Fredagen den 10 april Sid (Riksdagens protokoll 1959:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 12

10—15 april

Debatter m. m.

Fredagen den 10 april Sid.

Minnesord över herr Wolgast ................................ 5

Interpellation av herr Edström ang. resebidrag vid deltagande i

vetenskapliga kongresser i utlandet

Tisdagen den 14 april

Svar på interpellation av herr Larsson, Lars, ang. rätt för värnpliktiga
i svenska FN-styrkan att efter tjänstgöringstidens slut
åtej-anställas i sina ordinarie arbeten 9

Interpellation av herr Larsson, Thorsten, ang. rätten att fritt välja
arbete .................................................... 1-

Onsdagen den 15 april

Meddelande angående sammanträdestider 17

Svar på fråga av herr Nilsson, Ferdinand, ang. restitution av bensinskattemedel
............................................

Svar på interpellation av herr Sundin ang. kostnaderna för uppförande
av förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen, m. m. 19

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Försvarskostnadernas storlek ........................

Arméns övningsanslag ................................

Anskaffning av tygmateriel m. m. för armén
Om utbyte av telefonväxel vid örlogsvarvet i Karlskrona

Fartygsbyggnader m. m...............................

Anskaffning av vapenmateriel m. m. för marinen

Flygvapnets övningsanslag ............................

Anskaffning av flygmateriel m. m.....................

Drift och underhåll av flygmateriel m. m.............

Drivmedelsförråd m. m. vid flygvapnet ................

Krigsarkivets avlöningsanslag ........................

Avlöningar vid militärpsykologiska institutet

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 12

36
38

39
39

40
42

Jfr 12

Innehåll

Sid.

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans
högsta klasser .................................... 44

Läroboksnämnden ........................................ 72

En progressiv företagsbeskattning i syfte att underlätta mindre
företags konsolidering ...................................... 73

Beskattningen av vinster vid penningvärdeförsämring .......... 76

Vidgad rätt till varvsindustrirestitution ........................ 80

Höjning av avgifterna för registrering i bilregistret .............. 85

Avskrivning av stödlån till jordbrukare i anledning av skördeskador 86

Lägre eltaxa för småindustrien ................................ 88

överförande av privatägda flerfamiljs hyreshus i allmän ägo, m. m. 89

Rätt för hyresgäster till insyn i hyresfastigheters förvaltning...... 90

Lagligt reparationstvång beträffande flerfamiljs hyreshus ........ 90

Samtliga avgjorda ärenden m. in.

Tisdagen den 14 april

Jordbruksutskottets memorial nr 23, ang. gemensam votering i fråga
om statens stöd till hästaveln, m. m......................... 11

Onsdagen den 15 april

Gemensamma omröstningar:

ang. bidrag till plantskolekontroll .......................... 15

ang. statens stöd åt hästaveln, m. m......................... 15

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem .......... 16

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) .............................. 27

—• nr 51, ang. anslag till allmänna läroverken m. m............... 44

— nr 52, ang. ersättning i visst fall i anledning av yrkesskada .... 73

nr 53, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag: ecklesiastikdepartementet
.......................................... 73

— nr 54, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet
................................................. 73

— nr 55, om pensionsförbättring åt vissa f. d. anställningshavare 73

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. en progressiv företagsbeskattning
i syfte att underlätta mindre företags konsolidering 73

— nr 24, ang. beskattningen av vinster på grund av penningvärdets

fall .............._...................................... 76

nr 27, ang. viss utvidgning av gällande rätt till varvsindustrirestitution,
m. m........................................... 80

— nr 42, ang. ändrad lydelse av 13 § förordningen om oljelagring

m- m..................................................... 85

Innehåll

Nr 12

Sid.

Bankoutskottets memorial nr 18, ang. användande av riksbankens
vinst för år 1958 ......................................... 85

Första lagutskottets utlåtande nr 11, om obligatoriskt stöldskvdd
för bilar .................................................. 85

— nr 19, ang. ändrad lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen
................................................... 85

— nr 20, ang. ändring av bestämmelserna om förverkandepåföljd

i lagen om straff för olovlig varuinförsel .................... 85

— nr 21, om tillämpning av vissa bestämmelser i domsagostadgan

å tjänstgöring som notarie vid rådhusrätt .................... 85

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, ang. ändring i sinnessjuklagen 85

— nr 10, om höjning av avgifterna för registrering i bilregistret . . 85

— nr 11, ang. krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring 86

— nr 12, ang. ändrad lydelse av 13 § förordningen om oljelagring

m. m..................................................... 86

— nr 13, om föreskrifter rörande fordon, som i mörker uppställts

på väg utom tättbebyggt område ............................ 86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändrad lydelse av 11 kap.

104 § vattenlagen ......................................... 86

— nr 13, ang. lagstiftning om obligatoriska avsättningar inom det

enskilda skogsbruket till skogsvårdande åtgärder ............ 86

— nr 14, ang. rättegångsbiträde åt enskilda i jorddelningsmål . . . 86

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. åtgärder för lindring av
kreditanskaffnings- och betalningssvårigheter för av skördeskador
drabbade jordbrukare, m. m............................. 86

— nr 20, ang. reglering av priserna på fisk m. m................. 88

— nr 21, ang. prissättningen på smör .......................... 88

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, ang. viss lägre eltaxa
för småindustrien ....................................... 88

— nr 16, ang. överförande av privatägda flerfamiljs hyreshus i allmän
ägo, m. m............................................. 89

— nr 17, om möjligheter för hyresgäster att få insyn i hyresfastigheters
förvaltning .......................................... 90

— nr 18, om lagligt reparationstvång beträffande flerfamiljs hyreshus
...................................................... 90

Fredagen den 10 april 1959

Nr 12

Fredagen den 10 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Vi har fått en ny bekräftelse på hur
litet vi vet om vårt eget liv, om vår
framtid. Här gick bland oss i kammaren
i onsdags vår kamrat och kollega, herr
Wolgast från Blekinge. Enligt vad det
sagts mig deltog han i utskottsarbetet i
går. Dödsbudet kom senare i går och
stod att läsa i dagens tidningar.

Vi som inte stod honom särskilt nära
har inte vetat om att han varit sjuk. Det
har antytts nu att han varit krasslig någon
tid, men vad som skedde väntade
ingen.

Herr Wolgast var ingalunda till riksdagsåren
någon av de äldsta riksdagsledamöterna.
Han hade sin första period
som riksdagsman i andra kammaren
åren 1937—1940 och kom tillbaka
efter en rätt lång bortovaro från riksdagen
till denna kammare 1956.

Han var en man, som nedlade ett betydande
intresse för sitt riksdagsarbete
och med skicklighet deltog i detta arbete.
Han gjorde inte sällan sin röst
hörd i denna kammare, bland annat
som vice ordförande i allmänna beredningsutskottet
som dess talesman i kammaren.

Han tillhörde den mångfald av riksdagsmän
som fått sin träning i kommunala
värv. År 1924, sålunda för 35 år
sedan, blev han ledamot av hemkommunens
kommunalfullmäktige, och sedan
1954 har han varit ordförande i
kommunalfullmäktige. Han var mångårig
landstingsman, sedan 1949 vice
ordförande i landstingets förvaltningsutskott.
Jag skall inte nämna hans andra
uppdrag.

Hans intresse koncentrerades i betydande
utsträckning till det sociala arbetet,
och han var en högt uppskattad
ordförande i fattigvårdsstyrelsen under
åtskilliga år.

Han framstod för mig, som lärde känna
honom 1937, då vi samtidigt kom in
i riksdagen, som en man med en bred
och gemytlig läggning som trivdes i
samvaron med människorna. Han var
dock ingen färglös människa, han saknade
ingalunda det temperament som
behövs för att profilen skall få den fasett
som gör att den stannar i minnet.

Vi bevarar honom nu vid hans bortgång
i saknad och tacksamt minne. Vi
glömmer inte dem av våra kolleger som
gått bort. Vi har haft rikliga tillfällen
att möta dem under det dagliga arbetet.
Vi saknar dem. Vi kan intet göra åt
saken, vi kan allenast lysa frid över deras
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1959/60 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.; samt

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1959/60 till
Överståthållarämbetet och landsstaten,

Nr 12

Fredagen den 10 april 1959

Polisväsendet, Brandväsendet och Diverse
m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 142, till Konungen i anledning
av väckta motioner om vissa ändringar
i tulltaxan.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 143, i anledning av väckta motioner
om rätt till fångst av vildmink utan
innehav av jaktkort; samt

nr 144, i anledning av väckta motioner
om ändringar i den särskilda lagstiftningen
om vissa skogsfångs- och
mulbetesservitut.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 147, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
medlemskap i Mellanstatliga rådgivande
sjöfartsorganisationen (IMCO).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 124, angående reglering av sockernäringen
i riket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 436, av herr Domö m. fl., och
nr 437, av fröken Andersson m. fl.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

120, med förslag till sjöarbetstidslag,
m. m.;

nr 131, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och
konditoriarbete;

nr 132, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

nr 134, angående förlängning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS m. m.;

nr 136, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648);

nr 137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 14 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); och

nr 140, angående efterskänkande av
staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av yrkesskada;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 55, i anledning av väckta motioner
om pensionsförbättring åt vissa f. d.
anställningshavare;

bevillningsutskottets betänkandeil:

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående en progressiv företagsbeskattning
i syfte att underlätta de mindre
företagens konsolidering;

Fredagen den 10 april 1959

Nr 12

nr 24, i anledning av väckta motioner
om sådana ändringar i skattelagstiftningen
att vinster på grund av penningvärdets
fall i möjligaste mån kan
undantagas från beskattning;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva viss
utvidgning av gällande rätt till varvsindustrirestitution,
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och
nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet;

bankoutskottets memorial nr 18, angående
användande av riksbankens
vinst för år 1958;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion om
obligatoriskt stöldskydd för bilar;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om förverkandepåföljd i lagen om straff
för olovlig varuinförsel; och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av vissa bestämmelser i
domsagostadgan å tjänstgöring som notarie
vid rådhusrätt;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321);

nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av avgifterna för registrering
i bilregistret;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om krigsansvarighet
för liv- och invaliditetsförsäkring; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelag -

ring m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om föreskrifter rörande fordon, som
i mörker uppställts på väg utom tättbebyggt
område;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 104 § vattenlagen;

nr 13, i anledning av motioner angående
lagstiftning om obligatoriska avsättningar
inom det enskilda skogsbruket
till skogsvårdande åtgärder; och
nr 14, i anledning av motioner angående
rättegångsbiträde åt enskilda i
jorddelningsmål;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial: nr

18, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder för lindring av föreliggande
kreditanskaffnings- och betalningssvårigheter
för av skördeskador tidigare
drabbade jordbrukare, m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1959/60
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prissättningen på
smör; och

nr 23, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statens stöd till
hästaveln, m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av väckta motioner
angående viss lägre eltaxa för småindustrien; nr

16, i anledning av väckta motioner
angående överförande av privatägda flerfamiljs
hyreshus i allmän ägo, m. m.;

nr 17, i anledning av väckt motion om
möjligheter för hyresgäster att få insyn i
hyresfastigheters förvaltning; och

nr 18, i anledning av väckt motion om
lagligt reparationstvång beträffande flerfamiljs
hyreshus.

Nr 12

Fredagen den 10 april 1959

Interpellation ang. resebidrag vid deltagande
i vetenskapliga kongresser i
utlandet

Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt vad som meddelats
i dagspressen skulle en talesman
för ecklesiastikdepartementet helt nyligen
redogjort för de principer som departementet
följer vid utdelande av resebidrag
till vetenskapsmän, vilka som
svenska representanter deltar i utländska
vetenskapliga kongresser. Talesmannen
skulle därvid ha uttalat, att man
prutar ned de begärda beloppen till
lägsta möjliga och sedan ger två tredjedelar
av detta.

Jag vill med anledning av detta fråga
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
om detta är riktigt
och om i så fall denna princip även tilllämpas
i fråga om svensk representation
i utlandet i annat än kulturella
sammanhang?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 438, av herr öhman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till reglering av prisstegringar på
försvarshuvudtiteln m. m.; samt

nr 439, av herrar Osvald och Ewerlöf,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ny organisation för civilförsvaret,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 14 april 1959

Nr 12

Tisdagen den 14 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande åtgärder för
kvalitetsförbättring av matpotatis jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen avvissa
prisutjämningsavgiftsmedel.

Ang. rätt för värnpliktiga i svenska FNstyrkan
att efter tjänstgöringstidens slut

återanställas i sina ordinarie arbeten

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara tierr
Lars Larssons interpellation angående
rätt för värnpliktiga i svenska FN-styrkan
att efter tjänstgöringstidens slut
återanställas i sina ordinarie arbeten,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd avgiven interpellation har herr
Lars Larsson frågat mig, om de värnpliktiga
som ingår i den svenska delen
av FN-styrkan i Främre Orienten, kan
hänföras till sådana frivilliga, som omnämnes
i 1939 års lag om förbud mot
arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m. Herr
Larsson har vidare frågat mig, om jag
ämnar vidtaga några åtgärder, därest
dessa värnpliktiga icke omfattas av lagen.

Personalen vid den svenska militära
kontingenten och sambandsavdelningen
i Främre Orienten torde icke omfattas
av 1939 års lag. Detta saknar betydelse

för den statsanställda delen av personalen,
vilken enligt särskilda av Kungl.
Maj:t utfärdade föreskrifter skall beviljas
tjänstledighet under tjänstgöringstiden
i Främre Orienten. Vad beträffar den
övriga delen av personalen har det tyvärr
i enstaka fall förekommit, att tjänstledighet
från det ordinarie arbetet vägrats
den som uttagits för tjänstgöring
vid kontingenten eller sambandsavdelningen.
De som på detta sätt vägrats
tjänstledighet har regelmässigt återkallat
sin ansökan. Då rekryteringen till den
svenska delen av FN-styrkan hittills varit
god, har sådana återkallelser icke
medfört några olägenheter. Med hänsyn
härtill och då anställningen vid styrkan
sker helt efter frivilligt åtagande finner
jag icke för närvarande skäl föreligga
att på sätt herr Larsson ifrågasatt vidtaga
åtgärder för att utvidga tillämpningsområdet
för 1939 års lag. Jag vill
i detta sammanhang emellertid inte underlåta
att framhålla följande. Vidmakthållandet
av en truppstyrka i Främre Orienten
är en uppgift som Sverige påtagit
sig gentemot FN. Det är därför min förhoppning
att andra arbetsgivare skall
följa statens exempel och medge sina
anställda tjänstledighet för tjänstgöring
i FN-styrkan.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
framföra mitt tack för hans svar på min
interpellation.

Svaret på min första fråga blev ett nej,
och även på följdfrågan ger försvarsministern
ett negativt svar. Jag borde sålunda
vara otillfredsställd med svaret och
skulle också i allra högsta grad vara det
om inte försvarsministern då han utvecklar
sin uppfattning kring den andra frågeställningen
i princip ställer sig välvillig

Nr 12

Tisdagen den 14 april 1959

Ang. rätt för värnpliktiga i svenska FN-styrkan att efter tjänstgöringstidens slut
återanställas i sina ordinarie arbeten

till ett tillrättaläggande av de nu mindre
tillfredsställande förhållanden som råder
i vad det gäller de svenska FN-soldaternas
rätt att få återgå till sin ordinarie
anställning efter slutad tjänst.

Avsikten med mina frågor var för det
första, att de värnpiktiga som antagits
till tjänst i FN-styrkan i Främre Orienten
skulle åtnjuta samma rätt som tillkommer
den som fullgör tjänstgöring enligt
värnpliktslagen. För det andra var
innebörden i frågorna den, att det var
angeläget att med hänsyn till uppgiftens
art ett kvalitativt gott urval av
personal kunde ske.

Försvarsministern understryker också
detta i sitt svar och anser att rekryteringen
hittills icke medfört några svårigheter.
Jag har i det stycket ingen annan
mening men har ändå uppmärksammat
att inspelningen av en film om
FN-truppen enligt en tidningsnotis motiveras
bl. a. med att »den skall därjämte
användas i orienterande syfte för
eventuellt kommande bataljoner och för
förbättring av rekryteringsunderlaget i
fortsättningen».

Håller man i minnet att de bataljoner,
som hittills uppsatts på våren, till övervägande
del rekryterats med manskap
som strax förut slutat sin första tjänstgöring,
uppstår det förhållandet, att samtidigt
som FN-styrkan får nyttiggöra sig
de kunskaper och färdigheter som de
värnpliktiga skaffat sig under sin första
tjänstgöring här hemma, så mister de
värnpliktiga i samma ögonblick som de
ställer sina tjänster till förfogande för
FN-styrkan den rätt till sin ordinarie
anställnings bevarande som de enligt lag
haft under sin utbildning. Då detta berör
ca 60—70 procent av vårförbandens personal
så gäller det i alla fall ca 400 man
av dem som nu om en vecka inställer
sig för tjänst i vår sjätte FN-bataljon.

Försvarsministern pekar dock i svaret
på två saker som gör att jag likväl
inte är helt otillfredsställd med hans
svar:

För det första åtnjuter de i statlig
tjänst anställda tjänstledighet vid anställning
i FN-bataljonen. Dessa kan alltså
föras ur diskussionen.

För det andra säger mig uttalandet om
att statsrådet icke för närvarande finner
skäl föreligga att vidta åtgärder för att
utvidga tillämpningsområdet för 1939
års lag, att statsrådet ändock är beredd
att följa frågan och, om så behövs, ingripa.

Till sist vill jag tacka försvarsministern
för hans kraftiga understrykande av
att den uppgift som Sverige påtagit sig
gentemot FN genom hållande av en
truppstyrka i Främre Orienten är en
hela landets angelägenhet, .lag vill instämma
i hans förhoppning »att andra
arbetsgivare skall följa statens exempel
och medge sina anställda tjänstledighet
för tjänstgöring i FN-styrkan». Följer
man den uppmaningen skulle om icke
i lag inskrivet de ifrågavarande värnpliktiga
ändock åtnjuta samma rätt som
vid värnpliktstjänstgöring inom landet.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara tillägga en
sak, nämligen att vad som enligt min
mening gör att man inte behöver fundera
på att här utvidga tillämpningsområdet
för 1939 års lag är det faktum att
det är i ytterst enstaka fall som någon
har vägrats ledighet från eller hindrats
att komma tillbaka till sin anställning
efter sådan här tjänstgöring. De allra
flesta enskilda arbetsgivare medger sina
anställda att vara borta de sex—sju månader
det är fråga om. Hade det varit regel
att anställda i enskild tjänst inte hade
beviljats tjänstledighet eller haft
trygghet för Återanställning vid hemkomsten,
hade det varit nödvändigt att
utvidga lagen. Men så länge det rör sig
om enstaka fall anser jag detta vara omotiverat.
Jag vill också gärna understryka
min vädjan till alla arbetsgivare att här
visa generositet.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 120, med förslag till sjöarbetstidslag,
m. in.; samt

Tisdagen den 14 april 1959

Nr 12

nr 131, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bagerioch
konditoriarbete.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 132, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 583)
angående stämpelavgiften.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
134, angående förlängning av det skandinaviska
luftfartssamarbetet inom SAS
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 136, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 14 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
140, angående efterskänkande av staten
tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 438, av herr öhman, samt
nr 439, av herrar Osvald och Ewerlöf.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 4 och 51—55,
bevillningsutskottets betänkanden nr 22,
24, 27 och 42, bankoutskottets memorial
nr 18, första lagutskottets utlåtanden nr
11 och 19—21, andra lagutskottets utlåtanden
nr 9—13, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 12—14 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 18, 20 och 21.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 23, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om statens stöd
till hästaveln, m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under
förutsättning att denna voteringsproposition
bleve godkänd även av andra
kammaren, enligt överenskommelse med
nämnda kammares talman gemensam
omröstning i ämnet komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden under
morgondagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 15—18.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

128, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1958 och
1959 vid dess tionde ordinarie möte fattade
beslut;

nr 129, med förslag till lag om ändring
i valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350) så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.;

nr 130, angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens
elnät;

nr 133, angående godkännande av
överenskommelse med Schweiz rörande
tullmedgivanden, m. m.;

Nr 12

Tisdagen den 14 april 1959

Interpellation ang. rätten att fritt välja arbete

nr 135, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. in.;

nr 138, angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, in. m.

nr 139, med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen;

nr 141, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
m. in.;

nr 142, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

nr 143, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. in.; samt
nr 144, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ lagen
den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit framställning
om bemyndigande för fullmäktige
att överlåta viss beredskapsanläggning.

Interpellation ang. rätten att fritt välja
arbete

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I vårt land utgör rätten
till arbete en fundamental och allmänt
vedertagen rättighet. Målet för den ekonomiska
politiken har sedan länge varit
att bereda alla medborgare arbetstillfällen
och försörjningsmöjligheter. När
inte sysselsättning har kunnat beredas
på normalt sätt har samhället lämnat
ett direkt ekonomiskt stöd för att lindra
arbetslöshetens verkningar. I medvetandet
om att de rent ekonomiska vådorna
endast är en del av de negativa verkningar,
som drabbar den enskilde, har
dock de direkta stödåtgärderna tillgripits
som sista utväg. Det har ansetts
angelägnare att genom olika åtgärder

bereda möjlighet till försörjning genom
arbetsinsats. De beklagliga psykologiska
och i djupare mening sociala konsekvenserna
av arbetslösheten har därigenom
i stor utsträckning kunnat undvikas.
Rätten till arbete har betraktats som en
medborgerlig rättighet.

Strävandena i dessa avseenden har inte
varit förgäves. Under den sistlidna tioårsperioden
har vi haft en jämförelsevis
mycket låg arbetslöshet. Dessa framsteg
har dessbättre kunnat vinnas utan inskränkningar
i rätten till ett fritt yrkesoch
arbetsval. Denna rättighet och den
smidighet och anpassningsförmåga på
arbetsmarknaden som följt därav har
möjliggjort framstegen.

Det har därför väckt berättigad uppmärksamhet,
när vederbörande parter på
arbetsmarknaden beträffande byggnadsarbetare
träffat följande överenskommelse:
»Anställning av arbetare, som fyllt
45 år och tidigare varit endast tillfälligt
sysselsatt med byggnadsarbete, må
endast ske, sedan arbetsgivaren genom
hänvändelse till vederbörande arbetsförmedling
konstaterat, att annan lämplig
arbetskraft icke finnes tillgänglig på
orten.» Undantag har gjorts för s. k.
beredskapsarbeten.

Enligt min mening är detta ett betydande
ingrepp i rätten att fritt söka
arbete och välja yrke. Man kan hysa viss
förståelse för om man genom dylika
överenskommelser söker säkerställa en
viss kompetens hos arbetskraften. Man
bör dock vara medveten om att det
många gånger är svårt att fastställa en
viss kompetens. Här gäller det dock inte
kompetensfrågan. Är vederbörande arbetssökande
över 45 år, kommer han i
sista hand icke beroende på kompetensen
utan beroende på åldern. Enligt min
mening står detta icke i god överensstämmelse
med FN:s förklaring om de
mänskliga rättigheterna. I denna förklaring
stadgas att envar har rätt till arbete
och till fritt val av sysselsättning.

Efterkrigstiden har karakteriserats av
en betydande s. k. strukturrationalisering
av vårt näringsliv. Tack vare de goda
konjunkturerna och en hög sysselsättning
har denna kunnat genomföras utan

Tisdagen den 14 april 1959

Nr 12

Interpellation ang. rätten att fritt välja arbete

att vådorna för de anställda blivit så
omfattande. Uppenbarligen kommer denna
rationalisering att fortsätta, kanske i
ökad takt. De sektorer av vårt näringsliv
som det främst gäller synes vara
jordbruket och de delar av industrien,
som starkt påverkas av de handelspolitiska
omvälvningarna i Västeuropa.

Enligt min mening kan det, särskilt
vid en lägre konjunktur, bli synnerligen
besvärande att komma till rätta med
de problem, som följer i rationaliseringens
spår, om den äldre arbetskraften
på förhand ställs utanför vissa yrken
och sysselsättningar.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få rikta
följande frågor:

Anser statsministern att överenskommelse
av här nämnd typ står i full och
god överensstämmelse med den i vårt
land allmänt vedertagna rätten att fritt
välja arbete och sysselsättning?

Anser statsministern att överenskommelser
av här nämnd art är ägnade att
underlätta den omställning av äldre arbetskraft,
som kan bli erforderlig på
grund av den fortgående rationaliseringen? Anser

statsministern det möjligt att
genom åtgärder från samhällets sida garantera
rätten att fritt välja arbete och
sysselsättning?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 440, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl,.
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökat stöd åt forskning
m. m.;

nr 441, av herrar Osvald och Edström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökat stöd åt forskning
m. m.;

nr 442, av herr Ollén, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående ombildning
av Stockholms högskola till
universitet, m. m.;

nr 443, av herrar Kronstrand och
Nord, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riktsstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1959/60 m. in.;

nr 444, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1959/60 m. m.;

nr 445, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade riktlinjer för den statliga
exportkreditgarantiverksamheten
m. m.;

nr 446, av herr Kronstrand och herr
Johansson, Anders, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrade
riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m, m.;

nr 447, av herr Hagberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare ersättningar till förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo;

nr 448, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angåen
ny organisation för civilförsvaret,
m. m.;

nr 449, av herr Jacobsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ny organisation för civilförsvaret,
m. m.;

nr 450, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ny organisation för civilförsvaret,
m. m.;

nr 451, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ny organisation för civilförsvaret,
m. m.;

nr 452, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ny organisation för civilförsvaret,
m. in.;

nr 453, av herr Elmgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa markförvärv för försvaret; nr

454, av herr Eskilsson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa markförvärv för försvaret;

nr 455, av herr Elmgren m. fl., i an -

Nr 12

Tisdagen den 14 april 1959

ledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret;

nr 456, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till reglering av prisstegringar
på försvarshuvudtiteln m. m.;

nr 457, av herr Boheman, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1959/60 till socialattachéer; nr

458, av herr Hagberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1959/60 till socialattachéer; nr

459, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer;

nr 460, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.;

nr 461, av herr Källqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.;

nr 462, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.;

nr 463, av herr Andersson, Axel Johannes,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående villkoren för postbefordran
av tidningar (tidningsförordning);

nr 464, av herr Geijer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till förordning angående villkoren
för postbefordran av tidningar (tidningsförordning)
; samt

nr 465, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ökning av de svenska
insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Onsdagen den 15 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Sedan kamrarna stannat i olika beslut
beträffande jordbruksutskottets i utlåtande
nr 11 gjorda hemställan i anledning
av väckta motioner angående
anslag till bidrag till plantskolekontroll,
företogs nu jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av samma
utskott i dess memorial nr 19 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition
:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må avslå motionerna
I: 65 och II: 93; I: 180 och II: 443
samt I: 342 och II: 226, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, i anledning
av motionerna 1:65 och 11:93, I:
180 och 11:443 samt 1:342 och 11:226,
till Bidrag till plantskolekontroll å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 7 500
kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja ■— 83;

Nej—59.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 306, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 92 ja och 123 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 175 ja och

182 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Efter det kamrarna fattat olika beslut
såvitt anginge punkterna I A, I B och
I E i jordbruksutskottets hemställan i utlåtande
nr 13, avseende Kungl. Maj:ts
framställningar rörande statens stöd åt
hästaveln, m. m., ävensom motionerna I:
392 och 11:475, 1:394 och 11:478, I:
395 och II: 479 samt II: 477, anställdes
nu jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning
över följande av nämnda utskott
i dess memorial nr 23 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition
:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, så vitt nu är
i fråga,

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 394 och I: 478 samt I: 395 och II: 479,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
besluta

dels att statens hästavelsfond må avvecklas
med utgången av budgetåret
1958/59 och under fonden den 30 juni
1959 odisponerad behållning må tillgodoföras
den under reservationsanslaget
Befrämjande av husdjursaveln upptagna
anslagsposten Stöd åt hästaveln,

dels att statens lånefond för hästavelns
befrämjande må avvecklas med utgången
av budgetåret 1958/59 och under fonden
den 30 juni 1959 befintlig disponibel
kontant behållning må tillgodoföras den
under reservationsanslaget Befrämjande
av husdjursaveln upptagna anslagsposten
Stöd åt hästaveln,

dels att under budgetåret 1959/60 må
beviljas statlig kreditgaranti för lån avseende
vissa i det föregående berörda
åtgärder till hästavelns främjande intill
ett belopp av 1 100 000 kronor;

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

B. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionen
II: 477, såvitt nu är i fråga, godkänna
de förslag till omläggning av formerna
i övrigt för och handläggningen
av stödet åt hästaveln, som utskottet angivit
i det föregående;

E. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 392 och II: 475, II: 477, I: 394
och II: 478 samt I: 395 och II: 479, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, medgiva,
att av under anslagsposten Stöd åt
hästaveln befintlig reservation ett belopp
av 400 000 kronor må under budgetåret
1959/60 tagas i anspråk till statsbidrag
för anordnande av ridhusanläggningar,
m. m. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, såvitt nu är i fråga, beslutat
att

A. med bifall till motionerna I: 394 och
II: 478 samt I: 395 och II: 479, sistnämnda
båda motioner såvitt nu är i fråga,
avslå Kungl. Maj ds framställningar, såvitt
desamma avser

B. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionen II:

477, såvitt nu är i fråga, godkänna de
förslag till omläggning av formerna i övrigt
för och handläggningen av stödet åt
hästaveln, som utskottet angivit i det föregående; E.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 394 och II: 478 liksom
ock med avslag å motionerna I: 392
och 11:475, 11:477 ävensom 1:395 och
II: 479, samtliga motioner såvitt nu är i
fråga, medgiva, att ur statens lånefond
för hästavelns befrämjande må under
budgetåret 1959/60 tagas i anspråk till
lån för inköp av varmblodiga avelsston
250 000 kronor, för inköp av hingstar av
nordsvensk eller gudbrandsdalsk ras
225 000 kronor, för inköp av nordsvenska
avelsston 225 000 kronor, för inköp av
avelshingstar av ardennerras 400 000
kronor samt för förvärv av ridhusbyggnader
och för anskaffande av för ridhusdrift
erforderligt hästmaterial m. m.
400 000 kronor.

Ja — 81;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 307, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 109 ja och 106 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 190 ja och 168
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med japropositionen.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock suppleanter
för fullmäktige i nämnda bank
och kontor.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Ordet ämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som yttrade: Herr

talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera
listan upptar namn på så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Nilsson, Hjalmar
Fahlander
Lindblom
Mogård

Elofsson, Gustaf

Anderberg

Ewerlöf

Sundelin

Boo

Bergman
Elowsson, Nils
Pålsson
Spetz

Damström

Holmqvist

Bergh, Ragnar

Andersson, Axel Johannes

Eriksson

Larsson, Sigfrid

Möller

Strandler

Jacobsson

Sundin

Mannerskantz

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Den av herr förste vice talmannen avlämnade
lista, som gällde detta val,
2 Första kammarens protokoll 1959. Nr 12

Meddelande angående sammanträdestider
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:

Mossberger

Hedström

fru Gärde Widemar
fröken Ranmark
Gustafsson, Nils-Eric
Ståhle
Eskilsson
Johansson, Anders
Larsson, Åke
Carlsson, Eric

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Meddelande angående sammanträdestider

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med andra kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
beträffande riksdagsarbetet under återstoden
av innevarande session meddela
följande.

Om de på föredragningslistan upptagna
ärendena icke medhinnes under dagens
sammanträde, kommer återstående
ärenden att behandlas vid fredagens plenum,
som tar sin början kl. 14.00.

Bordläggningsplena kommer att anordnas
måndagen den 20 april kl. 14.00.
Från och med nästa vecka torde det bli
nödvändigt att räkna med arbetsplena
såväl onsdagar som fredagar, varvid fredagsplena
i regel kommer att börja kl.
11.00. Plena avses icke skola hållas torsdagen
den 30 april, lördagen den 2 maj
och måndagen den 4 maj. Tisdagen den
5 maj anordnas bordläggningsplena och
onsdagen den 6 maj arbetsplena, som
dock icke kommer att fortsättas på kvällen.
Om icke alla ärenden medhinnes
vid plena fredagen den 8 maj kommer
arbetsplena att anordnas även lördagen
den 9 maj.

Från och med måndagen den 25 maj
kan arbetsplena beräknas bli erforderliga
varje dag intill sessionens slut.

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang restitution av bensinskattemedel
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 154, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar inom taxeringsorganisationen
i Stockholm, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under den tid
läkarintyget utvisar.

Säter den 14 april 1959.

Gustaf Snygg.

Riksdagsman Gustaf Snygg, född
96.03.05, Säter, är på grund av en luftvägsinfektion
med feber ordinerad sängläge
och medicin. Han är på grund av
sin sjukdom förhindrad att närvara vid
riksdagsarbetet fram till den 25 april
1959, vilket härmed intygas.

Hedemora den 14 april 1959.

Ragnar Thune

Sanatorieläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. restitution av bensinskattemedel

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Nilsson, Ferdinand,
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställt följande
fråga: »Har statsrådet observerat, att
utbetalningar av restitution av bensinskattemedel
avseende traktorer, som
brukat ske med början i januari månad,
i år ännu icke påbörjats? Vad är orsaken
härtill och vilka åtgärder avser
statsrådet att vidtaga för att ernå en
bättre ordning?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta

sammanträde besvara nämnda fråga, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig om anledningen till att
restitutionen av bensinskatt för jordbrukstraktorer
icke, såsom tidigare år,
påbörjats redan i januari. Vidare har
herr Nilsson undrat om jag avser att vidtaga
några åtgärder för att få en bättre
ordning till stånd.

Som torde vara herr Nilsson bekant
har regeringen i proposition till årets
riksdag föreslagit höjning av restitutionsbeloppet
fr. o. m. år 1958. Propositionen
har för kort tid sedan bifallits av
riksdagen. Statens jordbruksnämnd, som
skall ombesörja restitutionen, måste
självfallet avvakta riksdagens beslut innan
utbetalning kan påbörjas.

Härmed, herr talman, torde herr Nilssons
fråga få anses besvarad.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för att detta
svar har kommit så snabbt. Det gäller
här en fråga som har väckt en betydande
uppmärksamhet bland jordbrukarna.
En mängd människor har ringt mig för
att få upplysningar, och när jag har
ringt upp statens jordbruksnämnd och
meddelat detta, har man där svarat att
»det är ingenting mot antalet uppringningar
som vi själva har fått». Nämnden
hade, upplystes det också, försökt få besked
från finansdepartementet så fort
man fått höra att riksdagen hade träffat
ett avgörande i positiv riktning. Dröjsmålet
beror — såsom finansministern
framhöll —- på en så glädjande sak som
att man har beslutat höja restitutionen.
Höjningen blir, vill jag minnas, 15 kronor
per traktor och hela beloppet blir
då 340 kronor. Med hänsyn till att en
bensindriven traktor används hela året
och att det rör sig om cirka 1 100 liter
per år innebär ju ökningen inget jättebelopp.
Det har dröjt, men man är tacksam
för att utvecklingen går i denna
riktning. Om man kan räkna med en
större höjning en annan gång, är jord -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Ang. kostnaderna för uppförande av förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen,

m. m.

brukarna kanske beredda att vänta de
månader som det är fråga om.

