Fredagen den 1 april Sid (Riksdagens protokoll 1960:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11

FÖRSTA KAMMAREN

1960

1 april

Debatter m. m.

Fredagen den 1 april Sid.

Förslag till barnavårdslag .................................... 4

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m............... 42

Avlöningsanslaget till armétygförvaltningen .................. 67

Avlöningsanslaget till marinförvaltningen .................... 67

Avlöningsanslaget till flygförvaltningen ...................... 68

Avlöningsanslaget till försvarsstaben ........................ 69

Furagering vid armén .................................... 70

Arméns övningsanslag...................................... 70

Anskaffning av tygmateriel m. m. för armén.................. 71

Underhåll av tygmateriel m. m. vid armén .................. 72

Förhyrning av motorfordon m. m. för armén ................ 72

Ersättning till försvarets fastighetsfond: Arméns delfond...... 73

Avlöningsanslaget till personal i marinens reserver............ 73

Marinens övningsanslag .................................... 74

Fartygsbyggnader m. m..................................... 74

Anskaffning av vapenmateriel m. m. för marinen ............ 75

Underhåll av fartyg m. m................................... 76

Ersättning till försvarets fastighetsfond: Marinens delfond .... 77

Flygvapnets övningsanslag ................................ 77

Anskaffning av flygmateriel m. m........................... 78

Drift och underhåll av flygmateriel m. m..................... 79

Ersättning till försvarets fastighetsfond: Flygvapnets delfond . 80

Viss forskningsverksamhet vid försvarets forskningsanstalt .... 80

Avveckling av försvarets socialbyrå.......................... 82

Vissa signalförbindelser m. m............................... 83

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m..................... 84

Lottaorganisationen ........................................ 84

Frivilliga skytteväsendet .................................... 85

Nedläggande av tidskriften »Kontakt med krigsmakten»........ 86

1 Första kammarens protokoll t960. Nr 11

Nr 11

Innehål]

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 1 april Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. förslag till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag) m. m....... 4

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) .............................. 42

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Fredagen den 1 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr Dahl anmälde, att lian åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 25
nästlidne mars.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till regeringsrätten;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till vattendomstolarna;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till Allmänna barnbidrag, Ersättning till
postverket för utbetalning av allmänna
barnbidrag och Bidrag till sjukkassor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 150, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående rätt för
Konungen att i vissa fall förordna om
avvikelse från tulltaxan m> m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
113, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1959 och 1960
vid dess elfte ordinarie möte fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
116, angående ianspråktagande av viss
del av de Längmanska donationsmedlen.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning angående
utgivande av en matrikel över riksdagens
ledamöter.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 599—601 till statsutskottet
och

motionen nr 602 till jordbruksutskottet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill beträffande dagens plenum
meddela följande:

Det är, bl. a. med hänsyn till att påskuppehållet
bör kunna börja lördagen
den 9 april och att arbetsplenum då
bör undvikas, önskvärt, att så många
som möjligt av de å dagens föredragningslista
upptagna ärendena slutbehandlas
i dag och icke uppskjutes till

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag
nästa vecka. I vart fall måste andra lagutskottets
utlåtande nr 5 och statsutskottets
utlåtande nr 4 slutbehandlas i
dag.

Jag finner det vidare önskvärt att sluta
dagens plenum i sådan tid att ledamöterna
kan avresa till sina hemorter
med eftermiddagstågen.

Om det, med beaktande av vad jag
anfört om ärendenas behandling, är möjligt,
avser jag senare föreslå kammaren
att avbryta dagens plenum i sådan tid
att eftermiddagstågen kan användas för
hemresorna.

Förslag till barnavårdslag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om samhällets vård av barn och
ungdom (barnavårdslag) m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 december 1959 dagtecknad
proposition, nr 10/1960, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om samhällets vård av barn
och ungdom (barnavårdslag); samt

2) lag angående ändring i lagen den
4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

I propositionen hade föreslagits, att
den nuvarande barnavårdslagen av år
1924 skulle ersättas med en ny lag i
ämnet.

Enligt förslaget skulle barnavården
liksom för närvarande i första hand vara
en kommunal angelägenhet. I varje
kommun skulle finnas en barnavårdsnämnd
med i princip samma ställning
som enligt gällande barnavårdslag.

Betydelsen av en allmänt förebyggande
verksamhet hade starkt understrukits
i förslaget. I enlighet med den utveckling
som ägt rum på detta område
avsågs att särskilda kommunala organ
även i fortsättningen skulle kunna till -

sättas för att handlägga frågor rörande
allmän ungdomsvård.

I fråga om barnavårdsnämndens inre
organisation hade föreslagits regler som
nära anslöte sig till socialhjälpslagens
bestämmelser om socialnämnd. Särskilda
föreskrifter hade i förslaget givits
om utnyttjande av juridisk sakkunskap
i barnavårdsarbetet samtidigt som nuvarande
rekommendation om inval av
jurist i barnavårdsnämnd bibehållits.

Proceduren i barnavårdsärenden hade
i förslaget blivit föremål för en fylligare
och mer allmängiltig reglering än
vad som var fallet i gällande barnavårdslag.
Det främsta syftet med de föreslagna
bestämmelserna var att skapa
bättre garantier för att utredningen i
sådana ärenden bleve fullständig och
tillförlitlig. Särskilt hade eftersträvats
att ytterligare tillgodose rättsskyddet för
de personer som berördes av barnavårdsnämndernas
verksamhet.

Ramen för samhällets barnavård skulle
enligt förslaget vidgas genom att den
nuvarande 16-årsgränsen i fråga om
skyddsuppfostran och samhällsvård höjdes
till 18 år. I övrigt hade förslaget såvitt
gällde förutsättningarna för ingripanden
nära anslutit sig till gällande
rätt. I terminologiskt avseende hade föreslagits
den nyheten, att beteckningen
skyddsuppfostran skulle utbytas mot
samhällsvård. När det gällde ingripanden
i de nuvarande skyddsuppfostringsfallen,
skulle verksamheten enligt förslaget
effektiviseras genom att de förebyggande
åtgärderna byggdes ut och möjlighet
öppnades till provisoriska omhändertaganden
under utredningstiden. Vidare
hade föreslagits, att polismyndigheterna
skulle få vidgade befogenheter
att taga kriminella eller eljest asociala
ungdomar i tillfälligt förvar.

Vad anginge de omhändertagnas behandling
innebar förslaget främst den
nyheten, att vård i enskilt hem skulle
ha principiellt företräde framför anstaltsvård
oavsett anledningen till omhändertagandet.
I förslaget hade kommit
till uttryck vilka befogenheter bar -

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

navårdsorganen hade att vid behov begränsa
de omhändertagnas rörelsefrihet.
Bestämmelserna om de omhändertagnas
behandling hade därjämte i hög grad
förenklats.

Förslagets bestämmelser om upphörande
av samhällsvård anslöto sig i sak
tämligen nära till gällande rätt. Även på
detta område innebar förslaget emellertid
en stark förenkling av lagregleringen
genom att åtskilliga föreskrifter som
ansetts praktiskt betydelselösa utmönstrats
ur lagstiftningen.

I syfte att få till stånd en effektivare
förhandsprövning av tilltänkta fosterhem
hade föreslagits, att barnavårdsnämndens
tillstånd alltid skulle krävas
för rätt att mottaga fosterbarn. Frågan
om att bereda fosterbarnen ökat skydd
mot skadliga förflyttningar skulle enligt
förslaget lösas på det sättet, att barnavårdsnämnderna
fingo befogenhet att
förbjuda föräldrar att återtaga sitt barn
från fosterhem, om det skulle vara till
avsevärd skada för barnet att skiljas
från fosterhemmet.

Enligt förslaget blevo vissa elevhem
att hänföra till barnavårdsanstalter och
alltså underkastade tillsyn av barnavårdsorganen.
I övrigt hade icke föreslagits
några större förändringar av de
nuvarande bestämmelserna om barnavårdsanstalter.

Rätten att besluta om inskrivning av
elever vid ungdomsvårdsskolorna hade
föreslagits skola överflyttas till socialstyrelsen
som centralmyndighet för skolorna.
Reformen ägde samband med att
staten helt övertagit ansvaret för skolorna.
I fråga om elevernas behandling hade
föreslagits att begreppen utackordering
och villkorlig utskrivning skulle
slopas samt de skilda vårdformerna i
stället betecknas som vård inom och
vård utom skolan.

Beträffande kommuns rätt till ersättning
av annan kommun eller staten för
vissa vårdkostnader anslöt sig förslaget
nära till gällande rätt. Icke heller i fråga
om enskildas ersättningsskyldighet
hade föreslagits någon väsentlig omda -

Förslag till barnavårdslag

ning av gällande bestämmelser. Befogenheten
för barnavårdsnämnd att omhändertaga
underårigs egendom hade dock
föreslagits skola utbytas mot en begränsad
ersättningsrätt.

I avbidan på resultatet av utredningen
om administrativa frihetsberövanden hade
de nuvarande reglerna om tvångsåtgärder
mot försumliga försörjare som ett
provisorium överflyttats till den föreslagna
nya lagen utan några större ändringar.

Den nya barnavårdslagen hade föreslagits
skola träda i kraft den 1 januari
1961.

Härjämte hade föreslagits vissa ändringar
i socialhjälpslagen, vilka sammanhängde
med förslaget till ny barnavårdslag.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till barnavårdslag var i nedan angivna
delar av följande lydelse:

24 §

Har barnavårdsnämnden enligt 29
eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas
för samhällsvård eller utredning,
skall beslutet ofördröjligen på
sätt som stadgas i 23 § delgivas honom
själv, om han fyllt femton år, och hans
föräldrar. Den som delgives beslutet
skall samtidigt anmodas att skriftligen
förklara, huruvida han samtycker till att
det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt första
stycket skall erhålla del av beslutet
samtycke till verkställighet, skall beslutet
underställas länsstyrelsens prövning.
För sådant ändamål skall beslutet jämte
samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål
och senast inom tio dagar från dagen
för beslutet ingivas till länsstyrelsen.

25 §

Barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder
enligt 26—29 §§

a) om någon, som ej fyllt aderton år,
misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas
på sådant sätt, att hans kroppsliga
eller själsliga hälsa utsättes för fara,
eller om hans utveckling äventyras på
grund av föräldrarnas eller annan fostra -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag

res olämplighet som fostrare eller bristande
förmåga att fostra honom samt

b) om någon, som ej fyllt tjugoett år,
på grund av brottslig gärning, sedeslöst
levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga
ärligen försörja sig, missbruk av
rusdrycker eller narkotiska medel eller
av annan jämförlig anledning är i behov
av särskilda tillrättaförande åtgärder
från samhällets sida.

Har någon som avses i b) gjort sig
skyldig till brottslig gärning, må ingripande
enligt denna lag dock ej ske efter
det att han fyllt aderton år, såvida icke
hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig
anledning därtill eller sådant ingripande
med hänsyn till pågående behandling enligt
denna lag eller av annan särskild anledning
måste anses lämpligast för hans
tillrättaförande.

27 §

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden
må meddelas den underårige,
hans föräldrar eller annan fostrare.
Sådan föreskrift kan gälla anlitande
av barnavårdsanstalt, behandling
för sjukdom eller annan kroppslig eller
själslig brist eller svaghet, sysselsättning,
arbetsanställning, vistelseort eller bostad,
förfogande över arbetsförtjänst eller
andra tillgångar eller förbud att använda
rusdrycker eller narkotiska medel.
Annan liknande föreskrift må även
meddelas.

På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift
ankommer att ändra eller upphäva
denna, när så är påkallat. Behörigheten
att ändra eller upphäva föreskrift
må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd,
om denna samtycker.

Föreskrift upphör att gälla senast då
den underårige fyller tjugoett år.

30 §

Föreligga sannolika skäl för att ingripande
med stöd av 25 § är påkallat, må
barnavårdsnämnden i avbidan på att
ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga
den underårige för utredning, om
detta anses nödvändigt på grund av förefintliga
risker för den underåriges hälsa
eller utveckling eller för brottslig eller
annan skadlig verksamhet från hans sida

eller med hänsyn till att eljest den fortsatta
utredningen kan allvarligt försvåras
eller vidare åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må
bestå högst fyra veckor.

Beslut om sådant omhändertagande
förfaller, om den underårige häktas.

33 §

Innebär underårigs uppträdande eller
levnadssätt fara för allmän ordning eller
säkerhet och föreligga sannolika skäl för
att ingripande med stöd av 25 § är påkallat
mot den underårige, äger polismyndighet
på lämpligt sätt taga honom
i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds
beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar,
skall anmälan därom ofördröjligen göras
hos barnavårdsnämnden, som har att
skyndsamt besluta, om han skall omhändertagas
eller frigivas. I sistnämnda fall
må han enligt nämndens bestämmande
kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna
eller annan fostrare.

50 §

Om det skulle vara till avsevärd skada
för ett fosterbarn att skiljas från fosterhemmet,
äger barnavårdsnämnden i den
kommun, där fosterhemmet finnes, för
viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna
eller annan som har vårdnaden om
barnet att taga det från fosterhemmet.

Är förbud som avses i första stycket ar
sannolika skäl påkallat men har erforderlig
utredning icke hunnit slutföras,
må nämnden meddela förbud att gälla i
avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras,
dock högst fyra veckor.

55 §

Med barnavårdsanstalt förstås i denna
lag sådan för vård och fostran av barn
och ungdom under aderton år avsedd anstalt
som ej är att hänföra till sjukvårdsanstalt,
till hem för psykiskt efterblivna,
blinda, döva eller vanföra eller till sådant
elevhem som står under tillsyn av
central skolmyndighet. Vad i lagen stadgas
om barnavårdsanstalt äger ej tillämpning
på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter
äro

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

a) barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem,
mödrahem, upptagningshem
och specialhem,

b) barnkolonier, vilka mottaga barn
för vistelse under begränsad del av året,

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga
barn för begränsad del av dygnet,
såsom lekskolor, daghem och fritidshem,
samt

d) elevhem, vilka äro knutna till skolor
och ha till ändamål att underlätta
elevernas skolgång.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat vissa motioner, nämligen dels

följande i anledning av propositionen
väckta motioner:

1) de likalydande motionerna 1:17, av
herr Ewerlöf m. fl„ och 11:25, av herr
Hjalmarson m. fl„

2) de likalydande motionerna I: 45, av
herr Kållqvist, och II: 52, av herr Hammar,

3) de likalydande motionerna I: 213,
av fröken Mattson m. fl., och 11:252, av
fru W aller ius-Gunne m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:442,
av herr Bengtson m. fl., och 11:561, av
herr Hedlund m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:443,
av fru Gärde Widemar m. fl., samt II:
566, av fröken Höjer och herr Rimmerfors,

6) de likalydande motionerna 1:444,
av herr Larsson, Lars, m. fl., och II: 567,
av herr Lundkvist i Eskilstuna m. fl.,

7) motionen 11:92, av herrar Nyberg
och Nelander,

8) motionen 11:253, av fru Sjöqvist
m. fl.,

9) motionen 11:548, av lierr Braconier; dels

ock följande motioner:

10) de likalydande motionerna 1:6,
av herr Lundström m. fl., och 11:9, av
herr Ohlin m. fl., om inrättande av ungdomsdomstolar.

Förslag till barnavårdslag

11) de likalydande motionerna I: 15,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:23, av
herr Hjalmarson m. fl., om inrättande
av ungdomsdomstolar,

12) de likalydande motionerna 1:16,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:24, av
herr Hjalmarson m. fl., angående införande
i det svenska reaktionssystemet av
kortvarigt frihetsberövande.

I de likalydande motionerna I: 6 och
11:9 hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
tillsättande av en utredning rörande
överflyttandet av vissa av barnavårdsnämndernas
uppgifter i fråga om bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten till särskilt
organ (ungdomsdomstolar, socialdomstolar)
.

I motionerna 1:15 och 11:23 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning beträffande
frågan om att anförtro i vart
fall vissa tvångsingripanden mot unga
lagöverträdare åt särskilda ungdomsdomstolar.

I motionerna I: 16 och II: 24 hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära, att en utredning
skyndsamt tillsattes för att med stöd
även av erfarenheter från andra länder
allsidigt och förutsättningslöst snarast
utreda frågan om införandet i det svenska
reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande.

I motionerna 1:45 och 11:52 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att bestämmelserna om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas
sida över elevhem,
som avsåges i 55 § d), skulle utgå,
enär det redan vore sörjt för att dessa
hem blevo föremål för erforderlig tillsyn
av myndigheter, som förfogade över
fullt tillräcklig sakkunskap.

I de likalydande motionerna 1:213
och 11:252 hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att av anslag för uppförande
och drift av mottagningsavdelningar
(utredningshem) statsbidrag borde
kunna utgå till kommuner, där sär -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag

skilt behov av sådana avdelningar förelåge.

I de likalydande motionerna 1:444 och
11:567 hade yrkats ändring av 3 § förslaget
till barnavårdslag av sådan innebörd,
att det klarare framginge, att kommun
själv skulle kunna avgöra, vilket
kommunalt organ som skulle kunna utöva
de med ungdomens förenings- och
fritidsverksamhet förenade uppgifterna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med förklaring att
förevarande proposition, nr 10, icke
kunnat helt bifallas samt med avslag å

1) motionerna 1:17 och 11:25, såvitt
däri hemställts om ändringar i förslaget
till lag om samhällets vård av barn och
ungdom (barnavårdslag),

2) motionerna I: 45 och II: 52,

3) motionerna 1:442 och 11:561,

4) motionerna 1:443 och 11:566,

5) motionerna 1:444 och 11:567,

6) motionen 11:92,

7) motionen 11:253 samt

8) motionen 11:548,

måtte för sin del antaga

I) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om samhällets vård av
barn och ungdom (barnavårdslag) med
den ändringen, att 19 § erhölle den lydelse,
som under punkten angivits;

II) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp; B.

att riksdagen som sin mening ville
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet yttrat i anledning av motionerna
I: 213 och II: 252;

C. att motionerna 1:6 och 11:9 samt
I: 15 och II: 23 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 16 och II: 24 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; E.

att motionerna I: 17 och II: 25, såvitt
däri hemställts om utredning angå -

ende möjlighet för domstol att meddela
förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan (förslaget
till barnavårdslag)

Till 24 §

Av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell,
herr Jacobsson i Tobo och fröken Höjer,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, i anledning av
yrkande i motionerna I: 443 och II: 566,
måtte för sin del besluta sådana ändringar
i 22, 24 och 80 §§ förslaget till lag
om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag), att stadgandena
finge i reservationen angiven lydelse,
nämligen såvitt gällde

24 §

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller
30 § beslutat att någon skall omhändertagas
för samliällsvård eller utredning
eller har nämnden enligt 50 § meddelat
förbud att taga fosterbarn från
fosterhemmet, skall beslutet ofördröjligen
på sätt som stadgas i 23 § delgivas
den underårige, om han fyllt femton år,
och hans föräldrar.

Den som enligt första stycket får del
av beslut angående omhändertagande
skall samtidigt anmodas att skriftligen
förklara, huruvida han samtycker till att
det verkställes. Lämnar icke envar som
enligt första stycket skall erhålla del av
beslutet sådant samtycke, skall beslutet
underställas länsstyrelsens prövning.

Förbud att taga fosterbarn från fosterhemmet
skall städse underställas länsstyrelsens
prövning.

Beslut som skall underställas länsstyrelsens
prövning skall jämte samtliga
handlingar i ärendet utan dröjsmål och
senast inom tio dagar från dagen för
beslutet ingivas till länsstyrelsen.

Till 27 §

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne,
vilka ansett, att utskottets yttrande

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till yrkande i motionerna I: 17 och II:
25, måtte för sin del besluta, att 27 § förslaget
till lag om samhällets vård av
barn och ungdom (barnavårdslag) skulle
erhålla följande lydelse:

27 §

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden
må meddelas den underårige,
hans föräldrar eller annan
fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande
av barnavårdsanstalt, behandling
för sjukdom eller annan kroppslig
eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning,
arbetsanställning, vistelseort eller
bostad, inskränkning i förfogandet
över arbetsförtjänst eller andra tillgångar,
tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet
eller förbud att använda
rusdrycker eller narkotiska medel.
Annan liknande föreskrift må även meddelas.

På barnavårdsnämnd — — — denna
samtycker.

Föreskrift upphör---tjugoett år.

Till 30 §

1) Av herr Birke och fru WalleriusGunne,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till yrkande i motionerna I: 17
och II: 25, måtte för sin del besluta, att
30, 36 och 37 §§ förslaget till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse, nämligen såvitt gällde

30 §

Föreligga sannolika skäl för att ingripande
med stöd av 25 § a) är påkallat,
må barnavårdsnämnden i avbidan på att
ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga
den underårige för utredning, om
detta anses nödvändigt på grund av förefintliga
risker för den underåriges hälsa
eller utveckling.

Omhändertagande för — — — fyra
veckor.

Förslag till barnavårdslag

2) Av fru Svenson och herr Wahrendorff,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till yrkande i motionerna
1:442 och 11:561, måtte för sin del
besluta, att 30 § förslaget till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
skulle erhålla följande lydelse:

30 §

Föreligga sannolika---åtgärder

hindras.

Omhändertagande för utredning må
bestå högst två veckor. Efter ny prövning
må, om utredningen i ärendet möter
särskilda svårigheter, nämnda tid förlängas,
dock högst med ytterligare två
veckor.

Beslut om---underårige häktas.

Till 33 §

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i
anledning av yrkande i motionerna 1:17
och 11:25, måtte för sin del besluta sådan
ändring i 33 § förslaget till lag om
samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag), att stadgandet finge följande
lydelse:

33 §

Innebär underårigs — — — barnavårdsnämnds
beslut.

Då underårig -— — — — — annan
fostrare.

Har ej barnavårdsnämnden inom fem
dagar från det den underårige tagits i
förvar beslutat att han skall omhändertagas,
skall han omedelbart frigivas.

Till 50 §

Av herr Birke. och fru Wallerius-Gunne,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
yrkande i motionerna 1:17 och 11:25,
måtte för sin del besluta sådan ändring
i förslaget till lag om samhällets vård av

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag

barn och ungdom (barnavårdslag), att
50 § utginge samt att 11, 12, 16, 80 och
88 §§ finge i reservationen angiven lydelse.

Utan anknytning till visst stadgande

Av fru Svenson och herr Wahrendorff,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av yrkande i motionerna 1:442 och
II: 561, måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till sådana ändringar i den
föreslagna lagen om samhällets vård av
barn och ungdom (barnavårdslag), att
för slutligt omhändertagande av anledning
som avsåges i 25 § b) i lagförslaget
infördes beteckningen samhällsfostran
samt att beteckningen samhällsvård förbehölles
övriga former av omhändertagande
jämlikt 29 och 31 § § i lagförslaget.

Vid C i utskottets hemställan

Av herrar Sunne och Birke, fru Hamrin-Thorell,
herr Jacobsson i Tobo, fröken
Höjer samt fru Wallerius-Gunne, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
vissa angivna delar hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen,
i anledning av motionerna I: 6
och II: 9 samt I: 15 och II: 23, måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning efter
i reservationen angivna riktlinjer angående
inrättande av ungdomsdomstolar.

Vid D i utskottets hemställan

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen, i
anledning av motionerna I: 16 och II: 24,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående införande i reaktionssvstemet
av kortvarigt frihetsberövande.

Vid E i utskottets hemställan

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne,
vilka, under hänvisning till vad de
anfört i den under A intagna reservationen
till 50 § förslaget till lag om samhäl -

lets vård av barn och ungdom (barnavårdslag),
ansett, att utskottet bort under
E hemställa, att riksdagen, med bifall till
yrkande i motionerna 1:17 och 11:25,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning angående möjlighet
för domstol att på framställning från barnavårdsnämnd
meddela förbud mot
skadlig fosterbarnsförflyttning, m. m.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av fru Svenson och herr
Wahrendorff.

Herr TALMANNEN anförde:

Innan jag lämnar ordet till förste talaren
vill jag erinra om att hela utskottets
hemställan föredragits och att överläggningen
således gäller utlåtandet i
dess helhet. Yrkanden i anledning av utlåtandet
skall framställas under överläggningen
oavsett till vilken punkt i utskottets
hemställan de hänför sig.

Efter överläggningens slut kommer
jag att redogöra för den ordning, i vilken
propositioner i anledning av de nuder
överläggningen ställda yrkandena
kommer att givas.

En stencilerad uppställning över ordningen
för ställandet av propositioner,
såvitt gäller eventuella yrkanden om bifall
till utskottets hemställan och till
de vid utlåtandet fogade reservationerna,
kommer att utdelas bland kammarens
ledamöter.

Ordet lämnades härefter till herr SUNNE
(fp), som yttrade:

Herr talman! Den gällande barnavårdslagen
av år 1924, i vilken betydliga
ändringar gjorts under årens lopp,
har nu ansetts böra avskrivas och ersättas
med en helt ny lag. Man vågar kanske
säga, att det föreliggande lagförslaget
är en ytterligare modernisering av
den nu gällande lagen.

Ramen för samhällets barnavård har
vidgats genom att den nuvarande sextonårsgränsen
i fråga om skyddsuppfostran
och samhällsvård har höjts ti’l
18 år. Termen »skyddsuppfostran» har
utbytts mot »samhällsvård». Vidare föreslås
att polismyndigheterna skall få

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

vidgade befogenheter att ta kriminella
eller eljest asociala ungdomar i tillfälligt
förvar. När det gäller behandlingen
av de omhändertagna innebär förslaget
att vård i enskilt hem skall ha principiellt
företräde framför anstaltsvård. I
syfte att få till stånd en effektivare förhandsprövning
av tilltänkta fosterhem
föreslås att barnavårdsnämndens tillstånd
alltid skall krävas för rätt att mottaga
fosterbarn. Frågan om att bereda
fosterbarnen ökat skydd mot skadliga
förflyttningar skall enligt förslaget lösas
på det sättet, att barnavårdsnämnderna
får befogenhet att förbjuda föräldrar
att återta sitt barn från fosterhem,
om det skulle vara till avsevärd
skada för barnet att skiljas från fosterhemmet.
Av barnavårdsnämnd meddelat
förbud mot förflyttning av fosterbarn
skall enligt propositionen inte
bringas under länsstyrelses prövning genom
underställning utan endast om besvär
anföres.

Herr talman! I denna fråga har i motionsparet
443 i denna kammare och
566 i andra kammaren hemställts om
föreskrift, att förbud mot förflyttning
skall underställas länsstyrelsens prövning
om vårdnadshavaren inte samtycker till
förbudet. Yrkandet motiveras med att
ett förbud är av synnerligen ingripande
karaktär i förhållandet till föräldrarna.
Vidare framhålles att svårigheter kan
uppstå att bereda barn till ensamstående
mödrar vård i lämpliga fosterhem,
eftersom mödrarna torde bli mindre villiga
att lämna ifrån sig barnen, om det
inte kan garanteras att de själva åter
kan få hand om dem, då deras möjligheter
härtill förbättras. Man finner det
uppenbart att ett underställningsförfarande
skulle ge bättre garantier än det
föreslagna besvärsförfarandet, så att
frågor om förbud av detta slag kommer
att avgöras med beaktande av föräldrarnas
legala vårdnadsrätt.

I en reservation vid punkt A i utskottets
hemställan till 24 § har reservanterna
i likhet med motionärerna
ansett, att det bör stadgas att förbud
mot förflyttning av fosterbarn för att
bli gällande skall underställas länsstv -

Förslag till barnavårdslag
relsens prövning. Ett sådant stadgande
fordrar ändring av 24 § enligt utskottsutlåtandet
samt jämkningar i 22 och
80 §§.

Jag tänker, herr talman, i fortsättningen
även ta upp en annan fråga i
utskottsutlåtandet, men innan jag går
in på den, ber jag få yrka bifall till den
reservation vid punkt A i utskottets
hemställan som jag nyss har omnämnt.

I två motioner i denna kammare nr
6 och 15 samt två motioner i andra
kammaren nr 9 och 23 har framförts
krav på utredning om inrättande av
ungdomsdomstolar. Både enligt nu gällande
ordning och enligt departementsförslaget
saknar barnavårdsnämnderna
i stort sett reaktionsformer som är lämpade
för ungdom, vars brott ej tyder
på vanart såsom detta begrepp tolkas i
nuvarande barnavårdslag. Med ett judiciellt
för behandling av barn och ungdom
lämpligt sammansatt organ skulle
man, utan de uppenbara olägenheter av
psykologisk art, som är förenade med
att ställa unga människor inför allmän
domstol, ändå kunna använda sig av
sådana reaktionsformer som t. ex. böter
och skadestånd, vilka i många fall
kan vara mera verkningsfulla än de åtgärder
som nu står till barnavårdsnämndernas
förfogande. Dessa är främst åtgärder
av förebyggande, övervakande,
rådgivande och vårdande art, för vilka
barnavårdsnämnderna är väl kvalificerade,
och som också utgör den övervägande
delen av deras arbete. I många
utomnordiska länder förekommer ungdomsdomstolar.
Därest ett sådant organ
tillskapas, bör barnavårdsnämnderna
befrias från uppgiften att tillrättaföra
det mest kriminellt belastade ungdomsklientelet.
En fördel med en sådan ordning
skulle kunna ligga däri att proceduren
och atmosfären i en ungdomsdomstol,
även om den kommer att bli
betydligt mindre formell än den som
följs inom en allmän domstol, liksom
också det påföljdsrcgister som en sådan
domstol skulle kunna tänkas förfoga
över, skulle vara ägnad att bland ett
yngre kriminellt klientel ingjuta större
respekt än en barnavårdsnämnd kan

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag

göra och att klargöra det allvar, med

vilket samhället betraktar kriminella

handlingar.

Detta är en sammanfattning av den
motivering för utredning som innehålles
i en av de motioner som jag tidigare
omnämnt. Om man inte vill använda
beteckningen ungdomsdomstol, har det
nämnts andra namn, t. ex. socialdomstol
och familjedomstol. Jag vet inte
om namnet spelar någon större roll. Just
dessa olika namn har angivits i en av
de av mig förut åberopade motionerna.

Nu säger utskottsmajoriteten bland
annat, att det enligt utskottets mening
knappast kan uteslutas, att det från vissa
synpunkter skulle vara till fördel för
barnavårdsnämnderna, om de delvis befriades
från att besluta om tvångsingripande
mot ungdomar. Det låter ju ganska
positivt, men så tar tvivlet överhand,
och man avstyrker motionen. Sex av utskottets
ledamöter är emellertid övertygade
om att en skyndsam utredning bör
företagas, så att förslaget i fråga kan
prövas parallellt med det väntade förslaget
angående administrativa frihetsberövanden.
De har gett denna sin uppfattning
till känna i en reservation vid
G i utskottets hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Den nuvarande barnavårdslagen
antogs år 1924, och den har
länge varit i behov av en översyn. Det
nya förslaget till barnavårdslag syftar
ju till en effektivisering av samhällets
barna- och ungdomsvård, och att en
sådan effektivisering är önskvärd, råder
väl inga delade meningar om. Det
är ju ett samhällets intresse, att barnavårdslagstiftningen
är utformad på ett
ändamålsenligt och tidsenligt sätt.

Att lagstiftningen på detta område
måste innebära inskränkningar i den
enskildes befogenheter, t. ex. föräldrarnas
i fråga om barns handhavande
och vård, är helt naturligt. Samhällets
rätt att ingripa får dock inte bli mer
vidsträckt än som är absolut nödvän -

digt för att säkerställa goda uppväxtförhållanden
för de unga. 1956 års barnavårdskommittés
avvägning i detta avseende
ingav ju ganska allvarliga betänkligheter,
och detta påtalades ju
också av ett flertal remissinstanser. Genom
den omarbetning av förslaget, som
har skett genom departementets försorg,
har det åstadkommits avsevärda förbättringar,
vilket man måste hälsa med
tillfredsställelse. Lagförslaget är emellertid
även i sitt nuvarande skick på
vissa punkter mindre tillfredsställande
och innebär en makttillväxt för barnavårdsnämnderna,
som inte kan anses
vara önskvärd. Även om man liksom
lagrådet kan ifrågasätta, om det inte
hade varit lämpligt att vänta med behandlingen
av lagförslaget i avvaktan
på de förslag, som kan väntas från utredningen
om administrativa frihetsberövanden,
och med hänsyn till även
andra lagförslag, som kommer att påverka
barnavårdslagstiftningen och
som kommer att avges ganska snart,
vill jag dock framhålla, att övervägande
skäl talar för att nu framlägga förslaget
till barnavårdslag. Jag anser att
statsrådet har gjort ett riktigt bedömande,
när så har skett.

Efter dessa allmänna reflexioner
övergår jag till att behandla de punkter,
där vi högerrepresentanter har avgivit
reservationer. Bland de föreskrifter,
som kan meddelas enligt 27 §,
nämns förfogande över arbetsförtjänst
eller andra tillgångar. Enligt statsrådets
uttalande i propositionen skall en
sådan föreskrift bl. a. kunna tjäna till
att förmå den unge att ersätta skada,
som han kan ha förorsakat. Inom ramen
för föreskrifterna bör, säger statsrådet,
kunna meddelas bestämmelser
om tid och sätt för skadeståndsersättning.
Detta har emellertid inte kommit
till uttryck i lagtexten, och som motivering
härför har åberopats, att en sådan
bestämmelse skulle vara främmande
för barnavårdslagstiftningen och
även eljest kunna vålla missförstånd angående
barnavårdsnämndens uppgifter.

