Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddesförhandlingarna därvid av herr vice talmannen

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:46

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
förhandlingarna därvid av herr vice talmannen.

Till avgörande förelåg först jordbruksutskottets utlåtande, nr 35, Ang.
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minimipris å Prit
brödsäd m. m. i vad den avser korn samt två i ämnet väckta motioner.

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t föreslagit i en till
riksdagen den 2U mars 1917 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 135, hade utskottet uti avgivet utlåtande, nr 30, hemställt,
att riksdagen måtte

dels medgiva, att utfästelse finge meddelas att för statens räkning
inköpa

ej mindre från de odlare inom landet, vilka, i den ordning Kungl.
Maj:t föreskreve, hos vederbörande hushållningssällskap gjort godkänd
anmälan, att de ämnade innevarande år odla vårvete, de partier
hos dem odlat vårvete, som till staten hembjödes före den 1 februari
1918, till ett pris av 30 kronor för 100 kilogram;

än även eljest från odlare inom landet de hos dem odlade partier
vårvete, vårråg, höstvete och höstråg, vilka till staten hembjödes före
den 1 juni 1919, för pris av 26 kronor för vårvete och höstvete samt
25 kronor för vårråg och höstråg, för 100 kilogram räknat;

allt fullgod vara fritt banvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation
eller hamn, som vore närmast vetets eller rågens odlingsort; dels

ock meddela, att från riksdagens sida intet vore att erinra
mot ett förklarande, att, därest för korn funnes böra föreskrivas maximipris,
sådant pris icke skulle, vad beträffade tiden från den 1 september
1917 intill den 1 juni 1918, sättas till lägre belopp än 24 kronor
för 100 kilogram.

Vid behandlingen av detta utlåtande hade såväl första som andra
kammaren bifallit vad utskottet hemställt angående utfästelse i fråga
om inköp av vete och råg, varemot utskottets hemställan så vitt den

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 46. 1

1917.

kammaren. Nr 46.

Lördagen den 21 april, e. in.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Nr 46. 2

Lördagen den 21 april, e. m.

Ang. minimipris
å korn.

(Forts.)

avsåge pris för kom av båda kamrarna visats åter till utskottet för
ny behandling.

I samband med utskottets förnyade handläggning av den sålunda
återremitterade delen av utskottets förslag hade utskottet jämväl
till behandling förehaft

dels två till utskottet hänvisade likalydande motioner nämligen
nr 115 i löista kammaren av herr Lars Olsson och nr 365 i andra
kammaren av herr Olofsson i Digernäs m. fl., vari hemställts, att
riksdagen, i likhet med vad Kungl. Maj:t föreslagit rörande vete och
råg, måtte för sin del besluta att samma bestämmelser skulle gälla
för korn och att korn måtte åsättas ett minimipris av 23 kronor per
100 kilogram, samt att detta eventuellt finge gälla endast Norrland
och Dalarna;

dels ock en i andra kammaren väckt, likaledes till jordbruksutskottet
hänvisad motion nr 392 av herr Uildebrand, vari hemställts,,
att riksdagen måtte medgiva, det minimipris finge åsättas korn, fullgod,
välbärgad vara, till minst tre kronor över gällande havrepris,
dock icke under 23 kronor för 100 kilogram, fritt banvagn eller fritt
ombord vid den järnvägsstation eller hamn, som läge närmast kornets
odlingsort; samt att riksdagen därjämte måtte medgiva, det utfästelse
av Kungl. Maj:t finge meddelas att för statens räkning inköpa
till fastställt minimipris av odlare av korn minst 50 procent
av vad han å egen jord bevisligen skördat, under förutsättning att
det hembjudna partiet utgjordes av till förmalning lämplig vara av
fullgod beskaffenhet samt att hembud gjordes före den 1 februari
1918.

I nu föreliggande utlåtande hemställde utskottet,

1) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet och ovanberörda av herr Lars Olsson samt herr Olofsson
i Digernäs m. fl. väckta motioner medgiva, att utfästelse finge meddelas
att för statens räkning från odlare inom landet inköpa de hos dem
odlade partier korn, vilka till staten hembjödes före den 1 juni 1918
för ett pris av 23 kronor, för 100 kilogram räknat, fullgod vara fritt
banvagn eller fritt ombord vid den järnvägsstation eller hamn, som
vore närmast kornets odlingsort; och

2) att den av herr Hildebrand i ämnet väckta motionen måtte
anses besvarad genom vad utskottet i punkten 1) hemställt.

Vid utlåtandet voro emellertid fogade resarvationer:

av herr Nilsson i Tånga och friherre Hermelin, som ansett, att
utskottet bort ansluta sig till den i herr Hildebrands motion i överensstämmelse
med av landtbruksstyrelsen i ämnet framställt och jämväl
av statens livsmedelskommission tillstyrkt förslag gjorda hemställan;
samt

av herrar E. A. Lindblad, Nils Persson och Sjöblom.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Dahlberg:
Herr talman, mina herrar! Den föreliggande frågan avser, huruvida

Lördagen den 21 april, e. in.

3 Nr 4«.

man beträffande kornet skall, liksom redan skett beträffande rågen
och vetet, lilmna en garanti för visst minimipris eller om man beträffande
kornet skall nöja sig med eu utfästelse av ett maximipris, d. v.
s. en utfästelse, att därest ett maximipris sättes, detta skall uppgå
till minst ett visst belopp. Inom kammaren ha, enligt vad jag inhämtat,
rätt olika meningar i denna punkt ifråga om kornet, och utskottet
har ju tidigare tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition, som avsåg
endast maximipris. Utskottet har emellertid nu övergått till att
även i fråga om kornet tillstyrka minimipris och därmed således frångått
det förslag, som i propositionen kommit till uttryck. Jag har
därför ansett det vara riktigt, att jag deklarerade den ställning till
denna fråga, som jag intager, och då jag redan vid ärendets förberedande
behandling varit i tillfälle att taga ställning till frågan, synes
det mig så mycket mera riktigt, att jag nu meddelar, att jag fortfarande
ansluter mig till den ståndpunkt, som tager sig uttryck i de
sakkunniga myndigheternas, i stat skommissionernas och lantbruksstyrelsens
förslag, som nu utskottet även gjort till sitt. Jag skall
emellertid be att med några ord få motivera denna min ställning.

Hela denna proposition utgör ett led i våra strävanden att öka
produktionen av till brödföda användbar säd, och med hänsyn till
don föreliggande situationen är det ju av största vikt, att denna ökning
så vitt möjligt kommer till stånd redan i år. Statsministern
har tidigare i dag framlagt det program, efter vilket vi måste med
hänsyn till vår försörjning arbeta under den närmaste tiden.

Vi få ställa det så, att vi under instundande skördeår, om det
skulle behövas, kunna försörja oss själva, utan att behöva anlita
någon import av brödsäd. Vi hoppas ju, att någon import skall
komma till stånd. Vi veta visserligen icke, om och när den skall
kunna, ske, men ett veta vi, och det är, att den i alla händelser blir
mindre än vi förut varit vana att räkna på och att den blir svår
att få i gång. Vi måste således sikta på ett program, som går ut
på självförsörjning utan import, och i denna självförsörjning måste
vi inlägga, att den skall kunna äga rum med portioner åt befolkningen,
som äro större än de, till vilka genom omständigheternas makt
folket nu måst inskränka sig, och jämväl att vi icke behöva taga i
anspråk lantbrukarnas fodersäd, på sätt beklagligtvis nu måst ske.
Den svenska normalskörden uppgår till något över 800,000 ton vete
och råg och antagligen cirka 400,000 ton korn, om man därvid räknar
in det korn, som finnes att hämta i blandsäden. Man torde således
kunna räkna med ett brödsädsförråd, kornet inräknat, av cirka
1,200,000 ton. Om vi nu från och med ingången av nästa konsumtionsår
började tillämpa ett ransoneringssystem av samma beskaffenhet,
som det system, vilket planlades under slutet av förra året och
sattes i gång i januari, således ett ransoneringssystem, som är bättre
och rikligare än det nuvarande, så skulle till det systemets genomförande
åtgå cirka 850,000 ton, däri inräknat såväl utsäde som industriell
förbrukning och även en mindre reserv. Det vill således synas,
som om den svenska normalskörden skulle vara fullt tillräcklig
för att kunna tillgodose våra nödvändiga behov, men å andra

Ang. miuimipris
å korn.
(Forts.)

Nr 40. 4

Lördagen den 21 april, e. m. -

Ang. minimipris
å korn.
(Forts.)

sidan är det flera faktorer, som härvid inverka minskande. Det är
först att erinra, att kornet dock i huvudsak är avsett till och bör så
vitt möjligt kunna avses till kreatursfoder, och vidare finnes också
eu annan faktor, som vi ha att tänka på, och det är, att, så vitt jag
kan finna, erfarenheten under den sista tiden har givit vid handen,
att vår jordbruksstatistik, som vi bygga på, i allmänhet torde räkna
något val optimistiskt, med något väl höga siffror. Dessa siffror
hämtas ju lrån jordbrukarnes egna värderingar, vilka sammanföras
av hushållningssällskapen. Det senaste årets erfarenhet har givit oss
mycket svåra missräkningar. beträffande dessa siffrors realitet.

Icke dess mindre torde vi kunna säga, att det finnes goda utsikter
till självförsörjning med en normal skörd. Att vi under vanliga förhållanden
icke kunna reda oss med normal skörd, utan måste taga i
anspråk en högst avsevärd import, beror på omständigheter av mångahanda
beskaffenhet, som jag i detta sammanhang kanske icke behöver
omnämna, men vilka till sitt flertal torde vara ganska självklara.

^Risken, att vi skola misslyckas vid ett räknande med våra egna
förråd förefinnes emellertid och är icke så alldeles oväsentligt, ty om
vi erhålla en dålig skörd eller missväxt, så är ju därigenom ett brett
streck draget över våra beräkningar, och beträffande det innevarande
året är därjämte att taga hänsyn till, att vintern, enligt vad från
många håll blivit vitsordat, på sina ställen har ganska illa tilltyga!
höstsäden, så att en omsådd i rätt stor utsträckning på sina håll säkerligen
måste äga rum.

