Fredagen den 1 december (Riksdagens protokoll 1961:33)

Nr 33

ANDRA KAMMAREN

1961

1—6 december

Debatter m. m.

Fredagen den 1 december

Sid.

Svar på frågor av:

fru Eriksson i Stockholm ang. principerna för anställande av arbetsföra
sockersjuka i statlig tjänst........................... 5

fröken Sandell ang. viss prisgeografisk undersökning............ 6

Svar på interpellation av fröken Elmén ang. vissa reservtelegrafexpe ditörers

pensionsrätt..................................... 6

Svar på frågor av:

herr Enskog ang. statliga lån för iordningställande av vissa skyddsrum
................................................ 10

herr Fälldin ang. underlättande av företagarnas redovisning av arbetsgivaravgift
........................................ 12

Svar på interpellationer av:

fru Gärde Widemar ang. folkpensionsavgiften för i Sverige bosatta

grekiska medborgare................................... 12

herr Elmwall ang. underlättande av bostadsanskaffningen för skogsarbetare
............................................. 14

herr Antonsson ang. lagstiftningen om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet................................ 15

Tisdagen den 5 december

Meddelande ang. riksdagsarbetet under återstoden av höstsessionen. . 18

Svar på interpellation av herr Mellqvist ang. ersättningsgrunderna vid

expropriation av mark för tätbebyggelse..................... 18

Svar på fråga av herr Elmwall ang. anledningen till de långa dröjsmålen
med installerande av telefon.......................... 20

Svar på interpellationer av:

herr Berglund ang. utbyggnaden av västgötadelen av Göta kanal.. 21

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 33

Nr 33

Innehåll

Std.

herr Eriksson i Bäckmora ang. elkraftpriset................... 23

herr Lassinantti ang. utbyggnaden av radio- och TV-sändare inom

Norrbottens län....................................... 27

herr Turesson ang. normer för lärlingsprov.................... 29

herr Carlsson i Huskvarna ang. den utvidgade rätten till folktandvård
för 16—19-åringar................................. 31

Svar på interpellation av herr Holmberg ang. behandlingen av utlänningsärenden
och på fråga av herr Helén ang. begärd granskning i
särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning av

vissa ärenden........................................... 33

Interpellationer av:

herr Eliasson i Sundborn i anledning av händelseutvecklingen i Kongo 45
herr Eliasson i Sundborn ang. bostadsbyggandets fördelning på egnahem
och flerfamiljshus, m. m........................... 45

herr Wachtmeister ang. den s. k. munkorgsparagrafen i tjänstereglementet
för krigsmakten................................. 47

Onsdagen den 6 december

Svar på fråga av herr Spångberg ang. rättsskydd för svenska medborgare
som besöker Sydafrika............................. 48

Byggande av en mellanriksväg från Sädvaluspe i Sverige till Graddis i

Norge................................................. 50

Riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
............................................... 54

Avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse m. m..... 62

Ändring av vissa stadganden i vägtrafikförordningen, m. m........ 70

Återköpsrätt beträffande pensionsstyrelsens frivilliga försäkring..... 71

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.................. 72

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 december

Statsutskottets utlåtande nr 176, om soldathemsverksamheten m. m. . . 49

— nr 177, om åtgärder till främjande av rekryteringen av läroverks lärare

i Norrland........................................ 49

— nr 178, ang. fördelningen av statsanslagen till forskningsbiblioteken 49

— nr 179, om byggande av en mellanriksväg från Sädvaluspe i Sverige

till Graddis i Norge..................................... 50

Bankoutskottets memorial nr 32, ang. instruktion för nästkommande

riksdags bankoutskott................ 54

Första lagutskottets utlåtande nr 49, ang. riktlinjer för en omorganisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet .............. 54

— nr 50, ang. vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m....... 62

Innehåll

Nr 33

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 78, om ändring i kommunalskattelagen
................................................ 62

Första lagutskottets utlåtande nr 51, ang. ändring i lagen om försäkringsrörelse
............................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 68, om ändring av vissa stadganden i

vägtrafikförordningen, m. m............................... 70

— nr 69, om återköpsrätt beträffande pensionsstyrelsens frivilliga försäkring
.............................................. 71

— nr 70, om ändrad lydelse av 2 § lagen om statlig krigsförsäkring

m. .................................................. 72

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. vissa prisreglerande åtgärder

på jordbrukets område................................... 72

— nr 41, ang. statlig kreditgaranti för lån avseende anskaffning av

vissa maskiner m. m. åt domänverkets skogsarbetare........... 77

Fredagen den 1 december 1961

Nr 33

Fredagen den 1 december

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 24 nästlidne
november.

§ 2

Svar på fråga ang. principerna för anställande
av arbetsföra sockersjuka i
statlig tjänst

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har på förekommen anledning
frågat mig, om grundlagsstadgandet om
tjänstetillsättning efter förtjänst och
skicklighet utan undantagsställning för
partiellt arbetsföra skall tillämpas även
beträffande fullt arbetsföra sockersjuka
vid anställning i statlig tjänst.

Mitt svar på frågan blir ja. Jag måste
emellertid göra en allmän reservation,
då jag inte känner till omständigheterna
i det fall fru Eriksson åsyftar. Jag
får vidare erinra att en person, som är
förbigången i ett tillsättningsärende,
har rätt att besvära sig hos överordnad
myndighet, i sista hand hos Kungl.
Maj:t.

Vidare anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för det positiva
svar jag fått på min fråga. Det är oerhört
glädjande att få bekräftat, att det

cirkulär, enligt vilket partiellt arbetsföra
skall anställas i statens tjänst efter
samma grunder som andra och att
förtjänst och skicklighet skall vara avgörande,
även gäller de sockersjuka.

De sockersjuka är visserligen kroniskt
sjuka, men de är i de flesta fall inte
partiellt arbetsföra. Insulinbehandling
och modern behandling i övrigt har
gjort, att medellivslängden för de sockersjuka
torde vara densamma som för
andra. Även frånvarofrekvensen håller
sig säkerligen vid samma tal som för
andra anställda. Man har emellertid
inte överallt observerat denna utveckling.
Det har därför hänt, att sockersjuka
som sökt arbete i statens tjänst
fått ett kategoriskt nej och mycket bestämt
avvisats, när man fått veta om
deras sockersjuka. Det hindrar givetvis
inte att det finns många sockersjuka i
statens tjänst, som fått sjukdomen sedan
de anställts. Det enda man kan
hindra är att ta emot yngre. Och dock
måste ju deras arbetsföra tid vara längre
än äldre diabetikers. För unga sockersjuka,
som har genomgått skolor och
skaffat sig utbildning, förefaller det
särskilt hårt att vägras arbete.

Vid en kongress i somras sade man
för övrigt, att de sockersjuka — vi räknar
med att de utgör två procent av
Sveriges befolkning — är överrepresenterade
i varje ledande grupp i samhället,
säkerligen också i riksdagen; jag
vågar inte uttala någon förmodan om
hur det därvidlag är ställt i regeringen.
Vi kan alltså inte mota bort dem ur
samhället med ett anställningsförbud.

Det är därför med största tillfredsställelse
jag hör att sockersjukan icke
principiellt är ett hinder. Självklart
bör de sockersjuka ha sin sjukdom

Nr 33

Fredagen den 1 december 1961

Svar på fråga ang. viss prisgeografisk undersökning — Svar på interpellation ang.

vissa reservtelegrafexpeditörers pensionsrätt

under kontroll och vara arbetsföra. Det
bör finnas intyg av läkare att de kan
sköta arbetet. Det förutsätter jag, och
det gör även de sockersjuka som erbjuder
sina tjänster till staten.

Jag tror att statsrådets svar kommer
att få mycket stor betydelse och vara
vägledande för kommuner och privata
arbetsgivare, av vilka somliga är generösa
och ser modernt på frågan, men
andra är mindre generösa. Till den
grupp, som sämst följt med utvecklingen
och ställer sig avvisande mot sockersjukas
anställning, hör tyvärr bankerna.
Dagens svar kommer att hälsas
med mycket stor tillfredsställelse av de
sockersjuka. Till den gruppen kan vem
som helst av oss komma att höra när
som helst.

Jag har fått ett rejält svar och hyser
förhoppningen att den princip, som där
kommer till uttryck, även skall tillämpas
i fortsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. viss prisgeografisk
undersökning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Fröken Sandell har frågat
mig, om jag är i tillfälle att upplysa
om när 1959 års utredning angående
grunderna för en prisgeografisk undersökning
väntas kunna framlägga resultatet
av sitt arbete samt om och när en
prisgeografisk undersökning, avsedd att
tjäna som grundval för ett ställningstagande
till en revision av dyrortsgrupperingen,
kan väntas bli tillsatt.

Enligt vad jag inhämtat kommer ifrågavarande
utredning att avlämna sitt
betänkande i början av 1962. Om och
när en prisgeografisk undersökning
kan sättas i gång är givetvis beroende
på innehållet i betänkandet och resul -

tatet av remissbehandlingen av detsamma.

Vidare anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för det mycket
snabbt avlevererade svaret på min
fråga.

Även om en prisgeografisk undersökning
inte leder till någon revision av
dyrortsgrupperingen, har undersökningen
som sådan ett egenvärde, och
man är intresserad av dess resultat.
Den ger oss nämligen relationerna mellan
de olika orterna och belyser en
eventuell sammankrympning av spännvidden
mellan de olika dyrorterna.

Löntagarna i Karlstad stad anser sig
missgynnade efter det att Karlstad vid
den senaste revisionen av dyrortsgrupperingen
flyttades ned från fjärde till
tredje gruppen. Man hyser allmänt den
uppfattningen, att Karlstad ligger på
en hög prisnivå både i jämförelse med
Stockholm och med andra med Karlstad
likvärdiga städer. En prisgeografisk
undersökning bör därför kunna
framlägga intressanta fakta, som kan
bli till ledning vid en fortsatt diskussion
om rättvisan i den nuvarande dyrortsgrupperingen.

Jag tackar än en gång för svaret och
väntar med intresse på fortsättningen
av den förberedande utredningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. vissa reservtelegrafexpeditörers
pensionsrätt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Fröken Elmén har i en
interpellation frågat mig, om jag är beredd
medverka till att de bestämmelser

Fredagen den 1 december 1961

Nr 33

Svar på interpellation ang.

om pension till s. k. reservtelegrafexpeditörer,
som utfärdats i kungl.
brev den 12 maj 1961, utsträckes att vid
ansökan härom gälla även den personal,
som nu inte är i tjänst men som
tidigare tjänstgjort som reservtelegrafexpeditörer
under minst den tid, som
nu skall berättiga till pension.

Jag vill till en början erinra fröken
Elmén om att den av riksdagen år
1958 och 1959 — på grundval av överenskommelser
mellan representanter
för civildepartementet och de statsanställdas
fyra huvudorganisationer — beslutade
pensionsregleringen för statsanställda
m. fl. såvitt gäller arvodesanställda
i statens tjänst innebar, att
pensionsrätt skulle tillerkännas dem
från och med den 1 juli 1959.

Regleringen av frågan om pensionsrätt
för dessa arvodesanställda skedde,
såvitt gäller flertalet grupper, genom en
ändring den 3 mars 1961 i kungörelsen
med tilläggsbestämmelser till det statliga
pensionsreglementet. Det av fröken
Elmén avsedda beslutet — vilket omfattar
jämväl vissa andra arvodistgrupper
vid televerket än reservtelegrafexpeditörer
— är endast ett ytterligare led i
genomförandet av samma reform. Såväl
angivna ändring i tilläggsbestämmelserna
som här avsedda beslut har
tillkommit efter överläggningar med
berörda huvudorganisationer.

Det förhåller sig ej så, att pensionsrätt
tillkommer endast de reservtelegrafexpeditörer,
som nu är i tjänst.
För reservtelegrafexpeditörerna liksom
för de övriga grupper av arvodesanställda,
som tillerkänts pensionsrätt genom
förenämnda åtgärder, gäller nämligen,
såsom förutsattes vid riksdagsbehandlingen
av pensionsfrågan, att
pension kan tillerkännas den som avgått
efter utgången av juni 1959.

Herr talman, mot bakgrund av vad
jag nu anfört måste mitt svar till fröken
Elmén bliva nekande såvitt gäller
personal, som lämnat sina anställningar
före den 1 juli 1959.

vissa reservtelegrafexpeditörers pensionsrätt

Vidare anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Jag vet mycket väl, att när man ger
sig in på statliga löner och pensioner,
kastar man sig samtidigt in i en djungel
av reglementen, beslut, paragrafer,
kungörelser, övergångsbestämmelser,
avtalsförhandlingsresultat m. m. Den
grupp, som jag har tagit upp i min interpellation,
har emellertid fallit utanför
dessa bestämmelser. Vi måste ju i
det statliga maskineriet ha alla dessa
olika bestämmelser och kungörelser.
Som statsrådet framhåller har vi fattat
beslut i denna fråga, och enligt det beslutet
kommer äldre reservtelegrafexpeditörer
att falla utanför bestämmelserna.
De beslut vi fattar är ofta
inte fullkomliga, utan när de väl trätt
i kraft kan vi finna, att vissa grupper
kommit att stå utanför. Då måste vi
ofta ändra på eller göra tillägg till våra
beslut, för att de skall komma att omfatta
även sådana grupper. När det gäller
den allmänna sjukförsäkringen,
ATP m. m. har vi måst revidera besluten.
Trots att bestämmelserna är grundade
på avtalsförhandlingar, kommer
vi inte ifrån det faktum, att det till syvende
og sidst är statsmakterna, regeringen
och riksdagen, som har ansvaret
för dessa frågor och för hur besluten
utformas.

Min interpellation i dag gäller en
grupp inom televerket, och jag är verkligen
förvånad över att man inte tidigare
har gjort något för att den gruppen
skall få sina pensionsförmåner och
sin ålderdom tryggad. Denna grupp har
visserligen varit berättigad till årliga
understöd, men sådana har fått sökas
och de bär varit starkt behovsprövade.
Kanske har man inte velat ta upp denna
fråga på allvar och fatta några beslut
därför att man bär trott, att denna
kår så småningom kommer att upphöra.

Nr 33

Fredagen den 1 december 1961

Svar pa interpellation ang. vissa reservtelegrafexpeditörers pensionsrätt

För närvarande förhåller det sig så,
att de som efter 1959 når pensionsåldern
skall kunna få pension efter beräkning
av viss kvalificerad tjänstgöringstid
och naturligtvis i relation till
den. En del telegrafexpeditörer har
emellertid nått pensionsåldern före
1959 och har under alla de år, sedan
de utbildades — det kan vara från 1905
och 1906 — dock varit en stor tillgång
för televerket. De faller helt utanför
dessa bestämmelser och har alltså inte
möjlighet att kunna få något slag av
pension.

För att få stå kvar i denna reservkår
krävs, att man tjänstgör minst 60 dagar
per år. Jag tror att många av oss
inte till fullo förstår, vad denna kår
verkligen betytt för televerket. Normalt
arbetar verket med mycket stora toppbelastningar,
framför allt under helger
såsom jul, nyår, påsk o. s. v. Verket behöver
då extra arbetskraft och har kunnat
kalla på dessa utbildade reservtelegrafexpeditörer,
som alltid stått till
tjänst och många gånger under helgdagarna
fått tjänstgöra hela dagarna,
från kl. 8 på morgonen till kl. 9 på
kvällen. Likaså har de fått träda in om
somrarna, då televerket behövt vikarier
under den ordinarie personalens
semester. De har också haft obekväm
arbetstid med nattjänstgöring in. m.
Vid sjukdomsfall har man också kallat
in dessa reservtelegrafexpeditörer.

Jag skulle vilja peka på en sak som
har utomordentligt stor betydelse. Dessa
reservtelegrafexpeditörer har varit
med under två krig och har många
gånger fått rycka in och tjänstgöra i
sträck både natt och dag under tider
då televerket haft det verkligt hektiskt.
Detta har efter vad jag förstår varit
av synnerligen stort värde för televerket.
Dessa människor har legat i
ständig beredskap. När man gör upp
deras pensionsförmåner räknar man
strikt med de dagar de varit i tjänst.
De måste alltså ha arbetat 16 dagar under
en månad för att denna över huvud

taget skall vara pensionsgrundande.
Man tänker aldrig på att de borde ha
någon poäng extra för att de ständigt
ligger i beredskap, så att man mycket
snabbt kan kalla in dem.

De äldre reservtelegrafexpeditörerna
har ansett att de måste stå till förfogande,
eftersom de annars kunde strykas
ur kåren. Naturligtvis var det för
många ekonomiska skäl som avgjorde
att de ville stanna. Man kan fråga varför
de då över huvud lämnade sin ordinarie
befattning. Ja, det hade sin
grund i de tidigare gällande bestämmelser
som sade att de kvinnliga telegrafexpeditörerna
måste lämna tjänsten, om
de gifte sig med en man utanför verket.
Man menade att kvinnorna inte kunde
bevara telegrafhemligheten. Männen
fick däremot gifta sig hur de ville med
kvinnor utanför televerket. När sedan
denna mycket egendomliga bestämmelse
togs bort fick dessa kvinnliga telegrafexpeditörer
träda in i reservkåren.
De har också kunnat söka ordinarie
tjänst, många har arbetat på olika stationer
över hela landet och inte fått
kännedom om när det funnits någon
ordinarie tjänst ledig. Samtidigt har
tjänsterna varit så få, att de flesta reservtelegrafexpeditörer
inte har haft
några som helst utsikter att få ordinarie
anställning.

Finns det något annat statligt område
där man på detta sätt har en utbildad
reservkår som står till förfogande
och med mycket kort varsel kan kallas
in? Möjligtvis befinner sig reservofficerarna
i samma situation.

Jag skulle vilja visa på en annan sida
som indirekt har varit av stort värde
för televerket. Reservtelegrafexpeditörerna
har ryckt in inte bara vid helger,
sjukdomsfall o. d. När kamrater med
ordinarie tjänst av familjeskäl eller till
följd av sjukdom i hemmet o. s. v. inte
har kunnat fullgöra denna har de kunnat
göra upp privat med en reservtelegrafexpeditör,
så att tjänsten i alla fall
alltid har varit bemannad. I nuvaran -

Fredagen den 1 december 1961

Nr 33

Svar på interpellation ang. vissa reservtelegrafexpeditörers pensionsrätt

de situation, när vi diskuterar förhållandena
på arbetsmarknaden för kvinnornas
del, skulle man önska att det
också på andra områden fanns sådana
reservkårer som kunde rycka in vid
förfall på grund av sjukdom eller av sociala
skäl.

Statsrådet avvisar en smula kallsinnigt
förslaget om utsträckt pensionsrätt
och hänvisar till riksdagens beslut.
De som uppnådde pensionsåldern före
år 1959 skulle alltså inte ha någon utsikt
att få pension över huvud taget.
Den ende som kan göra något åt detta
är statsrådet Lindholm. Jag vädjar till
honom att än en gång pröva denna fråga.
Jag tycker att vi har ansvar härvidlag.
Denna kår av reservtelegrafexpeditörer
har ju betytt så mycket för
televerket.

Nu hänvisas till avtalsuppgörelser,
förhandlingar m. m. sådant. De som
har kommit upp i pensionsåldern omfattas
inte med samma intresse när det
gäller förhandlingar. De har kanske
vädjat till sin organisation, men denna
har sagt att den inte kan ta upp deras
sak, och det har gjort att de inte har
kvarstått i organisationen.

Jag ber som sagt att få vädja till
statsrådet, att han omprövar denna
fråga.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Fröken Elmén har här
talat med mycket temperament för den
grupp befattningshavare det nu gäller,
och hon undrade om det på något annat
område i statsförvaltningen finns
en liknande reservkår. Jag kan inte säga
det med bestämdhet, men jag vet att åtminstone
posten har en reservkår, och
jag förmodar att det även på andra
avsnitt i förvaltningen finns liknande
möjligheter att klara av uppkommande
flaskhalsar. Därom vill jag dock inte nu
uttala mig med bestämdhet.

Sedan skall jag gå över till själva sakfrågan.

När pensionsöverenskommelsen träffades
med organisationerna, betraktades
det som en mycket stor favör att
man fick räkna pensionsrätt även på
arvodesanställningar. Det ansågs som
ett betydande framsteg och som ett tillgodoseende
av ett önskemål, som funnits
i personalorganisationerna under
åtskilliga år. Jag kan inte finna skäl
tala för att göra en kategoriklyvning
bland befattningshavare i arvodestjänst,
vilket sker om reservtelegrafexpeditörerna
får den föreslagna förmånen. Beviljar
man en grupp retroaktiva förmåner,
så måste man göra det också för
andra grupper, som arbetar under samma
förhållanden. Det är en praxis, som
vi tillämpar inom den statliga sektorn.

Om fröken Elméns principer godtogs,
skulle det leda till att det blev svårare
att genomföra förbättringar i framtiden,
eftersom man då måste tänka på
att förbättringarna skall ha retroaktiv
verkan långt tillbaka i tiden. Och det
är väl ändå framåt vi förhandlar.

Jag vill ännu en gång understryka,
att den vidgning av pensionsrätten, som
genomförts i det statliga pensionsreglementet,
av alla anställda och särskilt
av dem som har arvodesanställning betraktats
som ett betydande framsteg i
förhandlingsarbetet.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har i min interpellation
framhållit, att beslutet om den
vidgade pensionsrätten var ett stort
framsteg. Men den grupp det här gäller
kommer trots allt utanför. Och om
det finns andra kårer av liknande slag,
så bör man där givetvis ha samma förmån.
Men reservtelegrafexpeditörerna
utgör inte någon stor grupp, och deras
antal minskar undan för undan.

Jag vill också erinra om att flera
av reservtelegrafexpeditörerna varit i
tjänst till 70 års ålder och under hela
anställningstiden har de avlagt prov
och deltagit i kurser för att följa med
utvecklingen i arbetet. De har gjort allt,

Nr 33

Fredagen den 1 december 1961

Svar på fråga ang. statliga lån för iordningställande av vissa skyddsrum

menar jag, för att kunna fullgöra sitt
arbete på ett riktigt sätt. Jag tycker
därför att kåren bör ha denna favör,
även om det skulle innebära att samma
förmån måste ges även till andra
grupper i liknande ställning.

Jag känner också till att det inom televerket
finns andra lägre befattningshavare,
som när de efter fem år slutar
sitt arbete för att övergå till annan
tjänst, erhåller gratifikation. Den uppgiften
har jag fått verifierad från flera
håll. Jag tänker här närmast på telegrambärarna.
Skulle man inte kunna
göra något även för de äldre reservtelegrafexpeditörerna?
De har många
gånger fått arbeta under mera påfrestande
förhållanden än man gör nu och
mot relativt sämre ersättning. Det kan
omvittnas både av chefer och från
andra håll.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara understryka,
att reservtelegrafexpeditörerna
inte på något sätt har satts i strykklass
i förhållande till andra grupper. Om de
går över till annan statlig tjänst, så får
de liksom andra befattningshavare efter
prövning räkna sin föregående tjänstetid
som underlag för kommande pension.
Vi brukar tillämpa den regeln för
icke pensionsgrundande tjänst, att före
den 1 juli 1959 får två tredjedelar tillgodoräknas
som pensionsunderlag vid
den slutliga uträkningen av det totala
pensionsunderlaget. I det avseendet blir
reservtelegrafexpeditörerna alltså efter
prövning likställda med andra grupper.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. statliga lån för iordningställande
av vissa skyddsrum

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat,
om jag vill medverka till att de fastighetsägare,
som genom upphävande av
tidigare gällande dispens nu ålägges att
inreda skyddsrum, skall kunna erhålla
statligt lån till kostnaderna för skyddsrummens
iordningställande även i de
fall de inte tidigare bär statslån för fastigheten.

Herr Enskog tycks utgå ifrån att supplementära
lån för skyddsrumsinredning
borde beviljas dem som förut har fått
tertiärlån av staten för husets uppförande.
Det är emellertid inte troligt att
så behöver bli fallet. För åtskilliga fastighetsägare
blir kostnaderna för
skyddsrummens färdigställande såringa,
att någon medverkan från statens sida
inte påkallas. Där kostnaderna är av
någon betydelse, torde de i regel kunna
finansieras genom att det statliga lånebeviljande
organet — bostadsstyrelsen
eller vederbörande länsbostadsnämnd
— medger återbelåning av det överhypotek,
som under den gångna delen
av lånetiden har uppstått på sekundärlånet.
Om överhypotek inte finns eller
om det inte räcker till, kan man tänka
sig att det statliga låneorganet medger
den flyttning av inteckningssäkerheten
för statslånet, som erfordras för att den
underliggande krediten skall kunna
ökas.

Av det sagda framgår, att jag inte räknar
med någon ökning av den statliga
långivningen i anledning av att skyddsrumsdispenserna
slopats. I konsekvens
härmed torde skäl inte föreligga att staten
lämnar kredit för finansiering av
ifrågavarande åtgärder i hus, som uppförts
utan stöd av statliga lån.

Vidare anförde:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min fråga
men jag beklagar att svaret var negativt.

Fredagen den 1 december 1961

Nr 33

Svar på fråga ang. statliga

Anledningen till att jag nu tagit upp
denna fråga är att den generella dispens
från bestämmelserna om skyldigheten
att färdigställa skyddsrummen som regeringen
meddelade 1955 nu av regeringen
upphävts. I de anvisningar, som
civilförsvarsstyrelsen lämnade den 24
oktober i år, sägs att åtgärderna för att
färdigställa skyddsrummen skall vidtagas
snarast. Hur snart detta kan ske
är dock ovisst med tanke på att det rör
sig om ett mycket stort antal. Enligt
uppgift är det cirka 9 000 av totalt cirka
30 000 skyddsrum som inte ger något
skydd alls. Omkring 6 000 saknar helt
inredning — det saknas dörrar, luckor,
anordningar för gasskydd, el-installation,
torrklosetter, bänkar m. m. övriga
3 000 saknar viss inredning, oftast dörrar,
luckor och luftrenare.

För att sätta dessa skyddsrum i stånd
måste ganska stora belopp investeras
av fastighetsägarna — det torde röra
sig om cirka 7 000 kronor för ett medelstort
skyddsrum, d. v. s. 60—70 miljoner
kronor för de nämnda skyddsrummen.
Detta är pengar som i de flesta fall
måste lånas upp. Om det inte går att få
statliga amorteringslån måste lånen tagas
upp på öppna marknaden och det
är som alla känner till ganska svårt för
närvarande.

Det räcker dock inte med att de
nämnda skyddsrummen blir iordningställda.
Yi behöver ännu flera i inkvarteringsområden,
där vi inte behöver
räkna med direkta bombanfall men där
det ändå behövs skyddsrum för att
människorna skall gå fria från skador
från radioaktiv strålning från nedfallande
stoft efter kärnvapendetonationer
på många mils avstånd. På sådana
orter har man i regel relativt god tid
på sig att uppsöka skydd efter radiakvarning
genom radio, eftersom stoftet
sprids med vindens hastighet. Även dessa
skyddsrum kommer att kosta pengar
att iordningställa.

Då det iir synnerligen angeläget att
skyddsrummen blir iordningställda sna -

lån för iordningställande av vissa skyddsrum

rast måste också finansieringsfrågan
lösas snabbt. De årliga kostnaderna för
räntor m. m. kommer givetvis att belasta
lägenhetsinnehavarna, men kapitalet
måste fastighetsägaren skaffa, och
enligt min uppfattning går det inte att
lösa denna fråga tillräckligt snabbt om
inte statliga lån kan erhållas.

Med goda skyddsrum kan vår befolkning
klara sig igenom ett kärnvapenkrig
—■ vare sig explosionsplatserna är
inom eller utom landets gränser — utan
att bli utsatt för livshotande strålningsdos.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag har bara ett par
kommentarer till vad frågeställaren senast
anförde.

Mitt intryck är att herr Enskog nog
överdimensionerar problemet. Enligt de
uppgifter som jag har är det inte fråga
om så stora belopp som man kunde tro
när man lyssnade till herr Enskog. Ett
skyddsrum för högst 50 personer fordrar
en genomsnittlig kostnad av 8 000
kronor, ett skyddsrum för högst 100
personer 10 000 kronor, 150 personer
13 000 kronor och 200 personer 14 000
kronor. Det kan sålunda inte vara förenat
med oöverstigliga hinder att klara
utgifterna.

Med den ordning vi för närvarande
har kommer ju dessa skyddsrumsinredningar
sedermera att påverka hyressättningen,
så att de verkliga kostnaderna
inte drabbar fastighetsägarna
utan blir utslagna på hyresgästerna. När
därtill kommer att man i alla statsbelånade
hus utan att gå ut på lånemarknaden
kan klara finansieringen på det
eleganta sätt som jag påpekar i mitt interpellationssvar,
tror jag inte att det
uppstår så stora svårigheter som herr
Enskog antydde.

Jag tror inte heller att kostnaderna
kommer att i någon högre grad medverka
till en försening av inredandet
av skyddsrummen. Det kommer kanske

Nr 33

Fredagen den 1 december 1961

Svar på fråga ang. underlättande av företagarnas redovisning av arbetsgivaravgift

— Svar på interpellation ang. folkpensionsavgiften för i Sverige bosatta grekiska

medborgare

att visa sig svårare att snabbt anskaffa
all den materiel som behövs än att
skaffa de pengar som erfordras.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag har räknat med
7 000 kronor per skyddsrum.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. underlättande av

företagarnas redovisning av arbetsgivaravgift Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Fälldin frågar vilka
åtgärder som vidtagits i syfte att underlätta
företagarnas redovisning av arbetsgivaravgift
till den allmänna tillläggspensioneringen
m. m.

Som svar vill jag meddela, att den
blankett, på vilken arbetsgivarna i januari
nästa år skall lämna sina uppgifter
till ledning för bestämmandet av
avgifterna för 1961, genom riksförsäkringsverkets
försorg grundligt omarbetats
och väsentligt förenklats.

Vidare anförde

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för det svar som socialministern
har lämnat på min enkla fråga.

Som regel hälsar man ju inte ändring
av blanketter och formulär med
tillfredsställelse, men i detta fall är jag
övertygad om att de flesta som haft
kontakt med den tidigare blanketten
gör det. Jag vill nog gärna skjuta in att
så svår och fylld av detaljer som lagstiftningen
är på detta område måste
det också vara svårt att åstadkomma ett
redovisningsförfarande som ter sig enkelt.
Vill man nå enkelhet i högre grad

måste man därför nog angripa problemet
i ett större sammanhang.

Jag lägger märke till att socialministern
i sitt svar säger att blanketterna
har »väsentligt» förenklats. Jag vill
bara uttrycka förhoppningen, att den
värderingen skall visa sig vara riktig.

I svaret är ingenting sagt om anvisningarna
för blanketternas ifyllande,
men jag förmodar att socialministern
avser att även de har omarbetats och
förenklats. Fråga är om inte anvisningarna
beträffande den förra blanketten
gjorde blanketten svårare att handha än
den i och för sig hade behövt vara. Det
är ytterst angeläget att också anvisningarna
för blankettens ifyllande får
den nödvändiga förenklingen.

Jag uttalar min tillfredsställelse med
svaret och ber än en gång att få tacka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. folkpensionsavgiften
för i Sverige bosatta grekiska
medborgare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Gärde Widemar
frågar, om jag vill medverka till att en
den 27 juli 1961 dagtecknad kungörelse
angående tillämpning mellan Sverige
och Grekland av vissa europeiska avtal
om social trygghet tillämpas så, att folkpensionsavgift
skall erläggas av här
mantalsskrivna grekiska medborgare
först för 1962 års inkomster.

Kungörelsen är så avfattad att grekiska
medborgare, som är mantalsskrivna
här, skall erlägga folkpensionsavgift för
1962, d. v. s. även för 1961 års inkomster.
Anledningen härtill är följande. De
berörda europeiska överenskommelserna
trädde i kraft i förhållande till
Grekland den 1 juni 1961. Grekiska

Fredagen den 1 december 1961 Nr 33

Svar på interpellation ang. folkpensionsavgiften för i Sverige bosatta grekiska
medborgare

medborgare kan i följd därav, under de
i vederbörande överenskommelse angivna
förutsättningarna, bli berättigade
till svensk folkpension från sistnämnda
tidpunkt. Med hänsyn till att grekiska
medborgare således i princip är berättigade
till förmåner från den svenska
folkpensionslagstiftningen under större
delen av år 1961 har det ansetts riktigt,
att avgiftsskyldighet föreligger i
vad avser nämnda års inkomster.

1 en av interpellanten omnämnd skrivelse
av år 1958 gav riksdagen Kungl.
Maj:t till känna vad andra lagutskottet
anfört i anledning av väckta motioner
om undvikande av att skyldighet
för utländska medborgare att erlägga
folkpensionsavgift i vissa fall fick retroaktiv
verkan. Utskottet uttalade, att
vissa påtalade oformligheter i görligaste
mån borde undvikas i de fall, då
det i framtiden kunde komma i fråga
att ålägga nya grupper av utländska
medborgare skyldighet att erlägga folkpensionsavgift.
Bakgrunden till detta
uttalande var närmast ett fall, då i överensstämmelse
med äldre praxis avgiftsskydighet
ålades franska medborgare i
avseende på 1957 års inkomster, fastän
överenskommelsen i fråga trädde i
kraft i förhållande till Frankrike först
med ingången av år 1958.

Riksdagens år 1958 uttalade önskemål
borde vara tillgodosedda, när — som nu
är praxis — avgiftsskyldighet endast
ålägges i avseende på inkomster för år,
då folkpensionslagstiftningens förmåner
kunnat utgå till vederbörande personkrets
för hela eller större delen av
året.

Jag har dock den uppfattningen, att
man för framtiden kan nöja sig med
att ta ut avgift på inkomster för år, då
persongruppen i fråga under hela året
haft möjlighet att komma i åtnjutande
av folkpensionsförmåner.

Vidare anförde

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Som av svaret framgår vill herr statsrådet
inte medverka till en sådan tolkning
av kungörelsen angående skyldighet
för grekiska medborgare att erlägga
folkpensionsavgift, att de befrias från
sådan skyldighet för 1961 års inkomster.
Jag beklagar detta och kan inte
finna annat än att detta står direkt i
strid med riksdagens år 1958 uttalade
önskan, att man för framtiden borde
undvika retroaktiv avgiftsskyldighet.

Om herr statsrådet studerar andra
lagutskottets utlåtande år 1958 i denna
fråga finner han, att det då inte bara
gällde franska medborgare utan även
västtyska medborgare, genom en kungörelse
den 21 september 1956, och italienska,
genom en kungörelse den 27
juni 1957. Dessa senare fall är alltså
direkt parallella till föreliggande fall
beträffande grekiska medborgare, och
riksdagens uttalande år 1958 torde ha
avsett alla fall av retroaktiv avgiftsbetalning
oavsett tidpunkten under året
då pensionsförmåner kunnat utgå till
vederbörande folkgrupp. Jag kan därför
inte finna att riksdagens önskemål
är tillgodosedda.

Dessutom leder socialministerns tolkning
av kungörelsen till vissa tråkiga
konsekvenser. Jag skall som exempel
nämna hur det kommer att gå för de
greker, som arbetade här under första
halvåret i år och som lämnat Sverige
före den 8 augusti 1961, d. v. s. då ifrågavarande
kungörelse utkom från trycket.
Vid sin utresa från Sverige har de
säkert, som alltid skall ske, fått ett
jämkningsbeslut och ett intyg från uppbördsmyndigheten
att de inte häftar i
skuld för skatt till .svenska staten. Mer
än ett år därefter får de en slutlig skattsedel
utvisande kvarskatt på grund av
påförd avgift för folkpensionsförmåner
som de aldrig kan komma i åtnjutande

14 Nr 33 Fredagen den 1 december 1961

Svar på interpellation ang. underlättande av bostadsanskaffningen för skogsarbetare

av. Det var väl inte tänkt, att konventionen
om social trygghet skulle kunna
leda till sådana konsekvenser.

Av senare delen av svaret förstår jag
att herr statsrådet inte heller tycker att
detta är riktigt, och jag konstaterar
tacksamt löftet att för framtiden skall
avgift endast påföras i de fall då vederbörande
grupp haft möjlighet under
hela året att komma i åtnjutande av
folkpensionsförmåner.

Med hänsyn till att vi är helt överens
om principen för framtiden skulle
jag vilja vädja till statsrådet att på nytt
överväga, huruvida det är möjligt att
befria ifrågavarande greker från erläggande
av folkpensionsavgift för 1961
års inkomster.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. underlättande
av bostadsanskaffningen för skogsarbetare Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har i en
till mig ställd interpellation frågat, om
jag är villig att i vissa avseenden, som
närmare beröres i interpellationen, genom
initiativ till författningsändring
eller på annat sätt medverka till underlättande
av bostadsanskaffning för
skogsarbetare m. m.

Bostadsstyrelsen har i anslutning till
sina äskanden om anslag för nästa budgetår
lagt fram förslag till ändringar av
gällande bestämmelser om egnahemslån
och tertiärlån. Förslaget syftar i
korthet till en sammangjutning av de
olika lånebcstämmelserna till en gemensam
författning. Vid den prövning av
bostadstyrelsens förslag, som för närvarande
pågår inom socialdepartementet,
torde även de spörsmål interpellanten
berör komma att aktualiseras.

Bostadsstyrelsens förslag och regeringens
ståndpunkt i frågan torde, om
den pågående beredningen av ärendet
inom socialdepartementet hinner slutföras,
komma att anmälas för riksdagen i
1962 års statsverksproposition.

Vidare anförde:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för det svar han
har lämnat.

Av svaret framgår, att de frågor som
har upptagits i interpellationen berörs
av de överväganden rörande reglerna
för bostadslångivningen som nu pågår
inom socialdepartementet. Däremot
framgår inte, om man har något intresse
av att åstadkomma sådana lösningar
som jag efterlyste.

Jag kan nämna att länsbostadsnämnden
i Södermanland i sitt remissyttrande
har framhållit, att det i fråga om
lantarbetarbostäder bör finnas möjlighet
att lämna egnahemslån även om huset
kommer att innehålla mer än två lägenheter.
Det synes inte rimligt att utestänga
en jordbrukare från lån därför
att lantarbetarbostäderna en gång i tiden
samlades till ett något större hus,
framhåller länsbostadsnämnden. Det är
således inte bara min privata uppfattning,
att en ändring av bestämmelserna
bör komma till stånd; även bland bostadsmyndigheterna
råder denna uppfattning.
Det finns heller inte rimlig anledning
att ej medge egnahemslån av
den anledningen, att lantarbetarbostaden
skall bebos av en skogsarbetare, anställd
t. ex. vid skogsägarorganisationen,
i stället för av en arbetare, fast
anställd vid gården.

»Min fråga gällde om statsrådet var villig
att medverka till en lösning av dessa
frågor. När man kommer så långt som
till statsverkspropositionen, är väl frågan
i stort sett låst. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att till statsrådet vörd -

Fredagen den 1

Svar på interpellation ang. lagstiftningen

jordbruksfastighet

samt ställa frågan, om statsrådet är positivt
inställd och villig att vid förberedelserna
till statsverkspropositionen
verkligen eftersträva en lösning av dessa
frågor, som ur den lånesökandes
synpunkt kan bli tillfredsställande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Elmwall är pessimist.
Han tillhör den kategori av människor
som tyder allt till det sämsta utifrån
sina utgångspunkter. När han av
mitt svar inte hade kunnat finna om
det fanns något intresse från min sida,
vill jag säga honom att de förslag som
kommer exempelvis från bostadsstyrelsen
alltid mottas med det största intresse
av departementet och departementschefen.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet när han uttrycker sitt intresse,
och jag tar det senare yttrandet
som ettTjestämt medgivande av att dessa
frågor får en positiv lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. lagstiftningen
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Antonsson frågat, om
jordbruksministern är beredd överväga
att förelägga 1962 års riksdag förslag
om förlängning av nu gällande lagstiftning
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

Till svar härpå får jag anföra följande.

december 1961 Nr 33

om inskränkning i rätten att förvärva

Jordförvärvslagen av år 1955 gäller
till och med den 30 juni 1962.

Det av 1958 års jordlagsutredning avgivna
betänkandet med förslag till ny
jordförvärvslag remissbehandlas för
närvarande. Remisstiden var ursprungligen
bestämd att sluta vid årsskiftet.
Från olika håll har emellertid uttalats
önskemål om förlängning av remisstiden.
Med anledning härav har min företrädare
som jordbruksminister låtit
framflytta slutdagen till den 28 februari
1962. Detta medför att förslag till ny
lagstiftning inte hinner föreläggas vårriksdagen.
Det blir således nödvändigt
att i stället framlägga förslag om förlängning
av giltighetstiden för den nuvarande
lagen.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Antonssons interpellation.

Vidare anförde

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för det interpellationssvar han här lämnat.
Jag har frågat, om jordbruksministern
är beredd överväga att för nästa
års riksdag framlägga förslag till förlängning
av gällande jordförvärvslag.
Statsrådet Holmqvist meddelar nu att
så kommer att ske. Jag befinner mig således
i den för interpellanter inte alltför
vanliga situationen att jag, samtidigt
som jag tackar för svaret, kan uttrycka
min odelade tillfredsställelse
med svarets innehåll.

Jag framställde min fråga därför att
jordförvärvslagstiftningen och speciellt
det förslag till ny lagstiftning, som 1958
års jordlagstiftningsutredning framlagt,
inrymmer element som har ett visst
samband med bestämmelserna i EECstadgan.
Det måste vara mindre välbetänkt
att i ett liigc, när vi väntar associationsförhandlingar
mellan EEG-staterna
och vårt land, vidta förändringar
i den svenska lagstiftningen på ett om -

16 Nr 33 Fredagen den 1 december 1961

Svar på interpellation ang. lagstiftningen om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet

råde, som kan förutses bli föremål för
överläggningar vid dessa förhandlingar.
En förändring av lagstiftningen skulle
måhända rent av aktualiseras vid en
tidpunkt då sådana förhandlingar pågår.
Jag har därför velat väcka frågan,
om man inte i stället borde förlänga
gällande lagstiftning på området.

Herr talman! Jag finner inte tillfället
lämpat att öppna någon allmän debatt
om jordlagstiftningens syfte och allmänna
principer, men jag vill tillåta
mig anföra en enda synpunkt i detta
sammanhang.

Jag uppfattar jordlagstiftningen såsom
ett kompletterande instrument till
den allmänna jordbrukspolitiken och de
riktlinjer för densamma som statsmakterna
fastlagt. Lagstiftningen syftar ju
till att så långt som möjligt bibehålla
jord och skog i jordbruksbefolkningens
ägo och att främja jordbrukets
strukturrationalisering i enlighet med
den allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken.
Min bedömning är också
den, att nuvarande jordlagstiftning
på väsentliga punkter står i god överensstämmelse
med de riktlinjer för
jordbrukspolitiken som statsmakterna
och riksdagen har gått in för. Därtill
kommer att vi för närvarande har en
stor utredning, 1960 års jordbruksutredning,
som är mitt uppe i sitt arbete och
som har till uppgift att framlägga förslag
till riktlinjer för den framtida
jordbrukspolitiken.

Om man, herr talman, har den inställning
jag här hävdat, nämligen att
det finns ett nära samband mellan den
allmänna jordbrukspolitiska målsättningen
och jordförvärvslagstiftningen,
så blir en naturlig följd därav, att man
bör se till att dessa båda tidsmässigt
och i fråga om syften så mycket som
möjligt ansluter till varandra. Enligt
min uppfattning talar starka skäl för
att man inte under de närmaste åren
framlägger förslag till ändring av nu
gällande förvärvslagstiftning. Först om

några år sedan riksdagen beslutat om
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
på grundval av jordbruksutredningens
arbetsresultat kan det vara
befogat att vidta eventuella justeringar
i förvärvslagstiftningen, så att den
bringas i samklang med de allmänna
jordbrukspolitiska riktlinjerna.

Herr talman! Detta var den principiella
synpunkt som jag ville anföra
och jag ber att än en gång få tacka statsrådet
Holmqvist för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 176, i anledning av väckta motioner
om soldathemsverksamheten m. m.,
nr 177, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av rekryteringen
av läroverkslärare i Norrland,
nr 178, i anledning av väckta motioner
angående fördelningen av statsanslagen
till forskningsbiblioteken, och

nr 179, i anledning av väckta motioner
om byggande av en mellanriksväg
från Sädvaluspe i Sverige till Graddis
i Norge;

bevillningsutskottets betänkande nr
78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

memorial nr 32, angående
instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för en omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, dels
ock i ämnet väckta motioner,

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med

Fredagen den 1 december 1961

Nr 33

vissa bestämmelser om pensionsstiftelse
m. m., och

nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1948 om försäkringsrörelse, dels ock i
ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 68, i anledning av väckta motioner
om ändring av vissa stadganden i
vägtrafikförordningen, m. m.,

nr 69, i anledning av väckt motion om
återköpsrätt beträffande pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring, och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 26 februari
1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
vissa maskiner in. m. åt domänverkets
skogsarbetare.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 175, med förslag till lag
om ändring i kommunala vallagen m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion;
från bevillningsutskottet:
nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30
juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa
pälsvaror jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Thailand för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

från andra lagutskottet:
nr 377, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om luftföroreningarnas
inverkan på människan
samt om lagstiftning angående luftföroreningar;
och

nr 378, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten
för vissa tunga fordon.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.56.

In fidem

Sune K. Johansson

2 •—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 33

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Tisdagen den 5 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 28 och
den 29 nästlidne november.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Brandt i Sätila, som vid kammarens
sammanträde den 14 nästlidne november
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Meddelande ang. riksdagsarbetet under
återstoden av höstsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
beträffande riksdagsarbetet under återstoden
av innevarande session meddela
följande.

Vid kammarens plena fredagen den
8 och tisdagen den 12 december kommer
ett stort antal interpellationer och
enkla frågor att besvaras, och sammanträdena
kommer därför dessa dagar att
ta sin början kl. 12.00 respektive kl.
11.00, icke såsom i den preliminära planen
angivits kl. 14.00 respektive kl. 16.00.

Onsdagen den 13 december, då sammanträdet
i enlighet med vad som tidigare
meddelats börjar kl. 10.00, kommer
att behandlas bland annat frågan
om en skattereform. Även torsdagen den
14 december kl. 10.00 anordnas arbetsplenum.
Om så erfordras till följd av
att kamrarna under de sista dagarna
av sessionen stannar i skiljaktiga beslut
eller för avlämnande av interpellations-
och frågesvar, hålles sammanträde
jämväl fredagen den 15 december,
denna dag med början kl. 11.00.

§ 4

Svar på interpellation ang. ersättningsgrunderna
vid expropriation av mark
för tätbebyggelse

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Mellqvist frågat mig,
om jag har uppmärksammat vissa av
interpellanten påtalade förhållanden angående
nuvarande lagstiftnings begränsning
i fråga om kommunernas möjlighet
att för skäliga kostnader erhålla
mark för bostadsbyggande. Interpellanten
har vidare frågat, om jag är beredd
att låta 1960 års expropriationsutredning
överse expropriationslagen
beträffande grunderna för ersättning i
samband med expropriation av mark
för tätbebyggelse.

Till svar härpå får jag anföra följande.

År 1949 genomfördes vissa ändringar
i expropriationslagstiftningen. Ändringarna
innebar bl. a. en utvidgning av expropriationsändamålen,
och avsikten
härmed var att ge underlag för åtgärder
till motverkande av jordvärdestegringar
i samband med tätbebyggelse.
Under förarbetena till lagreformen
övervägdes att inom expropriationslagstiftningens
ram få till stånd också andra
anordningar med syfte att förebygga
eller till det allmänna överföra sådan
stegring av fastighets värde, som
utan insats från fastighetsägarens sida
av kapital eller arbete kan uppkomma
vid tätbebyggelse. Det befanns emellertid
nödvändigt att ytterligare utreda
dessa spörsmål. En utredning av problemet
om indragning av oförtjänt jordvärdestegring
skedde senare genom den

Tisdagen den 5 december 1961 Nr 33

Svar på interpellation ang. ersättningsgrunderna vid expropriation av mark för
tätbebyggelse

s. k. markvärdeutredningen. Det lagförslag,
som denna utredning framlade
i sitt år 1957 avgivna betänkande
(SOU 1957:43), har inte ansetts kunna
tjäna som grundval för en lösning
av nämnda problem. I betänkandet har
emellertid också diskuterats möjligheterna
av en mera begränsad lösning av
problemet via expropriationslagstiftningen.
Därvid har bl. a. uppmärksammats
frågan om principerna för värdering
vid expropriation.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t
tillkallade jag under år 1960 en utredningsman
för att genomgå och bearbeta
de domar i expropriationsmål, som
i enlighet med en numera upphävd kungörelse
under 1950-talet har insänts till
justitiedepartementet. Den sedermera
tillsatta expropriationsutredningen har
till uppgift att överse expropriationsreglerna
i belysning av erfarenheterna
under de år, som förflutit efter 1949 års
lagändringar. Utredningen skall därvid
särskilt beakta vissa önskemål, som har
framförts av riksdagen, bl. a. i fråga
om grunderna för värderingen (tredje
lagutskottets uti. 1958:16). Enligt direktiven
för utredningen bör den vidare
— utan att vara bunden av bestämda
riktlinjer — närmare undersöka de
uppslag till reformer inom expropriationsväsendet,
som markvärdeutredningens
betänkande innehåller, samt
framlägga därav eventuellt föranledda
förslag.

Av det anförda torde framgå, att en
översyn av expropriationslagen beträffande
ersättningsgrunderna vid expropriation
av mark för tätbebyggelse omfattas
av expropriationsutredningens
uppdrag.

Vidare anförde

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för det positiva
svar jag erhållit på min interpel -

lation angående ersättningsgrunderna
vid expropriation av mark för tätbebyggelse.

För hela bostadsbyggandet är det avgörande
att tomtpriset vid expropriation
står i någorlunda rimligt förhållande
till det pris för tomtmark som
de bostadsbyggande myndigheterna kan
godkänna som underlag för statlig belåning.
Om så icke sker undergrävs hela
vår bostadspolitik, och den uppställda
målsättningen kan ej infrias. Om
man fördubblar markpriset, vilket har
skett inom den kommun som tjänar
som underlag för interpellationen, blir
följden den att bostadsbyggandet praktiskt
taget upphör på grund av att statliga
lån icke kan erhållas. För en egnahemsbyggare,
som uppför sin fastighet
inom nu gällande lånetak, innebär
en fördubbling av markpriset att vederbörande
av egna medel måste tillskjuta
mellan 12 000 och 15 000 kronor.
Då det av alla dem, som önskar
bygga ett eget hem, är få som har förutsättningar
att bära en sådan kostnadsstegring,
blir följden att byggandet
av dylika fastigheter kommer att
avstanna.

Även för flerfamiljshus blir det samma
förhållande; ett för högt tomtpris
ökar hyreskostnaden så att de som bäst
behöver en modern bostad av kostnadsskäl
tvingas avstå.

Det kan icke få vara så, herr talman,
att en liten grupp markägare skall
kunna tilltvinga sig oskälig ersättning
därför att ett samhälle behöver mark
för att kunna tillgodose övriga gruppers
berättigade intressen av tidsenliga
bostäder. Mot denna bakgrund är
det synnerligen angeläget att expropriationsutredningen
så snart som möjligt
kan visa ett resultat av sitt arbete
och — som vi hoppas — presentera
förslag till nya grunder för ersättning
vid expropriation av mark för tätbebebyggelsc.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

§ 5

Svar på fråga ang. anledningen till de
långa dröjsmålen med installerande av
telefon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
mig om jag är i tillfälle att redogöra
för anledningen till de långa dröjsmålen
med installerande av telefon, vilket
även i sådana fall där ledningar
finnes indragna kan ta månader.

Under de senaste årens högkonjunktur
har antalet nytecknade telefonabonnemang
ökat kraftigt. Trots att samtidigt
nya telefonapparater installerats i
stigande omfattning har antalet anmälda
men ej inkopplade abonnemang ökat.
Som ett uttryck för detta kan jag nämna
att antalet nya abonnenter som fått
vänta mer än tre månader stigit från
5 400 sommaren 1960 till omkring 7 000
sommaren 1961.

Den rekordartade abonnenttillströmningen
och den fortgående trafikökningen
har bl. a. medfört stegrade behov
att bygga ut telefonstationer och
förbindelseanläggningar för att undvika
abonnentstopp och för att bevara
framkomstmöjligheterna för telefontrafiken.
Resurser till att installera nya
apparater har därför inte kunnat avdelas
i den utsträckning som varit
önskvärt för att hålla väntetiderna nere
på en normalare nivå.

I sammanhanget kan jag även peka
på svårigheterna för televerket att i nuvarande
konjunkturläge rekrytera personal,
främst i sådana områden där näringslivets
expansion är särskilt framträdande.
Vidare bör erinras om att
televerket måste disponera en del av
sin arbetsstyrka för arbeten för totalförsvarets
räkning.

Att ledningar för telefon finns i en
fastighet innebär inte alltid att erforderlig
yttre anslutningsledning till telefonstationen
är disponibel. När ett te -

lefonabonnemang upphört måste nämligen
ofta den ledning som därigenom
frigjorts omedelbart tagas i anspråk för
annat, tidigare anmält telefonabonnemang
inom området. I sådant fall kan
mer eller mindre omfattande kabelarbeten
bli nödvändiga och medföra
dröjsmål med inkoppling av senare anmält
telefonabonnemang.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att
televerket självfallet strävar efter att så
långt möjligt nedbringa väntetiderna för
nytecknade abonnemang. Möjligheterna
härtill påverkas bl. a. av hur efterfrågan
på televerkets tjänster kommer
att utveckla sig. Vidare inverkar givetvis
i hög grad omfattningen av de
investeringsmedel, som kan ställas till
televerkets förfogande vid avvägningen
av behoven på detta område jämfört
med andra sektorer av samhällslivet.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Elmwalls fråga.

Vidare anförde:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Skoglund för
svaret på min fråga.

Väntetiden för att få telefon indragen
är i många fall besvärande. Statsrådets
svar förklarar vad det beror på,
och han framhåller även att televerket
strävar efter att förkorta väntetiderna.
Jag skall därför, herr talman, avstå från
att vidare kommentera detta förhållande.
Jag vill bara understryka betydelsen
av att dessa strävanden ger resultat.
Av vikt är nog att statsrådet om
möjligt disponerar tid för att hålla sin
uppmärksamhet riktad även på utvecklingen
på detta område för statlig verksamhet.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Får jag bara komplettera
mitt interpellationssvar med några
uppgifter över nettoökningen av an -

Tisdagen den 5 december 1961

Nr 33

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av västgötadelen av Göta kanal

talet uppsatta telefonapparater. Jag sade
i interpellationssvaret att antalet stigit,
men det kan vara värdefullt att
man siffermässigt belägger vad som
sker.

Nettoökningen av antalet uppsatta apparater
var under budgetåret 1958/59
111 400 och under budgetåret 1959/60
116 700. Under budgetåret 1960/61 ökade
antalet apparater med 132 900. Den
tidigare högsta inregistrerade siffran
var 115 200 och den uppnåddes under
budgetåret 1954/55. Som ett exempel på
arbetstakten kan nämnas att televerket
nyinmonterar en telefonapparat per arbetsminut.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för denna ytterligare komplettering,
som ger belägg för storleksordningen
av antalet nya telefonabonnemang
som tillkommer under varje år.
Detta belyser ytterligare vilka möjligheter
som finns att disponera både material
och arbetskraft för dessa arbeten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. utbyggnaden
av västgötadelen av Göta kanal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Berglund frågat mig om jag anser
att den nuvarande situationen är
sådan att en skyndsam utredning om
en breddning av västgötadelen av Göta
kanal är påkallad och om jag i så fall
vill ge den nu tillsatta kanaltrafikutredningen
i uppdrag att slutföra sitt
uppdrag så skyndsamt som möjligt.

En utbyggnad av Göta kanals västgötadel
— alltså leden mellan Vättern
och Vänern — är ett synnerligen omfattande
och kostnadskrävande projekt.

Den av interpellanten omnämnda, på
lokalt initiativ bildade Vätterdelegationen
har uppskattat investeringskostnaderna
till mellan 110 milj. kr. och
280 milj. kr., beroende på vilken standard
man väljer.

Ett sådant betydande investeringsprojekt
kan självfallet inte behandlas isolerat
utan måste ses i ett större transportekonomiskt
sammanhang. Den nyligen
tillsatta kanaltrafikutredningen
har därför fått i uppdrag att i första
hand söka klargöra hur de tyngre transporterna
inom väner- och vätterområdena
i framtiden kan komma att utvecklas
och hur de bör fördelas på olika
trafikmedel för att det från samhällsekonomisk
synpunkt fördelaktigaste resultatet
skall nås.

Sedan de nu pågående trafikekonomiska
undersökningarna slutförts, skall
en prövning ske av kanalfrågan på
grundval av det förebragta materialet.
Härvid kommer även andra synpunkter
med i bedömningen, bl. a. de av
herr Berglund berörda beredskapsproblemen.
Om prövningen leder till att
en ombyggnad av Göta kanals västgötadel
framstår som motiverad, blir nästa
åtgärd att verkställa erforderliga tekniska
undersökningar.

Den tillsatta kanaltrafikutredningen,
till vars förfogande ställts väl kvalificerad
expert- och sekreterarhjälp, kommer
att slutföra sitt uppdrag så snart
det är möjligt. Med hänsyn härtill och
då, såsom jag nyss framhållit, frågan om
breddning av Göta kanals västgötadel
måste ses i ett större transportekonomiskt
sammanhang, anser jag det inte
motiverat i dagens läge att forcera de
pågående undersökningarna speciellt
beträffande denna kanaldel.

Vidare anförde

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få uttala ett tack för sva -

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av västgötadelen av Göta kanal

ret på min interpellation. Att den fråga
det här gäller är stor och betydelsefull
och att projektet är omfattande
är jag ense med kommunikationsministern
om. Däremot kan man knappast
saga att det är så kapitalkrävande i
förhållande till sin betydelse.

Vätterdelegationens kostnadsberäkning
till 110 å 280 miljoner kronor är
i dagens penningvärde ingen stor summa;
man kan närmast anse den som
synnerligen blygsam. Detta beror givetvis
på att kanalleden till största delen
skall breddas i sin nuvarande riktning
samt att den kommer att gå genom
tvenne sjöar, Bottensjön och Viken.

Det kapital som på detta sätt investeras
beräknas, om projektet utföres
nu, år 1968 ge en trafikvinst utöver årskostnaderna
med 0,7 miljoner kronor
för alternativet 4,0 meters djupgående,
medan årsvinsten för kanalen detta år
för 4,6 respektive 5,0 meters djupgående
beräknas överstiga trafikvinsten med
0,8 respektive 2,1 miljoner kronor. År
1985 har emellertid samtliga tre farledsalternativ
beräknats lämna ett ganska
betydande överskott, nämligen 6,5
miljoner kronor för farledsalternativet
4,0 meters djupgående, 5,1 miljoner för
4,6 meters djupgående och 4,0 miljoner
för 5,0 meters djupgående. Härav framgår
tydligt att projektet är ekonomiskt
genomförbart och väl motiverat ur denna
synpunkt.

Utbyggnadsprojektet är således realistiskt.
Härtill kommer den oerhört stora
betydelse en utbyggnad skulle ha
för den ekonomiska och industriella utvecklingen
i de områden som berörs.
Att de som bor inom dessa områden insett
detta, därom vittnar ju den insats
som både enskilda företag, kommuner
och andra gjort ekonomiskt för att genom
Vätterdelegationen få fram en utredning.
Utredningen är också så pass
fyllig att den i hög grad måste underlätta
kanalutredningens arbete.

Statsrådet säger i sitt svar att detta
investeringsobjekt självfallet inte kan

behandlas isolerat utan måste ses i ett
större transportekonomiskt sammanhang.
Jag skulle då vilja påpeka att utredningen
ger vid handen att trafikvinsten
av en utbyggnad av Västgötakanalen
skulle öka i icke obetydlig omfattning
om den av 1957 års Vänerkommitté
föreslagna kanalen mellan
Vänersborg och Uddevalla kommer till
stånd. Här skulle jag inom parentes
vilja fråga statsrådet, varför detta projekt
ännu efter fyra år inte har kunnat
fullföljas så att riskerna för trafikstopp,
om Göta älv än en gång visar
tecken till ras, skulle minska. Jag är
synnerligen angelägen om att utredningen
om Göta kanal inte tar så lång
tid, ty då riskerar man att det hela ytterligare
fördyras. Vi skulle kanske bittert
få ångra vår senfärdighet.

Det är inte första gången frågan om
en utvidgning av denna kanal utredes.
Kungl. Maj:t tillsatte 1916 en kommitté
med uppgift att bl. a. utreda frågan
om en modernisering av Göta kanal.
Den avlämnade sitt betänkande
1922. På grund av den depression som
då rådde, föranledd av det första världskriget,
och på grund av den omställning
av handeln och industrien som
denna medförde ansåg utredningen att
saken skulle upptas till ny prövning
så snart förhållandena det medgåve. Hade
projektet då utförts, skulle det nu
ha sett helt annorlunda ut i de berörda
landsdelarna. Nu menar jag, herr
talman, att någon förhalning av denna
viktiga investering inte får ske, utan
att utredningen bör påskyndas, så att
förslag snarast kan föreläggas Kungl.
Maj:t. I min interpellation har jag särskilt
pekat på angelägenheten ur beredskapssynpunkt
av en utbyggnad.

Riksdagen skall inom kort ta ställning
till nedläggandet av skifferoljeverken
i Kvarntorp. I de skiffergruvor
som där uppkommit kan säkerligen
utomordentliga utrymmen ges för lagring
av olja och andra förnödenheter.
Kvarntorp ligger cirka fyra mil från

Tisdagen den 5 december 1961

Nr 33

Vätterns nordligaste hamn, Askersund,
som om kanalprojektet genomföres skulle
bli en utmärkt djuphamn för importfartyg.
Efter en billig och tidsbesparande
transport därifrån kunde upplagring
ske i Kvarntorp. Även för de blivande
salpetcrverken kunde det kanske
ha sin betydelse. Se till exempel
vilket uppsving staden Köping fått med
sin djuphamn!

Jag är emellertid övertygad om att
kanalutredningen kommer att påskynda
sitt arbete. Jag skulle vilja på förhand
tacka kommunikationsministern
för att han därefter med minsta möjliga
tidsutdräkt avlämnar proposition i
ärendet och att denna då går i positiv
riktning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. elkraftpriset

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Eriksson i Bäckmora frågat mig

1) om jag anser att de av vattenfallsstyrelsen
och enskilda kraftverk tilllämpade
grunderna för beräkning av
pristillägget på elkraft, som försäljes
engros till landsbygdens elföreningar
och andra högspänningsabonnenter, ger
ett med hänsynstagande till kraftverkens
nuvarande produktions- och distributionskostnader
rättvist resultat —
samt

2) om så inte är fallet, om jag är
beredd alt låta verkställa en utredning
för att få fram lämpligare grunder
för att beräkna pristillägget samt
i avvaktan på resultatet av denna utredning
ge vattenfallsstyrelsen i uppdrag
att undersöka huruvida det i nuvarande
clkraftsituation kan vara motiverat
att tills vidare tillämpa samma
pristillägg i normaltaxorna för leve -

Svar på interpellation ang. elkraftpriset

rans av högspänd elektrisk kraft som
under år 1960, d. v. s. 12 procent i
stället för 14 procent.

Med anledning av de båda frågorna
får jag anföra följande.

Statens vattenfallsverks taxesättning
— vilken i viss utsträckning är normgivande
för hela kraftindustrien —
grundas bl. a. på den principen att kostnadsvariationerna
till följd av olika
vattentillgång, varierande värmekraftinsats
och andra oförutsedda och opåverkbara
omständigheter inte skall inverka
på kraftavgifterna. Dessa kostnadsvariationcr
bäres i stället av kraftproducenterna,
vilka baserar taxorna
på en genomsnittskostnad. Härigenom
undvikes kortsiktiga höjningar och
sänkningar av taxorna. En naturlig följd
härav är att kraftproducenternas ekonomi
växlar från år till år och att år
med gynnsamt ekonomiskt utfall kompenserar
år med dåliga ekonomiförhållanden.
En sådan taxesättning har såvitt
jag kan förstå kommit att framstå
såsom fördelaktig för såväl producenter
som konsumenter, och enligt vad
jag inhämtat från vattenfallsstyrelsen
har ingenting framkommit under senare
tid som tyder på att verkets kunder
har en annan uppfattning.

De grundläggande principerna för
vattenfallsverkets taxesättning redovisades
i bilaga 28 till 1961 års statsverksproposition.

Vattenfallsverkets prispolitik syftar
till att uppnå en tillfredsställande förräntning
av det investerade kapitalet.
Primärt anpassas taxorna därvid efter
elkraftens marginalkostnader, vilket
riksdagen fann ändamålsenligt. Med
hänsyn bland annat till att kontraktstiderna
för verkets högspänningsleveranser
normalt omfattar fem år har
taxorna måst förses med prisregleringsklausuler
för att åtminstone i stort sett
anpassas efter förändringar i penningvärdet.

Såsom interpellanten påpekat är detta
pristillägg grundat på konsumentpris -

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Svar på interpellation ang. elkraftpriset

index. Det kan givetvis diskuteras vilket
kostnadsindex som ger den lämpligaste
anpassningen till allmänna prisnivån.
Konsumentprisindex har emellertid
ansetts ge den för närvarande
bästa anpassningen till penningvärdets
förändringar. Självfallet måste grunderna
för elkrafttaxornas pristillägg fortlöpande
prövas. En sådan prövning sker
också vid alla mera betydande taxeomläggningar.

Enligt vad jag inhämtat från vattenfallsstyrelsen
nödvändiggör den senaste
tidens utveckling i fråga om kostnader,
bränslepriser m. m. för såväl vattenfallsstyrelsen
som de enskilda och
kommunala kraftföretagen en grundlig
genomgång av elkrafttaxorna, och undersökningar
därom har satts i gång.
Härvid kommer den i taxorna inbyggda
dyrtidsregleringen att genomgås och
granskas i sedvanlig ordning.

Med hänsyn till vad jag anfört kan
jag inte finna det påkallat att vidtaga
några åtgärder i den riktning som interpellanten
antytt.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Erikssons i Bäckmora interpellation.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I det tack för svaret
på min interpellation, som jag på sedvanligt
sätt ber att få framföra till kommunikationsministern,
vill jag dock göra
ett viktigt undantag, nämligen beträffande
svarets innehåll, vilket jag finner
mindre tillfredsställande. Kommunikationsministern
och jag har några
gånger tidigare i riksdagen diskuterat
just våra höga eltaxor, och det svar jag
har fått i dag är egentligen bara en bekräftelse
på att kommunikationsministern
tycker, att det är bra som det är,
och ingenting vill göra för att vi skall
få billigare elström genom att exempelvis
bringa våra höga eltaxor i nivå
med Danmarks och Norges, vilka är

cirka 50 procent lägre än våra. Den
starka opinion, som gör sig märkbar
ute i landet, förefaller inte heller kunna
nå innanför kommunikationsdepartementets
tjocka murar. Jag kanske ändock
får bidra med upplysningen, att
kommunikationsministern är tämligen
ensam om att tycka att våra höga eltaxor
är bra som de är. Men det är inte
alldeles betydelselöst hur man behandlar
två miljoner abonnenter i vårt
land i det hänseendet. På den punkten
skulle jag kunna hänvisa till ett flertal
tidningars ledarsidor, där man skarpt
kritiserar bl. a. vattenfallsstyrelsens
taxepolitik, som enligt statsrådets eget
uttalande i interpellationssvaret är
normgivande för hela kraftindustrien.

Bakgrunden till min interpellation är
höjningen av engrostaxorna med två
procent under 1960 för landets ettusen
elföreningar. Jag finner denna höjning
anmärkningsvärd, därför att den har
skett vid en tidpunkt då elkraftsituationen
i landet är synnerligen god. Enligt
rapporter från vattenfallsstyrelsen
har man i höst varit uppe i den högsta
fyllnadsgrad hos vattenmagasinen som
man någonsin har noterat. Förutom det
rikliga vattenflödet i fjol och i år har
inemot ett tiotal nya kraftverk tagits
i bruk eller kommer att tas i bruk under
den närmaste tiden, vilket måste
medföra att vi i dag har en ganska god
kraftbalans.

Landets elkonsumenter har därför
förväntat sig, att kraftpriset skulle kunna
hålla sig något så när stabilt, och
absolut inte räknat med någon höjning,
såsom nu har skett. Det finns enligt
min och många andras mening inte fog
för en sådan. På den punkten hänvisar
nu statsrådet i sitt svar till att taxorna
är baserade på en genomsnittskostnad
och fortsätter: »Härigenom undvikes
kortsiktiga höjningar och sänkningar av
taxorna.» På en punkt kan jag verkligen
ge statsrådet rätt: nog har man
undvikit sänkningar av taxorna, både
kortsiktigt och långsiktigt! Jag kanske

Tisdagen den 5

får fråga statsrådet, när det senast skedde
en sänkning av eltaxorna i vårt land.
Jag vill också försäkra, att landets elkonsumenter
med största tacksamhet
skulle hälsa även en kortsiktig sänkning
av eltaxorna. När kommer den att
inträffa?

Möjlighet till en sänkning anser jag
föreligger nu med den goda vattentillgång
och kraftbalans vi har och inte
minst med hänsyn till kraftverkens stora
vinstmarginaler.

I Söderhamns-Kuriren, en tidning
som för övrigt står statsrådet tämligen
nära, har man nyligen redogjort för ett
skattemål. Av redogörelsen framgick att
självkostnaderna för elkraftproduktionen
vid Hjälta kraftverk, som till 85
procent ägs av det kommunägda Sydkraft
i Malmö, utgör mindre än ett öre
per kWh. Sydkraft hade under 1960
köpt ungefär 580 miljoner kWh i Hjälta
till ett pris av 5,65 miljoner kronor.
Jag tillåter mig att ur fortsättningen av
tidningens ledare citera följande: »Enligt
vanliga beräkningsgrunder, för vilka
Vattenfalls taxor är normerande,
skulle kraften ha kostat 12,7 miljoner
kronor, d. v. s. 125 procent mera. Med
så stort utrymme under Vattenfalls pristak
kan det ifrågasättas om differentieringen
av taxan är tillräcklig och
om det goda vinstutrymmet kan leda
till fall av felplanering och mindre rationell
drift.»

Så skriver alltså den socialdemokratiska
tidningen Söderhamns-Kuriren.
Det är tydligen inte någon dålig affär
att driva kraftverk i detta land, något
som emellertid statsrådet tycks tro.

Man frågar sig vad det är som har
utlöst den senaste taxehöjningen på två
procent. Jag kan inte komma fram till
annat resultat än att det måste vara
kraftprisets bindning vid socialstyrelsens
konsumentprisindex som är orsaken
till detta; varje ökning i konsumentprisindex
medför ett ökat tillägg
på kraftpriset. Denna bindning vid konsumentprisindex
anser jag vara allde -

december 1961 Nr 33 25

Svar på interpellation ang. elkraftpriset

les felaktig. Men även på den punkten
har statsrådet en motsatt uppfattning
och anser att det för närvarande är den
bästa anpassningen. Han är därför inte
villig att pröva andra grunder för
elkrafttaxornas pristillägg.

Men nog måste det vara på det sättet,
att det är vattentillgången som främst
är avgörande för elkraftproduktionen.
Och inte menar väl statsrådet att de
olika poster, som ingår i konsumentprisindex,
kan väga tyngre när det gäller
kraftverkens kostnader och produktionsmöjligheter
än den roll vattentillgången
spelar. Jag tycker därför att
statsrådet och jag kunde vara överens
om det felaktiga i att binda pristillägget
vid ett index, som ur kraftproduktionens
synpunkt är alldeles felaktigt
sammansatt. Hur vill statsrådet exempelvis
förklara, att man i Danmark och
Norge har så väsentligt lägre eltaxor
än vad vi har i Sverige. Danmark har
knappast några utbyggbara vattenfall
utan måste basera sin elektriska energi
på olja och kol i den mån man inte
importerar elkraft från Sverige. Ändå
kan man distribuera energien till cirka
50 procent lägre priser än dem kraftverken
i Sverige tillämpar.

Statsrådet har i slutet av sitt svar
formulerat en mening, om vars innebörd
jag är mycket tveksam. Den skulle
kunna vara den mest positiva delen
av svaret, och jag vill tolka den på det
sättet. Det gäller den ifrågasatta genomgången
av elkrafttaxorna och de
undersökningar därom som har satts
i gång. Statsrådet gör här inget uttalande
om huruvida genomgången kommer
att leda till en sänkning eller en
höjning av taxorna. Jag vill dock livligt
hoppas, att denna genomgång skall
leda till att vi får en sänkning av clkraftpriserna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
att liksom herr Eriksson i

Tisdagen den 5 december 1961

26 Nr 33

Svar på interpellation ang. elkraftpriset

Bäckmora försöka göra denna fråga till
en politisk fråga. Det kanske kan passa
för hans röst men inte för min — i
varje fall inte just nu.

Herr Eriksson i Bäckmora tar Danmark
som exempel och konstaterar att
priset på energi där är 50 procent lägre
än i Sverige. Det skulle vara intressant
att få se de handlingar som bekräftar
riktigheten av detta. Sedan, herr Eriksson
i Bäckmora, bör vi ha klart för oss
att kraftpriserna i Danmark kommer
att variera, eftersom de är knutna till
oljepriserna. Allteftersom dessa varierar
måste energipriset också växla. Jag
är inte riktigt övertygad om att exempelvis
företagarna skulle ha någon större
glädje av att priserna på elektrisk
energi ginge upp eller ned alltefter tillgången
på olja eller, som i vårt fall,
tillgången på vatten. I så fall hade vi
för ett par år sedan säkerligen fått
vidtaga en mycket kraftig höjning av
energipriset. Jag tror att riksdagen —
och vid detta tillfälle kanske också herr
Eriksson i Bäckmora var med — gjorde
rätt i när den knöt energipriset till konsumentprisindex
för att därigenom hålla
en jämn nivå på priset och slippa kastningar.
För konsumenter av skilda slag
och kanske framför allt för småföretagarna,
som har blivit så intressanta
just nu, är det säkerligen i hög grad
gagneligt att man har en jämn prissättning.

Herr Eriksson i Bäckmora har tydligen
inte fullständigt läst svaret, där
jag konstaterar att de grundläggande
principerna för vattenfallsverkets taxesättning
redovisades i bilaga nr 28 till
1961 års statsverksproposition, och mot
denna gjorde riksdagen inga erinringar.
Jag har alltså riksdagens beslut att
hålla mig till och tror inte som herr
Eriksson i Bäckmora, att man kan
springa ut i buskarna och driva vilken
vild propaganda som helst i denna
fråga. Nej, jag har alldeles för stor
respekt för den svenska riksdagen för
att falla för sådana lockelser.

Sedan säger herr Eriksson i Bäckmora
med en gest till kammaren: »Ja,
kommunikationsministern är den ende
som inte har intresse för att försöka
få energipriset på en lägre nivå än för
närvarande.» Var någonstans i interpellationssvaret
kan herr Eriksson läsa
ut detta? Citera det i så fall! Tvärtom
sade jag, att det pågår en genomgång
av elkrafttaxorna och en utredning om
hur dessa skall vara konstruerade. I
det sammanhanget kommer också frågan
om den i taxorna inbyggda dyrtidsregleringen
att genomgås och granskas
i sedvanlig ordning.

Vad herr Eriksson i Bäckmora är ute
efter, nämligen ett system med frikoppling
av taxorna från konsumentprisindex,
kan måhända bli följden av
den genomgång som just nu sker. Men,
herr Eriksson i Bäckmora, vi är väl alldeles
överens om att vi ändå inte kan
genomföra detta helt plötsligt, utan —
inte minst med hänsyn till konsumenterna
själva — måste vi låta denna genomgång
ske på sådant sätt att vi får
fram ett material som vi kan grunda
vår blivande ståndpunkt på. Jag föreställer
mig att det går till så i andra
sammanhang, där herr Eriksson i Bäckmora
är med, och då tycker jag att
han även i detta fall skall acceptera
den principen och det tillvägagångssättet.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Nej, herr statsråd, jag
har inte gjort denna sak till någon politisk
fråga utan jag har bara citerat
vad en socialdemokratisk tidning i Söderhamn
har skrivit. Jag är också i tillfälle
att citera ytterligare en socialdemokratisk
tidning, som kanske också är
känd för statsrådet, nämligen Norrländska
Socialdemokraten, som instämmer
i vad Söderhamns-Kuriren har
skrivit och tillägger: »Vi finner det befogat
att instämma i den citerade tidningens
krav att Vattenfalls normerande
prisvariation närmare undersö -

Tisdagen den 5 december 1961 Nr 33

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av radio- och TV-sändare inom Norrbottens
län

kes. Att kraftproduktionen under alla
förhållanden är en mycket lönande affär
framgår inte bara av att vissa storbolag
numera koncentrerar intresset
till kraftverksanläggningarna. Även
storstadskommunerna har länge insett
att det lönar sig. Och verkligheten avslöjas
i den ekonomiska statistiken,
där det visar sig att kraftverken ger
den överlägset högsta förräntningen i
industrilägret.»

Och så slutar Norrländska Socialdemokraten
med följande kommentar:
»Eltaxorna är en viktig fråga för hela
vårt kostnadsläge.»

När jag åberopade eltaxorna i Danmark
och Norge, efterlyste herr statsrådet
några siffror härför. Jag är i
tillfälle att visa en liten utredning härom
som finns i RLF-tidningen, och jag
kanske sedan kan få överlämna dem till
herr statsrådet.

Herr statsrådet ville inte instämma
i vad jag sade om konsumtentprisindex,
varpå eltaxorna ju grundas. Men nog
är det väl ändå vattentillgången, som
är den viktigaste faktorn i detta sammanhang?
Inte kan det vara priset på
snus, tobak och biobiljetter, som är avgörande
för vilket pris vi skall ha på
elkraft?

Herr statsrådet drog sedan in småföretagarna
i debatten och sade, att de
är betjänta av att ha en jämn prissättning.
Jag har ingen som helst invändning
att göra mot det resonemanget,
men, herr statsråd, de är nog mera betjänta
av att ha en låg prissättning?
Det tycker de säkerligen är bättre.

Vidare sade herr statsrådet att
»Bäckmora springer ut i buskarna i
denna fråga». I verkligheten förhåller
det sig så, att jag har vänt mig till
kommunikationsministern med en interpellation
i denna fråga. Det är allt
vad jag liar gjort. Om sedan herr statsrådet
betecknar det som att jag springer
ut i buskarna, må det vara lians
sak.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag bad att herr Eriksson
i Bäckmora skulle läsa upp något
ur mitt interpellationssvar, som visade,
att jag var den ende, som saknade intresse
för att man skulle få lägre energipriser.
Då svarar herr Eriksson med
att citera två tidningar. Jag tror att det
var två socialdemokratiska tidningar
-— naturligtvis mycket vederhäftiga!
Men de hade inte hunnit läsa mitt interpellationssvar,
innan de skrev sina
artiklar, utan hade bara hållit sig till
herr Erikssons interpellation. Och då
förstår jag, att de kan komma på villovägar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. utbyggnaden
av radio- och TV-sändare inom
Norrbottens län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr I.assinantti har
frågat mig om utbyggnaden av radiooch
TV-sändare kan utsträckas så långt
norrut att befolkningen i Karesuando
socken och angränsande områden inom
en nära framtid kan bli delaktiga av
svenska radio- och TV-program.

Det är i första hand TV- och FMsändarna
i Gällivare, Kiruna och Pajala,
som är av intresse i detta sammanhang.
Dessa tre nya sändare beräknas
kunna tas i drift under innevarande
månad. Pajalastationen får
dock under de närmaste åren endast
begränsad räckvidd.

Enligt telestyrelsens bedömning kommer
Karesuando kommun, nordligaste
delen av Pajala kommun samt en del
av Kiruna stad i gränsområdet mot

28 Nr 33 Tisdagen den 5 december 1961

Svar på interpellation ang. utbyggnaden av radio- och TV-sändare inom Norr''
bottens län

Karesuando kommun icke att bli tillgodosedda
genom dessa stationer. Antalet
invånare inom detta område har
beräknats till omkring 2 000. För FM
blir täckningen bättre än för TV.

Telestyrelsen avser att snarast möjligt
närmare undersöka mottagningsförhållandena
i området och i samband
därmed rekognoscera platser för
erforderliga slavstationer. Vidare avser
styrelsen att ta upp förhandlingar med
grannländerna om erforderliga frekvenser
för sådana stationer.

Genom tre slavstationer på låg effekt
kan ytterligare 1 700 å 1 800 invånare
beräknas få godtagbar TV-mottagning.
Om nämnda undersökningar
och förhandlingar ger positivt resultat,
beräknas stationerna kunna bli färdiga
i slutet av nästa år eller början av år
1963. Genom att stationerna även förses
med FM-sändare beräknas i stort
sett hela det ifrågavarande området få
ljudradiotäckning.

Av den redogörelse jag nu lämnat
framgår att alla ansträngningar göres
för att befolkningen i ifrågavarande
gränsbygder snabbt och i största möjliga
utsträckning skall kunna få goda
mottagningsförhållanden för såväl ljudradio
som TV.

Vidare anförde

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret
på min interpellation, och jag gör det
med så mycket större tillfredsställelse
som herr statsrådet deklarerar en alltigenom
positiv vilja att lösa det problem,
som här upptagits till behandling.

Statsrådets svar i förening med den
utredning, som telestyrelsen verkställt
och vars resultat redovisats här, bör
enligt min mening skapa en god grundval
för strävandena att åstadkomma

hyggliga mottagningsförhållanden för
radio och TV i vårt lands nordligaste
hörn.

Befolkningen i Karesuando med omnejd
har anledning att efter statsrådets
anförande i dag här i kammaren
känna sig betydligt lugnare till mods
än vad den trodde sig ha anledning att
vara tidigare i höst.

Åtskilligt återstår emellertid att uträtta,
innan man nått målet.

Pajalasändaren får till en början begränsad
räckvidd, men det synes uppenbart,
att man söker få full effekt på
denna sändare så fort telestyrelsen har
resurser till detta. Kiruna- och Gällivaresändarna
ligger på betydande avstånd
från Karesuando. I runt tal är
avståndet 15 mil, medan avståndet från
Pajala till Karesuando är ungefär 17
mil fågelvägen.

Detta gör att det måste vara välbetänkt,
att man — som hem statsrådet
förutsatte — går in för slavsändare i
Karesuando-området. Man bör då inrätta
en station med betydande effekt,
så att om möjligt alla människor där
uppe får tillfredsställande mottagningsmöjligheter.
När man i detta sammanhang
tänker på fjällstuguåborna i Könkämädalen,
så måste man också komma
ihåg de nomadiserande samerna i
Könkämävuoma, Lainiovuoma och Saarivuoma
lappbyar, tillsammans ungefär
600 människor. För dessa människor
har transistorradion blivit en följeslagare
under färderna med renhjordarna
på fjällen.

För någon tid sedan blev jag under
en resa överraskad av att man i denna
del av Nordkalotten hörde bäst de
finskspråkiga radioutsändningarna från
Sovjetunionen, därnäst sändningarna
över de finländska stationerna och
sämst sändningarna över de svenska
stationerna.

När man — som här i Sverige — har
ett radio- och TV-företag med monopolställning,
då bör man sträva efter

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Svar på interpellation ang. normer för lärlingsprov

att skapa hundraprocentig sändningstäckning
inom landet.

I detta sammanhang vill jag peka på
den betydelse Luleå långvågssändare
måste ha i framtiden, även om FM-nätet
blir utbyggt. Den bör komplettera
FM-sändarna, men dess effekt är nu
orimligt låg. Om effekten höjs, så kommer
det stora antal människor, som
har mottagare endast med lång- och
mellanvågsband, vilket särskilt är fallet
med många transistormottagare, att
ha hyggliga mottagningsförhållanden.

Långvågsstationen i Luleå är även
en viktig länk i det nordiska samarbetet.
Intresset för Sverige och svenska
språket har glädjande nog ökat kraftigt
i norra Finland under senare år.
Man lyssnar där på svensk radio liksom
man i norra Sverige i stor utsträckning
— helt enkelt av språkligt
tvingande skäl — lyssnar på Finlands
radio. Det vore värdefullt om denna
växelverkan kunde upprätthållas även
i framtiden.

Dessa reflexioner, framsprungna ur
mer lokala erfarenheter, får inte uppfattas
som erinringar till det positiva
svar jag här fått utan mer som ett uttryck
för en önskan att berika synfältet
hos dem, som kartlägger fältet i
Karesuando med omnejd.

Än en gång mitt tack för ett klarläggande
och positivt svar!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. normer för
lärlingsprov

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Turesson frågat om
jag är beredd att medverka till att en
utredning kommer till stånd angående

målsättningen för yrkesskolutbildningens
olika grenar, syftande till förslag
till normer för lärlingsprov.

Det framgår inte klart av interpellationen,
huruvida herr Turesson med
»lärlingsprov» avser prov under utbildningstiden
eller slutprov eller om herr
Turesson möjligen åsyftar båda dessa
typer.

Slutprov i form av gesällprov efter
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
har gamla anor och förekommer
för närvarande i ökande utsträckning.
Någon anledning att ifrågasätta värdet
av dessa prov torde inte finnas. Vad
beträffar yrkesskolutbildningen kan
väl lärlingsprov såsom slutprov ha betydelse
närmast som en prövning av
att alla elever i en kurs nått en viss
minimiskicklighet inom ett visst område.
Sådana prov torde gå tämligen
bra att genomföra, om man utbildar
eleverna till specialister inom en relativt
smal sektor. Det är betydligt svårare,
när man avser att ge en bredare
grundutbildning, vilket i regel är våra
yrkesskolors uppgift. I de fall slutprov
nu förekommer i yrkesskolorna, visar
dessutom erfarenheterna, att elevernas
inriktning just på dessa prov, vilka
knappast kan anses motiverade av pedagogiska
skäl, verkar störande på utbildningsgången
under det avslutande
året. Införande av slutprov inom nya
områden kan inte heller sägas sammanfalla
med de allmänna utvecklingstendenserna
inom vårt utbildningsväsende.

Prov under utbildningstiden kan
däremot ha en pedagogisk motivering.
De ger möjligheter att kontrollera att
det ofta ganska breda utbildningsprogrammet
genomgås av varje elev och
att det genomföres i en pedagogiskt
riktig ordning. Dessa syften kan emellertid
vinnas också på andra sätt. Yrkesutbildningen
sker i dag i ökande
omfattning enligt systematiskt upplagda
arbetsinstruktioner, grundade på
analyser av yrket och utbildningens

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Svar pa interpellation ang. normer för lärlingsprov

målsättning samt på noggrant genomarbetade
kursplaner. Denna metod anses,
enligt vad jag erfarit, minst lika
effektiv som ett system med en råd
normerade prov under utbildningsgången.

Mitt svar till herr Turesson är därför,
att jag inte anser tillräckliga skäl
föreligga att föranstalta om en särskild
utredning i det av honom angivna syftet.

Vidare anförde

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det svar jag nu erhållit.

Jag noterar först med tillfredsställelse,
att statsrådet inte anser sig ha
anledning ifrågasätta värdet av de gesällprov
efter utbildning hos hantverksmästare,
som förekommer för närvarande
och i ökande omfattning. Jag
tror att dessa prov har stor betydelse
ur skilda synpunkter. För de flesta
människor är det en källa till personlig
tillfredsställelse att kunna sitt jobb
och att kunna det bra. Detta kan naturligtvis
synas vara en irrationell faktor
i ett alltmera rationalistiskt samhälle.
Jag är emellertid övertygad om
att för de enskilda människorna en gedigen
och dokumenterad yrkesskicklighet
på ett lyckligt sätt kan ge både
arbetsglädje och känsla av trygghet
och säkerhet. Enbart ur sådana synpunkter
är det beklagligt att gesällproven
— om man bortser från lärlingsutbildningen
inom hantverket — har
så ringa omfattning i förhållande till
det stora antalet ungdomar, som i våra
dagar får yrkesutbildning.

En av anledningarna till den interpellation,
som nu fått sitt svar, har
varit att jag befarat, att de allmänna
utvecklingstendenserna inom vårt utbildningsväsende
inte skulle anses sammanfalla
med önskemål om slutprov

inom yrkesskolan. Jag har nu fått
dessa farhågor bekräftade. Tyvärr kan
jag inte dela de pedagogiska och andra
skäl mot anordnande av slutprov, som
statsrådet anför. Även om eleverna vid
slutet av en kurs i viss mån inriktar
sitt intresse på det blivande provet, så
behöver det enligt min mening inte
medföra några allvarliga olägenheter.
Det kan tvärtom vara en stimulansfaktor
som är värdefull och som gör
arbetet mera påtagligt meningsfyllt.
Detta sistnämnda tror jag är alldeles
särskilt viktigt, när vi vet vilken konkurrens
om ungdomen, som de under
1960-talet ständigt ökade kraven på
tillgång på arbetskraft kommer att innebära.
I likhet med herr statsrådet
anser jag prov under utbildningstiden
ha sitt givna värde som kontroll på att
eleverna tillgodogör sig undervisningen
på ett riktigt sätt. Jag tror också att
det är värdefullt att utbildningen planeras
efter sådana systematiska arbetsinstruktioner
m. m., som statsrådet
i slutet av svaret talar om.

Även om jag inte anser att detta kan
ersätta slutproven, vill jag dock tacksamt
konstatera, att dessa moderna pedagogiska
system nu accepterats. På
framsynt pedagogiskt håll har man
länge önskat sig detta, sedan man tagit
del av positiva utländska erfarenheter.
Vi vet emellertid också, att man
i modern belgisk och holländsk yrkesutbildning
har mycket goda erfarenheter
även av olika former av slutprov.
Där kan man tydligen arrangera
dem utan att de stör undervisningen,
och man anser sig också behöva dem.
Min tro är, att vi en dag kommer att
finna att dessa slutprov är oumbärliga
också för den svenska yrkesutbildningen.
Av den anledningen tycker jag
att det är beklagligt, att herr statsrådet
inte anser tillräckliga skäl föreligga för
att föranstalta om en särskild utredning
av hithörande frågor. Jag skulle
vilja tillägga för närvarande, för jag
är fullkomligt övertygad om att vi kom -

Tisdagen den 5 december 1961 Nr 33

Svar på interpellation ang. den utvidgade rätten till folktandvård för 16—19-åringar

mer att penetrera dessa frågor kanske
förr än vi i dag anar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. den utvidgade
rätten till folktandvård för
16—19-åringar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Carlsson i Huskvarna
har frågat mig om jag vill medverka
till att vid beslut om vilka orter som
skall väljas för utvidgad rätt till folktandvård
för 16—19-åringar i första
hand låta de platser ifrågakomma, där
man har eller inom kort väntas få fullt
utbyggd enlietsskola.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Såsom interpellanten framhållit förordade
1957 års folktandvårdssakkunniga
— ehuru med stor tvekan — att
den organiserade barntandvården
skulle utsträckas att i princip omfatta
jämväl 16-åringarna. Att statsmakterna
icke ansåg sig kunna följa detta förslag
berodde främst på bristen på tandläkare.
Man valde i stället den utvägen,
att medicinalstyrelsen fick bemyndigande
att — när särskilda skäl
därtill finns — medgiva förtursrätt
för 16—19-åringar inom visst tandvårdsdistrikt.
En förutsättning därför
skulle dock vara, att ytterligare tandläkararbetskraft
kunde ställas till förfogande
för delta ändamål, t. ex. genom
införande av deltidstjänster eller på
annat sätt. De särskilda skäl som kan
tänkas föreligga för att medgiva förtursrätt
kan vara bl. a. särskilt dåliga
tandförhållanden bland barnen, som
kräver regelbundna tandläkarbesök, om
ej resultatet av barntandvården skall gå
till spillo, men även exempelvis begrän -

sad tillgång till privat tandvård. Vid
prövningen måste också beaktas, att
tandvården för åldrarna 7—15 år bör
vara helt genomförd inom distriktet
samt att icke andra angelägna tandvårdsintressen
alltför mycket åsidosättes.

Enligt den av statsmakterna i våras
sålunda beslutade ordningen tillkommer
det alltså vederbörande huvudman
att genom ansökan hos medicinalstyrelsen
taga initiativet till förtursrätt för
16—19-åringar. Sedan den 1 juli i år,
då möjligheten infördes, har blott två
ansökningar om dylik förtursrätt inkommit
till medicinalstyrelsen. Ytterligare
några sjukvårdshuvudmän har
dock under hand hos styrelsen förhört
sig om möjligheten att erhålla medgivande
till förtursrätt.

Det är givet att beviljandet av förtursrätt
åt ungdomarna i fråga kommer
att avsevärt förbättra deras möjligheter
att erhålla tandvård inom folktandvården.
Det är därför min förhoppning
att alla ansökningar om förtursrätt skall
bifallas i den mån så befinnes möjligt.
Att därvid i första hand tillgodose orter
med helt utbyggd enhetsskola synes
naturligt men kan av förut anförda
skäl icke bli utslagsgivande.

Jag vill avslutningsvis tillägga att
förtursrätt för ungdomar i åldern 16—
19 år inte innebär, att tandvården blir
kostnadsfri för den enskilde. De patienter,
som behandlas på den för de
vuxnas tandvård avsedda tiden, skall i
princip betala sin vård enligt folktandvårdstaxan,
men dessa ungdomar har
vid systematisk tandvård rätt till nedsättning
med 25 procent av avgifterna.
Det står emellertid huvudmännen fritt
att bevilja ytterligare nedsättning eller
avgiftsbefrielse för de kategorier av patienter,
som kan anses vara i behov
av dylik ekonomisk hjälp.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

32 Nr 33 Tisdagen den 5 december 1961

Svar på interpellation ang. den utvidgade rätten till folktandvård för 16—19-åringar

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag gör det med synnerlig
glädje, då jag ser att i svaret ligger
ett positivt intresse för folktandvården
och i synnerhet då barntandvården.
Jag kan dock inte uraktlåta
att säga några ord om vad som här
har förevarit.

Denna fråga är ju inte ny. I anslutning
till vad 1946 års folktandvårdssakkunniga
föreslagit, anförde dåvarande
departementschef vid 1950 års
riksdag bl. a. följande: »De sakkunnigas
förslag att utsträcka den taxefria
tandvården till att omfatta åldrarna
16—17 år samt att väsentligt utöka
den för barntandvården anslagna tiden
på bekostnad av vuxentandvården
fann sig dåvarande departementschefen
icke kunna biträda. Ungdomar i
nämnda årsklasser åtnjöt i regel inkomst
av förvärvsarbete, och då de
därjämte mera sällan hade någon försörjningsplikt,
torde de i större utsträckning
än de sakkunniga förutsatt
själva kunna bekosta sin tandvård.»
Jag citerar vidare: »Någon generell

förtursrätt borde icke införas. Barntandvårdens
minimiandel torde böra
motsvara 55 procent av arbetstiden.»

I direktiven för 1957 års utredning
anförde dåvarande departementschefen
bl. a. följande: »Möjligheterna att utöka
tandvården för ungdom i åldern
16—19 år synes böra bli föremål för
ingående undersökningar.» Departementschefen
fortsatte: »Det bör även
övervägas om icke en annan fördelning
av behandlingstiden kan göras, så att
barn- och ungdomstandvården får större
utrymme än för närvarande. Frågan
om förtursrätt för olika kategorier bör
över huvud taget upptagas till behandling.
»

Efter att ha konstaterat att de stora
årskullarna kommer framåt år 1962 anför
1957 års folktandvårdssakunniga

bl. a. följande — statsrådet var inne på
samma sak i sitt svar:

»De sakkunniga ha därför, ehuru under
stor tvekan, ansett sig kunna förorda
att den organiserade barntandvården
utsträckes att i princip omfatta
jämväl 16-åringarna. De sakkunnigas
ställningstagande har påverkats
även av den omständigheten att skolplikten
tenderar att utsträckas till att
omfatta även åldersgruppen 16 år.
Barntandvårdens nu gällande övre
gräns torde ha fastställts till 15 år bl. a.
på grund av denna tandvårds nära anknytning
till skolgången. Skolklasserna
ha regelmässigt bildat de enheter som
ingått i den organiserade tandvården.
Det har då framstått såsom naturligt
att låta barntandvården omfatta de årsklasser
som obligatoriskt deltaga i skolundervisningen.
Enhetsskolans successiva
genomförande och därmed skolpliktens
utsträckande till ett 9:e skolår
aktualiserar därför särskilt 16-åringarnas tandvård. Det stora flertalet
ungdomar kommer nämligen att tillbringa
åtminstone en del av sitt 16 :e
levnadsår i enhetsskolans högsta klass.
16-åringarna förutsättes skola erhålla
tandvård på samma villkor som sina
yngre kamrater.»

De som står mitt hjärta närmast här
är givetvis 16-åringarna. — Jag har i
interpellationen nämnt förtursrätt för
16—19-åringar, men det är klart att —
som jag framhållit i interpellationen
— många är skolpliktiga t. o. m. 16 års
ålder. Det vore ett samhälls- och rättvisekrav
att tandvården utökades så att
förtursrätten i varje fall omfattade 16-åringarna. Det finns möjligheter härtill
genom de undantag som medicinalstyrelsen
kan besluta om.

.lag undrar om procenttalet 55 alltid
behöver vara ett heligt tal när det gäller
barntandvården. Är inte denna så
pass viktig att man skulle kunna jämka
litet på de 45 procenten och öka de
55? På så sätt kunde 16-åringarna få
den förbättring som jag tycker att de

Tisdagen den 5 december 1961

Nr 33

Svar på interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden och på fråga ang.

begärd granskning i särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning

av vissa ärenden

behöver. Barnens tandvård betraktar
vi väl alla i denna kammare som en
angelägen sak.

Statsrådet nämnde något om den ekonomiska
delen av frågan i sitt svar.
Jag har inte sagt något om den i min
interpellation. Riksdagen har nyss
fattat beslut för nästa budgetår, men
jag hoppas innerligt att det inte skall
dröja så länge förrän 16-åringarna får
den förmån som 15-åringarna har i
form av den taxefria tandvården. Jag
tror att det är ett steg i rätt riktning.

Jag ber än en gång att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation angående behandlingen
av utlänningsärenden och på
fråga ang. begärd granskning i särskild
ordning av utlänningskommissionens
handläggning av vissa ärenden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
ledamoten av denna kammare herr
Holmberg frågat mig, om jag avser att
vidtaga någon ändring av direktiven
och formerna för behandling av utlänningsärenden.
Vidare har herr Helén
frågat mig om jag är beredd att omedelbart
tillmötesgå utlänningskommissionens
anhållan att få sin handläggning
av vissa utlänningsärenden granskad
i särskild ordning utan att denna
granskning sammanföres med en eventuell,
mera långsiktig prövning av utlänningslagstiftningen
och dess administration.

Till svar får jag anföra följande.

Vid utlänningslagens tillkomst 1954
fastslogs att en ovillkorlig rätt att vistas
i riket och att här vinna sin ut3
— Andra kammarens

komst tillkommer endgst svensk medborgare.
En utlänning kan sålunda inte,
vare sig enligt svensk lag eller internationellt
erkända rättsregler, göra anspråk
på att i dessa hänseenden vara
likställd med svensk medborgare. Häri
ligger den principiella skillnaden mellan
medborgarskap och utlännings
rättsställning, en skillnad som inte kan
avlägsnas utan att dessa begrepp får
en ändrad innebörd. Utlänningslagstiftningens
uppgift angavs vara att
skapa en sådan legal reglering av utlännings
möjligheter att uppehålla sig
här i riket, som stadgar rättsliga garantier
mot godtycklig behandling och
ger även en utlänning i största möjliga
utsträckning en tryggad ställning.
Dessa principer gäller alltjämt, och det
har inte, vare sig här i landet eller i
internationella sammanhang, ifrågasatts
att förändra medborgarskapsbegreppets
innebörd.

I utlänningslagen anges noggrant de
fall, då en utlänning kan avlägsnas
från riket genom avvisning omedelbart
efter inresan eller genom förpassning,
utvisning eller förvisning när han
eljest befinner sig i landet. Rättssäkerhetsgarantier
har på detta liksom på
andra områden inom svensk förvaltning
skapats genom utförliga regler för
det formella förfarandet och genom besvärsrätt.
För att ytterligare trygga utlänningarnas
ställning har såsom ett
rådgivande organ åt den centrala utlänningsmyndigheten,
statens utlänningskommission,
inrättats en nämnd,
utlänningsnämnden, vars hörande är
obligatoriskt i vissa utlänningsärenden.

Den svenska utlänningslagstiftningen
måste anses ge utlänningar en tryggad
ställning, såväl i vad det gäller de
materiella reglerna som i fråga om det
formella förfarandet. Redan en jämförelse
med övriga nordiska länder visar
att dessa ej gått så långt som Sverige
i nämnda hänseenden.

protokoll 1961. Nr 33

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Svar på interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden och på fråga ang.

begärd granskning i särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning

av vissa ärenden

Beträffande särskilt politiska flyktingar
föreskriver lagen att politisk
flykting ej skall utan synnerliga skäl
vägras fristad i riket, då han är i behov
därav. I lagen har utförligt beskrivits
vad som skall förstås med politisk
flykting.

Med utgångspunkt i att en utlänning
enligt internationella rättsregler ej har
någon principiell rätt att vistas i landet
ger svensk lag möjlighet att efter
prövning från fall till fall förmå en
utlänning att lämna landet i samband
med att den tid, under vilken han ej
behöver uppehållstillstånd, eller giltighetstiden
för hans uppehållstillstånd
löper ut. Denna möjlighet är — enligt
vad som uttryckligen redovisades i propositionen
angående den nya utlänningslagen
och lämnades utan erinran
av riksdagen — avsedd att vara ett instrument
inte blott för den generella
utlänningskontrollen, d. v. s. kontrollen
över och avvägningen av tillströmningen
av utlänningar till landet med hänsyn
främst till arbetsmarknads-, försörjnings-
och bostadsförhållanden samt i
oroliga tider ordnings- och säkerhetssynpunkter,
utan även i vissa fall för
den individuella utlänningskontrollen,
d. v. s. den kontroll som tar sikte på
utlänningens personliga förhållanden
såsom hans försörjningsmöjligheter och
uppträdande här och hans anpassning
överhuvudtaget till det svenska samhället.

Den generella regleringen av tillströmningen
av utlänningar till landet
sker genom Kungl. Maj:ts förordnanden
om i vilken utsträckning utlänning
äger inresa och uppehålla sig
i landet utan tillstånd. Genom att upphäva
tillståndstvånget eller föreskriva
en längre uppehållstillståndsfri period
än den nu gällande på 3 månader från
passerandet av nordisk yttergräns kan
Kungl. Maj:t sålunda låta antalet utlänningar
i landet växa. Genom att fö -

reskriva tillståndstvång i större omfattning
eller efter kortare tids vistelse
i landet kan Kungl. Maj:t å andra sidan
verka för att antalet utlänningar
minskar. På utlänningskommissionen
ankommer att med beaktande av arbetsmarknads-,
försörjnings- och bostadsläget
samt utlänningarnas personliga
förhållanden besluta i de enskilda
tillståndsärendena. En konjunkturnedgång
med sysselsättningssvårigheter
kan enligt vad lagen förutsätter sålunda
medföra att uppehållstillstånd ej
meddelas eller att förlängning därav
vägras vissa kategorier utlänningar.
Dessa måste då lämna landet, och gör
de ej detta frivilligt kan de förpassas
ur landet, hur oförvitliga de än må
vara. Detta är eu följd av att de ej
äger en positiv rätt att vistas i landet.
Skulle utlänningar tillerkännas sådan
rätt, skulle detta självfallet helt förändra
det medborgarskapsbegrepp, som
är internationellt vedertaget.

Förordnandena om tillståndstvång är
intagna i utlänningskungörelsen, till
vilken jag torde få hänvisa. Några direktiv
för utlänningspolitiken därutöver
föreligger icke. Det ankommer sålunda
på den centrala utlänningsmyndigheten
att inom ramen för vad lagen
och kungörelsen föreskriver och med
beaktande av de vägledande uttalandena
vid lagens tillkomst besluta i ärenden
om inresevisering och uppehållstillstånd.
Viss vägledning ger också
praxis i besvärsärenden i högsta instans.
Vid sina avgöranden handlar
myndigheten under samma ansvar som
eljest gäller för svenska förvaltningsmyndigheter.

Emellertid kan Sverige inte föra en
utlänningspolitik som är helt oberoende
av förhållandena i andra länder.
När det gäller inresa och kortare uppehåll
i landet föreligger ett stort antal
avtal med andra länder om ömsesidig
viseringsfrihet, i allmänhet kombinerad

Tisdagen den 5 december 1961

Nr 33

Svar på interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden och på fråga ang.

begärd granskning i särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning

av vissa ärenden

med rätt till 3 månaders uppehållstillståndsfri
vistelse i det främmande landet.
Den nordiska passkontrollöverenskommelsen,
enligt vilken de nordiska
länderna i passhänseende och delvis
även i fråga om utlänningskontrollen
i övrigt utgör ett samlat territorium
med passkontroll endast vid yttergränserna
och med fri passage över de internordiska
gränserna, bygger på en i
sina huvuddrag likartad utlänningspolitik
av Sverige, Danmark, Finland och
Norge. Det är givet att om någon av
dessa stater skulle börja tillämpa en
utlänningspolitik, som innebar att man
tog emot eller gav uppehållstillstånd åt
sådana personer, som de andra staterna
skulle ha avvisat eller vägrat uppehållstillstånd,
dessa stater måste
överväga, om de kunde kvarstå i passunionen.

Sveriges utlänningspolitik måste i
jämförelse med de flesta andra länders
betecknas som generös. Omkring 11 000
flyktingar har sålunda under åren 1945
—1960 illegalt anlänt till Sverige och
mottagits här. Sammanlagt har under
dessa år omkring 53 400 flyktingar mottagits
i vårt land. I detta sammanhang
bör också nämnas att under åren 1946
—1960 i det närmaste 100 000 utlänningar
fått svenskt medborgarskap. Sedan
1954 har omkring 10 000 utlänningar
varje år blivit svenska medborgare.
Antalet arbetsanmälda utlänningar
i Sverige den 1 oktober 1961 uppgick
till omkring 123 000, innebärande
en ökning med omkring 5 500 från den
1 juli i år och med omkring 7 500 jämfört
med den 1 oktober förra året. Antalet
utlänningar med uppehållstillstånd
i Sverige — i vilket antal icke
ingår nordbor och utlänningar under
de första 3 månaderna av vistelsen i
Norden — har under senare år rört
sig mellan omkring 48 000 och 57 000.

Den utsträckning, vari uppehållstillståndstvång
för närvarande är före -

skrivet, torde vara i huvudsak lämpligt
avvägd med hänsyn till de rådande
förhållandena på arbetsmarknaden, tillgången
på bostäder och de oroliga förhållandena
ute i världen samt intresset
av lättnader för reselivet. Emellertid
kan redan nu förutses att reglerna
om tillståndstvång måste modifieras
och behov uppkomma av särskilda direktiv
för meddelandet av uppehållsoch
arbetstillstånd i samband med arbetskraftens
ökade rörlighet över gränserna
vid en svensk associering till den
gemensamma europeiska marknaden.
Även den vidgade hjälpen till utvecklingsländerna,
främst i form av utbildning
i Sverige av stipendiater, kan tänkas
föranleda behov av generella direktiv
för meddelande av uppehållstillstånd.
Vilka modifieringar i lagstiftningen
som kan erfordras och vilka direktiv
som kan bli nödvändiga skall,
såsom redan tillkännagivits, utredas av
en särskild kommitté, som jag bemyndigats
tillkalla.

Självfallet blir det inte möjligt för
utredningen att allsidigt bedöma de frågor,
som sålunda i första hand motiverat
dess tillkallande, utan att också
undersöka den praxis, som inom ramen
för nu gällande bestämmelser utvecklat
sig i tillståndsfrågor. En sådan undersökning
synes vidare vara av värde
med hänsyn till den uppmärksamhet,
som utlänningsfrågorna tilldragit
sig under senare tid, och den diskussion
därom, som ägt rum men som tyvärr
— bl. a. på grund av de främst i
utlänningarnas eget intresse gällande
sekretessbestämmelserna -— delvis rört
sig på ett mycket osakligt plan. Även
denna undersökning har därför ansetts
böra ankomma på den nu tillkallade
kommittén. På undersökningens resultat
får bero huruvida särskilda direktiv
av generell karaktär kan och bör
utfärdas för den centrala utliinningsmyndighetens
handläggning av till -

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Srar på interpellation ang. behandlingen ar utlänningsärenden och på fråga ang.

begärd granskning i särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning

av vissa ärenden

ståndsärenden som inte har anknytning
till marknadsfrågorna. Det synes naturligt
att vid denna undersökning av
utlänningskommissionens praxis även
de utlänningsärenden, som tilldragit
sig särskild uppmärksamhet, blir föremål
för bedömning i syfte att klarlägga
huruvida avgörandena i dessa överensstämmer
med eller avviker från eljest
tillämpade normer. I den delen finner
jag ej anledning att begränsa undersökningen
till de fall som utlänningskommissionen
begärt särskild
granskning av.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat de till mig riktade frågorna.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
mitt tack till inrikesministern för
svaret.

Det skall alltså bli ytterligare en utredning
om utlänningskommissionens
verksamhet. Så långt har alltså folkopinionen
givit resultat. Inrikesministerns
åtgärd är också bra därför att
han givit utredarna i uppdrag att inte
bara se till lagarnas formella lydelse.
Såsom han själv uttrycker det i svaret
gäller det nu också att undersöka den
praxis som utvecklat sig »inom ramen
för nu gällande bestämmelser». Det är
den viktigaste sidan av saken. Mycket
tyder nämligen på att utlänningslagens
bokstavliga bestämmelser är en sak men
att tillämpningen av dessa bestämmelser
ofta varit en helt annan.

Vid utlänningslagens och utlänningskommissionens
tillkomst var man också
klar om de risker som fanns därvidlag,
och det framhölls under riksdagsbehandlingen
hur avgörande det är att de
personer som skall handha utlänningsärendena
har en inställning som motsvarade
andan i vår lagstiftning och en

demokratisk folkmening. Jag skall strax
återkomma till vad som finns att lära
därvidlag av tidigare utredningar. Det
är nämligen också betecknande för tillståndet
på detta område att den utredning
som inrikesministern nu tillsatt
är den fjärde på kort tid.

Men först några ord om den del av
inrikesministerns svar som handlar om
arbetstillstånd för utlänningar.

Det är självklart att vi måste ha lagar
som reglerar tillströmningen på arbetsmarknaden
och i sådana sammanhang
i första hand tillgodoser svenska medborgares
intressen. Ursprungligen hade
ju också lagstiftningen på detta område
till uppgift att skydda svenska arbetare
för konkurrens utifrån. Men konjunkturerna
skiftar, och nu har det
under lång tid varit så att åtminstone
vissa näringsgrenar haft behov av ett
arbetskraftstillskott från utlandet. Även
nu framhåller inrikesministern i sitt
svar att det är sådana motiv, framkallade
av konjunkturförändringar, som är
bestämmande för denna del av vår utlänningspolitik.
Om detta skall betecknas
som generöst eller inte skall jag
inte tvista om. Det finns däremot anledning
erinra om att arbetsmarknadssynpunkterna
på vår utlänningspolitik
just nu är föremål för en debatt som
i sin helhet berör livsviktiga intressen
för vårt land. Även vissa svenska politiker
kräver ju numera högljutt att vi
skall göra slut på hänsynen till svenska
intressen även i det här sammanhanget.
Det fina i kråksången om vår anslutning
eller association med EEC är ju
bland annat att såväl kapital som arbetskraft
från utlandet skall få fritt tillträde
över våra gränser. Så generösa
tycker jag inte att vi skall vara!

Men det var egentligen inte om den
delen av vår utlänningspolitik som min
interpellation handlade. Det är ju dock
klarlagt genom den senaste tidens händelser,
att bestämmanderätten om ar -

Tisdagen den 5 december 1961

Nr 33 37

Svar på interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden och på fråga ang.

begärd granskning i särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning

av vissa ärenden

betstillstånd för utlänningar lätt kan
användas för att vinna vissa syften med
viktig politisk och principiell innebörd.
Det är denna praxis bakom lagar
och hemligstämpel som jag hoppas
att inrikesministerns utredning skall
komma åt. Inrikesministern har också
framhållit i svaret att en sådan granskning
av utlänningskommissionens
praxis kan ge besked om de fall som tilldragit
sig så stort allmänt intresse den
senaste tiden.

Så till dessa fall. I min interpellation
har jag tagit utvisningen av den portugisiska
flyktingen Graca som exempel.
Han skall enligt utlänningslagen ha
skydd! Men det var meningen att i
hemlighet skicka i väg honom. Så skulle
med visshet också ha skett om inte
tidningar och allmänhet slagit larm. I
detta fall finns vidare en annan sida
som handlar om den personliga inställningen
hos dem som handhar utlänningsärendena.
Graca själv har inte fått
reda på varför han blivit utvisad. Utöver
utlänningskommissionens ledamöter
och tjänstemän är det ingen som med
bestämdhet kan säga hur det förhåller
sig. Det skulle möjligen vara några utvalda
tidningsmän som lär ha kallats
till en presskonferens inför lykta dörrar
på utlänningskommissionen. Men
det har antytts — hur det sipprat ut
vet jag inte — att Graca utvisats för
att inte hindra den s. k. moraliska upprustningen
i vårt land. Det påstås nämligen
att han haft en utomäktenskaplig
förbindelse och att det är detta som
är orsaken till hans utvisning. Oavsett
vilka moraliska synpunkter man anlägger
i en sådan fråga är det dock
självklart att de under inga omständigheter
kan anföras som motiv för en
utvisning.

Det är beklagligt att vi måste hålla
oss till så osäkra uppgifter när vi skall
behandla så viktiga frågor i riksdagen.
Men det är tyvärr enda sättet att få till

stånd en räfst med förhållandena som
förefaller stå i klar strid med svensk
lag och allmän folkmening. Allt är hemligstämplat,
och jag hoppas som sagt
att regeringens egna utredare skall
tränga igenom denna orimliga sekretess
och ge allmänheten klart besked.
Nu försäkrar inrikesministern att den
diskussion som pågått den senaste tiden
om utlänningskommissionens verksamhet
»delvis rört sig på ett mycket
osakligt plan». Inrikesministern vet alltså
hur det förhåller sig, men vi andra
är som sagt hindrade av hemligstämpeln.
Att inrikesministern i alla fall
tillsatt en utredning får väl förklaras
med formuleringen att det bara var delvis
som diskussionen om utlänningskommissioncns
verksamhet var osaklig En

annan interpellant har tidigare i
år skildrat förhållandena vid utvisningen
av en spansk flykting. Denna
hade i hemlighet redan förts till flygplatsen
för att skickas ur landet, men
lyckades tilldraga sig allmänhetens uppmärksamhet
genom att i sista stund göra
våldsamt motstånd. I båda dessa fall
hade det kunnat gälla de utvisades liv
om de kommit i händerna på någon av
de fascistiska regimerna.

Tills vidare har det nu blivit rättelse
härvidlag. Därmed erkänner även
utlänningskommissionen att den begick
fel genom utvisningsbesluten. Men
därmed förstärks ju också oron för hur
det gått i fråga om andra utlänningsärenden
som icke kommit till allmänhetens
kännedom.

Det är frestande att också erinra om
några andra detaljer i utliinningspolitiken.
Men det jag syftar på har inte
gällt liv och lem för de agerande, inte
ens några betydande ekonomiska förluster.
Jag tycker emellertid att regeringens
utredning skall syfta till att
även bespara oss fadäser som är genanta
för vårt land. Det är sålunda inte

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Srar på interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden och på fråga ang.

begärd granskning i särskild ordning ar utlänningskommissionens handläggning

av vissa ärenden

generöst utan bara ofattbart enfaldigt
när man år 1957 vägrade inresetillstånd
för den berömde författaren Ludvig
Renn. Eller när tolv ungdomar från de
socialistiska staterna inte fick komma
in i vårt land för att deltaga i en fredskonferens.
Eller när berömda artister
hindras att uppträda till följd av de löjligaste
påbud.

Så några ord om tidigare utredningar
i dessa frågor och särskilt vad de utredningarna
säger om inställningen till
utlänningsfrågor hos tjänstemän och
förtroendemän. Låt mig då först undanröja
en eventuell invändning att jag
generaliserar på ett oriktigt sätt. Jag
avser nämligen inte alls att generalisera.
Tvärtom är det min uppfattning
att de avskräckande exempel som kan
anföras lyckligtvis är undantag. Men
just i fråga om utlänningsärendenas behandling
kan sådana undantag få mycket
ödesdigra verkningar. På sitt sätt
har också olika inrikesministrar och
riksdagen varit uppmärksamma på detta
förhållande.

När den centrala apparaten för behandling
av utlänningsärenden förändrades
1944, skrev dåvarande inrikesministern
att man måste lägga särskild
vikt vid att få de rätta personerna i
ledningen. Det är enligt min mening
den riktlinje, som man alltfort bör
följa. Däremot tror jag inte på den
metod, som dåvarande inrikesministern
tillrådde. Den bestod uteslutande däri,
att man skulle tillse att chefen för utlänningskommissionen
fick hög lön. På
det sättet skulle man få dugligt folk,
menade man.

Av de utredningar som sysslat med
förhållandena på utlänningskommissionen
har framför allt Sandlerkommissionen
visat att man måste utvälja
de ledande för utlänningspolitiken efter
helt andra grunder än vederbörandes
intresse för hög lön. En av de mera
framträdande männen i utlännings -

kommissionen var på sin tid byråinspektör
Robert Paulsson. Hans meritlista
är känd. Den upptog medverkan
i spioneri, förbindelser med Gestapo
och utlämning av antifascistiska flyktingar.
Men i detta sammanhang vill jag
erinra om fallet Paulsson bara för att
rikta uppmärksamheten på hur det går,
om man tar slentrianmässigt på frågan
om den politiska och ideologiska inställningen
hos dem som skall handha
utlänningsärenden.

Sandlerkommissionens rapport berättar
att Paulsson hade judekarikatyrer
med nedsättande text på väggen i sitt
tjänsterum i utlänningskommissionen.
Vittnen bland personalen på kommissionen
ansåg att denna klart demonstrerade
antisemitism var en del av Paulssons
verksamhet i övrigt, som en tjänsteman
under förhöret betecknade som
»klappjakt på kommunister».

Det framgick också av Sandlerkommissionens
rapport att Paulsson inte
ville tolerera judar i Sverige, därför
att de tillhörde en ras som stod lägre
än alla andra. Det är lätt att härleda
sådana formuleringar till de nazistiska
raslärorna. Att inte Paulsson använde
rasfanatikernas vanliga term, »judar
och negrer», berodde förmodligen på
att det vid den tiden inte var så vanligt
med representanter för de färgade
folken i flyktingskarorna till Sverige.
Men nu är det annorlunda.

När inrikesministern erinrar om att
flyktingpolitiken kan behöva omprövas
även med hänsyn till att vi nu tar
emot studerande från utvecklingsländerna,
så är detta viktigt. Jag vill
emellertid åter tillfoga att det inte
bara handlar om eventuella ändringar
i lagstiftningen. Det gäller framför allt
utlänningsmyndigheternas inställning
och valet av folk. Den får framför allt
inte påverkas av rasfördomar. Och det
handlar här också om att skapa sådana
former för behandlingen av utlännings -

Tisdagen den 5 december 1961 Nr 33 39

Srar på interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden och på fråga ang.

av utlänningskommissionens handläggning

begärd granskning i särskild ordning

av vissa ärenden

ärendena att rättssäkerhetens krav tillgodoses
och att vi får tillräcklig kontroll
och tillräckliga möjligheter att
beivra de övergrepp som sker.

Jag vill erinra om att Graca — som
bara genom en lycklig tillfällighet undgick
utvisning — är en av de färgade
studenter vi tagit emot här i landet.

År 1946 var det klart för nästa utredning.
Regeringen falkade då efter
en lämplig person som enmansutredare
av dessa mycket viktiga frågor som sammanhängde
med utlänningspolitiken,
och man utsåg då ordföranden i utlänningskommissionen
Nils Hagelin.

Något senare gavs expeditionschefen
i inrikesdepartementet E. Montell
uppdraget att undersöka hur det förhöll
sig med förhållandena på utlänningskommissionen.
Av direktiven
framgick att det gällde att ge utlänningarna
bättre rättsskydd. Men två år senare
förekom i riksdagen en interpellationsdebatt,
som har ett visst samband
med såväl Hagelins som Montells utredning.
Och nu läser jag ur dåvarande
inrikesminister Hedlunds interpellationssvar
för att inget missöde skall inträffa.
Det handlar nämligen om ett så
farligt ämne som höga chefers lämplighet
för sina uppdrag. Så här löd den
delen av herr Hedlunds svar:

»När utredningsmännen för att fullgöra
sitt uppdrag satte sig i förbindelse
med bl. a. förste byråsekreteraren i utlänningskommissionen
R. Hansen, framförde
Hansen till utredningsmännen
vissa anmärkningar mot byråchefen N.
Hagelin i dennes egenskap av chef för
kommissionen. Utredningsmannen meddelade
min företrädare innehållet i anmärkningarna.
Anmärkningarna hade
vid ett tidigare tillfälle muntligt framförts
av Hansen till statssekreteraren i
inrikesdepartementet, som nedtecknat
dem och omedelbart underrättat min
företrädare om deras innebörd.»

Så långt inrikesminister Hedlund. Av

svaret i övrigt framgår att det hade utarbetats
två PM om resultatet av utredningen.
Beträffande anmärkningarna
mot Hagelin utfärdades en kortfattad
kommuniké, men frågan om förhållandena
i övrigt på kommissionen hemligstämplades.

Redan då var det emellertid många
fler än den folkpartistiske interpellanten
som var minst sagt tveksamma om
huruvida kortfattade kommunikéer och
hemligstämpel är de rätta metoderna när
det gäller så viktiga frågor. En högerman
som tillhörde såväl utlänningskommissionen
som andra kammaren
försäkrade dock att den kritiserade Hagelin
har »en mycket fin och förnäm
uppfattning om asylrättens krav». Jag
skall självfallet inte yttra mig om den
saken. Det är svårt att göra det, bl. a.
därför att utlänningskommisssionens
chef i fråga om fallet Graca haft två
uppfattningar om hur asylrätten skall
tillämpas, först att Graca skulle utvisas
och sedan, när allmänheten fick reda
på saken, att Graca skulle få stanna
kvar.

Inrikesministern har rätt i att riksdagen
inte gjorde någon erinran mot regeringsförslaget
till utlänningslag. Men
just i fråga om det nu aktuella spörsmålet
om utlänningarnas möjligheter att
överklaga ett beslut av utlänningskominissionen
fanns det dock motionärer,
som ville tillförsäkra utlänningar ett
bättre rättsskydd. Och i första lagutskottet
fanns det inte mindre än sex reservanter,
som vände sig emot att frågor
som berör utlänningarnas rättsskydd
alltmer kommer att avgöras på administrativ
väg. Det bör kunna förutsättas
att även den frågan — som är en central
fråga — nu på nytt liigges i stöpsleven
av inrikesministerns utlänningskommitté.