För oss förefaller det emellertid uppenbart,
att en bestämmelse om tid och

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet
bör intagas i lagtexten. När
anordningen i sak kan accepteras inom
barnavårdsnämndens verksamhet, borde
detta också komma till uttryck i
lagtexten. Med hänsyn till den betydelse,
som en ordnad och ordentligt
fullgjord amortering av ett förnuftigt avvägt
skadestånd får anses ha, är det enligt
min mening angeläget, att barnavårdsnämndernas
möjlighet att medverka
för att få ut skadestånd kommer till
uttryck i lagen.

I 30 § föreslås att barnavårdsnämnderna
i vissa fall skall få omhänderta
underåriga för utredning i högst 4 veckor.
Vi anser det också riktigt, att samhället
skall kunna ingripa snabbt och
effektivt, så att ungdomar, som råkat
illa ut eller visar anpassningssvårigheter,
på bästa sätt kan hjälpas och tillrättaföras.
Men det är också klart, att
så djupgående ingrepp i enskilda människors
liv endast bör få ske, om uppenbart
behov därav föreligger. Detta gäller
framför allt i sådana fall, där barn
utsättes för misshandel eller eljest för
övergrepp i hemmet. I sådana fall synes
barnets rättssäkerhet inte råka i
fara.

I lagförslaget förutsättes emellertid,
att ingripande skall kunna ske även mot
ungdomar som missköter sig och mot
ungdomar som gör sig skyldiga till lagöverträdelser.
Även om situationer kan
förekomma, där skyndsamt provisoriskt
omhändertagande i och för sig är befogat,
anser vi det inte påkallat att skrida
till en så drastisk åtgärd som omhändertagande
under en tid av upp till
4 veckor. Enligt vår mening skulle lagen
här ge samhället rätt att bruka större
våld än nöden kräver.

Enligt vår mening är det inte tillrådligt
med hänsyn till rättssäkerhetens
krav att åt ett administrativt organ
överlämna uppgifter av så ingripande
karaktär som frihetsberövande, när dessa
med fördel kan anförtros åt domstol.
Betänkligheterna blir ännu större,
om man tänker på det förhållandet, att
många barnavårdsnämnder inte har tillgång
till juridisk sakkunskap och att

Förslag till barnavårdslag
den oftast icke rättsbildande ordföranden
ensam i vissa fall kan besluta om
omhändertagande samt omedelbart låta
beslutet gå i verkställighet.

Ungdom, som missköter sig men inte
begått brott, anser vi reservanter under
utredningstiden böra hållas under sorgfällig
uppsikt och bli föremål för hjälpande
och tillrättaförande åtgärder
från barnavårdsorganens sida. Vad beträffar
ungdomar som begått brott och
som på grund av sin kriminella verksamhet
omedelbart bör omhändertas,
finns det ju möjlighet enligt lagförslaget
till kortvarigt polisiärt förvar. I sådana
situationer, då häktning är påkallad,
är det bättre med häktning än omhändertagande.
Det judiciella förfarandet
skapar nämligen större rättssäkerhet.
Vi anser därför att omhändertagande
enligt 25 § b) ej må förekomma.

När det gäller polisiärt förvar enligt
33 § har ingen tidsgräns blivit angiven
i lagen, vilket enligt vår mening är betänkligt.
Vi kan inte dela statsrådets och
utskottets farhågor för att en maximering
till fem dagar snarast skulle kunna
medföra en förlängning av den genomsnittliga
tiden för förvaring. Tvärtom
utgör en tidsgräns en värdefull rättsgaranti.
I likhet med utredningen om
administrativa frihetsberövanden förordar
alltså reservanterna en tidsgräns
om fem dagar.

Enligt gällande lag kan man inte annat
än under mycket speciella förutsättningar
hindra uppenbart olämpliga fosterbarnsförflyttningar,
vilket måste anses
vara en brist i gällande lagstiftning.
Vi delar därför den uppfattningen, att
samhällets möjligheter i detta avseende
bör vidgas. Den i propositionen föreslagna
avvägningen att förbud skall
kunna meddelas, då förflyttningen kan
antas vara till avsevärd skada för barnet
bör vara vägledande vid utformningen
av de nya reglerna. Vi anser
emellertid inte att regleringen i huvudsak
skall ske inom ramen för barnavårdslagstiftningen,
utan vi anser att befogenheten
att meddela förbud bör ligga
hos allmän domstol. Enligt vår mening
talar härför den omständigheten,

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag
att en domstol har bättre förutsättningar
att överblicka och ta hänsyn till alla
förekommande omständigheter i det enskilda
fallet. Domstolarna sysslar ju redan
nu med en råd närbesläktade frågor,
såsom handräckning och vårdnadsrätt,
och den praxis som här redan utbildat
sig kan domstolen bygga vidare
på. Vi anser därför att frågan bör bli
föremål för en skyndsam utredning och
att 50 § bör utgå ur lagförslaget.

Beträffande ungdomsdomstolarna kan
jag kort och gott instämma i vad herr
Sunne här har anfört. Han yrkade bifall
till reservationen vid C i utskottets
hemställan, och jag ber att få instämma
med honom i detta avseende.

Spörsmålet om brottspåföljder för
unga lagöverträdare är för närvarande
under omprövning. Allt fler anser att
vårt reaktionssystem är alltför odifferentierat
och att det i varje fall bör
byggas ut med möjlighet att för kort tid
beröva unga lagöverträdare friheten
särskilt för att hos dem själva och hos
andra inskärpa att samhället ser allvarligt
på brottet som sådant.

När det gäller unga med onormal personlighetsutrustning
eller mycket otillfredsställande
uppväxtförhållanden är
väl alla överens om att den riktiga metoden
för deras tillrättaförande är vård
inom barnavårdslagens ram. Men i fråga
om unga lagöverträdare med någorlunda
normal uppväxt och personlighetsutrustning
är meningarna delade,
om de skall tas om hand inom socialvården
eller inom kriminalvården. Vi
reservanter anser, att den senare metoden
är att föredra. Brottspåföljdens
främsta syfte är ju när det gäller normala
ungdomar att slå fast grundläggande
normer för sammanlevnaden —
ett syfte som är främmande för valet av
åtgärder inom socialvården. Vi anser
därför att ett frihetsberövande under
kortare tid kan vara motiverat, främst
för att bryta den brottsliga aktiviteten
och förmå den brottslige att besinna sig
och inse, att samhället reagerar mot det
brott som blivit begånget.

Någon möjlighet att utdöma kortvarigt
frihetsberövande ger inte vår nu -

varande lagstiftning. I andra länder har
man däremot med framgång prövat ett
sådant system. Jag vill nämna Jugendarrest
i Tyskland och detention centers
i England. Även i våra grannländer synes
tanken på kortvarigt frihetsberövande
alltmer börja bli aktuell. Då
ställning bör tas till utformningen av
detta reaktionssystem i vårt land, anser
vi att en utredning på den punkten
är nödvändig.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall till de reservationer, som till
detta utlåtande avgivits av undertecknad
och fru Wallerius-Gunne.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det område av samhällslivet
som riksdagen i dag diskuterar är
det ömtåligaste av alla. Förhållandet
mellan barnen och samhället, mellan
barn och föräldrar och mellan föräldrarna
och samhället är ömtåligt, därför
att det griper så djupt ned i människornas
sinnen. Det material, som vi handskas
med — nämligen barn och ungdomar
— är så känsligt, och vi rör
oss på områden, där vi alla, vare sig
vi är föräldrar eller inte, famlar mycket
i blindo. Därtill kommer ju att vi
blir så känslomässigt engagerade. Vi vill
så väl men vi vet så litet; detta berör ju
oftast våra mest intima förhållanden,
inte minst när föräldrarätten kommer
i konflikt med både barnens rätt och
samhällets krav.

»Ingen äger mej», hette en informationsskrift,
som socialstyrelsen för något
år sedan gav ut med en baby på omslaget.
Socialstyrelsen och babyn har så
rätt. Det är barnets rätt och barnet i
centrum, som måste vara den enda ledfyr
vi bör gå efter vid en lagstiftning
som omfattar barnen och ungdomarna.

Det lagförslag, som förelagts riksdagen
i dag och som bearbetats av andra
lagutskottet, en av de många instanser
som har arbetat med det, har också
utarbetats efter den parollen. Även om
det kan inbjuda till diskussion på vissa
punkter och ganska kontroversiella
punkter därtill, så har alla som haft

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

med det att skaffa försökt att ersätta den
gamla barnavårdslagen med en ny lag,
som ger barnen det skydd och den hjälp
som ett modernt samhälle med alla dess
just för barnen svåra påfrestningar måste
ge dessa sina minsta undersåtar.

Det finns mycket att glädja sig åt i
det nya lagförslaget. Det mest betydelsefulla
och det mest positivt nya i lagen
är att våra barnavårdsnämnder inte endast
skall få rycka ut för att släcka eld
när uppenbar fara är å färde och som
ett omhändertagande organ. De skall
också arbeta i förebyggande syfte och
göra det mesta möjliga för att barn
och ungdom skall ha det så bra ordnat
i kommunerna, att risken för att de skall
behöva tagas om hand på det gamla och,
som man förr trodde, effektiva sättet
minskas. Barnavårdsnämnderna skall
över huvud taget främja en gynnsam
utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden
i övrigt för dem, som
det också heter i lagen.

I lagförslaget ryms stora och nya arbetsuppgifter
för barnavårdsnämnderna,
ty det betyder ju bl. a. att ordna goda
fritidsmöjligheter, anlägga idrotts- och
sportanläggningar, bevaka barnens och
ungdomens intressen vid stadsplanering,
bedriva upplysningsverksamhet och åtskilligt
annat. Det bör för alla intresserade
barnavårdsnämnder öppna stora
nya fält och medge många möjligheter
till att ta initiativ. Detta är alltså en av
de mycket stora fördelarna med den nya
lagen.

Jämsides med dessa förebyggande och
positiva arbetsuppgifter har också, som
vi alla vet, barnavårdsnämnderna befogenheter
att ingripa i enskilda fall för
att, kort uttryckt, rädda barn och ungdom
från olämplig miljö, olämpligt inflytande
och ge dem chansen att komma
på rätt köl om de råkat på glid. Jag
skall inte gå in på förutsättningarna
härför, men jag vill gärna peka på vikten
av att detta kan ske på ett så tidigt
stadium som möjligt, när det verkar
att gå åt galet håll.

I den motion som redan omnämnts
av herr Sunne, har vi också yrkat på
att det klart skall framgå, att förehyg -

Förslag till barnavårdslag
gande åtgärder får vidtagas vid mindre
allvarliga missförhållanden än dem som
gäller för omhändertagande. Med den
skrivning som utskottsutlåtandet har fått,
anser vi oss också ha nått vårt syfte.
Där sägs nämligen uttryckligen ifrån,
att uppenbarligen kan hjälpåtgärder och
liknande åtgärder med samtycke av den
underårige och hans föräldrar vidtagas
även om förhållanden, som avses
i 25 § inte är för handen. I den paragrafen
återfinns stadganden om när barnavårdsnämnderna
kan och skall ingripa.
Men eftersom utskottet hänvisar
till att i barnavårdsnämndernas allmänt
förebyggande verksamhet även bör ingå
att uppmärksamma sådana underåriga,
som med hänsyn till kroppslig eller
själslig hälsa och utrustning, hem- och
familjeförhållanden samt omständigheterna
i övrigt är särskilt utsatta för risk
att utvecklas ogynnsamt, så torde det
finnas all rätt för barnavårdsnämnderna
att ingripa hjälpande på ett tidigt
stadium, vilket kanske skett även nu
men enligt en praxis, som faktiskt inte
haft stöd i den gamla lagen. Det har
just nu i dagarna framkommit flera
exempel på att JO har uppmärksammat
dylika ingripanden från barnavårdsnämnderna
ute i landet. På ett håll har
JO direkt påtalat, att en barnavårdsnämnd
har utan stöd i lagen föreskrivit
att ungdom skulle ersätta den skada
den orsakat. I ett annat fall påtalade
JO, att en barnavårdsnämnd utan stöd i
den gamla lagen ingripit emot ungdomar
som begått mindre förseelser. Det gällde
slagsmål mellan pojkar och olovligt
lån, som det heter, av motorfordon, som
tillhörde arbetsgivaren, det gällde snatteri
av varor och dylikt. Det har varit
praxis att barnavårdsnämnder har ingripit
i sådana fall, men enligt JO har
detta alltså inte haft stöd i den gamla
lagen. Därför anser vi det vara en stor
fördel att i den nya lagen uttryckligen
sagts ifrån, att barnavårdsnämnderna
har rätt att ingripa i sådana fall.

Det ligger väl i sakens natur att en lag
som denna i rätt stor utsträckning är
byggd på undantagen här i livet. Gudskelov
har dock den stora majoriteten

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag
av föräldrar både vilja och förmåga att
själva taga hand om och sköta sina
barn och ungdomar. Föräldrarnas rätt
att göra detta får heller aldrig bestridas
i det övervägande antalet fall. Föräldrarätten
är något som måste värnas i alla
de fall då föräldrarna själva sätter barnen
i centrum och skapar en god miljö
för dem. Ansvaret måste ligga på dem
och hemmen i främsta rummet. Samhällsingripanden
får endast ske i undantagsfall.
De kan aldrig ersätta det
ansvar som hemmet har. Vi får akta
oss, tror jag, för att ge föräldrarna den
uppfattningen, att ansvaret alltmer vältras
över på samhället. Då föreligger risken
att ju mer samhället ingriper, desto
sämre föräldrar får vi. Att bestrida föräldrarnas
mest elementära rätt, den
nämligen att taga hand om sina egna
barn när de kan och vill göra det under
för barnen fullt betryggande omständigheter,
är enligt vår uppfattning alltid
ett ytterst allvarligt steg. Ut ifrån
de synpunkterna har vi i en motion föreslagit
en viss inskränkning i barnavårdsnämndernas
befogenheter att meddela
förbud mot förflyttning av fosterbarn
från fosterhem. I propositionen föreslås,
att barnavårdsnämnderna skall
ha rätt att meddela sådant förbud, om
förflyttningen är till uppenbar skada
för barnet. Detta förbud är tydligen
förestavat av några mycket uppmärksammade
fall av fosterbarnsförflyttningar,
vilka för några år sedan gick genom
pressen, man kan t. ex. nämna
Monica-fallet. Man förstår lagstiftarnas
intentioner. Men att två människor —
det gäller oftast den biologiska modern
och fostermodern — strider om ett litet
barn, upprör oss alltid. Barnet utsätts
för de vuxnas hårda press, och en
salomonisk dom över var barnet skall
vara kommer alltid att bli svår att fälla
i dessa fall.

Ett barn glömmer så lätt, det fäster
sig på en kort tid vid nya människor,
det rotar sig oerhört snabbt i en ny
miljö. Hur gärna barnets mor än vill
uppehålla kontakten med barnet, som
hon för en tid lämnat ifrån sig till ett
fosterhem, kan det vara svårt för hen -

ne att hindra att känslobindningen mellan
henne och barnet löses och nya
knyts vid fosterfamiljen, vilken sedan
helt naturligt inte vill släppa barnet
ifrån sig. För modern måste det vara
ett mycket hårt ingripande att inte få
tillbaka barnet, när hon både kan och
vill ta det till sig igen.

Vi menar, att så ingripande åtgärder
i föräldrarnas rätt att ha sitt barn hos
sig måste kringgärdas med starkare bestämmelser
än de som nu föreslagits.
I vår motion har vi därför föreslagit,
att ett sådant beslut ifrån barnavårdsnämndernas
sida skall underställas länsstyrelsens
prövning, innan det får verkställas.
Flera barnavårdsmän har vittnat
om att de inte anser sig kunna råda
exempelvis en mor med ett utomäktenskapligt
barn att lämna det ifrån sig
till ett fosterhem, tills hon fått arbete
och ordnat sin ekonomi. De kan nämligen
inte med gott samvete säga till
denna mor: Lämna bort ert barn, så
får ni det tillbaka när ni själv har klarat
upp situationen. Det finns ingen
garanti för att hon får tillbaka barnet.
När barnen, som jag framhållit, snabbt
blir hemtama i en ny miljö, skapas förutsättningen
för att det är till uppenbar
skada för barnet att förflyttas. Det
får alltså inte återvända till sina »riktiga»
föräldrar.

Vi vet alla, att det finns fall där föräldrarna
av olika anledningar i oträngt
nit vill ta tillbaka sina barn. Modern kan
t. ex. ha gift om sig, och hon vill ha
hjälp av en halvvuxen flicka att vakta
och vårda småbarnen i det nya äktenskapet.
Vi anser dock inte att barnavårdsnämnden
ensam skall avgöra, när
det är lämpligt eller inte lämpligt att
barnet flyttas. Många barnavårdsnämnder
måste ha en relativt begränsad erfarenhet
av sådana fall. Vi har alltså
föreslagit att ärendet skall underställas
länsstyrelsens prövning.

Gentemot detta svarar man, att folk
ju kan besvära sig. Ja visst har de besvärsrätt
i dessa fall, men med den
ringa juridiska kunskap, som de flesta
människor har — jag tänker på oss alla
som inte är jurister — fordras i alla

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

fall en ganska stor företagsamhet för att
besvära sig. Tiden kan gå ut och andra
omständigheter kan hindra. Därför förefaller
det inte finnas någon anledning
att inte låta länsstyrelsen omedelbart
ta ställning till fallet. Proceduren måste
också då bli snabbare än med prövningsrätt.
Att barnavårdsnämndernas
beslut skall underställas en juridiskt
mer kvalificerad instans bör enligt vår
mening också medföra större säkerhet
mot att förbud meddelas mer än som
är avsett. Dessutom blir det en mera
enhetlig tillämpning av lagparagrafen än
vad som annars skulle bliva fallet.

Sett ur barnavårdsnämndernas synpunkt
skulle det också bli en hjälp för
dem att få sina beslut underställda länsstyrelsen.
De behöver då inte själva stå
risken för att göra en egenmäktig handling
— även om det skett med god vilja.

Denna önskan att från barnavårdsnämnderna
avlasta ansvaret för svårbedömliga
fall både i detta avseende och
framför allt då det gäller ännu svårare
fall är en av anledningarna till att vi
inom folkpartiet har föreslagit utredning
om ett nytt organ, som skall ha
större juridisk kompetens för att bedöma
dessa svårartade fall, nämligen ungdomsdomstolar.
Även om de båda föregående
talarna redan uppehållit sig vid
den frågan skall jag be att få säga några
ord i denna angelägenhet. Detta är
uppenbarligen den mest kontroversiella
frågan i förbindelse med den nya barnavårdslagen.
Bakgrunden till vårt resonemang
kan sägas vara ungefär följande.

Svårigheterna för ungdomen växer,
och därmed blir fallen av ungdomar
som är på glid och begår brottslig handling
fler och mer svårartade. Forna tiders
barnavårdsnämnder hade det säkerligen
oerhört mycket lättare att avgöra
sina befogenheter än vad framtidens
tyvärr kommer att få. Ofta måste
barnavårdsnämnderna i små kommuner,
där det endast i enstaka fall händer
svårartade saker med ungdomarna, stå
frågande inför vad de skall göra, eftersom
de saknar erfarenhet. Därtill
kommer att det positiva arbete, som

2 Första kammarens protokoll 1900. Nr 11

Förslag till barnavårdslag

lagts på barnavårdsnämnderna, är betydligt
större och ansvarsfullare än tidigare.
Det måste ta en god del av
nämndernas tid och krafter, om det
skall skötas rätt. Vidare måste det konstateras,
att nämndernas kompetens ingalunda
ökat, utan snarare minskat. Någon
jurist är ju inte obligatorisk som
medlem i nämnderna. Allt detta talar
för att det behövs en myndighet som
handlägger de svåra fallen, en myndighet
som har sakkunskap på både det juridiska
och sociala området liksom också
tillgång till medicinsk och psykologisk
expertis. Om man sätter detta som
villkor, kan man knappast tänka sig vare
sig en administrativ domstol eller
våra vanliga domstolar. Däremot anser
vi att det finns skäl att även i vårt
land fundera över om inte inrättande
av ungdomsdomstolar skulle vara framtidens
väg att lösa de svårigheter som
vi onekligen har råkat in i vad beträffar
ungdomen och ungdomsbrottsligheten.

Dessa ungdomsdomstolar skulle kunna
få en lämplig sammansättning genom
att till ledamöter utse personer
som är direkt intresserade av ungdomarna
och som har utbildning och sakkunskap
på de områden som det här
gäller. Den vanliga domstolen med dess
atmosfär borde kunna undvikas. Ungdomsdomstolarna
skulle bli lämpade att
inte bara pröva skuldfrågorna, vilket
barnavårdsnämnderna inte har befogenhet
att göra, utan också kunna välja
mycket mer varierande åtgärder för att
tillrättaföra ungdomarna än vad barnavårdsnämnderna
kan föranstalta om.

Ett tredje skäl är att en ungdomsdomstol
skulle verka i den riktningen på de
unga brottslingarna, att de begrep att
samhället inte gärna kan tolerera vad
som helst från deras sida. Respekten för
gällande lagar skulle alltså stärkas genom
ett sådant organ. Slutligen skulle
ett sådant här juridiskt mer kompetent
organ vara en betryggande faktor för
skapandet av den rättssäkerhet som även
ungdomar har rätt att fordra.

I de större städerna, där barnavårdsnämnderna
har stor erfarenhet och till -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag
gång till både juridisk och social expertis
samt även medicinsk och psykologisk
sådan, har naturligtvis barnavårdsnämnderna
ingen svårighet att
handlägga och klara även mera svårartade
fall. Men ingen vill väl påstå att
detsamma är förhållandet ute i de små
kommunerna, där man inte har tillgång
till erforderlig erfarenhet och expertis.
Statistiken visar, invänder man då, att
där är de svåra fallen så få, att man
inte behöver ta särskild hänsyn till dem
och genomföra denna genomgripande
reform. Då kan man svara: Vet någon
av oss, om inte barnavårdsnämnderna i
många fall hellre friar än fäller, när de
inte känner sig i stånd att ta hand om
ett fall av svårare natur, och därför underlåter
att göra vad de i själva verket
borde göra? I praktiken blir det ju
också barnavårdsnämndens ordförande,
som i hög grad fäller avgörandet. Tror
man verkligen att barnavårdsnämnderna
ofta kommer att desavuera ordförandens
ställningstagande? Det är nog mycket
tvivelaktigt om så kommer att ske.

För mig är det obegripligt att barnavårdsnämnderna
inte skulle med tacksamhet
se att ett mera kompetent organ
fick ta på sig ansvaret för handläggandet
av fall med mer svårbehandlade
unga brottslingar eller andra fall, i vilka
det fordras åtgärder av allvarligare
natur än att endast ta hand om vederbörande.
Då skulle ju barnavårdsnämnderna
få betydligt större möjligheter att
ägna sig åt sitt huvudsakliga och betydligt
roligare arbete, nämligen att skapa
goda uppväxtförhållanden för barn och
ungdom.

Det är beklagligt att det tycks läggas
så mycket prestigesynpunkter i denna
fråga om barnavårdsnämndernas befogenheter.
För den som under den senaste
tiden åhört flera diskussioner i
detta ämne, där både jurister och barnavårdsmvndigheter
har kommit till tals
och diskuterat just dessa problem, förefaller
det som om båda parter hade lagt
sig i ställningar på var sin sida mera
för att bevaka varandra än för att samarbeta
för uppnående av bästa möjliga
lösning. Barnavårdsnämnderna vill inte

se någon träda deras rätt och befogenheter
för nära och sneglar misstänksamt
mot i synnerhet juridisk sakkunskap.
Juristerna å sin sida är misstänksamma
mot lekmannainflytandet. Det
förefaller som om denna fråga borde
kunna diskuteras i en mera samarbetsvänlig
atmosfär än vad som nu tycks
vara fallet.

Varför kunde man f. ö. inte vänta
att ta ställning till detta juridiskt mera
kvalificerade organ, till dess att utredningen
om de administrativa frihetsberövandena
har kommit. Det måste väl
ändå finnas ganska många beröringspunkter
mellan dessa frihetsberövanden
för ungdomar och t. ex. alkoholisters intagande
på alkoholisthem eller arbetsovilligas
intagande på arbetshem. Att lösa
dessa frågor i ett sammanhang hade
väl dock varit lämpligt. Lagrådet säger
också i sitt yttrande om detta lagförslag,
att man borde överväga inrättandet
av ett organ, som har större juridisk
kompetens just för att lösa dessa
frågor.

Vi anser naturligtvis att denna fråga
inte är löst i en handvändning. En
grundlig utredning måste av olika skäl
företagas. Domstolarnas sammansättning
och verksamhetsområde måste utredas
och vidare förfarandet vid en särskild
ungdomsdomstol. En gränsdragning
måste göras mellan barnavårdsnämnderna
å ena sidan och domstolarna
å den andra, så att det inte som nu
sker blir kompetenskonflikter mellan
dessa organ, där barnen ohjälpligt får
sitta emellan. Det finns i dess dagar
rätt drastiska exempel på sådana konflikter.
Slutligen måste också en gräns
dras mellan de vanliga domstolarna och
dessa ungdomsdomstolar. Vi anser inte
att det system vi nu har fungerar så
väl, att vi inte skulle kunna få ett bättre.
Det är tänkbart att det kunde finnas
ett annat socialt organ, som inte behöver
kallas domstol, vilket kan ta hand
om de uppgifter vi önskar få överflyttade
från barnavårdsnämnderna. I alla
händelser måste man slå fast, att den
nya lagen ingalunda på alla punkter blir
så bra, att den inte skulle kunna för -

Fredagen den 1 april 19G0

Nr 11

bättras genom en sådan här reform, något
som också lagrådets utlåtande visar.

Jag ber, herr talman, att i likhet med
herr Sunne få yrka bifall till reservationen
vid § 24 i utskottets hemställan
under A, samt reservationen vid utskottets
hemställan under C.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Föreliggande förslag till
barnavårdslag, som med ett förtydligande
i 19 § i sin helhet tillstyrkes av utskottet,
bygger på ett betänkande med
förslag till ny barnavårdslag, avgivet år
1956 av barnavårdskommittén. Betänkandet
har varit ute på en omfattande
remiss och har därefter överarbetats inom
socialdepartementet. Det därvid utarbetade
lagförslaget remitterades till
lagrådet i juni månad föregående år,
och i anledning av lagrådets utlåtande
gjordes vissa ändringar i förslaget, vilket
därefter i proposition nr 10 överlämnades
till riksdagen.

Lagrådet uttalade som sin mening, att
utredningen om administrativa frihetsberövanden
samt resultatet av utredningen
inom besvärssakkunniga borde avvaktas,
innan förslag om ny barnavårdslag
förelädes riksdagen. Föredragande
statsrådet ansåg emellertid, att behovet
av en ny barnavårdslag var så trängande,
att framläggande av förslag härom
inte kunde vila i väntan på ifrågavarande
utredningar. Om man skulle döma
av de i ärendet väckta motionerna,
så synes denna statsrådets uppfattning
ha accepterats inom riksdagen såsom
varande riktig.

Lagrådets rekommendationer om uppskov
med lagförslaget och andra bl. a.
i skrivelse till riksdagens ledamöter tillkännagivna
meningar angående förhållanden,
som regleras eller avses bli reglerade
av barnavårdslagen, kunde helt
naturligt befaras få en ogynnsam inverkan
på stämningen inför behandlingen
av lagförslaget, framför allt i riksdagen
och dess utskott. Härav har man emellertid
inte förmiirkt någonting och mo -

Förslag till barnavårdslag
tionerna är genomgående positiva till
förslaget, och utskottsarbetet har präglats
av samma inställning.

Barnavårdskommitténs förslag och
självfallet nu gällande barnavårdslag
har utgjort källmaterialet vid utarbetandet
av föreliggande proposition i ämnet.
Ändå är det knappast möjligt för
andra än de i frågan väl bevandrade
att vid jämförelser skaffa sig en god
bild av vad förslaget i sin helhet innebär.
I förhållande till barnavårdskommitténs
förslag innebär det en koncentration
och i vissa avseenden en förenkling
i syfte att göra lagen mera överskådlig;
i förhållande till nu gällande
lag en väsentlig omarbetning med utökad
precisering av uppgifter och befogenheter
men också en höjning av
åldersgränserna för dem som skall falla
under lagen.

Utskottets ledamöter har beretts tillfälle
att övervara av intresserade juristsammanslutningar
anordnade bordssamtal,
vid vilka föreliggande fråga diskuterats
och belysts ur skilda synpunkter.
Det har varit både värdefullt och välgörande
att få lyssna till vad framstående
jurister med praktisk erfarenhet
på barnavårdens område haft att säga
om de problem som möter och de möjligheter
som finns att komma till rätta
med dem. Vad vi fått del av vid dessa
sammankomster har självfallet haft betydelse
för behandlingen av frågan i
utskottet.

Nu hörde jag att fru Hamrin-Thorell
av dessa sammankomster hade fått den
uppfattningen, att det låg något slags
prestigebehov i de synpunkter som
framförts vid bordssamtalen. Jag har
inte förmärkt någonting sådant i de
sammanhang då jag varit i tillfälle att
lyssna. Jag försäkrar att det bordssamtal
som anordnades av Svenska juristförbundet
och dess avdelning här i
Stockholm, vid vilket en rådman, engagerad
i barnavårdsnämnden i Stockholm,
hade tillfälle att yttra sig, var
fullständigt fritt från allt som hör samman
med prestige eller som skulle kunna
ha karaktären av att barnavårdsnämnderna
under alla förhållanden

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag

måste hävda sig. Där lämnades en utomordentlig
redogörelse för arbetet inom
en av våra största barnavårdsnämnder,
och jag vill säga att den verkade lugnande
på dem som i riksdagens andra
lagutskott skulle syssla med förslaget
till ny barnavårdslag. Samtidigt innebar
redogörelsen en övertygande skildring
av barnavårdsnämndernas möjligheter
att komma till rätta även med ganska
svårartade problem. Vederbörande var
dessutom en utomordentlig föredragande
och kunde utnyttja sin stora erfarenhet
både som jurist och som ledamot
i Stockholms barnavårdsnämnd.
Man kände sig riktigt lättad, när man
gick från det sammanträdet, och tänkte:
»Detta är antagligen inte så besvärligt
som många har velat göra gällande,
även om det heller inte är så lätt som
man helst skulle ha önskat.»

Av allt att döma råder det inte några
större meningsskiljaktigheter i fråga om
den del av barnavårdsmyndigheternas
verksamhet som är inriktad på att tillgodose
det s. k. vårdbehovet och att i
viss utsträckning också handhava vården
av de barn som utan egen förskyllan
är i behov av vård. Till frågan om
förbud mot skadliga förflyttningar av
fosterbarn återkommer jag längre fram
i anslutning till reservationsyrkandena
därom.

Däremot går meningarna isär beträffande
den del av nämndernas verksamhet
som avser omhändertagande av
barn, då omhändertagandet aktualiseras
av barnets eget beteende; i huvudsak
är det väl fråga om vanart och därmed
jämförligt beteende. I avgivna motioner
ifrågasättes, om barnavårdsnämnderna
lämpligen bör handlägga ärenden
av detta slag, i all synnerhet när det
gäller barn över 16 år. Man hemställer
också om utredning angående inrättande
av ungdomsdomstolar; det yrkandet
framföres jämväl i till utlåtandet avgiven
reservation.

Onekligen inger den stigande ungdomsbrottsligheten
allvarliga bekymmer,
varför förslag till åtgärder med
syfte att motverka de ogynnsamma tendenserna
i utvecklingen måste grund -

ligt övervägas. Emellertid lämnade ordföranden
i socialvårdsförbundet vid ett
av de tidigare nämnda bordssamtalen
vissa uppgifter som tyder på att frågan
om ungdomsbrottsligheten i det väsentliga
är ett storstädernas problem. 900
barnavårdsnämnder, representerande
kommuner med upp till 10 000 innevånare,
hade under det senaste året haft
att handlägga 380 sådana svårartade fall
eller sådana fall som rörde ungdomar
över 16 år, vilkas eget beteende aktualiserade
åtgärder av ett eller annat slag.
111 av dessa ärenden var s. k. underställningsärenden,
d. v. s. att de av åtgärderna
berörda icke lämnat sitt medgivande
och att det därför fordras underställning
hos vederbörande länsstyrelse
och i Stockholm hos överståthållarämbetet.
Barnavårdsnämnden i Stockholm
hade ensam haft att under ett år
handlägga i det närmaste lika många
sådana ärenden. Antalet barnavårdsärenden
är i Stockholm något över 6 000
per år, och av dessa gällde något över
300 ungdomar över 16 år, vilkas eget
beteende aktualiserade ett omhändertagande.
I de andra 900 barnavårdsnämnderna
förekommer alltså — om man tar
ett rent statistiskt genomsnitt — endast
ett sådant fall vart tredje år; i de större
samhällena har man kanske ett eller
två sådana fall om året, medan det däremot
inte brukar förekomma något alls
i de mindre kommunerna ute på landsbygden.
I dessa senare kommuner har
man mycket större problem när det gäller
åldringsvården än i fråga om barnavården.

Siffrorna ger en god bild av hur dessa
problem är koncentrerade till storstäderna
eller de större samhällena. Det
förhållandet att vanart och kriminalitet
bland ungdom i fråga om kvantiteten
är ett storstadsproblem förringar
naturligtvis inte behovet av effektiva
motåtgärder från samhällets sida, men
i samband med behandlingen av förslaget
till ny barnavårdslag kan frågan
självfallet begränsas till vad det verkligen
rör sig om, nämligen ett problem
av betydelse för ett fåtal större kommuner,
vilka har goda möjligheter att

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

utrusta barnavårdsnämnderna med den
expertis som erfordras för handläggningen
av dylika ärenden.

