Fredagen den 10 december Sid (Riksdagens protokoll 1965:41)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 41

FÖRSTA KAMMAREN

10—14 december

1965

Debatter m. m.

Fredagen den 10 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Sveningsson ang. förstärkning av polispersonalen .... 3

av herr Alexanderson om en ny bro mellan Stockholm och Lidingö
................................................ 7

Tisdagen den 14 december

Svar på enkla frågor:

av herr Isacson ang. belysning å bil vid tät dimma.......... 17

av herr Peterson, Eric Gustaf, ang. radioförbindelser å SJ :s tåg 18

av herr Schött ang. projekteringen av ölandsbron............ 20

av herr Werner ang. offentliggörandet av förundersökningsprotokoll
i brottmål........................................ 21

Svar på interpellationer:

av herr Larsson, Thorsten, ang. de ensamstående mödrarnas bostadsproblem
.......................................... 22

av herr Virgin ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel 25

Statsbidrag till politiska partier .............................. 32

Utbildningen av sjuksköterskor .............................. 88

Praktikersättning till studerande vid socialhögskolorna ........ 116

Försäljningsskatten på guldsmedsvaror........................ 118

Lokaler för Nordiska rådets svenska delegation ................ 121

l Första kammarens protokoll 1965. Nr 41

Nr 41

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 14 december sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 44, ang. statsbidrag till politiska
partier ............................................ 32

Statsutskottets utlåtande nr 192, ang. statsbidrag till politiska partier
.................................................... 86

Konstitutionsutskottets memorial nr 45, ang. ändring i riksdagsstadgan
rörande riksdagens lönedelegation.................. 88

— nr 46, ang. ändring i stadgan om ersättning för riksdagsman nauppdragets

fullgörande ................................ 88

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. upplåtelse av tomt och utförande
av beskickningsanläggning för Sverige i Peking........ 88

— nr 180, ang. ackord och eftergift beträffande vissa statens fordringar,
m. m............................................. 88

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar, m. m................. 88

Statsutskottets utlåtande nr 181, ang. omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor m. m................................... 88

— nr 184, ang. utgifter på tilläggsstat I: socialdepartementet .... 115

— nr 185, ang. utgifter på tilläggsstat I: kommunikationsdepartementet
.................................................. 115

— nr 187, ang. utgifter på tilläggsstat I: ecklesiastikdepartementet 116

— nr 188, ang. utgifter på tilläggsstat I: staten för statens allmänna
fastighetsfond ........................................ 118

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. ändring i förordningen
om försäljningsskatt .................................. 118

Bankoutskottets utlåtande nr 59, ang. lönegradsuppflyttning av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitie- och militieombudsmännens
expeditioner ........................................ 121

— nr 60, ang. ordinariesättning av vissa tjänster, m. in. ........ 121

— nr 61, ang. vissa lönetillägg................................ 121

— nr 62, ang. riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga .......... 121

— memorial nr 63, ang. ändrad lydelse av § 2 instruktionen för

riksdagens revisorer...................................... 124

Första lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändrad lydelse av 2 §
4:o), 5:o), 14 :o), 16 :o) och 17:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
................................................ 124

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. utgifter på tilläggsstat I:
jordbruksärenden ........................................ 124

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Fredagen den 10 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 402, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 15
kap. 2 § och 18 kap. 13 § lagen den 25
maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 404, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 21 december 1949 (nr 655)
med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 407, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947
(nr 385);

nr 408, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken
in. in. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete jämte i ämnet
väckta imotioner.

Ang. förstärkning av polispersonalen

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Sveningssons
interpellation angående förstärkning
av polispersonalen, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat chefen för inrikesdepartementet,
om han uppmärksammat den brist
på personal som förekommer hos polisen
för utredning av begångna brott
och vilka åtgärder han avser att vidtaga
för att göra det möjligt för polismakten
att utreda och beivra begångna
brott. Sedan interpellationen har
överlämnats till mig för besvarande, får
jag anföra följande.

Som bekant förstatligades polisväsendet
vid senaste årsskiftet. I samband
därmed skedde en genomgripande omorganisation.
De personalstater som
fastställdes inför förstatligandet har
visserligen visat sig vara för knappt
tilltagna — särskilt med hänsyn till den
alltmer ökande brottsligheten — men i
stort sett har den nya organisationen
slagit väl ut. Vidare har en betydande
upprustning i materiellt hänseende ägt
rum. En rad rationaliseringar och förenklingar
i polisverksamheten har också
genomförts, och ytterligare åtgärder
planeras. Trots detta torde det emellertid
vara erforderligt med en förstärkning
av polisorganisationen och en ytterligare
upprustning i tekniskt hänseende
framför allt på utredningssidan.
Frågan härom prövas i det pågående
budgetarbetet.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för justitiedepartementet för

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Ang. förstärkning av polispersonalen
svaret på min interpellation, och jag
har inget att erinra mot att det blev
statsrådet Kling som svarade. Det är,
som en interpellant i går uttalade, inte
så lätt för riksdagens ledamöter att alltid
hänga med i svängarna och ha full
klarhet i vilket statsråd som handlägger
det ena eller andra ärendet.

Kanske finns det öven en förklaring
till att svaret är så kort och intetsägande.
Interpellationen, som lämnades första
dagen då höstriksdagen började och
som ställdes till inrikesministern, har
ändå inte vistats många dagar i justitiedepartementet.
Den blev av inrikesministern
remitterad för yttrande till
rikspolisstyrelsen. Det material som
rikspolisstyrelsen sammanställt och
överlämnat till chefen för inrikesdepartementet
är daterat så sent som den 3
december. Jag kan dock konstatera som
ett litet glädjeämne, att i det korta svaret
inte görs några försök att bestrida
vad som i interpellationens motivering
framhålles, och i svaret finns ett erkännande
av att personalstaterna var
för knappt tilltagna när polisen blev
förstatligad.

Jag behöver säkert inte upplysa justitieministern
om hur brottsligheten har
ökat under det senaste året eller under
de senaste tio åren. Detta har rikspolisstyrelsen
upplyst om i sitt petitaförslag,
och jag kunde därför enkelt och kort
bara hänvisa till detta förslag, som avser
nästa budgetår. Jag vill emellertid
ha sagt, att den begäran som gjorts i
rikspolisstyrelsens förslag till nästa budgetår
måste jag för min del beteckna
som ett nödrop om en betydande personalförstärkning
främst på utredningssidan.
Statsrådet Kling uttalar också,
att en sådan förstärkning torde vara erforderlig.

Då jag har fått en avskrift av det material
som rikspolisstyrelsen sammanställt
för interpellationens besvarande
och då inte någon del av det verkligt
allvarliga i denna sammanställning när
det gäller dagens situation i fråga om

brottsutvecklingen och brottsbekämpningen
kommer till uttryck i svaret,
kanske det kan tillåtas mig att något
åberopa vad denna skrivelse innehåller.

Rikspolisstyrelsen framhåller att antalet
brott av grövre beskaffenhet —-strafflags- eller brottsbalksbrott med
undantag av fylleri och förargelseväckande
beteende — under en följd av år
undergått en fortgående stegring; på
tio år bär det nära nog fördubblats.
Brott av detta slag uppgick år 1954 till
201 317 och år 1964 till 336 056. Stegringen
har fortsatt, och man räknar med
en ökning under år 1965 till 380 000
brott. Det är inte bara egendomsbrotten,
bilstölder, andra stölder och inbrott
som ökar, utan det kusliga är att det är
brott av typen mord och dråp, vållande
till annans död, brott mot frihet och
frid som företer en så kraftig ökning.
Det är brott av en typ där man brukar
våld mot enskild person och där
till och med människoliv går till spillo,
som ökat i sådan omfattning att det inger
verklig oro.

Jag skall visst inte åberopa allt i rikspolisstyrelsens
yttrande till inrikesdepartementet;
bara en sak till. Vad som
är det allvarliga i dagens situation är
att under de tre första månaderna i år
har i förhållande till samma tid år 1964,
när brotten i sin helhet ökade med 11
procent, misshandelsbrotten ökat med
27 procent, våldtäktsbrotten med 30 procent
och rån med 38 procent.

Den ökningstakt som har förekommit
under årets tre första kvartal i fråga
om de grova brotten är sådan, att ingen
skall undra på om allmänheten känner
en stark oro och om en bred opinion
kräver, att här skall uträttas någonting
så att denna utveckling blir stoppad.

I min interpellation har jag uttalat
att det visserligen är brist på arbetskraft
på alla avsnitt i samhället, ett förhållande
som ofta påtalas här i riksdagen,
och så har det varit under de senaste
åren. Men när det gäller ordningsmakten
och rättsväsendet och dess be -

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

hov av arbetskraft utgör detta ett samhällsavsnitt
med högre prioritet än något
annat.

Jag vill vid detta tillfälle även understryka
den uppfattningen att det i
ett rättssamhälle som vårt måste vara
viktigare än någonting annat att det
skapas respekt för lag och rätt.

När rikspolisstyrelsen begär cirka
1 200 nya tjänster måste det uppmärksammas
att detta bara är omkring 50
procent av vad länsstyrelserna begärt.

I min interpellation har jag gjort vissa
uttalanden om trafikolyckorna och
trafikövervakningen. Jag har många
gånger här i riksdagen fört fram den
uppfattningen, att en bättre och starkare
trafikkontroll räddar många människoliv
och många från lättare eller
svårare skador vid de — ofta så fasansfulla
— tragedier som inträffar. De bilister
som aldrig lärt sig vilket ansvar
det är att köra bil måste få lära sig detta
med polisens hjälp.

Nu har rikspolisstyrelsen under sommaren,
låt vara i begränsad omfattning,
gjort noggranna försök med en effektiv
trafikövervakning. I den mån resultatet
är känt från denna effektiva trafikövervakning,
visar detta resultat att en sådan
trafikkontroll är enastående värdefull
när det gäller att minska trafikolyckornas
antal.

Även om man inte skall sätta alltför
stor tilltro till vad som förekommer i
stora tidningsrubriker, så var det ändå
i en sådan tidningsrubrik den 28 november
i år som nu denna försöksverksamhet
omtalades, att resultaten
pekar på att här kan räddas 500 människoliv
om året, liksom man här uppnår
mycket bättre resultat än med långvariga
hastighetsbegränsningar.

Så sent som vid en trafiksäkerhetskonferens
här i Stockholm i går har
rikspolischefen uttalat sig klart och tydligt
och med siffror bevisat, att en effektiv
trafikövervakning ger rent sensationella
resultat. Det finns anledning att
till kammarens protokoll föra följande
rader av Stockholms-Tidningens referat

Ang. förstärkning av polispersonalen
i dag av vad rikspolischefen uttalade
vid denna trafiksäkerhetskonferens:
»Dessförinnan hade man under normal
övervakning också registrerat vad som
inträffat på dessa tre vägavsnitt under
maj och juni. Det visade sig att det totala
antalet olyckor under augusti och
september på E 4 sträckan Södertälje—
Mjölby ökade från 87 till 129, en 50-procentig stegring. Olyckor med personskador
gick upp med 100 procent. I
stället för en ökning av olycksantalet
på de hårt övervakade vägarna sjönk
dessa på ett mycket glädjande sätt. Man
hade räknat med — utan extrabevakning
— 160 krascher runt Mälardalen.
I stället blev det totalt bara 104 — en
minskning med 35 procent. Man hade
räknat med 95 olyckor med personskador.
Det blev 35 — en minskning med
63 procent. Olyckor med svåra personskador
däribland dödsolyckor blev tio
i stället för beräknade 30 — en minskning
med 66 procent.»

När försöksresultaten blir tillräckligt
bearbetade och belysta kommer de således
med stor sannolikhet att visa, att
en bättre trafikkontroll på vägarna är
en lyckad och bra anordning.

Eftersom jag vet hur svårt det har varit
att vinna förståelse för en försöksverksamhet
i detta avseende, vill jag
också föra några rader i den åberopade
tidningsartikeln av den 28 november
till kammarens protokoll — sedan
skall det vara slut med tidningsläsningen
vid detta tillfälle.

I slutet av denna artikel står det:
»Att vi trots hårt motstånd från både
NTF (Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande) och statens trafiksäkerhetsråd
fick ett prov med
skärpt polisbevakning till stånd är nästan
uteslutande rikspolischefen Carl E.
Perssons ocli hans närmaste medarbetares
förtjänst. Så snart rikspolischefen
för ett år sedan kom med i trafiksäkerhetsrådet,
föreslog han att vi skulle pröva
alternativ till fartgränsförsöken. Hans
förslag mottogs minst sagt kallt, men
han genomdrev det utan att bry sig om

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Ang. förstärkning av polispersonalen
vad som sades i departement, nämnder
och råd.»

Jag finner anledning, herr talman,
att vid detta tillfälle uttala ett tack till
rikspolisstyrelsen och dess chef Carl
Persson för det sätt varpå de för trafiksäkerhetens
och rättssäkerhetens talan
i allmänhet.

Jag tror att rättsvårdens högsta beskyddare,
justitieminister Kling, har
samma intresse och samma vilja. Även
inom oppositionen har vi stort förtroende
för statsrådet Kling för de egenskaper
han visat och hans intresse för
ett högtstående rättsväsen. Jag hoppas
alltså att de överväganden som nu pågår
i justitiedepartementet inför årets
statsverksproposition blir sådana, att
min tacksamhet redan i början av nästa
år kan utsträckas till att omfatta även
justitieminister Kling som departementschef
även för polisärendena. Rättssäkerlietskravet
måste ställas högt såväl av
den enskilde medborgaren som av ordningsmakten
och myndigheterna i allmänhet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Sveningsson behöver
inte på något sätt ursäkta sig för
att frågan skulle vara ställd till fel departementschef,
ty det är den inte alls.
Det är i egenskap av tillförordnad inrikesminister
på detta område som jag
agerat. Frågan är alltså rätt ställd.

Jag ansåg det inte nödvändigt att i
interpellationssvaret ta upp alla de detaljer,
som rikspolisstyrelsen redovisat
i sitt yttrande till mig, eftersom jag
visste att herr Sveningsson redan hade
på rikspolisstyrelsen fått svaret på interpellationen.
Jag skulle bara vilja
kommentera med några få ord.

Under åren efter det att frågan uppkom
på allvar om att förstatliga polisväsendet
var det ganska naturligt, att
de dåvarande huvudmännen liksom förlorade
intresset för polisorganisationens
utveckling. Förstatligandet skedde
på grundval av förhållandena 1962. Se -

dan dess har ingenting av större betydelse
skett i personellt hänseende.

Man får inte begära att allting skall i
ett enda schackdrag kunna återställas.
Vad som däremot skedde i samband
med förstatligandet var, som jag framhöll
i interpellationssvaret, en mycket
betydelsefull upprustning av polisväsendet
i tekniskt hänseende. Det är klart
att en så omfattande omorganisation
som det varit fråga om här behöver tid
att komma i funktion, men den har nu
kommit i funktion, och den fungerar
väl. Inte minst gäller detta den upprustning
i tekniskt hänseende som skett
och som varit mycket värdefull. Det är
min förhoppning att vi skall kunna
fortsätta denna utveckling, och då inte
bara i tekniskt hänseende utan också i
personellt hänseende.

Avslutningsvis vill jag tillägga, att jag
glädjer mig mycket över den tillfredsställelse
och de berömmande ord, som
herr Sveningsson uttalar om ett verk
och dess ledning, som tillhör min ämbetssfär.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga till justitieministerns senaste uttalande.
Det är nog alldeles riktigt, att
de tidigare huvudmännen inte tillräckligt
har sett till att det blev den förstärkning
av polisen som var behövlig.
Därför är det så mycket mer angeläget
nu, att det verkligen blir en betydande
förstärkning. Men det är ingen hastigt
uppkommande företeelse att brottsligheten
har ökat. Utan att här rikta någon
kritik åt något håll kan man nog säga,
att det hade varit berättigat att polisen
varit bättre utrustad vid förstatligandet.

Jag skulle kunna tala om vad som
skrevs i en tidning redan 1956, men
jag skall inte göra det. Rubriken i en
stockholmstidning var: »Kriminalen

måste utökas. Stockholm ett centrum för
asociala element.»

Jag vill än en gång understryka den
stora balans som finns av outredda

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Om en ny bro mellan Stockholm och Lidingö

ärenden. Många som har begått brott
kommer inte att ställas inför domstol
på grund av att det fattas arbetskraft
på utredningssidan. Det är ett otillfredsställande
förhållande.

Jag vill än en gång uttala förhoppningen
att justitieministern så långt
möjligt rättar till detta.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! När vi talar om brottsstatistiken
skall vi komma ihåg, att det
gäller siffror som avser det löpande
året. Det gäller anmälda brott, d. v. s.
brott som kommit till polisens kännedom.
En mycket stor procent av dessa
»brott» är inte några brott utan avskrivs
efter en mycket obetydlig eller kanske
ingen utredning alls. Det är en faktor
som vi måste ta med i bilden.

Att dessa siffror stigit så mycket som
de gjort kan till en del förklaras av den
betydligt större effektivitet, som polisen
har i dag jämfört med för ett år sedan.
Härvidlag kanske vi kan peka på trafikövervakningen,
där den nya organisationen
visat sig vara mycket värdefull.
Jag vill därför inte, utan att ha
fått tillfälle att få en mera ingående
analys av de siffror som publicerats
och då speciellt övervakningen, som
har omtalats här, uttala att övervakning
är det enda saliggörande medlet när
det gäller att få till stånd en bättre trafikdisciplin.
Här gäller det många andra
saker, såsom utbildning, upplysning,
propaganda, och det gäller även frågan
om reaktionsformerna mot trafiköverträdelser.
Det är ett fält som vi kanske
har beåktat alldeles för litet hittills,
men som har aktualiserats på senare tid
och som vi skall studera ingående.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott framhålla, att även jag helt delar
den uppfattningen att en stark trafikövervakning
inte är det enda medlet
att få en bättre trafiksäkerhet, utan det

måste användas många andra medel,
framför allt upplysning och utbildning,
även i syfte att skapa respekt för liv
och egendom.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om en ny bro mellan Stockholm
och Lidingö

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Alexandersons interpellation
om en ny bro mellan Stockholm
och Lidingö, och nu anförde:

Herr talman! Herr Alexanderson har
frågat mig om möjlighet finns att genom
åtgärder av statlig myndighet åstadkomma,
att angelägna vägarbeten, som
i likhet med ny Lidingöbro berör flera
kommuner och som redan tagits upp i
fördelningsplan, kommer till utförande.
Vidare har herr Alexanderson frågat
mig, om jag för det fall dylika möjligheter
föreligger är beredd föranstalta
om sådan åtgärd beträffande nya Lidingöbron
samt slutligen om jag avser
att öppna sådana möjligheter genom
ändrade författningsbestämmelser, därest
de inte skulle föreligga.

Statsbidrag till byggande av allmän
väg eller för den allmänna samfärdseln
nödig gata i stad som är väghållare utgår
i mån av tillgång på därtill anslagna
medel och enligt fastställd fördelningsplan.
Fördelningsplanen som innehåller
de företag, vilka beräknas komma
till utförande under planens giltighetstid,
upprättas och fastställes av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter
samråd med berörda städer och samhällen
samt efter länsstyrelsens hörande.
Planen anger dels hur stor del av
anvisade statsbidragsmedel som belöper
på varje stad, dels de företag som
avses utföras med statsbidrag.

Den regeln gäller att städerna själva

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Om en ny bro mellan Stockholm och Lidingö

får bestämma ordningen för företagens
utförande inom planen. Under senare år
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
några enstaka fall i fördelningsplanen
avdelat bestämda belopp för särskilt angelägna
projekt.

I de fall företag i fördelningsplanen
berör flera städer har man förutsatt att
samråd sker mellan städerna rörande
utförandet. Detta förfarande har hittills
fungerat tillfredsställande.

I fördelningsplanen för perioden
1964—1968 ingår företaget avseende anläggning
av ny Lidingöbro jämte tillfarter
med beräknad första medelstilldelning
under år 1965.

Förberedelsearbetena till ett företag
av den storleksordning det här är fråga
om blir självfallet ganska omfattande.
Innan själva byggandet kan sätta i gång
måste erforderliga stadsplaneändringar
vara genomförda samt godkänd arbetsplan
föreligga. För Lidingöbrons del
har flera stadsplaneändringar erfordrats,
varav den sista —- som avsåg Lidingösidan
— fastställdes relativt nyligen.
Någon arbetsplan för företaget
har hittills inte ingivits till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för godkännande.
Alla förutsättningar för företagets
påbörjande föreligger således inte f. n.

Beträffande medelssituationen vill
jag nämna att pågående väg- och gatubyggnadsföretag
i Stockholm kräver betydande
belopp av de tillgängliga bidragsmedlen.
Staden har därför uppskjutit
vissa företag som enligt fördelningsplanen
skulle ha påbörjats under
bl. a. år 1965. Även påbörjandet av Lidingöbron
har uppskjutits.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation.
Tyvärr måste jag dock säga, att jag
knappast tycker mig ha fått något svar
på det problem som jag dragit upp.

Den föreliggande principfrågan är

huruvida ett viktigt vägföretag, som
nödvändigtvis måste beröra två städer,
skall kunna genomföras när den ena
staden ställer sig avvisande. I interpellationssvaret
sägs att man i dylikt fall
har förutsatt att samråd sker mellan
städerna, och att detta förfarande hittills
fungerat tillfredsställande. I förevarande
fall har dylikt samråd skett och
lett till ett avtal av innehåll att arbetet
skall påbörjas så snart ske kan. Detta
avtal träffades för ungefär ett år sedan.
Därefter har förberedelsearbetet fortsatts
genom en gemensamt tillsatt kommitté,
som i samråd med representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
juni månad detta år närmare preciserat
tidsplanen för arbetenas igångsättande
så, att anbudshandlingarna skulle
kompletteras för att kunna föreligga
färdiga den 1 september, och att arbetena
efter en anbudstid på 5 månader
skulle kunna påbörjas den 1 mars 1966.

Endast några veckor efter att denna
tidsplan fastställts meddelades emellertid
från Stockholms sida, att man med
hänsyn till den begränsade statsbidragsgivningen
hade måst göra inskränkningar
i redan pågående arbeten och därför
inte lämpligen borde starta nya omfattande
projekt. Stockholm inhiberade
därför färdigställandet av anbudshandlingarna
som skulle utföras av ett av
Stockholm ägt konsultföretag.

Den arbetsplan som nämnes i interpellationssvaret
skulle upprättas i samband
med anbudshandlingarna, och
detta arbete blev således också inhiberat.
Erforderliga stadsplaner har antagits
och fastställts i enlighet med de
beräkningar, som låg till grund för juniplanen.
Det är sålunda tydligt, att anledningen
till att projektet stoppats upp
icke har att göra med stadsplaner eller
med arbetsplanen utan uteslutande med
Stockholms ensidiga frånträdande av de
förpliktelser, som staden ett halvår tidigare
iklätt sig. Samrådet mellan städerna
fungerar i dagens läge alltså inte
tillfredsställande.

Vad jag här med närmare detaljer be -

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Om en ny bro mellan Stockholm och Lidingö

skrivit utgör bakgrunden till min fråga,
om myndigheterna har möjlighet att i
ett sådant fall vidtaga åtgärder så att
arbetet kommer till stånd. Det är väl
tveksamt om ett avtal av sådant slag
kan bli föremål för talan inför domstol,
och i varje fall torde detta inte vara
någon lämplig utväg att lösa tvisten.

Det påpekas emellertid i interpellationssvaret,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i några enstaka fall i fördelningsplanen
avdelat bestämda belopp
för särskilt angelägna projekt. Detta
uttalande kan möjligen fattas som ett i
viss mån positivt svar på min första
fråga, huruvida möjlighet finns för påtryckningsåtgärder.
Däremot saknar jag
helt svar på min andra fråga, huruvida
herr statsrådet är beredd att föranstalta
om sådana åtgärder. I slutet av interpellationssvaret
återges vissa uppgifter
om att Stockholm uppskjutit en del
arbeten, bland dem påbörjandet av Lidingöbron.

Jag vill hoppas att detta omnämnande
av förhållanden, som jag i sak relaterat
redan i interpellationen, inte får
fattas som ett gillande av ett dylikt förfaringssätt,
vilket ju innebär ett frångående
av ingångna förpliktelser. Förfaringssättet
är så mycket mera anmärkningsvärt
som Stockholms representanter
i andra sammanhang med
skärpa gör gällande, att Storstockliolms-området
bör betraktas som en organisk
enhet, inom vilken de väsentliga
problemen bör lösas genom samverkan
över kommungränserna till fromma för
alla inom området boende.

Jag vill här slutligen framhålla den
utomordentligt stora vikten av att det
ifrågavarande arbetet utan ytterligare
tidsutdräkt kommer till stånd. Som jag
nämnde i interpellationen är den nuvarande
bron den enda förbindelsen mellan
Lidingö och andra kommuner. Av
stadens 34 000 invånare har ett mycket
stort antal sitt arbete i Stockholm, varjämte
många som arbetar vid industrier
och andra arbetsplatser på Lidingön är
bosatta utom staden. All transport av

It Första kammarens protokoll 1965. Nr 41

livsmedel och andra varor samt av råvaror
och produkter från industrierna
går över bron. Vidare är stadens hela
vattenförsörjning ordnad genom ledningar
i bron.

Redan den situationen, att staden är
helt beroende av en enda förbindelse,
har sedan länge utgjort en stark källa
till oro. Fn olyckshändelse som drabbar
denna förbindelse skulle leda till
katastrof. Brons tillstånd är sådant, att
man kan hysa allvarliga farhågor för
möjligheterna att hålla den i tillfredsställande
skick.

Detta är även av väsentlig ekonomisk
betydelse för statsverket, som svarar för
95 procent av underhållskostnaderna.
Under innevarande år har förbrukats
300 000 kronor för reparation av brobanan
och lika mycket förutses för
nästa år. På grund av den tunga trafiken
är förslitningen mycket stark och särskilt
vintertid utgör den en stor påfrestning.
Redan den korta vinterperiod,
som vi haft den senaste månaden, har
försatt brobanan i samma urusla skick
som den hade före sommarens reparationer.
Reparationsarbetena kan med
hänsyn till den starka trafiken endast
utföras nattetid under sommaren, vilket
givetvis även det utgör en starkt fördyrande
faktor. Det kan därför befaras,
att underhållskostnaderna stiger än mera
under den återstående tiden av brons
användning för motortrafik.

Härtill kommer den starka överbelastningen
i kvantitativt avseende. Redan
nu är trafikströmmen icke obetydligt
större än vad trafikexperterna ansett
möjligt för en enfilig trafikled. Detta
kan endast förklaras så, att trafikanterna
lärt sig att till det yttersta utnyttja
kapaciteten. Därmed är också klart
att varje ytterligare ökning av trafiken
måste föranleda förlängning av köerna
och av den tid under mornar och eftermiddagar
då köer förekommer.

Även med en restriktiv exploateringspolitik,
som är det enda möjliga med
hänsyn till just trafikförhållandena, kan
man säkerligen icke undvika en ökning

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

Om en ny bro mellan Stockholm och Lidingö

av trafiken under den tid som åtgår för
byggandet av en ny bro. Det är därför
uppenbart, att det icke blott ur lidingöbornas
och andra trafikanters synpunkt,
utan även ur kommunala och statliga
ekonomiska synpunkter och med hänsyn
till bostadsförsörjningen är synnerligen
angeläget att arbetet med den
nya bron snarast påbörjas. Även i bästa
fall måste det dröja åtskilliga år innan
den kan tas i bruk.

Trots allt är det ju klart att ett kortare
dröjsmål — såsom den nu förflutna sexmånadersperioden
— kan tolereras, om
det är ofrånkomligt med hänsyn till det
ekonomiska trångmål som Stockholms
stad tycks ha råkat in i. Men det allvarliga
är om Lidingö på obestämd tid
måste vara utlämnat till Stockholms
godtycke i fråga om tidpunkten för arbetenas
påbörjande. Jag vill därför vädja
till herr statsrådet att vidtaga alla
möjliga åtgärder för att påskynda igångsättandet.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Enligt vad som framgår
av herr Alexandersons inlägg här innefattar
avtalet mellan Stockholms stad
och Lidingö, att brobygget skall ske så
snart som möjligt. Det finns alltså, såvitt
jag förstod herr Alexanderson rätt,
ingen ovillkorlig förpliktelse när det
gäller datum.

Nu är ju detta ett stort projekt, som
tar sin tid. Såvitt jag vet blev stadsplaneändringarna
genomförda först i
oktober, och därefter skall en arbetsplan
fastställas.

Det är den ena sidan av saken. Den
andra sidan är att vi alla lever under
den förhållandenas diktatur som bristen
på erforderliga medel för alla ambitiösa
projekt innebär. Den bristen kan
medföra förseningar.

När statsmakterna på detta sätt ställer
medel till kommunernas förfogande
och överlåter åt kommunerna att själva
i hög grad bestämma prioteringsordningen
mellan olika byggen, måste stats -

makterna hoppas på ett gott och fruktbart
samarbete mellan berörda kommuner.
Jag hoppas att de hårda ord, som
herr Alexanderson uttalade, inte får
uppfattas som illavarslande för det fortsatta
samarbetet mellan Lidingö och
Stockholm.

Slutligen vill jag säga att fördelningsplanen
ju skall komma upp till revision
under 1966. Då aktualiseras bl. a.
hela det problemkomplex som herr
Alexanderson här har nämnt.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr statsrådet talade
om att det i avtalet var förutsatt att arbetena
skulle börja »så snart ske kan».
Det står ytterligare att de skall börja sedan
de i ingressen till avtalet angivna
förutsättningarna är uppfyllda och erforderliga
tillstånd erhållits. Dessa förutsättningar
är uppfyllda — de var
praktiskt uppfyllda när avtalet träffades
— och »så snart ske kan» kan ju
inte gärna ges den innebörden att det
är så snart Stockholm vill göra det.

Vad beträffar svårigheterna på den
ekonomiska sidan vill jag påpeka att
statbidrag finns anvisade. Stockholm
har till och med fått avsevärt större
statsbidrag sig anvisade för detta ändamål
än vad Lidingö har, men Stockholm
har föredragit att använda dem
till helt andra projekt.

Vad beträffar de stadsplanemässiga
förutsättningarna har jag redan nämnt
att arbetet har gått i den ordning som
man räknat med, så den saken har inte
utgjort något hinder.

Slutligen vill jag uttala ett tack för
att statsrådet ändå ställer i utsikt att
vissa åtgärder kan upptas i nästa fördelningsplan,
men jag är litet ledsen
över att man inte räknar med några
åtgärder tidigare. Om fördelningsplanen
fastställes under 1966 och kommer
i tillämpning under 1967, är ju en avsevärd
tid gången.

Det är väl sant som statsrådet nämnde
att jag har fällt hårda omdömen om

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

Om en ny bro mellan Stockholm och Lidingö

Stockholms stads sätt att handla i detta
avseende. Samarbetet mellan Stockholm
och Lidingö har varit det bästa eller i
varje fall tillfredsställande när avtalet
kom till stånd och när arbetena pågick
till i juni månad. Det föreföll vara ett
skifte på en av de ledande posterna i
Stockholms förvaltning som gjorde att
förhållandena blev omkastade.

Eftersom vi har Stockholms stadsfullmäktiges
ordförande som ledamot här i
kamamren, hade det varit av intresse
att få höra några synpunkter från det
hållet. Jag har faktiskt också varskott
honom om att frågan kommer att behandlas
här, men han har föredragit att
inte vara närvarande vid detta sammanträffande.
Jag kan bara uttala mitt
beklagande härav.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Såvitt jag förstår har
staten mycket begränsade formella möjligheter
att ändra i fördelningsplanen.
Däremot föreligger naturligtvis ett annat
läge när en ny fördelningsplan skall
fastställas.

Sedan skall jag inte uttala mig om
huruvida Stockholm inte vill eller inte
kan. Jag misstänker bara att principen
»det ena du vill, det andra du skall»
måste gälla även dem som ömmar för
förbindelserna mellan Stockholm och
Lidingö.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Liksom herr Alexanderson
kan jag inte finna annat än att
det svar som kommunikationsministern
här har givit inte är särskilt uppmuntrande
för oss. Det är en deklaration om
att staten inte kan göra mycket åt saken
och en hänvisning till oss på Lidingö
att själva klara upp den med
Stockholm.

Emellertid har nu Stockholm såsom
motiv för att icke fullfölja det avtal som
triiffats anfört att statsbidragstilldelningcn
iir så begränsad att staden nöd -

gas göra inskränkningar i redan pågående
arbeten. Men detta gäller inte arbeten
med Lidingöbron, utan arbeten
på andra håll. Man kan fråga sig om
Stockholm kan åberopa andra problem
för att vägra att fullfölja ett träffat avtal.
Rimligen borde staden ha känt till
dessa när man skrev på det avtal som
har träffats. Det var dock ingen lång
tid som förflöt från det avtalet träffades
och tills det nya borgarrådet trädde
till och gjorde ändringar i gjorda dispositioner.

Nu skall ju 95 procent av kostnaderna
för projektering, anläggningar och mark
betalas av staten. Det kan på så sätt
inte röra sig om så särskilt stora belopp
som Stockholms stad måste komma
ut med.

Det har sagts mig — jag vet inte om
det är riktigt; på den punkten kan jag
ha fel — att Stockholm skulle ha mottagit
statsbidrag för år 1965, men det
bidraget har alltså inte använts för Lidingöbron.

Vidare har det sagts — det finns uppgifter
om det — att det i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planer för fördelningen
av tillgängliga statsbidragsmedel
skulle ha upptagits för Stockholms del

7 respektive 8 miljoner kronor för 1966
och 1967. Kommunikationsministern
säger att en revision i fördelningsplanen
skall göras 1966. Det tycker jag
verkar oroväckande. Skall revisionen
innebära att det kommer mindre pengar
till brobygget 1966 och 1967, så att
man inte ens kan fullfölja de planer
som bygger på att man får 7 respektive

8 miljoner, eller menar kommunikationsministern
att beloppen skall ökas
på och att det skall komma mer pengar
än 7 respektive 8 miljoner? Det framgick
inte heller fullt klart av svaret, om
det finns möjlighet att ohämmat använda
pengar, som har lämnats av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, till annat än
de ändamål för vilka de varit avsedda.
Ämnar kommunikationsministern godta
att de 7 respektive 8 miljonerna för 1966
och 1967 går till andra ändamål än Li -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1905

Om en ny bro mellan Stockholm och Lidingö

dingöbron, för vilken de uppges i varje
fall enligt planerna vara avsedda, eller
innebär revisionen att man får andra
slags förhållningsregler? På den punkten
svävar vi i okunnighet.

Avslutningsvis vill jag säga liksom
herr Alexanderson att vi har behov av
att fä ett klart besked om hur det skall
bli med brobygget. Om brobygget satts
i gång i mars 1966, som man dock hade
som målsättning, skulle bron ha kunnat
vara färdig tidigast låt oss säga 1970
eller 1971.

Nu vet vi inte hur lång tid man kommer
att skjuta på denna fråga men samtidigt
växer Lidingös befolkning. Den
växer med kanske något tusental människor
om året, och dessa människor
behöver komma till och från staden. Vi
vet också hur hårt sliten och ansträngd
bron är redan nu. Toppbelastningen är
ända upp till 2 000 bilar i timmen vid
högfrekvens. Vi måste då säga att om
vi tar hänsyn till den ofrånkomliga ökningen
av befolkningen under de närmaste
fem åren kommer det att bli en så
stor anspänning av trafiken på bron, att
man, som herr Alexanderson sade, frågar
sig hur det över huvud taget skall
gå. Hur skall det därtill vara möjligt att
klara detta problem, om brobygget i
verkligheten kanske ligger långt in på
1970-talet?

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det tycks vara vissa
grundläggande ting som jag måste klara
upp.

För det första har detta projekt, såvitt
jag förstår, inte varit färdigt för
byggnad förrän nu. Varken stadsplaneändringar
eller arbetsplaner och projekteringar
har blivit färdiga förrän
den allra senaste tiden, och att denna
försening har inträtt kan sannerligen
inte kommunikationsdepartementet lastas
för.

Nästa fråga är, som herr Åkerlund antydde,
att här har pengar avsedda för ett
ändamål använts för ett annat. Men detta
är helt enligt reglerna — det har

kommunerna rätt att göra. De har rätt
att omprioritera. Det är inte min sak att
uttala mig om detta är lämpligt eller
icke, men med den utformning, som
den kommunala självstyrelsen har här
i landet, har de denna rättighet.

För det tredje såg herr Åkerlund fram
emot revisionen med någon fruktan.
Då vill jag understryka, att det är en
revision som författningsenligt skall ske,
och i den revisionen kommer detta projekt
att passas in i planerna såsom det
har skett hittills. Av olika skäl, inte
minst av stadsplane- och arbetsskäl, har
det inte kunnat komma till utförande.
Ett annat skäl har varit svårigheterna
för Stockholms stad på det ekonomiska
området, men där har man åtminstone
satsat på projekt som varit färdiga.

Slutligen har båda herrarna sagt, att
mitt svar »inte var uppmuntrande». På
den punkten vill jag säga, att när herrarna
sagt detta så har ni varit, hoppas
jag, fullt medvetna om att jag inte har
kunnat svara på annat sätt, ty jag har
inte kunnat föregripa en revision av
den fördelningsplan som är förestående
förrän den tas upp i hela sitt sammanhang
och då får man överväga den
här problematiken. Det borde vara en
självklarhet, varför talet om brist på
uppmuntran väl snarare bör tydas som
ett uttryck för den intensitet i längtan
efter en ny bro, som herrarna helt naturligt
är besjälade av.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I anledning av vad
kommunikationsministern sist anförde
vill jag ännu en gång understryka, att
det är riktigt att det tar lång tid att projektera
och komma i gång med ett sådant
här arbete, men man har ju nu
hållit på i ett tiotal år, tror jag, och för
ett år sedan hade man kommit dithän
att man kunde planera tidsföljden. Allt
vad som då förutsattes skulle göras klart
har också blivit klart i den ordning som
krävdes för att fullfölja den uppgjorda
tidsplanen.

Som jag också sade, är det sant att

Fredagen den 10 december 1965

Nr 41

förseningen, från den tidpunkten räknat,
ännu inte är mer än sex månader,
men det allvarliga är att man inte vet
hur stor förseningen kan bli ytterligare.

Vidare säger herr statsrådet, att man
använder pengar som är avsedda för
detta ändamål till ett annat ändamål
och att så skett helt enligt reglerna.
Men det är just den principfrågan som
vi här vill ta upp och belysa. Hur skall
man gå till väga, när det finns två kommuner
som är berörda av samma fråga?

Stadsgränsen mellan Stockholm och
Lidingö går mitt ute i vattnet, och Lidingö
kan inte bygga sin brohalva och
låta den sluta ute i vattnet. Hur skall
man gå till väga, när det brister i fråga
om möjligheterna till samförstånd? Det
är fastslaget på vilka grunder man faktiskt
kan åstadkomma ett samförstånd,
men man kan inte förmå motparten att
fullfölja åtagandena.

Då är det väl naturligt att man måste
vända sig till de statliga myndigheterna,
som ändock håller i vägfrågorna och
medlen till sådana här arbeten, och begär
att få något slags medel för att det
hela skall kunna löpa och fungera.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är två skäl till att
detta skett enligt reglerna, dels respekten
för kommunernas rättigheter att
själva avgöra fördelningen av de medel
det här här gäller, dels risken för kommunerna
att låta pengarna frysa inne,
då man inte hinner fram i tid med planerna
för en projektering och därför
måste kunna använda pengarna för något
annat ändamål.

Men det var intressant för mig att
höra på dessa företrädare för denna
hårdare statsdirigering av kommunernas
verksamhet på väg- och gatubyggnadsområdet.
Jag skall naturligtvis under
nästa års lopp ingående överväga
såväl deras principiella synpunkter som
deras praktiska förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad.

en ny bro mellan Stockholm och Lidingö

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till politiska
partier jämte motioner;

nr 45, med förslag till ändring i riksdagsstadgan
rörande riksdagens lönedelegation;
samt

nr 46, med förslag till lag angående
ändring i stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande;

statsutskottets utlåtanden:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
in. in., såvitt propositionen hänvisats till
statsutskottet;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omläggning av
utbildningen av sjuksköterskor m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts
poposition angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/
66, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillIäggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser sta -

Nr 41

Fredagen den 10 december 1965

ten för statens allmänna fastighetsfond;
samt

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till politiska
partier jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

59, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
lönegradsuppflyttning av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitie- och
militieombudsmännens expeditioner;

nr 60, i anledning av framställningar
från dels riksgäldsfullmäktige, dels styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående
ordinariesättning av vissa tjänster,
m. m.;

nr 61, i anledning av framställningar
från dels justitieombudsmannen, dels
militieombudsmannen angående vissa
lönetillägg;

nr 62, i anledning av framställning
från riksgäldsfullmäktige angående
riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga;
samt

nr 63, med förslag till ändrad lydelse
av § 2 instruktionen för riksdagens revisorer; första

lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 4:o), 5:o), 14:o, 16:o),
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt; ävensom jordbruksutskottets

utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tiliäggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1965/66, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Måndagen den 13 december 1965

Nr 41

MåndageiTden 13 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 417, i anledning av väckta motioner
angående användningen av psykologiska
testmetoder inom den statliga
verksamheten;

nr 418, i anledning av väckta motioner
om nyttiggörande av avfallsprodukter
och om utredning rörande en rationell
användning av avfallsämnen;
samt

nr 419, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel för
skada som vållats av barn och ungdom
i familjevård.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial
nr 44—46, statsutskottets utlåtanden
nr 179—181, 184, 185, 187, 188 och 192,
bevillningsutskottets betänkanden nr 56
och 57, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 59—63, första lagutskottets
utlåtande nr 41 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 30.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista uppföres dels statsutskottets
utlåtande nr 192 näst efter
konstitutionsutskottets utlåtande nr 44,
dels bevillningsutskottets betänkande nr
56 niist efter statsutskottets utlåtande nr
180.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets betänkande nr
47, i anledning av riksdagens organisationsutrednings
förslag rörande effektivisering
av riksdagsarbetet jämte motioner; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

182, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

189, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisation
in. m. av förbandssjukvården jämte i
ämnet väckt motion;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvärv av aktierna
i Svenska Durox aktiebolag, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens
gruvaktiebolag om utbyggnad av
Grytfors kraftstation m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 193, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1965/66;

bevillningsutskottets betänkande nr
58, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

Nr 41

Måndagen den 13 december 1965

sition angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Schweiz för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

64, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
vissa bemyndiganden och författningsändringar
m. m., föranledda av
statstjänstemannalagens ikraftträdande;

nr 65, angående dels bemyndigande
för kanslideputerade att sluta kollektivavtal
med förening som företräder riksdagens
tjänstemän, dels upphävande av
avlöningsbestämmelserna för riksdagens
tillfälligt anställda tjänstemän;

nr 66, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; samt
nr 67, angående slutlig pensionsreg -

lering för förutvarande sekreteraren i
konstitutionsutskottet Sune Holm; ävensom tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648) jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga trafikpolitiken.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
Fritz af Petersens

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Tisdagen den 14 december förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Herr Möller anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 8 innevarande
månad.

Ang. belysning å bil vid tät dimma

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Isacsons
fråga angående belysning å bil vid tät
dimma, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 8 december eftermiddagen,
och anförde:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
mig om jag ämnar föreslå sådan ändring
av bestämmelserna i 51 § 1 mom.
vägtrafikförordningen om belysning på
fordon vid tät dimma, att man bättre
kan komma till rätta med de bilförare
som inte vill förstå nödvändigheten av
att ha halvljuset tänt vid otillfredsställande
ljusförhållanden.

Som huvudregel gäller att hel- eller
halvljus skall vara tänt på bil som
framförs i mörker eller tät dimma. Endast
på väg med tillfredsställande belysning
räcker det med parkeringsljus.

Frågan om belysning på fordon behandlas
av Nordisk vägtrafikkommitté,
som kan väntas avge ett betänkande om
gemensamma nordiska trafikregler under
första halvåret 1966. I avvaktan på
kommitténs förslag är jag inte beredd
att nu ta ställning till behovet av ändrade
belysningsregler.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Först en fråga till kommunikationsministern:
Är det nödvän -

digt att kommunikationerna skall fungera
så dåligt att en frågeställare inte
kan få åtminstone en kvart på sig att
studera svaret på en enkel fråga? Jag
tycker att ledamöterna borde ha rätt
att kräva 15 minuters betänketid, och
jag förutsätter att kommunikationerna
i fortsättningen kommer att fungera
bättre härvidlag. Jag fick svaret för två
å tre minuter sedan.

Men det var inte detta frågan gällde,
utan den gällde 51 § vägtrafikförordningen.
Jag ställde frågan mot bakgrunden
av det otillfredsställande förhållande
som nu råder beträffande vad som
stadgas i den paragrafen.

Det svar jag har fått ber jag att få
tacka herr statsrådet för. Jag kan förstå
om han inte nu vill ta ställning till
en ändring, men det är uppenbart att
något måste göras i det här avseendet
för att komma till rätta med förhållandet.
I 51 § kan vi läsa följande: »Då
fordon under mörker föres på väg, skall
i 3—8 §§ föreskriven lykta vara tänd.
På bil och motorcykel skall sådan lykta
hållas tänd även vid färd på väg i
tät dimma.»

Jag ser framför mig en situation: Ett
smutsigt snöbemängt landskap och lätta
dimslöjor. I en vägkurva kommer en
vit bil. Den har inte något som helst
ljus tänt. Denna bil upptäcks av föraren
i ett mötande fordon bara några
meter före mötet. Jag har själv varit
ute för detta åtskilliga gånger i gryningen
eller på kvällen. Det är en situation
som kan innebära mycket stora
kollisionsrisker, speciellt om det samtidigt
skulle pågå en omkörning.

Visserligen har vi i radio och TV
ofta uppmanats att ha minst halvljus på
vid otillfredsställande ljusförhållanden,
men det tycks vara väldigt svårt att få
detta att slå igenom, och något stöd
har man inte i vägtrafikförordningen.

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. radioförbindelser å SJ:s tåg
För en tid sedan blev jag stoppad av
en polis som påpekade att jag körde
med halvljuset tänt. Jag sade att jag
just hade kört igenom ett landskap där
det förekom lätta dimslöjor och att jag
hade halvljuset tänt av trafiksäkerhetsskäl.

Detta med tät dimma är ett begrepp
som inte är alldeles riktigt i sammanhanget.
Det finns väldigt många ljusförhållanden
som inte kan rubriceras
som tät dimma men som gör att det är
mycket svårt att observera en mötande
bil. Därför tror jag att det är väsentligt
att man helt enkelt kräver att i alla de
fall då ljusförhållandena inte är goda
bör åtminstone halvljus vara tänt. Parkeringsljus
syns knappast ens på några
meters avstånd.

Herr talman! Jag vill fördenskull att
man bör ställa som ett starkt önskemål
att den ifrågavarande paragrafen
blir föremål för en ändring så att det
blir möjligt att komma till rätta med de
trafikanter som inte förstår vad tillfredsställande
fordonsbelysning betyder
i en situation då ljusförhållandena
i övrigt är otillfredsställande.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Beträffande det första
ledet i herr Isacsons anförande vill jag
säga att praxis här i kammaren —■ som
herr Isacson kanske borde veta efter
fyra år — är att svar på interpellationer
lämnas dagen före debatten i kammaren,
medan svar på enkla frågor lämnas
ungefär samtidigt med att svaret
läses upp i kammaren — eller något tidigare.
Herr Isacson har fått sitt svar
några minuter tidigare, vilket alltså är
helt i enlighet med praxis. Jag är medveten
om att man kan skylla mycket
på kommunikationsministern, men
kamrarnas arbetsförhållanden hör sannerligen
inte till mitt revir.

Om jag sedan får gå över till den sakfråga
som herr Isacson frågat om, så

vill jag påpeka att 51 § föreskriver lykta
enligt 3—8 §§, och därmed avses
hel- eller halvljus och icke parkeringsljus.
Man skall således ha hel- eller halvljus
tänt vid mörker eller tät dimma.
Helt allmänt vill jag dock uttala stor
förståelse för de synpunkter herr Isacson
framförde. Emellertid är vi mycket
nordiska och internationella här i landet,
och det är klokt att vi är det, ty
sådana här trafikregler bör om möjligt
få en enhetlig utformning på det nordiska
och internationella planet. Vi
kommer för vår del inte att töva att
försöka driva på det internationella
nordiska arbetet och få till stånd de
ändringar i trafiklagstiftningen som är
klart motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det sista som statsrådet
Palme nämnde tar jag fasta på. Jag tycker
att det är mycket väsentligt att från
svenskt håll driva en progressiv linje
i detta avseende och att vi bestämt uttalar
att det måste ske en sådan ändring
att vi kan skapa bättre förhållanden ur
trafiksäkerhetssynpunkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. radioförbindelser å SJ:s tåg

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Eric Gustaf
Petersons fråga angående radioförbindelser
å SJ:s tåg, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 9
december, och yttrade:

Herr talman! Herr Peterson har frågat
mig om SJ :s tåg kommer att utrustas
med radioförbindelser och i så fall
när detta kan beräknas ske.

SJ håller f. n. på med att utrusta linjen
Kiruna—Riksgränsen med anordningar
för radioförbindelser till och
från tågen. Man räknar med att under

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

ar 1966 ha fått tillräckliga erfarenheter
av anläggningens tillförlitlighet och användbarhet.
Man förväntar att därmed
också få underlag för att bedöma i vad
mån tågradio bör införas på andra linjer.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
Jag måste ändå säga, i likhet med herr
Isacson, att det är litet svårt att formulera
tacktalet då man måste göra det
innan man har fått svaret. Jag har emellertid
ingenting emot den motivering
som statsrådet Palme gav. Jag fick mitt
svar några minuter före sammanträdets
början.

Anledningen till min fråga var att jag
en söndagsmorgon väntade på ett tåg.
Man hade meddelat i högtalare att det
skulle vara tio minuter försenat. Efter
20 minuters väntan kom ett nytt meddelande
i högtalaren, att tåget av okänd
anledning stod på linjen utanför stationen.
Efter ytterligare 20 minuter kom
åter ett meddelande i högtalaren, att
tåget fortfarande stod kvar och att man
ännu inte hade fått förbindelse med
tågbefälhavaren. Trafikanterna uppmanades
då att i vänthallen invänta vidare
meddelande. Efter en rundlig tid kom
ett nytt meddelande, att tåget hade startat
och var på väg in mot stationen,
varifrån det sedan avgick drygt en timme
försenat.

Att vänta på ett tåg på en kall och
oskyddad plattform är givetvis inte ägnat
att framkalla de ädlaste känslorna
hos människor, och kverulansen blir
därför rätt stor vid sådana här tillfällen.
Det skulle självfallet också vara
trevligare för personalen på järnvägsstationerna,
om den kunde ge fylligare
information. För närvarande måste man
säga att järnvägsstationernas upplysningsverksamhet
inte fyller nutida krav
uä information.

Ang. radioförbindelser å SJ:s tåg

Det viktigaste i detta sammanhang är
trafiksäkerheten, och den måste ju kunna
bli bättre genom radioförbindelser,
eftersom man då får möjlighet att
snabbt lämna meddelande om uppkomna
och observerade fel som innebär fara
för kommande tåg. T. ex. vid urspåring
på dubbellinje kan tåg på bredvidliggande
spår varnas. Vid hinder på
spår kan fordon stoppas o. s. v.

Den allmänna uppfattningen hos folk
om radiokommunikationer är ju den att
det här gäller mycket enkla saker. Man
bär därför svårt att förstå att inte SJ
har radioförbindelser. Jag kan nämna
många exempel, speditionsföretag, taxi,
polis m. fl., vilket ger en anledning att
göra den reflexionen att det här inte
gäller några svårare saker.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall kanske inte ta
upp den mera allmänna frågan om, tågförseningarna
som herr Peterson berörde.
Jag skall besvara en direkt fråga om
detta i medkammaren om en stund.

Beträffande svaret på herr Petersons
fråga vill jag säga att det givetvis innebure
en förbättring, om vi finge en radioförbindelse
å SJ :s tåg. Systemet prövas
nu i Kiruna och är även aktuellt för
t. ex. Storstockliolms-trafiken. Så enkelt
lär det dock inte vara, bl. a. därför att
det är fråga om rätt långa avstånd i
detta fall. Det ligger emellertid helt
inom ramen för utvecklingsarbetet inom
statens järnvägar att försöka bygga ut
en sådan här radioförbindelse. När en
sådan förbindelse är installerad tror
jag att herr Peterson skall kunna känna
de ädlare känslor som han tydligen inte
kunde hysa vid den tidpunkt när han
fick ta del av det skriftliga svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. projekteringen av ölandsbron

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Schötts
fråga angående projekteringen av
ölandsbron, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 9 december,
och anförde:

Herr talman! Herr Schött har bett
mig lämna en redogörelse för hur långt
projekteringen av ölandsbron avancerat.

Projekteringsarbetet för ölandsförbindelsen
har fortskridit så långt, att
en arbetsplan för företaget har överlämnats
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för fastställelse. Innan beslut
härom kan fattas erfordras viss stadsplaneändring
inom Kalmar stad. Ett
förslag till ändring av ifrågavarande
stadsplan har antagits av staden den 9
december 1965 och skall nu överlämnas
till länsstyrelsen för fastställelseprövning.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få tacka
för svaret på min fråga.

Länge har ölänningarna kämpat för
att få en bro över Kalmarsund. Länge
har de rönt ringa förståelse för sin sak.
Men efter hand har allt fler kommit att
inse värdet av en Ölandsbro, och allt
fler stöder nu ölänningarna i deras
kamp.

Upprepade framstötar i riksdagen
har gjorts i brofrågan. Som framgångar
har noterats statsrådet Skoglunds
mycket positiva uttalande i propositionen
om den framtida trafikpolitiken,
år 1963, och främst hans uttalande i
debatt i andra kammaren den 8 april
1964. Det löd: »Jag vill bara lämna en
upplysning. För ungefär en månad sedan
gav Kungl. Maj:t väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i uppdrag att projektera
Ölandsbron. Därmed är väl saken
klar.» Det beskedet hälsades med

stor glädje, främst naturligtvis på
Öland, där man sedan med spänt intresse
har följt projekteringsarbetet så
långt detta varit möjligt.

Min fråga föranleddes av ett av
många känt behov av att få erfara att
statsrådet Palme, liksom sin företrädare
i ämbetet, är helt införstådd med
brofrågans stora betydelse, främst för
Öland och Kalmar län, samt att statsrådet
därför helhjärtat vill gå in för att
få fram ett definitivt beslut beträffande
Ölandsbron vid 1966 års riksdag.

Statsrådets svar innehöll ingenting för
mig nytt men var givetvis av intresse
och är tillfredsställande ur den synpunkten
att det visar att ärendet tekniskt
nu har avancerat så långt att möjligheter
finns för ett riksdagsbeslut
1966.

Statsrådet Palmes personliga inställning
till frågan framgick inte av svaret
—• den kommer väl statsverkspropositionen
att få utvisa.

Vi står nu inför ett nytt årsskifte.
Överst på ölänningarnas önskelista för
det nya året står: riksdagsbeslut om
Ölandsbron. Jag slutar med en vädjan
till vår nye kommunikationsminister att
tillse att deras önskan blir uppfylld.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Bara en rent teknisk
upplysning till herr Schött: ölandsbroprojektet
som sådant är inte i och för
sig en riksdagsfråga utan ligger inom
ramen för storbrofördelningen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det är väl dock så att
i statsverkspropositionen upptas förslag
om anslag till storbroarna och att
medel till Ölandsbron därför måste vara
med i det förslaget?

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Ang. offentliggörandet av förundersökningsprotokoll
i brottmål

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Werners fråga angående
offentliggörandet av förundersökningsprotokoll
i brottmål, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 8 december förmiddagen, och
yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig om jag anser nuvarande regler
och praxis att offentliggöra polis- och
åklagarmyndigheters förundersökningsprotokoll
ändamålsenliga och förenliga
med god rättsordning.

Själva förundersökningsprotokollen
får enligt sekretesslagen i princip inte
utlämnas så länge åtal inte har väckts.

Muntliga upplysningar angående förundersökningsmaterial
kan dock lämnas
till pressens representanter, något
som följer av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Jag förmodar att
herr Werner med sin fråga åsyftar sådan
muntlig information till pressen.
Det har överlämnats till praxis vilken
omfattning och form sådan information
skall få. Vissa förekomna exempel
har gett mig anledning betvivla att detta
har varit en lycklig lösning.

Om lagstiftningen bör ändras, får
övervägas när offentlighetskommittén
har framlagt sina förslag.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill framföra ett
tack till statsrådet Kling för svaret på
min fråga.

Siittet att inför offentligheten behandla
misstänkta och anhållna i samband
med det s. k. hökarängsmordet har
väckt uppmärksamhet — dels polisens
behandling av dessa ärenden inför allmänheten,
dels tidningarnas och radioTV:s
metoder att utåt servera vad polisoch
åklagarmyndigheter ställer till deras
förfogande.

Det här nämnda fallet har särskilt
uppmärksammats därför att den först

misstänkte och anhållne måste frisläppas
kort efter det att han av polis- och
åklagarmyndigheter samt under medverkan
av vissa tidningar och radio-TV
framställts såsom skyldig till mordet.
Som avgörande indicium mot den gripne
s. k. »ögonbrynsmannen» användes
vid offentliga anklagelser uppgifter från
en droskchaufför som bestämt påstod
att mannen av honom mordnatten skjutsats
till stället för mordet i Hökarängen.
Chaufförens uppgifter visade sig senare
vara av noll och intet värde.

När polis- och åklagarmyndigheter
efter avslutad förundersökning sammankallar
presskonferenser och framlägger
sitt anklagelsematerial på ett sådant sätt
att den anhållne och av dessa myndigheter
som misstänkt ansedde kan utan
vidare utpekas, är denne i det allmänna
medvetandet dömd — dock inte i
juridisk mening eftersom domsrätten är
förbehållen domstolen, vilken ännu inte
fått ta del av anklagelsematerialet.

I det här omnämnda fallet kom denna
fråga upp till diskussion. En stockholmstidning,
som vid andra aktuella
tillfällen gjort sig känd för felaktiga
sakuppgifter och bristande omdöme,
försvarade då rätten att utlämna förundersökningsprotokoll
till offentligheten.
Tidningen ansåg att man måste kunna
lita på tidningarnas och andra massmedias
goda omdöme vid publiceringen av
sådant förundersökningsmaterial. Detta
innebär att man flyttar den faktiska
domsrätten ytterligare ett steg, nämligen
till journalister och tidningsredaktioner,
med alla de konsekvenser för
rättsskipningen som det för med sig.

Orsaken till missförhållandena i detta
avseende är att söka däri att polisoch
åklagarmyndigheter har rätt att
när beslut om åtal är väckt utlämna förundersökningsprotokollen
till allmänheten.
Funnes inte denna rätt skulle
visserligen »nyhetsjägare» och andra
sensationssökande alltjämt kunna snappa
upp förundersökningsmaterial och
misstänkliggöra för lagbrott misstänkta.
Men detta skulle i så fall betraktas med
andra ögon än när polis- och åklagar -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. de ensamstående mödrarnas bostadsproblem

myndigheter i olika former ställt motsvarande
material till förfogande.

Jag är emellertid mycket tillfredsställd
med statsrådets Klings svar, och
jag vill än en gång tacka för det mycket
positiva svar jag har fått i den här
frågan.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. de ensamstående mödrarnas
bostadsproblem

Ordet lämnades härefter till statsrådet
fru LINDSTRÖM, som tillkännagivit att
hon hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Thor sten Larssons
interpellation angående de ensamstående
mödrarnas bostadsproblem,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har i en interpellation frågat socialministern
om denne är beredd att, i syfte
att minska antalet abortsökande, förbättra
informationen om möjligheterna
att vistas på mödrahem samt om möjligheterna
till adoption av barn till mödrar
på dessa hem. Interpellanten har vidare
ställt frågor om utbyggnad av
mödrahemmen och andra åtgärder för
att förbättra bostadssituationen för ensamstående
mödrar.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Mödrahemmens uppgift är att bereda
bostad åt kvinnor under en kortare tid
i samband med förlossningen. På mödrahemmen,
som har ca 270 platser, vårdades
under år 1964 över 800 mödrar.
Dessa hem och möjligheterna för blivande
och nyblivna mödrar att där erhålla
bostad torde vara väl kända för
barnavårdsnämnder, barnavårdsmän
och personal vid institutioner som en
kvinna kommer i beröring med i samband
med att hon söker abort. Dessutom
torde den stora allmänheten inte sväva
i okunnighet om dessa hem och deras
funktioner.

Beläggningen på hemmen har under
många år varit låg och hållit sig omkring
60 % av kapaciteten. I fjol var
beläggningen 66 %. En ökning av beläggningen
är möjlig utan att frågan om
en utbyggnad blir aktuell. Orsaken till
mödrahemmens låga beläggning torde
bl. a. vara att söka i det förhållandet att
intagning på hemmen vanligen kommer
i fråga först när inga andra möjligheter
finns att ordna bostadsförhållandena
för en blivande eller nybliven mor. Om
bostadsituationen anges som motiv för
abort, torde det som regel vara fråga
om svårigheter att erhålla eu permanent
bostad som är avgörande. En
abortsökande kvinnas önskan om bostad
har som regel aktualiserats snabbt, varför
anskaffandet av bostad ej medger
någon längre tids rådrum.

Möjligheterna att adoptera bort ett
barn eller att lämna det för kortare eller
längre tid till ett fosterhem torde
vara allmänt kända. Det formella förfarandet
vid adoption kan påkalla behov
av hjälp, och sådan kan i regel erhållas
av de förut nämnda myndigheterna
och befattningshavarna. Ökad
upplysning om adoptionsinstitutet kan
dock behövas.

Jag vill erinra om att en särskild
kommitté — 1965 års abortkommitté —
för närvarande utreder frågor som har
samband med abort, däribland de olika
motiv som kan ligga bakom en önskan
härom. Kommittén har vidare att till ingående
behandling ta upp frågan om
samhällets åtgärder i abortförebyggande
syfte, både den rådgivningsverksamhet
som bedrivs av olika samhällsorgan och
de sociala och ekonomiska åtgärder som
kan vidtas för att stödja kvinnor i en
abortsituation.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
fru Lindström för svaret på min interpellation,
som jag hade ställt till socialministern.

När det gäller frågan om bättre information
beträffande möjligheterna

Tisdagen den 14 december 19C5 fm.

Nr 41

Ang. de

att vistas på mödrahem anser statsrådet
uppenbarligen att dessa möjligheter
är tillräckligt kända. Jag är inte
riktigt säker på att så är fallet. Det är
nämligen i hög grad ägnat att förvåna
att i vår tid med bristsituationer på
snart sagt alla områden och speciellt
på bostads- och vårdnadsområdet det
kan finnas hem av den här karaktären
med så låg beläggningsfrekvens som 60
procent. Det är väl ändå felaktigt att
så många platser står tomma på mödrahemmen
samtidigt som ensamma blivande
mödrar inte vet vart de skall ta
vägen för att få en bostad. Visserligen
vet jag att mödrahemsvistelsen är tidsmässigt
begränsad och sålunda inte kan
innebära mer än en mycket tillfällig
lösning — jag vet också att de eventuellt
till 40 procent obelagda platserna
inte tillnärmelsevis är tillräckliga för
att tillgodose behovet — men i den situation
som här råder måste givetvis
alla resurser tillvaratagas.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om den enkät som gjorts bland abortsökande
kvinnor. Mer än en fjärdedel
av de tillfrågade förklarade att de ville
föda sitt barn bara de kunde få någon
bostad. Det tycker jag är någonting att
betänka för ett samhälle där röster högljutt
ropar på fri abort. Dessa röster är
mycket högljudda, ehuru de är få till
antalet. Många ser även bort ifrån de
psykiska eller andra komplikationer av
allvarlig art som blir följden av den
konflikt som måste uppstå då man står
inför att utsläcka det väntade egna barnets
liv. I den situationen bör adoptionen
beaktas som en av de möjligheter
som kan stå den blivande modern
till buds i en svårbemästrad belägenhet.

När det gäller frågan om adoption
var statsrådets svar betydligt mera positivt.
Statsrådet anser att en ökad upplysning
om adoptionsinstitutet bör
komma till stånd, och rent allmänt får
man väl säga, att här i Sverige och i
de flesta västeuropeiska länder efterfrågan
på adoptivbarn är betydligt större
än tillgången.

ensamstående mödrarnas bostadsproblem
Jag vill i detta sammanhang nämna
några siffror som kanske kan något belysa
detta förhållande. I Stockholm anmäler
sig omkring 550 familjer årligen
som sökande till adoptivbarn. Cirka 100
barn placeras. I Göteborg anmäler sig
årligen omkring 300 familjer. Väntetiden
uppges där vara ända upp till fem
år. I Malmö är samma tid fyra år. Jag
behöver väl inte tillägga att barnavårdsnämnderna
prövar fosterföräldrarnas
personliga förhållanden mycket noga.
Det är vanligtvis fråga om en tid på
ett år innan adoptionsfrågorna tages
upp till prövning. Jag vill här som kammaren
förstår sammankoppla dessa
möjligheter, och jag undrar om det är
tillräckligt känt för dessa ensamstående
blivande mödrar, att man har möjlighet
att få, ibland i varje fall, en tillfällig
bostad och sedan utnyttja möjligheten
till adoption. Man råkar ju rätt
ofta här i riksdagen ut för att bli hänvisad
till en pågående utredning, och
så har skett även i detta fall. Jag vill
då bara till slut säga att jag hoppas att
den utredning som sysslar med dessa
frågor också tar upp denna frågeställning
till beaktande och även det svar
som statsrådet Lindström här lämnat
mig.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag upprepar vad jag
sade i mitt svar här nyss, att förekomsten
av mödrahemmen är bekant eller
blir bekantgjord för alla abortsökande
kvinnor, och möjligheten att adoptera
bort sitt barn är ju en utväg som de
allra flesta väl ändå känner till. Av
många betraktas den som den mest näraliggande
utvägen ur ett oönskat havandeskap.
Men ändå visar den bristande
tillgången på barn för adoptionsändamål,
att de flesta ensamstående
mödrar avvisar denna möjlighet och
försöker pröva sig fram till en tillvaro
där de kan hålla ihop med barnet.

Herr Larsson menade att det är ett
fel att det står så många platser tomma

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. de ensamstående mödrarnas bostadsproblem

på mödrahemmen. Ja, eftersom mödrahemmen
bara är belagda till 60 procent
och det alltså finns gott om lediga platser,
kan det inte vara brist på mödrahemsplatser
som ligger bakom de abortsökandes
önskan om abort. Det är ju
frivilligt om man vill låta sig placeras
på mödrahem eller inte. Kapacitet att
ta emot frivilliga som vill bo där har
mödrahemmen. Huruvida den omnämnda
göteborgsundersökningen är tillförlitlig
eller ej vet vi inte. 1965 års abortutredning
vill inte i sitt yttrande vitsorda
dess slutsatser utan gör som jag
nämnde här en egen undersökning om
motiven för önskan om abort. Att vistas
på mödrahem under amningstiden
eller en del av denna är bara en temporär
lösning av bostadsproblemet. Det
är en egen permanent bostad för sig
och barnet som ju har betydelse för den
som måste planera en framtid som ensamstående
mor. Men bostäder för sådana
mödrar är det kommunens sak att
svara för, och frågan om tillgång och
efterfrågan på bostäder -—- allmänt och
för vissa kategorier, speciellt i detta
fall ensamma mödrar — är så omfattande
att det inte kan vara någon mening
i att debattera den frågan i samband
med denna interpellation. Det
finns andra tillfällen att göra det.

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Jag tänkte faktiskt inte
gå upp i denna debatt, men därför att
jag så många år bär sysslat med dessa
problem vill jag dock nu säga några ord.
Jag tror att om en barnavårdsnämnd
fungerar som den bör och skall fungera
kan sådana här frågor i många fall lösas.
När det gäller att få komma in på
mödrahem förhåller det sig ofta så att
mödrarna själva inte vill det. I mitt
eget län, Kopparbergs län, var det så
få ansökningar att vi har gått tillsammans
med Gävleborgs län, och även där
visar det sig att mödrarna inte är så
angelägna. När det gäller adoption och
när det gäller abort är det precis sam -

ma sak. Om en barnavårdsnämnd fungerar
som den bör fungera tror jag att
sådana här frågor kan lösas ganska lätt
inom de olika kommunerna.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Att bristen på bostäder
är en ytterst viktig faktor när det gäller
abortfrågans lösning tror jag vi alla
är överens om. Jag tror inte man behöver
ens sitta i en utredning för att
kunna konstatera att det är den frågan
som måste klaras upp, innan man över
huvud taget kan finna några tillfredsställande
lösningar på den enskildes
problem. Men det var egentligen inte
det jag ville säga, utan jag ville fråga
statsrådet Lindström om statsrådet tror
att den form av mödrahem som vi nu
har är den lämpligaste. Kan man inte
tänka sig att man i stället eller åtminstone
parallellt har hem där mödrarna
får bo med barnet och ta ett förvärvsarbete
antingen före eller efter förlossningen
under den tid de har som svårast,
innan de kan finna en egen bostad.
Jag tror att den formen av mödrahem
vore mera välkommen för detta
klientel än den form som vi nu har. Jag
vet att det i en del landsting pågår en
diskussion om att försöka inrätta just
den formen av mödrahem eller i varje
fall därmed komplettera den form som
nu finns. Det skulle vara intressant att
få höra statsrådet Lindströms uppfattning
i denna fråga.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har besökt många
mödrahem och har kunnat konstatera
att de har en hög standard och är väl
skötta. Den speciella fråga som fru
Hamrin-Thorell här riktat till mig vill
jag besvara med att jag inte kan se att
det finns något hinder, om det geografiskt,
lokalt och arbetsmarknadsmässigt
går för sig att kombinera en vistelse på
mödrahem med ett förvärvsarbete utanför.
Förutsättningen är att modern kan

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel

gå hem och sköta barnet på de bestämda
tider då barnet behöver sin skötsel.
Jag vet att detta system har praktiserats
på enstaka håll. Några formella
hinder föreligger alltså inte. Det är bara
fråga om de rent praktiska möjligheterna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. beslutat beställningsstopp för
krigsmateriel

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Virgins interpellation
antgående beslutat beställningstopp
för krigsmateriel, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Virgin har ställt
vissa frågor till statsministern med anledning
av Kungl. Maj:ts beslut den 25
november i år, enligt vilket försvarsgrensförvaltning
tills vidare inte utan
meddelande eller tillstånd får köpa eller
beställa annan materiel under försvarsgrenarnas
tre stora materielanslag
än sådan förbrukningsmateriel som
oundgängligen behövs för den löpande
verksamheten.

Herr Virgin har frågat vad som föranlett
regeringen att just nu tillgripa
denna åtgärd, hur länge och efter vilka
bedömningsgrunder regeringen avser
att hålla tillbaka beställningarna, vilka
åtgärder i konjunkturdämpande syfte
regeringen avser att vidta inom övriga
delar av statsförvaltningen samt om den
inskränkning, som vidtagits i försvarets
beställningsverksamhet, kan göras
utan att äventyra den militärpolitiska
målsättning som innefattades i 1962 års
försvarsöverenskommelse.

Frågorna är delvis av sådan karaktär
att det bör ankomma på mig att besvara
dem.

Kungl. Maj:ts beslut har tillkommit
med hänsyn till konjunkturläget och tar

sikte på nästa budgetår. Avsikten är att
senarelägga vissa investeringar och materielanskaffningar
på grundval av en
plan som utarbetas av myndigheterna
efter anvisningar av överbefälhavaren.
Enligt gällande försvarsbeslut har förutsatts
att Kungl. Maj :t skall äga befogenhet
att innehålla beställningsbemyndiganden
under en högkonjunktur. Enligt
min mening kommer målsättningen
för krigsmakten inte att rubbas.

Beträffande herr Virgins fråga om
vilka åtgärder i konjunkturdämpande
syfte regeringen avser att vidta inom
övriga delar av statsförvaltningen hänvisar
jag till 1966 års statsverksproposition.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.
Jag hade ställt den till statsministern,
därför att den rör regeringens
samlade politik, men jag håller gärna
med om att den delvis angår försvarsministerns
fögderi.

Av svaret framgår att beställningsstoppet
tillkommit med hänsyn till konjunkturläget
och tar sikte på nästa budgetår.
Man vill då fråga hur regeringen
så säkert kan veta att konjunkturläget
skall bli förvärrat, d. v. s. att överkonjunkturen
skall bli förstärkt just från
och med den 1/7 1966. Det måste ju
vara så regeringen ser det, eftersom den
inte försöker åstadkomma någon besparing
genast.

Nu tror jag emellertid att en riktigare
beskrivning av orsakssammanhanget
är att regeringen under budgetarbetet
har måst konstatera att statsutgifterna
springer i höjden och att den lättsinniga
ekonomiska politiken inte kan föras
längre utan allvarliga risker. Och så ger
man sig på försvaret. Men det är ingalunda
försvarskostnaderna som företer
någon oväntad eller oroväckande bild.
De har noga kunnat förutberäknas för
hela den period som försvarsbeslutet
omfattar. Detta beror på det system för

Nr 11

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel

långsiktig planering som försvaret sedan
åtskilliga år arbetar med, ett system
som har visat sig vara utomordentligt
värdefullt för sitt syfte: att få
ut största möjliga försvarseffekt ur anslagen.

I själva verket har vår försvarsplanläggning
väckt internationell uppmärksamhet
och blivit ett föredöme också
på det civila området.

Det finns flera exempel på framsynta
privata företag som har hämtat inspiration
— och för övrigt också personal
—. från försvarets planeringsorgan och
som har börjat tillämpa metodiken för
egen del. För att emellertid fördelarna
skall uppnås är det ett oeftergivligt
krav att man inte genom mer eller mindre
slumpartade ingrepp bryter sönder
underlaget. Gör man det, kommer man
snart att finna att kostnaderna för att
rätta till ingreppen kommer att bli
långt större än de tillfälliga vinsterna.

Om detta är regeringen säkerligen
väl medveten. Under alla de år och
skiftande konjunkturförhållanden som
försvarets ramplanering ägt rum har
den också hittills fått ske i stort sett
utan ryckighet och störningar. Att man
just nu gör ett stort ingrepp är en händelse
som ser ut som en tanke. Nästa
budgetår är nämligen det fjärde och
sista av nu gällande försvarsuppgörelse.
Beställningsrestriktionerna kommer att
innebära besparingar under detta sista
år, d. v. s. försvaret kommer inte att
under perioden tillföras de anslag totalt
som man förutsatte och var överens
om. Vill man, som försvarsministern
gör i interpellationssvaret, hävda att
detta kan ske utan att överenskommelsen
brytes och alltså utan att försvarscffekten
nämnvärt nedgår, så måste besparingarna
återhämtas — och då som
jag nyss sade till högre kostnader under
det budgetår som följer efter det
nästa, samtidigt med en återgång till
planenliga ordinarie anskaffningar.

Har regeringen någon anledning att
tro att det skall bli lättare då? Är regeringen
inställd på och beredd att ac -

ceptera betydligt högre kostnader för
försvaret om ett och ett halvt år bara
för att bibehålla det vid samma styrka
som nu?

Om dessa frågor inte kan besvaras
med ett bestämt ja, så är den nu vidtagna
åtgärdens verkliga innebörd att
man på omvägar urholkar försvarets
slagkraft under och alltså i strid med
den löpande försvarsöverenskommelsen.

Skall då inte försvarsanslagen alls
kunna användas i konjunkturpolitiskt
syfte? Jo, men möjligheterna härför är
starkt begränsade. Detta beror främst
på att målsättningen, alltså kravet på
vad försvaret skall kunna åstadkomma,
är fastlåst.

Emellertid uttalade 1962 års försvarskommitté
om detta bl. a. att en viss anpassning
kan ske genom att anslag och
beställningsbemyndiganden hålles till
Kungl. Maj:ts disposition och ställes
till myndigheternas förfogande vid
lämplig tidpunkt. Så har fallet varit under
många år och så har skett även i
år. Regeringen har därefter lämnat ut
tillstånd till beställningar. Vad som nu
skett är att regeringen dragit in de tillstånd
som den lämnade för några få
månader sedan och kräver att nya tillstånd
skall inhämtas hos regeringen för
att man skall få använda de tillstånd
som man redan har fått av regeringen.
Detta visar antingen att planläggningen
av regeringens arbete är mer än lovligt
svag eller också att det har hänt
någonting som var alldeles oväntat och
omöjligt att förutse under de senaste
månaderna. Jag har frågat vad som i så
fall kan ha hänt men inte fått något
svar.

Nu har vi från vår sida länge krävt
åtgärder av regeringen för att komma
till rätta med inflationen och hälsar i
och för sig med största glädje varje
tecken på en ny giv i form av återhållsamhet
med statens utgifter. Det enda
vi hittills har sett är emellertid den nu
inledda aktionen mot försvarskostnaderna.
Den har vi svårt att oreserverat
godta därför att försvaret intar en sär -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel

ställning som gör att det borde komma
i allra sista hand. Försvaret kan näm -

ligen inte direkt fogas in i den konjunkturbild
som vår inrikespolitik och inre
ekonomi skapar. Försvarsbehoven följer
sin egen konjunktur som byggs upp,
inte av förhållandena i Sverige, utan
av motsättningarna och spänningarna i
vår omvärld. De ligger utanför vår kontroll.
Jag skall he att få citera några
ord som utrikesministern yttrade förra
veckan i andra kammarens utrikesdebatt:
»Världsläget, som det ter sig i
dag, ger onekligen anledning till bekymmer
och oro. Den avspänning mellan
öst och väst, som man tyckte sig
märka under år 1963 och som bland annat
resulterade i provstoppsavtalet, avlöstes
under 1964 av en försämring i
det internationella klimatet.» Vill vi
därför ha ett visst mått av trygghet och
en viss garanti för att få leva i fred, så
är också möjligheterna starkt begränsade
att anpassa försvarskostnaderna
efter tillfälliga inrikespolitiska önskemål.

Försvaret intar en särställning också
på det sättet att dess kostnader inte
ökar lika snabbt som vår nationalinkomst.
Man kan uttrycka det så, att om
försvaret vore det enda av våra åtaganden
som skulle kräva beskattning,
så skulle skatterna undan för undan
sjunka.

Det förefaller då även från denna
synpunkt mera naturligt att försöka
bromsa alla de utgifter som stiger snabbare
än våra resurser och framför allt
att vara återhållsam med nya åtaganden.
Vi har sannerligen — inte minst
nu i höst — haft exempel på nya stora
utgifter, som regeringen trumfat igenom
eller tänker trumfa igenom och
som verkligen inte borde vara viktigare
än att fullfölja den insats för att bevara
vår fred, som vi ju ändå har varit överens
om.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! .Tåg skall inte ta upp
någon debatt om vår inrikespolitik eller

om den ekonomiska politiken. Jag har
konstaterat i mitt svar att bakgrunden
till denna åtgärd är konjunkturpolitisk.
Vi får tillfälle att om en månad, när
statsverkspropositionen lagts fram, diskutera
dessa frågor i remissdebatten.

Jag är emellertid angelägen om att ta
upp en polemik mot herr Virgin i fråga
om detta avsteg från det som herr Virgin
kallade försvarsöverenskommelsen,
d. v. s. de långsiktiga beslut som riksdagen
har fattat i försvarsfrågan.

Herr Virgin var ledamot av den senaste
försvarskommittén och var där
tillsammans med representanter för övriga
demokratiska partier med om förslag
som innebär att regeringen får möjlighet
att anpassa försvarsbeställningarna
efter konjunkturläget. Jag ber att få
hänvisa både till försvarskommitténs
betänkande på denna punkt och till
riksdagens beslut år 1963. Tankegången
är att om man binder sig för en så lång
period som fyra år — försvarshuvudtiteln
är den enda som har denna förmån
att få en budget uppgjord för en
fyraårsperiod —- så måste man ta hänsyn
till att det kan hända mycket under
en sådan period. Försvarskommittén
sade också alldeles klart ifrån, att det
måste finnas möjligheter till en konjunkturanpassning
både uppåt och nedåt.

Jag vill läsa in i protokollet vad som
står i försvarskommitténs betänkande,
formuleringar som har återgivits i den
proposition som förelädes riksdagen
1963 och sedan antagits av statsutskottet
och riksdagen:

»Tekniskt sett torde det inte bereda
några svårigheter att åstadkomma en
viss anpassning till konjunkturpolitiken
genom att anslag och beställningsbemyndiganden
hålles till Kungl. Maj:ts
disposition och ställes till myndigheternas
förfogande vid lämplig tidpunkt.
Dylika åtgärder har i viss utsträckning
vidtagits under de senaste budgetåren.
Det har förekommit att beställningar —
för vilka bemyndiganden ej funnits —
fått utläggas i förväg och att medel

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel

ställts till förfogande för tidigareläggning
av underhåll e. d. Även byggnadsunderhållsarbeten
har satts i gång med
anlitande av medel för sysselsättningspolitiska
åtgärder. Kungl. Maj :t torde
omvänt äga befogenhet att, utan rubbning
av den militärpolitiska målsättningen,
under en högkonjunktur innehålla
anslag och beställningsbemyndiganden.
»

Försvarskommittén tilläde: »Med beaktande
av det anförda har försvarskommittén
funnit att övervägande skäl talar
för ett bibehållande av den sedan år
1958 tillämpade ordningen med fleråriga
försvarsbeslut.»

Vi har alltså utgått ifrån att om man
är beredd att acceptera flerårsbeslut
beträffande stora försvarsutgifter, så får
man också vara beredd att hålla möjligheter
till en konjunkturanpassning öppna.

Regeringen har under budgetarbetet
funnit att det just nu med hänsyn till
konjunkturläget är lämpligt att utnyttja
den möjlighet till konjunkturanpassning
som förutsattes i försvarsbeslutet. Någonting
annat har inte skett. Jag hoppas
att herr Virgin, som har varit med
om försvarsbesluten och vad han kallar
försvarsöverenskommelserna, skall medge
att detta icke är något avsteg från
det vi har kommit överens om eller beslutat
och att regeringen här bara utnyttjar
de befogenheter som riksdagen
har givit regeringen i samband med försvarsbesluten.

Herr Virgin har svårt att acceptera
en senareläggning av försvarsbeställningarna
med hänsyn till det internationella
läget. Han menar väl att den försvarspolitiska
och militärpolitiska målsättningen
rubbas genom att viss materiel
kommer att införas i krigsorganisationen
senare än som är fallet om man
inte vidtar denna åtgärd. Denna senareläggning
kan få effekt i försvarsorganisationen
först om tre, fyra år — någon
omedelbart effekt får den inte —
och vad vet vi om den internationella
situationen eller om krigsriskerna vid

denna tidpunkt? Det är ingen här som
kan veta någonting. Vem som har rätt
— den som hävdar att vi går mot en
försämring i det internationella läget
eller den som hävdar motsatsen — får
framtiden utvisa.

Jag skulle ändå vilja peka på en sak
som i stor utsträckning varit avgörande
för mitt ställningstagande till denna
fråga, nämligen att — trots kriget i
Vietnam — tendenserna till avspänning
mellan de ledande supermakterna har
fortsatt inom det europeiska området.
Om denna glädjande tendens är bestående,
om den är ett definitivt resultat av
det rådande militära jämviktsläget i
stort, är naturligtvis alldeles omöjligt
att säga, men jag tror inte man kan bestrida
faktum.

Herr Virgin åberopade utrikesministerns
analys i andra kammaren förra
veckan av det internationella läget. Jag
vill fästa herr Virgins uppmärksamhet
på att vad utrikesministern då sade, och
som herr Virgin citerade, knöt an till
Vietnamkrisen och förhållandena i första
hand i Asien. Utrikesministern hävdade
i debatten att avspänningstendenserna
hade avbrutits genom utvidgningen
av Vietnamkriget, men han uttalade
inte någon mening om att vi hade kommit
in i ett förvärrat spänningsläge, och
under debatten i andra kammaren framhölls
från flera håll, bl. a. av folkpartiets
ledare, att man kanske bör skilja
mellan förhållandena just nu i Sydostasien
och inom det europeiska området.

Vi kan dessutom notera som en
glädjande sak att det svenska försvaret
aldrig tidigare har varit så starkt, vare
sig i freds- eller krigstid, som det är för
närvarande. Vi har nått en gräns i upprustningen
av försvaret, där man med
hänsyn till den begränsade effekten vågar
vidta en åtgärd av detta slag i konjunkturpolitiskt
syfte. Jag vill påpeka
att försvaret, genom att hålla tillbaka vissa
investeringar i byggnader och anläggningar
och genom att senarelägga
vissa beställningar i verkstadsindu -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel

strien, skaffar sig en beredskapsreserv
som kan bli till stort gagn om konjunkturerna
skulle ändras. Detta har också
försvarskommittén och riksdagen uttalat
sig för i samband med det senaste
försvarsbeslutet.

Jag vill slutligen, herr talman, bara
säga att de motiv som herr Virgin försökte
lägga in i dessa beslut har regeringen
inte själv använt. Vi har endast
haft de motiv som jag här har redovisat
och som herr Virgin själv varit med
om att formulera i försvarskommittén,
där man i förväg förutsatt att en konjunkturanpassning
fick ske.

Denna fråga kommer att anmälas för
nästa års riksdag, och det blir då tillfälle
att återkomma till den. Att frågan
har kommit till offentligheten före statsverkspropositionen
den 10 januari sammanhänger
med att jag har ansett det
nödvändigt att, när vi inom regeringen
var överens om att vidta denna åtgärd,
departementet skulle få en längre förberedelsetid
än vad vi skulle ha fått om
vi avvaktat att presentera frågan till
januari månad. Jag har självfallet velat
ha denna längre förberedelsetid för att
åstadkomma minsta möjliga störning i
den långsiktiga planeringen inom försvaret.
Genom att försvarsdepartementet
redan nu fär kontroll över försvarsbeställningar
och investeringar som är aktuella
inom detta budgetår, har vi fått
större möjligheter att påverka detta beslut
så att det åstadkommer minsta möjliga
störning för försvaret.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag hade väntat och
hoppats att försvarsministern skulle
meddela kammaren hur mycket besparingsaktionen
skall omfatta i fråga om
försvaret. Får jag fråga: Kan vi få veta
vad regeringen menar att konjunkturpolitiken
fr. o. m. den 1 juli 1966 kommer
att kräva i minskning av försvarsanslagen
i jämförelse med försvarsöverenskommelsen? Försvarsministern

anför att försvars -

överenskommelsen innebar att en viss
anpassning skulle kunna ske genom att
beställningsbemyndiganden ställdes till
Kungl. Maj:ts förfogande och lämnades
ut av Kungl. Maj:t vid lämplig tidpunkt.
Ja, det är riktigt, och det är just vad
som normalt också har skett och har
tillämpats även i år. Om jag inte minns
fel, hölls beställningsbemyndiganden på
ungefär 250 miljoner kronor inne när
regeringen lämnade sina bemyndiganden
för bara ett par månader sedan.
Vad som nu skett är att de redan lämnade
tillstånden har dragits in igen,
vilket är något annorlunda.

Av försvarsministerns anförande nyss
framgår att det inte är så mycket konjunkturläget
i sig självt som är orsaken
till besparingarna, utan snarare regeringens
svårigheter att få ordning på
det statsfinansiella läget. 1962 års försvarskommitté
uttalade sig också om en
sådan situation och sade att försvarsbeslutet
skulle kunna omprövas om det
statsfinansiella läget påtagligt skulle
förändras. Med detta avsåg kommittén
självfallet en situation av försämrad
ekonomi, depression, arbetslöshet, med
andra ord: ett läge där försvarskostnaderna
skulle bli en avsevärt tyngre börda
för svenska folket än vad som vid
beslutets fattande kunde förutses. Man
avsåg verkligen inte i första hand en
situation som dagens med kraftig högkonjunktur,
full sysselsättning och
sjunkande relativa kostnader för försvaret,
en situation där svårigheterna
består i att regeringen misslyckats med
att hålla prisstegringarna i schack och
trots detta inte vill stoppa utgiftsstegringarna
utan tvärtom inför helt nya
utgiftsåtaganden. Vad regeringen nu har
gjort kan enkelt uttryckas på det sättet,
att man visserligen för nästa år
ämnar föreslå de anslag som försvarsuppgörelsen
innebär — jag utgår i varje
fall ifrån att man ämnar göra det —
men att man samtidigt vidtar åtgärder
för att anslagen i sin helhet inte skall
behöva utbetalas. Man ämnar alltså i
stället skapa en behållning som är helt

30 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel

fri och inte intecknad av några beställningar.

Detta förfaringssätt kommer att innebära
att försvaret kommer att ha en
betydligt större behållning vid utgången
av försvarsöverenskommelseperioden
än när perioden började, alltså ett
förhållande som direkt strider mot vad
försvarsministern själv så sent som i
våras uttalade borde vara riktpunkten.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är inte alls här fråga
om att minska försvarsanslagen, som
herr Virgin till slut kom fram till, utan
det är uteslutande fråga om att utnyttja
den möjlighet som riksdagen har anvisat,
nämligen att göra en viss anpassning
av försvarsbeställningarna till det
rådande konjunkturläget. Jag kan tala
om för herr Virgin att jag redan har
gett överbefälhavaren i uppdrag att utarbeta
en plan för att minska beställningsverksamheten
under återstående
del av innevarande budgetår och nästa
budgetår. Som utgångspunkt för denna
plan som överbefälhavaren skall utarbeta
bär angetts att reservationsbehållningarna
under de tre stora materielanslagen
och investeringsanslagen
skall öka med omkring 350 miljoner
kronor från juni 1966 till juli 1967. Det
är en riktpunkt. Av beloppet bör omkring
100 miljoner kronor avse investeringsanslag.
Det är vad som konkret
hittills har gjorts av regeringen. I övrigt
ber jag att få hänvisa till den redovisning
som återkommer i statsverkspropositionen.

Slutligen tror jag, herr talman, att
herr Virgin missuppfattat tillvägagångssättet.
Det är ju så att riksdagen inte
ställer — som herr Virgin antydde och
som jag ser att en del tidningar tror är
fallet — anslag och beställningsbemyndiganden
direkt till myndigheternas
förfogande. Riksdagen ställer både anslag
och beställningsbemyndiganden till
Kungl. Maj:ts förfogande, och sedan är
det Kungl. Maj:ts sak att bemyndiga

förvaltningarna att lägga ut beställningar.
Men det är alldeles klart att
den i försvarsbeslutet förutsatta befogenheten
för Kungl. Maj:t att i konjunkturpolitiskt
syfte innehålla vissa beställningsbemyndiganden,
som nu har
skett, också skall kunna utövas under
löpande budgetår. Det är därför som
jag utan att överträda mina befogenheter
har tills vidare kunnat ordna detta
beställningsstopp.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag vet mycket väl att
riksdagen ställer beställningsbemyndiganden
till Kungl. Maj:ts förfogande —
och jag tror att jag sade det förut också.
Vad jag har anmärkt på är att regeringen
så illa planlägger sitt arbete eller
så låter sig överraskas av oväntade
omständigheter, att den först lämnar
beställningsbemyndiganden enligt sin
av riksdagen givna fullmakt och sedan
omedelbart därefter drar in dem igen.

Jag ber att få tacka försvarsministern
för den upplysning han lämnade nyss,
nämligen att besparingarna kommer att
avse 350 miljoner kronor. Det är en
stor summa pengar. Det betyder, om
jag räknar rätt, mellan 15 och 20 procent
av anskaffnings- och investeringsanslagen.
Räknar man bort det som redan
måste vara intecknat av anslagen,
uppgår reduktionen till mellan 35 och
40 procent. Vill försvarsministern verkligen
göra gällande att detta skall kunna
ske utan att det märks? Varför har
man i så fall inte gjort det tidigare?

Regeringen kan väl inte bara skjuta
ansvaret för framtiden till den sittande
försvarsutredningen, utan regeringen
måste väl ändå ha övervägt och försökt
sätta sig in i konsekvenserna av
en sådan här åtgärd, innan den vidtas.
Dessa konsekvenser är, som jag nyss
sade, att om vi vill behålla det försvar
som 1963 och i fjol ansågs erforderligt
för vår trygghet, kommer vi om ett och
ett halvt år att behöva öka kostnaderna
med flera hundra för att inte säga

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Ang. beslutat beställningsstopp för krigsmateriel

många hundra miljoner kronor. Tycker
försvarsministern att en sådan våldsam
förändring kan avfärdas bara med en
hänvisning till att det sitter en försvarsutredning?
Kan man verkligen göra gällande
att den försvarsutredningen i så
fall har full handlingsfrihet?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill med anledning
av det som herr Virgin sist tog upp
säga att vi kanske inte alltid lever i en
sådan överhettad konjunktur som nu
är fallet. Det kan tänkas att 100 eller
200 eller 300 miljoner kronor kan ställas
till förfogande för att snabbt kunna
lägga ut beställningar i verkstadsindustrien
eller konfektions- och textilindustrien
eller för igångsättande av byggnadsverksamhet
av olika slag, vilket
kan bli en utomordentligt nyttig tillgång
för oss för att stimulera den svenska
ekonomien i ett annat konjunkturläge.
Det är just detta som försvarskommittén
så starkt har påpekat, att när
vi har så stora anslag till förfogande
för beställningar och investeringar —
det rör sig om flera miljarder kronor
om året — och när försvarsbeställningarna
har fått en sådan betydelse för
det svenska näringslivet, är det önskvärt
att man försöker få till stånd en
viss anpassning av denna ekonomiska
verksamhet till konjunkturerna. Vi har
använt denna metod tidigare. Då har
det gällt att i en situation med låg ekonomisk
aktivitet göra förbeställningar
på olika områden. Det är inte så många
år sedan som vi på det sättet kunde
lägga ut beställningar i konfektionsoch
textilindustrien, byggnadsindustrien
och också i någon liten män i verkstadsindustrien.
Men vi var dåligt förberedda.
Vi hade inte den reserv av
färdigplanerade arbeten som enligt vad
försvarskommittén uttalat var önskvärt.
Det är alldeles klart att om konjunkturläget
är sådant att de åtgärder
som jag här talar om skall fullföljas,
kommer vi att om något eller några år

ha en reserv till hands i händelse av
omsvängningar i konjunkturen. Det är
alltså det konjunkturpolitiska resonemanget
i sammanhanget.

Att vi genom dessa åtgärder skulle
försvaga försvarskraften och inte kunna
uppfylla den militärpolitiska målsättning,
som vi är eniga om, är en
överdrift, herr Virgin. Jag har här sagt
att effekten av en sådan här åtgärd
kommer att märkas först om tre, fyra
eller kanske till och med om fem år.
Det är klart att om det internationella
läget skulle försämras eller om, som
jag sagt, konjunkturerna skulle ändras,
är det inte omöjligt att ta igen det mesta
av en sådan här senareläggning. Självfallet
måste vi planera så att vi i händelse
av behov snabbt kan få den materiel
det är fråga om beställd och producerad.

Jag tror inte att vi på denna punkt
behöver ha några delade meningar. Det
är inte så att vi berövar försvaret några
medel, utan vi låter i stället anpassa
beställningarna till konjunkturläget,
och det är inte heller så att jag har tagit
beställningsbemyndigandena ifrån
myndigheterna. De har bemyndigandena
kvar. Det är bara det, att de beslut
jag fattat innebär att myndigheterna
inte får utnyttja bemyndigandena. Det
är kanske precis samma sak i verkligheten,
men formellt är det en ganska
stor skillnad. Även detta hör till sådana
åtgärder, som regeringen tidigare
har vidtagit.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! När försvarsministern
talar om vikten av att kunna tidigarelägga
beställningar, så är det en helt
annan sak än den vi diskuterar nu. Här
gäller det en indragning av beställningar,
och på den punkten uttalade försvarskommittén
mycket bestämt, att
möjligheterna därtill är starkt begränsade,
nämligen av den målsättning för
försvaret, som man kommit överens om.

Vidare säger försvarsministern att det

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
kan vara värdefullt att ha en reserv för
anpassning till konjunkturerna. Har det
värdet plötsligt uppstått nu när det gäller
sista året i försvarsöverenskommelsen?
Varför har det inte varit värdefullt
tidigare? Kan försvarsministern
göra något som helst uttalande eller
lämna någon som helst garanti för att
dessa pengar icke kommer att berövas
försvaret?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag förstår inte, varför
herr Virgin skall dra ned debatten genom
att ställa denna fråga och genom
att i nästan varje anförande utgå ifrån
att det bakom dessa beslut ligger andra
motiv än dem som jag har redovisat.

Jag tror inte att försvarsdebatten
kommer att vinna på att man för en sådan
diskussion.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det kan förefalla oklokt
av mig att hoppa in i denna debatt,
som hittills har rört sig så att säga på
högsta nivå. Det var ett yttrande av
herr statsrådet nyss i en replik till herr
Virgin som ändå kom mig att begära ordet.
Herr statsrådet antydde nämligen,
att det kan bli nödvändigt att senarelägga
även byggnader och anläggningar.

I anknytning till detta vill jag till
herr statsrådet nu ställa den frågan,
om en sådan eventuell senareläggning
av byggnader och anläggningar i någon
mån kommer att gå ut över den planerade
upprustningen av de värnpliktigas
förläggningslokaler och liknande ting,
som har varit, såvitt jag förstår, en
målsättning ifrån försvarsdepartementets
sida.

Jag hoppas att inte så är fallet, emedan
en sådan upprustning av förläggningslokalerna
förefaller så angelägen,
att den snarare borde sättas i förtur.
Jag finner det angeläget att vid detta
tillfälle få ett besked ifrån herr statsrådet
hur det kan förhålla sig med den
saken.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan svara, att beslutet
icke kommer att rubba på den
pågående moderniseringen av kasernbyggnaderna.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få notera
detta svar med största tacksamhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 47,
statsutskottets utlåtanden nr 182, 183,
186, 189—191 och memorial nr 193, bevillningsutskottets
betänkande nr 58,
bankoutskottets utlåtande nr 64 och memorial
nr 65—67 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 34 och 35.

Ang. statsbidrag till politiska partier

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till politiska partier jämte
motioner.

Proposition nr 174, i vilken Kungl.
Maj :t framlagt förslag om statsbidrag
till politiska partier, hade hänvisats till
statsutskottet i vad den avsåge anvisande
av anslag och i övrigt till konstitutionsutskottet.

I propositionen hade föreslagits, att
politiskt parti, som var representerat i
riksdagen och fortlöpande bedrev opinionsbildande
verksamhet bland sina
medlemmar och bland allmänheten,
skulle få statsbidrag. För statsbidrag
skulle ytterligare fordras, att partiet i
det senaste andrakammarvalet fått minst
ett mandat och minst två procent av de
i hela riket avgivna giltiga rösterna.
Bidrag skulle enligt förslaget utgå till
varje bidragsberättigat parti med 60 000
kronor per riksdagsmandat och år. Bi -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

dragen skulle icke vara förknippade
med några villkor eller någon kontroll
beträffande användningen.

Det nya bidragssystemet skulle tilllämpas
från och med kalenderåret 1966.
Kostnaderna för detta år hade beräknats
till ungefär 23 miljoner kronor.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 815,
av herrar Adolfsson och Werner, samt
11:971, av herr Hermansson;

2) de likalydande motionerna 1:816,
av herr Torsten Andersson m. fl., och
II: 970, av herr Hedlund m. fl;

3) de likalydande motionerna I: 817,
av herr Holmberg m. fl., och II: 967, av
herr Bohman m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:818,
av herr Lundström m. fl., och 11:972,
av herr Ohlin m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 819,
av fru Segerstedt Wiberg, och 11:969,
av herr Hamrin i Jönköping;

6) motionen II: 961, av herr Börjesson
i Falköping och herr Persson i Heden; 7)

motionen 11:962, av herrar Rubin
och Sjöholm;

8) motionen 11:966, av herrar Antonsson
och Dahlgren;

9) motionen II: 968, av herr Carlshamre
och fröken Ljungberg; samt

10) motionen II: 973, av herrar Wedén
och Stähl.

Av dessa motioner hade de vid 2) och
8) hänvisats endast till konstitutionsutskottet,
medan de övriga delats mellan
konstitutions- och statsutskotten efter
samma grund som tillämpats beträffande
propositionen.

Slutligen hade jämlikt 18 § 2 mom.
riksda gsst ad ga n till konstitutionsutskottet
överlämnats de under den allmänna
motionstiden väckta, likalydande motionerna
1:218, av herrar Källqvist och
T horsten Larsson, samt II: 273, av herr
IJllsten m. fl., vilka motioner först blivit
hänvisade till bankoutskottet.

Ang. statsbidrag till politiska partier

I de likalydande motionerna 1:218
och II: 273 hade föreslagits, att en utredning
skulle tillsättas med uppgift att
redovisa skälen för och emot statsbidrag
till politiska partiers allmänna verksamhet
och att utarbeta alternativa system
för sådana bidrag.

I de likalydande motionerna I: 815
och 11:971 hade yrkats, att riksdagen
med bifall i övrigt till propositionen
nr 174 skule besluta, att bidragsberäkningen
skulle bygga på partiernas röstetal
vid valen till andra kammaren i
stället för på deras mandatmässiga representation
i riksdagens bägge kamrar.

I de likalydande motionerna I: 816
och II: 970 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 174 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om särskilt övervägande av det
allmänna partistödets utformning för
tiden från och med kalenderåret 1967
med beaktande av de synpunkter, som
anförts i motionerna.

I de likalydande motionerna 1:817
och II: 967 hade anhållits om avslag på
propositionen nr 174.

I de likalydande motionerna I: 818
och II: 972 hade föreslagits, att riksdagen
skulle med avslag på propositionen
nr 174 i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en skyndsam utredning till belysning
av de frågor rörande utformningen
av ett partistöd, som anförts i motionerna.

I de likalydande motionerna I: 819
och 11:969 hade hemställts om avslag
på propositionen nr 174.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte, med avslag
på följande motioner i vad de hänvisats
till konstitutionsutskottet, nämligen

1) 1: 218 och II: 273;

2) 1: 817 och II: 967;

3) I: 818 och II: 972;

4) I: 819 och II: 969;

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 41

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier

5) 11:961;

6) 11:962

7) II: 968

8) II: 973

samt

9) I: 815 och II: 971 i vad de avsåge
ändring i proposition nr 174,

bifalla proposition nr 174 i vad den
hänvisats till konstitutionsutskottet;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört om översyn av
fördelningsreglerna; samt

C. att följande motioner, nämligen

1) 1:815 och 11:971 i vad de hänvisats
till konstitutionsutskottet;

2) I: 816 och II: 970; samt

3) II: 966,

i den män de icke besvarats genom
hemställan under A och B icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Segerstedt Wiberg samt herrar
Sveningsson, Hernelius, von Friesen,
Magnusson i Tumhult och Hamrin i
Jönköping, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till följande
motioner i vad de hänvisats till konstitutionsutskottet,
nämligen

1) 1:817 och 11:967;

2) I: 819 och 11:969; samt

3) 11:962,

avslå proposition nr 174 i vad den hänvisats
till konstitutionsutskottet;

II. av herr Sörenson, scwn på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 818 och 11:972 i
vad de hänvisats till konstitutionsutskottet
och med avslag på proposition
nr 174 i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet,
i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en skyndsam utredning
rörande de i nämnda motioner anförda
spörsmålen rörande utformningen av
ett allmänt partistöd.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Den proposition som vi
nu skall behandla, propositionen om
statsbidrag till politiska partier, bygger
på en grundsyn som kan antagas vara
gemensam för en stor majoritet av vårt
folk.

Enligt denna grundsyn måste man
kräva av staten att den positivt bidrager
till att skapa förutsättningar för
att det politiska livet skall bevara sin
vitalitet. Det är inte tillräckligt att medborgarna
har rösträtt och att staten
genom lagstiftning garanterar dem en
formell rätt att sammansluta sig i politiska
partier och att uttrycka sina åsikter
i tal och skrift. Rättigheterna måste
också kunna utnyttjas effektivt.

De politiska partierna är huvudaktörer
i den ständigt fortgående samhällsdebatt,
som är en nödvändig förutsättning
för att demokratien skall få ett reellt
innehåll. Eftersom ansvaret för att
demokratien fungerar ytterst är statens,
kan staten inte stå overksam vare sig
inför tendenser till utarmning av pressdebatten
eller inför de politiska partiernas
finansiella svårigheter. Partiernas
finansieringsbekymmer är allmänt omvittnade.
De politiska frågorna har blivit
allt fler och mera komplicerade, och
informationen och propagandan allt dyrare.

Det är naturligt och riktigt att medlemmarna
i ett politiskt parti genom
avgifter och på annat sätt stöder det
egna partiets verksamhet, men eftersom
det är ett intresse för alla, även
för de politiskt oorganiserade, att partierna
kan fortsätta sitt arbete i full utsträckning
och möta de växande behoven
av upplysning och debatt, ligger
det också nära till hands att staten träder
emellan när andra medel tryter.

Frågan om ett permanent statligt stöd
för politiska partier för opinionsbildning
har också blivit aktuell såsom en
metod att trygga fortbeståndet av en effektiv
demokrati. En förutsättning för
att ett sådant stöd rätt skall kunna fylla
sin uppgift och bli till gagn för de -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

mokratien är att partierna får full frihet
att använda pengarna på det sätt de
anser bäst utan kontroll eller insyn från
statens sida.

Uen pressdebatt som har följt på offentliggörandet
av partistödspropositionen
visar att det i alla läger finns förståelse
för problemens allvar och fördelarna
med ett statligt partistöd.
Borgerliga anhängare av tanken på
partistöd har särskilt pekat på olägenheterna
för ett borgerligt parti av att
behöva mottaga bidrag från näringslivet
och på riskerna för att sådana bidrag
skapar misstankar om ett politiskt
beroendeförhållande. En folkpartiet
närstående tidning har uttryckt saken
så, att vårt partiväsen inte under några
förhållanden kan undvara subventioner
och att i valet mellan subventioner från
stora företag och subventioner från staten
det senare alternativet är att föredraga.

I riksdagen är det -— om man får döma
av motionerna i ämnet och konstitutionsutskottets
utlåtande — bara högern
och enstaka riksdagsledamöter
från andra partier som av principiella
skäl motsätter sig direkta statliga bidrag
till partierna.

Jag skall inte i detta sammanhang i
detalj bemöta högerns argumentation.
Endast ett par ord om en invändning
mot partistödet som har fått en central
plats i högerns partimotion. Det sägs i
motionen att varje konstruktion av ett
statsstöd måste bli beroende av majoritetens
bedömning av vad som är rättvist.
Vidare heter det: »Om statsmakterna
i kraft av sin maktställning genomför
regler som ändrar konkurrensen
mellan de existerande partierna

-----är detta utan gensaga ett grovt

avsteg från demokratiens princip om
partiernas integritet.»

Detta är verkligen egendomligt. En
majoritet, som består av t. ex. 2/3 eller
3/4 av riksdagens ledamöter, skulle inte
kunna företa sig någonting som inverkar
på »konkurrensen mellan de existerande
partierna» utan att därmed för -

Ang. statsbidrag till politiska partier
gripa sig på demokratien! För högern
representerar tydligen alltid nuläget,
den bestående ordningen, något heligt
och orubbligt. Tillämpat på författningsfrågan
skulle herr Holmbergs och
hans partikamraters uttalande i motionen
betyda, att högern inte kunde medverka
till ett nytt representationsskick
och valsystem om inte det nya systemet
partimässigt gav exakt samma resultat
som det nuvarande tvåkammarsystemet.
Behöver jag säga mer för att
alla skall förstå att det strama och stolta
högeruttalandet inte är en genomtänkt
ståndpunkt?

Från höger- och folkpartihåll har det
gjorts gällande att ett beslut om partistöd
inte borde fattas utan att folket
haft tillfälle att tillkännage sin mening
i val eller i folkomröstning. Några anser
att partistödet borde behandlas
som en grundlagsfråga. Folkpartiet menar
att partistödet borde ha utretts genom
en parlamentarisk kommitté innan
riksdagen fick ta ställning.

Gentemot denna kritik vill jag först
och främst säga att vi inom regeringen
vid våra överläggningar fann att partistödsfrågan
var av den natur att särskilda
ansträngningar borde göras att
få en så bred samling som möjligt kring
en konstruktiv lösning. Kontakter togs
därför på ett förberedande stadium med
ledarna för de demokratiska oppositionspartierna,
och beslutet om att lägga
fram proposition för riksdagen fattades
först när det stod klart att regeringsförslaget
kunde påräkna ett betydande
stöd i riksdagen även utom regeringspartiet.
Röstsiffrorna i konstitutionsutskottet
— 13 mot 7 — ger en antydan
om att regeringen gjort en riktig
bedömning av läget.

Jag vill gärna understryka att möjligheterna
att få ett brett underlag i riksdagen
varit av väsentlig betydelse för
regeringens ställningstagande. Det skulle
vara ytterst olyckligt om beslutet om
partistöd kom att fattas med så smal
majoritet, att man behövde befara att
det kunde rivas upp efter kort tid eller

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
att de principer på vilka systemet bygger
kunde bli föremål för täta ändringar
alltefter skiftande majoritetsförhållanden
i riksdagen. Den bästa garantien
mot upprivande strider om partistödet
är att de partier som i konstitutionsutskottet
ställt sig bakom regeringsförslaget
här i riksdagen deklarerar sin anslutning
till detta och att förslaget antas
med betryggande röstsiffror.

Folkpartiets utredningskrav dryftades
vid regeringens förberedande kontakter
med de borgerliga partiledarna. Vi var
inom regeringen beredda att tillsätta en
parlamentarisk kommitté för utredning
av vissa frågor om den tekniska konstruktionen
av partistödet. En utredning
kunde emellertid inte få omfatta principfrågor
som var beroende uteslutande
på partiernas vilja och förmåga att fatta
politiska beslut. De grundläggande
principerna för partistödet måste rimligen
slås fast redan i utredningsdirektiven.
För denna synpunkt hade emellertid
folkpartiet föga förståelse.

Det enda preciserade krav beträffande
utredningsuppdragets innebörd som
folkpartiet framförde på förberedelsestadiet
var att man ville förena partistödet
med villkor som gjorde det omöjligt
för ett parti att använda pengarna
till pressändamål. I det läget bedömde
regeringen en parlamentariskt sammansatt
utredning som helt meningslös och
enbart ägnad att fördröja ett positivt beslut
i riksdagen.

De utredningskrav som folkpartiet nu
presenterat i sin partimotion visar hur
kluvet partiet är i denna fråga, hur
svårt man har att komma underfund
med sig själv och bestämma sig för var
man vill stå.

Folkpartiet vill tydligen i princip ha
ett partistöd som täcker en inte oväsentlig
del av kostnaderna för partiverksamheten,
men partiet vill utreda
möjligheterna att undvika att stödet
motverkar uppkomsten av nya partier.
Det är ju alldeles uppenbart att det inte
går att komma ifrån att ett partistöd,
som skall vara till väsentlig hjälp för

bidragsberättigade partier, medför en
viss relativ försämring av konkurrensbetingelserna
för nya partier som inte
kommer i åtnjutande av något stöd. Ett
partistöd utan några som helst kvalifikationsvillkor
är en orimlighet. De
oundvikliga nackdelarna för partier,
som under kortare eller längre tid blir
lottlösa, måste vägas mot den vinning
som ett partistöd utgör för den fria
opinionsbildningen och för demokratiens
funktionsduglighet. Detta vet folkpartimotionärerna,
men de vill genom
en utredning tills vidare skjuta avgörandet
ifrån sig.

Ett annat folkpartiönskemål är att
man skall göra diverse undersökningar
om partiernas kostnader för opinionsbildande
verksamhet. Jag skulle ha
haft något större förståelse för detta
önskemål, om folkpartiet i likhet med
socialdemokraterna velat hörsamma
partifinansieringssakkunnigas rekommendation
från 1950-talet att varje år
låta offentliggöra sin bokföring. Under
de förberedande kontakterna mellan regeringen
och folkpartiledaren framkom
ingenting som tydde på att folkpartiet
nu blivit mera villigt än tidigare att
tillhandahålla uppgifter om sin verksamhet
och om de bidrag partiet får
från enskilda företag, organisationer,
medlemmar osv. Men även om man
skulle kunna få behövliga uppgifter
från alla partier, skulle detta dock inte
ha någon avgörande betydelse. Värdet
av upplysningar om partiernas utgifter
i det förflutna är nämligen begränsat,
när man skall konstruera ett system
för partistöd, som skall bestå under
överskådlig framtid. Jag skall strax
återkomma till detta i annat sammanhang.

Efter dessa allmänna synpunkter
övergår jag till att tala något om partistödets
tekniska konstruktion och bärande
principer.

Jag har redan tidigare nämnt, att det
inte får förekomma några villkor beträffande
användningen av de statliga
bidragen, och att staten inte skall ha

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

någon insyn i partiernas angelägenheter.
Här ligger en garanti för partiernas
integritet i förhållande till staten, och
samtidigt tillgodoser man alla anspråk
på rörelsefrihet för partierna. Ett parti
som framför allt behöver förstärka sin
organisation kan göra det, och ett annat
parti som kanske vill satsa en väsentlig
del av sina pengar på att förbättra
sin press kan i stället göra det.

Det är inte svårt att se fördelarna
med villkorslösheten. Jag tror inte att
det finns någon här i kammaren som
vid närmare eftertanke skulle vilja godta
konsekvenserna av folkpartiets önskemål
att hindra att partistödspengar
används för att stödja tidningar. Sannolikt
går det över huvud taget inte att
förverkliga detta önskemål, men om
det gick skulle det i varje fall kräva
både en kontroll i detalj av partiernas
inkomster och utgifter och ett totalt
förbud för partierna att ekonomiskt
stödja tidningar oavsett med vilka medel
det skedde. Med den betydelse tidningarna
har för opinionsbildningen
är det givetvis en helt verklighetsfrämmande
tanke att partierna skulle förbjudas
att ha ekonomiskt samröre med
pressen.

Bidrag skall enligt propositionen utgå
till partier som uppfyller vissa minimivillkor
i fråga om representation i
riksdagen och uppnådda röstsiffror i
allmänna val. Bidragens storlek är beroende
av det antal mandat partiet kan
tillgodoräkna sig i båda kamrarna.

Kvalifikations- och fördelningsreglerna
bör ses i ett sammanhang. Som jag
förut nämnt är det nödvändigt att uppställa
vissa minimifordringar såsom
villkor för rätt till partistöd, och härvidlag
är det naturligt att i första hand
fästa avseende vid oan partiet är representerat
i riksdagen. Representation i
riksdagen är ett villkor bl. a. för bidragsrätt
enligt statsbidragsförfattningen
om ersättning till politiska partier
för kostnader för framställning av valsedlar.

Representationen i riksdagen ger

Ang. statsbidrag till politiska partier
också en lämplig utgångspunkt för bidragsberäkningen.
Fördelningsregler
som bygger på riksdagsmandaten medger
bl. a. en bättre anpassning till aktuella
förhållanden än regler som bygger
enbart på röstsiffrorna i de vart
fjärde år återkommande riksdagsvalen.

Mot de tekniska konstruktionerna i
propositionen har i motionerna anförts
olika invändningar. En del av dem har
en principiell innebörd. På höger- och
folkpartihåll har sålunda själva principen
om en proportionell fördelning
av partistödet efter partiernas styrka
ställts under debatt. Somliga menar att
partistödet borde utgå med lika stort
belopp till alla partier som uppfyller
minimivillkoren, andra är böjda för en
kombination av ett grundbelopp som
är lika stort för alla partier med ett
proportionellt tilläggsbelopp. Andra
åter förordar en i princip proportionell
fördelning men med ett regressivt element.

Tanken bakom dessa olika uppslag är
att ett partis kostnader helt eller delvis
är oberoende av partiets röst- eller mandatmässiga
styrka.

Det går emellertid av flera skäl inte
att lägga behovet av stöd eller en beräkning
av partiernas kostnader till
grund för fördelningsreglerna. Det är
sålunda till en början uppenbart att
man måste ha schematiska och fasta
regler. Man kan inte låta det administrerande
statliga organet fatta skönsmässiga
beslut om hur mycket pengar varje
parti skall ha.

Vidare går det inte att få fram några
schablonkostnader som kan läggas till
grund för schematiska fördelningsregler.
Ett partis kostnader beror på ett
avgörande sätt bl. a. på den aktuella
politiska situationen och på uppläggningen
av partiets upplysnings- och
propagandaverksamhet. Men fördelningsreglerna
kan inte oupphörligt anpassas
efter skiftningarna i den politiska
bilden.

En synpunkt, som har varit väsentlig
för regeringen vid dess övervägan -

Nr 11

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
den beträffande fördelningsreglerna, är
att partistödet inte bör få stimulera till
partisplittring eller försvåra partisammanslagningar.
Partisprängningar får
inte göras till lönande affär och sammanslagningar
till en förlustbringande.
Varje avsteg av praktisk betydelse från
ett proportionellt beräkningssätt måste
i princip få just sådana effekter.

En organisatorisk uppdelning av ett
parti på flera nya partier behöver inte
nödvändigtvis vara resultatet av interna
politiska motsättningar. Om partistödet
inbjöd till det, skulle t. ex. en
regional uppdelning av mer eller mindre
fiktiv karaktär kunna genomföras i
syfte just att rörelsen som helhet skulle
få större bidrag. Det är ganska naturligt
att partistödet inte får innehålla sådana
frestelsemoment, även om riskerna
för missbruk för dagen inte ter sig
stora.

Folkpartiet har i sin partimotion bagatelliserat
risken för att partistödet
skulle kunna motverka partisammanslagningar,
om det konstruerades så att
berörda partier förlorade ekonomiskt
på en sammanslagning. »Sådana förändringar
i partistrukturen motiveras av
så starka politiska skäl», sägs det i motionen,
»att variationer i det statliga
stödet får underordnad betydelse». Jag
är för min del ganska övertygad om att
reaktionen hade blivit en annan på denna
punkt, om regeringens förslag hade
haft ett annat utseende.

Försök har gjorts att framställa proportionalitetsprincipen
som stridande
mot rättvisa och billighet. Avsikten
torde vara att suggerera fram föreställningen
att rättvisan egentligen kräver
att alla får lika mycket. Sådana försök
kan knappast ha utsikter till framgång.
Vem vill t. ex. på allvar påstå att det,
om vi fick en borgerlig trepartiregering,
skulle vara rättvist att regeringspartierna
fick ett tre gånger så stort
partistöd som den socialdemokratiska
oppositionen?

De politiker och chefredaktörer inom
oppositionen som känt oro och anat

argan list bakom propositionen borde
ha blivit lugnade av vad Dagens Nyheter
skrev i sin ledare om partistödet
den 21 november. Dagens Nyheter, som
ju inte kan misstänkas för att gå regeringens
ärenden, skrev bl. a. följande:
»Det är synnerligen kortsynt när man
på oppositionssidan bedömer förslaget
om statliga bidrag till partierna som
gynnsamt huvudsakligen för socialdemokratien.
Det är precis tvärtom.»

Jag tycker också att även de argaste
kritikerna borde ta något intryck av att
centerpartiet inte har funnit regeringsförslaget
orättvist, fastän centerpartiet
såsom det borgerliga parti som har det
minsta antalet mandat enligt kritikernas
synsätt skulle ha anledning att känna
sig mest missgynnat. Centerpartiet
har visserligen i sin partimotion sagt
att den tekniska konstruktionen av systemet
inte är helt tillfredsställande.
Mot principen att partistödet i dess helhet
skall delas ut proportionellt i förhållande
till partiernas styrka har centerpartiet
emellertid inte haft något att
invända vare sig under motionsbehandlingen
eller i konstitutionsutskottet.

I släkt med rättviseargumentationen
är en annan som går ut på att det belopp
som ställs till förfogande för partistöd
är godtyckligt valt. Jag medger
gärna att beloppet 60 000 kronor per
mandat och år innefattar en avvägning
beträffande partistödets lämpliga storlek
som inte går tillbaka på utredningar
om partiernas utgifter för olika ändamål.
Sådana utredningar skulle emellertid
av skäl som jag nyss har redovisat
inte kunna ge nämnvärd vägledning.
Vad som behövs är en på erfarenhet
grundad bedömning. Den verkliga
sakkunskapen och erfarenheten finns
ju här i riksdagen, och jag är förvissad
om att de flesta av denna kammares
ledamöter håller med mig om att beloppet
60 000 kronor per mandat och
år inte är tilltaget i överkant.

Å andra sidan är det tydligt att beloppet
är avvägt så att det kan bil till
väsentlig hjälp för bidragsberättigade

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

partier i deras informativa och åsiktsbildande
verksamhet både i valtider
och under mellanvalsperioderna. Jag
räknar med att partistödet under lång
tid framöver skall kunna hållas fast vid
den nu föreslagna nivån utan andra
justeringar än sådana som eventuellt
kan föranledas av den allmänna prisoch
kostnadsutvecklingen.

Den kritik som i övrigt förekommit
mot partistödets konstruktion har en
mera begränsad räckvidd. Jag skall
nöja mig med att ta upp ett par punkter.

I några motioner har man vänt sig
mot den i propositionen föreslagna regeln
att partistödet skall beräknas på
grundval av mandaten i riksdagens båda
kamrar. Det har sagts att det inte
finns någon anledning att »blanda in
första kammaren». För min del skulle
jag vilja vända på påståendet och fråga:
Vad finns det för skäl att vid konstruktionen
av partistödet förskottera
en enkammarreform, som ännu inte är
beslutad? Viktigare är emellertid en annan
synpunkt. Ett system som fördelar
partistödet efter mandaten enbart i
andra kammaren skulle innebära att ett
kraftigt bakslag i ett andrakammarval
hastigt försämrade det olycksdrabbade
partiets finanser och därmed eventuellt
också minskade dess möjligheter att ta
igen den förlorade terrängen. Hade vi
t. ex. 1958 haft ett partistöd med en
sådan konstruktion, skulle folkpartiet
då ha förlorat en tredjedel av sina statliga
bidrag. Med propositionens konstruktion
däremot dämpas effekten av
ett enstaka valnederlag högst betydligt.

Det finns mycket att tillägga om partistödet,
och jag får kanske tillfälle att
återkomma senare under debatten.

För ögonblicket nöjer jag mig, herr
talman, med att avslutningsvis uttrycka
min förvåning över den uppståndelse
propositionen har vållat och över de beskyllningar
mot regeringen för skandalös
handläggning och maktövergrepp
som figurerat i vissa pressorgan som
är språkrör för högern ocli folkpartiet.

Ang. statsbidrag till politiska partier
Det har bl. a. talats om den otillständigt
tunna propositionen om partistöd
på ett sätt som om soliditeten i systemet
vore avhängig av antalet trycksidor i
propositionen. Systemets hållfasthet är
självfallet främst beroende på det förtroende
och det stöd det möter här i
riksdagen. Särskilt betydelsefullt är att
de bärande principerna har förankring
i en tillräckligt bred opinion.

Jag hoppas att vi i denna kammare
skall få den lugna och sakliga överläggning
som den viktiga frågan om statsbidrag
till politiska partier är värd. Vad
saken gäller är, som jag inledningsvis
framhöll, ingenting mindre än ekonomiska
stödåtgärder för att trygga fortbeståndet
av en effektiv demokrati.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag är ganska övertygad
om att knappast någon i denna kammare
för bara två, tre år sedan kunde
drömma om att justitieminister Kling
i svenska riksdagen i år på fullt allvar
skulle försvara ett förslag om att staten
med skattemedel skulle finansiera de
politiska partiernas allmänna verksamhet.

Det är visserligen riktigt att under
årens lopp har partifinansieringen och
partiernas betydelse för folkstyret behandlats,
men när man går tillbaka till
denna debatt finner man att några övertygande
principiella argument inte
kunnat föras fram för statliga bidrag.

När nu justitieminister Kling åberopar
Dagens Nyheter som stöd i den
här frågan, tycker jag närmast att det
bestyrker att principiell motivering saknas
i detta fall.

Bakgrunden till att det saknas skäl är
väl helt enkelt att man har kommit underfund
med att det är svårt att förena
krav på skattesubventioner med pressens
och partiernas demokratiska uppgifter
i samhället.

Företrädare för samtliga demokratiska
politiska partier i författningsutredningen
har också indirekt diskute -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
rat den här frågan. Där skulle man ta
ställning till demokratiens spelregler,
men man fördömde kategoriskt att staten
med maktmedel skulle ingripa i den
fria åsiktsbildningen — den fria åsiktsbildning
som partierna bedriver. I författningsutredningens
betänkande beskrevs
skillnaden mellan en diktatur
och en demokrati på följande sätt, och
jag skulle gärna ordagrant vilja citera
vad som där sägs: »För demokratien är
det karakteristiskt att den politiska
verksamheten inom samhället till sitt
innehåll i allt väsentligt lämnas obunden
av lagstiftningen. Det demokratiska
statsskicket förutsätter alltså att det
finns en politisk aktivitet inom samhället,
som tar den konstitutionella apparaten
i anspråk. Men samtidigt kräver
hänsynen till åsiktsbildningens frihet
att statens maktmedel inte utnyttjas för
att ingripa i och påverka åsiktsbildningen.
Majoriteten får ej begagna sin
makt för att försämra de yttre förutsättningarna
för konkurrerande meningsriktningars
arbete. Detta är ett
centralt skiljemärke mellan demokratisk
och diktatorisk maktutövning.»

Under hänvisning till författningsutredningens
uttalande på denna punkt
tror jag, att jag inte behöver närmare
argumentera emot eller ens kommentera
justitieminister Klings uttalande om
att det var en egendomlig uppfattning
som vi framförde i högerpartiets partimotion,
där vi sagt att »om statsmakterna
i kraft av sin maktställning genomför
regler, som ändrar konkurrensen
mellan de existerande partierna eller
förhindrar uppkomsten av nya partier,
är detta utan gensaga ett grovt avsteg
från demokratiens princip om partiernas
integritet.»

Den tankegång som finns bakom denna
formulering från högerpartiets sida
är i själva verket samma tankegång
som avspeglas i författningsutredningens
nyss citerade uttalande.

Herr talman! Man måste nu fråga sig
vad som har inträffat. Vad är det som
gör att författningsutredningens resone -

mang på denna för demokratien mycket
centrala punkt nonchalerats och
inte ens diskuterats i det förslag till
partistöd, som regeringen nu lagt fram?

Svaret på denna fråga ligger säkert
inte enbart i det behov av pengar, som
den del av den socialdemokratiska pressen
som skötts ekonomiskt mindre bra
behöver.

Nej, närmare till hands ligger förklaringen
att regeringen helt enkelt har
sett en möjlighet att med skattemedel
tillförsäkra det socialdemokratiska partiet
ett tre gånger så stort ekonomiskt
stöd som något annat parti. Man vill,
fullt naturligt från egoistisk utgångspunkt,
skapa ett starkare ekonomiskt
underlag för det socialdemokratiska
partiets möjligheter att behålla regeringsmakten
i ett läge då partiet känner
sina ställningar hotade. Det är med
andra ord kanske ett försök att på
konstlad väg korrigera ett framtida valutslag.

Det är klart att detta är ett hårt omdöme.
Men tyvärr finns det tecken som
tyder på att partistödet endast är ett av
flera exempel på den praktiska politik,
som socialdemokraterna bedriver och
som undan för undan urholkar viktiga
moment i demokratiens arbetsformer.
Låt mig nämna några andra exempel.

Regeringen bär visat en påtaglig tendens
att fatta viktiga beslut ovanför
riksdagens huvud.

Regeringen har, allteftersom den insett
harpsundsdemokratiens maktmöjligheter,
fördjupat denna form av utomparlamentariskt
umgänge med näringslivet
och vissa större organisationer
genom att inrätta särskilda organ,
de s. k. planeringsråden. Genom dessa
organ har sedan viktigt material för
samhällsplaneringen kommit fram —
men utan att riksdagen fått tillgång till
det.

Regeringen drev också i våras mycket
snabbt igenom en ny departementalorganisation
som ökat möjligheterna för
ett politiskt ministerstyre.

Slutligen diskuterar vi i dessa dagar

Tisdagen den 14 december 19C5 fm.

Nr 41

regeringens inställning till radio- och
TV-monopolet. Den envisa kampen från
regeringens sida för ett bibehållande av
monopolsituationen på detta viktiga opinionsbildande
område kan anses ha lagt
grunden för ett icke önskvärt åsiktstvång.

Och nu har vi i dag förslaget om
partistöd. Detta förslag kommer — och
det framgick även av justitieministerns
redogörelse — om det missbrukas att
öppna en möjlighet att direkt ekonomiskt
påverka de politiska partierna i
deras åsiktsbildande verksamhet.

Herr talman, bakgrunden till partistödet
och handläggningen av detta
ärende torde sakna motstycke i svensk
riksdag.

I strid mot vedertagen praxis har partistödet
inte gjorts till föremål för någon
utredning. Propositionen är tunn,
säger justitieministern, men den är också
torftig och dåligt underbyggd. Justitieministern
försvarade sig med att det
redan finns en majoritet för förslaget i
propositionen, och därför kan propositionen
vara tunn. Skulle man dra ut
detta resonemang till sina yttersta konsekvenser,
skulle ju regeringen inte behöva
motivera något av de förslag beträffande
vilka de demokratiska partierna
är helt eniga.

Få frågor har fått en så summarisk
behandling i utskottet som just denna,
men jag antar att utskottsledamöterna
kommer att närmare utveckla dessa
synpunkter. Den fråga som regeringen
och utskottsmajoriteten förklarar vara
av »största betydelse för det politiska
livet och för demokratiens arbetsvillkor»
har inte ens behandlats som en
lagfråga — än mindre som den grundlagsfråga,
som man kan anse att den
närmast är. I själva verket har hela
frågan om partistöd kommit att reduceras
till en vanlig teknisk anslagsfråga
om 23 miljoner kronor.

Det framgick också mycket tydligt av
justitieministerns anförande att det var
de tekniska aspekterna på frågan som
han närmast sysslade med. I vanliga

2f Forsla kammarens protokoll 19G5. Nr 41

Ang. statsbidrag till politiska partier
fall brukar ju frågor av den här principiella
vikten bli föremål för de mest
noggranna utredningar och överväganden.
I allt som rör demokratien brukar
ju de demokratiska partierna gå ytterst
försiktigt till väga, helt enkelt därför att
alla partiers arbetsvillkor i en demokrati
måste vara likvärdiga.

Man kan också säga att den brådska,
med vilken denna fråga har handlagts,
mycket bjärt kontrasterar mot regeringens
inställning i författningsfrågan, som
ju blivit förhalad under flera år. Även
andra mindre men därför inte mindre
viktiga författningsfrågor och frågor
rörande demokratien har regeringen en
betydande förmåga att förhala. Jag tänker
på utlandssvenskarnas rösträtt, som
regeringen behövt flera år på sig för
att utreda men där man ändå inte kommit
till något positivt resultat.

Herr talman! I samtliga demokratiska
stater står partierna ekonomiskt fria
från stat och kommun med ett enda undantag,
nämligen Västtyskland. Det har
i alla stater —- med detta undantag —
ansetts självklart att partierna skall finansieras
genom medlemmars och sympatiörers
försorg. I Västtyskland finns
det — och det antar jag att justitieministern
känner till — en mycket stark
opposition mot partistödet. Denna opposition
har inte blivit så mycket diskuterad
här i Sverige, men den har
kommit till uttryck i debatten bl. a. genom
fru Segerstedt Wibergs uttalanden
och kommentarer i Göteborgs-Posten,
där man först fäste uppmärksamheten
på detta. Denna opposition bygger på
en flerårig erfarenhet. Av den anledningen
är det viktigt att justitieministern
närmare redogör för sin inställning
till och sina erfarenheter av situationen
i Västtyskland på detta område.
Jag skulle till justitieministern vilja
ställa följande frågor:

1) Har justitieministern innan propositionen
skrevs tagit del av erfarenheterna
från Västtyskland?

2) Har justitieministern haft möjlighet
att ta del av det material som lagts

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
fram för den tyska författningsdomstolen
om partistödets oförenlighet med
den västtyska författningen?

3) Har justitieministern fått kännedom
om den kritik som socialdemokraternas
västtyska partikamrater riktat
mot det statliga partistödet?

Jag tror att jag skulle kunna hjälpa
justitieministern med svaret på den
tredje frågan. Jag gör det genom att referera
vad skattmästaren i det tyska
socialdemokratiska partiet i en mycket
kritisk granskning sagt om det västtyska
partistödet. Han hävdar bl. a. följande:
»Ett dominerande statsbidrag skadar
demokratien. Det försvårar varje
strävan att göra medborgaren delaktig
i det samhällspolitiska livet och att få
honom intresserad av den demokratiska
staten. Väljarens intresse för ett aktivt
arbete inom partierna avtar i proportion
till partiernas strävan efter
statsbidrag.»

Han säger vidare, att partistödet leder
till att det största partiet får största
bidraget. De framgångsrika blir rikare
och rikare, utan hänsyn till vilken politisk
åsikt de företräder. Och han säger
slutligen: »Häri ligger faran att det
politiska läget cementeras. Även om det
kan finnas goda skäl att inte skapa alltför
många partier så skall en koncentration
av partierna inte uppstå genom
statsbidrag utan vara resultatet av ett
politiskt urval.»

I dessa citat, byggda på erfarenheter
av partistödets verkningar i det enda
västeuropeiska land där partistöd förekommer,
möter vi så påtagliga invändningar
att inte ens en experimentverksamhet
med partistöd är motiverad. Vill
man fördjupa demokratien får man ju
inte konstruera ett stöd som urholkar
det frivilliga engagemanget till partierna
och drar människorna bort från politiskt
samhällsansvar. När man i Tyskland
har gjort den erfarenheten av partistödet
att »väljarnas intresse för ett
aktivt arbete inom partierna avtar i
proportion till partiernas strävan efter
statsbidrag», för att återigen citera, får

inte vi i Sverige vidta åtgärder som
öppnar sådana perspektiv.

Det politiska samhällsengagemanget
från allmänhetens sida är obestridligen
den främsta förutsättningen för en livskraftig
demokrati. Den kraften har vi
sannerligen inte råd att spela bort genom
ett partiväsende som får en byråkratiserad
prägel. Med bästa vilja i världen
kan man inte heller påstå, att demokratien
fördjupas om det största partiet
ges det största bidraget för att därigenom
ytterligare kunna stärka sin ställning.
Inte heller kan man finna det förenligt
med en fungerande demokrati att
nya partibildningar försvåras eller
omöjliggöres.

Det har hävdats i debatten, och justitieministern
var också inne på det, att
de samhällsnyttiga partierna skall vara
oberoende av enskilda finansiärer. Jag
tror att detta resonemang inte är riktigt,
därför att om man avlägsnar partiernas
beroendeförhållande till sina
medlemmar och väljare -— och därvidlag
är det inte någon principiell skillnad
mellan ett moraliskt stöd, arbetsinsatser
eller ekonomiska bidrag — då
berövar man också partierna något av
deras verkliga livsnerv.

Det är partiernas uppgift och skyldighet
att vara sina medlemmars och väljares
tjänare — och, om man så vill,
vara beroende av dem. Den dag man
vidtar åtgärder som kan avlägsna eller
fjärma den folkliga förankringen från
den centrala partiapparaten har partierna
också upphört att vara kanaler för
folkviljan; den risken löper man om
man inför ett statsbidrag. Mer och mer
kan ett sådant komma att ersätta de frivilliga
insatserna, för att så småningom
helt eller till avgörande del svara för
finansieringen. Partierna har i det läget
blivit ett självändamål. De riskerar
att bli statliga institutioner i en demokrati,
som då inte är en verklig demokrati.

Herr talman! Detta resonemang och
denna principiella argumentering är för
mig tillräckligt tung för att motivera

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

ett yrkande som innebär att jag yrkar
bifall till reservation nr I i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44, innefattande
blankt avslag på det förordade
statsbidraget.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tydligen till skillnad
från herr justitieministern anser jag att
det inte kan vara för mycket sagt, om
man konstaterar att samtliga frågor
kring partistödet är starkt omstridda.
Det gäller principen, om statsbidrag till
partierna över huvud taget skall lämnas.
Det gäller den grund, varpå ett sådant
bidrag skall byggas upp. Det gäller
formen och fördelningen av bidraget,
liksom dess verkningar av statlig
pressubventionering. Ute bland folket
råder det inom samtliga partier — kanske
med undantag av kommunisterna
■— starkt delade meningar om dessa och
andra hithörande ting. Detta gäller om
man får döma av de uppgifter som lämnas
utifrån landet, även inom regeringspartiet
och centerpartiet, som båda har
sin del i förslaget.

Under dessa omständigheter är det
för mig fullständigt obegripligt, hur
herr justitieministern kan kräva att
riksdagen — alldeles oavsett det konkreta
partistöd som centerpartiet här
har lämnat regeringen —- skall ta ställning
till detta omstridda frågekomplex,
sakligt, principiellt och i detalj, utan
ens skymten av en utredning av de olika
aspekter, som denna fråga medför,
och i stort sett utan någon saklig motivering.

LO har visserligen uttalat sig till förmån
för den av herr Hansson i Slcegrie
i pressutredningen framförda tanken,
men LO är en så inblandad part i pressstödsfrågan,
att det kan ha sin förklaring
att organisationen även här stött
en tämligen diffus och säkerligen icke
helt genomtänkt idé.

Jag tycker att det är rätt uppseendeväckande
att återigen höra, som jag nyss
fick höra av herr justitieministern, att

Ang. statsbidrag till politiska partier
när folkpartiet inte ville svära på utredningsdirektiven,
sådana som regeringen
ville ha dem, så struntade man
av det skälet i att tillsätta en utredning
över huvud taget. Är inte slutsatsen den,
att regeringen inte alls var intresserad
av någon utredning och hittade då denna
kuriösa motivering för att slippa
ifrån den?

De fyra sidor som herr justitieministern
i propositionen anslår till motivering
innehåller sannerligen inte mycket
mera än ett ganska godtyckligt resonemang
med löst tillyxade påståenden
utan någon grundlig argumentation.

I viss utsträckning har justitieministern
här i dag kompletterat propositionen
på den punkten, men det finns varken i
propositionen eller i herr justitieministerns
anförande i dag några sakliga skäl
varför t. ex. den totala bidragssummans
storlek skall vara 23 miljoner. Fördelningen
mellan partierna är godtyckligt
vald, och allt detta sker i en fråga, som
för svensk demokratis funktionsduglighet
under kommande år kan bli av den
allra största betydelse. Det torde bli
svårt att uppleta någon fråga av motsvarande
vikt under de senaste decennierna
— om ens någonsin — då en regering
framlagt eu proposition på så
lösa boliner som här skett. Att justitieministern
kan försvara sig med att han
har majoriteten på sin sida förändrar
inte i någon mån detta mitt omdöme.

I propositionen erinras om att statligt
stöd till politiska partier redan sedan
åtskilliga år förekommer, t. ex. genom
fria valsedlar upp till en viss gräns.
Statsverket tillhandahåller numera också
fria röstlängdsavskrifter åt partierna.
Det beslöts t. o. m. tidigare än detta
med valsedlarna. Politisk verksamhet
understödjes vidare av staten genom direkta
penninganslag till de politiska
ungdomsorganisationerna.

Det är emellertid totalt obefogat att
härav dra slutsatsen, att statligt stöd i
varje form är principiellt accepterat och
att man därför inte behöver någon utförligare
argumentation. Må vara att

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
principen om statligt stöd till politisk
verksamhet under vissa förutsättningar
redan är tillämpad, men frågan om ett
statligt partistöd är acceptabelt måste
i varje särskilt fall vara klart beroende
av vad för slags stöd det är fråga om,
hur det är utformat och om det är neutralt
med hänsyn till partistrukturen i
landet.

Av propositionen att döma verkar det
som om denna synpunkt inte skulle ha
fallit regeringen in. Regeringen går på
som om allt vore självklart och inte
krävde något övervägande, eftersom ju
ungdomsförbunden får anslag, partierna
får fria valsedlar och det är ett obestridligt
faktum att partierna allt efter
penningvärdets fall med åtföljande prisoch
lönestegringar har fått det allt besvärligare
med ekonomien. Inte ens
konstitutionsutskottet tycks ha blivit
övertygat om att det för den långsiktiga
uppbyggnaden av partistödet kan vara
onödigt med vissa utredningar, även om
konstitutionsutskottet begränsar sig till
utredningar i efterhand beträffande fördelningsprincipen.

I själva verket är frågan om påverkan
av partistrukturen utomordentligt allvarlig.
Även den som inte betraktar
ett statligt partistöd som principiellt
förkastligt och som är mer än väl medveten
om de svåra finansieringsproblem,
som partierna är utsatta för, måste
dock säga sig att staten under inga
förhållanden skall vidta åtgärder, som
låser fast den existerande partistrukturen
och försvårar ny- eller ombildningar
i rådande partiuppdelning. .Tåg
är inte alldeles övertygad om att det
framlagda förslaget gör detta, men mycket
pekar starkt i den riktningen. Och
så viktig som denna fråga är, borde
redan av detta skäl en offentlig utredning
ha föregått propositionen.

Det finns också ett stort antal andra
problem, som har berörts i motionerna
i denna fråga. Jag skall bara helt
kort säga några ord om ett par av dem
som jag finner särskilt viktiga, nämligen
om det genom partistödet på om -

vägar möjliggjorda presstödet och följderna
av årliga omprövningar av anslaget.

Presstöd innebär ökade subventioner.
Det är en oekonomisk metod att
tillhandahålla politisk information —
vilket också är skälet till att det är så
dyrt, att det kostar så många miljoner.
Det diskriminerar andra tidningar än
partitidningar, det skapar oriktiga konkurrensförhållanden,
och det är oneutralt
till partistrukturen.

Min inställning till dessa frågor är
känd, och jag behöver inte uppehålla
mig vid den.

Det är emellertid uppenbart att varje
form av partistöd ger en möjlighet
till ett ökat presstöd. Även om man
skulle låsa fast det statliga anslaget till
partierna vid speciella ändamål, så frigör
det under alla förhållanden medel
som t. ex. kan gå till pressubventioner.
Pengar som partierna förut använt till
att betala röstlängdsavskrifter och valsedlar
med kan uppenbarligen nu användas
för andra ändamål.

Den enda slutsats jag för min del kan
dra av detta faktum är ju, att om nu
starka skäl talar för ett utbyggt partistöd,
bör det under alla förhållanden
finnas något sätt att förhindra, att stigande
tidningsförluster blir det reella
skälet till krav om nya ökningar av de
statliga partianslagen, så att vi om nära
år är uppe i 30 miljoner, i 40 miljoner,
i 50 miljoner o. s. v. Den möjligheten,
för att inte säga sannolikheten,
har man att räkna med så som regeringens
förslag ser ut — anslaget skall
ju omprövas årligen.

Vad sker om ett val helt omkastar
majoriteten? Vi kan göra det helt teoretiska
tankeexperimentet, att makten
skulle komma att ligga hos extrema
motståndare till partistöd eller hos sådana
som anser att uppläggningen av
partistödet bör reformeras när det gäller
såväl formen som storleken av anslaget.
Skall stödet upphöra under en
valperiod och lämnas under en annan?
Skall det vara rikligt under en valpe -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

riod och torftigt under en annan? Skall
det variera med statsfinanserna eller
den samhällsekonomiska balansen?

Frågorna är inte så löjliga som de
kanske låter. I varje fall aktualiserar
de påtagligt behovet av en sådan lagstiftning
kring stödet att det icke kan
stiga eller falla efter den politiska eller
ekonomiska konjunkturen.

Låt mig i detta sammanhang säga att
justitieministern, när han lämnar uppgifter
rörande offentliggörandet av partiernas
inkomster och utgifter, kanske
inte utgår från alldeles riktiga förutsättningar.
Det är inte så att folkpartiet
på något sätt har vägrat att offentliggöra
rapporter rörande våra inkomster
och utgifter. När förslaget från den
utredning justitieministern talade om
förelåg, började vi att i samband med
våra landsmöten eller våra rikspartiförtroenderåds
sammanträden publicera
klara och rediga uppgifter om inkomster
och utgifter, inklusive lokalföreningarnas
utgifter så långt man
kunde få dessa klarlagda. Socialdemokraterna
uteslöt uppgifter om arbetarekommunernas
inkomster och utgifter
med motivering att det var omöjligt att
få klarhet om dem. Då emellertid lokalorganisationerna,
inte minst på den
socialdemokratiska sidan, sammanlagt
haft betydande inkomster, blev uppgifterna
från olika partier inte jämförbara.
Det är kanhända detta, som har
lett till att redogörelserna undan för
undan har blivit alltmer summariska i
den mån de alltjämt förekommer — i
varje fall förekommer de alltjämt hos
oss i viss utsträckning, och rapporterna
är offentliga.

Hur lösligt det framlagda regeringsförslaget
är framgår allt tydligare ju
mer man söker penetrera vad det innebär
och hur det verkar. Man erinrar sig
i det sammanhanget departementschefens
uttalande i propositionen, att ett
statligt stöd av föreslagen art »måste
bli en fråga av allra största betydelse
för det politiska livet och för demokratiens
arbetsvillkor». Jag delar justitie -

Ang. statsbidrag till politiska partier
ministerns uppfattning om frågans betydelse
men inte hans uppfattning om
sättet att handlägga den.

Det stora antal motioner som har
väckts i anslutning till propositionen
gäller dels de viktiga frågeställningar
som jag här i korthet har berört, dels
en stor mängd andra frågor som borde
ha varit i görligaste mån besvarade innan
riksdagen inbjudits att fatta sitt
beslut. Folkpartiet har i sin partimotion
nödgats dra den slutsatsen, att frågetecknen
är så många och väsentliga
att en utredning är en nödvändig förutsättning
för ett sakligt ställningstagande
till frågan om statligt partistöd
och dess utformning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid konstitutionsutskottets
utlåtande fogade reservationen
II.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Justitieministern har i
dag genom att uppträda som första talare
i debatten visat hur stor vikt han
fäster vid detta ärende. Detta är värt
att notera, särskilt med tanke på den
dåliga beredning som ärendet tidigare
fått.

Proposition nr 174 har av alla tecken
att döma tillkommit under stor tidsnöd.
Det har talats om dess otillständiga
tunnhet, sade justitieministern.
Det är emellertid inte sidantalet som
man i pressen har anmärkt på, utan
kvaliteten på innehållet.

Detsamma har varit fallet med konstitutionsutskottets
utlåtande. Det har
åstadkommits med största hastighet och
praktiskt taget utan någon föredragning.
Men så kortfattat har intetdera
av dessa två alster varit, att man inte
märker i vilken avsikt de tillkommit.
Av någon anledning har det varit bråttom
att få fram de pengar som skall ge
stöd åt partiernas verksamhet och vilkas
största del skall tillfalla dagens
mäktigaste parti.

Ja, man har inte ens följt regeringsformens
ord: »Innan ärendena hos Ko -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
nungen i statsråd föredragas, skola de,
genom nödiga upplysningars inhämtande
från vederbörande ämbetsverk,
av den föredragande beredas.»

Enligt detta stadgande brukar propositionerna
innehålla utdrag ur statsrådsprotokollet
med redovisningar för
remissmyndigheternas kritik och ställningstagande.
Stadgandet har i detta
ärende åsidosatts, och man konstaterar
att det sammanfattande uttalande som
finns om remissinstansernas mening
närmast är missvisande. Det sägs där
att »det är en så gott som enhällig uppfattning
bland dem som yttrat sig att
ett samhälleligt stöd till dagspressen är
behövligt och önskvärt». Citatet antyder
en välvillig inställning, medan flertalet
remissinstanser i själva verket varit
synnerligen kritiska mot pressutredningens
förslag.

Ett par ord i propositionen är värda
att särskilt dröja vid. Orden gäller påpekandet
att ett beslut om statligt stöd
till de politiska partierna bör ha förankring
i en bred opinion. Man kan
inte säga som justitieministern nyss
gjorde, att en bred opinion finns, bara
för att man haft överläggningar med
partiledarna. Onekligen skulle det ha
varit av värde att få höra var denna
breda opinion finns och hur den har
kommit till uttryck. Folket i val har
inte tillfrågats.

Utomlands förekommer, efter vad jag
kunnat finna, i den fria världen allmänt
partistöd på två håll, nämligen i Puerto
Rico och i Västtyskland. Jag kan inte
tänka mig att uppslaget till den svenska
propositionen har hämtats i Puerto Rico.
Däremot brukar man hänvisa till
förhållandena i Västtyskland. Då är att
märka att partistödet i Västtyskland
har vuxit från 5 miljoner mark år 1959
till 38 miljoner mark år 1965. Justitieministern
undviker nogsamt att ange
hur stort han tänkt sig att det generella
partistödet skall bli i framtiden. Kan
vi få besked på den punkten?

Här har redan nämnts hur partistödet
i Västtyskland utformats. Det kan

förtjäna tilläggas att förespråkarna där
vill kombinera det med frivilliga skattefria
bidrag, medan motståndarna säger
att man måste sätta de privata bidragen
från partimedlemmarna främst.
Detta partistöd, säger motståndarna, såsom
herr Holmberg redan påpekat, skapar
en cementering av bestående ordning,
förhindrar nybildningar och ger
de framgångsrika allt mera pengar.
Motståndarna förklarar vidare att även
om man genom statlig subventionering
slipper finansiering från industrien, så
hjälper det föga, ty om man ersätter
privata bidrag med statliga, så avskaffar
man inte något beroende — man ersätter
bara det statliga stödet med ett
nytt, effektivare och farligare, vartill
kommer att ett statligt stöd självfallet
inte leder till att andra bidrag automatiskt
försvinner. Denna kritik svarar
de tyska socialdemokraterna för.

Föreställningen att ett generellt statligt
partistöd skulle medföra större
självständighet åt partierna genom att
göra dem oberoende av enskilda bidragsgivare
torde helt enkelt vara en
illusion. Man kan peka på erfarenheter
från andra områden, och man kan peka
på den tyska erfarenheten, som visar
att statsbidragens andel sannolikt
snabbt kommer att växa. De kommer
att framstå som alltför små. Beroendet
av de enskilda bidragsgivarna kommer
då att bestå för de partier som inte får
de största bidragen. Därtill kommer att
man vid sidan av beroendet av de enskilda
bidragsgivarna kommer att få
ett långt större och vanskligare beroende
av riksdagsmajoriteten, som ju beslutar
om anslagen. Man får alltså en
riksdagsmajoritetens åsiktskontroll.

Som här redan har nämnts kan man
konstatera att propositionen inte innehåller
någon lagtext som anger reglerna
för det nya systemet. Anslagen skall
årligen fastställas och årligen kunna
ändras. Den fördelning som nu föreslås
innebär ett gynnande av det socialdemokratiska
partiet och ett klart missgynnande
eller uteslutande av andra.

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Medan man, såsom redan har nämnts,
i Västtyskland bär en stor litteratur
kring partistödet, diskuterande dess berättigande
eller dess grundlagsstridighet,
finns i den nordiska litteraturen
mycket litet skrivet om problemet av
det enkla skälet, att man inte ansett det
vara aktuellt för vårt demokratiska
statsskick med dess djupa förankring
hos folket. Endast i Finland har tanken
förts fram, och där har man förkastat
den.

I Sverige är det, såsom redan sagts,
svårt att spåra upp den breda folkopinion
som justitieministern hänvisar till.
Man måste för att kunna åberopa en sådan
ha ett uttalande från folket i val,
men ingen som helst antydan om ett
allmänt partistöd har förekommit i tidigare
valdebatter.

Konstitutionsutskottets majoritet säger
frankt, att väckta motioner ger anledning
till påståendet att förutsättningen
om en bred folkopinion är uppfylld.
Sammanlagt har i anslutning till
propositionen väckts tio motioner. Av
de tio utmynnar fyra i rena avslagsyrkanden,
tre i krav på utredningar och
tre går på samma linje som propositionen.
Det är sannerligen inte stora krav
man ställer, om man med stöd av dessa
motioner anser sig ha bevis för en bred
opinion! Om den existerar, borde den
ha fått komma till tals innan man vidtar
åtgärder som kan få vittgående följder
för hela vår demokrati. Kan justitieministern
eller konstitutionsutskottets
ordförande herr Pettersson tala om mer
konkret, var den breda opinion finns
som åberopas?

Justitieministern säger vidare att vi
redan har praktisk erfarenhet av statliga
bidrag till politisk opinionsbildande
verksamhet, främst från 1955 och
1957 års folkomröstningar. Påpekandet
är intressant. Det står nämligen helt i
strid med den åsikt som statsutskottet
enhälligt framförde 1959 då utskottet
avslog en motion av herr Wahlund om
partistöd. I utskottets utlåtande sades
att det knappast är realistiskt att räkna

Ang. statsbidrag till politiska partier
med en statlig bidragsgivning. Det hette
däri: »En bidragsgivning från statens
sida måste väl uppenbarligen föregås av
något slag av behovsprövning. Denna
skulle emellertid möta svårigheter med
hänsyn till det skydd mot ekonomisk insyn
som de politiska sammanslutningarna
åtnjuter.» Till stöd för sitt förslag
har motionären, fortsatte utskottet,
»även pekat på den tilldelning som beslutas
i samband med folkomröstningar.
Förhållandena synes utskottet alltför
olikartade för att motivera en dylik
jämförelse».

Ja, så hette det då. Ingen röst höjdes
mot utlåtandet, ingen debatt förekom i
kamrarna. Finns det i dag en bred opinion
som kräver ett generellt partistöd
borde den ha protesterat mot statsutskottets
och riksdagens helt negativa
inställning för bara sex år sedan. Det
skulle förvisso vara värdefullt att få
höra varför statsutskottets ledamöter sedan
1959 ändrat åsikt, eller om de håller
fast vid vad de tidigare sagt?

I själva verket torde det inte vara
svårt att förstå statsutskottets avvisande
hållning. I svensk förvaltning torde
man hittills ha följt principen att den
som erhåller understöd genom statsmedel
är skyldig att redovisa användningen.
Man kan peka på kravet att redogörelse
skall lämnas till riksdagens revisorer
och på de bestämmelser som
brukar följa statsbidragskungörelserna.

Närmast förefaller intresset för partistöd
ha vuxit fram ur debatten om ett
statligt presstöd efter Ny Tids nedläggande
— en händelse som alla journalistiskt
verksamma, främst i Göteborg,
djupt beklagat. Kraven på presstöd hördes
tidigare inte heller särskilt kraftigt.
De sades dock vara föranledda av den
stora tidningsdöden. Den härjade som
bekant värst under 1950-talet och drabbade
då huvudsakligen den s. k. borgerliga
pressen. Hur beklaglig den än är,
så kan sägas att tidningsdöden till stor
del var förorsakad av de strukturförändringar
som vårt samhälle genomgår
och som kommit att drabba eu

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
mängd små företag. För alla dessa har
man inte ömmat särskilt, och de spelar
givetvis inte samma roll för samhället
och samhällsdebatten som pressen.

Man kan konstatera att det nu har
börjat dyka upp nya små tidningsföretag,
som ännu är obetydliga men om vilkas
utveckling det nu är för tidigt att
yttra sig. Den tekniska utvecklingen kan
komma att främja dessa och andra, såvida
inte det statliga partistödet då det
betalas ut som presstöd kommer att gynna
partipressen på den övriga pressens
bekostnad. Den kommunistiska pressen
kommer exempelvis att erhålla stöd via
partiet. Mellan Ny Dag och syndikalisttidningen
Arbetaren föreligger ett konkurrensförhållande.
En upprustning av
Ny Dag kan givetvis allvarligt skada Arbetaren,
vilket även dess chefredaktör
har påpekat i en intervju helt nyligen.
Menar justitieministern att ett sådant
ingripande från statens sida är i överensstämmelse
med våra tryckfrihetsrättsliga
principer?

I remissyttrandet från hovrätten över
Skåne och Blekinge uttalade våra främsta
tryckfrihetsexperter en bestämd varning
för en statlig subventionering, som
kan leda till att en tidning med hjälp
av statliga medel ges möjlighet att konkurrera
ut en annan. Det tillägges att
»införandet av statlig subventionering
till politiskt utvalda tidningar öppnar
en möjlighet för statlig myndighet att
genom en kombination med kostnadshöjande
åtgärder av generell karaktär,
såsom beskattning eller posttaxehöjning,
effektivt undertrycka misshagliga
skrifter. Genomförandet av utredningens»
—• pressutredningens •—- »förslag
skapar alltså ett instrument som kan
komma att missbrukas i ett för landet
allvarsfyllt läge. Ur denna synpunkt ter
sig grundlagsenligheten i förslaget än
mer tvivelaktig. Det måste i varje fall
anses synnerligen oklokt att genom att
beträda en sådan väg uppluckra det
tryckfrihetsrättsliga skyddet mot maktmissbruk.
Hovrätten vill avråda därifrån.
»

Förslaget blir inte mindre tvivelaktigt
för att justitieministern lägger fram det
i form av ett generellt partistöd. I propositionen
görs inga försök att bemöta
hovrättens kritik. Skall vi i dag få höra
något bemötande?

I propositionen påstås att större delen
av tidningspressen är knuten till partiväsendet.
Påståendet låter sig inte utan
vidare bevisa, och det duger under inga
förhållanden som försvar för en ordning
som på andras bekostnad gynnar de tidningar,
vilka tar order av partierna. En
sådan ordning betyder att det fria ordet
förkväves.

På samma sätt som vissa tidningar
gynnas, medan andra strypes, så kan
nybildning av partier förhindras genom
det föreslagna ekonomiska stödet. Här
går den stora skillnaden mellan de bidrag
som lämnas ut för att underlätta
själva valdeltagandet och som inte tar
sikte på att i första hand lämna stöd åt
det största partiets opinionsbildande
arbete, utan som tar sikte på att underlätta
varje individs valhandling.

Det kan tänkas att det partistöd som
vi sedan årtionden har här i landet är
föråldrat och att en ny form för partibildning
eller samhällsarbete håller på
att eller bör växa fram. Men den proposition
som i dag behandlas tar inte
sikte på framtiden.

Påståendet i propositionen att en rikt
differentierad opinionsbildning är nödvändig
motsäges för övrigt direkt av att
förslaget vill undvika ett bidragssystem
som inbjuder till uppsplittring på småpartier.
Detta kallar justitieministern
bara en viss försämring för några partier.
Det är en förbättring för de stora
partierna på de andras bekostnad. Propositionen
tar med andra ord sikte på
att låsa fast den bestående ordningen
och att gynna de etablerade partierna.
Det politiska livet skall vitaliseras, sade
justitieministern, men en fastlåsning
brukar ytterligt sällan innebära någon
form av vitalisering.

Propositionen lämnar inte något svar
på frågan, varför det största partiet

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

skall erhålla det största bidraget. Det
finns ingenting som säger att det
opinionsbildande arbetet är mer kostnadskrävande
för ett regeringsparti än
för andra. I detta sammanhang citerade
justitieministern en ledare i Dagens Nyheter.
Han menade att eftersom Dagens
Nyheter slutit upp på hans sida, skulle
detta vara ett klokt yttrande, men jag är
rädd för, herr justitieminister, att ett
låt oss säga mindre klokt uttalande, inte
blir klokare för att det upprepas i Dagens
Nyheter.

Gångna generationers män och kvinnor
har mödosamt förvärvat och stärkt
vår demokrati. Den proposition vi i
dag tar ställning till, herr talman, kan
snedvrida och hota vad man tidigare
har uppnått.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på konstitutionsutskottets utlåtande
nr 44 och yrka bifall till den med I
betecknade reservationen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Frågan om statligt partistöd
har intensivt engagerat den vakna
politiska opinionen i vårt land. Den
har tvingat till ett genomtänkande av
demokratiens arbetsvillkor i det nya
samhälle som växer fram. Propositionen
med sina definitiva förslag tvingar
oss i detta hus att redovisa en ståndpunkt.

Ärendet i dess nuvarande läge är ju
genom propositionen, pressdebatten
och motionerna väl belyst. Att här göra
en detaljgenomgång av alla sidor
av förslaget är varken önskvärt eller
möjligt, men dels önskar jag anlägga en
principiell synpunkt på denna fråga,
dels vill jag göra en kommentar till den
praktiska sidan.

Det råder väl ingen tvekan om att
här aktualiseras ett principproblcm av
mycket stor räckvidd. Det gäller här
relationen mellan staten och den fria
åsiktsbildningen över huvud taget, inklusive
de politiska partierna. Frågan

Ang. statsbidrag till politiska partier
är — och den ställdes ju av herr Holmberg
—: Ingriper staten med partistöd
i den fria åsiktsbildningen? Uppenbart
är, synes det mig, att risk är för handen
att »de som makten hava» skall
bruka den på ett sätt som inte svarar
mot vår demokratiska ideologi. Historiska
exempel överflödar, dagsaktuella
exempel från skilda delar av världen
finns också.

Frågan är emellertid om därmed allt
är sagt. I det moderna samhällets utveckling
ingår, synes det mig, två ofrånkomliga
moment. Vi kan tycka bra eller
illa om dem, men de finns där.

Samhället i betydelsen den politiska
samfällighet som styr vårt folk breder
ut sig, täcker större områden av det
mänskliga livet än vad samhället förr
gjorde. Det ligger i den utvecklingen
säkert inte bara en politisk målsättning.
Det tycks också vara fråga om en inre
kraft i samhället som hänger samman
med de ekonomiska och sociala krafternas
spel. Och över dessa krafter förfogar
vi endast till dels.

Då nu samhället kräver en allt större
del av medborgarnas inkomster för att
kunna fullgöra sina uppgifter, då standardkraven
stegras hos den enskilde,
då folkrörelseidealiteten, som ju inneslöt
en mycket stor offervilja, inte längre
är så markant, blir de ekonomiska
möjligheterna till en frivillig insats begränsade.
Det är gott och väl att, som
herr Holmberg gjorde, uttrycka önskemålet
att personliga intressenter och
medlemmar helt och hållet skall bära
ansvaret för partiernas arbete. Men var
och en som står i ett aktivt partiarbete
känner ju svårigheterna att få denna
önskan att fungera på ett riktigt sätt.
I den situationen förefaller det rimligt
att man säger, att om samhället accepterar
demokratien måste samhället ge
demokratiens kanaler, dvs. de politiska
partierna, ekonomiska möjligheter att
fungera effektivt. I ett sådant resonemang
ligger inte någon auktoritär tendens,
inte heller någon socialiserings -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
tendens. Resonemanget är en konsekvens
av den syn på vad som händer
i samhället som jag mycket skissartat
antytt. Det finns alltså, enligt min mening,
vissa vägande skäl som talar för
ett statligt partistöd.

Har då inte invändningen om beroendeförhållandet,
alltså att staten genom
partistöd skulle binda opinionsbildningen,
så stor kraft att man här
måste ställa sig avvisande? Jag har redan
sagt att risken finns. Frågan är om
den risken kan tas för att vinna en
friare ställning i ekonomiskt avseende
för partierna än vad de nu har.

Jag tror att svaret inte ligger på det
teoretiska planet. Det ligger på det personliga,
praktiska planet. Det beror på
mognaden hos det regeringsbärande
partiet, på allvaret i dess demokratiska
bekännelse och gärning.

Justitieministern angav inledningsvis
i sitt anförande att partierna skall ha
full frihet att använda pengarna som
de anser bäst. Jag måste säga att jag
tror på uppriktigheten i den deklarationen,
och jag tror att så länge det nu
regeringsbärande partiet bär ansvaret
för vårt samhälle så kommer det att
vara den deklarationen trogen. Jag tror
att vi har kommit dit i vårt lands politiska
utveckling att vi bär att acceptera
ett sådant förtroende. Detta förtroende
skall vi acceptera oberoende av vem
som sitter i regeringsställning. Det kan
om några år vara andra som regerar än
de som regerar nu —- somliga hoppas
ju att andra då skall regera än de som
gör det nu. Makten kan ju skifta! Men
vi måste utgå från att de som leder vårt
folk också uppriktigt menar vad de säger.
Detta förtroende tror jag måste
byggas in i vårt demokratiska etos. Oppositionens
vakande uppgift blir här
aktuell. Det hör till demokratiens livsluft
att oppositionen ser till att de som
regerar också är trogna demokratiens
egna regler.

Det har både i pressdiskussionen och
debatten här i kammaren antytts att det
här är fråga om ett förtäckt presstöd.

Såvitt jag förstår diskuterar vi inte frågan
om ett presstöd utan frågan om ett
partistöd. Är det ett förtäckt presstöd?
Det vet inte jag. Vore det så skulle jag
bli misstänksam mot uppriktigheten hos
dem som nu makten haver, men jag
undrar om det inte blir en strid om
ord. Om ett parti vill använda pengarna
till att stödja en tidning med stark partifärg,
får det väl vara partiets ensak.
Jag tror att en sådan hållning är ett
uttryck för en liberal tanke.

Jag kan inte underlåta att ställa en
fråga till det fria ordets företrädare.
Låt mig då först säga att jag icke hör
till dem som är anhängare av ett statligt
presstöd utan anser att detta inte
bör komma till stånd. Men jag har tänkt
så här: Om nu ett parti väljer att bruka
pengar till en tidning och om man nu
anser att därigenom det fria ordet allvarligt
sättes i fara, är det då inte så
att man tvekar om makten och kraften
i det fria ordet? Kommer inte det ord
som genom ett statligt stöd inte längre
är ett fritt ord att förlora sin makt?
Är det annorlunda uttryckt här icke
fråga om vår tilltro till det fria ordets
makt att hävda sig? Inte tror vi väl att
pengar alltid är starkare än idéer? Tror
vi på det, vad är det då för värde med
det fria ordet?

För att inga misstankar skall uppkomma
vill jag säga att detta är en ytterst
personlig reflexion, som inte har med
en auktorisation från mitt parti att
göra.

Vi diskuterar alltså partistöd, icke
presstöd. Vill någon bruka statliga
pengar till stöd för det offentliga tidningsordet,
så låt honom ta risken. Vi
andra bär att tro på och i gärning visa
att det från statliga pengar helt fria ordet
genom sin inneboende styrka kommer
att leva starkt, fritt och segrande.

Att trots detta en stark kritik från
folkpartiets håll kan riktas mot propositionen
framgår av handlingarna. Herr
Lundström har ytterligare klargjort detta.
Jag skall koncentrera mig med att
anföra följande.

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Majoriteten inom folkpartiet anser att
det hör till god demokratisk ordning
att betydande reformer i samhället sker
på grundval av ett varierat sakmaterial,
presenterat av en parlamentarisk
utredning. Propositionen möter icke
detta elementära demokratiska krav.

Vi anser vidare att propositionen är
skäligen mager —- jag hoppas att justitieministern
inte tar illa upp. En allsidig
belysning av problematiken förekommer
knappast. Fru Segerstedt Wiberg
påpekade att sidantalet självklart
inte är avgörande. Nej, det är innehållet
som är avgörande. Denna gång är
innehållet ganska magert.

Föredragande statsråd säger t. ex. att
den proportionella beräkningen av bidraget
får bygga på partiernas mandatmässiga
representation i riksdagens
båda kamrar. Mer sägs inte om denna
sak såvitt jag kan finna. Det är riktigt,
att detta uttalande är en politisk värdering.
Man måste då fråga sig: Varför
just denna proportionalitet? Det finns
ju en annan enkel beräkningsgrund:
valsiffrorna vid senaste valet. Denna
grund har också lyst fram i diskussionen
och i motioner.

Det kan också vara värt att observera
att med propositionens proportionalitet
får socialdemokraterna 1,6 miljoner
mer än med den proportionalitet
som bygger på de senaste valsiffrorna.
Alla andra partier får mindre — om jag
har läst rätt mellan 98 000 och 596 000
kronor mindre. Ger inte detta faktum
anledning till begrundan? Men någon
sådan begrundan finns såvitt jag kan
se inte i propositionen.

I sitt inledningsanförande sade statsrådet
Kling att det finns de som vill
suggerera fram idén att alla partier
skall ha lika mycket. Den tanken är helt
främmande för mig personligen och för
majoriteten av det parti jag företräder.
Men det finns många andra sätt att göra
denna konstruktion. Statsrådets ställningstagande
är inte nödvändigtvis ett
föregripande av en författningsreform.
Det är en fråga som gäller demokratisk

Ang. statsbidrag till politiska partier
rättvisa, hur man anknyter proportionaliteten.

Det finns flera andra problem, t. ex.
risken för en konservering av de etablerade
partierna och svårigheten med
det föreslagna systemet för nya partibildningar
att hävda sig. Detta har
framgått av debatten. Vi har från folkpartiets
sida redovisat några som vi
menar väsentliga frågor i detta sammanhang,
och jag har accentuerat några
av dem i min reservation.

I den utredning som vi önskar skulle
komma till stånd menar vi att också
frågan om skattefrihet för gåvor till politisk,
och för den delen gärna också
kristen och annan ideell verksamhet,
bör bli föremål för undersökning. Jag
tror att en dylik ordning skulle stimulera
till ett generösare givande till de politiska
partierna från de enskilda medlemmarna.
Vidare skulle det personliga
intresse för en idé eller ett parti, som
här bär efterlysts, accentueras. Kritiken
att skattebetalarna nu tvingas stöda
politiska ideologier som är dem
främmande eller motbjudande skulle
mildras eller helt falla bort. Det personliga
i politiken, som är så avgörande för
effekten och kraften i det demokratiska
livet, skulle alldeles säkert stimuleras.
Det vore ett betydande värde i dagens
hårda klimat vad gäller idealism i vårt
samhälle om den personliga faktorn i
praktiken kunde stärkas.

Jag är medveten om att betydande
administrativa svårigheter här föreligger,
men ville man verkligen gå denna
väg, skulle det väl inte vara omöjligt
att övervinna dessa svårigheter.

Det är klart att en ordning med skattefria
avdrag för gåvor inte skulle lösa
partiernas ekonomiska problem. Men
som en del i statens beredskap att hjälpa
partierna skulle ordningen med
skattefria avdrag för gåvor vara av betydelse.
Jag tycker denna fråga borde
bli föremål för en noggrann genomgång.

Folkpartiets majoritet anser vidare
att propositionen inte på ett tillbörligt
sätt trängt in i problematiken kring

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
detta viktiga ärende. Det är, menar vi,
inte möjligt att på grund av de förslag
som föreligger se igenom hela problematiken
kring partistödsfrågan och så
fatta en ansvarsmedveten och meningsfull
ståndpunkt. Vad som behövs är en
klarare belysning av ärendet i hela dess
vidd. Först då finns saklig grund för ett
slutligt ställningstagande.

Vad jag här anfört, herr talman, är
icke ett uttryck för folkpartiets vilja
att till varje pris vara annorlunda, inte
heller för någon hemlig ambition att
obstruera, att fördröja ärendets lösning.
Vår hållning är ett resultat av en uppriktig
begrundan och vilja att ett eventuellt
partistöd skall utformas på ett
sätt som i möjligaste mån ger uttryck
åt demokratiens inre väsen: respekt för
trefalden: samhälle, individ och de
mänskliga fri- och rättigheterna.

Folkpartiets majoritet har icke tagit
slutlig ställning till frågan om vi skall
ha ett partistöd eller ej. Vi bejakar att
skäl finns som talar för ett stöd, liksom
vi har öppna ögon både för risker och
svårigheter med ett statligt partistöd.
Innan vi fattar slutlig ståndpunkt vill
vi veta mer om problematiken kring
ärendet. Därför anser vi att propositionen
bör avslås för att ärendet skall
kunna utredas och klarläggas på ett tillbörligt
sätt. Tyngdpunkten ligger alltså
på en önskan om en vidare utredning.

Med stöd av vad jag här anfört yrkar
jag, herr talman, bifall till den reservation,
som betecknats med TI.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! De företrädare för högern
och folkpartiet som nu yttrat sig
har talat för delvis likartade men delvis
också vitt skilda ståndpunkter i
denna fråga. Man kunde särskilt lägga
märke till skillnaderna mellan herr Sörenson
och fru Segerstedt Wiberg, men
också skillnaderna mellan herr Sörenson
och herr Holmberg.

Jag tyckte att herr Holmberg och fru
Segerstedt Wiberg förde ett resonemang

som om de befann sig i ett lufttomt
rum. Båda tycktes vara fullständigt
nöjda med den nuvarande situationen,
med de risker för misstänkliggöranden
om ett beroendeförhållande, som den
nuvarande situationen kan föranleda.

Det är i sista hand samhället självt
som har ansvaret för att demokratien
inte bara blir formell utan också reell.
Det räcker inte med att vi har en allmän
och lika rösträtt, det krävs också
att opinionsbildningen och nyhetsförmedlingen
blir så effektiva och mångsidiga
att valhandlingen blir ett uttryck
för en väl genomtänkt uppfattning.
Alternativet till ett statligt stöd
är därför att partiernas nuvarande finansiärer
successivt ökar sina bidrag.

Herr Sörenson gav oss en livfull
skildring av de svårigheter som möter
på detta område, om man i dagens samhälle
vill lita till att partierna skall i
huvudsak finansiera sin verksamhet
med frivilliga bidrag från medlemmarna.
Jag tror att herr Sörenson därmed
tillförde debatten en ganska värdefull
synpunkt.

Vad herr Holmbergs anförande i övrigt
angår finner jag ganska liten anledning
att ta upp tiden med innanläsning
av vad västtyska socialdemokrater
har uttalat beträffande partistöd.
Herr Holmberg kan ju lika gärna läsa
upp vad hans egna meningsfränder i
Västtyskland sagt om partistödet — eller
åtminstone sträcka sig så långt som
att läsa upp Svenska Dagbladets ledare
för den 11 januari i år.

Beträffande herr Lundströms anförande
kan jag inskränka mig till att påpeka
ett par saker. Arbetarkommunerna
redovisar sin ekonomi i sina rapporter
till årsmötena. Där finns full
och öppen insyn.

Herr Lundström var förvånad över
att anslaget skall årligen omprövas. Ja,
ärade kammarledamöter, vad är det ni
allesammans gör varje år? Ni sitter och
omprövar anslag, vilket också just är
vad riksdagen skall göra. Riksdagen
beslutar inte att ett anslag skall utgå

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

med ett visst belopp för en lång rad
år framåt. Riksdagen beslutar anslag
för det kommande budgetåret och tillläggsanslag
för det löpande budgetåret
men inte anslag för lång tid framåt.
Det måste ske en årlig omprövning.

Fru Segerstedt Wiberg ondgjorde sig,
får vi väl säga, över att nödiga upplysningars
inhämtande från vederbörande
ämbetsverk inte hade förekommit i detta
ärende. Min fantasi är kanske ganska
inskränkt, men jag har svårt att
föreställa mig vilka myndigheter som
man skulle höra i en sådan här fråga.
De som skall höras i den här frågan
är väl de i riksdagen representerade
politiska partierna, och det är vad som
sker här i dag.

Fru Segerstedt Wiberg var också fundersam
över hur de ledamöter i statsutskottet
som år 1959 avstyrkte en motion
av herr Wahlund om partistöd
skulle ställa sig i dag. Jag tror att resultatet
skulle bli exakt likadant i dag,
om man skulle försöka genomföra ett
partistöd efter de riktlinjer som föreslogs
1959. Motionären förutsatte nämligen
en behovsprövning, föranledd av
statsfinansiella skäl. Vem vill åtaga sig
att göra en sådan behovsprövning? Vidare
skulle medelsanvändningen kontrolleras
mycket ingående, vilket ju är
nästan raka motsatsen till vad vi föreslår
i propositionen. Jag tycker därför
att vi inte behöver bekymra oss mycket
över 1959 års motion och utgången
av det ärendet.

Fru Segerstedt Wiberg tog också upp
den tryckfrihetsrättsliga aspekten på
presstöd. Ingen har tidigare uttalat sig
om tryckfriheten och partistödet. Skånska
hovrättens funderingar i remissyttrandet
över pressutredningens betänkande
grundar sig på en bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen som förbjuder
myndighet eller annat allmänt organ
att på grund av tryckt skrifts innehåll
hindra tryckning eller utgivning
av skrift eller dess spridning bland
allmänheten genom åtgärd som inte
har stöd i förordningen. Tidningsutgi -

Ang. statsbidrag till politiska partier
vareföreningen föreslog vid förordningens
tillkomst att den bestämmelsen skulle
utformas så att det blev klart att samhället
inte fick ingripa med stödåtgärder
till förmån för viss tidning eller
viss grupp av tidningar. Sådana åtgärder
skulle nämligen enligt föreningen
kunna få negativa verkningar för tidningar
som inte fick del av stödet. Denna
propå tillbakavisades emellertid uttryckligen
i propositionen, och riksdagen
följde propositionen på den punkten.
Hovrätten är på det klara med att
förordningen inte ens hindrar staten
från att själv ge ut tidningar som bekostas
av statsmedel. Tryckfrihetsförordningen
vänder sig mot åtgärder från
det allmännas sida som är ägnade att
strypa det fria ordet, inte mot åtgärder
som avser att bevara eller berika
en fri debatt. Det är från den utgångspunkten
en egendomlig tanke att ett
presstöd som är avsett att förhindra att
tidningar slås ut och marknaden monopoliseras
skulle strida mot andemeningen
i tryckfrihetsförordningen.

Nu är det inte fråga om presstöd utan
om regeringens förslag till partistöd.
Hovrättens argumentation är under
inga förhållanden tillämplig på ett partistöd
av det slag som förordas i propositionen.

Herr talman! Tillåt mig till sist att
bara säga ett par ord i anledning av
den jämförelse som herr Sörenson gjorde
beträffande proportionaliteten i fråga
om röstetal och mandattal. Den jämförelsen
kan jag icke instämma i. Det
förhåller sig på det sättet att på den
fördelningsmetod som har föreslagits i
propositionen förtjänar alla partierna
utom kommunisterna, och de borgerliga
partierna tjänar mest.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Av justitieministerns
anförande framgick mycket klart att
justitieministern inte är nämnvärt villig
att gå in i en debatt beräffande de
mera ideologiska frågorna och de prin -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
cipiella aspekterna på detta problem.
Jag skulle ändå vilja ta upp en sak, som
justitieministern nämnde i sitt inledningsanförande.

Justitieministern yttrade där att det
fanns en gemensam grundsyn, nämligen
att skapa förutsättningar för att det
politiska livet skall kunna behålla sin
vitalitet. Därför behövdes statsbidrag.
Den grundsynen är emellertid högst
diskutabel. Den skulle nämligen innebära
att all verksamhet som på ett eller
annat sätt vore samhällsnyttig —
vi är ju ense om att partiernas verksamhet
är samhällsnyttig — så småningom
skulle komma att finansieras med
statsmedel. Skulle verkligen själva begreppet
samhällsnytta kunna motivera
statsbidrag, kommer vi förr eller senare
in i ett bidragssamhälle, som jag är
övertygad om att inte ens den nuvarande
socialdemokratiska regeringen skulle
vilja ha.

Jag har velat nämna detta, ty när vi
från högerpartiet gör invändningar mot
ett partistöd, ser vi det inte bara såsom
ett problem sådant det ter sig 1965 eller
1966, utan vi håller blicken öppen
för vad som händer 1970 eller 1975. En
egendomlighet att lägga märke till är
för övrigt att socialdemokraterna i denna
proposition och i dessa diskussioner
över huvud taget inte har velat
vidga tidsperspektiven.

Herr Kling tog sedan upp och avvisade
frågorna rörande Tyskland med
hänvisning till att vi inom högerpartiet
gjorde bättre i att fråga hur CDU ser
på denna sak. En skillnad mellan högerpartiet
och socialdemokraterna
framträder tydligt. När vi bedömer en
fråga som rör demokratien har det inte
någon betydelse om det är ett borgerligt,
socialdemokratiskt eller kommunistiskt
parti som framför åsikter som
går stick i stäv med vår uppfattning.
När demokratien och reglerna för hur
demokratien skall fungera behandlas,
måste vi fullt självständigt kunna bilda
oss vår uppfattning mot bakgrunden av
den tradition i det demokratiska livet

som vi har här i landet. Jag tog upp
det tyska valet bara för att visa att det
finns erfarenheter från ett land, men
att dessa erfarenheter helt och hållet
har nonchalerats av regeringen och
inte ens omnämnts i den tunna proposition
som framlagts.

De frågor som jag ställde till justitieministern
är alltså förfarande helt obesvarade.
Det skulle ändå vara intressant
att få veta, om justitiedepartementet
över huvud taget har tagit reda på
det material som på detta område finns
i Tyskland och som nu är aktualiserat
i landets författningsdomstol. Man kanske
med en viss känsla av saknad tänker
på att vi här i Sverige inte har någon
möjlighet att pröva lagligheten av
riksdagens beslut. I detta fall kanske
det skulle kunna leda till en rättelse.

Sedan vill jag slutligen ta upp en sak
som justitieministern nämnde. Han sade
att de borgerliga partierna, och då
främst högerpartiet, borde vara nöjda
med detta förslag, eftersom de fick
pengar. Justitieministern framhöll vidare
i sitt inledningsanförande att förslaget
i alla lägen skulle ge fördelar åt
de borgerliga partierna. Det är verkligen
ett utomordentligt krasst resonemang
som justitieministern för på denna
punkt. Men vi inom högerpartiet
låter oss inte köpas. Vi anser att de demokratiska
spelreglerna är så viktiga
att det förhållandet att vi kan råka i
ekonomiska besvärligheter inte på något
sätt får rubba den principiella uppfattning
som vi hävdar i detta fall.

Men, herr talman, jag inser fullständigt
att justitieministern och jag talar
helt vid sidan av varandra. Jag ser det
som ett principiellt demokratiskt problem,
och justitieministern ser det tydligen
som ett tekniskt-ekonomiskt problem.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Om de socialdemokratiska
arbetarkommunerna numera rapporterar
till årsmötena om sina inkoms -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

ter och utgifter, föreligger kanske möjlighet
att också offentliggöra dessa uppgifter.
Jag vet inte om nu så sker eller
inte, men jag är fullt på det klara med
att det inte skedde åren efter det denna
redovisning började, sedan den omtalade
kommittén hade avgivit sitt betänkande.
Detta medförde att jämförelserna
mellan olika partiers redovisningar
blev haltande, vilket i sin tur
ledde till att uppgifterna blev mer och
mer sammanträngda år från år. Folkpartiet
—- jag understryker det än en
gång — lämnar årligen offentliga rapporter
om sina inkomster och utgifter,
visserligen i sammanträngd form, men
vi kan inte redovisa hela bokslutet.

Justitieministern misstar sig om han
tror att jag är förvånad över att det
skall bli en årlig omprövning av partistödet.
Inte alls! Vad jag har förvånat
mig över och uttalat oro för är vilka
resultat de årliga omprövningarna kan
leda till med den utformning som förslaget
i propositionen har. Det är däri
skillnaden ligger, vilket jag tydligt sade
i mitt förra anförande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Justitieministern ville
placera mig i ett lufttomt rum. — Nej,
herr justitieminister, jag har på nära
häll haft möjligheter att följa hur det
går när pressen blir beroende av statsmakten.
Jag har kunnat studera och på
nära håll följa, hur partipressen kan
bli beroende av partiernas godtycke,
och hur den fria pressen då får mycket
svårare att klara sig.

Herr justitieministern sade att han
vill skapa möjligheter till en fri opinionsbildning;
det skall ske genom
statligt partistöd. Han ansåg att partierna
genom ett sådant stöd skulle befrias
från tvånget att söka hjälp på annat
håll. Det är detta som är en illusion,
herr justitieminister. Man slipper inte
stöd från andra håll bara därför att
staten lämnar ett partistöd, utan man

Ang. statsbidrag till politiska partier
skapar ett nytt beroendeförhållande utöver
de beroendeförhållanden som redan
finns. Att dessa beroendeförhållanden
ibland kan vålla problem är givet
— på den punkten kan vi vara överens.

Man behöver inte heller ständigt bara
öka bidragen, såsom justitieministern
tycks tänka sig. I Västtyskland — som
jag i likhet med herr Holmberg tycker
att justitieministern skall studera litet
närmare då det gäller dessa frågor —
hade man vid senaste valet en överenskommelse
om att partierna inte skulle
utge mer än visst belopp under valrörelsen;
på det viset fick man ett stopp
och blev icke så beroende av bidrag
från olika håll. Vissa möjligheter att
begränsa beroendet finns alltså.

När justitieministern hänvisar herr
Holmberg till hans egna meningsfränder,
så glöm inte bort att de har sagt
att man vid sidan om det statliga bidraget
också bör skapa förutsättningar
för skattefria bidrag till partierna.

Justitieministern ansåg att jag hade
missuppfattat vad som förekom 1959.
Det tror jag inte, och jag tror inte heller
att herr Wahlund — som under
konstitutionsutskottets debatt hänvisade
till utlåtandet och sitt ställningstagande
då — har missuppfattat det som
skrevs, nämligen: »En bidragsgivning
från statens sida måste uppenbarligen
föregås av något slags behovsprövning.
Denna skulle emellertid möta svårigheter
med hänsyn till det skydd mot ekonomisk
insyn, som de politiska sammanslutningarna
åtnjuter.» Där räknar
man alltså med att bidrag inte får ges
med mindre än att insyn lämnas i dessa
sammanslutningars ekonomi. Därför,
säger utskottet, kan man inte ge bidrag.

Herr SöRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är litet genant att
behöva tillstå att jag råkat komma med
felaktiga sifferuppgifter. Naturligtvis
har statsrådet Kling rätt. När man sitter
i nattliga timmar och är litet trött,
blir det ibland fel -— ocli hade nu ju -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
stitieministern varit så vänlig att på
sid. 11 i propositionen redovisa det faktiska
förhållandet skulle jag inte ha behövt
vara med om denna, som sagt, något
genanta sak här i kammaren.

Kvar står emellertid den principiella
sidan: att det finns andra grunder för
bidragsgivningen vilka är värda att noggrant
undersöka.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Holmberg fortsätter
jämförelserna med Tyskland. Men
när högern skall ta ställning kommer
den — säger han — att bilda sig en
åsikt fullt självständigt, oberoende av
vad man tycker på andra håll i världen.
Det låter bra. Icke förty återkommer
herr Holmberg till Tyskland. Varför
inte se på de former av politiskt partistöd
som existerar även i England och
Frankrike? Vi har inte tagit upp dem,
därför att stödet utgår under sådana
former att vi över huvud taget inte velat
reflektera på ett partistöd av det slaget.

Herr Holmberg gjorde gällande att jag
i mitt inledningsanförande skulle ha
sagt, att det nu föreslagna systemet vore
fördelaktigt för de borgerliga i alla lägen,
och framhöll att de borgerliga inte
lät köpa sig på grund av ett dylikt förhållande.
Jag sade absolut icke någonting
sådant — i en replik till herr Sörenson
yttrade jag att det föreslagna systemet
är fördelaktigt för de borgerliga,
om man utgår från dagens siffror. Det
var alltså inte fråga om något försök att
köpa de borgerliga genom att erbjuda
särskilda förmåner.

Fru Segerstedt Wiberg återkom till
statsutskottets behandling av herr
Wahlunds motion 1959. Men den stora
skillnaden mellan resonemanget då och
det förslag, som vi nu har lagt fram, är
ju att partierna skall få använda pengarna
till vilka ändamål de vill, oberoende
av staten och utan någon statlig kontroll
eller statlig insyn. En sådan kontroll
och insyn ingick däremot i situa -

tionen 1959, då förslaget innebar att
man skulle åstadkomma en bättre balans
mellan de olika partiernas ekonomiska
resurser i valrörelserna. Där behövdes
det en behovsprövning.

Det är intressant att man nu också
från folkpartistiskt håll har tagit upp
frågan om skattefrihet för bidrag till de
politiska partierna. Men vad är skattefrihet
för sådana bidrag annat än ett
partistöd i förklädd form? Det blir ju
i alla fall stat och kommun som till stor
del får betala dessa bidrag.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att justitieministern
inte ens ville kommentera
resonemanget om att samhällsnyttan
skulle motivera partistödet. I det längre
perspektivet blir ju frågan: Varför tilllämpar
man inte samma resonemang
beträffande fackföreningsrörelsen och
arbetsmarknadsorganisationerna över
huvud taget, liksom beträffande en
mängd andra organisationer vilkas aktivitet
är till stor båtnad för samhället?
Man kan ju säga att även deras aktivitet
behöver vitaliseras, och troligen är
även deras läge ekonomiskt sett hårt
trängt.

Sedan bara några ord åter om de
tyska förhållandena. Jag tycker att just
exemplet beträffande Västtyskland visar
att den här frågan blivit felbehandlad
i Sverige. Hade den gjorts till föremål
för en utredning av sådan karaktär
som vi är vana vid här i landet, är
jag nämligen övertygad om att den utredningen
hade inhämtat jämförande
material både från Västtyskland och
från andra länder i Västeuropa. Då hade
vi alltså fått en presentation av hela den
diskussion om partistödet som nu förs
i Tyskland, och därmed hade det blivit
lättare för oss att göra en bedömning i
frågan. Men jag misstänker, herr talman,
att skälet till att justitieministerns
ovillighet att säga någonting i denna fråga
kan vara att justitiedepartementet
över huvud taget inte har något mate -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

rial i detta avseende och att man nu
känner sig litet skamsen för denna försummelse.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! I sitt sista anförande
framhöll justitieministern att idén med
avdragsfria gåvor till partierna innebär
ett förtäckt partistöd. Ja, herr talman,
jag anförde ju den saken som ett exempel
och en fråga som var värd att utreda
i sammanhanget. Justitieministerns
uttalande stärker ytterligare det utredningskrav
som folkpartiets majoritet har
framfört. I det stora sammanhanget är
ju också detta ett aktuellt ärende.

Genom en sådan anordning skulle
man i ökad grad få ett personligt ansvarstagande
från individerna i deras
politiska aktivitet. Jag tror att man
skulle vinna en hel del på att ordna stödet
så att det personliga elementet kommer
med i bilden, och det skulle vi få
genom den form av givande som jag
här föreslagit.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror fortfarande liksom
herr Holmberg att det skulle vara
mycket nyttigt för justitieministern om
han litet mer studerade de tyska förhållandena.

Till svar på justitieministerns lektion
om de tryckfrihetsrättsliga aspekterna
vill jag säga att alla dessa aspekter kom
till uttryck i hovrättens remissyttrande.
Det var en redovisning i propositionen
för remissyttrandena som jag efterlyste,
herr justitieminister.

Det är väl ändå ganska uppenbart att
om staten ingriper genom att ge partierna
stöd, som kan utnyttjas i form av
presstöd, så främjar därmed staten också
utgivandet av vissa tidningar, på bekostnad
av andra. Om ett parti har olika
tidningar och eu tidning gär bra medan
en annan håller sig nätt och jämnt
flytande, så får troligen inte denna and -

Ang. statsbidrag till politiska partier
ra tidning hjälp, utan partiet satsar förmodligen
då hellre på den tidning som
går bra. Framför allt om den mest av
de båda för partiets talan.

Justitieministern gick inte in på de
möjligheter som nu öppnas för majoritetens
åsiktskontroll. Jag antar, i likhet
med herr Holmberg, att det mycket beror
på att justitieministern vill betrakta
denna fråga som en ekonomisk och relativt
enkel teknisk fråga, under det att
vi anser att det är en stor fråga av principiell
betydelse.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det fru Segerstedt Wiberg
sist hade att säga i tryckfrihetsfrågan
gav knappast några nya aspekter
till diskussionen. Jag skall för tillfället
inte förlänga debatten med många
ord.

Jag vill bara konstatera att när man
på fullt allvar föreslår införandet av ett
system med skattefrihet för gåvor till
de politiska partierna i stället för det
partistöd som regeringen har föreslagit,
går man verkligen in för att beröva riksdagen
dess inflytande i dessa frågor.
Da blir det den enskilde företagaren
som får bestämma hur mycket staten i
sin tur skall betala i form av skattefrihet.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Den egentliga debatten
i denna fråga är kanske på detta stadium
slut, men jag anser ändå att även
från det kommunistiska partiets sida
bör sägas några ord. Senare blir det väl
också centerpartiets tur att få knyta
några kommentarer till det förslag som
föreligger.

I debatten har det förekommit en tendens
till skärmytsling också om tidigare
förslag rörande offentlighet åt partiernas
ekonomisering. Låt mig i anledning
därav erinra om att det kommunistiska
partiet kraftigt och reservationslöst
har uttalat sig för ett system

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

58 Nr 41

Ang. statsbidrag till politiska partier

som innebär ett offentliggörande av
partiernas bokslut och ett redovisande
av det sätt på vilket de finansieras. På
den punkten har vi alltså mycket klart
redovisat våra ståndpunkter.

Vad gäller principfrågan i nu föreliggande
ärende, alltså principen om
statligt partistöd eller icke statligt partistöd,
tror jag att jag kan fatta mig relativt
kort.

I den motion som från vårt håll lagts
fram i anslutning till propositionen är
det klarlagt att den kommunistiska
gruppen i princip ansluter sig till tanken
på statligt stöd åt de politiska partiernas
allmänna verksamhet. Vår motivering
för detta ståndpunktstagande
är anförd i motionen. Här vill jag därför
bara understryka partiernas betydelsefulla
roll, vart och ett naturligtvis
från sina utgångspunkter, i den samhälleliga
verksamheten.

Efter att ha lyssnat till debatten under
dessa timmar har jag emellertid
kommit fram till att det samtidigt behöver
framhållas att vad som här föreslås
i princip inte representerar något
egentligt nytt.

Också av den häftiga propaganda som
förekommit i borgerliga tidningar, särskilt
i högertidningar, mot förslaget
kunde man annars ha fått det intrycket
att det var något absolut nytt och för
Sverige unikt. Eftersom nu högerpartiet
och herr Holmberg kört fram till stora
trappan i frågan kanske det ändå behöver
erinras om att högerns ungdomsförbund
under innevarande budgetår
fått 105 000 kronor i statsstöd samt att
högerpartiet — men naturligtvis också
de andra partierna — vid senaste valet
kvitterade ut statsstöd för sina valsedelskostnader,
högerpartiet 139 000 kronor.

Jag tycker dessa fakta bekräftar att
det som nu föreslås inte är något i princip
nytt, utan att det endast är en utvidgning
av stödet och naturligtvis en
förändring så till vida genom att stödet
inte destineras till någon speciell gren
av partiernas verksamhet utan kan an -

vändas även till stöd åt exempelvis
pressen. Jag tror att så i åtskilliga fall
också kommer att ske och anser att detta
är en nödvändighet. I frågan om
pressens möjligheter att överleva eller
risken för att en stor del av pressen
skall komma att do, har man på känn
att mycket sensationella nyheter är att
vänta under den allra närmaste tiden.
För min egen del skulle jag naturligtvis
kunna vittna, ty jag har varit redaktör
för en kämpande tidning i så många
decennier att jag vet vad det är fråga
om. Men om jag ens skulle antyda vad
det är fråga om i detta avseende, skulle
det bli så mycket att jag inte vågar ge
mig in på det. Det får bli ett ämne för
mina högst eventuella memoarer. Pressens
situation här i landet är så allvarlig
att man inte behöver mer än sticka
upp ett vått finger i luften för att känna
att högst märkliga nyheter kan
komma. Partistödet kan användas delvis
eller helt, hur man vill, för att också
försöka bibehålla en fri press.

Under debatten i dag har ett av de,
får jag säga, krystade argumenten varit
att partiernas integritet i förhållande
till staten kan komma att skadas, att
staten så att säga mer eller mindre
kommer att diktera vad partierna i det
ena eller andra avseendet skall göra och
att staten i annat fall kan komma att
tillgripa repressalier av något slag. För
egen del har jag den uppfattningen att
detta varken kan ha varit avsikten eller
kommer att bli effekten under de
förhållanden som råder i vårt land.
Jag utgår alltså ifrån att integriteten
inte reduceras för något parti med anledning
av detta partistöd. Om motsatsen
kunde ha misstänkts, skulle säkerligen
vår riksdagsgrupp ha befunnit sig
på avslagslinjen — i varje fall skulle
jag personligen ha gjort det.

Om jag får uttrycka mig både bryskt
och grovt får jag säga att vi är väl inte
sådana i partierna att vi säljer vår rena
vita själ för en tallrik ärtsoppa. För att
ännu en gång återknyta till högerpartiets
och herr Holmbergs resonemang

Tisdagen den 14 december 1905 fm.

Nr 41

från talarstolen, skulle jag vilja säga att
den gamla slitstarka högern nog inte
blir mindre slitstark för att den får 3,5
miljoner kronor i statsstöd. Den får 3,5
miljoner kronor, alltså sex gånger mer
än som föreslagits för kommunistiska
partiet.

Med detta är jag också inne på frågan
om rättvisa, eller kanske hellre
bristen på rättvisa vid fördelningen, en
fråga som också något har ventilerats
här. Vid punkten 3 i de grundprinciper
för stödet som departementschefen anför,
heter det att bidraget bör sättas i
relation till partiernas styrka, och utskottet
späder på genom att säga att
denna princip inte kan överges.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att utskottet just har övergett den
principen och att det närmast aktuella
således skulle vara att försöka få denna
princip i tillämpning, vilket inte
sker genom det nu föreliggande förslaget.
Visserligen är det så att utskottet
förutsätter — men tydligen inte statsrådet
Kling, såvitt jag uppfattade honom
rätt i denna del av hans anförande
— en översyn av fördelningsgrunderna,
sedan systemet prövats en tid.
I denna fråga om partistödet begås
mannamån mot vårt parti. Det är möjligt
att konstatera detta redan utan någon
praktisk prövning av systemet i
funktion.

Det är naturligtvis tråkigt att tala om
en sak som gäller ens eget parti och
frågan om ett ekonomiskt stöd åt det,
men jag är nödsakad att göra det. Jag
ser dessutom frågan framför allt ur
principiell synpunkt och ur rättfärdighetssynpunkt.

Som herr Sörenson framhåller i sin
reservation är partiernas grundkostnader
i varje fall i viss utsträckning konstanta
och alltså oberoende av mandatantal
och väljaranslutning.

Jag kan hålla med statsrådet Kling
om att vissa fasta regler bör förekomma,
men å andra sidan är det med
vårt valsystems utslag särskilt oriktigt
med sådana regler att man baserar stö -

Ang. statsbidrag till politiska partier
dets fördelning på antalet mandat i
riksdagens båda kamrar. Visserligen
får jag som riksdagsledamot vara väldigt
stolt över att jag värderas till ett
belopp av 60 000 kronor, och detta trots
att jag till råga på allt råkar sitta i första
kammaren. Men i fråga om röstetal
är den kommunistiska gruppens mandat
som bekant alldeles särskilt dyra.
Med absolut procentuell fördelning
skulle det senaste riksdagsvalet ha gett
oss 14 mandat i andra kammaren. Nu
fick vi betala 27 721 röster per mandat,
medan exempelvis högerpartiet slapp
undan med 18 206, och de andra partierna
klarade sig med ännu mindre. Med
dessa siffror som grund kan jag konstatera
att vid fördelningen av partistödet
räknas en betydande del av vår valmanskår
helt bort.

I debatten här och i den föregående
pressdebatten har kritiserats att medborgare
tvingas understödja inte bara
partier som de gillar, utan också partier
som de ogillar. Vad skall man då
säga om den betydande del som utgörs
av vår kommunistiska väljarkår? Den
får understödja uteslutande de partier
som man inte gillar, eller i varje fall
gillar mindre än det kommunistiska
partiet. Jag vet inte hur jag skall formulera
mitt omdöme i denna fråga. Jag
vill inte tala om ett odemokratiskt tillvägagångssätt,
men om jag stämplar
förslaget som orättvist och ovärdigt så
anser jag att jag inte har tagit till några
överord. Statsrådet Kling har även från
talarstolen understrukit att det gynnar
alla partier utom det kommunistiska.
Han kunde ha sagt att det avser att
missgynna det kommunistiska partiet.

Jag vill, herr talman, än en gång understryka
att det inte är särskilt trevligt
att tala i en fråga som berör ens
eget parti. Men jag har känt mig tvingad
härtill med hänsyn till de stora principerna.
Vi har i vår motion knutit an
till pressutredningens förslag beträffande
fördelningsgrunderna, och vi har
alltså yrkat att bidragsreglerna skall
bygga på partiernas röstetal vid valen

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
och inte på det antal mandat man lyckats
vinna i riksdagens kamrar. Eftersom
vi vidhåller att detta år det minst
orättvisa systemet, ber jag, herr talman,
till slut att få yrka bifall till motionsparet
I: 815 och II: 971, men med anslutning
till utskottsförslaget i allt övrigt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vid denna tidpunkt i
debatten är det inte lätt att anföra synpunkter
som inte redan framförts. Med
hänsyn till frågans vikt och betydelse
kanske man dock kan räkna med överseende
om vissa synpunkter återupprepas.

Det är en vanlig företeelse de sista
dagarna innan höstriksdagen är slut —
även om det inte är så i dag — att det
ute i korridorerna brukar ligga en hel
del julklappspaket som väntar på ledamöternas
hemresa. Det är en gammal
fin tradition att köpa julklappar. Vare
sig kammarens ledamöter vill tro det
eller inte så användes detta i det särskilda
utskottet som behandlade riksdagsreformen
1948 — där jag hade tillfälle
att sitta vid väggen och lyssna på
mycket långa och intressanta debatter
— som argument för att vi måste ha
höstriksdag. Riksdagsmännen ville, sade
man, se Stockholm i julbelysning
veckorna före jul och få tillfälle att
köpa julklappar.

I år kommer regeringen av allt att
döma, om det går som det brukar göra,
med stark majoritet i riksdagen att slå
alla rekord när det gäller julklappsutdelning.
Man skall tilldela partierna
partistöd på 23 miljoner kronor.

I den allmänna debatt som förekommit
omkring partistödet och även här
i dag har det mycket diskuterats om
detta är en stor eller liten fråga. Synpunkter
på den frågeställningen framfördes
även när detta ärende i den fullständiga
brådskans tecken behandlades
i konstitutionsutskottet. Om denna brådska
har redan fru Segerstedt Wiberg

uttalat sig, och jag vill bara tillägga att
det är första gången jag varit med om
att partikanslierna fått skicka en upplaga
av motionerna till konstitutionsutskottet,
där de skulle behandlas, för att
behandlingen skulle kunna ske och ärendet
komma fram inom den tid som stod
till förfogande.

Jag ansluter mig helt till den uppfattningen
att även om beloppet inte
rör sig om mer än 23 miljoner, så är
frågan ändå mycket stor och betydelsefull,
alltför stor för att avgöras så här i
brådskans och jäktets tecken som nu
tydligen skall ske. Visst förekommer
det ofta ärenden som vi från oppositionen
ogillar, men under min riksdagstid
har det inte förekommit något ärende
som enligt mitt förmenande varit så
olustigt och så allvarligt som detta partistöd.
Om ett allmänt partistöd kommer
att införas kan detta få mycket vidsträckta
konsekvenser, det kan få mycket
avgörande betydelse för vårt allmänna
politiska liv, med stora påfrestningar
på samhällslivet i stort som
följd. Den uppfattningen hade jag redan
innan Yngve Holmberg i dagens
debatt klarlade och belyste uppfattningen
och inställningen hos det socialdemokratiska
partiet i Västtyskland, om
det partistöd som där förekommer.

Om man nu utgår från att partistödet
i dag kommer att bli bifallet kan
vi ändå vara eniga om en sak, nämligen
att ingen i dagens samhälle helt
och fullt kan klarlägga följderna av beslutet.
Man kan nog säga att samtidigt
som samhället påtar sig allt större uppgifter,
samtidigt minskar medborgarnas
intresse och vilja att offra tid och krafter
på allmänt samhällsarbete. Vi vet
alla — det har sagts många gånger i
olika riksdagsdebatter — att det stora
ideella intresse som fanns i gångna tider,
ja, bara för något årtionde sedan,
nästan helt försvunnit i vårt s. k. välfärdssamhälle.
Jag räknar då till ett
ideellt intresse att utan ersättning offra
tid och krafter för en idé, för vad man
tror på och finner vara riktigt och vär -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

defullt. Det ideella intresse som fanns
i gångna tider men som nu i så stor utsträckning
har försvunnit har varit en
stor tillgång för vårt samhälle.

En viktig fråga är hur detta partistöd
kommer att påverka partistrukturen.
Våra partiorganisationer kan utan
tvekan räknas till den grupp av organisationer
som gemensamt brukar kallas
för folkrörelser, och även om detta arbete
har en politisk målsättning, så kan
man ändå med skäl kalla allt det arbete
som förekommer i våra politiska organisationer
för ideellt arbete. Jag tror
vidare att erfarenheterna av villigheten
att engagera sig i detta vårt politiska
arbete är ganska jämnt fördelade
inom de olika partierna. Mycket arbete
utföres alltjämt av frivilliga krafter och
utan ersättning. Frågan är: Kommer
dessa statsbidrag till partiarbetet med
namnet partistöd att verka så, att medlemmarna
— de många trogna arbetare
som säkert finns inom samtliga partier
— kommer att öka eller minska i antal?
Jag är allvarligt rädd för att resultatet
av partistödets införande blir ett
minskat politiskt intresse, d. v. s. ett
minskat intresse för allmänna uppgifter.
Resultatet blir då ett annat än vad
som varit meningen eller ett resultat
som inget parti syftar till.

Att demokratien lever kvar och att
den lever kvar under så önskvärda och
fördelaktiga former som möjligt är ett
intresse för alla. Ingen kan här vara intresserad
av att ta några risker, och därför
borde man ha gått fram med större
försiktighet. Justitieministerns uttalande,
att vår demokrati inte kan undvara
partistödet, är förvånande. Här finns
starka och tungt vägande skäl för den
uppfattning som högerpartiet har hyst
och den ståndpunkt som partiet enhälligt
och helhjärtat har intagit, att denna
kungl. proposition bör avslås, även
om vi redan har fått höra av justitieministern,
att vi som har den uppfattningen
befinner oss i ett lufttomt rum.
Vi hade kanske kommit till samma uppfattning
inom högerpartiet vid en se -

Ang. statsbidrag till politiska partier
nare tidpunkt, eftersom vi, vilket redan
kommit till uttryck, har en mycket
bestämd åsikt att skattepengar inte bör
användas till detta ändamål. Vad vi
emellertid inte under några förhållanden
kan gå med på är att godta förslaget
i den form vari det här har lagts
fram, d. v. s. utan att det blivit föremål
för en parlamentarisk utredning och
remissbehandling i vanlig ordning. Påståendet
att remissinstanser skulle saknas
i detta fall är föga hållbart.

Vad som framför allt borde ha utretts
är spörsmålet: Finns det verkligen
ett behov av partistöd, och är det
förenligt med folkstyrelsens principer
att skattepengar skall få användas i det
dagliga partiarbetet? Men man visste
alltför väl hur sönderskjutet presstödet
blev och vågade därför inte lämna denna
ännu känsligare fråga till utredning
och remissbehandling. Säkert befarade
man här ett ännu mer förkrossande nederlag.
Det var enklare och lättare att
bara konstatera, som här har gjorts av
justitieministern, att det finns majoritet
för förslaget.

Visst fyller partierna en stor uppgift,
det är vi alla eniga om, men just därför
har det lyckats för partierna att reda
upp sina finanser med frivilliga medel.
Vi tror inom högerpartiet att detta skall
vara möjligt även i fortsättningen.

En god demokratisk ordning måste
vara att partiorganisationerna lever sitt
liv utan statsstöd, och själva det förhållandet,
att detta förslag bär lagts
fram, kan tolkas som ett tecken på att
demokratien inte har tillräcklig livskraft.
Ty inte kan det väl vara oriktigt
ur demokratisk synpunkt att vi har fria
partier som fritt får utvecklas! Man
kan inte annat än betrakta förslaget om
partistöd som kränkande för demokratiska
principer. Partierna är ett uttryck
för folkviljan och skall inte till någon
del styras av staten.

1 de motioner som avlämnats finns
många frågor som en utredning kunde
ha lämnat svar på. Alt inte partiorganisationerna
med, som nu, frivilliga bi -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
drag skulle vara fria och självständiga
organisationer vill jag ha sagt är en
orimlig uppfattning; frivilliga bidrag
måste ju vara bättre än skattepengar i
partiarbetet! Dessa skattemedel, som
skall sättas in i den politiska propagandan,
kommer att utsätta demokratien
för risker och påfrestningar som borde
undvikas. Även om partierna har det
rätt begymmersamt med sina finanser,
så kan dessa bekymmer inte vara så
stora att de svarar mot de risker som
här tas och den brådska som har förekommit.

Som vi ser det inom högerpartiet är
det farliga vägar som man här beträder,
och varför är brådskan så stor?

Som skäl för att förslaget lägges fram
till beslut helt utan utredning anfördes
i utskottet att en utredning inte skulle
vara möjlig att genomföra förrän man
prövat hur det verkar, vad resultatet
blir när dessa statliga skattepengar sättes
in i partiarbetet. Nog skulle jag tro
att svårare saker många gånger varit
uppe till bedömning än de former och
förutsättningar, varunder partierna bör
bedriva sitt arbete. För min del är det
oförklarligt att en regering och en regim
som den socialdemokratiska, som
suttit vid makten så länge, kan hafsa
ihop ett förslag och lägga fram det under
så uppseendeväckande förhållanden
och med sådant innehåll som skett i
proposition nr 174. Något liknande har
inte förekommit tidigare, och för ett
sådant handlande är uttrycket maktövergrepp
ett alltför svagt ord.

Hur inånga gånger har vi inte fått
höra från det socialdemokratiska partiet
att de frågor man för fram tar man
upp till debatt före ett val och för fram
i valrörelsen — får man förtroendet vid
valen genomför man reformen. Varför
har man varit så rädd för att göra partistödet
till en valfråga och låta väljarna
säga sin mening? Ibland har man
principer, men ibland har man inga
principer alls. Enligt min mening borde
partistödet ha gjorts till en valfråga så
att väljarna fått säga sin mening an -

tingen vid allmänt val eller vid folkomröstning.
Partistödet borde inte ha
tagits upp som en liten särfråga och
slängts fram så här i riksdagens slutskede.
Detta ärende borde ha blivit utrett
och behandlat som en lagfråga, och
varför inte som en grundlagsfråga?

Jag ber, herr talman, att få instämma
i det yrkande som här har framställts
av herr Holmberg, vilket innebär bifall
till reservation I.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
ställde i sitt anförande några frågor till
mig, och hon gjorde också ett påstående
som jag skulle vilja ta upp, nämligen
att denna fråga inte skulle ha blivit behandlad
på ett anständigt sätt i konstitutionsutskottet
— hon sade att föredragningen
var mycket knapp o. s. v.

Så var ingalunda fallet. I utskottet
var det inte fråga om att strypa någon
debatt. Närmast på borgerligt håll ansåg
man att de motioner som var väckta
inte behövre föredras, eftersom de redan
var kända. Om någon av ledamöterna
i utskottet hade önskat en mer
utförlig föredragning, hade en sådan
gjorts. Jag tycker det är oanständigt att
man här i kammaren riktar sådana beskyllningar
mot konstitutionsutskottet
när man själv far med osanna uppgifter.

Hon ställde också frågan till mig, hur
majoriteten har kunnat finna att det
föreligger en stark opinion för ett partistöd.
Hon sade att utskottet hade behandlat
tio motioner. Det är inte heller
riktigt — vi har haft att behandla elva
motioner. En motion hade väckts under
den allmänna motionstiden och då remitterats
till bankoutskottet men har
sedan överlämnats till konstitutionsutskottet.
Den motionen väcktes i denna
kammare av herrar Källqvist och Thorsten
Larsson och i andra kammaren av
en rad folkpartister med herr Ullsten
som första namn. I den motionen sägs
att ett statligt ekonomiskt stöd skulle

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

förbättra förutsättningarna för en effektiv
politik, och man uttalar sig även i
annat sammanhang om önskvärdheten
av ett sådant stöd. De invändningar som
brukar göras mot tanken på partistöd
är inte bärande, säger motionärerna.
Det finns alltså en positiv yttring i motionen.

Vi har också haft att behandla en
partimotion från folkpartiet och en motion
av herrar Wedén och Ståhl. Båda
dessa motioner är positiva till tanken
på ett partistöd. Jag kan erinra om vad
det står i folkpartiets partimotion. Man
instämmer i att det finns skäl som talar
för att även ett statligt stöd till de politiska
partiernas allmänna verksamhet
införes, och man förklarar också att
partierna utgör ett omistligt inslag i
vårt politiska system.

Av de elva motioner som vi haft att
behandla är det sju, i vilka man uttalat
sig positivt för ett bidrag till de politiska
partierna. Jag kan inte tänka mig
annat än att, när det gäller att bedöma
om det finns en opinion, man får utgå
ifrån det material som man har att behandla.
När det gäller en positiv inställning
representerar det materialet en så
stor del av riksdagen att det finns ett
underlag för utskottet att uttala sig på
det sätt som här skett.

Efter det att man i fokpartimotionen
uttalat sig för att ett stöd till de politiska
partierna bör utgå, säger man
emellertid att det inte är självklart att
omfattningen av stödet skall vara det
nu föreslagna, att det inte är självklart
att stödet skall fördelas proportionellt
ocli att det inte är självklart att det
sammanlagda mandatantalet skall vara
bidragsgrimdande faktor o. s. v. Man säger
alltså att detta inte är självklart,
och det kan vi väl hålla med om. Det
är inte mycket av det som vi nu har
att fatta beslut om som utan vidare kan
sägas vara självklart, och det finns anledning
att först se hur en lösning kommer
att verka. Först därefter kan man
bli mera bestämd i sin uppfattning.
Framför allt när det gäller en sådan

Ang. statsbidrag till politiska partier
fråga som vi nu har att behandla kan
det naturligtvis föras en diskussion om
fördelningsgrunder, om stödets storlek
o. s. v. Den diskussionen kan föras, men
det väsentliga är ju, om det skall vara
ett stöd som utgår eller inte, och då har
vi funnit att det finns ett mycket brett
underlag för att ett stöd skall utgå.

Denna debatt kan föras hur långt som
helst och där skulle också kunna skjutas
in, att om vi hade haft en parlamentarisk
utredning i ämnet, hade det kanske
blivit en diskussion, där man skilts
åt med ett uttalande för ett stöd men
med olika uttalanden som gått ut på
att fördelningsgrunden borde vara den
eller den och som inneburit att man utgått
från sitt eget partis ställning. Jag
hörde att herr Adolfsson argumenterade
på detta sätt — han utgick från sitt
eget parti. Det har här i debatten framförts
sådana synpunkter som gått ut på
att man jämfört varje borgerligt parti
med det socialdemokratiska partiet. Det
har sagts att de borgerliga partierna var
för sig bara får en tredjedel av det som
socialdemokraterna får. Jag tycker att
det är en egendomlig argumentering.

Det bör kanske också i detta sammanhang
uppmärksammas att utskottet
för sin del funnit att det förslag som
nu framföres bör accepteras, men utskottet
står inte främmande för att det
kan bli ändringar. Utskottet har för sin
del sagt att den konstruktion som nu
partistödet får inte innebär en ordning
som till alla delar är fastställd för framtiden.
Utskottet har därmed ansett att
man först bör vinna erfarenhet och därefter
företa en översyn. Utskottet har
också uttalat att denna översyn bör vara
förutsättningslös. Det är väl troligt att
man även då kommer att finna att det
föreligger skilda meningar beträffande
stödets omfattning och stödets konstruktion,
och det kommer väl också att föreligga
skilda meningar om partistöd skall
utgå eller inte. Men den debatt som dä
kommer att föras kan kanske bli litet
mer realistisk än den vi för i dag.

Man skulle väl också göra några kom -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
mentarer till de två reservationer som
föreligger. I båda reservationerna gör
sig reservanterna skyldiga till överord,
när de säger att denna fråga förelagts
riksdagen utan att ha blivit föremål för
någon som helst utredning. Det måste
vara överord, ty bara det förhållandet
att det på riksdagens bord ligger en
proposition innebär väl ändå att det varit
någon tankemöda bakom. Det kan
väl också sägas att det finns en motsägelse
till påståendet i den med I betecknade
reservationen, eftersom det
däri sägs att denna proposition framstår
som en godtycklig omarbetning av
presstödsförslaget.

Jag tycker det är anmärkningsvärt
när reservanterna säger att konsekvenserna
av ett allmänt stöd till partierna
leder till att deras integritet går förlorad
och att de kommer i ett visst beroendeförhållande
till staten. Det uttalandet
är intressant genom påståendet att
det uppstår ett berondeförhållande mellan
givare och mottagare. Om det är riktigt
frågar man sig: Hur får de politiska
partierna sina pengar nu? Är det
bolag, enskilda företag och företagare
som lämnar bidrag? Skulle det vara så,
kommer de politiska partierna i ett beroendeförhållande
till givarna. Det kan
vara värdefullt att ha detta klart för sig,
ty det utgör kanske en förklaring till
politiska partiers ställningstagande i
olika frågor.

Synpunkten om partiernas beroendeförhållande
till staten ter sig egendomlig,
då det ju innebär att staten skulle
vara motståndare till partierna, till
medborgarna. Jag vet att man inom syndikalismen
på sin tid var av den uppfattningen,
men den har man väl gått
ifrån nu. Staten är summan av oss alla,
och jag har svårt att tänka mig att det
den vägen skulle kunna vidtagas åtgärder
som innebar att partierna förlorade
sin integritet.

Jag kan inte förstå att det kan existera
ett motsatsförhållande mellan de politiska
partierna och staten, inom vilken
vi alla är inneslutna. Att försöka göra

staten till något som vi alla måste skydda
oss emot är väl både en farlig och
en felaktig propaganda.

Beträffande den andra reservationen
vill jag ha sagt att huvudsyftet i de bakomliggande
motionerna egentligen är
att söka åstadkomma ett allmänt stöd
till de politiska partierna för att dessa
därigenom skall ha möjlighet att bedriva
en effektiv propaganda. Jag uppfattade
nog också motionen framför allt
så, att man vill komma ifrån det tiggeri
som nu sker för att skaffa sig medel.
Jag tycker vi skulle kunna vara till
freds med vad utskottet föreslår, att vi
nu inför detta stöd, så att det kan användas
redan under år 1966, då vi har
kommunalval, samt att den översyn som
man har önskat kan ske sedan stödet
väl införts, och att de synpunkter som
nu har framförts i motioner och i reservationer
då kan komma att beaktas.
Jag förmodar att det finns folkpartister
som i varje fall skulle kunna acceptera
den lösning som utskottet nu har presenterat.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är få gånger man i
en debatt upplever att vissa talare så
vårdslöst umgås med sanningen som
har skett i denna fråga. Jag är ledsen
att behöva konstatera alt fru Segerstedt
Wiberg därvidlag tvivelsutan är
främst. Hon hävdar alldeles bestämt att
i den av herr Wahlund väckta motionen
av år 1959 krävdes att man skulle företa
en behovsprövning hos partierna. Något
sådant ingår inte i den Wahlundska
motionen. Han säger tvärtom: »Jag avser
inte att här förorda några bestämda
regler i fråga om medlens fördelning
och redovisning samt kontrollen över
deras användning utan anser att dessa
frågor bör hänskjutas till en utredning
som bör göras förutsättningslös.» I
klämmen heter det »att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

en förutsättningslös utredning rörande
möjligheterna att i demokratiens intresse
åstadkomma en bättre balans mellan
de olika partiernas ekonomiska resurser
i valrörelserna», över huvud taget
tycker jag att fru Segerstedt Wiberg
har framfört påståenden här som i och
för sig är anmärkningsvärda. Hon försöker
att så där litet försynt men förmodligen
alldeles avsiktligt blanda ihop
partistödet och det tidigare så förhatliga
och alltjämt tydligen förhatliga presstödet.
Jag vill säga, herr talman, att jag
är ledsen för att vi inte fick ett pressstöd.
Vi behöver det lika väl som vi
någonsin behöver partistöd.

Jag tycker att fru Segerstedt Wiberg
går väl långt när hon säger att det är
synd om vissa tidningar som konkurreras
bort, om småtidningar som försvinner
o. s. v. Jag hörde som ett eko
hennes arbetsgivare, chefredaktören för
Göteborgs-Posten, som under många år
har ägnat sig åt att dumpa tidningar så
långt det har varit möjligt i Västsverige.
För Göteborgs-Posten har man tagit ut
en prenumerationsavgift som är ungefär
hälften av motsvarande i Stockholm. På
boråstidningarna, till vilka jag räknar
mig höra, har man ständigt måst överväga
vad man kunnat ta ut med hänsyn
till Göteborgs-Postens tryck. Nå, detta
hade i och för sig kunnat vara acceptabelt,
men när chefredaktören i tidningssammanhang
står och beklagar de
små tidningarnas död tycker jag att
man närmar sig det otillbörliga. Jag
tycker att fru Segerstedt Wiberg bör
tänka ett tag innan hon använder likalydande
motiveringar för sin inställning
till dessa frågor.

Det förslag som här föreligger har
beskyllts för att vara dåligt förberett på
utskottsstadiet. Jag vill nog säga liksom
utskottets ärade ordförande att det är
en oförsynthet mot utskottet och i synnerhet
mot dess kansli.

Vem var i utskottet egentligen anledning
till att det blev en så kort behandling?
Jo, det var de som i dag står för
reservation I. Varför? Jo, därför att

3 Första kammarens protokoll 1965. Nr 11

Ang. statsbidrag till politiska partier

de hade så klart för sig redan från början
att det inte behövdes något resonemang
om detta, då det skulle slås under
bordet. Jag frågar: Vilket argument
skulle ha kunnat anföras i en föredragning
som eventuellt skulle ha ändrat
reservanternas inställning? Det är inte
oviktigt i sammanhanget.

Min borgfredsbroder högerledaren
har hävdat här att inga argument har
kunnat anföras för ett partistöd. Jo, det
finns massor av argument, inte minst
hur det gått till tidigare att skaffa fram
pengar för partiarbete. Jag vill påstå
att jag inte är alldeles ovetande om formerna
efter att ha varit verksam i valarbete
sedan 1931. Jag har haft tillfälle
att följa de olika partiernas möjligheter
att hävda sig i valrörelsen rent ekonomiskt.
Jag minns när folkpartiet seglade
i medvind och fick praktiskt taget
hur mycket pengar som helst 1948 och
de närmast följande åren. Jag minns när
högerpartiet seglade i medvind på Jarlens
tid, då man fick praktiskt taget hur
mycket pengar som helst. Varför gavs
dessa pengar? Var det av pur välgörenhet
och välvilja? Absolut inte. Det låg
alltid någon beräkning bakom, att pengarna
skulle ge någon utdelning av något
slag. Det har väl alltid varit så, att när
storföretagen och storfinansen har givit
sina pengar så har man avsett att det
skulle leda till något resultat som man
strävade efter.

Nu sägs det här att införandet av ett
statens partistöd skulle vara ägnat att
dra människorna bort från samhällsansvaret.
Vad är det för samhällsansvar?
Att binda sig i förväg för en uppfattning,
därför att pengarna så kräver!

Herr Holmberg säger också att högern
har en tradition i bevarandet av
demokratien. Vad är det för en tradition?
Är det den tradition som förlorar
sig i striden kring den 40-gradiga rösträttsskalan
eller vakthållningen kring
den privilegierade första kammaren på
sin tid? Jag kan inte finna att det är
någon annan tradition. Jag tycker att
den traditionen iir något skral att åbe -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier

ropa i dagens debatt. Här har också
åberopats den tyska högerns positioner.
Är den representativ för demokratien?
Det är också en fråga som man kan
ställa sig. Man säger att vi inte låter
köpa oss på den här punkten. Vi låter
inte köpa oss, nej, gudskelov i så fall
för att det har upphört!

Herr Lundström hävdade att det råder
starkt delade meningar ute hos
samtliga partier. Jag tror att herr Lundström
skall tala för sitt eget parti och
låta de andra svara för sig själva, tv
herr Lundström har endast rätt så långt
som när han håller sig till sina egna.

Den allmänna meningen ute bland de
djupa leden är att man omfattar tanken
att staten här har ett tillfälle att ge ett
handtag för att möjliggöra för partiarbetarna
att ägna sig åt partipolitiskt
arbete i stället för att tänka på var de
skall ta pengar till det nödvändigaste.
Vi har efter starkt motstånd från högern
hjälpt ungdomsorganisationerna
att få ett anslag från staten. Dessa pengar
har kommit till utomordentlig nytta,
ty vad måste de flesta av de ledande
förut göra? Jo, de måste ständigt ägna
sig åt att skaffa pengar genom att ordna
basarer och lotterier och försöka klara
livhanken ekonomiskt. Det kan ändå
inte vara ett idealtillstånd, lika litet som
det kan vara ett idealtillstånd att vara
beroende av andra för att få dessa slantar.
Herr Lundström låter förstå att
man inom centerpartiet tagit ställning
i denna fråga utan att ha en aning om
vad det rör sig om. Jag tycker det är
litet starkt att hävda en sådan mening.
Nog vet vi vad det gäller. Jag tycker
inte herr Lundström skall hävda sådant,
mot bakgrunden av de motioner
och reservationer som finns. Här säger
han att varje form av partistöd är tokigt.
Sedan står i en reservation att flera
skäl kan i och för sig anföras till
förmån för statsbidrag. Vilket är rätt
nu då? Vilken fot skall man stå på?

Låt mig till sist, herr talman, innan
jag går in på en redogörelse för centerpartiets
uppfattning i denna fråga säga

till herr Sveningsson, att vår lycka skulle
varit fullständig om vi hade fått herr
Sveningsson till jultomte för att dela
ut dessa klappar klädd i röd luva och
gula byxor!

I motionen i denna fråga, 1:816 och
11:970, har centerpartiet lagt fram sin
syn på frågan. Man säger att för det
demokratiska samhället är det angeläget
att tillse att en fri opinionsbildning
kan vidmakthållas och att de politiska
partierna får de härför erforderliga resurserna.
Enligt vår uppfattning är det
ett statsintresse att partierna är fria
och obundna, liksom det är ett partiintresse
att inte behöva vädja till några
ekonomiska intressenter som binder
Det är alldeles uppenbart att detta krav
blivit starkare under senare år. Det har
påpekats redan av herr Wahlund i motionen
år 1959.

De vidgade politiska uppgifterna har
medfört att partiernas opinionsbildnings-
och informationsverksamhet blivit
alltmer kostnadskrävande. Man påpekar
att vissa partier i betydande utsträckning
uppbär ekonomiskt stöd från
utanförstående maktintressen och att
ett sådant stöd innebär risker för att
partierna i sin opinionsbildande verksamhet
blir beroende av de bidragsgivande
intressena, då dessa kan förena
bidragen med särskilda villkor i fråga
om partiets politik.

Man säger ytterligare på denna punkt
att gentemot ekonomiska bidragsgivares
maktintressen har samhället knappast
några möjligheter att skydda opinionsbildningens
frihet. Slutsatsen måste bli
att en fri opinionsbildning kan möjliggöras
endast genom att staten i väsentlig
utsträckning bidrar till finansieringen
av partiernas verksamhet.

Men vi har också på ett par punkter
en avvikande mening. Man uppnår givetvis
en mera rättvisande fördelning
enligt de metoder pressutredningen diskuterade,
d. v. s. att man som grund
för delningen antingen tar rösttalen i
andrakammarvalen eller den mandatfördelning
dessa ger.

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Vidare har partiet en bestämd invändning
att göra mot den dubbla inskränkning
det utgör att man dels har
ett minimikrav på underlaget för att
stöd skall utgå, två procent av väljarkåren,
dels samtidigt har spärren i valsystemet
1,4. Vi menar att det räcker
med spärren i valsystemet. Någon annan
behöver inte komma till i sammanhanget.

Man pekar till slut på angelägenheten
av att detta stöd genomföres snabbt,
så att partiverksamheten kan tillföras
pengar till 1966 års kommunalval. Samtidigt
är man angelägen understryka att
de oklara punkterna måste klarläggas
för framtiden. Därför utmynnar motionen
i ett krav om bifall till propositionen,
men ett övervägande av det allmänna
partistödets utformning för tiden
från och med 1967.

Vi har i utskottet på den punkten låtit
övertyga oss om att den tiden skulle
vara för kort. Nu har utskottsutlåtandet
inte kommit att uppta någon bestämd
tid, men det ligger i riksdagens eget
skön att ständigt bevaka när den tiden
är inne, då man anser sig ha fått tillräckliga
erfarenheter av detta stöd.

Det har från många håll pekats på att
riksdagen nu går att ta ett oerhört viktigt
steg. Det är naturligtvis riktigt som
det är sagt, men allt beror på från vilken
utgångspunkt man bedömer frågan.
För egen del vill jag bedöma det så att
detta är ett steg emot en ökad självständighet
för de politiska partierna att
handla, tänka och känna efter eget skön
utan att behöva känna sig bundna av
meningar ifrån olika intresseriktningar
i samhället. Jag är alldeles övertygad
om, herr talman, att det måste vara en
mycket avsevärd fördel, och det är därför
det finns anledning att beteckna detta
beslut som stort och betydelsefullt.

Jag ber att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar
Eric Carlsson (ep), Axel Kristiansson
(ep) och Nils Theodor Larsson (ep).

Ang. statsbidrag till politiska partier

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har blivit beskylld
för att komma med oanständiga påståenden
då jag sagt att konstitutionsutskottet
behandlat detta ärende alltför
kortfattat och utan egentlig föredragning.

Vi begärde att ärendet skulle skickas
ut på remiss, och att vi skulle få tillfälle
att i lugn och ordning behandla
ärendet. Denna begäran avslogs, ty
man ansåg inte att en remiss behövdes
utan att ärendet kunde behandlas genast.

Efter det avslaget fanns ingen anledning
för oss att begära fortsatt diskussion.
Man önskade inte diskutera,
man önskade icke få ärendet ingående
belyst.

Det har vidare sagts att jag går för
långt i min kritik, och herr Torsten
Andersson har tagit sig friheten att beskylla
mig för att vara ett eko av min
arbetsgivare. Han gjorde det samtidigt
som han talade om att jag uppträdde
med oanständigt tal. Jag har ingen anledning
att vara eko av någon arbetsgivare.
Jag har inte någon anledning
att rösta eller skriva motioner på kommando.
Jag är förvånad över att en
medlem av konstitutionsutskottet inte
drar sig för att angripa en enskild
man som icke är närvarande i kammaren
och att dessutom beskylla mig
för att ha gått någon annans ärenden.

Herr Torsten Andersson tog sig också
före att säga att jag for med ovederhäftigt
påstående, och han läste upp
ur herr Wahlunds motion. Jag ber herr
Andersson notera att det icke var herr
Wahlunds motion utan det av herr
Wahlunds motion föranledda uttalandet
av statsutskottet som jag talade om.
Jag citerade icke ett ord av herr Wahlunds
motion. Däremot läste jag ordagrant
upp vad som stod i utskottets utlåtande,
och utskottet sade att det icke
kunde förorda anslag av statsmedel, ty
då krävdes kontroll. Det var detta jag
påpekade, och jag hade väl ingen an -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
ledning att vända mig till statsutskottets
ledamöter, om det hade varit herr
Wahlund jag kritiserade.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att jag
är fullt belåten med fru Segerstedt Wibergs
sätt att reagera på mitt anförande.
Det visar med andra ord att vad jag
sade har gått hem. Hur skulle man kunna
tala om något annat, när det var fråga
om herr Wahlunds motion? Herr
Wahlund kom in här i kammaren och
lämnade mig motionen och bad mig
säga ifrån detta. Vad som sagts här har
alltså spritt sig ända ut till andra kammaren.

Vidare blev jag beskylld för att ha
angripit en enskild person — Göteborgs-Postens
chefredaktör — som inte
är närvarande här. Nå, men herr Wahlund,
som blev angripen på ett ohemult
sätt, var inte heller närvarande. Han
var ju i andra kammaren. Vem är den
bättre av fru Segerstedt Wiberg och
mig; det undrar jag i det sammanhanget.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vad man har sagt och
inte sagt i andra kammaren kan jag
inte veta. Jag har talat i första kammaren,
och jag har i första kammaren
citerat ett utskottsutlåtande, föranlett
av herr Wahlunds motion. Därmed har
jag icke kritiserat herr Wahlund. Jag
har icke angripit någon som inte här
kan föra sin talan. Min kritik var dessutom
riktad till justitieministern. Han
satt här, och han svarade mig.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror det är angeläget
att fru Segerstedt Wiberg inte yttrar
sig mer, ty hon avlägsnar sig allt

längre från vad som är verklighet i
detta sammanhang.

Jag har gjort ett yttrande som jag
önskar korrigera. Jag har tydligen råkat
ta fel när jag pådyvlat herr Lundström
att han skulle ha sagt att det icke
finns några argument för ett partistöd.
Detta yttrande fälldes inte av herr
Lundström utan av högerledaren. Jag
är ledsen att jag har gjort mig skyldig
till den felsägningen.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig bara beklaga
att det inte är herr Andersson i Brämhult
som är justitieminister och redan
från början försvarat den här propositionen.
Då hade det säkert blivit en
livfullare debatt.

Herr Andersson i Brämhult har gjort
tre yttranden som synes behöva tillrättaläggas.
För det första var det inte
den tyska högerns positioner som jag
åberopade, utan mitt anförande gick
ut på att referera till den tyska socialdemokratiens
uppfattning i det här fallet.
Sedan fördes även CDU in i resonemanget.
Detta är alltså en korrigering
av vad som kanske var ett hörfel
från herr Andersson.

För det andra gällde det påståendet
att partistödet kan försvaras med att
bidragen till ungdomsorganisationerna
är så lämpliga och bra. Emellertid har
ju åtskilliga ungdomsorganisationer —
inte minst centerns ungdomsförbund —
visat en påtaglig nedgång i medlemsantal
sedan statsbidragen till förbunden
genomfördes. Det kan här finnas ett
orsakssammanhang.

För det tredje ansåg herr Andersson
att »traditionen» var något som man
över huvud taget inte skulle ta hänsyn
till. Även den s. k. fyrtiogradiga
skalan kom in i sammanhanget. Tillåt
mig säga att det var ett av de många
stegen på demokratiens väg att den fyrtiogradiga
skalan avskaffades. Nu däremot
har jag en känsla av att vi — ehuru
omvänt — ånyo inför den fyrtio -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

gradiga skalan. Den skalan innebar ju
att de som hade mera pengar fick flera
röster. Partistödet innebär att de som
har flera röster får mera pengar.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan tyvärr inte bemöta
herr Holmberg i fråga om ungdomsorganisationerna,
ty jag vet inte
hur det står till inom högerns ungdomsförbund.
En sak vet jag emellertid alldeles
säkert, nämligen att centerns ungdomsförbund
tveklöst är det största av
de politiska ungdomsförbunden. Det
finns kanske litet att ta på där, om herr
Holmberg har rätt.

Jag skall inte heller gå in i diskussion
om den fyrtiogradiga skalan. Dess
avskaffande var väl emellertid det
största steg som tagits på demokratiens
område. Jag tror att det steg vi tar i
dag är ett av de andra behövliga större
stegen, nämligen att göra den politiska
opinionsbildningen inom partierna oberoende
av utanförstående meningsriktningar
som driver på.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det har sagts mig att
justitieministern i ett tidigare skede av
debatten har åberopat en ledare i Svenska
Dagbladet såsom ett bevis för att
Svenska Dagbladet skulle ha hyst den
åsikten att ett partistöd vore befogat.
Jag har ledaren med mig, och jag skall
överlämna den för benäget studium. Jag
lämnar den till kanslirådet. Den ledaren
är uppbyggd efter en teknik som
jag förstår är främmande för justitieministern.
I den ledaren väger man nämligen
skälen för och emot och resonerar
fram och tillbaka. Man drar emellertid
ingen slutsats. Den ledaren var
skriven utan varje försök till slagsida
eller ståndpunkt. Jag kan alltså säga att
man i den ledaren argumenterar både
för och emot men inte drar några slutsatser.
Justitieministern har använt mot -

Ang. statsbidrag till politiska partier
satt teknik i proposition nr 174. Han
har dragit slutsatsen men glömt bort
argumenteringen.

Hur har vi då hamnat i dagens läge,
då vi får ett partistöd på till en början
cirka 25 miljoner kronor? Det är kanske
ändå inte så svårt att få reda på.
Den 10 november 1963 tilkännagav Apressens
förlagsbolag att den socialdemokratiska
tidningen Ny Tid i Göteborg
skulle läggas ned. Tidningens dåvarande
chefredaktör, numera riksdagsman
Kaj Björk, klandrade förslaget i Ny
Tids ledare av den 11 november, vilken
finnes att läsa i samme Kaj Björks bok
»Sju år med Ny Tid». Fackföreningsrörelsens
centrala ledning synes ha underskattat
Västsveriges betydelse, hette
det, och vidare sades det att det skulle
vara en svår utmaning mot Västsveriges
arbetarrörelse om man föredrog
att lägga pengarna i Stockholm framför
på västkusten. Under de dagar som följde
ökade de salta vindarna från västkusten
i styrka, och Göteborgs arbetarkommun
anmodade t. ex. LO att ompröva
sitt beslut. Partiet oroades allvarligt,
och det blev nödvändigt att
något hände. Skulle västkusten eller östkusten
vinna matchen? Tyvärr ser det
i dag ut som om båda hade förlorat.

I denna trängda situation tillsatte regeringen
den 22 november 1963 den
s. k. presstödsutredningen. Om denna
utredning skulle man egentligen kunna
fatta sig ganska kort. Majoriteten — tre
mot två — framlade sitt förslag den 2
april 1965. Enligt detta förslag skulle
25 miljoner kronor årligen tilldelas partierna
för att av dessa fördelas till närstående
tidningar. Att det inte var fråga
om ett tidningsstöd utan ett stöd åt
partipress framgick redan av att medlen
skulle fördelas på grundval av partiernas
röstetal vid de två senaste valen.
Remisskritiken blev förödande, inte
minst från pressens egna organisationer.
Egentligen skulle jag därför inte
behöva uppehålla mig vid förslaget i
dag, men jag skall i alla fall med hänsyn
till det nära sambandet mellan det -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier

ta förslag och den i dag föreliggande
propositionen nr 174 tillåta mig att i
några punkter sammanfatta remisskritiken.
Det vore även bra om det i riksdagens
protokoll funnes några ord att läsa
om denna utredning.

För det första stred förslaget mot innebörden
i gällande tryckfrihetslagstiftning.
För det andra skadade redan
förslagets framläggande vårt anseende
utomlands. I ett land med en såsom fri
ansedd press hade veterligen inte liknande
tankegångar tidigare kommit till uttryck
från ansvarigt håll. För det tredje
skulle förslaget lagstadga orättvisan.
Partilösa skulle ställas utanför och diskrimineras.
De kunde vara hur opinionsbildande
som helst, men partitillhörigheten
var det enda avgörande. För
det fjärde sade majoriteten direkt ut att
man i syfte att stödja vissa så kallade
andrahandstidningar på regionplanet
skulle verka för att småtidningar lädes
ned. Dessa »proppar» och »monopolöar»
skulle försvinna. Presstöd skulle
bli till pressdöd. För det femte skulle
enligt förslaget vissa tidningar för framtiden
bli beroende av statsanslag via
regering, riksdag och partier. Hur skulle
då dessa tidningar kunna vara oberoende
och kunna kritisera regering, riksdag
och partier? Biter man den hand
som man äter ur? För det sjätte skulle
det kommunistiska partiet enligt förslaget
erhålla 1 232 000 kronor i årligt
statsbidrag till sina få tidningar.

Majoritetsförslaget var helt enkelt sådant
att det inte kunde framläggas. En
av ledamöterna i denna majoritet var
ledamoten av denna kammare, herr
John Ericsson i Kinna. Jag beklagar
mycket att han inte är här i dag. Han
har uppenbarligen förhinder. Det hade
annars varit av stort intresse att med
honom få diskutera denna utredning
och dess förslag på några punkter, men
det är tyvärr nu inte möjligt.

I den situationen måste regeringen
välja en annan metod och valde då tanken
på ett allmänt partistöd. Det nära
sambandet framgår ju av att slutsiffran

blir ungefär densamma, nämligen cirka
25 miljoner kronor. Beloppet 60 000 kronor
per mandat har alltså justitieministern
kommit fram till genom en enkel
division av ett ärvt förslag. Justitieministern
sade också att det är svårt att
rent sakligt argumentera för just siffran
60 000 kronor.

När regeringen väl hade bestämt sig
för partistöd skulle detta också skräddarsys,
vilket bär skett. Jag skall vid
detta skede av debatten — det händer
så mycket i dag — inte gå in på vissa
följder av detta ställningstagande. Jag
skall bara ta upp en sak till beträffande
proposition nr 174, eftersom det är lättare
att se vad som inte står där än vad
som står där. Det står t. ex. ingenting i
proposition nr 174 om den nya princip i
svensk folkstyrelse, som innebär att i
fortsättningen även partier som vill omintetgöra
samma folkstyrelse skall vara
statsbidragsberättigade för just denna
sin verksamhet.

I princip skall alltså, enligt propositionens
tankegångar, även nationalsocialistiska
och kommunistiska partier
få stöd, om de lyckas förvärva mandat
i andrakammarval. Reservanterna kan
för sin del icke vara med om den ståndpunkten.
Det sägs ofta att statsmakterna
bör vara angelägna om att värna folkstyrelsen
och dess principer. Bör man
då vara beredd att ge pengar åt fiender
till samma folkstyrelse? Och skall medborgare,
som kanske djupt ogillar ideologier
och riktningar av sådant slag, behöva
vara med och betala räkningen?

Jag ber att få åberopa den av statsrådet
Kling nämnda ledaren och vill göra
ett citat ur densamma på denna punkt:
»För många lär det helt visst te sig besynnerligt,
för att inte säga stötande, att
det demokratiska samhället skulle bidraga
till finansieringen av en rörelse
vars främsta politiska mål är just demokratiens
undergrävande.»

I detta sammanhang har också behovet
av presstöd varit under en något
flyktig debatt. Just nu har en mycket
beklaglig nyhet meddelats, nämligen att

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Stockholms-Tidningen skall läggas ned
från den 1 april nästa år. Till delta sorgliga
faktum skall jag tillåta mig att knyta
några ögonblickets reflexioner.

För den svenska pressen och för opinionsbildningen
är beslutet om nedläggningen
ytterst beklagligt — det är en
händelse som på detta område kanske
endast överträffas i betydelse av Morgon-Tidningens
nedläggande på sin tid.
I sådana sammanhang sägs alltid att en
röst i kören tystnar, men här är det
inte fråga om en vanlig röst utan om
huvudstadens företrädare för den samlade
politiska och fackliga arbetarrörelsen.
Bortfallet gäller inte bara tidningen
som opinionsbildare utan även
dess verksamhet som nyhetsorgan och
åsiktsförmedlare inom t. ex. kulturliv
och andra områden.

Genom vad som i dag meddelats läggs
ett större ansvar på andra tidningar och
deras medarbetare, ett ansvar som innebär
en än större förpliktelse att spegla
opinionsbildning och sköta nyhetsförmedling
på ett i alla avseenden korrekt
och objektivt sätt.

Men inte ens efter dagens händelse,
herr talman, skulle jag vilja tillstyrka
ett särskilt presstöd av den typ som
förordats i utredningen om sådant stöd.
Däremot kan ju en annan konsekvens
vara, att statsmakterna har anledning
att generellt överväga hur man kan skapa
ett tidningsvänligare klimat — men
i så fall alltså med generella åtgärder,
inte med speciella.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Hernelius att jag icke använde Svenska
Dagbladets ledare den It januari i år
såsom ett bevis för att tidningen hade
accepterat partistödstanken — i stället
rekommenderade jag herr Hernelius’
partiledare att läsa denua artikel. Hade
herr Hernelius varit inne i kammaren
under den delen av mitt anförande skulle
han icke behövt göra sig skyldig till
detta missförstånd; men han hade då

Ang. statsbidrag till politiska partier
också saknat underlag för sin lilla lustighet.

Vad beträffar den omständigheten att
partistödet skall utgå även till kommunisterna,
vill jag påminna om att riksdagen
för mindre än fjorton dagar sedan
enhälligt beslöt att kommunisterna
skulle ha del av stödet till riksdagsgruppernas
kanslier.

Om man på borgerligt håll är lika
bestämd som det socialdemokratiska
partiet i föresatsen att bekämpa odemokratiska
partier känner jag mig förvissad
om att partistödet också skall
komma till god nytta i ansträngningarna
att inför väljarna avslöja kommunisterna.

Argumentationen att partistödet skulle
innebära ett tvång för skattebetalarna
att finansiera partier, som de ogillar,
är djupt komprometterande. Ingenting
är normalare än att alla får
vara med och betala de utgifter som
riksdagen beslutar. Det fanns en tid då
man ansåg att valda förtroendemän
borde vara oavlönade. Denna konservativa
syn ter sig nu orimlig — vi betalar
självklart riksdagsmännen och de kommunala
förtroendemännen för deras insatser.
I en framtid kommer det att bli
lika självklart att samhället bidrar till
partiernas kostnader för opinionsbildning.
Vi betalar redan nu kostnaderna
för valsedlar. År 1957 betalade vi två
miljoner till var och en av de tre meningsriktningarna
i pensionsfrågan för
deras propagandaverksamhet. Och vad
är i stor utsträckning våra fria järnvägsbiljetter
annat än ett ekonomiskt
bidrag till partierna?

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har egentligen inte
anledning att säga så mycket. Jag tyckte
nog att som principiell argumentering
för något alldeles nytt i svenskt
samhälle och svenskt folkstyrelse —
nämligen att offentliga medel skall utgå
till partier vilka strävar att underminera
samma folkstyrelse — var justi -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
tieministerns resonemang ganska torftigt.

Vad beträffar den omständigheten att
vi alla betalar till de utgifter, som riksdagen
beslutar, så är det någonting
självklart och nödvändigt. Dock är det
en viss skillnad mellan att betala till
faktiska ändamål och att betala till
ideologier och rörelser, som man icke
kan omfatta, t. ex. av samvetsskäl.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
dagens debatt har jag fått den uppfattningen
att många av de talare som har
yttrat sig har sagt mycket som de över
huvud taget inte menar.

Herr Holmberg och fru Segerstedt
Wiberg anser att ett partistöd skulle få
sådana praktiska verkningar att det
skulle kunna ifrågasättas om de demokratiska
principerna skall kunna upprätthållas.
Jag tror att herr Sörenson
har alldeles rätt när han säger att beslutet
om partistöd väl inte blir någonting
annat än vad vi själva gör det till.
Tror vi på den försäkran som ges i propositionen
att partistödet skall lämnas
utan förbehåll och utan krav på någon
som helst kontroll över hur pengarna
används, kan väl inte stödet få dessa
verkningar. Om herr Holmberg menar
allvar med det han sade i en replik,
nämligen att de borgerliga partierna inte
låter sig köpas för pengar, frågar jag:
Vilka konsekvenser kan det då bli av
ett partistöd? Skulle stödet förknippas
med sådana villkor att oppositionspartierna
inte kan acceptera det, kan de
ju avstå från stödet. Om samtliga borgerliga
partier avstår från att ta detta
partistöd i anspråk, faller det väl vid
första bästa tillfälle. Jag tror nämligen
att i så fall inte heller socialdemokraterna
kan utnyttja det.

Alla dessa farhågor och överdrifter,
som inte kan vara noggrant genomtänkta,
kan inte få konsekvenser av det slag
som befaras.

Det har också anmärkts på att utredning
inte har företagits. Vad är det
som skall utredas i dessa frågor? Är
det någonting annat än vad som kan
klarläggas vid behandlingen av dessa
frågor i riksdagen och dess utskott, i
motioner och genom allt det material
i övrigt som föreligger när vi i dag diskuterar
dessa spörsmål? Det skulle väl
nästan kunna sägas att kravet på en
utredning inte är någonting annat än ett
uppskov, som absolut inte skulle förändra
den principiella uppfattningen hos
dem som i dag anser att ett partistöd
inte bör ifrågakomma; de kan väl inte
gärna ändra sin ståndpunkt i detta avseende,
oavsett vilket resultat utredningen
ger. Det är väl ändå inte möjligt
att begära mer än en försäkran om
att bidraget eller stödet, vad man nu
vill kalla det, skall lämnas utan förbehåll
och utan krav på kontroll. Jag kan
inte förstå att det kan få några allvarliga
konsekvenser. Varför skulle i så fall
stödet begränsas till totalt 25 miljoner
kronor, ett belopp som antagligen inte
utgör mer än en del av de kostnader
som partierna behöver för sin verksamhet,
eftersom ju samhällsverksamheten
har utvecklats i sådan grad under senare
år att det inte är möjligt att göra
en jämförelse mellan det arbete som
i upplysnings- eller propagandahänseende
åvilat partierna under exempelvis
tiden före andra världskriget och i dag.
Helt andra anspråk ställs ju i dag på
de organ som skall sprida upplysning
om vad som beslutas, föreslås eller eljest
kan vara aktuellt i riksdagen, i de
kommunala instanserna eller i annat
sammanhang. Det är ändå staten som
drar nytta av denna upplysningsverksamhet,
som faktiskt bedrivs av partierna.

Herr Lundström ville ha garantier
för att stigande förluster på exempelvis
utgivningen av tidningar inte skulle

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

föranleda ökade krav på statsbidrag.
Hur skall justitieministern kunna ge en
försäkran av den innebörden? Det kan
ju ställas krav på ökade bidrag därför
att kostnaderna totalt sett har stigit, i
synnerhet som man inte skall lägga sig
i huruvida något eller några av partierna
måste använda en del av detta partistöd
för att uppehålla en tidningspress
som de själva anser nödvändig för sin
verksamhet.

Jag tycker inte heller att det är någonting
att göra anmärkning emot, om
det skulle vara riktigt att propositionen
om partistöd härleder från den utredning
som gjordes om ett eventuellt
presstöd, inom vilken man möjligen på
grund av remissyttranden eller ett närmare
övervägande i fråga om konsekvenserna
slutligen kom till det resultatet
att ett presstöd i varje fall i den
formen inte kunde lämnas, eftersom
ett sådant stöd skulle få den karaktären
att ett statligt organ skulle avgöra vilka
tidningar som skulle ha stöd, och det
kunde ju vara ganska besvärligt. Om
en del av partistödet av respektive partier
skulle användas för sådant ändamål,
blir det ju mindre över för den
verksamhet som i övrigt skall bedrivas.

I varje fall för vårt parti har den upplysningsverksamhet,
säg gärna propagandaverksamhet,
som bedrivs genom
tidningspressen helt naturligt den största
effekten, eftersom ju tidningar kommer
ut dagligen och kan innehålla aktuella
artiklar i frågor som är på dagordningen.
Jag tycker inte att det kan
vara någonting som kan utgöra underlag
för en tveksamhet i fråga om ett
beslut i positiv riktning i dag. Om partierna
har tillräckliga resurser kan de
vara så finkänsliga att de använder andra
pengar, som de disponerar, för pressstödet
och använder de statliga bidragen
för den delen av partiverksamheten,
som inte har med tidningspressen
att göra. Jag tror att man även i dessa
angelägenheter talar om någonting som
man över huvud taget inte närmare har
övervägt.

3t Första kammarens protokoll 1!)65. Nr 41

Ang. statsbidrag till politiska partier

Fru Segerstedt Wiberg ställde också
en fråga till justitieministern som han
inte besvarat, förmodligen därför att
han inte kan besvara den. Hon ville ha
besked om hur stort partistödet kommer
att bli i framtiden. Hur skall justitieministern
kunna besvara den frågan,
om inte fru Segerstedt Wiberg kan ge
en garanti för att han kommer att sitta
som justitieminister och ha en finansminister
bredvid sig, som är positivt inställd
i dessa avseenden för överskådlig
tid framåt?

Det är orimliga frågor att ställa, och
lika orimligt är det om justitieministern
hade försökt besvara dem i positiv riktning.
Han kan inte veta vilka krav på
storleken av partistöd som kan komma
att utvecklas. Det enda som han kan
svara fru Segerstedt Wiberg är att om
det blir en borgerlig majoritet i riksdagen,
så kan man ompröva huruvida
partistöd skall utgå därefter, och om
man tycker det så kan man ompröva
både belopp och grunder för fördelning
av medlen. Detta står dem fullständigt
fritt, såvitt jag förstår.

Beslutas ett partistöd i dag så förmodar
jag att det kommer för att stanna.

Det blir minst lika svårt att avskaffa
det, och principiella betänkligheter
kommer att resas mot att göra det -—
om inte från samma personer som i dag
talar för avslag så från annat håll. Ty
det kan ha principiell innebörd sedan
det en gång blivit inarbetat, eftersom
partierna helt naturligt bygger i varje
fall en del av sin verksamhet på de resurser
som de mera fast kan räkna med
även i forsättningen.

Herr Adolfsson tyckte inte att det var
roligt att tala i egen sak när han framförde
sitt partis synpunkter. Jag vet inte
varför lian skall vara så blygsam. Gör
inte alla representanter för partierna
det? Är det inte deras sak att tala för
partierna? Jag tycker att han har möjlighet
att göra det utan att på något sätt
känna sig besvärad.

Herr Sveningsson ville ha detta till en
valfråga. Ja, ligger det något matnyttigt

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
i det, så varför inte ta det som en valfråga
— om inte vid kommunalvalet
nästa år, där det kanske inte är lika
matnyttigt, så kanske i riksdagsvalet
1968. Jag tror inte att vi har ett sådant
motstånd ute bland folket sedan partistödet
kommit på tal, att man behöver
räkna med att det har någon betydelse
i en valrörelse, och jag tror att det i
mycket stor utsträckning kommer att
bli beroende på hur frågan framföres i
valrörelsen. Jag tycker inte att valrörelsen
skulle vinna på om de, som är
motståndare till partistödet, skulle utnyttja
det mesta av valrörelsen för att
försöka framföra dessa synpunkter. Det
skulle nödvändiggöra att de, som varit
för partistöd, skulle använda en stor
del av tiden för att vederlägga dessa
invändningar mot deras beslut. Saken
mår nog lika bra av att avgöras här i
riksdagen, där man har de största möjligheterna
att bedöma både det principiella
och det ändamålsenliga i att
fatta ett beslut av denna innebörd.

Sedan får jag liksom herr Torsten
Andersson säga, att vad jag hittills
framfört är några kommentarer till debatten,
och nu skall jag övergå till att
säga det jag hade tänkt igenom innan
debatten började. Det är möjligt att en
del av detta tangerar det som redan
är sagt, men det kan komma i ett annat
sammanhang och därför få en annan
innebörd.

Det har sagts att propositionen är
ganska tunn och intetsägande. Även
om ordens mångfald i dag i debatten
inte kan förväntas ge ett tunt protokoll,
så är det inte säkert att det i sak ger
så värst mycket mera än propositionen
vid bedömningen av vad som kan vara
rätt och riktigt i en angelägenhet av
detta slag. Det är möjligt, att det som
jag har funderat ut också kan betraktas
såsom tunt och ganska intetsägande,
men detta till trots tycker jag att det
kan få komma in i protokollet och göra
det ännu litet tjockare.

Det är 100 år sedan representationsreformen
genomfördes, och i maj nästa

år skall vi fira detta jubileum. Demokrati
och parlamentarism utgör de
grundläggande principerna i vår nuvarande
författning sådan den i praxis
tillämpas. Parlamentarismen är inte inskriven
i författningen, men detta kommer
troligen att ske i samband med
den förestående författningsrevisionen.
Det kan dröja innan den revisionen blir
klar, men jag tror inte att det är några
delade meningar i det avseendet: även
parlamentarismen skall finnas angiven
i författningen.

Det ligger sannolikt ingen överdrift
i ett konstaterande, att sedan den allmänna
och lika rösträtten genomfördes
har de angivna grundsatserna sin förankring
i de politiska partiernas verksamhet
och är beroende av att det vid
varje tidpunkt finns mer än ett funktionsdugligt
parti. I olika sammanhang
har under de senaste årtiondena aktualiserats
frågor, avseende statligt bidrag
till verksamhet som tangerar de
politiska partiernas intresseområden,
exempelvis bidrag till byggande av samlingslokaler
och bidrag till det som redan
varit på tal i dag, nämligen ungdomsorganisationernas
verksamhet.

Principiella betänkligheter har därvid
anförts mot dylika bidrag, och även
i fråga om riksdagsledamöternas arbetsvillkor
har betänkligheter av delvis
principiell natur ända in till senare tid
utgjort hinder för åtgärder, syftande
till mera tidsenliga anordningar.

Det kommer därför inte som en överraskning
att betänkligheterna till nu
förevarande bidragsärende framförs
fränare och mera intensivt än tidigare.
Propositionen avser nämligen bidrag
direkt till partiverksamheten, och det
är tydligen en styggelse för många. Får
jag lov att tillägga: förmodligen för
dem, som räknar med att såsom hittills
kunna klara partiverksamheten utan sådant
bidrag.

Jag kan förstå invändningarna mot
förslaget, men jag kan inte acceptera
dem som avgörande argument i debatten.
Det kan nämligen inte vara riktigt

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

att demokrati och parlamentarism, som
är en realitet i vårt statsskick, i princip
förutsätter att kostnaderna för den partipolitiska
verksamhet, som utgör oundgängliga
instrument vid den praktiska
tillämpningen av de angivna grundsatserna,
skall bedrivas utan bidrag från
staten.

Att så skett hittills beror med till
visshet gränsande sannolikhet mindre
på principer än på traditioner. Vad som
i detta avseende betraktades såsom naturligt
vid övergången från ståndsriksdag
till andrakammarriksdag behöver
inte vara bestående för alla tider. Inte
ens principer är heliga, långt mindre då
traditioner. Utvecklingen kan framkalla
behov av att rubba på bådadera. Så har
också skett även på här berörda områden.

När jag säger att jag kan förstå invändningarna,
menar jag inte vad som
hänför sig till det principiella, utan till
det traditionella i det nuvarande systemet.

Många avvikelser från den ursprungliga
ordningen har emellertid beslutats
under årens lopp. Det är en i väsentliga
avseenden uppmjukad tradition
som i dag står som värn för det bestående.
Inkomst- och förmögenhetsgräns
samt det s. k. utskyldsstrecket har
slopats såsom villkor för rösträtt och
valbarhet. Rösträttsåldern är numera
densamma vid val till riksdagen som
i de kommunala valen, framför allt
landstingsvalen, där vi hade särskilda
bestämmelser tidigare. Valbarhetsåldern
är numera också densamma för båda
kamrarna. Finns det egentligen något
sakligt motiv för att man nu skulle eliminera
första kammaren, när man skall
diskutera hur man skall fördela ett
eventuellt partistöd?

Ersättningen till riksdagsledamöterna
har alltsedan begynnelsen och ända
fram till andra världskriget fastställts
till så låga belopp, att den knappast avsetts
att täcka annat än de direkta kostnaderna
för uppdragets fullgörande, inklusive
ett blygsamt uppehälle under

Ang. statsbidrag till politiska partier

vistelsen i Stockholm. Förstakammarledamöterna
fick klara sig utan ersättning
ända fram till 1909, då de i ersättningshänseende
likställdes med ledamöterna
i andra kammaren. I samband
därmed slopades de särskilda förmögenhets-
och inkomstvillkoren för valbarhet
till första kammaren. Samtidigt som
de varit utan ersättning krävdes ursprungligen
att de skulle ha en förmögenhet
på 80 000 kronor, sedermera
sänkt till 50 000 kronor, och en inkomst
på 4 000 kronor, senare sänkt till 3 000
kronor. Förmodligen ställde man dessa
krav för att vederbörande ledamöter
inte skulle ligga fattigvården till last
under den tid de fullgjorde sitt riksdagsuppdrag.

Rätten till fria resor mellan hemorten
och riksdagen har reglerats av hårda
restriktioner. Ursprungligen var endast
resan till och från riksdagssessionen
fri. Sedermera var man så generös att
man utsträckte förmånen också till
påsklovet. Därefter utökades antalet resor:
först till fem resor under hela sessionen
och sedan till två resor i månaden
för att slutligen hamna i den nuvarande
ordningen med fria resor utan
begränsning.

Jag har inte hört någon som har
framfört några invändningar eller någon
tanke på att denna möjlighet missbrukas.
Missbrukas de fria resorna, så
är det väl när riksdagsmännen som
partiföreträdare reser ut och står till
förfogande med föredrag eller föreläsningar
ute hos respektive lokala partiorganisationer
och på det sättet sparar
en utgift för organisationen eller för
den egna kassan. Ofta var det faktiskt
på det sättet, att partiorganisationerna
trots de blygsamma ersättningar som
utgick till riksdagsmännen tyckte att
dessa inte skulle ha betalt för att de
stod till tjänst, inte ens för sina kostnader.
Riksdagsmän är ju beskedliga
människor, och de tyckte ofta själva att
det var naturligt att de stod till förfogande
utan ersättning.

Nu har de inga kostnader för resor,

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
men jag tror att de i allmänhet fortfarande
inte tar någonting betalt för att
de är ute och håller föredrag — de betraktar
det som liggande inom det förtroendeuppdrag
de har. Jag tror därför
att herr Sveningsson inte behöver
misstänka att i varje fall riksdagsmännen
skall minska sitt intresse för att
delta i partiarbetet och sprida den
upplysning som riksdagsmännen kan
ge eftersom de har personlig möjlighet
att följa utvecklingen på det politiska
planet.

Har det funnits principiella möjligheter
mot den utveckling jag här skisserat,
så har de fått vika. Därest riksdagsarbetet
någon gång i svunnen tid
och med beaktande av riksdagens dåvarande
sammansättning kunnat betraktas
som något av hobbysysselsättning,
så gäller det i varje fall inte i
vår tid. Jag tror inte jag överdriver
om jag säger att även politikerna får
ägna normal arbetstid under hela året
för att fullgöra sitt uppdrag i riksdagen
eller i partiorganisationerna, och
sommarferierna, som ju är relativt
långa, tas i varje fall vartannat år praktiskt
taget helt i anspråk av att riksdagsmännen
skall stå till förfogande i
valrörelserna.

Låt mig sedan till sist, herr talman,
endast framhålla att den nuvarande
ordningen beträffande finansieringen
av partiernas kostnader för verksamheten
inte är helt invändningsfri såvitt
det gäller bidragen från näringsliv och
intresseorganisationer, om man nu vill
hävda oberoendeprincipen till dess yttersta
gräns. Ett statligt bidrag kan bli
det i minst samma grad som de här
nämnda, om bidraget lämnas utan förbehåll
och utan krav på kontroll av hur
det används. Jag tror följaktligen att
betänkligheterna i detta avseende är
fullständigt ogrundade.

Det har föreslagits att det belopp som
skall fördelas skall bli 25 miljoner,
men härifrån har man dragit det som
tagits i anspråk för partikansliernas
verksamhet i riksdagen. Det återstår

ungefär 23 miljoner för ändamålet och
man har räknat ut att det räcker till
60 000 kronor per riksdagsmandat. I
propositionen har man valt den allra
enklaste formen för fördelning, nämligen
att dela ut beloppet till partierna
efter antalet mandat i riksdagen men
med den begränsningen att partierna
vid det senaste andrakammarvalet skall
ha fått minst två procent av rösterna.

Det är klart att man kan ta en annan
fördelningsgrund, exempelvis valresultatet.
Skall man vara helt objektiv,
får man väl rätta sig efter det genomsnittliga
resultatet av andrakammarvalen
och kommunalvalen, såvida man
inte i förtid vill eliminera betydelsen
av första kammaren och de instanser
som utser förstakammarledamöter. En
sådan metod ger inte någon särskilt stor
skillnad i fördelningen mellan de borgerliga
partierna och socialdemokraterna,
men däremot ger den ett bättre
utslag för kommunisterna, eftersom de
har något över fem procent av valmanskåren
men en mindre andel av
mandaten i riksdagen. Kommunisterna
är i stort sett de enda som skulle tjäna
på en sådan metod.

Nu har det sagts att den fördelningsgrunden
ger ett orättvist resultat. Ja,
är det orättvist annat än för kommunisterna?
De borgerliga partierna har
ju ett mål gemensamt om vilket det såvitt
jag förstår inte finns någon reservation,
nämligen att skaffa en annan
regering. Det statliga bidrag de
borgerliga partierna får blir nästan exakt
lika stort som det socialdemokraterna
får för att försvara sin ställning.

Varje försök att bestämma vad partierna
behöver för sin verksamhet kan
bara bli en skönsuppskattning, och
varje försök att göra en annan fördelning
än en rent proportionell kan leda
till att det lönar sig att ytterligare
splittra partierna, vilket ju inte kan
vara någonting att främja. Jag vet heller
inte om det finns någon anledning
att genom att ställa i utsikt ett högre
belopp som partistöd premiera att en

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

valkorporation — jag talar inte om
parti i detta avseende — som nu har
opererat låt mig säga bara i ett enda
landskap uppträder i alla valkretsar
för att överskrida tvåprocentgränsen.

Visst kan demokrati förenas med inskränkande
bestämmelser av olika slag.
Om jag inte är fel underrättad får en
kandidat i England inte ställa upp i ett
parlamentsval utan att ställa en viss
garantisumma, som han förlorar om
han inte uppnår en viss andel av rösterna.

Det har sagts att en representant för
vårt broderparti i Tyskland betraktar
resultatet av partistödet där såsom
ogynnsamt, men om jag inte tar fel —
det kan ju hända att jag har gjort en
förväxling — är partistödet förknippat
med ett förbud för organisationer
och näringsliv att lämna bidrag till de
politiska partierna. Ett sådant förbud
föreligger också exempelvis i Amerika.
Där får inte näringslivet och organisationerna
—• inte ens de fackliga organisationerna
— lämna bidrag till de
politiska partierna, men den bestämmelsen
kringgår man genom att exempelvis
de fackliga organisationerna driver
en egen valrörelse för en presidentkandidat,
som har utsikt att bli vald
och som de betraktar såsom den bäste,
eller för en kandidat till senaten eller
representanthuset. Så gör förmodligen
också näringslivet när det vill stödja
en kandidat. Det är mycket vanligt att
kandidaterna driver sin egen valrörelse,
och då kan bidragen lämnas direkt
till dem. Så är det också i England —
eftersom man har enmansvalkretsar
får kandidaterna driva sin valrörelse
själva med stöd av det parti de tillhör.

Herr talman! Det framgår väl tydligt
av vad jag har sagt att jag inte har
vare sig principiella eller andra betänkligheter
mot ett bifall till propositionen.
Jag tror inte på de uttalade farhågorna
för ogynnsamma verkningar av
ett sådant stöd. Jag tror att stödet kan
verka gott både hos högern och den
borgerliga samlingen och hos regerings -

Ang. statsbidrag till politiska partier
partiet, som ju i valrörelsen inte kan
använda kanslihusets resurser i någon
större utsträckning, utan måste använda
sina egna organ.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet i
morse med anledning av vad reservanterna
anfört i reservation I om att kravet
på integritet inte kan förenas med
ett allmänt stöd till partierna, då en
konsekvens därav måste bli att partierna
kommer i en viss beroendeställning
till staten.

Nu har denna fråga sedan dess belysts
från olika synpunkter, och det är
väl onödigt att ta upp tiden med att på
nytt resonera om den. Men nog är det
ändå så, herr talman, som konstitutionsutskottets
ordförande nyss så riktigt
sade, att staten, det är vi alla. I
koncentrerad form måste staten betyda
de riksdagsmän och den regering som
folket väljer. Vad är staten annars?

Att ställa staten och partierna emot
varandra på det sätt som här har gjorts
är väl ändå att vilseleda opinionen. Om
vi i riksdagen handlar felaktigt, blir vi
naturligtvis utsatta för kritik, och skulle
vi handla så, att ett annat land skulle
kritisera oss, säger man att vi är representanter
för den svenska staten.
Därför måste väl de partier som får
väljarnas förtroende vid ett val utgöra
staten. Har man då ett partistöd
— inte ett presstöd; det vill jag gärna
ha sagt — av det slag som här diskuteras
och som inte kontrolleras på något
sätt, har jag svårt att förstå de farhågor
som har anförts. Det finns helt enkelt
ingen grund för det resonemang
som framförts här.

Här har talats mycket om demokrati.
Det må tillåtas mig att nämna någonting
om det, eftersom jag redan 1911
och 1914 stod på de politiska barrikaderna
och kämpade för den allmänna
rösträtten här i landet och liksom har
fått demokratien i mitt blod. Jag rea -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
gerar därför mot varje litet avsteg från
demokratien.

Nu har människorna i landet fått full
och lika rösträtt. Partierna har försökt
upplysa dem om vilka samhällsfrågor
som är aktuella och som varje parti
vill ha lösta. Vi anordnar ett val kring
dessa frågor, och valet ger en viss sammansättning
av andra kammaren —
första kammaren kan vi i detta sammanhang
lämna därhän.

Så långt är allt väl. Men när programmen
skall förverkligas i praktisk
politik i enlighet med vår riksdagsordning
och vårt parlamentariska statsskick,
då skall vi gå ut till fackföreningar,
till näringsliv och till frivilliga
bidragsgivare för att tigga pengar till
att täcka kostnaderna.

Här vill jag, herr talman, säga ett
ord. Jag har suttit och lyssnat på denna
debatt och väntat på att någon skulle
säga ett ord om de människor, som under
alla år har gett pengar till detta
arbete. Men ingen har faktiskt gjort det.

Låt mig då få ge ett erkännande åt
LO, åt fackföreningarna och åt hela
vårt näringsliv, som utan att på något
sätt ha lagt sig i det politiska — i varje
fall inte på något otillbörligt sätt —
har varit villiga att offra allt större
summor varje år för att hålla vårt parlamentariska
statsskick vid liv. Vad
skulle följden bli om de plötsligt sade
nej, om LO och hundratals företagare i
vårt land kom överens om att inte ge
mer pengar utan deklarerade: Nu får
ni sköta det hela själva bäst ni vill? Jo,
det skulle kunna spoliera hela vårt politiska
arbete. Vi skulle inte kunna fullfölja
de uppdrag som våra valmän har
givit oss i riksdagen. År det demokrati
att ha det ordnat på detta sätt?

Eftersom jag i någon mån hört till
dem, som har blivit föremål för detta
tiggeri, vill jag ha sagt att det har varit
ett lidande inte minst för näringslivets
män, som år efter år har lämnat större
och större bidrag till de politiska partierna
för att hålla i gång den politiska
apparaten. De som ger vet ju samtidigt

med sig, att pengarna ofta inte är deras
egna, utan andras — aktieägarnas,
icke medlemmarnas pengar, och jag må
gärna tillägga, i viss mån också arbetarnas
pengar. Jag har tyckt detta vara
ett lidande utan gräns och något av det
mest otrevliga jag upplevt i mitt politiska
arbete. Därför är det med tillfredsställelse
jag nu ser att en ändring
kan komma till stånd.

Nu kanske någon frågar mig, varför
jag inte har lanserat dessa mina synpunkter
förut.

Jag vill då deklarera, att jag är av
den uppfattningen att dessa frågor
skulle ha lösts i samband med att vi
löste frågan om den allmänna rösträtten,
införde parlamentarismen och gav
folkstyret dess nuvarande form i vårt
land. Nu har det gått så lång tid, och
därför tycker jag vi skall ge ett erkännande
åt dem som villigt — utan knot
är kanske för mycket sagt — har bidragit
med pengar för att hålla den politiska
verksamheten i gång fram till
våra dagar.

Varför har jag inte lanserat mina
synpunkter tidigare? Nej, jag måste erkänna,
att jag har trott att denna fråga
helt låg gömd i det omöjligas dunkel
därför att jag förutsatte att socialdemokraterna
aldrig skulle acceptera ett
sådant förslag. Socialdemokraterna är
ju det enda parti som tack vare LO har
haft möjligheter att finansiera partiverksamheten
genom bidrag från sina
medlemmar. En sådan ordning kan man
i realiteten inte göra någon erinran
mot ur allmän demokratisk synpunkt,
och därför kunde jag inte tro att socialdemokraterna
skulle gå med på
förslaget om partistöd.

Vi kan påminna oss en valrörelse för
inte alltför lång tid sedan, där denna
fråga om stöd åt ett parti aktualiserades
i slutskedet och förgiftade hela den
politiska atmosfären samt verkade rent
beklämmande på hela vårt politiska arbete.
Om jag vidare berättar, att jag
redan år 1932 på hösten satt med i en
rikspolitisk styrelse i detta land och

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

att jag från den tiden har vissa minnen,
som jag aldrig har glömt, så må
det vara nog sagt om denna sak nu.

När det gäller fördelningen har jag
svårt att acceptera den föreslagna grunden.
Här har man nämligen talat om att
vi har avskaffat den 40-gradiga skalan,
men mig förefaller det ändå som om
regeringen här håller på att införa en
60-gradig skala i stället. Det finns någon
riksdagsman, vars parti inte uppnått
två procent av röstetalet i hela landet,
och han sitter därför i kammaren och
värderas till noll, d. v. s. han får inte
något stöd, under det att alla vi andra
är värderade till 60 000 kronor per
styck. Det där kan inte vara riktigt! Vi
kämpade ju en gång för att ta bort den
40-gradiga skalan, och då skall vi inte
nu införa en 60-gradig skala bakvägen.
Varje person eller grupp i vårt samhälle,
som har förmånen att få placera
en person i riksdagen, bör också få
komma i åtnjutande av detta bidrag.
Låt oss inte införa några nya värdenormer
av samma slag som dem vi gjorde
slut på för länge sedan.

Om inte utskottet hade skrivit som
det gjort, hade jag haft svårt att acceptera
förslaget om partistöd. Jag sätter
nu min tillit till vad utskottet har skrivit,
nämligen att det skall göras en
översyn av dessa normer. Jag må gärna
ha det sagt, även om det inte finns
någon närvarande på regeringsbänken:
Gör den så fort som möjligt, och tilllämpa
verkligt demokratiska principer
när det gäller fördelningen!

För min personliga del kan jag inte
tänka mig annat än att stödet därvid
fördelas i förhållande till antalet riksdagsledamöter
och alltså inte delas ut
till grupper som inte har representation
i riksdagen — det skulle ju vara
ett missbruk. Stödet bör också fördelas
lika till samtliga riksdagsmän. Jag
tycker vidare att det skulle vara en demokratisk
ordning att ge hälften av
stödet efter mandatmässiga grunder och
hälften i förhållande till de röstandes
antal vid det senaste valet. Då har alla

Ang. statsbidrag till politiska partier
demokratiska principer tillämpats, och
sedan må det sluta hur det vill. »Demokratien
blir aldrig för dyr», har jag
sagt en gång från denna talarstol. Det
finns inga andra principer som håller
än de rent demokratiska värderingsgrunderna
i vårt svenska samhälle, när
vi har att ta ställning till denna fråga.

Jag vill vidare också säga ett ord
med anledning av att det här anförts,
att det kunde bli regeringsskifte här i
landet. Ja, detta kan väl hända. Det kan
väl gå an att en oppositionsledare tigger
pengar av näringslivet, men hur
skulle det vara om denne oppositionsledare
blir statsminister och i dagens
läge skulle behöva göra detsamma, när
regeringen samtidigt skall ge tillstånd
för industrien att utnyttja sina investeringsfonder,
ge industrien rätt att ta
upp byggnadslån och andra lån för att
sköta sina finanser — allt i överensstämmelse
med vad man kan komma
överens med regeringen om. Samtidigt
som regeringen skall ge dessa tillstånd,
skall statsministern tigga pengar
till den egna valrörelsen — usch!

Herr talman! Jag har sagt att jag
hoppas att regeringen här tillsätter en
parlamentarisk utredning så fort som
möjligt, som kan göra en översyn av
frågan om fördelningsgrunderna. När
jag sagt detta, upplever jag ändå såsom
gammal politiker från rösträttsfrågans
dagar just nu något av en frihetens
dag för svensk demokrati och
för svenskt näringsliv, och varför skall
jag inte få lov att säga också för svensk
fackföreningsrörelse, för alla som offrat
så mycket pengar under alla dessa år.

Herr talman! Av det anförda torde
framgå, att jag kommer att rösta för
utskottets förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Har talman! Gentemot herr Ahlsten
skulle jag vilja säga att den verksamhet,
vi bedrivit då vi bland medlemmarna i
våra olika partier samlat in pengar, har
betytt att vi i mycket hög grad har

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
kommit i kontakt med våra valmän.
Denna insamling av pengar utgör således
inte enbart en negativ sida av saken,
utan medför också mycket positiva
ting. Ett parti är dock inte något slags
perpetuum mobile som driver sig självt,
utan det är våra valmäns vilja vi skall
framföra och söka genomföra, och att de
då stöder den åsikt och den vilja vi
företräder bör vara självklart.

Det gagnar föga att här upprepa alla
de argument, som i denna debatt staplats
på varandra, och att tala om att det
föreslagna partistödet är en högst tvivelaktig
företeelse, vars konsekvenser det
inte är lätt att överblicka. Låt mig med
anledning av herr förste vice talmannen
Strands inlägg blott deklarera, att
jag är för sådant stöd som kan underlätta
det politiska arbetet i alla de praktiska
detaljer, som måste till för att de
allmänna valen skall fungera och de valda
riksdagsmännen sedan få möjligheter
att fullgöra sitt arbete. Jag är däremot
av principiella skäl motståndare till att
den opinionsbildande politiska verksamheten
skall göras beroende av statliga
medel och bindas till nu existerande
partier.

Jag anser mig emellertid inte så informerad,
att jag ur denna min principiella
ståndpunkt vill fatta ett definitivt
ställningstagande emot det föreliggande
förslaget. Kanske skulle sådana
argument kunna dras fram, att jag får
ompröva min ståndpunkt — sådant har
ju hänt förr i andra frågor. Av denna
anledning, herr talman, vill jag i första
hand yrka bifall till den av herr Sörenson
avgivna, med II betecknade reservationen,
vari utredning begärs. Skulle
denna reservation falla, anser jag mig i
andra hand nödgas avstå från ställningstagande.

Med anledning av den brådska med
vilken detta ärende behandlats — något
som bjärt bryter av mot långhalningen
i en del andra frågor —- skulle jag vilja
ställa en fråga till justitieministern om
anledningen härtill. Är behovet av pengar
för det stora, rika regeringspartiet

överhängande? Eller tror inte justitieministern
att frågan tål en vanlig grundlig
genomlysning? En utredning hade
därtill haft den fördelen med sig att
den inte direkt kopplat ihop partistödet
med frågan om det olycksaliga
presstödet.

Utifrån min här deklarerade inställning
har jag ingen anledning att gå in
på detaljdiskussioner. Låt mig bara i en
enda sak visa på hur hafsigt propositionen
om partistödet skrivits ihop! Beloppets
storlek är förstås en ingivelse till
justitieministern från högre makter,
men fördelningen av 23 miljoner kronor
räcker till 60 000 kronor per riksdagsman,
varvid även vi i denna kammare
fått förmånen att vara med. I Värmland
var det i år rabalder om ett förstakammarmandat.
Dess detaljer hör inte
hit, men herr Kaijser, som vi gärna återser
i kammaren, valde att lita till lotten.
Och se, lyckan stod den djärve bi!
Han vann lottdragningen och kommer
alltså tillbaka.

Föga anade han då att han samtidigt
bidrog till sitt partis valkassa med så
där en halv miljon kronor. Mandattiden
är åtta år, och om varje riksdagsmandat
årligen ger 60 000 kronor, blir det
480 000 kronor under perioden, ett belopp
som samtidigt centerpartiet gick
förlustigt. Här lottas således skattemedel
ut något väl lättsinnigt.

Det är bara ett exempel bland många.
Jag tror att den handel med mandat
som förekommit tidigare kommer att
gynnas genom det här utformade partistödet.
Att utskottsmajoriteten tog det
hela med en »förutsättningslös» översyn
i framtiden förbättrar knappast bilden
av att man här kastar jästen efter i ugnen.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservation
II.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Jag har suttit här och
hört på denna mycket intressanta debatt
och jag skulle vilja ställa ett par
frågor.

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

Herr Holmberg har yrkat avslag. Därför
vill jag fråga, om högerpartiet avser
att icke lyfta något av anslaget. Jag
skulle vidare vilja fråga folkpartiet, om
man inte heller där ämnar lyfta något
av detta bidrag.

Om de inte gör detta, anser jag att
man har fått full klarhet om att de vill
göra som de sagt och inte har åsyftat
något annat. Men om de ämnar lyfta det
bidrag, som de ju ändå vet nu kommer
att gå igenom, så gör de sig här skyldiga
till ett valfiske, som jag tror att vi
bör akta oss för i fortsättningen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det sades en del i början
på denna debatt som jag skulle vilja
korrigera en smula. Fru Segerstedt Wiberg
ville ge sken av att denna proposition
framkastats mera av en slump
och att man egentligen inte visste hur
det låg till i andra länder. Hon envisades
med att säga att det var praktiskt
taget bara i Västtyskland som man hittills
praktiserat partistödet.

Jag kan göra bilden något fullständigare,
och jag vill definitivt underkänna
fru Segerstedt Wiberg som forskare
på detta område. Hon ville uppträda
som en auktoritet, men jag tillmäter
riksdagens upplysningstjänst större
auktoritet. Jag har haft förmånen att
sitta i den delegation i bankoutskottet,
som i somras förberedde beslutet om
anslaget till riksdagspartiernas kanslier.
Där knäcktes också i enighet principen
som också är bärande för propositionen.
Det är intressant att konstatera, att
i den frågan var vi överens och att den
ursprungligen påskyndats av en fyrpartimotion,
11:600, som lades fram i
januari. Innan detta förslag behandlades
gav upplysningstjänsten ett ganska
fullständigt material om hur det står
till med stödåtgärder i olika länder.

När det gäller partikanslierna låg vi
långt efter de allra flesta upplysta länder
i denna del av världen. Men vi konstaterade
också att man när det gäller

Ang. statsbidrag till politiska partier
allmänt partistöd på andra håll har gått
betydligt längre. Man kan ha delade
meningar om hur bra detta är, men jag
tycker det är oriktigt av fru Segerstedt
Wiberg och herr Holmberg att gång på
gång säga att man inte har annat bakgrundsmaterial
än erfarenheterna från
Västtyskland.

I det materialet omtalas att indirekta
bidrag till partiernas valkostnader förekommer
i ett par länder. I Frankrike
ersätts sålunda en del av valkandidaternas
redovisade och godkända kostnader,
icke blott för valsedlar utan
även för propagandatryck och affischering.
En förutsättning är att vederbörande
kandidat erhållit minst fem procent
av de avgivna rösterna inom valkretsen.
I Belgien ställs på statens bekostnad
särskilda affischtavlor till förfogande.

Den vägen har inte vi gått, men i rättvisans
namn bör detta nämnas som
komplement till vad som sagts här av
dem som vill uppträda som auktoriteter
på området.

Ärade kammarledamöter, det har ju
sagts åtskilliga gånger här i dag, att allt
större grupper numera tycks vara överens
om att partiernas möjligheter att
fungera är ett livsvillkor för demokratien.
För att de skall kunna verka har
krävts allt större pengar under senare
år.

En ung liberal skribent väckte för
några år sedan debatt när han skrev boken
»Vår fattiga politik» där han framhöll
att större delen av partipropagandan
måste finansieras av frivilliga insatser.
Hur många handarbeten, kaffebiljetter
och tombolalotterier har inte
försålts för att partiorganisationerna
skall kunna fungera? En av landets
största liberala tidningar — Dagens Nyheter
— har sagt att man är positiv till
statligt partistöd bl. a. för att de borgerliga
partierna skall frigöras från
misstanken att ta emot bidrag ur grumliga
källor, bl. a. stora bidrag från industrien.
Den stora liberala tidningen
har accepterat tanken på statsstödet

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier
med hänsyn till det dramatiska avtåg
som den folkpartistiska regeringschefen
C. G. Ekman gjorde från den politiska
scenen i början av 1930-talet. Han hade
mottagit stora pengar för borgerlig partipropaganda
av Ivar Kreuger, och länge
sökte man förneka detta inför det
svenska folket.

Under många år har de partiaktiva
måst samla in pengar för att av staten
köpa nödvändigt material för valrörelsen.
Detta gällde tidigare röstlängdsavskrifter,
valkuvert för äkta makar och
trycket av enorma valsedelsupplagor. I
dag anses det naturligt att staten påtar
sig dessa kostnader. Lika naturligt anses
det i dag vara att det är samhället
och inte partiorganisationerna som
skall kosta på valskjutsar till och från
vallokalerna för sjuka och invalidiserade
personer. Men det dröjde länge innan
riksdagen vågade ta detta — enligt
alltför mångas mening — alltför djärva
steg. I dag är emellertid även detta en
självklarhet.

Den proposition som ligger på bordet
möjliggör nu att gå ytterligare ett steg,
och i de motioner som inlämnats är det
en folkpartistisk motion med herrar
Wedén och Ståhl som undertecknare, nr
973 i andra kammaren, och en högermotion
med själve partiledaren herr
Holmberg som undertecknare som jag
speciellt har stannat inför.

I folkpartimotionen sägs bl. a.: »Vi
skulle för vår del icke ha någonting att
invända emot en undersökning som
syftade till att klarlägga de sannolika
konsekvenserna för partiernas verksamhet
om juridiska personer — organisationer,
ekonomiska föreningar och aktiebolag
— icke lämnade några bidrag
alls till politiska partier.»

I högerledarens motion heter det: »I
den mån behov av ökade medel till partierna
ansetts föreligga, borde även förutsättningen
för en stimulans av den frivilliga
bidragsgivningen ha blivit föremål
för en närmare belysning.»

Det finns nyansskillnader men motionärerna
tangerar här utomordentligt in -

tressanta frågor. Det gäller frågan om
den öppna redovisningen av partiernas
finanser.

Redan i slutet på 1940-talet togs den
frågan upp på socialdemokratiskt initiativ,
men den borgerliga rädslan för
att öppet redovisa sina partifinanser
var påfallande. En utredning tillsattes
och riksdagsbeslutet blev att man förutsatte
en frivillig redovisning som torkade
in på grund av bristande intresse.
Man kan beklaga att förnyade initiativ
på detta område uteblev — måhända
förestavades detta av en alltför stor
hänsyn till de borgerliga partiernas
ovilja att tala om för svenska folket att
bl. a. vissa företag låg i bakgrunden
som finansiärer.

För ett par år sedan tillhörde jag en
grupp socialdemokratiska motionärer
som på nytt begärde en lagstiftning
och en öppen redovisning av partiernas
finanser, och jag fick på mycket nära
håll — i första lagutskottet där motionen
behandlades — uppleva att samma
rädsla för öppenhet i redovisningen av
partifinanserna levde kvar på den borgerliga
sidan. Den påtagliga vånda som
kom till uttryck gav ett klart besked
om att vi här rörde oss på ett för de
borgerliga partierna ytterst ömtåligt
område. Jag har personligen ingenting
emot att på nytt skriva ihop en motion
i samma fråga om det nu är sant att
framför allt folkpartiet gaskat upp sig
under den allra senaste tiden. Men då
skall det också vara fråga om en fullt
öppen redovisning!

Herr Holmbergs motion är intressant
då man tydligen vill ställa i utsikt skattelindring
för de stora givarna till partierna.
Jag har svårt att se att detta är
rättvisare än ett allmänt partistöd.

Vad vi länge anat om partiernas finansiering
offentliggjordes i en tidningsintervju
med samtliga partikassörer
vid 1964 års valrörelse. Folkpartiets
och högerns partikassörer bekräftade
att företagen finns med bland finansiärerna.
Folkpartiets partikassör kunde
bl. a. omtala att lotterirörelsen beräkna -

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

des ge en halv miljon kronor om året
och han fortsatte: »Genom andra insamlingar
vänder vi oss till sympatisörerna
som har möjligheter att lägga en
större eller mindre slant i valkassan.
Här kommer företagen in i bilden och
dessa insamlingar brukar ge oss ungefär
en miljon kronor vid varje val.»
Kassören var emellertid helt ointresserad
av öppen redovisning med hänsyn
till givarnas anonymitet.

Högerns partikassör omtalade att högerns
hela valrörelse beräknades kosta
6 miljoner kronor och hela 90 procent
kom in i form av anslag från dem som
har intresse för att den nuvarande politiken
ersättes med en högerpolitik.
Det är säkerligen inte enbart den fattiga
änkans skärv som åstadkommit dessa
miljoner i högerns partikassa.

Det är intressant att ställa emot Dagens
Nyheters synpunkter, på ledarplats
helt nyligen, där man fann det i hög
grad tvivelaktigt att borgerliga partier
i regeringsställning i en framtid bl. a. i
sin näringspolitik skall ställa sig i beroendeförhållande
av enskilda företag.
Därför anser tidningen att statsstöd är
bättre än bolagsstöd för partipropagandan.
Det är ingen tvekan om att minnet
av Ivar Kreuger och C. G. Ekmans
dagar måste skapa olustkänslor i folkpartiet.
Ivar Kreuger var en storfinansiär
som inte ens drog sig för att ge
även ett kommunistiskt parti sitt stöd.
Hittills har herr Hermansson endast fått
stöd av en del av den liberala pressen!

Ärade kammarledamöter! En positiv
behandling av det statliga partistödet
som det nu är fråga om utesluter inte
från mina utgångspunkter en ny prövning
av ett framtida stöd för pressen.
Utan att uttala mig om dess framtida
utformning kan konstateras att vi på
detta område står inför en fullständig
monopolisering av den fria opinionsbildningen
om tidningsdöden kommer
att fortsätta i oförminskad takt.

Nog är det väl en ödets ironi att vi
i en av världens mönsterdemokratier
skall stå inför risken att få opinions -

Ang. statsbidrag till politiska partier

bildningen bestämd av vissa tidningsfamiljer
och även mäktiga ekonomiska
intressen.

I 1800-talets början gick den unga,
alltjämt friska och framåtsträvande liberalismen
till kamp mot de grånande
konservativa, vilka med indragningsmakten
som vapen försökte kväsa de
nya, unga radikala rösterna, till vilka
även arbetarna lyssnade, men man
misslyckades. Demokratien bröt obevekligen
igenom och möjliggjordes genom
en livlig debatt på folkmöten och
i tidningsspalter. Den större delen av
svenska folket satte värde på en fri
pressdebatt. Vad frånvaron av den kunde
betyda fick vi bl. a. uppleva så sent
som under det andra världskriget, då
man tvingades till begränsning av yttrandefriheten
i spalterna. Hela pressen
protesterade och förklarade att man
inte ville uppleva en återupprepning.

Vi fick en ny tryckfrihetslagstiftning
1949, en av de mest liberala och fria
i hela världen. Nu, endast ett femtontal
år senare, diskuterar vi den fria pressens
villkor mot bakgrunden av en
pressdöd som hotar att göra en fri och
obunden opinionsbildning till en chimär.

Ärade kammarledamöter! Vad är den
hyllade svenska pressfriheten värd, om
dess media — tidningarna — genom de
speciella ekonomiska villkor som råder
just på detta område inte kan fortsätta
att utkomma. Detta betyder att den gamla
indragningsmakten skulle ersättas av
några monopolföretag inom tidningsvärlden.
Den stora allmänheten blir i
sitt informationsbehov nu som på 1800-talet beroende av vissa människors välvilja.

Man kan tala om de ekonomiska krafternas
fria spel och liberalismens osynliga
hand som väntas styra allt till det
bästa. Endast människor med en vulgärliberal
uppfattning — eller om man vill
kalla det för cynism — kan finna någon
konsekvens i detta. Kanhända 1800-talsliberalismen i en framtid måste betecknas
som radikalare än 1960-talets?

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier

I 1812 års tryckfrihetsförordning fick
som bekant hovkanslern oinskränkt
makt att inställa utgivandet av tidningar
som ansågs skadliga för de makthavande.
Det skedde utan dom och rannsakan.
Det vore ett hot mot demokratien,
om produkterna av de ekonomiska
krafternas fria spel skulle få samma
ställning i 1970-talet som hovkanslern
hade i 1830-talets Sverige!

Vi tycks ha blivit överens om att för
en fri demokrati behövs olika politiska
partier som konkurrerar om inflytandet
och söker påverka utvecklingen. Med
mina utgångspunkter är det lika naturligt
på opinionsbildningens område. En
alltför snål inställning i såväl det ena
som det andra fallet kan i ett givet läge
vara ödesdigert för demokratien. Och
så ärliga kan vi väl ändå vara mot
varandra att ingen i de demokratiska
partierna borde ha intresse av att demokratien
kräver sina egna livsbetingelser.
Jag finner det därför naturligt
att det nu föreslagna partistödet som
kommer att beslutas här i dag även
fortsättningsvis kommer att medverka
till att rikta uppmärksamheten på demokratiens
funktionsmöjligheter över
hela fältet i vårt samhälle.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag vid behandlingen av frågan om
statsbidrag för riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier anfört om det
speciella likaväl som det allmänna partistödet,
får jag redovisa min avsikt att
nedlägga min röst, då intet av de tre
föreliggande alternativen i utskottsutlåtandet
tillfredsställer mig.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! I min bortovaro har
herr Elofsson i Vä ställt en konkret
fråga till högerpartiet och till mig, som
jag tycker att det är både riktigt och

rimligt att besvara. Frågan gällde om
högerpartiet tar emot statsbidragspengarna
eller inte.

Självfallet är det en hypotetisk fråga,
som vi inte behöver ge något svar på.
Ty vi tillhör inte dem som ger upp
striden redan innan vi har blivit besegrade,
och varken denna kammare
eller andra kammaren har fattat sitt
beslut ännu.

Om majoriteten skulle besluta om bidrag,
så kommer högerpartiet att handla
ungefär på följande sätt: Först kommer
vi att undersöka, om vi genom
ökade frivilliga bidrag och gåvor kan
kompensera den ekonomiska och propagandistiska
övermakt, som socialdemokraterna
skaffar sig med 11 miljoner
kronor i statsbidrag och kanske lika
mycket i bidrag från fackföreningarna
för att bedriva sin politiska verksamhet.
Skulle det visa sig, att vi inte lyckas
kompensera oss genom frivilliga bidrag,
tvingas vi att ta emot bidraget
för att inte komma i ett hopplöst ekonomiskt
underläge i förhållande till det
i det här fallet, kan jag väl säga, rika
socialdemokratiska partiet.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror herr Holmberg
kommer att lyckas!

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag tar det som en lyckönskan
på vägen!

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Elofsson riktade
ungefär samma fråga också till folkpartiet.

Herr Elofsson började med att tala
om att han mycket intresserat hade
lyssnat till denna debatt och att det var
med anledning därav han ställde sina
frågor. Jag fick emellertid den uppfattningen
att herr Elofsson inte alls hade

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

lyssnat till debatten, i varje fall kan det
inte ha varit med något större intresse.
Man skulle dock kunna förutsätta att
herr Elofsson hade läst det aktstycke,
som kammaren nu behandlar. Hade han
gjort det, hade han däri funnit folkpartiets
partimotion redovisad samt den
reservation, som yrkar bifall till folkpartimotionen,
i vilken klart och tydligt
konstateras: »Många skäl kan anföras
till förmån för statsbidrag» och »Med
hänsyn till partiernas uppenbara betydelse
som grundval för vårt demokratiska
system är det i detta läge naturligt
att överväga någon form av statligt
stöd.»

Genom litet innanläsning och genom
ett intressant arbete med att dra slutsatser
borde ju herr Elofsson ha kommit
underfund med att folkpartiet kommer
att ta emot statsstöd om det beslutas.

Herr Palm var mycket ordrik då det
gällde presstödet, som väl ändå till en
del ingår i detta partistöd. Låt mig då,
herr Palm, erinra om att jag för inte så
länge sedan ifrån denna talarstol sade,
att »pengar verkar det visserligen icke».
Där socialdemokraterna kan göra bra
och konkurrensdugliga tidningar behövs
inte något presstöd.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Jag kan ju trösta den
senaste ärade talaren med att jag noga
har följt med i debatten. Anledningen
till att jag ställde frågorna var följande.

Om jag har gått emot förslaget och det
ändå går igenom, får ju även jag mitt
bidrag. Det kan vara ett bra yttrande
i ett valtal t. ex. att säga, att man vill
spara statsmedel och därför inte har
gått med på förslaget om partistöd. Jag
tyckte därför det var angeläget att få
antecknat till protokollet, huruvida de
som var emot förslaget gick med på att
ta emot stödet eller inte. Tar man inte
emot bidraget, är man all heder värd, ty
då har man talat för sin verkliga övertygelse.
Men går man emot förslaget och

Ang. statsbidrag till politiska partier
likväl tar emot bidraget, betraktar jag
det såsom valagitation.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Elofsson ansåg
detta vara en spekulation. De som talar
emot förutsätter alltså att förslaget skall
gå igenom, men är samtidigt beredda att
skörda frukterna av andras möda.

Man kan ju också tänka sig att en motion
innebär den spekulationen — eller
i varje fall den förhoppningen — att de
förnuftsskäl som man lägger fram i motionen
skall nå ut, i varje fall i någon utsträckning.
Att den inte når fram till
herr Elofsson är ju en annan sak.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till herr Holmberg.

Man fick inte riktigt klart för sig hur
herr Holmberg tänker göra med partistödspengarna.
Jag vill bara ge ett gott
råd: Om herr Holmberg kvitterar ut
pengarna, så hyckla inte!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o), av herr Holmberg, att kammaren
skulle godkänna den av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen;

3:o), av herr Lundström, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Sörenson vid utlåtandet
anförda reservationen; samt

4:o), av herr Adolfsson, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 815 och
IT: 971, såvitt nu vore i fråga.

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Ang. statsbidrag till politiska partier

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Holmbergs
yrkande.

Herr Sörenson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav, och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av herr Lundström framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstndngsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets
utlåtnde nr 44 punkten A antager
godkännande av den av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
av herr Sörenson.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 27.

Därjämte hade 72 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningspropositåon
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fru Segerstedt
Wiberg m fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 29.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna B och
C hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statsbidrag
till politiska partier jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och
motionerna hänvisats till statsutskottet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Tisdagen den 14 december 1965 fm.

Nr 41

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordnängen den
23 november 1956 (nr 623), m. m. jämte
i ämnet väckt motion;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av förordningen den
18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och
medel, som mottagits till postbefordran,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 422, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av postpaketportot
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 423, i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Brasilien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
samt

nr 424, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt jämte i ämnet väckt
motion.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.49.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Tisdagen den 14 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
memorial:

nr 45, med förslag till ändring i riksdagsstadgan
rörande riksdagens lönedelegation;
och

nr 46, med förslag till lag angående
ändring i stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Folkrepubliken Kina om upplåtelse av
tomt och utförande av beskickningsanläggning
för Sverige i Peking; samt
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 56, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ackord och eftergift beträffande
vissa statens fordringar, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 181, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omlägg -

ning av utbildningen av sjuksköterskor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 161 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 22 oktober
1965, föreslagit riksdagen att

1. godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för omläggning av
utbildningen av sjuksköterskor;

2. besluta, att skolöverstyrelsen från
och med den 1 januari 1966 skulle vara
tillsynsmyndighet för sjuksköterskeutbildningen; 3.

godkänna vad departementschefen
förordat angående statsbidrag till sjuksköterskeskolor.

I propositionen hade, på grundval av
ett betänkande av 1962 års utredning
angående sjuksköterskeutbildningen,
framlagts förslag om en väsentligt förbättrad
utbildning av sjuksköterskor.
För alla blivande sjuksköterskor hade
föreslagits en brett upplagd gemensam
grundutbildning, som på fem terminer
ledde fram till legitimation. För fullgörande
av speciella arbetsuppgifter avsåges
härutöver tillkomma vidareutbildning,
vilken 1962 års sjuksköterskeutredning
ämnade behandla i ett senare
betänkande. Däri avsåge man att även
framlägga förslag om högre utbildning
på sjukvårdens område, i första hand
för lärare och administrativa ledare.

För dem som genomgått viss närmare
angiven grundläggande sjukvårdsutbildning
och därutöver hade praktisk
sjukvårdserfarenhet hade föreslagits en
särskild avkortad studiegång.

Största möjliga intagningskapacitet
vid sjuksköterskeskolorna borde enligt
propositionen eftersträvas.

I avvaktan på resultatet av pågående
utredningsarbete beträffande de orga -

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

nisatoriska formerna för bedrivande av
vårdyrkesutbildning och annan yrkesutbildning
förutsattes i huvudsak nuvarande
organisation av sjuksköterskeutbildningen
komma att bibehållas, dock
med den ändringen, att tillsynen över
utbildningen överflyttades från medicinalstyrelsen
till skolöverstyrelsen från
och med den 1 januari 1966. Vidare hade
föreslagits, att Kungl. Maj:t borde
föranstalta om förhandlingar med vederbörande
landstingskommuner och
landstingsfria städer om överförande
av huvudmannaskapet för de nuvarande
statliga sjuksköterskeskolorna till
kommunal huvudman.

övergången till den nya sjuksköterskeutbildningen
hade föreslagits ske
successivt med början vårterminen
1966.

Till utbildningen föresloges statsbidrag
utgå med 15 900 kronor per grupp
om 15 elever och termin. Kostnaderna
härför beräknades till 15,9 miljoner kronor,
när den nya utbildningsgången införts
vid samtliga skolor och vid en
total årlig intagning av 3 000 elever.
För budgetåret 1965/66 beräknades bidragskostnaderna
till 2,7 miljoner kronor
och för budgetåret 1966/67 till 13,3
miljoner kronor.

Till anskaffande av skollokaler, elevhem
och första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel föresloges
statsbidrag utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med de för yrkesskolor
gällande villkoren.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande i anledning av propositionen
nr 161 väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson in. fl. (1:799) ocli
den andra inom andra kammaren av
herr Eliasson i Sundborn in. fl. (II:
946), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
161 måtte 1. uttala, att intagningen av

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
elever vid sjuksköterskeskolorna borde
inriktas på ett antal av 3 300 per år,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att de närmare riktlinjerna för avkortad
studiegång måtte underställas riksdagen
för prövning, enligt vad i motionerna
sagts, 3. medgiva, att statsbidrag
till sjuksköterskeskolor finge utgå enligt
samma grunder, som gällde för
centrala yrkesskolor, 4. i övrigt beakta
vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Edström och Skärman (1:800)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar m. fl. (II 947),
i vilka anhållits, att riksdagen med i övrigt
bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 161 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, 1. att utbildningskapaciteten
snarast måtte utbyggas så att en årlig
intagning av 3 300 elever kunde ske
samt en framtida årlig intagning av
4 000 elever eftersträvades, 2. att kravet
på skolunderbyggnad för tillträde till
sjuksköterskeutbildningen under en
övergångsperiod intill dess fackskoleväsendet
genomförts måtte fastställas i
enlighet med 1962 års sjuksköterskeutbildningsutrednings
förslag, 3. att inträdesprov
måtte komma till användning
i enlighet med utredningens förslag,
4. att inträdeskraven efter fackskoleväsendets
genomförande skulle vara
fackskolekompetens, 5. att särskilda
studentkurser måtte anordnas, 6. att huvudmannaskapet
för statliga sjuksköterskeskolor
icke måtte överföras till kommunal
huvudman innan huvudmannaskapet
för sjukvården överfördes, 7. att
under alla förhållanden åtminstone en
statlig sjuksköterskeskola måtte bibehållas
i framtiden för utvecklings- och
forskningsändamål, 8. att ett samarbete
måtte komma till stånd under fasta former
mellan skolverket, medicinalstyrelsen
och Landstingsförbundet beträffande
läroplan, kursplaner etc. för sjuksköterskeutbildningen
;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
Kaijser m. fl. (I: 801) och den andra
inom andra kammaren av fri Kristensson
m. fl. (II: 949), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att den femte terminens
grundutbildning för blivande
barnmorskor borde förläggas till barnmorskeläroanstalt
och erhålla en för
barnmorskeutbildningen mera målinriktad
utformning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (I; 802) och den
andra inom andra kammaren av herr
Turesson m. fl. (II: 951), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle dels besluta, 1. att
intagning till grundutbildning för sjuksköterskor
skulle grundas på minst
fackskolekompetens, dock att intill tidpunkt
då fackskolan nått full utbyggnad
intagning måtte kunna grundas på
kompetens som erhölles å linjerna 9 g,
h, t och s inom grundskolan med särskild
kurs i matematik och engelska
eller däremot svarande skolformer, 2.
att i enlighet med de i motionerna angivna
riktlinjerna antagande till sjuksköterskeskola
skulle föregås av inträdesprov,
3. att studietiden i fråga om
den särskilda studiegång, som avsåges
för personer med föregående sjukvårdsutbildning,
skulle utgöra fyra terminer,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att samarbete i fasta former borde äga
rum mellan skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen
och Landstingsförbundet
beträffande läroplan, kursplaner etc. för
sjuksköterskeutbildningen, dels ock i
övrigt beakta vad i motionerna anförts;

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herr Kellgren och fru Sjövall
(II: 948);

dels ock en inom andra kammaren
väckt motion av fru Sjövall in. fl.
(11:950), i vilken anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 161 måtte 1. hemställa,
att bestämmelser övergångsvis måtte utformas
så, att minimikraven för inträdessökande
till sjuksköterskeskola fastställdes
till grundskolans teoretiska lin -

jer g, h, t och s med särskild kurs i
matematik och engelska, samt att inträdesprov
måtte anordnas, 2. uttala, att
inträdeskraven efter fackskoleväsendets
genomförande borde bliva fackskolekompetens
med naturvetenskapligt
tillval eller däremot svarande kunskaper,
3. uttala önskvärdheten av att särskilda
studentkurser anordnades, 4. besluta,
att beträffande längden och utformningen
av den avkortade studiegången
till sjuksköterskeutbildning inga
ytterligare förkortningar skulle företagas,
förrän försöksverksamhet anordnats,
5. besluta, att samarbete i fastställda
former skulle äga rum mellan skolverket,
medicinalstyrelsen och Landstingsförbundet
beträffande läroplan,
kursplaner etc. för sjuksköterskeutbildningen.

Vidare hade utskottet i detta sammanhang
upptagit till behandling delar
av två vid 1965 års riksdags början
väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herr Lundström
m. fl. (I: 120) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 152).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna I: 800 och II: 947,
I: 802 och II: 951 samt II: 950, i vad de
avsåge frågan om samarbete mellan
skolverket, medicinalstyrelsen och
Landstingsförbundet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna I: 120 och II: 152
samt I: 800 och II: 947, i vad de avsåge
statliga sjuksköterskeskolor, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

3. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:800 och 11:947, 1:802
och 11:951 samt 11:950, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört om kunskapskrav för elever
från grundskolan;

4. att motionerna 1:800 och 11:947,
I: 802 och II: 951 samt II: 950, i vad de
avsåge krav på fackskolekompetens, ic -

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

ke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

5. att motionerna 1:800 och 11:947,
1:802 och 11:951 samt 11:950, i vad
de avsåge inträdesprov, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

6. att motionerna 1:799 och 11:946,
I: 802 och II: 951 samt II: 950, i vad de
avsåge den avkortade studiegången, icke
måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

7. att motionerna 1:800 och 11:947
samt 11:950, i vad de avsåge särskilda
studentkurser, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

8. att motionerna 1:801 och 11:949
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

9. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 22 oktober 1965 förordade
riktlinjerna för omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor;

10. att riksdagen måtte besluta, att
skolöverstyrelsen från och med den 1
januari 1966 skulle vara tillsynsmyndighet
för sjuksköterskeutbildningen;

11. att motionerna I: 120 och II: 152,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande frågan att sjuksköterskeutbildningen
skulle underordnas skolöverstyrelsen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

12. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 799 och II: 946, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 22 oktober
1965 föreslagits angående statsbidrag
till sjuksköterskeskolor;

13. att motionerna 1: 120 och II: 152, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande ökade statsbidrag till sjuksköterskeskolor,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

14. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:799 och 11:946 samt
I: 800 och II: 947, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört i fråga om di -

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
mensioneringen av sjuksköterskeutbildningen; 15.

att motionen I: 948 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet beträffande
kunskapskrav för elever från
grundskolan bland annat anfört, att utskottet
funnit det angeläget, att de blivande
sjuksköterskeeleverna hade goda
förkunskaper särskilt i de ämnen, som
vore av betydelse för att på ett tillfredsställande
sätt kunna följa utbildningen.
Den närmare prövningen härav borde
emellertid, enligt utskottets mening, ankomma
på vederbörande myndigheter,
i första hand skolöverstyrelsen. Utskottet
förutsatte därför, att vederbörande
vid utfärdandet av de närmare bestämmelser,
som skulle gälla för inträde till
sjuksköterskeutbildningen, noga avvägde
de särskilda krav på förkunskaper,
som borde uppställas med hänsyn till
såväl vad utbildningen som den kommande
yrkesverksamheten krävde.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande kunskapskrav för elever
från grundskolan (punkten 3), av
herrar Virgin, Wallmark, Bohman och
Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade;

2) beträffande inträdesprov till sjuksköterskeutbildningen,
av herrar Axel
Andersson, Virgin, Per Jacobsson, Källqvist,
Wallmark, Bohman, Ståhl, Turesson,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:800 och 11:947, 1:802 och II:
951 samt 11:950, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
riksdagen rörande införande av inträdesprov
till sjuksköterskeutbildningen
i överensstämmelse med det förslag,
som framlagts av 1962 års utredning angående
sjuksköterskeutbildningen;

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor

3) beträffande den avkortade studiegången,
av herr Virgin, Thorsten Larsson,
Wallmark, Bohman och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 6 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 799 och
11:946, 1:802 och 11:951 samt 11:950,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört rörande
den avkortade studiegången.

Enligt det i reservationen 1 föreslagna
yttrandet borde tills vidare — intill
den tidpunkt då fackskolan nått full utbyggnad
—- för att vinna inträde vid
sjuksköterskeskolan krävas kunskaper
motsvarande minst grundskolans 9 g h t
och s med särskild kurs i matematik.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Virgin,
Wallmark, Bohman och Turesson.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
är fogade tre reservationer och ett särskilt
yttrande. När man granskar proposition
nr 161 kan man konstatera
att de väsentliga förändringarna är dels
på det organisatoriska planet, dels att
ny tillsynsmyndighet för denna utbildning
skall vara skolöverstyrelsen i stället
för medicinalstyrelsen, dels vidare
att de statliga sjuksköterskeskolorna i
fortsättningen skall ha kommunala huvudmän
och att vi alltså inte skall ha
några statliga sjuksköterskeskolor. Vidare
kan man konstatera att utbildningen
för sjuksköterskor är väsentligen
omlagd. Det blir i fortsättningen
fem terminers grundutbildning fram
till legitimation i stället för nuvarande
sex terminers utbildning, och en kompletterande
specialutbildning är avsedd
att anordnas för olika typer av specialister.
Beträffande den senare frågan
kommer ett betänkande så småningom
att läggas fram, och det har vi alltså
inte för närvarande att ta ställning till.

En nyhet i denna omläggning innebär
bl. a. att eleverna i fortsättningen
skall vara enbart elever och inte räknas
som arbetskraft. Därjämte föreslås en
speciell förkortad utbildning för skötare
och sjukvårdsbiträden som skall
utbilda sig vidare till sjuksköterskekompetens.

Vi har i och för sig inte haft någon
erinran mot flertalet av dessa förslag,
och inte heller mot utskottets förhoppning
att sjuksköterskeutbildningen skall
ökas i så stor omfattning som möjligt
med hänsyn till den av alla kända bristen
på sjuksköterskor.

Det finns emellertid en del detaljer
— mycket viktiga sådana -—• som reservationerna
har pekat på. Den första
är inträdeskraven till skolorna. Den utredning
som ordentligt har analyserat
dessa problem och lagt fram förslaget
om femterminersutbildningen har baserat
den på att vederbörande skall ha
fackskola som grund. Fackskolan är
emellertid inte genomförd i någon
nämnvärd omfattning för närvarande,
och därför skulle man som en övergångsform
kunna tänka sig att godta
nionde klassen i grundskolan på de
teoretiska linjerna med särskilda kunskaper
i matematik.

Departementschefen har emellertid
inte godtagit detta förslag utan anser
att eleverna skall kunna få tillträde till
sjuksköterskeutbildning med grundskola
som grund totalt sett, oavsett vilken
linje de gått, med det tillägget att de
som kommer från de rent praktiska
linjerna skall behöva viss komplettering,
dock inte utsagt vad det skulle
röra sig om.

Som framgår av reservation nr 1 menar
vi att detta är en av kärnpunkterna
i hela denna problematik. I viss mån
delar vi departementschefens uppfattning
att man inte skall ha högre krav
på inträde till en skola än vad den faktiskt
erfordrar. Med den brist på arbetskraft
och lärare vi har över huvud
taget kan man inte kräva någon form
av överutbildning.

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

Utredningen har analyserat dessa frågor
och remissinstanserna har granskat
dem, varvid en klar majoritet kommit
fram till att fackskolan är den grund
som egentligen bör vara den lämpliga,
men att man som övergångsform kan
godta de teoretiska linjerna på grundskolan
till dess fackskolan är utbyggd.
Då är det minst sagt förvånansvärt att
departementschefen utan någon saklig
motivering går ifrån detta förslag. Detta
är så mycket mer märkligt som den
utbildningsplan som är upplagd för
sjuksköterskorna bygger på denna
grund. Den alltmer komplicerade situation
som vi möter på de flesta områden
här i samhällslivet — och det gäller
inte minst sjukvården — pekar snarare
mot att man behöver en något mera
fördjupad utbildning än en förenklad.
Jag tror att man skall ha i minnet
att sjuksköterskorna i detta land har
en annan arbetsuppgift än vad sjuksköterskor
i många andra länder bär. Vi
har en betydande läkarbrist och kommer
att ha det under många år, och då
är det ganska rimligt och en mycket
fin rationaliseringsåtgärd att kunna lasta
av läkarna en del arbete och lägga
det på sjuksköterskor.

När vi — om jag nu får lov att dra
en parallell — gjorde en förändring beträffande
vad vi kan kalla mellanutbildningen
av tekniker, gymnasieingenjörer,
så förlängde och förbättrade vi
den utbildningen. Grundtanken var att
vi därmed skulle kunna avlasta civilingenjörer
från en del arbetsuppgifter.
Behovet av civilingenjörer skulle sjunka,
och vi skulle göra en rationaliseringsvinst
av betydande mått. Det är
alldeles ostridigt att det är ett riktigt
resonemang. Jag tror att både näringslivet
och de offentliga arbetsgivare som
mottar tekniker skall följa denna princip
och därmed spara ganska många
sköna kronor och även arbetskraft i betydande
utsträckning. Jag har nämnt
detta, ty vi kan utan tvekan göra en
direkt parallell till detta resonemang,
när vi kommer över på sjukvårdens

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
område. Sjuksköterskorna har en mellanställning.
De har sjukvårdsbiträden
å ena sidan och läkare å den andra.
Sjuksköterskorna skall dels tjänstgöra
som arbetsledare för den lägre gruppen
och dels så långt det är möjligt avlasta
kvalificerade läkartekniska uppgifter
från läkarna.

Med den arbetskraftsituation som vi
har att vänta får vi utgå från att vi i
allt större utsträckning kommer att arbeta
med deltidsarbetande personer.
Det kommer att göra att arbetsledningsfunktionen
som sådan kommer att bli
alltmer försvårad. Det är kalla fakta,
och det är bara att registrera dem. Det
måste innebära att vi snarare måste
förbättra och fördjupa sjuksköterskornas
utbildning så att de kan fungera i
dessa dubbla egenskaper. När man förkortar
utbildningen från sex till fem
terminer är det möjligt, såvitt jag förstår,
att göra detta, om man gör utbildningen
mera rationell, mera genomtänkt.
En förhoppning som jag också
har är att, i och med att eleverna i
fortsättningen inte skall räknas som
arbetskraft utan skall praktisera i en
systematiserad utbildning, en förkortning
av utbildningen skall bli möjlig.

I den mån det går att förverkliga detta
kan vi hälsa det med tillfredsställelse.
Emellertid är det nödvändigt att eleverna
har en ordentlig grundskolning
som underbyggnad för att följa med i
en kvalificerad utbildning, så att de när
examen är uppnådd når de slutresultat
som är ett minimikrav för att de skall
kunna fullgöra de funktioner jag tidigare
nämnde. Vi anser inte att det
förslag som departementschefen i detta
sammanhang har ställt är tillfredsställande
i något avseende. Utskottet anser
sig för sin del ha gjort en viss
skärpning av departementschefens
skrivning, och man vill ge detta till
känna för Kungl. Maj:t. Jag kan emellertid
om jag skall vara ärlig inte finna
att den skrivning som utskottet gjort är
till något förpliktande. Utskottet säger
att det förutsätter att de som skall ta

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
ställning till inträdeskraven »noga överväger
de särskilda krav på förkunskaper
som bör uppställas med hänsyn till
såväl vad utbildningen som den kommande
yrkesverksamheten kräver». Det
var väl ingen nyhet, herr talman. Det
är en truism i dess högsta potens. Finns
det någon i denna kammare som förutsätter
någonting annat än att skolöverstyrelsen,
som skall fastställa kraven,
noga skall överväga de fordringar som
skall uppställas? Det är ju en självklar
sak och ingenting som jag tycker man
behöver tala om för Kungl. Maj :t, eftersom
det inte innebär någon ändring
av statsrådets förslag.

Utskottet finner också i likhet med
motionärer »angeläget att de blivande
sjuksköterskeeleverna har goda förkunskaper
särskilt i de ämnen som är av
betydelse för att på ett tillfredsställande
sätt kunna följa utbildningen». År
det någon som har väntat sig någonting
annat än att eleverna skall ha sådana
förkunskaper att de på ett tillfredsställande
sätt kan följa utbildningen?
Det är väl också en truism som
riksdagen inte bär anledning att påpeka
för regeringen.

Vi har på vårt håll ansett att det
krav som utredningen fastlade, nämligen
under ett övergångsskede grundskolans
teoretiska linje med särskild
kurs i matematik, är ett absolut minimikrav.
Om utskottet velat godta det
hade vi inte behövt ha några delade
meningar i denna fråga, men när utskottet
nu inte velat anföra en så klar
motivering, utan radat upp ett par, tre
truismer efter varandra, har vi varit
nödsakade att avge en reservation. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservation 1.

Vad sedan beträffar inträdet till sjuksköterskeutbildningen
har vi i reservation
2 föreslagit inträdesprov. Det är
någonting som har prövats och, efter
vad det har upplysts, med gott resultat.
Vi har ju ännu så länge glädjande nog
haft fler sökande till sjuksköterskeutbildningen
än det varit möjligt att ta

in på kurserna. Detta innebär att det
är ytterst angeläget att varje plats på
skolorna besätts av personer som är
lämpliga och intresserade av sjuksköterskeutbildningen,
som fullföljer denna
utbildning och sedan ägnar sig åt
yrket.

Om man nu skall ta personer med
olika grundkunskaper och olika lämplighet,
kan det alltså vara berättigat att
anordna ett inträdesprov för att inte
kasta bort pengar och tid vare sig för
skolan eller för eleven. Både samhället
och den enskilda individen gagnas om
man slipper välja fel. Vi har därför
ställt det kravet i reservation 2 att det
skall företas inträdesprov i enlighet med
de mycket goda experiment som har
gjorts. Detta har inte utskottet velat
godta och inte heller departementschefen.
Därför har vi varit nödsakade att
avge en reservation, och jag ber att få
yrka bifall även till den.

När det gäller den kompletterande utbildning
som skötare och sjukvårdsbiträden
skall genomgå för att uppnå
sjuksköterskekompetens har den särskilda
utredningen föreslagit fyra terminers
utbildning. Departementschefen har ansett
att en överarbetning för att möjliggöra
en förkortning bör ske — jag
förmodar att han siktar till tre terminer.
Vi har i och för sig ingenting att erinra
mot en sådan översyn; kan man spara
en termin och därmed förbilliga utbildningen,
bör man självfallet göra det. Vi
har emellertid begärt att riksdagen skall
få ta del av förslaget innan Kungl. Maj:t
tar ställning. Det har inte departementschefen
och ej heller utskottets majoritet
velat. Jag vill närmast se detta som
en principiell fråga. Man tycks anse att
riksdagen över huvud taget inte har
med sådana saker att göra. Vi reservanter
menar emellertid att detta är en så
viktig fråga, att riksdagen själv bör få
ta ställning till den, och därför yrkar
jag, herr talman, bifall till reservation 3.

Vi har slutligen avgivit ett särskilt
yttrande. Anledningen till detta särskilda
yttrande är att man avser att ge

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

barnmorskorna en mindre målinriktad
utbildning än de haft tidigare. Vi anser
att det inte kan vara riktigt att försämra
deras praktiska kvalifikationer
i jämförelse med vad som har gällt hittills,
och därför har vi velat avge ett
yttrande som en vägledning till utredningen
i dess fortsatta arbete med barnmorskeutbildningen.
Jag har velat omnämna
detta särskilda yttrande, men jag
har i det fallet, herr talman, inget särskilt
yrkande.

Jag ber alltså att få sluta med att
yrka bifall till reservationerna 1, 2 och
3 och i övrigt till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Symtomatiskt för vår
tid är de bristsituationer som uppstår
på en rad olika samhällsområden. Sjukvårdens
problem har i det hänseendet
ständigt gjort sig påminta. I den offentliga
debatten såväl som annorstädes
har främst personalbristen vid vårdnadsinstitutionerna
framhållits såsom
orsaken till besvärligheterna. Ytterst beklagligt
har också varit att man vid
vissa tillfällen inte kunnat ge de vårdbehövande
tillräckligt snabb hjälp.
Långa väntetider, vilka ibland fått ödesdigra
konsekvenser för de sjuka, har då
och då omtalats i rapporter av olika
slag. Den alltför stora procenten outnyttjade
vårdplatser vid våra sjukhus
har även förklarats bero på att det inte
har funnits tillräckligt med sköterskor.

Utbildningen av sköterskor har dock
ökat de senaste åren, men tyvärr inte
i tillräcklig omfattning. I den nu föreliggande
propositionen och i utskottets
utlåtande föreslås en omläggning av
sjuksköterskeutbildningen. Detta förslag
hälsar vi med tillfredsställelse. Hittills
har intagningen vid sköterskeskolorna
varit alltför lågt dimensionerad, och
knappt mer än hälften av de sökande
har kunnat beredas plats vid sjuksköterskeskolorna.

1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen
har framlagt vissa

Ang. utbildningen av sjuksköterskor

beräkningar avseende det framtida behovet
av sköterskor. Därvid utgår man
från att en omfördelning av arbetsuppgifterna,
så ock en rationalisering av
dem, skall kunna medge en sänkning
av sjukskötersketätheten med cirka 10
procent. Enligt denna beräkningsgrund
skulle ett årligt intag av 4 000 elever
ge oss balans i tillgången, dock inte
förrän år 1975.

Utbildningskapaciteten är begränsad
även av sjukhusens möjligheter att motta
elever för den praktiska utbildningen.
Utrymme beräknas dock finnas för
ett intag av 3 300 elever. Utan någon
särskild motivering har likväl departementschefen
i propositionen stannat för
3 000 elever.

De flesta anser nog en så stark dimensionering
som möjligt vara behövlig.
Centern har även i sin motion föreslagit
samma antal som utredningen,
nämligen 3 300. Vi hävdar ävenledes
att den framtida planerade utbyggnaden
av 3 000 vårdplatser vid våra sjukhus
innebär en ökad utbildningsmöjlighet,
och därför bör intagningen av elever
öka.

Utskottet skriver härom att kapaciteten
bör ökas så snabbt som möjligt och
föreslår att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall ge detta till känna.
Vi har accepterat detta eftersom vi
menar att motionens syfte i varje fall
i stort sett har tillgodosetts.

Centermotionen tar även upp frågan
om storleken av det statsbidrag som
skall utgå till skolorna. Kort uttryckt
menar vi att även sjuksköterskeutbildningen
är en yrkesutbildning, vilken i
princip inte bör ur statsbidragssynpunkt
skilja sig från annan yrkesutbildning.
En av nyheterna i den kommande
organisationen är att denna utbildning
liksom annan motsvarande
kommer in under skolöverstyrelsens
ämbetsutövning — för närvarande är
det medicinalstyrelsen som har överinseendet.

Det i propositionen föreslagna statsbidraget
till sjuksköterskeskolorna blir

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
inte mer än cirka 65 procent av bidraget
till centrala yrkesskolor. Det är i
och för sig ingenting överraskande när
det gäller förhållandet i ekonomiskt
hänseende mellan staten och de kommunala
huvudmännen, men vi tycker
det därför finns anledning att reagera.

Utskottet anser emellertid att detta
propositionens förslag ändå kan tillstyrkas
i avvaktan på resultatet av den nu
pågående utredningen om yrkesutbildningen
i dess helhet. Vi har på vårt
håll till nöds kunnat acceptera denna
tankegång och denna skrivning, eftersom
det innebär att riksdagen vid det
tillfället får ta statsbidragsfrågan även
för detta avsnitt av yrkesutbildningen
under förnyat övervägande.

En fråga som tilldragit sig särskild
uppmärksamhet är vilken skolkompetens
som skall anses tillräcklig för inträde
vid sjuksköterskeskola. Hittills
har det varit realskola eller motsvarande.
Även folkhögskolorna har lämnat
en utbildning som visat sig vara mycket
lämplig, och de har skolat fram
många av våra nuvarande sköterskor.
Folkhögskolan har varit den skolform
som haft de proportionellt flesta sköterskorna,
tätt följd av realskolan. Hur
studentexamen här har inverkat fick vi
en uppgift om i utskottet: av 4 000 sköterskor
har inte mer än 250 studentexamen.

Jag kan konstatera att det inte har
rests någon starkare kritik mot våra
sjuksköterskors sätt att sköta sitt ansvarsfulla
värv hittills. Tvärtom har det
sagts att den svenska sjuksköterskan
utför en del så kvalificerade arbeten
att dessa på flera håll ute i Europa
skulle anses höra till läkarens uppgifter.

Vi har snart nog genomfört grundskolereformen.
De elever som skött sitt
arbete där ordentligt kan efter genomgång
av klass 9 anses i stort sett ha de
kvalifikationer som behövs i den föreslagna
utbildningen. Herr Wallmark
omtalade att utskottet skrivit litet utförligare
på denna punkt. Man kan ju fäs -

ta olika vikt vid dessa meningar, men
vi har tyckt det vara tillfredsställande
att man förutsätter att SÖ noga överväger
de särskilda krav på förkunskaper
som kan uppställas med hänsyn till vad
såväl utbildningen som den kommande
yrkesverksamheten kräver. Inträde till
sjuksköterskeutbildning sökes, som jag
förut sade, av så många att en sovring
måste ske. Det blir med andra ord, om
jag får förenkla saken, bara de bästa
niorna som här kommer i fråga.

Låt mig sedan tillägga att förslag sedermera
kommer att framläggas även
beträffande vidareutbildning och specialutbildning
som krävs för en rad
olika områden. Det hade naturligtvis ur
klarhetssynpunkt varit bättre om vi
kunnat ta ställning till ett sådant förslag
nu, men jag tror att det kan bli
tillfredsställande ur utbildningssynpunkt.

Med utgångspunkt från vad som här
tidigare sagts bör utskottets förslag vara
till fyllest för de inträdeskrav som
rimligen kan ställas.

Jag har alltså, även om jag riktat en
viss kritik i min motivering, kunnat följa
föreliggande utskottsutlåtande i alla
punkter utom en. Detta gäller den avkortade
studiegången.

För dem som genomgått viss sjukvårdsutbildning
och därigenom har
praktisk erfarenhet av sjukvård, t. ex.
undersköterskor, har utredningen föreslagit
en till fyra terminer förkortad
sjuksköterskeutbildning. Svenska landstingsförbundet
har ansett att denna utbildning
ytterligare kan förkortas. Departementschefen
har även anslutit sig
till denna synpunkt. I centermotionen
har vi ansett att när förslag härom föreligger
bör detta ställas under riksdagens
prövning.

Reservationen innebär också att vi
på bästa vis bör tillvarata den utbildningsreserv
som finns hos undersköterske-
och skötarkåren. Samtidigt bör
kravet på den likvärdiga kompetensen
givetvis inte eftersättas.

Jag vill med detta yrka bifall till re -

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

servation 3 och i övrigt bifall till utskottets
förslag.

Jag hoppas avslutningsvis att vi äntligen
bör kunna förvänta att detta utbildningsområde
skall ges en tillräcklig
dimensionering och att sjuksköterskekårens
utbildningsstandard skall motivera
framtidskraven i detta betydelsefulla
yrke. Det finns knappast något
yrke som vid sina tillfällen betyder så
mycket för den enskilda människan.
En sjuk behöver på ett alldeles särskilt
sätt även en personlig uppmärksamhet.
Vid våra allt större sjukhus håller patienten
på att bli endast och enbart ett
»fall» med större eller mindre grad av
intresse ur medicinsk synpunkt. Så får
det givetvis inte bli, och jag tror här att
sköterskan mer än läkaren kan motverka
detta. Sköterskan eller skötaren
kan säkerligen ge sin patient den lilla
personliga uppmärksamhet och omvårdnad
som dämpar ner den sjukes känsla
av att endast vara ett nummer på en
stor sjukvårdsinrättning. Lyckas man
med detta har man även lyckats ge det
psykologiska moment som kan vara en
god hjälp i tillfrisknandet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! I den mån det inte redan
allmänt varit bekant att vi har en
svår sjuksköterskebrist här i landet, har
de bägge föregående talarna understrukit
den saken. Jag har därför ingen
anledning att ta upp det problemet utan
kan ägna mig åt ett par detaljer.

När detta förslag kom fram möttes det
av en ganska bister kritik både i den
allmänna pressen och inte minst i fackpressen.
T sjuksköterskornas tidning talas
om ett steg bakåt, och i läkarförbundets
tidning talar man om en attack
mot sjuksköterskeutbildningen. Man
kan naturligtvis också förstå oron från
det hållet, ty vad är det egentligen fråga
om här? Jo, dels är det, som departementschefen
konstaterar i propositionen,
ett förslag om en väsentligt förbättrad
utbildning av sjuksköterskor,

4 Första kammarens protokoll 1965. Nr 41

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
dels är det, som utskottet något annorlunda
beskriver det, fråga om en utbildning
som leder fram till legitimation
och behörighet till betydelsefulla
tjänster inom hälso- och sjukvård.

När man sedan i propositionen får
veta att denna väsentligt förbättrade
utbildning skall ske på kortare tid än
tidigare, d. v. s. på fem terminer mot
tidigare tre läsår, kan man förstå att de
som är särskilt intresserade för detta
problem har blivit verkligt oroade och
menar att det är ett steg bakåt. För
min del har jag ansett det vara alldeles
nödvändigt att göra klart att sjuksköterskeutbildningen
i varje fall inte får försämras.
Det striden väl har stått hetast
om gäller inträdet i sjuksköterskolorna.
Departementschefen har sagt att grundskolan
skall vara kompetensgrundande,
och han har förordat att samtliga linjer
i grundskolans årskurs 9 bör kunna
vinna inträde, varvid dock vissa kompletteringar
torde behövas främst för
elever från de mera praktiskt inriktade
linjerna.

Nu menar herr Wallmark att vi som
står för skrivningen i utskottsutlåtandet
har gjort oss skyldiga till något som är
till intet förpliktigande. I själva verket
är det dock inte någon större skillnad
i vad utskottet har skrivit och vad högern
har anfört i reservation nummer 1.
Det enda som skiljer oss åt är, såvitt
jag kan förstå, en enda sak, och det
är att högern här har skjutit in en liten
mening i sin reservation av följande
lydelse: »intill den tidpunkt då fackskolan
nått full utbyggnad.» Högern
godtar alltså kunskaperna i grundskolans
9 g, h, t och s med särskild kurs i
matematik tills vidare men i avvaktan
på fackskolans utbyggnad. Vi som liar
skrivit ihop oss i utlåtandet har varit
överens om att man bör överlämna i
första hand åt skolöverstyrelsen att avgöra
vari denna komplettering skall
bestå och att vi i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall ge till känna vad utskottet
har anfört.

Nu är ju saken den att skolöverstyrel -

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
sen i sitt remissyttrande har slagit fast
att man måste räkna med grundskolans
teoretiska linjer med matematik, och
när vi då förtroendefullt överlämnar åt
skolöverstyrelsen att fastställa kompletteringsgrunderna
måste man väl förutsätta
att skolöverstyrelsen inte frångår
sin tidigare upfattning utan att just
detta som nu högern trycker på i sin reservation
blir det slutresultat som skolöverstyrelsen
kommer fram till. Jag tror
alltså att resultatet av kammarens beslut
skulle bli precis detsamma vare
sig man godtar utskottets skrivning på
denna punkt eller om man bifaller högerns
reservation. Om man har gått med
på detta betyder det inte att man har
avskrivit fackskolan. Situationen är helt
enkelt den att det dröjer några år innan
fackskolan är helt genomförd, och då vi
dessutom vet att en utredning är i görningen
som skall fastställa fackskolans
kompetensområde, blir det väl dags att
eventuellt tänka om i detta avseende
när vi är framme vid den tidpunkten.

På en punkt har jag och åtskilliga
andra emellertid reserverat oss, och det
gäller inträdesproven. Vi menar att det
skulle vara högst olyckligt om man
släppte kravet på inträdesprov. Utredningen
hade fullt klart för sig nyttan
av dessa inträdesprov. Det har bedrivits
försöksverksamhet, och erfarenheterna
har visat sig vara goda. Vi förstår därför
inte varför departementschefen gått
ifrån utredningen i detta fall. Det måste
vara till gagn för sjukvården i största
allmänhet, om man kan förvissa sig om
att det mest lämpliga urvalet sker vid
intagningen till sjuksköterskeskolorna.
Detta är emellertid inte bara viktigt för
sjukvården, utan det måste vara av
utomordentlig vikt också för de elever
som skall tas in vid dessa skolor. Det
kan väl inte vara särskilt lyckligt och
angenämt för en elev som har antagits
vid en sjuksköterskeskola att efter en
termin upptäcka att hon inte hade tillräckligt
god grund att stå på utan måste
avbryta sina studier. Det kan betyda
oerhört mycket för en elev — det gäl -

ler inte bara den förlorade tiden utan
det kommer också att försvåra hennes
anpassning sedan i yrkesverksamheten.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till den med 2 betecknade
reservationen och i övrigt bifall till utskottets
förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det som jag kommer att
anföra är mest några reflexioner i samband
med införandet av dessa nya bestämmelser
om sjuksköterskeundervisningen.
De yrkanden som från vår sida
bär framförts har redan ställts av herr
Wallmark, och jag skall därför mycket
lätt gå förbi dem senare.

Jag tror emellertid att alla här kan
förstå, om jag tillstår att den fråga som
nu behandlas för mig är en fråga av
mycket stor betydelse — för att använda
en sliten kliché skulle man kunna
säga att det är en hjärtesak. I över 40
år bär jag på olika sätt haft ett nära
samarbete med den yrkeskategori det
här gäller. För mer än 30 år sedan
tjänstgjorde jag första gången som lärare
vid den teoretiska utbildning som
— då ännu ganska kortfattad — meddelades
vid en sjuksköterskeskola. Under
de senast 15 åren har jag aktivt deltagit
i ledningen av en sjuksköterskeskola.

Men det är inte bara det. Jag har under
snart 40 år i befattningar av olika
karaktär lärt mig att hysa förtroende för
de representanter för denna yrkeskår
med vilka jag haft att samarbeta. Jag
har lärt mig att uppskatta en yrkeskunnig
kår med ansvarskänsla, plikttrohet
och omdöme, och jag har i mitt arbete
som läkare kunnat vara förvissad om att
den medverkan i den medicinska vården
som sjuksköterskan utför varit av
hög klass.

För att nu ansluta till det som anförts
i propositionen skulle jag kunna säga,
att jag har kunnat lita på att sjuksköterskan
själv gör iakttagelser, att hon
samlar informationer från övriga som

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
deltar i vårdarbetet och att hon på ett
objektivt sätt tolkar gjorda iakttagelser
och bedömer angelägenheten av omedelbar
eller senare rapportering till läkare
eller själv beslutar förändring av omvårdnadsåtgärder.
Jag har alltså kunnat
lita på att order och anvisningar rörande
åtgärder beträffande patienter blir
utförda i enlighet med de intentioner
som legat bakom dem, och jag har lärt
mig att en sjuksköterska ingalunda bara
ser till den rent medicinska vården
av patienten. Hon vårdar patienten som
helhet. Hon vet att hennes uppgift bara
är en del av ett större vårdprogram. Hon
försöker också efter de möjligheter som
gives — och de är ju inte alltid så stora,
särskilt inte inom våra äldre sjukhus
— att skapa eu miljö som på bästa
sätt kan bidra till tillfrisknande och hälsa.
Jag kan sålunda bestyrka att den
svenska sjuksköterskeutbildningen i
dess nuvarande form ger god yrkeskunnighet.

Den är ändå i huvudsak en praktisk
utbildning, i stort sett genomförd på
basen av vad man skulle kunna kalla ett
modifierat lärlingssystem, låt vara med
en teoretisk påbyggnad, som under
årens lopp blivit mer och mer utvecklad.
Jag kan också vitsorda att ytterligare
en uppgift i sjuksköterskans arbete
blivit mer och mer uppmärksammad,
nämligen hennes arbetsledande funktion.
Den har naturligtvis alltid funnits,
men den har allt mera uppmärksammats,
beroende på nödvändigheten att
söka sig fram till mera arbetsbesparande
rutiner och metoder. Herr Wallmark
påpekade ju också att arbetstidsförkortningen
och större användande av deltidsanställda
medför att det blir så
många fler som deltar i arbetet, vilket
också kräver en ökad insats av arbetsledningen.

Man har också vid skolorna tagit hänsyn
till detta. Man har försökt skaffa
goda lärare i ämnet, ofta med erfarenhet
från industrier och liknande. Det
brukar på vissa håll sägas, att bara
man använder industriens metoder, så

är rationaliseringsproblemet snart löst
inom sjukvården och sjukhusvården.
Det är naturligtvis en sanning med mycket
stora modifikationer, men ett faktum
är att man försöker skaffa sig erfarenheter
också ifrån det hållet.

Det kan nu sägas, att jag bara sett
sjuksköterskans arbete från sjukhusläkarens
och sjukhusledningens synpunkt.
Det kan vara sant, men de flesta av våra
sjuksköterskor är verksamma vid sjukhusen,
och det är där de får sin huvudsakliga
utbildning. Om sjuksköterskans
arbete i den öppna vården vet jag inte
mera än genom de kontakter som alltid
finns i större eller mindre grad
mellan dem som arbetar i den öppna
vården vid ett sjukhus och distriktssköterskorna
och andra ute på fältet.

Också sjuksköterskeutbildningen måste
emellertid följa med i utvecklingen.
Den vetenskapliga medicinska utvecklingen
medför nya kunskaper om sjukdomar,
om deras art och förlopp, den
ger anledning till ändringar i behandlingsmetoder
och behandlingsprinciper
■— allt sådant som kan göra en omläggning
av sjuksköterskearbetet nödvändig
och därmed också utbildningen av
sjuksköterskor. Men också förändringar
av olika natur inom samhället kan
ändra sjukvårdsarbetets förutsättningar.
Inte minst utvecklingen inom det allmänna
undervisningsväsendet, alltså
närmare bestämt den grund på vilken
utbildning av sjuksköterskor skall bygga,
kan leda till att det blir nödvändigt
att ändra utbildningen. Även om jag
alltså vill bestyrka att den hittillsvarande
utbildningen givit ett i huvudsak
mycket gott resultat, har jag också klart
för mig att det kan vara nödvändigt
att reformera utbildningen.

Det skulle vara av intresse att i detta
sammanhang göra en historisk återblick
för att belysa hur man så småningom
nått fram till den utbildning och den
yrkestyp som sjuksköterskekåren representerar
— denna kvalitativt viktiga och
samtidigt trots dagens bristsituation
kvantitativt inte alltför slora grupp

100

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
bland de inom sjukvården arbetande.
Jag skall inte göra det. Det må vara nog
att konstatera att utvecklingen sedan
något mer än ett sekel gått stegvis fram
mot en allt högre standard, både teoretiskt
och praktiskt. Jag tror man kan
konstatera att resultatet blivit allt bättre.
De former under vilka utbildningen
hittills skett kan sålunda inte utan vidare
förkastas som oanvändbara, inte heller
den ledning under vilken denna utveckling
blivit genomförd och vidareutvecklad
— jag vill gärna i detta sammanhang
betona den saken.

Den nya utbildningen är krävande.
Den målsättning som kommittén anger
för utbildningen visar det. Till den målsättningen
ansluter sig propositionen
utan reservation. Om man skall nå den
målsättningen krävs gedigna kunskaper.
Om sjuksköterskeeleven under sin
utbildning inte kan tillägna sig den undervisning
som detta kräver, då når
hon inte upp till den målsättningen, och
då blir målsättningen tomma ord på betydelselösa
papper. Det är mot bakgrunden
av vårt krav på kvalitet hos de blivande
sjuksköterskorna som våra reservationer
skall ses. I dem diskuterar vi
inte undervisningens uppläggning. Vi
hoppas att den skall bli förstklassig. Jag
skall ändå be att få återkomma med
några reflexioner i det avseendet. Vi vill
att grunden skall vara god, att man såvitt
möjligt skall kunna garantera att
vederbörande verkligen kan följa undervisningen.
Det måste ju också vara en
väg att minska avgången från utbildningen,
en avgång som stjäl platser och
minskar kapaciteten vid skolorna. Förefintliga
siffermässiga beräkningar visar,
såvitt jag kan förstå, med full klarhet
att avgången från studierna till stor del
har betingats av att vederbörande inte
haft möjlighet att följa undervisningen.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
de reservationer som herr Wallmark redan
bär yrkat bifall till och vilka som
motiv framför allt har att garantera kvaliteten
hos dem som skall bli sjukskö -

terskor. Men jag vill ändock fortsätta
med mina reflexioner.

Jag anser det vara en brist att ingen
som helst uppfattning kan erhållas om
hur man avser att anordna vidareutbildningen
av sjuksköterskorna. Propositionen,
som ju går ut på en förkortad
utbildning, gäller bara grundutbildningen.
Något betänkande om vidareutbildningen
har ännu inte framlagts. Det är
mot den bakgrunden som vårt särskilda
yttrande skall ses. Det gäller här barnmorskeutbildningen,
som herr Wallmark
redan har talat om. Det är ju en mycket
speciellt inriktad sjuksköterskeutbildning
som av vederbörande kräver mycket
speciella kunskaper, praktisk erfarenhet
och egna iakttagelser som man
inte bara kan läsa in utan som man också
verkligen måste ha fått tillfälle att
göra. Vi vet ju ingenting om hur denna
specialutbildning kommer att te sig i
fortsättningen. Vi konstaterar bara att i
grundutbildningen har barnbördsvården
förkortats ganska betydligt och
även, såvitt man kan bedöma, spädbarnsvården.

Grundutbildningen skall bara ge kompetens
som assistentsköterska. Jag vill
erinra om att Läkarförbundet i sitt remissvar
för sin del inte har velat tillstyrka
att sjuksköterskan skall erhålla
legitimation i och med att hon genomgått
den här föreslagna grundutbildningen.
Ingen kan väl påstå att Läkarförbundet
här talar i egen sak. Det är
omtanken om sjukvårdens kvalitet som
här tagit sig uttryck. Jag har inte framställt
något motsvarande yrkande, vare
sig motionsvis eller på annat sätt, men
jag tror att det kan vara värt att notera
detta remissyttrande som ett uttryck för
det allvar varmed läkarna ser på frågan
om sina närmaste medarbetares kvalitet.

I organisatoriskt avseende företer
sjuksköterskeutbildningen åtskilliga särdrag.
Den är och måste vara intimt förknippad
med praktisk sjukvård. Den
praktiska utbildningen måste vara för -

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

101

lagd till sjukvårdsinrättningar och till
öppen vård. Undervisningsmaterialet
består till en väsentlig del av sjuka människor,
och den medicinska vården av
dessa sjuka människor måste gå före undervisningen
om det skulle uppstå en
konflikt mellan de båda intressena. Utbildningen
är en kvalificerad medicinsk
utbildning. Det krävs att sjuksköterskan
skall kunna svara emot den målsättning
som uppställts. Det är därför nödvändigt
att hälso- och sjukvårdens och den
medicinska sakkunskapens företrädare
har ett betydande inflytande på sjuksköterskeutbildningens
utformning och innehåll.

Tillsynsmyndighet för sjuksköterskeutbildningen
blir från nyåret 1966
skolöverstyrelsen, inte längre medicinalstyrelsen.
Jag har tidigare här i
kammaren uttalat mina stora betänkligheter
mot den saken. Jag är inte ensam
om den uppfattningen, men det är beslutat,
och man är redan i färd med
att genomföra denna omläggning. Jag
hoppas att skolöverstyrelsen skall göra
att mina farhågor kommer på skam.
Jag hoppas det, men jag är tyvärr inte
helt säker. Jag förlitar mig emellertid
på att samarbetet med medicinalstyrelsen
kommer att bli fast och väl organiserat.
Det är inom den medicinska
delen av utbildningen som framstegen
inom den medicinska vetenskapen får
sin betydelse, och inom den medicinska
vetenskapen har varken skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen eller
sjukvårdshuvudmännens organisationer
någon sakkunskap. Det har däremot
medicinalstyrelsen. Jag hoppas alltså
på ett gott samarbete mellan dessa
bada myndigheter så att de på ett riktigt
sätt skall, som det står i grundlagen,
räcka varandra handen.

Jag hoppas också att skolöverstyrelsen
vinnlägger sig om en smidig övergång
från det som så småningom skall
försvinna till det nya som kommer.
Skolöverstyrelsen saknar ju erfarenhet
från ledningen av dessa .skolor ■— det
förefaller som om man tyckte att så -

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
dan inte behövs — liksom inte heller
aktuell erfarenhet från sjukhusen, där
dock den blivande utbildningen till
största delen skall äga rum. Visst kommer
det att bli friktioner, det tror jag
inte kan undvikas, men jag förväntar
att prestigesynpunkter, personliga eller
andra, inte från någon part skall få
göra sig gällande, vare sig från deras
sida som representerar dem som är
uppvuxna inom och vana vid det som
nu skall ändras eller från deras sida
som representerar det nya som skall
till och som sålunda blir de som makten
hava. Jag anser den saken väsentlig,
och jag har velat understryka att
alla krafter måste samarbeta för att nå
bästa möjliga resultat.

Det anses — det har här framförts
redan tidigare — vara ett stort framsteg
att det s. k. lärlingssystemet nu skall
försvinna och att eleverna nu skall bli
enbart vanliga elever. De skall inte vidare
betraktas såsom arbetskraft. Jag
är väl medveten om att anmärkningar,
som också till stor del kanske varit berättigade,
har riktats och nog alltjämt
här och där kan riktas mot det sätt på
vilket elevernas arbetskraft har använts.
Undervisningen kommer i vissa avseenden
att utformas mera effektivt, om
eleverna befrias från vissa rutinmässigt
kvarvarande uppgifter.

Kan man då helt koppla bort eleverna
från det praktiska rutinarbetet? Jag
ställer mig tveksam på den punkten.
Den grundliga skolning i omvårdnad
av patienten och sjukrumshygien samt
den helhetsbild av patientvård och enskilda
patienters sjukdomsförlopp som
eleverna har erhållit har varit en pedagogisk
tillgång som inte bör underskattas.
De har fått dessa erfarenheter
genom att de har deltagit i rutinarbetet
och genom att de har vistats på sjukavdelningar
i nära kontakt med patienterna.
En blivande sjuksköterska som
i sitt kommande arbete skall leda sjukvårdsbiträdenas
arbete bör själv ha en
ingående praktisk erfarenhet av det arbete
som utföres av sjukvårdsbiträdena.

102

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
Har hon inte denna erfarenhet redan
innan hon börjar sin sjuksköterskeutbildning,
måste hon få den under utbildningstiden.

Det låter så fint att sjuksköterskeeleven
vid sidan av rutinarbetet tilldelas
praktiska uppgifter av stigande svårighetsgrad,
men allmänna fysiska omvårdnadsuppgifter
såsom patienttoalett,
bäddning och matning är sådant som
eleven måste deltaga i och måste kunna
utföra såsom ett rutinarbete. Så långt
måste man driva rutinarbetet, om man
vill lära sig det och kunna utföra det
på ett för den sjuke så fördelaktigt sätt
som möjligt. Kör det ihop sig på en
avdelning, blir andra förhindrade att
utföra detta arbete, men måste det göras
ändå, då skall sjuksköterskan kunna
träda in och kunna göra det och
kunna göra det på ett bra sätt. Dessa
rutinuppgifter är ofta ett ingalunda angenämt
arbete, det kanske t. o. m.
skrämmer bort någon från att arbeta
inom sjukvården. Den som tror att allt
arbete inom sjukvården är angenämnt
har dock helt felbedömt situationen.

Eleverna måste under sin elevtid bli
förtrogna även med de svåra, de tunga,
de motbjudande och de enformiga sidorna
av sjukhusarbetet. Elevernas
människointresse, människokunskap
och kontaktförmåga skall stärkas och
fördjupas. Inom sjukvården får man
kontakt med sina patienter genom att
se och samtala med dem vid upprepad
daglig samvaro mycket bättre än genom
att under ledning utföra än så
många så småningom allt mer kvalificerade
funktioner och terapeutiska åtgärder.
Eleverna måste även räkna
med att understundom vara i arbete på
söndagar, ja t. o. m. på nätter. Det måste
vara av stor betydelse för eleverna
att få se hur verksamheten fungerar
även nattetid, när sjukhusets hela apparat
inte är i funktion och man på ett
annat sätt måste organisera sitt arbete.

Jag har noterat departementschefens
med understrykande framförda uttalande,
att den omständigheten att ele -

verna inte ingår i sjukhuspersonalen
inte innebär att de inte skall fullgöra
arbetsuppgifter inom sjukvården. Det
räcker ändå inte att dessa arbetsuppgifter
skall ingå såsom ett led i en systematiskt
ordnad utbildning och noga
anpassas efter elevernas utbildningsnivå.
Eleven måste uppleva och leva sig
in i rytmen och rutinen på den sjukavdelning
där han eller hon arbetar. Det
får inte vara så att eleverna genom för
många eller för tätt lagda föreläsningar
aldrig hinner få en samlad bild av livet
på en sjukavdelning och den sjukes
tillvaro och behov av hur lugnet och
den stilla tillvaron såsom sjuksköterska
en dag kan avbrytas av det jäktade arbetet,
av oron och omtanken för svårt
sjuka en annan dag, då varken oron eller
jäktet får bryta igenom det trygghetsingivande
lugn och den av intet
störda vänlighet med vilken patienten
och anhöriga skall bemötas, och ingenting
heller får rubba den säkra hand
med vilken arbetet skall ledas. Jag säger
detta, därför att det inom vissa delar
av läkarutbildningen har sagts att
arbetet på vårdavdelningar och kontakten
med de sjuka har rubbats genom
att arbetet störts av för många
föreläsningar, spridda över dagens arbete.
Kontakten med patienterna blir
dålig. Jag hoppas alltså att det tal som
förts om att eleverna inte skall vara
arbetskraft inte skall leda eleverna til!
att tro att de inte skall deltaga i det rutinmässiga
sjukvårdsarbetet.

Det är mot bakgrunden av det talet
som jag ännu en gång vill understryka
vad utredningen rörande sjuksköterskeutbildningen
enligt propositionen säger:
För att kunna lära sig principer
och metoder i sjukvården, för att tilllägga
sig erforderliga praktiska färdigheter
och erfarenheter samt för att träna
förmågan att bedöma vad olika vårdsituationer
kräver måste sjuksköterskeeleverna
själva delta i det aktiva vårdarbetet.
Auskultering och hospitering,
vilket skulle innebära att eleverna endast
följde personalen i dess arbete, är

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

103

inte tillräckligt. Under den huvudsakliga
praktiktiden måste eleverna tilldelas
egna arbetsuppgifter att utföra, fullfölja
och ta ansvar för. Eleverna bör
också under vissa utbildningsavsnitt
svara för ett visst antal patienter,
o. s. v.

Jag tycker att allt detta är riktigt,
och jag instämmer helt i vad departementschefen
på den punkten har skrivit.
Det finns i det här avseendet inga
genvägar, och det har jag velat understryka.
Detta ligger kanske litet vid sidan
av de frågor som just i dag är föremål
för olika uppfattningar, men jag
har tyckt att det har varit angeläget att
understryka vad som just i detta avseende
har anförts av utredningen och
t. o. m. poängterats i propositionen.

Herr talman! Jag har redan anfört
de yrkanden som jag vill framställa.

Häri instämde herr Eskilsson (h).

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Det är egentligen inte
de reservationer som har avlåtits till
utlåtandet och ej heller de inlägg som
gjorts i debatten som har uppkallat mig
här i talarstolen, utan det är närmast
den offentliga debatten om dessa ting
som gör att jag gärna vill säga några
ord. De skall inte bli så många.

Jag vill först säga att denna mycket
intensiva debatt om sjuksköterskeutbildningen
egentligen rört sig om oerhört
små skillnader, vilket också har
framkommit i de inlägg som gjorts här
i kammaren. Jag kan beträffande förutbildningen
för sjuksköterskor i långa
stycken instämma i vad herr Axel Andersson
sagt för en stund sedan, och
jag kan lika varmt instämma i vad doktor
Kaijser — jag vill kalla honom doktor
i det sammanhanget — sade om kraven
på en sjuksköterska, när han skildrade
rutinen vid ett sjukhus och det
hårda arbetet där, som verkligen kräver
en insats av en människa. När jag satt
och lyssnade till herr Kaijser kom jag
att tänka på att frågan om vilket betyg

Ang. utbildningen av sjuksköterskor

man bör kräva i kemi verkade mycket
oväsentlig, när det gäller att få fram
lämpliga personer för sjukvårdsutbildningen.

Men låt mig ta upp tre punkter som
har varit mest aktuella. Jag tar då först
utredningens förslag att man på längre
sikt bör bygga utbildningen på genomgången
fackskola. I propositionen skrev
jag att jag inte är beredd att ta ställning
till det. Det är alldeles självklart att en
departementschef inte kan ta ställning
till det i en proposition, som i så fall
skulle behandla ett tillstånd som ännu
inte har inträtt utan kommer om tre å
fyra år, men här i kammaren kan jag
ju säga att personligen tycker jag också
att det är ganska naturligt att vårdyrkena,
när vi har fått fackskolan, kommer
att bygga på fackskoleutbildningen. Hela
förberedelsearbetet för fackskolan,
inte minst den sociala linjen inom denna
skola, pekar ju i den riktningen. Men
vi har ju ännu inte fackskolan. Vi kan
omöjligt föreskriva en kompetensnivå
som de allra flesta ännu inte kan uppnå
av rent praktiska skäl, eftersom
skolan inte finns.

Vad sedan beträffar förkunskaperna
vill jag påstå att det även därvidlag
föreligger ett missförstånd, och jag hänvisar
ännu en gång till vad herr Axel
Andersson sade. Vad det här gäller är
ju synsättet på kompetensnivån. Herr
Wallmark är ju ledamot av utredningen,
och jag föreställer mig att han också
läst direktiven. Där förs inte något resonemang
om allmänna kompetenskrav
och krav på specialkompetens. Vad som
står i propositionen är ju ingenting annat
än att man i valet mellan två kompetensnivåer
— studentexamen och
grundskola — har valt grundskola. Men
det är klart inskrivet, och utskottet skriver
det ännu tydligare, när det förutsätter
att vederbörande — d. v. s. skolöverstyrelsen
— »vid utfärdandet av
de närmare bestämmelser, som skall
gälla för inträde till sjuksköterskeutbildningcn,
noga avviiger de särskilda
krav på förkunskaper som bör upp -

104

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
ställas med hänsyn till såväl vad utbildningen
som den kommande yrkesverksamheten
kräver». Där kommer
specialkompetensen in i bilden, men
det är varken riksdagens eller regeringens
uppgift att i detalj formulera detta.

Man kan också lägga en principiell
synpunkt på det här, och i det avseendet
vill jag även anknyta till vad herr
Kaijser nyligen har sagt. För det första
vet vi inte hur många år till vi kommer
att hehålla alla nio linjerna i grundskolans
nionde klass, men bortsett från
det är det någonting orimligt i att en
flicka eller pojke som har gått en mer
teoretisk linje skulle vara kompetent att
komma in i en sjuksköterskeskola, medan
en flicka eller pojke som gått den
mer praktiska linjen — den som kallas
hushållslinjen — icke skulle vara kompetent.
Det är ju ett fullkomligt rosenrasande
resonemang att på det sättet
ta bort en sor del av ungdomskullarna
från ett yrke där i hög grad den personliga
lämpligheten borde vara utslagsgivande.

Detta är verkligen inga märkvärdigheter,
herr talman, om man vill göra
sig besväret att tänka igenom vad som
står i propositionen och vad det hela
syftar till: grundskola som allmän kompetens,
en särskild kompetens som kan
inhämtas ovanpå de linjer i grundskolan
vilka inte omedelbart ger denna
särskilda kompetens. Men att medvetet
utestänga vissa grupper och börja med
ett nivåtiinkande redan när det gäller
den obligatoriska skolan tycker jag är
orimligt.

Den sista frågan jag skall ta upp gäller
kunskapsproven. Förslaget om kunskapsprov
har jag gått emot av den
orsaken att det helt strider mot alla gällande
principer. Man skall inte efter
avslutad skolutbildning, vare sig det är
grundskola eller gymnasieutbildning, ha
ytterligare kunskapsprov; betygen får
gälla för vad de är. Även om en hel del
remissinstanser tillstyrkt förslaget, har
i varje fall skolöverstyrelsen mycket bestämt
avstyrkt det. Får jag citera ur
propositionen så säger skolöverstyrel -

sen om ett generellt införande av kunskaps-
och begåvningsprov, att »det
vetenskapliga underlaget för konstruktion
och genomförande av inträdesprov
med någorlunda positiv korrelation
mellan den prövandes provresultat och
framtida yrkeslämplighet ännu så länge
är alltför bräckligt». Därför avstyrker
man bestämt det förslaget.

Om man däremot kunde finna någon
form av lämplighetsprov skulle jag gärna
vara med på det, men sådana provliar
ingen riktigt lyckats konstruera —
alltså inte kunskaps- och intelligensprov
utan lämplighetsprov för yrket, närmare
bestämt ett testbatteri med uppgift att
pröva unga människors lämplighet för
sjukvårdsyrket och om de stoppar i sådana
situationer som herr Kaijser för en
stund sedan skildrade. Sådana provskulle
vara av värde, men de anknyter
inte till en särskild betygsnivå eller till
de linjer man till äventyrs valt i grundskolans
klass 9. Vad det gäller är lämpligheten
för ett bestämt yrke med dess
alldeles speciella krav. Men ingen har
mig veterligt — vare sig någon enskild,
någon instans eller någon myndighet —
hittills kunnat konstruera sådana prov.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Det sägs ju att debatter
ofta uppkommer på grund av att man
missförstår eller talar förbi varandra,
och den här debatten kan möjligen i
icke ringa utsträckning bero på någonting
sådant.

Jag kan med tillfredsställelse konstatera
att departementschefen har den
inställningen att så småningom fastlägga
fackskola som grundkrav för sjuksköterskeutbildning.
Emellertid kräver
inte reservationen detta nu — vi har
godtagit utskottets ståndpunkt att den
frågan skall man inte nu ta ställning till
med hänsyn till att en särskild kompetensutredning
tillsatts.

I avvaktan på att fackskolan blir utbyggd
vill vi emellertid ställa vissa minimikrav.
Enligt vår mening är det två
faktorer som kan sägas fastlägga om

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

105

en person skall få ägna sig åt denna utbildning,
dels den allmänna lämpligheten
och dels att vederbörande inhämtat
vissa förkunskaper. Det är ju
ostridigt att i sjuksköterskeutbildningen
ingår teoretiska moment. För att kunna
tillgodogöra sig den teoretiska utbildningen
krävs dels vissa förkunskaper
som gör att man så att säga nivåmässigt
kan följa med i utbildningen, dels
en lämplighet för teoretiska studier. Det
gäller ju inte enbart att vara praktisk
— man måste också ha möjlighet att
tillgodogöra sig den teoretiska utbildningen.

Nu säger departementschefen att det
iir varken riksdagens eller regeringens
uppgift att i detalj föreskriva hur detta
skall ordnas. Ja, det uttalandet skulle vi
kanske kunna vara överens om. Det är
emellertid så att utredningen för sin del
hade föreslagit vissa inträdeskrav, och
departementschefen har avvikit från
det förslaget. Därmed har regeringen
de facto tagit ställning i frågan, och då
är riksdagen nödsakad att yttra sig härom
och ta sin ställning; hade departementschefen
inte haft någon uppfattning
i frågan skulle kanske inte heller
riksdagen behövt säga någonting.

Det är ett missförstånd om man läser
reservationen på det sättet att vi skulle
avse att utestänga dem som går de praktiska
linjerna i grundskolan. Det är inte
avsikten, utan vi menar att en viss miniminivå
av kunskaper skall krävas för
tillträde till utbildning. De kunskaperna
kan man ju förvärva på olika sätt —-man kan t. ex. efter grundskolan läsa
per korrespondens, gå folkhögskolekurser
o. s. v.

Därmed kommer jag logiskt in på reservation
2: för kontrollen av att vederbörande
har dessa minimikunskaper
behövs det inträdesprov, inte bara
rena kunskapsprov utan också någonting
som kanske kunde kallas lämplighetsprov.

Departementschefen säger att skillnaderna
mellan utskottets och reservanternas
skrivning när det gäller in 41

Första kammarens protokoll 1.965. Nr 41

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
trädeskraven egentligen är oerhört små.
Ja, jag kan hålla med om att skillnaderna
faktiskt inte är så stora. Men vissa
glidningar förekommer, och någonstans
måste man alltid dra en minimigräns,
även i detta fall. Jag upprepar
att det som utskottet säger är till intet
förpliktande. Jag kallade det truismer,
och jag upprepar den karakteristiken.

Utskottet säger att det i likhet med
motionärerna finner det angeläget att
eleverna har goda förkunskaper för att
på ett tillfredsställande sätt kunna följa
utbildningen. Vad säger det? Ja, inte
har det någonting med nivån att göra.

Sedan förutsätter utskottet att skolöverstyrelsen
noga avväger de särskilda
krav på förkunskaper som bör fastställas.
Ja, det är klart att man på ett ämbetsverk
skall kunna ställa kravet att
noga avväga kraven; det hör ju till ett
ämbetsverks allmänna åligganden. Skulle
detta innebära ett godkännande av
de krav som skolöverstyrelsen själv
uppställt i sitt remissyttrande, är vi reservanter
tillfredsställda. Men eftersom
departementschefen har gjort ett något
annorlunda beskaffat uttalande anser vi
oss inte kunna godta en sådan till intet
förpliktande skrivning som den utskottet
har gjort i detta sammanhang. Vi
har därför tyvärr funnit det nödvändigt
att avge reservationen nr 1, trots att
skillnaden kanske i och för sig inte är
så stor. Om man nu vill vara generös
och säga att vi i realiteten menar samma
sak är det ju så mycket enklare att
rösta på reservation 1. Därmed har vi
i klartext talat om precis vad vi menar.
Därför vill jag rekommendera att kammaren
röstar på reservationen.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag skulle säga har
väl herr Wallmark redan i stort sett
sagt.

Jag skulle bara ytterligare vilja framhålla
att det är två saker som behövs
när det gäller att tillgodogöra sig den
kvalificerade utbildning som sjnkskö -

106

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
terskeutbildningen innebär, nämligen
förkunskaper och en studiefallenhet
som gör att man kan följa undervisningen.
Båda dessa saker är nödvändiga.
Men om man inte har dessa förutsättningar
är man självfallet därmed
inte borta från sjukvården; det finns ju
andra uppgifter som inte är så ansvarsfyllda
som sjuksköterskans. Man kan
bli sjukvårdsbiträde eller undersköterska.
Detta är ingen diskvalificering
av dessa människor. Det behöver inte
vara ett nivåtänkande som innebär att
de sätts i en annan klass, utan det är
bara fråga om olika uppgifter. Handhavandet
av saker som kan innebära risker
och liknande uppgifter kräver även
sjuksköterska en betydligt längre
och grundligare teoretisk utbildning.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Den skillnad som herr
Wallmark talade om är väl ändå mycket
hårfin. Det är kanske bara den skillnaden
mellan herr Wallmark och mig att
jag har större respekt för riksdagen än
vad herr Wallmark har.

Herr Wallmark säger att det här är
fråga om en till intet förpliktande skrivning.
Han menar tydligen att departementschefen
inte behöver ta hänsyn till
denna skrivning utan kan handla ungefär
som han tycker. Jag däremot menar
att om statsutskottet föreslagit och
riksdagen beslutat att skolöverstyrelsen,
vars ståndpunkt vi känner till, skall få
i uppdrag att närmare utforma föreskrifterna,
då föreställer jag mig att det
blir nödvändigt för vederbörande att
ta hänsyn till vad riksdagen har sagt
och inte till vad herr Wallmark eller
någon annan kan mena.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Det tycker jag naturligtvis
också, under förutsättning att
riksdagen uttrycker någon mening. Men
riksdagen säger ingenting annat än att

saken skall noga övervägas. Vad som
skall övervägas säger riksdagen ingenting
om.

Herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag måste också ett
ögonblick uppehålla mig vid den eventuella
skillnad i uppfattningar som här
föreligger.

Det är möjligt, herr Wallmark, att vi
är mycket nära varandra när det gäller
den rent sakliga frågan om nivån, men
det är en mycket stor skillnad rent
skolpolitiskt sett mellan reservationen
och utskottsutlåtandet. Vad reservanterna
vill göra är ju att börja nivågruppera
inom grundskolans nionde klass
för ett vårdyrke som sjuksköterskans.
Det är det jag nästan tycker är litet
upprörande; detta är från min sida inte
ord med särskilt stora bokstäver, men
jag tycker ändå det. Det må vara att
man föreslår att vissa linjer krävs för
en fortsatt utbildning i gymnasium
och liknande. Men det kan icke vara
lämpligt att i fråga om denna breda
vårdsektor, inom vilken hela samhället
är i ett så stort behov att få de lämpligaste
personerna och inom vilken vi
verkligen måste mobilisera intresse och
vilja, avskilja sökande från vissa linjer
därför att man där i fråga om matematik,
ett främmande språk eller fysik
och kemi inte har kommit upp till den
nivå som råder på de olika teoretiska
linjerna.

Vad som i propositionen och i utskottsutlåtandet
sägs är ju att om denna
nivå är nödvändig i speciella ämnen
ankommer det på vederbörande att föreskriva
specialkompetensen. Den sista
mening som myndigheterna läser är
alltid utskottets och inte propositionens.
Men, herr Wallmark, jag opponerar
mig när man försöker suggerera
unga människor att välja ämnen i sjuan
och säger till dem: Om du min lilla
flicka skall bli sjuksköterska måste du
se till att redan nu välja riktiga ämnen.
Det är ju här fråga om ungdomar i 13-

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

107

årsåldern. Vi är eniga när det gäller
sjuksköterskornas allmänna förkunskapsnivå,
men det är på den allmänna
skolpolitikens område som skillnaden
ligger.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Debatten blir alltmer
intressant.

Herr Andersson anser att utskottets
skrivning och reservation nr 1 är så
identiska de kan vara, medan departementschefen
säger att det är en kolossal
skillnad mellan utskottets skrivning och
reservationen. Jag har redan en gång
tidigare förklarat att avsikten i reservation
nr 1 icke är att avskilja de praktiska
linjerna. Ungdomar som gått dessa
linjer skall i och för sig vara kvalificerade
att vinna inträde vid sjuksköterskeskola
under förutsättning att de har
skaffat sig sådana kompletterande kunskaper
som motsvarar vad som inhämtas
på de teoretiska linjerna med särskild
kurs i matematik.

Herr Andersson har talat för utskottet
i denna sak, och jag är i princip
överens med honom. Han tycker att reservation
nr 1 är fullständigt onödig
därför att vi är eniga. Men att påstå att
vi två skulle vara eniga, departementschefen
och herr Andersson också eniga,
men att departementschefen och jag
skulle vara fullständigt oeniga, går inte
ihop. Vi som läst särskild kurs i matematik
och därför kan göra en logisk
bevisföring anser att ett sådant resonemang
inte går ihop. Antingen är herr
Andersson och jag inte överens eller
också är departementschefen och herr
Andersson inte överens. Någonstans är
det fel. Jag föreslår att departementschefen
och herr Andersson söker klara
upp denna sak sinsemellan.

Man skall heller inte försöka påstå
att vi från högerpartiets sida här lägger
in en annan skolpolitisk målsättning då
vi begär att sjuksköterskorna skall ha
sådana grundkunskaper att de på ett
rimligt sätt kan tillgodogöra sig sjuksköterskeutbildningen.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att om herr
Wallmark fortsätter denna bevisföring
så blir det allt svårare att bevisa att vi
är överens om att vi inte är överens.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Eftersom jag inte har
deltagit i utskottsbehandlingen av detta
ärende på någon nivå, kanske det
må vara tillåtet med några allmänna
synpunkter på denna fråga. Trots att
statsrådsordet i debatten är sagt, tillåter
jag mig ändå att framföra några
reflexioner.

Det har förvånat mig att man här i
debatten har gett uttryck för en stor
beundran för det föreliggande förslaget.
Jag har själv försökt bilda mig en uppfattning
om förslaget. Jag har då kommit
fram till att rent allmänt måste jag
säga, att föreliggande förslag angående
omläggning av utbildningen av sjuksköterskor
inte uppfyller de förväntningar
om en mer omfattande nydaning
av sjuksköterskeutbildningen som man
på många håll hyst. I många avseenden
innebär förslaget endast smärre justeringar
av nu rådande utbildningssystem
-— det har under den föregående debatten
redovisats på vilka punkter detta
gäller. Det var tillkomsten av nya personalkategorier,
som på vissa speciella
områden skulle ersätta sjuksköterskor,
och överföringen av vissa sjuksköterskeuppgifter
på undersköterskor och
sjukvårdsbiträden som i utredningsdirektiven
angavs som skäl för en omprövning
av sjuksköterskeutbildningens
målsättning. Denna omprövning har inte
gjorts av den utredning, vars redovisade
material ligger till grund för den
nu aktuella propositionen.

Jag tror att en fullständig omprövning
hade varit av stort värde. Hela frågan
skulle säkerligen ha vunnit på en ingående,
total undersökning rörande
samtliga arbetsuppgifters fördelning,
och kanske inte minst av arbetsenheter -

108

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
nas organisation inom dagens och den
närmaste framtidens sjukvård. Härigenom
kan skapas ett underlag för ett
samlat bedömande av arbetsuppgifter
och kvalifikationskrav avseende olika
personalkategorier.

När jag lyssnat på debatten har jag
faktiskt stärkts i min uppfattning att
detta inte är klarlagt i de handlingar
som i dag ligger på riksdagens bord.
Så länge olika .spörsmål rörande .sjukvårdens
organisation och planering, i
det här aktuella fallet även rörande
personalens och speciellt sjuksköterskornas
utbildning, inte ges en generell
och samlad översyn, kommer vi bara att
syssla med olika delproblem utan hänsyn,
till helheten och utvecklingens
krav. Då konserverar vi — vilket förmodligen
är mycket allvarligt — sjukvårdens
organisation samt sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsuppgifter.
Vi vet att effektiviteten inom all
verksamhet bl. a. förutsätter en rationell
personalorganisation, och en sådan
har många gånger en grundläggande
betydelse. Jag tror inte att sjukvården
här utgör något undantag.

En ledande tanke för de fortsatta övervägandena
bör vara att det inte för varje
personalkategori skall krävas en mera
omfattande utbildning än vad som
är motiverat. God sjukvård förutsätter
ett lagarbete. Med en sådan målsättning
är det helt naturligt med en långt driven
integration i fråga om sjukvårdsutbildningen.

Det måste också bli större möjligheter
för vidareutbildning och möjligheter
att avancera till tjänster som ställer
ökade krav. Detta förutsätter en utbildningsorganisation
som är så utformad,
att de kunskaper man har inhämtat
på en tidigare tjänst eller på en viss
nivå till fullo får tillgodoräknas i den
fortsatta utbildningen.

Ett tillfredsställande utbildningssystem
kan inte byggas upp — och då
återkommer jag till det jag nyss sade
— utan en ingående analys av sjukvårdsarbetet
och en överblick av olika

personalgruppers arbetsuppgifter, satta
i relation till varandra. Det föreliggande
förslaget är enligt min mening ett
exempel på hur man inte skall angripa
de väsentliga utbildningsproblemen
för befattningshavare som fyller de
uppgifter som är ålagda den nuvarande
sjuksköterskekategorien. Även om
utredningen, som har lämnat ett mycket
digert material ifrån sig, ändå haft
begränsade uppgifter beträffande sjuksköterskeutbildningen,
borde utredningen
i varje fall rimligen ha avgivit ett
betänkande, och på riksdagens bord
borde i dag ha legat en proposition
som hade gällt både grundutbildning
och vidareutbildning, så att ett enhetligt
bedömande kunde ha gjorts åtminstone
av den traditionella sjuksköterskan
och hennes utbildning. Jag vill således
uttala att ett ställningstagande
till grundutbildningen av sjuksköterskor
inte skulle gjorts utan att ställning
samtidigt hade kunnat tas till vidareutbildningen
med stöd av erfarenhet
från utvecklingen inom sjukvården.
Vi har all anledning att räkna med att
en fortsatt specialisering av vårdyrkena
och om omfördelning av arbetsuppgifterna
mellan dessa kommer att äga
rum. Den hittillsvarande utvecklingen
tyder också på att arbetsledning, administration
och undervisning kommer
att bli ett allt viktigare inslag i sjuksköterskornas
arbetsuppgifter.

Man får därför hoppas att den överarbetning
som nu skall ske kommer att
beakta inte minst dessa synpunkter,
när det gäller möjligheterna för den
personal som i dag arbetar inom sjukvården
och som man faktiskt har stor
anledning att säga ett gott ord om. Det
finns många där som skulle vara utmärkt
lämpade att få utbildning till
sjuksköterskor. Vid de fortsatta övervägandena
måste man enligt min mening
beakta att man inte ställer inträdeskraven
till sjuksköterskeskolorna
för högt, ty då omöjliggör man helt enkelt
för dessa människor att få inträde.
Vi vet att det är ett allmänt intresse för

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

109

sjukvården i dag att det ges möjligheter
till fortbildning och möjlighet för
den i sjukvården arbetande personalen
att avancera.

Ett annat område som jag gärna vill
ge min mening till känna om är den
ekonomiska sidan. Herr Thorsten Larsson
har framfört en del synpunkter på
denna fråga. Jag kan instämma helt i
vad han sagt, men jag vill tillägga att
vi här i riksdagen gång på gång upplever
att det redovisas vad statsverkets
kostnader för en reform är. Vi vet att
den stora kostnaden för den förändrade
utbildningen på detta område i
mycket hög grad kommer att ligga på
sjukvårdens huvudmän. Jag tror att det
är mycket angeläget att vi snarast möjligt
tillägnar oss uppfattningen att samhället
är staten, landstingen och kommunerna.
När vi skall bedöma kostnaderna
skall vi tänka på vad det kostar
samhället. Jag tror att detta är angelägnare
i dag än någonsin. Det betyder
inte att jag är annat än helt införstådd
med att en förbättrad utbildning av
sjuksköterskor och över huvud taget av
vårdpersonal kräver ökade kostnader.
Det är inte detta saken nu gäller, utan
vad jag nu vill föra fram är en synpunkt
med anknytning till den nu aktuella
frågan men den gäller också i
andra sammanhang.

När det för riksdagen presenteras
och redovisas ett förslag, inte minst när
det har karaktären av en proposition
och när det gäller kostnader som kommer
att fördelas på samhällets olika organ,
är det angeläget att vi får en bild
av vad det kommer att kosta samhället,
d. v. s. staten, landstingen och kommunerna.

Sjukvårdsutbildningen och inte minst
sjuksköterskeutbildningen är en mycket
angelägen uppgift. Jag har inte med
det anförda på något sätt, hoppas jag,
gett intrycket att vara negativ till en
förbättrad utbildning, men jag har varit
angelägen om att säga att vi inte
skall tro att det står still på sjukvårdens
område i dag. Vi måste också för -

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
söka se vad framtidens sjukvård kommer
att kräva av de olika personalkategorierna.
Sjukvården är en av samhällsservicens
viktigaste områden. Där
har vi alla ett gemensamt ansvar.

Jag skall inte ge mig in på den debatt
man tidigare fört här om inträdesprov
och sådant. Jag uppskattade vad
statsrådet sade när han talade om lämplighetsprov.
Jag tror det är något som
man skall eftersträva. Lämplighetsprov
för inträde till sjuksköterskeutbildningen
är säkerligen en mycket viktig sak.
Men jag vill, eftersom jag tycker att det
är angeläget att riksdagen får en uppfattning
om hur man tänker sig den förkortade
utbildningen och sammanhängande
frågor, yrka bifall till reservation
3, d. v. s. instämma i det tidigare
framförda yrkandet av herr Thorsten
Larsson.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Statsrådet Edenman
har gått. Jag tänkte säga att när statsrådet
Edenman en gång avgår — när
han så gör vet vi inte — kommer det
omdömet säkerligen att fällas att han
varit ett initiativrikt, energiskt och
framsynt statsråd som gjort många värdefulla
insatser för såväl högre och
lägre undervisning som för stöd av vetenskaplig
forskning. Men vad man inte
kommer att säga om honom är att han
varit blygsam.

Därför är det överraskande att han
i proposition nr 161 på ett par viktiga
punkter har varit så blygsam i jämförelse
med 1962 års utredning angående
sjuksköterskeutbildningen, en utredning
som varit synnerligen bra. Det
gäller dels fordringarna för inträde i
sjuksköterskeskola, dels målsättningen
för utbildningens omfattning men också
— här instämmer jag helt med herr
Pettersson — de synnerligen viktiga organisatoriska
problem som han fortfarande
lämnat öppna.

Vår svenska sjukvårdsstandard är
mycket hög. Under mitt långa liv har

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
jag haft förmånen få se sjukvården i
många länder inifrån. Jag kan intyga,
att vi har en synnerligen högstående
sjukvård i Sverige. Sjukvården i få andra
länder är så gedigen som här. Det
beror på två saker: dels att vi har en
god organisation och välbyggda, välutrustade
sjukhus, dels och främst på
att vi har utomordentligt väl utbildad
sjukvårdspersonal, från läkare och hela
vägen ner.

Denna välutbildade sjukvårdspersonal
måste vi vara rädda om. Vi har under
de senaste åren i flera avseenden
rationaliserat dess utbildning, vilket är
helt nödvändigt i vår tid. Vi har rationaliserat
läkarutbildningen och håller
nu på att rationalisera utbildningen av
övrig såväl lägre som högre sjukvårdspersonal.

Då det gäller den högre sektorn föreligger
det tyvärr en splittring. Först
fick vi ett förslag angående utbildningen
av arbetsterapeuter, därefter av sjukgymnaster,
och i dag får vi ett förslag
angående utbildningen av sjuksköterskor.
I ett flertal länder har alla dessa
kategorier och motsvarande, barnmorskor,
kuratorer, etc. gemensam grundläggande
sjukvårdsutbildning. Det blir
billigare och är ur flertalet synpunkter
rationellare att anordna sådan gemensam
grundutbildning och sedan ovanpå
denna den specialutbildning som behövs
för barnmorskor, sjukgymnaster,
arbetsterapeuter, kuratorer, laboratorieassistenter,
operationsassistenter o. s. v.
Vi behöver även i vårt land ett bättre
samlande grepp på utbildningen av alla
dessa kategorier av sjukvårdspersonal.

På samma sätt behöver vi även ett
samlande grepp — en enhetlig grundutbildning
beträffande den lägre personalens
utbildning inom såväl socialvård
som sjukvård — då det gäller undersköterskor,
sjukvårdsbiträden, hjälpare
på kriminalvårdsanstalter och andra
vårdanstalter.

Ett sådant samlande grepp har vi
ännu inte sett till, men jag hoppas, herr
statsråd, att vi så småningom skall få

det. Det är synnerligen viktigt, i all
synnerhet som tiden går snabbt och vi
måste följa med i utvecklingen.

Av de tre punkter, jag här ville ta
upp till kritik, har inträdesfordringarna
redan diskuterats rätt mycket, men
jag vill ändå ta upp en debatt med herr
statsrådet. Som grund för läkarutbildning
duger ej alla linjer av studentexamen.
Det har i alla tider fordrats studentexamen
på vissa linjer för inträde
till medicinsk fakultet. Det är likadant
här: även om vi fordrar grundskola
eller fackskola, duger inte vilken linje
av dessa som helst. Det måste vara en
utbildning innebärande erhållandet avvissa
teoretiska kunskaper, t. ex. i biologi,
som inte ges på alla linjer. När
det inte anses omotiverat att inte vilken
.student som helst skall få bli läkare,
bör det inte heller anses konstigt
att inte vilken grundskoleelev som helst
kan få bli antagen som sjuksköterskeelev,
oberoende av linjeval. Jag anser
därför att den första reservationen är
berättigad. Vi måste avgränsa vissa linjer,
som ger de teoretiska kunskaper
som fordras för att eleverna skall kunna
tillgodogöra sig utbildningen, eller
eljest fordra komplettering.

Men också en annan punkt är viktig.
Vi har alldeles för my^cket pappersexercis.
Jag tänker närmast på intagningen
på sjukgymnastskolorna. Där tar man
ut eleverna helt och hållet efter pappersmeriter,
vilket är olyckligt om man
vill välja ut de lämpligaste bland den
stora skara som vill komma in. Enligt
min uppfattning är det bättre med inträdesprov.
Då får de teoretiska betvgen
ej fullt samma betydelse. Läraren
får träffa den sökande eleven personligen
och får bättre uppfattning om i vilken
utsträckning denne passar för sjukvårdsarbete.
En erfaren lärare kan på
detta sätt mången gång få verkligt god
uppfattning om elevens personlighet,
vilket jag menar är av större praktiskt
värde. Därför anser jag reservation 2
vara väl motiverad.

Då det gäller målsättningen för ut -

Tisdagen den 14 december 1965 em. Nr 41 111

Ang. utbildningen av sjuksköterskor

bildningens omfattning har 1962 års utredning
klarlagt, att om vi skall få sjuksköterskebristen
avskaffad till 1975,
måste vi i dag börja intaga minst 4 000
sjuksköterskeelever om året. Statsrådet
tager ett visst grepp genom att höja intagningen
från nuvarande 2 700 till
3 000. I motionen framhåller vi emellertid
att det skulle vara bättre att redan
från början höja målsättningen till 3 300
med syfte att så småningom komma upp
till 4 000.

Nu kan man säga, att detta är sjukvårdshuvudmännens
sak och inte statens.
Staten brukar dock gärna höja
pekfingret och anvisa hur huvudmännen
bör göra — det har vi fått veta
t. ex. när det gäller regionsjukvården.
Varför skall vi inte också här få veta
hur staten önskar, att det bör göras?
Skall vi över huvud taget få en sjukvård,
där inte tusentals sjukvårdsplatser
ständigt står tomma på grund av att
det inte finns personal, måste vi ta
krafttag för att öka utbildningen av
sjukvårdspersonalen, särskilt sjuksköterskor.
Därför är målsättningen 3 000
ny intagna elever per år för liten.
Det bör vara 4 000, därför att vi aldrig
kan komma ifrån, att avgången på
grund av giftermål blir stor. Det är
helt naturligt — vi måste få barn i
vårt samhälle, och de små barnen bör
helst vårdas av mödrarna. Därför kommer
många unga sjuksköterskor att vara
borta från sitt yrke under en viss tid.
Det är en naturlig avgång, som vi aldrig
kan komma ifrån.

Naturligtvis kan vi genom att ge sjuksköterskorna
bättre arbetsbetingelser
åstadkomma att avgången inte blir lika
stor som den är i dag. Det kommer
dock alltid att förbli brist, om intagningen
av elever inte blir tillräcklig.

Vi kommer aldrig ifrån sjuksköterskebristen
om vi inte tar in minst 4 000
elever om året. Vi kommer nämligen
även då inte att få 4 000 färdigutbildade
nya sjuksköterskor om året, utan kanske
bara 2 000 — under utbildningens
gång avgår kanske 600, sedan gifter sig

många eller slutar sin yrkesverksamhet
av andra orsaker. Att fortsätta att
bygga det ena sjukhuset efter det andra,
men inte se till att vi kan driva dem
är synnerligen irrationellt.

Detta är min motivering till att jag
yrkar bifall inte bara till reservation 2,
utan även till reservation 1.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Edström har fel
när han påstår att endast vissa linjer —
det gäller väl då närmast biologiska linjen
— i allmänna gymnasiet meriterar
till läkarutbildning. Det är riktigt att
den biologiska linjen meriterar utan
komplettering, men med komplettering
är alla linjer i princip likvärdiga.

Detta stämmer exakt med vad jag
skrivit i propositionen om grundskolan,
där det står att elever från samtliga linjer
i grundskolans årskurs 9 bör kunna
vinna inträde vid sjuksköterskeskola,
varvid dock vissa kompletteringar i en
del fall torde behövas för elever från
de praktiskt inriktade linjerna.

Detta är exakt samma princip som
jag velat hålla på när det gäller gymnasiet.
Det var bl. a. detta som jag menade
skilde herr Wallmark och mig åt.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Det är en betydande relativ skillnad,
herr statsråd, på den komplettering som
behövs av studentexamen för den som
vill studera medicin men inte gått på
den biologiska linjen och de kompletteringar
för inträde på sjuksköterskeskola
som måste göras främst i de teoretiska
ämnena matematik och biologi,
eftersom omfattningen av de olika kurserna
är så olika på de olika linjerna i
grundskolan. De elever som har valt fel
grundskolelinje får läsa extra under
mycket lång tid.

Men skall eleverna läsa extra, får de
ändå de kunskaper som fordras på vissa
speciella linjer, och i så fall är ju
vår debatt bara en lek med ord.

112

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor

Herr statsrådet EDENMAN:

Jag undrar fortfarande om herr Edström
har rätt. Det sägs att verkligt intelligenta
unga gymnasister som vill ha
garanti för att kunna bli läkare väljer
latinlinjen — den mest omöjliga för läkareutbildning
— varefter de har rätt
att komplettera sina kunskaper i matematik,
fysik, kemi och biologi. Det tar
några år, men läkare blir de lika fullt.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Detta gällde för 30 år
sedan. Jag visste inte att herr statsrådet
var så gammal.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter departementschefens
anförande och den diskussion som
har pågått nu under ett par timmar
kan jag fatta mig ganska kort.

Jag vill först ta upp frågan om tillsynsmyndigheten.
Departementschefen
föreslår att skolöverstyrelsen organisatoriskt
skall ha överinseendet över utbildningen.
Jag vill då erinra om att
riksdagen redan 1963 fattade beslut om
detta, så förslaget står helt i överensstämmelse
med vad riksdagen tidigare
har uttalat.

Herr Kaijser uttalade vissa farhågor
för skolöverstyrelsen i detta fall. Jag
tror jag kan försäkra att man inte behöver
ha några farhågor på den punkten.
Skolöverstyrelsen är lika angelägen
som någon annan institution om
att få till stånd bästa möjliga utbildning
på detta område och att vi dessutom
får ett tillräckligt antal sjuksköterskor
utbildade.

Här kommer vi in på sjukhushuvudmännens
område. Ett par talare har
hyst farhågor för att vi inte skulle få
ett större antal sjuksköterskor genom
den nya organisationen. I verkligheten
blir det ju så att huvudmännen — framför
allt landstingen, men även de lands -

tingsfria städerna — i allra högsta grad
kommer att finna det angeläget att förse
i första hand sina egna sjukhus med
sjukvårdspersonal, men jag går ut från
att de inte har någonting emot omflyttningar
mellan de olika sjukhusen.

Vi har i statsutskottet mycket noga
diskuterat de här sakerna, och jag måste
säga att de nyansskillnader som finns
mellan reservationen och utskottets
skrivning är ganska obetydliga. Herr
Axel Andersson har redan berört denna
sak, så jag behöver inte spilla många
ord på den, men jag vill säga att man
vid en jämförelse mellan utskottets
skrivning och den första reservationen
skall finna många satser som är fullständigt
likartade. Man bör alltså inte
överdriva betydelsen av skillnaden i
uppfattning.

För egen del är jag glad över att vi
får en ny situation. Jag är övertygad
om att denna nyordning kommer att
bli till fördel för sjukhusväsendet och
för de sjuka, som vi alla ömmar för.

Herr Kaijser höll ett lovtal över våra
sjuksköterskor, och jag utgår från att
alla i denna kammare både vill och
kan instämma i det. Jag hoppas dessutom
att herr Kaijser, som den intresserade
läkare han är, också kommer
att gå i spetsen för att det sociala avståndet
mellan läkare och sjuksköterskor
minskar. Jag tror det skulle vara
en väsentlig fördel.

Beträffande undersköterskorna framhåller
utskottet: »Utskottet anser för
sin del att det måste vara en angelägenhet
av stor vikt att på bästa sätt ta vara
på den utbildningsreserv, som finns inom
undersköterske- och skötarkårerna.
Den förordade vidareutbildningen bör
självfallet bygga på vederbörandes tidigare
sjukvårdsutbildning och göras
så kort som möjligt utan att kravet på
likvärdig kompetens eftersättes. Den i
propositionen föreslagna ordningen för
skolöverstyrelsens överarbetning avstudiegången,
enligt vilken överstyrelsen
skall samråda med berörda myndigheter
och organisationer, medför såvitt

Tisdagen den 14 december 1965 em.

utskottet kan finna att alla de krav som
i skilda hänseenden bör ställas på utbildningen
kommer att beaktas.» Jag
tror alldeles säkert att skolöverstyrelsen
också kommer att beakta de krav
som ställs på detta område.

Beträffande förkunskaperna vore det
väl ganska egendomligt om man skulle
utesluta en gren av grundskolan, som
departementschefen sade, redan vid
linjevalet i sjätte eller sjunde klass.
Sjuksköterskeyrket kräver inte bara teoretiska
kunskaper, utan består i mycket
hög grad av praktiskt arbete. Därför
är en lämplighetsprövning, såvitt jag
kan förstå, betydligt viktigare än en
prövning som tar hänsyn till mer eller
mindre höga betyg i något teoretiskt
ämne. Vi är dock fullständigt överens
om att ett visst kvantum av teoretiskt
kunnande måste finnas för att vederbörande
över huvud taget skall kunna
delta i undervisningen.

Beträffande barnmorskeutbildningen
har utskottet i likhet med Kungl. Maj:t
ansett att den femte terminens grundutbildning
för blivande barnmorskor må
förläggas till barnmorskeläroanstalt
och erhålla en för barnmorskeutbildningen
mera målinriktad utformning.
Frågan om utformningen av vidareutbildning
av sjuksköterskor, till vilken
utbildning hänförts bl. a. utbildning av
barnmorskor, är enligt vad som uppges
i propositionen föremål för överväganden
inom 1962 års utredning angående
sjuksköterskeutbildningen. Med
hänvisning härtill avvisar utskottet bifall
till nämnda motioner 1:801 och
IT: 949.

I dessa motioner har alltså föreslagits
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala att den femte terminens
grundutbildning för blivande
barnmorskor må förläggas till barnmorskeanstalt.

Jag tror, herr talman, att vi med
stort lugn kan bifalla utskottets förslag
på samtliga punkter, och jag ber därför
få yrka bifall till dessa.

Nr 41 H3

Ang. utbildningen av sjuksköterskor

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det var ett par yttranden
som herr Näsström fällde som gjorde
att jag begärde ordet — det gäller
inträdeskraven.

Herr Näsström sade att det är viktigare
att eleverna är lämpliga för yrket
än att de har ett mer eller mindre högt
betyg i något eller några ämnen. Ja,
det är lätt att säga detta, men hur avgör
man det? Enligt förslaget avses inte
att man skall pröva den lämpligheten i
något avseende. Jag vet faktiskt heller
inte vilka former som skulle användas,
om vi inte går in för de inträdesprov
som vi föreslagit i den med 2 betecknade
reservationen. Därigenom kollas
i huvudsak kunskaperna, men även en
viss lämplighetsprövning kan göras.

Jag sade i mitt tidigare inlägg, att
det är tvä faktorer, nämligen allmän
lämplighet och kunskaper, som fordras
för att klara sjuksköterskeyrket — detta
yrke lika väl som alla andra yrken.
Men har man lagt fram en kursplan,
kräves också att vederbörande kan tillgodogöra
sig utbildningen — detta faktum
kommer vi inte ifrån.

Jag vill ännu en gång — det är tredje
gången — upprepa — så att det inte
skall bli någon missuppfattning — att
i den med 1 betecknade reservationen
inte avskiljes någon linje inom grundskolan.
Det står i denna, att det skall
krävas kunskaper motsvarande minst
vad utredningen föreslagit, alltså motsvarande.
Det är en naturlig sak att
eleverna i första hand går de teoretiska
linjerna och den vägen skaffar sig kompetens,
men de kan också gå andra vägar
och därefter komplettera. Det är
alltså olika vägar man kan gå för att
skaffa sig dessa kunskaper. Vi utesluter
alltså inte elever från de praktiska
linjerna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror alt herr Wallmark
och jag kan vara överens om att

114

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor
det inte är alldeles säkert att en elev,
som har A i de flesta teoretiska ämnen,
därmed är lämplig som sjuksköterska.

Sedan frågade herr Wallmark, vad
vi hade för möjligheter beträffande kunskapsproven.
Jag vill erinra om att vi
ju har yrkesvägledning på dessa områden.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det har mig veterligen
ännu inte framställts något förslag som
innebär, att yrkesvägledningen skall
ingå som ett uttagningsinstrument när
det gäller sjuksköterskeskolorna. Det är
ju endast ett rådgivningsinstrument.
Man kan avråda eller tillråda en elev
med A i betyg att välja en utbildningslinje,
men söker vederbörande, måste
han bli antagen på de kunskaper han
har dokumenterat. Herr Näsströms uttalande
synes bygga på en fullständig
missuppfattning om yrkesvägledningens
funktion.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! På de flesta områden
får man på detta tidiga stadium nöja
sig med den rådgivning yrkesvägledningen
kan ge.

Sedan är det så, herr Wallmark, att
det här gäller tillgång och efterfrågan.
Antag, att vi får dubbelt så många sökande
till en sjuksköterskeskola som de
platser som är tillgängliga! Då kommer
på det sättet denna yrkesvägledning
plus naturligtvis betyg och annat som
kan tala för en elev att vara det avgörande
moment som intagningsnämnden
har att rätta sig efter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
envar av punkterna 3, 5 och C
samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

T fråga om punkten 3, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas med
godkännande av vad utskottet anfört,
dels ock att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring i vad utskottet
anfört, som förordats i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av vad utskottet anfört
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 181 punkten
3 med godkännande av vad utskottet
anfört, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i vad utskottet
anfört, som förordats i den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 30.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

115

Rörande punkten 5 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 181 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösla.

Med avseende å punkten (>, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Ang. utbildningen av sjuksköterskor

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 181 punkten
6, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/
66, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av Kungl Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/
66, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

116

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. praktikersättning till studerande vid

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 187, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. praktikersättning till studerande
vid socialhögskolorna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Extra utgifter vid universitet
och högskolor på tilläggsstat I till
rikstaten för budgetåret 1965/66 anvisa
ett reservationsanslag av 730 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av fru Nettelbrandt väckt
motion (11:964), i vilken hemställts,
att riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
155 måtte uttala, att praktikersättning
till de studerande vid socialhögskolorna
även fortsättningsvis borde utgå samt
att den borde avvägas med hänsyn till
arbetsinsatserna och övriga i motionen
angivna förhållanden.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att motionen II: 964 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

b) att riksdagen måtte till Extra utgifter
vid universitet och högskolor på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 730 000 kronor.

socialhögskolorna

Reservationer hade anmälts, utom av
annan,

a) av herr Thorsten Larsson, utan
angiven mening; samt

b) av herr Wallmark, likaledes utan
angiven mening.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogade tre blanka reservationer.
Ärendet rör praktikersättningen till studerande
vid socialhögskolorna. I och
med att viss del av praktiken skall betraktas
som integrerad i utbildningen
förutsätter Kungl. Maj:t att någon särskild
praktikersättning i fortsättningen
inte skall utgå, utan att eleverna får
nöja sig med de studiemedel som övriga
studerande har.

Utskottet har haft att ta ställning bl. a.
till en motion som föreslår att sådan ersättning
till viss del även bör utgå i fortsättningen
eftersom eleverna trots allt
utför ett visst arbete.

Utskottet säger att man delar den
uppfattning som departementschefen
har framfört och som också har anförts
av kommunförbunden, nämligen att
man inte bör ge någon ersättning alls
till de studerande. Man konstaterar
emellertid också att det är angeläget att
det finns enhetliga principer när det
gäller ersättning för praktiktjänstgöring
inom skilda utbildningsområden.

Anledningen till utskottets uttalande
i sammanhanget är att man kunnat konstatera,
att det i vissa andra utbildningsgrenar
utges ersättning, och då bör
det vara på samma sätt här. Uttalandet
är med andra ord en beställning på en
utredning hos Kungl. Maj:t.

Jag vill bara säga att när man läser
och hör vad som sägs i dessa frågor
från departementet, när man tar del
av vad kommunerna anför, så kan man
inte undgå att göra den reflexionen, att
det offentliga såsom arbetsgivare är, om
jag tillåts använda uttrycket, ganska
efterblivet. Det är ett starkt uttryck,
men jag tycker att hela den diskussion

Tisdagen den 14 december 1965 em. Nr 41 117

Ang. praktikersättning till studerande vid socialhögskolorna

som har förekommit i denna fråga klart
har blottlagt hur det offentliga resonerar
som arbetsgivare.

Man har inom näringslivet tagit emot
praktikanter i tiotusental varje år och
det förutsattes i skolreformerna att
man skall så göra. Vi har givit ersättning
till dessa praktikanter och kommer
att göra så även i fortsättningen.
Det gör inte så till att vi först mäter
värdet av deras insatser och försöker ge
ersättning därefter. Vi ger en ersättning
så att de får en hygglig slant per timme
eller dag för praktiktjänstgöringen såsom
en uppmuntran för att de skall
fullgöra denna och så småningom gå ut
i det allmänna förvärvslivet med bättre
kunskaper. Det är en modern företagares
syn. Man tar sig för pannan och
frågar när man läser sådana här utlåtanden
vad det är som håller på att
hända.

Härtill kommer att många studerande
vid socialhögskolorna i fortsättningen
liksom hittills kommer att praktisera
hos enskilda företagare, och jag är förvissad
om att de då kommer att få en
praktikantlön ungefär som hittills.
Även vissa kommuner kommer att ge ersättning.
Det blir därför en oenhetlighet
som inte är riktig. Den utredning
som man alltså förordar här är i högsta
grad erforderlig.

Jag vill göra den reflexionen, att det
är behövligt att det offentliga, såväl
kommuner som städer, landsting och
staten måste skaffa sig en modernare
syn på företagsamheten och att vara arbetsgivare
än vad man för närvarande
har.

Herr NÄSSTKöM (s):

Herr talman! Jag tror alla som sysslat
med denna sak inser skillnaden mellan
de olika typer av elever, som herr
Wallinark talar om. När det gäller de
praktikanter han jämför med, och om
vilka han säger att industrien tar emot
dem, utgår jag ifrån att de inte har den
studieersättning som elever på socialhögskolorna
har. Det är eu väsentlig

skillnad. Jag skulle tro att många kommunalmän
i denna kammare har erfarenhet
av vad det vill säga att ta emot
de praktikanter det här är fråga om.
Nu får de studiehjälp, det hade de inte
förut. Det är den väsentliga skillnaden
i detta fall.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets yrkande.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Utredningar som gjorts
visar, att praktikantersättningen för dessa
grupper för några är sedan låg på
600—800 kronor i månaden, förmodligen
är den något högre i dag. De studiemedel
som man får behålla ■—■ jag
bortser från lånemedlen, för de skall
betalas igen — är 175 kronor i månaden.
Därtill kommer, att normalt måste
praktiken fullgöras på annan ort än där
socialhögskolorna är belägna. De studerande
har alltså extra utgifter i det
sammanhanget. Dessa omständigheter
måste man ta hänsyn till.

Jag har nu inget yrkande, herr talman.
Detta är bara några reflexioner
jag velat göra. Jag kan nämligen inte
tiga när jag ser hur det allmänna uppträder
som arbetsgivare och snålt räknar
efter, om de studerande möjligtvis
klarar sig med 100 eller 150 kronor och
inte vill ge dem ett öre mer. Det var
länge sedan vi resonerade så inom näringslivet
när det gällde praktikanter.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Att herr Wallmark inte
kan tiga förstår jag, men det har ju
ingenting att göra med denna sak. Det
nya är att dessa elever får studiebidrag
ifrån statens sida.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

118

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. försäljningsskatten på guldsmedsvaror

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 188, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna
fastighetsfond, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. försäljningsskatten på guldsmedsvaror Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 oktober 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 162, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i försäljningsskatteförordningens
bestämmelser om registrering
av säljare av skattepliktig vara. Ändringarna
syftade till att effektivisera
kontrollen i fråga om skatten på guldsmedsvaror.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen de likalydande motionerna
1:804, av herr Stefanson m. fl.,
och II: 953, av herr Nordgren m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att försäljningsskatten enligt förordningen
den 5 mars 1948 skulle slopas
från och med ingången av år 1966.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition

nr 162 —• måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den
5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
;

B) att de likalydande motionerna I:
804, av herr Stefanson m. fl., och II:
953, av herr Nordgren m. fl., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Stefanson, Gösta Jacobsson, Ottosson.
Skärman, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 804, av herr
Stefanson m. fl., och II: 953, av herr
Nordgren m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande försäljningsskattens
avskaffande.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Som talesman för reservationen
av herr Stefanson m. fl. vill
jag framföra några synpunkter.

Bevillningsutskottets betänkande nr
57 gäller vissa ändringar i försäljningsskatteförordningen
med avsikt att genom
vidgad registrering av säljare av
s. k. guldsmedsvaror göra kontrollen
på skatten vid försäljning av sådana
varor mera effektiv. Den tjugoprocentiga
lyxskatten på dessa varor och den
lätthet varmed ohederliga importörer
kan lura statsverket på denna skatt och
samtidigt sätta de lojala yrkesutövarna
i sämre konkurrensläge är väl så känd
att jag inte behöver orda därom. I den
mån som det nu föreliggande lagförslaget
kan sätta stopp för denna ojusta
och mot hederliga konsthantverkare illojala
importverksamhet har vi reservanter
givetvis ingen erinran att göra.
Vi är således eniga med utskottsmajoriteten
om att tillstyrka lagförslaget.

Emellertid anser vi att även vid en

Tisdagen den 14 december 1905 em.

Nr 41

119

Ang. försäljningsskatten pa guldsmedsvaror

synnerligen sträng kontroll är det omöjligt
att komma åt alla missbruk. Då
skatten aven ur principiell synpunkt
— som punktskatt — är tvivelaktig, anser
vi att man bort gå ett steg längre
och hos Kungl. Maj:t begära förslag om
försäljningsskattens avskaffande snarast
möjligt. Skälen därför kan sammanfattas
i följande punkter.

1. Ur principiell synpunkt bör punktskatt
endast tillgripas i speciella fall,
och sådana föreligger inte här.

2. Även med nu föreslagen lagändring
kan undandräkt av skatt inte hindras,
och även om statsmakten självfallet
inte skall kapitulera inför ohederlighet,
kvarstår att de lojala hantverkarna
blir lidande.

3. I Danmark har särbeskattningen
på guldsmedsvaror slopats från den 1
april 1963. Med den livliga och billiga
samfärdseln mellan Sverige och Danmark
kan enskilda med fördel handla
dessa småvaror i vårt grannland. Därigenom
ställs de svenska guldsmederna
i strykklass gentemot sina danska kolleger.
Man kan fråga sig hur mycket
kapital som går ur landet genom köp
av guldsmedsarbeten utomlands. Här
gar även omsättningsskatten förlorad.

4. Guldsmedsskatten innebär en extra
belastning på ett gammalt förnämligt
konsthantverk, en belastning som inte
har motsvarighet i någon annan
bransch. Att särskilja metallvärdet och
det konstnärliga värdet, vilket har ifrågasatts,
torde inte bli lätt och skulle
även medföra bortfall av största delen
av skatteintäkten.

Herr talman! Detta är endast ett axplock
bland de motiv som talar för att
guldsmedsskatten skall bort snarast
möjligt. Jag ber att få yrka bifall till
reservationen av herr Stefanson in. fl.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Till detta bevillningsutskottets
betänkande nr 57 är fogad
en reservation, där jag liksom den tidigare
talaren herr Skärman återfinns
bland reservanterna.

Min reservation har närmast föranletts
av att jag har en känsla av att det,
även om det i proposition nr 162 har
föreslagits vissa ändringar i försäljningsskatteförordningen
»i syfte att effektivisera
kontrollen i fråga om skatten
på guldsmedsvaror och därmed förhindra
vissa former av skatteundandräkt,
som på senare tid fått betydande
omfattning», även efter ett antagande
av dessa ändringar fortfarande kvarstår
problem ur konkurrenssynpunkt
för den, om jag så får säga, ärliga delen
av juvelerarkåren, beroende på att det
ännu finns möjligheter för vissa mindre
nogräknade element att undgå den
stadgade skatten.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
nr 57 påtalat vissa sammanhang,
där man talar om att »använda medellösa
bulvaner och bankrutterande aktiebolag
i skatteundandragande syfte».
Vid bevillningsutskottets behandling av
propositionen talades det även om ett
förfaringssätt, som har praktiserats,
nämligen att en svensk tillverkare förfärdigat
guldsmedsvaror, stämplat dem,
betalat in skatt och sedan skickat dem
till Danmark och fått skatterestitution.
Han har sedan åkt över till Danmark
och hämtat guldsmedsvarorna tillbaka
till Sverige och sålt dem här. På så sätt
har han sluppit skatten.

Det vore mig fjärran att på något sätt
försvara ett sådant tilltag, men jag har
en känsla av att det är svårt att förhindra
det. Utskottet har även sagt i
sitt betänkande, att det kan ifrågasattas
om man genom den föreslagna ändringen
effektivt kan förhindra den skatteundandräkt
som påtalas i propositionen.

I motionsparet I: 804 och II: 953 har
yrkats på försäljningsskattens omedelbara
avskaffande. Med hänsyn till det
skattebelopp det bär rör sig om — 60
miljoner kronor — har utskottet i sin
helhet inte ansett sig kunna gå på den
linjen. Reservanterna yrkar alltså under
punkten B att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till kän -

120

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. försäljningsskatten på guldsmedsvaror

na vad i reservationen anförts beträf- motionera i anledning av en proposifande
försäljningsskattens avskaffande. tion. Jag vill alltså framhålla, att fråJag
kan därför, herr talman, yrka bi- gan inte är ny för denna riksdag,
fall till reservanternas hemställan vid Jag hemställer om bifall till utskotpunkten
B i bevillningsutskottets be- tets förslag,
tänkande nr 57.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är ju i och för sig
tillfredsställande att reservanterna och
utskottets majoritet är överens om att
man skall söka stävja det skattefusk
som förekommer. Denna proposition
innebär ökade möjligheter att komma
tillrätta med vissa former av skatteundandragande,
men det är klart att utskottsmajoriteten
inte lämnar någon
garanti för att systemet blir absolut
vattentätt i fortsättningen.

Jag gjorde en antydan under utskottsarbetet
om att man kanske kunde diskutera
vissa ting och ställde i utsikt att
man kunde undersöka andra former
för det här skatteuttaget. Men utskottet
var inte intresserat, och det har alltså
inte kommit fram något på den vägen.

Naturligtvis kan man dra slutsatsen
att de förhållanden som råder bör föranleda
att skatten omsider tas bort. Men
att man i det sammanhanget åberopar
allmänna skatteberedningens förslag är
inte vidare logiskt, ty allmänna skatteberedningen
föreslog visserligen ett generellt
borttagande av alla punktskatter,
men kunde göra det därigenom att
den föreslog skattehöjningar på annat
sätt. Det fanns alltså täckning för statens
inkomster. Nu gäller det ett belopp
på 60 miljoner kronor och jag har en
stark känsla av att vi behöver miljonerna.
Det får riksdagen klart för sig
om någon månad. Därför har utskottets
majoritet inte kunnat gå med på den
skrivning som reservanterna vill ha.

Att oppositionen är intensiv framgår
av att vi har behandlat detta ärende en
gång förut under året. Av formella skäl
har det öppnats en ny möjlighet att
motionera i ärendet i och med den här
propositionen, ty man har ju rätt att

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
som bevillningsutskottets ordförande
säger, att detta inte är någon ny fråga.
Den här skatten innebär emellertid
en snedbelastning av en viss yrkesgrupp,
som ingen annan är utsatt för,
och så länge den snedbelastningen finns
kvar kommer vi naturligtvis att arbeta
för att få en rättelse till stånd.

Självfallet behövs alla inkomster för
statsverket, som kan skaffas, och vi
har även sagt ifrån att vi icke avser att
en ändring skall kunna ske inom detta
års ram, utan vi har sagt att ändringen
bör ske »snarast möjligt». Det finns väl
möjligheter att baka in den i den stora
budgeten; 60 miljoner betyder ju där
inte så mycket. En stor del av den summan
hänför sig till det konstnärliga
hantverket, och inga andra hantverkare
är utsatta för en sådan här skattebelastning.

Dessutom kan vi, som jag framhöll
i mitt första anförande, icke med visshet
veta hur mycket pengar som går
ur landet genom att guldsmedsvaror
kan köpas billigare utomlands, eftersom
man då slipper denna skatt — 25
procent på nettobeloppet eller 20 procent
på bruttot. Därjämte går staten
miste om omsättningsskatten, som ju
nu är uppe i 10 procent. Man vet inte
med bestämdhet hur en sådan sak verkar.

Jag vill därför vidhålla mitt tillstyrkande
av reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
den snedbelastning som uppstått genom
skatteundandragande söker vi påverka
med det förslag som framförts i propo -

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Nr 41

121

Ang. lokaler för Nordiska rådets svenska delegation

sitionen. De legala företagen borde alltså
hälsa lagändringen med tillfredsställelse.

Men det är inte detta vi diskuterar. Utskottet
anser att vi bör avvakta och se
vilka erfarenheter vi får — lagstiftningen
blir kanske effektivare efter
denna ändring, när kontrollstyrelsen
får bättre kontrollmöjligheter. Reservanterna
säger att även om det nu inte
kan genomföras en allmän mervärdeskatt,
så bör man ändå avskaffa denna
punktskatt. Det är där skillnaden ligger.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten A gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
57 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—73;

Nej — 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 59, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
lönegradsuppflyttning av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitie- och
militieombudsmännens expeditioner;

nr 60, i anledning av framställningar
från dels riksgäldsfullmäktige, dels styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående
ordinariesättning av vissa tjänster,
m. m.; och

nr 61, i anledning av framställningar
från dels justitieombudsmannen, dels
militieombudsinannen angående vissa
lönetillägg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. lokaler för Nordiska rådets
svenska delegation

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av framställning
från riksgäldsfullmäktige angående
riksdagsledamöternas arbetsruinsfråga.

På bankoutskottets hemställan i utlåtande
nr 36 beslöt riksdagen i maj innevarande
år att uppdraga åt riksgäldsfullnuiktige
att, med beaktande av vad

122 Nr 41 Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. lokaler för Nordiska rådets svenska delegation

utskottet i ärendet anfört, till riksdagens
höstsession framlägga förslag beträffande
riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga.

I skrivelse till bankoutskottet den 4
november 1965 hade riksgäldsfullmäktige
redovisat resultatet av den begärda
utredningen och därvid hemställt, att
utskottet måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna av fullmäktige i skrivelsen
frandagda riktlinjer och förslag
i fråga om anskaffande av arbetsrum
för riksdagsledamöter, m. in.,

dels uppdraga åt fullmäktige att efter
samråd med berörda parter vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande,

dels uppdraga åt fullmäktige att med
anlitande av på riksgäldsfonden tillgängliga
medel förvärva kontorslokaler
för riksdagens räkning genom tecknande
av bostadsrätt i fastigheten Jungfrugatan
15 i Stockholm,

dels ock besluta om tillsättande av en
kommitté för fortlöpande behandling
och planläggning på längre sikt av riksdagens
lokalfrågor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av riksgäldsfullmäktiges
förevarande framställning
måtte

1. godkänna av fullmäktige i framställningen
framlagda riktlinjer och förslag
i fråga om anskaffande av arbetsrum
för riksdagsledamöter, m. in., med
de undantag som framginge av vad utskottet
i utlåtandet anfört,

2. uppdraga åt fullmäktige att

dels efter samråd med berörda parter
vidtaga erforderliga åtgärder för
förslagens genomförande,

dels i enlighet med vad utskottet i utlåtandet
anfört verkställa kompletterande
utredning rörande flyttning av riksdagsbiblioteket
till kvarteret Vinstocken,

dels i enlighet med vad utskottet i utlåtandet
anfört söka för Nordiska rådets

svenska delegation i första hand anskaffa
lokaler i riksdagshusets närhet,

dels ock med anlitande av på riksgäldsfonden
tillgängliga medel förvärva
kontorslokaler för riksdagens räkning
genom tecknande av bostadsrätt i fastigheten
Jungfrugatan 15 i Stockholm.

Reservation hade anmälts av herrar
Augustsson och Lundberg, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Den blanka reservation
som herr Augustsson och jag fogat till
utskottets utlåtande avser en detaljfråga,
nämligen Nordiska rådets lokalbekvmmer.

I klämmen används formuleringen att
det skall uppdragas åt riksgäldsfullmäktige
att för den svenska delegationens
räkning »i första hand anskaffa lokaler
i riksdagshusets närhet», men på
sid. 14 i utlåtandet sägs: »För den händelse
fullmäktige icke inom rimlig tid
skulle lyckas lösa delegationens lokalfråga
efter här angivna riktlinjer, synes
delegationen emellertid få acceptera
den föreslagna förläggningen till Jungfrugatan.
»

Denna senare nödlösning hoppas jag
icke skall behöva komma i fråga. Enligt
min och jag vet även herr Augustssons
mening är det av vikt att Nordiska rådets
svenska delegation får lokaler antingen
i Skandinaviska Bankens tidigare
fastighet i kvarteret Vinstocken eller
i någon annan fastighet omedelbart
intill riksdagshuset. Med god vilja torde
detta vara möjligt, så mycket mer som
utskottet nu föreslår att bostadsrätten
för kontorslokalerna vid Jungfrugatan
skall förvärvas i syfte att användas som
bytesobjekt för att lösa denna eller någon
annan lokalfråga.

Jag avser inte att ställa något yrkande,
även om jag självfallet helst hade
önskat att de förut citerade raderna
skulle utgå ur utskottets skrivning. Jag
vill bara uttrycka den förhoppningen,
att riksgäldsfullmäktige tar fasta på det
för Nordiska rådet positiva i detta sam -

Tisdagen den 14 december 1965 em. Nr 41 123

Ang. lokaler för Nordiska rådets svenska delegation

manhang och låter dess svenska delegation
efter flyttningen ur riksdagshuset
landa alldeles i dess närhet, till både
rådsmedlemmarnas och tjänstemännens
bekvämlighet och otvivelaktigt till fromma
för arbetsresultatet.

Som en liten kuriositet kan nämnas
att vid behandlingen i utskottet var 22
ledamöter och suppleanter närvarande,
ingen av dem med anknytning till Nordiska
rådets svenska delegation. Det var
en slumpmässigt uppkommen situation.

Eftersom jag inte har något säryrkande
ber jag att få yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande nr 62 i föreliggande
skick.

Herr PALM (s):

Herr talman! Endast några ord som
kommentar till herr Lundbergs inlägg.

Bakgrunden till hela denna fråga är
ju den bekanta motion nr 600 i andra
kammaren, avlämnad i januari månad
och underskriven av de tre borgerliga
partiledarna jämte en av de mera framskjutna
socialdemokratiska riksdagsmännen.
I den motionen sägs beträffande
arbetsrummen: »Undersökningar av
hur man genom de här antydda eller
andra åtgärder skall kunna finna eu
provisorisk lösning av riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga bör vidtagas
utan dröjsmål. Vi föreslår därför att åtgärder
i det syftet omedelbart igångsättes.
»

Hela motionen innehåller klara och
bestämda beställningar till riksgäldsfullmäktige,
och vid utskottsbehandlingen
har vi noterat den raskhet varmed
fullmäktige gått till verket för att effektuera
beställningarna. Vi säger på ett
ställe i vår skrivning: »När fullmäktiges
förslag nu föreligger, vill utskottet uttala
sin tillfredsställelse över det konstruktiva
sätt på vilket frågan angripits.
» Så nämns de olika åtgärder som
nu är aktuella.

Under ärendets behandling har sedan
önskemål framförts om undantag — vi
har haft flera sådana diskussioner som
gällt olika institutioner med anknytning

till riksdagen. Bankoutskottets majori
tet anser att det kan vara en smula inkonsekvent
av riksdagen att först göra
en beställning hos fullmäktige och sedan,
så fort någonting sker, begära undantag
i mycket stor utsträckning.

Vi är på det klara med att vissa organ
är oundgängligen nödvändiga att
ha i riksdagshuset; det framgår också
av utskottets skrivning. Men till dem
hör inte i första hand Nordiska rådet,
och det framgår också av skrivningen.
Det finns nämligen där en liten vädjan,
att det bör beaktas att Nordiska rådet
kommer att få sina lokaler i närheten
av riksdagshuset. Kammarens ärade ledamöter
kan på sid. 14 i utskottets utlåtande
i stycket före det som herr
Lundberg citerade läsa: »Utskottet delar
delegationens uppfattning att en
förläggning närmare riksdagshuset skulle
vara önskvärd för delegationens del.
Utskottet föreslår därför, att fullmäktige
får i uppdrag att göra ytterligare
försök att åstadkomma en sådan lösning.
»

Därefter fortsätter utskottet med resonemanget
om att för den händelse
detta inte är möjligt får en flyttning av
Nordiska rådet till Östermalm accepteras.

Jag tycker att det får vara någon
konsekvens i vår begäran hos riksgäldsfullmäktige.
Vi har ställt så bestämda
krav om rumsfrågans lösning att vi inte
kan göra undantag som leder till att vi
låser oss i en alldeles omöjlig situation.
Det var ju också meningen med motion
nr 600 att något skulle ske på detta
område.

Herr Lundberg säger att ingen av de
22 ledamöter och suppleanter som var
närvarande vid utskottsbehandlingen
tillhörde Nordiska rådet. Dess bättre,
herr Lundberg, tillhör en av riksgiildsfullmäktigcs
ledamöter Nordiska rådet,
och vi får hoppas att dessa synpunkter
därför kommer att beaktas. Det ligger,
som jag sagt, alltså en klart uttalad
vädjan i utskottets skrivning att uppmärksamma
frågan, och det tycker jag
bör riicka.

124

Nr 41

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Ang. lokaler för Nordiska rådets svenska delegation
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial, nr 63, med förslag
till ändrad lydelse av § 2 instruktionen
för riksdagens revisorer, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 4:o),
5:o), 14:o), 16:o) och 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1965/66, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
190 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
samt att statsutskottets memorial
nr 193 skulle sättas sist på samma lista.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 396, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
avtal om inrättande och drift av ett
forsknings- och ett serviceorgan på vatten-
och luftvårdsområdet.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

425, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt
nr 426, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens första kammare

Sedan bankoutskottet nu föreslagit
riksdagen att fatta beslut att delegerade
för riksdagens verk och kanslideputerade
har att föra förhandlingar med
personalorganisationer rörande kollektivavtal,
får undertecknad såsom varande
ledamot av båda dessa organ anhålla
om befrielse från uppdraget som suppleant
i riksdagens lönedelegation.

Enligt av riksdagen fattat beslut har
lönedelegationen att å riksdagens vägnar
godkänna eller förkasta de förhandlingsöverenskommelser
som träffats av
delegerade för riksdagens verk eller
kanslideputerade, varför ledamotskap i
dessa organ framstår som oförenligt.

Stockholm den 14 december 1965

Erik Wärnberg

Kammaren biföll herr Wärnbergs anhållan
om befrielse från uppdraget att
vara suppleant i riksdagens lönedelegation.

Tisdagen den 14 december 1965 em.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
48, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets memorial:

nr 194, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag angående den svenska
forskningsplaneringens organisation
m. m.; och

nr 195, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om den högre tek -

Nr 41 125

niska utbildningens fortsatta utbyggnad;
samt

tredje lagutskottets memorial nr 36,
angående uppskov med behandling av
utskottet tilldelat ärende.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGI. BOKTR. STHLM 196b