Fredagen den 10 februari (Riksdagens protokoll 1961:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 6

ANDRA KAMMAREN

10—15 februari

1961

Debatter m. m.

Fredagen den 10 februari

Sid.

Svar på interpellation av:

herr Heckscher ang. det svenska försvarets målsättning.......... 3

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Skellefteå ang. den statliga bostadspolitikens ut £ formning,

m. m.......................................

fru Eriksson i Stockholm ang. tillämpningen av 10 § jordfästningslagen
................................................ ®

Tisdagen den 14 februari

Svar på frågor av:

herr Magnusson i Borås ang. arbetsgivares uppgiftsskyldighet i samband
med den allmänna tilläggspensioneringen................ 8

herr Fälldin ang. redovisning av avgift till den allmänna tilläggspen Q sioneringen

..........................................

Interpellation av herr Elmwall ang. mjölkproduktionen i Mellansverige 12

Onsdagen den 15 februari

Svar på fråga av herr Johansson i Stockholm ang. åtgärder för att

bispringa författarinnan Sara Lidman........................

Svar på interpellation av herr Rimmerfors ang. åtgärder till skydd för

missionärer och andra svenska civilpersoner i Kongo............

Återkallande av motion....................................

Kungl. Maj:ts hovhållning ..................................

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten........

Eftergivande av fordringsrätt i anledning av felaktig utbetalning av
producentbidrag ........................................

1 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 15 februari

''"--s...Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 2, ang. ändrad lydelse av 28 §
regeringsformen, 68 § riksdagsordningen och 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.
............................................... 22

Statsutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifter under första huvudtiteln
(kungl. hov- och slottsstatema)............................ 23

— nr 14, ang. Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor........................................ 26

— nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudget611
................................................ 26

— nr 16, ang. benämningen av en professur vid Stockholms universitet
.......................................... 34

— nr 17, om avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster...... 34

— nr 18, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom kommu- M

nikationsdepartementets verksamhetsområde.................. 35

— nr 19, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde ........................ 35

nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet) .... 35

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. ändrad lydelse av 2 och 3 §§
förordningen om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar................ 35

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1960 fattade beslut ...... 35

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan............... 35

nr 3, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m........... 37

nr 4, ang. utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden)....... 37

nr 5, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket ............................ 37

Fredagen den 10 februari 1961.

Nr 6

Fredagen den 10 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Frans Oskar Franzén,
född den 21/11 1913, Sahlingatan 55,
Motala, vårdas sedan den 4/2 1961 på
härvarande länslasarett och beräknas
vara sjukskriven ungefär en månad,
vilket härmed intygas.

Vadstena den 6 februari 1961

O. Pihl
vik. uläk.

Herr Franzén beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den 6
februari tills vidare.

§ 3

Svar på interpellation ang. det svenska
försvarets målsättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Heckscher frågat mig
om regeringen alltjämt fasthåller vid
den ståndpunkt rörande det svenska
försvarets målsättning, vilket uttrycktes
i Kungl. Maj :ts propositioner 1948:
206 och 1958:110.

Frågan kan enkelt besvaras med ja.
Att någon ändring i målsättningen för
det militära försvaret icke ifrågasättes
torde också framgå av det av herr
Heckscher citerade uttalandet i statsverkspropositionen
i vilket det heter:

»För det militära försvaret bör målsättningen
alltjämt vara» etc. Jag vill
också erinra om att jag i omedelbar
anslutning till mitt av herr Heckscher
citerade uttalande tillagt: »Vårt
totala försvar måste med utnyttjande
av hela folkets värnkraft vara i stånd
att ge uttryck åt folkets levande försvarsvilja.
»

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Heckschers interpellation.

Vidare anförde

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet för interpellationssvaret
— så mycket mera som
svaret efter min uppfattning är fullt
tillfredsställande. Jag vet inte hur det
gått till att i statsverkspropositionen
insmugit sig en sådan formulering som
den, som nu finnes där — en formulering
som skulle kunna ge utrymme för
den tolkningen, att målsättningen vore
beroende av kostnadsramen och inte
tvärtom, eller att den vore relativ intill
innehållslöshet. Men det finns inte skäl
att tala mera om detta. Det är nu fullt
klart av det svar som lämnats, att 1948
och 1958 års preciseringar alltjämt är
giltiga. Försvarets målsättning skall alltjämt
vara att, som man sade 1948, »ge
eftertryck åt vårt folks vilja att bevara
landets handlingsfrihet och avvisa varje
kränkning av dess integritet». Eller
som man sade 1958 att »ingen del av
landet behöver uppgivas utan segt motstånd
i olika former» samt att »inom de
delar av landet, som har väsentlig betydelse
för en angripare eller för vår försvarsförmåga,
måste försvaret ha sådan

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1961

Svar på interpellation ang. det svenska försvarets målsättning

styrka, att antingen angriparens vinst
inte står i rimlig proportion till hans
insats eller angreppet tar så lång tid,
att andra staters ingripande till vår
fördel hinner göra sig gällande».

Det är — det ber jag att få upprepa
■— mycket tillfredsställande att detta
ånyo blivit fastslaget och att det är
klart att vår försvarspolitik i övrigt
måste inrättas efter den på det sättet
angivna målsättningen.

Får jag, herr talman, ytterligare lägga
till några få ord om den s. k. enigheten
i försvarsfrågan. Liksom alla
andra frågor bedöms spörsmålet om
försvaret vid olika tidpunkter på olika
sätt i allmänna opinionen. Ibland är
försvaret »populärt» och ibland är försvaret
»impopulärt». Växlingarna i det
hänseendet kan gå ganska fort. Klart
är också att en saklig, inte alltför
känslobetonad försvarsdebatt ur många
synpunkter är både önskvärd och rentav
behövlig.

Om vi trots detta sedan mer än 20
år ansträngt oss att, som det heter,
»hålla frågan över partierna» är det av
flera skäl. Ett skäl är en för de demokratiska
partierna gemensam grunduppfattning.
Vi anser nämligen alla att
vi behöver ett starkt svenskt försvar för
vår frihet och fred, och ett starkt
svenskt försvar är priset för en alliansfri
svensk utrikespolitik. Den är priset
vi har att betala. Ett annat skäl är att
det här måste vara fråga om långsiktiga
lösningar beroende på särskilt materielanskaffningens
krav. Om man inte
har en samverkan i försvarsfrågan,
finns det risk för kastningar, som innebär
att försvarseffekten inte står i proportion
till kostnaderna.

Både den ena och den andra åsiktsriktningen
kan vid olika tillfällen frestas
bryta samarbetet. Det skulle ibland
kunna vara lönande att driva partipolitik
i försvarsfrågan. Både den ena
och den andra riktningens företrädare
kan också räkna med att bli kritiserade,
när de väljer att träffa en uppgörelse

i stället för att ta strid. Den risken
måste vi ta, och vi kan ta den under
förutsättning av ömsesidigt förtroende
och ömsesidig hänsyn. Den oeftergivliga
förutsättningen härför är emellertid
att vi har en fast utgångspunkt
när det gäller försvarets målsättning,
att vi vet vad det är fråga om och vad
det skall användas till och att det därvid
inte får finnas något utrymme för
oklarhet eller tvekan.

En försvarsdebatt, grundad på olika
åsikter om medlen att uppehålla det
nödvändiga försvaret, behöver inte innebära
någon fara för vare sig den inre
försvarsviljan eller förtroendet från utlandet,
så länge målsättningen är helt
klar. Ur denna synpunkt är dagens förtydligande
angeläget och nödvändigt,
och jag vågar tro att statsrådet — ehuru
jag är övertygad om att statsrådet inte
kommer att säga det —- även funnit det
angeläget att få lämna detta förtydligande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet liggande proposition nr 35, med
förslag till viss ändring av lagen om
fiskevårdsområden.

§ 5

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående frågan om riksdagsledamots
immunitet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs herr Nilssons i Östersund
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1961
Interpellation ang. den statliga bostadspolitikens utformning, m. m.

herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående ändrade
grunder för statsbidrag till skolmåltider.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Andersson i
Storfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående sommarstugeägares
rättsställning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs herr Hedins vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående anstånd med avlämnande
av självdeklaration.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. den statliga bostadspolitikens
utformning, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:

Herr talman! Mutaffären i bostadsstyrelsen
har helt naturligt väckt stor
uppmärksamhet och många bedömare
har undrat om inte själva systemet har
stor skuld till den beklagliga händelsen,
som lyckligtvis kan betecknas som
enastående i svensk förvaltning. Det
ligger nära till hands att tro att bostadspolitikens
hittillsvarande utformning
med dess starka inslag av central detaljreglering,
har skapat speciella risker
genom att försätta vissa befattningshavare
i utsatta positioner beroende på
att de avgöranden som de haft att träffa

vid handläggningen av låneärenden i
vissa fall haft mycket stor ekonomisk
betydelse för den lånesökande. Som exempel
på avgöranden där stora ekonomiska
intressen stått på spel kan nämnas
tomtvärderingen, särskilt i fråga
om centralt belägna saneringstomter.
Riskerna har varit mycket störa, emedan
det varit fråga om en skönsmässig
värdering, som inte saknat utrymme för
godtycke. Men även i andra avseenden
har handläggningen av ärendena haft
ekonomisk betydelse för byggherrarna,
exempelvis när det gällt att få en låneansökan
snabbt behandlad.

Det är svårt att bestrida att de oegentligheter
som förekommit och som uppdagats
vid rättegången, till en del är
en följd av själva systemet. Detaljregleringen
har skapat utsatta poster, som i
något fall kommit att besättas med personer
som inte hållit måttet. Har man
ett system med så stora risker måste
säkerhetsanordningarna avpassas därefter.
Detta har tydligen inte varit fallet
i bostadsstyrelsen.

I ett interpellationssvar hösten 1959
framhöll socialministern att han räknade
med »att det skulle bli möjligt att
förenkla gällande föreskrifter beträffande
långivningen så, att man i allt väsentligt
kan slopa sådana moment i
prövningen av låneansökningar som
ger utrymme för mera subjektiva värderingar.
Härigenom kan säkrare garantier
skapas». Detta uttalande tyder
på att även statsrådet anser att det använda
systemet skapat onödiga risker.
Samtidigt meddelade statsrådet att en
utredning tillsatts angående den bostadspolitiska
organisationen. I direktiven
för denna utredning har emellertid
inte tillräckligt klart uttalats att det
är angeläget att söka efter utvägar att
bedriva den statliga bostadspolitiken
med mera generella medel än f. n. Det
är därför enligt min mening önskvärt
att socialministern, mot bakgrunden av
händelserna i bostadsstyrelsen, närmare
klargör sin principiella uppfattning

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1961

Interpellation ang. tillämpningen av 10 § jordfästningslagen

angående valet mellan detaljregleringar
och mera generella medel i bostadspolitiken.

I sitt tidigare omnämnda interpellationssvar
framhöll statsrådet att han
hoppades att det skulle bli möjligt att
»snabbt genomföra de förändringar inom
den bostadspolitiska verksamheten,
som är erforderliga. Detta är viktigt
inte minst med hänsyn till alla dem
inom bostadsorganen, som Djalt och
skickligt fullgör sina uppgifter». Häri
kan man helt instämma. Nu förefaller
emellertid inte de avsedda förändringarna
komma att genomföras särskilt
snabbt, och därför är det enligt min
mening på sin plats atl socialministern
lämnar riksdagen en redogörelse för
vilka åtgärder, som från hans sida vidtagits
för att påskynda utredningsarbetet.

När det på något område inträffar
uppseendeväckande oegentligheter är
det naturligt att man på administrativ
väg och utan att invänta utredningar
vidtager vissa provisoriska säkerhetsåtgärder
för att minska riskerna. Att
detta skett även i det nu aktuella fallet
utgår jag ifrån. Med hänsyn till den
uppmärksamhet denna affär väckt bland
allmänheten, är det befogat att socialministern
lämnar en offentlig redogörelse
inför riksdagen för de åtgärder
som redan vidtagits i förebyggande
syfte.

Under hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor: 1.

Delar herr statsrådet uppfattningen
att den statliga bostadspolitikens utformning
med dess starka inslag av
central dirigering medfört att vissa befattningshavare
i de bostadspolitiska
organen kommit i en utsatt ställning
genom att deras handläggning av låneärenden
i vissa fall har en stor ekonomisk
betydelse för den lånesökande?

2. Vill herr statsrådet se till att det

pågående utredningsarbetet rörande den
bostadspolitiska organisationen blir färdigt
i sådan tid att förslag kan framläggas
senast till nästa års riksdag?

3. Vill herr statsrådet lämna riksdagen
en redogörelse för de administrativa
åtgärder som oberoende av den pågående
utredningen vidtagits med anledning
av den uppdagade mutaffären
i bostadsstyrelsen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. tillämpningen av 10 §
jordfästningslagen

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Först sex år efter det att
religionsfrihetslagen genomförts tillkom
en jordfästningslag, som har avseende
å såväl medlemmar av svenska kyrkan
som dem, vilka icke tillhör kyrkan. Lagens
knappa formulering kom till helt
i förlitan på att religionsfriheten skulle
respekteras av svenska kyrkans företrädare.
En sådan försäkran gavs också
i den sakkunnigkrets som biträdde
utredningsmannen, där såväl kyrka och
frikyrka som teologisk vetenskap var
representerade.

På en punkt har emellertid lagens
anda och mening icke uppfattats av
alla präster inom svenska kyrkan, nämligen
lagens 10 :e § om kyrkas upplåtelse
för jordfästning i annan ordning
än svenska kyrkans. Inom utredningen
hävdades den meningen, att kyrka borde
upplåtas vare sig det var fråga om
annan kristlig jordfästning eller borgerlig
jordfästning i egentlig mening, därest
jordfästningens förläggande till annan
plats på grund av särskilda omständigheter
skulle vålla avsevärda olägenheter.
Som exempel på sådana olägenheter
nämndes otjänlig väderlek, avsaknad
av annan för jordfästningen
lämplig lokal i närheten av begravningsplatsen
— man åsyftade det fallet,
att någon av de sörjande skulle ha

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1961

Interpellation ang.

svårt att närvara, om jordfästningslokalen
låg för långt ifrån begravningsplatsen
— vidare om tillräckligt stor lokal
icke kunde uppbringas. Lagen fick en
knappare formulering än utredningen
föreslagit, och meningen skärptes om
möjligt ytterligare genom den förändring,
som utskottet föreslog, från »må
kunna upplåtas» till »må upplåtas».
Lydelsen blev: För jordfästning i annan
ordning än svenska kyrkans må
kyrkorum som invigts för svenska kyrkans
gudstjänst upplåtas, om särskilda
skäl därtill äro. Riksdagen biföll utskottets
förslag.

Nyligen har nere i Falkenberg en
medlem av svenska kyrkan och tillika
medlem i Jehovas vittnen vägrats jordfästning
i kyrkan, detta trots att just
ett av de särskilt framhävda skälen,
dålig väderlek, hindrat jordfästning på
kyrkogården. Enligt uppgifter i pressen
har den avlidnes tillhörighet till
visst trossamfund varit motivet för församlingens
präster att vägra upplåta
kyrkan.

Med anledning av det anförda ber
jag om kammarens tillåtelse att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ställa följande fråga:

Anser statsrådet, att jordfästningslagen
med avseende på sin 10 :e § i praktiken
inneburit sådan hänsyn till religionsfriheten,
som avsågs?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr 2,
med uppgift å vilande förslag till ändrad
lydelse av dels 28 § regeringsformen,
dels 68 § riksdagsordningen, dels
1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen;
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under första

tillämpningen av 10 § jordfästningslagen

huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna, jämte i
ämnet väckt motion,

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående benämningen av en
professur vid Stockholms universitet,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1961/62 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, och
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande nr 3,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen
den 15 maj 1959 (nr 168)
om särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar;

andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1960 vid dess fyrtiofjärde sammanträde
fattade beslut; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 6

Tisdagen den 14 februari 1961

proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan,
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.,
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 27, angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar, m. m.,
nr 34, angående vissa stödåtgärder i
anledning av skadorna å 1960 års skörd,
och

nr 36, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet inkommit framställning från
fullmäktige i riksbanken angående delvis
ändrad befordringsgång för riksbankens
vaktmästare.

Denna anmälan bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 14 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
februari.

§ 2

Svar på fråga ang. arbetsgivares uppgiftsskyldighet
i samband med den
allmänna tilläggspensioneringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat, om jag har för avsikt att —

för innevarande år — mildra de straffbestämmelser
som enligt 34 § förordningen
angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m. gäller beträffande
arbetsgivare, vilken icke inom föreskriven
tid lämnat behöriga uppgifter
eller lämnat bristfälliga sådana.

Enligt den nämnda paragrafen kan
en arbetsgivare, som inte avlämnar arbetsgivaruppgift
inom föreskriven tid
eller som lämnar uppgift med så bristfälligt
innehåll att den uppenbarligen
inte är ägnad att ligga till grund för beräkning
av avgiftsunderlag, straffas med

Nr 6

Tisdagen den 14 februari 1961

Svar på fråga ang. redovisning av avgift

böter, högst 300 kronor. Om förseelsen
befinnes ursäktlig eller eljest ringa, kan
domstolen fria från straff. Sådan förseelse
får inte åtalas av åklagare, om
inte riksförsäkringsanstalten anmält
förseelsen till åtal.

Som jag framhöll i ett interpellationssvar
i första kammaren häromdagen
kan man utgå från att riksförsäkringsanstalten
endast i undantagsfall kommer
att göra anmälan till åtal. Med hänsyn
härtill tror jag inte, att några åtgärder
från min sida i den av herr
Magnusson antydda riktningen är påkallade.

Härpå anförde

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för att jag har
fått ett svar på min fråga. Jag skall
självfallet inte här gå in på några detaljer
i fråga om de bristfälligheter som
finns när det gäller anvisningarna beträffande
arbetsgivarblanketter för
ATP-försäkringen. Av myndighetspersoner
har såväl offentligt som vid direkta
förfrågningar gjorts medgivanden
om att det föreligger sådana brister,
och socialministern har själv vid en
debatt i första kammaren förra veckan
bekräftat att förhållandena inte är bra.

Vidare har bekräftats att ifrågavarande
myndighet på grund av tidsnöd inte
hunnit utfärda sådana anvisningar som
varit önskvärda. Detta kan kanske ge
anledning för regering och riksdag att
i framtiden vara mera försiktiga när
man genomdriver beslut och sätter vår
annars mycket skickliga förvaltningsapparat
på alltför hårda prov, såsom
fallet varit då det gäller denna sak.

Myndigheterna kan ju inte svara på
alla frågor beträffande ATP som framställs
från allmänhetens sida, men då
bör man inte heller begära att allmänheten
skall ha förmåga att klara dessa
ting. Det är därför enligt mitt förme -

till den allmänna tilläggspensioneringen

nande stötande med bestämmelser som
innebär bötesstraff därest vederbörande
inte inom föreskriven tid eller på rätt
sätt har inlämnat uppgifter.

Nu deklarerar socialministern att
det inte finns anledning förvänta att
riksförsäkringsanstalten kommer att
driva fram ärendena till åtal, för den
händelse det inte föreligger uppenbara
fel från uppgiftslämnarnas sida. Jag
vågar uttrycka den förhoppningen att
socialministern kommer att bli sannspådd
på den punkten och att vi inte
under de närmaste månaderna får bevittna
att det väckes åtal för felaktigheter
som vederbörande själva inte haft
möjlighet att bemästra.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. redovisning av avgift
till den allmänna tilläggspensioneringen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Fälldin har ställt
följande fråga till mig:

»Är statsrådet villig att till skyndsam
prövning upptaga frågan om ersättande
av nuvarande system för redovisning
av avgift till allmänna tilläggspensioneringen
m. in. med ett system, vari redovisning
av preliminär skatt och av
avgift till tilläggspensioneringen samordnats,
eller med annat system, som
inte innefattar nuvarande komplicerade
redovisningsförfarande eller olägenheter
ur bl. a. rättssäkerhetssynpunkt?»

Herr Fälldin torde med sin fråga avse
det förhållandet, att arbetsgivaravgift
till tilläggspensioneringen samt
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna i
vissa fall uttages genom att avgiften
påföres arbetsgivarens debetsedel å
slutlig skatt. Det rör sig här om de arbetsgivare,
vilkas samlade avgift inte
överstiger 1 000 kronor om året. Om

10 Nr 6 Tisdagen den 14 februari 1961

Svar pa fråga ang. redovisning av avgift till den allmänna tilläggspensioneringen

jag förstår herr Fälldin rätt menar han,
att det vore bättre om dessa arbetsgivare
i stället kunde betala arbetsgivaravgiften
i samband med att de betalar
in de anställdas källskatter. Till svar
på frågan får jag anföra följande.

Då uppbörden av de mindre arbetsgivarnas
avgifter för de anställda samordnats
med uppbörden av arbetsgivarnas
egen inkomstskatt har syftet varit
att uppnå ett enkelt system. Detta innebär
ju att arbctsgivaruppgift lämnas en
gång varje år och att avgiften sedan
kommer på slutskattsedeln det året.
Normalt medför detta också att avgiften
påverkar hans egen preliminärskatt
under följande år.

Den av herr Fälldin framförda tanken
på en närmare samordning av uppbörden
av källskatt för de anställda och
arbetsgivaravgifter förutsätter att källskatt
skall erläggas och avgift betalas
efter likartade grunder. Så är dock inte
fallet. Skatterna beräknas individuellt
för varje arbetstagare. Arbetsgivaravgifterna
till socialförsäkringen är däremot
kollektiva, och i många fall är
den lönesumma som arbetsgivaren skall
betala avgift på inte densamma som den
källskatten beräknas på. Först när året
är slut kan avgiftsunderlaget beräknas.
Man kan därför inte undvara en årlig
uppgift från arbetsgivaren om de löner
han utgivit och den tid som de anställda
arbetat hos honom.

Jag vill understryka, att det ligger
i allas intresse att få en så smidig och
samtidigt rättvisande ordning för inbetalning
av avgifterna som möjligt. I
det fortgående reformarbetet på socialförsäkringens
område ägnas denna fråga
stort intresse. Jag är beredd att tillvarata
alla möjligheter till en ytterligare
förenkling av avgiftsuppbörden i de
hänseenden som här berörts.

Härefter anförde

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till socialministern
få framföra ett tack för sva -

ret på min fråga. Av svaret framgår —
och jag är glad för detta — att socialministern
är beredd att medverka till
förenklingar. Det är absolut nödvändigt
att få till stånd sådana. Den nuvarande
redovisningen vållar många
människor stort bekymmer, och det är
utan tvivel högst otillfredsställande att
regler och anvisningar skall vara så
utformade att man inte ser sig i stånd
att fatta och följa föreskrifterna.

Å ena sidan kan sägas att det är anmärkningsvärt
att riksförsäkringsanstalten
inte lyckats utforma sina anvisningar
så, att det för gemene man är
möjligt att fylla i blanketterna på rätt
sätt. Inom den enskilda sektorn har uppenbarligen
kunnat utarbetas anvisningar
som gjort att uppgiften inte verkar
helt hopplös. A andra sidan kan man
förstå blankettförfattarna, som i alla
stycken haft att ta hänsyn till ATPlagen.
Eftersom denna lag inte kan göra
anspråk på att vara enkel och lättfattlig,
lär det inte vara lätt att åstadkomma
en blankett som uppfyller dessa
krav. Jag skall be att få citera ett avsnitt
ur anvisningarna, där det talas
om vem som enligt ATP-lagen är arbetstagare: »Arbetsgivare

skall för varje år erlägga
avgift till tilläggspensioneringen
m. m., å vad han under året utgivit i
lön till arbetstagare hos honom. Frågan,
huruvida en person är arbetstagare,
skall bedömas med ledning av det
civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Någon
närmare bestämning av innebörden
i detta begrepp finnes ej i lagstiftningen.
»

På sidan 2 under rubriken »Hur skall
uppgiftsskyldigheten fullgöras?» kan
jag läsa:

»Den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift,
ägnad att för honom eller den han företräder
leda till frihet från arbetsgivaravgift
eller till för låg sådan, dömes
till böter eller fängelse.»

Det är klart att den som verkligen

Nr 6

Tisdagen den 14 februari 1961

Svar på fråga ang. redovisning av avgift

vill skydda sig bör betrakta alla som
arbetstagare, men detta kan väl ändå
inte vara lagstiftarnas mening. ATPfonderna
beräknas ju växa till i rätt
stor utsträckning utan dessa överinbetalningar.
Enligt min mening kan det
inte vara tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt,
att uppgiftslämnaren
skall behöva räkna med straffpåföljd,
när anvisningarna ger besked om att
någon närmare bestämning av arbetstagarbegreppet
inte finns i lagstiftningen.

För att bevisa att jag inte kverulerar
för kverulerandets egen skull skall jag
be att få redovisa vad som hände RLFtidningen.
Denna ansåg det förenligt
med sin uppgift att informera bönderna
om hur de skulle gå till väga, när de
skulle fylla i denna blankett. Man valde
ut en typgård, och för att vara alldeles
säker på att få det hela riktigt gjort
vände man sig till riksförsäkringsanstalten
och bad dess expertis fylla i uppgifterna
och förklara varför man skulle
göra så och så. Man mottogs mycket
vänligt och fick beskedet: »Kom ned
halv fyra, så kan vi ordna saken till
halv fem.» Tidningen var tacksam, ty
den skulle gå i press dagen efter.

Saken var emellertid inte så enkel,
trots att det var fråga om en helt vanlig
typgård, försäkrar man mig, och
jag kan instämma i det, ty jag har sett
exemplet i tidningen. Om jag inte är
fel underrättad var det blankettförfattarna
som skulle hjälpa till. När klockan
var halv fem var arbetsdagen slut, och
man kunde inte göra arbetet färdigt
utan bad att få tid på sig, så kunde tidningen
komma igen på morgonen dagen
efter. Det var inte möjligt att få
denna blankett ifylld förrän vid etttiden
följande dag. När blankettförfattarna
har ett sådant besvär med att
fylla i sin blankett ger det en uppfattning
om hur uppgiften ter sig för vanliga
jordbrukare, som mera sällan kommer
i kontakt med blanketter över huvud
taget.

till den allmänna tilläggspensioneringen

Herr talman! Jag är övertygad om
att man skulle komma ifrån en hel rad
av dessa problem och svårigheter, om
uppbördsförfarandet ändrades på så
sätt att en arbetsgivare i samband med
inlevererandet av källskatt också finge
leverera in en preliminär avgift för
ATP och sjukförsäkring — naturligtvis
under en särskild rubrik — och sedan
vore löst från problemet. Fastställandet
av avgiftens storlek skulle kunna
klaras av samma myndighet som har
att fastställa den pensionsgrundande inkomstens
storlek. Den slutliga regleringen
kunde — som jag ser det — ske
i samband med att överskjutande preliminär
skatt återsändes till den skattskyldige
eller räknas av mot eventuell
kvarstående skatt. Frågan är väl om
man inte med en sådan ordning skulle
få möjlighet att undanröja de uppenbara
orättvisor, som de korttidsanställda
i dag är utsatta för. Dessa kan endast
i undantagsfall tjäna in pensionspoäng,
trots att avgifter betalas för dem.

Herr talman! Med ett sådant förfaringssätt
skulle man dessutom vinna,
att straffhotet vilade över personer som
vore specialutbildade för denna uppgift
och inte som nu över människor
som inte vet något värre än att fylla i
blanketter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 27, angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar, m. m.,
och

nr 34, angående vissa stödåtgärder i
anledning av skadorna å 1960 års skörd;
samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 36, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förord -

Nr 6

Tisdagen den 14 februari 1961

ningen den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i
vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet.

§ 5

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets på bordet liggande anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan att
till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
delvis ändrad befordringsgång för riksbankens
vaktmästare.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 1, 14—19 och
22, bevillningsutskottets betänkande nr
3, andra lagutskottets utlåtande nr 1
och jordbruksutskottets utlåtanden nr
2—5.

§ 7

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Skellefteå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående den
statliga bostadspolitikens utformning,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs fru Erikssons i Stockholm
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tillämpningen
av 10 § jordfästningslagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. mjölkproduktionen i
Mellansverige

Herr ELMWALL (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Mjölkproduktionen har
utgjort och utgör alltjämt en av de
viktigaste produktionsgrenarna inom
lantbruket i Mellansverige. Producenterna
i dessa områden har redan tidigt
insett betydelsen av en rationaliserad
mejeridrift. Denna rationalisering genomfördes
på sin tid även med tanke
på att bättre än tidigare kunna förse
de stora konsumtionscentra inom området
med goda varor till lägsta möjliga
förädlingskostnad. Dessutom uppbyggdes
en rationell och tidsenlig distributionsapparat.
Dessa åtgärder verkställdes
med stora kostnader för producenterna.

Det ekonomiska utbytet motsvarar
emellertid numera inte de insatser som
tidigare presterats i detta område. Ett
bevis härför återfinner vi i redogörelser
från Mjölkcentralen, en av de mejeriorganisationer
som arbetar inom
området. Under den gångna tioårsperioden
har mjölkproduktionen inom
denna förenings område minskat med
ca 25 procent eller lika mycket som
mjölkproduktionen inom Östergötland
omfattade vid tiden för tioårsperiodens
början. Kommer denna utveckling att
fortgå i samma takt under 1960-talet,
kommer t. ex. underlag att finnas för
endast två av Sörmlands nuvarande
fyra mejerier vid slutet av denna period.
Mycket tyder emellertid på att
produktionsminskningen inom området
kommer att gå ännu fortare under 1960-talet. Åtskilliga lantbrukare har under
hösten 1960 övergått till kreaturslöst
jordbruk. Dagligen hör man talas om
jordbrukare som övergått till att driva
sina gårdar utan kreatur. Härtill föreligger
givetvis flera orsaker. De som
brukar gårdarna blir ålderstigna och
orkar inte med den intensiva och arbetskrävande
driftform som kreatursskötseln
utgör. Andra, nybörjare, anser

Nr 6

Tisdagen den 14 februari 1961

Interpellation ang. mjölkproduktionen i Mellansverige

kreatursbesättning vara alltför kapitalkrävande.
Många kan inte anskaffa kapital
för att köpa djur. En uppfattning
har dock alla dessa gemensamt, nämligen
att mjölkproduktionen vid nuvarande
förhållanden inte är så lönande,
att den på rimligt sätt svarar mot det
ökade arbete, den kapitalkostnad eller
de krav på byggnader m. m. som en
intensiv drift med kreatursskötsel och
mjölkproduktion medför.

För konsumenterna i de stora befolkningscentra,
som år efter år ökar sin
folkmängd, måste en sådan utveckling
vara mindre lämplig, eftersom deras
kostnader måste öka. Man får nämligen
räkna med att den minskande mjölkproduktionen
kommer att medföra, att
mjölken måste hämtas allt längre bort
från konsumtionsorterna med ökade
transportkostnader som följd, samtidigt
som mejeriföreningarna måste vidtaga
kostsamma anpassningsåtgärder i fråga
om mejeritransporter, produktionsreglering
m. m.

Till svårigheterna inom Mellansverige
har även det förhållandet bidragit,
att vid växlingar i prissättningen mjölken
icke fått täckning ens för ökade
kostnader vid mejerierna, ökade kostnader
på gårdarna har producenterna
själva fått vidkännas. Under de svåra
förhållanden som råder för jordbruket
i Mellansverige — området har under
en lång följd av år drabbats av de ojämförligt
svåraste skördeskadorna i landet
— bidrar detta till att takten i avvecklingen
av mjölkproduktionen ökar.

På grund av vad som här anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Anser herr statsrådet att det föreligger
möjlighet att vidtaga åtgärder, som
medför att mjölkhanteringen inom Mellansverige
återföres till en så lönande
nivå, att produktionen av mjölk återställes
i den omfattning, som produktionsbetingelserna
medger och konsumtionsintresset
i området kräver?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Föredrogs och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 10 februari 1961.

Vid sammanträde den 12 januari hade
herrar deputerade beslutat, att med tillsättandet
av befattningen som notarie
hos andra kammaren och av två reservstenografbefattningar
skulle tills vidare
anstå.

Herrar deputerade beslöto nu dels till
notarie hos kammaren antaga kanslirådet
Erland Kock från och med den 1
mars 1961, dels till reservstenograf antaga
herr Arne Larsson från och med
denna dag.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 11

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 38, med redogörelse för försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 645, av herr Rimmerfors m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 11, med förslag till förordning om
försäljning av obeskattade varor på tullflygplats,

nr 646, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 11,

nr 647, av herr Vigelsbo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, med förslag till lag om ändring
i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr
313),

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

nr 648, av herr Stiernstedt m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 28,

nr 649, av herrar Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 28,

nr 650, av herr Magnusson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 32, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, och

nr 651, av herr Stenberg m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 32.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 15 februari

Kl. 14.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i Gränö, som vid kammarens
sammanträde den 25 januari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder för att
bispringa författarinnan Sara Lidman

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Johansson i Stockholm
har till mig framställt en fråga, huruvida
regeringen vidtagit eller förberett
några åtgärder och i så fall vilka för att
bispringa och stödja författarinnan Sara
Lidman i anledning av det som inträffat
i Sydafrika.

Till svar på frågan vill jag meddela
att Sveriges sändebud i Sydafrika — i
överensstämmelse med den generella

instruktion som gäller — utan dröjsmål
har tagit kontakt med författarinnan
Sara Lidman och erbjudit sina
tjänster. Dessutom har från utrikesdepartementets
sida särskilt understrukits
vikten av att han ger henne all den
hjälp som står i hans förmåga.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsministern få uttala mitt tack för
det positiva svar han här lämnat. Jag
hade kanske väntat att statsministern
skulle ha begagnat tillfället att ge uttryck
för den mening, som säkert såväl
regeringen som den stora majoriteten
av svenska folket har rörande den
behandling Sara Lidman har utsatts
för.

Den vidriga lag enligt vilken Sara
Lidman och afrikanen Nthite åtalas är
ingenting annat än lagfästa rasfördomar,
direkt kopierade efter den rasgalenskap
i Hitlers tredje rike, som
stämplade och isolerade en hel folkgrupp
med den gula judestjärnan och
ledde till massutrotning av människor.

Onsdagen den 15 februari 1961

Nr 6

Svar på fråga ang. åtgärder för att bispringa författarinnan Sara Lidman

I Sydafrika, ett land där 2,6 miljoner
människor dikterar terrorlagar för
och terroråtgärder mot 10 miljoner
människor, som deklasseras på grund
av sin hudfärg, betyder det offentlig
skandalisering, fängelse och utvisning
för en allmänt känd och aktad kvinna
från vårt land, om hon bara vistas i
samma rum som eller dricker kaffe
med en afrikan. Och för afrikanen är
det mycket värre. Sara Lidmans vän
Nthite hotas i första hand med spöstraff
och upp till 7 års hårt straffarbete.
Många svenska tidningar antar
att man helt säkert »låter honom försvinna».
Så har man gjort förr, och vad
detta innebär inser var och en.

Det hedrar Sara Lidman att hon öppet
trotsat denna vidriga lag och tagit
konsekvenserna. Det är en stor heder
att bli dömd efter en sådan lag, och
det fäster världens uppmärksamhet på
det barbari som råder i ett hörn av
den s. k. fria världen.

Min fråga innebar icke något tvivel
på att regeringen gör sitt bästa för att
bistå Sara Lidman. Tyvärr har vi anledning
sätta vissa frågetecken beträffande
vår diplomatiska representation
i landet. Vi upplevde för inte så länge
sedan, att Sveriges dåvarande ambassadör
i Sydafrika riktade hårda utfall
mot de svenskar och de svenska tidningar
som brännmärkt terrorn mot
Sydafrikas afrikaner. Nu ser det ut
som om vår nuvarande representation,
som först på regeringens initiativ sökte
kontakt med Sara Lidman, helst skulle
vilja ha saken nedtystad. Jag citerar
en framstående kristlig sydafrikakännare,
kyrkoherde Gunnar Helander, vilken
i en intervju i Stockholms-Tidningen
den 10 februari säger:

»Beklagligtvis måste man nog anta
att flertalet svenskar i Sydafrika delar
de vita sydafrikanernas indignation
över författarinnans färgade umgänge.»

Herr Helander finner det också märkligt,
»att man på den svenska beskickningen
i Pretoria och på generalkon -

sulatct i Johannesburg väntat på instruktion
från UD i Stockholm, innan
man ingrep för att hjälpa en svensk
medborgare i trångmål». Han uttrycker
också farhågor för att »svenskarna i
Sydafrika kommer att dra sig undan».

Den svenske konsulns uttalande i
samma nummer synes bekräfta kyrkoherde
Helanders anklagelse. Lyckligtvis
har inte alla svenskar uppträtt på
det sättet. Det finns dock en inflytelserik
grupp, som delar rasfördomarna
och menar att man skall tiga stilla om
rasterrorn för att inte skada Sveriges
exportintressen. Representanter för den
gruppen har också fått framträda i Sveriges
Radio och i slutet av denna kammares
remissdebatt.

Den som drabbas hårdast är inte
Sara Lidman utan hennes afrikanske
vän. Yi är övertygade om att man i
Klassorganisationerna kommer att ställa
kravet, att bojkotten mot Sydafrika
skall återupptagas. Även regeringen har
starka maktmedel, om den använder
dem. Den från Per Wästbergs bok kände
vite sydafrikanske kämpen Segal,
som nyss besökt Sverige, har i en
artikel i tidskriften Vi och i intervjuer
för svenska pressen påvisat vad Sverige
enligt hans mening kan och bör
göra: »Det finns två möjligheter», skriver
han. »Den första (och troliga?) är
ett blodbad av ett slag som vi hittills
aldrig fått bevittna. Vill yttervärlden
undvika blodbadet, måste den tvinga
regeringen Verwoerd på knä genom
en total handelsblockad.» —- — -—
»Åtskilliga afrikanska stater har redan
förklarat Sydafrika i blockad. Under
tiden fortsätter det att driva affärer.
Svart står mot vitt. Men om ett enda
vitt land också förklarade blockad, vore
det inte längre en rasstrid utan en strid
för principer. Varför skulle inte Sverige
likaväl som Guinea kunna leda
en sådan blockad?» Så långt Segal.

Sverige kan bistå både Sara Lidman,
Nthite och alla offer för terrorn. Vi
bör göra det utan sidoblickar på våra

16 Nr 6 Onsdagen den 15 februari 1961

Svar på interpellation ang. åtgärder till skydd för missionärer och andra svenska
civilpersoner i Kongo

affärsintressen. Det finns inga varor,
som vi inte kan sälja till eller köpa
från andra länder än Sydafrika. Vi bör
tänka mer på våra förbindelser med
den mera mänskliga regim som måste
komma.

Jag tackar än en gång statsministern
för svaret och för vad som hittills gjorts
för att stödja Sara Lidman, och jag
hoppas på en ännu bättre fortsättning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! För att det inte skall
bli något missförstånd om hur den
svenska beskickningen uppträtt, ber
jag att få läsa upp ett telegram, som
svenska utrikesdepartementet har mottagit
från herr Bratt, där han säger:
»Då pastor Helander i StockholmsTidningen
den 10 februari funnit det
märkligt att man på svenska beskickningen
i Pretoria och generalkonsulatet
i Johannesburg väntat på instruktion
från UD innan man ingrep för att hjälpa
svensk medborgare i trångmål, vill
jag framhålla att Helander tydligen
icke vetat att beskickningen i Pretoria
och generalkonsulatet i Johannesburg
först den 8 erfarit att fru Lidman arresterats,
varvid båda omedelbart och innan
de till mig, som befann mig i Kapstaden,
översända instruktionerna anlänt,
tog förbindelse med henne och lokala
myndigheter.»

Det torde vara klarlagt, att den svenska
beskickningen, i enlighet med de
gällande reglerna för hur beskickningarna
skall handla, på eget initiativ tog
kontakt med fru Lidman innan några
instruktioner från Stockholm hann anlända.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Vad jag anförde var
ett citat av kyrkoherde Helander, och
jag uppfattar det inte som personligt
riktat mot ambassadören utan mot ett
tänkesätt inom beskickningen som så -

dan. Han har inte särskilt angivit vilka
personer han riktade uttalandet mot,
och huruvida ambassadören kände till
fallet eller icke har inte varit någon
huvudsak i hans argumentering.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder till
skydd för missionärer och andra svenska
civilpersoner i Kongo

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
ledamoten av denna kammare herr Rimmerfors
till mig riktat frågan, om jag
ville inför kammaren lämna ett meddelande
om de åtgärder som vidtagits
och de möjligheter som ytterligare står
den svenska utrikesledningen till buds,
när det gäller att ge nödigt skydd åt
missionärer och andra svenska civilpersoner
i Kongo.

I anledning härav vill jag framhålla
följande.

Utrikesdepartementet har såväl av
konsulatet i Léopoldville som av vicekonsulatet
i Usumbura och även genom
flera andra källor fortlöpande hållits
underrättat om de civila Kongo-svenskarnas
belägenhet. Med alldeles särskild
uppmärksamhet har departementet
under de senaste månaderna följt
utvecklingen i den del av republiken
Kongo, som interpellanten närmast torde
ha i tankarna, nämligen östra Kivuområdet,
dit framför allt svenska pingstförsamlingarnas
yttre mission sedan ca
40 år haft sin missionsverksamhet förlagd.
Där har också Svenska Entreprenad
AB (Sentab) ett dammbyggnadsprojekt
i gång icke långt från gränsen
till förvaltarskapsområdet Ruanda
Urundi, till vilket företag två svenskar
varit knutna. Vidare har ett par Röda

Onsdagen den 15 februari 1961 Nr 6

Svar på interpellation ang. åtgärder till skydd för missionärer och andra svenska

civilpersoner i Kongo

kors-läkare varit verksamma i berörda
område.

Beträffande utrikesförvaltningens hittills
vidtagna åtgärder till dessa svenska
medborgares skydd vill jag inledningsvis
nämna, att Sveriges dåvarande
konsul i Léopoldville redan i
mars förra året företog en tjänsteresa
till Kivu-provinsen för att med därvarande
missionärer diskutera läget
med hänsyn till Kongos då förestående
självständighet och till vad som kunde
tänkas hända därefter. Så gott som
samtliga svenska missionärer samlades
i Uvira, en ort nära gränsen till Ruanda
Urundi, och vid överläggningar mellan
konsuln och missionärerna uppgjordes
en beredskapsplan för en eventuell
evakuering från de svenska missionsstationerna
i Kivu-området. Ett
nytt besök av en tjänsteman från utrikesdepartementet
på några av dessa
stationer ägde därtill rum sistlidna juli.

Med anledning av i början av detta
år inströmmande rapporter om en successiv
försämring av läget i östra Kivuområdet
och om incidenter i form av
övergrepp mot därvarande européer
beslöt utrikesdepartementet efter samråd
med och på tillstyrkan av Filadelfiaförsamlingen
och Röda korset den
19 januari att telegrafiskt instruera
vicekonsulatet i Usumbura, huvudstaden
i Ruanda Urundi, att tillråda missionärerna
i Walikale, där även en
svensk Röda kors-läkare befann sig, att
bege sig till Ruanda Urundi. I anslutning
härtill ombads vicekonsulatet likaledes
uppmana övriga i Kivu-området
befintliga svenskar att lämna detsamma.
Härom underrättades jämväl konsulatet
i Léopoldville, som någon dag senare
inrapporterade att det även direkt från
ledningen för pingstmissionen i Kivu
mottagit en anhållan om hjälp med evakueringen.

Svaret från vicekonsulatet i Usumbura
innehöll att de svenskar, som befunne
sig vid missionsseminariet i Le -

mera samt vid missionsstationen i Walikale,
endast kunde bispringas genom
ingripande och eskort från FN-trupper.
Detta svar vidarebefordrades i telegram
den 20 januari till konsulatet i
Léopoldville, för vilket samtidigt underströks
det angelägna i att konsulatet
vidtoge alla erforderliga åtgärder
för dessa svenskars betryggande evakuering
till Ruanda Urundi.

Den 18 januari hade svenske konsuln
i Léopoldville till generalsekreterare
Hammarskjölds personlige representant
i Kongo, ambassadören Dayal, överlämnat
förteckning över de svenska
medborgare, som var bosatta i östra
delarna av Kivu. Vid ifrågavarande tillfälle
hade den svenska konsuln samtidigt
framfört en begäran om att FN
skulle göra vad som stode i dess makt
för att skydda de svenska medborgarna.
Två dagar senare sändes kanslisten
vid konsulatet i Léopoldville till
Usumbura för att därifrån ta sig fram
till Bukavu och hos de militära och
civila kongolesiska makthavarna därstädes
söka utverka utresetillstånd för
svenskarna.

De första rapporter, som ingick från
den svenske kanslisten rörande det dittillsvarande
resultatet av hans mission,
föranledde departementet att den 28
januari hos FN-sekretariatet hemställa,
att detta måtte för FN-kommandot i
Kongo understryka angelägenheten av
att skyndsamma åtgärder vidtoges i
syfte att möjliggöra evakueringen. Inom
sekretariatet hade man försäkrat,
att FN-kommandot gjorde allt som stod
i dess makt för alt bispringa alla européer.
Det har från FN-håll omtalats, att
hittills mer än tusentalet europeiska
och kongolesiska flyktingar med varierande
FN-bistånd kunnat ta sig ut ur
Kongo till Ruanda Urundi och Uganda
och att man sökte uppsamla dem, som
väntade på att undkomma, på centrala
platser under FN:s skydd. Ett den 2
februari genom FN-sekretariatet in -

2 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Svar på interpellation ang. åtgärder till

civilpersoner i Kongo

gånget meddelande angav att Kashamura,
den Lumumba-trogne ledaren i
östra Kivu, förklarat sig icke längre
ha för avsikt att hindra utlänningar
från att resa sin väg. Svårigheten är
emellertid, att denne icke synes ha
auktoritet nog för att få sina anhängare
att respektera detta hans beslut.

För närvarande befinner sig 12 svenskar
isolerade i Lemera samt 5 — eventuellt
7 — missionärer i FN:s uppsamlingsläger
i Bukavu. Samtliga är personer
tillhörande svenska pingstförsamlingens
yttre mission. De tidigare
i Walikale befintliga svenskarna har
nu kunnat lämna missionsstationen där
tillsammans med den svenske Röda korsläkaren,
vilken för övrigt redan anlänt
till Stockholm. Svenska Entreprenad
AB:s tvenne tjänstemän befinner sig
likaledes i säkerhet i Ruanda Urundi.

Svenske kanslisten jämte en svensk
missionär besökte för två veckor sedan
de i Lemera isolerade svenskarna medförande
livsmedel. Därefter har den
svenske representanten varit i färd med
att med FN:s hjälp söka påskynda evakueringen
av svenskarna i Lemera samt
utverka »laissez passer» för de personer,
som alltjämt är kvar i Bukavu.
Den 6 i denna månad begav han sig i
detta syfte jämte nyssnämnde missionär
ånyo i väg till Lemera, men tills dato
har inga nyheter ingått om att de lyckats
i sitt företag att föra Lemera-svenskarna
i säkerhet till Ruanda Urundi
eller att erhålla utresetillstånd för
Bukavu svenskarna.

Jag vill tillägga, att svenska konsulatet
står i ständig och nära kontakt med
samtliga svenska missionsstationer i
Kongo och helt naturligt är berett att
självt och med FN-kommandots hjälp
lämna allt tänkbart bistånd för den händelse
dessa skulle hotas av uppflammande
oro inom deras verksamhetsområden.

Vad angår interpellantens förslag, att
vaktmanskap ur de svenska FN-trup -

skydd för missionärer och andra svenska

perna skulle avdelas för att bistå vid
evakueringen av de svenska civilpersonerna
i Kivu, vill jag nämna för det
första, att dessa står under befäl av
FN-kommandot i Léopoldville och uteslutande
har att taga order därifrån,
samt för det andra, att de svenska trupperna
är stationerade i sydligaste
Kongo med bevakningsuppgifter i trakten
av Elisabethville, således på ett avstånd
av över 1 000 kilometer fågelvägen
från Bukavu-området. I själva
verket är situationen den i Bukavu, att
de dit förlagda FN-trupperna enligt
FN-sekretariatets uttalande blott räcker
till för att skydda uppsamlingslägren
nära Bukavu men icke ännu är starka
nog att företa expeditioner till omkringliggande
orter och lämna eskort vid dessa
platsers inrymning. Det är bekant,
att FN-trupperna förfogar över helikoptrar,
men icke heller en evakuering
med detta transportmedel har tydligen
bedömts som en möjlig lösning.

Omedelbart innan kammarens sammanträde
öppnades fick jag några kompletterande
upplysningar, som jag ber att
få anföra.

Vid telefonkontakt denna dag med
vicekonsulatet i Usuinbura har den förut
omnämnde svenske kanslisten, som
först i lag lyckats ta sig över gränsen
till Ruanda Urundi, meddelat att ytterligare
fem kvinnliga missionärer undkommit,
varför antalet i Bukavu och
Lemera fortfarande kvarhållna missionärer
nedgått till 10 eller möjligen
högst 12. Samtidigt uppgavs det, att
läget i östra Kivu-provinsen nu undergått
en sådan försämring, att ingen
mera på egen hand kunde taga sig över
gränsen till Ruanda Urundi och att en
evakuering av missionärerna i dagens
läge icke kunde genomföras utan bistånd
och eskort från FN-truppernas
sida. I anledning av denna upplysning
har utrikesdepartementet i dag telegrafiskt
instruerat FN-representationen i
New York att hos FN-sekretariatet un -

Onsdagen den 15 februari 1961 Nr 6

Svar på interpellation ang. åtgärder till skydd för missionärer och andra svenska

civilpersoner i Kongo

derstryka vikten av att allt det bistånd
som kan vara möjligt för denna evakuering
snarast lämnas av FN-kommandot
i Kongo.

Härpå anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena få uttala mitt tack för det
utförliga och klarläggande interpellationssvaret.
Det kunde heller inte ha
lämnats på en mera högaktuell dag än
denna onsdag, då Kongo-frågan behandlas
i FN :s säkerhetsråd under så
ödestunga omständigheter, att inte bara
Afrikas fred utan hela FN:s existens
synes hotad. I dag gäller det inte
bara en handfull svenskar, utan det
gäller en hel kontinent, ett helt världssammanhang.
Sverige har inte undandragit
sig sin del av ansvaret i detta
större sammanhang, men det utesluter
inte att vi liar ett speciellt ansvar för
dem som är våra egna.

Interpellationen tillkom av två skäl.
Dels var det önskvärt med en saklig
officiell redogörelse i ett läge, där
världspressens mera reportagebetonade
skildringar kunde befaras ha skapat
en sensationell överbetoning av
den fara, i vilken de svenska civilpersonerna
befinner sig. Ryktesspridningen
är ju en svårkontrollerbar faktor
i krigstid och alldeles speciellt i
ett land av Kongos karaktär. Klart är
att också de svenska missionärernas
och andra svenska civilpersoners anhöriga
känt sig oroade av dessa inbördes
motstridiga rykten.

Den andra anledningen till min interpellation
var det faktum, välbekant
för oss alla, att Kongo är mycket vidsträckt
och svårframkomligt och att
den svenska konsulära bemanningen
givetvis inte har något överflöd på folk.
Icke desto mindre ™ det underströk
jag redan i min interpellation —- har

denna konsulatspersonal gjort utomordentliga
insatser för att skydda svenska
liv och svensk egendom. Jag tänker
då inte minst på konsul Åkerren
och hans medhjälpare i Léopoldville.

Från de trakterna upp till Kivu-provinsens
skogar och djungler är det
emellertid, som också utrikesministern
nyss påpekade, tusentals kilometer i
ett land, som omfattar nära två och
en halv miljon kvadratkilometer. Detta
betyder stora svårigheter när det
gäller att bispringa människor, som är
innestängda i ett mer eller mindre vildmarksbetonat
område, präglat av krigisk
upphetsning och anti-vit propaganda.

Jag är från båda dessa synpunkter,
herr talman, tacksam för utrikesministerns
svar. Det ger utan förskönande
omskrivningar, men också utan sensationella
överdrifter, en såvitt man nu
kan se saklig bild av det läge, vari
svenskarna i Kivu-provinsen befinner
sig. Det är sannerligen ingen ljus bild.
Vi behöver mer än någonsin tänka på
och känna vårt ansvar för våra sändebud
och medarbetare i Kongo.

Denna fråga sammanhänger vidare
med vad utrikesministern har att rapportera
om åtgärder, vilka sedan länge
vidtagits av den svenska utrikesledningen
här hemma och av konsulatstjänstemännen
i Kongo och Ruanda
Urundi. Interpellanten har nått sitt väsentliga
syfte genom att ha medverkat
till att denna utförliga och lugnande
redogörelse har lämnats riksdagen och
den svenska allmänheten. Den oro, som
ändå kvarstår, gäller våra resurser om
något allvarligt trots allt skulle hända,
exempelvis i form av ett hastigt uppflammande
allmänt inbördeskrig.

Utrikesministern säger, att »FNtrupperna
inte är starka nog att företa
expeditioner till kringliggande orter
och lämna eskort vid dessa platsers
utrymning». Det är just detta som
är så allvarligt. Utrikesministern håller

Nr 6

Onsdagen den

Svar på interpellation ang. åtgärder till

civilpersoner i Kongo

heller inte för troligt, att FN:s helikopterbestånd
kan utnyttjas för ändamålet.
Betyder då detta att vi bara är hänvisade
till att resonera oss fram med
den förvildade soldatesken, om det
skulle bli allvar? Jag vet väl, att missionärerna
åtnjuter stort förtroende
hos den bofasta svarta befolkningen
och med rätta betraktas som dess vänner
och välgörare. Men här gäller det
ju ofta vilda soldathopar från helt andra
områden av provinsen.

I likhet med utrikesministern är jag
väl införstådd med FN :s beträngda
läge i Kongo, ett läge som givetvis har
förvärrats efter mordet på Patrice Lumumba.
Jag ville i detta sammanhang
uttrycka min tillfredsställelse med att
utrikesdepartementet i dag har vidtagit
den åtgärden att hos FN-sekretariatet
begära största möjliga hjälp i händelse
att en evakuering skulle anses
omedelbart nödvändig och om den
skulle kräva väpnad eskort. Jag erinrar
om att det dock var FN-styrkor
som nyligen hjälpte 164 amerikanska
missionärer ut ur Ekvateur-provinsen.

Sedan min interpellation ställdes har
ju också åtskilligt hänt på det här området.
Utrikesministern har själv
nämnt det som har inträffat i dag.

Rapporten om att en representant
för vårt konsulat i Léopoldville har
lyckats föra fem av pingströrelsens
missionärer från Kivu till säkerhet i
Usumbura är högeligen glädjande, även
om vi alltjämt är oroliga för de kvarvarande.
Det har dock i pressen i dag
och i radion i går talats om att Svenska
kyrkan skall arrangera en flygresa
till doktor Schweitzers Lamberene och
att denna resa eventuellt skulle kunna
kombineras med ett besök i de här
oroliga områdena för att hämta hem
de återstående missionärerna. Om detta
kan genomföras och om inte inbördeskrigets
svallvågor dessförinnan slår
igen kring de kvarlämnade, har vi ytterligare
anledning till tacksamhet.

15 februari 1961

skydd för missionärer och andra svenska

Missionärerna är modigt och offervilligt
folk som inte i onödan ropar
på hjälp. Men när krig råder och laglösheten
hotar också fridens sändebud,
då måste vi ge dem det stöd vi
kan. Jag är övertygad om att vår utrikesledning
i det stycket gör vad som
kan göras.

Med detta vill jag än en gång tacka
utrikesministern för svaret.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Sedan herr Rimmerfors’
interpellation framställdes har det
gått mer än två veckor. Jag tror att
man kan helt understryka vad herr
Rimmerfors framhöll. Det som inträffat
har gjort problemet Kongo inte bara
mångfaldigt utan tusenfaldigt större.
Det gäller inte bara de vita missionärernas
öde utan det kongolesiska folkets
öde — ja, det är väl fara för
världsfreden själv. Jag tycker därför
att det skulle ha funnits skäl för herr
utrikesministern att utnyttja detta tillfälle,
när hela världsopinionens uppmärksamhet
är riktad på vad som sker
i Kongo och vad som sker i Förenta
Nationerna med anledning av händelserna
i Kongo, att säga några ord om
denna sak.

Det som har skett på sistone har
väl inget direkt samband med frågan
om missionärernas öde, men det är
uppenbart att det bland sina konsekvenser
kommer att få ett försämrat
läge också för missionärerna. Man kan
också fråga sig om några hänvändelser
till Förenta Nationerna i den riktning
som de regeringen nu gjort står
i rätt samband med hela problemets
storlek. Jag säger det inte som någon
kritik av regeringens handläggning av
frågan om skyddet för missionärerna.
Jag bara konstaterar att problemet ju
har blivit så oerhört mycket mera omfattande.

Låt mig, herr talman, erinra om det
som i dag upprör hela världen, näm -

Onsdagen den 15 februari 1961 Nr 6

Svar på interpellation ang. åtgärder till skydd för missionärer och andra svenska

civilpersoner i Kongo

ligen mordet på det kongolesiska folkets
ledare, Lumumba, på hans medkamrat
i regeringen, Okito, och på parlamentets
vice talman, Mpolo. Det är
ännu inte klart hur det hela har gått
till. I torsdags meddelades i Brazzaville-radion
att de hade avrättats, i
fredags sände regeringen i Elisabethville
ut ett meddelande att vederbörande
hade rymt och först i söndags
kom dess meddelande om att de hade
dödats. Detta meddelande kompletterades
med uppgifter om att det var ett
förlåtligt tilltag, och i andra sammanhang
meddelades också att Katangaregeringen
hade tillställt mördarna
8 000 dollar som belöning. Det handlar
nu inte precis om vilken dag det
hela hände. Man kan väl säga att från
den dag då dessa tre fraktades från
Léopoldville till Elisabethville hade
man vidtagit åtgärder för avrättningen.
Svenska soldater i FN-styrkan fick ju
åse de förberedande massakrerna på
det kongolesiska folkets ledare.

De män som begärde FN:s hjälp för
att åstadkomma ett enat, fritt, självständigt
Kongo har fått uppleva hur
det genomförts en serie statskupper
som slitit loss två provinser och som
slutligen störtat den lagliga regeringen.

Här avbröts talaren av herr talmannen,
som yttrade: Jag får anmoda den
ärade talaren att hålla sig till ämnet för
interpellationen.

Talaren fortsatte:

Herr talman! Det hör till ämnet. Jag
skall bara be att få ställa ett par frågor
till utrikesministern. Vore det inte
skäl för den svenska regeringen att ge
uttryck för den indignation, som det
svenska folket känner och som jag är
säker på att också regeringen känner
inför dessa ogärningar? Vore det inte
skäl att den svenska regeringen också
reste krav på att de skyldiga skall straffas?
Vore det inte skäl att pröva frågan
om vad man skall göra med den

makt som är huvudansvarig, nämligen
Belgien? Det gäller ju också svenskarnas
framtida öde i Kongo. Det gäller
ju de missionärers öde, som blivit föremål
för en interpellation som regeringen
har besvarat. Jag är för min
del övertygad om att en sådan deklaration,
ett eftertryckligt avståndstagande,
skulle bli ett stöd även för missionärerna
och ett stöd för de krafter
som ändå kämpar för att upprätta ett
självständigt och fritt Kongo.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Med anledning av herr
Hagbergs inlägg vill jag bara säga några
få ord. Det är självklart att det som
inträffat har skapat en synnerligen
allvarlig politisk kris, som berör inte
bara Kongo-aktionen utan också Förenta
Nationernas ställning och förhållandet
mellan de ledande stormakterna.

Jag behöver inte stryka under att vi
på svensk sida liksom överallt i den
civiliserade världen är djupt skakade
av de politiska mord som under så
brutala former har ägt rum. Men i detta
kritiska läge vill jag instämma med
den amerikanske delegatens i FN, mr
Stevensons ord, att vid ett tillfälle som
detta är det framför allt angeläget att
söka samla ansträngningarna till en lösning
i konstruktiv anda av den kris
som föreligger. Svenska regeringen reagerar
starkt mot de måttlösa angrepp
mot generalsekreteraren, som framförts
av Sovjetregeringen och som enligt
vår mening är helt orättfärdiga.
Svenska regeringen ger herr Hammarskjöld
sitt fulla stöd.

Det som nu är av vikt är att försöka
komma fram till konstruktiva lösningar
för framtiden. Jag tror inte att
det är lämpligt att just nu uppta någon
större debatt i kammaren då frågan
i detta ögonblick behandlas av Förenta
Nationernas säkerhetsråd.

Onsdagen den 15 februari 1951

22 Nr 6

Återkallande av motion

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag får tacka herr utrikesministern
för att han i alla fall
sade något i denna väsentliga fråga.

Jag har den kritiska invändningen
att göra mot det han sade, att regeringen
nu borde pröva, huruvida den
skall fortsätta att instämma med den
amerikanska regeringen. Jag tror inte
att dess rekommendationer kommer att
ge positiva bidrag till lösningen av frågan.
Hittills har de inte gjort det utan
uteslutande förvärrat läget och skapat
den mest dramatiska och livsfarliga
situation för ett helt folk som man
gärna kan tänka sig,

I övrigt skulle jag gärna ha sett att
utrikesministern —- i stället för att
upprepa dessa monotona solidaritetsdeklarationer
för herr Hammarskjöld
— ett ögonblick stannat inför frågan,
om det i dag är viktigare att stödja
Hammarskjöld än att försöka finna en
lösning på det nuvarande läget. Jag
skall här inte säga någonting vare sig
för eller emot herr Hammarskjöld. Jag
vill bara konstatera, att hans situation
är ohållbar nu. Han har splittrat Förenta
Nationerna. Hans namn står som
ett kännetecken för en politik som
fördöms i mer än halva världen, inte
minst av de afrikanska och asiatiska
folken. Jag tror därför att regeringen
har anledning att fråga sig, om det nu
inte finns viktigare saker att tänka på
än att utfärda proklamationer för
svensken Hammarskjöld — vilken aktning
man än må hysa för honom. Nu
gäller det stora ting, inte minst frågan
om Förenta Nationernas vara eller icke
vara.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl, Maj ;ts å bordet vilande
skrivelse nr 38, med redogörelse för
försöksverksamheten med nioårig enlietsskola
m. m.

§ 5

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 645 och 646; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 647.

§ <5

Återkallande av motion

Vid nu skedd föredragning av motionen
nr 648, av herr Stiernstedt m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 28, med förslag till lag om
ändring i skattestrafflagen den 11 juni
1943 (nr 313), lämnades på begäran
ordet till

Herr STIERNSTEDT (h),som anförde:

Herr talman! På mina egna och mina
medmotionärers vägnar ber jag att
få återkalla motionen nr 648.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 7

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott motionerna
nr 649—651.

§ 8

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående mjölkproduktionen
i Mellansverige.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 2, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av dels 28 §
regeringsformen, dels 68 § riksdagsordningen,
dels 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

Onsdagen den 15 februari 1961

Nr 6

Herr talmannen gav särskilda propositioner
beträffande vart och ett av de
under punkterna 1)-—3) i utskottets
memorial upptagna förslagen, nämligen
dels på antagande av förslagen,
dels ock på förkastande av desamma;
och antog kammaren förevarande förslag
till ändring i grundlagarna.

§ 10

Utgifter under riksstatens första
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under
första huvudtiteln, avseende anslagen
till kungl. hov- och slottsstaterna, jämte
i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Kungl. Maj:ts hovhållning

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under första huvudtiteln (punkt
1, s. 1 och 2 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 3 januari 1961) föreslagit riksdagen
att till ifrågavarande ändamål för
budgetåret 1961/62 anvisa ett anslag av
2 300 000 kronor. Anslaget hade för innevarande
budgetår uppförts med
2 000 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl. väckt motion
(li: 369) hade hemställts, att riksdagen
med hänvisning till att årets
Guadeloupemedel kunde användas för
ändamålet måtte avslå förslaget om en
höjning av anslaget till Kungl. Maj:ts
hovhållning med 300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 369,
till Kungl. Maj :ts hovhållning för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av
2 300 000 kronor.

Kungl. Maj:ts hovhållning

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JOHANSSON i Stockholm (k) i

Herr talman! För tre år sedan föreslog
den kommunistiska riksdagsgruppen,
att författningsutredningen skulle
få i uppdrag att även syssla med frågan,
om vi skall ha monarki eller republik
här i landet. Detta avslogs, och
utredningen har nu i stället föreslagit
en utvidgning av arvsrätten till kronan,
så att den ärftliga tronföljden kommer
att bevaras.

Eftersom vi alltså får räkna med att
monarkien tills vidare kommer att bevaras,
har vi i år begränsat oss till en
motion, där vi dels upprepar vårt förslag
om upphävande av kungahusets
skattefrihet och dels yrkar aVSlag på
regeringens förslag att anslaget till
konungens hovhållning skall ökas med
300 000 kronor. Vi hänvisar till att samma
summa årligen utbetalas som ränta
på de s. k. Guadeloupemedlen. Dessa
pengar bör kunna användas i detta Sammanhang.

Konungens hovstat hör som bekant
till de frågor, där riksdagen inte har
någon som helst insyn. På de flesta
andra håll kan riksdagens förtroendemän
granska hur medlen användes, men
inte här.

Riksdagen får visserligen se grannlåten
vid sitt högtidliga öppnande, där
hovstaten kommer guldsmidd och ordensprydd
bland relikerna från det förflutna,
medan svenska folkets valda
ombud får kliva in i överrock och galoscher
eller — som Göteborgs Hahdélsoch
Sjöfartstidning skrev — som statare
på bjudning hos baron, men med
den skillnaden att statarna åtminstone
tar av sig ytterkläderna.

I denna tid av rationaliseringar och
tidsstudier och strävan till effektivitet
frågar vi oss emellertid, om inte hovstaten
borde komma i första rummet
när det gäller rationalisering och sparsamhetsiver.
Jag skulle vilja ställa frå -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Kungl. Maj:ts hovhållning

gan: Behöver vi hovstallmästare i en
tid, när hästarna håller på att försvinna
ur landet, och måste vi ha en överhovjägmästare?
Då riksdagen inte har någon
insyn har jag måst vända mig till
andra källor när jag vill förorda en
eventuell rationalisering vid hovet. Jag
har vänt mig till de verkligt sakkunniga,
vilka alltid skaffar sig insyn, nämligen
den kulörta veckopressen.

I Hemmets Journal nr 51 1959 har
jag fått kunskap om en av de många
tjänster som berörs av ifrågavarande
anslag. Det är ingen av de större på
avlöningslistan det gäller. Det gäller
bara 1 200 kronor i månaden utöver
officerslönen, och denna ersättning
skall, förmodar jag, nu ökas med 15
procent. Det är en rätt vacker uppflyttning
när de flesta svenska anställda
inte har någon lönerörelse utan har tvåårsavtal
och när till och med de som
fick mest, nämligen spårvägsmännen
i Stockholm, bara fick 13 procent för
flera års eftersläpning.

Det gäller en liten anställning vid
hovet som enligt tidningen Hemmets
Journal anses vara Sveriges bästa jobb.
Där berättas om hur regementschefen
ofta har ett väldigt schå med att se
efter vilken av officerarna som har
den bästa härstamningen och den bästa
begåvningen för att få den i befordringshänseende
rätt matnyttiga uppgiften
att vara Hans Majestäts adjutant.
Det anses vara en mycket krävade uppgift.
Den kräver mycket uppesittande.
När man söker efter en konkret uppgift
som denne man i hovstaten har att
utföra skall jag ge ett exempel.

Jo, säger man, han har som särskild
uPPgift att blanda salladen under den
kungliga middagen. Jag citerar ordagrant:
»Nästan till varje mål skall det
vara grönsallad, och denna skall adjutanten
tillreda. Vid bordet. Den får
nämligen inte tillredas i förväg, utan
kungen vill att det skall ske vid bordet.
Och det sker efter ett visst recept. Och
så skall adjutanten dessutom person -

ligen svara för dryckerna. Dessa två
saker åvilar konungens personliga representant
av gammal hävd. Och adjutanterna
brukar passa på att intervjua
de olika funktionärerna om hur
man till exempel lagar till den eller den
rätten eller hur man bryter servetterna
vid hovet. Det kan ju vara roligt att
briljera med ''kungliga seder’ hemma
i familjen eller på egna privata tillställningar.
»

När jag läste detta föll mig i minnet
en gammal dikt av Verner von Heidenstam.
Det är hans orientaliska dikt om
Hafed, som under hela sitt liv sökt
efter Moguls kungaring. Han hade ingen
tur. Men hans late och mycket slarvige
broder, som hade hand om renhållningen
i staden, hade enligt Heidenstam litet
bättre tur:

Så snart han kom ur staden

han stjälpte tunnan kring.

Bland vissna salladsbladen

låg Moguls kungaring.

Svenska officerare har lyckligtvis inte
på 145 år behövt utmärka sig på slagfältet.
Vår långa fred är lika lång som
utbetalningen av Guadeloupemedlen,
och vi gläder oss över att officerarna
inte har behövt utmärka sig med tillhjälp
av svärd, kanoner och atomvapen.
Det är onekligen litet mera trevligt
att utmärka sig vid salladsbesticket. Vi
tycker dock att detta är en post som
i vår rationaliseringstid borde kunna
indragas. Vi har i och för sig i år inte
ansett att det där med pensioneringen
och vad som anföres i utskottets förslag
skulle upphöra. Vi har visat en
annan väg, där medel skulle kunna tas.
Jag tänker här inte uprepa vad jag
och flera med mig anförde i debatten
om Guadeloupemedlen för några år sedan.
Jag erinrar om att vi med stöd
av mycket starka källor påvisade, att
denna uppgörelse med huset Bernadottes
stamfar enligt många experters redogörelse
byggde på att han hade lyckats
få det hela dithän, att de summor

Onsdagen den 15 februari 1961

Nr 6

som England betalade för att Sverige
avstod från den västindiska ön Guadeloupe
var den kungliga familjens
egendom, fastän det stod skrivet Kungl.
Maj :t och Kronan. Han fick dåvarande
statsråd att gå med på att som en gottgörelse
för den gåva han givit — han
hade förresten redan fått betalt för den
— skulle hans efterkommande så länge
de besatt Sveriges tron få lyfta den årliga
räntan på 300 000 svenska kronor
i nuvarande mynt. Under 145 år har
denna summa utgått, och det blir sammanlagt
42 miljoner kronor. De har
inte skänkts till något välgörande ändamål.

Jag ifrågasatte redan tidigare i en
polemik med herr Heckscher om inte
svenska regeringen borde bryta sitt kontrakt,
vilket den mycket väl skulle kunna
göra, ty reverser är inte eviga. Gamle
Karl XIV Johan var själv en revolutionsgeneral,
som överkorsade många
reverser med det dåvarande franska
kungahuset. Vi har menat att man åtminstone
kunde räkna bort inkomsterna
från Guadeloupemedlen, när anslagen
till hovet beräknas, vilket även utskottets
socialdemokrater yrkat avslag
på.

Jag har således, herr talman, inte
några förhoppningar om att segra i voteringen,
även om debatten om republik
har fått en anmärkningsvärd fart
på sistone, utan jag nöjer mig med att
yrka bifall till motionen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
har på känt maner hållit en mycket
kåserande framställning över sin
gamla käpphäst, som behandlats vid ett
antal riksdagar från 1957 och fram
till dags dato, utan att något nytt framkommit
annat än just denna hänvisning
till den gamla fonden med Guadeloupemedel.
När utskottet även i år har behandlat
en motion i detta spörsmål har
man, som jag redan anfört, ansett att
inget nytt i sak har framkommit, var3
— Andra kammarens protokoll 1961. Nr

Kungl. Maj:ts hovhållning

för utskottet bara rekommenderar, att
motionen måtte avslås av riksdagen.

När det gäller hovhållningen i övrigt
ligger det till på det sättet, att anslaget
för detta ändamål varit oförändrat sedan
budgetåret 1958/59. På grundval
av därefter inträffade kostnadsfördyringar
på en mängd olika områden och
med hänsyn till att huvudparten av
det höjda anslaget går till löner och pensioner,
kan utskottet för sitt vidkommande
tillstyrka vad regeringen i propositionen
har äskat.

Utskottet har vid årets behandling av
detta ärende fått en mycket utförlig
föredragning kring just dessa spörsmål
och framför allt en specifisering av på
vilket sätt här ifrågavarande medel användes.
Mot bakgrunden därav är utskottet
också överens om att tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När det gäller det kåseri,
som herr Johansson i Stockholm
nyss höll, kan jag helt instämma vad
beträffar ironien mot hovlivet och det
sätt, på vilket vi ser första statsmakten
presenterad.

Men jag måste samtidigt säga, att därifrån
och till att i detta fall gå in för
tidsstudier av hovpersonalen är det
ändå ett steg. Det är underligt att många
av dessa, som kåserar och ironiserar
över de kungliga tillställningarna, så
gärna själva går till dessa och hjälper
till att höja kostnaderna. Om man inte
gillar dessa tillställningar, så vore det
konsekvent att hålla sig därifrån. Det
hindrar inte att man hoppas på att den
författningsutredning, som i så många
detaljer har annonserat vad den skall
komma fram till innan något beslut
fattats, dock skall ta sig samman och
även behandla denna sida av saken.

Jag instämmer helt med herr Johansson
om att skattefrälset är otidsenligt
liksom sättet att ha en upvaktning, sät6 -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Andrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

tet att öppna riksdagen o. s. v. Vi har
tidigare talat om att detta är något,
som man bör ändra på. När vi nu emellertid
har en utredning, som tycks ha
för avsikt att ganska snart presentera
sina förslag, varvid det blir tillfälle
att diskutera dessa frågor, anser jag det
meningslöst — vilka sympatier man än
har för reformen — att i dag säga att
skattefriheten bör försvinna. Man är ju
inte beredd att ändra på systemet i övrigt.

Med det sagda vill jag ha framfört,
att jag anser det oriktigt att dela upp
människor — på basis av det sätt, på
vilket de tar ställning till herr Johanssons
i Stockholm yrkande — i helhjärtade
och mindre helhjärtade republikaner
och i folk, som helt tar avstånd
från kravet på republik. Jag är så helhjärtad
republikan som herr Johansson
någonsin kan bli, men jag kommer ändå
här att rösta för utskottets förslag. Jag
tycker nämligen att det är alldeles för
lättvindigt att bara ta upp en enda detalj,
när man inte kan granska hela saken.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Ingenting har inträffat,
säger herr Mellqvist. Detsamma har
man sagt under de 145 år, som Guadeloupemedlen
utgått. Men under den
tiden har det dock inträffat en hel del.
Det finns ju inte kvar mer än sju eller
åtta kungahus i hela världen. De utgifter
som det här gäller hör inte heller
till de större som det parti, herr Mellqvist
tillhör, är med om att bevilja.

När jag hörde herr Mellqvists anförande
fick jag en känsla av att det
inte finns något mera konungsligt än
majoriteten i det pati, som dock har
republiken på sitt program.

Fru Eriksson i Stockholm sökte göra
gällande, att också republikaner infinner
sig är kungen bjuder på middag.
Vi går inte dit för att vi tycker att det
är särskilt roligt. Men vi har ett kungahus
och vi har en riksdag, där det

finns flera republikaner, som tycker
att så länge det finns ett kungahus bör
de få något igen på den dryga skatt,
som de varit med om att betala. Vi
kräver ett annat system, men vi är
tvungna, som Carl Lindhagen sade en
gång, att »respektera gällande lag med
fri rätt att välja en annan».

Jag medger att det inte är fråga om
någon stor sak. Fru Eriksson i Stockholm
säger, att så långt som till tidsstudier
vill hon inte gå. Nej, det kanske
inte behövs. Jag tror att även utan tidsstudier
inser nog större delen av folket,
att detta är ett område, där man verkligen
skulle kunna rationalisera bort
en del. Där skulle högern verkligen ha
anledning att visa prov på sin i detta
fall obefintliga sparsamhetsiver.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Ändrad ordning för

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:245) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (11:356), hade hemställts
dels att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj :ts proposition nr 1, såvitt
här vore i fråga, ur budgeten avföra
samtliga de anslagsposter, som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad
bilaga 1, dels att riksdagen måtte, med
ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här vore i fråga, besluta
att samtliga de anslag som funnes upptagna
i en vid motionerna fogad bilaga
2 skulle vara obetecknade samt minskas
med vartdera en tiondedel av det
föreslagna anslagsbeloppet, dels att anslag
till Omkostnader hos diverse myndigheter
måtte beräknas till vissa angivna
belopp under andra, femte—åttonde
och tionde—tolfte huvudtitlarna,
dels att reservationsanslag till Diverse
utgifter måtte beräknas till vissa angivna
belopp under andra, tredje, femte—
åttonde och tionde—tolfte huvudtitlarna,
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att under
de avförda anslagen föreliggande medelsbehov
måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för varje
huvudtitels här ifrågavarande anslag,
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om sådan ändring
av de administrativa reglerna beträffande
omkostnadsanslag, att dessa
såsom maximerade totalbelopp utan
bindande specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande,
dels ock att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa att vid varje budgetårs
slut till riksdagen lämnades en redovisning
för användningen under förflutna
budgetår av anslagen till Diverse
utgifter och till Omkostnader hos
diverse myndigheter.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:245 och 11:356 icke måtte av riksdagen
bifallas.

vissa anslags uppförande i statsbudgeten

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Heckscher, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 245 och II: 356,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse
utgifter resp. Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning beräknades
medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 2)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring
10 procent;

3) hos Kungl. Maj :t hemställa, att
efter utgången av varje budgetår skulle
till riksdagen lämnas en redovisning
för användningen under budgetåret av
de i motionerna föreslagna anslagen
till Diverse utgifter resp. Omkostnader
hos diverse myndigheter.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandet
har denna fråga varit
föremål för behandling vid varje riksdagssession
sedan 1958. Den börjar höra
till de ständiga följeslagarna till vår
budget.

Man kan fråga sig, om detta i grunden
är en politisk fråga eller en budgetteknisk
fråga. Jag tror att det ur de allra
flesta synpunkter vore val, om vi kunde
diskutera den främst ur den senare
synpunkten, alltså ur synpunkten av
vad som är en lämplig ordning för anslagens
uppförande i statsbudgeten,
oberoende av vilken ståndpunkt olika
politiska partier därvidlag intar. Jag
skall gärna erkänna att jag för min personliga
del anser huvudsaken vara den
rationalisering av budgeten som ligger

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

i att man sammanför en mängd små
anslag till större poster. Den svenska
budgetens uppställning är i själva verket
ganska besynnerlig. Den är tämligen
enastående i sin detaljerade fördelning
på många små anslag och anslagsposter.
En rationalisering i det hänseendet
skulle alltid möjliggöra besparingar,
vare sig de besparingarna skulle
komma omedelbart eller först senare,
när man hade börjat få se konsekvenserna
av systemet.

Emellertid är jag ganska övertygad
om att en besparing skulle vara möjlig
att genomföra tämligen omedelbart. En
nedskärning av de totala beloppen i
här ifrågasatta mycket begränsade utsträckning
kan knappast medföra överväldigande
svårigheter, om man får en
friare dispositionsrätt inom budgetens
ram. Jag tror att ett studium av själva
anslagsbelastningen skulle vara tämligen
upplysande i det hänseendet. Det
skulle i varje fall ge vid handen att det
aldrig varit möjligt att spå mera exakt
om vilka belopp som erfordras under
dessa särskilda småposter.

Utskottet talar i sitt utlåtande om
att en viss rationalisering redan ägt
rum och hänvisar därvid bland annat
till åttonde huvudtiteln. Jag skall gärna
erkänna att åttonde huvudtiteln är något
mindre uppdelad i småposter än
den varit tidigare. Men annars tycker
jag exemplet är djärvt valt, eftersom
åttonde huvudtiteln innefattar 331 särskilda
anslag och ungefär hälften av
dem återfinnes på den lista över småanslag
som har fogats till här ifrågavarande
motion. Därutöver finns det också
andra små anslagsposter. Det är karakteristiskt
just för åttonde huvudtiteln,
att det finns ett mycket stort antal
bidragsanslag, beträffande vilka
Kungl. Maj:t inte har möjlighet att göra
överföringar ens i de fall, då man skulle
kunna behöva större bidrag på en post
och ha mindre behov av det utgående
anslaget på en annan post. Hela syftet
med den sammanföring som här ifråga -

sättes är, att man skall få större rörlighet
mellan de olika anslagen och därmed
också få större möjlighet att efter
hand bedöma vilka ändamål som bör
ges företräde framför andra.

Under tidigare överläggningar i denna
fråga har man i det sammanhanget
talat om att detta skulle inkräkta på
riksdagens befogenheter. I motionen,
som ju återkommit år efter år, har vi
därför alltmer ägnat oss åt att diskutera
den frågeställningen.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga följande. Det kan kanske te sig
egendomligt att en medlem av oppositionen
önskar att regeringen skall få
friare händer vid anslagens användande.
Men det är inte så konstigt som det
låter. Regeringen gör ändå som den
vill; det vet vi mycket väl. Yad det är
fråga om i detta sammanhang är inte
om regeringen skall få mer att säga till
om — ty det har den redan så mycket
man kan begära — utan om ansvaret
skall läggas där det bör ligga, nämligen
hos regeringen, eller om det skall
vara möjligt för regeringen att också
i fortsättningen skjuta ifrån sig det ansvaret
på riksdagen och påstå, att dessa
avgöranden i verkligheten är resultatet
av ett detaljerat övervägande i riksdagen.
I verkligheten är ändå, såsom
vi alla vet, regeringen härvidlag bestämmande,
vare sig det sker på parlamentariska
grunder eller på annat sätt.

Omkostnadsanslagen brukar också
nämnas i detta sammanhang. Jag vill
understryka att beträffande omkostnadsanslagen
finns det ett särskilt behov
av rörelsefrihet. Där är det speciellt
svårt att i förväg beräkna exakt
hur mycket som kommer att erfordras.
Där finns också särskilda möjligheter
att under arbetets gång utnyttja en rörelsefrihet,
om sådan ställes till förfogande.

Statsrevisorerna har i årets berättelse
beträffande en enda huvudtitel —
men detsamma torde gälla samtliga huvudtitlar
— konstaterat att det med

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

nuvarande system finns en viss benägenhet
hos myndigheterna att vid budgetårets
slut försöka att så att säga i
förskott använda de omkostnadsanslag
som står till förfogande, dels därför att
man inte vet om det inte nästa år kommer
att uppstå större knapphet, så att
den marginalen blir erforderlig, och
dels därför att man befarar att en besparing
på omkostnadsanslaget möjligen
kan användas som motivering för
en sänkning av anslaget. Den ökade rörelsefrihet,
som här är i fråga, skulle
såvitt jag förstår kunna förhindra att
den situationen behövde uppkomma.
Ur den synpunkten tror jag därför att
det sammanförande av omkostnadsanslaget,
som här är föreslagen, är av
praktiskt värde — i synnerhet naturligtvis
om den förutsättningen uppfylles,
att även regeringen å sin sida ger
underlydande verk och myndigheter
motsvarande ökning av deras rörelsefrihet.

Det är med den motiveringen, herr
talman, som jag i år liksom i motsvarande
sammanhang tidigare ber att få
yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson m. fl.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag förutsätter att kammarens
ledamöter har läst herr Heckschers
motion och skall därför inte gå
närmare in på den. Som herr Heckscher
antydde är det fjärde gången vi behandlar
denna fråga här i kammaren.
Jag skulle kunna hänvisa till vad som
sagts vid tidigare tillfällen. Några nya
synpunkter på denna fråga har knappast
tillkommit. Men låt mig ändå säga
ett par ord i anledning av det anförande
som herr Heckscher hållit.

Enligt det förslag, som framförts motionsledes,
avses att mindre poster —
förslagsvis poster under 500 000 kronor
— skulle sammanföras i större anslagsposter.
På det sättet skulle man,
säger herr Heckscher, kunna rationalisera
arbetet.

Jag är emellertid inte övertygad om
att det skulle bli en rationalisering. För
Kungl. Maj:t kan det visserligen bli en
rationalisering vid propositionsskrivandet.
Men kommer inte en dylik ordning
att föranleda massor av motioner och
interpellationer från riksdagsmäns sida
med förfrågningar om vad de och de
klumpsummorna skall användas till? En
ändring i enlighet med motionerna tror
jag skulle medföra ökat arbete för
Kungl. Maj :ts kansli och inte rationalisering.

Vi har inte inom utskottet ställt oss
fullständigt avvisande till de synpunkter
som i motionerna framförts. Vi har sagt:
»Utskottet har inte något att erinra mot
att ifrågavarande problem ägnas fortsatt
uppmärksamhet genom Kungl.
Maj :ts försorg. Särskilt kan det vara
förtjänt av övervägande, om inte ett
sammanförande av vissa mindre omkostnadsanslag
skulle kunna medföra
en rationalisering och vissa besparingar.
» Men vi är inte övertygade —
och det har vi också framhållit i vårt
utlåtande — att man utan vidare kan
säga att det går att göra en nedskärning
av vissa anslag med 10 procent —
eller med 5 procent, som föreslagits i
vissa andra fall. Här kan man för övrigt
notera den förändring motionen
undergått från tidigare år, då sänkningar
på 20 procent föreslagits. Det
tyder på att inte heller motionärerna
varit övertygade om att den väg de
föreslagit är framkomlig.

Jag kan inskränka mig till att upprepa
vad vi sade förra gången denna
fråga debatterades, nämligen att vi saknar
grundval för att ta ställning till
detta motionsyrkande. Det är orimligt
att ett utskott vid behandlingen av denna
fråga skall kunna överblicka alla
de konsekvenser, som eventuellt kan
uppstå. Därför har vi uttalat att i den
mån en omläggning är nödvändig och
kan anses vara rationell bör den prövas
av Kungl. Maj:t.

Med detta, herr talman, ber jag att

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

för fjärde året i följd få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Som herr Petterson i
Degerfors också framhåller är utskottets
motivering identiskt lika med motiveringarna
vid tidigare tillfällen. Den
enda nyheten är att utskottet fått en
ny talesman. Jag uttrycker min glädje
över att vi i alla fall har lyckats trötta
ut den föregående, och jag kan försäkra
herr Petterson, att jag skall försöka
trötta ut också honom i denna
fråga, därför att jag tror att den är
ganska väsentlig.

Utskottet säger att det inte ställer
sig fullständigt avvisande till motionerna.
Det har ingenting att invända mot
att Kungl. Maj :t ägnar frågan fortsatt
uppmärksamhet, men det kan inte förorda
ett beslut med anledning av de
motionsvis gjorda yrkandena. Den uppmärksamhet,
som Kungl. Maj:t ägnat
frågan, är möjligen mycket stor, men
den är i varje fall fördold för en utomstående
betraktare. Ur den synpunkten
tycker jag att utskottets tidigare
uttalande i denna riktning kanske inte
egentligen har haft den effekt som man
skulle förmoda, när man lyssnar till vad
herr Petterson säger här i dag.

Att vi motionärer med den oändliga
blygsamhet som givetvis kännetecknar
oss, har sänkt våra anspråk på nedskärning
från 20 till 10 procent må åtminstone
inte räknas oss till last på
något sätt utan snarare betraktas som
ett bevis för vår önskan att verkligen
få saken ordentligt diskuterad.

Skämt åsido, herr talman! Den rationalisering,
som en sådan här anordning
skulle medföra, hänför sig inte
till propositionsskrivandet och inte heller
till den större eller mindre förekomsten
av motioner, utan till frågan
om hur man på lämpligaste sätt kan
hushålla med statens medel. Vi vet allesamman
— inte minst vi som i statsutskottet
så att säga ser resultatet år

från år av vad vi har varit inne på de
föregående åren — att det är utomordentligt
svårt att i förväg överblicka
medelsbehoven. Förmodligen är det
mycket svårt även i kanslihuset, i varje
fall när man sysslar med budgetarbetet,
och hos de myndigheter som skall göra
upp petita, men det är också svårt för
riksdagen att under våren veta precis
hur mycket som kommer att gå åt under
det kommande budgetåret. Varje
ökning av rörelsefriheten så att man
under löpande budgetår kan anpassa
sig efter inträffade förändringar möjliggör
en mera rationell hushållning.
Det är i detta avseende som en rationalisering
är påkallad och inte i det
andra hänseendet.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att Kungl. Maj:t på ett mycket
viktigt område efter förslag från
en kommitté, som jag har haft äran att
tillhöra, i år har föreslagit en rationalisering
av i stort sett detta slag inom
en bestämd gren av budgeten.

Det är från denna synpunkt jag tror
att ett bifall till dessa yrkanden faktiskt
skulle kunna leda till en väsentlig
rationalisering av den ekonomiska
förvaltningen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill också med några
ord bidra till uttröttningen, i detta fall
av herr Gunnar Heckscher. Han kommer
förmodligen igen nästa år, och
det är naturligtvis riktigt att denna
fråga skulle kunna förtjäna en verkligt
djuplodande debatt. Det är ett viktigt
spörsmål hur budgeten är uppställd,
inte minst med hänsyn till att riksdagen
skall kunna få en verklig bild av
budgeten. Jag kan försäkra herr Heckscher,
att inom samtliga departement
och självfallet inte minst inom finansdepartementet
ägnas denna fråga rent
tekniskt en mycket stor uppmärksamhet
år från år. Min huvudtitel är i år

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Ändrad ordning för

helt omlagd — jag tror och hoppas på
ett sådant sätt att den skall vara överskådligare
och enklare. En rad små
anslag har också sammanförts till större.
Men just den senare frågan kan nog
inte behandlas så generellt som herr
Heckscher gjorde. Jag skall ta ett exempel.
På åttonde huvudtiteln finns i
år en beräkningspunkt som är angiven
såsom anslag till litterär, konstnärlig
och musikalisk verksamhet. Meningen
är att regeringen senare under riksdagen
skall framlägga en proposition och
för riksdagen och allmänheten tala om,
hur dessa pengar skall användas. Anser
herr Heckscher, att det hade varit
en förmån för dem det vederbör och för
riksdagen, om vi helt enkelt hade tagit
denna klumpsumma på 600 000, 630 000
eller 640 000 kronor — eller vad det
kan bli — och kallat den ett anslag till
kulturverksamhet i största allmänhet?
Borde man inte snarare uppskatta att
regeringen försöker tala om hur pengarna
används, såsom också herr Petterson
i Degerfors här nämnde? Om vi
hade mycket stora belopp till vårt förfogande
— men det anser inte herr
Heckscher att regeringen skall ha —
skulle vi kunna laborera med klumpanslag,
inte minst när det gäller den
kulturella politiken, men när dragkampen
mellan olika utgiftsändamål är
mycket hård är det väl rimligt att regeringen
redovisar hur den tänker använda
de pengar, som riksdagen eventuellt
kommer att anslå.

Jag undrar, om det är det engelska
systemet som föresvävar herr Heckscher.
På universitetsområdet har man
där en jättefond, och när den är klar
skiljer sig regering och parlament från
fortsatta bekymmer. Fonden löper på
fem år, och pengarna lär alltid ta slut
före periodens utgång. I Sverige har
vi lotterimedlen. Jag är övertygad om
att det kanske skulle bli lättare för vederbörande
departementschef att argumentera
för en ökning av denna, om
den vore specificerad. Nu är den en

vissa anslags uppförande i statsbudgeten

stor klumpsumma, och den är mycket
svår att få ett grepp om.

På det sättet kan man ta område
efter område. Om ett litet anslag till en
liten institution försvunne i den allmänna
verksamheten, tror herr Heckscher
att den lilla institutionen skulle
gagnas av att gå upp i den större ekonomiska
enheten? Jag tror det inte. När
en departementschef dagligen under
hösten blir utsatt för uppvaktningar
från allehanda håll, är det just därför
att man vill ha pengarna öronmärkta.
Man vill veta att riksdagen vet hur
Kungl. Maj:t använder anslagen. Denna
fråga, herr Heckscher, kanske högerpartiet
skulle fundera ytterligare ett år
på och komma igen nästa riksdag.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag medger, att om
lotterimedlen blivit specificerade, så
att frågan om operabygget hade fått
anges för sig, hade saken kanske kommit
i ett något annat läge i detta särskilda
fall. Jag tror emellertid inte,
att man nödvändigtvis behöver ta detta
exempel. Det är inte bara det engelska
systemet som föresvävar mig —-allra minst när det gäller universiteten
—- utan en tendens i fråga om budgetorganisationen
som är utmärkande inte
för ett eller två eller tre länder utan
för den allmänna uppfattningen på alla
håll, vilken går i riktning mot en mindre
detaljerad specificering och en friare
hushållning.

Det är klart att vi skall i och för sig
uppskatta den upplysningsverksamhet
som bedrivs från regeringens sida genom
att den talar om hur den har
för avsikt att använda pengarna, men
statsrådet Edenman vet säkert bättre
än de flesta att det är svårt att i förväg
avgöra, hur mycket pengar som
kommer att behövas vid en relativt avlägsen
tidpunkt. Jag skulle tvärtemot
statsrådet Edenman vilja säga att har
man mycket stora summor till sitt förfogande,
då kan man kosta på sig en

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

uppsplittring av den typ som nu förekommer.
Har man däremot begränsade
medel till sitt förfogande, behöver
man en viss rörelsefrihet, så att man
skall vara säker på att inte några
pengar som är anslagna till ändamål,
där de strängt taget skulle kunna undvaras,
går förlorade. Det är en sådan
hushållning som vi genom vår motion
har velat möjliggöra, men när regeringen
inte är med på saken är kanske
förklaringen den att regeringen önskar
räkna med att få obegränsade medel
till sitt förfogande och därför vill bibehålla
uppsplittringen.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Herr Heckscher tyckte
att han hade vunnit åtminstone en halv
seger genom att han lyckats uttrötta
herr Hans Gustafsson, som tidigare fört
utskottets talan i denna fråga. Jag kan
försäkra herr Heckscher att vi från utskottets
sida med förenade krafter skall
stå ut ytterligare rätt många år, och
frågan är om det här problemet verkligen
är aktuellt när vi är förbrukade.

Jag vill inte på något sätt påstå att
jag är expert på statliga budgetuppställningar,
men jag har sysslat rätt
mycket med kommunala budgetfrågor,
och jag vet att man där ur ren besparingssynpunkt
försöker att så långt som
möjligt undvika klumpanslag. Man känner
väl till benägenheten inom olika
förvaltningsgrenar att till varje pris göra
av med de pengar som ställts till förfogande,
och därför vill man inte ta
upp alltför stora poster till oförutsedda
och diverse ändamål. Man har kommit
underfund med att det är klokt att i
stället specificera anslagen. De ekonomiska
förvaltningsorganen får därigenom
större möjligheter att ha kontroll
över ekonomien.

Det skulle kanske bli fråga om någonting
liknande, därest den statliga
budgeten skulle bestå av störa anslag,
som innebar att de olika förvaltnings -

cheferna fick ett helt annat spelrum
än med nuvarande budgetuppställning.

Jag vet inte om man kan göra några
direkta jämförelser, men i varje fall
säger mig min erfarenhet från det kommunala
fältet att man där har gått den
motsatta vägen för att åstadkomma besparingar.

Herr talman! Jag har fortfarande inte
något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Bara några ord! Herr
Heckscher hade en viss förståelse för
att man kunde vara förvånad över att
representanter för högern ville begränsa
riksdagens inflytande. Ja, herr Heckscher
kan ju inte förneka att det är en
begränsning som här ifrågasatts. Om
jag fattade rätt sade emellertid herr
Heckscher samtidigt någonting om att
regeringen i alla fall gör som den vill.
Men det är väl ganska sällsynt att regeringen
inte ser till att anslag som
beslutats av riksdagen till, låt mig säga
en organisation också blir utbetalade.
Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att anslagens betydelse inte
bara kan mätas efter beloppens storlek.
Ett begränsat anslag på kanske
50 000 kronor till en viss social och
kulturell verksamhet kan vara ganska
betydelsefullt i vårt samhälle, även om
det inte rör sig om några miljonbelopp.

När riksdagen såsom nu tar ställning
till beloppens storlek då det gäller sakanslag
har ju regeringen sedan att följa
riksdagens beslut, och då vet också
riksdagen hurdana anslagen kommer
att bli. Detta kan man inte veta enligt
det system som herr Heckscher
och hans medmotionärer här förordar,
utan då måste riksdagen nöja sig med
att i efterhand få kännedom om vad
regeringen har beslutat.

Vidare vill jag säga några ord om
den där rationaliseringen som herr

Onsdagen den 15 februari 1961

Nr 6

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

Heckscher talar så mycket om. Jag kan
inte förstå att det verkligen skulle innebära
en begränsning av utskottens
och kamrarnas sysslande med frågor,
vilka herr Heckscher förmodligen betraktar
såsom mera bagatellartade, om
man gick den vägen att man sammanförde
en rad mindre sakanslag till ett
klumpanslag. En sådan ordning betyder
bara att det här i riksdagen kommer
att väckas en hel del motioner,
som utskott och kamrar sedan skall
syssla med, och att det kommer utskottsutlåtanden
som i många fall är
försedda med reservationer, enligt vilka
reservanterna vill ha mera vägledande
uttalanden än utskottsmajoriteten
önskar gå med på. När riksdagen
sedan väl fattat sitt beslut och med
hänsyn till anslagens karaktär kanske
inte velat göra något bindande eller
vägledande uttalande, så kommer interpellanterna
att strömma fram till
denna talarstol och fråga regeringen:
»Hur mycket pengar avser regeringen
att bevilja den och den organisationen
eller institutionen?»

Att detta skulle innebära att utskotten
och kamrarna finge mera tid för
de större anslagsfrågorna kan jag inte
förstå. Att det skulle kunna leda till
rationalisering i Kungl. Maj :ts kansli
— ecklesiastikministern snuddade vid
den tanken -— har jag också litet svårt
att föreställa mig. Sedan riksdagen behandlat
ärendet måste det väl, som
ecklesiastikministern sade, komma en
rad uppvaktningar och skrivelser som
förorsakar en mängd merarbete. De
flesta avgöranden beträffande dessa anslagsbelopp
måste också såvitt jag förstår
träffas i kanslihuset under den
tid då man arbetar med att utfärda
regleringsbreven, och den tiden är lika
hektisk som den när statsverkspropositionen
slutjusteras.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag beklagar att min
förmåga att uttrycka mig måtte vara

utomordentligt dålig eftersom herr
Eliasson i Sundborn fortfarande tror
att den rationalisering jag talar om är
den begränsning man kan åstadkomma
av den tid utskotten behöver ägna
åt dessa frågor. Det är ett bidragande
motiv, men det väsentliga är rationaliseringen
på en annan punkt, möjligheten
att under budgetåret bedöma hur
mycket pengar som i verkligheten erfordras
för olika ändamål i jämförelse
med det som man ett halvt eller i vissa
fall ett helt år i förväg har beräknat.
Det är där problemet ligger.

Sedan säger herr Eliasson att Kungl.
Maj:t ändå följer riksdagens beslut. Ja,
men man kan också vända på det och
säga att riksdagen följer Kungl. Maj :ts
beslut. De förslag som Kungl. Maj :t
lägger fram är ju i låt oss säga 999
fall av 1 000 identiska med de beslut
som riksdagen fattar i anslagsfrågor.
Under sådana omständigheter innebär
det inte så stor begränsning av riksdagens
befogenheter att ge Kungl. Maj :t
också den formella rätten att fatta beslut
av denna typ.

Anslagsposternas storleksordning, den
utsträckning i vilken man sammanför
mindre poster till en större, varierar
mycket från den ena huvudtiteln till
den andra. Det visar sig emellertid i
verkligheten att antalet motioner som
avser huvudtitlar där man har sammanfört
anslagen i stora poster förhållandevis
inte blir nämnvärt större.
Jag tror inte att herr Eliassons farhågor,
att antalet motioner skulle bli
besvärande stort av den anledningen,
är berättigade. Efter en kort övergångstid
tror jag att riksdagens arbete kunde
koncentreras till de verkligt väsentliga
problemen.

Om utskottet nu hade sagt, att utskottet
inte vill gå med på någon förändring
i detta avseende nu eftersom
man för det första inte kan säga hur
stor besparingen kan komma att bli
och för det andra inte vill att anslagsbeloppens
sammanförande i poster skall

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

vara låst till vissa siffror, ja, då hade
jag kunnat förstå utskottets ståndpunkt.
Det hade varit en ståndpunkt som varit
synnerligen väl värd att diskutera.
Men så långt har inte utskottet och
ännu mindre Kungl. Maj:t kommit, och
jag tror i likhet med herr Petterson i
Degerfors att vi kommer att få härda
ut med varandra i ganska många år
innan vi får någon rätsida på denna
historia.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det är en märklig logik
herr Heckscher visar upp i detta
sammanhang. Eftersom riksdagen har
ett litet inflytande på detta område, så
menar herr Heckscher, att detta riksdagens
inflytande helt skall slopas. Detta
blir ju konsekvensen. Detta innebär
helt enkelt att herr Heckscher — i motsats
till andra personer inom högerpartiet
— tycks vara av den meningen,
att man nu skall överlämna åt byråkraterna
att bestämma och att man bör
beröva folkets valda representanter det
inflytande som tillkommer dem.

Herr Heckscher säger vidare att riksdagens
inflytande många gånger är en
formalitet eftersom det inte blir några
ändringar och det inte väckts så många
motioner på dessa punkter. Men varför
förhåller det sig så? Jo, vi vet ju
här i kammaren vad Kungl. Maj:t föreslagit,
och vi behöver inte motionera
om vi anser anslagen vara hyggliga
och rimliga. Om vi emellertid inte visste
någonting om Kungl. Maj :ts förslag,
då skulle motionsfloden komma.

Herr Heckscher kan inte förneka att
denna motion innebär ett överflyttande
av inflytandet från riksdagen till
regeringen och byråkraterna — för att
nu använda ett uttryck som inte är alldeles
okänt på herr Heckschers sida.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Som gammal regeringsbyråkrat
bör herr Eliasson i Sundborn
veta hur det förhåller sig med detta.

Annars kan man väl säga att det gäller
om riksdagen liksom om andra större
eller mindre makter, att styrkan blir
större genom en koncentration och svagare
genom en splittring på alltför
många olika punkter.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde dock votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogos vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående benämningen av en
professur vid Stockholms universitet,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1961/62 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster,

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961
Eftergivande av fordringsrätt i anledning av felaktig utbetalning av producentbidrag

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§
förordningen den 15 maj 1959 (nr 168)
om särskilda investeringsfonder för
förlorade inventarier och lagertillgångar;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1960 vid dess fyrtiofjärde
sammanträde fattade beslut.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 14

Befrielse från betalningsskyldighet
till kronan

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.

Punkten i

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Eftergivande av fordringsrätt i anledning

av felaktig utbetalning av producentbidrag Punkten

föredrogs; och anförde därvid: Herr

JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
korta ord i anledning av den fråga
som riksdagen nu har att ta ställning
till.

Vid riksdagens behandling av ett liknande
ärende 1956 lyckades jag chockera
andra kammaren genom att yrka
avslag på det förslag som då förelåg,
nämligen att man skulle avskriva vissa
kontant- och producentbidrag som utgått
till före detta jordbrukare eller
jordbrukare som icke var berättigade
att erhålla sådana bidrag. Det gällde
då ett belopp på 300 000 kronor. I år
är beloppet betydligt mindre. 1956 utgick
sådana felaktiga bidrag i cirka
450 fall. I år har det i ungefär 130 fall
felaktigt utbetalats kontant- och producentbidrag.
I 98 fall har det utbetalats
till sådana som överlåtit sina jordbruk.
I tre fall har jordbruket nedlagts, men
producentbidraget har utgått. I 17 fall
har bidragstagaren avlidit, men producentbidraget
har ändock utgått till
familjen.

De som har fått producent- och kontantbidrag,
har ju också att meddela
ändrade förhållanden, som kan föranleda
en omprövning av dessa bidrag.
Nu innebär detta förslag, att de som
underlåtit att meddela sådana ändrade
förhållanden, premieras i förhållande
till dem som varit lojala och gjort de
anmälningar som föreskrivs i gällande
bestämmelser om dessa bidrag.

När riksdagen behandlade denna fråga
1956, gjorde jag jämförelser med
dem som felaktigt utfått sjukhjälp från
sjukkassorna. Det gällde sådana som
haft läkarintyg på att de varit sjuka
men som trots detta tagit arbete. När
detta upptäcks ställs de inför domstol

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Eftergivande av fordringsrätt i anledning

och döms att återbetala vad de felaktigt
utfått. De blir också dömda till böter
och till och med i vissa fall till
fängelse. I detta fall — jag vill upprepa
det — premierar man i stället
dem som felaktigt utfått producent- och
kontantbidrag.

Jag har icke med den reservation,
som är fogad till utskottsutlåtandet,
tänkt ställa något förslag, eftersom jag
anser att riksdagens beslut 1956 var
prejudicerande i denna fråga. Riksdagsbeslutet
1956 innebar, att om jordbrukarna
inte meddelar de förändringar,
som är knutna till producentoch
kontantbidraget, kan de räkna med
att få behålla de pengar, som felaktigt
utgått.

Till kammarens protokoll vill jag
också få antecknat att lantbruksnämnderna
vid flerfaldiga tillfällen gjort
framställningar till vederbörande att
de skall återbetala de bidrag de felaktigt
utfått, men de har underlåtit att
återbetala bidraget. Det är väl icke
vanligt i vårt samhälle att människor,
som felaktigt fått något, inte återbetalar
detta när de blir erinrade därom.

Eftersom jag anser 1956 års beslut
vara prejudicerande, har jag alltså inte
något yrkande. Den blanka reservationen
hänför sig i stället till skrivningen
i utskottets utlåtande, där det står: »Dylika
skäl får anses vara för handen» —
det gäller frågan om avskrivning av sådana
här bidrag — »då betydande svårigheter
av praktisk natur möter vid
åtgärder för att återfå felaktigt uppburna
producentbidrag och då kostnaderna
härför inte står i rimlig proportion
till vad som kan tänkas inflyta
som återbetalning.» Denna sista
passus ville jag ha struken under utskottsbehandlingen,
men det förslaget
biträdde inte utskottet. Jag vill framhålla
nu som då, att jag anser att det
är fullständigt felaktigt att man ställer
vad man kan återfå i relation till
kostnaderna för ett rättegångsförfarande.
Det är en ny rättstillämpning,

av felaktig utbetalning av producentbidrag

som icke enligt vad jag erfarit har tilllämpats
på något annat område. Men
jag är, herr talman, medveten om svårigheterna
att få någon ändring till
stånd här i riksdagen, och jag skall
därför inte ställa något som helst yrkande.
Jag har emellertid velat framhålla
dessa synpunkter.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Utskottet har ju varit
ganska restriktivt i sin skrivning och
sagt att man i princip bör göra fordringsanspråken
gällande. Vidare skriver
utskottet att utskottet inte vill motsätta
sig att Kungl. Maj:t får det begärda
bemyndigandet. Slutligen skriver utskottet
följande: »Utskottet förutsätter
därvid, att lantbruksstyrelsen vidtager
ytterligare föranstaltningar i syfte att
i fortsättningen undvika felaktiga bidragsutbetalningar.
»

Herr Johanson i Västervik säger att
kostnaderna för att beivra en felaktig
bidragsutbetalning inte får vara avgörande
för om felaktigheten skall beivras
eller inte. Men jag tycker att vi
skall vara tacksamma för möjligheten
att göra undantag och inte behöva beivra
i sådana fall, där man redan på
förhand kan se att åtgärden inte kan
ge något positivt resultat. Vi får väl
också förutsätta att de som kvitterat
ut ifrågavarande bidrag mycket ofta
har handlat i god tro. De har kanske
haft den uppfattningen att bidragen
har varit en fortsättning på andra bidrag,
som de haft full rätt att utfå.

Jag tror också att de som har betalat
ut bidragen mycket ofta har gjort
detta i tron att man handlade rätt, och
då är det bättre att fria än fälla. Men
givetvis bör största möjliga vaksamhet
iakttas, det är vi alla överens om.

I de fall det här gäller hade det dock
varit ganska meningslöst att sätta i
gång med kostsamma indrivningsåtgärder.
I propositionen säges att de människor
det här gäller i allmänhet saknar
utmätningsbara tillgångar, och ett

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Eftergivande av fordringsrätt i anledning

indrivningsförfarande skulle sålunda ha
lämnat ett negativt ekonomiskt resultat.
Det skulle också vara orimligt att lägga
ansvaret för de felaktiga utbetalningarna
på de tjänstemän eller de mejerier
som gjort utbetalningarna.

Dessa felaktigheter är för övrigt inte
någon isolerad företeelse. Felaktiga utbetalningar
förekommer även på andra
områden, där det är fråga om bidragsverksamhet.
Låt oss se på förhållandena
inom bostadspolitikens område! Där har
vi s. k. familjebostadsrabatter, och de
kan komma att utbetalas felaktigt därför
att förhållandena inom vederbörande
familjer ändras, så att man inte längre
blir berättigad att erhålla bidrag. Dessa
förändringar anmäles emellertid inte,
och de kommunala myndigheterna observerar
inte i tid att ändring skett. Därför
kan det gå någon tid under vilken
bidrag felaktigt utbetalas. I sådana fall
har man att välja mellan att kräva antingen
familjen eller kommunen. I bostadsstyrelsen
har man emellertid överfört
fordringarna på staten, och det blir
sålunda denna som får ta förlusten.
Sådana fall är analoga med vad vi här
diskuterar.

Vi är givetvis alla ense om att lagar,
förordningar och bestämmelser skall
efterlevas och förseelser beivras. Men
undantag bör kunna göras, när så bedömes
riktigt. Och i de fall det här
gäller tror jag att vi kan säga att man
handlat efter sunda principer. Även om
lagar och förordningar skall efterlevas,
skall de i alla fall tolkas med förnuft
och med gott omdöme.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.,

av felaktig utbetalning av producentbidrag

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 49, angående ändrad lydelse av
28 § regeringsformen;

nr 50, angående ändrad lydelse av
68 § riksdagsordningen; och

nr 51, angående ändrad lydelse av
1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen;

samt

från jordbruksutskottet:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan; nr

58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.59.

In fidem

Sune K. Johansson