FÖRSTA KAMMAREN Nr (Riksdagens protokoll 1962:8)

RIKSDAGENS

1962

»it

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN Nr

16—21 februari
Debatter m. m.

Fredagen den 16 februari Sid.

Svar på fråga av herr Lager ang. vinterarbetslösheten inom byggnadsfacken
................................................ 3

Svar på interpellationer:

av herr Larsson, Lars, ang. rätt för änka att i vissa fall erhålla

befrielse från pensionsavgift ............................ 5

av fröken Nordström om rätt till pension efter försvunnen, ej
dödförklarad person .................................... 6

Tisdagen den 20 februari

Meddelande ang. sammanträdestider samt påskferier ............ 10

Svar på interpellation av herr Svanström ang. tillvaratagande av
yrkesfiskarenas intressen vid utfärdande av bestämmelser om
skyddsåtgärder för sälbeståndet ............................ 10

Interpellationer:

av herr Edström om införande av s. k. »Blå zon» för tidsbegränsad
parkering .......................................... 12

av herr Widén om förbättrade kommunikationer mellan Jämtland
och övriga Norrland .............................. 14

Onsdagen den 21 februari

Avveckling av överrevisorsinstitutionen vid väg- och vattenbyggnadsverket,
m. m......................................... 15

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten 22

Fortsatt giltighet av hembiträdeslagen ........................ 26

Fortsatt giltighet av jordförvärvslagen ........................ 28

Bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin ................ 30

Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner...... 32

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 16 februari

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning____ 3

Onsdagen den 21 februari

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. godkännande av vissa ändringar
i konventionen angående upprättande av Europeiska frihandelssammanslutningen
................................ 15

l Första kammarens protokoll 1962. Nr S

Nr 8

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. vissa i statsverkspropositionen
behandlade för flera huvudtilar gemensamma frågor ........ 15

— nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
................................................ 22

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet .. 25

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet .. 25

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet .... 25

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet .. 25

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet .. 25

— nr 24, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............ 25

— nr 25, ang. bestridande av kostnader för svenska FN-stvrkor

m. ...................................................... 25

—- nr 26, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag

inom handelsdepartementets verksamhetsområde ............ 25

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. bemyndigande för
Kungl. Maj :t att besluta i fråga om vissa postavgifter ........ 25

— nr 6, ang. ändrad lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen 25

— nr 7, ang. ändring i förordningen om särskild varuskatt .... 25

— nr 10, ang. skattefrihet för belopp, som utgår på grund av vissa

s. k. riskgarantier ........................................ 25

— nr 12, ang. ändring i tulltaxan, m. m..................... 25

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning ............................ 25

Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. åtgärder i syfte att trygga
justitieombudsmannaämbetets behov av kvalificerad personal . . 25

— nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser

om tvångsmedel i vissa brottmål .......................... 25

— nr 5, om sänkning av äktenskapsåldern .................... 25

— nr 6, om ändrad lydelse av 1 § lagen angående ersättning av

allmänna medel till vittnen m. fl. samt ändrad lydelse av 4 §
lagen om fri rättegång .................................... 25

■— nr 7, om införande av en övre åldersgräns för nämndemän .. 26

— nr 8, om tidpunkten för avgivande av den årliga redogörelsen
för handläggningen av riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t,

in. ...................................................... 26

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring av övergångsbestämmelserna
till lagen med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
.............................................. 26

— nr 2, ang. fortsatt giltighet av hembiträdeslagen ............ 26

— nr 3, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1961 fattade beslut .................... 28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen
............................................ 28

—- nr 2, ang. ändring i förordningen om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin .................................... 30

— nr 3, ang. avstängning av skogsbilväg ...................... 31

— nr 4, om viss allmän hastighetsbegränsning för motorfordon.. 31

— nr 5, om upphävande av 23 § jaktlagen .................... 31

— nr 6, om införande av interimistiska körkort................ 31

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II:

jordbruksärenden ........................................ 31

— nr 3, ang. försäljning av viss kronoegendom ................ 31

-— nr 4, ang. befrielse i visst fall från betalningsskyldighet till

kronan .................................................. 31

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. översyn av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner ...................... 32

Fredagen den 16 februari 1962

Nr 8

Fredagen den 16 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 16 februari 1962.

Till justitiedepartementet hade denna
dag från länsstyrelsen i Stockholms län
inkommit fullmakt för gruvmaskinisten
Nils Hjorth, Dannemora, vilken vid ny
röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Det antecknades, att herr Hjorth utsetts
att inträda såsom ledamot av kammaren
i stället för herr Thun, vilken avlidit.

Herr Hjorth infann sig nu och intog
sin plats i kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
1, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1962/63 för kungl. hov- och
slottsstaterna.

Ang. vinterarbetslösheten inom byggnadsfacken Jämlikt

§ 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lager till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framställt följande fråga: »överväger
regeringen åtgärder för att göra slut på
den varje vinter återkommande ökningen
av arbetslösheten inom byggnadsfacken?» Herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lager har frågat
om regeringen överväger åtgärder för
att göra slut på den varje vinter återkommande
ökningen av arbetslösheten
inom byggnadsfacken.

Säsongvariationerna på arbetsmarknaden
föranleder sedan länge åtgärder
från regeringens och arbetsmarknadsmyndigheternas
sida. Detta gäller inte
minst de säsongmässiga svängningarna
i sysselsättningen inom byggnadsverksamheten.
Betydande resultat har uppnåtts.
Ännu minns vi vål den tid när
hälften av alla byggnadsarbetare gick arbetslösa
under vintern. Vi har under senare
år lyckats komma ner till en vinterarbetslöshet
på knappt 10 procent.
Vid arbetslöshetsräkningen i mitten av
januari innevarande år var 8 procent av
medlemmarna i Byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa
utan arbete.

Vi kommer inte att bli nöjda förrän de
återstående resterna av säsongarbetslösheten
har försvunnit. Liksom hittills
måste vi använda flera olika slags åtgärder.
Någon patentlösning på problemet
finns inte.

Inom det till socialdepartementet
knutna byggrådet — vari ingår representanter
för staten, kommunerna samt kooperativ
och enskild byggnadsverksamhet
— äger återkommande överläggning -

Nr 8

Fredagen den 16 februari 1962

Ang. vinterarbetslösheten inom byggnadsfacken

ar rum rörande möjligheterna att förskjuta
därför lämpade arbetsuppgifter
från sommar- till vinterhalvåret. Dessa
överläggningar har bl. a. resulterat i att
kommunernas och byggnadsföretagens
organisationer aktivt engagerat sig i strävandena
att utjämna säsongerna. Genom
direktiv till de statliga myndigheter, som
bedriver byggnads- och anläggningsverksamhet,
har vidare på senare år en långtgående
säsongutjämning åstadkommits
inom denna sektor. Det kan också nämnas
att under de senaste åren ett tusental
byggnadsarbetare varje vinter har
placerats i kurser, där de erhållit fortbildning
i de nya yrkesfärdigheter, som
krävs av byggnadsarbetarna. Denna och
liknande verksamhet kommer att fortsätta.

De lokala sysselsättningsstörningar,
som uppstår på byggnadsarbetsmarknaden,
sammanhänger ofta med brister i
planeringen. För att undvika sådana situationer
krävs det ständig vaksamhet
samt god och effektiv planering både
hos de centrala myndigheterna och i
kommunerna. För att vi skall kunna
pressa ner den säsongmässiga nedgången
i sysselsättningen inom byggnadsverksamheten
krävs det att alla intressenter
— stat, kommun och enskilda —
gör sin insats. I detta sammanhang vill
jag erinra om att jag i årets statsverksproposition
understrukit att det är angeläget,
att en förbättrad planering av
bostadsförsörjningen kommer till stånd.
Med hänsyn till vikten av att för bostadsproduktionen
tillgängliga resurser användes
så rationellt som möjligt och till
planeringsfrågornas betydelse för bostadskostnaderna
bör enligt min mening
ansträngningar göras för att förbättra
förhållandena på detta område.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få uttala ett tack för hans svar, inte
minst för det positiva innehållet i detta
svar och för löftena och utfästelserna att
energiskt motarbeta den s. k. säsongarbetslösheten
inom byggnadsfacken.

En orsak till att jag ville i min enkla

fråga aktualisera den här saken är att
man litet varstans möter en, man kan
säga fatalistisk, uppfattning om att arbetslösheten
inom byggnadsfacken naturnödvändigt
skall växa på vintern. Förr
i världen hade väl ett sådant betraktelsesätt
ett visst fog för sig: byggnadsmaterielen
var svårbehandlad under vintermånaderna,
och en hel del andra objektiva
faktorer spelade in. Numera finns
det väl i stort sett inga objektiva skäl
för att byggnadsverksamheten skall
minska under vintern. Eftersom det behövs
olika slag av byggnader, inte minst
bostäder, är det ju också angeläget att
utnyttja de resurser som finns.

Som herr statsrådet nämnde är 8 procent
av byggnadsarbetarna anmälda till
arbetslöshetskassorna. Det betyder i absoluta
tal cirka 12 000 å 13 000. Det är
klart att det bland dem finns en del som
av olika skäl inte har krafter att delta i
byggnadsarbete under kalla och snöiga
vinterdagar, men å andra sidan finns
det också sådana som inte anmäler sig
till arbetslöshetskassorna, eftersom de
räknar med att kunna få nytt arbete
tämligen snabbt. De här 12 000 arbetslösa
eller färre, om jag räknar ned antalet
några tusen, innebär, om jag har
räknat rätt, med tre månaders arbetslöshet
cirka fem miljoner arbetstimmar,
d. v. s. ungefär den mängd arbete som
går åt till uppförandet av 2 500 å 3 000
lägenheter av normal storlek. Man beräknar
att arbetslöshetsunderstöden under
de fyra vintermånaderna januari—
april uppgår till mellan 15 och 16 miljoner
kronor — det är alltså ganska mycket
pengar som betalas ut, till största
delen i onödan.

Det går att pressa ned arbetslöshetssiffrorna
genom ett förbättrat samarbete
mellan de statliga och kommunala organ
som har med den här saken att göra och
genom bättre samarbete bl. a. med fackföreningarna.
Jag såg exempelvis häromdagen
en uppgift från Skåne, där arbetslösheten
i byggfacken under de senaste
tre åren pressats ned rätt anmärkningsvärt.
Man hade i de bägge Skånelänen
1 460 arbetslösa år 1960 och 444
arbetslösa 1961. I år är man nere i 357.

Fredagen den 16 februari 1962

Nr 8

i vissa fall erhålla befrielse från pensionsavgift

Ang. rätt för änka att
Siffrorna hänför sig till januari månad.
Orsaken till att man har kunnat
pressa ner vinterarbetslösheten i de bägge
länen anges av vederbörande fackföreningsfolk
där nere vara en förbättring
av samarbetet mellan de olika organen.

Jag vill till sist också fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på en tendens
som visat sig i fjol här i Stockholm,
nämligen att den s. k. vinterarbetslösheten
töjs ut också över vårmånaderna
och egentligen inte är avlägsnad förrän
fram i juni månad.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. rätt för änka att i vissa fall erhålla
befrielse från pensionsavgift

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lars Larssons interpellation
angående rätt för änka att i vissa
fall erhålla befrielse från pensionsavgift,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Lars Larsson har
frågat om finansministern är villig att
medverka till sådana regler, att befrielse
från folkpensionsavgift kan medges
den vars huvudsakliga inkomst utgöres
av änkepension inom folkpensioneringen.

Frågan har tagits upp i samband med
de förslag till lag om allmän försäkring
m. m., som utarbetats inom socialdepartementet
och som nu behandlas i lagrådet.
Enligt förslagen skall man vid bestämmande
av skyldighet att erlägga folkpensionsavgift
och avgift för sjukvårdsförmånerna
inom den allmänna sjukförsäkringen
beakta sådana avdrag för nedsatt
skatteförmåga, som beviljas vid inkomsttaxeringen.
Detta kommer bl. a. att
leda till att de änkepensionärer som herr
Larsson åsyftar kan få befrielse från eller
nedsättning i sin avgift.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag vill till socialministern
framföra mitt tack för hans svar
på min interpellation. Jag noterar med

tillfredsställelse att de önskemål jag
framfört blivit beaktade i samband med
utformningen av den s. k. trygghetsbalken,
det lagstiftningsförslag som inom
kort kommer att framläggas för riksdagen.

Utgångspunkten för min interpellation
var de olika ekonomiska verkningar genomförandet
av familjepensioneringen
inom folkpensionen fick för de kvinnor
som blivit änkor före och efter reformens
ikraftträdande. För de förra var
det nödvändigt att bibehålla inkomstprövningen,
under det att för den senare kategorien
inkomstprövningen slopades. I
samtliga fall uttages dock numera folkpensionsavgift.
Någon författningsenlig
möjlighet att efterskänka eller minska
denna avgift finns inte, och jag ansåg
för min del att det borde vara möjligt
att i samband med inkomsttaxeringen
medge avgiftslindring.

De förslag socialministern nu offentliggjort
innebär att den som på grund av
väsentligt nedsatt skatteförmåga av beskattningsnämnd
erhållit förhöjt ortsavdrag
skall få räkna bort detta från inkomsten
innan den taxerade inkomsten
fastställes. Folkpensionsavgifter och avgifter
till sjukförsäkringen är anpassade
till storleken av den taxerade inkomsten.
Då de föreslagna reglerna finns med såväl
i lagen om allmän försäkring, 19 kap.
2 §, som i lagen om finansiering av folkpensioneringen,
4 §, betyder det att socialministern
inrymt även en möjlighet
till avgiftslindring för sjukförsäkringsavgifter,
vilket inte gör min tillfredsställelse
med svaret mindre.

Skulle de föreslagna bestämmelserna
kunna träda i kraft i dagsläget, innebure
det i korthet att av de 54 000 kvinnor
som den 1 juli 1961 uppbar änkepension,
och av vilka 40 000 blivit änkor före den
1 juni 1958, dessa senare med ett — genomsnittligt
beräknat — med 2 000 kronor
förhöjt ortsavdrag komme att bli
helt befriade från dessa avgifter. Då det
är fråga om personer med låga inkomster,
är det önskvärt att så kan ske. En
beräkning visar nämligen att de inkomstprövade
änkepensionerna utgår med ett
genomsnittligt belopp av 2 300 kronor,

Nr 8

Fredagen den 16 februari 1962

Om rätt till pension efter försvunnen, ej
vilket innebär att man — också i genomsnittsfallet
— utöver pensionen har en
egen inkomst på 2 025 kronor och för
sin försörjning sålunda årligen disponerar
4 325 kronor. Att samhället av människor
i de inkomstlägena knappast har
anledning att generellt begära förmåga
att erlägga socialförsäkringsavgifter säger
sig självt.

Socialministerns förslag innebär, såvitt
jag förstår, att den krets för vilka
jag tagit upp frågan om lindring av socialförsäkringsavgifterna
vidgats till att
omfatta alla dem som av synnerliga skäl
av beskattningsnämnderna erhållit förhöjt
ortsavdrag. Eftersom svaret inte bara
rent allmänt är positivt utan åtföljs
av färdiga förslag till lagstiftning, vill
jag, herr talman, uttrycka den förhoppningen
att dessa förslag vid den fortsatta
behandlingen kommer att tillstyrkas,
likaväl som jag slutligen upprepar mitt
tack till socialministern för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om rätt till pension efter försvunnen,
ej dödförklarad person

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
även fröken Nordströms interpellation
om rätt till pension efter försvunnen,
ej dödförklarad person, fick ännu
en gång ordet och anförde:

Fröken Nordström frågar, om jag vill
medverka till sådana bestämmelser att
barnpension och änkepension kan utgå
även i de fall där mannen försvunnit
utan att dödförklaring ägt rum.

I ATP-lagen har vi redan bestämmelser
som möjliggör, att familjepension utgår
efter den som försvunnit och kan antas
vara död. Dödförklaring kräves inte
för tilläggspension i sådana fall.

I det förslag till lag om allmän försäkring,
som i somras gick ut på remiss
från socialdepartementet, föreslogs att
även folkpensionsförmåner skulle utgå i
sådana fall efter ATP-lagens mönster.
En sådan bestämmelse finns intagen i
det lagförslag, som regeringen nyligen

dödförklarad person

remitterat till lagrådet. Fröken Nordströms
önskemål blir därmed tillgodosett.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för socialdepartementet, herr statsrådet
Nilsson, få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation och för uppgiften
om att det förslag till ändring av lagen
som jag efterlyste i min interpellation
nu föreligger.

Den remiss, som herr statsrådet berättade
hade gått till lagrådet, har ju under
de timmar som gått sedan herr statsrådet
hade vänligheten att tillställa mig det
skriftliga svaret, kommit att delas också
i kammaren, och jag har i detta ögonblick
som hastigast ögnat igenom det
och glatt mig åt utformningen av texten.

Jag skulle vara tacksam om herr statsrådet
ville först och främst svara mig
på frågan om denna föreslagna ändring
också kommer att omfatta de äldre fallen,
så att den unga kvinna, som det nu
är fråga om, kommer att få sin pension,
vidare om hon kommer att behöva inge
en ny ansökan, om man i så fall kommer
att påminna henne om det och hur det
kommer att bli med andra mödrar, som
kan tänkas vara i samma belägenhet —
de är säkert få, men de flesta har det
antagligen lika besvärligt som hon. De
kvinnor det här gäller liar förmodligen
redan fått avslag på formella ansökningar
eller också inte brytt sig om att söka,
därför att de på någon social institution
fått upplysning om att lagen varit sådan,
att det varit lönlöst.

Vad jag alldeles särskilt fäste mig vid
i referaten i pressen i det fall som aktualiserade
min interpellation var den
unga mammans förtvivlan över att behöva
anlita socialhjälp. Och jag måste
säga några ord om detta då det berör
ett problem som ständigt oroar mig.

Det är alldeles tydligt att fast man på
så många sätt söker få olyckliga människor
att förstå att socialhjälp inte är en
skam utan en rättighet, så minns ännu
människorna fattigvårdens husbondevälde.
Kanske finns det också kvar på sina
håll.

Vill vi ge socialhjälpen ett bättre inne -

Fredagen den 16 februari 1962

Nr 8

Om rätt till pension

håll, måste vi få till stånd en vetenskaplig
forskning, så att vi vet vad vi vill,
vad vi kan och vad vi bör, inte minst
vad vi bör i vårt bemötande av människorna.
Det sorgliga är att vi inte ens
kan föra ut i praktiskt arbete det vi redan
vet, om inte alla socialvårdare kan
sitt arbete.

Socialförsäkringen är för mig — det
är kanske en väl kvinnlig liknelse, som
just kom för mig — den mångskiftande
sömnad som en modern symaskin med
alla dess finesser, variationsmöjligheter
och precision kan åstadkomma och socialhjälpen
det fina broderiet, där man
för hand lägger stygn till stygn och ofta
med konstnärlig inlevelse får lov att
skapa på egen hand, och där det krävs
en alldeles speciell skicklighet, handlag
och kunnighet.

.lag hyser — och jag tror med all rätt
—- bekymmer för socialhjälpens framtid.
Mina praktiska erfarenheter har jag som
förtroendeman i Stockholm, men jag har
i många sammanhang samarbetat med
både förtroendemän och socialarbetare
runt om i landet, överallt har man svårighet
att få tillräckligt med duktigt folk
till socialarbete. Det är också så många
vägar som står öppna — inte minst inom
socialförsäkringen —- för dessa unga
människor som har statsvetenskaplig eller
juridisk examen eller socialinstitutsutbildning.

Den utökade socionomutbildningen är
ju, som jag förstår att statsrådet redan
har sett, en av de frågor som folkpartiet
tagit upp i sin vårdyrkesutbildningsmotion,
och när den behandlas hoppas jag
på statsrådets samt på kamrarnas förståelse
för sakens allvar.

Det är väl onödigt att människors väg
till socialhjälpen blir ännu tyngre, därför
att vi i det arbetet har människor
som inte lärt sig tekniken att orka med
andra människor, kanske inte ens att
orka med sig själva, och för vilka ett
arbete som i och för sig är svårt blir
onödigt svårt, eftersom de inte behärskar
det formella.

Det var framför allt när jag läste om
den unga kvinnans förtvivlan över att
behöva gå till socialhjälpen, som jag ville
väcka denna fråga i kammaren.

efter försvunnen, ej dödförklarad person

Jag ber än en gång att få tacka herr
statsrådet för svaret.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! I anledning av den direkta
fråga som fröken Nordström ställde
till mig kan jag meddela att de nya
reglerna kommer att gälla alla fall.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 545.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

45, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december
1957 (nr 668) om utlämning för
brott;

nr 47, angående anslag för Flyttning
av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)
för budgetåret 1962/63 m. in.;

nr 49, om överlåtelse till Umeå stad
av Norrlands dragoners kasernetablissement
och övningsområde m. m.; samt
nr 50, med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen, m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande för Sveriges del av
vissa ändringar i konventionen angående
upprättande av Europeiska frihandelssammanslutningen
;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående översyn av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner ävensom
i ämnet väckta motioner;
statsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma
frågor jämte i ämnet väckta motioner;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten;

Nr S

Fredagen den 16 februari 1962

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1962/
63;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för svenska FN-stvrkor m. m.;
samt

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att besluta i fråga om vissa
postavgifter;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25

maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår på
grund av vissa s. k. riskgarantier; samt
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av en av justitieombudsmannen
gjord framställning angående
åtgärder i syfte att trygga justitieombudsmannaämbetets
behov av kvalificerad
personal;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;

nr 5, i anledning av väckt motion om
utredning rörande sänkning av äktenskapsåldern; nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947
(nr 632) angående ersättning av allmänna
medel till vittnen m. fl. samt till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; nr

7, i anledning av väckt motion om
införande av en övre åldersgräns för
nämndemän; samt

nr 8, i anledning av väckt motion om
tidpunkten för avgivande av den årliga
redogörelsen för handläggningen av
riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling; nr

2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den

Nr 8

Fredagen den 16 februari 1962

30 juni 1944 (nr 461), dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1961 vid dess fyrtiofemte
sammanträde fattade beslut;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1955 (nr 272) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen),
dels ock i ämnet väckt
motion;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 15 mars
1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin;

nr 3, i anledning av motioner angående
avstängning av skogsbilväg;

nr 4, i anledning av motioner rörande
viss allmän hastighetsbegränsning för
motorfordon;

nr 5, i anledning av motion om upphävande
av 23 § jaktlagen; samt

nr 6, i anledning av motioner rörande
införande av interimistiska körkort;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i visst
fall från betalningsskyldighet till kronan.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.27.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 8

Tisdagen den 20 februari 1962

Tisdagen den 20 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 13 och
14 innevarande månad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid talmanskonferens i dag har godkänts
en preliminär plan, upptagande
de ärenden som väntas förekomma till
behandling vid de i planen angivna plena
under tiden fram till påskuppehållet.
Planen har delats till ledamöterna. Jag
understryker, att planen är preliminär.
Om den kan hållas, beror bl. a. på om
väntade propositioner kan avlämnas enligt
därför uppgjord plan.

En plan, angivande dag och tid för
plena under mars och april, har jämväl
utdelats. Såsom tidigare meddelats hålles
utrikesdebatt onsdagen den 14 mars.
I anledning därav kan det bli nödvändigt
att hålla arbetsplenum fredagen
den 16 mars kl. 11.00.

Arbetsplenum å fredag beräknas bli
erforderligt den 13 april och eventuellt
även den 6 april.

Ytterligare något fredagsplenum kan
komma att få utnyttjas som arbetsplenum
och därvid eventuellt utsättas att
börja kl. 11. Huruvida så blir fallet
kan dock ej nu fastställas, enär statsutskottet
ej kunnat i förväg angiva när
det kommer att bordlägga olika ärenden.
Jag får därför beträffande fredagsplena
hänvisa till senare meddelanden.

Påskuppehållet har fastställts till tiden
lördagen den 14 april—tisdagen den
24 april.

Sista plenum före påsken hålles alltså
fredagen den 13 april. Första plenum
efter påsk hålles onsdagen den 25

april med början kl. 14.00, därvid ev.
gemensam votering äger rum. Fredagen
den 27 april hålles arbetsplenum.

Ang. tillvaratagande av yrkesfiskarenas
intressen vid utfärdande av bestämmelser

om skyddsåtgärder för sälbeståndet

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Svanströms interpellation angående tillvaratagande
av yrkesfiskarenas intressen
vid utfärdande av bestämmelser om
skyddsåtgärder för sälbeståndet, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Svanström har av
en tidningsuppgift inhämtat att Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté
hos Kungl. Maj:t begärt åtgärder till
skydd för sälbeståndet. Med anledning
härav har herr Svanström frågat mig
om jag är beredd, att — om åtgärder till
skydd för sälbeståndet aktualiseras —
utforma bestämmelserna på sådant sätt,
att yrkesfiskarnas intressen respekteras
och skador på fångst och redskap,
förorsakade av säl, ersättes av statsme del.

I anledning härav får jag anföra följande.

Det är riktigt att Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté begärt åtgärder
till skydd för sälbeståndet.
Framställningen har i första hand remitterats
för yttrande till domänstyrelsen.

Sedan de sakkunniga organen yttrat
sig, kommer framställningen att prövas.

Jag är självfallet inte beredd att nu
ange om kommitténs framställning

Tisdagen den 20 februari 1962

Nr 8

Ang. tillvaratagande av yrkesfiskarenas intressen vid utfärdande av bestämmelser

om skyddsåtgärder för sälbeståndet

kommer att föranleda några åtgärder eller
vilka dessa kan bli. Ännu mindre är
det möjligt att innan åtgärder ens har
övervägts ta ställning till behovet av de
motåtgärder som enligt herr Svanström
kan komma i fråga.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Förmodligen skulle det vara
på sin plats att erkänna, att den berörda
frågan om ersättning till yrkesfiskare
för sälskador på fångst och redskap
är för tidigt väckt. Kan det glädja
herr statsrådet och någon annan, är jag
givetvis beredd att göra ett sådant erkännande.

Enligt min mening borde emellertid
eventuella skyddsåtgärder för sälbeståndet
lämpligen kombineras med samtidigt
utfärdade bestämmelser om ersättning
från staten till yrkesfiskare för efter
skyddsåtgärdernas ikraftträdande
uppkommande sälskador. Jag kan nämna,
att enbart framställningen från Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté
har väckt oro bland de människor,
som för sin utkomst är beroende av
fångster på havet.

Jag skulle finna det synnerligen tacknämligt,
om herr statsrådet kunde finna
anledning remittera kommitténs
framställning jämväl till någon organisation,
som företräder yrkesfiskarna.

I förvissning om att landets jordbruksminister
vid eventuellt kommande
skyddsåtgärder för sälbeståndet kommer
att ta största möjliga hänsyn även
till de i min interpellation framförda
synpunkterna på ersättningsfrågan tackar
jag än en gång för svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Svanström säger
själv, att han kan hålla med om att
denna fråga är för tidigt väckt, och det
kan jag som sagt instämma i. Det borde
väl ändå finnas anledning att vänta tills
man kan se, om den framställning det
bär gäller över huvud taget kommer att
föranleda några åtgärder.

Jag har kanske inte anledning att säga
så mycket om interpellationen i övrigt.
Vi har remitterat framställningen i
första hand till domänstyrelsen, och vi
tänker nog också låta yrkesfiskarnas
organisationer få ta del därav. Det är
nämligen nödvändigt att frågan får en
sakkunnig belysning.

Om vi sedan skall se på den föreliggande
interpellationen, vill jag framhålla
att herr Svanström gör det påståendet
att denna knubbsäl — som den
ibland kallas — enligt fiskarnas teorier
skulle bli särskilt decimerad i antal
när det inte finns mycket is på vintern,
eftersom sälungarna då i stället föds på
klipphällar och därifrån halkar ner i
vattnet och drunknar. Jag har som sagt
remitterat framställningen till sakkunniga
instanser, men jag har tittat efter
i Nordisk familjebok och funnit att
knubbsälarna normalt föder sina ungar
vid midsommartiden. Det är ganska
ovanligt att det finns is vid den tidpunkten,
åtminstone i svenska farvatten,
men det är sådana frågor som får
belysas, när de sakkunniga instanserna
yttrat sig. Därefter får vi tillfälle att
föra diskussionen vidare.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag tror att det är riktigt
att vi inte skall föra diskussionen
vidare i dag, men beträffande den saken
att frågan är för tidigt väckt, är det
onekligen på det sättet att det ibland är
ganska bråttom här i huset. Vi hade erfarenheter
av detta vid en viss frågas
behandling förra veckan.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 45, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen
den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott.

Nr 8

Tisdagen den 20 februari 1962

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts propositioner:

nr 47, angående anslag för Flyttning
av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)
för budgetåret 1962/63 m. in.; samt
nr 49, om överlåtelse till Umeå stad
av Norrlands dragoners kasernetablissement
och övningsområde m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 50, med förslag till lag
om ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr
216) om jordbrukskasserörelsen, m. m.,
hänvisades propositionen, i vad den avsåge
lag om ändring i lagen den 25 maj
1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,
till bankoutskottet och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 14—18, 21, 22 och
24—26, bevillningsutskottets betänkanden
nr 5—7, 10 och 12, bankoutskottets
utlåtande nr 3, första lagutskottets utlåtanden
nr 3—8, andra lagutskottets utlåtanden
nr 1—3, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 1—6 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2—4.

På framställning av herr talmannen
beslöts att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1 skulle uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 43, angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till de tekniska högskolorna.

Interpellation om införande av s. k. »Blå
zon» för tidsbegränsad parkering

Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Nödvändigheten att effektivt
reglera och kontrollera korttidsparkeringen
i städernas centra ligger i
öppen dag. I de skånska städerna har
man (i samarbete inom Skånska trafiknämndsförbundet)
gått in för enhetliga
parkeringsbestämmelser, som i stort sett
går ut på maximalt 60 minuiter vid
sträckstenskant och maximalt 2 timmar
på andra tidsbegränsade parkeringsplatser.
Dylika bestämmelser har blivit rätt
allmänna i landet. Det står nog klart
att kontrollen av dessa regler ej är effektiv.
Om polisen skulle upprätthålla
reglerna genom effektiv kontroll, skulle
andra väsentliga uppgifter för ordningspolisen
få eftersättas eller också särskilda
parkeringsvakter anställas såsom
t. ex. i Stockholm och Göteborg. Man
har då stannat för systemet med parkeringsmätare,
som i stort sett innebär
tillåten parkering högst 2 timmar mot
avgift (25 öre för en halv timme, 1 krona
för 2 timmar —- avgiften kan givetvis
varieras). Även detta system måste övervakas,
men övervakningen är enkel och
kräver inte utbildad polispersonal, utan
kan anförtros åt särskilda vakter, som
kan rekryteras t. ex. bland partiellt arbetsföra.
Avgifterna förutsättes finansiera
kostnaden för övervakningen och
skötseln av mätarna.

Ett annat system, »blå zon», infördes
för ett par år sedan i Paris’ centrum och
har sedan med framgång prövats i städer
av varierande storlek i Frankrike,
Tyskland och Schweiz. Systemet innebär
att parkering inom visst område är
tidsbegränsad men avgiftsfri och kontrolleras
genom en skiva som av bilföraren
placeras innanför bilens vindruta
och är synlig utifrån. På denna skiva
ställer bilisten in klockslaget då han
parkerar och samtidigt det klockslag då
hans tillåtna parkeringstid utgår. Man
kan variera de tillåtna parkeringstiderna
med hänsyn till trafikintensiteten
olika tider under dagen eller av andra
skäl.

Tisdagen den 20 februari 1962

Nr 8

Interpellation om införande av s.
Vilka är nu fördelar respektive nackdelar
med »blå zon» i jämförelse med
parkeringsmätare?

Fördelar:

1. För bilisten ingen avgift.

2. För kommunen ingen investering.
Parkeringsskivorna tillhandaliålles
gratis av bensinbolag.

3. Ingen vanprydande skog av parkeringsmätare
på gator och torg.

4. Inga hinder för torghandel och annat
användande av öppna platser.

5. Möjlighet till variation i fråga om
parkeringstider.

Nackdelar:

1. Kostnadsfritt för bilisten med åtföljande
mindre lust att betala avgifter
för parkering i parkeringsgarage.

2. Inga inkomster för kommunen till
täckande av kostnader för övervakning.

Fördelarna av systemet kräver ingen
kommentar. De förefaller ovedersägliga.

Nackdelarna kan däremot diskuteras,
först bilistens mindre lust att anlita avgiftsbelagda
parkeringsgarage. Det är
klart att man inte bör lämna parkeringen
alltför fri i dessa anläggningars närmaste
omgivning. Det är dock mera en
fråga om tillåten parkeringstid än om
avgift. Om den tillåtna kostnadsfria parkeringstiden
inskränks till 30 eller 60
minuter, nödgas vid effektiv kontroll den
som behöver längre parkeringstid uppsöka
parkeringsgaragen. En avgift av 25
öre per halvtimme avskräcker ej från
att köra ner eller upp i det säkra parkeringsgaraget,
där parkeringen betalas
efter verkligt utnyttjad tid utan risk
för straff vid överskriden tid, särskilt
om garagets avgifter motsvarar vad som
är vanligt vid avgiftsbelagd gatuparkering.
Dessutom erbjuder garaget tak
över bilen och möjlighet till service.
Parkeringsmätare kan därför i och för
sig inte utgöra bättre garanti för att bilisterna
anlitar parkeringsgarage.

Inkomsterna för kommunen av parkeringsmätarna
kan lätt bli en chimär. Erfarenheterna
från flera städer har gett

k. »Blå zon» för tidsbegränsad parkering
vid handen att inkomsterna gått åt för
investeringskostnader (ränta och avskrivning
å anläggningskostnaden) och
service på apparaterna, övervakningen
har i många fall blivit en direkt utgift
för kommunen, övervakningen av parkeringsskivorna
har utomlands kunnat
skötas av ordinarie patrullerande ordningspolis
och är i varje fall inte dyrare
än övervakning av parkeringsmätare.

Parkeringsskivorna är ej svårare att
övervaka än parkeringsmätare. Det är
svårare att iakttaga en siffra än en röd
skiva, men det torde vara ett underskattande
av vaktpersonalens intelligensnivå
att göra gällande att en svensk
parkeringsvakt inte skulle kunna urskilja
en siffra på en parkeringsskiva.

Systemet med »blå zon» har slagit väl
ut, förutom i Paris, i större och mindre
städer ute i Europa, särskilt Schweiz.
Alltså borde systemet kunna prövas
även i Sverige.

Varför har då systemet ej prövats i
vårt land? I Lund har poliskammaren
och trafikpolisen varit intresserade,
men man har ej vågat sig på ett försök.
Orsaken härtill är formell, Vägtrafikförordningen
medger ej poliskammaren
möjlighet att förskriva användande av
parkeringsskiva såsom villkor för rätt
till parkering inom visst område. Inom
nuvarande lagstiftningsram kan polismyndigheten
i lokala trafikföreskrifter
visserligen förbjuda parkering utöver
viss angiven tid. Parkeringsskiva underlättar
för bilisten att bevisa att han ej
parkerat längre tid än medgiven. Den
som parkerat utan användande av skiva
kan dock ej straffas av denna anledning,
men naturligtvis kan polisen ägna
hans fordon extra uppmärksamhet för
att kontrollera, om han överskrider
längsta tillåtna parkeringstid.

För att kunna införa »blå zon» fordras
sådan ändring av § 61 i vägtrafikförordningen,
att man i lokala trafikföreskrifter
kan förbjuda parkering inom
visst område utan användande av
parkeringsskiva och alltså straffbelägga
parkering utan skiva. Ett antal försök
i olika städer även i vårt land skulle se -

Nr 8

Tisdagen den 20 februari 1962

Interpellation om förbättrade kommunikationer mellan Jämtland och övriga
Norrland

dan ge vid handen, om detta system
även för vårt land skulle innebära en
praktisk lösning av de svåra parkeringsproblemen
i städernas centra.

Med utgångspunkt i vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
rikta följande interpellation:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till sådan ändring av § 61 vägtrafikförordningen,
att man genom lokala trafikföreskrifter
kan införa »blå zon» inom
viss del av ett samhälle med möjlighet
till straffbeläggning av brott mot
gjorda föreskrifter?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om förbättrade kommunikationer
mellan Jämtland och övriga
Norrland

Ordet lämnades på begäran till herr
WIDÉN (fp), som anförde:

Herr talman! Den starka folkomflyttning
som pågår i vårt land synes vara
en bidragande orsak till att de lokala
myndigheterna utvecklar en betydande
aktivitet att söka dra till sig planerade
allmänna inrättningar av skilda slag.
Detta gäller i hög grad på utbildningsområdet,
och en skolas förläggande till
viss ort kan för denna innebära ett väsentligt
tillskott i dess attraktivitet och
bärkraft. En viktig faktor vid bedömningen
av en orts allmänna lämplighet
som förläggningsort är dess kommunikationsmöjligheter.
Jämtlands län synes
i Norrlandssammanhang bedömas ha
dåliga kommunikationer. Sålunda skri -

ver studiesociala utredningen i Vidgad
vuxenutbildning på gymnasiestadiet
(SOU 1962:5) att Östersund befinner
sig från kommunikationssynpunkt i ett
sämre läge än Härnösand och att landtransportförbindelserna
med norra
Norrland är sådana, att resor ofta kräver
mer än en dag. Utredningen anser
att Jämtlands kommunikationer med
norra Norrland är dåliga. Liknande argumentering
kan spåras i utredningen
Mätningsteknisk och kartteknisk utbildning
(SOU 1959:36).

Då det ej kan anses uteslutet att liknande
argumentering kan bli framförd i
pågående och kommande planeringar —
exempelvis i diskussionen om en lärarhögskolas
förläggande till Norrland —
får Jämtlands kommunikationer med
övriga Norrland en allt starkare aktualitet.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra
följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till en
förbättring av Jämtlands förbindelser
med övriga Norrland så att största möjliga
paritet ernås med jämförliga orter
och i den utsträckning att de brister i
kommunikationerna, som nu föreligger,
undanröjes så att Östersunds lämplighet
som förläggningsort för allmänna institutioner
ökas?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.22.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Onsdagen den 21 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av närslutna intyg
får jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under den tid som läkarintyget
anger.

Kyrktåsjö den 19 februari 1962

Carl U. Olsén

Att riksdagsman Carl U. Olsén
94 02 28, Kyrktåsjö, på grund av bronchit.
acuta är oförmögen till arbete från
och med den 19/2 1962 minst till och
med den 5/3 1962 intygas.

Hoting den 19/2 1962

J. Pettko
Leg. läkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Olsén
på grund av den i läkarintyget omförmälda
sjukdomen vore oförmögen till
arbete.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 43,
angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till de tekniska högskolorna.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande för
Sveriges del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 63, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande för Sveriges
del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättande av Europeiska
frihandelssammanslutningen.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 1 bifölles även av andra
kammaren.

Ang. avveckling av överrevisorsinstitutionen
vid väg- och vattenbyggnadsverket,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av vissa av
Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
behandlade för flera huvudtitlar gemensamma
frågor jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade till behandling
upptagits i förevarande utlåtande
angivna för flera huvudtitlar gemensamma
frågor.

Under rubriken Vissa frågor rörande
de statliga företagsformerna hade i statsverkspropositionen
upptagits spörsmål
avseende dels vissa allmänna överväganden,
dels ock följande frågor berörande
affärsverken, nämligen ekonomiska
befogenheter, styrelseformen, offentlighetsprincipens
tillämpning samt
revisionen. I anslutning till sistnämnda
spörsmål berördes även en fråga avseende
revisionen vid ett icke-affärsdrivande
verk, nämligen väg- och vattenbyggnadsverket.
Härvid hade i propositionen
föreslagits, att överrevisorsinstitutionen
vid sistnämnda verk skulle avvecklas
i likhet med vad som föreslagits
beträffande motsvarande institution
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. avveckling av överrevisorsinstitutionen vid väg- och vattenbyggnadsverket,

m. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Hilding (I:
441) och den andra inom andra kammaren
av herr Jönsson i Ingemarsgården
(11:520), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att
överrevisorsinstitutionen vid väg- och
vattenbyggnadsverket borde bibehållas
i avvaktan på ytterligare övervägandén
med beaktande jämväl av verkets organisations-
och arbetsformer i övrigt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att för budgetåret 1962/63
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 3 januari 1962
förordats medgiva

1) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslagsposter
till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t, eller till avlöningar
till icke-ordinarie personal,
som erfordrades till följd av att dylik
anslagspost blivit i en icke förutsedd
omfattning belastad antingen med utgifter
för avlöning åt icke-ordinarie tjänsteman,
som vikarierat å ordinarie tjänst,
vilken vore obesatt eller vars innehavare
åtnjutit ledighet för offentligt uppdrag
eller av annan anledning mot avstående
av hela lönen, eller med kostnader,
som sammanhängde med att ickeordinarie
ersättare behövde anlitas vid
vakanthållande av ordinarie tjänst eller
vid längre tids ledighet med helt eller
delvis bibehållen lön för ordinarie eller
icke-ordinarie tjänsteman,

2) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som påkallades med hänsyn
till tillämpningen av reglerad befordringsgång
för i statsrådsprotokollet
berörda personalkategorier,

3) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som kunde bliva erforderliga
för bestridande av övergångsför -

måner till befattningshavare å vissa i
ortsgruppshänseende nedflyttade orter,

4) överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och anslagsposter
på grund av merkostnader
till följd av kontraktsanställning,

5) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som kunde erfordras på
grund av ökade administrationskostnader
i samband med pensionsregleringen
för statsanställda m. fl.;

B. att riksdagen måtte besluta, att de
personalförteckningar, som riksdagen
fastställde innan riksdagen meddelat beslut
i anledning av lönegradsplaceringsförslag,
som framlades i särskild ordning,
skulle gälla endast i den mån annat
icke följde av vad riksdagen beslutade
i samband med behandlingen av
nämnda förslag;

C. att riksdagen måtte godkänna de i
bilagan till statsrådsprotokollet i detta
ärende upptagna förslagen om placering
i lönegrad av vissa tjänster m. m.;

D. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för genomförande av förslaget
under C.;

E. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
441 och 11:520 godkänna, att överrevisorsinstitutionen
vid väg- och vattenbyggnadsverket
avvecklades samtidigt
med avvecklingen av motsvarande institution
vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk,

2) godkänna Kungl. Maj:ts förslag i
övrigt rörande statens affärsdrivande
verk m. m.

I motiveringen hade utskottet å sid. 4
i det tryckta utlåtandet yttrat bland annat: »Utskottet

har vid sin prövning av de
av föredragande departementschefen
upptagna frågorna rörande de statliga
företagsformerna inte funnit anledning
till någon erinran eller något särskilt uttalande
på grund av vad i förevarande
sammanhang anförts eller föreslagits,
såvitt avser de allmänna övervägandena

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. avveckling av överrevisorsinstitutionen vid väg- och vattenbyggnadsverket,

m. m.

samt spörsmål berörande de affärsdrivande
verken. Utskottet ansluter sig sålunda
till förslaget i angivna hänseenden.
»

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bergh, Nilsson i Göingegården
och Palm, vilka ansett, att nyss återgiven
del av utskottets motivering bort erhålla
följande lydelse:

»Utskottet har vid sin prövning av
de av föredragande departementschefen
upptagna frågorna rörande de statliga
företagsformerna inte funnit anledning
till annan erinran, såvitt avser de allmänna
övervägandena samt spörsmål berörande
de affärsdrivande verken, än
att utskottet anser att den i 34 § sekretesslagen
angivna tidsgränsen icke bör
förlängas från två år till fem år i avvaktan
på resultatet av offentlighetskommitténs
arbete.»;

2) av herr Boman, fröken Andersson
samt herrar Ragnar Bergh, Sundin, PerOlof
Hanson, Svensson i Stenkyrka,
Nilsson i Göingegården, Gustafsson i
Skellefteå, Antonsson, Nelander och
Palm, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under E 1 hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
I: 441 och II: 520 uttala, att överrevisorsinstitutionen
vid väg- och vattenbyggnadsverket
borde bibehållas tills
vidare i avvaktan på resultatet av pågående
överväganden rörande verkets organisation.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Under denna punkt i
statsutskottets utlåtande, där statsverkspropositionen
behandlar för flera huvudtitlar
gemensamma frågor, har statsrådet
tagit upp den statliga företagsformsutredningens
förslag och hemställer
bl. a. att överrevisorerna skall slopas
vid de affärsdrivande verken, således
vid vattenfallsstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr S

Denna fråga har varit på remiss
till järnvägsstyrelsen, kommerskollegium
m. fl., som har yrkat avslag. Kommerskollegium
anser sålunda, att en granskning
i sakligt hänseende av affärsverken
förutsätter inte endast en ingående kännedom
om verkens uppgifter och de förhållanden
under vilka desamma arbetar,
utan även en överblick av läget i
stort på respektive områden. Det är därför
angeläget att sakrevisionen av verken
omhänderhas av personer med särskilda
kvalifikationer och kunskaper.
Det torde bli lättare att tillgodose detta
önskemål om det liksom hittills uppdras
åt speciellt utvalda personer att
följa vederbörande verks verksamhet och
utföra erforderlig granskning. Kollegiet
kan icke finna, att utredningens förslag
erbjuder en fullgod ersättning för det
nuvarande systemet.

