senaste
femårsperioden. Enligt en av bostadsstyrelsen
verkställd undersökningför
den aktuella perioden har följande
komponenter bidragit till kostnadsutvecklingen: 1)

ökat antal rum per lägenhet,

2) ökad yta per lägenhet; genomsnittligt
har lägenhetsytan stigit från 63,6
till 75,6 kvadratmeter, alltså med 19
procent,

3) förbättrad och ökad utrustning i
lägenheterna och husen i övrigt samt
omgivning och miljö.

Framräknat i faktisk kostnadsökning,

114

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
med utgångspunkt från anbud för 80
procent av dessa lägenheter, innebär
de nämnda komponenterna en ökning
med 13 000 kronor per lägenhet, varav
6 250 kronor kommer på ökat antal rum
och ökad yta per lägenhet samt kostnad
för huset i övrigt jämte omgivning och
miljö. Den förbättrade utrustningen i
lägenheterna under femårsperioden har
kostat 2 500 kronor. Förvandlar vi det
hela till hyreskostnad blir siffran 1 600
kronor för ökad produktionskostnad
och överkostnader samt 400 kronor för
ändrade kapitalkostnader och 500 kronor
för ökade driftkostnader, de senare
i hög grad beroende på ändrade
kommunala avgifter för vatten och avlopp,
el och renhållning.

Sedan vill jag peka på den roll som
våra nuvarande parkeringsnormer spelar
för kostnaderna, något som i dag redan
noterats av herr Kaijser och herr
Werner. Utöver vad som förut sagts vill
jag erinra om att man har räknat fram
att endast 60 procent av hushållen har
bil och att således de övriga 40 procenten
får vara med om att betala en del av
kostnaderna för de 60 procentens bilplatser.
Detta beräknas innebära en hyreskostnad
av cirka 100 kronor per månad.
Slutsatsen måste bli att om man
inte kan ändra parkeringsnormerna bör
samhället ta på sig en större del av bilplatskostnaderna.

Nuvarande krav på skyddsrumsbyggande
drabbar också flerfamiljshusens
hyresgäster hårdare än småhusens.
Kostnadsökningarna i detta sammanhang
har varit betydande. Därför måste
det hälsas med glädje att planverket i
dagarna föreslagit hos civilförsvarsstyrelsen,
att skyddsrumsbyggandet i nya
bostadsområden skall reduceras med
cirka 30 procent. Jag vill gärna vid detta
tillfälle ge planverket en eloge för det
sätt varpå man nu angriper både standard-
och kostnadsfrågorna i vårt byggande.
Den utveckling av Svensk Byggnorm
som skall ersätta BABS 1960 ger
förhoppningar om ett mycket gott resultat
både med avseende på kvalitet och

när det gäller kostnader. I en intervju
för någon tid sedan lämnade överingenjör
Gunnar Essunger i statens planverk
uppgiften att man överslagsvis
kan uppskatta kostnadsbesparingarna
till storleksordningen 100 miljoner kronor
per år för ändringar och kompletteringar
rörande grundläggning och bärande
konstruktioner samt brandskydd
och ventilation m. m. Och på längre sikt
räknar man med att ännu större kostnadsminskningar
skall ernås genom en
fortgående rationalisering och forskning.
Jag har velat säga detta, herr talman,
för att man skall uppmärksamma
den strävan till lägre byggnadskostnader
som finns hos de för denna verksamhet
ansvariga myndigheterna.

Jag tror dessutom att vi har behov av
mera nyanserade värderingar i vår bostadsdebatt.
Låt mig bara göra en liten
jämförelse: Hur många av oss klagar lika
högljutt över kostnaderna för våra
bilar som över kostnaderna för våra
bostäder? Vi byter som regel upp oss
till dyrare och finare bilar utan att närmare
analysera vad detta egentligen
kostar både oss som enskilda människor
och samhället. Jag vågar påståendet att
om vi verkligen skulle få klart för oss
vad bilen kostar skulle säkert också frågan
om våra boendekostnader bli annorlunda
bedömd.

Jag har ett behov av att i detta sammanhang
åberopa vad Ernst Wigforss
skrev år 1932 när han var förbryllad
över termen »börda». Han påpekade att
som bördor betraktas inte bara statsförvaltningen
utan också religion, konst,
skolor, vetenskap, sjukhus, vägar, gator,
broar, gatubelysning etc., medan
däremot inte bankpalats, lustjakter, lyxbilar,
golfbanor, ljusreklam o. d. anses
vara bördor. Wigforss skulle säkert
ha kunnat göra samma jämförelse när
det gäller en del av argumenten i dagens
bostadsdebatt.

Genom samhällets åtgärder på bostadspolitikens
område är det ändock
en väsentlig skillnad mellan förhållandena
före denna politiks genomförande

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

115

och dagens situation. Jag vill för att belysa
detta åberopa en utredning som
gjorts vid Göteborgs stads statistiska
kontor som säger att en industriarbetare
i Göteborg använde följande antal
arbetstimmar för att hyra en bostad: År
1939 åtgick 600 arbetstimmar för att hyra
ett rum och kök, år 1950 behövdes
500 arbetstimmar för att hyra två rum
och kök, och år 1965 använde samma
industriarbetare 450 arbetstimmar för
att hyra tre rum och kök. Då skall man
märka att det är en väsentlig skillnad
på standard och kvalitet på den bostad
som vederbörande hyr år 1965 och den
som hyrdes år 1939.

Därmed inte sagt att vi inte har behov
av ytterligare åtgärder för att nedbringa
boendekostnaderna för i första
band barnfamiljerna och de lägre inkomsttagarna.
En åtgärd i den riktningen
innebär Kungl. Maj:ts proposition
om ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer,
som kommer upp till behandling
som nästa ärende på kammarens föredragningslista.
Propositionen syftar till
en bättre fördelning av kostnaderna för
våra bostäder.

Jag övergår därefter, herr talman, till
några av de reservationer som har fogats
till utskottets utlåtande.

Den första reservationen gäller bostadsbyggandets
geografiska fördelning.
Denna fråga har även i år tagits upp av
högern och centerpartiet. I fjol var även
folkpartiet med om denna reservation.

Utskottsmajoriteten har inte funnit
nagra skäl som motiverar att riksdagen
nu gör ett särskilt uttalande i denna
fråga. Det bör erinras om att redan 1965
ats riksdag gjorde ett uttalande av följande
innehåll: »Det är angeläget att vid
den regionala fördelningen också ta
hänsyn till de näringspolitiska betingelserna
och samhällets lokaliseringspolitik3
mål.» Sedan har det inte heller
kunnat aberopas att man i länsbostadsnämnderna
åsidosatt av riksdagen uttalade
riktlinjer. Det är väl tvärtom så
att länsbostadsnämnderna i allra högsta
grad beaktar vad samarbetsnämnderna

Anslag till bostadsbyggande m. m.
inom respektive kommunblock har för
synpunkter på fördelningen av bostadslånemedlen.
Det skulle säkert vara av
intresse för kammarens ledamöter att
av reservanterna få ett exempel på någon
kommun som genom lokaliseringspolitiska
insatser fått ett ökat behov av
bostadsbyggande och som har vägrats
en extra tilldelning av lägenheter.

Den reservation som rör fördelningen
pa hustyper — det är i år en gemensam
borgerlig reservation — går ut på att
antalet småhus i nyproduktionen skall
ökas. I år har det önskvärda antalet
småhus satts till 40 procent, medan i
fjol -— om jag har läst rätt i handlingarna
— önskemålet var 50 procent. Utskottsmajoriteten
har inte heller denna
gång kunnat tillmötesgå reservanternas
önskemål, eftersom fördelningen på olika
hustyper är en fråga som i allra
högsta grad bör ankomma på vederbörande
lokala instanser att svara för.

Men låt mig säga, herr talman, att
hur önskvärd en ökad småhusproduktion
än kan vara ur flera synpunkter så
bör man när denna fråga diskuteras
hålla i minnet att trots betydande kommunala
subventioner till småhusbyggandet,
vilka för övrigt inte alls kommer
flerfamiljshusbyggandet till del, har under
de senaste sex åren småhusbyggandet
haft en andel på mellan 27 och 30
procent.

I folkpartiets motion har som en motivering
för ökning av småhusbyggandet
anförts att det skulle komma att
minska behovet av fritidshusbyggande.
Jag tillhör dem som har den rakt motsatta
meningen. Jag tror att man, i varje
fall när det gäller stora städer och
tätorter, i allt större utsträckning föredrar
att bo i flerfamiljshus och skaffar
sig fritidshus som kan användas året
runt. Detta kommer att bli en följd av
den ökade fritiden.

Jag ställer mig också personligen
mycket tveksam till åtgärder som ytterligare
gynnar gruppen småhusbyggare
på bekostnad av dem som bor i flerfamiljshus.
Jag tror nog att man i så fall

116

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
får både differentiera detta stöd och
ompröva en del frågor i samband med
skatteproblematiken.

Om man verkligen vill åstadkomma
ett ökat småhusbyggande, så tror jag att
man skall vidta åtgärder som leder till
en produktion av större serier av småhus
och som ger lägre produktionskostnader.
Därför har jag anledning att med
särskild tillfredsställelse hälsa det samarbete
som har inletts mellan Byggproduktion
AB och Svenska cellulosa AB.
Med statligt stöd skall man i ett gemensamt
företag exploatera ett nytt, rationellt
system för tillverkning och montage
av småhus. Jag tror att det är på
den vägen vi skall öka småhusbyggandet.

Utskottsmajoriteten har också i sitt
yttrande över motionskravet sagt att en
fördelning alltid måste ta hänsyn till
varierande behov och produktionsläget.
Ett av reservanterna föreslaget uttalande
skulle även få ett inte önskvärt samband
med och kunna bli ledande för
den geografiska fördelningen mellan
tätorter och landsbygd. Därför avstyrker
vi att riksdagen gör ett särskilt uttalande
i denna fråga.

Frågorna om miljön i bostads- och
bebyggelseplaneringen hör också intimt
ihop med fördelningen på hustyper.
Även i denna fråga har de tre borgerliga
partierna en gemensam reservation,
som i huvudsak är identisk med den
som förelåg i fjol. Jag tror inte att vi
här i kammaren behöver diskutera själva
sakfrågan — därom torde vi alla vara
överens. Men majoriteten i utskottet
anser inte, med hänsyn till det intresse
som visats för en bättre miljö i våra
bostadsområden, att en särskild statlig
utredning är påkallad. Både inom byggnadsforskningen
och inom planverket
är dessa frågor föremål för den allra
största uppmärksamhet. Jag har tidigare
i mitt anförande erinrat om planverkets
arbete med ventilations- och bullerproblemen
i våra bostadsområden.
Vi har därför på goda grunder bedömt

det vara överflödigt med en särskild utredning
om dessa problem.

Den gemensamma borgerliga reservationen
nr 4 tar upp frågan om vikten av
lokaliseringspolitiska insatser ur bostadsbyggandets
synpunkt. Med hänvisning
till vad jag tidigare anfört i fråga
om reservation nr 1 beträffande bostadsbyggandets
geografiska fördelning
vill jag bara konstatera att denna reservations
yrkande också är helt omotiverat
med hänsyn till de riktlinjer som
1965 års riksdag godkände. Regeringen
är säkerligen lika väl medveten som reservanterna
om behovet av att öka de
lokaliseringspolitiska insatserna. Jag
tror att det skulle vara mera nödvändigt
att reservanterna försökte hjälpa
till med att övertyga näringslivets män
om att det inte alltid är nödvändigt att
koncentrera all sin verksamhet till storstadsområdena.

Det finns som bekant många orter i
detta land som har goda förutsättningar
för lönande företagsamhet. Jag tror att
vi kan vara överens om detta, och då
kan vi också minska efterfrågetrycket
på bostäder och all annan samhällelig
service i storstadsområdena.

I ett antal reservationer tar man upp
frågorna om statens stöd till bostadsfinansieringen.
Vad först beträffar frågan
om den statliga totalfinansieringen
av bostadsbyggandet är de borgerliga
— vilket herr Werner påpekade —
överens om att det inte skulle finnas
något vägande skäl att hos Kungl. Maj :t
nu begära ett förslag i denna riktning.
Utskottsmajoriteten har mot detta hävdat
att vad som kom till uttryck i fjolårets
utskottsutlåtande i orden »fördelarna
med en statlig totalfinansiering
syntes så påtagliga att de borde avstås
endast av mycket tungt vägande skäl»
alltjämt är gällande men bör inte aktualiseras
förrän närmare erfarenhet
vunnits av den uppgörelse som träffats
med marknadens kreditgivare rörande
kreditförsörjningen till bostadsbyggandet.
Dessutom skall vi — det vill jag

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

117

tillägga till herr Werner —- avvakta resultatet
av det utredningsarbete som pågår
inom delegationen för bostadsfinansiering.

Så några ord om de reservationer
som rör låneunderlag och pantvärde.

Sedan denna fråga diskuterades vid
fjolårets riksdag har hänt något som ger
ännu mindre anledning till några särskilda
åtgärder från riksdagens sida.
För det första har låneunderlagsbeloppen
så gott som helt schabloniserats, vilket
innebär att alla de tidigare grundbeloppen
för våningsyta, våningsyttervägg
och lägenhetsyta ersatts med ett
grundbelopp på 50 000 kronor för en
trerumslägenhet. Pantvärdenivån har
också höjts, och enligt av bostadsstyrelsen
redovisade provvärderingar kan
höjningarna beräknas till genomsnittligt
tre procent för flerfamiljshus och
cirka tio procent för småhus. Detta bör
medföra att överkostnaderna minskar i
motsvarande omfattning. Beträffande
småhusen bör också tilläggas att den
hittillsvarande ytgränsen på 125 kvadratmeter
lägenhetsyta ersatts med en
kostnadsgräns lika med ett pantvärde
på högst 115 000 kronor. Denna nya
lånebedömning av småhusen ger den
byggande större valmöjlighet mellan å
ena sidan stor yta och mindre påkostad
utrustning och å andra sidan påkostad
utrustning och mindre yta. Men det bör
också sägas att för alla typer av hus
gäller att den redovisade produktionskostnaden
inte får väsentligt överstiga
pantvärdet.

Beträffande det även i år upprepade
yrkandet om ändring av den övre lånegränsen
för alla låntagarkategorier —■
vilket för de självbärande allmännyttiga
företagen skulle innebära eu minskning
och för privat ägda flerfamiljshus
och för småhus en ökning — har utskottsmajoriteten
inte kunnat finna
några sakliga skäl för en sådan ändring.

Så ett par ord om bostadsbyggandets
omfattning. Herr Per Jacobsson sade i
sitt anförande, om jag fattade honom
rätt, att majoritetspartiet hade bedömt

Anslag till bostadsbyggande m. m.
folkpartiets målsättning beträffande bostadsbyggandets
omfattning som orealistisk.
Det man man väl säga, eftersom
det under de senaste åren har byggts
30 000 flera lägenheter än folkpartiet
yrkat på i sina motioner. I det avseendet
är väl vår bedömning helt riktig.

Utöver detta skulle jag vilja säga ett
par ord om den fråga som herr Kaijser
tog upp och som utan tvekan ur tekniska
och andra synpunkter är besvärlig
att i korthet redovisa. Det gäller frågan
om åtgärder till följd av skuldökning
i samband med de nya paritetslånen.
Jag vill där bara erinra om att
redan i utredningen om paritetslånen
förutsågs att vissa problem beträffande
anstånd och avskrivning skulle kunna
komma att uppstå. Bakom de av utskottsmajoriteten
redovisade synpunkterna
ligger yttranden av Auktoriserade
revisorers förbund och av inrikesdepartementets
expertis. Jag tycker att herr
Kaijser borde uppmärksamma litet mer
vad utskottet säger på sidan 15, fjärde
styckt, med hänvisning till vad departementschefen
i fjol sade i denna fråga.
Utskottet skriver »att det på vissa orter
kunde uppkomma en sådan situation på
bostadsmarknaden att hyrespolitiskt utrymme
saknas för en sådan successiv
ökning av kapitalkostnaderna som det
nya lånesystemet förutsätter. I sådana
fall borde i första hand en viss förlängning
av amorteringstiden kunna övervägas
och i ytterlighetsfall statens fordran
helt eller delvis kunna efterskänkas.
Detta uttalande föranledde ingen erinran
från riksdagens sida».

Ur dessa synpunkter tycker jag att det
inte finns någon anledning till kritik
mot det sätt varpå utskottet försökt
lösa denna komplicerade fråga.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
komplimentera herr Ivar Högström för

118

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
en mycket god debut som bostadsdebattör
i denna kammare. Jag vet att han
är bostadsexpert utanför detta hus. Jag
vill emellertid trots detta göra några
randanmärkningar till vad han sade.

Herr Högström tog en stor ande till
vittne. Han talade om Ernst Wigforss.
Det är ett namn som klingar mycket
vackert också i mina öron, det vill jag
gärna betyga. Men när man sedan drar
de slutsatser som herr Högström gjorde,
tror jag att man inte riktigt fattat varken
herr Wigforss eller dagens debatt
på rätt sätt.

Herr Högström efterlyste en mera
nyanserad debatt. Jag har för mig att
vi har fört en ytterst nyanserad debatt
här hittills, och jag hoppas att det skall
fortsätta så. Men när herr Högström
försöker förklara för kammaren att frågorna
om byggnadskostnader och boendekostnader
egentligen inte är något
som man kan göra så mycket åt, vill
jag göra ytterligare en reservation. Jag
tror absolut att det går att göra saker
och ting i de här frågorna.

Jag vill ta upp en fråga som jag nämnde
i mitt inledningsanförande men som
herr Högström sorgfälligt undvek, nämligen
ränteläget i detta land. Jag sade
att en procents diskontohöjning i regel
gör ungefär 10 procent i hyreshöjning.
Jag vill då koppla ihop detta med herr
Wigforss och vad han kämpade för,
eftersom jag tror att socialdemokratin
då var anhängare av att man skulle ha
en låg ränta i detta land. Som vi vet
har utvecklingen blivit annorlunda. Vi
har inte en lågräntepolitik i dag. Jag
tror att det skulle vara välbetänkt om
regeringens representanter, jämte herr
Högström, tänkte på att detta är en
ganska betydelsefull fråga. Det är nog
inte riktigt, som herr Högström sade,
att den oro som finns saknar anledning.
Ja, så föll hans ord. Jag tror att det finns
anledning till oro när det gäller byggnadskostnadernas
utveckling. Och vi
bör — alldeles oavsett från vilket parti
vi kommer — verkligen försöka hitta

vägar att nå ett bättre förhållande i
detta avseende.

Vidare tror jag att herr Högström
hade ganska besvärligt när han talade
om småhusen. Men jag tror att herr
Högström och jag har ungefär samma
uppfattning om den saken. Herr Högström
är — förefaller det mig —- helt
på det klara med att vi här i landet
inte fått fram någon klar bild av efterfrågan
på dessa hus. Jag tror att detta
är en fråga som i mycket stor utsträckning
sammanhänger med ett tema som
herr Högström berörde, nämligen miljön.

Herr Högström sade vidare alt han
tyckte att reservationen, vad gällde de
lokaliseringspolitiska insatserna, egentligen
var ett onödigt uttalande. Jag kan
förstå herr Högströms reaktion på den
punkten. Framför allt centerpartiet har
ju drivit lokaliseringspolitiken ganska
hårt, och herr Högström har ett valresultat
från 1966 att falla tillbaka på
som förmodligen har något samband
med regeringens och socialdemokraternas
inställning i dessa frågor. Jag tror
alltså att det inte alls är onödigt att vi
uttalar oss för en samordning. Lokaliseringspolitik
och bostadsbyggande har
ett samband, det kommer vi inte ifrån.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Iierr Högström uttryckte
ingen oro för kostnadsutvecklingen
beträffande bostäderna. Tvärtom föreföll
det som om han ansåg att den utvecklingen
var ganska naturlig och rimlig
och egentligen inte ingav någon anledning
till större oro. Hans argumentering
på den punkten drabbar kanske
inte i någon högre grad vad jag tillät
mig att säga i mitt huvudanförande. Jag
skulle ändå vilja göra det tillägget att
vad som oroar mig — alldeles oavsett
om vi har ett större eller mindre antal
lägenheter som inte kan hyras ut på
grund av att de anses vara för dyra —
är det förhållandet att en så stor del,

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

119

tyvärr efter vad man kan förstå en stigande
del, av den samlade inkomsten
kommer att slukas av bostadskostnaderna.
Jag tror också, i likhet med herr
Nils-Eric Gustafsson, att jämförelsen
med herr Wigforss’ definition av begreppet
»bördor» i detta sammanhang
kanske inte är riktigt adekvat. Även om
antalet arbetstimmar har minskat när
det gäller att skaffa sig en bostad av en
viss storlek och standard, gäller väl
samma förhållande också på de allra
flesta varuområden, beträffande bilar,
kläder, matvaror av olika slag osv. Det
är i och för sig ingenting märkvärdigt.
Men som jag sade i mitt tidigare anförande
finns det så många nya behov
som skall tillgodoses och som måste
trängas in i den samlade familjebudgeten,
att varje ökning av dessa stora och
väsentliga utgiftsposter blir ytterst besvärande
för den enskilda familjen.

Herr Högström säger att produktionen
av småhus ligger på mellan 27 och
30 procent av vår nyproduktion och att
det egentligen inte kan anses vara så
dåligt. Ja, det kan man ju tycka, men
vid jämförelse med andra länder, i vilka
man tycker att förutsättningarna för
småhusbyggande inte borde vara gynnsammare
än de är i detta land, finner vi
att vår siffra ändå är mycket låg. I
Danmark t. ex. är andelen småhus cirka
59 procent av nyproduktionen. Norge
har en ännu högre siffra, och England
ligger mycket högt. Holland har cirka
55 procent, Västtyskland cirka 49, och
USA har väl den högsta procenten småhusbyggande
av alla dessa jämförbara
länder. Därför kan man påstå att Sverige
ligger relativt lågt i detta hänseende.

Beträffande lokaliseringssynpunkten,
i den mån den kommer in i bilden när
det gäller att bedöma bostadsbyggandet
och dess geografiska fördelning, tycker
jag att herr Högström anförde en så förträfflig
motivering för den reservation
och de förslag som vi har lagt fram, att
jag inte skall förstöra den genom att ytterligare
argumentera på den punkten.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Beträffande frågan om de övre lånegränserna
säger herr Högström att det
inte har anförts några sakliga skäl för
en ändring. Han hänvisade till att riksdagen
också tidigare har avslagit liknande
förslag och att det därför inte
heller nu fanns anledning att göra någonting
annat. Det är en argumentering
vars sakliga tyngd jag inte heller tillmäter
alltför stort värde, och jag finner
att det på den punkten inte är någon
mening att fortsätta diskussionen.

Bostadsbyggandets omfattning tycker
jag nog att herr Högström väldigt lättvindigt
glider förbi. Han säger bara att
det har byggts 30 000 fler lägenheter än
vad folkpartet har föreslagit. Det skulle
betyda att våra förslag tidigare har varit
helt orealistiska. Egentligen är den
argumenteringen helt obegriplig för
mig, men om vi nu skall godta den måste
väl i så fall regeringens förslag ha
varit ännu mera orealistiska, eftersom
man i alla fall i sina utgångsbud har legat
konsekvent lägre än vi tidigare har
gjort.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Också jag vill komplimentera
herr Högström för det trevliga
sätt på vilket han fört utskottets talan i
bostadsfrågan: sakligt, lugnt resonerande.
Jag tycker det var intressant att
åhöra det.

Jag kan hålla med herr Högström om
att det förhållandet att en del lägenheter
står tomma i och för sig inte är någonting
så allvarligt att fästa sig vid. I
en balanserad marknad skulle säkert
ännu fler lägenheter stå tomma. Anledningen
till att de gör det kan däremot
vara något oroande, nämligen att hyrorna
är så höga som de faktiskt är. Det är
klart att alla möjligheter som kan finnas
att rationalisera byggandet, planera på
ett bättre sätt och försöka sänka kostnaderna
är av betydelse. Ur den synpunkten
var det mycket intressant att
få höra om planeringsverkets åtgärder i
fråga om skyddsrummen. Dessa har än -

120

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
då varit en dyr post. En minskning av
den skulle bidra till att sänka hyreskostnaderna.