Som det är hade det varit lyckligt om
man inom jordbruksnämnden tidigare
hade varit i tillfälle att begynna utbetalningarna.
Såvitt jag vet har man ännu
inte hunnit börja därmed och riksdagens
skrivelse är daterad den 20 mars.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. kostnaderna för uppförande av förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen,
m. m.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Sundins interpellation
angående kostnaderna för uppförande
av förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen,
m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Sundin har frågat
mig, om jag vill redogöra för dels orsakerna
till att kostnaderna för vattenfallsstyrelsens
förvaltningsbyggnad blivit
mer än dubbelt större än vad som förutsattes
vid riksdagsbeslutet 1956, dels huruvida
regeringen avser att vidta åtgärder
i syfte att garantera att kostnadsberäkningar,
som redovisas till grund för
riksdagsbeslut, kan få sådan tillförlitlighet,
att de i stort sett kan gälla som ram
för ifrågavarande byggnads- och anläggningskostnader.

Jag vill först erinra om att jag vid
kammarens behandling av statsutskottets
utlåtande nr 9 angående kommunikationsdepartementets
kapitalbudget för
budgetåret 1959/60 i korthet berörde de
av herr Sundin ställda frågorna. Enär
utredningen om ärendets gång inom vattenfallsstyrelsen
då ännu inte hunnit bli
klar i alla detaljer, sade jag mig senare
vilja återkomma i saken. Sedan numera
även den kompletterande utredningen
blivit färdig, vill jag lämna ett utförligare
svar på herr Sundins interpellation.
Jag börjar därvid med att ge en kort
kronologisk redogörelse för de kostnads -

beräkningar rörande vattenfallsstyrelsens
förvaltningsbyggnad, som presenterats
för statsmakterna.

Vattenfallsstyrelsen föreslog hösten
1955, att en ny förvaltningsbyggnad för
styrelsen skulle uppföras i Råcksta och
hemställde om medel för inköp av tomt
och för projektering av byggnaden. Härvid
angavs inga kostnadsuppgifter för
byggnaden, men i samband med ärendets
fortsatta beredning i kommunikationsdepartementet
lämnades av styrelsen
under hand en uppgift om att kostnaderna
för ifrågavarande projekt kunde
uppskattas till storleksordningen 30
miljoner kronor, exklusive kostnader för
tomtmark. Några projekteringsarbeten
hade vid denna tidpunkt ej verkställts.
Förslag i ärendet framlades av Kungl.
Maj:t i proposition nr 130 till 1956 års
vårriksdag.

I sina petita hösten 1956 anförde vattenfallsstyrelsen,
att byggnadens utformning
och utseende ännu inte hade fastställts
men att undersökningar och planering
pågick. Sådana preliminära beräkningar
av byggnadskostnaderna, som
kunde göras på dåvarande stadium, gav
emellertid vid handen, att de totala kostnaderna
torde komma att uppgå till omkring
35 miljoner kronor. Även denna
uppskattning avsåg kostnaderna exklusive
tomten.

Hösten 1957 meddelade styrelsen i sin
anslagsframställning följande. »Byggnadens
utformning och planering är ännu
inte helt fastställd, varför vattenfallsstyrelsen
nu icke är beredd att angiva någon
totalkostnad för densamma. Med
hänsyn till inträffade kostnadsstegringar
samt ökat personalbehov och därmed
ökat utrymmesbehov, torde den tidigare
angivna preliminära kostnaden ca 35
miljoner kronor komma att överskridas.
»

I sina anslagsäskanden hösten 1958 angav
styrelsen kostnaden för bvggnadskomplexet
till 69 miljoner kronor exklusive
tomt men inklusive projektering
och administration. Orsaken till kostnadsökningen
angavs vara, att man nu
inriktat sig på en byggnad med 25 å 30

20 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. kostnaderna för uppförande av förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen,
m. m.

procent fler kontorsplatser än som förutsatts
vid de tidigare beräkningarna.
Vidare hade behovet av speciella utrymmen
underskattats vid de tidigare beräkningarna,
vilka dessutom baserats på en
orealistiskt låg medelkostnad per in3.
Den under hösten 1958 framräknade
kostnadssiffran avsågs motsvara ett normalt
och för dåvarande läge i fråga om
husbyggnadskostnader representativt
värde.

I samband med budgetarbetet under
den gångna hösten infordrade kommunikationsdepartementet
från vattenfallsstyrelsen
kompletterande utredningar rörande
orsakerna till den stora skillnaden
i kostnadsberäkningarna. Vidare begärdes
utredning om möjligheterna att reducera
byggnadsföretagets omfattning. Utredningsmaterialet
framlades i form av
fem olika promemorior, vilkas innehåll
ingående diskuterades vid överläggningar
mellan departementet och styrelsens
ledning. Jag vill här lämna en sammanfattande
redogörelse för vad som därvid
framkom.

Hur den ursprungliga kostnadsuppskattningen
om 30 miljoner kronor framräknats,
kunde vattenfallsstyrelsen ej
klarlägga. Däremot kunde styrelsen förete
underlaget till den i 1956 års petita
beräknade kostnaden av 35 miljoner kronor.
Uppgifterna i det följande avser,
då ej annat särskilt anges, en jämförelse
mellan å ena sidan en byggnadskostnad
om 35 miljoner kronor och å andra sidan
dylik kostnad om 69 miljoner kronor.

Vad först angår antalet erforderliga
kontorsplatser, grundades 1956 års kostnadsuppskattning
på en år 1954 upprättad
prognos över det framtida personalbehovet
vid vattenfallsstyrelsen. Enligt
denna prognos skulle personalantalet i
förvaltningsbyggnaden uppgå till ca
2 450 år 1960. Med anledning härav och
med inräknande jämväl av en reserv på
140 platser beräknades byggnadsvolymen
till 175 000 in3 i kontorslokaler och
35 000 m3 i speciallokaler, eller inalles
210 000 m3.

För att få ett säkrare underlag för

projekteringsarbetet gjorde styrelsen under
vintern 1956/57 en ny prognos över
den erforderliga personalökningen samt
i anslutning härtill en ny beräkning av
behovet av kontorsrum och andra lokaler.
Enligt den nya prognosen skulle
personalantalet år 1960 uppgå till 2 850.
Då en viss utrymmesreserv ansågs böra
finnas, bl. a. med hänsyn till att byggnaden
inte kunde beräknas vara färdig
till 1960, ansåg man sig inom vattenfallsstyrelsen
böra dimensionera byggnaden
för 3 050 arbetsplatser. Byggnadsvolymen
beräknades med ledning härav till
236 000 in3 för kontorslokaler. Undersökningarna
beträffande behovet av speciallokaler
utvisade en erforderlig byggnadsvolym
av 47 000 m3. Totalt skulle
alltså erfordras 283 000 in3, vilket innebar
en ökning med 36 procent. Den nu
avsedda prognosen lades emellertid icke
till grund för några till Kungl. Maj:t
redovisade kostnadsberäkningar förrän
hösten 1958. Jag återkommer strax till
bakgrunden härtill.

Beträffande orsakerna till den ändrade
bedömningen i fråga om personalökningen
framkom under budgetåret hösten
1958 i huvudsak följande förklaringsgrunder.
Efterfrågan på elkraft hade
stegrats mer än vad som tidigare förutsatts,
varför prognoserna rörande elkonsumtionen
fått revideras avsevärt.
Medan man år 1954 bedömde belastningsökningen
i slutet av 1950-talet till
ca 1 500 MkWh per år, räknade man år
1956 för samma tid med en årlig ökning
av 1 700 MkWh. Enligt den prognos, som
nu ligger till grund för kraftstationsutbyggnaden
och som utarbetades år 1957,
beräknas ökningen till 2 000 MkWh per
år för tiden fram till 1962. Utbyggnadsprogrammets
omfattning påverkas av de
ändrade prognoserna och därmed givetvis
även personalbehovet inom styrelsen.
Med hänsyn till det alltmer hårdnande
motståndet mot vattenkraftutbyggnader
från naturskyddshåll, berörda bygder,
fiskeriintressenter in. fl., erfordras vidare
en betydligt större arbetsinsats för
bl. a. förberedelsearbeten och projektering
än vad man tidigare förutsåg. Bl.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Ang. kostnaderna för uppförande av förvaltningsbyggnad for vattenfallsstyrelsen,

a. har personalkrävande långtidsprogram
och regionplaner för utbyggnader
i olika älvsystem numera ansetts behöva
utarbetas. En viktig faktor, som inte hade
beaktats i 1954 års prognos, var atomkraftens
aktualisering för vattenfallsverkets
del. En särskild atomkraftbyrå har
numera organiserats inom styrelsen, och
denna byrå beräknas år 1960 behöva en
relativt stor personaluppsättning. Slutligen
har vattenfallsstyrelsen till följd av
den starka utvecklingen på det tekniska
området ansett sig nödsakad att även i
övrigt förstärka sin tekniska stab i en
icke tidigare förutsedd grad.

I fråga om det ökade behovet av utrymme
i speciallokaler anfördes från
styrelsens sida, att den tekniska utvecklingen
medfört ytterligare behov av dylika
lokaler. Styrelsen pekade i detta
sammanhang på en hel del speciallokaler,
som till en början inte alls medräknats
eller upptagits med för små golvytor,
och som exempel härpå nämndes
bl. a. utrymmen för matematikmaskin,
databehandlingsmaskiner, modellbyggen
samt vissa laboratorier och verkstäder.
Det betonades dock, att dessa lokalgrupper
ännu inte hade slutligt behandlats,
eftersom ifrågavarande institutioner till
stor del skulle inrymmas i en särskild
byggnad, som förlagts till den sista delen
av byggnadsperioden.

Vad sedan angår den andra faktorn,
som felbedömts vid den ursprungliga
kostnadsuppskattningen, nämligen kostnaden
per kubikmeter, upplystes från
vattenfallsstyrelsens sida, att man vid de
första beräkningarna torde ha utgått
från en bvggnadskostnad av ca 150 kronor
per kubikmeter. Hur man kommit
fram till denna siffra kunde inte tillfredsställande
förklaras. Anteckningar,
som funnits i akten, tydde på att jämförelser
gjorts med vissa under åren
1953—1955 byggda posthus. De numera
gjorda kostnadskalkylerna, som delvis
grundats på detaljberäkningar, resulterar
i en kostnad av 220 kronor per kubikmeter.

Skillnaden är väsentligt mycket större
än vad som kan förklaras av generella
kostnadsstegringar.

m. m.

Om man sammanfattningsvis jämför
den ursprungliga kostnadsberäkningen
om 30 miljoner kronor med den nuvarande
om 69 miljoner kronor, kan man
i grova drag säga, att av skillnaden hänför
sig 16 miljoner kronor till ökad byggnadsvolym,
inemot 5 miljoner kronor till
generella kostnadsstegringar, 15 miljoner
kronor till ökat å-pris i övrigt och 3
miljoner kronor till oförutsedda kostnader
för bl. a. skyddsrum och tomtplanering.

Vad beträffar möjligheterna att reducera
byggnadsprogrammet diskuterades
bl. a. att minska antalet våningar, att
spara en eller flera av flygelbyggnaderna
och att helt eller delvis slopa de särskilda
specialbyggnaderna. I sistnämnda
fall skulle de härför avsedda lokalerna
antingen få inrymmas i kontorsbyggnaden
eller också förläggas annorstädes,
exempelvis till någon av de av styrelsen
f. n. disponerade byggnaderna på olika
håll i staden. Om sådana åtgärder vidtogs,
skulle emellertid — vid en utveckling
i enlighet med prognoserna —- den
eftersträvade koncentrationen lokalt sett
av styrelsens f. n. på ett 40-tal olika ställen
i staden utspridda verksamhet icke
kunna komma till stånd. Därmed skulle
de möjligheter till rationalisering av
verksamheten, som den nya ämbetsbyggnaden
ansågs kunna ge, till en del utebli
och hela tanken med det planerade byggnadskomplexet
bli delvis förfelad. Besparingen
i anläggningskostnader beräknades
icke kunna uppgå till sådana belopp,
att dessa nackdelar uppvägdes.

Såsom jag anförde vid min anmälan av
ärendet i årets statsverksproposition
fann jag det anmärkningsvärt, att de
uppgifter, som vattenfallsstyrelsen vid
framläggandet av förslaget om en ny
förvaltningsbyggnad lämnade beträffande
lokalbehov och bvggnadskostnader,
grundats på ofullständiga utredningar
och orealistiska förutsättningar. Däremot
fann jag icke anledning att rikta någon
kritik mot styrelsens senaste personalprognos,
utrymmesberäkning och uppskattning
av bvggnadskostnaden per kubikmeter.
Jag förordade, att byggnadsprojektet
skulle få fullföljas i huvudsak

22 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. kostnaderna för uppförande av förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen,
ni. m.

i enlighet med nu föreliggande planer
och kostnadskalkyler. Till denna uppfattning
anslöt sig riksdagen, sedan
statsutskottet enhälligt uttalat sig i samma
riktning.

Under förberedelserna för detta interpellationssvar
har i ärendet kommit i
dagen en ny omständighet, för vilken jag
i detta sammanhang vill redogöra. Sålunda
har det klarlagts, att chefen för
vattenfallsstyrelsens kontorsbyggnadsavdelning
i en den 3 augusti 1957 dagtecknad
skrivelse meddelat dåvarande verkschefen,
att byggnadskostnaderna kunde
beräknas till ca 64 miljoner kronor, avseende
en anläggning för ca 3 100 kontorsarbetande.
Mot bakgrunden av sistnämnda
förhållanden — vilka enligt
uppgift inte förrän långt senare redovisades
för styrelsen in pleno — har den
av mig förut citerade formuleringen i
vattenfallsstyrelsens anslagsframställning
den 31 augusti samma år synts mig
ägnad att inge statsmakterna en i hög
grad missvisande bild av de faktiska
förhållandena. Med hänsyn härtill har
jag berett dåvarande verkschefen tillfälle
att avge yttrande rörande anledningen
till att de väsentligen ändrade förutsättningarna
för byggnadsföretaget ej närmare
klargjordes för statsmakterna i
nämnda anslagsframställning. I yttrandet
anges som huvudsaklig förklaring
till att kostnadssiffran ej angavs i anslagsframställningen,
att byggnadens omfattning
ännu ej var fastställd och att
verkschefen räknade med att kunna väsentligt
reducera kostnaderna genom att
slopa eller senarelägga vissa lokaler
och iakttaga sträng sparsamhet i fråga
om byggnadernas utförande. Avsikten
hade ingalunda varit att ge statsmakterna
en missvisande bild av de faktiska
förhållandena.

Då det redan i augusti 1957 stod klart
för vederbörande inom vattenfallsverket,
att tidigare kostnadsuppgifter rörande
förvaltningsbyggnaden grundats på
en orealistisk personalprognos och en
grovt felbedömd kubikmeterkostnad,
borde enligt min mening den dåvarande
verkschefen snarast ha underrättat sty -

relsen och kommunikationsdepartementet
om de ändrade förutsättningarna för
byggnadsprojektet, så att statsmakterna
på ett tidigt stadium kunnat beredas möjlighet
att ta ställning till den fortsatta
utbyggnaden. Jag finner det otillfredsställande,
att så ej skett.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat herr Sundins interpellation.

Vad slutligen angår interpellantens
andra, mera generella fråga om åtgärder
för att garantera tillförlitligheten av de
kostnadsberäkningar, som lägges till
grund för statsmakternas beslut om byggnads-
och andra anläggningsprojekt, vill
jag anföra följande.

Jag delar helt interpellantens uppfattning,
att mer tillförlitliga beräkningar
bör eftersträvas i framtiden. Vilka åtgärder
som i detta syfte bör vidtagas, är
sedan en tid tillbaka föremål för överväganden
inom vederbörande departement.

Problemets kärnpunkt ligger däri, att
en helt hållbar beräkning kan göras
först sedan projekteringen nått ett relativt
framskridet stadium. Projekteringen
är emellertid både tids-, arbets- och
kostnadskrävande, och det kan synas
tveksamt om resurser skall sättas in härpå,
innan i vart fall regeringen tagit
ställning till förverkligandet av ett åsyftat
byggnadsobjekt. Gången i dessa ärendens
handläggning har därför ofta blivit
den, att vederbörande myndighet först
begärt principbeslut i frågan, grundat på
endast en mycket grov kostnadsuppskattning.

För dagen kan jag icke konkret ange
vilka åtgärder som kommer att vidtagas
för att säkrare underlag för kostnadsberäkningar
av byggnads- och anläggningsarbeten
skall kunna föreligga som
grund för statsmakternas ställningstagande
till projekten. Den av interpellanten
upptagna principfrågan är emellertid
av central betydelse, både med hänsyn
till kravet på en hållfast statsbudget över
huvud taget och med tanke på regeringens
strävan att hålla nere kostnaderna
för det statliga byggandet. Jag kan där -

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. kostnaderna för uppförande av förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen,

m. m.

för försäkra interpellanten, att någon
möda icke skall lämnas ospard, när det
gäller att söka komma fram till en tillfredsställande
lösning av det problem,
som interpellanten här aktualiserat.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikations
departementet få framföra ett tack för
det svar, som han har lämnat på min
interpellation. Det är så, att tiden har
varit rätt lång, herr statsråd, sedan jag
framställde interpellationen och till i
dag, när svaret lämnas. Till detta vill
jag bara knyta det uttalandet, att svaret
inte därmed har förlorat i innehåll,
utan snarare tvärtom.

Hela detta ärendes handläggning har
en prolog, som minst sagt är anmärkningsvärd.
Herr statsrådet har redovisat
denna fråga alltifrån dess uppkomst
år 1955. Till detta vill jag bara här inledningsvis
foga vad som förelåg vid
1956 års riksdags behandling av denna
fråga. Till statsutskottets utlåtande
den gången var fogat en reservation av
centerpartiet, som innebar bifall till
motioner, i vilka hävdades att man här
skulle kräva en fortsatt utredning. Statsutskottets
och riksdagens majoritet ville
inte lyssna till de vid det tillfället
framförda varningarna och påpekandena
om den då föreliggande bristfälliga
utredningen. I dag, herr talman, redovisar
den nuvarande kommunikationsministern
det färdiga resultatet — och
därmed, som vi hoppas, de slutliga kostnaderna
— av den låt mig säga ofullbordade
utredningen. Härutöver kan
man bara tillägga, att såväl handläggningen
som kanske också den luxuösa
utformningen av skapelseverket på intet
sätt kan mätas med Schuberts
»ofullbordade».

Om man analyserar sakfrågans behandling
år 1956, är det svårt att frigöra
sig från tanken — eller låt mig
kanske hellre säga misstanken — att
inte minst den då gjorda undersökningen
om en eventuell förflyttning av verket
till annan ort, en utredning som

gör gällande att 50 procent av verkets
personal inte ville vara med om en utflyttning
från Stockholm, i viss mån
har inverkat på den ■— låt vara preliminära
— kostnadsberäkning, som vid
det tillfället gjordes.

Vad gäller den slutliga storleken av
denna gigantiska ämbetsbyggnad, grundad
delvis på felberäkningar, vill jag
uttala förhoppningen att den i fråga om
såväl de anställdas arbetsprestationer
som det ekonomiska utfallet kommer att
fylla sin uppgift. Med tanke på det nya
utvecklingsskede, som vi redan är inne i,
kan man kanske dock inte komma ifrån
känslan att vi här reser en monumentalbyggnad
över en gången tid.

Vad beträffar den sista delen av min
första fråga, så är det med mer än
förundran man ställs inför verkligheten.
Får en ansvarig verkschef på sätt
som här har skett undanhålla föreliggande
fakta? För att ej kommentera,
men väl understryka den delen av statsrådets
svar ber jag att därur få citera
följande: »Då det redan i augusti 1957
stod klart för vederbörande inom vattenfallsverket,
att tidigare kostnadsuppgifter
rörande förvaltningsbyggnaden
grundats på en orealistisk personalprognos
och en grovt felbedömd kubikmeterkostnad,
borde enligt min mening
den dåvarande verkschefen snarast
ha underrättat styrelsen och kommunikationsdepartementet
om de ändrade
förutsättningarna för byggnadsprojektet,
så att statsmakterna på ett tidigt
stadium kunnat beredas möjlighet att ta
ställning till den fortsatta utbyggnaden.
Jag finner det otillfredsställande, att så
ej skett.»

Själv vill jag bara göra det tillägget:
kommentarer överflödiga!

Vad beträffar min andra fråga aktualiseras
den dels av det skedda, dels
ock av vetskapen om de stora investeringar
som staten gör. Jag vill till herr
statsrådet uttala ett tack även då det
gäller denna del. Det är min förhoppning
att man skall finna normer för
kontroll, som utan att de blir alltför
invecklade ändå blir tillförlitliga.

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang. kostnaderna för uppförande av förvaltnmgsbyggnad för vattenfallsstyrelsen,

m. m.

När jag avslutningsvis än en gång,
herr talman, uttalar mitt tack till statsrådet,
sker det i den tron, att inte
minst statsrådets öppna redovisning
samt utlovade kommande åtgärder skall
stärka förtroendet för staten och dess
underordnade verk i vad det gäller
verksamhet av denna art.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Även om jag i långa
stycken kan ansluta mig till vad interpellanten
nu har sagt, finner jag det
likväl angeläget att säga ytterligare några
ord. Jag har dels läst statsrådets svar
här på morgonen, dels i annan ordning
haft möjlighet att följa utvecklingen av
denna fråga, och jag är nog ense med
kommunikationsministern då han säger,
att gången på det hela varit otillfredsställande
i vissa avsnitt.

Vad jag här skulle vilja understryka
är, att kommunikationsministerns svar
under alla förhållanden är helt tillfredsställande.
Jag tror att det har varit nyttigt
för fler förvaltningsorgan än det
just aktuella verket att denna fråga har
påtalats. Det går kanhända litet för
lättvindigt till då förslag läggs fram,
och som interpellanten sade har man
svårt att värja sig för tanken, att vissa
beräkningar är mer eller mindre avsiktligt
tillagade för att gynna vad man
vill. Det vill man ju hoppas att de inte
skulle vara men när det kommer sådana
här ting bakefter, börjar man undra om
det inte finns en hel del inslag av den
varan när det hela lägges upp.

Jag tror också att kammaren kan vara
tillfredsställd med statsrådets löfte —
även om han inte i dag hade möjlighet
att ge en specifikation, gav han dock löftet
att kontrollen i fortsättningen skall
skärpas över de förslag som kommer
från verken, så att man skall undgå överraskningar
av den obehagliga art, som
har mött oss i detta fall.

Jag ville, herr talman, till sist bara än
en gång säga, att vi kan vara i allra högsta
grad nöjda med den öppna och klara

redovisning, som lämnats från statsrådets
sida.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag ånyo behöver besvära kammaren,
men herr Sund in uttalade här sitt beklagande
över att svaret dröjt så länge.
Herr Sundin vet emellertid, dels genom
underhandsmeddelanden och dels genom
interpellationssvaret, att det var
speciella skäl som gjorde att vi blev
tvungna att dröja. Vi måste nämligen bereda
tillfälle för den dåvarande verkschefen
att lämna en förklaring över det
inträffade. Det är väl i allra högsta grad
angeläget att man inte fäller omdömen
över någon utan att vederbörande först
får tillfälle och därvid också får rimlig
tid på sig att avge en sådan förklaring.
Det är en princip, som vi inte på något
sätt får rygga eller nagga i kanten.

Sedan vill jag ju säga, att herr Sundin
nyss gjorde en något felaktig historieskrivning,
när han i reservationen från
år 1956 ville lägga in att kostnadsfrågan
skulle ha varit det väsentliga. För reservanterna
rörde sig det hela nämligen om
en lokaliseringsfråga. Man ville alltså
få ett uppskov för att eventuellt få tillfälle
att nyttja en slagruta och söka upp
andra placeringsmöjligheter för vattenfallsverket.

För övrigt tror jag inte, att det kan förebringas
några som helst bevis för att
byggnadskostnaderna skulle ha blivit väsentligt
mindre om verket hade förlagts
till annan ort än Råcksta. Det är möjligt
att det kunde ha blivit någon differens,
men inte av en sådan storlek att den
påverkat byggnadskostnaden i stort.
Detta märker man också på det förhållandet,
att reservanterna ensidigt uppehöll
sig vid frågan om lokaliseringen och
inte vid byggnadskostnaderna.

Såvitt jag kan finna har alltså de förefintliga
skillnaderna mellan byggnadskostnaderna
i Stockholm och på andra
orter inte påverkat bedömningen vid
regeringens och riksdagens ställningstagande
1956 i denna sak. Jag uttrycker

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

av förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen,

m. m.

Ang. kostnaderna för uppförande

ännu en gång den uppfattningen, att
inte ens i den reservation, som en del
centerpartister avgav för avslag på propositionen,
finns denna aspekt på frågan.

De väsentligaste skälen för förläggandet
av en förvaltningsbyggnad till Stockholm
var dels att en förläggning utanför
Stockholm skulle i hög grad nedsätta
vattenfallsverkets prestationsförmåga under
själva utflyttningen — även om det
var ett övergångsfenomen — och dels
svårigheten att ersätta och rekrytera viss
personal på annan ort. Det skulle ha
medfört allvarliga konsekvenser för
kraftförsörjningen genom att vattenfall
under utflyttningen skulle ha förlorat
mycken dyrbar tid, när det gällde att
planera och i övrigt förbereda och genomföra
den omfattande utbyggnad av
vårt kraftproduktionssystem, som är nödvändig
för att försörja vårt näringsliv
och våra hushåll med elström. Såväl
regeringen som riksdagen ansåg därför,
att, oavsett de rent lokaliseringspolitiska
skäl, som kunde anföras för en utflyttning
av vattenfallsstyrelsen, borde förvaltningsbyggnaden
förläggas till grannskapet
av Stockholm.

Jag har, herr talman, velat få detta
antecknat för att ge en historiskt riktig
skildring av den grund, på vilken riksdagen
195G fattade sitt avgörande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den redovisning, som
kommunikationsministern här har lämnat,
är i vårt politiska liv något ganska
enastående. Den berör ett område, där
vi är vana vid att de uppgifter som lämnas
till riksdagen och på vilka riksdagen
fotar sina beslut är riktiga. Det har visat
sig, att de i detta fall inte har varit riktiga.
Det har också visat sig, att det ifrån
ansvariga tjänstemäns sida har begåtts
underlåtenhetssynder. Det är nog inte
någon överdrift att påstå att dessa har
vilselett såväl statsutskottet som riksdagen,
när dessa har fattat sina respektive
avgöranden.

När man tar del av en sådan redovisning
som denna och finner att kostnads -

beräkningarna och även alla andra beräkningar
gång efter annan har ändrats
och att den sista ändringen innebär en
fördubbling av det ursprungliga kostnadsförslag,
som hade lagts fram, kan
man inte värja sig från den tanken, att
det inte är så alldeles säkert att ens den
senaste beräkningen är riktig, utan att
det kommer ännu flera beräkningar som
kan höja beloppet ytterligare. Denna
misstanke måste enligt min mening nödvändigtvis
leda till att man i kommunikationsdepartementet
gör en ny översyn
av detta ärende och att de kostnadsförslag
och beräkningar, som har gjorts beträffande
detta bygge, underställes annan
expertis än den som finns inom vattenfallsstyrelsen.
I synnerhet som det
gäller så stora belopp, som det är fråga
om, bör det bli en sådan undersökning,
så att man kan säga att inte bara riksdagen
utan också hela det svenska folket
känner sig förvissat om att de gjorda
beräkningarna är riktiga när riksdagen
sitter och beslutar om stora utgifter, som
mer eller mindre direkt skall tas av
skattemedel. Av denna anledning anser
jag det synnerligen angeläget att göra en
ny undersökning av detta byggnadsprojekt.

Det finns emellertid ytterligare en anledning
att göra en ny undersökning —
en anledning som man borde ha tänkt
på tidigare när ärendet behandlades. Anledningen
är den, att såvitt vattenfallsstyrelsens
egen uppgift är riktig skulle
vattenkraften i vårt land i huvudsak
vara utbyggd efter omkring tjugo år.
Då jag går ut ifrån att en mycket stor
del av den personal, som skall befolka
kontorsutrymmena i den här stora byggnaden,
sysslar med planeringsarbeten,
kommer en betydande del av dem att bli
överflödiga därefter. Utbyggnaden av
atomkraften kommer kanske inte att
tarva lika mycket folk, även om det då
behövs mera kvalificerat folk, som när
det gäller utbyggandet av våra vattenfall.

Av båda dessa anledningar finner jag
det vara skäligt att man inte slår sig till
ro med det beslut riksdagen har fattat,
utan att regeringen och i främsta hand
kommunikationsministern använder sin

26 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. kostnaderna för uppförande av förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen,
m. m.

rätt och sina möjligheter att underkasta
detta projekt en förnyad granskning.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill bara till herr
statsrådet uttala den förhoppningen, att
vad jag inledningsvis nämnde om att
svaret dröjt någon tid på intet sätt
skall skapa någon misstro med tanke på
det stora frågekomplex som vi här talar
om. Jag underströk ju också att den
långa tid som förflutit hade medfört att
svaret blev så mycket mera utförligt, och
det vill jag än en gång understryka min
tacksamhet för.

Jag vill sedan endast säga några ord
beträffande behandlingen av frågan 1956.
Även om det den gången ifrån centerpartiets
sida gällde lokaliseringen, vilket
också jag vill understryka, så finns ändock,
även med den förklaring herr statsrådet
här har gett, den misstanke kvar
som jag tolkade för en stund sedan från
kammarens talarstol.

Herr statsrådet sade vidare, att det den
gången från reservanternas sida inte
var fråga om kostnadsberäkningarna.
Han uttryckte det bl. a. så, att de gick
med slagruta för att hitta någon annan
lämplig plats. Ja, herr statsråd, om de är
medvetna om att kostnaderna har fördubblats
och om den tanken finns, att
man kanske även på andra områden
skall slå in på samma vägar, så är det
kanske inte så dumt att använda slagruta
för att leta upp källflöden till de
pengar som i sådant sammanhang skulle
behövas.

Avslutningsvis vill jag bara ännu en
gång säga att jag tror att denna debatt
är ett nyttigt observandum, inte bara
för det verk det gäller och den dåvarande
verkschefen, utan även för andra
inom statsförvaltningen — och kanske
även inom kommunalförvaltningen —
när det gäller att handha frågor av denna
art.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Bara en liten kort kommentar
till statsrådets resonemang om

reservationen år 1956. Jag hörde till reservanterna.
Jag skall gärna ge statsrådet
rätt i att lokaliseringsspörsmålet kanske
var det som stod i förgrunden, men
man kan inte komma ifrån att även
kostnadsfrågan redan med det då angivna
beloppet fanns med i bilden.

Jag undrar om det inte hade varit
lyckligt om riksdagen den gången hade
följt reservationen. Även om lokaliseringen
inte hade blivit ändrad skulle
verket ändå ha fått ett år på sig att räkna
fram siffror, som varit litet mera
aktuella för den tidpunkten än de mer
eller mindre lösliga uppgifter som då
fanns att tillgå. Ett uppskov skulle ha
givit verket rådrum att räkna ut priset
för den kaka man ville servera. Så blev
det inte.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
128, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1958 och 1959
vid dess tionde ordinarie möte fattade
beslut.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
129, med förslag till lag om ändring i
valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
in. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Majrts proposition
nr 130, angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens
elnät.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 133, angående godkännande av överenskommelse
med Schweiz rörande tullmedgivanden,
m. m.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 135, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, angående den resistensbiologiska
forsknings- och förädlingsverksamhetens
organisation, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 139, med förslag till lag angående
tillägg till konkurslagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
141, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 142, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

nr 143, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.; samt
nr 144, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ lagen
den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och
adoption.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21
riksdagsstadgan gjorda anmälan, att till
utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om bemyndigande
för fullmäktige att överlåta viss
beredskapsanläggning.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 440, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
nr 441, av herrar Osvald och Edström,
nr 442, av herr Ollén,
nr 443, av herrar Kronstrand och
Nord,

nr 444, av herr Larsson, Sigfrid,
m. fl.,

nr 445, av herr Domö m. fl.,
nr 446, av herr Kronstrand och herr
Johansson, Anders,

nr 447, av herr Hagberg,
nr 448, av herr Domö m. fl.,
nr 449, av herr Jacobsson m. fl.,
nr 450, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
nr 451, av herr Nyström m. fl.,
nr 452, av herr Nyström m. fl.,
nr 453, av herr Elmgren m. fl.,
nr 454, av herr Eskilsson,
nr 455, av herr Elmgren m. fl.,
nr 456, av herr Bengtson m. fl.,
nr 457, av herr Boheman,
nr 458, av herr Hagberg, och
nr 459, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl.

Föredrogos nedannämnda motioner:
nr 460, av herr Bengtson m. fl., och
nr 461, av herr Källqvist m. fl.

Motionerna hänvisades, såvitt gällde
förslaget till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 462, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
nr 463, av herr Andersson, Axel Johannes,
och

nr 464, av herr Gei jer m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 465, av herr Nilsson,
Ferdinand, m. fl.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Punkten 1

Ang. försvarskostnadernas storlek

Departementschefen hade i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln,
punkten 1, redogjort för frågor, som tillhörde
regleringen för budgetåret 1959/
60 av utgifterna under fjärde huvudtiteln.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:

»Departementschefen har under förevarande
punkt lämnat en allmän orientering
rörande Kungl. Maj ds förslag under
fjärde huvudtiteln mot bakgrunden
särskilt av de av föregående års riksdag
fastställda grundläggande riktlinjerna
rörande försvarsmaktens fortsatta utformning.
Såsom av denna inledningspunkt
framgår har departementschefen
funnit angeläget att i görligaste mån och
utan tidsutdräkt söka fullfölja dessa riktlinjer.
Under respektive punkter i huvudtiteln
redovisas de konkreta förslag,
som Kungl. Maj:t i anslutning härtill
framlagt. Beträffande vissa av dessa förslag
ha framställts motionsvis gjorda yrkanden.

Utskottet kommer under vederbörliga
punkter i det följande eller senare under
riksdagen att behandla Kungl. Maj:ts
förslag samt de i anledning därav väckta
motionerna, vilket utskottet härmed velat
för riksdagen anmäla.»

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
omfattar inte mindre
än 176 punkter. Om man sammanräknar
de anslag, som utskottet yrkar på, kommer
man fram till en summa av mer
än 3 miljarder kronor som skall gå till
landets försvarsväsen. Denna summa är
bara en del, ty om några veckor kommer
det ytterligare förslag till utgifter;
på vissa punkter är ju behandlingen
uppskjuten. Slutsumman för det budgetår
vi nu behandlar kommer tydligen att
ligga någonstans mellan 3 och 3,5 miljarder
kronor. Det är alltså väldiga
summor det här handlar om. De direkta

skatteinkomsterna beräknas uppgå till
6 miljarder, vilket innebär att de utgifter
vi nu skall fatta beslut om slukar
något mer än hälften av samtliga direkta
skatter som medborgarna betalar.

Och detta är som sagt bara början.
Den enligt min mening mycket olyckliga
överenskommelse, som träffades i
fjol mellan representanter för regeringen
och de borgerliga partiledarna, är ju
avsedd att gälla för åtskilliga år framåt,
och utgifterna är bundna i en viss stigande
skala. Anslagen skall öka med 2,5
procent per år med hänsyn till den tekniska
utvecklingen, och dessutom skall
försvaret ha kompensation för pris- och
lönestegringar. Detta innebär — lågt
räknat, när det gäller pris- och lönestegringen
— att vi år 1965 får en försvarskostnad
här i landet på inte mindre än
4 600 miljoner kronor.