Jag ansluter mig till vad kollegiet har
sagt i det sammanhanget om både vattenfallsstyrelsen
och järnvägsstyrelsen.
Jag har den uppfattningen att den revision
som utövas av överrevisorerna har
varit av stor betydelse för respektive
verk och samhället.

Sedan har departementschefen med
ett par rader tagit upp frågan om avveckling
av revisorerna vid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Departementschefen
anser att ställning i detta sammanhang
också bör tagas till en avveckling
av den återstående överrevisorsinstitutionen
inom statsförvaltningen, nämligen
överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsverket.

På denna punkt har det väckts en
motion, vari yrkas att man inte nu skall
ta ställning till detta, utan avvakta de
överväganden som försiggår inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen angående
verkets organisation. I anledning av denna
motion har det till utlåtandet avgivits
en reservation nr 2, vilken jag med några
ord vill motivera.

Redan den Malmska utredningen om
vägväsendets förstatligande föreslog på
sin tid (1941) att det skulle tillsättas särskilda
revisorer, och detta blev också
riksdagens beslut. I skrivelse den 19 juni

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. avveckling av överrevisorsinstitutionen vid väg- och vattenbyggnadsverket,

m. m.

1943, nr 330, har riksdagen anmält sitt
beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 264, innefattande bl. a. förslag
om inrättande av överrevision för
väg- och vattenbyggnadsväsendet. Detta
har tillstyrkts i utlåtande av riksräkenskapsverket
den 28 augusti 1943. Redan
vid vägväsendets förstatligande beslöt
man således inrätta en revision, som
skulle följa verksamheten på detta område.
Jag har i tio år tillhört denna revision,
så att jag har en viss erfarenhet
av den, och jag ber att för kammaren få
i någon mån klarlägga hur revisionen
arbetar.

Vi har kontakt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och sammanträder
delvis på verket, där generaldirektören
och hans medhjälpare får tillfälle att
framlägga de problem som de har att
brottas med. Vi kallar dessutom verkets
tjänstemän till överläggningar. Vi gör
också besök hos vägförvaltningarna i länen
— tre, fyra eller fem län får varje
år besök —- varvid vi diskuterar problemen
med vederbörande på platsen. Det
börjar så att vägdirektören samlar sina
medarbetare, som representerar projektering,
byggande, underhåll, enskilda vägar
och den kamerala avdelningen, och
de får för oss framlägga sina bekymmer
och problem. Så genomgår man förvaltningen
inom länet, ser på byggnationsoch
underhållsfrågor, och efter att ha
gått igenom också förvaltningens organisation
gör man en resa på en eller två
dagar i länet. Här har man möjlighet att
se de olika arbeten som pågår. Man
stannar vid garagen, där övervägmästaren
får demonstrera garageanläggningen,
maskinernas användning och skötsel,
och man stämmer möte med länsvägnämndens
representanter, som får tillfälle
att framföra sina synpunkter för
oss.

Det är ganska många problem som
kommer upp vid sådana tillfällen, och
vid våra besök har otaliga förslag lagts
fram, som sedan lett till resultat. Jag
kan nämna att det vid vårt besök i Norrbotten
klagades över att det var svårt
med vintersysselsättning för vägarbetar -

kåren. Tidigare arbetade man i skogen
under vintern och på vägarna under
sommaren, men nu vill organisationerna
att arbetarna skall ha sysselsättning
inom sina respektive branscher. Vi diskuterade
med »väg och vatten», och man
kom fram till att man skulle ordna vinterarbeten
för att kunna bereda jämn
sysselsättning också åt vägarbetarna i
Norrbotten, även om vinterarbetena blir
betydligt dyrare.

Det är även många andra problem som
vi kommer i kontakt med och som jag
här kunde nämna. Vi följer kontinuerligt
vad som händer på vägväsendets område.
Om ett ras inträffat infordrar vi förklaring
från vederbörande vägdirektör.
Sedan reser vi ut till platsen och ser på
vad som kan ha varit orsaken till raset.
Vi har i det sammanhanget också försökt
att framhålla betydelsen av geotekniska
undersökningar och betonat nödvändigheten
av att organisationen härför
förstärks, vilket också skett.

Jag skulle kunna anföra många andra
exempel på praktiska ting som vi sysslar
med. Jag är av den bestämda uppfattningen
att det varit mycket betydelsefullt
för vägväsendet att man har haft
överrevisorsinstitutionen. Om utskottsmajoritetens
förslag här skulle segra, innebär
det att riksdagen avhänder sig
den insyn i vägväsendet och dess förvaltning
som innefattades i 1943 års beslut.

Överrevisorerna upprättar varje år en
berättelse, där man år för år för riksdagen
framlägger en redogörelse för vad
som förekommit på vägväsendets område.
Denna berättelse går sedan på remiss
till väg- och vattenbyggnadsverket. Verket
får därigenom möjlighet att lägga till
rätta vissa problem, och dessa yttranden
kan sedan belysa frågorna för riksdagens
ledamöter då de läser revisorernas
berättelser och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
remissvar.

Jag har tagit upp denna sak därför att
jag anser att man bör avvakta de utredningar
som pågår rörande väg- och vattenbyggnadsverkets
organisation. Jag
har från verkets rationaliseringsavdel -

Onsdagen den 21 februari 19C2

Nr 8

Ang. avveckling av överrevisorsinstitutioncn vid väg- och vattenbyggnadsverket,

m. m.

ning fått en promemoria över pågående
större organisationsundersökningar inom
väg- ocli vattenbyggnadsstyrelsen. Det
pågår för närvarande en utredning av
vägförvaltningarnas både yttre och inre
organisation. Den väntas komma att resultera
i ett principförslag till hösten
1962. Det pågår vidare en utredning angående
verkets ekonomifunktion. Även
den utredningen väntas bli färdig under
innevarande år. Vidare håller man på
med en utredning i syfte att lägga fram
förslag till ett personalprogram och utveckla
systemen för rekrytering etc. Förslag
väntas till i början av år 1963. Det
pågår en utredning angående maskinförsörjning
och maskinförvaltning. Kommunikationsministern
har därvidlag begärt
en utökad undersökning under
medverkan av statskontoret. Denna utredning
beräknas bli färdig under detta
år. Statens bilinspektion är föremål
för en översyn, och man räknar med att
i den delen komma fram med ett principförslag
under hösten 1962. Inom
byggnadsavdelningen sker en granskning
av organisationen inom byggnads- och
underhållsbyrån. Förslag väntas under
hösten. Vägmästarområdena är också föremål
för en utredning, och principförslag
väntas under innevarande år.

För närvarande pågår alltså ett flertal
utredningar angående väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation. Motionärerna
och reservanterna anser att
riksdagen bör avvakta resultatet av dessa
utredningar och överväganden innan
man slopar överrevisorsinstitutionen för
väg- och vattenbyggnadsverket.

Med hänsyn till den långa föredragningslistan
nöjer jag mig, herr talman,
med vad jag nu anfört och ber att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
av mig m. fl. fogade reservationen.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Sedan herr Boman för
reservanternas del närmare redovisat
skälen för att riksdagen inte redan i detta
sammanhang bör ta ställning till frågan,
om överrevisorerna vid väg- och

vattenbyggnadsverket skall få vara kvar
eller inte, vill jag som motionär endast
understryka ett par synpunkter.

Det gör, tycker jag, ett litet egendomligt
intryck, när vederbörande statsråd
—• i detta fall finansministern -— i propositionen
under den punkt som behandlar
de affärsdrivande verkens revision
i en enda mening tämligen oväntat tar
upp frågan om överrevisorerna vid vägoch
vattenbyggnadsverket och föreslår
en avveckling av denna institution. Statsrådet
skriver bara: »Jag anser att ställning
i detta sammanhang också bör tas
till en avveckling av den återstående
delen av överrevisorsinstitutionen inom
statsförvaltningen, nämligen överrevisorerna
för väg- och vattenbyggnadsväsendet.
» Därmed är det alltså klart. I följande
mening säges det hur det skall gå
till: avvecklingen bör i samtliga fall ske
då de nuvarande revisorernas mandattid
löper ut. Den föreslagna avvecklingen
av överrevisorerna vid de båda affärsdrivande
verken, statens järnvägar
och vattenfallsverket, blir däremot redovisad
på ett helt annat och även godtagbart
sätt. När det gäller dessa överrevisorer
har nämligen dels 1956 års rationaliseringsutredning,
dels Utredningen
om de statliga företagsformerna ganska
utförligt behandlat deras ställning och
även föreslagit en avveckling. Såväl SJ
som vattenfallsverket har vidare haft
tillfälle att yttra sig över denna fråga.

Ingendera av dessa omständigheter föreligger
beträffande väg- och vattenbyggnadsverkets
överrevisorer. De har inte,
såvitt jag kunnat finna, varit föremål för
någon utrednings uppmärksamhet, och
från väg- och vattenbyggnadsverkets sida
har inte heller något uttalande i frågan
förekommit. Det har emellertid, sedan
frågan nu på detta sätt aktualiserats,
gjorts en del uttalanden, som tycks
tyda på att man på det hållet gärna ser
att överrevisorerna får fortsätta sin
verksamhet.

I propositionen behandlas i förevarande
avseende endast frågan om en revision
av affärsverken; något annat är det
alltså inte fråga om. Väg- och vatten -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. avveckling av överrevisorsinstitutionen vid väg- och vattenbyggnadsverket,

m. m.

byggnadsverket är ju inte något affärsdrivande
verk, och därför förefaller det
vara berättigat att säga, att överrevisorerna
vid detta verk kommit med i statsrådets
förslag mera av en tillfällighet.
Dessa överrevisorers ställning och arbetsuppgifter
bör närmare prövas, innan
riksdagen fattar ett beslut om deras avveckling.
Redan detta är efter vad jag
kan finna ett tillräckligt skäl för att avslå
propositionen på denna punkt. Lägger
man därtill de skäl som har anförts
av herr Boman för denna revisorsinstitutions
bibehållande, anser jag att det
finns all anledning att stödja utskottets
reservanter.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till
den vid statsutskottets utlåtande nr 14
fogade reservationen nr 2.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! I propositionen föreslås
bland annat förlängning av sekretessskyddet
för affärsverken från två till
fem år. Det rör sig om en provisorisk
förlängning i avvaktan på offentlighetskommitténs
slutförande av sitt arbete.
Man frågar sig, om det verkligen är så
bråttom som det här förefaller att vara.
Förslaget hänvisar till företagsformsutredningens
tankegångar. Denna utredning
liar förebringat skäl både för och
emot en sådan förlängning. Utredningen
säger att det är omöjligt att säkert
bedöma hur offentligheten påverkar avtalen
i uppliandlingsärenden. Utredningen
betonar att en avvägning mellan offentlighet
och sekretess — vilket framgått
av förarbetena till sekretesslagen —
visat sig vara, som det heter, synnerligen
vansklig. Trots denna »vansklighet» anser
utredningen, att »betydande inskränkningar
i offentligheten» kan försvaras.
Det är ju ett egendomligt uttalande
mot bakgrunden av utredningens
eget resonemang, vilket jag nyss berörde.
Denna positiva inställning till förslaget
får emellertid en viss förklaring. Utredningen
förordar, såvitt jag förstår, en
viss försiktighet. Utredningen talar om
en förlängning »i de fall då erfarenhe -

terna på något område skulle ge vid handen,
att offentligheten länder till allvarligt
förfång för det allmänna eller för
enskildas berättigade ekonomiska intressen».
Man frågar sig, om departementschefen
är lika försiktig i propositionen
beträffande begränsningen.

Jag är, herr talman, fullt på det klara
med att denna fråga skall ytterligare
prövas, men jag tycker att det vore tacknämligt,
om man gjorde prövningen så,
att inte räckvidden bleve för stor.

Flera remissinstanser har avstyrkt förslaget.
Sveriges industriförbund t. ex.
hänvisar till utredningens konstaterande
av att det är svårbedömt, huruvida
offentlighetsprincipens tillämpning vid
upphandlingar medför vinst eller förlust
för verken på längre sikt. Även flera av
våra handelskammare avstyrker förslaget.
Stockholms handelskammare säger
således, att behovet av offentlig kontroll
är särskilt framträdande, där stora ekonomiska
intressen står på spel, och betonar,
att »maktmissbruk och obehörigt
gynnande av enskilda kan beivras», alltså
via större offentlighet. Handelskammaren
hänvisar till att utredningen åberopat
vissa uttalanden av dåvarande departementschefen
vid tillkomsten av sekretesslagen.
Vederbörande departementschef
framhöll, att vissa olägenheter skulle
kunna uppkomma för stat eller kommun
genom offentligblivandet redan efter
två år, men utredningen talar inte
om att samma departementschef också
gjorde följande uttalande: »Men skulle tiden
förlängas, torde den kontroll som
offentligheten är avsedd att medföra
alltför mycket förlora i effektivitet.»
Det tycker jag också att man kunde ha
citerat.

Den arbetande offentlighetskommittén
ifrågasätter också i sitt yttrande, om
det kan vara lämpligt att nu företa en
ändring, och föreslår att frågan överlämnas
till kommittén, där den rätteligen
hör hemma. Här i huset är vi ju
knappast vana att föregripa en sittande
utredning -—• åtminstone får stackars
motionärer gång på gång lära sig att sådant
är olämpligt, och man känner det

Onsdagen den 21 februari 1962 Nr 8

Ang. avveckling av överrevisorsinstitutionen vid väg- och vattenbyggnadsverket,

m. m.

närmast som om man hade trampat i
klaveret, när man väcker motioner som
visar sig beröra en sittande utrednings
kompetensområde. Också rent praktiskt
sett vore det lämpligt att man dröjde litet
på steget. När offentlighetskommitténs
betänkande är färdigt får vi ju klarare
överblick över hela fältet och kan
då på ett helt annat sätt än nu väga skälen
för och emot.

Med detta har jag inte velat säga att
det är oriktigt att förlänga sekretesstiden,
herr talman, men jag har ansett det
olämpligt att föregripa en utredning som
har att behandla just detta problem. Av
det skälet ber jag att få yrka bifall till
den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! De spörsmål som nu diskuteras
hänger ju samman med en hel
rad frågor om rationalisering av vissa
statliga verk och deras arbetsformer, där
riksdagen under de senaste åren tagit
ställning i viss riktning. Utskottet har i
stort sett varit ense om det som nu föreslås.
Endast i två punkter har meningarna
varit delade.

Den ena gäller en provisorisk förlängning
av sekretesskyddet från två till fem
år, som fröken Andersson nu har talat
om. Förlängningen motiveras ju med att
affärsverken genom den skulle få större
möjligheter och bättre förutsättningar
att driva sin verksamhet på ett mer affärsmässigt
sätt. Statsrådet har tagit fasta
på offentlighetskommitténs uttalande
att en provisorisk lösning genom förlängning
av sekretesskyddet inte skulle
bli till hinder för en definitiv lösning,
när offentlighetskommittén en gång
framlägger sitt förslag. Statsrådet har
gått på den vägen, och utskottets majoritet
har delat hans mening.

Den andra punkten gäller avskaffandet
av överrevisorsinstitutionen vid affärsverken.
Herr Boman har klarlagt vad
överrevisorerna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sysslar med och vilken
betydelse de har. Allt detta har vi
nog inom utskottet varit överens om,

men riksdagen beslöt ju år 1960 att rationalisera
vissa statliga verk och biföll
förslaget om riksrevisionsverket, som
skulle syssla med bl. a. dessa ting. Här
sker alltså ingenting annat än att man
överför arbetsuppgifterna från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens överrevisorer
till riksrevisionsverket, som torde ha
samma förutsättningar att fullgöra dessa
uppgifter som de nuvarande överrevisorerna.
När man år 1960 beslöt en omläggning
för att rationalisera verksamheten
på detta område, kan det väl inte
vara riktigt att man i dag beslutar att
även ha kvar det gamla systemet; i så
fall har man väl ändå förlorat siktet vad
det gäller rationaliseringen. Därför har
utskottets majoritet tillstyrkt statsrådets
förslag även på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande på alla
punkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande utskottets
motivering.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av godkännande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Boman m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Om andrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, anförde
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas
oförändrad, dels ock att utskottets motivering
skulle godkännas med den ändring,
som föreslagits i den av fröken
Andersson in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets motivering oförändrad vara
med övervägande ja besvarad.

Om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg m. fl. (1:448) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (11:526), hade hemställts,
dels att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt
här vore i fråga, ur budgeten avföra

samtliga de anslagsposter, som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad bilaga
1; dels att riksdagen måtte, med
ändring av Kungl. Maj:ts proposition nr
1, såvitt här vore i fråga, besluta, att
samtliga de anslag som funnes upptagna
i en vid motionerna fogad bilaga 2 skulle
vara obetecknade samt minskas med
vartdera en tiondedel av det föreslagna
anslagsbeloppet; dels att anslag till Omkostnader
hos diverse myndigheter måtte
beräknas till vissa angivna belopp under
andra, femte—åttonde och tionde—
tolfte huvudtitlarna; dels att reservationsanslag
till Diverse utgifter måtte
beräknas till vissa angivna belopp under
andra, tredje, femte—åttonde och
tionde—tolfte huvudtitlarna; dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att under de avförda
anslagen föreliggande medelsbehov måtte
i mån av medelstillgång tillgodoses inom
ramen för varje huvudtitels här ifrågavarande
anslag; dels att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om sådan ändring av de administrativa
reglerna beträffande omkostnadsanslag,
att dessa såsom maximerade totalbelopp
utan bindande specificering
ställdes till vederbörande myndigheters
förfogande; dels ock att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa, att vid varje
budgetårs slut skulle till riksdagen
lämnas en redovisning för användningen
under förflutna budgetår av anslagen
till Diverse utgifter och till Omkostnader
hos diverse myndigheter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:448 och 11:526 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Nilsson i Göingegården och Palm, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 448 och II: 526,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och bidragsanslag
till anslag till Diverse utgifter
respektive Omkostnader hos di -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Om ändrad ordning för

verse myndigheter, vilken överflyttning
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 2)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring beräknades
medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 3)

hos Kungl Maj:t hemställa, att efter
utgången av varje budgetår skulle
till riksdagen lämnas en redovisning för
användningen under budgetåret av de
i motionerna föreslagna anslagen till Diverse
utgifter respektive Omkostnader
hos diverse myndigheter.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Frågan om ändrad ordning
för anslags uppförande i statsbudgeten
har varit uppe vid varje riksdag
sedan 1958. Jag kan inte räkna med att
någon här skall tro att jag kommer med
några originellare resonemang, men när
både utskott och reservanter har fattat
sig mycket kort under hänvisning till tidigare
handlingar i ärendet, skall jag i
alla fall tillåta mig att göra några små
reflexioner i sammanhanget. Jag utgår
nämligen ifrån att inte alltför många
går tillbaka till de gamla handlingarna
och där får ett intryck av ärendets beskaffenhet.

Det gäller ju, som för många är bekant,
bl. a. överflyttning av medel från
sak- och bidragsanslag till anslag till Diverse
utgifter, vilket vi anser skulle medföra
en minskning av medelsbehovet på
cirka 10 procent. Vidare föreslås i motionerna
en ändring beträffande vissa
större omkostnadsanslag, och även här
skulle besparingar kunna uppstå. När vi
talar om sakanslag avser vi anslag under
500 000 kronor. Dessa skulle sammanföras
—- föreslår vi —- till ett s. k. klumpanslag
under de olika huvudtitlarna. Beträffande
personalanslagen ligger saken
i viss mån annorlunda till, och de kommer
att diskuteras i annat sammanhang.

Vi anser att den nu långt drivna specialiseringen
av anslagen binder både

vissa anslags uppförande i statsbudgeten
Kungl. Maj:t och verken i deras handlande.
De många små anslagen är numera
— menar vi — otidsenliga, när budgeten
svällt ut så som nu är fallet. Den
av oss föreslagna ordningen skulle kunna
sprida behoven i tiden, och ställningstagandet
skulle kunna bringas närmare
användningstillfället. Samma resonemang
gäller beträffande verkens anslag.
Där skulle kunna vinnas en rationalisering
och besparing, som jag redan
har sagt. Men det har kommit anmärkningar
på detta. Man säger att alla anslag
inte kan minskas i samma grad.
Somliga anslag -— även om de är rätt
små — är ganska viktiga för vissa enskilda
eller korporationer, och man anser
därför att den föreslagna ordningen
inte vore lämplig.

Jag vill då betona att det i motionen
— i motionerna bör jag väl säga — hänvisas
till att vissa anslag kan nedskäras
väsentligt och andra inte alls o. s. v. Det
är alltså inte fråga om en likformig nedskärning.
Omkostnadsanslagen — större
eller mindre — är ju som bekant i regel
förslagsbetecknade. Flertalet delposter
är också högstbetecknade, vilket självfallet
binder Kungl. Maj:t så att de inte
kan användas efter växlande behov. Vi
anser att dessa anslag bör bli obetecknade.

Så kommer den gamla fråga, som har
stötts och blötts ganska mycket i detta
sammanhang, nämligen frågan om huruvida
riksdagens makt över medelsanvisningen
skulle trädas för nära med
en sådan ordning som vi har föreslagit.
I motionen hänvisas till lösningar, genom
vilka riksdagens inflytande i allt
väsentligt skulle bibehållas. Bland annat
föreslås ju att Kungl. Maj:t efter utgången
av varje budgetår skall lämna riksdagen
en redovisning för användningen
av anslagen till Diverse utgifter. Riksdagens
revisorer har ju också möjlighet —
och skyldighet, kan jag säga — att fortlöpande
följa användningen av anslagen.
Det är ett argument som gick bra
att använda vid behandlingen av frågan
om överrevisorerna. Då underströk utskottet
att riksdagens revisorer ju hade
möjlighet att se över det hela.

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Om andrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

Den metod som vi har förordat är
ingalunda något nytt i budgetproblematiken,
Den har använts utomlands, bl. a.
i Storbritannien och Förenta Staterna,
och såvitt jag vet bär den fungerat mycket
bra. I Sverige har metoden prövats
inom kommunikationsverken, där den
— fortfarande såvitt jag vet — också
har fungerat bra. Motståndarna — alltså
utskottsmajoriteten — är inte heller
helt negativa till en sådan här anordning.
Utskottet säger i det mera utförliga
utlåtandet, till vilket kammarens ledamöter
har hänvisats, att man bör ägna
fortsatt uppmärksamhet åt frågan genom
Kungl. Maj :ts försorg. I detta finns
ju ett litet erkännande av att det ligger
en del i det här i alla fall.

Utskottet har också under hänvisning
till vad 1958 års besparingsutredning
har sagt i frågan anfört att en sådan här
omläggning av budgeten är så invecklad
att närmare utredning behövs. Man
frågar sig ju, om fortsatt uppmärksamhet
skall ägnas åt frågan men frågan är
så invecklad att en närmare utredning
behövs: Varför föreslås då inte en närmare
utredning? Vi har ingen anledning
att göra det, ty vi yrkar direkt på en
omläggning, men anser man att denna
närmare utredning behövs, så — å la
bonne heure —■ sätt i gång med en sådan!
En dylik har inte kommit till stånd,
trots att det var flera år sedan som utskottet
anförde de här resonemangen.

Nu har emellertid -— och det kan ju
på sitt sätt vara hoppingivande — också
författningsutredningen uppmärksammat
dessa frågor, och jag kan inte annat
än hoppas att det skall leda till ett
positivt resultat. Med positivt resultat
menar jag då självfallet det resultat som
vi vill komma fram till.

Med dessa kortfattade anmärkningar,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid med någon motivering
i denna fråga. Den här frågan har, som
fröken Andersson sade, diskuterats vid

varje riksdag sedan flera år tillbaka, och
man har ju möjlighet att i föregående
års protokoll ta del av de synpunkter
som har redovisats från olika sidor.

Jag ber, herr talman ,att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 22.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivet,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
IT till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1962/
63;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för svenska FN-styrkor m. m.;
och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 17, 18, 21 och
22 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för

21 februari 1962 Nr 8 25

Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa
postavgifter;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt; nr

10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår
på grund av vissa s. k. riskgarantier;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av en av justitieombudsmannen
gjord framställning angående
åtgärder i syfte att trygga justitieombudsmannaämbetets
behov av kvalificerad
personal;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål;

nr 5, i anledning av väckt motion om
utredning rörande sänkning av äktenskapsåldern; nr

6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947
(nr 632) angående ersättning av allmänna
medel till vittnen m. fl. samt till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; nr

7, i anledning av väckt motion om
införande av en övre åldersgräns för
nämndemän; och

nr 8, i anledning av väckt motion om
tidpunkten för avgivande av den årliga
redogörelsen för handläggningen av
riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring av övergångsbestämmelserna
till lagen den 18 april
1935 (nr 113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av hembiträdeslagen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 december 1961 dagtecknad
proposition, nr 11/1962, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
infört förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461).

Det i propositionen framlagda lagförslaget
innebar, att hembiträdeslagen
skulle äga fortsatt giltighet till och med
den 31 oktober 1965.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två till
lagutskott hänvisade motioner, nr 171 i
första kammaren av fröken Nordström
och fru Hamrin-Thorell samt nr 209 i
andra kammaren av fröken Elmén m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,

hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att hembiträdeslagen av den
30 juni 1944 skulle äga fortsatt giltighet
till och med den 31 oktober 1963, dels
ock att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att nästa års riksdag måtte föreläggas
förslag om arbetstidslag för hembiträden.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen —- med avslag å
motionerna 1:171 och 11:209 — måtte
bifalla förevar ande proposition, nr 11.

Reservation hade anmälts av fröken
Nordström, som dock ej antytt sin mening.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! När det förslag som låg
till grund för hembiträdeslagen 1944 diskuterades
i en råd instanser och myndigheter
här i landet, tjänstgjorde jag på
arbetsmarknadskommissionen, och vi
som hade arbetat ute på fältet, på arbetsförmedlingarna,
och direkt sysslat
med dessa frågor, var naturligtvis högst
intresserade. Jag minns mycket väl hur
diskussionen gick, hur man beklagade
att man över huvud taget skulle behöva
en lag, när det egentligen var en förhandlingsfråga,
men vi var ju glada över
att man över huvud taget gjorde något.
Vi tyckte inte att en fritidslag var ett
bra förslag, men vi accepterade det, ty
vi visste att man inte kunde komma
stort längre vid det tillfället.

Detta »inte bra-förslaget», har — visserligen
med vissa förändringar men
ändå —- förlängts inte mindre än fem
gånger, 1947, 1950, 1953, 1956 och 1959.
Varje gång det varit aktuellt att byta ut
fritidslagen mot en arbetstidslag har
man tyckt att detta i och för sig var
riktigt, men man har ändå varje gång
kommit till den uppfattningen att frågan
varit för tidigt väckt, att tidpunkten
varit olämplig, att frågan inte varit tillräckligt
utredd, eller också har man sagt
att den skulle lösas i ett större sammanhang.
Det sista säger man som bekant
gärna när man vill skjuta ifrån sig en
svår sak.

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Redan 1947 sade andra lagutskottet,
att utskottet ville att frågan skulle lösas
så snart omständigheterna medgav, och
man uttalade sig för en arbetstidslag.

Visst håller jag med om att hembiträdens
arbetstidsfråga inte är en lätt sak
att lösa, men den kan väl ändå inte vara
så svår att man inte skulle kunna ta
ställning på nära 20 år!

När departementschefen år 1959 påpekade
att arbetsmarknadsläget för hembiträdena
alltsedan lagens tillkomst varit
sådant att de ofta kunnat tillförsäkra
sig bättre anställningsförmåner än lagen
föreskrev, så vill jag inte riktigt hålla
med honom. De unga flickorna, som
kommer in i yrket för första gången,
den utländska arbetskraften av olika
kunnighetsgrader som vi fått, och alla
praktikanter, som måste få »urfina» betyg
för att komma in i barnsköterskeskolor,
på seminarier och på andra vårdyrkesutbildningar,
befinner sig i regel
inte i ett sådant förhandlingsläge att de
kan tillvarataga sina egna intressen när
de söka en anställning och skall träffa
en uppgörelse. Jag skall villigt erkänna
att de nog ofta — kanske till och med
oftast — kan få hyggliga arbetstidsvillkor,
men jag vet också att många trots
att arbetsgivaren håller sig inom lagens
råmärken får långa arbetsdagar och
långa arbetsveckor. De, som är mindre
kunniga skall ha lägre lön, men de skall
inte ha längre arbetstid än vi vanliga
arbetstagare — den risken löper inte
en svensk arbetstagare av i dag på andra
områden.

Vi har inte med vår motion, i vilken
vi begär ett års förlängning av hembiträdeslagen
i stället för Kungl. Maj:ts
förslag om en förlängning med tre år,
velat göra ytterligare ett inlägg till förmån
för arbetstidslag ■—- det är vi alla
eniga om — men vi har velat ha en
snabbare lösning, och det tror vi vore
möjligt.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår i ett
utlåtande, som förmodligen är skrivet
förra året — det framgår inte av propositionen
när det är avgivet — att lagen
skall förlängas på ett år och att en särskild
kommitté skall tillsättas för att gö -

Ang. fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
ra en utredning. Arbetsmarknadsstyrelsen
har väl inte tagit den tidsperioden
alldeles ur luften. Styrelsen vet säkert
vad man redan har för material, vad
som skall utredas och hur det skall utredas.

Här säger visserligen departementschefen
att något hinder inte bör föreligga
för att en arbetstidslag skall kunna
träda i kraft före treårsperiodens utgång,
om resultatet av utredningens arbete
skulle ge anledning därtill. Detta
håller andra lagutskottet med om med
ett understrykande av hur angeläget det
är att utredningen bedrives så skyndsamt
som möjligt, men jag tror för min
del inte att vi får so den utredningen
förrän om tre år, ty så mänskliga drag
företer väl till och med en kommitté, att
har man en respittid, utnyttjar man
den.

Herr talman! Jag är inte så missnöjd
med andra lagutskottets skrivning att jag
har reserverat mig. Jag har nöjt mig
med att skriva en blank reservation för
att få tillfälle att ge uttryck för min otålighet,
en otålighet som inte är född i
går.

Jag ber att få yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Eftersom fröken Nordström
yrkade bifall till utskottets utlåtande,
skulle jag i och för sig inte ha
någon anledning att ta ordet. Vi är väl
i stort sett överens om att det lämpligaste
vore, om vi finge en arbetstidslag också
för hembiträden, men vi har väl litet
olika uppfattningar om möjligheterna
att åstadkomma någonting som blir till
större nytta än den nuvarande fritidslagen,
beroende på de särskilda förhållanden
som gäller för hembiträdena. Det
är en kår i avtagande. Från att i det närmaste
ha omfattat 200 000 personer vid
den tidpunkt, då den nuvarande lagstiftningen
kom till stånd, har den f. n.
minskat till omkring 50 000 personer.

Inom utskottet är vi också helt på det
klara med att all den arbetskraft, som

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen
kommer utifrån för att fylla de luckor
som finns på detta område, inte har den
utbildning som erfordras i ett svenskt
hem. På grund av språksvårigheterna
har den utländska arbetskraften väl också
vissa besvärligheter när det gäller att
hävda sin rätt eller att känna den nu
gällande lagen, som ger dem vissa rättigheter
i fråga om fritid, men om det
blir annorlunda, därest en arbetstidslag
genomföres, är väl inte alldeles säkert,
ty har denna arbetskraft svårigheter att
hävda sin rätt enligt nuvarande lagstiftning,
blir det väl inte lättare för den att
göra det, även om det genomföres en
lagstiftning, som är mera detaljerad i
sina bestämmelser än den nuvarande.

Utskottet har emellertid uttalat sig för
att den nuvarande fritidslagen snarast
möjligt avlöses av en arbetstidslagstiftning.
Men jag vill för egen del säga att
mina betänkligheter inte avser i första
hand svårigheterna att tillämpa lagen, om
vi får en sådan arbetstidslag, utan mina
betänkligheter avser närmast att vi får en
lagstiftning som så långt möjligt kan anknytas
till den arbetslagstiftning vi har
för arbetsmarknaden i övrigt. Den lagstiftningen
innehåller vissa bestämmelser
om arbetstidens längd, om när arbetet
skall påbörjas och avslutas, om raster
och om annat som sammanhänger
med arbetstiden. Jag tror inte att man
vinner så värst mycket, om man får göra
alltför stora avsteg från denna lagstiftning.
Jag tror att kammarens ledamöter
väl förstår svårigheterna att kontrollera,
i vilken utsträckning lagen tillämpas på
ett område, där förhållandena är sådana
som de är inom hemarbetet. Råder det
ett gott förhållande, ordnas väl både fritid
och arbetstid på ett tillfredsställande
sätt mellan husmor och hembiträde;
är det svårt för vederbörande att samarbeta,
blir det väl kanske lätt tvister
om lagens innebörd och den rätt lagen
ger både arbetsgivaren och den anställde
i detta avseende.

Men, herr talman, vi är överens om
att så snart förutsättningarna föreligger,
bör den nuvarande lagstiftningen avlösas
av en arbetstidsreglerande lag. Svårigheterna
att tillämpa den och de be -

svärligheter, som den i övrigt kan medföra,
får vi väl tala om, när vi en gång
får en sådan lag.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Strand och jag
skall väl inte bli oense just i denna
fråga, när vi är eniga i sak, men en sak
vill jag bemöta i hans anförande. Herr
Strand sade att hembiträdena förmodligen
inte kommer att lättare kunna hävda
sin rätt vid genomförandet av en arbetstidslag
än enligt nu gällande fritidslag.
Läget är väl nu så att man för att
få det någorlunda drägligt i yrket måste
kunna hävda mer än sin minimirätt och
det är väl det vi vill komma ifrån.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1961 vid
dess fyrtiofemte sammanträde fattade
beslut, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen) dels
ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 3 januari 1962 dagtecknad
proposition, nr 16, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t jämlikt
§ 87 regeringsformen föreslagit riksda -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

gen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1955 (nr 272)
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
jordförvärvslagen äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1963.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av
propositionen väckt motion nr 519 i
första kammaren av herr Isacson, i vilken
motion hemställts, att den nuvarande
jordförvärvslagen måtte förlängas
intill utgången av år 1965.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt att
riksdagen måtte med avslag å motionen
1:519 bifalla förevarande proposition.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag har väckt eu motion
i anledning av den kungl. proposition
som nu behandlas. Motivet härtill
var helt enkelt att lagen enligt min mening
borde förlängas mer än det år som
jordbruksministern hade föreslagit. Motivet
är inte att jag är en speciell anhängare
av jordförvärvslagen utan enbart
mycket praktiska skäl.

Som jordbruksministern anfört bär
han begärt förlängning av lagen till följd
av att han inte hinner framlägga en proposition
på grundval av det lagförslag i
ämnet, som har framlagts och som nu
är under remissbehandling. Han har
alltså begärt en förlängning av nuvarande
jordförvärvslag i ren tidsnöd. Lagutskottet
har naturligtvis inte tagit någon
som helst hänsyn till min motion utan
avvisat den. Jag har inte väntat något
annat, men det kan vara värt att göra ett
par påpekanden i detta sammanhang,
som kanske kan vara av intresse för
framtiden.

I maj 1958 tillkallades en kungl. kommitté
för att utreda frågan om jordförvärvslagens
fortsatta tillämpning och
för att göra en översyn av denna lag och
av bolagsförbudslagen. Utredningen, den
s. k. jordlagsutredningen, framlade sitt
betänkande i augusti 1961, och detta är,

Ang. fortsatt giltighet av jordförvärvslagen
som sagt, nu ute på remiss. De remisssvar,
som inströmmat, har givit vid handen,
att man på många punkter är mycket
tveksam om det nya lagförslaget.

Sedan jordlagsutredningen tillsattes år
1958 har det också hänt en del. År 1960
tillsattes en jordbruksutredning, 1960
års jordbruksutredning, som enligt sina
direktiv bl. a. skall granska nuvarande
jordförvärvslagstiftning. Utredningen har
också tagit upp denna del av utredningsuppdraget.
Vidare har frågan om EEC
och jordbrukets ställning vid en anslutning
till Europamarknaden kommit in i
debatten. Enligt min mening är det av
jordlagsutredningen framlagda nya lagförslaget
så utformat, att det skulle bli
mycket svårt att anpassa till den blivande
Europamarknaden. En lag bör också
innehålla otvetydiga bestämmelser, men
så är inte fallet i det framlagda lagförslaget.
Där för man t. ex. in sådana begrepp
som »avfolkningsbygder» i diskussionen.
Man kan tvista om vad som
menas härmed, men man har en känsla
av att man talar om en speciell lag för
ett speciellt område. Man frågar sig om
det är fråga om en »vildmarkslag» eller
dylikt.

Den nuvarande jordförvärvslagen har
fått en i många avseenden liberal tilllämpning
på ett sätt, som varit till belåtenhet
för de allra flesta. Skall man nu
ersätta denna lag med en annan lag, som
kanske efter några år får utbytas mot
ytterligare en ny lag, sedan 1960 års
jordbruksutredning har framlagt sina
förslag? Med tanke på EEC-frågan och
den pågående jordbruksutredningen bör
man enligt min mening bespara jordbruksministern
att framlägga en proposition
i detta ämne, till dess 1960 års
jordbruksutredning har framlagt sina
synpunkter i frågan.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Eftersom herr Isacson
inte ställde något yrkande, kan jag
fatta mig mycket kort.

Anledningen till det i propositionen
nr 16 framlagda lagförslaget är att den

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin

nya lag, som är under utarbetande, har
blivit fördröjd. Det gäller därför nu
endast en kort förlängning av gällande
lagstiftning på området. Utskottet
har till följd härav, som framhållits i
utlåtandet, inte haft någon anledning
att i sak ta ställning till jordförvärvslagen,
utan utskottet har menat, att i förevarande
läge bör gällande lag förlängas,
och sedan får riksdagen ju tillfälle
att ta ställning till hela sakfrågan,
då det nya lagförslaget förelägges.

Att i den situation som nu föreligger
förlänga den gällande lagen till 1965 förefaller
mig fullkomligt orimligt, och jag
kan mycket väl förstå att motionären
från början har utgått ifrån att hans motion
inte skulle kunna bifallas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Ang. bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande
av smittsamma sjukdomar hos bin.

Genom en den 29 december 1961 dagtecknad
proposition, nr 26 år 1962, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga i
propositionen infört förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande
av smittsamma sjukdomar hos
bin.

I propositionen hade föreslagits, att
det bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, som skedde enligt den så
kallade bipestförordningen, tills vidare
skulle koncentreras på sjukdomen ame -

rikansk yngelröta (även kallad täckt
yngelröta, nymfpest eller bipest). Vidare
hade föreslagits, att hushållningssällskapen
skulle engageras i sjukdomsbekämpandet
och att lantbruksstyrelsen
skulle övertaga de uppgifter, som enligt
förordningen nu tillkomine lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök.
Huvudansvaret för att erforderliga bekämpningsåtgärder
komme till stånd
skulle enligt förslaget överflyttas från
biodlarna till de tillsyningsmän som utsåges
enligt förordningen. Särskilda bestämmelser
hade förordats om så kallade
vilda bisamhällen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anledning'' av den proposition som här
föreligger. Jag vill betona att det är av
stort intresse att vi får lagstiftning om
en organisation som hindrar skadegörelse
genom spridning av smittsamma sjukdomar.
Jag tror detta är av stor betydelse
inte minst för de många små biodlarna
över hela landet. Men biodlingen
är numera inte bara en angelägenhet
för de mindre odlarna, utan det förekommer
i stor utsträckning vad man
nästan skulle kunna karakterisera som
stordrift. Tidigare var det mera fråga
om en husbehovsodling med ett fåtal bikupor,
men Sveriges största biodlare har
nu 1 500 samhällen; att en biodlare har
200—300 bisamhällen är inte ovanligt,
och det blir allt vanligare att en biodlare
har ett hundratal samhällen.

Dessa storbiodlare har inte alla sina
bisamhällen på en plats, utan flyttar dem.
På våren söker de kanske tillgodogöra
sig rapsens blomning. Sedan är det av
stor betydelse inte bara för biodlingen
utan även för frösättningen att biodlarna
kan flytta sina samhällen exempelvis
till närheten av klövervallarna när klövern
blommar.

Dessa biodlare har det allra största
intresse av att smittsamma bisjukdomar

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. bekampande av smittsamma sjukdomar hos bin

inte sprids, och det är uppenbart att
de kan representera särskild sakkunskap
därom. Propositionen förutsätter att dispenser
skall kunna erhållas, och man
vill överlåta åt tillsyningsmannen i området
att avgöra, om dispens skall kunna
lämnas. Ur flera synpunkter är det
kanske inte alltid så lämpligt. Om jordbruksministern
hade varit närvarande
här när sådana bagateller som jordförvärvslagen
och biodlingen behandlas,
skulle jag vädja till honom att beakta
denna känsliga sak. När man inte vill
ha tillsyningsmän för alla län, såsom
utredningsmannen har föreslagit, skulle
man dock kunna tänka sig att hushållningssällskapen
skulle få bemyndigande
att efter prövning lämna dispens från
bestämmelserna. Ofta ligger de olika bisamhällena
inom olika områden, och då
uppstår det onödigt trassel.

Jag ber att få understryka betydelsen
av att man inte binder verksamheten
alltför hårt i byråkratiska former, utan
försöker se till att hushållningssällskapen
får möjlighet antingen att direkt ge
dispens eller att lämna en rekommendation
som möjliggör och tryggar dispens
för en odlare som anses kompetent att
klara av de här sakerna själv.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag tror inte att man behöver
hysa några farhågor för att den
förordning, som vi nu behandlar, kommer
att medföra några byråkratiska olägenheter.
Jag är fullt överens med herr
Nilsson om att mycket av det arbete, som
nu pågår och som kommer att bli ännu
intensivare, exempelvis till följd av de
flyttande bisamhällena, kommer att kräva
en stor uppmärksamhet, så att biskötseln
i sin helhet verkligen utformas på
ett sätt, som inte bara är biodlarna utan
också jordbruket till fromma. Det är ju
framför allt jordbruket, som gör de stora
vinsterna av biodlingen. Om man i
framtiden har uppmärksamheten riktad
på de åtgärder, som vidtages, kommer
man att kunna samla erfarenheter, vilka
sedan lätt kan omsättas i eventuella mo -

difikationer av den förordning som nu
är före.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka utskottets
ärade ordförande för det uttalande
han nyss gjorde. Jag hoppas att
kammaren inte fattar det som någon sidovördnad,
om jag samtidigt menar, att
det skulle ha varit mig ännu kärare, om
departementschefen gjort ett motsvarande
uttalande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av motioner angående
avstängning av skogsbilväg;

nr 4, i anledning av motioner rörande
viss allmän hastighetsbegränsning för
motorfordon;

nr 5, i anledning av motion om upphävande
av 23 § jaktlagen; och

nr 6, i anledning av motioner rörande
införande av interimistiska körkort.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående befrielse i visst
fall från betalningsskyldighet till kronan,

varvid utlåtandet nr 2 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i bor gerliga

primärkommuner

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen angående
översyn av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner ävensom i ämnet
väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 1 november
1961 hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr
180, däri Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att dels antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändring
i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,
dels ock godkänna av föredragande
departementschefen förordade
principer för uppgörande av planer för
kommunindelning. Sedermera hade riksdagen
beslutat uppskjuta behandlingen
av propositionen till 1962 års riksdag.

I propositionen hade föreslagits, att
eu översyn av rikets indelning i borgerliga
kommuner skulle göras efter
vissa angivna riktlinjer.

En grundläggande princip vore, att
de nya kommunerna skulle utgöras av
näringsgeografiskt sammanhängande regioner,
om icke särskilda förhållanden
föranledde undantag. Invånarantalet
bleve därvid i många fall av endast sekundär
betydelse. Som riktpunkt angåves
dock, att kommun borde hava minst
8 000 invånare år 1975.

För varje län skulle länsstyrelsen efter
samråd med företrädare för kommunerna
och de av kommunindelningsfrågor
särskilt berörda myndigheterna i länet
upprätta förslag till plan för länets
indelning i kommuner. Planen skulle
fastställas av Kungl. Maj :t. I första hand
skulle planeringen gå ut på att sammanföra
hela nuvarande kommuner till
kommunblock av lämplig sammansättning
för att bilda nya kommuner. Om
en avgjort bättre lösning vunnes genom
att någon kommun delades, borde detta
kunna planeras, varvid dock församlingsgräns
skulle följas. Länsgränser och
andra indelningsgränser borde icke
hindra att planeringen gjordes på det

med hänsyn till kommunerna mest ändamålsenliga
sättet. Samordning med
övriga indelningar avsåges komma till
stånd genom att dessa anpassades till
kommunindelningen.

Planerna förutsattes bliva vägledande
för kommande ansökningar om sammanläggning
av kommuner och även för det
interkommunala samarbetets inriktnihg.
En samarbetsnämnd inom varje kommunblock
förväntades komma att bildas
på kommunernas eget initiativ eller
vid behov på initiativ av länsstyrelsen.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning
hade följande lydelse:

»Härigenom förordnas, att i lagen
den 13 juni 1919 om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning skall införas
en ny paragraf, betecknad 2 a §,
av nedan angiven lydelse.

2 a §.

För varje län skall finnas en av Konungen
fastställd plan, som utvisar den
med hänsyn till befolkningsförhållandena
och den ekonomiska utvecklingen
ävensom de kommunala förvaltningsuppgifternas
omfattning och beskaffenhet
samt förhållandena i övrigt lämpligaste
indelningen av länet i kommuner.

Förslag till sådan plan eller ändring
därav upprättas av länsstyrelsen efter
samråd med företrädare för kommunerna
och de av kommunindelningsfrågor
särskilt berörda myndigheterna i länet.
Länsstyrelsen skall bereda kommunerna
och landstingets förvaltningsutskott
tillfälle att inom tre månader inkomma
med yttrande över förslaget och efter
utgången av denna frist översända förslaget
jämte övriga handlingar i ärendet
till Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förslag som avses i
2 a § skall, i den mån Konungen icke
förordnar annat, av länsstyrelsen första

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

gången översändas till Konungen senast
den 31 december 1962.»

I samband med propositionen hade
utskottet förehaft följande i anledning
av propositionen vid 1961 års riksdag
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
vilkas behandling uppskjutits till
1962 års riksdag, nämligen:

motionerna inom första kammaren
nr 708, av herr Edström,
nr 709, av herr Spetz,
nr 710, av herr Wärnberg,
nr 713, av herr Andersson, Axel Johannes,
m. fl.,

nr 714, av herr Hagberg m. fl., och
nr 715, av herr Johansson, Ivar, m. fl.,
såvitt denna motion avsåge under punkterna
I och II b) framställda yrkanden,
ävensom

motionerna inom andra kammaren
nr 853, av herr Nelander,
nr 854, av herr Nyberg m. fl.,
nr 857, av herr Berg,
nr 858, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl.,

nr 859, av herr Heckscher m. fl., och
nr 860, av herr Hansson i Skegrie m.
fl., såvitt denna motion avsåge under
punkterna I och II b) framställda yrkanden.

I samband med propositionen hade utskottet
jämväl förehaft följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen
dels de vid 1961 års riksdags vårsession
väckta motionerna nr 14 inom första
kammaren, av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., och nr 24 inom andra kammaren,
av herr Svensson i Vä m. fl., vilkas
behandling likaledes uppskjutits till 1962
års riksdag,

dels ock de vid 1962 års riksdag
väckta

motionerna inom första kammaren
nr 244, av herr Nilsson, Yngve,
nr 246, av herrar öhman och Lager,
samt

nr 385, av herr Kaijser, ävensom
motionerna inom andra kammaren
nr 247, av herrar Nilsson i Bästekille
och Turesson, samt

nr 299, av herr Hagberg m. fl.

I de likalydande motionerna 1:14 och
II: 24 hade anhållits, att riksdagen måt 3

Första kammarens protokoll 1962. Nr 8

te i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
dels att den vid tidpunkten för motionernas
väckande pågående utredningen
om ändrad kommunindelning måtte erhålla
i uppdrag att även förutsättningslöst
ompröva fördelningen av uppgifter
mellan stat, landsting och primärkommuner
under särskilt beaktande av uppgifter
som lämpligen borde överflyttas
från primärkommuner till staten, eventuellt
landstinget, och dels att i avvaktan
på fastställande av de kommunala
uppgifternas omfattning måtte med långsiktig
planering för kommunala indelningsändringar
anstå, då införande av
enhetsskolans högstadium enligt statsmakternas
intentioner som regel icke erfordrade
ändring av kommunindelningen
och även i övrigt anledning till
forcering av sådan planläggning icke
torde föreligga.

I de likalydande motionerna I: 244 och
II: 247 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta uppskjuta frågan om en
översyn av rikets indelning i primärkommuner
tills större klarhet vunnits i
ännu ej avgjorda eller utredda frågor,
vilka vore av vital betydelse för en ny
kommunindelning.

I de likalydande motionerna 1:246
och II: 299 hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta utreda
frågan om ökat medborgarinflytande
över den kommunala verksamheten genom
val av stadsdels- respektive kommundelsråd
och inkomma med härav
föranledda preciserade förslag, även innefattande
nödvändiga förändringar av
gällande kommunallag.

I motionen I: 385 hade föreslagits, att
riksdagen för sin del skulle antaga en
fristående författning av kommunallags
natur, som dels reglerade den ordning
i vilken områden, vilka ur geografiska,
näringsgeografiska och andra synpunkter
lämpade sig som territoriellt underlag
för nya kommuner, borde fastställas,
dels bemyndigade kommuner tillhörande
dylika områden att tillsätta samarbetsnämnder
av i motionen angivet slag.

I de likalydande motionerna I: 708
och II: 853 hade anhållits, att riksdagen

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

vid sitt ställningstagande till propositionen
måtte beakta i motionerna anförda
synpunkter angående storleken av minsta
befolkningsunderlaget för kommunblocken,
lokaliseringspolitikens inriktning
samt länsstyrelsernas samråd med
andra myndigheter vid planeringsarbetet.

I de likalydande motionerna 1:709
och II: 854 hade hemställts, att riksdagen
måtte 1) avslå propositionen, 2) i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära eu
utredning angående en lämplig fördelning
av olika huvudmannaskap mellan
stat, landsting och kommuner och att i
samband därmed även en översyn måtte
göras av landstingens organisation samt
3) uttala, att frågan om en ny kommunindelning
borde tagas upp till förnyat
övervägande efter det att den under 2)
begärda utredningen verkställts och föranlett
beslut.

I motionen I: 710 hade yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
skulle besluta uttala, att några
påtryckningsåtgärder från statsmakternas
sida ej borde vidtagas i syfte att
inskränka frivilligheten vid inträde i såväl
nya kommunbildningar som samarbetsnämnder.

I de likalydande motionerna I: 713
och II: 858 hade föreslagits, 1) att riksdagen
vid sin behandling av propositionen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära en sådan översyn av de lagar
och andra bestämmelser, som reglerade
den kommunala verksamheten, att en
anpassning skedde till de nya förhållanden
som komme att gälla efter en revision
av rikets indelning i primärkommuner,
2) att den i övergångsbestämmelserna
till 2 a § angivna datumgränsen
den 31 december 1962 skulle förskjutas
så mycket, att länsstyrelserna
finge tillräcklig tid att förarbeta och
färdigställa indelningsplanerna samt att
riksdagen skulle uttala, att dispensgivningen
från datumgränsen borde tillämpas
med generositet samt 3) att riksdagen
i denna skrivelse även skulle giva
till känna vad som i övrigt anförts i motionerna
beträffande åtgärder, ägnade
att inom ramen för en ny kommunin -

delning skapa förutsättningar för en effektivt
fungerande kommunal självstyrelse
med bevarat och förstärkt medborgarinflytande
i fråga om kommunens
angelägenheter.

I de likalydande motionerna 1:714
och II: 859 hade hemställts,

A. att riksdagen måtte

1. antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
med den ändringen att 2 a § erhölle
följande lydelse:

»För varje län skall finnas en av länsstyrelsen
fastställd plan, som utvisar
den med hänsyn till befolkningsförhållandena
och den ekonomiska utvecklingen
ävensom de kommunala förvaltningsuppgifternas
omfattning och beskaffenhet
samt förhållandena i övrigt
lämpligaste indelningen av länet i kommuner.
Där särskilda skäl tala för att
enskilda kommuner ej lämpligen böra
infogas i ett regionområde, skall hänsyn
härtill tagas. Vidare skall iakttagas,
att landsbygdsområden såvitt möjligt
böra sammanföras med varandra kring
mindre tätorter och icke annat än i särskilda
fall läggas samman med större
städer.

Innan förslag till sådan plan eller
ändring därav upprättas av länsstyrelsen,
skall denna hava samråd med företrädare
för kommunerna och de av
kommunindelningsfrågor särskilt berörda
myndigheterna i länet. Länsstyrelsen
skall före fastställandet bereda kommunerna
och landstingens förvaltningsutskott
tillfälle att inom 3 månader inkomma
med yttrande över förslaget.»;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t

a) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
snarast låta verkställa utredning och
för riksdagen framlägga förslag rörande
vilka förvaltningsuppgifter, som kunde
och borde avlyftas primärkommunerna;

b) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte,
med utgångspunkt från principen att
kommunerna ej skulle belastas med
kostnader över vilka de ej hade någon
bestämmanderätt, snarast låta verkställa
utredning och för riksdagen framläg -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ga förslag om hur kostnaderna för förvaltningsuppgifterna
skulle fördelas
mellan stat, landsting och primärkommuner; c)

uttala, att enligt riksdagens mening
Kungl. Maj :t icke borde för närvarande
taga ställning till frågan, huruvida
och när nya förslag skulle föreläggas
riksdagen i kommunindelningsfrågan; B.

eller att, därest förslagen under A
icke vunne bifall, riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds proposition nr 180.

I de likalydande motionerna I: 715
och II: 860 hade anhållits, såvitt avsåge
under punkterna I och II b) framställda
yrkanden, att riksdagen måtte avslå propositionen
samt i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
skyndsamt utreda olika möjligheter till
stärkande av den kommunala självstyrelsen
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 180, måtte

a) för sin del antaga i propositionen
framlagt lagförslag med den ändringen,
att ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen
erhölle nedanstående lydelse: »Denna

lag träder i kraft den 1 april

1962. Förslag som avses i 2 a § skall, i
den mån Konungen icke förordnar annat,
av länsstyrelsen första gången översändas
till Konungen senast den 31 mars

1963. »;

b) godkänna de i utskottets motivering
upptagna principerna för uppgörande
av planer för kommunindelning;

2) att följande motioner, nämligen
dels de vid 1961 års riksdag väckta motionerna a)

I: 14 och II: 24,

b) I: 708 och II: 853,

c) I: 709 och II: 854,

d) 1:710,

e) I: 713 och II: 858,

f) I: 714 och II: 859,

g) 1:715 och 11:860, såvitt dessa av -

såge under punkterna I och II b) framställda
yrkanden, samt

h) 11:857,

dels ock de vid innevarande års riksdag
väckta motionerna

i) I: 244 och II: 247,

j) 1:246 och 11:299 samt

k) I: 385

måtte anses besvarade genom vad i utlåtandet
anförts och hemställts.

Reservationer hade avgivits

l) av herr Hamrin i Jönköping, som
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
180;

2) av herrar Sveningsson, Virgin,
Magnusson i Tumhult och Hedin, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

A. 1) avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 180 år 1961;

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att frågan om en ny kommunindelning
måtte återupptagas när utredningar
verkställts rörande fördelningen
mellan stat, landsting och primärkommuner
av förvaltningsuppgifterna och
kostnaderna härför, när nu avslutat offentligt
utredningsarbete angående polisväsendet,
socialförsäkringarna och
stadsdomstolarna föranlett riksdagens
beslut samt när pågående offentligt utredningsarbete
berörande ett flertal förhållanden
med anknytning till kommunindelningsfrågan
i huvudsak avslutats;
eller

B. därest yrkandet under A. 1) ovan
icke vunne riksdagens bifall

1) antaga det till propositionen fogade
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning
med den ändring av 2 a §, som yrkats
i de vid 1961 års riksdag väckta
likalydande motionerna nr 1:714, av
herr Hagberg m. fl., och II: 859, av herr
Heckscher m. fl.;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att enligt riksdagens mening ställning
icke borde för närvarande tagas till frågan,
huruvida och när nya förslag skulle

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

föreläggas riksdagen i kommunindelningsfrågan; C.

med bifall i ifrågavarande del till
de vid 1961 års riksdag väckta likalydande
motionerna nr 1:714, av herr
Hagberg in. fl., och II: 859, av herr
Heckscher m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa,

1) att Kungl. Maj:t måtte snarast låta
verkställa utredning och för riksdagen
framlägga förslag rörande vilka förvaltningsuppgifter
som kunde och borde avlyftas
primärkommunerna;

2) att Kungl. Maj:t måtte, med utgångspunkt
från principen att kommunerna
ej skulle belastas med kostnader
över vilka de ej hade någon bestämmanderätt,
snarast låta verkställa utredning
och för riksdagen framlägga
förslag om hur kostnaderna för förvaltningsuppgifterna
skulle fördelas mellan
Stat, landsting och primärkommuner;

D. under förutsättning att yrkandet
under A. 1) ovan bifölles

1) avslå följande motioner, nämligen

dels de vid 1961 års riksdag väckta

motionerna

a) I: 708 och 11:853,

b) 1:710,

c) I: 713 och II: 858,

d) I: 714 och II: 859, samt
'' e) 11:857,

dels ock den vid innevarande års
riksdag väckta motionen

f) 1:385,

såvitt dessa motioner avsåge yrkanden
om bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 180 år 1961;

2) anse följande motioner, nämligen

dels de vid 1961 års riksdag väckta

motionerna

a) 1:14 och 11:24,

b) I: 708 och II: 853,

c) 1:710,

d) I: 713 och II: 858,

e) I: 714 och II: 859,

f) 11:857,

g) I: 709 och II: 854, samt

h) 1:715 och 11:860 [under punkterna
I och II b) framställda yrkanden],

dels ock de vid innevarande års riksdag
väckta motionerna
'' i) 1:244 och 11:247,

j) I: 246 och II: 299, samt

k) 1:385,

såvitt dessa motioner icke avsåge yrkanden
om bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 180 år 1961, besvarade genom
vad i reservationen anförts och
hemställts;

E. under förutsättning att yrkandet
under A. 1) ovan icke bifölles anse följande
motioner, nämligen dels de vid
1961 års riksdag väckta motionerna

a) I: 14 och II: 24,

b) I: 708 och II: 853,

c) I: 709 och II: 854,

d) 1:710,

e) I: 713 och II: 858,

f) I: 714 och II: 859,

g) 1:715 och 11:860 [under punkterna
I och II b) framställda yrkanden],
samt

h) II: 857,

dels ock de vid innevarande års riksdag
väckta motionerna

i) I: 244 och II: 247,

j) 1:246 och 11:299, samt

k) 1:385,

besvarade genom vad i reservationen
anförts och hemställts;

3) av herr Pettersson, Harald, och
herr Boo, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

l) att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 180, måtte

a) med bifall till motionerna 1:715
och 11:860 samt 1:709 och 11:854 till
1961 års riksdag, samtliga motioner såvitt
här vore i fråga, för sin del avslå
det i propositionen framlagda lagförslaget
;

b) godkänna de i reservationens motivering
angivna principerna för frivilliga
kommunsammanläggningar;

2) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:715 och 11:860 till 1961
års riksdag samt i anledning av motionerna
1:14 och 11:24 samt 1:709 och
11:854 till 1961 års riksdag, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte skyndsamt utreda

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

olika möjligheter till stärkande av den
kommunala självstyrelsen;

3) att följande motioner, nämligen

dels de vid 1961 års riksdag väckta
motionerna

a) I: 14 och II: 24,

b) 1:708 och 11:853,

c) I: 709 och II: 854,

d) 1:710,

e) I: 713 och II: 858,

f) I: 714 och I: 859,

g) 11:857,

dels ock de vid innevarande års riksdag
väckta motionerna

h) I: 244 och II: 247,

i) 1:246 och 11:299, samt

j) 1:385,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade med vad reservanterna
anfört och hemställt, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Den fråga, som vi i dag
har att behandla och som är redovisad
i konstitutionsutskottets utlåtande nr 1,
gäller planerandet av en ny kommunsammanslagning.
Det är en stor och betydelsefull
och mycket uppmärksammad
fråga. Vad som i dag kommer att
beslutas, följes med ett stort intresse av
kommunalmän framför allt ute i landsbygdskommunerna
men även av allmänheten
i dessa kommuner. Man frågar sig
säkert på många håll i landet: Skall vår
nuvarande kommun —■ i de flesta fall
bara tio år gammal — försvinna igen
in i ett större sammanhang?

Det beslut, som kommer att fattas,
kommer att få den allra största betydelse
i många bygder.

Behandlingen av föreliggande proposition,
nr 180 till 1961 års riksdag, blev
uppskjuten från i höstas till årets riksdag.
Jag kan inte annat än ha den uppfattningen,
att det inte är så litet orättvist,
när man från inrikesministern och
från regeringspartiet på sista tiden får
höra, att det är de borgerliga partiernas
ledare, som ensamma är orsaken till och
har ansvaret för detta uppskov. Även

om ett önskemål från det hållet har
framförts, så har man inte från regeringen
och regeringspartiet motsatt sig
detta. Det är väl ändå inte så vanligt att
man godtar önskemål från oppositionen,
så att det har funnits särskild anledning
att åberopa denna händelse.

Jag vet inte om man i konstitutionsutskottet
har en mer än vanlig respekt
för partiledarna, men i utskottet har det
i varje fall inte förekommit någon debatt
eller votering om detta uppskov.
Det är ändå utskottet som i första hand
har att besluta om den saken. Uppskovet
har skett, vill jag framhålla, helt i
den gemensamma enighetens tecken.

För den fortsatta behandlingen av
dessa frågor ute i kommunerna, i länen
och i länsstyrelserna hade det varit av
betydande värde om större enighet hade
kunnat uppnås vid behandlingen i
riksdagen av detta ärende. Jag ser inte
denna fråga som en politisk fråga, utan
mer som en lämplighetsfråga.

Jag har fattat situationen så, att på
ett tidigare stadium var man från regeringspartiets
sida inte ovillig till vissa
kompromisser, om det kunde ha blivit
ett fyrfaldigt samförstånd.

Orsaken till att enigheten inte blivit
större än vad den är tror jag i mycket
stor utsträckning ändå är att söka i det
sätt, varpå frågan blivit behandlad innan
den kom fram på riksdagens bord.
Jag syftar här på den snabbutredning
som skedde under senare delen av år
1960 och det försök som inrikesministern
gjorde att forcera igenom frågan
med mycket kort remisstid, en remisstid
som sedan måste förlängas. Dessa
försök att forcera fram frågan för beslut
redan vid förra årets vårriksdag
skapade en stor misstänksamhet mot hela
reformen. Den mycket starkt forcerade
arbetstakt, som man här tillämpade
och ännu har försökt att tillämpa, var
enligt min mening olycklig. Inte brukar
det vara en vanlig arbetsordning när
man planerar en sådan här stor och
genomgripande reform ■— frågan gäller
ju en stor kommunal omdaning — att
söka genomföra den i så hastigt tempo

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

som meningen var från början i detta
fall.

Då det inte är mer än tio år sedan
som den kommunindelning på landsbygden,
som vi nu har, genomfördes,
så borde man ha givit kommunalmännen
ute i kommunerna bättre tid på sig att
tänka över denna nya stora sammanläggning
och centralisering av det kommunala
arbetet. När man vid remissbehandlingen
kunde konstatera att en så
betydande del av kommunerna, mer än
en tredjedel av alla kommuner som hade
att avlämna yttrande över utredningsförslaget,
ställde sig avvisande eller
tveksamma och bara 47 procent av
kommunerna tillstyrkte förslaget, borde
man på allvar ha tänkt över om det inte
hade varit bäst med ett uppskov med
förverkligandet av denna stora plan för
framtidens kommuner. Något som säkert
alla är eniga om är att man ute i
kommunerna inte vill bli störd med
kommunsammanslagningar vart tionde
år. Om 1952 års indelningsreform var
misslyckad, så gäller det nu att se till
att det inte blir ytterligare en misslyckad
kommunindelningsreform.

Det var visserligen i de minsta avfolkningskommunerna,
där man egentligen
borde ha haft det största intresset
för denna nya planering, som utredningen
mötte det största motståndet,
men motståndet var ändå över lag av
betydande omfattning. Säkerligen kommer
man i länsstyrelserna och även i
inrikesdepartementet att få mycket känning
av det motstånd, som faktiskt finns
överallt i landet mot en ny stor och genomgripande
kommunindelningsreform.
Detta motstånd kommer att finnas även
hos många som har sitt politiska hemvist
både inom det socialdemokratiska
partiet och inom folkpartiet.

Här i riksdagen inser vi nog alla betydelsen
och nödvändigheten av större
kommunala enheter. I de många avfolkningskommunerna,
där folkmängden
minskar år efter år och där skatteunderlaget
viker på ett sätt som man inte
räknade med för 10—15 år sedan, måste
kommunerna förr eller senare läggas
samman till större enheter.

Jag kan för min del sträcka mig så
långt att jag säger att jag är litet förvånad
över att kommunalmännen i bygder,
där man har en till synes svår
kommunal tillvaro och hårt träffats av
strukturomvandlingen, inte med större
intresse har omfattat förslaget. Det är
säkerligen inte för mycket sagt om jag
här konstaterar att det tyvärr finns
många kommuner där det framöver inte
kommer att bli någon levande bygd,
utan där i stället utvecklingen i bygden
verkar mycket dyster.

Men de ansvariga kommunalmännen
har inte alltid insett detta. De ser inte
alltid utvecklingen sådan den är, utan
de fortsätter att dra på kommunen stora
kostnader och ökade skulder. De investerar,
ledda av ett önsketänkande att utvecklingen
som genom ett under skall
vända och bli till fördel för den egna
kommunen.

Ganska många kommuner har försökt
att med skattebetalarnas pengar köpa
skattekronor till kommunen. Jag åsyftar
olika dyrbara experiment att med
konstlade medel få industriföretag till
en bygd. Den valuta man på sådant sätt
har fått har sannerligen i många fall
inte varit någon hårdvaluta.

Det är givet att alla kommuner bör föra
en näringsvänlig kommunalpolitik,
men när kommunerna själva t. ex. bygger
industrilokaler och hyr ut dessa på
tvivelaktiga villkor, har man gått utanför
vad som bör vara en kommunal
uppgift. Jag anser att kommunernas uppgift
mera bör vara att lösa de kommunala
problemen alltefter som dessa uppstår
än att försöka dirigera näringslivets
utveckling.

Många kommunalmän hänger kvar vid
illusionen att näringsutvecklingen kan
och kommer att ändras. Villigt skall
dock erkännas att det även finns avfolkningsbygder
där man inte överskattar
framtidsmöjligheterna, och det är
kanske det mest vanliga.

Även om det inte alltid varit sakligt
riktiga skäl, som gjort att man avstyrkt
kommunindelningsförslaget, så finns det
ändå ett mycket starkt och kompakt motstånd,
som borde ha respekterats. För -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

slaget bär mött ett så starkt motstånd,
att det kan föranleda mycket svåra slitningar
ute på det lokala planet.

Mycket av en i dag oklar situation
kunde ha klarnat på, kan man antaga,
ett par år. lag håller inte för otroligt
att många nuvarande motståndare ganska
snart kunde ha kommit till klarhet
om att en större kommunal enhet är
nödvändig om de hade fått tillfälle att
ytterligare något år arbeta i lugn och ro
i sitt kommunala arbete. Under tiden
borde de utredningar ha skett och de beslut
fattats i riksdagen, som vi angivit
i vår reservation.

Kanske borde även länsgränserna ändras
och justeras i en del fall, och detta
borde ha skett före kommunreformen.

En fråga, som i detta sammanhang de
senaste åren har diskuterats, är vilka
framtida uppgifter som skall läggas på
landstingen, lag vill inte påstå att det
skulle vara lämpligt att lägga över en
större del av de primärkommunala uppgifterna
på landstingskommunerna, och
de sakkunniga har också motsatt sig
detta.

Landstingskommunernas framtida
uppgifter skall emellertid bli föremål för
utredning, och säkert skulle det ha varit
av värde om gränslinjerna varit klarare
uppdragna mellan primär- och landstingskommunerna
innan dagens beslut
skall fattas.

Vi har vidare den stora debatt som
pågår om vad som skall vara statens
uppgift, vilka kostnader staten skall ta
för den kommunala verksamheten. Att
skillnaden skall vara så stor som den är
mellan olika kommuner beträffande utgift
per skattekrona när det gäller vissa
kommunala uppgifter — det må sedan
gälla skola, avgiften till folkpensioneringen
eller något annat avsnitt •— är
oskäligt och orimligt.

I högerns partimotion har föreslagits,
att Kungl. Maj :t snarast måtte låta verkställa
utredning och för riksdagen framlägga
förslag om vilka förvaltningsuppgifter
som kan och bör avlyftas primärkommunerna.
Att en sådan utredning
kommer till stånd måste vara ytterligt
angeläget.

Med det mycket stora allmänna skatteuttag
som alla får vidkännas måste här
ske en avvägning, på vilket sätt det än
skall ske, så att kommunerna får ett mera
jämt och lika skatteuttag än vad de
för närvarande har. I annat fall kommer
många bygder och många kommuner att
gå en ännu dystrare och svårare framtid
tillmötes. Man löser inga ekonomiska
problem genom att lägga samman ett antal
redan ekonomiskt svaga kommuner.
Resurserna kommer härigenom inte att
öka, utan resultatet blir endast ännu större
ekonomiska bekymmer. Kommunerna
har själva, ofta i tävlan med andra
kommuner och med direktiv från staten,
dragit på sig mycket stora utgifter
under de senaste tio till tolv åren. Det
är därför det har blivit en så svår fråga
att få en rimlig och skälig kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna.

När beslutet nu skall fattas om principerna
för framtidens kommuner, så
lovar regeringen villigt, och utskottets
majoritet ger samma löfte, att vad som
skall hända och ske, det skall ske under
frihet och frivillighet; något tvång skall
inte komma i fråga.

Frihetens och frivillighetens ljuva
sång har också besjungits under de senaste
veckorna i den tidningspress, vars
politiska uppfattning sammanfaller med
utskottsmajoritetens. Men när regeringen
ger löften om frihet och frivillighet
har man orsak, efter den erfarenhet vi
har, att vara misstänksamma om detta
löfte kommer att infrias, och säkert
kommer framöver mycket att skymta
i bakgrunden, som kan betecknas som
tvång.

Här skall visserligen inte i dag antagas
någon ny tvångslag, men sedan beslutet
om principerna bara är fattat kan
man räkna med att inte heller friheten
och frivilligheten blir så stora.

När cirka 250 kommuner har avstyrkt
förslaget kommer länsstyrelserna nu att
få den mindre angenäma uppgiften att
mot dessa kommuners vilja ■— och säkert
mångas därtill •— lägga dessa kommuner
till kommunblock som de inte
vill tillhöra. Ett sådant tillvägagångssätt

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

kan man omöjligen kalla för frihet. Det
blir nära nog omöjligt för länsstyrelserna
att göra upp förslag utan att i många
fall gå efter sin egen uppfattning. Och
sedan deras planer blivit fastställda av
Kungl. Maj:t kommer möjligheterna och
metoderna säkert att bli många när det
gäller att påverka kommunerna, så att
de småningom fogar sig efter länsstyrelsens
och Kungl. Maj:ts uppfattning.
Även om man aldrig så gärna vill markera
förslagets frivilliga karaktär, i syfte
att tillmötesgå de tveksamma, kommer
avgörandet att i stor utsträckning —
som vanligt är sedan principbeslut fattats
— att ligga i myndigheternas händer.

Rent formellt skall det inte bli något
tvång för kommunerna att deltaga i samarbetsnämnd.
Men vilken ställning får
den kommun, som ställer sig avvisande
till att vara med i en kommunal samarbetsnämnd?
Ja, kommuner som bildar
samarbetsnämnd blir remissinstans även
för den kommun som inte är med, när
det gäller investeringar och andra angelägenheter
där myndigheterna är berörda.
Det blir sannerligen ingen fri och
självständig ställning för den kommun,
som har tänkt stå utanför detta s. k. frivilliga
samarbete.

Högern har i sin partimotion yrkat
på en del ändringar i den kungl. propositionen.
Våra förslag har inte nämnvärt
blivit beaktade vid utskottsbehandlingen.
Det allra viktigaste skälet för oss
att redovisa en mot utskottsmajoriteten
avvikande mening är att de utredningar
inte är genomförda vilka borde ha blivit
verkställda. Framför allt borde det, som
jag redan sagt, ha blivit klarlagt vilka
uppgifter staten och landstingen skall
svara för och vilka uppgifter kommunerna
själva skall svara för.

Jag tror mig för högerpartiets vidkommande
kunna lova, att vi inte skall
partipolitiskt utnyttja frågan om ny kommunindelning.
Därtill är den alltför ömtålig
och betydelsefull. Vi anser endast
att det hade varit lättare att nå resultat
om man mera beaktat de riktlinjer vi angivit
i vår partimotion. Detta skulle en -

ligt vår uppfattning ha blivit till gagn
för det framtida kommunala arbetet.

Till slut vill jag, herr talman, i ett
avseende komplettera de yrkanden vi
framställt i vår reservation till utskottsutlåtandet.
Vi hemställer där under B 1
att riksdagen skall antaga det förslag
till lydelse av 2 a § lagen om ändring i
kommunal och ecklesiastik indelning,
vilket framfördes i våra vid 1961 års
riksdag väckta partimotioner. Konstitutionsutskottet
har för sin del godtagit
den lydelse av paragrafen, som föreslås
i proposition, men har velat skjuta på
ikraftträdandet. Vi reservanter har ingenting
att invända mot utskottets yrkande
i den senare delen, och för att inte
något missförstånd skall behöva uppkomma
i det avseendet hemställer jag,
att yrkandet under punkten B 1 får följande
lydelse: »antaga det till propositionen
fogade förslaget till lag angående
ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr
293) om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning med den ändring, att
dels 2 a § erhåller den lydelse, som framgår
av de vid 1961 års riksdag väckta likalydande
motionerna nr 1:714 av herr
Hagberg in. fl. och II: 859 av herr Hechscher
m. fl., dels ikraftträdande- och
övergångsbestämmelsen erhåller den lydelse,
som framgår av utskottets hemställan».

Med denna komplettering yrkar jag,
herr talman, bifall till den av mig in. fl.
avgivna reservationen vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i herr Sveningssons yttrande att
denna fråga är mycket betydelsefull.
Man har ju sagt att det nu presenterade
förslaget till reform av kommunindelningen
följer en frivilliglinje, men vi
får inte glömma bort att det här ändock
gäller att antaga principerna för en
framtida kommunal indelning. Vad riksdagen
nu beslutar kommer att bli avgörande
för hur kommunalt samarbete
och kommunal indelning i framtiden
skall gestalta sig.

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Kommunsammanslagningar har ju
redan i betydande utsträckning ägt rum,
efter 1952 års storkommunreform. Det
visade sig att en del kommuner hade
blivit för små, och man upptäckte snart
att de nya enheterna inte kunde administreras
på det rationella sätt som vi
önskar; naturligtvis innebär inte detta,
att det skulle vara uteslutet att kommuner
med ett mindre befolkningsunderlag
än 8 000 kan i många avseenden bedriva
en rationell förvaltning.

Utskottsmajoriteten föreslår att centralorts-
och regionprinciperna skall
ligga till grund för en framtida kommunsammanslagning.
I och för sig kan
dessa principer te sig rationella och ändamålsenliga,
men om de tillämpas generellt
måste det med säkerhet uppstå
svårigheter på många håll.

Statsrådet har ju också sagt, att dessa
centralorter i första hand skall få
förmånen av lokaliseringspolitiska åtgärder,
och man kan väl säga att det i
långa stycken kommer att bli så, att
centralorterna kommer att gynnas på
ett särskilt sätt.

Invånarantalet 8 000 i de nya kommunerna
får väl sägas vara ett i allra
högsta grad tillyxat tal. Olika myndigheter
har ju haft starkt divergerande
uppfattningar om minimiunderlaget för
en kommuns verksamhet. Om man går
på centralorts- och regionsprinciperna
och dessutom fastställer ett minimum
av 8 000 invånare för kommunerna år
1975, skulle detta innebära att inte
mindre än en fjärdedel av landets kommuner,
med uppskattningsvis 65 procent
av landets befolkning, skulle komma
att utgöras av kommuner med en
folkmängd överstigande 27 000 invånare.

Naturligtvis kan de näringsgeografiska
områdena i många fall vara lämpliga
som enhet för en kommunal indelning.
Det kan ha sitt värde, om man på
så sätt kan sammanföra avfolkningsbygd
och växande tätorter till väl balanserade
enheter. Men om man uteslutande
skall gå på centralorts- och regionsprinciperna
kommer säkerligen
många svårigheter att uppstå, och man

kommer kanske snart underfund med
vilka problem som detta skulle komma
att medföra.

Centralorts- och regionsprinciperna
kan enligt vår mening inte läggas till
grund för en ny kommunal indelning. I
stället måste den kommunala organisationen
vara utformad inom ett näringsgeografiskt
och ekonomiskt sammanhängande
område med hänsyn till de
lokala förhållandena och behoven. Det
anser vi vara en princip som är betydligt
säkrare och som i varje fall inte är
så generell som den princip som utskottsmajoriteten
har tillstyrkt.

Enligt de befolkningsprognoser, som
ligger till grund för propositionen, räknar
man med att vårt land år 1970 skall
ha en folkmängd på 8,2 å 8,4 miljoner
invånare. Man har också räknat med att
inte mer än cirka 20 procent av landets
befolkning skulle komma att bo på
landsbygden. Vi som själva bor på
landsbygden har ju klart för oss, att
det sker en allt fortgående folkomflyttning.
Men det är väl inte någon tvekan
om att det skulle leda till en ännu
starkare avfolkning från landsbygden,
därest de nya centralorts- och regionsprinciperna
skulle bli allenarådande. Vi
är fullt medvetna om att glesbygden
kommer att ytterligare avfolkas. Men
många av oss är emellertid trots detta
mycket förhoppningsfulla, om jag får
använda det uttrycket. Tätorterna på
den svenska landsbygden är, skulle jag
vilja säga, en prydnad i många stycken
för vårt land. De mindre tätorternas situation
skulle säkerligen komma att bli
bekymmersam, om de principer, som utskottets
majoritet nu föreslår, skulle bli
antagna; den skulle till och med bli
mycket bekymmersam. Huruvida detta
är en lycklig samhällsutveckling och en
utveckling, som statsmakterna skall befrämja,
är en fråga som i varje fall jag
ställer mig mycket tveksam till. En
sund samhällsutveckling är beroende av
en mängd faktorer, men jag tror inte att
någon skulle vilja säga att landsbygdsmiljön
— om vi kunde få den accepterad
i större utsträckning av dem som skall
välja sin boplats — i varje fall skulle

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

komina att medverka till att den sunda
samhällsutvecklingen försämras.

Vi vet att det en gång i det stora landet
i väster, Amerika, förekom en fullständig
folkström mot de stora tätorterna.
Men den tiden är nu förbi, och
man kan väl säga att där numera råder
en rent motsatt tendens; folk vill numera
bo i en lugnare miljö.

Skälet till att man vill ändra på principerna
för den kommunala indelningen
har också sagts vara, att de ekonomiska
resurserna för kommunerna inte räcker
till. Detta är naturligtvis alldeles riktigt,
men då är frågan, huruvida dessa nya
principer i någon nämnvärd grad skulle
kunna komma att förändra detta för närvarande
mycket ogynnsamma förhållande.

Såvitt jag förstår, så är inte problemet
just kommunens storlek, föreställningen
att man skulle lyckas bättre genom
att sammanföra stora områden är
inte styrkt. Problemet ligger naturligtvis
i skatteunderlaget, och det sammanhänger
också, kan man säga, med människors
utkomstmöjligheter och mycket
annat. De stora skillnader vi har i den
kommunala utdebiteringen medverkar
på sitt sätt till den folkomflyttning som
sker. Variationerna i den kommunala
utdebiteringen är ju skrämmande stora.
Det var ju ändå tänkt en gång att man
med statsbidrag med skatteutjämnande
effekt skulle kunna minska dessa skillnader.
Tiden har gått och »effektiviteten»
i statens bidragsgivning bär på ett
markant sätt lett dithän, att skillnaderna
nu är större än vad de någonsin har
varit.

Om man nu skulle göra så stora kommunsammanslagningar
att man t. o. m.
gjorde hela län till kommuner, så kvarstår
denna skillnad på ett lika markant
sätt. Vi vet att det finns landsting som
har ett skatteunderlag på inte mindre än
51:77 per invånare, medan siffran för
andra län ligger under 30 kronor — den
lägsta siffran ligger vid 27 kronor och
3 öre. Vi som står bakom reservation
nr 3 anser alltså, att det förslag som nu
behandlas inte kommer att medföra någon
särskilt stor skatteutjämnande effekt

utan att de skillnader som funnits kommer
att kvarstå.

Man kan också nämna andra siffror.
Variationerna är mycket stora vad beträffar
möjligheterna att klara medborgarnas
service på olika områden. Till
medborgarnas service får man ändå hänföra
både kommunernas kostnader för
folkpensionering och inte minst kostnader
för att ordna grundskolan för det
uppväxande släktet. Vad beträffar skolan
uppgår skillnaden till mellan en och
sex kronor av den kommunala utdebiteringen.
Skillnaden när det gäller folkpensionskostnaderna
är mellan 30 öre
och fem kronor.

Det är här, vi anser, det verkligt allvarliga
ligger, alltså när det gäller att
ekonomisera den service som kommunerna
skall ge medborgarna. Härvidlag
finns, såvitt vi förstår, ingen annan möjlighet
än att man får besluta om en effektiv
skatteutjämning, som ger de olika
kommunerna i stort sett samma ekonomiska
möjligheter att klara medborgarnas
service.

Herr Sveningsson sade att det finns en
rad utredningar som pågår eller som
nyss är avslutade och som har nära
samband med den fråga vi nu behandlar
så är förhållandet att redan nu lägga
fram principerna för den framtida kommunala
indelningen anser vi reservanter
inte vara riktigt. Vi vill gärna se vad
man kommer fram till i den utredning,
som tillsattes 1958 och som sysslar med
den kommunala skatteutjämningen. Det
finns också utredningar som sysslar med
lokalisering, och vi vill gärna också se
en utredning tillkomma, som allvarligt
tar upp frågan hur man skulle kunna
fördela arbetsuppgifterna mellan stat,
landsting och kommun för att ge medborgarna
en god service. Denna fråga
togs upp vid början av 1961 års riksdag
i den motion som har beteckningen
14 i denna kammare. Man måste väl säga
att det ligger mycket i detta, och änskönt
vi reservanter inte har någon övertro,
på att man skulle kunna lyfta så
synnerligen mycket ifrån kommunerna,
så måste ändå denna fråga prövas. Det
kan hända att man på den vägen skul -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

le kunna åstadkomma något av mycket
stort värde och som kan ändra på vår
bedömning när det gäller att fastslå principer
för den framtida kommunindelningen.

Vi tror också att ett övervägande i fråga
om statsbidragsgivningen till kommunerna
inte bara bör ske rörande det sätt,
på vilket man skall kunna göra utjämningen
effektivare, utan att det även
bör övervägas om man inte skall ändra
på statsbidragsgivningen och utforma
den efter något annat system. Vårt
parti har på senare tid fört på tal denna
som vi kallar grundbidragsprincip.
Jag tror att såväl primärkommunerna
som landstingen skulle få betydligt större
frihet och större möjligheter och att
vi skulle ha en känsla av att den kommunala
självstyrelsen verkligen är en
realitet, om man också kunde få ett
övervägande som skulle kunna göras i
samband med någonting annat, att få till
stånd en i varje fall i princip ändrad
statsbidragsgivning till kommunerna.

Herr talman! Här skulle vara mycket
att säga ytterligare i denna fråga, men
eftersom vår reservation, som är knuten
till detta utlåtande och som är betecknad
med nr 3, är tämligen utförlig, vill
jag nu inskränka mig till att yrka bifall
till densamma.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det förslag angående rikets
indelning i borgerliga primärkommuner,
som nu föreligger till riksdagens
avgörande, har en sådan utformning att
det borde avslås och inte komma till utförande.
Det är framför allt två anmärkningar
som kan riktas mot förslaget. För
det första kommer det enligt min mening
att på ett sätt, som är mycket allvarligt
för den kommunala självstyrelsen,
minska intresset för kommunala angelägenheter,
och för det andra bygger det
på otillräckliga utredningar och orealistiska
bedömningar.

Jag vill redan från början deklarera,
att det både kan och bör förekomma
kommunsammanslagningar. De förändringar
som sker i samhället motiverar
att det sker förändringar beträffande

kommunerna. Men alla synpunkter, som
kan inverka, bör beaktas. Det anser jag
inte har gjorts i detta fall.

Som den kommunala självstyrelsen nu
är utformad är ett mycket stort antal
personer engagerade i kommunalt arbete.
Det skulle ha varit intressant, om
man i någon av de utredningar som utförts
hade gjort en jämförelse mellan
större städer och landsbygd och konstaterat,
hur många personer som procentuellt
är engagerade i kommunal
verksamhet. Man skulle nog ha funnit
att skillnaderna är mycket stora, och att
den kommunala självstyrelsen är något
som borde bevaras.

Jag instämmer helt med utskottet då
det ger en deklaration som denna: »Den
lugna inrikespolitiska utveckling, som
kännetecknat förhållandena i vårt land
i motsats till åtskilliga andra länder,
torde i väsentlig mån få tillskrivas den
förståelse för allmänna och enskilda behov
samt den samförståndsanda och
känsla av gemensamt ansvar för allmänt
väl som självstyrelsen i kommunerna
förmedlat till alla grupper av vårt folk.
Enighet torde råda om att dessa värden
icke får raseras.»

Jag är helt ense med utskottet på denna
punkt. Detta har motiverat att vi inte
har ansett att förslaget kan genomföras
i den form det nu föreligger.

Frågan har varit föremål för en i vissa
avseenden mycket intressant utredning,
som många människor borde ta
del av. Jag tror också att den är mycket
läst och jag tror att särskilt kommunernas
företrädare har studerat denna sak
mycket mer ingående än de gjort när
det gäller andra saker rörande kommunerna.

Jag vill särskilt peka på att en mycket
väsentlig sak tappats bort i detta
sammanhang. Det har aldrig utretts, vilka
uppgifter kommunerna skall sköta,
utan man har utgått ifrån att de nuvarande
uppgifterna i dagens — som jag
tidigare sade -—• mycket föränderliga
samhälle alltid skall vara ungefär desamma.
Det borde vara den första uppgiften
att fastställa, vilka angelägenheter
kommunerna skall sköta och vilken

Nr S

Onsdagen den 21 februari 19G2

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

fördelningen skall vara mellan de ärenden
som handläggs av staten, av landstingen
och av kommunerna.

Departementschefen säger på ett ställe
i propositionen: »Det synes då ganska
klart att de uppgifter som i första
hand bör läggas på kommunerna såsom
bärare av denna självstyrelse är sådana
som direkt påverkar miljö- och samhällsförhållanden
i den egna bygden.»

Ja, det är ett riktmärke, som det vore
gott om kommunerna skulle kunna följa.
Men därigenom är det dock knappast
klarlagt, vad kommunerna skall ha
för uppgifter. Naturligtvis skulle man
kunna skissera vissa riktlinjer för vad
kommunerna bör syssla med. Då kan
man i första hand fastställa, att det bör
vara något som kommunen verkligen kan
ha något inflytande på. Det kan ifrågasättas
om ärenden, som helt beslutas i
detta hus och där kommunen bara blir
en institution som expedierar besluten,
egentligen skall handläggas av kommunen.
Åtgärder som är exakt lika för alla
människor i hela landet behöver väl
knappast handläggas av kommunerna.
Olika former av utbetalningar till medborgarna
vid viss ålder eller under vissa
förutsättningar, som är precis lika
överallt och inte har med skillnaderna i
kommunerna att göra, borde inte heller
skötas genom kommunernas försorg.
Det finns å andra sidan ärenden, som
kommunen ovedersägligen har ett mycket
stort intresse av, t. ex. sådana som
rör planering av bebyggelse och allt vad
som därtill hör.

