Fredagen den 10 april (Riksdagens protokoll 1959:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 12

10—15 april

Debatter m. m.

Fredagen den 10 april

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. utredningen om exploaterande av

Nordkalottens vattenkrafttillgångar ...................... 5

herr Pettersson i Dahl ang. postservicen på landsbygden........ 8

Interpellation av herr Nilsson i Göingegården ang. länsskolnämndernas
förslag till högstadieområden.............................. 14

Tisdagen den 14 april

Svar på fråga av herr Hedin ang. medverkan till vissa i Sovjetryss -

land bosatta balters överflyttning till Sverige ................ 18

Interpellation av herr Braconier ang. utväxlingen av tjänstemän
mellan de nordiska länderna ............................... 20

Onsdagen den 15 april

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Inledning.............................................. 28

Marinen: Telefon m. m................................... 34

» : Fartygsbyggnader m. m........................... 35

Krigsarkivet och militärpsykologiska institutet: Avlöningar .... 38

Anslag till allmänna läroverken m. m.:

Allmänna läroverken: Avlöningar.......................... 41

Läroboksnämnden ...................................... 76

Progressiv företagsbeskattning i syfte att underlätta de mindre företagens
konsolidering .................................... 78

Skattelindring för vinst på grund av penningvärdets fall.......... 83

1—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution, m. m................... 87

Obligatoriskt stöldskydd för bilar ............................ 96

Ändring i sinnessjuklagen .................................. 97

Höjning av bilregistreringsavgifterna.......................... 98

Obligatoriska avsättningar inom det enskilda skogsbruket till skogs vårdande

åtgärder ...................................... 99

Rättegångsbiträde åt enskilda i jorddelningsmål ................ 101

Lindring av kreditanskaffnings- och betalningssvårigheter för av
skördeskador tidigare drabbade jordbrukare, m. in., tillika svar på

fråga av herr Elmvall ang. krediter till vårsådden ............ 101

Lägre eltaxa för småindustrien .............................. 103

Överförande av privatägda flerfamiljs hyreshus i allmän ägo, m. m.. 109
Möjligheter för hyresgäster att få insyn i hyresfastigheters förvaltning 112

Lagligt reparationstvång beträffande flerfamiljs hyreshus ........ 113

Interpellationer av:

herr Stiernstedt ang. införande av särskilt trafikkort för traktor.. 113
herr Carlsson i Huskvarna i anledning av trafikolyckor i Odensjöbacken
söder om Jönköping ............................ 114

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 april

Jordbruksutskottets memorial nr 19, ang. bidrag till plantskolekontroll

(gemensam omröstning) ................................ 23

— nr 23, ang. statens stöd åt hästaveln, m. m (gemensam omröstning)
................................................ 24

Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret med suppleanter.................. 25

Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifter under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) ............................ 27

— nr 51, om anslag till allmänna läroverken m. m............... 41

— nr 52, ang. ersättning i visst fall i anledning av yrkesskada...... 78

— nr 53, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag, avseende

ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde .............. 78

— nr 54, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II, avseende finansdepartementet
.......................................... 78

— nr 55, om vissa pensionsförbättringar...................... 78

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. progressiv företagsbeskattning
i syfte att underlätta de mindre företagens konsolidering .. 78

— nr 24, om skattelindring för vinster på grund av penningvärdets

fall.................................................. 83

-—• nr 27, ang. vidgad rätt till varvsindustrirestitution, m. m....... 87

—• nr 42, om ändrad lydelse av 13 § förordningen om oljelagring m.m. 96

Bankoutskottets memorial nr 18, ang. användande av riksbankens vinst

för år 1958............................................ 96

Första lagutskottets utlåtande nr 11, om obligatoriskt stöldskydd för

bilar .......................•......................... 96

— nr 19, om ändrad lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen 97

—- nr 20, ang. ändrad förverkandepåföljd i lagen om straff för olovlig
varuinförsel ........................................ 97

Innehåll

Nr 12

Sid.

— nr 21, om tillämpning av vissa bestämmelser i domsagostadgan å

tjänstgöring som notarie vid rådhusrätt .................... 97

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, om ändring i sinnessjuklagen.... 97

— nr 10, om höjning av avgifterna för registrering i bilregistret .. 98

— nr 11, ang. lag om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäk ring

................................................ 99

— nr 12, om ändrad lydelse av 13 § förordningen om oljelagring m.m. 99

— nr 13, om föreskrifter rörande fordon, som i mörker uppställts på

väg utom tättbebyggt område............................ 99

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, om ändrad lydelse av 11 kap. 104 §

vattenlagen .......................................... 99

— nr 13, ang. obligatoriska avsättningar inom det enskilda skogsbruket
till skogsvårdande åtgärder .......................... 99

— nr 14, ang. rättegångsbiträde åt enskilda i jorddelningsmål .... 101

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, rörande lindring av kreditanskaffnings-
och betalningssvårigheter för av skördeskador tidigare
drabbade jordbrukare, m. m............................. 101

— nr 20, ang. reglering av priserna på fisk m. m............... 103

— nr 21, ang. prissättningen på smör ........................ 103

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, ang. lägre eltaxa för

småindustrien ........................................ 103

— nr 16, ang. överförande av privatägda flerfamiljs hyreshus i allmän

ägo, m. m............................................. 109

— nr 17, om möjligheter för hyresgäster att få insyn i hyresfastigheters
förvaltning........................................ 112

— nr 18, om lagligt reparationstvång beträffande flerfamiljs hyreshus 113

Fredagen den 10 april 1959

Nr 12

Fredagen den 10 april

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Einar
Rimmerfors, född 00 06 10, på grund
av sjukdom är förhindrad att fullgöra
sitt arbete i riksdagen från och med i
dag, den 9 april, i minst 10 dagar framåt.

Stockholm 9/4 1959

A. Palmlöv
(leg. läk.)

Härmed intygas, att riksdagsman
Johannes Antonsson, Dahla, är i behov
av fortsatt sjuktjänstledighet t. o. m.
14/4 1959.

Falkenberg 6/4 1959

N. Strömberg
Överläkare

Herr Rimmerfors beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 9 innevarande april tills vidare.

För herr Antonsson, som vid sammanträdet
den 3 innevarande april beviljats
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 31 nästlidne mars tills vidare,
fixerades ledigheten nu till att
gälla till och med den 14 april.

§ 3

Svar på interpellation ang. utredningen
om exploaterande av Nordkalottens vattenkrafttillgångar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Larsson i Hedenäset frågat, om jag
är villig att lämna en klarläggande redogörelse
för hur långt arbetet med en
närmare utredning av frågan om exploaterande
av Nordkalottens — Kalix
och Torne älvars — vattenkrafttillgångar
och därmed sammanhängande problem
fortskridit. Vidare har interpellanten
frågat, om jag är villig medverka
till att vid de fortsatta övervägandena
och utredningarna i denna fråga utrymme
ges för en representation för både
Norrbottens länsmyndigheter och den
direkt berörda svenska bygdens befolkning.

Interpellanten hänvisar till den rapport,
som i augusti 1958 avlämnades av
den s. k. vattenkraftkommittén. Denna
kommitté tillsattes 1957 av vattenfallsstyrelserna
i Finland, Norge och Sverige
i anledning av en rekommendation
av Nordiska rådet om ekonomiskt utnyttjande
av Nordkalottens tillgångar
och på uppdrag av regeringarna i Finland,
Norge och Sverige. Rapporten, i
vilken diskuteras tre olika alternativ för
utnyttjande av vattenkrafttillgången i
Kalix och Torne älvar, utmynnar i en
hemställan, att kommittén skall få i
uppdrag att i detalj utreda frågan om
hur en eventuell utbyggnad av dessa älvar
bör ske. Vid sin session i Oslo hösten
1958 har Nordiska rådet rekommenderat
regeringarna att fortsätta det sålunda
inledda samarbetet på kraftområdet
mellan Finland, Norge och Sverige.

Med anledning av den första frågan

har jag från vattenfallsstyrelsen inhämtat
följande uppgifter om det utredningsarbete,
som styrelsen utför eller
planerar att utföra i Norrbottens län.

De förberedande undersökningar och
utredningar, som vattenfallsstyrelsen

Nr 12

Fredagen den 10 april 1959

Svar på interpellation ang. utredningen om exploaterande av Nordkalottens vatten
krafttillgångar

satt i gång i dessa trakter, gäller uteslutande
sådana arbeten, som styrelsen
normalt utför som förberedelse till projektering
av nya anläggningar.

Förutom att en allmän plan för utredningsarbetet
skisserats, har styrelsen
börjat utföra vissa mätningsarbeten.
Därjämte pågår en del hydrologiska förundersökningar,
geologiska rekognosceringar,
fastighetsutredningar samt insamlande
av material för utredningar
angående flottning, fiske och renskötsel.

Mätningsarbetena består i flygfotografering
med vissa markeringar i terrängen
och inmätning av dessa, triangelnät
och precisionsavvägning. De
hydrologiska undersökningarna består
i utsättande av nya vattenståndspeglar
och enstaka vattenföringsmätningar. De
geologiska undersökningarna har bestått
i studium av flygfotografier, s. k.
geologisk bildtolkning, samt provtagning
i terrängen.

Vattenfallsstyrelsen och dess finska
motsvarighet Imatran Voima har kommit
överens om ett samarbete på Nordkalotten
och därvid enats om en arbetsfördelning
dem emellan. Vattenfallsstyrelsen
skall sålunda ha hand om arbetet
med de delar av vattendragen, som helt
ligger i Sverige, medan det finska företaget
skall sköta arbetet med de vattendragsdelar,
som helt ligger i Finland.

Beträffande gränsälvarna har överenskommelse
träffats om att vattenfallsstyrelsen
verkställer de fältundersökningar,
som erfordras på den svenska
sidan, och Imatran Voima fältundersökningarna
på den finska sidan. När det
gäller mätningar i själva älvfåran, har
det inte ansetts praktiskt, att dessa uppdelas
på liknande sätt, utan de bör utföras
av endera företaget. Man har fördenskull
tänkt sig, att vattenfallsstyrelsen
skall utföra dylika mätningar i Torne
älv och Imatran Voima i Muonio älv
och Könkämä älv. För att kunna utföra
dessa mätningar måste undersöknings -

personalen ha möjlighet att röra sig
inom ett smalt område närmast stränderna.
Det är förutsatt, att man på ömse
sidor skall söka erforderliga tillstånd av
vederbörande myndigheter. Några undersökningar
av detta slag har ännu ej
utförts.

Utredningarna om utbyggnadens
verkningar i gränsälven skall utföras av
företaget inom det land, där verkningarna
uppstår. Detta gäller således beträffande
exempelvis inverkan på mark,
skog, byggnader, fiske och renskötsel.
Beträffande inverkan på flottningen i
gränsälven måste dock ett annat förfarande
tillämpas. Det har överenskommits,
att denna fråga skall utredas av
Imatran Voima i samarbete med Torne
älvs flottningsförening och representanter
för skogsägarna på ömse sidor om
gränsen.

De byggnadstekniska utredningarna
för gränsälven skall göras med hjälp av
det material av olika slag som samlas in
och utföras av Imatran Voima för Muonio
älv och Könkämä älv i samarbete
med vattenfallsstyrelsen och av vattenfallsstyrelsen
för Torne älv i samarbete
med Imatran Voima.

Emot en sådan arbetsfördelning, för
vilken rent praktiska synpunkter varit
utslagsgivande, kan enligt min mening
ur svensk synpunkt inte riktas några
befogade anmärkningar. Det utredningsmaterial
och de resultat, som kommer
fram vid det finska företagets undersökningar,
skall givetvis — såvitt
de berör vårt land — prövas av vattenfallsstyrelsen
samt övriga svenska myndigheter
och domstolar, till vilkas kompetensområde
ärendet i ifrågavarande
del hör. Svenska sakägares intressen
kommer icke att bli lidande på att det
ansetts lämpligt fördela viss del av arbetet
mellan vattenfallsstyrelsen och
dess finska motsvarighet.

Vad angår interpellantens andra fråga,
så ämnar jag — i huvudsaklig överensstämmelse
med vad Nordiska rådet

Fredagen den 10 april 1959 Nr 12

Svar på interpellation ang. utredningen om exploaterande av Nordkalottens vattenkrafttillgångar -

rekommenderat — föreslå Kungl. Maj :t
att uppdraga åt vattenfallsstyrelsen att
i samråd med vederbörande organ i
Finland och Norge göra upp tekniska
planer med kostnadsförslag för utbyggnaden
av vattenkraften i Torne och Kalix
älvar samt angränsande vattendrag
i Finland och Norge. Avsikten med utredningen
är att skapa underlag och
material för den prövning av frågan om
utbyggnad av vattenkraften i landets
nordligaste älvar, som statsmakterna
förr eller senare torde bli nödsakade
att företaga. De projekt det här kan bli
tal om är mycket omfattande. Med tanke
härpå är det av största vikt, att den
utredning, som kommer att företagas,
sker i intimt samarbete med de lokala
myndigheterna och med traktens befolkning.
Meningen är därför, att vattenfallsstyrelsen
vid uppgörandet av
ifrågavarande planer skall samråda med
länsstyrelsen i Norrbottens län samt övriga
svenska myndigheter och organisationer,
vilka beröres av utredningen.
Hur detta samarbete närmare skall utformas
är ännu för tidigt att yttra sig
om, men jag skulle kunna tänka mig att
länsstyrelsen och övriga intresserade
myndigheter utser ett visst antal kontaktmän
med uppdrag att stå till vattenfallsstyrelsens
förfogande. Vidare torde
det vara uppenbart, att vattenfallsstyrelsen
för att fullgöra sitt uppdrag kommer
att behöva sakkunskap, som inte
finns disponibel inom vattenfallsverket.
Allteftersom behov av sådan utomstående
expertis framträder, kommer den att
ställas till styrelsens förfogande.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag her att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för det erhållna
interpellationssvaret. Till min
tillfredsställelse kan jag i rätt väsentliga

hänseenden uttala ett tack även för innehållet
i svaret.

Den redogörelse, som kommunikationsministern
lämnat för hur frågan
om det fortsatta utredningsarbetet rörande
ett eventuellt exploaterande av
vattenkrafttillgångarna i Kalix och Torne
älvar just nu ligger till, var välkommen
och välbehövlig. Det är angeläget
att även i fortsättningen öppna och objektiva
informationer ges i de frågor
det här gäller — frågor som är av största
betydelse för den berörda bygden.
Det rör sig om gigantiska projekt som
kan medföra omvandlingar av natur
och livsbetingelser, projekt som arealmässigt
omfattar nära */8 av hela rikets
yta.

Av svaret kan utläsas, att det fortsatta
utredningsarbetet i fråga om de olika
utbyggnadsalternativens verkningar på
svenska förhållanden i det väsentligaste
skall ledas och utföras av svenska instanser.
Därmed korrigeras uppgifter,
som tidigare fått spridning, om att undersökningar
beträffande rent svenska
förhållanden skulle utföras av det finska
vattenkraftverket Imatran Voima.
Jag avstår helt från att öppna någon
process om det reella underlaget för
dessa tidigare uppgifter utan nöjer mig
med att konstatera, att statsrådet nu
lämnat uppgifter som eliminerar de anledningar
till oro som förelegat.

I ett hänseende skall dock, enligt vad
statsrådet meddelar, utredningsarbetet
ledas av det finska kraftföretaget. Det
är när det gäller flottningen, där dock
utredningsarbetet anges skola ske i samarbete
med Torne älvs flottningsförening
och representanter för skogsägarna
på ömse sidor om gränsen. Jag tilllåter
mig — samtidigt som jag erkänner
det praktiska i det överenskomna arrangemanget
— att påpeka tvenne
saker.

De berörda skogarna på den svenska
sidan utgöres till mycket betydande del
av enskilda bondeskogar. Det måste då

Nr 12

Fredagen den 10 april 1959

Svar på interpellation ang. postservicen på landsbygden

vara riktigt att i första hand de skogsägande
böndernas kategori blir hörd.
Då utredningsarbetet anges skola ske
i samarbete med Torne älvs flottningsförening,
tillåter jag mig dessutom att
föra fram önskemålet, att detta samarbete
utsträckes till att omfatta även
den enskilda flottningsförening som arbetar
med de svenska bivattnen.

Ett väsentligt avsnitt av det i detta
sammanhang aktuella problemkomplexet
synes mig statsrådet tyvärr helt
ha förbigått. Den betydelsefulla frågan
om vilka ändringar i svensk skatte- och
vattenlagstiftning som skulle behövas,
om något av de aktualiserade överledningsprojekten
skall realiseras, vidröres
ej. Jag tillåter mig att uttala den förhoppningen,
att statsrådets tystnad på
denna punkt ej är uttryck för någon
negativism i detta hänseende.

Som svar på min andra fråga anför
statsrådet: »De projekt det här kan bli
tal om är mycket omfattande. Med tanke
härpå är det av största vikt, att den
utredning, som kommer att företagas,
sker i intimt samarbete med de lokala
myndigheterna och med traktens befolkning.
Meningen är därför att vattenfallsstyrelsen
vid uppgörandet av ifrågavarande
planer skall samråda med
länsstyrelsen i Norrbottens län samt övriga
svenska myndigheter och organisationer,
vilka beröres av utredningen.»
Sedan förklaras att det för dagen inte
kan exakt anges i vilken form detta
skall ske. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att statsrådet här har
gett oss som bygger och bor där uppe
ett litet finger. En viss möjlighet att
följa det fortsatta utredningsarbetet ställes
i utsikt. Jag skulle dock vilja uttala
den förhoppningen, att när det en gång
fastställes vilken form detta samarbete
skall få det ordnas så, att den berörda
bygden och länsmyndigheterna ej blott
lämnas tillfälle att få informationer sedan
teknikerna har gjort alla utredningar
färdiga utan att det beredes oss möjlighet
till ordentlig insyn från första

början och till reellt inflytande under
utredningsarbetets bedrivande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Larsson i Hedenäset hade att säga
om flottningen vill jag framhålla, att jag
förutsätter att skogägarintresset skall
beaktas både vid utredningen och vid
ståndpunktstagandet.

Beträffande frågan om hur vattenlagstiftningen
och skattelagstiftningen
kommer att verka i detta sammanhang
vill jag betona, att det här gäller ett
jättestort projekt, som herr Larsson
själv konstaterade, varför det för dagen
inte går att ge några som helst bestämda
besked.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag har givetvis inte
tänkt mig, att statsrådet skulle ge besked
om hur det skall ordnas i detalj utan
endast att denna fråga beträffande beskattningen
också skall ägnas uppmärksamhet
i fortsättningen från statsmakternas
sida, och jag hoppas och tror att
så kommer att ske.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. postservicen
på landsbygden

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Pettersson i Dahl — med utgångspunkt
från vissa relaterade förhållanden
i hans hemkommun — gjort gällande,
att postförbindelserna på landsbygden
allmänt försämrats. Sålunda
skulle förseningar i postdistributionen
ha uppkommit dels som en följd av
postverkets strävan att bereda lantbrevbärarna
heltidsanställning, dels genom
en bestämmelse att lantbrevbärarna
måste invänta tidningarna från Stock -

Fredagen den 10 april 1959 Nr 12

Svar på interpellation ang. postservicen på landsbygden

holm, innan de kan påbörja postutdelningen.
Vidare har enligt interpellanten
omläggning av posttnrer skett utan
att vare sig de kommunala myndigheterna
eller de enskilda abonnenterna
fått framföra sina synpunkter.

Mot denna bakgrund har interpellanten
frågat mig

dels om jag uppmärksammat de av
honom påtalade förhållandena och, om
så skett, huruvida jag anser att postservicen
på landsbygden bör ordnas
mer tillfredsställande,

dels om jag i-så fall är beredd att se
till att de åtgärder, som vidtas i fråga
om sådan service, är i överensstämmelse
med de uttalanden riksdagen
gjort.

1 fråga om det av interpellanten särskilt
påtalade fallet, då postgången
skulle ha försämrats, har jag från generalpoststyrelsen
inhämtat följande. Inom
det avsedda postområdet fanns före
den 1 januari 1959 fem lantbrevbäringslinjer.
Beträffande två linjer med
sammanlagt ca 240 hushåll har ingen
ändring skett. Genom utsträckt lantbrevbäring
och snabbare utdelning har
befolkningen utmed en tredje linje med
ca 140 hushåll fått en viss förbättring.
Den fjärde och den femte brevbäringslinjen
med vardera ca 110 hushåll har
sammanförts till en linje. För nyssnämnda
fjärde linje har sammanföringen
icke medfört någon annan förändring
än att lantbrevbäringens utgångstid
måst senareläggas 15 minuter. Däremot
har ett 60-tal hushåll utmed den
femte linjen fått sin post senare på förmiddagen,
då brevbäringen på ifrågavarande
linjedel numera börjar kl.
10.45 i stället för som tidigare kl. 9.00.
Genom att färdsättet ändrats från cykel-
till bilåkning minskas emellertid
denna tidsskillnad successivt, så att
de sista hushållen vid linjedelen får
sin post t. o. m. något tidigare än före
omläggningen. I detta sammanhang kan
vidare påpekas, att ett 20-tal hushåll på
sistnämnda linjedel i en skrivelse till

vederbörande postmästare särskilt begärt,
att lantbrevbäraren skulle invänta
en postförande tåglägenhet med ankomsttid
kl. 10.28. Med denna tåglägenhet
ankommer inte enbart tidningar från
Stockholm utan även olika slags post
från orter i norra, mellersta och östra
delarna av landet.

Före sammanslagningen besökte vederbörande
postmästare ett antal personer
utmed sistnämnda linjedel — däribland
riksdagsman Pettersson i Dahl
— för att lämna information rörande
den planerade omläggningen. Sedan anordningen
varit i gång en tid, har en
undersökning gjorts från postverkets
sida för att utröna allmänhetens inställning
till den vidtagna förändringen.
Därvid har enligt ifrågavarande
postmästare en stor majoritet uttalat
sin belåtenhet med omläggningen.

Beträffande de principiella spörsmål,
som interpellanten berört, tar jag först
upp frågan om heltidsanställda lantbrevbärare.

Från generalpoststyrelsen har jag inhämtat,
att lantbrevbäringen utföres i
mycket stor utsträckning som deltidsarbete.
Av landets ca 2 800 lantbrevbärare
har endast ca 400 heltidsanställning.
Med hänsyn till svårigheterna
att få lantbrevbärare på de minsta
linjerna och till postverkets strävan
att bereda sina anställda en dräglig utkomst
och tidsenliga arbetsbetingelser
har, då så lämpligen kunnat ske,
korta linjer sammanförts till längre
linjer.

De förseningar i postutdelningen,
som kan uppkomma genom sammanslagning
av linjer, motverkas i regel
genom att samtidigt motorisering av
lantbrevbäringen äger rum. Sammanslagning
av linjer undvikes dock i de
fall då den skulle medföra sådana förseningar
att mera påtagliga olägenheter
uppstår för ortsbefolkningen.

Någon bestämmelse, att då två eller
Ire abonnenter på en stockholmstidning
finns på en brevbäringslinje, ve -

Nr 12

Fredagen den 10 april 1959

Svar på interpellation ang. postservicen på landsbygden

derbörande postförare ej får lämna
poststationen, innan dessa tidningsexemplar
anlänt, har generalpoststyrelsen
aldrig utfärdat. Interpellantens påstående
på denna punkt är sålunda felaktigt.
Som allmän regel gäller, att lantbrevbärarna
skall utgå snarast möjligt
efter huvudpostens ankomst till orten.

Vid ifrågasatt omläggning av postanordningarna
skall i regel lokal postmyndighet
verkställa utredning på
ort och ställe. Vid större trafikomläggningar
brukar vederbörande postdirektion
i skrivelse till ortens kommunalfullmäktige
eller kommunalnämnd redogöra
för förslagets innebörd och begära
yttrande däröver. Då omläggning
av mera begränsad omfattning planeras,
brukar vederbörande postmästare
redan på ett förberedande stadium genom
direkt kontakt underrätta dem,
som närmast berörs av ändringen och
diskutera frågan med dem. Med hänsyn
till det stora antalet postanordningar,
som finns i landet och som
ofta måste bli föremål för smärre justeringar,
kan det givetvis ha inträffat
fall, då av någon anledning allmänheten
ej underrättats i förväg om en
mindre trafikändring. Sådana fall torde
dock höra till undantagen.

Såvitt jag kan finna söker postverket
att genom olika åtgärder förbättra postanordningarna
både i städerna och på
landsbygden. På landsbygden sker detta
främst genom successiv utbyggnad
av lantbrevbäringsnätet och ökad motorisering
av lantbrevbäringslinjerna.
Genom ökad användning av motorfordon
får man bl. a. en snabbare och säkrare
postutdelning. Lantbrevbäraren
kan dessutom medföra även tyngre
postförsändelser såsom större postpaket.
En uppmjukning har även skett
beträffande de krav, som tidigare ställts
i fråga om hushållstäthet per km m. in.
för inrättande av lantbrevbäring. Detta
innebär, att postverket trots vikande
trafikunderlag utvidgar postlinjerna på
landsbygden. Jämsides med utbyggna -

den måste dock självfallet rationaliseringsåtgärder
vidtas i kostnadsbesparande
och effektivitetshöjande syfte.

Lantbrevbäringslinjernas sammanlagda
längd vid slutet av åren 1950,
1954 och 1957 uppgick till 73 297,
82 064 resp. 92 470 km. Definitiva siffror
för år 1958 föreligger ännu inte. Genom
vidtagna åtgärder enbart under
åren 1957 och 1958 har ca 70 000 lanthushåll
fått sina förbindelser förbättrade.
I jämförelse härmed är det antal
hushåll, som till följd av rationaliseringsverksamheten
kan anses ha fått
sina postförbindelser försämrade, ytterst
obetydligt. Dessa siffror ger ett
klart belägg för att postverkets ledning
är väl medveten om betydelsen av goda
postförbindelser på landsbygden. Enligt
min mening söker postverket — i
enlighet med de uttalanden som gjorts
i olika sammanhang av riksdagen — ta
tillbörlig hänsyn till lokala behov och
önskemål.

Vidare anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skall be att till stats-,
rådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få frambära mitt tack
för att han velat svara på min interpellation.

Beträffande svarets innehåll tillåter
jag mig att säga, som det brukar heta,
att man får höra mycket innan öronen
ramlar av. Eftersom jag bor i bygden
och känner till förhållandena måste jag
säga, att jag inte känner igen den beskrivning
som statsrådet har lämnat.

Det är kanske bäst att relatera händelseförloppet.
Jag vet inte hur postverket
räknar linjerna, men jag tror att
det är den femte linjen som jag själv
blir betjänad av. Den cykelbrevbärare,
som betjänat oss i många år, blev pensionerad
och slutade den sista november
förra året, och han ersattes av den
brevbärare som skötte den fjärde linjen
och som alltså nu började betjäna

Fredagen den 10 april 1959 Nr 12

Svar på interpellation ang. postservicen på landsbygden

även oss. Tidigare, när vi hade cykelbrevbäring,
var brevbäraren hemma
bos mig och de andra i trakten klockan
1/210 på förmiddagen. När den
nye brevbäraren började, sköts tiden
fram ett par timmar, till klockan 11 eller
något senare. Detta gick en tid. Då
frågade jag brevbäraren, fru Andersson,
vad detta kunde bero på. Hon sade
att postmästaren i Falkenberg, Axfors,
förbjudit brevbärarna att köra innan
stockholmsposten kommit. Hon sade att
det gällde tre exemplar av Svenska
Dagbladet, två till folkhögskolan och
ett till en annan abonnent. Jag har
också sagt i min interpellation, att det
var tre stockholmstidningar som skulle
med posten.

Statsrådet säger nu i sitt svar, att
generalpoststyrelsen aldrig har utfärdat
någon bestämmelse om att brevbärarna
inte får lämna någon poststation
innan stockholmstidningarna kommit.
Det är möjligt att generalpoststyrelsen
inte gjort det. Hur det gått till vet jag
inte, och jag skall därför inte diskutera
det. Jag har emellertid ingen anledning
att tro, att brevbäraren ljög
för mig, när hon sade, att brevbärarna
inte fick lämna poststationen, innan
dessa tidningar kommit. Med anledning
av statsrådets uttalande, att mitt påstående
är felaktigt, vill jag framhålla,
att vad jag sagt bygger på de uppgifter
jag fått. Men den saken behöver vi inte
processa om.

Sedan säges i interpellationssvaret,
att innan någon ändring i brevbäringen
genomföres vederbörande skall underrättas.
Jag har framhållit i min interpellation,
att riksdagen särskilt har
understrukit, att abonnenterna skall beredas
tillfälle att på något sätt ge uttryck
för sin mening och att vederbörande
kommuns styrelse i sådana fall
skall höras. Så har inte skett här.

Statsrådet säger att vederbörande
postmästare, Axfors, har besökt mig.
Han besökte mig den 30 december,
därför att jag ringt honom och givit

uttryck för mitt missnöje med denna
försening. Det var inte han som tog
initiativet, utan det var jag som ville
tala med honom. Han kom tillsammans
med en postkontrollör från Malmö, som
talade om att det är poststyrelsen i
Malmö, som egentligen bestämmer turer
och tider m. m. Mitt påstående i interpellationen
är alltså inte felaktigt utan
det är sant. Brevbäringen, d. v. s. den
nya, hade pågått en månad, innan man
talade med mig. Sedan sade jag, att jag
ämnade anmäla missnöje till vederbörande
statsråd, och det har jag nu
också gjort.

Jag vill också kommentera frågan
om tågtiderna. Det är riktigt —- det
bekräftas här — att det har blivit ungefär
två timmars försening, därför
att posten kommer med ett tåg, som
anländer till min egen poststation, Vessigebro,
klockan 10.28. Posten passerar
Ullared och utgår från Varberg
klockan 7.50. När det går ett tåg från
Falkenberg klockan 7.16, som är framme
i Vessigebro klockan 7.40, kan man
fråga sig, varför inte posten kan följa
med detta tåg, som ändå tar den andra
posten. Varför stockholmstidningarna
skall ta den krångliga vägen över Ullared
vet jag inte; det är möjligt att det
är bekvämt på något sätt, men det kan
jag inte yttra mig om. Så ligger emellertid
saken till.

Det sägs i svaret, att postmästaren
sedan det gått en tid har frågat en hel
del av abonnenterna och att dessa har
gett uttryck åt den meningen, att förhållandena
nu är tillfredsställande. Jag
trodde faktiskt att jag själv var initierad
och vittnesgill, då jag bor i trakten
och känner en massa människor.
Jag har säkert träffat lika mycket folk
där som postmästaren i Falkenberg,
och de har hyst en helt annan mening.
Det är också underligt att inte vederbörande
kommun har tillfrågats, eftersom
det finns riksdagsbeslut om att så
skall ske.

När nu posten förs ut med bil har

Nr 12

Fredagen den 10 april 1959

Svar på interpellation ang. postservicen på landsbygden

vederbörande postlådor fått sammanföras
i grupper om 5—12 stycken. Det
är inte så egendomligt, ty det är klart
att detta blir bekvämare för postverket.
Så var det dock ingalunda när vi
hade lantbrevbäring med cykel. Då
kom brevbäraren till bostaden — eller
åtminstone i närheten — och lämnade
posten. Det förekommer ju inte bara
brev och tidningar på landsbygden;
det är inte heller bara i städerna
man har värdepost, utan det kan också
hända att det kommer litet sådan på
landsbygden. Folkpensionerna delas
t. ex. ut genom posten liksom en hel
del annat. Då måste mottagaren kvittera
försändelsen, och det går inte att bara
stoppa ned den i en brevlåda och säga:
»Vi har gjort vår skyldighet och allt är
väl beställt», utan brevbäraren måste
ovillkorligen fram till bostaden, detta
måste medföra förseningar.

I interpellationssvaret framhålles, att
utbäringen nu går snabbare. Det är
givet att bil går fortare än cykel, men
jag undrar om man blir bättre betjänad.
Är det riktigt att försöka motorisera
lantbrevbäringen? Genom deltidstjänst
för brevbäring kan någon person i orten
få några timmars arbete per dag
och göra sig en inkomst. Jag kan inte
förstå — och det har jag försökt tala
om i interpellationen — att det är någon
förmån att införa motorisering här,
utan jag tror att allmänheten blir bättre
betjänad genom den gamla ordningen.
Huruvida ändringen gör det hela
billigare för staten är jag också tveksam
om.

När man som riksdagsman kommer i
kontakt med en sådan här fråga har
man ingenting annat att göra, om man
vill dra fram den inför allmänheten och
visa hur läget egentligen är, än att påtala
olägenheterna för vederbörande
statsråd här i riksdagen. Jag vill säga
herr statsrådet, att fastän jag har konfronterats
just med denna brevbäringslinje
är detta inte det enda fallet. Här
dras in poststationer och läggs om turer

i alla delar av landet, såvitt jag är
riktigt underrättad. Jag skulle tro, att
detta långtifrån alltid blir till vederbörandes
gagn.

Här kommer också in den rent allmänna
principfrågan: Skall man ge
landsbygden service? Detta gäller inte
bara postgången utan också järnvägarna.
Om jag får rikta mig direkt till
statsrådet vill jag framhålla, att jag tycker
att han i sitt uttalande andas alltför
stor tillfredsställelse med förhållandena
som de är. Jag beklagar faktiskt,
att statsrådet har sin statsrådspost nu,
när det är fråga om att på löpande
band lägga ned järnvägar, dra in tåg
och poststationer och ändra postturer,
vilket ingalunda blir till någon
förbättring för landsbygden, ty jag
har mycket stor aktning och stort förtroende
för statsrådet i hans allmänna
offentliga gärning. Det är beklagligt att
han skall vara den man, som effektuerar
besluten om alla dessa indragningar,
vilka inte kommer att gagna landsbygden
utan — det vill jag säga statsrådet
— medverka till att denna blir
ännu glesare befolkad än nu. Det är
ju helt naturligt om människor flyttar
till de orter, där de får bättre service
på det ena eller andra området.

Herr talman! Jag har på detta sätt
velat ge uttryck för mitt missnöje. Jag
kan inte säga att jag är tillfredsställd
med svaret och jag hoppas faktiskt, att
statsrådet inte fortsätter på den inslagna
vägen utan medverkar till att vi på
landsbygden får en bättre service både
när det gäller kommunikationer, vägar
och postgång.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
var missnöjd med svaret. För min del
är jag inte alls missnöjd med herr Pettersson
i Dahl, utan jag är snarare tacksam
mot honom därför att han berett
mig tillfälle att ge en exposé över hur

Fredagen den 10 april 1959 Nr 12

Svar på interpellation ang. postservicen på landsbygden

lantbrevbäringen här i landet i stort
sett är organiserad. Jag har därigenom
kunnat berätta litet för honom och
kammaren i övrigt om den utveckling
som ändå skett på detta område. Jag
tycker nog att de siffror, som jag här
redovisat då det gäller utbyggnaden
av lantbrevbäringslinjerna under tidsperioden
1950—1957, talar om en helt
annan utveckling än den som herr Pettersson
i Dahl antydde. Men det är
klart att när man gör sådana här omorganisationer,
som ju alla syftar till
att förbättra servicen, kan det på ett
eller annat ställe inträffa en försämring.

Herr Pettersson i Dahl och jag har
haft litet olika meningar på en hel del
punkter, men det finns också sådana
punkter, där vi båda tydligen har rätt.
I varje fall gäller det sammanträffandet
mellan herr Pettersson i Dahl och
postmästaren i Falkenberg. Vad som
därvidlag är tvistigt är bara frågan
om vilken som inbjöd den andre till ett
samtal, och det får väl herr Pettersson
i Dahl göra upp med postmästaren
i Falkenberg. Jag kan naturligtvis medverka
genom att be postdirektören i
Malmö konfrontera herrarna med varandra.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! I anledning av det sista
som herr statsrådet sade vill jag erinra
om att i interpellationssvaret heter det:
»Före sammanslagningen besökte vederbörande
postmästare ett antal personer
utmed sistnämnda linjedel —
däribland riksdagsman Pettersson i
Dahl — för att lämna information rörande
den planerade omläggningen.»
Detta påstående är osant då det gäller
besöket hos mig. Det hela hade pågått
en månad, när postmästaren var inne
hos mig, och det är detta som jag velat
framhålla.

Vidare säger statsrådet, att den exposé
över lantbrevbäringen, som han
här lämnat, visar att utvecklingen gått

framåt. Men det förutsätter naturligtvis
att de uppgifter, som statsrådet bygger
på, är riktiga. Om premisserna är felaktiga
blir ju inte exposén så tillförlitlig.

Statsrådet medger emellertid, att det
på en eller annan ort kan ha inträffat
en försämring av postgången. Ja, jag vill
inte göra mig till något slags martyr,
men jag råkar bo på en ort, där det faktiskt
blivit en försämring.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Vi skall kanske inte
tvista om data, men om jag uppfattade
herr Pettersson i Dahl riktigt, så var
det den 30 december som han och postmästaren
hälsade på varandra och utbytte
synpunkter. Enligt uppgifter, som
jag har fått från generalpoststyrelsen,
skedde omläggningen den 1 januari
1959, och det säges att dessförinnan
hade sammanträffandet med herr Pettersson
i Dahl ägt rum.

Nu kan jag hålla med om att marginalen
är litet snålt tilltagen, om herrarna
träffades den 30 december och
omläggningen trädde i funktion den 1
januari. Men enligt både herr Petterssons
i Dahl och postens tidtabell, så har
ändå sammanträffandet skett före omläggningen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag vet inte om jag uttryckte
mig otydligt, men jag talade i
mitt första anförande om att den gamla
brevbäraren på linje 5, alltså den linje
som betjänar mig, pensionerades den
sista november, och sedan övertogs denna
linje den 1 december av den som
skötte posten på linje 4. Det var alltså
då som försämringen började, herr
statsråd.

När man konfronteras med någonting
sådant som detta, är det klart att man
vill framföra sitt missnöje, och jag vände
mig därvid till den som man i det
här fallet skall vända sig till, nämligen

Nr 12

Fredagen den 10 april 1959

Interpellation ang. länsskolnämndernas förslag till högstadieområden

till postmästaren i Falkenberg. Det var
efter sedan detta skett som han besökte
mig, men då var som sagt försämringen
redan ett faktum.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 124, angående
reglering av sockernäringen i riket.

§ 6

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna nr 530—532.

§ 7

Föredrogs herr Jonssons i Strömsund
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående arbetsvärdens
möjligheter att placera arbetshindrade
på arbetsmarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Sundström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående förverkligande
av 1947 års musikutrednings förslag.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. länsskolnämndernas
förslag till högstadieområden

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Göingegården (h),
som yttrade:

Herr talman! I det stora flertalet
kommuner pågår för närvarande ett intensivt
skolplaneringsarbete. I en del
län har länsskolnämnderna tagit initiativ
till konferenser, där representanter
för skolstyrelser, drätselkammare och
kommunalnämnder beretts tillfälle att
debattera och yttra sig över förslag till
högstadieområden, som länsskolnämnderna
redan låtit utarbeta. Liknande
konferenser har också kommit till stånd
på förslag av kommunerna själva eller
från Landskommunernas förbund och
Stadsförbundet. Vid dessa sammankomster
har det från kommunernas sida
yppats tveksamhet om det lämpliga i
att nu, innan 1957 års skolberedning
blivit klar med sitt arbete, söka fastställa
högstadieområden även i de fall
då sådana skolformer berörs, vilkas anknytning
till enhetsskolan ännu inte
helt klarlagts. I de vägledande anvisningar
för skolplaneringen, som återfinnes
i »Aktuellt från skolöverstyrelsen»
nr 9/1959, har frågeställningen
berörts på följande sätt:

»Det är vid planeringen för högstadiet
som de svåra organisatoriska problemen
dyker upp. Hur en del av dessa
skall lösas torde inte bli definitivt klarlagt
förrän 1957 års skolberedning slutfört
sitt uppdrag. Det gäller bl. a. praktiska
realskolans och flickskolans ställning
i den nya skolorganisationen. Planeringsarbetet
kan inte uppskjutas i avvaktan
på kommande beslut av statsmakterna
i anslutning till skolberedningens
resultat. Det blir nödvändigt att
i planeringsarbetet gå fram efter vissa
sannolikhetsbedömanden och se till, att
man inte åstadkommer onödiga merinvesteringar
eller låser fast en skolorganisation
så, att förändringar, som kan
bli en följd av skolberedningens kommande
förslag, försvåras.»

Det är givetvis viktigt att planeringsarbetet
inte avstannar eller fördröjes i
sådana fall där någon tvekan inte kan
råda om den framtida utformningen av
skolväsendet. Men det är också förståe -

Fredagen den 10 april 1959

Nr 12

Interpellation ang. länsskolnämndernas förslag till högstadieområden

ligt, om man på många håll ställer sig
tveksam till att planeringsarbetet forceras
även för sådana områden där osäkerheten
om existerande skolformers
anknytning till den kommande enhetsskolan
är stor.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd ätt till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Vill herr statsrådet lämna kammaren
upplysning om huruvida 1957 års
skolberednings arbete kan tänkas lämna
sådana resultat, att riskerna för felbedömningar
vid fastställandet av högstadieområden
kan betraktas som föga
betydande?

2) Bör icke enligt statsrådets mening
fastställandet av högstadieområden i sådana
fall som är berörda av skolberedningens
arbete uppskjutas i avbidan på
att beredningen slutfört sitt uppdrag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av yrkesskada,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
»roposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 55, i anledning av väckta motioner
om pensionsförbättring åt vissa
f. d. anställningshavare;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
angående en progressiv företagsbeskattning
i syfte att underlätta de
mindre företagens konsolidering,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om sådana ändringar i skattelagstiftningen
att vinster på grund av
penningvärdets fall i möjligaste mån
kan undantagas från beskattning,
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva viss
utvidgning av gällande rätt till varvsindustrirestitution,
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet;

bankoutskottets memorial nr 18, angående
användande av riksbankens
vinst för år 1958;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion
om obligatoriskt stöldskydd för bilar,
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 15 och 52 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472),

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om förverkandepåföljd i lagen
om straff för olovlig varuinförsel, och
nr 21, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av vissa bestämmelser i
domsagostadgan å tjänstgöring som notarie
vid rådhusrätt;

Nr 12

Fredagen den 10 april 1959

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321),

nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av avgifterna för registrering
i bilregistret,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om föreskrifter rörande fordon,
som i mörker uppställts på väg utom
tättbebyggt område;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 104 § vattenlagen,
nr 13, i anledning av motioner angående
lagstiftning om obligatoriska avsättningar
inom det enskilda skogsbruket
till skogsvårdande åtgärder, och
nr 14, i anledning av motioner angående
rättegångsbiträde åt enskilda i
jorddelningsmål;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 18, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder för lindring av
föreliggande kreditanskaffnings- och
betalningssvårigheter för av skördeskador
tidigare drabbade jordbrukare,
m. m.,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1959/60
m. in. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prissättningen på
smör, och

nr 23, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statens stöd
till hästaveln, in. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av väckta motioner
angående viss lägre eltaxa för småindustrien,

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående överförande av privatägda
flerfamiljs hyreshus i allmän ägo, m. m.,
nr 17, i anledning av väckt motion
om möjligheter för hyresgäster att få
insyn i hyresfastigheters förvaltning,
och

nr 18, i anledning av väckt motion
om lagligt reparationstvång beträffande
flerfamiljs hyreshus.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges medlemskap
i Mellanstatliga rådgivande
sjöfartsorganisationen (IMCO);
från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verkT
samhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1959/60 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m.; och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1959/60 till
Överståthållarämbetet och landsstaten,
Polisväsendet, Brandväsendet och Diverse
m. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 142, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i tulltaxan; samt

Fredagen den 10 april 1959

Nr 12

från tredje lagutskottet:
nr 143, i anledning av väckta motioner
om rätt till fångst av vildmink utan
innehav av jaktkort; och

nr 144, i anledning av väckta motioner
om ändringar i den särskilda lagstiftningen
om vissa skogsfångs- och
mulbetesservitut.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner tillställts kammaren
:

nr 120, med förslag till sjöarbetstidslag,
m. m.,

nr 131, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bagerioch
konditoriarbete,

nr 132, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften,

nr 134, angående förlängning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS m. m.,

nr 136, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648),

nr 137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 14 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), och

nr 140, angående efterskänkande av
staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand.

Dessa propositioner bordlädes.

under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen

nr 533, av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 94, med
förslag till förordning angående villkoren
för postbefordran av tidningar (tidningsförordning),

nr 534, av herr Wachtmeister, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 110, angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1959/60 m. m.,

nr 535, av herrar Heckscher och
Thapper, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 114, angående ny organisation
för civilförsvaret, m. m.,

nr 536, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 115,
angående vissa markförvärv för försvaret,

nr 537, av herrar Nilsson i Gävle och
Hagberg, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 115,

nr 538, av herr Hagberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 119,
angående anslag till reglering av prisstegringar
på försvarshuvudtiteln m. m.,
och

nr 539, av herr Lundberg, likaledes i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.46.