Det sistnämnda, alltså problemet att
skaffa barnavårdsnämnderna expertis,
har föranlett uttalade farhågor och betänkligheter
i det avseendet, att barnavårdsnämndernas
uppgifter och befogenheter
skulle vidgas i väsentlig grad,
utan att nämnderna i motsvarande utsträckning
skulle tillföras den förstärkning
av kvalificerad personal som erfordras
för att de på ett tillfredsställande
sätt skall kunna fullgöra de nya
och mera krävande uppgifterna. I större
kommuner torde det, såsom jag redan
påpekat, inte föreligga några oövervinneliga
svårigheter att klara problemet,
i varje fall såvitt gäller den erforderliga
expertisen.

Utskottet har vid sin behandling av
lagförslaget haft blicken öppen för de
problem, som är förknippade med barnavårdsnämndernas
arbete och naturligtvis
speciellt för de problem, som
föreligger vid handhavandet av det ofta
svårhanterliga ungdomsklientelet. Handläggningen
av ärendena kan i vissa avseenden
få en domstolsbetonad karaktär
— det måste man väl hålla med om —
men i valet mellan en domstolsbetonad
barnavårdsnämnd i sådana ärenden, där
beslut måste fattas som rör den enskildes
frihet, och en domstol, visserligen
en barnavårdsbetonad domstol, har utskottet
av flera skäl stannat inför det
förstnämnda alternativet. Domstolsbehandlingen
av de ungas förseelser bör
om möjligt begränsas till, såsom redan
nu sker, svårare förseelser eller kriminellt
betonad brottslighet.

Utskottet är emellertid inte enigt i
denna fråga. Till utskottsutlåtandet har
fogats reservationer med yrkande om utredning
angående inrättande av ungdomsdomstolar
samt om införande av
kortvarigt frihetsberövande i reaktionssystemet.
Till dessa reservationer återkommer
jag efter att ha talat om de reservationer,
som berör detaljer i lagförslaget.

Sex reservationer behandlar olika paragrafer
i lagförslaget, medan fyra be -

Förslag till barnavårdslag
gränsar sig till att hemställa om utredning
i vissa ting, som inte för dagen
aktualiserar lagens utformning.

Den första reservation, som avser lagförslaget,
är den som avgivits till 24 §
av herr Sunne in. fl. och till vilken
såväl herr Sunne som fru Hamrin-Thorell
har yrkat bifall. Det yrkande, som
där framföres, återfinns i motionerna
nr 443 i denna kammare och nr 566 i
andra kammaren. Motionärernas och reservanternas
förslag innebär en sådan
ändring av 24 §, att vid förbud att taga
fosterbarn från hemmet enligt 50 § beslutet
skall underställas länsstyrelsens
prövning. Ett bifall till yrkandet föranleder
vissa följdändringar i 22 och 80 §§.
Den nuvarande 24 § innehåller inte någon
bestämmelse som berör 50 §. Däremot
kommer ett bifall till reservationen
i fråga om utformningen av 24 § att
också innebära en hänvisning till 50 §.
Det finns även en senare reservation
till 50 §, som slutar i ett yrkande att
paragrafen i fråga skall utgå. Jag vill
bara fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att ni vid voteringen inte kan
rösta för bifall till båda reservationerna,
de går nämligen inte ihop. Den
ändring som påyrkas beträffande 24 §
förutsätter att 50 § skall finnas kvar,
medan 50 § enligt den senare reservationen
skall försvinna.

Inom utskottet har majoriteten inte
kunnat dela den uppfattningen, att det
skulle vara någon fördel för vederbörande
parter att i detta fall föreskriva
en underställningsplikt, alltså en underställning
till länsstyrelsen av ett beslut
om förbud att taga fosterbarn från fosterhemmet.
Om barnavårdsnämnd meddelar
ett sådant förbud, måste det under
alla förhållanden gälla intill dess
länsstyrelsen har prövat beslutet. Det
kan nämligen inte vara någon mening t
att den som nu har rätten till barnet och
därför vill göra denna rätt gällande genom
att flytta på barnet, tar barnet
från fosterhemmet för att sedermera,
om länsstyrelsen skulle dela barnavårdsnämndens
mening, flytta tillbaka barnet
i fråga. Ett beslut måste under alla
förhållanden ha interimistisk giltighet,

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag
och följaktligen kan länsstyrelsens prövning
inte komma förrän efter det att
beslutet faktiskt har trätt i kraft; d. v. s.
barnet är fortfarande kvar i fosterhemmet.

Det skulle innebära en större säkerhet
för objektiviteten av ett sådant beslut,
anser tydligen reservanterna, om beslutet
på barnavårdsnämndens initiativ underställdes
länsstyrelsen. Ja, utskottets
majoritet är inte säker på att detta skulle
bli följden. Det blir väl i regel ett
rent rutinmässigt underställande, där
visserligen den som är inblandad i tvisten
har möjlighet att yttra sig till länsstyrelsen
innan den fattar sitt avgörande
beslut, och vi har närmast lutat åt
den uppfattningen att vederbörande mera
ingående utvecklar sin talan om det
sker i en besvärsskrift till länsstyrelsen
än om han endast har att yttra
sig över det från barnavårdsnämnden
hänskjutna ärendet.

Åtnöjes vederbörande sedermera inte
med länsstyrelsens beslut, om den skulle
ansluta sig till den mening barnavårdsnämnden
har haft, kan besvär anföras
hos regeringsrätten. Sedan ett beslut
godkänts efter underställning finns det
endast en besvärsinstans. I sådana kinkiga
ärenden som det här gäller, alltså
i fråga om rätten att fortfarande vårda
fosterbarnet eller rätten att ta barnet
från fosterhemmet, tror vi faktiskt att
förfarandet vinner på om det i realiteten
finns två besvärsinstanser, länsstyrelsen
och regeringsrätten. Vi yrkar sålunda
från utskottets sida bifall till den
utformning av paragrafen som den har
fått i lagförslaget

Nästa reservation gäller 27 §. Det är
en reservation av herr Birke och fru
Wallerius-Gunne, som med bifall till yrkandena
i motionerna nr 17 i denna
kammare och nr 25 i andra kammaren,
i vad motionerna avser ytterligare
precisering i fråga om föreskrift rörande
underårigs levnadsförhållanden, vill
ha sådan ändring i 27 § att till det som
nu står angivet rörande förfogandet över
arbetsförtjänst eller andra tillgångar
skall tillföras ordet »inskränkning», allt -

så föreskrift rörande inskränkning i förfogandet.

Jag är ju inte lagteknisk expert, men
jag har svårt att tänka mig att en sådan
formulering skulle vara bättre. Den
begränsar väl möjligheterna till föreskrift
i större utsträckning än lagförslagets
formulering. Man kan ju ha rätt
att lämna föreskrift, även om föreskriften
inte innebär någon direkt inskränkning.
Det kan ju bli fråga om föreskrift
rörande användning på visst sätt.

Reservanterna vill dessutom ha ett
tillägg som skulle medföra ytterligare
en bestämning, nämligen föreskrift rörande
tid och sätt för fullgörande av
skadeståndsskyldighet. Detta förutsätter
att skadeståndsskyldighet på ett eller annat
sätt har blivit fastställd, antingen genom
överenskommelse mellan målsägaren
och den unge eller också genom att
domstol bär utdömt skadestånd. Jag vet
inte om paragrafen ens med en sådan
bestämmelse blir bättre.

Vi har inte haft möjlighet att diskutera
någondera av de här formuleringarna
i utskottet, eftersom de inte är
exakt lika med förslagen i motionerna.
I dessa finns nämligen inte det nämnda
ordet »inskränkning» med, och inte
heller finns orden »tid och sätt» med
utan bara »föreskrift rörande fullgörande
av skadeståndsskyldighet». Själv
tycker jag att motionernas formulering
är bättre, men eftersom jag inte vill ha
någondera av formuleringarna behöver
jag inte ta upp någon diskussion i det
ärendet. Utskottet har stannat för förslaget
sådant det föreligger i propositionen.

Den tredje reservationen — liksom
också en fjärde — berör 30 §. Herr Birke
och fru Wallerius-Gunne yrkar bifall
till motionerna 1:17 och 11:25 i
den del som avser inskränkning av rätten
att omhändartaga underårig för utredning
enligt 25 §, så att denna rätt
skulle begränsas till under a i denna
paragraf nämnda förutsättningar. Ett bifall
till yrkandet föranleder ändring i
36 och 37 §§. Det är alltså där fråga
om följdändringar.

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

I 25 § a avses sådana som måste omhändertas
därför att de missköts i hemmet
eller av andra skäl är i behov av
vård. 25 § h avser sådana som på grund
av eget uppförande — brottslig gärning,
sedeslöst leverne, underlåtenhet att efter
förmåga ärligen försörja sig, missbruk
av rusdrycker etc. — behöver omhändertagas.
Reservanterna vill att det
inte för dem skall föreligga rätt till omhändertagande
för utredning. Förmodligen
skulle dessa ärenden falla under
domstols prövning intill dess särskilda
domstolar för ändamålet, ungdomsdomstolar
som nämns i senare reservationer,
har inrättats.

Utskottet har inte funnit något skäl att
begränsa omhändertaganderätten i sådana
fall som det här är fråga om till
enbart dem som behöver vård, utan utskottet
anser att rätten bör omfatta hela
det område som nämnts i 25 §.

Det finns vidare en reservation beträffande
denna paragraf av fru Svenson
och herr Wahrendorff, som yrkar
bifall till motionerna 442 i denna kammare
och 561 i andra kammaren. Reservanterna
önskar sådan ändring av paragrafen
att omhändertagandet begränsas
till två veckor. Enligt propositionen
skall omhändertagandetiden för utredning
vara högst fyra veckor. Reservanterna
vill emellertid medge rätt till
förlängning av tiden med ytterligare två
veckor.

Detta innebär icke någonting annat
än att reservanterna anser att barnavårdsnämnden
skall besluta två gånger.
Om utredningsärendet inte kunnat slutföras
på kortare tid än två veckor skall
barnavårdsnämnden, utan annan prövning
än sin egen, ha rätt att förlänga
omhändertagandet till de i propositionen
angivna fyra veckorna. Det finns
väl inte någon anledning att räkna med
annat än att barnavårdsnämnderna i sådana
fall slutför utredningen så snart
det över huvud taget är möjligt, och det
förefaller därför inte erfordras den inskränkningen
i deras rätt, att omhändertagandetiden
på det sättet skulle uppdelas
i två perioder. Förutsättningen för
sådant omhändertagande för utredning

Förslag till barnavårdslag
är ju ändå praktiskt taget hundraprocentigt
att vederbörande senare kommer
att omhändertagas på ett eller annat
sätt för vård eller fostran. Propositionens
förslag måste alltså innebära en
ganska obetydlig risk för att något sådant
frihetsberövande skulle förekomma,
som på ett allvarligt sätt kränkte
varje människas rätt att inte i onödan
berövas sin frihet. Utskottet har därför
inte funnit något skäl att tillstyrka detta
ändringsyrkande.

Nästa reservation avser 33 §. Herr
Birke och fru Wallerius-Gunne yrkar där
bifall till motionerna 17 i denna kammare
och 25 i andra kammaren i den
del motionerna avser bestämmelserna i
33 §. I andra stycket av nämnda paragraf
heter det: »Då underårig sålunda
tagits i förvar, skall anmälan därom
ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden,
som har att skyndsamt besluta,
om han skall omhändertagas eller
frigivas. I sistnämnda fall må han enligt
nämndens bestämmande kvarhållas
till dess han avhämtas av föräldrarna
eller annan fostrare.» Det gäller alltså
sådana som är omhändertagna med stöd
av bestämmelserna i 25 §. Till detta
vill reservanterna ha ett tillägg av följande
lydelse: »Har ej barnavårdsnämnden
inom fem dagar från det den underårige
tagits i förvar beslutat att han
skall omhändertagas, skall han omedelbart
frigivas.»

Reservanterna vill alltså i vissa fall
begränsa omhändertagandetiden till fem
dagar. Det rör sig väl här i allmänhet
om sådana som genom polismyndighets
försorg har blivit omhändertagna och
överlämnade till barnavårdsnämnden.
Utskottet anser inte att det finns särskilt
starka skäl för den ändring som
begärs. Med stöd av vad jag tidigare
sagt vill jag göra gällande att rättssäkerheten
tillräckligt har tillgodosetts genom
utformningen av de paragrafer som
reglerar dessa förhållanden i det föreliggande
lagförslaget.

Slutligen föreligger en reservation rörande
50 §, som avser förbud mot skadliga
fosterbarnsförflyttningar. Reservanterna
vill i likhet med vad som föreslå -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag
gits i motionerna 17 i denna kammare
och 25 i andra kammaren att paragrafen
skall utgå. Skulle detta yrkande bifallas
föranleder det vissa ändringar i
ett antal i reservationen angivna paragrafer.
Jag bör kanske också upplysa
om att i en senare reservation under
punkten E — en reservation som jag
återkommer till — hemställes om en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning angående domstolsprövning
av dylika ärenden.

Nu är emellertid riksdagens ställningstagande
till 50 § inte beroende av
det reservationsyrkande, som avser utredning
om domstolsprövning av frågor
rörande förbud mot skadliga fosterbarnsförflyttningar.
Utgår 50 § i enlighet
med reservationsyrkandet, kommer
frågor av detta slag alltid att underställas
de allmänna domstolarna,
eftersom barnavårdsnämnd då inte
har befogenhet att utfärda förbud mot
dylik förflyttning. I och för sig har det
väl varit naturligt att sådant förbud
inte har gällt under den nuvarande barnavårdslagens
tid, eftersom tillstånd att
taga fosterbarn inte har krävts — sådant
tillståndskrav skall ju nu införas
— och därför har det väl varit naturligt
att även när ett förbud har utfärdats,
har det haft interimistisk karaktär
intill dess domstol har prövat ärendet,
om inte vederbörande parter åtnöjdes
med ett av barnavårdsnämnden fattat
beslut.

Att vi inte har velat låta 50 § utgå
och avvakta resultatet av en eventuell
utredning om domstolsprövning av dylika
ärenden, beror ju på att domstolsprövning
under nuvarande förhållanden
är kostnadskrävande och tidsödande.

Del finns ju två besvärsinstanser, både
hovrätt och högsta domstol, och det är
inte i så få fall som högsta domstolen får
ta ställning till ärenden av denna beskaffenhet,
där tvist om barnen på grund
av föräldrabalkens bestämmelser föres
till de allmänna domstolarnas prövning.

Vi tror alt det både av kostnadsskäl
för vederbörande och på grund av tidsutdräkten
innan ärenden av detta slag
blir avgjorda med den domstolsordning

som nu gäller skulle vara olyckligt om
man inte ville ge barnavårdsnämnd befogenhet
att besluta i sådana ärenden
och vid missnöje ge vederbörande rätt
att överklaga i länsstyrelse och sedermera
i regeringsrätten. Vi kan sålunda
inom utskottet inte dela den uppfattning
som kommer till synes i den föreliggande
reservationen, nämligen att man utan
olägenhet skulle kunna undvara 50 §.
Den bör alltså enligt utskottets mening
stå kvar.

Därmed har jag behandlat de reservationer
som avser själva lagförslaget, men
jag måste väl också beröra dem som avser
yrkanden utan anknytning till särskilt
stadgande. Den första av dessa är
av fru Svenson och herr Wahrendorff.
Fru Svenson har ännu inte haft ordet,
men för att inte behöva återkomma skall
jag, herr talman, be att få yttra mig
om denna reservation redan nu.

Reservanterna vill att riksdagen med
bifall till motionerna 442 i denna kammare
och 561 i andra kammaren i den
del de avser här ifrågavarande spörsmål
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om sådan ändring i lagen att beteckningen
»samhällsfostran» införes för
slutligt omhändertagande enligt 25 § b.
Detta rör alltså dem som skulle omhändertas
på grund av eget beteende. Enligt
reservanterna skulle beteckningen »samliällsvård»
förbehållas övriga former av
omhändertagande, framför allt enligt 29
och 31 §§. Vi har inom utskottet nog
fått den uppfattningen att de som står
bakom dessa motioner har varit ovanligt
känsliga till sitt sinne. Lagtekniskt
innebär det alldeles säkert en stor fördel
om man har elt begrepp beträffande
omhändertaganderätten utan att behöva
precisera till vilken kategori den omhändertagne
skall räknas. För dem som behöver
vård skulle enligt reservanternas
mening beteckningen »samhällsvård»
användas, medan däremot alla som måste
omhändertas på grund av vanart eller
eget beteende i övrigt skulle hänföras
till kategorien »samhällsfostran».

Är det någon som tror att dessa begrepp
kommer att spela någon större
roll ute bland folk i allmänhet? Den som

Fredagen den 1 april 19G0

Nr 11

ar omhändertagen för att han uppfört
sig illa, han är helt enkelt på uppfostringsanstalt,
säger folk, och den som är
omhändertagen för att han inte har någon
som kan ta hand om hans uppfostran,
om honom säger man säkerligen inte
något annat än att han fått lov att tas
om hand av det allmänna.

Oftast har ju dessa unga lämnats ut
till fosterhem och fostrats där. I vissa
fall kan plats inte beredas dem i något
enskilt fosterhem, utan de tas om hand
på barnhem eller vad det nu kallas, för
att där fostras. De som omhändertas på
grund av eget beteende däremot kommer
till ungdomsvårdskolor eller till institutioner
av annat slag. Jag tror att utskottet
har rätt och reservanterna fel. Den
lagtekniska enkelheten bör i detta fall
få gå före. De som möjligen tycker att
det ligger något felaktigt i att dessa båda
kategorier skall kunna sammanföras
under en beteckning, även om det inte
har någon betydelse i annat sammanhang
än i själva lagtexten, bör komma
ihåg att lagtexten ju inte läses av folk i
allmänhet.

Sedan har vi reservationerna vid
punkten C i utskottets hemställan och
delvis också vid D, emedan dessa båda
reservationer i viss utsträckning är beroende
av varandra. Vid C yrkar nämligen
reservanterna herr Sunne m. fl., att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall hemställa om utredning angående
inrättande av ungdomsdomstolar, och i
reservation D, för vilken herr Birke och
fru Wallerius-Gunne svarar, yrkas att utredning
skall företas om införande av
kortvarigt frihetsberövande i vårt reaktionssystem.
Jag förmodar att reservanterna
inte har någon annan mening än
att detta system endast skall införas under
förutsättning att det blir domstolsbehandling
av ärenden där kortvarigt
frihetsberövande skulle komma i fråga.
Utskottets ställningstagande till reservationen
under C är alltså motivering för
dess ställningstagande till reservationen
under D, nämligen att avslås yrkandet
om utredning om ungdomsdomstolar,
faller av sig själv också utredningen om
kortvarigt frihetsberövande.

Förslag till barnavårdslag
Motiven till utskottets inställning till
kravet på utredning om ungdomsdomstolar
är flera. Först och främst har,
såsom jag redan tidigare har sagt, utskottets
flertal den meningen att man
helst skall undvika att låta förseelser
av ungdom behandlas av domstol. En
sådan behandling blir nödvändig när
det är fråga om svårare förseelser eller
brott av den beskaffenheten att man kan
tala om verklig kriminalitet, men dylika
fall kommer redan nu till prövning av
domstol. Utredningen om inrättande av
ungdomsdomstolar skulle väl i första
hand ta sikte på en sådan sammansättning
av domstolen att den hade större
förutsättningar att behandla ärenden av
detta slag, men förmodligen också på
att undersöka huruvida det i vår rättsordning
är möjligt att förenkla handläggningen
av dylika ärenden.

Såsom framgår av den redogörelse jag
tidigare lämnat rörande omfattningen
av ärenden av denna art är svårigheterna
tillfinnandes i första hand inom
storstäderna, i begränsad utsträckning
kanske också i de mindre städerna. Däremot
är det knappast något problem i de
mindre samhällena. I de större städerna
är det icke svårt att tillföra barnavårdsnämnden
den expertis som erfordras för
att handläggningen av sådana ärenden
skall bli fullt betryggande. Förfarandet
blir enklare i barnavårdsnämnden än i
en ungdomsdomstol, och det blir ett
snabbare avgörande i barnavårdsnämnden
än vid ett domstolsförfarande. Ärenden
som behandlas av en barnavårdsnämnd
är nästan alltid, även när det
rör ungdomar över 16 år — i vissa fall
kan det vara fråga om ungdomar upp
till 21 år — av den beskaffenheten att
åtgärder av ett eller annat slag måste
vidtagas, och i regel är det fråga om
ganska långt gående åtgärder. Men lägg
märke till att det icke har karaktären
av straff, när barnavårdsnämnden vidtar
sina åtgärder. Det har fortfarande
— låt mig ge reservanterna i den tidigare
reservationen elt litet korn -— karaktären
av samhällsfostran.

Jag tror därför alt vi inte bör fatta
något beslut om utredning angående ung -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag
domsdomstolar förrän vi har fått erfarenhet
av huruvida barnavårdsnämnderna
på alla sådana platser, där dessa
ärenden har någon större omfattning
och är av någon större svårighetsgrad,
lyckas komma till rätta med dem med
de resurser som kommer att ställas till
deras förfogande enligt den nya lagen.
I varje fall tror jag att vi utan några
samvetsbetänkligheter kan skjuta på frågan
om en utredning angående ungdomsdomstolar
intill dess vi blivit i tillfälle
att ta del av vad utredningen om administrativa
frihetsberövanden kommer att
säga och vad besvärssakkunniga kommer
att föreslå beträffande besvärsmål
och besvärsinstanser.

Jag hemställer följaktligen, herr talman,
om avslag även på dessa yrkanden.

Sedan finns det ytterligare en reservation.
Den berör en fråga som jag tidigare
har talat om under 50 §, som reservanterna
— herr Birke och fru Wallerius-Gunne
— vill ha bort. Ett bifall
till det yrkandet skulle innebära att
ärenden av detta slag — det gäller frågan
om förbud mot att taga fosterbarn
från fosterhemmet — kom att behandlas
av domstol. Yrkandet i den sista reservationen
går däremot ut på en utredning
huruvida icke ärenden av detta
slag bör bli föremål för domstolsbehandling.
Slopas 50 § kommer sådana
ärenden att automatiskt behandlas av
domstol. Skulle man tillmötesgå båda
dessa önskemål från högerreservanterna
blir det kaka på kaka. Behålles 50 §
finns det ju visst motiv för att begära
utredning, men slopas paragrafen förstår
jag inte varför man skall begära
utredning om att dessa mål skall gå till
domstol, eftersom de då automatiskt
kommer att behandlas av domstol.

Herr talman! Med detta har jag behandlat
alla frågor som jag funnit nödvändigt
att beröra i samband med utskottsutlåtandet,
och jag yrkar bifall
till detta.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! På kammarens bord ligger
i dag förslaget till ny barnavårds -

lag och utskottets utlåtande däröver.
När jag läste detta utmärkt nyanserade
och angenämnt välskrivna utlåtande
med reservationer och allt, kände jag
mig verkligt glad över att det i Sveriges
riksdag finns en samling över partierna
kring så många gemensamma värderingar,
oberoende av hur den allmänna
opinionen svallar kring frågorna om
ungdom, brott och straff. Jag fick ett
starkt intryck av att åsiktsskillnaderna
om barn- och ungdomsvården många
gånger är större till vokabulären än till
innehållet — centerpartireservationen,
som vill göra åtskillnad mellan samhällsfostran
och samhällsvård, är därvid
symptomatisk. Ja, jag fick ett intryck
av att vi i stort sett är överens
om hur missanpassning hos barn och
ungdom skall behandlas och samhällets
reaktioner utformas för att ge maximala
chanser till ett återförande i sunda och
riktiga utvecklingsbanor av barn och
unga med beteenderubbningar. Vi har
därvid kunnat bygga på de erfarenheter
och den barnavårdslagstiftning som
vi nu har och med bibehållande av det
bästa i våra traditioner effektivisera
själva metodiken i barnavårdsarbetet.

Att säga att detta varit angeläget innebär
ingen kritik av de nuvarande barnavårdsnämnderna.
De har på det hela
taget väl förvaltat sitt pund under 35
år av stora strukturella förändringar i
vårt samhälle, som påverkat ungdomen
och ökat anspråken på barnavårdsmyndigheternas
kapacitet. Vi har upplevat
en kraftig befolkningsström från landsbygden
till städerna, och det har då
mest gällt ungdom, vi har utökat skolgången
från sju till åtta och från åtta
till nio år med allt vad därav följer och
vi har satt inkomster och köpkraft i
ungdomens händer som aldrig förr —
för att nu bara nämna ett par av de
företeelser som måste avspegla sig i
samhällets barnavård och som gjort det
ofrånkomligt att den lagstiftning som
reglerar denna barnavård nu anpassas
till den nya tiden. I denna insikt är det
ingen i utskottet som velat återförvisa
lagförslaget till kanslihuset för omarbetning.
Jag noterar tacksamt vad herr

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Birke här anförde om den saken. Det
mesta har mottagits positivt, och i de
förhållandevis få punkter där åsikterna
bryter sig har det anförts argument
som inte på något sätt är utrerade. Man
kan ha olika meningar i dessa punkter
utan att nämnvärt avvika från det humanitetsmönster
som karakteriserar
svensk ungdomsvård av i dag.

När det gäller den missanpassade ungdom
som samhällets barnavårdsmyndiglieter
får ta hand om d. v. s. cirka tiondelen
av de drygt 60 000 fall som f. n.
årligen passerar barnavårdsnämnderna,
går dock i detta betänkande en vattendelare
mellan å ena sidan dem som, om
jag får uttrycka det så, är mer domstolstroende
— jag tänker då närmast
på flertalet av reservanterna — och å
andra sidan dem som vill förankra kampen
mot ungdomsbrottsligheten hos folket
självt och hos dess förtroendevalda,
för att citera kriminologen Torsten
Eriksson, vars ingående kännedom om
dessa frågor kan spåras bakom utformningen
av många känsliga paragrafer
i detta lagförslag. Men de mera domstolstroende
är säkert också beredda att
ge uttryck för sin uppskattning av de
många dugliga kommunalmän och kommunalkvinnor,
som runt om i vårt land
satsar sina krafter och sitt intresse i
barnavårdsnämndernas arbete — socialvårdens
tjänstemän inte att förglömma
— medan regeringen och utskottsmajoriteten
som är skeptiska mot det förslag,
som framförts här om ungdomsdomstolar
och om överprövning vid
domstol av vissa ärenden, ingalunda därmed
har velat bryta staven över juristerna.
Vi lägger bara tyngdpunkten i
vårt förtroende något olika.

Frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnderna
har överdimensionerats
en hel del i de tidigare debatterna.
När lagrådet i höstas tog till de stora
orden och menade att obligatorisk juristmedverkan
var »ett ofrånkomligt
krav» — även om rådet i nästa andetag
modifierade kravet till att juristmedverkan
bör förekomma — så var det nog
den då aktualiserade rättssäkerhctsdehatten
som influerade. Niir vi i regering -

Förslag till barnavårdslag
en sedan bedömde denna fråga, tog vi
hänsyn till följande praktiska och principiella
faktorer:

Ur praktisk synpunkt var det inte
möjligt att uppbringa för barnavårdsfrågor
intresserade och lämpade jurister inom
geografiskt räckhåll för alla de bortåt
1 000 barnavårdsnämnderna i landet

— att en jurist vilken som helst alltid
skulle vara bättre än socialt erfarna lekmän
vill väl ingen på allvar göra gällande.

Vidare innebär ju det stora flertalet
barnavårdsärenden — såsom utskottets
ärade ordförande här med statistik visat
— inte någon skuldprövning eller
något tvångsomhändertagande. I alla fall
av ungdomlig kriminalitet som infaller
efter femton års ålder prövas skuldfrågan
vid lagbrott av allmän åklagare.
När de unga lagbrytarna är under femton
år föreligger i regel en polisutredning
som föranleder att barnavårdsnämnden
påkopplas. Om det därvid är
tvivelaktigt huruvida pojken eller flickan
är skyldig eller ej till de förseelser
som han eller hon lastas för och som
kan tänkas föranleda åtgärd av barnavårdsnämnden,
bör nämnden enligt lagförslaget
anlita särskild expertis — juridisk,
medicinsk eller psykologisk —
som kan penetrera ärendet utifrån den
allmänna målsättningen, att den unge
skall vederfaras rättvisa och hjälpas på
rätt bog igen om han råkat på sned.

För att bistå nämnderna med kontakten
med dylik juridisk och annan sakkunskap
har det under förberedelserna
till den nya lagen träffats en överenskommelse
med Svenska socialvårdsförbundet
— vars ordförande landshövding
Thorwald Bergquist inom parentes sagt
visat ett levande intresse för uppgiften

— att förbundet skall förmedla erforderlig
expertis till de barnavårdsnämnder,
som efterfrågar sådan, och till viss uppgjord
taxa. Att socialvårdsförbundet åtagit
sig denna serviceuppgift betraktar
jag som ett mycket värdefullt stöd för
den nya barnavårdslagstiftningen, och
jag har gärna velat betyga detta här.

För att fullfölja tankegången om juristinflytandet
på barnavårdsärenden,

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag

där rättstvister kan uppstå och visst
tvång är involverat — det må gälla omhändertagande
av en misskötsam ung
person mot hans vilja eller gälla förbud
för föräldrar att tills vidare återfå
ett barn, som rotat sig i ett gott fosterhem
— får jag ytterligare erinra om den
överprövning av alla sådana ärenden
som förutsättes komma att ske hos länsstyrelsen
— för övrigt med vägen öppen
fram till regeringsrätten. De förvaltningsjurister
som med stor vana av socialärenden
handlägger prövningen i
länsstyrelseinstansen är säkerligen inte
sämre jurister än domstolsjuristerna — i
varje fall är inte detta min uppfattning.
Jag tror att det är att göra en opåkallad
kategoriklyvning av den aktningsvärda
juristkåren, om man försöker spela ut
domstols- och länsstyrelsejurister mot
varandra. Och invändningen att de båda
inte befinner sig på samma nivå av ärendeprövning
har ingen nämnvärd praktisk
betydelse, eftersom proceduren i
barnavårdsärendena är så fastlagd i den
nya lagen att utredningsförfarandet,
nämndbeslutet, underställelsen resp. besvärsmöjligheten
hakar i varandra med
minsta möjliga tidsutdräkt. Apropå utredning
vill jag här passa på tillfället att
säga att jag naturligtvis gärna godtar att
utskottet fixerat i lagtexten mina intentioner
i kommentarerna att den, som ett
ärende rör, skall underrättas om vad
som framkommit vid utredningen.

I sammanhanget vill jag sedan göra
en kort kommentar, utöver dem som utskottets
ärade ordförande har gjort, till
de två reservationsyrkandena om underställelse
av förflyttningsförbud och om
omhändertagande för utredning enligt
25 § b.

När vi under utarbetandet av propositionen
beslöt oss för att besvärsrätten
kunde vara till fyllest i fosterbarnstvister
av angivet slag, skedde det emedan
underställningsinstitutet synbarligen
fått allt mindre betydelse och emedan
vår kammarkollega herr Alexandersons
kommitté om administrativa frihetsberövanden
— som bl. a. bär underställningsförfarandet
till granskning — vid
tillfrågan tyckte att vi kunde avvara en

underställning i detta fall — fru Hamrin-Thorell
kan vända sig om i bänken
till herr Alexanderson för att få detta
bekräftat. Vidare emedan vi var övertygade
om att den eller de föräldrar, som
fick barnavårdsnämndens beslut emot
sig, alltid skulle överklaga detta —- ty
så oföretagsamma är nog inte föräldrarna
— och att -— då varje ny ansökan ger
besvärsrätt — länsstyrelsen skulle kunna
få pröva samma ärende både genom
underställning och besvär med onödig
omgång av papper och förhör och en
förlängning av det spänningstillstånd
vari barnet och dess omgivning lever innan
ärendet blir avgjort. Majoriteten av
de cirka 300 remissinstanserna har
också godtagit förslaget att inte underställa
länsstyrelsen detta slags ärenden.

Vad så angår de asociala ungas konfrontering
med myndigheterna får jag
kanske först erinra om att vi i förslaget
till ny barnavårdslag har bibehållit
ungefär nuvarande villkor för barnavårdens
rätt att beröva en ung människa
hennes frihet. När man nu länge och
mycket klagat över att barnavårdsnämnderna
ingriper för sent, för sällan, är
för passiva, inte beivrar tillräckligt etc.,
förefaller det ganska motsägelsefullt
med den kritik som riktats mot lagförslagets
försök att utifrån samma förutsättningar
för ingripandet som nu göra
själva metodiken mera ändamålsenlig
och mera effektiv.

De båda metodiska nyheterna i förslaget
— rätten för polismyndighet att
ta asocial ungdom i förvar till dess vederbörande
barnavårdsnämnd fattat beslut
om lämplig åtgärd samt rätten för
barnavårdsnämnd att besluta om intagning
på s. k. utredningshem för att få
underlag för en bedömning av den lämpligaste
behandlingen på längre sikt —
kritiseras här av en del reservanter utifrån
ganska motstridiga utgångspunkter.
Jag har förstått det så, att man nog uppskattar
att en ung människa som visat
grava missanpassningssymptom blir ordentligt
undersökt till sin konstitution
och miljö av läkare och social expertis.
Kanske inser man också, att det kan behövas
tid för en sådan viktig kartlägg -

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

ning av personligheten och att »högst
fyra veckor» inte är så mycket i detta
liikarknapphetens land. Men samtidigt
är man rädd för att utredningstiden är
för lång för att mot den unges vilja kvarhålla
honom. Centerns förslag att man
skulle ta utredningstiden så att säga i
två bitar är ett uttryck för detta dilemma
mellan rättsäkerhets- och effektivitetskraven.
Jag tror för min del att lagförslagets
avvägning är ganska lagom.