Det behövs inte mycket fantasi för att
föreställa sig hur den slutsumma som vi
kommer fram till skall te sig mot bakgrunden
av våra ekonomiska resurser
och vårt befolkningsunderlag om man i
enlighet med överbefälhavarens intentioner
följer den angivna planen i tio
år. .lag skall inte för ögonblicket ta upp
tid med att räkna fram denna summa.
Jag vill bara peka på att denna olyckliga
överenskommelse från i fjol, om
den skall fullföljas, kommer att ställa
det svenska folket inför ett perspektiv
av ständigt stegrade skatter, ständigt
ökade utgifter för militära ändamål och
ett ständigt hot mot den sociala omvårdnad
som har byggts upp framför
allt under efterkrigstiden.

Klockan 9 i dag sammanträdde för
andra gången representanter för regeringen
och de borgerliga partiledarna
för att räkna fram hur många hundratals
miljoner eller kanske miljarder kronor
som underskottet i statsbudgeten
blir för innevarande och närmast kommande
budgetår. Ännu har man, såvitt
jag vet, inte kommit fram till någon
slutsiffra, men det har redan talats om
att beloppet rör sig om 3 miljarder kronor
eller kanske ännu mer. Från klockan
9 satt nu dessa herrar där och
grubblade väl över, hur detta hål i statens
finanser skall kunna fyllas — hur

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

kalaset skall betalas och vem som skall
göra det.

Sådan ter sig alltså situationen när
riksdagen om en stund skall ta på sig
ansvaret att klubba igenom de utgifter
på 3 miljarder kronor av svenska folkets
medel, som det här för dagen är
fråga om. Faktum är att dessa pengar,
enligt de uppgifter vi fått från regeringen,
icke finns tillgängliga, utan de
måste på något sätt tas ur medborgarnas
plånböcker och portmonnäer.

Det verkar här i riksdagen nästan
som om det skulle vara förbjudet att
tala om sparsamhet när det gäller fjärde
huvudtiteln, men i fråga om de andra
huvudtitlarna tävlar högern, folkpartiet
och centerpartiet i sparsamhet. Högern
visar alltid särskilt sparnit när det
gäller socialhuvudtiteln. Som alla vet
har högern där presenterat en lång lista
på besparingsförslag, som går ut över
de familjevårdande uppgifterna och som
sammanlagt skulle inbespara omkring
en halv miljard kronor. Folkpartiet å
sin sida har i år för de andra huvudtitlarna
regelbundet återkommit med sin
tioprocentiga besparingslinje. Om man
från folkpartiets sida följde denna linje
även för fjärde huvudtiteln och inte försökte
hoppa kråka över dessa utgifter,
skulle det här medföra en besparing på
omkring 300 miljoner kronor, som man
skulle kunna använda för att hjälpa finansministern
och regeringen att täcka
åtminstone en del av det väldiga underskottet
i .statens finanser. Varför är man
från folkpartiets sida så tyst om sparsamhet
när det gäller fjärde huvudtiteln?

När svenska folket nu tvingas att betala
omkring 270 miljoner kronor i månaden
till militära ändamål, d. v. s. varje
månad mer än vad man behövde betala
under ett helt år före andra världskriget,
är det väl ändå en rimlig fordran
att folket också får veta, hur de militära
myndigheterna handskas med de
pengar som ställs till deras förfogande.
Jag förstår mycket väl att det behövs
vissa sekretessbestämmelser, men sekretessen
får inte drivas in absurdum. Ytterst
få människor i vårt land, som vi
ju ändå kallar för ett demokratiskt land,

Ang. försvarskostnadernas storlek

har någon möjlighet att bedöma hur de
militära myndigheterna använder de
över 3 miljarder kronor om året som
svenska folket satsar.

Trots alla försiktighetsåtgärder sipprar
dock en del upplysningar ut. Även
statsrevisorerna har vissa svårigheter
att få insyn i hur de militära förvaltningarna
handskas med folkets medel.
Det är nästan lika svårt för statsrevisorerna
att få någon insyn häri som när
det gäller de medel som anslås till hovhållningen.
I statsrevisorernas berättelse
år 1958 ges emellertid en sedelärande
skildring av ett fall inom den militära
förvaltningen, som troligen inte är
en isolerad företeelse. Jag förmodar att
kammarens ledamöter har läst statsrevisorernas
berättelse, men jag skall ändå
tillåta mig att relatera fallet för kammaren.

Flygförvaltningen träffade i december
1940 en överenskommelse med ett visst
enskilt företag. Namnet anges inte — av
sekretesskäl — men företaget skulle leverera
flygmotorer, propellrar, reservdelar
o. s. v. för stridsflygplan, och sekretessen
kan ju inte bli särskilt hård i
ett sådant fall, eftersom var och en
ungefär vet vilka firmor här i landet
som sysslar med sådan tillverkning för
försvarets räkning. Företaget sade att
det gick bra, men förutsättningen var
att man fick bygga en bergverkstad. Såvitt
jag kan förstå av revisorernas berättelse,
ställde man frågan om vem som
skulle betala bygget. Ja, det skulle betalas
av flygförvaltningen. Kostnaderna
beräknades till 3,5 miljoner kronor, och
betalningen skulle ske på det sättet att
man fick lägga på en viss summa för leveranserna
varje år tills de 3,5 miljonerna
var betalda. Med utgången av
1946 var bergverkstaden betald, och firman
hade dessutom fått betalt för den
materiel som levererats. Men nu visade
sig det märkliga att man hade »glömt»
en viktig sak, nämligen att fastställa vem
som skulle äga verkstaden, sedan den
blivit betald på detta sätt. Firman sade:
Det är ju vår verkstad, och »eftersom
ingenting annat stadgats i avtalet bibehöll
företaget äganderätten till verksta -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang. försvarskostnadernas storlek,
den». Så heter det i revisorernas berättelse.
Staten inredde en bergverkstad
med maskiner och allt annat som behövs
för en kostnad av 3,5 miljoner kronor,
och en privat firma säger: »Verkstaden
är vår.» Men firman var generös
— den erbjöd staten att köpa sin egen
verkstad för 2 200 000 kronor. Det blev
inte något köp då, men man sade: »Vi
kan ju hyra ut verkstaden till staten.»
Och så kom fortifikationsförvaltningen
och hyrde denna statens verkstad från
den 1 juli 1954 till den 1 juli 1962 för
1 450 000 kronor. Dessutom fastställde
man att om staten nu ville få äganderätten
till den verkstad staten själv hade
byggt och betalt, så skulle den kosta
3 250 000 kronor.

Detta är ett referat av den skildring
som finns på sidorna 26 och 27 i statsrevisorernas
berättelse, och jag frågar
kammarens ledamöter: Tror ni att folket
kan få förtroende för förvaltningar,
som handskas med skattebetalarnas
pengar på detta sätt? Jag tror det inte.

Jag vill tillägga att det i revisorernas
berättelse också sägs: »De handlingar,
som ligga till grund för den här lämnade
redogörelsen, äro av hemlig natur.
» Ja, så går det till, och jag vågar uttala,
att jag inte tror att det relaterade
är något enstaka fall.

Vem är det som kontrollerar olika firmors
anbudsgivning vid militära leveranser?
Jag ställer bara frågan — kanske
utskottets talesman kan ge ett tillfredsställande
svar på den.

Man använder hemligstämpeln. Enligt
en uppgift i pressen någon gång i januari
hade man hemligstämplat anbud
på inköp av tältväv för 50 år framåt.
Jag undrar vad slags militär sekretess
som berättigar till att använda hemligstämpeln
på det sättet? Jag dristar mig
dra den slutsatsen, att det kanske var
någonting annat än militära hemligheer
som tältväven skulle skydda.

Jag skall inte förlänga debatten så
mycket, herr talman, även om åtskilligt
mera skulle vara att säga både principiellt
om hur vårt försvar borde vara
uppbyggt och om det militära slöseri
som utan minsta tvekan florerar i vårt

land. Jag vill bara framhålla att vi från
vår sida yrkar på omedelbara besparingar
med 370 miljoner kronor; det
gäller materielinköp och vissa övningar.
Vi har den bestämda uppfattningen att
dessa besparingar kan genomföras inom
ramen för nuvarande militära organisation,
och jag skall återkomma med konkreta
yrkanden när vederbörande punkter
föredras här i kammaren.

Men vi har dessutom i en mera principiellt
betonad motion hemställt om en
utredning av frågan, hur det svenska
försvaret i nuvarande läge bör vara
uppbyggt för att fylla sin funktion såsom
ett neutralitetsförsvar. Vi har den
meningen att den försvarsöverenskommelse,
som träffades i fjol, blir ohållbar
för det svenska folket. Den meningen
tycks för övrigt glädjande nog redan
vinna spridning i andra partier — jag
tänker på centerpartiets yrkanden om
helt avslag på de medel som var tilltänkta
för pris- och lönestegringar. Nu
har utskottet endast yrkat sedvanligt avslag
på våra delmotioner om omedelbara
besparingar med 370 miljoner kronor.
Utskottet nämner inte alls den motion,
där vi hemställer om en utredning angående
ett neutralitetsförsvar till sådana
rimliga kostnader som vårt folk mäktar
bära. Jag vet inte varför utskottet
har gjort på detta sätt — såvitt jag kan
förstå, rör det sig om ett fatalt förbiseende
— men jag hemställer i varje fall
till utskottets talesman, att han lämnar
kammaren en redogörelse för anledningen
till att utskottet icke ens med ett ord
redovisar denna motion från vår sida,
när utskottet framlägger sitt utlåtande
om fjärde huvudtiteln för godkännande
i riksdagen.

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Den föreliggande huvudtiteln
utgör ett fullföljande av det beslut,
som riksdagen fattade förra året beträffande
försvarets framtida gestaltning.
Den partiöverenskommelse, som låg bakom
detta beslut, avsåg, som vi kanske erinrar
oss, en tid av tre å fyra år. I fjol
bestämdes kostnadsramen, i varje fall

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

för denna period, och då bestämdes också
lösningen av de avvägningsproblem
som varit och är aktuella. Utskottet har
vid behandlingen av huvudtiteln utgått
från att man skall respektera detta beslut,
och det har därför inte varit några
skiljaktiga meningar om hur mycket
pengar budgeten skall få innehålla eller
hur avvägningsfrågorna skall lösas. Därför
är utlåtandet praktiskt taget enhälligt.

Av dessa skäl har utskottet också avstyrkt
väckta motioner, både sådana som
går ut på att öka kostnaderna och sådana
— det gäller kommunistmotionerna
•—• som avser att väsentligt minska kostnadsramen.
Det finns ingen anledning
att nu på nytt ta upp frågan om denna
ram, från vilken kommunisterna vill göra
avvikelser.

Herr öhman slutade sitt anförande
med att påpeka, att kommunisternas
huvudmotion inte finns omnämnd i utskottsutlåtandet,
och det är riktigt. Motionens
nummer finns inte angivet, men
det sägs i inledningspunkten, att utskottet
senare under riksdagen återkommer
till de motioner, som inte behandlas i
detta sammanhang. Kommunistmotionen
gäller en mera allmän utredning, ingenting
beträffande anslagsfrågor inom budgetens
ram. Huvudmotionen kommer alltså
under kammarens bedömning senare,
och herr öhman får vänta till dess.

Vad herr öhman sade beträffande
statsrevisorernas berättelse har jag icke
möjlighet att svara på. Berättelsen behandlas
i statsutskottet på en annan avdelning
än den första, och det utlåtande
från statsutskottet, som grundar sig på
vad vederbörande avdelning föreslagit i
denna fråga, lär väl så småningom komma
att föreläggas kammaren.

Enigheten inom utskottet har kunnat
bevaras kanske mest tack vare att ett
par av de viktigaste punkterna har utbrutits.
Det gäller dels punkten rörande
prisstegringar — således det extra årliga
tillägg, varom man enades i fjol och
varom regeringen framlagt förslag i en
särskild proposition — och dels punkten
om viss verksamhet vid försvarets forskningsanstalt,
nämligen den som avser

Ang. försvarskostnadernas storlek
förberedande forskning beträffande
atomvapen. Dessa frågor kommer alltså
upp senare och behöver inte diskuteras
i detta sammanhang.

Det föreligger emellertid ett par reservationer,
som rör rätt oväsentliga ting
och som jag redan nu vill omnämna.

Denna budget på 2 776 000 000 kronor
— herr öhman adderar dåligt när han
får det till över 3 000 000 000 kronor —
berör på någon enda liten punkt spörsmål
som har med kultur att göra, och
det är på en sådan punkt utskottet inte
har kunnat ena sig. Det är rätt egendomligt,
herr talman, att det skulle råka
vara just beträffande detta lilla område
av kultur i denna jättebudget, som meningarna
gått isär. Jag återkommer
möjligen till denna fråga, när punkten
skall behandlas.

Som kammaren observerar, förekommer
ingen reservation på omkostnadspunkterna
i denna huvudtitel, såsom vi
vant oss vid när det gäller andra huvudtitlar.
Det beror på att motionärerna
från folkpartiet på ett sent stadium bär
upptäckt, att kostnadsramen är bunden
och att man inte kan spara någonting
genom att pruta på förslagsanslag när
det gäller denna huvudtitel. Om man hade
fullföljt aktionen, hade det inte lett
till några besparingar. Däremot hade
man riskerat att genom överskridanden
öka budgetens slutsumma när budgetåret
är till ända. Motionärerna har alltså
utan vidare avstått från att ställa något
yrkande inom utskottet i detta avseende,
och jag förmodar att de inte heller
kommer att ställa något yrkande i
kammaren.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få anmäla, att jag efter hand kommer att
yrka bifall till utskottets förslag i samtliga
punkter.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag vill kort och gott
säga till utskottets talesman, att hans anförande
visade, hur underdåniga riksdagens
utskott blivit gent emot den överenskommelse
som förra året träffades av
ett par ministrar och de borgerliga parti -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang. försvarskostnadernas storlek,
ledarna, innan riksdagen haft tillfälle att
ta ställning till sakfrågorna. Jag vill också
erinra om att det inte rådde en sådan
kompakt enighet i riksdagen om överenskommelsen
som herr Gillström här sökte
göra gällande. Det var inte bara vi på
kommunistiskt håll som opponerade oss,
det gjorde även åtskilliga andra riksdagsledamöter,
både inom herr Gillströms
eget parti och inom andra partier.
Vi kommunister godkände aldrig
denna överenskommelse, och vi ser fortfarande
ingen möjlighet att i framtiden
kunna godkänna den, då ju verkningarna
av densamma år för år kommer att
bli allt kännbarare för vårt folk.

Vad nu beträffar frågan om försvarsutgifternas
storlek så hävdar herr Gillström
att jag hade summerat dåligt, när
jag kom fram till att de, när det hela blir
färdigt, skulle belöpa sig på någonting
mellan 3 och 3,5 miljarder kronor. Ja,
jag skulle vara mycket tacksam, om herr
Gillström ville vara vänlig och hjälpa
mig med en sak. Den 19 februari förra
året riktade jag i denna kammare, självfallet
med kammarens tillstånd, en interpellation
till försvarsministern och frågade,
om han var beredd att inför riksdagen
redovisa hur mycket försvarskostnaderna
egentligen uppgår till. Nu har
ett år gått och en ny riksdag har redan
sammanträtt, men försvarsministern har
behagat underlåta att ge denna redovisning.
Kan inte herr Gillström, som är
partivän till försvarsministern, försöka
påverka honom, så att han bekvämar sig

— jag vill verkligen använda det ordet

— att lägga fram klara papper, som visar
hur mycket försvaret kostar? Svenska
folket bär rätt att få veta det.

Herr Gillström har nu kommit fram
till en siffra på under 3 miljarder kronor.
Men i den finns ju inte kapitalkostnaderna
med. I den ingår inte heller alla
de utgiftssummor, som är upptagna under
andra huvudtitlar men som i verkligheten
är försvarskostnader. Varför
skall vi på det sättet lura oss själva? Det
är väl meningslöst. Varför skall vi försöka
lura det svenska folket med sådana
uppgifter? Det är högst olämpligt enligt
min mening. Jag tror att mina siffror hål -

ler ganska bra. Men lägg helst papperen
på bordet, så att vi får granska dem!
Jag är inte säker på att ens den avdelning
inom statsutskottet, som herr Gillström
tillhör, i nuvarande läge kan säga
att försvarskostnaderna är så och så stora.
Jag skulle kunna godta en siffra, om
den också slog fel med ett femtiotal,
kanske hundra miljoner.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill göra kammaren
uppmärksam på att herr öhman i sitt
första anförande sade, att den huvudtitel,
som vi nu behandlar, enligt hans
summering slutar på över 3 miljarder
kronor och att det sedan återstår att behandla
utbrutna ärenden, som medför
att kostnaderna på huvudtiteln blir mellan
3 och 3,5 miljarder kronor. Det var
den uppgiften som jag korrigerade, när
jag påpekade att den del av huvudtiteln,
som nu föreligger, avser utgifter på 2 776
miljoner kronor och att i den summan
ingår vissa av de kostnader som behandlas
under utbrutna punkter. I denna summa
ingår även det belopp som motsvaras
av 2,5 procents anslagshöjning för den
tekniska utvecklingen, som vi nästan
enhälligt beslöt i fjol. Därutöver tillkommer
ett anslag för att täcka prisstegringarna
med enligt propositionen 40 miljoner
kronor, som vi kanske kommer att
tvista om, och slutligen de lönestegringar
som beräknas i annan ordning. Det
är huvudtitelns kostnader. Kapitalbudgeten
kostar 172 miljoner kronor. Den
har behandlats i annat sammanhang och
föreligger inte i dag.

Sedan kan man naturligtvis till försvarskostnaderna
räkna åtskilligt annat,
såsom kostnaderna för civilförsvaret och
många andra ting. På det sättet kan man
självfallet komma upp till en utgiftssumma
på betydligt över 3 miljarder kronor.
Jag medger att det rör sig om så
stora pengar, och jag är lika intresserad
som herr Öhman eller någon annan för
att om möjligt hålla dessa kostnader nere.
Men riksdagen har dock i fjol fastställt
en ram, som skulle gälla även för
de beslut vi har att fatta i dag. Det är
det utskottet har utgått ifrån.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Vad sedan beträffar överenskommelsen
vill jag säga, att det förhöll sig inte
på det sätt, som herr Öhman gjorde gällande,
nämligen att det var ett par ministrar
och några partiledare som bestämde.
Den överenskommelse som träffades
förra året godkändes av de demokratiska
partierna i vederbörlig ordning.
Partierna har gått med på den.
Därefter fastställde riksdagens kamrar
överenskommelsen med mycket stora
majoriteter. Det gäller alltså inte bara
någonting som några statsråd och partiledare
har kommit överens om.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag skall be att få ställa
en fråga till statsutskottets ärade talesman
beträffande den huvudtitel som
här föreligger till slutgiltigt avgörande.
Om man tolkar fjärde huvudtiteln rätt
och tar del av statsutskottets utlåtande
över den, får man det bestämda intrycket
att den ram för försvarskostnaden
som riksdagen accepterade i somras har
förskjutits. Jag tror att man har lyft över
en del kostnader från marinen till flyget.
Om denna förmodan är riktig, skulle
det innebära att kostnaderna för flyget
har ökats sedan juliriksdagen till
dess propositionen skrevs och förelädes
riksdagen för granskning med inte
mindre än 351 miljoner. Därutöver föreligger
under fjärde huvudtiteln, vilket
också redovisas i det förevarande utskottsutlåtandet,
en nettoökning av
tjänstemannakåren med över 130 personer.
Detta torde väl vara den tekniska
personal som det måhända är nödvändigt
att knyta till flygförvaltningen.

Jag vill fråga om min tolkning av propositionen
och utskottsutlåtandet på dessa
punkter är riktig. Det är väl så att marinen
i det här fallet har fått släppa efter
på den kostnadsram som riksdagen
fattade beslut om i juli och som avsåg
att gälla 3 å 4 år, innan en justering skulle
företagas.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Som herr öhman mycket
riktigt sade, fanns det inom det social 3

Första kammarens protokoll 1959. Nr 12

Ang. försvarskostnadernas storlek
demokratiska partiet en del ledamöter
som inte ville vara med om den överenskommelse,
som riksdagen antog förra
året. De som reserverade sig för en annan
kostnadsram har säkerligen samma
uppfattning nu som då. Vi har inte i år
velat gå fram med några motioner, ty
vi anser att när en överenskommelse
träffades så sent som förra året, finns
det ingen anledning att nu börja diskutera
andra förslag. Rent praktiskt sett är
det ju omöjligt att hux flux svänga från
det ena till det andra. Att vi inte har
motionerat betyder emellertid inte, att
vi har fått en annan inställning till försvarskostnaderna.
Jag tror, att jag talar
inte bara på mina egna utan också på
mina kamraters vägnar, när jag säger,
att man i den ekonomiska situation,
som vi nu har, då vi med ljus och lykta
letar efter inkomster och då det är aktuellt
att genomföra en omsättningsskatt
— som troligen också blir genomförd
någon gång under årets lopp — nog
också bör titta på utgiftssidan och försöka
göra de inskränkningar, som kan
vara motiverade med hänsyn till ekonomien.
Jag tror, att de riksdagsmän,
som förfäktar den uppfattningen, inte
står ensamma här i landet, när de framhåller
det önskvärda i en begränsning
av försvarskostnaderna, utan jag tror,
att den synpunkten har resonans ganska
vitt ute i landet inte bara inom arbetarpartiet
utan även inom övriga partier.
Därför anser jag, att man, när man ställs
inför automatiska utgiftsökningar år
från år med hänsyn till de begränsade
inkomster, som vårt land har att räkna
med, också måste gå in för minskningar
på utgiftssidan. Jag anser, att vi får
ta upp försvarskostnaden till förnyad
prövning och fastställa en lägre ram,
som bättre överensstämmer med våra
inkomster än den ram, som fastställdes
i fjol och som innebär en ständig ökning
upp emot någonting fullständigt
okänt, en situation som vi enligt min
mening absolut inte kommer att klara
i det långa loppet.

Jag har inget yrkande i dag, men jag
har velat göra denna deklaration, som
innebär, att jag fortfarande hyser den

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang. arméns övningsanslag — Anslag till
uppfattningen, att vi får lov att begränsa
försvarsutgifterna för att kunna upprätthålla
det sociala program, det uppfostringsprogram
och det forskningsprogram,
som det är nödvändigt att vi
upprätthåller, om vi skall kunna bibehålla
vårt folks standard och bygga på
den.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att gå in på de reflexioner som herr
Dahl gjorde, men herr Svedberg ställde
en fråga beträffande ökningen av antalet
tjänster inom huvudtitelns ram.
Han undrade om det var riktigt tolkat,
att ökningen beror på det ökade behovet
av tekniker och att den har skett på
bekostnad av exempelvis marinen. Jag
tror att herr Svedberg har tolkat utlåtandet
rätt. Det bör emellertid observeras,
att det inom huvudtiteln förekommer
rätt många indragningar av tjänster
lika väl som det förekommer rätt många
nya tjänster. Det är klart att de nya
tjänsterna är flera än de som indragits,
och förklaringen är nog den som herr
Svedberg förmodade, nämligen att det
är den tekniska upprustningen som spelar
in här.

Efter härmed slutad överläggning lädes
ifrågavarande punkt till handlingarna.

Punkterna 2—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Ang. arméns övningsanslag

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Armen: övningar m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 34 500 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Helmer
Persson (I: 197) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
(II: 152), hemställts, såvitt nu var i frå -

anskaffning av tygmateriel m. m. för armén
ga, att förevarande anslag måtte uppföras
med 24 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:197 och 11:152, såvitt nu
vore i fråga, till Armén: övningar m. m.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 34 500 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr I: 197.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionen I: 197
i nu ifrågavarande del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 50—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m. för armén

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva utläggandet av beställningar å
tygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 550 000 000 kronor, dels ock till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 355 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner 1:197, av herrar
öhman och Helmer Persson, samt II:
152, av herr Hagberg m. fl., hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 280 000 000
kronor.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Om utbyte av telefonväxel vid örlogsvarvet i Karlskrona

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
550 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:197 och
II: 152, såvitt nu vore i fråga, till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 355 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr I: 197.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt,
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionen I: 197
i nu förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 58—60

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61

Lades till handlingarna.

Punkterna 62—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Om utbyte av telefonväxel vid örlogsvarvet
i Karlskrona

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen I: 48,
till Marinen: Telefon m. m. för budget -

året 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 1 050 000 kronor.

I motionen 1:48, av herr Berg, Gunnar,
hade hemställts, att förevarande anslag
måtte uppräknas med 64 000 kronor.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en motion, i vilken yrkas en kostnadsökning
på 64 000 kronor till en modernare
telefonväxel på örlogsvarvet i
Karlskrona. Detta belopp är bara en bagatell
i relation till hela försvarsbudgeten,
men om man besinnar vad dessa
pengar skulle betyda för de till örlogsvarvet
knutna marinverkstäderna, kommer
saken i ett helt annat läge. Marinförvaltningen
har i sina petita tagit upp
dessa 64 000 kronor, men i departementet
har blåpennan gått fram även över
det beloppet. Jag tycker det är en liten
smula förvånansvärt, att man varken i
utskottet eller i departementet har observerat
den inkonsekvens som ligger i
att man i den aktuella situation som är
karakteristisk för marinverkstäderna
där nere, å ena sidan föreskriver att
verkstäderna genom aktiv ackvisition
på den allmänna marknaden skall försöka
skaffa sig sysselsättningsobjekt,
och å andra sidan säger nej till en mycket
välbehövlig upprustning i fråga om
telefonväxeln. Den växel som man har
är nedsliten och otillräcklig. Jag frågar
mig, och jag ställer denna fråga till kammaren
och till försvarsministern, eftersom
han befinner sig här, om det kan
vara rimligt att begära att marinverkstäderna
skall hävda sig på den allmänna
marknaden med den hårdnande konkurrens
som föreligger om arbetsobjekten,
ifall man samtidigt anser att de
skall klara sig med de nedslitna och
otillräckliga kommunikationer, som de
har med allmänheten. Jag är ganska besviken
över att utskottet inte åtminstone
på denna enda punkt har kunnat
tillmötesgå ett önskemål, som avsåg att
fylla ett ofrånkomligt behov. Jag kan naturligtvis
inte räkna med någon framgång
genom att ställa ett yrkande om bifall
till motionen, utan jag inskränker

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Anslag till fartygsbyggnader m. m.
mig till att vädja till försvarsministern,
att han undersöker den här frågan och
söker finna någon form, som kan ge marinverkstäderna
möjlighet att få en bättre
telefonväxel. Det är nödvändigt att
marinverkstäderna, om de nu, vilket ju
faktiskt sker, söker få kontakt med världen
utanför, verkligen får möjlighet att
underhålla dessa kontakter på det rationella
sätt som modern företagsamhet
kräver.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet har ansett, att
det är omöjligt och utanför dess kompetens
att säga, att man där nere eller någon
annanstans bör ha en så eller så
stor telefonväxel. Jag antar att kammarens
ledamöter måste medge, att vi inte
kan sitta här och bestämma det. Det
måste vara Kungl. Maj:ts sak att bedöma
denna fråga, och den bedömningen
får vi rätta oss efter.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag vill göra den lilla
repliken, att Kungl. Maj:t har till sitt
förfogande ett ämbetsverk, som är sakkunnigt
på detta område, nämligen marinförvaltningen,
som är målsman för
örlogsvarvet. Marinförvaltningen har begärt
dessa 64 000 kronor och framhåller
i sin motivering, att den nuvarande telefonväxeln
icke fyller »rimliga anspråk»
när det gäller kommunikation
med allmänheten. Jag tycker att detta
är så pass starkt, sakligt sett, att utskottet
hade kunnat tillmäta det betydelse.

Efter härmed slutad överlägning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 77—86

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87

Anslag till fartygsbyggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Marinen: Fartygsbygnader in. m.

för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 94 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Berg, Gunnar, m. fl. (I:
199) och den andra inom andra kammaren
av herr Nyberg m. fl. (II: 255),
hemställts, att riksdagen måtte vitsorda
uttalandena av 1958 års B-riksdag med
innebörd, att ingen definitiv ställning
skulle tagas till marinens kostnadsramar
förrän i anslutning till att den nya flottplanen
framlades för 1960 års riksdag,
att riksdagens uttalande 1958 om marinens
behov av en icke alltför svår anpassning
till en ny organisation måtte
givas en sådan tolkning, att marinens
anslag för 1960/61 icke skulle behöva
räknas lägre än för 1959/60 samt att ifrågavarande
justering av marinens anslag
tills vidare måtte tillgodoses från för
försvaret avsedda gemensamma medel.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:199 och 11:255,
såvitt de avsåge anslagsfrågan, till Marinen:
Fartygsbygnader m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 94 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:199 och 11:255,
i vad de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag kanske skulle ha deltagit
i den debatt som tidigare förts här
i dag, eftersom den motion som utskottet
behandlar under denna punkt ju delvis
har principiell innebörd. Jag avstod
emellertid från det, då utskottet har
placerat sitt yttrande över motionen under
denna speciella punkt.

Jag har egentligen inte så mycket att
säga. Jag är ganska glad över att utskottet
har ansett sig kunna behandla motionen
så som skett. Behandlingen är relativt
välvillig, och jag är särskilt tillfredsställd
över att utskottet så starkt

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

understrukit, att utskottet står fast vid
det uttalande som gjordes i fjol. Då förutsattes
som bekant en sådan uppräkning
av anslaget till marinen inom totalramen,
att en »något högre effekt» än
som föreslogs av försvarsberedningen
kunde uppnås för marinens räkning.
Detta uttalande från utskottet gjorde
riksdagen till sitt.

Anledningen till att vår motion över
huvud taget har skrivits är att försvarsministern
i sin proposition till årets
riksdag har gjort en liten avvikelse från
detta principiella resonemang i statsutskottet
som riksdagen ställde sig bakom.
Försvarsministern säger nämligen,
att man får räkna med en »successiv
minskning» av marinen. Detta rimmar
inte med utskottets formulering vid förra
årets riksdag. Nu säger utskottet
emellertid, att man inte har anledning
att frångå det uttalande som gjordes i
fjol. Jag är glad över det. Detta innebär,
att utskottet ser på saken annorlunda
än försvarsministern.

Vi får emellertid anledning att diskutera
dessa ting längre fram, eftersom
chefen för marinen senare under året
skall lägga fram sitt förslag till materielplan
för marinen. Då har vi möjlighet
att pröva, hur anslagen till sjöförsvaret
skall anpassas inom den totala
kostnadsramen för den närmaste framtiden.

Jag skulle kunna nöja mig med denna
kommentar, men jag vill tillägga en liten
sak.

När man läser de olika dokument som
fabriceras och som har anslutning till
försvarsfrågans behandling, fäster man
sig vid att det numera råder en viss
oklarhet i fråga om försvarsfunktionerna.
Vid vissa tillfällen talas det om »försvarsfunktioner»,
och vid andra tillfällen
möter man begreppet »försvarskrafter»,
fastän det uppenbarligen menas
samma sak. På denna punkt har det
uppstått en diskussion i militära kretsar,
varvid man försökt att renodla begreppen.
Jag tror att det skulle vara
till fördel, om man även i försvarsdepartementets
och statsutskottets skrivningar
sökte finna en vokabulär, som

Anslag till fartygsbyggnader m. m.
skapade litet större klarhet i vad man
menar.

Till detta skall jag bara foga, att det
centrala i all försvarsdebatt för vårt
lands vidkommande väl ändå är hur stor
total effekt som man kan få ut av de
pengar som anslås till försvaret. Detta
är den gemensamma uppgiften för olla
försvarsgrenarna. Det är den som skall
tillmätas vikt, och det bör inte här vara
något slags vägning på decimalvåg av
vad den eller den försvarsgrenen är
mäktig att göra i förhållande till den
andra o. s. v. Jag skulle tro att det är
detta resonemang, som föranlett och föranleder
vissa kretsar att engagera sig i
aktionen att så kraftigt som skett nedskära
de marina anslagen.

Vi motionärer anser, att detta är en
farlig väg, eftersom invasionsförsvaret
ju måste framstå såsom den viktigaste
uppgiften för vår försvarsorganisation.
Och om vi ur försvarsfunktionen synpunkt
bedömer invasionsförsvaret, måste
vi komma fram till att sjöförsvaret
spelar en utomordentligt viktig roll i
den kraftsamlingen. Hur vi än vrider
och vänder oss, kommer vi inte ifrån
det förhållandet, att Sverige är havsomflutet
och att den fiende, som vi rustar
oss emot, måste komma över vattnet
för att försöka sätta sig fast här.
Vi motionärer menar följaktligen, att
man inte bör rasera sjöförsvaret så kraftigt
som det tydligen i vissa kretsar
finns en strävan att göra.

Jag har velat säga detta för att ge
bakgrunden till den motion, som har
knutits till denna punkt i statsutskottets
utlåtande.

Jag skall, herr talman, inte heller i
detta avseende ställa något yrkande.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har ingenting annat
att anföra än att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Punkten 88

Anslag till anskaffning av vapenmateriel
m. m. för marinen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 40 000 000 kronor, dels ock till
Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 77 000 000 kronor.

Vidare hade i förut nämnda likalydande
motioner I: 197, av herrar öhman
och Helmer Persson, samt II: 152, av
herr Hagberg m. fl., hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 60 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 40 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
197 och II: 152, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 77 000 000
kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
I: 197.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därum
der framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
I: 197 i nu förevarande del; och förkla -

Ang. flygvapnets övningsanslag
rades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 89 och 90

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91

Lades till handlingarna.

Punkterna 92—105

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106

Ang. flygvapnets övningsanslag

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 197
och II: 152, såvitt nu vore i fråga, till
Flygvapnet: övningar m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 5 500 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
I: 197, av herrar öhman och
Helmer Persson, samt II: 152, av herr
Hagberg m. fl., hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 4 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
I: 197.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionen I:
197 i nu ifrågavarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 107

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Anslag till drivmedelsförråd m. m. vid flygvapnet

Punkten 109

Punkten 108

Anslag till anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
utlägandet av beställningar å flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
730 000 000 kronor, dels ock till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel

ro. m. för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 730 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 197, av herrar öhman
och Helmer Persson, samt II: 152,
av herr Hagberg m. fl., hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 500 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggandet av beställningar å
flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 730 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
197 och II: 152, såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 730 000 000
kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
1:197.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen I: 197 i nu
förevarande del; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till drift och underhåll av flygmateriel
m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
197 och II: 152, såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Drift och underhåll av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1959/
60 anvisa ett reservationsanslag av
139 800 000 kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
I: 197, av herrar Öhman och Helmer
Persson, samt II: 152, av herr Hagberg
m. fl., hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 106 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
I: 197.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till motionen
1:197 i nu ifrågavarande del,
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 110

Anslag till drivmedelsförråd m. m. vid
flygvapnet

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:197 och II: 152, såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Drivmedelsförråd m. m.
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 7 750 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
I: 197, av herrar öhman och

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang. krigsarkivets avlöningsanslag
Helmer Persson, samt II: 152, av herr
Hagberg m. fl., hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att detta anslag måtte
uppföras med 6 500 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
I: 197.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionen I: 197 i nu förevarande
del, och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 111

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 112

Lades till handlingarna.