§ 13

In fidem

Anmäldes följande till herr talmannen

Sune K. Johansson

Andra kammarens protokoll 1959. Nr 12

Nr 12

Tisdagen den 14 april 1959

Tisdagen den 14 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande april.

§ 2

Svar på fråga ang. medverkan till vissa
i Sovjetryssland bosatta balters överflyttning
till Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av andra
kammaren herr Hedin har frågat mig,
om jag genom framställning till vederbörande
sovjetrysk myndighet vill medverka
till att i Sovjetryssland bosatta
balter med nära anförvanter i Sverige
må beviljas tillstånd att lämna Sovjetryssland
för att förena sig med sina anförvanter
i Sverige.

I anledning härav önskar jag erinra
om mitt svar den 26 februari 1958 på
en interpellation av herr Rimmerfors
angående överflyttning till Sverige av
gammalsvenskbybor. Jag sade där bl. a.,
att svenska regeringen enligt internationell
praxis icke har kunnat upptaga
förhandlingar eller göra någon formell
framställning om överflyttning till Sverige
av dessa sovjetiska medborgare,
samt tilläde att vad som skett är att
svenska myndigheter medgivit deras inresa
till Sverige och sökt underlätta för
dem att ordna formaliteterna. Under
den efterföljande debatten förklarade
jag dessutom att, därest någon eller några
av dessa personer är eller har varit
svensk medborgare, vi har en annan
grundval att stå på, nämligen den kommuniké,
som utfärdades efter statsminister
Erlanders besök i Moskva våren

1956. I denna utlovas välvillig prövning
av utreseansökningar från denna
kategori. Framställning om utresetillstånd
kan i dessa fall av svenska myndigheter
inom sagda ram understödjas
hos sovjetiska myndigheter.

Detta svar torde täcka jämväl herr
Hedins fråga.

Jag önskar tillägga, att under de senaste
tre åren har till utrikesdepartementet
anmälts ungefär 700 utresefall.
Enligt vad vi känner till har omkring
50 personer erhållit sovjetiskt utresetillstånd
— däri ej inräknat dem som hänföres
till kategorien svenska och f. d.
svenska medborgare.

Härpå anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
få framföra mitt tack för svaret
på min enkla fråga, även om jag hade
hoppats att svaret inte skulle bli så rent
negativt som det nu blev.

För oss i Sverige är det fullkomligt
obegripligt att personer, som önskar
förena sig med sina anförvanter i ett
annat land, vägras utresetillstånd ur sitt
eget. Detta strider mot FN-stadgans artikel
1 mom. 3, som bl. a. talar om de
mänskliga rättigheterna, och denna stadga
har ju också Sovjetunionen antagit.

Som FN-nation och av saken särskilt
berört borde Sverige göra allt som göras
kan för att bidraga till en positiv lösning
av den här frågan. Sverige har såvitt
jag förstår full juridisk rätt att göra
en framställning i denna fråga, eller
har herr utrikesministern en annan uppfattning?
Enligt min mening borde det
då vara vår skyldighet att göra en så -

Tisdagen den 14 april 1959

Nr 12

Svar på fråga ang. medverkan till vissa
ning till Sverige

dan framställning, även om det skulle
strida mot internationell praxis. Enligt
svaret har på 700 ansökningar hittills
endast ungefär 50 personer eller cirka
7 procent erhållit utresetillstånd från
Sovjetunionen. Jag förmodar att herr utrikesministern
delar min uppfattning
att detta är en mycket nedslående siffra.
Att döma av ett brev från överstyrelsen
för Svenska röda korset till fru Elga
Raiend, dotter till fru Lisette Gauf, ser
det ännu mörkare ut: »Vi får emellertid
samtidigt meddela Eder, att vi under
det senaste året tyvärr icke haft
några som helst framgångar i våra bemödanden
att åstadkomma en förening
av splittrade familjer, vilkas medlemmar
befinner sig i Sovjetunionen och Sverige.
Sovjets röda kors har den senaste
tiden endast kunnat meddela oss ett antal
avslag på våra framställningar.»

Frågan berör ett medmänskligt problem
av mycket stora mått. Många människor
väntar i ångest och oro på besked
— dels alla de familjer i Sverige,
ofta svenska medborgare, som hos UD
begärt att få inresetillstånd för en gammal
mor, en son eller dotter, en äkta
hälft — dels troligen i ännu högre grad
alla de olyckliga människor det framför
allt berör, sovjetmedborgare, som får
den ena ansökan om utresetillstånd efter
den andra avslagen, som förvägras
rätten att få förena sig med sina anhöriga
i Sverige eller i andra länder.

För en tid sedan blev ett av de 700
fallen offentliggjort genom pressen,
nämligen fallet med 65-åriga änkan fru
T.isette Gauf från staden Keila med en
lång lidandets historia, som bl. a. innehöll
att hon oskyldigt dömd fick sitta i
fängelse i 7 år. I februari i år fick hon
silt fjärde avslag av vederbörande myndigheter
i Sovjet-Estland.

.lag skulle varmt vilja vädja till herr
utrikesministern att göra allt som är
möjligt för att hjälpa denna gamla förtvivlade
änka att komma över till sin
dotter och måg, vilka har goda inöjlig -

i Sovjetryssland bosatta balters överflytt heter

att ta emot henne, något som de
också innerligt önskar. Denna vädjan
gäller inte bara henne utan alla de andra
som inrymmes i de 700 fall, som handlagts
av statens utlänningskommission.
Om utrikesministern -— vilket jag i så
fall beklagar — anser att det är uteslutet
att göra en direkt framställning till
sovjetryska myndigheter, finns det andra
vägar att välja: saken kan tagas upp
i FN :s generalförsamling, och varför
inte ta upp den direkt med herr Chrustjov
när han kommer hit på besök i
höst.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

120, med förslag till sjöarbetstidslag,
m. m., och

nr 131, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bagerioch
konditoriarbete;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 132, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

till statsutskottet propositionen nr
134, angående förlängning av det skandinaviska
luftfartssamarbetet inom SAS
in. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 136, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648);

till bevillningsutskottet propositionen
nr 137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 14 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); samt

Nr 12

Tisdagen den 14 april 1959

Interpellation ang. utväxlingen av tjänstemän mellan de nordiska länderna

till statsutskottet propositionen nr
140, angående efterskänkande av staten
tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
533; och

till statsutskottet motionerna nr 534
—539.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 4 och 51—55,
bevillningsutskottets betänkanden nr
22, 24, 27 och 42, bankoutskottets memorial
nr 18, första lagutskottets utlåtanden
nr 11 och 19—21, andra lagutskottets
utlåtanden nr 9—13, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 12—14 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 18,
20 och 21.

§ 6

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 23, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om statens
stöd till hästaveln, m. m.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att memorialet
måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, varefter
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr talmannen meddelade att ifrågavarande
omröstning komme att äga rum
vid början av morgondagens plena.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 15—18.

§ 8

Föredrogs den av herr Nilsson i
Göingegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående länsskolnämndernas förslag
till högstadieområden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. utväxlingen av tjänstemän
mellan de nordiska länderna

Herr BRACONIER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I anledning av en rekommendation,
som antogs av Nordiska
rådet vid dess andra session (nr 21/
1954) angående utväxling av förvaltningstjänstemän,
hölls den 23—24 oktober
1956 på inbjudan av danska statsministeriet
ett möte i Köpenhamn, varvid
olika praktiska frågor, som uppkommit
vid förverkligande av detta utbyte,
närmare diskuterades.

Enligt protokollet från Köpenhamnsmötet
(publicerat i Nordiska rådets förhandlingar
1957 s. 712—713) uppdrogs
vid detta närmare riktlinjer för hur
detta utbyte skall tillgå. Ändamålet med
utsändandet av tjänstemännen skulle
vara att giva vederbörande tillfälle att
få närmare kännedom om administration
och lagstiftning i det mottagande
landet. Företrädesvis yngre tjänstemän
skulle komma i fråga. Tiden för uppehåll
i annat land tänktes bliva ett år eller
eventuellt kortare tid. Utbytet förutsattes
icke skola bli direkt reciprokt;
man tänkte sig att en myndighet i ett
land kunde skicka en tjänsteman utan
att fördenskull motsvarande myndighet
i det mottagande landet skulle sända någon
annan tillbaka.

Självfallet måste de ekonomiska villkoren
för de tjänstemän, som skall resa,
bli av stor betydelse för möjligheterna

Tisdagen den 14 april 1959

Nr 12

Interpellation ang. utväxlingen av tjänstemän mellan de nordiska länderna

att i praktiken genomföra ett utbyte.
Därom uttalas i protokollet från mötet
att vederbörande tjänsteman borde under
uppehållet i det andra landet få
täckning för de extra utgifter som uppehållet
föranledde men att det finge ankomma
på varje enskilt land att själv
mera i detalj ange dessa ekonomiska
villkor.

Frågan har vid tvenne tillfällen behandlats
av svenska riksdagen. 1955 års
riksdag lämnade sålunda ett i statsverkspropositionen
begärt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder
i syfte att åstadkomma det önskade utbytet
av tjänstemän efter vissa av föredragande
departementschefen angivna
riktlinjer. Chefen för civildepartementet
återkom till frågan i 1957 års statsverksproposition.
Han uttalade då, att
en verksamhet i begränsad utsträckning
borde igångsättas under »innevarande
år», d. v. s. 1957. För att undanröja det
hinder som förorsakades av svårigheterna
att inrymma uppkommande kostnader
för resor och traktamenten inom
respektive huvudtitlars anslag för extra
kostnader, såsom avsetts, uppfördes vid
1957 års riksdag under anslaget till
extra utgifter för ett vart av justitie-,
social-, finans-, ecklesiastik-, jordbruks-,
handels-, inrikes- och civildepartementen
ett särskilt belopp om 5 000 kronor
för utgifter i samband med utbyte av
tjänstemän mellan de nordiska länderna.

Det har nu gått två år sedan riksdagen
fattade detta beslut. Det vore därför
lämpligt, om kammaren kunde av
statsrådet och chefen för civildepartementet
erhålla en redogörelse för huru
detta utbyte utfallit i praktiken för Sveriges
del, för hur många nordiska tjänstemän
som här mottagits och hur många
svenska, som sänts till grannländerna.
Fn ligt uppgift skulle från Danmark ha
utsänts ett mindre antal tjänstemän,
däribland eu arkitekt i bostadsministeriet,
som tjänstgjort i vårt land i byggnadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen. Tre
norrmän tjänstgjorde i början av året

i Danmark, och även hos oss torde norska
tjänstemän ha tjänstgjort. Värdefullt
vore även, om statsrådet ville giva kammaren
del av de svenska erfarenheterna
av detta utbyte.

Avgörande för att detta utbyte skall
kunna komma till stånd i avsedd omfattning
är givetvis att de ekonomiska villkoren
utformas så, att uppehållet i det
andra landet kan genomföras utan någon
direkt ekonomisk förlust för deltagaren.
Med hänsyn härtill skulle det
vara av intresse, om statsrådet kunde
lämna kammaren upplysning om hur de
ekonomiska villkor utformats som för
Sveriges del fastställts för deltagande i
detta tjänstemannautbyte.

Under åberopande av vad jag nu anfört
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för civildepartementet få rikta följande
fråga:

Kan statsrådet lämna kammaren en
redogörelse för hur utväxlingen av
tjänstemän mellan de nordiska länderna
enligt Nordiska rådets rekommendation
nr 21/1954 utfallit för Sveriges del?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande åtgärder för
kvalitetsförbättring av matpotatis jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel.

§ 11

Tillkännagavs att följande Kungl.
Maj ds propositioner tillställts kammaren
:

nr 128, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1958

Nr 12

Tisdagen den 14 april 1959

och 1959 vid dess tionde ordinarie möte
fattade beslut,

nr 129, med förslag till lag om ändring
i valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.,

nr 130, angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens
elnät,

nr 133, angående godkännande av
överenskommelse med Schweiz rörande
tullmedgivanden, m. m.

nr 135, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. in.,

nr 138, angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, m. m.,

nr 139, med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen,

nr 141, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. m.,

nr 142, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag,
nr 143, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m., och
nr 144, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§
lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Tillkännagavs, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan anmält
att till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om bemyndigande
för fullmäktige att överlåta
viss beredskapsanläggning.

Denna anmälan bordlädes.

§ 13

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 540, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 94, med förslag till förordning
angående villkoren för postbefordran
av tidningar (tidningsförordning),

nr 541, av herr Ståhl, likaledes i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 94,

nr 542, av herr Christenson i Malmö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 97, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt, m. m.,

nr 543, av herrar Andersson i Linköping
och Ekström i Iggesund, likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 97,

nr 544, av herr Engkvist m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 97,

nr 545, av herr Helén och fru Kristensson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 105, angående ökat stöd
åt forskning m. m.,

nr 546, av herr Rylander m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105,

nr 547, av fru Ekendahl och herr
Kellgren, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 105,
nr 548, av herr Larsson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående ombildning av
Stockholms högskola till universitet,
m. m.,

nr 549, av herr Rydén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1959/60 m. m.,
nr 550, av herr Onsjö m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110,

nr 551, av herr Stenberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
112, angående ändrade riktlinjer för
den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m., samt

nr 552, av herr Bohman m. fl., lika -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

ledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 112.

Vidare anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 114, angående ny organisation för
civilförsvaret, m. m.:

nr 553, av herr Sehlstedt m. fl.,
nr 554 och 555, av herr Lassinantti
m. fl.,

nr 556, av herr Nyberg m. fl.,
nr 557, av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl.,

nr 558, av herrar Adamsson och
Bengtsson i Landskrona,

nr 559, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., och

nr 560, av herrar Edlund och Wachtmeister.

Slutligen anmäldes följande motioner,
nämligen

nr 561, av herr Rimås m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
115, angående vissa markförvärv för
försvaret,

nr 562, av herr Rimås m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
117, angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret,

nr 563, av herr Nihlfors, likaledes i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 117,

nr 564, av herrar Johansson i Stockholm
och Senander, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
117,

nr 565, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
119, angående anslag till reglering av
prisstegringar på försvarshuvudtiteln
m. in.,

nr 566, av herr Wahrendorff m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 121, angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer,

nr 567, av herr Björkman m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 121,

nr 568, av herrar Ståhl och Rylander,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 121, samt

nr 569, av herr Rubbestad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 126, angående ökning av de svenska
insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 15 april

Kl. 10.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
19 och 23 föreslagna, av riksdagens
båda kamrar godkända voteringspropositioner,
nämligen

l:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 19)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må avslå motionerna
I: 65 och II: 93, I: 180 och II: 443
samt I: 342 och II: 226, röstar

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i anledning
av motionerna I: 65 och II: 93,
I: 180 och II: 443 samt I: 342 och II: 226,
till Bidrag till plantskolekontroll å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
7 500 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 92 Ja och 123 Nej, varjämte en av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 83 Ja och 59 Nej,
vadan, då därtill

lades andra

kammarens röster
eller ...... 92 Ja och 123 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 175 Ja och 182 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 23)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, såvitt nu är
i fråga,

A. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1: 394 och II: 478 samt 1: 395 och II: 479,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
besluta

dels att statens hästavelsfond må avvecklas
med utgången av budgetåret
1958/59 och under fonden den 30 juni

1959 odisponerad behållning må tillgodoföras
den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln,
dels att statens lånefond för hästavelns
befrämjande må avvecklas med
utgången av budgetåret 1958/59 och under
fonden den 30 juni 1959 befintlig
disponibel kontant behållning må tillgodoföras
den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln,
dels att under budgetåret 1959/60 må
beviljas statlig kreditgaranti för lån avseende
vissa i det föregående berörda
åtgärder till hästavelns främjande intill
ett belopp av 1 100 000 kronor;

B. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionen
II: 477, såvitt nu är i fråga, godkänna
de förslag till omläggning av formerna
i övrigt för och handläggningen
av stödet åt hästaveln, som utskottet angivit
i det föregående;

E. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:392 och 11:475, 11:477, 1:394
och II: 478 samt I: 395 och II: 479, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, medgiva,
att under anslagsposten Stöd åt
hästaveln befintlig reservation ett belopp
av 400 000 kronor må under budgetåret
1959/60 tagas i anspråk till statsbidrag
för anordnande av ridhusanläggningar,
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, såvitt nu är i
fråga, beslutat att

A. med bifall till motionerna I: 394
och II: 478 samt I: 395 och II: 479, sistnämnda
båda motioner såvitt nu är i
fråga, avslå Kungl. Maj:ts framställningar,
såvitt desamma avser

dels att statens hästavelsfond må avvecklas
med utgången av budgetåret
1958/59 och under fonden den 30 juni

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

1959 odisponerad behållning må tillgodoföras
den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln,

dels att statens lånefond för hästavelns
befrämjande må avvecklas med
utgången av budgetåret 1958/59 och under
fonden den 30 juni 1959 befintlig
disponibel kontant behållning må tillgodoföras
den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln,

dels att under budgetåret 1959/60 må
beviljas statlig kreditgaranti för lån avseende
vissa i det föregående berörda
åtgärder till hästavelns främjande intill
ett belopp av 1 100 000 kronor;

B. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionen
II: 477, såvitt nu är i fråga, godkänna
de förslag till omläggning av formerna
i övrigt för och handläggningen av
stödet åt hästaveln, som utskottet angivit
i det föregående;

E. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 394 och II: 478
liksom ock med avslag å motionerna
I: 392 och II: 475, II: 477 ävensom I: 395
och II: 479, samtliga motioner såvitt nu
är i fråga, medgiva, att ur statens lånefond
för hästavelns befrämjande må under
budgetåret 1959/60 tagas i anspråk
till lån för inköp av varmblodiga avelsston
250 000 kronor, för inköp av hingstar
av nordsvensk eller gudbrandsdalsk
ras 225 000 kronor, för inköp av nordsvenska
avelsston 225 000 kronor, för
inköp av avelshingstar av ardennerras
400 000 kronor samt för förvärv av ridhusbvggnader
och för anskaffande av
för ridhusdrift erforderligt hästmaterial
m. m. 400 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 109 Ja och 106 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 81 Ja och 62 Nej,
vadan, då därtill
lades andra
kammarens röster
eller ...... 109 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 190 Ja och 168 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor; och lämnades
därvid ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! För vart och ett av de
val som kommer att företagas vid detta
plenum ber jag få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn på så
många personer som ifrågavarande val
avser.

Den av herr förste vice talmannen för
valet av valmän avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Gustafson i Dädesjö

Sköldin

Ge/.elius

Malmborg

Landgren

Onsjö

Nilsson i Göteborg
Dickson

Ekström i Björkvik
Christenson i Malmö
Bengtsson i Varbcrg
Svensson i Stenkyrka

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Andersson i Ryggestad

Munktell

Wiklund

Rimås

Johansson i Torp

Regnéll

Asp

Rörjesson

Östrand

Larsson i Stockholm
Karlsson i Olofström
Wallerius-Gunne, fru

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till valmän.

§ 3

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, vilken under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Odhe

Almgren

Cassel

Stenberg

Nilsson i Östersund

Larsson i Hedenäset

Andersson i Ronneby

Rohman

Forsberg

Boija

Bengtsson i Landskrona
Larsson i Luttra

Sedan denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts,
förklarades de personer, vilkas namn
funnos upptagna å listan, utsedda till
suppleanter för här ifrågavarande valmän.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
beträffande riksdagsarbetet under återstoden
av innevarande session meddela
följande.

Om de på föredragningslistan upptagna
ärendena icke medhinnes under dagens
sammanträde, kommer återstående
ärenden att behandlas vid fredagens
plenum, som tar sin början kl. 14.00.

Bordläggningsplena kommer att anordnas
måndagen den 20 april kl. 14.00.
Från och med nästa vecka torde det bli
nödvändigt att räkna med arbetsplena
såväl onsdagar som fredagar, varvid
fredagsplena i regel kommer att börja
kl. 11.00. Plena avses icke skola hållas
torsdagen den 30 april, lördagen den 2
maj och måndagen den 4 maj. Tisdagen
den 5 maj anordnas bordläggningsplena
och onsdagen den 6 maj arbetsplena,
som dock icke kommer att fortsättas på
kvällen. Om icke alla ärenden medhinnes
vid plena fredagen den 8 maj kommer
arbetsplena att anordnas även lördagen
den 9 maj.

Från och med måndagen den 25 maj
kan arbetsplena beräknas bli erforderliga
varje dag intill sessionens slut.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsmannen
Sven Gustafson, f. 111108, sedan 14 april
1959 är intagen på Sahlgrenska sjukhusets
kir. klin. I.

Rolf Pompeius,
leg. läkare.

Herr Gustafson i Göteborg beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med gårdagen tills vidare.

§ 6

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr

128, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1958 och 1959
vid dess tionde ordinarie möte fattade
beslut;

till bankoutskottet propositionen nr

129, med förslag till lag om ändring i

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 130, angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens elnät;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 133, angående godkännande av överenskommelse
med Schweiz rörande tullmedgivanden,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 135, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 138, angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 139, med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen;

till statsutskottet propositionen nr
141, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente, m. m.;
samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

142, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag,

nr 143, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m., och
nr 144, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ lagen
den 8 juli 1904 (nr 20 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption.

§ 7

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om bemyndigande för
fullmäktige att överlåta viss beredskapsanläggning.

§ 8

Föredrogos var för sig och hänvisades
till bevillningsutskottet de på bordet
vilande motionerna nr 540 och 541.

Vid härpå skedd föredragning av den
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
in. in. avgivna motionen nr 542,
hänvisades motionen, såvitt angick det
i propositionen under 1) upptagna förordningsförslaget,
till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs och remitterades
till bevillningsutskottet motionen nr
543.

Vidare föredrogs den i anledning av
ovannämnda proposition nr 97 väckta
motionen nr 544, vilken hänvisades, såvitt
angick det i propositionen under 1)
upptagna förordningsförslaget, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogos var för sig följande
motioner; och remitterades därvid till

statsutskottet motionerna nr 545
—568; och

till bankoutskottet motionen nr 569.

§ 9

Föredrogs herr Braconiers vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående utväxlingen av tjänstemän
mellan de nordiska länderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Inledning

Departementschefen hade i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln
(punkt 1, s. 1—16 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1959) redogjort
för frågor, som tillhörde regleringen för
budgetåret 1959/60 av utgifterna under
fjärde huvudtiteln.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Öhman och Helmer Persson (I: 197)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg m. fl. (11:152), hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta

till Armén: övningar in. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 24 000 000 kronor;

till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 280 000 000
kronor;

till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m.m. för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 60 500 000
kronor;

till Flygvapnet: övningar m.m. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor;

till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1959/60
anvisa ett reservationsanslag av
500 000 000 kronor;

till Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
106 000 000 kronor;

till Flygvapnet: Drivmedelsförråd

m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 6 500 000 kronor».

Vid denna punkt hade fogats en reservation
av herr Åkerström, utan angivet
yrkande.

Utskottets i punkten gjorda anmälan
föredrogs. Därvid anförde:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet redan
under denna punkt, eftersom det
där ges möjlighet att yttra sig om det
föreliggande statsutskottsutlåtandet i
alla dess punkter.

När jag tagit del av utlåtandet har
jag främst varit intresserad av att se,
hur utskottet har behandlat de väckta
motionerna. Jag har också i det sammanhanget
velat undersöka möjligheterna
att ansluta mig till någon av de väckta
motionerna. Jag har kommit till det
resultatet, att jag här i kammaren bör
rösta för reservationerna på punkterna
114 och 141, där jag också tillsammans
med centerpartiets ledamöter av statsutskottet
har reserverat mig för bifall
till motionerna.

Av de övriga motionerna tar jag först
upp folkpartiets. Man kunde frestas att
yrka bifall till motionerna om omkostnadsanslagen,
men folkpartisterna i utskottet
har själva gått ifrån motionerna,
och jag har själv när det gällt andra
huvudtitlar varit av den meningen, att
prutningar på dessa omkostnadsanslag
inte leder till några besparingar, och
därför avstår jag självfallet från att ansluta
mig till motionerna.

Kommunisternas motioner är inte realistiska,
och jag har beträffande dem
heller ingen möjlighet att knyta an med
någon reservation.

Emellertid har jag i statsutskottet
ifrågasatt, om inte första avdelningen
och sedermera utskottet in pleno kunde
ta ett initiativ. Den 30 juli i fjol beslöt
riksdagen att i stort sett godtaga Kungl.
Maj:ts då föreliggande förslag om försvarets
utformning under de närmaste
åren, och då uttalade riksdagen på förslag
av statsutskottet, att vårt militära
försvar under de närmaste tre, fyra

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

åren borde utformas enligt sakkunnigförslaget
Adam. Vad jag här främst fäster
avseende vid är att beslutet gäller
tre, fyra år framåt — jag vill helst säga
att det gäller tre år — och då har jag
ifrågasatt, om inte utskottet borde rekommendera
Kungl. Maj:t att snarast
tillsätta en parlamentarisk utredning
som skall överväga, hur vårt försvar
skall utformas efter den tiden. Då har
jag fått till svar, att det väl är för tidigt
när vi nyligen har fattat beslutet
och att vi får spara ännu något år, eftersom
de beslut vi fattade i juli i fjol
ännu inte fått någon större effekt.

Det finns ett område för vilket jag anser
att det snart bör tillsättas en sådan
utredning, nämligen flyget. Jag har tidigare
givit uttryck åt min uppfattning
om detta vapenslag genom att säga, att
det bemannade flyget inte har och inte
heller kommer att få ett stridsvärde som
svarar mot vad det kostar, även i jämförelse
med andra försvarsmedel. Sedan
många år har man emellertid använt
någonting som kallas beställningsbemyndigande.
Här kommer vi fram till
en punkt där utskottet tillstyrkt, att
Kungl. Maj :t skall få betala redan utlagda
beställningar på 730 miljoner och
få en fullmakt att lägga ut beställning på
ytterligare 730 miljoner kronor. Detta
är i överensstämmelse med de rullande
planer som riksdagen antagit utan att i
alla detaljer riktigt veta vad de innebär.
Anordningen med beställningsbemyndigande
gör att man i mycket god tid —
långt innan de tre åren är till ända —
bör vara på det klara med hur man skall
ha det i fortsättningen. Däri ligger det
avgörande motivet för min uppfattning,
att en utredning borde sättas i gång ganska
omgående.

Vad beträffar de rullande planerna
och kostnaderna för dem godtog riksdagen
i juli månad i fjol ett belopp
bl. a. för flygmaterielanskaffning. Denna
skulle enligt vad som då beslöts under
en åttaårsperiod få kosta 5 miljarder
294 miljoner. Nu, ärade kammarle -

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

damöter, har vi att ta ställning till en
annan siffra för en åttaårsplan, flyttad
[• ett år framåt i tiden. Innebörden av de
i rullande planerna är ju att de fortsätter
5 i åtta år, så länge riksdagen vill ha dem
på det sättet, och bara flyttas ett år
t framåt. För den åttaårsperiod det i dag
5 gäller kommer planen att kosta 5 milr
jarder 645 miljoner kronor. Räknar vi
r efter finner vi, att från juli månad i
fjol har summan stigit med 351 miljot
ner. Beloppet avser för all del en åttaårsperiod,
och slås det ut blir det ju
1 inte så mycket på varje år, men summan
är dock 351 miljoner högre än den
som fastställdes 1958. Härav ser jag
! trenden i kostnadsutvecklingen på flygets
område. Jag tror för min del inte
g att det kommer att bli möjligt att uppt
rätthålla ett flygvapen av den omfatte
ning, som riksdagen fastställde i juli
a månad 1958. Vi måste inrikta oss på att
snarast möjligt revidera försvarsbeslujj
tet åtminstone i denna del.
t Låt mig så säga några ord om antalet
tjänster! Vi uppfattar väl ändock

I fjolårsbeslutet så, att även flyget skulle
t något krympas, och vi trodde väl att
:- som en konsekvens därav skulle vi så
Ii smått kunna börja reducera även antaå
let tjänster. Vad säger då flygförvalta
ningen? Jo, att man för kommande bude
getår behöver 135 nya tjänster! Kungl.
i Maj :t har emellertid inte sagt ja till alla

dessa tjänster utan tillstyrkt endast ciri-
ka 30, ett förslag som utskottet anslutit
sig till. Ser vi på andra områden — med
undantag för marinen — finner vi sam II

ma förhållande, nämligen att den
■t krympning som skall göras i samband

med beslutad rationalisering inte leder
i- till den minskning av personalen, som
det hade funnits anledning att föruta
sätta. Allt detta pekar enligt min mening
i den riktningen, att det är svårt att fullt
[, ut genomföra försvarsbeslutet i de delar,
där det gäller att krympa försvarsi_
organisationen.

Motioner har väckts som går ut på
:- att ett något högre anslag skulle ges till

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

marinen. Men marinen skall ju redan
enligt propositionen få 30 miljoner mer
än vad som angavs i försvarsberedningens
rekommendation, överensstämmande
med alternativ Adam.

Den fullmakt på 730 miljoner kronor,
som föreslås lämnad, skulle jag ha velat
krympa med åtminstone ett par hundra
miljoner — detta som en konsekvens av
den kostnadsutveckling på flygets område,
som jag nödgas konstatera.

Jag har sagt det i statsutskottet och
jag vill upprepa det här, att min deklaration
blir kanske till sin politiska betydelse
tom och utan effekt. Jag har
emellertid ansett det viktigt att redan
nu framföra dessa synpunkter och ge
uttryck åt främst nödvändigheten av
att en parlamentarisk utredning snarast
tillsättes för att pröva frågan, hur vår
försvarsorganisation skall se ut tre år
efter försvarsbeslutet i juli månad 1958.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Som den föregående talaren
nämnde fastställde riksdagen i
fjol de grundläggande riktlinjerna för
försvarsmaktens fortsatta utformning.
Med stöd av detta riksdagens beslut har
försvarsministern utarbetat sin proposition
och det är också med ifrågavarande
beslut som underlag statsutskottet
har tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag.

Att redan nu tillsätta en parlamentarisk
kommitté, vilket herr Åkerström
förordade, tror jag inte skulle kunna
medföra några praktiska resultat, varför
jag anser att man inte bör ta detta
förslag alltför allvarligt. Jag vill som ett
allmänt omdöme endast framhålla att
spänningen ute i världen alltjämt är stor
och jag tror att det stora flertalet av oss
är övertygade att om vårt lands regering
skall kunna företräda den utrikespolitik,
som vi är överens om, måste vi
fortfarande räkna med ett starkt försvar.

Herr HAGBERG (k):

Riksdagen kan väl i dag, herr talman,
anses ha sin stora årliga kasernvakt.
Det är ju i dag i det närmaste årsdagen
för tillkomsten av den missbildade avkomman
från regeringens snedsprång
med de borgerliga kavaljererna förra
året. På denna första årsdag skall vi enbart
i detta utlåtande votera 2 142 miljoner
kronor plus 1 341 miljoner i fortsatta
bemyndiganden. Dessa sammanlagt
3, 4 miljarder utlöser dock varken
Kassandrarop eller jubelsånger från
missfostrets upphov. Det stillsamma mediterande,
som statsutskottets ordförande
nyss här hängav sig åt, ger väl täckning
för detta påstående.

Årsdagen skall alltså firas i stillhet,
kanske helst med en tyst minut, om föräldrarna
får som de vill. Det är nästan
som en hemlig sjukdom detta: de smittade
hoppas kunna dra en tystnadens
slöja över sin olycka. Stora debatter har
vi haft och nyss har vi till och med haft
en gemensam omröstning om 7 500 kronor
— men 2 100 miljoner tar riksdagen
tydligen med en gäspning.

Något av samma försagdhet präglar
de fyra partiansvariga, som står bakom
borgfreden i försvarsfrågan. Till och
med högern tycks ha fått saken i vrångstrupen,
eftersom den i en enskild motion
bara kräver en ökning med 64 000
kronor. Några folkpartimotionärer med
Manne Ståhl i spetsen demonstrerar sin
omtanke om statsfinanserna genom att
på 12 punkter vilja spara in sammanlagt
578 000 kronor men utan att ens reservera
sig till förmån för detta förslag.
Centerpartiet vill i två punkter spara
95 000 kronor, men partiet har tillsammans
med herr Åkerström reserverat sig
till förmån för 54 000 kronor i besparingar.

Det socialdemokratiska missnöje som
finns — om jag påstår detta avslöjar jag
ingen hemlighet — förekommer både i
och utanför denna kammare men har,
såvitt jag vet, inte kommit till något direkt
uttryck. Herr Åkerström har dock

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

velat ge uttryck åt kravet på en ny utredning.
Jag vet inte hur många han får
bakom sig i det avseendet, men kvar
står alltså att frågan behandlas i ett tillstånd
av resignation. Av motionsyrkandena
kvarstår i dag prutningsförslag
från den grupp jag företräder, som i
olika punkter — det gäller enbart material
och övningar — föreslagit en begränsning
av utgifterna med 368 456 000
kronor.

Det hela ser alltså ganska bra ut ur
militärledningens synpunkt. Jag tror
emellertid inte att man löser frågan vare
sig med munkavle eller tysta minuter eller
med en omsättningsskatt. Saken är
nämligen den att försvarskostnaderna
redan har sprängt alla kalkyler och att
de i verkligheten inte kan klaras. Regeringen
har manövrerat in sig i en återvändsgränd.
Försvarsfrågan, som skulle
ställas ovan dagspolitiken, har blivit till
eu mardröm som förstör regeringens
nattsömn.

Våra generaler har hittills bara prövat
en form av krig, nämligen krig mot
folkets plånböcker, men därvidlag är de
verkligen mästare. Skulle de ha samma
framgång i krig vore det synd om stormakterna.
För alla våra ämbetsverk
knusslas det och sparas på alla områden,
men på »grå huset» knusslas det
inte. Andra ämbetsverk har en organisation
och tigger pengar för underhållet
av denna, men »grå huset» på Östermalm
får en jättepott för att skapa en
organisation, som ingen riktigt vet hur
den kommer att se ut eller vad den
kommer att kosta. I fjol anvisades ytterligare
i det närmaste eu halv miljard på
ett bräde. I år är budet ytterligare 200
miljoner kronor. Nästa år blir det ungefär
samma höjning, kanske ännu mer,
om herr Åkerströms pessimistiska utredning
om flygets krav och behov håller
streck. Om några år är vi uppe i 4
miljarder kronor.

1 remissdebatten uppskattade finansministern
de samlade försvarsutgifterna
till 3,3 miljarder kronor. När har ett

svenskt ämbetsverk sett en sådan frikostighet?
Hur skall vederbörande i
framtiden hitta maken till krigsminister? I

riksdagen är det tyvärr bara kommunistiska
partiet, som efterlyser de
sakskäl, som talar för att vi skall ha
dubbelt så höga militärutgifter som vi
hade under andra världskriget. Vi tycker
att det är mycket märkligt, att försvaret
av det lilla Sveriges neutralitet
skall vara nästan dubbelt så dyrt som
försvaret av det stora Indiens neutralitet.
Vi tror att Sverige skulle kunna nöja
sig med en blygsammare placering än
som nummer fyra bland nationerna när
det gäller flygets styrka.

Centerpatiet och herr Åkerström får
ursäkta mig, men jag har svårt att finna
något mera försagt än dagens reservationer
liksom folkpartiets sparsamhetsförslag
och de missnöjdas tystnad. Hela
utskottsutlåtandet andas militär disciplin,
den nyutnämnde vicekorpralens
förtroeende för sina ledare. Man tycker
sig bildligt talat se riksdag och regering
marschera noggrann marsch inför det
grå husets påbud, reglementsenligt och
trist och tröttkört, ungefär som en militär
begravning i höstregn. Tiden mognar
för ett nytt ordensregn. Varför skall
våra militära ledare ha färre ordnar än
segermakternas? Våra militära ledare
har verkligen lyckats ställa försvaret
ovanför partierna, d. v. s. de har lyckats
ställa riksdag och regering under
den militära sakkunskapens irrbloss.

Vi skulle inte ha behövt ha dubbelt
så höga militärutgifter som under kriget,
om regeringen vågat säga nej till
grå huset och dess partier, högern och
folkpartiet. Visserligen har dessa partier
haft god hjälp av atomhysterien och
amerikanernas kalla krig, men om regeringen
tänkt litet längre, om den haft
att minimum av plan, om den haft eu
ekonomisk kalkyl för bara ett år framåt,
om den haft en bråkdel av Brantingregeringarnas
sunda misstro mot generalernas
omdöme, så skulle den ha bitit

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959 .

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

sig fast vid vad alla partier och vad
regeringen och militärledningen i det
väsentliga var eniga om 1948. Det hade
betytt GO procent lägre försvarsutgifter
än vi i dag liar.

Ännu dånar det inte i rättens krater,
men regeringen tar redan fram statsbankruttspöket
bredvid inflationsspöket.
Försvaret har nyss fått 500 miljoner
kronor extra i punktskatter och för
kommande år kräver regeringen ytterligare
en miljard, denna gång kanske i
omsättningsskatt. Inte allt av detta behövs
för försvaret, säger regeringen, och
det kan man väl hålla med om, men en
mycket dryg del, en improduktiv, desorganiserande
och ruinerande del, åtgår
därtill.

I fjol sade de borgerliga partierna ja
till punktskatter för försvaret. I år, när
de har bundit regeringen och riksdagen
vid katastrofplanen, vinkar de med kalla
handen till alla nya skatter, och regeringen
ligger som den har bäddat. Den
vill stå vid sitt ord, även om det frånlurats
den, den vill visa att den kan regera
i det grå husets namn.

Hur går det då för dem som skall betala
kalaset? 55 procent av de direkta
skatterna går till militarismen. För
varje krona vi betalar i direkt skatt tar
militären 55 öre av oss, av varje svensk
familj tas det 1 500 kronor. Nu begär
regeringen som sagt ytterligare minst
700 kronor per familj för att inte svika
sina löften till militärledningen.

Frågan är dock, om inte den militära
expertisen har varit för skicklig denna
gång. Hotet om en finanskris kan inte
avvärjas av en Sven Duvas, förlåt, av
en Sven Anderssons ståndaktighet. Generalernas
seger hotar att bli regeringens
nederlag.

Jag påminner om att centerpartiet redan
har ryggat kompensationsklausulen
i fjolårets riksdagsbeslut och att regeringen
på ett par månader, från januari
till mars, prutat 20 miljoner kronor på
beloppet enligt samma klausul. Man får
alltså väpna sig med tålamod i förhopp -

ning om att det sunda förnuftet ändå
skall segra. Eftersom vi inte alls står
inför ett krigsutbrott vill vi för vår del
pröva hela frågan, vilket vi föreslagit i
cn särskild motion, som emellertid inte
behandlats av statsutskottet i detta sammanhang.

Vi förkastar kort sagt de viktigaste av
den militära ledningens doktriner. Vi
tror inte på doktrinen att Sverige kan
överfallas före ett storkrig och att detta
överfall skulle kunna tända ett sådant
■krig. Vi tror inte på doktrinen att det
tar så lång tid att bygga upp försvaret,
när det uppbyggda är omodernt på något
år. Vi tror inte på det dominerande
flygets doktrin, eftersom ett överfallet
land alltid — det visar andra världskrigets
erfarenheter — berövas sitt flyg
redan första krigsdagen.

Vi tror inte heller på doktrinen att
Sverige måste ha det starkaste vapnet,
atomvapnet, men inte det allra starkaste,
nämligen vätevapnet. Vi tror inte
att det är starkt att välja vapen, som
motiverar för en potentiell fiende att
välja ännu starkare vapen. Vi tror inte
det är starkt att välja ett vapen, som
med hundraprocentig säkerhet kan
krossa vårt land på någon enda dag. Eftersom
inte något enda folk — jag bortser
från USA där det var särskilda omständigheter
— under det andra världskriget
kunde förhindra invasion, så tror
vi inte att regering och riksdag har valt
rätt försvar. Kanske kan det försvar,
som nyss skisserats och som vi voterat
miljarderna till, duga för neutralitet,
men det duger inte för att motverka invasion
och inte heller för att befordra
en nationell frihetskamp under det fria
krigets betingelser.

Om vi alltså inte anser att krig mot
oss är aktuellt just nu, är vi naturligtvis
oroade, särskilt av den västtyska upprustningen
och det kalla kriget. Därför
tror vi att det behövs nya lösningar, och
vi har föreslagit en utredning, som verkligen
ville undersöka frågan hur Sverige
skulle göra i händelse av överrumpling

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel

för att åter tillkämpa sig den nationella
friheten. I avvaktan på en sådan ordning
har vi, som jag redan sagt, begränsat
oss till att pruta på vissa övningsoch
materielanslag. Dessa prutningar
uppgår till 368,5 miljoner kronor. Herr
Åkerström har nyss förklarat att de inte
är realiserbara, men det är väl ytterst
beroende av vad riksdagen vill. Om
riksdagen vill göra förändringar i den
plan, som så brådstörtat och överrumplande
beslutades i fjol, så kan den naturligtvis
göra det.

Herr talman! Med dessa ord skall jag
be att få yrka bifall till vår sparsamhetsmotion
nr 152 i punkterna 49, 57, 88,
106, 108, 109 och 110.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är väl inte meningen
att vi skall behöva ta upp en
större diskussion — en sådan hölls ju
delvis förra året — men jag vill bara
påminna om att utvecklingen visar, att
det hade varit lyckligt om man förra
året hade beslutat ett försvarsstopp och
sagt ifrån att vi inte vill vara med
om att utbygga vårt försvar förrän det
föreligger en realistisk utredning så att
man har en grund att stå på för att
kunna bedöma det hela. 1958 års beslut
var olyckligt för försvaret och för
vår ekonomi, och jag har en känsla av
att inte minst högern i eftertankens
spår har kommit till den uppfattningen,
att det inte finns någon ekonomisk
grund för att vidta den upprustning
som vi då beslutade. Jag vill säga till
försvarsdepartementet och inte minst
till högern, att beslutet är olyckligt därför
att det skapar en försvarsovilja hos
dem som ändå måste ta de största stötarna,
därest en olycka skulle inträffa i
en viss situation.

Det är nödvändigt att revidera denna
plan och alt vi får klara besked om huruvida
högern kommer att sluta med
dessa ständiga angrepp på social- och
kulturbudgeten. Om högern fortsätter

därmed, mal de sönder alla möjligheter
till samförstånd och skapar här i landet
en försvarsovilja, som kommer att
få allvarliga konsekvenser.

Man skall inte skylla på AMSA eller
någon annan i detta sammanhang. Högern
bör göra rent vid sin egen port
först och göra klart för sig vilka konsekvenser
som följer med de motioner,
som man från högerhåll har väckt vid
denna riksdag.

När vi för närvarande står i ett läge
med ökad arbetslöshet och då kommunerna
ställs inför svårigheter av en
storleksgrad som vi förr inte hade räknat
med, skulle vi ifrån riksdagens
sida, om vi följde högern, göra bördorna
för de enskilda människorna större
och jämväl skapa en ganska besvärlig
situation för kommunerna.

Jag tillät mig förra året säga, att det
är något musealt över det militära tänkandet
och den militära planeringen.
Det omdömet kanske vi också kan avge
om det ekonomiska tänkandet i vårt
land. Den diskussion som föres för närvarande
är ju i högsta grad förvirrad
och bygger på ett otidsenligt resonemang.
Vi skall vara på det klara med
att den automatiska process, som man
bär kopplat in i fråga om försvarets utformning,
måste brytas. Vi behöver en
utredning snarast möjligt, som bygger
på mera realistiska grunder än det
känslotänkande, som nu tycks råda
inom departementet, försvarsgrenarna
och riksdagen osv.

Förra året föreslog jag att ersättningen
till de värnpliktiga skulle höjas, men
då ville man inte vara med om detta.
Det är mycket intressant att notera att
man nu är så välvillig, att man vill ge
dem 25 öre extra per dag. Jag vet inte,
hur man kommit fram till detta lilla
belopp, men det går ju ändå framåt
även om det går mycket sakta.

Tydligen räknar man från statsmakternas
sida som så, att barnfamiljerna
får val ta på ‘ sig bördorna härvidlag.
Alla familjer, som bar pojkar i vurn -

3 — Andra kammarens protokoll 10.r>9. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Marinen: Telefon m. m.

pliktsåldern, skall dels hålla försvarsvapnen
med det nödvändiga manskapet,
dels till största delen bära kostnaderna
för att pojkarna skall kunna få
en kompensation för det inkomstbortfall
som uppstår under värnpliktstiden.

Herr talman! Jag vet mer än väl att
det är meningslöst att i detta sammanhang
ställa något särskilt yrkande —
jag gjorde det förra året, med negativt
resultat. Jag har emellertid velat ge till
känna att jag fortfarande står för den
uppfattning som då kom till uttryck
dels i min motion nr 525, dels i mitt
anförande under försvarsdebatten.
Samtidigt kan jag inte underlåta konstatera
att de förutsägelser som jag då
gjorde i både ekonomiska och i andra
avseenden, har visat sig riktiga. Jag vill
därför vädja till försvarsdepartementet
och andra ansvariga myndigheter, inte
minst de militära, att beakta att vi befinner
oss i en situation, då det gäller
att bättre än tidigare ta hänsyn till både
de ekonomiska och de militära resurserna
och utforma det hela på ett förnuftigare
sätt än som för närvarande
är fallet. Jag hoppas även att man med
det snaraste sätter i gång den utredning
om försvarets utformning som jag här
tidigare berört.