Då vi således måste önska att såvitt möjligt öka det förråd vi
lm att räkna på för nästkommande konsumtionsår, är det vårsäden vi
måste bygga på. Lantbruksstyrelsen och statskommissionerna ha också
i sina betänkande^ när de föreslagit minimipris icke blott på vårsäden
utan även på höstsäden, lågt tonvikten på vårsäden. Av vårsäden
är från vårvetet att hämta jämförelsevis litet. Vårveteodlingen
är obetydlig och kan icke uppdrivas annat än till ett i det stora hela
obetydligt belopp. . Det måste vara på kornet vi få rikta våra ansträngningar,
om vi skola krjnna öka vår odling. Säkerheten ligger
således i en. ökad kornodling. Utgången höstsäd bör bäst, där förhållandena
i övrigt gorå det lämpligt, ersättas med korn, och den
lantbrukare, som. önskar till landets fromma utsträcka sin spannmålsodling,
bör så vitt möjligt rikta sig på kornet. Jag tror man kan
säga, att de sakkunniga myndigheternas utlåtanden äro i det stora
hela att anse såsom en propaganda för ökad kornodling. Nu har
minimipris blivit fastställt för vete och råg, men är det så, att man
anser, vilket jag tror man får göra, minimipriset, där det är riktigt
fastställt, såsom en verksam uppmuntran till odling, så vill det förefalla
mig som om det konsekventa vore, att man icke uteslöte kornet,
utan framför allt toge kornet med, då det gäller att giva en
garanti.

Jag vill blott göra det uttryckliga förbehållet ifråga om en sådan
garanti, att om den lämnas, så bör också staten tillse, att den uppmuntran,
som innefattas i denna garanti, kommer att i realiteten ver -

Lördagen den 21 april, e. in.

5 Nr 4H.

ka såsom en uppmuntran. Jag syftar här på förhållandet mellan Ang. minimikornpriset
och havrepriset. Då tiden kommer till hösten, bör det för pns & korn''
den skull tillses, att en riktig relation kommer till stånd mellan korn- (Vori*-)
priset och havrepriset, så att den, som i stället för havre har odlat
korn, finner att han därav haft ett bättre ekonomiskt utbyte. De
sakkunnige ha för sin del uttalat sig för att relationen mellan kornpriset
och havrepriset bör vara 3 kronor.

Jag tror för min del, att en sådan garanti, som här föreslås av utskottet,
icke kommer att för statsverket i realiteten innefatta någon
stor risk. Jag tror icke vi ha att räkna med någon sänkning
av spannmålspriset under den närmaste tiden, och i varje fall kunna
vi icke räkna på någon sänkning av betydelse. För min del vill jag
således säga, att jag gärna ansluter mig till utskottets senaste förslag.

Emellertid gör jag det under det förbehåll, att från statens sida bör
tillses, att havrepriset ställes i lämplig relation till kornpriset och
jämväl med det tillägget, att garantien bör avse icke endast, såsom
på sina håll varit ifrågasatt, kornskörden i Norrland, utan även och
icke minst kornskörden i det övriga landet, d. v. s. således kornskörden
i hela Sverige.

Herr Sjöblom: Herr talman, mina herrar! Som kammaren
torde ha funnit, har jag mitt namn under en blank reservation till utskottets
betänkande. Det är emellertid inte för att här taga någon
längre tid i anspråk för en polemik mot utskottets utlåtande som jag
nu begärt ordet, utan jag har endast velat med några ord tillkännagiva
vad jag menat med denna blanka reservation.

Vi befinna oss för närvarande i ett ofantligt nödläge, då det
gäller att skaffa brödsäd till vårt folk, och orsakerna härtill kunna
ju sökas på många områden. Säkert är emellertid, att den förnämsta
orsaken till detta nödläge är att söka i att beslaget på förra årets brödsädesskörd
kom alldeles för sent. Men det kan också tänkas, att det
finnes andra faktorer, och det har också berörts av herr statsministern,
då han i dag lämnade sin förklaring. Jag syftar på, att de deklarationer
som gjorts, icke gjorts så precis samvetsgrant. Jag har i
denna vecka i går eller i förrgår sett i en tidning, att vid en gård här i
Stockholmstrakten hade under de allra senaste veckorna förmalts vete
till kreatursfoder, det uppgavs i tidningen 4,000 kilogram. Nu har
prov av detta gröpe skickats in till vederbörande för undersökning.

Ägaren har uppgivit att vetet var skämt, men jag skulle mycket illa
känna förhållandena vid den gården, om jag skulle tro, att det finnes
så mycket skämt vete där, ty gården ligger inom ett område, som jag
känner mycket väl till. Om detta, mina herrar, är riktigt, är det ett
bevis på, att det råder en förfärlig slapphet vid tillsynen av deklarationerna,
och jag tror. att om man skulle ordentligt plocka fram vad
som finns, så skulle vi få en betydligt större mängd brödsäd än vi för
närvarande ha att tillgå.

Det har framhållits åtskilliga gånger, att vi behöva omkring
850,000 ton brödsäd om året, för att vi skola kunna klara oss, medan
den vanliga förbrukningen ju är ungefär 1,050,000 ton. Jag har för

Nr 4& 6

Lördagen den 21 april, e. m.

Ang. minimipris
å korn.
(Forts.)

min del haft störa betänkligheter mot att det införes ett minimipris
för korn, gällande fö''r hela landet. Jag skall dock be att få säga, att
första gången den kungl. propositionen behandlades, var jag mycket
angelägen om att få ett minimipris på korn för Norrland och Dalarne.
Då tycktes emellertid icke utskottet vara böjt för att gå på den linjen,
utan nöjde sig med maximipris på vete och råg. Men sedan den
tiden är det, som om en panikstämning skulle gripit omkring sig i
landet, och nu vill man utan betänkande införa minimipris på korn
för hela landet. Utskottet föreslår t. o. m. att staten skall ha inköpsrätt
till landets hela kornskörd. I herr Hildebrands motion begränsas
denna statens skyldighet till att omfatta 50 procent av den mängd
korn, som skulle komma att skördas i år. — Jag tror att det kan medföra
stora svårigheter för staten om riksdagen nu bifaller utskottets
hemställan.

Det är dessa synpunkter som gjort, att jag för min del även
denna gång sökt få fram den meningen i utskottet, att man borde begränsa
området för minimipris på korn till Norrland och Dalarna.
Nu har utskottet icke velat vara med om detta utan gått mycket
längre och till och med beslutat tillstyrka, att statens inköpsskyldighet
skulle omfatta hela skörden. Jag har visserligen ingen förhoppning,
att denna kammare skall gå med på ett förslag av mig att begränsa
området för minimiprisets fastställande på korn till Norrland
och Dalarna, och därför skall jag icke framställa något yrkande
därom. Jag tror dock, att det måhända kan visa sig bliva förenat med
rätt stora svårigheter, om riksdagen skall besluta, att regeringens inköpsrätt
skall utsträckas till att omfatta hela landets kornskörd så
stor den blir.

Om jag nu icke finner det möjligt att få kammaren med på ett
förslag som jag eventuellt tänkt framlägga, så skulle jag dock livligt
önska, att kammaren fattade ett beslut i enlighet med herr Hildebrands
motion, d. v. s. att statens inköpsskyldighet skulle omfatta
blott 50 procent av landets kornskörd. Jag uttalar detta mera som
en önskan från min sida och har ingen anledning att framställa yrkande
därom, då det ju finnes reservanter på den punkten, vilka
kunna göra ett dylikt yrkande. Jag har dock velat fästa kammarens
uppmärksamhet på saken, därför att jas själv har så stora betänkligheter
mot att gå på utskottets betänkande sådant det är.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra men har velat framföra
detta på grund av min uppfattning av saken.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman, mina herrar! Vid detta
utlåtande är, som kammaren finner, fogad en reservation av mig
jämte en annan ledamot av utskottet, nämligen friherre Hermelin.
Jag skall då be att få säga, att vi två reservanter till viss del skilja
oss åt i våra yrkanden. Friherre Hermelin har yrkat bifall till herr
Hildebrands motion, vilken som bekant innebär, att det icke skall
fastställas ett bestämt, fast minimipris på korn, utan att detta skall
vara beroende på havrepriset — dock föreslår herr Hildebrand ett

Lördagen den 21 april, e. m.

7 Nr 40.

minimipris av 23 kronor per 100 kilogram — och vidare liar herr
Hildebrand yrkat på, att statens i nköpssky blidhet skulle begränsas /Fort8>)
till 50 procent av kornskörden. I förra delen av hans motion, d. v. s.
i fråga om fastställande av minimipriset skiljer jag mig såväl tran
herr Hildebrand som från min medreservant, friherre Hermelin.

Jag har nämligen ansett och anser fortfarande, att det är högst
olämpligt att lägga priset på havre till grund för kornpriset, och
detta av många skål. Först och främst är det ju sa, att priset pa
havre växlar högst väsentligt; det är mycket olika på olika orter, och
t. o. m. inom samma ort varierar det betydligt.. Jag vill dessutom
fästa uppmärksamheten på, att priset på havre är i väsentlig grad beroende
på prisen på vissa kraftämnen, vilka pris av olika anledningar
kunna förändras högst väsentligt. För min del anser jag_ det safedes
olämpligt att bygga ett minimipris å korn på priset pa havre.

Härutinnan delar jag således utskottets mening. _ . ..

Däremot kan jag icke finna, att det är vare sig behövligt eller
önskligt, att stulen ikläder sig garanti för att inköpa hela kornskörden
— ty i realiteten innebär ju alltid ett minimipris, att statens
sista hand är skyldig att inlösa hela skörden. Jag skall be att fa något
närmare angiva skälen härtill.

Det är ju möjligt, att kornodling innevarande ar kommer att
försiggå i så stor utsträckning, att den stimulation, som ligger uti
ett av staten garanterat minimipris, icke skulle vara behövlig. Meningarna
härom äro ju dock delade. Jag tror, att försiktigheten bjuder,
att man gör allt, vad som över huvud taget kan göras tor att
driva fram en odling av korn. Det är ju det sädesslag, som bäst kan
utfylla en eventuell brist i den egentliga brödsäden. Dessutom ar
det är ju så, att den areal som blivit besådd med höstsäd, är väsentligt
mindre än under normala förhållanden. Härtill kommer, att
vissa med höstsäd besådda arealer kunna behöva sås om under varen.
Enligt min mening är det därför obetänksamt, för att icke
säga ansvarslöst, att icke med alla medel, som stå till buds, göra
vad som göras kan för att stimulera till ökad odling..

Som jag nämnde förut, kan jag å andra sidan icke inse^det absolut
nödvändiga i att staten skulle ikläda sig garanti att mkopa^hela
kornskörden. Även om förhållandena komma att stalla sig sa att
icke mer än halva kornskörden behöver tagas i anspråk tor att utfylla
bristen i den egentliga brödsäden och statens garanti iör ett
minimipris begränsas till denna hälft, så föreligger all sannolik e
för att även den övriga hälften av kornskörden kan komma att lämna
jordbrukarna ett pris motsvarande minimipriset. ja kanske väsentligt
högre. Jag skall erinra om den oerhörda stagnationen i Dask
produktionen. Denna stagnation har, som vi veta, närmast berott
på det senaste beslaget och över huvud taget bristen pa kraitiocler

ämnenm ^ gommarens lopp intrader några förbättrin gar

ifråga om tillgången på kraftfoderämnen, ha vi a„t pa hostsi
dan och vin+em emotse eu oerhörd brist på fläsk, och da korn ar ett
av de förträffligaste foderämnen för gödning av svin, ligger det i op -

Kr 46. 8

lördagen den 2] april, e. m.