För att ange ett annat exempel så
skulle man kunna diskutera, i vilken
utsträckning skolans angelägenheter
skulle falla på kommunen. Som vi vet
har kommunerna en mycket beskuren
beslutanderätt när det gäller skolan. Som
bekant har också åtskilliga remissinstanser
allvarligt diskuterat om hur det
egentligen borde bli med kommunernas
skötsel av skolans angelägenheter.

Det finns andra områden, där man
med den reform som nu föreslås egentligen
inte kan nå fram till några tillfredsställande
lösningar. Jag hänvisar
bl. a. till att det hävdats, att det för en

effektiv arbetsmarknadspolitik krävs
mycket större områden än vad det här
är tal om. Man menar att befolkningsunderlaget
bör gå upp till 30 000 invånare.
Det resultatet når vi dock inte även
om vi får kommunerna större i någon
mån genom det föreliggande förslaget.

Det har också påpekats här av herr
Harald Pettersson, att det egentligen är
ganska ovisst vilken storlek som skall
fastställas för kommunerna. De indelningssakkunniga
säger också sammanfattningsvis:
»Av vad här sagts torde
framgå att det med utgångspunkt från
de särskilda förvaltningsuppgifter, som
åvilar kommunerna, svårligen går att ange
viss kommunstorlek som den lämpligaste.
Det är t. o. m. vanskligt att försöka
ange gränsen i fråga om det minsta
befolkningsunderlag som bör föreligga i
en kommun för att kommunens uppgifter
skall kunna handhas på ett godtagbart
sätt.»

Ändå har dessa sakkunniga utgått ifrån
att arbetsuppgifterna skulle vara ungefär
desamma som för närvarande. Men kräver
man att det riktigt allsidigt skall
fastställas, vilka kommunens arbetsuppgifter
skall vara, kommer man i en allvarlig
situation om man med utgångspunkt
från dagens läge blir tvungen att
fastställa hur stora kommunerna egentligen
skall vara. Här har en del klargjorts
i ett annat sammanhang. Kommunförbundskommittén,
som avgav ett
betänkande 1956, framhöll ju särskilt
två saker som var iögonfallande för att
en kommun skulle kunna fullgöra sina
kommunala uppgifter. Det var skolväsendet
och polisväsendet.

Nåväl, mycket tyder på att vi inte behöver
bekymra oss för polisväsendet i
detta fall. Därmed är denna stora del
av problemet borta. Vad beträffar skolväsendet
förekom, som jag tidigare framhållit,
åtskilliga diskussioner om i vilken
utsträckning kommunerna skall syssla
med den uppgiften. Där står man ännu
mera frågande för huruvida man är på
tillräckligt fast grund för att fatta ett
sådant beslut som riksdagen antagligen
kommer att göra i dag.

Inte mindre än 170 kommuner har

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

föreslagit överflyttning av hela det obligatoriska
skolväsendet eller av grundskolans
högstadium till staten eller
landstingskommunerna.

Vad som egentligen skall överlåtas till
staten och landstingen kan vara svårt
att fastställa, och såväl utskottet som
departementschefen har invändningar
mot vissa överföringar till landstingen.
Där nämner utskottet som exempel den
aktuella diskussionen om polisväsendets
förstatligande samt 1961 års riksdags beslut
om provinsialläkarväsendets överförande
till landstingen och den signalerade
ändringen av huvudmannaskapet för
mentalsjukvården. Sedan konstaterar
man både från departementschefens och
utskottets sida, att det är sådana stora
saker, som landstingen kommer att syssla
med, att man inte anser att de skulle
kunna ta hand om mera.

Detta är en synnerligen intressant synpunkt.
Jag tycker att den på sätt och vis
är mycket egendomlig. Om man skulle
komma till uppfattningen, att landstingen
är lämpade för en viss uppgift —- kan
man då motivera ett nej med att de har
så mycket att göra redan nu, att de inte
kan ta på sig mera? Skulle det inte vara
mera logiskt att säga, att om en uppgift
lämpar sig för landstingen, så borde man
bygga ut deras verksamhetsfält?

Det skulle vara rätt intressant att få
höra vad man skulle säga från regeringspartiets
sida, när vi diskuterar en fråga
om staten skall handha eller inte handha
en viss verksamhet och vi stannar vid
skilda uppfattningar, om vi skulle komma
med argumentet att staten redan har
så mycket att sköta om, att man inte
kan överföra mer till den! Det kanske
blir tillfälle att återkomma till detta senare.
.lag anser att den motivering, som
man fört fram, inte är bärande. Om en
arbetsuppgift lämpar sig för landstingen,
finns det möjlighet att bygga ut deras
verksamhet.

Utredningar har visat — och jag vill
understryka det — att det inte är klarlagt
hur kommunerna egentligen skall
arbeta, och det är väsentligt, som departementschefen
har sagt att detta skall
utredas. Det gäller den enhetliga typen

av primärkommuner. Han säger att en
utredning bör göras rörande alla problem
som sammanhänger därmed. Men
ser vi på indelningssakkunnigas ställningstagande,
så säger de att riksdagen
som en första åtgärd bör beredas tillfälle
att avge ett principuttalande i fråga
om införande i 1953 års kommunallag
av en enhetlig typ av primärkommuner.
Indelningssakkunniga har alltså
förklarat att detta borde vara den första
uppgiften. Men det har inte fastställts
här utan skall i stället bli föremål för
utredning i efterhand.

Med kommunikationernas fortskridande
utveckling kommer befolkningen att
bli alltmer rörlig. Detta har bl. a. påvisats
i en generaliserad bild som man
finner i indelningssakkunnigas betänkande.
Där omnämnes olika epoker i
kommunikationernas utveckling — hästskjutsepoken
med 5 kilometers förflyttning
i timmen, cykel- och den tidigare
bilepoken med 20 kilometer samt den
nuvarande epoken med 50 kilometer
o. s. v. Detta medför att det uppstår förflyttningar
på det sätt som herr Pettersson
påpekade. Många människor tycker
att de inte alls behöver flytta för att de
arbetar i eller har kontakt med en tätort.
De kan fortfarande stanna kvar på
landsbygden eller rent av — om de
bor i tätort — flytta den andra vägen
tillbaka till landsbygden igen. Rörligheten
kommer också att medföra att man
flyttar oftare och därmed får man i allmänhet
inte någon starkare kontakt
med kommunen. Rörligheten kommer
alltså att medföra rätt stora förändringar
i olika avseenden.

Slutligen skulle jag vilja säga något
om ett av de stora frågetecknen, och
det gäller frivilligheten vid denna sammanslagning.
Från de flesta remissmyndigheters
sida har ju starkt understrukits
att sammanläggningen bör genomföras
endast på därom av berörda kommuner
frivilligt gjorda framställningar.

Departementschefen har också sagt
att »för egen del har jag också kommit
till uppfattningen att tvångsåtgärder i
nuvarande läge inte är påkallade». Man
kan inte undgå att fästa sig vid just ut -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

trycket »i nuvarande läge». Det skapar
en ovisshet för framtiden. Man vet faktiskt
inte vad man skall föreställa sig
med »i nuvarande läge». Hur länge skall
det existera? Skall man räkna med att
en förändring skall ske snabbt, och att
andra åtgärder kommer att vidtagas?
Det kan inte undgås att man funderar
över hur denna frivillighet skall utformas
och hur den skall bestå i fortsättningen,
beträffande statsbidrag till kommunerna
etc. Jag erinrar mig vad Frans
G. Bengtsson skrev i en av sina böcker.
Han talade om frivilligheten och sade,
att vikingarna hade funnit att man kunde
inskränka användningen av vapen,
när man gjorde upp affärer med folk.
Det gick lika bra att hålla vederbörande
i ena benet över en brunn. Då var han
ganska medgörlig, så att man fick förmånliga
uppgörelser i olika sammanhang.

Det kan ju sägas, att det förslag som
nu ligger på riksdagens bord inte leder
så långt, men det gäller inte bara detta
lagförslag, utan också ett godkännande
av de av föredragande departementschefen
förordade principerna för uppgörande
av planer till kommunindelning.
Dessa principer har rönt mycket motstånd
vid olika tillfällen i olika läger,
inte minst inom regeringspartiets egna
kretsar. Därför hade det varit anledning
att inte driva fram förslaget i föreliggande
tid, förrän man fått det bättre
underbyggt genom utredningar och
överväganden om hur kommunerna skall
se ut i fortsättningen.

Jag anser, att man har tagit för lättvindigt
på en mycket allvarlig uppgift
och framfört ett förslag som är ofullständigt
utrett och som kommer att inskränka
den kommunala självstyrelsen.
Det är av den anledningen som jag menar
att man inte kan biträda förslaget,
utan jag vill biträda det yrkande som
framställts av herr Harald Pettersson
om bifall till den reservation som är avgiven
av honom och herr Boo.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Herr Sveningsson har
ju redan gett en översiktlig framställ -

ning av högerpartiets syn på det lika
omfattande som betydelsefulla frågekomplex
som vi här har att ta ställning
till. Jag kan därför inskränka mig till
att på vissa punkter komplettera hans
redogörelse.

Till en början vill jag då framhålla,
såsom herr Sveningsson redan har gjort,
att vi inom den meningsriktning jag
tillhör har fullt klart för oss att en
reform kan vara motiverad. Att blunda
för det faktiska skeendet går inte. Befolkningsutvecklingen,
den kommunala
ekonomien, förvaltningsuppgifternas
storlek och det interkommunala samarbetets
omfattning nödvändiggör uppenbarligen
i många fall en omprövning av
kommungränserna, dock — det vill jag
med skärpa redan nu framhålla — i frivillighetens
tecken!

Vi erkänner gärna på vårt håll, att
inrikesministern beaktat åtskilliga av de
krav, som kan ställas beträffande frivilligheten
vid en ändring av kommungränserna,
krav som inte beaktats av utredningen.
Under utskottsbehandlingen
har ytterligare uppmjukningar, dock
icke särskilt ingripande, blivit gjorda,
vilket jag vill notera.

Varför kan vi för vår del då icke vara
med om ett beslut i dag? Jag tror jag
enklast kan uttrycka saken så, att ekvationen
alltjämt för oss innehåller alltför
många obekanta för att tillåta ett
avgörande redan nu.

I vår reservation framhåller vi att på
primärkommunerna bör vila endast sådana
arbetsuppgifter, som syftar till att
tillvarataga den särskilda ortens intressen
och möjligheter, som kan ges en till
kommunen begränsad räckvidd, som
är av betydelse för den lokala miljön
och som rimligen kostnadsmässigt kan
bäras av kommunens invånare. Där
kommunerna av lämplighetsskäl ålägges
att ombesörja verksamhet av i princip
statlig karaktär, bör — framhåller vi
vidare — kostnaderna i det väsentliga
bäras av staten och blott så mycket läggas
på kommunerna, som kan vara erforderligt
för att nödig varsamhet skall
iakttagas vad utgifterna beträffar.

Nu skulle jag vilja fråga: Har i grund

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

och botten utskottsmajoriteten, åtminstone
att döma av det föreliggande utlåtandet,
någon väsentligen annan och
avvikande mening på dessa principiellt
fundamentala punkter? Såvitt jag kunnat
finna är detta knappast fallet. Om
nu saken ligger till på det viset, må
man förundra sig över att majoriteten
icke velat vara med om att ordentligt
och i det konkreta fallet klara ut vilka
kommunernas uppgifter för framtiden
bör vara. Utskottet säger sig vara medvetet
om nödvändigheten att överflytta
huvudmannaskapet för vissa mera kostnadskrävande
förvaltningsuppgifter
från primärkommunerna till landstingskommunerna
eller staten. Utskottet betonar
också, att avgörande skäl för ändringar
i fråga om huvudmannaskapet
för skilda uppgifter bör vara »vad som
med hänsyn till samhällets service åt
människorna och förhållandena i övrigt
befinnes vara mest ändamålsenligt». Ja,
detta är nog så riktigt, och resonemanget
sammanfaller — som kammarens ledamöter
torde observera — på det hela
taget med den mening åt vilken vi givit
uttryck.

Men, herr talman, förutsättningen för
att handla på det sätt, som utskottet
självt här synes vara inne på, är väl
dock den, att man har någon kännedom
om »vad som med hänsyn till samhällets
service åt människorna och förhållandena
i övrigt befinnes vara mest ändamålsenligt»,
för att nu än en gång citera
utskottets egen formulering. Har vi
den kännedomen, när vi i dag går att
fatta beslut? Det är väl just i det hänseendet
som den stora ovissheten råder.
Jag måste säga, att utskottet gjort ganska
litet för att skingra denna ovisshet.

Vi har i vår reservation presenterat
en katalog över en rad utredningar, vilka
under senare år arbetat med spörsmål
som i hög grad herör kommunindelningsfrågan.
Några av dessa utredningar
är avslutade, medan andra alltjämt
pågår. Jag tar på måfå några av rubrikerna:
1957 års polisutredning, 1959 års
länsindelningsutredning, 1954 års fastighetsbildningskommitté,
1955 års
stadsutredning — denna sistnämnda

framlades häromdagen sitt betänkande,
såsom kammarens ledamöter observerat.
Utredningen föreslår, att staten skall
överta polisväsendet, domstolarna och
åklagarna från städerna. Även exekutionsväsendet
och uppbördsverken förstatligas
helt.

Vi har vidare 1958 års socialförsäkringskommitté,
som i sitt betänkande redovisat
förslag i frågor vilka i hög grad
berör kostnadsfördelningen mellan stat
och kommuner. Vi har 1958 års skatteutjämningskommitté,
som ju förbereder
— observera detta! — en slutgiltig lösning
av frågan om statsbidragen till kommunal
verksamhet o. s. v.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med att fortsätta denna redogörelse.
Jag vill endast upprepa och understryka
vad jag redan påpekat, nämligen
att resultatet av dessa utredningar
och förslag kommer att i framtiden beröra
kommunernas förvaltning och ekonomi.
Naturligtvis ■— jag säger detta för
att förekomma en eventuell fråga ■— är
det inte nödvändigt att vänta med ett
ställningstagande i den stora kommunindelningsfrågan
ända till dess de definitiva
redovisningarna på varje punkt
av det mycket omfattande utredningsarbetet
föreligger. Då skulle vi nog få mycket
svårt att komma ur fläcken i denna
sak. Å andra sidan förefaller det mig
emellertid vara ett ganska berättigat
önskemål att erhålla en åtminstone något
bättre sikt framöver än vad fallet
nu är.

I förbigående vill jag påpeka, att utskottet
kuriöst nog självt erinrat om
flera i detta sammanhang svävande
spörsmål — det konstaterar man ju redan
vid en snabb genomläsning av utlåtandet
—- dock utan att av detta konstaterande
dra de enligt min åsikt ofrånkomliga
slutsatserna. Jag skall ta ett enda
exempel. Man påpekar, att ytterligare
omfördelning av uppgifterna till
landstingen, bl. a. på sjukvårdens område,
torde förutsätta genomgripande
förändringar av landstingens arbetsformer.
Enligt vad utskottet säger sig ha
erfarit, har inrikesministern i dagarna
erhållit bemyndigande att tillkalla sak -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

kunniga för utredning av denna fråga.
Den reflexion, som åtminstone jag
gjorde vid läsningen av detta avsnitt,
var naturligtvis denna: Har vi inte här
ytterligare ett godtagbart motiv för uppskov
i kommunindelningsfrågan, till dess
det förstnämnda spörsmålet blivit klarlagt? Jag

yttrade nyss att sikten framöver
i många hänseenden är ganska oklar.
Jag undrar, uppriktigt sagt, om inte departementschefen
själv — med allt skyldigt
beaktande av hans kunnande i och
mycket stora intresse för denna viktiga
angelägenhet •— i somliga hänseenden
känner sig en smula osäker. Han har visserligen
föreslagit vissa grundsatser •—•
de är nu för kammarens ledamöter välkända
— för den förestående planeringen,
men samtidigt framhåller han — och
han understödes i detta sammanhang av
utskottet — att modifikationer kan bli
påkallade, då dessa kan motiveras av
speciella förhållanden. Han tänker därvidlag
inte minst på de norrländska
länen. Kungl. Maj :t har ju numera också
lämnat direktiv för utredning av vissa
indelningsfrågor i Stockholms, Göteborgs
och Bohus samt Malmöhus län.
»De angivna indelningsprinciperna torde
med hänsyn till de särskilda förhållandena
inom storstadsregionerna icke
kunna användas därstädes», säger utskottet.
Observera, att yttrandet fälles av utskottet!
Utskottets påpekande är nog så
riktigt, men hur skall man då lämpligen
gå till väga i dessa fall? Ja, därom vet
vi i detta ögonblick absolut ingenting.
Jag tillåter mig att rikta en direkt fråga
till utskottets ärade ordförande: Hur
skall man gå till väga i dessa ting? Man
får ingen som helst ledning. Här föreligger
ännu en sektor av detta stora
problemkomplex, som enligt min mening
är präglad av ovisshet och oklarhet.

För oss på vårt håll synes ofrånkomligt,
för det första att klarhet skapas beträffande
vilka förvaltningsuppgifter
som kan och bör avlyftas primärkommunerna,
och för det andra hur kostnaderna
för förvaltningsuppgifterna
skall fördelas mellan stat, landsting och
primärkommuner. Jag vill ta tillfället i

akt att understryka vad som i denna speciella
angelägenhet redan har anförts av
de föregående talarna. Utredning i sistnämnda
hänseende anser vi bör ske med
utgångspunkt från principen att kommunerna
inte bör belastas med kostnader
över vilka de ej bär bestämmanderätt.
År det omotiverat — det skulle jag
vilja fråga kammarens ledamöter — att
kräva ett ordentligt besked på dessa väsentliga
punkter, innan riksdagen går
att fatta beslut?

Utskottsmajoriteten gör flera enligt
min mening beaktansvärda påpekanden
om den kommunala självstyrelsens betydelse.
Den anses utgöra, som det heter
på ett ställe, »en av grundvalarna för
vårt nuvarande demokratiska samhällsskick».
Jag menar med den syn jag har
på dessa ting, att detta uttalande från
utskottets sida ingalunda innebär någon
överdrift. Inom den kommunala självstyrelsens
ram löses, som vi alla vet, betydande
förvaltningsuppgifter. Självstyrelsen
har förmedlat en känsla av
samförståndsanda och gemensamt ansvar
till alla grupper av vårt folk. Jag skulle
emellertid vilja fråga ■—• det är en
ganska viktig fråga som jag antar kommer
att spela en viss roll i den fortsatta
debatten sedan inrikesministern
haft tillfälle att komma över hit från
andra kammaren, där han är just nu: Är
det utan vidare klart, att dessa stora ideella
värden, som konstitutionsutskottet
med all rätt har talat om, endast kan
bevaras därigenom att antalet kommuner
i vårt land ytterligare radikalt nedskäres? Utskottsmajoriteten

förefaller mena
— jag har i alla fall kommit till den
konklusionen — att svaret på den frågan
bara kan bli ett. Någon analys av
problemet förekommer icke i utskottets
utlåtande. Man inskränker sig till att
»med hänsyn till den utomordentliga
vikten av att intresset för de kommunala
angelägenheterna hålles levande» uttala
sin tillfredsställelse över den avsikt,
som inrikesministern ger uttryck
åt i propositionen, nämligen att »genom
återkommande överläggningar med företrädare
för kommunerna söka få till

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

stånd åtgärder ägnade att stärka den
kommunala demokratien». Det är det
enda som säges från utskottets sida i
denna viktiga fråga.

Herr talman! Nog finns det anledning
till ytterligare undersökningar. Utskottsutlåtandet
ger inte precis vid handen,
att vi skulle stå på särskilt fast mark.
När åtminstone ett större antal av de
spörsmål, jag här antytt, blir ordentligt
utredda, bör förutsättningar finnas för
en bedömning av lämplig kommunindelning
— förutsättningar som tyvärr för
närvarande icke är för handen. Det är
inte osannolikt att en sådan bedömning
kan komma att visa att en ny kommunindelning
bör göras, men måhända med
en annan målsättning än den som ligger
till grund för den här propositionen.
Målsättningen för propositionen är ju
en kommunal-administrativ indelning,
baserad på en »attraktiv centralort och
dess omland». Det är inte så alldeles
säkert att detta är den riktiga målsättningen
i det långa loppet.

Enligt vår uppfattning är det oundgängligen
nödvändigt att den reform
man siktar till är så underbyggd, att vi
får en kommunindelning som blir bestående
för en avsevärd tid framöver.
Frågan om kommungränserna får inte
vara en flytande fråga. En reglering av
denna angelägenhet ungefär vart tionde
år utgör ju knappast ett lockande perspektiv
för kommunalfolket. Kommunerna
kan inte planera om förtroendemännen
inte kan vara något så när säkra på
hur kommunerna kommer att se ut i
framtiden.

Till slut, herr talman, bara en reflexion
i all stillsamhet rörande den formella
utformning som konstitutionsutskottets
här föreliggande utlåtande har
fått. Att beteckna denna utformning såsom
i varje fall en smula ovanlig, torde
icke innebära någon överdrift. I vanliga
fall —- det känner kammarens ledamöter
väl till — brukar det gå till på
det sättet att ett utskottsutlåtande i anledning
av en proposition innefattar
dels en granskning av propositionen,
dels en granskning av de i anledning
av propositionen väckta motionerna.

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr S

Det är det för alla här så välkända tillvägagångssättet.
Men, ärade kammarledamöter,
så har inte skett i detta konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1. Kammarens
ledamöter kan själva konstatera
och verifiera riktigheten av vad jag
här påstått. Utskottets yttrande börjar
på sid. 26. I utskottets yttrande — eller
»skrivning» som det brukar heta —
uppehåller man sig endast vid propositionen.
De från skilda håll väckta, inte
så fåtaliga motionerna omnämnes över
huvud taget inte i utskottets skrivning.
Jag har varit med ganska länge i riksdagen,
men jag kan inte erinra mig något
precedensfall. Motionerna har inte
blivit omnämnda och långt mindre kunnat
bli föremål för någon granskning.
Jag vill dock medge att motionerna i
varje fall röner den äran att med nummerangivning
räknas upp under punkten
2 i utskottets hemställan jämte påpekandet,
att de »måtte anses besvarade
genom vad ovan anförts och hemställts».
Men, herr talman, det är väl i alla fall
rätt mycket begärt av kammarens ledamöter,
att de skall anse motionerna besvarade
genom vad utskottet anfört, om
motionerna över huvud taget inte omnämnts
i utskottets skrivning! Jag vill
inte överdimensionera denna sak, men
jag har å andra sidan inte ansett det
vara alldeles ur vägen att fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på
detta mindre vanliga tillvägagångssätt.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i de yrkanden, som här redan är ställda
av herr Sveningsson.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Tillåt mig att först beröra
de två saker, som herr Hagberg
senast talade om! Plan ställde till mig
en direkt fråga beträffande utredningen
om storstäderna: varför har inte utskottet
angivit några grundsatser för
detta? Jag vill påpeka, herr talman, att
det pågår en utredning om denna fråga,
och det är väl ganska ovanligt att
föregripa en sådan utredning genom något
uttalande från utskottets sida. Vad
utskottet gjort är att det har sagt att ut -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

redningen bör slutföras snarast möjligt.

Beträffande de formella erinringar
som herr Hagberg gjorde vill jag påpeka
att motionerna i reciten är angivna med
nummer och mycket väl redovisade.

Sedan har i själva skrivningen hänsyn
tagits till motionerna utan att man
dock där har nämnt vilka motioner som
varit i fråga.

Får jag, herr talman, börja mitt egentliga
anförande med att säga, att jag helt
instämmer med dem som här har sagt
att det är en mycket betydelsefull fråga
som nu behandlas. Ja, vi har inom utskottet
ansett den så betydelsefull att
vi försökt lyfta den ovan stridslinjen och
få allmän enighet. Det är väl samma
känsla som herr Sveningsson gav uttryck
åt när han sade att denna fråga
är för ömtålig för att lämpa sig för valpropaganda.

Den åsikten har lett till att man inom
utskottet försökt göra en kompromiss.
Då vi trodde att en del av motståndet
mot propositionen var att söka i det förhållandet
att det är ändringar i indelningslagen
som föreslås, så gjorde vi ett
försök att åstadkomma en fristående lag
av kommunallags karaktär. Jag skall be
att få citera följande ur utskottets protokoll,
som kan belysa de strävanden
som låg bakom detta:

»Enligt denna lag skulle riket indelas
i kommunala samarbetsområden. Samarbetsområdena
skulle konstrueras efter i
huvudsak samma principer som kommunblocken
enligt proposition 180.
Statsmakterna borde på skilda sätt verka
för att kommunerna inom varje samarbetsområde
skulle tillsätta kommunala
samarbetsnämnder. Inrättande av sådana
nämnder skulle dock ej vara obligatoriskt.
Bestämmelser om samarbetsnämnd
borde intas i en särskild lag.
Delegationens medlemmar hoppades att
om en dylik lagstiftning accepterades av
de demokratiska partierna en ändamålsenlig
typ av kommuner organiskt skulle
växa fram, så att några tvångsåtgärder
från statsmakternas sida framdeles
ej skulle bli påkallade. Man förmenade
att ett fördjupat interkommunalt samarbete
i förening med skatteutjämnade

statsbidrag och eventuellt ändringar i
fråga om huvudmannaskapet för vissa
förvaltningsuppgifter i åtskilliga fall
skulle visa sig till fyllest för att trygga
den kommunala självstyrelsen, medan
samarbetet i andra fall komme att leda
till frivillig sammanläggning till mera
bärkraftiga kommuner.»

Även om kompromissförsöket misslyckades,
har jag ansett det vara av intresse
att det förslag som utarbetades togs
till utskottets protokoll och sålunda blev
offentlig handling.

Det utskottsutlåtande som nu föreligger
är som bekant ett resultat av överläggningar
mellan utskottets socialdemokrater
och — med ett undantag — folkpartimedlemmar.
Det torde väl råda allmän
enighet om att behov av kommunsammanslagningar
föreligger. Det har
vitsordats från skilda håll, och även i
centerpartiets reservation står det på ett
par ställen, att kommunsammanslagningar
är ofrånkomliga. Utskottet har skildrat
situationen på följande sätt: »Den
ständigt fortgående utflyttningen från
glesbygder och mindre tätorter har därefter
medfört att ett växande antal kommuner
icke längre uppnår den vid 1952
års kommunindelning eftersträvade normalstorleken,
d. v. s. 3 000 invånare; åtskilliga
kommuner når ej ens den angivna
minimigränsen på 2 000 invånare.
Under det senaste årtiondet har förvaltningsuppgifter
i vidgad omfattning tillförts
kommunerna särskilt i fråga om
skolväsendet, socialvården, hälsovården
och byggnadsväsendet. Näringslivets och
kommunikationernas utveckling samt
medborgarnas ökade krav på samhällsservice
har medfört behov av en enhetlig
samhällsplanering utöver de nuvarande
kommungränserna. Samtidigt har
särskilt för glesbygdskommunernas del
de ekonomiska betingelserna för den
kommunala verksamheten försämrats till
följd av stagnerande skatteunderlag och
en av penningvärdets fall orsakad urholkning
av de skatteunderlagsgraderade
statsbidragen. Strukturomvandlingen
har medfört betänkliga skillnader mellan
olika kommuner i fråga om deras befolkningsmässiga
och ekonomiska un -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

derlag och därmed även deras möjligheter
att bereda medborgarna en god service.
Den skildrade utvecklingen hotar
att på många håll allvarligt försvaga den
kommunala självstyrelsen.»

Emellertid torde man ha rätt att konstatera
att såväl inrikesministern som
utskottet i alla fall bär beträtt en mycket
försiktig väg i detta förslag, nämligen
frivillighetens väg. Det är riktigt att
den plan som skall utarbetas av länsstyrelserna
skall utgöra en grundval för
framtida sammanslagningar, men jag tycker
nog att flera av de föregående talarna
har överdrivit betydelsen härav. Vad
som nu föreligger är ändå bara ett lagförslag
om samarbetsnämnder. Jag tror
att herr Bengtson t. o. m. använde uttrycket
»förslag till nyindelning i primärkommuner».
Det är det alls icke fråga
om här, utan det är fråga om ett interkommunalt
samarbete, som kommunerna
sedan frivilligt kan ta som utgångspunkt
för sammanslagningar.

Den centralortsprincip som herr Harald
Pettersson rätt länge uppehöll sig
vid har utskottet definierat på sid. 28,
där det talas om att kommunerna bör
omfqtta näringsgeografiskt sammanhängande
regioner. Men jag ber att få
fästa uppmärksamheten på att utskottet
i detta sammanhang tillägger: »En samordning
av den kommunala verksamheten
inom en grupp av kommuner som
bildar en näringsgeografiskt sammanhängande
region och sammanhålles av
en naturlig intressegemenskap omkring
en centralort måste vara ägnad att
gynnsamt påverka förvaltningens effektivitet,
vare sig samarbetet ger upphov
till ny kommunbildning eller ej.»

Jag tror man kan säga att den frivillighet
som propositionen ger uttryck för
har ytterligare understrukits av utskottet.
Vad som här skett är väl helt enkelt
någonting som står i stil med det
som en gång föreslogs av centerpartiets
ledare herr Hedlund, då han var inrikesminister
och i proposition nr 150 till
1957 års riksdag om kommunalförbund
yttrade följande. Jag skall be att få citera
dessa mycket kloka ord av herr
Hedlund:

»Trots den 1952 genomförda kommunindelningsreformen
är de kommunala
enheterna mångenstädes fortfarande
alltför små för att själva kunna effektivt
fullgöra mera omfattande och
kostnadskrävande utgifter. Ett samarbete
med angränsande kommuner har därför
för dessa mindre kommuner ofta
tett sig som en naturlig lösning av
många av deras problem. Men även mera
ekonomiskt bärkraftiga kommuner
har i betydande utsträckning funnit det
vara med sin fördel förenligt att bedriva
ett samarbete med angränsande kommuner.
I storstadsregionerna förekommer
ett intensivt sådant samarbete, betingat
främst av de många problem som
tätbebyggelsen för med sig. Det torde
finnas all anledning att räkna med att
den interkommunala verksamheten kommer
inte bara att fortsätta utan bli livligare
och utsträckas till att omfatta nya
förvaltningsområden. Sålunda kommer
exempelvis med all säkerhet enhetsskolans
genomförande att medföra ett starkt
ökat interkommunalt samarbete på skolväsendets
område. Detta gäller särskilt
enhetsskolans högstadium. Mer än hälften
av landets kommuner torde nämligen
vara för små för att bilda underlag
för ett högstadium. Ännu större befolkningsunderlag
skulle yrkesskolorna kräva,
och även på detta område skulle man
således få räkna med att samarbete över
kommungränserna kommer att etableras
i större utsträckning. På grund av denna
fortgående och väntade utveckling
kvarstår det därför såsom angeläget att
finna ändamålsenliga former för det interkommunala
samarbetet.»

Det är väl i stort sett de principer
som ligger till grund för det utskottsutlåtande
som här är presenterat. Jag finner
det därför ganska egendomligt att
utlåtandet, med den mycket försiktiga
utformning som det fått, i alla fall har
rönt så starkt motstånd. Jag vill särskilt
peka på vad utskottet har yttrat om befolkningssiffran
8 000 inom kommunblocken
1975 samt att utskottet även
sagt detta:

»Vidare torde jämkningar behöva göras
särskilt i fråga om kommuner om -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

kring större städer samt inom områden
med gles befolkning och stora avstånd.
För båda dessa fall torde avsteg från
principerna i viss utsträckning bli erforderliga
för undvikande av kommunblock,
som skulle bli alltför vidsträckta
och sakna förutsättningar för en naturlig
intressegemenskap. Det är uppenbart
att inte minst i de norrländska länen
kravet på en allsidig näringsgeografisk
struktur inom kommunblocken måste
uppmjukas väsentligt om inte kommunerna
skall bli orimligt stora och den
kommunala intressegemenskapen ett
tomt begrepp. Med hänsyn till den dynamiska
utveckling som präglar våra
dagars samhälle bör även i övrigt finnas
visst utrymme för en elastisk bedömning
i nämnda hänseende.»

Jag menar således att man har tagit
hänsyn till de svårigheter som berörts i
den förda debatten, och jag tycker man
har rätt att säga att såväl propositionen
som utskottsutlåtandet är modest utformade.

Jag vill till sist göra det uttalandet
att jag finner det ytterst glädjande att
det inom utskottet funnits en så stark
vilja till att i alla fall försöka åstadkomma
en sammanjämkning. Jag vill
också säga att det är glädjande att observera
den ton som har präglat debatten
hittills i dag. De mycket måttfulla,
sakliga anföranden som har hållits ger
mig anledning uttala den förhoppningen,
att denna viktiga fråga trots allt inte
skall dras ned på ett mera vulgärt plan
utan att man skall kunna hålla den stil
som arbetet sålunda har inletts i.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill för min del gärna
understryka avslutningsorden i det
anförande, som konstitutionsutskottets
aktade ordförande just höll. Jag vill också
betyga att han, så långt jag vet har
nedlagt ett intresserat arbete på att få
till stånd en kompromiss i denna angelägenhet.

Emellertid framhöll jag i mitt tidigare
anförande det anmärkningsvärda i

den utformning, som man har givit åt
det här utskottsutlåtandet. Jag konstaterade,
att man i skrivningen över huvud
taget icke har omnämnt de väckta motionerna
och ännu mindre underkastat
dem någon granskning.

Jag föreställer mig att kammarens
ärade ledamöter observerade att konstitutionsutskottets
ordförande verifierade
riktigheten av min framställning, men
han påpekade, att de ju finns omnämnda
i reciten. Ja, visst är de omnämnda
i reciten — det är ju alldeles ofrånkomligt
-— men det var inte det som jag syftade
till. Jag menade, att kammarens ledamöter
ju inte har fått någon som helst
kännedom om hur utskottsmajoriteten
har sett på dessa motioner. Vilka erinringar
har utskottsmajoriteten att framställa
mot dem? Ingenting finns därom
redovisat i utlåtandet sådant det här föreligger,
och jag kan inte underlåta att
upprepa, att detta torde vara ett tillvägagångssätt,
som är mycket ovanligt i
riksdagen.

Nu har jag roat mig med att ta reda
på hur konstitutionsutskottet gick till
väga förra gången den här frågan var
före i riksdagen. I utlåtandet i dag erinras
om det stora betänkandet nr 19 år
1946, som ju är det grundläggande dokumentet
för den lagstiftning, som vi f. n.
har och som nu skall avlösas. Hur förfor
man i konstitutionsutskottet den gången?
Jag har här framför mig konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 från år
1946. Där har man i skrivningen enligt
tillämpad ordning mycket ordentligt
granskat dels propositionen i varje enskild
punkt, dels samtliga de motioner
som är väckta i anslutning till de olika
punkterna i propositionen. Sida upp och
sida ner har man praktiserat detta tillvägagångssätt.
Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med att läsa upp något
därav. Det är uppenbarligen ett riktigt
förfarande. Därigenom har nämligen
kammarens ledamöter fått veta vilka invändningar
som utskottsmajoriteten haft
att anföra mot de olika motionerna och
i vilka hänseenden utskottsmajoriteten
inte ansåg sig kunna vara till freds med
de meningar, som motionärerna fram -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

fört. På dylika frågor får man inga som
helst svar i det utlåtande, som i dag föreligger
från 1962 års konstitutionsutskott.

Jag skulle vilja erinra om ytterligare
en angelägenhet, beträffande vilken jag
ställde en fråga till konstitutionsutskottets
ordförande, men som han icke hade
tillfälle att svara på. Jag framförde
några erinringar mot att utskottet med
en enligt min mening alltför lätt hand
tagit på frågan om man genom att göra
kommunerna större och till antalet färre
verkligen gagnar den kommunala
självstyrelsen och lekmannainflytandet
inom kommunerna. Det är riktigt, som
här redan påpekats, att av de kommuner,
från vilka remissvar inkommit,
drygt 400 anser att en översyn av den
primärkommunala indelningen bör komma
till stånd i huvudsak efter de sakkunnigas
linjer, men 225 kommuner
har ingen bestämd mening, medan 237
anser att behov av en kommunal indelningsreform
icke föreligger. Det är säkerligen
inte alltför djärvt att våga det
förmodandet att även inrikesministern
under sina talrika resor i landet på senaste
tiden haft många tillfällen att konfronteras
med mycket starkt delade meningar
i dessa frågor ute i bygderna.

En av de invändningar, som ute i landet
oftast riktas mot reformen, är just
den att den kommunala demokratien
därigenom skulle komma att försvagas.
Att motsatsen blir fallet är däremot för
konstitutionsutskottets majoritet ett förhållande
av närmast axiomatisk natur.
Med den utgångspunkten är det begripligt
att utskottets majoritet icke anser
någon bevisning över huvud taget vara
nödig. Men ute i kommunerna är man
orolig. Man fruktar att de kommunala
förtroendemännen i de nya stora kommunerna
kommer att få allt svårare att
överblicka ärendena och att de i allt
större utsträckning kommer att tvingas
att lita till av kommunerna anställda
tjänstemän. Detta kan i sin tur leda till
ett minskat intresse hos allmänheten för
de kommunala frågorna och för den
samhälleliga och praktiska verksamheten
över huvud taget.

Jag upprepar alltså, herr talman, vad
jag tidigare anfört: Vore det inte rimligt
att en verklig analys av den här ifrågasatta
reformens betydelse just med
hänsyn till lekmannainflytandet inom
kommunerna kunde komma till stånd,
innan vi fattade beslut? Någon sådan
analys har icke skett.

Ett annat spörsmål, som enligt min
mening inte heller tillbörligt beaktats i
detta sammanhang, är effekten av en
eventuell omorganisation av landstingen.
En dylik omorganisation kan ju bringa
hela kommunindelningsfrågan i ett nytt
läge. Behovet av större kommuner blir
förmodligen inte lika stort. Riktpunkten
för reformarbetet blir en annan än den
som anges i propositionen.

Herr talman! Det finns många sådana
dunkla punkter rörande vilka klarhet
vore erforderlig. Det är möjligt att vi
under debattens fortsatta förlopp från
utskottets eller statsrådets sida •— om
han nu har tillfälle att komma hit — kan
få en ytterligare belysning av dessa angelägenheter.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber också att få dela
den förhoppning som utskottets ordförande
gav uttryck för, nämligen att debatten
skall hållas på ett högt och värdigt
plan.

När det sedan gäller den formella kritik,
som min partikamrat herr Hagberg
framfört mot utskottets utlåtande, får vi,
om kritiken är berättigad, dela ansvaret
med utskottets ordförande. Om det skulle
finnas några formella fel får vi väl
försöka att en annan gång avlämna ett
utskottsutlåtande som kammarens ledamöter
ur formella synpunkter kan acceptera.

Herr Elmgren betonade att utskottet
gått fram på frivillighetens väg. Ja, i
fråga om samarbetsnämnderna är det
inget tvång, men här gäller det mycket
mer. Meningen är ju att länsstyrelserna
skall göra upp planer som skall fastställas
av Kungl. Maj :t. När dessa av
länsstyrelserna uppgjorda planer väl
blivit fastställda kommer man säkerli -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

gen inte att anse att det finns stora möjligheter
att ändra på dem. De fastställda
planerna kommer då att betraktas
som ganska långtgående tvångsåtgärder.
Det kommer inte att finnas någon frihet
för kommunerna att själva planera. Den
friheten blir sedan planerna väl fastställts
något av cn illusion.

Man försöker nu på allt sätt att dölja
det tvång som kommer att göra sig gällande
för kommunerna och kommunalmännen
framöver. Man försöker att dölja
detta tvång gentemot dem som är motståndare
till eller tveksamma mot upprättandet
av dessa planer nu vid denna
tidpunkt. Detta är, tycker jag en väsentlig
sak. Man talar så mycket om frihet
och frivillighet, men i verkligheten kommer
det att i framtiden bli ett tvångsförfarande.
Det hade enligt min mening
varit bättre att nu offra en del för att
kommunalmännen allmännare skulle ha
accepterat detta förslag och för att de
även framdeles skulle komma att tro på
att det är en frivillighetens linje som
man här beslutar om.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När utskottets ärade ordförande
citerade vad vår partiledare
sagt som inrikesminister, kunde jag i
varje fall från den plats jag hade där
borta i kammaren inte uppfatta detta
vår partiledares uttalande som inrikesminister
på annat sätt än att det gällde
samarbetsformerna på det primärkommunala
området. Han var på det klara
med att ett samarbete var nödvändigt
över kommungränserna. Det var det konstaterande
som han där gjorde. Han har
ändå inte på något sätt därmed sagt något
som kan tas som intäkt för att det
skulle vara inledningen till att man nu
fastlägger de principer som utskottet
kommit fram till. Något sådant har, såvitt
jag förstår, vår partiledare inte sagt.
Det gällde formerna för samarbetet, och
de kvarstår fortfarande. Det är formerna
vi i dag diskuterar och som vi i dag
har att ta ställning till.

Nu har vi faktiskt i vårt förslag till

utskottsutlåtandet klart sagt ifrån att
vi är väl medvetna om nödvändigheten
av ett samarbete, och vi har också sagt
att det står klart för oss att vissa kommunsammanslagningar
måste komma till
stånd. Men det är just detta som skiljer
oss och som är mycket väsentligt när
det gäller denna sak.

Enligt vår mening måste målsättningen
vara att kommunerna själva får träffa
avgöranden i dessa frågor efter sina
egna förhållanden och behov. Initiativet
till sammanläggningen bör alltså utgå
från kommunerna själva och inte från
staten. Detsamma bör gälla om inrättandet
av samarbetsnämnder, och vi säger
också att det för länsstyrelserna bör
vara eu uppgift att biträda kommunerna
i planeringsarbetet.

När utskottets ärade ordförande också
är oförstående inför och cn smula ledsen
över att en uppgörelse inte kunde
träffas, har jag ett behov av att påminna
om att det i varje fall för oss som
deltog i utskottsarbetet redan från början
var fråga om att ta upp denna fråga
i hela dess vidd. I vår motion nr
715 i första och nr 860 i andra kammaren,
den del som blev remitterad till
statsutskottet, lyder yrkandet under
punkt a »att Kungl. Maj:t snarast efter
pågående utredningar måste förelägga
riksdagen förslag till återställande av
realvärdet hos de till kommunerna utgående
statsbidragen, innefattande en
effektiv kommunal skatteutjämning,
samt till en aktiv lokaliseringspolitik i
syfte att skapa förbättrade betingelser
för den kommunala verksamheten».

Utgångspunkten var alltså den, att när
frågan skulle föras upp till riksdagen
skulle vi liksom ha ett samlat paket,
där dessa frågor kom att presenteras för
riksdagen samtidigt. Det var utgångspunkten
för vår förhoppning att här
komma överens, men när det sedan blev
fråga om att för den framtida kommunindelningen
lägga fast principer, som
kom att avvika ifrån de synpunkter vi
hade, då blev enigheten omöjlig. Vi hade
intet hellre önskat än att få ett enhälligt
utskott, men förutsättningen härför
var också att den andra frågan kom

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

att tas upp i ett vidare sammanhang. Av
de uttalanden som gjorts i frågan hitintills
får man närmast den uppfattningen
att i varje fall många av kammarens
ledamöter känner en viss olust och tycker
att frågan inte är behandlad och
lagd på riksdagens bord i det skick som
man ändå skulle ha önskat att en fråga
av så stor räckvidd för framtiden borde
ha fått.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg åberopade
konstitutionsutskottets utlåtande till
1946 års riksdag. Jag vill säga att det
dock är en viss skillnad beträffande det
utlåtandet, ty då gällde det att utbyta
en gällande lagstiftning mot en annan,
och sådant föranleder naturligtvis ett
noggrannare analyserande. Men det
verkliga skälet, herr Hagberg, är naturligtvis
att vi arbetade på kompromisslinjen.
Den första skrivningen kom att
utformas så att detaljerna inte var med.
Det är den verkliga orsaken till att utlåtandet
fick den form som blev fallet.

Herr Sveningsson påstår att man försöker
så mycket som möjligt dölja att
det finns ett tvång här. I sitt första anförande
använde herr Sveningsson uttrycket
att man »kan misstänka tvång».
Gentemot ett sådant ställningstagande
kan jag inte på allvar polemisera. När
utskottet har gjort allt som är möjligt
för att klargöra att man skall gå frivillighetens
väg kan man inte göra mer.
Att man sedan på länsstyrelseplanet inte
kan arbeta på annat sätt än som Kungl.
Maj:t föreslagit är alldeles uppenbart.
Man kan inte tillgripa tvångsåtgärder
mot länsstyrelserna och hindra dem från
att utarbeta en plan som ur ekonomiska
och andra synpunkter är den bästa.