Ett andra uttryck härför är högerreservationen
mot att kriminaliserade
barn och ungdomar över huvud taget
skall få omhändertagas för utredning genom
barnavårdens försorg. Herr Birke
menade här, att det är att bruka större
våld än nöden kräver och att man med
fördel bör anförtro detta åt domstolarna
i stället. Här tänker sig tydligen reservanterna
antingen häktning, varvid hela
utredningsförfarandet förefaller att
komma bort i hanteringen, eller också
att vederbörande skall släppas hem, och
huruvida det då går att organisera en
utredning i frihet står i vida fältet. Jag
måste bekänna att detta är den bland
reservationerna som jag haft svårast att
förstå — så mycket mer som alla de 300
remissinstanser som yttrat sig om omhändertagande
för utredning anslutit sig
därtill och till och med lagrådet inte
kunnat hitta minsta lilla korn av rättskränkning
i förslaget. Att kvarhålla i
häkte eller polisförvar de barn och ungdomar
som på grund av sitt uppträdande
eller levnadssätt är farliga för allmän
ordning och säkerhet, hellre än att
omhänderta dem för utredning på utredningshem
kan ju inte gärna vara detsamma
som det polisiära förvar på ett
eller annat dygn som vi tänkt oss i propositionen,
så mycket mer som reservanterna
vill — återigen ur rättssäkerhetssynpunkt
— maximera det tillfälliga
polisförvaret till fem dagar, då de fruktar
att det temporära förvar på ett eller
annat dygn som lagförslaget upptar annars
skulle kunna förlängas — tydligen
utöver fem dagar. Jag har verkligen
svårt att se hur dessa ståndpunkter rimmar
med varandra — logiskt sett.

Men eljest vill jag återkomma till vad

Förslag till barnavårdslag

jag sade här i början. Det kan anföras
respektabla skäl både för den ena och
den andra uppfattningen i de frågor, där
meningarna delat sig. Men jag skall, herr
talman, inte nu fördjupa mig mer i dessa
skiljefrågor och argumenteringarna
kring dem — det skulle föra för långt
en arbetsspäckad fredag som i dag. Herr
talmannen, tillika utskottsordföranden,
har redan så vältaligt bemött reservanterna
i andra avseenden att det är överflödigt
för mig att komma med några
upprepningar. Mitt bestående intryck av
utskottets prövning av förslaget till ny
barnavårdslag är som sagt att det finns
en betydande enighet om de grundläggande
värderingarna, och jag upprepar
att detta gläder mig mycket.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det har här förut i dag
vid ett tillfälle påpekats det starka samband
som föreligger mellan barnavårdslagförslaget
och den utredning rörande
administrativa frihetsberövanden som
jag under de senare åren har varit sysselsatt
med i spetsen för en särskild tillsatt
kommitté. Jag bär därför funnit det
vara påkallat att här säga några ord om
vissa mera principiella synpunkter i så
att säga själva gränsområdet mellan dessa
problem.

Vårt utredningsuppdrag gäller själva
förfarandet vid de organ, som skall
behandla ärenden rörande administrativa
frihetsberövanden. På barnavårdens
område avser utredningen sålunda —
om man inte skulle komma att föreslå en
radikal förändring i det nuvarande systemet
— inte i första hand barnavårdsnämndernas
ställning utan förfarandet
vid underställning av deras beslut. Utredningsarbetet
inom kommittén har bedrivits
i samråd med arbetet på den nya
barnavårdslagcn, och de nya bestämmelserna
i lagen är också så konstruerade
att de väl kan förenas med det förslag
som utredningen inom kort kommer
att framlägga.

En av utredningens viktigaste uppgifter
har varit att framliigga förslag rörande
beskaffenheten av de organ som

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag

skall fatta beslut i frågor om administrativa
frihetsberövanden. Bland de olika
alternativ som utredningen i det avseendet
har prövat ingår ungdomsdomstolar
av den typ som förekommer i många
främmande länder. Med den benämningen
avses då ett slags specialdomstolar
inom det allmänna domstolsväsendet
som kan döma även till verkliga straffpåföljder.
Utredningen har kommit till
den uppfattningen att sådana ungdomsdomstolar
inte lämpligen bör införas i
Sverige. Skäl kan visserligen anföras för
en sådan ordning, såsom också påpekats
här förut under debatten, men motskälen
är enligt utredningens mening av
större styrka. Jag skall här endast nämna
de viktigaste.

Rent praktiskt skulle det bli svårt att
genomföra ett ungdomsdomstolssystem
annat än i de största städerna. På landsbygden
är antalet ärenden av detta slag
alltför litet för att bilda underlag för
speciella domstolar, och man kan inte
gärna tänka sig att ha radikalt olika
system i olika delar av landet. Gränsdragningsproblemen
blir, såsom också
här i utskottsutlåtandet har påpekats,
med systemet ungdomsdomstolar snarast
större än med vårt nuvarande system.
Vidare skulle det innebära att i
varje fall i högre instans dessa frågor
skulle handläggas av de allmänna domstolarna,
d. v. s. hovrätterna och högsta
domstolen, och mot en sådan överflyttning
torde inte minst bland socialvårdens
representanter finnas en mycket
stark opinion. Utredningen har därför
stannat vid att förlägga rättssäkerhetsgarantierna
till särskilda specialdomstolar,
som skall överta den befattning som
för närvarande länsstyrelserna har med
dessa ärenden. Enligt ett alternativ blir
det närmast fråga om en omorganisation
av länsstyrelserna i mera domstolsmässig
riktning vid behandling av dessa
ärenden.

En viktig anledning till att utredningens
beslut kommit att gå i den riktningen
är att direktiven för utredningen
innehåller att man skall i möjligaste
mån eftersträva ett enhetligt förfarande
och ett enhetligt beslutande organ för

olika former av administrativa frihetsberövanden.
Med det önskemålet, som
såvitt jag vet vunnit allmän anslutning
som målsättning på detta område, är det
givetvis inte förenligt att överlämna barnavårdsärendena
till särskilda ungdomsdomstolar.
Bakom de önskemål om
ungdomsdomstolar, som framförts i
bl. a. en motion från folkpartihåll, står
väl såvitt jag fattar i första hand önskemålet
om att redan det grundläggande
beslutet om frihetsberövande skall fattas
av ett judiciellt organ. Ett sådant
önskemål kräver emellertid i och för
sig inte övergång till ett system med
ungdomsdomstolar, utan det kan också
förenas med ett sådant system som utredningen
har tänkt sig, med socialdomstolar
av annan karaktär. En sådan
lösning skulle då kunna tänkas, att
alla beslut om omhändertagande tvångsvis
av barn och ungdom skulle fattas
av eller underställas de föreslagna socialdomstolarna,
således oberoende av
om vårdnadshavaren och den unge själva
lämnat sitt medgivande. Detta är en
tankegång, som det kan vara väl motiverat
ur rättssäkerhetssynpunkt att närmare
överväga. Det kan emellertid vara
en omdömesfråga om denna sak bör aktualiseras
omedelbart eller om man kan
vänta och se hur den nya barnavårdslagen
och den väntade reformen i fråga
om förfarandet vid administrativa frihetsberövanden
kommer att utfalla. Den
här nämnda tankegången är också närmare
utförd i den nyssnämnda folkpartimotionen.

Av vad jag här anfört framgår att då
jag för min del i utredningen rörande
administrativa frihetsberövanden har
prövat alternativet ungdomsdomstolar
men funnit detta alternativ mindre väl
lämpat för svenska förhållanden, jag
inte gärna kan rösta för den vid betänkandets
hemställan under C fogade reservationen,
som utmynnar i en begäran
om utredning om inrättande av ungdomsdomstolar.
Däremot har jag lättare
att ansluta mig till åtminstone vissa väsentliga
tankegångar i den folkpartimotion
som jag nämnt.

Jag har, herr talman, särskilt med an -

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

ledning av min ställning inom utredningen
rörande administrativa frihetsberövanden
funnit det påkallat att här avgiva
denna deklaration.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag kommer endast att
uppehålla mig vid några speciella synpunkter
på det utskottsutlåtande som vi
nu behandlar. Vi står i begrepp att antaga
en ny barnavårdslag, och då anser
jag det angeläget att poängtera skiljelinjen
mellan rena vårdfall, t. ex. till
skydd för barnet, och fall av omhändertagande
av lagöverträdare. Från
centerpartiets sida har motionsvägen påpekats
lämpligheten av att i terminologien,
liksom i fråga om indikationerna
för ingripande, dessa två grupper hålls
isär. Det kan medges att för den stora
allmänheten de föreslagna beteckningarna
samhällsvård respektive samhällsfostran
kanske skulle komma att få samma
betydelse, men för det barn som omhändertagits
t. ex. på grund av föräldrarnas
dödsfall eller oförmåga att handha
vårdnaden, och där barnet icke på
något sätt varit vållande till omhändertagandet,
anser jag det icke oväsentligt
om dess omhändertagande har samma
namn som det ingrepp i den personliga
integriteten som en brottsling, låt vara
underårig, får vidkännas som korrektionsmedel
för en lagöverträdelse.

Utskottet anser att frågan är av underordnad
vikt samt av rent lagteknisk
natur och det är en fråga som allmänheten
inte fäster något avseende vid. Utskottet
är dock inte främmande för de
synpunkter som framförts i centerpartimotionen,
ty på sid. 117 skriver utskottet:
»Skall man emellertid göra någon
skillnad, bör denna rimligen göras mellan
å ena sidan fall, då ingripandet föranledes
av den underåriges beteende,
d. v. s. fall enligt 25 § b, samt å andra
sidan fall, där ingripandet beror på att
barnet är i behov av skydd eller vård,
alltså fall enligt 25 § a och 31 §.» Av
detta framgår ganska klart att utskottet
är fullt införstått med reservanternas
synpunkter. Det enda skälet för utskottets
avstyrkande av motionerna 1:112

Förslag till barnavårdslag
och II: 561 är att lagtexten måste ändras
i några paragrafer. Jag frågar mig
om det kan vara riktigt att några lagparagrafer
skall få stå hindrande i vägen
när det är fråga om av vilken anledning
ett barn blivit omhändertaget.
Jag tycker att det är väl hårt att ett
barn, som helt oförvållandes måste omhändertagas,
skall gå under samma beteckning
som en kriminell ungdom. Utskottets
ärade ordförande, som nu sitter
som talman, yttrade att vi reservanter
är ovanligt känsliga till sinnet. Ja,
jag medger att vi är känsliga till sinnet
när det gäller barnen och deras
vård. Men barnen är ju också det dyrbaraste
vi har.

Propositionen behåller i huvudsak
skillnaden i förutsättningar mellan de
två slagen av omhändertagande men
sammanför dem under gemensam benämning
— samhällsvård. Ja, vad skall
nu detta tjäna till? Är det inte barnen
som vi i första hand är skyldiga att
skydda och hjälpa? Den saken är vi nog
alla överens om. Vi motionärer anser
att i lagen skall skillnaden fastslås mellan
kriminella individer och utan eget
förvållande omhändertagna barn. Jag
yrkar därför, herr talman, bifall till den
reservation i denna del som jag avgivit
tillsammans med herr Wahrendorff och
som återfinnes på sidan 144 i utskottets
utlåtande.

När det sedan är fråga om att förebygga
ökad ungdomsbrottslighet är det
också angeläget att påföljdssystemet snarast
möjligt byggs ut. Det är nödvändigt
att de unga lagöverträdarna på ett eller
annat sätt får känna på att brott inte
lönar sig. Med nuvarande möjligheter att
genom varningar, åtalseftergifter o. d.
försöka tillrättaföra dem som kommit
in på brottets bana synes det tyvärr
många gånger ofrånkomligt att en ökning
av ungdomsbrottsligheten äger rum.
Då emellertid frågor rörande påföljdssystemet
m. m. behandlats av strafflagberedningen
samt i det på hösten
1959 framlagda betänkandet angående
ungdomsbrottsligheten har jag utgått
från att det nya förslaget kommer att
innefatta bl. a. kortvarigt frihetsberö -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag
vande av unga lagöverträdare. Jag har
därför i likhet med utskottet ansett det
överflödigt att riksdagen gör framställning
till Kungl. Maj:t i det ämnet.

När det däremot gäller omhändertagande
av ungdomar för utredning kan
detta vara nödvändigt för att avbryta
en påbörjad brottsserie och för att avlägsna
den unge från ett gäng där han
utsätts för eller utsätter andra för skadlig
inverkan. Viktigt är att utredningen
sker snabbt. Normalt bör ett omhändertagande
för utredning ej vara längre
än högsta två veckor. Skulle särskilda
omständigheter föreligga kan ärendet
omprövas. Även utskottet har samma
uppfattning och säger i sitt utlåtande:
»En ändring sådan som den av motionärerna
föreslagna kunde tänkas medverka
till att nämnderna mera energiskt
än eljest inriktade sina utredningsresurser
främst på sådana fall, där någon
omhändertagits för utredning.» Trots
detta tvekar utskottet, såsom vi även
nyss hörde av utskottets ärade ordförande,
att införa detta i lagtexten. Vi motionärer
från centerpartiet anser att bestämmelsen
om två veckor bör finnas
med från början. Det kan annars lätt
bli praxis att en barnavårdsnämnd använder
fyra veckor för utredning. Om
alltför lång tid förflyter mellan den eller
de brottsliga gärningar som föranlett
omhändertagandet och straffet eller
åtgärderna, förlorar en ung människa
känslan av samband mellan brott och
straff. Erfarenheten från all uppfostran
ger vid handen att det är effektivast
om de korrigerande åtgärderna
sker snabbt. Det torde också vara svårt
för barnavårdsnämnderna att ordna vettig
sysselsättning under utredningstiden.
Att en ungdom i brytningsåren får vara
mer eller mindre sysslolös under så
lång tid som fyra veckor kan dessutom
inte heller underlätta återanpassningen.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av mig och
herr Wahrendorff, vilken återfinns på
sid. 140 i utskottsutlåtandet, där vi hemställer
att 30 § andra stycket skall erhålla
följande lydelse:

»Omhändertagande för utredning må
bestå högst två veckor. Efter ny prövning
må, om utredningen i ärendet möter
särskilda svårigheter, nämnda tid
förlängas, dock högst med ytterligare
två veckor.»

Propositionen behandlar även ungdomsdomstolar.
I centerpartiets motion
hävdas, att det även skulle vara värdefullt
om rättssäkerheten, som måhända
ej kan anses tillfredsställande i barnavårdsförfarandet,
bleve föremål för en
grundligare prövning när erfarenheter
av den nu föreslagna ordningen vunnits.
Såväl ur den enskildes synvinkel som
från barnavårdsnämndernas synpunkt
vore det av stor betydelse om garantier
skapades mot obefogade ingripanden respektive
underlåtenhet att ingripa. Detta
kunde ske genom att samma organ
som tillämpar strafflagstiftningen skulle
kunna döma även efter barnavårdslagen.
Genom vissa kompletteringar i
domstolens sammansättning och beslut
om hörande av barnavårdsnämnd i mål
mot underårig anser jag att våra nuvarande
domstolar kunde bli lika lämpliga
som särskilda ungdomsdomstolar
skulle vara.

I stort sett är de barnavårdande myndigheternas
möjligheter att på ett effektivt
sätt och till barnens bästa handha
sina uppgifter beroende på ekonomiska
och personella resurser samt på antalet
platser på anstalter i den mån anstaltsvård
är nödvändig av olika orsaker. Det
bör dock betonas att vården i bra fosterhem
är att avgjort föredraga för den
del av de omhändertagna som ej företer
allvarliga beteenderubbningar. I bra fosterhem
kan barnen och ungdomarna
erhålla den kärlek och omtanke som
icke tidigare varit dem förunnade och
härigenom bli goda och harmoniska
medborgare. Därvid bör ihågkommas att
ersättningen till fosterhemmen bör vara
sådan att tillgången på goda fosterhem
inte minskas. Jag är införstådd med att
ersättningen ej skall vara sådan att den
ger upphov till ekonomiska spekulationer,
men det måste anses skäligt att de
goda hem som är villiga att åtaga sig
att handha fosterbarn, skall ha ersätt -

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

ning för de kostnader som uppkommer
härigenom samt rimlig ersättning för
det merarbete som i synnerhet husmodern
får vidkännas. Härvid bör ihågkommas
att vården vid anstalter ställer
sig betydligt dyrbarare för det allmänna
än vården i fosterhem.

Med anledning av vad jag bär anfört
vill jag, herr talman, hänvisa till det särskilda
yttrande av mig och herr Wahrendorff,
som fogats till detta utskottsutlåtande.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Debatten här har hitintills
gått efter de stora linjerna och
berört principerna. Jag skall, herr talman,
tillåta mig att gå in på en liten
detalj.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år
1960 med förslag till ny barnavårdslag
har till barnavårdsanstalter också hänförts
elevhem vilka är knutna till skolor
och har till ändamål att underlätta
elevernas skolgång. Det gäller 55 § b i
lagförslaget som utskottet har tillstyrkt.
I motionen 1:45 hävdar vi att dessa
elevhem skall undantagas och alltså
punkten d strykas. Motionärerna anser
att de här avsedda skolhemmen redan
står under tillsyn av myndigheter som
förfogar över tillräcklig sakkunskap för
dessa uppgifter.

Jag skall därför, herr talman, be att
med tillstyrkan av motionen 1:45 få yrka
att nämnda 55 § i barnavårdslagen får
följande lydelse:

»Med barnavårdsanstalt förstås i denna
lag sådan för vård och fostran av
barn och ungdom under aderton år avsedd
anstalt som ej är att hänföra till
sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt
efterblivna, blinda, döva eller vanföra
eller till elevhem, varmed förstås anstalt
som är knuten till skola och har till
ändamål att underlätta elevernas skolgång.
Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstält
äger ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter
äro

a) barnhem av olika slag, såsom späd :t

Första kammarens protokoll 1900. Nr It

Förslag till barnavårdslag

barnshem, inödrahem, upptagningshem
och specialhem;

b) barnkolonier, vilka mottaga barn
för vistelse under begränsad del av
året; samt

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga
barn för begränsad del av dygnet,
såsom lekskolor, daghem och fritidshem.
»

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Det var närmast en formulering
i en av herr Birke och fru
Wallerius-Gunne avgiven reservation
samt några yttranden av herr Birke från
denna talarstol, som föranledde mig att
begära ordet.

Gång efter annan fälls yttranden som
tycks vilja ge vid handen, att vi här i
Sverige skulle tolerera nästan vad som
helst när det gäller våra missanpassade
ungdomar. År det inte litet felaktigt att
fortsätta med den uppläggningen av
problemet? Tvärtom ligger det väl så
till att vi allesammans är djupt bekymrade
över förhållandena, och det finns
människor både inom myndigheterna
och på annat håll som verkligen engagerat
grubblar över vilka åtgärder som
kan vidtagas för att vi skall komma till
rätta med problemen.

Vi har i Sverige olika former för ingripande,
påföljd och behandling. I de
parlamentariskt sakkunnigas betänkande
år 1959 redovisas en rad av rekommendationer
för effektivare uppspåring,
snabbare åtgärder o. s. v. I betänkandet
har vi ytterligare understrukit att det
enligt vår mening är betydelsefullt att
man genom forskning, och genom att
den erhåller en självständig företrädare
vid universitet, verkligen får veta mera
om detta problem och kan sätta in
adekvata åtgärder. Vi har också med all
kraft framhållit vikten av att man satsar
mera på den förebyggande verksamheten.

Herr Birke uppehöll sig en hd del vid
önskemålet att vi skulle införa en korttidsbehandling
av dessa ungdomar. Jag
vill då först erinra om att 1959 års vårriksdag
beslöt att vid Hammargårdens

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag

yrkesskola försöksvis skulle prövas en
korttidsbehandling avsedd i främsta
band för ungdomar med normal uppväxt
och normal personlighetsutrustning,
vilka under pubertetsåren gjort sig
skyldiga till viss kriminalitet. Men av
herr Birkes anförande fick jag den bestämda
uppfattningen att det närmast
var vissa utländska förebilder som han
hade i tankarna.

Han nämnde t. ex. England, där man
sedan 1948 har en anordning med korttidsstraff
för dessa ungdomar. Principen
är att åstadkomma en kort, skarp chock.
Det hela skall vara lagt på järnhård
disciplin, rigoröst utarbetat dagschema,
hårt arbete och snabbast möjliga tempo.
Föga utrymme ägnas åt yrkesutbildning
och undervisning. Någon egentlig eftervård
förekommer inte. Enligt de upplysningar
vi inhämtat är återfallsprocenten
för de sålunda behandlade ungdomarna
mycket nedslående. Man har också
fått lov att moderera de från början
uppdragna riktlinjerna, och om jag är
riktigt underrättad har man ådagalagt
ett visst intresse för svenska åtgärder
på detta område.

Herr Birke talade även om den tyska
Jugendarrest såsom någonting som vi
skulle kunna reflektera på, men det förhåller
sig på ungefär samma sätt med
den. Man har olika former av Jugendarrest.
Det hela står under ledning av
en domare. Genom ensamhet i cell skall
ungdomarna bibringas en viss insikt om
sin situation, och de skall hållas till arbete.
Anstaltsvistelsen skall kompletteras
med läsning av pedagogiskt värdefull litteratur,
med kroppsövningar, undervisning
o. s. v. Men i övrigt läggs det hela
på en strängt disciplinär basis.

Det var ganska anmärkningsvärt att
herr Birke i detta sammanhang inte alls
nämnde det amerikanska försöket till
en viss korttidsbehandling, ett försök
som har lagts upp på helt annat sätt —
där är det fråga om behandling vid en
öppen anstalt med ett minimum av uttryckligt
fastställda regler. Man strävar
att skapa en situation som så mycket
som möjligt liknar den situation ungdomarna
möter ute i samhället. Atmosfären

skall vara tolerant och informell, och
man vill försöka analysera och behandla
ungdomarna. Återfallsprocenten för
dessa amerikanska ungdomar har visat
sig vara mycket blygsammare än den
återfallsprocent man haft i England och
Tyskland, och såvitt jag kan förstå, talar
erfarenheterna inte till förmån för
de engelska och tyska projekten.

Det är en viss formulering i reservationen,
som har gjort att jag ansett mig
alldeles nödsakad att för några ögonblick
ta kammarens tid i anspråk. Det
står nämligen följande på sidan 147:
»Ett annat exempel på att rättsuppfattningen
synes vara på väg att godtaga
korttidsbestraffning av unga lagöverträdare
är ett uttalande i det under hösten
1959 av parlamentariska sakkunniga
framlagda betänkandet angående ungdomsbrottsligheten,
att det pågående reformarbetet
bör resultera i ett tillräckligt
differentierat system som erbjuder
möjlighet till såväl korttids- som långtidsbehandling
av unga lagöverträdare.»

Enligt min mening är detta verkligen
en ganska häpnadsväckande skrivning.
Man vill liksom göra gällande att
de parlamentariskt sakkunniga skulle på
något sätt vara intresserade av att här i
landet omplantera de tyska och engelska
anordningarna. Detta har inte alls
varit fallet. Det är visserligen sant att
professor Munktell i diskussionen flera
gånger var inne på detta område. Jag
vill emellertid erinra kammarens ledamöter
om att detta betänkande är enhälligt
och att sålunda även professor
Munktell står bakom vad som där skrivits.

Och vad är det vi har sagt? Jo, vi har
sagt att samhällsingripandena på detta
område när det gäller våra ungdomsbrottslingar
är så att säga i stöpsleven,
både på det straffrättsliga området och
då det gäller den samhälleliga barnavården.
Vi har talat om att vi behöver följa
med utvecklingen och att vi behöver ha
ett tillräckligt differentierat system,
som erbjuder korttids- och långtidsbehandling
— jag ber att få understryka
ordet behandling. Vi har inte givit det
minsta lilla finger åt något slags upp -

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

fattning att vi här skulle införa något
korttidsbestraffningssystem. Vi avvisar
över huvud taget denna vedergällningsinställning.
Sedan har vi sagt att vad
som händer på området både här hemma
och utomlands naturligtvis skall följas
med största uppmärksamhet, och det
ligger ju i sakens natur.

.lag har inte ansett mig kunna undgå
att säga detta för att det inte skall kvarstå
någon misstolkning av vad denna
grupp av de parlamentariskt sakkunniga
har ansett och velat på denna punkt.

Herr BIRKE (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Wallentheim gör
vissa erinringar mot formuleringen i vår
reservation på s. 147 i utskottsutlåtandet.
Nu förhåller det sig faktiskt så, herr
talman, att vi har tagit meningar från
det betänkande, som fru Wallentheim
här har talat om. Hon är ledamot i kommittén
och känner väl därför till dem.

Jag skall be att till kammarens protokoll
få läsa upp vad kommittén har
sagt i denna fråga. Uttalandet, bakom
vilket fru Wallentheim alltså står, återfinns
på s. 67 i kommitténs betänkande,
där man skriver: »...det straffrättsliga
reaktionssystemet och motsvarande
sektor inom den samhälleliga barnavården
ligger i stöpsleven. Det är av stor
betydelse att detta reformarbete resulterar
i ett tillräckligt differentierat system
som erbjuder möjlighet till såväl
korttids- som långtidsbehandling.» Ordet
korttids—långtidsbehandling syftar
här på det straffrättsliga reaktionssystemet,
såvitt jag har kunna utläsa. Vidare
står det: »Vad särskilt angår ingripanden
i form av kortare frihetsberövanden
pågår på olika håll i utlandet
experiment och diskussioner som är förtjänta
av uppmärksamhet även från vår
sida.»

Jag har tagit reda på att denna skrivning
är en kompromiss mellan olika
ståndpunkter inom kommittén. Den ledamot,
som jag har talat med, delar den
uppfattning vi reservanter bär i fråga
om hur man skall tolka detta uttalande.
Fru Wallentheim har den uppfattning -

Förslag till barnavårdslag
en, att kompromissen innebär någonting
annat, men den tolkningen får då
stå för fru Wallentheims egen räkning.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag kan knyta an direkt
till det senaste utspelade meningsutbytet,
därför att den korta kommentar jag
vill göra också berör reservation D med
herr Birke och fru Wallerius-Gunne som
undertecknare.

Jag har i likhet med fru Wallentheim
en bestämd invändning att göra mot den
tolkning reservanterna givit av den parlamentariska
kommitténs uttalande i betänkandet
om ungdomsbrottsligheten.
Som ledamot av kommittén, i likhet
med fru ''Wallentheim, vill jag icke bekräfta
att denna tolkning är riktig. När
man tar kommitténs uttalande som stöd
för den meningen, att »rättsuppfattningen
synes vara på väg att godta korttidsbestraffning»
— således bestraffning och
icke behandling — är det från reservanternas
sida en mycket hårt pressad
tolkning av den parlamentariska kommitténs
uttalande. Det finns i själva verket
inte något stöd åt ett förord för en
korttidsbestraffning efter tysk och brittisk
modell, som högermotionen innebär
och som reservanterna närmast ansluter
sig till.

Vårt uttalande i kommittén ingår i ett
förutsättningslöst resonemang om reaktionssystemet,
där vi betonar vikten
av ett tillräckligt differentierat system
för olika samhällsingripanden, ett system
som självfallet bör innefatta metoder
av olika räckvidd. Aktuella i dag
är förslag från strafflagberedningen,
som förordar korttidsbehandling i vissa
former. Inom barnavården försiggår vid
Hammargården en försöksverksamhet
av korttidsmodell.

Vad högermotionen och reservanterna,
som bygger sitt förslag på den, siktar
till är närmast ett korttidsstraff av
den brittiska tvpen »detention centres»
och den tyska »Jugendarrest». Härom
fördes ingående debatter i den parlamentariska
kommittén. Men det fanns ett
kompakt motstånd mot just den tanken.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag
Fn enda ledamot förordade denna straffform,
men alla övriga ledamöter ansåg
att denna behandlingsform är alltför
schematisk. Den stora svagheten ligger
i att den inte innefattar någon eftervård.

Den kompromiss uttalandet i kommittén
utgör är en produkt av strävan att
nå enighet. Men jag vill gärna hemställa
till reservanterna att inte pressa detta
uttalande så hårt som de gjort i den
skrivna reservationen. Kommittén har
verkligen inte lånat sig åt tanken att
införa någon motsvarighet till den brittiska
eller den tyska strafformen. Så
sent som 1958 bär för övrigt riksdagen
avvisat tanken på ett straff av denna

typ -

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Debatten hittills har ju
i huvudsak kommit att beröra de ting i
det nya lagförslaget, som kan betraktas
som kontroversiella, under det att man
mindre har uppehållit sig vid den nya
lagens allmänna innehåll.

Förslaget till ny barnavårdslag innebär
ju också ett vidgat ansvar från samhällets
sida för de ungas levnads- och
fritidsförhållanden. Detta tycker jag är
att hälsa med tillfredsställelse, främst
därför att förslaget tar allvarligt på de
förebyggande åtgärderna. På det området
spelar emellertid Föreningssveriges
många verksamma ungdomsorganisationer
en betydande roll. Det som i lagens
mening kallas »allmänt förebyggande
verksamhet» är väsentligen något som
sker vid sidan av samhällets engagemang.
Ungdomsorganisationerna är därvid
betydelsefulla organ för de ungas
fostran till samhället och demokratien.
De har därvid, menar jag, ett egenvärde
i sig själva, alla dessa organisationer,
antingen det är religiösa, politiska,
idrottsliga eller andra ideella motiv som
ligger i botten för deras verksamhet. De
söker inom ramen för sina möjligheter
fostra unga människor till hyggliga samhällsmedborgare.
Men resurserna är
otillräckliga, och oftast mycket små. Detta
har lett till att ett stort antal kommuner
insett nödvändigheten av att ge

organisationerna ett verksamt stöd —
och det har också ofta blivit rätt kraftigt
— till föreningslivet bland ungdom.
Stödet har i betydande omfattning kommit
att administreras genom ungdomsstyrelser
och liknande oreglerade nämnder
— ofta med en viss kontakt med
eller genom direkt inflytande från ungdomsföreningarna
själva.

Det är ganska klart att denna frivilliga
ungdomsverksamhet förutom sin
fostrande betydelse rent allmänt betyder
åtskilligt även som förebyggande
verksamhet enligt barnavårdslagens anda.
Från föreningslivets sida, och jag
tror även från kommunernas, finns det
ett starkt intresse av att det även i fortsättningen
skall vara möjligt att fritt
välja formerna för detta åtagande gentemot
föreningslivet.

Jag tillhör sålunda de motionärer, som
gärna hade sett att det i lagtexten getts
utrymme för en sådan uppfattning, i
synnerhet som vi observerat att föredragande
statsrådet också hade varit
positivt inställd och i propositionen —
i samband med dess anmälan av lagrådets
utlåtande — sagt: »Detta innebär
självfallet inte, att ungdomsorganisationerna
i sin allmänna verksamhet skulle
stå under barnavårdsnämndens tillsyn.
Särskilt om en speciell ungdomsstyrelse
eller liknande inrättas, såsom jag i remissprotokollet
förutsatt liksom hittills
skall kunna ske, bör det i första hand
vara genom denna styrelse som kommunens
ansvar för den allmänt förebyggande
ungdomsverksamheten och
samarbetet i detta hänseende med organisationerna
kommer till uttryck.»

Nu har detta vårt önskemål inte varit
möjligt att genomföra, främst av lagtekniska
skäl — såframt jag tolkar utskottets,
som jag bedömer det, välvilliga
skrivning rätt. Jag kan därför tacka utskottet
för dess behandling av motionen
I: 444 och jag fäster särskilt stor vikt vid
utskottets uttalande i det avseendet, att
ungdomsstyrelser och liknande även i
fortsättningen skall kunna vara direkt
ansvariga inför kommunens fullmäktige
för sin verksamhet. Den möjlighet som
bereds för kommunerna, då ansvaret för

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

»den allmänt förebyggande verksamheten»
mera markerat än hittills blir en
uppgift för dem, att fritt kunna välja
formerna är värdefull, inte minst därigenom
att möjligheter ges för organisationsformer,
som medger engagemang
även av de unga och deras organisationer.
Jag betraktar den nya lagen sålunda
som en avgjord förbättring härvidlag.

Genom att samhället — utan att styra,
leda eller inrikta — ändock engagerar
sig för den fostrande verksamhet,
som de frivilliga ungdomsorganisationerna
bedriver, undanrycker man på
sikt en hel del av de omständigheter,
som oftast medverkar till att man tvingas
anlita barnavårdslagens mera allvarligt
inriktade korrektiv för att återföra
ungdom till ett normalt samhällsliv.

Med det anförda har jag inget annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

•Herr talman!Herr Källqvist framställde
här ett yrkande om ändring i 55 §, vilken
innefattar en katalog över barnavårdsanstalter
och över vilka anstalter
som skall vara undantagna från denna
beteckning. Herr Källqvist önskade att
punkten d) i nämnda paragraf skulle
utgå och att de i denna punkt upptagna
elevhemmen i stället skulle införas under
första stycket, där det talas om sådana
elevhem, vilka är undantagna från
barnavårdsnämndernas tillsyn.