ÄTw °m det icke behöver tagas i anspråk för brödsäd, jord (Forts)

bukarna ha all utsikt att erhålla ett pris för sitt korn, som,
såsom jag nyss nämnde, kan komma att ligga betydligt över det av
staten garanterade.

t ,kfn. således icke finna, att det, för att stimulera till od ling,

är nödvändigt, att staten skall ikläda sig garanti för hela skörden.
JMu ar ju mycket antagligt, att det icke blir något prisfall vare
sig pa brodsad eller kraftfoder o. dyl. Ingen kan dock med säkerhet
suga hur det kommer att ställa sig. Det kan inträffa, att det
blir ett Prisfall och kanske icke ett oväsentligt sådant, och då är det
uppenbart att man utsätter statsverket för en kolossal ekonomisk
risk. Jag ber att få erinra om, att man under normala förhållanden
raknar med en kornskörd på omkring 400.000 ton. Lägga vi här11
en inskränkning i höstsädesodlingen som kommer att

uttyllas med kornodling, tager man så i betraktande att de höstvetearealer
som behöva sås om, ävenledes komma att tagas i bruk för
kornodling samt ytterligare det korn, som kan uttagas ur blandsän,
7~ Jas räknar naturligtvis med gynnsamma förhållanden — så
törstar var och eu, att det här rör sig om stora mängder, och att man
utsätter staten för en alltför stor risk genom att icke begränsa statens
mköpsskyldighet.

. .Skulle det inträffa, att prisen ginge ned under det fastställda minimipriset,
så är jag övertygad, att jordbrukarna konsekvent komme
att begagna sig av sm rätt att vräka över det hela på statsverket.

Ja, det är dessa omständigheter som gjort, att jag för min del
icke kunnat gå med på en obegränsad inköpsskyldighet för statsverket,
utan anser, att det bör begränsas till 50 %. Då man sålunda
a ena sidan icke löper minsta risk, att icke kornodlingen blir tillräckligt
stimulerad genom att staten garanterar minimipris för halva
skörden, men å andra sidan utsätter staten för en allt för stor risk
genom att göra någon begränsning, så kan jag för min del icke annat
än framställa yrkande i enlighet härmed.

.Tåg skall således, herr talman, be att få framställa följande
yrkande:

1) att riksdagen ma i anledning av Kungl. Ma.j:ts ifrågavarande
framställning och den av herr Hildebrand väckta motionen medgiva,
det utfästelse meddelas att för statens räkning från odlare av korn
till minimipris av 23 kronor pr 100 kg. inköpa minst 50 % av vad
han å egen jord bevisligen skördat och under förutsättning att det
hembmdna partiet utgöres av till förmalning lämplig vara av fullgod
beskaffenhet samt att hembud göres före den 1 februari 1918;

2) att de av herrar Olsson och Olofsson i Digernäs i ämnet
väckta motioner må anses besvarade genom vad utskottet här ovan
hemställt.

För att detta yrkande eller denna kläm skall stå i överensstämmelse
med motiveringen, skall jag dessutom yrka, att i motiveringen
de två sista styckena, som böria: »Ej heller synes utskottet...»
resp.: »Rörande tiden ...», bortfalla.

Lördagen den 21 april, e. m.

9 Nr 40.

Herr Hamilton: Herr talman! För oss har här i dag rul lats

upp en tavla, som icke var vidare uppbygglig, över situationen
i vårt land beträffande brödsäd. Här ha vi i dag fått bevittna utanför
riksdagshuset en demonstration, vars innebörd var: mera bröd.
För att för kommande år undvika den svåra situation, i vilken vi
nu befinna oss, har riksdagen redan vidtagit åtgärder i syfte att utvidga
odlingen av brödsäd genom beslut, som fattades kort före påsk.
Det räcker emellertid icke med allenast råg och vete, utan vi måste
höja produktionen även av korn.

Herr Sjöblom förmenar, att statens inlösningsplikt för korn
borde avse allenast Norrland. Men det är ej nog. Kornodlingen i
Norrland är visserligen av betydelse men icke så stor, att man kan
vara tryggad för att under kommande år, därest import icke kan
ske, få tillräckligt med brödsäd åt folket. Vill man nå åsyftade mål,
så måste man se till, att statens åtagande skall gälla landet i dess
helhet.

Herr Nilsson i Tånga har yrkat, att statens inlösningsplikt
skulle allenast omfatta hälften av odlarens skörd. Ingen i denna
kammare tror väl, att staten kommer att behöva inlösa på långt när
hälften av skörden och då lär en garanti, som omfattar hela skörden
till minimipriset icke vara farlig. Därtill kornmef, att, därest herr
Nilssons i Tånga yrkande skulle gå igenom, så måste staten utöva
en ganska dyrbar och svår kontroll över kornodlingen och en kontroll,
som säkerligen blir olidlig för varje jordbrukare.

Dessa skäl ha varit vägande för utskottet, och utskottets majoritet
har kommit till det resultat, att det viktigaste är, att statens
inlösningsplikt skall omfatta landets hela kornskörd.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Öberg: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast

med anledning av herr Sjöbloms och herr Nilssons i Tånga yrkanden,
av vilka det förra går ut på att statens åtgärder vis-å-vis minimipris
å korn skola inskränka sig till att endast avse det korn. som
odlas i Norrland och Dalarna, medan herr Nilsson i Tånga yrkat, att
statens inköpsplikt ifråga om korn skall begränsas till högst 50 7»
av skörden.

Om vi, mina herrar, ta sikte på det syfte, som ligger bakom
förslaget om minimipris å korn, så få vi naturligtvis ganska. fort
fram, att syftet är att åstadkomma största möjliga produktion i och
för utfyllande av den stora brist å brödsäd, i vilken vi nu kommit.
Då måste de åtgärder, som för detta ändamål vidtagas, bli tillräckligt
kraftiga för att detta vårt syfte verkligen skall uppfyllas. Under
sådana förhållanden är jag för min del viss om att detta syfte, detta
allvarliga och eftersträvansvärda syfte; icke kan uppnås, om vi förfara
i enlighet med herrar Sjöbloms och Nilssons i Tånga yrkanden.
Ty märk väl, mina herrar, att den jordodlingsareal, som finnes till
förfogande i Norrland och Dalarna, är icke tillräcklig för att åstadkomma
den myckna kornskörd, som man nu här vill ta fram, ty
Norrlands tegar och Norrlands arealer äro därför för mycket in -

Ang. minimipris
d kom.
(Forte.)

Nr 46. 10

Lördagen den 21 april, e. m.

Ang. minimipris
å kom.
(Forts.)

Ang. rörelsekapital
föranskaffande
av
livsförnödenheter.

skränkta. Skall detta störa syfte uppnås, måste vi gå ut från Norrland
och Dalarna till mellersta och södra Sverige, där vi finna större
områden, som kunna tagas i bruk i och för denna kornproduktion.

Om man därför i önskvärd omfattning skall vinna det syfte,
som härmed avses, får enligt mitt förmenande den stimulans, som
bär ifrågasattes i form av minimipris, icke inskränka sig allenast
till Norrland och Dalarna, utan den måste utsträckas att avse allt
korn, som inom landet kan produceras. Jag är för min del övertygad
om att detta är högst nödvändigt. Ty vi äro redan så pass barskrapade
här och var, att vi behöva inte befara, att produktionen
skall bli så stor, att det skall vara tillräckligt med de inskränkande
åtgärder, som omnämnda herrar ifrågasatt, utan vi måste låta stimulansen
gälla hela riket för att få fram det största möjliga. Ty
det.är sanning, som från fackkunnigt håll sagts, att när nu landet
befinner sig i ett nödläge, så ligger räddningen i ökad kornproduktion.
Den risk. som härmed förmenas skola åsamkas staten, tror
jag för min del är ganska ringa. Ty nog få vi väl anstränga oss
rätt så duktigt, innan vi kunna få fram så mycket, att vi genom
denna ansträngningsåtgärd kunna sägas ha fått mer, än vad vi behöva.
Jag tror, att vi löpa alls ingen risk och fara med att låta minimipriset
verka allt.

Med den åskådning, som jag sålunda har i denna fråga, måste
jag för. min del på det kraftigaste vidhålla lämpligheten av att kammaren
i detta avseende följer utskottet, så att vi få fram den mesta
möjliga brödsäd. Jag ber för den skull, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr vice talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till det av herr Nilsson i Tånga under överläggningen
gjorda yrkandet; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 2.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr
36, i anledning av Kungl. Mai:ts proposition angående rörelsekapital
vid statens verksamhet för anskaffande och tillhandahållande av livsförnödenheter
begärdes ordet av

Herr E. A. Nil son i Örebro, som anförde: Herr talman! Uti
det i propositionen nr 104 åberopade statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
meddelas hurusom Kungl. Maj:t från den 1 december
1914 till och med den 27 februari i år för livsmedelskommissionen
anvisat å förskottstitel ei mindre än 494144,270 kr., varav den 1
mars i år hade lyftats 41.361.770 kr. Vidare meddelas i nämnda
proposition, att för folkhushållningskommissionen hade anvisats av
Kungl. Maj:t 30 milj. kr., varav 23,500.000 kr. hade lyftats intill
den 1 mars innevarande år. Vidare uoolvses i berörda statsrådsprotokoll,
att Kungl. Maj:t hade helastat riket med gäld i enskilda

Lördagen den 21 april, e. m.

11 Nr 40.

bankinstitut. Till vilket högsta belopp den må ha uppgått upplyser
icke propositionen. Den upplysningen liimnas dock, att dylik gäld an"laffandJat
ersatts av statskontoret enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23_ sistlidne nv,förnödenfebruari.
Denna ersättning hade givetvis skett genom anvisande av heter.
medel å förskottstitel. Skulden till enskilda bankinstitut utgjorde (Forts.)
den 1 mars 5,255,71)5 kr. jämte ränta. Att sålunda här föreligger en
skuldsättning från statens sida synes mig vara alldeles uppenbart
och lärer icke av någon kunna bestridas. J ag kan då icke underlåta
att erinra om lydelsen av § 76 regeringsformen. Den lyder på följande
sätt: »Utan riksdagens samtycke kan Konungen icke lån ineller
utrikes göra eller riket med ny gäld belasta.» Något riksdagens
beslut om den skuldsättning, som här ägt rum förefinnes
icke.