Till herr Harald Pettersson vill jag säga
att jag naturligtvis instämmer i vad
han sade i början av sitt anförande om
att herr Hedlunds principer gällde kommunal
samverkan, men vill herr Harald
Pettersson ha ett uttalande av senare
datum skall han få det. Jag vill då erinra
om vad han har sagt om huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m. där

jag på sid. 99 läser: »En av de principer,
som för utredningen varit vägledande
i frågan om hur ett polisdistrikt
bör uppbyggas, är den, att det bör omfatta
en centralort med dess naturliga
omland. Tillämpat på en storstad innebär
principen, att staden bör bilda ett
polisdistrikt tillsammans med sina förorter.
» Längre fram, på sid. 160, heter
det, att ett distrikt skall vara uppbyggt
med en centralort, om möjligt med en
stad som bas, och omfatta förutom denna
dess omland, d. v. s. den landsbygd
som allmänt näringsgeografiskt och förvaltningsmässigt
sett graviterar mot orten
i fråga.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste säga att det
är en rätt underlig frivilliglinje som utskottets
ordförande företräder då han
uttalar att friheten och frivilligheten
gäller på det kommunala planet, men när
man kommer över på länsplanet är det
självklart att länsstyrelserna måste göra
som de själva tycker; där kan vi inte
beskära deras möjligheter att göra upp
planer, som sedan blir fastställda av
Kungl. Maj:t. Jag nödgas konstatera att
det är en mycket underlig tolkning av
frivilliglinjen, som herr Elmgren här
har talat för.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för den vänlighet
som utskottets ordförande ändå
gav uttryck åt då han ville erkänna riktigheten
av vad jag nyss sade, men jag
hade faktiskt också varit tacksam mot
utskottets ordförande, om jag hade sluppit
att stiga upp igen.

När utskottets ärade ordförande envisas
med att åberopa de synpunkter,
som vår partiledare i olika sammanhang
och i olika utredningar har framfört,
och tar polisutredningen och polisorganisationen
som ett argument för ett
accepterande från centerpartiets sida av
centralortsprincipen när det gäller den

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

framtida kommunindelningen, är jag inte,
herr utskottsordförande, med längre,
ty det är två vitt skilda saker. Med de
utgångspunkter som vår partiledare har
haft när det gällt att bedöma den framtida
polisorganisationen, tror jag att resonemanget
kan vara riktigt, men här
gäller det den framtida kommunindelningen.

Vi kan inte — och det vill jag gärna
framhålla — lämna vår medverkan till
att de ny principerna fastställes i enlighet
med vad utskottet föreslagit. Ett fastställande
av dessa principer såsom riktmärke
för den framtida kommunsammanslagningen
skulle bara komma att
innebära en allt större och större centralisering,
en centralisering som jag
tror att befolkningen i en framtid inte
skulle komma att betrakta som någon
lycklig samhällsutveckling i vårt lilla
land.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte försökt att
ställa centerpartiet till ansvar för dessa
saker. Anledningen till att jag har citerat
herr Hedlunds yttranden är att jag tycker
att de är så framsynta och kloka,
att jag gärna vill solidarisera mig med

dem.

Till herr Sveningsson vill jag säga ait
han nog inte fattade vad jag menade.
Om en länsstyrelse skall göra en plan
över kommunblocken, måste länsstyrelsen
ha möjligheter att ta hela länet i
betraktande. Den ordningen kan inte
få tillämpas att en del kommuner säger
att de inte vill vara med om en sammanslagning,
och så blir det därvid. Det
skulle förorsaka sådana luckor i planläggningen
att den vore fullständigt meningslös.
Någonting annat har jag inte
åsyftat.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få anknyta
till de senaste replikväxlingarna, och
jag understryker då herr Harald Petterssons
uttalande om att det inte går
att som skäl för ett visst system när det

gäller kommunal självstyrelse anföra det
system som var avsett för ett förstatligande.
Man rör sig då på mycket olika
plan, eller också har man en helt annan
målsättning beträffande indelningen,
om man anser att de normer som
gäller för förstatligandet i detta sammanhang
skulle vara av någon relevans.
Det är väl ändå vitt skilda ting.

Sedan vill jag snudda en smula vid
den allmänna politiska situationen just
nu. Jag är därvid inspirerad av de perspektiv
på halvår, som vi har fått genom
radio och TV, och jag uppmärksammar
i anknytning till dagens situation —
med socialdemokraterna och folkpartiet
på en linje i kommunfrågan ■— ett uttalande
av herr Ohlin om folkpartiet.
Herr Ohlin har sagt att folkpartiet är
inte ibland för och ibland emot regeringspolitiken.
Vågar man därav dra den
slutsatsen att folkpartiet under det närmaste
halvåret i sådant avseende kommer
att föra en »klar och bestämd» politik?
I så fall är det en mycket intressant
upplysning. I annat fall innebär
uttalandet däremot ingenting alls.

Herr Elmgren berörde också en liten
faktor, som jag tyckte var värd att observera.
Han framhöll den goda ton och
den fina koncilians med vilken diskussionen
har förts och givetvis bör föras.
Jag för min del skall inte på något sätt
försöka att misstänkliggöra denna önskan
att man i dessa fall skulle traska
omkring i filttofflor. Detta är en stor
och betydelsefull fråga, en fråga som
är av vital betydelse för svenskt folkstyre.
Under sådana förhållanden är
den givetvis av det allra största intresse
just för detta svenska folk, och det är
min förvissning att den fråga som här
i dag behandlas kommer att tilldra sig
en stor uppmärksamhet just hos detta
svenska folk under en ganska lång tid
framåt. Det svenska folkstyret bygger
nämligen fundamentalt just på den kommunala
självstyrelsen. Riksdagen byggdes
ursprungligen upp i dess båda kamrar
på den kommunala självstyrelsen.
Det var inte så att man därvid direkt
anknöt till effektivitetskravet beträffande
den kommunala förvaltningen, utan

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

vad man ville vinna var den erfarenhet
och skolning som kommunalt liv innebär
för medborgarna och den garanti
för folkstyret som detta medför.

När det talas om kommunal självstyrelse
suddar man så lätt bort begreppet
självförvaltning, som är det centrala,
eftersom det är genom den skolningen
vinnes. Det väsentliga är inte att beslutanderätten
ligger där eller där, utan
att erfarenheter vinnes som sedan kan
nyttiggöras för det hela.

Jag vet att man på sina håll säger att
detta är allmänt prat som egentligen inte
hör ihop med handläggningen av
praktiska angelägenheter. I fråga om
statsbidrag och liknande säger man
ungefär på samma sätt — resonemang
av det slaget är småaktigt och hör egentligen
inte dit. Ja, det är inte så gott att
veta vad som egentligen hör ihop; men
obekväma ting vill man ju inte gärna ha
med i dessa sammanhang.

När kommunfrågan behandlades år
1946 sade dåvarande bondeförbundet i
en motion ganska klart ifrån, att man
vid indelningsförändringar måste eftersträva
indelningar som icke motverkar
en verklig kommunal självstyrelse med
bevarande av lekmannainslag i den
kommunala förvaltningen samt att i
överensstämmelse därmed kommunsammanslagningar
icke tvångsvis bör genomföras
som nödvändiggör att förvaltningen
till väsentlig del sker genom
kommunala tjänstemän. Nu kan det sägas
att detta var bara en motion, men
utskottet gav sin anslutning till dessa
önskemål och ansåg att det förslag som
då antogs lämnade utrymme för att tillgodose
dem. De riktlinjer som då angavs
har hittills icke på något vis desavuerats
av riksdagen, och under sådana
förhållanden utgår jag från att de
fortfarande har en viss betydelse.

Sedan ber jag att få understryka en
sak, eftersom man har talat så mycket
om frivilligheten. Kunde vi räkna med
att det hela skulle klaras på frivillighetens
väg, herr talman, då förstår jag inte
riktigt varför vi för det första skall
ha så kolossalt bråttom och för det andra
varför vi skall behöva lagstifta. Vi

har ju en lag om kommunal indelning,
och den tillgodoser berättigade intressen
från kommunernas sida i det fallet.

Jag förstår inte heller riktigt talet om
att den nya lagen syftar till en »plan»
som skall fastställas att gälla såsom en
norm för de olika länen. Herr Elmgren
säger att en sådan plan inte blir någon
norm för kommunerna; för deras del
kvarstår friviiligheten. Men hur sades
det ursprungligen i propositionen? Där
fanns det en fallbila (1967), som sedan
togs bort, men intentionerna finns
kvar, och de kom till uttryck vid interpellationsdebatten
angående kommunerna
på hösten 1960. Statsrådet sade där
att man kunde försöka med frivilligheten
några år, sedan fick man se vad
man skulle göra. Detta var klart besked,
och det betyder inte ett enda dugg om
man i detta avseende anger ett bestämt
årtal eller inte. Den saken vill jag slå
fast — det innebär att jag har respekt
för statsrådets uppfattning och tror att
han konsekvent fullföljer den; men det
gör också att jag inte har någon känsla
av att den där frivilligheten, som det talas
så mycket om, i verkligheten får särskilt
stor betydelse.

I konstitutionsutskottets föreliggande
utlåtande sägs: »Det är ur flera synpunkter
angeläget att den nu avsedda
planeringen kommer till stånd utan
dröjsmål. — — — Det torde med fog
böra antagas att länsstyrelserna i allmänhet
skall kunna medhinna att insända
sina indelningsförslag till Kungl.
Maj:t senast den 31 mars 1963» o. s. v.

Går jag sedan till vad som sägs på så
pass välinformerat håll som i Stockholms-Tidningen,
så finner jag att den
i en stor rubrik säger att det är fara i
dröjsmål. Vari består egentligen den
faran? Är det något som sammanhänger
med frivilligheten, eller är det någonting
annat?

Vi förstår alla — det är ju solklart —
att om en plan blir stadfäst av en länsstyrelse
så prövas framställningar från
kommunerna till myndigheterna med
hänsyn till den planen. Passar framställningarna
ihop med planen kan man räkna
på en tillmötesgående behandling,

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

men passar de inte in är saken, såvitt
jag kan finna, mera tvivelaktig. Herr
Elmgren menar att myndigheterna skall
lia frihet att bedöma detta, men i den
mån kommunerna beröres kan ju myndigheternas
frihet bli kommunernas
tvång; det kan vi inte bortse från.

Jag vill, herr talman, anföra några
andra synpunkter särskilt beträffande
frågans tidigare skeden. Jag vill säga att
jag inte känner mig särskilt uppbyggd
när jag dröjer vid vad som här har
hänt och skett. Jag erinrar om att utredningen
beträffande denna fråga tillkom
och skedde utan direktiv. Statsrådet
motiverade detta i den nämnda interpellationsdebatten
med att han hade
så stort personligt intresse för frågan att
han ville lämna direktiv så att säga på
löpande band. Därigenom skulle utredningen,
sade han, få »den smidighet som
en utredning med relativt bestämda direktiv
saknar». Naturligtvis bär den metoden
sina fördelar, det förstår vi allihop.
Ett statsråds engagemang i en utredning
har givetvis den fördelen att
remissinstanserna — i detta fall de inrikesministern
underordnade landshövdingarna
— vet var de har sin chef, när
de avger sina remissyttranden. Det förstår
vi allihop. Jag har den bestämda
känslan, att systemet å andra sidan har
vissa nackdelar även från statsrådssynpunkt.
När direktiven för de stora utredningarna
framläggs, dras de i konseljen,
och då binds regeringen för dem.
Då uppstår ett konstitutionellt ansvar,
vilket inte blir fallet när man tar det
hela så att säga under hand.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på en kalamitet som här har inträffat.
1960 sades det tämligen klart att det
gällde att få utredningen färdig. Det betonades
från olika håll att det var nödvändigt
att bli färdig under 1961 därför
att skolreformen krävde det. År 1962
skulle skolreformen börja tillämpas
o. s. v., och man måste bli färdig till
dess. Det visade sig emellertid att det
blåste rätt så hårda vindar år 1961 ute
i bygderna just beträffande kommunalreformen,
och då inträffade någonting.
Det var inte så att man på skolhåll tog

avstånd från önskvärdheten av en kommunreform,
men man vägrade absolut
att fungera som vågbrytare för den stormen.
Man sade tämligen klart ifrån att
man inte ville stå som den som blev beskylld
för att forcera reformen. Det påpekades
ganska klart i skolberedningens
yttrande av den 27 april 1961 att den
för sin del hade den uppfattningen, att
det inte var nödvändigt med en kommunreform,
ty saken kunde ordnas också
på annat sätt —■ den kunde ordnas
genom samarbete med kommunerna. Efter
den betan avfördes skolreformen såsom
den drivande faktorn för det hela.

Som jag nyss antydde anses ärendet
fortfarande vara mycket brådskande,
och man säger att då och då måste det
vara klart. Men man aktar sig nu väldigt
för att precisera varför det är så
förfärligt brådskande, sedan det visat
sig att ej mindre skolberedningen än
även skolöverstyrelsen och statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
i olika sammanhang sagt att saken
för deras del inte är tvingande, eftersom
den kan ordnas på annat sätt. Man
har inte därmed på något sätt tagit avstånd
från en kommunreform, men man
har nekat att tjänstgöra som snöplog i
det sammanhanget, och det tycker jag
är av ett visst intresse. Hade man från
början varit enig om direktiven hade
det bristande samarbetet kanske inte
uppstått.

Ja, herr talman, vad som för oss står
som realitet och vad som för oss är det
väsentliga i saken är önskvärdheten av
att hela kommunfrågan tas upp ur olika
synpunkter. Den påstås vara en central
och väsentlig sak som måste dryftas
ingående, och det sägs att den är en
ömtålig fråga med stora konsekvenser
för hela vårt politiska liv. På sina håll
framhålles att man inte vill motsätta sig
en förnuftig kommunindelning. Det är
riktigt och rätt, och det är ingenting att
invända mot det. Det är bara det, att
det är så självklart. Vem vill motsätta
sig en förnuftig kommunindelning? Men
man saknar klarhet om hur det ställer
sig med kompetensfördelningen mellan
kommunerna, landstingen och staten.

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Då man inte heller vet vilka ekonomiska
resurser i form av statsbidrag, i form
av kommunal skatteutjämning o. s. v.
som kommer att stå till dessa kommuners
förfogande, är det vanskligt att yttra
sig om hurudan en förnuftig kommunindelning
skall vara beskaffad. Någon
kan svara att det kanske inte är aktuellt
nu. Jo, det är aktuellt med förändrad
kompetensindelning. Ur regeringens
synpunkt är det aktuellt. Alldeles
klart ger man besked när det gäller
landstingen. Där har det blivit ändrad
kompetensfördelning genom överflyttande
av statliga uppgifter på landstingen.
Man säger vidare, att man är i beråd
att överflytta vissa andra uppgifter på
kommunerna o. s. v. Man är på det klara
med att kompetensförändringen kan förskjutas
så att uppgifterna ökar. Under
sådana förhållanden skulle jag gärna vilja
ställa frågan: Skulle man inte kunna
tänka sig förskjutningar också i annan
riktning? Skulle inte också den saken behöva
omprövas?

Jag har, herr talman, inte gått in på
någon kritik eller någon detaljgranskning
av det föreliggande förslaget. Det
bär varit mig fullständigt främmande,
ty med de utgångspunkter jag har saknar
jag för tillfället anledning att ingå
på detta då grundförutsättningarna inte
föreligger. Vi har inte möjlighet att i
nuvarande situation bedöma hur den
förnuftigaste kommunindelningen skall
se ut, eftersom vi inte känner kommunernas
arbetsuppgifter och vilka ekonomiska
resurser de förfogar över. Jag kan
dock tänka mig att mycket skulle behöva
ändras inte bara beträffande kommunkompetensen,
och inte bara beträffande
de ekonomiska resurserna, som
på många håll är upprörande otillräckliga
för kommunerna. Även kommungränserna
kan i många fall ha överlevt
sig själva.

Ja, herr talman, det är ingen svårighet
att med nuvarande indelningslag
rätta till en hel del av detta, och
jag kan inte finna att det skall behövas
några extra åtgärder i form av en
lagstiftning för att få fram frivilliga
uppgörelser. Frivilligheten klarar sig

utan lag, om viljan är god. Jag menar
att under sådana förhållanden borde
man kunna komma fram till att först
skapa grunden för det kommunala arbetet
och sedan pröva hur kommunerna
skall avgränsas. Jag anser att en sådan
ordning måste vara den rätta.

Utifrån dessa utgångspunkter ber jag,
herr talman, att få yrka avslag på Kungl.
Maj :ts proposition och utskottets förslag.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Ferdinand Nilsson yttrade om skolan
vill jag bestyrka att han har rätt i
att grundskolan kan genomföras utan
den föreslagna kommunblocksindelningen.
Men i fråga om tiden har jag ett uttalande
här i min hand från skolöverstyrelsen,
där det står: »Grundskolan
kan — med hjälp av de former för interkommunal
samverkan, som står till
buds — genomföras utan indelning i
kommunblock eller ändring i kommunindelningen.
Om det emellertid anses
lämpligt att kommunerna — i förekommande
fall delar av kommuner — sammanföres
till block, är det för skolväsendet
utomordentligt angeläget att beslut
därom fattas så snart som möjligt och
att indelningen i block verkställes utan
dröjsmål. Den bör helst vara avslutad
vid årsskiftet 1962/63.»

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Jag ber, herr talman, att få fästa uppmärksamheten
vid att utskottets ärade
ordförande medgav att det är möjligt att
genomföra högstadiet i skolreformen
genom kommunalt samarbete och utan
att rucka på kommungränserna. Jag
nämnde att man på skolmyndigheternas
håll inte hade något emot ändrade gränser
o. s. v. och att man inte på något
sätt satte sig emot en sådan ändring. Vad
som här är av intresse är att man ville
pressa fram kommunreformen därför att
det var nödvändigt med hänsyn till sko -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

lan. Nu säger man inte att det är nödvändigt,
utan man nöjer sig med att säga
att det är önskvärt, och det är vackert
så.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det har redan framhållits
vilken stor och för framtiden betydelsefull
fråga vi i dag behandlar. Jag
tror att jag vågar påstå att utskottets
utlåtande tillkommit med tanke på att
slå vakt om den kommunala självbestämmanderätten.
Det är av särskild betydelse
med tanke på den närmast dynamiska
utveckling som pågår i vårt land i
fråga om inflyttningen till tätorterna
med deras centrala punkter. Den förändringen
har sin direkta motsvarighet
överallt i världen, i de högt industrialiserade
länderna likaväl som i de tekniskt
underutvecklade. Den tendens till
utflyttning från städerna som har börjat,
är av annat slag. Utflyttningen sker
inte till avfolkningsområdena utan till
friluftsområdena. Glesbygderna återfår
inte den bebyggelse, som de förlorat. Det
finns ingenting som antyder att det är
berättigat att räkna med en strukturändring
av den arten inom överskådlig
tid.

Skall man slå vakt om självbestämmanderätten,
tror jag att man måste ha
blicken riktad framåt. Det betonades
också då riksdagen första gången diskuterade
kommunindelningen, nämligen
1860. Då höll självbestämmanderätten inom
socknarna på att förfalla, och kommunstyrelsen
infördes i syfte att ge nytt
liv åt självstyrelsen. Genom fastare och
större enheter skulle detta bli möjligt.
Då fanns en samlad bondeopinion som
ville genomdriva en reform — även om
man var medveten om svårigheten att
skapa »författningar som passade hela
vårt långsträckta land», som det sades
i bondeståndet.

När man 1946 diskuterade den kommunreform
som genomfördes 1952, förde
högern tveksamhetens talan. Den ville
sätta minimigränsen för kommunerna
vid 1 500 i stället för senare bestämda

2 000 invånare. Från annat håll framhölls,
att det var tänkbart att man stannat
vid för snävt tilltagna enheter. Konstitutionsutskottet
sade i sitt utlåtande
att i remissyttrandena hade man varit
inne på sådana tankegångar. Bland dem
som den gången framhöll nödvändigheten
av större kommunala enheter var
herr Persson i Skabersjö. Han betonade
att i annat fall fanns det risk för att
staten skulle få alltför stort inflytande.
Från folkpartiets sida framhöll talarna
den gången, att man väl önskade medverka
till en reform men att den borde
genomföras med all möjlig hänsyn till
den kommunala självbestämmanderätten.
Man varnade för tillgripande av
tvång.

Då flertalet av folkpartiets representanter
ställt sig bakom utskottsutlåtandet
i dag, har det skett med starkt understrykande
av att den nya kommunindelningen
bör genomföras i frivillighetens
tecken. Vi anser att de sakkunniga
i sitt betänkande anfört så många
skäl för behovet av en ny översyn att
det inte skulle vara riktigt att ta avstånd
från en sådan. Vi anser vidare att det
av betänkandet och remissyttrandena
framgår att avtalsvägen inte är framkomlig.
Den har fört till en för kommunerna
olycklig splittring. Då den tillgripits
har följden ofta blivit att värdkommunen
har fattat besluten och gästkommunen
fått nöja sig med att medverka
genom att betala. Inte heller kommunalförbunden
har erbjudit någon
verklig lösning av problemen. Genom
dem har kommunens eget folk ofta avhänts
bestämmanderätten. Däremot finner
vi erfarenheten tala för att samarbetsnämnderna
byggs ut och förbereder
den slutliga sammanläggningen. Av denna
har inte minst de små och svaga
kommunerna intresse. Det är deras rätt
det gäller att bevaka vid en planering
som nu föreslås. Om inte denna översyn
sker, herr talman, finns det risk att
de små kommunerna förledes till felinvesteringar,
såsom herr Sveningsson
tidigare har skildrat i dag, att skolväsendet
inte bygges ut i önskat tempo,
att sociala anordningar inte kan vidtas

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. Översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

och att cn modern och differentierad
åldringsvård inte förverkligas. Högerns
hänvisning till att förslag liar framförts
i den allmänna debatten om att åldringsvården
skulle föras över till landstingen
förefaller mera vara en invändning för
invändningens skull. Hälsovårdsuppgifter
kan inte lösas, samhällsplaneringen
försummas, och en vettig arbetsmarknadspolitik
försvåras, om man inte får
en översyn. Här finns sålunda en rad
uppgifter som väntar på sin lösning för
att kommunernas invånare skall få den
trivsel som de kan kräva i ett modernt
samhälle.

Det skall villigt medges, att frågorna
är sammanflätade med många andra,
men om man ständigt plockar fram nya
problem och kräver att de skall lösas innan
de mest pockande behandlas, då
omöjliggöres ju flertalet beslut. Herr
Hagberg medgav också, att ett sådant
förfarande har sina sidor. Jag är rädd
att reservanterna har hamnat i en alltför
negativ attityd, vilket ju också har
framhållits av centerpartiets mycket
kunnige lokaliseringsexpert. Jag fruktar
att reservanterna får se att de varningar,
som från deras håll uttalades
1960, kommer att visa sig vara riktiga.
Då sade herr Georg Carlsson: »Jag är
glad över att vi har en inrikesminister
som inte har lärt sig de kommunala
frågorna vid sitt skrivbord i inrikesdepartementet
i Stockholm, utan som väl
har tidigare deltagit i kommunalpolitiken
ute i landsorten under ganska lång
tid. Jag vill nu råda honom att inte låta
skrämma sig till att gå till verket i alltför
liten skala. Inte heller bör han låta
frivilligheten gå så långt att de allra
sämst ställda kommunerna som ingen
vill ha blir kvar och därmed råkar i ett
ännu sämre läge än de för närvarande
befinner sig i, utan han bör se till att
man på länsplanet får diskutera frivilligheten
så långt det är möjligt, men sedan
naturligtvis kommer fram till att de ytterområden
som de flesta nog vill bli av
med sammanföres med de naturliga tätorterna.
» Det förefaller mig som om han
efterlyste en effektiv planering från
länsstyrelserna.

Herr Jonsson instämde och sade:
»1952 genomförde vi en kommunindelning
som passade just då, men vi gjorde
den inte såsom en kostym som man kan
växa i. Jag vill rekommendera herr statsrådet
och utredningsmännen att verka
för en kommunal reform som vi kan
växa i, så att vi inte om ett par tre år
kan säga att vi tog till för snävt.»

Nu har man framfört en del andra
invändningar. Herr Bengtsons uttalande
tyder på att han håller fast vid de små
kommunenheterna. Han säger också, att
vi inte tagit hänsyn till självstyrelsen i
de nya kommunerna. Jag kan då läsa
upp vad som står i utlåtandet: »Det kan
exempelvis befinnas önskvärt att vidga
möjligheterna att anpassa den kommunala
verksamheten efter lokala behov.
Vidare kan den allmänna höjning av
den kommunala standarden som den föreslagna
reformen beräknas medföra göra
det aktuellt att öka kommunernas befogenheter
på vissa områden och även
ge rum för en minskning av det statliga
inflytandet över den kommunala verksamheten.
— En indelningsreform kan
därjämte framför allt i fråga om mycket
vidsträckta kommuner komma att aktualisera
vissa problem beträffande den
sida av den kommunala självstyrelsen
som avser medborgarnas möjligheter att
deltaga i de kommunala bestyren. Härutinnan
synes bl. a. tanken att genom olika
åtgärder stimulera den kommunala
aktiviteten särskilt i avlägsna bygder
förtjäna att förutsättningslöst prövas.
Med hänsyn till den utomordentliga vikten
av att intresset för de kommunala
angelägenheterna hålles levande vill utskottet
uttala sin tillfredsställelse över
departementschefens i propositionen
tillkännagivna avsikt att genom återkommande
överläggningar med företrädare
för kommunerna söka få till stånd
åtgärder ägnade att stärka den kommunala
demokratien.»

Jag ber, herr talman, om överseende
för att jag inte avslutat resonemanget
om kostymen. Jag återgår ett litet tag
till den kostym som herr Jonsson talade
om. Vid samma tillfälle uppträdde nämligen
herr Sveningsson som expert på

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

för små kostymer. Han sade: »Jag skulle
gärna vilja ansluta mig till herr Jonssons
uttalande om den nya kostymen för
kommunerna och säga att man bör ta
till en kostym som inte är för liten.
Jag tror mig kunna säga att ingen har
lika stor erfarenhet som jag av för små
kostymer.»

Jag trodde för min del att herr Sveningsson,
efter att ha åberopat denna
erfarenhet för några år sedan, nu vunnit
ytterligare erfarenhet genom att uppleva
trivseln av kostymer som är anpassade
efter de aktuella kraven.

Då diskussionen i höstas började i
konstitutionsutskottet om proposition nr
180, var det ju, herr talman, faktiskt
mer eller mindre med en uttalad avsikt
att söka nå enighet. Såsom jag fattade
läget då hoppades majoriteten i utskottet
att det skulle bli möjligt att finna
en samlande lösning. Det var i det syftet
som en speciell delegation tillsattes,
och den tillsattes under allmän enighet
utan någon protest. Om man tar bort
syftet att nå en samlande lösning, blir
för övrigt oppositionspartiernas begäran
om uppskov med beslutet till våren
ganska obegriplig, och överenskommelsen
om uppskovet blir ännu mera obegriplig.
Det har talats mycket om brådskan,
men den fanns alltså inte i utskottet,
och när utskottet hade att ta ställning
hade man tillgång till remissyttranden,
varav de flesta var positiva. Efter
att ansträngningarna att nå enighet
misslyckats, har den meningsriktning
som jag företräder i det utlåtande som
nu lagts fram fått så väsentliga önskemål
tillgodosedda, att vi ansett oss kunna
skriva under det. Därmed följer vi
samtidigt vår linje att främja utvecklingen
och slå vakt om den kommunala självbestämmanderätten.

Jag erinrar om att 200 kommuner uttalat
intresse för sammanläggningar och
att över 30 förra året begärt att sammanslagning
skulle ske.

I utlåtandet har starkt betonats att
det kommunala intresset bättre kan hållas
levande, om kommunerna ges möjligheter
att hävda sig genom att få former
som motsvarar tidens krav. Likaså

har tydligt utsagts att en förutsättningslös
prövning skall ske med tanke på att
genom olika åtgärder stimulera den
kommunala aktiviteten. länsstyrelserna
skall göra upp planerna, vilka skall fastställas
av Kungl. Maj:t, men kommunerna
skall behålla ett avgörande inflytande
över frågan när sammanläggningar
skall ske. Man har här nämnt siffran
8 000, och det har riktats kritik mot att
vi tar sikte på den. Jag vill påpeka att
man i utlåtandet har satt kommersiella,
ekonomiska och kommunikationshänsyn
i första rummet. Jag fruktar att reservanternas
resonemang hindrar varje planering
och är förvånad över att högern
fört in förslaget om redovisning av
Kungl. Maj:t 1967 som finns i propositionen.
Detta datum förekommer inte
i utskottets skrivelse. Vi har ansett oss
kunna slopa tidsgränsen, ty vi är övertygade
om att kommunerna själva har
ett så stort intresse av den föreslagna
översynen att tvång varken kan eller
behöver komma i fråga.

Efter att ha genomgått reservanternas
skrivelse måste man beklaga, att de inte
kunnat gå med på en samlande lösning.
De reservationer som görs är ganska små
och ganska diffusa, men jag vill gärna
understryka att man spårar viljan till
en samlande lösning. Det har inom utskottet
funnits en sådan, vilket utskottets
ordförande påpekat. Detta märks
på skrivelsen.

Jag skulle till herr Hagberg vilja säga,
att jag är förvånad över hans anmärkning
över utlåtandets uppläggning. Skrivelsen
har tillkommit med tanke på ett
samarbete och har i sin helhet arbetats
ut i enlighet därmed. Att man sedan inte
har styckat sönder utskottsutlåtande!
och tagit med de olika motionerna
stumpvis och styckvis är, tycker jag, en
avgjord fördel. Jag anser att en gammal
tidningsman som herr Hagberg skulle
notera detta med tillfredsställelse. Det
är ju fasligt tråkigt att läsa utlåtanden
som är sönderstyckade, så att man inte
finner en linje. Här har en principiell
linje följts och fullföljts.

Jag beklagar att reservanterna inte
haft den framtidstro, som enligt min

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

uppfattning finns i utskottsutlåtandet.
Jag skulle vilja efterlysa den framtidstro
som fanns hos bondeståndet 1860 då
det hette: »Blir kommunstyrelsen väl
ordnad, så kommer sådant icke blott
landstinget utan även riksstyrelsen till
godo. Kommunen är roten till trädet
staten, och från rotens saft hämtar trädet
sin näring och lämnar goda, hälsosamma
frukter.»

Vår tid kräver en typ av kommunindelning,
som tar hänsyn till den snabba
omvandling samhället genomgått under
det senaste årtiondet.

Innan jag ställar mitt yrkande skall
jag inte helt glömma bort herr Ferdinand
Nilsson. Han tyckte tillfället var
lämpligt att driva lite smått med vårt
parti. Vi har ju inte haft ett skattepaket
som har tillkommit på samma sätt som
det som hans parti varit med om att
slå in. Därför tyckte han väl, att om det
fanns en möjlighet skulle han utnyttja
den till alt ge oss ett tjuvnyp. Han undrade
om det förhållandet att vi hade
gått samman med socialdemokraterna
var upptakten till en ny era inom folkpartiet.

Jag skall be, herr Ferdinand Nilsson,
att som svar på denna undran få läsa ur
riksdagsprotokollet från remissdebatten
den 24 januari 1961. Då sade herr Ohlin
i andra kammaren: »Det finns gamla
traditioner av samverkan mellan alla
de demokratiska partierna i den svenska
riksdagen, fastän den nuvarande regeringen
inte gjort mycket för att bevara
dem utom vad försvars- och utrikespolitiken
beträffar. Vi i folkpartiet vill
gärna slå vakt om dessa traditioner. Jag
sade nyss, att samverkan mellan oppositionspartierna
på en rad konkreta punkter
är naturlig och önskvärd. Lika klart
är att kompromisser i riksdagen mellan
regeringspartiet samt ett eller två oppositionspartier
inte får uteslutas. Ibland
kommer ju alla tre oppositionspartierna
överens med regeringspartiet. Varför
skulle inte ett eller två av dem få göra
det — när det leder till en bättre praktisk
politik?»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte läsa upp
några citat från debatterna och besluten
under 1946 och ännu mindre under 1860-talet. Jag skall inte heller lägga mig i
den tävlan, som tycks ha uppstått mellan
folkpartiet och centerpartiet om
samarbete med regeringspartiet.

Jag vill allra först ta upp det uttalande,
som fru Segerstedt Wiberg här gjorde,
nämligen att om vi inte godtar nu
föreliggande förslag, kan det bli fråga
om felinvesteringar ute i kommunerna.
Det kan jag gå med på, men för min del
vill jag framhålla, att eftersom 250 kommuner
är motståndare till reformen, nästan
lika många är tveksamma, och endast
47 procent av de kommuner som
yttrat sig har tillstyrkt förslaget, är det
värt ett ganska högt pris att mängden
av motståndare och tveksamma blir övertygade
om att reformen bör genomföras.
Fru Segerstedt Wiberg ser enligt
min mening framtiden i väl ljusblåa färger,
när hon tror att kommunsamraanläggningen
kommer att lösa alla problem
i den långa katalog av frågor som hon
här ansåg inte vara lösta.

Jag går också förbi den lilla detaljen
att tidsgränsen 1967 finns kvar i vår reservation,
medan den är borttagen i utskottsutlåtandet.
En så liten detalj tycker
jag inte är mycket att hänga upp
sig på när brådskan vid utskottets handläggning
var så stor.

Fru Segerstedt Wiberg varnade för vår
negativa inställning. Jag vill varna för
den stora optimism som hon känner. Det
blir inte så mycket bättre för kommunerna
som hon tror.

Fru Segerstedt Wiberg försökte även
lätta upp debatten med att återge det
yttrande om kostymen, som jag fällde för
något år sedan, men då jag gjorde det
uttalandet, var det inte känt att det
fanns ett så oerhört starkt motstånd ute
i kommunerna och att det inte fanns majoritet
bland kommunerna för reformen.
Jag har stora sympatier •— det måste
jag erkänna ■— för det föreliggande för -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

slaget, men jag bär böjt mig för det motstånd,
som förslaget har mött lite i landet.
Jag skulle nog vilja tillägga, att
med tanke på de frihetens principer, som
folkpartiet säger sig vilja tillämpa, är
det väl något egendomligt, att partiet här
vill göra sig till talesman för det tvång,
som ligger bakom det förslag vi i dag
kommer att besluta om.

Om tiden medgiver det, skulle jag
också vilja säga ett ord i anslutning till
de många uttalanden, som här görs om
kommunal demokrati och kommunal
självstyrelse. Kan vi inte i alla fall vara
överens om att samtliga demokratiska
partier vill slå vakt om dessa höga ideella
värden, som herr Hagberg uttryckte
det. Vi är väl alla anhängare av att
dessa värden skall bli bevarade så mycket
som möjligt. I dagens debatt har
emellertid gjorts sådana uttalanden att
det finns anledning att fråga, om man
verkligen menar att den kommunala demokratien
och den kommunala självstyrelsen
skulle vara allra bäst bevarad i
de små kommuner med låt oss säga 2 500
eller 3 000 invånare, där de kommunala
förtroendemännen utan tjänstemän alltjämt
sköter det kommunala arbetet, där
man bär mycket små ekonomiska resurser
och där man inte kan lösa de kommunala
frågorna på ett sätt som medborgarna
önskar. Har man den uppfattningen,
måste man ju som en konsekvens
härav samtidigt mena, att den kommunala
demokratien och den kommunala
självstyrelsen i våra stora städer ■— låt
oss som exempel välja Stockholm, Göteborg
och Malmö ■— skulle ha fullständigt
försvunnit. Inte vill väl någon göra
ett sådant påstående. Jag anser för min
del, att den kommunala självstyrelsen
och den kommunala demokratien kan
bevaras både i eu liten och i en stor
kommun. Det väsentliga är att kommunallagen
ger möjlighet att bevara dessa
värden. Ingen kan heller påstå annat än
att vår nuvarande kommunallag bereder
sådana möjligheter. Sedan torde det betyda
mycket hur kommunalmännen förvaltar
det arv som den kommunala demokratien
och den kommunala självstyrelsen
utgör. Jag tycker, som sagt, att

vi borde kunna vara eniga om att dessa
stora värden skall bevaras så mycket
som möjligt för framtiden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Sveningsson
finkänsligt inte tog upp en diskussion
om kläderna, vill jag i hans ställe
påpeka att detta med kläderna är någonting
rätt väsentligt. Fru Segerste dt Wiberg
sade att kläderna måste formas efter
de materiella förutsättningarna. Men
om man inte har klart för sig vilka de
materiella förutsättningarna blir, då är
det svårt att skära till kostymen, och
därför bör man tänka sig för, fru Segerstedt
Wiberg!

Vidare sade fru Segerstedt Wiberg att
brådskan inte var så stor i utskottet.
Men hur var det med den saken? Först
och främst sade utskottet i sitt utlåtande
att det hade synnerligen bråttom när det
gällde att få det och det färdigt. Vidare
vill jag fråga: Hur var det med reservationstiden?
Var inte den knappt tilltagen? Fru

Segerstedt Wiberg var inne på
vad herr Ohlin hade sagt i radio. Att
våga skämta med honom, vare mig fullständigt
främmande. Jag citerade bara
vad hem Ohlin sagt, nämligen att partiet
inte ibland är för och ibland emot regeringspolitiken.
Eftersom han sade det
i ett perspektiv av sex månader framåt
och vi nu befinner oss i den aktuella
situationen, trodde jag allvarligt att man
kunde dra några slutsatser av herr
Ohlins anförande. Det ansåg tydligen
fru Segerstedt Wiberg bara vara ett
skämt från min sida.

Jag begärde egentligen ordet för att
säga några ord till hem Sveningsson om
de små kommunerna. Jag antar att vad
han i detta fall anfört var adresserat till
mig, eftersom jag vågade hänvisa till det
uttalande riksdagen gjorde 1947 om
önskvärdheten av att lekmännen var med
i kommunernas styrelser och handlade
ärendena. Det är på det sättet, hem Sveningsson,
att sådana kommunalmän, som
kommer till sammanträdena och voterar

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

om förslag, som kommunernas tjänstemän
arbetat ut, åstadkommer en mycket
lindrig form av kommunal självstyrelse,
och de blir kommunalmän därefter.
De kommunalmän däremot, som varit
med och handlagt ärendena, herr Sveningsson,
och som vet hur det går till
i praktiken och själva kan göra ett handtag
när det gäller förvaltningen, har en
helt annan erfarenhet att bygga på. Det
är den erfarenheten som det är så värdefullt
att hela den folkliga självstyrelsen
kan få tillgodogöra sig.

Därmed har jag inte gått in på några
detaljer angående frågan hur kommunerna
skall vara funtade i framtiden.
Jag har liksom herr Sveningsson den
uppfattningen, att man först måste ha
klart för sig de kommunala uppgifterna
och sedan de kommunala resurserna.
Därefter kan vi resonera om hur stora
eller små kommunerna bör vara.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
uttalande som nyligen gjordes av herr
Sveningsson — i vilket han förvånade
sig över att folkpartiet, som ju brukar
föra frihetens talan, kommer att biträda
förslaget i dagens utskottsutlåtande —
skall jag be att få säga några ord.

Jag vill först erinra om att vi från
folkpartiets sida aldrig sett denna fråga
som en partipolitisk fråga. Vi har sett
den som ett spörsmål, där det gällt att
förutsättningslöst finna bästa möjliga lösning.
Här säger nu samtliga som har yttrat
sig, att de anser att en reform på
detta område är nödvändig. Men den är
inte nödvändig just nu, säger opponenterna,
därför att en del utredningar nyss
har blivit klara, andra utredningar blir
snart klara, och åtskilliga utredningar är
på gång men inte ens halvfärdiga. Jag
tror att det alltid kommer att finnas
spörsmål, som kommer att kräva utredningar,
även beträffande väsentliga ting,
i en sådan här stor sak som kommunernas
möjligheter att verka, ensamma eller
tillsammans med andra samhälleliga organ.
Jag befarar därför att om man skall
vänta med att fastlägga en principplan
för hur kommunalreformen skall ordnas

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 8

till dess att alla dessa frågor eller största
delen av dem blivit utredda, kommer
man så småningom till en punkt där det
inte längre finns någon möjlighet att
genomföra kommunreformen på frivillighetens
väg. Om man väntar tillräckligt
länge, kommer den situationen att
uppstå, som flera talare har vidrört,
nämligen att åtskilliga kommuner blir
lämnade åt sig själva och blir tvungna
att på statsmaktens order sammanslås
med andra kommuner. Det är klart att
ett sådant tvång såvitt möjligt bör undvikas.

Jag tror därför att när majoriteten av
folkpartiets representanter i konstitutionsutskottet
ansett sig böra biträda det
förslag till utlåtande som föreligger, har
detta i verkligheten inneburit en reell
handling för att åstadkomma den frihet
och den smidighet i övergången till ett
nytt system, som alla tycks önska. Jag
tror inte att de utredningar som är i gång
i alla de frågor som i dag berörts behöver
betyda att man måste avstå från att
nu göra upp planen. Gör vid det inte nu,
kan situationen blir mycket tråkigare sedan
för kommunerna.

Grundskälet till den ståndpunkt, som
majoriteten av folkpartiets representanter
intagit i utskottet, har fru Segerstedt
Wiberg redan berört, och jag behöver
alltså inte gå in på den saken.

Till sist vill jag bara säga, att om herr
Ferdinand Nilsson känner oro för att vi
i folkpartiet skall börja konkurrera med
centerpartiet då det gäller att träffa
överenskommelser i lönndom utanför
riksdagsarbetets ram med regeringen,
kan han känna sig lugn. Någon sådan
konkurrens kommer vi inte att ta upp.
När sakfrågan gör det möjligt kommer
vi däremot att försöka åstadkomma kompromisser
inom riksdagsarbetets ram, i
utskott och kammare, om det finns förutsättningar
för det. Jag vet att även
andra partier gärna gör det, om de anser
att man därmed når goda arbetsresultat.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson och

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

jag är överens i många och långa stycken.
Han vill dock vara pessimist i det
här avseendet, och jag åtar mig gärna
optimistens roll. Jag är optimist också
beträffande herr Sveningsson efter hans
senaste anförande. Han sade att den
gång hans kostym diskuterades visste
han inte att det fanns en stark opinion
ute i landet mot en ny kommunindelning.
Det är alltså inte av principiella
skäl som herr Sveningsson i dag har
intagit en annan ståndpunkt. Därför kan
vi hoppas att herr Sveningsson skall
bättra sig och på nytt ändra sinnelag.

För att fortsätta diskussionen om kostymen
ansåg herr Ferdinand Nilsson att
man inte bara kan skaffa sig en kostym
utan att veta hur den passar. Naturligtvis
-— det är därför man skall ha länsstyrelsernas
planläggning.

Herr Ferdinand Nilsson har inte varit
med i konstitutionsutskottet, och han
ville av den orsaken veta om reservanterna
fick den tid på sig som de önskade.
Mig veterligt fick de den reservationstid
som de själva begärde, och om
man inte kunde ge reservanterna mer
tid, så berodde det på att man också
har skyldighet att ta hänsyn till riksdagsordningen.
»Ledamot, som i utskotts
beslut ej instämt», heter det i
§ 48, »är obetaget att jämte utskottets
yttrande lämna kamrarna del av sin
skiljaktiga mening, som i sådant fall
bör till utskottet skriftligen avgivas.
Dock må utskottets betänkande därigenom
icke uppehållas.»

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Även om fru Segerstedt
Wiberg fortfarande tycks vara intresserad
av min kostym, så skall jag inte
fortsätta resonemanget om den.

Jag begärde ordet den här gången för
att säga ett par ord till herr Ferdinand
Nilsson. Han talade om att det kommunala
arbetet har stor betydelse för kommunalmännen,
och det tvivlar jag inte
alls på. Jag vill inte alls säga att inte
herr Nilsson är en duktig kommunalman.
Jag vill inte heller göra något ut -

talande om att herr Nilsson skulle ha
sagt vad jag har hört en del andra säga
om kommunindelningsfrågan, men man
får ibland den uppfattningen, att kommunerna
skulle vara till för kommunalmännen.
Det måste väl ändå vara fel
— det är väl i alla fall tvärtom kommunalmännen
som är till för kommunerna.