Yrkanden av den beskaffenheten finns
i motionerna 1:45 och 11:52. Yrkandena
i dessa motioner är inte utformade
på samma sätt, men jag förmodar att de
avser samma sak. 1 motionerna åberopas
ett yttrande från barnavårdskommittén
om att elevhem av det slag som
här avses skulle vara underställda tillsyn.
Det har emellertid inom utskottet
upplysts, att så ingalunda är fallet beträffande
samtliga.

Det är väl troligt att alla elevhem för
elever i skolpliktig ålder är underkastade
tillsyn, men så är inte alltid fallet

Förslag till barnavårdslag''

när det gäller elever över skolpliktsåldern.

Nu är det så att elevhem, som står under
tillsyn av central skolmyndighet, är
undantagna från barnavårdsnämnds tillsyn,
medan däremot elevhem, vilka är
knutna till .skolor och har till ändamål
att underlätta elevernas skolgång, inte
alltid är underkastade sådan tillsyn från
skolmyndigheternas sida, att man har
garanti för att elevhemmen är föremål
för erforderlig tillsyn. Att skolorna står
under tillsyn är väl troligt, men det är
inte alltid elevhemmen utgör en så integrerande
del av skolverksamheten, att
även de rent automatiskt faller under
den tillsyn som utövas av skolmyndigheterna.

Utskottet har därför inte funnit anledning
att tillstyrka yrkandet i de båda
nämnda motionerna. Inte heller med
den formulering licrr Källqvist här har
givit yrkandet kan jag för min del vara
med om att tillstyrka. Jag hemställer
följaktligen om avslag på herr Källqvists
yrkande och om bifall till den lydelse
av § 55, som finns intagen i lagförslaget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen:

I anledning av de under överläggningen
ställda yrkandena kommer propositioner
beträffande andra lagutskottets
förevarande utlåtande, nr 5, att ställas
punktvis.

Beträffande punkten A I ställs propositioner först

särskilt beträffande Kungl. Maj:ts
i punkten behandlade förslag till barnavårdslag
med däri av utskottet förordade
ändringar — till den närmare ordningen
härför återkommer jag —

därefter särskilt beträffande det yrkande
om hemställan till Kungl. Maj:t
om förslag till ändringar i barnavårdslagen,
vilket yrkande framställts i den
av fru Svenson och herr Wahrendorff
vid punkten, utan anknytning till visst
stadgande i lagförslaget, avgivna reservationen
samt

slutligen särskilt beträffande utskottets
hemställan i punkten.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnarårdslag

Jag återkommer så till förslaget till
barnavårdslag. Propositioner rörande
lagförslaget kommer att ställas

först särskilt beträffande ettvart av
de huvudstadganden, i fråga om vilket
annat yrkande förekommit än om bifall
till utskottets förslag, och

därefter särskilt beträffande de till
vissa av berörda huvudstadganden anknutna
följdändringarna i andra paragrafer
samt

slutligen särskilt beträffande återstoden
av lagförslaget.

Å nyssnämnda huvudstadganden, beträffande
vilka annat yrkande framställts
än om bifall till utskottets förslag, kommer
propositioner att ställas i följande
ordning, som i hithörande delar överensstämmer
med den ordning, i vilken
de vid utlåtandet avgivna reservationerna
upptagits, eller alltså 24 §, 27 §, 30 §
med viss uppdelning, vartill jag återkommer
före ställandet av propositioner
vid paragrafen, 33 § och 50 § ävensom,
i anledning av ett under överläggningen
av herr Källqvist framstälh yrkande,
55 §.

Punkten A I

Kungl. Maj:ts i punkten behandlade
förslag till barnavårdslag, sådant det av
utskottet tillstyrkts

n §

Beträffande denna paragraf, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock
att paragrafen skulle godkännas med den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Sunne m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 24 § i Kungl.
Maj:ts av andra lagutskottet i dess utlå -

tande nr 5 tillstyrkta förslag till barnavårdslag,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som föreslagits i den av herr
Sunne m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 106;

Nej — 30.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

27 §

I avseende å den nu förevarande paragrafen,
fortsatte lierr talmannen, hade
yrkats dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Birke och fru WalleriusGunne
vid paragrafen avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 27 § i Kungl.
Maj:ts av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 5 tillstyrkta förslag till barnavårdslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som föreslagits i den av herr
Birke och fru Wallerius-Gunne vid paragrafen
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Birke begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 120;

Nej — 17.

30 §

I fråga om denna paragraf, yttrade
herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt beträffande
första och tredje styckena samt därefter
särskilt rörande andra stycket.

Första och tredje styckena

Såvitt gällde förevarande båda stycken
gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av desamma
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna första stycket med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Birke
och fru Wallerius-Gunne vid paragrafen
avgivna reservationen, varjämte tredje
stycket skulle utgå; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av första och
tredje styckena, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 30 § första och
tredje styckena i Kungl. Maj:ts av andra
lagutskottet i dess utlåtande nr 5 tillstyrkta
förslag till barnavårdslag, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Förslag till barnavårdslag

Vinner Nej, godkännes första stycket i
paragrafen med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Birke och fru Wallerius-Gunne
vid paragrafen avgivna reservationen,
varjämte tredje stycket utgår.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen,

Andra stycket

Rörande det nu ifrågavarande stycket
gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma samt
vidare därpå att kammaren skulle godkänna
nämnda stadgande med den lydelse,
som föreslagits i den av fru Svenson
och herr Wahrendorff vid 30 § avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på styckets godkännande, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 30 § andra stycket
i Kungl. Maj:ts av andra lagutskottet
i dess utlåtande nr 5 tillstyrkta förslag
till barnavårdslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stadgande
med den lydelse, som föreslagits i
den av fru Svenson och herr Wahrendorff
vid 30 § avgivna reservationen.

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 19.

Nr U

Fredagen den 1 april 1960

Förslag till barnavårdslag

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

33 §

Med avseende å denna paragraf, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas, dels
ock att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av herr
Birke och fru Wallerius-Gunne vid paragrafen
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 33 § i Kungl.
Maj:ts av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 5 tillstyrkta förslag till barn
avår dslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Birke och fru Wallerius-Gunne
vid paragrafen avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

50 § .

Vidkommande denna paragraf, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels ock
att paragrafen skulle utgå i enlighet med
vad som föreslagits i den av herr Birke
och fru Wallerius-Gunne vid paragrafen
avgivna reservationen.

Därpå gjorde lierr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 50 § i Kungl.
Maj :ts av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 5 tillstyrkta förslag till barnavårdslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, utgår paragrafen i enlighet
med vad som föreslagits i den av
herr Birke och fru Wallerius-Gunne vid
paragrafen avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Birke begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 117;

Nej — 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

55 §

I fråga om förevarande paragraf, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels
ock, av herr Källqvist, att paragrafen
skulle godkännas med följande ändrade
lydelse:

»Med barnavårdsanstalt förstås i denna
lag sådan för vård och fostran av barn
och ungdom under aderton år avsedd
anstalt som ej är att hänföra till sjukvårdsanstalt,
till hem för psykiskt efterblivna,
blinda, döva eller vanföra eller
till elevhem, varmed förstås anstalt som
är knuten till skola och har till ändamål
att underlätta elevernas skolgång. Vad i
lagen stadgas om barnavårdsanstalt äger
ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter
äro

a) barnhem---och specialhem,

b) barnkolonier,---året, samt

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

c) barnstugor, — — — och fritidshem.
»

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Följdändringar i dels 22 och 80 §§,
dels 36 och 37 §§, dels ock 11, 12, 16, 80
och 88 §§

Herr talmannen yttrade, att de yrkanden,
vilka förekommit beträffande ovannämnda
paragrafer, utöver yrkande om
bifall till utskottets förslag, finge på
grund av kammarens beslut dels i fråga
om 24 §, dels angående 30 § första och
tredje styckena, dels ock rörande 50 §
anses hava förfallit, varför ej kvarstode
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

På gjord proposition bifölls sistnämnda
yrkande.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag

■ Godkändes.

Det yrkande om hemställan till Kungl.
Maj:t om förslag till ändringar i vissa
hänseenden av barnavårdslagen, vilket
upptagits i den reservation av fru Svenson
och herr Wahrendorff, som avgivits
vid punkten A, utan anknytning till visst
stadgande i förslaget till barnavårdslag

Beträffande detta yrkande gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till detsamma samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till nämnda yrkande, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller det yrkande om
hemställan till Kungl. Maj:t om förslag
till ändringar i vissa hänseenden av barnavårdslagen,
vilket upptagits i den reservation
av fru Svenson och herr Wah -

Förslag till barnavårdslag

rendorff, som avgivits vid andra lagutskottets
utlåtande nr 5 punkten A, utan
anknytning till visst stadgande i förslaget
till barnavårdslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås det i reservationen
upptagna yrkandet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 19;

Nej — 103.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets hemställan i punkten A I

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkterna A II och 13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C

Rörande denna punkt gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
G, röstar

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning ar försvarskostnaderna,

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten D

I avseende å förevarande punkt, anförde
nu herr talmannan, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition;

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

m. m.

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Birke begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 118;

Nej — 17.

Punkten E

Slutligen gjordes enligt de beträffande
denna punkt förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1960/61 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkten 2

Om begränsning av försvarskostnaderna,
m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
öhman och Helmer Persson (1:156)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg m. fl. (11:222), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
besparingar, respektive sänka beställningsbemyndiganden
med i motionerna
angivna belopp beträffande 26 anslag
ävensom avslå ett anslag under fjärde
huvudtiteln.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar So -

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

derberg och Thun (I: 238) samt den andra
inom andra kammaren av herr Karlsson
i Olofström m. fl. (II: 299), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
besparingar, respektive sänka beställningsbemyndiganden
med i motionerna
angivna belopp beträffande av Kungl.
Maj:t äskade 9 anslag under fjärde huvudtiteln.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II: 108) hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte avslå den 2,5-procentiga
anslagshöjningen för teknisk utveckling
på cirka 134 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten yttrat följande:

»Under hänvisning till den samförståndslösning
i försvarsfrågan, som uppnåddes
vid 1958 års riksdag och som
avsåg de närmaste tre till fyra budgetåren,
anser utskottet sig icke böra biträda
de förslag om nedskärning av försvarets
kostnadsram eller ändring i de då
beslutade riktlinjerna för försvarets utformning,
som de föreliggande motionerna
innebära. Desamma avstyrkas alltså.

Beträffande motionerna I: 156 och
II: 222 samt I: 238 och II: 299 gör utskottet
hemställan under vederbörliga punkter
i det följande eller senare under riksdagen
i de fall, förstnämnda båda motioner
väckts i anledning av i statsverkspropositionen
av Kungl. Maj:t i avbidan
på särskilda propositioner nu endast beräknade
belopp.

I detta sammanhang hemställer utskottet,
att motionen II: 108, såvitt nu är i
fråga, icke må av riksdagen bifallas.»

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade anförts bland annat följande: »Utskottet

vill erinra om att den s. k.
försvarsöverenskommelsen vid 1958 års
riksdag i verkligheten icke grundade sig

på någon realprövning från riksdagens
sida. Kostnadsramarna hade nämligen i
förväg varit fastställda. Vid sådant förhållande
bör riksdagen jämväl beträffande
försvarshuvudtiteln alltjämt ha möjlighet
att inom ramen av tillgängliga resurser
pröva och fördela anslagen till de
olika ändamål, som ingå i statens uppgifter.

Utskottet kommer i det följande att föreslå
tillsättandet av en parlamentarisk
utredning rörande försvarets fortsatta
kostnadsram m. m. Utskottet anser viktigt,
att denna inriktas på en försvarsorganisation
till lägre kostnader och utan
fastlåst ram. I avvaktan på resulatet av
denna utredning är det angeläget att ökningar
av personalkadrerna och övriga
kostnadsökningar i förhållande till föregående
års huvudtitel endast i undantagsfall
medgivas.

Under hänvisning till det anförda tillstyrker
utskottet beträffande vissa av
Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
äskade anslag begränsningar i den omfattning,
som föreslås i motionerna I: 238
och II: 299. Utskottet biträder alltså dessa
motioner och gör hemställan härom
under vederbörliga punkter i det följande.
Genom utskottets förslag bli yrkandena
i motionerna 1:156 och 11:222 i
viss utsträckning tillgodosedda.

Motionen II: 108, såvitt nu är i fråga,
avstyrkes.»

Herr TALMANNEN anförde:

I anslutning till överläggningen rörande
förevarande punkt nr 2 i statsutskottets
utlåtande nr 4 må beröras även
frågor, som av utskottet behandlas under
övriga punkter i detta utlåtande.
Yrkanden skall dock ställas under de
olika punkterna.

Ordet lämnades härefter till herr SÖDERBERG
(s), som yttrade:

Herr talman! I en motion jämte en
reservation till föreliggande utskottsutlåtande
bär jag tillsammans med några
ledamöter av statsutskottet anfört vissa
kritiska synpunkter på 1958 års försvarsuppgörelse.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna,

I utskottsutlåtandet lämnas en kort
redogörelse för dess ekonomiska innebörd,
men låt mig, herr talman, även
återkalla i minnet vad uppgörelsen innebar
i fråga om vår försvarsorganisation.

Före uppgörelsen försökte talesmän
för försvaret genom föredrag och artiklar
åskådliggöra för svenska folket vilka
konsekvenser, ja, rentav vådliga
konsekvenser, de olika alternativen
Adam, Bertil, Caesar och David kunde
få för vårt försvar. Som alla vet, stannade
man vid försvarsuppgörelsen för
det minst vådliga alternativet — Adam.
De operativa konsekvenserna av detta
alternativ skulle bli, att försvarets fredsbevarande
effekt skulle nedgå. Antalet
fältbrigader skulle nedgå med ca 15 procent
i förhållande till nuvarande organisation.
För fredsorganisationen skulle
följden bli, att vid armén fem förband
skulle dras in, marinen omfattande
reduceras och två flygflottiljer dras
in.

När man nu börjar kunna se konsekvenserna
av detta beslut, har man
anledning fråga sig vad resultatet blivit.
Visst har marinen fått vidkännas
en avsevärd nedskärning. Visst kommer
två flygflottiljer att dras in, men i
gengäld utökas och förstärkes andra
flottiljer. Här blir det alltså knappast
fråga om någon indragning. I stället tillkommer
förflyttningar av förband och
skolor med vissa utgifter som en given
följd. Visst försvinner några arméförband
men ingalunda fem stycken och
i stället tillkommer även här förstärkningar
på andra håll, som motverkar
indragningar.

Hur går det med antalet värnpliktiga?
De, som trodde att antalet inkallade
skulle minskas i och med fredsförbandens
reducering och att endast absolut
nödvändiga inkallelser skulle företagas,
blir besvikna. I stället ökar antalet värnpliktiga
fram till mitten av 1960-talet
med omkring 10 procent.

Hur blev det med den fast anställda
personalen? I stället för en reducering
tillkommer med varje års statsverksproposition
ständigt nya tjänster. Och

m. m.

hur går matematiken ihop i fråga om
reduceringen av krigsförbanden? Efter^
som varje fredsförband sätter upp två
krigsförband, borde reduceringen av antalet
fredsförband ha blivit större, om
det verkligen skall bli en 15-procentig
reducering av krigsförbanden.

Den som vid 1958 års B-riksdag accepterade
uppgörelsen i tron att vi nu
skulle få en rationalisering av vårt försvar
i syfte att öka kvalitén på kvantitetens
bekostnad har blivit missräknad.
Resultatet har blivit att vårt totalförsvar
— alltså både det »militära» och
det »civila» försvaret — som före uppgörelsen
kostade 2,8 miljarder, nu är
uppe i en kostnad av över 3,3 miljarder.

De åtgärder som vidtagits i fråga om
förbandsindragningar och andra rationaliseringar
har i hög grad kännetecknats
av planlöshet. Långsiktiga planer
tycks helt saknas. Ett förband som ena
året flyttas föreslås något år senare bli
återflyttat. Som bakgrund för den tilltänkta
rationaliseringen av försvaret
måste ligga en strävan efter att alla möjligheter
skall tillvaratas. Men hur skall
sådana kunna åstadkommas, när riktlinjer
för försvarets framtida organisation
saknas?

Vår försvarsorganisation lider av att
frågan om en enhetlig ledning ännu inte
lösts. Om det förslag till frågans lösning,
som nyligen framlagts, är det
»Alexanderhugg» som löser den gordiska
knuten kan starkt betvivlas. Försvarsgrenstänkandet
kommer säkerligen fortfarande
att leva kvar, till allvarligt men
för vårt försvar. Den trehövdade försvarsledning
vi nu är begåvade med
ifrån toppen och ut i militärområdena
medför säkerligen långt högre kostnader
och mindre effektivitet än med en
enhetlig ledning.

De högsta staberna har en personaluppsättning
på minst 4 000 personer till
en kostnad av omkring 100 miljoner
kronor per år. Och kravet på ytterligare
utökning av denna personal bara stiger
och stiger.

Efter hela linjen återkommer tredelningsprincipen
och statsrevisorerna har

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

i 1959 års berättelse bl. a. ifrågasatt om
det kan vara klokt att ha tre olika tygförvaltningar,
en för varje försvarsgren,
och om inte gemensamt tygförvaltningsverk
kunde inrättas.

När vårt flygvapen en gång kom till,
hade vi ett arméflyg och ett inarinflyg.
De sammanfördes till slut till ett enhetligt
flygvapen. När vi nu sätter upp helikopterförband
upprepas historien. Marinen
måste ha sitt och armén sitt. På
samma sätt är det med robotvapnet.
Varje vapenslag måste ha sin robotbyrå.
På dessa och åtskilliga andra områden
borde rationaliseringsåtgärder kunna
vidtas.

Departementschefen och utskottsmajoriteten
har även behandlat frågan om
civil medverkan inom försvarets verksamhet.
Vid 1958 års riksdag avslogs en
motion, i vilken några ledamöter begärde
en utredning om detta spörsmål.
Sedan utredningskravet avvisats av riksdagen,
tillsatte försvarsministern en enmansutredare,
tagen från hans eget departement.
Utredningen hade säkerligen
vunnit på om den sammansatts av
folk som kunnat se på problemen med
mera oförvillade ögon. Det är därför angeläget
att denna fråga inte begravs utan
ånyo blir föremål för prövning.

Behovet av civil medverkan inom försvaret
skall jag illustrera med ett dagsaktuellt
exempel.

På riksdagens bord ligger en proposition
angående vissa byggnadsfrågor
inom försvaret, bl. a. s. k. stridsledningscentraler
Stril 60. När man började
planera byggandet av sådana centraler
beräknades de kosta 3 miljoner
kronor i runt tal. Till 1959 års riksdag
hade kostnaden ökat till 7 miljoner kronor,
vilket belopp begärdes i anslag. 1
år säger vederbörande förvaltningsmyndighet,
att man nu »bedömer» kostnaden
till 20 miljoner kronor; nu vågar
man inte längre beräkna dem. Att kostnaden
ej kommer att överstiga 20 miljoner
kronor har vi alltså ingen garanti
för.

Av inhämtade uppgifter framgår, att
detta endast gäller själva byggnadskostnaden
och att det därtill kommer ut -

rustning för 30 miljoner kronor, som
emellertid tas av flygets materielanslag.
Dessutom får man veta att det inte bara
iir fråga om en sådan central. Det är bara
en blygsam början. Man räknar med fyra
sådana stora centraler, som tillsammans
skulle dra cirka 200 miljoner kronor.
Men det är inte slut med det. Dessa stora
centraler måste kompletteras med en
mängd mindre radaranläggningar, och
vad hela kalaset kommer att kosta får
man inga klara besked om. En tidning
i Stockholm tror sig veta att det rör sig
om 750 miljoner kronor, men det är helt
säkert bara en gissning.

Här kan man verkligen tala om risk
för felinvesteringar. Några framstående
arméofficerare har pekat på systemets
utomordentliga sårbarhet, och deras uppgifter
i detta hänseende har icke sakligt
kunnat vederläggas av flygets representanter.
Inom en nära framtid lär det
vara möjligt att med ballistiska robotar
nå sådan träffsäkerhet, att dessa stationer
kan slås ut även med konventionell
sprängladdning i robotarna. Därtill
kommer att det finns utomordentligt
stora möjligheter för fienden att medelst
radiostörningar förhindra flygplanens
förbindelser med centralerna. Hittills
har intet annat land än USA prövat sådana
anläggningar. Flygvapnets ambitioner
att åstadkomma höjden av modernitet
på stridsledningens område betingas
av de snabba och moderna flygplan,
som tillförs vapnet, och må respekteras.
Men man frågar sig ändå om
ett litet land som Sverige har råd med
sådana försök utan att man först sökt
att grundligt studera frågan.

Och bör man inte ha rätt kräva betydligt
större omsorg i kostnadsberäkningarna
innan förslag kastas fram till
riksdagen''?

Tyvärr är inte detta något enstaka
exempel på vårdslös planering inom försvaret.
Exemplen kan mångfaldigas.

Utskottets ledamöter är överens om
att försvarsfrågan bör bli föremål för en
ny parlamentarisk utredning. På en
punkt kan jag för min del inte helt dela
deras uppfattning.

Utskottet säger, att »i syfte att skapa

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna,

förutsättningar till snabbt och effektivt
arbete anser utskottet att utredningen i
görligaste man bör antalsmässigt begränsas».
Av årets motioner i försvarsfrågan
framgår, att det inom riksdagen
finns en ganska rik provkarta på olika
uppfattningar om vårt försvars utformning.
Får utredningen en ensidig sammansättning
är det klart, att man snabbt
kan bli överens om tagen — men kommer
utredningsresultatet att helhjärtat
kunna accepteras av svenska folket om
inte försvarsfrågan prövats ur olika
synvinklar?

1 vårt resonemang har vi reservanter
kommit fram till att när försvarsfrågan
nu ånyo skall prövas det är ytterst angeläget
att alla upptänkliga möjligheter
till besparingar utnyttjas för att få ned
försvarskostnaderna till en rimlig nivå.
Vi har då sagt oss, att i avvaktan på
denna utredning bör man vara ytterst
återhållsam i fråga om att tillsätta nya
tjänster och att ej låsa sig med beställningsbemyndiganden
som sedan skall
betalas kommande år.

Av den anledningen föreslår vi prutningar
på vissa avlönings- och övningsanslag
på respektive punkter framdeles.

I fråga om anslaget till försvarets
forskningsanstalt hävdar vi den uppfattningen,
att anslaget bör stå kvar vid
samma belopp som i föregående riksstat.
Hos många medborgare finns en stark
oro för att den föreslagna ökningen av
anslaget skall vara inledningen till
forskning för vårt försvars förseende
med atomvapen. Trots avgivna försäkringar
kan denna oro icke stillas, och
därför anser vi det välbetänkt att man
avstår från anslagsökningen.

Vi finner det också underligt att försvarsministern
i en tid då många synnerligen
välmotiverade anslagskrav
framförts, exempelvis för medicinsk
forskning och andra mycket livsviktiga
ändamål, vilka måste avvisas, finner det
vara möjligt att utan vidare öka anslaget
till lottaorganisationen med omkring
25 procent. Det tyder, enligt vår mening,
i allra högsta grad på att försvarets
kostnadsram gjorts alltför vid.
Det finns all anledninng att fundera över

in. in.

om lottaorganisationen har något existensberättigande
i sin nuvarande form.
Därmed har jag inte velat avvisa kvinnornas
medverkan inom vårt totalförsvar,
men man bör se efter om den inte
kan ske på annat sätt än genom lottaorganisationen.

Till sist vill jag, herr talman, säga att
jag ur de olika synpunkter jag här anfört
finner det vara omöjligt att längre
fortsätta med en försvarsuppgörelse
med den utformning som 1958 års uppgörelse
fått. I realiteten har den inneburit
att försvarsaiislagen icke blir realprövade
av utskott och riksdag på
samma sätt som övriga statsutgifter. Så
länge uppgörelsen tolkas så, att kostnadsramen
är absolut fastlåst och att
prutningar icke må ske, uppstår den
situationen, att om utskottet finner det
välbetänkt med en besparing på en anslagspost,
så måste man hitta någon annan
post att öka på i motsvarande grad.
Hur skulle det se ut om statsutskottets
övriga avdelningar jämte jordbruksutskottet
skulle arbeta på det sättet?

Av denna anledning slutar jag med
den förhoppningen, att den nya försvarsutredningen
skall kunna dra upp
klarare riktlinjer för försvarets framtida
organisation utan att behöva låsa
sig vid en fast kostnadsram som omöjliggör
för utskott och riksdag att, med
hänsyn till de ekonomiska resurserna,
göra en vettig avvägning mellan de olika
anspråk som vid varje tillfälle ställs på
statskassan.

I detta anförande instämde herrar
Thun (s), Dahl (s) och Lage Svedberg
(s).

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att till närmare granskning ta upp de
skilda punkter, där meningsmotsättningar
rått inom statsutskottet beträffande
anslagen under fjärde huvudtiteln.
Min avsikt är i stället att göra några
mer allmänna reflexioner som möjligen
kan ha ett visst intresse i det läge
försvarsfrågan nu befinner sig.

I likhet med vad gäller utrikespoliti -

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnadema, m. m.

ken är det av stort värde om enighet
kan föreligga beträffande försvarspolitiken,
eller åtminstone om dess huvuddrag.
Båda har på sitt område till syfte
att trygga vårt lands möjligheter att
bevara fred och oberoende. Det var därför
med tillfredsställelse man hälsade
den uppgörelse i försvarsfrågan som
kom till stånd 1958 och som skulle gälla
för 3—4 år framåt. Även om det huvudsakliga
förhandlingsarbete som ledde
fram till denna uppgörelse sköttes
av partiledarna, har jag svårt att instämma
i det påstående som görs i reservation
1, nämligen att frågan skulle
ha varit undandragen riksdagens prövning.

Det är också ägnat att skänka stor
tillfredsställelse att den komplicerade
atomvapenfrågan tills vidare kunnat föras
ur den främsta stridslinjen. Genom
Kungl. Maj:ts proposition rörande fjärde
huvudtiteln och det här föreliggande,
nästan enhälliga utskottsutlåtandet,
har respittid vunnits för fortsatta överväganden.
Ingen kan i dag med säkerhet
säga hur dessa så småningom kommer
att utfalla. Kanske kan man på detta
område komma fram till hållbara internationella
överenskommelser, kanske
kommer problemställningarna om några
år att te sig annorlunda än i dag.

1 denna allmänt tilfredsställande utveckling
blandar sig emellertid en droppe
malört. Några reservanter, både sådana
som tidigare röstat för försvarsöverenskommelsen
och andra, har nu
velat springa ifrån den uppgörelse, som
gällt för de två gångna åren. I den mån
man motiverar detta med att det förekommer
slöseri i försvaret eller att dyrbara
felsteg begås har jag svårt att följa
med argumenteringen. Jag tror nog för
egen del också, att missförhållanden
av båda dessa slag kan förekomma. Det
är också givet att sådana kan få förhållandevis
stora ekonomiska konsekvenser
på grund av de stora tal vi här rör
oss med. Men vägen att i görligaste mån
lösa dessa problem måste väl gå via
rationaliseringsutredningar, besparingsutredningar
och krav på bästa möjliga
planering.

De höga försvarskostnaderna är och
kommer väl alltid att vara en källa till
en viss olust. Man kommer alltid att vara
benägen att tänka på hur mycket annat
värdefullt man skulle kunna få
för försvarspengarna. Härtill kommer att
man aldrig med säkerhet kan bedöma
vare sig storleken av våra krigsrisker
eller storleken av det försvar, som svarar
mot olika bedömningar i detta hänseende.
Ja, man kanske till och med
kan hävda, att det i nuvarande snabbt
föränderliga värld även är svårt att
bedöma, vilken sammansättning försvaret
skall ha. Man kan tänka sig så kraftiga
felkalkyler att värdet till och med
av ganska höga försvarskostnader kan
bli tämligen ringa. Så mycket viktigare
är det att det omsorgsfullaste arbete
läggs ned på bedömningen av hur vårt
försvar skall se ut.

I detta syfte har statsutskottet enat
sig om ett förslag om utredning beträffande
försvarets utseende efter den tid
då den nuvarande försvarsuppgörelsen
utgår. Det är tydligen tänkt att utredningen
skall göras snabbt och att resultatet
skall ligga färdigt redan till hösten.
Jag är långt ifrån övertygad om att
tillsättandet av en utredning är den
rätta vägen att angripa de problem vi
står inför. Jag bär svårt att värja mig
för tanken att andra synpunkter här
spelat in än som bort få vara avgörande
för frågan. Med den snabba utveckling,
som nu, tyvärr skulle man
vilja säga, råder på det militär-tekniska
området, kräves det i första hand en
kontinuerlig granskning och bedömning
från såväl militärt som civilt håll. Försvarsutredningar,
i all synnerhet mångåriga
sådana, fyller inte dessa krav. De
tillhör nog en förgången tid. Det är därför
tillfredsställande att förslaget åtminstone
avser en snabb utredning.
Men för framtiden förefaller det mig att
formerna för fastställandet av försvarskostnaderna
och icke minst deras fördelning
bör omprövas. Förhållandevis
små poster, som exempelvis den frivilliga
djurskyddsvården i krig på 15 000
kronor, Dotta-organisationen och det frivilliga
skytteväsendet underställes riks -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna,

dagens detaljprövning och kan föranleda
långa både debatter och reservationer.
Men de verkligt stora posterna, som t. ex.
flygets och arméns materielanslag, där
det årligen rör sig om någon miljard
kronor, prövas blott till sitt totalbelopp.
Vad användningen beträffar har riksdagen
knappast någon granskningsmöjlighet.
Kunde det inte vara av ett visst
värde för de militära myndigheterna
och regeringen att representanter för
riksdagen i lämpliga former i högre grad
fick möjlighet att mera kontinuerligt diskutera
dessa poster? Vi står för närvarande
inför krav på omläggning i en
eller annan riktning av exempelvis luftskyddet.
Inom de olika försvarsgrenarna
råder här vitt skilda meningar. Från en
del håll förordas lösningar, som ställer
sig oerhört kostsamma och om vars
effektivitet man kan hysa stor tveksamhet.
Jag vill uttrycka en förhoppning
om att det sedermera kommer att bli
möjligt för riksdagen att med tillräckligt
bakgrundsmaterial få diskutera dessa
frågor. En felinvestering här kan i
sämsta fall innebära utgifter på åtskilliga
hundratals miljoner utan väsentlig
höjning av vår försvarskraft.

I motioner och reservationer har man
krävt, att försvarskostnaderna skall
minskas och att sålunda försvaret skall
göras mindre. Man bär härvid ofta använt
uttrycket neutralitetsförsvar. Jag
är inte riktigt klar över vad man menar
med detta uttryck. Vårt försvar, vilken
storlek det än har, är alltid och har
även i det förgångna varit inriktat på
försvar av vår neutralitet. Att nu vilja
använda beteckningen neutralitetsförsvar
på en mindre, ej närmare definierad
försvarsstyrka, skapar endast oklarhet
och väcker dessutom ogrundade
misstankar om det nuvarande försvarets
syften. Visst hoppas vi alla att kostnaderna
för en rimlig försäkringspremie
för försvarandet av vår neutralitet i
händelse av krigiska förvecklingar skall
kunna nedbringas så mycket som möjligt,
och det är givet att vi måste studera
utvecklingen i världen och se om
läget möjliggör minskade svenska försvarsinsatser.
Emellertid är det ju så,
att ett försvar inte är någonting som

m. m.

man kan reglera uppåt och nedåt från
en dag till en annan på samma sätt som
man vrider på en vattenkran. Mindre
ändringar i världsläget kan därför inte
alltid helt projicieras på våra försvarskostnader.
För Sveriges del gäller detta
i speciellt hög grad. I motsats till exempelvis
Norge och flertalet länder på
den europeiska kontinenten har vi nämligen
inga stående trupper eller liknande,
som vid en avspänning lätt kan
minskas. Vår beredskap är ju jämfört
med europeiska förhållanden i övrigt
mycket låg. De verkliga möjligheterna
till en minskning av de svenska försvarskostnaderna
måste vara avhängiga i första
hand av en politisk avspänning i Europa.

Det är en gammal sanning, att en
kedja inte är starkare än sin svagaste
länk. I totalförsvaret ingår åtskilliga
länkar. Vid sidan om det militära försvaret
har vi både det ekonomiska försvaret,
psykförsvaret, d. v. s. motståndsviljan
o. d., samt civilförsvaret. När nu
en utredning tydligen skall komma till
stånd, är det viktigt att man ur enhetliga
bedömningsgrunder prövar alla sidor
av totalförsvaret. Med de senaste
årens militärtekniska utveckling tror
jag det är av speciell betydelse, att man
tar ökad hänsyn till civilförsvarets krav.
Det beslut som förra året fattades i riksdagen
beträffande civilförsvarets utbyggnad
visar för de första två budgetåren
redan en eftersläpning med 50 procent
av den planerade utbyggnadstakten.
Några större olyckor kanske detta ännu
inte medfört, då det väl tar en viss tid
innan den nya organisationen kan vara
klar att svälja de materielplaner, som
beslutet innehöll. Ehuru man på militärt
håll alltid på ett föredömlig sätt hävdat
civilförsvarets betydelse, har man
kanske av icke oförståeliga skäl varit
mindre benägen att vid försvarskostnadernas
fördelning hålla liknelsen om
kedjan och dess länkar i minnet.

Herr talman, detta var några reflexioner,
som jag har velat göra med anledning
av statsutskottets utlåtande nr 4,
och jag ber i övrigt att få yrka bifall
till utlåtandet.