Slutligen vill jag framhålla att hela
systemet med ett fristående organ för
behandling av utlänningsärenden kan

40 Nr 33 Tisdagen den 5 december 1961

Svar på interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden och på fråga ang.
begärd granskning i särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning
av vissa ärenden

ifrågasättas. Enligt min mening bör man
åstadkomma någon form av kontroll och
direkt insyn från regeringens sida.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det som i dag bränns
i svensk utlänningspolitik är ju inte de
stora och i och för sig mycket viktiga
arbetsmarknadsfrågor som inrikesministern
berör i sitt svar utan flyktingproblemen.
Det är knappast förvånande.
Flyktingen som jagas av sin egen
skräck, ibland också av polishundar och
skurar av skott från gränsbevakningen,
har blivit något av en symbol för efterkrigstiden.
Många svenskar, som känner
tryggheten i vårt eget samhälle,
upprörs inför de lidanden som drabbar
både de människor som samlas i
flyktinglägren och de enskilda flyktingar,
som bara har att lita till främmande
länders goda vilja att ta emot
dem och låta dem söka sitt uppehälle.
Rätten till asyl för politiska flyktingar
är inte bara ett uttryck för en i Sverige
allmänt omfattad humanitär syn,
utan den måste tillämpas så att vi vinner
full moralisk rätt att ta ställning
i den stora internationella meningsbrytningen
mellan demokratiens frihet och
diktaturens tvång. Andra länder och regimer,
som anser sig tvingade att hindra
sina egna medborgare att fly genom
att bygga taggtrådshinder och betongmurar
vid gränsen, kan kanske tillfälligt
minska flyktingströmmen men
skapar på lång sikt långt svårare flyktingproblem.
Jag tror att den lilla grupp
svenskar som sympatiserar med taggtrådarnas
och betongmurarnas flyktingpolitik
borde betänka sig innan de
klandrar sitt eget lands.

Inrikesministerns svar visar att flyktingarna
har mycket stor plats i hela
bedömningen av utlänningspolitiken.

Det är glädjande att en verklig prövning
av dessa ärendens handläggning
nu skall ske, inte minst med tanke på
det hårdnande politiska klimat som alltid
infinner sig för politiska flyktingar
varje gång det kalla kriget skärps.

Nu pekar emellertid inrikesministern
på två huvudmotiv för den beslutade
allsidiga utredningen av utlänningspolitiken
och dess administration. Arbetskraftens
ökade rörlighet över svenska
gränser vid vårt lands eventuella associering
till Europamarknaden är det
ena skälet, hjälpen till utvecklingsländerna
och stipendiater därifrån är det
andra. Men dessa skäl för en omprövning
av utlänningskommissionens uppgifter
kan inte vara nya för dagen. Så
sent som den 31 oktober slog inrikesministern
fast som svar på en fråga i
första kammeren, att det inte förelåg
behov av ytterligare bestämmelser för
utlänningskommissionens verksamhet.
Jag förmodar, herr talman, att det som
är rätt och sanning i första kammaren
inte bara är ett dåligt skämt här i andra
kammaren 35 dagar senare. Det måste
ha hänt något under mellantiden som
har gjort att inrikesministern ändrat
mening. Det måste väl förhålla sig så
att inrikesministern har ändrat mening
av de skäl som framgår av hans egna
ord, nämligen »den uppmärksamhet,
som utlänningsfrågorna tilldragit sig
under senare tid och den diskussion
därom som ägt rum». Är det inte på
det sättet?

Utlänningskommissionen har själv
bedömt dessa ärenden och den debatt
de framkallat så allvarligt att den vänt
sig till regeringen och begärt granskning
av sitt fögderi i särskild ordning.
Denna rimliga hemställan avslår, så vitt
jag förstår, regeringen i och med dagens
interpellationsvar. Jag ber att få
tacka för beskedet från inrikesministern
men måste ställa frågan: Om det
som hänt efter den 31 oktober är så

Tisdagen den 5 december 1961

Nr 33

Svar på interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden och på fråga ang.

begärd granskning i särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning

av vissa ärenden

betydelsefullt att det kommit inrikesministern
att ändra uppfattning, är det
då inte tillräckligt betydelsefullt för
att motivera en granskning av dessa
händelser för sig? Bedömer inrikesministern
det annorlunda? Då tror jag debatten
skulle tjäna på att vi fick höra den
verkliga motiveringen därför. Varken
utlänningskommissionen eller de berörda
utländska medborgarna kan ju vinna
något på att dessa omdebatterade
frågor stoppas i den stora säcken. Anser
regeringen att det skall ligga i den
säcken tills allmänheten hunnit glömma
vad de egentligen handlade om?

Inrikesministern klagar över att debatten
hittills förts på ett osakligt plan.
Om det är ett riktigt betyg, så kan det
ha skilda orsaker. Folk som står på var
sin sida om en stängd dörr talar inte
vare sig lågmält eller stilla. Jag förmodar
att utlänningskommissionens
dörr i det fallet är lik andra dörrar.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill ta upp vad herr
Helén närmast yttrade om påståendet
att diskussionen förts på ett osakligt
plan. Det är fullkomligt omöjligt för oss
i denna kammare, med hänsyn till just
sekretessbestämmelser, att säga om debatten
förs på ett osakligt plan. Men debatten
riskerar, herr inrikesminister,
mer att föras på ett sådant plan, om
man inte till presskonferenser även
inbjuder tidningar som har varit ytterst
kritiska. Var och en som studerar
asylrättens historia både i vårt land
och i andra länder vet att man kan ha
olika tolkningar i dessa frågor. Aldrig
så detaljerade bestämmelser i utlänningslagen
ger helt visst inte någon som
helst garanti för en humanitär inställning,
om de ämbetsmän som sitter i utlänningskommissionen
inte bär den vidsynthet,
förutan vilken även människovänliga
lagar blir omänskliga.

Vad som verkligen kan skapa huma -

nitet är att vi får en fri debatt där även
de mest kritiska får möjlighet att framföra
sina skäl. Vad som bl. a. brister i
våra möjligheter i riksdagen när det
gäller utlänningspolitiken är just att det
finns så oändligt litet av motivering för
den praxis som tillämpats. Det är nästan
omöjligt att finna någon motivering, om
man inte i detalj forskar i de enskilda
frågorna. Man kan ju i konstitutionsutskottet,
om man studerar medborgarärendena,
naturligtvis ibland finna en
motivering, men det är ytterligt komplicerat
att avgöra motiven för att avvisa
en politisk flykting. Uppenbarligen är
nuvarande bestämmelser inga som helst
garantier för att inte politiska flyktingar
skickas ur riket, utan detta kan
t. o. m. rent formellt försvaras med nuvarande
bestämmelser. Detta är, herr
talman, enligt min mening en ytterst
olycklig ordning. Jag hoppas att den utredning
som nu kommer till stånd skall
ge god belysning av nuvarande praxis
och att det då kan klarläggas i vad mån
inrikesministerns uttalande om att den
debatt som tidigare förts i ämnet har
varit osaklig också står sig för framtiden.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den ordning som vi har
i vårt land för handläggning av dessa
ärenden, är särskild så till vida att i
utlänningskommissionen sitter representanter
för de fyra demokratiska partierna.
Detta är att betrakta som en
ytterligare garanti för rättssäkerheten.
Det har inte från någon av dessa representanters
sida förekommit hänvändelse
till regeringen med anmälan om
något i verksamheten som skulle ge anledning
till ändring av gällande bestämmelser
eller rådande praxis. Det
skulle vara av värde att få veta, om
någon av de representanter, soni står
folkpartiet eller högern nära, har vänt

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Svar på interpellation ang. behandlingen ar utlänningsärenden och på fråga ang.

begärd granskning i särskild ordning ar utlänningskommissionens handläggning

ar rissa ärenden

sig till de talare som varit uppe här i
dag, och gjort någon anmärkning i det
avseende jag här har talat om.

Alldeles klart är, i överensstämmelse
med vår grunduppfattning, att de
människor, vilka kommer till oss som
flyktingar från diktaturstaterna, har
haft och för framtiden också bör ha
rätt att få en fristad här — de må sedan
komma från diktaturstater i öst
eller i väst. Hittills har de i största utsträckning
kommit från öststaterna. Jag
hoppas att herr Holmberg delar min
uppfattning att flyktingarna därifrån
har fått en riktig och humanitär behandling.
Men denna behandling skall
vara likvärdig, vare sig det är flyktingar
från diktaturstater i väst eller
flyktingar som kommer från länder, där
de kan bli utsatta för en hårdför behandling
på grund av politiska eller
andra ställningstaganden.

När jag i mitt svar har angett att vi
har fått en relativt stor grupp av utlänningar
till vårt land — vilket visar att
vår politik utåt är i hög grad öppen —
har jag också velat säga, att vi har haft
behov av denna arbetskraft. Vi har haft
stor glädje och nytta av den, och vi
kan väl säga att utan deras värdefulla
insatser i svenskt arbetsliv — det må
gälla sjukvården eller industriarbete —
hade vi inte kunnat lösa många av de
uppgifter som vi ställts inför.

Den lagstiftning, på vilken deras rätt
och förhållanden grundas, är en produkt
av efterkrigstiden. Dessa förutsättningar
har i väsentliga stycken ändrats,
och detta kan ge anledning till prövning
om man kan ge mera av garantier
på arbetsmarknadsområdet för framtiden
än vad en strikt tillämpning av
gällande lagstiftning ger utrymme för.

Utlänningskommissionen är en myndighet.
Dess ställning är således lika
andra myndigheters: verksamheten kan
bli föremål för granskning av JO eller
JK i fall av anmärkning eller anmälan.

Herr Heléns meningsfrände i första
kammaren, herr Per-Olof Hanson, har
ju också vänt sig till JO i särskilt
ärende.

I den mån ett ärende blir föremål för
handläggning i regeringen, är konstitutionsutskottet
granskande organ. Regeringens
beslut i de ärenden, vilka
kommer upp som överklagnings- eller
nådeärenden, ger självfallet viss vägledning
för utlänningskommissionen i
dess tillämpning av gällande lagstiftning
utöver vad utlänningskungörelsen
kan anses ge.

Vi har nu tillkännagett vår avsikt att
låta en kommitté se på dessa problem,
och riksdagens fyra stora partier har
anmodats utse representanter till denna
kommitté. Herr Helén undrar vad det
då är som kommit inrikesministern att
ändra uppfattning sedan den 31 oktober.
Herr Helén är en läskunnig man,
det vet jag. Jag hoppas att han också
vill läsa. Om han då vill läsa vad som
står i riksdagstrycket om den fråga som
Per-Olof Hanson ställde till mig, skall
han finna att herr Hanson frågade om
jag anser att utlänningskommissionens
handläggning av den portugisiske kaptenen
Henrique Galvaos ansökan om inresevisuin
till Sverige föranledde förtydligande
bestämmelser för kommissionens
behandling av dylika ärenden.
Jag redovisar handläggningen och finner
inte anledning att med utgångspunkt
från denna ärendehandläggning
företa någon ändring. Ingen erinran
mot detta har framförts av herr Hanson.
Men det är väl ändå en annan sak, när
jag från två betydelsefulla utgångspunkter,
nämligen frågan om den framtida
arbetsmarknaden och frågan om den
ökade stipendiegivningen, säger att vi
sedan lång tid är inbegripna i en diskussion
om på vilket sätt vi skall angripa
dessa problem.

Jag skulle kunna anföra en tredje omständighet
som också kan utgöra under -

Tisdagen den 5 december 1961

Nr 33

Svar pi interpellation ang. behandlingen av utlänningsärenden och på fråga ang.

begärd granskning i särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning

av vissa ärenden

lag för den utredning som nu kommer
till, nämligen de särskilda problem vi
har med passfriheten i Norden och de
önskemål som har framförts om att de
nordiska länderna skulle ansluta sig
till Europakonventionen och att vi skulle
slopa passtvånget och införa eller
medge vissa identitetshandlingar i överensstämmelse
med en tidigare antagen
konvention. Detta har för Nordiska rådet
och dess organ blivit en mycket stor
fråga, och en särskild expertutredning
är sysselsatt med den.

När vi alltså diskuterat en sådan utredning
är det väl självklart att vår diskussion
måst innefatta, i vilken omfattn:ng
man kan ge tillfälle för denna
utredning att sysselsätta sig med en
granskning av gällande praxis för ärendenas
handläggning i utlänningskommissionen.
Då har vi tyckt det vara
rimligt att göra en anknytning till den
offentliga debatten och säga, att kommittén
bör få anledning att med utgångspunkt
härifrån söka göra en bedömning
av hur man skall lägga lagstiftningen
och de anvisningar om tilllämpningen
som kan föranledas därav
för framtiden. Vi har sagt till kommissionen,
att undersökningen skall inte
begränsas till de åtta fall som kommissionen
begärt en granskning av, utan
kommittén får möjlighet att granska
praktiskt taget all den verksamhet som
bedrivits.

Då jag nu hört herr Holmberg har jag
styrkts i min uppfattning att vi gjort
rätt, ty de fall han anfört som anmärkningsvärda
är sådana som inte berörts
i den pressdebatt som förevarit. Och jag
tror att om herr Helén vill tänka igenom
saken riktigt noga skall han ge mig
rätt i att vi bör göra en generösare bedömning
och ge möjligheter till en vidare
granskning än enligt det förslag
han förordar.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman Det är naturligtvis rik -

tigt, herr inrikesminister, att Ni tar ett
större grepp och ger möjligheter till en
vidsträcktare bedömning. Men vad allmänheten
vill veta är, huruvida utlänningskommissionen
handlagt dessa
ärenden på ett tillfredsställande sätt
eller inte. Det kommer den tyvärr inte
att få veta i tid, om inte inrikesministern
vill ge särskilda direktiv, att man med
förtur skall behandla frågan om de
ärenden som handlagts på senare tid.

Jag är ledsen, herr inrikesminister,
men nog ligger det åtskilligt av efterrationalisering
i Ert sätt att skildra debatten
av den 31 oktober — i varje fall
är det en klar efterrationalisering av den
sista meningen av Ert svar. Det är inte
riktigt att säga att ingen erinran gjorts
av Per-Olof Hanson. Han sade klart ut
att han ställt frågan mot en vidare bakgrund
och antydde flera fall inom den
ram, där han kunde yttra sig utan att
överträda bestämmelserna om vad en
riksdagsman får yttra i sådant sammanhang.
JO-anmälan är en sak när det gäller
ett enskilt ärende, men den lär inte
kunna ersätta den prövning kommissionen
själv har begärt.

Till sist: De riksdagsmän eller före
detta riksdagsmän, som i utlänningskommissionen
företräder de demokratiska
partierna, skall väl inte sitta där
som en gisslan, innebärande att vi andra
inte har rätt att yttra oss. Nog vore det
märkligt om de skulle gå till sina nuvarande
eller före detta riksdagsgrupper
och påtala handläggningen av de frågor
de är satta att i ämbetet behandla i förvaltningsmässig
ordning.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Helén intar den
mycket märkliga ståndpunkten, att de
som inte har någon invändning att göra
mot muren i Berlin inte heller har rätt
att opponera mot utlänningspolitiken i
vårt land. Det är minst sagt märkligt.
.lag anmäler mig gärna som en av dem

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Svar på interpellation ang. behandlingen a t utlänningsärenden och på fråga äng.

begärd granskning i särskild ordning av utlänningskommissionens handläggning

av vissa ärenden

som anser att Tyska demokratiska republikens
regering har samma rätt som
exempelvis vi själva att utföra befästningsarbeten
inför ett befarat angrepp.
Nu tror väl inte herr Helén på vår mening
att det finns ett sådant hot, men
vill han inte tro oss kan han bl. a. av
president Kekkonens uppmärksammade
tal få reda på att det finns ett krigshot
just från dem som muren i Berlin skall
skydda mot.

Herr inrikesministern har frågat mig,
om jag är ense med honom om att flyktingar
österifrån skall behandlas liksom
andra flyktingar. Ja, det är bekant att
det bland flyktingarna i Sverige finns
många som vi kommunister inte alls har
några politiska sympatier för. Många
av dem fann sig ju också bra till rätta
i sina förutvarande hemländer, när
dessa förde en mer eller mindre fascistiskt
orienterad politik, och de ansåg
tydligen allt vara i sin ordning även när
sådana länder var utsatta för tysk ockupation.
Men när det blev en socialistisk
regim flydde de hit till Sverige. Kommunisterna
har emellertid aldrig krävt
att flyktingar av det slaget skall ges en
särställning. Asylrätten skall tillämpas
för dem som för andra. Men tillsammans
med likasinnade svenskar har en del av
dessa reaktionära flyktingar bedrivit en
verksamhet som vi har all anledning
betacka oss för. Det är nämligen en politik
som bär mycket gemensamt med
västtysk politik, alltså att gränser och
statsbildningar som tillkom efter andra
världskriget inte länge skall godkännas.
Vilka metoder de har tänkt sig för att genomföra
förändringarna i dessa länders
politiska status har de val inte sagt klart
ut, men allt tyder på att man även i
dessa kretsar knyter stora förhoppningar
till Natos militära aktivitet i
Östersjön och i våra grannländer. Varje
tendens att göra Sverige till en operationsbas
för propaganda av det slaget
bör enligt min mening avvisas.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma i
herr Heléns yttrande, att den omständigheten
att alla de demokratiska partierna
är representerade i ett organ
icke innebär någon absolut garanti för
att övergrepp inte förekommer. Det är
inte så enkelt, att det alltid finnes garantier
för att asylrätten tolkas i positiv
riktning enbart för att det sitter
högermän eller folkpartister i utlänningskommissionen!
Jag betraktar denna
fråga uteslutande med hänsyn till
asylrättens principer och vill inte dra
in några partipolitiska spekulationer.

Vad jag vänder mig emot är att inrikesministern
säger att den offentliga
debatten förts på ett osakligt plan —
utan att vi haft möjlighet att konstatera
att så varit fallet. Det är väl ingen prövning
efter objektiva principer att slunga
ut ett sådant påstående, då vissa tidningar
inte ens har fått diskutera saken
vid ett sammanträde med vederbörande
myndighet. När har det blivit praxis
inom svensk förvaltning att det skall
vara ett nådevedermälde för en tidning
att få representeras hos myndigheterna?
Även om en tidning uppträder aldrig så
kritiskt har den härvidlag precis samma
rättighet som andra. Hänsynstaganden
av detta slag överensstämmer inte
med andan i den svenska tryckfrihetslagstiftningen.
Tvärtom borde det ha
varit värdefullt för myndigheten i fråga
att få diskutera ärendet vid en offentlig
presskonferens, där representanter för
även den mest kritiskt inställda tidningen
varit närvarande och kunnat
konstatera i vad mån debatten varit
osaklig.

Asylrätten är understundom mycket
svår att tolka. I vissa fall tillämpar vi
för övrigt inte. Europakonventionen om
de mänskliga rättigheterna; jag hänvisar
t. ex. till professor Sundbergs tolkning
i kommentarerna till Sveriges
rikes grundlagar.

Tisdagen den 5 december 1961

Nr 33

Interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo — Interpellation ang.
bostadsbyggandets fördelning på egnahem och flerfamiljshus, m. m.

Det är svårt att i denna fråga kunna
acceptera inrikesministerns påstående
att debatten förts på ett osakligt plan.
Jag hoppas emellertid, herr talman, att
den kommande utredningen skall visa
att praxis varit sådan i vårt land, att
asylrätten tillämpats på sådant sätt att
humanitetens principer verkligen har
värnats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogos, men bordlädes åter statutskottets
utlåtanden nr 176—179, bevillningsutskottets
betänkande nr 78,
bankoutskottets memorial nr 32, första
lagutskottets utlåtanden nr 49—51, andra
lagutskottets utlåtanden nr 68—70
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
40 och 41.

§ 13

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att bevillningsutskottets
betänkande nr 78 skulle
uppföras närmast efter första lagutskottets
utlåtande nr 50 bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 14

Interpellation i anledning av händelseutvecklingen
i Kongo

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep),
som yttrade:

Herr talman! Läget i Kongo har sedan
landet fick sin självständighet genomgått
förändringar av såväl negativ som
positiv art. Tidvis har läget varit relativt
stabilt och vissa förbättringar har
vid dessa tillfällen kunnat konstateras.
Tidvis har emellertid inträffat svåra kriser,
som helt kunnat äventyra utvecklingen
mot fredliga förhållanden i landet.

Det nuvarande läget i Kongo synes
mycket allvarligt. Sammanstötningar
mellan FN-personal och andra styrkor
rapporteras praktiskt taget dagligen.
Motsättningarna inom landet synes inte
endast bestå utan visar också tendens
att ta sig alltmer elakartade uttryck.

Denna utveckling har vållat betydande
oro bland den svenska allmänheten.
Detta beror dels på att händelseutvecklingen
i Kongo kan öva inflytande på
eller influeras av den allmänna politiska
utvecklingen i världen, dels på att
svensk militär personal ingår i FN-styrkorna
i Kongo. Det synes angeläget att
den svenska regeringen lämnar en redogörelse
för sin syn på läget i Kongo och
på de uppgifter som den svenska militära
personalen har därstädes.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr statsministern få
framställa följande fråga:

Är Eders excellens villig att, så långt
detta är möjligt, lämna kammaren en redogörelse
för regeringens syn på den
senaste tidens utveckling i Kongo och på
den i FN-styrkorna ingående svenska
militära personalens uppgifter därstädes? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. bostadsbyggandets
fördelning på egnahem och flerfamiljshus,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep),
som yttrade:

Herr talman! Ett nyligen inom en
förortskommun till Stockholm fattat beslut
om uppförande av en jättestor bostadskasern
har väckt stor uppmärksamhet.
Enligt uppgift skall huset bli 320
meter långt och 9 våningar högt. Det
uppges skola rymma ca 390 lägenheter

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Interpellation ang. bostadsbyggandets fördelning på egnahem och flerfamiljshus,
m. m.

och beräknas bli bebott av omkring
1 500 personer, varav ca 700 barn.

Detta fall får anses vara betecknande
för en utveckling som ingalunda är
önskvärd. Uppförandet av huskolosser,
vanligen i form av höghus, synes få allt
större omfattning. I vissa fall är höghusbebyggelsen
mycket extremt utformad
med hus om 15—17 våningar och
en utomordentligt hård markexploatering,
som icke ger tillräckligt utrymme
för frafikskyddade lek- och fritidsplatser,
grönområden samt parkeringsplatser.
Det måste starkt ifrågasättas om
dylika företeelser är förenliga med den
allmänna sociala inriktning som bör
prägla bostadspolitiken, särskilt med
hänsyn till boendemiljöns betydelse för
barnfamiljerna och ungdomen.

För närvarande gäller vissa bestämda
minimikrav beträffande den inre standarden
på de lägenheter som uppföres.
Det ställs sålunda krav i fråga om lägenhetsyta,
biutrymmen, köksinredning, sanitära
anordningar o. s. v. Däremot synes
icke tillräckliga krav ställas i syfte
att åstadkomma en god yttre boendemiljö.
Den bristande samstämmigheten i
kraven på inre och yttre bostadsmiljö
kan illustreras av exemplet med modern,
som från lägenheten ett tiotal våningar
högt inte har någon möjlighet till kontakt
med sitt barn som leker i sandlådan
nere på gårdsplanen.

Frågorna rörande bebyggelsestrukturen
och boendemiljön är i stor utsträckning
beroende av samhällsplaneringen,
lokaliseringspolitiken m. m. Det är angeläget
att strävandena på dessa områden
får en sådan inriktning att en god
boendemiljö främjas och att de nya förutsättningar
som skapas genom bilismens
och kommunikationernas utveckling
tillvaratages. Förutsättningarna för
den framtida bostadspolitiken, inte endast
i här nämnda avseenden utan över
huvud taget, prövas för närvarande
inom bostadsbvggnadsutredningen, vars
uppdrag således är synnerligen omfattande.
Enligt min mening bör vissa åt -

gärder beträffande de mest angelägna
yttre miljöbehoven kunna vidtagas innan
resultatet av utredningens arbete
föreligger i sin helhet. Jag åsyftar främst
att vissa bestämda och generellt utformade
krav bör ställas på den yttre bostadsmiljön
för att statligt stöd skall
lämnas. Sådana krav är motiverade inte
endast av allmänna sociala synpunkter.
Det kan nämligen starkt ifrågasättas,
om det i framtiden vid ett fritt bostadsval
kommer att finnas tillräcklig efterfrågan
på bostäder i den mest extremt
utformade höghusbebyggelsen.

lin i detta sammanhang synnerligen
väsentlig fråga gäller bostadsbyggandets
fördelning på egnahem och flerfamiljshus.
Det är obestridligt att egnahemsbebyggelsen
ur familjesynpunkt
har väsentliga fördelar. Egnahemsbyggandet
bör därför mera verksamt främjas.
Egnahemsbyggandets omfattning är
givetvis beroende av samhällsplanering
och lokaliseringspolitik. Verksamma åtgärder
kan dock vidtagas även inom
den egentliga bostadspolitikens ram. Det
kan konstateras att finansieringsvillkoren
för bostadsbyggandet utvecklats på
ett sådant sätt att egnahemmen, sedan
de maximerade belåningsvärdena infördes,
missgynnats i jämförelse med flerfamiljshusen.
Åtgärder för att förbättra
finansieringsvillkoren för egnaliemsbyggandet
bör därför snarast vidtagas. En
höjning av lånetaket eller annan liknande
åtgärd kan därvid komma i fråga.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de
med höghusbebyggelse och hård markexploatering
följande menliga verkningarna
ur miljösynpunkt?

År statsrådet villig att vidtaga åtgärder
i syfte att tillgodose behovet av en
familje- och barnvänlig boendemiljö i
de avseenden som nämnts i interpellationen? Avser

statsrådet att förelägga 1962 års

Tisdagen den 5 december 1961 Nr 33

Interpellation ang. den s. k. munkorgsparagrafen i tjänstereglementet för krigsmakten -

riksdag förslag angående höjning av lånetaket
för egnahem eller annan åtgärd
i syfte att främja egnahemsbyggandet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. den s. k. munkorgsparagrafen
i tjänstereglementet för
krigsmakten

Ordet lämnades på begäran till

Herr WACHTMEISTER (h), som yttrade: Herr

talman! Vårt psykologiska försvar
är avsett att träda i funktion först
vid krigsutbrott eller krigsfara. Erforderlig
upplysning om våra möjligheter
att försvara oss och om totalförsvarets
behov av medel härför måste ske redan
i fredstid.

Den främsta sakkunskapen, krigsmaktens
personal, är emellertid förhindrad
att engagera sig i denna så viktiga upplysningsverksamhet
på grund av den utformning,
som försvarsministern — enligt
uppgift helt utan samråd med militära
myndigheter — givit tjänstereglementet
för krigsmakten. I berörda avseende
heter det där: »Upplysningsverksamheten
bör bedrivas så att den ej
framstår som inblandning i den politiska
debatten. Polemik bör därför undvikas
i frågor, där partiskiljande meningsskiljaktigheter
föreligga.»

Om försvarsministern härmed ej avsåg
att beröva den militära personalen
dess yttrandefrihet, har paragrafen på
grund av sin olyckliga utformning i
praktiken likväl fått denna effekt. Polemik
är ett vagt begrepp, enligt krigsar -

kivarien Steckzén i Ny Militär Tidskrift
»en invändning, ett bemötande, ett genmäle,
en randanmärkning, en replik —
allt kan rubriceras som polemik».

Jag får därför hemställa om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
framställa följande interpellation:

År herr statsrådet beredd att med anledning
av de dåliga erfarenheterna av
den s. k. munkorgsparagrafen i tjänstereglementet
för krigsmakten upphäva
paragrafen eller ge den en annan utformning,
som bättre överensstämmer
med tidens krav?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av
viss allmänna arvsfonden tillkommande
fordran, m. m.; och

nr 383, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till flyttningsersättning
åt folk- och småskollärare m. fl.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Onsdagen den 6 december

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. rättsskydd för svenska
medborgare som besöker Sydafrika

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har frågat
mig om regeringen har möjlighet att
ta något initiativ i syfte att skydda
svenska medborgare som besöker Sydafrika
från att bli utsatta för sådan vidrig
och för människovärdet nedsättande
behandling med spöstraff som förekommit.

I anledning av frågan vill jag först
erinra om att Sverige i Förenta Nationerna
konsekvent har röstat för de resolutioner,
som fördömt rasdiskrimineringen
i Sydafrika och som uppmanat
sydafrikanska regeringen att revidera
sin raspolitik. I dessa resolutioner har
församlingen bestämt tagit avstånd från
en på rasdiskriminering grundad politik
såsom motbjudande och kränkande
för mänsklig värdighet och bekräftat att
apartheid-politiken innebär en grov
kränkning av FN-stadgan och deklarationen
om de mänskliga rättigheterna
och att den är oförenlig med en medlemsstats
förpliktelser.

Vad beträffar fallet med den svensk,
som fått utstå spöstraff i Sydafrika för
brott mot sydafrikanska raslagar, har utrikesdepartementet
för Sydafrikas härvarande
beskickning framhållit, att den
svenska opinionen i hög grad upprörts
över det utdömda straffet, som är helt
främmande för och oförenligt med svensk
uppfattning om mänsklig behandling
och mänskliga rättigheter. Det framhölls
vidare att den svenska reaktionen förstärkts
av att svensken dömts för över -

trädelse av raslagar, som fördöms inte
blott av svensk opinion utan även av
världsopinionen genom Förenta Nationernas
resolutioner i frågan.

Vidare anförde

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsministern för svaret
på min fråga om denna för oss alla så
upprörande händelse. Av svaret kan
konstateras, att regeringen genom utrikesdepartementet
har ingripit mycket
snabbt och hos Sydafrikas beskickning
här i Sverige allvarligt framhållit hur
svenska folket har reagerat inför denna
behandling av en svensk medborgare
nere i Sydafrika. Spöstraff är en barbarisk
behandling, och det ligger ett
betydande värde i att statsministern har
kunnat hänvisa till den gemensamma
aktion som gjorts i Förenta Nationerna
för att söka få slut på det tillstånd
som råder i Sydafrika. Människor har
trots allt något gemensamt. Jag tänker
då närmast på vad som deklarerats i
konventionen om de mänskliga rättigheterna,
där man helt tar avstånd från
sådan behandling som ännu är lagfäst
i Sydafrika. Sydafrikas nuvarande makthavare
har genom dessa raslagar ställt
sig själva och sin regim utanför de normer,
som utgör en ofrånkomlig grund
för vår tids civilisation.

I det aktuella fallet har en svensk
sjöman dömts till ett straff av 8 spön för
»försök» att överträda raslagarna. Vi
behöver inte fästa avseende vid om han
har gjort något sådant försök eller inte.
Han satt och talade med en färgad flicka,
då båda anhölls. Han hade ingen
aning om att detta var belagt med tortyrstraff
eller straff över huvud taget.

Onsdagen den & december 1961

Nr 33

för svenska medborgare som besöker Sydafrika

Svar på fråga ang. rättsskydd

Av tillgänglig litteratur vet vi att som
tortyrredskap använts ett specialtillverkat
spö, som river upp och krossar hud
och kött. Varje slag lämnar ett brett
köttsår efter sig, köttsår som inte kan
opereras eller sys ihop. Maximistraffet
är 15 slag, och efter en sådan behandling
lär offret vara ur stånd att kunna
reda sig självt under åtskillig tid. Det
händer också att en sålunda bestraffad
människa dör under bestraffningen eller
att han som regel får men därav under
sitt återstående liv. Det sägs att de färgade
behandlas ännu värre än vad som
skulle ha skett i detta fall. Genom de
erfarenheter vi fått av sjukbehandlingen
av offren från nazistlägren under världskriget
känner vi till följderna av spöstraff.
Vi vet att de kan åstadkomma
skador på lever, njurar och andra inre
organ, vilka skador den torterade kan
få dras med under sitt återstående liv.