Jag tycker även att det ligger någonting
i herr Högströms resonemang om
bilar. Det kan man också utsträcka till
fritidshus. Har man råd att satsa så
mycket på bilar och fritidshus — som
man numera tillbringar en stor del av
sin tid i — så kan det väl också övervägas
om man inte också kan betala de belopp
som hyrorna verkligen uppgår till.

I fråga om den första reservationen
om förhållandena ute i småkommunerna
kan det väl faktiskt tänkas att det
förekommit att det inom en ort har behövts
viss förnyelse av fastigheterna
för att orten skall kunna överleva men
att det varit svårt att få tillstånd till en
sådan förnyelse. Jag tänker här inte
närmast på att det skulle vara förenat
med visst lokaliseringssyfte utan rent
allmänt.

I fråga om den skuldökning som vi nu
diskuterar skulle jag vilja påpeka att
jag i debatten förra året i kritiska ordalag
framhöll att en sådan skuldökning
skulle uppstå. Yi hade alltså inte förbisett
detta förhållande då, utan vi kritiserade
tvärtom just den frågan. Utskottets
skrivning med anledning av vad
som från revisorshåll påpekats pekar
just mot sådana förhållanden som vi
utifrån våra synpunkter då befarade
kunna inträda även om vi inte precis
uttryckte saken på så sätt vid det tillfället.
Vi underströk emellertid att just
den omständigheten att det kunde bli
fråga om att avskriva fordran i och för
sig innebar att man fortfarande hade en
subvention.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har att tacka för
det vänliga bemötande som jag rönt från
företrädare från oppositionen med anledning
av mitt inlägg här. Jag vill
emellertid omedelbart säga ifrån att jag
inte gör anspråk på att vara någon bostadsexpert
— vare sig inom eller utom

denna kammare. Jag har synpunkter,
och det är en helt annan sak.

Herr Nils-Eric Gustafsson sade att jag
åberopar de stora andarna och tog fram
Wigforss. Jag gjorde det därför att jag
bedömer det som nödvändigt att vi får
helt andra värderingar av sådana nyttigheter
som bostäder, i relation till bilar
och fritidshus, som herr Kaijser berörde.

Jag tror att herr Wigforss’ bekymmer
1932 för hur dessa ting uppfattades som
bördor är tillämpliga på hur många
upplever den debatt som nu förs.

Jag vill dock säga att den debatt vi
fört hittills har varit saklig och utomordentligt
värdefull. Men å andra sidan
kommer väl den debatt som i sådana
här frågor förs i riksdagen också att bli
ledande för den allmänna debatt som
förs ute i landet. Det är därför som jag
på detta sätt velat bidra genom att försöka
få till stånd en helt annan värdering.
Därmed har jag inte sagt att jag på
något sätt är fiende till bilen eller fritidshuset.
Långt därifrån, jag betraktar
bilen som ett medel för de många att
komma utanför hemorten. Ur den synpunkten
anser jag att den har oerhört
stor betydelse genom att den skapar
förutsättningar för människor att i olika
former njuta av tillvaron i sina fritidshus.
Jag vill komma åt just den
egendomliga värderingen att detta inte
skall betraktas som stora kostnader medan
däremot bostäderna skall göra det.

Räntepolitiken är ändå en fråga av
den allra största betydelse för bostadsproduktionen,
men det är en fråga som
vi inte avgör här, och jag förmodar att
herr Nils-Eric Gustafsson också har vissa
kanaler till riksbanken när det gäller
höjden av våra räntor. Dessutom rör
det hela vår samhällsekonomi, och där
kan vi ha delade meningar om räntans
höjd.

Sedan säger herr Nils-Eric Gustafsson
att det inte föreligger några klara
besked om önskemålen beträffande småhusen.
Bostadsbyggnadsutredningen har
redovisat sina synpunkter på detta, och

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

121

jag tror inte att man behöver företa någon
ny utredning för att konstatera att
det finns ett betydande intresse för
småhus. Men å andra sidan skall man
ha klart för sig att om småhusbyggandet
skall öka får detta inte ske på bekostnad
av ökade kostnader för dem
som bor i flerfamiljshus.

Herr Per Jacobsson sade någonting
om att regeringen också hade felbedömt
bostadsbyggandets omfattning. Jag vill
erinra om att regeringens program hela
tiden har varit ett minimiprogram som
i alla lägen överträffats. Detta var det
enda jag ville säga i det sammanhanget.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Högström i sitt
senaste inlägg klargjorde att han i viss
mån betraktar räntenivån som betydelsefull
också i fråga om byggnadskostnaderna.
Sedan måste vi väl säga att
den planering som i många fall har
saknats för bostadspolitiken också har
medverkat till att driva upp bostadskostnaderna.
Vi kan tänka på igångsättningen
under 1966. Det är av den
anledningen vi i en reservation tagit
upp frågan om en lång planering, och
såvitt jag kan förstå är herr Högström
också intresserad härav. Jag hälsar detta
med den allra största tillfredsställelse.

Om man skall åberopa herr Wigforss
i det ena fallet bör man också göra det
i det andra. Vad sade herr Wigforss
om runtan? Jag konstaterar också att
herr Högström har förklarat att det
föreligger ett betydande intresse för ett
ökat byggande av småhus. Det var min
avsikt att få honom att säga detta, och
jag tackar och är glad för att jag lyckades.
Jag kände till den utredning
som har gjorts, men jag tycker inte att
man får samma intryck när man läser
majoritetens skrivning i utskottsutlåtandet.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Låt oss hoppas, herr Högström, att
också regeringen och socialdemokratiska
partiet verkligen på allvar vill ta
itu med dessa frågor.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Må det tillåtas mig att
ett ögonblick beröra frågan om räntesatsen.
Den har jag inte talat om tidigare,
men jag talade däremot om paritetslånen
som en spekulation i inflation.
Hela skapandet av det systemet
var betingat av att det sågs mot en fortlöpande
inflation. Om man får ett stabilt
penningvärde går det inte ihop, då
måste man avskriva en del av lånen.
Man har alltså förutsatt en fortlöpande
inflation, och jag kan inte finna att regeringen
hyser något önskemål att skapa
ett statbilt penningvärde. Så länge
inflationen pågår kan man inte räkna
med annat än hög ränta. Skulle vi få
ett stabilt penningvärde, så skulle vi
också kunna få en betydligt lägre ränta,
men det går inte riktigt ihop med
det system för bostadslånen som regeringen
har skapat.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord beträffande
tvistefrågan om bostadsbyggandets
omfattning! Herr Högström säger
att regeringens förslag har varit
minimiförslag, och det är riktigt att
detta har angivits i propositionerna år
för år. Men när herr Högström samtidigt
säger att det dock har byggts
30 000 lägenheter mer än vad folkpartiet
har föreslagit, och när regeringen
och socialdemokraterna varje år har
velat göra gällande att våra förslag varit
orealistiska och ogenomförbara, då
verkar argumenteringen motsägelsefull.
Jag begär inte att herr Högström skall
försöka klara ut den problematiken,
men jag kan i alla fall inte låta bli att
påpeka den.

122

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson säger
att han vet att det finns en utredning
om behovet av småhus. Det är därför
utskottsmajoriteten anser det vara helt
överflödigt att beställa en ny utredning
hos Kungl. Maj:t. Till herr Gustafsson
vill jag vidare säga att vi från socialdemokratisk
sida dock kan åberopa att
den moderna bostadspolitik, som har
förts med sådan framgång i vårt land
att vi i detta hänseende intar en tätplats
bland nationer, bär Gustav Möllers
signatur; det kan man inte komma
förbi.

Till herr Jacobsson vill jag helt kort
säga att det faktum står kvar att det
har byggts 30 000 lägenheter mer än
vad folkpartiet har motionerat om.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Det är några frågor
som jag gärna skulle vilja ta upp till
behandling. Herr Högström och även
andra talare har redan kommit in på
en del av dem.

Jag har sedan länge varit rätt intresserad
av en diskussion om gällande
parkeringsnormer. Redan vid 1960-talets
början hade jag en interpellationsdiskussion
med dåvarande socialministern
Torsten Nilsson, som då hade att
svara för bostadspolitiken. Då var jag
ganska ensam om att hävda den uppfattningen
att man borde bättre anpassa
gällande parkeringsnormer till behovet.
Jag vill ytterligare poängtera
detta nu, och jag är speciellt glad över
att utskottets talesman så kraftigt har
understrukit saken, inte minst när han
säger att det även kan bli erforderligt
att statsmakterna kompenserar de hyresförluster
som uppstår när parkeringsutrymmena
inte utnyttjas. Det har
under många år hållits synnerligen
hårt på parkeringsnormerna, enligt vil -

ka krävts 1,2 uppställningsplatser per
lägenhet.

I många sammanhang har det inte
varit möjligt att lägga parkeringsplatserna
på markplan utan de har måst
läggas som centralgarage i fastigheterna.
Man har därigenom alltså fått parkeringsutrymmen,
där normerna väl
har kunnat fyllas men där den realistiska
verkligheten visar att endast omkring
30—35 procent av de boende utnyttjar
parkeringsplatserna. Därmed
uppstår en väsentlig hyresförlust, som
de boende får bära.

Jag har önskat påtala dessa förhållanden
för att få en rättelse till stånd.
Herr Högström lämnade även en uppgift
om skyddsrummen, nämligen att
man där har planer för revidering. Jag
skulle då vilja ställa frågan: Har inte
en utredning i dagarna kommit fram
till att man skall göra en revidering
också av parkeringsnormerna, varvid
man enligt uppgift kommer att stanna
för siffran 0,9 uppställningsplatser per
lägenhet eller lägre? Om någon kunde
ge besked om detta, skulle jag mottaga
ett sådant meddelande med stor tillfredsställelse.
Trenden visar i alla fall
att man har tänkt om i dessa frågor.

I samband härmed skulle jag också
vilja påpeka att det måste ske ett bättre
samarbete mellan byggnadsnämnderna
och de trafikvårdande myndigheterna.
I vissa fall kanske de trafikvårdande
myndigheterna tillåter en mycket fri
och generös gatuparkering, medan
byggnadsnämnden för samma kvarter
kräver mycket rigorösa parkeringsnormer.

För att komma ur denna situation
tror jag det är nödvändigt att uppmjuka
bestämmelserna i betydande omfattning,
så till vida att uppskov medges
vid nyproduktion med byggandet av
parkeringshus osv. fram till dess redan
befintliga utrymmen är fyllda. Förutsättningen
är självfallet att man för
framtiden har platser reserverade, så
att man senare kan fylla de behov som
uppstår.

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

123

Jag har önskat beröra parkeringsnorinerna
och övriga frågor även ur
en annan synvinkel, nämligen med tanke
på kostnadsaspekten. Man skulle ju
i detta sammanhang kunna peka på en
råd åtgärder som verkar i negativ riktning,
dvs. till att pressa upp priserna.
Vi har talat om parkeringsnormerna,
som i vissa fall ökar boendekostnaderna
med upp till 100 kronor per månad.
Även kraven på miljövården har på
många områden precis samma inverkan
när det gäller boendekostnaderna.
Det har sagts att vi skall skapa större
friområden kring bostäderna samt flera
lekplatser och en hel rad anordningar,
som i och för sig är fullt berättigade
och som jag inte har någon
erinran emot. Men vem får stå för kostnaderna?
Jo, de faller på de boende
inom de berörda områdena. Dessutom
skulle man väl kunna säga att även den
moderna stadsplaneringen har medverkat
i viss mån till att bostadsområden
skapas, där hela det interna gatunätet
läggs på hyresgästerna eller på tomtpriserna,
varvid det även då blir hyresgästerna
som får stå för kostnaderna.

Ett annat exempel gäller kampen mot
luftföroreningarna, som vi har diskuterat
i riksdagen under de senaste dagarna;
på den punkten är vi väl i princip
eniga. Kraven på övergång till lättare
eldningsoljor i tätbebyggelsen medför
också ökade boendekostnader.

Det finns alltså en rad faktorer som
påverkar boendekostnaderna och som
inte har med byggnadskostnaderna att
göra —• andra organ ålägger oss uppgifter
som innebär kostnadsfördyringar.

Låt mig i detta sammanhang ta även
ett par andra exempel. Tidigare hade
flera städer egentligen inga vatten- och
avloppsavgifter samt låga avgifter för
bortforsling av sopor etc. I dag kan
man konstatera att det börjar uppstå
en viss paritet mellan fastigheternas
bränslekostnader och utgifterna på de
områden jag nu nämnt.

När det gäller skyddsrummen har jag

Anslag till bostadsbyggande m. m.
haft den uppfattningen att vi varit onödigt
stränga och krävt för mycket. Därför
hälsar jag med stor tillfredsställelse
att frågan om skyddsrummen nu omprövas.
Jag hoppas att man skall komma
fram till bestämmelser som innebär
en uppmjukning. Det skulle bli ett positivt
inslag i strävandena till kostnadsbesparingar.

Med detta kan jag sätta punkt. Min
avsikt har närmast varit att beröra
några faktorer på kostnadssidan vilka
spelar en avgörande roll. Jag har med
andra ord velat visa att boendekostnaderna
också påverkas av helt andra
faktorer än byggnadskostnader.

Jag ber, herr talman, att med dessa
reflexioner få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag skall endast säga
några ord om ett motionspar som gäller
servicehus.

När de första kollektivhusen byggdes
för ungefär 30 år sedan mottogs dessa
hus med ganska stor skepsis. Man utgick
från att ett boendesystem med
service och köp av tjänster måste vara
mycket dyrt och av den anledningen
förbehållet en relativt liten grupp människor.
Genom senare utredningar även
här i Sverige och genom erfarenheter
bl. a. från vårt grannland Danmark har
det blivit klart att hyrorna i servicehus
inte nämnvärt överstiger hyrorna i
servicelösa hus.

Med åren har bland olika grupper
människor vuxit fram ett ökat behov
av en boendeform med service. Familjer
där båda makarna förvärvsarbetar
behöver köpta tjänster för att inte dubbelarbetet
skall leda till att de blir alltför
jäktade och stressade, vilket i sin
tur inverkar negativt både på deras
arbetsinsatser och på deras fritid. Det
är också slöseri med arbetskraft att alla
familjer efter arbetsdagens slut skall
göra sina inköp, bära hem sina varor,
laga sin mat när utbildad personal kan

124

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 19C8

Anslag till bostadsbyggande m. m.

laga mat för hela servicehuset eller hela
serviceområdet; många gånger kan maten
dessutom bli mera näringsriktig när
den lagas av utbildad personal.

En grupp som också efterfrågar boendeservice
är pensionärerna. De kan
genom sådan service bo kvar längre i
sina hem, och det är bra både för dem
själva och för samhället.

Samma sak gäller också de handikappade.
De positiva omdömen som
framkommit i utredningar om servicehusen
har inte gett mycket praktiskt
resultat, och intresset från regeringens
sida har varit minimalt. Det är först
under senare tid då debatten har blivit
mera påträngande som intresset har
vaknat. En utredning har nu kommit
i gång, som också tar upp finansieringsfrågorna.

Utskottets skrivning ger vid handen
att när nu så är förhållandet att det
finns en utredning kan väl vi motionärer
ge oss till tåls; något är ändå på
gång. Yi motionärer och reservanter
konstaterar med glädje att utredningsarbetet
pågår, men med vetskap om att
utredningar tar tid — att förslag skall
remissbehandlas o. s. v. — anser vi att
provisoriska lånebestämmelser redan nu
bör införas därför att detta, som jag
förut sagt, är ett eftersatt område, där
behovet är stort. Med hänsyn till att
efterfrågan på servicehus har blivit så
stor behövs också stimulans för ett ökat
byggande när det gäller denna boendeform.
Vi måste snabbt få till stånd större
valfrihet för bostadskonsumenterna.
Provisoriska låneregler bör därför införas
som innebär att övre gränsen för
statlig belåning till servicehus för bostadskomplementen
sätts till 100 procent
för samtliga kategorier av bostadsföretag
samt att för servicehusets övriga
delar gränsen sätts till 95 procent för
enskilda bostadsföretag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till alla
reservationer i detta utskottsutlåtande
som jag har mitt namn under.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) :

Herr talman! I debatten har såväl
herr Jacobsson som herr Kaijser berört
frågan om bostadsbyggandets inriktning
och därvid kritiserat — på
samma sätt som man har gjort i reservation
4 — den utformning som bostadspolitiken
har fått när det gäller
byggandet på större orter och i centra,
som självfallet har varit rätt betydande.

I detta sammanhang har vissa utredningar
berörts, närmast den senaste bostadsräkningen.
Därvid har erinrats om
att ungefär hälften av årsproduktionen
utgör ett reellt tillskott i antalet lägenheter.
Dessa uppgifter, som lämnats av
1965 års bostadsräkning, är väl riktiga,
men det synes nödvändigt att göra ett
par tillägg. Vad är anledningen till det
nu angivna förhållandet? Befolkningsfördelningen
år 1940 var sådan, att 55
procent av befolkningen bodde i tätorter
och 45 procent i glesbygder. För
närvarande torde förhållandet vara 75—
25 procent, och man räknar ju med att
ganska snart siffrorna skall ligga på 80
procent för tätorterna och 20 procent
för glesbygderna. Nu kan man fråga sig
vad som är orsak och vad som är verkan.
Har man inriktat bostadsbyggandet
till tätorterna för att på det sättet
animera en överflyttning från glesbygderna? Är

det inte i själva verket tvärtom så
att man har tvingats till denna kraftiga
inriktning av bostadsbyggandet för att
kunna tillgodose behovet av bostäder
för den del av befolkningen som av
olika skäl flyttat från glesbygd till tätorter?
Enligt bostadsräkningen är det
ungefär 33 000 lägenheter per år som
genom rivning, kontorisering och landsbygdens
avfolkning får dras ifrån årsproduktionen.
Sedan 1965 har rivningarna
liksom kontoriseringen begränsats.
Då är det väl landsbygdens avfolkning
som har medfört att det numera på sina
håll finns tomma bostäder, vilka visserligen
kanske används som sommarbostäder
och för andra ändamål. Det är
anledning att ställa frågan huruvida det

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

125

mot denna bakgrund är realistiskt att
påyrka ett större byggande just på dessa
orter. Det förefaller mig vara helt orealistiskt.
Byggandet måste självfallet helt
inriktas på orter där behovet är som
störst.

I detta sammanhang bör väl också
nämnas exempel på hur det har varit
med lokaliseringen. Har vid någon lokalisering
av industri behovet av bostäder
inte blivit tillgodosett? I Mellansel,
i Dalsland och på några andra platser
har det på industrins begäran byggts
bostäder för den nya industri som
lokaliserats till orten, men bostäderna
har stått och står till viss del ännu
tomma. Är det avsikten att man skall
öka bostadsbyggandet i sådana delar
av landet?

Utöver den förändring som har ägt
rum i fråga om människornas bosättning
—• från glesbygd till tätorter — bör
också läggas den invandring vi har haft.
Var bor alla utlänningar som har kommit
hit under efterkrigsperioden? De
bor inte i glesbygderna utan i tätorter.
Helt naturligt måste även med hänsyn
till det förhållandet bostadsbyggandet
öka mera på dessa orter.

Min uppfattning är att fördelningen
under senare år har varit till nackdel
för tätorterna, framför allt för de allra
största centra. Det är en konsekvens av
den fördelningspolitik som vi har med
denna kvotuppdelning. Har någon ort
fått en kvot på 5—10 lägenheter per år,
skall den självfallet bygga dessa lägenheter
även om det inte föreligger något
behov av ett ökat bostadsbyggande.

Kostnadsutvecklingen har berörts av
herr Högström, närmast vad gäller den
högre standarden. Till detta kan läggas
vad som står i reservation nr 3 om miljöfrågorna.
Mellan år 1960 och 1966 har
kostnaden enbart för den yttre miljön
ökat med 3 500 kronor per genomsnittslägenhet.
Här har vidare nämnts parkeringsplatser.
Ja, de innebär under
samma tidsperiod en kostnadsökning
per lägenhet med cirka 500 kronor.

Så kan vi ta område efter område,

Anslag till bostadsbyggande m. m.
punkt efter punkt och komma fram till
en helt förklarlig orsak till kostnadsstegringen.
Man har med andra ord fått
större och bättre utrustade lägenheter,
och miljöfrågorna har tillmätts allt större
vikt. Sedan kan en del saker givetvis
diskuteras.

Några talare har varit inne på frågan
om kostnadsfördelningen. Jag vill här
beröra vad herr Herbert Larsson och
kanske någon annan tog upp, nämligen
frågan om skyddsrummen. Det kan
ifrågasättas huruvida kostnaderna för
skyddsrum, bilparkeringsplatser och
över huvud taget den yttre miljön skall
belasta konsumenten. Är inte allt detta
åtgärder av ett så allmänt intresse att
kostnaderna borde belasta samhället
liksom fallet är med alla andra gemensamma
angelägenheter? Det är en fråga
som jag tror det finns anledning att
närmare fundera på. Under alla förhållanden
bör man ha dessa faktorer i
minnet då man diskuterar kostnadsutvecklingen
och söker efter orsakerna.

Den utveckling som har ägt rum och
som inneburit större krav på bostadsbyggande
i tätorterna har också medfört
en kostnadsökning. Det gäller närmast
tomtkostnaden. Marktillgången är
begränsad, och tomtpriserna har trissats
upp. Marken i tätorterna ligger till
väsentlig del i privata händer. Den omständigheten
att kommunerna har planmonopol
har inte haft någon betydelse
för det fall att markägarna inte vill
ställa marken till förfogande just då
den behövs.

Räntefrågan har också berörts i debatten.
Det var kanske litet svårt att få
klarhet i vad hem Gustafsson menade.
Om han syftade på ränteläget rent allmänt,
har herr Högström gett ett klart
svar. Var det speciellt ränteproblemet
för bostadsbyggandet som herr Gustafsson
avsåg — alltså om man även i fortsättningen
skulle ha en subventionerad
ränta för bostadsproduktionen — kommer
givetvis frågan i ett annat läge, och
då är det väl naturligare att koppla ihop
den delen med den debatt som senare

126

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
skall föras här. Det kanske hade varit
önskvärt att debatten hade förts i ett
sammanhang — jag tänker på statsutskottets
utlåtande nr 101 om det familjepolitiska
stödet. Där har ju riksdagen
föregående år fastställt principerna.
Man har övergått till att låta den allmänna
subventioneringen successivt
upphöra, men barnfamiljer med låg inkomst
skall få ett kraftigare stöd an för
närvarande. Jag tror att den omständigheten
också kommer att medverka till
att problemet om lediga lägenheter, som
också berörts i debatten här, delvis
kommer att få en lösning. Det finns familjer
i dag som skulle behöva en större
och bättre lägenhet men som med
hänsyn till sin inkomst och på grund av
bostadens kostnad inte kari flytta dit.
Dessa hinder kommer ju radikalt att rivas
ner genom det familjepolitiska stödet.
Därför är det väl motiverat att
koppla ihop dessa två frågor.

Jag anser att det är principiellt riktigt
att den som har inkomst och kan
betala vad en lägenhet kostar icke bör
få räntesubvention, utan att han skall
betala marknadspriset precis på samma
sätt som man får göra för andra varor
och för annan konsumtion.

Jag tror att det var herr Kaijser som
här anförde investeringsavgiften som
en orsak till att bostadsbyggandet inte
fått en större omfattning. Men det är väl
i själva verket tvärtom, herr Kaijser.
Bostadsbyggandet är ju inte belagt med
investeringsavgift. Framför allt i tätorterna
är det på det sättet att såväl kapital
som material och arbetskraft i större
utsträckning kunnat ställas till bostadsbyggandets
förfogande genom den
återhållsamhet i icke prioriterat byggande
som är en följd av investeringsavgiften.
Den argumenteringen kan alltså
inte vara riktig.