När jag gjorde mina tidigare uttalanden
här, riktade jag dem inte till herr
Ferdinand Nilsson, utan det var uttalanden
i största allmänhet. När nu herr
Nilsson ändå har tagit upp den betydelse
som det kommunala arbetet har
för kommunalmännen, vill jag passa på
att återge vad en av våra landshövdingar
här i landet uttalade när de här frågorna
diskuterades. Han sade att om
man har den uppfattningen, att det inte
finns någon kommunal demokrati och
ingen kommunal självstyrelse i våra
stora kommuner, då måste man med
tanke på den inverkan på kommunalmännen,
som man samtidigt påstår att
det kommunala arbetet har, göra gällande,
att dessa stora kommuner skickar
riksdagsmän av sämre kvalitet till riksdagen
än vad landsbygden gör. Det
finns väl ändå ingen människa som vill
påstå att det kommunala arbetet verkar
på det sättet. Det finns ingen som påstår
att de stora kommunerna inte skickar
mycket väl kvalificerade riksdagsmän
till riksdagen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Eftersom man så gärna börjar baklänges,
skall jag börja med det sista
herr Sveningsson sade. Låt oss vara
överens, herr Sveningsson, om att både
landsbygden och storstäderna skickar
riksdagsmän av en viss sortering till
riksdagen. Det är olika med oss. Jag
tycker vi kan slippa detta gräl om kvaliteten.

Jag har den bestämda uppfattningen
att t. ex. Stockholms stad har självstyrelse,
men jag har likaledes den bestämda
uppfattningen att det är mycket få
stockholmare som har någon andel i
självförvaltningen. Hemma i min kom -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

mun har vi 35 fullmäktige på 4 000 människor,
men i Stockholm har man 100
fullmäktige på ungefär 800 000 invånare.
Det blir en mycket liten procentsats.
Vi kan väl ändå vara överens om
att den skolning är rätt värdefull som
det kommunala arbetet åtminstone i
lyckliga fall kan åstadkomma bland oss.

Nu skall jag inte säga mer till herr
Sveningsson. Vi konservativa bönder
borde inte behöva gräla om sådana saker.

Herr Lundström chockerade mig en
smula. Ilan sade i sitt senaste anförande
någonting om att jag var orolig och
nervös för folkpartiet. Nej, det var mycket
länge sedan!

Så sade herr Lundström — inte i slutet,
utan i början av sitt anförande —
att folkpartiet icke har bedömt detta
som en politisk fråga, utan »som en
fråga, där man bör söka den bästa lösningen».
Vilka lösningar söker herr
Lundström och folkpartiet i de politiska
frågorna ?

Lilla fru Segerstedt Wiberg sade någonting
om att man behövde en kropp
till kostymen, och den kroppen såg hon
i länsstyrelsernas planläggning. Förlåt
mig: jag är mycket mera materiellt sinnad.
Jag vill veta vad kommunerna skall
syssla med och vilka pengar de får att
röra sig med. Länsstyrelsernas planläggning
kan i värsta fall bli ett plågoris
men aldrig någon kropp åt kommunerna.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma i ett konstaterande som gjorts
många gånger här i dag, nämligen att
detta är en stor och viktig fråga. Dagens
avgörande i kommunindelningsfrågan
kan väl betraktas som början till
slutet av denna fråga eller kanske rättare
sagt slutet på början av detta ärende.
Den majoritet som har tryggats i konstitutionsutskottet
genom att socialdemokraterna
och folkpartisterna ställt sig
såsom garanter för propositionen nr
180/1961 gör att vi får en »översyn av
rikets indelning i borgerliga primärkommuner».
Nästa etapp i detta arbete

blir alltså den planläggning som kommer
att ske ute i länsstyrelserna.

Fru Segerstedt Wiberg ironiserade litet
över det skattepaket som behandlades
i höstas. Det skattepaketet kommer
genom utredningar o. s. v. att justeras,
men det kommunpaket, som vi om en
stund kommer att fatta beslut om, kommer
att få ingripande, i stor utsträckning
ödesdigra verkningar under en
lång framtid för våra kommuner. Det
kommunpaket som folkpartiet har medverkat
till har ett helt annat omfång
och en helt annan utformning.

För den som följt den här frågan erbjuder
ärendet en något egendomlig anblick.
Det började med en departementsutredning,
som sedan i tvenne omgångar
kompletterades med parlamentariker
och fackmän. Det presenterades ett betänkande,
där ett par framstående ledamöter
konstaterade, att »brådskan varit
så stor att möjligheterna att analysera
och penetrera olika spörsmål av betydelse
för ställningstagandena varit begränsade.
Tidsnöden hade icke medgivit
någon grundligare prövning av de värderingar
som kom till uttryck i betänkandet.
» På grund av samma brådska
blev också remisstiden för kort; det fanns
knappast möjlighet för remissinstanserna
att hinna tänka igenom frågeställningarna.
Efter en interpellation i riksdagen
fick vi en förlängning av remisstiden,
men en hel del kommuner räknade
med den kortare remisstiden när
de utarbetade sina yttranden och fick
därigenom inte tillfälle att tänka igenom
frågorna på det sätt som hade varit
önskvärt. I de kommuner däremot där
man hade tillfälle att utnyttja den längre
remisstiden gick många emot förslaget
och angav många utomordentligt intressanta
synpunkter på kommunproblemet.

Förlängningen av remisstiden förde
också med sig att vi inte fick någon proposition
till vårriksdagen, såsom var avsett
från början — den kom först till
höstriksdagen. Med anledning av denna
proposition väcktes ett antal motioner,
bl. a. en från vårt håll om avslag på
Kungl. Maj:ts nådiga proposition, en

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

motion som tydligen har åstadkommit
ganska stor oro. Jag vet inte om det var
denna motion eller andra saker som ledde
till att en särskild delegation tillsattes
i konstitutionsutskottet ■— det skall
jag låta vara osagt — men till mångas
förvåning kom inget förslag till höstriksdagen
i denna fråga, utan ärendet uppsköts
till vårriksdagen. Jag vet inte om
frågan var av sådan storleksordning att
det var nödvändigt att göra så eller om
den var så ömtålig.

Man måste emellertid säga, att procedurfrågan,
sättet att handlägga saken, ter
sig något egendomlig när man ser den
på avstånd. Man har faktiskt en känsla
av att den kan liknas vid ett isberg, när
det gäller handläggningen av ärendet.
Man har en känsla av att åtskilligt förekommit
som inte syns. Att man från
visst håll varit hårt engagerad för att
få en kompromiss till stånd har också
bekräftats av utskottets ärade ordförande.
Detta lyckades emellertid inte. Man
fick ingen kompromiss i utskottet, enligt
vad högerns huvudorgan meddelat på
grund av att kompromissförslaget
spräcktes av centerpartiet.

Livet är fullt av besynnerligheter. När
vi i centerpartiet någon gång kompromissar
med regeringen är det något av
en riksolycka, men när högern träder
fram och agerar och centerpartiet inte
kan vara med, är man minst sagt syrlig
över detta. Det är inte lätt!

Nåväl, när inte vi i centerpartiet kunde
godkänna regeringens förslag, kan
tydligen inte heller högern göra det, vad
det nu kan bero på. Vågar jag ställa den
frågan till herr Sveningsson: Inte var
det väl enbart motståndet från kommunernas
sida som åstadkom detta? Jag
skulle förmoda att det i större utsträckning
var motståndet från centerpartiets
sida som gjorde att herr Sveningsson såg
sig föranlåten att gå in på avslagslinjen.
Herr Sveningsson och vi befinner oss på
samma linje, och vi skall inte träta. Vi
har båda yrkat avslag på Kungl. Maj:ts
proposition. Vi bör trösta oss med att vi
i andra kammaren har fått med oss en
folkpartist, som också yrkat avslag på
propositionen.

Fru Segerstedt Wibergs inlägg i dag är
intressant. Hon talar om oppositionspartierna
som inte kunde vara med. Men
är inte folkpartiet oppositionsparti längre,
eller hur bedömer fru Segerstedt Wiberg
detta? Har vi fått någon ny konstellation?
Folkpartiet har ju gjort upp med
socialdemokraterna i denna fråga.

Nu kan man fråga sig: Behövs det en
ny kommunindelning? Det är ju ändock
till syvende og sidst det frågan gäller.
Och måste det till en lagstiftning i enlighet
med det förslag som här föreligger?
Måste det vidare till en »tvingande
lagstiftning» när det redan med stöd av
gällande lagstiftning sker sammanläggningar?
Ja, därom är ju meningarna delade.
Det finns ingen absolut rätt, ingen
absolut sanning. Mot min uppfattning
kan en annan uppfattning ställas. För
den ene är det rätt vad han tycker, för
den andre vad han tycker, utan att man
definitivt kan säga vad som är rätt. Rätt
och plikt, lag och sed är för en del endast
konventionella fördomar som den
starke kan sätta sig över med mångfaldens
rätt.

Dessa mina reflexioner grundar sig på
hur de olika remissinstanserna uttalat
sdg. Utan att generalisera finns en klar
tendens att bedömningarna från Stockholms
horisont — liksom från de stora
kommunerna — är för en lagstiftning
som skulle innebära en ny och genomgripande
kommunindelning byggande på
centralortsprincipen. Länsstyrelserna
har i regel tillstyrkt om också med något
undantag. Det är ju lättare att arbeta
om det bara finns 300 kommuner att
ta kontakt med i stället för de nuvarande
drygt 1 000 kommunerna. Centraliseringstanken
bär bitit sig fast på många
håll. Man vill inte ge utrymme för en
decentralisering. Man har ingen förståelse
för kommunal självförvaltning och
för kommunal självstyrelse, verkar det.

Går jag däremot ut i landet till de små
kommunerna, ut till de kommuner som
är i farozonen för att inlemmas i en
centralortskommun, finner man att majoriteten
har sagt nej. En sammanställning
över kommunernas remissyttranden
visar att 400 kommuner har förklarat

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

att det föreligger ett behov av en ny
kommunindelning, 240 kommuner har
sagt att behov inte föreligger och 230
har ingen bestämd uppfattning. Jag
vet inte om dessa 230 skall tolkas som
att de ställer sig synnerligen tveksamma
till eu ny indelning. Utgår man
från kommunernas bedömning finns det
ingen majoritet för att vi behöver en
ny kommunindelning eller översyn över
kommunerna.

Skulle man sedan söka analysera varför
åtskilliga kommuner tackat ja till utredningen
om en ny kommunindelning,
finner man att grunden ofta är ekonomiska
bekymmer, övervältringen av
kostnaden från stat till kommun, statsbidragens
urholkning liksom en nödvändig
expansion har gjort att kostnaderna
gått i höjden. Jag vill bara erinra om
kommunalskattens stegring, hur den
från 1950 till dags dato stigit med drygt
50 procent eller från cirka 10 kronor
till drygt 15 kronor per skattekrona. Det
är saker som jag påpekat tidigare här i
kammaren. Har inte minst Kungl. Maj :ts
nådiga regering exempelvis i fråga om
kostnaderna för skolmåltidsverksamheten
på ett rent ut sagt anmärkningsvärt sätt
nonchalerat riksdagens beställning tre år
i följd? Man kan gå igenom andra saker
och se hur man har svårt att vinna gehör
för att kommunerna måste få tillräckliga
möjligheter så att statsbidragen
inte urholkas. I dag finns det en lång
rad olika motioner på det området.
Jag hoppas att intresset inte stannar vid
en begäran om en skrivelse till regeringen.
Vad vi behöver är definitiva beslut
här i riksdagen för att hävda kommunernas
rätt att få bättre ekonomiska möjligheter.

Man har sagt att en ny kommunindelning
skulle leda till en bättre skatteutjämning.
Det har herr Harald Pettersson
redogjort för. Jag vill bara understryka
vad herr Harald Pettersson sagt på den
punkten nämligen att en ny kommunindelning
icke löser dessa problem ens
om det skulle bli länskommuner. Vi har
ändå mycket stora skillnader.

Det liar också sagts att en ny kommunindelning
skulle bygga på central -

ortsprincipen. Man skulle till de nya
kommunerna sammanföra områden som
ur kommunikationssynpunkt, kontaktsynpunkt
o. s. v. spontant är inriktade
mot en centralort. Centralorten skulle
utgöra kärnan i den nya kommunen.
Det har sagts att man på det sättet skulle
hjälpa glesbygderna att leva kvar;
det skulle ges en chans åt landsbygden
att på det sättet hävda glesbygdernas intressen.
Jag måste säga att jag på den
punkten har svårt att tro vad som påstås.
Jag har tvärtom den uppfattningen,
byggd på praktisk erfarenhet, att det
lätt blir på det sättet när man diskuterar
en lokalisering, att det nya företaget
förläggs till centralortens industriområde.
Den nya bostadsbebyggelsen förläggs
då till centralortens bostadsområde.
Allt detta innebär att den arbetskraft
som eventuellt friställes genom
jordbrukets rationalisering inte får sin
utkomst i den egna bygden. Den tvingas
att flytta in till dessa centralorter. Det
innebär en kapitalförstöring i de bygder,
från vilka den kommer, och det
medför stora investeringsbehov för bostäder
och annat i de centralorter, dit
dessa människor flyttar. I en kommun
i mitt län har man betecknat det nu
föreliggande förslaget som en spik i glesbygdens
likkista. Det ligger onekligen
mycket sanning i det påståendet. Man
får stöd för den uppfattningen av en artikel
i SIA, Skogsindustriarbetarförbundets
tidning, där det förklarades att man
på detta sätt skulle få till stånd en styrd
avfolkning av glesbygderna.

Jag tror att det finns anledning att
ytterligare pröva frågan om dessa centralorters
betydelse, inte minst ur sociologisk
synpunkt. Gjorda undersökningar
visar att när man kommer utanför
dessa centralorter, så kan man inte
definiera någon bestämd ort som kontaktort,
utan det är i regel fråga om
ett stort antal olika kontaktorter. Det
behövs därför här mer sociologisk
forskning, och det räcker inte bara med
att anlägga geografiska synpunkter på
problemet om centralorterna, som man
här har gjort.

Fru Segerstedt Wiberg anförde som

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ett argument för att man från folkpartihåll
accepterat det framlagda förslaget,
att de människor som nu lämnar glesbygderna
får man ändå aldrig behålla
där, och man kan inte heller tvinga dem
tillbaka. Jag vill då erinra om en artikel
i Landskommunernas tidskrift nr 9 år
1961. Artikeln innehåller en redogörelse
för en folkomflyttningsräkning från
Linköpings stift, omfattande cirka
225 000 personer i landsbygdssocknarna
i Östergötlands, Jönköpings och Kalmar
län. I artikeln heter det: »Där har
intressanta rön kommit fram. Det synes
vara ensidigt och felaktigt att tala bara
om folkavtappning. Det rör sig snarare
om en mängd mekanismer, ett fylligt,
intressant spel: från landsförsamlingar
till städer, men också i överraskande
grad från städer till landsförsamlingar
och landsförsamlingar emellan, med
bakomliggande reella orsaker, t. ex. ungdomens
utkomstfråga.»

Jag tror att det finns anledning att
även ha detta inslag i bilden klart för
sig i dag.

Som motiv för den nya kommunindelmingsreformen
anföres, att det ju faktiskt
sker en hel del sammanläggningar i dag.
Det är riktigt att det sker kommunsammanläggningar
på grundval av 1919 års
indelningslag, men skillnaden är att
dessa sammanläggningar tillkommer efter
överläggningar och förhandlingar
mellan kommunerna. Kommunalmännen
prövar vad som talar för och emot, och
så småningom kommer man fram till att
det finns en gemenskap som talar för
en sammanläggning. Sammanläggningar
har skett och kommer att ske inom denna
frivillighetens ram. Det finns även i
dag ett behov av kommunsammanslagningar,
där kommunerna av egen fri
vilja får besluta att gå samman.

Utskottets ärade ordförande, herr Elmgren,
har i dag liksom fru Segerstedt
Wiberg citerat olika uttalanden från centerpartiet.
Herr Elmgren citerade vad
lierr Hedlund sagt som inrikesminister
år 1957 med anledning av kommunförbundskommitténs
betänkande. Det betänkandet
blev ju sedan underlag för
den skolstyrelselag som vi fick 1956 och

som trädde i kraft den 1 juli 1958. Till
2 § i skolstyrelselagen finns en mycket
utförlig motivering för hur herr Hedlund
som inrikesminister såg på dessa
problem. Det finns all anledning att i
dag sätta in det uttalandet i dess rätta
sammanhang. Man kan inte som utskottets
ärade ordförande gjorde bryta ut
detta uttalande och ta det som motiv
för den nya kommunindelningsreform
som nu föreslås.

I detta sammanhang citerade herr
Elmgren även polisutredningen, som ju
bygger på centralorter. Jag ber då att
få erinra om vad som står på s. 129
i kommunindclningskommitténs betänkande.
Det kan vara anledning att läsa
upp det med hänsyn till vad som sagts
i debatten här. Det heter där: »Beträffande
polisväsendet synes den i dagens
läge utan tvekan mest rationella organisationen
kunna erhållas, om polisdistrikten
sammanfaller med polischefsdistrikten.
Utvecklingen har såsom tidigare
framhållits också gått därhän, att
allt flera kommuner frivilligt enats om
en sådan organisation. Med hänsyn till
polisväsendet skulle därför kunna anses
önskvärt med så stora kommuner, att
varje polischefsdistrikt kunde bestå av
endast en kommun. Emellertid torde en
ur denna synpunkt lämplig kommunstorlek
icke kunna anges med utgångspunkt
från de nuvarande polischefsdistrikten.
övervägandena i 1957 års polisutredning
kan komma att leda till att
ännu större, kanske avsevärt större polis
(chefs) distrikt befinnes lämpliga.
Därest huvudmannaskapet för polisväsendet
samtidigt ändras kommer dock
de skäl som ur polisväsendets synpunkt
kan finnas för större kommuner att avsevärt
förlora i styrka.»

Jag vill konstatera, att vi i dag har
ganska många poliskommunförbund. Av
de sammanlagt 247 kommunförbund
som finns i landet avser inte mindre
171 polisväsendet. Det visar att polisväsendet
har en annan ställning i detta
sammanhang än övriga hithörande frågor.
För att man inom polisväsendet
skall kunna hålla jourpersonal etc. fordras
större distrikt än en liten kommun.

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Ang. översyn av
Rättsväsendet och ordningstjänsten är
för övrigt inte och skall inte vara en
kommunal angelägenhet, utan bör vara
något som åligger staten.

Det har om den nu föreslagna reformen
sagts att den skulle föra med sig
en förstärkning av den kommunala självstyrelsen.
Det har också påståtts att det
skulle vara angeläget att ha kommuner
med minst 8 000 invånare. Vi fick en
ny kommunindelning 1952. Den tillkom
90 år efter 1862 års kommunallag, som
man ju alltid brukar erinra om. Vi har
haft några frivilliga kommunsammanläggningar
efter 1952. Dessa frivilliga
sammanslagningar grundar sig på överläggningar
och uppgörelser kommunerna
emellan. De är inte slumpmässiga,
utan dylika sammanläggningar skall prövas
av vederbörande länsstyrelse och
kammarkollegium innan de fastställs av
Kungl. Maj:t. Jag tror att man har en
ganska god garanti för att därvidlag
ingenting sker slumpmässigt.

När det nu talas om 8 000 invånare
som en lämplig arbetsnorm, skulle jag
emellertid vilja ställa frågan: Har man
på de tio år, som har gått sedan förra
kommunsammanslagningen, lärt sig se
in i framtiden, så att man är övertygad
om att den kommunindelningsgräns på
8 000 invånare, som nu föreslås, är den
riktiga med hänsyn till framtiden, eller
skall vi inom en ny tioårsperiod vara
nödsakade att pröva om denna fråga
och kanske därvid komma fram till en
ny kommunstorlek, där man med hänsyn
till andra omständigheter vill gå
betydligt högre? Jag tror att det finns
anledning att skynda långsamt på denna
punkt.

Det har här erinrats om att det finns
åtskilliga utredningar, som nu pågår och
spelar in på den fråga vi här behandlar.
Jag tror att det är anledning att vi avvaktar
dessa utredningar; det gäller
kompetensfördelning, kommunernas ekonomi,
skolfrågan, socialvården o. s. v.

I fråga om den kommunala självstyrelsen
vill jag bara säga, att det också
är fråga om effektiviteten i den kommunala
självförvaltningen och att kommunerna
även skall betjäna människor -

na. Det är här inte bara fråga om ett
tekniskt problem, utan man måste också
ha möjlighet till kontakt med de beslutande
förtroendemännen ute i kommunerna.
Man lär nog inte komma förbi,
att en del av detta går förlorat i de
stora kommunerna.

Vi kommer i år att i våra landsting
fira ett hundraårsjubileum med anledning
av tillkomsten av 1862 års landstingslag.
Vi kommer också att i en del
kommuner fira minnet av 1862 års kommunallagar.
Vid dessa högtidliga sammankomster
kommer det att talas om
betydelsen av den kommunala självstyrelsen.
När 1862 års kommunallag infördes
tog man till vara det bästa av de
självstyrelseformer, som utvecklats i
våra kommuner. Man gav stadga och
handlingsfrihet åt kommunerna, och
man möjliggjorde för kommunerna en
ekonomisk handlingsfrihet genom att införa
allmän beskattningsrätt, en rätt som
tidigare i stor utsträckning saknats.

Viktigast var emellertid — eftersom
man tidigare här i dag har erinrat om
1862 års kommunallagar — att man erkände
kommunerna som självstyrande
och självförvaltande enheter, där liksom
ännu i dag länsstyrelsens kontroll i princip
inskränktes till en juridisk granskning
av beslutens laglighet, ej en lämplighetsprövning.

Det har skett förändringar i 1862 års
kommunallag. År 1930 gjordes huvudsakligen
en ändring i formellt avseende.
År 1955 fick vi en reviderad kommunallag.
1862 års kommunallag kom till i en
tid, då man 20 år tidigare hade beslutat
om den obligatoriska folkskolan i vårt
land. År 1865 kom den nya riksdagsordningen,
och år 1868 fick vi de första
folkhögskolorna. Trots detta hade man
den gången förtroende för medborgarna,
för allmogen. År 1962 är det komplicerat
att vara kommunalman; det råder inget
tvivel om den saken.

Får jag också säga att 1962 också är
det år då vi går att besluta cn skolreform,
som kanske är en av de största
som vi har fattat beslut om under lång
tid i vårt land. När vi i dag vet vilket
stort intresse som förefinns för skolut -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

bildningen — det är större än det någonsin
har varit hos menige man — frågar
man sig om det inte skulle finnas
utrymme för att vi skulle kunna tro på
den kommunala självstyrelsen och inte,
såsom man faktiskt ibland kan få höra
i debatten, göra gällande att den inte har
möjlighet att hävda sig på samma sätt
som förr. En av den nya skolans uppgifter
skall ju vara att fostra och skola
demokratiska människor. Kommunal
verksamhet är en god skola och grunden
för vår demokrati, för vår folkliga
självstyrelse.

Jag skall, herr talman, också be att
få erinra om att i utskottets förslag, som
utskottets ärade ordförande yrkar bifall
till, sägs det att man till den 31 mars
1963 skall ha lagt förslag till Kungl.
Maj:t beträffande samarbetsområden i
länen. Jag frågar mig då: Var finns den
frivillighet man talar om, när man inom
en så pass kort tid som ett år skall ta
ställning till hur dessa framtida samarbetsområden
skall se ut? Jag måste
säga att frivilligheten i detta fall nog
är ganska diskutabel. Det är också här
en brådska som går igen, en brådska
som jag hade anledning erinra om inledningsvis.

Jag skall, herr talman, sluta med att
återge några ord av förre inrikesministern
Eije Mossberg, som jag tycker är
belysande för hur han såg på denna fråga
vid den stora kommunindelningsreformen
år 1952. Hans uttalande återfinns
i boken »Människan och samhället»,
tillägnad statsministern på hans 50-årsdag. Herr Mossberg skrev: »Som en
sammanfattning av erfarenheterna från
arbetet med kommunindelningsrelormens
genomförande må framhållas, hur
värdefullt det visat sig vara, att vi verkligen
togo tid på oss och att det förberedande
utredningsarbetet kunde bedrivas
i en lugn takt och utan någon
överdriven forcering. Detta var nämligen
nödvändigt för att uppfattningarna
ute i de olika bygderna skulle stadga sig.
Synnerligen värdefullt har det också varit
att arbetet lagts upp på det sättet,
att de olika orternas befolkning genom
sina kommunala representanter har kun -

nat få kontakt med utredningsarbetet
och göra sina synpunkter gällande, inte
bara en gång utan vid flera tillfällen,
alltefter som utredningsarbetet befunnits
sig på olika stadier.»

Jag tror, herr talman, att dessa herr
Mossbergs ord och hans erfarenheter i
sammanhang med den stora kommunreformen
förtjänar att bli beaktade också
när vi nu går att ta ställning till detta
förslag, som jag förmodar kommer att
bifallas med hänsyn till den majoritet
som ju redan har signalerats. Jag hoppas
att både departementet och länsstyrelserna
kommer att ta hänsyn till
erfarenheterna i samband med den stora
indelningsreformen år 1952 och ge
kommunalmännen möjlighet att tänka
igenom dessa frågor.

Jag ber herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets förslag fogade
reservationen av herrar Harald Pettersson
och Boo.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag känner mig tyvärr
manad att svara på den fråga herr Carlsson
riktade till högerns representanter
i utskottet och till högerpartiet. Han
frågade om vi låtit oss påverka av centerpartiets
ställningstagande. Jag måste
säga att jag är mycket förvånad över
att man kan misstänka, att vi inte gjort
en självständig bedömning för vårt ställningstagande.
Då högern avlämnade sin
partimotion hade vi ingen kännedom om
vilka förslag centerpartiet skulle framställa,
och när vi i utskottet avgav vår
reservation — som väl överensstämmer
med partimotionen — kände vi inte heller
till vilka uttalanden centerpartiet
skulle göra. Hade man mera tillmötesgått
synpunkterna i vår partimotion
skulle enigheten ha blivit större. Enda
orsaken till vårt ställningstagande är att
man inte i större utsträckning gått oss
till mötes. Jag hoppas att herr Carlsson
inte på något sätt finner det obehagligt
att vår reservation är så pass lik centerpartiets.

Jag skulle inte ha ställt frågan, men

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

när herr Carlsson ändå gjorde det, tycker
jag, nästan otrevliga uttalandet och denna
insinuation att vi skulle ha låtit oss
påverka av centerpartiets ställningstagande,
så vill jag i alla fall fråga: Kommunsammanslagningen
är ju inte på något
sätt en direkt skattefråga, men skattepaketet
har i alla fall nämnts i debatten
om regeringen i höstas hade fogat
förslaget beträffande kommunsammanslagningen
som en bilaga till sitt förslag
om det s. k. skattepaketet, skulle centerpartiets
ställningstagande i den situationen
ha varit ett helt annat?

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Det låg ingen insinuation
i min fråga, herr Sveningsson, men
jag blev något förvånad när jag läste
rubriken och påståendet i Svenska Dagbladet,
att det var centerpartiet som
spräckte kompromissen. Det var detta
som gjorde att jag förmodade, att högern
var beredd att acceptera en kompromiss
om det varit möjligt att uppnå enighet.
Också herr Sveningssons inlägg i interpellationsdebatten
i november 1960 gav
underlag för min fråga.

Men jag ber att få tacka för det besked
herr Sveningsson nu givit, och jag är
glad över att vi har kommit på samma
linje, liksom att vi fått åtminstone en
folkpartist med oss. Jag skulle också tro
att om man fick rösta efter övertygelse
och så som kommunalmännen och kommunerna
ute i länen bedömer frågan,
så bleve det ganska många inom regeringspartiet
som röstade med oss.

Slutligen kan jag svara på herr Sveningssons
fråga, att om det nu föreliggande
förslaget fogats till regeringens
proposition om skattepaketet så hade
vårt ställningstagande beträffande kommunsammanslagningen
icke förändrats
därigenom.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! För många kommuner
innebar 1952 års ändrade kommunala
indelning en väldig omvälvning. Många

kommunala förtroendemän var också
den gången utomordentligt tveksamma
inför ändringen och frågade sig om den
verkligen var det riktiga och väl avpassade
steget mot den förbättring av de
kommunala funktionerna som man givetvis
i och för sig var angelägen om. Omställnings-
och anpassningssvårigheterna
blev betydande, och trots att man säkerligen
överallt gick till sammanslagningsverket
med en uppriktig önskan att
skapa en snabb och fullständig sammansmältning,
tror jag vi kan säga att våndorna
i samband med denna process
ännu inte överallt är helt övervunna.

Hade man år 1952 kunnat ana att den
nya indelningen skulle vara omodern
inom tio år, så hade man alldeles säkert
blivit upprörd över den bristande framsyntheten
vid denna för bygden så genomgripande
förändring. Det är nämligen
att märka, att den ursäkt för felbedömningen
som väl nu främst åberopas,
nämligen landsbygdens snabba avfolkning,
dels borde ha kunnat förutses —-liksom för övrigt alla de andra omständigheter
som nu åberopas — och dels
inte räcker som förklaring. Den bristande
funktionsduglighet, som anges vara
orsaken till behovet av ändringar nu,
gäller nämligen i praktiskt taget lika hög
grad de landsbygdskommuner, vilkas invånarantal
ligger klart över den norm,
som 1952 ansågs lämplig, och även för
överskådlig framtid kan väntas komma
att ligga över den.

Jag har velat säga detta därför att det,
såvitt jag kan förstå, i princip knappast
är någon skillnad mellan situationen i
dag och den situation som rådde före
1952. Dessutom är ju täta förändringar
i den kommunala indelningen ytterst
olyckliga dels tekniskt, därför att de
rycker undan grundvalen för den i kommunalt
arbete så viktiga långtidsplaneringen,
dels rent psykologiskt genom att
de för avsevärd tid minskar den känsla
av samhörighet och samling kring gemensamma
angelägenheter som är så vital
för en rätt fungerande kommunal
självstyrelse. Man borde därför vara
utomordentligt försiktig med att rekommendera
precis samma slag av lösning,

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

som man rekommenderade 1952 och som
alltså har visat sig vara så otillräcklig.
Helt andra tåg borde åtminstone undersökas
och övervägas först.

Denna debatt har klart visat att vi
alla är överens om att en kommunal
självstyrelse är något värdefullt, att det
måste vara riktigt att överlåta beslutanderätten
i lokala frågor, så långt detta
är möjligt, till dem som har den lokala
kunskapen och som är direkt och mest
berörda av besluten. Det är också omvittnat,
att den kommunala självstyrelsen
har en allmänt uppfostrande effekt
och är en utomordentlig skola för förtroendemännen
till undan för undan allt
större uppgifter. Om en självstyrelse
emellertid skall ha en sådan effekt så
måste den naturligtvis också ha ett reellt
innehåll och inte bara vara ett slagord,
som tas fram då och då. Den måste innebära
för det första en förankring av
det kommunala intresset och ansvaret
hos medborgaren i gemen, så att detta
intresse blir något normalt för kommunens
enskilda invånare. Det ligger i sakens
natur att en sådan spridning lättare
kan ske i en liten kommun än i en
stor. Det är där enklare rent organisatoriskt
och sammanhangen är klarare
och sammanhållningen naturligare, men
jag tror kanske ändå inte att det är kommunens
storlek som har det avgörande
inflytandet, utan det beror också på
många andra faktorer. Inte minst beror
det på att den andra och ännu viktigare
förutsättningen för självstyrelse är uppfylld,
nämligen att kommunen har en
verklig rätt att fritt besluta. Där ligger
det sämre till. De kommunala uppgifterna
regleras i stor utsträckning antingen
i en författning, som direkt föreskriver
hur kommunen skall handla, eller också
genom statsbidrag, som utlämnas om
kommunen i detalj följer myndigheternas
anvisningar, annars inte, och det får
i praktiken ungefär samma verkan.

De sektorer där kommunen kan handla
med verklig självständighet är inte
många. Även i andra avseenden kan
statsbidragen ha en ogynnsam effekt
nämligen genom att de ger den felaktiga
bedömning av kommunala åtgärder, som

uppkommer när man endast behöver ta
hänsyn till en del av den verkliga kostnaden
för åtgärden. Det finns många exempel
på ett genom statsbidrag snedvridet
kommunalt handlande.

Å andra sidan är ju kommunen i
många fall bara ett organ för verkställande
av uppgifter, som helt regleras av
staten, ett förhållande som kanske ibland
bör bestå av praktiska skäl. Där bör då
kostnaderna också helt bestridas med
statsmedel, över huvud taget måste sambandet
alltid hållas klart mellan det
kommunala inflytandet över ett verksamhetsområde
och statsbidraget till
samma område. Bidraget måste stå i direkt
proportion till det mått av tvång,
som staten ålägger kommunen.

Det kommunala skatteunderlaget per
invånare är högst varierande. De kommunala
behoven är också högst varierande.
Ofta eliminerar dessa två faktorer
varandra och det är väl bl. a. detta
som förklarar, att det knappast råder
något direkt samband mellan utdebiteringens
storlek å ena sidan och kommunens
storlek och rikedom å den andra.
Detta förhållande gäller vid en acceptabel
kommunal standard, faktiskt
också hos den fattigare kommunen. Det
finns ju emellertid många kommuner —
och antalet stiger — som har hamnat i
utomordentligt besvärliga ekonomiska
situationer genom omständigheter som
de själva inte rimligen kan lastas för.
Här hjälper sannerligen inte alltid bara
en förstoring av kommunen. Det krävs
helt andra åtgärder, och utredningen av
bedömningen av dessa borde göras innan
man tar ställning till kommunens
framtida utseende. I detta fall delar jag
helt de av herr Ferdinand Nilsson framförda
synpunkterna. Det är väl också
tänkbart att man skulle kunna finna former
för statsbidrag, som vore på ett annat
sätt än hittills avhängiga av kommunens
förhållanden mera än av kommunens
åtgärder. Kanske skulle man kunna
åstadkomma den önskvärda utjämningen
på så sätt utan att därmed behöva inkräkta
på utrymmet för det fria kommunala
handlandet.

Man kan naturligtvis säga att proposi -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

tionens och utskottsmajoritetens förslag
och tankegångar inte innebär något särskilt
stort ingrepp i den kommunala
handlingsfriheten — i varje fall inte just
nu. Enligt min mening är emellertid felet,
att man alltför litet har beaktat själva
kärnpunkten i problemet om den
kommunala förvaltningens framtid och
utveckling. Den kärnpunkten är, enligt
min åsikt, avvägningen av de kommunala
uppgifternas art och omfattning i
det moderna samhället, samt givetvis
formerna för deras finansiering.

Jag ber, herr talman, att i övrigt få
uttala mitt instämmande i vad som här
har framförts av herrar Sveningsson och
Hagberg och yrkar bifall till den reservation
av herr Sveningsson m„ fl. som
är fogad till utskottsutlåtandet.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag skall inte låta fresta
mig att på debattens nuvarande ståndpunkt
ingå i någon polemik åt något
håll. Jag tycker också, att debatten ganska
mycket har rört sig i periferien och
att man liksom har glömt bort den sakfråga
som vi nu egentligen skulle diskutera.
Jag vill i all korthet och i sammandrag
anföra de motiv som har gjort att
jag kommit att tillhöra utskottets majoritet.

Det har ju tydligt och klart dokumenterats,
att det råder ett aktuellt och stort
intresse för sammanläggningar och omläggningar
av kommunerna i riket, och
ett ganska stort antal ansökningar om
sammanläggningar föreligger. Jag kan då
mycket väl förstå de myndigheter, som
anser sig behöva ha en ordentlig kartläggning
över hela området att tillgå när
de behandlar och tar ställning till dessa
ansökningar. Då skulle kunna avgöras,
om de aktuella ansökningarna är det
bästa sättet att lösa sammanläggningarna
på. Om man utan vidare i ett län
fastställer en sammanläggning i väster,
en i öster och kanske en mitt emellan,
så kan man så småningom komma till
insikt om att denna planlöshet har varit
av ondo. All erfarenhet säger oss detta,
liksom också att det kommer att bli

de små kommunerna — de ur sammanläggningssynpunkt
icke önskvärda —
som kommer att bli lidande på detta.

Jag anser mig för min del inte ha lust
att dela ansvaret med dem som har en
negativ inställning och som på — som
jag tycker — ganska svaga skäl motsätter
sig en ordentlig planläggning, och
jag tror inte att man gör kommunerna
någon nytta utan snarare en ganska stor
otjänst, om man motarbetar en sådan
planering.

Låt mig också få understryka att det
nu bara är fråga om en planläggning.
Vad som skall komma därefter — om
och när kommunerna skall fatta beslut
om att sätta planerna i verkställighet —
är en helt annan sak, och den hänskjuter
utskottet också helt till kommunernas
egna och fullt frivilliga initiativ.
Man har från en del håll sagt, att det är
en alltför hög grad av frivillighet, som
så småningom kommer att spoliera hela
resultatet, men jag tror inte att vi skall
se så pessimistiskt på saken. Jag tror
att kommunalmännen, som själva bär att
ta ställning till behovet och fördelen av
en sammanslagning, när de anser situationen
lämplig för en sådan, också kommer
att se till att en sammanslagning
kommer till utförande.

När jag har sammanfattat dessa synpunkter,
ha jag kommit fram till att det
här gäller en planläggning som behöver
komma till stånd och att denna fråga
behöver lösas snart. Det gör, herr talman,
att jag för min del är beredd att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är ett markant inslag
i den bär debatten, att många talare
förmenar att det har varit stor brådska
och forcering vid behandlingen av detta
ärende. Det sägs också — det bär
gjorts även i denna kammare, så långt
jag har kunnat följa referaten — att
en del av problemen har vi velat dölja,
att något slags hemlighetsmakeri skulle
föreligga.

Jag vill hävda motsatsen. Det finns
väl ingen fråga på det samhällspolitiska

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

området — kanske bortsett från frågan
om tjänstepensioneringen — som under
de senaste åren har varit utsatt för en
så ingående, öppen och fri debatt som
just denna.

Det började med att vi från departementets
sida tog upp överläggningar
med styrelsen för Landskommunernas
förbund och efterhörde dess uppfattning
om det vid den tidpunten — det
var 1959 — fanns anledning att låta
göra en utredning av det här frågekomplexet.
Jag skall villigt erkänna att förbundet
i början av 1959 var litet tveksamt
och sade att man kanske behövde
fundera ytterligare på saken. Vi gav
inte uttryck för någon brådska utan
sade att vi var helt överens med förbundet
om detta. Vi hade sedan fortsatta
resonemang om själva uppläggningen.
Jag sade därvid att vi hade
tänkt oss att först inkalla en expertgrupp,
som tog upp en del av de specialproblem
som finns på detta område,
och att vi sedan borde tillkalla förtroendemän
att deltaga i det fortsatta
arbetet. Om denna uppläggning var förbundet
och departementet också helt
överens, och jag hade tillfälle att på
hösten vid Landskommunernas förbunds
kongress tala i de här frågorna
och framlägga som min uppfattning, att
tidpunkten var inne att göra en förutsättningslös
utredning rörande indelningsfrågorna
och om möjligheterna att
komma fram till riktlinjer för det interkommunala
samarbetet, någon form av
vägledning för bedömning av de önskemål
om sammanlägggning som vi visste
skulle komma. Ute i kommunerna var
nämligen sådana här strävanden i gång,
och vi var övertygade om att det skulle
komma önskemål.

Så tillsattes utredningen, och vi förde
under tiden en debatt — en utåtriktad
debatt — där vi försökte engagera kommunalmännen
alt ge uttryck för sin mening.

De sakkunnigas betänkande kom och
skickades ut. Jag skall villigt erkänna
att vi från början satte en mycket kort
remisstid — i den stillsamma förhoppningen
att vi skulle kunna presentera

ett förslag till förra vårriksdagen. Men
sedan man från många håll hade givit
uttryck för önskemål om att få längre
tid för en remissbehandling var det
självfallet att regeringen medgav detta.
Därmed fick man också skjuta på riksdagsbehandlingen
till hösten. När frågan
då skulle upp för behandling begärde
partiledarna att vi skulle flytta
över den till vårriksdagen för att ge utskottet
längre tid till en reell behandling.
Inte heller mot det hade regeringen
något att invända. Redan vid den överläggning,
då uppskovet begärdes, sade
vi att denna begäran var rimlig och att
vi inte skulle motsätta oss den.

Dessutom vill jag påstå att det under
tiden från det betänkandet framlades
och fram till nu har försiggått en omfattande,
öppen och fri diskussion ute
bland kommunalmännen om just de här
angelägenheterna. Jag har träffat ungefär
fem tusen kommunalmän under de
här två åren, om inte var och en personligen
så i varje fall i samband med!
möten, konferenser och diskussioner, där
jag har informerat, diskuterat och avlyssnat
stämningarna bland kommunalmännen.
Jag vill också påstå att denna
lyhördhet för stämningarna sedan
kommit till uttryck i de modifikationer
som gjorts i propositionen — något som
ju också här har uppmärksammats —
i förhållande till vad indelningssakkunniga
föreslagit.

Vi har alltså inte velat vare sig forcera
denna stora fråga eller hålla den
undan från den offentliga debatten.
Tvärtom, det bär är ett kommunalmännens
problem i stort. Man kan väl säga
att propositionens förslag egentligen bara
avser riktlinjer för det interkommunala
samarbetet och vägledning för
ställningstaganden till önskemål om
sammanläggningar och att det i och för
sig in le skulle ha behövt prövas i riksdagen.
Våld förslag bygger på den gällande
indelningslagstiftningen, som vi
i princip inte begär någon ändring av.
Vi utvidgar den med ett förslag om att
man i varje län kan göra upp en plan
för näringsgeografiskt sammanhängande
områden, som vi tror skall vara

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

lämpligt underlag för framtida kommunbildningar.
Man överlämnar sedan
åt kommunerna att i frivilligt samarbete
inom ramen för dessa områden ta ställning
till den tidpunkt, när de eventuellt
vill påkalla åtgärder från de centrala
myndigheterna och slutgiltigt från
Kungl. Maj:t.

Det har sagts, att indelningsutredningen
inte lämnar någon uttömmande
redovisning av alla problem och att utredningen
inte skisserat alla de stora
frågor som skulle kunna bli föremål för
diskussion i detta sammanhang. Jag vill
då erinra om att det inte är något nytt
som vi diskuterar. Det är inte någon diskussion
som blossat upp plötsligt och
där vi har haft att ta ställning till en
rad nya problem, utan det är fråga om
en sedan årtionden fortgående diskussion
med utredningar och ställningstaganden
i riksdagen till principiellt
utomordentligt betydelsefulla frågor.

Låt mig erinra om att frågan om fattigvården
— socialvården, som det numera
heter — var föremål för diskussion
i mitten av 1930-talet. Det väcktes
motioner i riksdagen, och i motionerna
begärdes att man skulle ta upp till prövning,
huruvida inte fattigvården borde
anses vara en statlig uppgift och därför
borde övertas av staten. Socialminister
Möller behandlade den frågan i direktiven
till socialvårdskommittén, som tillsattes
1937. Han redovisade hela debatten,
motionerna och den efterföljande
diskussionen, där det sades att detta
område principiellt är en statlig uppgift.
Men han tillägger också, att man
har diskuterat denna fråga ända sedan
1841 års riksdag — det är alltså inte något
nytt. Socialministern förmenade för
sitt vidkommande, att det här gällde en
primärkommunal uppgift, men han
överlämnade åt socialvårdskommittén
att bedöma denna fråga.

Vad som också är intressant att uppmärksamma
i denna diskussion är att
vissa motionärer dels vid riksdagen
1918, dels i mitten av 1930-talet tog upp
tanken att man skulle flytta över fattigvården
till landstingen. Man sade, att
de kommunala enheterna är för små för

att klara hithörande uppgifter. Man borde
därför göra en överflyttning till
landstingen — eller till staten — för
att på det sättet avlasta de mindre kommunala
enheterna den börda som fattigvården
utgjorde.

Kommittén presenterade år 1942 sitt
förslag om socialvårdskommuner. Det
var ingen snabbutredning, den arbetade
under fem år. Den tillgodosåg alltså de
anspråk, som man åtminstone på vissa
håll inom centerpartiet nu tydligen vill
ställa på en utredning, nämligen att den
skall arbeta så länge som möjligt, i den
tron att man därmed skall vinna den
största effekten. Jag är inte helt övertygad
om att så är fallet!

Socialvårdskommittén sysselsatte sig
alltså fem år med dessa problem och tog
också upp den i princip viktiga frågan
om huvudmannaskapet. Kommittén kom
dock till det resultatet, att detta borde
vara en primärkommunal angelägenhet,
ty den nära kontakten med människorna
var enligt kommitténs mening avgörande
för huvudmannaskapet. Det var ett
ställningstagande av utomordentligt stor
betydelse inte bara för denna fråga,
utan för bedömningen av alla de uppgifter
som faller på primärkommunerna.