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Icke heller 1960 års riksdags
behandling av försvarsfrågan bör
få gå till historien utan en, om än kortfattad,
kommentar till föreliggande förslag
i vad desamma avser anslagstilldelningen
till sjöförsvaret. Uppenbarligen
står man såväl i försvarsdepartementet
som i statsutskottet fast i tron,
bibringad dem av 1957 års ÖB-plan, att
flottans uppgifter och roll vid ett eventuellt
fientligt invasionsförsök numera
inte behöver tillmätas mer än på sin
höjd hälften så stor betydelse som förut.
Ännu har emellertid denna tanke ej
vunnit allmän anslutning. Tvärtom finns
det många, både på den militära och civila
sidan, som befarar att vårt försvars
effektivitet blir lägre genom att vi
så som sker reducerar den kraft marinen
representerar.

Vad statsutskottet beträffar har dess
ledamöter dock ej varit blinda för faran.
Såväl 1958 som 1959 uttalade och
föreslog utskottet, att »de medel, som
komme att avses för marinen, intill dess
att den nya materielplanen prövats av
riksdagen, borde beräknas till sådant
belopp, att icke svårigheter uppstode
för en anpassning till en ny marinorganisation».
Nu vill det dessvärre förefalla
som om utskottets aktgivande på
riskerna börjat avtrubbas. I sitt utlåtande
till innevarande års riksdag, det som
vi nu behandlar, inskränker sig nämligen
utskottet till en förhoppning — vad
den nu kan vara vård — att frågan skall
beaktas i den förebådade nya försvarsutredningen.

Jag finner det angeläget att i detta
sammanhang påpeka, att de reella konsekvenserna
av beskärningar i marinens
anslag blivit uppenbarade först i samband
med utarbetandet av Marinplan 60.
De var sålunda icke kända då 1958 års
försvarsbeslut fattades. Krympningen av
marinen är så omfattande att knappast
några av i marinplanen — och denna
plan är som bekant beställd av riksdagen
— upptagna ersättningsbyggnader
av fartyg kan påbörjas förrän framemot
mitten av 1960-talet. Detta kan enligt
min mening icke vara förenligt med

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 11

riksdagens beslut om högre effekt vid
marinen.

När nu utskottet inte ansett sig kunna
tillstyrka att marinplanen antages
samtidigt som man föreslår en ny försvarsutredning,
finner jag det överraskande,
att man inte ens kunnat sträcka
sig så långt som till att tilldela marinen
de 22 miljoner — eller 16 miljoner kronor
som de nu lär ha krympt till — som
finns disponibla under fjärde huvudtiteln.
Jag noterar för övrigt att utskottet
avstyrkt motionerna i denna sak utan
motivering. Man har utan kommentarer
godtagit departementschefens avstyrkande
av överbefälhavarens förslag på denna
punkt.

I sitt avstyrkande av motion nr 88 i
denna kammare skjuter utskottet framför
sig försvarsministerns uttalande i
statsverkspropositionen, att »möjligheter
icke är för handen att inom försvarets
totala kostnadsram med bibehållen
handlingsfrihet bereda utrymme för marinen
i den omfattning, som marinplanen
förutsätter, utan ytterligare minskningar
på andra försvarsgrenar». Jag
skulle vilja påstå att detta är en sanning
med betydande modifikation. Jag
ifrågasätter nämligen, om de organisationsförändringar,
som genom 1958 års
försvarsbeslut aktualiserats vid armén
och flygvapnet, i verklig mening ger
täckning för begreppet »minskningar».
När det gäller personalorganisationerna
synes mig ord och begrepp som »omdisponeringar»
och »omflyttningar» vara
mera adekvata uttryck för det som
verkligen sker inom dessa försvarsgrenar.
Jag har gjort ungefär samma observation
som herr Söderberg angående
vad som har förevarit beträffande de
minskningar som man påstått och alltjämt
påstår att man håller på att göra
och som i själva verket, som jag sade,
är omflyttningar. Ett förband till vänster
försvinner men kommer tillbaka till
höger — på ny plats och med annat
namn.

I fråga om materielanskaffningar har
ju både armén och flygvapnet fått avsevärt
höjda anslag med beställningsbemyndiganden
för nästa budgetår pa 145

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna,

respektive 720 miljoner kronor, medan
marinen för tredje året å rad på fartygsbyggnadsanslaget
inte får ett enda
öre! Inom flyget tycks man till och med
ha vissa svårigheter att förbruka erhållna
anslag att döma av de betydande reservationer
som förra året uppstod på
flygmaterielanslaget.

Jag skulle inte säga så mycket om den
här saken, om det vore så, att beslutet i
enlighet med våra motioner om en något
generösare behandling av marinen
skulle vara svårt att praktiskt realisera.
Det är icke så. Såsom vi närmare angivit
i motionerna är det enligt vår mening
möjligt att helt inom ramen för
1958 års försvarsbeslut inrymma marinplanen
genom ytterst obetydliga
jämkningar i planerade anslagsramar.
Försvarsbeslutets karaktär av »riktlinjer
utan fastlåsning i detalj» måste kunna
medge jämkningar av detta slag, om det
citerade uttrycket skall kunna ges någon
rimlig tolkning. Någon förskjutning
i målsättningen för de andra försvarsgrenarna
behöver det heller icke bli tal
om. Statsutskottet anför i sitt utlåtande
heller ingenting som i sak gendriver
denna uppfattning.

I sitt förslag om tillsättande av en
parlamentarisk försvarsutredning erinrar
statsutskottet om det »omfattande
och grundläggande» material, som låg
till grund för 1955 års försvarsberednings
överväganden, och räknar med att
ett visst betydelsefullt underlag därigenom
finns för den nu föreslagna utredningens
arbete. Jag vill då bara erinra
om att det på sin tid rådde mycket delade
meningar om »grundligheten» i
förenämnda underlag.

Av försvarsministerns på överbefälhavarens
yttrande över marinplanen
stödda uttalande i årets statsverksproposition
framgår att den sedan några år
bedrivna sjömålsutredningen ännu inte
slutförts. Vi saknar alltså alltjämt det
underlag, på vilket 1957 års ÖB-utredning
till stor del bort grundas. Måhända
är det inte alls uteslutet att denna utredning,
när den blir färdig, kommer
att visa att den 1957 föreslagna avvägningen
mellan de olika komponenterna i

m. m.

invasionsförsvaret var förhastad. Den
militärtekniska utvecklingen lär i varje
fall inte ha underbvggt ÖB-resonemanget
1957.

Mot denna bakgrund finns det anledning
uttala en förhoppning om sådant
resultat av den kommande försvarsutredningen,
att dagens farhågor för felaktig
avvägning mellan försvarsgrenarna
elimineras.

Till sist en detaljfråga. Jag avser utskottets
ställningstagande till motionen
rörande haverikostnaderna. Om detta är
endast att säga, att här har nog utskottet
fått hela saken om bakfoten. Jämförelsen
med flyget är fullständigt irrelevant.
Flygvapnets materielanslag är
nämligen beräknade för anskaffning av
ett visst antal flygplan »i reserv», eftersom
en viss avgång av flygplan genom
totalhaverier så att säga ingår i flygvapnets
normala omsättning. Någon
motsvarighet finns inte i marinen. Totalhaverier
av fartyg förekommer dess
bättre nästan aldrig. Logiken kräver därför,
att om man skall tillämpa flygvapnets
system för täckande av haverikostnader,
så bör detta system gälla även
för anskaffningen av fartyg och helikoptrar.
När det gäller fartyg är detta
naturligtvis praktiskt otänkbart, och i
fråga om helikoptrar blir det i varje
fall inte billigare för staten. Motionens
hemställan om bibehållande av nuvarande
ordning för marinens vidkommande
i detta avseende är följaktligen i realiteten
synnerligen modest.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
reflexioner till utskottets föreliggande
utlåtande, och jag ber att få återkomma
med yrkanden under respektive
punkter vid den fortsatta behandlingen
av utlåtandet.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! 1958 års besparingsutredning
presenterade en planskiss på
tänkbara besparingsobjekt inom statsförvaltningen
och tog då upp en, säger
en, punkt på fjärde huvudtiteln, nämligen
försvarets socialbyrå. Jag skulle
vilja understryka att utredningen inte

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

avgav något direkt förslag. Den ifrågasatte
om det var behövligt att bibehålla
socialbyrån och rekommenderade ett
närmare övervägande av frågan om inte
byråns uppgifter kunde överflyttas på
civilförvaltningen.

I fjärde huvudtiteln har emellertid
statsrådet föreslagit att försvarets socialbyrå
skall avvecklas med början den 1
januari nästa år.

Motivet för denna mikroskopiska besparingsoperation
— sedd mot bakgrunden
av huvudtitelns totalt 2 700 miljoner
— anges vara att arbetsuppgifterna
är i avtagande, att ett visst dubbelarbete
förekommer mellan socialbyrån och
flygstaben samt att utöver byråns uppgifter
som tillsynsmyndighet enligt familjebidragsförordningen
byråns funktion
som lånemyndighet ter sig oviss
med hänsyn till utredningen rörande
omläggning av värnpliktslånen.

Enligt sina instruktioner skall socialbyrån
främja underbefälsrekryteringen
och verka för beredande av civilanställning
åt avgånget militärmanskap. Dessa
båda arbetsuppgifter sägs enligt inhämtade
upplysningar ha minskat i omfattning.
De upplysningarna är i varje fall
inte inhämtade hos socialbyrån. Den för
rekryteringen av underbefälsyrket erforderliga
upplysningsverksamheten har
inte minskat, även om antalet aspiranter
nedgått på grund av organisationsförändringarna
inom försvaret. Arbetet i
samband med civilanställningsfrågorna
berör inte bara fältflygare och flygnavigatörer.
De senare har för övrigt, i
motsats till vad som angivits, de senaste
tre åren ökat i antal och beräknas ytterligare
öka detta år.

Med socialbyråns tillkomst avsåg man
att förbilliga den för rekryteringsuppgifterna
erforderliga upplysningsverksamheten.
Att det skulle bli billigare, eller
lika billigt som nu, när i stället för socialbyrån
varje försvarsgren skall ombesörja
sin underbefälsrekrytering, det
ter sig inte sannolikt. Motsatsen synes
mera sannolik. Den risk för olycklig
konkurrens försvarsgrenarna emellan,
som motionären har pekat på, förefaller
också mig ganska uppenbar. Hur skall

man annars kunna tolka departementschefens
uttalande på s. 306 i propositionen,
där han säger: »Civilförvaltningen
bör dock åläggas att tillse att enhetlighet
och konsekvens iakttages beträffande
åtgärder för att främja underbefälsrekryteringen?»
Jag kan inte tolka detta
yttrande på annat sätt än att departementschefen
själv hyser vissa farhågor
i sammanhanget.

Man har i dag från olika håll understrukit
vikten av att effektivitetssynpunkterna
genomgående vinner beaktande
inom hela försvarsorganisationen. År
det verkligen rationellt att på försvarsgrensstaberna
lägga dessa med rekryterings-
och civilanställningsfrågor förenade
uppgifter, som väl ändå till sin
betydelse och sin natur är väsensskilda
från stabernas primära? Försvarets socialbyrå
har specialutbildad personal
med rutin när det gäller dessa arbetsuppgifter
och med erfarenhet och överblick
av ungdomsförmedling och studievägar.
Det är uppenbart att denna specialutbildade
personal erbjuder synnerligen
stora fördelar både för försvaret
och för de civilanställningssökande. De
fördelarna torde man knappast kunna
räkna med om de nu framlagda planerna
förverkligas. Försvarsgrensstaberna
har uppenbarligen inte sammansatts
med tanke på meriter i detta avseende.

Som tillsynsmyndighet enligt gällande
familjebidragsförordning har försvarets
socialbyrå skaffat sig eu goodwill
ute bland kommunerna. Första avdelningen
har fått ta del av en inlaga
från Landskommunernas förbund, där
man uttrycker sin betänksamhet inför
denna omläggning och framhåller det
goda och friktionsfria samarbete som
har rått mellan socialbyrån och de
kommunala familjebidragsnämnderna.
En sådan serviceinriktad arbetsuppläggning
inom en liten organisation, som
möjliggör eu direkt personkontakt, iir
enligt min mening någonting ganska
värdefullt. Familjebidragsärenden iir ofta
ganska kiinsliga saker, och de har en
viss betydelse för allmänhetens positiva
inställning till försvaret. Den direkta
kontakten är någonting som lättare kan

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

åstadkommas med socialbyråns organisation
än genom att man lägger dessa
uppgifter till ett större ämbetsverk.

Andra vägande synpunkter i detta
sammanhang, som upptagits i motionen,
skall jag inte närmare gå in på i förhoppning
att andra tar upp dessa saker.

År 1958 hade försvarets socialbyrå
som lånemyndighet att handlägga 16 ansökningar
från förutvarande underbefäl
och 300 låneansökningar från värnpliktiga.
Med hänsyn till att det i byrån
finns ett lekmannainslag i form av värnpliktshjälpsdelegationen
och att arbetsmarknadsstyrelsens
chef sitter på ordförandeposten
prövas dessa ansökningar
utöver den militära bedömningen utifrån
sociala och arbetsmarknadsmässiga
erfarenheter. Jag vågar påstå att detta
sker med engagemang i det enskilda fallet
vilket varit till påtaglig båtnad för
de sökande, vilkas hjälpbehov varit mest
uttalat.

Dessa båda uppgifter, som är byråns
huvudsakliga, skall man nu enligt förslaget
lägga under en social sektion inom
civilförvaltningens kanslibyrå. Den
tveksamhet man kan känna inför planerna
att utan någon närmare utredning
splittra ett samkört arbetsteam förstärkes
för min del av det faktum att vi i
dag, om vi följer utskottsmajoriteten,
fattar ett beslut utan att ha någon aning
om vilka som skall handlägga dessa frågor
i fortsättningen eller hur och vad
konsekvenserna kommer att bli för de
enskilda människorna. Man kan naturligtvis
genmäla att departementschefen
i propositionen har sagt, att han förutsätter
att den på försvarets socialbyrå
friställda personalen skall överföras till
civilförvaltningen. Jag ber emellertid
ledamöterna uppmärksamma departementschefens
ordval, nämligen att detta
är hans principiella inställning. Det
finns följaktligen utrymme att tänka sig
helt andra lösningar.

Ett vidgat lekmannainflytande brukar
vi eftersträva; att begränsa ett lekmannainflytande,
som redan är infört och
praktiserat, hör väl mera till sällsyntheterna.
Jag uppfattar departementschefens
uttalande om att flytta in värn -

pliktshjälpsdelegationen eller någon liknande
anordning inom civilförvaltningen
som ett klart erkännande av
lekmannainflytandets värde. Men jag
skulle vilja fråga: Finns det någon administrativ
möjlighet att inom civilförvaltningen
inpassa en delegation, där
lekmannainflytandet får någon reell betydelse,
d. v. s. deltar i besluten? Tänker
man sig i stället att inrätta något
slags rådgivande nämnd som ett bihang
till denna civilförvaltning, innebär det
enligt min mening en klar försämring.
Jag har erfarenheter av båda dessa saker,
och jag måste säga att jag inte
tvekar att betrakta detta som en försämring,
och jag tror att många har samma
mening.

Men det var ju besparingarna som var
huvudmotivet. Spara vill vi ju alla, fastän
vi kanske vill spara på olika saker.
Vi är alla överens om att besparingar
med bevarad målsättning skall eftersträvas
inom den utredning som nu beställs.
För min del vill jag gärna hoppas att besparingsambitionerna
inte på något håll
speciellt skjuter in sig på den socialt
betonade sidan inom försvaret såsom
varande den lättast åtkomliga. Jag kan
tyvärr inte se saken på annat sätt än
att man här har lösryckt försvarets socialbyrå
såsom ett alldeles speciellt
framskjutet besparingsobjekt. Jag tycker
det är väldigt ledsamt och det där med
myggen och kamelerna, har här fått en
alldeles onödig relief i sammanhanget.

I propositionen anger departementschefen,
att man skulle kunna spara ungefär
100 000 kronor genom det förslag
som han framlagt. Det råder delade meningar
om den saken, överbefälhavaren
tror inte att man kan spara någonting.
Försvarets socialbyrå, som också har
räknat på detta, har kommit fram till
— såvida man inte skall förändra arbetsuppgifterna,
och det har ingen ifrågasatt
— att det skulle kunna bli en besparing
på cirka 35 000 å 40 000 kronor. Antalet
befattningshavare inom försvarets
socialbyrå är 17, man sparar kanske
också något litet i fråga om styrelse- och
delegationsarvoden. Byråns omkostnadsanslag
är 140 000 kronor, men 114 000

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

kronor av dem går till upplysningsverksamhet
genom annonsering o. d., det
skall man fortsätta med; där kan man
sålunda inte tänka sig att spara så mycket.
Besparingseffekten blir, vilken siffra
man än väljer, således inte särskilt
stor, och dessutom finns det som jag
tror ganska stor risk för att det blir en
kostnadsfördyring, ty försvarsgrensstaberna
kan komma att behöva en personalförstärkning
för att klara dessa saker.

Jag har, herr talman, mycket svårt att
inse att besparingssynpunkterna i detta
fall kan tillmätas någon avgörande betydelse
i synnerhet som man i bilden
också skall ta in att betydande tjänstepensionskostnader
kan komma att aktualiseras.
Visst är det väl så att även några
tusenlappar har betydelse, men man
måste väl väga den besparingen något
mot konsekvenserna, och de är ju inte
på något sätt klarlagda.

Får jag slutligen, herr talman, tillägga
att försvarets personalbehandlingsutredning
1952, statens sakrevision 1953/54
och 1954 års värnpliktsavlöningsutredning,
som avlämnade sitt betänkande så
sent som i december i fjol, alla har sysselsatt
sig med socialbyrån men att ingen
enda har kommit till den slutsatsen, att
socialbyrån skulle avvecklas.

Det finns de som tycker att det här
är en liten lapprisak, att den spelar så
liten roll i det hela, och visst kan man
säga det, men det beror s. a. s. på utsiktspunkten.
För min del tycker jag
inte att det är en liten fråga att i försvarssammanhang
väl bevaka den sociala
sidan, göra sådana insatser, att de
människor som berörs av försvarsväsendet
känner förtroende och får kontakt.
På det siittet bidrar man till stärkandet
av en positiv försvarsvilja, vilket vi ju
alla är intresserade av.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid punkt 123 fogade
reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s);

Herr talman! Representanter för reservanterna
har nu gått in på detaljer i
några av de små frågor som berörs i huvudtiteln.
.lag förmodar att kammaren

håller mig räkning, om jag som utskottets
talesman inte gräver ner mig i detaljer
utan försöker fatta mig kort.

Beträffande den huvudreservation av
herr Söderberg in. fl., som sträcker sig
genom nio punkter i utlåtandet, är att
säga att den innebär en avvikelse från
den överenskommelse som denna kammare
med tämligen stor enhällighet anslöt
sig till 1958. Det sades då att överenskommelsen
gällde de närmaste tre å
fyra åren. Den huvudtitel vi nu behandlar
avser år 3 i den tidsföljden. Utskottet
har ansett att man bör respektera
den ordning som beslöts 1958 och inte
fingra på slutsumman, som ju var en väsentlig
del av uppgörelsen, för detta
kanske sista år inom överenskommelsens
tidsram. Det är detta som har varit
anledningen till att utskottet utan några
närmare motiveringar har kunnat avstyrka
vad som föreslås i fråga om reduceringar
av anslag på en rad punkter
i huvudtiteln.

Herr Söderberg säger i sin reservation,
och han har nyss upprepat det, att riksdagen
inte hade någon möjlighet att
realpröva huvudtitelns innehåll 1958.
Han menar antagligen också att någon
sådan prövning inte skedde 1959 och
inte har skett i år heller. Jag vet inte
vad herr Söderberg menar med realprövning,
men nog tycker vi i utskottet
att en sådan prövning har skett i ungefär
samma ordning som alla tidigare år.
Om den då har varit bristfällig, vill jag
inte försöka bedöma, men vi har inte
betett oss annorlunda de senaste åren
än vi gjort tidigare.

Jag vill erinra om att riksdagen inte
utan vidare accepterade partiernas överenskommelse
1958. Riksdagen beslöt
tvärtom i ett ganska viktigt avseende att
göra eu avvikelse beträffande avvägningsfrågorna,
där riksdagen uttalade
sig för lite större generositet gentemot
marinen på de andra försvarsgrenarnas
bekostnad. Detta avsnitt är en mycket
viktig del av överenskommelsen, och
det anförda får tjäna som exempel på att
riksdagen inte bara ansåg sig böra säga
ja och amen till vad partierna utanför
dessa lokaler hade tänkt sig.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna,

Däremot måste jag nog säga, att de
förslag till nedprutningar som förekommer
i den Söderbergska motionen liksom
i kommunisternas motion på 26
punkter är rent godtyckliga. De kan inte
sägas vara grundade på någon sorts realprövning
utan utgör endast en mycket
godtycklig förändring av siffror i respektive
anslagssummor. Det vore intressant
att veta, vilken realprövning som
ligger till grund för motionärernas ställningstagande
till de ifrågavarande utgiftsposterna.

Vidare föreligger ett motionsvis framställt
yrkande, att den del av överenskommelsen
1958, som innebär 2,5 procent
årligt tillägg för teknisk utveckling,
skall strykas. Utskottet avstyrker
även detta yrkande, och det sker just
på punkt 2, som vi nu diskuterar, av precis
samma skäl som i fråga om de övriga
nedprutningar som framförts i motioner
och reservationer.

Jag måste emellertid för min del säga,
att det råder en viss oklarhet om vad
som menas med uttrycket teknisk utveckling.
Jag hade för min del trott att
det årliga tillägget med 2,5 procent på
budgeten avsåg de fördyringar i fråga
om försvarskostnaderna som naturligt
och automatiskt måste ske, eftersom all
inköpt materiel blir mera invecklad och
dyrare år för år. Det framgår emellertid
av något auktoritativt uttalande, att
man motiverar tillsättandet av en rad
tekniska medarbetare just med att man
har detta tillskott av pengar, som gör
att man kan bygga ut den tekniska organisationen
inom försvaret. Det är möjligt
att den årliga summa som tillkommer
genom dessa 2,5 procent skall användas
även till detta, men jag är inte
säker på att dessa pengar räcker ens till
vad som kan sägas vara rent automatiska
fördyringar. Jag tror att begreppet
»teknisk utveckling» är ett av de många
begrepp i det här sammanhanget som
bör bli föremål för närmare övervägande
av den utredning som skall tillsättas.

Statsrådet säger i propositionen, att
eftersom vi snart befinner oss vid slutet
av den överenskomna perioden, räknar
han med att förhandlingar skall föras

m. m.

mellan partierna om det som skall följa
därefter. Han säger att vid sådana förhandlingar
bör beaktas den utrikespolitiska
och militärpolitiska utvecklingen
liksom även det statsfinansiella läget. I
allt detta instämmer utskottet, och när
utskottet föreslår en parlamentarisk utredning,
grundas det förslaget på denna
statsrådets motivering.

Herr Åkerström riktar i sin reservation
anmärkning mot att utskottets utlåtande
inte innehåller några direktiv beträffande
den parlamentariska utredningens
arbete och inriktning. Utskottet
har inte ansett det vara möjligt att genom
direktiv tillmötesgå reservantens
önskemål, lika litet som sådana önskemål
som kan finnas om en motsatt utveckling.
Utskottet förutsätter att man
först måste bedöma den utrikes- och militärpolitiska
situationen. Först efter en
sådan bedömning är det väl möjligt att
säga, om försvarskostnaderna skall bli
så eller så stora. I varje fall har utskottet
menat att riksdagen inte bör lägga några
band på försvarsministern, utan att det
är han som i regeringen skall närmare
utforma direktiven för den blivande utredningen.
Denna bör, såsom vi ser saken,
vara förutsättningslös.

Däremot har utskottet understrukit att
utredningen bör kunna genomföras utan
onödiga dröjsmål. Den hittills gällande
överenskommelsen har ju snart löpt ut,
och man har därför inte så lång tid på
sig, eftersom utskottet anser att förslag
bör framläggas i sådan ordning att det
klaffar med utgången av den tid, under
vilken överenskommelsen gäller.

Dessutom har utskottet rekommenderat
att utredningen inte skall göras alltför
tungrodd. Någon talare har nyss anmärkt
på vad utskottet anfört i det avseendet,
nämligen att antalet ledamöter
bör begränsas. Utskottet menar att utredningen
kan arbeta snabbare, om den
inte utgörs av en mycket stor kommission.
En till antalet ledamöter begränsad
utredning bör ha goda förutsättningar
att arbeta i samråd med de speciella försvarskommittéer,
som inte bara det parti
jag representerar utan även andra partier
tycks komma att tillsätta vid sidan

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

av den parlamentariska utredningen.
Med dessa partiernas försvarskommittéer
kan utredningen samråda efter hand
som problemen anmäler sig. Jag tror att
detta innebär en bättre lösning än att
tillsätta en stor, tungt arbetande statlig
kommission.

I motiveringen för förslaget om den
parlamentariska utredningen framhåller
både statsrådet och utskottet, att de
statsfinansiella förhållandena bör beaktas
av utredningen. Jag vet inte vad mina
kolleger i utskottet menar med det.
För egen del vill jag understryka att detta
är förhållanden som pockar på att
bli beaktade. Vi är tämligen överens om
att statsfinanserna är överansträngda,
och vi vet att det finns starka krafter i
riksdagen och i samhället i övrigt, som
hävdar att statsutgifterna är alldeles för
stora. Jag tror att det är nödvändigt att
man även när det gäller denna huvudtitel
beaktar den propaganda för sparsamhet
med statens pengar som gör sig rätt
mycket hörd.

Utskottet avstyrker emellertid i nu förevarande
sammanhang alla förslag om
nedprutningar, och utskottet avstyrker
vidare förslaget om några som helst direktiv
från riksdagens sida för den blivande
utredningen. De direktiven bör
utfärdas av Kungl. Maj:t. Jag hoppas att
de inte alltför hårt kommer att binda utredningen.

En annan fråga som är föremål för
delade meningar gäller försvarets forskningsanstalt.
På den punkten finns, såsom
kammarens ledamöter ser, tre olika
ståndpunkter. Utskottet tillstyrker
Kungl. Maj ds förslag om en förstärkning
av forskningsanslaget med 11 miljoner
kronor, av vilka den väsentliga delen
avser skyddsforskningen när det gäller
atomvapen. Hur denna utvidgade
skyddsforskning skall bedrivas vet kanske
ingen för närvarande. Kungl. Maj:t
har lovat att utfärda närmare bestämmelser,
men dem har vi ännu inte sett.
För min del vill jag emellertid säga, att
det är nödvändigt att bestämmelserna
blir klara och otvetydiga, så att det tydligt
markeras vad som skall läggas in i
begreppet skyddsforskning. Vi bör näm -

ligen observera att här föreligger en högermotion,
som syftar längre än till den
rena skyddsforskningen. Den syftar till
att genom inriktad forskning skapa underlag
för en framtida bedömning av
frågan, om vi skall skaffa atomvapen
eller ej, en inriktad forskning rörande
atomvapentillverkning. Jag tror att det
ur många synpunkter är nödvändigt, att
de bestämmelser som Kungl. Maj :t inom
kort kommer att utfärda blir så tydliga,
att det inte råder någon tvekan om var
gränsen går mellan det som utskottet
förordar och det som högern vill ytterligare
lägga dit.

I denna fråga finns det dessutom en
motion, vari yrkas avslag på förslaget
om att forskningsanstaltens resurser
skall ökas med 11 miljoner kronor. Motionen
grundar sig såvitt jag förstår på
en viss misstänksamhet mot denna
gränsdragning, en misstänksamhet som
är förklarlig så länge gränsdragningen
inte är riktigt känd. Inte minst med hänsyn
till denna misstänksamhet är det angeläget
att man får klara besked om var
gränsen går.

Sedan skulle jag också vilja säga, att
atomvapenforskningen berör något av
det mest fundamentala i hela försvarsfrågan.
Vi talar ofta om den enighet som
råder mellan de demokratiska partierna
när det gäller försvarsfrågan. Jag vill
gärna hävda — jag vet inte om jag är
ensam på den punkten -— att jag icke betraktar
talet om enighet i försvarsfrågan
som nonsens, om högern fortsätter att
slåss för en avvikande mening beträffande
atomvapen. Så länge detta sker finner
jag förutsättningarna för allmän
samling i försvarsfrågan vara mycket
små.

De övriga punkterna i huvudtiteln
skall jag inte beröra närmare. Med hänsyn
till vad herr Berg nyss sade beträffande
marinen vill jag bara nämna, att
utskottet på den punkten rekommenderat
en reell besparing på 16 miljoner
kronor. Det gäller ett överskott på en redan
avvecklad budget — 1958/59 års
budget, överskottet härrör från medel
som avsåg att täcka prisstegringar, prisstegringar
som icke inträffade. Någon

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna,

har frågat — jag hörde frågan i andra
kammaren nyss — om det är sant att
man i första avdelningen till att börja
med var inställd på att låta marinen få
dessa pengar men att man sedan ändrade
sig. Det är sant så till vida, att det på
ett mycket tidigt och preliminärt stadium
föreföll avdelningen troligt, att
om inte marinen fick pengarna, skulle
de gå någon annanstans, sannolikt till
flyget, och då fanns det en stark stämning
inom avdelningen för att låta marinen
få pengarna. Men sedan det klarlagts
att så inte var fallet utan det
fanns möjlighet att begränsa försvarsutgifterna
med 16 miljoner kronor -— att
alltså spara dessa pengar — accepterade
avdelningen enhälligt förslaget härom.
Jag har velat lämna denna upplysning,
eftersom man under hand frågat
om och påtalat denna sak.

Till sist vill jag med anledning av vad
fru Wallentheim sagt om socialbyrån
framhålla, att byrån är ett litet fristående
ämbetsverk, som tillkom under de
speciella förhållanden som rådde under
kriget, och att man icke ansett nödvändigt
att behålla dess verksamhet i ett
självständigt ämbetsverk. Det har utskottet
funnit vara riktigt. Även om det självklart
inte går att utan gnissel avskaffa
en institution, som fyller viktiga uppgifter,
har utskottet ansett, att man inte
skall ha institutionen kvar, om dess arbetsuppgifter
är begränsade och kan
handhas av andra existerande organ. Genom
denna operation sparar man, såsom
försvarsministern anger, drygt
100 000 kronor. Även om det bara vore
35 000 å 40 000 kronor, såsom fru Wallentheim
förmenar, är det dock eu besparing.
Beträffande de betänkligheter,
som fru Wallentheim anförde angående
möjligheterna till kontakt mellan denna
verksamhet och kommunerna, har utskottet
sagt, att kontaktmöjligheterna
inte bör försämras genom omorganisationen,
utan man skall tillse, att de kan
upprätthållas ungefär som förut. Om
man antar, att det blir i stort sett samma
slags civila människor som sköter
ruljangsen, behöver man inte befara,

m. m.

att det blir så mycket annorlunda i det
avseendet.

Herr talman! Jag har inte anledning
att närmare gå in på övriga punkter.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkt 2). Den gäller
avskaffandet av de 2,5 procenten.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Såväl herr Siegbahn soni
herr Gillström har klandrat reservanterna
för att de skulle vilja springa ifrån
överenskommelsen om försvarsorganisationen.
Herr Gillström framhåller, att
det väsentliga var, att man inte fick
fingra på slutsumman. Vi har inte sett
på frågan på det sättet, utan vi har
också tagit hänsyn till vad som sades
i samband med överenskommelsen om
vad som skall komma att ske med vår
försvarsorganisation. Med hänsyn till
vad som framkommit i tidigare yttranden,
anser vi för vår del, att vad man
där förutsatte icke har uppfyllts.

Sedan måste jag säga, att herr Gillström
har ganska små krav på realprövning,
om han anser att det sker en
realprövning av fjärde huvudtiteln. Jag
kan ge ett exempel. Det finns i föreliggande
utlåtande en liten, liten ändring.
Privatflyget har fått en ökning av sitt
anslag, och då har man fått ta detta
belopp från ett annat anslag, jag minns
inte vilket. Hade man i stället såsom vi
föreslagit prutat på ett anslag för lottorna,
så hade man, om man strikt velat
hålla på överenskommelsen fått lov att
försöka hitta ett annat anslag för att
göra av med dessa medel till varje pris.
Det är detta system som jag för min
del finner vara orimligt.

Sedan är det inte så att reservanternas
prutningar är rent godtyckliga, såsom
herr Gillström vill göra gällande. De kan
klart redovisas. Det är fråga om avlöningsanslagen
och det förhåller sig helt
enkelt på så sätt, att vi har tittat på
dem och funnit, att så och så mycket
krävs för de löneökningar som dessa
tjänstemän lika väl som andra är berättigade
till. Dessa löneökningar har

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

vi inte försökt rubba på. Vad vi har
tagit bort är de ökningar av avlöningsanslagen
i förhållande till fjolårets budget
som ligger ovanpå. Samma är förhållandet
med materielanslagen, där vi
ansett oss kunna förorda en nedprutning
med 10 procent. Båda dessa prutningar
har, som jag tidigare sagt, helt
enkelt skett av det skälet, att om en ny
utredning om vårt försvar nu skall företagas,
varvid vi enligt min mening
måste inrikta oss på att pressa ned försvarskostnaderna,
skall vi inte ha låst oss
genom att nu tillsätta nya tjänster, som
sedan kanske skall indras, och vi bör
inte heller låta oss genom att beställa
materiel, som vi under alla omständigheter
är tvingade att betala. Detta är en
realprövning så god som någon.