Efter härmed slutad överläggning lädes
punkten till handlingarna.

Punkterna 2—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

,, • * t. J., j • j

Punkten 49

Herr talmannen gav i enlighet med de
i samband med behandlingen av punkten
1 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i nu förevarande punkt, dels ock
på bifall till motionerna 1:197 och
11:152 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 50—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Punkterna 58—60

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61

Lades till handlingarna.

Punkterna 62—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Marinen: Telefon m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 78, s. 201) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1959/60
anvisa ett förslagsanslag av 1 050 000
kronor.

Vidare hade i en inom första kammaren
av herr Gunnar Berg väckt motion
(1:48) hemställts, att förevarande
anslag måtte uppräknas med 64 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 1:48,
till Marinen: Telefon m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 050 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NYBERG (fp):

Herr talman! På denna punkt i statsutskottets
utlåtande föreligger till behandling
en motion av herr Berg i

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

första kammaren, som innebär att förevarande
anslag skall uppräknas med
64 000 kronor för att ge marinverkstäderna
i Karlskrona möjlighet att anskaffa
en större och modernare telefonväxel.
Utskottet har avstyrkt motionen.
Det förutsätter dock, att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga.

Detta är ju, herr talman, inte något
större ärende. Det ter sig obetydligt
om man tänker på den diskussion som
tidigare har förts här i dag beträffande
vårt försvar. Jag vill emellertid med
anledning av motionen säga några ord.
Marinverkstäderna i Karlskrona är en
arbetsplats, som så att säga kämpar för
sitt liv. Anledningen därtill är först och
främst den starka reducering av våra
sjöstridskrafter som riksdagen har beslutat.
Frågan om örlogsvarvets öde har
ju stor betydelse för Karlskrona stad;
det har jag och flera andra vid olika
tillfällen framhållit här i kammaren.
Om marinverkstäderna i fortsättningen
skall kunna hävda sig i konkurrensen
om arbetstillfällena fordras icke minst
att organisationen på arbetsplatsen är
så rationell som möjligt. Motionären har
också starkt understrukit detta, och han
frågar med all rätt, hur det skall kunna
ske, när inte ens ett så rimligt krav som
det om en hygglig telefonanläggning
vinner beaktande. Marinförvaltningen
har också framhållit att »den nuvarande
telefonväxeln vid marinverkstäderna
icke kan på ett tillfredsställande sätt
tillgodose behovet av kommunikationer
i detta avseende».

Jag skall naturligtvis icke nu orda vidare
om denna sak, men jag vill göra
en liten reflexion, som jag hoppas att
kammarens ledamöter icke tar illa upp.

Det har ju av riksdagen fattats flera
beslut, som fått och kommer att få mycket
betänkliga konsekvenser för marinverkstäderna
i Karlskrona. Det vore då
inte för mycket begärt att riksdagen
trots det hårt ansträngda statsfinansiella
läget gav marinverkstäderna det

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

handtag, som ett bifall till förevarande
motion skulle innebära. Jag säger givetvis
detta utan att vilja på något sätt förringa
värdet av de åtgärder, som vidtagits,
t. ex. i form av utläggandet
av statliga beställningar. Detta är
naturligtvis av mycket stor betydelse
för varvet.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till motionen nr 48 i första
kammaren.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag kan förstå den ärade
talarens bekymmer för sin hemstad
och dess angelägenheter, men jag skall
inte i detta sammanhang ta upp den
saken — herr Nyberg vände sig väl
också i det avseendet närmast till chefen
för försvarsdepartementet. Jag vill
nu endast yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 11—86

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten SI

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 89, s. 212—215) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av
94 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Gunnar Berg m. fl.
(1:199) och den andra inom andra
kammaren av herr Nyberg m.fl.
(11:255), hemställts, att riksdagen måtte
vitsorda uttalandena av 1958 års Ilriksdag
med innebörd att ingen defi -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

nitiv ställning skulle tagas till marinens
kostnadsramar förrän i anslutning till
att den nya flottplanen framlades för
1960 års riksdag, att riksdagens uttalande
1958 om marinens behov av en
icke alltför svår anpassning till en ny
organisation gåves en sådan tolkning
att marinens anslag för 1960/61 icke
skulle behöva räknas lägre än för
1959/60 samt att ifrågavarande justering
av marinens anslag tills vidare
måtte tillgodoses från för försvaret avsedda
gemensamma medel.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:199 och 11:255,
såvitt de avsåge anslagsfrågan, till Marinen:
Fartygsbyggnader m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 94 000 000 kronor;

b) att motionerna I: 199 och 11:255,
i vad de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! På denna punkt har utskottet
behandlat ett par motioner,
som väckts av ett antal ledamöter i första
kammaren med herr Berg i Karlskrona
som förste man och av mig och
några andra ledamöter i andra kammaren.
Vad dessa motioner går ut på framgår
av utskottets utlåtande. De berör
helt enkelt det stora problemet hur
långt vi skall gå i nedbantningen av
våra sjöstridskrafter.

Denna fråga diskuterades ju ingående
vid fjolårets B-riksdag i samband
med att riksdagen antog den nya försvarsorganisationen.
En betydande del
av riksdagens ledamöter gav då till känna,
att de ansåg att flottan blev alltför
styvmoderligt behandlad. Jag för
min del utvecklade här i kammaren
vissa synpunkter på frågan. Det är naturligtvis
inte min mening att nu dra

upp en ny och omfattande debatt i detta
avvägningsproblem. Jag vill emellertid
ännu en gång framhålla min övertygelse,
att vi är inne på en felaktig väg,
när vi i så hög grad fördelar våra försvarsanslag
till marinens nackdel, som
fallet för närvarande är.

I de föreliggande motionerna har vi
pekat på flera skäl, som talar för vår
uppfattning. Vi erinrar t. ex. om att man
i andra länder — såväl på öst- som
västsidan — intar en betydligt mera
positiv hållning till sina sjöstridskrafter
än vi gör här i vårt land. Vårt handlingssätt
i detta avseende synes oss —
jag citerar ur motionen — »icke utgöra
en riktig anpassning till den aktuella
militärtekniska och militärpolitiska situationen».
Vi tror inte heller att det
är god ekonomi att handla på det sätt
som vi gör i detta avseende.

Jag skall emellertid, herr talman,
inte närmare beröra dessa problem,
ntan jag nöjer mig med att hänvisa till
innehållet i våra motioner. Vad våra
motioner främst syftar till är ju, att marinens
anslag för 1960/61 inte skall behöva
räknas lägre än det för 1959/60.
Anledningen till detta yrkande är, att
försvarsministern synes räkna med en
fortsatt minskning vad gäller medelstilldelningen
till flottan. Vi för vår del
tycker att detta inte står helt i överensstämmelse
med beslutet vid föregående
års riksdag. Vad statsutskottet menar
i fråga om motionerna är för övrigt
inte så lätt att få klarhet om. Utskottet
säger på ett ställe, att motionerna icke
synes påkalla någon riksdagens åtgärd,
och i ett annat avsnitt säger statsutskottet,
att motionerna jämväl på denna
punkt avstyrks. Detta skulle kunna
tolkas så, att utskottet avstyrker motionerna
till alla delar. Men utskottet säger
samtidigt att det inte har anledning
att frångå sitt vid förra årets riksdag
gjorda uttalande angående medelsanvisningen
till marinen, ett uttalande som
också vi motionärer vill att utskottet
och riksdagen skall hålla fast vid. Det

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

är dock möjligt att utskottet anser att
åt föregående års riksdags beslut beträffande
medelsanvisningen för budgetåret
1960/61 skall ges en något annan
tolkning än vi motionärer ansett
vara den riktiga.

Det förslag vi framställt innebär inte
någon höjning av anslagen till försvaret.
Något sådant vore givetvis orealistiskt.
I det nuvarande hårt ansträngda
finansiella läget måste vi kanske snarare
undersöka möjligheterna till en
minskning än till en höjning av försvarskostnaderna.
Ett par partier här
i riksdagen har ju framställt yrkanden,
som går ut på att våra försvarsutgifter
skall minskas, och under den debatt
som förekommit tidigare i dag framfördes
också synpunkter i samma riktning.
Jag tror för min del att vi inte
har möjligheter att minska försvarskostnaderna,
allra minst som vi ju måste
medge att vi är bundna av den överenskommelse,
som träffades vid föregående
års riksdag.

Vad jag emellertid vill betona är, att
en fortsatt förändring av kostnadsrelationerna
mellan olika vapenslag inte bör
få gå ännu hårdare ut över våra marina
stridskrafter.

Herr talman! Jag har ställt mig frågan
huruvida det är möjligt att yrka bifall
till de här avgivna motionerna.
Motionärerna föreslår nämligen också
justeringar av medelsanvisningen till
förmån för marinen och att dessa borde
få tillgodoses med anlitande av försvarets
anslag för gemensamma ändamål.
Emellertid avser motionärernas
yrkande inte det närmaste budgetåret
utan budgetåret 1960/61, och under sådana
förhållanden förefaller det möjligt
att yrka bifall till motionerna.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till motion nr 199 i första kammaren
och motion nr 255 i denna kammare.

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Vad utskottet här har
skrivit innefattar även en erinran om
föregående års uttalande, som riksdagen
då anslöt sig till. Enligt detta räknade
utskottet med att chefen för marinen
under 1959 skulle framlägga den
nya planen för den framtida inriktningen
av marinens materielanskaffning
och att man först sedan man hade
den planen att tillgå kunde mera ingående
pröva materielanskaffningsförslagen.
Intill dess denna plan förelåg skulle
man utgå ifrån att det icke lämnades
sådana anslagsanvisningar som medförde
större svårigheter för en anpassning
till en ny marinorganisation. Vi har nu
understrukit att vi inte intagit annan
ståndpunkt i detta hänseende. Såvitt
jag förstår sammanfaller vår hållning i
detta hänseende i icke ringa grad med
motionärernas intressen.

Då herr Nyberg säger sig icke riktigt
veta om han har fått svar eller icke svar
i utskottets skrivning, vill jag framhålla,
att i den mån det är fråga om medelsanvisning,
bör han hålla sig till moment
a) i utskottets hemställan. Under
b) besvarar vi motionen i övrigt med
att säga att vi anser, att den icke skall
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten SS

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 1 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna T: 197 och
11:152 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Krigsarkivet: Avlöningar

Punkterna 89 och 90

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91

Lades till handlingarna.

Punkterna 92—105

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 1 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna I: 197 och
II: 152 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 107

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 108

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 1 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna I: 197 och
II: 152 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 109

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 1 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt,
dels ock på bifall till motionerna I: 197
och 11:152 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 110

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 1 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till motionerna I: 197 och

II: 152 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 111

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 112

Lades till handlingarna.

Punkten 113

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 114

Krigsarkivet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 119, s. 246—249) att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av
departementschefen förordade ändringar
i personalförteckningen för krigsarkivet,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för krigsarkivet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60, dels ock
till Krigsarkivet: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
405 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Georg Carlsson och
Nils-Eric Gustafsson (I: 104) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m.fl. (11:153),
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
354 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 104 och II: 153, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för krigsarkivet som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1959;

b) fastställa av utskottet föreslagen
avlöningsstat för krigsarkivet, att till -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

lämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Krigsarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 405 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Åkerström,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 104 och II: 153, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för krigsarkivet
uppföra en förste biblioteksassistenttjänst
i Ao 12 i utbyte mot en biblioteksassistenttjänst
i Ao 10;

b) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för krigsarkivet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Krigsarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 374 000 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Under denna punkt är
föreslaget inrättande av en tjänst som
arkivarie och en biträdestjänst. Vi har
i utskottet reserverat oss för avslag på
förslaget om dessa tjänster, närmast
med den motiveringen att man i dagens
ekonomiska situation bör vara restriktiv
när det gäller att inrätta nya tjänster.
Jag vill, lierr talman, framhålla
detsamma vad beträffar förslaget under
punkt 141 om inrättande av en tjänst
som militärpsykolog.

Här är det fråga om små belopp, cirka
50 000 kronor. Det är kanske inte
mycket att tala om i denna miljon- och
miljardrullning. Men det är ju de många
små beloppen som konstituerar de stora
beloppen. .Tåg vet också att de här
föreslagna tjänsterna kan motiveras —
man kan över huvud taget motivera
allting —- men vi reservanter bar inte

Krigsarkivet: Avlöningar

funnit dem vara så angelägna, att man
inte skulle kunna uppskjuta inrättandet
av dem.

Herr Hagberg förklarade för en stund
sedan när han inledde debatten, att
centerpartiet har anslutit sig till herr
Åkerström. Jag skulle vilja vända på
formuleringen och säga, att herr Åkerström
har anslutit sig till centerpartiet.
Herr Hagberg var inte nöjd med de
bär beloppen, men det hade vi strängt
taget inte väntat heller. Vår avsikt har
inte varit att bryta den tidigare träffade
överenskommelsen i försvarsfrågan,
men vi anser att de här punkterna inte
berörs av den allmänna överenskommelsen.

Jag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till reservationen av
herr Ivar Johansson m. fl. under punkt
114 och, om det tillätes, också bifall till
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl. under punkten 141.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag har all förståelse
för de besparingssynpunkter som herr
Svensson i Stenkyrka här har framfört,
men ibland kan faktiskt möjligheterna
till besparing bli större om man inte
alltför hårt begränsar antalet arbetande
krafter.

Till krigsarkivet inkommer handlingar
från omkring 350 myndigheter, nämligen
alla som hör hemma under fjärde
huvudtiteln. Det är alltså ett oerhört
stort material som strömmar in. Ledningen
för krigsarkivet har upprepade
gånger begärt personalförstärkningar
men inte fått det annat än i mycket begränsad
utsträckning. Inte heller nu
får krigsarkivarien vad han begär, men
om Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt
bifalles, betyder det att han får dels
en mera kvalificerad arbetskraft och
dels en kanslist.

Såsom jag nämnde är det ett väldigt
material som skall genomgås för att
man skall kunna pröva, vad som är av

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Militärpsykologiska institutet: Avlöningar

verkligt värde och vad som möjligen
kan gallras bort, och jag förmenar att
man därför inte får hålla igen alltför
hårt i fråga om personal. Det har sagts
mig att det vid en sådan ordentlig
granskning oftast händer, att man kan
gallra bort både 80 och 90 procent av
de handlingar som kommer in. Därigenom
möjliggörs besparingar icke minst
i fråga om utrymme. Utskottets flertal
har blivit övertygade om att det i det
här fallet kan vara lönande att se till,
att krigsarkivet får den arbetskraft
som behövs.

Det är framför allt med denna motivering
som utskottet har anslutit sig till
Kungl. Maj :ts förslag på den här punkten.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Stenkyrka begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
114 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Svensson
i Stenkyrka begärde dock rösträkning,

vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
137 ja och 73 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 115—140

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 141

Militärpsykologiska institutet:

Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 148, s. 287—290) att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av
departementschefen förordad ändring i
personalförteckningen för militärpsykologiska
institutet, dels fastställa av
departementschefen förordad avlöningsstat
för militärpsykologiska institutet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, dels ock till Militärpsykologiska
institutet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 381 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 104 av herrar Georg
Carlsson och Nils-Eric Gustafsson samt
11:153 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 337 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 104 och II: 153, såvitt nu vore i fråga,

a) på personalförteckningen för militärpsykologiska
institutet uppföra ytterligare
en tjänst för militärpsykolog i
Ae 21;

b) fastställa av utskottet föreslagen
avlöningsstat för militärpsykologiska
institutet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

c) till Militärpsykologiska institutet:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 an -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

visa ett förslagsanslag av 381 000
kronor.

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag att på
personalförteckningen för militärpsykologiska
institutet uppföra ytterligare en
tjänst för militärpsykolog i Ae 21;

b) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för militärpsykologiska
institutet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

c) till Militärpsykologiska institutet:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 358 000 kronor.

Herr talmannen gav i enlighet med
de i samband med behandlingen av
punkten 114 framställda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i nu förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid sistnämnda
punkt fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 142—163

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 164

Lades till handlingarna.

Punkterna 165—176

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 177

Lades till handlingarna.

§ 11

Anslag till allmänna läroverken m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
51, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om an -

Allmänna läroverken: Avlöningar

slag för budgetåret 1959/60 till allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Allmänna läroverken: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 193,
s. 422—456 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att

dels besluta, att samrealskolorna i Fagersta
samt Blackeberg ocji Gubbängen,
de båda sistnämnda i Stockholm, från
och med budgetåret 1959/60 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde,
skulle ombildas till högre allmänna läroverk
med den linjeorganisation Kungl.
Maj:t bestämde, skolande ombildningen
tillgå sålunda, att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och
sedan ytterligare en ring per år, till
dess gymnasiet vore i sin helhet färdigbildat; dels

bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60;

dels ock til! Allmänna läroverken:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 204 638 000
kronor.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Arvitlson väckt motion
(11:105), i vilken hemställts att
riksdagen måtte avslå av Kungl. Maj :t
i propositionen framlagt förslag om ökning
av antalet veckotimmar i matematik
i enhetsskolans och realskolans
högsta klasser.

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 105,

1. besluta, att samrealskolorna i Fagersta
samt Blackeberg och Gubbängen,
de båda sistnämnda i Stockholm, från
och med budgetåret 1959/60 eller den
senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämde,
skulle ombildas till högre allmänna läroverk
med den linjeorganisation Kungl.
Maj :t bestämde, skolande ombildningen
tillgå sålunda, att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och
sedan ytterligare en ring per år, till dess
gymnasiet vore i sin helhet färdigbildat; 2.

3. godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

4. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 203 738 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Palme, Kaijser, Jansson
i Kalix och Persson i Växjö, fröken Elmén,
herr Blidfors, fröken Karlsson
samt herrar Lassinantti, Johansson i
Norrköping, Larsson i Hedenäset och
Helén, vilka ansett att utskottet i nedan
angivna delar bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
II: 105,

3. godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60;

4. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 204 638 000 kronor;

b) av herr Arvidson, som ansett att
utskottet i nedan angivna delar bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anled -

ning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 105,

3. godkänna i denna reservation föreslagen
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

4. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 204 038 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BLIDFORS (s):

Herr talman! Det råder som bekant
en tilltagande brist på tekniker och naturvetare
i vårt land. Den bristen hotar
att bli ett allvarligt problem på det
sättet att blir den för stor, utgör den
ett hinder för ett fortsatt framåtskridande.
Den normala vägen till den högre
tekniska och naturvetenskapliga utbildningen
går just över gymnasiets
reallinje, och tillströmningen till denna
linje är i dagens läge för liten. Det gäller
alltså att öka denna tillströmning,
och problemet om hur detta skall ske
har varit föremål för ingående överläggningar
inom skolöverstyrelsen. Men
skall en sådan behövlig breddning av
reallinjen kunna komma till stånd, måste
den grund som den bygger på, grunden
i realskolan och i enhetsskolan, förstärkas.
Det gäller då framför allt frågan
om matematiken, inom vilket ämne
kuggningsprocenten är oroväckande
hög och där många elever vållas så stora
svårigheter, att de inte reflekterar
på att fortsätta på realgymnasiet. Detta
är ett förhållande som kammarens ledamöter
väl känner till.

För att stärka denna grund har skolöverstyrelsen
sökt sig fram så att säga
på två olika vägar. Den första gäller
åtgärder vilka verkar på längre sikt.
Det gäller där en översyn av matematikkursen,
och det gäller en översyn av
ämnesmetodiken och andra saker. Den
andra gäller en utökning av matematikundervisningen
med en veckotimme
i vissa klasser i realskolan och enhets -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

skolan. Departementschefen har tagit
fasta på detta och föreslår en utökning
med en timme under en försöksperiod
av tre år. Jag vill gärna fästa kammarens
uppmärksamhet vid att både utskottet
och reservanterna är överens
med departementschefen i det här hänseendet,
om jag bortser ifrån herr Arvidson,
som yrkar vissa mindre modifikationer.
Det är först när vi kommer
till frågan om varifrån den här timmen
skall tas som meningarna inom utskottet
går isär. Utskottet vill ta den ifrån
något eller några andra ämnen för att
inte behöva utöka det nuvarande timantalet.
Vi reservanter som står bakom
reservationen nr 1 a) betraktar inte
den vägen som framkomlig och realistisk,
utan vi följer departementschefens
förslag — som i sin tur bygger på skolöverstyrelsens
förslag — att under en
treårsperiod öka veckotimantalet med
en timme.

Utskottet säger emellertid att det
skulle innebära ett ökat mått av fysisk
och psykisk påfrestning. När man gör
detta påstående tänker man tydligen
bara på arbetet i skolan, men alla vet
— åtminstone alla föräldrar — att elevernas
samlade arbetsbörda består både
i skolarbete och hemarbete. Eftersom
den här timmen skall användas för
övningsräkning — det betyder i praktiken
att tal som annars skulle ha räknats
hemma kommer att räknas i skolan
— så kommer hemarbetet att minskas
i motsvarande grad.

Departementschefen har också med
skärpa framhållit, att det under inga
förhållanden får bli fråga om att höja
undervisningens mål, och han förutsätter
att skolöverstyrelsen utfärdar bindande
föreskrifter härom. Detta har
också starkt understrukits i reservation
1 a), och vi reservanter har sagt att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet bör
följa tillämpningen.

Den totala arbetsbördan ökas alltså
inte, enligt vårt sätt att se. Tvärtom
finns det anledning tro, att den sna -

Allmänna läroverken: Avlöningar

rare kommer att minska, ty eleverna får
då en lärares hjälp med vad som annars
hade blivit en matematikläxa, där
föräldrarna — i den mån de kunnat —
och barnen tillsammans hade fått slita
med uppgifterna på eftermiddagar och
kvällar. Om inte problemet hade legat
så till, har jag svårt att föreställa mig
att Målsmännens riksförbund skulle ha
tillstyrkt förslaget, vilket det nu gjort.
Inte heller skolläkarföreningen har avstyrkt
förslaget. Av 64 remissinstanser
har bara 2 avstyrkt.

Utskottet säger vidare att departementschefens
förslag skulle ha betydande
konsekvenser för vissa skoldistrikt
i fråga om skolskjutsarna. Jag
skall emellertid inte nu gå närmare in
på den saken, eftersom jag har anledning
tro att den frågan kommer upp senare
i debatten. Jag vill bara säga att
det talet nog är betydligt överdrivet.

Utskottets förslag att skaffa fram ifrågavarande
timme genom att minska på
något eller några andra ämnen och
överlåta till Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen
att verkställa åtgärden låter
givetvis bra. Ja, jag vill säga att det låter
nästan för bra. Jag skulle heller
inte ha någonting emot detta, om jag
trodde att det var möjligt att gå den
vägen. Men den fråga vi ställt oss är
denna: Vilket eller vilka ämnen skall i
så fall reduceras? Tyska och engelska
kan väl knappast komma i fråga. Där
är svårigheterna redan nu stora, och
kuggningsprocenten är hög. Modersmålet
är väl också uteslutet, hoppas jag.
Vissa ämnen har bara en timme i veckan
och är väl därför också de i stort
sett uteslutna. Om jag då ser på timplanerna,
förefaller det mig som om endast
tre ämnen skulle återstå som möjliga,
nämligen kristendom, gymnastik
ocli historia med samhällslära. Jag vill
fråga: Är det i dessa ämnen man menar
att en reducering skall ske? Tror
man verkligen att Kungl. Maj:t skulle
kunna vinna förståelse för en sådan åtgärd?
Det tror inte jag. Däremot tror

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

jag att vi, om så sker, skulle få motioner
med yrkande att snarast möjligt få
en ändring till stånd. Sådant har vi sett
exempel på många gånger förr här i
riksdagen.

Nu kommer antagligen utskottets talesman
att säga, att det är Kungl. Maj :ts
sak att avgöra var prutningen skall ske
—• och det är naturligtvis riktigt. Det
är Kungl. Maj :t som på administrativ
väg skall ta ståndpunkt till problemet.
Jag vill då bara konstatera, att det är
tur för utskottet att utskottet slipper
hålla i den heta stenen. Men departementschefen
slipper sannerligen inte
undan. Saken är komplicerad, och den
blir inte lättare för att den skall avgöras
av Kungl. Maj :t.

Skulle riksdagen nu följa utskottet,
så betyder det att Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen
ställes inför uppgiften att
reducera timplanen för något eller några
ämnen. Men då vi vet att en timplan
är noggrant avpassad till kurserna i vederbörande
ämne, kan man väl inte så
där utan vidare skära bort en timme.
I så fall måste man väl ändra kursplanerna,
åtminstone om det gäller ett läsämnc.
Annars blir ju följden den, att
elevernas hemarbete ökar — och det har
väl ändå inte varit utskottets mening.

Att göra en stor förändring av timplaner
och eventuellt också av kursplaner
några år innan skolutredningen
är färdig med sitt arbete — som bl. a.
består i att ta ställning till sådana här
frågor — tror jag bara kommer att leda
till trassel och förvirring. Men även om
det i sak skulle vara möjligt att göra
en sådan reducering, trots de svårigheter
jag här berört, så kan man ändå
ställa frågan, huruvida det är möjligt
rent tidsmässigt. Jag tror inte det. Systemet
är nämligen avsett att träda i funktion
i höst, och vi befinner oss nu i mitten
på april. Till i augusti skall i så
fall tim- och eventuellt kursplaner omprövas
och omkonstrueras, och timplanerna
skall fastställas och utsändas till
skolornas lokala ledning, som med hän -

syn till dem skall besluta om lärartillsättningarna.
Minskat behov av lärare
uppkommer i det ämne, där reduktion
har skett, och det är en sak som skolledningen
inte tidigare har haft anledning
tänka på och reflektera över. Detta
kommer att medföra oerhört stora svårigheter
för rektorer och lärare. Allt
detta skall klaras upp på några få månader,
och det tror nu inte jag är möjligt.
Enligt mitt sätt att se är utskottets
förslag därför inte realistiskt, även om
det ser bra ut.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den med 1 a) betecknade
reservationen av herr Palme
m. fl.

Fröken KARLSSON (li):

Herr talman! Behovet av förstärkning
av matematikundervisningen i de klasser
det här är tal om är ställt utom
varje tvivel, och det har också vitsordats
av både utskottet och föregående
talare. Enigheten är också fullständig
om att detta behov skall fyllas. Hur
detta skall ske är ett problem med såvitt
jag vet inga okända faktorer men
däremot många väl kända. Det borde
alltså vara ett så enkelt problem, att det
inte ens behöver föras upp som ekvation.
Men trots att det inte ens är så
svårt som en enkel ekvation tycks det
ändå vara besvärligt.

Innan jag går in på mitt ställningstagande
i frågan vill jag med några ord
stanna vid orsakerna till att vi har
kommit i ett läge, där vi kan konstatera,
att resultatet av matematikundervisningen
snarare tycks ha blivit något
sämre än tidigare och i varje fall inte
fyller de krav som en vid sektor av
vidareutbildningen kräver. Ett av dessa
skäl är de stora klasserna. Jag ser
att statsrådet Edenman går nu. Jag hoppas
att han hörde detta. I stora klasser
uppstår lätt en del oro, och även vi riksdagsmän
känner ju att det är lättare
att göra sig hörd och bli förstådd, om
man har lugnt omkring sig. Disciplin -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

frågan i klassen är också en tidskrävande
faktor för läraren. Varje minut
eller del av minut som tas från en lektion
för disciplinens skull tas direkt
från barnen. En reduktion av kursplanen
på lågstadiet, som säkerligen är
berättigad, har också ägt rum. På lågoch
mellanstadiet har en hel rad matematiktimmar
liksom även andra timmar
fallit bort av olika skäl, t. ex. för
att bereda möjlighet till under flera
veckor regelbundet återkommande badoch
simlektioner i vissa klasser, radioprogrammens
avlyssnande, läkarundersökning
etc. En minskning av matematik-
eller andra lektioner genom bortfall
av timmar måste framför allt på
låg- och mellanstadiet med nödvändighet
föra med sig att övningsmöjligheterna
starkt reduceras. Därmed blir det
svårare för barnen att sedermera göra
nya landvinningar inom matematiken
liksom inom andra ämnen.

Ja, detta var några av orsakerna till
den aktuella matematiksituationen. Hur
ser jag då på den kortsiktiga hjälp det
här är tal om? Vi är från alla synpunkter
skyldiga att hjälpa ungdomarna, och
den hjälpen kräver pengar från staten
och tid och krafter från lärare och
naturligtvis även från ungdomar och
föräldrar. Själv har jag en bestämd uppfattning
härom, som grundar sig på
mångårig lärarerfarenhet. En extralektion,
använd som en läxtimme, kan ge ett
utomordentligt resultat, om barnet i
fråga, som behöver en extra undervisning,
får cn omedelbar hjälp av en tränad
pedagog. Det kan hända att barnet
annars skulle gå hem och sitta i timtal
och försöka lösa de problem, som
det saknar förutsättning att kunna lösa.
För alla människor men framför allt
för barn är det själva lyckandet med
ett arbete som så skapar glädje och
ökning av självtilliten, att vi inte får
bortse från eu sådan tillgång. För ett
barn, som lösts från svårigheter —• vare
sig det är sådana som kommer i hem
eller skola, matematiska problem eller

Allmänna läroverken: Avlöningar

andra —- är den lyckliga utgången en
så positiv faktor, att t. o. m. själva leken
blir mera glädjefylld. Det kan kanske
tyckas vara ett resonemang vid sidan
om debattämnet, men jag har velat
nämna detta därför att jag tror, att en
matematikstund, om den lyckats väl,
ger någonting även för fristunden, och
detta motiverar delvis min inställning
till dagens fråga. Den utökning det nu
gäller med en timme i skolan kommer,
som också herr Blidfors sade, med nödvändighet
att om den användes enligt
Kungl. Maj:ts förslag minska hemarbetet
till både barnens och föräldrarnas
glädje.

Härtill kan läggas ännu en synpunkt.
För många barn finns den utvägen, att
deras föräldrar kan bestå betalda extralektioner,
medan andra barn inte har
denna möjlighet. Denna sociala aspekt
på frågan är inte betydelselös. I resonemang
i denna fråga har från en del håll
sagts: inte en timme mer än som är nödvändigt
i skolan! Jag föreställer mig att
de som säger så har skolkomplex kvar,
och det är synd om dem. Jag tror inte
det är antalet timmar i skolan som är
det värsta för barnen, utan det är hur
de lyckas under dessa timmar. Dessutom
föreställer jag mig att även om
skolmiljön i många fall är alltför torftig
och alltför trång, är det kanske ändå
något lättare för barnen att kunna koncentrera
sig kring arbetet i skolan än
i ett hem, där det förekommer så många
distraherande faktorer.

Var skall man då taga den timme,
som utskottet menar skall tas från redan
befintligt antal veckotimmar? Flera
ämnen har kommit i farozonen. Jag
skall inte gå närmare in på det. .lag
vill bara säga att det är ett vittnesbörd
om hur okunnig man är om vad som
ligger bakom fastställandet av timplan
och kursplan. Detta har föregåtts av
mycket arbete och många omprövningar.
Man kan inte göra en ändring på
elt håll utan alt det medför skada på
annat håll, i varje fall inte under den

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

korta tid som står till förfogande. När
det dessutom är fråga om en övergångstid
på tre år, har ingen skada skett.
Men däremot har man lyckats åstadkomma
någonting, som för många barn
och många föräldrar är betydelsefullt.
Vi har också anledning att inte bara
hoppas utan också tro, att tiden skall
utnyttjas bl. a. till att skaffa fram nya
läroböcker, som kanske på ett annat
sätt än det nuvarande fyller de krav
som vi ställer på läroböcker i ämnet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Palme m. fl. vid
punkten 1 fogade reservationen.

Ilerr ARVIDSON (s):

Herr talman! Hur skall man förklara,
att en skolorganisatorisk detaljfråga
kommit att tilldra sig allmän uppmärksamhet
och delat upp riksdagen i två
olika stridande läger — låt vara att intresset
för denna debatt inte tycks vara
alltför överväldigande?

Regeringen har föreslagit, att matematiken
skall förstärkas med sammanlagt
två veckotimmar i enhetsskolans
och realskolans båda sista klasser och
att elevernas hemarbete i motsvarande
grad skall minskas. År nu det någonting
att slåss om? Om man kan påvisa, att
resultaten av matematikundervisningen
i realskolan är exceptionellt dåliga, så
är det väl den naturligaste sak i världen
att man förstärker denna undervisning.
Det kostar visserligen pengar -— det är
fråga om miljonbelopp — men finansministern
har visat sig förstående och
välvillig. När herr Sträng har gett med
sig, varför skulle då riksdagen bråka?

Det åligger tydligen mig att försöka
besvara dessa frågor, eftersom jag som
ende motionär har riktat uppmärksamheten
på problemet och eftersom jag tagit
mig friheten att i min motion yrka
avslag på regeringens förslag.

Jag har i motionen givit en motivering
i sex punkter. Av dem är det egentligen
bara en, som kommit att tilldra sig
något intresse vid frågans behandling,

nämligen den punkt som berör elevernas
arbetsbörda. Herr Blidfors har redan
betonat, att elevernas arbete inte
bara omfattar den schemabundna undervisningen
i skolan utan också hemarbetet.
Den schemabundna undervisningen
i skolan är fastställd, och den är
gemensam för alla elever i klassen. Den
fastställs av de statliga myndigheterna,
och dess omfattning kan alltså göras
till föremål för beslut; den kan ökas
eller minskas, och statsmakterna har
möjlighet och plikt att se till att den begränsas.

Med hemarbetet ligger det till på ett
annat sätt. Hemarbetet varierar från
ämne till ämne, från lärare till lärare,
men främst från elev till elev beroende
på elevens begåvningsutrustning, intresse
och energi och — inte minst viktigt
— hemförhållanden. Det finns inga stipulationer
om hur många veckotimmar
som skall ägnas åt hemarbetet, och vi
har mycket osäkra uppgifter om hur
lång tid det omfattar. Det enda vi vet
och kan vara säkra på är att de svagaste
eleverna har det tyngsta arbetet.

Någon möjlighet för statsmakterna att
reglera hemarbetets omfattning finns
tydligen inte. Vad man kan göra är att
uttala önskemål — och gärna för mig
mycket bestämda önskemål — att lärarna
skall minska läxornas antal och omfång.
Men då man varken vet hur många
timmar läxläsningen för närvarande tar
eller kan kontrollera den under den följande
tiden, lär man inte kunna konstatera
om en anbefalld minskning verkligen
kommer till stånd.

Man tycks vara överens om att elevernas
arbetsbörda för närvarande är för
stor. Det gäller inte bara gymnasiet, utan
det gäller också realskolans högre klasser,
som det nu här är fråga om. Varken
skolöverstyrelsen eller regeringen har
tänkt sig en ökning av arbetsbördan.
Man vill öka den schemabundna arbetstiden
och förutsätter att hemarbetet i
stället skall minska.

Majoriteten i statsutskottet betvivlar,

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

att ökningen av antalet skoltimmar kommer
att medföra en minskning av hemarbetet.
Jag tror detta är en sund skepsis.
Någon garanti kan inte lämnas. Hemarbetets
omfattning kan inte kontrolleras
och alltså inte begränsas genom dekret.
Elevernas arbetsbörda regleras genom
antalet schemabundna timmar i
skolan. Det är vårt instrument för en
sådan reglering. Ökar vi antalet skoltimmar
bör resultatet bli, att den samlade
arbetsbördan också ökar.

De stora skolutredningarna och den
skolhygieniska expertisen har varit ense
om att antalet skoltimmar per vecka inte
får överskrida 36, d. v. s. i genomsnitt
sex per dag. Denna siffra har emellertid
överskridits. I enhetsskolans och realskolans
högre klasser har vi för närvarande
37 veckotimmar, och regeringens
förslag innebär en ökning till 38.
Detta är ägnat att inge allvarliga betänkligheter.
Det är alltså inte utan skäl
som utskottet har hesiterat inför ökningen.

På alla områden utom skolans strävar
man efter en förkortning av arbetstiden.
Ungdomen i pubertetsåldern är
mer än de flesta i behov av en sådan
förkortning. Reservanterna gör emellertid
gällande, att man inte kan dra en
sådan parallell mellan skolan och arbetsmarknaden.
Detta kan vara riktigt
utom just när det gäller att genom lagstiftning
skydda människor mot för
läng arbetsdag, mot för tung arbetsbörda.
Arbetshygieniska synpunkter är lika
betydelsefulla på skolans som på yrkesutövningens
område.

Inom det svenska skolväsendet pågår
för närvarande experiment med femdagarsvecka.
I senaste numret av Aktuellt
från skolöverstyrelsen inbjuder man
skolorna till en sådan försöksverksamhet,
och man säger att det är möjligt
för skolorna att åstadkomma en fridag
i veckan genom att sänka det sammanlagda
veckotimantalet i ämnena. Med
hänsyn till matematiken har man emellertid
föreslagit en höjning av det sam -

Allmänna läroverken: Avlöningar

lade timantalet. Här bär tydligen den
högra handen inte vetat vad den vänstra
gjort.

Jag erkänner för min del gärna, att
det ur många synpunkter är rimligt att
man återför skolarbetet från hemmet till
den egentliga arbetsplatsen. En sådan
åtgärd skulle betyda en rationalisering
av arbetet och som fröken Karlsson
mycket riktigt påpekat minska behovet
av privatlektioner, som endast de välställda
har råd till. Jag tror att hela arbetet
på skolans reformering går ut på
att återföra skolarbetet till den egentliga
arbetsplatsen, där man har arbetsledaren
till hands. Men går man in på
den vägen bör man vara konsekvent.
Det är inte bara i matematik som misslyckanden
är vanliga. Ämnet tyska befinner
sig i ett liknande läge, och också
i engelska är underbetygen många. Om
man verkligen tror att en ökning av
timantalet kan minska hemarbetet och
förbättra resultaten, bör man ge eleverna
en extra timme i varje fall i de två
språk jag nämnde, engelska och tyska.
Därmed skulle vi vara uppe i 40 veckotimmar.
Men det finns flera ämnen där
hemarbetet är betydande — historia,
geografi, biologi, fysik, kemi och några
till. Tydligen kan man fortsätta att minska
elevernas arbetsbörda genom att öka
timantalet till både 45 och 50. Det kanske
förefaller oss absurt, men jag tycker
det illustrerar orimligheten av den nu
föreslagna åtgärden.

Men låt oss hålla oss till matematiken!
Här krävs onekligen en förbättring av
resultaten, om man fasthåller vid de nuvarande
kraven, och de tycks i varje
fall för skolöverstyrelsen vara sakrosankta.
Men jag frågar mig: Vill man
förbättra resultaten av matematikundervisningen,
räcker det då med att ersätta
en viss del av arbetstiden i hemmet
med en lektion per vecka i skolan?
För cn verklig resultatförbättring
skulle väl erfordras, att denna nya skoltimme
koin till utöver den tid som nu
användes för ämnet. Med andra ord,

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

om syftet skall nås måste arbetsbördan
öka. Så bär man resonerat i utskottet,
och säkerligen har man rätt.

Vi är ense om att matematikundervisningens
resultat i realskolan är bedrövliga,
vi är ense om att resultaten bör
förbättras, men allvarliga invändningar
måste resas mot att detta skall åstadkommas
genom en utökning av det sammanlagda
timantalet och därmed genom
en ytterligare ökning av elevernas
arbetsbörda. I det avseendet ställer jag
mig solidarisk med utskottets majoritet.

Men jag frågar mig: Beror det dåliga
resultatet i matematik på ett för litet
antal timmar? Jag har i min motion pekat
på en rad andra omständigheter,
som bidrar till att göra ämnet svårbemästrat.

Matematiklärarnas förening firar i år
25-årsjubileum. Det betyder att föreningen
kom till året efter den Engbergska
reformen, som innebar att timantalet
för matematik sänktes. Sedan
dess har man bland matematiklärarna
grämt sig över den Engbergska åtgärden,
men man har på dessa 25 år inte
lyckats åstadkomma en lärobok i matematik.
Alltjämt har vi när det gäller huvuddelen
av ämnet endast exempelsamlingar.
Den bristen borde man mycket
snabbt kunna häva — det skall inte behöva
ta så lång tid att få fram en lärobok,
som verkligen hjälper eleverna, så
att de slipper gå och fråga mamma och
pappa.

Vidare vill jag konstatera, att metodiken
i ämnet är bristfällig. Man kan
också peka på att kurserna ingalunda
är anpassade till de ungas utvecklingstakt
och mognadsgrad. Den som i exempelsamlingarna
och i realexamensproven
vill söka efter kuriösa, verklighetsfrämmande
och tillkrånglade uppgifter
behöver inte leta förgäves. Som jag i
min motion framhållit är många av uppgifterna
så formulerade, att de snarare
är intelligensprov än prov på färdigheterna
i matematik. En lärare sade mig
nyligen, att vi skulle behöva en för -

stärkning av modersmålsundervisningen
för att kunna träna eleverna i att
förstå språket i matematikuppgifterna!

Framför allt har jag emellertid i motionen
hänvisat till lärarbristen. I mycket
stor utsträckning bestrids matematikundervisningen
av lärare som saknar
kompetens i ämnet. De har bristfälliga
ämneskunskaper, men främst saknar de
utbildning i ämnets metodik. Att matematikresultaten
blivit sämre än vad de
var på 30-talet kan inte bero på timantalet,
ty det är oförändrat. Det måste,
om inte enbart så dock i mycket stor
utsträckning bero på lärarbristen, på
detta förhållande att så många matematiklärare
inte är kompetenta. Men en
ökning av timantalet i matematik skulle
öka lärarbristen och därmed motverka
sitt syfte. Skolöverstyrelsen har gjort
sig underrättad om att lärare i matematik
är villiga att påtaga sig övertimmar
för att möjliggöra en ökning av timantalet.
Det är gott och väl, men med det
skulle man bara kunna täcka en del av
de timmar som kommer till. Trots denna
villighet från matematiklärarnas sida
skulle alltså lärarbristen öka, d. v. s.
fler inkompetenta lärare skulle få ha
hand om matematikundervisningen. Jag
kan inte se att man skulle vinna något
på en sådan åtgärd.

Till detta har utskottsmajoriteten inte
velat ta hänsyn, och däri tycker jag ligger
en svaghet. Det är en bättre användning
av lärarnas villighet att öka sin
arbetsbörda att använda den till att
minska lärarbristen i ämnet än att öka
antalet matematiktimmar.

Tidpunkten för den nu gjorda framstöten
är också ur en annan synvinkel
olyckligt vald. Just nu skall de stora
årskullarna passera realskolestadiet.
Man har sågt att detta skulle vara ett
särskilt motiv för att forcera den föreslagna
ändringen i timplanen. Det är
naturligtvis precis tvärtom: förekomsten
av de stora årskullarna gör att revideringen
bör uppskjutas. Motiveringen
för ökningen av antalet matematiktim -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

mar är önskvärdheten av en starkare
tillströmning till reallinjen. Vi behöver
fler ingenjörer och fler matematiklärare.
För närvarande går något över 40
procent av gymnasisterna på reallinjen.
Det är i och för sig en hög siffra, men
den är inte tillräckligt hög, eftersom så
många av eleverna på denna linje undviker
den matematiska grenen och i stället
väljer den biologiska. Men med de
stora årskullarna förändras läget. Om
man kan räkna med att procenten förblir
densamma — att något över 40
procent av gymnasisterna väljer reallinjen
— kommer denna linje att inte relativt
men absolut sett få långt fler elever
än tidigare. Alla kadrer kommer att fyllas
för en kort tid. Det är inte under de
närmaste åren som man behöver en förstärkning
av matematikundervisningen
utan det är först när årskullarna börjar
minska som läget blir kritiskt. Jag tror
alltså, att hänvisningen till de stora årskullarna
är felaktig och att man tvärtom
kan åberopa dem som ett skäl mot
en utökning av matematikundervisningen.

Nu kan man närma sig skolans problem
från två olika håll. Man kan analysera
samhällslivets behov av kunskaper
hos medborgarna och på grundval
därav ge skolarbetet bestämda mål och
därmed fixera kurserna. Det är den
kunskapsmaterialistiska synpunkten.
Den är vanlig speciellt på skolkonscrvativt
håll. Men man kan också ta barnet
som utgångspunkt, dess behov av
sysselsättningar som aktiviserar det
och stimulerar dess personliga utveckling.
Denna utgångspunkt behöver ingalunda
innebära att man förbiser de nyttiga
kunskaperna. Ofta är det just de
nyttiga kunskaperna som väcker elevernas
intresse — arbetet måste ju te sig
meningsfullt för dem. Tar man eleven
och hans behov till utgångspunkt och
låter skolans huvuduppgift vara att befrämja
personlighetsutvecklingen, undgår
man frestelsen att uppställa fixa
4— Andra kammarens protokoll 1999. N

Allmänna läroverken: Avlöningar

mål och kurser för arbetet. Man undgår
examenstänkandet.