Det är måhända icke uteslutet, att någon lärd och förnämlig
man nu betraktar denna min erinran mot ifrågavarande Kungl. Maj:ts
åtgärd såsom allenast bokhållerisynpunkter. Med anledning därav
vill jag göra den erinran, att så sågo emellertid icke våra fäder saken,
då de stiftade våra ännu gällande grundlagar. Därom vittnar utom
grundlagen själv ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, i vars
§ 5 det heter på följande sätt just rörande den sak, varom jag nu
här talat: »Underlåter statsrådsledamot eller konungens rådgivare
i kommandomål, att, på sätt 65 § förmäler, till protokollet göra föreställningar
emot användandet av rikets ordinarie statsmedel, eller
åtagen bevillning, annorlunda än fastställt blivit, eller försummar
han att i sådant fall till protokollet anföra, vad rikets ständer i den
del förordnat eller tillstyrker sådan ämbetsman något som uppenbarligen
är stridande emot regeringsformens bokstavliga föreskrift
uti» bland annat »76 §, angående rikets fördjupande i skuld och upptagande
av lån,---miste ämbetet».

Så allvarlig har den saken ansetts vara, och så allvarlig är den
också för visso enligt min mening den dag, .som är. Jag inser fullväl,
att jordbruksutskottet icke kunnat ingå på ett bedömande av
sakens konstitutionella sida utan överlämnat detta till konstitutionsutskottet.
Det skulle emellertid vara önskvärt att från utskottets
sida få en bekräftelse därpå, en förklaring till kammarens protokoll,
att utskottet icke intagit någon ståndpunkt beträffande det spörsmål,
som jag nu här tillåtit mig beröra. Ifråga om själva utskottets hemställan
har jag. herr talman, icke något annat yrkande att framställa
än om bifall till utskottets förslag.

Härpå yttrade

Herr H am il ton: Herr talman! Jag kan bekräfta, att ut skottets

förevarande beslut icke innebär något godkännande av regeringens
sätt att tillhandahålla rörelsekapital åt livsmedelskommissionen
och övriga kommissioner, vilket beröres i den kungl. propositionen.
Vi ha så mycket mindre haft anledning att taga denna
fråga under omprövning, som jordbruksutskottet icke har rätt att
framställa någon anmärkning mot regeringen. Den saken tillkom -

Nr 46. 12

Lördagen den 21 april, e. m.

mey konstitutionsutskottet, och jag tar för givet, att konstitutionsanskaffande
av ntskottet kommer att upptaga den till prövning, då utskottet genomUvsfömöden-
Sar statsrådets protokoll. Riksdagen har ju för övrigt i remissheter.
debatten ganska kraftigt uttalat sig beträffande detta spörsmål.

(Forte.) •

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 5, i anledning av herr Bärgs i Katrineholm m. fl. motion nr 324
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande åt boställsinnehavare
vid statens järnvägar av tillgång till tvättstuga.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första
kammaren.

§ 4.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i
anledning av herrar Hages m. fl. motion, nr 322, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder i sjette att antalet postföringsturer å
vissa postförande linjer måtte ökas föredrogs härefter; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Vidare föredrogos vart för sig andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av herrar Julins och Hanssons i Gärda motion
nr 305, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande
och åtgärder mot användande av papp eller »konstläder» vid tillverkning
av skodon; och

nr 8, i anledning^ herr Thorssons motion, nr 46, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående användandet av så kallade förtyngningsmedel
vid beredning av läder.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle besluten genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 6.

Ang. tullen å A föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsutskottets
betänkande, nr 21, i anledning av väckt motion om upphävande
av tullen å krita.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 29, hade herr Bengtsson
i Göteborg hemställt, att riksdagen måtte besluta, att tullen å
krita, malen, slammad eller fälld, kärlens vikt inberäknad, måtte upphävas.

Lördagen den 21 april, e. in.

13 Nr 40.

Uts''kottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade likväl avgivits av herrar Månsson, E. J. Söderberg
och Uddenberg, vilka yrkat bifall till motionen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Bengtsson i Göteborg: Herr vice talman! I det föreliggande
betänkandet gör utskottet gällande, att icke tillräckliga skäl
förebragts för införande av tullfrihet för krita. Jag har emellertid
påvisat i motionen, att tillverkningskostnaderna under år 1915 utgjorde
c:a 20 kronor per ton. Som vi alla veta, är tullen på krita 10 kr.
per ton, och tullen uppgår sålunda till 50 % av tillverkningsvärdet.
Vidare har jag framhållit, att priset under år 1915 vid leverans till utlandet,
exempelvis till Norge, utgjorde 21,50 kr. per ton, till Tyskland
22,50 mark, till Finland 21,50, till Antwerpen 20 mark och till
Danmark 25 kr. per ton medan priset på krita här i Sverige hållits vid
50 kr. per ton. Här föreligger sålunda dumping i mycket stor utsträckning,
då man säljer till utlandet ofantligt mycket billigare än i
Sverige.

Nu har utskottet invänt mot min framställning, att produktionskostnaderna
äro betydligt större här än i Danmark och Tyskland.
Detta skulle bland annat bero på kritfyndigheternas olika belägenhet
i förhållande till havet, d. v. s. att fabrikerna ligga närmare havet i
Danmark och Tyskland än hos oss. Men hur förhåller det''sig egentligen
med detta? Jo, detta är icke med verkliga förhållandet överensstämmande,
försåvitt jag icke är fel underrättad. Det har sagts, att
de tyska kritbruken å Rugen äro tillgängliga endast med småbåtar, i
Holstein ligga de längre från havet än de svenska. Flertalet av de
danska kritfyndigheterna ligga antingen inne i landet, därifrån förbindelsen
endast är möjlig med järnväg, eller också vid grunda fjordar,
undantagandes Aalborg, vilken är den enda plats, som ligger fördelaktigt,
så att stora ångare kunna lasta där. Vidare ha de danska
fabrikerna helt andra priser på tomfaten, som de taga från Finland,
Sverige och Norge.

Utskottet säger vidare, att de svenska förekomsterna ligga under
sjmnerligen bördig mark, vilken därför betingat väsentligen högre
pris i inköp än motsvarande danska och tyska områden. Jag vill
emellertid påpeka, att den mark, som inköpts för kritfabrikationen i
Aalborg, också är mycket värdefull, då kritbruket måst konkurrera
med därliggande stora cementfabriker om jorden. Dessutom måste
danskarna importera allt kol. medan man däremot i Sverige har möjlighet
att på nära håll få de skånska kolen. Någon import av krita
från Tyskland förekommer icke, varför den konkurrensen är utesluten
utan exporterar i stället Sverige icke obetydligt till Tyskland.

Till sist kan man ifrågasätta, om det finns någon vara, som har
en så relativt hög tullsats som krita. Jag för min del har redan förut
sagt, att det icke finnes någon sådan och ingen vågar väl påstå
annat.

Ane/, tullen å
krita.
(Korta )

Kr 46. 14

Lördagen den 21 april, e. m.

Ang. tullen
krita.
(Forts.)

'' Det är ju på det sättet, att man kan säga, att den är fullständigt
självhärskare på det området. Vidare har utskottet sagt, att det icke
skulle inverka någonting på byggnadsverksamhetens förbilligande.
Ja, det kan ju vara sant, att det är bara en detalj av de varor, som behövas
för byggnadsverksamheten, men det är i alla fall en vara, som
är i brak i mycket stor utsträckning, det vet ju utskottet lika bra som
jag. Målaren säger, att kritan är dyr och att zinkvitten är dyr och
att oljan är dyr, allting har fördyrats. Här föreligger dock ett fall,
där man kunde taga bort tullen på krita och därigenom betydligt förbilliga
den varan.

Det finns således ingen skälig förklaring från utskottets sida till
att utskottet icke kunnat gå med på min motion.

Med dessa ord ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall till min
motion.

Herr J eansson i Kalmar: Herr vice talman! Utskottet med
undantag av tre reservanter, två från denna kammare och en från
första kammaren har ansett att tillräckliga skål ej förefunnits att bifalla
motionen. Utskottet har i denna tullfråga såväl som i flera
andra, som det haft till behandling, ansett, att man under nuvarande
osäkra tider och förhållanden icke borde vidtaga någon ändring i tulltaxan,
med mindre särskilt starka skäl föreligga för en sådan ändring,
därför att man vet icke, vad som kommer att inträffa efter världskrigets
slut. Ett veta vi säkert, att våra handelstraktater åter komma
upp, och man vet då icke, vad vi kunna behöva för att möta underhandlingarna
om nya handelstraktater. Nu har den ärade motionären
här sagt, att han ogillar utskottets uttalande, att det icke skulle finnas
skäl för att bifalla motionen. Men utskottet har sagt, att det icke
finnes några starka skäl, icke tillräckliga skäl. Det kan ju finnas i
denna fråga såväl som för många andra, det medger jag gärna, vissa
skäl, men i detta fall äro de icke starka nog för att utskottet skulle
anse^ sig böra frångå den princip, som utskottet intagit i tullfrågor
vid årets riksdag. Den orsak, som på sin tid föranledde riksdagen att
höja denna tullsats, kvarstår också fortfarande, och då finnes ju ingen
anledning att vidtaga någon ändring. Slutligen har utskottet ansett
att denna tull spelar sa ofantligt liten roll, och det måste väl även den
ärade, motionären själv medgiva, att även om den spelar någon liten
roll vid byggnadsverksamheten, så är dock denna så försvinnande, att
den icke kunnat vara avgörande för utskottet att på den grund tillstyrka
bifall till motionen.

Herr vice talman, på grund av vad jag nu anfört och vad utskottet
i övrigt uttalat, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Månsson: Det är sant, att i förhållande till ett hus bygge

krittullen spelar en ganska underordnad roll. Hade det nu
emellertid varit fråga om cementtull, tegeltull, tull på järnbalkar eller
över huvud taget vilken vara vad det vara må, som ingår som ingrediens
i ett husbygge, skulle här svaret ifrån herr Jeansson i Kal -

Lördagen den 21 april, e. m.