Herr talman! Med dessa synpunkter
ansluter jag mig till det yrkande om bifall
till utskottets hemställan som redan
gjorts.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja opponera
mot några punkter i herr Knut Johanssons
anförande.

Jag har inte sagt att man inte skall
koncentrera byggandet till tätorterna.
Tvärtom är jag på det klara med att
man behöver göra det. Men jag menar
att man inte skall glömma bort att det
ute i periferin kan finnas kommuner
och orter med ett stabiliserat näringsliv.
Det behöver inte vara fråga om någon
ditflyttning i lokaliseringspolitiskt
syfte, men för att orten skall kunna
överleva bär man ha möjlighet att i någon
mån förnya sitt bestånd av bostäder,
vilket i vissa fall har varit svårt.
Jag är fullt på det klara med att en
mycket stor del av bortfallet av lägenheter
just är betingat av att glesbygderna
blir avfolkade. Jag behöver bara
resa upp efter Klarälvsdalen i Värmland
för att se hur det ena huset efter
det andra står tomt och förfallet.

Det har också varit intressant att höra
att herr Johansson ifrågasätter om
inte kommunerna borde svara för kostnaderna
för olika serviceanordningar
för hyreshusen — vatten, avlopp och
sådant. Om jag inte minns fel är det bara
några få år sedan som t. ex. kommunerna
fick rätt att ta upp avgifter för
sopförbränning och annan destruktion.

Slutligen några ord om investeringsavgiften.
Herr Knut Johansson tolkade
min uppfattning om investeringsavgiften
helt och hållet fel. Investeringsavgiften
har stoppat upp icke prioriterat
byggande. Men så har behov uppstått
att släppa lös detta byggande, vilket
medfört ryckighet i arbetet med en viss
överhettning då och då som följd. Som
alla överhettade situationer på arbetsmarknaden
har detta bidragit till att
öka kostnaderna. Jag är helt på det klara
med att investeringsavgiften infördes
just för att kunna ge en större andel av
tillgången på kapital till bostadsbyggandet.
Men investeringsavgiften fick
också den andra effekten. Det ligger
därför säkerligen något i påståendet

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

127

att investeringsavgiften kan ha haft en
viss fördyrande effekt på byggnadskostnaderna.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Knut Johansson har sagt att
många människor har tvingats flytta till
tätorterna på grund av den omstrukturering
som skett i samhället, framför
allt på det industriella området, och
att man på grund därav också fått en
starkt ökad efterfrågan på bostäder i de
stora tätorterna. Men sedan tycker jag,
i likhet med herr Kaijser, att det är litet
onyanserat att påstå att vi yrkar att
det skall byggas mera på landsbygden.
Jag anser att man inte skall bygga där
heller, om behov inte föreligger. Jag
anser — och det gör väl de allra flesta,
förmodar jag — att man skall bygga
bostäder där behovet är störst. Men kan
man göra någonting för att minska trycket,
t. ex. genom lokaliseringspolitiska
åtgärder, är detta en väg som alla borde
vara överens om att pröva. Det är
klart att man kan diskutera vilka möjligheter
vi har i det avseendet, och vad
man kan vinna härigenom. Men många
skäl talar, i varje fall enligt min uppfattning,
för att man bör sträva efter
att försöka nå vissa resultat även på
den vägen. Jag kan inte finna annat än
att det också bör vara ett intresse för
alla dem som nu står och stampar i bostadsköerna
här i Stockholm och på
andra bristorter om man kan göra någonting
för att lätta trycket just inom
dessa områden.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson tog i
sitt anförande upp räntefrågan. Han
var osäker på om jag i mitt anförande
hade avsett den allmänna räntenivån
eller den mera begränsade när det gäller
bostadssektorn. Det är den allmän -

Anslag till bostadsbyggande m. m.
na räntenivån som jag har talat om. Vi
har här inte fått, vare sig av herr Högström
eller av herr Knut Johansson,
ett klart svar på frågan hur de åberopade
stora andarna sett på räntefrågan
i förfluten tid. Genom herr Högströms
förmedling har ju nu den samlingen
utökats också med Gustav Möller. Vi
har alltså inte fått något sådant klart
svar. Politik är att vilja, lär någon sentida
stor man ha sagt. Det hade då naturligtvis
varit tacknämligt om vi hade
fått ett besked om hur socialdemokratin
i dag ser på räntefrågan. Tyvärr
har något sådant svar inte getts. Jag
konstaterar att socialdemokraterna, om
ett positivt svar inte ges, numera gått
ifrån efterkrigsprogrammets grund. Det
är ju också ett besked. Men säg då det
klart ut.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Såväl herr Kaijser som
herr Per Jacobsson ville göra gällande
att man med reservation 4 inte har avsett
någon förändring i själva inriktningen
av bostadsbyggandet. Självfallet,
säger man, skall det byggas i tätorterna.
I första meningen av reservation 4,
som både herr Kaijser och Per Jacobsson
står bakom, heter det faktiskt: »Målet
balans på bostadsmarknaden kan
snabbare nås om åtgärder vidtas för
att förhindra en kontinuerlig ökning
av efterfrågan i de största inflyttningsorterna.
» Jag kan tyvärr inte tolka det
på annat sätt än att man har avsett en
begränsning av den nuvarande ordningen.

Herr Kaijser sade också att man inte
får glömma bort glesbygden. Självfallet
inte! Jag vill knyta an till vad jag tidigare
sade och fråga: Kan det i något
sådant fall påvisas att man, där ett behov
av bostäder förelegat, av skäl som
både herr Kaijser och flera andra har
anfört inte fått det tillgodosett? Det
finns, som jag tidigare sade, många
exempel på motsatsen, där man har fått

128

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.
ett stort bostadsbyggande i förhållande
till ortens storlek och byggt bostäder
som nu står tomma beroende på att det
inte finns någon som efterfrågar lägenheterna.

Sedan ger väl ändå herr Kaijser en
felaktig beskrivning av verkningarna
av investeringsavgiften. Han säger att
vi har haft en ryckighet och överhettning.
Vi har väl inte haft en lugnare
period på byggnadsmarknaden efter
det andra världskriget än under den
tid som investeringsavgiften har tilllämpats.
För några veckor sedan behandlades
bevillningsutskottets utlåtande
i den frågan. Man gjorde sig kanske
där skyldig till någon överdrift, då
man sade att de kortare byggnadstiderna,
den minskade löneglidningen och
de relativt sett sänkta kostnaderna var
ett resultat av investeringsavgiften. Jag
tillät mig då att säga att det nog var
någon övervärdering. Det är å andra
sidan fel att göra det påstående som
herr Kaijser har gjort.

Herr Nils-Eric Gustafsson anförde
synpunkter som väl närmast var riktade
till mig, men han talade om herr
Högström. Visserligen har Ivar Högström
i dag haft en stor dag i sin debut
som talesman för utskottet i bostadsfrågan.
Men, herr Gustafsson, jag funderar
ändå inte på att byta namn, utan
kommer att behålla namnet Johansson.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Den första satsen i reservation
4, »Målet balans på bostadsmarknaden
kan snabbare nås om åtgärder
vidtas för att hindra en kontinuerlig
ökning av efterfrågan i de största
inflyttningsorterna» — observera efterfrågan
i inflyttningsorterna — innebär
således att man genom lokaliseringspolitiska
åtgärder skall försöka få
trycket på bostadsmarknaden att minska
i dessa tätorter. Det kan hända att
man då, för att hjälpa till i det sammanhanget,
vill försöka skapa arbetstillfällen
på andra ställen och därvid

kan bli tvungen att ge en viss kvot av
bostadsbyggandet till de platserna.

Jag skall inte fortsätta diskussionen
om investeringsavgiften. Jag vill bara
påpeka att den medfört en viss ryckighet
därför att man ibland plötsligt blivit
tvungen att ge dispens från den för
ytterligare byggnadsarbeten. Det har
varit ryckigheten på byggnadsmarknaden
som haft ett visst inflytande på
kostnaderna på bostadsmarknaden.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan tydligen läsa
den första meningen i den här ifrågavarande
reservationen på olika sätt. Det
är uppenbart att herr Knut Johansson
och jag gör det. Även jag vill anföra
denna mening som ett stöd för den argumentation
som jag för i detta fall.
Jag kan inte förstå annat än att om
man genom lokaliseringspolitiska åtgärder
av olika slag kan minska inflyttningen
exempelvis till de stora bristområdena,
så har man därmed också
minskat efterfrågan på bostäder inom
dessa områden. Det kanske inte betyder
att man omedelbart behöver bygga
mindre där, men det måste i alla
fall betyda att man minskar efterfrågetrycket.
Detta tycker jag framgår ganska
klart av vår formulering.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Knut Johansson i sak inte hade något
att anföra till svar på det inlägg i fråga
om räntan som jag gjorde.

Huruvida herr Johansson önskar behålla
namnet Johansson lägger jag mig
inte i.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Kaijser
och herr Per Jacobsson säga att med

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

129

den tolkning som de båda ganska samstämmigt
har gjort i sina senaste inlägg
är det ju ingen skillnad mellan reservation
nr 4 och den politik som nu förs
och som också utskottet har förordat.
I)å ställer man sig frågan: Vad är det
då för innebörd i reservationen? De
synpunkter som både herr Kaijser och
herr Jacobsson anfört råder det ju inga
delade meningar om.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Nils-Eric Gustafsson att beträffande den
del av räntefrågan som avsåg generella
subventioner för bostadsbyggandet anförde
jag mina synpunkter genom att
förklara att den hör samman med den
fråga som vi senare skall diskutera och
som behandlas i statsutskottets utlåtande
101.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Iierr talman! Som tidigare har sagts
bär i dag är det utan tvekan en mycket
glädjande utveckling som vi haft på
bostadsbyggnadsområdet under de senaste
åren. Det är också med tillfredsställelse
vi noterar att regeringen för
närvarande har en mycket hög ambitionsgrad
när det gäller att hålla bostadsbyggandet
uppe. Resultatet har ju
blivit över 100 000 nya lägenheter förra
året. Allt tyder väl på att man har goda
möjligheter att uppnå ett liknande resultat
även för innevarande år.

Nu kan man tyvärr inte vara tillfredsställd
med allt i fråga om bostadsbyggandet.
Jag är ledsen över att, med
risk att bli betraktad som bypolitiker,
behöva ta upp vissa spörsmål som har
med mitt eget läns förhållanden att göra
i detta avseende. I motionerna I: 331
och II: 406 har vi tagit upp dessa spörsmål
och bl. a. pekat på det anmärkningsvärda
förhållandet att under det
att antalet sysselsatta inom idustrin i
Skaraborgs län har ökat med 25 procent
under åren 1959—1964 så har länets
andel av det totala bostadsbyggandet
minskat med 3,01 procent under perioden
1961—1965 till 2,25 procent under
år 1967.

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 23

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Man har kunnat konstatera att inget
annat län i landet har upplevt en så
negativ utveckling på detta område.

Nu är vi emellertid fullt medvetna om

— och det vill jag särskilt understryka

— att det är angeläget att satsa särskilt
hårt på storstadsområdena där bostadsbristen
naturligtvis är mest påträngande.
Att bygga mest där behovet är störst
är en riktig princip, som vi på intet sätt
vill ifrågasätta. Det är nödvändigt så
väl för bostadsbyggandet som för all
annan investeringsverksamhet där samhället
direkt är engagerat att det sker
en noggrann prioritering och en god
planering när det gäller resursernas användning.

Vad vi pekat på i våra motioner är
det förhållandet att det i många små och
medelstora orter i landet skett en långsiktig
planering med stora investeringar
i form av gator, vägar, vatten- och
avloppsverk, i syfte att tillgodose ett
visst bostadsbyggande för framtiden.
Dessa investeringar har dessutom skett
med statlig uppmuntran och med statliga
bidrag i mycket stor omfattning i
syfte att lösa de sanitära frågorna på de
olika orterna. Vi menar därför att det
måste vara ett både statligt och kommunalt
intresse att göra dessa investeringar
räntabla och att möjliggöra ett bostadsbyggande
som leder till ett fullt
utnyttjande av dessa anläggningar —
givetvis under förutsättning att det
finns behov av bostadsbyggande på orten.

Utvecklingen för Skaraborgs län beträffande
bostadsbyggandet har under
de senaste åren varit synnerligen otillfredsställande
genom alltför snävt tilltagna
låneramar. För år 1969 har länet
tilldelats en preliminär bostadskvot på
1 800 lägenheter. Detta betraktar länsbostadsnämnden
som helt otillfredsställande
med utgångspunkt från behovet,
och det kan innebära en allvarlig hämning
av en väntad god utveckling bland
annat för länets näringsliv. Det är då
trist att i egenskap av skaraborgare behöva
konstatera, att samtidigt som vi

130

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande ro. m.
för hela landet sätter nytt rekord i bostadsbyggande
med över 100 000 nya
lägenheter under förra året, får vi se
vår andel av det totala bostadsbyggandet
minska.

Nu har länsbostadsnämnden gjort en
framställning till Kungl. Maj:t om att
under en treårsperiod få pröva ett annat
system när det gäller bostadslånemedlens
fördelning, och det har vi också
tagit upp i de här nämnda motionerna.
Man önskar nämligen få bostadslåneramen
uttryckt i finansiella termer
i stället för i antal lägenheter. Med ett
sådant system skulle kommunerna få
betydligt större valfrihet att inom tilldelad
ram anpassa bostadsbyggandet till
de behov som föreligger. Man skulle få
ökade möjligheter att producera flera
lägenheter av de typer som det på de
olika orterna föreligger störst behov av.
Man kan även förvänta en annan fördel
med detta system, nämligen att man
åstadkommer ett ökat intresse från
kommunernas sida att medverka till ett
rationellt byggande. Detta skulle i sin
tur bidra till att hålla byggnadskostnaderna
nere, vilket måste betraktas som
ytterst angeläget i dagens bostadspolitiska
strävanden.

Man kanske också kan hoppas på att
vi med ett sådant nytt system skulle få
bort den ganska makabra situation som
flera talare i dag har påtalat, nämligen
att vi mitt uppe i vår rådande bostadsbrist
faktiskt har många lägenheter i
nyproduktionen stående tomma beroende
på att hyrorna är så höga att folk
med vanliga inkomster inte har råd att
flytta in i dessa lägenheter. Detta har i
sin tur delvis berott på just det förhållandet
att byggherrarna kanske spekulerat
i för stora lägenheter i syfte att
komma åt så många kvadratmeter som
möjligt inom ramen för den tilldelade
bostadskvoten. Som alla känner till tar
eu liten lägenhet lika mycket av bostadskvoten
som en stor, och därigenom
har vi fått en snedvridning.

Statsutskottet framhåller i sin skrivning
med anledning av motionerna att

Kungl. Maj:t har begärt ett bemyndigande
att försöksvis få pröva fördelningen
av låneramarna efter lägenhetsyta
i stället för efter antal lägenheter.
Man anser nämligen att ett sådant system
skulle ha vissa fördelar jämfört
med en fördelning enligt finansiella
termer.

Även om vi motionärer hellre hade
sett att man använt sig av det av oss och
av länsbostadsnämnden i Skaraborgs
län rekommenderade systemet, anser vi
att utskottets förslag innebär ett betydande
steg i rätt riktning, varför vi
inte har någon erinran mot förslaget.
Jag hoppas att Skaraborgs län blir ett
av de län som försöksvis skall få pröva
detta system; det var ju länsbostadsnämnden
där som var först på plan med
att anmäla sitt intresse att pröva något
nytt härvidlag. Jag hoppas, herr talman,
att Kungl. Maj :t tar välvillig hänsyn till
detta förhållande. Jag har inget annat
yrkande än bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr DAHL (s):

Herr talman! I en sådan här diskussion
är det självfallet en hel del detaljer,
som inte kommer upp till behandling
men som i varje fall för dem det
gäller är betydelsefulla.

Herr Magnusson och jag har väckt en
motion, vari vi pekat på ett faktum,
som vi tycker, man borde beakta vid
tilldelning av bostäder. Länsbostadsnämnderna
delar ju ut byggnadskvot för
bostäder till kommunerna. Låt oss säga
att en kommun får bygga åtta lägenheter.
Om det inom kommunen finns ett
behov av lägenheter för handikappade,
och man även måste tillgodose andra
önskemål — man planerar exempelvis
att få dit en industri — kan kommunen
vara obenägen att av dessa åtta lägenheter
avsätta en eller två såsom bostäder
åt handikappade. Då det i alla fall föreligger
ett behov av att även denna
grupp av människor tillgodoses, framhåller
vi i motionen, att länsbostads -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

131

nämnderna borde ha ett litet »förråd»

— det behöver inte vara så stort — från
vilket nämnderna kunde tilldela den
kommun, som utöver fastställd kvot har
förklarat sig villig att bygga en eller ett
par handikapplägenheter.

Utskottet har vid behandlingen av
motionen förklarat, att det inom ramen
för nu gällande bestämmelser går att
tillgodose detta behov. Jag har dock
hört mig för hos en länsbostadsnämnd
och därvid erfarit, att nämnden har ytterst
begränsade möjligheter att utöver
den för länsbostadsnämnden fastställda
kvoten kunna dela ut lägenheter avsedda
för handikappade. I motionen
har vi hemställt, att Kungl. Maj :t måtte
få reda på vårt yrkande och att de högre
myndigheterna kunde ordna så att

— antingen tillstånd ges centralt eller
på det lokala planet — handikapplägenheter
finge byggas utöver den fastställda
kvoten. Utskottet säger alltså att detta
motionskrav redan är tillgodosett.

Jag har inte något yrkande utan hoppas,
att det skall finnas en möjlighet att
tillgodose de uppenbara behov, som bär
finns inom vissa kommuner. Jag säger
»de uppenbara behov som finns». Låt
oss nämligen antaga, att i en kommun
är placerat ett arbetsträningsinstitut,
där kanske bara en av kommunens handikappade
är intagen eller deltager i
arbetet. Däremot är arbetsträningsinstitutet
avsett att tjäna hela länets befolkning.
Skall då den kommun som har
tilldelats låt oss säga åtta lägenheter, ta
av sin kvot för att bygga lägenheter åt
handikappade människor från andra
delar av länet? Det är orimligt att godta
ett sådant förfarande. Därför behövs
på detta område, tycker jag, större generositet
och förståelse för de lokala
behoven.

Jag hoppas, att utskottets uttalande,
att problemet går att lösa inom ramen
för utskottets hemställan, skall visa sig
riktigt även i praktiken.

Herr talmannen meddelade, att herr
statsrådet och chefen för inrikesdepar -

Anslag till bostadsbyggande m. in.
tementet Johansson — som enligt å föredragningslistan
gjord anteckning tillkännagivit,
att han i samband med behandlingen
av detta ärende ämnade besvara
herr Werners (vpk) interpellation
angående sänkning av basannuiteten
vid statlig långivning för bostadsbyggande
— anmält, att han på grund
av tillfällig halsåkomma vore förhindrad
att nu besvara nämnda interpellation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

132

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 44.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avsto de från att rösta.

Herr Blomquist (h) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men markerats såsom frånvarande.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 2 och 3 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 4 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägapde ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej —60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 5
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

133

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 6, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Anslag till bostadsbyggande m. in.

Ja —71;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Blomquist (h) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men av misstag nedtryckt
ja-knappen.

Därefter gjordes enligt de angående
punkten 7 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:165 och II: 217 i motsvarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i punkten 8.

I vad gällde punkten 9 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

134

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej—39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
10 och 11.

Rörande punkten 12 gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:165 och II: 217 i motsvarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes enligt de beträffande
punkten 13 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna I: 165 och 11:217
i motsvarande del; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets hemställan i punkten 14.

Vidkommande punkten 15, yttrade
vidare herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt angående
utskottets hemställan samt vidare
särskilt rörande motiveringen.

Härpå gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets i denna punkt
gjorda hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:164 och 11:218;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende utskottets motivering
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av densamma
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna motiveringen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Virgin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av utskottets
motivering oförändrad, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 100 punkten
15 oförändrad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes motiveringen
i den lydelse, som föreslagits i den
av hem Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad anginge punkten 16 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

135

innefattades i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej — 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 17, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 a betecknade
reservationen; samt

Anslag till bostadsbyggande in. m.

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i reservationen 8 b, av herr Virgin
in. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr NilsEric
Gustafssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 100 punkten 17 antager
det förslag, som innefattas i den av herr
Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 a betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Virgin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
8 b betecknade reservationen.

136

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —40;

Nej —27.

Därjämte hade 65 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemsitällt i sitt utlåtande nr 100 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej —39.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 18 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna med 9 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets

hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 19.

I vad rörde punkten 20 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i an ledning

varav uppsattes samt efter gi -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

137

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 21 och 22
hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten 23 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i denna punkt hemställt med
godkännande av utskottets motivering
samt vidare därpå att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats
i den av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 11 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i an ledning

varav uppsattes samt efter gi -

Anslag till bostadsbyggande m. in.

ven varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
23 med godkännande av utskottets
motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Virgin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 11
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—107;

Nej— 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten 2b gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

138

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
24, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna 25
och 26.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 27 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 13 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 13 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 19.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 28, yttrade
nu her.r talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nyman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 14 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionerna 1:165 och II: 217,
såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bi -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

139

fall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 14 a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—102;

Nej— 23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen meddelade, att han
och herr förste vice talmannen nu komme
att avlägsna sig för att till Sveriges
riksbank vid firandet av dess 300-årsjubileum
överlämna en gåva från riksdagen.
Ledningen av kammarens förhandlingar
övertogs av herr andre vice
talmannen.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 29.

I fråga om punkten 30, anförde nu
herr andre vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Nils-Eric Gustafsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 15 betecknade reservationen.

Anslag till bostadsbyggande m. m.

Härefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 15 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej —19.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet hemställt i punkterna
31—35.

Ytterligare gjorde herr andre vice talmannen
enligt de avseende punkten 36
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 16 betecknade reservationen; och

140 Nr 23 Onsdagen den

förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 16 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 24.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 37.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 4 § lagen den 21 maj 1964 (nr 143)
om bidragsförskott, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

15 maj 1968

Om höjning av de allmänna barnbidragen,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av motioner
om höjning av de allmänna barnbidragen,
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
sex till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydandé motionerna 1:280,
av herr Werner, samt II: 3b5, av herr
Hermansson m. fl., om höjning av det
allmänna barnbidraget, m. in.;

2) de likalydandé motionerna 1:679,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
II: 870, av herrar Hedlund och Wedén,
angående familjepolitiken, såvitt nu vore
i fråga;

3) de likalydandé motionerna 1:685,
av fru Nilsson och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 879, av herr Nilsson
i Tvärålund och herr Gomér, angående
samhällets stöd till barnfamiljerna.

I motionerna I: 280 och II: 345 hade
yrkats, att riksdagen skulle dels besluta
höja det allmänna barnbidraget från
och med den 1 juli 1968 till kronor
1 000 per år, dels besluta om indexreglering
av det allmänna barnbidraget att
träda i kraft från och med den 1 juli
1968.

I motionerna 1:679 och 11:870 hade
föreslagits, såvitt här vore i fråga, att
riksdagen skulle besluta om en höjning
av de allmänna barnbidragen med
100 kronor till 1 000 kronor per barn
och år från den 1 juli 1968.

I motionerna 1:685 och 11:879 hade
anhållits, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa, att familjepolitiska
kommittén i tilläggsdirektiv måtte
givas i uppdrag att överväga en annan
avvägning av samhällets stöd till barnfamiljerna
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att följande motioner, nämligen
1:280 och 11:345 samt 1:679 och II:

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

141

Om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

870, samtliga motioner såvitt anginge
höjning av de allmänna barnbidragen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att följande motioner, nämligen
1:280 och 11:345 samt 1:679 och II:
870, samtliga motioner såvitt anginge
indexreglering av de allmänna barnbidragen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

C. att motionerna 1:685 och 11:879
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under A, av fru IlamrinThorell
(fp) samt herrar Blom (fp),
Gustavsson i Alvesta (ep), Wiklund i
Stockholm (fp) och Jonsson (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
med bifall till följande motioner, nämligen
I: 280 och II: 345 samt I: 679 och
11:870, samtliga motioner såvitt anginge
höjning av de allmänna barnbidragen,
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av fru HamrinThorell
(fp) samt herrar Blom (fp),
Gustavsson i Alvesta (ep), Wiklund i
Stockholm (fp) och Jonsson (fp).