Jag har velat redovisa denna debatt
från 1930-talets mitt eftersom vi, när vi
i dag diskuterar indelningsproblemen,
möter liknande tankegångar: man skall
flytta över skolväsendet till staten eller
till landstingen och man vill överväga
att flytta över också andra uppgifter för
att lätta bördan för de svagaste kommunerna.
Detta är ingenting nytt.

Det är inte heller något nytt att man
skulle kunna lösa detta problem via specialkommuner.
Socialvårdskommittén föreslog
redan 1942, att man skulle bilda
socialvårdskommuner, på vilka man
skulle lägga socialvårdsuppgifterna,
d. v. s. fattigvården. I kommitténs betänkande
fanns t. o. m. ett lagförslag.
Detta förslag byggde på den tanken, att
flera primärkommuner skulle läggas
samman till socialvårdskommuner och
ha socialfullmäktige eller socialvårdsnämnd
som bestämde över organisationen
och utgifterna och sedan skickade

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

räkningen till kommunalnämnderna.
Dessa hade att föreslå kommunalfullmäktige
att utdebitera de medel som behövdes.
Man ville med andra ord förvandla
primärkommunens fullmäktige
till ett utdebiteringsinstitut.

Då kom man genast in på den mycket
viktiga frågan om den kommunala självstyrelsens
reella innebörd. Den självstyrelsen
vilar på att kommunerna skall bestämma
utgifterna för den service den
vill ge människorna och att den skall ha
beskattningsrätten, d. v. s. rätten att ta
ut avgifter av människorna för att klara
de uppgifter över vilka man bestämmer.
Det är alltså det principiella underlag,
på vilket den kommunala självstyrelsen
vilar, och i samma ögonblick
som man upphäver detta sammanhang
upphäver man också själva grundvalen
för den kommunala självstyrelsen.

Kommunalmännen reagerade också
mycket starkt mot tanken på socialvårdskommuner.
Regeringen — med dåvarande
socialministern Möller — var av den
uppfattningen, att i den mån man skall
klara socialuppgifterna på detta sätt genom
större enheter, så måste man göra
sammanslagning av kommuner till mera
lämpliga kommunala enheter. Så fick vi
till stånd den utredning om ny kommunindelning
som vi känner till och som
resulterade i 1950 års beslut och 1952
års reform.

Jag har velat erinra om detta för att
framhålla att de principiella problem,
som vi här diskuterar, inte är någon nyhet.
Diskussionen kring dem är inte heller
någonting nytt, utan det är ställningstaganden
som man gjort under
hand. Frågan för oss har bara varit: Är
det några nya moment som kommit till
och som ger anledning till en omprövning
av dessa principiella ställningstaganden? Därför

förmenar jag, att när man säger
att detta varit en forcerad snabbutredning,
som inte haft tid och möjlighet
att ta ställning till de stora frågorna, så
är detta inte riktigt. Problemet om den
kommunala självstyrelsens ställning i
vårt samhällsliv var ett av de kanske
mest omfattande problem som diskute -

rades av kommunindelningssakkunniga
under 1940-talet. Den som har tagit tid
på sig att läsa det betänkande som offentliggjordes
på 1940-talet, inte minst
kapitlet om den kommunala självstyrelsens
kris, har säkerligen uppmärksammat
att det kanske vackraste och förnämsta
som kan skrivas om kommunal
självstyrelse finns där. Dit hör också påpekandet
om den reella grunden för den
kommunala självstyrelsen, där man
kommer fram till att man måste förstärka
kommunernas underlag såsom en
förutsättning för den kommunala självstyrelsen.

Vad är det som är anledningen till att
vi har tagit upp detta problem? Ja, det
är den utveckling som har förevarit i
vårt samhälle och som inte är ny men
som under 1950-talet pågått i accelererad
takt genom omflyttning av människor
från landsbygden in till städerna
och industriorterna.

Detta är ingenting ensartat för vårt
land. Det är en företeelse som pågår i
praktiskt taget varje industrialiserat
land, där industrialiseringen alltjämt är
på frammarsch. Man kan naturligtvis
säga att det är beklagligt att utvecklingen
har gått i denna riktning, vilket har
haft till följd att medan hälften av människorna
i vårt land på 1930-talet bodde
på landsbygden och hälften i städer och
tätorter, har vi nu 73 procent i städer
och tätorter och endast 27 procent på
landsbygden. Prognoserna säger oss att
vi framemot 1970—75 kommer att ha 80
procent av vårt folk i städer och tätorter
och endast 20 procent på landsbygden.

Vad beror detta på? Det beror på den
moderna industrialiseringen och näringslivets
koncentration. Industrierna
byggs upp i större och mera koncentrerade
enheter, varigenom de blir konkurrenskraftigare.
Var har det ekonomiska
resultatet av denna utveckling blivit?
Det kan ni avläsa i utvecklingen
under efterkrigstiden i form av en fördubbling
av vår levnadsstandard, och
vi förväntar oss en utveckling framöver
med ungefär samma resultat under en
15-årsperiod.

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Vi gör nu inteckningar i denna vår
framtid, när vi bygger upp en social
trygghet för åldringar, barnfamiljer och
andra grupper. Vi bygger ut vår sjukhusvård,
vår socialvård och vårt undervisningsväsen
■—• kostnadskrävande uppgifter,
och den sistnämnda nödvändig
för att vi skall kunna klara konkurrensen
ute på världsmarknaden. Vi måste
ha yrkesutbildat folk o. s. v. Men vi gör
det i den bestämda känslan att vi kommer
att klara detta. Vi är emellertid
också införstådda med att den skärpta
konkurrens, som vi kommer att möta i
framtiden, nödvändiggör att våra industrier
och vårt näringsliv över huvud taget
måste kunna rationaliseras och effektiviseras
ytterligare samt att icke
minst koncentrationstendensen hör samman
med denna process.

Det är inte bara vår industriella verksamhet
som det här gäller. Det är en företeelse
som är likartad för olika delar
av vårt näringsliv. Jag vill framhålla att
det också inom jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse råder en likartad tendens.
Det är inte så att man sprider
massor av mejerier och slakterier ut till
varenda kommun, utan man gör ekonomiska
överväganden, som leder till att
man koncentrerar verksamheten genom
mejerifusioner och slakterifusioner. Man
lägger företagen på några få orter inom
betydande områden, och därom finns
ingenting att säga.

Men att man samtidigt förstärker tendenserna
till en centralisering av människorna
måste man också ha klart för
sig. När vi gör dessa bedömningar för
framtiden, i prognoserna för 1970 och
1975, sker det med utgångspunkt från
bedömningar även om jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering. Man säger
att vi inte kan göra dessa beräkningar
med någon säkerhet. Ja, vi har dock den
säkerhet som ligger i vår jordbrukspolitiska
målsättning, och därvidlag har vi
väl ändå en förhoppning att cirka 8 eller
9 procent av landets yrkesutövare
skall stanna kvar i jordbruket, i bärkraftigare
och rationellare enheter. Men ända
dithän räknar vi med att utvecklingen
skall gå.

Skogsbruksrationaliseringen är påbörjad
och avsätter resultat i form av minskat
arbetskraftbehov och friställning
av arbetskraft. Som väl är kan den tas
emot av vårt näringsliv och inom våra
serviceyrken. Vi kan ändå känna glädje
och tillfredsställelse över att detta kunnat
ske med denna nya befolkningsvåg,
den som jag kallar den andra befolkningsvågen
i vårt land. Den första var
den som sköljde fram över landsbygden
i samband med bondehushållets sammanbrott
i slutet av 1800-talet och den
befolkningsvågen klarade vi inte inom
vårt eget land. En miljon av dessa människor
måste resa över till Amerika,
därför att vi inte kunde ge dem en tillfredsställande
bärgning här i landet. Nu
är vi i det läget att den arbetskraft, som
friställes, kan vi ta emot inom vårt näringsliv,
inom våra serviceyrken o. s. v.
Och det är väl en av de stora fördelarna.
På det sättet räknar vi alltså med
att utvecklingen går vidare.

Man frågar sedan vad man har för
garantier för att den siffra, som för
kommunerna angives såsom ett minimiunderlag
—■ d. v. s. omkring 8 000 — är
riktig. Här vill jag erinra om att man
tagit denna siffra såsom riktpunkt för
befolkningsunderlaget i en kommun år
1975, då vi ändå förväntar oss att själva
rationaliseringsprocessen inom jord- och
skogsbruk i huvudsak avslutats och en
viss stabilitet kunnat ernås. Men siffran
är inte sakrosankt på något sätt. Den
har så att säga framräknats baklänges
genom att man gått ut från näringsgeografiska
sammanhängande områden,
som innehåller minst en centralort, eller
tätort, och sedan gjort en uppdelning av
landet och kommit fram till att man för
dessa områden får ett genomsnittlig befolkningstal
av 8 000. Vi har i propositionen
sagt att detta blir en lämplig riktpunkt
—• om det blir något under eller
över 8 000 har ingen sådan avgörande
betydelse som man här tycks vilja göra
gällande.

Men den befolkningsomflyttning som
skett har givit till resultat att en rad av
våra kommuner inte bara har ett alltför
knapphändigt befolkningsunderlag, utan

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

även ett otillräckligt ekonomiskt underlag
—• ett underlag som i jämförelse med
de starkare, bättre rustade kommunerna
får anses vara otillfredsställande, eftersom
skillnaderna i kommunernas möjligheter
att bereda invånarna service
praktiskt taget växer oavbrutet.

De resultat, som vi sist uppmätt, grundar
sig på taxeringsutfallet 1961 och de
redovisar i korthet att vi har ett genomsnittligt
skatteunderlag av 48 skattekronor
per invånare — i städerna är det
59 skattekronor per invånare. Men vi
har 24 kommuner, som har ett skatteunderlag
som är under 20 skattekronor
per invånare; en del kommer ned till
ungefär 10 skattekronor. Vi bär 106 kommuner
med ett skatteunderlag av 20—25
skattekronor per invånare och vi har
200 kommuner som har ett skatteunderlag
av 25—30 skattekronor per invånare.
Vi har alltså 350 kommuner, som
har ett skatteunderlag som är lägre än
30 skattekronor per invånare. Jag vill
då erinra om att genomsnittet är 48
skattekronor per invånare -— eller för
städerna 59 skattekronor.

Detta säger omedelbart vilka stora
skillnader som råder när det gäller kommunernas
förmåga att meddela service
åt sina invånare. Utvecklingen går också
dithän att man efter hand ökar skillnaden
mellan kommunerna.

Vad har detta inneburit för kommunerna
och kommunalmännen? Det har
på många håll sagts, att kommunerna
måste samverka och samarbeta och att
kommunerna måste läggas samman till
större och bärkraftigare enheter. Det är
alltså samarbets- och sammanläggningstendenserna
ute i kommunerna, som så
att säga är en av drivkrafterna till att vi
ansett det nödvändigt att ta upp denna
fråga.

Det kan ju sägas att vi inte behöver
lägga oss i detta eftersom detta samarbete
sker oss förutan. Frågan är bara
om vi stillatigande skall åse denna utveckling
eller om man från statens sida är
beredd att ge riktlinjer och vägledning
för dessa frivilliga samarbetssträvanden
och sammanläggningsönskemål för att
så att säga få en inriktning, där slut -

produkten kan bli ändamålsenliga områden
för framtida kommuner. Det är ungefär
så vi har velat se det hela.

Det är klart att de utgångspunkter vi
haft för vår diskussion, nämligen de
näringsgeografiska sammanhängande områdena,
också har givit förutsättningarna
för en samhörighetskänsla människorna
emellan —- den känsla av samhörighet
som kommunerna i så stor utsträckning
bygger på. Det visar sig av alla de utredningar,
som blivit gjorda, att detta
inte är någonting nytt. Det är inte de
indelningssakkunniga, som bär knäckt
denna princip. Det är i stället arbetsmarknadsstyrelsen,
det är olika utredningsinstitut
i samband med skolplaneringen,
som har tagit upp denna problematik
och metodik och prövat om centralorten
kan verka attraherande på befolkningen
i omgivningen och om det
finns ett samband och en samhörighet
mellan människorna i tätorten och den
omgivande bygden. Tätortsbefolkningen
som arbetar i industrien kommer i allmänhet
från den omgivande bygden, sina
anförvanter och släktingar har de
där. Förbindelserna går i riktning till
och från tätorten.

Förutsättningarna för att bygga upp
en ny samhörighet på detta underlag anser
vi vara utomordentligt stora. Vi kan
inte finna någon annan metodik eller få
fram något annat underlag för framtiden
för de enheter som vi tror växer
fram. Detta är ju i och för sig ingenting
märkligt. De kommunalmän som arbetar
ute i landet känner till hur denna samhörighet
i realiteten finns, och vi menar
då att det är riktigt att söka inrikta
samarbetet på sammanläggningar i dessa
områden, i den mån önskemål härom
kommer till uttryck inom områdena, och
att man också bör göra upp en plan för
hur sådana regioner länsvis skulle komma
att te sig. Det är huvudinnehållet
i den proposition som vi har presenterat.

Det är klart, att vi har ställts inför
många delfrågor, som är viktiga nog. Det
hade under alla omständigheter varit
värdefullt om utskottsmajoriteten och
reservanterna velat uttala sig om vissa

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

av dessa frågor. Jag tillåter mig att uppfatta
det så, att i den mån utskottet inte
har gjort något uttalande, så är man
helt införstådd med propositionens förslag
beträffande denna rad av delfrågor.

Jag kan nämna att vi i propositionen
har förutsatt att sammaläggning av kommuner
till samarbetsområden, regioner,
bör kunna ske, även om kommunerna
ligger i skilda län. Det betyder att vi
måste vara beredda att antingen företa
en sekundär länsrevision eller i samband
med en längre gående länsrevision acceptera
de resultat vi kommit fram till
på detta sätt. Vi har tagit upp andra
frågor, som principiellt sett är lika viktiga.
Vi har i propositionen nämligen
emot de sakkunnigas uppfattning velat
föreslå, att en nuvarande kommun bör
kunna delas, i den mån man kan följa
en tidigare kommun- eller församlingsgräns
och man kan få ett starkt uttryck
för en sådan åtgärd bland befolkningen.
Man skulle därvid tillämpa någon form
av frågeinstitut eller folkomröstning inom
den del av kommunen, där ett sådant
önskemål föreligger. Detta förslag, som
vi har presenterat i propositionen — vi
tar för givet, att utskottet när det inte
yttrat sig härom i verkligheten delar
departementschefens uppfattning — är
av utomordentlig betydelse som vägledning
för det frivilliga samarbetet och för
sammanläggning i framtiden. Det är en
komplettering till den gällande indelningslagstiftningen.

Man kan naturligtvis handla som högern
och centerpartiet gör och säga, att
eftersom de är emot förslaget i sin helhet
så vill de inte heller ägna sig åt detaljer,
även om de är viktiga. Jag undrar
dock om kommunalmännen i allmänhet
uppskattar ett sådant ställningstagande.
När jag nu talar om kommunalmän,
så menar jag kommunalmän i skilda partier,
ty herr Eric Carlsson bör inte dra
för långt gående slutsatser av sin tankegång
om en omröstning bland kommunalmän
tillhörande socialdemokratiska
partiet. Herr Carlsson yttrade ju, att han
förväntade sig att utslaget i så fall kanske
skulle bli annorlunda än vad vi trott.
Av 860 kommuner, som yttrat sig, har

6 Första kammarens protokoll 1962. Nr 8

500 tillstyrkt att vi skulle gå ännu längre
än vad propositionen gör. Av de centrala
instanserna har samtliga länsstyrelser
utom en varit helt överens med utredningsmännen
om att man bör gå längre
än vad vi har gått i propositionen.
Samtliga tre kommunförbund har tillstyrkt
utredningens förslag. I landskommunernas
förbund har tre centerpartister
reserverat sig, medan höger- och
folkpartiledamöter jämte de socialdemokratiska
ledamöterna varit helt positiva.
Av de centrala ämbetsverken har samtliga
utom lantbruksstyrelsen, som har
ställt sig en smula tveksam, tillstyrkt.

När nu de 500 kommuner, som jag
nyss nämnde och som representerar 60
procent av de kommuner som yttrat sig,
klart har uttalat sig för både den principiella
grundvalen för och uppläggningen
av arbetet, och endast 26 procent av
kommunerna har ställt sig tveksamma
eller helt avvisande, så är väl detta ända
ett opinionsuttryck, som man inte
utan vidare kan vifta bort och som
egentligen skulle ge oss anledning att
framlägga utredningens förslag i oförändrat
skick. Som jag emellertid inledningsvis
yttrade har vi med lyhördhet
för den kommunala opinionen sökt modifiera
förslaget och göra det mer markerat
frivilligt än man kanske uppfattade
de sakkunnigas förslag •— allt i syfte
att söka åstadkomma en enighet mellan
partierna i den rekommendation till
kommunalmännen om det framtida arbetet,
som propositionen egentligen innebär.

Jag beklagar att detta inte har lyckats,
inte minst ur den synpunkten att vad vi
vill åstadkomma ju är ingenting annat
än ett försök att ge garantier åt människorna
i vårt land, oberoende av var de
bor, för en någorlunda likartad social
service. Jag är medveten om att detta
kräver mer än de resultat en indelningsreform
kan ge. Det kräver skatteutjämning.
Förslag härom kommer att föreläggas
riksdagen inom de närmaste fjorton
dagarna av finansministern. Det blir
visserligen en provisorisk skatteutjämning,
som kommer att få prövas på nytt
år 1964, om inget särskilt hinder inträf -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

far. Eftersom skatteutjämningskommitténs
förslag till provisorisk lösning är
känt i stora delar, kan det vara anledning
att här endast helt kort återge det.
Förslaget betyder en kostnadsökning för
staten från 15 till ungefär 45 miljoner
kronor. Framför allt för de norrländska
kommunerna betyder det en väsentlig
uppräkning av skattelindringsbidraget, i
Norrbottens län från 6 till 16,8 miljoner,
i Västerbottens län med nära 6 miljoner
kronor, i Jämtlands län med 3,5
miljoner kronor. Skattelindringsbidraget
i Västernorrlands län har hittills uppgått
till endast 79 000 kronor men kommer
nu att stiga med 3 153 000 kronor
till 3 232 000 kronor. Även några sydsvenska
län, Kalmar, Gotlands och Blekinge
län, får mellan 1 och 2 miljoner
kronor i skattelindringsbidrag.

Vad detta betyder för de enskilda
kommunerna kan jag kort ange med ett
par exempel: Karesuando och Korpilombolo
kommer med sina 27 kronor i utdebitering
att få 14 kronor i statsbidrag
och alltså en egen utdebitering med 13
kronor.

Det är möjligt att finansministern
kommer att gå ännu längre än utredningsförslaget
om provisorisk skatteutjämning,
men detta är det minimiförslag
som vi kan förvänta från regeringen.
Det påverkar i och för sig inte skatteunderlaget.
Det ändrar icke heller det
förhållandet, att man i Karesuando har
ungefär 10 skattekronor per invånare.

Om man skall angripa det problemet,
måste man ta upp lokaliseringsfrågan. I
vilken omfattning kan vi åstadkomma lokalisering
av industrier och företag ute
i kommunerna? Här ställs vi inför ett
stort problem, prövat under hela efterkrigstiden,
och vi vet resultatet: en fortsatt
koncentration inom näringslivet, betingad
av företagsekonomiska överväganden
och i övrigt som resultat: befolkningsomflyttningen.

Då kommer nästa fråga, som jag tror
det blir nödvändigt att följa upp. Det
behövs en aktivare och längre gående
lokaliseringspolitik än vi hittills bedrivit
för att bygga under inte minst den
här indelningsreformen. Vi får proble -

met om vården av våra tillgångar, jorden
och skogen. Vi måste se till att det
finns tillräckligt många människor kvar
som är beredda att ägna sig åt jord- och
skogsbruk för att vårda sig om dessa
våra tillgångar. Vi måste garantera dem
att de får någorlunda likartade villkor
med dem som flyttar in till städer och
industriorter och att de på rimligt avstånd
får tillgång till samhällsservice i
form av skolor, sjukvård, socialvård
o. s. v.

Det är möjligt att vi i vissa landsdelar
måste inrikta oss på att skapa ekonomiska
och kulturella stödjepunkter, antingen
genom att stimulera näringslivet
att förlägga en del av sina nybyggnader
och industrier just till dessa punkter eller
genom att eventuellt låta samhället
engagera sig i en utbyggnad av företag
för att klara vissa delar av vårt land.

Jag kan försäkra er, att detta är en
fråga som vi kommer att gemensamt få
pröva under den allra närmaste framtiden,
och vi avvaktar den utredning
som är sysselsatt med just de spörsmålen.

Möjligheterna att bygga upp det ekonomiska
underlaget genom företagsamhet
är en av de stora huvudfrågorna. Vi
har erfarenhetsmässigt kommit fram till
att om kommunerna skall ha några utsikter
att konkurrera om företagen, så
måste de kunna bereda tjänstemän och
arbetare villkor, som är någorlunda likartade
dem som gäller på andra orter i
fråga om den samhälleliga servicen.
Här kommer vi tillbaka till kommunens
förmåga att klara dessa uppgifter. Också
bland kommunalmännen är man överens
om att kommunerna behöver förstärkas
genom sammanläggning till nya,
bärkraftigare enheter för att kunna klara
konkurrensen om företagsamhetens
lokalisering.

I våra frivlilliga strävanden har vi
kunnat förmärka att det ofta är relativt
hyggliga enheter som begär sammanläggning
till ännu kraftigare enheter. De
kommuner som saknar ett tillräckligt
ekonomiskt och befolkningsmässigt underlag
blir därmed ofta lämnade utanför
gemenskapen. Jag skall villigt erkän -

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

na, att man även i kommuner med stabil
socialdemokratisk majoritet ställer
sig tveksam inför en kommunreform. De
menar att de har byggt ut socialvården
och byggt upp en kulturell standard, en
utbildningsstandard, som ligger långt
över vad de omkringliggande kommunerna
har förmått — skall man nu dela
med sig till dessa?

Här har vi fört in solidaritetstanken,
som går ut på en omfördelning och en
solidarisering mellan stad och land. Jag
beklagar att inte minst de som säger
sig företräda landsbygdens folk inte är
beredda att ta sin del av ansvaret för
en politik som leder till en solidarisering
mellan stads- och landsbygdsmänniskorna.
Jag är medveten om att en
sammanläggning av omfattande landsbygdsområden
med stadsområden leder
till problem, och vi har tillrått den största
försiktighet i detta sammanhang, men
själva riktpunkten, solidariseringstanken,
står kvar. Dess förverkligande skulle
ha underlättats om landsbygdsrepresentanterna
hade visat en något öppnare
attityd. Men är de inte beredda att dela
ansvaret, så är vi beredda att ta hela
ansvaret för att ge en garanti åt de människor,
som vi måste ha kvar på landsbygden,
att de skall få någorlunda samma
standardutveckling som andra människor.
Den reform, om vilken vi här
lagt fram förslag innebär innerst inne
och på lång sikt en sådan garanti. Man
kan inte bortse från detta när man bedömer
det här problemkomplexet.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Den kritik, som vi reservanter
har riktat mot detta förslag,
går ju till stora delar ut på att man inte
har klart för sig vilka arbetsuppgifter
kommunerna skall få.

Vad inrikesministern nu sade om forceringen
var väl i vissa stycken riktigt,
men han tog åt sig en del beröm som
kanske inte var alldeles förtjänt. Förlängningen
av remisstiden genomfördes
ju sedan starka krav framställts härom,
men regeringen hade velat forcera fram
ärendet på så kort tid, att det var orim -

ligt att tänka sig att man skulle kunna
svara. Det kom ett enda exemplar av
betänkandet till en kommun, och det
skulle läsas av alla — det fanns då ingen
möjlighet att svara inom den utsatta ti den.

Regeringen tog alltså inget initiativ
för att det skulle gå saktare, utan det
var efter skarpa påpekanden från kommunerna
som regeringen tog reson och
beslöt att inte forcera ärendet så hårt.

Jag vill bestrida att vi inom centerpartiet
skulle anse, att utredningarna
bör pågå länge för att därmed bli bättre.
Vi menar inte att de skall ta lång
tid, utan att de skall företagas med största
skyndsamhet. Man bör dock utreda
de väsentliga sakerna, och först och
främst vad som skall tillhöra de kommunala
angelägenheterna.

Inrikesministern säger att det inte är
någonting nytt i tanken att flytta över
vissa uppgifter från kommunerna till
landstingen eller staten. Nej, men det
försämrar inte saken; den kan diskuteras
ändå. Vi är fortfarande inte på det
klara med vad som bör tillhöra statens,
landstingens och kommunernas uppgifter.
Det argument som inrikesministern
åberopade, att landstingen redan har så
stora uppgifter, att de inte kan ta hand
om fler, är inte bärande. Om man anser
att landstingen skulle kunna sköta
en uppgift bättre än andra organ, så får
man bygga ut deras organisation, så att
de kan klara den. Det vore intressant
om regeringen ville tillämpa samma resonemang
när vi diskuterar statens angelägenheter
och alltså sade, att staten redan
har så många uppgifter, att man
inte kan lägga på den fler. Det resonemanget
är inte logiskt — man kan flytta
över nya uppgifter, även om landstingen
tidigare har stora arbetsuppgifter.

Jag noterar med tillfredsställelse att
inrikesministern sade, att kommunerna
bör ha sådana uppgifter som de själva
kan bestämma om och göra utdebitering
för. Det tycker jag är en riktig synpunkt.

Här gjordes också en jämförelse med
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse.
Jag vill göra den reflexionen, att
man inom jordbrukets ekonomiska för -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

eningsrörelse har försökt behålla så stort
inflytande som möjligt för medlemmarna.
Hela tiden har man arbetat på att
åstadkomma detta.

Utvecklingen går vidare, sade inrikesministern.
Det är riktigt, och det är
därför vi anser att man inte kan vara
så urkonservativ att man säger att uppgifter
bara därför, att de sedan lång tid
har åvilat kommunerna, fortfarande
skall ligga på kommunerna. Hade vi tagit
upp en allsidig diskussion om vilka
uppgifter som är lämpliga för de olika
institutionerna, kunde vi ha sett saken
på ett helt annat sätt.

Jag vill understryka att vi inte i och
för sig har satt oss emot en kommunsammanläggning.
Vi vill gå ännu längre
än regeringen, på så sätt att vi vill genomföra
den på rationellare grunder. Vi
menar att regeringen bara har gått halvvägs
— man har glömt att bedöma kommunernas
uppgifter i fortsättningen.

Inrikesministern åberopade kommunernas
utdebitering. Jag vill påpeka, att
indelningssakkunniga har redovisat att
det har skett en stor utjämning. Efter
litet resonemang om hur förändringen
har skett säger de: Någon slutsats angående
samband mellan kommunstorlek
och utdebitering anser sig de sakkunniga
icke kunna draga.

I förbigående vill jag säga, att den
politik som har förts har gått ut på att
urholka de statsbidrag som kommunerna
fått, vilket varit till stor nackdel för
kommunerna.

Vad beträffar remissyttrandena skulle
jag vilja göra den anmärkningen, att det
är lätt att yttra sig om hur andra bör
göra. De kommuner som inte på något
sätt berörs av en sammanslagning har
i större utsträckning velat förorda de
här framlagda förslagen, men av kommuner
med mindre än 6 000 invånare är
det bara 40 procent som tillstyrkt de
utsända förslagen.

Inrikesministern talade om solidaritet
och sade att tätorterna skulle vara generösa
mot landsbygden. Ja, det kan
man säga, om det skall vara absolut fastlåst
vad som skall handläggas av kommunerna.
Hade man tagit upp den frå -

gan till ordentlig behandling, är det inte
säkert att man behövt tala om generositet.

Som en sammanfattning vill jag säga,
att det riktats allvarliga anmärkningar
mot att frågan inte har utretts tillfredsställande
och att den inte angripits på
det radikala sätt, som skulle ha möjliggjort
en kommunindelning som varit
verkligt effektiv och rättvis.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern tog
upp de erinringar, som hade riktats
mot tillvägagångssättet i den här frågan.
Man har menat, att den på ett icke
lämpligt sätt blivit forcerad. Han bestred
dessa erinringar och frågade kammaren,
om regeringen inte tillmötesgått
remissinstanserna, som begärt att de
måtte få längre tid på sig, eller om regeringen
inte tillmötesgått framställningar
från partiledarna om uppskjutande av
riksdagsbehandlingen.

Allt detta är riktigt, men det gäller
bara utanverken. Anmärkningarna är
självfallet riktade mot den forcering,
som pågått inom själva utredningen och
gjort denna enligt mångas mening mindre
tillfredsställande.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om följande intressanta faktum. I utredningens
eget betänkande har givits vittnesbörd
om hur arbetet där har forcerats.
Det gick så snabbt, att två av Stadsförbundets
representanter inom indelningssakkunniga
fann sig föranlåtna att
i ett särskilt yttrande anmärka på denna
forcering med bl. a. den motiveringen
— och här tillåter jag mig citera —
att »möjligheterna att analysera och penetrera
olika spörsmål av betydelse för
ställningstagandena har varit begränsade».
Så säger ett par av indelningssakkunnigas
egna ledamöter.

Jag lyssnade med intresse till inrikesministerns
värdefulla och som vanligt
sympatiskt framförda anförande. Emellertid
skulle jag i ett hänseende vilja
knyta ytterligare en reflexion till detsamma.
Inrikesministern vet lika väl
som vi alla här, att det finns en medborgargrupp
i landet som vi en smula

Onsdagen den 21 februari 1902

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning j borgerliga primärkommuner

skämtsamt brukar kalla »socialingenjörer».
Ingen behöver ifrågasätta redbarheten
i deras syften. Dessa tekniker
vill emellertid gärna se alla förvaltningsuppgifter
som tekniska problem, vilka
anses kunna lösas vid skrivbordet med
linjal och räknesticka.

Jag är inte så alldeles säker på att
detta är möjligt. En kommungräns, ärade
kammarledamöter, representerar inte
bara en teknisk anordning och vissa
ekonomiska och befolkningsmässiga kalkyler
och prognoser. Den avgränsar
också en räjong, inom vilken medborgarna
vill känna trivsel och sammanhållning,
en räjong, där vissa traditioner
hålls vid makt och sambandet med det
förflutna är starkt.

Jag skulle vilja tillägga: En alltför hårt
driven uniformering härvidlag kan leda
just till den fortsatta utarmning, materiellt
och andligt, av landsbygden som
vi dock alla här, hur vi än i övrigt ser
på dessa saker, av hjärtat vill motverka,
och till ett utsuddande av de lokala
särdrag som alltjämt utgör en levande
realitet i vårt mångskiftande svenska
samhälle.

Jag menar därför, att denna fråga inte
bara är en ekonomisk och teknisk fråga,
utan i många fall också en fråga
med vidsträckta psykologiska aspekter,
en fråga om — det vill jag gärna erkänna
— tämligen ovägbara och irrationella
faktorer.

Jag förstår självklart inrikesministerns
ambitioner att få se sitt namn
knutet till en reform av denna karaktär.
Jag förstår och respekterar dessa ambitioner.
Jag unnar inrikesministern detta.
Men, herr talman, jag vill gärna
säga, att jag unnar inrikesministern något
mera än så, nämligen att få sitt
namn knutet till en god och bestående
reform. Jag är tyvärr inte alldeles övertygad
om att det beslut, som i dag förmodligen
kommer att fattas, garanterar
ett dylikt resultat.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Får jag först instämma i
vad herr Hagberg sade då han erinrade

om att de två reservanterna bland de
indelningssakkunniga sade ifrån att de
på grund av den korta tiden inte hade
möjlighet till den prövning och bedömning
av frågan som de ansåg vara önsk lig I

det förslag som utskottet här framlagt
säges att länsstyrelserna senast den
31 maj 1963 till Konungen skall överlämna
förslag om samarbetsområden ute
i länen. Jag måste, herr statsråd, reagera
mot den brådska som kännetecknar både
utredningen och fastställandet av tidpunkt
för länsstyrelsernas förslag till
Kungl. Maj:t. Man hinner helt enkelt
inte ute i kommunerna och länsstyrelserna
att penetrera förslagen tillräckligt
grundligt.

Det har här mycket talats om motståndet
mot den nya kommunindelningsreformen.
Det är beklagligt att statsrådet
inte hade tillfälle att närvara vid den
kommunalekonomiska konferensen i
Härnösand den 15 juli 1961. Jag skulle
vilja rekommendera herr inrikesministern
att ta kontakt med statsrådet Skoglund
som var med vid den konferensen
och fick en klar uppfattning om det
mycket starka motstånd som där förekom
mot kommunindelningsreformen.
Man sade från flera håll på konferensen:
Låt oss först reda ut de ekonomiska mellanhavandena
mellan staten och kommunerna
— sedan kan vi diskutera denna
reform. Statsrådet Skoglund har helt
säkert många intressanta upplysningar
att ge inrikesministern på den punkten.

Sedan har vi detta skatteutjämningsförslag
som kommer från skatteutjämningskommittén
och som gäller särskilt
skattetyngda kommuner. Det är en fördelning
som skattelindringskommittén
brukar göra. Men den hjälpen löser inte
skatteutjämningsproblemen som sådana,
ty det är som sagt endast särskilt skattetyngda
kommuner som får del av detta
bidrag.

Jag vill komplettera de uppgifter som
statsrådet här lämnade med att nämna
att det endast är kommuner med ett
skatteunderlag under 23:53 i södra Sverige,
27: 81 i mellersta Norrland och
32: 09 i norra Norrland som kommer i

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

åtnjutande av detta skattelindringsbidrag.
De som ligger över denna gräns
kommer inte i åtnjutande av detta bidrag.
Det innebär att man i kommuner
med en utdebitering av över 20 kronor
får betala 45 å 50 procent mer i skatt
om det är fråga om en inkomsttagare i
gruppen 8 000—12 000 kronor än i lågskattekommunerna.
Där har man alltså
ingen hjälp av skattelindringsbidragen.

För att belysa situationen skall jag ta
ett exempel från övertorneå kommun.
Där fick man år 1960 eller möjligen 1959
— jag reserverar mig för året — 605 000
kronor i skattelindringsbidrag. Kommunen
fick emellertid i bidrag till pensionskostnader
betala 571 000 kronor.
Där har vi ett exempel på den övervältring
av kostnader från staten på kommunerna
som sker och som i fråga om
pensionskostnaderna i jämförelse med
år 1948 uppgår till 120 miljoner och för
skolmåltider till 60 miljoner, per år
räknat nu.

Statsrådet yttrade att landsbygden
inte har velat solidarisera sig med den
föreslagna kommunindelningsref ormen.
Herr statsrådet representerar staten och
Kungl. Maj :ts regering. Jag svarar att det
vore tacknämligt om staten å sin sida
ville solidarisera sig med kommunerna
och fullgöra sina åtaganden gentemot
dem. Då vore den ekonomiska situationen
ute i kommunerna betydligt bättre
än vad den för närvarande är, och då
hade vi lättare att diskutera dessa frågor
ur andra aspekter.

Yad sedan gäller siffermaterialet angående
remissyttrandena så har jag en
sammanfattning av detta material. Den
visar att 268 landskommuner uttalat sig
för en ny kommunindelning, 223 emot
och 176 landskommuner har inte haft
någon uppfattning. Det innebär att majoriteterna
av landskommunerna icke uttalat
sig för en ny kommunindelning.
.lag tror, herr statsråd, att man kanske
bör ha dessa fakta med i bilden när man
talar om hur kommunerna bedömer denna
fråga.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Mina siffror beträffande
antalet kommuner, som uttalat sig i
den ena eller andra riktningen, tror jag
är helt riktiga. Jag har dem här i en
sammanställning av det föreliggande
materialet. Om jag då tar hänsyn till att
de ungefär 100 kommuner, som har ställt
sig tveksamma, dock har tillstyrkt utredningsförslaget
i fråga om indelning
i samarbetsområden och i fråga om obligatoriska
samarbetsnämnder och jag
därför tar dem med bland de tillstyrkande,
betyder det att 500 kommuner
av 868 uttalat sig för ett förslag som
faktiskt skulle gå längre än vad propositionen
nu gör.

Beträffande mina kontakter med statsrådet
Skoglund vill jag gärna säga att
de är utomordentligt goda, och jag vet
också tämligen väl vad som förekom på
konferensen. Jag har sagt att även socialdemokratiska
kommunalmän har
ställt sig tveksamma, men sedan de har
fått klart för sig att detta är en del av
ett arbete som innefattar både en indelningsreform,
en lokaliseringsfråga och
en skatteutjämningsfråga, har de blivit
införstådda med att denna utveckling
är ganska rimlig och i allmänhet ställt
sig positiva till förslaget.

Det är givet att man kan säga att statens
bidrag till kommunerna kan diskuteras
både till sin utformning och sin
karaktär. Jag har velat säga att det inte
är fråga om något skatteutjämningsförslag,
men jag vill ändå göra det påståendet
när man säger att staten har övergivit
kommunerna och att statsbidragen
har sjunkit, att det är givet att det inom
vissa områden kan diskuteras om det
inte skett en urholkning av bidragen,
jag är fullt medveten om det, men därifrån
till att säga att staten har minskat
sin andel i de kommunala utgifterna är
steget långt.

År 1950 betalades i statsbidrag till
kommunerna 500 miljoner kronor. I den
proposition som föreligger vid årets riksdag
upptages samma bidrag till ungefärligen
2 740 miljoner kronor. Om jag översätter
dessa siffror i index och utgår

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

ifrån talet 100 år 1950, så är indextalet
nu ungefärligen 528.

Man kan säga att detta inte är tillräckligt,
och jag är beredd på att vi kan
överväga den saken, men vi bör komma
ihåg att man inte kan göra en generell
bedömning. Man kan inte säga att vi
skall ta bort kommunernas bidrag till
pensionskostnaderna därför att det skall
ge en lättnad. Det ger självfallet en lättnad
åt alla kommuner — det ger en lättnad
åt Djursholm och Stocksund, som
betalar bara 23 öre som sin andel i pensionskostnaderna,
liksom det ger en lättnad
för de kommuner som betalar 3 å 4
kronor. Det är möjligt att man kan hitta
någon konstruktion som löser denna
problematik. Det räknar vi med att vi
skall kunna göra till år 1964, då man
skall ta slutgiltig ställning till denna
fråga.

Man kan lägga samma synpunkter på
skolproblemet. Vissa kommuners kostnader
för skolväsendet ligger vid 1:10
under det att andra ligger uppe vid
7:50. Även här föreligger våldsamma
skillnader. Om man skall söka åstadkomma
ett bidrag, som ger en rimligare utjämning
mellan kommunernas kostnader,
förmenar vi att en skatteutjämning som
är konstruerad på det sättet, att den
tar hänsyn till skatteunderlaget och utdebiteringen,
ger mera generellt verkande
resultat.

Vi tycks ganska överens om att ett
förstatligande av polisväsendet bör komma
till stånd. Utredningen har ju föreslagit
detta. Det är klart att det härigenom
blir en lindring för kommunerna
i deras totala kostnader med ungefär
275 miljoner kronor. De största fördelarna
tillfaller emellertid här de ekonomiskt
mest välrustade kommunerna,
Stockholm, Göteborg och andra. De
mindre och svagare kommunerna får
mindre nytta av förslaget.

Här föreligger alltså mycket stora problem,
och det är en avvägningsfråga hur
man bör göra. Vi tror att det är nödvändigt
att åstadkomma en skatteutjämning
nu, och det gör vi inte minst därför att
vi vill understryka den frivilliga karaktären
av den indelningsreform som vi

åsyftar, ty eljest skulle det ekonomiska
nödtvånget för kommunerna att gå samman
markeras mera om inte skatteutjämningsbidrag
lämnas. Vi har ingen
åstundan att på det sättet odla något
slags katastrofteori.

Jag har gjorts uppmärksam på att jag
i mitt förra anförande nämnde att konstitutionsutskottet
inte hade ägnat sig
åt en rad delproblem. Jag avsåg närmast
reservanterna, som i sina reservationer
inte har tagit upp en del av de problem
som jag anser vara principiellt utomordentligt
viktiga och varav jag måste utläsa
att reservanterna i och för sig inte
haft någonting att erinra mot de tankegångar
som finns i propositionen.

Utskottet har ju på ett par punkter tagit
upp ett resonemang bl. a. om det inskrivna
årtalet 1967. Jag vill gärna säga
att om man ifrån utskottsmajoritetens
sida nu förmenar att det inte bör stå
något årtal alls, så inger det oss icke något
bekymmer, ty ingen har påyrkat att
den initiativrätt som alltid ligger hos
regeringen skall inskränkas eller tas
bort. Det hade egentligen varit onödigt
att skriva in årtalet 1967, jag är fullt
medveten om det. Jag vill bara läsa upp
vad som står i propositionen på s. 97:
»Kungl. Maj:t torde framdeles böra för
riksdagen redovisa, i vad mån av statsmakterna
i förevarande sammanhang beslutade
åtgärder lett till utveckling av
interkommunalt samarbete och sammanläggning
av kommuner, samt underställa
riksdagens prövning, huruvida åtgärderna
visat sig till fyllest.»

Vi tyckte att vi skulle anmäla vårt intresse
för att lämna riksdagen en redovisning,
alltså den instans som skall fatta
beslut i dessa frågor. I den mån vi
skulle finna det påkallat att åtgärder av
längre gående art behöver vidtagas så
skall förslag presenteras. Därför har vi
här också skrivit in detta och velat efterhöra
utskottets mening om man inte
bör slopa extravalen under mellanåren,
alltså de år som ligger mellan de ordinarie
valen. Vi har sagt att man kanske
kan överväga att försöka undvika att
val förläggs till andra år än då andrakammarval
och ordinarie kommunala

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

val sker. Detta innebär att önskemålen
om sammanläggningar mellan kommunerna
in le skall bifallas av regeringen
1963 eller 1965.

Det är ungefärligen det som vi begärt
att utskottet skulle uttala sig om. Vi har
då sagt att det är ordinarie kommunalval
år 1966 och att det är lämpligt att
efter ett sådant val, som ligger fyra år
framåt i tiden, lämna en redogörelse för
riksdagen hur arbetet har fortskridit och
vad resultatet har blivit. Men om riksdagen
nu säger att den inte vill stipulera
någon tidpunkt för denna redovisning,
känner jag inget bekymmer för ett sådant
ståndpunktstagande.

Jag skall också, herr talman, helt kort
säga något om herr Hagbergs och herr
Bengtsons inlägg.

Herr Hagberg gör mig litet besvärad
när han tror att det är min ambition att
få skriva mitt namn under en viktig reform
som lett fram till att vi har tagit
oss an denna fråga. Jag vill gärna säga
till herr Hagberg att när jag fick uppgiften
att deltaga i regeringsarbetet föreställde
jag mig att det inte minst var
sjukvårdsarbetet och en del av de kommunala
uppgifter, som jag dessförinnan
hade sysslat med, som skulle bli huvudproblem.
Jag skall gärna tillstå att det
har varit ett omfattande arbete på alla
dessa områden, inte minst på sjukvårdsområdet.
Jag kunde väl inte år 1957 i
min livligaste fantasi tänka mig att kommunindelningsfrågan
skulle bli en stor
och växande fråga för mitt departement,
och det var med stor tveksamhet som vi
tog upp kontakterna med Landskommunernas
förbund och andra kommunala
instanser för att efterhöra deras mening,
huruvida det var angeläget att
man från statsmakternas sida uppmärksammade
detta problem. Inte minst i
pressen framfördes emellertid ett önskemål
om att dessa frågor borde ses över,
och därmed påtog vi oss ett arbete som
inte bara har gett oss bekymmer utan
också förorsakat väldiga ansträngningar
för många av dem som haft att syssla
med denna fråga i kanslihuset och i
andra sammanhang. Det är klart att de
som utredde frågan arbetade oerhört

hårt — de gjorde ett utomordentligt gott
arbete — och att det arbetsmässigt sett
var påfrestande är jag den förste att vilja
understryka.

Herr Hagberg hänvisar till att det
fanns ett par reservanter i utredningen.
Jag underskattar inte reservanterna men
vill bara helt kort konstatera att inte någon
av de förtroendemän som vi hämtade
ur de skilda partierna, vare sig från
högern, centerpartiet, folkpartiet eller
det socialdemokratiska partiet, reserverade
sig med angivande av att arbetet
var för ansträngande. Reservanterna utgjordes
av två av de tjänstemän som
Stadsförbundet satte in i arbetet. Jag
underkänner inte därmed deras reservation,
men jag vill framhålla att de kommunalmän
som hade att ta ställning till
frågan ansåg sig ha haft tillräcklig tid
och möjligheter för att kunna ta den
ståndpunkt som de gjorde.