15 Kr to.

mar blivit enahanda som nu. Alltid finner man någon förevändning.
Antingen är ärendet för stort eller också är det lör litet att
syssla med. Antingen är det olämpligt, att man kommer med en
tull och vill ha den upphävd eller är det olämpligt att komma med hela
tulltaxan och begära att få den reducerad. I var.je fall tycker jag
vi kunna här i kammaren vara eniga allesammans, både frihandelselementen
och de moderatare tullelementen, om att sanera marknaden
eu smula. Man ser, att man använder tullskydd till orimlig fördyring
av varorna. Det tages ofantligt mycket mera för en vara än det
pris som gäller å världsmarknaden. Då kunna vi vara eniga om att
dika ut, sä att det blir något så när sunt, och detta bör ingå även i
uppgifterna för en moderat tullskyddspolitik. På senare tider har
man fått fram det talet, att vi skola icke nu röra tullsatserna. Jag
ser, att herr Jesperson nu begär ordet och han kommer nu att uppträda
som talesman för det resonemanget: Ni skola icke nu röra
tulltaxan, därför att man icke vet vad tider som stunda efter kriget.
—-Jo, ett veta vi: att världen är fullkomligt utsugen, utarmad. Vi
veta, att de som haft något att producera och sälja, skott sig i erbarmlig
grad på konsumenternas bekostnad. Vi veta, att förtrustning
och kartellering av företagen länderna emellan pågå, att fusioner
höra till dagens ordning nu under kriget mer än förut och komma
att göra det ännu mer efter kriget, vi veta, att alltså utan tulltaxans
hjälp industrierna mycket väl böra kunna reda sig och reda sig. Jag
har för herr Jeansson i Kalmar påvisat, hur det är i hans yrke, att
frihandelskvarnar i andra länder inhösta svindlande vinster utan
att ha ett enda öres tull.

Herr Jesperson kommer nu att tala om, att man behöver »spetsar»
vid handelstraktatsunderhandlingarna, och jag ber att få besvara
honom på förhand. Det är ett grovt ofog, som man narrade
riksdagen med vid förra tulltaxeunderhandlingarna. Ni minnas nog,
att man då delade upp tulltaxan i dubbelt så många rubriker som den
förut hade och höjde tullsatserna alldeles ofantligt. Folk sade då:
vad är det för fasoner? Svaret blev: tyst, tyst, det är spetsar. — Vad
ska ni ha spetsarna till? — Jo, dem ska vi vända mot tyskarna vid
traktatsunderhandlingarna, men i verkligheten äro de till _ för att
filas av efter underhandlingarnas slut. Då skaffade man sig också
en spets på krita, som man skulle kunna fila av på en smula. Till
och med på cementtullen ville man ha en spets vid underhandlingarna,
ehuru Tysklands, Sveriges och Danmarks cementbruk äro kartellerade
och icke leverera på varandras områden mer än en viss, högst
begränsad kvantitet och till priset bestämd vara. Nu kommer man
fortfarande och säger: Ja, men det är en spets, det där är en spets,
och den tullen är också en spets. Meningen är naturligtvis att till
de nu stundande traktatsunderhandlingarna ytterligare draga ut
spetsen så att den i stället för tre tum blir sju tum lång. Ni skola
få se. att man kommer, rätt som det är, att försöka åstadkomma några
sådana där åtgärder från riksdagens sida, och hade vi icke en så
stark opposition i tullfrågor, som vi ha i riksdagen, är jag säker på,
att det nu skulle ligga på kammarens bord förslag till ny tulltaxa.

Ang. tullen å
krita.
(Forte.)

Nr 46. 16

Lördagen den 21 april, e. m.

Ang. tullen
krita.
(Forts.)

“icke med 1,300 utan 2,300 rubriker och med spetsarna sju tum långa
och nog icke bara tre tum. Den där spetshumbugen den känna vi,
och den bry vi oss icke alls om.

Herr talman, ehuru jag medger att den här ifrågavarande artikeln
är obetydlig, vill jag säga, att jag funnit motionen övertygande,
och jag ber att få rekommendera densamma till kammarens välvilja
vid voteringen, om det blir en sådan.

Herr Je sperson: Herr talman, mina herrar! Motionären
har påvisat, att för denna vara priset här i landet nu blivit så pass
högt som 50 kronor pr ton. Varan säljes emellertid, säger han,
i utlandet för 20 kronor. Det är ju ganska eget, att han kan hava
detta prisläge inom landet som utgångspunkt för kravet på tullens
borttagande, vilken tull nu är 10 kronor. Alltså, om denna tull är
orsaken till varans fördyrande, skulle priset här ej uppgå till mer
än 30 kronor i stället för 50. Detta visar oförtydbart, att det icke
är tullen, som åstadkommit det nu gällande höga priset på denna
vara. Under sådana förhållanden kan icke det nuvarande priset
motivera tullens borttagande. Den åtgärden hjälper ju icke; det kan
man tydligt förstå. Även om man tager bort tullen, kommer denna
vara att betinga samma pris som den med denna tull har.

Herr Månsson förmodade, att jag skulle motivera motståndet
mot tubens borttagande med, att den höga tullsatsen är en spets, som
man måste bjuda på vid underhandlingarna med utlandet. Där har
han bedragit sig^ty något sådant skall jag icke komma med. Han
har i detta fall hållit sitt långa tal utan gagn.

Då det emellertid i motionen talas om, att denna vara har ett
tullskydd, som i förhållande till prisläget är ofantligt högt, nämligen
ungefär 50 % av varans värde, bör man komma ihåg, att en vara i
mycket lågt prisläge måste hava ett högre tullskydd i procent räknat,
.så vitt detta tullskydd skall vara verksamt. Det är någonting som
förekommer nästan beträffande alla prisbilliga varor. Detta är en
förklaring till ^varför tullsatsen höjdes, då den förut var lägre eller
ingen tull var åsatt varan. Då man tar i betraktande, hur stor varans
fördyring genom _tullskyddet är, då man vet att vid ett husbygge,
gående upp till låt mig säga 100,000 kronors kostnad, denna fördyring
möjligen kan uppgå till 10 kronor, så kan man förstå, att denna
fråga icke har någon som helst betydelse. Därför kan jag icke finna,
att det är något skäl i att nu så där alldeles lösryckt taga bort denna
tull.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
och avslag å motionen.

Herr Jeans son i Kalmar: Herr vice talman! Jag skall
icke förlänga denna debatt, men jag kan icke underlåta att med några
ord replikera min ärade utskottskamrat herr Månsson, då han säger,
att jag är principiellt för alla tullar. Jag beklagar, att herr Månssons
goda minne där har svikit honom. Han behövde annars endast
vända bladet för att komma på nästa sida till utskottets betänkande

Lördagen den 21 april, e. m.

17

Nr 4«.

angående tullen å bananer, där både herr Månsson och jag och bola
utskottet vant med om att taga bort denna tull, därför att så starka
•ii'',i-ree? dess borttagande. Herr Månsson överdriver nog
åtskilligt då han säger, att om protektionisterna finge hållas, så
■ u ''ii ^ 1 tusen tullsatser i tulltaxan. .lag har varit med

i bevillningsutskottet i snart sju år och jag erinrar mig knappast,
att det har kommit till några nya tullsatser alls. Har det kommit
till nagra, så har det då varit ytterst få, så herr Månsson tog allt till
bra mycket när han fällde det yttrandet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bengtsson * Göteborg: Herr vice talman! Det kan
,tu aldrig bil tal om annat, herr Jerperson, än att kritans pris skulle
falla med tio kronor per ton, om tullen togs bort. Det säger sig
självt. Det är ganska betecknande, att priset i Danmark är 34 kronor
per ton, men hos oss håller det sig uppe i 50 kronor per ton. Det
är således en väsentlig skillnad, och dock har det icke kunnat
bevisas, att kritfabrikerna i Danmark eller Tyskland ha fördelaktigare
läge än kritfabrikerna i Sverige. Det är således under detta
höga tullskydd., 50 % av värdet, som man manipulerar på detta sätt.
Det är för övrigt en mycket självsvåldig trust detta, har man sagt
mig I detta fall utövas ett kolossalt välde just med hjälp av detta
otillbörliga tullskydd.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr vice
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock pa avslag dära samt. bifall i stället till den i ämnet väckta motronen;
och fann herr vice talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes av
herr Bengtsson i Göteborg, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en
sa lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 91 ja mot 72 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 7.

Vid föredragning härpå av bevillningsutskottets betänkande, nr
22, i anledning av väckt motion om upphävande av .tullen å bananer
biföll kammaren utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1917. Nr 4ö. 2

Ang. tullen å
krita.
(Forts.)

Nr 46. 18

Ang. tullen
galoscher.

Lördagen den 21 april, e. m.

§ 8.

"Vidare förekom till behandling bevillningsutskottets betänkande,
nr 23, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å galoscher.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats en inom andra kammaren,
av herr Eriksson i Grängesberg, väckt motion, nr 64, däri
hemställts, att riksdagen måtte besluta borttaga tullen å alla slag
av galoscher (kautschuksskodon).

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av berörda motion,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning av frågan, huruvida de i tulltaxans
avdelning IX upptagna tullsatserna för kautschuk och kautschuksvaror
samt packningar av spånadsämnen kunde anses numera vara
väl avvägda, ävensom till riksdagen inkomma med det förslag till
ändrade tullsatser, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid betänkandet voro emellertid fogade reservationer:

av herr Månsson, som yrkat bifall till motionen samt

av herrar Bäckström, Källman, Johansson i Uppmälby och Uddenberg,
vilka biträtt utskottets hemställan, men beträffande utskottets
motivering gjort ett särskilt uttalande.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Herr Eriksson i Grängesberg, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Utskottet har avstyrkt min motion och hemställt om
en skrivelse om utredning. Den reformvänlighet, som bevillningsutskottet
visat beträffande den föregående motionen, räckte icke
längre än tills utskottet kom till min motion, och man får nästan det
intrycket, att bevillningsutskottet förlyft sig, när det förordat avskaffande
av tullen å bananer. Nu tycker jag verkligen, att det icke
hade varit så farligt eller för mycket begärt, att utskottet hade utsträckt
sin reformvänlighet även till min motion och tillstyrkt bifall
till densamma.

Jag har i min motion hemställt om borttagande av tullen å galoscher.
Jag har i motionen anfört skäl för denna hemställan, och
jag kan icke finna annat, än att de skälen äro goda. Tullen för ett
par mansgaloscher går till 78 öre och för ett par damgaloscher till
57 öre. Det är en utgift, som för de mindre bemedlade är rätt kännbar.
Nu kan man ju fråga, hur jag kan påstå, att det kan gå för
sig ur industriell synpunkt att taga bort tullen. Ja, jag har därvid
ingenting annat att bygga på än siffror, som visa vinstutdelningen
för de två främsta galoschfabrikerna i Sverige. Deras vinstsiffror
äro ganska lysande och visa, icke annat än jag kan se, att det finns
fullgoda skäl för detta yrkande. Hälsingborgs gummifabriksaktiebolag,
det största i landet, utdelade 1914, d. v. s. året före de egentliga
krigskonjunkturvinsterna, en gratisaktie för varje gammal aktie,
till ett belopp av 1 3/2 miljon kronor, och dessutom 15 % på varje

Lördagen den 21 april, e. m.

19 Nr Uk

gammal aktie, d. v. s. sammanlagt Ilo Även de föregående åren
var utdelningen mycket hög.

För år 1915 delade detta bolag ut 25 % på det nya kapitalet,
d. v. s. 50 % på det gamla. Det är en utdelning, som heter duga.
Men det mest märkvärdiga är, att bolaget betalar sina chefer löner,
som äro högst förbluffande. Verkställande direktören hade 1914
190,000 kr. i inkomst och 1915 346,000 kr. Det är ju siffror, som
äro rent oförklarliga. Verkmästarens inkomst utgjorde 1914 85.000
kr., och följande år var den uppe i 147.000 kr. Ett bolag, som kan
ge sina tjänstemän sådana inkomster och dessutom lämnar gratisaktier,
kan tåla vid att tillverka galoseher utan att folket skall beskattas.

Svenska gummifabriksaktiebolaget har utvecklat sig på samma
sätt. År 1911 utgjorde aktiekapitalet en halv miljon kr„ och det
ökades åren 1911—1915 till 2 milj. kr. genom gratisaktier. Sistnämnda
år var utdelningen 50 % av aktiekapitalet.

Jag kan omöjligen finna annat, än att bolag, som redan före
kriget lämnat betydande vinster och sedermera ökät dessa ytterligare
och delat ut en mängd gratisaktier, kunna reda sig utan tullskydd.
Nu har man sagt, att detta icke är normala vinster, utan att
de bero på krigskonjunkturerna. I viss mån är det saPt, det vill
jag icke bestrida, men vinsterna voro, som jag nämnt, störa även före
kriget. När ifrågavarande industri kan bereda sina aktieägare sådana
vinstmöjligheter, bör den ha säkrat sin ställning så, att den
icke behöver beskatta den fattiga allmänheten på det sätt, som nu
äger rum genom de höga galoschpriserna. Därför kan jag icke se
annat, än att goda skäl tala för tullens borttgande.

Nu framhåller utskottet, att det är flera artiklar inom gummiindustrien,
som åtnjuta högt tullskydd, och att man därför bör skriva
till Kungl. Maj:t och begära en utredning om revision av tullsatserna
å samtliga gummivaror. Det säges vidare, att man icke bör rubba
tullarna med hänsyn till rådande ovissa konjunkturer. Ja, konjunkturerna
må vara hurudana som helst, bolagen må förtjäna litet eller
mycket, så nog kan man alltid finna skäl för avslag eller för att
komma ifrån det hela. I alla fall skulle jag kunna gå med på en
skrivelse, om jag trodde, att man därmed vunne något resultat, men
mina vänner .Tesperson och Jeansson i Kalmar ha en gång förut
lurat mig — ja, det var inte bara de två utan bevillningsutskottet i
sån helhet. Då var det fråga om tull på margarin, och den motion
jag väckte härom tycktes vänstern inom utskottet vilja acceptera,
därför att man ansåg tullen å margarin obehövlig, men då kommo
tullskyddsvännerna och farmhöllo, att detta visserligen var riktigt,
men att man borde skriva till Kungl. Maj:t för att få en utredning.
Det var för 5 eller 6 år sedan, och ännu har det icke kommit något
förslag till riksdagen. Man blir ständigt lurad, när man skriver till
Kungl. Maj: t och vill ha nedsättning i tullar. Alltid är det någon,
som intalar Kungl. Maj:t att icke gå till riksdagen med förslag. Jag
kan därför icke vara med om en skrivelse. För mig personligen betyder
det ingenting, men det är det fattiga folket, som saken gäller,

Ang. t,ullen ä
galoseher.
(Förbi.)

Nr 40. 20

Lördagen den 21 april, e. m.

Ang. tullen
galosch er.

“ oeh därför kan jag inte finna annat än att skrivelseförslaget är ett
farligt krokben för det syfte, som jag här vill vinna. Jag förstår
emellertid utskottets välvilja, och jag förstår, att en del utskottsledamöter
gått med på dess hemställan, därför att de tro, att det är mer
att vinna på den vägen.

Då jag sålunda har den uppfattningen, att vi utan fara kunna
omedelbart borttaga tullen å galoscher, emedan denna tull icke är
motiverad under nuvarande förhållanden, med hänsyn därtill, att
industrien är säkerställd, så att den kan reda sig utan tull, men då
jag å andra sidan har erfarenhet av, att om man skriver till Kungl.
Maj:t, får man icke något svar inom rimlig tid, kan jag icke annat
än yrka avslag å utskottets hemställan och bifall till min motion.

Härpå anförde

Herr Ro in g: Herr vice talman, mina herrar! Motionären

har helt visst varit besjälad av en uppriktig önskan att förbilliga
cten nu ifrågavarande artikeln, galoscher, som här i landet användes
i större utsträckning än i flertalet andra europeiska länder. Dock
må det förlåtas mig, om jag uttalar den uppfattningen, att han tagit
väl ytligt på hela detta problem, då han endast inhämtat kännedom
om styrelseberättelserna för de sista åren för två av de fabriker, vilka
bedriva galoschtillverkning i landet och för vilka företag han lämnat
några siffror under dessa år. Jag tror, att han här i sitt anförande
liksom i motionen kommit att något felaktigt yttra sig, då han t. ex.
påstod, att direktörslönerna skulle uppgå till vissa högst avsevärda
belopp. Om dessa direktörsinkomster varit så stora, som han nämnde,
beror det utan tvivel icke så mjmket på löner utan på tantiéme, uppkomna
genomse högst betydliga vinster företagen haft under dessa
år. Nu är frågan den, om galoschindustrien i stort sett kan under
normala förhållanden arbeta antingen med lägre tullskydd än det
nu utgående eller utan något tullskydd, utan att man därmed skadar
industriens ° berättigade intressen. Jag tror icke, att det är någon
överdrift, då jag vågar påstå, att ingen här i kammaren sitter inne med
en sådan utredning, att han kan säga, att man utan att skada industriens
berättigade intressen kan under ett protektionistiskt system
helt och fullt borttaga tullen a galoscher. Därom var utskottet fullständigt
ense, att industrien vuxit sig så stark, att den nu utgående
höga tullen var obehövlig, men det är långt därifrån ner till fullständig
tullfrihet. Om herr Eriksson i Grängesberg känner till de
råvaror galoschfabrikerna använda för sin tillverkning, vet herr
Eriksson lika väl som jag, att flera av dessa råvaror äro åsätta tull,
och redan av denna anledning prb.etar sålunda den svenska galoschindustrien
med vissa merkostnader som den utländska industrien
icke har. Därtill kommer, att i de länder, varifrån konkurrensen bedrives,
och där tillverkningen är enormt stor, ha industriens arbetare
vida lägre lön än här i landet.

.Även om man skulle anse, att vi utan vidare kunde borttaga
här ifrågavarande tull, tror jag, att den ärade motionären och jag

Lördagen den 21 april, c. in.

21 Nr 4t>.

kunna vara fullständigt överens därom, att man härigenom icke
skulle i år under rådande abnorma förhållanden sänka priset på galoscher
med ett enda öre. Vare sig vi hade haft tull under sistförflutna
året eller icke, skulle galosehindustrien på grund av bristen
på konkurrens från utlandet ha följt den pri spolitik, som industrien
tillämpat. I denna abnorma situation spelar tullen ur konsumentsynpunkt
ingen roll. Jag frågar då den ärade motionären, om
det finns någon som helst anledning att kräva ett fullständigt borttagande
av tullen å galoscher, men bibehålla tullen å alla andra gummivaror,
för tekniskt bruk etc., i stället för att få till stånd en
opartisk utredning, som visar, dels huruvida ifrågavarande industri
behöver tullskydd och dels huru stort detta tullskydd i så fall behöver
vara. En sådan utredning kan mycket väl föreligga till 1918
års riksdag, om riksdagen nu fattar beslut i överensstämmelse med
utskottets hemställan.

Innan jag, herr vice talman, slutar, ber jag ävenledes få framhålla,
att den ärade motionären, som nyss hade ordet, icke lämnade eu
fullständig belysning av den svenska galoschindustriens ställning.
Det är sant, att två fabriker under några år haft goda inkomster
från det att de förr, det ena året efter det andra, arbetat med myeket
ket stora svårigheter och utan att resultatet varit något vidare tillfredsställande.
Men det finns också två andra fabriker. Varför belyste
icke herr Eriksson i Grängesberg deras ställning? Malmöbolaget
fiok gå upp i ett annat bolag, därför att det under ett årtionde
icke lyckats komma så långt, att det uppnått vinst; resultatet var
i stället det motsatta. Utdelningen varierar nu mellan 5 och 6 °/°.
Det finns ett annat stort galoschbolag utanför Borås, som jag tror i
många år arbetat under svåra förhållanden och som under vissa
år, jag vill minnas, att det var 1914 och 1915, icke givit till aktieägarna
någon utdelning alls. Det hade varit skäl i att ävenledes omnämna
dessa två fabriker, ifall man velat ge en fullständigt korrekt
uppiskning om, under vilka förhållanden galosehindustrien här i
Sverige arbetar.

Jag är sålunda övertygad om, att en avsevärd sänkning av tullen
icke blott på galoscher utan även å en massa andra tekniska gummiartiklar,
är fullständigt befogad, men då en utredning kräves för att
möjliggöra, att dessa tullsatser bli väl avvägda, och då dessutom
ett borttagande av tullen å galoscher under nuvarande abnorma förhållanden
icke skulle förbilliga varan med ett enda öre, har jag svårt
att förstå, att någon kan motsätta sig det förslag, bevillningsutskottet
framkommit med, och till vilket jag, herr vice talman, yrkar
bifall.

Herr Johansson i Uppmälby: Som herrarna finna, är vid
detta utskottsbetänkande fogad en reservation, vilken rör motivegen.
Vi ha gått med utskottet, därför att vi ansett, att det skulle
vara nödvändigt att bringa ner tullen även på andra gummivaror
än galoscher. Den tull, som det här är fråga om, har väl, tänker jag,
när den framkom, varit avsedd att verka som en uppfostringstull,

Ang. tullen ä
galoscher.
(Forts.)

Nr 4H. 22

Lördagen den 21 april, e. m.

Ang. tullen
galoscker.
Forts.)

“ vilken skulle bestå, till dess industrien vuxit sig stark. Nu säger
man, att industrien icke hunnit växa sig så stark, att man vågar
taga bort tullskyddet. Jag är dock i detta fall av samma uppfattning
som den ärade motionären och anser, att de siffror, som han
framlagt i motionen,tydligt och klart visa, att det icke är någon dålig
ekonomisk ställning, som denna industri befinner sig i. Jag har
också svårt att förstå, att gummiindustrien i vårt land skulle ha
svarare att reda sig än samma industri i våra närmast liggande grannländer,
vilka liksom vårt land måste importera råvaran. Utskottet
gör emellertid gällande, att man icke skall taga bort tullen, även om
industrien förtjänat aldrig så grova pengar, därför att man icke vet,
hur det kan ställa sig under den närmaste tiden. Ja, mina herrar,
här för man fram från protektionistiskt håll ett nytt skäl — det
är kanske icke nytt — som herr Fabian Månsson pekade på. Förut
bär man haft det skälet, när det gällt en tullsats på en vara, som
varit av ringa betydelse, att man icke borde röra vid den, ty den spelade
så liten roll, att det icke lönade mödan att ändra tullsatserna.

Man har sagt, att man borde icke bara ändra en tullsats utan taga
allt i ett sammanhang, och när man begär en revision av tullsatserna
i sin helhet, har man sagt: låt bli det, det blir att gå för djupt, det
kunna vi icke vara med om. Jag tycker i alla fall, att när en industri
_ som den här ifrågavarande förtjänat så mycket och är så
kapitalstark, och när det gäller förnödenhetsvaror, som man omöjligen
kan reda sig utan — det gäller icke bara galoscher utan även
andra gummivaror t. ex. bilringar, velocipedringar och mycket annat
då förstår jag icke, att man skall fördyra dessa onödigtvis genom
tullsatserna.

Jag skulle gärna gått med på herr Erikssons motion, men jag
trodde, att man skulle kunna vinna något mera över hela linjen genom
att skriva till Kungl. Maj:t. Nu har den ärade motionären talat
om, att man blivit lurad förut, då man skrivit till Kungl. Maj:t
i en annan fråga, och Kungl. Maj:t icke alls brytt sig om det. Det
kan gå på samma sätt här. Det hade jag icke reda på. Hade jag haft
reda på den saken, hade jag helt säkert yrkat bifall till motionen, ty
uppnår man endast att fördröja saken genom en skrivelse, då har icke
mycket vunnits. Jag kan också meddela, att det här förslaget om
skrivelse är i någon mån resultatet av en kompromiss, överenskommen
på avdelningen för att man skulle kunna få med dem, som annars
icke gått med. Yi hava böjt oss för det beslut, som utskottet kommit
till. Jag bär därför, herr talman, icke något yrkande att göra;
jag ställer mig helt och hållet neutral, huru det än går i denna fråga,
men anser i alla fall att saken är av sådan betydelse, att den bör
föras fram till en lösning, vare sig det blir bifall till motionärens
förslag eller till utskottets hemställan.

Herr Månsson: Jag ber om ursäkt, om jag besvärar her rarna,

men jag måste dock säga ett par ord. Här går vägen verkligen
mellan demokrati och icke demokrati. Bär är ett så flagrant
fall att man sällan får se dess like. Här gäller det antingen att upp -

Lördagen den 21 april, c. in.

23 Nr 4(i.

tråda till förmån för det kapital, som av purt okynne och guldtörst
vill beskatta allmänheten, eller att uppträda till försvar för denna
allmänhet. Detta är ett så rymligt såll att jag försäkrar herrarna,
att det skall vara ganska grovkorniga högerherrar som bli kvar i
det sållet, när man har skakat det.

Herr Erikssons anförande var verkligen övertygande. När man
i så många år har haft tullskydd, och det har sagts, att den tullen
icke skulle vara så länge utan bara vara, tills man uppfostrat industrien,
tills den vuxit sig stark, när man utdelar så ofantliga vinster
och ger sådana tantiéme, och när man fördyrar varan så ofantligt,
och när därtill kommer, att varan är sämre än förr i världen —
då förefinnes verkligen icke något som helst skäl annat än rena roffareskälet
— för att hava tullen kvar. Herr Röing talade nyss här.
Han förde ett nytt språk, som han börjat lägga sig till med i tullfrågor
på senaste tiden. Han talade om »industriens berättigade intressen».
Industrien — det vill säga aktieägarna! Yad ha de för
berättigade intressen? Jo, att de varor, som industrien behöver använda,
icke skola onödigtvis bliva beskattade genom tullar. I det
här fallet är ju gummit tullfritt, och så kommer därtill — det ha
herrarna kanske icke reda på —- att gummi är den enda artikel, som
icke stigit i pris under världskriget, beroende på att hela Centraleuropa,
som är en stor konsument av kautschuk, fullständigt avstängts
från världsmarknaden genom blockaden. Man kan övertyga
sig därom genom att se efter i Economist eller Times och jämföra
med Mullialls prislista. Frakterna ha stigit, men för gummits vidkommande
spelar det icke någon stor roll. En större roll spelar då
assuransen. Men detta kan icke alls jämföras med den stegring i
pris, som uppstått på alla andra varor. Man talar om industriens
»berättigade» intressen, men det finns väl berättigade intressen även
för människorna. De människor, som slita galoscher, ha väl också
berättigade intressen, allra helst när man tillgodosett de s. k. berättigade
intressena för läderindustrien så, att denna läderindustri får
förfalska lädret, så att man icke mer en höst- eller vinterdag kan
gå på en landsväg i södra Sverige, utan att vattnet sipprar igenom
lädret in på fotterna. Under sådana förhållanden äro galoscher
dubbelt nödvändiga. Man säger: varför taga bort tullen på just
denna vara och icke på andra gummivaror? Jo, därför att denna
vara i så ofantligt stor utsträckning användes av vårt folks alla
samhällsklasser, vilka under de förhållanden, som här äro andragna
och av herr Eriksson anförda i motipnen, böra ha rätt till att bliva fria
från en beskattning, som är ren okynnesbeskattning till förmån för
människor, som redan förut ha mera pengar, än de kunna göra
av med.

Nu säger man: det finnes fabriker, som icke bära sig. Yarför
icke begagna sig av fusionsvägen? Varför icke slå ihon dem till en
en enda affär? Det bör vara en ganska enkel sak. För övrigt hade vi
härom dagen en motion, där det gällde att staten skulle inköna någon
fabrik. Staten skulle kunna köpa en fabrik, som går dåligt, så
skulle man få se, att den skulle bära sig.

Ang. tullen
galoscher.
(Forte.)

Är 46. 24

Lördagen den 21 april, e. m.

4»^. tullen å
galosch er.
(Forte.)

Det finns massor av andra skäl, som framföras, men de skälen

^narj n°S a!latullfrågor, så att jag skall inskränka
mig till att pa de redan anlörda yrka bifall till motionen.

. Herii Jesperson: Herr talman! Jag skall be att få yttra
a„ra ord gent emot särskilt vad herr Månsson nyss yttrade. Herr
ansson nämnde, att herr Erikssons i Grängesberg anförande var

i .. , . . , • dna, buiii biuaerat denna sai£, veta,

har gummnndustrien arbetat med synnerligen låga utdelningar under
manga ar och åtskilliga år ha inga utdelningar alls ägt rum. Om
det da sedelära blir något högre utdelningar för de fabriker, som
arbetat sig igenom ordentligt, så är det väl icke så mycket att säga
om detta. &

Vidare säde herr Månsson, att herr Röing talar om industriens
berättigade intressen, och detta gör han i en viss hånande ton. Ja,
v -Vb manssons mening har naturligtvis industrien icke några
berättigade intressen, och ifall man utgår från detta, lian man ju°ta
bort allt skydd och all hjälp åt industrien. Men jag undrar, om det
vore. lyckligt, ifall man hade en industri, som arbetade med enbart
svårigheter och icke hade några framgångar alls.

Ytterligare en sak ber jag att få nämna gent emot herr Månssons
yttrande. Han säger beträffande denna tull, att vi skulle tänka på
konsumenterna av denna vara, på det fattiga folket, och att det icke
skall beskattas så oerhört. Men jag ber att få erinra herr Månsson
om, att innan det fanns någon inhemsk gummiindustri voro galoschema
ännu dyrare än under normala förhållanden nu, oaktat nenmngvärdet
var betydligt större då än nu. Detta visar oförtydbart
pa, att när man får en inhemsk industri, så är det långt ifrån säkert,
j!-t,^1rorr!a\ a.ve,n om mJuHrien är tullskyddad, på grund av detta
förhållande bli dyrare.

Jag förmenar därför, att de skäl, herr Månsson här anfört, i de
flesta fall äro alldeles ohållbara, och jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Eg ikssoni Grängesberg: Endast ett par ord. Herr Jesperson
sade, att man icke borde räkna gratisaktier såsom vinst därför
att de utgjorde flera ars samlade vinst. Ja det var just, vad jag
sagt. Gislavedsfabriken både år 1911 ett aktiekapital på 1/2 miljon
kronor och 1915 på 2 miljoner kronor, ökningen har skett under åren
1912—1915. Det är ju ganska vackert; det är detsamma som att 25
kronor vuxit till 100. När man far utdela sådana gratisaktier är det

25 Nr 4<t.

Lördagen don 21 april, e. in.

naturligtvis en vinst i alla fall. .Tåg tycker, att bolagets förtjänst ar
ganska vacker, och jag tror icke, aktieägarna vilja skänka bort dessa

aktier. 0 .

Emellertid skulle det vara två fabriker, som gått dåligt. ^ .lag
känner icke till det, men det är ju möjligt. Men skall det bil sa att
om man har en industri, inom vilken två fabriker beharska nästan hela
marknaden — jag känner icke till några andra fabriker an dessa —
skall man då låta dessa två förtjäna sa oerhort för att man skall halla
uppe de två, som gå dåligt. Detta är icke någon lycklig utveckling av
industrien. Det kan vara svårt för tillfallet för dessa fabriker, men
det kanske icke går så dåligt för dem i alla fall Det kanske beror
på särskilda omständigheter, som vi icke känna talk Jag kan icke
finna, att något av dessa skäl motsäger den uppfattning, jag havdat,
och jag ber därför att fa vidhålla mitt yrkande.

Ang. tullen å
galoscher.
(Forts.)