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Det regeringsförslag
som kammaren nu skall behandla innebär
ett ökat ekonomiskt stöd till över
400 000 barnfamiljer. Det ökade familjestödet
har formen av nya bostadstilllägg
och höjda bidragsförskott och går
främst till barnfamiljer i låglönegrupperna,
till flerbarnsfamiljer och till ensamstående
barnförsörjare. Reformkostnaden
per år är i runt tal 300 miljoner
kronor.

Jag har fått många bevis på att det

i den allmänna opinionen finns en
stark förankring för den inriktning av
familjestödet, som regeringens reformförslag
ger ett uttryck för. Det är också
med tillfredsställelse man i dag kan
konstatera att regeringsförslaget har
tagits emot positivt vid utskottsbehandlingen.

När jag nu vill beröra några av de
reservationer, som är fogade till utskottsutlåtande!,
kan det alltså ske mot
bakgrunden av att några motförslag till
regeringens familjepolitiska reform
egentligen inte finns från oppositionen.
Det är ganska överraskande, ty det är
inte många månader sedan vi fick höra,
särskilt från folkpartihåll, att regeringens
förslag var en stor besvikelse. Men
i dag är tydligen folkpartiet med på
noterna.

Regeringens ställningstagande innebär
att vi nu genomför betydande förbättringar
för de barnfamiljer där stödbehovet
är störst. Vi vill inte uppskjuta
avgörandet av en så viktig fråga. Det
är väl närmast folkpartiet som har tvekat
inför en sådan handlingslinje. Ännu
sent i höstas — jag hade då en interpellationsdebatt
här i första kammaren
med herr Dahlén — visade folkpartiet
ett svalt intresse för det reformarbete
som regeringen då var sysselsatt med.
Man ville i stället tala om s. k. »samlade
grepp». Det skulle i praktiken ha
inneburit ett reformstopp inom familjepolitiken,
tills en rad omfattande och
svårlösta utredningskomplex hade redovisats
och remissbehandlats.

Medan regeringen i höstas och denna
vår målmedvetet har arbetat fram ett
reformförslag, har oppositionen med
yviga gester ropat efter de s. k. samlade
greppen. Det är därför med spänning
som vi har väntat på oppositionens
stora utspel om familjepolitiken.

Vad blev det av det? Jo, när de borgerliga
partierna nu skulle ta sitt stora
samlade grepp, så har de inte ens kunnat
samla sig kring en gemensam reservation
vid utskottsbehandlingen.
Högern tycker på ett sätt och mitten -

142

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Om höjning av de allmänna barnbidragen, in. m.

partierna tycker på ett annat sätt. Det
enda som de borgerliga partierna tycks
ha kunnat ena sig om är att regeringens
reformförslag bör genomföras.

Som jag nyss nämnde innebär regeringsförslaget
en kostnadsökning med
omkring 300 miljoner kronor per år.
Jag vill påminna om att familjepolitiska
kommittén — där alla tre borgerliga
partierna är representerade —
konstaterade, att en ökning av det ekonomiska
stödet till barnfamiljerna både
förutsätter att det skapas statsfinansiellt
utrymme för en sådan reform och
att den totala konsumtionsökningen
hålls inom de ramar som samhällsekonomin
medger.

En sådan bedömning har kommittén
haft att göra enligt utredningsdirektiven.
Mot den bakgrunden föreslog denna
parlamentariskt sammansatta kommitté
en reformkostnad på omkring
300 miljoner kronor, som regeringsförslaget
nu också innebär. Men folkpartiet
och centerpartiet har därutöver föreslagit
en barnbidragshöjning med 100
kronor per år. Det skulle öka statens
utgifter med ytterligare 180 miljoner
kronor. Det var alltså meningen att de
pengarna skulle tas av skattehöjningar,
som mittenpartierna har föreslagit men
som riksdagen redan har avslagit. Jag
känner inte till varifrån mittenpartierna
nu tänker skaffa fram 180 miljoner
kronor extra, men det kanske vi så
småningom får höra något om i denna
kammare. I andra kammaren hade man
ingenting att andraga på den punkten.

Som jag har framhållit i propositionen
skulle en höjning av det nuvarande
barnbidraget begränsa möjligheterna
att ge en kraftig förbättring åt de
grupper av barnfamiljer där stödbehovet
är störst. Genom den av regeringen
föreslagna reformen kan man ge en
långt större förstärkning av det ekonomiska
familjestödet just till barnfamiljer
med lägre inkomster.

När nu mittenpartierna går ut och
skall åstadkomma en förbättring av det
familjestöd, som vi har föreslagit, gör

man det i den formen att man vill höja
bostadstillägget med 8 kronor i månaden
till de sämst ställda familjerna.
När regeringen för en fembarnsfamilj
föreslår 320 kronor i månaden i statligt
bostadstillägg, skall det egentligen
vara 328 kronor i månaden för att uppfylla
mittenpartiernas krav.

Vad är det då för krav man bär ställt
upp? Jo, det är ur jämlikhetssynpunkt
som denna höjning av stödet till de
sämst ställda barnfamiljerna skall göras.
De 8 kronorna skall åstadkomma
den jämlikhet som dessa familjer skall
få. Jag tror att vi har betydligt längre
kvar till den jämlikheten. När folkpartiet
och centern tror att den kan köpas
för 8 kronor, visar det att mittenpartierna
saknar kontakt med den verklighet
som dessa stora grupper representerar.

Eftersom jag nu har fått veta att de!
bara är andra lagutskottets utlåtande
som skall behandlas under denna rubrik,
skall jag be att senare få återkomma
med en utförligare redovisning
av ytterligare synpunkter på de frågor
som här föreligger. Jag skulle emellertid
vilja sluta detta anförande med att
säga, att jag personligen känner en djup
tillfredsställelse över att detta förslag
har kunnat föras i hamn och har kunnat
föras genom utskottet på det sätt
som här har skett. Det är en tillfredsställelse
för egen del, men det är också
en tillfredsställelse för de många barnfamiljers
skull, som härigenom får väsentliga
förbättringar.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag tänkte uteslutande
uppehålla mig vid andra lagutskottets
utlåtande nr 40, eftersom det är detta
vi skall behandla, nämligen om de allmänna
barnbidragens höjning. I nästa
ärende lär vi väl få avhandla det övriga
ekonomiska stödet till barnfamiljerna.

Det familjepolitiska programmet kännetecknas
— och det tycker jag att vi
har fått ett utomordentligt gott bevis

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

143

Om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

för — inte bara av ryckighet och förseningar
utan också av en enligt min
mening formellt mindre tillfredsställande
handläggning i riksdagen. Vi skall
nu fatta beslut enligt andra lagutskottets
utlåtande om höjda barnbidrag,
och i nästa ärende kommer statsutskottets
utlåtande som handlar om det ekonomiska
stödet åt barnfamiljerna —
precis som om inte barnbidragen hörde
dit!

Till statsutskottet har också remitterats
frågan om den samordning över
hela linjen av stödet till barnfamiljerna,
som vi så många gånger har efterfrågat
men som vi fortfarande inte sett
någonting av. Detta är väl om något ett
bevis för hur splittrad frågan om stödet
åt barnfamiljerna är.

Nog är det märkligt tafatt av regeringen
att vi inte kan få ett samlat
grepp om detta problem. Inför valet
1964 avgav regeringen bragelöften om
en stor samlande familjepolitisk reform,
som man kallade för en familjebalk.
Den skulle omfatta skattelättnader,
höjda generella barnbidrag, nya
vårdbidrag, extra bidrag åt de sämst
ställda och åt de ensamstående samt
vård av sjuka barn. Detta är en vårdkatalog
som måste ha uppväckt starka
förväntningar hos barnfamiljerna, i
synnerhet barnfamiljer med begränsade
inkomster.

Hur tänkte sig regeringen ■— främst
familjeministern som handhar detta område
— egentligen att förverkliga detta
program? Det vore intressant att få
veta. Eftersom det direkt utlovades inför
1964 års val, bör väl regeringen ha
diskuterat något om denna samordning.
Det var väl ändå inte ett prat rätt
ut i luften. Man måste väl redan nu ha
bildat sig en uppfattning om något system
och inte låta det vara rena snömoset.

Antalet utredningar i frågan som rör
barnfamiljerna kan vi inte klaga på.
Fyra stycken kan jag nu erinra mig —
familjepolitiska kommittén, skatteberedningen
inom finansdepartementet, fa -

miljeberedningen och serviceutredningen.
Nu tillkommer också förskoleutredningen
— även den av vital betydelse
för barnfamiljerna.

Folkpartiet menar inte — och säkert
inte heller centern — att allt skall slås
ihop under samma hatt. Men vad vi
efterlyser är en samordning av de olika
utredningarna och resultaten därav —
eu kartläggning av samtliga behov och
hur dessa skall tillgodoses. Ett beslut i
en delfråga skall inte gå emot utan tvärtom
stödja ett annat beslut. Om man gör
punktbeslut finns det risk att de sedan
inte kan samordnas. Vi väntar fortfarande
på t. ex. skatteutredningens resultat,
och det måste bli av väsentlig
betydelse för barnfamiljernas ekonomi.

Jag skulle än en gång vilja slå fast att
vi fortfarande väntar på en familjepolitisk
reform. I denna måste ingå höjda
barnbidrag, därom råder inte några delade
meningar. Vi föreslår därför en så
pass rimlig höjning nu, att den inte bör
väsentligt påverka ett framtida reformprogram.
En höjning med 100 kronor
om året är endast ett steg på vägen mot
en utjämning av levnadsomkostnaderna
mellan barnfamiljer och andra grupper.
Utan stödåtgärder blir standardskillnaden
mycket stor mellan barnfamiljer
och andra. Barnbidragen är orimligt
låga med hänsyn till att kostnaderna
för barnen växer.

Barnbidraget höjdes senast den 1 juli
1965. Sedan dess har priserna stigit,
konsumtionsprisindex har stigit med
mellan 3,5—6 procent per år, omsen
har drabbat barnfamiljerna hårt, skatten
tynger mer och mer och hyrorna
har — som vi hört i dag — stigit orimligt
mycket. Vi anser nu, att barnfamiljerna
måste få någon kompensation
för prisstegringar och skattehöjningar.
Dessutom bör barnfamiljerna liksom
alla andra grupper ha rätt att följa
med i standardhöjningen.

Att kostnaderna för barn blir högre
och högre vet vi alla. Det behöver inte
understrykas mer än vad som redan har
skett. Vårt förslag om en höjning av

144

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

barnbidraget med 100 kronor om året
per barn fr. o. m. den 1 juli 1968 är
bara ett steg i rätt riktning. Vi inbillar
oss ingalunda, statsrådet Odhnoff, att
en höjning med 100 kronor är slutmålet.
Varken folkpartiet eller centerpartiet
betraktar den här hundralappen
eller de åtta kronorna som statsrådet
Odhnoff nämnde, för att enligt hennes
mening ge ynkedomen ordentlig relief,
som en verklig hjälp åt barnfamiljerna.
Denna statsrådets uppfattning är felaktig.
Höjningen är bara ett sätt att
visa sin goda vilja.

Riksdagen ville inte — och det har
statsrådet Odhnoff påpekat — anta det
förslag som folkpartiet och centern lade
fram för att få täckning för de utgifter
denna höjning skulle innebära. Det är
beklagligt att man inte gjorde det. Men
det är väl ändå rimligt att oppositionen
arbetar på det sättet när den lägger
fram ett alternativ — eller hur anser
statsrådet att man skall göra? Måste
man inte, om man föreslår en utgift,
försöka att samtidigt föreslå antingen
en inkomsthöjning eller en besparing
för att täcka utgiften? Vårt förslag till
skatt på starkspriten avsåg att skaffa
fram denna inkomst. Riksdagen ville
beklagligtvis inte följa detta förslag.

Jag kan inte underlåta att slutligen
säga, att det förefaller mig vara en
aning överlägset att påstå att folkpartiet
och centerpartiet har fjärmat sig
från verkligheten. Vi har i åratal sysslat
med detta problem, och det kanske inte
hade varit ur vägen om familjeministern
åtminstone hade kastat en blick på
den historiska bakgrunden, på det arbete
som har lagts ned på denna fråga och
på de diskussioner som förts i riksdagen
när det gäller höjningen av barnbidragen
för att tillgodose barnfamiljernas
rättmätiga krav på hjälp från samhällets
sida.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till andra lagutskottets utlåtande nr 40.

Häri instämde herr Blom (fp).

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Jag känner mig något
oviss om vad vi egentligen diskuterar
här, men jag utgår ifrån att vi fortfarande
endast debatterar andra lagutskottets
utlåtande. Därför skall jag
endast uppehålla mig vid detta utlåtande
och återkommer senare till det nya
bostadsstödet åt barnfamiljerna. Genom
ett olycksfall i arbetet finns inte någon
representant från centern i denna kammare
antecknad under detta utskottsutlåtande
och alltså inte heller under
reservationen.

Vi har, som fru Ruth Hamrin-Thorell
här har sagt, även i år återkommit med
vårt krav på att de allmänna barnbidragen
må höjas. Inom mittenpartierna
finner vi det mycket anmärkningsvärt
att barnbidragen genom penningvärdets
försämring och genom omshöjningar
har fått bli så mycket lägre
som faktiskt är fallet. Någon höjning
har ju inte skett sedan år 1965. Den
höjning på 100 kronor, som mittenpartierna
nu föreslår innebär inte på något
sätt en standardhöjning för föräldrarna
utan bara ett återställande av barnbidraget
i sitt gamla värde.

Andra sociala förmåner, t. ex. pensionerna,
är indexreglerade och blir då
automatiskt höjda, vilket är ett system
som jag finner vara riktigt, men barnbidragen
innefattas inte i denna klausul.
Det anses väl att alla grupper skall
ha en skälig del av standardhöjningen,
men barnfamiljerna skall av någon underlig
anledning stå i strykklass och
får inte någon kompensation vare sig
för penningvärdeförsämring eller för
någon del av den allmänna standardhöjningen.

Med tanke på den familjepolitiska
reform som väl ändå måste komma någon
gång — vi har ju väntat så länge
nu — nöjer vi oss inom mittenpartierna
med att yrka på en höjning av barnbidraget
med 100 kronor, alltså endast
ett återställande till dess gamla värde.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
vid andra lagutskottets utlåtande
nr 40.

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

145

Om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Yad som föranledde mig
att begära ordet var närmast mittenpartiernas
reservation i andra lagutskottets
utlåtande nr 40.

Fru Hamrin-Thorell anmärkte nyss
på ärendets rent formella behandling.
När det gäller barnbidraget finns det
dock en lagtext. Därför måste ärendet
hänvisas till ett lagutskott, medan anslag
ju skall anvisas via statsutskottet.
Jag tror inte att vi kommer förbi att det
måste bli skilda utlåtanden, även om
det rent formellt i riksdagen skulle vara
lättare att ha ärendet samlat i ett utlåtande.

Vi vet alla att denna fråga har varit
föremål för mycket ingående diskussion
och utredning i familjepolitiska kommittén.
Kommittén hade en ärlig strävan
att försöka få ett differentierat stöd
åt barnfamiljerna — differentierat med
hänsyn till inkomst och med hänsyn till
familjeförhållanden i övrigt. Det var
dock omöjligt, skulle jag vilja säga, för
familjepolitiska kommittén med de anslag
som den hade till förfogande att
åstadkomma ett sådant förslag. När förslaget
kom ut på remiss visade det sig
att det i praktiken var omöjligt att genomföra.
En del som redan hade allmänna
barnbidrag skulle få en reducering
och skulle t. o. m. kunna förlora
hela det allmänna barnbidraget.

Då upprättades en ny PM, som skickades
ut på remiss, och nu har vi detta
förslag i propositionen. Alla vet dock
hur det står till när det gäller det ekonomiska
läget. Har man begränsade resurser,
så måste man fråga sig hur man
skall kunna använda dem på bästa sätt.
Det har varit statsrådet Odhnoffs uppgift
att med de pengar som står till förfogande
göra det bästa möjliga. Jag tycker
att förslaget innebär en riktig avvägning.
Bidragsförskottet har betydelse
närmast för de splittrade familjerna,
där modern kanske i de flesta fall har
att svara för både vården och försörjningen.
Dessa familjer får genom bidragsförskotten
ett ökat stöd. Samtidigt

6 Första kammarens protokoll 1968. Nr 23

får de — enligt statsutskottets förslag i
nästa utlåtande på föredragningslistan
— ett ekonomiskt stöd via bostaden,
det familjepolitiska bostadsstödet.

Naturligtvis kan detaljfrågor diskuteras,
men vi är i alla fall ense om att
hjälpa de sämst ställda familjerna som
har det svårast i olika hänseenden.
Pengarna blir självfallet drygare i och
med att hjälpen koncentreras på det
sättet.

Ingen har väl i och för sig någonting
emot en höjning av det allmänna barnbidraget
med en hundralapp, om det
funnes resurser till den höjningen. Men
då skulle inte bära de sämst ställda utan
också de välsituerade få hundralappen.
Genom det nu föreslagna tillvägagångssättet
hjälper man dem som mest behöver
hjälp. Man har föredragit differentierade
reformer framför generella
åtgärder.

Låt mig bara ta ett exempel för att
visa hur det kan te sig i verkligheten.
En ensamstående, kanske frånskild mor
med ett barn får det allmänna barnbidraget
på 900 kronor. Den frånskilde
maken eller barnets fader betalar kanske
inte understöd — då får hon bidragsförskott
med 30 procent av basbeloppet,
1 740 kronor. Med bostadsstödet
på 720 kronor kan alltså denna moder
få 3 360 kronor. Detta är ett praktiskt
exempel som visar hur man genom
de ifrågavarande åtgärderna verkligen
dirigerar över resurserna till de mest
behövande.

Jag skall inte uppehålla tiden längre
utan vill med det anförda yrka bifall
till andra lagutskottets utlåtande.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell efterlyser
»det samlade greppet». Ja, vad
är det för ett samlat grepp vi skall ha?
Är det familjerätt, familjebeskattning,
familjebostäder och familjestöd av alla
sorter som vi skall baka ihop i en kaka?
Skall vi införa ett reformstopp medan
allt detta bakas ihop? Kan vi verk -

146

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

ligen stå till svars inför 415 000 familjer
med att säga: »Vi väntar på det samlade
greppet, så de pengar som annars
kunde beviljas nu lämnar vi inte ut»?
.lag anser inte att man kan stå till svars
inför barnfamiljerna med ett sådant resonemang.
Det är den obotfärdiges förhinder.
Antingen vill man göra någonting
eller också vill man det inte.

Att detta skulle vara sista steget på
reformvägen har väl ändå ingen påstått.
Däremot tycks avsikten med det
samlade greppet vara att man sedan
inte skulle behöva göra någonting. Vi
ser det föreliggande förslaget som ett
led i en lång rad av reformer till barnfamiljernas
bästa som vi hållit på att
genomföra och som vi kommer att fortsätta
att genomföra.

Mittenpartiernas förslag om höjning
av barnbidraget skulle, vid bifall till reservationen
på denna punkt, kosta 180
miljoner kronor. De måste betalas, och
det kan man ju inte göra med några låtsaspengar.
Folkpartiets förslag till täckning
av utgifterna är värt all heder,
men vi har ju sett att riksdagen inte
godtog detta förslag. Man fick avslag av
riksdagen på sitt förslag om skattehöjningar.
Nå, vill man ändå driva förslaget
om en höjning av barnbidraget får
man väl komma tillbaka och lägga fram
något annat förslag till skattehöjningar,
om det nu är så att man vill lägga ökade
utgifter på staten. Så måste ju regeringen
göra. Antag att regeringen lägger
fram ett skatteförslag som inte skulle
godtas av riksdagen, inte kan regeringen
då komma igen med ett förslag till
utgiftshöjningar och påstå alt om bara
riksdagen hade antagit skatteförslaget
så hade vi haft pengar att betala utgifterna
med. Nej, så kan det inte gå till,
och det tror jag är uppenbart för samtliga
närvarande.

Fru Olsson talar så varmt för automatiska
höjningar av pensionerna och menar
att barnfamiljerna oförtjänt har
kommit i strykklass. Nu är det ju faktiskt
så att om barnbidragen hade va -

rit indexreglerade på samma sätt som
folkpensionerna, hade barnbidragen nu
utbetalats med 650 kronor om året. Nu
får barnfamiljerna 900 kronor om året.
Vi har inte haft någon indexreglering
av barnbidragen, men ökningen av dem
har varit kraftigare än om de hade varit
indexreglerade. Mycket talar emellertid
för att man skall ha någon form
av värdebeständighet för barnbidragen,
och jag kan meddela att familjepolitiska
kommittén redan har börjat att
diskutera frågan om värdesäkring av
barnbidragen.

Det har efterlysts en familjepolitisk
målsättning, och det har sagts att regeringen
inte har tagit hänsyn till en lång
rad frågor som är angelägna när det
gäller barnfamiljerna. Jag vill med anledning
av detta läsa upp ett stycke ur
proposition 42 i år, där det sägs följande:
»När det gäller det direkta ekonomiska
stödet åt barnfamiljer bör man
enligt min mening prioritera en kraftig
förstärkning av stödet till de grupper
av barnfamiljer som kommittéförslaget
tar sikte på. Den i olika sammanhang
aktualiserade frågan om ett vårdbidrag
för barnfamiljer har i motsats till det
nu aktuella kommittéförslaget ett direkt
samband med familjebeskattningens
framtida utformning. Familjepolitiska
kommittén har för avsikt att behandla
vårdbidragsfrågan när familjeskatteberedningen
har slutfört sitt pågående utredningsarbete.
Barnens vård och tillsyn
är inte minst en fråga om en utbyggd
samhällsservice för barntillsyn i
olika former. På detta område har en
snabb utbyggnad nu kommit i gång. För
att kunna förverkliga kommunernas
omfattande utbyggnadsplaner har i
årets statsverksproposition (bil. 7, s.
31) föreslagits ytterligare ökade anslag
till barnstugor. I årets statsverksproposition
(bil. 7, s. 36) har också lagts
fram förslag i syfte att få till stånd en
ökad verksamhet med kommunalt organiserade
familjedaghem parallellt med
en snabb utbyggnad av barnstugorna.»

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

147

Om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Statsrådet Odhnoff har
en något egendomlig uppfattning om
hur vi i ett oppositionsparti måste arbeta
när vi skall lägga fram vårt alternativ
till statsverkspropositionen. Vi
måste arbeta på det sättet att vi noggrant
studerar den och ser vilka andra
förslag vi har. Sedan lägger vi fram
dessa förslag och pekar på möjligheterna
till nya inkomster eller besparingar.
Någon gång kan man också tänka sig
en ökad upplåning, som vi från centern
har föreslagit i år.

Om sedan ärendenas gång här i riksdagen
blir sådan att våra förslag till
ökade intäkter blir avslagna innan vi
får upp ett ärende till behandling —
t. ex. barnbidragen som i dag — skulle
det enligt statsrådet Odhnoff gå till så
att vi på oppositionens sida skulle ta
tillbaka våra krav. Så kan vi helt enkelt
inte arbeta, och jag tror inte att
statsrådet, om hon vore i oppositionsställning,
skulle finna sig i att arbeta så.
Vi måste föra fram våra förslag till slutet,
och vi har också vid riksdagens
början föreslagit anvisning av medel till
dem.

Statsrådet säger att om vi endast hade
haft barnbidragen indexreglerade, skulle
vi ha haft lägre barnbidrag än vi har
i dag. När jag talade om att vi skulle
återställa dem till deras gamla värde utgick
jag från den senaste höjningen
1965. Det är väl alldeles orealistiskt att
tänka sig att vi från barnbidragens införande
1948 endast skulle höja dem
med vad som motsvarar penningvärdets
fall. Det är väl ändå rimligt att barnfamiljerna
— vilket också skett — fått
del av den allmänna standardhöjningen.

Statsrådet säger också att vi inte kan
ha ett reformstopp, att vi måste göra
någonting under tiden tills dess alla utredningar
blir klara, att vi inte kan stå
till svars med någonting annat. Man
kunde väl påskynda utredningarna och
någon gång få ett samlat grepp och inte
bara hålla på med att lappa och laga

som vi gör. Jag tycker att det är detta
som det är litet svårt att stå till svars
för, liksom det är svårt att stå till svars
för att inte höja de allmänna barnbidragen
när de blivit så urholkade som de
nu är. Vad är barnbidragen egentligen?
Det har för mig alltid framstått att de
skall vara utjämnande mellan familjer
som har barn och familjer i samma ekonomiska
situation som inte har barn.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag vill anknyta till vad
fru Olsson sade om statsrådet Odhnoffs
påstående att vi skulle vilja ha ett reformstopp
medan vi väntade på — jag
medger att det verkar lite tjatigt — ett
samlat grepp. Men den samordningen
skall göras av familjeministern och regeringen,
och det är inte vi som skall
lägga fram förslag till denna samordning.
Jag vill rekommendera läsning av
de partimotioner som vi lagt fram år ut
och år in. De innehåller mycket av samordning.
Det är utrikesminister Nilssons
förslag och inte mitt, att man i en
familjebalk skulle samla dels skattelättnader
för barnfamiljerna, dels höjda
barnbidrag, dels en form av vårdbidrag,
dels extra bidrag åt de sämst ställda ensamstående
och dels vård av sjuka barn.
Det är ingen dålig katalog. Han anförde
ordagrant detta inför valet 1964 i
partiledardebatten i TV, och det är inte
godtyckligt nedtecknat av mig. Vi har
nu i minst fyra år väntat på åtminstone
en upplysning om, hur man tänker sig
dessa olika stödåtgärder samordnade i
vad jag mycket gärna skulle vilja kalla
en familjebalk. Regeringen har väl ändå
funderat på detta?

Det är självfallet att man inte skall
ha reformstopp, men de delbeslut vi
fattar måste väl ändå vara så avpassade
att de inte strider mot varandra, så
att de sammantagna inte blir ett verkligt
stöd i väl avpassade former för barnfamiljerna.
Vårdbidragen, barnbidragen
och bostadsbidragen måste samordnas
för att bli verkligt effektiva, så att de

148

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Om höjning av de allmänna barnbidragen

liksom balanserar emot varandra. När
vårdbidraget inte behövs längre, är det
barnbidraget som skall ökas för att täcka
den ökade konsumtion som uppkommer
för barnen. Det är många sådana
avvägningar som man måste göra för
att komma fram till det verkligt effektiva
stöd åt barnfamiljerna som vi
önskar. Därför är det inte så mycket
att ironisera över vår fråga efter en
samordning av ett program över hela
fältet.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Fru Olsson har tagit
upp hur oppositionen skall arbeta. Jag
har kanske svårt att ge henne några
direkta råd på den punkten. Jag kan
bara säga att om riksdagen inte bifaller
ett regeringsförslag, kan regeringen ju
inte sedan säga att man hade tänkt att
genomföra det. Man får försöka fundera
fram någonting nytt och försöka
skaffa de medel som man kan behöva.

Något av det grymmaste som kunde
inträffa för fru Olsson vore väl om
riksdagen nu skulle godta dessa oppositionsförslag
och oppositionen plötsligt
skulle stå i den situationen att behöva
betala ut alla de pengar som oppositionen
nu talar så rundhänt om att man
har begärt men tyvärr fått avslag på.

Att jag gjorde en jämförelse med
barnbidragen och därvid utgick från
1947 års värde berodde på att fru Olsson
var den som började prisa att vi
indexreglerar pensionerna, med utgångspunkt
från 1947.

Att barnbidraget skall uppfattas som
en utjämning mellan barnfamiljer och
barnlösa vill jag gärna hålla med om,
men det är inte den enda utjämning
mellan barnfamiljer och barnlösa som
vi gör. Jag har här räknat upp andra
saker, och jag har i synnerhet uppehållit
mig vid barntillsynen. Det är
också en form av utjämning och ett
stöd till barnfamiljerna som dessa kräver
och som de upplever såsom mer
och mer väsentligt.

m. m.

Fru Hamrin-Thorell är inne på på
sin samordning och väntar på det samlade
greppet. Det är väl ingenting mot
vad vi har väntat på att oppositionen
skulle försöka åstadkomma ett samlat
grepp, t. ex. i sina motioner och sina
reservationer.

Den sista punkt som fru HamrinThorell
tar upp går ut på att det nu
föreliggande förslaget eventuellt kunde
strida mot några andra stödåtgärder
som finns, men om det var så att det
gick emot de andra åtgärder som ger
hjälp åt familjerna skulle väl oppositionen
ändå i logikens namn avslå förslaget.

Herr DAHLBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Familjepolitiska kommittén
har för avsikt att i sitt nästa betänkande
ta upp frågan om indexreglering
av barnbidragen. Den frågan finns
ju inte heller med i reservationen. Likadant
är förhållandet när det gäller
vårdbidragen. Man avvaktar familj ebeskattningsberedningens
betänkande. Jag
tror inte att man kan rycka loss denna
fråga, utan man bör komma ihåg att
när de allmänna barnbidragen infördes
för ett tjugutal år sedan skedde det till
priset av att barnavdragen slopades i
beskattningen. Det finns alltså ett samband
i beskattningshänseende. Jag tror
att det är riktigt att man avvaktar familjebeskattningsberedningens
förslag
innan man tar upp frågan om hur det
skall bli i fortsättningen för barnfamiljerna.

Vad indexregleringen beträffar så är
det klart att hur man än gör en indexreglering
så blir det en eftersläpning.

Vad statsrådet fru Odhnoff här påpekade
var att när barnbidragen utbetalades
första gången var de 290 kronor,
och 1965 var de 900 kronor. Om
man tar detta som utgångspunkt, då
har det inte skett någon försämring i
och för sig. Men det är klart att denna
fråga bör behandlas i det sammanhang
som familjepolitiska kommittén förut -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

149

Om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

satt, och när kommittén inom kort
framlagt sitt förslag kommer det tillbaka
till riksdagen. Jag tror också att
man på samma sätt får avvakta familjebeskattningsberedningens
förslag.

Fri! OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Dahlberg medger
att en samordning bör ske, och jag hoppas
att familjeministern också noterar
detta. Det grymmaste som skulle kunna
ske för mittenpartierna i dag skulle
vara om man skulle bifalla våra motioner,
sade statsrådet Odhnoff. Nej, jag
kan försäkra att det inte skulle vara
grymt på något sätt. Men det är grymt
mot barnfamiljerna om vi inte bifaller
motionerna i dag.

Statsrådet kom åter in på frågan om
indexregleringen av barnbidragen och
pensionerna. Pensionerna är ju indexreglerade,
men vi bar fått mera höjning
av folkpensionen än vad indexregleringen
motiverar. Pensionärerna
bar helt naturligt även fått standardhöjning.
Jag tycker att vi borde ha
både standardhöjning och indexreglerade
barnbidrag. Om dessa vore indexreglerade,
skulle vi slippa ifrån de småhöjningar
som vi måste motionera om
varje år. Då skulle de ske automatiskt.
Barnfamiljerna skulle inte komma så
mycket efter och förlora så mycket
pengar. Vad sedan gäller vårt alternativ
till regeringens budget skulle det
verkligen vara intressant att veta hur
socialdemokraterna skulle handla i oppositionsställning.
Skulle de inte tilllämpa
samma metod som vi gör? Det
skall bli intressant att se den dag då vi
kan få bevis på detta.

Fru HAMR1N-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utan att brista i vördnad
inför ett statsråd skulle jag vilja
göra som ungdomarna i går gjorde vid

konferensen med statsminister Erlander
och begära svaret ja eller nej på
en fråga: Har statsrådet verkligen läst
det konkreta program som har framlagts
i folkpartiets motioner 1965, 1966,
1967 och 1968 samt det program som
framlagts i Mittensamverkan? I så fall
förstår jag inte att statsrådet kan påstå
att vi under liden rekommenderat ett
reformstopp. Vi har här lagt fram vårt
program sådant vi vill ha det, men vi
väntar fortfarande på att regeringen
skall lägga fram ett alternativ, om inte
regeringen vill godta detta program.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Ja, fru Olsson, vore det
inte allra grymmast mot barnfamiljerna
att höja barnbidragen och sedan
inte ha pengar att betala med? Standardhöjning,
ja, men det är ju detta
som har skett. Standardhöjningen är
just skillnaden mellan 650 och 900 kronor.

Fru Hamrin-Thorell, det är inte lätt
att svara ja eller nej på en fråga från
folkpartiet.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Låt mig helt kort motivera
vårt ställningstagande i den votering
som följer på denna debatt. Sedan
den 1 juli 1965 har de allmänna barnbidragen
utgått med 900 kronor per år.
Varje år — under en följd av år — har
förslag från vår riksdagsgrupp om indexreglering
av barnbidragen avvisats.
Förslag om höjningar har också avvisats.
Man har som så många gånger
tidigare hänvisat till pågående utredning,
i detta fall utredningen i den familjepolitiska
kommittén.

Nu föreligger proposition i frågan.
Barnbidragen föreslås bli oförändrade,
dvs. 900 kronor. Alltjämt blir det ingen
indexreglering fastän utskottet antyder
att frågan skall tas upp till behandling,
vilket i och för sig är bra. Frågan om
bostadstilläggen, som vi ju skall debat -

150

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Om höjning av de allmänna barnbidragen, m. m.

tera om en liten stund, bedömer jag
som det positiva i det bär sammanhanget.
Men sammantaget är reformen
enligt vår mening helt otillfredsställande.
Uttryckt i kronor blir nettoökningen,
om man räknar med vad de nuvarande
familjebostadsbidragen kostar,
275 miljoner. Det är alltså vad den så
länge utlovade familjepolitiska reformen
ger.

Mot bakgrunden av sedan 1965 fastlåsta
barnbidragsbelopp utan indexreglering
och med hänsyn till den allmänt
uttalade meningen, att barnbidragen
skall bilda grundstommen i det familjepolitiska
stödet, har vi ansett att en
uppräkning av barnbidraget till 1 000
kronor eller med 100 kronor utgör ett
minimum. Jag kommer därför, herr
talman, att i voteringen stödja den till
utskottet fogade reservationen.

Herr LARSSON, LARS (s):

Herr talman! Här har vid några tillfällen
åberopats familjepolitiska kommitténs
ställningstagande. Eftersom jag
råkar vara den ende ledamoten i kammaren
av nämnda kommitté har jag
dristat mig att ta till orda trots förestående
riksbanksjubiléum och annat.

Herr Werner har nu hamnat i mittenpartiernas
sällskap, och om detta är väl
inte mycket att säga. Men när nu stödbehovet
diskuteras i ett läge som i reservationerna
i statsutskottsutlåtande
101 —- som snart skall behandlas — av
alla betecknas som ekonomiskt mycket
ansträngt, då bör man ju verkligen fråga:
Var skall man sätta in resurserna?
Hur skall man betrakta barnbidraget
i dag?

Påståendena att man alltid skall jämföra
förändringar i ett icke indexreglerat
system med hur det var när förändring
senast genomfördes är inte
hållbara. Därför faller bl. a. fru Olssons
upprepade påståenden att man i
dag skall jämföra barnbidraget med
vad det var år 1965, när höjningen då
och tidigare, som herr Dahlberg och

statsrådet Odhnoff har sagt, i realvärde
låg högt över det ursprungliga beloppet.
En höjning av barnbidraget i
dag — det är det jag egentligen vill
säga — med t. ex. 100 kronor vore, om
jag förstod fru Olsson rätt, en liten
summa — 180 miljoner kronor — för
statskassan. Det skulle vara grymt, sade
hon också, mot barnfamiljerna att inte
fatta beslut i enlighet med mittenpartiernas
förslag. Ja, är det det? Det är
en skattefri förmån som ger till resultat,
såvida man inte höjer den progressiva
beskattningen och tar tillbaka pengarna
den vägen, att en barnfamilj med inkomster
på låt oss säga 60 000 kronor
får ett tillskott som motsvarar en löneförhöjning
med 200 kronor, under det
att barnfamiljer med 16 000 kronors årsinkomst
får ett tillskott som motsvarar
cirka 140 kronors löneförhöjning, vid
en höjning av barnbidraget av 100 kronor.
Det är inte ett särskilt drag av
utjämnande i den politiken. Detta är
också ett av motiven till att man har all
anledning att ställa sig bakom det förslag
som har lagts fram om en hårdare
satsning och stöd till de barnfamiljer
som har de lägsta inkomsterna. Det vill
jag gärna ha sagt i denna debatt eftersom
det kanske, om det skulle sägas i
nästa ärende, blir litet malplacerat.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten utan bara rikta en replik till
statsrådet Odhnoff, som nyss påstod, att
det inte är lätt att svara ja eller nej på
en fråga från folkpartiet. Min fråga löd:
Har statsrådet läst våra motioner?
Statsrådets svar kan, om det inte är
fullständigt meningslöst, endast tolkas
så, att statsrådet inte har läst folkpartiets
motioner, och det skall jag be att
få antecknat till riksdagens protokoll.

Herr WERNER (vpk):

Jag har hamnat i mittens rike, säger
herr Lars Larsson. Vem som har ham -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

151

nät var är jag inte säker på, och det är
väl också ointressant i denna fråga.
Men om nu herr Lars Larsson tycker
att det är generande för mig att ha den
uppfattning jag har, hade han och andra
socialdemokrater kunnat medverka till
att det blivit en något annan gruppering
i utskottet genom att tillmötesgå
enligt vår mening mycket blygsamma
krav på barnbidragets höjning.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Beträffande fru HamrinThorells
fråga om jag har läst folkpartimotionerna
eller ej finns ju möjligheten
att i stället för ja eller nej svara att jag
har läst något eller några och av den
anledningen är ur stånd att lämna ett
klart svar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten
A samt därefter särskilt rörande punkterna
B och C.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningspropo&ition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40
punkten A, röstar

Ja;

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej —39.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna B
och C.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 101, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition om ökat ekonomiskt
stöd åt barnfamiljer jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för allmänna barnbidrag
och bostadsrabatter m. in. hade
Kungl. Maj :t i propositionen nr 42, under
åberopande av utdrag'' av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
8 mars 1968, föreslagit riksdagen att

a) till Allmänna barnbidrag för budgetåret
1968/69 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 615 000 000
kronor,

b) till Ersättning till postverket för
utbetalning av allmänna barnbidrag för
budgetåret 1968/69 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
3 700 000 kronor.

152

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

c) godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade grunderna för statliga bostadstillägg
för barnfamiljer att gälla
från och med den 1 januari 1969,

d) godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade grunderna för statsbidrag
till kommunala bostadstillägg för barnfamiljer
att gälla från och med den 1
januari 1969,

e) till Bostadstillägg för barnfamiljer,
in. m. för budgetåret 1968/69 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 000 kronor.

I propositionen nr 42 hade framlagts
förslag om den familjepolitiska reform,
som hade aviserats i årets statsverksproposition.
Reformen syftade till att
bereda barnfamiljer med lägre inkomster
och familjer med flera barn ett förstärkt
ekonomiskt stöd, vilket utformats
så, att det också medverkade till
att höja familjernas bostadsstandard.

Det ökade familjestödet hade bland
annat givits formen av ett helt nytt bostadstillägg
för barnfamiljer. De nuvarande
familjebostadsbidragen skulle avskaffas.

Det nya statliga bostadstillägget var
utformat på ett sådant sätt, att det skulle
utgå till alla barnfamiljer som med
hänsyn till inkomster och barnantal
behövde ett ökat ekonomiskt stöd. Alla
barnfamiljer med lägre inkomster finge
utöver det allmänna barnbidraget, som
behölles oförändrat, ett grundbelopp,
sofn alltid ökade när familjen finge ett
barn till.

Det grundbelopp, som skulle utgå
utan särskilda bostadsvillkor, hade föreslagits
till 720 kronor om året. Detta
belopp gällde för familjer med ett barn
under 16 år. Beloppet ökade med 240
kronor om året för varje ytterligare
barn under 16 år.

Vidare ökades grundbeloppen med
720 kronor om året per rum upp till
ett visst rumsantal. Det högsta sammanlagda
bidragsbeloppet bleve för år räknat
1 680 kronor för eu tvåbarnsfamilj,

2 640 kronor för eu trebarnsfamilj,

2 880 kronor för en fyrbarnsfamilj och

3 840 kronor för en familj med fem
barn. För det högsta bidragsbeloppet
vid varje familjestorlek — men icke för
övriga belopp — skulle bland annat
tillämpas en utrymmesnorm som innebure,
att antalet boende icke finge vara
mer än två personer per rum, köket
oräknat.

Fullt bostadstillägg med de nämnda
beloppen skulle utgå upp till en årsinkomst
på omkring 16 000 kronor för
en gift man, vars hustru saknade förvärvsinkomst.
Om familjen hade högre
inkomster reducerades bidragsbeloppet
med viss procentandel av den överskjutande
inkomsten enligt en glidande
skala. De övre inkomstgränserna komme
att ligga vid omkring 21 000 kronor
för ettbarnsfamiljer, 28 000 kronor för
tvåbarnsfamiljer, 35 000 kronor för treoch
fyrbarnsfamiljer samt 39 000 kronor
för familjer med fem barn.

För att bland annat taga särskild
hänsyn till bostadskostnadens storlek
för barnfamiljer som hade låga inkomster
och samtidigt höga hyror förordades
en individuell komplettering av det
nya bostadstillägget. Den borde få formen
av kommunala bostadstillägg, vartill
föreslagils utgå statsbidrag med 50
procent av kostnaderna. Enligt förslaget
skulle statsbidrag utgå för kommunala
bostadstillägg, vilka avsåge att
täcka en viss del av den bostadskostnad
som för ett- och tvåbarnsfamiljer
läge mellan 400 och 525 kronor i månaden,
för tre- och fyrbarnsfamiljer
mellan 400 och 625 kronor i månaden
och för familjer med fem eller flera
barn mellan 400 och 725 kronor i månaden.

Bidragsbeloppen i det nya bostadstilllägget
hade avvägts så, att de ensamstående
barnförsörjarna komme att få
betydande ekonomiska förstärkningar.
Som en ytterligare åtgärd för att stödja
de mera utsatta grupperna bland dessa
föresloges även en höjning av bidragsförskotten
från 25 till 30 procent av
basbeloppet enligt lagen om allmän för -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

153

säkring. Vid nuvarande basbelopp på
5 800 kronor innebure det en höjning
av bidragsförskottet för varje barn från
1 450 kronor till 1 740 kronor om året.

Bestämmelserna om statligt bostadstillägg
för barnfamiljer och om statsbidrag
till kommunala bostadstillägg
hade föreslagits träda i kraft den 1 januari
1969. Höjningen av bidragsförskotten
föresloges ske från samma tidpunkt.

Årskostnaden beräknades till cirka
425 miljoner kronor för de statliga bostadstilläggen
och till cirka 10 miljoner
kronor för statsbidragen till kommunala
bostadstillägg. För höjningen
av bidragsförskotten beräknades statens
kostnad till cirka 16 miljoner kronor
per år. Jämfört med gällande regler
för familjebostadsbidrag — som
skulle inneburit ett anslagsbehov för
budgetåret 1968/69 på cirka 150 miljoner
kronor — bleve kostnadsökningen
för staten cirka 300 miljoner kronor
för helt år.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likaiydande motionerna I:
236, av herr Werner, och II: 288, av
herr Hermansson m. fl., vari, med hänvisning
till vad som anförts i motionerna
1:280 och II: 345, hemställts, att
riksdagen måtte besluta, 1) att anslaget
till Allmänna barnbidrag skulle höjas
till 1 800 000 000 kronor och 2) att för
indexreglering av de allmänna barnbidragen
skulle anvisas ett belopp av
70 000 000 kronor för budgetåret 1968/

69,

dels de likaiydande motionerna I:
554, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 715, av herrar Hedlund och
Wedén, vari, med hänvisning till vad
som anförts i motionerna 1:679 och
II: 870, anhållits, att riksdagen måtte
till Allmänna barnbidrag för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 1 795 000 000 kronor,

dels de likaiydande motionerna I:
679, av herrar Dahlén och Bengtson,

6t Första kammarens protokoll 1968. Nr 23

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

samt II: 870, av herrar Hedlund och
Wedén, vari, såvitt nu vore i fråga,
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag
till en samlad familjepolitisk reform i
enlighet med de riktlinjer som i motionerna
anförts,

dels de likaiydande motionerna I:
792, av herr Lars Larsson och fru
Landberg, samt 11:1026, av fru Hörnlund
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
giva till känna, att vid beräkning av
förmögenhet för erhållande av statligt
bostadstillägg hänsyn skulle tagas
icke endast till föräldrarnas utan även
till barnens behållna förmögenhet,

dels de likaiydande motionerna I:
802, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt 11: 1040, av herrar Hedlund och
Wedén, vari hemställts,

1) att riksdagen måtte uttala, att vid
utformningen av bidragsbestämmelserna
möjligheten borde prövas, att de
barnfamiljer, som bevisligen försökt anskaffa
en större bostad, men sådan ej
funnits att tillgå inom bostadsorten,
skulle erhålla det tillägg till det statliga
bostadstillägget som de skulle hava erhållit
om sådan bostad kunnat anskaffas,

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte

a) uttala sig för en successiv omläggning
av familjestödet så att de familjepolitiska
förmånerna på sikt gjordes
mera konsumtionsneutrala,

b) anhålla, att en plan för detta måtte
utarbetas och framläggas i samband
med att riksdagen förelädes förslag om
en samlad familjepolitisk reform,

3) att riksdagen måtte besluta om ett
särskilt statligt bostadstillägg om 100
kronor per år till barnfamiljer med en
statlig beskattningsbar inkomst understigande
6 100 kronor, samt

4) att riksdagen måtte till Bostadstillägg
för barnfamiljer, m. m. för budgetåret
1968/69 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
309 000 000 kronor,

154

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

dels de likalydande motionerna 1:

803, av herrar Holmberg och Kaijser,
samt 11:1039, av herr Bohman m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen med bifall
till propositionen 42 måtte besluta

1) att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att proposition 42 förutsattes vara
ett provisorium i avvaktan på att familjeskatteberedningen
skulle hinna
avslutas och familjepolitiska kommittén
fullgöra återstående del av sitt utredningsuppdrag,
varefter förslag borde
utarbetas till eu allsidig familjepolitisk
reform som toge hänsyn till behovet av
såväl konsumtionsstöd till barnfamiljerna
som nödvändigheten av kompensation
för vård- och tillsynskostnader
för barnen, i första hand då föräldrarna
förvärvsarbetade,

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om påskyndande av pågående
utredningar på familjepolitikens område
och framläggande snarast möjligt
av förslag till en samlad familjepolitisk
reform,

3) att Kungl. Maj:t måtte överlämna
motionerna till familjeskatteberedningen
och familjepolitiska kommittén för
beaktande i samband med det fortsatta
utredningsarbetet,

dels de likalydande motionerna I:

804, av herr Knut Johansson in. fl., och
II: 1038, av herr Bergman in. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta 1)
att som villkor för statligt bostadstillägg
till maximalt belopp samt för statsbidrag
till kommunalt bostadstillägg skulle
gälla, såvitt avsåge lägenhet i flerfamiljshus,
att badrum eller duschrum
funnes i lägenheten samt 2) att de regler,
som nu gällde för utbetalning av
familjebostadsbidraget, skulle gälla för
utbetalning av bostadstillägg,

dels de likalydande motionerna I:

805, av fru Nilsson m. fl., och II: 1042,
av herr Larsson i öskeviksby in. fl.,
vari föreslagits, 1) att riksdagen skulle
besluta, att det särskilda bostadstillägget
för barnfamiljer med höga bostadskostnader
skulle vara statligt och i sin
helhet finansieras av staten samt 2) att

riksdagen skulle till Bostadstillägg för
barnfamiljer, in. m. för budgetåret
1968/69 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 310 000 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
806, av herr Werner, och 11: 1041, av
herr Hermansson in. fl., vari anhållits,
1) att riksdagen — med bifall i övrigt
till förslagen i Kungl. Maj :ts proposition
nr 42 — måtte besluta om fastställandet
av eu årsinkomst av 20 000 kronor
från vilken inkomstgräns avtrappningen
av bostadstilläggen inträdde, samt 2)
att riksdagen till Bostadstillägg för
barnfamiljer in. in. för budgetåret 1968/
69 under femte huvudtiteln måtte anvisa
ett förslagsanslag av 360 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. beträffande fortsatta familjepolitiska
reformer in. in., att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:679 och 11:870, I:
802 och 11:1040 samt 1:803 och 11:
1039, de fyra förstnämnda såvitt nu vore
i fråga,

2. beträffande undantag i fråga om
viss utrymmesstandard som förutsättning
för statligt bostadstillägg, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:802
och 11:1040, såvitt nu vore i fråga,

3. beträffande viss utrustningsstandard
som förutsättning för statligt bostadstillägg
och för statsbidrag till kommunalt
bostadstillägg, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionerna I: 804 och II:
1038, såvitt nu vore i fråga, måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 8 mars 1968 förordats,

4. beträffande ett särskilt statligt bostadstillägg,
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 802 och II: 1040, såvitt nu
vore i fråga,

5. beträffande inkomstgränserna, att
riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och med avslag å motionerna
I: 806 och II: 1041, såvitt nu vore i frå -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

155

ga, måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

6. beträffande beaktande av barnens
ekonomiska förhållanden vid inkomstprövningen,
att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna T: 792 och II: 1026 måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

7. beträffande utbetalning av statliga
och kommunala bostadstillägg, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I:
805 och II: 1042, såvitt nu vore i fråga,
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

8. beträffande finansieringen av ett
kompletterande bostadstillägg, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
805 och II: 1042, såvitt nu vore i fråga
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

9. att riksdagen med bifall till Kungl.
Mai ds förslag måtte godkänna i statsrådsprotokollet
förordade grunder för

a) statliga bostadstillägg för barnfamiljer,

b) statsbidrag till kommunala bostadstillägg
för barnfamiljer,

allt att gälla från och med den 1 januari
1969 och till den del grunderna
ej behandlats under 3 eller 5—8,

10. att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:236 och 11:288 samt
1:554 och 11:715 till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln måtte
anvisa ett förslagsanslag av
1 615 000 000 kronor,

11. att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj ds förslag till Ersättning till
postverket för utbetalning av allmänna
barnbidrag för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under femte huvudtiteln
måtte anvisa ett förslagsanslag av
3 700 000 kronor,

12. att riksdagen med bifall till
Kungl. Majds förslag och med avslag
å motionerna I: 802 och II: 1040, I: 805

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

och 11:1042 samt 1:806 och 11:1041,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bostadstillägg för barnfamiljer,
m. m. för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln måtte
anvisa ett förslagsanslag av
300 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande fortsatta familjepolitiska
reformer m. in.

a) av herrar Virgin (h), Kaijser (h),
Ottosson (h) och Turesson (h) samt
fröken Ljungberg (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, beträffande fortsatta familjepolitiska
reformer m. m., att riksdagen
med bifall till motionerna 1:803
och 11:1039 samt i anledning av motionerna
1:679 och 11:870 samt 1:802
och II: 1040, de fyra sistnämnda såvitt
nu vore i fråga, måtte giva Kungl. Maj d
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Westberg (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
lyda så, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 1 hemställa,
beträffande fortsatta familjepolitiska
reformer m. in., att riksdagen med bifall
till motionerna 1:679 och 11:870
samt 1:802 och 11:1040 och i anledning
av motionerna I: 803 och II: 1039,
de fyra förstnämnda såvitt nu vore i
fråga, måtte giva Kungl. Majd till känna
vad reservanterna anfört;

2) beträffande undantag i fråga om
viss utrymmesstandard, av herrar Nyman
(fp), Edström (fp) och Nils-Eric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Westberg
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den ändrade

156

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

lydelse, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 2
hemställa, beträffande undantag i fråga
om utrymmesstandard som förutsättning
för statligt bostadstillägg, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:802
och 11:1040, såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

3) beträffande viss utrustningsstandard
som förutsättning för bostadstillägg''
och för statsbidrag till kommunalt
bostadstillägg, av herrar Näsström (s),
Birger Andersson (s), Rikard Svensson
(s), Mårtensson (s), Bertil Petersson
(s), Wååg (s), Högström (s), Blidfors
(s), Almgren (s), Mellqvist (s), Bergman
(s) och Fagerlund (s), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 3 hemställa, beträffande viss utrustningsstandard
som förutsättning för
statligt bostadstillägg och för statsbidrag
till kommunalt bostadstillägg, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna
I: 804 och II: 1038, såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

4) beträffande ett särskilt statligt bostadstillägg,
av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under
4 hemställa, beträffande ett särskilt
statligt bostadstillägg, att riksdagen
måtte bifalla motionerna I: 802 och II:
1040, såvitt nu vore i fråga;

5) beträffande utbetalning av statliga
och kommunala bostadstillägg, av herrar
Näsström (s), Birger Andersson (s),
Rikard Svensson (s), Mårtensson (s),
Bertil Petersson (s), Wååg (s), Högström
(s), Mellqvist (s) och Bergman
(s), vilka ansett, att utskottets yttrande

bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 7
hemställa, beträffande utbetalning av
statliga och kommunala bostadstillägg,
att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:804
och II: 1038, såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

6) beträffande finansieringen av ett
kompletterande bostadstillägg, av herr
Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep) samt herr Mattsson (ep) och
herr Nilsson i Tvärålund (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den ändrade lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 8 hemställa, beträffande finansieringen
av ett kompletterande bostadstillägg,
att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:805 och 11:1042, såvitt
nu vore i fråga, måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 7)

beträffande anslag till Allmänna
barnbidrag, av herrar Nyman (fp), Edström
(fp) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Westberg (fp), vilka,
under förutsättning av bifall till den
vid andra lagutskottets utlåtande nr 40
fogade reservationen till hemställan under
A, ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 10 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:236 och II:
288 samt med bifall till motionerna I:
554 och II: 715 till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln måtte anvisa
ett förslagsanslag av 1 795 000 000 kronor,

8) beträffande anslag till Bostadstilllägg
för barnfamiljer m. m.

a) av herrar Nyman (fp), Edström

Nr 23

157

Onsdagen den 15 maj 1968

(fp) ocli Nils-Eric Gustafsson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Mutill
eb o (fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Westbérg (fp), vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen 4,
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 12 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till motionerna I:
802 och It: 1040 samt med avslag å motionerna
I: 805 och 11:1042 samt T: 806
och 11:1041, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bostadstillägg för
barnfamiljer, in. m. för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
309 000 000 kronor;

b) av herr Nils-Eric Gustafsson (ep),
fru Elvy Olsson (ep) samt herr Maltsson
(ep) och herr Nilsson i Tvärålund
(ep), vilka, under förutsättning av bifall
till såväl reservationen 4 som reservationen
6, ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under 12 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och med bifall till motionerna
I: 802 och IT: 1040 samt I: 81)5
och 11:1042 och med avslag å motionerna
1:806 och 11:1041, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bostadstillägg
för barnfamiljer m. m. för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
uhder femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 319 000 000 kronor.

fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Inom centern finner vi
det vara mycket otillfredsställande att
förslag till en genomgripande reform av
samhällets familjepolitiska åtgärder inte
har förelagts årets riksdag.

Vi har ju nyss behandlat frågan om
barnbidragen, som vi från centern föreslagit
skulle höjas. När vi redan förra

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

året föreslog detta, sades det från socialdemokratiskt
håll att vi bara skulle
lugna oss till i år. Då skulle det komma
förslag om en grundlig reform. Då skulle
inte bara de direkta barnbidragen tas
upp utan även andra frågor, ty år 1968
skulle utredningarna verkligen vara
färdiga. Vi har i dag redan talat om en
utredning som inte är klar, nämligen
familjebeskattningsutredningen, och det
är att beklaga. Man ser här konsekvenserna
av att splittra utredningsarbetet
på för många utredningar när uppdraget
såsom i detta fall kunde ha varit
samlat på en utredning.

Nu har det såvitt vi kan förstå inte
ens skett någon samordning. Den familjepolitiska
kommittén presenterade
ju förra hösten ett förslag som det i dag
inte är mycket kvar av. Det var naturligtvis
alldeles omöjligt att skriva en
proposition på detta förslag, så sönderskjutet
som det blev i remissinstanserna.
.lag skall villigt erkänna att jag inte är
ledsen över att det förslaget hamnade
under bordet.

De allmänna barnbidragen bör vara
lika för alla barn och, som jag sade
förut, verka utjämnande mellan personer
som har barn och dem som inte
har barn i samma inkomstläge. Jag anser
att detta fortfarande bör vara inriktningen
i fråga om barnbidragen
och att dessa inte som kommittén föreslog
skall bli inkomstgraderade.

Beträffande vårt beskattningssystem
ar det mycket angeläget och brådskande
att vi får ett system som inte tar
hänsyn till civilstånd utan är fullständigt
neutralt. Det är för mig främmande
att ge något av barnstödet i form av
skatteavdrag — ett system som gynnar
de högre inkomsttagarna. Jag upprepar
därför ännu en gång: lika stora barnbidrag
för alla barn!

Men så länge vi inte har råd att ge
föräldrarna ett barnbidrag som något så
när täcker de verkliga barnkostnaderna,
måste vi ge särskilda tillägg till föräldrar
med lägre inkomster, och det är
också ett krav som under ett flertal år

158

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamilje;
har framförts från centerns sida. Det
förslag som presenterats i den proposition
vi nu behandlar om ett nytt bostadstillägg
för barnfamiljerna har ■—-det erkänner jag villigt — många förtjänster
gentemot det familjebostadsbidrag
vi har i dag, vilket har så många
negativa tröskeleffekter och andra konstigheter
om hur bostaden skall se ut
beträffande småsaker som garderober,
köksskåp m. m. Det finns också en hake
i detta, vilken är borttagen i det nya
förslaget, och det är att om familjen
växer kan bidraget helt utebli därför
att bostaden då är för liten. Flera barn
innebär ju alltid högre kostnader och
därför även större behov av samhällets
stöd, men med nuvarande regler kan det
helt utebli.

Men föredragande statsrådet bär bara
gått halva vägen när det gäller att
göra det särskilda bidraget konsumtionsneutralt.
Ett grundbelopp är inte
förknippat med bostadskrav, men däremot
en andra del där hänsyn tas till
rumsantal och utrustningsstandard.

Alla anser att barnfamiljerna skall ha
en bra bostad. Det är vi så ense om att
vi inte ens behöver diskutera det. Jag
är också övertygad om att barnfamiljerna
själva gör allt för att få tag på en
rymlig och bra bostad, och därför har
jag svårt att förstå anknytningen. Jag
tycker med andra ord att det snart kan
vara på tiden att myndigförklara föräldrarna
och att riksdagen i dag uttalar
sig för ett konsumtionsneutralt stöd
åt barnfamiljerna i framtiden.

När det gäller det bostadsanknutna
tillägget finns det krav på utrymmesstandard.
Vi känner alla till situationen
på bostadsmarknaden. Trots att vi bygger
mycket har vi inte tillräckligt med
bostäder som är av god kvalitet och
tillräckligt stora. På en del orter kan
det vara alldeles omöjligt att skaffa en
nog stor bostad. Det kanske finns sådan
på en annan ort, men vi måste väl
anse det orealistiskt att familjen skall
flytta från den ort där man har sin dagliga
gärning.

Motionärerna och vi reservanter anser
därför att om det kan styrkas att
föräldrarna sökt större bostad men det
är omöjligt att få någon, bör man göra
ett undantag beträffande regeln om utrymmesstandarden.

När man läser utskottets skrivning får
man en känsla av att majoriteten ej läst
motionen. Utskottet talar endast om de
situationer som i dag kan uppstå med
nuvarande familjebostadsbidrag när familjen
växer och därför blir trångbodd
eller när familjen tillfälligtvis har äldre
släktingar boende hos sig. I sådana
fall skall myndigheterna nu kunna göra
undantag, och det är en klar förbättring.
Men det är inte dessa familjer
motionärerna talar om. Vi talar om alla
de familjer som i ingångsskedet har för
liten bostad och som inte, trots ivriga
försök, kan skaffa någon större. Varför
kan de inte göra det? Jo, därför att vi
politiker inte har lyckats lösa om inte
bostadskrisen så i varje fall den svåra
bostadssituationen. Därför tycker vi reservanter
att man inte får vara hur cynisk
som helst mot barnfamiljerna. Har
vi inte lyckats skaffa dem en bostad
skall vi väl inte dessutom ta ifrån dem
det särskilda tillägget.

Till familjer med särskilt små inkomster
föreslår vi att det skall utgå
ett extra tillägg om 100 kronor. Vi är
medvetna om att beloppet är blygsamt
— och det har statsrådet Odhnoff också
påpekat i dag — men jag vill påminna
om att det här rör sig om människor
för vilka varje tillskott, hur litet det än
är, har stort värde. Statsrådet Odhnoff
sade att detta var en liten bit på vägen
till jämlikhet, men det är dock en större
bit än vad statsrådet själv har föreslagit.
Inte minst för en ensam förälder
kan den extra hundralappen vara särskilt
välkommen. Vi har alltid från vårt
håll arbetat för att försöka ge litet extra
hjälp till människor med verkligt låga
inkomster. Vi lyckades också få till
stånd ett extra tillägg i familjebostadsbidraget
till de lägsta inkomsttagarna,
vilket förresten beslutades vid eu ge -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

159

mensam omröstning en majdag för några
år sedan. Vi anser det extra tillägget
lika motiverat i dag som vi gjorde
den dagen.

I propositionen föreslås också ett helt
nytt, kommunalt bostadstillägg, om hyreskostnaden
är särskilt hög. Kommunen
skulle i detta fall få statligt bidrag
med 50 procent. Man måste beklaga
kostnadsutvecklingen på bostadsmarknaden,
när det nu anses att det behövs
speciella bidrag på grund av höga hyreskostnader.

Kostnaden för kommunerna skulle
under det första året bli 10 miljoner
kronor, en summa som väl kommunerna
borde kunna gå i land med. Vi anser
dock att det från principiell synpunkt
är fel att kommunerna skall bidra
till barnstödet. Det har varit och
bör även i fortsättningen vara en statens
angelägenhet. Vi ser förslaget som
en inkörsport för ökade kostnader för
kommunerna. Vi är alltför vana vid statens
övervältring av kostnader på kommunerna.
Det är i dag mycket betungande
för många kommuner med t. ex.
de kommunala bostadstilläggen för pensionärer,
och vi vill inte att kommunerna
skall hamna i samma situation
när det gäller barnstödet. Det finns
också en risk för barnfamiljerna att
olika kommuner beslutar tilldela olika
stora bidrag. Vi finner det dock motiverat
att detta bidrag i nuvarande hyressituation
utgår till föräldrar med låg
inkomst och hög hyra, men det bör i
sin helhet finansieras av staten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer till utskottets
utlåtande vid vilka mitt namn återfinnes,
och i övrigt, där vi inte har delade
meningar, till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Statsrådet Odhnoff —
tyvärr har hon lämnat kammaren nu
— uttalade i sitt första anförande förvåning
och samtidigt tillfredsställelse
över att regeringsförslaget, i vad det

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
avser de olika stödåtgärder som vi här
diskuterar, i stort sett har godtagits av
utskottet. Men samtidigt förefaller hon
också till min överraskning och till min
bedrövelse vara ganska grälsjuk. Jag
hade nämligen inbillat mig att vi skulle
kunna diskutera de ärenden som ligger
på riksdagens bord utan alla de partipolitiska
utvikningar som statsrådet
Odhnoff gav sig in på och som statsrådet
tydligen anser det nödvändigt att
debattera i detta sammanhang.

Jag vill gärna medge att det förslag
till ökat stöd åt barnfamiljer som vi nu
skall besluta om innebär ett framsteg
och betydande förbättringar beträffande
det bostadssociala stödet jämfört
med de förmåner som för närvarande
utgår och som uppenbarligen har varit
behäftade med stora brister. Det hade
varit önskvärt — vågar jag göra gällande
— att ett stöd som skall gå till
barnfamiljerna hade kunnat ges en mera
konsumtionsneutral form och inte
behövt vara så hårt bundet till själva
bostaden som nu är fallet. En omläggning
av stödet i denna riktning bör ske,
så snart bostadsmarknaden har normaliserats
på ett sådant sätt att det blir
möjligt och ekonomiska resurser för eu
sådan reform föreligger.

Såsom tidigare har påpekats här arbetar
för närvarande olika utredningar
för att konstruera lösningar av skilda
familjepolitiska problem. Jag vill nu
också allvarligt beklaga att det inte hatvarit
möjligt att åstadkomma en sådan
samordning av dessa olika utredningar
att ett samlat familjepolitiskt program
har kunnat presenteras för riksdagen.
Risken är nu såsom alltid när delreformer
skall beslutas att goda och samlande
lösningar försvåras. Vi har i dagsläget
inte velat motsätta oss en partiell
reform i huvudsak enligt de riktlinjer
som propositionen anvisar, men vi finner
det angeläget att betona att pågående
utredningar bör påskyndas och
samordnas på ett sådant sätt att förslag
om en mera definitiv lösning av de familjepolitiska
frågorna snarast kan läg -

160 Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
gas fram. Vi har i reservation 1 b till
detta utskottsutlåtande närmare utvecklat
dessa synpunkter, och jag ber att få
yrka bifall till denna reservation.

Även om vi, söm jag tidigare har antytt,
i huvudsak ansluter oss till propositionens
förslag, har vi ändå i särskilda
reservationer anmält avvikande meningar
beträffande vissa detaljer. Det
gäller bl. a. frågan om viss utrymmesstandard
och de villkor som gäller för
det bostadsanknutna tillägget. Vi är
medvetna om att det med hänsyn till
det rådande läget på bostadsmarknaden
är nödvändigt att under en övergångstid
behålla kanske en viss bostadsanknytning
när det gäller detta stöd.
Men vi anser samtidigt att villkoren
bör kunna modifieras så att barnfamiljer,
som bevisligen har försökt att få
men som inte har kunnat skaffa en
större bostad, ändå skali kunna komma
i åtnjutande av det stöd som skulle
ha utgått, om de föreskrivna villkoren
hade kunnat uppfyllas.

Det är möjligt att invändningar av
praktisk art kan resas mot detta förslag,
men jag tror ändå att man med
någorlunda fasta regler och en viss
restriktivitet i tillämpningen bör kunna
i huvudsak eliminera de olägenheter
som i detta avseende skulle kunna befaras.
Vi bör nog äkta oss, tycker jag,
för att i den nya form som bostadsstödet
nu får konservera de orättvisor och
brister som har kännetecknat det gamla
systemet och som kan innebära att
barnfamiljer på grund av situationen
på bostadsmarknaden och förhållanden
som de inte på något sätt är vållande
till eller har kunnat påverka uteslutes
från förmåner som de annars skulle
ha kommit i åtnjutande av. Vi anser
det klart otillfredsställande att stödet
till barnfamiljerna med låga inkomster
skall vara förenat med krav på innehav
av en bostad som de inte haft möjlighet
att anskaffa. Denna fråga behandlas
i reservation 2.

I reservation 4 föreslår vi ett särskilt
statligt bostadstillägg på 100 kro -

nor per år till familjer med en statlig
beskattningsbar inkomst understigande
6 100 kronor. Sannolikt kommer den invändningen
att göras — den har ju redan
gjorts — att en ökning av bidraget
med 100 kronor egentligen inte har
någon större betydelse. Jag noterade att
statsrådet Odhnoff avhånade förslaget
med det retoriska konstaterandet att
mittenpartierna vill köpa jämlikhet för
8 kronor i månaden. Gentemot denna
argumentering kan sägas — fru Olsson
har redan gjort det — att även en relativt
blygsam förbättring har betydelse
för denna kategori av inkomsttagare.
Ett särskilt bidrag av den här arten
skulle också med lätthet kunna fogas in
i bidragssystemet; det skulle inte vålla
några nämnvärda administrativa svårigheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1 b, 2, 4, 7
och 8 a.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det råder full samstämmighet
mellan alla partier om att barnfamiljerna
bör få ökat stöd. Det finns
då inte någon anledning att här närmare
motivera den uppfattningen. Motiveringen
kan ju uttryckas på många
olika sätt — det gäller ett rättvisekrav,
en omfördelning av livsinkomsten enligt
ett visst system, osv. — men om
detta är alla överens.

Däremot är man inte lika överens
om hur stödet åt barnfamiljerna bör utformas.
.lag tycker nog att statsrådet
Odhnoff hade en litet egendomlig syn
på hur oppositionspartierna ställde sig
till hennes förslag. Vi anser att den reform,
som föreslås i proposition nr 42,
inte är den stora familjepolitiska reform
som utlovats och som man väntar
på. Enligt vår mening har inte bara
frågan om vårdbidraget ett direkt samband
med familjebeskattningens utformning
— även det konsumtionsstöd med
särskild inriktning på bostadskostnaderna
som behandlas i propositionen

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

161

Åhg. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

anser vi ha ett samband med familjebeskattningen.
Enligt vår mening kan
ett val fungerande system för familjestöd
inte utformas utan att början görs
med att skapa skatterättvisa för barnfamiljerna,
dvs. att man vid beskattningen
tar hänsyn till antalet barn inom
familjen. Den eftersträvansvärda utjämningen
mellan barnfamiljer och barnlösa
respektive mellan familjer med olika
antal barn men i samma inkomstläge
— man kan kalla detta en horisontell
utjämning — är huvudsakligen en skattefråga.
Det vill säga att den bör ske
med användande av barnavdrag osv.
Det gäller också frågan om kompensation
för vård och tillsyn av barn under
föräldrarnas förvärvsarbete. Kontanthidragens
främsta uppgift bör vara
en utjämning till förmån för familjer
med låga inkomster och/eller många
barn. Deras huvuduppgift är vad man
skulle kunna kalla en vertikal utjämning.
Enligt vår mening är det därför
att beklaga, att familjeskatteheredningen
inte hunnit avsluta sitt arbete i tid
för att möjliggöra ett samlat reformförslag,
innefattande såväl familjebeskattningen
som kontantstödet till barnfamiljerna.
Den nu föreslagna reformen är
bara en delreform, och den måste betraktas
som ett provisorium i avvaktan
på den allsidiga familjepolitiska reform
som bör utarbetas när familjeskatteberedningen
framlagt sitt förslag och när
familjepolitiska kommittén hunnit fullgöra
återstoden av sitt uppdrag.

Dessa synpunkter ligger bakom vårt
yrkande i reservation 1 a, till vilken jag
härmed ber att få yrka bifall.

Vi är emellertid medvetna om behovet
att snabbt åstadkomma en förbättring
för framför allt de barnfamiljer
som kommit i ett svårt läge genom den
fortskridande urholkningen av familjebostadsbidragen,
och vi vill därför inte
motsätta oss att förslaget, trots att vi anser
att det har en del brister, nu skall
antas. Men, som sagt, det sker under ett
uttryckligt angivande av att det är ett
provisorium. Vi tycker i detta läge att

man inte skall göra några förändringar
i det föreliggande förslaget. Det blir ytterligare
lappverk. Det betyder att vi
inté har anslutit oss till övriga reservationer.

Vad särskilt beträffar reservationerna
3 och 5 vill vi framhålla beträffande
den förra att propositionen innehåller
en viss uppmjukning i fråga om kravet
på utrustningsstandard, som vi anser
både berättigad och lämplig. I fråga om
reservation 5, som gäller utbetalningen,
vill vi framhålla att förslaget i denna
medför å ena sidan betydande administrativa
komplikationer — såsom
närmare har blivit klargjort på s. 11
i utskottets utlåtande — å andra sidan
också medför ett ökat anslagsbehov av
45 miljoner kronor. Vi yrkar i båda dessa
avseenden bifall till utskottets förslag.

Det i propositionen framlagda förslaget
skiljer sig avsevärt från det förslag
som familjepolitiska kommittén tade
fram. Jag vill peka på tre olika skillnader.

Kommittén föreslog att stödet skulle
relativt sett bli större ju större antal
barn som finns i familjerna, dvs. bidraget
per barn skulle öka med barnantalet.
Vi tycker att den synpunkten är
riktig. Visserligen kunde vid den undersökning
som gjordes av familjeberedningen
lägre kostnader per barn redovisas
med ökande antal barn i familjen,
men beredningen ansåg dock att
även om detta till en del kan förklaras
av att vissa slags konsumtionskostnader
blir lägre per barn i flerbarnsfamiljer
den väsentligaste orsaken dock var
att det faktiska konsumtionsutrymmet
per familjemedlem minskas för varje
ytterligare barn. Beredningen konstaterade
sålunda att det ekonomiska läget
för barnfamiljer förvärras med varje
ytterligare barn. Familjeberedningen
ansåg att familjer med tre eller flera
barn borde erhålla ett familjetillägg
som differentieras efter barnantal med
ökande belopp i förhållande till barnantal.
Också familjepolitiska kommit -

162

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

tén, under ordförandeskap av statssekreterare
Åström, kom till uppfattningen
att det ekonomiska familjestödet bör,
per barn räknat, öka med antalet barn
i familjen. Det alldeles övervägande antalet
remissinstanser delade såvitt jag
kan förstå den uppfattningen. Det förslag
som framlades av kommittén och
som utförligt refereras i propositionen
var utformat så, att denna effekt blev
väl tillgodosedd. I propositionen har
detta i mycket mindre grad blivit fallet.
Där föreslås ett mindre tilläggsbidrag
per barn för varje månad.

Det förslag som familjepolitiska kommittén
lade fram syftade i hög grad till
att undvika besvärande marginaleffekter
när bidraget minskar i samband
med stigande inkomster. Föredragande
statsrådet medger att denna marginaleffekt
— som betingas av bidragsminskning
samtidigt med skatteökning
i vissa inkomstlägen, som dock i dagens
situation och med vårt urholkade penningvärde
inte gäller så särskilt höga
inkomstlägen — kan uppgå till betydligt
över 60 procent. Det maximala talet
finns inte angivet, men föredragande
statsrådet säger att det går därutöver.
Hon säger också att det gäller ett litet
antal familjer — vilket jag anser vara
en tröst för ett tigerhjärta — och att
det därför spelar mindre roll. Jag har
inte heller tillgång till någon beräkning
som kan säga hur stor marginaleffekten
är i dessa lägen, men den innebär
en avigsida som man bör försöka
komma till rätta med. Familjepolitiska
kommittén hade i viss mån lyckats
göra det.

För det tredje beräknades bidragets
storlek av familjepolitiska kommittén
mot bakgrund av aktuella inkomstsiffror,
utgående från föräldrarnas sjukpenningklassförsäkring
med en senare
justering i samband med taxeringen
efter bidragsåret. Enligt propositionens
förslag skall bidragsbeloppet beräknas
mot den inkomst som förelåg två år
före bidragsåret. Exemplet i propositionen
anger att 1969 års bidrag skall be -

räknas på 1967 års inkomster, för vilka
man deklarerar 1968.

Jag skall villigt erkänna att socialpolitiska
kommittén nått sitt syfte i de
båda senaste avseendena genom en konstruktion
av bidragen som var ganska
tillkrånglad, vilket inte hindrar att den
i sig innehöll riktiga principer. När
man gör om stödet för barnfamiljerna
på det sätt som vi önskar, bör man försöka
komma till rätta med dessa problem
på ett enklare sätt än den familjepolitiska
kommittén föreslog, om det
kan visa sig vara möjligt.

Familjepolitiska kommittén ville myndigförklara
barnfamiljerna så till vida
att bidraget skulle vara ett allmänt konsumtionsstöd
utan anknytning till vissa
krav på bostadens standard. Fru Olsson
sade också nyss att bidraget enligt
hennes uppfattning skulle utformas så.
Föredragande statsrådet har gått ett
steg på vägen i denna riktning. Det är
helt riktigt att familjestödet i princip
inte bör vara bostadsbundet, men jag
vill som min personliga uppfattning erkänna
att jag tror att det i nuvarande
läge på bostadsmarknaden, då en betydande
del av bostäderna inte har den
standard som man skulle önska, kan
vara berättigat att man, såsom i propositionen
föreslås, åtminstone tills vidare
ger en viss del av stödet anknutet
till vissa krav på bostadens utrymmen
och standard.

Det nya inslag i bidragssystemet, som
innebär en helt ny princip för kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun,
förefaller föga välgrundat. Det gäller
ju en så liten summa i »den stora
konkursen», nämligen 10 miljoner —
en ringa del av idet totala belopp som
hela stödet kostar. Det förefaller onödigt,
och det kommer sannolikt också
att i vissa avseenden bli administrativt
besvärligt. Det kan ändå ligga någonting
i att kommunerna, som ju är ansvariga
för bostadsförsörjningen, härigenom
stimuleras till att hålla bostadskostnaderna
nere. Vi har i varje fall
i enlighet med den princip som jag in -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

163

ledningsvis antydde inte velat föreslå
någon ändring på förhållandena nu.

Inför den totala översyn av stödet
till barnfamiljerna som vi anser nödvändig
när familjeskatteberedningen är
färdig med sitt förslag, bör man noga
ha följt effekten av det system som
man nu har satt i gång med. Det hittills
utgående familjebostadsbidraget
har ju länge varit föremål för kritik
på grund av den utformning det fått.
Det viktigaste felet med det har väl varit
att de som bäst behövt hjälp har
varit utestängda från sådan. Det är intressant
enligt min mening att läsa den
närmast mördande kritik mot dess utformning,
som framläggs av kommittén
och som i nästan ännu mera verkningsfull
koncentration refereras i propositionen.

Man kan fråga sig hur det någonsin
har kunnat framläggas ett så tokigt förslag.
Man skulle kunna tro att kritiken
kommer från någon illvillig opposition.
Nej, den kommer från en i denna fråga
helt enig kommitté, vars ordförande är
den person jag nyss nämnde. Det visar
enligt min mening angelägenheten av
att ha blicken öppen för de avigsidor,
som kan bli följderna när det nu föreslagna
systemet har genomförts. Jag har
här pekat på några saker som jag anser
böra uppmärksammas så att den slutliga,
allsidiga reformen skall kunna få
en verkligt god utformning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
med 1 a betecknade reservationen vid
utskottets utlåtande under punkten 1
och i övrigt bifall till utskottets förslag.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Vad gäller det föreliggande
förslaget om bostadstillägg vill
jag gärna uttala min tillfredsställelse
över att förslaget väsentligen fördelaktigt
skiljer sig från de nuvarande familjebostadsbidragen.
Den omotiverade
zonindelningen slopas. Trångboddhetsregeln
mjukas upp genom den nya kon -

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
struktion bidragen föreslås skall få,
fastän förslaget enligt vår mening inte
är helt tillfredsställande på denna
punkt.

Den avgörande bristen ligger däri att
avtrappningen från bidragens maximibelopp
inträffar från en uppenbar låginkomstnivå.
Den åberopade nedre inkomstgränsen,
vid vilken bidragens
maximibelopp utgår, har satts till 16 000
kronor. I propositionen upplyses om
varför just denna gräns har valts. Det
heter där: »Denna undre inkomstgräns
är lika med den lägsta inkomstgränsen
för nuvarande familjebostadsbidrag.»

Antag att vi i dag hade att utgå från
nuvarande familjebostadsbidrag, dvs.
endast hade att företa en översyn av
bidragens storlek och reduceringsreglerna,
finns det då någon som i ett sådant
tänkt läge hade motsatt sig en justering
uppåt även av den undre inkomstgränsen?
Jag tror knappast det.
Är det därför inte orimligt att i dag —■
år 1968 — fastställa samma undre inkomstgräns,
16 000 kronor?

Dessa och andra frågor kan lättare
besvaras vid en skälighetsbedömning.
Genomsnittsinkomsten i Stockholm för
en industriarbetare uppges ligga vid
omkring 25 000 kronor. Låt oss som
exempel ta en industriarbetarfamilj
med 20 000 kronor i familjeinkomst —
jag upprepar: familjeinkomst. Enligt
det av vår grupp framställda förslaget
skulle en tvåbarnsfamilj, vars hyra är
5 400 kronor per år för en tvårummare
— det är ingen vare sig hög eller
särskilt låg hyra — få 1 680 kronor i
bostadstillägg och enligt propositionen
1 200 kronor eller 480 kronor lägre. Här
kan en skälighetsbedömning ske.

Utskottet noterar vad vi själva har
anfört i vår motion. Enligt vår motion
skulle 240 000 familjer få högre bidrag
och 110 000 flera familjer bli bidragsberättigade.
Utskottets anmärkning att
bidragen även för familjer med högre
inkomster ökar genom att avtrappningen
träder in från en nedre gräns av
20 000 kronor mot föreslagna 16 000

164

Nr 23

Onsdagen den 15 mai 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
kronor är helt naturligt en riktig iakttagelse.
Men den kan inte utgöra något
bärande skäl mot förslaget.

Då återstår kostnaden för vårt förslag.
Jag är inte överraskad av utskottets
anmärkning om vad som måste förstås
med »nuvarande samhällsekonomiska
utrymme». Som alltid går den
gränsen — enligt utskottets argumentering
— precis vid den nivå som motsvarar
utskottets förslag. Det är svårt
att förstå att det finns utrymme för
275 miljoner kronor men absolut inte
för 395 miljoner kronor per helt budgetår.

Är det inte uppenbart att behovet av
de kompletterande kommunala bostadstilläggen
blir mindre med den av oss
föreslagna förbättringen? Samhällsekonomiskt
blir skillnaden i verkligheten
inte så stor. Men ur rättvisesynpunkt,
ur synpunkten att strängt taget ett familjepolitiskt
stöd i denna form är en
statlig angelägenhet, är det ändamålsenligare
att de statliga bidragen förbättras.

Jag vill därför göra den kommentaren
till en centerpartireservation, att
vill man hävda principen om att det
familjepolitiska bostadsstödet bör vara
en statlig angelägenhet, väger en i detta
syfte ändamålsenlig utformning av
reglerna härför tyngre än att i uttalandet
»ge till känna» vissa meningar i
denna riktning.

Man måste ta det trängda ekonomiska
läget för många kommuner med i bilden.
Det bör inte få bli på det sättet, att
tillägget skall bli beroende av var man
är bosatt, exempelvis i våra hårt trängda
expanderande kommuner i storstadsregionernas
periferi — jämfört med
centralorten i regionen, dvs. ifrågavarande
storstad.

Herr talman! Jag har här i korthet
redogjort för våra synpunkter på denna
fråga, och jag vill med dessa ord yrka
bifall till motionsparen 1:236 och II:
288 samt I: 806 och II: 1041.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är en stor och betydelsefull
fråga vi nu behandlar, en
för familjerna mycket angelägen reform.
Det är glädjande att den kan förverkligas
nu i det budgetläge som vi
har.

Det råder ju ingen principiell oenighet
om att det är angeläget att snarast
förbättra det ekonomiska stödet till
barnfamiljerna, men varje höjning av
barnbidragen med 100 kronor om året
kostar staten 180 miljoner kronor. Om
man skulle täcka medelkostnaderna för
barnens konsumtion genom höjda barnbidrag
över hela linjen, skulle statsutgifterna
på detta område gå upp till
cirka 5 miljarder kronor om året. Familjepolitiska
kommitténs förslag mot
bakgrunden av sin bedömning av samhällsekonomin
innebär en reform med
en kostnadsökning på cirka 300 miljoner
kronor. Det förslag som regeringen
nu lagt fram håller sig inom samma ram.
Det ger om man räknar in kostnaderna
för ett bibehållet familjebostadsbidrag
eu kostnad för staten på omkring 450
miljoner kronor per år. Reformkostnaden
på 300 miljoner kronor för kalenderåret
1969 slås ut på två budgetår. Vid
oförändrade regler i övrigt får man ett
anslagsbelopp för stödet till barnfamiljerna
under budgetåret 1969/70 om cirka
2 300 miljoner kronor. Jag har då
räknat in både barnbidragen, bostadstilläggen,
barntillsynskostnader m. in.

Den av kommittén anförda uppfattningen,
att étt ökat familjestöd inom
dén tillgängliga ekonomiska ramen bör
tillgodose de starkaste stödbehoven,
stöddes av remissinstanserna och har
lagts till grund för inriktningen av regeringsförslaget.
Det selektiva stöd som
där förordas ger den kraftigaste förstärkningen
till familjer med de största
svårigheterna. Tillgängliga medel ger
påtagligt stöd där det bäst behövs.

Den föreslagna stödformen syftar till
att ge ett allmänt konsumtionsstöd förbundet
i vissa delar med villkor som
skall verka för en fortfarande mycket

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

165

angelägen höjning av barnfamiljernas
bostadsstandard. Ensamstående försörjares
situation har särskilt beaktats. Regeringsförslagets
inriktning som sådan
har inte mött invändningar såvitt gäller
ett beslut i dagens situation. De reservationer
som lämnats i denna del är
att uppfatta som smärre ändringsförslag.

Vad först angår reservation 4 och förslaget
från mittenpartierna om ett särskilt
statligt bostadstillägg på 100 kronor
per år och familj — alltså inte för
varje barn — bör det självklara faktum
konstateras att regeringsförslaget inte
avser att täcka alla stödbehov och att
det förvisso finns motiv för att höja
de föreslagna bidragsbeloppen. Mittenpartierna
har också i viss mån känt sig
bundna i detta avseende av det ekonomiska
utrymmet.

För att alls få någon mätbar effekt
har ytterligare medel — cirka 18 miljoner
kronor om året — koncentrerats
till familjer med de lägsta beskattningsbara
inkomsterna. Därigenom har man
uppnått en ökning av 8 kronor i månaden.
Det kan ju sägas: 8 kronor är alltid
8 kronor, och har väl sin betydelse.
Men den verkliga frågan är dock om
denna fördel, som jag väl i alla fall får
kalla mycket begränsad, uppväger de
nackdelar som ligger i för det första
en skärpt tröskeleffekt så att den som
tjänar 100 kronor mer kan förlora hela
vinsten genom bortfall av detta tillägg,
och för det andra att systemets uppläggning
bryts genom att barnantalet inte
inverkar på bidraget. Om man anser
sig ha ett ekonomiskt utrymme som är
för litet för att genomföra en riktig reform
är det nog bättre att spara det till
dess något mera rejält kan åstadkommas.
Anspråken står i ko, och vi måste
göra en vettig prioritering.

Förslaget i herr Werners motion —
som han nyss argumenterade för — är
i detta hänseende rejälare. Där bibehålls
ju den glidande avtrappningen
med begränsade marginaleffekter. Kostnaden
är dock så stor att förslaget re -

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
dan av det skälet är orealiserbart. Det
kan också starkt ifrågasättas om inte
ökade anslagsmöjligheter till en del
hellre borde få inverka på bidragsbeloppen
som sådana. Det skulle bättre
tillgodose låginkomsttagarnas intressen.

Mittenpartiernas andra förslag till
detaljändring har tagits upp i reservation
2. Det utgår ifrån att man i varje
fall nu godtar att bidraget till viss del
skall vara beroende av en bostad med
en utrymmesstandard uttryckt i antalet
rum. Det nya skulle vara att man bortser
från detta krav i vissa fall, nämligen
då en familj sökt men inte kunnat anvisas
tillräckligt stor och även eljest
godtagbar bostad. Tankegångarna omett
sådant »skadestånd» från samhället är
inte nya, utan födda med det nuvarande
familjebidragssystemet och dess effekter
som föräldrar. Enligt det systemet
fick familjen inget bidrag alls om
bostaden var för liten. Det statliga bostadstillägget
är dock annorlunda konstruerat.
För att ta ett exempel, där
både två-, tre- och fyra-rummare kan
bli aktuella, kan vi välja en fembarnsfamilj.
Om dess årsinkomst ligger på
låt oss säga 16 000 kronor får familjen,
även om den helt saknar bostad, i princip
bidrag från staten. Så långt är vi
alltså helt ense. Skillnaden ligger i att
reservanterna tydligen inte ansett det
finnas skäl att frångå principen ens i
den begränsade ekonomiska omfattning
som propositionsförslaget innebär. Majoriteten
i utskottet har beaktat: för det
första att bostadskostnaderna och därmed
det aktuella stödbeloppet varierar
mellan kommunerna, för det andra att
detta till viss del beror på faktorer som
bestäms av kommunala beslut och för
det tredje att de höga hyrorna ofta
blir mest påtagliga i expansiva kommuner.
Detta måste anses vara övertygande
skäl för att biträda propositionsförslaget.
I kanske inte så liten mån är det
ägnat att förvåna att omsorgen om storstädernas
kommunalskatt kommer just
från mittenpartierna och framför allt
från centerpartiet.

166

Nr 23

Onsdagen den 15 mai 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Härutöver får jag erinra om att utskottet
utan reservation under punkten
6 föreslagit riksdagen att även barnens
ekonomiska förhållanden skall beaktas.
Utskottet har biträtt det förslag som i
denna kammare väckts av herr Lars
Larsson och fru Landberg. De skäl som
motionärerna har anfört är helt övertygande.

I detta sammanhang har utskottet
också haft att behandla motioner från
mittenpartierna och högern om det
fortsatta reformarbetets inriktning.
Hemställan som sådan i motionerna är
väl sekundär och motivdelen det primära.
Utskottet har relativt utförligt
behandlat dessa motioner.

Vad först angår de allmänna barnbidragen
har utskottet erinrat om alt någon
motsättning inte finns mellan regeringen
och mittenpartierna om att dessa
bidrag bör bilda stomme i konsumtionsflödet
till barnfamiljerna. Frågan
om en anpassning till kostnads- och inkomstutvecklingen
är under utredning.
Högern anser som förut att denna allmänna
utjämning i första hand är en
skattefråga.

I fråga om vårdbidragen utmynnar
mittenmotionerna i slutsatsen att frågan
ingående bör prövas. Det kan jag också
hålla med om. Eftersom frågan redan
ingår i familjepolitiska kommitténs direktiv
så finns det ingen anledning till
ett riksdagens initiativ. Högern anser
att även denna kompensation i huvudsak
är en skattefråga.

Principerna för familjebeskattningen
slutligen är också under utredning. Mot
den angivna bakgrunden finns det enligt
majoritetens mening inga skäl att
låsa utredarna genom ett riksdagsuttalande.
Jag överlämnar åt mittenpartierna
och högern att komma överens om
vad som är det borgerliga alternativet i
familjebeskattningsfrågan ställt mot
kontant konsumtionsbidrag.

De talare som före mig varit uppe i
talarstolen har från olika utgångspunkter
motiverat sina reservationer. Eftersom
vi har ont om tid, skall jag nu inte
gå in på ett bemötande av vad reser -

vanternas talesmän har sagt. Det må
räcka med denna genomgång och belysning
av hur dessa reservationer ter sig,
i varje fall sett ur majoritetens synpunkt.

När beslut skall fattas i denna viktiga
fråga är det angeläget att vi alla är
förvissade om att detta beslut innebär
ett stort steg fram emot vad många har
önskat, nämligen ett effektivt och värdefullt
stöd åt barnfamiljer.

Det har sagts i dag, bl. a i bostadsdebatten,
att regeringen och regeringspartiet
undan för undan har anammat och
bejakat vad oppositionen tidigare har
föreslagit. Det är ett lättsinnigt tal man
för när man säger så. När socialdemokratin
begynte sitt reformarbete — det
ligger ju årtionden tillbaka i tiden —
var uppslutningen från borgerlig sida
inte så förfärligt stor. Vi rönte motstånd.
Först när det blev begripligt även
för borgerligheten att det var populära
åtgärder, blev man angelägen om att anses
vara de som var initiativtagare från
början. Denna tävlan om vem som har
varit först är inte precis trivsam. Det
räcker om vi har tävlingar på de
idrottsliga arenorna. Det är onödigt
att ha det i riksdagens vädjobanor. Här
kan de historiska dokumenten utgöra de
bevis som i detta fall är angelägna, nämligen
att idén till hela det reformarbete
som oavbrutet har pågått under årtionden
föddes under 1930-talets besvärliga
krisår. Undan för undan bygger vi
vidare på detta reformverk. Vad som i
dag beslutas gäller en ytterligare åtgärd
i reformarbetet.

Slutligen återstår reservationerna vid
punkterna 3 och 7, men beträffande dessa
kommer yrkanden att ställas av annan
talare.

Herr talman! Jag yrkar med detta
bifall till utskottets förslag, med undantag
för de punkter på vilka bl. a. jag står
som undertecknare av reservationer.

Under detta anförande hade herr talmannen
åter infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

167

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! När herr Birger Andersson
säger att regeringsförslaget gynnar
låginkomsttagarna, vet jag inte om jag
skall uppfatta det som polemik mot vårt
förslag, nämligen att detta indirekt skulle
gynna även familjer med högre inkomster.
Jag vill i så fall göra den kommentaren
att vårt förslag visserligen innebär
en förskjutning uppåt av tilläggen
även för inkomsttagare över den av
oss föreslagna gränsen vid 20 000 kronor,
men jag kan inte inse att detta är
klandervärt. Avtrappningen av tilläggen,
som ju också herr Birger Anders
son hade noterat, fortgår ned till lägsta
belopp, 10 kronor per månad eller 120
kronor per år. Jag tycker inte det är
någon väsentlighet om gränsen för lägsta
utgående tillägg skulle sättas till något
högre belopp och därmed antalet bidragsberättigade
skars ned i de högsta
inkomstlägena. Vi har inte funnit anledning
att närmare beröra det. Jag anser
att invändningar av detta slag egentligen
väger fjäderlätt jämfört med vad
vårt förslag betyder för de lägre inkomstgrupperna.
Årsinkomster upp till
20 000 kronor måste numera anses så
låga att upp till denna gräns även högsta
bidragsbelopp bör utgå.

Mot påståendet att kostnaderna är för
stora vill jag hänvisa till att vi har täckning
för vårt förslag genom de andra
förslag som vi har lagt fram. Jag vill
bara erinra om att vi har föreslagit
höjd förmögenhetsskatt, som per helt
budgetår skulle ge 80 miljoner kronor
mer än vad regeringen har föreslagit.
Vi har vidare yrkat avslag på regeringens
förslag om att bevilja 10 procent avdragsrätt
för maskininvesteringar under
år 1968. Det skulle ge ytterligare 150
miljoner.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Den breda historiska
exposé som herr Birger Andersson avslutade
sitt anförande med kan jag ty -

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

värr inte ägna mig åt, även om det
väl inte är alldeles oomtvistligt att det
kan ha funnits någon eller några utanför
det socialdemokratiska partiet som
under 1930-talet och även dessförinnan
hade vissa sociala och samhällsekonomiska
ambitioner.

Herr Birger Andersson talade vidare
om det särskilda bostadstillägget och
var bekymrad över de 100 kronorna
därför att beloppet är så litet. Samtidigt
är han bekymrad över att det åstadkommer
en besvärande tröskeleffekt
om vi skulle införa det särskilda bidraget.
Om bidraget är så litet att det
inte är någonting att tala om kan väl
inte heller tröskeleffekterna vara så
särskilt besvärande. Jag tror att vi har
haft betydligt mera besvärliga tröskeleffekter
att handskas med vilka vi ändå
i olika sammanhang har accepterat. Det
är här fråga om att försöka finna en
form för förstärkning för de sämst
ställda. Jag kan inte inse att en sammankoppling
med barnbidraget i detta
sammanhang kan vara på något sätt
motiverad.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker att herr Birger
Andersson tog till litet väl höga
brösttoner när han talade om det reformarbete
som bär utförts från socialdemokraternas
sida. Vi har varit ganska
ense om reformer, och ingen kan
väl frånta oppositionen och centern att
vi många gånger har varit pådrivande.
Jag tror inte att herr Birger Andersson
när det speciellt gäller barnbidraget
och stödet till barnfamiljerna, vilket vi
i dag diskuterar, någonsin mött motstånd
från centerns sida.

Jag sade här förut att jag inte på
något sätt kan godta barnavdrag. Jag
vill än en gång poängtera detta så att
det står fullt klart att det som skall ges
till barnfamiljerna skall ges kontant
och inte via skattsedeln.

Beträffande den kommunala delen av

168

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

stödet gör herr Birger Andersson in-?
vändningar och tycker att det är underligt
att centerpartiet nu för fram
sådana krav att vi inte skall lasta över
på kommunerna. Det skulle nämligen
drabba storstäderna, som själva skulle
få betala något av detta. Vi ser det
helt principiellt och tar därvid inte
hänsyn till vilka som drabbas — om
det är de stora städerna eller om det
är de små kommunerna.

Slutligen vill jag säga att vi betraktar
detta som en delreform i avvaktan på
den stora översynen. Vi accepterar i
princip inte på något sätt att vi har en
konsumtionsdirigering, men vi ser det
som ett provisorium, och därför har vi
accepterat det med de ändringar som
vi föreslår i vår reservation.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det finns faktiskt inte
mycket att replikera ty talesmännen
för reservanterna liksom den kommunistiske
talesmannen har ju inte haft
några nyheter att komma med utöver
vad de sagt tidigare. I många stycken
är vi fullkomligt överens, trots talet om
mina brösttoner.

Fru Olsson framhåller att hon inte
vill ha några barnavdrag. Jag har inte
sagt att mittenpartierna vill det. Här
går skiljelinjen mellan mittenpartierna
och oss å ena sidan och högern å den
andra. Jag rekommenderade närmast att
mittenpartierna skulle göra upp med
högern hur de vill ha det. Man har ju
så länge hört och läst att det finns politiska
drömmare som tror att vi efter
den tredje söndagen i september skall
ha en borgerlig regering. Det vore roligt
att redan nu få veta om det då
skall bli barnbidrag eller barnavdrag.
Det var detta jag närmast ville att man
inom borgerligheten skulle klara upp.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om reservationerna 3 och 5, men innan

jag gör det vill jag gärna understryka
vad herr Birger Andersson sade i sitt
anförande, nämligen att riksdagen nu
har att ta ställning till en mycket betydelsefull
reform för de lägre inkomsttagarna
och i synnerhet barnfamiljerna
i detta land.

Beträffande det förslag som ligger på
riksdagens bord har vi på två punkter
något delade meningar. Den uppmjukning
som skett av kravet på utrustningsstandard
kan i stort sett vara acceptabel,
men vi anser att man har gått litet
för långt med uppmjukningen när det
gäller standarden i flerfamiljshus.

På sidan 66 i propositionen står det
att familjer som bor i lägenheter utan
badrum skall vara berättigade att erhålla
det högsta bostadstillägget, om det
finns badrum i huset. Innebär detta att
en familj som bor i ett flerfamiljshus
i eu lägenhet som saknar badrum skall
vara berättigad till sådant tillägg om
det finns badrum i en annan lägenhet
i huset"? På ett annat ställe i propositionen
kan man läsa att det för bostaden
skall finnas tillgång till badrum
eller duschrum. Man kan här ställa
samma fråga: Betyder detta att det räc
ker med dusch i källaren i ett hus med
tio, femton eller tjugo lägenheter?

Vi anser att minimikravet för familjer
borde vara tillgång till bad- eller
duschrum i neutralt utrymme, disponibelt
minst en dag i veckan.

Det är nödvändigt att dessa problem
klaras ut, ty i propositionen talas det
också om en- och tvåfamiljshus. BeträG
fande sådana har aldrig tidigare krav
på badrum i lägenheten ifrågasatts, utan
det har räckt med badrum i källaren.

Vi anser att förslaget är litet för uppmjukat
och har därför motionsledes
framhållit att kravet på bad- eller
duschrum i lägenheten borde kvarstå.

Beträffande utbetalningen av bostadstilläggen
föreslås den ändringen att
tilläggen skall betalas direkt till lägenhetsinnehavarna.
För närvarande betalas
familjebostadsbidragen ut av förmedlingsorganet
via fastighetsägarna.

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

169

Det är klart att det finns ett motiv
till förändringen, nämligen att man i
den nya given anser att det skall vara
ett fritt konsumtionsval, vilket väl är
alldeles riktigt. Men eftersom det nya
bostadstillägget skall ersätta det gamla
familjebostadsbidraget tycker vi, såsom
framgår av vår reservation, ätt det skall
finnas tungt vägande skäl för att man
i varje fall i detta läge går över till en
annan utbetalningsform än den nuvarande.
Dessutom har i propositionen
aviserats att man avser att föreslå en
annan utbetalningsform för de allmänna
barnbidragen. Då tycker vi nog att
man, inte minst med tanke på administrationen,
borde ha dröjt med att ändra
utbetalningsformen för detta bostadstillägg.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna 3
och 5.

I detta anförande instämde herr
Eriksson, Einar, (s).

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Såsom motionär — motion
nr 804 i denna kammare — vill
jag säga ett par ord beträffande de reservationer
som behandlar dels utrustningsstandarden
och dels bostadstilläggets
utbetalning.

Jag kan dela de kritiska synpunkter
som här har anförts beträffande den
nuvarande ordningen när det gäller familjebostadsstödet.
Dels är det ett onödigt
tillkrånglat system, och dels är det
begränsat så att många som skulle vara
i behov av ett dylikt stöd inte kommer
i åtnjutande av det. I detta avseende
hälsar jag med stor tillfredsställelse de
förslag till ändringar som finns i den
aktuella propositionen.

På dessa två punkter bär jag litet
svårt att förstå argumenteringen. Beträffande
utrustningsstandarden kan
jag helt ansluta mig till vad herr Högström
nyss anförde, men beträffande
bostadstilläggets utbetalning vill jag anföra
några få synpunkter.

Ang-, ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

I propositionen har det i detta avseende
sagts att liksom bostadstillägget till
folkpensionärerna utbetalas direkt till
pensionärerna bör också familjebostadstillägget
utbetalas direkt till berörda familjer.
Det är väl i stort sett samma
kortfattade argumentering som utskottet
bär anfört. Det är svårt att förstå vilka
de bärande skälen är till denna förändring.
Vi har ett fungerande system som
innebär ett minimum av administrativa
besvär för såväl myndigheter som bidragsberättigade
familjer. Utskottets
förslag innebär helt enkelt ett ökat
krångel för förmedlingsorganet och
postverket liksom för den enskilde. Det
kan väl knappast anses förnuftigt att
först utbetala bostadstilläggen till familjerna,
som sedan skall betala in dem
till hyresvärden, när man på det sätt
som nu sker kan skicka pengarna från
förmedlingsorganet direkt till respektive
hyresvärd. Grundtanken bakom hela
bidragssystemet har ju ändå varit, och
är det även enligt den nya given, att
sänka barnfamiljernas boendekostnader
och dessutom stimulera efterfrågan av
bättre bostäder. Al! ekonomisk erfarenhet
talar sålunda för att en hyressänkning
skulle ha bättre styrande effekt i
detta avseende än eu inkomstökning.
En utbetalning till hyresvärden innebär
i praktiken en hyressänkning för
den boende, utbetalning till familjerna
innebär i praktiken en inkomstökning.

Samhället bar uttryckligen tagit ansvaret
för att inte minst barnfamiljernas
bostadsfråga skall lösas på ett tillfredsställande
sätt. Man kan bär dra
paralleller med andra områden, där
samhället på liknande sätt tar del i ansvaret
för att tillhandahålla tjänster och
dylikt. Det är regel att statens bidrag
betalas ut inte till den enskilde utan
till huvudmannen, oavsett om denne
är kommunal eller privat.

Tyvärr kan man inte bortse från att
vissa familjer utsätts för en frestelse
att använda pengarna till andra ändamål
än det avsedda, då de fått bostadstillägget
i kontanta pengar. När hyran

170

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

skall betalas saknar de kanske medel till
detta, kommer på restans och även som
konsekvens härav möjligen mister sin
bostad. Tag bara som exempel vad det
föreliggande förslaget innebär för en
inkomsttagare med 16 000 kronor och
fem barn. Utgå från att han har en
bostad som kostar 700 kronor per månad.
Med de föreslagna bidragen får
han 80 procent av hyran i stöd och
skall betala 20 procent själv. År det
ändå inte en risk inbyggd i att lämna
pengarna direkt till vederbörande, som
lätt kan använda dem för andra ändamål
än det avsedda?

Nu kan visserligen överenskommelse
träffas mellan en lägenhetsinnehaväre
och hans hyresvärd om att bostadstillägget
skall utbetalas direkt til! Värden;
och det är troligt att hyresvärdarna söker
få till stånd sådana överenskommelser
med de bidragsberättigade familjer
som visar sig ha svårigheter att sköta
hyresinbetalningarna. Ett dylikt förfarande
krånglar dock till betalningssystemet
ytterligare, och samtidigt kan familjer,
som mer eller mindre frivilligt
bringas att träffa sådana överenskommelser,
lätt känna sig utpekade och på
något vis satt under förmyndare. Med
det nuvarande systemet, där alla behandlas
lika, skulle sådana obehagligheter
undvikas.

Jag vill med det anförda, herr talman,
yrka bifall till de två reservationerna
i dessa frågor.

Häri instämde herr Olsson, Manne,
(s).

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Fru Olsson uppehöll sig
— vilket skett i olika sammanhang här
i kammaren — vid den misslyckade bostadspolitik
som socialdemokraterna
skulle ha fört. Jag kan inte låta bli att
reagera litet mot detta tal, innan jag
går in på sakfrågan.

Den som reser i Sveriges land från
norr till söder kan konstatera att Sverige
praktiskt taget har bytt kläder, så

att säga. Vi liar nya bostäder och välplanerade
bostadsområden överallt. Dessa
förändringar av våra bostadsförhållanden
är ett resultat av den målmedvetna
satsning på förbättrad bostadsstandard
som med socialdemokratin
som drivkraft har förts i detta land sedan
1930-talet.

När herr Per Jacobsson säger att det
väl har funnits vissa andra som också
haft sociala ambitioner vill jag stryka
under ordet vissa; det har kanske funnits
undantag som inte har betytt så
mycket. Sanningen är den, att de tankegångar
och de förslag som vårt parti
har fört fram i denna fråga under allä
dessa år från början har bedömts och
bekämpats såsom orealistiska och socialistiska
påfund; en viss socialistiskt
inriktad politik skulle ha förts på detta
område. Dessa tankegångar och förslag
har emellertid efter hand anammats därför
att man funnit att de har stått i kontakt
med tiden själv. Detta om detta.

Med stöd av familjebostadspoiitiska
åtgärder har familjer med många barn
och mindre inkomster kunnat komma
in i dessa nya lägenheter. Men de kvalifikationsbestämmelser
som har funnits
i fråga om familjebostadsbidraget har
som vi alla vet lett till en del olyckliga
tröskeleffekter, som har ställt många
barnfamiljer i pressande ekonomiskt
läge utan stöd och som inneburit att
många har fått ett minskat stöd samtidigt
som försörjningsbördan har ökat.
Dessa tröskeleffekter har naturligtvis av
de berörda familjerna ofta uppfattats
som helt obegripliga och orättvisa. Även
här i riksdagen och bland de myndigheter
som har med denna fråga att göra
bär en tidigare fixerad låsning till
kvalifikationsreglerna under hand genomgått
en förändring.

Familjebostadsbidragen skall nu avskaffas
och ersättas av en familjepolitisk
reform, som i sin viktigatse del
omfattar ett enligt min mening mycket
skickligt uppbyggt system av bostadstillägg.
Värdet av denna reform ligger
däri, att den dels ger en hjälp åt alla

Onsdagen den 15 mai 1968

Nr 23

171

barnfamiljer och dels behåller en stimulansfaktor
för att trygga den bostadsutveckling
standardmässigt, som har betytt
så mycket.

I sin utformning av förslaget har
statsrådet visat ett mjukt och ett praktiskt
handlag, en förståelse för de ekonomiska
och psykologiska realiteter
som i detta sammanhang föreligger för
många barnfamiljer. Hon tar sikte på
att det bestämmande för om det skall
vara bostadstillägg eller inte i och för
sig inte bör vara fina ambitionsparägrafer
utan barnfamiljernas faktiska behov.

Beträffande utrymmesstandard och
utrustningskrav finns i propositionen
utsagt, att det skall fiunas godtagbara
övergångsbestämmelser. Det har också
föreslagits en skärpning gentemot kommunerna
så till vida, att kommunerna
åläggs att aktivt medverka till att anskaffa
en barnfamilj som nu bebor en
mindre god bostad en bättre.

På en punkt anser statsutskottets socialdemokratiska
grupp att statsrådet
har varit mera generös än vad man har
funnit riktigt lämpligt. Men i likhet
med statsrådet Odhnoff finner jag att
det primära ändå bör vara att familjen
har tillgång till bad i fastigheten. Det
är självfallet bättre om det finns möjligheter
till bad i själva lägenheten, men
det bästa bör inte här få vara det godas
fiende till priset av att hårt trängda
barnfamiljer utestängs från bostadsstödet.

Som i utskottsutlåtandet sägs har propositionens
förslag på denna punkt inte
något intresse för nyproduktionen. Det
kan knappast vara riktigt som det står
i motionen, att ett bifall till propositionen
på denna punkt är oförenligt med
statsmakternas målsättning. Det byggs
väl ändå inga nya bostäder utan badrum,
och det finns ju myndigheter som
skall tillgodose att alla de krav, som
här uppställts, blir uppfyllda.

Det sägs också att ett bifall till propositionen
kommer att innebära att
många fastighetsägare låter bli att rusta

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

upp dåliga fastigheter, och det kan väl
mycket väl hända att det också förekommer
sådana fall. Men alla fastigheter
genomgår ju förändring och kräver
ombyggnad och reparation, och jag vågar
ändå tro att de allra flesta fastighetsägare
utöver allmänna opinionens
tryck i fråga om tidsenliga bostäders utseende
också finner det med sitt intresse
förenligt att göra de förändringar
som kan ge dem möjlighet att få ut den
högre hyresinkomst som hyreslagen
medger om de gör erforderliga ombyggnader.

Jag vill visst inte förneka att det motiv
som bär upp motionen är mycket
starkt. Vi är ju alla fullt överens om att
önska att människorna skall kunna bebo
fullt tillfredsställande bostäder. Men
förutom de ekonomiska realiteter som
trots bostadsstödet kan göra flyttningen
till en god bostad svår att genomföra
är det ett faktUm att sådana bostäder
inte står till buds i dag. Därför tycker
jag för min del att de motiv som statsrådet
har anfört för denna mjukare bestämmelse
i fråga om badet väger tyngre
än de motiv som har anförts i motionen.

Beträffande utbetalningsformen vill
statsrådet att bidragen skall utgå direkt
till bidragsmottagaren, och jag vill
följa henne även därvidlag. Jag kan inte
se att det finns någon större fördel i att
ha olika utbetalningsanordningar för
barnfamiljerna i detta sammanhang, vilket
ju blir resultatet om motionen bifalles,
vilket motionärerna själva bär anfört.
Bland remissinstanserna har Riksbyggen
för sin del framhållit, att det
nuvarande utbetalningssystemet inte är
särskilt tillfredsställande och att kostnaderna
för administrationen skulle fördelas
mera rättvist om man gick över
till ett system med utbetalning direkt
till familjerna.

Jag tycker att det lät litet underligt
när herr Knut Johansson talade om den
risk som skulle ligga i att detta bostadstillägg
skulle gå till familjerna —
de kanske skulle kunna använda det till

172

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Ang. dag för handläggning av konstitutionsutskottets betänkande nr 20

någonting annat. Kan det verkligen vara
befogat att i ett sådant sammanhang
uttala ett direkt misstroende mot en del
familjer? Är det någonting av familjernas
utgiftsstandard som de är absolut
angelägna om att klara så lär det vara
bostadskostnaden, eftersom de i annat
fail så småningom blir vräkta från bostaden
och inte för närvarande har stora
möjligheter att få någon annan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen
och utskottsmajoritetens förslag.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Wallentheim sade
nyss att jag har talat om bostäder och
bostadspolitik i dag, men jag har inte
talat så mycket om bostadspolitiken. .lag
sade att vi bygger mycket just nu, och
jag sade att jag inte ville beteckna bostadssituationen
som en bostadskris men
väl som eu situation, där alla inte kunde
få en modern och välutrustad bostad
och en tillräckligt stor bostad för att få
det nya bostadstillägg som föreslagits
— och jag tycker verkligen inte att
detta är att ta till några överord om
den aktuella situationen.

Vidare bara ett ord om de sociala
ambitionerna! Jag vill när det just gäller
barnbidragen ställa frågan till fru Wallentheim:
Vilka var det som först lade
fram förslaget om barnbidrag?

Beträffande utbetalningssystemet vill
jag säga, att jag finner det i propositionen
föreslagna systemet klart överlägset
det gamla. Jag tycker att barnfamiljerna
bör få pengarna i sin hand och
sedan själva betala sin hyra.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett
annat sammanträde.

Herr talmannen hemställde nu, att
kammaren måtte besluta, att statsutskottets
utlåtanden nr 101 och 109 samt
första lagutskottets utlåtanden nr 31,
32, 33, 34 och 35 i nu nämnd ordning
skulle sättas främst bland två gånger
bordlagda ärenden å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 209, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående upphävande av
lagen den 4 juni 1926 (nr 189) om
upplåtelse under åborätt av viss jord,
m. m.

Ang. dag för handläggning av konstitutionsutskottets
betänkande nr 20

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets
betänkande nr 20, i anledning
av proposition med förslag till
partiell författningsreform in. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
NILSSON, FERDINAND, (ep), som anförde: Herr

talman! Det ärende, som här föreligger,
har först nu kommit oss till
handa. Det gäller här problem av mycket
stor räckvidd, och det är fråga om
ett betänkande med ett icke ringa sidantal.
Det förefaller mig rimligt, att detta
ärende inte behandlas under innevarande
vecka.

Jag ber, herr talman, att få hemställa
att kammaren måtte besluta att det föreliggande
ärendet skall företas till behandling
tidigast tisdagen nästa vecka.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det råder väl ingen
tvekan om att det här gäller ett digert
betänkande, men om vi ser närmare
på det, skall vi finna att det innehåller

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

173

Interpellation

nära 200 sidor grundlagstext, som tidigare
genom propositionen varit ledamöterna
till handa. De små ändringar,
som har kunnat företas, är inte av någon
större omfattning.

Om vi skjuter på behandlingen av
detta ärende, så att det inte ryms inom
den uppgjorda tidsplanen, torde detta
i slutskedet komma att medföra mycket
stora svårigheter att klara riksdagsarbetet.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på herr Ferdinand Nilssons yrkande.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag
å det av herr Nilsson, Ferdinand, framställda
yrkandet beträffande dag för
handläggning av konstitutionsutskottets
betänkande nr 20; och förklarade
herr talmannen sig finna propositionen
på avslag å herr Ferdinand Nilssons yrkande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som avslår det yrkande herr
Ferdinand Nilsson under överläggningen
framställt beträffande dag för handläggning
av konstitutionsutskottets betänkande
nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ferdinand
Nilssons yrkande.

ang. nedläggningen av järnvägsstationer

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 44.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om förnyelse
av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut, in. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; tredje

lagutskottets utlåtande nr 48, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om förnyelse av
vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut, m. in.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner
om en upplysningskampanj beträffande
de straffades problem.

Interpellation ang. nedläggningen av
järnvägsstationer

Herr BENGTSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Föregående år presenterade
statens järnvägar planer på en
omfattande nedläggning av järnvägsstationer.
Omkring 1975 skulle blott 200—
300 av nuvarande omkring 1 100 stationer
finnas kvar. Detta meddelande gav
upphov till berättigad oro hos allmänheten.
Frågan har också vid flera tillfällen
varit föremål för behandling i
riksdagen. Därvid har bl. a. diskuterats
huruvida nuvarande former för avgörande
om stationsnedläggningar är tillfredsställande.
Under allmän motionstid
innevarande år väcktes sålunda motioner
med krav på att riksdagen borde

174

Nr 23

Onsdagen den 15 maj 1968

Interpellation ang. handelspolitiken

få uttala sig innan någon mera omfattande
stationsnedläggning ägde rum.
I det av riksdagen godkända utlåtandet
(nr 9) från statsutskottet hette det
i anledning av nämnda motioner: »Även
utskottet har dock —- vid sin prövning
av förevarande motioner — funnit de
långtgående planerna på nedläggning av
järnvägsstationer ägnade inge allvarlig
oro med tanke på konsekvenserna i olika
avseenden för närmast berörda bygder.
Enligt utskottets mening bör därför
övervägas huruvida inte ersättningen
för drift av olönsamma järnvägslinjer
bör utsträckas att gälla även sådana
olönsamma stationer som Kungl. Maj:t
efter framställning från berörda kommuner
finner böra bibehållas. Bedömningen
av uppkommande ersättningsfall
synes dock böra ske efter restriktiva
grunder. Då indragning av stationer i
vissa fall kan föranleda lika betydande
svårigheter för berörda bygder som
nedläggande av bandelar synes det angeläget
att Kungl. Maj:t också prövar
formerna för fattande av beslut i hithörande
ärenden. I enlighet med det
anförda bör åt Kungl. Maj:t uppdragas
att närmare överväga härmed sammanhängande
frågor samt att för riksdagen
framlägga därav föranledda förslag. Vad
utskottet sålunda anfört bör av riksdagen
ges till känna för Kungl. Maj :t.»

I samband med den nyligen företagna
tidtabellsomläggningen har ett inte oväsentligt
antal järnvägsstationer lagts
ner. Det måste starkt ifrågasättas om
detta ligger väl i linje med riksdagens
intentioner.

Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Vill statsrådet redogöra för de nedläggningar
av järnvägsstationer, som företagits
i samband med den nyligen
företagna tidtabellsändringen vid statens
järnvägar?

Anser statsrådet, att dessa stationsnedläggningar
står i god överensstäm -

melse med den mening som uttalades av
statsutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande 1968: 9, vad avser nedläggningar
av järnvägsstationer?

Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga
för att riksdagens intentioner angående
nedläggning av järnvägsstationer
skall förverkligas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. handelspolitiken

Ordet lämnades härefter till herr
JACOBSSON, GÖSTA, (b), som anförde:

Herr talman! Efter riksdagens senaste
handelspolitiska debatt den 21
mars 1968 har åtskilliga händelser inträffat
på det handelspolitiska området.
Sålunda har på den danska regeringens
inbjudan under senare hälften av april
överläggningar på ministerplanet ägt
rum om ett utvidgat nordiskt samarbete
på ett vidsträckt område. Vidare har
statsråden Lange och Wickman den senaste
tiden vid olika tillfällen avlagt
besök hos EEC-kommissionen i Bryssel
för klarläggande av Sveriges ansökan
om anslutning till EEC. Slutligen har
i EFTA:s regi överläggningar helt nyligen
ägt rum i London angående det
fortsatta EFTA-samarbetet. I pressen
har antytts att de senaste förhandlingarna
lett till betydelsefulla resultat.

Den handelspolitiska händelseutveckling,
som markeras av ovan nämnda
förhandlingar som förts på olika fronter,
är uppenbarligen av stort intresse
såväl för riksdagen som för allmänheten.
Någon närmare redogörelse i ärendet
föreligger emellertid icke.

I anledning härav hemställer jag om
första kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kungl. handelsdepartementet
rikta frågan, huruvida
herr statsrådet är beredd att innan
riksdagen åtskiljes — förslagsvis i an -

Onsdagen den 15 maj 1968

Nr 23

175

slutning till den ekonomiska debatten
rörande kompletteringspropositionen —
lämna en redogörelse för vad som på
senaste tid förevarit på det handelspolitiska
området.

Även denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. handelspolitiken

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNOl. »OKTH. STHLM YM*