Sjömannen har för tidningarna berättat
dels om den obeskrivliga smärta som
varje slag innebär när det river upp
kött och blod och blandar det som en
grötig massa. Men även själva behandlingen
tycker han är synnerligen förnedrande.
Det är en neslig behandling
när en människa får klä av sig och lägga
sig på en träbänk för att sedan torteras
på detta sätt. Denna förnedring får
även psykiska följder under offrets
återstående liv som det säkerligen blir
mycket svårt att över huvud taget komma
bort ifrån.

Jag är mycket tillfredsställd med att
regeringen, enligt vad som framgår av
statsministerns svar, så helhjärtat gått
in för denna sak och tolkar däri in ett
löfte att lämna skydd, så långt det är
möjligt, åt svenska medborgare som besöker
Sydafrika. Fackföreningsrörelsen
har lovat att sätta in sina maktresurser
— och de är inte små, om de anlitas
i full utsträckning. Det behövs intet
våld. Det behövs bara att på annat sätt
visa, att man inte önskar ha med en dylik
nation att göra, om den vill fortsätta
med sin tortyr mot egna eller
4 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

andra länders medborgare. Det kan bli
en kraftig reaktion på detta område,
om detta tillstånd får fortsätta i Sydafrika,
en reaktion som gör att folk
tänker på blod från sargade människokroppar,
när de ser etiketter från Sydafrika.
Kanske det vore ett medel att
få skräckregimen att mildras i någon utsträckning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs den av herr Eliasson i
Sundborn vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
i anledning av händelseutvecklingen
i Kongo.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs den av herr Eliasson i
Sundborn vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående bostadsbyggandets
fördelning på egnahem
och flerfamiljshus, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Wachtmeister
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående den s. k. munkorgsparagrafen
i tjänstereglementet för
krigsmakten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Byggande av en mellanriksväg fr&n Sädvaluspe i Sverige till Graddis i Norge

nr 176, i anledning av väckta motioner
om soldathemsverksamheten m. m.,
nr 177, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av rekryteringen
av läroverkslärare i Norrland,
och

nr 178, i anledning av väckta motioner
angående fördelningen av statsanslagen
till forskningsbiblioteken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Byggande av en mellanriksväg från
Sädvaluspe i Sverige till Graddis i Norge

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
179, i anledning av väckta motioner om
byggande av en mellanriksväg från Sädvaluspe
i Sverige till Graddis i Norge.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym m. fl. (I: 239) och den andra inom
andra kammaren av herr Wiklund i
öjebyn m. fl. (II: 347), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att en mellanriksväg
skulle byggas från Sädvaluspe
till Graddis under åren 1962—1965
samt för budgetåret 1961/62 anvisa 2
milj. kronor för ifrågavarande ändamål.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Helmer Persson och
Öhman (1:139) och den andra inom
andra kammaren av herrar Holmberg
och Nilsson i Gävle (II: 165) hemställts,
att riksdagen beslutade att i .skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om snabba
åtgärder — helst förslag redan till innevarande
riksdag — i syfte att åstadkomma
en mellanriksväg från Arjeplogs
kommun till Norge.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:239 och 11:347
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:139 och 11:165
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen mätte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört rörande utbyggnaden
in. in. av den planerade mellanriksvägen
Sädvaluspe—Graddis.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Ilagnar Bergh.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Vi är några motionärer,
som undertecknat även utskottsutlåtandet,
och vi anser det därför vara motiverat
att vi i all korthet belyser utskottsutlåtandet
ur motionärernas synvinkel.
Låt mig emellertid först med
några ord beröra själva det vägprojekt,
som vi nu behandlar.

Den första arbetsplanen för en landsväg
från Arjeplog i Sverige till GraddisStorfjord
i Norge var färdig redan år
1869. Man kan på goda grunder anta,
att själva planläggningsarbetet i dessa
dagar kan fira sitt hundraårsjubileum.
Vägfrågan är sålunda väl förberedd och
förberedelsearbetena spänner redan
över tre viktiga epoker i mänsklighetens
historia, nämligen ångans, elektricitetens
och atomkraftens. Det är sannerligen
inte fråga om brådstörtat lättsinne
från motionärernas sida, när de
nu aktualiserat Graddisvägen här i riksdagen.

En senare arbetsplan av år 1890 blev
faktiskt godtagen av 1899 års riksdag,
som anslog medel till vägföretagets förverkligande.
Planen förföll emellertid
trots detta, då Arjeplogs kommun inte
vågade ta på sig ansvaret för vägens
framtida underhåll.

Sverige bär i dag ingen landsväg till
norra halvan av Norge, till det Norge
som ligger norr om Saltfjället, som under
halva året stänger landsvägsförbindelserna
mellan södra och norra Norge.

Graddisvägen skulle betyda mycket
för turismen. Den skulle vidare öka
sysselsättningen i arbetslöshetsområde -

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Öl

Byggande av en mellanriksväg från Sädvalnspe i Sverige till Graddis i Norge

na i Norrbottens läns södra inland, i
Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner,
där det finns överskott på virke. En
landsvägsförbindelse till en isfri hamn
skulle vidare betyda ett uppsving för
näringslivet även i övrigt. Ur ekonomiska
synpunkter är vägens anläggande
synnerligen väl motiverad.

Herr talman! Jag vill sedan säga några
ord om utskottsutlåtandet.

Motionärerna hade yrkat att man
skulle besluta om vägens byggande och
att ett särskilt anslag för detta budgetår
om två miljoner kronor skulle
ställas till förfogande för ändamålet. Då
vägen numera är upptagen i femårsplanen,
som fastställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
torde detta innebära
att vägföretagets utförande i princip redan
är avgjort i positiv riktning. Något
beslut tarvas sålunda inte av riksdagen.

Som särskilt betydelsefullt måste man
notera utskottets skrivning om att vägföretaget
skall kunna tidigareläggas,
därest arbetsmarknadsskälen så påkallar.
Detta är ytterst betydelsefullt. Men
för att företaget skall kunna tidigareläggas,
så måste projekteringsarbetena,
som redan är i gång, bedrivas med
skyndsamhet. Även om ett särskilt anslag
skulle för innevarande år stå till
förfogande för byggandet av vägen, så
torde vägbygget knappast komma snabbare
i gång fördenskull. Motionärerna
har därför kunnat ansluta sig till utskottets
ståndpunkt i fråga om medelsanvisningen.

En ytterligare sak, som bör kraftigt
understrykas, är utskottets uppfattning
om att bindande besked från Norge bör
inhämtas om att den norska delen av
vägen blir anlagd. Utskottets skrivning
på denna punkt bör enligt min mening
uppfattas som en direkt anmodan till
vederbörande myndigheter att inleda
förhandlingar med vederbörande i
Norge.

Herr talman! Utskottets förslag innebär
alt Graddisvägcn blir verklighet, om

Norge infriar de förhoppningar vi ställer
i dag på våra grannar i väster. Ur
svensk synvinkel är dagens beslut betydande
och glädjande för alla dem, som
arbetat för Graddisvägens tillkomst och
som i denna väg ser en milstolpe i det
nordiska samarbetet, som i de berörda
bygderna är gammalt men som nu inte
minst genom Nordiska rådets verksamhet
fått ökad tyngd och förnyad aktualitet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Löfroth
(fp), fru Jäderberg (s) samt herrar
Larsson i Hedenäset (ep) och Wiklund
i öjebyn (s).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag delar inte herr Lassinanttis
mening om det resultat som
skulle följa av ett bifall till utskottets
förslag. Vad som sägs i utskottsutlåtandet
är precis detsamma som har anförts
som argument för avslag på kraven
om Graddisvägen under många år.

Varje gång Graddisvägen kommer på
riksdagens bord låter statsutskottet utge
en ny upplaga av gammalt riksdagstryck.
Åtskilliga av de formuleringar
som förekommer i år har varit standardinvändningar
mot kommunistiska
motioner om Graddisvägen de senaste
20 åren. Det hjälper inte vad länsmyndigheter
och andra sakkunniga säger
om nya förhållanden som motiverar ett
snabbt avgörande. Statsutskottet kommer
i alla fall dragande med samma
gamla skåpmat — eller låtsas helt enkelt
inte om att det anförts några nya
argument. Det gäller t. ex. vad länsstyrelsen
i Norrbottens län i år tillfogat
om möjligheterna att få avsättning
för betydande mängder skogsråvara,
om vägen byggs utan något ytterligare
dröjsmål. Den möjligheten har funnits
länge och har utgjort ett av huvudargumenten
i de kommunistiska motionerna.
Men nu har saken aktualiserats
ytterligare genom utbyggnaden av in -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Byggande av en mellanriksväg från Sädvaluspe i Sverige till Graddis i Norge

dustrien på den norska sidan. Utskottet
intar dock fortfarande samma attityd
av tappra tennsoldater.

Det hjälper inte ens att en del avutskottets
ledamöter i år är motionärer.
Även en del av dem yrkar nämligen
avslag på sin egen motion, som vi
nyss hörde. Det har eljest inte saknats
antydningar om att det i år skulle bli
slag i saken, sedan den opinion som
kommunisterna stått i spetsen för nu
har lett dithän att åtminstone alla
Norrbottensrepresentanter i riksdagen
fanns bland motionärerna. Men av den
förhoppningen blev alltså ingenting.

När kommunisterna i början av året
föreslog en riksdagsskrivelse med hemställan
om ett regeringsinitiativ redan
till årets riksdag, förutsatte vi att förslaget
skulle behandlas vid vårriksdagen.
Nu blev det i stället elva månaders
dröjsmål, och av formella skäl
kan vi därför inte yrka bifall till vår
motion. Efter vår motion kom emellertid
även från annat håll ett förslag
med i sak samma innehåll. Men i den
motionen är yrkandet formellt så utformat
att det kan antas av riksdagen
och då leda till samma resultat som
vi avsett även med vårt förslag. Det
finns ingenting som har ändrats i förutsättningarna
för vägens tillkomst efter
det dessa motioner väckts. Jag
hemställer därför om bifall till motionen
II: 347 av herr Wiklund i öjebyn
in. fl.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Holmbergs anförande skall jag bara
göra ett par konstateranden i anslutning
till utskottsutlåtandet.

Vägen Sädvaluspe—Graddis har ju
intagits i fördelningsplanen fram till
1965. Under sådana förhållanden är
det riktigt, som herr Lassinantti tidigare
sagt, att vägföretaget i princip är
beslutat. Det har utskottet klart sagt
ifrån. Utskottet säger också ifrån att
planeringsarbetet skall bedrivas så, att

företaget kan tidigareläggas, om det ur
arbetsmarknadssynpunkt skulle vara
nödvändigt. Utskottet har även utan att
återupprepa argumenten sagt, att detta
är en sådan förbindelse mellan Sverige
och Norge att utskottet anser den vara
särskilt värdefull. Den ståndpunkten
har ju även myndigheterna redan tidigare
intagit genom att ta med den i
fördelningsplanen. Jag kan inte se annat
än att detta måste vara något nytt
och mera positivt än tidigare. Utskottet
har också i sin skrivning sagt, att
det är nödvändigt, att man får ett bindande
besked från de norska myndigheterna
så att ett utbyggande i Norge
kommer till stånd. Det anser utskottet
vara absolut nödvändigt, så att vi inte
lägger ner några pengar i onödan.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Nej, jag kan inte hålla
med utskottets talesman. Vad det har
stått strid om i denna fråga under de
senaste åren har framför allt varit, om
denna väg skall upptagas i vanlig ordning
i vägplanerna eller om riksdagen
skall anvisa särskilt anslag för att påskynda
vägens tillkomst. Det är den
sistnämnda ståndpunkten, som vi har
intagit, både de övriga motionärerna
och vi kommunister. Även länsstyrelsen
har starkt understrukit nödvändigheten
härav för att nå resultat så
snabbt som möjligt.

Jag kan mycket väl gå med på att
formuleringarna i utskottsutlåtandet i
år tyder på större sympati för denna
saks genomförande. Men vad riksdagen
skulle besluta, om den bifaller utskottsförslaget,
är på intet sätt bindande.
Utskottsförslaget frångår själva den
princip, som motionärerna och länsstyrelsen
velat genomföra, och ett beslut
i enlighet med förslaget medför
inte sådana förpliktelser och inte heller
sådana materiella förutsättningar

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Byggande av en mellanriksväg från Sädvaluspe i Sverige till Graddis i Norge

för frågans genomförande som ett bifall
till motionen skulle göra.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Låt mig slå fast att det
väl ändå måste vara allvar bakom, när
Norrbottens läns egna vägmyndigheter
har tagit upp denna väg i fördelningsplanen
fram till 1965 och även
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
godkänt den planen. Jag kan inte förstå
annat än att då har frågan ändå
fallit framåt sett mot bakgrunden av
vad som skett tidigare.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Endast några ord med
anledning av herr Holmbergs anförande.

Herr Holmberg tycktes göra gällande,
att den kommunistiska motionen
innehöll en utförlig motivering med
alla de sakuppgifter, som talade till
förmån för Graddisvägens anläggande.
I verkligheten ligger det så till, att
kommunisterna i sin motion endast har
ägnat sig åt skrivning av kommunistisk
riksdagshistoria. I deras motion
i denna fråga finns inte något yrkande
om att man skall ställa särskilda medel
till förfogande för detta ändamål. Den
kommunistiska motionen utmynnar i
att riksdagen skall besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
snabba åtgärder i syfte att åstadkomma
en mellanriksväg från Arjeplogs
kommun till Norge. Jag kan med bästa
vilja i världen inte se, att de kommunistiska
motionärerna har presterat ett
dugg mer än vad utskottet presterar i
sitt utlåtande.

Den fyrpartimotion, som avlämnades,
innehöll en utförlig beskrivning
på alla de omständigheter, som förelåg
och som talade till förmån för anläggande
av mellanriksvägen. För den
som har deltagit i statsutskottets arbete
råder det ingen tvekan om att
det är denna kraftiga opinion från de
demokratiska partierna, som har för -

anlett statsutskottet att intaga den
ståndpunkt som det gjort och som jag
bedömer som mycket positiv till det
vägföretag det här är fråga om.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag vill endast erinra
utskottets talesman om att den vägplan,
som han talade om, redan vid den tidpunkt
då motionärerna från Norrbotten
kom med sina förslag var likadant utformad
som den är nu. Därvidlag har
ingenting ändrats, och någon ändring
av den ståndpunkt, som motionärerna
då intog, har alltså inte kunnat föranledas
härav. Om herr Lassinantti inte
tycker om vår motion — han brukar
över huvud taget inte tycka om kommunistiska
motioner — får han genom
mitt förslag tillfälle att åtminstone rösta
för sin egen motion.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionerna
I: 239 och II: 347; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Holmberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 179, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionerna I: 239 och 11:347.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

54 Nr 33 Onsdagen den 6 december 1961

Riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Holmberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 204 ja och 4 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 32, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Riktlinjer för en omorganisation av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för en omorganisation av det rättspsvkiatriska
undersökningsväsendet, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Bakgrunden till den motion
som herr von Friesen och jag i denna
kammare väckt i anslutning till den
kungl. propositionen i ärendet är, såsom
framgår av sammanhanget, den katastrofala
utveckling som vi tyvärr nödgats
bevittna på kriminalitetens och
brottslighetens område här i landet. Jag
vill från början säga att mot denna
bakgrund är det inte utan förvåning
och kanske en viss beklämning som i
varje fall jag har tagit del av föreliggande
utskottsutlåtande, där det inte i någon
punkt kommer till uttryck en starkare
reaktion mot utvecklingen särskilt

under senare år — jag skall strax återkomma
härtill.

Det är framför allt två frågor som diskuteras
i utskottsutlåtandet dels ett av
justitieministern framlagt förslag till
principlösning av den rättspsykiatriska
undersökningsorganisationen, dels en
mera i marginalen till propositionen föreslagen
förbättring — om man vågar
använda detta ord — av undersökningsorganisationen.
Det gäller en utökning
med en grupp läkare som inte i första
hand sysslar med rättspsykiatri, en utökning
som av sakkunniga karakteriserats
såsom en nödlösning.

Jag vill först säga några ord om principförslaget.
Eftersom justitieministern
redan till nästa år bebådat ett förslag
till ny brottsbalk, där straffriförklaringen
skulle avskaffas i sin nuvarande form,
och man svårligen kan överblicka verkningarna
av en sådan ändring, så har
vi i motionen tillåtit oss hemställa att
det principiella ställningstagandet måtte
uppskjutas tills detta förslag har framlagts.
Det kan inte vara fråga om mer
än på sin höjd ett halvt år, och man
får då ett bättre underlag för sitt ställningstagande.
Samtidigt har vi i motionen
yrkat på effektivare provisoriska
förbättringar än som i propositionen
har föreslagits.

När det gäller frågan om uppskov med
organisationen avböjer utskottet att gå
in på saken med en motivering som förefaller
minst sagt dunkel. Man säger
först att »bakgrunden till motionerna i
denna del är uppfattningen att de verkningar,
som väntade nya regler beträffande
abnormbrottsligheten kan få för
undersökningsväsendet, icke kan överblickas
för närvarande». Sedan medger
man att en bedömning av nämnda verkningar
givetvis är vansklig att utföra
på nuvarande stadium. »Det kan dock
betvivlas», säger utskottet, »att avsevärt
bättre underlag för bedömningen
skall föreligga, förrän några år förflutit
efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.
» Det betyder att man ännu

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

mer skjuter över på framtiden en fastare
bedömning av verkningarna än vad
motionärerna och tydligen Kungl. Maj :t
tänkt sig. Detta är ju ett direkt skäl för
uppskov med principbeslutet tills det
nya förslaget om brottsbalk framlagts.
Då kan ju läget ändå överblickas något
bättre. Men utskottet föreslår motsatsen.

Vad gör man då under tiden? Jo, mot
denna bakgrund, som bort utgöra en direkt
motivering för att nu tillgripa effektiva
provisoriska åtgärder, gör utskottet
en ren kullerbytta i tankegången
när det hänvisar till den ytterst otillfredsställande
situationen beträffande
undersökningstiderna och anser, att
man ingenting skall göra utöver vad
Kungl. Maj :t föreslår.

Medan utskottet har varit i arbete med
denna proposition har riksdagens egen
justitieombudsman till Kungl. Maj :t inlämnat
en inlaga i denna fråga, som är
dagtecknad den 13 oktober, alltså för
två månader sedan. Första lagutskottet
bär följaktligen haft mycket god tid att
ta del av den. Därför är det enligt min
uppfattning anmärkningsvärt att i utskottsutlåtandet
JO-inlagan inte ens
finns antydd, ännu mindre refererad.
Vill man ha en bild av situationen på
detta område behöver man inte själv —
i synnerhet när man är lekman — försöka
teckna den. Det räcker att läsa
JO-inlagan, som verkligen är ytterligt
allvarlig. Jag kan inte underlåta, herr
talman, att använda detta tillfälle för
att i kammarens protokoll läsa in några
delar av riksdagens justitieombudsmans
framställning till Kungl. Maj:t.
Det är det enda tillfälle som ges mig
utöver de korta referaten i motionen.

Justitieombudsmannen tecknar situationen
så här:

»De avsevärda dröjsmål, som sedan
många år känneteckna verksamheten
inom sinnesundersökningsväsendet, äro
från skilda synpunkter förkastliga och
oförenliga med elementära rättssäkerhetskrav.
Framför allt gäller detta givet -

vis de fall där undersökningspersonen
är häktad. Varje dröjsmål med undersökningen,
som beror allenast på överbelastning
inom undersökningsorganisationen,
medför ett frihetsberövande, som
framstår såsom otillbörligt. För de häktade,
vilkas sinnestillstånd icke sällan
är labilt, medför den långa väntan på
undersökningens färdigställande oftast
ett allvarligt lidande, som icke beror
enbart på själva frihetsberövandet utan
även på ovissheten om längden av undersökningstiden
samt om utgången av
undersökningen och domstolens ställningstagande
i målet. Enligt uppgift
från läkarhåll uppkomma hos en del
av dessa häktade depressiva eller paranoida
tillstånd, som kräva behandling,
varigenom läkarnas arbetsbörda
ökas. Även för icke häktade kan dröjsmål
med undersökningen medföra psykiska
påfrestningar, vilka lätt kunna leda
till nya brott. Det är vidare för den
allmänna laglydnaden av betydelse att
domen följer snarast möjligt efter brottet,
varigenom även själva utredningen
vid domstolen underlättas.»

»Under loppet av mindre än ett år har
det» — jag fortsätter här citatet ur justitieombudsmannens
framställning —
»förekommit tre gånger, att personer,
vilka varit häktade — den ene cirka
10 Va månad, varav nära 8 månader åtgått
för sinnesundersökning, och den
andre cirka 6 Va månad, därav nära 6
månader för sinnesundersökning, samt
den tredje drygt 7 månader, varav nära
5 månader för sinnesundersökning —
sedermera vid målens avgörande dömts,
de två förstnämnda genom domar, som
vunnit laga kraft, till vardera 4 månaders
straffarbete och den tredje genom
dom, som överklagats av åklagaren och
ännu är beroende på hovrättens prövning,
till 30 dagsböter. Vid den av mig
verkställda granskningen av akterna i
de tre målen bär jag icke funnit, att
domstolarna vid sin befattning med målen
gjort sig skyldiga till fel eller försummelse
i hithörande hänseenden. —

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

Ej heller ha omständigheterna beträffande
ifrågavarande mål varit sådana,
att fel eller försummelse kan anses ligga
vederbörande undersökningsläkare
eller annan befattningshavare till last.
Er rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid
ytterst betänkligt att situationen
inom sinnesundersökningsväsendet blivit
sådan, att icke mindre än tre dylika
fall kunnat inträffa under en så kort
tid. Om icke undersökningsväsendets
kapacitet snabbt ökas, måste man räkna
med att flera sådana kalamiteter
komma att inträffa.

Mot bakgrunden av det anförda framstår
det såsom ett rättssäkerhetskrav
av allra största vikt att missförhållandena
på detta område snarast möjligt
avhjälpas och att erforderliga åtgärder
vidtagas för att förhindra uppkomsten
av liknande situationer i framtiden. I
själva verket har sedan över 20 år tillbaka
så gott som ständigt förelegat en
mer eller mindre utpräglad krissituation
på detta område.--— De åt gärder,

som tid efter annan vidtagits i
syfte att avhjälpa dessa missförhållanden,
ha tillfälligt medfört viss lättnad
men icke varit tillräckliga för att åstadkomma
en genomgripande förbättring
på längre sikt. Under de senaste åren
synes tvärtom en ytterligare förlängning
av undersökningstiderna ha inträtt
för såväl häktade som övriga undersökningspersoner.
Detta synes icke ha berott
på någon ökning av antalet nya
undersökningsfall, vilket alltsedan år
1957 med små variationer hållit sig något
under 1 000 årligen. Eftersläpningen
har otvivelaktigt sin yttersta grund i
brister i undersökningsväsendets organisation.
—

Även om det inom justitiedepartementet
pågående arbetet med en revision av
sinnesundersökningsväsendet helt visst
kan förväntas inom en snar framtid
leda till beslut om en effektivare organisation
på hithörande område, måste
man nog räkna med att några egentliga
återverkningar därav i form av vä -

sentligt kortare väntetider icke komma
att visa sig, förrän den nya organisationen
varit i verksamhet någon tid. De
nuvarande allvarliga missförhållandena
synes därför påkalla, att man överväger
om det icke är möjligt att — vid sidan
av en omorganisation av undersökningsväsendet
— vidtaga provisoriska åtgärder
för att åstadkomma en snabb minskning
av de nuvarande långa väntetiderna.

Under senare år har en icke ringa del
av antalet sinnesundersökningar — framför
allt beträffande häktade — utförts av
läkare som ej äro anställda inom undersökningsorganisationen.
---

De utanför undersökningsorganisationen
stående läkarnas arbetsinsatser ha
under de gångna åren varit av väsentlig
betydelse för undersökningsverksamheten.
Utan bistånd från dessa läkare
skulle läget vara betydligt mer elakartat
än som är fallet.

Genom att utnyttja dessa utomstående
läkare för sinnesundersökningar i
större utsträckning än för närvarande
är fallet, skulle man kunna öka produktionen
av utlåtanden ganska väsentligt.
I den nu rådande krissituationen är det
synnerligen angeläget att i största möjliga
grad tillvarataga den förefintliga
reserven av psykiatrer för nedbringande
av undersökningsväsendets arbetsbalans,
framför allt beträffande de häktade.
En dylik medverkan från läkare,
som icke äro anställda vid undersökningsväsendet,
måste grundas på frivilligt
åtagande. Enligt vad som uppgivits
anses emellertid det arvode om 600 kronor,
som för närvarande utgår för varje
sådan sinnesundersökning, vara alltför
lågt för att stimulera de berörda
läkarna till att åtaga sig dylika uppdrag
i den omfattning, som skulle vara
möjlig. Det synes vara i hög grad önskvärt
att frågan om en höjning av arvodet
ofördröjligen upptages till prövning.
» I motionen föreslås i det avseendet
en fördubbling. Inte heller härvidlag
har utskottet något annat förslag

Onsdagen den C december 1961 Nr 33

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

Riktlinjer för en omorganisation

än att arvode bör fastställas genom förhandling.

JO fortsätter: »Detta synes vara desto
mera angeläget, som antalet undersökningar
genom utomstående läkare i år
företer en icke obetydlig minskning i
förhållande till vad som varit fallet under
de närmast föregående åren. Det
skulle vara katastrofalt om denna utveckling
skulle fortsätta.»

Till detta vill jag lägga, att tanken
att man skulle anlita allt fler utanför
organisationen stående läkare av sakkunniga
på detta område karakteriseras
som en nödlösning, ty det är ofantligt
svårt att vara övertygad om att alla läkare
som anlitas för dessa uppdrag är
kompetenta. Därför behövs det en betydligt
utökad organisation. I den delen
föreslår justitieministern att antalet
läkare inom organisationen, som för
närvarande är 34, skulle utökas med 1,
säger och skriver en, till 35. Det måste
vara begripligt att man känner förvåning
över ett sådant förslag. Första lagutskottet
har självfallet inte heller på
den punkten haft någon annan åsikt än
statsrådet.

Det har antytts en annan utväg, som
domstolarna enligt uppgift redan börjat
praktisera på grund av de långa väntetiderna,
nämligen att underlåta att hänvisa
åtalade till sinnesundersökning.
Följden av detta bleve, att det stora
klientel av abnormbrottslingar som vi
har i detta land i stället för att undersökas
skulle dömas till straffarbete eller
fängelse på längre eller kortare tid.
Efter någon tid kommer de ut i samhället
igen utan att vara nämnvärt förändrade,
i varje fall inte till det bättre.
Dessa människor har ett utpräglat
vårdbehov. Som lekman på området
måste jag säga att en utveckling åt det
hållet skulle vara skrämmande. Vi har
redan alltför många, vilkas sinnestillstånd
i detta avseende vi inte känner
till men som i väntan på utredning vistas
på fri fot. Otryggheten i samhället
kommer att förvärras.

Jag skall inte gå in på detaljfrågorna,
huruvida en tjänst skall ligga här
eller där. Det blir väl anledning att
återkomma till den saken. Men även i
det avseendet har statsrådet skurit ned
organisationen på ett förvånansvärt
sätt. Det är förbluffande att första lagutskottet
inte heller därvidlag gjort någon
utförlig kommentar till sitt ställningstagande.

När det gäller att komma till rätta med
dagens allvarliga, för att inte säga djupt
allvarliga situation beträffande brottslighetens
utveckling i vårt land har utskottets
summariska sätt att behandla
denna viktiga fråga på mig gjort ett
beklämmande intryck. Därtill har naturligtvis
även bidragit att JO:s utlåtande,
ur vilket jag citerat betydande
avsnitt, inte med ett ord berörts av utskottet.

Jag skall inte ställa något yrkande,
vilket jag förstår är alldeles utsiktslöst.
Jag har med detta anförande velat frita
mig från varje delaktighet i ansvaret
för det beslut som här kommer att fattas,
ty det kan tyvärr inte vara ägnat
att skapa en bättre situation.

Jag skulle vilja fråga justitieministern
— jag tror att det är bättre att ställa
frågan direkt till honom än till utskottet
— hur han tänker sig den fortsatta
utvecklingen. Menar statsrådet att den
organisation han skisserat i sin proposition
mot bakgrunden av dagsläget är
tillräcklig? Är avsikten att de uppgifter,
som organisationen icke kan klara,
skall lösas av utomstående, i många fall
helt ovana läkare, som från fall till fall
skall kopplas in på dessa allvarliga undersökningar?
Ter sig verkligen detta
tillfredsställande med hänsyn till de
åtalade och till den allmänna rättssäkerheten
i samhället — den lämnar ju
för dagen rätt mycket övrigt att önska?

För mig framstår detta, herr talman,
som ett så allvarligt sammanhang att
jag inte kunnat underlåta att här beröra
det så pass utförligt som jag här
gjort.

58 Nr 33 Onsdagen den 6 december 1961

Riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatrisk» undersökningsväsendet

Fm GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Vi är väl alla medvetna
om den kris som det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet befinner
sig i, särskilt genom de långa undersökningstiderna.
Utskottet har därför ansett
det nödvändigt att fatta ett positivt
beslut och utskottet är enigt i sin
hemställan till riksdagen.

Jag kan inte förstå att herr Ståhls
förslag skulle innebära någon förbättring
av den nuvarande situationen. Förslaget
att uppskjuta frågan till en mera
obestämd framtid kan ju knappast
vara ett steg i positiv riktning.

Någon anledning att avvakta ikraftträdandet
av den nya brottsbalken har
vi inte funnit. Det kan ta ganska lång
tid innan man kan Veta hur den kommer
att påverka situationen. Farhågorna
beträffande den nya brottsbalkens
inverkan i detta avseende har heller
inte gällt att det skulle komma att uppstå
krav på en avsevärt större organisation
för sinnesundersökningsväsendet.
Tvärtom, man har räknat med att
behovet skulle minska genom den nya
brottsbalkens ikraftträdande.

Genom det nu framlagda förslaget förbättras
den nuvarande organisationen.
Även om organisationen i stort sett
kommer att vara av samma format som
nu blir det en förbättring ur effektivitetssynpunkt
då det blir större möjligheter
att utnyttja tillgängliga resurser
och anlita läkare utanför organisationen.
Anledningen till att man inte
nu kan bygga ut organisationen ytterligare
är framför allt att det inte
finns tillräckligt antal rättspsykiatrer.
Genom att den nya organisationen blir
fastare än den nuvarande väntas rekryteringen
av läkare till rättspsykiatrien
bli säkrare. Den nya organisationen
är dessutom så elastisk att den lätt
kan vidgas om det i framtiden visar sig
uppstå ökat behov inom detta område.

Utskottet är helt ense med motionärerna
om att man måste väsentligt höja
arvodena för de läkare som utför

undersökningar av detta slag men står
utanför organisationen. Men det är inte
utskottets sak att föreslå ett visst
belopp för sådana undersökningar. Det
får ankomma på förhandlingar mellan
organisationerna och statsmakterna.

Herr Ståhl är förvånad över att utskottet
inte berört JO:s framställning
till Kungl. Maj :t, men den avläts först
samma dag som propositionen avlämnades
till riksdagen. Framställningen
hade sålunda inte kunnat behandlas av
Kungl. Maj :t före propositionens avlämnande.
Och det kunde knappast ankomma
på första lagutskottet att behandla
JO:s framställning innan Kungl.
Maj :t själv behandlat den.

Jag vill också ytterligare understryka
att utskottets samtliga ledamöter har
varit ense om detta förslag, som vi anser
vara ett steg på väg mot en lösning
av denna fråga. I den mån ytterligare
åtgärder kan behöva vidtagas senare,
kommer utskottet naturligen att ställa
sig positivt till en utbyggnad. Men i
nuvarande situation anser vi att man
bör vara nöjd med den föreslagna omorganisationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det brukar inte finnas
stor anledning för en departementschef
att ta till orda i en fråga, där ett enhälligt
utskott helt tillstyrkt hans proposition
och till och med tillstyrkt något
mera än han begärt av riksdagen.
Det anförande som nyss hållits av herr
Ståhl och som till stora delar överensstämmer
med en cirkulärledare, som
den senaste tiden har förekommit i
vissa tidningar, bör emellertid inte få
stå oemotsagt från min sida.

Det nuvarande läget inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet är
bekymmersamt, det vill jag på intet
sätt förneka. Situationen påkallar dels
snara åtgärder för att förbättra det aku -

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Riktlinjer för en omorganisation ar

ta läget och dels en planering med sikte
på framtiden. Vad man i det aktuella,
bekymmersamma läget kan göra för
att förbättra situationen är enligt min
mening att i största möjliga mån anlita
läkare utanför organisationen. En
höjning av arvodena skulle förmodligen
kunna medverka härtill. Detta har
också förutsatts i propositionen, där det
talas om reglering av ersättningsfrågan
i därför sedvanlig ordning. Jag räknar
med att överläggningar härom skall
kunna upptagas, så snart riksdagen fattat
det principbeslut vi har begärt. Jag
tycker att herr Ståhl i enlighet med
god sed i avtalsfrågor bör avvakta resultatet
av dessa förhandlingar, innan
han påkallar beslut om arvodena.

Vad härefter angår undersökningsväsendets
framtida organisation, kan
det organisationsförslag som förelagts
riksdagen i fråga om läkartjänsterna
förefalla väl blygsamt, men situationen
blir inte bättre om Kungl. Maj :t för
riksdagen framlägger förslag till en utbyggnad
av den fasta organisationen,
vilken på grund av bristen på utbildade
läkare kommer att stanna på
papperet. Jag tänker inte ställa upp i
någon tävlan med herr Ståhl om att
bara rita allt större och större papperskonstruktioner.
Jag tycker nog också
att herr Ståhl såg litet mera realistiskt
på organisationsproblemen under den
tid vi två hade tillfälle att samarbeta
i statens organisationsnämnd.

Nej, herr talman, det förslag jag lagt
fram i propositionen är mera verklighetsbetonat
och syftar till att successivt
skapa en god organisation med
forsknings-, utbildnings- och rekryteringscentra.
Det kan förväntas att man
därigenom efter hand vinner en bättre
rekrytering till rättspsykiaterbanan och
samtidigt bryter rättspsykiatriens nuvarande
isolering. Givet är att ett genomförande
av det föreliggande brottsbalksförslaget
kan komma att i viss
mån förändra den rättspsykiatriska
verksamheten. Men brottsbalken kan

det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

träda i kraft tidigast om ett par år.
Skulle man avvakta erfarenheterna av
dess verkningar inom undersökningsväsendet,
skulle det bli nödvändigt att
ytterligare uppskjuta frågan om den
framtida organisationen. Jag vill tvärtom
påstå att det är angeläget att ett
principbeslut fattas nu, så att vi har
en bättre grund att stå på, när brottsbalken
träder i kraft. Bristfälligheterna
inom den nuvarande organisationen
är också sådana att ett uppskov inte
vore försvarligt.

För övrigt innebär regeringens förslag
— som tillstyrkts av ett enigt utskott
— att åt organisationen gives sådan
elasticitet att den lätt kan anpassas
efter ändrade förhållanden.

Herr talman! Jag skall inte längre
ta kammarens uppmärksamhet i anspråk
i denna sak. Låt mig bara tilllägga
ett par ord om den detalj, där
utskottet bär gått ett steg längre än
regeringen. Att en rättspsykiatrisk station
för åtskilliga år framåt kan behöva
bibehållas i sundsvallstrakten har
räknats med också i departementspromemorian.
Jag har därför ingenting att
invända mot utskottets förslag därvidlag,
såvitt gäller den framtid som nu
kan överskådas.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl begripligt
om man känner sig en smula besviken
över det intresse som landets justitieminister
bär har demonstrerat för
en rättssäkerhetsfråga av så utomordentlig
vikt som den vi nu diskuterar.

Här säger justitieministern till mig
att mitt anförande till långa delar överensstämmer
med en cirkulärledare,
som stått i ett antal tidningar. Vad har
jag gjort? Jag har läst valda och ganska
utförliga delar av justitieombudsmannens
inlaga till regeringen, som står
öppen för alla tidningar som är intresserade
av den saken. Och de iir lyckligtvis
tydligen mera intresserade än
vad man varit på mera ansvarigt håll.

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

När justitieministern talar om att
jag var mera realistisk i organisationsfrågor
på den tiden då vi hade samarbete
i organisationsnämnden, så kan
jag även hänvisa till riksdagens justitieombudsman.
Här gäller inte organisation
utan människor och rättssäkerhet.

•lag blev också litet förvånad över
att utskottets talesman på det sätt som
skedde motiverade att man inom första
lagutskottet hada lagt JO-utlåtandet
i denna viktiga fråga helt åt sidan.
Jag har därmed fått bestyrkt, herr
talman, vilken grad av aktivitet som
kännetecknar de ansvariga instanserna
i denna fråga. Då kommer man naturligtvis
inte längre. Majoriteten är ju
fullkomligt klar och kompakt, och det
är majoriteten som bestämmer. Jag
böjer mig för den, men jag är rädd
för, herr talman, att resultatet av det
ställningstagande, som vi här i dag
får bevittna, kommer att bli allvarligt
både för rättssäkerheten och för de
enskilda människor, som det här gäller
i så eminent grad.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det är ju både känt
och omvittnat, inte minst här i kammaren
i de senast hållna anförandena,
att situationen på det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets område
är mycket allvarlig. Man kan gott tala
om ett krisläge. Om den saken är vi
alla överens.

Herr Ståhl liar nyligen i sitt anförande
citerat valda delar av justitieombudsmannens
redogörelse, som ju
på ett skrämmande sätt blottar dessa
missförhållanden. Om det tillätes mig,
skall jag nämna bara ett par färska
siffror. Så sent som i september i år
talar medicinalstyrelsen om att i augusti
hade antalet exspektanter i fångvården
ökat från 120 till 195 och antalet
personer som väntat mer än sex veckor
på undersökning från 67 till 121.
Medicinalstyrelsen konstaterar också

att dessa siffror är de högsta som någonsin
har förekommit inom fångvården.

Ett annat exempel som har cirkulerat
i pressen gäller mannen som satt
inne på en av fångvårdens psykiatriska
undersökningsavdelningar och underkastades
en undersökning i fem månader
och sedan ådömdes dagsböter.
Detta är alltså förhållanden som är
inte bara oroande ur den allmänna
rättssäkerhetens synpunkt utan också
mycket beklämmande för dem som blir
föremål för undersökning och för deras
anhöriga.

Nu har i en motion herr Ståhl och
jag föreslagit att man skulle vänta
med ett mera genomgripande beslut till
dess den nya brottsbalken hade förelagts
riksdagen. Jag tror inte att man
skall göra skillnaden mellan motionärerna
å ena sidan och regeringen och
första lagutskottet å andra sidan större
än vad den behöver vara. Som jag
ser frågan menar inte alls motionärerna
att man skall sitta med armarna
i kors utan att göra någonting.
Tvärtom föreslår ju vi en hel rad
ganska långtgående praktiska åtgärder.

Jag är också övertygad om, herr talman,
att vi ännu en gång, om några
år, får ta ställning till denna fråga, och
då är det inte omöjligt att man också
får rucka på den ram som angivits i
principbeslutet. Men jag skall inte heller
i denna fråga föra någon längre
process.

Med tillfredsställelse konstaterar jag
att första lagutskottet har rekommenderat
en förbättring av undersökningsväsendet
beträffande de på fri fot varande
tilltalade på det sättet att man
skall höja undensökningsarvodena för
läkare som står utanför organisationen.
Det är min bestämda uppfattning att,
om så sker, kommer också ett större
antal undersökningar till stånd. Undersöknings-
och väntetiderna kan alltså
i hög grad förkortas.

Till slut, herr talman, skall jag be -

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

röra en sak som icke har omnämnts i
lagutskottets utlåtande men väl i den
kungl. propositionen, nämligen inrättandet
av en professur i psykiatri vid
Lunds universitet. I motsats till åtskilliga
av de sakkunniga har Kungl. Maj:t
föreslagit att denna professur skall omfatta
ämnesområdet psykiatri, icke
rättspsykiatri. Jag vill ifrågasätta huruvida
den ståndpunkten är riktig med
hänsyn till de stora behov vi har inom
rättspsykiatrien. Vi har behov av väl
utbildade krafter, och vi har på detta
viktiga område behov av forskning,
som just en rättspsykiater torde vara
mera skickad att bedriva än många
andra. Jag tror det hade varit önskvärt
om man hade kunnat ge denna
professur i Lund ämnesområdet rättspsykiatri.

När det på sina håll görs gällande att
rättspsykiatrien i själva verket bara är
en underavdelning av den allmänna psykiatrien
är det ett påstående som kanske
förr i världen var riktigt men som nog
inte numera kan sägas vara hållbart.
Väl är det sant att en rättspsykiater behöver
en mycket grundlig utbildning i
allmän psykiatri. Men det är inte alls
säkert att den vanlige psykiatern, om
man får kalla honom så, har vare sig
intresse eller alldeles speciella kunskaper
i rättspsykiatri. Detta ämnesområde
sträcker sig ju ett gott stycke utöver den
egentliga medicinens domäner och går
in på rättsvetenskaperna. Rättspsykiatern
måste ha kännedom om det sätt,
på vilket samhället reagerar mot lagöverträdarna.
Han måste ha ganska
god kunskap om lagstiftning och rättskipning,
därest han skall kunna vara
den rådgivare åt domstolarna, som man
numera anser att han skall vara.

Jag skulle vilja vädja till regeringen
och dess närvarande representant att
om möjligt ta denna fråga under omprövning.
Många sakkunniginstanser,
framför allt de medicinska fakulteterna,
har gjort gällande att vi behöver riittspsykiatriska
professurer vid alla våra

universitet. Vi har sådan bara på ett
enda ställe. Kravet på en rättspsykiatrisk
professur också i Lund tycker jag
är ganska blygsamt. Statsrådet och de,
som tillsammans med honom kommer
att bereda ett sådant ärende någon gång
i framtiden, bör kunna känna sig tämligen
oförhindrade i detta avseende. Jag
skulle vilja uttala den förhoppningen
att det blir möjligt för dem att låta en
utbildad rättspsykiater ha ledningen av
en sådan verksamhet i Lund.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Efter justitieministerns
och utskottsordförandens inlägg skall
jag fatta mig mycket kort. Ifrågavarande
JO-skrivelse var på intet sätt okänd för
utskottet. Innehållet i skrivelsen ligger
— även om man kanske inte bör säga
det högt när det gäller en skrivelse som
är under Kungl. Maj:ts prövning — också
delvis till grund för utskottets hemställan
om förhandlingar om att eventuellt
höja de berörda undersökningsarvodena.

Herr Ståhl sade att den i propositionen
föreslagna framtida organisationen
var mycket knappt tilltagen — bara en
ökning med eu läkare. Till det vill jag
framhålla att utskottet här har gått något
längre. Det har nämligen utöver
propositionens organisationsplan föreslagit
en rättspsykiatrisk station även i
Sundsvall.

Herr Ståhl beskyller utskottet för kullerbyttor.
Jag tror inte att första lagutskottet
är känt för att göra kullerbyttor,
i varje fall inte samfällda sådana.

Till slut vill jag säga, att jag sällan
har varit med om att första lagutskottet
efter en föredragning — den tog i denna
fråga hela två dagar — varit så förbehållslöst
enhälligt i sitt ställningstagande
som just denna gång.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse m. m.

§ 9

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om pensionsstiftelse
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Avdrag vid taxeringen för avsättning
till pensionsstiftelse m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 78, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 13 oktober 1961 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 178, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), avseende ändrade bestämmelser
i fråga om rätt till avdrag vid taxeringen
för avsättning till pensionsstiftelse
in. in.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 706
av herrar Ragnar Bergh och Ebbe Ohlsson
samt II: 850 av herr Magnusson i
Borås m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
i samband med behandlingen av
propositionen nr 178 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte med beaktande av vad i motionerna
anförts efter härom företagen
skyndsam utredning för riksdagen framlägga
förslag, innebärande att arbetsgivare
medgives rätt att — utöver de årliga
avgifterna för tilläggspensioneringen
— skattefritt avsätta medel till egen
pensionsfond i syfte att göra pensions -

utfästelserna säkrare samt begränsa
kostnadsövervältringen på framtida generationer»;
samt

2) de likalydande motionerna I: 707
av herr Gösta Jacobsson samt 11:851
av herrar Palm och Darlin.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 178 och med avslag
å de likalydande motionerna I: 707
av herr Gösta Jacobsson samt 11:851
av herrar Palm och Darlin måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) att de likalydande motionerna
1: 706 av herrar Ragnar Bergh och Ebbe
Ohlsson samt II: 850 av herr Magnusson
i Borås in. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
under punkten 1)

I. av herrar Gösta Jacobsson, Gustaf
Henry Hansson, Magnusson i Borås och
Darlin, utan angivet yrkande;

under punkten 2)

II. av herrar Gösta Jocobsson, Gustaf
Henry Hansson, Magnusson i Borås och
Darlin, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 706
av herrar Ragnar Bergh och Ebbe Ohlsson
samt 11:850 av herr Magnusson i
Borås m. fl. hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte med beaktande av vad i motionerna
anförts efter härom företagen skyndsam
utredning för riksdagen framlägga
förslag, innebärande att arbetsgivare
medgåves rätt att — utöver de årliga avgifterna
för tilläggspensioneringen —
skattefritt avsätta medel till egen pensionsfond
i syfte att göra pensionsutfästelserna
säkrare samt begränsa kostnadsövervältringen
på framtida generationer; III.

av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg och Christenson i
Malmö, utan angivet yrkande.

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Avdrag vid taxeringen

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Riksdagen har nu att behandla
de förslag till ändringar i kommunalskattelagen
som framlagts i proposition
178 med anledning av det nya
läge som inträtt för pensionsstiftelserna
efter det att vi har fått ett obligatoriskt
pensionssystem. Vid utgången av år 1959
utgjorde behållningen i dessa stiftelser
ungefär 6,6 miljarder kronor. Det är
sålunda ett icke föraktligt belopp som
har avsatts utöver vad som inbetalats
till SPP och andra försäkringsformer för
de anställdas pensionering. De medel
som har avsatts i pensionsfonderna har
i såväl stora som små företag utgjort
ett värdefullt tillskott för investeringar
i moderna maskiner och byggnader.
Dessa har i sin tur åstadkommit produktionsökning
och även bidragit till
att skapa trivsammare och bättre arbetsförhållanden.
Den del av de anställdas
avlöningar, som sålunda har sparats för
framtiden, har genom denna placeringsform
på ett värdebeständigt sätt kunnat
klaras över alla de engångsinflationer,
som vi haft under efterkrigstiden.

Högerpartiet motionerade i våras om
att en utredning borde vidtagas, syftande
till att åstadkomma en fondering i
företagen för de verkliga pensionskostnaderna.
Genom ATP, som bygger på
fördelningsprincipen, blir det, som väl
alla känner till, mycket låga avgifter i
början; de stiger sedan till att motsvara
det verkliga kostnadsläget. Genom att
tillämpa denna metod överlåter man sålunda
åt framtiden att betala en del av
produktionskostnaderna. Företagsekonomiskt
uppstår härigenom eu felaktig
kostnadsberäkning, som innebär att vi
i dag inte betalar hela priset på de nyttigheter
som vi tillgodogör oss. Detta
förhållande uppstår särskilt när ett pensionssystem
tidigare har existerat och i
viss mån avlösts genom ATP:s tillkomst.

för avsättning till pensionsstiftelse m. m.

Genom att huvuddelen av pensionskostnaderna
nu förskjutes på framtiden blir
dagens kostnadsberäkning lägre än den
som gällde tidigare.

Detta är ett problem som inte endast
angår det enskilda näringslivet, utan
problemet uppträder även för kommunerna.
Kommunernas pensioneringssystem
är ju ett bruttosystem, som i allmänhet
i pensionsförmåner ger mera än
ATP. Tidigare har det i kommunerna varit
rätt vanligt att man låtit debitera
och beräkna de verkliga pensionskostnaderna.
Särskilt framträder problemet
för de kommunala affärsverken. Deras
taxepolitik kan då bli beroende av att
man nu inte beräknar de verkliga kostnaderna.
Vi måste ju alltid komma ihåg
att lönen består av två delar — dels den
som utgår omedelbart efter arbetets utförande,
dels den som först senare betalas
ut i form av pension. Underlåter
man att debitera den del av lönen som
först senare skall utgå i form av pension,
blir det möjligt att tillämpa en
lägre taxepolitik. Det kan inte vara rimligt
att framtidens människor skall betala
för de förmåner vi i dag utnyttjar.

Från dessa utgångspunkter menar jag
att det borde vara rimligt att näringslivet
bereds möjlighet att i sina räkenskaper
debitera dessa verkliga kostnader
och att de alltså inte läggs på framtiden.
Härigenom vinnes en jämn fördelning
av kostnaderna i stället för att
en stor del av dem flyttas över på framtiden.

När utskottet nu föreslår riksdagen
alt avslå den av oss väckta motionen, så
har utskottet ingen annan erinran mot
våra krav på en jämnare kostnadsfördelning
än en hänvisning till att det nya
pensioneringssystemet skapar dessa förhållanden.
Men då systemet skapar denna
snedvridning har jag svårt att förstå
att utskottsmajoriteten inte ens vill vara
med om en utredning för att se, om problemet
på något sätt kan lösas. Det
måste väl vara angeläget även för dem,
som oreserverat tror på fördelningssys -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse m. m.

temets förträfflighet, att arbeta bort en
sådan här icke önsvärd verkan av systemet.

Då det gäller kravet på möjlighet till
företagssparande hänvisar utskottet till
den sittande skatteutredningen och säger
att denna har att pröva frågan om
företagens konsolidering och självfinansiering.
Det torde emellertid dröja mycket
länge innan vi kan vänta ett förslag
från denna utredning''. Den fråga som
här tagits upp är så speciell att den bör
behandlas snabbt, och det är synnerligen
angeläget att ett förslag i den av oss
påyrkade riktningen framläggs.

Utskottet säger vidare att något nytt
inte har inträffat sedan frågan senast
behandlades. Jo, det är just vad det har
gjort. Det nya läget för företagens sparande
och självfinansiering har nämligen
inträtt, att de eventuella överskotten
i pensionsfonderna nu inom en treårsperiod
skall framtagas till beskattning
— detta är innebörden av det förslag
som i dag ligger på riksdagens bord.
Avgifter till ATP kommer nämligen inte
att bli avdragsgilla i de fall då överskott
finns i pensionsstiftelser, och därigenom
förorsakas en upplösning av dessa
fonder. — överskottet i fonderna har
inte endast utgjort ett välbehövligt garantibelopp
för pensionernas utbetalande
till de anställda i en tid, som kännetecknats
av inflationistiska verkningar.
Fonderna har också haft sin stora betydelse
genom att de bundits i företagen
och där ställts till företagets och dess
anställdas tjänst för anskaffning av effektiva
och moderna redskap och byggnader
till produktionens och arbetsglädjens
fromma. Ett bevarande av detta företagssparande
är en synnerligen angelägen
uppgift, inte minst ur synpunkten
att kapitalmarknaden nu är så ansträngd,
att det enskilda näringslivet har
svårt att få sitt behov av kapital tillgodosett.

Jag har, herr talman, tagit fasta på
att det förslag till pensionsfondsöverskottens
upplösande som finansminis -

tern nu lagt fram dock ger möjlighet
för riksskattenämnden att bevilja uppskov
i fall, där likviditetsbesvär kan
uppstå för företagen. Detta är ju en
mycket angelägen och välbehövlig reservation.

När det sedan gäller frågan om familjebolagens
och de enskilda företagarnas
rätt till skattefria avsättningar för sin
egen pensionering, så framgår det av
handlingarna, att den nu sittande pensionsstiftelseutredningen
söker lösa
problemet. Det är ett synnerligen angeläget
ärende. Vi har vid flera tillfällen
diskuterat det här i riksdagen, och jag
skall därför inte nu gå närmare in på
det utan vill endast uttrycka förhoppningen,
att utredningen skall bli klar
med ett förslag, så att vi vid nästa års
riksdag kan fatta beslut i frågan.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den under
punkten 2 avgivna reservationen II avherr
Gösta Jacobsson m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I det föreliggande betänkandet
behandlas under punkt 1 bl. a.
frågan om huvudaktieägares möjligheter
att göra avsättningar till pensionsstiftelse.
Jag har inte funnit anledning
att reservera mig mot utskottets skrivning
på denna punkt, eftersom utskottet
påpekar att pensionsstiftelseutredningen
i sitt fortsatta arbete skall undersöka
om man kan utforma regler för huvudaktieägares
pensionering utan risk för
att reglerna missbrukas. Jag vill uttrycka
den förhoppningen att det skall bli
möjligt för utredningen att utforma sådana
regler. Då kan vi sedan i riksdagen
få tillfälle att överväga dessa, när
utredningsresultatet föreligger.

Under punkt 2 föreligger det en reservation,
vilken herr Magnusson i Borås
just har talat för och som avser frågan
om avsättning för utjämning av

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Avdrag vid taxeringen för

pensionskostnader. Jag menar, herr talman,
att denna fråga måste ses i ett något
större sammanhang än de avtappningsregler
för pensionsstiftelse som
behandlas i föreliggande proposition
och vilka skall träda i kraft från och
med 1964 års taxering. Denna fråga
måste ses från den synpunkten att företagssparandet
i sin helhet kan riskera
att minska genom ATP-reformens genomförande
och att det kan bli nödvändigt
att vidtaga åtgärder för att motverka
den minskade konsolideringsmöjlighet
som ATP-systemet kan medföra.

Vi har från folkpartiet under vårriksdagen
motionerat om att en utredning
skall göras om utjämningskonton i detta
avseende. Tyvärr blev denna motion
avslagen under vårriksdagen. Vi kommer
dock givetvis att hålla denna fråga
under fortsatt observation, då frågan
om företagssparandet i dess helhet är
så viktig i nuvarande läge.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Frågan om pensionsstiftelserna
är ganska invecklad. Detta visar
sig också därav att det är fogade
huvudsakligen blanka reservationer till
betänkandet. Det är endast under punkt
2, såsom herr Gustafson i Göteborg och
herr Magnusson i Borås nämnde, som
man har ställt ett yrkande. Jag vill understryka
att även vissa av motionärerna
under diskussionen i bevillningsutskottet
framhöll att de ansåg att propositionen
i stort sett var tillfredsställande.
Att så är fallet visar sig även i
betänkandet, där vi som sagt har endast
detta reservationsyrkande.

Om det, herr talman, tillätes mig att
något beröra själva propositionen, konstaterar
jag att företagarna i vårt land
alltsedan slutet av 1930-talet har haft
rätt att göra avsättningar till pensionsstiftelser
och även att i beskattningen
göra avdrag för sådana avsättningar.
Detta har gällt såväl bundna som fria
stiftelser. Numera gäller sedan 1956 för
båda slagen av avsättningar i stort sett
5 — Andra kammarens

avsättning till pensionsstiftelse m. m.

samma regler vid beskattningen, men
de bundna stiftelserna kan själva inte
ikläda sig pensionsförpliktelser eller
utbetala pensioner. Lagen utgår från att
bolagen utövar pensioneringen genom
att själva lämna utfästelser och bestrida
löpande pensionsutgifter. De fria pensionsstiftelserna
kan däremot bildas av
alla företagstyper och av såväl juridiska
som fysiska personer.

Aktiebolagen har alltså möjlighet att
välja mellan de bundna och de fria stiftelseformerna.
Den fria stiftelseformen
har emellertid av olika skäl anlitats
mest, och detta kan vara intressant att
konstatera. Herr Magnusson redovisade
tidigare i denna kammare siffror över
detta. Det beräknas att det nu finns
mellan 7 000 och 8 000 fria stiftelser
mot endast cirka 1 000 bundna. Sedan
1952 har nybildning av bundna stiftelser
praktiskt taget upphört och avsättningarna
till dessa har även varit jämförelsevis
små. Det är emellertid klart att
dessa pensionsstiftelser haft stor betydelse
vid pensioneringen av arbetstagare
inom det enskilda näringslivet.
Under årens lopp har också stora avsättningar
gjorts. Den sammanlagda
nettoförmögenheten hos stiftelserna
uppgick sålunda i slutet av 1959 till
inte mindre än nära 7 miljarder kronor.
Härav återfinns dock endast cirka
en halv miljard i de bundna stiftelserna.

De fria stiftelserna har under senare
år som bekant utsatts för kritik. Man
har menat att de inte erbjuder tillräckliga
garantier för att i stiftelserna insatta
medel kommer till avsedd användning.
Fn väsentlig brist har man
ansett vara att en fri stiftelse saknar
förmånsrätt för sin fordran hos arbetsgivare
vid dennes konkurs. Det finns
även andra brister som man har påtalat.

Pensionsstiftelseutredningen har till
uppgift att göra eu allmän översyn av
pensionsstiftelserna, och tills denna är
utförd har vi nu fått detta delförslag,
som också motiveras av att införandet

protokoll 1961. Nr 3.1

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse m. m.

av ATP medfört vissa problem beträffande
pensionsstiftelserna. Man vill
dessutom få till stånd en anpassning av
pensionsstiftelserna till överenskommelserna
på arbetsmarknaden genom det
s. k. pensionsregistreringsinstitutet. Dessa
ändringar gäller såväl civilrättsligt
som skattemässigt.

Enligt förslaget till civilrättslig lagstiftning
i proposition nr 177, som vi
nyss beslutat om, -skall i pensionsstiftelse
spärras så mycket av befintliga medel,
som erfordras för att säkerställa
utgående pensioner och utfästelser om
pensioner i avsikt att trygga arbetstagarnas
och deras efterlevandes pensionsrätt.
Detta skall alltså utgöra pensionsreserven.
Stiftelsens överskottsmedel
utöver vad som behövs för att täcka
pensionsreserven skall arbetsgivare
kunna ta i anspråk till ATP-avgifter och
andra slag av pensionsutgifter för arbetstagarna
eller deras efterlevande.

Högsta tillåtna avsättning blir emellertid
enligt propositionen lägre än nu
gällande, och villkoren för rätt till avsättning
skärps. Sålunda krävs att pensionsutfästelsen
skall ha lämnats av den
skattskyldige själv, och därjämte skall
den innefatta rätt till fribrev. Det skall
med andra ord vara fråga om s. k. oantastbara
pensioner.

Beträffande det rent skattemässiga,
som vi här skall ta ställning till, bestäms
nu högsta tillåtna avsättning,
d. v. s. det s. k. skattetaket, efter en
schablonregel som man får anse vara
tämligen generös; i praktiken har nämligen
arbetsgivarna möjligheter att avsätta
avsevärt högre belopp än vad som
skulle ha erfordrats om inbetalningarna
i stället gjorts till ett försäkringsbolag
för att på den vägen trygga pensionstagarnas
rätt. Det beräknas sålunda
en fondering som är 30 procent större
än ett sådant försäkringsmässigt bestämt
belopp.

Enligt propositionen skall i den skattemässiga
pensionsreserven, som vi kallar
skattetaket, inte få inräknas pensio -

ner som utfästs av stiftelse före civillagens
ikraftträdande och inte heller utfästelser
om pension utan fribrev som
lämnas efter utgången av 1962. Inte heller
skall man få räkna in utfästelser som
inte gjorts av arbetsgivare, och pension
till huvuddelägare är likaså undantagen.
Allt detta får emellertid medtas i pensionsreserven
i civilrättslig mening.
Skattetaket, d. v. s. pensionsreserven
enligt den skattemässiga bedömningen,
blir alltså lägre än civillagens pensionsreserv.

I motioner har nu yrkats att full identitet
bör skapas mellan den civilrättsliga
pensionsreserven och skattetaket
samt att aktieägare bör få rätt att göra
avdrag för egen pension, om han inte
har ett avgörande inflytande i företaget,
d. v. s. har aktiemajoriteten. Detta sista
yrkande är en gammal bekant för riksdagen;
ett liknande yrkande har avslagits
redan tidigare i år, och det borde
väl vara tillräckligt att hänvisa till detta.
Därtill kommer emellertid, som utskottet
understryker, att pensionsutredningen,
som fortsätter sitt arbete, skall undersöka
om man kan lösa denna fråga
utan risk för att reglerna missbrukas.
Det finns ju alltid en sådan risk. Det
bör väl som utskottet säger vara rimligt
att först avvakta denna undersökning.
Det tycks alla i utskottet vara ense om.

Vad beträffar yrkandet på full identitet
mellan de civilrättsliga och de
skattemässiga bestämmelserna om pensionsreserv
bör man observera att en
förutsättning härför är att avdrag för
antastbara pensioner medges. Detta har
faktiskt ingen remissinstans krävt; i
varje fall har ingen enda motsatt sig
att det icke skall vara tillåtet att göra
avdrag för avsättning till antastbara
pensioner. Det är väl ganska uppenbart
att sådana avsättningar lätt kan komma
att omfatta medel som aldrig tas i anspråk
för vad de är avsedda till. Därmed
blir det, som utskottet understryker,
risk för skattekredit till avsevärda
belopp. Det är likaså viktigt att arbets -

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Avdrag vid taxeringen

givarna övertar utfästelserna. Menar arbetsgivarna
allvar med sina pensionslöften
så är det väl enklast att de lämnar
sådana utfästelser. Därmed slipper
de ju alla tvister om skattetalcets storlek.

Det kanske till sist bör sägas något
om bestämmelsen att skattskyldig med
överskott i pensionsstiftelse inte får använda
detta hur som helst till att betala
sina ATP-avgifter. I den mån han kan
anlita pensionsstiftelsens medel härtill,
vill man stimulera honom till att göra
detta. Därigenom uppkommer alltså en
avtappning av stiftelsemedel. Denna avtappning
behöver emellertid inte göras
med större belopp än att stiftelseförmögenheten
därefter uppgår till 120 procent
av pensionsreserven enligt civillagens
bestämmelser. I propositionen
lämnas ett exempel, som jag skall ta
kammarens tid i anspråk till att redovisa.

I en fri pensionsstiftelse finns exempelvis
130 000 kronor, och pensionsreserven
är 100 000 kronor. 120 procent
av reserven är då 120 000 kronor. Vi
antar att arbetsgivaren har utgifter på
15 000 kronor. Om han underlåter att
skaffa sig gottgörelse för dessa 15 000
kronor hos stiftelsen men belastar rörelsen
med beloppet, får han göra avdrag
med endast 5 000 kronor; han vägras
alltså att göra avdrag för 10 000
kronor.

Herr talman! Det som jag har talat
om nu råder det inga delade meningar
om. Jag har ändå velat i korthet redogöra
för propositionens innehåll och
hur vi har sett på det i utskottet. Men
det finns som här redan tidigare har
sagts ett yrkande i reservationen II under
punkten 2, som man tycker kunde
ha varit klarare formulerat. Tydligen
avser reservanterna att en företagare
skall ha rätt att utöver vad han betalar
till ATP göra avsättningar till egen pensionsfond
och få avdrag för dessa avsättningar.
Det kan faktiskt missförstås.
Man skulle kunna tro att det var hu -

för avsättning till pensionsstiftelse m. in.

vuddelugarens egen pension det gällde,
men det är väl inte bara detta som avses.
Det tjänar inte något till att orda
ytterligare om denna sak. Jag tror att
det är riktigast att bara understryka vad
herr Gustafson i Göteborg sade, att detta
problem får tas upp i ett större sammanhang.

Men jag skall kanske erinra kammaren
om att den 19 maj avslog riksdagen
samma eller i varje fall i stort sett samma
yrkande, främst med den motiveringen
att risk förelåg för skatteflykt
— ett problem som har diskuterats flera
gånger här i riksdagen.

Motionärerna använder nu samma motivering
som om det gällde något nytt.
Det är praktiskt taget inte fråga om
någonting nytt, herr Magnusson i Borås.
Man talar om övervältring av kostnader
på framtida generationer, önskvärdheten
av ökat företagssparande, att företagens
kreditproblem bör underlättas
(det gäller alltså självfinansieringen),
att möjlighet till en för företagen lönande
resultatutjämning bör skapas.
Allt detta känner kammarens ärade ledamöter
igen. Det är problem som av
olika anledningar har diskuterats här
tidigare och där riksdagen inte velat
vara med om att biträda de framlagda
förslagen. När man här talar om sparande
kanske det kan tillåtas mig att
erinra om att vi inte bör glömma bort
den liberalisering av avsättningar till
investeringsfonder som vi har beslutat
om och till vilka fonder det har avsatts
inte så små belopp. Men som herr
Gustafson i Göteborg underströk är det
ändå så att dessa problem om självfinansiering,
företagssparande och företagens
kreditproblem etc. är sådant som
är föremål för allmänna skatteberedningens
överväganden. Då är det väl
riktigt att beredningen får fortsätta sitt
arbete på att söka komma fram till en
lösning av dessa problem — en lösning
som vi hoppas kan tillfredsställa motionärerna.
Huvudsaken är att man kan
lösa problemen utan att risk för skatte -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse m. m.

flykt uppkommer. Skall man lösa de problem
som innefattas i yrkandet i reservationen,
måste detta ske på ett sådant
sätt att garanti skapas för att de fonderade
medlen kommer de anställda till
godo och att det inte uppstår någon risk
för att medlen av en eller annan anledning
försvinner; ett företag kan ju gå i
konkurs och även andra omständigheter
kan bidraga till att tillräckliga garantier
inte föreligger på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
säger, att de förhållanden, som jag
påpekat, tidigare har varit föremål för
riksdagens behandling och att riksdagen
då har avslagit de väckta motionerna.

Det är ju, herr talman, ingalunda ovanligt
att vi från oppositionens sida tvingas
att komma med samma sak många
gånger, innan det äntligen står klart
för kammarens majoritet att de förslag
som vi lagt fram varit riktiga.

Nu säger herr Brandt i Aspabruk att
företagssparandet inte är i farozonen,
ty man har ju investeringsfonder att
lita till. Ja, det är riktigt, herr Brandt,
att investeringsfonderna i vissa fall kan
användas, men speciellt för den mindre
företagsamheten, för de enskilda företagen,
är detta icke en form som är tilllämpbar
när det gäller att skapa ett —
jag vågar understryka det — absolut
nödvändigt företagssparande.

Slutligen säger herr Brandt att vi får
lugna oss, eftersom de problem som vi
nu diskuterat skall tas upp i ett större
sammanhang och för närvarande är föremål
för utredning. Herr Brandt säger,
att han hoppas att denna utredning
skall leda fram till sådana resultat att
reservanterna blir tillfredsställda på
denna punkt.

Herr talman! Jag tar tillfället i akt
att uttrycka den förhoppningen, att herr
Brandt i fortsättningen kommer att visa

samma intresse för denna fråga som
han lät påskina att han hade när han
gjorde detta uttalande här i kammaren.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill bara foga en
liten kommentar till herr Brandts i Aspabruk
anförande.

Jag nämnde inte allmänna skatteberedningen
i samband med dessa problem
kring företagssparandet och den
inverkan som ATP kan ha på företagssparandet.
Anledningen var inte att jag
skulle mena, att vi inte kommer att ta
upp denna fråga till behandling i allmänna
skatteberedningen, ty så kommer
givetvis att bli fallet. Men det är
mycket möjligt, att man inte kan avvakta
allmänna skatteberedningens resultat,
utan att det kan bli anledning
redan dessförinnan att från vårt håll
på nytt lägga fram förslag för riksdagen.
Att folkpartiet inte framlagt ett sådant
förslag i detta sammanhang beror
på att frågan redan har behandlats en
gång vid denna riksdag. Och, vilket herr
Magnusson i Borås torde beakta, vi brukar
ha till kutym att försöka undvika
att behandla samma fråga två gånger
under en och samma riksdag.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag skulle egentligen
inte behöva yttra mig mera i detta fall,
men jag känner behov av att be herr
Magnusson i Borås om ursäkt för att
jag tre eller fyra gånger kallat honom
herr Magnusson i Skövde. Sådana misstag
kan begås. Jag vill nu rätta till denna
sak.

Eftersom jag ändå har ordet, skall jag
be att få säga ytterligare några ord om
sparandet.

Det bör inte råda något tvivel om att
också utskottsmajoriteten är fullt införstådd
med behovet av ett ökat sparande.
Det har vi deklarerat många gånger förut.
Men när man här liksom vill göra
gällande, att samhällets sparande nästan
skulle vara mindre värt än de en -

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse m. m.

skildas, vill vi inom utskottsmajoriteten
inte liålla med om detta. Pengarna
från ATP-fonderna blir, tycker vi, lika
bra använda, när de går till samhällssektorn
som när de går till den enskilda
sektorn. Men sparandet förutsätter naturligtvis,
att det blir en konsumtionsbegränsning
eller en återhållsamhet i
konsumtionen för att det skall bli medel
över till ökade investeringar. I det
fallet tvistar vi kanske om vart de sparade
pengarna skall gå. Vi tycker måhända
t. ex. att det är nödvändigt att utvidga
verksamheten på många områden
inom samhällssektorn i raskare takt än
hittills, medan andra tycker att det privata
näringslivet skall få tillgång till
mer av dessa pengar. Det blir en avvägningsfråga,
och det är att hoppas att
allmänna skatteberedningen kan finna
någon lösning som vi i stort kan vara
tillfredsställda med allesammans.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag vill bara till det
som herr Brandt i Aspabruk senast yttrade
säga, att det är där som den stora
skillnaden går mellan våra uppfattningar.
Ni vill att sparandet huvudsakligast
skall ske i samhällets regi, medan vi
menar att det för effektiviteten och
framåtskridandet inom vårt näringsliv
är nödvändigt att sparandet i stället sker
ute i det enskilda näringslivet. Det är
nödvändigt att det hastigt ställes pengar
till förfogande, så att näringslivet skall
kunna anpassa sig i alla de situationer
som uppkommer, därest näringslivet i
fortsättningen skall kunna vara effektivt.
Vi menar att det är erforderligt att
man i detta fall kommer fram till en
linje, där man ånyo får möjligheter till
ett större företagssparande än det vi för
närvarande har.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
II); och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets betänkande nr 78, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 157 ja
och 35 nej, varjämte 27 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1948 om försäkringsrörelse, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

§ 12

Ändring av vissa stadganden i vägtrafikförordningen,
in. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av väckta motioner
om ändring av vissa stadganden i
vägtrafikförordningen, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag förstår att det är
utsiktslöst att ställa något yrkande om
bifall till motionen på de punkter, där
utskottet föreslår att motionens yrkande
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd. Jag avser därför inte heller
att ställa något yrkande.

Jag skall heller inte ta upp till debatt
alla de detaljer beträffande vägtrafikförordningen,
som vi har aktualiserat
i denna motion och som behandlats
i det nu föreliggande utlåtandet.
Det är emellertid en av dessa frågor,
som jag inte kan låta passera utan
att säga några ord om. Det gäller punkt
4 i utlåtandet, som syftar till en uppmjukning
av vänstcrregeln inom städerna.

Andra lagutskottet har behandlat motionen
så, att punkterna 4 och 5 sammanslagits
till en fråga, som rubricerats
»Uppmjukning av vänsterregeln»,
och har sedan avstyrkt förslagen i denna
del, d. v. s. såväl motionsyrkandet
om införande av genomfartsleder genom
samhällen som yrkandet om upphävande
av vänsterregeln vid utfart
från enskild väg. Endast i fråga om
den senare delen av motionen, d. v. s.
punkt 5, har remissyttranden inhämtats.
De remissvar som redovisats gäller
således endast förslaget om upphävande
av vänsterregeln beträffande
trafik som kommer från enskild väg.

Frågan om genomfartslederna i städerna
har vid flera tillfällen tidigare
behandlats i riksdagen såsom också
utskottet framhållit, senast år 1960.
Då hade samtliga remissinstanser utom

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en
positiv inställning till en sådan uppmjukning
av vänsterregeln. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid
senare i sin skrivelse betecknad
T 373-195/61 med »förslag angående
nya vägmärken m. m. ävensom till
en ändring i vägtrafikförordningen
m. m.» tagit upp frågan till ny diskussion.
I denna skrivelse har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit
att inom tättbebyggt område har
fordonsförare, som vill svänga in på
eller korsa huvudled, skyldighet att
lämna företräde åt trafiken på huvudleden,
dock utan skyldighet att dessförinnan
stanna. Utmärkning sker på
ett avstånd av högst 25 meter från korsningen
med varningsmärke enligt vägmärkeskungörelsen
fig. 11 (triangel
med spetsen riktad nedåt) med tillläggstavla
med avståndsuppgift.

Det kan alltså sägas att samtliga remissinstanser,
som behandlat frågan
om införande av genomfartsleder genom
tättbebyggt område, ställt sig positiva
till denna uppmjukning av vänsterregeln.
Den ovannämnda skrivelsen
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har remissbehandlats under året. Den
kom i slutet av mars månad, alltså ett
par månader efter det motionen avlämnades.
Positiva yttranden har lämnats
bland annat av KAK, M, MHF,
NTF, Svenska droskbilägareförbundet,
Svenska omnibusägareförbundet, Sveriges
bilskolors riksförbund, Motorbranschens
riksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundet
och Svenska vägföreningen.

Den av andra lagutskottet redovisade
tidigare invändningen, att ett nytt vägmärke
måste införas, har förfallit genom
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, att huvudled genom
tättbebyggt område utan stopplikt skall
utmärkas med det redan tidigare fastställda
märket »varning för huvudled».
När stopplikt icke föreligger, framgår
detta av att stopptavla saknas före korsningen.

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Återköpsrätt beträffande

Det synes ostridigt, att de nuvarande
korsningsreglerna enligt vägtrafikförordningen
48 § framkallat stor osäkerhet
hos trafikanterna, framför allt
i tätorter. Även om exempelvis i vissa
städer det för de med förhållandena
bekanta trafikanterna klart framstår,
vilka gator och stråk som kan
anses ha livlig trafik, måste de med
förhållandena obekanta trafikanterna
ha stora svårigheter att bedöma vilken
regel som är tillämplig. I vissa
städer kan för övrigt rättstillämpningen
ha varit sådan, att ett hårt åberopande
av vänsterregeln föranleder — förutom
störande av trafikrytmen på gata
med livlig trafik — osäkerhet för
sådana trafikanter, som från andra orter
är vana vid annan praxis.

Vårt förslag innebär givetvis, att frågan
om lämplighet av genomfartsleder
genom tättbebyggt område kan prövas
från fall till fall. Även undantag
från stoppskyldigheten kan med den
föreslagna lagändringen prövas från
fall till fall. Där det ur trafikavvecklingssynpunkt
kan anses motiverat uppsättes
icke stopptavla. I den mån trafik
på huvudleden icke hindrar inkörning
på densamma, skulle ett större
eller mindre antal fordon kunna
korsa eller svänga in på densamma
utan tidsförlust på grund av stannande.

Det bör påpekas, att vårt förslag icke
innebär, att huvudregeln om stoppskyldighet
enligt vägtrafikförordningen
48 § 1 mom. skall slopas i tättbebyggt
område över huvud taget. Stoppskyldighetens
eliminerande syftar endast
som anförts på sådana leder inom
städer, där en smidigare avveckling av
trafiken kan tänkas ske genom en modifierad
huvudledsregel.

Behovet av trafikleder genom städerna
växer kontinuerligt i den mån
fordonsparken ökas. Dagens problem
kommer att under ett antal år oupphörligt
förvärras. Behovet av trafiksäkra
genomfartsleder genom tättbebyggt
område växer, och kravet på

pensionsstyrelsens frivilliga försäkring

kapacitet blir allt större. Enligt vår
uppfattning ger den föreslagna regeln
en god och enkel lösning för en förbättring
av trafikkapaciteten och säkerheten.

Då emellertid såsom jag tidigare antytt
denna fråga synes vara på väg att
lösas i den riktning vi motionärer önskat
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag i nämnda skrivelse,
har jag, herr talman, icke heller på
denna punkt något yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Nelander (fp) och Jönsson i Ingemarsgården
(fp).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Återköpsrätt beträffande pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av väckt motion
om återköpsrätt beträffande pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Från pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring utbetalas nu
pensioner som är så låga som 1 krona
20 öre per år. Det blir alltså en
pension på 10 öre i månaden. Även
om beloppen inte utbetalas månadsvis
när de är så små, utan vederbörande
får beloppet årsvis, förstår var och
en vilka administrativa besvär och
kostnader det innebär att ha ett sådant
system. Redan av den anledningen
finns det motiv för att ändra de nuvarande
reglerna. Det är nämligen så,
att återköp är liclt förbjudet i den frivilliga
pensionsförsäkringen. Därför
uppstår sådana underliga resultat.

Nu har därtill kommit ytterligare ett
motiv för ändring, nämligen ATP-pensioneringens
genomförande. Förut var

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

det nämligen åtskilliga anställda, som
inte hade sin pensionsfråga ordnad och
ville ordna den genom att anlita pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring.
Bland annat var det fallet med droskchaufförerna
i Göteborg, soin enligt avtal
inbetalade 20 kronor i månaden
till denna frivilliga pensionering i syfte
att därmed bygga upp en pension
som skulle utgå, när de slutade sitt
aktiva arbete. När ATP-pensioneringen
genomfördes, upphörde givetvis dessa
betalningar. Därför står inbetalade belopp
kvar, som inte kommer att ge
pension av någon betydelse för dem.
Det är därför också rimligt att för dem
införa ett återlcöpsförfarande.

När vi väckte vår motion i januari
— det var en ^partimotion — höll
en utredning på att arbeta med denna
frivilliga pensionsförsäkring, men i direktiven
för denna utredning ingick
inte frågan om återköp. Nu ser jag med
tillfredsställelse av andra lagutskottets
utlåtande, icke endast att denna utredning
tagit upp frågan om återköp och
ställt sig positiv till vår tankegång, vilket
jag visste förut, utan också att
man ställer i utsikt en proposition i
frågan redan till 1962 års riksdag.

Jag har därför, herr talman, inget
annat yrkande än utskottets. Jag vill
bara framföra en vädjan till socialministern,
att han, när han utarbetar
sin proposition, tar hänsyn till de fall
som jag här åberopat och som upptagits
i motionen 11:423, så att det blir
en tillfredsställande lösning av frågan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 26 februari
1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 6 oktober 1961 dagtecknad
proposition, nr 182, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj:t att dels höja de i förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m. angivna högsta avgiftsbeloppen
för svin från 25 till 30
kronor, dels höja de i förordningen den
10 juli 1947 (nr 378) om vissa avgifter
å mjölk, grädde och ost angivna högsta
beloppen för skum- och kärnmjölk från
10 till 12 öre samt för annan vara än
de i förordningen särskilt angivna produkterna
från 60 till 80 öre. Sistnämnda
höjning innebure bland annat, att
de högsta beloppen för utjämningsavgift
på 3-procentig konsumtionsmjölk
och tunn grädde höjdes från 18 till 24
öre per kilogram respektive från 72 till
96 öre per kilogram.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) II: 831 av herr Jansson i Benestad
m. fl., i vilken motion hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att differentieringen av slaktdjursavgiften
finge en sådan utformning
och avvägning, att småbrukarna
och över huvud taget de mindre leverantörerna
icke belastades av den i
propositionen 1961:182 föreslagna höjningen
av slaktdjursavgiften, i enlighet
med vad i motionen anförts;

2) I: 693 av herr Gustafsson, NilsEric,
m. fl., likalydande med II: 832 av
herr Lundmark m. fl., i vilka motioner

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr
182 — med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts förslag — måtte besluta uppdraga
åt Kungl. Maj:t att vid fastställande
av slaktdjursavgift för svin differentiera
beloppen i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionerna anförts
och vad som för närvarande gällde
i fråga om slakt av nötkreatur och
häst;

3) II: 833 av herrar Nilsson i Lönsboda
och Nelander, i vilken motion
hemställts, att riksdagen måtte ge Kungl.
Maj:t bemyndigande att genomföra en
differentiering av slaktdjursavgiften för
svin även från de mindre leverantörerna; 4)

I: 700 av herr Hedström m. fl., likalydande
med II: 840 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl., i vilka motioner hemställts,

att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 182 måtte,
i enlighet med vad i motionerna anförts,
uttala att en differentiering av
utjämningsavgifterna å mjölk och mejeriprodukter
övervägdes, så att de utginge
med lägre belopp för Norrbottens
län och Västerbottens läns lappmark,
samt

att Kungl. Maj:t gåves i uppdrag fatta
därav föranledda beslut;

5) I: 701 av herr Jonasson, likalydande
med II: 839 av herr Elmwall m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 182 måtte

I. med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
angående bemyndigande till höjning
av slaktdjursavgiften i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla

a) om snabb utredning om områdesvis
differentiering av slaktdjursavgifterna
i enlighet med vad i motionerna
anförts, så att förslag i nämnda syfte
kunde föreläggas 1962 års vårriksdag,

b) om att vid slaktdjursavgifternas
användning till stödköp av fodersiid
måtte beaktas vad i motionerna anförts,

c) om att importskyddet på fodersäd
måtte avvägas efter behovet av att
minska fläskproduktionen och bereda
fodersädsproducenten en skälig ersättning
för arbetet, i enlighet med vad i
motionerna anförts; samt

II. i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag
angående vissa avgifter å mjölk,
grädde och ost ytterligare uttala vikten
av att prissättningen på mjölk skedde
på sådant sätt, att den verksamt bidroge
till att bibehålla mjölkproduktionen
i Mellansverige;

6) I: 702 av herr Svanström, i vilken
motion hemställts, att riksdagen
måtte besluta att från slaktdjursavgift
undanta de första 10 från alla leverantörer
årligen levererade slaktsvinen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 701 och II: 839, såvitt nu vore i
fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
angivna ändringar i förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m.;

B. i anledning av motionerna II: 831,
1:693 och 11:832, 11:833, 1:701 och
II: 839, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, samt I: 702 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågorna om stödet åt fläskproduktionen
och fodersädsproduktionen
ävensom rörande sambandet mellan
åtgärderna till stöd åt dessa produktionsgrenar
samt om framläggande
för riksdagen snarast möjligt av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; C.

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga angivna ändringar i förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om
vissa avgifter å mjölk, grädde och ost;

D. avslå motionerna I: 700 och II: 840;

E. avslå motionerna I: 701 och II: 839,
såvitt rörde frågan om vissa avgifter å
mjölk, grädde och ost.

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

I motionerna 1:700 och 11:840 har
yrkats, att riksdagen måtte uttala, att
en differentiering av utjämningsavgifterna
å mjölk och mejeriprodukter överväges,
så att de utgår med lägre belopp
för Norrbottens län och Västerbottens
läns lappmark. Vidare har i motionerna
1:701 och 11:839 hemställts, att
riksdagen måtte ytterligare uttala vikten
av att prissättningen på mjölk sker
på sådant sätt, att den verksamt bidrager
till att bibehålla mjölkproduktionen
i Mellansverige. Utskottet anser
sig inte kunna biträda de i nämnda fyra
motioner framförda yrkandena.
Emellertid vill utskottet framhålla angelägenheten
av att Kungl. Maj:t har
sin uppmärksamhet riktad på utvecklingen
beträffande utjämningsavgifternas
verkningar på mjölkproduktionens
lokalisering.

Reservation hade avgivits av herrar
Hedström, Uno Olofsson, Nils-Eric Gustafsson
och Lundmark, vilka ansett

dels att ovan intagna stycke i utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse:

»I motionerna---(lika med ut skottet)

— — — i Mellansverige. Utskottet
anser sig inte helt kunna biträda
de i nämnda fyra motioner framförda
yrkandena. Emellertid vill utskottet
framhålla angelägenheten av att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på utvecklingen beträffande utjämningsavgifternas
verkningar på
mjölkproduktionens lokalisering. Därvid
bör främst, såsom i motionerna
I: 700 och II: 840 framhållits, beaktas
de särskilda svårigheter som föreligger
inom områden med, i förhållande till
konsumtionen, relativt låg mjölkproduktion
och svårdifferentierad jordbruksdrift.
»

dels ock att utskottet under punkten
D. bort hemställa, att riksdagen måtte
besluta att ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna sålunda anfört i anledning
av motionerna I: 700 och II: 840.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
i allt väsentligt varit enigt i sitt tillstyrkande
av Kungl. Majt:s förslag i proposition
nr 182 rörande vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.
Jag har dock behov av att göra några
kommentarer.

Vad först gäller höjning av övre gränsen
för slaktdjursavgiften för svin från
nuvarande 25 kronor till 30 kronor har
utskottet tillstyrkt förslaget men också
tagit fasta på vad departementschefen
anfört beträffande eventuell differentiering
av avgifterna inom vissa delar av
Norrland. Utskottet understryker betydelsen
av att en undersökning rörande
möjligheterna att differentiera slaktdjursavgiften
på svin snarast kommer
till stånd.

För fläskproduktionen i Norrland är
det av avgörande betydelse, att mera
moderata villkor tillämpas. Redan nu
utgående slaktdjursavgifter för svin har
i avsevärd grad verkat hämmande på
produktionen. Således har inom Västerbottens
län, som svarar för ca 70 procent
av fläskproduktionen i Norrland —
Gästrikland oräknat eftersom det tillhör
stockholmsområdet i detta avseende —
produktionen sjunkit med 40 procent
sedan 1959, alltså på mindre än två år.
Detta innebär icke blott en kännbar försämring
för de jordbrukare för vilka
svinaveln varit ett betydelsefullt tillskott
för utkomst vid den egna gården och ett
bättre utnyttjande av arbetskraften,
utan det betyder också att betydande
investeringar i byggnader, slakterier,
avelsbesättningar och dylikt blir mer eller
mindre värdelösa. Dessutom medför
det att konsumenterna där uppe sällan
eller aldrig blir i tillfälle att köpa färsk
vara utan blir hänvisade till kyllagrade
produkter från de södra delarna av landet.

När nu Norrlands andel i fläskpro -

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

duktionen är så obetydlig som 2 procent
av landets totala och Norrland samtidigt
är en betydande avnämare av sydsvensk
produktion synes det mig obilligt
för att icke säga orimligt, att producenterna
där uppe i samma grad som
storproducenterna söderut skall bära
förlusten av den överproduktion som
måste bortslumpas till utlandet.

Jag vill därför uttala den förhoppningen,
att den partiella utredning som
departementschefen bejakat och jordbruksutskottet
tillstyrkt skall finna kontrolltekniska
möjligheter till en differentierad
slaktdjursavgift för svin lika
väl som skett beträffande andra slaktdjursavgifter,
och att detta kan genomföras
innan den höjning som riksdagen
nu sannolikt kommer att besluta träder
i praktisk tillämpning.

I fråga om höjda utjämningsavgifter
på mjölk och vissa mjölkprodukter har
utskottets utlåtande med anledning av
motionerna 1:700 och 11:840 föranlett
en reservation. Reservanterna vill fästa
uppmärksamheten på de speciella förhållanden
och problem, som Norrbottens
län och Västerbottens lappmark har
att brottas med i fråga om såväl mjölkproduktionen
som färskmjölksförsörjningen.
Inom lapplandsområdet arbetar
mejerirörelsen under synnerligen svåra
förhållanden. Allt fler jordbrukare upphör
med sin produktion, och driftkostnaderna
vid mejerierna stiger i motsvarande
takt. Lappmarkens mejeriförening
har nu en driftkostnad av 13,6 öre per
kg mjölk. Lägger man därtill en mjölkavgift
av 24 öre för k-mjölken blir det
inte så mycket över till producenten.
Inom Norrbottens län och Västerbottens
lappmark är produktionen icke större
än att den till huvudsaklig del går
till direkt konsumtion som mjölk och
grädde. Tidvis har produktionen till
och med varit otillräcklig för att täcka
den direkta konsumtionen, varför mjölk
har fått anskaffas utifrån.

När detta är förhållandet och då produktionsbetingelserna
i denna lands -

ända är de oförmånligaste i landet finner
vi det oskäligt, att regleringsförfarandet
skall frånhända detta område
nära 3 miljoner kronor årligen mera i
avgifter än vad som återföres i regleringsbidrag.
Det kan väl sägas att detta
prisområde favoriseras med det högsta
gällande extra mjölkpristillägget. Det är
riktigt, men det kan inte ha varit statsmakternas
mening att detta produktionsstöd,
som utgår av statsmedel över
budgeten, skall gå till SMR:s regleringskassa.

Det är väl möjligt att något öre mer
eller mindre för mjölken icke på längre
sikt kan säkerställa en lokal mjölkförsörjning
i Lappland, men det är angeläget
att jordbrukets anpassning sker
i takt med strukturförvandlingen i övrigt.
De människor, som under alla förhållanden
måste bli kvar där uppe för
att bruka våra skogar och bryta vår
malm, måste vara tillförsäkrade en fullgod
livsmedelsförsörjning. Färskmjölken
spelar därvidlag en betydande roll.
Klappar mejeriorganisationen samman,
har man svårt att förstå, hur detta skall
bli möjligt under nuvarande förhållanden.
Det är därför nödvändigt att följa
dessa problem med uppmärksamhet och
göra de insatser som läget kräver. En
första rimlig åtgärd synes vara att moderera
regleringsavgifterna.

Herr talman! Jag har med detta velat
ange motivet för vår reservation, och
jag yrkar bifall till densamma. I övrigt
vill jag yrka bifall till jordbruksutskottets
utlåtande.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Utöver vad herr Lundmark
här sagt och vari jag väsentligen
kan instämma tillåter jag mig anföra ytterligare
några synpunkter.

Den fråga som här behandlas står i
direkt samband med gällande jordbruksavtal.
Någon principiell erinran
mot förslaget i stort finns inte heller att
göra. Det vill dock synas, som om ett
ytterligare beaktande av lokala variatio -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

ner kunde och borde ske i samband
med nu aktuella justeringar.

Önskvärt är icke blott att få till stånd
en jordbruksproduktion där betingelserna
är som gynnsammast, utan även
att i första hand vad olika färskvaror
beträffar en mot konsumtionen svarande
produktion upprätthålles inom områden
på rimligt avstånd från konsumtionsorterna.
Ytterligare bör beaktas, att
lokaliseringen och begränsningen i fråga
om produktionsbetingelser på olika
orter skapar variationer, vilka bör utnyttjas
samtidigt som jordbruket i de
olika landsdelarna beredes ett skäligt
utrymme.

Detta senare gäller framför allt beträffande
övre Norrland. Jordbruket i
denna landsdel arbetar under betingelser
som ur klimatiska och andra synpunkter
är särpräglade. Detta har till
följd att produktionen icke kan differentieras
på samma sätt som i andra
landsdelar och att även de ekonomiska
betingelserna blir hårdare.

Konstateras må, att jordbruket är en
omistlig del av övre Norrlands näringsliv.
En lokal produktion av livsmedel
utgör en nödvändig förutsättning för utnyttjandet
av landsdelens olika naturtillgångar.
För kontinuerliga leveranser av
färsklivsmedel till malmfälten och andra
ur produktionssynpunkt viktiga orter
behövs det ett jordbruk på rimligt avstånd
från dessa platser. Även beredskapssynpunkterna
förtjänar ett omnämnande
i detta sammanhang.

Det framstår såsom motiverat, att de
särpräglade produktionsbetingelser, varunder
jordbruket i första hand inom
Norrbotten och Västerbottens lappmark
har att arbeta, liksom behovet av ett
livskraftigt jordbruk i denna landsdel
över huvud taget i olika sammanhang
särskilt beaktas. I här förevarande sammanhang
aktualiseras frågan om en differentiering
av olika utjämningsavgifter,
så att de utgår med lägre belopp i övre
Norrland.

En viss förståelse för dessa tanke -

gångar demonstreras av jordbruksutskottet.
Sålunda förordas t. ex. en snabbutredning
om differentiering av slaktdjursavgiften
för svin. Detta är gott och
väl och kan bara hälsas med tillfredsställelse.

När utskottet sedan kommer fram till
frågan om utjämningsavgifterna på
mjölk och mejeriprodukter liksom förslaget
om differentiering av dem tycks
emellertid orken ta slut. Utskottet börjar
visserligen med några ord i frågan,
vilka i och för sig uttrycker en viss
förståelse och säger även i slutet av sin
motivering att utskottet vill »framhålla
angelägenheten av att Kungl. Maj:t har
sin uppmärksamhet riktad på utvecklingen
beträffande utjämningsavgifternas
verkningar på mjölkproduktionens
lokalisering». Denna goda början har
utskottet emellertid icke orkat fullfölja
utan har hamnat i ett yrkande om avslag
på motionerna om skrivelse i ärendet.
Det har dock nu gått en vecka sedan utskottsutlåtandet
justerades, och det bör
väl under denna tid ha varit möjligt att
samla krafter för ett fullföljande av den
påbörjade skrivningen.

Under år 1960 har — såsom herr
Lundmark nämnde — mjölkproducenterna
inom det berörda området fått avstå
ett nettobelopp av sammanlagt nära
3 miljoner kronor. Det synes inte rimligt,
att detta förhållande skall bestå
även i framtiden.

Herr talman! Samtidigt som jag i övrigt
instämmer i utskottets förslag ber
jag att få yrka bifall till den under
punkt D anförda reservationen.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att offra många ord på denna fråga,
när man med stöd av vad de båda
föregående talarna sagt endast kan yrka
bifall till jordbruksutskottets hemställan.
Det som utskottet anfört och herr
Larsson i Hedenäset här citerat täcker
vad reservanterna har avsett.

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundmark begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Hedström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning

av vissa maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); samt
från jordbruksutskottet:
nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
vissa maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om pensionsstiftelse
m. m.; och

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1948
om försäkringsrörelse m. m.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.35.

In fidem

Sune K. Johansson