Sedan måste jag säga, att herr Gillström
hade litet för bråttom, när det
gällde att klandra reservanterna för att
de inte vill vara med om dessa 2,5 procent.
Det ligger så till att den frågan
har utgått ur detta utlåtande. Den kommer
i propositionen nr 110 och är
alltså inte föremål för behandling i dag.
Tyvärr kan jag inte hjälpa herr Gillström
med att förbehandla den frågan
genom att lova att komma med någon
motion om att dessa medel inte skall
utgå, tv jag fruktar att motionstiden
redan är slut, och vi hade inte tänkt
motionera om det anslaget.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Kammaren torde ha
observerat att herr Söderberg inte kunde
visa, att de anslagsreduceringar som
han påyrkar är annat än högst godtyckliga
förslag. Han kunde inte visa att
de var grundade på någon realprövning
av behoven. Det var det jag ville att
han skulle visa. Han anförde ett exempel
beträffande överflyttning av medel
från flygvapnet till det privata flyget.
Det förhöll sig på det siittet, att
flygvapnets ledning förklarat, att om
privatflyget fick detta belopp, så skulle
flygvapnet från sitt övningsanslag kunna
avstå motsvarande belopp på 186 000
kronor eller något sådant. Det är alltså

på grund av den utbildningsverksamhet
som privatflyget faktiskt bedriver fråga
om en överflyttning mellan två anslag,
som mer eller mindre avser precis samma
ändamål.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte vad herr
Gillström begär för slags realprövning.
Jag har klart och tydligt talat om för
herr Gillström, att om det exempelvis gäller
armén, så hade man så och så många
miljoner kronor i anslag till avlöningar
för den personal som fanns vid det tillfället,
och vi har ansett att man skall
anslå de pengar som erfordras för löneförhöjningar
åt dessa liksom åt andra
tjänstemän, men när det gäller att anslå
pengar till nya tjänster, har vi
sagt att några nya tjänster i avvaktan
på den nya försvarsutredningen ej skall
tillsättas. Av den anledningen föreslår
vi, att den höjning som gäller nya tjänster
icke skall bifallas.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Även om jag vid detta
tillfälle har ett dubbelt ärende så skall
jag ändå yttra mig med så liten tidsförbrukning
som möjligt. Jag förekommer
ju som reservant för all del, men
jag står i huvudsak för utskottets utlåtande
i alla punkter så när som på en.

Jag ber att först få säga några ord
om utskottets utlåtande i allmänhet och
sedan några ord om min reservation. Jag
skall inte mera ingående lägga mig i den
dispyt som nyss utspann sig mellan herr
Gillström och herr Söderberg, men kvar
står väl i alla fall att utskottet och avdelningen
haft ett annat utgångsläge
än herr Söderberg och hans medreservanter.
Utskottet har känt sig bundet
av 1958 års beslut och har sålunda
fått handla utifrån det utgångsläget.
Herr Söderberg utgår ifrån att riksdagen
och utskottet skall ha möjlighet att
som han säger inom ramen av tillgängliga
resurser pröva och fördela. Vad
som skall anses som »tillgängliga resurser»
är ju en bedömningsfråga, och

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning ar försvarskostnaderna,

då kan det bli fråga om olika utgångslägen.
Men med det utgångsläge som
herr Söderberg här bär, förstår jag,
att han kunnat på nio punkter minska
anslagsbeloppen med sammanlagt, tror
jag, 133 miljoner kronor.

Frågan om det utgångsläge som herr
Söderberg och hans medreservanter har
innebär en bättre realistisk prövning
av förutsättningarna kan vi lämna obesvarad
— jag föreställer mig att kammarens
ledamöter kan besvara den. Det är
väl ändock på det sättet, att har man
ett avtal eller en överenskommelse —
kalla det vad man vill — är man väl
bunden av den under den tid den gäller,
om överenskommelsen är tidsbestämd,
och annars tills man fått ett annat
avtal i stället. Det bär vi inte ännu, och
tiden är också bestämd. Som här förut
sagts är det nu det tredje året som vi
prövar saken, och då får vi väl finna
oss i att hålla oss till avtalet — det lär
inte kunna hjälpas. Det är aldrig bra att
bryta ett avtal. Jag kan för min del inte
tillmäta mig möjligheten att bedöma, om
kritiken mot avtalet var riktig, men
ett starkt skäl var väl ändå att militärerna
skulle få någon sorts plan att
handla efter.

Jag menar sedan att det blir väl ytterligare
tillfälle att ta upp denna sak.
Vi har dessbättre kunnat enas om den
parlamentariska utredning som föreslagits,
och då blir det väl dels inom
utredningen och dels vid ställningstagandet
till utredningens resultat anledning
att vidta ändringar i förhållande
till vad som nu gäller. Jag skall
inte säga mera om detta, men jag vill
framhålla att jag anser, att hela denna
diskussion kan med fördel uppskjutas
till dess att det nya utredningsarbetet
föreligger.

Sedan är det en sak i herr Söderbergs
reservation vid punkten 2 som jag anser
inte vara så alldeles invändningsfri.

Reservanterna säger bl. a: »---• vill

utskottet ifrågasätta lämpligheten av att
så väsentligt öka inkallelserna till repetitionsövningar,
som synes komma att
ske under 1960.» Detta är väl inte helt
sant. Jag tror att kammarens ärade le -

m. m.

damöter har lagt märke till att det är
planer å bane att skära ner repetitionsövningarnas
längd i höst för ett antal
av de värnpliktiga. Detta är måhända
gjort som ett försök, men det är ett försök
som inte bär så liten betydelse.
Efter vad som sagts mig skulle det gälla
8 000 man, som skulle få en repetitionsövning
under 20 dagar i stället för som
eljest under 30 dagar. Det betyder ju
inte mindre än 80 000 tjänstgöringsdagar,
och då det i regel gäller folk som
är mellan 30 och 35 år, har det stor betydelse.
Är man medveten därom, tycker
jag kanske att det är överord att säga,
att det skall ske en väsentlig ökning av
inkallelserna. Att det sedan från det ena
året till det andra kan växla litet, beroende
på hur förbanden sammansätts, är
en annan sak, men här är i varje fall
från Kungl. Maj :ts sida en klar minskning
ifrågasatt.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid herr Söderbergs och hans medreservanters
uttalanden. Jag kan i övrigt helt
instämma med herr Gillström på den
punkten. Det var emellertid så, att herr
Gunnar Berg för en stund sedan höll ett
anförande, som jag med största intresse
lyssnade till och som gällde marinen. Såsom
herr Gillström här sagt var det så
att en överenskommelse vid ett tidigare
skede var på väg, men av skäl som jag
här inte skali närmare beröra, tvingades
vi att tänka om. Jag vill säga att det
inom avdelningen fanns förespråkare för
den uppfattning som herr Berg nyss gav
uttryck åt, men det är ju på det sättet,
att man ibland kanske får lov att väga
mellan å ena sidan möjligheten att komma
överens på vissa punkter och å andra
sidan lämpligheten av att i ett sådant
läge framföra en särmening. Vi kan väl
ändå vara överens om att det ligger ett
stort värde i att vi från alla håll kunnat
enas om att föreslå denna parlamentariska
utredning. Vi bär enligt min mening
i varje fall så långt som möjligt
söka hålla frågan på det planet, att vi
kan enas över partigränserna. Det sämsta
som kan hända i detta fall är väl om
det skulle bli direkta partistrider om
försvarets utformning. Det är kanske så

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

att den mening, som kände sympati för
herr Bergs förslag, bedömde det som
viktigare att uppnå enighet om den parlamentariska
utredningen. Det hade kanske
inte blivit det allra bästa utgångsläget
för utredningen, om man i fråga
om marinen hade kommit att redovisa
skilda meningar. Det är kanske en felbedömning
— det överlåter jag åt andra
att avgöra —• men enligt min mening
tog nog några, som kände sympati för
herr Bergs motion, en viss hänsyn till
behovet att visa upp enighet på denna
punkt.

För att tillägga ytterligare några ord
om denna motion så förhåller det sig
väl så, att om det skedde en felavvägning
vid 1958 års överenskommelse, så
berodde det kanske på att utgångsmaterialet
inte var alldeles detsamma som
nu. Jag bortser då från den utveckling,
som har skett på det vapentekniska området
och som har ändrat premisserna.
I det läge, som då rådde, förelåg inte
någon marinplan, medan övriga försvarsgrenar
hade gjort upp sina planer.
Detta kan ha gett anledning till en måhända
oriktig avvägning mellan de olika
försvarsgrenarna.

Detta är vad jag för min del tänkte anföra
på denna punkt. Enligt min mening
kan kammarens ledamöter med fullt förtroende
följa vad utskottet här har föreslagit.

Endast på en punkt, nr 123, har jag
anmält en reservation. Det gäller försvarets
socialbyrå. Fru Wallentheim har
redan framlagt en utförlig motivering
och har yrkat bifall till reservationen.
Jag skall så kort som möjligt endast ytterligare
understryka det redan anförda.

Utskottet har under förmenande att
en besparing på 100 000 kronor eller måhända
något mer skulle uppkomma tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag. Kungl.
Maj:t grundar väl sitt förslag i allt väsentligt
på att försvarets civilförvaltning
och 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
har ansett, att denna byrås uppgifter
skulle kunna överföras på andra
organ. Det skulle sålunda vara onödigt
att ha en fristående myndighet. Det bör
kanhända observeras i detta samman -

hang, att överbefälhavaren har anmält
en annan mening. Han har funnit det
osannolikt, att man för närvarande skulle
kunna göra några besparingar, då antalet
tjänstemän för arbetsuppgifterna
knappast kan minskas. Han har också
ansett, att frågan bör ytterligare utredas.

Om man nu granskar den avsedda besparingseffekten,
så finner man, att det
klart och tydligt sägs ifrån att ingenting
kommer att hända förrän den 1 januari
1961, och möjligen skulle omorganisationen
kunna vara genomförd den 30
juni samma år. Då är ju det budgetår vi
nu närmast arbetar med slut. Börjar man
inte att rationalisera, förrän man är
mitt inne i budgetåret, är det väl uteslutet
att kunna spara hela kostnaden,
drygt 100 000 kronor. Det har tydligen
inte heller departementschefen trott på,
tv han begär ju täckning för kostnaderna
för byråns verksamhet för hela budgetåret.

Denna byrås uppgift är ju, som vi nu
har hört och väl vet, att vara tillsynsmyndighet
i fråga om familjebidragsförfattningarnas
tillämpning och lånemvndighet
enligt värnpliktslåneförfattningarna.
Till följd härav är vi på kommunalt
håll ganska intresserade av denna
fråga. Det har här nämnts en inlaga
från Landskommunernas förbund, och
jag kan för egen del vitsorda riktigheten
av de synpunkter, som framförts i
denna inlaga. Ute i kommunerna har vi
goda erfarenheter av socialbyrån och
dess sätt att arbeta. Nu kan det väl gå
bra i fortsättningen också — det är möjligt
—• men vad vi vill fästa avseende
vid är att försvarets civilförvaltning hittills
icke haft några förvaltningsuppgifter
gemensamt med kommunerna. Till
följd härav kan man nog ifrågasätta
lämpligheten av den föreslagna ärendeöverflyttningen.

Som också har påpekats i denna reservation,
har man vid framläggande av
detta besparingsförslag helt och hållet
bortsett från de motiv, som på sin tid
föranledde att handläggningen av rekryteringsfrågorna
lades på en särskild
byrå. Enligt de resonemang, som då fördes,
borde man härigenom till och med

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna,
kunna förbilliga upplysningsverksamheten
för manskapsrekryteringen, ty det
måste ju bli dyrare, om varje försvarsgren
skulle svara för sin underbefälsrekrytering,
och detta skulle väl också
leda till en onödig konkurrens mellan
försvarsgrenarna. Nu har denna byrå
anställda, som är specialutbildade i
arbetsförmedlingens ungdomsavdelning,
och som har erfarenheter av både rekrytering
och civilanställning.

Det är utifrån dessa synpunkter som
jag och mina medreservanter inte alls
har känt oss övertygade om den föreslagna
överflyttningens lämplighet. Vi
menade att den besparing som kan komma
i fråga för det budgetår vi nu behandlar
blir ytterligt liten. Då kan man
lika gärna kosta på sig att ha socialbyrån
som den nu är ytterligare ett år, så
får utredningen till ett kommande år
redovisa vad man verkligen vinner. Denna
utredning har enligt min mening en
mycket viktig uppgift i att undersöka
i vad mån det civila inflytande, som vi
nu har i socialbyrån, kan säkerställas
vid en överflyttning till de andra myndigheter
som här kan komma i fråga,
det må gälla civilförvaltningen eller någon
annan gren. Jag håller bestämt på
att det är en mycket väsentlig sak att
man vid prövning av dessa frågor har
civilt inslag. Det är väl också så att man
i detta sammanhang kan ha anledning
att rekommendera en sådan utredning
att överväga huruvida rekryterings- och
anställningsuppgifternas handhavande,
om socialbyrån nödvändigtvis skall bort,
inte kunde överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen
lika gärna som till civilförvaltningen.

Med detta, herr talman, har jag sökt
motivera vad som ligger under reservationen
vid punkten 123, vari yrkas avslag
på Kungl. Maj:ts förslag om indragning
av försvarets socialbyrå. Vi vill ha
ett uppskov så att den skall få sitta kvar
med sina nuvarande funktioner under
närmast kommande budgetår. Det bör
ske en utredning att föreläggas nästa års
riksdag, där det bättre än nu klarlägges
hur dessa frågor kan lösas.

I övrigt yrkar jag, som jag tidigare

m. m.

sagt, bifall till utskottets utlåtande på
samtliga övriga punkter.

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag antecknade icke alldeles
utan tillfredsställelse att herr Pålsson
i sitt anförande meddelade som sin
åsikt att avvägningen mellan försvarsgrenarna
sådan den bestämdes 1958 möjligen
var felaktig. Jag gratulerar herr
Pålsson till denna nyvunna insikt. Jag är
tämligen övertygad om att det blir åtskilliga
under årens lopp som kommer
att följa med herr Pålsson om han vidhåller
denna mening, och det hoppas jag
han gör.

Nå, varför låter då inte herr Pålsson
denna sin åsikt komma till uttryck i
statsutskottet, där han är en aktad och
ärad ledamot? Jo, förklarar herr Pålsson,
han vill inte äventyra enigheten i
utskottet kring försvarsfrågan med att
göra dessa deklarationer. Han befarar
alltså, som han uttryckte det, att det
skulle kunna bli nya partistrider om försvarsfrågan
om han det gjorde.

Om han avser den motion, som jag har
undertecknat och som avgivits i denna
kammare, vill jag fästa uppmärksamheten
på att den motionen har samlat ett
tiotal namn, representerande samtliga
fyra demokratiska partier, även partivänner
till herr Pålsson. Någon risk för
partistrider behövde det alltså inte bli
kring den saken.

För övrigt är ju statsutskottet ganska
kunnigt i konsten att fatta eniga beslut.
Herr Gillström berättade alldeles nyss
för oss att utskottet först var enigt om
att tillstyrka att marinen skulle få de 16
miljoner, som ursprungligen var 22 men
som nu krympt, och sedan efter en upptäckt
någonstans var utskottet lika enigt
om att avstyrka denna motion. Så nog
kan man konsten att snickra ihop delade
meningar.

Herr Gillström hänvisade till ett uttalande
som gjorts tidigare av statsutskottet
om önskvärdheten av en litet större
generositet i fråga om anslagen till marinen.
Jag har både 1958, 1959 och i dag

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

noterat dessa uttalanden av statsutskottet.
Jag finner dem emellertid vara till
intet förpliktande sådan som utvecklingen
varit. Vad statsutskottet skrev 1958
föranledde inte statsutskottet 1959 att
göra någon retusch sedan det visat sig
att uttalandet inte lett till någon ändring.
Vad statsutskottet skrev 1959 har inte
föranlett statsutskottet att i år göra någon
retuschering, trots att statsutskottet
i detta uttalande rekommenderade
Kungl. Maj :t och riksdagen att göra justeringar
till förmån för marinen. Jag
tror alltså att man inte skall ta de uttalandena
för allvarligt. Jag hoppas att
man mycket allvarligare tar den förhoppning
statsutskottet ändå har att den
försvarsutredning som nu skall tillsättas
verkligen angriper avvägningsproblemen
med litet större vidsyn än vad man
gjorde förra gången.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag skall endast yttra
mig över en punkt i detta utskottsutlåtande,
nämligen punkt 157 som gäller
den frivilliga skytterörelsen.

Statsrådet har föreslagit samma anslag
som förra året, 1 750 000 kronor.
När man tar ställning till detta anslag
bör man ha i minnet att anslaget till
den frivilliga skytterörelsen i 1954/55
års stat sänktes med 100 000 kronor. På
grund av denna sänkning och de prisökningar
som skett på olika artiklar vilka
skytterörelsen behöver har skytterörelsen
kommit i ett så prekärt läge att
överbefälhavaren för sin del föreslagit
att anslaget skulle ökas med 144 000 kronor.
Civilförvaltningen har sett på anslaget
och inte bara funnit denna höjning
motiverad utan också ansett att
man på grund av bl. a. höjda resekostnader
borde öka detta anslag med ytterligare
4 000 kronor till den egentliga
skytterörelsen och med 1 000 till vardera
pistol- och sportskyttet.

Det är med anledning av dessa förhållanden
som jag i denna kammare och
herr Ståhl i andra kammaren liar väckt
motion om att anslaget till den frivilliga
skytterörelsen skulle ökas med 150 000
kronor.

Skytterörelsen är en av de folkrörelser
som man kan kalla verkligt breda, och
den borde bli det i ännu högre utsträckning,
ty i en tid när man måste räkna
med luftlandsättning av trupper, när vi
har lagt om hela vårt försvar till ett
hemortsförsvar genom försvarsområdena
och när vi har skaffat oss vårt hemvärn
för samma uppgift är det angeläget
att försöka vidmakthålla och utvidga
skjutskickligheten hos det folk som bor
i de olika delarna av vårt land. Om man
skall göra det är det emellertid klart att
man inte kan begära att de som frivilligt
deltar i denna verksamhet skall kosta
på sig hur mycket som helst. Redan nu
får skyttarna betala sina egna gevär, de
får betala skotten och de får betala sina
resor till de olika tävlingarna. De har
följaktligen en hel del utgifter, vartill
naturligtvis kommer sådana som hör
samman med klädseln, övningarna och
skjutningarna försiggår ju även under
dålig väderlek.

För detta har skytterörelsen för närvarande
otillräckliga inkomster. Varje
skytteförening får för varje skytt som
lossat 50 skott inte mer än 4 kronor 50
öre. Med detta skall föreningen betala
målmateriel och en del andra anordningar
på skjutbanan. Detta bidrag har
varit så otillräckligt under senare år, att
skjutbanorna har förfallit. Skytteföreningar
bär upphört därför att de inte
har kunnat vidmakthålla sina skjutbanor.
Följden har blivit att man under
förra året kunde märka en tillbakagång
i fråga om anslutningen till den frivilliga
skytterörelsen.

Har man intet intresse av att vidmakthålla
det frivilliga skyttet är det givet
att man inte hyser några bekymmer för
en sådan utveckling, men ser man däremot
den frivilliga skytterörelsen som
en del av hemortsförsvaret måste man
nog säga att utvecklingen är ganska bekymmersam,
ty detta med hemortsförsvaret
kan dock otvivelaktigt få en förhållandevis
stor betydelse.

Det är inte heller så lätt för skyttet
självt att skaffa sig några andra inkomster.
Det kan inte som andra sportevenemang
ta entré till sina tävlingar,

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna,

och följaktligen kan det inte göra några
inkomster på dem, i varje fall inte nämnvärt.
Någon inkomst kan man få på servering
etc., men det räcker som vi förstår,
inte långt.

Vi har omkring 2 000 skjutbanor i vårt
land, och för närvarande föreligger 115
ansökningar beträffande förbättring av
dem. Ett iordningställande av enbart
dessa skjutbanor skulle gå på 704 905
kronor, och vi kan vara övertygade om
att de belopp som har begärts otvivelaktigt
är tilltagna i underkant. Skytterörelsen
hade vid årsskiftet till dessa anspråk
inte mer än 45 000 kronor, och det
är inte mycket att komma med i sådana
här sammanhang.

Härtill kommer att skytterörelsen faktiskt
bereder statsverket en del inkomster
därigenom att skyttarna köper använda
armégevär, som alltså använts vid
det frivilliga skyttet. Det betalas 125 kronor
per styck för dessa gevär. Förra året
köptes det 1 511 sådana gevär. Det köpes
årligen mellan 1 500 och 2 000 gevär.
Detta medför ett tillskott till statskassan
på 200 000 kronor per år. Om inte
skyttet köpte dessa gevär skulle staten
sannolikt inte få avsättning för dem.
Man kan därför ifrågasätta om det är
riktigt eller ej att denna kostnad belastar
skyttarna.

Efter det att dessa motioner väcktes
och följaktligen också efter det att förslaget
lades fram ifrån försvarsministerns
sida har en annan omständighet
tillkommit som gör kravet på 150 000
kronor än mera behjärtansvärt, nämligen
detta att skytterörelsen tidigare har
kunnat få en del inkomster på sitt lotteri
men att dessa inkomster nu minskat.
Skytterörelsen har haft ett lotteri
också i år, men på grund av den väldiga
ansvällning som V 5-spelet har fått, har
det inte varit möjligt att sälja alla lotter.
Den inkomst på 103 000 kronor som
man räknat med att få på detta lotteri
har sjunkit till 58 000 kronor. Allt detta
gör att man kan säga att skytterörelsen
faktiskt har kommit i ett krisläge, och
jag anser att det är rimligt att man vid
behandlingen av detta ärende tar hänsyn
till detta och inte begär att skyttet,

u m.

utöver de mycket betydande kostnader
som det redan bär för att få fylla den
otvivelaktigt mycket viktiga uppgift det
har sig förelagt, skall belastas med ytterligare
kostnader. Vi har därför väckt
denna motion, och jag skall be, herr talman,
att få yrka bifall till den när vi
kommer till vederbörande punkt.

Häri instämde herrar Nils Hansson
(fp), Torsten Andersson (ep), Thorsten
Larsson (ep), Harald Pettersson (ep)
och Arvidson (h).

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte omöjligt att
de uppgifter som herr Nils Elowsson
lämnade om den frivilliga skytterörelsens
besvärliga ekonomi är riktiga. Men
vi känner ju igen denna argumentation
som vi brukar möta nästan i fråga om
varje anslagspost under de olika huvudtitlarna.
Det var därför egentligen ingenting
nytt som herr Elowsson här kom
med.

Till komplettering av hans anförande
vill jag påminna kammaren om att det
inte är mer än några år sedan som den
högsta militärledningen här i landet i
något sammanhang beträffande skytterörelsens
anslag uttalade att pengarna
skulle bli till större nytta för försvaret
om de lades ned på övriga frivilliga försvarsrörelser
än på skytterörelsen. När
statsutskottet gått på den billigare linjen
kan det alltså stödja sig på det uttalandet,
även om den nuvarande militärledningen
har en annan uppfattning.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om vi skall
tala om den snö som föll i fjol, men jag
har i alla fall pratat med åtskilliga i den
högsta försvarsledningen om denna sak.
Jag har för att få klart besked ställt en
direkt fråga till dem, huruvida det med
den tekniska utveckling som försvaret
har fått kan vara skäl att vidmakthålla
den frivilliga skytterörelsen. Jag har fått
det svaret att man alltjämt anser det
vara synnerligen viktigt att folk kan

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

hantera ett gevär och att detta gäller
både den ungdom som senare skall rycka
in som värnpliktiga och då lära sig en
hel del annat och de äldre, vilkas skjutskicklighet
bör vidmakthållas.

Härtill kommer att man inom den frivilliga
skytterörelsen under senare år
alltmer övergått från att skjuta med
mausergevär till att skjuta med kulsprutegevär,
vilket betyder en avsevärt
ökad eldkraft. Man har också i utbildningen
infört en ny gren, skidskjutning,
vilket innebär att man på ett helt annat
sätt än tidigare kan vinteröva.

Herr Gillström sade vidare att jag
egentligen inte kommit med någonting
nytt. Ja, jag är fullt på det klara med
att det inte finns så mycket nytt att anföra
på detta redan tidigare mycket omdiskuterade
område. Men tåg är tämligen
säker på att när jag talade om för
herr Gillström att skytterörelsen förlorat
omkring 50 000 kronor på grund av
att dess lotteri gått dåligt, så var detta
en nyhet.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag har tidigare under
denna debatt instämt med herr Söderberg
och kan därför inskränka mig till
att nu endast anföra några ord med anledning
av en motion som jag jämte två
andra ledamöter av denna kammare har
väckt och som utskottet redovisar under
punkt 121 i sitt utlåtande.

I motionen hemställer vi om avslag
på den del av anslagsäskandet som gäller
förhöjt anslag till försvarets forskningsanstalt
för kärnvapenforskning. Vi
noterar att statsutskottets majoritet anslutit
sig till det uttalande som statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
gjort om att ifrågavarande höjning av
anslaget till försvarets forskningsanstalt
med 11 065 000 kronor rör sig om ett bemyndigande.
Det gäller alltså en fullmakt
för försvarsministern att senare
utfärda närmare direktiv för forskningsanstaltens
arbete i detta hänseende.

Många i delta land bär känt en viss
oro inför detta anslagsäskande. Det stora
flertalet människor i vårt land accep -

terar säkerligen att man bedriver skyddsforskning,
d. v. s. söker utforska hur man
skall kunna bereda bästa möjliga skydd
för både civilbefolkningen och landets
försvarsstyrkor mot verkningarna av
atomvapen. Men om meningen är den,
såsom vi motionärer tror oss kunna utläsa
ur det något dunkla uttalandet att
försvarets forskningsanstalt visserligen
skall bedriva skyddsforskning i fråga om
kärnvapen men också producera dylika
vapen för att kunna göra dessa undersökningar,
då anser vi att riksdagen, om
den beviljar detta anslag, har trampat
över gränsen för vår neutralitet. Vi hyser
den bestämda uppfattningen att kärnvapenforskning
inte har någon plats i en
stat som med bestämdhet har hävdat sin
neutralitetslinje under både det senaste
och det föregående världskriget, varunder
denna hållning respekterats trots att
våra brödrafolk befunnit sig i krig och
under ockupation.

Det har här tidigare många gånger talats
om nödvändigheten av folkomröstningar.
Personligen är jag av den bestämda
uppfattningen att folkomröstningar
icke skall anordnas i mera bagatellartade
frågor. Men när det gäller
kärnvapenforskningen -— en forskning
rörande vapen som jag anser icke skall
finnas i en stat, vilken vill hävda en
neutralitetslinje — tycker jag det vore
lämpligt att regeringen, innan den utnyttjar
den fullmakt som försvarsministern
begärt och som statsutskottet tillstyrkt,
anordnar en folkomröstning.

Att försvarskostnaderna automatiskt
stiger är helt naturligt, och det är också
självfallet att vårt lilla land kommer att
få svårigheter att kunna fullfölja materielanskaffningen
för neutralitetsförsvaret.
Men om man tar med kärnvapenforskning
i beräkningarna för dessa anskaffningar
torde utgifterna för vårt
neutralitetsförsvar komma att stiga väsentligt.
Ser man på det beställningsbemyndigande
som statsutskottet redovisar
i sitt utlåtande, finner man att detta
för flyget under sjuårsperioden 1960
—1967 rör sig om icke mindre än 5 810
miljoner. För armén beräknas beställningsbemyndigandet
till 2 647 miljoner

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

och när det gäller marinen till 65 miljoner.
Det är klart att den tekniska utvecklingen
snabbt går framåt, och det är också
klart, att kostnaderna för neutralitetsförsvarets
materiella anskaffning för flyget
också ökar år för år. Men var kommer
vi att hamna om vårt land även skall
ge sig in på angreppsvapen? — Tv jag
utgår ifrån att försvarets forskningsanstalt
när det gäller kärnvapenforskningar
inte skall utföra experiment i vårt land
enbart för skyddsändamål, utan att även
det syftet torde vara inbakat att vi skall
ha detta vapen för att utåt kunna ge ett
sken av att ha ett kraftigt försvar, i vilket
även anfallsdetaljer skall inrymmas.

Statsutskottets talesman herr Gillström
lämnade en lugnande deklaration i sitt
anförande. Han sade klart ifrån att utskottets
motivering och hemställan ingalunda
var någon fullmakt till försvarsdepartementet
att utforma direktiv om
användningen av anslaget till försvarets
forskningsanstalt evad det rörde beloppet
på 11 065 000 kronor, och jag är
tacksam för denna deklaration. Men jag
skulle vilja ställa en fråga till försvarsministern,
om han när han begärt detta
beställningsbemyndigande senare ämnar
ge direktiv till forskningsanstalten
beträffande detta belopp. Det vore väl
rimligt begärt att vi här i riksdagen kunde
få en deklaration om vad dessa direktiv
i så fall skulle röra sig om.

Jag tror också att det är nödvändigt
att försvarsministern redan nu avger en
klar deklaration i det fallet.

Högern har ju vi denna punkt klart
och tydligt reserverat sig för att även
kärnvapen skall inrymmas i vårt neutralitetsförsvar.
Där kommer inte någon
besparingsiver till uttryck. Tror verkligen
högern att enighet skall kunna vinnas
beträffande försvarets kostnadsram,
om den menar att riksdagen redan nu
skall ha en klar ståndpunkt och vara
redo att anamma kärnvapen, anfallsvapen,
i vårt neutralitetsförsvar?

Jag skall begränsa mitt anförande och
endast ställa ytterligare en fråga: Hinner
man modernisera vapenutrustningen för
vårt neutralitetsförsvar så att alla de
årsklasser, som blir inkallade till vapen -

tjänst, därest vår neutralitet brytes, har
de vapen som är nödvändiga i ett nutida
försvar? Jag tror att vi inte ens har
de handvapen som den senaste tekniska
utvecklingen åstadkommit. Beställningsbemvndiganden
lämnas till flyget och
armén, men ligger inte faran i att de
beställda vapnen hunnit bli omoderna
redan innan de kan levereras, så att man
får betala åtskilliga miljoner i avbeställningskostnader,
på samma sätt som då
jagarna avbeställdes?

Herr talman! Jag kommer att vid
punkten 121 yrka bifall till reservation b.
I övrigt instämmer jag med herr Söderberg
i de yrkanden han kommer att
framlägga på andra punkter.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När 1958 års uppgörelse
angående militärkostnaderna träffades
mellan regeringen och de borgerliga partierna
var det praktiskt taget endast
kommunisterna som här i riksdagen reste
invändningar mot den uppgörelsen.
Vi opponerade oss dels av kostnadsskäl,
dels med hänsyn till den inriktning av
vår försvarsorganisation som uppgörelsen
innebar.

Men även om vi stod tämligen ensamma
i riksdagen så var vi inte ensamma
ute bland folket. Där var opinionen
mot denna försvarsöverenskommelse
redan från början synnerligen
stark, framför allt på grund av de
årligen stegrade kostnaderna som det
i längden blir omöjligt att bära. Vi stod
i fjol inför en statsfinansiell kris som
regeringen ansåg sig kunna klara endast
på det sättet att man tog ut en allmän
omsättningsskatt på 1,4 miljard kronor,
vilken ju till huvudsaklig del drabbar
mindre inkomsttagare. Och det avgörande
för denna statsfinansiella krissituation
var utan tvivel de väldiga militära
kostnader som vi enligt överenskommelsen
hade påtagit oss.

Hur orimliga dessa kostnader är vill
jag bara illustrera med ett enkelt faktum.
Den statliga inkomstskatten från
fysiska personer beräknas till 3,4 miljarder
kronor — i den siffran ingår
inte socialavgifter, förmögenhetsskatt,

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Om begränsning av försvarskostnaderna, m. m.

bolagsskatt, arvsskatt och liknande —
och dessa 3,4 miljarder motsvarar nästan
exakt de nu föreslagna militärutgifterna.
Det innebär att varje krona som
en vanlig människa betalar i egentlig
statsskatt går oavkortad till militära ändamål.
Är det inte uppenbart att en
sådan politik blir ohållbar i längden?
Kan vi verkligen fortsätta att varje timme,
dag och natt, söndag som vardag, kasta
ut 372 000 kronor till militära ändamål?
Det gör vi nu. Var och en kan ju
räkna ut att vår försvarsorganisation
bara under de två timmar som vi här
sysslat med militärpolitiken har förbrukat
mellan 700 000 och 800 000 kronor.
Det är verkligen stora pengar som här
lägges ut.

Under de senaste tio åren har militärutgifterna
ökat fyra gånger om, och alla
förstår att läget verkligen skulle bli katastrofalt
både för statsfinanser och för
de enskilda människorna här i landet
om militärledningens önskemål skulle
bifallas, nämligen att 1958 års överenskommelse
skulle gälla under tio år.

Nu skall ju en parlamentarisk försvarsutredning
tillsättas, och jag vill
hälsa det med tillfredsställelse. Folkopinionen
mot militärslöseriet kan i dag
inhösta en betydande delseger. Enligt
vad departementschefen antytt i sin proposition
skall utredningen pröva såväl
kostnadsramen som de statsfinansiella
konsekvenserna av nuvarande militärpolitik.
Utan tvivel är detta en framgång
för opinionen, men enligt min mening
borde riksdagen också uttala sig om hur
direktiven för en sådan utredning skulle
vara utformade. Därför har vi i den
kommunistiska motionen nr 221 i andra
kammaren skisserat vad som enligt
vår mening bör vara målsättningen för
en sådan parlamentarisk utredning, och
även några socialdemokrater har motionerat
på i huvudsak samma linje. Vi
anser i korthet för det första att målsättningen
för vårt försvar skall vara
att säkra neutraliteten och för det andra
att man icke kan räkna med att kärnvapen
skall komma till användning vid
det svenska försvaret.

5 Första kammarens protokoll 1''JGII. Fr 11

För det tredje anser vi att man skall
dra lärdomar av det andra världskrigets
erfarenheter, vilka ju visar att det är
omöjligt för ett litet land att kämpa
igenom ett krig utan att i varje fall
några delar av landet kommer att bli
besatta av en eventuell angripare. Därför
måste enligt vår mening utbildningen
av våra soldater och utrustningen av
dem formas med tanke på det fria krigets,
partisankrigets metoder, om vi i en sådan
situation skall kunna försvara vårt
lands nationella oavhängighet.

För det fjärde understryker vi att
de tekniska vapnen måste starkt begränsas,
eftersom kostnaderna för dem
hindrar en rationell utformning av försvaret.
Det tekniska vapen som vi
härvidlag framför allt syftar på är flyget.
Det är väl numera uppenbart för
alla att flyget måste tillhöra de omoderna
vapnen. Dessutom är det ett
vapen som är oerhört kostsamt och därtill
mycket sårbart. Detta är en sanning,
som man numera erkänner hos
praktiskt taget all världens militära sakkunskap.
Vi lever ju i raketernas och de
interkontinentala robotarnas tidevarv,
och det är uppenbart att man inte med
flyg kan bekämpa sådana vapen. Men
ändå fortsätter man här i landet att låta
flyget ta ca 40 procent av de militära
kostnaderna.

Jag skulle, herr talman, fatta mig kort
med hänsyn till att tågtiderna nalkas
för dem som skall resa härifrån.

Jag vill bara till slut säga att i konsekvens
med den mening som jag tidigare
flera gånger har förfäktat och även
i dag har antytt har vi i motion nr 222
i andra kammaren, trots den förestående
utredningen, föreslagit omedelbara besparingar
på sammanlagt 617 miljoner
kronor. Huvuddelen av dessa besparingar
går, av skäl som jag nyss anfört,
ut över flyget. Vi anser att sådana besparingar
bör göras alldeles oavsett att
en försvarsutredning skall tillsättas.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till detta och återkommer med mina
yrkanden på de särskilda punkterna i utskottets
utlåtande.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Om begränsning av försvarskostnaderna,

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med anledning av de yrkanden
som framställts om vissa anslagsbeskärningar
vill jag helt kort säga, att
vi från folkpartiets sida har ansett att
man bör hålla den överenskommelse om
kostnadsramen för försvaret som en
gång har ingåtts. Man kan ha delade
meningar om klokheten i denna överenskommelse,
och man kan beklaga att det
inte har varit möjligt att pruta på försvaret
när vi i den statsfinansiella situation
vi har måste pruta på så många
andra områden. Man får emellertid inte
glömma bort att överenskommelsen har
haft det värdet med sig att vi också
sluppit en uppslitande debatt om ökningar
av kostnadsramen; att det funnits
och finns önskemål i den vägen
är känt. Skulle vi nu ge oss in på prutningar,
skulle med all säkerhet den andra
sidans önskemål också komma att
framföras med samma kraft.

Om det vid den nya försvarsutredning
som förebådas blir möjligt att
åstadkomma minskningar i kostnaderna,
torde ingen i detta ögonblick kunna
avgöra. Försvarsmedlen utvecklas ju så
snabbt att ingen kan avgöra vad framtiden
kommer att innebära. Kostnaderna
stiger, inte minst för teleteknisk utrustning
av olika slag, för skyddsrum djupt
nere i bergen o. s. v. Att nu göra något
uttalande om kostnaderna för en framtida
försvarsordning är därför enligt
min mening helt uteslutet.

Vad atomvapenforskningen beträffar
vill jag bara helt kort understryka utskottets
konstaterande att detta icke är
något aktuellt problem här i landet. Under
behandlingen av detta ärende i
statsutskottets första avdelning har det
klart framkommit att nu rådande omständigheter
inte gör det möjligt att
under de närmaste två, tre åren gripa
sig an med en målforskning rörande
atomvapen. Viktiga uppgifter för skyddsforskning
måste emellertid lösas, och
därför erfordras ökade resurser. Det är
med tillfredsställelse man noterar att
ingenting försenas eller förloras genom
att ställningstagandena rörande atomvapen
skjutes två till tre år fram i

m. m.

tiden. Under de åren kanske vi når
en internationell överenskommelse som
gör vidare strid om atomvapenfrågan
onödig. För svenskt vidkommande är
den i varje fall icke aktuell under de
närmaste åren.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Då det är väsentligt att
vi i den stund då vi har att ta ställning
till frågan om vårt försvars utrustande
med taktiskt atomvapen har vår
fulla reella handlingsfrihet, kommer jag
att yrka bifall till förslaget om att en
forskning må och skall bedrivas i syfte
att framtaga det underlag av teknisk,
vetenskaplig och ekonomisk natur som
behövs för denna handlingsfrihet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående utskottets i den nu
föredragna punkten gjorda hemställan
och särskilt rörande utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

Vidkommande motiveringen, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den motivering, som föreslagits i den
vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner statsutskottets
motivering i dess utlåtande nr 4 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 1 april 1960 Nr 11

Ang. avlöningsanslaget till armétygförvaltningen

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 9.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 3—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Ang. avlöningsanslaget till armétygförvaltningen Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga av departementschefen förordade
ändringar i personalförteckningen
för armétygförvaltningen, dels fastställa
av departementschefen förordad avlöningsstat
för armétygförvaltningen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Armétygförvaltningen:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
24 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Helmer
Persson (1:156) samt den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
(II: 222), hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 22 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall

Avlöningsanslaget till marinförvaltningen

till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:156 och II: 222, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för armétygförvaltningen, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för armétygförvaltningen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

c) till Armétygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 24 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionerna I:
156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 18—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Avlöningsanslaget till marinförvaltningen I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 156
och 11:222, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för marinförvaltningen, som föran -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Ang. avlöningsanslaget till flygförvaltningen

leddes av vad departementschefen föreslagit
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för marinförvaltningen att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Marinförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 12 150 000 kronor.

I de förberörda båda likalydande motionerna
I: 156, av herrar öhman och
Helmer Persson, samt 11:222, av herr
Hagberg m. fl., hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 10 150 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
1:156 och 11:222, såvitt nu vore i
fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 26

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27

Ang. avlöningsanslaget till flygförvaltningen Kungi.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga av departementschefen förordade
ändringar i personalförteckningen för
flygförvaltningen, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för flygförvaltningen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Flygförvaltningen:

Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 25 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels tidigare nämnda likalydande motioner
I: 156, av herrar öhman och Helmer
Persson, samt II: 222, av herr Hagberg
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 20 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Söderberg och Thun (1:238)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Karlsson i Olofström m. fl. (II:
299), i vilka hemställts, såvitt nu var i
fråga, att förevarande anslag måtte uppföras
med 24 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 156 och II: 222 samt
1: 238 och II: 299, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för flygförvaltningen, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för flygförvaltningen att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 25 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson
i Olofström och Andreasson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I:
156 och II: 222 samt med bifall till motionerna
I: 238 och II: 299, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Flygförvaltningen:
Avlöningar för budget -

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

året 1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
24 000 000 kronor, varvid härav påkallade
ändringar i personalförteckning och
avlöningsstat torde få vidtagas av Kungl.
Maj:t.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt skulle
bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:156 och
11:222, såvitt nu vore i fråga.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 28—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Avlöningsanslaget till försvarsstaben

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen förordade
ändringar i personalförteckningen för
försvarsstaben, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
försvarsstaben, med undantag av försvarsväsendets
radioanstalt m. m., att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Försvarsstaben:
Avlöningar för nämnda budgetår

Avlöningsanslaget till försvarsstaben

anvisa ett förslagsanslag av 17 040 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels ock förberörda båda likalydande
motioner I: 238, av herrar Söderberg och
Thun, samt 11:299, av herr Karlsson i
Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 16 540 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:156 och II: 222 samt I: 238 och
II: 299, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
försvarsstaben som föranleddes av vad
departementschefen föreslagit i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 4 januari 1960;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarsstaben, med undantag
av försvarsväsendets radioanstalt
m. in., att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

c) till Försvarsstaben: Avlöningar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 17 040 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson
i Olofström och Andreasson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:156
och 11:222 ävensom med bifall till motionerna
I: 238 och II: 299, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Försvarsstaben:
Avlöningar för budgetåret

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Anslag till furagering vid armén — Ang.

1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
16 540 000 kronor, varvid härav påkallade
ändringar i personalförteckning och avlöningsstat
torde få vidtagas av Kungl.
Maj :t.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten avgivna reservationen.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 :o) att vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt skulle
bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:156 och
11:222, såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 32—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Anslag till furagering vid armén

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:t i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 156
och II: 222, såvitt nu vore i fråga, till
Armén: Furagering för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 1 500 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 156, av
herrar Öhman och Helmer Persson, samt
II: 222, av herr Hagberg m. fl., hade

Arméns övningsanslag
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
500 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:156 och II:
222, såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 47—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Ang. arméns övningsanslag

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: övningar m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 36 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels de tidigare nämnda likalydande
motionerna 1:156, av herrar öhman
och Helmer Persson, samt 11:222, av
herr Hagberg m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med 30 500 000
kronor,

dels ock förut nämnda likalydande
motioner I: 238, av herrar Söderberg och
Thun, samt 11:299, av herr Karlsson i
Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 34 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m. för armen

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:156 och 11:222 samt I:
238 och II: 299, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Armén: Övningar
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 36 500 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Thun, Söderberg, Åkerström,
Karlsson i Olofström och Andreasson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 156 och II: 222 samt med bifall till
motionerna 1:238 och 11:299, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Armén: övningar m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
34 500 000 kronor.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som avgivits vid denna
punkt.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu förevarande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle bifalla
motionerna 1:156 och 11:222, såvitt
nu vore i fråga.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 51—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m. för armén

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
445 000 000 kronor, dels ock till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 351 000 000.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de båda likalydande motionerna
1:156, av herrar öhman och Helmer
Persson, samt 11:222, av herr Hagberg
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 250 000 000 kronor,

dels ock de båda likalydande motionerna
1:238, av herrar Söderberg och
Thun, samt II: 299, av herr Karlsson i
Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva utläggande av beställningar å
tygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 400 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
238 och II: 299, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å tygmateriel
in. m. inom en kostnadsram av
445 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 351 000 000 kronor.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Anslag till underhall av tygmateriel m. m. vid armén — Anslag till förhyrning av
motorfordon m. m. för armén

Reservation liadc anförts av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson
i Olofström och Andreasson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:238 och 11:299,
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att medgiva utläggande av beställningar
å tygmateriel m. m. inom en
kostnadsram av 400 000 000 kronor.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten avgivna reservationen.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
yttrade herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt angående
vartdera momentet av utskottets
i den nu föredragna punkten gjorda
hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda moment hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. b förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till motionerna 1:156 och 11:222, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 57

Anslag till underhåll av tygmateriel
m. m. vid armén

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Underhåll av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 66 590 000 kronor.

I förberörda båda likalydande motioner
I: 156, av herrar Öhman och Helmer
Persson, samt II: 222, av herr Hagberg
m. fl., hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att förevarande anslag måtte uppföras
med 60 590 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionerna I: 156 och
II: 222, såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 58

Anslag till förhyrning av motorfordon
m. m. för armén

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Förhyrning av motorfordon
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
anslag av 4 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 156,
av herrar öhman och Helmer Persson,

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Ersättning till försvarets fastighetsfond:

samt II: 222, av herr Hagberg m. fl., hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
3 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionerna I:
156 och 11:222, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 59

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 60

Ersättning till försvarets fastighetsfond:

Arméns delfond

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:156 och 11:222, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Ersättning till försvarets
fastighetsfond: Arméns delfond för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 47 980 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:156,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 222, av herr Hagberg m. fl., hade
hemställts, såvitt no var i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
39 980 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

(5 Första kammarens protokoll 1960. Sr It

Arméns delfond — Avlöningsanslag till
personal i marinens reserver

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till motionerna
1:156 och II: 222, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 61—66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Avlöningsanslag till personal i marinens
reserver

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna
1:156 och 11:222, såvitt nu vore i
fråga, till Marinen: Avlöningar till personal
i marinens reserver för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
2 150 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 156,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 222, av herr Hagberg m. fl.,
hade hemställts, såvitt nu var i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
1 650 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:156 och II:

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Ang. marinens övningsanslag

222 såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 68—79

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80

Ang. marinens övningsanslag

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
156 och 11:222, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: övningar m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 23 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:156,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 222, av herr Hagberg m. fl., hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med
20 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
1:156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 81—84

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85

Anslag till fartygsbyggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad departements -

chefen föreslagit beträffande kostnadsram
för fartygsbyggnader m. m. vid marinen,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
besluta om ändrat ianspråktagande av
tidigare lämnade beställningsbemyndiganden
samt att i övrigt fastställa anskaffningsplan
för fartygsbyggnader m.
m., allt i enlighet med vad av departementschefen
angivits, dels ock till Marinen:
Fartygsbyggnader m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 88 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
1:156, av herrar öhman och
Helmer Persson, samt 11:222, av herr
Hagberg m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 73 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gunnar Berg m. fl. (1:88) och den andra
inom andra kammaren av herr ''Nyberg
m. fl. (11:109), i vilka hemställts, att
marinplan 60 såväl kvalitativt som kvantitativt
måtte läggas till grund för riksdagens
beslut i fråga om marinens omfattning
och utformning under den närmaste
framtiden samt att i konsekvens
härmed kostnadsramarna för perioden
1960—1967 i vad avsåge fartygsbyggnader
och vapenmateriel måtte upptagas
till belopp som svarade mot de i marinplanen
angivna,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Gunnar Berg m. fl. (1:89) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nyberg m. fl. (II: 110), i vilka hemställts,
att riksdagen enligt överbefälhavarens
förslag måtte besluta, att de 22
miljoner kronor, som torde kvarstå odisponerade
under fjärde huvudtiteln för
budgetåret 1958/59, skulle anvisas till
marinförvaltningen såsom kompensation
för avbeställningskostnader.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måite, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Anslag till anskaffning av vapenmateriel m. m. för marinen

motionerna 1:88 och 11:109 samt I:
156 och 11:222, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1960 föreslagits beträffande kostnadsram
för fartygsbyggnader m. m. vid
marinen;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om ändrat ianspråktagande av tidigare
lämnade beställningsbemyndiganden samt
att i övrigt fastställa anskaffningsplan
för fartygsbyggnader m. m., allt i enlighet
med vad i förberörda statsrådsprotokoll
angivits;

c) till Marinen: Fartygsbyggnader

in. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 88 500 000 kronor.

II. att motionerna 1:89 och 11:110
icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1: 88 och II: 109 i förevarande
del.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
i nämnda moment hemställt skulle
bifallas; 2:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:88
och II: 109 i förevarande del; samt 3:o)
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I:
156 och 11:222, såvitt nu vore i fråga.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes enligt de beträffande
inom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:89 och II:
110; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 86

Anslag till anskaffning av vapenmateriel
m. m. för marinen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande kostnadsram
för marinens anskaffning av vapenmateriel
m. m., dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att fastställa anskaffningsplan för marinens
anskaffning av vapenmateriel
m. m., dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva utläggande av beställningar å
vapenmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 67 500 000 kronor, dels ock till
Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
in. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 67 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: 88, av herr Gunnar Berg m. fi.,
och II: 109, av herr Nyberg m. fl., i vilka
hemställts, att marinplan 60 såväl kvalitativt
som kvantitativt måtte läggas till
grund för riksdagens beslut i fråga om
marinens omfattning och utformning under
den närmaste framtiden samt att i
konsekvens härmed kostnadsramarna för
perioden 1960—1967 i vad avsåg fartygsbyggnader
och vapenmateriel måtte upptagas
till belopp som svarade mot de i
marinplanen angivna,

dels ock tidigare nämnda likalydande
motioner 1:156. av herrar öhman och
Helmer Persson, samt 11:222, av herr
Hagberg m. fl., i vilka hemställts, såvitt

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Anslag till underhåll av fartyg m. m.

nu var i fråga, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram av 56 500 000
kronor ävensom att förevarande anslag
måtte uppföras med 56 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1: 88 och II: 109 samt 1:156
och II: 222, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1960 föreslagits beträffande kostnadsram
för marinens anskaffning av vapenmateriel
m. m.;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
anskaffningsplan för marinens anskaffning
av vapenmateriel m. m.;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 67 500 000 kronor;

d) till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1960/
61 anvisa ett reservationsanslag av
67 500 000 kronor.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1: 88 och II: 109, såvitt nu är i
fråga.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den under behandling varande
punkten yrkats l:o), att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
utskottets hemställan skule bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:88 och 11:109 i förevarande
del; samt 3:o) att kammaren

skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:156 och II: 222, såvitt
nu vore i fråga.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 87

Anslag till underhåll av fartyg m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Marinen: Underhåll av fartyg
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 46 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Gunnar Berg (I: 90) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nyberg m. fl. (II: 111), hemställts,
att Kungl. Maj:t måtte bemyndigas att
vid haverier på fartygsmateriel varom
det här var fråga, sedan lönsamheten
prövats, besluta om omedelbara åtgärder
för haveriets avhjälpande, varvid
utgifterna, intill det att frågan om dessas
slutgiltiga bestridande prövats av
riksdagen, måtte bestridas ur till Kungl.
Maj :ts förfogande stående medel för
oförutsedda utgifter.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte till Marinen:
Underhåll av fartyg m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 46 000 000 kronor;

b) att motionerna I: 90 och II: 111
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:90 och 11:111.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fredagen den 1 april 1960 Nr 11

Ersättning till försvarets fastighetsfond: Marinens delfond — Ang. flygvapnets öv ningsanslag -

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskottets
i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
mom. b förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:90 och
11:111; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 88

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 89

Ersättning till försvarets fastighetsfond:

Marinens delfond

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: Ersättning till försvarets
fastighetsfond: Marinens delfond för

budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 14 770 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:156, av
herrar Öhman och Helmer Persson, samt
II: 222, av herr Hagberg m. fl., hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
10 770 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 156 och II: 222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder

förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionerna I:
156 och 11:222, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 90—104

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 105

Ang. flygvapnets övningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Flygvapnet: övningar m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels de likalydande motionerna 1:156,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 222, av herr Hagberg m. fl., i
vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 4 000 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna I:
238, av herrar Söderberg och Thun,
samt 11:299, av herr Karlsson i Olofström
m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 5 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222 samt I: 238 och
II: 299, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Flygvapnet: övningar m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson
i Olofström och Andreasson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:150 och II:

Nr It

Fredagen den 1 april 1960

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

222 ävensom med bifall till motionerna
I: 238 och II: 299, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Flygvapnet:
övningar m. m. för budgetåret 1960/
61 anvisa ett reservationsanslag av
5 500 000 kronor.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu förevarande punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle bifalla
motionerna 1:156 och 11:222, såvitt nu
vore i fråga.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 106

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 101

Anslag till anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva utläggande av beställningar å
flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 720 000 000 kronor, dels ock till
Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
in. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 733 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de båda likalydande motionerna
1:156, av herrar Öhman och Helmer
Persson, samt 11:222, av herr Hagberg
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 500 000 000 kronor,

dels ock de båda likalydande motionerna
I: 238, av herrar Söderberg och
Thun, samt II: 299, av herr Karlsson i
Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att bemyndiga Kungl. Maj:t att
medgiva utläggande av beställningar å
flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 670 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
238 och II: 299, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel
m. in. inom en kostnadsram av
720 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
156 och 11:222, såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
in. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 733 000 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Thun, Söderberg, Åkerström,
Karlsson i Olofström och Andreasson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under a hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna 1:238
och II: 299, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
670 000 000 kronor.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman: Jag ber att få yrka bifall
till reservationen som avgivits vid denna
punkt.

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Anslag till drift och underhåll av flygmateriel m. m.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda moment hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. b förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till motionerna I: 156 och 11:222, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 108

Anslag till drift och underhåll av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel m. in. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
157 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I: 156,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt 11:222, av herr Hagberg m. fl., i
vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 100 000 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
I: 238, av herrar Söderberg och Thun,
samt 11:299, av herr Karlsson i Olofström
m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 147 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:156 och 11:222 samt 1:238 och II:
299, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 156 814 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson i
Olofström och Andreasson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:156 och II:
222 samt med bifall till motionerna I:
238 och 11:299, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel m.
m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 147 000 000 kronor.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i förevarande punkt hemställt skulle
bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
156 och 11:222, såvitt nu vore i fråga.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Ersättning till försvarets fastighetsfond: Flygvapnets delfond — Anslag till viss
forskningsverksamhet vid försvarets forskningsanstalt

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 109—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 112

Ersättning till försvarets fastighetsfond:

Flygvapnets delfond

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
156 och 11: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Ersättning till försvarets
fastighetsfond: Flygvapnets delfond för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 30 758 000 kronor.

I de båda likalydande motionerna I:
156, av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II 222, av herr Hagberg m. fl.,
hade hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 25 758 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionerna I:
156 och 11:222, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 113—120

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121

Anslag till viss forskningsverksamhet vid
försvarets forskningsanstalt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels till Försvarets forskningsanstalt:
Viss forskningsverksamhet för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 34 665 000 kronor, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att därutöver beställningar av materiel
för försvarets forskningsanstalts
verksamhet finge utläggas inom en kostnadsram
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg m. fl. (I: 12) och den
andra inom andra kammaren av herr
Spångberg m. fl. (II: 19), i vilka hemställts,
att förevarande anslag måtte
uppföras med 23 600 000 kronor,

dels förut nämnda likalydande motioner
1:238, av herrar Söderberg och
Thun, samt 11:299, av herr Karlsson i
Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 23 600 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 338) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (II: 481), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
den av forskningsanstalten gjorda framställningen
om påbörjande av forskning
i syfte att framtaga tekniskt och ekonomiskt
underlag för ett framtida ställningstagande
till frågan om konstruktion
av atomvapen skulle bifallas, samt
att i statsverkspropositionen föreslagna

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Anslag till viss forskningsverksamhet vid försvarets forskningsanstalt

medel för forskning på atomvapenområdet
skulle få användas även för detta
forskningsområde.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Majtts förslag
och med avslag å motionerna I: 12
och II: 19, 1:156 och II: 222 samt I: 238
och 11:299, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, till Försvarets
forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1969/61 anvisa
ett reservationanslag av 34 665 000 kronor; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
att därutöver beställningar av materiel
för försvarets forskningsanstalts
verksamhet finge utläggas inom en kostnadsram
av 2 500 000 kronor;

c) avslå motionerna I: 338 och II: 481.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Heckscher och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet bort under c
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:338 och 11:481
besluta, att den av forskningsanstalten
gjorda framställningen om påbörjande
av forskning i syfte att framtaga tekniskt
och ekonomiskt underlag för ett
framtida ställningstagande till frågan
om konstruktion av atomvapen skulle
bifallas samt att i statsverkspropositionen
föreslagna medel för forskning på
atomvapenområdet skulle få användas
även för här föreslaget forskningsområde; b)

av herrar T him, Bikard Svensson,
Söderberg, Åkerström, Karlsson i Olofström
och Andreasson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:156 ocli 11:222, såvitt nu vore i
fråga, samt med bifall till motionerna I:
12 och II: 19 samt 1:238 och II: 299, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, till Försvarets forskningsanstalt:

Viss forskningsverksamhet för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 23 600 000 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
med a betecknade reservationen vid denna
punkt.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
b, av herr Thun m. fl.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o), att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Thun m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle bifalla motionerna
1:156 och 11:222 i förevarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav, och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det under 2:o) här ovan upptagna
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
121 mom. a, röstar

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Ang. avveckling av försvarets socialbyrå

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thun m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svedberg, Lage,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 14.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. b hemställt.

Slutligen gjordes enligt de beträffande
mom. c förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Svärd m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 122

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 123

Ang. avveckling av försvarets socialbyrå

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna vad av departementschefen
föreslagits angående avveckling
av försvarets socialbyrå, dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för försvarets socialbyrå,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61, dels ock till
Försvarets socialbyrå: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 333 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Georg Pettersson och Eskilsson
(I: 237) samt den andra inom
andra kammaren av herr Staxäng (II:
298), hemställts, att riksdagen i samband
med behandlingen av anslagen till försvarets
socialbyrå för budgetåret 1960/
61 måtte besluta avslå det nu framlagda
förslaget om försvarets socialbyrås upphörande
och hemställa om närmare utredning
av frågan om byråns nuvarande
uppgifter lämpligen kunde överföras till
andra myndigheter.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 237 och
II: 298 godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4
januari 1960 föreslagits angående avveckling
av försvarets socialbyrå;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets socialbyrå, att
tillämpas under budgetåret 1960/61;

c) till Försvarets socialbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 333 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Pdlsson och Sundin samt
fru Lewén-Eliasson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under a hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 237 och II: 298 avslå departementschefens
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960
framställda förslag angående avveckling
av försvarets socialbyrå samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågan om byråns nuvarande uppgifter
lämpligen kunde överflyttas till
andra myndigheter.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt.

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående mom. a av utskottets i
den nu föredragna punkten gjorda hemställan
samt särskilt rörande mom. b
och e.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
123 mom. a röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. b och c hemställt.

Punkterna 124—145

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till vissa signalförbindelser m. m.

Punkten 146

Anslag till vissa signalförbindelser m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:156 och II:
222, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar av signalmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 13 000 000 kronor;

b) till Vissa signalförbindelser m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 9 750 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:156,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 222, av herr Hagberg m. fl., hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t
att medgiva utläggande av beställningar
av signalmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 10 000 000 kronor ävensom
att förevarande anslag måtte uppföras
med 7 750 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propostioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på bifall till motionerna 1:156
och II: 222, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 14 7—152

Vad utskottet Hemställt bifölls.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Anslag till frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m. — Anslag till lottaorganisationen
Punkten 153

Anslag till frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:156 och 11:222, såvitt nu vore
i fråga, till Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 2 550 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:156, av
herrar öhman och Helmer Persson, samt
II: 222, av herr Hegberg m. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med
1 050 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:156 och
11:222, såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 154

Anslag till lottaorganisationen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lottaorganisationen för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 930 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet til]
behandling förehaft

dels de likalydande motionerna 1: 156,
av herrar Öhman och Helmer Persson,
samt 11:222, av herr Hagberg m. fl., i

vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 730 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
1:238, av herrar Söderberg och Thun,
samt 11:299, av herr Karlsson i Olofström
m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 750 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj.ts förslag och med avslag å motionerna
1:156 och II: 222 samt I: 238 och
II: 299, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Lottaorganisationen för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 930 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Thun, Rikard Svensson, Söderberg,
Åkerström, Karlsson i Olofström och
Andreasson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 156 och II: 222 samt med bifall
till motionerna 1:238 och 11:299,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Lottaorganisationen för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
750 000 kronor.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:156 och 11:222.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; samt

Fredagen den 1 april 1960

Nr 11

3:o) att kammaren skulle bifalla motionerna
1:156 och II: 222, såvitt nu vore
i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
under 2:o) här ovan upptagna yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
154, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 20.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 155 och 156

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 157

Anslag till frivilliga skytteväsendet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Frivilliga skytteväsendet för

Anslag till frivilliga skytteväsendet

budgetåret - 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 750 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Elowsson (I: 337) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
(11:243), hade hemställts, att förevarande
anslag måtte uppföras med
1 900 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 337 och II: 243, till
Frivilliga skytteväsendet för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
1 750 000 kronor.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
1:337.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
motionen 1:337; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
157, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta
motionen I: 337, av herr Nils Elowsson.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

Ang. nedläggande av tidskriften »Kontakt med krigsmakten»

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 158—160

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161

Ang. nedläggande av tidskriften
»Kontakt med krigsmakten»

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Försvarsupplysning för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 180 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten yttrat:

»Utskottet finner i likhet med departementschefen,
att antalet publikationer
inom försvarsmakten bör kunna begränsas
och har icke något att erinra mot
att i sådant syfte tidskriften ''Kontakt
med krigsmakten’ nedlägges. Med hänsyn
härtill och till vad departementschefen
under denna punkt anfört tillstyrker
utskottet, att anslaget för nästa
budgetår uppföres med 180 000 kronor,
vilket i förhållande till innevarande budgetår
innebär en minskning med 30 000
kronor. Det torde, såsom departementschefen
föreslagit, få ankomma på Kungl.
Maj:t att besluta rörande anslagets disposition.
I likhet med departementschefen
förutsätter utskottet, att angelägenheten
av upplysning om för försvarsmakten
gemensamma frågor härvid beaktas.

Utskottet hemställer, att riksdagen må
till Försvarsupplysning för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
180 000 kronor.»

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Xihlfors, Heckscher och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava följande lydelse:

»Departementschefen har föreslagit,
att ''Kontakt med krigsmakten’ indrages.

Utskottet vill med anledning härav erinra
om att denna tidskrift är det enda
kontaktorganet mellan totalförsvaret och
de stora kategorierna av reservbefäl och
värnpliktigt befäl. Med hänsyn till tidskriftens
betydelse ur synpunkten av
dess uppgift att ge en fortlöpande orientering
om utvecklingen på det militära
området och inom totalförsvaret synes
den icke utan synnerligen övertygande
skäl böra nedläggas. Departementschefens
förslag i denna del bär emellertid
icke motiverats. Några förslag från civila
eller militära myndigheter ha, såvitt utskottet
har sig bekant, icke framförts i
ämnet. Det kan vidare nämnas, att försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd,
som är det parlamentariska rådgivningsorganet
åt bland annat den militära
upplysningstjänsten, icke beretts
tillfälle att inkomma med sina synpunkter
i denna fråga.

Utskottet vill erinra om att Kungl.
Maj:t den 5 februari 1960 bemyndigat
chefen för försvarsdepartementet att
tillsätta en utredning rörande upplysningsverksamhet
om och inom totalförsvaret.
Utredningen bör enligt direktiven
bedrivas med sikte på att resultatet av
densamma bör kunna underställas riksdagens
prövning under år 1961. Med
hänsyn till det anförda anser utskottet,
att med ställningstagande till frågan om
tidskriftens indragning bör anstå i avvaktan
på resultatet av denna utredning.
Såsom departementschefen förutsatt, bör
det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta,
hur anslaget under förevarande
punkt skall disponeras för olika slag av
upplysningsverksamhet. Det synes utskottet
vara möjligt att inom ramen för
det äskade anslaget, mot vilket utskottet
icke har något att erinra, bestrida de
kostnader, som äro förenade med tidskriftens
utgivande.»

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fredagen den 1 april 1960

Nr II

Ang. nedläggande av tidskriften »Kontakt med krigsmakten»

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner korame att framställas
särskilt beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorde hemställan och
särskilt rörande utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle godkänna det
yttrande, som föreslagits i den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vära med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 162•—177

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 178

Lades till handlingarna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får lämna kammaren följande
meddelande angående plena under nästa
vecka.

Under veckan den 3—9 april hålls
plena tisdagen den 5 kl. 16, bordläggningsplenum,
onsdagen den 6 kl. 10, arbetsplenum,
varvid bl. a. frågan om
bostadsförsörjningen kommer upp till
behandling, och fredagen den 8 kl. 11,
arbetsplenum. Därest så visar sig nödvändigt
kommer arbetsplenum att hållas
jämväl lördagen den 9 april.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens .skrivelse,
nr 141, till Konungen i anledning

av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande Befrämjande
av husdjursaveln jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 151, till Konungen i anledning
av väckta motioner om viss
ändring av 21 och 87 §§ lagen om val
till riksdagen.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 118, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och 69 §
1 mom. uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272).

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till metallografiska
institutet m. m.; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1960/61 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr 21,
i anledning av väckta motioner om översyn
av gällande bestämmelser rörande
beskattning av vinst vid överlåtelse av
rörelse;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion
om utredning i syfte att skapa en statlig
svensk petrokemisk industri; och

nr 15, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att åstadkomma
ökad statlig järnförädling;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stadga angående
enskilda sjukhem m. m.; och
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående vissa trafikns kterhetsfrämjande
åtgärder;

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift,
m. m.;

nr 11, i anledning av motioner angående
komplettering av direktiven för
hyreslagskommittén, m. m.;

nr 12, i anledning av motion om den
domstolsmässiga prövningen av atomkraftfrågor;
och

nr 13, i anledning av motioner om
beredande av tillfälle för de kyrkliga
myndigheterna att yttra sig över planförslag
enligt byggnadslagstiftningen;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., såvitt angår Runby
Nedra l1 i Stockholms län och Rya skog
i Göteborgs och Bohus län.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 603, av fröken Andersson m. fl., i
anledning av Kungl. Majits proposition
nr 95, angående utbildningen av lärare
på det husliga området m. m.;

nr 604, av herr Wärnberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
112, angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m.;

nr 605, av herr Andersson, Torsten,
och herr Mattsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 102, angående
ändrad organisation av Aktiebolaget Industrikredit; nr

606, av herr Eskilsson m. fU, i
anledning av Kungl. Maj.ts proposition
nr 96, angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.; samt

nr 607, av herr Olsson, Erik, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

600695