Därigenom ökar man, såvitt jag förstår,
skolarbetets effektivitet och förbereder
bättre de unga för högre studier
och för livet. Om man på traditionellt
sätt skulle få hänvisa till de gamla grekerna,
kan man säga att de visste att
en blivande statsman, en blivande fältherre,
en blivande byggmästare, en blivande
naturvetenskapsman eller filosof
hade behov av musisk fostran, insikt i
skaldeverken, musikens lagar, dansens
rytmik, den bildande konstens hemligheter.
Jag föreställer mig att ämnen
som svensk litteratur, teckning och musik
kan vara lika viktiga för den blivande
ingenjörens livsgärning och yrkeskunnighet
som någonsin matematiken.
Denna musiska fostran är i våra
skolor eftersatt, också när det gäller
den nyplanerade enhetsskolan. Måhända
skulle en ingående analys av vår
timplan ge vid handen, att det inte är
matematiken som i första rummet behöver
förstärkning utan exempelvis de
estetiska ämnena.

Skolöverstyrelsens aktion till matematikens
förstärkning, som går mycket
längre än regeringsförslaget, har
tillkommit — tillåt mig säga det — i
sputnikpsykosens tecken, eller låt oss
säga under intryck av kapplöpningen
mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen
om att få fram så många tekniker
som möjligt. Vi kan naturligtvis
inte ställa oss utanför denna tävlan.
Vår framtida materiella standard och
därmed själva grundvalen för all reformverksamhet
— det har herr Blidfors
rätt i — är beroende av att vi har
utbildat folk på del tekniska området.
Men den uppfattningen, som vi nog alla
delar, får inte rubba grundvalen för
vårt utbildningsväsen och behöver inte
alls påverka grundskolans struktur.

En förskjutning till matematikens
förmån måste alltid ske på bekostnad
av andra ämnesområden: orienteringen
r 12

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

om samhällslivet eller den estetiska
fostran eller gymnastiken, den fysiska
fostran. Man kan inte göra en sådan
förskjutning utan en ingående analys,
och den saknas här. Sannolikt vinner
man inte heller på denna väg det åsyftade
resultatet. För studier på reallinjen
erfordras matematikbegåvning. Man
får inte matematikbegåvning genom
några extra övningstimmar, och ingen
skall kunna övertyga mig om att dessa
extra timmar kommer att öka tillströmningen
till reallinjens matematiska
gren.

Tillströmningen till reallinjen är tillräcklig
och kommer att vara tillräcklig
under de närmaste åren; den är
otillräcklig till den matematiska grenen
på reallinjen. Skall man gå fram
på skolöverstyrelsens väg borde man i
första rummet sikta till att förstärka
matematikundervisningen i de lägre
ringarna på reallinjen, inte rubba
grundvalarna för grundskolan.

Herr Blidfors har påpekat, att om
riksdagen följer utskottet skulle detta
betyda, att regeringen inte får tid att
företa den revidering av timplanen som
är nödvändig. Frågans avgörande skulle
alltså skjutas ett år framåt. Jag tror att
därmed ingen skada skulle vara skedd.
Problemet är nämligen inte genomtänkt.
Både skolöverstyrelsen och regeringen
har måst lösa problemet om matematikundervisningens
förstärkning
genom att tillgripa det sedvanliga Alexanderhugget.
Man klarar den gordiska
knuten helt enkelt genom att öka timantalet;
det är det enklaste. Jag tror
man kan gå fram på andra vägar.

I min motion har jag yrkat avslag på
regeringens förslag. I min reservation
har jag intagit en annan ståndpunkt.
Jag har ansett det vara meningslöst att
helt gå emot en förstärkning av matematikundervisningen.
Jag har på den
avgörande punkten anslutit mig till majoritetens
synpunkt, att ingen ökning
av det sammanlagda timantalet får ske,

men jag har måst acceptera tanken på
en ökning av matematikundervisningen.
Min huvuduppgift i detta sammanhang
har jag ansett vara att söka minska
olyckans omfattning. Detta skulle enligt
vad som framgår av reservationen
på s. 25 i utskottsutlåtandet ske genom
att man avstår från att öka timantalet
på den fyraåriga linjen, där det redan
är sammanlagt 15 veckotimmar under
de fyra åren. Man skulle vidare nöja
sig med att öka timantalet i den treåriga
realskolan med en enda veckotimme,
som skulle förläggas till nionde
läsåret, dvs. tredje klassen. Det bör påpekas
att första klassen redan — utan
att det blivit en riksdagsfråga — har
fått en timme till skänks.

Genom att begränsa utbildningen på
detta sätt vinner man överensstämmelse
med enhetsskolans tillkomst. Enhetsskolan
har för närvarande 3 + 4 + 4
timmar i matematik, summa 11 timmar
i de tre högsta klasserna. Lägger man
till en timme i sjunde och en timme i
nionde klassen, får man 4 + 4 + 5, sammanlagt
13 timmar. En förstärkning av
matematikundervisningen i den treåriga
realskolan, som skall vara parallell
med enhetsskolan, kan inte gärna
få innebära, att man går utöver denna
siffra. 4 + 4 + 5 timmar också i realskolans
högsta klasser är det rimliga.
Det betyder att man nöjer sig med en
tilläggstimme i nionde klassen.

Jag har i min motion pekat på detta
och därmed framhållit att frågan inte
är tillräckligt analyserad. Man har helt
enkelt inte tagit hänsyn till enhetsskolans
intressen i detta sammanhang, och
det är en av anledningarna till att jag,
herr talman, yrkar bifall till min reservation.
Jag räknar inte med att den
skall vinna kammarens bevågenhet och
inte heller med att den kommer upp i
sista omgången, men jag har i reservationen
velat peka på en inadvertens,
vilket kan vara av betydelse när frågan
tas upp på nytt.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Jag vill gärna deklarera att i en omröstning,
som jag antar inte kommer
att gälla min reservation, kommer jag,
ehuru med viss tvekan, att stödja utskottsmajoriteten.

Fröken Olsson (s) instämde häri.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! För att inte något missförstånd
skall uppstå vill jag bara säga,
att beträffande den kritik herr Arvidson
riktat mot läroböcker och en del
andra ting i samband med dessa frågor
föreligger ingen meningsskiljaktighet
oss emellan. Jag delar fullständigt
herr Arvidsons kritiska syn på t. ex.
läroböckerna.

Herr Arvidson berörde problematiken
kring femdagarsveckan. Jag vill
fästa uppmärksamheten på en sak i det
sammanhanget, nämligen att departementschefens
förslag gäller de tre närmaste
åren, och det är väl knappast aktuellt
med en femdagarsvecka i skolan
för denna tidsperiod. Nu pågår endast
en försöksverksamhet med femdagarsvecka
i vissa distrikt.

Beträffande rekryteringen till realgymnasiet
talade herr Arvidson om 40
procent av de växande årskullarna. Jag
vill fästa herr Arvidsons uppmärksamhet
på — vilket också framskymtade i
slutet av hans anförande — att det inte
är det samlade realgymnasiet som är
helt relevant i detta sammanhang utan
den s. k. matematiska grenen, och den
har sannerligen inte några 40 procent.
Den hade inte mer än 14 procent 1957.
Det är från den grenen de tekniska högskolorna
rekryterar sina studenter.
Dessa högskolor tar emot ungefär 1 000
studenter. Från den matematiska grenen
examinerades samma år ungefär 1 050
elever, däribland 100 flickor. Det betyder
att de tekniska högskolorna praktiskt
taget skulle kunna ta allesammans.
Det skulle alltså inte finnas någon
större marginal över av dessa studenter
för den lärarutbildning i matematik

Allmänna läroverken: Avlöningar

vid de matematiskt-naturvetenskapliga
fakulteterna, som jag är överens med
herr Arvidson om att vi så väl behöver.

Herr NILSSON i Göingegården (li):

Herr talman! I likhet med herr Arvidson
är även jag förvånad över att
denna detalj tilldragit sig så stor uppmärksamhet
såväl i utskottet som här
i kammaren. Men detta är väl en liten
kugge i det stora maskineriet i näringslivet,
vilket är anledningen till att så
många har velat säga sin mening om
detta.

Statsutskottets majoritet är ense med
ecklesiastikministern om behovet av en
förstärkning av matematikundervisningen.
Vi liksom Kungl. Maj:t ser allvarligt
på det problem med den stora
kuggningsprocenten i matematik, som
har redovisats vid våra läroanstalter,
och vi respekterar också näringslivets
krav på ett bättre underlag beträffande
ämnet matematik i våra skolor framför
allt för de elever, som skall gå vidare
på den tekniska banan.

Vi har därför också från majoritetens
sida gått med på en ökning på schemat
för ämnet matematik. Men vi vill inte
vara med om att öka arbetstidens längd
eller antalet veckotimmar för eleverna.
Redan under den Baggeska skolutredninen
i början på 40-talet sade man
mycket bestämt ifrån, att antalet veckotimmar
under inga omständigheter
finge ökas utöver 36. Dåvarande skolöverläkaren
ansåg för sin del, att 35
timmar borde vara det högsta antalet
skoltimmar. Skolutredningen stannade
dock den gången för 36 timmar, och
den efterföljande skolkommissionen
höll även på samma timantal. Sedan
dess har skett en ökning till 37 timmar,
och nu gäller det enligt Kungl.
Maj:ts förslag att öka ut tiden ytterligare
till 38 timmar. Detta har vi i utskottsmajoriteten
ansett, vara fel.

Jag tror också alt alla de lärare, som
här visserligen biträder reservationslin -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

jen och förordar en förlängning av arbetsdagen
för barnen i skolan, i verkligheten
är på det klara med att skoldagens
sista timmar inte har samma
värde och inte blir så effektiva, eftersom
barnen givetvis då är trötta, vilket
för övrigt i annat sammanhang under
årens lopp framhållits av lärare i denna
kammare.

Det kan heller inte vara riktigt, som
sagts här tidigare, att öka arbetstiden
för barnen, samtidigt som man ute i näringslivet
för äldre människor strävar
efter och är beredd att minska arbetstiden,
framför allt i form av femdagarsvecka.
Jag vet av erfarenhet från landsorten,
att det är en oerhört lång arbetsdag
för många skolbarn i realskolor
och även i enhetsskolor. De barn, som
bor i avlägsna bygder, får mycket tidigt
ge sig i väg till realskolan i tälten.
Mången gång får de resa hemifrån vid
6- eller halv 7-tiden, och de kommer
kanske hem först vid IG- eller 17-tiden.
För barn i dessa åldrar är det en
mycket lång arbetsdag.

Som herr Arvidson nämnde undersöker
man försöksvis i några skoldistrikt
möjligheten att införa femdagarsvecka
även för skolbarnen. Jag
förstår sannerligen inte hur man skall
kunna lösa ekvationen att utöka antalet
timmar samtidigt som man vill minska
antalet arbetsdagar.

Man har sagt, att förslaget inte innebär
någon utökning av själva arbetet för
skolbarnen, eftersom man minskar på
hemarbetet. Jag hör till dem som absolut
tror att det är en utopi att föreställa
sig något sådant. Det beror utan
tvekan på den lärare som har hand om
undervisningen. Är han så beskaffad —
om jag får lov att använda det uttrycket
— att han gärna vill lägga på
barnen ytterligare hemarbete eller hemarbete
över huvud taget, så finns det
väl knappast något ämne där det går så
lätt att göra det som i matematik. Därför
tror jag inte på den vackra tanken att
denna extra timme skulle avlasta hem -

arbetet. Om man spinner vidare på den
tråden —• herr Arvidson var för övrigt
också inne på det — skulle man även
beträffande andra ämnen helt drastiskt
kunna lägga på ytterligare ett par, tre
timmar i skolan och lasta av allt hemarbete.
Man kunde också gå lagstift ningsvägen

och förbjuda allt hemarbete.
Men jag tror inte att sådana åtgärder på
något sätt löser detta problem. Ambitionen
hos barnen själva liksom också föräldraambitionen
kommer säkert att

hindra det. Föräldrarna vill i hemmet
se till vad barnen gör och hur långt de
hunnit och även hjälpa dem. Att

man genom denna utökning av tim antalet

skulle minska hemarbetet tror
jag alltså inte på.

Det är nog inte bara för barnen som
detta förslag medför vissa bekymmer.
De skolmyndigheter, i synnerhet ute på
landsbygden, som skall försöka få det
mången gång oerhört besvärliga pusslet
med skolskjutsarna att gå ihop, blir säkerligen
inte glada åt att man nu vill
införa ytterligare en timme för vissa
klasser. Frånsett de i många fall betydande
kostnader, som följer i form av
extraskjutsar, kommer alldeles säkert
på otaliga platser ute i landsorten som
ett brev på posten införandet av denna
extratimme att medföra svårigheter när
det gäller att få pusslet att gå ihop. Jag
föreställer mig att statsrådet, som nu är
inne i första kammaren, tycker att detta
är en liten bagatell i sammanhanget,
men måhända har han, vilket inte är så
egendomligt, inte själv varit med om att
ute på landsbygden försöka klara detta
numera både besvärliga och dyrbara
krångel med skolskjutsarna.

Utskottets och framför allt en enhällig
andra avdelnings ledamöter är väl
medvetna om — jag tvekar inte att säga
det — den mycket stora svårighet, som
anmäler sig då man på schemat skall
söka bereda plats för en timme mera
genom att ta denna från något annat
ämne. Utskottet går för sin del med hänsyn
till behovet med på denna utök -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

ning av antalet matematiktimmar men
anser att den bör ske inom ramen för
nuvarande schema. Då är givetvis det
verkligt stora kruxet från vilket annat
ämne timmen skall tas. När vi väger
emot varandra de båda alternativen att
antingen öka arbetsdagens längd för
eleverna eller — i den mån vi anser det
nödvändigt med en utökning — krympa
något annat ämne i motsvarande grad,
nödgas vi gå på det sistnämnda. Det bör
även kunna gå att, åtminstone på försök,
krympa timantalet för låt oss säga
ett övningsämne. Kungl. Maj:ts förslag
om en ökning av timantalet i matematik
avser ju också ett försök.

Reservanterna hävdar, att det är omöjligt
att få till stånd någon enighet om
vilket ämne man skall ta timmen från.
Det är jag medveten om. Alla lärarkategorier
säger: »Kom inte och ingrip
på vårt område! Detta timantal
måste vi ha för att över huvud taget
kunna föra fram våra elever till något
så när goda resultat.» På ett tidigt stadium
var avdelningen inne på att exempelvis
föreslå, att man skulle ta denna
timme från gymnastiken. Jag skulle för
min del kunna tänka mig, att man i de
högsta ringarna minskade gymnastiken,
men å andra sidan måste det sägas vara
oklokt att investera stora pengar i gymnastiksalar
och samtidigt minska ned
möjligheten till övning i gymnastik.
Därför stannade avdelningen — liksom
också utskottsmajoriteten — för att icke
hänvisa till en sådan utväg. Vi vet, att
man i ett stort antal skoldistrikt här i
landet inte har tillgång till gymnastiksal,
och i den mån man där kan samordna
timmarna för lek och idrott på
något annat sätt, som ger utrymme för
en minskning av timantalet, bör skolöverstyrelsen
säkerligen kunna ge förslag
härvidlag, så att det kan organiseras
praktiskt.

Beträffande ett område vill jag poängtera,
att där inte bör ske någon minskning,
nämligen i fråga om kristendomsämnet.
Dess timantal har ju tidigare be -

Allmänna läroverken: Avlöningar

skurits, och riksdagen har så sent som i
fjol sagt ifrån, att man inte får nagga
undervisningen däri ytterligare i kanten.
Enligt utskottsmajoritetens mening
bör det däremot vara möjligt för skolöverstyrelsen
att exempelvis föreslå, att
man tar en halvtimme från teckningen
och en halvtimme från något annat övningsämne.

Herr Blidfors menade för sin del, att
de enda ämnen som man kunde tänka
sig att krympa var just kristendomskunskap,
historia med samhällslära och
gymnastik. Jag har redovisat min mening
om gymnastiken och kristendomskunskapen,
och då återstår historia med
samhällslära. Jag tycker dock inte, att
vi härvidlag skall gå med pekpinnen.
Skolöverstyrelsen bör få komma med
förslag och Kungl. Maj:t sedan fastställa
var man skall ta timmen.

Fröken Karlsson var inne på att orsakerna
till de sämre matematikresultaten
i första hand var att söka i för stora
klasser. Jag vill mycket gärna ge fröken
Karlsson rätt i detta, men det är nog
inte den enda anledningen. Herr Arvidson
berörde exempelvis det faktum, att
en stor mängd av icke kvalificerade lärare
undervisar i matematik. Detta är
nog en minst lika viktig orsak. Därtill
kommer också den brist på lokaler,
som kanske i några fall medför en dubblering
av lästiden med eftermiddagsläsning.
Sådant kan inte heller vara så
lyckligt.

Jag vill också säga ett par ord om en
detalj, som ingen av reservanterna tidigare
liar rört vid, och det är kanske
inte så underligt. Statsutskottsmajoritetens
förslag innebär en prutning av
kostnaderna med i runt tal 1 450 000
kronor, och detta är med tanke på statens
oerhört magra kassa en fördel, som
man vid dagens votering inte helt bör
förbise, även om detta förhållande, då
det iir fråga om eu viktig sak, inte får
överbetonas.

•lag vill, herr talman, sluta med att
säga, att det måhända är nödvändigt att

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

man från skolöverstyrelsens sida företar
en kursrevision över lag. Tiden har
sprungit i väg, och det ställes nu helt
andra krav än tidigare på medborgarna
i vårt samhälle, inte minst på de elever
som träder ut i näringslivet. Jag föreställer
mig att det alldeles säkert finns
vissa möjligheter att göra en revision,
varigenom schemat lättare skulle kunna
läggas till rätta för de elever, som
på ett tidigt stadium har valt en bestämd
bana.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
få yrka bifall till statsutskottets hemställan,
som innebär att man går med
på Kungl. Maj :ts förslag om utökning
av antalet matematiktimmar men lägger
i skolöverstyrelsens hand att inom
kursplanens nuvarande ram komma
med ett förslag att sedan fastställas av
Kungl. Maj:t.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
säger att jag uteslutande pekat
på de stora klasserna såsom en orsak till
det klena resultatet av matematikundervisningen
och att jag därför rekommenderat
att man skulle minska klasserna.
Tvärtom, detta var bara ett enda av de
många skäl som jag anförde, men ett
mycket viktigt sådant.

Jag begärde emellertid nu närmast
ordet för en replik i anledning av att
herr Nilsson underströk att vi väl alla,
inte minst de lärare som här står såsom
reservanter, har den erfarenheten, att
den sista lektionen på dagen inte ger
något gott resultat. Men det har aldrig,
herr Nilsson, varit meningen att den
extra matematiktimmen nödvändigtvis
alltid skulle läggas allra sist på dagen.
Schematekniskt vore det mycket enkelt
att lösa frågan på det sättet, men det vore
oklokt både med hänsyn till lärarna och
eleverna och över huvud taget till sammansättningen
av schemat. Det går nog
att lösa det schematekniska problemet,
att lägga denna extra matematiktimme
på en lämplig tid.

Vidare säger herr Nilsson, att man
aldrig kommer ifrån att det finns lärare
som ger många hemuppgifter och detta
kanske särskilt i matematik. Det kan
naturligtvis finnas sådana lärare, men
jag tror inte att det är fråga om något
större antal. För övrigt är detta en omständighet,
som ju talar för reservanternas
önskemål att så mycket träning
som möjligt förlägges till skoldagen, så
att hemuppgifterna går lättare att lösa.

Herr Nilsson medger, att det vore
oklokt att ta någon timme från gymnastiken
och även från kristendom och
historia med samhällslära, något som
jag absolut håller med honom om. Men
varför har man inte från utskottsmajoritetens
sida, om man velat krympa ett
annat ämne, hjälpt till med att finna
något sådant ämne, där det kunde vara
rimligt att ta bort någon timme? Jo, helt
enkelt därför att ingen i själva verket
är beredd att göra en krympning av
något ämne i varje fall inte utan en noggrann
prövning.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen av herr Palme m. fl.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Karlsson säger
att den extra matematiktimmen är en
sak som bör gå att klara den schematekniska
vägen. Men denna extra timme
måste väl under alla omständigheter
medföra en ökning av det totala antalet
timmar, och om det sedan är fråga om
matematik eller något annat ämne, så
blir det en extra timme under en tid på
dagen, då eleverna är trötta och arbetseffektiviteten
inte lika stor som tidigare.

För övrigt borde det väl, om alltsf
denna sak skulle schematekniskt vara
ganska lätt att ordna, även vara möjligt
att schematekniskt lösa frågan om
att lägga in en extra matematiktimme
inom den nuvarande arbetsdagens ram.

Fru SJÖQVIST (h):

Herr talman! Det finns en synpunkt

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

på denna fråga om en extra matematiktimme,
som ännu inte kommit fram i
debatten och som jag med nå^ra ord
tänkte beröra.

Här har talats om att den extra matematiktimmen
skulle betyda en alltför
stor psykisk och fysisk påfrestning för
eleverna. De elever, som det är fråga
om, går i realskolans och enhetsskolans
avslutningsklasser, och det gäller inte
en extra läxtimme, utan en timme för
övningsräkning, som alltså eleverna
skulle få utnyttja i skolan under lärarens
ledning. Jag vill då ställa frågan:
Hur kan det vara möjligt, att en obligatorisk
timme blir så påfrestande för eleverna,
när dessa själva frivilligt — såsom
ofta händer — ber sina lärare om
extra timmar inför slutprövningarna?

Jag kan inte tala med erfarenhet som
matematiklärare, eftersom jag nästan
uteslutande sysslat med språkundervisning
i realskola men jag vet, att eleverna
särskilt i sista klassen i realskolan
är enbart tacksamma för extra undervisning
av sina lärare särskilt i
skrivämnena, dit alltså även matematiken
räknas.

Jag erkänner, att det här visserligen
blir skrivningslietsen, som driver på
eleverna, men ännu så länge har vi några
realskolor kvar, och jag förmodar,
att de inte kommer att vara nedlagda
inom den tidsram det bär är fråga om.

Orkar realskoleeleverna med den
extra timmen, torde det vara ganska
uteslutet, att våra enhetsskoleelever
skulle vara psykiskt eller fysiskt svagare,
i all synnerhet som de slipper
examenshetsen. Emellertid torde även
för deras räkning behovet av en god
grund för fortsatta studier vid gymnasiet
vara detsamma som för realskoleeleverna.

Ilerr talman! Jag ber att med varmt
hjärta få yrka bifall till den vid punkten
1 fogade reservationen 1 a.

Herr förste vice talmannen tog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Allmänna läroverken: Avlöningar

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Om det förlåtes mig
kan jag inte uraktlåta att inledningsvis
fästa uppmärksamheten vid en, som
det synes mig, något underlig passus i
det föreliggande utskottsutlåtandet. I
statsutskottets uttalande på s. 13 börjar
fjärde stycket med följande mening:
»Utskottet är ense med departementschefen
därom att åtgärder böra på sätt
departementschefen angivit vidtagas
för att förstärka matematikundervisningen
...»

Efter det att utskottet — som här har
citerats -— har sagt sig vara ense med
departementschefen om att åtgärder
bör vidtagas på sätt som föreslagits, söker
sig utskottet ändock fram till ett
ställningstagande som innebär ett förslag
om att matematikundervisningen
bör förstärkas på ett annat sätt. Ja, inte
nog därmed. När det sedan blev fråga
om att närmare precisera på vilket
sätt denna förstärkning skulle ske och
från vilket ämne den extra matematiktimmen
skulle tas, fick vi i utskottet
bevittna, att enighet härvidlag ej kunde
åstadkommas. Svaret på denna fråga
blev alltså ett »jaså».

Det synes mig som om det här föreligger
en något underlig och oklar skrivning,
något som ger mig anledning att
fråga, om det inte skulle vara lämpligt
att vi från utskottsmajoritetens sida
finge besked om från vilket ämne den
anser att den extra matematiktimmen
skall tas.

Efter denna mera parentetiska anmärkning
anhåller jag om att få anlägga
några praktiska synpunkter på den föreliggande
frågan. Jag utgår därvid
från det förhållandet, att de flesta av
oss är eniga om att en förstärkning av
matematikundervisningen är behövlig.
Jag måste, herr talman, bekänna, att
min första reaktion, när jag konfronterades
med denna fråga, inrymde viss
tveksamhet. .lag kunde inte undgå att
fråga mig om inte förslagets realiserande
skulle medföra alltför besvärliga

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

konsekvenser för skolskjutsdistrikt och
landsbygdsdistrikt. Då jag emellertid
samtidigt kände mig övertygad om att
förslagets syftemål, en förstärkning av
matematikundervisningen, var angeläget,
fann jag det riktigt att undersöka
om, och i så fall, i vilken utsträckning
besvärliga konsekvenser skulle förorsakas
de enskilda skoldistrikten. Tillsammans
med rektor och studierektor i
det enlietsskoledistrikt jag tillhör —
landets nordligaste — undersökte jag
vilka konsekvenser det föreliggande förslaget
skulle medföra för vårt distrikts
vidkommande. Resultatet av denna undersökning
blev, att vi kunde inrymma
de extra matematiktimmarna på s. k.
håltimmar, som eleverna redan har.
Den extra matematiktimmen kunde
med andra ord inrymmas på skolschemat,
utan att elevernas skolvistelse undergick
någon reell förlängning och
utan att några ytterligare skolskjutsproblem
uppstod.

Jag vill framhålla att detta förhållande
i mitt skoldistrikt inte är något unikt.
.lag har tillåtit mig att undersöka om
detta förhållande i mitt skoldistrikt
motsvaras av likartade inom andra
skoldistrikt. Jag har undersökt förhållandena
i tvenne län, nämligen Västmanlands
län och Norrbottens län. Västmanlands
län har jag valt, eftersom detta
län intar en ledande position i fråga
om enhetsskolans utbyggnad. Norrbottens
län har jag valt, inte i första
hand för att jag själv är norrbottning,
utan därför att om avståndssvårigheter
någonstans skulle yppa sig, borde detta
framför allt ske i Norrbottens län. Jag
kan redovisa att i Västmanlands län har
25 av 29 klassavdelningar av klasserna
8, 9 a och 9 g minst en håltimme per
vecka. I Norrbottens län har inte mindre
än 37 av totalt 38 sådana klassavdelningar
minst en håltimme per vecka.

Det bör kanske något närmare förklaras,
hur det kan komma sig att en
extra matematiktimme kan inrymmas
på flertalet skolscheman utan att förden -

skull elevernas skolvistelse behöver förlängas.
. Av olika orsaker — främst den
begränsade tillgången på olika specialsalar
— uppstår s. k. håltimmar, då eleverna
inte kan meddelas någon som
helst undervisning. Att utnyttja sådana
timmar för en övningstimme i matematik
framstår i varje fall för mig såsom
ur många synpunkter angeläget.

Även om jag vid mina undersökningar
kommit fram till att svårigheterna att
praktiskt ordna den föreslagna förstärkningen
av matematikundervisningen i
skolskjutsdistrikten ingalunda är så stora
som man kunde föreställa sig, vill
jag inte blunda för att svårigheter kan
uppstå i vissa distrikt. Det synes mig
dock kunna ifrågasättas om denna eventualitet
skall föranleda den reaktionen,
att vi förkastar vad alla är eniga om,
en förstärkt matematikundervisning.
Det riktiga synes mig i stället vara att
tillgodose det angelägna behovet men
samtidigt även tillse att i den mån negativa
verkningar kan uppkomma desamma
blir undanröjda. Ifall i ett skolskjutsdistrikt
särskilda svårigheter skulle
yppa sig är det angeläget att de blir
undanröjda. I reservationen har vi understrukit
angelägenheten av att redan
befintliga möjligheter härtill effektivt
utnyttjas.

Det kan, herr talman, på allvar ifrågasättas
om ej ett beslut i enlighet med
utskottsmajoritetens förslag innebär att
ingenting händer. Låt mig i all korthet
— jag kan anknyta till vad fröken
Karlsson tidigare sade — fästa uppmärksamheten
vid vilken part som skulle
bli lidande, om en förstärkning av matematikundervisningen
ej kommer till
stånd. Det behöver väl inte råda någon
tvekan om att detta framför allt skulle
drabba de elever, vilkas föräldrar själva
ej fått den skolunderbyggnad som
gör det möjligt för dem att hjälpa sina
barn med hemuppgifterna och ej heller
har ekonomiska förutsättningar att bekosta
privatlektioner.

Den föreslagna extra matematiktim -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

men har på ett otvetydigt sätt förutsatts
bli en övningstimme. Det förutsattes att
skolöverstyrelsen skall utfärda bindande
föreskrifter härvidlag. De berörda
lärarnas organisation har lovat medverka
till att denna förutsättning respekteras.
Ändock tillåter sig förslagets
motståndare — det har redan skett här
i dag — att sätta i tvivelsmål om ej resultatet
kommer att bli höjda fordringar
och en oförändrad summa hemuppgifter.
Jag har ingen anledning eller fullmakt
att här uppträda som en böneman
för vare sig Kungl. Maj :t, skolöverstyrelsen
eller den berörda lärarorganisationen.
Jag kan dock ej uraktlåta att citera
några ord ur Tidning för Sveriges
läroverk. I nr 12 av densamma står
bland annat följande att läsa: »Statsutskottets
ställningstagande visar en
beklaglig och fullkomligt obefogad
misstro mot skolmyndigheternas förmåga
att effektivt övervaka tillämpningen
av sina egna föreskrifter och mot
lärarnas goda vilja att följa dessa.»

Vi brukar väl alla fordra respekt för
de organisationer vi tillhör och de uttalanden
och åtaganden som våra organisationer
gör. Det synes mig därför
diskutabelt om riksdagens ställningstagande
i denna fråga bör få motiveras
med obevisade misstankar gentemot en
yrkeskår. Det kan ifrågasättas om detta
är lämpligt, då vi är väl medvetna om
att vår strävan bör gå ut på ett allt intimare
samarbete mellan hem, skola och
samhälleliga organ.

Herr talman! Utifrån bl. a. dessa synpunkter
har jag anslutit mig till den reservation,
nr l)a), som är fogad vid utskottets
utlåtande. Jag ber att få yrka
bifall till densamma.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag vill erinra mig att
det var nio år sedan jag stod i denna
talarstol, en vårdag, då jag hade äran
att som särskilda utskottets talesman
plädera för den kompromiss i skolfrågan
som hade träffats på utskottsplanct.

Allmänna läroverken: Avlöningar

Då sedermera denna fråga har blivit
så teknisk och en riktig bedömning så
beroende av kontakt med det praktiska
skolarbetet, har det inte för mig som
lekman på området varit möjligt att följa
diskussionen. Jag har inte velat besvära
kammaren med några inlägg i
frågan, ty jag har känt att jag inte behärskar
alla de detaljer, som har gjort
sig påminta under de år försöksverksamheten
pågått.

Vi upplever ju fortfarande efterdyningarna
av 1950 års enhälliga beslut.
Det var alldeles klart att man inte kunde
förverkliga den stora tanke, om vilken
vi i skolkommissionen och skolutskottet
var eniga, utan att det skulle
uppstå en hel råd övergångssvåriglieter.

Bristen på lärare bidrog ju till att
skärpa de här svårigheterna, liksom
svårigheten att bygga skollokaler i tillräcklig
omfattning. Det är emellertid
min förhoppning att vi i framtiden skall
kunna föra det här verket vidare enligt
de allmänna grundsatser, om vilka vi
var eniga år 1950.

Men just därför att jag har ett förflutet
i den här frågan har det varit mig
angeläget att delta i denna debatt. Jag
kom nämligen att i en särskild sektion
inom skolkommissionen syssla med de
här spörsmålen. Eftersom skolkommissionens
betänkande väl får anses höra
till de — om herr Arvidson och kammarens
övriga ledamöter tillåter uttrycket
— kanoniska skrifterna på det här
området, skall jag ta mig friheten att
citera ett avsnitt ur kapitlet om den
skolpsykologiska och pedagogiska verksamheten.
.lag har själv medverkat till
detta, eftersom jag var ordförande i
den underkommitté som hade åt! utarbeta
denna del av det stora betänkandet.
Jag har inte själv hållit i pennan
— det var eu mycket framstående götcborgspedagog
och psykolog, rektor ltikard
Lindahl, som gjorde det. .lag har
emellertid gått igenom hela detta kapitel,
och jag förutsätter att också herr
Arvidson har läst det, eftersom han var

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

skolkommissionens huvudsekreterare.
Det som där står har att göra med den
viktiga frågan om hur man skall förfara
med de ungdomar som visar god
begåvning och god fattningsförmåga
men som ändå har besvärligt att klara
sig i skolan. Jag tillåter mig, herr talman,
att återge ett eller ett par stycken
som har betydelse för den diskussion
vi för här i dag.

»Till den grupp av elever, som visar
påfallande oöverensstämmelser mellan
kunskaper och testad intelligens, får
man räkna många undervisningshämmade
elever, vilkas intellektuella kapacitet
är utan vank och lyte, men som
lider av andra konstitutionella svagheter.
Mycket ofta har man t. ex. att göra
med asteniska, energifattiga barn, som
har svårt att snabbt mobilisera sina
kunskaper och sin begåvning på ett
skolmässigt sätt. På grund av de ständiga
misslyckandena förvärras en medfödd
ogenägenhet att samla sig till läxläsningens
anspänning, vilket i sin tur
medför nya komplikationer, i form av
leda vid skolan, skolk, konflikter i hemmet
och dylikt.» Kommissionen fortsätter:
»Vid andra tillfällen försämras
prestationerna i skolan av en bristande
balans i beteendet eller en depressiv
läggning, vilka inte så sällan är konstitutionellt
betingade. Påfallande ofta
försämrar dylika egenskaper i känslooch
viljeliv skolarbetet i realskolan och
gymnasiet, eftersom dessa skolformer
ställer så stora krav inte endast på begåvningen
utan på psykisk verksamhet
över huvud. Men även i folkskolan är
förhållandet enahanda, fastän där genomförda
differentieringar i någon utsträckning
gjort skolarbetet mindre betungande
för många av de nämnda eleverna.
»

Och så kommer jag till det korta
stycke som handlar om vad vi här talar
om, nämligen matematiken. På sidan
453 i betänkandet heter det: »I enskilda
fall i matematik har man kunnat
konstatera långt upp i skolan kvardrö -

jande räknesvårigheter, beroende på att
grundläggande elementära delar av
aritmetiken inte blivit inlärda och att
bristen därefter undgått upptäckt. Exempel
på sådana utom-intellektuella
hinder för normalt kunskapsförvärv
finns även i andra ämnen.»

Men nu, herr talman, är det ju matematik
vi talar om. Jag vill här som min
mening säga, att det som här har föreslagits
av en sällsynt enig sakkunskap
på detta område — framför allt av skolöverstyrelsen
— och som har föreslagits
av departementschefen beträffande
matematiken är riktigt och oundgängligen
nödvändigt. I matematiken kanske
mer än i något annat ämne är det
nämligen nödvändigt att börja med
grunderna och sedan fortsätta utan något
överhoppande av mellanliggande
led. Här har gjorts många misslyckanden
— jag erinrar mig sådana från min
egen skoltid, som nu ligger ganska
långt tillbaka, och det har här i debatten
redogjorts också för nyare erfarenheter.

Detta visar att av olika skäl, som delvis
är redovisade i det stycke jag här
läste upp, en lucka har uppstått för
eleverna. De måste ändå fortsätta med
sina kursplaner, och därför händer det
att de måste mera mekaniskt inlära allt
svårare saker såsom lösandet av ekvationer,
geometri m. in., vilket för många
elever tyvärr blir ett ganska meningslöst
utantillärande, eftersom de saknar
de grundläggande kunskaperna.

Min ärade vän herr Arvidson är ju
inte matematiker utan litteraturhistoriker
— han är, om jag inte minns fel,
en av våra allra främsta Thorildforskare.
Herr Arvidson bör då erinra sig
den bekanta strid som uppstod mellan
Thorild och Kellgren, där bland annat
ett sällskap för det sunda förnuftet var
inblandat. Om jag inte minns fel var
det just detta sällskap som hade såsom
väsentlig grundsats dogmen att två
gånger två är fyra. Det är inte bara
inom matematiken som man har nytta

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

av tillämpningen av denna viktiga regel
— det är en av de grundläggande
kunskaperna över huvud taget, och på
den får man sedan bygga alltmera komplicerade
sammanhang.

Jag kommer att mycket bestämt tillråda
kammaren att gå med på det förslag
som Kungl. Maj:t har framlagt för
riksdagen, fastän jag är fullt medveten
om att de just nu fruktansvärda budgetsvårigheterna
manar oss till en alldeles
särskild återhållsamhet. Men det
är ju så, herr talman, att när vi argumenterar
här i kammaren, tycker vi
litet var att det är lätt att lägga sparsamhetssynpunkter
på de frågor som
inte särskilt intresserar oss, medan vi
i de frågor, som ligger oss varmt om
hjärtat, gärna vill vara med om högre
anslag.

Men vad innebär i själva verket det
högre anslag som herr Palme och övriga
reservanter i detta fall har föreslagit?
Jo, det innebär en investering
i vår ungdoms utbildning på ett ytterligt
viktigt och centralt område, som
bär den allra största betydelse för vårt
lands framtid och för våra möjligheter
att hävda oss i den internationella konkurrensen,
vilken ju blir allt hårdare
inför den nya industriella revolution
som vi redan upplever och som vi ytterligare
kommer att uppleva, där teknikerna
spelar en ännu större roll än
nu och där behovet av tekniker är särskilt
stort. Detta är förvisso inte enbart
en svensk, det är i högsta grad en internationell
fråga. Den har betydelse både
för stormakterna och för de mindre
länderna. Eftersom vi vet att den handelspolitiska
konkurrensen kommer att
bli ytterligt besvärlig, är det nödvändigt
att vi gör någonting nu i detta avseende,
att vi inte skjuter upp ett avgörande
och att vi inte betraktar budgetläget
som ett skalkeskjul för en strävan
att inte göra någonting alls utan
bara försöka få till stånd ett uppskov.

Utskottet har här talat om vikten av
att inte förlänga ungdomens arbetstid,

Allmänna läroverken: Avlöningar

och det är synpunkter som jag själv
är mycket känslig för, men jag undrar
om inte de ärade förespråkarna för utskottsmajoriteten
har stirrat sig blinda
på siffrorna för ungdomarnas arbetsvecka
på samma sätt som man räknar
när det gäller löntagare i förvärvslivet.
Såsom flera talare här har påpekat
kan inte omfattningen av skolarbetet
redovisas bara genom angivande av antalet
lektioner, utan därtill kommer
också hemarbetet, om vilket min vän
herr Arvidson säger att det är mycket
skiftande. Jag tror emellertid i likhet
med min kollega från skolkommissionen
herr Nilsson i Göingegården, att
det blir ganska svårt att så reducera
hemarbetet, att det allra mesta läggs
på skolan. Jag tror detta är en utopi,
och jag tror i likhet med herr Nilsson
att det inte är möjligt att inom överskådlig
tid realisera detta mål.

Jag skulle här vilja till utskottet ställa
en fråga, vilken redan tidigare har
framställts från denna plats: Vad föreslår
utskottet i stället? Vilka ämnen på
timplanen vill utskottet minska på?

I den pressdebatt som har förts i den
här frågan har man särskilt yrkat på
att i första hand gymnastiken och i
andra hand teckningen skulle inskränkas.
Det senare skall jag inte alls gå in
på, eftersom teckningen redan har ett
så litet antal timmar — jag vill minnas
att det bara är en timme i veckan — att
det knappast går att reducera undervisningen.
Gymnastiken har otvivelaktigt
flera timmar. Jag vill erinra om
att jag för flera år sedan tillsammans
med några andra läkare framlade en
motion, som väckte rätt stort rabalder,
där vi kritiserade mycket i gymnastikundervisningen.
Sedermera har jag erfarit.
att den moderna gymnastikundervisningen
inte är samma krävande och
tröttande undervisning som vi hade på
den tiden jag gick i skolan. Jag gick
i skolan borta vid det nu ombyggda
Hötorget, och man hade då att på en
knapp timmes frukostrast springa bort

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

till gymnastiska centralinstitutet och
slita med denna relikt från Götiska förbundets
dagar som heter den lingska
gymnastiken och var en sannskyldig
plåga för ungdomar och om vilken jag
uppriktigt sagt inte vet, om den gjorde
någon nytta. Nu heter emellertid ämnet
inte gymnastik, utan gymnastik
med lek och idrott — idrottsintresset
är ju starkt utbrett bland ungdomarna
i dag. Det är meningen att gymnastiken
skall vara en rekreation för eleverna,
inte en börda för dem.

Till detta kommer ytterligare en synpunkt
som jag inte kan underlåta att
anföra, fastän jag alltid brukar säga
att skolan inte är till för lärarnas skull,
utan att skolan är till för ungdomens
skull, nämligen att gymnastiklärarna
i stor utsträckning är timavlönade. En
minskning av deras undcrvisningsskyldighet
skulle gå ut över ett antal personer,
som därmed kanske skulle bli
arbetslösa. Det är en synpunkt, som
jag inte tror framförts förut i debatten
men som jag tycker att man i hederlighetens
intresse inte alldeles kan bortse
från i detta sammanhang, då vi i denna
kammare så mycket diskuterar sysselsättningsproblemen.

Och så ett ord, herr talman, om de
skolhygieniska synpunkterna, som herr
Arvidson fäst så stort avseende vid. Jag
är fullt medveten om att flera av mina
värderade vänner bland skolhygienikerna,
som av naturliga skäl kanske
ser en smula ensidigt på denna fråga,
är mycket oroliga för den ökade arbetsbördan
för ungdomen. Det är självfallet
en synpunkt som kan anföras.
Om dessa herrar och damer, som visserligen
är läkare — och mycket framstående
sådana — kan det sägas att de
inte förenar i sig både läkarens och
pedagogens egenskaper. De tar inte alltid
hänsyn till den mycket viktiga pedagogiska
faktorn i detta sammanhang.

Det finns även många andra faktorer,
som i dag är bestämmande när
det gäller att framkalla trötthet och till -

fällig förslitning av ungdomarna. Jag
hade bara för några dagar sedan som
läkare besök av en ung och mycket
trevlig dam, som hade med sig en son
som gick i en av de högre folkskoleklasserna.
Han hade de typiska symptomen,
som gärna inträffar på vårarna,
trötthet, blekhet o. s. v. Men när man
tittade litet på den pojken, fann man
att det inte alls var skolbördan som
var orsaken härtill utan det faktum att
det fanns TV i hemmet. TV håller ungdomarna
uppe alldeles för länge på
kvällarna, vilket medför sömnbrist, något
som är allvarligt och besvärande
särskilt i dessa åldrar. Jag skulle vilja
rekommendera både herr Arvidson och
utskottsmajoriteten, som ömmar för
ungdomarna, att ta upp detta problem
som är, synes det mig, långt viktigare
än den ökning av arbetsbördan som
man här befarar.

Visst skall vi vara rädda för att skärpa
kraven på ungdomarna. Deras arbetsbörda
är ju många gånger långt
större än vad som kallas normalarbetsdag.
Om jag skulle göra en jämförelse,
motsvarar deras arbetsdag den som en
vanlig svensk läkare, som inte sitter som
byråkrat någonstans,har i detta land, och
det är sannerligen inte någon åtta timmars
arbetsdag.

Det är naturligtvis ur hygienisk synpunkt
ett allvarligt faktum, men vi måste
komma ihåg, att kunskapsinhämtandet
i alla fall är det väsentliga för skolan,
och ju längre upp vi kommer på
högstadierna, desto viktigare är det att
vi får fram ungdomar med kunskaper,
som räcker när de sedan skall komina in
vid de högsta undervisningsanstalter vi
har, universiteten och högskolorna. Om
vi inte håller på detta kunskapskrav,
kommer resultatet att bli att universiteten
kommer att lägga rigorösa examina
eller extra kurser mellan sig och
högstadiet i skolan. Då får vi ytterligare
en pålaga i undervisningsavseende.

Vi kan inte sänka standarden för
t. ex. studentexamen alltför väsentligt,

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

om vi över huvud taget vill upprätthålla
vårt kulturella anseende, om vi
— för att ännu en gång åberopa detta
faktum — vill hävda oss i en internationell
konkurrens, som blir alltmer
pressande.

Jag kommer nu till slut, herr talman,
till det yrkande, som jag på grundval
av den här anförda motiveringen
vill framställa, nämligen ett reservationslöst
tillstyrkande av den reservation
vid punkt 1 av statsutskottets utlåtande
nr 51, som till utlåtandet är
fogad av herr Palme m. fl.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr von Friesen har
gjort mig besviken. När vi en gång i tiden
arbetade tillsammans i skolkommissionen
var vi överens om att en av de
angelägna uppgifterna för svenskt skolreformarbete
var att motverka kunskapsmaterialismen.
Nu har herr von
Friesen glömt allt detta och framträder
som reservationslös anhängare av denna
samma kunskapsmaterialism.

Om jag inte missförstod herr von
Friesen menade han liksom herr Nilsson
i Göingegården att det är svårt att
reglera hemarbetet. Han tror inte på
någon minskning därav. Men under sådana
förhållanden betyder en extra timme,
att den samlade arbetsbördan stiger
och att vi kommer över den siffra som
vi ur arbetshygienisk synpunkt 1948 var
överens om, nämligen 36 veckotimmar
som maximum.

I det sammanhanget kanske jag får
säga ett ord till herr Larsson i Hedenäset,
som med brösttoner tog avstånd
från alla försök att här i riksdagen uttala
någon misstro mot lärarna och deras
organisationer. .lag vill tillbakavisa
denna anklagelse. Det finns inte i papperen
och har heller inte muntligt här
i riksdagen yppats någon som helst
misstro mot lärarna. Däremot är vi misstrogna
mot eleverna själva och mot föräldraambitionen.
Är det så att man genom
en extra timme kan få en elev att

Allmänna läroverken: Avlöningar

stiga från B? till B, vilket kanske är
möjligt, kommer eleverna att reagera
så, att nu skall de arbeta för Ba, och så
fortsätter de med samma arbetstakt som
tidigare.

Herr von Friesen säger att två gånger
två är lika med fyra. Det har han antagligen
rätt i. Han säger vidare att det
är viktigt, att grunderna är säkra. Det
tror jag också. Bristen i skolan ligger
säkerligen inte i att avslutningsklasserna
har för svag matematikundervisning.
Det besvärliga är att nybörjarklasserna,
de lägre stadierna, ger en osäker grund.
Två gånger två är lika med fyra, det
skall eleverna lära sig. Men gör de inte
detta, är inte konsekvensen härav att
man skall skaffa några extra timmar i
skolans sista klasser.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vet inte om jag skall
vara glad eller ledsen över att ha gjort
herr Arvidson besviken. Kanske skall
jag vara glad, eftersom herr Arvidson
vid tiden för vårt samarbete — som
ligger mer än tio år tillbaka — hade så
höga tankar om mig.

Jag har ett ganska dunkelt minne av
vad vi skrev den gången, men jag kan
ändå nu konstatera att jag helt enkelt
har ändrat uppfattning i denna fråga,
sedan jag på olika sätt har följt densamma
— och det tycker jag nu inte är
något att skämmas för. Skolkoinmissionens
betänkande var väl ändå inte någon
dogmatisk skrift, som vi alltid skulle
hålla fast vid. Det var en skiss, som
vi sedan hade att gå efter.

När herr Arvidson här talar om mitt
dåliga minne, så ber jag att få kvittera
med att herr Arvidson tydligen har dåligt
minne för det som jag läste upp.
Det är för övrigt inte så dumt att ha dåligt
minne. Det finns en sentens, som
ibland tillskrives Albert Schweitzer och
ibland Ingrid Bergman — alltså mycket
olika personligheter — och som säger
att förutsättningen för människolycka

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

är att ha god hälsa och dåligt minne. I
det fallet hoppas jag som läkare att herr
Arvidson har god hälsa. Kanske har vi
båda dåligt minne, och måhända är vi
därför båda mycket lyckliga.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Ja, det verkar som om
herr von Friesen var en lycklig människa,
och det vill jag i så fall lyckönska
honom till. Men jag vill påminna
om att när skolkommissionen på sida
efter sida analyserade kunskapsmaterialismen
och tog avstånd från densamma,
så var detta inte bara en detaljfråga,
som herr von Friesen kunde ha rätt att
glömma, utan det var fråga om själva
grundsynen i skolkommissionens arbete.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få understryka
några synpunkter i den debatt
som nu pågår om den extra matematiktimmen
i enhetsskolans åttonde och
nionde klasser och motsvarande klasser
i realskolan.

För min del tycker jag mig ha funnit
övervägande skäl tala för följande tre
ting:

För det första att en extra matematiktimme
är behövlig i de av departementschefen
föreslagna klasserna. Härom
tycks också alla vara eniga.

För det andra att denna timme — eftersom
kursen inte skall utökas — blir
en övningstimme, som i realiteten bör
underlätta och minska elevernas hemarbete.
Detta tycker jag också bör vara
tacknämligt inte minst för föräldrarna,
vilka annars kanske får träda till med
hjälp eller också bekosta extralektioner
för barnen.

För det tredje att denna timme av sist
anförda skäl bör kunna läggas ovanpå
tidigare timantal. Några svårare olägenheter
tror jag inte skulle följa därav.
Jag ansluter mig därför till reservationens
linje.

Att, som utskottsmajoriteten har föreslagit,
företa en reducering av antalet
timmar i något ämne torde vara förenat
med mycket stora svårigheter. I diskussionen
har nämnts åtskilliga ämnen i
det sammanhanget, bl. a. gymnastiken,
men där har reduceringsförslaget omedelbart
stött på patrull. Detsamma har
varit förhållandet med de andra ämnen
som föreslagits.

Kristendom är ett annat ämne som
nämnts och som möjligen skulle kunna
komma i farozonen om utskottets linje
segrar. Herr Blidfors antydde bl. a.
detta. Jag vill då gärna ha sagt ifrån —
och därvid tror jag att jag har hela den
kristna gruppen i riksdagen bakom mig
— att någon reducering av timantalet
i ämnet kristendomskunskap får enligt
vår mening inte komma i fråga. Den
för detta ämne tillmätta tiden är absolut
i underkant. Och det var glädjande att
också utskottets talesman bl. a. underströk
detta.

Bedan 1946 års skolkommission skrev
att kristendomsämnet mer än de flesta
andra ämnen är ägnat att vara ett »instrument
för den personlighetsdaning,
som är skolans väsentligaste uppgift».
Visst kräver det moderna samhället en
allt större specialisering, och därmed
ställes ju ökade anspråk på skolans förmåga
att meddela kunskaper för det
praktiska livet. Men att göra de unga
skickade för kommande livsuppgifter
får inte betyda bara ett tekniskt kunnande.
De måste också bibringas normer
för en sund livsföring och god insikt
i livsåskådningsfrågor. Kristendomsundervisningen
är härtill väl lämpad.
För en sådan grundsyn har också
Kungl. Maj :t och riksdagen tidigare uttalat
sig.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter i förväg, om händelsevis
utskottslinjen skulle segra i fråga
om denna extra matematiktimme. Jag
hoppas emellertid på en stor uppslutning
kring reservationen av herr Palme
m fl. och ber att få yrka bifall till den.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Bogla (s), Hamrin (fp),
Nilsson i Lönsboda (fp) och Antbij (fp)
samt fru Boman (h).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten och
reservanterna är överens om att en förstärkning
av matematikundervisningen
är både önskvärd och nödvändig. Det
är därför onödigt att anföra ytterligare
motiv i den detaljen. Departementschefens
förslag, att antalet veckotimmar
skall utökas från 37 till 38 i och med att
matematiken får en timme ytterligare,
kan emellertid utskottsmajoriteten inte
godta. Vi har efter en synnerligen ingående
behandling av propositionen på
denna punkt kommit fram till en hel
rad synpunkter som talar för att man
icke bör utöka elevernas arbetsbörda.
Den är redan så stor att vi inte vill vara
med om att ytterligare belasta dem.

Reservanterna och även andra talare,
speciellt från lärarhåll, har gjort gällande
att i och med att matematikundervisningen
utökas kommer hemarbetet
att minska i minst motsvarande omfattning.
Detta är naturligtvis något man
kan tro, men det är inte alls något som
man kan veta, beroende på att man i
fråga om elevernas hemarbete inte på
något sätt kan generalisera och säga att
det tar så och så lång tid. Detta sammanhänger
ju inte minst med att eleverna
naturligtvis har väsentligt olika begåvning
och även med i vad mån de kan
få hjälp av sina föräldrar och målsmän.
Utan att på något sätt klanka på ungdomen
får man väl säga att det finns åtskilliga
elever som inte varit förutseende
nog att välja sådana föräldrar
som kan hjälpa dem med hemläxorna.

Som vi alla känner till pågår en folkomröstningskampanj
bland våra skolelever.
Skolungdomen skall själv få företa
en omröstning angående fem- eller
sexdagarsvccka. Ingen vet ju vilket resultat
denna folkomröstning kommer att
ge, men åtskilligt talar för att en stor

Allmänna läroverken: Avlöningar

majoritet av eleverna kommer att rösta
för ett bibehållande av sexdagarsveckan.
Jag har personligen varit i kontakt
med realskoleungdomar som är intresserade
av frågan, och under dessa
rent privata resonemang har eleverna
samstämmigt sagt — och att denna mening
råder har också framgått av dagspressen
— att man i och för sig inte har
något emot en femdagarsvecka, tvärtom.
Men eleverna är rädda för att det
de nu läser och pluggar på lördagarna
också skulle komma att pressas in under
femdagarsveckan. Rent förnuftigt
resonerar de sedan så, att om de inte
orkar med vad de har för närvarande
och det de läser på lördagarna sedan
skall pressas in på de andra dagarna, så
kommer detta att gå utöver deras förmåga.
Detta är något som vi bör ta hänsyn
till. Jag är dock övertygad om att,
oavsett vilket utslag denna folkomröstning
kommer att ge, så går i alla fall utvecklingen
i den riktningen att femdagarsskolveckan
inom en relativt nära
framtid kommer. Då är jag rädd för att
vi får vidta mera rationella åtgärder än
dem som utskottsmajoriteten nu föreslår.

Reservanterna vill bagatellisera vissa
följdverkningar av att lästiden utökas.
Det skulle komma att stöta på mycket
stora administrativa svårigheter. Jag
vill i det sammanhanget påpeka — herr
Arvidson har redan gjort det — vad man
anför i Aktuellt från skolöverstyrelsen,
nummer 10 innevarande år. Skolöverstyrelsen
har inbjudit bland annat skolstyrelserna
vid kommunala skolor till
cii försöksverksamhet med fem dagars
skolvecka. Skolöverstyrelsen säger:
»Bland tänkbara möjligheter att kompensera
bortfallet av undervisningstiden
på lördagarna vill överstyrelsen
nämna följande anordningar.» Här följer
en rad olika punkter som jag inte
skall upprepa. Jag skall inskränka mig
till alt citera vad som anföres under
punkt 2: »Någon reduktion av antalet
veckotimmar enligt timplanen iir tänk -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

bar under förutsättning att en effektiv
kursplanering genomföres.»

Skolöverstyrelsen har alltså inbjudit
till försök med femdagars skolvecka
och har i sina anvisningar sagt att det
mycket väl kan få bli en reducering av
timplanen. Det är detta som reservanterna
inte kommit underfund med.

En annan fråga som vi sett mycket
allvarligt på är frågan om de gemensamma
skolskjutsarna. Det råder redan
nu ett mycket stort missnöje bland såväl
elever som föräldrar och målsmän
över att en del elever får vänta timtals
på skolskjuts beroende på att vissa klasser
har längre skoltid än andra. Genom
att antalet veckotimmar utökas kommer
dessa svårigheter att bli större, men reservanterna
säger ganska lättvindigt på
s. 24: »Utskottet erinrar vidare om förefintliga
möjligheter att under vissa förutsättningar
jämka det sammanlagda
antalet veckotimmar i särskilda fall och
medgiva extra skjutsar.» När man läser
det uttalandet, kan man inte underlåta
att göra ett litet påpekande. Jag förmodar
att en del av de reservanter, som
undertecknat detta utlåtande, i annat
sammanhang kommer att stödja motioner,
i vilka det föreslås en minskning
av anslaget till skolskjutsar med icke
mindre än 5,5 miljoner kronor. Det
rimmar dåligt med skrivningen i det nu
föreliggande utlåtandet. Men detta hör
väl till den högre matematiken, och den
kan jag inte. På mig gör det intrycket
att reservanterna är skrivkunniga med
båda händerna. Om man sätter in ytterligare
skolskjutsar, kommer kostnaderna
till mycket stor del att falla på
kommunerna, och detta skulle utgöra
en svår belastning för de kommuner
som redan nu har stora svårigheter att
klara sin ekonomi.

Utskottsmajoriteten har på intet sätt
anlagt statsfinansiella synpunkter, när
den gått emot förslaget om en utökning
av antalet veckotimmar. Jag vill dock
påpeka att ett bifall till vårt förslag
skulle medföra en utgiftsminskning på

nära 1,5 miljon kronor, och i nuvarande
ekonomiska läge är även det pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag arbetar inom en
annan skolform än den rad av pedagoger
som talat i kammaren tidigare i
dag. Jag skall därför inte fördjupa mig
i de pedagogiska problem som nu debatterats
under flera timmar. Jag har
i dessa frågor samma uppfattning som
den herr Blidfors framförde när han
gjorde sig till tolk för de av statsutskottets
ledamöter som står bakom reservationen
1) a). Jag skall med några ord
helt översiktligt referera mina skäl för
den ståndpunkten.

Det första skälet är den brist på folk
på olika områden, som fått en ordentlig
utbildning i matematik. Detta förhållande
återspeglas i bl. a. teknikerbristen
och bristen på matematiklärare.

Det andra och viktigaste skälet är de
oöverstigliga svårigheterna för många
ungdomar att få hjälp hemma med sina
läxor i de svåra ämnena. Jag fäster
största vikt vid att skolan får resurser
till ökad träning, vilket skulle innebära
en avlastning av bekymmer från både
ungdomarna och hemmen.

Jag noterar vidare att departementschefen
utgår från att den förstärkta
matematikundervisningen inte kommer
att medföra ökade kunskapsfordringar,
utan endast ökad träning. I det avseendet
betraktar jag propositionens förslag
som ett betydelsefullt framsteg, ett
viktigt led i den utbyggnad av undervisningens
resurser, som statsrådet
Edenman framgångsrikt håller på att
genomföra.

Jag kan inte heller acceptera tanken
på en minskning av undervisningen i
något annat ämne. Farhågorna för de
humanistiska och estetiska ämnenas
ställning kan stundom vara berättigade,
och jag vill därför för min del inte god -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Allmänna läroverken: Avlöningar

taga att förstärkningen av matematikundervisningen
går ut över något annat
ämne. I varje fall är det orimligt att
nu företaga några inskränkningar när
vi väntar på skolberedningens översyn
av timplanen.

De antydda svårigheterna beträffande
skolskjutsarna vid en utökning av
antalet veckotimmar förefaller mig avsevärt
överdrivna och kan inte få tas
som stöd för bifall till utskottets hemställan.

Det förefaller mig, herr talman, som
om regeringsförslaget på ett riktigt sätt
löser en betydelsefull avvägningsfråga,
och jag ber att få yrka bifall till reservationen
1) a), vilket innebär bifall
till departementschefens förslag.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Det är en i viss mån
unik situation som uppkommit här i
kammaren, när talesmännen för utskottet
och för reservanterna har samma
mening, nämligen om en utökning av
matematikundervisninen i realskolans
och enhetsskolans högsta klasser. Jag
behöver inte argumentera vidare om
skolfrågan i allmänhet — vad som här
berörts är ju saker och ting som de
flesta är eniga om.

Det som skiljer är — vilket också har
påpekats tidigare — att utskottet vill
inordna denna matematiktimme i det
nuvarande antalet veckotimmar. Därvidlag
har utskottet anlagt övervägande
praktiska men också ekonomiska synpunkter.
I synnerhet på landsbygden
kommer det att vålla åtskilligt trassel
om man skall dubblera skolskjutsarna.
Sannolikt kommer skoldistrikten och
kommunerna att själva få svara för
dessa extra kostnader. Dessa utgifter
tillkommer alltså utöver de miljoner,
som departementschefen äskar för den
tilläggstimme som föreslås i proposi -

hända i anslutning till vad reservanterna
anför överst på s. 24. Jag vill
göra kammarens ärade ledamöter uppmärksamma
på formuleringen att reservanterna
anser sig kunna förutsätta,
»att det genom skolberedningens utredningsarbete
skall bli möjligt att få fram
en timplan för den framtida skolan,
vars sammanlagda veckotimtal understiger»
— märk väl understiger! —- »de
nu aktuella siffrorna».

Jag är överraskad över att talesmännen
för reservationen med sådan emfas
talar för denna utökning samtidigt som
de säger, att de är beredda att minska
timantalet. Reservanterna gör här, som
jag ser det, en saltomortal.

Vi följer reservationen till nästa
stycke, där det heter att det är »självklart,
att varje utökning av de redan
ansträngda timplanerna kan komma att
medföra menliga konsekvenser för elevernas
arbetsförhållanden».

Detta är en motivering som alldeles
utomordentligt passar för utskottets syn
på denna fråga! I nästa stycke talas det
om behovet av extraskjutsar. Beträffande
den kostnad som kommunerna därigenom
skulle åsamkas har reservanterna
inte gjort någon som helst utredning,
utan de säger bara rent allmänt att
detta kan ordnas på det och det sättet.
Men vi känner ju till hur det är
ordnat med skolskjutsarna och sannolikt
blir det, som sagt, kommunerna
som får svara för dessa ytterligare utgifter.

Jag skall också säga ett par ord till
min vän Larsson i Hedenäset, som jag
tyckte faktiskt slog in öppna dörrar då
han hänvisade till situationen inom sitt
distrikt, Hietaniemi. Jag har hört att
det är välordnat där, men man får nog
inte ta detta förhållande till intäkt för
att det skall kunna ordnas på samma
sätt i hela vårt land. — När man talar

tionen.

Jag skall passa på att kommentera
några föregående talare. Fröken Karlsson
har talat om kortsiktig hjälp, må -

om de s. k. håltimmarna vet jag inte
riktigt vad man syftar på. Jag föreställer
mig att detta system är orsakat av
kristen på lärare, eventuellt också brist

Andra kammarens protokoll 195!). Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

på lokaler, men i så fall bör ju dessa
olägenheter undanröjas i annan ordning.

Herr Larsson i Hedenäset yttrade
också att utskottet skulle ha visat misstroende
gentemot skolmyndigheterna.
Nej, det är inte fråga om något misstroende.
Tvärtom skulle jag vilja påstå
att utskottet visat stort förtroende
för skolmyndigheterna och även för
herr statsrådet, då vi förutsatt att det
skulle vara möjligt att ordna denna tillläggstimme
inom ramen för den nuvarande
timplanen. Det har invänts att
det skulle bli för trassligt och att frågan
därför borde skjutas på framtiden,
en i så fall oviss framtid. Det kan
dock inte, såvitt jag kan bedöma, vara
trassligare att ordna in denna timme
i den nuvarande timplanen än att införa
en tilläggstimme — i båda fallen
krävs ungefär samma omläggning av
schemat.

Herr von Friesen sade sig ha ett förflutet
härvidlag. Ja, det överser vi gärna
med. Men eftersom herr von Friesen
är läkare vill jag erinra om att skolläkarna
tidigare varnat för en utökning
av antalet veckotimmar, även om läkarna
inte heller är helt eniga på den
punkten.

Det har förutsatts att detta skall vara
ett provisorium. Skolöverstyrelsen föreslog
från början en tillämpningstid av
fem år, medan departementschefen föreslagit
tre. Det beräknas att 1957 års
skolberedning under denna tid skall
komma med ett förslag, och jag föreställer
mig att det inte händer någon
olycka, om vi skulle vänta ett par år,
till dess att beredningen lägger fram ett
förslag, och inte plockar in en matematiktimme
nu utan att en grundlig
utredning föregått beslutet. Det nuvarande
förslaget är ett hastverk, och
riksdagen kan väl inte gärna vara beredd
att acceptera det.

Jag har lovat herr talmannen att fatta
mig kort, och med hänvisning till vad
jag sagt samt på grund av den betydan -

de merkostnad som uppkommer ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Men jag kanske helt kort får beröra
ännu en sak, medan jag har ordet. Man
har här undrat, varför inte utskottet
velat precisera från vilka ämnen tiden
för matematiktimmen skall tas. Vi har
faktiskt resonerat om några ämnen —
det är tämligen bekant — men utskottet
har ansett, att det är icke riksdagens
sak att bestämma timplanen utan det
ankommer på Kungl. Maj:t efter förslag
av skolöverstyrelsen. Den principen
har statsutskottet genom sitt ställningstagande
velat understryka.

Jag fäste mig också vid att herr Nelander
befarade att denna ökning med
en matematiktimme skulle gå ut över
kristendomsundervisningen. Till det
vill jag kort och gott säga, att något sådant
har såvitt jag vet inte ett ögonblick
ifrågasatts vare sig vid andra avdelningens
eller vid det samlade statsutskottets
behandling.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
var, liksom tidigare herr Karlsson
i Olofström, inne på konsekvenserna
för skolskjutsdistrikten, och han
sade, att sannolikt får kommunerna
själva bära de ökade kostnaderna. Tilllåt
mig då konstatera, att det redan går
att få statsbidrag till extraskjutsar i de
fall där detta är nödvändigt. Jag vill
också påminna om att det inte finns något
idiotstopp vid just två extraskjutsar
i veckan, som det ibland sagts. Det
står endast angivet som ett önskemål i
författningen, och jag vet att det finns
distrikt som redan har medgivande om
mer än två extraskjutsar i veckan.

Jag skall inte ge mig in på någon
diskussion med herr Svensson i Stenkyrka
om i vilken utsträckning jag slog
in öppna dörrar. Kanske är jag frestad
att beklaga, att min vän Svensson i
Stenkyrka ännu inte lyckats ta sig upp

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

ur den håltimme, som han ramlade ned
i vid utskottsbehandlingen. När jag
nämnt några exempel har jag inte bara
hållit mig till Hietaniemi, utan jag har
tagit Norrbottens och Västmanlands län
tillsammans.

Herr Svensson i Stenkyrka säger, att
den eventuella bristen på lokaler får
väl avhjälpas och bör inte användas som
argument för att det ges matematikundervisning
under håltimmarna. Men,
herr Svensson i Stenkyrka, bortsett från
att det kan medföra en viss kostnad
både för kommunerna och för staten att
helt plötsligt ordna med alla de speciallokaler
som behövs, så får vi väl vara
medvetna om att förhållandena växlar
från år till år. Antalet klassavdelningar
växlar ju, eftersom födelsetalen inte är
konstanta, och även ämnesvalet växlar.
Det behövs därför inte bara många fler
specialsalar, utan utbyggnadssystemet
måste vara tänjbart som bälgen på ett
dragspel, så att användningen av specialsalarna
kan anpassas efter det växlande
elevantalet — man skall alltså
kunna plocka bort specialsalarna när
de inte behövs och ta till dem igen när
de behövs.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min värderade vän herr
Svensson i Stenkyrka sade att reservanterna
och talesmännen för reservationen
gjort saltomortaler. Nu är det väl
så att varken herr Svensson i Stenkyrka
eller jag är i den åldern eller har den
figuren, att vi med någon fördel gör sådana
där extravaganta gymnastiska övningar.
Jag tror inte heller att det rör
sig om några alltför stora språng i
tankegången, men jag förstår mycket väl
herr Svenssons synpunkter när det gäller
den betänksamhet som statsutskottet
visat och som gör att man talar om ett
hastverk. .lag vill emellertid erinra herr
Svensson om att ett uppskov här är
ganska farligt, ty det gäller rätt betydande
ungdomsgrupper som behöver

Allmänna läroverken: Avlöningar

dessa förstärkningsanordningar nu och
inte senare.

Jag är rädd för att det blir svårt att
ordna denna sak på ett tillfredsställande
sätt, om man bifaller utskottets
förslag. Jag vill inte dölja, att jag innerst
inne har haft den uppfattningen,
att det förslag som skolöverstyrelsen
har kommit med här och som går längre
än vad Kungl. Maj:t har föreslagit enligt
min mening är ett bättre förslag.
Jag har emellertid varken velat eller
kunnat ställa något yrkande i enlighet
med detta förslag, därför att det säkerligen
inte hade varit realistiskt, men ur
sakliga synpunkter tror jag att det förslaget
hade varit det allra bästa.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Till herr von Friesen
vill jag säga att det är onödigt att upprepa
en sak som är känd för kammarens
ledamöter. Alla är ense om behovet
av en förstärkning av matematikundervisningen.
Det är inte det vi diskuterar.

Med anledning av vad herr Larsson i
Hedenäset sade om håltimmarna vill jag
framhålla, att varken han eller någon
annan av reservanterna på något sätt
klargjort för kammaren varför man har
dessa håltimmar. Vad beträffar kostnaderna
talade herr Larsson i Hedenäset
liksom reservanterna helt allmänt om
att det är möjligt att göra på det sättet.
Emellertid har vi ju vissa villkor i statsbidragsbestämmelserna
att rätta oss efter
och inte vad man tror, anser och
påstår.

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
herr Larsson i Hedenäset nämnde Västmanland.
Som lokalpatriot kände jag
mig stolt, men jag blev litet ängslig,
därför att jag undrade, om den utredning
som hade verkställts var fullständig.
Därför ringde jag upp rektorn i min
egen kommun för att höra, om man
hade tänkt igenom problemet om hål -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

timmar och undersökt möjligheten att
utnyttja dessa håltimmar. Det förhåller
sig faktiskt så, som jag misstänkte. Det
finns gott om håltimmar — den saken
är klar — men svårigheten framför allt
i landskommunerna är att schematekniskt
disponera lärarkraften för dessa
håltimmar. Jag tror naturligtvis att det
är mycket lättare i städer, speciellt i
större städer. Som rektorn i min kommun
uttryckte det, hade man inte kunnat
finna någon lösning, när skoldagen
är skjutsbunden. Om man förlänger
skoldagen går det givetvis att inom den
skjutsbundna skoldagen disponera lärarkrafter
för de håltimmar som otvivelaktigt
finns. Utan förlängning av skoldagen
är det ytterligt svårt eller som
rektorn uttryckte det, såvitt man hittills
har kunnat finna, omöjligt att
ordna saken.

Liksom herr Svensson i Stenkyrka
tycker jag inte att det är så oerhört
bråttom med denna sak, utan att vi
skulle kunna vänta litet, tills man hade
diskuterat igenom hela problemet. Att
resultatet av matematikundervisningen
nu inte är helt tillfredsställande är klart,
och det är naturligtvis också riktigt, att
barnen från de flesta hemmen skulle
behöva hjälp. Att det mesta arbetet med
matematiken borde vara förlagt till skolan
är ju alldeles klart.

Emellertid tror jag att man också får
besinna att det framför allt inom enhetsskolan
— även realskolan har fått
känning av samma sak — är svårt att
skaffa lärare. När man t. ex. byter matematiklärare
fyra gånger på ett år och
dessa lärare inte riktigt har samma metodik
och inte anpassar sin undervisning
efter föregångaren, så är det inte
så lätt att nå ett verkligt gott resultat.

Jag tror också, som någon förut har
betonat, att kurserna inte klaffar riktigt
nerifrån och uppåt såsom skulle
vara önskvärt och dessutom kanske inte
heller läroböckerna är vad de borde
vara.

Det är alltså många saker som spelar

in här. När skolberedningen har utrett
allt detta, kan det hända att stötarna
kommer att sättas in på andra punkter
och att vi kanske rent av skulle kunna
undgå en extra matematiktimme. För
min del tvekar jag dock inte i och för
sig inför en sådan ökning. Jag ser som
sagt fullständigt lidelsefritt på detta. Jag
har inte deltagit i utskottets behandling
av frågan och är inte på något sätt
engagerad i det ena eller andra lägret.
Jag har bara försökt att pröva detta från
de erfarenheter jag har och har inte
kommit till annat resultat än att jag
måste yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Bark vill jag
endast säga att de uppgifter jag har
lämnat beträffande Västmanland har
jag erhållit av länsskolinspektören där.
Jag har studerat förhållandena i Norrbotten
i detalj, och jag försäkrar, att i
flertalet fall finns det möjligheter att
utnyttja håltimmarna för matematikundervisningen.

Herr BARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet att det förhåller
sig på det sättet, men jag är inte riktigt
säker på att de rektorer i skolorna som
har svarat på frågan har haft tid och
tillfälle att ordentligt utreda just den
sak som jag påtalat, nämligen om lärare
finns disponibla för de håltimmar som
otvivelaktigt finns.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! På grund av den parallellbehandling
som sker i de båda kamrarna
har jag tyvärr inte varit i tillfälle
att följa hela debatten här. Den
har varit lång och utförlig, och jag skall
försöka koncentrera mig på några få
punkter, framför allt på det resultat,
som kan komma att uppstå därest riksdagen
skulle följa utskottets förslag.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Tillåt mig bara inledningsvis konstatera,
att något hastverk, herr Svensson
i Stenkyrka, är inte detta förslag. Det
är inte heller, som herr Näsström i
första kammaren uttryckte saken, något
olycksfall i arbetet. Det är ingalunda
mitt påhitt, utan bakom förslaget
står en ovanligt samlad sakkunnig expertis,
representerande inte bara skolan
utan i lika hög grad samhälle och näringsliv.
Jag vill understryka, att när
man diskuterar denna fråga är det alldeles
nödvändigt att ha de allmänna
samhällspolitiska prognoserna som bakgrund.
Annars skulle det ju göra ett
nästan komiskt intryck att ägna så oerhört
mycket energi åt en pedagogisk
fråga, en timplanefråga. Den har betydligt
större perspektiv än spörsmålet
huruvida det skall vara 37 eller 38 timmar.

Jag föreställer mig att flera talare har
berört de prognoser, som finns beträffande
arbetsmarknaden, och jag vill
bara allmänt säga att det vore ganska
oansvarigt av statsmakterna att inte försöka
göra något för att vända strömmen
i en annan riktning. Det har t. ex. upplysts
om att i vår 1 400 elever kommer
att avlägga studentexamen på reallinjens
matematiska gren, och vi vet
samtidigt att 1 000 av dem kommer att
gå till våra bägge tekniska högskolor,
varför resultatet blir att vi har 400 kvar
för att tillgodose alla övriga områden,
inte minst de naturvetenskapliga fakulteterna.
Det är nästan en katastrofsituation,
och i det läget måste någonting
göras.

Den här föreslagna extra matematiktimmen
är givetvis bara ett led i eu allmän
politik. I propositionen och i skolöverstyrelsens
yttrande framföres en
rad olika synpunkter. Jag vill slå fast,
eftersom skolberedningen flera gånger
varit indragen i debatten, att vad den
sysslar med ingalunda strider mot försöksverksamhet
under eu treårsperiod
med en extra matematiktimme. I regi av
Studieförbundet Näringsliv och sam -

Allmänna läroverken: Avlöningar

hälle och med bidrag från skolberedningen
— även ledamoten herr Helén är
med i denna verksamhet — bedrives
ett mycket omfattande kursplanearbete.
Skolberedningens uppgift är ju att försöka
komma fram till en uppfattning om
skolans mål. Vi använder en ny metod,
nämligen att fråga representanter för
näringsliv, hantverk, jordbruk, förvaltning
och skola vad det är för kunskaper
i t. ex. matematik — detta ämne är här
mycket centralt — man kräver eller saknar
hos de anställda. Samtidigt frågar
man också de unga vad de framför allt
saknar och behöver.

Det är alldeles uppenbart att det väntade
förslaget till nya kursplaner med,
som jag innerligt hoppas, lägre timantal,
inte har någonting att göra med den debatt
vi för i dag. Men det är bråttom.
De stora årskullarna befinner sig nu på
realskolans och enhetsskolans högstadium
på väg in i gymnasiet, och det är
därför vi måste göra någonting. Det är
inte bara en gymnasiefråga. Hur många
föräldrar har inte på nära håll kunnat
konstatera vad hemläxorna i matematik
innebär?

Det sägs på ett ovanligt pregnant sätt
i skolöverstyrelsens yttrande, att tiden
är så knapp, att viktiga kursavsnitt avlöser
varandra i så snabb takt att möjligheterna
till ett lugnt och grundligt inlärande
av kunskaperna inte föreligger.
I stort sett får hela övningsräknandet
ske hemma. Detta förslag innebär -—-vilket jag vet har framhållits tidigare i
debatten — ingenting annat än att man
försöker göra en omfördelning av skolbarnens
arbetstid, så att denna timme
skall tas av den långa läxläsningstiden.

På några punkter skulle jag vilja göra
en kort kommentar till vad utskottet säger.
Man talar ibland om skolarbetsdagen
och menar då 36, 37 eller 38 veckotimmar.
I andra ögonblick talar man om
barnens betydande hemuppgifter. Men
för de unga är ju det väsentliga vilken
total arbetstid de har. Jag är för min
del övertygad om att denna extratimme

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

verkligen skulle komma att minska den
totala arbetsbelastningen.

Femdagarsveckan har varit på tal i
debatten i olika sammanhang. Det är
inte heller ett aktuellt problem. När den
dagen kommer — och förr eller senare
kommer den väl — är det alldeles självfallet
att problemet måste angripas med
utgångspunkt från helt andra överväganden.
Då gäller det ju inte 37 eller 38 timmar
utan en omdisponering av hela läsåret.
Å andra sidan är det onödigt att
argumentera för den extra matematiktimmen,
eftersom vi alla är överens om
den saken. Jag vill emellertid, herr talman,
ett ögonblick uppehålla mig vid
den egendomliga situation, som skulle
uppstå vid ett bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Utskottets talesman erkänner att
Kungl. Maj ds förslag är väl motiverat
och framhåller att utskottet ingalunda
motsätter sig förslaget, utan att många
inom utskottet har varmt förordat detta.
Men, säger man, det totala timantalet
måste hållas vid nuvarande 37 timmar,
och sedan föreslår man helt i blindo
att såsom kompensation för en extra
matematiktimme skall en timme tas från
något annat ämne. Det är i och för sig
glädjande att höra herr Svensson i Stenkyrka
här säga, att utskottet har sådant
förtroende inte bara till skolöverstyrelsen
utan även till departementschefen,
att man anser att vi kan lösa frågan om
denna kompensation. Någon särskild
hjälp av en sådan förtroendeyttring har
vi emellertid inte, eftersom man inte
från utskottets sida på något sätt talar
om hur frågan praktiskt skall lösas.

Om riksdagen skulle följa utskottet,
skapas en ganska obehaglig konfliktsituation.
Skulle regeringen och departementschefen
resignera och säga, att det
är omöjligt att lösa frågan om den
extra matematiktimmen, hur kommer
då detta att uppfattas? Jo, många kommer
säkerligen att anse att man visar
nonchalans mot riksdagen. Om det inte
skulle betraktas som motiverat att ens

i ett trängt läge visa en sådan nonchalans,
återstår ingenting annat än att försöka
klara saken. Det innebär att skolöverstyrelsen
och i sista hand regeringen
skulle tvingas att under några korta
veckor företa ett ingrepp beträffande
något annat ämne. Här har nämnts gymnastik,
kristendom, historia med samhällslära,
kemi och teckning. Det är,
ärade kammarledamöter, praktiskt taget
en hopplös uppgift att ta bort en
timme från något av dessa ämnen. Även
tekniskt är saken ytterligt komplicerad,
och i många fall skulle man tvingas dra
in tjänster i gymnastik, kristendom eller
vilket ämne det kan vara, förflytta lärare
o. s. v. Samtidigt har skolberedningen,
där jag är ordförande, såsom en
av sina huvuduppgifter att framlägga
förslag till nya kursplaner. Skulle då
inte ett sådant ingrepp kunna betecknas
som en kortsiktig, planlös och ganska
äventyrlig politik?

Till sist, herr talman, vill jag understryka
att varken skolöverstyrelsens eller
regeringens förslag innebär att matematiken
skulle förstärkas på bekostnad
av något annat ämne. Något sådant har
vi inte velat vara med om. Det är alltså
inte ett favoriserande av matematiken
som ligger bakom det här diskuterade
förslaget — det vill jag starkt betona.
En förskjutning mellan olika skolämnen
är en allvarlig och komplicerad
fråga, som måste ses i ett större sammanhang.
Regeringsförslaget, som endast
innebär att man under en försöksperiod
på tre år tillför ämnet matematik
en extra timme, medför inte inrättandet
av några nya tjänster. De lärare, som nu
svarar för undervisningen i matematik
och naturvetenskap, har i hög grad ställt
sig positiva till förslaget och lovat att
åta sig de övertimmar som kan bli erforderliga
genom utökningen av matematikundervisningen.

Utskottets tveklösa tillstyrkan av den
extra matematiktimmen får alltså den
egendomliga konsekvensen — såvida
man nu inte helst vill att frågan skall

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

förfalla, även om man inte öppet säger
detta — att vi kommer i ett tvångsläge.
Jag vill, herr talman, vädja till kammaren
att inte fatta ett beslut, som skulle
skapa en allmän villrådighet om vad
som vore bäst att göra. Nya konflikter
mellan representanter för olika ämnen
skulle uppstå och i praktiken skulle
slutresultatet bli att det omöjliggjordes
en sådan förstärkning av matematikundervisningen
med en extra timme,
varom både regering, utskott och riksdag
varit eniga. Det är den nästan paradoxala
innebörden av situationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket väl medveten
om att statsrådet inte kan vara
på två ställen samtidigt och därför inte
kunnat lyssna till den här förda debatten,
eftersom diskussionen i ärendet
parallellt pågått i första kammaren.
Statsrådet gjorde emellertid några uttalanden,
som jag inte kan underlåta att
som hastigast beröra.

Statsrådet ställer först den frågan:
Vad skulle hända, om riksdagen följde
utskottet? Ja, någon direkt katastrof
behöver det väl inte bli.

Vidare framhåller statsrådet att det
inom skolberedningen pågår ett mycket
omfattande kursplanearbete. Varför
kan man då inte vänta, tills det föreligger
ett resultat av detta arbete, något
som väl måste vara fallet inom de närmaste
åren?

Den extra matematiktimmen skulle,
anser statsrådet, komma att minska den
totala arbetsbelastningen. Från Kungl.
Maj:ts och skolöverstyrelsens sida tror
man att det skall ske en sådan minskning
av arbetsbelastningen, men utskottsmajoriteten
tror det inte.

Statsrådet framhåller att införandet
av fem dagars skolvecka skulle komma
att omändra hela undervisningen. Alla

Allmänna läroverken: Avlöningar

är vi nog medvetna därom, men frågan
är, om man över huvud taget skall kunna
tänka sig att inom en 5-dagarsvecka
inrymma de läroämnen som nu anses
nödvändiga.

Utskottet har enligt statsrådets mening
velat helt i blindo ta en timme från
ett annat läroämne. Ja, helt i blindo
behöver väl inte skolöverstyrelsen eller
Kungl. Maj :t handla då man träffar sitt
avgörande. Det har inom utskottet, även
om det inte redovisas i utskottsutlåtandet,
diskuterats en del utvägar att lösa
frågan utan att ta bort en timme från
något av de ämnen som statsrådet här
räknade upp. Man skulle t. ex. kunna
tänka sig att ta en halv timme från ett
ämne och en halv timme från ett annat.

Man kan t. ex. göra en uppdelning
mellan teckning och gymnastik för att
inte röra vid historia med samhällslära.
Jag tror alldeles säkert, att skolöverstyrelsen
på den tid, som står till dess
förfogande innan den behöver slutgiltigt
redovisa kursplanen, har möjligheter
att visa hän på sådana vägar, att det
går att också under det kommande läsåret
göra ett försök med något ämne,
precis som Kungl. Maj:t nu föreslår, att
utökningen av timantalet skall ske bara
på försök under en treårsperiod.

Herr talman! Jag vill med detta bara
ha sagt, att någon katastrof säkerligen
inte händer även om kammaren — vilket
jag hoppas — följer statsutskottets
uppfattning i berörda fråga.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag anser det rätt naturligt
att statsrådet förordar reservationen
och skall inte göra någon invändning
mot detta i och för sig. När herr
statsrådet däremot talar om nya konflikter
vill jag emellertid ställa frågan:
Vilken situation inträffar, därest reservationen
bifalles och man efter en kortare
tid — ett par år — vill sänka antalet
veckotimmar? Såvitt jag förstår
kommer i varje fall konflikten förr eller

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

senare. Jag hoppas, att den inte skall
bli av allvarligare slag. Det bör vara
möjligt att lösa detta problem.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! För att inte något missförstånd
skall uppstå beträffande vad
herr Nilsson i Göingegården yttrade om
diskussionerna i andra avdelningen angående
möjligheten att pruta på vissa
ämnen vill jag bara erinra herr Nilsson
om att det är riktigt att dessa diskussioner
har förts i avdelningen, men att vi
aldrig blev sams om vilka ämnen, som
skulle bli föremål för reduktion. Det
tycker jag, att han borde ha tillagt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag måste upprepa vad
jag tidigare svarade på den fråga, som
nu på nytt ställdes av herr Svensson i
Stenkyrka — eller kanske det var herr
Nilsson i Göingegården: »Varför så

bråttom? Varför kan man inte vänta på
skolberedningen? Det dröjer ju bara tre
år. Den 1 juli 1962 skall vi ha de nya
kursplanerna klara.»

Orsaken är att det är och har varit
bråttom under hela 1950-talet med att ta
hand om de stora årskullarna. Vi har
tre-fyra sådana, som går som en våg
genom folkhavet och som vi har kunnat
följa här i kamrarna. De har skapat
många bekymmer och berett oss mycken
glädje. Nu är de på väg upp i gymnasiet
och kommer på 1960-talet till
universitet, yrkesskolor och högskolor
av alla slag. Vi skulle spela bort en
chans, om vi väntade i tre år. »Men»,
säger då herr Svensson i Stenkyrka,
»om det skapar konflikter nu att skära
bort en timme från något annat ämne,
vilka konflikter skulle inte komma att
inträffa, om man om några år efter ett
förslag av skolberedningen vill sänka
timantalet inte bara med en timme utan
kanske med två eller tre?» Detta är en
helt annan sak, ty den metodik som
skolberedningen använder är inte den

— vilket jag också hade tillfälle att framhålla
i första kammaren —■ att ämnesrepresentanterna
i första hand får tala
om vad de önskar. Då skulle ju över
huvud taget inte något veckoschema
räcka till. Det är med utgångspunkt
från en allmän och samlad uppfattning
om skolans mål som vi tänker angripa
dessa problem.

Jag kan inte ansluta mig till herr
Arvidsons aktuella argumentering i dag,
men hans allmänna målsättning på
längre sikt har jag ingenting att i och
för sig invända mot. Det är dock något
helt annat. Konflikter uppstår emellertid,
om vi nu på några veckor eller
någon månad skall bestämma oss för att
ta bort en timme från vissa ämnen —
är det fråga om gymnastik skall vi gå
ned från tre till två timmar, är det fråga
om kristendom från två till en timme
och är det fråga om historia från tre till
två timmar o. s. v. Det kommer att bli
ett förfärligt liv vid en sådan aktion.
Skulle jag falla undan och skolöverstyrelsen
och regeringen resignera har ni
faktiskt ställt regeringen i en annan
situation, nämligen att den inte effektuerar
vad en eventuell majoritet här
skulle besluta. Detta är en ovanligt
olustig situation, som skulle kunna bli
resultatet av ett bifall till utskottets
linje.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Trots att ecklesiastikministern
här har avsvurit sig all övertro
på en extra matematiktimmes förmåga
att rädda landets framtid lägger
han en utomordentlig vikt vid att denna
fråga löses på sätt som regeringen föreslagit
och säger, att den har väl förberetts.
Förhåller det sig ändå inte så, att
skolöverstyrelsen har rusat iväg i blindo,
när den föreslår fyra timmars förhöjning
— en i klass 1, en i klass 2 och
en i klass 3 av den treåriga realskolan
samt ovanpå detta en timme i första
gymnasieklassen? Detta trots att första
klassens treåriga realskola redan fått en

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

extra timme matematik ocli att alltså
timantalet på denna linje får en förhöjning
med inte mindre än tre veckotimmar.

Nu har Kungl. Maj:t hyfsat förslaget.
Kungl. Maj:t kopplar på med en förstärkning
men tar det betydligt försiktigare.
Det innebär i och för sig en
allvarlig kritik mot det förslag som kom
från skolöverstyrelsen och som fick så
mycket expertis med sig. En verklig
analys av problemet saknas. Å andra
sidan är det inte någon uppgift för
riksdagen att lösa timplanefrågor. Det
tycks knappast vara en fråga ens för ett
ämbetsverk. Här krävs en mera djupgående
analys. Jag tror att vi med lugnt
samvete kan vänta ett år och avvakta
ett nytt förslag, om anslutning till utskottet
nu skulle innebära att ingenting
bleve gjort, ty som jag redan tidigare
har framhållit ger oss de stora årskullarna
ändå så rikligt tillskott till reallinjen
— bara procenthalten håller —•
och till utbildningen av ingenjörer och
matematiker att det just under de stora
årskullarnas tid inte är någon fara på
taket. När de har passerat och vi får
mindre resurser att hämta reserver ur,
börjar det bli kritiskt, men då bör också
skolberedningen vara färdig med sin
analys. Jag tycker att vi lugnt kan avvakta
den analysen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! När vi nu närmar oss
voteringen står det väl klart för alla de
kammarens ledamöter som har haft intresse
för debatten att alla, möjligen
med undantag för herr Arvidson, är
överens om att det behövs en extra övningstimme
i matematik på realskolcstadiet
och att de elever som råkar gå
där nu skall få möjlighet att nå upp till
den kunskapsnivå som nu gällande kursplaner
kräver. Debatten mellan utskottets
majoritet och dem som företräder
reservationen, vilken i allt väsentligt är
identisk med Kungl. Maj:ts förslag, gäller
om denna extra övningstimme skall

Allmänna läroverken: Avlöningar

stoppas in på någon av de håltimmar
som existerar i praktiskt taget alla berörda
skolor eller skall tas från något
annat ämne. De ämnen som kan komma
i fråga, rent teoretiskt resonerat, är gymnastik,
teckning, kemi och kristendom.
Samtliga nu nämnda ämnen är en- eller
tvåtimmarsämnen och en reduktion där
skulle bli utomordentligt allvarlig för
det berörda ämnet.

När nu utskottsmajoriteten begär att
ecklesiastikministern och skolöverstyrelsen
skall effektuera ett riksdagsbeslut
som innebär, att man trots alla de svårigheter
som statsrådet har fäst uppmärksamheten
vid skulle på några få
korta vårveckor på detta sätt gripa in i
gällande kursplaner på grundval av ett
beslut som fattats på denna väg, ställer
man helt orimliga krav på chefen för
ecklesiastikdepartementet. Jag skulle
vilja säga som en representant för ett
oppositionsparti som sannerligen inte
brukar prisa Kungl. Maj:t när Kungl.
Maj:t inte följer riksdagens bud, att det
vore en utomordentligt omdömeslös
handling om chefen för ecklesiastikdepartementet
utan vidare effektuerade
ett sådant beslut. Det måste ändå vara
hans sak att se till, att skolpolitiken här
i landet hänger samman, så att de som
arbetar i skolorna kan uppfatta vad som
sker såsom en planenlig och kontinuerlig
utveckling till det bättre. Det är lätt
för utskottsmajoritetens talesmän alt antyda
att våra kursplaner är felaktiga och
att vi har tid att göra om dem. Herr
Nilsson i Göingegården, som dock är
vice ordförande i den avdelning som
det gäller, slängde fram, att skolöverstyrelsen
väl får göra en allmän kursöversyn,
som om han inte visste om, att det
inom skolberedningen sedan flera år
tillbaka pågår ett både kostnadskrävande
och pcrsonalslukande förberedelsearbete
för den stora kursplanerevisionen
1962.

Herr talman! Eftersom det är ett skolämne
vi diskuterar och eftersom det
inte finns några televisionskameror i

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Allmänna läroverken: Avlöningar

kammaren, uppfattas det kanske inte
som ogrannlaga om jag tar fram en
plansch.

På denna plansch visas de arbeten
som sker inom skolberedningen för att
förbereda den grundläggande kursplanerevision
som vi hoppas skall kunna
träda i kraft 1962. Vi undersöker vad
beträffar ett anlal centrala skolämnen
— dit matematiken hör — först och
främst undervisningspraxis på berörda
stadier, folkskolans högre klasser, enhetsskolans
högre klasser, realskolans
avslutningsklass, praktiska realskolans
motsvarande och kommunala flickskolans
motsvarande klass. Vi har i detalj
gått igenom skolornas läroböcker
och kursplaner. Sedan vi där fått en
bild av hur undervisningen praktiskt
gått till, har vi frågat samtliga berörda
lärare i de mottagande skolorna —
yrkesskolor och gymnasier — vad de
anser om de krav på förkunskaper som
ställs för inträde i dessa skolor samt
deras uppfattning om standarden hos
eleverna för närvarande vid intagandet.

Vi har även gått vidare och kontaktat
dem som är verksamma inom olika yrken
och har anledning att begrunda om
de fått de rätta kunskaperna eller inte.
Vi har frågat arbetstagarna själva, och
vi har låtit ett par tusen människor i
åldern 18—30 år på arbetstid sitta och
lösa objektiva problem av den typ som
svarar mot de kunskaper, som skolan
skall ha meddelat dem. Vi har frågat
dem vilka kunskaper som de funnit sig
behöva såsom medborgare i ett demokratiskt
samhälle och såsom fritidsvarelser.
Vi har frågat förmännen om deras
uppfattning om vilka krav, som bör
ställas på den dem underställda personalen,
samt de kunskapsbrister som förekommer.
Vi bär även frågat de anställda
vilka brister de märkt i sina kunskaper.

Alla dessa iakttagelser — det rör sig,
mina damer och herrar, om 3—4 miljoner
data som har samlats in med kostnader
på hundratusentals kronor för
stat och näringsliv — skall bearbetas

och en avvägning ske när kursplanerna
konkret utarbetas. Inte går man väl mot
en sådan bakgrund och tvingar chefen
för ecklesiastikdepartementet att på ett
par vårveckor prestera någonting, som
eventuellt kommer att gå fullkomligt i
strid med de fakta som på detta sätt insandats.
Man ger honom väl en möjlighet
att genomföra vad som krävs för
att eleverna skall kunna fullgöra nu gällande
kursplaner.

Då frågar man sig: Om dessa kursplaner
är felaktiga, varför behöver eleverna
då lära sig matematik efter dem?
Jo, dessa kursplaner ligger till grund
för den nuvarande intagningen i yrkesskolor
och gymnasier. Vi kan inte offra
de tre största årskullar som någonsin
fötts i vårt land, bara för att vi för
närvarande har kursplaner som inte är
aktuella. Det är vår skyldighet att se
till, att de genom samhällets försorg får
den undervisning som behövs för att de
skall kunna klara detta ämne. Föräldrarna
skall inte på egen bekostnad behöva
skaffa dem privatundervisning,
som det annars kan bli fråga om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det har inte varit brist
på inlägg i denna debatt, så det är icke
ur den synpunkten jag begär ordet. Det
har dock vid flera tillfällen och av olika
talare uttalats en del misstro mot det
bestående. Det har uttalats misstro mot
skolmyndigheter, mot lärare, mot elever
och även mot målsmän och föräldrar.
Det är dock förvånansvärt att det inte
har uttalats någon misstro mot en sak,
där det verkligen finns fog för misstro,
nämligen våra läroböcker i matematik,
i den mån man kan tala om läroböcker
i matematik. Det finns böcker med
exempelsamlingar rad efter rad, s. k.
skolböcker med matematiska problem.
Men, herr talman, man söker förgäves
efter den pedagogik, som gör det möjligt
för eleverna att med logik få fram

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

vad de i det ena eller andra fallet vill
ha reda på. Det klagas på föräldrarnas
lust att hjälpa till, men hur kan man
begära att föräldrarna skall kunna hjälpa
sina barn, när inte läroböckerna ger
någon vägledning om hur man angriper
de problem man ställs inför.

Jag vill allvarligt vädja till ecklesiastikministern
att se till, att man får
bättre läroböcker i matematik. Men då
jag mycket väl förstår, att det inte är
ett problem som man löser kortsiktigt,
kan jag mot den bakgrunden inte finna
annat än att vi här bör följa reservanterna
i utskottet. Jag är väl medveten
om att elevernas arbetsbörda kan anses
tillräckligt betungande, men jag är övertygad
om att en extra matematiktimme i
skolan skall bespara dem så många
olyckliga stunder hemma vid läxorna,
att man fullt ut kan säga, att man snarare
befriar eleverna från en belastning
än ökar den.

Ur den synpunkten, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som sammanfaller med Kungl. Maj:ts
proposition.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3 och 4

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till vad utskottet hemställt;
2:o) bifall till den av herr Palme m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till den reservation, som avgivits av
herr Arvidson; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Blidfors begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Arvidson

Allmänna läroverken: Avlöningar

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten l:o) mom. 3) och 4) i
statsutskottets utlåtande nr 51 antager
det förslag, som innefattas i den av herr
Palme m. fl. avgivna, med 1 a) betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b) av herr Arvidson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. 3) och 4) i utskottets utlåtande
nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 a) av herr Palme in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
alt han funne tvekan kunna

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Läroboksnämnden

råda angående omröstningens utgång,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 48
ja och 164 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Palme m. fl. avgivna reservationen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BARK (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag röstade fel.

Punkterna 2—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Läroboksnämnden

Kungl. Maj:t hade (punkt 201, s. 477)
föreslagit riksdagen att till Läroboksnämnden
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 67 000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med 3 500
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundelin (1:236) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
(II: 297) hade — såvitt nu vore i fråga
—■ hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att läroboksnämnden skulle avskaffas
och det under förevarande punkt
uppförda förslagsanslaget av 67 000 kronor
utgå.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 236 och II: 297, såvitt nu vore i fråga,
till Läroboksnämnden för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
67 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Jacobsson och Ståhl, fröken
Elmén och herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall

till motionerna I: 236 och II: 297, såvitt
nu vore i fråga, besluta att avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till Läroboksnämnden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Efter den långa debatten
på den första punkten vågar jag knappast
ta till orda. Jag vill trots det säga i
all korthet, att man redan när läroboksnämnden
på sin tid inrättades kunde
hysa principiella betänkligheter mot
att läroböckerna, innan de utskickades
till skolorna för allmänt bruk, underkastades
en förhandsgranskning, någonting
fullkomligt främmande i allt
vad svensk tryckfrihetslagstiftning heter
och som därför av principiella skäl
rimligen inte heller borde förekomma
beträffande läroböckerna. Man kunde
dock — jag erkänner det — med praktiska
utgångspunkter förstå den anordningen.
Det förekom naturligtvis en hel
del läroböcker, som inte alltid var så
ändamålsenliga och lämpliga. Sedan
dess har det emellertid inträffat en betydande
omvälvning på det här området.
Vi bar fått en omorganisation av
skolväsendet, och de stora kommunala
förbunden — Stadsförbunden och
Landskommunernas förbund — har tillsatt
särskilda skoldelegationer som med
intresse följer utvecklingen även på
läroböckernas område. Därtill kommer
att ämneskonferenserna och kollegierna
ute i landet närmare granskar olika vidkommande
läroböcker än man tidigare
gjorde, och vidare har samarbetet mellan
de olika skoldistrikten också tagit
sikte på att få fram läroböcker av bästa
typ. Slutligen vill jag nämna att förlagen
naturligtvis nu är rustade på ett
helt annat sätt än tidigare för att tillgodose
behovet av lämpliga läroböcker.

Allt det här tillsammans gör att läroboksnämnden
har överlevt sig själv. Jag
vill konstatera, herr talman, efter att ha
tagit del av lärares och skolfolks reak -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

tioner, inte minst efter det jag väckte
motionen om läroboksnämndens avskaffande,
att det inom den svenska skolan
finns en utbredd uppfattning, att läroboksnämnden
numera är en anakronism.

Det förekommer också onekligen ganska
egendomliga saker som resultat av
läroboksnämndens arbete. Tidningen för
Sveriges Lärare innehöll helt nyligen
en artikel där det påvisades, hur nyutkomna
och av läroboksnämnden godkända
läroböcker innehåller rena plagiat
och tillgodogör sig forskningsresultat
av helt andra personer än dem som
står för läroböckerna. Även i övrigt har
framförts en stark kritik.

Jag skulle med detta, herr talman,
vilja säga, att det från både principiella
och praktiska synpunkter finns anledning
att pröva frågan om läroboksnämndens
fortsatta existens. Jag för min del
anser liksom reservanterna i statsutskottet
i övrigt, att tiden redan nu är
mogen för nämndens avskaffande.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag vill inte förneka
att det kan föreligga skäl att se litet närmare
på läroboksnämndens nuvarande
verksamhet, men jag måste reagera mot
att man utan att vilja sätta någonting
annat i stället begär att läroboksnämnden
skall avskaffas.

Reservanterna säger i den vid denna
punkt fogade reservationen att vi
numera har tillgång till bl. a. Stadsförbundets
och Landskommunernas förbunds
skoldelegationer — det är åtminstone
för närvarande bara eu delegation
— och att denna i samarbete
med skolstyrelseförbundet skulle kunna
fungera som någon nämnd och företa
översyn av de nya läroböcker som kommer
fram. .lag vill till detta bara säga,
att detta förbund för närvarande icke
har resurser alt klara en sådan uppgift.
Dessutom tror jag knappast ens

Läroboksnämnden

att reservanterna vill att läroboksnämnden
skall avskaffas utan att någonting
annat sättes i dess ställe.

Herr Ståhls uttalande att nya läroböcker
som nu kommer fram är underkastade
hård kritik, visar väl hän på att
det måste finnas någon myndighet som
ser över läroboksstoffet och godkänner
läroböcker för användning i skolorna.
Jag föreställer mig också att skolöverstyrelsen,
om den skall vara den statliga
myndighet som skall göra översynen,
måste till sitt förfogande ha experter
som utgör någon nämnd eller delegation.
Jag tror nämligen att skolöverstyrelsen
i dag är så belastad med andra
uppgifter, att den inte skulle hinna med
att vid sidan om sitt egentliga arbete
göra en översyn av de nya läroböcker
som kommer fram.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag måste uttala min förvåning
över att herr Nilsson i Göingegården
känner sig så hjälplös, om det
inte finns en statlig instans som granskar
de läroböcker som kommer fram.
Om det hade varit en annan talare än
en högerman, hade man kanske lättare
kunnat förstå denna hjälplöshet. Det är
inte så många år sedan läroboksnämnden
inrättades, och jag tillhörde under
åtskilliga år en skolstyrelse, som före
läroboksnämndens inrättande hade frihet
att välja bland de läroböcker som
kom ut på marknaden Det visade sig
i stort sett gå bra. Nu finns ju dessutom
de olika organ som vi hänvisar till i reservationen.
Jag är övertygad om, herr
talman, att även herr Nilsson i Göingegården
kan hysa så pass stor tilltro till
de kommunala instanserna på skolans
område, att han kan ge dem frihet att
välja i floran av läroböcker.

Därtill vill jag säga, herr talman, att
de exempel som jag här nämnde på
mindre lyckade läroböcker visar, all det
även nu är svårt för läroboksnämnden

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Progressiv företagsbeskattning i syfte att underlätta de mindre företagens kon solidering -

att släppa fram enbart fullgoda böcker.
Det händer ganska ofta även nu att
t. ex. läseböcker och andra läroböcker
blir godkända, vilka i den offentliga diskussionen
bedöms som icke i allo lämpliga
för skolbruk. Det finns alltså ingen
fullgod garanti på detta område. Jag är
övertygad om att vi alla hyser det förtroendet
för de lokala instanserna som
de är värda och inser, att det inte skulle
betyda någon standardsänkning i fråga
om läroböckerna, om de finge frihet att
välja utan någon form av statlig förhandsgranskning.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag har ingen övertro
på de statliga myndigheterna, men jag
säger mig att en viss översyn av den
rikliga flora av läroböcker som kommer
ut ändå måste ske, och eftersom
skolväsendet är statligt är det väl omöjligt
att tänka sig att det skulle vara
någon nämnd eller delegation utanför
den statliga organisationen som skulle
företa denna översyn. Jag tror inte att
herr Ståhl, som är en klok man, på allvar
menar att de kommunala skolstyrelserna
landet över skulle vara kapabla
eller hinna med att göra en översyn av
tillgången på läroböcker för att sedan
kunna välja de läroböcker som de själva
ansåge vara bra. Jag föreställer mig
att vi då skulle få en ganska varierande
flora av läroböcker. Inte minst för de
elever, som blir tvungna att flytta från
en skola till en annan, torde det vara
nödvändigt att vi har en viss kontinuitet
i uppläggningen av undervisningen
via läroböckerna.

Det har väl varit lämpligast att reservanterna
begärt en utredning för att
få klarlagt huruvida översynen av läroböckerna
bör ske av den nuvarande läroboksnämnden
eller av någon annan
nämnd, myndighet eller delegation, vad
man nu vill kalla det organet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 10—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av yrkesskada,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 55, i anledning av väckta motioner
om pensionsförbättring åt vissa f. d.
anställningshavare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Progressiv företagsbeskattning i syfte att
underlätta de mindre företagens
konsolidering

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta
motioner angående en progressiv företagsbeskattning
i syfte att underlätta de
mindre företagens konsolidering.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 289 av herr Mattsson
och II: 359 av herr Gustavsson i Alvesta,

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Progressiv företagsbeskattning i syfte att underlätta de mindre företagens kon -

solidering

hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
utredning av möjligheterna att införa
en progressiv företagsbeskattning i syfte
att underlätta de mindre företagens
konsolidering och självfinansiering».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 289 och II: 359
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Bengtson, Mattsson och
Larsson i Luttra, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
med instämmande i syftet med vad som
anförts i de likalydande motionerna
1:289 och 11:359 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag angående möjligheterna att genom
reform av företagsbeskattningen
underlätta de mindre företagens konsolidering
och självfinansiering;

II) av herr Stenberg, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! I föreliggande betänkande
har bevillningsutskottet redovisat behandlingen
av ett par motioner, som utmynnar
i ett yrkande om utredning och
förslag angående möjligheterna att genom
en reform av företagsbeskattningen
underlätta de mindre företagens konsolidering
och självfinansiering.

Det stora flertalet företag inom handel,
industri och hantverk är mindre
sådana, vilka drives som rörelse av fysisk
person eller av bolag. För dessa
båda företagsformer gäller olika beskattningsbestämmelser.
För fysisk person
är statsskatten progressiv och för bolag
proportionell. Motionärerna har nu
tänkt sig ett enda system med progressiv
beskattning för rörelse som drives i
olika företagsformer, efter en skatteskala
på lägst 10 och högst 40 procent.

Utskottet har emellertid ställt sig avvisande
till detta förslag och skriver på
sidan 3 i utlåtandet följande: »I vad
motionsyrkandet avser en progressiv
inkomstbeskattning av aktiebolag vill
utskottet erinra om att en sådan tidigare
funnits i svensk beskattningsrätt, men
den är sedan länge avskaffad. Skäl att
på nytt införa en dylik beskattningsform,
mot vilken en stark kritik på sin
tid riktades, synes ej föreligga. Det kan
tilläggas att lindrigare beskattning av
mindre aktiebolag, vilket motionärerna
åsyftar, med sannolikhet skulle leda
till en uppdelning av redan existerande
företag i mindre enheter och till att nya
småbolag i ökad utsträckning bildas enbart
i syfte att få så gynnsam beskattning
som möjligt.»

Under den tid de nuvarande beskattningsbestämmelserna
gällt har en avsevärd
skatteskärpning inträtt, vilket betytt
stora svårigheter för företagens
konsolidering. I stor utsträckning sker
företagskonsolideringen genom tillämpning
av gällande varuavskrivningsbestämmelser,
men dessa bestämmelser är
inte i allo lämpade att användas i detta
syfte, ty alla företag har inte samma
behov av stora varulager. Avskrivningsreglerna
kan därför lätt föra med sig
att ett företag för att få större avskrivningsmöjligheter
förledes att lägga sig
till med större lager än vad som är betingat
av företagets verksamhet i och
för sig. Detta kan inte under alla förhållanden
vara någon lämplig väg. Vi är
väl alla överens om att de mindre företagen
här i landet är av sådan betydelse,
att det är angeläget att vi underlättar
möjligheterna för dem att konsolidera
sin ställning och öka deras möjligheter
till självfinansiering.

Vi reservanter har ansett det angeläget
att denna fråga blir föremål för särskild
utredning, i vilken olika möjligheter
prövas att vid beskattningen ta
hänsyn till de syften som aktualiserats
i motionerna.

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Progressiv företagsbeskattning i syfte att underlätta de mindre företagens kon solidering -

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Naturligtvis håller jag
med herr Larsson i Luttra om att det är
viktigt att olika grupper av småföretagare
får så goda arbetsbetingelser som
möjligt. Det är också riktigt att en förutsättning
för ett livskraftigt näringsliv
är, att det finns goda möjligheter till
konsolidering. Jag förvånar mig bara
över att detta tal kommer från herr
Larsson, vars parti under de senare åren
varit med om att genomföra så mycket
här i riksdagen som motverkat möjligheterna
inte minst för småföretagsamheten.

Då vi inom högerpartiet tillsammans
med folkpartiet försökt få in den bestämmelsen
i kommunalskattelagen, att
varulager skulle kunna få nedskrivas till
30 i stället för 40 procent, har centerpartiet
gått emot. Detta är ett faktum,
även om centerpartiet i år gått med på
att man skulle vänta med uppskrivningen
till 40 procent ett år. Men hur går
det nästa år?

Inte heller har vi fått stöd från det
partiet då vi velat ge huvuddelägare i
familjebolag rätt att via bolaget göra
avsättning lika väl för sin egen pension
som för andra anställda inom företaget.

Jag skulle också vilja fråga, varför
ni inom centerpartiet så sent som i fjol
röstade mot förslag som syftade till att
ge nystartade företag bättre avskrivningsmöjligheter
i fråga om byggnader
i rörelsen under de första åren. Sådana
bestämmelser finns i både Danmark och
Norge. Vad ni kunde ha emot en utredning
på den punkten, kan jag inte förstå.
Bättre möjligheter till avskrivning under
de första åren skulle ju blott ha
inneburit ökade möjligheter till konsolidering
även för småföretagen.

De motioner som bevillningsutskottet
behandlat i sitt betänkande nr 22 är
visserligen sådana, att ingen riktigt lär
kunna läsa ut vad motionärerna vin.
Och inte har det blivit tydligare genom
herr Larssons anförande här i kammaren.
Går jag till reservationen av herr
Bengtson m. fl., finner jag att reservanterna
till en början tycks vara missnöjda
med de avskrivningsbestämmelser
som finns för varulager. Missnöjet riktar
sig emellertid tydligen mot att avskrivningen
kan gå upp så högt som till 70
procent. Detta kan, säger reservanterna,
för det stora flertalet småföretagare
leda till att alltför stora varulager
hålles med likvidationssvårigheter som
följd. Jag förmodar att reservanterna
menar likviditetssvårigheter. Reservanterna
vill alltså insinuera att småföretagarna
håller onödigt stora varulager
bara för att få möjligheter att skriva
ner så mycket som möjligt. Herr Larsson
i Luttra och de andra reservanterna har
bestämt inte så väl reda på under vilka
villkor småföretagen arbetar här i landet.
Nog är det sant att företagen lider
av kapitalbrist och likviditetssvårigheter.
Ofta är dessa svårigheter så stora
att företagen kan tvingas hålla ett mindre
varulager än som skulle vara önskvärt.
Anledningen härtill är den ekonomiska
politik regeringen fört och som
just centerpartiet praktiskt taget helt
och hållet anslutit sig till. Den politiken
har medverkat till att nysparandet här
i landet blivit för lågt. De krediter som
därefter stått de mindre företagarna till
buds har blivit alldeles otillräckliga.

Det sägs i reservationen att det rent
tekniskt torde »vara möjligt att införa
den ordningen, att i handelsregistret
upptagna företag även i skattehänseende
betraktas och behandlas som juridiska
personer». Jag skall inte bestrida att det
är tekniskt möjligt. Naturligtvis kan
man — om man särskilt vill komma åt
småföretagen, i det här fallet de som
inte arbetar i bolagsform — se till att

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

syfte att underlätta de mindre företagens kon -

Progressiv företagsbeskattning i

solidering

den dubbelbeskattning, som nu finns för
aktiebolag och ekonomiska föreningar,
blir gällande också för andra företagsformer.
Men jag kan inte förstå, att en
sådan skatteskärpning motiverar alla de
vackra orden om att småföretagens arbetsbetingelser
skall lättas.

Den statliga direkta skatten för fysiska
personer, som alltså gäller för
det stora flertalet småföretagare och
hantverkare, är redan nu progressiv i
överkant. Särskilt mellanskikten blir
hårt drabbade av den puckel som finns
i skatteskalan för gifta. Vårt parti har
velat få bort den puckeln men har inte
fått något stöd från herr Larsson i Luttra
och hans parti. Vårt förslag skulle
ge betydande skattelättnader och därigenom
möjligheter till konsolidering
för en väsentlig del av småföretagen. Nu
vill centerpartiet ha även dubbelbeskattningen
progressiv. Vi skulle alltså ovanpå
en progressiv inkomstskatt och ovanpå
en progressiv förmögenhetsskatt få
ytterligare en progressiv skatt. Jag har
över huvud taget svårt att ur skatteförmågesynpunkt
finna något som helst
bärande motiv för en dubbelbeskattning,
och om en sådan skatt gjordes progressiv,
skulle saken bli ännu värre.

Jag kan, herr talman, inte vara med
om de skärpningar i företagsbeskattningen
som föreslås i reservation nr I
till bevillningsutskottets betänkande nr
22, och jag yrkar därför bestämt avslag
på reservationen.

Ilerr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Darlin bär gett en
verklig karikatyr av våra syften med
reservationen. Det är alldeles uppenbart
att avsikten inte är att åstadkomma
en dubbelbeskattning, utan avsikten är
att utredningen skulle komma fram till
ett resultat, varigenom vi skulle få bättre
möjligheter än med de nuvarande

Jag behöver väl inte säga så värst
mycket om herr Darlins spekulationer
om hur det skulle kunna gå. Dessutom
är det väl så, herr Darlin, att de nuvarande
lagervärderingsbestämmelserna
gäller tack vare centerpartiets ställningstagande
i bevillningsutskottet och
i riksdagen. Detta förutan skulle vi med
största sannolikhet ha ogynnsammare
lagervärderingsregler.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad mina farhågor beträffande
dubbelbeskattningen angår så
håller jag mig till reservanternas eget
uttalande, att fysiska personer bör behandlas
på samma sätt som juridiska
personer. Juridiska personer har som
bekant dubbelbeskattning.

Om herr Larsson i Luttra och hans
partivänner gått tillsammans med högern
och folkpartiet i fråga om varuvärderingsbestämmelserna,
hade kanske
lotten gynnat oss så, att vi fått en annan
tingens ordning. Det kan till och med
tänkas att bevillningsutskottets ärade
ordförande gått med på vårt förslag,
och då hade det inte behövt bli någon
lottdragning.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Såvitt jag kan förstå är
motionärernas syfte att, vilket herr
Larsson i Luttra också understrukit,
åstadkomma en skattelättnad, framför
allt för de mindre företagarna. Om man
skulle genomföra motionärernas propåer,
skulle det medföra en orättvis
övervältring på andra skattebetalare,
t. ex. löntagarna. Det går nog därför
inte att bestrida att utskottet har rätt,
när det anför att en sådan anordning
inte låter sig förena med kravet på rättvisa
och jämlikhet i beskattningen. En
skattereform som får sådana verkningar
kan vi inte godta.

Utskottet säger vidare att det är
»tveksamt om sådana omständigheter
som omsättning, antalet anställda och

reglerna att ge företagen tillfälle till
konsolidering ocli självfinansiering.

(i — Andra kammarens protokoll till5.9. Nr 12

82 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Progressiv företagsbeskattning i syfte att underlätta de mindre företagens kon
solidering

vinstens förhållande till omsättningen
bör tillerkännas självständig betydelse
vid beskattningen». Vi har tidigare haft
progressiv beskattning. Den gällde ända
fram till 1938, då den avskaffades med
stor enighet. Både inom näringslivet
och på andra håll var man överens om
att den inte längre fyllde någon uppgift
utan tvärtom var ytterst besvärlig
att tillämpa i praktiken. Tanken bakom
den progressiva beskattningsmetoden
var, såvitt framgår av tillgängligt material,
att beskattningen skulle avvägas
med hänsyn till räntabiliteten. Att det
finns ett visst samband mellan räntabilitet
och skatteförmåga skall inte förnekas.
Men det mått på räntabiliteten
och skatteförmågan, som man tillämpade
under den tid den progressiva
beskattningen gällde, visade sig emellertid
inte ge tillfredsställande resultat.
Det blev därför ganska snart uppenbart
att ett bibehållande av den progressiva
beskattningen inte var tillfredsställande.
I denna kritik instämde, som
jag redan antydde, både de sakkunnigutredningar,
som företogs på detta område,
och näringslivets egna organisationer.

Om den progressiva beskattningsmetoden
var orättvis och ledde till oriktiga
resultat beträffande aktiebolagen, så var
det ännu sämre för de ekonomiska föreningarna,
där den progressiva beskattningen
lades på den totala omsättningen,
vilket kunde leda till mycket otillfredsställande
resultat ur skattesynpunkt.

Det var dessa synpunkter och givetvis
många andra som gjorde att man
1938 frångick den progressiva skattemetoden
och övergick till en proportionell
skatt. Det finns alltså inga som
helst sakliga skäl att tillmötesgå motionärerna.
Det framgår även av reservationen,
att reservanterna också varit
tveksamma. På tal om motionärernas
önskemål beträffande reformering av
företagsbeskattningen i riktning mot ett
progressivt verkande system säger re -

servanterna, att de finner det svårt att
överblicka konsekvenserna av en sådan
anordning. Det är naturligtvis alldeles
riktigt. Erfarenheterna från den tid vi
hade progressiv beskattning talar inte
för ett återinförande av denna beskattningsmetod.

Med dessa få ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Kärrlander, säger att ett tillmötesgående
av reservanternas och motionärernas
önskemål skulle kunna innebära
en viss övervältring av skattebördor
på andra skattebetalare. Och det är uppenbart
att om man vill göra en lättnad
för en viss grupp i en viss situation, så
kan detta inte ske utan att man i någon
mån får en sådan övervältring.

Herr Kärrlander talade också om den
tidigare progressiva beskattningen av
aktiebolag. Det är nog troligt att den
hade vissa sidor som gjorde, att det då
rådde ganska stor enighet om att den
var olämplig. Det syfte man vill nå är
dock så pass angeläget att frågan, även
om man är medveten om att den är svår,
ändå borde få bli belyst genom en utredning.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag ber att få rikta kammarens
uppmärksamhet på att herr
Larsson i Luttra och jag är överens om
att en övergång enligt de linjer som
skisserats av motionärerna skulle betyda
en övervältring av bördor till andra
skattebetalare. Jag är nöjd med att vi är
överens på den punkten.

Får jag bara, herr talman, tillägga
som ett ytterligare skäl till att man gick
ifrån den progressiva beskattningen, att
detta var en förutsättning för att man
skulle kunna införa liberalare avskrivningsregler.
Skulle man göra det, vilket

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Skattelindring för vinster på grund av penningvärdets fall

man ansåg nödvändigt, kunde man inte
bibehålla en progressiv företagsbeskattning.
Skulle vi, herr talman, på nytt
gå över till den progressiva företagsbeskattningen,
skulle vi också få ompröva
och förmodligen skärpa avskrivningsreglerna
i fråga om varulager, maskiner,
inventarier m. m.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag avser inte att vid
denna frågas behandling ta upp någon
partipolitisk debatt om vad som gjorts
eller inte gjorts för den mindre företagsamheten.
Anledningen till att jag
antecknat blank reservation är att vi
från vårt håll vid årets riksdag väckt
en motion, där vi tagit upp hela kreditproblemet
och kapitalförsörjningsfrågan
för den mindre företagsamheten
och också berört en viss företagsbeskattningsfråga.
Jag tycker det vore bra
om vi kunde behandla dessa frågor i
ett sammanhang och vid ett tillfälle.
Därför har vi ansett det lämpligt att ta
upp dem i en och samma motion. Den
kommer så småningom att läggas på
riksdagens bord.

Även om jag i viss mån kan ansluta
mig till reservanternas syfte att försöka
åstadkomma en viss lättnad av beskattningen
för den mindre företagsamheten,
kan jag ändå inte instämma i
vare sig utskottsmajoritetens eller reservanternas
skrivning. Det var närmast
det som gav mig anledning att till utskottsbetänkande!
foga en blank reservation.

Jag är, herr talman, inte beredd av
den anledningen att delta i voteringen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen av herr Bengtson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i
Luttra begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 174 ja och 29 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Skattelindring för vinster på grund av
penningvärdets fall

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckta
motioner om sådana ändringar i skattelagstiftningen
att vinster på grund av
penningvärdets fall i möjligaste mån
kan undantagas från beskattning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 151 av herrar Ringaby
och Yngve Nilsson samt II: 113 av herr
Björkman m. fl., hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en utredning i syfte
att få till stånd en sådan omarbetning
av skatteförfattningarna, att vinst, som
enbart har sin grund i penningvärdets

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Skattelindring för vinster på grund av penningvärdets fall

fall, i möjligaste mån kan undantagas
från beskattning».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 151 och II: 113 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Magnusson
i Borås och de Jounge, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av nyssnämnda motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning i syfte att få till
stånd en sådan omarbetning av skatteförfattningarna
att vinst, som enbart
hade sin grund i penningvärdets fall, i
möjligaste mån kunde undantagas från
beskattning;

II) av herrar Kollberg och Stenberg,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Om jag skulle ställa den
frågan till kammarens ledamöter: Tycker
ni det är riktigt att beskatta en vinst
som i realiteten är en fiktion? tror jag
eller åtminstone hoppas, att jag skulle
få majoritet för ett nej. Jag tror inte ens
att finansministern, trots alla bryderier
han har med att få inkomster och skatter
att räcka till, skulle tycka det är riktigt
att man gör på det sättet. Frågan
återger i mycket komprimerad form det
problem, som kammarens ledamöter nu
har att ta ställning till och som bevillningsutskottet
yttrat sig över i sitt betänkande
nr 24, nämligen de nu gällande
reglerna beträffande beskattningen
av realisationsvinst.

I jämförelse med många andra skattefrågor,
särskilt de som nu är aktuellast,
är denna fråga av litet format, men för
dem som drabbas av denna beskattning
är den av annan storleksordning. Bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning
syftar till att träffa rena spekulationsaffärer.
Det finns emellertid

många fall där vinsterna inte har någon
som helst släktskap med spekulation,
och jag skall be att få belysa detta
med det exempel vi återgivit i motionen
för att ge kammaren en föreställning
om vad som kan inträffa.

En person som inköpt ett egnahem
eller en villa för 50 000 kronor måste,
innan sju år förflutit därefter, på grund
av tjänsteförflyttning, befordran eller
övergång till ny verksamhet på annan
ort avyttra sin fastighet. På grund av
penningvärdeförsämringen får han i
köpeskilling 70 000 kronor och blir beskattad
för en realisationsvinst på
20 000 kronor. Detta belopp lägges till
hans övriga inkomster och träffas av
en hög progressivitet. På den nya orten
måste han för att alls kunna få någon
bostad förvärva eller själv bygga en
villa. Kostnaden för denna, som är likvärdig
med hans gamla villa, är densamma
som den summan han erhöll vid
försäljningen, eller 70 000 kronor.

I realiteten har naturligtvis denne
man inte gjort någon som helst vinst.
Under den tid han innehaft sin förra
villa har levnadskostnaderna stigit med
40 procent. Hans verkliga intäkt vid försäljningen
är exakt densamma som den
köpeskilling han erlagt vid förvärvet.
Ändock får han betala skatt för sin
»vinst» och till på köpet inom progressionsskikt
som på grund av en nominell
stegring även av den övriga — verkliga
— inkomsten kommit att ligga högt upp
i skatteskalan. En sådan beskattning
kan inte stå i överensstämmelse med
syftet med lagstiftningen och kan i
många fall verka mycket hård. Den kan
i många fall försvåra eller omöjliggöra
anskaffande av en likvärdig bostad på
den nya orten.

Motionen går ut på utredning i syfte
att omarbeta skatteförfattningarna så
att vinst, som enbart har sin grund i
penningvärdets fall, i möjligaste mån
skall kunna undantagas från beskattning.
Genom en proposition till 1951
års riksdag ändrades reglerna för

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Skattelindring för vinster på grund av penningvärdets fall

realisationsvinstbeskattningen: gränsen
mellan full skattefrihet och full skatteplikt
mjukades upp genom en avtrappningsregel
så att den skattepliktiga
vinsten reducerades då egendomen innehafts,
beträffande fast egendom minst
sju år och beträffande annan egendom
minst två år. Full skattefrihet inträder
alltså efter tio, respektive fem år.

Innebörden av propositionen var alltså
att den tidigare tvära gränsen mellan
full skattefrihet och full skatteplikt mjukades
upp genom avtrappningsregeln.
Därmed undanröjdes »de mera stötande
fallen», som bevillningsutskottet formulerade
saken i sitt betänkande 1951. Men
det är inte alla stötande fall man fått
bort, och jag skall be att få åskådliggöra
detta med ett annat exempel, som är
hämtat ur verkligheten.

En lantbrukare i Närke köpte en gård
i slutet av 1940-talet, alltså före den stora
inflationen. Av olika anledningar
blev han nödsakad att sälja gården sex
år senare, efter den stora inflationen.
Vinsten — den s. k. vinsten -— blev
28 000 kronor. Han drabbades av en
skatt på 15 000 kronor, en straffskatt sålunda
på grund av omständigheter vari
han icke hade någon som helst skuld.
Ja, ödet formade det så att just denna
vinst på 28 000 kronor i det allra närmaste
motsvarade den penningförsämring
som inträffade under de år han
ägde gården. Han måste ordna ett borgenslån
för att klara skatten!

.lag skall erkänna att bevillningsutskottets
majoritet inte bara viftat bort
problemet. Det heter nämligen i utskottets
betänkande: »Utskottet vill inte förneka
att ett visst berättigande finns för
yrkandet---» i vissa fall. Då tyc ker

man att utskottet kunde ha gått
med på vår blygsamma önskan, att en
utredning skulle få undersöka om det
inte går att finna en väg för att få bort
iivcn de stötande fallen. I motionen har
vi pekat på att eu framkomlig väg vore
att anknyta beräkningen av skattepliktig
realisationsvinst till index. Den är ju

en mätare på penningvärdeförsämringen.
Med ett schematiskt exempel har vi
i motionen åskådliggjort hur det skulle
gå till. En person förvärvar i mars 1952
en fastighet för 100 000 kronor och säljer
den i mars 1958 för 125 000 kronor.
Vid förvärvet utgjorde konsumentprisindex
125 (1949 = 100) och vid försäljningen
sex år senare 151, en stegring
med cirka 20 procent. Räknat i 1958 års
penningvärde var inköpspriset 100 000
kronor plus 20 procent därav eller
120 000 kronor. Av den vid försäljningen
uppkomna mellanskillnaden, 25 000
kronor, är alltså endast 5 000 kronor
verklig vinst som bör beskattas såsom
realisationsvinst.

Det är möjligt att utskottet, trots all
den sakkunskap som där är församlad,
inte kunnat knäcka denna nöt. Men en
framstående skattejurist har sagt mig,
att visst går frågan att lösa — om man
bara vill saken.

Vi har i motionen vidare åberopat att
1941 års förordning om krigskonjunkturskatt
tog hänsyn till penningvärdeförsämringen
genom att i vissa fall undantaga
realisationsvinst.

Med hänsyn härtill och då bevillningsutskottet
dock ansett, att det finns
ett visst berättigande i vårt yrkande,
tycker jag att utskottet kunde ha gått
med på vårt förslag om utredning. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen av herrar Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och de Jounge.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! I denna motion har man
tagit upp vissa besvärligheter i beskattningshänseende
som följer med penningvärdeförsämringen.
Ingen förnekar
viil att besvärligheter förekommer —
inte bara när det gäller beskattningen
utan över huvud taget — då utvecklingen
är sådan, att pengarna faller i
värde. Här gäller det nu realisationsvinstbeskattningen
— som motionären
sjiilv framhöll en liten del av vårt beskattningssystem.
Motionären har som

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Skattelindring för vinster på grund av penningvärdets fall

exempel på hur orättvist bestämmelserna
verkar tagit det fallet, att en person
har en fastighet som han av det ena
eller andra skälet skall sälja. Han får,
säger motionären, visserligen ett högre
pris i kronor räknat, men den reella ersättningen
blir inte sådan, när vederbörande
skaffar sig en ny villa på annan
ort, dit han måste flytta, att någon
vinst uppstår. Detta borde enligt motionärernas
uppfattning leda till att det
inte blir någon extra beskattning.

Vi har i bevillningsutskottet diskuterat
dessa ting rätt ingående. Jag kan
bara säga, att skulle man driva denna
princip finge man väl — som utskottet
framhållit i sitt betänkande — också
ta hänsyn till människor som har sina
pengar placerade i t. ex. inteckningar
eller på bank och som drabbas av penningvärdeförsämringen.
De skulle väl
då i konsekvensens namn ha avdrag på
sina skatter, ty de drabbas ju ännu hårdare
än den som har en realtillgång i
form av en fastighet, eftersom de inte
får något höjt försäljningsvärde på sina
tillgångar.

Motionären tyckte att utskottet borde
kunnat biträda motionen, då utskottet
ansett att det fanns ett visst berättigande
i motionsyrkandet. Ja, motioner av liknande
slag har varit föremål för utskottets
och riksdagens behandling tidigare
och då blivit avslagna. Jag måste nog
säga till herr Björkman, att jag bestämt
vill varna för att skriva till Kungl.
Maj:t och hemställa om utredning så
snart det skulle föreligga minsta anledning
till detta. Jag tycker mig också ha
märkt, att man anser att det finns alltför
många utredningskommittéer. Hur skulle
det bli om vi skulle acceptera herr
Björkmans och andras önskemål? Jag
anser tvärtom, att riksdagsutskotten
skall vara mycket sparsamma med sina
skrivelser till Kungl. Maj:t. Sådana skall
endast beslutas i de fall, då det finns
alldeles speciella skäl att påskynda ärenden
av stor vikt.

Detta är endast ett delspörsmål av den

större frågan om penningvärdet. Jag vill
gärna med motionären säga att vi alla
beklagar penningvärdeförsämringen.
Men det går inte att angripa problemet
på detta sätt, utan det måste ske på andra
vägar. Det pågår en stor utredning,
den s. k. stabiliseringsutredningen, som
har detta mycket omfattande problem
under skärskådande. Jag hoppas personligen
att man där kan komma fram
till ett resultat, som i någon mån bidrar
till att stabilisera penningvärdet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill till herr Ericsson
i Kinna endast säga, att om man
fnte vill vara med om att avskaffa dessa
oformligheter, är det klart att man
kan konstruera skäl för sin ståndpunkt.
Jag har ingalunda sagt att denna fråga
skulle vara särskilt lättlöst, men jag
tycker att man bör ta sig en funderare
på den. Inte heller eftersträvar jag en
mängd statliga utredningar, och jag
skulle vara mycket tveksam inför att
lägga ytterligare uppdrag på 1950 års
skattelagsakkunniga, som i många år
varit »utredningskorgen» där man stoppat
det ena uppdraget efter det andra.
Inte behöver man tillsätta en stor utredning
för att klara av denna sak.

Vad jag beklagar, herr Ericsson i
Kinna, är att bevillningsutskottet är mera
negativt i år än tidigare. År 1951, när
denna fråga var uppe till behandling
första gången, viftade man bort hela
saken. Då sade utskottet, att denna fråga
i minst lika hög grad berör alla
andra slags inkomster; 1954 hade bevillningsutskottet
tagit ett steg framåt, tv då
hade utskottet kommit till insikt om att
det inte var något problem i fråga om
inkomst av tjänst och kapital. Den
gången förutsatte utskottet, att Kungl.
Maj :t skulle ha sin uppmärksamhet riktad
på frågan. »Särskilt därest frågan
skulle erhålla ökad aktualitet, synes det
önskvärt att en allsidig prövning kom -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution, m. m.

mer till stånd», sade utskottet för fem
år sedan. 1954 var konsumentprisindex
129. Nu är det 152, en stegring med 17
procent.

Vad skall vi tro om framtiden? Jag
tror inte att ens herr Ericsson i Kinna
är beredd att avge en deklaration om
att vi kommer att kunna åstadkomma
ett fast penningvärde. Snarare är risken
för inflation i framtiden med det läge
vi nu har ganska överhängande. Därför
är det angeläget, även om vi haft ett
tämligen stabilt penningvärde de senaste
åtta, nio månaderna, att söka klara upp
dessa problem innan vi råkar ut för en
ny inflation.

Nu, år 1959, förefaller det mig som
om bevillningsutskottet tagit ett steg
tillbaka. Man åberopar visserligen stabiliseringsutredningen.
1954 tyckte man
ändå, att Kungl. Maj:t skulle ha ögonen
på denna sak. Det var inte mer än en
suck, men det var i alla fall något. I
år befriar man Kungl. Maj:t ifrån att
över huvud taget ha sin uppmärksamhet
riktad på problemet, och man yrkar
helt avslag. Så belastad som Kungl.
Maj:t är redan förut förmodar jag att
man kommer att hälsa denna befrielse
med stor tacksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen av herr Yngve
Nilsson m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution,

m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva
viss utvidgning av gällande rätt till
varvsindustrirestitution m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 6 februari 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 64, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att
under tiden från och med den 1 juli
1959 till och med den 31 december 1961
i fall, då särskilda skäl förelåge, medgiva
att näringsidkare, som erhållit rätt
till varvsindustrirestitution, måtte få
åtnjuta sådan tullrestitution, oaktat de
av honom använda artiklarna införts av
annan näringsidkare, som erhållit rätt
till enahanda slag av tullrestitution.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna 1:398 av herr Spetz
m. fl. och 11:484 av herr Johansson i
öckerö m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 64 måtte besluta
sådan ändring i tullrestitutionsförordningen
att varvsindustrirestitution får
åtnjutas för materialier till inregistrerade
fiske- eller fraktfartyg, även om fartygets
bruttodräktighet understiger 70
ton, samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 64 samt med avslag
å de likalydande motionerna I: 398
av herr Spetz m. fl. och II: 484 av herr
Johansson i öckerö m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution; 2)

bemyndiga Kungl. Maj:t att under
tiden från och med den 1 juli 1959 till

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution, m. m.

och med den 31 december 1961 i fall,
då särskilda skäl förelåge, medgiva att
näringsidkare, som erhållit rätt till
varvsindustrirestitution, måtte få åtnjuta
sådan tullrestitution, oaktat de av honom
använda artiklarna införts av annan
näringsidkare, som erhållit rätt till
enahanda slag av tullrestitution.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Bengtson,
Mattsson, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Darlin, Eriksson i Bäckmora
samt Rydén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 64 icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt med
bifall till de likalydande motionerna
I: 398 och II: 484,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution
med den ändring, som i reservationen
angivits;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
tiden från och med den 1 juli 1959 till
och med den 31 december 1961 i fall,
då särskilda skäl förelåge, medgiva att
näringsidkare, som erhållit rätt till
varvsindustrirestitution, måtte få åtnjuta
sådan tullrestitution, oaktat de av honom
använda artiklarna införts av annan
näringsidkare, som erhållit rätt till
enahanda slag av tullrestitution.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Det råder i vårt land
tullfrihet för fartyg. Den är ordnad så,
att även om man skaffar fullbelagd materiel
utifrån får man tillbaka tullavgiften
genom s. k. varvsindustrirestitution.
Denna varvsindustrirestitution gäller
emellertid ej för mindre fartyg än av
70 tons bruttodräktighet.

Flertalet fiskefartyg och en hel del
mindre lastbåtar faller under 70-tons -

gränsen. Ofta skaffar vederbörande företagare
motorerna till fiskefartygen utifrån.
De köper dem t. ex. från Danmark
eller Tyskland, och de är fullbelagda
med 10 procent. Det har uppgivits, att
det ibland innebär en tull på inemot
10 000 kronor. Motionärerna och reservanterna
i bevillningsutskottet anser, att
gränsdragningen vid restitutionsförfarandet
inte är rationell. Vi anser också,
att den inte är rättvis ur fiskets och den
mindre kustfraktfartens synpunkt.

Småbåtarna har ett särskilt behov av
denna restitution av tullen. Det har också
omvittnats, att de egendomliga bestämmelserna
härvidlag animerar fiskarna
att t. ex. bygga båtar i Sverige
men utrusta dem i Tyskland eller Danmark
för att undgå tullen. I vissa fall
har man t. o. m. skaffat sig onödigt stora
båtar bara för att komma över 70-tons
gränsen och få tullrestitution. Under
sådana förhållanden kan det inte vara
förenligt med respekten för lagar och
förordningar och inte heller rättvist
gentemot fiskarna och företagarna inom
den mindre fraktfarten att bibehålla den
nuvarande gränsdragningen.

Jag kan också erinra om förra årets
behandling av motioner i denna fråga.
Då vände sig bevillningsutskottet till
generaltullstyrelsen, som yttrade sig i
den riktningen, att det i och för sig inte
fanns något att erinra mot en utvidgning
av gällande rätt till varvsindustrirestitution.
Man tilläde dock, att av praktiska
skäl syntes restitutionsrätten böra
begränsas till att avse fartyg av viss minimistorlek,
varför fastställande av en
nedre tontalsgräns torde erfordras Dessutom
talade man om att frågan nog borde
utredas.

Vi har nyligen hört att bevillningsutskottets
ärade ordförande inte är pigg
på utredningar. Det är inte jag heller,
och jag tror inte heller att det behövs i
detta fall. Reservanterna föreslår i sin
reservation ett tillägg till lagen om
varvsindustrirestitution. Man behöver
bara foga in i lagtexten att sådana far -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution, m. m.

tyg samt i fartygsregistret införda fiskeeller
lastfartyg även av 70 tons bruttodräktighet
eller därunder skall åtnjuta
varvsindustrirestitution.

Bevillningsutskottet har — det vill jag
gärna understryka — varit ganska förstående
för denna sak. Man har sagt, att
enligt utskottets mening finns det visst
fog för en annan gränsdragning än den
hittills gjorda, men man har slutat med
att uttala, att utskottet inte är berett att
nu ta ställning till det i motionerna aktualiserade
spörsmålet men förutsätter
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Jag tycker det är en
onödigt stor försiktighet och att det inte
är någon som helst risk med att bifalla
reservanternas förslag härvidlag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
gäller båtar som importeras. Enligt
gränsdragningen i författningen har båtar
över 70 ton vissa förmåner som inte
kommer båtar under 70 ton till del. Därav
drar man slutsatsen, att det är mycket
orättvist mot de små båtägarna, vilka
ju i första hand behöver hjälp och
stöd, eftersom de är småföretagare. Detta
låter ju mycket bestickande.

Denna varvsindustrirestitution innebär,
enkelt uttryckt, tullfrihet för det
material som behövs för dessa båtar.
Man suspenderar alltså tulltaxan. Den
metoden har vi använt sedan många år
tillbaka. Det föreslås nu att samma ordning
skall gälla närmast t. o. m. år 1961.

Det är klart att man kan fråga, varför
gränsen skall gå just vid 70 ton. Motionärerna
föreslår, att man skall ändra
gränsdragningen på det sättet, att alla
båtar, som upptas i fartygsregistret,
skall få denna förmån. Man vill omedelbart
genomföra en ändring av författningen
i enlighet därmed.

Det är klart att det iir administrativa
skäl som har gjort, att man stannat för
fartyg av viss storleksordning. Man har

ur administrativa synpunkter velat få en
klar gränsdragning.

Egeniligen är det emellertid inte båtarna
som spelar någon roll i detta avseende
utan motorerna. Jag vill visst
inte förneka, att det i och för sig vore
önskvärt att de personer, som köper båtar
ej överstigande 70 ton, skulle slippa
tullen, vilken ju är 10 procent. De skulle
slippa tullen därför att de importerar
motorer och inte köper motorer av den
svenska industrien. Alla vet emellertid,
att vår tulltaxa har till syfte att ge ett
visst skydd åt näringarna. Har man
fastställt en tull på 10 procent och låter
denna gälla även småfartygen, så innebär
det, att svenska företag får sämre
möjligheter att sälja och att den mindre
varvsindustrien kan få besvärligheter.
Jag vill i detta sammanhang erinra kammarens
ledamöter om att det har till
riksdagen avlämnats en proposition,
vari man föreslår en ökning av lånefonderna
i syfte att hjälpa de mindre varven
genom att man underlättar möjligheterna
att erhålla lån för inköp av
båtar.

Det ligger således inte alls till på det
sättet, att vi inom utskoltsmajoriteten
inte skulle vara angelägna om att man
skall få tullbefrielse även för mindre
båtar, utan utskottet har — såsom herr
Rydén också påpekade — framhållit,
att det finns visst fog för justering av
den nuvarande gränsen. Men vi är inte
beredda att utan vidare ta ett sådant
steg. Herr Rydén ansåg tydligen, att saken
var så pass enkel, att man utan vidare
kunde göra en ändring, men det
är nog skäl i att litet närmare undersöka
dessa saker, tv det måste här ske
eu avvägning under hänsynstagande till
näringspolitiska synpunkter. Det går
inte att bara tala om att man skall skydda
den del av näringslivet det nu gäller,
utan man måste också tänka på andra
delar av näringslivet.

Jag vill således uttrycka utskottsmajoritetens
mening på det sättet, att vi
har ansett alt det finns skäl för en (iver -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution,

syn och att Kungl. Maj:t bör ha sin uppmärksamhet
riktad på saken. För min
del anser jag att Kungl. Maj:t därvid
också skall överväga, om det finns anledning
att bibehålla författningens nuvarande
konstruktion, vilken innebär
att restitution kan utbetalas till en företagare,
som inte själv bar importerat
varan utan köpt den i andra hand av en
företagare, som haft rätt till restitution.
Hela denna anordning tillkom ju år
1944, alltså under kriget, när det var
ont om material och företagarna måste
hjälpa varandra med anskaffning av olika
slags förnödenheter. Jag kan inte
föreställa mig att det nu råder varubrist
i samma mening, och om Kungl.
Maj :t ger t. ex. generaltullstyrelsen i
uppdrag att se över denna författning,
borde däri också ingå att man tar sig
en titt på själva konstruktionen av författningen.

Utskottet har alltså hyst förståelse för
motionskravet, men det bär inte velat
gå med på motionärernas yrkande om
att man omedelbart och utan någon undersökning
skulle göra en förändring av
bestående ordning. Vi anser att Kungl.
Maj :t bör ta hela frågan under övervägande,
och jag hoppas att från finansministerns
sida få bekräftat, att därest
det finns skäl för en sådan justering av
gränsdragningen, skall också denna
komma till stånd inom rimlig tid.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av vad bevillningsutskottets
ärade ordtförande här sade
framgick, att även enligt utskottets mening
bör frågan om denna restitution få
en bättre lösning ur näringslivets synpunkt
än som nu är fallet, och herr
Ericsson i Kinna hoppades också att
finansministern skulle utlova åtgärder
i denna riktning. Om så sker, har naturligtvis
motionerna gjort sin nytta.

Utskottets ordförande säger, att det
är administrativa skäl som avgjort den

m. m.

nuvarande gränsdragningen. Det är alldeles
riktigt att man därigenom velat
utesluta s. k. lustbåtar, men med det förslag,
som motionärerna framlagt och
som tagits upp i reservationen, skulle
efter vad jag förstår sådana båtar vara
uteslutna, eftersom det enligt detta förslag
endast kan bli fråga om fraktfartyg
och fiskefartyg.

Det är väl litet diskutabelt, om den
mindre varvsindustrien skulle, såsom
herr Ericsson i Kinna säger, få det besvärligare
genom att man på detta sätt
ändrar gränsdragningen. Jag tror att det
förhåller sig tvärtom. Det händer ju nu
i alla fall, att fiskarna får lov att beställa
hela fartyg i utlandet för att komma
ifrån problemet med restitution av skatten
på motorerna. Då är det rejälare
att klart och tydligt medge tullfrihet
när det gäller fartyg av detta slag.

Herr ERICSSON i Kinna (s) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av herr
Rydéns anförande vill jag säga, att enligt
statistiken för år 1957, som är den
senaste statistik jag haft tillgänglig,
har det intet importerats några fiskefartyg
av den typ som vi nu diskuterar
utan bara småbåtar. Det enda fartyg i
övrigt som då importerades, var ett
mycket stort fartyg som kostade 3 miljoner
kronor. Huruvida det under 1958
har importerats några fartyg av här
ifrågavarande slag vet jag inte, men eftersom
dessa fartyg huvudsakligen inregistreras
i Göteborgs och Bohus län,
kanske det här i kammaren finns någon
representant för detta län, som av egen
erfarenhet kan tala om hur det ligger
till därvidlag.

Under efterkrigstiden har det anskaffats
cirka 200 fartyg av detta slag, och
om det är motorerna som man vill ha
restitution för, bör man väl klart säga
ut detta och medge att man tycker att
det är bra att kunna importera motorer
till billigare pris. Jag vet att herr
Rydén anser detta, och jag håller i prin -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution, m. m.

cip med honom. Men jag vidhåller vad
jag tidigare sagt om att de svenska motortillverkarna,
som dock utgör ett rätt
betydande antal, kommer att möta en
hårdnande konkurrens och få en allt
besvärligare marknad.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t skall ha sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Jag vill gärna
göra den deklarationen, att Kungl. Maj :t
i finansdepartementet också är beredd
till detta.

Nu gäller frågan egentligen en tullbefrielse,
och i tullfrågor finns det alltid
två parter, dels den som har intresse
av att såsom konsument få varan så billigt
som möjligt, och dels den som har
intresse av ett visst skydd för en produktion,
som även sysselsätter en del
anställda arbetare. Det har varit en regel
utan undantag att man, innan man
gör sådana här operationer, låter båda
parterna höras. Jag tycker nog, att kammaren,
med den deklaration som jag är
beredd att göra om att Kungl. Maj:t
skall följa denna fråga, gör klokast i att
följa utskottet. Vi får då tidsutrymme
att litet närmare undersöka vilka konsekvenser
bland annat för sysselsättningen
som ett bifall till motionerna
skulle innebära.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Som det har sagts här
förut har vi i flera år haft tullrestitution,
eller den s. k. varvsindustrirestitutionen,
och det är ingenting att säga
om detta. Den har nog varit till stor
nytta både för varven och inte minst
för dem som beställt båtar. Vad vi riktat
oss mot är att gränsen skall ligga
vid 70 ton. Många gånger är ju de som
har de minsta farkosterna — vare sig
det är fråga om fraktbåtar eller om
fiskebåtar — också de som är ekonomiskt
minst välsituerade.

Någon import av båtar kan man knappast
säga att det här är fråga om, även
om det kommer båtar från Holland,
utan snarare om import av motorer.
Statsrådet talade om att det gäller att
stödja den svenska motorindustrien, och
jag tror, att utskottets värderade ordförande
också framhöll detta. Det kan
vi givetvis vara överens om, men jag
vill fråga: Är det då meningen att bara
de båtar som är under 70 ton skall
upprätthålla motorindustrien? De som
äger större båtar har väl också den
mest bärkraftiga ekonomien. Nu är det
ett faktum, att de som bäst behöver
dessa kronor är utestängda från restitution.

Vi kan tänka oss att två personer
köper motorer från Danmark och sätter
in dem på samma varv — Hälso,
Knippla eller något annat. Motorerna
kostar i runt tal 100 000 kronor, och
de får alltså betala 10 000 kronor var
i tull. Den ena båten är på 71 ton och
den andra på 68; de ligger nämligen
ofta just vid 70-tonsgränsen. Detta betyder
att ägaren till den större båten
får 10 000 kronor tillbaka i tullrestitution,
medan den som har den mindre
inte får någonting. Han får alltså betala
10 000 kronor mera än den förre. Inför
sådana förhållanden måste man
reagera.

Situationen är densamma när det
gäller reservdelar. För ungefär ett par
månader sedan fick en båt från Hönö
vevaxelbrott i en dansk motor, och ägaren
fick en ny axel monterad i Knippla.
Den kostade 21 000 kronor, och han
måste därtill betala 2 100 kronor i tull.
Han hade emellertid tur, ty båten var
på något över 70 ton. Hade det varit
så olyckligt, att den var mindre, skulle
han inte ha fått något tillhaka.

Statsrådet lovar nu, att Kungl. Maj:t
skall tänka på saken. Utskottet skrev
välvilligt i fjol också, men ändå föreslogs
ingen åtgärd i den proposition,
som kom i år. Det hela står där det
står. Det hade funnits möjlighet att

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution,

göra något, alldenstund vi motionerade
även förra året.

Det talas också om att tullen har betydelse
för de svenska motorindustrierna.
Det har den kanhända. Jag tror att
samtliga här i riksdagen för någon
vecka sedan i sin brevlåda fick en liten
vacker skrift från Vin- och spritcentralen,
som utskottets ärade ordförande
är direktör för. Där visades sjösättningen
av en båt, som heter Vinia. Om jag
inte minns alldeles fel är det en Lloydbåt,
men Vin- och spritcentralen har
chartrat den, och det är ingenting ont
i det. Denna båt har en 920 hästkrafters
Alfa-Diesel-motor. Jag skulle tro,
att en sådan motor med hjälpmaskin
kostar 400 00 å 500 000 kronor. Följaktligen
har man fått tillhaka 40 000 å
50 000 kronor.

Vi fick också Svensk Sjöfartstidning
i slutet av veckan. Där stod det, att Sölvesborgsvarvet
hade levererat en båt
på cirka 500 ton som hette Öresund till
ett Hälsingborgs-rederi. Den hade en
960 hästkrafters Alfa-Diesel-motor —
också dansk — och därtill hjälpmotor.
De elektriska motorerna var tyska. Detta
betyder, att man fick tillbaka kanske
50 000 kronor, och det måste också betyda
något för det eller de rederier
som får dessa förmåner. I Handelstidningen
stod också om en båt som levererats
från Karlstad, Rossen. Det är en
mycket vacker båt för resten; den låg
i Göteborgs hamn i måndags. Den har
en 800 hästkrafters tysk motor och även
tyskt hjälpmaskineri. Vad sägs om det?
Då det säkerligen är en affär på 400
å 500 000 kr. måtte det ju bli betydande
belopp i restitution.

Jag har svårt att tro, att det skulle
vara så märkvärdigt för departementet
att genomföra beslutet, om riksdagen
här i dag skulle besluta i enlighet med
reservationen. Det är klart att vi skulle
önska att alla motorer som sattes in var
svenska, men tyvärr är det inte så. Då
är det underligt om just dessa småbåtar
under 70 ton, vare sig de är frakt- eller

m. m.

fiskebåtar, skall sitta emellan. Och som
sagts förut, de som har dessa båtar är
kanske de minst motståndskraftiga.

Sedan talar utskottsordföranden om
att det skulle bli mindre arbete för varven.
Jag tror faktiskt tvärtom; som det
nu är så bogserar man båten till Danmark
och sätter i motorn där och gör
sedan en fiskeresa. Man betalar ingen
tull när man så kommer hem. Varvet
har då gått förlustigt arbetet och ägarna
förorsakats extra utgifter.

Jag tror att vi skall se på denna sak
rent praktiskt. Jag tror att om det finns
god vilja kan ni klara saken ganska
enkelt. Kan ni klara restitutionen när
det gäller båtar på 20 000 ton och alla
storlekar ner till 70, måtte ni väl kunna
klara båtarna från 70 ton och ner. Från
70 ton och ner är det inte så stort steg
som från 70 ton och upp. Och det är ju
när det gäller de större fartygen som
det blir fråga om stora pengar.

Med detta, herr talman, skall jag be
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSSON i Kinna (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Johansson i
Öckerö frågade, om jag menar att småbåtarna
skall klara vår verkstadsindustris
motortillverkning. Det är klart att
det vore ändamålsenligt om vi kunde
utrusta våra båtar med svenska motorer,
eller hur, herr Johansson i öckerö?
Det har jag trott att vi var eniga om.
Jag har gått och trott att det svenska
näringslivet skulle kunna åstadkomma
motorer av bästa kvalitet. Vi har betydande
tillverkning av motorer, herr
Johansson i öckerö.

Men så säger herr Johansson i öckerö
att det går underligt till. En person importerade
en vevaxel som kostade
21 000 kronor och fick betala 2 100 i
tull. Det låter ju ruskigt, men, ärade
kammarledamöter, herr Johansson i
Öckerö gjorde ett tillägg: vederbörande
fick restitution av tullen. Det gällde allt -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution, m. m.

så en sådan båt som var större än 70
ton. Då det gäller så stora båtar är vi
ju alla överens. Vi skall diskutera båtar
på 70 ton och neråt.

Nog har jag den uppfattningen, att
det skall gå att klara detta tekniskt.
Vad det råder delade meningar om oss
emellan är om riksdagen efter en framstöt
motionsvägen frän ett par riksdagsledamöter
utan vidare skall besluta
om en ändring utan att riktigt veta vilka
konsekvenser den kan ha. Jag har
inte sagt, att det inte går att genomföra
den förändring som motionärerna vill
ha, utan tvärtom att det är min förhoppning
att det skall gå. Men herr Johansson
får icke argumentera så, att de
nuvarande reglerna medför den och den
kostnaden för båtägaren och belysa
detta med exempel från den delen av
denna flotta som är befriad från att
betala tull.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kanske var för ärlig
när jag lade till att det gällde en båt på
mer än 70 ton. Men jag gjorde ytterligare
ett tillägg: hade det varit en båt
på mindre än 70 ton, så hade den varit
skyldig att betala hela det nämnda beloppet
i tull. Han fick restitution —
och det är vi ju överens om att han
skulle ha, men bara tack vare att båten
var på mer än 70 ton.

Herr Ericsson i Kinna säger sedan,
att vi har förstklassiga motorer i Sverige
också. Det är ingen som förnekar det.
Jag sade ju, att jag skulle önska att varenda
motor som sattes i var svensk.
Men man frågar sig varför då andra
rederier köper utländska och inte svenska
motorer.

Herr ERICSSON i Kinna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Är det verkligen så, herr
Johansson i öckerö, att dessa båtar på
under 70 ton behöver köpa vevaxlar
som kostar 21 000 kronor per styck?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror inte att man
skall ge denna diskussion, hur intressant
den än är, större format än den
förtjänar. För de större båtarnas utrustning
har man faktiskt för närvarande
tullfrihet, låt vara att det formellt
rubriceras restitution. De svenska tillverkarna
av större motorer har därför
också anpassat sig efter dessa förhållanden.
De räknar med den fria konkurrensen
i:>å världsmarknaden och har
lyckats, i viss om också inte i full utsträckning,
att inrätta sig därefter. Däremot
har tillverkarna av utrustning för
mindre båtar hittills åtnjutit speciellt
tullskvdd. Jag tycker nog att den svenska
industrien bör kunna hålla konkurrensen
med den utländska marknaden
även vad beträffar utrustning för dessa
mindre båtar.

När jag emellertid tror att det är
klokt att inte springa på beslutet i dag
beror detta helt enkelt på att jag menar,
att finansdepartementet bör få chansen
att ta kontakt med tillverkarna av dessa
små motorer och annan utrustning för
de mindre båtarna och höra deras synpunkter,
även om jag i själ och hjärta
anser, att de i själva verket bör kunna
konkurrera i marknaden lika väl som
tillverkarna av större motorer. Genom
att inte besluta direkt i dag utan ge dem
tillfälle att framföra sina synpunkter,
ger man dem en viss anpassningstid och
behandlar dem på samma sätt som alla
andra producenter, som blir utsatta för
verkningarna av ändringar i tulltaxan:
låter dem konfronteras med problemet
innan ändringen sker. Annat är det inte
tal om här heller.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna
ifrågasatte hur det skulle ha ställt sig om
det varit fråga om en lika stor motor i
en båt, som val'' under 70 ton. På det vill

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution, m. m.

jag svara, att man kan ha lika stark motor
i en båt på 68 ton som i en båt på 74
ton. I våra fiskebåtar är det nämligen
inte fråga enbart om framdrivningsmaskineri.
Om det endast gällde framdrivningsmaskineri
kunde man mycket väl
ha en mindre motor. Men då det gäller
trålfiske måste båtarna ha en starkare
motor som ger tillräcklig dragkraft.
Därför kan en båt på under 70 ton ha
samma motorstyrka som en båt på över
70 ton.

Herr statsrådet frågar varför det är
sådan brådska och varför vi inte kan
vänta ett år. Men frågan var på tal i
fjol, och ännu är ingenting gjort. Jag är
rädd att det går ytterligare ett år utan
att något blir gjort.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I det senaste anförandet
sades just vad jag skulle vilja ha framfört,
och jag avstår från något längre
inlägg. Bevillningsutskottet framförde
samma synpunkter förra året. I dess utlåtande
förutsattes, att Kungl. Maj :t
skulle sköta saken. Det tar tydligen litet
lång tid ibland.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag är inte motionär i
denna fråga och har därför heller inte
någon anledning att se utskottets utlåtande
ur motionärens synvinkel. Jag har
emellertid rikliga tillfällen att på hemmaplan
studera de praktiska verkningarna
av de nu gällande reglerna som
kritiseras i motionen, och jag kan bekräfta
att reglerna, som tämligen godtyckligt
utestänger fiskefartyg på 70
ton och därunder, inte är tillfredsställande.
Jag ansluter mig därför helt till
motionens syfte.

Även utskottet har funnit att förhållandena
inte är riktigt bra för närvarande.
Jag uppfattar utskottets skrivning
som en vädjan till vederbörande statsråd
att ta denna sak under övervägande.
Utskottets appellerande till statsrådet
har redan besvarats genom fi -

nansministerns nyss gjorda inlägg i debatten,
och efter detta anser jag att
man uppnått vad som för närvarande
går att uppnå. Jag anser mig därför
kunna rösta för bifall till utskottets
förslag. Detta vare sagt som en deklaration
av min ståndpunkt.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i de synpunkter, som här har framförts
av herr Johansson i öckerö och talesmannen
för reservanterna inom bevillningsutskottet,
herr Rydén. Jag vill peka
på ett par synpunkter som kommit
fram dels i herr Ericssons i Kinna anförande
och dels i statsrådets anförande.
Jag vill något uppehålla mig vid
statsrådets inlägg.

Jag är tacksam för att statsrådet gjorde
detta uttalande, att han är beredd
att nu undersöka detta förhållande.
Men jag vill i likhet med herr Johansson
i öckerö framhålla, att denna fråga
inte är ny i dag, ty det motionerades
redan förra året i detta ärende. Frågan
måste bli löst på något sätt. Det hade
därför varit önskvärt, att departementet,
som ju brukar läsa utskottens betänkanden
och reservationerna även om
de inte blivit bifallna, hade låtit verkställa
en utredning och fått förändringarna
genomförda redan i år.

Varför har denna gräns satts vid 70
ton? Det är att märka, att man beträffande
den del av fiskeflottan som ligger
över 70 tons bruttodräktighet redan
har gjort vissa uppmjukningar. Jag vill
citera vad som sägs i propositionen.
»Med hänsyn till den utveckling som
metoderna för fartygsbyggande undergått
anser jag att anledning icke längre
föreligger att i restitutionshänseende
göra skillnad mellan material till utrustningskajer
och exempelvis stapelbäddar.
» Beträffande båtar över 70 ton har
det gjorts en uppmjukning till förmån
för de varv som berörs av dessa båtar.

Man kan fråga sig, huruvida det inte
varit naturligt att också lätta på det

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution, m. m.

som ligger under 70-tonsgränsen. Jag
vill understryka vad som står i utskottets
yttrande. Där står nämligen, att enligt
gällande tulltaxa är alla lastfartyg
av annat material än järn samt lastfartyg
av järn med mer än 70 tons bruttodräktighet
tullfria. Detsamma gäller fiskefartyg
oavsett deras material och
storlek. Det finns då inte någon logik
i att man förvägrar ett varv vid byggande
av fiskefartyg under 70 ton att få restitution
vid import av en motor. Importerar
man ett fiskefartyg under 70
ton med utländska motorer, får man
införa fartyget tullfritt. Detta måste för
de mindre varven medföra ökade svårigheter.

Jag kan inte gå ifrån den uppfattningen,
herr talman, att starka skäl talar
för den reservation som här är framlagd.
Även om jag är mycket tacksam
för det uttalande som statsrådet har
gjort, vill jag yrka bifall till den reservation
som är knuten till utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Carlsson i Bakeröd
(ep).

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Som en av undertecknarna
av motion nr 484 i denna kammare
vill jag anföra några synpunkter.

Anledningen till att jag varit med om
att motionera i den här frågan är framför
allt, att jag anser gränsen 70 tons
bruttodräktighet för erhållande av tullrestitution
alltför godtyckligt vald. Eftersom
flertalet fiskefartyg och även
mindre fraktfartyg ligger under denna
storleksgräns, drabbas just fisket och
den mindre fraktfarten liksom även
den mindre varvsindustrien relativt hårdare
än redare och tillverkare av större
fartyg. Såsom herr Johansson i öckerö
här har framhållit blir det ofta de grupper,
som har det största behovet av
ifrågavarande lättnader, som inte får
dem.

Nu finner jag emellertid, att utskottets
skrivning är mycket positiv, och

även reservanternas talesman, herr Rydén,
erkände, att utskotlsmajoriteten
har varit mycket förstående för de krav
som har framförts i motionen. Utskottet
säger att det finns fog för en annan
gränsdragning än den hittills gjorda
men pekar på vissa praktiska svårigheter
och anser att frågan är av sådan beskaffenhet,
att den inte kan lösas utan
närmare överväganden av näringspolitisk
och tullteknisk natur. Detta är bedömningar,
som i varje fall inte jag,
och jag tror knappast någon annan av
motionärerna, kan bestrida. Under sådana
förhållanden är det knappast möjligt
att slopa gränsdragningen vid 70
ton så tidigt som redan den 1 juli i år.
Å andra sidan är det angeläget att den
prövning som förutsättes sker utan onödig
tidsutdräkt.

När utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på
frågan, och finansministern dessutom
här i dag har givit ett positivt löfte om
detta, anser jag att vi motionärer har
fått våra krav tillgodosedda genom denna
skrivning och de uttalanden som har
gjorts, varför jag anser mig kunna rösta
i enlighet med utskottets hemställan.
Därmed har jag, herr talman, inte givit
något avkall på min uppfattning beträffande
motionens syftemål utan förutsätter
att den stötande 70-tonsregeln
snarast möjligt slopas.

Herr Svensson i Kungälv (s) instämde
häri.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rydén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 27, röstar

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Obligatoriskt stöldskydd för bilar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Rydén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 108 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Då följaktligen de avgivna rösterna
voro lika delade, nedlade herr talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en nejsedel,
varefter på herr talmannens anmodan
fröken Vinge ur urnan upptog
den ena av dessa båda sedlar; och befanns
den upptagna sedeln innehålla ja.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med ja-propositionens innehåll.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag får anmäla, att mitt
finger tydligen råkade slinta vid omröstningen
angående bevillningsutskottets
betänkande 27. Voteringstavlan visade
att jag avstod, men jag hade för
avsikt att rösta nej.

§ 16

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande nr
42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 13 § förordningen

den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; och

bankoutskottets memorial nr 18, angående
användande av riksbankens
vinst för år 1958.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och memorial hemställt.

§ 17

Obligatoriskt stöldskydd för bilar

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om obligatoriskt stöldskydd för
bilar.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Trots den välvilliga
skrivning som första lagutskottet använt
för att avstyrka vår motion, beklagar
jag att även den motionen rönt
ödet att avslås med hänvisning till en
utredning. Den som har läst eller till
och med bara ögnat igenom utskottets
utlåtande — om jag nu vågar tro att
kammarens ledamöter ägnat frågan så
stort intresse — har inte kunnat undgå
att märka, att redan historiken ger
besked om att åtskilliga före oss har ansett
det nödvändigt med bestämmelser
om obligatoriskt stöldskydd. Första
lagutskottet har redan vid tidigare tillfällen
uttalat sig positivt i denna sak
liksom statens kriminaltekniska anstalt
och även justitieministern vid ett interpellationssvar
i denna kammare den
22 juli i fjol.

Resultatet av interpellationer och motioner
har ändå bara blivit frivilliga
överenskommelser och utredningar. Utvecklingen
på det här området — den
stora ökningen år från år av antalet
stulna bilar — visar väl ändå, att man
ej nått tillräckligt goda resultat på denna
väg, även om statistiken visar att 80

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

procent av fabriksnya bilar och 50 procent
av hela bilparken nu är utrustad
med någon form av stöldskydd. Man
har även i år hänvisat till en utredning
och åberopar att Kungl. Maj :t har tillsatt
en utredningsman, men denne tillsattes
långt efter det att denna motion avlämnades.

Under åberopande av alla de utredningar,
som tidigare ägt rum i denna
sak, och med hänsyn till frågans betydelse
vill jag framhålla, att utskottet enligt
min mening borde ha behandlat
denna motion i så god tid, att denna
sista utredning hade blivit onödig. Utskottet
hade då kunnat fatta beslut i enlighet
med vår motion, d. v. s. påyrka
komplettering av gällande bestämmelser
om obligatoriskt stöldskydd för bilar.
Nu får vi i stället vänta även på den pågående
utredningen. Under tiden fortsätter
bilstölderna att öka i antal, och
vi kommer helt säkert att märka att de
återstående 20 procenten fabriksnya bilarna
eller de 50 procenten av hela bilparken
som ej har stöldskydd alltjämt
utgör ett för stort antal, varför det är
alltför lätt att stjäla en bil.

Herr talman! Jag hoppas och förväntar,
att denna utredning nu är den sista
och att ett positivt besked snarast föreligger
som kan resultera i ett beslut. Jag
inskränker mig till att i dag endast uttala
min besvikelse och att invänta utredningens
resultat.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Fru Thunvall riktade en
anmärkning mot utskottet för att det
inte behandlat detta ärende i tid. Jag vill
då säga att utskottet har inhämtat, att
man i departementet umgicks med planer
på att tillsätta en utredning, och det
skulle då ha varit egendomligt om utskottet
föregripit Kungl. Maj:ts ställningstagande
genom att fatta beslut i
frågan, innan det fått se hur det gick
med dessa överväganden. Så som saken
nu ligger till är det alldeles uppenbart

Ändring i sinnessjuklagen

att vi måste vänta på resultatet av den
utredning Kungl. Maj :t tillsatt.

Då det här inte har rests något yrkande,
saknar jag anledning att närmare
utveckla denna fråga, och jag hemställer
därför, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om förverkandepåföljd i lagen om straff
för olovlig varuinförsel, och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av vissa bestämmelser i
domsagostadgan å tjänstgöring som notarie
vid rådhusrätt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Ändring i sinnessjuklagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det kan tyckas som om
det inte skulle finnas någon anledning
att här orda om föreliggande enhälliga
utskottsutlåtande, som avser en viktig
ändring i den starkt föråldrade sinnessjuklagen.
Reformen går i korthet ut på
tillskapandet av kompletterande bestämmelser,
som gör det möjligt för vårdsökande
på mentalsjukhus att där i friare

7 — Andra kammarens protokoll 1999. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Höjning av bilregistreringsavgifterna

former bli intagna utan kvarhållningsrätt.
Detta innebär i sin tur ett betydelsefullt
steg i en säkerligen av oss alla
önskad riktning, d. v. s. mot att paritet
i möjligaste mån skapas i förhållandena
vid våra kroppssjukhus och vid
mentalsjukhusen.

I egenskap av ledamot av den kommitté,
som i ett förberedande skede
handlagt dessa frågor, vill jag emellertid
på en enda punkt i utskottets skrivning
göra en reservation — eller i varje fall
sätta ett frågetecken — nämligen beträffande
det avsnitt, där det talas om intagning
av omyndiga. Där har departementschefen
för sin del intagit den
ståndpunkten att vårdnadsliavaren bör
få tillfälle att yttra sig, om det kan ske
utan olägenhet, men att särskild föreskrift
därom inte är nödvändig. I utskottet
har man emellertid varit benägen
att därvidlag göra en utvidgning
eller en skärpning, som går ut på att
vårdnadshavaren i efterhand bör underrättas
om beslutet om intagning; föreskrift
härom bör meddelas i administrativ
ordning, säger utskottet. Inaugurerandet
av denna ordning skulle emellertid
innebära en avvikelse från den
ståndpunkt kommittén intagit.

Eftersom det inte är tänkbart att i
dag vinna gehör för något yrkande om
ändring i det stycket, vill jag nu litet
mera så att säga i marginalen framhålla,
att jag tror att det vid det slutliga antagandet
av en ny sinnessjuklag inte skall
visa sig påkallat att vidhålla den av utskottet
på denna punkt föreslagna skärpningen.
Det förefaller som om utskottets
skrivning innebär en onödig eftergift
just åt de tänkesätt, som vi nu är på
väg att söka oss bort ifrån. Jag tror sålunda
inte det är påkallat med några
undantagsbestämmelser för omyndiga i
det fallet, lika litet som det behövs specialbestämmelser
därvidlag vid intagning
på våra kroppssjukhus.

Herr talman! Jag har velat anföra det
sagda mera som en beredskapsåtgärd
eller som en brasklapp med hänsyn till

det fortsatta reformarbetet på området
i fråga och har icke något yrkande.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Som herr Hamrin nyss
framhöll har föredragande departementschefen
i detta ärende yttrat att
vårdnadshavaren eller förmyndaren för
den omyndigförklarade bör ha tillfälle
att, om det kan ske utan olägenhet,
yttra sig, innan den intagning göres som
lagstiftningen avser. Utskottet har ansett
det vara av betydande värde för
vårdnadshavaren att upprätthålla kontakten
med den som står under hans
vårdnad, och därför har utskottet uttryckt
sig på detta sätt. Man kan nog
förutsätta att när det gäller kroppssjukvården
sker denna kontakt under andra
omständigheter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Höjning av bilregistreringsavgifterna

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av avgifterna för registrering
i bilregistret.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Då jag är en av motionärerna
i fråga om höjningen av avgifterna
för registrering i bilregistret och då det
förra året var strid i denna fråga, skall
jag be att få säga ett par ord. Eftersom
avgifterna varit oförändrade sedan
1915 tyckte man sig ha ganska goda skäl
att antaga att de inte stod i rimlig proportion
till de kostnader som bilregistret
drar med sig och att en höjning
var väl motiverad. Andra lagutskottet
avstyrkte 1958 men kunde inte då ge
klara belägg för att motionärerna hade
fel. Utskottet avstyrkte enbart på ett an -

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Obligatoriska avsättningar inom det enskilda skogsbruket till skogsvårdande åtgärder -

tagande. Därför väcktes motion i denna
fråga även i år. För oss motionärer var
det inte möjligt att få fram material som
utvisade de verkliga kostnaderna för
bilregistret.

I år har utskottet från statens organisationsnäinnd
erhållit utredningsmaterial
som visar att avgifterna väl täcker
kostnaderna inte bara för bilregistret
utan även för en del andra ändamål i
samband med vägtrafikväsendet. Det
uppstår i realiteten ett överskott. Det
goda hade motionen med sig i år att
vi fick fram dessa siffror. Vi böjer oss
för dessa fakta och vi är inte sämre än
att vi kan erkänna att utskottets antagande
1958 var riktigt och såväl 1958
års som årets motionärers antagande
oriktigt. Vi avstår sålunda från att yrka
bifall till motionen och känner oss inte
som om våra kamrater i utskottet svikit
oss på något sätt genom sitt avstyrkande.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Efter vad herr Björkman
nyss anfört återstår för mig endast
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring,

nr 13, i anledning av väckta motioner
om föreskrifter rörande fordon, som
i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt
område; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 12, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 11 kap. 104 § vattenlagen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22

Obligatoriska avsättningar inom det enskilda
skogsbruket till skogsvårdande åtgärder Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner angående
lagstiftning om obligatoriska avsättningar
inom det enskilda skogsbruket
till skogsvårdande åtgärder.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Trots att denna fråga
har en ganska stor betydelse och att den
väckt mycket stort intresse vågar jag
faktiskt inte fresta talmannens nerver
med något längre anförande. Jag vill
endast säga några ord i anslutning till
denna motion för att klargöra de tankegångar
motionärerna haft.

Som bekant är skogsbruket i vårt land
ytterst konjunkturkänsligt. Efterkrigstiden
har kännetecknats av ett oerhört
uppsving med goda inkomster inom
skogsbruket. Skogsvårdande åtgärder
har på grund av brist på arbetskraft inte
kunnat utföras i någon större utsträckning.
Nu är förhållandena omvända.
Avsättningsmöjligheterna har försämrats,
arbetslöshetssiffrorna har varit
höga inom skogsarbetarkåren, och det
är naturligt att man inom denna yrkeskår
ställer frågan, om det inte vore befogat
att siitta i gång skogsvårdande åtgärder
i större utsträckning än vad som
skett, nu när inte arbetskraftsbristen
lägger hinder i vägen och när behovet
av sådana åtgärder av allt att döma är
synnerligen stort.

100 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Obligatoriska avsättningar inom det enskilda skogsbruket till skogsvårdande åt
gärder

Så har väl också skett i viss utsträckning.
Men många mindre skogsägare
saknar kapital för sådana investeringar.
De pengar, som de tjänat under de goda
åren, är förbrukade för andra ändamål,
och då får samhället rycka in och ikläda
sig stora kostnader för beredskapsarbeten,
flyttningsbidrag, startbidrag, arbetslöshetsunderstöd
m. in. Jag är övertvgad
om att ifall vi under de feta efterkrigsåren
hade haft det system, som
man med enbart goda erfarenheter introducerat
i Norge, d. v. s. systemet
med obligatoriska skogskulturavgifter,
så skulle dessa fonder ha möjliggjort
både en bättre skogsvård och en jämnare
sysselsättning inom skogsbruket
genom ökad självfinansiering inom näringen.

Visserligen bör man, som skogsvårdsutredningen
säger, i vårt land bygga på
principen om skogsägarnas fostran till
ökad ansvarskänsla för skogsproduktionen.
Men man bör dock inte driva denna
princip så långt, att man får en felaktig
bild av de verkliga förhållandena. En
stor del av skogsägarna i vårt land har
nämligen inte möjlighet att själva ombesörja
arbetena på sina skogar. Sterbhus
som ägare till skogsfastigheter blir
allt vanligare. Det är också ganska vanligt
att skogsfastigheter övergår till ägare,
som driver skogsbruk vid sidan av
annan sysselsättning. Om inga medel
finns avsatta för erforderliga skogsvårdsåtgärder
på sådana fastigheter,
blir följden ofta, att inga sådana åtgärder
blir utförda vid sämre konjunkturer,
då inkomsterna icke förslår att täcka
nödvändiga utgifter. Stickprovsartadr
undersökningar visar, att i mellersta
Norrland mellan 20 och 50 procent av
bondeskogarna äges av personer som
icke har möjlighet att vara i vanlig mening
självverksamma. I många jämtländska
kommuner ligger motsvarande
siffror i närheten av 50 procent. Hur
väsentlig principen om ökad fostran till
självverksamhet således är, hjälper den

inte för de grupper som saknar möjlighet
att vara självverksamma på sina
skogsfastigheter.

Inom det enskilda mindre skogsbruket
finns ett behov av kooperativ samordning
skogsägarna emellan, om man
skall kunna genomföra erforderliga rationaliserings-
och mekaniseringsåtgärder.
En sådan samordning är också nödvändig,
om man skall ha möjligheter
att ordna fast anställning och trygga en
kontinuerlig sysselsättning för arbetskraften.
Men allt detta förutsätter i sin
tur, att man under svaga konjunkturer
har tillgång till kapital för investeringar
i skogsvårdande åtgärder, så att man
kan erbjuda arbetskraften sysselsättning
även under sådana tider. Det har
omvittnats från vårt västra broderland,
att de avgifter, som man där haft under
många år, varit till nytta när man velat
vidta skogsvårdande åtgärder. Om jag
inte är fel underrättad, ligger man för
närvarande i underhandlingar om att
höja dessa avgifter för att få mera
pengar till åtgärder av denna art.

Det rör sig alltså här lika mycket om
eu arbetskraftsfråga som om en skogsvårdsfråga.
LO har tillstyrkt motionen.
Många av våra skogsvårdsstyrelser och
enskilda skogsmän har också uttryckt
sitt stora intresse för de förslag som
motionärerna aktualiserat. Jag hoppas
därför liksom tredje lagutskottet att departementschefen,
när han skall utarbeta
den nya skogsvårdslagen, noga
överväger förslaget om obligatoriska
skogsvårdsavgifter och försöker finna
vägar att inarbeta dessa i den svenska
skogsvårdslagstiftningen.

Herr talman! Jag har velat begränsa
mig till detta korta anförande och har
inget annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

101

§ 23

Rättegångsbiträde åt enskilda i jorddelningsmål Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motioner angående
rättegångsbiträde åt enskilda i
jorddelningsmål.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
skulle jag vilja säga några ord med anledning
av detta utlåtande.

Jag har i ett par tidigare sammanhang
försökt fästa riksdagens uppmärksamhet
på en del frågor i samband med
landsbygdens bebyggelse- och planeringsverksamhet.
Jag har också i andra
sammanhang haft tillfälle att utveckla
min syn på dessa frågor.

Denna motion aktualiserar en speciell
sak i sammanhanget, nämligen frågan
om rättegångsbiträde åt enskilda i
jorddelningsmål. När jag läser en del
av remissyttrandena får jag en viss
känsla av att det här i rätt hög grad är
den ena parten som kommer till tals,
medan den andra parten i det avseendet
har det svårare.

Emellertid liar tredje lagutskottet behandlat
motionen så pass välvilligt, att
jag som gammal motionär, med lång träning
på att få motioner avslagna och,
för all del, även en och annan bifallen,
närmast liar anledning att tacka tredje
lagutskottet för att det skickar iväg materialet
till fastighetsbildningskommittén
och ber den titta närmare på saken.

Jag har därför, herr talman, ingen
anledning att ställa något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.
Jag har emellertid inte velat låta ärendet
passera utan att synas litet grand i
sammanhanget.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Lindring av kreditanskaffnings- och betalningssvårigheter
för av skördeskador
tidigare drabbade jordbrukare, m. m., tilllika
svar på fråga ang. krediter till vårsådden Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder för lindring av
föreliggande kreditanskaffnings- och betalningssvårigheter
för av skördeskador
tidigare drabbade jordbrukare, m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Netzén, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Elmvalls fråga angående
krediter till vårsådden.