Herr Månsson: Herr talman! Jag kan icke hjälpa, att jag
måste besvära kammaren ännu en gång. Herr Jesperson lämnade den
högst förbluffande upplysningen, att innan det fanns tull pa galoscher,
voro galoscherna ännu dyrare. Ja, nog har jag letat igenom
eu myckenhet av prissiffror, men aldrig har jag observerat det. J ag
har dock aldrig haft anledning att undersöka den saken, men jag skall
verkligen göra det. Jag vet dock, att priset trappvis stigit tran l
kronor och 50 öre upp till det nuvarande priset sedan tullens tillkomst.
Men om det var ännu dyrare före tullen än nu därom vet jag ingenting,
men jag antar, att så icke var fallet, då detta skulle vara alldeles
emot lagarna för prisstegring i allmänhet. Det skulle vara mycket
intressant, om herr Jesperson nu ville komma med nagra siilror rörande
priset på galoscher före tullarnas tillkomst. Och sa en annan
sak: före tullarna på galoscher var lädret ännu så hederligt gjort, att
man icke behövde några galoscher, utan man kunde gå i väta med
skorna utan galoscher om man så ville. Nu måste man däremot ha
galoscher.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr vice talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag å nämnda hemställan och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och förklarade herr vice talmannen sig anse den
förra propositionen hava flertalets mening för sig. Som votering
likväl begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition
av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Nr 46 26

Lördagen den 21 april, e. m.

Ang. tullen å
galoscher.

(Forts.)

Omröstningen utföll med 76 ja mot 73 nej; och hade ''kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§9.

Slutligen föredrogos vart för sig

bevillningsutskottets betänkande, nr 24, i anledning av väckta
motioner om upphävande av tullsatserna å papper; och

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning
av herrar Sterners och Waldéns motion, nr 284, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om införande av statsmonopol
å tillverkning och import av socker.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtande
hemställt.

§ 10.

interpellation. Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr E r i k s o n i Uppsala, som yttrade: Herr talman! Sedan i
december 1911 gjorde personalen vid statens hospital och asyler till
Kungl. Maj :t framställning om utredning, huruvida och på vad sätt
ett uppförande av den lägre hospitalspersonalen på ordinarie stat
lämpligen kunde ske. I anledning härav tillsatte Kungl. Maj:t en
kommitté den 29 Juni 1912 med uppdrag att utreda, vilka och huru
manga av saväl sjukvårds- som ekonomipersonal lämpligen kunna och
böra uppföras på ordinarie stat, dess löners reglerande m. m.

Efter fullgjort uppdrag, avlämnade kommitterade sitt betänkande
den 29 september 1913.

Genom nådig remiss av den 17 oktober 1913 förständigades medicinalstyrelsen
att, efter det samtliga hospitalsdirektioner i ärendet
blivit hörda, inom viss tid inkomma med sitt eget utlåtande över detsamma.
Detta utlåtande inkom till Kungl. Maj:t den 18 april 1914.

Den 24 april samma år remitterades ärendet till 1902 års lönereglenngskommitté,
där ärendet fortfarande vilar. Vid 1916 års riksdag
väcktes motioner, i första kammaren av herr Petrén och i andra kammaren
av undertecknad med begäran om nämnda personals uppförande
å ordinarie stat, dess löners reglerande m. m. Statsutskottet, till vilket
motionerna remitterades, utryckte den förhoppningen, att Kungl.
Maj:t skulle bli i tillfälle att, sedan löneregleringskommittén överlämnat
sitt utlåtande i ärendet, kunna inkomma med proposition till
1917 ars riksdag. Förhoppningarna på att så skulle ske ställdes ju
även i utsikt däri att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen upptagit
ett belopp av 600,000 kronor för bestridande av de kostnader, som
skulle bliva förknippade med riksdagens bifall till en proposition,
som senare under riksdagens gång tänktes skulle komma.

Tiden har gått och riksdagen närmar sig nu den tid att någon
kungl. proposition i ärendet inte kan väntas.

Lördagen den -1 april, e. in.

■n Nr 46.

Don personal (let har ar fråga om, har sedan cirka 10 år tillbaka
arbetat på att komma på ordinarie skit, i det att, innan personalen
lade sin sak i Kungl. Maj:ta hand, densamma först gjorde framställning
till den dåvarande medicinalstyrelsen om att löresla personalens
uppförande på ordinarie stat, vilken, efter att ha vilat på ärendet
över ett år, utan vidare motivering än »kan icke till någon medicinalstyrelsens
åtgärd föranleda», avslog nämnda framställning.

Så ligger nu frågan allt fortfarande vilande hos löneregleringskommittén.
Under tiden börjar det hopp, som hos hospitalspersonalen
funnits och uppehållit densamma, mer och mer att svika, och det
torde icke dröja så synnerligen länge förr än samma företeelse skall
göra sig gällande på detta område, som på en del andra, nämligen
flykten från statstjänsten. Redan förut har vid vissa tillfällen stora
svårigheter rått att kunna på ett tillfredsställande sätt ordna rekryteringen
av personalen vid anstalterna. Men skulle därtill komma,
att den gamla personalen, som vigt sin framtid vid sinnessjukvården,
nödgas på grund av att icke det tillmötesgående, som den hoppats på,
från sin arbetsgivare, statens, sida, kommer dem till mötes, nödgas
lämna sina platser för att söka sig någon mera lönande anställning.
Helt visst kommer ansvaret för detta att läggas på statsmakterna som
inte i tid vidtagit de åtgärder som så ofta påkallats. Men frukterna
av detta dröjsmål kommer icke att gå ut över den skyldiga arbetsgivaren,
staten, utan över de stackars sinnessjuka som ingen skuld har
i detta mer än lovliga söl.

Det förslag, som av särskilda sakkunniga uppgjordes, var avsett
att motsvara den tidens anspråk på löneförmåner, men kan inte alls
få anses motsvara den tid som nu är rådande. Då den kris, som vi
nu genomleva, tenderar att bliva långvarig och helt säkert kommer att
sträcka sina verkningar långt utöver fredsslutet, torde knappast statsmakterna
kunna undgå att i den närmaste tiden vidtaga nödiga löneregleringar
för så gott som alla statstjänare. Om nu det förslag till
löner, som upptages i de sakkunnigas betänkande, skulle bliva antaget
att gälla för hospitalspersonalen för en avsevärd tid framåt,
kommer denna personal åter i det sorgliga läget att fortfarande som
hittills, stå lägre i lönehänseende än andra med dem jämförliga statstjänare,
vilket icke kan vara rättvist. För att förekomma detta borde
uppdragas åt löneregleringskommittén att vidtaga sådana förändringar
i de sakkunnigas förslag, att lönerna bringas i nivå med de belopp
som man inom den närmaste tiden kan ha anledning förvänta för ett
skäligt ordnande av samtliga statstjänares löner. Vidare borde, som
en gärd av rättvisa, för att denna personal så synnerligen länge fått
vänta på sin frågas ordnande, det förslag som väl nu får anses säkert
föreläggas 1918 års riksdag, måtte verka retroaktivt för samma år.

Med anledning av vad jag nu anfört, får jag anhålla om kammarens
bifall att till statsrådet och chefen för civildepartementet framställa
följande frågor:

l:o) Kan det med bestämdhet förväntas, att frågan om hospitalspersonalens
uppförande å ordinarie stat, dess löners reglerande
m. m. kan framläggas vid 1918 års riksdag?

Interpellation.
(Forte.)

.\r 4H. 28

Lördagen den 21 april, e. m.

interpellation. _ 2: o) Kan det förväntas, att herr statsrådet kommer att vidtaga

(Forts.) sådana åtgärder, att de lönebelopp, som eventuellt kunna komma att
föreslås, bli i nivå med de löner som, kunna vara att förvänta för ett
skäligt ordnande av samtliga statstjänares löner?

3:o) Kan det förväntas förslag om dess retroaktiva verkan för
1918?

Ifrågavarande anhållan bifölls av kammaren.

§ 11.

Anmäldes oöh godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 82, i anledning av Kung! Maj :ts proposition angående tjänstårsberäkning
för vissa folkskolinspektörer: och

nr 83, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående anstånd
med återbetalning av räntefritt lån för svenska församlingens
i London kyrkobyggnad.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 60, i anledning av väckt motion, om vidtagande av åtgärder
för tillgodoseende av bärens behov av tekniska hjälpmedel;

nr 61, i anledning av väckt motion om anslag till Svenska fredsooh
skiljedomsföreningen;

nr 62, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående inlösen
av ett antal exemplar av vissa delar av ortnamnskommitténs arbete
över ortnamn i Älvsborgs län;

nr 63, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående grunder
för kvinnas utnämning och befordran till rektor vid kvinnligt
folkskoleseminarium;

nr 64, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kung!
Maj:t i fråga om begränsning av landshövdingarnas boställsvåningar
m. m.;

nr 65, i anledning av väckt motion om viss ändring i villkoren
för statsbidrag till folkskollärares avlöning;

nr 66, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
bestämmelser angående statsbidrag till fortsättningsskola;

nr 67, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående provisoriska
regleringsåtgärder inom Dalälvens flodområde;

nr 68, i anledning av väckt motion om avslag å Kung! Maj:ts
proposition, nr 114, angående anvisande av medel till vissa byggnadsföretag
vid armén; och

nr 69, i anledning av väckt motion om avslag å Kung!. Maj:ts
proposition, nr 119, angående anläggning av ett stickspår från Åkers
styckebruks järnvägsstation till Åkers krutbruk.

Lördagen den 21 april, e. in.

29 .Nr 44L

lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om barn utom äktenskap m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående åvägabringandet av en lag rörande kåd- och barrplockning
i syfte, bland annat, att förhindra uppkomsten av inhemsk industri
med kåda och barr såsom råvara;

nr 38, i anledning av väckt motion i fråga om exportförbud å
kåda och barr samt produkter därav; och

nr 44, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
i fråga om åbokommitténs uppgifter.

§ 13.

Herr vice talmannen gav härpå ordet till

\

Herr E. A. N i 1 s o n i Örebro, som anförde: Herr talman! Jag tilllåter
mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å föredragningslistan
till det plenum, som är utsatt att hållas nästkommande måndag
den 23 dennes måtte uppföras bland två gånger bordlagda ärenden
först lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förfogande över viss egendom under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, dels Kungl.
Maj :ts proposition angående tillämpning under viss tid av lagstiftningen
om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden, dels ock tre med föranledande av förstnämnda
proposition väckta motioner; därefter lagutskottets utlåtande, nr
28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 30 maj 1916 om fastställande
av högsta pris å vissa varor vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden m. m., samt slutligen ärendena
i den ordning, vari de finnas upptagna å dagens föredragningslista.

Denna hemställan blev av kammaren bifallen.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Ericsson i Åtvidaberg under 3 dagar fr. o. m. den 22 april,

» Olofsson i Åvik » 3 » » » 22 »

» Svensson i Kompersmåla » 5 » » » 23 »

» Hallén » 4 » » » 23 »

» Pettersson i Vråtsered » 4 » » » 25 »

Jir 46. 30

Lördagen den 21’ajiril, e. m.

herr Borg » Månsson 3> Sigfrid » Widlund

under 2 dagar fr. o. m. den 23 april » 3 t> » » 22 » » - 5 » » » 22 » och > 3 » » » 22 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9,25 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1917. Knngl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, 17 loss