Punkten 113

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 114

Ang krigsarkivets avlöningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 3 januari 1959 förordade ändringar
i personalförteckningen för krigsarkivet,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för krigsarkivet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60, dels ock till
Krigsarkivet: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
405 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Georg Carlsson och
Nils-Eric Gustafsson (I: 104) samt den

andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m. fl. (II: 153), hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med
354 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 104 och II: 153,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för krigsarkivet som föranleddes av
vad departementschefen föreslagit i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1959;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för krigsarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Krigsarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 405 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Åkerström,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 104 och II: 153,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för krigsarkivet uppföra
en förste biblioteksassistenttjänst i
Ao 12 i utbyte mot en biblioteksassistenttjänst
i Ao 10;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för krigsarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

c) till Krigsarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 374 000 kronor.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Vid den punkt, som kammaren
nu behandlar, har jag låtit anteckna
en reservation, som innebär av -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

slag på Kungl. Maj:ts proposition i vad
avser propositionens förslag om inrättande
av två nya tjänster vid krigsarkivet.
De avsedda tjänsterna är dels en
tjänst som arkivarie i Ae 21 och dels en
tjänst som biträde för skriv- och kontorsgöromål.
Den besparing, som genom
ett bifall till reservationen skulle vinnas,
uppgår till ett belopp av 31 100 kronor,
ett belopp som jag mycket väl förstår
att en del av kammarens ledamöter betecknar
som bagatellartat och betydelselöst.
Jag vill emellertid något närmare
i korthet motivera skälen för reservationen.

I nuvarande statsfinansiella läge är
det angeläget att iaktta all möjlig sparsamhet
även med de små anslagen, varför
jag har velat lämna kammaren tillfälle
att genom bifall till reservationen
visa ett exempel på sådan sparsamhet.
Det är dessvärre så, att de stora anslagen
oftast inte gärna kan nedprutas, och jag
skall för egen del medge, att detta av
skäl, som jag nog i flertalet fall kan godta,
ofta icke är möjligt.

I det nu aktuella fallet är situationen
emellertid något annorlunda. I motiveringen
för sitt förslag, där anspråken
går ännu längre än i Kungl. Maj:ts proposition,
framhåller krigsarkivarien enligt
propositionens referat bl. a. följande:
»Det framstår därför som en angelägenhet
av första ordningen, att den
starka och alltfort i oförminskad takt
pågående expansionen åtföljes av en
motsvarande utbyggnad av personalorganisationen.
Under det senaste decenniet
har krigsarkivet utvecklats i ett
tempo som saknar motsvarighet inom
andra arkivinstitutioner.» Ytterligare
ett citat ur samma motivering: »Medan
krigsarkivets samlingar år 1938 utgjorde
omkring 7 000 hyllmeter handlingar
samt 90 000 ritningar och kartor, består
de i dag av omkring 22 000 hyllmeter
handlingar samt 150 000 ritningar och
kartor.» Ur den citerade motiveringen
— den är måhända något originell i förhållande
till syftet — kan säkerligen utläsas
en del om behovet av den äskade
personalförstärkningen. Jag skall i vart
fall inte just nu göra något annat utta -

Ang. krigsarkivets avlöningsanslag
lande med anledning av den citerade
motiveringen än att densamma klart anger,
att arkivet ligger väl framme med
sina arbetsuppgifter och att det på angivet
sätt redovisade nuläget sannerligen
ej tvder på någon eftersläpning.

För att inte bli missförstådd vill jag
emellertid klart utsäga, att jag ingalunda
betraktar arkiv och arkivarbeten som
någonting onödigt. Tvärtom betraktar
jag arkiven och vad de har att giva
människorna såsom en värdefull och
lärorik förbindelselänk mellan gången
tid, nutid och framtid. Jag har också
tidigare och i annat sammanhang i någon
ringa mån haft tillfälle att verifiera
denna min inställning. Emellertid
är det så, att om statsfinanserna befinner
sig i ett ansträngt läge, så bör man
till bättre tider uppskjuta sådana ting,
som inte på något sätt påverkar landets
aktuella försvarskraft till det sämre. Då
krigsarkivet uppenbarligen är ett sådant
område, har jag närmast varit benägen
att helt biträda motionerna I: 104
och II: 153, vari yrkats på att anslaget
skulle utgå med oförändrat belopp.
Emellertid bär jag av skilda skäl funnit,
att den anslagsförstärkning, som departementschefen
i övrigt föreslagit och
som bl. a. avser tillsättande av en tidigare
inrättad tjänst som expeditionsvakt
m. m., bör av riksdagen bifallas.

Jag lade, herr talman, i den inledande
debatten, då propositionen började behandlas,
märke till att herr Gillström
som talesman för utskottet antydde, att
vi varit överens på alla punkter med
undantag för de två punkter, som hade
med kulturen att göra, som han uttryckte
sig. Jag kan för min del inte tänka
mig, att försvarshuvudtiteln skulle vara
så fattig, att det endast är förevarande
två punkter som har med kultur att göra.
Jag inbillar mig, att försvarets sjukvård
och mångahanda andra ting bär
oändligt mycket mer med kultur att göra
än dessa två punkter, i varje fall beloppsmässigt.
Jag tar upp detta, därför
att jag tyckte att uttalandet kom i ett
något tidigt skede, och jag vill inte tro,
att det var herr Gillströms mening att
stämpla mig som kulturfiende. Jag tror

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Anslag till avlöningar vid militärpsykologiska institutet

inte att kulturen står och faller med att
arkivet får ytterligare två eller tre tjänstemän,
men jag anser däremot, att man
bör vara försiktig med att öka personalkadrerna
och anslagen, när vi faktiskt
har det så illa ställt som det är för
närvarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, vilken innebär
dels att med inrättande av de föreslagna
två nya tjänsterna tills vidare får anstå,
dels att anslagsökningen till krigsarkivet
på denna punkt begränsas till 19 900 kronor
i stället för av departementschefen
föreslagna 51 000 kronor.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Som framgår av handlingarna
har vederbörande verk äskat två
nya arkivarier, och utskottet har funnit
att framställningen är mycket starkt motiverad.
Försvarsministern har emellertid
endast tillstyrkt hälften, alltså en, och
till detta har utskottet anslutit sig. Utskottet
har då kunnat stödja sig på sina
tidigare kontakter med denna institution
och de uppfattningar som har funnits
inom utskottet sedan flera år tillbaka
om detta behov. Jag vill alltså förorda
att kammaren accepterar förslaget,
till vilket jag yrkar bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
114, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 115—14 0

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 141

Anslag till avlöningar vid militärpsykologiska
institutet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga av departementschefen förordad
ändring i personalförteckningen för militärpsykologiska
institutet, dels fastställa
av departementschefen förordad avlöningsstat
för militärpsykologiska institutet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60, dels ock till
Militärpsykologiska institutet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 381 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner 1:104 av herrar Georg
Carlsson och Nils-Eric Gustafsson, samt
II: 153, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 337 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 104 och II: 153, såvitt nu vore i
fråga,

a) på personalförteckningen för militärpsykologiska
institutet uppföra ytterligare
en tjänst för militärpsykolog
i Ae 21;

b) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för militärpsykologiska in -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Anslag till avlöningar vid militärpsykologiska institutet

stitutet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

c) till Millitärpsykologiska institutet:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 381 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Pålsson, Åkerström,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 104 och II: 153, såvitt nu vore
i fråga,

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag att på
personalförteckningen för militärpsykologiska
institutet uppföra ytterligare en
tjänst för militärpsykolog i Ae 21;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för militärpsykologiska institutet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

c) till Militärpsykologiska institutet:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 358 000 kronor.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Även på denna punkt har
jag undertecknat en reservation, som jag
i korthet vill motivera. På i stort sett
enahanda skäl som jag nyss anförde vid
behandlingen av punkt 114 beträffande
krigsarkivet kommer jag även att på denna
punkt yrka bifall till reservationen.
Jag förmenar alltjämt att man i nuvarande
läge bör iakttaga stor återhållsamhet
vid inrättandet av nya tjänster liksom
vid beviljandet av förhöjda anslag.

Även här rör vi oss på ett område som
bra litet om ens något har med landets
aktuella försvarskraft att göra. Jag anser
att det därför ingalunda är någon så
brådskande angelägenhet, att man nu i
ett statsfinansiellt beträngt läge bör från
riksdagens sida biträda föreliggande förslag
om personalförstärkning vid militärpsykologiska
institutet. Det är en angelägenhet,
som om den över huvud taget
har berättigande, gott kan anstå till

ett ekonomiskt gynnsammare tidsläge.
Under alla förhållanden lär försvaret
som sådant knappast komma att tillfogas
någon skada, om institutet får vänta på
personalförstärkning under ytterligare
några år.

Det hade i och för sig varit motiverat
att även här biträda motionsyrkandena
i motionerna I: 104 och II: 153. Jag har
emellertid av skilda skäl funnit mig böra
begränsa det reservationsvis framförda
yrkandet till att avse avslag på departementschefens
förslag om inrättande av
en tjänst som militärpsykolog i Ae 21
och till därav betingad minskning av
anslaget.

Herr talman! Jag yrkar nu bifall till
reservationen, vilket innebär dels att inrättandet
av en tjänst som militärpsykolog
i Ae 21 tills vidare uppskjutes, dels
att anslagshöjningen på punkten begränsas
till 23 000 kronor i stället för av
departementschefen föreslagna 44 000
kronor.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det gäller i detta fall liksom
i det vi behandlade nyss, att en sådan
nedprutning i och för sig inte, såsom
motionärerna och reservanterna har
sagt, medför någon besparing. Här är ju,
som så många gånger har påpekats, den
totala kostnadsramen spikad, och även
om man för det här budgetåret sparar
23 000 kronor på denna post — en oändligt
liten summa i förhållande till de tre
miljarderna — måste man räkna med
att året efter kommer detta hål att fyllas
med någonting annat, ett litet skjutgevär
eller något sådant. Någon besparing kommer
det alltså inte att bli fråga om.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vil -

44 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

ken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 142—163

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16b

Lades till handlingarna.

Punkterna 165—176

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 177

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. ökning av antalet matematiktimmar

i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

Kungl. Maj:ts framställning i fråga om
allmänna läroverkens avlöningsanslag innefattade
bland annat förslag om en
förstärkning av matematikundervisningen
i vissa årskurser inom enhetsskolan,
realskolan och flickskolan. Departementschefen
hade förordat en ökning av
det totala veckotimtalet för ifrågavarande
skolstadier med en veckotimme under
en försöksperiod av tre läsår (1959/60—
1961/62). Departementschefen hade samtidigt
med skärpa framhållit, att den ytteligare
matematiktimmen skulle anslås
till övningsräkning inom det redan gällande
kursinnehållet och att det alltså
under inga förhållanden finge bliva fråga
om att höja undervisningens mål. Timtalshöjningen
borde dessutom medföra
en reducering av elevernas hemarbete i
motsvarande omfattning.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kam -

maren av herr Arvidson väckt motion
(II: 105), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
om ökning av antalet veckotimmar i matematik
i enhetsskolans och realskolans
högsta klasser.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten avfattat sin hemställan i fyra
särskilda, med 1—4 betecknade moment.
I mom. 3 och 4 hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionen II: 105,

3. godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

4. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 203 738 000 kronor.

Utskottet hade förordat, att kompensation
för den extra matematiktimmen
skulle beredas inom ramen för nuvarande
timplaner genom att motsvarande
minskning skulle göras för något eller
några andra ämnen.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Palme, Kaijser, Jansson i
Kalix och Persson i Växjö, fröken Elmén,
herr Blidfors, fröken Karlsson samt herrar
Lassinantti, Johansson i Norrköping,
Larsson i Hedenäset och Helén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3 och 4
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 105,

3. godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

4. till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 204 638 000 kronor.

Herr PALME (s):

Herr talman! Den fråga som nu kommer
upp till behandling, d. v. s. frågan om

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

en förstärkning av matematikundervisningen
i realskolans och enhetsskolans
högsta klasser, har väckt en betydande
uppmärksamhet i den allmänna debatten,
såvitt jag förstår med full rätt, eftersom
i bakgrunden till denna fråga ligger problemet
om hur samhället rätt skall kunna
tillvarataga sina resurser av arbetskraft.
Vi vet alla för det första, att det
finns ett uppenbart samband mellan
framstegstakten i samhället och tillgången
på utbildad arbetskraft. Vi vet alla
för det andra, att den förmodligen värsta
flaskhalsen i vår produktionsutveckling
just nu är brist på utbildad arbetskraft,
och vi vet för det tredje, att denna brist
är särskilt markerad när det gäller tekniker,
ingenjörer, lärare i naturvetenskapliga
ämnen och över huvud folk med
praktisk yrkesutbildning på den tekniska
sidan.

Skall man avhjälpa dessa brister, krävs
i huvudsak insatser på två håll: dels måste
man bygga ut utbildningsväsendet, så
att det får eu tillräcklig kapacitet för
att utbilda människor på dessa områden,
och dels måste man se till att man kan
rekrytera elever till detta utbildningsväsen.

Svårigheten hittills har ju varit resurserna
på utbildningsväsendets område.
Lärare och lokaler har varit otillräckliga
för att kunna tillgodose tillströmningen
av elever. Vi har däremot inte
haft några svårigheter när det gällt rekryteringen
av elever. Det har tvärtom
varit en ko av ungdomar framför alla
utbildningsanstalter, inte minst dem
med teknisk inriktning. Det finns emellertid
vissa tecken på att detta förhållande
kommer att förändras. Riksdagen
har på alla områden engagerat sig för
ambitiösa utbyggnadsprogram, där man
fäst särskild vikt vid den naturvetenskapliga
och tekniska utbildningen, och
nu måste vi räkna med att det kan uppstå
svårigheter att rekrytera elever till
detta utbildningsväsen.

Jag skall ta ett exempel i runda tal.
För närvarande är intagningen på de
tekniska högskolorna ungefär 1 000 elever
per år. På grundval av omfattande

utredningar har från näringslivet framförts
starka önskemål om att intagningen
måtte ökas till åtminstone 1 500 per
år. Men gör man det, skulle det innebära
att man tar nästan alla elever som går
på realgymnasiets matematisk-naturvetenskapliga
linje, och det skulle inte bli
några elever över för att fylla på de naturvetenskapliga
fakulteterna för forskarutbildning
och kanske framför allt
för lärarutbildning. Detta skulle i sin
tur leda till att bristen på lärare ytterligare
skulle förvärras och att man kanske
skulle få svårigheter till och med att utbilda
de 1 500 elever som de tekniska
högskolorna skulle kräva. Man skulle
råka in i en ond cirkel.

Därför är det nödvändigt att, om man
nu exempelvis skall bygga ut de tekniska
högskolorna, se till rekryteringen underifrån.
Samma resonemang kan föras
när det gäller de tekniska läroverken,
den praktiska yrkesutbildningen o. s. v.

När man har försökt komma underfund
med var svårigheterna ligger har
man funnit att de i stor utsträckning kan
lokaliseras till matematikundervisningen,
inte minst på mellanstadiet, d. v. s.
realskolans och enhetsskolans högsta
klasser. Där är kursfordringarna så stora
i jämförelse med timantalet att lärarna
inte hinner med mer än att gå igenom
problemen. De hinner inte ägna tillräcklig
uppmärksamhet åt övningsmomentet,
och därigenom kommer matematikundervisningen
i alltför många fall att
avskräcka i stället för att stimulera till
vidare studier på den matematiska utbildningsvägen.

Man har också sagt sig att man för att
råda bot på detta måste vidta ganska
snabba åtgärder i syfte att stimulera
flera elever att välja den matematisknaturvetenskapliga
linjen, eftersom vi
för närvarande har förmånen av de allbekanta
stora ungdomskullarna. Om man
ur dessa kan rekrytera en ökad andel
till den matematisk-naturvetenskapliga
utbildningslinjen kommer man att ha
nytta av detta i 30, 40 år framåt. Om
man misslyckas härmed kommer bristen
att bli allt svårare att reparera på grund

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

av att årskullarna sedermera sjunker i
storlek. Det är med utgångspunkt häri
man har sagt att en väg att klara detta
problem är att man -— märk väl utan att
förändra kursfordringarna — tillför matematikundervisningen
i reakskolans och
enhetsskolans högsta klasser en extra
timme, som uteslutande ågnas åt att förstärka
övningsmomentet i undervisningen.

Nu kan man säga att enbart denna åtgärd
inte löser problemet. Naturligtvis
inte. Det krävs även andra åtgärder.
Men det pågår nu arbete som syftar till
att man skall få fram en bättre undervisningsmetodik,
bättre läroböcker, ett
samarbete mellan universitet och läroverk
på matematikundervisningens område
o. s. v. Och inte minst viktigt är
att i allmänna skolberedningen pågår för
närvarande en översyn av kursplanerna.

På experthåll har man bedömt att den
ifrågasatta åtgärden har stor betydelse
just därför att den får verkan på kort
sikt och inriktar sig på att stimulera
de stora ungdomskullarna, att nå dessa
med snabbt verkande åtgärder.

Förslaget om den extra matematiktimmen
har väckt ett allmänt positivt
intresse bland dem som har med dessa
saker att göra. När förslaget sändes
ut på remiss var det inte mindre än 60
remissinstanser av 62 som tillstyrkte
den extra matematiktimmen.

Men utskottet har inte velat vara med
om ökningen på det sätt som departementschefen
har föreslagit. Det argument
som man i första hand har anfört
har varit att ett genomförande av förslaget
skulle innebära en oskälig ökning
av elevernas arbetsbörda. Men jag vill
framhäva att denna åsikt icke delas av
de 60 remissinstanser av 62 som har tillstyrkt
åtgärden. Vidare kan nämnas att
skolläkarföreningen icke har motsatt sig
denna åtgärd. Skolöverläkaren har på
ämbetsmannaansvar deltagit i skolöverstyrelsens
behandling av frågan och har
inte motsatt sig ökningen.

Hur kan det då komma sig att dessa
myndigheter inte anser att ökningen

skulle innebära någon ökning av arbetsbördan?
Det beror på att man icke ökar
kursfordringarna. Man lägger till en timme
som förstärker övningsmomentet,
och det anses att detta kommer att avlasta
hemarbetet i motsvarande grad,
så att det alltså icke blir fråga om en
ökning av den totala arbetsbördan.

Det kommer naturligtvis att vara litet
olika i olika fall. För de barn vilkas föräldrar
antingen har möjlighet att hjälpa
dem med hemarbetet i stor omfattning
eller har råd att betala extralektioner
kan detta möjligen komma på ett ut,
men för de barn vilkas föräldrar icke
har dessa sociala och ekonomiska möjligheter
skulle den föreslagna förändringen,
har man ansett, snarast innebära
en lättnad i arbetsbördan. Till följd av
det låga timantalet är nämligen eleverna
nu i hög grad utlämnade åt sig själva
när det gäller hemläxorna, när det gäller
att öva på de förelagda problemen
i matematik. Genom den föreslagna ändringen
skulle de i realiteten få en av
staten betald överläsningstimme under
sakkunnig ledning, och man har ansett
att den avlastning av hemarbetet, som
detta skulle medföra, mer än väl skulle
kompensera den tillkommande timmen
på skolbänken.

De som i första hand blir lidande om
man går emot den föreslagna åtgärden
är alltså just de som icke har möjlighet
att få hjälp av föräldrarna i hemarbetet,
ekonomiskt eller på annat sätt.

I reservationen säger man att man bär
vidtagit särskilda försiktighetsmått mot
en ökning av elevernas arbetsbörda.
Från lärarkåren har det ju sagts att man
kommer att arbeta just med denna målsättning,
att det icke skall bli någon ökning
av arbetsbördan. .lag tror att man
kan räkna med en stark lojalitet från
lärarkåren på denna punkt. Vidare har
reservanterna förutsatt att skolöverstyrelsen
kommer att utfärda bindande anvisningar
i detta avseende och att departementschefen
med uppmärksamhet
kommer att följa tillämpningen av dessa.

Till sist och inte minst är det inte
avsett att detta skall gälla längre än un -

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

der tre år, ty då beräknas skolberedningen
ha framlagt resultatet av sitt arbete.
Utgångspunkten för skolberedningens
arbete är att man åter skall nedbringa
timantalet till 37 eller mindre
per vecka. Jag anser det således inte
vara befogat att med något lösa paralleller
med förhållandena på arbetsmarknaden
i övrigt hävda, att om man tillför
en arbetstimme på schemat och därigenom
avlastar hemarbetet, kommer
detta att medföra en ökning av elevernas
sammanlagda arbetsbörda.

Det andra argument, som framförts
från utskottets sida, är att den föreslagna
åtgärden skulle trassla till skolskjutsarna
och innebära svårigheter för kommunerna.
Det meddelades vid behandlingen
i utskottet att departementet
noga undersökt denna fråga och gått
igenom ett stort antal scheman. Man
har därvid funnit att i nästan samtliga
fall skulle man genom utnyttjande av
håltimmar kunna få in denna extra matematiktimme.
Det skulle således inte
alls påverka skolskjutsarna. En ledamot
av andra kammaren, tillika medlem av
utskottet, har gjort en egen undersökning
i Norrbotten. Han har funnit att i
37 av Norrbottens 38 skoldistrikt finns
det håltimmar, där man skulle kunna
sätta in denna extra matematiktimme.
I det 38:e skoldistriktet skulle man genom
en relativt enkel schemaomläggning
kunna få in den extra matematiktimmen
på den ordinarie arbetsdagen.
Samma erfarenheter har redovisats från
skolberedningens besök i Västmanland.

De praktiska exempel, som man här
tagit fram, visar alltså att skolskjutsfrågan
kan lösas genom att man för den
extra matematiktimmen utnyttjar förefintliga
håltimmar eller effektiviserar
schemaläggningen. Om detta trots allt
icke skulle lyckas finns det, påpekar
reservanterna, ju möjlighet att ordna
med extra skolskjutsar eller medge
jämkning av timantalet. Sådana åtgärder
skall emellertid endast tillgripas i
yttersta nödfall, om saken inte går att
lösa på annat sätt, och det kommer under
alla förhållanden att bli fråga om
ett fåtal fall.

Utskottet bär anfört, att det skulle
leda till besvärligheter för kommunerna
med skolskjutsarna, men utskottet har
inte anfört ett enda praktiskt exempel
på dessa svårigheter.

Det tredje argumentet har varit kostnadsfrågan.
Den bär dock spelat en relativt
liten roll i utskottet. Här gäller
det nämligen ett väsentligt samhällsproblem,
och den extra kostnaden är inte
så stor att man velat föra in kostnadsfrågan
som en huvudsak i resonemanget.
Det har i pressen och debatten påståtts,
att finansministern endast med
yttersta motvilja skulle ha gått med på
denna extra matematiktimme med hänsyn
till det statsfinansiella läget. Eftersom
finansministern inte har möjlighet
att själv närvara här vill jag omtala, att
jag har erfarit att finansministern med
all den solighet som en av budgetbekymmer
trängd finansminister kan mobilisera
har gått med på denna åtgärd därför
att han ansett att man trots budgetbekymren
ändå inte får tappa kontakten
med de långsiktiga problemen på utbildningsväsendets
område.

Nu kanske någon säger att utskottet
i stort sett gått med på departementschefens
förslag om en extra matematiktimme.
Utskottet har, anser man, presterat
ett Columbi ägg genom att säga, att
vi för in denna matematiktimme men
skär bort en timme någon annanstans.
Jag tror, iirade kammarledamöter, att
ett närmare skärskådande av detta Columbi
ägg kommer att visa att det inte
är fullt så columbiskt som man kanske
först kan tycka.

För det första föreligger det praktiska
svårigheter som gör att man knappast
skulle hinna klara upp denna sak redan
till hösten. Ärendet behandlas i kamrarna
i dag. Sedan blir det eventuellt gemensam
votering. Därefter går frågan
till Kungl. Maj :t. Skolöverstyrelsen skall
därefter upprätta förslag, och man skall
på kort tid kunna enas på en punkt där
utskottet inte kunnat uppnå enighet,
nämligen om var denna timme skall skäras
bort på schemat i övrigt. Skolöverstyrelsens
förslag skall sedan gå tillbaka
till Kungl. Maj:t som skall fastställa det.

48 Nr 12 Onsdagen den

Ang. ökning av antalet matematiktimmar

klasser

Därefter skall skolöverslyrelsen skicka
ut anvisningar och föranstalta om de
uppsägningar av lärare som kan bli nödvändiga,
jämte allt annat. Det är nästan
hopplöst att hinna med allt detta rent
praktiskt till hösten.

För det andra tillkommer en rent
principiell sak, som starkt understrukits
i debatten och även i utskottet. Att upprätta
en kursplan är en invecklad historia.
Man kan inte bara skära bort en
timme utan att förändra hela kursplanen.
En kursplan måste byggas upp från
botten. Man måste först fastställa utbildningens
mål, och då får man utarbeta
kursplanen för de olika ämnena och
fastlägga schemat. Detta arbete pågår nu
i skolberedningen. Det är skolberedningen
som måste lösa den frågan. Det är ingen
tillfällighet att samtliga de medlemmar
av skolberedningen som tillika är
ledamöter av riksdagen har tillstyrkt departementschefens
förslag. Det vållar
alltså, fastslår jag, stora principiella betänkligheter
att utan vidare skära bort
en timme på ett annat ämne.

Slutligen kommer det in en rent praktisk
fråga. Det är mycket lätt att säga,
att man skall skära bort en timme, men
vilken timme skall man i så fall välja?
Det har pågått ett behjärtat och ihållande
arbete för att inom utskottsmajoriteten
nå enighet härom, men sådan enighet
har inte kunnat uppnås.

Sakförhållandet är att det i realiteten
finns fyra undervisningstimmar, där
man skulle kunna göra denna beskärning.
Teckning har en veckotimme på
schemat, ocli skär man bort den blir det
ju ingen teckningsundervisning alls
kvar. Det är inte heller realistiskt att
skära bort en timme på kemiundervisningen.
Då återstår undervisningen i
kristendom och gymnastik. Det kan
kanske ligga nära till hands att skära
en timme på kristendomen, eftersom en
enig skolöverstyrelse föreslagit, att man
skulle minska kristendomsundervisningen
en timme. Detta förslag väckte en
massiv opposition i riksdagen, som motsatte
sig en dylik nedskärning av undervisningen
i kristendom. Det skulle

15 april 1959

i enhetsskolans och realskolans högsta

väl se egendomligt ut om riksdagen det
ena året säger att undervisningen i kristendom
icke får skäras ned men påföljande
år ger skolöverstyrelsen fria händer
att skära bort en timme just på kristendomen.
Det är knappast tänkbart att
gå på den linjen. Då återstår slutligen
gymnastiken. Jag vet inte om det skall
anses vara en lämplig final på det s. k.
hälsoåret att företa en nedskärning av
ungdomens fysiska fostran, när det
tvärtom i debatten har hävdats att på
samma gång som vi ökar skolplikten
för barnen och således ökar deras stillasittande
måste vi göra allt för att förstärka
deras fysiska fostran och därmed
gymnastiken.

Utskottet har således framlagt ett förslag
om att man skall minska antalet
undervisningstimmar för att kompensera
den extra matematiktimmen. Det är
förmodligen icke möjligt att praktiskt
genomföra denna minskning till nästa
läsår; det stöter också på principiella
betänkligheter. Det finns således anledning
tro att resultatet av utskottets bemödanden,
om de leder till framgång,
blir ett helt annat än vad utskottet har
tänkt sig, nämligen att ingenting händer
och att den förstärkning av matematiken,
som från alla håll ansetts vara
nödvändig, helt enkelt inte kommer till
stånd. Det intrycket har ytterligare förstärkts
av att utskottet icke har kunnat
prestera något konkret förslag var den
extra timmen skulle kunna tagas. Det
beror såvitt jag förstår inte på några
principiella betänkligheter utan på det
enkla förhållandet att majoriteten icke
har kunnat enas om den saken. Utskottsmajoriteten
sönderfaller därför vid
närmare betraktande i ett större antal
minoriteter, som var och en har olika
uppfattning om varifrån den extra timmen
skall tagas.

Det har, herr talman, sagts att denna
förstärkning av matematiken är något
slags uttryck för en sputnikpsykos. Jag
tror att vi med skärpa bör tillbakavisa
sådant tal, ty det strider helt mot de
handlingar, som riksdagen gör på så
många andra områden, där man försö -

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet

ker sätta den tekniska forskningen och
utbildningen i centrum för uppmärksamheten.
Vad det är fråga om är helt
enkelt att lägga grunden till en balanserad
samhällsutveckling och att få fram
de människor vi behöver på olika yrkesområden.
Jag tror att riksdagen måste
ta hänsyn till de långsiktiga tendenserna
i utbildningsväsendet.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen nr 1 a.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall med anledning
av det föreliggande förslaget om ett ökat
antal matematiktimmar be att få göra
några reflexioner.

Förslaget gäller två extra veckotimmar
i 45, 55 och motsvarande stadier i
andra högre skolor och på enhetsskolans
högstadium. Jag för min del anser
att denna förstärkning av matematiken
är absolut nödvändig. Det är sant att vi
behöver fler tekniker och därför en ökad
utbildning på detta område. För den sakens
skull behövs självfallet en förstärkning
av matematikundervisningen. Min
erfarenhet under de år som gått, sedan
matematikundervisningen på 1930-talet
skars ned, har varit att matematiken har
blivit det svåraste ämnet av alla. Tyskan
konkurrerar starkt, men matematiken är
det farligaste ämnet för eleverna. Nedskärningen
medförde att det blev ytterligare
underbetyg i detta ämne och dåliga
resultat i examina. Det blev svårare
att få fram elever, som kunde gå vidare
till teknisk utbildning eller till realgymnasieutbildning.
För eleverna blev matematiken
mycket svår och är det den
dag som i dag är. Man skar nämligen inte
ned kurserna samtidigt som man
sänkte antalet veckotimmar. Fordringarna
skulle således ändå hållas uppe. Så
småningom blev det en förbättring så
till vida, att fordringarna blev något
lägre än tidigare, men i det stora hela
skulle de upprätthållas. Men hur skulle
lärarna bära sig åt, och hur skulle eleverna
klara upp detta? Jo, en del ambitiösa
lärare, som visste att de skulle ha

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 12

och realskolans högsta
klasser

sin klass upp till realexamen, gjorde på
det sättet, att man pressade sig fram på
det lägre stadiet för att få tillräcklig tid
på det övre stadiet, alltså i 45, 55, 3* och
44, och för att kunna få ett någorlunda
hyggligt examensresultat, något som både
föräldrar, elever och lärare vill ha.
De mest ambitiösa lärarna lade alltså
om undervisningen med påföljd att pressen
kom att ligga redan på eleverna i de
lägre klasserna. Det var ju inte heller
bra.

Senare utredningar bär också visat,
att standarden har sjunkit, när det gäller
realexamen i matematik, och det
kunde man förstå, att den skulle göra.
Matematiken är nu ännu viktigare än
den var tidigare. Det är också i dag ännu
viktigare att skolan verkligen får tid
att hjälpa eleverna att slippa underbetyg
i matematik. Det går naturligtvis inte
helt, men vi kanske genom att utöka
undervisningen — alltså inte kurserna
utan den tid eleverna får ägna åt detta
ämne — kan hjälpa dem som står på
gränsen mellan ett B och ett Bc. På det
sättet skulle ett bättre resultat uppnås,
och vi kanske skulle slippa den matematikpsykos,
som på vissa håll faktiskt
finns både hos elever och hos föräldrar.

Inget annat ämne har väl tarvat så
mycket privatundervisning som matematiken.
Nu tror jag ju inte att man
helt kommer ifrån det förhållandet genom
den föreslagna ökningen av antalet
veckotimmar med två; det finns alltid
en del elever som inte kan följa med
i matematikundervisningen, och när
föräldrarna vill att barnen skall komma
framåt så måste man tillgripa privatundervisning.
Men förhållandena bör genom
utökningen kunna bli avsevärt bättre.

Allt jag nu sagt har gått ut på att stödja
tanken på en ökning av matematikundervisningen.
Helst skulle jag ha sett att
den kunnat ske utan någon ökning av
det sammanlagda veckotimtalet i klasserna,
och på den punkten skall det väl
inte vara omöjligt för ecklesiastikministern
att åstadkomma ett förslag. Om

matematiktimmar i enhetsskolans

50 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

det inte kan genomföras i år bör det ju
kunna bli tillämpat nästa år; även om
ecklesiastikministern möjligen tycker,
att det inte är anledning att göra någonting
under försöksperioden fram till
och med läsåret 1961/62. För min del
ser jag saken så, att det viktigaste är att
man får det ökade timantalet för matematikundervisningen,
och jag tror inte
att det kommer att pressa eleverna så
förfärligt hårt, om de får en timme mer
per vecka — vi vet att de brukar kunna
kompensera sig. Men det vore i alla fall
bättre, om man även under de tre närmaste
åren kunde få en timme mindre
för eleverna på skolbänken.

Jag har bara, herr talman, velat ge uttryck
åt mina tankar om hur förhållandena
varit och fortfarande är beträffande
matematikundervisningen. För
mig är det absolut viktigaste i denna sak
att man kan åstadkomma en ändring till
det bättre för matematikundervisningen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
torde under årens lopp ha märkt,
att det är ytterst sällan statsutskottets
majoritet och framför allt dess andra avdelning
haft anledning att gå emot skolöverstyrelsens
och departementschefens
förslag. Vid ett plenum strax före påsk
var herr Bergh i Luleå vänlig nog att
säga till mig att jag alltid svor på magisterns
ord. Nu råkade det slumpa sig så
att statsutskottets andra avdelning dagen
innan hade fattat sitt beslut i den
nu föreliggande frågan.

Vi är glada över att det i de flesta fall
varit möjligt för oss att komma överens,
och jag tror att denna enighet också
varit fruktbringande ur skolans synpunkt.
När vi på denna punkt inte kan
biträda departementschefens och skolöverstyrelsens
förslag, betraktar jag saken
närmast så, att det har skett ett
»olycksfall i arbetet» inom skolöverstyrelsen
och departementet.

Nu brukar man ju kalla på verksläkaren,
när ett olycksfall i arbetet inträffar,
men i detta fall ligger det så till, att

man kallade på verksläkaren hela 15 år
innan olycksfallet inträffade; och därför
är olycksfallet så mycket mera beklagligt.
Jag åsyftar 1940 års skolutredning,
som med herr Bagge i spetsen penetrerade
dessa frågor. Utredningen bestämde
sig för att sikta till 36 veckotimmar,
men då inträffade det att den där
verksläkaren reserverade sig mot utredningens
beslut och förordade 35 veckotimmar.
Sedan hade 1946 års skolkommission
mycket ingående överläggningar
om samma frågor och kom enhälligt
fram till att rekommendera 36 veckotimmar.
Jag vill erinra om att bland ledamöterna
i skolkommissionen fanns en mycket
aktad läkare, som var och alltjämt
är ledamot av andra kammaren. I spetsen
för 1946 års skolkommission stod
ju herrar Erlander och Weijne, och jag
kan inte erinra mig att några invändningar
mot kommissionens förslag på
denna punkt gjordes under remissbehandlingen.