Utskottets hemställan föredrogs, varefter
ordet på begäran lämnades till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som anförde:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
mig, om jag avser att vidtaga skyndsamma
åtgärder för krediter till utsäden
och konstgödsel till vårsådden åt jordbrukare,
som till följd av flera års felslagna
skördar och minskad lönsamhet
i övrigt kommit i den situationen, att
de helt saknar egna finansieringsmöjligheter.

Det av herr Elmwall berörda spörsmålet
har behandlats av jordbruksutskottet
i anslutning till vissa av utskottet
prövade motioner, varvid utskottet
framlagt sina förslag i ämnet i sitt utlåtande
nr 18, vilket kamrarna i dag
kommer att taga ställning till.

Då jag delar utskottets uppfattning
om behovet av den sålunda föreslagna
åtgärden ämnar jag — därest riksdagen
bifaller utskottsförslaget — föreslå
Kungl. Maj :t att i niirmaste konselj utfärda
kungörelse i ämnet. Erforderliga
föreskrifter för lantbruksnämnderna
förbereds redan inom lantbruksstyrelscn.

Med dessa ord anser jag mig ha besvarat
herr Elmwalls fråga.

102

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Lindring av kreditanskaffnings- och betalningssvårigheter för av skördeskador
tidigare drabbade jordbrukare, m. m., tillika svar på fråga ang. krediter till
vårsådden

Härpå yttrade

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga. I det tacket kan jag också innesluta
jordbruksutskottet, som behandlat
vår motion i strängt taget samma ämne.
Jag vill medge att de åtgärder som här
föreslås till hjälp åt jordbrukare med
stora kreditsvårigheter är mycket värdefulla,
även om vi motionärer kanske
hade hoppats att utskottet skulle ha
sträckt sig litet längre.

Herr talman! Jag skall försöka begränsa
mig men måste säga ännu några ord
om denna fråga. Jag vill konstatera att
behovet av en kreditsanering för många
jordbrukare ökats ytterligare under den
tid som gått sedan motionen lämnades
i januari. Den gångna vintern har givit
små förtjänster ur skogen för såväl
skogsägare som arrendatorer. I ett område
tvärs över mellersta delen av landet
synes jordbrukets ekonomi i dag
vara sådan, att mången jordbrukare saknar
möjligheter att få nödvändiga krediter.
Jordbrukets ekonomiska föreningar,
som annars hjälper intill yttersta
gränsen av sin förmåga, kan med hänsyn
till medlemmarnas lika rätt i många
fall inte längre träda emellan.

Det allvarliga i jordbrukets kreditsituation
har under senare tid omvittnats
i olika sammanhang. Belysande är
t. ex. en resolution, avfattad vid ett sammanträde
med föreningsnämnderna i
Södermanlands, Västmanlands, Stockholms
och Uppsala län och med medverkan
av Lantbruksförbundet. Jag
skall inte ta upp tiden med att läsa upp
den, men jag vill hänvisa till den.

De remissinstanser som har sin verksamhet
på jordbrukets område har betygat
nödvändigheten av att åtgärder
omedelbart vidtas till underlättande av
jordbrukets kreditsvårigheter. Både
lantbruksstyrelsen, Lantbruksförbundet

och RLF har understrukit detta. Jag är
glad över att jordbruksutskottet beaktat
dessa synpunkter genom sitt förslag att
fonden för supplementär jordbrukskredit
skall få utnyttjas till lån åt jordbrukare
som befinner sig i särskilt prekärt
läge. I vissa trakter som drabbats av
upprepade skördeskador föreligger, såsom
påvisats, akuta svårigheter för ett
ej ringa antal jordbrukare.

Men frågan i stort, kreditsanering eller
skuldreglering, är inte löst i och
med detta. Vi har i vår motion siktat till
eu kreditsanering genom sammanslagning
av stödlån och andra övervägande
kortfristiga krediter till långfristiga lån
med tillfredsställande ränte- och amortcringsvillkor.
RLF konstaterar i sitt
remissyttrande över motionerna: »I

många fall är en fullständig sanering
av krediterna en nödvändig förutsättning
för att vederbörande skall kunna
fortsätta jordbruksdriften.» Lantbruksförbundet
och lantbruksstyrelsen för
fram ungefär samma synpunkter.

Fn sådan kreditsanering som vi förordat
i motionerna skulle lätta mångas
bekymmer. Vi har inte begärt avskrivning
av några stödlån, endast av den kapitaliserande
räntan. Jordbrukarna vill
så gott som undantagslöst göra rätt för
sig. Det gäller att skapa sådana förutsättningar
att de får möjligheter att
klara upp sina ekonomiska problem. De
allra flesta har utan egen förskyllan råkat
i dessa svårigheter. En kreditsanering
i samråd med och med biträde av
jordbrukets egna kreditinstitut, såsom
jordbrukskassor och hypoteksföreningar,
skulle såvitt jag kan förstå vara till
fördel för såväl jordbruket som samhället.

Vi satsar helt naturligt stora belopp på
åtgärder till bekämpande av arbetslösheten.
Arbetslöshet är en svår olycka
för dem som drabbas av den. De jordbrukare
som befinner sig i ett prekärt
ekonomiskt läge saknar ju inte arbete,

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

103

men de får arbeta utan att få inkomster
som täcker deras levnadskostnader och
driftutgifter.

Det måste i båda fallen vara vår skyldighet
att se till att vederbörande får
möjlighet till tillfredsställande arbetsinkomster.

I detta sammanhang vill jag rikta ett
tack till reservanten i riksbanksfullmäktiges
protokoll, herr Rubbestad, som
där visar att han förstått situationen.

Det är enligt min uppfattning viktigt
att en kreditransonering för jordbruket
i större utsträckning kan genomföras.
Utskottet hoppas att kreditmarknadsutredningen
skall komma med förslag till
förbättring av jordbrukets försörjning
med långfristiga krediter, när den i år
lägger fram sitt betänkande. Ja, det vill
jag också gärna hoppas, men jag är inte
övertygad om att det blir så. För dagen
får vi väl nöja oss med att avvakta utredningens
resultat.

.lag har således, herr talman, intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Vigelsbo (ep).

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1959/60
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prissättningen på
smör.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 26

Lägre eltaxa för småindustrien

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av

Lägre eltaxa för småindustrien

väckta motioner angående viss lägre eltaxa
för småindustrien.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:365 av herr Mattsson och 11:450 av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av möjligheterna att uppnå en sådan
eltaxa för lågspänningsleveranser
till småindustrien, att denna kunde erhålla
elkraft till samma pris som storindustriella
företag.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 365 och II: 450 ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wolgast, Jonasson, Björkänge och Börjesson,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att motionerna I: 365 och
II: 450 måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att yrka bifall till den reservation som
är fogad till det föreliggande utlåtandet
från allmänna beredningsutskottet.
Utskottsmajoriteten har vid sitt ställningstagande
enligt mitt förmenande tagit
alltför starkt intryck av vattenfallsstyrelsen,
när denna i sitt remissyttrande
säger: »Åtskilliga kraftleverantörer
har nu endast obetydlig marginal
mellan intäkter och kostnader. Skulle
avgiftslättnader för en konsumentgrupp
belasta deras ekonomi så bleve denna
undergrävd, och i åtskilliga fall skulle
verksamheten icke kunna fortsätta. —

.--Om eldistributörerna skulle söka

kompensation genom taxehöjningar för
andra abonnenter, komme detta att huvudsakligen
ske på bekostnad av jordbruks-
och hushållsabonnenter och höjningarna
komme att drabba högst
ojämnt och godtyckligt.»

För min del skulle jag vilja påstå att
detta vattenfallsstyrelsens uttalande är

104

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Lägre eltaxa för småindustrien

ett försök att blanda bort korten. Ty det
förhåller sig ingalunda på det sättet att
småföretagare på något sätt försökt att
få lättnader i sina eltaxor på bekostnad
av hushållsabonnenter eller jordbrukare.
Tvärtom begär man i motionen
utredning i syfte att uppnå en sådan
eltaxa för lågspänningsleveranser till
småindustrien, att densamma kan erhålla
elkraft till samma pris som storindustriella
företag. Man vill alltså
åstadkomma en rättvisare fördelning
och en utjämning mellan storindustri
och småindustri. Under sådana förhållanden
anser jag det inte riktigt att svara
på det sätt som vattenfallsstyrelsen
här har gjort.

Vattenfallsstyrelsen anför vidare att
det enligt styrelsens mening är »uteslutet,
att en utredning skulle kunna påvisa
sådana mot hittillsvarande underlag
för taxesättningen stridande kostnadsförhållanden,
att en minskning av
nuvarande nivåskillnad mellan små och
stora industriers elkraftkostnad vore befogad».

Gentemot detta påstående skulle jag
vilja anföra ett exempel från min hembygd.
Tidigare hade vi där en mindre
kraftstation i enskild ägo och som vid
sidan av kraftproduktionen drev kvarnocli
sågverksrörelse. Den elström som
levererades i det till rörelsen hörande
distributionsnätet var kanske inte av
alldeles prima slag, men den var billig.
Så kom statens vattenfallsverk och övertog
distributionsnätet. Såg- och kvarnrörelse
lades ned. I den situationen,
när jordbrukarna och skogsägarna runt
om detta företag plötsligen blev av med
den där lilla sågverksrörelsen, där de
haft möjlighet att såga sitt timmer till
husbehovsvirke, beslöt ägaren av ett
ofullständigt jordbruk att inköpa en elmotor
på 38 hkr och ett mindre sågverk.
Detta gjorde han dels för att skaffa
sig själv ökade inkomster men dels också
för att hjälpa sina yrkesbröder med
sågning av husbehovsvirke. Men då fick
han enligt statens vattenfallsverks taxe -

bestänunelser, som jag har här framför
mig, betala för det första en anslutningsavgift
på 1 000 kronor, för det andra
en abonnentavgift på 18 kronor och
för det tredje en grundavgift för 68 tariffenheter
med 12 kronor 50 öre per
tariffenhet och år, alltså cirka 850 kronor,
under det att hans förbrukning
uppgick till ungefär 2 300 kilowattimmar
till ett pris av 11 öre per kilowatttimme.

Det kan ju inte vara riktigt att de
fasta kostnaderna så mycket skall överstiga
vad själva energiavgiften, priset
per kilowattimme, belöper sig till. När
de fasta kostnaderna går upp till en
summa, som motsvarar priset för det
dubbla eller tredubbla av den energi
man utnyttjar, då är taxan felaktig, och
det kan inte vara riktigt som vattenfallsstyrelsen
hävdar, att det är uteslutet att
något fel i taxesättningen skulle kunna
påvisas.

Utskottsmajoriteten säger, att när skäligheten
av tillämpad taxa ifrågasättes,
kan man hos kommerskollegium göra en
framställning om prövning, varefter
kollegiet överlämnar framställningen
till prisregleringsnämnden i de fall, då
prövning synes erforderlig. Utskottsmajoriteten
säger samtidigt att denna möjlighet
inte synes ha utnyttjats. Ja, det
beror väl på att ingen känner till att
möjligheten finns, ty inte står det då
angivet i vattenfallsstyrelsens taxebestämmelser
att man kan klaga hos kommerskollegium,
om taxan inte passar,
och jag tror inte heller att man av några
tjänstemän får den upplysningen.

Jag skulle också vilja påstå, att det är
nog inte så lätt att få ändring hos kommerskollegium,
när inställningen är
den, att storindustrien får betala ungefär
lika mycket för kraften som de små
industrierna. Storindustrien köper sin
elkraft i form av högspänd ström och
får själv bekosta nedtransformeringen
och distributionen av kraften. Kommerskollegium
menar, att det blir så
dyrbart för storindustrien att sköta om

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

105

transformeringen, att kostnaden i stort
sett blir densamma för storindustrien
som för de små företagen.

I det fall jag berättade om kunde vederbörande
inte fortsätta med sin rörelse
på grund av den höga taxan, utan
han fick lov att lägga ned verksamheten.
Vad vattenfallsstyrelsen åstadkommit
i min bygd är att det lilla vattenfall,
som under en mansålder givit bärgning
åt en familj, nu ligger i ruiner. Genom
sin taxepolitik har statens vattenfallsverk
lyckats hindra en framåtsträvande
man från att skaffa sig en sysselsättning
vid sidan av sitt ofullständiga jordbruk.
Nog kunde man begära att staten ginge
före med gott exempel och att vattenfallsstyrelsen
i stället för att motsätta
sig den utredning, som motionärerna
begärt, företog'' en revidering av sina
taxor. Motionärerna begär ju så litet —
bara en utredning om möjligheterna att
uppnå en sådan eltaxa för lågspänningsleveranser
till småindustrien, att denna
kan erhålla elkraft till samma pris som
storindustriella företag. Motionerna har
tillstyrkts av småföretagarnas organisationer.
Borde det inte då vara angeläget
för riksdagen att ge småföretagarna
vad som här begäres? Det är ju — jag
upprepar det — så litet. Är det inte så
att man i anföranden från åtskilliga talarstolar
och i tidningsartiklar har varit
överens om att småföretagsamheten
skall hjälpas på alla möjliga sätt? Här
finns nu ett tillfälle för riksdagen att
visa i handling vad man från olika partiers
sida har talat om.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den
uppbrotttsstämning som råder i kammaren
skall jag försöka fatta mig mycket
kort.

Det utskottsutlåtande, som vi nu be -

Lägre eltaxa för småindustrien

handlar, har sitt upphov i motionsparet
1:365 och 11:450, vari yrkas en utredning
om en lägre eltaxa för småindustrien.
Motiveringen för detta motionsyrkande
ligger naturligtvis i de svårigheter,
som småindustrien har att brottas
med. Den nu tillämpade eltaxan spelar
en mycket väsentlig roll för småindustriens
utvecklingsmöjligheter. Det är
ingen hemlighet att många småindustriföretag,
särskilt på landsbygden, nödgas
lägga ned sin rörelse på grund av de
alltför höga elkostnaderna, och jag måste
därför konstatera att landsbygdens
näringsliv därigenom riskerar att berövas
ett värdefullt inslag av nödvändiga
serviceyrken.

Den starka och utbredda opinion,
som finns mot nuvarande eltaxor, har
föranlett oss motionärer att hos riksdagen
begära en utredning av frågan,
givetvis i den förhoppningen att snara
och positiva åtgärder skulle vidtas. Av
utlåtandet framgår emellertid klart och
tydligt, att utskottsmajoriteten inte vill
vara med om att biträda en sådan begäran,
vilket jag som motionär självfallet
beklagar, inte minst med hänsyn
till den småindustridöd, som hotar
landsbygdens näringsliv.

Utskottsmajoritetens utlåtande finner
jag också vara ganska haltande. Jag
tycker mig kunna konstatera, att utskottet
har hakat på remissyttrandena
från vattenfallsstyrelsen och Svenska
elverksföreningen och anfört detta som
sin motivering för avstyrkande av motionerna.
Inom parentes måste jag tilllägga,
att det verkligen är få organisationer
i vårt land som lyckats att i detta
hus hävda sina intressen så som just
Svenska elverksföreningen. Den blir alltid
trodd på sitt ord, och det är alltid
dess mening som blir gällande. Jag tycker
emellertid att det borde finnas någon
liten anledning för utskottet ätt
även ta hänsyn till de remissyttranden,
som inkommit från Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation, Svenska
företagares riksförbund och Svensk in -

106 Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Lägre eltaxa för småindustrien

dustriförening, vilka samtliga bär tillstyrkt
motionerna om en utredning.

Utskottet hänvisar i sin skrivning till
gällande standardtariffer och tillägger
att dessa skulle ha utformats av elkraftutredningen.
Detta, herr talman,
är alldeles missvisande, eftersom det
i verkligheten är en tariffkommitté
inom Svenska elverksföreningen som
utarbetat dessa standardtariffer, vilka
sedan framlagts av elkraftutredningen.
Utformningen av standardtarifferna har
alltså skett av kraftdistributörernas
egen organisation utan medverkan av
några företrädare för småindustrien.
Det tycker jag, herr talman, kan utgöra
skäl nog för att vi behöver en ny utredning,
där kraftverksintressena är
mindre dominerande och där småföretagarna
får plats.

Den nu gällande normaltariffen och
effekttariffen, som utskottet hänvisar
till, resulterar i orimligt höga kilowatttimpriser
för abonnenter som har behov
av motorer på olika arbetsställen, vilka
endast utnyttjas under kortare tid. Enligt
denna tariff får man nu betala
grundavgift för alla anslutna motorer,
trots att det är mycket sällan som man
har alla motorer inkopplade på en gång.
Taxan borde därför kompletteras med
en lågförbrukartariff, som toge hänsyn
till abonnenter med ringa energiförbrukning
men hög anslutningseffekt.

Jag har här elräkningar för tre år
från ett litet sågverk. Dessa räkningar
utvisar att abonnenterna under åren
1956—1958 fått betala elavgifter mellan
90 öre och 1: 49 kr. per kilowatttimme.
Tror någon att det är möjligt
att driva ett småföretag med sådana
höga elkostnader? Nej, om man vill inse
de svårigheter som småföretagen har
att kämpa med på detta område, bör
man också finna att det föreligger starka
skäl att bifalla motionerna. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen,
vilket alltså innebär bifall till
motionerna 1:365 och 11:450.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag vill bara kort redovisa,
varför jag inte kan rösta för herr
Erikssons i Bäckmora motion i denna
fråga. Vore jag politiskt taktisk, skulle
jag som småföretagare göra det, men
då sakligheten bör vara vägledande för
våra ställningstaganden, måste — som
jag bedömer frågan — utskottsmajoritetens
uppfattning vara riktig.

Det är visserligen sant att några remissorganisationer
tillstyrkt utredning,
och jag kan förstå dem — det är utslag
av en viss solidaritet — men läser
man de remissyttranden som tillstyrker
utredning, finner man att de säger
ungefär, att en utredning inte kan skada.
Om vi skall kosta på oss en statlig
utredning, måste den bygga på absolut
övertygelse om att man på den vägen
kan lösa frågan. Så är enligt min uppfattning
inte fallet.

Jag vet att elströmkostnaderna är
mycket ojämna och många gånger, i
synnerhet på landsbygden, ogynnsamma
för småföretagsamheten, men detta
problem kan man inte lösa genom en
statlig utredning; det är på de lokala
distributionsorterna en ändring måste
ske. Vad som här måste göras är upptagande
av förhandlingar mellan parterna.
Det är just därför RBF har intresse
av denna fråga, och det är även
en uppgift för flera av företagarorganisationerna.

Grundströmmen som levereras från
huvudnätet är ungefär densamma. Det
är sedan mera på det lokala planet som
olikheterna uppstår. Det sammanhänger
med att omkostnaderna är olika.
Dessa måste fördelas. Vem anser motionärerna
skall betala? På vem skall
man överlasta den kostnad som uppstår,
om alla företagare skall betala samma
strömkostnad? Den totala kostnaden
måste tas ut. På landsbygden, där en
mycket stor del av småföretagsamheten
ligger, kommer på orter, där det inom
samma lokala distributionsnät inte finns
någon storföretagsamhet, kostnaderna

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

107

trots allt att delas upp på hushållsabonnenterna,
främst jordbrukarna. Det
är väl inte meningen att det skall bli
på det sättet? Resultatet skulle emellertid
bli detta.

I annat fall menar motionärerna, att
det skall bli allmän utjämningstaxa för
alla företagare i detta land, vilket staten
skulle bestämma. I så fall är det ju
ett socialiseringskrav, som småföretagarna
absolut inte vill vara med om.

Jag tror att motionen är ärligt menad,
men vägen för att avhjälpa de
missförhållanden som finns går inte
över en statlig kontroll som skulle
hindra en naturlig rörlighet, utan den
går genom ett större förtroende för organisationerna
att via förhandlingar klara
upp detta. Jag hoppas att mina värderade
vänner inom centerpartiet förstår
det.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår i sanning
inte högerns balansgång i dessa frågor.
När vi under förra veckan, i onsdags,
diskuterade en annan elfråga, som
gällde energiskatten, uttalade högerns
talesman här, att han inte kunde biträda
förslaget, därför att det var fråga
om en utredning. När vi i dag i en annan
viktig elfråga yrkar på en utredning,
uppträder en talesman för högern
och säger, att han inte kan biträda vårt
förslag därför att det är fråga om en
utredning och att det skulle bli en statlig
kontroll. Det ger mig anledning att
fråga, om alla utredningar, även sådana
som högern många gånger begär, nödvändigtvis
måste leda till ökad statlig
kontroll.

Jag vill säga till herr Lothigius, att
det inte finns några möjligheter att på
det lokala planet komma till rätta med
olikheterna i de taxor som gäller för
småindustrien. Därför måste frågan tas
upp på riksplanet, så att man får till
stånd en översyn och får andra tariffer
än dem vi för närvarande har.

Lägre eltaxa för småindustrien

Jag tillät mig tidigare framhålla, att
man får betala höga grundavgifter och
det är detta kostnadselement i eltaxorna
som gör att dessa blir så dyra. Man får
betala grundavgifter för motorer som
man inte utnyttjar samtidigt. Därför
skulle man ha en lågförbrukartariff,
som toge hänsyn till om man har låg
energiförbrukning men hög anslutningseffekt.

Herr Lothigius kan väl ändå inte
bortse från att man i remissyttrandena
från samtliga organisationer, som företräder
småföretagsamheten, har velat
vara med om att tillstyrka motionen i
denna fråga.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Till min värderade vän
herr Eriksson i Bäckmora vill jag säga,
att det inte var så länge sedan vi hade
en utredning på detta område. Innan vi
har några erfarenheter att bygga på
kan vi inte gärna tillsätta en ny utredning.
Jag tror inte att det skulle
vara rätta vägen, utan här måste man
gå fram på det lokala planet.

Vi har precis samma intresse som
motionärer och reservanter för att försöka
ordna till det bästa för småföretagsamheten
på detta område, men när
vi är övertygade om att det inte går
på föreslaget sätt, måste vi säga ifrån.

Ni var ju på det hållet inte särskilt
intresserade av att stödja oss när det
gällde den statliga skatten på elförbrukningen.
Om ni hade följt oss då,
så hade inte småföretagsamheten haft
denna ökade taxa.

Herr BJÖRKÄNGE (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har vänt mig mot
de taxor som .statens vattenfallsverk
tillämpar.

Med anledning av vad herr Lothigius
sade om det lokala planet vill jag bara
berätta, att alldeles intill den distributionsförening
som jag talat om och där
det är Motala kraftverk som distribuerar
strömmen och tar så bra betalt, lig -

108 Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Lägre eltaxa för småindustrien

ger i Kopparbergs köping ett kommunalt
elverk, som av Ljusnarsbergs mejeriförening
tar ut en grundavgift på
180 kronor, alltså en fast avgift. Sedan
betalas det för 15 000 kilowatt bara
1 350 kronor. Summan av avgifterna
blir inte mer än 11,24 öre/kWh. Det är
alltså en betydande skillnad som en lokal
distributionsförening kan åstadkomma
i sin taxa.

Det är nödvändigt att få till stånd en
revidering av statens vattenfallsverks
taxor, och det måste nog gå den här
vägen i varje fall.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Denna fråga har ju redan
så ingående diskuterats och herr
Lothigius har därvid, framför allt i
första delen av sitt anförande, anfört
de synpunkter som anlagts av utskottet,
varför jag nu inte behöver närmare utveckla
utskottets uppfattning. Jag vill
bara säga att om man inte önskar förstatliga
all distribution eller subventionera
taxorna, i den mån dessa är ofördelaktiga,
så finns det ingen annan väg
att gå än att på det lokala planet försöka
få dem reviderade. I sådant syfte
bör man vända sig till prisregleringsnämnden
för att få taxefrågan ordentligt
genomdiskuterad. Det har ju redan
på detta område arbetat en utredning,
som för tre år sedan avlämnade sitt betänkande.
Det är väl då inte troligt att
det skulle vara så mycket att vinna på
en förnyad utredning.

Jag är övertygad om att man på sina
håll har anledning att vara missnöjd
med taxorna, men jag tror inte att det
är möjligt att beträda den väg som här
anbefallts, nämligen att generellt medge
lägre taxor för småindustrien. Detta
har inte heller tillstyrkts av någon enda
remissinstans. De organisationer söm
yttrat sig, Svenska företagares riksförbund,
Svensk industriförening, Hantverks-
och småindustriorganisationen
samt Landsbygdens elnämnd, har vis -

serligen sagt att det inte skulle skada
med en utredning, men ingen har ändå
riktigt understött tanken på en sådan.
Det är väl litet väl svaga grunder för
att fatta beslut om en utredning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! När utskottets ärade
ordförande påpekar möjligheten att få
taxorna prövade av prisregleringsnämnden
kan jag gott säga, att en sådan åtgärd
säkert inte kommer att leda till
något resultat alls, eftersom distributörerna
kan hänvisa till att de tillämpar
fullt normala taxor. Av detta skäl kommer
sannolikt inte prisregleringsnämnden
att ingripa. Om det skulle finnas
möjligheter för en sådan revidering
borde den ske i fråga om de kilowatttimpriser,
som jag refererade tidigare,
alltså 90 öre och ända upp till 1 krona
49 öre. Det är väl tillräckligt höga priser
för att prisregleringsnämnden skulle
kunna vara villig att vidta åtgärder,
men jag är lika säker på att det inte
kommer att bli fallet, eftersom distributionsföretagen
som sagt kan hänvisa
till att de använder fullt normala taxor.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eriksson i
Bäckmora begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

109

överförande av privatägda flerfamiljs hyreshus i allmän ägo, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Eriksson i Bäckmora begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 42 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 27

överförande av privatägda flerfamiljs
hyreshus i allmän ägo, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
väckta motioner angående överförande
av privatägda flerfamiljs hyreshus i allmän
ägo, m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 97 av herrar Öhman och Persson, Helmer,
samt II: 132 av herr Senander
m. fl., hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att frågan om överförandet av privatägda
flerfamiljs hyreshus i allmän ägo
gjordes till föremål för utredning, varvid
jämväl frågan om vilka övriga åtgärder
som kunde anses erforderliga till
förhindrande av spekulation på bostadsområdet
borde prövas, samt att
Kungl. Muj:t måtte inför riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:97 och 11:132 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande ha -

de avgivits av herr Hansson, Gustaf
Henry, och fru Wallerius-Gunne.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Detta plenum bär nu
pågått så lång tid att vi gott skulle
kunna hålla på två, tre timmar till. Men
kammarens ledamöter behöver inte bli
oroligare, om jag säger detta, ty jag
skall inte själv uppehålla kammaren
så länge. Jag har tvärtom gjort en rationalisering
och kommer med talmannens
tillstånd att i mitt anförande behandla
samtliga tre återstående punkter på
dagordningen.

Vi har i vår motion nr 97 yrkat att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla att frågan om överförandet
i allmän ägo av flerfamiljs hyreshus
utredes, varvid även bör prövas frågan
om övriga åtgärder till förhindrande
av spekulation inom bostadsområdet.
Vi medger att förslaget är radikalt och
därför kan verka avskräckande på de
instanser som yttrat sig i frågan. Men
utomordentliga situationer kräver utomordentliga
åtgärder. På bostadsområdet
råder ett så oefterrättligt tillstånd att
endast drastiska åtgärder kan åstadkomma
en någorlunda tillfredsställande ordning.

Situationen tenderar nu att utvecklas
därhän, att problemet främst blir en
fråga om priset på bostaden. Det har
från officiellt håll omvittnats att den
stagnation, som inträtt i ökningen av
de bostadssökandes antal, sammanhänger
därmed att de erbjudna lägenheterna
betingar ett så högt pris att löntagare
med normala inkomster inte kan acceptera
de erbjudanden som man får.

De höga boendekostnaderna beror på
att den överväldigande delen av bostadsmarknaden
är utsatt för privat
spekulation. Visserligen är det riktigt
att den icke-spekulativa verksamheten
har, såsom påpekats i remissyttrandena,

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

överförande av privatägda flerfamiljs hyreshus i allmän ägo, m. m.

expanderat under de senaste årtiondena.
Men när det. samtidigt av bostadsstyrelsen
påvisas, att »av lägenheter i
hus med en ålder av högst 25 år förvaltas
omkring hälften av icke-spekulativa
företag», så är expansionen allt
annat än imponerande.

Den spekulativa delen är alltjämt och
kommer ännu under lång tid framåt att
vara dominerande. Det är därför optimism
i överkant, när bostadsstyrelsen
förklarar att hyrorna i de ieke-spekulativa
företagens hus kan komma att bli
normgivande för hyressättningen i det
totala bostadsbeståndet.

Bostadsstyrelsens optimism är emellertid
försedd med betydande förbehåll.
Den anser sålunda en förutsättning för
den gynnsamma utvecklingen av konkurrensen
mellan spekulativ och ickespekulativ
förvaltning av bostadsfastigheterna
vara att »de hittillsvarande intentionerna
i det bostadspolitiska programmet
fullföljes». Men om denna förutsättning
icke uppfylles, raseras grunden
för den optimistiska beräkningen.
Tyvärr måste vi konstatera, att den påbörjade
avvecklingen av hyresregleringen
och en rad ekonomiska stödåtgärder
av social karaktär jämte räntestegringar
icke inger förhoppningar om
att de ursprungliga intentionerna i det
bostadspolitiska programmet kommer
afl fullföljas.

Bostadsstyrelsens yttrande är för övrigt
i sin helhet ett provstycke på den
oro, som gripit ansvariga instanser som
har befattning med bostadsfrågan. Det
förklaras sålunda: »Under senare år
har emellertid beträffande byggnadskostnadernas
och tomtprisernas utveckling
vissa oroväckande tendenser till
sämre ekonomiska förutsättningar för
bostadsbyggandet kunnat skönjas.» Det
finns följaktligen all anledning att göra
väsentligt radikalare ingripanden mot
spekulanterna än de som hittills skett.
Vårt förslag om överförandet i samhällets
ägo av flerfamiljs hyreshus är enligt
vår uppfattning den enda åtgärd,

som effektivt kan stoppa spekulanternas
framfart.

Jag nämnde, att vårt krav är radikalt,
men det är inte radikalare än att det
framförts både i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
och i hyresgäströrelsens
bostadspolitiska program. I punkt 20 i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram heter
det:

»För att jordvärdestegringen i städerna
skall komma det allmänna till godo
och ännu mer för att framtida saneringsarbeten
icke skall försvåras på
grund av bostadsbeståndets splittring
på flera ägare, bör tomtmarken kommunaliseras
och beståndet av hyresrus
gradvis överföras i kommunal ägo.»

I punkt 15 av hyresgäströrelsens efterkrigsprogram
uttalas:

»Sålunda är det nödvändigt att effektivt
förhindra alla för de boende skadliga
spekulationer i tomt- och fastighetsvärden.
Redan av den anledningen
måste i framtiden tomtmarken och beståndet
av privatägda flerfamiljshus
överflyttas i samhälleliga organs eller
allmännyttiga bostadsföretags händer.»

Detta skrevs år 1945. Sedan dess har
ingenting inträffat som förminskat betydelsen
av detta krav. Tvärtom har
förhållandena utvecklats så, att det
finns fullt fog för bostadsstyrelsens tal
om »oroväckande tendenser».

De bostadssökandes antal är fruktansvärt
stort, framför allt i städer och
andra tätorter. Flertalet av dem som
lyckats erhålla moderna lägenheter får
betala hyror som inte står i rimlig proportion
till inkomsten, reparationerna i
de äldre fastigheterna eftersätts på ett
skandalöst sätt och trångboddheten är
synnerligen påtaglig.

Sådana förhållanden elimineras inte
genom mer eller mindre diffusa överenskommelser
mellan parterna på hyresmarknaden.

Hur SABO kan påstå att den överenskommelse
som träffats mellan Fastighetsägareförbundet
och Hyresgästernas
riksförbund helt ändrat förutsättning -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

111

överförande av privatägda flerfamiljs hyreshus i allmän ägo, m. m.

arna för bedömningen av våra motioner
är ofattbart. Påståendet verkar närmast
naivt.

Om utskottets avstyrkande utlåtande
skall jag fatta mig kort. Slutklämmen i
dess utlåtande blir:

»Även om man inte kan bortse från
att läget på bostadsmarknaden i många
avseenden är bekymmersamt, har utskottet
inte funnit skäl föreligga till sådana
ingrepp som den av motionärerna
föreslagna utredningen skulle åsyfta.»

Översatt till ett mera begripligt språk
blir det ungefär så, att det är på tok i
många avseenden, men låt oss för all
del inte företa oss något som innebär
att samhället tillägnar sig avgörandet.
Låt oss i stället hoppas på att det bostadsbestånd
som förvaltas av icke-spekulativa
företag någon gång i framtiden
skall öva ett så välgörande inflytande
på bostadsmarknaden att hyresnivån
kommer att påverkas till hyresgästernas
förmån.

Det finns ett gammalt ordstäv som
säger: Medan gräset växer dör kon. Genom
avstyrkandet av vår motion har
utskottet skjutit frågan om att komma
till rätta med de oefterrättliga förhållandena
på bostadsmarknaden på en
avlägsen framtid, till skada för landets
hyresgäster.

Motion nr 238 i denna kammare rör
frågan om insyn i fastigheternas förvaltning.
Remissinstanserna utgår från, att
den statistik som införskaffas av hyresrådet
och på vilken hyresstegringarna
grundats är oantastlig. I verkligheten
finns det all anledning att behandla
dessa uppgifter från husägarna med
stor skepsis.

Bostadsstyrelsen förklarar att insyn i
fastigheternas förvaltning blir meningslös
om inte fastighetsägarna ålägges
bokföringsskyldighet. Men vem har motsatt
sig att sådan skyldighet införes?

Vi liar som bekant föreslagit en riksdagsskrivelse
med anhållan om förslag
till åtgärder i syfte att möjliggöra för
hyresgästerna och deras organisationer

att få insyn i hyresfastigheternas förvaltning.
Detta innebär självfallet att vi
åsyftar en effektiv insyn. Däri innesluter
vi självfallet att husägarna ålägges
bokföringsskyldighet.

Vi menar att bokföringsskyldighet under
alla förhållanden borde införas för
att därmed förhindra att mer eller mindre
friserade kostnadsberäkningar skall
kunna användas som stridsmedel i fastighetsägarnas
händer för att pressa
fram liyresstegringar, som de alltför
lätt fått genomförda upprepade gånger
under senare tid.

Slutligen ett par ord om utskottsutlåtandet
nr 18. Det berör vår motion
nr 239 i denna kammare som påyrkar
laglig reparationsplikt för fastighetsägarna.

Jag vill först erinra om att frågan om
lägenhetsunderhållet är den mest brännande
frågan för närvarande på bostadsmarknaden.
Missnöjet är synnerligen utbrett
bland hyresgästerna i denna fråga,
vilket inte bör förvåna den som något
litet känner till förhållandena.

De vägar som remissinstanserna och
utskottet pekar på, då det gäller möjligheterna
att genomdriva nödvändiga
reparationer, är prövade och har befunnits
i stort sett oframkomliga. Att stämma
en hyresvärd på grund av att lägenheten
är dåligt underhållen och följaktligen
icke överensstämmer med det en
gång överenskomna hyresavtalet, leder
till resultat endast om det rör sig om
påvisbara grövre försummelser i lägenhetsunderhållet.

För övrigt måste det ju betecknas
som minst sagt märkligt att en hyresgäst
icke skall kunna få sin rätt utan att
anlita en tidsödande och kostnadskrävande
rättsprocedur.

Det förefaller som remissinstanserna
nöjer sig med de rättsliga förhållanden
som råder beträffande möjligheterna för
en hyresgäst att hävda sig gentemot en
hyresvärd i reparationsfrågor. Emellertid
tycks de samtidigt vara medvetna
om den ringa effekten av den lagstift -

112

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Möjligheter för hyresgäster att få insyn i hyresfastigheters förvaltning

ning som finns och återkommer därför
ofta till den uppgörelse i frågan som
träffats mellan Fastighetsägareförbundet
och Hyresgästernas riksförbund i
reparationsfrågan.

I och för sig är det naturligtvis bra
om man förhandlingsvägen kan nå resultat.
Då vore ju en lagstiftning överflödig.
Men hittills har inga resultat av
mera ingripande natur kunnat registreras
som en följd av överenskommelsen.

Detta är inte så märkligt. Överenskommelsen
i fråga är icke av juridiskt
bindande art. Den har endast formen av
en rekommendation från Fastighetsägareförbundets
ledning till förbundets
medlemmar att under en viss tidsperiod
öka reparationsvolymen med 25 procent.
Om den följes är det bra. Följes
den inte så är det ingenting att göra åt
saken.

Det förefaller redan nu av uttalanden
i hyresgäströrelsens tidning, Vår Bostad,
som om det föreligger stor risk för
att fastighetsägarna icke skall hålla sin
del av överenskommelsen. Vissa utredningar
tyder på en minskning av reparationsvolymen
under förra året, som
var det första överenskommelsen gäller.
Resultatet hotar alltså att bli, att de
förskott som hyresgästerna fått erlägga
för reparationer hamnar i fastighetsägarnas
egna fickor och hyresgästerna
blir utan reparationer.

Det var ju bara vad var och en som
känner fastighetsägarnas mentalitet kunde
räkna ut. Erfarenheterna av fastighetsägarnas
skoningslösa utnyttjande av
bostadsbristen för sina intressen är det
som legat till grund för vår motion om
införande av lagligt reparationstvång.
Men vi vill samtidigt fästa uppmärksamheten
vid, att aldrig så goda överenskommelser
mellan parterna på bostadsmarknaden
icke kan få någon allsidig
effekt. Det stora antalet oorganiserade
fastighetsägare är icke åtkomliga
genom överenskommelser mellan
Fastighetsägareförbundet och Hyresgästernas
riksförbund.

Det finns sålunda dubbel anledning
att lagstifta i frågan. Då kommer ingen
undan skyldigheten att hålla lägenheterna
i ett acceptabelt skick.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till vår motion och jag kommer också
att yrka bifall till de efterföljande motionerna,
dock utan att begära votering.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16 har fogats
en blank reservation av herr Gustaf
Henry Hansson och mig. Den avser
utskottets motivering. Till utskottets
hemställan ber jag däremot att få yrka
bifall.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 28

Möjligheter för hyresgäster att få insyn
i hyresfastigheters förvaltning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
väckt motion om möjligheter för hyresgäster
att få insyn i hyresfastigheters
förvaltning.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 238, av herr Senander
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till åtgärder i syfte att
möjliggöra för hyresgästerna och deras
organisationer att få insyn i hyresfastigheternas
förvaltning.

Nr 12

113

Onsdagen den 15 april 1959

Lasligt reparationstvång beträffande flerfamiljs hyreshus
införande av särskilt trafikkort för traktor

Utskottet hemställde, att motionen
II: 238 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vår motion nr 238 i denna kammare.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 29

Lagligt reparationstvång beträffande
flerfamiljs hyreshus

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
väckt motion om lagligt reparationstvång
beträffande flerfamiljs hyreshus.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 239, av herr Senander
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om tillsättande av en utredning
av frågan om införande av lagligt reparationstvång
för innehavare av flerfamiljs
hyreshus och att Kungl. Maj:t
till riksdagen inkomme med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 239 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

— Interpellation ang.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vår motion.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

§ 30

Interpellation ang. införande av särskilt
trafikkort för traktor

Ordet lämnades på begäran till

Herr STIERNSTEDT (h),som yttrade:

Herr talman! Enligt en kungl. förordning
av den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.
erfordras, att förare av bil i yrkesmässig
trafik innehar särskilt körkort (trafikkort)
. För att erhålla trafikkort skall
man inneha körkort för bil och ha kört
bil i betydande omfattning under de senaste
sex månaderna.

Vad i denna förordning är stadgat
om bil gäller även om traktortåg. Detta
medför att en person, som önskar föra
traktor i yrkesmässig trafik, tvingas att
skaffa icke endast trafikkort utan också
körkort för bil, även om han innehar
särskilt traktorkörkort.

Denna situation har uppstått i Stockholms
län, där en 60-års lantbrukare,
som jämsides med sitt jordbruk, vilket,
rationellt skött, icke kan ge full sysselsättning
åt en man, utför en del körslor
för traktens egnahemsbyggare, nu står
inför valet att antingen lägga ner denna
sin verksamhet eller ta körkort för bil.

I bästa fall skulle han, om han väljer det
senare alternativet, kunna erhålla sitt
trafikkort om 6 å 7 månader och till en

Det tiinkbara

relativt dryg kostnad.
8 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 12

114 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Interpellation i anledning av trafikolyckor i Odensjöbacken söder om Jönköping

tredje alternativet — att anställa en person,
som bär trafikkort — är i detta fall
inte aktuellt, eftersom det skulle innebära
att verksamheten skulle gå med
förlust.

Den här relaterade situationen är uppenbart
orimlig. Förordningen av den
25 oktober 1940 innebär helt enkelt, att
vägtrafikförordningens bestämmelser
angående särskilt körkort för traktorer
sätts ur spel och att kraven på traktorföraren
skärps betydligt. Detta alldeles
oavsett det faktum, att innehavet av bilkörkort
i och för sig inte garanterar
någon större skicklighet i traktorkörning.

Man kan tänka sig två vägar att komma
till rätta med förevarande problem,
som måste anses bero på en lucka i lagstiftningen.
Den ena möjligheten är att
frita förare av traktorer i yrkesmässig
trafik från trafikkortstvång. Detta torde
emellertid vara mindre lämpligt ur trafiksäkerhetssynpunkt.
En annan och
enklare väg är att införa särskilda trafikkort
för traktorer, grundande sig på
traktorkörkort och viss erfarenhet av
traktorkörning, alltså regler motsvarande
dem som nu finns beträffande trafikkort
för bil. Detta torde vara det lämpligaste
alternativet.

Åberopande det ovan anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

År herr statsrådet beredd att föreslå
införandet av särskilt trafikkort för
traktorer eller att vidtaga andra åtgärder
som underlättar användandet av
traktorer i yrkesmässig trafik?

Denna anhållan bordlädes.

§ 31

Interpellation i anledning av trafikolyckor
i Odensjöbacken söder om
Jönköping

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I den s. k. Odensjöbacken
inom Tenhults kommun på riksväg
1 ca 3 km söder om Jönköping har under
senare tid inträffat en rad svåra
olyckor och olyckstillbud. Enligt uppgifter
från den lokala polismyndigheten
har under tiden den 1 juli 1954—14 april
1959 inte mindre än 44 trafikolyckor,
som blivit föremål för polisutredning,
inträffat på denna vägsträcka. Genom
dessa olyckor har ett dödsoffer krävts,
fem personer har blivit svårt skadade
och 17 erhållit lindrigare skador. De
skador som uppstått på bilar och annan
egendom är svåra att uppskatta men
torde gälla avsevärda belopp. Från lokalt
polishåll har man vid upprepade
tillfällen hos vederbörande myndigheter
gjort framställningar om åtgärder i
syfte att eliminera olycksriskerna. Som
resultat härav har vägmyndigheterna
satt upp varningsmärken och förbättrat
vägräckena på den aktuella vägsträckan.
Dessa åtgärder är emellertid helt otillräckliga
och andra mer radikala ingrepp
synes oundvikliga om man skall kunna
åstadkomma någon väsentlig förbättring.
Bl. a. har man från polishåll pekat
på möjligheten att genom borttagande
av ett antal träd avsevärt förbättra sikten
och att genom annan vägbeläggning
minska den stora slirningsrisk som finns
på platsen. I avvaktan på den aviserade
vägomläggningen på denna plats bör
enligt min mening provisoriska åtgärder
av den typ som föreslagits omedelbart
vidtagas.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört vill jag anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
rikta följande fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de många svåra olyckor och olyckstillbud
som inträffat i den ovan nämnda
Odensjöbacken söder om Jönköping och
är herr statsrådet villig att ta initiativ
till nödvändiga åtgärder i syfte att undanröja
förekommande trafiktekniska

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12 115

Interpellation i anledning av trafikolyckor i Odensjöbacken söder om Jönköping

olägenheter och därmed eliminera
olycksfallsriskerna ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 32

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; från

bevillningsutskottet:
nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
inom taxeringsorganisationen i Stockholm,
såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet; samt
från jordbruksutskottet:
nr 150, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder för lindring av
föreliggande kreditanskaffnings- och
betalningssvårigheter för av skördeskador
tidigare drabbade jordbrukare,
m. in.;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1959/60
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prissättningen på
smör.

§ 33

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 146, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 34

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Andra kammarens kansli

För deltagande i Europarådets vårsession
anhåller undertecknade om ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 19 till och med den 30 innevarande
april.

Stockholm den 15 april 1959
Walter Sundström
Tore Bengtsson
Ingemar Andersson
Hans Hagnell

C. G. Regnéll

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 35

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.32.

In fidem

Sune K. Johansson