Nej, herr Hagberg, det är inte min ambition
som ligger bakom i detta fall,
utan det är vår bedömning att det är
nödvändigt att vi ger riktlinjer för det
interkommunala samarbetet och skapar
vägledning för de ställningstaganden
som vi och länsstyrelserna samt kommunerna
själva skall ta i fråga om sammanläggningen.
Det har varit det avgörande
skälet för oss.

Herr Bengtson kommer tillbaka till
utredningstanken och förmenar att uppgiftsområdena
för stat, landsting och
kommun borde ha utretts ytterligare eller
att pågående utredningar hade bort
avvaktas. Det är klart att man kan säga
det, och högern har ju också sagt i sin
reservation att man bör avvakta alla de
pågående utredningarna och först sedan
de är avslutade ta upp frågan om hur
man skall åstadkomma riktlinjer och
vägledning för en ny indelning av kommunerna.

När jag går igenom alla utredningar
som redovisas såsom aktuella och pågående,
kan jag inte komma fram till annat
än att om vi avvaktat dem skulle
vi få vänta, jag skulle tänka mig fem
eller upp till tio år innan vi skulle varit
färdiga att ta ställning till det problem
som vi nu har fört fram. Jag undrar om

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets
våra kommunalmän i alla de hundratals
kommuner, där man är sysselsatt med
frågan om samarbete i växande omfattning
och om sammanläggning, skulle
uppskatta om vi bara sköt ifrån oss detta
problem. Skall vi till alla de kommuner,
där man klart har tagit ställning
för en sådan vägledning -— och det är
ju ändå en majoritet — bara säga att
de får vänta i tio år. Vi har i departementet
ungefär 20 sammanläggningsärenden.
En del är färdigbehandlade, en
del behandlar vi för närvarande och
andra ligger hos kammarkollegiet eller
länsstyrelserna. Vi räknar emellertid
med att få 20 sammanläggningsärenden
före den 1 maj, som vi skall ta ställning
till och som berör ett 40-tal kommuner.
Skall vi bara säga att vi tar ställning
till dem därför att de förts fram, och
att det inte spelar någon större roll
vad slutprodukten blir för det område
vari kommunerna ligger? Vårt önskemål
har varit att försöka sätta in de aktuella
sammanläggningsproblemen i en större
bild för att något veta varthän vi kommer,
något som också är angeläget för
våra kommunalmän.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag och statsrådet har
olika siffror beträffande kommunernas
inställning till behovet av ny kommunindelning.
Jag vill påstå att siffrorna är
korrekta i den sammanställning jag här
har — annars har vi fått oriktigt material
till sammanställningen.

Också när det gäller statsbidragen har
jag en sammanställning som visar utvecklingen
per skattekrona räknat från
1952 fram till 1956. Under den tiden har
statsbidraget minskat från 6:84 till 5:31,
alltså med 1:53, per skattekrona under
den nämnda fyraårsperioden. Jag förmodar
att utvecklingen inte blivit bättre
efter 1956, även om man tar hänsyn
till att statsbidragen för närvarande reduceras
i samband med ortsavdragsreformen.

Slutligen yttrade herr statsrådet att
de socialdemokratiska kommunalmän 7

Första kammarens protokoll 1962. Nr

indelning i borgerliga primärkommuner
nen numera är införstådda med förslaget
till ny kommunindelning. Det tror
jag, herr statsråd — och jag förstår det
också.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Efter allt som förevarit
i denna debatt skall jag omdisponera
mitt anförande och närmast ge några repliker
i anknytning till de anföranden
som hittills hållits.

Inledningsvis vill jag ändå, herr talman,
erinra om att åtskilligt har hänt
på olika områden sedan vi här i riksdagen
behandlade 1952 års kommunreform.
Jag tror att utvecklingen har liksom
visat vägen även när det gäller den
kommunala organisationen och hur man
på bästa sätt skall tillvarata kommunernas
möjligheter att ge medborgarna tillfredsställande
service. Industrialismen
har gått framåt med oerhörd kraft, men
vi har samtidigt kunnat konstatera en
utveckling mot allt större enheter. En
ökad centralisering av den ekonomiska
verksamheten och av de industriella
verken har ägt rum och medfört att människor
i glesbygderna allt mer och mer
flyttat in till städer och tätorter. Den
utvecklingen kommer troligen att fortsätta
och leda till en ytterligare uttunning
av landsbygdens befolkning, hur
mycket vi än beklagar det.

Varför flyttar människorna på detta
sätt? I stor utsträckning beror det väl
på att de därigenom får en bättre social
service och kortare arbetstid, kanske
också bättre inkomster. Särskilt för de
unga har sådant stor betydelse.

Herr Bengtson, herr Eric Carlsson och
andra har talat om idealkommunen där
de valda förtroendemännen i huvudsak
sköter de kommunala angelägenheterna;
det skulle innebära ett stort värde att
få ha dessa mindre kommuner kvar. Men
då förefaller det egendomligt att människorna
flyttar just från dessa kommuner
till de stora kommunerna, där de
kanske mera försvinnar bland de många
andra. Naturligtvis är det synnerligen
värdefullt att man kan upprätthålla
största möjliga kommunala och allmän 8 -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

politiska aktivitet hos medborgarna i en
kommun eller en stad; jag tror dock att
människorna visserligen värderar att de
vart fjärde år får välja kommunalfullmäktige
och att några stycken kan vara
med i kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse
osv., men att de ändå sätter större
värde på det materiella innehåll som
kan åstadkommas genom bättre rustade
kommuner. Ty hur de kommunala angelägenheterna
än är ordnade flyttar man
ju från kommunen om det inte är möjligt
att där få en sådan försörjning som
man önskar sig.

Jag tycker att det i debatten hittills
har alltför litet beaktats vad människorna,
och särskilt de yngre, mer och mer
fäster avgörande vikt vid, nämligen en
högre ekonomisk och social standard;
och den sociala standarden beror ju i
mycket stor utsträckning på anordningarna
i kommunerna. Även om jag delar
andra talares uppfattning att vi noga
bör tänka oss in i konsekvenserna innan
vi fattar beslut i denna mycket stora
och betydelsefulla fråga, tror jag att
vi icke bör vara rädda för att genomföra
vissa reformer om vi ser att de
leder till förbättringar.

Jag måste säga att jag blev något förvånad
när jag hörde herr Bengtsons pessimistiska
anförande. Han ville ha det
ungefär som nu och utvecklade ett rent
statiskt betraktelsesätt trots att vi ju lever
i ett dynamiskt samhälle där utvecklingen
går snabbt framåt.

Lika förvånad blev jag vid läsningen
av högerns reservation, där det på ett
ställe heter att man inte kan gå med
på detta förslag därför att man inte med
säkerhet kan säga vilka förvaltningsuppgifter
en kommun skall få. Ja, herr Sveningsson
och herr Hagberg, när kommer
det att inträffa, om samhällsutvecklingen
fortsätter som hittills med ständiga förändringar
och förbättringar? Vi har ju
kommit in i atomåldern, som öppnar
oanade perspektiv för oss. När skall vi
slutgiltigt kunna säga hur ett samhälle
eller en kommun måste arbeta och vilka
uppgifter den kommer att få? Är det inte
de obotfärdigas förhinder när man kommer
med sådana resonemang?

Så vill jag ta upp ett par saker som
man anser skulle innebära binder och
som man först vill få ordnade innan beslut
i denna fråga fattas. Från centerpartiets
sida talas mycket om lokaliseringspolitiken,
och man säger att lokaliseringskommitténs
arbete skulle föregripas
därest riksdagen godkänner det föreliggande
förslaget.

Men det blir ju landsbygd kvar även
med kommunreformen. Även om man
nu sammanslår flera kommuner till större
områden, så behövs det ju industri
också i de s. k. tätorterna ute på landsbygden.
Vad jag har synnerligen svårt
att förstå är att det särskilt i centerpartireservationen
visas så liten förståelse
för centralorternas betydelse. Om det nu
är så som det sägs, och som även inrikesministern
har sagt i sin proposition,
att det är troligt att den plats som blir
centralort inom den större kommunen
kommer att locka till sig industrier, serviceanordningar
och hantverk, spelar
det väl ingen roll för den enskilde medborgaren,
ty oavsett i vilken del av
kommunen tätorten ligger kommer ju
dess resurser hela kommunen till del.
Vi kan vid inte utgå ifrån att alla tätorter,
allra minst de små och de som ligger
illa till ur kommunikationssynpunkt,
skall kunna begåvas med hantverk och
industri, utan det gäller nog bara de
större och dem som ligger bäst till.

Jag anser att det på landsbygden bör
skapas litet större centralorter som kan
tjäna som alternativ till städerna när
det gäller förläggningen av serviceanordningar,
hantverk, industriella anläggningar
och sådant. Vi måste söka få
fram störrre centrala orter som har goda
kommunikationer, som har god service
över huvud taget, som har undervisningen
ordnad och som har anordningar
på nöjeslivets område, dvs. är
väl rustade för att tillgodose dem som
räknar med att flytta dit, orter som sålunda
kan utgöra en verklig lockelse för
industrier ocli för andra som kan tänkas
komma i fråga.

En sak förvånade mig något i herr
Bengtsons anförande, nämligen vad han
sade om skolorna. Jag missuppfattade

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr .8

-ing. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

honom kanske, men ett par gånger sade
han ungefär det att skolväsendet kan
man ju överlåta åt någon annan myndighet.
Samtidigt har han talat om att
man skall bibehålla de mindre kommunerna
för att den enskilde medborgaren
skall ha ett bättre grepp om de kommunala
angelägenheterna. Nå, det greppet
har han ändå inte, ty det är ju i fullmäktige
besluten fattas. Herr Bengtson
anser att skolan kan överlåtas åt andra,
kanske till landstingen. Jag har sett i
tidningen ett förslag om att högstadiet
skulle kunna skötas av landstingen, men
på det sättet bryts ju enhetsskolan sönder,
och det anser jag vara en olycka.
Skolan har ändå en så stor betydelse,
och vi befinner oss nu i ett läge där enhetsskolan
skall byggas ut. Är det då
inte nödvändigt att kommunerna kan få
största möjliga inflytande på dess utformning?
Jag tror dock att många kommuner
inte klarar uppgiften ensamma,
utan att det måste ske en samordning
över gränserna. Jag tror också att denna
samordning över gränserna och de
samarbetsnämnder som nu anses böra
tillsättas kommer att bana väg för eu
sammanslagning, kanske inte i alla de
tilltänkta fallen men i en del av dem.
Jag har fattat det så att sammanslagningen
inte skall vara någonting som händer
på några år utan att det kommer att ta
många år, innan kommunreformen har
blivit genomförd. Det kommer att gå
sakta, och det är ju kommunalfullmäktige
i de olika kommunerna som själva
har att besluta, om de skall tillsätta en
samarbetskommitté eller om kommunen
skall ingå i en större kommun. Därmed
tycker jag att kravet på frihet är tillgodosett.

En annan sak som bär skymtat fram i
flera anföranden — särskilt herr Eric
Carlsson var inne på den •— är bidragen
till kommunerna, speciellt de skattetyngda
kommunerna. Jag kan inte förstå hur
eu kommunreform skulle kunna i någon
mån ändra någonting på den punkten.
Många kommuner kommer fortfarande
att ha svag skattekraft även efter
en sammanslagning. Kanske kan det bli
någon justering uppåt genom att någon

av de kommuner som kommer att ingå i
den nya störrre kommunen har det bättre
ställt. De skattetyngda kommunerna
kommer även i fortsättningen att få lita
till bidrag från staten, oavsett om vi genomför
en kommunreform eller inte.
Därför ser jag frågan om de statliga bidragen
och skattelindringen på det sättet
att den inte har någonting med frågan
om kommunsammanslagning att göra.
Det kommer så småningom — kanske
snart nog — att aktualiseras förslag i
det hänseendet.

Sedan är det frågan om lokaliseringspolitiken,
som jag började med att tala
något om. Det finns en lokaliseringsutredning
i arbete, och man skall inte föregripa
den sägs det i reservation 3.
Är det inte litet optimistiskt att tänka
sig att vi här i riksdagen skulle fatta ett
beslut som mera väsentligt skulle rubba
på näringslivets frihet? I begreppet näringslivets
frihet ligger att företagarna
får förlägga sina industrier och deltillverkningar
var de själva anser lämpligast.
Kommunerna kan tävla om att
erbjuda dem olika förmåner, och då
kommer näringslivet att förläggas dit
där de bästa förmånerna erbjudes. Till
en centralort centralt belägen och med
goda resurser flyttar man hellre en deltillverkning
eller förlägger en industri
än till en liten tätort med små resurser.

Det är väl ändå bättre om vi fångar
upp ungdomen i en tätort på landsbygden
än om de skall fara till storstäderna,
kanske utanför länet, i varje fall
utanför storkommunen. Ett av de få sätt
vi bär att söka hålla ungdomen kvar
och intressera den för att stanna på
landsbygden är att ge den god service
av social och annan art samt drägliga
inkomster. Får den inte det stannar den
heller inte kvar.

Jag skall sluta med att berätta om utvecklingen
i Bollnäs, min hemkommun.
Jag kom med i kommunalfullmäktige
1918. Vi hade sådana ett år innan det
blev obligatoriskt. Kyrkoförsamlingen bestod
då av 15 000 medlemmar. Vi hade
en köping, Bollnäs, med omkring 2 000
invånare. Ute i kommunen fanns det
vidare 13 000 invånare. 1923 bildades

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Björkhamre köping med 2 200 invånare,
och det blev omkring 10 000 människor
kvar i den gamla kommunen. 1953 bildade
de två köpingarna en stad. Sedan
de 1959 slagit ihop sina påsar med
landskommunen har vi nu en stad på
mellan 16 000 och 17 000 invånare.

Vi har den bestämda uppfattningen
att det var ett klokt beslut. Det fanns de
som liksom herr Sveningsson och andra
här talade i dystra tongångar om hur
det skulle gå. Framför allt talades det
om att landsbygden skulle bli missgynnad.
Vi har ingen känsla av att något
sådant missgynnande av landsbygden
bär ägt rum, utan det råder ett gott
samarbete mellan oss, som kominer från
landsbygden och den gamla kommunen,
och dem som kommer från staden. Vi
har smält samman till en gemenskap,
och vi har därmed också fått ökade
resurser och helt andra förutsättningar
att kunna tillgodose medborgarnas intressen.
.lag tror också att vi har helt
andra och större förutsättningar att kunna
dra till oss industrier, hantverk och
dylikt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Utskottet har när det
diskuterade regeringens förslag om kommunsammanslagning
också behandlat en
motion av herr Öhman och mig i denna
kammare angående en utredning om inrättande
av kommun- och stadsdelsråd.
Utskottet har »föreliaft» denna motion.
Nu vet jag egentligen inte riktigt bestämt
vad »föreliaft» innebär i detta sammanhang.
En eller annan sorts behandling
av motionen har det väl varit fråga om,
även om man inte bär yppat vilka kritiska
eller eventuellt positiva synpunkter
utskottet hade på förslaget. Eftersom det
rör sig om både kommunråd och stadsdelsråd
blir jag kanske tvungen att röra
mig litet grand i utmarkerna av denna
debatt. De båda sakerna har ett gemensamt,
nämligen att försöka befrämja,
utveckla och slå vakt om den kommunala
självstyrelsen och den kommunala demokratien.

En sammanläggning av kommunerna
till större enheter ligger väl helt i linje
med utvecklingen. Såvitt jag kan förstå
är det kortsynt att här spjärna emot udden.
Däremot är det nog viktigt att man
från statsmakternas sida och även litet
varstans i kommunerna söker finna åtgärder
för att styra denna utveckling.
Statsrådet uttalade sig alldeles nyss i
den riktningen. Framför allt tror jag det
gäller att försöka bevara de värden som
ligger i den kommunala självstyrelsen.
Det var också den synen som vägledde
oss när vi skrev motionen.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
jämte statsrådet nyss bär framhållit
betydelsen och värdet av den
kommunala självstyrelsen. Utskottet säger
t. o. m. att den kommunala självstyrelsen
är en av grundvalarna för demokratien.
Jag är helt överens med utskottet
därom. Den kommunala självstyrelsen
inskränker sig emellertid såvitt
jag kan begripa inte till att bevara
och försvara en viss beslutanderätt i lokala
angelägenheter gentemot statsmakterna.
Lika viktigt är att bevara rätten
och framför allt möjligheterna för medborgarna
att aktivt kunna delta i de
kommunala ärendenas handläggning.
Herr Ferdinand Nilsson betonade tidigare
i diskussionen den betydelse som
skolningen av medborgarna utgör vid
deltagande i det direkta praktiska kommunala
arbetet. Kanske skulle det motstånd
som ju uppenbarligen finns emot
kommunsammanläggning mildras, om
det jämsides med sammanläggningen av
små kommuner till större kunde skapas
sådana anordningar som tillförsäkrar
medborgarna i de små kommunerna vissa
rättigheter som de nu har, men som de är
rädda att mista vid en sammanläggning.
Det är den tanken som går igen i vår
motion. Vi menar, att man borde utreda
frågan om inte de små kommuner som
förr eller senare skall slås ihop kunde
behålla beslutanderätten och avgörandet
i vissa frågor som uteslutande berör den
egna, tidigare självständiga kommunen.

Detta är den ena sidan av saken. Den
andra är att vi redan har en del stora
kommuner, våra storstäder. I dessa har

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

utvecklingen gått dithän, att det blivit
ett alltför stort avstånd mellan den enskilde
medborgaren och de ställen där
de kommunala angelägenheterna handläggs.
När också småsaker och bagateller
skall beredas och beslutas i de centrala
myndigheterna i storstäderna, uppstår
det, såvitt vi begriper, ett ganska onödigt
krångel, och tiden från det att ett
förslag är rest från medborgarna tills
det kommer fram för beslut och framför
allt verkställighet kan bli avsevärd.
Jag skall mycket kortfattat ge ett exempel.

Jag känner till ett ärende här i staden
som gäller anläggandet av några parkeringsplatser
i en av Stockholms ytterstadsdelar.
Det tog 15 månader från det
att förslaget framfördes till de kommunala
myndigheterna tills man var färdig
för ett beslut i gatunämnden. Om några
veckor fyller gatunämndens beslut ett
år, men några parkeringsplatser har ännu
inte kommit till stånd. Detta ärende
har alltså varit på väg i två år. Det hela
rör sig om några kubikmeter makadam
— ingenting annat — och makadam finnes
i närheten i överflöd. Jag klandrar
inte dem som handlägger sådana saker.
De gör säkerligen sitt bästa. Men tågordningen
är sådan i de stora städerna.

Vi tror att om — låt oss säga i Stockholm
— de olika stadsdelarna hade sin
egen valda församling med rätt att besluta
i vissa lokala angelägenheter, som
inte berör staden i dess helhet utan begränsar
sig till stadsdelen, skulle man
uppnå vissa fördelar. Dels skulle sådana
lokala angelägenheter kunna behandlas
snabbare, dels skulle man kunna engagera
väsentligt flera medborgare i aktiv
kommunal verksamhet med alla de fördelar
som detta innebär.

Val av kommun- och stadsdelsråd —
man kan ha det som arbetsnamn — kunde
enligt vår mening lämpligen ske vid
samma tillfälle som val ägde rum till
kommunal- och stadsfullmäktige. Rådens
befogenheter måste givetvis fastställas i
lag och förordningar.

Avgörande för att dessa kommundelsråd
och stadsdelsråd skall bli effektiva
är att de dels får beslutanderätt, dels får

ekonomiska möjligheter att verkställa de
beslut som råden kan komma att fatta.
Finansieringen av rådens verksamhet
skulle exempelvis kunna ske på det sättet
att de får sig tilldelade en viss del
av den kommunala skatten. En sådan
ordning kan inte vara omöjlig att genomföra.
I Stockholm har vi sedan
många år tillbaka den ordningen att utdebiteringen
till de kyrkliga kommunerna
föres upp på skattsedlarna med särskilt
angivet belopp.

Jag skall, herr talman, inte ta kammarens
tid i anspråk längre. Klockan är
mycket. Jag anser emellertid att denna
fråga är av sådan vikt, inte minst med
tanke på den förestående sammanläggningen
till storkommuner och med tanke
på storstädernas tillväxt, att den är
värd en utredning. Utskottet har också i
sin skrivning givit vissa utfästelser om
utredningar av skilda slag, och jag hoppas
att även denna fråga kan komma
med i det utredningskomplex som förutskickas.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! När jag begärt ordet i
denna debatt, är det inte väsentligen för
att uttala några mer eller mindre vemodiga
lamentationer över den utveckling
som lett därhän att den kommunala
självstyrelsen i dagens samhälle har svårt
att göra sig gällande i de former som
var aktuella då 1862 års kommunalförordningar
utfärdades för i dag om en
månad exakt etthundra år sedan. Det
har ju många gjort före mig här i dag.
På sin höjd kan man knyta några reflexioner
till det faktum att denna utveckling
ägt rum och beklaga att vissa
av de principer som då ansågs vara väsentliga
i våra dagar synbarligen har
fått träda tillbaka för andra. Intim kontakt
mellan styrande och styrda och
samhörighetskänsla mellan kommunmedlemmarna
ansågs enligt den ideologi
som var härskande vid kommunalförordningarnas
utfärdande tillhöra de
nödvändiga förutsättningarna för en sund
kommunal självstyrelse. Även enligt vår
tids uppfattning är de givetvis önskvär -

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

da element i den kommunala självstyrelsen.

Samtidigt är man emellertid medveten
om att denna kontakt aldrig varit
starkt utvecklad i storstäderna och att
den numera avtrubbats även på landet.
Det kan inte bestridas att den kommunala
självstyrelsen inom de stora städerna
härigenom kommit att få en något
annan innebörd än på landet. För många
av oss har det framstått som en brist i
den nuvarande situationen, att just dessa
värden — framför allt den nära kontakten
mellan styrande och styrda som
vi anser vara av väsentlig betydelse —
inte helt har kunnat gör sig gällande i
de stora kommunerna. Herr Lager var
inne på den saken alldeles nyss.

Effektivitetskravets prioritet har emellertid
gjort det nödvändigt att anställa
tjänstemän, och det har sagts att erfarenheten
i de stora städerna visat att
en god stab av medarbetande tjänstemän
snarare stärkt än försvagat lekmannastyret.
Även i mindre städer och på
landet har de kommunala arbetsuppgifternas
omfattning gjort det nödvändigt
att anställa tjänstemän, och den på landet
länge kvardröjande misstänksamheten
mot att anställa tjänstemän i det
kommunala arbetet är försvunnen eller i
varje fall på väg att försvinna. Men saken
har ändå sitt intresse.

Under 1800-talet brukade framhållas
att kommunallivet vore en »förberedelse
till statslivet». Så uttryckte man sig.
Deltagandet i den kommunala verksamheten
har i själva verket visat sig vara
den bästa tänkbara skolning för rikspolitiska
uppdrag. Det har också tidigare
sagts här i dag. Men med färre och
större kommuner bli det färre personer
som kan få denna skolning. Och skolningen
får en annan innebörd om ärendena
helt förbereds av tjänstemän och
om de förtroendevalda så att säga endast
skummar resultatet av detta förberedelsearbete,
än om hela förberedelseoch
utredningsarbetet sköts av de förtroendevalda
eller om de i varje fall
aktivt deltar i arbetet. Ibland kan gränsen
mellan förtroendevald och tjänsteman
vara otydlig. Det gäller t. ex. drät -

selkammarordförande som är mer eller
mindre heltidsanställda i sina uppdrag
och erhåller en däremot svarande ersättning,
men det innebär i princip samma
sak.

Den lysande historikern, essayisten
och sedermera finansministern Hans
Forssell skrev ungefär vid tiden för kommunalförordningarnas
utfärdande följande:
»Kommunernas frigörelse betyder
knappast ett politiskt framsteg, om
det kommunala samhällslivet återföder
nyssnämnda motsättning mellan embetsmän
och private, om det kommunala arbetet,
liksom statsembetet blir aflönad
tjenst och medborgarnas verksamhet inom
kommunen, liksom inom staten, är
inskränkt till omröstning och val.»

Om också med en viss förskjutning av
begreppen kan dessa ord ännu i dag ha
en del att säga oss. Utvecklingen har
nödvändiggjort den förändring som ägt
rum. Man kan beklaga att så blivit fallet,
men man måste nog konstatera att
det inte är möjligt att rida spärr mot
utvecklingen. Den kommunindelningsreform
som nu är aktuell är ett försök att
anpassa sig till utvecklingen genom att
anordna större kommuner, bättre lämpade
efter kommunernas nutida uppgifter.
Men låt oss konstatera att man här
som i andra fall inte får något gott utan
att offra något annat, som också i och
för sig är värdefullt. Dessa problem har
tidigare under denna debatt berörts av
flera talare.

Låt mig dock erinra om de av departementschefen
i utsikt ställda åtgärderna
för att stimulera den kommunala aktiviteten,
särskilt i avlägsna bygder. Det
vore av intresse att höra vad han kan
mena därmed och att få se vad därav
kan bli, kanske någon form av kommuner
inom kommunerna, någon form av
sammanslutning för att tillgodose dessa
avlägsna bygders behov och intressen,
något i samma stil som nyss talades om,
stadsdelsråden i en jättekommun. I så
fall är man på sätt och vis på väg tillbaka
till utgångspunkten. Vad det nu än
må bli, låt oss hoppas att det skall bli
något som är av värde.

Det gäller vid reformen att avväga för -

Onsdagen den 21 februari 19G2

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

delar och nackdelar mot varandra. Det
gäller över huvud taget att ge reformen
en sådan utformning att nackdelarna blir
så små som möjligt. Yi anser att det föreliggande
förslaget i nuvarande skick inte
ar tillfredsställande ur dessa synpunkter,
bl. a. därför att det inte tar hänsyn till
en hel rad utredningar som just nu är
i gång. Och den princip, som anses böra
ligga till grund för bildande av de större
kommunerna, kan, som påpekats från
flera håll här i dag, i många fall diskuteras
— kanske inte bara i fråga om områdena
kring residensstäder och andra
stora städer såsom det framhålls i propositionen.

.lag har i en motion i denna kammare
berört ett par särskilda frågor som tillhör
detta problemkomplex. När den förra
kommunindelningsreformen genomfördes,
skedde det genom en särskild
lag. Den då fungerande kommittén uttalade
att även om 1919 års indelningslag
formellt gåve Kungl. Maj:t befogenhet
att genomföra en allmän revision av
den kommunala indelningen, borde en
så genomgripande förändring inte vidtas
utan riksdagens godkännande, då denna
lag torde syfta uteslutande på lokalt begränsade
indelningsändringar.

Då reformen vid det tillfället ansågs
vara av engångskaraktär måste det —
menade man — ur flera synpunkter vara
olämpligt att inrymma bestämmelserna i
den gällande så att säga ordinarie indelningslagen.
Dessa synpunkter äger
enligt min uppfattning alltjämt giltighet.
Den kommunala indelningslagen avser
att ge kommunerna vissa territoriella garantier
och utgår ifrån att initiativ till
indelningsändringar regelmässigt skall
las av kommunerna själva samt avse individuella
fall och inte som nu ytterst
syfta till en ovanifrån framdriven kommunal
nyindelning av riket i dess helhet.

Det måste vara förlamande för den
kommunala verksamheten, om de personer
som är engagerade i kommunalt arbete
skall leva i ovisshet om hur deras
kommun kommer att se ut i framtiden,
om de skall känna på sig att frågan om
kommungränserna är en flytande fråga,
som regleras en gång vart tionde år.

Kommunerna måste åter i lugn kunna
planera och driva sin verksamhet utan
den ständiga påminnelse om sin dödlighet,
som ett ständigt länsstyrelsedirigerat
kommunindelande innebär.

Jag vill i detta sammanhang erinra om
uttalandet i propositionen, att planerna
ständigt skall hållas aktuella genom att
ändringar däri vid behov skall företas
i den ordning som föreslagits. Man har
en känsla av att detta kan fortsätta i
oändlighet om bestämmelserna införs i
den ordinarie lagen och inte endast i en
tillfällig lag med begränsad giltighetstid.

Departementschefen säger rörande
den författningsmässiga regleringen följande:
»Det måste i själva verket betecknas
som en allvarlig brist i lagen» (dvs.
i den nuvarande indelningslagen), »att
där icke upptagits regler för åstadkommande
av en grund för prövning av ansökan
om indelningsändring även med
hänsynstagande till följdverkningarna
för andra än de av ändringen direkt berörda
kommunerna.» Enligt min mening
talar departementschefen här om en annan
sak, som i och för sig är betydelsefull
men som strängt taget inte har med
den nu föreliggande frågan att göra.

Vår reservation siktar till en omarbetning
efter vissa ytterligare utredningar
av grunderna för den nu aktuella kommunindelningsreformen.
Vid denna omarbetning
borde man ta hänsyn till det
som jag nu har anfört.

Den andra frågan gäller de samarbetsnämnder
som föreslogs av indelningssakkunniga
och som även förutsattes
skola finnas enligt departementschefens
förslag. Indelningssakkunnigas förslag
innebar ett tvång att inrätta samarbetsnämnder
och reglerade i lag dessa nämnders
verksamhet. I propositionen nämnes
de bara i förbigående, och de får
ingen reglering i lag. »De frivilligt inrättade
samarbetsnämndernas sammansättning
och arbetsuppgifter bör naturligen
bestämmas av kommunerna själva»,
heter det i propositionen. Departementschefen
utvecklar sina synpunkter
härvid ytterligare en smula. När det här
talas om nämndernas blivande arbetsuppgifter
avses därmed ingenting, som

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

enligt kommunallag är att hänföra till
förvaltning och verkställighet. Uttrycket
»samarbetsnämnd» är därför missvisande
och borde ersättas med »samarbetskommitté»
eller »samarbetsberedning»
eller dylikt. Med hänsyn till gällande
kommunallagsbestämmelser om
klagorätt och revision är det nämligen
uppenbart att i propositionen åsyftade
samarbetsnämnder i princip icke äger
besluta om användningen av för samarbetet
anslagna medel — detta inte ens
för det fall att de kommunala anslagen
avsåge utredningsarbete, sammanträdesersättningar
eller arvoden. Varje utgift
nämnden kan ådraga sig under fullgörande
av sitt uppdrag kommer i princip
att kräva särskilt beslut av varje i samarbetsnämnden
företrädd kommun, en
orimligt tungrodd anordning som inbjuder
till olagligheter.

Under vissa omständigheter skulle det
säkerligen vara fördelaktigt om nämnderna
bereddes möjlighet att efter bemyndigande
av de samverkande kommunerna
självständigt handlägga utredningsuppdrag
och kanske t. o. m. handha
vissa smärre förvaltningsuppdrag. Ja,
säger någon, ett sådant bemyndigande
liksom också ett bemyndigande i de frågor
som nyss berördes kan de olika kommunerna
redan nu ge samarbetsnämnden,
om så skulle önskas. Det torde vara
riktigt att så är fallet, men skillnaden
blir uppenbar när det gäller överklagande
av samarbetsnämndens beslut.

I den nya lagen om församlingsstyrelse
finns i institutet »gemensamt kyrkoråd»
en modell, som skulle kunna användas
i detta sammanhang. Ett beslut,
fattat av en i denna form reglerad samarbetsnämnd
med möjlighet att överklagas
såväl av de i nämnden ingående
kommunerna som även av de enskilda
kommunmedlemmarna skulle ge en ökad
rättssäkerhet. Om en oreglerad nämnd
efter bemyndigande fattat ett beslut
beträffande alla de i nämnden samarbetande
kommunerna, kommer ett framgångsrikt
överklagande i en av kommunerna
att lösa endast denna från
av nämnden gjorda åtaganden. Det
kan t. ex. gälla ekonomiska åtagan -

den av olika slag, åtaganden gentemot
tredje man osv. De övriga kommunerna
är alltjämt bundna av sina beslut.
Om nämnden däremot är reglerad i analogi
med föreskrifterna om gemensamt
kyrkoråd upphäves beslutet för alla de
i nämnden ingående kommunerna, vilket
måste vara det riktiga. Jag tror att det
måste vara olyckligt att samarbetsnämndernas
verksamhet icke fått någon laglig
reglering.

I motionen betraktas de i analogi med
gemensamt kyrkoråd reglerade samarbetsnämnderna
endast med hänsyn till
den nu avsedda kommunindelningsreformen,
som anses vara en tillfällig sak, en
engångsföreteelse. Det finns dock där
också en antydan om att de skulle kunna
utgöra en smidig samarbetsform även
under normala förhållanden — något
som kanske också kan vara av betydelse
när det gäller att bedöma önskvärdheten
och nödvändigheten av kommunsammanslagningar.
Detta kräver emellertid
särskild lagstiftning.

För ett år sedan beklagade jag den
hast med vilken icke blott remissförfarandet
utan även indelningssakkunnigas
utredningsarbete måst bedrivas. Jag
har alltjämt den uppfattningen att en
lugnare takt i utredningsarbete, remissförfarande
och propositionsskrivning
skulle ha kunnat ge ett bättre resultat
än det nu föreliggande. Jag ansluter mig
därför till de yrkanden som framställts
av herr Sveningsson.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag kommer troligen sist
på talarlistan, och jag har faktiskt blivit
uppmanad att avstå från att yttra mig.
Det är klart att jag mycket väl skulle
kunna göra det, då jag förstår att efter
dessa långa timmars debatt jag knappast
kan komma med någonting av nyhetsintresse.
När jag nu ändå tänker yttra
några ord, vill jag samtidigt lova att
de som inte vill höra på mig gärna slipper
att göra det.

Man möter i denna fråga ungefär samma
resonemang och samma motstånd
som man mötte för tio år sedan, när den

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

dåvarande kommunreformen diskuterades.
När man genomförde den reformen
tog man kanske alltför mycken hänsyn
till vad motståndarna anförde med resultat
att många kommuner i vårt land
blev alldeles för små redan från början
För att ta mitt eget län, vilket jag känner
bäst till, som exempel, kan jag nämna
att antalet kommuner visserligen
minskade med något över 50 procent,
men kommunerna blev i alla fall för små
med mellan 1 800 och högst 4 000 invånare.
Dessa kommuner var, som sagt, redan
från början för små, och vi kan i
dag konstatera att resultatet har blivit
att praktiskt taget alla dessa kommuner
gått kräftgång och blivit ännu mindre.
Detta resultat talar faktiskt sitt eget
språk. Jag är därför något förvånad över
den negativa inställning som man här
i dag möter från sådana som kallar sig
landsbygdens representanter.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att jag tycker att utskottet i någon
mån också varit litet för välvilligt, även
om det följt Kungl. Maj ds förslag, när
utskottet sagt på sid. 30 i utlåtandet att
man inte skall tillgripa tvångsåtgärder
från statsmakternas sida, och därmed
menas att det i första hand skall vara
absolut frivillighet. Jag tror inte så mycket
på denna frivillighet, och om länsstyrelserna
när de skall göra upp sina
samarbetsområden — om jag får kalla
dem så — räknar och diskuterar på samma
sätt, kan man faktiskt befara det
värsta. Jag anser för min del alt det
är nödvändigt att bilda kommuner
med näringsgeografiska sammanhängande
områden, och det har också utskottet
sagt i sitt utlåtande, och jag tror också
att kommunerna måste byggas upp
kring stora, redan utvecklade centralorter.

I reservationen från centerpartiets sida,
som alltså avgivits av herr Harald
Pettersson och herr Boo, säges bl. a. att
den kommunala verksamheten bör förbättras
så att medborgarnas behov av
service kan tillgodoses och att man måste
ha uppmärksamheten riktad på det
befolkningsmässiga och ekonomiska underlaget.
Vad reservanterna här säger, är

alldeles riktigt. Om detta skall bli gällande
— som jag hoppas kommer att ske
när länsstyrelserna skall göra upp sina
förslag — betyder det, om jag ser på det
län jag själv tillhör, att det där blir fem,
sex, kanske sju kommuner, och detta
tycker jag är alldeles riktigt. Men jag
tror inte att det är detta som reservanterna
här egentligen menar. Jag hoppas
dock att reservanternas uttalanden observeras
av länsstyrelserna så att kommunbildningen
kan ske på detta sätt.

Det befolkningsmässiga och ekonomiska
underlaget finns i de större tätorterna,
och till dem förlägger — som inrikesministern
så riktigt påpekade —• jordbrukets
organisationer sina egna mejerier,
slakterier, centralföreningar, reparationsverkstäder
m. m. Då är det inte
så lätt att bygga upp kommuner som enligt
vad man siktar på skall bli rena
landsbygdskommuner, när man rycker
undan underlaget och lägger det på annat
håll. Jag tror att det har gått för
mycket politik i dessa frågor.

Efter vad som säges i propositionen
bör ett befolkningsmässigt underlag på
8 000 invånare 1975 vara riktlinjen. Jag
anser för min del att denna siffra är för
snävt tilltagen. Den siffran borde i stället
vara normgivande redan från kommunernas
början, och hade det varit på
det sättet är jag övertygad om att kommunerna
mycket väl skulle ha kunnat
få ett konkurrenskraftigt underlag på
alla områden. Då kunde de kanske även
bjuda den service som är nödvändig och
som invånarna har rätt att fordra.

Om denna frivillighet drives så långt,
kan det i sin tur leda till att det blir
kommunbildningar, som inte är lämpliga
på lång sikt. Jag skulle vilja fråga:
Varför är man så rädd när man talar om
den kommunala självbestämmanderätten
för att den skulle bli mindre eller rentav
försvinna, om det blir större kommunala
enheter? Vi har t. ex. landstingen
som sköter rätt stora angelägenheter
och många viktiga frågor, och det
kan inte sägas att den kommunala självbestämmanderätten
är mindre i de kommuner
som landstingen egentligen omfattar.
Jag skulle gärna i denna fråga

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

vilja gå ett steg längre och säga att länsstyrelserna,
när de gör upp sina samarbetsområden,
i många fall mycket väl
skulle kunna sikta på en kommunsammanslagning
som kanske rentav innefattar
ett helt län. Vi har ju kommuner i
Norrland vilka faktiskt är större än län
på västkusten, och det skulle inte utgöra
något hinder att kommunbildningarna
utgjorde egna län, ty om alltför
små kommuner bildas kan det lätt bli
samma resultat som före kommunsammanslagningen
1952, då vi hade så små
kommuner att om en hund dog i kommunen
och kommunen inte hade fått in
den kommunala hundskatten, måste den
höja den kommunala utdebiteringen.

Det är nog så, herr talman, att det
finns en viss ljuspunkt i det hela. Det
är inte riktigt samma negativa inställning
ute i de olika kommunerna som vi
hört vissa representanter här ge uttryck
för. Jag vet att det pågår diskussioner
på sina håll. I mitt eget hemlän t. ex.
är en stor del av de södra delarna av
länet — ett helt härad —- inne på linjen
att bilda en kommun med Laholms stad
som centralort. Man är inte alls rädd
för att ha en stad som centralort. Jag
vet också att samma förhållande råder
i t. ex. Blekinge län, där majoriteten utgöres
av borgerliga representanter. Där
har man begärt att få gå samman i större
enheter för att bättre kunna hävda
sina intressen.

Jag tror därför, herr talman, att man
inte behöver vara så negativ och så rädd
för en kommande kommunsammanslagning.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
anledning av de under överläggningen
framkomna yrkandena och då utskottets
hemställan och de vid utlåtandet fogade
reservationerna ej vore så uppställda,
att de eller olika delar däri kunde utan
vidare ställas mot varandra, komme, för
vinnande av största möjliga överskådlighet,
propositioner att framställas på sätt
i det följande angåves.

Till en början komme, fortsatte lierr
talmannen, de yrkanden att upptagas,
vilka framställts om avslag å Kungl.
Maj :ts i utlåtandet behandlade proposition;
utgången härvid komme att avgöra
den fortsatta propositionsordningen,
vartill herr talmannen ville återkomma.

Yrkanden innefattande avslag å Kungl.
Maj :ts i utlåtandet behandlade proposition
hade, anförde vidare herr talmannen,
framställts såväl i reservationen 2
under A 1 som, i sak, i reservationen 3
under 1. Herr talmannen gjorde propositioner,
först på bifall till i reservationerna
framställda avslagsyrkanden samt
vidare på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig finna den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition.

Den, som avslår i reservationer till
konstitutionsutskottets utlåtande nr 1
framställda yrkanden, vilka innefattar
avslag å Kungl. Maj:ts i utlåtandet behandlade
proposition, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas avslagsyrkandena.

Då emellertid herr Sueningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Till följd av kammarens nu fattade
beslut, yttrade herr talmannen, torde yrkandet
i reservationen 2, punkten A 2
hava förfallit.

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Härefter komme, anförde nu herr talmannen,
propositioner att framställas
först särskilt beträffande det i utlåtandet
behandlade lagförslaget och i samband
därmed principerna för uppgörande
av planer för kommunindelningen,
motsvarande utskottets hemställan i
punkterna 1 a och 1 b, därefter särskilt
rörande ettvart av tre särskilda i reservationer
upptagna förslag om skrivelser
till Kungl. Maj:t samt slutligen
särskilt i fråga om de i ämnet väckta
motionerna, i den mån de ej tidigare
behandlats.

I avseende å det i utlåtandet behandlade
lagförslaget samt principerna för
uppgörande av planer för kommunindelningen,
yttrade herr talmannen, hade
yrkats

1 :o) att utskottets hemställan i punkterna
1 a och 1 b skulle bifallas;

2:o), av herr Sveningsson, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
i förevarande del med den ändring,
som föranleddes av att det förslag godkändes,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
punkten B 1, med av honom
under överläggningen gjord komplettering;
samt

3:o), av herr Pettersson, Harald, att
utskottets hemställan i denna del skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av godkännande av motiveringen
till den av honom och herr Boo vid
utlåtandet anförda reservationen i motsvarande
del.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i punkterna
1 a och 1 b vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontrapropo -

sition antaga bifall till herr Sveningssons
yrkande.

Herr Pettersson, Harald, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, punkterna 1 a
och 1 b, antager utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av att
det förslag godkännes, vilket innefattas
i den av herr Sveningsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, punkten
B 1, med av herr Sveningsson under
överläggningen gjord komplettering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits utskottets
hemställan i förevarande del med den
ändring, som föranledes av godkännande
av motiveringen till reservationen
av herr Pettersson, Harald, och herr
Boo i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 22;

Nej — 19.

Därjämte hade 99 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkterna 1 a och 1 b, röstar

100

Nr 8

Onsdagen den 21 februari 1962

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
i förevarande del med den ändring,
som föranledes av att det förslag
godkännes, som innefattas i den av herr
Sveningsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, punkten B 1 med
av herr Sveningsson under överläggningen
gjord komplettering.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 23.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande det yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj :t, som framställts i
herr Sveningssons m. fl. vid utlåtandet
fogade reservation, punkten B 2, gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till detsamma samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår det yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t, vilket innefattas
i den vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1 fogade reservationen av herr
Sveningsson m. fl., punkten B 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles yrkandet.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 24.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt gällde det i herr Sveningssons
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation,
punkterna C 1 och G 2, upptagna
yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till detsamma samt vidare
på avslag därå; och förklarade herr
talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår det yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t, vilket innefattas
i den vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1 fogade reservationen av herr
Sveningsson m. fl., punkterna C 1 och
C 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles yrkandet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 21 februari 1962

Nr 8

101

Ang. översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Ja — 100;

Nej — 21.

Därjämte liade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 vad avsåge det yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj :t, som framlagts i
punkten 2 i den av herr Pettersson, Harald,
och herr Boo vid utlåtandet anförda
reservationen, gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till detsamma
samt vidare på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig anse den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som avslår det yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj :t, vilket innefattas
i den vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1 fogade reservationen av herr
Pettersson, Harald, och herr Boo, punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles yrkandet.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 22.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vad slutligen anginge de i ämnet
väckta motionerna, i den mån de ej
förut behandlats, yttrade herr talmannen,
torde desamma få anses besvarade
genom kammarens redan fattade beslut.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 64, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till 1961 års riksdag, nr
180, angående översyn av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner jämte
i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 1 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 65, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 2 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 546, av herr Andersson, Bertil,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 44, angående ersättning till
Ester Olsson in. fl.;

nr 547, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
39, angående vissa frågor berörande domänverket;
och

nr 548, av herr Persson, Helmer, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 39, angående vissa frågor berörande
domänverket.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw