Fredagen den 10 maj Sid (Riksdagens protokoll 1957:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 16

10 maj

Debatter m. in.

Fredagen den 10 maj Sid.

Reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd:

Underlåtenhet att trygga tillgången på utrymmen för oljelagring 4

Medgiven befrielse från förvandlingsstraff .................... 7

Britta Ersmans förordnande till bibliotekskonsulent vid försvarsstaben
.................................................. 10

Busslinjeutredningens användning som remissorgan .......... 11

Tillstånd för Karlstads stad till viss expropriation .............. 12

B. E. D. Edmars utnämning till lektor vid statens normalskola. . 14
Meddelad dispens från visst kompetensvillkor i folkhögskole stadgan

.................................................. 15

Vägrade tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet ............ 19

Statsrådet Hjalmar Nilsons utseende till chef för Svenska penninglotteriet
.............................................. 25

Ersättning till Kronobergs läns slakteriförening för vissa förluster 27

Höjning av de kommunala ortsavdragen m. m................... 30

Anslag till skatteersättning till kommunerna m. m............... 64

Förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. in........... 66

Ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt ................ 82

Utredning ang. jordbrukets kapitalförsörjning .................. 83

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier................ 85

Lån till Uppsala studentkår .................................... 88

Lån till Stockholms högskolas studentkår ........................ 94

1 Första kammarena protokoll 1!)57. Nr 10

Nr 16

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 10 maj Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 14, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokoll .................................. 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. m........................................... 30

Statsutskottets utlåtande nr 95, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. m..................................................... 54

— nr 96, ang. anslag till valutakontoret och till bidrag till skatte tyngda

kommuner m. m..................................... 05

— nr 97, ang. förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m. 66

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. ändring i skatteskalorna
för statlig inkomstskatt .................................... 82

— nr 42, om utredning ang. jordbrukets kapitalförsörjning........ 83

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. utredning rörande lokaliseringen
av statliga ämbetsverk................................ 85

— nr 18, ang. införande av nytt värmesystem i riksbankshuset i

Stockholm ................................ 85

Statsutskottets utlåtande nr 92, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet
....................................... 85

— nr 93, ang. riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning
av statsverket m. m.............................. 90

— nr 94, ang. stat för riksgäldsfonden .......................... 90

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Fredagen den 10 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till Fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök: Undersökningar

inom sötvattenslaboratoriet samt Fiskeriintendenter
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag för budgetåret 1957/
58 till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:
Avlöningar och Omkostnader
jämte i ämnena väckta motioner;
samt

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till stipendier jämte
i ämnena väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
228, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
åt ledamot av allmänt kyrkomöte,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 14, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under ti -

den från och med den 10 januari 1956
till och med den 9 januari 1957 i statsrådet
förda protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt gjorda
framställningar till utskottet överlämnats dels

utdrag av det över justitiedepartementsärenden
den 10 januari 1957 förda
protokoll i vad det avsåg ärende angående
frigångshem inom östra anstaltsgruppen,

dels utdrag av det över försvarsärenden
den 18 januari 1957 förda protokoll
i vad det avsåg ärende angående tillsättande
av en tjänst såsom extra ordinarie
bibliotekskonsulent vid försvarsstaben,

dels utdrag av det över handelsärenden
den 10 januari 1957 förda protokoll
i vad det avsåg ärende angående statsbidrag
till vissa förarbeten för en bergcisternanläggning
nära Umeå,

dels ock utdrag av det över inrikesärenden
den 8 februari 1957 förda protokoll
i vad det avsåg ärende angående
ersättning till Kronobergs läns slakteriförening
u. p. a. för vissa förluster i anledning
av paratyfusepidemien år 1953
inom landet.

Utskottets nu föreliggande memorial
var indelat i två särskilda, med A och
B betecknade punkter.

I punkten A hade utskottet anmält, att
vid den granskning av nyss omförmälda
protokoll och övriga handlingar, som i
överensstämmelse med grundlagens föreskrift
av utskottet företagits, anledning
icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet anmält, att
granskningen ej heller givit utskottet anledning
till anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot någon ledamot av statsrådet.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. underlåtenhet att trygga tillgången

Vid punktvis skedd föredragning av
förevarande memorial lades detsamma
till handlingarna.

Vid memorialet funnos fogade dels
fjorton Scärskilda, med I—XIV betecknade
reservationer, innefattande avslagna
yrkanden om anmälan enligt § 107 regeringsformen,
dels ock två reservationer,
avseende avslagna yrkanden angående
omförmälan.

Herr talmannen yttrade, att enär åtskilliga
av kammarens ledamöter begärt
ordet i fråga om vissa av de vid memorialet
fogade reservationerna, lian ville
framhålla som ett önskemål, att de anföranden,
som komme att hållas angående
reservationerna, anknötes till dessa
gruppvis, så att varje reservation diskuterades
särskilt för sig och, sedan den
slutbehandlats, icke vidare återupptoges
i den fortsatta debatten.

►

Ang. underlåtenhet att trygga tillgången
på utrymmen för oljelagring

Enligt en med I betecknad reservation
hade herr Dahlén med instämmande av
herrar Weiland, Sveningsson, Håstad,
Swedberg och Svensson i Ljungskile ansett,
att utskottet bort göra anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot statsrådets
samtliga ledamöter under år 1956
för underlåtenhet att i tid vidtaga erforderliga
åtgärder för tryggande av tillgången
på utrymmen för lagring av flytande
bränsle.

Härom anförde nu

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Den 23 september 1955
tillkallade chefen för handelsdepartementet
åtta sakkunniga med uppgift att
efter överläggning med oljebranschen och
övriga berörda grenar av näringslivet
framlägga förslag rörande den fortsatta
lagringen av oljeprodukter. Utredningen,
som antog benämningen »1955 års oljelagringskommitté»,
avgav den 21 december
1956 ett delvis hemligstämplat betänkande
om oljelagring. I sitt huvudbetänkande
framhöll bränsleutredningen,

på utrymmen för oljelagring

att Sveriges energibehov under de senaste
hundra åren varit i ständig tillväxt,
att av skilda omständigheter Sverige
på ett skrämmande sätt för sin
bränsleförsörjning blivit alltmer beroende
av bränsleimporten och att en
fullständig och långvarig avspärrning i
dagens läge skulle medföra katastrofala
följder och drastiska ingrepp i samhällsfunktionerna.

När folket i landet fick klart för sig
att det på här berörda område inte var
så bra som det kanske borde ha varit,
får man väl inte förvåna sig över att
det blev en viss oro, för resten mycket
stor somligstädes. Konsumtionen av flytande
bränslen har ju, såsom reservanterna
framhåller, kommit att spela en
allt större roll i Sveriges energibalans.
Under åren 1939—1956 har konsumtionen
av oljor sexdubblats, och under
50-talet har den fördubblats. Någon
motsvarande ökning för andra stora
energikällor har inte ägt rum.

Vi finner således att vår försörjning
har blivit alltmer beroende av att tillförseln
utifrån inte avbrytes. Skulle så
ske, blir Sverige beroende av de lager
av oljor som finns inom landet. Resultatet
av den undersökning, som verkställts
om lagerkapacitetens utveckling,
är nedstämmande. Det får räcka med
detta allmänna, men noga övervägda
omdöme med hänsyn till den föreliggande
frågans natur.

Reservanterna har dessutom sökt
skaffa sig en överblick över de åtgärder
som från Kungl. Maj:ts sida vidtagits
i anslutning till den sedan krigsslutet
alltmer stegrade oljekonsumtionen.
Därvid har vi inte kunnat undgå
att iakttaga att Kungl. Maj it inte i tillräcklig
utsträckning stimulerat till inrättande
av lagringsutrymmen. Tvärtom
har hinder lagts i vägen som medverkat
till det olyckliga resultat som nu
föreligger. Reservanterna syftar i detta
sammanhang bl. a. på följande förhållanden.

Under år 1956 har — liksom under år
1955 — inga nya större cisternanläggningar
med statsbidrag beslutats. Den
expansion av lagerutrymmen, som an -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. underlåtenhet att trygga tillgången på utrymmen för oljelagring

nars varit möjlig, har därför icke i tillräcklig
utsträckning kommit till stånd.
Anledningen synes vara att det inom
handelsdepartementet rått osäkerhet
om den framtida utformningen av statsbidragsbestämmelserna,
vilket lett till
en avvaktande hållning när det gällt
framställningar från kommuner om
uppförande av nya anläggningar. Det
är vidare anmärkningsvärt att Kungl.
Maj:t inte med större effektivitet tagit
sig an denna fråga.

Den på förslag av statsrådet och chefen
för finansdepartementet införda investeringsavgiften
kom att utgå även på
anläggningar för lagring av bränsle.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
uppmärksammade även detta
och påpekade i en skrivelse år 1951
det olämpliga i detta förhållande.

Enligt oljelagringskommittén bör det
framhållas att den omständigheten, att
cisterner ej byggts i tillräcklig omfattning,
delvis måste tillskrivas en snäv
byggnadstillståndsgivning. Reservanterna
inser väl, att cn avvägning mellan
olika investeringsändamål är svår att
träffa, men det finns anledning att
ifrågasätta om inte svårigheten att få
byggnadstillstånd har lett till att vitala
försörjnings- och försvarsintressen eftersatts.

Våra möjligheter att lagra oljor spelar
självfallet stor roll på de mest skiftande
områden av vårt samhällsliv. Deras
betydelse ur försvars- och civilförsvarssynpunkt
är uppenbar. Näringslivets
arbetsförutsättningar vilar i många
fall på tillgång till oljor. Stora delar
av våra nyproducerade bostadsfastigheter
inrättas i första hand för oljeeldning.
Kommunikationsväsendet är till
väsentliga delar utbyggt på grundval av
den förutsättningen att oljor skall finnas
tillgängliga. Dessa och andra exempel
visar klart, att ehuru ansvaret
för rimlig tillgång på lagringsutrymmen
primärt åvilar statsrådet och chefen för
handelsdepartementet, har frågan om
oljetillgångarna den utomordentliga betydelsen
för vårt land, att regeringen i
sin helhet bort ägna stor uppmärksamhet
åt densamma. Samtidigt som reser -

vanterna med tillfredsställelse noterar
de åtgärder, som så småningom kommit
i gång eller enligt nu avgiven proposition
planeras för att stimulera byggandet
av lagringsutrymmen, kan reservanterna
dock inte undgå att nödgas konstatera
att regeringen, som haft alla tillgängliga
uppgifter i sin hand, inte ens
under 1956 vidtagit erforderliga åtgärder
för vårt lands försörjning på hithörande
områden. Hämmande restriktioner
och ovisshet när det gäller bidragsbestämmelsernas
framtida utformning
har t. ex. sålunda försvårat den
snabba upprustning, som här varit och
alltjämt är nödvändig.

Det är därför inte underligt att reservanterna
har ansett, att en anmälan
bort göras enligt regeringsformens §
107 mot statsrådets samtliga ledamöter
under år 1956.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Olja kan tydligen användas
till mångahanda ändamål. I Det förenade
konungariket Storbritannien och
Irland användes alltfort olja till att kröna
regenter. Och nu erfar vi, att herr
Weiland vill använda olja också för att
störta regeringen. Det är självklart fråga
om en olja av mera vulgärt slag än den
heliga kröningsoljan — i full överensstämmelse
med aktionens uppläggning
och syften kommer här i största utsträckning
s. k. mörka oljor till användning.

Den oro beträffande vår oljeförsörjning,
som herr Weiland talat om, har
självfallet spritt sig till vida kretsar, och
det av rätt naturliga skäl. Vad som här
har inträffat är helt enkelt att vi fått
cn så stor kortsumtionsökning, att lagerhållningen
har släpat efter. Men jag vill
påpeka för kammarens ärade ledamöter,
att det sedan mycket lång tid tillbaka
har funnits bestämmelser på detta område;
jag vill minnas att det är sedan
1938 som vi haft eu lagstiftning om oljelagring.
Den fungerade bra under en
lång följd av år, men en viss eftersläpning
inträdde när den starka konsum -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. underlåtenhet att trygga tillgången på utrymmen för oljelagring

tionsökningen av i synnerhet eldningsoljor
satte in.

Härtill kommer två särskilda omständigheter
som inverkat, nämligen Suezkrisen
och den kalla vintern 1955—1956,
som naturligtvis har förvärrat läget,
Och när jag nu talar om Suezkrisen kan
jag inte underlåta att göra den reflexionen,
att då herr Weiland här tågar fram
till anfall med den tapperhet, som alltid
kännetecknat indelt krigsfolk från Kronobergs
län, så har han beträffande
Suezkrisen bundsförvanter som han kanske
eljest inte brukar liera sig med. Att
han har en bundsförvant i den kalla
vintern är kanske mera traditionellt, ty
vi erinrar oss från Napoleonkrigen hurusom
den kalla vintern var en faktor
att räkna med för både angripare och
försvarare.

Jag vill, herr talman, påpeka att största
delen av oljelagringen äger rum i
överjordsanläggningar —■ och det har
alltid åvilat oljehandeln och industrien
att sköta den saken — medan den mindre
delen kommer på bergrumsanläggningar
som anordnas i statlig och kommunal
regi. Jag förmodar att herr Weiland
inte är på den linjen att man skall
öka det statliga och kommunala inflytandet
över den sektor som industrien
och oljehandeln hittills svarat för.

Det väsentliga, ärade kammarledamöter,
i denna fråga är emellertid att det
fält, mot vilket anmärkningen riktar sig,
har varit och är under rikdagens övervägande
i annan ordning. Herr Weiland
har redan påpekat att Kungl. Maj:t tillsatte
en särskild kommitté, när förhållandena
blev alarmerande. Kommitténs
resultat började framläggas 1955 och
1956. Det är alldeles uteslutet att man
skulle kunna vidtaga radikalare åtgärder,
innan den utredningen avslutat sitt
arbete. Här har funnits möjlighet för
den svenska riksdagen hela tiden att uttala
sig i den fråga som herr Weiland
berört. Det gäller anslag till bergrumsanläggningar
för oljelagring — där har
ingen röst höjts för en höjning — det
gäller beträffande reglerna om investeringsavgiften
som behandlas av riksdagen,
det gäller avvägningen av alla an -

språk på utrymmen inom byggnadsregleringen.
Men där har inte begärts ändring.

Herr Weiland befinner sig alltså i den
situationen att han har kunnat observera
och alarmera i denna fråga vid mångfaldiga
tillfällen. Men han har inte gjort
det, och då frågar jag mig: Varför trädde
man inte fram, herr Weiland, vid alla
dessa tillfällen? Då sov väktarna på
Sions murar. Skulle det finnas anledning
till anmärkning, då bör den utsträckas
till att omfatta inte bara regeringen
— ty observera hur svag anmärkningen
är i uppläggningen: man
ställer inte anmärkningen på handelsministern,
utan på regeringen in corporc
—■ utan hela riksdagen, också herr Weiland.
Men jag har så stor högaktning för
herr Weiland att jag inte tror att han
skulle vara en sådan farisé att han då
skulle ställa sig upp och slå sig för sitt
bröst och säga att jag är en av få rättfärdiga,
utan han skulle erkänna sin andel
i detta.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Eftersom herr Elmgren
tog det litet skämtsamt från början, kan
det kanske tillåtas även mig att vara en
smula skämtsam. Jag tror inte det går
att skjutsa iväg regeringen vare sig med
ljus eller svart olja. Så säkert tycks den
sitta i alla fall.

Vad sedan gäller den kalla vintern, så
vet jag inte varifrån herr Elmgren fått
den saken. Det har väl annars i allmänhet
ansetts att vintern i år varit mild,
åtminstone har den varit det i Jönköpings
län — jag är nämligen därifrån
och inte från Kronobergs län.

När det gäller beredskapen är det
klart att vi kanske borde ha engagerat
oss alla något mer i denna sak. Men regeringen
borde väl ändå haft reda på
hur det låg till på detta område bättre
än vad vi andra dödliga i denna kammare
och riksdagen i övrigt hade. Jag anser
sålunda alltjämt, att regeringen borde
ha tagit initiativ på ett annat sätt än
som skett.

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. medgiven befrielse från förvandlingsstraff

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Med kännedom om den
stolthet man känner i Småland var och
en över sin bostadsort anser jag mig
föranledd att be om ursäkt för felplaceringen
av herr Weiland.

Den vinter som jag talade om var den
kalla vintern 1955—1956. Jag förmodar
att den var lika kall i Kronobergs som
i Jönköpings län.

Då herr Weiland gjort gällande att
regeringen borde ha visat större förutseende
än vanliga dödliga, skulle jag
vilja säga att regeringen har vidtagit de
åtgärder som rimligen kunnat göras.
Den har tillsatt de utredningar som behövts
och lagt fram den proposition i
ämnet som nu ligger på riksdagens bord.
Mer har den rimligtvis inte kunnat
göra.

Ang. medgiven befrielse från förvandlingsstraff Enligt

en med II betecknad reservation
hade fröken Wetterström med instämmande
av herrar Englund, Sveningsson,
von Friesen och Stenberg ansett, att
utskottet bort göra anmälan enligt § 107
regeringsformen mot chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg och
dåvarande statsrådet Nordenstam i deras
egenskap av föredragande i tre i protokoll
över justitieärenden omförmälda
ärenden, i vilka Kungl. Maj :t mot högsta
domstolens enhälliga avstyrkande givit
nåd åt personer, vilka ådömts förvandlingsstraff
för böter.

I denna fråga yttrade nu

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag har under några år
gjort anmärkning mot chefen för justitiedepartementet
för hans utövande av
rätten att bevilja nåd. Detta föranledde
vid förra årets debatt herr Elfving att
ifrågasätta, om jag personligen ansåg
mig ha en gås oplockad med justitieministern.
Detta iir inte på något sätt
fallet. Justitieministern är, så långt jag
känner honom, en charmerande person
som det är nästan omöjligt att inte bli

förälskad i. Det är därför av rent sakliga
skäl som jag gång på gång känner
behov att återkomma till hans handhavande
av nådeinstitutet.

Den uppfattning om nåd, som har legat
till grund för mina anmärkningar,
har varit den, att strafflagen har till
uppgift att så långt som möjligt reglera
de bestraffningar, som skall äga rum
under vissa i strafflagen angivna förutsättningar.
Men på grund av den mänskliga
oförmågan att i förväg förutse alla
konstellationer, som kan inträffa, och
för att inte göra lagarna fullständigt
onjutbara genom att ange alla de avvikelser
från huvudreglerna, som då skulle
bli nödvändiga, har man såsom en
extra åtgärd för det fall, att ett straff,
som skall utmätas enligt strafflagen,
kommer i konflikt med det allmänna
rättsmedvetandet, gjort det möjligt för
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
att föreslå regeringen att man
beviljar nåd.

Statsrådet har emellertid alldeles uppenbart
uppfattat sin rätt att bevilja
nåd som en vidsträcktare befogenhet.
Gång på gång upptäcker man, att han
beviljar nåd i ärenden, som inte är av
denna typ, beviljar nåd på ett sätt, som
i själva verket innebär, att han såsom
chef för departementet och på grundval
av sin benådningsrätt inför nya
grundsatser vid sidan av den av riksdag
och regering i samverkan skapade
strafflagen. Som jag upprepade gånger
sagt här i kammaren har det varit min
mening, att justitieministern i sådana
lägen bör hemställa om en ändring av
strafflagen och inte på egen hand genomföra
nya rättsgrundsatser.

De ärenden, som berörts i reservationen,
där fröken Wetterström är huvudreservant,
är av denna typ. Vi hade tidigare
här i landet ett mycket stort antal
fall av förvandlingsstraff vid ursprungligen
utdömda bötesstraff. Detta
betraktades som en olägenhet, och på
presidenten Schlyters förslag infördes
en särskild lag om bötesförvandling, i
vilken stadgades en processgång av det
slaget, att alla billiga hänsynstaganden
skulle kunna ske gentemot personer,

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. medgiven befrielse från förvandlingsstraff

som i och för sig var villiga att betala
böterna men som drabbats av ekonomiska
svårigheter av det ena eller andra
slaget och som tidigare alltså hade
dömts till förvandlingsstraff. Denna lag
antogs av riksdagen, och med fog kan
sägas om den lagen, att den ger bestämmelser
om liberala anstånds- och avbetalningsvillkor,
och i vissa fall kan därjämte
böterna helt bortfalla. Detta har
också medfört, att antalet förvandlingsstraff
av denna typ, som tidigare var
mycket högt, har sjunkit. Såsom redovisas
här i reservationen, har under senare
år endast ungefär 0,3 procent av
antalet bötesstraff omvandlats till förvandlingsfängelse.

I denna lag säges nu på ett ställe, att
förvandlingsstraffet icke må på grund
av betalning sedermera ändras. Syftet
med den bestämmelsen iir att den bötfällde
inte skall få anledning att spekulera
i möjligheten att antingen få förvandlingsstraffet
efterskänkt eller att
erhålla villkorlig dom när det gäller förvandlingsstraffet;
eljest skulle sannolikt
åtskilliga bötfällda undandraga sig att
erlägga böterna, intill dess de dömts till
ovillkorligt förvandlingsstraff. Lagstiftarna
har således här gjort ett ändamålsenlighetsövervägande;
man vill gå
långt i fråga om ett tillmötesgående
gentemot dem, som verkligen vill betala
böterna, om de får tillräckligt anstånd,
men man vill å andra sidan inte
medgiva att reglerna blir sådana att spekulationer
av denna typ skall bli möjliga.

Vid genomgång av de förvandlingsstraff,
som har varit föremål för prövning
i nådehänseende, har det visat sig
att en hel del ärenden förelegat, där
högsta domstolen avstyrkt nåd. Bland
dessa ärenden har det funnits några,
som varit utpräglat av den typen, att de
synes stå i strid med den av lagstiftarna
uttryckligen angivna regeln, att det
inte får lämnas utrymme för spekulation
av angivet slag. Det är tre ärenden,
som är särskilt framhävda i denna
reservation.

I dem alla är tiden mellan den ursprungliga
domen till böter och domen

till förvandlingsstraff lång — ett par
år. Ett av dem är dessutom av den typen
att domstolen, utöver den eftergift
som ligger i själva lagstiftningens utformning,
har visat mildhet på det sättet
att den har utsatt förhandlingarna
gång på gång för att vederbörande skall
bli i tillfälle att betala böter under mellantiden,
innan domstolen träffat det
slutliga avgörandet om förvandlingsstraffet.
Ett par av dessa individer är
rattfyllerister. Det kan t. ex. nämnas,
att en av dem — han förde moped med
2,22 promille i blodet — kom undan
med ett så lindrigt straff som 70 dagsböter
om 3 kronor. Detta sagt i anknytning
till debatten här i onsdags.
210 kronor i böter är ett ganska lindrigt
straff för ett så höggradigt rattfylleri.
Han hade dessutom begått andra
förseelser. Liknande gäller om den
andre och sannolikt även den tredje,
ehuru det inte direkt framgår av handlingarna.
Den form av förseelse han
gjort sig skyldig till är av den typ som
i allmänhet bara begås i alkoholpåverkat
tillstånd.

Dessa tre har således, trots lång tidsfrist,
underlåtit att betala de här böterna.
En av dem har varit så karsk
emot indrivningsmyndigheterna, när de
velat få honom att komma överens om
en viss betalningstermin, att han sagt:
»Jag kommer att betala då jag kan och
har lust. Så fort det går till domstol betalar
jag några kronor, så går det tillbaka
igen, så nog skall ni få jobb.» Det
är med andra ord formuleringar som
inte karakteriserar den som är villig att
fullgöra sina förpliktelser. Skall man
ha något pålitligt indicium på den tredska,
om vilken lagen talar, kan man ju
ta formuleringar av den typen.

Över huvud taget är dessa fall enligt
mitt sätt att se så grova, att det inte
kan råda någon tvekan om att de inte
hör till den typ där man skulle visa
den långmodigliet som lagen möjliggör.
Det är inte heller fall som presenterar
så säregna omständigheter i vederbörandes
miljö att det kan skapa en sådan
grund för nåd, som måste antagas
ligga bakom nådeinstitutets utformning.

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. medgiven befrielse från förvandlingsstraff

Förmodligen bär inte kammarens ledamöter
läst igenom den utförliga redogörelsen
för de här tre fallen. Jag
är därför frestad att läsa upp den i sin
helhet, ty det skulle ge en mycket
åskådlig bild av att det inte är fall i
vilka man ger nåd, men trots frestelsen
skall jag avstå från att göra detta. De
är således sådana, att man har gett nåd
trots att syftet med gällande lagregel är
att förvandlingsstraffet inte får upphävas
på grund av att betalning för böterna
erbjudes. Det är fullkomligt klart
att justitieministern, när han ändå här
har gett nåd, avvikit från denna lagregel.
Och han har också gått längre
än till den regel han utformade i ett
interpellationssvar i andra kammaren.
Han förklarade då att han vore beredd
att ge nåd under förutsättning att rimlig
ursäkt kan åberopas för försummelsen
att i tid betala böterna. I detta fall
finns nämligen ingen rimlig ursäkt för
underlåtenheten att betala böterna. Vederbörandes
ekonomiska läge har varit
sådant som det brukar vara i fråga om
människor av denna typ. Det finns ingenting
singuljärt i dessa mäns ekonomiska
situation. Underlåtenheten att
betala är visserligen typisk för dylika
människor, men det är inte den underlåtenhet
som är betingad av sådana
omständigheter som lagstiftaren velat ge
eftergift för eller som beträffande sådana
människor är så avvikande från vad
som för dem är regel att det skulle kunna
skapa en grund för ett tillämpande
av nådeinstitutet i detta fall.

Herr talman! Jag tror således att i
de bär ärendena står omvandlingen till
bötesstraff — med eftergivande av kraven
i en i och för sig mild lag — i strid
med de grunder efter vilka nådeinstitutet
bör utövas. Genom att på det sättet
komplettera en redan mild lag med en
ytterligare instans i mildhet, som lagstiftaren
inte avsett, skapar man också
ökade administrativa svårigheter och
krav på extra tjänstemannaåtgärder
gång på gång. Dessa män har varit föremål
för dussintals ingripanden av avlönade
tjänstemän, vilket säkerligen har
kostat samhället mycket mer i administ -

ration än vad böterna uppgår till. Då
kan man ju säga: Släpp böterna! Men
samhällets intresse av att uppehålla
straffhotet även vid bötesstraff är nu så
starkt att den vägen inte är gångbar.

Ur alla synpunkter är det således efter
mitt sätt att se angeläget att denna
i och för sig mycket framgångsrika lag
inte berövas sin effekt och inte genom
nådeinstitutet tillämpas på ett sådant
sätt att statens administrativa kostnader
för indrivningen av böterna stegras
över hövan. Det är ur dessa synpunkter
samt med hänsyn till vikten att upprätthålla
en rimlig avgränsning av nådeinstitutet,
herr talman, som jag har
varit med om att reservationsvis framställa
denna anmärkning.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Det finns inte anledning
att nu ta upp en debatt om nådeinstitutet,
men en sak bör man kanske
ändå säga, och det är att nåd aldrig kan
bli någon form av straffmätning, nåd
är någonting helt annat.

I de tre aktuella fallen har vederbörande
inte erlagt dagsböterna vid den
tidpunkt då de skulle erläggas, och detta
har alltså lett till att straffet så småningom
förvandlats till frihetsstraff. Efter
det att denna förvandling har ägt
rum har de tre deponerat de pengar
som de blivit dömda att betala, och
därefter har ansökts om nåd, d. v. s.
att de inte skulle behöva undergå frihetsstraff,
sedan pengarna blivit deponerade.
I ett av fallen har åklagaren tillstyrkt
benådning.

Vi kan naturligtvis diskutera, om en
ursäkt är rimlig eller inte. Det är möjligt
att skilda meningar kan råda därom.
Det kan hända att jag inte vill döma
så hårt som herr Englund vill. Jag
tror, att trots att man inte vill döma så
hårt man ändå tycker att man har skäl
för sin ståndpunkt. Här var pengarna
deponerade, och det fanns grund för att
ursäkta vederbörande. I ett fall har åklagaren
också tillstyrkt. Då kan man väl
inte säga att regeringen har gjort fel
genom att ge nåd, och man kan väl inte

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. Britta Ersmans förordnande till bibliotekskonsulent vid försvarsstaben

säga att det är fel ur den synpunkten
att det skulle verka nedrivande på den
allmänna laglydnaden. Vederbörande
har ju inte undgått sitt straff. De har
betalat vad de skulle göra. Därmed tycker
jag att saken bör vara klar, och jag
kan inte förstå att det skulle finnas någon
som helst grund för det anmärkningsyrkande
som herr Englund har
velat framföra.

Ang. Britta Ersmans förordnande till bibliotekskonsulent
vid försvarsstaben

Enligt reservationen III hade herr von
Friesen med instämmande av herrar
Weiland, Ollén och Olofson ansett, att
utskottet bort göra anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Torsten
Nilsson med anledning av Kungl. Maj:ts
enligt statsrådsprotokollet över försvarsärenden
den 18 januari 1957 fattade beslut
att förordna e. o. byråsekreteraren
vid skolöverstyrelsen Britta Ersman att
från och med den 1 februari 1957 tills
vidare vara bibliotekskonsulent i lönegrad
Ce 27 vid försvarsstaben.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Det gäller här tillsättandet
av en bibliotekskonsulent vid
försvarets bildningsdetalj. I gällande
kungörelse rörande denna sak står det
tydligt, att person som har kännedom
om militärväsendet skall få tillgodoräkna
sig detta som merit vid tillsättande
av denna befattning. Man tycks i detta
fall inte ha tagit hänsyn till vad som
står i denna kungörelse.

Den (i februari 1956 förklarade chefen
för försvarsstaben, under förutsättning
av riksdagens bifall till eu framlagd
proposition, denna tjänst som bibliotekskonsulent
ledig att tillträdas den
1 juli 1956. Vid ansökningstidens utgång
hade sju sökande anmält sig. Bland
dessa var byråsekreteraren i skolöverstyrelsen
Britta Ersman och stadsbibliotekarien
i Enköping, kaptenen vid
Gotlands infanteriregemente Järbe, de
som ansågs mest kvalificerade. Britta
Ersman hade avlagt studentexamen 1937

och filosofie kandidatexamen 1945. Hon
hade också genomgått skolöverstyrelsens
biblioteksskola. Järbe hade avlagt sin
studentexamen 1939, filosofie kandidatexamen
1946 och filosofie licentiatexamen
1950.

Man kan väl säga att de med hänsyn
till deras bibliotekstjänst var ganska
jämställda, och detta har också framhållits
av en del av de remissinstanser
som yttrat sig i ärendet. Svenska arméns
och flygvapnets reservofficersförbund
har uttalat sig på följande sätt:
»Järbe synes mycket klart överlägsen
i fråga om såväl formell utbildning som
vana vid bildnings- och undervisningsverksamhet
samt kännedom om försvaret,
vilket sistnämnda särskilt angivits
skola räknas som merit. Järbe är fil.
lic. med en sammanlagd betygssumma
av 14, medan Ersman är fil. kand. med
6,5. Vid skolöverstyrelsens biblioteksskola
har Järbe förvärvat betygssumman
12,5 mot Ersmans 10,5. Järbe är
också överlägsen Ersman i fråga om
tjänstår. De båda sökandes praktiska
och administrativa bibliotekserfarenheter
bär förefallit inkomparabla men likväl
tett sig i huvudsak likvärdiga.

Det är ostridigt, att Järbes reservofficersutbildning
gett honom betydande
kännedom om försvaret. Redan om Järbe
endast ägt exempelvis värnpliktig
underofficersutbildning, hade denna gett
honom påtaglig överlägsenhet i detta
hänseende.»

Nu har man inte tagit hänsyn till detta,
utan genom beslut den 18 januari
1957 förordnat Britta Ersman att från
och med den 1 februari 1957 tills vidare
vara bibliotekskonsulent inom försvaret.
Vi reservanter har ansett, att vederbörande
bort utnämna Järbe till denna
befattning, och har därför ansett en
anmärkning på den punkten vara motiverad.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag tror kammarens ledamöter
överser med att svaren på de
här mindre frågorna blir korta och inte
så utförliga som i den första frågan.

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. busslinjeutredningens användning sasom remissorgan

Herr Weiland har här velat göra anmärkning
mot denna bibliotekarieutnämning.
Jag vill då först och främst säga,
att det från alla parter omvittnats att meriterna
för dessa båda sökande var tämligen
jämna. I sådana fall brukar inte
utskottet göra några anmärkningar.
Kungl. Maj:t måste väl ha en viss rörelsefrihet,
och när meriterna väger så lika,
bör man inte attackera denna rörelsefrihet.

Vidare vill jag göra den reflexionen,
att herr Weiland synes vara mera konungsk
än konungen själv. Han gör anmärkning
på att de militära meriterna
inte tillmätts vederbörlig hänsyn. I det
sammanhanget vill jag påpeka att chefen
för försvarsstaben har övervägt denna
sak och föreslagit den som blev utnämnd.
Jag tror att chefen för försvarsstaben
tillmäter de militära förhållandena
så stor vikt, att han inte behöver
någon ytterligare press av herr Weiland.

Ang. busslinjeutredningens användning
såsom remissorgan

Enligt reservationen V hade herrar
Weiland, Ollen, Sveningsson, von Friesen,
Håstad, Svensson i Ljungskile och
Stenberg ansett, att utskottet bort göra
anmälan enligt 107 § regeringsformen
mot dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson
med anledning av att den år 1948 tillkallade
busslinjeutredningen efter avslutat
utredningsarbete fortsatt att tjänstgöra
såsom remissorgan i ärenden angående
tillstånd för juridisk person att utöva
linjetrafik för personbefordran med omnibus
eller att från fysisk person övertaga
dylikt tillstånd.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Det gäller här frågan om
huruvida en utredning, som fullgjort sitt
uppdrag, skall i fortsättningen vara remissinstans
för frågor av liknande slag.
Vi reservanter har inte ansett att detta
är lämpligt, utan menar att när en utredning
har inlämnat sina förslag och
sålunda frånträtt sin uppgift, skall den

sedan inte längre få utgöra en remissinstans.

Det kan ju hända att vi i det avseendet
inte har den rätta synen, men nog
förfaller det oss något underligt att när
en utredning sagt ifrån att den är klar
med sitt arbete, skall den fortsätta att
existera och avge yttranden i många avseenden.

Den utredning det här gäller har enligt
1956 och 1957 års riksdagsberättelser
avgivit yttranden i ett femtiotal ärenden
under perioden december 1954—november
1955 och i ett trettiotal under
perioden november 1955—november
1956, samtliga ärenden angående tillstånd
för juridisk person att utöva linjetrafik
för personbefordran med omnibus.

Busslinjeutredningen har sålunda, trots
att utredningsarbetet avslutats, fortsatt
att tjänstgöra som remissorgan. Som jag
nyss anförde anser vi detta inte vara
lämpligt och har sålunda velat göra anmärkning
i det avseendet.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte vad man
stöder sig på när man säger, att Kungl.
Maj :t inte skulle kunna anlita en utredning,
som redan har avlämnat sitt
betänkande, för remissbehandlingen av
frågor, som utredningsmännen är särskilt
sakkunniga i. Jag skulle tro, att
Kungl. Maj :t haft fullgod anledning att
hänvisa dessa ärenden till vederbörande
kommitterade. Utöver vad jag nyss har
sagt kan jag bara referera till ett memorial
från konstitutionsutskottet 1954, där
herr Weiland var en av dem som i reservation
framförde anmärkningar. Då
sade vederbörande —• det gällde en viss
person vid det tillfället, men det är precis
samma sak som den jag nu talar om
— i slutet av reservationen, att det icke
i och för sig torde föranleda några invändningar,
att en statlig utredning erhåller
information och beredes tillfälle
yttra sig i frågor, som faller inom dess
kompetensområde.

Alltså har reservanterna själva en gång
tidigare accepterat att så har varit fal -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. tillstånd för Karlstads stad till viss
let, och jag tycker nog att reservanterna
skulle ha kommit ihåg vad de tidigare
sagt därvidlag.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Det kan vara riktigt vad
som här nyss sades av herr Damström.
Men i detta fall får man väl ändå den
uppfattningen, när man läser handlingarna,
att denna bussutredning har slutat
att existera. När den har slutat att existera
som sådan, d. v. s. som utredningsinstitut
eller vad man vill kalla den, bör
den väl inte anlitas som sådan, åtminstone
inte när det gäller frågor av detta
slag. Det är min syn på saken.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara fästa herr
Weilands uppmärksamhet på att kommittén
i riksdagsberättelsen fortfarande
står kvar såsom ett remissorgan.

Ang. tillstånd för Karlstads stad till viss
expropriation

Enligt reservationen VI hade herr von
Friesen med instämmande av herrar
Weiland, Stenberg och Olofson ansett,
att utskottet bort göra anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Andersson
med anledning av Kungl. Maj:ts i
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
den 1 juni 1956 omförmälda
beslut att meddela Karlstads stad rätt
att expropriera vissa stadsägor, tillhörande
egendomen Rud l1 i staden.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag återkommer så ofta, men jag försöker
göra mina inlägg så mycket kortare.
Därför tar jag inte kammarens tid
i anspråk utöver vad jag kan anses ha
rätt att göra.

Här gäller det en expropriation. Det
är fråga om en sådan i Karlstad. Där
har de kommunala myndigheterna varit
eniga, åtminstone i stort sett såvitt jag
kan förstå, om att en expropriation bor -

expropriation

de ske. Jag tycker också, när jag studerar
dessa förhållanden, att det kan diskuteras,
hur det bör handlas i ett fall
som detta. Men då jag läser handlingarna
här, finner jag att länsstyrelsen har
en annan uppfattning, och länsstyrelsen
borde ju känna till förhållandena där
uppe bättre än vad kanske någon annan
kan göra. Länsstyrelsen säger, att man
borde ha försökt att komma till tals med
markägarna utan att behöva tillgripa expropriation.
Jag tror också att det i allmänhet
är så, att det är mera gagneligt
för båda parterna att gå den vägen.

I vissa liknande ärenden, där jag själv
varit inkopplad, har vi försökt att göra
allt vad vi har kunnat för att undvika
expropriation, och det har också åtminstone
i somliga fall lyckats. I min egen
hemstad hade vi ett liknande förhållande
för inte så länge sedan. Det var åtminstone
några, som yrkade på att expropriation
skulle tillgripas. Men det
blev i alla fall på det sättet, när vi hade
diskuterat problemet i de kommunala
institutionerna, att vi slutligen kom underfund
med att det var bäst att göra
upp med vederbörande utan expropriation.
Det lyckades också, och stadsfullmäktige
var eniga på den punkten. Jag
tror inte det finns någon enda, som ångrar
att vi förfor på det sättet.

Vi reservanter har här den uppfattningen,
att om länsstyrelsens råd hade
följts, skulle det kanske ha varit möjligt
att komma till ett sådant resultat, att expropriation
inte behövt tillgripas. Det
är med anledning därav vi ansett, att vi
borde göra en anmärkning här.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf):

Herr talman! Jag vill göra några
kompletteringar till herr Weilands anförande.

Det område, som det här gäller, är i
sin helhet beläget inom Karlstads stad.
Det ligger faktiskt icke längre än två
kilometer från stadens centrum. Det är
sålunda fråga om ett område, som naturligt
bör ingå i staden och som kan
komma i fråga för tätbebyggelse. I den
för staden gällande generalplanen av

Fredagen den 10 maj 1957 l''m.

Nr 16

Ang. tillstånd

1952 är det också inräknat i ett område,
där man skall åstadkomma bebyggelse
med ungefär 1 200 rumsenlieter.

Redan år 1946 började staden underhandlingar
med markägarna om försäljning.
Man har alltså hållit på i ungefär
tio års tid, varunder buden gått fram
och tillbaka. Man har väl en känsla av
att möjligheterna att här göra upp utan
att tillgripa expropriation av allt att
döma varit mycket små. Det kan sägas
att markägarna kommit överens med en
privat exploatör att ta hand om en del
av området, men då staden går ut ifrån
att man skall bebygga området genom
tomträttsinstitut ligger saken annorlunda
till.

Staden har anlitat en värderingsman,
som anser att egendomen skulle kunna
vara värd ungefär 450 000 kronor. Staden
har bjudit 350 000 kronor. Markägarna
vill ha 600 000 kronor. Det ligger
alltså en väsentlig skillnad i buden.
Jag tror att möjligheterna att förhandlingsvägen
komma överens varit praktiskt
taget obefintliga.

Det är också klart att staden inte har
någon annan för exploatering lämplig
mark. Det kan tilläggas att lantbruksnämnden
i ett yttrande sagt ifrån, att
om staden skall förvärva en del av fastigheten,
vilket är helt naturligt, bör
den köpa hela, då den resterande fastigheten
skulle bli för liten. Marken är
ej heller behövlig för någon komplettering.

Det är endast en punkt, som man kan
ställa sig frågande till i sammanhanget.
Markägarna har begärt att de byggnader,
som finns på stamfastigheten, skall
tas undan. Ryggnadsstyrelsen -— som i
övrigt tillstyrkt expropriation — förutsätter
emellertid att en uppgörelse därom
skall kunna träffas inom ramen för
expropriationen. Det får väl anses vara
högst märkligt, om inte den saken kunde
ordnas under den kommande expropriationen,
så att markägarna därvidlag
får sitt önskemål uppfyllt.

Jag tror att om man studerar denna
fråga närmare, så skall man finna att
den utgör, om också icke ett klassiskt
så dock ett gott exempel på fall när

för Karlstads stad till viss expropriation
expropriation kan komma i fråga för
att tillgodose ett samhälles behov av
mark för fortsatt bebyggelse.

Om Kungl. Maj:t i en situation som
denna skulle vägra expropriation, betyder
det enligt min uppfattning att
Kungl. Maj:t skulle medverka till en
utveckling, som väl den nya lagen inte
på något sätt förutser. Man skulle då ta
bort de möjligheter, som den nya lagen
skapat för att säkra kommunernas möjligheter
att anskaffa mark.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Allt vad vi nu fått höra
torde länsstyrelsen i Värmlands län ha
känt till, och ändock yttrade sig länsstyrelsen
på följande sätt: »En grundförutsättning
för att expropriation skall kunna
medgivas är, att frivillig uppgörelse
på skäliga villkor ej kunnat träffas med
markägaren. Av handlingarna framgår
visserligen, att en del underhandlingar
ägt rum mellan representanter för staden
och markägarna, men länsstyrelsen
kan inte frigöra sig från det intrycket,
att staden lämnat åtskilliga möjligheter
till sådan uppgörelse oförsökta. Länsstyrelsen
finner det därför ytterligt tveksamt,
om här ifrågakommen förutsättning
för expropriation kan anses föreligga.
Länsstyrelsen skulle anse det vara
påkallat, att frågan om en frivillig uppgörelse
gjordes till föremål för en ny,
förutsättningslös förhandling mellan
parterna.»

Sedan vi läst igenom handlingarna
och studerat frågan, har vi kommit till
den uppfattningen, att de högre myndigheterna
borde ha handlat ungefär såsom
länsstyrelsen föreslagit. Därför har
vi ansett det befogat att framställa en anmärkning.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf):

Herr talman! Jag kanske får komplettera
herr Weilands läsning med vad
byggnadsstyrelsen liar sagt i ärendet.
Den säger bland annat: »De av staden
med markägarna förda förhandlingarna
angående försäljning av egendomen har

14 Nr 16 Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. B. E. D. Edmars utnämning till lektor vid statens normalskola

icke lett till resultat. Markägarna har bestritt
bifall till ansökningen och därvid
anfört att staden icke kunde anses ha
styrkt sitt behov att förvärva området
samt att markägarna själva ämnade exploatera
marken.» Litet längre fram säger
byggnadsstyrelsen, att övervägande
skäl talar för att staden erhåller lösningsrätt
till egendomen i dess helhet,
och styrelsen förutsätter, att staden och
markägaren kan träffa frivillig överenskommelse
beträffande ett undantagande
av mangårdsbyggnaden och lämpligt område
däromkring från inlösen.

Jag anser alltjämt, herr talman, att
fakta i målet visar, att reservanterna
icke har täckning för sitt anmärkningsyrkande.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Vi kanske inte borde
fortsätta denna diskussion längre. Jag
tillåter mig i alla fall poängtera, att länsstyrelsen
i Värmlands län, som är bosatt
på platsen, enligt mitt förmenande borde
känna till saken åtminstone lika bra
eller kanske t. o. m. bättre än vad byggnadsstyrelsen
gör. Jag anser därför att vi
har rätt att vidhålla vår syn på saken.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Det finns ytterligare en
myndighet som har yttrat sig i denna
fråga och som väl även den bör ha den
sakkunskap som herr Weiland så gärna
vill tillerkänna länsstyrelsen, nämligen
lantbruksnämnden. Den har yttrat sig
positivt till förmån för expropriationsönskemålet.
När såväl lantbruksnämnden
som byggnadsstyrelsen har intagit
denna ståndpunkt torde deras samlade
insikter på området mer än väl uppväga
vad länsstyrelsen har att säga. I varje
fall finns det då ingen anledning att
överbetona länsstyrelsens yttrande.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att nämna, att när man här talar om
möjligheten till frivillig uppgörelse är
det klart att en frivillig uppgörelse, således
utan expropriation, alltid kan träffas,
om den ena parten är villig att på

alla punkter tillmötesgå den motsatta
partens önskemål. Jag har personligen
en hel del erfarenhet från handläggningen
av liknande frågor. Det är alltid så
alt om press föreligger att få till stånd
en frivillig uppgörelse, vilket det naturligtvis
är om man vill påskynda ärendet,
måste man, om man representerar
det allmänna, vara beredd att betala på
ett helt annat sätt än om man får en utifrån
kommande objektiv bedömning av
värdena.

Jag anser därför att samhället, i detta
fall kommunbildningen Karlstads stad,
har handlat riktigt med tanke på medborgarnas
bästa. De förord, som har givits
åt stadens framställning från såväl
lantbruksnämnden som byggnadsstyrelsen,
styrker att framställningen är befogad.

Ang. B. E. D. Edmars utnämning till lektor
vid statens normalskola

Enligt reservationen IX hade herr
Dahlén med instämmande av herrar
Englund, Weiland, von Friesen och Hamrin
i Jönköping ansett, att utskottet bort
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
statsrådet Persson på grund av
Kungl. Maj:ts enligt protokoll över ecklesiastikärenden
den 7 juni 1956 fattade
beslut att till innehavare av en ledigförklarad
lektorstjänst i latin och grekiska
vid högre allmänna läroverket statens
normalskola i Stockholm utnämna lektorn
vid högre allmänna läroverket för
gossar i Malmö B. E. D. Edmar.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Såväl denna reservation
som den under punkt X avser befordringsärenden
inom ecklesiastikdepartementets
område.

Det är här fråga om ett lektorat i
Stockholm. De förberedande instanserna
hade placerat tre sökande i en bestämd
ordning. Viss tveksamhet rådde visserligen
innan beslutet träffades, men sedan
var tydligen samtliga förberedande
instanser eniga om en bestämd rangordning.
Den förste av tre sökande hade

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. meddelad dispens från visst kompetensvillkor i folkhögskolestadgan

överlägsna vetenskapliga meriter. Den
andre sökande, om var skåning, hade
väsentligen pedagogiska meriter.

Ärendet kom till departementet. Ingen
besvärade sig. Den som stod i första
förslagsrummet avfestades vid det läroverk
som han dittills tillhört, tv alla
betraktade det som fullkomligt självklart
att Kungl. Maj:t skulle följa förslaget
eftersom inga besvär anförts. Men
efter festen kom utnämningen. Kungl.
Maj:t hade utan att den andre sökanden
anfört besvär utnämnt denne till
tjänsten. Kungl. Maj:t hade naturligtvis
rätt att göra det. De regler som Kungl.
Maj:t är bunden av i sådana här utnämningsärenden
är föga stränga och inte
fixerade efter samverkan med riksdagen.
Kungl. Maj:t har således på denna
punkt inte på något sätt överträtt sina
i grundlagen angivna befogenheter.
Det är alltså ingen i den meningen konstitutionell
anmärkning som det här är
fråga om, utan det är en anmärkning
beträffande Kungl. Maj ds skönsmässiga
avgöranden.

Det kan förmodas att utnämningen
skett efter uppvaktningar till förmån för
den andre sökande under hand i departementet.
Den förste sökande hade naturligtvis
ingen anledning att göra en
dylik uppvaktning i departementet, eftersom
tidigare praxis i allmänhet varit
att den sökande som uppförts i första
förslagsrummet också utnämnes när
ingen annan besvärat sig. Han satt alltså
hemma i godan ro och bara väntade
på att utnämningen skulle komma, vilket
jag anser att han hade full rätt att
göra med tanke på tidigare praxis i sådana
här utnämningsärenden. Men då
kom plötsligt neddimpande, utan någon
varning i form av besvär från någon av
de medsökande Kungl. Maj:ts utnämning
av den andre sökande. Om en liknande
praxis skulle komma att tillämpas i fortsättningen,
måste det skapa stor osäkerhet
hos de sökande som uppförts i första
förslagsrummet. En sådan sökande
kan då inte nöja sig med att bara vänta
på utnämningen, utan han måste
springa upp till departementet och klargöra
att han är lika bra som den andre

sökande, som kommer upp och visar ett
trevligt ansikte.

Herr talman! Det är för att förebygga
en dylik urartning med ökat trappspring
i departementet, som jag tycker
att det är olämpligt att statsrådet infeen
sådan här ny praxis.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
känslorna hos den person som stått
i första förslagsrummet i alla instanser
och inte blivit utnämnd, men jag kan
inte gå med på herr Englunds resonemang,
som syntes ge vid handen att en
avfestning skulle vara ett motiv för en
utnämning.

Innan jag går in för den egentliga anledningen
till att utskottet avslagit anmärkningen,
vill jag säga, att jag inte vet
vad herr Englund har för grund för sina
förmodanden om uppvaktningar och
spring i trapporna. Det har inte upplysts
någonting i utskottet om detta, och
jag förmodar därför att det bara är en
möjlighet som herr Englund uppställt,
men man skall inte bygga upp ett resonemang
på möjligheter utan på fakta.

Vad utskottet har ansett är att när meriterna
är så likartade som här, skall
Kungl. Maj :t inte vara en namnstämpel,
utan ha möjlighet att träffa ett val. Därför
har utskottet inte velat gå med på
denna anmärkning. Utskottet har nog
också menat, att det knappast kan vara
utskottets sak att sätta sig som en ny instans
över Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen
för att bedöma sådana här saker,
och därför har utskottet alltid varit mycket
försiktigt när det gällt att göra uttalanden
i utnämningsärenden. Har man
gjort det, så har det skett, då det varit
fråga om synnerligen flagranta saker,
men aldrig i sådana fall, då meriterna
varit så pass likvärdiga som här.

Ang. meddelad dispens från visst kompetensvillkor
i folkhögskolestadgan

Enligt reservationen X hade herr
Swedberg med instämmande av herrar
Englund, Weiland, Sveningsson, von
Friesen och Magnusson i Tumhult ansett,

16 Nr 16 Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. meddelad dispens från visst kompetensvillkor i folkhögskolestadgan

att utskottet bort göra anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen, statsrådet Persson
med anledning av Kungl. Maj:ts i protokoll
över ecklesiastikärenden den 21 september
1956 omförmälda beslut att medgiva,
att e. o. förste kanslisekreteraren i
ecklesiastikdepartementet, pol. mag.
Thore Petersson finge antagas till rektor
vid Visingsö folkhögskola utan hinder
av folkhögskolestadgans bestämmelser
om viss tids lärarerfarenhet såsom
kompetensvillkor för erhållande av rektorstjänst
vid statsunderstödd folkhögskola.

Herr ENGLUND (fp):

Ja, herr talman, detta är, som jag nyss
nämnde, också ett utnämningsärende,
och det är av ännu mera principiell innebörd.
Det gäller tillsättningen av rektorstjänsten
vid folkhögskolan på Visingsö.
Där anmälde sig till tjänsten ett
stort antal sökande från andra folkhögskolor,
som fyllde de uppställda villkoren
för att få söka rektorstjänst vid
folkhögskola. Till dessa villkor hör bl. a.
att man skall ha fyra års tjänstgöring
vid en folkhögskola. Emellertid befann
sig bland dem, som ville ha den där
tjänsten, en person som var kanslisekreterare
i ecklesiastikdepartementet och
som obestridligen hade avsevärda meriter
på andra punkter men inte hade större
förtrogenhet med folkhögskola än två
månaders tjänstgöring vid en skola, som
möjligen med en mycket vid terminologi
kan kallas för en folkhögskola. Det gjordes
framställningar om dispens ifrån
regeln om att man skall ha en viss ganska
lång tjänstgöring som lärare vid
folkhögskola för att få söka rektorat,
och flera instanser yttrade sig över denna
dispensansökan. Skolöverstyrelsen
tillstyrkte dispensen, men föredraganden
i dessa ärenden — folkhögskoleinspektören
— avstyrkte dispensen med
hänsyn till de återverkningar detta skulle
ha på folkhögskoleväsendet och på
hållningar, uppfattningar och värdesättningar
inom folkliögskollärarkåren.

Jag har förmånen känna en av de
sökande, som var konkurrenter om den

här platsen, och det var inte någon ensidig
lärare, snävt begränsad till undervisningen
i folkhögskolan, utan en person
med en vidsträckt verksamhet inom
folkrörelserna. Han hade lärt känna dem
i grund och botten som instruktör i en
folkrörelse och även som redaktör för
en för folkbildningsarbetet gemensam
tidskrift. Kungl. Maj:t gav emellertid
dispens åt den här extra sökanden, som
hade ställningen av en mycket nära förtroendeman
till departementschefen.

Om jag nu bedömer detta i korthet redovisade
förlopp, så vill jag från början
säga, att någon konflikt med grundlagen
är det ju inte i detta fall heller. Kungl.
Maj:t har själv formulerat dessa stadgar
för rätten att inneha lärartjänst och
rektorstjänst vid folkhögskola, och
Kungl. Maj :t kan naturligtvis genom en
ensidig åtgärd upphäva denna folkhögskolestadga
och i ett enstaka fall ge dispens
från dess regler. Men om detta är
Kungl. Maj:ts formella rätt, så är det ju
lämpligt att Kungl. Maj :t vid utövningen
av denna formella rätt tar skönsmässig
hänsyn till om det är lämpligt att göra
sådana avvikelser, och det är ju önskvärt
att man har en betydande fasthet
även i sådana här regler. När man bedömer
ställningen i det enstaka fallet,
bör man också ta med i synfältet återverkningarna
i stort sett av en rubbning
i den känsla av fasthet, som stadgan ändå
ger åt alla dem som är sysselsatta på
detta område. Med hänsyn till den stora
tillgången på andra kompetenta sökande
tycker jag, herr talman, att det verkligen
inte förelåg några starka skäl för
en så väsentlig avvikelse från normen i
detta fall som att de fyra årens kännedom
om folkhögskolearbete kunde få reduceras
till två månaders. Dessutom tror
jag att det är mycket ändamålsenligt att
en departementschef i ett sådant här
ärende, när en av de tävlande är en honom
i förvaltningen mycket närstående
man, visar ett uns extra återhållsamhet
när det gäller att med förbigående av
allmänt gällande regler utnämna denne
till tjänsten.

Det är av dessa skäl som jag, herr talman,
har anslutit mig till dem som ock -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. meddelad dispens från visst kompetensvillkor i folkhbgskolestadgan

så på denna punkt velat göra en anmärkning
mot föredragande statsrådet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf):

Herr talman! Den folkhögskola det
bär är fråga om är en s. k. rörelseskola,
bakom vilken står Samverkande bildningsförbunden.
Jag är övertygad om att
varenda en av kammarens ärade ledamöter
därför på ett eller annat sätt är
intresserad av skolan, eftersom väl alla
på något sätt har varit knutna till de
organisationer som står bakom denna
sammanslutning; det är en lång rad studieförbund
i landet som gemensamt driver
skolan.

Av skolans prospekt framgår att den i
synnerhet avser att förmedla sådana
kunskaper och bibringa sådana färdigheter
som är av betydelse för blivande
ledare inom folkbildningsverksamheten
och ungdomsarbetet. Det säges vidare
att i centrum för undervisningen står
allmänna kulturfrågor och aktuella samhällsfrågor,
i synnerhet ungdomsproblem.
De naturvetenskapliga ämnena har
ett snävare utrymme på schemat än vid
de flesta andra folkhögskolor. Vidare
upplyses det beträffande arbetsmetoderna
att man tillämpar i stort sett samma
metoder som inom det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet i övrigt — föreläsningar,
samtalslektioner, diskussioner
och studiecirklar allt efter ämnets karaktär.
Man fäster särskilt stor vikt vid
elevernas självverksamhet, och skolan
avser i första hand att utbilda studieledare
och ungdomsledare. Det är därför
klart att man på rektorn för en sådan
skola kan stiilla alldeles speciella krav.

Skolans styrelse befann sig för något
år sedan i den situationen att man måste
ha en ny rektor. Befattningen ledigförklarades,
men några sökande anmälde
sig inte. Man ledigförklarade den en
andra gång, men av dem, som då sökte,
fanns tyvärr ingen som ansågs vara
lämplig för uppgiften, och man ledigförklarade
då platsen en tredje gång.
Nu anmälde sig det antal sökande som
här tidigare är angivet.

Men innan dess hade skolans styrelse
tagit kontakt med den person, som se 2

Första kammarens protokoll 1957. Nr JO

dan utsågs till befattningen, och med
honom diskuterat, om han inte kunde
reflektera på att åtaga sig en tjänst som
denna. Frågan var då naturligtvis, om
han uppfyllde de krav som ställs på innehavaren
av tjänsten. Ingen lär kunna
bestrida att vederbörande i allt motsvarade
dessa fordringar, bortsett just från
antalet tjänstgöringsår såsom folkhögskollärare.
Han hade endast två månaders
tjänstgöring vid Sånga-Säby föreningsskola
att åberopa i sin meritförteckning.
Men han hade andra meriter
som vägde minst lika tungt i sammanhanget.
Det framgår av det yttrande,
som skolöverstyrelsen avgav över dispensansökan
och där denna tillstyrktes,
att överstyrelsen betraktade hans uppdrag
på olika håll såsom varande till
sitt värde fullt likställda med den tjänstgöring
vid folkhögskola som normalt
fordras, även om det i yttrandet heter
att detta inte kan åberopas såsom ett
skäl för att frångå minimikravet. Skolöverstyrelsen
framhåller att den sökande
»synes speciellt kunna åberopa, att
han under tiden 1 maj 1945—15 februari
1952 tjänstgjort i befattningar som distriktsombudsman,
riksombudsman och
förbundssekreterare i Svenska landsbygdens
ungdomsförbund. Enligt överstyrelsens
uppfattning torde Peterssons
tjänstgöring vid Svenska landsbygdens
ungdomsförbund till sin karaktär stå nära
sådan heltidstjänstgöring såsom instruktör
inom ungdomsvårdande sammanslutning,
vilken, såvida statsbidrag
utgår till befattningen, må i merithänseende
likställas med liirartjänstgöring
vid ansökning till lärartjänst vid skola
under överstyrelsens inseende.»

Beträffande själva dispensförfarandet
vill jag framhålla att det inte är grundlagsreglerat,
utan det heter att det är
historiskt framvuxet och sedvancrättsligl
bestående. Det innefattar befogenhet
att i individuella fall dispensera såväl
från bestämmelser i alla av Kungl.
Maj:t givna författningar som från olika
slags förvaltningsförordningar. Det heter
emellertid att det skall finnas giltiga
skäl för att dispens skall kunna ges.
Men vilka skäl, som skall anses giltiga,

18 Nr 16 Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. meddelad dispens från visst kompetensvillkor i folkhögskolestadgan

kommer det helt an på Kungl. Maj:t att
avgöra.

Den springande punkten i denna fråga
bör ha varit, att man måste ha en
rektor som var en erkänd ungdomsledare
och som hade god hand med ungdomen.
Inget tvivel råder om att man i
detta avseende hade rätt man. Skulle då
frågan om tjänstgöringsåren vara den
avgörande? Vid Kungl. Maj:ts bedömning
har huvudvikten lagts vid att man
här fick en man som motsvarade behovet.

Det har i debatten sagts att varken
skolans styrelse eller skolöverstyrelsen
varit ense i sina tillstyrkande yttranden.
Det kanske då bör nämnas att alla, som
icke anslöt sig till majoritetens åsikt, på
ett eller annat sätt haft anledning att ta
kollegiala hänsyn eller fackhänsyn vid
sin bedömning av frågan. Däremot är
samtliga som representerar de till skolan
anslutna och för skolan ansvariga
organisationerna ense om att man här
hade att göra med en kraft, som det
fanns anledning att knyta till skolan.

Den dispens som beviljades gällde givetvis
endast denna befattning vid Visingsö
folkhögskola, vilket säger att sökanden
bedömdes just med utgångspunkt
från kraven på den uppgift han
skulle fylla. Därvidlag synes det mig vara
ganska klart, att antalet tjänstgöringsår
i och för sig, när vederbörande i sin
verksamhet hade visat ett så utomordentligt
gott handlag med ungdom och
förmåga att handleda och undervisa,
borde kunna träda i bakgrunden. Och
det är väl så Kungl. Maj:t bedömt denna
fråga.

Herr Englund åberopar att sökanden,
den nyblivne rektorn, stod i ett nära
förhållande till föredragande statsrådet
på det sättet, att han under viss tid varit
verksam inom departementet. Det är
klart att detta måhända kan anses vara
eu anledning till att se på frågan på ett
särskilt sätt, men jag vill härvidlag upprepa
vad jag vid ett tidigare tillfälle
sagt, nämligen att jag inte tycker att det
kan åberopas såsom skäl för en diskriminering
för en befattning, att man fyllt
en uppgift.

Hur har det då gått för denne omstridde
rektor? Jo, samtliga intresserade
parter -— skolans styrelse, alla organisationer
inom skolans ledning och befolkningen
på Visingsö — är utomordentligt
belåtna med detta rektorsval. Han
har under sin tjänstgöring haft sin första
skolavslutning, och i samband därmed
fälldes mycket ampla lovord just
om hans insatser som skolledare.

Om man tar hänsyn till dessa förhållanden,
tycker jag nog att Kungl. Maj :t
i detta fall har handlat riktigt.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag kan ett långt stycke
godtaga herr Anderssons resonemang.
Det är alldeles givet att detta är en säregen
folkhögskola och att det utöver de
ordinära meriterna för en folkhögskolelärare,
förvärvade bl. a. genom tidigare
tjänstgöring vid folkhögskola, här också
kräves särskild förtrogenhet med de
folkrörelser, som där har funnit en särskild
utbildningsanstalt. Jag skulle för
min del ha varit beredd att i detta läge
ge avgörande vikt åt dessa synpunkter på
ärendet, om det bland de andra sökandena,
som hade den längre tjänstgöring
som kräves i statuterna, inte hade funnits
någon som hade en likartad förtrogenhet
med svenska folkrörelser. Det
fanns det emellertid, och vederbörande
uppmanades av en del styrelseledamöter
att söka tjänsten, därför att de ansåg honom
alldeles särskilt kvalificerad för att
fylla just de krav för rektoratet i denna
skola, som gick utöver de vanliga folkliögskolemässiga
kraven. I slutvoteringen
inom styrelsen fick denne andre man
hälften av röstetalet; i själva verket valdes
herr Petersson således på ordförandens
utslagsröst.

Herr Andersson nämnde att den nye
rektorn har haft en mycket framgångsrik
gärning. Man har varit nöjd med
hans första skolavslutning, o. s. v. Jag
har inte på något sätt någon anledning
att bestrida, att det kan vara eller är fallet,
men det visar ju inte att inte framgången
skulle ha varit lika betydande,
om man hade gjort det andra valet och

Fredagen den 10 maj 1957 fin.

Nr 16

Ang. vägrade

således tagit den man, som utöver meriter
av samma slag vilka föranlett utnämningen
av herr Petersson också hade
meriten att ha större förtrogenhet med
folkhögskolans undervisning. När man
bedömer framgången av undervisningen
på en folkhögskola, får man ju ta hänsyn
till att väsentliga effekter av denna
undervisning, effekter som inte ligger så
flagrant i ljuset som andra och som blir
föremål för uppmärksamhet vid en skolavslutning,
kan vara grundade på en tidigare
ingående förtrogenhet med en
folkhögskola. Hänvisar jag dessutom
ånyo till vad jag sade i mitt första anförande,
att viss administrativ fasthet
och frånvaro av godtycke på ett sådant
här befogenlietsområde i och för sig är
ett värde, som måste beaktas vid de allmänna
övervägandena, så tror jag —
trots de många medgivanden jag är villig
att göra åt herr Andersson — att jag
ändå har rätten på min sida, då jag anser
att statsrådet på denna punkt har
handlat ändamålsvidrigt.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf):

Herr talman! Det är väl ändå bra hårt
att i detta sammanhang kasta in ordet
»godtycke». Jag hoppas att det slant
över herr Englunds läppar utan att han
riktigt tänkte på vad det innebar. Godtycke
betyder väl övergrepp, men är
det här på något sätt fråga om ett övergrepp?
Nej, det rör sig helt enkelt om
en lämplighetsbedömning. Det gällde en
dispens för en isolerad befattning. Dessutom
kan man ju knappast i diskussionen
om dispensärenden dra in hur skolans
styrelse sedan handlat vid sitt val,
när dispensfrågan redan blivit avgjord.

Jag tror alltså att man får söka hålla
isär detta i sammanhanget, och jag vidhåller,
herr talman, min uppfattning att
Kungl. Maj :t i denna fråga har visat
just det goda omdöme, som den åberopade
grundlagsparagrafen talar om.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Vi skall kanske inte tvista
om definitionen av ordet godtycke —

tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet
jag tror att man kan ge en annan definition
av ordet än den herr Andersson anmälde
— utan för att kunna komma
överens med herr Andersson skall jag
i stället använda ett emotionellt mindre
färgat ord och tala om oberäknelighet.
Det är ostridigt att denna av ecklesiastikministern
inaugurerade praxis har skapat
ett visst mått av oberäknelighet beträffande
folkhögskolelärarnas befordringsmöjligheter
till rektorat.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (bf):

Herr talman! Måttet på den oberäkneligheten
får väl herr Englund och jag
under kommande år försöka slå fast —
i dag lär vi knappast kunna säga vad
det kan bli fråga om.

Ang. vägrade tillstånd till förvärv av
jordbruksfastighet

Enligt reservationen XI hade herr
Svensson i Ljungskile med instämmande
av herrar Englund, Weiland, Sveningsson,
von Friesen, Swedberg och Magnusson
i Tumhult ansett, att utskottet bort
göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
förutvarande statsrådet Norup
med anledning av att vid Kungl. Maj:ts
avgörande av två i protokoll över jordbruksärenden
den 23 mars och den 21
september 1956 omförmälda besvärsmål
rörande tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet
enligt reservanternas mening
icke tillämpats de principer, som
vid jordförvärvslagens tillkomst förutsatts
skola bliva iakttagna.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Jag vill för min del säga
några ord om reservation XI angående
tillämpningen av 1955 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

I den kungl. propositionen nr 165 vid
1955 års riksdag, vilken godkändes av
riksdagen, framhöll dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet
Norup, vikten av eu liberal tillämpning
av denna lagstiftning. Man gav också vid

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. vägrade tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet

riksdagsbehandlingen vissa exempel på
att även icke-jordbrukare skulle få rättighet
att förvärva jordbruksfastighet,
när vederbörande hade för avsikt att
bosätta sig på fastigheten.

Mot bakgrunden av detta förhållande
och dessa uttalanden måste man uttrycka
sin förvåning över och sitt ogillande
av att Kungl. Maj:t icke kunde bifalla
talan i de två besvärsmål, som reservationen
omfattar.

I det ena fallet gäller det en kronojägare
Alfred Lindahl i Örebro län, som
för 40 000 kronor förvärvade ett jordbruk
på 19,5 hektar. Byggnaderna på
denna fastighet var, efter vad som framgår
av handlingarna, värdelösa och kunde
icke användas. Den tidigare ägaren
hade arrenderat ut åkerjorden från 1945
fram till 1960. Kronojägare Lindahl sökte
förvärvstillstånd av lantbruksnämnden,
men det blev avslag. Sökanden fullföljde
ärendet ända till Kungl. Maj:t
med den motiveringen, att när han inte
tidigare ägde någon jordbruksfastighet
och denna fastighet var belägen inom
hans verksamhetsområde, så hade han
för avsikt att bosätta sig på densamma,
en uppgift vars riktighet lantbruksnämnden
icke betvivlade. En annan motivering
var att kronojägaren avsåg att efter
sin pensionering — som kommer att
inträda 1964 —■ anlägga en plantskola
på den del av åkerjorden som är sandjord
och som omfattar några hektar.
Man kan tycka att detta är lovvärt och
borde vara tillåtet, då det råder stor
brist och stor efterfrågan på skogsplantor.

Man måste ha den uppfattningen, att
det är mycket upprörande, att en man
som denne, som i sitt dagliga arbete under
hela sin tjänstetid haft denna nära
kontakt med jord- och skogsbruk, själv
icke skall få tillstånd när det blir ett
lämpligt tillfälle att förvärva 11 hektar
skog och 8 hektar åker. Han skulle icke
få tillstånd till att rusta upp byggnaderna
på gården, så att de kom i ett vanligt
och användbart skick, trots att det
icke framgår av handlingarna, att denna
jord behövdes för någon rationaliseringsåtgärd
för andra nära intilliggande

gårdar. Borde man inte kunna anse, att
det för en kronojägare, en tjänsteman
på skogens område, borde vara mycket
lämpligt, ja, borde vara en merit för honom
att han själv var ägare till en bit
jord och skogsmark och att han själv
såsom ägare fick sköta skogen, plantera,
röja och gallra och avverka i denna
skog och själv ta de ekonomiska konsekvenserna
av detta arbete? Att såsom
tjänsteman under tjänstetiden få sådana
erfarenheter måste vara mycket värdefullt,
men statsrådet Norup hade icke
denna uppfattning. Han kunde inte lämna
tillstånd till att en kronojägare i detta
land blev ägare till 19,5 hektar av
den svenska jorden. Jag anser att detta
är ett oriktigt beslut i detta ärende.

Det andra besvärsärendet gäller ett
ärende från min egen bygd, och jag har
därför för min personliga del ett ännu
större intresse av detta. En fabrikör Verner
Andersson i Blidsberg köpte en gård
i grannsocknen år 1955, nämligen Gamlegården
i Böne socken, Älvsborgs län.
Gården hade totalt med åker och skogsmark
en storlek av 145 hektar, men man
kan säga att denna gård både vad gäller
åkerjorden, byggnaderna och skogen var
i ett vanhävdat och mycket illa skött
tillstånd. Priset på gården var cirka
80 000 kronor. Det var skogen som i detta
fall var mest värdefull, men i handlingarna
talas om att skogen var så uthuggen,
att man inte kunde räkna med
någon nettoinkomst från skogen under
de närmaste 10—20 åren.

Då denna gård är belägen bara några
mil från min egen hemort, gjorde jag
för några dagar sedan vid det senaste
veckoskiftet ett besök där för att närmare
få tillfälle att sätta mig in i förhållandena.
Det var inte alls någon svårighet
att få klarhet om att denna gård
år 1955 befann sig i ett mycket förfallet
tillstånd; åkrarna var steniga och igenväxta,
byggnaderna nära fallfärdiga och
skogen hårt uthuggen. Att iordningställa
byggnaderna och att iordningställa jordbruket
skulle, enligt vad man räknade
med, komma att röra sig om en kostnad
på omkring 100 000 kronor, i verkligheten
säkerligen ett mycket högre belopp.

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. vägrade tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet

I och med detta köp hade fabrikören Andersson
förklarat, att hans avsikt var att
han skulle bosätta sig på gården, rusta
upp byggnaderna, rusta upp åkerjorden
och skogen i sin helhet, och det finns
mycket klara bevis för att han menade
allvar.

Nu kanske det också borde talas om
att denne fabrikör Andersson inte längre
hör till de levandes antal och att
han inte längre har några bekymmer
med förvärvstillstånd. Han gick bort
hastigt och oväntat i 50-årsåldern under
hösten 1950 — ett halvår efter Kungl.
Maj ds beslut om avslag på begäran om
tillstånd att förvärva gården i fråga.

Orsaken till att Andersson ville bli
jordbrukare var den, att han hade stort
intresse för jord- och skogsbruk, och vidare
hade han efter ett hårt arbete i sitt
industriföretag med tidvis ett 80-tal anställda
börjat få nedsatt hälsa. Hans läkare
rekommenderade — såsom framgår
av de intyg, som bifogats besvärsärendet
— mycket bestämt att han skulle
helt eller delvis koppla av det jäktande
och ansträngande arbetet i industriföretaget
och övergå till att bli jordbrukare
och arbeta i litet lugnare takt.
Detta var förutsättningarna för att han
helt skulle återvinna hälsa och krafter.
Andersson hade själv arbetat i jordbruk
några år i sin ungdom. Hans hustru hade
växt upp i ett jordbrukarliem, och
han hade även en son, som nu är 15 år.
Denne son visade inte något intresse för
industriföretaget men visade ett mycket
påtagligt intresse för jordbruket och
skogsbruket på gården.

När lantbruksnämnden behandlade
ärendet, var den icke enig i sitt beslut.
Det var tydligen lantbruksdirektören
som svarade för det förnuftiga och det
riktiga denna gång. Han reserverade sig
till förmån för att Andersson skulle få
förvärvstillstånd, med den motiveringen,
att sökanden i bygden åtnjöt ett stort
och allmänt förtroende och att man icke
kunde betvivla riktigheten av att Andersson
hade för avsikt att bosätta sig
på gården och rusta upp den. Lantbruksdirektören
ansåg vidare att det
icke var fråga om en affär i kapitalpla -

cerande syfte, och några andra hinder
för jordförvärvet ansåg han inte heller
föreligga.

När besvär anfördes över lantbruksnämndens
beslut om avslag och nämnden
sedan fick yttra sig till lantbruksstyrelsen
i ärendet, yrkade den gången
majoriteten i nämnden att besvären skulle
bifallas och sökanden således få förvärva
fastigheten. Men lantbruksstyrelsen
avstyrkte trots detta, och statsrådet
Norup avslog besvärsframställningen.
Man ville inte lämna förvärvstillstånd
till en person, som hade börjat med —
som det brukar heta — två tomma händer,
arbetat sig upp, tjänat så mycket
pengar att han kunde köpa en förfallen
gård, rusta upp den för 100 000 kronor
och bosätta sig där, därför att han ville
sköta ett jordbruk och därför att detta
var enligt en läkares intyg en för den
mannen lämplig tillvaro.

Hur gjorde då fabrikör Andersson,
när den ena instansen efter den andra
och sist statsrådet Norup vägrade förvärvstillstånd?
Han sade sig då att duger
jag inte till att köpa och äga en
gård, så duger jag i alla fall att vara
arrendator. Han arrenderade gården
och började bruka den. Fabrikör Andersson
blev alltså arrendator och utförde
som sådan under sitt sista levnadsår
ett storverk som jordbrukare.
Trots att han hade sitt industriföretag
att sköta, deltog han själv i jordbruksarbetet.
Tidigt på morgonen och sent på
kvällen arbetade han med dessa förbättningsarbeten,
röjde sten, vidtog grundförbättringar
i jorden och i byggnaderna
o. s. v. Han deltog bl. a. själv i mjölkningsarbetet
med den fina djurbesättningen
på gården. Han var intresserad
av detta, och han kände kanske med
sig att lian behövde någon avkoppling
från det dagliga arbetet i industriföretaget.
Han kanske också hade den tanken,
att han ville visa myndigheterna att han
både ville och kunde sköta ett jordbruk,
och att han således menade allvar med
sin ansökan.

Hur har då de efterlevande handlat,
sedan Andersson gick bort förra hösten?
Jo, de bär på ett strålande och föredöm -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. vägrade tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet

ligt sätt fortsatt arbetet som arrendatorer
och fullföljer påbörjade förbättringsarbeten
på gården. Den femtonårige sonen
arbetar dagligen i jordbruksarbetet
och går nu bara och väntar på att han
skall komma in på en lantmannaskola, så
att han får lära sig litet mer om jordbruk.

Detta är, herr talman, en bild av den
familj som myndigheterna och sist statsrådet
Norup vägrade att bli ägare till
den tidigare mycket förfallna jordbruksfastigheten.
Skulle det vara någon av de
ledamöter i konstitutionsutskottet, som
ansåg att anmärkning mot statsrådet Norup
i detta ärende inte var berättigad
och som har sina vägar till södra delen
av Älvsborgs län —• riksdagsmännen är
ju ofta på resande fot, så vill jag rekommendera:
Res ut till Gamlegården i Böne,
och ni skall mycket snart bli övertygade
om inte bara att denna reservationsanmärkning
är berättigad, utan att det
är en skandal i vårt svenska samhälle
att en man, som utfört en sådan gärning
som denne fabrikör Andersson, och hans
familj inte fick tillåtelse att köpa och
förvärva denna jordbruksfastighet.

Enligt vad som sägs i dagens nummer
av Borås Tidning har lantbruksnämnden
i Älvsborgs läns södra område fått litet
bråttom, därför att frågan har tagits upp
i riksdagen. Man har rest ut och ånyo
besiktigat fastigheten och har gjort ett
uttalande som pekar i riktning mot att
om sonen kommer in med en ny ansökan,
skall lantbruksnämnden lämna förvärvstillstånd.

Hur ser det för övrigt ut i den bygd
där denna händelse har inträffat? I södra
Älvsborg finns det tyvärr många gårdar,
där det inte längre bor någon jordbrukare.
Gårdar läggs öde i stor utsträckning.
Folket flyttar från bygden
till städerna och samhällena. Åkrarna
växer igen, byggnaderna rivs ned eller
faller ned av sig själva i många fall. En
sådan utveckling, att det blir allt ödsligare
och dystrare i bygden, är tydligen
något som man tycker om ifrån myndigheternas
och Kungl. Maj:ts sida, ty skulle
det bli någon som, såsom i detta fall,
vill flytta från eu annan yrkesutövning

till jordbrukaryrket, finns det utsikter
att även om, såsom i det relaterade fallet,
en gård kan väckas till liv, så tolkar man
gällande lagstiftning så snävt som möjligt.
Man vill inte ge personen i fråga,
bygden och omgivningen den uppmuntran
och det glädjeämne som ett bifall
till besvären i detta fall hade blivit.

Efter de uttalanden som gjordes, när
jordförvärvslagen beslutades 1955, kan
det inte vara möjligt, att meningen var
att lagen skulle tolkas och tillämpas på
sätt som här har skett. Den anmärkning,
som här föreligger mot statsrådet Norup,
är ur min synpunkt väl motiverad.

Jag har kanske litet väl länge uppehållit
mig vid detta speciella ärende.
Men jag har gjort det i den förhoppningen
att f. d. statsrådet Norup i sitt
nuvarande ämbete skall handlägga sådana
här ärenden efter andra principer
än han tydligen gjorde i kanslihuset.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Den anmärkning, varom
här är fråga, gäller tillämpningen av den
s. k. jordförvärvslagen, en lagstiftning
som, enligt vad de partier, som reservanterna
här företräder, alltid har hävdat,
varit en lagstiftning, som icke har inneburit
någon tillfredsställelse för de människor
som bor ute på svenska landsbygden.
De partierna har således alltid hävdat
att denna lagstiftning skulle bort.
Därmed skulle man få bättre förhållanden
på detta område.

Under år 1956 har Kungl. Maj:t avgjort
28 besvärsärenden som har gällt jordförvärvslagen.
Av dessa besvär har cirka 22
procent blivit bifallna. Det är en procentsiffra
som jag föreställer mig väl svarar
mot vad man på andra områden brukar
acceptera när det gäller besvärsmål.

I 4 § jordförvärvslagen stadgas att förvärvstillstånd
skall vägras, där anledning
finnes till antagande att förvärvaren vill
åtkomma egendomen huvudsakligen för
kapitalplacering eller, vad angår egendom
med jordbruk, i annat syfte än att
själv ägna sig åt detta. Reservanterna har
här framfört två fall. Det första fallet är
ett ärende från Örebro län. Det gäller en

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. vägrade tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet

kronojägare Lindahl, född 1904, som hade
slutit avtal om förvärv av en fastighet
om 19,5 ha, därav 8 ha åker och 11 ha
skog. På dessa 11 ha fanns det enligt
uppskattning cirka 1 050 in3 skog. Det är,
efter vad man kan förstå, en betydande
kubikmassa på så ringa antal hektar.

Lindahl hade motiverat sin framställning
om förvärv med att han efter avgång
från sin tjänst — som beräknades
inträffa 1904 — skulle syssla med att dra
upp skogsplantor. Fastigheten var utarrenderad
fram till 1900. Det skulle således
betyda, att Lindahl från den dag han
träffat köpeavtal skulle bli tvungen att
vänta med att tillträda fastigheten till år
1900. Sedan tillkom, att han skulle fram
till 1904 som heltidsanställd tjänsteman
i domänstyrelsen fullgöra sina arbetsuppgifter
där och förmodligen inte hade
tid att syssla med uppdragning av
skogsplantor.

Lantbruksnämnden, som skulle yttra
sig i förvärvsärendet, fann enhälligt att
syftet med förvärvet inte kunde anses
vara att Lindahl själv kunde ägna sig
åt jordbruket. Nämnden avslog därför
framställningen.

Lantbruksstyrelsen, som skulle yttra
sig i samband med Lindahls besvär hos
Kungl. Maj :t, kom fram till samma uppfattning
och förklarade att klaganden
synbarligen intill pensionsåldern, d. v. s.
till år 1904 —• således under nio år framåt
— icke kunde helt ägna sig åt jordbruket
i fråga, utan arbetet därmed
skulle vara en bisyssla. Enligt lantbruksstyrelsens
mening förelåg icke skäl att
acceptera ett förvärv enligt 4 § jordförvärvslagen.
Lantbruksstyrelsen avstyrkte
därför besvären. Kungl. Maj:t kom till
samma resultat.

Det kan väl i detta sammanhang sägas,
att det skulle finnas många personer som
kanske ville ha nio år på sig vid förvärv
av en jordbruksfastighet. Men skulle
myndigheterna acceptera ett sådant resonemang,
skulle det bli mycket svårt att
tillämpa 4 §, som innebär att vederbörande
så snart som möjligt efter köpet skall
själv bruka fastigheten. Enligt min mening
föreligger alltså i detta fall ingen
anledning att klandra lantbruksnämn -

dens, lantbruksstyrelsens och Kungl.
Maj :ts beslut.

Jag kommer sedan till det av herr Sveningsson
starkt dramatiskt anförda exemplet
från Älvsborgs län. Det berör som
känt en fabrikör Andersson, som på
grund av ohälsa inte ansåg sig ha möjlighet
att i fortsättningen syssla med sin
tidigare verksamhet i bilbranschen, utan
han skulle genom förvärv av en fastighet
om 145,5 ha, därav 100 ha skog, syssla
med jordbruk och skogsbruk.

När lantbruksnämnden skulle fatta beslut
i ärendet, fann den anledning att
anta att Andersson ville åtkomma egendomen
huvudsakligen för penningplacering
och i annat syfte än att själv ägna
sig åt jordbruket, och därför beslöt nämnden
att avslå ansökningen under åberopande
av 4 § jordförvärvslagen. Andersson
anförde då besvär hos lantbruksstyrelsen,
och denna uttalade i resolution
den 7 december 1955 att de skäl, som
lantbruksnämnden hade anfört i ärendet,
kunde accepteras även av lantbruksstyrelsen.
Styrelsen kom därför till samma
slutsats som lantbruksnämnden och
lämnade besvären utan bifall.

Andersson fullföljde sin talan hos
Kungl. Maj :t. I besvärsakten förklarade
han, att han var personligen starkt intresserad
av att sköta ett jordbruk. Han
åberopade bl. a. att han hade en hustru
som tidigare sysslat med jordbruksarbete,
men framför allt att han hade en son,
som visat intresse för jordbruk och
skogsbruk, och att det ur den synpunkten
kunde vara angeläget att sonen så
småningom skulle överta fastigheten. Nu
är att märka att denne son är född den
1 december 1942 och alltså vid köpets avslutande
var tolv år gammal. Nog lär det
väl vara svårt att göra gällande att en
pojke i tolvårsåldern så bestämt kommit
underfund med vad han skall syssla med
här i livet, att det finns giltig anledning
att anta att det var ett skäl som skulle
kunna accepteras när det gällde tillstånd
att förvärva eu fastighet av denna storlek.

Vidare hade Andersson i sina besvär
hos Kungl. Maj :t åberopat två läkarintyg.
Av det ena, utfärdat den 8 oktober

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. vägrade tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet

1955, framgick att Andersson sedan ett
par år led av för högt blodtryck och att
han inte lämpligen kunde fortsätta som
industriledare. Enligt det andra läkarintyget,
daterat den 23 januari 1956, hade
Andersson bestämt ordinerats att avlasta
sig, om icke hela, så åtminstone större
delen av sitt arbete som industrimän och
i stället ägna sig åt en betydligt lugnare
sysselsättning, exempelvis lantbruksarbete.

I besvärshandlingen fanns vidare intyg
som utvisade att Andersson med
hjälp av sin son skulle fram till den 1
februari från fastigheten ha forslat 250
stenar med egen lastbil, utrustad med
hydraulisk lvftkran — det var mycket
noga angivet —■ samt att han ditforslat
25 kubikmeter matjord för fyllning i
stenhålen. Om ett skäl som gör att man
bör låta en fabrikör köpa en fastighet
på i runt tal 150 hektar varav 100 hektar
skogsmark, skulle vara att vederbörande
forslat bort några stenar med hjälp
av en lastbil med hydraulisk lyftkran,
är det litet svårt att yttra sig om. Lantbruksnämndens
avslagsbeslut av den
21 september 1955 var icke enhälligt.
Föredraganden — lantbruksdirektören
— reserverade sig nämligen för bifall
till Anderssons förvärvsansökan och anförde
att han åtnjöt mycket gott anseende
i sin bygd och försäkrat att han
ämnade ägna sig åt egendomen. På
grund av inhämtade uppgifter och kontakt
med Andersson fann föredraganden
dennes försäkran förtjäna tilltro
samt att vid sådant förhållande kapitalplaceringssyfte
inte kunde anses föreligga
och ej heller annat hinder funnes
för förvärvet.

Lantbruksnämnden tillstyrkte med
fyra röster mot tre bifall till Anderssons
besvär. Lantbruksstyrelsen däremot
fann att av besvären kunde man
inte bilda sig den bestämda uppfattningen,
att sökanden hade möjlighet att
personligen delta i arbetet med gårdens
skötsel. Där fanns ju två läkarintyg bilagda,
och av dem framgick det att
sökanden personligen hade svårigheter
att syssla med tyngre arbeten. Lantbruksstyrelsen
kom således till den slut -

satsen, att med hänsyn till denna ohälsa
kunde Andersson inte anses i stånd att
sköta en fastighet av denna storleksordning.
Styrelsen avstyrkte alltså besvären.

Som herr Sveningsson anfört, har Andersson
avlidit, och det är kanske litet
svårt att uttala sig på den här punkten,
men nog förefaller det, som om lantbruksstyrelsens
uppfattning om Anderssons
hälsotillstånd hade varit riktig Beträffande

dessa två fall har sju reservanter
yrkat på anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen. Beträffande det
första ärendet, från Örebro län, har
man också förklarat att varken lantbruksnämnden
eller lantbruksstyrelsen
ansett fastigheten behövlig för rationaliseringsändamål
och att ej heller någon
annan jordbrukare framställt anspråk
på att förvärva fastigheten. Det påståendet,
herr Sveningsson, är väl ändå oriktigt.
Av lantbruksnämndens yttrande beträffande
Lindahls besvär framgår att
fastigheten inte lämpligen borde bestå
som självständig enhet, utan borde användas
till förstärkning av endera av
två grannfastigheter, vilkas ägare borde
vara intresserade av förvärv och
sammanläggning.

Vad gäller fabrikör Andersson, vars
problem herr Sveningsson mycket dramatiskt
framställde, framgick av de föreliggande
handlingarna, som Kungl.
Maj :t hade att bygga sitt beslut på, att
Andersson på grund av ohälsa inte
lämpligen kunde anses skickad att sköta
en fastighet av denna storleksordning.
Att då Kungl. Maj:t kom till samma
slutsats som lantbruksstyrelsen förefaller
rimligt. Att Kungl. Maj:t i detta
fall skulle tagit hänsyn till den vid
tiden för köpeavtalets underskrivande
tolvårige sonens intresse för jordbruk,
är väl också väl mycket begärt.

Vad herr Sveningsson i övrigt anfört
beträffande gårdens skötsel efter Anderssons
frånfälle saknar väl relevans
i det aktuella fallet. Det är ju en omständighet
som de behöriga myndigheterna
inte har haft möjlighet att ta ställning
till, när besvärsärendet avgjordes.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

utseende till chef för Svenska penninglotteriet

Ang. statsrådet Hjalmar Nilsons
Detta gör, herr talman, att denna anmärkning,
enligt mitt sätt att se, kan
betraktas bara som en demonstration
mot tillämpningen av gällande lag.

Herr SVENINGSSON (h):

Jag vill säga herr Sörlin att denna
anmärkning inte gäller jordförvärvslagen
i dess helhet utan dessa två speciella
fall. Det finns ingen anledning
att ingå på tillämpningen av lagen i allmänhet.

Jag hävdar alltjämt den uppfattningen
att en kronojägare i detta land, vilken
som jag redan har sagt har nära kontakt
med jord och skogsbruk, bör ha
rätt att äga 19,5 ha jord, bestående av
åkerjord och skog. Det finns ingen anledning
misstänka — och det framgår
icke heller av handlingarna att man
hade den uppfattningen — att kronojägaren
komme att missköta och vanhävda
denna gård i Örebro län fram
till den dag, då pensionsåldern inträder.

Jag skall inte säga många ord till om
fallet Andersson. Jag tror att herr Sörlin
överdriver resonemanget om innehållet
i läkarintygen, även om det visade
sig att läkarens uppfattning var
riktig. Andersson var fullt verksam i
sitt arbete nästan ända fram till den
dag, då han gick bort. Jag vill påpeka
att utvecklingen på denna gård har visat
att det hade varit riktigt, om ansökan
till Kungl. Maj :t hade blivit bifallen.
Jag inbjuder än en gång herr Sörlin
att besöka gården, om han får något
lämpligt tillfälle. Han skall då på ort
och ställe kunna konstatera att min
uppfattning är riktig. Jag vill bara tilllägga
att jag tror man får tillräckligt
med ödegårdar ändå i detta land; när
det nu är någon som vill rusta upp en
gård på det sätt som denne fabrikör
Anderssons erbjudit sig att göra och familjen
sedan fortsatt med, hör man inte
säga nej, utan man bör godtaga ett sådant
erbjudande.

Jag anser alltjämt, att herr statsrådet
Norup borde ha bifallit den gjorda
framställningen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Jag har tillfälle att konstatera,
att herr Sveningsson anser det
lämpligare att i Älvsborgs län en kronojägare
— en statstjänsteman ■ får
förvärva jordbruksfastighet i stället för
två angränsande grannar, som behövde
fastigheten för skogskomplettering till
sina jordbruk.

Sedan tackar jag för vänligheten att
inbjuda mig.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Ägarna till granngårdarna
ville icke ville förvärva fastigheten.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Ang. statsrådet Hjalmar Nilsons utseende
till chef för Svenska penninglotteriet

Enligt reservationen XIII hade herrar
Sveningsson, von Friesen, Håstad, Hamrin
i Jönköping och Stenberg ansett, att
utskottet bort med anledning av att förutvarande
statsrådet Hjalmar Nilson i
samband med den partiella regeringsombildningen
den 1 februari 1957 av
styrelsen i Svenska penninglotteriet aktiebolag
utsetts till verkställande direktör
i bolaget göra anmälan enligt § 107
regeringsformen mot statsminister Erlander,
såsom den för regeringsombildningen
primärt ansvarige, samt mot chefen
för handelsdepartementet, statsrådet
Lange, till vilkens departement Svenska
penninglotteriet aktiebolag hörde.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill mycket kort beröra
den reservationsanmärkning som
framförs mot statsministern och handelsministern
vad gäller tillsättande av
statsrådet Hjalmar Nilson som chef för
Svenska penninglotteriet Aktiebolag.
Även om konstitutionsutskottet icke i
detta ärende har haft tillgång till några
handlingar, då något statsrådsprotokoll
icke finns som talar om vad som här förekommit,
är det vissa förhållanden som

26 Nr 16 Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. statsrådet Hjalmar Nilsons utseende till chef för Svenska penninglotteriet

starkt talar för att Kungl. Maj:t här övat
ett avgörande inflytande på händelserna.

I ett interpellationssvar i andra kammaren
den 27 februari i år i denna fråga
har herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
icke bestritt att regeringen
övat inflytande på denna tillsättning.
Vad som vidare talar för att ett
visst ingripande förekommit från regeringens
sida är det förhållandet, som vi
i konstitutionsutskottet upplystes om,
att en tjänsteman inom penninglotteriet
hade ansetts vara lämplig för uppgiften
att bli direktör och att styrelsen hade för
avsikt att tilldela honom denna chefspost.
Man fick nu för hans del i stället inrätta
en ny tjänst, en vicedirektörspost.

Det är säkert ingen som vill påstå att
ett statsråd, som avgår ur regeringen och
som har stora kvalifikationer när det gäller
administrativt arbete, inte kan vara
lämplig för en annan statlig tjänst av
något slag. Men det är inte så alldeles
självklart att, som det nu har blivit, ett
statsråd som avgår skall precis samma
dag flytta över till en annan välavlönad
statlig befattning.

Det är av denna anledning som reservanterna
som sin uppfattning vill hävda,
att regeringen hör iaktta stor återhållsamhet
vid utdelning av ämbeten till sina
egna medlemmar. Det var nog ingen
som hade väntat att denna chefstjänst i
penninglotteriet skulle komma att användas
som en politisk reträttplats.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):
Herr talman! Den ärade reservanten
har tillsammans med några meningsfränder
i denna fråga gett sig ut på
krigsstigen. Han nöjer sig inte med att
kräva statsrådet Langes skalp, utan för
säkerhets skull tar han också med statsministerns.

Vad är det som har skett? Ja, såvitt
jag kan se är det ungefär följande. Det
har varit dragning i penninglotteriet på
chefsbefattningar. Högsta vinsten har utfallit
på statsrådet Nilson i Spånstad.
Så har det inrättats en extra vinst, och
den har tillfallit en av tjänstemännen i
penninglotteriet. Det är något, som man
tydligen är upprörd över, eftersom man

utkräver ansvar av både handelsministern
och statsministern. Det egendomliga
i anmärkningen är bara, att ingen av
dessa har överträtt några befogenheter
eller är på något sätt vare sig formellt
eller juridiskt ansvarig för vad som
skett. Skulle man här kunna rikta en
anmärkning, vilket man inte kan, eftersom
bolagslagen inte ger konstitutionsutskottet
eller riksdagen den möjligheten
— borde ju kritiken rikta sig mot
bolagsstyrelsen.

Såvitt jag kan finna av reservanternas
formuleringar, anmärker man på
det förhållandet, att man inte har något
att anmärka på. Om man ser på formuleringen
i slutyrkandet — det gäller
det uttalande man önskar — heter det:
»Utskottet — som samtidigt härmed ej
kan undgå att inskärpa att regeringen
måste iakttaga stor återhållsamhet vid
tilldelning av ämbeten åt sina egna
medlemmar — har med hänsyn till vad
som förekommit i samband med tillsättningen
av direktörsposten i Svenska
penninglotteriet Aktiebolag av olika här
ovan angivna synpunkter funnit sig böra
göra anmälan» etc.

»Av olika här ovan angivna synpunkter»,
säger man. Hur ser då dessa synpunkter
ut? Jo, till att börja med refereras
ett interpellationssvar, i vilket
statsrådet Lange inte avsvär sig tanken
på kontaktmöjligheter med statsägt bolags
styrelse inför viktiga avgöranden.
Det är väl, låt mig säga, en ganska naturlig
sak, att sådan kommunikation
ibland förekommer. Jag undrar t. ex.,
om det inte, när det inom en industri,
som kontrolleras av en större privatbank,
skall tillsättas en verkställande
direktör, förekommer någon kommunikation
mellan representanter för bolagsstyrelsen
och banken. Det vore onaturligt,
om så inte vore fallet, och jag tycker
inte att detta i och för sig är något
att anmärka på. Det gör man inte heller,
men man säger, att här har varit
»ett ingripande».

Sedan framhåller man: »Att ett visst
ingripande förekommit torde också
kunna utläsas av det förhållandet att en
tjänsteman inom bolaget, som ansågs

Fredagen den 10 mai 1957 fm.

Nr 16

Ang. ersättning till Kronobergs
designerad till chefsposten i fråga, nu
i stiillet tilldelades en nyinrättad vice direktörspost---.

» Det är styrelsen

som har valt verkställande direktör.
Det är styrelsen som har inrättat denna
vicedirektörspost och utsett mannen i
fråga. Det är alltså styrelsen, som är ansvarig,
och skulle någon av styrelsens
ledamöter ha kommit i samvetsnöd för
detta, borde han ha ställt sin plats till
förfogande.

Sedan konstateras, att det finns en
lucka i den konstitutionella kontrollen
över statsråds eventuella åtgöranden
när det gäller de statliga företagens
verksamhet och då speciellt tillsättning
av chefsposter i dessa företag. Man påtalar
att sådana ärenden inte på något
sätt protokollföres. Ja, frågan om de
statsägda företagen, deras skötsel, organisation
och administration är väl ett
spörsmål, som riksdagen får tillfälle att
studera i samband med den stora utredningen
om de statsägda företagen. Vad
som kan framkomma ur denna utredning
får väl närmare diskuteras i det
sammanhanget. Vad jag skulle vilja säga
därvidlag är, att utvecklingen inte
bör gå i den riktningen, att dessa företags
ofrihet ökar. Tvärtom bör det vara
så, att det om möjligt ges ökad frihet åt
dessa företag för att säkerställa deras
konkurrens- och organisatoriska möjligheter.

Vad man till sist säger är, att regeringsingripanden
endast bör ifrågakomma,
när särskilda skäl är för handen.
Det är ju rätt diffust uttryckt; det är
inte på något sätt specificerat vad man
menar med detta, utan det är ett allmänt
uttalande.

Sedan säger reservanterna, också med
samma kraft och tyngd som i övrigt:
»Bolagets chefstjänst bör ej inrangeras
bland politiska reträttplatser.» Var står
det skrivet någonstans, och vilka är de
legala politiska reträttplatserna enligt
reservanternas mening? Det får väl bli
en omdömesfråga från fall till fall, och
det är väl svårt att på den punkten dra
upp en linje, som kan ligga till underlag
för ett konstitutionsutskottets kritiska
bedömande av en åtgärd.

läns slakteriförening för vissa förluster
Jag vet inte, om reservanterna menar,
att den utnämnde direktören inte skulle
vara kapabel för uppgiften i fråga,
men det ligger kanske en antydan om
detta i talet om att det inrättats en vicedirektörspost.
Skulle reservanterna hysa
den tanken, skulle väl kontentan av
denna debatt närmast bli den, att handelsministern
— jag går inte så långt
att jag i detta fall kräver, att även statsministern
skall delta — får överväga
någon lämplig form för kommunikation
med styrelsen i och för en undersökning
av om det, när vederbörande direktör
satt sig in i arbetet, allt fortfarande
är av ekonomiska och administrativa
eller av sociala och humanitära
skäl nödvändigt med en vicedirektörsbefattning
i fortsättningen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Herr Andersson började
sitt anförande med att säga, att man i
penninglotteriet haft dragning på direktörs-
och vicedirektörsposter. Då vill jag
säga, att lotteriförordningen i detta land
nog inte känner till sådana vinster som
direktörsbefattningar.

Hur det än är med det formella i denna
anmärkning, har det varken i konstitutionsutskottet,
i herr Anderssons anförande
eller i det av mig omnämnda interpellationssvaret
bestritts, att det vid
tillsättandet av denna direktörsbefattning
övats inflytande från regeringens
sida. Den frihet för de statliga bolagen,
som skymtade fram i det senaste anförandet,
tror jag inte har varit till finnandes
när denna direktörsbefattning blivit
tillsatt.

Ang. ersättning till Kronobergs läns slakteriförening
för vissa förluster

Enligt reservationen XIV hade herr
von Friesen med instämmande av herrar
Weiland och Olofson ansett, att utskottet
bort göra anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen,
statsrådet Hedlund med anledning
av Kungl. Maj:ts i protokoll över
inrikesärenden den 8 februari 1957 om -

28 Nr 16 Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. ersättning till Kronobergs läns slakteriförening för vissa förluster

förmälda beslut att tilldela Kronobergs
läns slakteriförening u. p. a. i Alvesta
ersättning för vissa förluster i anledning
av paratyfusepidemien år 1953 inom landet.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Det gäller bär frågan om
ett anslag till slakteriet i Alvesta från
staten på nästan en halv miljon kronor.
Detta anslag skulle slakteriet ha på
grund av att man där råkat ut för en paratyfusepidemi,
som givetvis varit till
stor skada för slakteriet.

Men innan beslut fattades därom vidtogs
undersökningar beträffande slakteriet
och dess skötsel, varvid man kom
till vissa slutledningar. I redogörelsen
för dessa undersökningar står, att man
kom underfund med att kylrummen var
för hårt belastade, så att djurkropparna
icke alltid kunde nedkylas på önskvärt
sätt, vilket under den värmebölja som
satte in i juni var av stor betydelse. Vidare
anfördes, att det syntes ganska troligt,
att temperaturen i järnvägsvagnar,
som under denna tid använts för transport
av kött från slakteriet, blivit abnormt
hög. I rapporten från medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen förklarades
vidare, att kritiken mot slakteriet
i Alvesta riktade sig mot hygieniska brister
därstädes. Särskilt gällde dessa förekomsten
av råttor och förorenat vatten.
Av dessa konstateranden och vissa resonemang
vid sidan om vad som förekommit
i de officiella rapporterna har man
fått den uppfattningen, att allt vid slakteriet
i Alvesta kanske inte var som det
borde vara.

Vad sedan gäller anslaget — jag skall
fatta mig kort — är det märkliga att
statsrådet varit villigt att betala inte bara
den summa som slakteriet begärt, utan
slakteriet har till och med fått ett större
belopp än vad man begärt. Om man
skulle gå in för samma princip när det
gäller att bistå medborgare som kommit
i en sådan situation, t. ex. genom sjukdom,
att de behöver få hjälp, undrar jag
vart detta till slut skulle leda.

Faktum är att slakteriet inte befann
sig i någon nödsituation. I en av rappor -

terna står att slakteriet kunde redovisa
en ganska betydande nettovinst. Det hade
således inte några som helst svårigheter
att reda upp sina affärer. Statskontoret
avstyrkte också i sitt remissyttrande
bestämt, att något anslag över huvud
taget skulle lämnas.

Mot bakgrunden av dessa fakta har vi
reservanter ansett att staten i varje fall
inte borde ha utbetalat ett så stort belopp
som man nu gjort.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf):

Herr talman! Ersättningen till slakteriet
i Alvesta grundar sig på ett riksdagsbeslut.
Enligt riksdagens beslut
skulle, såsom det står i den kungl. kungörelsen,
ersättning inte utgå när någon
avsiktligt eller genom grov vårdslöshet
orsakat förlust i de hänseenden varom
här är fråga.

Frågan är nu alltså, om slakteriet självt
genom grov vårdslöshet orsakat de uppkomna
förlusterna. Under sådana förhållanden
skulle givetvis någon ersättning
inte utgå. Av de framlagda handlingarna
framgår emellertid, att det icke
i något fall kunnat visas att slakteriet
genom grov vårdslöshet vållat förlusterna.

Den föregående talaren erinrade om
de hygieniska förhållandena vid slakteriet.
Han talade om de iakttagelser som
gjorts beträffande vattnet och förekomsten
av råttor. Detta med råttorna var
ju ett påstående, som kom fram i tidningspolemiken
men som senare visade
sig vara ohållbart. I den framlagda promemorian
fastslogs att skulden inte kunde
ligga hos någon förorening av vattnet,
och man kunde heller inte påvisa
någon förekomst av råttor som kunde
vara orsaken till smittan.

Man har inte ens kunnat konstatera
på vilket sätt smittan inkommit i slakteriet.
Det antyds i veterinärstyrelsens
utredning att smittan troligen kommit
genom sjuka djurbesättningar i länet.
Det kan ju på intet sätt läggas slakteriet
till last om smittan inkommit den vägen.
Man har vidare talat om att en
del utländska barn var placerade i lä -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. ersättning till Kronobergs läns slakteriförening för vissa förluster

net och att smittan möjligen skulle ha
kunnat komma från dem, men därom
vet man ingenting bestämt.

Vad som är konstaterat är endast att
smittan har spritts via slakteriet men
att detta inte kan läggas slakteriet till
last under de exceptionella förhållanden
som rådde just då. Man hade nyligen
haft en strejk, som medfört att slakten
dämts upp. Efter strejkens slut blev det
en kraftig ökning av leveranserna av
slaktdjur till slakteriet. Det medförde
att man tvingades forcera slakten, och
kylrummen blev hårt utnyttjade. Slakteriet
hörde sig för hos veterinärstyrelsen
och fick dess tillstånd att öka kapaciteten
i kylrummen. Man hade således
ett direkt medgivande härtill från
vederbörande högsta myndighet, och
något ansvar kan således inte på denna
punkt läggas på slakteriet.

Det synes sålunda som om slakteriet
visserligen genom olyckliga omständigheter
varit orsak till smittans spridning
men att därifrån allt gjorts som kunnat
göras för att förhindra sjukdomens ytterligare
spridning. Det har också genom
protokoll från sammanträde med
hälsovårdsnämnden framkommit, att
nämnden gjort en besiktning av slakteriet
någon vecka tidigare och därvid
funnit allt i sin ordning och alltså icke
haft någonting att anmärka på de hygieniska
förhållandena.

Min egen kännedom om slakteriet gör
att jag kan säga att det har varit välordnat
på alla sätt. Man har gjort moderniseringar
och över huvud taget hållit en
hög standard. I ett yttrande av statens
bakteriologiska laboratorium heter del
också, att slakteriet i varje fall icke varit
sämre än andra liknande slakterier
med avseende på de hygieniska förhållandena.
Min egen uppfattning är att
alvestaslakteriet i det hänseendet är
bättre än de flesta andra slakterier.

Herr Weiland säger nu att slakteriet
även det aktuella året redovisade vinst.
Ja, men den vinsten var ganska blygsam,
och jag kan vittna om att den cfterlikvid,
som regelmässigt brukar återgå
till leverantörerna, det året uteblev.

Vi vet också att en så pass liten vinst
enligt bokslutet som 16 000 kronor i ett
företag av denna storleksordning inte
har någon betydelse.

Efter genomgång av ärendet synes anmärkningen
obefogad, och det förefaller
som om enligt riksdagsbeslutet
Kungl. Maj :t har handlat riktigt.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag vill tillägga bara ett
par ord och ber därvid att få citera
följande ur utskottets memorial. Det heter
där bl. a.: »Rörande vissa vid undersökningarna
påtalade brister i fråga
om hygienen vid slakteriet anfördes i
medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens
rapport bl. a. följande. Kritiken
mot slakteriet i Alvesta riktade sig mot
hygieniska brister därstädes. Särskilt
gällde dessa förekomsten av råttor och
förorenat vatten. I båda de nämnda avseendena
hade det konstaterats vissa
brister.»

Jag behöver inte läsa mera. Dessa
brister har alltså konstaterats. Om det
nu är så som den föregående talaren sade,
att detta slakteri icke har sämre förhållanden
än man har på andra ställen
behöver det tydligen rensas upp på slakterierna
litet varstans.

Herr KARLSSON, FRITIOF, (bf):

Herr talman! När det gäller förekomsten
av råttor, så vet vi ju att veterinärstyrelsen
i ett senare yttrande frångått
sitt påsående härom, då det konstaterats
att det var felaktigt.

När det gäller frågan huruvida slakteriet
skulle ha ersättning eller icke, så
vill jag erinra om att länsstyrelsen i
Kronobergs län, som torde vara den som
närmast har att bevaka de juridiska synpunkterna,
tillstyrkt ersättning, då den
funnit att några brister i de avseenden
som angives i den Kungl. kungörelsen
icke förelegat.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsav- anvisa ett förslagsanslag av 295 000 000
dragen m. m. kronor.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 22 februari 1957 dagtecknad
proposition, nr 97, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

A) antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

3) lag med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965;

B) dels, med godkännande av i propositionen
angivna allmänna grunder för
statsbidrag till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen, bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter i
ämnet,

dels godkänna vad i propositionen förordats
beträffande vissa skatteunderlagsgraderade
statsbidrag för speciella
ändamål och vissa kommunala bidrag
till statliga utgifter samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda härför erforderliga
föreskrifter,

dels ock under sjunde huvudtiteln å
riksstaten för budgetåret 1957/58 till
Skatteersättning till kommunerna m. m.

(Nuvarande lydelse)

I propositionen hade föreslagits en
höjning av de kommunala ortsavdragen
till paritet med de vid den statliga beskattningen
nu gällande ortsavdragen
och att även i övrigt en direkt anpassning
skulle ske av de kommunala ortsavdragen
till det statliga ortsavdragssystemet.
Detta innebar bland annat, att
ett särskilt ortsavdrag för ensamma
skattskyldiga med underhållsskyldighet
mot barn föreslagits infört även vid den
kommunala beskattningen. Höjningen av
ortsavdragen hade föreslagits skola träda
i kraft den 1 januari 1958 och första
gången tillämpas i fråga om den preliminära
skatten för år 1958 och vid 1959
års taxering. Höjningen av ortsavdragen
skulle förbindas med statliga bidrag till
kommunerna. Under en första övergångstid
av tre år — åren 1958, 1959 och 1960
— skulle statsbidraget utgå till alla kommuner
och då i princip utgöra full kompensation
för den av ortsavdragshöjningen
föranledda inkomstminskningen. Under
de därefter följande fem åren —
åren 1961—1965 — skulle statsbidraget
successivt minskas i en del kommuner
samt i de beträffande tillgången på skatteunderlag
bäst ställda kommunerna helt
avvecklas. Frågan om en fortsatt reducering
eller avveckling av statsbidraget
i de kommuner, i vilka bidraget vid 1965
års utgång inte helt indragits, avsågs
skola utredas i samband med frågan om
en allmän kommunal skatteutjämning.
Maximibeloppet för det särskilda avdraget
för nedsatt skatteförmåga vid den
kommunala taxeringen hade föreslagits
skola bestämmas till 3 000 kronor eller
samma belopp som nu gällde vid den
statliga taxeringen.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) var 48 § 2 mom. så lydande:

(Föreslagen lydelse)

Skattskyldig fysisk---— nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattnings- Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med året varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter kommunalt orts- andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i avdrag med följande belopp, nämligen

Fredagen den 10 maj 1957 fm. Nr 16 31

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp
1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kro- II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680
nor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och
ortsgrupp V 2 000 kronor. i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som------stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra och Gift skattskyldig, som under beskatttredje
styckena sagts äger åtnjuta kom- ningsåret icke levt tillsammans med andmunalt
ortsavdrag med följande belopp, ra maken, ävensom annan ogift skattnåmligen
i ortsgrupp 1 i 180 kronor, i skyldig än som avses i nästföregående
ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp stycke, äger, därest han haft hemmavaIII
1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 rande eller av den skattskyldige helt elkronor
och i ortsgrupp V 1 400 kronor, ler delvis underhållet barn, som stått

under hans vårdnad och för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520
kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor, i
ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp
IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000
kronor. Har skattskyldig som nyss
nämnts haft barn, för vilket allmänt
barnbidrag utgått men vilket icke stått
under hans vårdnad, äger han, därest
han helt eller delvis underhållit barnet,
likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad
i detta stycke sägs, dock endast om den
skattskyldige icke levt tillsammans med
den som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp
II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840
kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och
i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt avsåg under A
upptagna förslag, och i övrigt till statsutskottet.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:425
av fröken Danmark och II: 535 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl., vari hemställts,
att 48 § i den i proposition nr
97 föreslagna lagen om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
måtte få den lydelse, motionerna visade;

B) de likalydande motionerna 1:456
av herr Hagberg m. fl. och 11:572 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts proposition nr 97 med de ändringar
att dels full kompensation till
kommunerna för skatteunderlagsbortfallet
i samband med höjningen av de kommunala
ortsavdragen skulle utgå under
ett år i stället för föreslagna tre år, dels
rubriken jämte 1 och 3 §§ enligt förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

skatt för åren 1958—1965 skulle erhålla
den lydelse, som i motionerna angivits;

C) de likalydande motionerna I: 464
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 575
av herr Gustafson i Göteborg m. fl.;

D) de likalydande motionerna I: 465
av herrar Gustafsson och Franzén samt
II: 576 av herr Larsson i Hedenäset;

E) motionen II: 552 av herr Holmberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att bifalla Kungl. Maj:ts proposition
nr 97 i vad avsåge höjningen av
de kommunala ortsavdragen och utgivande
av full kompensation åt kommunerna
under en tid av tre år samt att i
skrivelse till Kungl. MaJ:t hemställa om
utredning och förslag med syfte att även
efter den angivna treårsperioden ge kommunerna
sådan statlig hjälp, att av reformen
föranledda kommunala skattehöjningar
förhindrades.

De inbördes likalydande motionerna
I: 425 och II: 535 samt I: 464 och II:
575 hade i sin helhet hänvisats till bevillningsutskottet.
övriga i anledning av
propositionen väckta motioner hade
hänvisats, såvitt de angingo de i propositionen
redovisade författningsförslagen,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Till behandling i sammanhang med
den förevarande propositionen hade utskottet
upptagit följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 311
av fru Gärde Widemar och fru HamrinTliorell
samt II: 382 av fröken Elmén
m. fl.;

II) de likalydande motionerna 1:369
av herr Ohlon m. fl. och II: 455 av herr
Ohlin in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta

1) sådan ändring av gällande bestämmelser,
att ogift skattskyldig (varmed
jämställdes änka, änkling eller frånskild)
med hemmavarande barn och förvärvsarbete
utanför hemmet medgåves samma
ortsavdrag vid den statliga beskattningen
som det för gift skattskyldig gällande; -

2) en höjning av förvärvsavdraget för
gift förvärvsarbetande kvinna med minderårigt
barn från nuvarande 10 procent
av inkomsten, dock högst 1 000 kronor,
till 20 procent av inkomsten, dock
högst 2 000 kronor;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa a)

om utredning rörande införande
av barnavdrag vid beskattningen;

b) om utarbetande av en plan för ett
fortsatt reformarbete på skatteväsendets
område genom inom ramen för bevarande
av sunda statsfinanser steg för steg
genomförda skattelättnader;

III) de likalydande motionerna 1:373
av fru Svenson m. fl. och II: 457 av herr
Onsjö, vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en omprövning av förvärvsavdraget
så att, i enlighet med vad som anförts i
motionerna, även ogift kvinna med ett
eller flera barn skulle äga rätt till förvärvsavdrag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 97, såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt; samt

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren 1958—
1965; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 311
av fru Gärde Widemar och fru HamrinThorell
samt II: 382 av fröken Elmén
m. fl.,

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

2) de likalydande motionerna I: 369
av herr Ohlon in. fl. och II: 455 av herr
Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 373
av fru Svenson m. fl. och II: 457 av herr
Onsjö,

4) de likalydande motionerna I: 425
av fröken Ranmark och II: 535 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:456
av licrr Hagberg m. fl. och 11:572 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

6) de likalydande motionerna 1:464
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 575
av herr Gustafson i Göteborg m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:465
av herrar Gustafsson och Franzén samt
II: 576 av herr Larsson i Hedenäset, såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
ävensom

8) motionen II: 552 av herr Holmberg
in. fl., såvitt motionen hänvisats till bevillningsutskottet,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Gustafson i
Göteborg och Strandh, vilka i fråga om
ortsavdragen för ensamstående skattskyldig
med hemmavarande barn ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
iindrade lydelse, reservationen visade,
samt under punkterna A 1 och A 2 hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 97, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med bifall
till de likalydande motionerna 1:369 av
herr Ohlon m. fl. och II: 455 av herr
Ohlin in. fl. — såvitt gällde frågan om
ortsavdragen för ensamstående skattskyldig
med hemmavarande barn —-ävensom till de likalydande motionerna
1: 464 av fru Gärde Widemar m. fl. och
11:575 av herr Gustafson i Göteborg in.
fl. samt i anledning av de likalydande

3 Första kammarens protokoll 1057. Nr 10

motionerna I: 425 av fröken Ranmark
och 11:535 av fru Eriksson i Stockholm
in. fl,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar
och tillägg, som i reservationen angivits;

2) dels antaga i reservationen infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 8 § 1 mom. och 9 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, dels ock för sin
del antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 2 inom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

II) av herrar Mannerskantz och Nilsson
i Svalöv, vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort under punkten
A 3 hemställa, att riksdagen måtte,
med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, nr 97, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas, antaga
det i propositionen framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfälligliets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965 med de ändringar,
som föreslagits i de likalydande motionerna
1:456 och 11:572;

III) av herrar Söderquist, Gustafson i
Göteborg, Persson i Svensköp och
Strandh, vilka — i fråga om förvärvsavdraget
för gift kvinna — ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under punkten B
2 hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna I:
369 av herr Ohlon in. fl. och II: 455 av
herr Ohlin in. fl. — såvitt gällde frågan
om gift kvinnas förvärvsavdrag — ävensom
i anledning av de likalydande motionerna
1:311 av fru Gärde Widemar
och fru Hamrin-Thorell och II: 382 av
fröken Elmén in. fl, antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

IV) av herrar Spetz, Söderquist, Manlierskantz,
Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg, Persson i Svensköp och
Strandh, vilka — beträffande yrkandet
om utredning om införande av barnavdrag
vid beskattningen —- ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 369 av herr Ohlon m. fl. och
11:455 av herr Ohlin m. fl. i den del
motionerna här behandlats, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande införande av barnavdrag vid
beskattningen;

V) av herrar Spetz, Söderquist, Mannerskuntz,
Nilsson i Svalöv, Gustafson i
Göteborg, Persson i Svensköp och
Strandh, vilka — beträffande yrkandet
om utarbetande av en plan för ett fortsatt
reformarbete på skatteväsendets område
—- ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna I:
369 av herr Ohlon m. fl. och II: 455 av
herr Ohlin m. fl., i vad motionerna avsåge
här förevarande fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
av en plan för ett fortsatt reformarbete
på skatteväsendets område genom inom
ramen för bevarande av sunda statsfinanser
steg för steg genomförda skattelättnader; VI)

av herr Rune Johansson, som
dock ej antytt sin mening.

Vid betänkandet hade dessutom fogats
ett särskilt yttrande av herrar Niklasson,
Bengtson och Jansson i Aspeboda, vilka
anfört följande:

»Det i föreliggande betänkandet framlagda
förslaget beträffande ortsavdragen
vid den kommunala taxeringen innebär
att desamma höjes till samma belopp
som vid den statliga. Något ställningstagande
till frågan om dyrortsgraderingen
av dessa avdrag innebär detta alltså icke,
utan kommer frågan härom att upptagas
i annat sammanhang. Vår anslutning till

förevarande betänkande innebär därför
icke ett frånträdande av vår i olika sammanhang
framförda uppfattning att ifrågavarande
ortsavdrag bör utgå med enhetliga
belopp för hela riket varvid dock
övre Norrlands särartade förhållanden
bör beaktas.»

I reservation I, av herr Söderquist
m. fl., hade för 48 § 2 mom. tredje stycket
kommunalskattelagen föreslagits följande
avfattning:

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos sig anställd
eller haft förvärvsarbete utom
hemmet, äger, därest han varit ogift
(varmed jämställes änkling, änka eller
frånskild) och haft hemmavarande barn
för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, att åtnuta kommunalt ortsavdrag
med belopp som i föregående stycke
sägs.

I reservation III, av herr Söderquist
m. fl., hade förordats, att 4 § 2 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt
skulle erhålla följande lydelse:

Har gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och som under större delen
av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, under året haft inkomst av rörelse
eller av eget arbete, må hon, om
och i den mån sådan hennes inkomst
därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300
kronor eller, om hon haft hemmavarande
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, med 300 kronor jämte
20 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 2 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru och som under större delen
av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, under året haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har den
skattskyldiges hustru utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300
kronor, må mannen, om och i den mån
inkomsten i förvärvskällan därtill förslår,
åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke
för makarna tillsammans överstiga 300
kronor eller, om den gifta kvinnan hatt
hemmavarande barn för vilket rätt till

Fredagen den 10 mai 1957 fm.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

allmänt barnbidrag förelegat, 2 000 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande betänkande skulle
företagas till avgörande punktvis,
dock med iakttagande att punkterna A 1
och A 2 behandlades i ett sammanhang,
samt att vid behandlingen av den punkt,
varom först uppstode överläggning, denna
skulle få omfatta betänkandet i dess
helhet ävensom den i nästföljande ärende
på föredragningslistan, statsutskottets
utlåtande nr 95, avsedda frågan om anslag
till skatteersättning till kommunerna
in. in.

Punkterna A 1 och A 2

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! De problem, som beröres
i reservationerna I och III till föreliggande
betänkande är gamla bekanta —
för att nu använda ett här i kammaren
ofta brukat talesätt. Vid några tidigare
tillfällen har liksom i år motionsvis
framhållits, att de för närvarande gällande
reglerna i fråga om rätt till ortsavdrag
för ensamstående skattskyldig
med hemmavarande barn inte är särskilt
tidsenliga. Samma rätt till ortsavdrag
som för gift skattskyldig tillkommer
nämligen endast den, som haft husföreståndarinna
eller hembiträde anställt.
Man har tydligen vid lagstiftningen
huvudsakligen haft änklingens fall i
tankarna. Förhållandena är emellertid
nu, såsom framgår av en av de nyss
nämnda motionerna, väsentligt ändrade.
Det övervägande antalet skattskyldiga inom
ifrågavarande grupp utgöres av ensamstående
mödrar. Hembiträdesbristen
framtvingar andra lösningar av vårdproblemet
för barnen, t. ex. genom utnyttjande
av kollektiva anordningar av
olika slag, såsom daghem, förskolor etc.,
och eventuellt måste man också komplettera
med städhjälp, måltidsinackorderingar
o. dvl. Kostnaderna härför blir
i allmänhet av motsvarande omfattning
som kostnaderna för ett hembiträde. Då
den bakomliggande motiveringen för det
högre ortsavdraget i »liusföreståndarinnefallet»
är att kompensera de ökade

kostnaderna, borde konsekvensen kräva
att dessa skattskyldiga finge rätt till
det högre ortsavdraget.

Reservanterna anser att vad motionärerna
anfört är bärande. Gällande regler
måste anses vara otidsenliga.

I propositionen föreslås nu den ändringen,
att ifrågavarande skattskyldiga
vid den kommunala beskattningen skall
få rätt till det i jämförelse med övriga
ensamstående något förhöjda ortsavdrag,
som de tidigare haft vid den statliga beskattningen.
Detta är visserligen ett steg
i rätt riktning men ingalunda helt tillfredsställande.

I likhet med vad som yrkats i motionerna
av herr Ohlon m. fl. och herr
Ohlin in. fl. anser reservanterna emellertid
att rätten till det högre ortsavdrag
som vi förordar bör begränsas till alt
gälla de ensamstående skattskyldiga som
haft hemmavarande barn i sin vårdnad
och därjämte haft förvärvsarbete utanför
hemmet.

I reservationen föreslås alltså att § 48
i kommunalskattelagen får följande lydelse:
»Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos
sig anställd eller haft förvärvsarbete
utom hemmet, äger, därest han varit
ogift (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild) och haft hemmavarande
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, att åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med belopp som i föregående
stycke sägs.» Det skulle alltså vara
samma avdrag som om vederbörande varit
gift.

I fråga om förvärvsavdraget för gift
kvinna, d. v. s. det avdrag, som man får
göra för kostnad för inkomsternas förvärvande,
så framhålles i reservation
nr III att detta avdrags nuvarande belopp
— maximum 1 000 kronor för kvinna
med minderårigt barn — fastställdes år
1952, alltså för rätt länge sedan. Sedan
dess har penningvärdet försämrats. Redan
på denna grund är enligt vår mening
eu höjning motiverad. Reservanterna delar
vidare den i de likalydande motionerna
1:309 av herr Ohlon in. fl. och
11:455 av herr Ohlin in. fl. framförda
meningen, alt förvärvsavdraget med hän -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

syn till sin avsedda funktion, nämligen
att till viss del kompensera den förvärvsarbetande
gifta kvinnan för de särskilda
kostnader som är förenade med
hennes förvärvsarbete, inte fick en tillfredsställande
utformning genom 1952
års beslut. De skäl som då förelåg för
ett större förvärvsavdrag är enligt vår
uppfattning nu ännu starkare.

Enligt vad utskottet erfarit — det
framgår av utskottsmajoritetens utlåtande
— torde den av 1954 års riksdag begärda
utredningen rörande förvärvsavdraget
komma att igångsättas inom den
närmaste tiden. Av de skäl som anförts
i de ovan nämnda motionerna anser reservanterna
emellertid att en viss omedelbar
höjning vore synnerligen angelägen.
En sådan höjning bör emellertid
vara provisorisk i avvaktan på utredningens
resultat och på sätt som föreslagits
i motionerna begränsas till en
höjning av nuvarande procenttal, 10
procent av inkomsten, till 20 procent av
inkomsten jämte en höjning av maximibeloppet
från nuvarande 1 000 kronor
till 2 000 kronor. Det nuvarande grundbeloppet
på 300 kronor skulle kvarstå
oförändrat tills vidare. Den här förordade
provisoriska höjningen skulle
alltså begränsas till det förvärvsavdrag
som tillkommer gift kvinna, som har
minderårigt barn och som haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till de båda reservationer, som är betecknade
med nr I och III.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Beträffande det förslag
till ändrade skatteskalor som från högerpartiets
sida framförts både i fjol och
i år och som behandlats i bevillningsutskottets
betänkande nr 41, som kommer
att behandlas här i dag, har som förnämsta
anmärkning mot detta förslag -—
vilket i övrigt även av utskottets majoritet
säges vara förknippat med mycket
stora fördelar — framförts, att det inte
ger tillräckligt stor skattesänkning för
de lägsta inkomstskikten. Ja, herr talman,
om det kan man bara säga: Tacka

för det! De har ju så liten statsskatt i
alla fall, att även om den helt togs bort
skulle inte sänkningen bli så stor ändå.
Vi har i stället framfört den uppfattningen,
att skall man ge de lägsta inkomstskikten
en verklig hjälp, så måste det
ske på den kommunala beskattningens
väg. Det är vad som nu här föreslås. De
som har under 4 000 kronors inkomst
blir i stort sett helt befriade från varje
skatt. Det kanske inte är alldeles riktigt
ur psykologisk synpunkt att man helt
och hållet befriar människor från skatt.
Med undantag av sjukförsäkringsavgiften
och pensionsavgiften deltar de inte
alls i utgifterna för de åtgärder, som det
allmänna vidtar. Det är väl också på det
siittet, att de ofta utnyttjar kommunernas
tjänster mera än de som ligger inom högre
skatteskikt. Er den synpunkten kanske
t. o. m. många bland dessa tycker att
det är synd, att de inte får vara med
och betala åtminstone litet grand till
kommunen. Eftersom det dock ligger en
sund princip i att existensminimum bör
sammanfalla med ortsavdraget, tycker
jag emellertid att man kan säga att detta
är en rationell ordning, även om det kan
medföra vissa verkningar som kanske
inte psykologiskt är så gynnsamma.

Summan av det här resonemanget är
att även jag och de andra utskottsledamöter,
som tillsammans med mig har avgivit
en reservation beträffande en annan
fråga, med glädje finner oss kunna
tillstyrka höjningen av de kommunala
ortsavdragen. Det kommunala skatteunderlaget
var ju förr mycket svagt. Vid
1937 års taxering uppgick det inte till
mer än ungefär 5 skattekronor per invånare
i genomsnitt, men nu har det
ökats oerhört och uppgick vid 1955 års
taxering till 38,45 skattekronor per invånare.
Detta inebär ju en 7- å 8-dubbling
av skatteunderlaget per invånare,
en ofantlig ökning, som givit kommunerna
oerhört mycket större resurser.
Dessa har ökat i hastigare takt än penningvärdeförsämringen
har ökat kommunernas
kostnader.

När vi nu för vår del godkänner denna
nyhet, att det kommunala ortsavdraget
höjs, så godkänner vi också att kom -

Fredagen den 10 mai 1957 fm.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

munerna skall erhålla en hjälp av staten
under den tid som behövs dels för att
de skall kunna anpassa sig, dels för att
skatteunderlaget på normalt sätt skall
hinna ökas så, att det bortfall av skatteunderlag
som ortsavdragshöjningen
medför inte skall drabbas så hårt.

Men då propositionen föreslår att det
skall dröja åtta år, innan den här kompensationen
upphör — ja, man vet för
övrigt inte vad som skall ske därefter,
det kanske blir ett fortsatt stöd — bär
vi tyckt att det var att gå litet för långt.
Skälet till denna uppfattning är bl. a.
att staten ju inte har råd att betala ut
hur stora summor som helst. Det är inte
rimligt att staten skall träda in som skattebetalare
i kommunerna ännu efter åtta
år med så stora belopp som det här
faktiskt är fråga om. Det är kanske inte
så lätt att exakt beräkna hur stora summor
det rör sig om, men jag tror att statens
bidrag till kommunernas utgifter
ännu efter åtta år skulle uppgå till ungefär
233 miljoner kronor.

Ett annat skäl till att vi inte anser
det vara bra att staten i så stor omfattning
och så länge träder in som skattebetalare
i kommunerna, är att kommunerna
i våra dagars Sverige är mycket
stora konsumenter och mycket stora investerare,
som trängs bland alla andra
på konsumtionens och investeringarnas
allt mer krympande fält. Under sådana
förhållanden är det inte alls ohälsosamt
att kommunerna så att säga får en påminnelse
om att även de måste bidraga
till den allmänna ekonomiska balansens
upprätthållande här i landet, i all synnerhet
som de för närvarande, enligt vad
siffrorna utvisar, mer än både staten och
det enskilda näringslivet fortsätter att
öka sin konsumtion och sina investeringar.

Våra skäl för att förkorta denna tidrymd
från åtta år till sex år grundar sig
alltså både på hänsynen till statens finanser
och på att man skall få till stånd
en verklig skattelättnad, eu skattelättnad
som åstadkoms genom minskade utgifter.
Vi menar att det måste ankomma
på kommunerna att söka använda dessa
övergångsår till att bringa ned sina ut -

gifter eller undvika att öka dem i samma
takt som skett hittills i många kommuner.
Samtidigt som jag säger detta
vill jag inte underlåta att framhålla, att
det finns många kommuner som sköter
sin ekonomi på ett föredömligt sätt, som
har god ordning på sina finanser, som
har goda finansplaner och följer dem
och som också, kan man säga, iakttar
den allmänna återhållsamhet som i dagens
läge är nödvändig. Men det finns
ju tyvärr ett stort antal kommuner som
gör motsatsen, och det är givetvis närmast
med tanke på dem som det kan
vara erforderligt att införa ett återhållande
moment i så måtto att den statliga
subventionen i samband med ortsavdragshöjningen
snabbare avvecklas.

Vi föreslår alltså, att den fulla kompensationen
inte skall utgå under tre år
utan endast under det första året, och att
man därefter skall börja med den avtrappning
som föreslås i propositionen
och av utskottet.

Att märka är ju att de kommuner, som
har det lägsta skatteunderlaget, inte får
vidkännas någon minskning alls av denna
subvention, vare sig under de åtta
år som utskottet föreslår eller under de
sex år som reservanterna föreslår, utan
det gäller bara de kommuner som har
mycket stort skatteunderlag per invånare.
För dessa kommuner kan det stora
skatteunderlaget i och för sig tänkas
innebära en frestelse att inte visa tillbörlig
återhållsamhet. Jag är alldeles på
det klara med att det finns många områden,
där kommunerna inte kan underlåta
att öka sina investeringar. När
befolkningstillväxten är särskilt kraftig
måste man ju se till att de nya bebyggelseområden,
som blir nödvändiga, förses
med vägar, avloppsledningar, elektriska
ledningar och allt annat som måste
finnas. Men på andra områden — särskilt
tror jag inom de stora kommunerna
— finns det en mängd saker i fråga
om vilka man kan bedriva eu mer återhållsam
politik, .lag skulle nästan förmoda,
att just kommunernas andel i ansvaret
för investerings- och konsuintionsutvecklingcn
i landet kommer att
bli närmare belyst senare i debatten,

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

och därför skall jag inte nu uppehålla
mig vidare vid denna fråga, utan detta
får vara motivering nog till vårt förslag
att korta av den här tiden från åtta
till sex år. Jag är ganska säker om att
sex år är en fullt tillräcklig anpassningstid,
då kommunerna har möjlighet
att se sig för. Man kan inte säga att de
blivit tagna med överraskning eller att
de inte får tillräcklig tid på sig för att
eventuellt göra om sina finansplaner
o. s. v. Kommunernas möjligheter i den
vägen blir praktiskt taget desamma under
sex som under åtta år.

I detta hänseende ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation
II.

Jag har också antecknat mig för reservationerna
IV och V. Reservation IV
går ut på att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t borde ha anhållit om en
särskild utredning i syfte att få fram
förslag till införande av barnavdrag vid
beskattningen. Vi har också uttryckligen
framhållit, att dessa barnavdrag bör vara
en komplettering till de utgående
barnbidragen. Att vi anser det vara angeläget
att inte släppa denna tanke beror
först och främst på att man först
genom ett beslut i den riktningen kan
säga, att vi har tillämpat principen att
skatt skall utkrävas efter förmåga. Skatteförmågan
nedsättes när man har barn
i familjen, och då bör skatten rättas efter
detta. Det är också den principen
som tillämpas över hela västerlandet, där
man knappast i något fall har enbart
barnbidrag utan alltid — då man över
huvud taget har några anordningar av
detta slag — kombinerar barnbidragen
med barnavdrag vid beskattningen.

De invändningar som här har gjorts,
och som antagligen kommer att göras
i den följande debatten bl. a. av utskottets
mycket ärade ordförande, går ut på
att barnavdraget inte kan utnyttjas av
de lägsta inkomsttagarna. Precis som om
det skulle kunna vara ett fullvärdigt
skäl! Det är väl tillräckligt skäl för
barnavdragen, att barnfamiljerna har
eu skatt som är över deras skatteförmåga.
Den synpunkten bör enligt min mening
vara avgörande. Dessutom kan det

mycket väl ordnas så — och den möjligheten
bör utredningen beakta vid sina
undersökningar — att de som har så
små inkomster, att de inte nämnvärt
kan utnyttja barnavdraget, skulle kunna
få en komplettering barnbidragsvägen.
Jag tror att jag tidigare har sagt
här i kammaren, att det vore bra märkvärdigt,
om vi här i landet skulle vara
de enda som hade rätt, när vi bara ger
barnbidrag, då alla andra nationer faktiskt
har ansett det vara riktigast att
kombinera dem med barnavdrag.

Jag ber i detta hänseende alltså att få
yrka bifall till reservation IV.

I reservation V föreslår vi att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla
om att man systematiskt planlägger
ett fortsatt reformarbete på skatteväsendets
område och verkligen tänker
igenom, på vilket sätt man skall kunna
komma fram till den i dag så nödvändiga
skattesänkningen. Det råder intet
tvivel om att vårt skattetryck är så högt,
att det faktiskt verkar direkt skadligt.
1947 års skattebeslut betydde ett oerhört
ingrepp, ett avbrott i vad som förut
varit rådande här i landet. Vid det tillfället
sade både högern och folkpartiet
ifrån, att detta beslut inte kommer att
bli utan skadeverkningar för det svenska
näringslivet. Jag tänker faktiskt
mest på näringslivet, ty via det får ju
alla människor känning av skadeverkningarna.
Jag tror också att man då sade,
att verkningarna inte kommer att inträda
omedelbart. Det är ungefär vid
den bär tidpunkten som skadeverkningarna
framträder. Sambandet med 1947
års skattebeslut är tydligt, och sedan
har ju ytterligare mycket starka skatteskärpningar
ägt rum, dels genom penningvärdeförsämringen,
som gör att allt
flera människor kommer upp i höga
progressionsskikt, dels genom nya former
av beskattning på näringslivet.
Men i dag ser vi faktiskt verkningarna
— det håller på att bli ett stagnerande
näringsliv, arbetslösheten börjar bli mer
påtaglig. Enligt min mening är detta en
av följderna av det alltför höga skattetrycket,
och jag tror att vi alla här i
landet skulle ha eu oerhörd nytta av

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen in. m.

om man kunde bringa denna stagnation
att upphöra och åter få ett progressivt
näringsliv i detta land. För att klarlägga
dessa förhållanden tror jag att det
vore lämpligt — utöver de direkta förslag
som vi från vårt håll årligen framför
— om staten engagerade sig i en
samlad planläggning av det fortsatta reformarbetet
på skatteväsendets område.

Med anledning av detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall även till reservation
V.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! De reservationer som
medföljer detta betänkande rör sig allesamman
om antingen sådana frågor,
som har väckts innan propositionen
framlades, eller också om mindre väsentliga
ting i denna viktiga ortsavdragsreform.
Den föregående talaren
nämnde ju något om den betydelsefulla
innebörden av detta förslag, och den
bör inte undanskymmas av att reservationerna
gäller mindre väsentliga
ting.

Vi är lyckligtvis ense om att denna
reform skall göras, så att man bringar
upp ortsavdraget vid taxeringen för
kommunalskatt till samma nivå som avdraget
för statsskatten, och att gränsen
vid 4 000 kronor skall vara ett skattefritt
existensminimum. Vi vet ju att den
centrala uppbördsnämnden ofta vid
fastställandet av ett faktiskt existensminimum
sätter detia högre och att de
socialvårdande myndigheterna i sin
hjälpande verksamhet också i många
fall sätter gränsen åtskilligt högre. Vad
som här är föreslaget får nog därför betraktas
såsom ett minimum, under vilket
man inte rimligen kan komma.

Men här är det ju också fråga om cn
reell skattesänkning på 425 miljoner
kronor. När man talar om vårt skattetryckta
samhälle bör man väl ändå erinra
sig, att vi föregående år fattade
beslut om att sänka statsskatten med
inemot 400 miljoner kronor. Detta förslag
betyder en sänkning av kommunalskatten
med över 400 miljoner kronor.
Båda dessa reformer får ses i ett

sammanhang. Det är alltså fråga om en
skattesänkning av storleksordningen
800 miljoner kronor, och räknar vi med
de andra skattesänkningar som har
skett jämte ändringar i skatteförordningarna
under de sista åren, är vi
uppe i en skattesänkning av storleksordningen
en miljard kronor. Även i detta
miljardrullningens tidevarv är detta
inte att underskatta.

Förra årets reform om sänkning av
statsskatten betydde procentuellt mest
i de lägre inkomstskikten •— där uppgick
den till ungefär 17 procent —
men de stora pengarna kom egentligen
till de högre inkomstskikten. I kronor
betydde sänkningen för de små inkomsttagarna
rätt litet. Jag vill erinra
om att en gift person med 6 000 kronor
i årsinkomst i 3-ort fick en skatteminskning
av 31 kronor, och det är ju också
pengar, inte minst för dem som tillhör
detta lilla inkomstskikt. Fn gift med
8 000 kronors inkomst fick en skatteminskning
på 70 kronor och en med
12 000 kronors inkomst en minskning
på 147 kronor. Men den föreslagna reformen
ger i de inkomslskikt, som jag
här nämnde, upp till 200 kronor över
lag. Där skatteminskningen förut var
31, 70 och 147 kronor, blir den nu över
lag ungefär 200 kronor. För dessa inkomsttagare
gäller det alltså nu åtskilligt
mycket mer och i vissa fall, då det
gäller de allra minsta inkomsttagarna,
ofantligt mycket mer än vad förra årets
statsskattereform innebar. Jag har här
förutsatt, att det är 12 kronors skatteuttag
i kommunerna. Är det ett större
skatteuttag, betyder det ännu mera i
pengar för de små inkomsttagarna.

När det gäller kommunalskatten blir
skattesänkningen mindre i de högre inkomstskikten.
Vid 20 000 kronors inkomst
blir den i runt tal 100 kronor och
vid 30 000 kronors inkomst 140 kronor.
Beloppet stiger alltså inte i förhållande
till inkomsten, beroende på att kommunalskatten
ju är avdragsgill då det
gäller statsskatten. Eftersom statsskatten
är progressiv verkar detta så, att
det blir större fördel för de många små
inkomsttagarna, och vi får komma ihåg

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

att den stora massan av gifta inkomsttagare
befinner sig i det skikt med upp
till 14 000 kronors inkomst, som har
samma statsskatteprocent. För denna
stora massa av svenska inkomsttagare
betyder denna reform alltså 200 kronor,
men för dem som tillhör de högre inkomstskikten,
betyder den mindre. Man
skulle kanske kunna säga så, att reformen
från förra året gav de höga procenten
åt de lägre inkomsttagarna, medan
de stora pengarna kom de högre inkomstskikten
till godo, men den nu föreliggande
reformen ger både procenten
och pengarna åt den stora massan
av lägre inkomsttagare, och man måste
se båda dessa reformer i ett sammanhang.
Ser man dem i ett sådant sammanhang
har vi fått en balanserad skattereform
i den riktning, som vi väl tämligen
allmänt här i kammaren anser
att den bör gå.

Denna generella skattesänkning har
emellertid för kommunernas del bara
kunnat åstadkommas genom att staten
betalar vad kommunerna förlorar. För
kommunerna blir det status quo — de
förlorar i kommunal inkomstskatt 500
miljoner kronor, och de får i statsbidrag
500 miljoner kronor. Sedan får
staten 75 miljoner kronor extra i ökad
statsskatt. Utan statsbidraget till kommunerna
skulle det givetvis bli en skattelättnad
särskilt för den grupp som
inte får någon skatt alls, men för de
andra bleve det en mindre skattelättnad
än nu är fallet, och den skulle försvinna
redan vid en inkomst på ungeför
15 000 kronor för gifta. Därefter
skulle det bli en skatteökning. För den
ogifte skulle skattehöjningen inträffa
redan vid en inkomst av mellan 5 000
och 0 000 kronor. Om denna reform
skall göras verkningsfull, så att den
kommer att bli till verklig hjälp för de
mindre inkomsttagarna, måste statsbidrag
lämnas åt kommunerna.

Enligt utskottets förslag skall bidrag
till kommunerna för skatteunderlagsbortfallet
utgå under tre år, och därefter
skall statsbidraget successivt minskas efter
ett visst tidsschema, som inte bevillningsutskottet
behandlat utan statsutskot -

tet — och jag skall därför inte gå in på
det. I högerns reservation föreslås att
statsbidrag i full utsträckning endast
skall lämnas kommunerna under ett år.
Jag tycker att hela skattereformen blir
en tom gest med ett sådant förslag, i synnerhet
som högern i sin reservation
framhåller att dessa medel skall användas
för sänkning av andra skatter. Jag
skulle vilja fråga: Vilka skatter? Är det
fråga om förmögenhetsskatten, kvarlåtenskapsskatten
eller den statliga inkomstskatten?
I så fall betyder det helt
enkelt, att man återigen lägger skatterna
på de många små inkomsttagarna ute i
kommunerna och minskar skatten i huvudsak
för de stora inkomsttagarna —
tv på detta sätt verkar en minskning av
förmögenhetsskatten och den statliga inkomstskatten.
Den demokratiska innebörden
av denna reform har då blivit alldeles
bortviftad.

Man säger vidare, att staten i längden
inte bar råd till denna reform. Man anser
att man kan göra denna gest under
ett år — till den verkan den hava kan —
och sedan skall skattebördan på nytt
drabba kommunerna. Jag tror tvärtom,
att det under de tre år som kommunerna
erhåller full ersättning gäller för regering
och riksdag att noggrant iaktta
verkningarna av denna reform och se.
om det går att fullfölja de riktlinjer som
nu dragits upp eller om kommunerna i
fortsättningen måste erhålla mer generell
hjälp. Jag hoppas att resultatet blir
det som avsetts, men jag är inte säker
på detta, i synnerhet på grund av den
utveckling som man nu är inne på och
som innebär att man — jag tycker med
full rätt — kräver att även kommunerna
i stigande utsträckning skall bestrida
sina investeringskostnader med skattemedel.
Men vi får avvakta denna utveckling,
och riksdag och regering får ha ögonen
öppna för vad den innebär.

Med detta lämnar jag den stora innebörden
av denna reform och övergår
därefter till saker och ting, som inte är
av obetydlig vikt men dock är av mindre
betydelse än de stora generella grundlinjerna.

I en reservation liksom i motioner har

Fredagen den 10 mai 1957 fm.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

yrkats att ensamstående med barn skall
få samma ortsavdrag som gifta. Jag vill
bara erinra att ensamstående med barn
för närvarande har i kommunalbeskattningen
samma ortsavdrag som andra
ogifta. Nu får de detta avdrag höjt. Då
ortsavdragen för gifta blir fördubblade,
blir de för de ogifta i allmänhet ökade
med 40 å 50 procent, men för ensamstående
med barn blir avdragen mer än
fördubblade. Där blir höjningen av ortsavdragen
störst, och ensamstående med
barn har därigenom vid kommunalbeskattningen
kommit upp i paritet med
den statliga inkomstbeskattningen, där
de ensamstående med barn sedan länge
utgjort ett sådant mellanskikt.

Nu rymmer denna sak inom sig ett
problem. Ty vad betyder detta? Jo, det
betyder att om ett par är gifta, bar de
ett ortsavdrag på maximum 4 000 kronor.
Om de skiljer sig, får vardera redan
enligt den bestämmelse som här föreslås
ett avdrag på 3 000 kronor, sammanlagt
6 000 kronor. Det är således ekonomiskt
förmånligare att vara skild än gift ur
denna synpunkt. Jag tror nu inte att detta
kommer att spela någon roll, det kommer
inte att öka våra skilsmässor eller
förhindra att personer som separerat
åter flyttar ihop. Men så blir verkan i
varje fall. Skulle man följa reservationen,
skulle denna verkan ytterligare skärpas
för vissa ensamstående. Det är nämligen
bara de förvärvsarbetande ensamstående
som reservationen behandlar, de ensamstående
med barn som inte är förvärvsarbetande
bryr man sig inte om. De har
lämnats på marken. Den frågan har däremot
en kvinnomotion här i kammaren
tagit upp. För de förvärvsarbetande
skulle resultatet enligt reservationen bli,
att hustrun fick 4 000 kronor i ortsavdrag,
eller detsamma som ett gift par,
och den som bidrog till familjens underhåll,
den forne maken, 3 000 kronor,
sammanlagt 7 000 kronor, vilket bör jämföras
med all ett par äkta makar, som
håller ihop ett långt liv, skulle få blott
■1 000 kronor. Skulle man följa den motion
som jag nyss nämnde, skulle skillnaden
ytterligare ökas. Då skulle det bli
avdrag med 4 000 kronor på vardera hål -

let, eller sammanlagt 8 000 kronor. Det
skulle kanske i så fall vara affär att skilja
sig och ändå på något sätt hålla ihop.
Nu tror jag inte att skattefrågorna spelar
någon roll i sådana här sammanhang.
Men så blir de faktiska förhållandena.
Redan detta är ju ett problem. Jag tror
att de ensamstående med barn ofta har
det så bekymmersamt ställt, att man får
i särskild ordning avväga deras problem,
vare sig de har förvärvsarbete eller icke
— i synnerhet gäller detta de icke förvärvsarbetandes
problem. Frågan är då
om detta kan ske på lämpligt sätt skattevägen
— genom ortsavdragen — eller på
något annat sätt. Det kan ifrågasättas,
om inte man får koppla in de sociala bidragen
för att på något sätt ordna saken.
Jag tror att denna fråga inte på något
sätt är så genomlyst, att riksdagen nu
bör fatta något positivt beslut i den.

Reservationen har ju ett ganska svagt
underlag rent numerärt sett, då av ett
20-tal ledamöter blott tre står antecknade
för denna reservation, varav en i
denna kammare, visserligen ett lejon
men en, nämligen talesmannen herr Söderquist.

Nå, detta om den saken. Reservanterna
har ju begränsat den till de förvärvsarbetande
f. d. hustrurna. Men vi vet ju
att en undersökning om hela detta problem
skall sättas i gång. Det torde inte
kunna undvikas, att utredningen då
kommer att taga upp dessa spörsmål
och genomlysa dem från mycket vidare
synpunkter än vare sig utskottet eller
reservanterna har kunnat göra hittills.

Sedan är det en annan reservation,
där antalet reservanter ökats från tre
till fyra. Nu lägger jag givetvis icke alltför
stor vikt vid antalet utan mera vid
skälen — det är dem som jag närmast
vill väga. Men det är en fyramannareservation
bakom ett förslag, att man
inte skall röra vid ortsavdragen utan i
stället gå in för ökade förvärvsavdrag.
Dessa utgår för närvarande efter vissa
normer med ett grundbelopp av 300
kronor vid såväl den statliga som kommunala
beskattningen. Det skall man inte
röra vid. Men avdraget för förvärvsarbetande
gift kvinna, som har inkomst

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

av rörelse eller av eget arbete, föreslås
höjt till maximum 2 000 kronor samt
från 10 till 20 procent av inkomsten.
Det skall ske provisoriskt. Man gör detta
i ett ögonblick då pennorna raspar
i kanslihuset för att skriva ut direktiven
till den nya kommittén, som vilket
ögonblick som helst kan komma att tillsättas
— man har egentligen, som man
sagt mig, bara avvaktat propositionstidens
utgång för att sätta i gång med utarbetandet
av direktiven. I det ögonblick
då det på riksdagens beställning
och i enlighet med finansministerns löfte
håller på att tillsättas en utredning,
då skyndar fyra modiga män fram och
säger att vi skall göra en reform omedelbart.
Man vet naturligtvis att det inte
kan leda till någonting, men det är inte
för modets skull utan för den politiska
prålighetens skull som man här skyndar
fram. Motionärerna har nog skrivit
för andra syften, vill jag hoppas, för att
något litet lugna en följande talarinna.
Det skulle strida mot all riksdagspraxis,
om man här fattade något beslut, när
man vet att utredningen mycket snart
kommer att tillsättas. Det är en besvärlig
och mångfasetterad uppgift. Jag yrkar
givetvis avslag även på denna reservation.

Men så kommer det en del reservationer,
som har samlat både högern och
folkpartiet, och det mangrant. Deras representanter
går nämligen samfällt in
för att man skall få en utredning om
barnavdrag, och herr Mannerskantz ägnade
en god del av sitt anförande åt
att motivera den saken.

Vi vet ju alla, att barnavdraget —
alltså det avdrag från inkomsten som
man hade för varje barn och varigenom
man minskade sin skatt — avskaffades
år 1947 vid den statliga beskattningen.
I år tio år efter dess saliga hädanfärd
kan vi alltså fira tioårsjubileum.
År 1950 avskaffade man barnavdraget
även vid kommunalbeskattningen.
Nu vill man återinföra det. Men
kom ihåg: när barnavdraget avskaffades,
infördes i stället barnbidrag. När
dessa räknades ut år 1947, skulle de för
den stora mängden inkomsttagare inte

bara täcka vad man förut fick genom
barnavdragen utan ge åtskilligt därutöver.
Det var en del i de högre inkomstskikten
som förlorade på det, men det
skedde en avvägning till förmån för de
lägre och medelstora inkomsttagarna,
varigenom man något ökade de större
inkomsttagarnas bördor. Det är denna
inkomstutjämning skattevägen, som högern
och även folkpartiet känner en sådan
stor olust inför.

Kom ihåg desslikes, att barnbidragen,
som man numera höjt till 400 kronor
per barn, är obeskattade och därigenom
får full effekt. Vad skulle detta belopp
motsvara i barnavdrag? Det skulle motsvara
ett barnavdrag — både kommunalt
och statligt — på ungefär 1 500 kronor,
om jag har räknat rätt. Jag räknar
då med 12 kronor i kommunalskatt och
11 procent i statsskatt, alltså sammanlagt
23 procent. Ett sådant barnavdrag
skulle alltså för den stora mängden betyda
— under förutsättning att det kunde
utnyttjas — 400 kronor. Men det
skulle betyda för högre inkomsttagare
750 kronor, och de allra högsta inkomsttagarna
skulle i några undantagsfall
kunna komma upp till närmare 1 200
kronor. Vi skulle ha en variation mellan
400 och ungefär 1 200 kronor. Variationen
skulle innebära, att ju större
inkomster — eventuellt i form av avkastning
av förmögenhet — man hade,
desto större skulle bidraget till barnens
uppfostran bli, och ju mindre inkomster
man hade, desto mindre skulle avdraget
bli, dock skulle man inte få mindre
än 400 kronor. Man vill nämligen ha
avdraget som ett komplement till barnbidraget.
Om jag inte minns fel, röstade
högern — med herr Mannerskantz
som livlig talare — emot höjningen till
400 kronor. Men nu är herr Mannerskantz,
som inte unnade de många familjerna
denna höjning upp till 400
kronor, ivrig kämpe för att man för
familjer med de största inkomsterna
skall höja långt utöver detta belopp. Det
stämmer med högerns åskådning, herr
Mannerskantz — så länge jag har känt
högern i detta land har den tänkt ungefär
på det sättet — men det stämmer

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

inte alls med en demokratisk skattepolitik.

Jag är av den uppfattningen, att barnfamiljer
i alla inkomstskikt bör behandlas
lika. De bör ha samma bidrag. Jag
tycker att det är en enkel gärd åt demokratiens
krav på likhet inför lagen.
Man bör inte ge mer åt dem som mer
ha och mindre åt dem som litet ha.

Jag yrkar givetvis — med all den
emotionella styrka som jag kan lägga
i ett anförande och ett yrkande — avslag
på högerns och folkpartiets gemensamma
förslag om att införa detta barnavdragssystem.

Men så vill högern och folkpartiet i
en annan gemensam reservation ha ett
fortsatt reformarbete på skatteväsendets
område. Ja, vem vill inte det? Vem vill
inte att vi undan för undan skall reformera
på detta område? Jag sitter själv
— jämte representanter för andra partier
— i en kommitté som håller på att
undersöka vår arvsbeskattning. Det
kommer att tillsättas en kommitté för
att utreda förvärvsavdragen och för att
om möjligt ena oss på den punkten.
Riksdagen har begärt fastighetsskattens
avskaffande. De skattelagssakkunniga —
som förtär sina medlemmar undan för
undan men får nya — arbetar för att i
olika avseenden förbättra vår skattelagstiftning.
Nu begär högern och folkpartiet
eu utredning om ytterligare skattesänkningar.
Man tycks inte akta för något
de 425 miljoner under tre år som
vi nu håller på att besluta om. Man
tycks inte akta för något de 375 miljoner
som vi beslöt förra året. Man tycks
inte akta för något de ytterligare 200
miljoner — sammanlagt en miljard —
varmed man under de senaste två åren
har minskat skatterna. Nu skall man ta
de stora tagen, nu när högern och folkpartiet
arm i arm marscherar fram för
att sänka skatterna, nu skall man avväga,
nu skall man bestämma en turordning.

Jag skulle gärna vilja se att högern
och folkpartiet, fortfarande i intimt
samarbete med varandra, försökte att
förbereda en sådan reform genom att
komma med en turordning för sänkning

av anslag. De skulle t. ex. kunna komma
överens om ifall försvarsanslagen
skall höjas i den takt som högern vill eller
om de skall bibehållas eller måttligt
höjas i den takt som folkpartiet vill, de
skulle kunna komma överens om ifall
de sociala utgifterna skall sänkas som
högern vill eller höjas som folkpartiet
synes vilja. Om folkpartiet och högern
först kunde komma överens om anslagssänkningarna,
skulle de kunna därigenom
skapa förutsättningar för skattesänkningar.
Jag är riktigt rörd vid tanken
på det samarbete som där skulle bedrivas
för att partierna skulle övertyga
varandra om anslagshöjningar på vissa
håll och anslagssänkningar på andra,
vilka tillsammans skulle kunna motivera
en sänkning av skatterna. .lag avvaktar
med nöje och intresse detta förslag.
När högern och folkpartiet är ense där,
tycker jag de skall framlägga detta förslag.
Då får vi ju någonting att verkligen
resonera om. Jag hoppas att det blir
ett annat förslag än högerns våldsamma
ansträngningar att sänka vissa anslag
och samtidigt öka vissa andra, där resultatet
efter allt att döma hittills har
varit det, att minus i det stora hela spelar
jämnt med plus, så att det inte blivit
något egentligt överskott för skattesänkning.

Sedan detta är gjort borde högern och
folkpartiet försöka komma överens om
var de skall sätta in skattesänkningen.
Högern känner vi. Folkpartiet är så
svårt att känna på pulsen; den slår så
olika, önskemålen är så olika och rösterna
så många och någon gång litet förvirrade,
men jag hoppas att det så småningom
skall ljuda eu röst, framburen
av enade höger- och folkpartier, som
klart anger både anslagssänkningarnas
väg och skatteminskningarnas. När det
förslaget kommer, när högern och folkpartiet
är iiverens, välan, herr talman,
då bör vi la upp en diskussion, om dessa
anslagssänkningar och skattesänkningar
är möjliga eller inte! Men då
skulle jag vilja be de två samgående partierna
att också betänka litet, att skattefrågan
för närvarande även är en fråga
om hela vår samhällsekonomiska balans.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

Om vi skall bibehålla den fulla sysselsättningen,
bör vi se till att vi inte skattevägen
oroar denna balans. Då blir skadan
värre än den vinst som man tror sig
kunna göra.

Herr talman! Jag ber givetvis även i
detta avseende att få yrka avslag på högerns
och folkpartiets förslag att man
skall utreda, i vilken takt och i vilken
ordning skattesänkningen skall gå. Hade
det varit möjligt, herr talman, skulle jag
ha framställt ett bestämt yrkande, att
högern och folkpartiet skulle åläggas att
försöka komma överens om en gemensam
väg för anslagssänkning och en gemensam
väg för skattesänkningen, och
när deras förslag framlades tycker jag
det skulle vara tid att det ventilerades i
den svenska riksdagen. Dessförinnan och
ditintills, herr talman, ber jag att få yrka
avslag på dessa förslag och bifall till
utskottets förslag i dess helhet.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets ärade ordförande
beskrev vilka stora olyckor som
skulle inträffa efter det första året, när
avtrappningen skulle börja. Då skulle
det bli nästan katastrof i kommunerna.
Men, herr Sjödahl, vad händer då efter
det tredje året enligt propositionens och
utskottets förslag? Det blir väl samma
sak. Det där är alltså inte ett hållbart
argument.

När det gäller barnavdragen vill jag
säga att medelskikten i inkomsthänseende
nu blir större och större. Stora delar
av de svenska kroppsarbetarna har kommit
upp där och är hårt klämda. De är
ofta i det läget, att de får mindre kvar
efter skatt än andra som hör till lägre
skikt, och de högsta skikten skall vi
inte tala om i detta sammanhang. Jag
känner många som har högre skatt än
inkomst och inte ens är hjälpta med 80-procenstregeln. Jag hoppas att bevillningsutskottets
ordförande är på det klara
med att det faktiskt går till på det
sättet. Därför är barnavdragen inte någon
orätt, utan i en kombination kan de
göra nytta. Jag kan sålunda med full

energi men utan bombasm yrka bifall till
den reservationen.

Vidare säger herr Sjödahl: Vem vill
inte reformera skatten? Ja, hittills är ju
resultatet dåligt.

Därtill vill jag säga att högern och
folkpartiet säkert, när platserna blir lediga,
kommer att bli lika goda kumpaner
som de nuvarande regeringsparhästarna
och kanske bättre. Bekymren i det
avseendet behöver man väl inte ta ut i
förskott. Den saken går säkert att ordna.
Annars har inte herr Sjödahl helt
orätt i den karakteristik han gav av de
båda partierna i fråga om konsekvensen
när det gäller att begränsa utgifterna.
Men när den dagen kommer, kommer de
två partierna att klara upp sådana saker.
Jag tycker att det finns starkt fog för
att man skall tänka på den fulla sysselsättningen,
ty den är i fara just genom
den höga beskattningen. Det är den som
är den stora faran för sysselsättningen
och inte tvärtom.

Herr SÖDERQUIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahls argument
mot reservationens förslag i fråga om
ortsavdragen var utomordentligt svaga,
svagare än man kunde ha väntat. Att
man skulle befrämja skilsmässorna genom
att öka ortsavdraget för ensamstående
med barn och förvärvsarbete utanför
hemmet är teoretiskt tänkbart, det
tror jag. Men tror herr Sjödahl på fullt
allvar att det har med verkligheten att
skaffa? Om herr Sjödahl tror det och
har gjort sådana erfarenheter, måste jag
beklaga honom.

När herr Sjödahl så yttrade sig om
förvärvsavdraget fick han åter lust att
moralisera och framstå såsom en moralens
väktare. Vi reservanter har, sade
han, lagt osakliga synpunkter på problemet.
Herr Sjödahl kunde gärna sopa
rent för egen dörr, innan han börjar att
syssla med andras dörrar.

Slutligen, herr talman, vill jag i likhet
med herr Mannerskantz ifrågasätta, om
inte herr Sjödahl, som talar om samarbetet
mellan högern och folkpartiet, också
i det sammanhanget kunde tänka lite

Fredagen den 10 mai 1957 fm.

Nr 16

Ang. höjning

på den egna dörren. Jag instämmer med
herr Mannerskantz i att det finns anledning
för den som är intresserad av det
att syssla med hur det skall bli möjligt
att komma överens för socialdemokraterna
och bondeförbundet.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mannerskantz menade
att lika svårt som han får det efter
det första året, lika svårt får jag det
efter det tredje året. Men jag sade ju,
herr Mannerskantz, att det gäller för
regering och riksdag att under de här
åren aktpågiva förhållandena och rätta
sina åtgärder därefter. Jag menade inte
att man skulle blunda under dessa tre
år — herr Mannerskantz blundar omedelbart.

Beträffande barnbidragen säger man
att de 400 kronorna icke räcker för alla.
Det är mycket möjligt att de inte räcker,
men då bör man efter min mening
inrikta sina ansträngningar på att höja
dessa bidrag eller också utbygga det
hela på annat sätt, t. ex. genom ökade
stipendier för barnens fortsatta fostran.
Meningen är ju att dessa pengar skall
användas för ungdomen, och ungdomens
fostran är väl ett lika stort intresse för
oss, när det gäller de många små inkomsttagarnas
barn som när det gäller
de större inkomsttagarnas barn.

Herr Söderquist sade att jag hade målat
farorna för skilsmässor. Jag sade ju
tvärtom. Läs mitt anförande, herr Söderquist,
så kommer herr Söderquist att
läsa ut det, att hans replik till mig saknade
allt fog! Jag hoppas att herr Söderquists
förmåga att läsa innantill är större
än hans förmåga att höra ett anförande.

Herr Mannerskantz sade också, att
man inte skall ta ut bekymren i förskott
när det gäller en tänkbar alians mellan
högern och folkpartiet, ty det är ju det
man enligt min uppfattning syftar till.
.lag bara noterar, herr talman, att det redan
finns bekymmer, men att man inte
vill ta ut dem i förskott.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: -

av de kommunala ortsavdragen m. m.
Herr talman! Jag kan inte tänka mig
att bevillningsutskottets ordförande syftade
på att man under den här avtappningsperioden,
redan under de tre första
åren skulle iakttaga hur kommunerna
betedde sig. Jag trodde faktiskt att herr
Sjödahl menade, att man efter den period
som vi i dag skall besluta om -—
åtta år enligt utskottets förslag eller sex
år enligt vårt förslag — skulle se vad
man borde göra i fortsättningen. Det var
en nyhet att man dessförinnan skall ändra
på det beslut, som nu fattas. Det tror
jag att herr Sjödahl uppfann i sista sekunden.
Det kan inte vara en genomtänkt
uppfattning.

Vad beträffar att jag skulle blunda
här, så tror jag inte att någon av oss gör
det.

Herr SÖDERQUIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att herr
Sjödahl inte själv märkte hur han talade
i flera minuter — jag skulle gissa åtminstone
fem minuter — om det här
med skilsmässorna. Det är väldigt svårt,
det medger jag, för mig att tro, att herr
Sjödahl inte menar något som helst, när
han talar som han gör. Han måste väl ha
fruktat, att om reservanternas förslag
skulle gå igenom, kunde man ha rätt att
befara en ökning av skilsmässorna. I varje
fall talar han om att två äkta makar,
som båda har inkomster, skulle tjäna på
att skilja sig, och han talade till och med
om att det skulle komma att hindra dem
från att återuppta samlivet. Han framförde
åtminstone något som gav mig den
uppfattningen, och jag har hört kamrater
omkring mig, som tolkade herr Sjödahls
ord på det sättet, att han ansåg att
bifall till vårt förslag skulle komma att
öka skilsmässorna.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderquist har tydligtvis
anställt en omröstning bland sina
meningsfränder om vad jag menade. Jag
har aldrig hört, att man bestämmer en
talares mening genom sådana omröstningar.
Vad det kommer an på är väl vil -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen
ken mening jag själv inlade i mina ord.

När referatet kommer, skall herr Söderquist
få se, om det finns något belägg för
hans uppfattning. Jag skall inte ändra
något i sak, var lugn för det, herr Söderquist.

Jag nämnde att det enligt ett förslag
skulle kunna betyda att 4 000 kronor
kunde erhållas i ortsavdrag av den ena
maken och 4 000 kronor av den andra
maken i det upplösta äktenskapet, sammanlagt
8 000 kronor, medan de gifta
bara hade 4 000 kronor tillsammans. Jag
påpekade detta, men jag sade att jag inte
tror att en sådan sak blir avgörande vare
sig för samgående av förut separerade
makar eller för en skilsmässa. Jag skulle
bedöma människorna oriktigt, om jag
dömde så. Jag har litet större människokännedom
än herr Söderquist tilltror
mig.

Så vill jag säga, att genomför man en
reform, måste man väl hela tiden följa
dess verkningar. Det är mycket möjligt
att det redan efter ett par år står klart,
att kommunerna utan fortsatt hjälp av
staten — en hjälp i större utsträckning
än vi nu tänkt oss — inte kan undgå att
i kanske rätt betydande grad höja skatterna.
Jag framhöll att i en tid, då man
vill att kommunerna i större utsträckning
skall bestrida sina investeringar
med skattemedel, kan ett sådant problem
uppkomma.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag vill meddela, hur det blir med
plena i fortsättningen.

Bordläggningsplenum kommer att hållas
om tisdag, sannolikt som vanligt kl.
16.

Onsdagen den 15 blir det plenum med
början kl. 10, ävensom kvällsplenum.

Fredagen den 17 blir det plenum med
början kl. 13, ävensom kvällsplenum.

Tisdagen den 21 blir det bordläggningsplenum.

Onsdagen den 22 samt torsdagen den

m. m.

23 blir det plenum med början kl. 10,
men ej kvällsplenum.

Fredagen den 24 blir det plenum med
början kl. 12 samt kvällsplenum.

Lördagen den 25 blir det plenum, om
så behövs.

Måndagen den 27 och tisdagen den 28
blir det plenum med början kl. 10 samt
kvällsplenum.

Onsdagen den 29 blir det plenum med
början kl. 10. För den dagen uttalar vi
oss icke om kvällsplenum.

Vad beträffar fredagen den 31 kan
kammarens ledamöter, om de allvarligt
strävar därefter, undvika plenum, den
dagen, såvida inte sammanjämkning eller
gemensam votering måste äga rum.
Skulle det bli behövligt, får givetvis plenum
hållas även den 31. Jag ber å det
enträgnaste kammarens ledamöter att
tänka på detta.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten och till Fonden
för lån till företagareföreningar
in. fl.;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark in. in.;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde; -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av en
ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m.;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1957/58 till universitetssjukhusen
m. in.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1957/58 jämte
i ämnet väckt motion;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående övertagande av
staden Västerviks förpliktelser gentemot
vissa befattningshavare; och

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för en förenklad
statsbidragsgivning, avseende
driftbidragen till primärkommunerna.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1957/58
till Armén: Remontering;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1957/58 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret jämte i ämnet väckta motioner; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
flyktingstudenter in. m.; samt

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 32 § 3 mom. och 33 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

bankoutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning angående anskaffande av
en offset- och koppartrycksrotationsmaskin
för sedeltryckeriet;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B.
värnpliktslagen den 30 december 1941
(nr 967), dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382),
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående dispositionen av vissa prisutjämningsavgiftsmedel
jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.57.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Fredagen den 10 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 40
punkterna A 1 och A 2.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Av den debatt, som hittills
ägt rum här i kammaren i denna
fråga, framgår med all önskvärd tydlighet,
att vi alla är ense om att de
kommunala ortsavdragen bör höjas till
samma nivå som de statliga. Den saken
är alltså klar. Även en annan sak är,
såvitt jag förstår, alldeles klar i detta
sammanhang: vi är alla ense med finansministern,
då han i propositionen
uttalar, att det inte finns någon grund
för att staten under obestämd tid framåt
skall kompensera kommunerna för
de minskade inkomster, som ortsavdragshöjningen
för med sig. Så långt är
alltså enigheten fullständig. Sedan går
emellertid meningarna isär — det har
ju framgått av debatten före middagsrasten
■— om längden av den avvecklingsperiod,
som finansministern här
föreslår. Propositionen ifrågasätter åtta
år. Vi å vår sida rekommenderar sex
år.

Nu menade herr Sjödahl i ett av sina,
om jag så får säga vårligt ystra anföranden
tidigare i dag, att ett bifall
till den av oss rekommenderade linjen
icke skulle innebära någonting annat
än en »tom gest», som han sade. Men,
herr Sjödahl, detta är väl en ganska
orimlig överdrift. Vi är ense om att de
kommunala ortsavdragen skall höjas till
samma nivå som de statliga avdragen.
Vi är ense om att staten icke kan under
obestämd tid lämna kommunerna kom -

pensation. Vad som skiljer är huruvida
avvecklingen skall äga rum under
åtta eller sex år. Inte kan det vara en
tom gest att bifalla högerns linje! Tv
vad innefattar egentligen högerns linje?
Jo, att full kompensation skall ges ett
år, men sedan accepterar vi finansministerns
linje i fortsättningen. Det kan
inte vara en tom gest.

Orsaken till att vi rekommenderar
detta förfarande är att vi menar, att
kommunerna under en sexårsperiod får
tillräckligt med tid för den nödiga anpassningen.
Härtill kommer att vår linje
skulle i icke ringa grad minska anspråken
på statskassan.

Finansministern har, tycker jag nog,
i denna fråga offrat litet väl mycket åt
det s. k. kompensationstänkandet, vilket
är så karakteristiskt för den allmänna
debatten i vårt land och som
— det tror jag nog vi kan vara överens
om — har snedvridit många frågeställningar
och lagt många hinder i vägen
för arbetet på att återställa den så betänkligt
rubbade samhällsekonomiska
balansen. Regeringen, och då närmast
finansministern, har också genom att,
såsom jag sålunda tycker, i något för
stor utsträckning falla undan för kompensationstänkandet,
alldeles otvivelaktigt
kommit att ge uttryck åt meningar
och ståndpunkter, som — jag
är säker på att kammarens ledamöter
själva skall göra den reflexionen —
verkligen är ganska svåra att förlika
med meningar och ståndpunkter, som
finansministern i andra sammanhang
ansett sig böra ge uttryck åt. Jag skall
om ett ögonblick söka närmare förklara
vad jag syftar på.

I det betänkande från bevillningsutskottet,
som vi nu närmast syslar med,
lämnas en del uppgifter angående omfattningen
av de prestationer, som staten
här åtar sig. Statens kostnader för
reformen beräknas, såsom redan påpekats,
till cirka 500 miljoner kronor år -

Fredagen den 10 maj 1957 cm.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

ligen under de tre första åren, men beräknas
1965 ha nedbringats till cirka
200 miljoner kronor per år. Nu är detta
bruttotal. Genom att de skattskyldiga
får göra avdrag för kommunalskatten
vid den statliga inkomstbeskattningen
blir statens utgifter för reformen lägre.
Nettoutgiften har uppskattats till 425
miljoner kronor för vart och ett av
åren 1958, 1959 och 1960 och sjunker
sedan, på sätt finansministern redovisat
i propositionen. Såvitt man kan se,
kommer staten inalles -— vilket jag tycker
är ganska viktigt att hålla i minnet
— att under den åttaåriga avvecklingsperioden,
därest riksdagen nu följer finansminsterns
förslag, ge bidrag till
kommunerna på sammanlagt brutto
3 300 miljoner kronor. Även om vi nu
för tiden här i riksdagen ibland brukar
räkna med tämligen astronomiska tal,
får vi väl ändå medge, att det är en stor
peng det nu gäller.

Jag menar alltså att vad som anföres
i reservation It till detta betänkande
från bevillningsutskottet, vilken reservation
är framförd av herrar Mannerskantz
och Nilsson i Svalöv, har fog
för sig. Full kompensation till kommunerna
för skatteunderlagsbortfallet bör
alltså enligt vår mening utgå allenast
under ett år i stället för de föreslagna
tre åren. Därigenom blir den sammanlagda
övergångstiden sex år i stället för
åtta år. Som jag redan sagt, menar vi,
att en period på sex år väl skulle ge
möjlighet för kommunerna till den anpassning,
som kan behöva komma till
stånd.

Detta belopp, mina damer och herrar,
på 3 300 miljoner kronor, som nu alltså
skall tillföras kommunerna under denna
åttaåriga avvecklingsperiod, är enligt
min uppfattning av en sådan storleksordning,
att det inte kan anses alldeles
omotiverat att knyta ytterligare några
reflexioner till detsamma.

.lag vill då börja med att fråga: Vilken
sannolik effekt på den kommunala
bushållningen får detta miljardbelopp?
Ärade kammarledamöter, det är precis
den frågan, som på sin tid utomordentligt
livligt intresserade många remissin 4

Första kammarens protokoll 1957. Nr 16

stanser, då de skulle yttra sig över kommunalskatterevisionens
förslag till ortsavdragsreform.
De frågade sig nämligen
vad effekten skulle bli på kommunernas
hushållning av ett sådant väldigt penningtillflöde,
som man här räknade
med.

Det är kanske nu inte så många av
kammarens ledamöter, som erinrar sig
dessa remissvar. Såvitt jag förstår, ligger
det dock åtskilligt i vad flera av remissinstanserna
anförde, nämligen att
förslaget om kompensation till kommunerna
samhällsekonomiskt måste medföra
stora risker, eftersom — såsom
det hette i åtskilliga av remissvaren —
kommunerna stimuleras att öka sin
verksamhet, d. v. s. ytterligare intensifiera
vad man kanske med någon överdrift
brukar kalla för den kommunala
kapprustningen.

Här vill jag naturligtvis passa på att
inskjuta, att man inte får hängiva sig
åt alltför onyanserade omdömen i detta
sammanhang. Liksom herr Mannerskantz
tidigare påpekat, vill jag också
framhålla, att det naturligtvis och lyckligtvis
här i landet, kanske framför allt
på landsbygden, finns massor av kommuner,
som sköter sina affärer på föredömligt
sätt och som, såsom man säger
på skånska, vänder på tolvskillingen, innan
de ger ut den. Man får också tänka
på att exempelvis bostadsbyggandet och
tätortsbildningen liksom den samhälleliga
utvecklingen i övrigt medför stora
krav på kommunerna. Men å andra sidan
måste vi tyvärr säga oss att antalet
exempel på ett alldeles motsatt förhållande
är så stort, att man har anledning
att hysa mycket allvarliga farhågor för
utvecklingen.

Vem är nu, vill jag fråga, ilen främste
målsmannen för betänkligheterna i detta
hänseende? Vem är i grund och botten
den främste kritikern av den kommunala
utgiftsexpansionen? Jo, det är
alldeles otvivelaktigt landets finansminister.
Jag klandrar honom inte härför,
utan snarare vill jag ge honom min erkänsla
för denna av honom intagna position.

Kammarens ledamöter kommer säker -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen
ligen ihåg finansministerns uttalanden i
detta ämne i årets statsverksproposition.

När man nu efteråt slår upp den s. k.
statsverkaren och läser vad finansministern
där anför i detta ämne, måste
man konstatera, att det var verkligen anmärkningsvärda
tonfall som där lät höra
sig. Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med att här föredraga något avsnitt
av finansministerns uttalanden i
statsverkspropositionen. Jag inskränker
mig till att karakterisera hans ståndpunkt
i denna del med att citera hans
slutomdöme om den kommunala utgiftsexpansionen.
Herr Sträng anförde: »De
förhoppningar om en fortsatt återhållsamhet
på detta område som jag i förra
årets finansplan gjorde mig till tolk för
liar emellertid icke uppfyllts.» Detta var,
som sagt, i januari i år.

Nu måste man fråga sig, hur situationen
ser ut i dag, ett par veckor innan
vi skall knyta ihop den stora budgeten.

I lördags avlämnades här i kammaren
den s. k. kompletteringspropositionen.

I denna återkommer — för mig var det
ingen överraskning — finansministern
till frågan om den kommunala utgiftsexpansionen.
Denna gång talar finansministern,
såvitt jag kan se, med ännu
allvarligare tonfall än i statsverkspropositionen
i januari månad.

Efter att ha presenterat en del siffror
av färskt datum förklarar finansministern
att dessa uppgifter »snarast förstärker
intrycket av en våldsam kommunal
investeringsexpansion». Finansministern
erinrar om hurusom i den
preliminära nationalbudgeten den kommunala
investeringsvolymen beräknades
växa med inte mindre än 10 procent.

Ja, det var då det. I dag har blicken
över fältet klarnat något och nu, säger
finansministern, pekar uppgifterna på
en ökning av hela 12 procent. I och för
sig kanske detta procenttal inte säger sft
mycket, men om man förfar på samma
sätt som finansministern och ställer det
i relation till procenttalen för den statliga
respektive privata expansionen, blir
intrycket något annorlunda.

Efter att ha lämnat den uppgift, som
jag här relaterat, tillägger finansminis -

m. in.

tern: »Detta betyder en väsentligt starkare
stegringstakt än för övriga investeringsområden.
»

Som jämförelse nämner finansministern
att de statliga investeringarna under
året beräknas stiga med endast 2
procent — observera att motsvarande
siffra för de kommunala investeringarna
var 12 procent — och de privata med
inte fullt 3 procent. Samtidigt, tillägger
finansministern, växer den kommunala
konsumtionsvolymen med 7 procent mot
4 procent för staten och knappt 2 procent
för de privata inkomsttagarna.

Finansministern kommer också in på
liknande resonemang om de statliga investeringsbehoven.
Han skriver: »Även
i den statliga verksamheten anmäler sig
en rad trängande investeringsbehov utan
att det för den skull ansetts möjligt att
släppa fram en expansion av den omfattning
som kommunerna uppvisar.»

Han understryker slutligen att större
återhållsamhet från kommunernas sida
inte är liktydig med att de angelägna
behoven eftersätts, men — jag tillåter
mig att citera — »väl att de tillgodoses
successivt inom ramen för en rimlig
expansionstakt».

Jag har, ärade kammarledamöter, så
utförligt citerat finansministern i dessa
stycken, dels därför att jag förmenar
att denna fråga är av en ovanlig storleksordning,
dels därför att jag förmenar
att finansministerns uttalanden borde
kunna vinna en ganska allmän anslutning.
De är enligt min uppfattning riktiga
och rätta. Denna karakteristik av
den kommunala utgiftsexpansionen är
riktig och fullständigt uttömmande.

Men — och här kommer den stora
frågan — när nu finansministern har
denna, såsom jag menar, berättigat kritiska
inställning till den kommunala utgiftsexpansionen,
vilken finansministern
själv betecknar såsom våldsam, hur
skall man då förklara, att finansministern-på
sätt som nu skett framlägger ett
förslag, vilket uppenbarligen inte står
i någon god överensstämmelse med hans
egen i annat sammanhang deklarerade
uppfattning? Om han nu har denna kritiska
inställning, hur kan det då förklaras

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

att han varit beredd att framlägga förslag
om en kompensation av sådan storlek
som den vi här diskuterar? Finansministern
är på det klara med de samhällsekonomiska
vådorna av den starka
kommunala utgiftsexpansionen. Jag
skulle vilja fråga: hade det inte under
sådana omständigheter varit rimligt att
åtminstone något krympa den ersättningsram,
som vi nu resonerar om? Ty
ingen vill väl bestrida att dessa miljardbelopp
— det är doek fråga om brutto
3 300 miljoner kronor — som staten
ställer till förfogande, i många fall kommer
att bli incitament till det finansministern
så starkt och så berättigat fruktar,
nämligen en i accelererad takt fortgående
kommunal investeringsverksamhet.
För min del kan jag inte tänka mig
att effekten av detta stora penningtillskott
kan bli någon annan än den jag
där har antytt.

Saken är nämligen den, att man har
anledning att räkna med att den på
grund av produktionsutvecklingen fortgående
ökningen av kommunernas skatteunderlag,
kommer att medföra att kommunerna
med, vågar jag säga, ytterst få
undantag redan inom två år kommit upp
i högre skatteunderlag per invånare än
innan ortsavdragshöjningen börjar verka.
Dessa miljardbelopp kommer alltså
att läggas så att säga ovanpå denna
inkomstökning för kommunerna och
måste naturligtvis i sig innebära en frestelse
till nya och omfattande investeringar.
Jag kan inte finna att anledning föreligger
att låta kommunernas utgifter
stiga i annan takt än utgifterna i övrigt
i landet, alltså i takt med inkomsterna.
I annat fall skulle ju en år från år stigande
andel av människornas inkomster
och därmed av konsumtionen föras över
på kommunerna. Detta händelseförlopp
är ju så uppenbart, att man inte närmare
behöver sysselsätta sig med det.

Det är, herr talman, överväganden av
dylik art som har föranlett oss att inta
den ståndpunkt, som vid nu torde vara
ganska allmänt känd och som har tagit
sig uttryck i förslaget, att avvecklingsperioden
skulle inskränkas från 8 till
(i år och full kompensation ges endast

för ett år. Nu frågar kanske någon: Vad
innebär detta rent siffermässigt? Vi vet
alla, att det bruttobelopp, som i propositionen
skulle ställas till förfogande för
kommunerna, uppgår till 3 300 miljoner
kronor. Vad skulle ett eventuellt bifall
till högerns förslag innebära? Ja, det
skulle innebära att man av de 3 300 miljonerna
sparade ungefär 590 miljoner
kronor.

Ett ytterligare skäl att gå den väg,
som vi här har rekommenderat, skulle
jag vilja anföra. Det är ju så, att den
förbättring av folkpensionerna, som
kommer att genomföras, för med sig —
såsom vi alla vet och är beredda på — en
omfattande skattefinansiering.

På grund härav är det enligt min mening
nödvändigt, att man på övriga utgiftsområden
visar en stark återhållsamhet.

Herr Sjödahl talade tidigare i dag om
det belopp på 425 miljoner, som det här
är fråga om per år till att börja med,
och karakteriserade detta belopp som
en skattesänkning, en verklig skattesänkning.
Jag bestrider ingalunda, att
herr Sjödahl därvidlag har rätt. Det är
en reell skattesänkning av kommunalskatten
med 425 miljoner. När vi nu i
det sammanhanget vill spara ett belopp,
som för hela avvecklingsperioden överstiger
en halv miljard, menar herr Sjödahl,
att vi inte, som han sade, tycks
akta på de skattesänkningar, som riksdagen
tidigare har beslutat. Herr Sjödahl
sade — om jag inte noterat honom
oriktigt, vilket jag inte tror att jag gjort
— att man inom högern och folkpartiet
inte tycks akta på de 375 miljoner, med
vilka man sänkte skatten i fjol. Han tilllade:
»Man tycks inte heller akta på de
425 miljoner, med vilka man sänker
skatten i år.» Jo, herr Sjödahl, det gör
vi alldeles säkert. Men herr Sjödahl
tycks för sin del inte akta på en annan
sida av saken. Det är alldeles riktigt,
herr Sjödahl, att man sänkte skatten med
375 miljoner vid vårsessionen i fjol.
Men man höjde skatten med 150 miljoner
vid höstsessionen i fjol, inte sant?

Man skulle kanske också kunna göra
ett annat påpekande. Herr Sjödahl för -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

klarar, att nu sänker vi kommunalskatten
med 425 miljoner. Det är alldeles
riktigt, herr Sjödahl, och detta beslut
kommer majoriteten att fatta i dag. Men
nu inträffar det underliga, att om en
vecka fattar majoriteten ett beslut om
att höja skatten med visst belopp, och
ett ironiskt öde har fogat det så, att
den skattehöjning, som riksdagens majoriteter
sålunda kommer att besluta,
blir 425 miljoner — exakt det belopp,
med vilket man sänker skatten i dag,
alltså plus minus noll! Jag tror inte, att
herr Sjödahl kan bestrida riktigheten
av det resonemang, jag här har fört.

•lag återkommer ännu ett ögonblick
till den här summan, 3 300 miljoner,
som det nu är fråga om under den åttaåriga
avvecklingsperioden. Jag vill
dock ånyo understryka, att detta är ett
bruttobelopp. Jag nämnde ett ord om
höjningen av folkpensionerna. Kanske
någon är intresserad av att ha reda på
vad kostnaderna för höjningen av folkpensionerna
kommer att gå upp till under
en period, som sammanfaller med
denna åttaåriga avvecklingsperiod i fråga
om kompensationen åt kommunerna
i samband med ortsavdragsreformen.
Hur mycket kommer alltså höjningen av
folkpensionerna att kosta åren 1958—
1965?

Jag har gjort några beräkningar, och
jag har kommit fram till att denna höjning
av folkpensionerna under dessa åtta
år kommer att draga ett belopp på
cirka 6 miljarder. Då skyndar jag mig
dock att påpeka, att alla dessa pengar
ju inte kommer att gå över statsbudgetens
skatteposter. Det kommer också att
inflyta pengar i form av avgifter, kommunbidrag
och annat. Men under alla
förhållanden måste ju pengarna på ett
eller annat sätt tagas ur svenska folkets
inkomster, alltså ur produktionen. 3 300
miljoner i kompensation till kommunerna
och 6 000 miljoner till höjning av
folkpensionerna under samma åttaårsperiod!
Jag tycker att det är tal, som
inger respekt. Det är dock fråga om
ett belopp på mellan 9 och 10 miljarder,
som under den tiden måste skaffas
fram för att ge täckning åt två, låt vara

väsentliga ändamål i vår samhällsekonomi.
Jag tror, att man gör varken sig
själv eller ämnet eller riksdagen någon
orätt om man säger, att konstateranden
av fakta av sådan art, vittnar om att
den fråga, som vi nu står inför, nog tillhör
en av de mera betydelsefulla, som
denna riksdag haft att taga ställning
till. Det är inte spörsmålen om förvärvsavdrag
för gift kvinna och dylikt, som
är dominerande i detta sammanhang.
Det dominerande spörsmålet är naturligtvis
frågan om denna mångmiljardkompensation
till kommunerna.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag vilja påpeka ett faktum, som måhända
inte är helt känt av kammarens
samtliga ledamöter, nämligen att den
kommunala hushållningen som helhet
betraktad å sin sida spelar ungefär samma
roll för samhällsekonomien som hela
den statliga hushållningen å sin sida
gör. Jag skulle vilja fråga: Kan man anföra
ett faktum, som starkare talar för
angelägenheten av att man skänker denna
fråga —■ frågan om den kommunala
utgiftsexpansionen — den största uppmärksamhet? Jag

vill gärna upprepa vad jag tidigare
har sagt, att jag skänker finansministern
min erkänsla för den uppmärksamhet,
som han har skänkt frågan om
den kommunala utgiftsexpansionen. Men
jag är ledsen att han inte i den utsträckning,
som jag önskat, har dragit de riktiga
konklusionerna av de riktiga premisser,
som han själv har uppställt.

Med dessa ord, herr talman, och med
hänvisning till vad jag här sagt ber jag
få yrka bifall till reservation nr 2 i detta
utskottsbetänkande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Av vissa skäl — bland annat
min skrabbiga hals — tror jag att
jag skall kunna inskränka mig till ett
ganska kort inlägg. Jag gör det så mycket
hellre som utskottets värderade ordförande
i sitt utomordentliga och utförliga
anförande så väl motiverat Kungl.
Maj:ts förslag, att jag inte behöver närmare
ägna mig däråt.

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

Före middagsrasten hade emellertid
herr Mannerskantz ett anförande, som
jag inte vill låta stå alldeles oemotsagt.
Herr Mannerskantz kom, när han hänvisade
till högerreservationen om en plan
för framtida skattesänkningar — jag vill
minnas att det var i det sammanhanget
— in på en allmän skattepolitisk debatt,
där han drog vissa slutsatser i anledning
av 1947 års skattebeslut, som jag
tyckte var väsentligt överdrivna och i
många stycken oriktiga.

Herr Mannerskantz gjorde gällande att
det blivit sådana sorgliga efterverkningar
av 1947 års beslut, att arbetslösheten
sprider sig över landet. Det är ju en
alldeles felaktig presentation av det allmänna
arbetsmarknadsläget i dag. Vi
har fortfarande en mycket hög sysselsättning.
Det finns viktiga industriområden,
som icke kan tillfredsställa sitt behov
av arbetskraft. Vi har under de senare
åren haft en arbetslöshet, som legat
på en rekordlåg nivå, mellan 2,5 och 3
procent. Före år 1947 — jag kan gå litet
längre tillbaka och hoppa över krigsperioden
såsom icke representativ för något
så när normala förhållanden — och
säga under de sista åren på 30-talet —
var arbetslöshetsprocenten i medeltal
runt 10 procent. Om man således drar de
slutsatser i fråga om arbetsläget som
herr Mannerskantz gjorde och motiverar
dem med 1947 års skattebeslut, är det
dubbla misstag man gör, och det var
detta jag ville korrigera.

Herr Mannerskantz tillät sig också ha
vissa uppfattningar om produktionsstegringen.
Det finns ju möjligheter för kammarens
ledamöter att i den kompletteringsproposition,
som nu ligger på riksdagens
bord, konstatera att vi bär haft
och räknar med att ha en god produktionsstegring.
Produktionsstegringssiffran
för 50-talet har icke sin motsvarighet
i något annat tidsskede i vår moderna
ekonomiska historia, .lag har inte velat
låta herr Mannerskantz’ uttalande stå
oemotsagt, och därför ville jag replikera
honom.

Vad som närmast uppkallat mig till
detta lilla anförande var emellertid att
den siste värderade talaren, herr Hag -

berg, förmenade sig finna en djup inkonsekvens
i finansministerns presentation
av ortsavdragsreformen och vidare finansministerns
allmänna presentation av
kommunernas investeringsönskemål och
investeringsplaner för framtiden.

Herr Hagberg, som hänvisar till liögerreservationen,
anser att det vore riktigare
att bara lämna full kompensation
under ett år och sedan låta kommunerna
få känna på ortsavdragsreformen i sin
egen ekonomi och sin egen ekonomiska
planering. Herr Hagberg uttryckte det
så, att finansministern har offrat för
mycket åt kompensationstänkandet, när
han i ortsavdragsreformen presenterar
linjerna för den kommunala kompensationen.

Inför vilka perspektiv står då kommunerna,
därest vi skulle följa herr Hagbergs
linje och högerreservationen? Jo,
i ett läge, där investeringsanspråk i långa
stycken är rätt ofrånkomliga. Jag kan ju
bl. a. erinra om att vår ständiga strävan
att öka produktionsprogrammet har en
direkt konsekvens för de kommunala investeringarna.
Jag tror inte jag säger för
mycket, om jag påstår att cirka 00 procent
av de kommunala investeringarna
är direkta följdinvesteringar av det ambitiösa
bostadsprogram, som vi bär med
oss för närvarande och ämnar bära med
oss även i fortsättningen. Om man inte
ger kommunerna en hygglig övergångstid
med full kompensation, är det klart
att man trasar sönder kommunernas ekonomiska
planering. Det finns ett annat
alternativ, och det är att man tvingar
kommunerna till en relativt omedelbar
utdebiteringshöjning, tv man ställer ju
inte om de i gång varande kommunala
investeringarna så här utan vidare från
ett år till ett annat. Om man skulle gå på
högerns reservation, ser jag mycket stora
risker för att det relativt omgående
blir kommunala utdebiteringshöjningar,
som i väsentlig utsträckning kommer att
iita upp den kommunala ortsavdragsreformens
välsignelsebringande effekter.

Herr Hagberg redovisar de väldiga belöp])
av statsmedel, som återbäres till
kommunerna under eu åttaårsperiod,
men kommunerna får ju inte mera peng -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

ar än de i dag och åtta år framåt skulle
ha haft, ifall man uraktläte att göra en
kommunal ortsavdragsreform. Jag tror
läget är sådant för kommunerna, framför
allt med hänsyn till den hårda kreditmarknad
vi har och de ofrånkomliga investeringsobjekt
de ser framför sig, att
det är rätt orealistiskt att räkna med någon
kommunal skattesänkning annat än
i rena undantagsfall. Kommunerna får
genom detta förslag inte några ökade resurser.
De kompenseras för bortfallna
resurser, och därför är det oriktigt att
tala om att detta är kommunpengar. Statens
engagemang innebär ingenting annat
än att pengarna går tillhaka till medborgarna
i egenskap av kommunala skattebetalare.
Det s. k. penningflödet — för
att använda herr Hagbergs uttryck —
går till medborgarna, men icke till de
kommunala församlingarna.

Vad blir det då av de pengarna, kan
man fråga. Ja, jag tvekar inte att säga,
att de i allt väsentligt går till en ökad
konsumtion; och man kan mena, att
också det är inkonsekvent i ett läge, där
just den höga konsumtionen är ett av
de svåra problemen i vår strävan att
hålla samhällsekonomisk balans. Men
icke förty anser jag att den kommunala
ortsavdragsreformen har så mycket av
starka skäl bakom sig, att man får ta
de konsekvenser i form av ökad konsumtion
bland medborgarna, som detta
.statsbidrag kommer att innebära. Jag
behöver barn erinra om den väsentliga
favör som det innebär, att vi nu kan
räkna med att få någonting av ett existensminimum
för varje medborgare helt
skattefritt, den favör det innebär, att alla
våra gamla folkpensionärer inte längre
behöver bli skattebetalare i direkt mening.
Dessa fördelar är så stora, att de
försvarar den inkonsekvens det kan innebära
att i dagens konjunkturläge späda
på medborgarnas konsumtion. De kan
också förklara den inkonsekvens, som i
varje fall herr Hagberg anser det vara,
att man samtidigt presenterar ett förslag
till energibeskattning och ett förslag till
kommunal ortsavdragsreform.

Det är riktigt som herr Hagberg sä -

ger, att jag redovisar i den slutregleringsproposition,
som riksdagen om några
veckor skall debattera och som vi
självfallet inte skall beta av genom debatten
i dag, att man för den kommunala
investeringssektorn bar prognoser,
som visar på en tolvprocentig investeringsökning,
avgjort mycket större än
ökningen för den statliga och den privata
sektorn. Men dessa investeringsprognoser
bygger ju på det antagandet,
att kommunerna skall kunna låna pengarna
i den allmänna marknaden, och jag
är inte alldeles säker på utan att kommunerna
bar överskattat sin förmåga att
låna pengar för att tillgodose dessa investeringsanspråk.
Men från min sida
har det varit angeläget att varna kommunerna
för dessa väldiga ambitioner
på investeringssidan, som jag icke tror
motsvaras av den kapitalbildning vi har
i dagens svenska samhälle, och som är
långt ifrån proportionella med de investeringar
man får nöja sig med och
finna sig i på andra håll. Även om jag
således tidigare här bar motiverat mycket
av det ofrånkomligas logik i de kommunala
investeringarna, så finns det naturligtvis
också vissa områden, där kommunerna
kan behärska sig. Mitt uttalande
i kompletteringspropositionen är en
varning för att spänna bågen för högt.
Jag tror inte att vi snabbt lyckas åstadkomma
en sådan förstärkning av kapitalmarknaden,
att alla de här anspråken
kan ros i land på det sätt som man kanske
från detta håll tror.

Herr Hagberg kom allra sist i sitt anförande
in på en erinran om vilka kostnader
den folkpensionering, som vi alla
är överens om, kommer att dra med sig
för samhällsekonomien. Detta är lielt naturligt
en fråga som vi allesammans får
anledning att fundera över. Min tro är
att vi skall klara påfrestningen, om vi
hjälps åt, och vi är ju överens om att
hjälpas åt på den punkten — jag har inte
hört några reservationer eller någon
tveksamhet när det gäller förbättringen
av folkpensionerna.

Men då nu herr Hagberg för in detta
resonemang såsom en varning och för -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

söker att med det motivera högerns mera
strama inställning i fråga om kompensationen
till kommunerna, så utmynnar
ju detta logiskt i att herr Hagberg
menar, att det är kommunerna som skall
i större utsträckning betala den höjning
av folkpensionerna, som vi allesammans
är ense om; den slutsatsen kommer man
logiskt fram till, om man drar ut konsekvenserna
av herr Hagbergs anförande.
För en gammal socialminister, som har
fått ta åtskilliga diskussioner även med
herr Hagbergs partivänner, där man ansett
att staten under de senare åren lastat
på kommunerna för mycket av social
tunga, bl. a. när det gäller finansieringen
av folkpensionerna, de kommunala
bostadsbidragen och annat, är detta
en alledeles ny synpunkt. Det är möjligt
att herr Hagberg finner, om han
tänker igenom saken ända till slutet, att
den här anspelningen på kostnaderna för
folkpensionerna inte är så lämplig att
föra in såsom ett argument för en stramare
hållning från statens sida när det
gäller kompensationen till kommunerna.

Låt mig, herr talman, till sist bara
säga, att när vi behandlar denna skattesänkning
i dag, sker det i allra största
samförstånd. Grundtankarna och principerna
är helt accepterade. Meningsmotsättningarna
hänför sig till relativt
mindre frågor. Själva huvudsynpunkten
— att vi skall genomföra en ordentlig
skattesänkning för medborgarna när det
gäller den kommunala skatten — har
alla talarna, om jag förstått rätt, varit
ense om att understryka. Vi kan behandla
denna fråga i samförstånd och
lidelsefritt samt dess bättre utan
några som helst överbud från högerns
och folkpartiets sida. Denna
skattesänkning är den största skattesänkning
som i detta hus beslutats på de sista
— jag vågar säga — två å tre decennierna.
Den omständigheten, att vi behandlar
den utan överhud, ger kanske
en finansminister anledning att hoppas
på något av en tillnyktring i den skattcpolitiska
debatten, en tillnyktring som
jag tror är inte bara glädjande utan också
hälsosam för oss alla i detta land.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag skulle försöka
karakterisera finansministerns anförande,
skulle jag möjligen kunna göra det
på det sättet, att jag fann det på väsentliga
punkter ganska motsägelsefullt. Den
första delen av anförandet gick ut på att
visa angelägenheten av att man skänkte
kommunerna kompensation i den utsträckning,
som i propositionen förutsagts.
Den andra delen av anförandet tog
ju formen av en varning till kommunerna
— det var inte jag, som valde det
ordet, utan finansministern själv -—■ en
maning till kommunerna alltså att gå
varliga fram under nuvarande samhällsekonomiska
förhållanden med investeringar
och utgiftsexpansion. Jag anser,
att den varningen är befogad.

Vad nu gäller frågan om en kompensation
av den omfattning, som finansministern
har ifrågasatt, kan man naturligtvis
ställa sig det spörsmålet, om den
är helt nödvändig. Vad skulle inträffa
vid ett bifall till vårt förslag? Jo, av den
bidragsminskning, som jag talat om,
skulle 435 miljoner eller inemot 75 procent
gå ut över de 148 kommuner som
bär minst så högt skatteunderlag per invånare
som genomsnittet i landet. På övriga
889 kommuner skulle falla 152 miljoner
kronor. Det är ju inte, tycker jag,
alldeles orimliga krav som vi här har
ställt.

Finansministern talade om eventualiteten
av skattehöjningar inom kommunnerna
för att kompensera detta intäktsbortfall,
men finansministern bortsåg,
såvitt jag kunde finna, helt från den så
att säga automatiska inkomstökning som
kommunerna nu under alla omständigheter
måste ha att räkna med på grund
av den alltjämt fortgående lyftningen av
inkomstlaget i landet. All sannolikhet talar
ju för — jag var inne på det i mitt
tidigare anförande — att den inkomstlyftningen
blir så stor, att kommunerna
kan ha nått en ur deras synpunkt tillfyllestgörande
nivå redan innan ortsavdragsreformen
börjat verka.

Finansministern riktade sig mot herr
Mannerskantz. Denne är inte närvarande

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

här i kväll, och det må därför tillåtas
mig att på en enda punkt replikera finansministern
i den delen av hans anförande.

Herr Mannerskantz talade om de bekymmer,
man flerstädes hyser inom näringslivet
för framtiden mot bakgrunden
av de pålagor av olika slag som man lagt
på näringslivet och därmed på produktionen
under senare år. Finansministern
delade inte dessa farhågor och anförde
den av oss alla kända omständigheten,
att vi inte har någon arbetslöshet här i
landet. Det är alldeles riktigt, att vi inte
har någon arbetslöshet, men finansministern
är givetvis å andra sidan medveten
om att det verkligt allvarliga i situationen
ju är den ytterligt långsamma
produktionsökningen. Finansministern
har ju själv tagit upp den frågan i kompletteringspropositionen
—■ med all rätt
enligt min uppfattning, ty det är ett centralt
problem. Jag vill läsa upp vad finansministern
på denna väsentliga
punkt har yttrat: »Den totala produktionen
i landet anses numera komma att
växa med närmare tre procent i år, vilket
är något mera än enligt den ursprungliga
nationalbudgeten. Denna ökningstakt
är liksom fjolårets något svagare
än den genomsnittliga under efterkrigstiden.
» Jag tycker för min del, att
det är ett allvarligt konstaterande, som
finansministern där har gjort, och jag
föreställer mig att det är medvetandet
om detta konstaterande, som låg bakom
herr Mannerskantz’ uttalande.

Jag är emellertid tacksam för att finansministern
velat uttala den varning
till kommunerna, som lian framförde.
Jag vill gärna hoppas, att den skall utgöra
en av behållningarna av denna debatt
och att varningen, i den mån det nu
är möjligt, skall komma att beaktas av
dem det vederbör.

Så talade finansministern om vad han
betecknade som de ofrånkomliga inkonsekvenserna
i handlandet i de sammanhang,
vi nu diskuterar. Jag hade påvisat,
att vi i dag sänker kommunalskatten
med 425 miljoner. Om en vecka kommer
majoriteten att ta en ny skatt, som ger
425 miljoner. Ja, säger finansministern,

det är en inkonsekvens, men en inkonsekvens,
som är ofrånkomlig i sammanhanget.
Jag måste nog säga, att jag
för min del har svårt att vara med om
sådana inkonsekvenser inom skattepolitiken.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Herr Mannerskantz har
redan tidigare yrkat bifall till de med
IV och V betecknade reservationerna,
men då han i kväll inte är här närvarande,
vill jag bara tillkännage att jag
kommer att ställa dessa yrkanden, när
vederbörande punkt föredras.

Jag vill emellertid säga ett par ord till
herr Sjödahl. Herr Sjödahl påpekade i
sitt anförande att ortsavdragen anslöt
sig till existensminimum, och finansministern
var också inne på den punkten.
Herr Sjödahl nämnde att de belopp, som
centrala uppbördsnämnden fastställer
för existensminimum, ofta ligger högre
än t. o. m. de ortsavdrag, som vi nu i
enighetens tecken kommer att fastställa.
Varför gör de det, herr Sjödahl? Jo, det
beror på att nämnden vid fastställandet
av existensminimum tar hänsyn till förekomsten
av och antalet barn, trots att
det utgår barnbidrag för barnen. Jag
skulle vilja säga att det inte finns någon
anledning att betrakta ortsavdragen för
barn på annat sätt än ortsavdragen för
exempelvis makar eller för enskilda.

Nu skall jag villigt erkänna, att jag
personligen inte alls är entusiastisk för
det slag av barnavdrag som fanns före
1947 års beslut, men som herr Mannerskantz
antydde finns det andra vägar
och andra kombinationsmöjligheter, som
jag tycker att det kan finnas skäl i att
pröva. Det är därför, herr talman, som
jag har anslutit mig till denna reservation
med krav på en utredning av denna
fråga.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Jag har i en motion yrkat
på att ensamstående skattskyldig
med barn skall erhålla samma ortsavdrag
som gift skattskyldig. Enligt kommunalskatterevisionens
förslag skall gift

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

skattskyldig i ortsgrupp 5 erhålla ett
ortsavdrag höjt från 2 000 till 4 000 kronor.
Detta ortsavdrag utgår oberoende
av huruvida det i familjen finns hemmavarande
barn eller ej. Beträffande ensamstående
skattskyldig med barn föreslår
skatterevisionen en höjning av ortsavdraget
från 1 400 till 3 000 kronor.
Det är glädjande att konstatera att bevillningsutskottet
i sitt betänkande, som
vi nu har att ta ställning till, följer skatterevisionens
förslag, vilket innebär den
höjning av de ensamståendes ortsavdrag,
som jag tidigare har nämnt. Jag hade
dock hoppats att utskottet skulle ha tagit
steget fullt ut och föreslagit samma
ortsavdrag till ensamstående med barn,
som är föreslaget skall utgå till gift
skattskyldig.

Det kan synas, som om detta är en liten
sak — vilket nämnts här i dag —
men för dem det angår är det av den
största betydelse. En ensam mor har
ofta stora omkostnader för barnet eller
barnen, och mestadels är hennes ekonomiska
situation sådan, att hon är i
stort behov av den skattelindring, som
ligger i ett höjt ortsavdrag. Utskottet
skriver också, att det icke ställer sig
oförstående till de ensamstående barnförsörjarnas
problem. Tvärtom delar utskottet
den i motionerna uttalade meningen
att nämnda skattskyldigas ekonomiska
situation ofta är bekymmersam.
Utskottet anser det dock icke möjligt
att i detta sammanhang tillgodose dem
i större utsträckning än som skett genom
propositionsförslaget.

Så gott som samtliga remissinstanser,
som yttrat sig över kommunalskatterevisionens
förslag beträffande ortsavdraget
till den grupp jag här talar om, har
uttalat sin tillfredsställelse över höjningen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län
anser, att den föreslagna lindringen för
ensamstående skattskyldig med barn eliminerar
en påtaglig orättvisa i den tidigare
avvägningen och att förslaget får
ses som ett led i en familjestödjandc politik.
Förslaget torde inte eliminera
orättvisan fullständigt enligt min mening,
men jag skulle vilja säga all det
är ett steg i rätt riktning.

Socialstyrelsen framhåller att denna
grupp av skattskyldiga är starkt eftersatt
i ekonomiskt hänseende och finner denna
skattelättnad trots allt tämligen blygsam
och hoppas på att denna grupp blir
bättre tillgodosedd vid den ytterligare
skatterevision som framdeles kan bli
möjlig att genomföra.

Jag vill hoppas att den av riksdagen
1954 begärda utredningen om förvärvsavdraget
även kommer att behandla frågan
om ytterligare höjning av ortsavdraget
för ensamstående med barn, så att
det blir lika stort som avdraget för gift
skattskyldig.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Häri instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s), fru Wallentheim (s) och fru Carlqvist
(s).

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Skattelindringar är alltid
tacknämliga, och det är förståeligt
att de spelar så stor roll i den politiska
debatten. Det är dock att beklaga att
man inte mer beaktar den faktor,
som spelar den största rollen beträffande
skattelindringen, nämligen varifrån
man skall få pengarna till den. Det är
mycket lätt att uttala önskemål om att
skatten skall sänkas, men frågan, hur
denna skattesänkning skall ske, är den
helt avgörande.

Det är särskilt tillfredsställande, att
kommunalskatten nu kan sänkas. Inom
den meningsriktning, som jag företräder,
har vi arbetet mycket intensivt på
att komma fram till en kommunalskattesänkning.
I detta sammanhang vill jag
också konstatera, att riksdagen beslutat
att fastighetsskatten så småningom skall
avskaffas. Denna skattesänkning utgör
egentligen den fjärde etappen i en serie
av skattesänkningar som den nuvarande
regeringen lagt fram. År 1952 sänktes
skatten med — om jag inte missminner
mig — 360 miljoner kronor,
och sedan genomfördes schablontaxeringen,
som medförde ett inkomstbortfall
för staten på 114 miljoner kronor.
Så har vi förra årets beslut om en skattesänkning
på 375 miljoner kronor. Nu

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

kommer detta års beslut, som vi hoppas
skall medföra en sänkning på ungefär
500 miljoner kronor. Det är emellertid
lätt att sänka skatten, men det
är, som jag nämnde tidigare, frågan om
var pengarna skal! tas som är det viktigaste.

Jag tror att vi allesammans med stort
intresse åhörde herr Hagbergs anförande.
Speciellt var vi kanske litet undrande,
när han tog med kostnaderna för
folkpensioneringen. Jag måste säga att
jag inte blev riktigt klok på vad herr
Hagberg menade, när han anförde uppgiften
om 6 000 miljoner kronor i kostnad
för folkpensioneringen. Skall hans
anförande tolkas som en varning för
att gå så högt i fråga om höjningen av
folkpensionerna, eller vilket syfte hade
herr Hagberg, när han drog in detta om
folkpensionerna i det här sammanhanget? När

nu staten skall kompensera kommunerna
för det inkomstbortfall, som
de får genom de höjda ortsavdragen,
tycker jag att det är rätt anmärkningsvärt
att högern vill skära ned den fulla
kompensationen till ett år och det hela
från åtta år till sex. Jag har tidigare
märkt att det har varit en tendens från
högerns sida att gärna skjuta över utgifter
från staten till kommunerna. Jag
har för min del väldigt svårt att förstå
att detta kan innebära någon verklig
skattesänkning. Om man lägger en utgift
på kommunerna, så blir det höjd
kommunalskatt, och jag förstår visserligen
att resultatet blir annorlunda ur
skattebetalarnas synpunkt, d. v. s. de
största skattedragarna slipper lindrigare
undan och skattebetalarna i allmänhet
kommer att få betala mera, men
detta är kanske i den anda som högern
anser bör prägla skattesänkningar. Om
vi skulle tänka oss att man läte detta
slå igenom fullt, kan en del kommuner
med lågt skatteunderlag få en höjning
av utdebiteringen på mellan fyra och
fem kronor. Det förefaller rätt hårdhjärtat,
om man tänker sig att det bara
skall bli en anpassningstid och att sedan
dessa kommuner skall bli utsatta för en
sådan skattehöjning.

Vi har accepterat att man skulle kunna
gå denna väg, men jag måste säga
att det har skett med en viss tvekan.
Anledningen till att vi har kunnat gå
med på en avveckling av statens ersätning
till kommunerna är, att vi har ett
uttalande av riksdagen som går ut på
att det skall bli en utredning om lindring
för skattetyngda kommuner. Det
är också av den anledningen som vi har
avstått från att fullfölja den linje, som
framförts i motionerna 465 i första kammaren
och 576 i andra kammaren.

Därmed har jag väl också svarat något
på vad högern sagt om anpassningen,
som det talas så mycket om här.
Jag hoppas att det inte skall bli någon
fullständig anpassning, utan att det
skall bli så, att utredningen om de skattetyngda
kommunernas bekymmer blir
färdig, långt innan vi gjort hela avvecklingen.
Vi skulle då kunna veta hur
vi skall kunna hjälpa dessa kommuner
som har svagt skatteunderlag.

Det är ytterligare en fråga som jag
skulle vilja säga några ord om. Det är
visserligen herr Mannerskantz som har
talat om den, men jag förmodar att han
tolkade sitt partis uppfattning. Det gäller
barnbidragen, där man kan förmärka
en liknande tendens som i fråga om
kommunalskatten. När de nuvarande
barnbidragen infördes och ersatte de
gamla barnavdragen, så minns jag att
de verkade på sådant sätt, att 98 procent
av barnfamiljerna fick större förmåner
genom barnbidragen än de skulle
ha fått med barnavdragen, men det
fanns två procent -— de större inkomsttagarna
— som skulle ha haft mera
nytta av att få behålla de dåvarande
barnavdragen. Något liknande skulle
resultatet bli, om vi skulle göra den
förändringen, att vi återinförde avdrag
på beskattningen.

Jag tror att herr Mannerskantz någon
gång nämnde att det tidigare har förekommit
ett förslag om annorlunda konstruerade
barnavdrag. Jag måste säga
att skulle högern i det fallet önska genomföra
vad som nämndes av 1941 års
familjebeskattningssakkunniga och som
vi senare tog upp i en motion 1944 —

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen in. m.

vilket också föranledde den utredning
som kom till och längre fram ledde till
att barnbidragen infördes — då skulle
man kunna diskutera saken. Där var
det nämligen meningen att barnavdragen
skulle göras direkt på skattsedlarna.
Men då blir det en lielt annan verkan
än den högern avser med sitt förslag
att man skall införa barnavdrag,
liknande dem som vi hade tidigare.

Jag är i övrigt på så gott som alla
punkter enig med utskottet i vad detta
framfört. Jag skulle kanske bara uttala
att beträffande förvärvsavdraget anser
vi inte att den nuvarande ordningen är
tillfredsställande, men med hänsyn till
den utredning, som är begärd av riksdagen
1954, har vi avstått från att göra
några ytterligare yrkanden på den
punkten.

Jag skulle också vilja konstatera att
det kanske inte är så väl ställt med kontakten
mellan utredningens ledamöter
och deras partier, eftersom det var en
enig utredning som lade fram sitt förslag
men det ändå har blivit en del reservationer
till bevillningsutskottets betänkande.

Vi har på en punkt avgivit ett särskilt
yttrande, och det är beträffande
de dyrortsgraderade ortsavdragen. De
ortsavdrag, som nu fastställts, är dyrortsgraderade,
men jag vill påpeka att
detta bara är en del av det stora problemet
om dyrortsgrupperingen, och
det innebär att vi likställer dem med
de statliga ortsavdragen, men det innebär
icke på något sätt att vi i princip
accepterar att skalteavdragen skall vara
dyrortsgraderade. En utredning arbetar
och beräknas enligt direktiven ha slutfört
sitt arbete redan till den 1 oktober
i år. Vi menar att man bör avvakta resultatet
därav, men i övrigt har vi inte
på något sätt gått ifrån vår principiella
uppfattning om att ortsavdragen bör
vara lika, med en viss kompensation
för norrlandsorterna.

Därmed, herr talman, ber jag att få
ansluta mig till yrkandet om bifall till
utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Den siste ärade talaren
fäste sig vid att jag drag upp frågan om
kostnaderna för höjningen av folkpensionerna
under den åttaåriga period
som vi talat om. Jag kom fram till siffran
6 miljarder. Nu undrade herr Bengtson,
om man i detta mitt uttalande skulle
ha anledning att se någon indikation
på att högern tänker rygga sin ståndpunkt
i fråga om höjningen av folkpensionerna.

Herr talman och ärade kammarledamöter!
Jag måste bedröva herr Bengtson
med att meddela, att högern inte
har någon som helst avsikt att rygga sin
ståndpunkt därvidlag. Vi står fastare
än någonsin vid det förslag, som man
på den punkten uppnått enighet om
inom allmänna pensionsberedningen.
Anledningen till att jag anförde siffran
var, att jag ville visa omfattningen
av de problem, som vi här står inför.
Det gäller dock att under en åttaårsperiod
få fram ett belopp på mellan nio
och tio miljarder. Det skall tas ur den
svenska produktionen vid sidan av allt
annat som medborgarna skall försöka
arbeta samman till alla andra ändamål.
Vi vet exempelvis vad den s. k. automatiska
utgiftsstegringen kommer att
gå på för statsverkets del •— det blir
ungefär en halv miljard om året, skulle
jag tänka mig.

Att dra några sådana slutsatser som
herr Bengtson drog är — det kan jag
försäkra — fullständigt oberättigat. Det
kommer också de närmaste dagarnas
uttalanden att visa.

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för herr Hagbergs meddelande på den
här punkten. Jag skulle vara ännu mera
tacksam, om högern vid uppgörandet
av sina agitatoriska planer — vilket ofta
är detsamma som uppgörandet av
teoretiska skattespekulationer — också
beaktade de utgifter, som vi kommer
att få för folkpensionerna i framtiden.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Ända sedan jag kom in
i denna kammare, bär jag med all vördnad
för herr Sjödahls många år och
stora visdom förbluffats över den praktfulla
politiska predikan som är herr
Sjödahl säregen just när det gäller skatterna.
Den är heller ingalunda fri från
prålighet. Jag skall inte alls elda upp
mig till samma glöd, utan vill bara som
talesman för ett par av motionärerna
göra några kommentarer. Jag lovar också
att inte uppta tiden med skattespekulationer
om vad som kan inträffa,
ifall människor kommer på idén att
skiljas. Jag tror nämligen inte att de
skiljs för att få större ortsavdrag, och
därför förstår jag inte alls vad sådana
konstruktioner har att göra med de förslag
som har framlagts.

Som motionär i detta sammanhang
kan jag inte anse, att reservationerna
innehåller enbart oväsentliga ting. Även
om det förhåller sig så, att ensamstående
med barn fått sina ortsavdrag höjda
jämförelsevis mer än några andra grupper,
kvarstår ju fortfarande att man bör
göra en rättvis avvägning emellan de
olika grupper som finns hland dessa
ensamstående med barn, d. v. s. skapa
likställighet mellan dem, som har hemhjälp
eller husföreståndarinna eller vad
man nu skall kalla henne, och dem som
ordnar med tillsynen av barnen på annat
sätt, men har lika stora utgifter för
dem i alla fall.

Som svar till herr Sjödahl skulle jag
vilja säga, att vi visst inte vill lämna
de ensamstående mödrarna utan förvärvsarbete
»på marken» och strunta
i dem, men bevillningsutskottets ordförande
måste väl ändå inse att det i deras
fall inte finns någon anledning att
kompensera dem för omkostnader som
de inte har under bortovaro från hemmet
— de är ju hemma och tar hand
om barnen. Jag måste eftertryckligt säga,
att denna grupps i många fall prekära
ekonomiska situation — och det
är klart att den är prekär — måste
hjälpas på andra vägar än denna.

Utskottet anför i sitt utlåtande inte
något annat skäl än taxeringstekniska

svårigheter för att inte ge högre ortsavdrag
till de förvärvsarbetande mödrarna
med barn som inte har hemhjälp.
Det skulle, heter det i utlåtandet, komplicera
taxeringsarbetet och motverka
den eftersträvade enkelheten hos taxerings-
och uppbördsbestämmelserna.
Men det må väl inte förtänkas oss, att
vi anser att detta är ett föga hållbart
skäl för att underlåta att förbättra den
ekonomiska situationen för en grupp
skattskyldiga som — det måste väl ändå
alla komma överens om —• verkligen
ofta har det svårt. Detta medger för resten
utskottet i sitt utlåtande, ty några
rader nedanför talet om taxeringskrånglet
säger utskottet, att det inte ställer
sig oförstående till de ensamstående
barnförsörjarnas problem, vilket också
fröken Ranmark påpekat i sitt anförande.
Men då är det rätt konstigt, att man
inte drar några andra slutsatser av detta
än vad som har skett i utskottets
hemställan. Det vittnar inte precis om
den starkt emotionella inställning till de
betryckta, om vilken herr Sjödahl så
gripande deklamerade på eftermiddagen
från talarstolen.

Frågan om ortsavdrag sammanhänger
givetvis med förvärvsavdragen, där
vi också motionerat om en höjning.
Denna höjning har avslagits med hänvisning
till en kommande utredning. Att
pennorna raspar i kanslihuset för att
man skall få fart på denna utredning,
står det ingenting om i utskottsutlåtandet,
och det visste vi ingenting om, när
vi väckte vår motion i januari. Men
det vore väl, om herr Sjödahl är riktigt
informerad om detta. Utredningen begärdes
redan 1954, och riksdagen förklarade
då, att den borde sättas i gång
snarast möjligt. Det har gått tre år sedan
dess, och det är kanske inte så underligt
efter vad man har hört under de
tre åren att man tvivlar på att den skulle
komma snarast. Jag skulle vilja erinra
kammaren om det svar som dåvarande
finansminister Sköld gav fru Gärde
Widemar, då hon interpellerade honom
om denna utredning för ett år sedan.
Han svarade helt enkelt, att man inte behövde
ta så allvarligt på riksdagens ut -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

talanden, ty »det vet väl fru Gärde Widemar
lika bra som jag hur sådana bär
riksdagsskrivelser kommer till». Jag
minns det tydligt, eftersom jag då fortfarande
levde i den barnsliga tron, att
det betydde något för Kungl. Maj:t vad
riksdagen begärde. Vi har alltså fått vår
tilltro till finansdepartementets planer
på en utredning om förvärvsavdraget litet
rubbad, och vi är ytterligt glada
och tacksamma, om vi nu kan få ändra
uppfattning i det fallet.

I reservationen av herr Söderquist
har föreslagits, att man i avvaktan på
utredningen skall anta ett provisorium
med en förhöjning av förvärvsavdragen
upp till 2 000 kronor. För vår del anser
vi detta väl lågt med tanke på de
normalkostnader, som en förvärvsarbetande
gift kvinna har för hem och barn
under sin bortovaro från hemmet. Men
jag skall inte närmare motivera detta,
eftersom varenda människa, som följt
med debatten de senaste åren, har
märkt att de flesta som befinner sig i
den situationen att de måste ha en ersättare
för husmodern i hemmet, medan
de är borta och arbetar, har mycket
dryga utgifter. Ju lägre summa man
föreslår, dess mer vittnar detta om bristande
insikt om de reella kostnaderna
eller också om en nedvärdering av husmoderns
ekonomiska insats i hemmet.

Under förhoppning att den kommande
utredningen skall kunna komma
fram till ett rättvisare belopp vill jag
dock i det uppkomna läget yrka bifall
till reservationerna I och III.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Eftersom fru HamrinThorell
betvivlar vad utskottet har skrivit,
d. v. s. att utredningen rörande förvärvsavdraget
kommer att igångsättas
inom den närmaste tiden, vill jag meddela,
att Kungl. Maj :t i dagens konselj
gett finansministern rätt att tillsätta denna
utredning. Räcker det, fru IlamrinThorcll? Fru

HAMRIN-THOUELL (fp):

Herr talman! Jag tror att herr Sjö<1
ahl missuppfattade mig, ty jag sade,

att i januari visste vi motionärer ingenting
om att det skulle sättas i gång en
utredning nu. Eftersom vi har blivit
lovade denna utredning under tre år
och den inte kommit tyckte vi inte att
löftet var så mycket att lita på, varför
vi beslöt lägga fram vår motion. Detta
var ett av motiven för motionen.

Jag skall be att få tacka för den upplysning
jag fått och knyter stora förhoppningar
till den utredning, som herr
Sjödahl nu meddelat skall komma.

Herr GUSTAFSSON (bf):

Herr talman! Jag skall inte spekulera
över eventuella skilsmässor eller äktenskap
mellan högern och folkpartiet, även
om det skulle vara rätt intressant att göra
det. Jag har begärt ordet därför att
jag är med på några motioner, som har
väckts i frågor som vi nu sysslar med.
Dessa frågor har behandlats dels inom
bevillningsutskottet och dels inom statsutskottet.
Jag vet inte om jag begår
någon formell oriktigliet om jag här
berör båda utskotten, men jag har fått
det intrycket att man har kopplat ihop
de här frågorna.

Jag har inte begärt ordet för att räcka
någon blomma till vederbörande utskott
utan därför att jag vill uttala min besvikelse
över dessa utskotts ställningstagande
till de förslag om en partiell
åtgärd i syfte att lindra skattebördan för
de ekonomiskt sämst ställda kommunerna,
som vi motionsledes har ställt.
Båda de nämnda utskotten ställer sig,
som framgår av de nämnda utlåtandena
■— bevillningsutskottets betänkande nr
40 och statsutskottets utlåtanden nr 95
och 96 — som vi skall behandla om en
liten stund, helt kallsinniga inför våra
förslag. De förslag, som vi bar ställt,
gick ut på att bidraget till skattetyngda
kommuner skulle höjas från 3 miljoner
till 10 miljoner kronor, varjämte bidraget
till folkpensioner m. m. skulle höjas
med 23 miljoner kronor. Vi avsåg att
dessa medel skulle kunna skaffas genom
att kommuner, vilkas skattekraft med
mer än 25 procent översteg riksmedeltalet
och som under de senaste åren haft
en utdebitering på mindre än 13 kro -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

nor, inte skulle erhålla full kompensation
vid ortsavdragets höjning utan att
en utdebiteringshöjning på 50 öre per
skattekrona skulle tillåtas slå igenom i
dessa kommuner. Dessutom kräver vi
en skyndsam utredning angående en effektiv
kommunal skatteutjämning.

Bevillningsutskottet har icke lämnat
någon motivering för sitt avslagsyrkande
på motionerna, medan statsutskottet
som motivering anför att omkring 3/4
av de 30 miljoner, som ett bifall till vårt
förslag skulle tillföra de fattiga kommunerna,
skulle komma att drabba
Stockholm. Jag kan inte inse att detta
i och för sig är något skäl alls. Yill man
ha en skatteutjämning, så står det åtminstone
för mig klart, att detta måste
ske på det sättet, att man tar där det
finns och lägger dit där det behövs.

Utskottet säger sig vilja vara med om
en skatteutjämning, och jag kan inte
förstå att en partiell reform av denna
art skulle vara någonting att vara rädd
för. Jag kan för min del inte i det fallet
se att det skulle vara speciellt farligt
att detta kommer att gå ut över Stockholm.
Man har i Stockholm fem å sex
gånger så många skattekronor per invånare
som man har i många norrlandskommuner
och även i många kommuner
exempelvis på Gotland. Ett sådant
förhållande talar väl för att vårt förslag
är riktigt. Jag vill också påpeka det förhållandet
att man har högre ortsavdrag
i Stockholm, och det inverkar väl också
något.

Herr talman, jag vill slutligen säga beträffande
en utredning på denna punkt
att min bestämda uppfattning är den,
att om inte en effektiv skatteutjämning
kommer till stånd med det snaraste, så
kommer det att medföra att Norrland
och glesbygderna avfolkas i stegrad takt,
något som jag inte tycker man bör önska.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i de nu föredragna
punkterna hemställt samt vidare

på antagande av de förslag, som innefattades
i den av herr Söderquist in. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten A 3

Herr HAGBERG (h) :

Herr talman! Jag anhåller om bifall
till reservation nr II.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herrar Mannerskantz och Nilsson
i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40
punkten A 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Mannerskantz
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. höjning av de kommunala ortsavdragen m. m.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 11.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten B 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 2

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Beträffande förslaget om
barnavdrag yrkar jag bifall till reservation
nr IV och beträffande yrkandet om
en plan för reformering av skatteväsendet
till reservation nr V.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall under
den föredragna punkten till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas dels
särskilt angående utskottets i den under
behandling varande punkten gjorda hemställan,
såvitt anginge förvärvsavdraget
för gift kvinna, dels särskilt rörande
nämnda hemställan, i vad den avsåge utredning
om införande av barnavdrag vid
beskattningen, dels särskilt beträffande
samma hemställan, såvitt anginge utarbetande
av en plan för fortsatt reformarbete
på skatteväsendets område, dels
ock särskilt angående utskottets hemställan
i återstående delar av förevarande
punkt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de i fråga om utskottets
hemställan, såvitt angick förvärvsavdraget
för gift kvinna, förekomna yrkande -

na propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan i denna del samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan i angivna del,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40
punkten B 2, såvitt angår förvärvsavdraget
för gift kvinna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 22.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande utskottets hemställan, i
vad den avsåge utredning om införande
av barnavdrag vid beskattningen, anförde
nu vidare herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas i angivna del, dels
ock att kammaren skulle antaga det för -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

slag, som innefattades i den av herr
Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna,
med IV betecknade reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
yrkanden, som framkommit rörande utskottets
hemställan, såvitt angick utarbetande
av en plan för fortsatt reformarbete
på skatteväsendets område, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
i denna del samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna, med V betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i återstående delar
av ifrågavarande punkt.

Punkterna B 3—B 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 8

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall i korthet be att
få yrka bifall till motion II: 552.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
bifall till motionen 11:552, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anslag till skatteersättning till kommunerna
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kominunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 97, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 22
februari 1957, föreslagit riksdagen att

dels antaga vissa vid propositionen fogade
författningsförslag, dels, med godkännande
av i statsrådsprotokollet angivna
allmänna grunder för statsbidrag
till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen,
bemyndiga Kungl. Maj:t
att utfärda föreskrifter i ämnet, dels godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats
beträffande vissa skatteunderlagsgraderade
statsbidrag för speciella ändamål
och vissa kommunala bidrag till
statliga utgifter samt bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda härför erforderliga föreskrifter,
dels ock under sjunde huvudtiteln
å riksstaten för budgetåret 1957/58
till Skatteersättning till kommunerna
m. m. anvisa ett förslagsanslag av
295 000 000 kronor.

Propositionen liade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt angick författningsförslagen,
och i övrigt till statsutskottet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (I: 456) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i
Svalöv m. fl. (II: 572);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Gustafsson och Franzén (I: 465) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset (11:576);

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Anslag till skatteersättning till kommunerna m. m.

dels en inom andra kammaren av herr
Holmberg in. fl. väckt motion (11:552);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Persson i Svensköp m. fl. väckt motion
(11:560);

ävensom följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av herrar
Gustafsson och Franzén väckt motion
(I: 275);

dels en inom andra kammaren av
herr Jacobson i Vilhelmina m. fl. väckt
motion (11:97);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset väckt motion
(II: 350).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att motionerna 1:465 och 11:576,
såvitt nu vore i fråga, ej måtte av riksdagen
bifallas;

2. att motionen 11:560 ej måtte av
riksdagen bifallas;

3. att motionen II: 552, såvitt nu vore
i fråga, ej måtte av riksdagen bifallas;

4. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 456 och
II: 572, såvitt nu vore i fråga, besluta att
full kompensation till kommunerna för
skatteunderlagsbortfallet i samband med
ortsavdragsreformen skulle utgå under
tre år,

b) med godkännande i övrigt av i
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 22 februari 1957 angivna allmänna
grunder för statsbidrag till kommunerna
i anledning av ortsavdragsreformen
bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
föreskrifter i ämnet,

c) godkänna vad i nämnda statsrådsprotokoll
förordats beträffande vissa
skatteunderlagsgraderade statsbidrag för
speciella ändamål och vissa kommunala
bidrag till statliga utgifter samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda härför erforderliga
föreskrifter,

5 Förslå kammarens protokoll 19l>7. Nr l(i

d) till Skatteersättning till kommunerna
m. m. för budgetåret 1957/58 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 295 000 000 kronor;

5. att motionerna 1:275, 11:97 och
II: 350 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
fröken Andersson och herr Gerhard
Nilsson i Gävle, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under punkten
4 a hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionerna 1:456 och 11:572,
såvitt nu vore i fråga, besluta att full
kompensation till kommunerna för skatteunderlagsbortfallet
i samband med
ortsavdragsreformen skulle utgå under
ett år.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Hagberg har tidigare
ingående motiverat den av mig och
herr Gerhard Nilsson avgivna reservationen.
Jag skall därför inte nu ta upp
någon ny debatt i detta ärende utan ansluter
mig helt till herr Hagbergs synpunkter.
Jag vill bara anmäla, att jag
tyvärr inte kan ställa något yrkande på
reservationen, eftersom det har fattats
ett annat beslut vid behandlingen av det
föregående betänkandet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om anslag för budgetåret 1957/58
till valutakontoret och till bidrag till
skattetyngda kommuner m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkten 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa
lärartjänster m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av vissa lärartjänster
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 61, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
8 februari 1957, föreslagit riksdagen att
godkänna av departementschefen förordade
riktlinjer för förfarandet vid tillsättning
av lärar- och skolledarbefattningar
av i propositionen angivna slag.

De av departementschefen förordade
riktlinjerna inneburo beträffande tillsättningen
av ordinarie lärare och lärare
med däremot svarande anställning
bland annat, att grunderna för urvalet
av sökande och förfarandet vid tillsättningen
skulle vara desamma beträffande
samtliga lärarkategorier i dels enhetsskolan
(försöksskolorna) och de kommunala
yrkesskolorna, dels -— så länge
dessa skolformer bestode — folkskolan
och de högre kommunala skolorna, dels
ock de allmänna läroverken, utom vad
gällde lektorerna, vilkas tillsättning icke
berördes av här framlagda förslag. Lärartjänster
vid sådan skola, som vore
eller förbundits med lärarutbildningsanstalt,
skulle dock undantagas från det i
övrigt enhetliga tillsättningsförfarandet.
Samtliga tjänster, utom dem som enligt
vad nyss sagts skulle undantagas från
det enhetliga förfarandet, skulle tillsättas
av länsskolnämnden, sedan skolstyrelsen
avgivit motiverat förord för en av
de sökande eller förordat flera sökande i
den ordning, styrelsen ansåge att de
borde ifrågakomma till tjänsten. Skolstyrelsens
förord skulle icke kunna bli
föremål för besvär på materiella grunder.
över länsskolnämndens tillsättningsbeslut
skulle besvär kunna anföras hos
Kungl. Maj:t av såväl sökande som skolstyrelsen.
Lärares rätt att samtidigt söka
flera ledigförklarade tjänster skulle icke
vara begränsad till viss del av riket. Or -

dinarie tjänst (utom Iektorstjänst) vid
sådan skola, som vore eller förbundits
med lärarutbildningsanstalt, skulle tillsättas
av skolöverstyrelsen, sedan skolstyrelsen
avgivit förord och mellaninstansen
yttrat sig i ärendet. Tjänst vid
kommunal skolform skulle tillsättas medelst
förordnande och tjänst vid statlig
läroanstalt medelst fullmakt eller konstitutorial.
Så långt det icke av praktiska eller
andra skäl vore olämpligt, borde skolstyrelsen
själv tillsätta icke-ordinarie lärare.
I fråga om tillsättningen av skolledare
skulle gälla, att skoldirektör skulle
förordnas av Kungl. Maj:t sedan skolstyrelsen,
som ledigförklarat tjänsten,
avgivit förord för en av de sökande eller
förordat flera sökande i angiven ordning
samt vederbörande länsskolnämnd,
skolöverstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning yttrat sig i ärendet.
Förste rektor, rektor, som tillika vore
skolchef, rektor vid enhet av det obligatoriska
skolväsendet, rektor vid högre
kommunal skola samt rektor vid fristående
statlig realskola skulle förordnas
av skolöverstyrelsen, sedan förord och
yttrande avgivits av respektive skolstyrelse
och länsskolnämnd. Såvitt gällde
förste rektor skulle tillsättningsbeslut
fattas efter samråd med överstyrelsen
för yrkesutbildning. Överstyrelsens tillsättningsbeslut
skulle kunna överklagas
hos Kungl. Maj :t. Beträffande förordnande
av rektor vid kommunal yrkesskola
hade föreslagits motsvarande förfarande,
dock att förordnandet skulle utfärdas av
överstyrelsen för yrkesutbildning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr
Andersson i Linköping och fru 1 Vallin
väckt motion (11:495), i vilken hemställts,

att riksdagen måtte uttala, att vid utfärdande
av nya meritvärderingsnormer
tjänståren inte borde tillmätas samma
dominerande vikt, som för närvarande
gällde för folkskolans klasslärare, samt
att skoldirektör och förste rektor i egenskap
av kommunal skolchef borde utses
på i huvudsak samma sätt som nu skedde

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. in.

i fråga om kommunal inspektör och distriktsöverlärare,
samt

att, därest riksdagen avvisade förslaget
om kommunal tillsättning av skolchef
eller viss grupp av dem, riksdagen måtte
uttala, att vid tillsättning av sådan
tjänst icke utan synnerliga skäl annan
horde förordnas än den som av den lokala
skolstyrelsen föreslagits;

dels en inom andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. väckt motion (11:502),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att anvisningar angående meritvärdering
skulle fastställas efter förhandlingar
med vederbörande lärarorganisationer,
att betyget vandel i lärarnas
tjänstgöringsbetyg skulle borttagas,
att ordinarie lärare vid allmänna läroverk,
högre kommunala skolor, folkskolan
och enhetsskolan (försöksskolorna)
skulle tillsättas genom fullmakt samt att
alla skolledare skulle förordnas av
Kungl. Maj:t;

dels en inom andra kammaren av
herr Rubbestad väckt motion (11:494),
i vilken hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr
Öl måtte besluta, att samtliga lärartjänster
vid enhetsskolan skulle tillsättas av
vederbörande kommunala skolstyrelser;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén m. fl. (I: 399) och den andra inom
andra kammaren av herr Nestrup
(11:503), i vilka föreslagits, att tillsättning
av ämneslärare i teoretiska läroämnen
skulle i enlighet med den av departementschefen
föreslagna objektivitetsprincipen
verkställas av skolöverstyrelsen
efter förord av vederbörande kommunala
skolstyrelse samt att tillsättning
av förste rektorstjänst skulle i enlighet
med de bestämmelser, som komme
att gälla för skoldirektörstjänst, ske genom
Kungl. Maj:t;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Kelander väckt motion motion (II:
504), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte besluta — i första hand — att alla
ordinarie lärare i läroämnen i cnhetsskolan
(försöksskolorna), de högre kom -

munala skolorna och de allmänna läroverken,
utom vad gällde lektorerna, skulle
tillsättas av skolöverstyrelsen, eller —
i andra hand — att ordinarie lärare i läroämnen
i befordringslönegraderna Ca
29 respektive Ca 27 vid nämnda skolor
samt ordinarie lärare vid lärarutbildningsanstalter
skulle tillsättas av skolöverstyrelsen
och övriga lärare i läroämnen,
utom vad gällde lektorerna, av
respektive länsskolnämnd.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. beträffande tillsättning av lärarbefattningar a)

att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionen II: 495, såvitt här
vore i fråga, och motionen 11:502, såvitt
den avsåge meritvärdering och
tjänstgöringsbetyg, ävensom med avslag
å motionerna 1:399 och 11:503, såvitt
här vore i fråga, samt motionerna II: 494
och II: 504 — godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 8 februari
1957 förordade riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av lärarbefattningar av
i statsrådsprotokollet angivna slag;

b) att motionen II: 502, såvitt den avsåge
tillsättning medelst fullmakt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

II. beträffande tillsättning av skolledarbefattningar
att riksdagen måtte •—
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 399 och
11:503, 11:495 samt 11:502, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga — godkänna
av departementschefen förordade
riktlinjer för förfarandet vid tillsättning
av skolledarbefattningar av i statsrådsprotokollet
angivna slag.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Arrhén, Skoglund i Doverstorp, Jansson
i Kalix och Staxäng, fröken Karlsson
samt herr Kelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa
utskottet bort under I a hemställa, att
riksdagen måtte — i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionen II: 495, såvitt
här vore i fråga, och motionen II:
502, såvitt denna avsåge meritvärdering
och tjänstgöringsbetyg, ävensom med bifall
till motionerna I: 399 och II: 503,
såvitt här vore i fråga, och motionen II:
504 samt med avslag å motionen II: 494
— godkänna av reservanterna förordade
riktlinjer för förfarandet vid tillsättning
av lärarbefattningar av i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 8 februari 1957 angivna slag;

2) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Sunne, Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Staxcing, fröken Karlsson, fröken
Vinge samt herrar Nelander och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade avfattning, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under I b hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen 11:502,
såvitt den avsåge tillsättning medelst
fullmakt, besluta att ordinarie lärare vid
allmänna läroverk, högre kommunala
skolor, folkskolan och enhetsskolan (försöksskolorna)
skulle tillsättas genom
fullmakt;

3) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och
Staxäng, fröken Karlsson, fröken Vinge
samt herrar Nelander och Helén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
11:502 samt bifall till motionerna
1:399 och 11:503 ävensom med avslag
å motionen 11:495, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga — godkänna
av reservanterna förordade riktlinjer
för tillsättning av skolledarbefattningar
av angivna slag;

4) av herr Arrhén, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det råder ett ganska
stort virrvarr inom svenskt undervisningsväsen.
Ja, det finns till och med de

lärartjänster m. m.

som håller före, att oredan i dag är lika
stor, som den var för hundra år sedan,
på 1850-talet. Nu följer nya författningar
och förordningar i så hastig takt, att man
till och med från representanter för den
centrala skolmyndigheten kan på konkret
framställda frågor få beskedet: »Det
kan vi inte svara på utan vidare. Vi måste
först i papperen se efter vilka direktiv
som senast utfärdats.»

I dag gäller det spörsmålet om lärarutnämningarna.
Folkskolans och småskolans
lärare skall ej längre utses genom
val mellan tre på förslagsrum uppställda
kandidater utan utnämnas efter
såvitt möjligt objektivt fastställda meriter.
Utnämningen skall ej heller verkställas
av de lokala skolstyrelserna utan
av de i höstas beslutade länsskolnämnderna,
som ju i huvudsak skall övertaga
domkapitlens befattning med folkskolans
ärenden. Samma utnämningsprocedur
föreslås tillämpad för de högre kommunala
skolornas lärare, vilka redan nu
förordnas enligt objektiva grunder och
sålunda icke utses genom val. För yrkesskolornas
lärare skall samma utnämningsprocedur
användas.

Det nya utnämningsförfarandet innebär
en påtaglig fördel i form av ökad
rättssäkerhet för folk- och småskolans
lärare. Allmänt bekant är att valmetoden
vid utseende av dessa lärare ofta vållat
trassel och medfört orättvisor. Enligt
uppgift i en av lärartidningarna förra
året skulle vid pass endast en tredjedel
av de på första förslagsrummet uppförda
kandidaterna verkligen ha blivit valda.
Att den hittills följda proceduren
vid utseende av lärare inom folkskolan
ofta dragit med sig upprörande orättvisor
vet väl var och en, som inom domkapitlen
haft att följa dessa ärendens
handläggning. Jag har ingenting att erinra
emot vad som här föreslås för denna
lärarkategori. För dessa lärare innebär
den nya ordningen en uppenbar förbättring,
en förbättring soin kommer att
återverka gynnsamt på skolan såsom sådan.

Motsatsen måste däremot sägas om läroverkens
adjunkter, som för närvarande
utnämns av Kungl. Maj:t efter förord av

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

vederbörande rektor och förslag av skolöverstyrelsen.
Även denna lärargrupp föreslås
utnämnd av länsskolnämnderna.
Motiveringen är, att samtliga lärarkategorier
bör utses av en och samma instans.
Man vill med andra ord tillämpa
ett enhetligt utnämningsförfarande för
samtliga lärare. I själva verket förhåller
det sig nog litet ojämnt med enhetligheten.
Undantagna är nämligen lektorerna
och gymnasieläroverkens rektorer. De
skall såsom hittills utnämnas av Kungl.
Maj:t. På gymnasielärarna måste ställas
särskilda krav, som motiverar en central
utnämningsprocedur. Undantagna är av
motsvarande skäl adjunkterna vid lärarutbildningsanstalterna,
de s. k. provårsläroverken.
Sistnämnda adjunkter skall
utnämnas av skolöverstyrelsen. Mot detta
har jag ingenting att erinra. Provårsläroverkens
adjunkter torde utöva en minst
lika viktig funktion inom undervisningsväsendet
som de vanliga läroverkens lektorer.
På lärarutbildningsanstalternas lärare
beror i hög grad om lärarnas pedagogiska
skicklighet, där också lärdomsförtjänsterna
spelar in, skall få sin riktiga
bedömning. Lärarutbildningsanstalternas
lärare har dessutom ansvar för lärarnas
pedagogiska utbildning.

Undantagna är till slut också lärarna
här i Stockholm, vilka samtliga skall utses
av skolöverstyrelsen, eftersom skolöverstyrelsen
skall tjänsgtöra i länsskolnämnds
ställe för huvudstaden. Organisationen
för Stockholm har i själva verket
fått en ganska knepig ehuru oavsiktlig
effekt. Man har på så sätt i viss mån
undergått en närgången och närbelägen
kritik. Härmed må emellertid förhålla
sig hur som helst. Av vad jag här sagt
torde framgå, att enhetligheten är ganska
skrovlig.

Såsom framgår av statsutskottets utlåtande
har meningarna framför allt varit
delade beträffande vilken myndighet
som skall svara för utnämningen av de
högre skolornas lärare. Låt mig då först,
herr talman, nämna några ord om vissa
fakta som varit avgörande för min
ståndpunkt.

.lag kan instämma med departementschefen
och utskottet då de stryker un -

der, att huvudsaken är att objektivitet
och rättvisa tillgodoses när man utnämner
lärare.

Om blott dessa krav blir tillgodosedda
är det i och för sig utan betydelse, om
tillsättningsmyndigheten är lokal, regional
eller central. Men förutsättningen
härför är, att den utnämnande myndigheten
besitter kompetens för uppgiften.
Och den kompetensen kommer enligt
min mening länsskolnämnderna ej att få
med den sammansättning, som förra
hösten beslöts för dem. Vi kanske erinrar
oss, att länsskolnämnderna skall bestå
av tre av landsting eller av stad
utanför landsting valda lekmän — Göteborg
får sålunda här för hela sitt rikt
förgrenade skolväsen endast en ledamot
— dessutom av en av länsstyrelsen utsedd
jurist eller administrativ tjänsteman
samt två lärare, varav en yrkesskollärare,
och slutligen av ordförande,
utsedd av Kungl. Maj:t.

Vilken garanti har man för att denna
nämnd skall äga insikter att avväga alla
de skiftande meriter i skilda ämnesgrupper,
som måste tas i betraktande vid
urval av lärare för de högre skolorna —
om utnämningsförfarandet verkligen
skall tillgodose enhetlighet, rättvisa och
objektivitet? Meriterna går ju inte att
utläsa bara ur akademiska betyg eller
provårsbetyg. Ofta föreligger därutöver
skrifter av vetenskaplig eller pedagogisk
art, som endast fackmannen är i stånd
att rättvist bedöma.

Ehuru utskottet liksom departementschefen
anser, att länsskolnämndernas
skicklighet att bedöma de akademiskt utbildade
lärarnas meriter ej bör sättas i
fråga, svävar de likväl på målet, huruvida
kompetensen alltid är tillfinnandes.
I utskottets utlåtande betonas sålunda
nödvändigheten av att de regionala
skolmyndigheterna hänvänder sig till
skolöverstyrelsen och inhämtar dess mening,
diircst spörsmål skulle uppstå, som
fordrar skolöverstyrelsens speciella sakkunskap.
Jag håller före, att den där
hänvändelsen måste bli en ganska ofta
utnyttjad företeelse, om länsskolnämnderna
skall korrekt rykta sitt värv. Här
läggs fröet till eu förkovran av den re -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

dan alltför frodigt blommande byråkratiska
remissapparaten.

Ett ytterligare bidrag till den byråkratiska
floran följer av departementschefens
i och för sig sunda inställning, att
sökande skall ha rätt att söka flera
tjänster samtidigt samt desslikes rätt att
ange den eller de tjänster, till vilka han
i främsta rummet vill ifrågakomma.
Funnes inte den rätten, kan man riskera,
att skolorna på mindre eftertraktade orter
ej blir tillgodosedda. I all synnerhet
gäller detta vid knapp tillgång på lärare,
och i den situationen befinner vi
oss för närvarande.

I reservationen understrykes, att samordningen
av ansökningar från en och
samma sökande till flera långt ifrån varandra
belägna länsskolnämnder inte kan
ske utan tidsutdräkt och kostnader, som
inte kompenseras av motsvarande fördelar
i den s. k. enhetlighetens namn.
Säkerligen blir korrespondensen mellan
de 24 länsskolnämnderna betydande till
men för deras primära uppgift att verka
för skolväsendets planmässighet inom
sina regioner.

Vi får i detta sammanhang inte glömma
bort, att skolöverstyrelsen fortfarande
skall handhava inspektionen av de
högre skolorna, att den har lång erfarenhet
av lärartillsättningarna där, att
den i sig innesluter sakkunskap inom
olika ämnesområden, som omedelbart
kan utnyttjas vid bedömanden utanför
det mera rutinmässiga förfarandet, samt
att inom skolöverstyrelsen existerar ett
centralt arkiv över samtliga akademiska
lärares meriter. Det måste vara en underlig
organisation, där man inte direkt
utan endast omgångsvägen begagnar sig
av denna kunskap och erfarenhet. Följer
riksdagen utskottets hemställan, torde
det inte dröja länge, förrän krav kommer
att resas på en utbyggnad av länsskolnämndernas
organisation, åtminstone
inom vissa län.

Mellaninstansernas bundenhet till länen
innebär, att dessa instanser ställs
inför problem av högst skiftande storleksordning.
En del kommer att omfatta
jämförelsevis få högre skolor, andra
kommer att bestämma över en rik och

växlande sortering av högre skolor.
Bortsett från att de olika länsskolnämnderna
sålunda får en olika grad av erfarenhet
rörande lärartillsättningarna,
kommer genom den föreslagna anordningen
arbetsbelastningen på de skilda
länsskolnämnderna att bli mycket ojämnt
fördelad. Förlägges utnämningen av de
högre skolornas lärare till skolöverstyrelsen,
skulle en utjämning komma till
stånd beträffande arbetsbelastningen på
de olika skolnämnderna och dessa samtidigt
få möjlighet att fullgöra sina samordnande
funktioner.

En ytterligare omständighet torde böra
tas i betraktande. Samhället bör rationellt
utnyttja befintlig lärarkraft. Om
detta önskemål skall förverkligas, måste
en central beräkning av den totala tillgången
och efterfrågan på lärare med
olika ämneskombinationer oavlåtligen
äga rum. En tillfredsställande lärarrekrytering
inom skilda ämnesgrupper
måste bygga på prognoser, som endast
eu central instans med samlad kunskap
om arbetskraftens balans inom skolväsendet
kan åstadkomma. Denna prognosverksamhet
har sin naturliga förankring
hos det organ, som står för lärarutnämningarna.

Jag kan här citera, vad skolöverstyrelsen
inför enhetsskolebeslutet yttrade,
då styrelsen energiskt hävdade nödvändigheten
av att den fick ett avgörande
inflytande vid tillsättningen av de högre
skolornas lärare. »Det är av vikt», sade
den, »att överstyrelsen erhåller en allmän
överblick över lärarbehovet i olika
ämneskombinationer, så att åtgärder i
tid kan vidtagas för att motverka olägenheten
av ojämn tillgång på lärare i
olika ämnen. Vidare kan den erfarenhet,
som överstyrelsens ledamöter vid inspektioner
förvärvar om lärare, komma
till användning, endast om överstyrelsen
har ett avgörande inflytande på utniimningsfrågorna.
»

Jag nämnde nyss, att lektorerna fortfarande
såsom hittills skall utnämnas
centralt genom kungl. fullmakt. Motivet
därför är, att på gymnasielärarna måste
ställas särskilda krav som motiverar detta
förfaringssätt, för att nu inte tala om

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. förfarandet vi

att bedömningen av deras meriter förutsätter
fackmässig expertis. Man kan då
ställa sig frågan, liur gymnasielärarkåren
är sammansatt i dag. Består den uteslutande
av lektorer? Förvisso icke.
Sanningen är ju, att inte ens 40 procent
av gymnasieundervisningen bestrids av
lektorer, medan adjunkterna svarar för
mer än 60 procent av denna undervisning.
Vid en del läroverk uppehålls så
gott som hela undervisningen på gymnasiet
av adjunkter. Hade Kungl. Maj :t och
utskottet varit konsekventa, borde redan
denna omständighet ha föranlett dem att
låta utnämningarna av adjunkterna och
därmed jämställda ordinarie lärare ske
centralt genom skolöverstyrelsen.

Varför är det självklart, att alla enlietsskolans
lärare skall utnämnas på
samma sätt? Varför inte begagna sig av
olika utnämningsorgan, då bedömningen
av de sökande till olika stadier ändå
måste följa helt olika normer? Å ena sidan
har vi folk- och småskollärarna med
deras enhetligt uppställda seminariebetyg
och andra vitsord, för vilka det är
relativt lätt att ange eu åtminstone grov
meritvärdering. Å andra sidan har vi de
akademiskt utbildade lärarna med deras
inbördes disparata studie- och forskningsresultat
på olika studieområden.
För sistnämnda kategori är det betydligt
svårare att uppställa några normer. Och
kan det uppställas några normer, så är
de av den natur att endast fackmännen
torde kunna bedöma den. Någon enhetlig
utnämningsprocedur existerar ju inte
heller inom andra offentliga arbetsområden,
exempelvis inom kommunikationsverken
eller inom förvaltningen. Där utnämnes
olika tjänstemän av olika instanser.

Även vid detta tillfälle liksom tidigare
har man anledning att beklaga, att den
realistiska inställning till dessa problem,
som statsrådet Josef Weijne på sin
tid uppvisade, numera har så svårt att
göra sig gällande. Statsrådet Weijne gav
vid mer än ett tillfälle uttryck för den
uppfattningen, att han aldrig skulle gå
med på ett utnämningsförfarande, som
ställde läroverkens lärare i särklass jämfört
med andra universitetsutbildade bc -

d tillsättning av vissa lärartjänster m. m.
fattningshavare. Han hade klart för sig,
att en sådan ordning skulle skada rekryteringen,
kanske rent av mera än en
oförmånlig löneplacering. Tanken skymtade
också fram i propositionen år 1950
om enlietsskolans ledning och lokala organisation,
där det bl. a. hette: »Begreppet
enlietsskola får givetvis inte drivas
så hårt, att icke olika tillsättningsförfaranden
för dess lärarkategorier skulle
kunna medgivas, därest starka skäl skulle
tala därför.» Nu gäller det att tillämpa
ett s. k. enhetligt tillsättningsförfarande
inte bara för enlietsskolans lärare, utan
också för de statliga gymnasiernas adjunkter.
Jag säger med avsikt »s. k. enhetligt»
förfarande, ty säkerligen kommer
de geografiskt utspridda länsskolnämnderna
att tillämpa högst oenhetliga
principer, med påföljd att vi måste
räkna med en mängd överklaganden från
de akademiskt utbildade lärarnas sida.
Borde inte svårigheten att rekrytera enhetsskolans
överstadium med lärare mana
till en viss försiktighet vid behandlingen
av dessa spörsmål?

Statsrådet Weijne var rädd för att
man genom ett opsykologiskt tillvägagångssätt
vid utnämningarna kunde skada
lärarrekryteringen. Här möter vi enhetsskolans
och över huvud taget den
högre skolans allvarligaste problem i dagens
Sverige. Bunt om i världen strävar
man efter att bygga upp en skola, anpassad
för en allt mer av matematiken
och naturvetenskaperna dominerad tidsålder.
Det må vara nog att i detta sammanhang
hänvisa till Sovjet, även om
dess undervisningssystem i övrigt inte
passar vårt land. Hur det förhåller sig
här hemma må belysas med ett par uppgifter.

Under tioårsperioden fram till föregående
år skedde eu kraftig utökning
av våra gymnasiers kapacitet. Men det
egendomliga är, att medan latingymnasiet
ökade med 93 procent, så var motsvarande
ökning för realgymnasiet endast
43 procent. Vad beträffar de tekniska
gymnasierna förekom visserligen
en liten stegring av lärjungarnas antal
från år 1946 till år 1949, men efter år
1949 har lärjungekadern vid de tekniska

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa
gymnasierna visat konstant antal. Denna
utveckling har skett i en tid, då kravet
på kunskaper i latin borttagits på det
ena området efter det andra. Samtidigt
har realgymnasiet med dess tonvikt lagd
på matematik och naturvetenskap fått
allt större betydelse för olika yrken och
fortbildningsanstalter, och insikten om
värdet av matematiska och naturvetenskapliga
studier har börjat sprida sig
även till vårt land.

Men ändå sackar realgymnasierna och
de tekniska gymnasierna efter. Varför,
kan någon fråga. Svaret ges i en undersökning
rörande matematiklärarna vid
realskolorna och motsvarande läroanstalter,
som skolöverstyrelsen nyligen
företagit. Det är högst uppseendeväckande
siffror, som här avslöjas, tragiska siffror,
skulle jag vilja säga. Enligt denna
undersökning har endast 30 procent av
matematiklärarna vid de skolor det här
är fråga om minst 2 betyg i matematik i
filosofisk ämbetsexamen, vilket var den
kompetens, som ansågs nödvändig för
några år sedan. Inte mindre än 41 procent
av matematiklärarna vid realskolor
och jämförliga läroanstalter saknar över
huvud taget utbildning i sitt ämne. De
övriga 29 procenten av lärarna i matematik
företer en skiftande utbildning.

Följden har blivit, att ungdomarna inte
får den stimulans av matematikundervisningen,
som lockar dem till realgymnasiet
eller det tekniska gymnasiet. Följden
har blivit den skeva belastning av
olika gymnasielinjer, som utgör dagens
situation. Följden kommer att så småningom
avslöjas i vår materiella standard,
så sant som matematik och naturvetenskap
utgör grunden för denna tidsålders
välstånd.

De för matematik och naturvetenskap
lämpade och intresserade ungdomarna
skyr i dag i stor utsträckning lärarbanan
•— de har ju så många andra möjligheter
i det moderna samhället, som inte stod
till buds för någon generation sedan —
och fara föreligger för att så i ännu högre
grad skall bli fallet, om riksdagen i
dag godkänner vad statsutskottet föreslår
beträffande utnämningen av lärare vid
de högre skolorna. Jag vill i alla hän -

lärartjänster m. m.

delser inte vara med och ta ansvaret i
framtiden för vad som i dag kommer att
beslutas.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till reservation 1 till statsutskottets
utlåtande. Jag yrkar också bifall till reservation
2 angående fullmakt för lärarna
— jag föreställer mig att andra kommer
att behandla det spörsmålet -—
och slutligen till reservation 3 angående
utnämningen av förste rektorer, som
på sina håll skall motsvara de s. k. skoldirektörerna.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Vid behandlingen av
statsutskottets föreliggande utlåtande
vill man gärna redan vid inledningen
av några betraktelser omkring ämnet
konstatera, att den lösning, som här föreligger,
är värd ett ganska högt erkännande.
Man vet vilka svårigheter som
här från begynnelsen har mött. Det är
en metod för lösningen av ett mycket
intrikat problem, som här presenteras,
och den har, skall vi hoppas, möjlighet
att fungera. Sedan är det en annan sak,
att man åtminstone enligt min uppfattning
kan hysa och driva avvikande meningar,
då det gäller detaljer, av vilka
åtminstone ett par för mig ter sig vara
av vikt.

Det innebär givetvis en vinst, när utskottet
på s. 39 i utlåtandet utryckligen
betonar, att förfarandet vid utnämningarna
skall vara objektivt och
alt tillsättningen skall ske genom samverkan
av dels de lokala skolstyrelserna
och dels vissa statliga institutioner.
Detta är det centrala och nya, och till
de synpunkter, som i det avseendet
framföres, vill jag gärna ansluta mig.

Nästa avsnitt i utskottets yttrande behandlar
den s. k. meritvärderingen,
huru förfaras skall, när sökande till
tjänster anmäler sig och deras meriter
skall göras till föremål för granskning.

I utlåtandet framhålles, att den poängmässiga
värderingen av de sökandes
meriter skall utgöra ett hjälpmedel och
att man har att beakta även på annat
sätt än genom betyg klart dokumenterad

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang-, förfarandet vid tillsättning av vissa larartjanster m. m.

skicklighet och lämplighet för den
tjänst, som det gäller att tillsätta. Där
tillkommer en nyhet, som nu kan sägas
vara på ett lyckligt sätt neddimensionerad,
nämligen den s. k. befordringsgrund
4, som består däri, att sökande,
som har vissa andra meriter än de, som
kan mera konkret värderas — exempelvis
verksamhet såsom ungdomsledare
och insatser inom det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet — också skall
få dessa meriter beaktade på det ena
sättet eller det andra.

Jag måste erkänna, att jag i någon
mån har haft personlig erfarenhet, just
när det gäller denna diskussion om den
fjärde befordringsgrunden, så till vida,
att jag under mina yngre dagar själv
tillhörde den kategori, som möjligen
skulle ha kunnat åberopa meriter av
den arten, när jag sökte tjänster inom
vår skolorganisation. Jag kan ännu erinra
mig, att jag var förargad över,
att man på den tiden inte fick dylika
meriter på något sätt värderade, när
man sökte tjänster. Jag djärvdes till och
med att uppsöka skolöverstyrelsen för
att diskutera dessa ting, och dåvarande
generaldirektören framhöll vid det tillfället,
att den praxis, som i dessa avseenden
tillämpades inom skolöverstyrelsen,
i korthet innebar, att man tillmätte
meriter av dylikt slag värde endast
för den händelse att vid bedömningen
av två sökande i det närmaste
jämbördighet förelåg. Kunde då den
ene åberopa meriter, enligt vad vi nu
kallar den fjärde befordringsgrunden,
så lät man honom få försteg.

I trots av min bitterhet för 25 år sedan
har jag vid något mognare ålder
funnit, att det där sättet att gå till väga,
som naturligtvis vilade på mångårig erfarenhet
i fråga om bedömandet av
tjänstetillsättningar i skolöverstyrelsen,
bör godtagas. Det är den riktiga principen.
.lag skulle för min del -— när
utskottet här säger en hel del om innehållet
i de anvisningar, som man förväntar,
att skolöverstyrelsen under den
närmaste framtiden skall utarbeta till
hjälp åt länsskolnämnderna vid deras
befattning med utnämningsärenden —

vilja tillråda varsamhet i dylika fall.
Utskottet för sin del åberopar, sedan
utskottet tagit ställning till departementschefens
förslag, i detta fall propositionens
skrivsätt. Men det hindrar
måhända inte, att de formuleringar,
som utskottet här använder, kan ge
plats för den här av mig förordade moderationen
vid anvisningarnas utfärdande.
Meriter av den typen bör alltså tillmätas
betydelse, när det gäller att få
vågskålen att väga över vid jämbördighet
mellan olika sökande.

Jag finner också, att det sätt, på vilket
utskottet resonerar, när det gäller
värderingen av en sökandes tjänstår
—■ detta uttalande redovisas på s. 41
i utlåtandet och präglas i hög grad av
försiktighet •— är värt erkännande, liksom
givetvis också utskottets formulering
på s. 42, där utskottet förutsätter,
att anvisningarna angående den meritvärdering,
som jag här talat om, bör
fastställas först efter förhandlingar med
vederbörande lärarorganisationer.

Herr Ohlon talade i sitt anförande
nyss om vikten av en positiv inställning
från de lärarkategoriers sida, som det
här är fråga om, och jag kan inte nog
understryka, vad han därvidlag sade.
Förutan lojal och intresserad medverkan
från de olika lärarkategorierna
skulle enhetsskolan, den nya skolan,
göra en olycklig och dålig start, och
det önskar ingen av oss.

Utskottet har också på samma sida
gjort vissa uttalanden beträffande problemet,
huruvida man skall inskriva
krav på en hedrande vandel, när det
gäller dem, som skall utöva en lärargärning.
Jag vill också därvidlag uttala
mitt erkännande för det sätt, på vilket
utskottet behandlar detta rätt intrikata
spörsmål och som präglas av respekt
för lärarens yrke i olika avseenden.

Sedan kommer vi till frågan om själva
tillsättningsproccduren. Jag skall
där fatta mig kortare, eftersom herr
Ohlon i sitt anförande var inne på den
saken ocli de synpunkter, som på ett
mera konkret sätt framföres i reservation
nr I. Jag kan i stort sett instämma
i, vad han sade, fastän kanske mina

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa
nyanseringar skulle ha blivit litet annorlunda
— men det lämnar jag därhän.

Vad reservation nr 1 begär är, att
tillsättningarna av alla lärare i läroämnen
bör ske centralt. Och varför det?
Jo, motiveringen härför kan man finna
i vissa formuleringar, som återfinnes i
utskottets utlåtande, visserligen berörande
andra ting. På s. 47 i utlåtandet
säger utskottet, när det gäller utseendet
av skolledare, att utskottet finner
det föredömligt, att man utnyttjar »den
samlade erfarenhet och överblick en
central skolmyndighet besitter». Man
finner, att denna »erfarenhet och överblick»
regelmässigt bör kunna tillgodogöras
vid urvalet av skolledare. Vänder
vi på bladet och kommer till s. 48,
finner vi där liknande uttalanden om
skolöverstyrelsens förtjänster, när det
gäller tillsättning av tjänster av olika
slag. Utskottet skriver så här:

»Den pedagogiska sakkunskap och
överblick över personalförhållandena
inom skolväsendet, som motiverar central
medverkan vid skolledartillsättningarna,
finns hos skolöverstyrelsen och
överstyrelsen för yrkesutbildning.»

Utskottet framhåller vidare, att principen
bör vara, att det lokala ställningstagandets
objektivitet skall »garanteras
genom den centrala pedagogiska sakkunskapens
medverkan.»

Det är just dessa synpunkter utskottet
erkänner i andra preciserade sammanhang,
då frågan om tillsättningen av
ämneslärarna inom den nya skolans ram
bedömes. Det är att observera, att på
detta område två motioner föreligger, av
vilka jag väckt den ena. Jag berör där
frågan om ämneslärartillsättningen, som
jag anser bör ske centralt, när det gäller
lärare från och med lönegraden Ca
23 t. o. m. lönegraden Ca 29. Sedan finns
det en annan motion, vari yrkas på en
central tillsättning av lärarna i lönegraderna
Ca 27 och Ca 29, alltså adjunkterna.

Med det förslag, som här föreligger,
blir det av synnerligen stor betydelse,
att den praxis, som utbildas vid de olika
länsskolnämnderna, blir enhetlig. Detta

lärartjänster m. ni.

krav är ofrånkomligt för att rättssäkerheten
för läraren därigenom skall kunna
upprätthållas. Det är klart, att man kommer
att eftersträva en dylik enhetlig
Praxis. Vem är det, som kan åstadkomma
denna enhetlighet? Jo, skolöverstvrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning,
och därvidlag måste respektive
överstyrelser utfärda bindande anvisningar.
På skolöverstyrelsen finns också
det s. k. merithandlingsarkivet, som man
givetvis också kommer att använda i situationer,
då överstyrelsen blir tillfrågad,
och detta är en ytterligare anledning
till att överstyrelsen är särskilt lämpad
för dessa uppgifter. På skolöverstyrelsen
har man också i en och samma
byggnad all den expertis samlad, som i
ömtåliga fall skulle behövas för att träffa
ett vettigt avgörande. Det kan omöjligen
förutsättas, att de ur differentieringssynpunkt
synnerligen dåligt sammansatta
länsskolnämnderna i detta fall
skulle besitta motsvarande eller bättre
möjligheter.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
de svårigheter, som uppstår därigenom,
att man går med på, att lärarna skall
fa oinskränkt rätt att söka tjänster över
hela riket. Utskottet konstaterar alltså
detta. Jag skulle därvidlag vilja påpeka,
att om man lät överstyrelserna tillsätta
tjänsterna, skulle sådana svårigheter inte
alls behöva uppstå, utan då vore detta
problem löst.

Sedan har utskottet uttalat sig med
några ord angående problemet om tillsättandet
av de icke-ordinarie lärarna,
och i utlåtandet finns en betydelsefull
inskjuten sats, att lärarna skall, »i den
mån praktiska skäl inte lägger hinder i
vägen», tillsättas av de lokala skolstyrelserna
enligt de grunder departementschefen
angivit. Detta innebär möjlighet
för det praktiska förfarande, som sedan
decennier tillämpats, när det gäller tillsättandet
av dylika tjänster, nämligen att
tillsättningen sker på skolledarens, rektors
ansvar. Var och en, som vet vilka
svårigheter det i vår tid föreligger att
få tag på lärare, vet, att man därvid ofta
måste ha möjlighet att handla blixtsnabbt.
I sådana fall kan man inte alla

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa larartjanster m. m.

gånger låta tillsättningen ske den långa
vägen över skolstyrelserna, utan det måste
röra sig om ett godkännande i efterhand.

Sedan kommer jag in på problemet
om fullmakterna. Det har begärts i motioner,
att samtliga lärarkategorier skulle
tillsättas medelst fullmakt. Jag kan
kanske därvidlag fatta mig ganska kort.
Det föres i utskottets utlåtande ett resonemang,
som är avsett att visa, att tillsättningen
medelst fullmakt inte har så
stor betydelse och att man på sistone
på olika områden inom statsförvaltningen
har hävdat ett behov av »större rörelsefrihet»
— som det heter. Samtidigt
lämnar emellertid utskottet ett i detta
sammanhang kuriöst meddelande av den
innebörden, att sedan folkskolestadgans
tillkomst 1921 har endast fem fall förekommit
i regeringsrätten, där det gällt
avsättning av folkskollärare. Detta innebär
ju beviset för, att denna »större rörlighet»,
som utskottet talar om högre
upp på sidan, är av mycket ringa behov
och stöder argumenteringen för, att utnämningen
medelst fullmakt mycket väl
kan tillämpas. Jag måste likväl säga, att
jag ändå finner denna sak nu vara av sekundär
betydelse. Jag har emellertid velat
göra dessa anteckningar i kanten med
anledning av utskottets skrivning.

Herr talman! Vi kommer sedan till
tillsättningen av skolledarna. Det är det
sista avsnittet i utskottets utlåtande. Där
vill utskottet framhålla vikten av att
det'' i praktiken verkligen blir så, som
departementschefen avsett, nämligen att
skolstyrelsens förord tillmätes stor vikt
vid tillsättning av skolledarbefattning.
Det finner jag också tämligen självklart.
Man bör förfara på det viset, dock givetvis
under iakttagande av att meritvärderingen
ändå kommer i första rummet.

Jag bar också i min motion gjort det
påpekandet, att det i propositionen har
framförts det önskemålet, att skoldirektören,
d. v. s. skolledaren inom skoldistrikt
på låt oss säga över 20 000—
23 000 invånare, skall tillsättas av
Kungl. Maj:t. När vi kommer under dessa
uppställda gränser, 20 000 invånare,

kallas skolledaren inte längre skoldirektör
utan förste rektor. Jag har då funnit,
att dessa befattningar till sin innebörd
är tämligen likartade och att det
vore logiskt motiverat, att även förste
rektorerna skulle tillsättas på enahanda
sätt. Jag kan ju här tillåta mig att gradera
mina egna önskemål, och jag får
nog säga, att detta också tillhör det,
som man får kalla sekundärt. Men det
är ett påpekande som har gjorts i logikens
namn.

Med detta har jag, herr talman, redovisat
de synpunkter, som jag har på
detta utskottsutlåtande, och gjort de
kommentarer, som jag ansett nödiga.
Jag vill som avslutning säga, liksom jag
gjorde, när jag började detta anförande,
att den lösning, som här föreligger
av mycket ömtåliga spörsmål, är värd
respekt och uppskattning. Här kan man
verkligen säga, att resultatet i alla fall
blivit sådant att man tror på det och
dess möjlighet att fungera ute i livet.
Jag skulle kanske till sist endast vilja
uttala den förhoppningen, att man under
den fortsatta utvecklingens gång
skall vara lyhörd för de erfarenheter,
som man kommer att göra, och att man
därvidlag är beredd att vidtaga de ändringar
och rättelser, som det levande livet
ger anvisning om.

Jag ber, herr talman, emellertid med
dessa ord få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 3.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag måste säga att jag
blev ganska överraskad när herr Arrhén
dock yrkade bifall till reservationerna,
ty hans vänliga yttrande i slutet
av anförandet föranledde mig att tro att
han gjort en vändning på detta område.
Men nog om detta.

Jag skulle vilja erinra om alt departementschefen
med några få rader har
fångat innebörden av denna i och för
sig mycket stora sak. överst på s. 39
i utlåtandet har vi ett citat: »Departementschefen
har framhållit, att övergången
till enhetsskola inte kan genomföras
utan förändringar i bestående förhållanden
och att detta även gäller om

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa
de för närvarande mycket skiftande formerna
för lärartillsättningen.» Ja, herr
talman, där har vi hela problemet i ett
nötskal. Det är en ny skola vi resonerar
om, och då krävs också andra former
än vi haft tidigare. Det är .skolor av
olika slag som nu kommer att sortera
under denna nya anordning. Det är folkskoleväsendet
i sin helhet, det är försöksskolorna,
enhetsskolan, högre kommunala
skolor, kommunala yrkesskolor,
de allmänna läroverken och likaså de
som blir skolledare i detta stora skolkomplex.

Jag vill erinra om att detta förslag har
föregåtts av en mycket lång utredning,
där man på olika sätt har försökt att
penetrera varje detalj på ett verklighetstroget
och ingående sätt. När t. ex. vännen
Ohlon säger att han inte vill ta ansvaret
för detta förslag, gör jag ingen
invändning mot det. Det är klart att
var och en skall kunna avgöra vad han
vill ta ansvaret för eller ej. Men jag vill
erinra om att vi i utredningen hade två
mycket framstående rektorer som har
tagit ansvaret för detta. Det måtte väl
ändå ha viss betydelse. Jag menar att
dessa förslag inte har framkommit utan
att vederbörande har på ett mycket ingående
sätt fått ta ställning till de olika
detaljproblem som det här är fråga om.

Men det gäller en ny skola, och då
gäller det också att försöka komma fram
till de nya former för bl. a. lärartillsättningen
som är nödvändiga för denna
skola. Det kan väl ändå inte vara riktigt,
att inom samma skolenhet, samma
skolanläggning, där vi har ett större eller
mindre antal lärare, skall en viss
grupp vara tillsatt av en myndighet och
en annan — kanske i det närmaste lika
stor grupp — vara tillsatt på ett annat
håll. Det är ju det som vi har sökt att
undvika. Jag skulle vilja säga, herr talman,
att vad vi har försökt här är helt
enkelt att rasera murarna mellan de olika
skollägren. Det har på delta område
länge nog pågått en strid, som vi vill få
slut på. Vi önskar ett förtroendefullt samarbete
mellan skolstyrelserna och de olika
lärargrupperna. Skall man nå dit, bär
vi trott att det är nödvändigt att man

lärartjänster m. m.

får till stånd en sådan anordning, att
man kan känna samhörighet och laganda
när det gäller att skapa den nya skolan.

Det har sagts av herr Ohlon, att de
nya länsskolnämnderna inte skall ha
möjlighet att avgöra lärartillsättningarna.
Men varför skall vi göra en sak betydligt
mera invecklad än den i verkligheten
är? Vi har andra länsnämnder
av de mest skilda slag, som fullgör sina
uppgifter på ett utmärkt sätt. Hur är det
möjligt att de kan sköta sina uppgifter?
Det är väl decentralisering man har sökt
att få till stånd, decentralisering av de
anordningar som ett regionalt organ kan
ha hand om, och det är därför som detta
förslag har framlagts.

I de andra länsnämnderna är det redan
nu på det sättet, att om de är tveksamma
på någon punkt, så har de både
rätt och skyldighet att sätta sig i förbindelse
med vederbörande ämbetsverk i
Stockholm. Det bör inte vara märkvärdigare
på det här området. Om man vid
tillsättandet av viss tjänst är tveksam i
länsnämnden på någon punkt, bör man
ju ha kommunikation med skolöverstvrelsen
och yrkesöverstyrelsen och kanske
ibland också med departementet. Det
är ganska naturligt att man går till väga
på det sättet. I och med att man har denna
möjlighet tror jag också att man kan
säga, att de farhågor som har yppats på
detta område är mycket överdrivna. Jag
för min del hoppas på att framtiden
sKall visa att det går att ordna saken på
detta sätt.

Herr Ohlon talade om länsskolnämndernas
kompetens eller rättare sagt brist
på kompetens. Han redogjorde för hur
länsskolnämnderna skall tillsättas. Jag
skall inte upprepa den saken, men jag
vill erinra om att just skolöverstyrelsen
och yrkesöverstyrelsen skall i länsskolnämnderna
placera folk som de har
förtroende för. Jag utgår från att de utser
skickligt folk, som kan vara med
och lösa uppgifterna. Männen eller kvinnorna
kan då praktiskt taget följa med
i det dagliga arbetet där. Dessutom finns
de nämnda möjligheterna att sätta sig i
förbindelse med de överordnade organen.

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Beträffande skolinspektörerna är framtidstanken
den — och jag hoppas att vi
skall kunna realisera den rätt snabbt —
att i län där man har t. ex. tre skolinspektörer
skall den förste svara för den
högre utbildningen — och naturligtvis
också ha en utbildning som gör honom
lämplig för denna uppgift — den andre
svara för den egentliga folkskolan
och den tredje för yrkesutbildningen.
Jag är övertygad om att man då kommer
att söka just sådant folk som har
den sakkunskap som behövs på dessa
områden.

Nu förstår jag mycket väl att man kan
göra den invändningen, att det knappast
finns en enda person som behärskar hela
detta stora område. Det är riktigt.
Men jag tror att med de anvisningar som
kommer att meddelas dessa länsskolnämnder
man får samma enhetlighet vid
behandlingen av olika problem som man
har fått i andra länsnämnder.

Sedan har det sagts att framlidne herr
Weijne skulle ha haft en motsatt uppfattning.
Det vill jag bestrida. Jag hade
nöjet att samarbeta med herr Weijne
under många år i skolkommissionen, och
jag minns mycket väl hans inställning
där. Men han var en försiktig man. Herr
Arrhén har ju också gett utskottet det
betyget att vi varit försiktiga, och det
vill jag stryka under. Man skall vara försiktig
så länge man har denna prövotid.
Men jag är också övertygad om att läget
kommer att stabilisera sig. Man kommer
att få den erfarenhet som är nödvändig
för att klara detta bra i framtiden.
Jag är också övertygad om att
skolöverstyrelsen och andra kommer att
under övergångstiden hjälpa till på det
sätt som de anser vara lämpligt. Liinsskolnämnderna
kommer att överta en
rätt stor del av skolöverstyrelsens detaljarbete,
och jag hoppas att skolöverstyrelsen
är enbart glad över det. I varje
fall fick utredningen på sin tid en
mycket lång lista från skolöverstyrelsen,
som sjiilv föreslog vilka ärenden som
skulle överföras från skolöverstyrelsen
till länsskolnämnderna.

Sedan är det frågan om vilken garanti
man kan skapa för att det blir oviild

av vissa lärartjänster m. m.
denna tillsättning. Jag är övertygad
om att man kan skapa en mycket större
garanti i det fortsatta arbetet här än
vad man i varje fall på visst håll har
haft under ett tidigare skede. Jag förstår
en rektor, som har varit med lång
tid och kanske under en tid när de demokratiska
anordningarna inte var sådana
som vi numera kräver. Jag förstår
att en sådan rektor kanske tycker att
det här är litet ovant, men vi får väl
ändå gå ut ifrån att vi skall försöka att
inte minst i vårt skolväsende skapa en
verkligt demokratisk ordning. Det är dithän
vi syftar. Vad gäller objektiviteten
har vi på flera olika punkter starkt understrukit
att vi kräver en sådan. Vi anser
alt varje lärare har rätt att förvänta
att det blir objektivitet i bedömningen.

Vidare har här nämnts något om den
fjärde befordringsgrunden. Till det skulle
jag bara vilja tillägga att där har departementschefen
varit ännu mera försiktig
än utredningen. Man skulle kunna
sammanfatta det så att departementschefen
har ansett, att till den fjärde befordringsgrunden
skulle få räknas om en lärare
eller lärarinna har bedrivit ungdomsverksamhet,
studiecirkelverksamhet
och liknande. Detta skulle få räknas
som en merit vid jämförelse med andra,
som inte har en sådan erfarenhet från
vad jag skulle vilja kalla det praktiska
vardagslivet på folkbildningens område.

Man kan sätta i fråga om alla från början
ansett att det inte funnits andra utvägar.
Jag förstår att någon kan säga:
Har det inte funnits andra möjligheter
att lösa detta problem? Jag kan försäkra
att utredningen sökte efter olika sätt att
lösa problemet, men när vi vägde det
ena mot det andra kom vi ändå fram
till att här fanns något som vi kunde
ena oss om. Jag vill erinra om att förslaget
var enhälligt på denna punkt. Men
skillnaden mellan vårt förslag och det
som återfinns i propositionen är att vi
ansåg att de lokala skolstyrelserna skulle
få välja, men beslutet skulle underställas
länsskolnämndens prövning för
att lärarna skulle känna med sig att ansökan
hade passerat två instanser. Om
dessa var eniga, hade man vid ändå

Ang. förfarandet vid tillsättning
vid

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa
haft en viss rätt att tro att där hade
tillämpats objektiva metoder. Departementschefen
har, kan vi säga, gått den
motsatta vägen. Han har föreslagit att
de lokala skolstyrelserna skall förorda
lärarkandidaterna, och länsskolnämnden
skall välja bland dem. Utöver detta har
vi ju de vanliga överklagningsmöjligheterna,
och det bör vara en garanti för
att de personer som det här gäller, alltså
lärare i olika stadier, skall känna trygghet
för att deras sak blir behandlad på
ett riktigt sätt. Jag kan säga att både utredningen,
departementschefen och utskottet
har beflitat sig om detta.

Ytterligare vidrördes en liten detalj
om tjänstårens inverkan i poängtabellen.
Där råder det mycket olika uppfattningar
även bland lärare. En del anser
att en lång rad tjänsteår är bevis på eu
sådan erfarenhet, att de bör uppväga en
hel del poäng i olika ämnen, under det
att andra anser att man kan gå med på
detta till en viss grad men att en lärare
som är nära pensionsåldern inte alltjämt
kan anses bättre än en ung och frisk
kraft bara därför att han har ett stort
antal tjänsteår. Även på den punkten
har utskottet varit mycket försiktigt, och
vi har rekommenderat Kungl. Maj:t att
med vederbörande lärarorganisationer
överväga detta, så att man skall kunna
komma fram till ett som vi hoppas enhetligt
förslag och ett förslag som kan
tas emot och respekteras av de olika
lärarorganisationerna.

Hur länsskolnämnderna kommer att
fungera vet ingen ännu. Jag för min del
hoppas på att de kommer att fungera
utmärkt, men jag förstår att det finns
andra som är mera oroliga för den saken.

Vidare har man talat om fullmaktstillsättningen.
Kan vi ändå inte vara så
rättvisa att vi erkänner, att det inte bara
ligger sakliga skäl bakom kravet på dessa
fullmakter? Är det inte på det sättet?
Eftersom anställningen är tryggad med
den vanliga anställningsformen, som har
gällt t. ex. för folkskolorna, så tror jag
ändå att vad man här vill är att hålla
på en gammal anordning, kanske mest
för att den är gammal. På denna punkt

lärartjänster m. m.

vill jag dessutom erinra om att riksdagen
själv vid ett par tillfällen har anhållit
om att Kungl. Maj:t skall företa
en utredning om en revision av dessa
fullmaktstillsättningar. Detta visar ju att
riksdagen själv inte är så förfärligt angelägen
om dessa fullmakter.

Vad sedan gäller skolledarna så ställer
man ju beträffande skoldirektörer och
förste rektorer andra krav än man gör
på vanliga lärare.

Utöver att de bör ha goda betyg i sina
ämnen, ställer man dessutom kravet, att
det skall vara människor med administrativ
förmåga. Det är detta som har
gjort, att man i varje fall inte nu anser
att länsskolnämnderna skall tillsätta sådana
tjänster. Det gäller inte heller särskilt
många tjänster, varför det är betydligt
lättare för Kungl. Maj:t respektive
skolöverstyrelsen att ombesörja den saken.
För min del hoppas jag, att vi ändå
så småningom skall komma fram till att
länsskolnämnderna skall kunna välja
även dessa personer, men det är en
framtidstanke.

Jag har inte mycken anledning att göra
invändningar mot herr Arrhén. Han
erinrade exempelvis om den mycket besvärliga
punkt som varit aktuell genom
tidningspressens skriverier i ett fall nere
i Skåne-trakten, vilket gällde hedrande
vandel. På den punkten har utskottet
varit fullständigt överens. Vi har ansett,
att varje människa bör ha en hedrande
vandel men framför allt att detta bör
gälla människor som sysslar med ungdomens
fostran. Jag är glad över att vi
har kunnat bli överens på den punkten,
ty det är en väsentlig skillnad på andra
personer och dessa som skall ha hand
om ungdomens fostran. Man måste ha
rätt att ställa mycket stora krav på dem.
Jag ställer, som jag sade, krav på alla
människor men kanske framför allt på
dessa, som skall ombesörja våra barns
fostran, i varje fall under skoldagen.

Det förslag som här föreligger är, som
departementschefen har sagt, föranlett
av de beslut som vi tidigare fattat. Det
är föranlett av att riksdagen bär gått in
för denna nya skola, denna enhetsskola.
Därigenom har man också måst vidta

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

vissa åtgärder, som vi här i afton har resonerat
om. Jag kan säga, att inom utredningen
var frågan om lärartillsättningen
ett av de svårare problemen -—
det erkänner jag gärna. Från början
fanns det mycket olika uppfattningar
om hur den skulle ske. Men så småningom,
när vi hade vägt skälen emot varandra,
kunde vi dock bli överens på den
punkten, trots alt det i utskottet fanns
personer med olika politisk uppfattning.
Det fanns lärare oeli lekmän —
som jag nyss sade — och det fanns också
två rektorer, som hade mycket god
erfarenhet av den högre skolans krav
vad gäller lärartillsättningen. F''ör egen
del är jag glad över detta framsteg, som
jag vill kalla det. Jag är övertygad om
att såväl skolöverstyrelsen som överstyrelsen
för yrkesutbildning kommer att
få ett mycket stort och viktigt arbete,
trots att de får överlämna en hel del
uppgifter till dessa nya länsskolnämnder.

Det har från något håll befarats, att
denna ordning inte på något sätt skulle
klaffa. I det fallet hade herr Ohlon en
mening, men herr Arrhén var inte av
samma uppfattning. Om jag fattade honom
rätt, trodde han, att detta skall
lyckas. Det gör också vi andra i utskottet,
som står för majoritetens mening.

Jag för min del vill inte ställa större
krav på dessa länsskolnämnder än man
liar rättighet att begära av andra nämnder
av liknande slag. Men vad vi skall
begära är just denna objektiva syn på
deras arbete, framför allt vad det gäller
lärartillsättningen. Dessa länsskolnämnder
får dock inte bara detta problem
att brottas med. Just nu, när de
olika skolproblemen är i förgrunden på
ett mycket anmärkningsvärt sätt, kommer
de att få en rad andra uppgifter
också: den regionala planeringen, underhandlingar
med kommuner för att
få till stånd lämpliga högstadier o. s. v.
Allt detta kommer att göra, att dessa
länsskolnämnder får en mycket viktig
uPPgift, och jag iir inte säker på alt den
svåraste uppgiften är lärartillsättningen,
utan jag skulle tro, att den svåraste uppgiften
blir att åstadkomma samförstånd

mellan de olika kommunerna på det regionala
planet. Jag tror det är en vida
svårare uppgift än lärartillsättningen.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp) kort gemäle:

Herr talman! Jag kan instämma med
herr Näsström, när han angav den kompetens
som borde krävas av de blivande
skoldirektörerna. Av dessa kan man
fordra inte bara pedagogisk fackkunskap
utan även administrativ förfarenhet
— kanske framför allt det senare.
Men då är det egendomligt, att skoldirektörerna
skall utnämnas av Kungl.
Maj:t efter vederbörande ämbetsverks
hörande, under det att lärarna, även på
gymnasiet (det gäller nämligen adjunkterna)
skall utnämnas av länsskolnämnderna.
Jag föreställer mig, att dessa
länsskolnämnder har mycket större förutsättningar
att bedöma skoldirektörernas
kvalifikationer än de har att bedöma
facklärarnas förutsättningar att
gå i land med sin uppgift.

Herr Näsström sade, att vi ville skaka
en verkligt demokratisk skola. Ja,
visst vill vi det, och så skisserar han
närmare vad detta skulle innebära,
nämligen att småskollärare, folkskollärare
och läroverksadjunkter skulle utnämnas
av samma myndighet. Men, herr
talman, vad har detta med demokrati
att skaffa? Vad som här föreslås borde
väl vara ännu mera lämpligt på andra
områden av den statliga verksamheten,
men där införs det inte.

Herr Näsström säger vidare att dessa
lärare skall vistas på samma ställe,
undervisa i samma anläggning och alltså
bör de utnämnas på samma sätt. Men
han orkar inte med att fullfölja sin
tankegång, ty när han sedan kommer
till gymnasierna, tänker han sig lektorerna
utnämnda av Kungl. Maj:t men
adjunkterna av länsskolnämnderna. Då
har hela den demokratiska tankegången
tappats bort. Denna brist på konsekvens
i tankegången är utmärkande
för mycket av vad som här föreslås.
Vid den ena anstalten kräver den de -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ang. förfarandet vid tillsättning- av vissa
mokratiska ordningen ett enhetligt utnämningsförfarande,
men vid den andra
anstalten är det fullkomligt likgiltigt.
Vad är detta för sätt att tänka?
Vad som är avgörande är väl att man
får en utnämningsprocedur, som garanterar
att de lämpligaste utses, var och
en till sin befattning.

Ilerr Näsström säger att vi har beslutat
oss för en ny skola, och det är
ju riktigt. Men skolan är inte bara den
yttre ramen, organisationen. Skolan är
eleverna och lärarna, som verkar inom
skolan. Om vi vill ha en ny skola, skall
vi skapa en sådan ordning, att den stimulerar
de för undervisningsverksamhet
lämpliga ungdomarna att verkligen
ägna sig åt lärarbanan. Det förhåller sig
faktiskt så, att om man inte får tillräcklig
garanti för en sakkunnig bedömning
av lärarnas kvalifikationer, får man också
en svag rekrytering.

Herr ARRHÉN (li) kort genmäle:

Herr Näsström uttalade i sitt anförande
nyss sin förvåning över, att jag
hade givit erkännanden åt utskottets
skrivning. Jag har mycket lång tid haft
klart för mig de svårigheter, som det i
det här sammanhanget gällt att bemästra,
de svårartade motsättningar, som har
gjort sig gällande på området, mellan
lärarkategorier av olika typer, med olika
föregåenden, med olika traditioner
och olika uppgifter. Jag är, som jag
sade, av den meningen, att vi här fått
eu modell för lösning, som man icke
kan helt förkasta från sitt ansikte. Man
måste erkänna, att det har förtjänster.
Att jag sedan själv framfört vissa meningar
i denna fråga, som återfinns i
reservationer i utskottsutlåtandet, är ändå
ganska naturligt, ett så stort gebit
som det här gäller. Det vore nästan
onormalt, om det inte från min sida
skulle förekomma några reaktioner alls.

Den viktigaste av reservationspunkterna
är givetvis punkten nr 1. Jag anser,
att det av praktiska skäl hade varit
att föredraga att låta utnämningarna gå
igenom respektive överstyrelser. När utskottet
här nederst på s. 44 diskute -

lärartjänster m. m.

rar, hur förfaras skall, när lärare söker
tjänster över hela riket, kommer det
fram till den konklusionen, att om denna
princip visar sig besvärlig ur administrativ
synpunkt, så bör man ta
hela detta problem under omprövning.
Men jag skulle vilja läsa det så: inte att
man skall ta under omprövning principen
om fri rätt att söka över hela landet
utan principen att låta utnämningarna
ske över länsskolnämnderna, tv,
som jag nämnde i mitt förra anförande,
om man lät utnämningarna gå över
skolöverstyrelsen skulle inga svårigheter
uppstå. Anledningen till att jag vill
flytta utnämningsfrågorna från länsskolnämnderna
dikteras dessutom, herr
talman, av omsorgen att ge länsskolnämnderna
större möjlighet till insatser
på andra områden genom att befria
dem från dessa mödor.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När herr Ohlon säger,
att han inte tycker att det är någon logik
i att vi har föreslagit att de flesta
lärare skall tillsättas av länsskolnämnderna
men inte skoldirektörerna, måste
jag erinra om att vad lärarna, framför
allt på det högre undervisningsstadiet,
har varit rädda för är, som herr Arrhén
mycket riktigt sade, den s. k. fjärde befordringsgrunden.
Vid tillsättandet av
en skoldirektör måste det emellertid i
hög grad just bli den s. k. fjärde befordringsgrunden
som blir avgörande
för bedömningen av vederbörande. Det
bör ju då vara ett gott skydd för dem
som söker sådana tjänster, om de nu
inte förlitar sig på länsskolnämnderna
och deras prövning, att dessa tjänster
skall tillsättas av Kungl. Maj:t. Jag är
verkligen glad över att man på olika
håll liar ett så orubbat förtroende för
Kungl. Maj:t på dessa punkter. Det är
inte varje dag vi får höra det.

Vad sedan gäller de något lägre tjänsterna,
exempelvis förste rektorerna, är
det ungefär samma skäl där. Man måste
också för dessa tjänster ta hänsyn till
inte bara vederbörandes poängmeriter

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ang. förfarandet vi

utan också till deras administrativa förmåga,
deras förmåga att samarbeta med
andra och att hålla ihop skolan över
huvud taget, d. v. s. allt vad vi kallar
för den fjärde befordringsgrunden. När
man föreslagit just denna form för tillsättningen
av dessa tjänster, tycker jag
att man har gått lärarna till mötes i
mycket hög grad. Jag hade inte väntat
mig att man från rektor Ohlons sida
skulle framställa någon anmärkning på
den punkten. Om man har den grundsyn
som herr Ohlon tycks ha, borde
man vara nöjd åtminstone på den punkten.

Sedan nämnde herr Ohlon att om
man inte får förtroende för länsskolnämnderna
kan det befaras att det blir
ett mindre antal sökande till de utbildningsmöjligheter
som står öppna för
dem som vill ägna sig åt lärarbanan.
Jag vill då erinra om att det här i landet
råder brist på folk överallt, vilket
jag tycker säger tillräckligt. Jag är för
min del övertygad om att om en ung
man eller kvinna inte söker in för att
utbilda sig till lärare, beror det inte på
något bristande förtroende för länsskolnämnderna
utan naturligtvis på
helt andra faktorer.

Jag är fullt överens med herr Ohlon
om att elever och lärare är viktiga faktorer
i vår skola. Funnes inte dessa båda
kategorier så bleve det ju inte tal
om några skolor heller.

Herr Arrhén var inne på frågan om
lärarnas rätt att söka tjänster över hela
riket. Inom utredningen hade vi långa
överläggningar om den frågan. Det
va för övrigt främst våra framstående
lärare i utredningen som penetrerade
det problemet. De stannade vid att begränsa
ansökningsrätten till fyra län,
vilket man ansåg vara tillräckligt. Det
skulle underlätta länsskolnämndernas
arbete, tv då behövde man inte kommunicera
mer än mellan fyra länsskolniimnder.
Nu har emellertid Kungl.
Mai:t föreslagit att lärarna skall äga
rätt att söka över hela riket. Jag unnar
naturligtvis gärna lärarna möjlighet att
söka över hela riket, men man måste
här fråga vad det i praktiken kommer

l| llihang till riksdagens protokoll 1957. 1

1 tillsättning av vissa lärartjänster m. m.
att leda till. Detta är också anledningen
till att vi från utskottets sida framhållit
att vi är litet oroliga för hur det
kommer att gå. Man hade kunnat nöja
sig med att ange vilka tjänster man
sökte i första rummet, i andra rummet
o. s. v. Det blir ju ändå ett mycket stort
antal tjänster, som kan sökas inom fyra
län.

Men detta har, som sagt, icke varit
departementschefens tanke, utan han
ger lärarna rätt att söka över hela riket.
Jag är dock övertygad om att på
den punkten kommer länsskolnämnderna
rätt snart att inse, att det blir administrativt
ganska besvärligt. Av den anledningen
har utskottet också föreslagit
fyra valperioder i stället för tidigare
två, så att man kan sprida utnämningarna
på ett större antal veckor.

Till slut vill jag säga, att jag tror att
vi kan med lugn tillförsikt godta statsutskottets
förslag. Jag tror att det är
det enda riktiga i denna situation.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av de därunder
förekomna yrkandena propositioner
komme att framställas särskilt angående
varje punkt av utskottets i det nu
ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten I a, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av berr Ohlon
in. fl. därom anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 97 punkten
I a, röstar
samt. Sr 10

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Om ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som innefattas
i den av herr Ohlon in. fl. därom
anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 28.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten I b förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Ohlon
m. fl. beträffande punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjordes enligt de i fråga om
punkten II framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i herr Ohlons
m. fl. därom anförda reservation;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om ändring i skatteskalorna för statlig
inkomstskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av väckta
motioner angående ändring i skatteskalorna
för statlig inkomstskatt.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 3C8 av herr Ewerlöf in.
fl. och II: 458 av herr Cassel m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 S 1
mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 368 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 458
av herr Cassel m. fl. angående ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

I) av herrar Mannerskantz och X i Isson
i Svalöv, vilka — under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna
I: 368 av herr Ewerlöf m. fl. ocli
II: 458 av herr Cassel m. fl. — ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till nämnda motioner
antaga det vid motionerna fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg, Persson i Svensköp
och Strandh, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! De förslag som är framlagda
i dessa motioner är exakt desamma,
vilka framlades för riksdagen i motsvarande
motioner föra året och om
vilka då utförligt diskuterades. Vid sådant
förhållande har jag knappast anledning
att här ingå i sakdiskussion. Jag
vill bara erinra kammarens ledamöter
om att ett tillämpande av de skatteskalor,
som vi här har underställt riksdagens
prövning, vid grundbeloppsnivå
skulle innebära skattesänkningar å tillsammans
omkring 500 miljoner kronor.
Vid en förändring av uttagningsprocenten
åt någotdera hållet med 5 enheter,

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

ändras siffran för skattesänkningarna
med cirka 175 miljoner kronor.

Jag liar ännu mindre anledning att i
kväll utveckla detta ämne som jag föreställer
mig att dessa skatteskalor och vad
därmed sammanhänger kommer att om
några dagar dryftas i större sammanhang,
nämligen i anslutning till bevillningsutskottets
betänkande om den s. k.
kompletteringspropositionen.

Med hänvisning härtill kan jag, herr
talman, inskränka mig till att yrka bifall
till den reservation, som är fogad till
detta betänkande från bevillningsutskottet.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig lika kort.

Innebörden av förslaget med 100 procents
uttagning eller vid grundbeloppsnivå
skulle bli att den mera betydande
skattelättnaden komme för dem som har
mellan 18 000 och 100 000 kronor i inkomst.
Där skulle det bli en skattelättnad
på mellan 13 och 24 procent. Skulle
man lägga samma skatteskala till
grund för det uttag som vi nu har, vilket
skulle motsvara 115 procent, skulle
det bli skatteökningar för gifta skattskyldiga
med upp till 16 000 kronor inkomst.
Först därefter skulle skattelättnaden
sätta in, och den skulle bli störst
för dem som har mellan 25 000 och
50 000 kronor i inkomst. Det vittnar om
var högern anser att det är mest angeläget
att man sänker skatterna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herrar Mannerskantz ocli Nilsson
i Svalöv vid betänkandet anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om utredning ang. jordbrukets kapitalförsörjning Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av väckta
motioner om viss utredning angående
jordbrukets kapitalförsörjning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 82 av herr Eskilsson m. fl.
och II: 98 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en utredning angående möjligheterna att
inom jordbruket skapa en sådan kapitalbildning,
att jordbrukarnas egen rationaliseringsverksamhet
kunde få den omfattning,
som den allmänna utvecklingen
krävde.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 82 av herr Eskilsson m. fl. och II: 98
av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om viss
utredning angående jordbrukets kapitalförsörjning
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Nilsson i Svalöv, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till de likalydande motionerna I: 82 av
herr Eskilsson m. fl. och 11:98 av herr
Nilsson i Svalöv in. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
angående möjligheterna att inom
jordbruket skapa en sådan kapitalbildning,
att jordbrukarnas egen rationaliseringsverksamhet
kunde få den omfattning,
som den allmänna utvecklingen
krävde.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Spel:, Söderquist,
Gustafson i Göteborg, Persson
i Svensköp och Strandh, vilka anfört
följande:

»Vi delar motionärernas mening att
den fråga som tagits upp i motionerna,
jordbrukets kapitalförsörjning, är av
stor betydelse. De problem som sammanhänger
med kreditknappheten och

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Om utredning'' ang. jordbrukets kapitalförsörjning

kapitalförsörjningen berör emellertid
liela produktionslivet inom såväl industri
och hantverk som jordbruk, ehuru
mera accentuerat för de mindre företagen,
till vilka jordbruken till allra
största delen hör. Vi beklagar att dessa
frågor icke kunnat få den allsidiga belysning
som varit önskvärd, eftersom de
till huvudsaklig del ligger utanför bevillningsutskottets
kompetensområde. Enligt
vår mening borde nämligen en allsidig
utredning komma till stånd av produktionslivets
kapitalförsörjningsproblem,
varvid särskilt beaktande finge
fästas vid de mindre företagens speciella
problem.»

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I detta betänkande behandlas
en fråga, som har den allra
största betydelse för jordbruket, nämligen
frågan om kapitalförsörjningen.
Trots den stora avflyttningen från jordbruket,
som innebär att 15 000—20 000
arbetsföra personer för närvarande lämnar
jordbruket årligen, har näringen visat
en mycket stor produktivitetsstegring
under de senaste decennierna. Denna
stegring hänger naturligtvis till stor
del samman med den snabba rationaliseringen
och mekaniseringen inom jordbruket
under samma tid.

Rationaliseringen har varit en förutsättning
för att jordbruket hittills kunnat
klara sig i konkurrensen med andra
näringar. Sedan vi nu fått ett nytt prissättningssystem
på jordbrukets produkter,
blir det ännu mera angeläget, att rationaliseringen
fortsätter så snabbt som
möjligt. Jordbruket får nämligen nu i
ännu högre grad än förut möta konkurrensen
från andra länder, där jordbruket
i regel arbetar under betydligt gynnsammare
naturliga förutsättningar än i
vårt land.

Den rationalisering som alltså utmärker
jordbruket kräver emellertid mycket
betydande kapitaltillskott. I de motioner
som behandlas i betänkandet påminner
man om att långtidsutredningen har
beräknat kapitalbehovet för ny- och reinvesteringar
under femårsperioden 1955
—1960 till över 500 miljoner kronor om

året. Detta kapitalbehov täckes på olika
sätt, men jordbrukarna själva bär i mycket
hög grad bidragit till kapitalbildningen.
Sparviljan har varit en egenskap,
som alltid stått högt i kurs bland
jordbrukets folk. På grund av skattepolitiken
och prisutvecklingen har det blivit
svårare att klara kapitalförsörjningen
på samma sätt som tidigare. I beträngda
lägen har man därför fått tillgripa
improvisationer med stödlån,
supplementär jordbrukskredit och andra
åtgärder, men dessa åtgärder kan
aldrig bli annat än nödlösningar. I det
långa loppet är det bättre att jordbrukarnas
möjligheter att klara sig själva
underlättas, så att staten inte omedelbart
skall behöva ingripa vid störningar
i produktionen.

Jag tycker därför att det hade varit
önskvärt, om bevillningsutskottet hade
velat tillstyrka kravet i de framlagda
motionerna på en utredning angående
jordbrukets kapitalförsörjning, så att olika
problem kunnat bli belysta i ett sammanhang.
Utskottet har emellertid ställt
sig avvisande till de framlagda motionerna.

I den reservation, som är fogad till
utskottets betänkande av herrar Mannerskantz
och Nilsson i Svalöv, tillstyrker
man emellertid den av motionärerna
begärda utredningen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I denna motion har motionärerna
väsentligen pekat på skatteförhållandena
i landet och ansett, att det
mest effektiva medlet att skaffa kapital
åt jordbruket är att vidta en rad av reformer
på skattefältet. Anledningen till
att dessa motioner har remitterats till
bevillningsutskottet är alltså att motionärerna
har lagt sin argumentering på
det skattepolitiska fältet.

Utskottet har tagit upp de olika skattefrågor
som här kan komma i fråga och
påvisat, att man dels har gjort en skattesänkning
på statsskattens område och i
dag en skattesänkning på kommunalskat -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier

tens område, dels står investeringsavgiften
av allt att döma inför ett relativt
snart slut, dels är frågan om arvsskatterna
under utredning och dels har man
också att förutse en utredning i fråga
om resultatutjämning och förlustutjämning
för jordbruket m. in.

Efter denna uppräkning och diskussion
angående de olika skattepolitiska
åtgärder som kan vidtagas och med påvisande
av att man redan vidtagit betydande
skattelättnader och att andra är
under utredning har utskottet med belijärtande
av att jordbruket och kanske
speciellt det mindre jordbruket är i behov
av kreditmöjligheter ändå funnit sig
böra avstyrka dessa motioner, och detta
närmast därför att motionärerna har lagt
sin argumentation på det skattepolitiska
fältet.

Jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 17, i anledning av väckt motion om
en allmän utredning rörande lokaliseringen
av statliga ämbetsverk; och
nr 18, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående införande
av nytt värmesystem i riksbankshuset
i Stockholm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 92, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i

vad avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väcta
motioner.

Punkterna 1—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Anslag'' till statens lånefond för universitetsstudier Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens lånefond för universitetsstudier
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
investeringsanslag av 6 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Theodor Larsson in. fl. (I: 118) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nihlfors m. fl. (II: 128), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till statens lånefond för universitetsstudier
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 8 300 000 kronor; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl. (I: 359)
och den andra inom andra kammaren
av herr Helén m. fl. (11:445), i vilka
hemställts, såvitt här var i fråga, att
riksdagen måtte till statens lånefond för
universitetsstudier för budgetåret 1957/
58 anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 2 300 000 kronor uppräknat
investeringsanslag av inalles
8 300 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Majts förslag samt med avslag å
motionerna 1:118 och 11:128 samt I:
359 ocli 11:445, sistnämnda två motioner
såvitt här vore i fråga, till Statens
lånefond för universitetsstudier för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Axel Andersson,

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier

Sunne, Xils Theodor Larsson och IVzdén,
fröken Vinge, herr Helén samt fröken
Liljedahl ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med bifall till motionerna I: 118 och II:
128 samt 1:359 och 11:445, sistnämnda
två motioner såvitt här vore i fråga, till
Statens lånefond för universitetsstudier
för budgetåret 1947/58 anvisa ett investeringsanslag
av 8 300 000 kronor.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Till statens lånefond
för universitetsstudier har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen en oförändrad
medelsanvisning med 6 miljoner kronor,
medan garantilånenämnden äskat
8 300 000 kronor. Statsutskottets majoritet
säger, att enligt utskottets mening talar
starka skäl för att detta anslag i enlighet
med garantilånenämndens förslag
och yrkandena i bl. a. motionerna I: 118
och II: 128 för nästa budgetår uppräknas
med 2 300 000 kronor. Utskottets majoritet
har dock följt Kungl. Maj:t och
inte tillstyrkt en uppräkning. Motivet
härför är väl det ständigt besvärliga
statsfinansiella läget, men det anföres
också att Kungl. Maj:t föreslagit en ytterligare
utbyggnad av naturastipendierna.
Utskottsmajoriteten säger emellertid,
att då ifrågavarande låneform är den för
statsverket minst betungande av de nuvarande
direkta studentsociala stödåtgärderna,
förutsätter utskottet att möjligheterna
att förstärka medelsanvisningen
till ifrågavarande ändamål vid höstens
budgetarbete noga övervägs.

Var utskottet har haft sitt hjärta är
alltså tydligt. Men det blir inga fler studielån
av dessa utskottets fromma önskningar.
Jag vill i detta sammanhang
erinra om anslagets karaktär av investeringsanslag.
Det är uppfört bland anslagen
på kapitalbudgeten, och förvisso hör
de medel, som anvisas till denna lånefond
för universitetsstudier, till de rikast
avkastande och förnämsta investeringar
som vårt samhälle gjort och gör.
Det råder ju en skriande brist i samhället
på högskole- och universitetsutbildad
arbetskraft. Det är över huvud taget få

ändamål som är så angelägna för statsmakterna
som just framhjälpandet av
studiebegåvningarna.

Härtill kan ytterligare anföras att dessa
pengar ju inte iir borta i och med att
de lånas ut. Hittills har staten fått vidkännas
ytterst små förluster. Studiebegåvningarna
har visat sig vara mycket
pålitliga lånebetalare.

Nå, men om nu Kungl. Maj:t enligt utskottets
önskan för nästpåföljande budgetår
förstärker medelsanvisningen på
denna punkt, då är väl ändå allting gott
och val? Nej, tyvärr inte. Ett bifall till
utskottsmajoritetens förslag skulle enligt
de beräkningar, som garantilånenämnden
gjort och redovisat, innebära att endast
736 nya lån skulle kunna utbetalas
för läsåret 1957/58, och av de beräknade
3 740 ansökningarna skulle då inte
fullt 20 procent kunna bifallas. För innevarande
läsår utdelades 1 484 nya lån
bland 3 337 sökande, vilket innebär att
44 procent av ansökningarna det året
kunde bifallas. Beslutar riksdagen i enlighet
med utskottsmajoritetens förslag,
medför detta alltså en stark försämring,
då antalet bifallna ansökningar skulle
sjunka från 44 procent till beräknade 20
procent.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
under denna punkt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Larsson om en del av vad han sade till
försvar för reservationen. Anslaget till
den ifrågavarande långivningen har, såsom
han sade, upptagits till oförändrat
belopp, C miljoner kronor. Herr Larsson
nämnde emellertid inte, att dessutom
900 000 kronor av behållna fondmedel
kan ställas till förfogande för utdelning
av lån under budgetåret, vilket framhållits
i departementschefens framställning.

Det förslag som herr Larsson gjorde
sig till förespråkare för avser en betydligt
större långivning. Reservanterna
önskar öka anslaget med 2 300 000 kronor.
Nu säger herr Larsson att dessa
pengar inte kommer att vara förlorade.

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Anslag till statens lånefond för universitetsstudier

Nej, det vet jag också, men de måste
dock ställas till förfogande i form av
lån, och i det nuvarande ekonomiska läget
är det ju inte så lätt att skaffa fram
ytterligare över 2 miljoner kronor.

Utskottet har synnerligen väl beaktat
de synpunkter, som talaren här anlade,
och bär understrukit behovet av att medel
så småningom kan ställas till förfogande.
Utskottet är också medvetet om
att detta är en mycket billig låneform.
Det säger också utskottet i slutet av sitt
utlåtande, där det står följande: »Då låneformen
är den för statsverket minst
betungande av de nuvarande direkta studentsociala
stödåtgärderna förutsätter
dock utskottet, att möjligheterna att förstärka
medelsanvisningen till ifrågavarande
ändamål vid höstens budgetarbete
noga övervägas.» Vi får väl lugna oss
med denna skrivning och se om inte
dessa medel ställes till förfogande ett annat
budgetår.

Herr Larsson säger att det framgår av
utskottsutlåtandet var vi har haft vårt
hjärta. Ja, det vore ju mycket bra, om
man kunde tänka bara med hjärtat när
det gäller ekonomiska frågor, men det
kan man inte alla gånger, det vet nog
herr Larsson lika bra som jag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Bara några få ord.

Det där att tänka med hjärtat, förstår
jag mycket väl. Men jag ser det så, att
denna investering i studiebegåvade ungdomar
vid universiteten är den mest angelägna
och den mest lovande investering
för framtiden, som samhället över
huvud taget kan välja att verkställa.
Därför anser jag att det hade varit bättre
att ge dessa 2,3 miljoner kronor för
att få fram flera studiebegåvningar vid
universiteten än att använda dem för en
hel rad olika ändamål, som man gör.

Därför ber jag, herr talman, att få
vidhålla mitt yrkande.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det fattas bara en sak i
herr Larssons sista anförande, nämligen

att anvisa någon punkt, där vi kunde ha
tagit dessa 2,3 miljoner kronor, alltså
prutat på ett annat anslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 92 punkten
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 32.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

8oo

Punkten 21

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22

Om lån till Uppsala studentkår

I två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald m. fl. (I: 120) samt den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
m. fl. (II: 129), hade hemställts, att 1957
års riksdag måtte anvisa ett lån å
1 280 000 kronor till Uppsala studentkår
för uppförande och inredande av en studentmatsal
med cirka 260 platser och
kafélokal.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten anfört:

»Med anledning av vid 1955 och 1956
års riksdagar väckta motioner har utskottet
tidigare uttalat sig beträffande
frågan om lån till Uppsala studentkår
för uppförande och inredande av en studentmatsal
(utlåtanden 1955:57 och
1956: 116). I sistnämnda utlåtande underströk
utskottet vikten av att vitala
studentsociala behov —- vartill förevarande
fråga hörde — bleve tillgodosedda
genom insatser från statens sida. Utskottet
förutsatte att Kungl. Maj:t vid
budgetberedningen hösten 1956 toge förevarande
lånefråga under förnyad omprövning,
så att förslag i ämnet kunde
föreläggas 1957 års riksdag.

Kungl. Maj:t har icke för innevarande
års riksdag framlagt förslag i ämnet.

Utskottet får erinra om att 1955 års
universitetsutredning beräknat att det
totala antalet universitets- och högskolestuderande
kommer att stiga från nu
icke fullt 23 000 till drygt 40 000 år 1965,
varefter skulle följa en period av fortsatt
expansion, som kunde bli mer eller
mindre stark, i varje fall fram till 1970-talets första år.

Med beaktande av denna prognos
samt under erinran om utskottets tidigare
uttalanden rörande förevarande lånefråga
förutsätter utskottet att Kungl.
Maj:t tager ifrågavarande ärende under
allvarligt övervägande vid budgetplaneringen
för 1958/59.

Av den ståndpunkt, utskottet sålunda
intagit, följer att utskottet icke finner
sig böra tillstyrka bifall till det i motionerna
I: 120 och II: 129 framställda yrkandet.
Utskottet förordar emellertid att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t giver
till känna vad utskottet ovan anfört.

Utskottet hemställer alltså,

a) att motionerna 1:120 och 11:129
icke må av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen må i .skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.»

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Ohlon, Axel Andersson,
Sunne, Nils Theodor Larsson och 1 Vidén,
fröken Karlsson, fru Wallin, fröken
Vinge, herr Helén samt fröken Liljedahl,
vilka ansett, att den del av utskottets yttrande,
som började med orden »Med beaktande»
och slutade med »ovan anfört»,
bort hava följande lydelse:

»Utskottet vill med beaktande av denna
prognos understryka vikten av att vitala
studentsociala behov bli under statens
medverkan tillgodosedda. Av den
ståndpunkt, utskottet sålunda intagit, följer,
att utskottet finner sig böra tillstyrka
bifall till det i motionerna I: 120 och
II: 129 framställda yrkandet.»

samt att utskottet förty bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:120 och 11:129, till Lån till
Uppsala universitets studentkår för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 1 280 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det ärende som vi här
möter är en gammal bekant. Ärendet gäller
inrättande av ett konviktorium, en
matsal, för Uppsala studentkår. Det har
föranlett motioner åtminstone två år å
rad, och varje gång har statsutskottet beställt
anslag för ändamålet, utan att det
blivit något resultat.

Uppsala studentkår ligger i detta avseende
sämre till än alla andra studentkårer
i riket. .lag kan erinra om att staten
sålunda tillhandahåller gratis kårlokaler
för de studerande vid karolinska
institutet, tandläkarhögskolorna,

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

skogshögskolan, veterinärhögskolan och
lantbrukshögskolan. Under fonden för
låneunderstöd har under de senaste budgetåren
anvisats ränte- och amorteringsfria
lån åt Akademiska föreningen i
Lund, tekniska högskolans studentkår i
Stockholm och Chalmers tekniska högskolas
studentkår. Den enda kårort som
inte har kommit i åtnjutande av något
anslag för sin mathållning är Uppsala
studentkår. Egendomligt nog är det rikets
äldsta universitet som sålunda har
blivit eftersatt. Resultatet av denna uraktlåtenhet
är att matförhållandena för
studenterna i Uppsala ställer sig ganska
besvärliga. Bristen på konkurrens från
eu restaurang i studenternas egen regi
har bland annat medfört, att matpriserna
ligger högre i Uppsala än i de andra
högskolestäderna. Detta har också avspeglat
sig i statsstipendienämndens
dryga merkostnader för naturastipendiaterna
i Uppsala. Om utgifterna i Uppsala
skulle ha legat på samma lägre nivå
som på andra håll, så skulle ytterligare
50 å 60 statsstipendier, omfattande både
kost och logi, ha kunnat delas ut i år.
Läget i dag i Uppsala är ungefär detsamma
som det var för 50 år sedan, när
kåren själv satte i gång med kooperativa
matlagsinrättningar, som bröt monopolbildningen
beträffande utspisningen i
staden. Nu finns inte den möjligheten
längre, eftersom studentkåren inte så
lätt kan skaffa sig de lokaler som behövs
för ändamålet.

I fjol beställde statsutskottet i mycket
bestämda former anslag av Kungl. Maj:t,
men ingenting har åtgjorts. Därför har
vi, några ledamöter i statsutskottet, funnit
det nödvändigt att här gå fram med
en reservation, så att det äntligen blir
ett resultat av statsutskottets önskemål.

Jag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till reservationen
under denna punkt.

I herr Ohlons yttrande instämde herrar
Nils Theodor Larsson (bf) och
Eriksson (s), fru Wallentheim (s), fru
Humrin-Thorell (fp) samt herrar Werncr
(bf), Kriigel (s), Lindblom (fp) och
Edström (fp).

Om lån till Uppsala studentkår

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Såsom herr Ohlon nyss
framhållit är detta en för Uppsala studentkår
synnerligen allvarlig angelägenhet,
och det har varit så i åratal, för att
inte säga i årtionden.

Uppsala studentkårs behov har också
beaktats av statsutskottet så till vida att
utskottet efter motioner både 1955 och
1956 liksom nu i år har skrivit mycket
positivt om behovet av ett konviktorium,
en matsal, i studenternas egen regi i
Uppsala. När frågan var före år 1955,
sade utskottet att det då inte hade anledning
att göra någonting åt saken, eftersom
frågan låg under Kungl. Maj:ts
prövning på grund av en skrivelse från
studentkåren. Ingenting blev därför
gjort. År 1956 förutsatte utskottet, att
Kungl. Maj :t skulle ta frågan under förnyad
omprövning, och i år säger utskottet,
att Kungl. Maj :t bör ta frågan under
allvarligt övervägande. Men det kan ju
inte få fortsätta på detta vis, när nu inte
Kungl. Maj :t gör någonting åt saken. Situationen
blir oliållbarare och oliållbarare
för varje år som går, studentantalet
växer, svårigheterna för Uppsala studenter
blir allt större och större.

Jag vill därför, herr talman, med dessa
ord yrka bifall till den under denna
punkt avgivna reservationen av herr Ohlon
m. fl.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Man säger här att det är
mycket angeläget att lösa detta problem.
Det kan jag också hålla med om på samma
sätt som när det gällde punkten 20.
Men det finns många andra ting, som är
kanske minst lika angelägna, och man
kan ju inte få allt som man önskar sig.
Dessutom har vi för närvarande en investeringsbegränsning
här i landet, och
under sådana förhållanden tycker jag
alt man får lov att hålla igen även på
den här punkten och se, om det ekonomiska
läget lättar litet längre fram.

Dessutom tycker jag att detta är en
verksamhet som skulle lämpa sig bra för
privat företagsamhet, och det förhåller
sig väl också på det sättet att förliållan -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Om lån till Uppsala studentkår

dena i Uppsala blivit litet bättre nu på

sista tiden genom tillkomsten av nya

restauranger.

Det har här sagts att utskottet ett par
år tidigare i sin skrivning på denna
punkt begärt en omprövning av frågan.
I år har utskottet skrivit ännu starkare
på denna punkt och sagt, att utskottet
förordar att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört. Under sådana förhållanden
anser jag för min del, att det
är klokast att avvakta ännu ett år och
se vad denna skrivelse kan föranleda.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr KRuGEL (s):

Herr talman! Jag har nyss instämt i
det anförande, som herr Ohlon höll, men
jag skall ändå be att få säga några ord,
inte minst med hänsyn till vad utskottets
talesman hade att säga oss.

Några av riksdagsledamöterna från
Närke och Sörmland hade i morse en
sammankomst med fem, sex studenter
från Södermanlands och Närkes nation i
Uppsala, och jag kan försäkra att studenterna
var mycket oroliga för utgången av
behandlingen av den motion, som väckts
av herr Ohlon och herr Osvald. De talade
om för oss under vilka förhållanden
de hade att tillbringa sin dag under
studietiden i Uppsala, och det var
verkligen inga uppmuntrande saker som
de hade att förtälja. De sade först och
främst, att 2/3 av alla studenter, som
är inskrivna vid universitetet, är medellösa
och därför har svårt alt dra sig
fram. De har inga andra möjligheter än
att låna, och detta har till följd, att de
måste sträva efter att få sitt uppehälle
däruppe så billigt som möjligt. De sade
också, att de lokaler, som tidigare stått
till förfogande för deras utspisning,
lagts ned i två fall — en av dem var i
den gamla restaurangen Gillet — och
detta har gjort, att situationen har
skärpts på ett alldeles särskilt sätt. De
får kila in sig här och där, och de har
över huvud taget ingen plats, där de
känner sig hemma, när de skall inta

sina måltider. De har därför sedan länge
arbetat på att få till stånd en egen lokal
— vi kan kanske inte kalla det ett eget
hem direkt, men i varje fall en lokal,
där de kan med framgång och så billigt
som möjligt inta sina måltider.

I andra avseenden, när de också varit
hårt trängda, har de vänt sig till sina
respektive län och fått bidrag. De
har exempelvis från Örebro län fått ett
ganska stort bidrag till byggande av en
nationsbyggnad, och de har även, tror
jag, fått bidrag från Sörmlands län. Men
när det gäller denna fråga ligger det till
på ett annat sätt. Det gäller här hela studentkåren,
och därför har man ansett
att det enda riktiga var att vända sig
till riksdagen för att få de nödiga medlen
för att kunna fullfölja dessa planer.

Nu tycks det inte vara så farligt —
även om det är ont om pengar, såsom
herr Persson här framhöll — om vi gick
deras framställning till mötes, ty det är
inte här fråga om ett anslag utan om
ett lån. Att låna en hel studentkår
1 280 000 kronor borde inte vara alltför
riskabelt. Det borde också kunna betraktas
— såsom herr Osvald uttryckte det
— såsom en mycket god investering eller
hur orden nu föll, men han menade
tydligen någonting sådant.

När jag hade hört studenterna, tyckte
jag liksom mina kamrater som var med,
att det inte fanns någon anledning att
längre hålla tillbaka detta krav. För
resten har utskottet behjärtat önskemålet
genom ett uttalande, som är ganska underligt,
om man sammanställer detta
med avslagsyrkandet. Utskottet skriver
nämligen på följande sätt: »I sistnämnda
utlåtande — 1956 års till riksdagen i
enahanda framställning — underströk
utskottet vikten av att vitala studentsociala
behov — vartill förevarande fråga
hörde — bleve tillgodosedda genom insatser
från statens sida. Utskottet förutsatte
att Kungl. Maj:t vid budgetberedningen
hösten 1956 toge förevarande
lånefråga under förnyad omprövning, så
att förslag i ämnet kunde föreläggas 1957
års riksdag.»

Detta sades alltså förra året men ändå
avstyrktes i utlåtandet bifall till motio -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

nen, av de gamla vanliga skälen, nämligen
med hänsyn till andra yrkanden
— man »avväger» och »avväger» och
ingenting annat.

Jag hemställer om bifall, herr talman,
till den med 2 betecknade reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kriigel gav här en
beskrivning av studenternas besvärligheter
i Uppsala och drog därav den
slutsatsen, att det gällde för dem att leva
så billigt som möjligt. Det är ingen, som
har något att invända mot detta, men
då får man nog söka sig fram på andra
vägar än genom att bygga en studentmatsal.
Jag tror inte att det blir billigare
att äta på en sådan matsal än på de
restauranger som finns i Uppsala. Jag
har snarare en rakt motsatt åsikt i detta
fall, ty jag tror att det blir dyrare att äta
i en studentmatsal än på de restauranger
som redan nu finns. Jag anser att man
får söka sig fram på andra vägar, om
man skall göra förhållandena drägligare
för studenterna i Uppsala.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Persson som jag tyckte var något
djärvt konstruerat. Han försökte inbilla
kammaren, att en kooperativ matlagsrörelse
i studentkårens regi skulle bli dyrare
än de privata näringsställena. Nu
var jag händelsevis med 1907, när kooperativa
studentmatlag inrättades. På
den tiden åt närapå halva kåren i sådana
matlag. Det medförde den effekten,
att matpriserna i Uppsala sjönk 20
å 30 procent.

Det är bristen på lokaler som gör att
studenterna i dag inte kan återupptaga
den verksamhet som drevs för 50 år
sedan. Men kunde de göra det, så skulle
den säkert få samma effekt i dag som
då. Enda möjligheten för dem att sätta
i gång en egen rörelse är att de genom
statens försorg får de lokaler som de
behöver.

Det har också visat sig, herr talman,

Om lån till Uppsala studentkår
som jag nämnde i mitt första anförande,
att matpriserna är högre i Uppsala än på
alla andra kårorter i riket.

Herr KRuGEL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte nog att herr
Persson var en smula hård i sitt sista
yttrande. Han invände att det kanske
inte blir billigare, om man anordnar en
sådan där kooperativ servering i studenternas
regi. Det är möjligt — det
medgav för resten studenterna själva
—- men vad betyder det inte för studenter
och andra människor att ha
någon plats, dit de kan gå och känna
sig — som jag nyss uttryckte det —
hemma. De beskrev sin situation så att
jag tyckte att läget var beklämmande.
De får det allt trängre och trängre, därför
att studentkåren ökar, under det att
de privata företag, som de tidigare kunnat
lita till, minskar.

Man talade också om att en fjärdedel
av studenterna är gifta och ofta bor
inhysta i ett rum, i många fall utan kök.
Även dessa gifta, som man skulle tro
kunde ordna sin mathållning, kan inte
göra det. Av brist på andra möjligheter
måste de också söka sig till de lyor
som ofta är av mindre god kvalitet och
där få litet mat.

Jag tycker, att om vi någonsin haft
anledning att bifalla en motion, så har
vi det i det här fallet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag begärde också ordet
för att replikera herr Persson. Vi har
ju under senare tid sökt i möjligaste
mån lindra studenternas besvärligheter
under studietiden. De studentsociala
problem, som staten hittills sökt principiellt
lösa, har gällt mat och bostad.
I fråga om bostäder har man hjälpt studenterna
vid samtliga universitet och
högskolor. Likaså har man sökt lösa
matproblemet utom just vid det äldsta
universitetet, nämligen Uppsala. Det är
en oförlåtlig blunder av staten att just
vårt äldsta universitet därvidlag inte
fått någon hjälp.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Om lån till Uppsala studentkår

Jag kan som gammal uppsalastudent
intyga, att vid de enkla matställen, som
vi själva anordnade, blev priserna ungefär
hälften av priserna på de restauranger,
som inte drevs i studenternas
regi. Jag kan också intyga att vid konviktoriet
i Lund, som är studenternas
matsal, anordnad med statens hjälp, är
priserna också nästan hälften av vad
man får betala på övriga restauranger.
Det är så vi också måste hjälpa uppsalastudenterna,
och det är en hederssak
för riksdagen att så sker.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Ohlon talade om
erfarenheterna från kooperativa matlag
1907. Men det har hänt en hel del också
i Uppsala sedan dess. Jag kan tala
om för herr Ohlon, att jag också har
erfarenhet av kooperativa matlag. Den
erfarenheten sträcker sig inte så långt
tillbaka som till 1907 utan till 1943,
och den erfarenheten säger mig, att
kooperativa matlag inte blir billigare,
ty det måste dock anställas folk som
sköter rörelsen.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Detta vittnar om att
herr Persson var med i en kooperativ
förening som misskötte sin uppgift.

Herr SVÄRD (li):

Herr talman! Detta är ju en ur många
synpunkter inspirerande debatt. Nu råkar
jag emellertid vara en av kammarens
få ledamöter, som personligen har
drivit en studentkooperativ matserveringsverksamhet,
vilket jag gjorde under
två år. Jag skall medge att det var
en stimulerande och ur många synpunkter
givande erfarenhet, av vilken
jag under mina fortsatta kringirranden
haft mycket stor glädje. Däremot kan
jag absolut inte intyga, att den mat, som
vi lagade till kooperativt, blev billigare
för studenterna än den som tillagades
av privat profitintresse.

Jag vill sedan bara tillägga att vi på
min tid i vår enfald över huvud taget
aldrig kom på den tanken att begära
statsbidrag, vilket bara bevisar, hur underutvecklade
ur statsbidragssynpunkt
Göteborg och Göteborgs studenter åtminstone
har varit.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag måste säga, att när
jag hör vännen Ohlon, erinrar jag mig
att kammarkollegium för ett par år sedan
lär i ett yttrande ha erinrat om
sitt beslut från 1628 och förklarat att
det ingen anledning hade att frångå det
beslutet.

Jag tror att vi inte bör överdriva på
denna punkt, lika litet som på någon
annan. Det är väl flera av oss som har
personliga erfarenheter på detta område
just från Uppsala. Jag tror att man
kan försäkra — i varje fall har jag den
erfarenheten — att det icke har varit
några svårigheter att få mat där för relativt
hyggligt pris -— jag säger relativt
hyggligt pris. Men är det så illa som
herr Ohlon säger måste jag nog förklara
att herr Ohlon i och med sitt yttrande
har underkänt den privata företagsamheten
i Uppsala. Så långt vill
jag inte gå. Jag tror att man bör bedöma
detta med måtta och balans. I
sak är det ju helt enkelt så, att detta
är en investeringsfråga, och man har
inte haft möjlighet att bifalla önskemålen
här. Någon principiell avoghet finns
inte alls, utan det har som så många
andra fall blivit en avvägning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Vi har ju praktisk erfarenhet, herr
talman, om hur förhållandena gestaltat
sig vid de övriga universiteten och högskolorna.
Jag kan intyga, att i och med
statens hjälp konviktoriet i Lund blev
upprustat och fick sin moderna standard,
har maten där blivit väsentligt
mycket billigare och genomsnittspriset
för studenterna i Lund har blivit lägre

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

än tidigare. Sådana erfarenheter har
vi också från tandläkarhögskolan i Malmö
och överallt från andra högskolor.
Skall vi inte kunna få samma erfarenheter
i Uppsala? Jag tycker att även
Uppsala studenter är värda att få billigare
mat.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Jag hade inte tänkt lägga mig i denna
debatt men måste som uppsalabo och
väl bekant med Uppsalas matställen, det
vågar jag försäkra, säga att de mjölkbarer
och små restauranger, som studenterna
över huvud taget har ekonomiska
möjligheter att besöka, inte är så många
som herrarna tycks tro, och där är det
svårt för dem att få sina dagliga måltider.
Dessutom vill jag säga, att det går
väl an just nu, när studentantalet dock
är mellan 5 000 och 6 000, men hur skall
det gå, när vi möter den invasion av
studenter som kommer? Innan 1963 beräknas
det finnas 10 000 studenter i
Uppsala, och man kan inte tänka sig att
de privata näringsställena skall bli så
pass många, att de kan möta denna invasion.
Är det då inte ekonomiskt bättre
att nu tänka på framtiden och hjälpa
studenterna med detta lån, så att de kan
få bygga sin matsal?

Dessutom har de inte ens expeditionslokaler
för att klara den verksamhet som
de måste sköta. Jag skulle vilja rekommendera
kammarens ledamöter att fara
upp och titta på de små usla lokaler, i
vilka studenterna sitter på varandra för
att sköta denna stora verksamhet. Jag
tycker att det är ganska beundransvärt
att studentkåren i Uppsala liksom i andra
städer har lagt ned så oerhört mycket
arbete och tid, krafter och pengar
på att ordna sina bostäder, ty det har
de faktiskt gjort inom de olika nationerna.
Men deras möjligheter är dock begränsade.
De kan inte själva klara en
så stor fråga som denna om måltiderna.

Därför skall jag be att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vad jag framhöll var
att man inte bör överdriva åt något håll.

Om lån till Uppsala studentkår
Jag vill säga till den sista ärade talarinnan,
att jag har haft två ungdomar
i Uppsala under de senaste åren, och
det måtte ha varit särskilt märkvärdigt
för dem, eftersom de inte mött svårigheter
i detta avseende det här gäller.

Hur det skall bli om fem eller tio år,
är det kanske svårt att sia om. Här är
det dagens läge och investeringsförhållandena
som vi resonerar om. Jag tror
inte departementet har någon avog inställning
till denna sak, men man har
inte haft möjlighet att bifalla framställningen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Näsström säger att
vi överdriver. Jag har bara hållit mig
till fakta, och ett faktum är, att Uppsala
är den enda universitetsort, där studentkåren
saknar matsal i egen regi. Uppsala
är bland våra universitets- och högskolestäder
den ort, där matpriserna för studenterna
är högst. Det är väl ett tillräckligt
talande vittnesbörd.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tycker att herr
Ohlon inte höll sig till saken i sitt sista
anförande. Det är väl ingen som bestrider
vad herr Ohlon sade, nämligen att
man i Uppsala saknar en matservering
av det slag det här är fråga om. Det vet
vi alla.

Sedan är frågan hur man på bästa
sätt skall avhjälpa bristen. Det är det
vi diskuterar. Jag är övertygad om att
denna stora investering kommer till
stånd, så snart man anser sig ha möjlighet
härtill, även om det inte blir så
strålande resultat som vissa tror.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Om lån till Stockholms högskolas studentkår

upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 92 punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 54;

Nej — 36.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Carlsson, Georg, anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen röstat
nej men att på omröstningstavlan markerats,
att han varit frånvarande vid
omröstningen.

Punkten 23

Om lån till Stockholms högskolas studentkår I

en inom andra kammaren av herr
Håstad m. fl. väckt motion (11:440) hade
hemställts, att riksdagen måtte såsom
ränte- och amorteringsfritt lån till Stockholms
högskolas studentkår, som en förs -

ta del av ett tolalt statsanslag på
2 250 000 kronor för tillbyggnad av studentkårens
kårhus, för budgetåret 1957/
58 anvisa ett investeringsanslag av
100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Med anledning av vid 1956 års riksdag
väckta motioner om anvisande av
ett investeringsanslag såsom lån till
Stockholms högskolas studentkår för
täckande av kostnader för tillbyggnad
av studentkårens kårhus framhöll
utskottet i sitt av riksdagen godkända
utlåtande 1956:116 bland annat, att enligt
utskottets mening förhandlingar
lämpligen borde upptagas angående
Stockholms stads andel i finansieringen
av kårhusets tillbyggnad. I skrivelse till
Kungl. Maj:t 1956: 269 gav riksdagen till
känna vad utskottet i ärendet anfört.

Genom beslut den 28 september 1956
har Kungl. Maj:t med anledning av riksdagens
ifrågavarande beslut uppdragit
åt Stockholms högskolas förhandlingskommitté
att med Stockholms stad upptaga
förhandlingar rörande ovannämnda
fråga.

Vid sådant förhållande är utskottet icke
berett att biträda det i motionen II:
440 framställda yrkandet.

Utskottet vill emellertid liksom i det
under nästföregående punkt behandlade
ärendet understryka vikten av att vitala
studentsociala behov bli under statens
medverkan tillgodosedda. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t, så snart resultatet
av omförmälda förhandlingar föreligger.
tager här berörda lånefråga under
ytterligare omprövning och för riksdagen
framlägger det förslag, vartill
ärendet må giva anledning.

Utskottet förordar att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t giver till känna
vad utskottet sålunda anfört.

Utskottet hemställer förty,

a) att motionen 11:440 icke må av
riksdagen bifallas;

b) att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.»

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Om lån till Stockholms högskolas studentkår

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag skall endast med
några få ord beröra den punkt som här
föreligger, och jag skall göra det i form
av ett beklagande att utskottet vid föregående
års riksdag icke kom till ett positivt
resultat i frågan om medverkan
när det gällde Stockholms högskolas
studentkårs utbyggnadsönskemål. Man
hakade upp sin formellt positiva men
i sak negativa inställning på en förhandlingsdelegation,
som hade till uppgift
att söka åstadkomma en förbättrad
överenskommelse med Stockholms stad.
Staden hade år 1951 träffat en överenskommelse
med studentkåren och staten,
som innebar att staden förband sig att
dels ställa en tomt till förfogande för
utbyggnaden och dels medverka med ett
ränte- och amortcringsfritt lån, som uppgick
till en tredjedel av det belopp, som
staten skulle komma att lämna. Emellertid
var detta villkor knutet till överenskommelsen,
att tomten skulle tas i anspråk
och byggnadsverksamheten påbörjas
inom fem år. Den raskhet, som härvidlag
har präglat statsmakterna, har resulterat
i att avtalet utlöpte i december
förra året, och Stockholms stad är nu
helt fri från åtaganden i berörda angelägenhet.

Jag kan inte här uttala mig om utsikterna
att få en för staten mer eller
mindre gynnsam överenskommelse med
Stockholms stad. Att jag inte gör det, beror
på att jag tillhör förhandlingsdelegerade
för Stockholms stad, och det blir
ju tillfälle att inför annat forum säga sin
mening om detta. Men jag vill gärna understryka
utskottets uttalande, att regeringen
så snart möjligt är och så snart
dessa underhandlingar slutförts — jag
förväntar att de skall kunna vara klara
under innevarande höst — måtte ta de
initiativ som är erforderliga för att högskolans
studentkår skall kunna sätta i
gång med den planerade verksamheten.

Under den tid, som har gått, är det ju
inte bara så, att det direkt aktuella behovet
har ökat, utan de prognoser, som
har gjorts från universitetshåll, visar ju
att Stockholms högskola har att förvänta
en mycket stor anslutning av nya års -

kullar studenter. De kommer att i än
högre grad öka anspråken på kårlokaler
för studenterna. Jag tror jag vågar säga,
att det är ett angeläget önskemål att detta
deras krav blir tillgodosett snarast
möjligt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till vad herr Anderson
nämnde i sitt anförande är det inte
mycket att tillägga, men jag vill ändå
påpeka att det finns andra städer, som
fått göra rätt stora uppoffringar för att
få några utbildningsanstalter förlagda
dit. Jag undrar, om vi inte får allvarligt
överväga att sprida dessa anstalter något,
så att det inte blir en sådan anhopning
på vissa håll. Jag kan erinra om
vilka insatser man gjort i t. ex. Umeå
för att få några utbildningsanstalter förlagda
dit. Jag tror att det är nyttigt
även ur andra synpunkter, om vi kan
få en spridning, ty det visar sig att
det uppstår olägenheter i de större skolstäderna.
Det är nog något för oss att
beakta för framtiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag skall gärna vid nästa
års riksdag stå till tjänst med en fullständig
redovisning över vad Stockholms
stad har gjort i det här avseendet.
Jag är övertygad om och jag vet från de
förhandlingar, som redan ägt rum, att
Stockholms stad inte i det hänseendet
stått andra städer efter.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
vad jag nyss nämnde inte var föranlett
av herr Andersons yttrande, utan av
alla de spörsmål, som här diskuterats.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 2b

Ladcs Ii 11 handlingarna.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av riksdagens år 1956
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 10 och 11
Lades till handlingarna.

Punkten 12

Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 13—17
Lades till handlingarna.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 19 och 20
Lades till handlingarna.

Punkterna 21 och 22
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 23—23
Lades till handlingarna.

Punkten 26

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27

Lades till handlingarna.

Punkten 28

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 29

Lades till handlingarna.

Punkterna 30—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 34 och 33
Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 94, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1957/58, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen av
återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28
september 1954 (nr 649) om straff för
vissa trafikbrott;

nr 241, i anledning av väckt motion
angående framställning till Kungl. Maj:t
om översyn av riksåklagarämbetets instruktion;
och

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 292 § lagen den 17 juni
1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
in. in.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lindblom under sammanträdet till herr
förste vice talmannen avlämnad, av honom
och herr Ollén undertecknad motion,
nr 530, av herrar Lindblom och Ollén,
i anledning av delegerades för riksdagens
verk framställning angående ändrade
tjänste- och personalförteckningar
för ombudsmännens expeditioner m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.55.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570838