Detta är bakgrunden till den fråga vi
nu resonerar om. I tidningar och på annat
sätt har man rubricerat detta som
frågan om matematiktimmen, och herr
Palmes anförande gällde ju huvudsakligen
den punkten. De av kammarens ärade
ledamöter, som haft tid att läsa utlåtandet,
vet dock att problemet icke är
detta. Vi är överens om matematiktimmen,
även om flera av oss kanske inte
har samma övertro på den som t. ex.
herr Palme har.

Inom skolans värld brukar man ju
använda vissa specialuttryck. Man talar
ibland om A-karlar och om B-karlar. De
som skall gå till högre teknisk utbildning
är de där A-karlarna, och dem finner
man inte i den kader som har mycket
svårt för matematik, utan bland de andra,
såsom alla vet.

I fråga om en förkortning av lästiden
i skolorna fick vi vänta i 15 år efter Bagges
skolberedning och i 10 år efter skolkommissionens
utredning utan att det
hände någonting på det området. Då det
sedan framlades ett förslag om lästidens
längd blev vi häpna litet till mans. Det
var inte en förkortning som föreslogs

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

utan en förlängning av lästiden till 37
veckotimmar. Och detta samtidigt som
arbetsmarknadens parter försökte komma
överens om en väsentlig avkortning
av de vuxnas arbetstid. Fortfarande gäller
bestämmelsen om 37 veckotimmar
i skolorna. Nu vill man införa 38 veckotimmar.
Jag vill emellertid erinra om
att skoltidens längd inte alltid inskränker
sig till de 37 timmarna. I den mån
en skola av vad slag det vara må har
håltimmar på schemat — det har redan
talats om den saken — ökas därigenom
skoltidens längd. Har en klass exempelvis
tre håltimmar, får barnen uppehålla
sig i skolan 40 timmar. Det är bara de,
som bor allra närmast skolan, som kan
utnyttja håltimmarna för vila eller avkoppling.
Detta är ju verkligheten.

Statsutskottets majoritet har velat se
på den här frågan ur alla aspekter och
vill inte så där hux flux bara öka arbetstiden
för skolungdomen. Alla som har
eller haft barn i skolan vet hur lång deras
arbetstid är. Räknar man in tiden
för hemarbetet kommer man fram till
att det torde vara ytterst få av dessa
ungdomar som har en arbetsvecka understigande
50 timmar. För en kort tid
sedan läste jag i en tidning ett uttalande
av en gymnasist som påstod att de
hade 64 timmar. Det kan hända att det
finns de, som har så lång arbetstid, men
jag vill inte gå till några överdrifter och
göra gällande att det är allmänt förekommande.

Om någon vecka skall det företas en
stor »folkomröstning» bland skolungdomen.
Vad gäller den omröstningen?
Jo, den gäller frågan om införande av
femdagarsvecka. Jag tror för min del
att det kommer att bli stor majoritet för
femdagarsveckan, och att denna kommer
att genomföras är jag alldeles övertygad
om; frågan gäller väl närmast när
det kan komma att ske. Antag att femdagarsveckan
nu blir genomförd! Hur
lång arbetsdag får då de ungdomar som
vi här talar om, om reservanternas förslag
om 38 veckotimmar går igenom?
Ja, det kan vem som helst räkna ut: de
får ungefär sju och en halv timmar i

skolan varje arbetsdag, och därtill kommer
den tid som utförandet av hemuppgifterna
tar.

En sådan förlängning av skoltiden har
vi, som tillhör majoriteten, inte velat
vara med på. Vi är med på matematiktimmen,
tv vi tror att den är nödvändig
på grund av den stora kuggningsprocent
som hittills förelegat framför allt i realskolorna.
Även när det gäller den frågan
har man blivit litet förvånad, om
man följt med vad som skrivits i tidningspressen.
Först vill jag emellertid
säga några ord om de yttranden över
förslaget som har avgivits. Det har här
talats om att så många instanser har
tillstyrkt det. Jag skulle väl tro att folkskollärarkåren
kan bedöma den här saken
ganska bra. Jag har här i min hand
folkskollärarnas fackorgan som behandlat
frågan i en artikel. Först åberopas
där vad vissa tidningar, som ansluter
sig till reservanterna, har skrivit, och
sedan citerar man vad en del andra tidningar
skrivit, som går på majoritetens
förslag. Artikeln i detta gemensamma
organ för folkskollärarinnorna och folkskollärarna
slutar med följande ord:
»Vi håller nog med dem som ställer sig
tveksamma till en förlängning av arbetstiden
i skolan».

Det är ju egentligen mycket försynt
uttryckt. Det finns andra ganska belysande
uttalanden. I fjol skickade skolöverstyrelsen
ut en inbjudan till landets
kommuner att pröva femdagarsveckan.
Överstyrelsen ville få litet förhandserfarenhet
av den. Jag vill minnas att det
var två skoldistrikt som beslöt göra försöket,
och nu har anordningen prövats
där i snart ett läsår. I nummer 10 för i
år av Aktuellt från skolöverstyrelsen föreslår
skolöverstyrelsen nu ånyo kommunerna
att pröva femdagarsveckan. I
samband därmed har angivits hur det
därvid är lämpligt att gå till väga och
hur man inte bör göra. Här har vi nyss
av herr Palme fått höra att det inte går
att förkorta lästiden per vecka. Vad skriver
skolöverstyrelsen själv på den punkten?
Jo, den skriver: »Någon reduktion
av antalet veckotimmar enligt timpla -

52 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

nen är tänkbar under förutsättning att
en effektiv kursplanering genomföres».
En effektiv kursplanering vill vi väl
alla ha! Det är ingenting nytt. Detta har
vi önskat länge. Det tycks emellertid
vara så, att vill man en sak, så bevisar
man att den är genomförbar, vill man
en annan sak, så bevisar man att den är
möjlig. Jag frågar kammarens ärade ledamöter:
Bör man uppträda på det sättet? Det

har ansetts, och jag tror med rätta,
att det har varit viktigt att förbättra
matematikundervisningen. Det har sagts
här att matematik är det ämne, där vi
har det största antalet kuggningar. Jag
måste säga att jag därför blev förvånad,
när jag i lördagens tidningar läste följande: »Alla

elever som är svaga i tyska,
engelska eller matematik får enligt beslut
i skolöverstyrelsen från nästa läsår
möjlighet att välja en studiegång som
leder till s. k. särskild realexamen. Sådana
linjer kommer då att inrättas vid
samtliga allmänna läroverk, högre kommunala
skolor och i folkskolan inbyggda
realskollinjer med treårig realskola,
där klass 23 eller klasserna 2® och 33
finns. Även där dessa klasser inte finns
kan efter medgivande av överstyrelsen
studiegång som leder till särskild realexamen
respektive särskild praktisk realexamen
få anordnas.

Beslutet får ses mot bakgrunden av att
det är mindre än hälften av realskolans
elever som når fram till realexamen i
rätt tid.

Stötestenarna är tyska, matematik och
engelska i nu nämnd ordning.»

Det är alltså tyskan som man har de
största svårigheterna med!

Jag vill gärna utgå ifrån att skolöverstyrelsens
uppgifter är riktiga. Om de är
riktiga, är vi då säkra på att inte språklärarna
— framför allt tysklärarna —
kommer med precis samma krav som
matematiklärarna har framfört i det här
fallet? Är det inte tvärtom mycket troligt?
Det skulle inte förvåna mig om så
sker.

Herr Arvidson i andra kammaren har

väckt en motion i ämnet, men jag skall
inte gå närmare in på den. Det finns utdrag
ur den i utskottsutlåtandet till ledning
för den som är intresserad.

Vad jag skulle vilja framhålla är vad
statskontoret har sagt om den här saken.
Statskontoret är en ansvarig instans som
skall framföra kritiska synpunkter på
de förslag som kommer. Men naturligtvis
skall det ställa sig positivt när så erfordras.
Statskontoret säger så här: »Statskontoret
finner det icke helt övertygande
när överstyrelsen gör gällande att höjningen
av det totala veckotimantalet i
stort sett torde innebära att elevernas
hemarbete reduceras i minst lika stor
utsträckning. Det torde för övrigt icke
kunna uteslutas att önskemål om förstärkning
av undervisningen framdeles
kunna uppkomma även beträffande andra
ämnen. Även då måste den frågan
ställas, om en ökning av det schemabundna
arbetet kan och bör ske samtidigt
som hemarbetet i motsvarande mån
minskas. Statskontoret vill i detta spörsmål
vidare erinra om den reducering av
antalet schemabundna timmar, som ur
skolhygieniska synpunkter genomförts
under senare år.»

Statskontoret säger vidare: »Ämbetsverket
håller för sin del före att, om av
en eller annan anledning mer tid anses
böra anslås åt ett visst ämne, en sådan
utvidgning bör ske inom ramen för gällande
timplaner. Vid ett ställningstagande
till förevarande spörsmål torde icke
heller kunna bortses från de betydande
merkostnader —■ mellan 3 och 4 miljoner
kronor — som uppkomma för statsverket,
därest förslaget genomföres.»
Detta är statskontorets syn på saken.

I departementet har man gjort en
kostnadsberäkning. Man har räknat med
— jag skulle väl tro under förutsättning
att allt klaffar — en kostnad under det
första budgetåret på 2 246 000 kronor.
Om man måste anlita bara de dyrare
lärarna blir det i runt tal två och en
halv miljoner. Sedan ökar siffran med
fem procent. Utan att övervärdera denna
matematiktimme tror jag att det är
nödvändigt att vi offrar en hel del peng -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

ar på den, men statsutskottets majoritet
har samtidigt varit intresserad av att
om möjligt försöka förbilliga det hela.
Enligt majoritetens förslag kan man uppnå
en reducering av dessa utgifter med
ungefär en och en halv miljon kronor.
Alla förstår att om vi reducerar timantalet
på annat håll, där vi har billigare
lärarkrafter än vad matematiklärarna
är, så kan vi få en viss besparing.

Herr Palme nämnde att försöksverksamheten
skall pågå i tre år. Skolberedningen
skall alltså 1962 ■— blir det väl
— komma med ett nytt förslag. Det är
nog inte många i denna kammare som
tror att vi, om vi nu ökar den totala
arbetstiden, år 1962 lätt kan ta tillbaka
dels denna timme och dels den timme
som fattas för att vi skall komma ned till
det timantal som herr Bagges utredning
och skolkommissionen föreslog.

Vi vet allesammans att man just nu
på alla sätt försöker förkorta arbetstiden
för vuxna människor, och det är
väl en riktig utveckling. Jag skulle tro
att den förkortningen kommer att ske
successivt. T fråga om skolarbetet vill
man däremot förlänga arbetstiden. Vad
skulle de anställda svara om en arbetsgivare,
t. ex. genom kontorschefen, skulle
säga: »Nu har vi så mycket övertid
på det här kontoret att vi måste öka den
ordinarie arbetstiden»? Finns det en
enda fackförening i detta land som skulle
gå med på någonting sådant? Sannerligen
inte! Men våra skolungdomar
får lov att gå med på det. De har ingen
som slår vakt om deras intressen. De får
finna sig i vad riksdagen beslutar. Likadant
är det i fråga om de håltimmar som
det har talats om. Försök att få lägga
in håltimmar på arbetsmarknaden! Hur
skall det gå till? Är det någon målare
eller annan yrkesman som finner sig i
att det plötsligt blir någon håltimme under
hans arbetsdag — en håltimme, under
vilken han måste stanna på arbetsplatsen
utan att få någon ersättning för
det? Vi är överens om att det är otänkbart.
Det är några synpunkter som jag
tror att man inte skall glömma bort.

Herr Palme nämnde någonting om

skolskjutsarna. Alla som sitter i denna
kammare och bor i landskommunerna
— kanske också en hel del av dem som
bor i städerna — vet hur skolskjutsarna
går till. Enhetsskolan bär slagit igenom
på ett som jag tycker utmärkt sätt. Men
det finns en sak som föräldrarna är
mycket missnöjda med, och det är just
väntetiden i skolan. När praktiskt taget
alla klasser har olika lästider, måste en
hel del av eleverna vänta för att komma
hem. I skolor där man inte har de
här håltimmarna, alltså där man fått
nöja sig med 37 timmar i veckan, blir
det klasserna med den längsta lästiden
som bestämmer, när bussen skall gå.
Håltimmarna har stor betydelse. Det har
gått så långt, att kommunerna i en del
fall har fått själva betala extra skjutsar.
Är det många håltimmar, då är man uppe
i 40 timmar eller något liknande. De
andra eleverna får då vänta desto längre.
Men det gäller inte bara de s. k. kommunala
skolskjutsarna, utan det gäller
många gånger också privata skjutsar.
Det är alltid så att man inom en
realskola eller ett läroverk tar in elever
från en stor räjong. De som bor
i periferien skall ju på något sätt ta
sig till och från skolan, och då försöker
man många gånger få gemensamma
skolskjutsar. Alla som sitter med i
skolstyrelser eller på annat sätt har kommit
i kontakt med detta problem vet hur
svårt det är att ordna den saken och
hur missnöjda föräldrarna är med väntetiderna.
Enligt nuvarande bestämmelser
kan man få två extra skjutsar -— »ett
par» står det i förordningen — men det
räcker inte alls, när det är så olika lästider
i klasserna. Också detta kommer
att bli svårare vid en lösning enligt reservanternas
förslag.

Herr talman! Jag skall inte trötta längre,
men jag vill tillägga en sak. Jag gjorde
några anteckningar under herr Palmes
anförande. Större delen av tiden talade
han om matematiktimmen, alltså
om vad såväl utskottsmajoriteten som
utskottsminoriteten är överens om. Denna
del av hans anförande behöver jag
därför inte uppehålla mig vid. Men på

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

slutet sade herr Palme någonting, som
jag ber att få erinra kammaren om, eftersom
jag anser det vara betydelsefullt.

Jag vet inte, om herr Palme fått fullmakt
att säga det, men det var en mycket
allvarlig sak. Herr Palme sade: »Segrar
majoriteten, är det troligt, att ingenting
händer.» Vad betyder det? Jo, det betyder
att man sätter sig över riksdagens
beslut. Var det den saken som herr Palme
menade? Jag misstänker det. Jag
hlev både ledsen och glad, när jag hörde
herr Palme säga det. Jag blev glad
så till vida, att om majoriteten skulle
segra, har jag naturligtvis ingen anledning
att beklaga detta. Skulle det bli
så, att ingenting händer i år — jag vill
tolka allting välvilligt — då får såväl
skolöverstyrelsen som departementschefen
tid på sig att grundligt penetrera
problemet. Men skall man tolka herr
Palmes uttalande på det sättet, att regeringen
tänker sätta sig över riksdagens
beslut, då vill jag inte fortsätta
diskussionen längre, ty jag tillhör inte
konstitutionsutskottet -— jag hoppas
dock att så inte är fallet.

Vi inom utskottsmajoriteten har försökt
att bedöma detta på ett nyktert och
kallt sätt. Vi vill ha den extra matematiktimmen,
men vi har inte någon övertro
på den.

Herr Palme nämnde också att det skulle
bli så utomordentligt bra i hemmen
sedan den nya anordningen genomförts.
Jag hoppas det, herr Palme, men jag är
inte så säker. Vi kommer att följa hur
det går. Utskottsmajoriteten har velat
vara med om en förbättring av matematikundervisningen,
men vi har inte velat
vara med om en förlängning av tiden
i skolan.

Jag vill bara tillägga en enda sak.
Det har sagts både i propositionen och
av herr Palme att det blir mindre hemarbete
om man följer propositionens linje.
Vilken garanti har vi för det? Jo,
herr Palme sade att skolöverstyrelsen
skall utfärda bindande anvisningar. Får
jag fråga herr Palme: Gäller dessa bindande
anvisningar för skolans alla lärare?
För någon månad sedan gick ge -

nom tidningarna en sak som nog alla
skolintresserade såg. Det var en kemilärare
som gav så långa läxor, att barnen
inte hann läsa någonting annat. När
det gäller hemuppgifterna har barnen
alltså att taga hänsyn inte bara till matematiklärarna
utan till samtliga lärare
i skolan. Jag hoppas, att frågan får en
god lösning, men jag är på denna punkt
inte övertygad om att skolöverstyrelsen
ens med de bästa avsikter kommer att
lyckas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är verkligen inte på
det sättet, att den här frågan är resultatet
av ett olycksfall i arbetet, herr Näsström!
Det rör sig inte heller om något
påhitt från min sida, utan det är en
ovanligt samlad sakkunnig opinion som
står bakom detta förslag. I denna fråga
är regeringen verkligen samlad, och
även om den nuvarande statsministern
var ordförande i skolkommissionen, så
har han därmed ingalunda försvurit sig
åt att man i evärdliga tider skall betrakta
ett fixerat timantal som en helig
siffra. Han är tvärtom i hög grad engagerad
i denna politik, som ju inte syftar
till något annat än att förstärka våra
resurser av tekniskt och naturvetenskapligt
utbildad arbetskraft. Jag vet att
det antytts här i riksdagen och även i
herr Näsströms inlägg att lösningen av
den här frågan kostar pengar samt att
finansministern följaktligen gärna borde
se att regeringens proposition inte
bifalles på den här punkten. Även denna
uppfattning, ärade kammarledamöter,
bygger på ett fullständigt misstag,
vilket jag ber att få understryka på det
kraftigaste. Det väsentliga är, och det
måste man hålla i minnet för att förstå
bakgrunden till denna pedagogiska debatt,
att det gäller en allmän fråga som
berör hela vårt samhälle och inte en i
inskränkt mening pedagogisk angelägenhet.
Nu är jag tyvärr klämd mellan denna
och en i andra kammaren samtidigt

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

pågående debatt, så jag skall försöka
koncentrera mig till några väsentliga
punkter.

Jag vill därvid erinra om det allmänna
resonemanget när det gäller prognoser
om behov av olika slag av arbetskraft
som vårt samhälle behöver. Herr Palme
nämnde en siffra om 1 400 elever som
tar studentexamen i vår på den matematiska
linjen, och jag tror orkså han
nämnde att av dessa kommer omedelbart
inte mindre än cirka 1 000 att gå till de
tekniska högskolorna. Då har vi futtiga
400 kvar för att rekrytera alla andra
högskolor som kräver matematiskt utbildad
arbetskraft, och vi har dessutom
alla de stora naturvetenskapliga fakulteterna
som har ett praktiskt taget
omättligt behov av arbetskraft. Detta är
utgångspunkten för resonemanget. Det
är ingen tillfällighet att näringslivets organisationer,
t. ex. Industriförbundet,
och många andra som känner ansvar för
arbetsmarknaden har varit djupt engagerade
i den här frågan. Detta är väl
också förklaringen till att den allmänna
opinionen, representerad av pressen,
har deltagit i denna debatt, både med
utgångspunkt från arbetsförhållandena i
skolan och mot den bakgrund som jag
här försökt skissera. Det är dessutom
bråttom. Det är nu de stora årskullarna
passerar realskolan och enhetsskolans
högstadium. Det är nu vi har en chans
att försöka få en annan inriktning när
det gäller ämnesval och linjeval på gymnasiet.
Om några år är det för sent, och
man kommer med rätta på 1960-talet att
kunna fråga, vad vi gjorde för att medverka
till en vettigare inriktning av
t. ex. studentexaminationen.

Det är självfallet att man mot en sådan
bakgrund kan säga, att det verkar
litet löjligt när regeringen och utskottets
reservanter kommer släpande med en
enda matematiktimme. Är nu denna så
otroligt viktig? Kan vi nå så otroliga resultat
med en sådan timme? Detta är utgångspunkten
för det fortsatta resonemanget.

Skolöverstyrelsen — och även jag
själv — har också talat om en råd and -

ra åtgärder. Det är åtskilligt som kan
göras och som också göres, men kvar
står ju detta faktum att det är matematiken
som skrämmer de unga i de årskullar
då man skall välja fortsatt utbildning.
Detta gäller inte bara gymnasiet.
Vi bör ingalunda underskatta att åtskilliga
som reflekterar på att söka sig till
tekniska gymnasier eller annan liknande
yrkesutbildning där man behöver ett
visst tekniskt och matematiskt underlag
många gånger skräms bort genom att de
tror att de är så dåliga i matematik.

Nu säger herr Näsström att detta är
ju gott och väl, men om man ökar undervisningen
med en timme, är det då
någon i denna kammare som tror att
skolberedningen och riksdagen 1962
har någon chans att ändra på det som
en gång gjorts. Jag vill försäkra att den
chansen är mycket stor. Den är verkligt
betydande. Det är en av de väsentliga
uppgifterna för skolberedningen att
försöka få en uppfattning om skolans
mål och det pågår en undersökning i
samarbete mellan beredningen och Studieförbundet
Näringsliv och samhälle.
Denna undersökning har bl. a. till uppgift
att försöka få en uppfattning om
vad det är som vi lär ut i skolan och vad
som samhället och näringslivet egentligen
behöver. I den undersökningen intar
matematiken en mycket central plats.
Även om jag bara talar å mina egna vägnar,
så kan jag försäkra att jag inte ett
ögonblick står främmande för tanken
att komma fram till en annan inriktning
av matematikundervisningen genom en
omläggning av denna. Men det är en helt
annan historia. Det kan vi inte göra i
dag, vi kan inte göra det i år eller nästa
år, utan det är en historia på ungefär
tre års sikt, och då är på nytt den stora
chansen förbi. Då har de stora årskullarna
redan passerat realskolan, och då
står vi med den nya enhetsskolan. Vi
står kanske med nya kursplaner i matematik,
och vi har lägre timtal, men vi
har samtidigt en felaktig inriktning när
det gäller yrkesutbildningen och linjevalet
på gymnasier, vid universitet och
högskolor. Det är ganska märkligt, att

56 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

man inte som förälder — och vi är väl
också föräldrar här i kamrarna •— har
en ganska spontan upplevelse av vad
matematikläxor betyder. Det har framhållits
av herr Nestrup, som har erfarenhet
från skolans värld. Han drog inga
slutsatser av sitt resonemang, varför det
kommer att bli intressant att se hur han
voterar. Det har framhållits av herr Palme
— och det har även understrukits i
skolöverstyrelsens utlåtande — att man
faktiskt skulle kunna tala om en terror
i hemmen. Hur många privatlektioner
går inte åt för matematiken? Och hur
går det till i praktiken? För att inte ge
någon skräckbild skall jag citera skolöverstyrelsens
framställning på denna
punkt: »Det tycks vara ett allmänt intryck
bland matematiklärarna på de
stadier, som representeras av realskolans
högre klasser och gymnasiets lägre
ringar, att tillräcklig tid icke står till
förfogande för övningsmomentet i undervisningen.
Därigenom kommer det
ena viktiga kursavsnittet att avlösa det
andra i så snabb takt, att möjligheten
till ett lugnt och grundligt inlärande ej
föreligger.» Om man roar sig med att
studera sina egna barns hemläxor och
går igenom de — som någon sagt i andra
kammaren — obefintliga läroböckerna
i matematik, så finner man att metoden
är den att lärarna ständigt går
igenom nya moment och generöst hänvisar
barnen till att hemma klara övningsexemplen.
Den timme vi här har
föreslagit har icke någon annan uppgift
än att barnen under lärarens ledning i
skolan skall få klara av en väsentlig del
av de hemläxor och de övningsexempel,
som de annars med växlande framgång
får traggla med hemma.

Nu säger herr Näsström, som är en
mycket skicklig man, — och jag har anledning
till tacksamhet mot honom i
många sammanhang — i en replik till
herr Palme att han är överens med denne
om att en förstärkning av matematikundervisningen
behövs. Låt oss då gå
över till herr Näsströms egen argumentation
och helhjärtat acceptera att vi
alla önskar en förstärkning av matema -

tikundervisningen. Låt oss alltså begränsa
diskussionen till frågan om utskottets
eller reservanternas väg är den
bästa. Jag slår då fast, ärade kammarledamöter,
att vi i den fortsatta debatten
inte behöver motivera för varandra att
matematikundervisningen bör förstärkas.
Vi behöver inte ta upp alla dessa
talrika exempel, utan vi kan alltså gå
vidare till själva förslaget. Då bör man
bl. a. uppmärksamma följande argument
i utskottets skrivning och herr Näsströms
argumentering. Man talar i vissa
ögonblick om en förlängning av skoldagen.
Det låter ganska hemskt, att man
vill förlänga skoldagen med en hel timme,
när vi vuxna håller på att få kortare
arbetstid. Men ibland talar man om
den oerhörda arbetsbörda skoleleverna
har totalt. Det är ett riktigare begrepp.
Herr Näsström nämnde 50 timmar, och
jag vill inte protestera. Men, herr Näsström,
det är väl på den punkten vi skall
mötas. Det är ju lärarnas nästan samlade
erfarenhet — och skolläkarnas, numera,
och Målsmännens riksförbunds —
att timmarna på eftermiddag och kväll
är lika pressande, om inte mer, för eleverna
än timmarna i skolan. Det är ju
inte så sällan man i den pedagogiska
debatten får höra krav på avskaffande
av all läxläsning och att man skall befria
hemmen — inte minst de trångbodda
hemmen — från bördan att ha läxläsande
barn hemma. Vad är det då
man föreslår? Jo, man föreslår att skolan
skall ta hand om denna verksamhet.
Man vill ha anslag till läxläsning i skolan
under sakkunnig ledning och en hel
del annat. Här föreligger nu ett försök
på en punkt, men på en mycket central
punkt, att tillmötesgå dessa önskemål.
Jag är för min del fullständigt övertygad
om att en ökning av veckotimtalet
med en timme kommer att i långt högre
grad motsvaras av en sänkning av barnens
arbetsbörda hemma. Det blir en
minskad arbetstid, inte en ökad.

Men eleverna, säger herr Näsström —
och det är jag övertygad om, med ett
äkta patos — blir inte tillfrågade. De
har ingenting fått säga. Ja, är utskotts -

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

majoriteten så säker på att inte detta
argument skulle kunna användas av mig
också? Jag kan fråga: Törs ni å er sida
förvägra eleverna denna hjälp? Är ni
alldeles säkra på att detta uppskattas?

Femdagarsveckan är ju ett helt annat
argument. Det är självfallet, även om
det är riskabelt att säga någonting om
femdagarsveckan när man är ecklesiastikminister
och valstrider rasar i skolorna,
att den frågan inte kan lösas genom
att man skär ned timplanerna med
en timme här och en timme där. Detta
är en helt annan aspekt på denna fråga,
som är lika lättlöst eller svårlöst vare
sig vi har 35 eller 38 timmars veckotimplan.
Det är helt andra grepp som
där är nödvändiga för att komma till
rätta med problemet. När nu skolöverstyrelsen
föreslår försöksverksamhet på
vissa orter är det inte meningen att sänka
timtalet, utan meningen är ju att laborera
med lovdagar i första hand och
över huvud taget med hela årscykeln.

Vidare, herr talman, skulle jag vilja
liksom herr Näsström se litet allvarligt
på vad vi kan kalla för den konstitutionella
bakgrunden, den situation som
riksdagen skulle kunna försätta regeringen
och skolöverstyrelsen i, om man
följer utskottets förslag. Här är alltså
läget det, att den sakliga argumentationen
för förslaget om en extra matematiktimme
är så stark att utskottet nästan
med entusiasm har anslutit sig till det
och inte motsätter sig det, men samtidigt
är man så starkt bunden av det nuvarande
veckotimtalet — det är egentligen
ingenting annat man är bunden av
— att man helt i blindo föreslår att kompensation
för den extra matematiktimmen
skall tas någon annanstans, från något
annat ämne. Det var ju mycket typiskt,
att herr Nestrup — jag vet fortfarande
inte på vilken linje han kommer
att hamna — inte med ett ord berörde
den saken. Han bara önskade
varmt en förstärkning av matematikundervisningen
— sedan får väl regeringen
och skolöverstyrelsen klara det hela.

Herr Näsström ägnade inte många minuter,
ja, knappt någon minut i sitt an -

förande åt att tala om för kammaren vad
som egentligen nu skall bli resultatet.
Det vore värdefullt, om någon från utskottsmajoritetens
sida nu när denna
debatt ändå kommer att bli uppmärksammad
pekade på det ämne, som jag
skall kasta mig över. Någon vägledning
bör ju även en ecklesiastikminister kunna
begära av riksdagen, om riksdagen
går på en annan linje.

Här är verkligen inte fråga om att
sätta sig över något riksdagsbeslut, utan
frågan är: Vad kommer att ske? Skall vi
ta ämnet gymnastik? Skall vi alltså göra
ett generalangrepp mot gymnastik och
idrott här i landet, eller skall vi på nytt
börja diskutera kristendomsundervisningen
här i riksdagen? Skall vi få nya
uppslitande strider mellan olika ämnen?
Detta blir resultatet av ett bifall till utskottets
förslag, enligt vad jag kan förstå.
Och jag vill parentetiskt stryka under
en rent teknisk sak. Att nu på några
veckor göra om timplaner, att i
många fall kanske tvingas att dra in
tjänster och flytta lärare — gymnastiklärare,
kristendomslärare eller historielärare
eller vad det kan bli fråga om —-samtidigt som skolberedningen under
min ledning arbetar med förslag till nya
kursplaner och över huvud taget, som
jag nyss sade, har hela frågan om skolans
mål som en huvuduppgift, detta
skulle väl ändå vara en politik, som
skulle kunna betecknas som kortsiktig
och planlös och ganska äventyrlig.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
regeringens och skolöverstyrelsens förslag
inte innebär, att matematikundervisningen
skall förstärkas på något annat
ämnes bekostnad. Detta vore inte
någon särskilt trevlig utväg — en förskjutning
mellan ämnen är en allvarlig
och komplicerad sak, som jag nyss sade
— och vi kommer därför vid ett bifall
till utskottsförslaget, vad jag kan förstå,
att hamna i en fullkomligt omöjlig situation,
såvida man inte tycker att det vore
ganska bra att det över huvud taget
inte blir någonting alls. För att svara
herr Näsström, så att herr Palme skall
slippa göra det, vill jag säga att utskot -

58 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

tets tveklösa tillstyrkan av den extra matematiktimmen
får den egendomliga
konsekvensen — såvida inte man helst
ser att hela frågan faller —- att vi här
står med två tomma händer. Jag vill
därför, herr talman, vädja till kammarens
ledamöter att inte fatta ett beslut
som skulle komma att skapa en allmän
tveksamhet om vad som vore bäst att
göra — att åstadkomma nya konflikter
mellan representanter för olika ämnen
eller att i praktiken omöjliggöra ett förverkligande
av både regeringens och
riksdagens uttalade önskan om en förstärkning
av matematikundervisningen.
Det är ju det som är det tragiska eller det
pikanta — på vilken nivå man nu vill befinna
sig — att vi är överens i sak men
att utskottsmajoritetens linje innebär ett
allmänt kaos under de närmaste månaderna
för att komma ur det dilemma
man då eventuellt skulle sätta myndigheterna
i.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att min vän
herr Edenman är mycket energisk för
sin sak här, och att han råkar glömma
i vilken kammare han befinner sig får
vi väl ha överseende med.

Herr Edenman började med att tala
om pengarna. Utskottsmajoriteten har
framhållit, att man utan olägenhet för
den sak det här gäller kan spara i det
närmaste en och en halv miljon kronor.
Jag vet, herr talman, att det är bara
kanske cn promille av det underskott
vi har att täcka, men jag skulle tro att
fortfarande är en och en halv miljon
ganska mycket pengar, och vi har ansett
att vi bör föra fram det besparingsförslaget.

Herr Palme nämnde något om att finansministern
tillstyrkt. Mig veterligt
fanns inte detta förslag vid den tidpunkten,
men oavsett hur det är med
den saken anser vi att det här gå att
spara en del pengar.

Herr Edenman sade, att chansen att
ändra på det här år 1962 är mycket
stor. Då skulle jag vilja fråga alla, som

på något sätt har arbetat i någon skolstyrelse:
Hur skulle det gå till? Får jag
berätta, att när vi i skolkommissionen
hade ett sammanträde med företrädare
för alla ämneslärare, kom vi först allesamman
överens om att vi skulle försöka
begränsa lästiden. Sedan skulle var
och en ämnesföreträdare tala om hur
mycket han ansåg att hans ämne behövde
per vecka. När vi summerade ihop
det, vad kom vi till för resultat? Jo, vi
skulle ha måst öka lästiden med 5 timmar
per vecka, om dessa ämnesrepresentanter
skulle fått som de velat, trots
att vi kommit överens om att vi skulle
försöka minska på lästiden.

Jag skulle tro att den departementschef
som sitter år 1962 ■— jag hoppas
att det är min vän herr Edenman -—
kommer att få ett mycket hårt arbete
på den punkten. Det tror jag alla i denna
kammare förstår.

Det har här talats om arbetet i hemmet.
Jag vill erinra om att när skolkommissionen
framkom med sitt förslag om
att lästiden i skolan skulle förkortas till
36 timmar, så skrev vi dessutom, att hemarbetstiden
skulle avkortas väsentligt
och att man borde börja med den. Vi
hade alltså ingen ensidig inställning till
lästiden i skolan, som herr Edenman
nyss ville göra gällande.

Herr Edenman nämnde något om femdagarsveckan.
Kan vi ändå inte vara
överens om, att ju färre timmar man har
att tränga ihop från sex dagar till fem
dagar, ju lättare går det att ordna den
saken, även om man kanske måste tillgripa
en del lovdagar och sådant? På
den punkten behövde vi inte vara oense,
ty det kan inte vara riktigt att såsom
herr Edenman säga, att det inte skulle
betyda någonting om det är 35 eller 38
timmar som skall trängas ihop. Det
kommer att betyda ganska mycket!

Sedan kom herr Edenman in på problemet
om var vi skall ta den extra timmen
och herr Palme lade ut texten i
den delen ganska fylligt. Om jag fattade
herr Palme rätt var den ädla avsikten
att på denna punkt lägga ut texten
på ett sådant sätt, att de som slår vakt

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

Ang. ökning av antalet

om gymnastik skulle bli förskräckta, att
de som slår vakt om kristendom skulle
bli förskräckta och att de som slår vakt
om teckning skulle bli förskräckta o. s. v.
Jag fick det intrycket. Och då vill jag
fråga herr Edenman: Hur kan skolöverstyrelsen
rekommendera kommunerna
att gå in för femdagarsvecka och därmed
förkorta lästiden, om det är alldeles
omöjligt för samma skolöverstyrelse att
göra den operationen i år?

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall inte polemisera
med herr Näsström angående ekonomien
i detta fall. Jag har redan talat om
vad det innebär i det större sammanhanget,
men jag kan tillägga att det är
ytterligt tveksamt om man uppnår de
besparingar, som utskottet här räknar
med. Vi vet ju mycket litet om hur
många heltidstjänster som måste tillgripas,
eller om man kan klara saken med
timtjänst och övertimmar eller inte. Den
besparing man skulle kunna vinna genom
ett bifall till utskottslinjen är inte
på något sätt så överväldigande, att den
skulle vara ett argument i denna diskussion.

Jag begärde närmast ordet för att
svara på den direkta frågan hur man
skall kunna tänka sig att minska timtalet
år 1962. Där, herr Näsström, har
vi den stora skillnaden mellan den metod,
som skolberedningen nu använder,
och den som tidigare var den vanliga
när man gjorde upp kursplaner och
timplaner. Det kommer inte att gå så
till, att alla representanter för olika ämnen
får tala om för beredning, regering
och riksdag vad de önskar. Då är de
omättliga, det vet vi alla, och då räcker
inte veckodagar och veckotimmar till
över huvud taget. Därför har vi, som
jag också nämnde, en helt annan metod:
att till utgångspunkt ta samhällsbehovet.
vi frågar myndigheter, industrier, verkstäder,
hantverk, bönder: Vad är det ni
kräver? Vi tar upp några centrala ämnen,
däribland inte minst matematiken.
Vi kommer att märka, och vi har re -

dan märkt, att det är på många områden
— inte minst när det gäller matematik
— som kunskaperna i mycket liten
utsträckning kommer till användning.
Däremot har många arbetsgivare
och många elever när de kommit ut i
yrkeslivet sagt, att de skulle ha haft stor
nytta av andra angivna kunskaper.

Jag har vid andra tillfällen offentligen
sagt, att jag är den siste som skulle
vilja sätta en större slant på de nuvarande
kursplanerna. Jag tror att de är
felaktiga så där i största allmänhet allihop.
Det är arbetet på att förbättra dem
som nu skall genomföras. Med den bakgrunden
har det, herr Näsström, ingen
betydelse om vi under denna övergångstid
med en annan motivering vill göra
vårt yttersta för att få en annan inriktning
på yrkesval och linjeval.

Detta är huvudargumentationen på
den här punkten.

Herr NESTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det har talats här om
att eleverna numera skulle ha 50 timmars
arbetsvecka. Jag tror inte det överensstämmer
med verkligheten. Då glömmer
man väl ändå bort att eleverna i 45,
34, 5B, och 4‘ och motsvarande stadier har
skrivningar en eller två gånger i veckan,
och till dessa dagar förekommer
föga läxläsning. Dessutom har vi idrottsdagar
och allt möjligt sådant, så att 50
timmars arbetsvecka lär de väl inte kunna
komma upp till utom i sällsynta undantagsfall.

Så har det varit fråga om eleverna har
blivit tillfrågade. Ja, man brukar ju bevars
inte fråga eleverna i sådana ting,
men jag har faktiskt gjort det den här
gången. Det visade sig, att de så gott
som 100-procentigt tyckte att det vore
bra om de fick en matematiktimme till
i 4ä — det var elever i den klassen jag
frågade och det är de som är hårdast
klämda.

Vad beträffar beskärningen av timantalet
hade kanske ecklesiastikministern
inte uppfattat att jag sade, att om detta
inte går att ordna innevarande år, så

60 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

finns det väl möjlighet för ecklesiastikministern
att komma med något förslag
till nästa år. Ingen har ju en bättre
överblick över var man skall sätta in
en sådan aktion än ecklesiastikministern
och skolöverstyrelsen. Vi kan väl
vänta med beskärningen till nästa år,
om det är omöjligt att få något gjort i
år. Jag håller med ecklesiastikministern
om att det kan vara ytterst svårt att kunna
åstadkomma en beskärning av andra
ämnen redan i år, eftersom alla rektorer
redan nästa månad skall ange hur
många timmar de behöver i olika ämnen.
Till dess kan det väl inte bli klart.
Om ett år skulle det kanske vara möjligt.

Jag kan tala om för ecklesiastikministern,
att jag skall rösta för reservationen,
ty jag är av den uppfattningen
att det är absolut nödvändigt att nu göra
någonting åt matematiksituationen.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Näsström antydde att jag skulle
brista i respekt för regeringsformen och
riksdagens beslutanderätt. Jag vill betyga,
att det inte alls bar varit min avsikt.
Jag sade, att de praktiska svårigheterna
att genomföra utskottets förslag sannolikt
är så stora, att det icke kan bli någonting
av det hela. Den punkten har sedan
ecklesiastikministern vidare utvecklat,
varför jag inte behöver göra det.

Herr Näsström använde en analogi,
som jag tror bar ett ganska stort intresse
i det bär sammanhanget. Han sade så
här: Tänk om en arbetsgivare, t. ex.
en kontorschef, sade till sin personal,
som hade mycket övertid, att nu har ni
så mycket övertid så att vi ökar den ordinarie
arbetstiden med en timme —
vad skulle då fackföreningen säga? Det
var nämligen så den här extra matematiktimmen
skulle verka, enligt herr Näsströms
mening.

Denna analogi håller endast under en
förutsättning, nämligen att läxläsning
och hemarbete för skolbarn och övertid
för löntagare som är anställda på kontor

är samma sak. Nu är det inte på det sättet.
Hemarbetet ingår ju i skolarbetsdagen.
Denna består av två ting, nämligen
dels lektionstimmarna i skolan och dels
hemarbetet. Det är det begreppet vi
måste utgå ifrån, ökar vi på den ena
sidan, men kompenserar ökningen på
den andra, blir totalresultatet detsamma.

Genom att använda denna analogi
tycker jag att herr Näsström på ett förtjänstfullt
sätt har belyst, att reservanternas
förslag icke innebär en ökning
av elevernas arbetsbörda, ty det är ju
det saken gäller. Jag vill återigen upprepa
att det här icke är fråga om en ökning
av den totala arbetstiden för skolbarn.
Det är fråga om ett underlättande
av hemarbetet. Och därför ber jag än
en gång att få yrka bifall till reservationen.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
svårigheten att i denna fråga komma
fram till en lösning, som tillfredsställer
alla. Att matematikundervisningen
bör förstärkas tycks allihop vara överens
om, och till detta krav vill också jag
ansluta mig.

Vi lever ju i teknikens och inte minst
på detta område den internationella konkurrensens
tidevarv. Jag anser dock att
denna förstärkning bör ske inom ramen
av det nuvarande timantalet per vecka.
I relation till den allmänna arbetstidsförkortningen
och de på visst håll, särskilt
på landsbygden, försvårade möjligheterna
att anlita de vanliga kommunikationsmedlen
verkar en utökning av
det totala timantalet både omotiverad
och svårrealiserbar, detta inte minst
med tanke på de fördyringar, som jag
är övertygad om kommer att drabba
kommunerna genom den dubblering av
skolskjutsarna, som i många fall kan
bli nödvändig. Vi vet också att det finns
många elever på landsbygden som när
de går i realskolan måste anlita tågförbindelser,
och det är inte så säkert att
tågförbindelserna rättar sig efter en utökad
lästid.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

När nu frågan för dagen gäller en
försöksperiod på tre läsår, nämligen
1959/60, 1960/61 och 1961/62 och omfattar
enhetsskolans två högsta klasser,
realskolan och flickskolan, bör enligt
mitt förmenande en förstärkning av matematiken
kunna inarbetas i timplanen
för dessa berörda klasser utan att en ökning
av veckotimantalet behöver företagas.

En fördel med den planerade förstärkningen
av matematikundervisningen är
också dess huvudsakliga uppläggning
som ersättning för det hemarbete, som
nu åläggs eleverna. Många föräldrar och
många målsmän har inte själva fått den
utbildning, som vore erforderlig för att
kunna ge sina ungdomar hjälp och handledning.
Denna uppgift skulle nu åläggas
kvalificerade lärare, och jag förutsätter
härvid, att den nuvarande bristen
på kvalificerade matematiklärare med
det snaraste avhjälps. Genom denna anordning
skulle det handikapp, som under
nuvarande förhållanden drabbar
många av landsbygdens studerande ungdomar
och ungdomar från övriga
kroppsarbetande yrkesgrupper, bortfalla
eller åtminstone förminskas.

Jag kan för min del helt ansluta mig
till utskottets förslag. Men jag vill framhålla,
att om den föreslagna matematiktimmen
förlägges inom den nuvarande
veckotidens ram, så protesterar jag allvarligt
mot att detta skulle kunna få gå
ut över kristendomsundervisningen —
den är ju ett av de bytesobjekt, som tidigare
har förekommit i diskussionen och
som även nämnts här i dag.

T den tid vi lever i med dess tilltagande
ungdomsbrottslighet och upplösning
av de samhällsbyggande normerna över
huvud taget behövs mer än väl den religiösa
fostran och de etiska och moraliska
normer, som en på rätt sätt meddelad
kristendomsunder.visning kan ge. Jag
känner mig ganska övertygad om att det
inom den nuvarande kursplanen finns
andra ämnen, där undervisningen kan
minskas utan att vare sig undervisningen
eller eleverna blir lidande.

Herr talman! Jag vill sluta med att på -

peka, att jag kommer att rösta för utskottets
förslag.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är riktigt, som det
har sagts här tidigare i dag, att den fråga
vi nu behandlar har vållat stor uppmärksamhet
ute i landet. Man har till
och med i vissa tidningar kunnat läsa
att detta var en fråga, som skulle avgöras
så att yngre riksdagsmän skulle stå
emot äldre riksdagsmän — vederbörande
har alltså menat, att det här skulle
gälla en generationsväxling. För min del
tror jag inte att detta är fallet utan att
de olika grupperna efter saklig prövning
av det föreliggande förslaget kommit
fram till olika uppfattningar om hur
frågan rent praktiskt skall lösas. I likhet
med flera andra talare vill jag också
framhålla, att både utskottet och reservanterna
är fullständigt ense i själva
sakfrågan.

Den motivering, som statsrådet Edenman
och herr Palme här har framfört
när det gäller svårigheterna att genomföra
den diskuterade ändringen i enlighet
med utskottets förslag, har inte övertygat
mig tillräckligt för att få mig att
följa reservanterna på denna punkt. Jag
skall emellertid inte nu gå in på hela det
frågekomplex, som omspänner matematikundervisningens
utbyggande i vissa
skolor, utan här endast påvisa en hel del
praktiska omständigheter, som kommunerna
har att ta hänsyn till när det gäller
att genomföra denna ökade undervisning.
Den gäller, som redan förut
framhållits, för klasserna 8 och 9 på
enhetsskolans högstadium samt klasserna
34 och 44 i realskolan. Herr Näsström
har här påpekat, att vi vill genomföra
denna förstärkning av matematikundervisningen
inom ifrågavarande skolstadier
utan att utöka timplanen. Vi vill
inte, vilket reservanterna föreslår, genomföra
någon förlängning av skoldagen.

Jag sade förut, att vissa praktiska detaljer
uppkommer när man skall genomföra
denna reform ute i kommunerna.

62 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

Helt naturligt kommer skolskjutsarna
härvidlag på ett särskilt sätt in i bilden.
Det torde vara känt för de allra flesta
kommunalmän, att dessa skolskjutsar
redan nu vållar mycket stora bekymmer
framför allt i de mera landsbygdsbetonade
kommunerna. Den som något
har sysslat med att plocka ihop det puzzle,
som organisationen av våra skolskjutsar
är, vet vilka stora svårigheter
det här gäller. Svårigheterna blir minsann
inte mindre om det förslag, som
nu föreligger ifrån reservanterna, skulle
vinna riksdagens bifall.

Nu sägs det visserligen från reservanternas
sida, att det finns stora möjligheter
att anordna extra skolskjutsar. Såsom
här tidigare har påpekats är emellertid
dessa möjligheter begränsade till
två extraskjutsar, och jag tror att de
möjligheterna redan nu är utnyttjade
inom de allra flesta kommuner och samhällen,
som över huvud taget har skolskjutsar,
så på den vägen är det nog
inte mycket att vinna. Såsom statsutskottets
vice ordförande här har påpekat
är det redan nu åtskilliga kommuner,
som helt och hållet på egen hand får
bekosta extra skolskjutsar för att undvika
onödigt långa väntetider för eleverna.

Jag hade för en tid sedan nöjet att i
mitt hemlän deltaga i en rad regionkonferenser,
där enhetsskolans genomförande
diskuterades, och jag måste betyga
att det fanns ett mycket starkt positivt
intresse för denna skolform bland kommunalmännen.
Men det var en sak som
i högsta grad bekymrade dem, nämligen
skolskjutsarna. Vid praktiskt taget varenda
konferens gjordes det en hemställan
till skolöverstyrelsens representanter,
att dessa skulle ta kontakt med trafikföretagen
för att på den vägen försöka
komma fram till en bättre samordning
mellan skolskjutsarna och den övriga
persontrafiken. Trafikföretagen är
inte ovilliga att ställa både rälsbussar
och landsvägsbussar till förfogande,
dock under en mycket viktig förutsättning,
nämligen att kommunerna garanterar
full betalning för extrabussarna.

Jag kan nämna ett exempel, som på
ett utmärkt sätt belyser de problem som
kan uppstå vid ett genomförande av reservanternas
förslag. I mitt hemlän finns
det en liten ort som har en egen realskola,
dit åtminstone hälften av eleverna
kommer med en rälsbuss, som passar
vid skoltidens början. Likaledes lämnar
de skolan med en rälsbuss, som passar
vid avslutningstiderna. Hur kommer det
att ställa sig vid denna skola om reservanternas
förslag genomföres? Ja, jag
tror för min del inte att SJ vill sätta
in en extra rälsbuss för de få skolklasser,
som skulle få längre skoltid en gång
i veckan, annat än naturligtvis under
den förutsättningen att kommunen själv
garanterar betalningen för extrabussen.
Det torde väl i stället bli så, att skoldagen
förlängs inte bara för de klasser,
som får den extra timmen, utan för
samtliga klasser i skolan. Det är det
praktiska resultatet av reservanternas
förslag.

Jag vill alltså med detta resonemang
säga, att man inte bör genomföra den
av reservanterna tillstyrkta reformen.
Den skulle betyda att kommunerna, vilka
redan nu har mycket stora svårigheter
med skolskjutsarna, skulle komma
i ännu större svårigheter.

Reservanterna menar att detta problem
kan lösas genom att man utnyttjar
de håltimmar som nu finns i undervisningen.
Jag är emellertid rädd för att
det är på samma sätt med dessa håltimmar
som med de extra skolskjutsarna,
att de redan är utnyttjade ■— trots herr
Palmes uttalande, att 37 kommuner av
38 i Norrbotten skulle kunna utnyttja
håltimmar för genomförande av reformen.
Om reservanterna är säkra på att
det finns så gott om håltimmar, varför
har de då inte föreslagit att den extra
matematiktimmen skulle läggas till timplanen
med utnyttjande enbart av håltimmarna?
Det hade varit mycket enkelt
att lösa frågan på det sättet, om det
nämligen vore som herr Palme säger.
Det är i själva verket ganska egendomligt,
med hänsyn till reservanternas tal
om det stora antalet håltimmar, att möj -

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

ligheten att utnyttja dessa håltimmar
över huvud taget inte har nämnts vare
sig av skolöverstyrelsen eller av departementschefen.

Utöver håltimmarna har reservanterna
i sitt förslag också tagit upp en annan
sak som skulle kunna utnyttjas och
som de kallar »m. in.». Det vore mycket
intressant att av reservanterna få höra
vad som döljer sig bakom detta »m. m.»!

Man har vidare talat om kostnaderna.
Denna synpunkt har inte varit av avgörande
betydelse för mig när det har
gällt att ta ställning till förslaget. Men
på s. 10 i statsutskottets utlåtande finner
man en uppräkning av vad ett genomförande
av reformen skulle komma
att kosta och av den framgår att den
sammanlagt skulle kosta 2 246 000 kronor.
Då har man emellertid inte tagit
upp vad de extra skolskjutsarna skulle
komma att kosta. Det finns visserligen
ett förslagsanslag i budgeten när det
gäller skolskjutsar, men man borde för
att få en riktig beräkning i denna kalkyl
ha nämnt någonting också om de
extra skolskjutsarna. I det fallet är nog
den kostnadsram, som statsutskottet här
nämnt, mera verklighetsbetonad, men
härtill kommer kostnaderna för kommunerna
med de extra skolskjutsarna, vilka
säkerligen kommer att uppgå till
ganska stora belopp. Om kommunernas
kostnader finns ingenting nämnt vare
sig i departementschefens, skolöverstyrelsens
eller reservanternas förslag.

Det har sagts att detta förslag är tillstyrkt
av de allra flesta remissmyndigheterna.
Ja, det kan man hålla med om,
men jag tycker nog att dessa remissinstanser
är litet ensidigt sammansatta;
det är framför allt läroanstalterna och
vidare tolv försöksskolor. Av dessa tolv
försöksskolor har dock två avstyrkt förslaget,
och det skulle vara intressant att
veta vilka de andra tio försöksskolorna
är. Man kan ställa frågan, varför inte
detta förslag remitterats till Stadsförbundet
och Landskommunernas förbund, då
det ju ändå är kommunerna som skall
svara för förslagets praktiska genomförande.
Om man hade gjort det, är jag

inte alls säker på att antalet tillstyrkande
remissmyndigheter blivit så stort.

Det betonas visserligen, att det här är
fråga om ett provisorium, som endast
skall gälla under tre år. Jag ställer mig
emellertid samma fråga som redan
ställts av flera talare: Hur skall det bli
möjligt att efter denna treårsperiod pruta
ned timplanen till vad skolkommissionen
föreslog, nämligen 36 timmar? Jag
tror att det blir ett stort krux att göra
denna operation. Vi bör väl ändå sträva
efter enhetliga skoltider inom alla
läroanstalter och inte splittra sönder
dem på det sätt som föreslås från departementshåll.

Härtill kommer att dylika provisorier
många gånger utgör en källa till osäkerhet
för våra kommunalmän ute i landet.
De kommer också säkerligen i detta
fall att ställa sig frågan: Vad skall
komma efter denna treårsperiod? Jag
är rädd för att enlietsskoletanken också
kommer att naggas i kanten, om detta
förslag blir genomfört. Man kommer att
fråga sig, om det kommer att leda till
en längre skoldag för eleverna när vi får
den nioåriga enhetsskolan genomförd.

Till sist kan jag inte underlåta att referera
vad statsutskottet och riksdagen
så sent som i fjol uttalade när det gällde
den timme i kristendom, som då liksom
även tidigare varit uppe till debatt. Då
sade utskottet och riksdagen på följande
sätt: »Full enighet torde råda om önskvärdheten
av att i görligaste mån söka
nedbringa antalet veckotimmar.» Det var
vad utskottet sade för ett år sedan, men
nu, bara ett år senare, är man enligt reservanternas
förslag färdig att säga någonting
helt annat.

Med denna motivering tror jag att det
är klokt, om kammaren följer utskottets
förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag har vissa samvetskval
för att jag inte strukit mig på talarlistan
inför hotet att vi skall få
kvällsplenum, men jag önskar gärna

64 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

säga några ord i detta ämne därför att
jag kan uttala mig i egenskap av lärare
och förälder, således de två parter som
har det största intresset när det gäller
dessa spörsmål.

Till en början måste jag emellertid
säga, att det som är viktigast för mig
redan har sagts av ecklesiastikministern
när han uttalade att man skall ta itu
med kursplanerna. Kursplanerna ligger
ju till grund för arbetet, och innan vi
får en bearbetning och en beskärning
av kursplanerna kommer vi aldrig till
rätta med någonting i detta sammanhang.
Om man då ser på de problem,
som nu ligger före och som gäller ett
provisorium, så måste jag med glädje
konstatera, att ecklesiastikministern så
klart har utsagt att de nuvarande kursplanerna
inte är tillfredsställande och
att man på den punkten kan vinna åtskilligt
genom en omarbetning.

Vi skall komma ihåg att denna fråga
är ganska gammal. Redan år 1933 skedde
reduceringen beträffande matematiktimmarna.
Det är alltså inte någonting
nytt. Denna reducering har accentuerats
i en höjning av kuggningsprocenten och
i den ökade kvarsittningen. Det är, tycker
jag, det viktigaste i denna fråga.

En annan sak är, att när herr Sträng
nu med ett leende tycks gå med på en
så kraftig utgiftsökning, som det här är
fråga om, skall man absolut ta vara på
detta tillfälle. Jag tror inte att herr
Sträng kommer att le så mycket i framtiden
när han får höra talas om ökade
utgifter.

Vad beträffar den användning man
kommer att ha av den extra matematiktimmen
tror jag man har rätt att säga,
att lärarna, som har undervisningen
om hand, kommer att lojalt följa de bestämmelser
som från olika instanser
medföljer som rekommendationer. Jag
tror att lärarna kommer att ägna denna
timme åt övningar, och det är det
väsentliga. Det finns ingen som helst
frestelse från lärarnas sida att utöka
stoffet, utan de kommer att hålla sig
inom de kursplaner som finns. På dessa
punkter är man alltså fullt enig.

Men frågan är då: Varifrån skall man
ta den där timmen? Det är detta problem
utskottet har gått in på, men jag
är alldeles övertygad om att det inte
finns någon här i kammaren, som kan
peka på ett enda ämne utan att möta
stark opposition. Vi har talat om gymnastiken
och om kristendomen, men
detsamma gäller vilket ämne man än
tänker sig att ta en timme från; det
gäller om historia och om alla andra
ämnen. Jag tror att det är en fullständigt
oframkomlig väg att, som utskottet
här sagt, få en reducering av timtalet
på det sättet; man möter alltid en oerhörd
opposition från ena eller andra
hållet.

Jag ansluter mig också till tanken, att
det inte är fråga om en utökning av matematikkursen
utan närmast om en
hjälp. Jag måste här i kammaren uttala
min stora beundran för de föräldrar
ocli barn som klarar den svåra matematiken.
Det finns dock hem där man har
ytterst små möjligheter att hjälpa barnen,
dels av brist på tid och dels beroende
på andra förhållanden. Vi vet —•
och jag har lång erfarenhet i det fallet
— hur besvärligt det är för många
barn att klara matematiken, och därför
tror jag att det är bättre att barnen får
sakkunnig hjälp i skolan en timme än
att de sitter hemma och tjatar på föräldrarna,
som kanske inte har möjlighet
att hjälpa dem.

Jag skulle i sammanhanget vilja föra
fram en annan tanke. Det vore dock en
möjlighet att förstärka matematiken inte
genom att öka antalet veckotimmar för
barnen, utan genom att öka antalet lärartimmar.
Inom det obligatoriska skolväsendet
förstärks ju matematikundervisningen
genom att man delar klassen
och låter läraren undervisa halva klassen
åt gången. På det sättet ökas endast
antalet lärartimmar. Man skulle här på
liknande sätt kunna undervisa halva
klassen åt gången. Därigenom skulle det
bli möjligt att differentiera elevmaterialet
och nå bättre resultat. Halva klassen
kunde undervisas på en av de timmar
man redan har, och den andra hälften

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

av klassen kunde undervisas på den timme
som tillkommer. Jag har talat om saken
med lärare, som undervisar på detta
stadium, och de anser att man vinner åtskilligt
genom en sådan anordning, men
att man inte når samma effekt som genom
en ökning av timantalet för eleverna.
Jag har själv erfarenhet av detta, och
jag ser det som en mycket god utväg.
Med hänsyn till motståndet från lärarna
på detta skolstadium kan jag inte direkt
föreslå det, men jag skulle i alla fall
vilja rekommendera att man överväger
möjligheterna att åstadkomma en förstärkning
genom att dela klassen, bibehålla
antalet elevtimmar och öka antalet
lärartimmar med en.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman, men jag vill gentemot herr
Näsström säga, att man just genom denna
anordning kanske kan utnyttja håltimmarna
bättre än han tror, åtminstone
då det gäller de större skoldistrikten.
Vi bär nämligen ingen chans att
ordna två olika skolskjutsar på eftermiddagarna,
utan eleverna måste ibland
vänta en timme på skolskjutsen, som i
regel inte går förrän klockan 4. Då skulle
man kunna hålla eleverna sysselsatta
genom att sätta in en timme där.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till reservanterna. Jag tror att vi
har tillfälle att här ge föräldrar och
barn ett verkligt stöd och att åstadkomma
någonting på längre sikt, samtidigt
som vi avvaktar förslaget från skolberedningen,
som nu skall ta upp problemet
i dess helhet. Jag ber alltså att få
tillstyrka reservanternas förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Meningen med hela det
förslag, som departementet lagt fram, är
ju att vi skall få ett större antal ungdomar
som går till teknisk utbildning och
framför allt till de tekniska högskolorna.
Herr Palme började sitt anförande med
att understryka det, ecklesiastikministern
talade om en förstärkning av teknisk
och naturvetenskaplig arbetskraft

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 12

och skolöverstyrelsen säger i sin framställning
till Kungl. Maj:t: »I hela världen
och icke minst i vårt land dominerar
nu bland skolans och den högre utbildningens
problem frågan om hur man
snabbast och effektivast skall kunna råda
bot för den tilltagande bristen på tekniker
och naturvetare.»

Man tänker sig nu att klara det problemet
genom att utöka undervisningen,
eller rättare sagt övningsmomentet i matematik,
med en timme i veckan. Ja, vad
är det man når på detta sätt? Jo, det
har herr Nestrup som erfaren skolman
talat om för oss. Han ansåg att det skulle
vara mycket bra om man genom ökningen
kunde hjälpa de elever som nu
blir kuggade i matematik, som har ett
BC, så att de i stället får ett B. Men är
det verkligen sådana elever, som skall
gå vidare till den högre tekniska utbildningen
och fylla kadrerna vid våra tekniska
högskolor? Det tror väl ändå ingen
människa, utan meningen måste ju
vara att man skall ta vara på matematikbegåvningarna;
det är de som skall
gå vidare på denna väg. Och om vi här i
landet misslyckas med rätt mycket, så
har vi dock inte misslyckats på det sättet
att vi hindrar begåvningarna att
komma fram — de finner alltid utvägar.
Yi behöver alltså inte i detta sammanhang
bekymra oss för begåvningarna,
utan frågan här gäller, som herr Nestrup
mycket öppenhjärtigt erkände, att
hjälpa elever med underbetyg att åtminstone
komma upp till ett godkänt betyg.

Det har sagts att praktiskt taget alla
remissinstanser har tillstyrkt förslaget.
Herr Palme var särskilt angelägen om
att påpeka att även Skolläkareföreningen
har gjort det. Ja, om man läser Skolläkareföreningens
yttrande, finner man
på slutet att föreningen »inte vill motsätta
sig» en tillfällig åtgärd, men den
konstaterar att den inte tror på förslaget.
Föreningen konstaterar också
att man skulle kunna vinna samma
effekt på ett helt annat sätt, det
sätt som herr Källqvist nyss var inne
på, nämligen med delade klasser.

66 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

Skolläkareföreningen är inte så förskräckligt
rädd för att reducera timantalet
för gymnastik och idrott. Föreningen
säger att ett sådant förfarande kunde
vara en möjlig utväg i de skolor som
saknar gymnastiklokaler, och om jag inte
minns fel saknas ju sådana lokaler i
70 procent av landets skolor. Det förefaller
således som om den vägen skulle
vara rätt framkomlig.

Är det verkligen på det sättet, herr
Palme, att utskottets majoritet här har
varit så osäker som herr Palme vill göra
gällande? I den första skrivningen stod
det visserligen, att man föreslog »exempelvis
gymnastik med lek och idrott»,
men inom avdelningen kom man så småningom
fram till att utskottet verkligen
inte borde blanda sig i ett avgörande om
vilket ämne man skulle låta den här förstärkningen
gå ut över. Åtminstone jag
menade, att vi i utskottet inte är några
experter på det här området; det är inte
vårt bekymmer alt ta ställning i den
här frågan, ulan bekymret är skolöverstyrelsens
och ecklesiastikministerns.

Ecklesiastikministern var väldigt rädd
för det här bekymret, men är man
ecklesiastikminister så tycker jag att
man får finna sig i att det uppstår besvärligheter
av det här slaget. Skolöverstyrelsen
har inte varit rädd för att peka
på möjligheten att ta timmar från
gymnastiken. Det står i överstyrelsens
preliminära förslag, att timtalet i gymnastik
med lek och idrott i vissa ringar
bör sänkas från nuvarande fyra veckotimmar
till tre veckotimmar. Överstyrelsen
erinrar om att Svenska gymnastiklärarsällskapet
givetvis har motsatt
sig denna reducering och därvid betonat
den betydelse, som gymnastiken har som
motvikt mot det teoretiska arbetet i läroämnena
och det stillasittande som föranleds
därav. Skolöverstyrelsen säger
emellertid att »en gymnastiktimme visserligen
ger värdefull avkoppling och
hälsosam kroppsövning men att den därjämte
på det stadium det gäller icke sällan
medför ett Irötthetsmoment som också
måste beaktas». Skolöverstyrelsen är
alltså inte säker på om gymnastiken alla

gånger är till nytta eller om den tvärtom
kan vara till ett visst men för eleverna.

Sedan har vi frågan om avlastningen
av hemarbetet. Herr Palme talade om
ett Columbi ägg. Ja, här har man tydligen
funnit ett Columbi ägg! Gör vi bara
på det enkla sättet, att vi ökar matematikundervisningen
med en timme i veckan,
så försvinner plötsligt både barns
och föräldrars plågor med den besvärliga
matematikundervisningen. Då kommer
allting att på statens bekostnad ordnas
i skolan!

Vore detta verkligen ett Columbi ägg,
är jag sannerligen förvånad över att
man inte har kommit på det tidigare
och att man inte genomför samma program
över hela linjen. Jag skulle inte
motsätta mig en utökning av antalet veckotimmar
med sex timmar varje vecka,
om man då garanterade att det inte behövdes
några hemläxor i något ämne
ulan förstärkningen av antalet timmar i
skolan räckte till för att klara alla problem.
På det sättet skulle det bli en verklig
reducering av elevernas arbetstid.

Jag tror emellertid inte riktigt på ett
sådant system och jag tror inte heller
på dem som menar att den ifrågasatta
förstärkningen skulle medföra någon
minskning av hemarbetet för eleverna.
Om vi bara hade matematiklärare i skolan
vore det kanske inte något problem,
men nu bär vi — jag höll på att säga
tyvärr — inte det. Vi har tyvärr inte
ens kompetenta matematiklärare för det
nuvarande timantalet utan antalet kompetenta
lärare är alldeles för litet. Vi
har i skolorna alla möjliga slags lärare
— herr Nestrup var inne på detta i någon
mån — och jag tror att de också vill
göra sig gällande. Om jag tänker tillbaka
på min skoltid minns jag ännu i dag
fullt klart att jag ingavs den bestämda
uppfattningen att om jag inte lärde mig
skilja mellan kräftans och grodans blodomlopp
skulle jag aldrig kunna klara
mig här i livet. Tyvärr resonerar många
lärare ungefär på det sättet. De har alltid
stora krav på eleverna, och det är
kanske inte något fel, utan det är varje

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolang och realskolans högsta

klasser

lärares ambition att han i sitt speciella
ämne skall få fram eleverna så långt
som möjligt.

Herr Palme sade att det ju skulle vara
en strålande final på det här hälsoåret,
om man krympte gymnastikundervisningen
något. Men då vill jag säga att
det väl måtte vara en ännu mera strålande
final om man lade en ytterligare
arbetsbörda på skolungdomen som redan
har mer än nog att göra.

Herr Nestrup nämnde — även herr
Näsström kom in på den saken — att
tyskan innebar ett väldigt problem i skolan.
Det framgick av en redogörelse, som
herr Näsström lämnade, att den största
kuggningsprocenten och de flesta underbetygen
gavs i tyska. Om man funderar
över den här frågan kommer man
faktiskt fram till den uppfattningen att
skall man hjälpa matematikbegåvningarna
att komma vidare, så bör förstärkningen
sätta in i fråga om tyskan. Det
är ju på det sättet — det tror jag alla
som haft barn i skolan har tämligen
klart för sig — att matematikbegåvningarna
ofta är ganska skrala i språk, medan
språkbegåvningarna i stor utsträckning
har svårt för matematik. Det är ett
betydande antal matematikbegåvningar
som kuggas ut, därför att de inte klarar
språken. Fick de hjälp med språken,
kom de lättare upp i högre klass, och på
det senare stadiet har de möjlighet att
välja bort ett särskilt besvärligt ämne
och koncentrera sig på det de är begåvade
för, d. v. s. matematiken. På det
sättet tror jag att man skulle få fram åtskilliga
elever till de tekniska högskolorna.
Detta är faktiskt en idé som man
borde pröva.

Ecklesiastikministern förklarade att
han måste ha någon vägledning i fråga
om vilket ämne han borde kasta sig över.
Ja, jag tycker att han får all den vägledning
han behöver, om han studerar
Skolläkareföreningens yttrande, som jag
nyss nämnde om, och skolöverstyrelsens.
Det är onödigt att, såsom herr Palme
här gjorde, söka skrämma en del av
kammarens ledamöter genom att föra in
exempelvis kristendomsundervisningen

i bilden. I de där båda yttrandena ges
klar och tydlig anvisning på vilka möjligheter
som står öppna.

Situationen är alltså inte omöjlig.
Skulle den verkligen vara så omöjlig som
både herr Palme och ecklesiastikministern
har velat göra gällande, händer ändå
ingen riksolycka, om skolöverstyrelsen
och departementet finge tänka över
frågan litet bättre än de nu faktiskt har
gjort. Herr Näsström sade att man här
kunde tala om ett olycksfall i arbetet,
och den, som varit med och penetrerat
frågan så grundligt som vi har fått göra
i andra avdelningen, är villig att skriva
under på det.

Vad jag vill komma fram till, herr
talman, är alltså att kammaren med hänsyn
till eleverna och till föräldrarna,
med hänsyn till den besparingsmöjlighet
som föreligger och till många andra
skäl bör rösta för utskottets förslag som
jag ber att få yrka bifall till.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Axel Johannes Andersson
polemiserade rätt mycket mot
mig i sitt anförande, och jag vill till en
början svara med att ge honom en uppriktig
eloge. Herr Axel Andersson har
nämligen en linje. Han vill skära ned
gymnastikundervisningen, och det säger
han klart och ty^dligt ifrån. Han blottar
också vad som möjligen kunde tänkas
vara en hemlighet, nämligen att det i
andra avdelningen fanns flera ledamöter
som kunde enas om en skrivning
som gick ut på att man skulle skära ned
gymnastiken. Att denna rekommendation
försvann tror jag emellertid icke i
första hand berodde på de luftiga orsaker,
som herr Andersson antydde, d. v. s.
att riksdagen av principiella skäl inte
ville ta ställning till den frågan, utan
det berodde på något som var mycket
enklare och närmare jorden, nämligen
det faktum att utskottsmajoriteten inte
kunde komma överens om var nedskärningen
av timantalet borde verkställas.
I debatten på avdelningen framfördes
förslag om att gymnastiken skulle drab -

68 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar

klasser

bas, andra väckte tanken att man borde
ta den här timmen från historia och
samhällslära eller från kristendomen.
Det är inte av elakhet jag nämner dessa
ämnen, utan de har förts på tal under
diskussionerna.

Hade utskottet följt herr Axel Johannes
Anderssons linje och kunnat enas
om ett ämne, som man skulle skära ned
timantalet för, hade kammaren ställts
inför ett rellt val: skall vi ta från gymnastiken
för matematikens skull eller
icke? Nu föreligger inte det valet.

Det andra jag vill säga är att man
här i debatten har fört in en ny fråga.
Man säger: »All right, får matematiken
ytterligare en timme, blir det mindre
hemarbete i ämnet, så att det är möjligt
att skolelevernas arbete icke ökas,
men då har ni inte tänkt på de andra
lärarna. Då kommer lärarna i geografi
och hemkunskap och i tyska att öka
hemarbetet för eleverna i sina ämnen,
eftersom det blivit en minskning när det
gäller matematiken.»

Jag tror emellertid att det är en alltför
sinister bild av svenskt skolväsen
som man ger, när man menar att det
skulle utbryta en sådan form av sammansvärjning
från de andra lärarnas
sida och att de på detta sätt skulle ta
chansen att öka elevernas hemarbete i
sina ämnen bara därför att eleverna
fått det litet lindrigare i matematik. Tv
det är ju det som är utgångspunkten
för förslaget från reservanterna, att det
innebär en minskning av elevernas hemarbete.
Minskat hemarbete behövs för
alla, men framför allt i de fall där föräldrarna
inte kan hjälpa eleverna med
hemtalen eller har råd att lägga ned
pengar på privatlektioner. För dem innebär
förslaget en verklig lättnad i arbetsbördan.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! I detta fall finns det väl
ändå ingen som på allvar tror, att en
extra timme i matematik skulle medföra
det stora underverket, att hemarbetet

i enhetsskolans och realskolans högsta

praktiskt taget försvinner. Herr Palme
och alla de andra som tror så starkt på
nödvändigheten att förstärka matematikundervisningen,
de har gett oss en
rätt skrämmande bild av hur uselt det
är ordnat på detta område. Vi befinner
oss i ett så erbarmligt läge, att det behövs
verkliga krafttag för att det skall
bli någon ordning på det hela.

Sedan tror man, att man genom en
övningstimme i räkning i veckan lyfter
upp oss ur detta träsk. Nej, man får den
extra timmen, men hemarbetet kvarstår
i hela sin omfattning, i den mån som
eleverna orkar hålla på. Sådan är naturligtvis
situationen. Om den bild som
man har tecknat är riktig, kommer tiden
för hemarbetet inte att räcka till.
Detta beror på att man har andra ämnen
än matematiken att tänka på. Arbetsdagen
är full, och man kan inte ägna
tillräcklig uppmärksamhet åt matematiken
hemma. Får man denna hjälp
i skolan finns det enligt min mening
alltjämt ett stort behov av att bättra på
kunskaperna också hemma. Då har skoldagen
blivit förlängd, utan att hemarbetet
minskat. Så enkelt är det faktiskt.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att herr Axel Johannes Anderssons argumentering
nu går ut på att den extra
matematiktimmen inte betyder någonting
alls. Då har han gått ifrån utskottsmajoritetens
uppfattning, att den extra
matematiktimmen skulle vara mycket
betydelsefull. Det innebär, att herr Andersson
så småningom slutit upp kring
vad som bra nära ter sig som en ren
avslagslinje.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste beundra herr
Palmes förmåga att missförstå mig. Jag
har inte alls uttryckt mig så som herr
Palme sagt. Att jag menar, att det är
bra att man får någon hjälp, betyder
inte att jag har sagt, att någon hjälp
är all den hjälp som man behöver.

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det har talats så mycket
om att det förslag som ecklesiastikministern
har lagt fram och som reservanterna
ställt sig bakom skulle bero på ett
olycksfall i arbetet. Det är inte för att
diskutera den saken som jag yttrar mig.
Jag yttrar mig som lekman på detta område.

Jag har fäst mig vid att herr Andersson
kunnat vända på bevis i mycket stor
utsträckning. Eftersom det är matematiken
som det är besvärligt med och som
man behöver hjälp med, skulle man behöva
få hjälp i tyska. Jag tror inte att
det resonemanget är riktigt. För mig har
matematiken med tanke på den långsiktiga
planering som herr Palme talade
om i början av sitt anförande en helt
annan betydelse än tyskan har.

Jag skulle också vilja framhålla, att
det, såvitt jag förstår, inte bara gäller
att hjälpa upp elever med B? och BC,
så att de klarar sig till B, utan det är
faktiskt så att det gäller att inte skrämma
bort en del som har tillräcklig begåvning
för matematikstudier för att
kunna användas inom teknisk verksamhet
men som under nuvarande förhållanden
skräms bort från fortsatt matematikundervisning.

Jag skall inte gå in på de andra argument
som varit avgörande för mig när
jag tagit ställning i denna fråga, men jag
skulle vilja dröja vid hemarbetet, en fråga
som kanske blivit uttjatad i kammaren.
För mig har det tett sig ganska naturligt,
att det skulle vara en fördel för
eleverna att få öva sig i matematik under
sakkunnig ledning. Skolöverstyrelsens
argumentering på denna punkt har
förefallit mig i hög grad övertygande,
men det är en sak som inte har berörts
tidigare. Ecklesiastikministern påpekade
visserligen, att många elever är så
trångbodda, att de störs i sitt hemarbete,
men det är inte bara trångboddheten
som är störande. Det finns i hemmen
många distraherande moment, som gör
att hemarbetstiden inte kan utnyttjas
helt. Jag tänker på radion och televisionen
och på syskonskaran som leker
runt omkring och som gör det besvär -

ligt för dem som skall sköta sina hemuppgifter.
Jag tror alltså att den timme
då de under sakkunnig ledning skulle
bedriva övningar i matematik inom skolan
kommer att bli oerhört mera effektiv
än en motsvarande timme då de antingen
sitter ensamma hemma och försöker
lösa problemen eller då de får hjälp
av sina föräldrar. Endast om de har möjlighet
att få privatlektioner bör arbetet
kunna bli lika effektivt hemma som i
skolan.

Jag tror sålunda att den extra timmen
visserligen medför en ökning av
den schemabelagda arbetstiden för eleverna,
men jag tror att den kommer att
medföra en minskning av den totala tiden
för matematikstudiet. Det finns väl
ingen bland reservanterna som trott att
allt hemarbete skulle försvinna. Trots
att totaltiden minskar hoppas jag också
att det skall bli ett bättre resultat av
studierna. Denna extra timme skulle i
så fall ta bort mycket av den irritation
som alltid uppstår när man inte lyckas
— vare sig det nu beror på att man inte
hinner eller inte förmår — genomföra
förelagda uppgifter. Detta gäller väl i
lika hög grad ungdomar som det gäller
oss andra. Är det så att man på detta sätt
kan ta bort ett irritationsmoment, är
det en sak som har positiv betydelse
såväl för barnens psykiska som för deras
fysiska hälsa. Jag är inte skolhygieniker,
och detta säger jag endast i
egenskap av lekman.

För mig har det inte varit särskilt
svårt att fatta beslut i denna fråga. Jag
är glad att ställningstagandet varit helt
oberoende av partilinjer. Jag tycker inte
heller, att det verkar som om det var
någon gräns mellan generationerna, när
det gäller denna reservation. Jag är visserligen
ganska ny på det här stället,
men måste tyvärr erkänna, att jag kommit
upp i den högre medelåldern och
när jag ser herr Nestrup, som också anslutit
sig till reservationen, så konstaterar
jag att inte heller han hör till dem
som är alldeles unga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 1 a.

70 Nr 12 Onsdagen den 15 april 1959

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta
klasser

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! När jag tar till orda i
den här debatten, är det inte på något
sätt som fackman. Jag skulle bara vilja
ge några lekmannasynpunkter med anledning
av vad som sagts i diskussionen.

Jag tror att när man diskuterar dessa
frågor, är det inte bara lärarnas, föräldrarnas
och kommunernas synpunkter,
som man bar att ta hänsyn till. Man måste
också ta hänsyn till våra barns framtid,
deras möjligheter att inpassa sig
och anpassa sig i det samhälle som möter
dem. Skolarbetet är ett mycket hårt
arbete, särskilt för de elever som går
i realskolans högsta klasser och över
huvud taget i den högre skolan. Framför
allt gäller detta de elever som utöver
skolarbetet har resor under längre eller
kortare tid för att komma till skolan.

När jag säger att skolarbetet är ett hårt
arbete, så gäller detta för samtliga elever.
Det är hårt inte bara för dom som
skall klara ett godkänt betyg, utan också
för de begåvade eleverna, dem som
man vill ta vara på och som man vill
utnyttja. Dessa begåvningar arbetar ofta
mycket hårt för att kämpa sig till överbetyg
och därmed få möjlighet att läsa
vidare.

Skälen till att skolan fordrar mycket
av eleverna i dag är dels den ansvällning
av läroämnen som man har fått
— det kommer många nya saker till utan
att man vill reducera vad som redan
finns — dels vetskapen om att tillvaron
sådan den utvecklar sig också ställer
allt större krav på människorna för
framtiden. Detta gör att skolan allt mer
måste anpassa sig till vad framtiden
kommer att fordra av eleverna.

Det har sagts att man med en effektiv
planering i kommunerna skulle kunna
reducera timantalet och att man skulle
kunna inrymma den här extra matematiktimmen,
vars behövlighet man är
överens om, i skolplanen. Jag tror att
våra rektorer redan nu tillvaratar alla
möjligheter för att undvika håltimmar.
Varför utnyttjar man då inte håltimmarna
i dag? Det har nämnts i sam -

band med undersökningar som gjorts i
fråga om skolskjutsarna för Norrbottens
och Västerbottens läns vidkommande att
man inte kunnat undvika liåltimmarna
då de specialsalar, som behövts, har varit
upptagna. Detta har gjort att det blir
timmar över för eleverna, och det innebär
att det finns möjligheter att i större
utsträckning lägga in den extra matematiktimmen
i de håltimmar som man
har.

Att man behöver denna timme är vi
alla överens om. Man behöver den inte
minst ur den synpunkten, att vi har så
stora klasser i dag. Det finns klassavdelningar
med 35—38 elever. Klart är
då att lärarna får mycket litet tid över
att ägna sig åt varje elev. De kan i matematik
inte ge den individuella handledning,
som många elever skulle behöva.
Man får för litet av inlärande
och för litet av övning. Detta talar starkt
för att man skall ha denna extra matematiktimme.
Både föräldrar och elever
har i dag bekymmer på denna punkt.
Hur klarar man då detta problem nu?
Jo, genom ferieläsning, med hjälp av
korrespondensinstitut o. s. v. Jag tror
att det i dag är få skolelever, som inte
fått pröva på denna extra möjlighet för
att över huvud taget kunna uppfylla de
fordringar, som man exempelvis ställer
i matematik.

Det har talats om nödvändigheten av
att vi anordnar ytterligare matematikundervisning
med hänsyn till produktionslivets
behov av tekniker. Det är en
väsentlig och viktig synpunkt. Men jag
skulle också vilja säga, att det finns
en annan synpunkt att lägga på frågan,
nämligen kunskapernas egenvärde. Det
har anförts i debatten, att man skulle
ta denna extratimme från något annat
ämne på timplanen, t. ex. från ämnet
gymnastik. Några nämner ämnet kristendom,
teckning eller andra ämnen.
Men har man klart för sig, att skolan
inte bara skall ge rena kunskaper utan
också fostra personligheten, då känner
jag mig mycket betänksam inför att man
skal! minska undervisningen i de övningsämnen,
som bidrar till att fostra

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. ökning av antalet matematiktimmar i enhetsskolans och realskolans högsta

klasser

personligheten. Vad gymnastiken beträffar
har det gjorts gällande att 70 procent
av skolorna i dag saknar gymnastiksal.
Detta gäller kanske de obligatoriska
skolorna, men knappast enhetsskolans
högstadium och realskolorna.
Där ligger det nog bättre till.

Det har vidare i diskussionen gjorts
gällande, att man inte bör förlänga arbetstiden
för skoleleverna. Jag tror inte
att risken på den punkt det här gäller
är så stor, ty den hjälp man kan få
i skolan i ämnet matematik medför, såsom
redan hävdats i debatten, att man
kan minska läxläsningen i hemmen. Men
om man pressar ut för mycket av arbetstiden,
då liar man även anledning
att diskutera skolans målsättning. Vill
man behålla den nuvarande målsättningen,
måste man ge tillräcklig tid för att
inhämta kunskaper och för att uppfylla
undervisnings- och kursplanernas fordringar.
Vill man inte förlänga den dagliga
arbetstiden, måste man faktiskt ha
en allvarlig diskussion, om man kan förkorta
skoltiden på sätt som man har
gjort den senaste tiden genom att övergå
från fyraårig till treårig realskola
o. s. v.

Utskottets vice ordförande yttrade, att
om elever i dag har bekymmer för att
klara realexamen, så kan de avlägga särskild
realexamen. Möjlighet härtill finns
vid praktiskt taget alla våra realskolor.
Det är klart att det ligger något i
detta, men jag måste framhålla, att de
elever, som avlägger särskild examen,
ju är avstängda från alla möjligheter
att komma vidare i gymnasium eller till
högre studier, såvida de inte vill kompletteringsläsa.
Denna möjlighet innebär
således, att man i regel fråntager eleverna
möjligheten att läsa vidare.

I anslutning till vad jag har sagt tidigare,
vill jag framhålla, att man bör ha
klart för sig, att det finns oändligt många
elever — därvid understödda av sina
föräldrar — som önskar avlägga realexamen.
De vill nå detta bildningsmål.
Men den treåriga realskolan har för dem
blivit ett stort bekymmer. De behöver
lugnare studietakt och den hjälp de kan

få genom ytterligare undervisning och
övningar i skolan. Detta gör, herr talman,
all jag för min del ansluter mig till
yrkande om bifall till reservationen nr
1 a.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Vi är ju alla eniga om
att man skall åstadkomma ökad undervisning
i matematik med en timme. Men
när jag lyssnat på debatten här, tycker
jag, att båda parter här uttömt nästan
hela den fond av bevisföring, som kan
åstadkommas. För en lekman, som lyssnat,
förefaller det nästan som om
matchen i varje fall slutat oavgjord. Vad
som förvånar mig en smula är, att både
ecklesiastikministern och herr Palme —
som i vanliga fall inte brukar vara så
blygsamma av sig — sade till kammarens
ledamöter, att man borde anvisa,
från vilket ämne vi skulle ta den extra
timmen; om vi skulle ta den från kristendomsundervisningen
eller från gymnastikundervisningen.
De trodde väl då,
att de fångat nästan hela kammaren, tv
är man inte intresserad av kristendomen,
borde man väl vara intresserad av
gymnastiken. Det kanske kan vara ganska
svårt att ge ett råd på denna punkt,
och jag skall inte försöka göra det heller,
men jag tror inte att det kommer att
bli någon väsentlig försämring, om vi
tar timmen från det ena eller det andra
hållet. Därmed har jag emellertid inte
givit någon rekommendation.

Vad som gav mig ett visst hopp i alla
fall, när skolöverstyrelsen och ecklesiastikministern
var så rädda för att ta
ställning till frågan, var uttalandet att
det här gällde en övergångstid på tre år.
Då får man kanske inte göra, som herr
Näsström talade om, hur svårt det är
att fråga olika lärare, hur mycket de kan
pruta på sina kursplaner — det är naturligtvis
ingen som vill pruta på sina
planer inom sitt ämne, utan alla vill ha
kvar sin undervisning för att få samma
resultat. Men i detta fall tycker jag
att ecklesiastikministern hade en klar
linje. Här fanns det en utredning, och

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Anslag till Järoboksnämnden
här skulle vi fråga den och den, kanske
inte inom riksdagen men på olika områden
för att få fram en praktisk undervisningsplan.
Detta anser jag också naturligtvis
vara riktigt.

När jag lyssnat till den här diskussionen
och som sagt kommit till det resultatet,
att det nog beträffande de två
ståndpunkterna är fifty-fifty, och bevisföringen
från båda hållen inte varit sådan,
att jag kunnat bilda mig en uppfattning
om vad jag skall rösta på i sak,
anser jag för min del att herr Einar
Perssons argumentering, som gällde svårigheterna
på landsbygden att ordna
skolskjutsar och besvärligheterna med
väntetider under håltimmar och dylikt,
bör tillmätas en viss betydelse. Även om
dessa skäl inte heller är så starka, anser
jag dem dock vara tillräckliga för
min del för att yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående mom. 1 och 2 av utskottets
i den nu föredragna punkten gjorda
hemställan samt särskilt rörande mom. 3
och 4.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. 3 och 4 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Palme m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Palme begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
1 mom. 3 och 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Palme m. fl. vid
punkten angivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 74;

Nej — 68.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Anslag till läroboksnämnden

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna 1:236 och 11:297, såvitt nu
vore i fråga, till Läroboksnämnden för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 67 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 236,
av herr Sundelin, och II: 297, av herr
Ståhl m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att läroboksnämnden skulle avskaffas
och att det under förevarande punkt
uppförda förslagsanslaget av 67 000 kronor
skulle utgå.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin, Jacobsson och Ståhl, fröken
Elmén samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

motionerna 1:236 och 11:297, såvitt nu
vore i fråga, besluta att avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till Läroboksnämnden.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Under denna punkt föreligger
en reservation, och jag skall inskränka
mig till att under hänvisning
till motiveringen i reservationen yrka
bifall till densamma.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber kort och gott
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandlingen varande punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 10—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av yrkesskada;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

nr 55, i anledning av väckta motioner
om pensionsförbättring åt vissa f. d.
anställningshavare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. en progressiv företagsbeskattning
i syfte att underlätta mindre företags
konsolidering

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner angående en progressiv företagsbeskattning
i syfte att underlätta
de mindre företagens konsolidering.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalvdande
motionerna I: 289, av herr Mattsson,
och II: 359, av herr Gustavsson i Alvesta,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
utredning av möjligheterna att införa en
progressiv företagsbeskattning i syfte att
underlätta de mindre företagens konsolidering
och självfinansiering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 289, av herr Mattsson, och II: 359, av
herr Gustavsson i Alvesta, angående en
progressiv företagsbeskattning i syfte att
underlätta de mindre företagens konsolidering,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan, herrar Bengtson, Mattsson och
Larsson i Luttra, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med instämmande
i syftet med vad som anförts
i de likalydande motionerna I: 289
och II: 359, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
angående möjligheterna att genom reform
av företagsbeskattningen underlätta
de mindre företagens konsolidering
och självfinansiering.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vi har från centerpartiets
sida väckt en motion, som går ut
på att begära en utredning om möjligheten
att via en lättnad i beskattningen
hjälpa de mindre företagarna till konsolidering.
Vi är alla medvetna om att
småföretagarna betyder en hel del för
sysselsättningen och för samhällets möjligheter
att åstadkomma köpkraft. Vi är

Onsdagen den 15 april 1959

74 Nr 12

Ang. en progressiv företagsbeskattning i

solidering

också medvetna om att det är svårare
för de små företagarna att skaffa
sig ett eget kapital. Det system
för kapitalbildning, som vår nuvarande
företagsbeskattning är konstruerad
för, innebär i huvudsak att företagarna
kan bevara uppkommen vinst genom en
nedskrivning av varulagren. Detta innebär
för småföretagarna med deras ringa
rörelsekapital, att de måste köpa på sig
varulager, vilket i sin tur innebär minskad
tillgång av rörelsemedel. Jag vågar
påstå att detta gäller inte bara för aktiebolag
utan också i mycket hög grad
för de företag som har sina firmor inregistrerade
i handelsregistret. Dessa företagare
får uppta den vinst som redovisas,
på huvudbilagan som inkomst av
rörelse.

Vi har med denna motion inte menat,
att den del av vinsten som somliga företagare
tar ut för egen personlig konsumtion
ej skall beskattas efter andra
skatteskalor än de som gäller för andra
inkomsttagare, men vi förmenar också, att
om företagarna får möjlighet att öppet
redovisa en viss del av vinsten till skäliga
skatteskalor, skulle detta ge möjlighet
till anskaffandet av ett eget kapital.
Detta skulle bli till fördel inte enbart
för företagaren själv och för de
anställda, utan vi vågar påstå att det
skulle bli till fördel för samhället som
sådant i mycket hög grad.

Vi slår inför stora omställningsprocesser
i anledning av europamarknaden
och vi är väl medvetna om att hela
företagsamheten får stora svårigheter inför
den hårdare konkurrensen. Kammaren
har tidigare i år behandlat förslag,
som medfört ganska långtgående lättnader
för storindustrierna. Jag tycker då,
att det inte är mer än rimligt att kammaren
också visar sitt tillmötesgående
gentemot den mindre företagsamheten.
Därför, herr talman, vill jag yrka bifall
till reservationen vid bevillningsutskottets
betänkande nr 22.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Eftersom herr Mattsson
nöjt sig med att i stort sett referera vad

syfte att underlätta mindre företags kon inotionärerna

i detta ärende har framhållit,
kan jag nöja mig med att hänvisa till
vad utskottet framhållit i sitt utlåtande,
utan att därför behöva läsa upp vad
utskottet sagt. Utskottets motivering leder
fram till avslag på motionen, och
till denna utskottets hemställan yrkar
jag bifall.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Med hänsyn till vad en
av reservanterna bär har yttrat och
även med hänsyn till avfattningen av
den reservation, som är knuten till utskottets
betänkande, skall jag be att få
säga några få ord. Det finns nämligen
i denna reservation, herr talman, ett
par avsnitt, som jag tror är av sådan
innebörd och fått en sådan formulering,
att det kan vara motiverat med en kort
kommentar till dem.

Kammarens ledamöter kommer väl
ihåg den debatt, vi hade för en kort
tid sedan rörande lagervärderingsreglerna.
Visserligen var vid det tillfället
den meningsriktning, som reservanterna
tillhör, med om att med hänvisning till
konjunkturläget ett uppskov skulle få
ske med uppskrivningen av lagervärdet
från 30 till 40 procent, men samma meningsriktning
ville inte vara med om
högerpartiets och folkpartiets förslag att
uttryckligen fastställa siffran 30 procent
i kommunalskattelagen, utan där ville
centerpartiet ha 40 procent. Det som de
önskade var endast ett uppskov med
ikraftträdandet av de 1955 beslutade
skärpningarna av lagervärderingsbestämmelserna.

Jag måste uppriktigt säga, att jag har
varit en smula förvånad och undrat
över de verkliga motiven till detta
ståndpunktstagande från centerpartiets
sida. Jag har haft svårt att förstå dem,
men jag tror, att saken har klarnat genom
den avfattning, som reservationen
vid detta betänkande har fått.

Om kammarens ledamöter tar del av
reservationen, finner ni där ett stycke,
som lyder så här: »Nuvarande skattesystem
ger företagarna möjligheter att

Onsdagen den 15 april 1959 Nr 12

Ang. en progressiv företagsbeskattning i syfte att underlätta mindre företags kon solidering -

bevara viss uppkommen vinst genom
nedskrivning av varulager. Systemet är
emellertid inte lämpligt för alla typer
av företag och produktionsområden.»
Sedan kommer följande avsnitt, som jag
.särskilt har fäst mig vid: »För det stora
flertalet småföretagare kan det leda till
att allt för stora varulager hålles med
likvidationssvårigheter som följd.» Där
står »likvidationssvårigheter», men jag
förmodar att det är fråga om likviditetssvårigheter,
som är en helt annan sak.
Det är väl en liten felskrivning, men
hur skall nu detta uttalande i dess helhet
tolkas?

Såvitt jag förstår, måste det både till
sitt innehåll och sin formulering fattas
som något av eu principdeklaration i en
viktig och central fråga, när det gäller
vår företagsbeskattning. Man kan inte
tolka det på något annat sätt än att den
meningsriktning, som reservanterna tillhör,
är missnöjd med de nuvarande varulagervärderingsreglerna,
därför att de
skulle vara alltför generösa, emedan de
tillåter alltför hög nedskrivning. Det
finns ingen annan logiskt möjlig tolkning
av denna deklaration än den, som
jag här har tillåtit mig att framföra.

Det förekommer ytterligare ett avsnitt
i reservationen, som påkallar uppmärksamhet.
Det heter där i andra stycket
följande: »Rent tekniskt torde det vara
möjligt att införa den ordningen, att i
handelsregistret upptagna företag även i
skattehänseende betraktas och behandlas
som juridiska personer.»

Ja, ärade kammarledamöter, naturligtvis
är det tekniskt möjligt att behandla
dessa småföretagare som juridiska personer
i beskattningshänseende, men jag
undrar, om de ärade reservanterna har
gjort klart för sig vad detta i själva
verket skulle innebära? Jo, det skulle
naturligtvis innebära, att småhandlare,
hantverkare in. fl. skulle drabbas av den
dubbelbeskattning, herr Mattsson, som
bolag och ekonomiska föreningar är underkastade.

Tycker inte reservanterna i alla fall,
att den nuvarande progressiva statsskatten
för fysiska personer är tillräckligt

hård redan nu utan att ytterligare behöva
skärpas och då bara för en viss
grupp människor, nämligen småföretagare?
För min del herr talman, har jag
den uppfattningen, att jag inte ens vill
räcka ett finger åt tanken på en ytterligare
dylik skatteskärpning för en redan
hårt pressad grupp, och därför avstyrker
jag bestämt ett bifall till reservationen
och yrkar sålunda bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Spetz (fp) och Per-Olof Hanson (fp).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! De slutsatser som herr
Hagberg drog av vissa satser i reservationen,
nämligen att vi syftat till en
skatteskärpning, är ganska fria fantasier.
Vad vi här begärt är en utredning
som syftar till skattelindring. Givetvis
är skrivningen här om likvidationssvårigheter
ett misstag. Det skall naturligtvis
vara likviditetssvåriglieter.

Vad beträffar varulagervärderingsreglcrna
vill jag bara nämna, att om inte
centerpartiet medverkat till ett uppskjutande
av ikraftträdandet, hade vi nu
haft de nya föreslagna svårare lagervärderingsreglerna.

Ifrån centerpartiet är vi givetvis beredda
att så länge som denna konjunktur
varar stödja de krafter och åtgöranden
som verkar för att de nu gällande
varulagervärderingsreglerna skall fortsätta,
således med rätt till nedskrivning
till 70 procent. Det trodde jag inte att
vi skulle behöva diskutera i samband
med denna fråga.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag får nog säga, att den
ärade talarens anförande överraskade
mig något. Menar inte reservanterna vad
de har skrivit? Har de en annan uppfattning
än den, de har satt på papperet?
De förklarar här, som jag har läst
upp, att de har den meningen att »rent
tekniskt torde det vara möjligt att införa
den ordningen, att i handelsregist -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang. beskattningen av vinster vid penningvärdeförsämring

ret upptagna företag även i skattehänseende
betraktas och behandlas som juridiska
personer». Det står skrivet här,
lierr Mattsson! Alltså! Reservanterna
menar, att dessa företagare bör behandlas
som juridiska personer, men då
måste också reservanterna ha den uppfattningen
att de skall vidkännas dubbelbeskattning.
Är det något fel i mitt
resonemang?

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vi trodde att vi skulle få
högerpartiet att biträda en sådan utredning
i stället för att motsätta sig bättre
villkor för småföretagen, men det är
kanske så, herr talman, att de olika former
av företagsamhet som är representerade
i denna kammare kan ha skilda
åsikter om den saken.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag vill bara fästa herr
Mattssons uppmärksamhet på att vi här
diskuterar denna fråga i riksdagens
första kammare och inte utanför densamma.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Bengtson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej —21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. beskattningen av vinster vid penningvärdeförsämring Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckta
motioner om sådana ändringar i skattelagstiftningen
att vinster på grund av
penningvärdets fall i möjligaste mån kan
undantagas från beskattning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:151, av herrar Ringaby
och Yngve Nilsson, samt II: 113, av herr
Björkman m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en utredning i syfte att
få till stånd en sådan omarbetning av
skatteförfattningarna, att vinst, som enbart
hade sin grund i penningvärdets
fall, i möjligaste mån kunde undantagas
från beskattning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 151, av
herrar Ringaby och Yngve Nilsson, samt
II: 113, av herr Björkman m. fl., om sådana
ändringar i skattelagstiftningen
att vinster på grund av penningvärdets

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Ang. beskattningen av vinster vid penningvärdeförsämring

fall i möjligaste mån kunde undantagas
från beskattning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra, av herrar Yngve Nilsson, Magnusson
i Borås och de Jounge, vilka —■ under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 151, av herrar
Ringaby och Yngve Nilsson, samt II:
113, av herr Björkman m. fl., — ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av nyssnämnda motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning i syfte att få till
stånd en sådan omarbetning av skatteförfattningarna
att vinst, som enbart hade
sin grund i penningvärdets fall, i
möjligaste mån kunde undantagas från
beskattning.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Frågan om realisationsvinstbeskattningens
berättigande, särskilt
med hänsyn till penningvärdets fall,
har tidigare varit föremål för behandling
av riksdagen. År 1951 framhöll bevillningsutskottet,
samtidigt som ett motionskrav
då avstyrktes, att problemet var
särskilt betydelsefullt i tider av fallande
penningvärde. Man förutsatte att Kungl.
Maj:t skulle följa frågan och vidta de
åtgärder, som kunde anses vara påkallade.
År 1954 kom frågan upp igen genom
ett nytt motionskrav, som också avstyrktes.
Utskottet framhöll då, att om
frågan fick ökad aktualitet, var det
önskvärt att en allsidig prövning kom
till stånd.

Nu menar vi, att frågan är i allra
högsta grad aktuell. Penningvärdet har
sedan 1951, då frågan först väcktes, fallit
väsentligt. Konsumentprisindex var
då 123. Den 1 januari i år var den 152.
Denna index hade alltså på 7 år ökat
med inte mindre än 29 enheter. Nog tycker
man då att det kunde vara berättigat
med den utredning, varom man hemställt
i motionerna. Det är nämligen
uppenbart, att de nuvarande bestämmelserna
leder till beskattning av fiktiva
vinster, som är beroende av omständigheter,
varöver de skattskyldiga inte kan
råda. Dessutom kan vi väl också vara

överens om att risk föreligger för ytterligare
fallande penningvärde.

I detta läge har bevillningsutskottets
majoritet inte ansett sig kunna tillstyrka
den av motionärerna begärda utredningen
utan hänvisar i stället till stabiliseringsutredningen
av år 1955, som
bland annat har till uppgift att utreda
möjligheterna att upprätthålla ett stabilt
penningvärde.

Ja, herr talman, det är ett vackert mål
för en utredning, och vi får innerligt
hoppas, att dess arbete krönes med
framgång. Men för utskottsmajoriteten
torde det också ha varit angenämt att
kunna hänvisa till denna utredning. Annars
tycker man att det hade varit mera
konsekvent att utskottet med hänsyn
till vad det yttrade 1951 och 1954 nu tillstyrkt
den av motionärerna begärda utredningen.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen, som är betecknad med
nr 1.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Som motionär kan jag
kanske tillåtas att anföra några synpunkter
på denna fråga. Jag tror att jag
kan göra det bäst genom att relatera ett
fullt autentiskt händelseförlopp i mitt
hemlän, Örebro län.

I slutet på 1940-talet var det en ung
och framåtsträvande lantbrukare, som
inköpte en gård i länet. Av olika anledningar
blev han emellertid tvungen att
sälja den gården i början på 1950-talet
eller närmare bestämt efter år 1951. Han
fick vid försäljningen 28 000 kronor mera
än vad han givit för jordbruksfastigheten.
Det var mycket enkelt att räkna
ut, att dessa 28 000 kronor praktiskt
taget på öret motsvarade penningvärdets
fall under denna tid. När han hade sålt
gården köpte han en schakttraktor och
började bygga vägar, och han gjorde
stora avbetalningar på den traktorn
första året. De 28 000 kronorna lades
sedan ovanpå körförtjänsten på traktorn,
och i sinom tid upptäckte han det
obehagliga i form av kvarskatt på flera
tusen kronor. I den kvarskatten var

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Ang. beskattningen av vinster vid penningvärdeförsämring

15 000 kronor direkt att härleda ur realisationsvinsten.
Han fick ge sig ut till
vänner och bekanta och försöka skaffa
ett namn för att förstärka en inteckning
i sin bostad och låna upp pengar till
skatten. Det är väl ändå inte meningen
att en förordning skall drabba en medborgare
på det sättet. Man kanske kan
säga att han fick plikta 15 000 kronor
för att pengarna hade förlorat i värde.

Nu har bevillningsutskottets majoritet
inte ansett sig kunna förorda en utredning
i syfte att försöka mildra sådana
här orimligheter, utan man har
gått den vanliga och givetvis mycket
bekväma vägen att göra en välvillig
skrivning, men man kommer ju inte så
värst långt med en välvillig skrivning.
Jag skulle här vilja uttala min förvåning
över att bevillningsutskottet nu för tredje
gången motsätter sig detta rättvisekrav.
Ty det är ju ingenting annat än
ett rättvisekrav. Det är nämligen inte
någon bestämd grupp av människor
som drabbas av denna beskattning, ulan
praktiskt vem som helst kan råka ut för
den. Detta är heller ingen politisk fråga,
såvitt jag kan förstå, och en ändring
på denna punkt skulle inte förorsaka
statskassan något nämnvärt inkomstbortfall.
Om den gjorde det, skulle
jag inte ha motionerat i denna fråga. Däremot
kan ju konsekvenserna för den enskilde
individen, såsom jag här har försökt
påvisa, bli synnerligen ödesdigra
och kännbara.

Detta är alltså ett förslag som kammarens
ledamöter med fördel skulle kunna
samla sig om för att i rättvisans intresse
försöka få bort den olägenhet som
jag har beskrivit.

Jag tycker nog också att bevillningsutskottet
i onödan har gjort det alldeles
för besvärligt och krångligt för sig.
Mycket av vad utskottet skriver hör inte
alls till det här problemet. Sålunda skriver
utskottet på s. 4: »Såsom 1951 års
bevillningsutskott uttalat kan det ur
principiella synpunkter anses tveksamt,
åtminstone då det gäller inkomst av
jordbruksfastighet och rörelse, om fog
finns för ståndpunkten att vinster på
grund av penningvärdeförsämring skall

beskattas på annat sätt än andra vinster.
» Vi har inte alls talat om inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse. Vad
vi motionärer har talat om är att vid
beskattning av vinst, vilken uppstår vid
avyttring av realvärden som man har
innehaft i kortare tid än tio år, penningvärdets
fall skall avräknas från
denna vinst. Krångligare är det faktiskt
inte. Sedan må denna vinst bestå av en
mängd faktorer — stegrat markvärde,
ackumulerad vinst, goodwill eller vad
det än är — men penningvärdets fall
borde väl i varje fall avräknas när man
beräknar den beskattningsbara vinsten.

Nog tycker jag att utskottet hade kunnat
bifalla vår hemställan att låta finansdepartementets
lagtextförfattare
titta på den här frågan och försöka komma
fram med ett förslag till lagtext, som
i görligaste mån kunde skydda människorna
för en skatt på här åsyftade
inflationsvinster.

Denna fråga går mycket väl att lösa.
Det visar inte minst lagtexten i 1941 års
förordning om krigskonjunklurskatt,
där det heter, att därest uppkommen
realisationsvinst vid avyttring av tillgång
för stadigvarande bruk under beskattningsåret
använts för inköp av tillgång
liknande den avyttrade under sådana
förhållanden, att avyttringen och
inköpet helt eller delvis skäligen borde
betraktas som ett utbyte av en befintlig
tillgång mot en annan, realisationsvinsten
i motsvarande mån ej skall medräknas
vid taxering till krigskonjunkturskatt.
Man har alltså i tidigare lagstiftning
varit inne på denna fråga, och
det visar att den inte på något sätt är
olöslig.

Utskottet är, såsom herr Nilsson också
antydde, mycket medvetet om vådorna
vid realisationsvinsters beskattning i tider
av fallande penningvärde. Med det
statsfinansiella läge, som vi nu har och
som regeringen väl kommer att möta
med enorm upplåning och kanske höjda
skatter, borde väl alla i denna kammare
vara tämligen ense med mig om
att penningvärdet i framtiden kommer
att bli utsatt för mycket stora påkänningar.
Inte minst med hänsyn härtill

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Ang. beskattningen av vinster vid penningvärdeförsämring

tycker jag nog att kammarens ledamö- en utredning, som visserligen inte sysster
mycket allvarligt borde överväga lar med denna fråga men som sysslar
möjligheten att försöka eliminera denna med den stora och enligt vår mening avorättvisa
i beskattningen. görande fråga, nämligen hur man i den

Med dessa ord ber jag, herr talman, fulla sysselsättningens samhälle skall
att få yrka bifall till den reservation, kunna bevara ett stabilt penningvärde,
som är fogad till utskottets betänkande. Jag har utöver detta inte mer att till lägga

än vad utskottet i övrigt anfört i
Herr förste vice talmannen tillkänna- sitt betänkande, och jag ber, herr talgav,
att anslag utfärdats till sammanträ- man, att få yrka bifall till utskottets hem
hets fortsättande kl. 19.30. ställan.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Herr Yngve Nilsson
framhöll att riksdagen tidigare vid ett
par tillfällen har behandlat denna fråga,
och han refererade vad bevillningsutskottet
i detta ärende hade att säga för
några år sedan. Han sade också att utskottet
den gången gav till känna sitt intresse
för att frågan skulle följas med
uppmärksamhet. Jag kan betyga herr
Yngve Nilsson och inte minst herr
Ringaby, att utskottet ingalunda har mist
sitt intresse för denna i och för sig mycket
viktiga fråga. Men å andra sidan kan
man väl inte göra det så lätt för sig, herr
Ringaby, att man helt enkelt bryter ut
denna fråga genom att säga att den går
mycket lätt att lösa, därför att det gäller
de inflationsförluster som man gör
vid avyttring av fastigheter, som man
haft under den tid då realisationsvinst
beskattas. Det är ju ganska välbekant både
i kammaren och ute i landet, att de
människor, som har förutsättningar att
placera kapital i fastigheter, på ett betydligt
bättre sätt har kunnat skydda sig
mot inflationsförluster än andra kapitalplacerare.
Vilket skäl finns det för att
man skulle bryta ut denna grupp och ge
den en ännu bättre ställning än andra
kapitalplacerare? Därför har utskottet
sagt sig, att vad man kan åstadkomma i
denna väg det är, att det förs en sådan
ekonomisk politik i landet, att man så
långt möjligt kan klara penningvärdet
och på det sättet skydda alla som placerar
kapital i olika former.

Det är därför, herr Ringaby, inte bara
någon bekväm väg för utskottet, när
vi i all blygsamhet påpekar, att det sitter

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I anslutning till det senast
hållna anförandet vill jag gärna betyga
min erkänsla för den positiva inställning,
som bevillningsutskottet här
givit till känna. Det är tacknämligt att ha
detta yttrande att falla tillbaka på — jag
beklagar bara att det inte utmynnat i
ett annat ståndpunktstagande än det som
blivit resultatet av denna i sak positiva
inställning.

Emellertid har jag begärt ordet icke
närmast för att säga detta, utan därför
att jag ser herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet närvarande i kammaren.
I slutet av sitt betänkande hänvisar
utskottet, såsom kammarens ledamöter
observerat, till det förhållandet att
stabiliseringsutredningen arbetar, och
man vill ju gärna veta vad den kan komma
att föreslå. Jag förstår bevillningsutskottets
resonemang härvidlag, men tyvärr
tror jag, att vi inte har anledning
att fästa alltför stora förhoppningar vid
ett snart resultat av utredningens arbete.
Den tillsattes i augusti 1955, och nu
skriver vi april 1959, men ännu har man
inte hört någonting från den. Av riksdagsberättelsen
framgår att utredningsarbetet
beräknas fortgå under år 1959.
Utredningen kommer alltså icke heller
innevarande år att låta höra av sig, utan
det blir någon gång i framtiden. Stabiliseringsutredningen
arbetar tydligt lugnt
och metodiskt — man skulle möjligen
kunna säga, att den är ungefär lika stabil
som den materia, varmed den arbetar,
är instabil.

Nu undrar jag, om inte herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

möjligen skulle kunna tänka sig att göra
en förfrågan hos stabiliseringsutredningen,
om när den kan väntas redovisa något
arbetsresultat. Det är dock ganska
många år den redan har grubblat på
problemen, och allteftersom tiden går,
ser vi hur penningvärdet försämras. Jag
tycker, att finansministern borde vara
lika intresserad som kammarens ledamöter
av att få emotse ett arbetsresultat.

Jag har, herr talman, inte ansett det
ur vägen att göra detta lilla påpekande i
anslutning till det meningsutbyte, som
ägt rum i denna fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om vidgad rätt till varvsindustri restitution Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva
viss utvidgning av gällande rätt
till varvsindustrirestitution, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 6 februari 1959 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 64, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
under tiden från och med den 1 juli
1959 till och med den 31 december 1961
i fall, då särskilda skäl förelåge medgiva,
att näringsidkare, som erhållit rätt till
varvsindustrirestitution, finge åtnjuta
sådan tullrestitution, oaktat de av honom
använda artiklarna införts av annan
näringsidkare, som erhållit rätt till
enahanda slag av tullrestitution.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 398, av herr Spetz
m. fl., och II; 484, av herr Johansson i
öckerö m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 64 måtte besluta sådan
ändring i tullrestitutionsförordningen,
att varvsindustrirestitution finge åtnjutas
för materialier till inregistrerade
fiske- eller fraktfartyg, även om fartygets
bruttodräktighet understege 70 ton.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet att angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 64 samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 398, av herr Spetz m. fl„
och II: 484, av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 4 okto -

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Om vidgad rätt till varvsindustrirestitution

ber 1929 (nr 307) angående tullrestitution; 2)

bemyndiga Kungl. Maj:t att under
tiden från och med den 1 juli 1959 till
och med den 31 december 1961 i fall,
då särskilda skäl förelåge medgiva, att
näringsidkare, som erhållit rätt till
varvsindustrirestitution, finge åtnjuta
sådan tullrestitution, oaktat de av honom
använda artiklarna införts av annan
näringsidkare, som erhållit rätt till
enahanda slag av tullrestitution.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Spetz, Söderqnist, Bengtson,
Mattsson, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Darlin, Eriksson i Bäckmora
samt Rydén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 64 icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt med
bifall till de likalydande motionerna I:
398 och II: 484,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution
med den ändring, som i reservationen
angivits;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
tiden från och med den 1 juli 1959 till
och med den 31 december 1961 i fall, då
särskilda skäl förelåge, medgiva att näringsidkare,
som erhållit rätt till varvsindustrirestitution,
finge åtnjuta sådan
tullrestitution, oaktat de av honom använda
artiklarna införts av annan näringsidkare,
som erhållit rätt till enahanda
slag av tullrestitution.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! I kanske högre grad än
andra industrier arbetar varvsindustrien
på en internationell marknad. Ett fartyg
kontrakteras vid det varv, där lägsta
pris, kortaste leveranstid eller andra omständigheter
gör att beställaren finner
det förmånligast. På grund härav har
det ansetts naturligt, att fartyg i princip
är tulfria. För att denna tullfrihet inte
skulle försätta de svenska varven, som

(! Första kammarens protokoll 1959. Nr 12

har att erlägga tullar för vissa material
och maskiner, i ett sämre läge än deras
utländska konkurrenter, har tullfriheten
på fartyg kombinerats med en s. k. varvsindustrirestitution,
d. v. s. att den erlagda
tullen för dessa material eller maskiner
har återbetalats. Av, som det heter,
praktiska skäl har restitutionen begränsats
till fartyg över viss storlek. Ursprungligen
var gränsen 40 nettoton, men
numera räknar man med 70 tons bruttodräktighet;
denna gräns har ansetts i
allmänhet motsvara den äldre gränsen
vid 40 nettoton.

I konsekvens härmed har tullskydd
medgivits tillverkare av fartyg understigande
70-tonsgränsen. Så skedde redan
i 1911 års tulltaxa, men skyddet begränsades
där till att avse endast fartyg
av järn. Begränsningen motiverades med
en önskan att icke belasta fiskerinäringen
med kostnader i form av tull. Fiskefartygen
byggdes nämligen i regel icke
av järn utan av trä. Denna tullfrihet för
fiskefartyg har sedan bibehållits vid
varje ändring av tulltaxan. Sålunda är i
den nya tulltaxa, som riksdagen fastställde
så sent som förra året, alla fiskefartyg
oavsett storleken eller material
tullfria. Tullbelagda är endast andra slag
av fartyg understigande 70 tons bruttodräktighet.
1952 års tulltaxekommitté
ifrågasatte till och med, om det fanns
starkare skäl för tullbeläggning i fråga
om fartyg under denna gräns än beträffande
större fartyg. Med hänsyn till bestämmelserna
om varvsindustrirestitutionen
stannade kommittén och senare
Kungl. Maj:t och riksdagen dock för
nyss nämnda gräns. Tullen beräknades
då i stort sett inte träffa andra än s. k.
lustfartyg.

I samband med fjolårets proposition
om tulltaxan väcktes motionerna nr 57
i denna kammare och nr 85 i medkammaren
av ledamöter från de fyra stora
partierna. Dessa motioner föranledde
ingen åtgärd, då frågan om tullrestitution
för varvsindustrien väntades bli föremål
för propositionen vid detta års
riksdag. Jag tror inte att jag säger för
mycket om jag påstår, att utskottet nog
väntade att Kungl. Maj :t skulle ta ställ -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Om vidgad rätt till varvsindustrirestitution

ning i sak till motionärernas önskemål.
Mot förmodan har detta inte skett, och
detta är anledningen till årets motioner,
vilka liksom förra årets motioner har
undertecknats av ledamöter från samtliga
de fyra partierna.

Såsom framgår av vad jag nu har sagt
har frågan om tull och restitution ansetts
vara ett sammanhängande problem.
Tullfrihet har logiskt ansetts böra
kombineras med restitution, medan tull
på fartyg medfört att sådan restitution
ej medgivits. Samordningen är emellertid
icke konsekvent. Trots att fiskefartyg
är tullfria medges ingen restitution
så snart fartyget är under 70 ton. Följden
är, att om ett varv bygger eller t. ex.
sätter in en motor av utländskt fabrikat
i låt oss säga tre fartyg, ett om 90 ton, ett
om 70 ton och ett fiskefartyg om 69 ton,
erhålles restitution i de två första fallen
men inte i det tredje. Någon saklig motivering
för denna skillnad finns inte.
Utskottet vill nu med hänsyn till tulltaxans
gräns inte ändra restitutionsförordningen
och gränsen i tulltaxan har
tillkommit med hänvisning till restitutionsförordningen!
På det sättet resonerar
man alltså i cirkel.

Bestämmelserna är, såsom jag nyss
har påvisat, inte likformiga. Genom att
ändra restitutionsförordningen på det
sätt reservanterna föreslagit, d. v. s. så
att bestämmelsen om 70 ton icke skall
gälla inregistrerade fiske- eller fraktfartyg,
erhålles full överensstämmelse mellan
tulltaxan och restitutionsförordningen.
En sådan ändring skulle främst bli
ett stöd för de mindre varven. På grund
av tullen blir t. ex. en alfa-diesel-motor
av utländskt fabrikat — det finns både
danska och tyska fabrikat — med en
styrka av omkring 200 hästkrafter eller
därutöver omkring 10 000 kronor dyrare,
om den insättes i ett fartyg på
mindre än 70 ton än i ett fartyg på 70
ton eller däröver. En sådan motor kostar
nämligen ungefär 100 000 kronor, och
tullen utgår med 10 procent. Det blir då
fördelaktigare för ägaren av ett mindre
fiskefartyg att låta t. ex. ett danskt varv
sätta in ifrågavarande motor som sedan,
alldenstund fiskefartyget är tullfritt, utan

tullbelastning kan införas i riket. Det
är denna inkonsekvens som reservanterna
för sin del har velat eliminera ur
lagtexten.

Jag hemställer, herr talman, med stöd
av vad jag nu har anfört, om bifall till
den vid utskottets betänkande fogade reservationen
som — jag vill påpeka det
—- har samlat precis hälften av utskottets
ledamöter.

I detta yttrande instämde herrar Hagberg
(h) och Söderquist (fp).

Herr ERIKSSON (s):

Herr förste vice talman! Herr Spetz
har gjort mig den tjänsten att han har
tecknat bakgrunden till det föreliggande
förslaget om en förlängning av gällande
rätt till både tullfrihet och varvsindustrirestitution,
och därför kan jag fatta
mig mycket kort. Tvistefrågan gäller
gränsdragningen mellan storleken på
fartygen.

Jag medger gärna att det kan finnas
fog för en annan gränsdragning än den
som anges i bestämmelserna. Men det
ligger väl inte alldeles till så som herr
Spetz uttryckte sig, nämligen att det
över huvud taget inte finns några sakliga
skäl för att gränsen har dragits vid
70 ton. Men personligen skall jag gärna
medge att det kanske är svårt att finna
något annat motiv för gränsdragningen
än att den nuvarande tontalsgränsen
sammanfaller med den gräns, som gäller
vid tulltaxeringen av vissa fartyg, och
att det av praktiska och förmodligen
också administrativa skäl ansetts lämpligt
att ha den gränsdragningen.

Utskottet har i varje fall ansett att
det skulle vara litet betänkligt att så
här på fri hand, bara med ledning av en
motion ändra ifrågavarande gränsdragning.
Det förvånar mig att herr Spetz
yrkar på det, eftersom han i andra sammanhang
inte tillhör dem som vill ge
sig in i några sådana äventyrligheter
som att börja pillra på gällande bestämmelser
endast med motioner som ledning.
I detta fall förstår jag emellertid
herr Spetz ganska väl när han tillsammans
med en annan ledamot med samma

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Om vidgad rätt till varvsindustrirestitution

intressen som han tagit upp den här
frågan och ansett sig kunna direkt föreslå
en ändring. Utskottet vill emellertid
gå en annan väg och säger, vilket framgår
av utlåtandet, att det kan finnas
fog för en annan gränsdragning och
hoppas därför att det aktualiserade
spörsmålet skall följas med uppmärksamhet
från Kungi. Maj :ts sida.

Det gäller nu närmast frågan om vissa
utrustningsdetaljer, t. ex. motorer, radioanläggningar
och andra liknande
ting — motorerna är väl, som herr Spetz
påpekade, det väsentliga ur kostnadssynpunkt.
Den som lyssnade till herr
Spetz kunde uppfatta saken på det sättet
att konsekvensen skulle bli att så
snart det gäller ett fiskefartyg eller lastfartyg
under 70 ton så blir motorn omedelbart
10 000 kronor dyrare om tullfrihet
inte beviljas. Så blir dock fallet
endast under den förutsättningen att
vederbörande köper en importerad motor.
I den mån fartyget utrustas med en
inhemsk motor, löper man självfallet inte
denna risk. Jag vet inte hur det förhåller
sig på det här branschområdet
och om det finns en tillverkning av dieselmotorer
— vilket det väl närmast
gäller för de här båtarna — som till
omfattning och konkurrenskraft kan
mäta sig med utländska fabrikanter och
som kan erbjuda den service och de
priser som man kan förvänta. Jag såg
emellertid för bara några dagar sedan
en reklamfilm från Pentaverken, som
visade att det måste finnas en mycket
rik tillverkning och sortering av motorer
inom landet, både dieselmotorer och
andra typer, som passar för praktiskt
taget alla båtar inte minst fiskebåtar.
Av filmen framgick också att exporten
av sådana motorer är mycket betydande.
Jag drog omedelbart den slutsatsen
att man tydligen har en inhemsk fabrikation
som både kan servera den differentiering
i fråga om olika typer av
motorer och erbjuda konkurrenskraftiga
priser, och beställare av båtar måste därför
inte alltid vara hänvisade till utländska
märken.

Herr talman! Utskottet kan väl förstå
att det kan föreligga behov av att

de gällande reglerna ses över, men utskottet
vill inte inbjuda riksdagen till
att fatta ett definitivt beslut. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har närmast ett behov
av att ge en deklaration i anslutning
till vad utskottets talesman anförde.
Utskottet har ju skrivit ganska koncist
och bestämt, att man förutsätter att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Jag är beredd att deklarera,
att det kommer Kungl. Maj:t
att ha. Jag tror emellertid inte att det
behöver vara någon sådan brådska, att
man redan nu skulle vara färdig till
ett definitivt ställningstagande. Vi brukar
ju alltid, när det rör sig om sådana
här frågor, ge möjligheter för alla berörda
parter att yttra sig i ärendet, och
här kommer ju ett svenskt producentintresse
in i bilden. Det vore därför rimligt,
att man på samma sätt som när
man förändrar tulltaxan i övrigt ger
möjlighet till alla berörda parter att
framföra sin mening, innan man tar
definitiv ställning. Jag har fattat utskottets
skrivning som en allvarlig uppmaning
till Kungl. Maj:t att vara uppmärksam
på detta förhållande, och jag kan
förklara att Kungl. Maj:t och finansdepartementet
är beredda att ta utskottets
anhållan med allt det allvar som kan begäras.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag är naturligtvis mycket
tacksam för departementschefens uttalande,
men jag har varit i kontakt med
representanter för varven — min kontakt
med fiskarna är mera kontinuerlig,
så att säga — och de har meddelat mig
att deras samarbete med tullverket är
av det angenäma slaget, att det enligt
varvens uppfattning icke skulle möta
några som helst svårigheter att ordna
upp den här frågan.

Herr Eriksson anförde att problemet
uppstår bara när det är fråga om im -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Om vidgad rätt till varvsindustrirestitution
porterade motorer, men den omständigheten
att det utgår tull på utländska
motorer medför ju att man får betala
precis lika mycket högre pris för en
svensk motor som man får betala i tull
för en utländsk, och det förhållandet är
ju av ett visst intresse.

I det senaste numret av Svensk Sjöfartstidning
— jag vet inte hur många
av kammarens ledamöter som får den

— finns en artikel om en båtleverans
från Sölvesborgs varv, där den motor
som insattes i båten är av danskt fabrikat,
en Burmeister & Wain’s Alfadieselmotor.
Varför har man satt in
danska dieselmotorer i fartygen? I
Svenska Lloyds fartyg Vinia, som också
är byggt på varvet i Sölvesborg och
som befraktas av Vin- och spritcentralen,
har man likaledes satt in en dansk dieselmotor.
Detta synes tyda på att importen
av utländska motorer när det gäller
fartyg som byggs vid svenska varv

— varvid beställaren uppenbarligen
kommer överens med varvet om att det
skall vara denna motor -—- skulle innebära
att den svenska industrien inte tillverkar
motorer av den beskaffenhet som
fartygsbeställarna vill ha. Jag kan nämna
för herr Eriksson, att både Eriksberg
och Götaverken i Göteborg tillverkar
dessa dieselmotorer på licens från
Burmeister & Wain, den stora danska
firman som har patentet på denna motor.
Jag tror alltså för min del, herr talman,
att det inte föreligger några som helst
betänkligheter mot att riksdagen redan
i dag beslutar den av reservanterna förordade
ändringen i 3 § av tullrestitutionsförordningen,
där vi tillagt orden
»samt i fartygsregistret införda fiskeeller
fraktfartyg».

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Efter den deklaration
som departementschefen har avgivit förmodar
jag, att det klart och tydligt framgår
att utskottet haft rätt när utskottet
bedömt, att man kan påräkna statsmakternas
uppmärksamhet i denna fråga.

Sedan vågar jag inte ge mig in på någon
diskussion med herr Spetz om just
motorbranschen som sådan. Det är naturligt
att vi importerar motorer — vi
skall väl upprätthålla våra handelsförbindelser.
Enligt vad man meddelat mig
är orsaken till att man gärna tar in danska
dieselmotorer, att danska tillverkare
lämnar bättre betalningsvillkor än svenska.
I fråga om tillverkning, kvalitet och
pris skulle däremot svenskarna väl kunna
hävda sig i konkurrensen. Det är nog
ett förhållande som gäller även övriga
branscher och som inte i och för sig är
någonting anmärkningsvärt.

Herr Spetz riktade min uppmärksamhet
på att Vin- och spritcentralen har
utrustat sitt fartyg Vinia med en dansk
dieselmotor. Det är ju ett pikant argument,
men det är framfört i fel kammare.
Jag är inte engagerad i Vin- och spritcentralen,
men vi har äran att ha företagets
direktör som ordförande i bevillningsutskottet.
Följaktligen skulle argumentet
fått en annan slagkraft, om det
framförts i medkammaren.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Det är ganska naturligt
att de riksdagsmän som skrivit under
den motion det här är fråga om är sådana
som kommer i kontakt med dessa problem.
Det är alldeles självskrivet att vi
—- som herr Spetz sagt — är mycket
tacksamma över den positiva skrivning
som utskottet gjort. För den som kommer
i kontakt med småvarven på Bohuskusten
står det klart att denna fråga är av
mycket stor betydelse. Inte minst i dessa
dagar, när vi söker sysselsättning just
för småvarven och vidtar olika åtgärder
för att kunna klara sysselsättningen bör
enligt min uppfattning allt göras också
från riksdagens sida för att dessa småvarv
skall ha möjlighet att stå sig i konkurrensen,
när det gäller båtar under 70
ton. Jag har i övrigt all anledning att
understryka herr Spetz’ synpunkter och
ber att få ansluta mig till den föreliggande
reservationen.

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Om höjning

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om
oljelagring m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

av avgifterna för registrering i bilregistret
Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 18, angående användande
av riksbankens vinst för år
1958, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckt motion om
obligatoriskt stöldskydd för bilar;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 och 52 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna om
förverkandepåföljd i lagen om straff för
olovlig varuinförsel; och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av vissa bestämmelser i
domsagostadgan å tjänstgöring som notarie
vid rådhusrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i sinnessjuklagen den
19 september 1929 (nr 321), bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om höjning av avgifterna för registrering
i bilregistret

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om höjning av avgifterna för registrering
i bilregistret.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 317
i första kammaren av herrar Mannerskantz
och Sveningsson samt nr 389 i
andra kammaren av herrar Magnusson i
Borås och Björkman.

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Om avskrivning av stödlån till jordbrukare i anledning av skördeskador

motionerna, vilka voro likalydande,
har yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att avgifterna
för registrering i bilregister måtte
höjas till de i motionen angivna beloppen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:317 och II:
389, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
behandlar en motion av mig och herr
Sveningsson, där vi yrkar på en höjning
av kostnaderna för registrering av motorfordon
och traktorer. Vi gjorde detsamma
även i fjol. Syftet har varit att
få en full täckning för alla de kostnader
som är förenade med handhavandet av
bilregistreringen. I fjol var det inte möjligt
att få fram några siffror som klargjorde
hur det förhöll sig med denna
sak. Under utskottets behandling av den
här frågan har det nu i år kommit fram
siffror som — äntligen höll jag på att
säga — visar hur det förhåller sig. Då
har det faktiskt visat sig att samtliga
kostnader för att hålla bilregistret aktuellt,
om man lägger på 60 procent på
lönekostnaderna för pensioner, lokalkostnader
och annat, ändå inte går upp
till mer än 5,3 miljoner kronor och att
avgifterna beräknas tillföra statskassan
8 miljoner kronor. Jag har då, herr talman,
ansett det vara riktigt och renhårigt
att avstå från att fullfölja motionen
i form av en reservation. Jag ville endast
anmäla, att detta var orsaken, och jag
hoppas att kammaren håller mig räkning
för detta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om krigsansvarighet
för liv- och invaliditetsförsäkring; -

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om föreskrifter rörande fordon, som i
mörker uppställts på väg utom tättbebyggt
område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 104 § vattenlagen;

nr 13, i anledning av motioner angående
lagstiftning om obligatoriska avsättningar
inom det enskilda skogsbruket till
skogsvårdande åtgärder; och

nr 14, i anledning av motioner angående
rättegångsbiträde åt enskilda i jorddelningsmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om avskrivning av stödlån till jordbrukare
i anledning av skördeskador

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder för lindring av
föreliggande kreditanskaffnings- och betalningssvårigheter
för av skördeskador
tidigare drabbade jordbrukare, m. m.

Jordbruksutskottet hade behandlat följande
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 16, av
herr Persson, Helmer, och herr öhman,
samt II: 27, av herrar Holmberg och Hagberg,

b) de likalydande motionerna I: 18, av
herr Carlsson, Georg, och herr Franzén,
samt II: 13, av herr Elmwall m. fl.,

c) de likalydande motionerna I: 346,
av herr Hedström m. fl., och 11:413, av
herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Om avskrivning av stödiån till

d) de likalydande motionerna I: 348.
av herr Persson, Johan, m. fl., samt II:
415, av herrar Antby och Ähman.

I motionerna I: 16 och II: 27 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om förslag till 1959
års riksdag om hel eller delvis avskrivning
av de stödlån som lämnats jordbrukarna
i anledning av skördeskador.

Utskottet hade i det nu föreliggande;''
utlåtandet på anförda skäl hemställt, a.4t
riksdagen måtte (''

1) i anledning av motionerna 1:16 och
II: 27, I: 18 och II: 13, I: 346 och IR: 413
ävensom 1:348 och 11:415, bemjyndiga
Kungl. Maj:t att låta lantbruksnämnd i
förut angivna särskilda fall teckma statlig
kreditgaranti för lån ur fonden för
supplementär jordbrukskredit, utgörande
för genomförande av vårbruket detta år
nödig/ driftskredit;

2) besluta att motionerna.’ I: 16 och II:
27, i 18 och 11:13, I: 3-/6 och 11:413
ävensom I: 348 och II: 445 i övrigt icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

herr PERSSON'', HELMER, fk):

Herr talman! Vi har föreslagit åtgärder,
ägnad att helt eller delvis avskriva
stödlånen men utskottet är inte med på
detta uVan hänvisar till att amorteringstider
på dessa stödlån kan utsträckas
ujvp till 15 år. Vidare förordar man att
det ska il göras möjligt för jordbrukarna
att i vissa fall erhålla s. k. kortfristiga
driftlån.

Jag måste nog säga att utskottets utlåtande
egentligen innebär att man fäster
uppmärksamheten vid att det ekonomiska
lidandet för de mindre jordbrukarna
kan förlängas upp till 15 år. Jag vill erinra
om att det i Norrbotten under
många år har förekommit skördeskador
och att det finns en hel del jordbrukare,
som har upp till fyra stödlån. Som bekant
har dessa jordbrukare under de senare
åren fått notera en påtaglig inkomstminskning.
Det vore nog skäl i att
mera allvarligt ta på denna fråga än vad
utskottet här har gjort.

jordbrukare i anledning av skördeskador

Jag har den bestämda uppfattningen
att e.n avskrivning av stödlånen för de
jordbruvkaro, som har det ekonomiskt
sämst stäixt, vore en mycket god investering
av/ staten och jag vill erinra bl. a.
om att länsförbundet av RLF i Norrbotten
pekså har den bestämda meningen
att ^itödlånen borde avskrivas. Nu menar
irsite jäg att den saken är aktuell bara för
''Norrbotten utan 3 et gäller nog för de
mindre och i vissa . medelstora

jordbruken över hela la.

Med det anförda, herr taliT,an’ JaS
be att få yrka bifall till motiSr nr /P j
första kammaren och ro dion n ^7 i
andra kammaren.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att om vi tar del av utskottsutlåtandet,
finner vi att det skett en viss
uppmjukning i detta avseende för dem,
som har det särskilt svårt att just i år
skaffa det som behövs för jordbruket,
såsom handelsgödsel, frösäd och dylikt.
För sådana jordbrukare kan lantbruksnämnden
teckna en statlig kreditgaranti.
Men i övrigt är det på det sättet, att riksbanken
har möjlighet att medge uppskov,
om särskilda omständigheter föreligger.
Det finns uttryckligen sagt här i
utskottsutlåtandet, att eftergift eller avskrivning
kan förekomma när detta är
behövligt för att syftet med stödlånet ej
skall förfelas eller .sociala skäl talar för
att man bör avstå från att vidtaga indrivningsåtgärder.
Jag tycker att detta är så
pass humant ur social synpunkt, och vi
inom utskottet har ansett att det är tillräckligt
med det lilla tillägg som jag här
redogjort för.

Jag ber således kort och gott att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 16 och II: 27; och för -

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Om lägre eltaxa för småindustrien

klarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. M\ij ds
proposition angående reglering av friserna
på fisk under budgetåret Y959/&0
m. m. jämte i äiT.iet väCfita motioner;
och

nr 21, i andning av Kungl. Maj:ts
proposition, ang^en(je prissättningen på
smör. /

Vad ut,

ställt bil^jp.

skottet i dessa utlåtanden hem -

Om lägre eltaxa för småindustrien

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av
väckta motioner angående viss lägre eltaxa
för småindustrien.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
365, av herr Mattsson, och 11:450, av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av möjligheterna att uppnå en sådan
eltaxa för lågspänningsleveranser
till småindustrien, att densamma kunde
erhålla elkraft till samma pris som storindustriella
företag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 365 och II: 450 ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wolgast, Jonasson, Björkcinga och Börjesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att motionerna I: 365 och II: 450
måtte av riksdagen bifallas.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det gäller här motioner
som syftar till att man genom en utredning
skall försöka åstadkomma rättvisa -

re eltaxor för småindustrien. Med hänsyn
till den sena timmen skall jag inte
uppta någon debatt utan hänvisar till
vad som yttras i reservationen. Det framgår
av denna att Svensk industriförening,
Svenska företagares riksförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt Landsbygdens elnämnd
i avgivna remissvar tillstyrkt en sådan
utredning. Härav torde framgå att en så\dan
utredning är nödvändig, och jag
ti^er, herr talman, att få yrka bifall till reseVvationen.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand/>
(ep).

Herr STRANDLER (s): \

Herr talman! Enär reservation ej utvecklade
^sin talan skall jag eV heller
utveckla utjskottets talan utan inskränker
mig till att , hänvisa till de yttranden,
som avgivits < av ett flertal institutioner,
vari avstyrkts! bifall till motionen. jMed
stöd av vad i Vitskottsiitlåtandet anVörts
får jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde he,-r talmanne*
jämlikt därunder förekomm. yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen,-och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 15, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Ang. överförande av privatägda

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej — 26.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. överförande av privatägda fler familjs

hyreshus i allmän ägo, m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av väckta motioner angående överförande
av privatägda flerfamiljs hyreshus
i allmän ägo, m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
97, av herrar öhman och Helmer Persson,
samt 11:132, av herr Senander
m. fl., hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att frågan om överförandet av privatägda
flerfamiljs hyreshus i allmän ägo
måtte göras till föremål för utredning,
varvid jämväl frågan om vilka övriga
åtgärder som kunde anses erforderliga
till förhindrande av spekulation på bostadsområdet
borde prövas, samt att
Kungl. Maj :t inför riksdagen måtte framlägga
de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:97 och 11:132 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

7 Första kammarens protokoll 1959. Nr 12

flerfamiljs hyreshus i allmän ägo, m. m.

Reservation hade anmälts av herrar
Hansson, Gustaf Henry, och fru Wallerius-Gunne,
vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Av utskottsutlåtandet
framgår att fru Wallerius-Gunne och jag
låtit anteckna en blank reservation i detta
ärende. Denna reservation innebär
emellertid inte att vi i själva sakfrågan
har en uppfattning som avviker från
vad utskottet här hemställt om. Det är
tvärtom så, att vi helt instämmer i vad
utskottet föreslår. Det är emellertid den
del av utskottets motivering, som finns
återgiven i det näst sista stycket, mot
vilken jag har invändningar att göra.
Det skrivs där om icke-spekulativa företag.
Man skulle av formuleringen i detta
stycke kunna bibringas den uppfattningen,
att det bedrives en stor spekulation
med privatägda hyreshus men att möjligheterna
till sådan spekulation blir
mindre och mindre, allteftersom de s. k.
allmännyttiga bostadshusen ökar i antal.
I själva verket förhåller det sig på
det sättet, i varje fall i den stad där jag
hör hemma, att de äldre bostadsfastigheterna
inte är några objekt som attraherar
spekulanter, alldenstund deras
nettoavkastning är begränsad och man
har svårt att bedöma hur det kan gå
med innehavet av dessa fastigheter i
fortsättningen.

Vad sedan beträffar de nyare bostadsfastiglieterna
är praktiskt taget alla dessa
statsbelånade, även de som är i privat
ägo, och så långt jag har mig bekant
skall kungl. bostadsstyrelsen godkänna
varje överlåtelse som sker. Jag
håller då för helt uteslutet att den
granskning, som bostadsstyrelsen här
gör, skulle vara så dålig att det blir tillfälle
till några spekulationsvinster.

Då således de icke-spekulativa företagen
icke spelar den framträdande roll
som utskottsmajoriteten vill göra gällande,
ansåg jag vid utskottsbehandlingen
att utskottet skulle motivera sitt avslag
genom att åberopa vad Svenska
stadsförbundet och Landskommunernas

Nr 12

Onsdagen den 15 april 1959

Om rätt för hyresgäster till insyn i hyresfastigheters förvaltning — Om lagligt
reparationstvång beträffande flerfamiljs hyreshus

förbund anfört i sina remissvar. Stadsförbundet
framhåller att samhället har
möjlighet att utöva ett väsentligt inflytande
över bostadsfrågan och att frågan
om ökat inflytande efter motionernas
linje icke i dagens läge äger den aktualitet,
att den bör utredas. Landskommunernas
förbund understryker frågans
betydelse men anser icke att en utredning
i motionernas syfte skulle medföra
förbättrade förhållanden.

Då utskottet inte ville motivera sitt
förslag på detta sätt, anmälde jag tillsammans
med fru Wallerius-Gunne en
blank reservation, men, herr talman,
som jag i inledningen till anförandet uttalade
har jag icke annat yrkande än
bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! .lag skall fatta mig mycket
kort och yrka bifall till motionerna
I: 97 och II: 132.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Till herr Hansson vill
jag bara säga, att uttrycket »icke spekulativt
företag» väl är allmänt godtaget.
Det torde knappast ha funnits någon anledning
för allmänna beredningsutskottet
att icke använda det.

I övrigt, herr talman, hänvisar jag bara
till allmänna beredningsutskottets utlåtande
och yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om rätt för hyresgäster till insyn i hyresfastigheters
förvaltning

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning

av väckt motion om möjligheter för hyresgäster
att få insyn i hyresfastigheters
förvaltning.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, 11:238, av herr Senander
m. fl., hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till åtgärder i syfte att möjliggöra
för hyresgästerna och deras organisationer
att få insyn i hyresfastigheternas
förvaltning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 238 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 238.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om lagligt reparationstvång beträffande
flerfamiljs hyreshus

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av väckt motion om lagligt reparationstvång
beträffande flerfamiljs hyreshus.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, 11:239, av herr Senander
m. fl. hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om tillsättande av en utredning av
frågan om införande av lagligt reparationstvång
för innehavare av flerfamiljs

Onsdagen den 15 april 1959

Nr 12

Om lagligt reparationstvång beträffande flerfamiljs hyreshus

hyreshus och att Kungl. Maj:t till riksdagen
måtte inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 239 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 239.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge
nedtagas.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 150, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder för lindring av
föreliggande kreditanskaffnings- och betalningssvårigheter
för av skördeskador
tidigare drabbade jordbrukare, m. m.;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1959/60
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prissättningen på
smör.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 153, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 54 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 146, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr
314) om villkorlig dom.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw