FÖRSTA KAMMAREN Nr B 12 (Riksdagens protokoll 1958:12)

RIKSDAGENS

1958

J&l:

PROTOKOLL

FÖRSTA KAMMAREN Nr B 12

21—26 november

Debatter m. in.

Tisdagen den 25 november Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Hanson, Per-Olof, ang. barnavårdsnämnds befogenhet
att förhindra rymning från upptagnings- och ungdomshem . . 4

av herr Hagberg om en internationell överenskommelse avseende
konkurrensen från handelstonnage, seglande under s. k. bekvämlighetsflagg
........................................ 10

Onsdagen den 26 november

Minnesord över herr Andersson, Gustaf ........................ 16

Svar på interpellation av herr Kronstrand ang. statsbidraget till
vatten- och avloppsanläggningar ............................ 16

Trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar ............ 17

Bro mellan Öland och fastlandet .............................. 21

Åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna ............ 26

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m............. 33

Ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen ...... 37

Vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m....... 57

Svar på fråga av herr Hedström ang. avskaffande av utjämningsavgiften
på konsumtionsmjölk såvitt gäller övre Norrland ...... 62

Interpellation av herr Pålsson ang. tillämpningen av bestämmelserna
om återkallelse av körkort .................................. 90

Åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande .............. 104

Interpellation av herr Franzén ang. utbetalningen av statsbidrag till
kommunerna, m. m. ........................................ 132

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 12

Nr 15 12

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 november Sid.

Statsutskottets utlåtande nr B 82, om översyn av utrikesförvaltningens
organisation ...................................... 17

— nr B 83, om påskyndande av lokaliseringsutredningens arbete,

såvitt avser den centrala militära förvaltningen .............. 17

— nr B 84, om förslag till plan för fiskehamnsbyggnader ........ 17

— nr B 85, om vissa åtgärder för främjande av småföretagsamheten 17

— nr B 86, ang. trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—

Kalmar .................................................. 17

— nr B 87, ang. en bro mellan Öland och fastlandet ............ 21

— nr B 88, om åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna
..................................................• ■ 26

— nr B 89, ang. utredning rörande vissa statliga normerande författningar
................................................ 32

Bevillningsutskottets betänkande nr B 11, ang. avskrivning å vissa
oljelagringsanläggningar, m. m............................. 32

— nr B 12, ang. ändring i förordningen om automobilskatt m. m. 33

— nr B 23, ang. ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen
.............................................. 37

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 14, ang. vissa prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, m. m....................... 57

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr B 4, ang. åtgärder för
ungdomsbrottslighetens bekämpande ........................ 104

Fredagen den 21 november 1958

Nr B 12

Fredagen den 21 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen :

nr B 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
förordnande om uttagande av särskild
tullavgift för damstrumpor av nylonsilke
m. m.;

nr B 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förenade
Arabrepubliken för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av
skatteflykt beträffande inkomst- och
förmögenhetsskatter; samt

nr B 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Indien för undvikande
av dubbelbeskattning av inkomst.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr B 82, i anledning av väckt motion
om översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation;

nr B 83, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av lokaliseringsutredningens
arbete, såvitt avser den
centrala militära förvaltningen;

nr B 84, i anledning av väckta motioner
om förslag till plan för fiskehamnsbyggnader; nr

B 85, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för främjande av
småföretagsamheten;

nr B 86, i anledning av väckta motioner
rörande trafiken på järnvägen
Karlskrona—Torsås—Kalmar;

nr B 87, i anledning av väckta motioner
angående en bro mellan Öland och
fastlandet;

nr B 88, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att begränsa de
offentliga utgifterna och deras stegringstendens;
samt

nr B 89, i anledning av väckta motioner
angående utredning rörande statliga
normerande författningar, som framtvingar
en onödigt hög utgiftsnivå för
kommunerna;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr B 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m.;

nr B 12, i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.; samt

nr B 23, i anledning av väckta motioner
om förslag till 1959 års riksdag angående
vissa ändrade regler för avskrivning
å fartyg vid beskattningen;

jordbruksutskottets utlåtande nr B 14,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner, m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr B 4, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för ungdomsbrottslighetens
bekämpande.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.02.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Nr B 12

Tisdagen den 25 november 1958

Tisdagen den 25 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00; Ang. barnavårdsnämnds befogenhet att
och dess förhandlingar leddes av herr förhindra rymning från upptagnings- och
förste vice talmannen. ungdomshem

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad ledamot av första kammaren
hemställer härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 24/11—
6/12. I egenskap av ordförande i Fria
fackföreningsinternationalen skall jag
deltaga i internationalens styrelsesammanträde
i Bryssel 24—28/11 samt därefter
för internationalens räkning vistas
i Israel under en vecka.

Stockholm den 22 november 1958

Arne Geijer

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr B 111, i anledning av väckta motioner
om sjuksköterskeskolornas inordnande
i yrkesskolväsendet;

nr B 112, i anledning av väckta motioner
i fråga om uppskov med förändring
till lägre skolform; och

nr B 113, i anledning av väckta motioner
angående den koncessionerade inrikes
lufttrafiken i Sverige.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
för krigsskada å egendom; och
nr B 115, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde.

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som tillkännagivit,
att hon hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr PerOlof
Hansons interpellation angående
barnavårdsnämnds befogenhet att förhindra
rymning från upptagnings- och
ungdomshem, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Per-Olof Hanson
har frågat chefen för socialdepartementet,
vilka befogenheter att förhindra
rymning som enligt gällande rätt tillkommer
barnavårdsnämnd vid omhändertagande
på upptagnings- eller ungdomshem,
och om det inom socialdepartementet
överväges att vidtaga några
provisoriska åtgärder för att förebygga
vissa i interpellationen påtalade olägenheter.
Då frågorna närmast avser barnavårdslagstiftningens
utformning och tilllämpning
är det min sak att svara.

Herr Hansons frågor avser det förhållandet,
att det i ett flertal fall skall ha
förekommit, att unga lagöverträdare,
som av polisen överlämnats till olika
upptagnings- eller ungdomshem, nästan
omedelbart rymt och begått nya brott.
Frågorna rör alltså barnavårdsnämndernas
befogenheter att kvarhålla ungdomar,
som omhändertagits för skyddsuppfostran
och placerats i s. k. ungdomshem.

Gällande barnavårdslag innehåller inte
några uttryckliga bestämmelser på
denna punkt. Av vissa stadganden i lagen
torde dock framgå, att de omhändertagna
kan underkastas tvång för att ändamålet
med omhändertagandet skall
kunna uppnås. Hur långt befogenheterna
härvid sträcker sig är omstritt. Frågan
kommer emellertid inom en nära framtid
i ett annat och klarare läge. Inom
socialdepartementet förberedes f. n. förslag
till ny barnavårdslagstiftning, i vilket
samband frågan upptas till närmare

Tisdagen den 25 november 1958

Nr B 12

Ang. barnavårdsnämnds befogenhet att förhindra rymning från upptagnings- och

behandling. Lagförslaget torde komma
att framläggas redan för nästa års riksdag.

Herr HANSON, PER-OLOP, (fp):

Herr talman! Låt mig allra först tacka
statsrådet Lindström för svaret på
min interpellation.

Det framgår ju av interpellationssvaret
att barnavårdslagen är oklar, sådan
den nu är utformad, och att det ■—
utom då det gäller ungdomsvårdsskolorna,
där lagbestämmelserna är klarare
— råder delade meningar om de
frågor jag liar tagit upp till behandling.
Bland annat har strafflagberedningen
hävdat att barnavårdslagen i dess nuvarande
utformning faktiskt stadgar både
rätt och plikt att hindra rymning, medan
socialstyrelsen, såvitt jag har kunnat
finna, har en rakt motsatt uppfattning.
Detta kan ju leda till rätt egendomliga
förhållanden. Vi har känning
av det här i Stockholm så till vida, att
en sådan anstalt som Skrubbahemmet
inte har någon möjlighet att inrätta en
sluten avdelning, vilket kan ha sina svårigheter.
Vi vet ju också att det har inträffat
saker och ting som ger belägg
för detta.

.lag tror att det är ganska olyckligt
med den ovisshet i fråga om praxis som
råder i detta avseende. Nu har statsrådet
i sitt svar utlovat, att den nya
barnavårdslagen skall ge klarhet. Det
skulle ha varit av intresse, om statsrådet
hade velat något närmare utveckla
i vilken riktning den klarheten kan
åstadkommas. Jag vill inte dölja en viss
besvikelse över att inte departementet,
trots den ovisshet och oklarhet som
ganska länge har rått, har gjort någonting
för att skapa klarhet i dessa frågor.

Den andra frågan i min interpellation
avsåg ju, om inte departementet
skulle komma med någon provisorisk
instruktion eller liknande för att ge litet
klarare direktiv. Nu får vi hoppas
att det blir en entydig lag, att lagen
också kan tillämpas i verkligheten och

ungdomshem

att det kommer att stå tillräckliga differentieringsmöjligheter
till förfogande
för en sådan tillämpning.

Under morgondagen får kammaren
till överläggning ett stort ärende, där
det bland annat belyses att man inte
gentemot ungdomsbrottslingar fullt ut
kan praktisera de reaktionsformer, som
lagstiftarna har avsett, därför att inte
tillräckliga resurser står till förfogande.
Jag kan inte finna annat än att vi
har en exaki parallell här på detta område.
Det händer att åklagarna nödgas
begära häktning av 15—18-åringar och
att domstolarna avkunnar fängelsedomar
eller andra frihetsstraff, tvärtemot
syftet med gällande lag, helt enkelt därför
att man inte har möjligheter att på
annat sätt klara upp de aktuella svårigheterna.

Dessa upprepade rymningar, med åtföljande
brott, skulle nog i väsentlig
grad — naturligtvis inte helt — kunna
undvikas, om vi hade bättre ordnade
förhållanden i de avseenden jag har talat
om» Man kan ju inte blunda för det
tråkiga i situationen för dessa ungdomar,
som med varje rymning kommer
in i nya och större svårigheter. Sedan
har vi ju den andra sidan av saken,
nämligen att det allmänna rättsmedvetandet
reagerar så hårt mot de ständiga
rymningarna från alla dessa hem,
med åtföljande brott. Det leder i sin tur
till att de högröstade och reaktionära
krafter, som är ute för att göra om vårt
behandlingssystem i en riktning som jag
inte tror att någon av oss önskar, hämtar
ett förträffligt propagandamaterial
från dessa missförhållanden.

Det heter i interpellationssvaret, att
lagförslaget kan väntas redan till nästa
års riksdag. Det är gott och väl, men
det kommer förmodligen att ta åtskilliga
månader, innan lagen kan träda i
kraft. Jag vill därför fråga statsrådet,
om det ändå inte vore befogat att överväga
något slags provisoriska åtgärder
för att få en bestämd praxis i väntan
på den nya barnavårdslag, som enligt
svaret skall ge oss klarhet i dessa frågor.

6 Nr B 12 Tisdagen den 25 november 1958

Ang. barnavårdsnämnds befogenhet att förhindra rymning från upptagnings- och

ungdomshem

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Med anledning av herr
Hansons inlägg vill jag gärna förtydliga
mitt svar något litet.

Som bekant gäller enligt 1952 års lag,
såsom herr Hanson sade, att fängelsestraff
i princip inte skall utdömas för
brottslingar som ej fyllt 18 år. För åldrarna
15—18 år gäller att domstolarna
skall överlämna till barnavårdsnämnderna
att vidta åtgärder för skyddsuppfostran
av unga lagbrytare. Endast i sällsynta
undantagsfall skall ovillkorliga frihetsstraff
få förekomma. Nu har undantagsfallen
blivit så pass många, att man
inte längre kan säga att fallen är sällsynta.
Domstolarna skyller ju därvid på
barna- och ungdomsvårdens otillräckliga
kapacitet, men det lär också ha förekommit
fall, där en domstol av alknäntpreventiva
skäl klämt till med ett strängare
straff — ett fängelsestraff — än
brottslingens ålder och brottets natur i
och för sig motiverat, även om plats med
ganska ringa tidsutdräkt kunnat beredas
på ungdomsvårdsskola.

Men visst är vi medvetna om att den
främsta orsaken ligger i att platstillgången
på ungdomsvårdsskola inte svarat
mot den aktuella efterfrågan på platser.
Vi är också medvetna om att väntetiderna
för intagning skapat besvärliga problem
för dem som under mellantiden
skall utöva tillsyn över den unga brottslingen.
Det ligger dock i sakens natur
att, när en brottskurva stiger brant uppåt
och behovet av platser på ungdomsvårdsskolorna
ökar, ungdomsvårdsskolornas
anpassning till ökningen följer
några steg efter. Socialminister Torsten
Nilsson har ju helt nyligen i ett interpellationssvar
i andra kammaren klargjort
vilken utbyggnad som pågår, hurusom
man avser att försöka utnyttja ungdomsvårdsskoleorganisationen
rationellare
och väntelistorna granskas och sovras
noggrannare i fortsättningen.

Men även om alltså en utökad kapacitet
vid ungdomsvårdsskolorna är att
vänta, kommer det ofta att finnas ett
visst glapprum i tiden mellan barnavårdsnämndens
beslut om omhänderta -

gande av en ungdom, som har begått
asociala handlingar, och den dag, då
hans fall är så klargjort, att han kan intas
på ungdomsvårdsskola eller få plats
på någon annan lämplig sådan skola.

Barnavårdsnämndens beslut kan fattas
omgående, om t. ex. en polisutredning
visar att det finns underlag för häktningsframställning.
Sålunda kan barnavårdsnämndens
ordförande omedelbart
fatta ett interimsbeslut om omhändertagande
för skyddsuppfostran, vilket
nämnden sedermera fastställer. Den
unge kan därefter tämligen omedelbart
överföras till det upptagnings- eller ungdomshem
som barnavårdsnämnden anlitar
för sådant ändamål. Barnavårdsnämnden
har ju rätt att erhålla polishandräckning
för att föra vederbörande
till upptagningshemmet.

Däremot råder, såsom herr Hanson
sagt och som jag vitsordat, delade meningar
i frågan, huruvida barnavårdsnämnden
sedan har rätt att med tvång
kvarhålla den unge på upptagningshemmet,
om han inte själv vill stanna där.
Men den frågan är kanske inte så alldeles
oklar, även om det inte i lagen finns
några uttryckliga bestämmelser härom.
För två år sedan, alltså 1956, anordnade
socialdepartementet en konferens med
diskussion av just denna fråga. Bland
deltagarna fanns representanter för barnavårdsnämnderna
i de större städerna,
för länsstyrelserna i anslutning till dessa
städer, för socialstyrelsen, för åklagarmyndigheten
och riksåklagarämbetet
samt alla andra berörda parter och auktoriteter,
och i denna krets blev uppslutningen
mycket stor kring uppfattningen,
att åtgärder rimligen skall kunna vidtagas
för att hindra rymningar från ett
barnavårdsnämndens upptagnings- eller
ungdomshem.

Det är som bekant inte regeringens
uppgift att tolka lagen, men jag kan säga
att jag personligen helt ansluter mig
till den uppfattning, som på denna konferens
presenterades av dåvarande chefen
för socialdepartementets rättsavdelning,
nämligen uppfattningen att barnavårdsnämndens
befogenheter gentemot

Tisdagen den 25 november 1958 Nr B 12

Ang. barnavårdsnämnds befogenhet att förhindra rymning från upptagnings- och

ungdomshem

en omhändertagen sträcker sig lika långt
som föräldrarnas befogenheter gentemot
deras barn och ett stycke längre, om
den unge gjort sig skyldig till så grov
vanart, att föräldrarna inte kan komma
till rätta med honom längre och ett beslut
om skyddsuppfostran föreligger. Under
den tid barnavårdsnämnden nödgas
ta den här unge brottslingen om hand
i väntan på intagning, bör ju nämnden
ha samma rättsliga befogenheter som
ungdomsvårdsskolans styrelse och rektor
tiar beträffande en intagen. Föräldrar
har ju rätt att utöva ett måttligt tvång
för att stärka sin uppsikt över barn, som
trotsar deras vilja, och har rätt att under
kortare tid — för en kväll eller en
natt ■—• låsa om sin avkomma för att
hindra att den unge olovligen ger sig ut
på några vådliga eskapader. Motsvarande
befogenheter bör rimligen tillkomma
barnavårdsnämnd och föreståndare för
ungdomshem i förhållande till en omhändertagen.
Ett ungdomshem måste
kunna hålla stängt om kvällar och nätter,
och i övrigt kan nog rymningar bäst
hindras av att hemmen förses med sådana
personella resurser, att en effektiv
tillsyn kan upprätthållas.

Att personalen måste anses ha befogenhet
att i fall av behov utöva ett visst
tvång för att kvarhålla en omhändertagen
var också uppfattningen på denna
konferens i socialdepartementets regi.
Jag ansluter mig personligen till den
åsikten. Jag menar alltså, att socialdepartementet
inte har varit riktigt så passivt
som interpellanten förmodade, och
jag upprepar att jag räknar med att den
nya barnavårdslagen skall ge klarare uttryck
åt dessa barnavårdsmyndigheternas
befogenheter än nuvarande lag gör.
Jag anser nog, att de besked, som tidigare
på denna konferens och även nu
lämnas på denna punkt, skall kunna gälla
lika väl som provisoriska bestämmelser
i avvaktan på en lag, som bättre kommer
att klargöra detta.

Herr MOGÅRD (s):

Herr förste vice talman! Man får vara
statsrådet tacksam för svaret på in -

terpellationen, som berör en gammal
riksdagsfråga. Frågan berördes första
gången i fjol av stadsfiskal Eliasson i
andra kammaren, och nu har vi i dag
fått ett svar på samma fråga här i första
kammaren.

Jag är tacksam för att statsrådet har
undandragit den stora klagodagen i inorgan,
när det gäller ungdomsbrottsligheten,
detta problem som förvisso är mycket
viktigt, ehuru det bara kan förefalla
vara en liten detalj.

Jag måste vidare säga att det för en
gammal barnavårdsnämndsledamot låter
verklighetstroget, när statsrådet för sin
del betygar, att barnavårdsnämnderna
har befogenhet att för en kortare tid —
hon nämnde en kväll eller en natt, men
jag förmodar att man kan säga ett par
kvällar eller ett par nätter — låsa in en
omhändertagen elev, som visat störande
anpassningssvårigheter, när han befunnit
sig i total frihet

Interpellanten har dock i viss mån tagit
fel, då han jämställt begreppet upptagningshem
med ungdomshem. Det är i
varje fall för Stockholms vidkommande
ofta olikartade klienter, som är intagna
på upptagningshem och på ungdomshem.
Även de bland oss inom nämnderna,
som tycker att man borde få låsa in
mycket störande ungdomar, har därvidlag
icke tänkt på dem, som är intagna
på ungdomshem. Det är nämligen mycket
skiftande slag av ungdomar, som befinner
sig på ungdomshemmen. Här i
Stockholm har man på de sju ungdomshemmen
med 136 platser sökt differentiera
klientelet på ett sätt, som jag tror
är bra och som inte kräver ett sådant
ingrepp i deras frihet och rättigheter
som ett inlåsningsförfarande skulle innebära.
Annat gäller upptagningshemmen
varav det finns i Stockholm ett för
pojkar. Det har 18 platser, och där är
för närvarande 30 intagna. Inom kort
skall ytterligare 10 platser inrättas. För
den kvinnliga ungdomen finns ett upptagningshem
med 12 platser. Detta kan
ta emot 15 flickor, men ett par, tre av
dessa flickor befinner sig permanent ute
på rymningsstråt, och beledsagade av ett

Nr B 12

Tisdagen den 25 november 1958

Ang. barnavårdsnämnds befogenhet att förhindra rymning från upptagnings- och

ungdomshem

par poliser föras de då och då tillbaka
hit till Stockholm. Fem av hemmets interner
väntas nu att bli förda till ungdomsvårdsskolan
Ryagården, men de
kan inte komma dit före jul, eftersom
antalet platser där är begränsat. Och det
är i själva verket här som vi kommer
till kärnpunkten.

Åtgärder, som föreslås av varmhjärtade
ungdomsvänner och andra vänner
av ordning, är ofta åtskilligt diffusa.
Här har nu föreslagits en åtgärd,
som är synnerligen saklig och enkel, för
att man verkligen skulle kunna på allvar
motverka dessa i regel permanenta
återfall, som nu inträffar bland de intagna
på våra upptagningshem. De flesta
har ju ställts inför domstol, ehuru de
sedan remitterats till barnavårdsnämnden
för förvaring, intill dess åtgärder
kan vidtas i form av intagning på ungdomsvårdsskola.
De utgör själva bottensatsen
av vår bråkiga och brottsliga
ungdom. De är inte många; vi brukar
säga, när vi resonerar om dem, att om
man kunde omhänderta 80 pojkar och
flickor av dem här i staden, skulle vi
beröva våra tidningar 75 procent av deras
sensationsmaterial när det gäller
ungdomsbrottsligheten. Dessutom skulle
polis- och domstolsmyndigheter besparas
en oändlig mängd besvär. Det är
dessa ungdomar som det nu är så utomordentligt
svåra att komma till rätta med.
Det kan ju sägas, att de skall skickas
hem och att hemmen skall ta hand om
dem. Men i de flesta fall saknar de hem,
i varje fall hem som har möjlighet att
ta hand om barnen. Dessa ungdomar
är vana vid att leva farligt och fritt.

Nu kommer de på ett sådant här upptagningshem,
där man inte kan låsa in
dem — det är ju så, att vi inte hyser
samma tro på lagens odisputabla möjligheter
härvidlag som juristerna. Det
är då utomordentligt glädjande, om statsrådet
Lindströms uttalande här kommer
till närmare kännedom bland våra
barnavårdsmyndigheter, nämligen
att det är möjligt att låsa in en pojke
eller flicka i avvaktan på vidare omhändertagande.

Fru Lindström sade att detta kan innebära,
att det måste finnas större personella
resurser, och det är klart att sådana
måste finnas. Men innebär det
också, att en dörr skall kunna låsas
verkligt effektivt, så att inte dessa ungdomar,
som ofta är mycket psykiskt oroliga,
plötsligt förstör hela inredningen
i hemmet för att ta sig ut? Jag anser,
att statsmakterna på detta område varit
alltför vacklande i sin tolkning av lagen.
De flickor, som väntar på att komma
till Ryagården — Ryagården är en
statlig ungdomsvårdskola för flickor,
som levt sederslöst och asocialt — är
15—16-åringar som varit med om mycket
— det kan jag försäkra — innan de
kommer till upptagningshem. De fem
flickor jag tidigare nämnde väntar på
att komma till Ryagården, och när de
kommit dit, förmodar jag att de låses
in effektivt. Där finns nämligen en sluten
avdelning, och det är det enda flickhem,
där det som jag vet finns möjlighet
att effektivt låsa in ett mycket störande
klientel. När det återigen gäller
statens ungdomsvårdsskolor för ynglingar
har man ofta riktiga, slutna avdelningar.
Den som reser till Lövsta
skall finna, att där finns ett verkligt
fängelse inom anstalten försett med bastanta
dörrar och förseglade fönster.
Där går en vaktman omkring med en
nyckelknippa. Allt är precis som förr i
tiden, då den obändiga delen av klientelet
sattes i fängelse. Detta accepterar
staten. Men barnavårdsnämnderna vågar
inte att på något sätt hålla dessa ungdomar
inlåsta för några dagar — innan
man kan skicka dem till en permanent
fostran på en ungdomsvårdsskola, därför
att herrar jurister inte är ense om
att det står i överensstämmelse med nu
gällande lagstiftning. Det förefaller mig
vara ologiskt. Det vore bra om det beträffande
denna för alla svårtydda fråga
— för juristerna borde den inte vara
besvärlig —■ kunde lämnas ett ännu klarare
och tydligare besked än som lämnats
här i dag, att det inte bara är möjligt
för barnavårdsmyndigheterna att
låsa in en vidlyftig och asocial pojke

Tisdagen den 25 november 1958

Nr B 12

Ang. barnavårdsnämnds befogenhet att förhindra rymning från upptagnings- och

ungdomshem

eller flicka utan att det är deras skyldighet
att göra det för att medverka
till att ungdomsbrottslighet eller ostadigt
levnadssätt åtminstone för en kort
tid brytes och för att intagning på upptagningshemmen
skall få någon mening.

Jag har velat säga detta, herr förste
vice talman, och jag hoppas att förbättringar
inte skall behöva dröja så länge
som de säkert skulle komma att göra,
om man måste vänta på att barnavårdskommitténs
vidlyftiga betänkande skulle
komma att upphöjas till lag och börja
tilläm pas.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag tror visst att det ligger
till så som statsrådet säger, att de
allmänna domstolarna av allmänpreventiva
skäl har dömt till fängelse i fall,
där de normalt inte skulle ha gjort det.
Man kan fråga sig varför de gör det. Det
är väl så att man blivit ganska desperat
när man sett vilka begränsade möjligheter
som finns till ett mer adekvat handlingssätt.
Jag nämnde i mitt tidigare inlägg,
att häktning och fängelsedom förekommer,
när inte någon annan möjlighet
står till buds. Det är också så att
vid fall av upprepade rymningar tillgriper
man häktning och frihetsstraff på
ett sätt som man inte borde, om man
skulle följa de allmänna regler, som man
för närvarande har.

Vidare föreföll det mig som om statsrådet
inte var riktigt överens med socialstyrelsen
beträffande om man får låsa
eller inte. Jag fick det intrycket att
statsrådet var litet mera benägen än socialstyrelsen
att skramla med nycklarna,
och jag vill inte kritisera statsrådet för
detta, ty jag har närmast den uppfattningen
att socialstyrelsen är litet väl
extrem i sin lagtolkning åt det hållet att
man inte skall kunna låsa.

Jag vidhåller också att departementet
kunde ha gjort någonting för att komma
till råtta med den nuvarande oklarheten
här. Det är i och för sig bra att
man har konferenser och att det görs
uttalanden som statsrådet kan instämma

i, men det vore ännu intressantare om
statsrådet gjorde någonting åt saken.
Har vi inte fått någon annan behållning
av den här interpellationsdebatten så
har vi emellertid fått den att statsrådet
tydligen anser att det går för sig att låsa
med stöd av gällande barnavårdslag. Det
är sålunda en tolkning som väl närmast
ansluter sig till strafflagberedningens.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det var några ord av
herr Mogård som gav mig anledning att
begära ordet. Man fick av hans anförande
intryck av att barnavårdsnämnderna
varit intresserade av att få möjlighet att
låsa om det klientel som det här är fråga
om, medan juristerna satt sig emot
det. Jag har tyvärr inte varit med om
hela denna debatt, så att jag vet inte
vad som har blivit sagt här förut, men i
anledning av herr Mogårds yttrande vill
jag poängtera — vilket sålunda kanske
är upplyst här tidigare — att den konflikt
som uppkom i anslutning till barnavårdskommitténs
förslag om upptagningshem
och det remissutlåtande som
strafflagberedningen avgav däröver, låg
så till att strafflagberedningen, vilken,
såvitt jag förstår, ju framför allt representerar
juristkategorien, stod mera på
den linjen, att gällande lag medgav att
låsa om de omhändertagna barnen vid
särskilda tillfällen än barnavårdskommittén
och de sociala myndigheterna över
huvud taget. Det är klart att det finns
jurister även inom socialvården, och de
har kanske i en del fall understött den
uppfattning som gjort sig gällande från
barnavårdshåll, men framför allt har det
från barnavårdsnämnderna hävdats, att
de över huvud taget inte vill ha denna
rätt att bruka sådant våld som det innebär
att låsa in ett barn, även om det är
under kortare tid. På annat håll har
man sålunda gjort gällande en annan
uppfattning.

Herr MOGÅRD (s):

Visst är det riktigt att det råder olika
meningar om den här saken även bland

Nr B 12

Tisdagen den 25 november 1958

Om en internationell överenskommelse avseende konkurrensen från handelstonnage,

seglande under s. k. bekvämlighetsflagg
de s. k. socialvårdarna, och vad råder
det inte olika meningar om i det här landet?
Det är just detta, att man har hållit
så noga på att vi inte skall låsa in
»barn», såsom herr Alexanderson här
påpekade, som verkligen har kommit
många, också mig, att länge tvivla på att
det är önskvärt att ha en sådan där inlåsningsrätt.
Men det är ju inga barn det
är fråga om —• det är ungdomar redan
vana vid asocialitet, det är personer upp
till 17—18 år. De låses in i de vanliga
fängelserna, såsom vi vet. Dit kommer
ju ibland 15-åringar, och det tycker jag
inte är bra. Bara de har flyttats från det
upptagningshem, som staden har anordnat
i överensstämmelse med statsmakternas
egen rekommendation och kommit
några mil söderut till en statens ungdomsvårdsskola,
så kan de vid behov låsas
in i ett veritabelt litet häkte. Det är
detta jag tycker är inkonsekvent.

Vidare har vi svårt att få personal på
upptagningshemmen, där de anställda
skall leva i permanent oro för dessa vidlyftiga
ungdomar. De är mycket få, som
jag redan sagt, men de är mycket, mycket
besvärliga. Man är orolig för att de skall
hoppa ut genom fönstren eller komma
hem berusade. Det händer ideligen att
polisen kommer hemkörande med dem
berusade. Det händer också att deras
asociala vänner står utanför och försöker
komma in. Det är alla möjliga sorters
besvär som gör att personalen blir
så uttröttad och utarbetad. Om man
verkligen skulle kunna förfara rationellt
och effektivt med detta öppna system,
måste det finnas åtminstone två befattningshavare
för varje klient, och det har
inte Stockholms stad råd att hålla.

Jag måste för min del säga att man
inte skall låta alla de förvirrande tekniska
och juridiska termer, som ofta beledsagar
debatterna om ungdomsbrottsligheten,
förblinda sig, så att man inte
kan se de enkla, klara fakta i de smärre
detaljerna där man verkligen kan göra
någonting utöver fromsinta talesätt och
önskemål som nu en gång hör till debatterna
om ungdomsbrottsligheten.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om en internationell överenskommelse
avseende konkurrensen från handelstonnage,
seglande under s. k. bekvämlighetsflagg Ordet

lämnades till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet LANGE,
som meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Hagbergs interpellation
om en internationell överenskommelse
avseende konkurrensen
från handelstonnage, seglande under s. k.
bekvämlighetsflagg, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat
mig, om jag är i tillfälle ge kammaren
en redogörelse för vad som från
regeringens sida hittills åtgjorts och vidare
planeras för att — eventuellt i
samråd med våra nordiska grannländer
— söka få till stånd en internationell
överenskommelse avseende konkurrensen
från det handelstonnage, som seglar
under s. k. bekvämlighetsflagg.

För att försöka åstadkomma en mera
fullständig bild av de fakta, som föranleder
registrering av handelstonnage
under bekvämlighetsflaggorna, skall jag
tillåta mig att först ge en komplettering
till den redogörelse i ämnet, som lämnats
i interpellationen.

Ungefär 40 procent av handelsflottan
under bekvämlighetsflagg ägs av amerikanska
bolag. Omkring 50 procent
tillhör internationella storredare.

Syftet med den registrering av tonnage,
som från amerikansk sida sker
under bekvämlighetsflagg, torde i första
hand icke vara att undvika beskattning.
I den mån intäkterna från rörelsen
av ifrågavarande amerikanska
fartyg hemtages till Förenta staterna,
beskattas intäkterna där. Det viktigaste
motivet för registreringen är att undvika
de exceptionellt höga amerikanska
driftskostnaderna, därvid särskilt lönerna,
och att för fartygen erhålla ett
kostnadsläge, som står närmare den rådande
internationella nivån.

Tisdagen den 25 november 1958

Nr B 12

Om en internationell överenskommelse avseende konkurrensen från handelstonnage,

seglande under s. k. bekvämlighetsflagg

Andra bevekelsegrunder föreligger för
de internationella storredarna. För dessa
träder skattemotivet mer i förgrunden.
Bl. a. friheten från beskattning har tidigare
åtminstone under goda sjöfartsår
givit dessa redare möjligheter att lättare
få nybyggnadskrediter på gynnsamma
villkor, särskilt i Förenta staterna. Deras
förutsättningar att snabbt bygga ut
sitt innehav av modernt tonnage har
därför blivit långt bättre än de flesta
redares i sjöfartsländerna. Härigenom
har möjligen större kapital pumpats in i
rederinäringen än vad den faktiska
transportvolymen för dagen gör motiverat.
Detta kan utgöra en av orsakerna till
det nuvarande dåliga fraktläget.

En viktig aspekt av företeelsen bekvämlighetsflaggor
är de ombordanställdas
förhållanden. De fiktiva hemländer,
som lånar ut sin flagg, har ringa möjligheter
att övervaka att bekvämlighetsredarna
efterlever förefintliga bemannings-,
sjöfartssäkerhets- och sociala föreskrifter.
Dessutom ansluter sig dessa
redare sällan till kollektivavtal för de
ombordanställda. Även om dessa förhållanden
måhända icke haft någon negativ
effekt för de ombordanställda under de
goda sjöfartsåren, föreligger risk för att
bekvämlighetsredarna i dagens läge otillbörligt
pressar de ombordanställdas arbetsvillkor.
Det torde vara mot denna
bakgrund, som Internationella transportarbetarefederationen
nyligen beslutat
viss bojkott mot fartyg under bekvämlighetsflagg.

Jag övergår nu till en redogörelse för
de åtgärder på det internationella planet,
i vilka svenska myndigheter medverkat.

Hösten 1957 publicerade OEEC ett betänkande
rörande bekvämlighetsflaggorna,
som med aktivt svenskt deltagande
utarbetats inom organisationens sjötransportkommitté.
Betänkandet kom att
utgöra en del av underlaget vid behandlingen
av frågan om fartygs nationalitet
vid Förenta Nationernas s. 1c. havsrättslconferens
i Geneve våren 1958. Vid denna
konferens strävade Sverige tillsammans
med ett flertal andra europeiska

länder, däribland de övriga nordiska, att
få fastslaget såsom en princip, att andra
stater skulle kunna vägra att erkänna
ett fartygs registrering, därest det icke
funnes ett verkligt samband mellan fartyget
och den stat, vars flagg det förde.
Detta verkliga samband skulle enligt det
förslag till lconventionstext, som. förelåg,
få sitt uttryck bland annat däri, att varje
stat skulle i administrativa, tekniska och
sociala hänseenden utöva effektiv jurisdiktion
och kontroll över de fartyg, som
använder dess flagg.

Dessa strävanden vid konferensen såg
en tid ut att bli framgångsrika. Emellertid
motsatte man sig från bl. a. amerikansk
sida —• häri överraskande nog
stödd av en viss del av redaropinionen
i den internationella sjöfartskammaren
— den förut angivna passusen i textförslaget,
enligt vilken andra stater skulle
kunna vägra att erkänna ett fartygs registrering,
därest det påbjudna verkliga
sambandet saknades. Vid delvotering
bortföll också denna punkt i textförslaget.
Bestämmelsen har sålunda icke fått
någon helt tillfredsställande utformning
ur de europeiska sjöfartsnationernas
synpunkt. Förslaget i övrigt antogs av
konferensen utan nej-röster.

Omedelbart efter havsrättskonferensen
höll Internationella arbetsorganisationen
en sjöfartskonferens i Genéve, varvid
man med aktivt svenskt stöd formulerade
och antog en rekommendation till
medlemsländerna rörande sjömäns sociala
villkor och säkerhet i förhållande
till fartygs registrering. Enligt rekommendationen
bör registreringslandet erkänna
alla de förpliktelser, som registreringen
innebär, samt utöva effektiv
jurisdiktion och kontroll till gagn för
sjömännens säkerhet och välfärd ombord
å registreringslandets sjögående
handelsfartyg. Rekommendationen avser
sådana ämnen som sjöfartssäkerhet, fartygsinspelction,
sjömännens på- och avmönstring
samt levnadsvillkor ombord
ro. m. Vid omröstning om rekommendationen
nedlade Förenta staternas båda
statliga delegationsmedlemmar och företrädaren
för de grekiska redarna sina

Nr B 12

Tisdagen den 25 november 1958

Om en internationell överenskommelse avseende konkurrensen från handelstonnage,

seglande under s. k. bekvämlighetsflagg

röster. I övrigt avgavs endast ja-röster
för rekommendationens antagande. Yttrande
över bl. a. denna rekommendation
kommer att inhämtas av 1959 års riksdag.

Sedan någon tid pågår diskussioner
mellan representanter för ett flertal europeiska
sjöfartsländers myndigheter om
hur man bäst skall få till stånd en allsidig
genomgång av problem sammanhängande
med företeelsen bekvämlighetsflaggor.
Initiativet till dessa förberedande
diskussioner hade sin upprinnelse
i det nordiska utrikesministermötet
i Stockholm i mars detta år. Man får
livligt hoppas, att det skall visa sig möjligt
att förverkliga tanken på en dylik
allmän överläggning mellan företrädare
för länder med stora sjöfartsintressen.

Såsom torde framgå av vad jag tidigare
sagt är problemet med bekvämlighetsflaggorna
ytterst komplicerat. Jag kan
försäkra interpellanten, att den svenska
regeringen jämväl i fortsättningen skall
deltaga i och understödja internationella
ansträngningar på området.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för det utförliga och detaljrika
svaret på min interpellation om
det s. k. bekvämlighetstonnaget. Såvitt
jag vet, är det första gången som riksdagen
över huvud taget erhåller en dylik
sammanhängande redogörelse för en
företeelse inom den internationella ekonomien,
som berör en av vårt eget lands
mest vitala näringsgrenar på ett synnerligen
intimt sätt. Jag skulle tro, att
den framställning, som handelsministern
här har gett, kan och bör bli en
tankeställare för åtskilliga både inom
och utom riksdagen, som tidigare måhända
inte har haft sin uppmärksamhet
riktad på detta synnerligen intrikata
spörsmål.

I min interpellation påpekade jag att
i dagens läge representerar det tonnage,
som seglar under bekvämlighetsflagg,
drygt 15 miljoner ton, d. v. s. 4 ä 5
gånger så mycket som hela den svenska

handelsflottan. Handelsministern kompletterar
nu denna min uppgift med att
påpeka att ungefär 40 procent av handelsflottan
under bekvämlighetsflagg ägs
av amerikanska bolag. Omkring 50 procent
tillhör internationella storredare.
Jag skulle för egen del vilja tillägga att
det amerikanska bekvämlighetstonnaget
består av tank-, malm- och transportfartyg,
som enligt uppgift ej erhåller några
subsidier i Förenta staterna. Detta land
har sålunda medgivit, att nämnda tonnage
fått överföras till bekvämlighetsflagg.

I den tidigare delen av handelsministerns
framställning finns det ett avsnitt,
där han söker analysera motiven för
flaggöverföringen dels från amerikansk
sida, dels från de internationella storredarnas
sida.

Syftet med den registrering av tonnage
under bekvämlighetsflagg, som från
amerikansk sida sker, torde, enligt handelsministern,
i första hand icke vara
att undvika beskattning. I den mån intäkterna
från rörelsen av ifrågavarande
amerikanska fartyg hemtages till Förenta
staterna, beskattas intäkterna där.
Det viktigaste motivet för registreringen
anser handelsministern vara att undvika
de exceptionellt höga amerikanska
driftskostnaderna, särskilt lönerna, och
att för fartygen erhålla ett kostnadsläge,
som står närmare den rådande internationella
nivån. Andra bevekelsegrunder
föreligger för de internationella storredarna.
För dessa träder skattemotivet
mer i förgrunden, anser statsrådet.

För egen del vågar jag icke hysa någon
bestämd mening om huruvida denna
analys av motiven är riktig. Jag skulle
tro att det under alla omständigheter
ligger mycket i den, men jag vågar inte
säga, om den är helt riktig i det ena
avseendet eller det andra. Ur svensk
synpunkt torde väl dock frågan om motiven
för flaggöverföringen vara av skäligen
underordnad betydelse. Det väsentliga
för den svenska sjöfarten är
naturligtvis —- jag är övertygad om att
handelsministern däri vill ge mig rätt —
det faktum, att ägarna av bekvämlig -

Tisdagen den 25 november 1958

Nr B 12

Om en internationell överenskommelse avseende konkurrensen från handelstonnage,

seglande under s. k. bekvämlighetsflagg

hetstonnaget genom flaggöverföringen
satt sig i ett utomordentligt gynnsamt
konkurrensläge i förhållande till bland
annat den svenska handelsflottan med
dess höga kostnadsnivå. Då ägarna av
bekvämlighetstonnaget — motiven för
flaggöverföringen må vara vilka som
helst — knappast betungas av några
skatter eller i varje fall av mycket obetydliga
sådana, kan de, det ligger i sakens
natur, avsätta långt större del av
sina vinster till anskaffning av nya, moderna
fartyg än vad deras hårt trängda
konkurrenter kan göra. Detta gäller inte
bara den svenska handelsflottan, det
gäller även andra länders handelsflottor.

Jag skulle vilja belysa denna fråga
med ett påpekande. Man har inom den
norska rederinäringen, som ju i många
hänseenden är jämförbar med vår egen,
nyligen verkställt en utredning av dessa
ting. Av denna framgår att de norska redarna
år 1956 betalade i skatter 360
miljoner kronor. Om dessa rederiers
hela flotta skulle ha seglat under bekvämlighetsflagg,
hade dessa samma
norska redare år 1956 endast behövt betala
i skatter 5 miljoner kronor eller cirka
1,5 procent av de skatter som de erlade
i Norge. Var och en förstår mot
bakgrunden av dessa siffror vad det här
egentligen innerst inne är fråga om.

Huruvida en dylik undersökning har
företagits i fråga om den svenska sjöfartsnäringen
vet jag inte, men förmodligen
ligger förhållandena hos oss till
på ungefär samma sätt som i Norge.

Handelsministern har vidare lämnat
en intressant redogörelse för de åtgärder
på det internationella planet, i vilka
svenska myndigheter medverkat och
medverkar. Han omnämner OEEC —
betänkandet hösten 1957, vidare Förenta
Nationernas s. k. havsrättskonferens
i Geneve i våras, Internationella arbetsorganisationens
sjöfartskonferens något
senare och slutligen nordiska utrikesministermötet
i mars i år, m. m. Beträffande
arten och omfattningen av
den svenska aktivitet, som i dessa stycken
kommit till synes, har jag för min
del ingen erinran att framställa. Jag är

övertygad om att våra ombud vid dessa
tillfällen och i dessa sammanhang
effektivt har bevakat de svenska synpunkterna
och problemen. Särskilt vill
det av den redogörelse, som handelsministern
här har lämnat, framgå som
om det nordiska utrikesministermötet
i Stockholm i mars i år haft sitt värde
såsom en upprinnelse, såsom handelsministern
formulerat saken, till de diskussioner
som nu pågår mellan representanter
för ett flertal europeiska länders
myndigheter om hur man bäst
skall få till stånd en allsidig genomgång
av problem sammanhängande med
företeelsen bekvämlighetsflagg.

Som en sammanfattning av vad som
relaterats betecknar handelsministern
problemet med bekvämlighetsflaggorna
såsom »ytterst komplicerat». Jag delar
helt statsrådets uppfattning därvidlag.
Jag föreställer mig vidare, att statsrådet
inte vill bestrida min uppfattning,
om jag gör gällande, att vad som hittills
uträttats i frågan på det internationella
planet är trots lovvärda ansträngningar
obetydligt. Hela frågan befinner sig
i ett dödläge. Jag tror, som sagt, inte
handelsministern vill bestrida detta.
Orsakerna härtill har handelsministern
förresten själv detaljerat redovisat i sin
utförliga exposé, som kammarens ledamöter
nyss hört. Att så litet hittills
kommit ut av dessa internationella möten
och diskussioner, beklagar säkert
handelsministern lika mycket som jag.

Naturligtvis är jag tacksam för handelsministerns
försäkran i slutet av
svaret, att svenska regeringen jämväl i
fortsättningen skall deltaga i och understödja
internationella ansträngningar
på området. Utsikterna att komma
fram till resultat av praktiskt värde
är dock, såvitt jag vågar döma av det
material, som handelsministern presenterat
i interpellationssvaret, begränsade.
Minst sagt!

Få inser väl bättre än handelsministern
den avgörande betydelsen för vår
bytesbalans och vår valutareserv av ett
skäligt sjöfartsnetto, inseglat av en internationellt
konkurrenskraftig svensk

Nr B 12

Tisdagen den 25 november 1958

Om en internationell överenskommelse
seglande under s. k. bekvämlighetsflagg
handelsflotta. Den saken är så uppenbar
för alla, att ingen behöver närmare
upplysas därom. Men om inte denna
konkurrenskraft kan upprätthållas, bl. a.
på grund av svårigheter att inom överskådlig
tid få till stånd internationella
överenskommelser om bekvämlighetstonnaget
— vad återstår då för oss att
göra? Och vidare: Därest det, såsom
man tror, inom några år blir ett stort
tonnageöverskott, kommer konkurrensläget
för den sjöfart, som är lojal mot
social och ekonomisk lagstiftning i det
egna landet, att ytterligare förvärras?
Vad återstår då för oss att göra? Ja,
herr talman, såvitt jag förstår, ingenting
annat än att vi — givetvis utan att
uppge strävandena till ett internationellt
samarbete i denna fråga — måste
ta under allvarlig omprövning den
svenska sjöfartsnäringens nuvarande
beskattnings- och avskrivningsförhållanden.
Men den frågan skall självfallet
inte diskuteras i detta sammanhang.

Till slut vill jag än en gång tacka
handelsministern för redogörelsen. Jag
är förvissad om att statsrådet inte kommer
att tappa intresset för denna viktiga
angelägenhet i fortsättningen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det har ju framgått av
interpellantens anförande nu, att han
och jag i huvudsak är överens när det
gäller den fråga som här diskuterats.
Trots detta känner jag, herr talman, ett
behov av att återgälda något av den
vänlighet, som herr Hagberg visade mig
i sitt anförande, och ge uttryck åt min
tacksamhet för att han genom interpellationen
berett mig tillfälle att redovisa
vad som från regeringen och från
svensk sida i övrigt gjorts för att råda
bot på det missförhållande — så skulle
jag vilja beteckna det — som företeelsen
bekvämlighetsflagg onekligen utgör.

Jag erkänner gärna att herr Hagberg
har rätt, när han säger att resultatet
trots alla ansträngningar blivit skäligen
magert, för att inte säga helt obefintligt.
Det befriar oss emellertid inte från att i

avseende konkurrensen från handelstonnage,

fortsättningen göra ytterligare ansträngningar
för att söka finna en lösning i
samförstånd med de många andra länder,
som har precis samma syn på detta
problem som vi själva. Den aktion,
som Internationella transportarbetarefederationen
nu inlett, kan måhända, tillsammans
med ansträngningarna från
andra håll, få till följd att den hittills
rätt negativa uppfattningen, när det gäller
att nå fram till positiva åtgärder för
undanröjande av dessa missförhållanden,
kommer att ge med sig. I alla händelser
får vi väl i fortsättningen liksom
hittills överväga att inte bara utnyttja de
tillfällen till en seriös diskussion av dessa
frågor, som uppkommer i internationella
sammanhang, utan kanske också
ta vissa bestämda initiativ. Från skandinavisk
sida ser vi ju i våra olika länder
detta problem på precis samma sätt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
tillfoga ett par ord, då herr statsrådet
berörde den begripliga oro, som i denna
fråga råder bland sjöfolksorganisationerna
och som ju kommit till uttryck i den
aktion vilken är planerad att igångsättas
inom de närmaste dagarna. Denna
oro är som sagt begriplig, men oron
förefinns också på företagarsidan, där
man har utomordentligt hård känning av
denna ojämna och, jag skulle vilja säga,
osunda konkurrens.

Det är dock inte bara de i sjöfarten
direkt engagerade, inte bara rederinäringen
och de ombordanställda, som här
har intressen att bevaka; också det allmänna
har i eminent grad ett eget intresse
i denna sak. Jag nämnde i mitt
yttrande efter statsrådets interpellationssvar,
att för Sveriges del intäkterna från
den egna handelsflottan innebär ett oumbärligt
bidrag till vår handelsbalans och
vår valutaförsörjning. Om sjöfarten under
svensk flagg skulle väsentligt pressas
tillbaka på grund av denna ytterligt
ojämna konkurrens, som det uppenbarligen
är svårt att komma till rätta med
genom internationell samverkan, måste

Tisdagen den 25 november 1958

Nr B 12

Om en internationell överenskommelse avseende konkurrensen från handelstonnage,

naturligtvis statens skatteintäkter såväl
från rederiföretagen som från alla de i
vår sjöfart engagerade — personalen
ombord m. fl. — undergå en motsvarande
sänkning. Jag vill erinra kammarens
ledamöter därom, att svenska staten
inte får några som helst skatteintäkter
från fartyg under bekvämlighetsflagg,
även om de går i trafik på vårt
land.

Efter det utförliga svaret och herr
statsrådets replik har jag inte anledning
att nu ytterligare gå in på denna
fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr B 82 — B 89, bevillningsutskottets
betänkanden nr B 11,
B 12 och B 23, jordbruksutskottets utlåtande
nr B 14 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr B 4.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan

seglande under s. k. bekvämlighetsflagg
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående pension till extra
tjänstemannen i riksgäldskontoret Herman
Julius Lindqvist.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr B 212, av herr Gustafsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förbättrade inkomstförhållanden
för distriktsveterinärer m. m.; och
nr B 213, av herr Johansson, Robert,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förbättrade inkomstförhållanden
för distriktsveterinärer m.
m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Onsdagen den 26 november förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Sedan vi skildes efter vårt sista arbetsplenum
har en av kamraterna lämnat
vår krets. Gustaf Andersson, nyutnämnd
landshövding i Södermanlands
län, kommer inte på nytt att inta sin
plats här i kammaren.

När vi för några veckor sedan fick
budet om att han drabbats av en allvarlig
sjukdom, är jag övertygad om att vi
alla hoppades, att det ändå skulle komma
ett tillfrisknande, som skulle ge möjlighet
till ett återseende, ödet ville annorlunda.

Jag tror vi kan vara ense i denna kammare
om att Gustaf Andersson, som varit
medlem av den svenska riksdagen sedan
1941, därav mer än hälften i denna
kammare — han började sin riksdagstid
i andra kammaren — genom sitt gedigna,
lugna, sakliga och väl genomtänkta
uppträdande lyckades ge åt sitt ord en
tyngd i utskott och kammare, som många
kunde avundas honom.

Och ändå kanske hans största gärning
i det allmännas tjänst icke ligger här.
Lejonparten av sitt arbete på uppbyggandet
av det samhälle, i vilket han ville
bygga och bo — och där han unnade sina
medmänniskor att bygga och bo —
lade han kanske ändå ned i det kommunala.
Han var kommunalman sedan snart
fyra decennier tillbaka. Han blev ledamot
av Södermanlands läns landsting
1923, och han var sedan 1947 landstingets
ordförande.

Det tillkommer inte mig, och det tillkommer
inte oss, att fälla de slutliga
värdeomdömena om hans gärning, men
vi kan av uppriktigt hjärta tacka honom
för gott arbete. Vi kan tacka honom, därför
att han varit en god människa och
en god kamrat, som lämnar ett djupt
tomrum efter sig i vår krets.

Vi lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Herr Karlsson, Göran, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Ang. statsbidraget till vatten- och
avloppsanläggningar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Kronstrands interpellation angående
statsbidraget till vatten- och avloppsanläggningar,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Kronstrand har frågat
mig, om jag är i tillfälle att i kammamaren
meddela, huruvida regeringen
har för avsikt att slopa eller avsevärt begränsa
anslaget till vatten- och avloppsanläggningar.

I anledning härav vill jag meddela, att
jag under pågående budgetarbete är förhindrad
att uttala mig i en fråga om
anslagsberäkningen för nästa budgetår.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret.

Statsrådet har uppfattat min interpellation
som en fråga om anslagsberäkningen
för nästa år. Vill man undvika
att svara, kan man naturligtvis resonera
på det sättet. Men annars är det ju så, att
vi fortfarande har kvar ett halvt år av innevarande
budgetår, och dessutom skulle
man med litet god vilja kunna tolka frågan
som en fråga om regeringens principiella
inställning till det här aktuella
spörsmålet.

Det är, måste jag dessutom säga, intressant
att i dagens tidningar kunna läsa
om att regeringen lär ha bemyndigat
en utskottsordförande att lätta på förlåten
när det gäller budgetmässigt sett

Onsdagen den 2G november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. trafiken i
betydligt större saker än det här är fråga
om.

Jag vet inte vem som bär ansvaret för
att denna oro släppts lös i bygderna. Jag
tror att det kommer från regeringen rätt
närstående håll. Men när så skett, hade
jag ansett det önskvärt att få ett klarläggande
från regeringens sida. Tyvärr är
jag i dag tvungen att tolka statsrådets
svar såsom gående helt i negativ riktning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
pension till extra tjänstemannen i riksgäldskontoret
Herman Julius Lindqvist.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr B 212, av herr Gustafsson m. fl., och
nr B 213, av herr Johansson, Robert,
m. fl.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

B 82, i anledning av väckt motion
om översyn och utredning av utrikesförvaltningens
organisation;

nr B 83, i anledning av väckta motioner
om påskyndande av lokaliseringsutredningens
arbete, såvitt avser den centrala
militära förvaltningen;

nr B 84, i anledning av väckta motioner
om förslag till plan för fiskehamnsbyggnader;
och

nr B 85 i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för främjande av
småföretagsamheten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. trafiken på järnvägen Karlskrona—
Torsås—Kalmar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 86, i anledning av väckta motio 2

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

i järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar
ner rörande trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Gunnar
Berg m. fl. (I: B 132) och den andra
inom andra kammaren av herrar Nyberg
och Andersson i Ronneby (II: B 199),
hade bland annat hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att å järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar
borde den före
den 1 juni 1958 tillämpade trafikeringsformen
— rälsbuss i stället för landsvägsbuss
— återinföras och bibehållas, intill
dess statsmakterna definitivt tagit ställning
till den framtida gestaltningen av
järnvägen Karlskrona—Torsås—Bergkvara,
samt att härav föranledda kostnader
måtte täckas av det ersättningsbelopp,
som riksdagen kunde komma att fatta beslut
om att det skulle utgå för täckande
av underskottet å den av statsbaneföretaget
drivna rörelsen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: B 132 och II: B 199 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag tänker inte göra något
som helst försök att få kammaren att
besluta något annat än vad statsutskottet
här föreslår; men jag vill gärna säga
ett par ord som kommentar till situationen
i hela vårt kommunikationsområde
i sydöstra Sverige, d synnerhet Blekinge.
Utskottet har på sill sätt uppmärksammat
den saken genom att i sin skrivning
försöka ge uttryck för angelägenheten
av en viss försiktighet ifrån SJ-ledningens
sida. Men jag är ändå inte helt tillfredsställd
med utskottets skrivning, och
det är därför som jag har dristat mig att
ta till orda.

Vi tycker först och främst i Blekinge,
att järnvägsstyrelsen har ett något märkvärdigt
sätt att »medverka» i strävandena
att bemästra de näringspolitiska problemen
i denna landsända. På länsplanet
anstränger man sig, liksom de kommunala
myndigheterna gör, energiskt
och på alla sätt för att söka stimulera det
lilla näringsliv vi har och för att i varje

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar

fall söka förhindra en ytterligare utarmning.
Samtidigt som detta sker får man
gång på gång uppleva, att SJ-ledningen
sätter en käpp i hjulet genom att inte
vårda sig om kommunikationerna på det
sätt som vi anser att den borde göra. Östra
Blekinge järnväg, som motionen gäller,
har fått sin trafik mycket försämrad.
SJ-ledningen försöker visserligen bagatellisera
vad som skett, men faktum
kvarstår. Man har satt in landsvägsbussar
i stället för rälsbussarna, förbindelserna
har blivit sämre och framför allt
dyrare för trafikanterna. Nu är SJ :s
taxepolitik en sak för sig — jag skall inte
gå närmare in på den, ehuru det vore
frestande att anföra en del konkreta exempel
på hur märklig den är.

Men vad jag i dag särskilt skulle vilja
fästa uppmärksamheten vid är två ting.
Först och främst är det inte bara Östra
Blekinge järnväg, som ju är smalspårig,
som fått sämre förbindelser, utan man
står även på den helt nyligen breddade
kustbanan mellan Karlskrona och Kristianstad
med fortsättning till Malmö inför
risken att få sämre förbindelser. Detta
kan ju inte gärna ha varit riksdagens
avsikt, när beslut fattades om ett mångmiljonanslag
för att bredda denna senare
järnväg; då avsåg man självfallet att
trafiken där skulle bli bättre och inte
sämre. Nu förefaller det nästan som om
vi vore på väg från smalspårseländet —
som vi förut talade om — till ett rälsbusselände
och landsvägselände.

Den ena handen bör, menar vi, veta
vad den andra gör. Därför är det mycket
viktigt att 1953 års trafikutredning blir
färdig med sin allmänna översyn, så att
riksdagen kan fatta ett principbeslut,
vilket sedan får ligga till grund för utformningen
av trafiken i de olika landsdelarna.
Men här går SJ-ledningen, trots
att denna utredning arbetar, händelserna
i förväg och annonserar att man vill
lägga ned banor, man försämrar trafiken
o. s. v. Det är detta vi reagerar mot, och
eftersom jag ser att kommunikationsministern
är närvarande i kammaren, skulle
jag vilja passa på tillfället att fråga honom,
om han inte kan medverka till att
1953 års trafikutredning påskyndar sitt

arbete, så att principutredningen äntligen
blir färdig, ett önskemål som ju har
understrukits upprepade gånger. Jag tycker
för min del att en forcering framstår
som absolut nödvändig. Senast för någon
vecka sedan beslöt ju riksdagen att godkänna
ett utskottsutlåtande, där det önskemålet
ånyo framfördes.

SJ-ledningen säger gång på gång, att
det inte är SJ som överger trafikanterna
utan trafikanterna som överger SJ. I varje
fall ut ifrån de lokala synpunkter och
erfarenheter, som vi har i sydöstra Sverige,
kan man ha delade meningar om
den saken. Och om det är riktigt som SJ
säger, att trafikanterna överger järnvägarna,
så har de sannerligen grundad anledning
att göra det, i varje fall när taxeoch
trafikpolitiken ger sådana utslag
som fallet har blivit t. ex. för Östra Blekinge
järnväg och även när det gäller
andra järnvägar i Blekinge. Taxehöjningarna
sker, som jag nyss nämnde, på ett
mycket underligt sätt. Jag skall bara ta
ett konkret exempel för att belysa detta.
Prisskillnaden på månadsbiljett vid
övergång till landsvägsbuss är sålunda
för en sträcka av cirka 20 km på en
sträcka 16 kronor och på en annan sträcka
4 kronor. Det är klart att trafikanterna
frågar sig vilka principer som egentligen
ligger till grund eller om det över
huvud taget finns några principer alls
för taxesättningen.

Herr talman! Jag har dristat mig att
säga detta, ehuru jag inte har något yrkande
att framställa, men jag vore ytterligt
tacksam, om herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
kunde säga någonting beträffande läget
just nu när det gäller 1953 års trafikutredning.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av herr
Bergs fråga vill jag försäkra honom, att
jag är minst lika intresserad som han av
att 1953 års trafikutredning kan slutföra
sitt arbete så snabbt som det över huvud
taget är möjligt. Vi skall emellertid komma
ihåg, att det är en synnerligen besvärlig
materia,utredningen har att handskas

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsas—Kalmar

med. Därför kommer det med nödvändighet
att ta tid, innan utredningen kan
framlägga ett betänkande med förslag eller
delar av ett sådant.

I syfte att göra det möjligt för utredningen
att arbeta i raskare tempo än eljest
skulle kunnat ske lät jag för mer än
ett år sedan förstärka dess sekretariat på
det sätt som kunde anses nödvändigt för
att utredningsarbetet skulle fortgå skyndsammare.
Jag tror också att det skall
vara möjligt för utredningen att framlägga
ett första betänkande mot slutet av
1959; på den punkten måste jag dock
yttra mig med all reservation, eftersom
materialet, jag upprepar det, är svårhanterligt
och frågan vansklig att bedöma på
längre sikt. Jag hoppas emellertid alltså
för min del, att utredningen skall kunna
avlämna ett betänkande under 1959 och
att vi därigenom också skall få möjligheter
till en klarare bedömning av trafikpolitikens
framtida utformning.

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att få uttala min
allra största tillfredsställelse med det besked
som kommunikationsministern här
har lämnat. Jag tror att det kommer att
tas emot med glädje överallt i de bygder,
där kommunikationsproblemen just nu
är aktuella.

Till detta vill jag endast foga den reflexionen
att just därför att problemen,
som kommunikationsministern sade, är
så komplicerade och svåra att överblicka,
torde det vara nödvändigt att man
inte gör punktingrepp utan avvaktar
den överblick som är så angelägen och
önskvärd för de lokala intressena och
borde vara det även för SJ.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep):

Herr talman! Det är en ytterst delikat
och ömtålig uppgift för vederbörande
statliga myndigheter att genomföra en
nyordning av trafiken i de områden av
vårt land, som hittills fått sina trafikproblem
lösta genom ett smalspårigt järnvägsnät.
Det gäller för SJ :s ledning att

därvidlag handla så skickligt, att man
inte i onödan skapar en irriterad stämning
ute bland trafikanterna utan i stället
bibringar dem uppfattningen, att man
är verkligt angelägen att med alla till
buds stående medel skapa bästa möjliga
ersättning för det som inte längre kan
anses vara ekonomiskt bärkraftigt.

Det framgår av den ena propån efter
den andra, som motionsvägen kommer
till riksdagens kamrar, att det tydligen
dock inte helt har lyckats vederbörande
verksledning att lösa frågorna på ett
sätt som trafikanterna fullt kunnat godtaga.
Ledamoten av denna kammare herr
Gunnar Berg har ju också nyss talat om
hur SJ :s åtgärder — punktingrepp som
han kallade dem — inom ett trafikområde
som detta i sydöstligaste Sverige,
nämligen området mellan Karlskrona
och Kalmar, har oroat allmänheten därnere.

Det är naturligtvis en ytterst delikat
uppgift också för vederbörande riksdagsutskott,
statsutskottet och i synnerhet
dess fjärde avdelning, att handlägga
alla dessa propåer, som motionsvägen
kommer från de olika bygdernas representanter.
Det ärende, som vi nu behandlar,
är inte det enda på detta område.
Liknande ärenden har varit uppe
tidigare, och det kommer flera av samma
slag.

I den skrivning som utskottet har presenterat
kamrarna har statsutskottet
självfallet inte kunnat helt gå på motionärernas
linje. Utskottet har hänvisat
till att framställning i just detta ärende
gjorts även till Kungl. Maj:t. Mycket av
vad som har begärts i motionen återkommer
i skrivelsen till Kungl. Maj :t
och blir givetvis behandlat i vederbörlig
ordning.

Jag tror att det är anledning understryka,
att man, när det gäller denna ömtåliga
övergångsperiod från ett gammalt
trafiksystem till ett nytt, måste vänta
sig av vederbörande statliga myndigheter,
att de går fram med all försiktighet.
Den saken har även statsutskottet, ehuru
på ett ytterst diskret sätt, velat betona.
Den som uppmärksamt läser statsutskottets
skrivning i utlåtandet nr B 86

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. trafiken på järnvägen Karlskrona—Torsås—Kalmar

märker att utskottet och dess fjärde avdelning
inte helt undgått att ta intryck
av vad som förekommit. Det gäller ju
för ett riksdagsutskott att inte alltför
markant inför en stor allmänhet ge järnvägsförvaltningen
pekpinnar, men på det
sätt som det här har gjorts kan det nog
vara fullt godtagbart. Jag vill understryka
vad utskottet skrivit längst ned på
s. 5 i utlåtandet, där det heter att utskottet
inte kan rekommendera kamrarna
att följa motionen, »även om delade
meningar kan råda om lämpligheten av
deras» — d. v. s. de av järnvägsstyrelsen
i förevarande fall vidtagna åtgärdernas
— »insättande redan vid den tidpunkt
som nu skett». Det ligger dock en erinran
i vad statsutskottet här uttalat, och
det är detta jag velat understryka vid
behandlingen av detta ärende.

Jag ber, herr talman, att med det sagda
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr THUN (s):

Herr talman! Efter herr statsrådets
besked till herr Gunnar Berg i de frågor
som han ställde och med hänsyn till att
motionärerna har den största förståelse
för den skrivning, som utskottet har
åstadkommit, finns det ingen anledning
för mig att gå in på en närmare debatt
om dessa spörsmål.

Jag ber endast att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag är väl den ende i
denna kammare, som bor inom det område
som beröres av Kalmar—Torsås
järnväg. Jag vill här endast anmäla, att
när det från järnvägsmyndigheternas sida
görs sådana här ändringar, har man
inte alltid tagit kontakt med bygden.
Man har således bland annat dragit in
ett tågpar på järnvägen och ordnat en
bussförbindelse, men detta gjordes på
ett felaktigt sätt, så att kommunalfullmäktige
i en av de kommuner, som beröres
av denna åtgärd, fattat beslut att
hos vederbörande distriktschef anhålla

att man skulle låta busslinjen få en annan
sträckning. Det har ännu inte blivit
gjort, men vi har fått besked om att frågan
skall tagas under övervägande. Man
hade inte fått reda på att en förutvarande
enskild väg hade blivit intagen till
allmänt underhåll långt innan denna
ändring gjordes. Den saken hade inte
sipprat fram till vederbörande järnvägsmyndighet.
Detta är ett exempel på hur
viktigt det är, att järnvägsmyndigheterna
vid omläggningar av trafiken tar kontakt
med de lokala intressena. Gör man
det, kan man kanske ordna dessa saker
till mindre förfång för dem som beröres
av åtgärderna.

Kvar står emellertid att de vidtagna
åtgärderna innebär en försämring i kommunikationerna
inom det område som
jag närmast talar om, nämligen norr om
Torsås, och jag förstår att det är minst
lika stora svårigheter söder om den gamla
riksgränsen.

Vad som också gjort att jag har deltagit
i motionerandet rörande dessa frågor
och velat fästa uppmärksamheten på
dem är att den tanken framkommit, att
man vill förbereda ett nedläggande av
järnvägen och därför ställer till så att
det blir mer och mer motivering för den
saken genom ett sämre och sämre trafikunderlag.
Jag kan inte bevisa att så
är fallet, men det ser rätt misstänkt ut.
De som bor där nere — inte alla men
många — säger öppet, att vi tror att detta
innebär ett förberedande av nedläggningen.

Jag vill, herr statsråd, säga att det bara
finns två sätt att lösa trafikfrågorna
inom detta område. Det ena är att järnvägen
mellan Kalmar och Karlskrona göres
bredspårig. Om detta hade skett på
1930-talet, hade säkerligen den banan
hört till de närande och inte till de tärande
i riksbanenätet. Det andra sättet
är att man lägger den defintiva riksvägen
på järnvägsbanken. Innan vi givit
upp hoppet om att de nu pågående utredningarna
skall resultera i att vi får
en bredspårig järnväg från Linköping
över Kalmar till Karlskrona, är det väl
inte värt att tala så mycket om riksvägen,
men jag vet att vägförvaltningen i

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Kalmar län inte är främmande för tanken
att göra en definitiv riksväg och
helst lägga den på järnvägsbanken.

Jag bar, herr talman, endast velat uttala
den förhoppningen, att statens järnvägar,
innan det sker några ändringar
i de trafikförhållanden som statens järnvägar
har att göra med — vare sig på
järnvägarnas eller bussarnas område ■— i
god tid tar kontakt med de lokala intressenterna.
I så fall skulle en del av misshälligheterna
kunna förebyggas.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
med herr Mannerskantz om järnvägspolitiken
i början på 1930-talet. Det är inte
därför jag begärde ordet, utan det var
för att lämna ett meddelande, nämligen
att järnvägsstyrelsen har fått besked om
att den skall i god tid före sådana här
trafikförändringar ta kontakt med de
kommunala myndigheterna. Jag är ledsen,
om så inte har skett i detta fall. Annars
är det en sak som vi är synnerligen
angelägna om och som också järnvägsstyrelsen
är klart medveten om.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag är tacksam för den
upplysning som lämnats. Mitt anförande
var bara en uppmaning till herr statsrådet
att se till, att vad han här lovat
går i uppfyllelse.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. en bro mellan Öland och fastlandet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 87, i anledning av väckta motioner
angående en bro mellan Öland och
fastlandet.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Bertil
Petersson (I: B 131) och den andra
inom andra kammaren av herr Börjesson
m. fl. (II: B 176) hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

Ang. en bro mellan Öland och fastlandet
matte anhålla, att åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måtte uppdragas att skyndsammast
låta utarbeta arbetsplan för en
bro mellan Öland och fastlandet samt i
övrigt vidtaga erforderliga åtgärder, så
att ifrågavarande broföretag snarast möjligt
kunde intagas i fierårsplan för byggande
av storbroar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: B 131 och II: B 176 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Bertil Petersson och Nils Theodor Larsson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 131 och II: B 176, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att det
måtte uppdragas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att skyndsammast låta utarbeta
arbetsplan för en bro mellan Öland
och fastlandet samt i övrigt vidtaga erforderliga
åtgärder, så att ifrågavarande
broföretag snarast möjligt kunde intagas
i fierårsplan för byggande av storbroar.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep):

Herr talman! Bron över Kalmarsund
till landskapet Öland — är den ett hugskott
av science-fictionkaraktär, har
den med fantasi eller verklighet att göra?
Riksdagen har ett förflutet när det
gäller problemet om kommunikationerna
till Öland. Redan 1939 behandlades här
i kamrarna en propå om en bro till
Öland, och detta resulterade i att riksdagen
då på förslag av statsutskottet beslöt
att frågan skulle utredas. Man var
alltså redan då på det klara med att det
i vår tid inte var någon orimlig tanke
att få en brobyggnad, som förbinder
Öland med fastlandet.

När vi ser vilka arbeten vi inom det
svenska samhället i dag är i färd med,
och speciellt på detta område, är vi inte
så långt borta från denna storleksordning
när det gäller kostnaderna. De brobyggnader,
som med snabb takt håller
på att färdigställas för att förbinda den

bohuslänska övärlden med fastlandet_

Orusts och Tjörns broar — drar en kost -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. en bro mellan Öland och fastlandet
nåd på bortåt 30 miljoner kronor. I dag
räknar man väl med att kostnaderna för
en bro till Öland skulle uppgå till 80
miljoner eller i varje fall mellan 80 och
90 miljoner kronor. Det är visserligen
en väsentligt större siffra men dock inte
orimligt större än de projekt som redan
är på väg att genomföras.

Det visar sig också av den ståndpunkt
som statsutskottet på förslag av fjärde
avdelningen har intagit i det utlåtande
som i dag ligger på kamrarnas bord, att
statsutskottet inte har glömt riksdagens
tidigare inställning till problemet. Jag
vill som en av motionärerna och som representant
för den del av landet, som
detta synnerligen nära rör, uttala ett
tack till statsutskottet för den alltjämt
välvilliga inställning, som statsutskottet
och som jag hoppas även riksdagen i år
liksom tidigare intar till problemet.

Det är möjligt att det här skulle kunna
finnas mer än en framkomlig väg till
problemets lösning. I samband med den
uppblomstring, som turismen och bilismen
har fått i vårt land under särskilt
det senaste decenniet, har ju det solomstrålade
och vindomsusade landskapet
där ute — som ligger som ett slagskepp,
förtöjt i Östersjön invid den småländska
kusten — kommit i blickpunkten.
Även andra omständigheter har
gjort, att landskapet Öland i dag är i
brännpunkten för landets intresse. Kommunikationerna
mellan ö och land är ju
därför för närvarande ytterst livliga. Jag
tror faktiskt att om man valde den vägen,
att man lät ett konsortium bygga en
bro, vars trafik bleve avgiftsbelagd under
några decennier, så skulle tack vare
den livliga tillströmningen av bilar kostnaden
för bron ganska snart kunna
amorteras. Man har nog tidigare övervägt
att gå en sådan väg, men statsmakterna
har hittills inte ställt sig positiva
till en problemlösning efter en sådan
linje. Det är möjligt att med de stora
kostnader, som man nu lägger ned på
färjorna över sundet, skulle trafiken
kanske kunna amortera en för framtiden
permanent lösning av denna kommunikationsfråga
inom en rimlig tid.

Herr talman! Jag har ju redan uttalat

ett tack till statsutskottet för den välvilliga
inställning, som innebär att frågan
inte avfärdas, utan alltjämt får förbli
levande och vara inordnad i riksdagens
benägna framtida omtanke. Det är
naturligtvis ingen av oss, som väntar sig
att frågan skall kunna lösas i morgon eller
under de allra mest näraliggande
åren. Men ett företag av den storlek det
här gäller kan inte startas från en dag
till en annan, utan det krävs ju mycket
vidlyftiga förberedelser i form av utredningar
och planer. Vad motionärerna
har begärt är fortsatt utredning.
Statsutskottets utlåtande har trots de
välvilliga formuleringarna berett oss
motionärer bekymmer för hur det skall
gå med det fortsatta utredningsarbetet.
Motionen utmynnade i en kläm med begäran
om uppdrag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att fortsätta utredningsarbetet.
Detta har statsutskottets
majoritet tyvärr inte kunnat följa. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Bertil Petersson i
denna kammare och mig avgivna reservationen,
i vilken det tillstyrkes bifall
till motionens hemställan om ett uppdrag
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att skyndsamt låta utarbeta arbetsplaner.

Herr THUN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson har i lyriska
färger skildrat Öland, där det ligger
i det blånande Kalmarsund. Utskottet
kunde nog vid ett besök konstatera,
att den skildring herr Larsson i dag givit
av Öland inte på något sätt är verklighetsfrämmande.
Visst blev utskottets
ledamöter tjusade av ön därute, och visst
skulle vi vid det tillfället ha önskat, att
det hade varit möjligt att göra allt för
att knyta denna ö fastare till moderlandet.
Men det är ju så att allt vad
man önskar och allt vad man vill inte
alltid kan genomföras, i varje fall kan
det inte genomföras så snabbt som man
önskar. Därmed har jag inte på något
sätt velat binda utskottet för att detta
broprojekt ovillkorligen bör komma till
utförande.

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Det är alldeles riktigt, som herr Larsson
yttrade, att utskottet har försökt att
ge en skrivning, som skulle hålla alla
vägar öppna för en eventuell slutlig lösning
av denna fråga. Vi är alltså medvetna
om att det behövs en broförbindelse
över sundet och att en sådan skulle vara
till gagn för Öland. Men jag tror inte,
att man utan vidare så här snabbt kan
fatta ett beslut i frågan, utan vi får nog
avvakta resultatet av alla de pågående
utredningarna på detta område för att
sedermera få möjligheter att ta ställning
till hela frågan. Det bör väl, som utskottet
skriver, lämpligen förfaras på det
sättet, att när utredningsarbetet en gång
är avslutat, då bör väl vederbörande lokala
myndigheter, i första hand länsstyrelsen,
pröva, huruvida frågan om en
bro över till Öland bör tas upp i det
förslag till flerårsplaner, som man gör
upp för vägar och broar och som så
småningom skall framläggas år 1960. Om
länsstyrelsen vid den tidpunkten är mogen
för att på grundval av då utarbetade
utredningar komma med ett sådant förslag,
blir det givetvis Kungl. Maj :ts
sak att pröva frågan och återkomma till
riksdagen. Vi får då se, hur riksdagen
med den sammansättning den då har
kommer att bedöma behovet av broförbindelse
för denna vackra ö. Om jag får
anlägga en liten personlig synpunkt —
jag vill inte att den skall gälla för utskottet
— så skulle jag visst önska, att
det vid den tidpunkten vore möjligt att
realisera denna plan på en bro till
Öland.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Det finns kanske inte så
mycket att tillägga utöver vad utskottet
så utförligt redovisat i den här frågan,
men jag vill ändå som motionär anföra
några synpunkter.

För det första vill jag framhålla, att
jag värdesätter det intresse som utskottet
visat vid behandlingen av denna fråga.
Utskottet har ju bland annat besökt
Kalmar och Öland och studerat proble -

Ang. en bro mellan Öland och fastlandet
met på platsen. Men jag vill samtidigt
också uttala, att vi är bekymrade för det
uppskov med ställningstagandet till frågan,
som utskottsförslaget ändå innebär.
Det skjuter ju åter saken på framtiden.

Vi noterar med tillfredsställelse de positiva
dragen i utskottets utlåtande, vari
bland annat konstateras, att en broförbindelse
kommer att stärka det öländska
näringslivets konkurrenskraft och att
det med de nuvarande kommunikationerna
framför allt sommartid föreligger
uppenbara olägenheter såväl för lokalbefolkningen
som för turisterna. Utskottets
avböjande ställningstagande bygger
framför allt på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande, i vilket det bland
annat uttalas önskemål om ytterligare
kompletterande utredningar huruvida ny
industri skulle kunna tänkas bli lokaliserad
till Öland genom en bro. Dessutom
önskar man en undersökning om närings-
och befolkningsutvecklingen i till
bron angränsande områden på fastlandet.

Läget för frågan för ögonblicket är
alltså, att det i detta hus finns en positiv
stämning för en bro mellan Öland och
fastlandet, vilket inte minst utskottets talesman
har givit till känna. Men samtidigt
kräver man att det skall bli ytterligare
utredningar i frågan, innan ett
ställningstagande sker. Det är därför angeläget,
att dessa utredningar kommer
till stånd snarast. Det skulle då också
vara intressant att i dessa utredningar få
klarlagt eller i varje fall få en synpunkt
på vad brofrågan skulle betyda utöver
att det blir en värdefull kommunikationsled
mellan landskapet Öland och
fastlandet, vad den kan betyda som sysselsättningsobjekt
för att bryta den negativa
utvecklingen i denna landsdels
näringsliv. Jag tror att detta är en synpunkt
som man inte helt kan lämna åsido,
när man nu motiverar ett ställningstagande
till brofrågan med att den skall
genomföras i ett område, där man har
ett näringsliv som utvecklas i negativ
riktning. En injektion här på 80 miljoner
kronor för en bro, som det tar ganska
lång tid att bygga, skulle väl ändå betyda
en hel del för näringslivet i byg -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. en bro mellan Öland och fastlandet
den och kanske bidraga till att ge det en
positiv och uppåtgående kurva.

Vidare skulle det också vara intressant
att i denna utredning få klarlagt, vilken
betydelse för stärkandet av näringslivet
i denna del av landet en broförbindelse
skulle få genom att man samordnar näringslivet
på Öland med näringslivet på
fastlandet i södra Kalmar län. Med hänsyn
till att en revision av gällande plan
för väg- och brobyggnader skall ske
1960 för perioden 1961—1965 är det angeläget,
att utredningarna är klara så
att man kan få beslut detta år.

En snabb planering är enligt min
uppfattning angelägen även ur den synpunkten,
att om det blir en fortsatt vikande
konjunktur, skulle ölandsbron bli
ett värdefullt sysselsättningsobjekt, som
jämväl hade den fördelen att det vore
ett projekt av mycket hög angelägenhetsgrad.

Herr talman! Med de anförda synpunkterna
ber jag att såsom motionär
och reservant i utskottet för bifall till
motionen få yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herr
Aastrup (fp).

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Ehuru jag står med mitt
namn under utskottets utlåtande och inte
under reservationen, skall jag be att
få säga några få ord.

Jag kan gärna erkänna att jag från
början var böjd att stödja motionen, detta
så mycket mer som jag, jag tror det
var 1939, röstade för byggandet av en
ölandsbro, den gången i andra kammaren.
Emellertid ansåg jag, såsom här har
sagts från reservanternas sida, att utskottets
skrivning nu var av sådan art
att man gärna kunde acceptera den.

Nu skall jag inte alls bli lyrisk. Jag
förstår inte ett dugg vad lyriken har i
det här ärendet att göra. Jag har emellertid
sedan 35 år varje sommar sett,
hur det går till med trafiken till och
från Öland. Jag har sett dessa många,
många timmars väntan från bilisternas
sida. Det är visst inte, som det någon
gång har sagts, bara turister som det är

fråga om, utan det är också bilar som
tillgodoser näringslivet och dess krav.
Man kan gott hålla sig på jorden och behöver
inte sväva i lyrikens blå rymder
och tala om Ölands underbara luft och
allt detta.

Jag tror i likhet med herr Larsson,
som yttrat sig nyss här, att en bro, om
man planerade ersättningen ordentligt,
skulle betala sig inom relativt kort tid.
Jag skall här inte gå djupare in på frågan.
Även om det inte kan bli beslut i
dag, vilket väl är ganska självfallet efter
de upplysningar som utskottet har
lämnat, så vill jag dock instämma i de
förhoppningar som herrar Petersson och
Larsson här har uttalat.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i motiven för en bro till Öland. Jag
utgår ifrån att länsstyrelsen och öutredningen
har beaktat alla de synpunkter
som förelegat. De har kommit till den
ståndpunkten, att man i framtiden bör
ha en bro till Öland. Anledningen till att
jag begärde ordet är närmast att här ges
vissa uppgifter om kostnaderna och om
på vilket sätt man skulle kunna få denna
sak i sådant skick, att den kan upptas
till behandling vid revideringen av
nästa femårsplan för storbroar. Jag träffade
under gårdagen chefen för en av
de största byggnadsfirmorna i detta
land, och han bekräftade vad jag förut
visste, att firman har gjort ett förslag
till brobygge, som den har offererat för
en kostnad av 48 miljoner kronor, alltså
7 miljoner lägre än den lägsta siffra som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
anfört här.

Om ingenting beslutas nu, hur blir det
då när man kommer fram till att revidera
nästa femårsplan? Kan det inte lätt
bli så, att man då kommer att säga, att
eftersom här inte finns tillräckliga tekniska
utredningar färdiga, så kan man
inte ta upp detta i nästa femårsplan?

Om man nu bifölle reservationen, behövde
ju för den skull inte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sätta i gång en
stor apparat, som skulle ta dess hårt an -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

strängda utredningskapacitet i anspråk,
utan man kunde väl förfara så att man
läte de företag som hitills har intresserat
sig för denna bro överarbeta sina
förslag och komma fram med mera definitiva
lösningar. Det är nämligen inte
alls säkert, att de förslag som tidigare
har kommit fram på tekniska högskolan
eller genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är de lämpligaste. Inom en viss
del av den statliga byggnadsverksamheten
har man numera genom byggnadsstyrelsens
försorg börjat göra så, att
man ställer vissa krav på hur ett bygge
skall vara, och sedan låter man de enskilda
företagarna komma med förslag
om hur utförandet skall ske. Detta har
visat sig medföra förnämliga uppslag,
både tekniskt bättre lösningar än man
annars hade kommit till och billigare
lösningar. Jag föreställer mig att det skulle
vara möjligt att förfara på liknande
sätt med ett sådant här ganska unikt
byggnadsobjekt. Man skulle därigenom
utan alltför stor ansträngning av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen kunna få
förslag färdiga, så att man faktiskt kunde
bedöma kostnader och tekniska funktioner.

Det hjälper ju aldrig att lokala representanter
talar för en sak som gäller deras
egen ort. Då blir man ju alltid misstänkt
och belastad. Om det nu går som
statsutskottets majoritet har föreslagit
här, får man ändå hoppas att detta inte
utgör ett skäl till att frågan inte skulle
kunna tas upp vid fastställandet av nästa
femårsplan för storbroar.

Om man emellertid i enlighet med de
synpunkter som jag har framfört skulle
ge enskilda firmor i uppdrag att fullfölja
sina tidigare intentioner och uppslag
och använda tiden fram till 1960
för detta, då kommer kanske frågan i
ett annat och bättre läge. Detta blir lättare
möjligt genom att bifalla reservationen
i stället för utlåtandet. Jag skulle
dock samtidigt vilja hoppas, att även
om kammaren skulle bifalla utskottets
förslag man ändå inom Kungl. Maj :ts
kansli skulle kunna beakta de möjligheter
som här finns att ytterligare föra saken
framåt.

Ang. en bro mellan Öland och fastlandet
Ingen av oss som representerar Kalmar
län kan garantera att man får en
stark ökning av det öländska näringslivet,
om det blir en bro, men sådant vet
man praktiskt taget aldrig om någonting
som man gör. Om man åstadkommer en
trafikteknisk förbättring eller andra liknande
åtgärder så ökas ju dock chanserna
härför, och erfarenheten har hittills
sedan världens begynnelse sagt, att
en viss procent av dessa chanser leder
till resultat. Man kan begära att den här
saken inte skall bli hindrad. Om del sedan
kan ordnas så att statsmakterna inte
behöver belastas med så ofantligt stora
utgifter, så bör även det undersökas.
Det är för att möjliggöra alla dessa saker,
som jag, herr talman, också vill ansluta
mig till reservanternas förslag, på
det att denna fråga inte må läggas på
hyllan utan må bli föremål för fortsatt,
intelligent handläggning.

Herr THUN (s):

Herr talman! Herr Mannerskantz framhåller
att det skulle vara lämpligt att under
tiden till fastställandet av nästa femårsplan
en privat firma finge utföra
projekteringsarbeten så att, när beslut
sedermera skulle fattas, det vore möjligt
att snabbt komma i gång med arbetet.
Utskottet har inte haft anledning att ge
sig in på den frågan, eftersom utredningsarbetet
om vissa delproblem i stort
sett inte är klart. Det har inte kunnat
motivera igångsättandet av ett projekteringsarbete
i enlighet med vad herr Mannerskantz
önskar. Vi känner till att det
har förelegat ett uppskisserat förslag,
som beräknats kosta 48 miljoner kronor.
Huruvida det är möjligt att slutgiltigt
realisera planen för den summan och
om förslaget kan godtas, har vi inte
möjligheter att bedöma. Men de uppgifter,
som lämnats i stort, ger en bild av
att kostnaderna torde komma att gå upp
till avsevärda belopp, om lösningen
skall bli som väg- och vattenmyndigheterna
önskar. Jag misstänker därför, att
siffrorna 55 å 80 miljoner kronor inte
kommer att hålla, även om det naturligt -

26 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna

vis är en förhoppning att det skall vara
möjligt att klara saken inom den ramen.

Det finns alltså ingen anledning att i
dag slå in på den av herr Mannerskantz
rekommenderade linjen med projektering
i förväg genom privat firma. Därför
ber jag än en gång att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ia besvarad.

Om åtgärder i syfte att begränsa de
offentliga utgifterna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr B 88, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att begränsa de
offentliga utgifterna och deras stegringstendens.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. (I: B 139) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson m.
fl. (II: B 205), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta 1) att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
med beaktande av vad i motionerna anförts
ville anmana underställda myndigheter
att i sina petita framlägga alternativa
förslag till sin verksamhets ordnande,
varvid det ena av alternativen skulle resultera
i sammanlagda anslagsäskanden,
som med skälig differentiering understege
anslagen för budgetåret 1958/59 med i
genomsnitt fem procent; samt 2) att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte bereda representanter
för de i riksdagens utskott företrädda
partierna tillfälle att på ett förberedande
stadium framföra sina allmänna synpunkter
vid utformningen av budgeten
för 1959/60 — särskilt med avseende på
investeringsfrågorna — i syfte att på det -

ta sätt skapa politiska förutsättningar för
en statlig investeringspolitik, som varken
förutsatte företrädesrätt för statlig upplåning
eller ledde till en överansträngd
kapitalmarknad, som utginge från en
produktions- och produktivitetsbefrämjande
målsättning och som därför kunde
användas som ett av leden i en sysselsättningsunderbyggande
politik vid en konjunkturavmattning
utan att medföra risker
för inflationsuppladdning i svensk
ekonomi.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet yttrat bland annat:

»Såsom utskottet i tidigare sammanhang
anfört, kan utskottet för sin del inte
acceptera en generell norm som utgångspunkt
för besparingsåtgärder i
statsverksamheten. Lika litet kan utskottet
under nuvarande förhållanden
förorda en åtgärd som skulle innebära
tillskapandet av ett slags parlamentarisk
budgetdeputation. Härtill kommer att
numera tillsatts en särskild besparingsutredning,
som har att undersöka möjligheterna
att åstadkomma en begränsning
av statsutgifterna.

Utskottet kan därför inte tillstyrka de
i motionerna framställda yrkandena
utan hemställer, att motionerna I: B 139
och II:B 205 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.»

Reservationer hade avgivits

l:o) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I:B 139 och
II:B 205, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

2:o) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Nils Theodor Larsson,
fru Svenson samt herrar Anders Johansson,
Malmborg, Ståhl, Hansson i
Skegrie, Hansson i önnarp och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Frågan om åtgärder i syfte att begränsa
de statliga utgifterna har vid

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 27

Om åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna

upprepade tillfällen under senare år varit
föremål för riksdagens behandling.
Vid 1957 års riksdag biföll andra kammaren
förslag om att en allmän översyn
av statsutgifterna skulle företagas i
syfte att åstadkomma besparingar, men
första kammaren avslog förslaget. Vid
innevarande års förra riksdag begärdes i
de likalydande motionerna I: 276 och II:
391 samt i de ävenledes likalydande motionerna
I: 547 och II: 686 att en allmän
besparingsutredning skulle tillsättas i
nämnda syfte. Innan motionerna behandlats
i riksdagen, tillsattes en allmän
besparingsutredning med syfte att
åstadkomma besparingar i statsutgifterna.

Sedan sålunda en allmän besparingsutredning
med företrädare för samtliga
de demokratiska partierna nu tillsatts,
finner utskottet att syftet med de nu
förevarande motionerna i allt väsentligt
tillgodosetts. Resultatet av den pågående
utredningen bör avvaktas, innan ytterligare
åtgärder vidtages. De förevarande
motionerna torde därför inte påkalla någon
riksdagens åtgärd.»

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Den fråga som nu behandlas
känner vi väl alla igen. Den har
varit uppe vid flera tillfällen tidigare,
men jag tror inte att jag överdriver, om
jag säger att den nu kanske är mer aktuell,
mera brännande än någon gång
förut. Vi har en ständigt fortgående försämring
av statsfinanserna, och vi vet
ännu inte, hur stora summor som arbetslösheten
kommer att kräva.

Nu nöjer sig både utskottsmajoriteten
och reservanterna under reservation 2
med en hänvisning till den sittande besparingsutredningen.
Det är tacknämligt
att denna har tillsatts, och vi hoppas väl
alla på positiva förslag ifrån den. Vi anser
emellertid att det snarast möjligt,
helst med detsamma, bör vidtagas konkreta
åtgärder för att åtminstone börja
få rätsida på dessa problem. Jag har låtit
mig berättas att besparingsutredningen
inte blir klar förrän någon gång under
år 1959. Utlåtandet skall sedan på

remiss, och det kommer sålunda att ta
tid, innan riksdagen kan fatta beslut i
ärendet.

Nu yrkar reservanterna under reservation
1, som bygger på de i ärendet avgivna
motionerna, att myndigheterna i
sina petita skall framlägga alternativa
förslag till en genomsnittlig sänkning på
fem procent i förhållande till föregående
års petita. Jag betonar att det är fråga
om en genomsnittlig sänkning med fem
procent, ty det kan ju finnas saker som
det inte går att pruta på alls och andra
som det går att pruta på mera. Vidare
föreslår vi att representanter för olika
partier på ett tidigt stadium skall beredas
möjlighet att framföra sina synpunkter
vid uppgörandet av budgeten.

Vad först beträffar frågan om femprocentssänkningen
utgår vi ifrån att vederbörande
verk och myndigheter själva
är bäst skickade att göra upp de alternativa
förslag som man sedan får att ta
ställning till. Genom att partierna på ett
tidigt stadium kommer till tals kunde
det därefter skapas reella politiska förutsättningar
för beskärningar.

Jag behöver inte gå in på någon mera
djupgående motivering för behovet av
snabba åtgärder. Jag kan helt kort hänvisa
till de ständiga stegringarna av statsutgifterna.
Jag vill endast nämna några
siffror. Sedan budgetåret 1950/51 har
enligt riksstaten utgifterna under driftbudgeten
stigit från 4,8 till cirka 12,5
miljarder. Även om man tar hänsyn till
penningvärdeförsämringen — det har
sedan dess skett en prisstegring på cirka
50 procent — är utgiftsstegringen ändå
så stor som tre fjärdedelar. Observera
att detta är på driftbudgeten; på kapitalbudgeten
är stegringarna ännu större.

Det är inte överord att säga att oppositionen
ser allvarligt på frågan. Jag är
glad åt att regeringen och även några
enskilda riksdagsmän utanför oppositionen
ser den på samma sätt. Jag kan i
det hänseendet citera vad finansministern
sade den 5 november i år vid behandlingen
av dödsbobeskattningen. Han
anförde: »Jag kan ju vara så pass årlig
att jag säger, att 25 miljoner är för finansministern
i dessa dagar en mycket

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna

stor summa. Jag kan vara ännu ärligare
och saga, att om finansministern, när
han signerade denna proposition, skulle
ha haft framför sig samma budgetutsikter
som han har i dag, skulle han säkerligen
ha tänkt sig för både en gång och
två gånger, innan han lade propositionen
på riksdagens bord.» Detta tyder enligt
min uppfattning på nödvändigheten av
omedelbara åtgärder.

Jag skall inte här gå in på den fråga,
som ständigt diskuteras, om var skulden
till det nuvarande läget ligger. Jag vill
endast påminna om att det från högerpartiets
sida gång på gång har framförts
konkreta förslag till besparingar. Det är
givet att man kan se olika på frågan,
var man skall spara, på vilka punkter
man skall spara, men när man säger att
alla bär skuld till läget nu, är detta en
sanning med modifikation, d. v. s. en
osanning. Nu skall jag emellertid inte se
tillbaka, utan jag tror att det är riktigast
att här se framåt. Det ligger ju i
sakens natur, att det inom det offentliga
livet liksom i det privata är mycket lättare
att ge ut pengar än att spara. För
staten är det ju så mycket lättare än för
de enskilda, eftersom staten kan fortsätta
med att låta inflationen finansiera en
stor del av utgifterna.

Jag behöver inte närmare gå in på
konsekvenserna av en sådan penningpolitik.
Inte heller skall jag nu gå in på
verkningarna av höjda skatter för både
enskilda och näringslivet. Jag vill dock
till slut understryka vad som står i motionen
275 i denna kammare vid årets
förra riksdag, nämligen att man vid besparingar
inte får väja inför nödvändigheten
av att ompröva redan fattade beslut
och intagna ståndpunkter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk någon
längre stund. Det är, som fröken Andersson
nyss sade, inte första gången
som den här pjäsen om nödvändheten

av sparande framförs här i kammaren.
Vi har från vår sida vid de tidigare
framförandena gjort utförliga anmälningar,
och det kan därför inte vara
nödvändigt att nu, när den kommer i
repris, ägna den någon utförligare recension.
Därför har vi också inom folkpartiet
och centerpartiet nöjt oss med att
mycket kortfattat motivera en reservation,
där vi pekar på den besparingskommission
som har tillsatts.

Fröken Andersson sade, att man kan
ha olika åsikter om hur och på vilka
punkter det närmast kan och bör sparas,
och det är ju alldeles riktigt. Att det bör
sparas är vi alla överens om, men hur
man skall få till stånd ett verkligt sparande
i detta sammanhang, vet vi inte
riktigt. Det skall denna besparingskommission
tala om för oss. Vi hoppas att
den skall bli klar så snart som möjligt
och komma till goda resultat; och medan
vi väntar på att kommissionen skall
bli klar har vi väl knappast någonting
annat att göra än att försöka i första
hand ålägga oss själva den allra största
återhållsamhet, då det gäller utgifter,
och samtidigt också hoppas på att man
på högsta ort skall ha samma syn och
försöka begränsa utgifterna så mycket
som möjligt.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till den av herr Boman
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är onekligen en
mängd tankar som möter en, när man läser
igenom denna partimotion från högern.
Den omfattar inte mindre än åtta
textsidor, och det är mycket som avhandlas
på dessa. Fröken Andersson sade
emellertid, att hon inte hade för avsikt
att gå in på allt som föres fram i
motionen, och jag kan också avstå ifrån
det. Hon knöt emellertid an till högerns
del i ansvaret för det nuvarande läget,
och jag kan därför ha anledning att säga
något kring detta.

Det är alldeles riktigt, att högern har
presenterat vissa förslag till besparingar,
som övriga partier här i riksdagen

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Om åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna

har gått emot. Men detta är inte liktydigt
med att balansen i statsbudgeten
skulle ha varit bättre, om högern hade
vunnit gehör för sina idéer och exempelvis
fått igenom det där berömda besparingsprogrammet
på 800 punkter, som vi
hörde talas om i somras. Allt som skulle
ha sparats in på barnbidrag o. s. v. enligt
det förslaget och mer till skulle ju
ha använts för att ge betydande skattelättnader
åt svenska folket och i synnerhet
åt de bäst ställda skattebetalarna.
Siffrorna i budgeten skulle visserligen
ha blivit en aning lägre på såväl inkomst-
som utgiftssidan, men vi skulle
inte därmed ha kommit ifrån de problem
som radas upp i högermotionen i
övrigt.

Går vi in på redovisningen av de olika
ändamål som statsutgifterna tillgodoser
finner vi ganska snart, att försvaret tar
en betydande del — inte mindre än 22,9
procent av utgifterna går till försvaret.
Utgifterna för sociala ändamål uppgår
till 31,4 procent, och där utgör folkpensionerna,
som högern direkt har undantagit,
liksom man även gör med försvaret,
en mycket betydande del. Undervisningen
tar av de samlade utgifterna
13,4 procent och kommunikationerna
7,8 procent. Enbart dessa fyra områden
svarar alltså för 75 procent av statens
utgifter. Men alla måste väl erkänna, att
det faktiskt inte är mycket att göra åt
dessa områden i besparingssyfte.

Den nedskärning med 5 procent, som
högern här talar om, skulle inte gälla
försvaret. Vi är tvärtom inställda på att
vi måste räkna med fortgående höjningar
av försvarsposten. Det torde nog vara
realistiskt att räkna med en stegring
av 2,5 procent om året. Inte heller kan
vi räkna med att anslaget till folkpensionerna
skall minska, utan där finns det
en automatik som nästa och även följande
budgetår kommer att öka den posten
ganska väsentligt. Det är heller inte realistiskt
att tro på några möjligheter till
besparingar inom undervisningsväsendet,
då man ju från alla håll framhåller
betydelsen av ökad forskning och nödvändigheten
att rusta upp yrkesundervisningen.
Inte finns det väl heller, för

att anknyta till den fjärde punkten, något
gehör för att vi skulle genomföra betydande
prutningar på väganslagen.

Reservanterna har också, såvitt jag
förstår, övergivit motionens yrkande om
en allmän femprocentig nedskärning av
anslagen, även om fröken Andersson
alltjämt talade härom i sitt anförande.
Reservanterna nöjer sig med att begära,
att riksdagen skall göra ett uttalande av
principiell natur om att man skall försöka
tillgodose motionens önskemål. Det
förefaller mig också, som om reservanterna
hade övergivit tanken på en budgetberedning,
även om fröken Anderssons
anförande kanske på den punkten
var litet oklart.

Jag tillåter mig att fråga, vilken funktion
denna parlamentariska budgetberedning,
som högern föreslår, skall ha.
Man föreslår ju att de partier, som är representerade
i riksdagens utskott, skall
utse representanter som skall delta i
budgetarbetet och ge råd och anvisningar.
Skall dessa representanter då uppträda
med fullmakt ifrån sina respektive
partier, så att de redan på detta tidiga
stadium av budgetarbetet kan deklarera,
hur partierna sedan tänker handla? I
så fall skulle väl resultatet bli att vi här
i riksdagen finge finna oss i att bli helt
bundna i förväg vid vårt ställningstagande.
Partiledarna och en trängre krets
skulle kanske på förhand ha gjort upp
hur vi skulle komma att agera. Om man
inte tänkt sig, att budgetdelegationen
skulle få den funktionen, utan närmast
skulle ge råd och anvisningar utan några
förpliktelser för vederbörande kan
jag inte förstå vad som skiljer dem ifrån
den besparingsutredning som för närvarande
arbetar. Besparingsutredningen
har ju satt i gång med sitt arbete på det
sättet, att den går igenom riksstaten och
ser på de olika utgiftsposterna och undersöker
möjligheten att komma fram
till prutningar. Detta arbete sker under
den form, som vi vanligen brukar använda,
nämligen en kommitté, där ledamöterna
egentligen bara representerar
och talar för sig själva. Så brukar vi ju
uppfatta kommittéarbetet. Alla är vi väl
ändå överens om att det likväl är vär -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om åtgärder i syfte att begränsa de
defullt med ett sådant kommittéarbete.
Det är därför angeläget att vi får klarhet
om hur man från högerns sida tänker
sig att den föreslagna budgetdelegationen
skall agera.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga diskussionen. Jag har för
min del funnit, att även om högerns motion
tar upp många problem, så utmynnar
den dock i konkreta förslag av en
natur som i dagens läge icke kan innebära
någon väsentlig lösning av frågan.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall till
utskottets utlåtande.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Holmqvist har så
inånga bekymmer, att hälften borde vara
nog.

De närmare formerna för denna budgetdelegations
funktion finge väl bestämmas
och avgränsas efter ytterligare överläggningar
och överväganden.

Herr Holmqvist är också orolig för
att riksdagsmännen skulle känna sig
bundna av vad som förevarit i budgetdelegationen.
Jag kan inte förstå den synpunkten.
Redan nu har vi ju t. ex. partiledarkonferenserna,
där man tar upp
stora och viktiga frågor till diskussion,
och sedan får ju saken diskuteras vidare
inom vederbörande partigrupper. Det beror
naturligtvis på vilket parti man tillhör,
om man har kommenderingsvana
eller om man låter ledamöterna tänka
själva. Men vi bör väl i alla fall kunna
utgå från att de, som skickas till denna
delegation, bör ha så gott omdöme, att
de där endast uttalar sig för förslag som
de känner med sig att de kan få sina
riksdagsgrupper med på. Jag tycker
för min del inte om kommenderingar
och har aldrig böjt mig för sådana, i varje
fall aldrig i samvetssaker. Enligt min
uppfattning skulle det emellertid vara
till stor hjälp för finansministern och
regeringen att på förhand kunna rådgöra
med en sådan här delegation. På
det sättet skulle faktiskt skapas större
politiska förutsättningar att få igenom
de olika förslagen, även om man naturligtvis
inte kan säga att riksdagen skulle
sättas ur funktion.

offentliga utgifterna

Herr Holmqvist påstod vidare, att vi
har övergivit motionen och nöjt oss med
att begära, att riksdagen skall göra ett
uttalande av principiell natur. Det är väl
utomordentligt viktigt, om riksdagen uttalar
sig principiellt för att man skall
gå fram som en första etapp på denna
väg, till dess att besparingsutredningen
blir klar.

Herr Holmqvist var också inne på
tanken, att de besparingar, som vi har
föreslagit, gunås skulle gå till skattesänkningar.
Ja, men av det resonemanget
framgår klart vilken djup klyfta som
finns mellan herr Holmqvists och vår
uppfattning, ty skattesänkningar är visserligen
för oss någonting i och för sig
önskvärt, men vi ser litet längre än näsan
räcker. Vi anser att skattesänkningar
för enskilda och för näringslivet skulle
leda till en sådan stimulans för det
enskilda sparandet och för näringslivet,
att detta skulle medföra ett plus för hela
folkhushållet och leda till en ökning av
nationalinkomsten. Vi har ju i dag fått
reda på att inte ens regeringen är främmande
för sådana åtgärder i syfte att
stimulera näringslivet.

Sedan kom herr Holmqvist med en,
såvitt jag förstår, direkt felaktig upplysning.
Hur viktigt det än är med skattesänkningar,
har vi ändå, väl att märka,
starkt understrukit att de besparingar,
som vi nu skulle göra, helt och hållet
bör gå till täckande av förlusterna på
driftbudgeten. Vi säger inte alls att vi
hux flux skall ha stora skattesänkningar
redan innan förlusterna på driftbudgeten
är täckta.

Jag skall sluta med en fråga. Om inte
herr Holmqvist menar att dessa brister
skall täckas på, låt mig säga, naturlig
väg, hur skall de då täckas? Skall man
sätta i gång inflationsapparaten igen och
ytterligare försämra läget för miljontals
sparare, så som man nu har hållit på
att göra, jag vet inte hur länge?

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag för min del har sannerligen
inga bekymmer — det borde
snarast fröken Andersson ha. Jag tycker

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Om åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna

det är ganska väsentligt att riksdagen
kan få klarhet i hur man har tänkt sig
att den här parlamentariska budgetberedningen
skulle fungera. Fröken Andersson
säger att den saken väl reder
ut sig så småningom och att vi med tiden
får se, hur problemet skall lösas.
Men vad jag vill ha besked om är vad
som väsentligen skulle skilja denna budgetdelegation
från den besparingsutredning
som nu arbetar, och jag tycker inte
att fröken Andersson har givit något besked
på den punkten.

Fröken Andersson säger att budgetberedningens
funktion är en fråga om
vilka vanor man har i de olika partierna
när det gäller att kommendera sitt
folk. Jag vill erinra om att det är högern
som har väckt motionen och att
konsekvenserna av den i motionen föreslagna
anordningen inte utan vidare
kan omsättas på andra partier. Det är i
varje fall inte vi socialdemokrater som
har fört fram tankegången.

Vidare säger fröken Andersson att resonemanget
visar att det finns en djup
klyfta mellan högerns uppfattning och
den politiska uppfattning som jag företräder.
Ja, gudskelov för att det finns
en sådan klyfta, ty det vore beklagligt,
om vi mera allmänt hade accepterat de
tankegångar som högern har låtit komma
till uttryck.

De besparingar, som ett bifall till motionen
eventuellt skulle kunna leda till,
skall användas för täckande av underskottet
på driftbudgeten, säger fröken
Andersson. Men något sådant har
jag för min del inte kunnat läsa ut, utan
förslaget presenteras som ett principiellt
program och kompletteras å ena sidan
med de konkreta 800 beredskapspunkterna
och å andra sidan med förslaget
om skattesänkningar. Därför tror
jag att man inte kan komma ifrån att se
allt detta som en enhet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Bara några ord!

Herr Holmqvist trodde att han alldeles
skulle slå ned mig i skorna genom

att tala om att det är vårt parti som har
lagt fram förslaget. Resonemanget om
bundenheten skulle därför inte kunna
tillämpas på de andra partierna. Men
just detta är väl ett bevis för att vi inte
är bundna såsom, enligt vad herr Holmqvist
här målade ut, skulle bli följden,
om man gick fram på den av oss föreslagna
vägen. Det finns inga högermän
som är rädda för denna budgetdelegation,
ty vi vet att vi kan få framföra våra
synpunkter och att vi slipper gå med,
om vi inte vill. Det är tydligen herr
Holmqvist som är rädd, inte vi.

Emellertid var det inte bara för att
säga detta jag begärde ordet. Herr Holmqvist
sade att vi väntar på besparingsutredningen.
Jag trodde att jag klart och
tydligt hade redovisat, att det är på
grund av att vi anser omedelbara åtgärder
erforderliga som vi har föreslagit
den här budgetdelegationen, liksom vi
också har framlagt vår alternativa petitaplan.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag nöjer mig med att
konstatera att vad fröken Andersson säger
uppenbart innebär, att den föreslagna
delegationen inte skulle kunna handla
med fullmakt från sina respektive
partier. Därför måste regeringen självfallet
vara medveten om att delegationens
uttalanden inte skulle kunna utgöra
något väsentligt bidrag till en lösning
av budgetfrågorna utan egentligen bara
innebära att var och en i delegationen
talar på sina egna vägnar.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Holmqvist menar
väl ändå inte, att det efter en överläggning
inom en sådan budgetdelegation
skulle bli sämre än nu, ty efter behandling
inom en delegation skulle det väl
ändå finnas något större chanser att
uppnå enighet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, till

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fin.

Om åtgärder i syfte att begränsa de offentliga utgifterna

vilken han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 88, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter iptagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej •— 16.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle godkänna det
förslag till motivering, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr B 88, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag till
motivering, som innefattas i den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 70;

Nej — 46.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr B 89, i anledning
av väckta motioner angående utredning
rörande statliga normerande författningar,
som framtvingar en onödigt hög
utgiftsnivå för kommunerna, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr B 11,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om av -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

skrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m., bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 12, i anledning av
väckta motioner om ändring i förordningen
om automobilskatt m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I:B 65,
av herrar Sveningsson och Kronstrand,
samt II: B 61, av herrar Stenberg och
östlund, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta en lättnad i beskattningen
av den tunga motorfordonstrafiken och
därvid antaga i motionerna införda
förslag till ändringar i

1) förordningen angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt; och

2) förordningen om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr
260) om brännoljeskatt;

II) de likalydande motionerna I: B
178, av herr Torsten Andersson m. fl.,
och II: B 228, av herr Börjesson m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta
hemställa hos Kungl. Maj:t om utredning
och förslag till 1959 års riksdag angående
sänkning av motorfordonsskatten
för den tyngre biltrafiken.

De i de likalydande motionerna I:B
65 och II: B 61 föreslagna ändringarna i
gällande lagstiftning avsågo, att fordonsskatten
å lastbilar, bussar och släpvagnar
skulle återföras till de skattesatser,
som gällde före den av 1954 års riksdag
beslutade höjningen av fordonsskatten,
samt att skatten å brännolja skulle sänkas
med fem öre per liter.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: B
65, av herrar Sveningsson och Kron 3

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 12

strand, samt II: B 61, av herrar Stenberg
och östlund, om vissa lindringar i motorfordons-
och drivmedelsbeskattningen,
ävensom

2) att de likalydande motionerna I: B
178, av herr Torsten Andersson m. fl.,
och II: B 228, av herr Börjesson m. fl.,
om utredning och förslag till 1959 års
riksdag angående sänkning av fordonsskatten
för den tyngre biltrafiken,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Anders Johansson, Kronstrand,
Gustafson i Göteborg, Barlin, Stenberg
och de Jounge, vilka — under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna
I: B 65 och II: B 61 — ansett att utskottet
under punkten 1 bort hemställa,
att riksdagen i anledning av nämnda
motioner måtte antaga dels det i motionerna
intagna förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;
dels ock i reservationen infört
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 21 maj
1954 (nr 260) om brännoljeskatt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det är inte länge sedan
kammaren behandlade denna angelägenhet
— debatten därom är väl alltjämt
i tämligen friskt minne. Sedan sommaren
har kanske intet väsentligt nytt tillkommit
för frågans belysning, på ett undantag
när. Här föreligger verkligen en
nyhet, som är av sådan beskaffenhet att
jag tycker den borde intressera kammarens
ledamöter.

Bevillningsutskottet har nämligen, enligt
vad det självt här meddelar, låtit göra
en undersökning rörande behållningen
på automobilskattemedelsfonden den
30 juni i år. Det är således en färsk uppgift,
som vi erhåller. Behållningen på
automobilskattemedelsfonden utgjorde
då 587 miljoner kronor. Utskottet tilllägger:
»Vid samma tidpunkt uppgick

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

vidare reservationerna på anslag hänförliga
till automobilskattemedlens specialbudget
till 549 miljoner kronor.» Det
betyder alltså, ärade kammarledamöter,
att för närvarande finns pengar till arbeten
på de svenska vägarna vida överstigande
en miljard kronor — noga räknat
1 136 miljoner — som inte har tagits
i anspråk och som uppenbarligen inte
kan komma att tas i anspråk i någon väsentlig
omfattning under många år framåt,
om man tar hänsyn till att nya bilskattemedel
ju i fortsättningen undan
för undan kommer att inflyta.

Att det är ett sådant penningöverflöd
i automobilskattemedelsfonden, beror på
två omständigheter. Dels beror det på att
bilbeståndet, framför allt beståndet av
personbilar, i detta land har svält på ett
sätt som ingen människa tidigare hade
räknat med, dels beror det på den höga
beskattningen. Den lättnad i beskattningen,
som här i motioner föreslagits
för vad vi brukar kalla den tunga nyttotrafiken,
är synnerligen obetydlig. Den
skulle innebära ett intäktsbortfall, som
det brukar heta, på 33,75 miljoner kronor.
Den siffran bör ju rimligen skärskådas
mot bakgrunden av den siffra på
1 136 miljoner kronor som jag nämnde
för ett ögonblick sedan. Om man gör det,
tycker jag inte att det behöver uppstå
några betänkligheter mot att bevilja
denna jämkning åt den mycket hårt
pressade tunga nyttotrafiken. Att denna
är pressad, framgår ju av mångahanda
uppgifter i utskottets betänkande. Förhållandet
kan ju även avläsas ur siffrorna
över ansvällningen av motorfordonsbeståndet.
Under femårsperioden 1955
—1959 har hittills det verkliga utfallet
blivit, att personbilarna i förhållande till
prognoserna liar ökat med 92 procent,
lastbilarna med endast 10,3 procent och
bussarna med 0 procent. Jag tycker, att
dessa uppgifter är rätt illustrativa för
vad det här i själva verket är fråga om.

Utskottsmajoritetens ståndpunktstagande
innebär enligt min mening en undervärdernig
av de kollektiva transportmedlens
betydelse. Vi måste dock säga
oss, att de kollektiva transportmedlen
samhällsekonomiskt sett spelar en bety -

dande roll i förhållande till andra kommunikationsmedel.
Är det rimligt att ha
en sådan beskattning på dem, att de
praktiskt taget inte kan förnyas? Jag
tror inte, att vi går till väga på ett samhällsekonomiskt
förståndigt sätt, om vi
håller på den linjen.

Nu förefaller det nog, som om utskottsmajoriteten
har funnit, att det ligger en
del i de resonemang, som jag här i största
korthet har antytt. Men man vill inte
»för det närvarande» — som det heter i
god kurialstil —• vara med om några åtgärder.
Här arbetar nämligen en kommitté,
som heter 1953 års trafikutredning,
och innan den har klarlagt problemen,
vill utskottet inte ta ståndpunkt till
dessa konkreta förslag.

Jag antar, att kammarens ledamöter
hade tillfälle att för en timmes tid sedan
lyssna till kommunikationsmistern,
som i ett annat sammanhang kom in på
1953 års trafikutredning. Han förklarade
då, enligt vad jag antecknade, att det var
»en väldigt svår materia» som utredningen
hade att arbeta med, och att detta
utredningsarbete kommer att ta sin
tid. Jag tror, att hans bedömning var
riktig. Det torde komma att dröja ganska
lång tid, innan 1953 års trafikutredning
framlägger några förslag — trots
att den redan har arbetat i ungefär 5 år.

Vill man alltså inta en positiv ståndpunkt
till den tunga nyttotrafiken, får
man nog bortse från de eventuella resultat,
som denna trafikutredning någon
gång i framtiden kan komma fram till.

Vad det här är fråga om är alltså en
modest åtgärd mot bakgrunden av den
väldiga behållningen på automobilskattemedelsfonden.
Det skulle säkerligen
vara välbetänkt, dels i förhållande till
nyttobiltrafiken och dels ur samhällsekonomisk
synpunkt, om man nu gav
den tunga nyttotrafiken en lättnad, i avvaktan
på att dess problem klarlagts, och
på detta sätt åtminstone gåve företagarna
ett skäligt andrum i deras nuvarande
belägenhet.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till den reservation, som
är knuten till bevillningsutskottets betänkande
och avgiven av mig tillsam -

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 35

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

mans med några andra utskottsledamöter.

Häri instämde herrar Kronstrand (fp),
Anders Johansson (fp) och Boman (fp).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Denna fråga är ju, såsom
den förste ärade talaren nämnde,
inte ny för kammaren. Yi har behandlat
den för inte så länge sedan, och synpunkterna
— det må gälla till försvar
för motionerna eller till försvar för utskottets
mening — kan knappast ytterligare
nyanseras sedan den gången.

Jag vill erinra om att när riksdagen år
1954 bestämde en viss höjning av både
fordonsskatten och brännoljeskatten för
den tyngre trafiken var det på grundval
av förslag från en kommitté, som med
hänsyn till den tyngre trafikens högre
krav på vägstandard och dess större förslitning
av vägarna ansåg, att det var
rättvist att denna trafik beskattades något
högre i jämförelse med den andra
trafiken. Denna höjning av skatten betraktades
emellertid som ett provisorium.
Skatten höjdes inte på långt när
så mycket som kommittén föreslagit. Det
förmenades nämligen att tillräcklig hänsyn
inte tagits till närngspolitiska och
trafikpolitiska synpunkter och att man
borde avvakta den utredning, som skulle
ta itu med det spörsmålet.

Jag vill dock framhålla att busstrafikens
svårigheter, som ju är uppenbara
på en hel del håll, säkerligen i mycket
ringa utsträckning beror på skatten.
Höjningen av fordonsskatten med 10 öre
vid en busstorlek av fem ton kunde
knappast, jämte höjningen av brännoljeskatten,
i någon större omfattning
påverka lönsamheten av denna trafik,
utan den berodde på helt andra omständigheter.
Den sannolikaste orsaken
till svårigheterna för busstrafiken är att
folk i så stor utsträckning har skaffat
sig egna trafikmedel: privatbilar, motorcyklar
eller mopeder. Det är denna och
andra orsaker som till väsentlig del ligger
bakom detta problem, som man inte
avhjälper bara genom att en smula plåstra
med skattebestämmelserna.

Vidare vill jag nämna att riksdagen
ju under de sista åren har tagit en viss
hänsyn till den tyngre trafiken. När
energiskatten infördes, måste den av tekniska
skäl även drabba den tyngre trafiken,
men samtidigt sänktes en annan
skatt, med påföljd att energiskatten i
realiteten inte kom att bäras av den
tyngre trafiken. Jag kan också erinra
om att när vi i början av detta år för
försvarsändamål höjde de indirekta
skatterna — såsom vi alla har oss bekant
— höjdes samtidigt inte skatten på
brännolja. Det betyder att förhållandet
mellan beskattningen av den tyngre trafiken
och av den lättare trafiken har förskjutits
till förmån för den tyngre trafiken.

Nu framhåller man att det finns över
en miljard kronor i fonder eller reserverade
medel — och det är ju alldeles riktigt
— och att det här bara är fråga om
en skatteminskning på 37 miljoner kronor,
om jag uppfattade herr Hagbergs
siffra rätt. Det kan vara nog så riktigt,
men å andra sidan är fondens storlek
väsentligen framkallad av att antalet
personbilar ökat i så utomordentligt hög
grad. Det är i huvudsak personbilarna
som kört ihop dessa fondmedel. Skulle
man genomföra en rättvis beskattning,
skulle ju närmast skatten på personbilarna
på ett eller annat sätt sänkas.

Härtill kommer den plan för vägväsendet,
som har gjorts upp och som fram
till år 1975 skulle innebära ökade utgifter
på 21 miljarder kronor. Om man
står inför utgifter på 21 miljarder kronor,
kan det vara rätt rimligt att man
har en liten fond — ty då blir den liten
— på en miljard kronor i bakfickan, när
man skall sätta i gång dessa stora arbeten.
Redan nu bestrides ju en stor del
av utgifterna för vägväsendet över denna
bilskattefond. Och de 21 miljarder,
som man har tänkt sig till nya vägbyggen,
medger ju på intet sätt ett överdimensionerat
vägväsen, ett lyxvägväsen,
utan det är en normal utveckling med
hänsyn till den växande trafikens krav
på vägväsendet som därmed är avsedd.

Under sådana omständigheter har utskottet
funnit, att man bör avvakta den

36 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

pågående trafikutredningens arbetsresultat.
Från utredningen har sagts, att
man hoppas kunna framlägga ett betänkande
under nästföljande år. Där kommer
de trafikpolitiska och näringspolitiska
synpunkterna att ordentligt genomlysas,
och riksdagen får då helt andra
möjligheter än för närvarande att bedöma
dessa frågor. Jag vill understryka
utskottets uttalande, att man förväntar
att trafikutredningen fullgör sitt arbete
så, att den kan avlämna ett förslag under
år 1959, varigenom man därefter kan bedöma
detta inte alls oviktiga spörsmål
bättre, klarare och säkrare än för dagen.

Under sådana omständigheter ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag, som går ut på att motionerna
för närvarande lämnas utan åtgärd.

I detta yttrande instämde herr Snygg
(s).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vår motion är, såsom redan
sagts, en gammal bekant. Den har
återkommit vid den ena riksdagen efter
den andra, alltsedan de nuvarande
bilskatterna beslutades år 1954. Såsom
motionär tillätes det mig kanske att säga
några ord vid detta tillfälle.

Med hänsyn till de löften om bättre
vägar, som gavs år 1954, och med tanke
på att dessa löften inte blivit infriade,
finns det alla skäl att ändra på skatterna
främst för den tyngre trafiken. Ingen
torde förneka — det har redan framhållits
— att just de yrkesutövare, som
driver denna tyngre trafik, arbetar i ett
mycket hårt ekonomiskt klimat. Herr
Sjödahl sade nyss, att personbilarna har
kört ihop dessa störa fondmedel, men
den tyngre trafiken är ju i mycket större
behov av skattesänkning än dessa många
personbilägare.

Utöver vad som redan sagts i denna
debatt skulle jag vilja peka på att det
också finns siffror, som klart visar att
utövarna av denna tyngre trafik behöver
få den skattesänkning, som föreslagits
i vår motion men som bevillningsutskottet
inte vill tillstyrka. Det belopp av

brännoljeskatt, som kontrollstyrelsen
inte kan få in på annat sätt än genom
att lämna det till inkassering, ökar från
månad till månad. Den 31 november
1957 utgjorde det belopp, som var färdigt
att lämna eller redan lämnats till
inkassering, 9,2 miljoner, men den 31
augusti i år hade motsvarande belopp
ökat till 11 miljoner kronor, och ökningen
fortgår som sagt ständigt.

Utskottet talar denna gång — och utskottets
ärade ordförande har här fört
samma resonemang — om de stora väginvesteringar,
som komma skall i framtiden.
För något år sedan talade utskottet
i sitt betänkande till denna fråga
om vad långtidsutredningen föreslagit
angående vägväsendet, och nu pekar
man på den vägplan fram till år 1975,
som delegationen för översiktlig vägplanering
avlämnade för ett år sedan och
som skall kosta 21 miljarder. Det är inte
något fel att tala om framtida vägplaner.
Jag har bara den önskan, att bevillningsutskottets
majoritet också skulle
göra klart, när man anser att denna
vägplan för Sverige skall läggas till
grund för väginvesteringarna och fullföljas
i praktisk handling. Jag befarar
att kanske inte heller nästa års riksdag
får tillfälle att — såsom jag önskar; och
jag hoppas att bevillningsutskottets ordförande
har samma inställning — fatta
beslut om att väginvesteringarna och
upprustningen av vägarna skall ske i
överensstämmelse med vägplanen för
Sverige. Jag hoppas dock att vi, när den
saken blir aktuell, skall få stöd av de
ledamöter, som nu utgör bevillningsutskottets
majoritet.

Utskottet pekar, såsom här sagts, på
de 1 100—1 200 miljoner som skulle finnas
tillgängliga för vägväsendet. Man
framhåller alltid att pengarna behövs,
men ännu har man inte klargjort — och
vi får kanske också i dag vänta förgäves
på något bestämt uttalande därom —
vid vilken tidpunkt det kan vara lämpligt
att dessa pengar kommer till användning.
Beträffande den störa upplåningen
av bilskattemedel, som åtminstone
bokföringsmässigt föreligger, framhåller
man denna gång att den har

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 37

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

uppkommit genom att man av samhällsekonomiska
skal fått visa återhållsamhet
med väginvesteringarna. Jag tycker att
det finns anledning just nu att ställa
frågan: Hur många tiotusental arbetslösa
skall vi ha i detta land, innan man anser
sig kunna utan samhällsekonomiska
betänkligheter investera i vårt vägväsen? Det

förhållandet att bilarnas antal
har ökat så väsentligt mycket mer än
man trodde 1954 talar, tycker jag, för
att bilskattemedlen behöver användas
till sitt rätta ändamål. När så inte har
kunnat ske, då måste det vara rimligt
och skäligt, att man lättar på skattebördan
för den tyngre trafiken, som är
mer skattetyngd än något annat.

Jag vill, herr talman, sluta med att citera
vad en partikamrat till utskottets
ärade ordförande yttrade vid denna frågas
behandling år 1957. Han sade bland
annat: »Vi kommer nog inte ifrån att om
skattemedlen icke användes på avsett
sätt, kommer skattebetalarna att mycket
starkt kräva att skatterna skall sänkas.
Jag tror att det är någonting som både
finansministern och bevillningsutskottet
bör ta en funderare på. Jag tror nämligen
inte, att det i det långa loppet går att
ta ut höga skatter för ett angivet ändamål
och inte låta dem komma till användning.
» Jag finner den skattesänkningen,
herr talman, som jag redan har
sagt, skälig och rimlig, och jag ber att få
instämma i det yrkande, som här har
framställts om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall vill
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till

utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
12 punkten 1 röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 44.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Om vissa ändrade regler för avskrivning
å fartyg vid beskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 23, i anledning av väckta
motioner om förslag till 1959 års riksdag
angående vissa ändrade regler för
avskrivning å fartyg vid beskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I:B 177, av herrar Svärd
och Per-Olof Hanson, samt II: B 226, av
fru Sandström och herr Regnéll, hade
hemställts, att riksdagen måtte i skri -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning
velse till Kungl. Maj:t hemställa, att sådana
ändringar måtte vidtagas i gällande
skatteförfattningar, att rederierna
inedgåves rätt att göra avdrag för avskrivning
å leveranskontrakt rörande
fartyg under byggnadstiden — oberoende
av om prisfall under sagda tid inträffat
eller risk härför förelåge — med
40 % å kontraktspriset samt att, sedan
fartyget levererats, verkställa avskrivningar
å fartygets totala anskaffningsvärde.
Förslaget till sådana ändrade bestämmelser
borde föreläggas 1959 års
riksdag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
B 177, av herrar Svärd och Per-Olof Hanson,
samt II: B 226, av fru Sandström
och herr Regnéll, angående vissa ändringar
i gällande författningar för avskrivning
å fartyg vid beskattningen,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Dårlin och de
Jounge, vilka — under hänvisning till
innehållet i de likalydande motionerna
I: B 177 och II: B 226 — ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av nämnda motioner måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte förelägga 1959 års
riksdag förslag till sådana ändringar i
gällande skatteförfattningar, att rederierna
medgåves rätt att göra avdrag för
avskrivning å leveranskontrakt rörande
fartyg under byggnadstiden — oberoende
av om prisfall under sagda tid inträffat
eller risk härför förelåge — med
viss procent av kontraktspriset, förslagsvis
40, samt att, sedan fartyget levererats,
verkställa avskrivningar å fartygets
tolala anskaffningsvärde;

II) av herrar Söderquist, Kollberg och
Gustafson i Göteborg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksda -

å fartyg vid beskattningen
gen i anledning av de likalydande motionerna
I:B 177 och II: B 226 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte förelägga 1959 års
riksdag förslag till sådana ändringar i
gällande skatteförfattningar, att rederierna
medgåves rätt att göra avdrag för
avskrivning å leveranskontrakt rörande
fartyg under byggnadstiden — oberoende
av om prisfall under sagda tid inträffat
eller risk härför förelåge — med
40 % å kontraktspriset, samt att motionerna
i övrigt måtte anses besvarade genom
vad i det av reservanterna föreslagna
yttrandet anförts och i denna reservation
hemställts.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det betänkande från bevillningsutskottet,
som vi här har framför
oss, är, skulle jag nog vilja säga, åtminstone
i vissa hänseenden ett ganska
intressant aktstycke i så måtto, att det
otvivelaktigt ger uttryck åt en avsevärt
mer positiv inställning till den svenska
rederinäringen och dess särpräglade
problem än vad som tidigare har brukat
komma till synes i offentliga dokument
inom den svenska riksdagen. För detta
vill jag gärna förbehållslöst skänka bevillningsutskottet
min erkänsla. Den
teckning av den svenska sjöfartsnäringens
aktuella situation och av den sannolika
utvecklingen framöver, som här ges,
är säkert riktig, och det bör den väl
också vara, eftersom den är fotad på officiella
aktstycken och officiella undersökningar.
Jag tror inte, att jag behöver
närmare fördjupa mig i denna teckning,
som utskottet gjort av det aktuella läget.
Kammarens ärade ledamöter kan själva
ta del av densamma. Den är ganska utförligt
redovisad bl. a. på sid. 14 i betänkandet.
Där görs emellertid ett par
påpekanden, som är av sådant intresse,
att jag här gärna skulle vilja särskilt understryka
dem. Utskottet ger bl. a. till
känna, att dagens läge kännetecknas av
en minskad omfattning av världshandeln,
i följd varav konkurrensförhållandena
inom sjöfartsnäringen synes vara
hårt pressade. Detta omdöme är säkert
berättigat. Utskottet fäster vidare upp -

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 39

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

märksamhet på att detta hårt pressade
konkurrensläge bl. a. avspeglar sig i de
alltsedan våren 1957 sjunkande fraktsatserna.
Utskottet tillägger att enligt de
fraktindex, som kommerskollegium månadsvis
redovisar, har sålunda fraktindex
för tankfarten sjunkit till ca hälften
av årsmedeltalet för år 1948, medan index
för trampfarten hållit sig något över
1948 års nivå. Sedan har man med full
rätt och av begripliga anledningar haft
anledning att studera konjunkturinstitutets
höstrapport i de delar, som gäller
denna för hela vårt land så viktiga näring.
Man har där funnit ett uttalande
eller snarare ett konstaterande från konjunktursinstitutets
sida, som onekligen
är mycket märkligt. Utskottet har i sin
skrivning formulerat denna sin observation
sålunda: »Av konjunkturinstitutets
höstrapport framgår att det s. k. sjöfartsnettot
under de första åtta månaderna
av år 1958 var ca 20 procent lägre
än under motsvarande tid i fjol.» Jag
undrar vad kammarens ärade ledamöter
skulle säga, om här kommit ett officiellt
dokument, låt oss säga från konjunkturinstitutet,
som påvisade, att en för detta
lands allmänna ekonomi väsentlig näring
företer en lönsamhet, som i år är 20
procent lägre än i fjol. Jag tror att kammaren
skulle känna sig ytterligt oroad
över sådana framtidsperspektiv och detta
med full rätt. Men sådan är situationen,
och jag är tacksam för att utskottet
inte har dragit sig för att göra detta
konstaterande.

Man resonerar vidare om dessa ting
och kommer i den fortsatta skrivningen
fram till följande slutsats: »Utsikterna
för de svenska rederierna att framgångsrikt
hävda sig i den utländska konkurrensen
torde i hög grad bli beroende av
deras möjligheter att förnya och rationalisera
fartygsbeståndet.» Detta är också
alldeles riktigt. Sedan ger man sig
över till en beskrivning av den särställning
inom svenskt näringsliv som just
intas av sjöfartsnäringen. Det är ett väsentligt
avsnitt av detta stora problem.
Det är viktigt att ha klart för sig, att
sjöfartsnäringen har en särställning, att
den har sina egna problem, som inte all -

tid är jämförbara med de problem, som
gäller näringslivet i övrigt. Utskottet har
mycket riktigt och mycket lovvärt tagit
fasta på detta och skriver i detta hänseende
följande: »Utskottet kan också
instämma i motionärernas uttalande att
för rederinäringen föreligger speciella
förhållanden. Sålunda är den konjunkturkänslig
i högre grad än flertalet andra
näringsgrenar.» Detta är riktigt. För
egen del skulle jag bara vilja tillägga ytterligare
en observation, nämligen följande.
Sjöfarten var den näringsgren här
i landet — det är kanske inte allmänt
beaktat —■ som först av alla registrerade
klimatförsämringen i världsekonomien.
Denna klimatförsämring har, som vi nu
alla vet, blivit av helt annan karaktär,
gått mycket djupare och sträckt sina
verkningar mycket längre än vi räknade
med för bara några få månader sedan.
Inom regeringen har man också känt sig
uppfordrad att ta denna fundamentala
förändring av situationen i betraktande
vid det beslut, som regeringen har fattat
och som i dag blivit kungjort i tidningarna
och väckt ett berättigat uppseende,
nämligen att regeringen nästa år kommer
att framlägga en proposition om
uppskov med ikraftträdandet av den redan
beslutade lagstiftningen om lagervärderingsreglerna,
en mycket väsentlig
sak för det svenska näringslivet. Detta
beslut från regeringens sida vittnar
om att man även på detta håll är på det
klara med hur klimatet försämrats och
hur ovissa, för att inte säga oroväckande,
framtidsutsikterna tyvärr ter sig.

För att återgå till bevillningsutskottets
karakteristik av rederinäringens
särställning vill jag citera ytterligare
några rader ur utskottets utlåtande. Där
heter det: »Särskilda förhållanden föreligger
också däri, att rederierna måste
arbeta med förhållandevis kapitalkrävande
inventarier samtidigt som de
praktiskt taget helt saknar varulager, å
vilka konsolideringsnedskrivningar kan
göras. Dessa förhållanden har — som
framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
— föranlett att vissa avsteg
från eljest gällande beskattningsregler
ansetts kunna göras i fråga om fartyg.

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

Utskottet kan i detta sammanhang erinra
om de särskilda regler som gäller för
beskattning av försäkringsersättning avseende
fartyg och lagstiftningen om fartygsfonder.
»

Allt detta, herr talman, är rätt och
riktigt, och jag är glad över att utskottet
så ingående har redovisat dessa sina
synpunkter. Men — här kommer tyvärr
ett men — i fortsättningen fasthåller
utskottet såvitt jag förstår inte vid den
sålunda tillkännagivna uppfattningen
om sjöfartsnäringens särställning. Man
har anfört en lång rad omständigheter
för att styrka sin uppfattning om sjöfartsnäringens
särställning, men i fortsättningen
bortser man på ett egendomligt
sätt från hela det föregående resonemanget.
Man kopplar plötsligt och, i
varje fall för mig, helt oväntat in på ett
alldeles nytt spår och finner det, så
som det heter här, »ytterligt tveksamt»,
om man — tillåt mig citera — »i dagens
läge bör gå längre och ge rederinäringen
ytterligare förmåner i beskattningshänseende».

•lag vill understryka att enligt min mening
föreligger här en klar motsägelse i
de resonemang som utskottet har fört.
Det finns ingen linje, som sammanbinder
utskottets beskrivning av sjöfartsnäringens
särställning med de uttalanden
som utskottet därefter gör och som
jag här refererat. Under sådana förhållanden
kanske kammarens ärade ledamöter
ursäktar mig, om jag försöker att
utöver vad utskottsmajoriteten själv anfört
framföra några ytterligare bevis på
rederinäringens särställning.

Ett moment av betydelse gäller ju det
under bekvämlighetsflagg seglande tonnaget.
Frågan diskuterades i denna kammare
i går. Handelsministern gav ett intressant
och utförligt svar på en interpellation
som jag hade tillåtit mig att
framföra. Jag skall därför inte i större
utsträckning gå in på den sidan av saken.

Av handelsministerns relation i går
framgick ju att alla de ansträngningar,
alla de bemödanden, alla de åtgärder,
som vidtagits på det internationella planet,
hittills inte lett till någonting alls.

Där råder ett otvetydigt dödläge i hela
denna fråga, och det ligger i vida fältet
vad som över huvud taget står att göra
internationellt för att komma till rätta
med bekvämlighetstonnaget, beroende
på bl. a. att man från amerikansk sida
motsätter sig åtgärder. Man anser där
tydligen att åtgärder av den karaktär,
som diskuterades vid dessa internationella
överläggningar som handelsministern
berörde i går, gäller principen om
havets frihet. Jag skall inte gå in på
detta. Jag vill bara konstatera att hittills
har ingenting åtgjorts, och all sannolikhet
talar för att det i varje fall kommer
att dröja mycket, mycket länge, innan
man på det internationella planet
kan komma fram till några åtgärder av
praktisk natur.

Vad återstår då för oss, om vi vill hålla
kvar den svenska handelsflottan i
konkurrensmöjligt läge? Såvitt jag förstår,
finns ingen annan linje än att ta de
nuvarande beskattnings- och avskrivningsreglerna
för rederinäringen under
omprövning. Jag kan inte tänka mig, att
det finns någon annan linje, och jag har
inte heller sett, att någon kunnat påvisa
någon annan.

Utskottet är inne på denna tankegång,
men så säger utskottet: »Det är dock uppenbarligen
inte möjligt att här genomföra
sådana skattelättnader att likställighet
mellan svenska rederier och rederiföretag
i nämnda länder» — utskottet
syftar på de s. k. Panamaländerna —
»kan uppnås.»

Nej, naturligtvis inte. Vi kan inte genomföra
en sådan skattelättnad, att rederinäringen
ur beskattningssynpunkt
kan komma i precis samma läge som dessa
länder, eftersom de ju praktiskt taget
inte har någon beskattning alls. Det går
ju inte — det förstår varje människa •—
och sådana anspråk har heller aldrig
ställts från motionärernas sida. Men,
även om det inte kan bli tal om en sådan
fullständig utjämning, måste kammarens
ärade ledamöter vara ense med mig därom,
att det skulle vara värdefullt nog om
klyftan kunde minskas något. Varje
sänkning av den hårda beskattningen
skulle betyda en lindring i det underlä -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

ge, i vilket den svenska sjöfartsnäringen
liksom åtskilliga av de gamla sjöfartsnationernas
sjöfartsnäringar befinner sig.

När vi talar om dessa väsentliga ting,
måste vi alltså oavlåtligen hålla fast vid
den omständigheten, att denna näring
för närvarande befinner sig i ett markerat
underläge, som det ur landets synpunkt
gäller att försöka komma ur.

Jag tillät mig i går i meningsutbytet
med handelsministern att anföra ett litet
exempel. Det var hämtat från Norge.
Det visade sig att 1956 hade den norska
rederinäringen i skatter betalt ca 325
miljoner kronor. Om hela den norska
handelsflottan hade seglat under s. k.
bekvämlighetsflagg, hade den haft att i
skatt betala, inte 325 miljoner kronor,
utan 5 miljoner kronor, alltså 1,5 procent
av det belopp som den nu fått betala
i skatt till Norge. Huruvida en motsvarande
undersökning gjorts i Sverige,
känner jag inte till, men eftersom förhållandena
i vårt land när det gäller
sådana ting är ungefär jämförbara med
förhållandena i Norge, skulle jag väl
kunna tänka mig att man här skulle
komma fram till ungefär liknande siffror.

Nu är det emellertid, herr talman, på
det sättet, att det inte bara är bekvämlighetsflaggorna
som blivit ett hot mot
vår tidigare blomstrande rederinäring.
Ett faktum är att även från andra håll
har orosmoln seglat upp på himlen. Det
existerar nämligen ett underläge också
i förhållande till flertalet av de tradionella
sjöfartsnationerna. Det har nyligen
sagts —• och detta är otvivelaktigt riktigt
— att för svenskt och norskt tonnage är
snart sagt varje annan flagga en bekvämlighetsflagga.
Det ligger alldeles säkert
mycket i detta, om man tänker på det
generella kostnadsläget, d. v. s. den totala
bördan av skatter, arbetslöner, socialkostnader
av skilda slag etc. Naturligtvis
är vi glada över att det har varit möjligt
att åstadkomma en social tyftning
inom den svenska sjöfarten till det läge,
där man nu befinner sig. Ur dessa synpunkter
intar den svenska handelsflottan
otvivelaktigt en ledarställning i hela
världen, och det skall vi vara tacksam -

ma och glada för. Det har gått under de
tider som nu ligger bakom oss, men i
dag har situationen väsentligt förändrats.
Naturligtvis vill inte den svenska
riksdagen och i varje fall inte jag för
min del annat än i yttersta nödfall medverka
till åtgärder, som skulle leda till
en sänkning av den sociala standarden
ombord på fartygen, en sänkning av
sjöfolkets löner etc. Det vill vi nog inte
vara med om. I varje fall vill vi i det
allra längsta dra oss för något sådant.
Då finns det ju ingen annan utväg att få
ned kostnadsläget än att resonera lugnt
och sakligt, om man inte kan göra någonting
på beskattningsområdet.

Det är på det sättet många andra sjöfartsnationer
har tvingats att resonera.
Man är ju inom de tradionella sjöfartsnationerna
starkt medveten om den egna
näringens vitala betydelse för landet,
för dess försörjning och för hela samhällsekonomien.
Man kan inte komma
till rätta med panamatonnaget ur beskattningssynpunkt.
Amerikanerna vill
inte, och Pan-Lib-Hon-Co-länderna, som
de kallas, har inget som helst intresse av
att medverka, ty även om det inte är
mycket som de får i skatter och registreringsavgifter,
så är det dock belopp ur
deras synpunkt.

Bland de länder som har accepterat
den besvärliga situation, som nu föreligger,
och som har dragit de nödvändiga
konsekvenserna av den är England.
Man har där i år infört bestämmelser
därom, att rederierna äger rätt att verkställa
avskrivning på leveranskontrakt
med 40 procent av avtalat pris på nybeställda
fartyg i stället för tidigare
medgivna 20 procent. De engelska rederierna
äger därutöver rätt att nedskriva
fartygen med fulla värdet. Det är dessa
engelska bestämmelser, som varit modell
för den motion, vilken här har
framlagts och vilken nu närmast behandlats
i bevillningsutskottets betänkande.

I Västtyskland har man på samma sätt
observerat situationen. Där har man för
att sänka kostnadsläget kraftigt reducerat
beskattningen av fartygsintäkter i
internationell fart. I Danmark har man

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning
redan tidigare genomfört fullständig befrielse
från skyldighet att erlägga ordinarie
statsskatter för intäkter intjänade
i trafik mellan utländska hamnar. Vi får
inte glömma att en mycket väsentlig del
av det s. k. sjöfartsnettot, som vi räknar
med i vår betalningsbalans, är pengar
som av svenska fartyg intjänats i trafik,
icke mellan Sverige och utländska hamnar,
utan mellan utländska hamnar. Finland
har genomfört liknande åtgärder.
Jag har en fullständig redogörelse för
den här, herr talman, men jag skall inte
trötta genom att föredra den. Holland
har genomfört liknande åtgärder, och
jag har en redogörelse också för dem.

Jag omnämnde, att bevillningsutskottet
mycket ordentligt har redogjort för
kommerskollegiets starkt fallande fraktindex.
Jag tror emellertid att ytterligare
ett ord därom skulle kunna ha något
litet intresse. Från december 1956 till
utgången av juli i år har trampfrakterna
gått ned med i runt tal 43 procent och
tankfrakterna med nära nog 82 procent.
Kan kammarens ärade ledamöter ge anvisning
på någon annan näring, för vilken
motsvarande uppgifter kan lämnas?
Lönerna däremot har under tiden från
1956 stigit med i runt tal 11 procent. Jag
skulle vilja fråga: Är det orimligt att i
detta läge kräva en lättnad i beskattningen
av rederiföretagen?

I fråga om konkurrensläget för vår
sjöfartsnäring skulle kanske kunna tillläggas
att under senare år ett flertal länder,
som tidigare icke hade egna handelsflottor,
har gått in för att skaffa sig
rederier. I många länder lämnas stöd
till det egna landets rederier i form av
subventioner, skattelättnader eller lån
på fördelaktiga villkor för anskaffning
av nytt tonnage. För att tillgodose det
egna landets sjöfartsnäring fordrar
många länder vid uppgörande av handelsavtal,
naturligtvis också med oss —-och vi har tvingats gå med på detta -—•
att varor till ocli från det egna landet
skall fraktas på detta lands fartyg åtminstone
till 50 procent. Man måste förstå
vad detta betyder för svensk rederinäring
som i så väsentlig mån har en internationell
bakgrund. Om man bortser

å fartyg vid beskattningen

från vissa amerikanska stater, är i regel
de utländska rederiernas driftkostnader
lägre på grund av mindre stränga författningsbestämmelser
rörande fartygen
m. m., och i många fall är de väsentligt
lägre än i vårt land. När vi talar om rederinäringen,
dess särproblem och dess
särställning inom svenskt näringsliv —
omständigheter som enligt min mening
påkallar att rederinäringen behandlas
på annat sätt än övriga delar av näringslivet
— får vi inte glömma att rederinäringen
på ett särskilt sätt också är en
av våra främsta valutaskapande näringar.

Det s. k. sjöfartsnettot för åren 1948—
1955 belöpte sig till i runt tal 800 miljoner
kronor per år. År 1956 var detta netto
1 215 miljoner och för år 1957 i runt
tal 1 400 miljoner kronor. Var och en
förstår vilken avgörande betydelse för
vår bytesbalans, för vår valutaförsörjning
och för hela den svenska statsbudgeten
som detta s. k. sjöfartsnetto har.
Man kan göra det tankeexperimentet, att
det skulle falla bort. Jag undrar hur en
finansminister, vem det än månde vara,
skulle förfara i ett sådant läge? Denna
uppgång av sjöfartsnettot har tyvärr nu
brutits i en brant nedåtgående kurva.
Utskottet har, som jag redan tidigare
erinrat om, med stöd av konjunkturinstitutets
höstrapport konstaterat att detta
sjöfartsnetto under de första åtta månaderna
i år nedgått med icke mindre
än 20 procent i förhållande till motsvarande
tid i fjol.

Det är kanske inte, herr talman, alldeles
ur vägen, när man talar om dessa
ting, att även göra en reflexion kring valutareserven.
Det har ofta slagit mig här
i kammaren, när vi har resonerat om sådana
här ting, att just begreppet valutareserv
för en och annan kammarledamot
är ett begrepp, som man inte gärna vill
penetrera. Det ter sig på något sätt främmande.

Jag skall bara peka på en omständighet,
som här kan ha sitt intresse, en omständighet
som i den senaste tidens allmänna
ekonomiska diskussion har understrukits
från många håll. Vår valutareserv
är ju för närvarande som vi vet

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 43

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

— eller i varje fall borde veta — svag.
Skulle denna valutareserv komma att
mera ansenligt nedgå, har vi, om det vill
sig illa, ärade kammarledamöter, som
ett brev på posten att emotse ett återinförande
av ransoneringssystemet här i
landet i fråga om viktiga importvaror,
exempelvis bilar, kaffe, förnödenheter
för vår industri o. s. v. Det är viktigt att
hålla detta i minnet. Fördenskull är
det nödvändigt att ha en valutareserv,
som för oss skapar en nödvändig handlingsfrihet
på den internationella marknaden.
Har vi inte den kan vi inte köpa
där vi köper bäst och billigast, utan då
måste vi köpa via bilaterala handelsavtal
och då ta i betraktande den uppdrivning
av priser, som blir följden. Vi kan
inte betala vilka priser som helst, och
kan vi inte det så måste vi ransonera varorna.

Just för valutareserven har sjöfartsnettot
en avgörande betydelse, vilket
handelsministern i går säde sig vara
övertygad om. Det fanns i varje fall ingen
differens mellan honom och mig på
den punkten.

Även om jag riskerar att trötta kammaren,
skulle jag vilja tillägga ytterligare
ett ord om sjöfartsnäringen som valutaskapande
näring. Det gjordes häromdagen
ett uttalande av chefen för sjöfartsstyrelsen.
I detta uttalande underströk
han betydelsen av gynnsamma avskrivningsregler
för sjöfartsnäringen.
Han framhöll också att denna näring intjänar
så mycket valuta för landet, att
man mycket väl kan försvara att ge den
en förmånsställning i detta hänseende.
Han uttryckte saken så här: »Det måste
vara ett samhällsintresse att man tar
särskild hänsyn till de starkt valutaskapande
näringarna. »Jag skulle tro», sade
han vidare, »att per investerad krona
ger rederinäringen större utbyte i valutor
än någon annan näringsgren. En
större del av dessa valutor tjänas i trafik
mellan utländska hamnar, fjärran
från svenska farvatten, i hård konkurrens
med andra länders fartyg.»

Jag skall inte längre fortsätta, herr
talman! Det kanske kan bli anledning att
sedermera komma med ytterligare re -

flexioner i anslutning till eventuella repliker.
Jag vill endast avslutningsvis påpeka
följande till undvikande av varje
misstolkning av vad jag här tillåtit mig
att framhålla. Jag vill starkt understryka,
att svensk sjöfart inte har begärt att
få några subventioner från det allmänna
och inte heller önskat att få några subventioner
från det allmänna. Detta är
den svenska sjöfartsnäringens principiella
inställning, och den har i varje fall
mitt gillande. Vad som från svensk sjöfarts
sida rimligtvis kan påfordras är
att våra beskattningsregler erhåller en
sådan utformning, att de ej hämmar näringens
sunda utveckling, samt att rederierna
ej drabbas av en sådan skärpt beskattning,
att deras fortbestånd kan
äventyras. Ty som situationen nu ter sig
tror jag inte att det ligger något oberättigat
i den stora rubrik som stod i Stockholms-Tidningen
i går, nämligen »Sjöfartens
kris». Den svenska rederinäringen
befinner sig i en kris, och det skall
kammarens ledamöter ha klart för sig,
när de går att fatta beslut i denna fråga.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till reservationen av
undertecknad m. fl. som är fogad till utskottsutlåtandet
och betecknad såsom
nr I.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I likhet med motionärerna
och liksom bevillningsutskottets majoritet
anser vi, som undertecknat reservation
II, att den svenska rederinäringen
befinner sig i ett hårt beträngt
läge och det är som utskottet framhåller
och som föregående talare understrukit
så, att åtskilliga omständigheter varslar
om en ytterligare skärpt konkurrens för
rederierna. Utsikterna för rederierna att
hävda sig i denna konkurrens torde —-även enligt utskottsmajoritetens mening
—• i hög grad bli beroende på deras möjligheter
att förnya och rationalisera fartygsbeståndet.

Då det dessutom är så — och om den
saken är motionärer, utskott och reservanter
helt eniga —• att det för rederinäringen
föreligger speciella förhållan -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning
den, som gör den alldeles särskilt känslig
för konkurrens, anser mina medreservanter
och jag, att det finns goda skäl
för tillgodoseendet av motionernas syften
i vad de avser rätt till avskrivning
på nybyggnadskontrakt.

Rederinäringen är mera konjunkturkänslig
än flertalet andra näringar. Man
måste, som utskottsmajoriteten framhåller
och som herr Hagberg nyss understrukit,
arbeta med förhållandevis kapitalkrävande
inventarier o. s. v. Den omständigheten
är därtill att särskilt beakta,
att allt större del av världshandelsflottan
överflyttas till länder med ingen
eller obetydlig beskattning och seglar
under s. k. bekvämlighetsflagg. Herr
Hagberg har berört den saken nyss, och
den diskuterades tämligen utförligt här
i går eftermiddag i kammaren.

Även om det inte är möjligt att helt
råda bot på rederinäringens svårigheter
med skattepolitiska åtgärder, anser vi
reservanter att det i vart fall inte finns
anledning att alldeles underlåta att använda
sådana. Konkurrensen framträder
inte minst kännbar på skatteområdet. Vi
föreslår därför — liksom övriga reservanter
— att motionärernas förslag så till
vida bifalles, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t hemställer om förslag till sådana
ändringar i nu gällande författningar,
att rederiföretag medges rätt att göra avdrag
med 40 procent av kontraktspriset
vid nybyggnad på fartyg, oberoende av
om prisfall inträffat under kontraktstiden
eller om risk för prisfall föreligger.
En bestämd procentsats, som rederiföretagen
alltid kunde räkna med, tror vi
skulle vara utomordentligt värdefull vid
nybyggnadsplaneringen.

I motionerna har också föreslagits, att
rederierna utöver rätten att nedskriva
40 procent av kontraktspriset skulle få
rätt att verkställa avskrivning med 100
procent på anskaffningsvärdet. Vi reservanter
anser det i och för sig principiellt
skäligt, att avskrivning skall få göras
på återanskaffningsvärdet. Hittills har
det emellertid inte visat sig praktiskt
möjligt att skapa lämpliga författningsregler
härom. Frågan har senast behandlats
av 1952 års företagsbeskattnings -

å fartyg vid beskattningen
kommitté. Vi anser emellertid problemet
vara värt stor uppmärksamhet. Ett ingående
och säkerligen tidskrävande
övervägande torde dock vara nödvändigt
för åstadkommande av dylika regler,
och vi anser oss därför inte böra begära
förslag härom till nästa års riksdag, som
motionärerna föreslagit. Vi räknar emellertid
med att Kungl. Maj :t med skärpt
—■ för att inte säga alldeles särskilt
skärpt —• uppmärksamhet följer utvecklingen
och vidtar de åtgärder, som kan
visa sig erforderliga och möjliga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
II.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Den förste ärade talaren,
och väl även den andre, erkände den
positiva inställning till rederinäringens
problem, som utskottet har visat uti sitt
betänkande. Men när en av dessa talare
sade, att det var rätt ovanligt att få ett
sådant erkännande åt rederinäringen
ifrån statsmakternas sida, kunde jag inte
hålla med honom. Jag vill erinra om
att riksdagen har beviljat sjöfartsnäringen
åtskilliga lättnader redan i nu
existerande skattelagstiftning. Så t. ex.
får försäkringsersättning, beroende
exempelvis på ett havererat fartyg, fördelas
över en följd av år i inkomsthänseende.
Vidare finns en särskild lagstiftning
om fartygsfonder, så att man vid
avyttring av ett fartyg kan fondera medlen
i avvaktan på tillfället att anskaffa
ett nytt fartyg för dessa medel. Detta är
två former av tillmötesgående mot sjöfartsnäringen
som uppenbarligen avviker
från vad som tillämpas på andra
områden.

Vidare vill jag erinra om att fartygen
— som de stora maskinerier de är
— i taxeringsavseende betraktas som inventarier,
som under en tidrymd av fem
år får helt avskrivas, dock så att man
får avskriva högst 30 procent första året.
Under en femårsperiod får man alltså
avskriva fartygen så att deras värde
upptas till noll, fastän ju fartygen i realiteten
alltjämt utgör en betydande ekonmisk
tillgång.

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 45

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

Man har även möjlighet att göra avskrivningar
redan på ett kontrakt om ett
fartygsbygge med hänsyn till den s. k.
prisfallsrisken. Denna möjlighet att göra
avskrivningar på grund av inträffade
eller väntade prisfall har också utnyttjats
i stor utsträckning. Under en period
utnyttjades denna avskrivningsrätt faktiskt
i så stor omfattning, att riksdagen
måste ingripa och ändra bestämmelserna.
Nu medges dylik avskrivning först
efter pirövning i varje särskilt fall och
med ledning av ett vägledande uttalande
från riksskattenämnden. Faktum är att
riksskattenämnden i ett sådant konjunkturläge
som det nuvarande sträcker sig
mycket långt 1 tillmötesgående mot sjöfartsnäringen.
Man medger, om jag
minns rätt, för närvarande avskrivning
med 10 å 20 procent redan medan fartyget
är under byggnad. När fartyget sedan
har levererats har man, som jag
nyss sade, rätt att helt avskriva dess
värde under en femårsperiod.

Rätten till avskrivning på kontrakt om
fartygsbygge är inte begränsad uppåt till
40 procent, utan avskrivning medges
till det belopp som i varje särskilt fall
kan anses skäligt. Det finns för övrigt
faktiskt möjlighet för redarna att på
förhand få klarhet om hur mycket de
kan komma att få avskriva på ett kontrakt.
Jag känner ett fall från Göteborg
—■ det finns säkerligen fler — där vederbörande
redan innan man beställde
ett fartyg förfrågade sig hos riksskattenämnden
för att få exakt besked om hur
mycket man fick avskriva på kontraktet.
Detta besked resulterade i att rederiet
i fråga gjorde en beställning, som
man kanske annars inte hade vågat sig
på.

Det måste från denna talarstol klart
fastslås, att riksdagen har beviljat sjöfartsnäringen
åtskilliga särrättigheter
som andra näringsgrenar över lag saknar.
Sjöfartsnäringen har naturligtvis
fått dessa förmåner beroende på att den
är så starkt konjunkturkänslig. Av den
statistik, som vi haft tillgänglig i utskottet
och som delvis är refererad i utskottets
betänkande, framgår att det råder
en ganska stor skillnad i fråga om

läget för trampfrakter och tankfartygsfrakter.
Det är fraktindex för tankfartygen
som uppvisar den största oregelbundenheten.
Bakom utvecklingen där ligger
naturligtvis Korea- och Suezkriserna
och andra internationella händelser.
Siffrorna för tanktonnaget har därför
svängt kraftigt. Jag skall här tillåta mig
att nämna siffrorna för årsgenomsnittet
enligt kommerskollegii fraktindex från
och med år 1951 till och med innevarande
års tre första kvartal. Denna serie är:
214, 177, 68, 65 — vilket representerar
lågpunkten — 92, 166, 111 och 54 under
de tre första kvartalen i år, då siffran
återigen dalat. Fraktindex för tankfartygen
är således ytterst konjunkturkänsligt
och har gått upp och ner.

I fråga om trampfartygsfrakter är variationerna
betydligt mindre. Motsvarande
serie är: 168, 128, 115, 120, 154,
170, 134 och 108.

Under den åttaårsperiod, som redovisas
i båda dessa serier, har det således
förekommit stora variationer i konjunkturen.
Faktum är att den svenska sjöfartsnäringen
klarat dessa stora växlingar
ganska bra. I fråga om både
trampfrakter och tankfrakter har läget
numera i viss mån stabiliserats, även om
detta skett på en ganska låg nivå. Under
de första nio månaderna av år 1958 har
fraktindex för trampfartyg varierat mellan
106 och 110, vilket ju inte är någon
större variation. Tankfrakterna har
svängt mellan 48 och 60 och var i september
55.

En stabilisering har alltså skett fastän
på en relativt låg nivå, speciellt när
det gäller tankfartygens frakter. Men här
ligger det uppenbarligen så till — något
som jag förmodar att också reservanterna
erkänner — att världshandelsflottan
är överdimensionerad. Med ett stort antal
fartyg som erbjuder sina tjänster
blir det en stark press nedåt på frakterna.

Det är nog två medel som här måste
tillgripas. Det ena är ett successivt nedbringande
av den överdimensionerade
flottan, och det andra är en så stark rationalisering
av de kvarstående fartygen
som möjligt. I det sistnämnda avseendet

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning
behöver givetvis även den svenska sjöfartsnäringen
en viss hjälp, men den
har redan en betydande hjälp genom
den skattelagstiftning som nu gäller.

Man talar om att sjöfartsnettot har
gått ned med 20 procent jämfört med i
fjol. Nu har jag inte siffror över nettoinkomsten
tillgängliga, men jag har
siffror över bruttofrakterna. Dessa har
tidigare legat något över en miljard kronor.
År 1956 gick de upp till 2,1 miljarder
och år 1957 till 2,4 miljarder. En
nedgång med 20 procent från år 1957
skulle alltså göra att man kommer ned
ungefär till 1956 års siffra, som även
den ligger mycket högre än siffrorna
för åren 1954 och 1955. De angivna siffrorna
gäller som sagt bruttofrakterna,
men dessa är ju bakgrunden för sjöfartsnettot.

Visserligen är det uppenbart synnerligen
önskvärt att sjöfartsnettot är så
stort som möjligt, men jag tror inte man
får måla alldeles i svart när man skildrar
dessa ting. Konjunkturerna kan
utomordentligt lätt och snabbt gå uppåt
igen. I och med att trycket på den
allmänna världshandeln lättar kommer
nog sjöfarten att mycket snart leva upp
igen till sitt forna liv.

Herr Hagberg talade åtskilligt om bekvämlighetsflaggan
och dess olägenheter
för svensk sjöfart. Detta är inte ett
svenskt problem, inte ens ett nordiskt,
utan det är ett internationellt problem,
som bara kan angripas med internationella
åtgärder. Sjöfartsnationerna och
sjöfartsorganisationerna -— både redarsammanslutningar
och sjömanssammanslutningar
— har sin uppmärksamhet
riktad på problemet, och vi hörde ju i
går i handelsministerns interpellationssvar
vilka åtgärder som på den punkten
är på väg eller under diskussion.
Det är alltså internationella motåtgärder,
som här säkerligen i första rummet
erfordras.

Av de två förslag som föreligger i reservationerna
är högern ensam om det
ena, som går ut på att man skulle få göra
avskrivningar, inte på anskaffningsvärdet
— det historiska värdet — utan i
stället på fartygens återanskaffnings -

å fartyg vid beskattningen
värde eller någon dess motsvarighet. Det
är uppenbart att detta skulle vara till
fördel för redarna i en uppåtgående
konjunktur. Men vi får ju också räkna
med motsatsen ■— om priserna skulle gå
nedåt har man ingen glädje av ett sådant
avskri vningssystem.

Att genomföra en sådan sak enbart
för sjöfartsnäringen förefaller mig vidare
orimligt. Frågan om avskrivning på
återanskaffningsvärdet diskuterades —
som den siste talaren berörde — mycket
ingående på sin tid i företagsbeskattningskommittén.
Där kom man till den
slutsatsen, att man varken teoretiskt eller
praktiskt, med hänsyn till de erfarenheter
man hade, kunde ta bestämd
ställning till vilket tillvägagångssätt
som skulle vara det riktiga, det bästa
och det mest rättvisa. Man vågade
därför inte då insistera på någonting
annat än det system vi för närvarande
har, och mycket talar för att detta
system är gott.

Att enbart för sjöfartsnäringen begära
rätt till avskrivning med hänsyn till
återanskaffningsvärdet förefaller alltså
tämligen orimligt för utskottets majoritet,
och högern har blivit ensam om sin
reservation på denna punkt.

Däremot är reservantgrupperna ense
i ett annat avseende, nämligen när det
gäller att medge avskrivning på kontrakt
upp till en fast gräns på 40 procent.
Det egendomliga är emellertid att den
organisation som bäst borde känna trycket
på sjöfartsnäringen, Sveriges redareförening,
i en skrivelse till riksskattenämnden
i ärendet inte har begärt att
man skulle få göra avskrivningar med
upp till 40 procent. I stället har man
begärt att gränsen skulle sättas vid 20
procent för vissa fartyg och vid högre
procentsatser för andra fartyg, men
högst 35 procent. Inte för någon grupp
av fartyg har man alltså begärt 40 procent.
Om nu riksdagen skulle genomföra
en regel om 40 procent skulle detta givetvis
utnyttjas i fråga om avskrivning
på kontrakt för alla fartygstyper. Det
vore orimligt för riksdagen, tycker jag,
att vara mera redarvänlig än redarna
själva! Vill man ordentligt skämma bort

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

en näring, skall man gå till väga på det
sättet. Men vi kan väl utgå ifrån att
vad näringen genom sin sammanslutning
själv begär är mera riktigt i nuvarande
läge. Motionärernas förslag skulle ju leda
till att avskrivningar över hela linjen
gjordes med 40 procent, under förutsättning
att företagen har sådana inkomstei
att de kain göra avskrivningar under den
tid då fartygen håller på att byggas.

Jag vill dessutom erinra om att riksskattenämnden
infordrat yttranden från
en hel del myndigheter för att höra deras
mening om rederiernas framställning,
vilken begränsade sig till avskrivning
på mellan 20 och 35 procent. Den
myndighet, som i Stockholm har att
handlägga dessa frågor, förordade i sitt
svar en avskrivning på mellan 15 och
25 — eventuellt 30 — procent för vid
olika tidpunkter leveransklara fartyg.
Vederbörande i Göteborg förklarade att
man bör göra en bestämd skillnad mellan
å ena sidan tankfartyg, som han mera
ömmade för, och å andra sidan torrlastfartyg
som han ömmade mindre för
— om han över huvud taget ömmade
alls. För tankfartyg föreslogs därför rätt
till avskrivning på mellan 15 och 25 procent,
dock att ingen avskrivning alls
skulle få ske på tankfartyg som beställts
år 1958 och skulle levereras nästa år.

I fråga om torrlastfartyg förordades
samma procentsatser som i år. Den myndighet
som yttrade sig i Malmö tillstyrkte
redarnas förslag när det gällde tankfartyg,
men ansåg att ingen ändring erfordrades
i fråga om torrlastfartyg.

Reservationen innebär ju att en uppmjukning
av reglerna skall ske utan hänsyn
till om en sådan verkligen behövs
eller inte. 40 procents nedskrivning skall
medges generellt, vilket givetvis kommer
att utnyttjas i mån av förmåga för alla
slag av fartyg. För vissa slag av fartyg
kan en ökad nedskrivningsrätt vara befogad,
men vederbörande myndigheter
anser att behovet av ökad nedskrivning
även i dessa fall är betydligt mindre än
vad reservanterna räknat med.

Utskottet har under dessa omständigheter
inte kunnat förorda ett fixt tal på
40 procent. Utskottet menar att frågan

om procenttalet bör prövas med hänsyn
till de omständigheter som föreligger i
varje särskilt läge.

Det är klart att myndigheterna måste
ta mycket stor hänsyn till rederinäringen,
då så besvärliga konjunkturer som
de nuvarande råder. Detta är utskottets
bestämda mening. Men tider kan komma
då ett stöd av här diskuterat slag är mera
opåkallat. Å andra sidan vill utskottet
inte att gränsen för nedskrivningen
skall fastställas till 40 procent, ty sådana
situationer kan i varje fall tänkas
uppstå, att en ännu högre procentsats
för avskrivning på beställda fartyg skulle
kunna vara motiverad. Utskottet manar
därför regeringen att med oavlåtlig
uppmärksamhet följa utvecklingen på
det här området och vidta de åtgärder
som kan visa sig vara av behovet påkallade.
Utskottets skrivning innebär ju
tydligen också en maning till de ämbetsverk
som handlägger denna fråga
och som utfärdar anvisningar beträffande
den tillåtna avskrivningsprocenten
att i detta avseende visa sjöfartsnäringen
den hänsyn som den i nuvarande
läge säkerligen behöver.

Jag finner alltså, herr talman, att utskottets
betänkande inte bara är välvilligt
mot rederinäringen till formen, utan
även är det i sakligt avseende. Det är
synnerligen välvilligt. Jag tycker dessutom
att det är mycket mer genomtänkt
än de förslag som framlagts i reservationerna.
Under sådan omständigheter
yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr SPETZ (fp) :

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma i de tankegångar, som herr
Söderquist anförde som stöd för den reservation,
som han och några kamrater
har avgivit vid detta utskottsbetänkande.

Jag har sålunda i princip ingenting
att invända emot en schablonmässig avskrivning
på fartygskontrakt. Huruvida
en sådan schablonmässig avskrivning
borde fastställas till 40 procent eller någon
annan procentsats, vill jag inte uttala
mig om; den frågan lämnar jag där -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning
hän. Jag vill bara i likhet med herr Sjödahl
påpeka, att gällande regler i och
för sig inte hindrar en avskrivning under
kontraktstiden på 40 procent eller,
i exceptionella fall, mer än 40 procent,
ifall kontraktstiden är lång och priserna
på fartygen visar en nedåtgående tendens.

Herr Sjödahl nämnde visst något om
riksskattenämndens anvisningar vid
1958 års taxering och de förslag, när det
gäller anvisningarna för 1959 års taxering,
vilka nu ligger hos riksskattenämnden.

Fördelen med en schablon är givetvis
den, att vederbörande företag då på förhand
vet, att det har denna möjlighet
till avskrivning redan på kontraktet och
inte behöver avvakta riksskattenämndens
anvisningar år för år vid planläggandet
av arbetet.

Men det är en annan sak, som jag
skulle vilja framhålla, nämligen att den
nu föreslagna åtgärden berör ett relativt
fåtal rederier. I utskottets betänkande
finns angivet, att under 1957 endast
tecknades en femtedel av antalet av de
fartygskontrakt, som tecknades 1956, och
att förhållandet torde bli detsamma under
innevarande år. I utskottets betänkande
anges vidare på ett ställe, »att
under första halvåret i år endast 12 nya
kontrakt tecknats vid svenska varv». Nu
säger den siffran ingenting om hur
många svenska rederier, som har tecknat
kontrakt, ty dessa 12 kontrakt kan
vara tecknade av utländska rederier vid
svenska varv och svenska rederier kan
ha tecknat kontrakt vid utländska varv.
Men siffran ger en antydan om den omfattning,
som nyteckningen av kontrakt
haft.

Är det nu så, att påståendet om att
världshandelsflottan är överdimensionerad
är riktigt, är det också uppenbart,
att vi i varje fall under några år framåt
kan räkna med att nyteckningen av kontrakt
kommer att ligga vid en relativt
låg nivå. Följaktligen blir det så, att ett
stort antal rederier i dagens läge inte
skulle ha något som helst gagn av en åtgärd
av den art som föreslagits. Och att
nu utan vidare, utan föregående utred -

å fartyg vid beskattningen
ning, för en enda näringsgren slå fast en
rätt till nedskrivning av inventarier,
som skulle uppgå till bortemot 140 % av
anskaffningskostnaden, anser jag för
min del uteslutet. På den punkten är ju
för övrigt utskottsmajoriteten och reservanterna
Söderquist m. fl. på samma
linje.

Jag skulle tro, att vi inom utskottet
kanske i högre grad än vad herr Sjödahl
ville göra gällande är eniga om att rederinäringen
nu pressas hårt i den internationella
konkurrensen. De åtgärder,
sam vidtas på jag skulle vilja säga de
flesta håll ute i världen, har ju medfört,
att man här känner sig behöva ett dumpingskydd,
om jag får använda det uttrycket.
Dessa åtgärder ligger till grund
för det som man brukar uttrycka med
orden, att »varje annan flagga än den
svenska och norska och eventuellt den
amerikanska är en bekvämlighetsflagga».

Såvitt jag kan läsa ut av utskottets betänkande,
har utskottet inte avvisat varje
åtgärd på beskattningsområdet. Beträffande
det som utskottet skriver och som
herr Hagberg refererade, att det »är dock
uppenbarligen inte möjligt att här genomföra
sådana skattelättnader att likställighet
mellan svenska rederier och
rederiföretag i nämnda länder kan uppnås»
—• d. v. s. i fråga om skattefriheten
— är det alldeles riktigt, som herr Hagberg
sade, att något sådant har ingen
människa tänkt sig eller begärt. Men att
den vägen är framkomlig, visas ju av att
utskottet redan ett par rader längre ned
i sitt betänkande skriver »exempelvis
via beskattningen» i samband med att
utskottet framhåller, att om andra åtgärder
inte visar sig ge resultat, måste
man vidta särskilda åtgärder.

För min del ser jag alltså ingenting
i utskottets skrivning, som skulle hindra
en åtgärd på beskattningens område, vilken
gav de svenska rederierna en om
inte jämställd ställning med panamaländerna
så i alla fall en lättnad i den —
man kan kanske säga illojala — konkurrens,
som de svenska rederierna är utsatta
för.

Nu hörde vi här i går av handelsminister
Lange, att regeringen har sin upp -

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 49

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

märksamhet fäst på detta problem. Som
jag ser saken är det framför allt regeringen,
som har ansvaret både för vår
valutareserv och för vår betalningsbalans.
När därför utskottet skriver: »Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t med
oavlåten uppmärksamhet följer utvecklingen
på detta område», anser jag inte
att det är en tom fras, utan att det också
är vad utskottet allvarligen menar.

Under dessa förhållanden har jag, herr
talman, inte ansett det nödvändigt med
en skrivelse till Kungl. Maj :t på det begränsade
avsnitt, som det här är fråga
om.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Detta ärende har ju redan
diskuterats ganska ingående, och en
del av den problematik, som ingår i det,
behandlades redan i går under en interpellationsdebatt
om den s. k. bekvämlighetsflaggen.

Inom sjöfartsnäringen finns det åtskilliga
problem, som gör att den kommer
i en viss särställning. Det har redan
nämnts i debatten att det förekommer
en mångfald av olika slags subventioner,
skattelättnader och bestämmelser om befraktning
av egna fartyg m. m. En annan
omständighet, som spelar en betydande
roll, är de lägre sociala krav som man
i flertalet andra länder ställer inom rederinäringen.
På många av dessa områden
är det naturligtvis inte möjligt för
oss att konkurrera, och ingen begär heller
någonting sådant. Vad som kan göras
för att hjälpa rederinäringen i dess nuvarande
mycket brydsamma situation
bör naturligtvis göras, och det är i och
för sig intressant att alla talare i denna
debatt i princip har givit uttryck åt samma
uppfattning. Att man har haft olika
uppfattning om hur det skall gå till, är
kanske naturligt.

I utlandet företar man på löpande
band skatteförändringar för att hjälpa
rederinäringen. Så sent som i juli månad
i år beslutade sålunda västtyska förbundsrepubliken
vissa ändringar, som
innebar att hälften av de intäkter, som
tyska redare intjänar i vad man kallar

4 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 12

internationell fart, skall beskattas efter
en lägre skatteskala än eljest. Det kommer,
såvitt jag förstår, att medföra en
skattskyldighet som motsvarar ungefär
20 procent av nettoinkomsten. I Danmark
har man redan tidigare träffat ett
liknande arrangemang, och vid halvårsskiftet
bestämde man sig i Finland för
avsevärda skattelättnader när det gäller
rederinäringen. Det kanske mest slående
exemplet är det som motionen anknyter
till, nämligen den 40-procentiga kontraktsavskrivning,
som sedan en tid är
medgiven i England.

Det skall gärna medges att ett fullföljande
av motionärernas syfte i dessa
frågor skulle innebära en mycket betydande
omläggning av de nuvarande skatterna
för rederinäringen och naturligtvis,
såsom en följd därav, medföra ett
betydande årligt skattebortfall för staten.
Hur stort detta skulle bli, är svårt
att bilda sig någon bestämd uppfattning
om. Storleken av skattebortfallet påverkas
ju bl. a. av huruvida sjöfartsnäringen
verkligen är i det läget att den maximalt
kan utnyttja avskrivningsmöjligheterna.
Det är i och för sig betecknande
för den stämning, i vilken denna debatt
förs, att ingen talare tagit upp frågan
hur mycket den mest långtgående förändringen
i reglerna skulle kosta statskassan.
Det är annars ett argument, som
i vanliga fall med en naturlags regelbundenhet
återkommer i våra skattedebatter.
Vid ett maximalt utnyttjande
skulle jag tro att man — med någorlunda
normal investeringstakt i fartygsbyggen
— kan räkna med ett årligt skattebortfall
på 100 miljoner kronor.

Herr Sjödahl var inne på redareföreningens
skrivelse till regeringen, vilken
ju i ett visst avseende inte går så långt
som motionärernas propå. Herr Sjödahl
menade, att det därför skulle vara en
alltför stor generositet att följa motionärerna.
Det kan ju förefalla överraskande,
men redareföreningen har väl erfarenheter
av tidigare umgänge med regeringen,
och det är inte alltid säkert att man
i sådana skrivelser ger uttryck för vad
man helst skulle önska och tycker vara
rimligt, utan man siktar också på vad

50 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

man tror skall vara möjligt att få igenom
gentemot motparten.

För min del skall jag gärna deklarera,
att jag i princip är anhängare av systemet
att avskrivning skall kunna ske på
återanskaffningsvärdet. Men det är riktigt,
såsom framhålles i utskottsutlåtandet
och i reservationen nr II, att detta
naturligtvis möter svårigheter. I reservationen
påpekas särskilt att det kan föreligga
en risk för försening av den omedelbara
reform, som siktar på en 40-procentig
avskrivning på kontraktet.

Jag har med hänsyn härtill kunnat ansluta
mig till den mening, som framförts
i reservation nr II av herr Söderquist
m. fl.

Jag vill betona att det är en bestämd
fördel, om det finns bestämda regler för
avskrivningar av detta slag. Det kan inte
vara tillfredsställande att skattemyndigheterna
först mot årets slut kommer
med direktiv i vilken utsträckning avskrivning
skall kunna ske. Många anser
kanske att rederinäringen gynnats i
mycket hög grad framför andra näringsgrenar.
Jag skall inte bestrida att rederinäringen
har gynnsammare skattevillkor,
men ingen har under debatten förnekat
att den behöver gynnsammare villkor
på grund av de speciella förhållanden,
under vilka rederinäringen arbetar.
Vi har för närvarande, och har haft ganska
länge, en mycket hård internationell
konjunktur på detta område. Förutom
denna konjunkturella trend har vi de
alldeles speciella konkurrrensförhållandena
med bekvämlighetsflagg och allt
vad därmed sammanhänger. Jag anser
det därför helt motiverat att rederinäringen
ges villkor, som man knappast
kan tänka sig borde tillkomma andra
näringsgrenar.

Jag vill, herr talman, med hänvisning
till vad jag har sagt yrka bifall till reservation
nr II av herr Söderquist m. fl.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Först ett ord till den
föregående ärade talaren.

Han uttalade en förmodan, att ett
maximalt utnyttjande av de bestämmel -

ser, som efter engelskt föredöme har föreslagits
av motionärerna, skulle leda
till ett intäktsbortfall för statsverket av,
om jag nu inte missuppfattade honom,
100 miljoner kronor per år. Jag frågar
mig, varifrån den ärade talaren har fått
den siffran. Vi har inom Bevillningsutskottet
gjort en utredning rörande 134
rederiföretags intäkter, kostnader och
vinster åren 1955, 1956 och 1957, och
den utredningen ger inte på något som
helst sätt vid handen, att det skulle kunna
bli fråga om ett dylikt intäktsbortfall.
Jag skall inte fördjupa mig i denna
inom bevillningsutskottet verkställda
utredning, utan jag vill endast framhålla
att enligt den var de redovisade vinsterna
för dessa rederiföretag tillsammans
41,7 miljoner år 1955, 34,3 miljoner
år 1956 och 31,7 miljoner år 1957.
Om vi sedan ser på de tecknade nybyggnadskontrakten,
så ger den inom bevillningsutskottet
verkställda utredningen
följande siffror: 536,5 miljoner för 1955,
891,7 miljoner för 1956 och 180,7 miljoner
för 1957. Såsom bevillningsutskottet
självt påpekar, kan någon ökning inte
väntas under 1958. Såvitt jag kan förstå,
är det alldeles omöjligt att från detta
material komma fram till något intäktsbortfall
för staten av 100 miljoner kronor
per år.

Herr talman! Jag skulle efter detta
vilja göra en kommentar till det anförande
som utskottets aktade ordförande
här hållit. Han uttryckte en förhoppning
om att det skulle bli bättre tider
för sjöfarten än för närvarande, samtidigt
som han underströk, att läget just
nu är bekymmersamt. Jag delar självfallet
herr Sjödahls förhoppning, men
om man spanar kring horisonten finns
tyvärr inte mycket som tyder på en sådan
förändring. Jag har här i min hand
ett uttalande, som härom dagen gjordes
av en internationell kapacitet på området,
en mycket framstående engelsk redare,
Mr. Robert Ropner, som är ordförande
i engelska sjöfartskammaren och
sålunda får anses vara i besittning av en
viss sakkunskap på detta område, föreställer
jag mig. Jag skall inte i detalj
referera hans pessimistiska uttalanden

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 51

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

rörande utsikterna framöver, men han
säger bl. a., alt bättre tider för sjöfarten
»alltjämt verkar avlägsna». Jag tror, att
detta omdöme representerar en måttfull
bedömning av situationen.

För att ge kammarens ledamöter ytterligare
en föreställning om hur det nu ser
ut på detta område skall jag be att få redovisa
några färska siffror. Av världshandelsflottan
var den 1/7 1958 cirka
20 miljoner bruttoton upplagda, vilket
betyder att omkring 17 procent av
väldshandelsflottan för närvarande har
tagits ur trafik. Av den svenska handelsflottans
fartyg var den 1/11 1958 — statistiken
är som synes så färsk den gärna
kan bli — 84 fartyg om 326 271 ton dödvikt
upplagda. Av dessa 84 fartyg tillhörde
62 storleksgruppen upp till 3 000
ton, d. v. s. mindre och medelstort tonnage,
och 22 det större tonnaget. Jag är
säker om att herr Sjödahl ger mig rätt
därutinnan, att dessa siffror är tämligen
nedslående. Naturligtvis hoppas vi alla,
att de måtte komma att ändras, men utsikterna
härför är nog ganska små.

Herr Sjödahl hade fäst sin uppmärksamhet
vid det förhållandet, att redareföreningen
till riksskattenämnden ingivit
en skrivelse rörande procentsatserna
vid avskrivning på kontrakt och där
skulle ha upptagit andra och lägre procenttal
än motionärerna. Han menade,
att om man tillmötesgick motionärernas
framställning så skulle man vara »mera
redarevänlig än redarna själva».

Jag måste då tyvärr påpeka, herr talman,
att herr Sjödahl här gjort sig skyldig
till en förväxling, som är anmärkningsvärd
när den kommer från en i
dessa ting annars så förfaren man som
bevillningsutskottets ordförande. Det rör
sig nämligen här om två alldeles skilda
ting, herr Sjödahl, vilka inte har något
som helst med varandra att göra. Herr
Sjödahl har förbisett att motionärerna
påyrkar ändring av gällande bestämmelser
om avskrivning på fartyg, medan
redareföreningen i den framställning
till riksskattenämnden, som herr
Sjödahl här berörde, yttrar sig om tilllämpningen
av nu gällande bestämmelser
rörande nedskrivning på leverans -

kontrakt för nybeställda fartyg. Herr
Sjödahl ger mig alldeles säkert rätt i att
det här är fråga om två alldeles skiljaktiga
saker. I ena fallet — redareföreningens
skrivelse till riksskattenämnden —
är det fråga om tillämpningen av en viss
bestämmelse i redan gällande författningar.
I det andra fallet är det fråga
om en ändring av gällande bestämmelser,
eller med andra ord en ny lagstiftning
på området.

Det finns kanske också anledning att
uppmärksamma, att redareföreningen
till stöd för sin framställning enligt gällande
föreskrifter har att visa hur stort
prisfall, som inträffat, eller hur stor
risk härför som föreligger. Att föreningen
därvid inte ansett sig kunna styrka,
att det förelåg risk för större prisfall än
som angivits och som herr Sjödahl tog
fasta på, har ingen som helst betydelse
för bedömande av den i motionerna
väckta frågan, vilken ju avser en helt
ny lagstiftning i fråga om avskrivning
av fartyg. Som här redan understrukits
på ett par håll, går motionärernas förslag
ut på att rederierna skall få rätt att
avskriva sina fartyg icke på det verkliga
återanskaffningsvärdet, utan på ett
beräknat sådant värde. Det är alltså två
skilda ting som det här är fråga om, och
att dra några slutsatser beträffande procenttalet
av föreningens skrivelse till
riksskattenämnden, det är inte möjligt.

Herr Sjödahl åberopade vissa remisssvar
i anslutning till redareföreningens
skrivelse till riksskattenämnden och menade,
att remissinstanserna i intet fall
hade helt velat sluta upp på redareföreningens
sida i detta senare sammanhang.
Ja, detta får kanske sin förklaring
därav att de remissinstanser, som herr
Sjödahl citerar, är vad man kallar de
fiskala remissinstanserna, nämligen
taxeringsintendenterna, och de har
självfallet sina speciella synpunkter på
dessa problem. Men, herr Sjödahl, inte
ens taxeringsintendenterna har här en
fullt ensartad uppfattning. Jag vill erinra
om att en taxeringsintendent i ett betydande
distrikt uttalat, att han med
hänsyn till utvecklingen på fraktmarknaden
för tanktonnage icke fann anled -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning
ning erinra mot redareföreningens förslag
beträffande avdrag för nedskrivning
på fartygskontrakt i vad avser tankfartyg.
Däremot hade enligt hans mening
icke bärande skäl förebragts för
större avdrag för nedskrivning av fartygskontrakt
avseende torrlastfartyg än
som medgavs vid 1958 års taxering.
Även på det fiskaliska håll, som på yrkets
och ämbetets vägnar representeras
av taxeringsintendenterna, har man blicken
öppen för vad det här är fråga om.

Men herr Sjödahl utelämnade helt det
mest intressanta uttalandet, nämligen
uttalandet från sjöfartsstyrelsen, det stora
statliga organet, som helt underströk
redareföreningens framställning till
riksskattenämnden utan någon som helst
reservation. Vi får kanske hålla också
detta remissuttalande i minnet, när vi
resonerar om denna sak.

Till slut, herr talman, skulle jag — om
det kan intressera kammarens ledamöter
■—■ vilka framlägga ett aktuellt, konkret
exempel på hur förhållandena faktiskt
gestaltar sig för å ena sidan svensk rederinäring
och å andra sidan annan rederinäring''.
En viss svensk redare har
dels en egen båt och dels en tidsbefraktad
tysk, exakt likadan båt i gång. Om
lönekontot för den svenska båten anges
med siffran 100, är motsvarande siffra
för den tyska båten 58,8. Jag tror att
man kan finna många flera faktiska exempel,
som ger belägg för den relationen.
En annan redare, som i nuvarande
situation har störa svårigheter att få
frakterna att täcka utgifterna, har gjort
en beräkning som visar, att om han lägger
upp hela sitt eget tonnage och i stället
tidsbefraktar exempelvis tyska fartyg,
så skulle han klara sig bra med rådande
fraktsatser.

Jag tycker knappast, att det behövs
flera exempel för att visa, hur abnorm
situationen för närvarande är. Som jag
redan sagt, vill jag i varje fall inte förrän
under synnerligen trängande omständigheter
vara med om att återställa
balansen genom att sänka de ombordanställdas
löner eller reducera den sociala
standarden för sjöfolket. Vi vill allesammans
försöka att undvika en sådan

å fartyg vid beskattningen
situation. Men det finns då ingen annan
väg än att ta under övervägande en justering
dels av beskattningsreglerna och
dels av avskrivningsreglerna — vi får
tänka på att den extra bolagsskatten
också träffar den svenska rederinäringen.

Herr Sjödahl redovisade av det omfattande
material, som bevillningsutskottet
införskaffat, en hel del uppgifter om
de inseglade bruttofrakterna under de
senare åren, och dessa siffror är i och
för sig beaktansvärda. Men, herr Sjödahl,
det är inte bruttofrakterna som intresserar
oss mest, utan det är nettoinkomsterna
som intresserar oss, alltså vad
som blir över, när kostnaderna har räknats
ifrån bruttofrakterna. Det är ju på
den punkten, som diskussionen skall inriktas.
Det är ju där, som det sjunkande
sjöfartsnettot avspeglar sig. De siffror,
herr Sjödahl nämnde, är i och för sig
riktiga, men de säger ingenting om den
aktuella situationen, utan det är sjöfartsnettot,
som här blir det allena utslagsgivande.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till den med I betecknade
reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Hagberg omtalade
att högerns motion egentligen inte innehöll
något annat yrkande än det som
redareföreningen hade ställt i sin framställning
till riksskattenämnden. Det är
tämligen uppenbart, att högern i sin reservation
—■ det är bara högern som intagit
den ståndpunkten •— menar att
man skall få göra avskrivningar inte bara
med 100 procent utan med 140 procent
av anskaffningsvärdet, alltså först
avskrivning upp till 40 procent vid leveranskontrakt
och sedan avskrivning av
hela anskaffningskostnaden, oavsett
nämnda 40 procent. Det är innebörden
i högerns reservation. Det är ju uppenbart
att detta är någonting annat än
vad som innefattades i den skrivelse
som avlåtits till riksskattenämnden, där
man begärde att inom ramen för nuvarande
regler få avskriva mer på leve -

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 53

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

ranskontrakten än vad man fick under
föregående år. Yad jag påpekade var att
den generella avskrivning med 40 procent,
som högern har velat nå fram till
i sin reservation, nådde redarna inte
upp till i framställningen till riksskattenämnden
— och den måste väl ändå avspegla
det faktiska läget —• utan där
nöjde man sig med 20, 25 och 35 procent.
Inte i något avseende kom man
upp till 40 procent. Icke förty vill man
nu med en flott gest ge alla rederiföretag
under alla omständigheter, hur förhållandena
än är ute i världen, en avskrivningsrätt
med 40 procent. Men att
medge en avskrivning upp till 140 procent
är något som utskottets majoritet
och de utskottsledamöter som samlats
under den andra av de båda reservationerna
har menat vara oriktigt.

Sedan vill jag tillika säga, att man ju
inte alls har tagit hänsyn till det verkliga
förhållandet, nämligen att det är
tankflottan som befinner sig i en kris,
vilken inte på långt när på samma sätt
drabbat trampflottan. Men man har här
velat ge en avskrivning med 40 procent
över hela linjen, fastän det enbart är
tankflottan som behöver en betydande
avskrivning; en avskrivning som enligt
mångas mening inte alls eller i mindre
mån behövs när det gäller trampflottan.
Det är ett blundande för det aktuella
läget, som jag inte kan underlåta att påpeka.

Det nämndes till slut att jag inte i mitt
anförande tagit upp sjöfartsstyrelsens
yttrande. Det kan jag gärna ta upp nu
— men kom ihåg, att sjöf artsstyr elsen
tar upp handelsflottan i sin helhet som
ett internationellt problem. Styrelsen menar
att man här kan tala om en strukturkris.
Men en stor strukturkris skall
man inte lätta genom åtgärder på skattepolitikens
område som skulle få verka
under oändlig tid. Den får mötas med
helt andra åtgärder. Vidare får man erinra
sig, att sjöfartsstyrelsens yttrande inte
gäller högerns reservation, ty om den
levde sjöfartsstyrelsen i lycklig okunnighet.
Sjöfartsstyrelsens yttrande rörde
sig om redareföreningens framställning
till riksskattenämnden, och i denna gick

man inte längre än till 35 procent — i
vissa fall bara till 20 procent. Styrelsens
yttrande innefattar alltså ingalunda något
tillstyrkande av 40 procents avskrivning
över hela linjen — utan att något
som helst vägande av de olika behoven
skulle behöva ske.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord till herr Hagberg. Det framgick
av vad han yttrade till mig nyss, att man
inom utskottet diskuterat det möjliga inkomstbortfallet
för staten i detta sammanhang.
Men man har ju, påpekade jag,
inte tagit med några funderingar om det
i utskottsutlåtandet. Det är tydligen så
att dessa siffror är mycket osäkra, och
jag skall gärna understryka, att mina
siffror också var det — jag vill inte alls
säga, att de var uttryck för något annat
än en förmoden och glöm inte de reservationer
som omgav dem. För övrigt var
de tillkomna uteslutande som en illustration
till det fakum, att man för ovanlighetens
skull inte tagit upp någon diskussion
i detta avseende, något som man ju
brukar göra i alla liknande utskottsutlåtanden.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar, att jag inte
kan få herr Sjödahl att medge, att det är
två skilda ting, som det här är fråga
om. Å ena sidan är det motionen, som
gäller att få till stånd en ändrad lagstiftning
på området, å andra sidan är det
en skrivelse från Sveriges redareförening
till riksskattenämnden, som gäller
tillämpningen av nu gällande lagstiftning.

Nu fann herr Sjödahl det ytterligt anmärkningsvärt,
att man från motionärernas
sida kräver åtgärder som innebär
avskrivning med 140 procent. Ja, det är
precis detta vi kräver: 140 procent på
anskaffningsvärdet. Vi gör det därför att
vi framför oss har den lagstiftning som
har införts i England med hänsyn till
det aktuella läget inom den internationella
sjöfarten, och där har man inte

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning
funnit den på något som helst sätt anmärkningsvärd.
Vi har också framför
oss den lagstiftning, som innevarande år
har införts i Danmark, i Finland, i Västtyskland,
i Holland, också mot bakgrunden
av det internationella sjöfartsläget.
Vi får väl, tycker jag, tillmäta någon vikt
åt den bedömning av dessa frågor som
har gjorts inom andra sjöfartsnationer.
Det är väl inte otillbörligt att anföra dessa
exempel såsom stöd för den ståndpunkt,
som vi har kommit fram till.

Herr Sjödahl gör gällande, att det kan
vara fråga om en strukturförändring,
att man måste räkna med förefintligheten
av ett överdimensionerat tonnage.
Detta är alldeles riktigt, herr Sjödahl,
men vad kan vi göra åt det i vårt land?
Det är inte vårt tonnage som är överdimensionerat,
utan det är de stora nationerna
ute i världen som oavlåtligt utökat
sina tonnagetillgångar. När man
här kan komma ned i ett balansförhållande
mellan det tillgängliga tonnaget
och lönsamheten, vet varken herr Sjödahl
eller jag någonting om. Men jag
vill här inom parentes göra ett påpekande,
och det är, herr Sjödahl, att om här
blir en krympning av det internationella
tonnaget, så kommer detta att leda till
arbetslöshet bland annat inom den industri,
som i herr Sjödahls egen stad är
en av de dominerande, nämligen varvsindustrien.
Detta resultat får man kanske
ta, det vet jag ingenting om, men
jag vill bara påpeka en utveckling, som,
om det vill sig illa, kan följa.

Herr talman! Jag kan inte finna att
något, som har framkommit under denna
överläggning, vilken i och för sig varit
mycket intressant, har förtagit värdet
av den argumentering som förekommer
i motionerna och i den reservation,
som hänvisar till motionerna.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Förmodligen har jag lika
svårt att få herr Hagberg att begripa
mina synpunkter som han menar att jag
har svårt att begripa hans. Jag tycker
ändå att man borde inse detta: Motionen
begär en ändrad lagstiftning med 40

å fartyg vid beskattningen
procents avskrivning på kontrakt. Framställningen
till riksskattenämnden talar
om 20, 25 å 35 procent, olika i olika fallBakom
detta ligger — det framgick av
herr Hagbergs första anförande — det
hårt betryckta läge som sjöfartsnäringen
nu befinner sig i. I detta hårt betryckta
läge begär man hos riksskattenämnden
högst 35 procents avskrivning,
ofta 20 å 25, men i reservationen begäres
att rederierna över lag skall få skriva av
med 40 procent. Det är en viss olikhet
där.

Jag vill inte beskylla herr Hagberg
för något otillbörligt uppträdande. Det
ordet fälldes, men jag har aldrig någonsin
under min långa politiska samvaro
med herr Hagberg märkt någon
som helst otillbörlighet i hans sätt att argumentera.
Jag är därför litet ledsen
över att han kunde använda det ordet.

Herr Hagberg talade om jämförelser
mellan våra skatteförhållanden och andra
länders, men det är mycket svårt att
ge sig in på detta, ty då måste man se
på skattesystemen som helhet och hur
de verkar i det ena och det andra landet.
Därom vet vi ingenting. Om man lösrycker
en viss del, kan man inte därpå bygga
jämförelser, utan man måste se hur
det hela verkar.

Herr talman! Jag tror att den maning
som utskottet har riktat till regeringen
att följa denna sak med oavlåtlig uppmärksamhet
och den maning som kan
läsas mellan raderna i vårt utlåtande
om att man i detta läge bör sträcka sig
rätt långt när det gäller avskrivningar
på kontrakt — jag tror att dessa maningar
är vad som bör förekomma i det aktuella
läget.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Jag måste korrigera min ärade, gamle
vän herr Sjödahl. Jag har aldrig använt
ordet otillbörligt, så som han tydligen
fått för sig, beträffande något av
vad han har sagt. Det skulle aldrig ha
fallit mig in. Det var ett misstag från
herr Sjödahls sida.

Eftersom jag nu har ordet, skulle jag
kunna avsluta denna debatt med att in -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Om vissa ändrade regler för
stämma i herr Sjödahls uppmaning till
regeringen att med oavlåtlig uppmärksamhet
följa detta ärende, men jag vill
däri inlägga någonting mera än vad herr
Sjödahl gjorde. Jag vill gärna i denna
min förhoppning inlägga någonting om
att regeringen därvid bör finna angeläget
att beakta även den speciella belysning
av problemet, som vi har gett i vår
motion, på samma sätt som regeringen
i ett i dagens tidningar mycket uppmärksammat
ärende tycks ha beaktat
vissa påpekanden och yrkanden i fråga
om skattelagstiftningen, som har gjorts
inte minst från vår sida under de senare
åren.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

I detta herr Hagbergs förtroendeuttalande
för den nu sittande regeringen ber
jag att varmt få instämma.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Hagberg började
sitt anförande med att säga att han ville
avsluta debatten. Det får inte herr Hagberg
göra. I egenskap av representant
för en utpräglad sjöfartsstad och då jag
dessutom tidigare år har uppträtt i
spörsmål som angår rederinäringen,
skulle jag vilja uttala min glädje över
den tillmötesgående ton som utmärker
bevillningsutskottets utlåtande i år. Detta
utlåtande andas en helt annan förståelse
för rederinäringens nyckelställning i
vårt lands ekonomiska liv än vad vi tidigare
varit vana vid.

Herr Sjödahl sade i något av sina anföranden,
att sjöfartsnäringen utöver vad
som har kommit andra näringar till del
har erhållit speciella förmåner i beskattningshänseende.
Han menade sålunda
att i stort sett var all rättfärdighet uppfylld.
Men sedan kom herr Sjödahl att
nämna indexserien rörande fraktsatserna,
vilken belyser att den här näringen
befinner sig i en säregen situation. Av
de siffror som herr Sjödahl anförde
framgår, att från 1951 och fram till dags
dato har tankfrakterna ramlat ner till
en fjärdedel, sedan de under tidsperioden
har rullat fram och åter.

avskrivning å fartyg vid beskattningen
En näring som befinner sig i en sådan
situation har alldeles särskilt svårt att
bedöma framtidsutsikterna och behöver
arbeta med mycket stora marginaler.
Herr Sjödahl yttrade också något om att
den här näringen har att möta svår konkurrens,
emedan världshandelsflottan i
allt större utsträckning flyttats till länder
med ingen eller obetydlig beskattning
av rederiföretag och således seglat
under så kallad bekvämlighetsflagg. En
mycket underlig benämning —- bekvämlighetsflagg!
Till detta kommer ju också,
att kostnadsläget för de länder som det
är fråga om är mycket lägre än hos oss.
Men så tilläde herr Sjödahl, att detta är
ett internationellt problem och att det
alltså bör lösas på internationell basis.
Erfarenheten har hittills visat, att det
inte varit möjligt att möta den s. k. bekvämlighetsflaggens
problem på internationell
basis. Den omständigheten har
tvingat sjöfartsnationerna att vidta särskilda
åtgärder för att skydda sin näring
såsom fallet är — vilket ju har
nämnts i debatten —- speciellt i England,
som väl har världens största handelsflotta,
Danmark o. s. v. Meningen med
dessa aktioner är väl just att ge rederinäringen
möjlighet att gardera sig mot
den illojala konkurrens som flykten av
tonnage till länder med bekvämlighetsflagg
innebär.

Jag är tillräckligt gammal för att ha
varit med om den sjöfartskris vi hade
på 1920-talet, då hela Göteborgs hamn
praktiskt taget var blockerad av upplagt
tonnage. Anledningen till att den svenska
rederinäringen råkade i denna kris,
som innebar att praktiskt taget alla stora
rederiföretag utom ett enda kom i ekonomiska
svårigheter, var att man inte
verkställt tillräckliga avskrivningar under
de goda år som föregick lågkonjunkturen
på 1920-talet. Följaktligen blev
också beskattningen av de vinster som
hade gjorts abnormt hög. I själva verket
var det en beskattning av fiktiva vinster.
Vad som nu behöves är att vi lär
av erfarenheten från 1920-talet och ser
till att den svenska rederinäringen inte
råkar in i en liknande situation.

Gång på gång har under debatten an -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Om vissa ändrade regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen

förts olämpligheten av att på lagstiftningsvägen
stipulera en fast avskrivningsprocent
på köpekontrakten. I stället
borde man använda en flytande skala,
beroende på vad det är för tonnage
som det gäller. Det kan ju ligga något i
detta resonemang, men till förmån för
en fast avskrivningsprocent har herr
Sjödahl i dagens debatt lämnat det allra
bästa argument, när herr Sjödahl anförde
ett exempel på ett rederi, som inte
vågade beställa en ny båt, förrän rederiet
fick förvissning från riksskattenämnden
om att den och den avskrivningsprocenten
skulle komma att gälla.
Nu var riksskattenämnden vid detta tillfälle
tillräckligt vänlig mot företaget, så
att det fick en förvissning om vad det
hade att vänta, och det kunde alltså göra
beställningen. Detta exempel från herr
Sjödahls sida visar väl vikten av att man
har fasta regler att gå efter när det gäller
att ordna för framtiden och teckna
nya kontrakt.

Det var någon som sade i debatten, jag
tror det var herr Per-Olof Hanson, att
ett genomförande av en mera frikostig
avskrivningsmetodik skulle innebära ett
mycket starkt skattebortfall. Ja, det beror
ju på hur den svenska handelsflottan
kommer att utveckla sig. Därom vet
vi ingenting. Men hur det än förhåller
sig med den saken, torde herr Per-Olof
Hansons påpekande böra kompletteras.
I det långa loppet förhåller det sig väl
på det sättet, att vad som avskrives i
dag, det kommer igen i framtiden. Om
också dessa skatteunderlag avskrives, så
kommer de senare igen i form av ökade
vinster, och i det långa loppet blir det
föga skattebortfall för det allmänna, om
man nu inte räknar med att den svenska
rederinäringen skall råka i ett fullständigt
nödläge, men det är väl ingen som
vill göra det.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till reservationen nr 2.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Bara ett par anmärkningar
med anledning av herr Ohlons
anförande.

Vi är alla inom bevillningsutskottet
ense om att vid prisfall eller risk för
prisfall skall det finnas möjligheter att
i enlighet med vad man kan visa upp i
det enskilda fallet eller mer generellt få
avskriva på kontrakt. Den saken är uppenbar.
Men herr Ohlon har tydligen
liksom reservanterna från hans parti
den meningen, att vi alltid bör ge 40
procent, vare sig det finns behov eller
inte. Men om man ger den skattelättnad
som ligger i en ökad avskrivning, även
när det inte finns behov av någon skattelättnad,
sker detta på någons bekostnad,
herr Ohlon.

Herr Ohlon sade, att på grund av rederiernas
oförstånd vid tiden kring
1920-talet blev det en katastrof för rederierna.
Jag kan trösta herr Ohlon med
att jag i företagsbeskattningskommittén
och i bevillningsutskottet lärt känna rederiernas
arbete och förtänksamhet nu,
och de har blivit mycket förståndigare
än de var åren 1920 och dessförinnan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att under
överläggningen yrkats l:o) att vad
utskottet i det nu förevarande betänkandet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Hagberg, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Söderquist,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr förs -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

te vice talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr
Söderquists yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr B 23 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Söderquist m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 32;

Nej — 22.

Därjämte hade 82 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
B 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 40.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr B 14, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner,
m. m.

I en till riksdagen den 24 oktober
1958 avlåten proposition, nr B 50, vilken
hänvisats till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av bilagt
utdrag av protokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit riksdagen,
att

dels till Fortsatt prisrabattering av
smör å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
30 500 000 kronor, att

a) till ett belopp av 1 500 000 kronor
jämte förefintlig behållning å medel,
som tidigare ställts till statens jordbruksnämnds
förfogande för rabattering
av smör till allmänna inrättningar, användas
för dylik rabattering enligt liit -

58 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

tillsvarande grunder under tiden januari—augusti
1959 samt

b) i övrigt användas för allmän prisrabattering
av smör under tiden december
1958—augusti 1959 i den omfattning
och under de villkor, som angivits i
propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för i
propositionen angivet ändamål av det å
riksstaten under nionde huvudtiteln för
budgetåret 1958/59 anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område till Svenska
mejeriernas riksförening utbetala ett belopp
av 12 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

dels de inom riksdagen tidigare väckta
motionerna

1. I:B 153, av herr Eskilsson m. fl.,
likalydande med II: B 192, av herr
Hxgyblom m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen av Kungl. Maj:t
måtte begära omprövning av nu gällande
prissättningssystem för jordbruket
och att Kungl. Maj:t efter sådan omprövning
måtte förelägga riksdagen förslag
till nya bestämmelser; samt

2. I:B 190, av herr Bengtson m. fl.,
likalydande med II: B 248, av herr Hansson
i Skegrie m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte begära en skyndsam översyn
av jordbrukets inkomstförhållanden och
framläggande för riksdagen av de förslag,
som erfordrades för att återställa
den inkomstlikställighet mellan jordbrukarna
och de i prissättningsavtalet åsyftade
industriarbetargrupperna som det
gällande avtalet avsett;

dels de inom riksdagen i anledning av
propositionen väckta motionerna

3. I: B 203, av herr Hedström m. fl.,
likalydande med II: B 266, av fru Boman
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte uttala, att det belopp
å 12 000 000 kronor, som var föreslaget
att tillgodoföras det mindre jordbruket
i sin helhet, borde utgå som en för -

stärkning av det extra mjölkpristillägget
proportionsvis i enlighet med nuvarande
grunder;

4. I: B 204, av herr Andersson, Torsten,
m. fl. likalydande med II: B 267, av herr
Hansson i Skegrie m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte

a) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa

om sådan snabböversyn av jordbrukets
prissättningsfrågor att förslag kunde föreligga
inför de kommande jordbruksförhandlingarna
till sådana automatiskt verkande
skyddsregler, att inkomstlikställigheten
kunde upprätthållas i enlighet med
1947 års riktlinjer, ävensom

om åtgärder i syfte att till nämnda förhandlingar
framförskaffa sådant statistiskt
material, att inkomstjämförelse mellan
jordbruket och jämförelsegrupperna
kunde baseras på arbetsersättning per
timme, samt med hänsyn till förekomsten
av s. k. obekväm arbetstid och kraven
på yrkeskunskaper;

b) besluta om fullmakt för Kungl.
Maj :t att, i enlighet med vad i motionerna
förordats, vidtaga sådan höjning av regleringsavgiften
å fettvaror, att margarinpriset
höjdes med 50 öre per kilogram;

c) medge, att det villkor, som var knutet
till den särskilda smörsubventionen
med 50 öre per kilogram, icke skulle utgöra
hinder för Svenska mejeriernas
riksförening att höja mejeripriset i den
utsträckning, som erfordrades för att
jordbruket vid försäljningen av smör på
den inhemska marknaden under tiden
december 1958—augusti 1959 skulle erhålla
ett inkomsttillskott av cirka 33 miljoner
kronor jämfört med nu gällande
försäljningspris;

d) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att till kompensation av
den enligt ovan förordade prishöjningen
på smör och margarin förslag måtte föreläggas
nästa års riksdag om avskaffande
av sockerskatten;

e) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utfärdande av sådana
föreskrifter, att avgiftsfri resandeinförsel

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. in.

av avgiftsbelagda jordbruksregleringsvaror
begränsades per person och resa till
en kvantitet av högst 5 kilogram, varav
högst 2 kilogram måtte utgöras av matfett
och av sistnämnda kvantitet högst 1
kilogram av smör; samt

f) medge, att de 12 000 000 kronor,
som skulle tillföras Svenska mejeriernas
regleringskassa, i den utsträckning, som
befunnes möjlig, finge användas till förstärkning
av mjölkpriset för det mindre
jordbruket i enlighet med motionernas
syfte;

5. I: B 205 av herr Ewerlöf m. fl., likalydande
med II: B 262 av herr Hjalmarson
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande
proposition måtte

a) hos Kungl. Maj:t hemställa

dels om utfärdande av kungörelse om
i motionerna angiven ändring av 2 § i
kungörelsen den 7 juni 1956 (nr 417)
med tillämpningsföreskrifter till förordningen
den 7 juni 1956 (nr 403)) angående
regleringen av införseln av fettråvaror
och fettvaror m. m.;

dels om bemyndigande för jordbruksnämnden
att med stöd av nyssnämnda
kungörelse vidtaga den ändring av regleringsavgiften
för fettvaror, som angivits
i motionerna;

b) uttala, att nu utgående smörsubvention
borde avvecklas fr. o. m. den 1 september
1959 och i samband därmed nu
utgående sockerskatt avskaffas, samt

c) uttala, att resandes rätt att fritt införa
sådana jordbruksregleringsvaror
som var avgiftsbelagda skulle begränsas
till sammanlagt 5 kilogram, varav högst
1 kilogram smör;

6. I: B 206, av herr Jonasson m. fl., likalydande
med II: B 264, av herr Brandt
i Sätila m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa

dels att pristillägg å brödsäd med 4 öre
per kilogram måtte utgå på all till spannmålshandeln
levererad brödsäd av 1958
års skörd,

dels att härför erforderliga medel utöver
redan anvisade 24 miljoner kronor
för liknande ändamål måtte tagas ur
spannmålsregleringskassan;

7. II: B 263, av herr Jansson i Benestad
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av förevarande proposition
måtte uttala, att de 12 000 000 kronor,
som avsatts till Svenska mejeriernas regleringskassa,
borde utgå i form av förstärkt
leveranstillägg enligt nu gällande
skala; samt

8. II: B 265, av herr Svensson i Ljungskile,
vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
proposition om stöd åt det mindre jordbruket
måtte framläggas för 1959 års
riksdag i så god tid, att den kunde behandlas
tidigare än förslaget om det allmänna
prisstödet för nästa avtalsperiod.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte till Fortsatt prisrabattering
av smör å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1958/59 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 30 500 000 kronor att

a) till ett belopp av 1 500 000 kronor,
jämte förefintlig behållning å medel, som
tidigare ställts till statens jordbruksnämnds
förfogande för rabattering av
smör till allmänna inrättningar, användas
för dylik rabattering enligt hittillsvarande
grunder under tiden januari—augusti
1959, samt

b) i övrigt användas för allmän prisrabattering
av smör under tiden december
1958—augusti 1959 i den omfattning
och under de villkor, som angivits i utlåtandet; B.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 205 och II: B 262, såvitt de avsåge
bemyndigande för statens jordbruksnämnd
att med stöd av vederbörande författning
vidtaga den ändring av regleringsavgiften
för fettvaror, som angivits
i motionerna;

C. att motionerna I: B 204 och II: B
267, såvitt de avsåge fullmakt för Kungl.
Maj :t att i enlighet med vad i motioner -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

na förordats vidtaga sådan höjning av
regleringsavgiften för fettvaror att margarinpriset
höjdes med 50 öre per kilogram,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 204 och II: B 267, såvitt de avsåge
medgivande att det villkor, som vore
knutet till den särskilda smörsubventionen
med 50 öre per kilogram icke skulle
utgöra hinder för Svenska mejeriernas
riksförening att höja mejeripriset i den
utsträckning, som erfordrades för att
jordbruket vid försäljningen av smör på
den inhemska marknaden under tiden
december 1958—augusti 1959 skulle erhålla
ett inkomsttillskott av cirka
33 000 000 kronor jämfört med nu gällande
försäljningspris;

E. att riksdagen måtte medgiva, att en
för motverkande av hamstring före den
1 december 1958 genomförd höjning av
priset på smör icke skulle utgöra hinder
för Svenska mejeriernas riksförening att
även för återstående tid intill sagda dag
komma i åtnjutande av den statliga prisrabatten
med 50 öre per kilogram smör,
dock under förutsättning att det inkomsttillskott,
som erhölles under november
månad som följd av prisökningen, inräknades
i det belopp av 16 500 000 kronor
som genom smörprishöjning skulle tillföras
jordbruket under tiden fram till
den 1 september 1959;

F. att motionerna I: B 205 och II: B
262, såvitt de avsåge hemställan att riksdagen
måtte uttala, att nu utgående statliga
smörsubvention borde avvecklas
fr. o. m. den 1 september 1959, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

G. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 205 och II: B 262 ävensom I: B
204 och II: B 267, såvitt motionerna åsyftade
avskaffande under nästa år av varuskatten
på socker;

H. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna II: B 263, I: B 203 och II: B
266 ävensom I: B 204 och II: B 267, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t att för i

det föregående angivet ändamål av det å
riksstaten under nionde huvudtiteln för
budgetåret 1958/59 anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område till Svenska mejeriernas
riksförening utbetala ett belopp
av 12 000 000 kronor;

I. att motionerna I: B 206 och II: B 264
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

J. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionen II: B 265 anfört
angående förslag rörande det framtida
stödet åt småbruket;

K. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 205 och II: B 262 ävensom I: B
204 och II: B 267, såvitt de avsåge ändring
i gällande föreskrifter rörande resandes
rätt att från utlandet fritt införa
sådana jordbruksregleringsvaror som vore
avgiftsbelagda;

L. alt motionerna I: B 153 och II: B 192,
I: B 190 och II: B 248 ävensom I: B 204
och II: B 267, sistnämnda båda motioner
såvitt de berörde grunderna för prissättningen
på jordbrukets produkter samt
det statistiska material, varpå inkomstjämförelsen
mellan jordbruket och jämförelsegrupperna
skulle baseras, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; M.

att motionerna I: B 205 och II: B
262, såvitt de ej besvarats i det föregående,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»I anslutning till förevarande proposition
har i motionerna I: B 205 och II: B
262 samt I: B 204 och II: B 267 yrkats åtgärder
för skärpning av de nyligen ändrade
bestämmelserna i fråga om resandes
rätt att från utlandet fritt införa sådana
jordbruksregleringsvaror som är avgiftsbelagda.
Under hänvisning till motiveringen
vid riksdagens beslut i detta ämne
den 28 april i år och till Nordiska rådets
rekommendation i samma ämne den
10 innevarande månad finner utskottet

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

icke skäl nu föreslå någon inskränkning
av den fullmakt Kungl. Maj:t för närvarande
har att, utifrån det marknadsmässiga
läget i stort, i gängse administrativ
ordning jämka reglerna för gränshandeln
med jordbruksvaror, beträffande fettvaror
dock inom viss angiven kvantitetsgräns.
Gällande begränsning i rätten att
i gränstrafik avgiftsfritt införa matfett
har för övrigt ej ändrats genom Kungl.
Maj :ts senaste beslut rörande ifrågavarande
införselbestämmelser. Utskottet
förordar i enlighet med det nu sagda avslag
å de fyra sist angivna motionerna.»

Reservationer hade anförts

1. av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Franzén, Pettersson i Dahl, Hxggblom
och Eliasson i Moholm, vilka dels ansett,
att utskottets yttrande i vissa angivna
delar bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, dels ock ansett, att
utskottets hemställan under C bort utgå
samt att utskottet bort under B, G och K
hemställa,

B. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom motionerna
I: B 204 och II: B 267 samt med
bifall till motionerna I: B 205 och II: B
262, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa om sådan
ändring i kungörelsen den 7 juni
1956 (nr 417) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen samma dag (nr 403)
angående reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror m. m., att i enlighet
med vad i reservationen anförts regleringsavgiften
höjdes med 50 öre för kilogram
fett;

G. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna I:B 205 och II: B 262 samt
I: B 204 och II: B 207, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att förslag måtte
föreläggas nästa års riksdag om avskaffande
av varuskatten på socker;

K. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom motionerna
I: B 205 och IDB 262 samt
med bifall till motionerna I:B 204 och
II: B 267 i skrivelse till Kungl. Maj :t an -

hålla om utfärdande av sådana föreskrifter,
att avgiftsfri resandeinförsel av
avgiftsbelagda jordbruksregleringsvaror
begränsades per person och resa till en
kvantitet av högst 5 kilogram, varav
högst 2 kilogram måtte utgöras av matfett
och av sistnämnda kvantitet högst 1
kilogram av smör;

2. av herrar Eskilsson, Hxggblom och
Eliasson i Moholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under F hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall till
motionerna I: B 205 och II: B 262, såvitt
nu vore i fråga, uttala, att nu utgående
smörsubvention borde avvecklas fr. o. m.
den 1 september 1959;

3. av herrar Nord, Nils Hansson,
Svensson i Ljungskile och Åhman, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under H hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
II: B 263, I: B 203 och II: B
266 ävensom I: B 204 och II: B 267, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t

dels att för disposition på sätt i reservationen
föreslagits av det i riksstaten
under nionde huvudtiteln för budgetåret
1958/59 anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område till Svenska mejeriernas
riksförening utbetala ett belopp
av 12 000 000 kronor,

dels att genom utnyttjande av jämväl
andra, i denna reservation berörda, till
förfogande stående medel för innevarande
regleringsår höja leveranstillägget
för mjölk från 3 till 5 öre per kilogram;

4. av herrar Eskilsson, Hxggblom och
Eliasson i Moholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande i angiven del bort hava
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under H
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

avslag å motionerna II: B 263, I: B 203
och II: B 266 ävensom I:B 204 och II:
B 267, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att av
det i riksstaten under nionde huvudtiteln
för budgetåret 1958/59 anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område till Svenska
mejeriernas riksförening utbetala
ett belopp av 12 000 000 kronor,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att riksdagen icke hade något att
erinra emot, att det här avsedda stöd åt
mjölkproduktionen, som i första hand
skulle komma det mindre jordbruket till
del, fördelades enligt det förslag om leveranstillägg,
som utarbetats av utredningen
om småbruksstöd;

5. av herr Hedström, som ansett, att
utskottets yttrande i vissa delar bort hava
den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
H hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med bifall till motionerna I: B
203 och II: B 266 samt med avslag å motionerna
II: B 263, I: B 204 och II: B 267,
sistnämnda båda motioner såvitt nu vore
i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att av
det å riksstaten under nionde huvudtiteln
för budgetåret 1958/59 anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område till Svenska
mejeriernas riksförening utbetala
ett belopp av 12 000 000 kronor för förstärkning
av det extra mjölkpristillägget
proportionsvis i enlighet med nuvarande
grunder;

6. av herrar Nord, Nils Hansson,
Svensson i Ljungskile och Åhman, vilka
ansett, att det stycke i utskottets utlåtande,
som började med orden »I anslutning»
och slutade med »angivna motionerna»
bort ersättas med följande uttalande: I

anslutning —--(lika med utskottet)
—--är avgiftsbelagda. I lik het

med motionärerna finner utskottet
det anmärkningsvärt, att Kungl. Maj :t
utan att frågan berörts vid förhandling -

arna ändrade de administrativa bestämmelserna
för gränshandeln omedelbart
efter det en prisöverenskommelse med
jordbruket träffats. Utskottet anser jämväl
att den nu medgivna kvantiteten
livsmedel, 15 kilogram per varje enskild
person över 12 år, är större än som kan
anses motsvara behovet för gränshandel
i egentlig mening. Med hänsyn till riksdagens
den 28 april i år fattade beslut
som givit Kungl. Maj :t fullmakt att utfärda
erforderliga bestämmelser samt vidare
med hänsyn till att Nordiska rådet
i en rekommendation den 10 innevarande
månad enhälligt förordat att inga
ändringar bör ske utan föregående konsultationer
emellan berörda länder anser
sig utskottet icke kunna biträda förevarande
motioner. Utskottet förutsätter
emellertid att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
på detta område och söker nå
fram till en med hänsyn till olika intressen
hållbar avvägning av bestämmelserna
angående gränshandeln.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Sigfrid
Larsson, Franzén och Pettersson i Dahl.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Hedströms fråga
angående avskaffande av utjämningsavgiften
på konsumtionsmjölk såvitt gäller
övre Norrland, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Hedström har frågat
mig, om jag är i tillfälle att meddela,
när nu utgående utjämningsavgift på
konsumtionsmjölk, som exempelvis för
Norrbottens läns vikommande för närvarande
uppgår till 10,85 öre per kilogram,
kan helt avskaffas för övre Norrlands
vidkommande.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den interna utjämningen av intäkterna
från olika grenar av mejerirörelsen
har aldrig varit fullständig. Detta sammanhänger
med att behovet av mjölk
och grädde måste tillgodoses i första
hand. Försäljningen härav bör därför

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang-, vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

löna sig bättre än försäljningen av andra
mjölkprodukter. Den fördel, som konsumtionsmjölkförsäljningen
på detta sätt
åtnjutit, var till en början relativt liten
men har på senare år ökat genom att
vid prishöjningar utjämningsavgiften
satts lägre än den beräkningsmässigt
borde ha satts vid full utjämning. Vid nu
gällande utjämningsavgifter får mejerierna
vid försäljning av konsumtionsmjölk
en intäkt, som med omkring 7,5
öre per kilogram helmjölk överstiger
den, som erhålles, om samma mjölk använts
för smörtillverkning. Av merintäkten,
7,5 öre, beror 2,6 öre på ändringar,
som vidtagits från och med början av
innevarande år. I norra Sverige är den
behållna merintäkten högre på grund
av där rådande högre mjölkpris.

Vad särskilt gäller Norrbottens län
uppgår den merintäkt för konsumtionsmjölken,
som mejerierna trots utjämningsavgiften
själva får behålla, för närvarande
till omkring 12,5 öre per kilogram
helmjölk. Jordbruksnämnden har
i särskild skrivelse, till vilken Kungl.
Maj:t ännu icke tagit ställning, föreslagit
en ytterligare sänkning av utjämningsavgiften
i Norrbottens län. Om
man medräknar denna, blir den totala
merintäkten i detta län 13,5 öre per kilogram
helmjölk och förbättringen från
årets början 3,6 öre. Vidare har mjölkavgiften
borttagits för Norrbottens vidkommande,
vilket motsvarar en sänkning
av utjämningsavgiften med omkring
3,5 öre per kilogram, som konsumtionsmjölk
försåld helmjölk. Av det anförda
torde framgå, att konsumtionsmjölkförsäljningen
i Norrbottens län
trots den kvarvarande utjämningen har
förhållandevis goda villkor och att det
redan vidtagits eller föreslagits rätt omfattande
åtgärder för att förbättra villkoren
för mjölkproduktionen i detta län.

Vad gäller frågan om möjligheterna
att gå längre i avveckling av utjämningsavgiften
i Norrbottens län sammanhänger
denna mycket nära med frågan om
utvecklingen av avsättningsförhållandena
för mjölkproduktionen över huvud
taget. Det torde knappast vara möjligt

att nu göra några bestämda uttalanden
härvidlag. Det mest ändamålsenliga förefaller
vara, att frågan om den interna
utjämningen av intäkterna från olika
grenar av mejerirörelsen liksom hittills
i första hand får tagas upp inom jordbrukets
organisationer och vid överläggningar
mellan dessa och statens jordbruksnämnd.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Hedströms fråga.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Netzén för hans
svar på min fråga.

Av statsrådets svar framgår att Norrbotten
marknadsmässigt har ett bra läge
i fråga om mjölkproduktionens avsättning.
Det beror på att så stor del av den
sammanlagda produktionen fått avsättning
i form av konsumtionsmjölk, varigenom
ett relativt högt mjölkpris kan
tillämpas till producenterna. Nu får man
emellertid inte glömma att vi har så
särpräglade förhållanden i Norrbotten,
att det är fullt motiverat med detta pris.
Man kan inte komma ifrån det faktum,
att ingen annan landsdel i vårt avlånga
land har så svåra betingelser för jordbruksdriften
som just Norrbotten, vilket
i sin tur till största delen sammanhänger
med det karga klimatet där. Det är faktiskt
på det sättet, att i detta län kan i
stort sett ingen annan jordbruksproduktiton
bedrivas än mjölkproduktion.

Jag vill inte underkänna systemet med
mjölkavgifter i och för sig, då ju detta
system utgör ett bevis för en solidarisk
strävan inom jordbrukarleden i detta
land, men jag anser att Norrbotten och
övre Norrland över huvud taget drabbas
onödigt hårt genom de höga utjämningsavgifter
som uttages där. Våra representanter
inom producentföreningarna
och den fackliga rörelsen inom jordbruket
där uppe har också vägrat att
godkänna de överenskommelser som innebär
att dessa tunga pålagor skall fortfara
att gälla.

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

Statsrådet säger i slutet av sitt svar,
att »frågan om den interna utjämningen
av intäkterna från olika grenar av mejerirörelsen
liksom hittills i första hand
får tas upp inom jordbrukets organisationer
och vid överläggningar mellan
dessa och statens jordbruksnämnd». Jag
tar fasta på detta statsrådets uttalande.
Statsrådet har där på ett fint sätt låtit
förstå, att det är hans innersta mening
att mjölkproduktionen i övre Norrland
bör få ett starkt stöd, i första hand genom
att höga vederbörande inom mejeriorganisationen
behjärtar de svårigheter
som bevisligen är förknippade med
mjölkproduktion där uppe och att man
sedan låter denna förståelse komma till
uttryck genom att där slopa utjämningsavgifterna.

Det råder starkt delade meningar om
huruvida konsumentmjölkproducenterna
arbetar på goda villkor i övre Norrland.
Man måste här komma ihåg produktionsinriktningen
inom det norrländska jordbruket.
Gör man det kommer man nog
till den uppfattningen, att mjölkproducenterna
behöver ett ordentligt stöd. Det
är då naturligt att jordbrukarna i första
hand får tillbaka sina egna pengar. Så
ser vi kort och gott på saken. Jordbrukets
föreningsrörelse i Norrbotten har
precis denna uppfattning, men denna
rimliga mening har inte vunnit gehör i
de centrala instanserna inom samma föreningsrörelse.
Detta är beklagligt. Ett
verkligt stöd från statsmakterna för att
råtta till skevheten med denna avgift för
övre Norrlands vidkommande är därför
befogat.

Jag vädjar slutligen till herr statsrådet
att göra sitt inflytande gällande så att
ett underskottsområde, exempelvis Norrbottens
län, inte skall behöva lida under
denna oformliga pålaga till men inte bara
för producenterna utan också för
konsumenterna inom underskottsområdet
i fråga.

Jag ber att med dessa ord än en gång
få understryka mitt tack till statsrådet.

Överläggningen i anledning av herr
Hedströms fråga förklarades härmed
slutad.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! I nu gällande överenskommelser
om prissättning på jordbrukets
produkter ingår en bestämmelse
som brukar kallas för 6-procentregeln.
Avsikten med denna regel är, att en
översyn av prissättningen skall ske, när
den genomsnittliga producentprisnivån
mera stadigvarande och markant avviker
från den prisnivå som motsvarar
upprätthållna mittpriser. När 6-procentregeln
utlösts — det skedde den 1 oktober
— skall sådana justeringar vidtas,
att prisnivån kommer att svara mot mittpriserna.
Man har visserligen inte varit
fullt ense om vilka mittpriser det här
gäller, men det spelar i detta sammanhang
mindre roll, och det är en annan
fråga som kommit i förgrunden i den
aktuella debatten.

I det s. k. kompromissförslaget av år
1955 uttalas, att då 6-procentregeln utlösts,
bör, i den mån så är möjligt, statens
jordbruksnämnd, utan att importavgifterna
annat än undantagsvis höjs över
25 procent av det enligt jordbruksprisutredningens
metod beräknade importvärdet,
justera avgifterna på sådant sätt
iatt producentpriserna återförs till mittprisnivån.
Detta uttalande, att man om
möjligt skall undvika högre införselavgifter
än 25 procent av varans importvärde,
har nu börjat betecknas som en
regel, och man talar om 25-procentregeln,
även om man ibland uttrycker sig
litet försiktigare och säger s. k. 25 %-regeln. Man samordnar denna s. k. 25-procentregel med 5- och 6-procentreglerna,
vilket även jordbruksministern
gör i sin proposition nr B 50. Men i realiteten
måste väl uttalandet närmast betraktas
som ett påpekande, att om införselavgiften
för en vara behöver höjas
till mer än 25 procent av importpriset,
bör även andra vägar prövas, t. ex.
kvantitativ importreglering, till stöd för
den nya prisnivån. Det kan aldrig ha varit
avsett, att vad som sägs om de 25
procenten skulle hindra att en utlösning
av 6-procentregeln skulle få den verkan,
som den har till uppgift att framkalla,
nämligen att återställa mittprisnivån.
Vad som sagts beträffande de 25 procen -

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 65

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

ten var med andra ord icke en regel utan
en kommentar till 6-procentregeln, syftande
till att under vissa omständigheter
även andra alternativ än en höjning
av införselavgifterna bör undersökas.

Herr talman! Jag skall med ett par
ord beröra en tablå som finns i propositionen.
Eftersom vi har glädjen att se
statsrådet Netzén här i kammaren, kanske
det kan vara möjligt att få en förklaring
till att denna tablå har tagits in.
Den står på sid. 14 och anger inkomstutvecklingen
för vissa jordbrukare från
år 1954 till år 1956. För dessa jordbrukare
visar den en inkomststegring med mer
än 20 procent mellan de nämnda åren,
men för industriarbetare visar den en
inkomstförbättring på endast 16,5 procent
under samma tid. På s. 13 finns
det emellertid en annan tabell, där inkomsterna
för samma kategorier av jordbrukare
är redovisade, inte bara för
åren 1954 och 1956, utan även för 1955
och 1957. Om man nu jämför basåret

1954 med åren 1955 och 1957, får man
en bild rakt motsatt den som man får
när man tittar på den först nämnda tablån.
Då finner man att det inte föreligger
någon inkomstökning från 1954 till

1955 och inte heller från 1955 till 1957,
utan i stället en inkomstminskning.

Tablån på s. 14 hänför sig dessutom
till en period som ligger före nu
gällande prisavtal, och det är väl närmast
till dettta avtal som propositionen
nr B 50 hänför sig. Det är ju utlösningen
av en bestämmelse i detta avtal,
som har aktualiserat propositionen.
Jordbruksnämnden, som väl har tillhandahållit
materialet, säger ju också att
materialet enligt tablån på s. 14 inte
säger någonting om prisutvecklingen under
prissättningsperioden, och då kan
man ju fråga sig, vad som är anledningen
till att man har velat belasta trycket
med denna tablå.

Tabellen på s. .13 är rätt intressant.
Den skulle passa utmärkt för att belysa,
kanske inte precis de ting som behandlas
i propositionen nr B 50, men väl
behovet av resultatutjämning vid jordbruket.

Den träffade uppgörelsen om en för 5

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 12

bättring av jordbrukets produktpriser
med sammanlagt 100 miljoner kronor för
tiden fram till den 1 september 1959 har
utskottet enhälligt tillstyrkt. Det står i
något sammanhang att det gäller en tid
av 10 månader, och så kommer det en
en uppgift — den finns kanske redan i
protokollet från förhandlingarna — om
att det gäller 120 miljoner kronor per år.
Denna siffra har ju i och för sig inget
värde, eftersom det nu gäller hur stort
tillskott jordbruket skall få fram till den
1 september 1959, men så kommer vi
till en annan fråga. För 12 månader gäller
det 120 miljoner kronor, men varför
skall man räkna kompensationen för 10
månader? Det var den 1 oktober som 6-procentregeln utlöstes. Om jag kan räkna
rätt är det från den 1 oktober 1958
till den 1 september 1959 inte 10 månader
utan 11. Kompensationen borde väl
egentligen räknas från den dag då 6-procentregeln utlöstes. Ja, strängt taget
har jordbruket även under de närmast
föregående månaderna haft alltför
låga inkomster.

Nåja, detta resonemang är ju i och
för sig rätt oviktigt, ty det är de 100
miljonerna som är det väsentliga, och
om denna siffra har det rått enighet.
Förhandlingarna gav denna siffra till
resultat, regeringen har framlagt förslag
om den och utskottet har tillstyrkt
förslaget på denna punkt. Men vi, några
reservanter i utskottet, har nu ansett
att utskottet hade bort tillstyrka
motioner, som inte ifrågasätter ändring
av beloppet men som går ut på skapande
av garantier för att det uppnådda
resultatet inte skall äventyras utan
beloppet på 100 miljoner kronor verkligen
kommer jordbruket till godo. Jag
kommer härmed in på ett par ting som
man måste tänka på när det gäller
att skapa dessa garantier.

Nästan innan bläcket hunnit torka
på underskrifterna under uppgörelsen
om de 100 miljonerna utfärdade Kungl.
Maj :t ändrade föreskrifter om gränshandeln,
och detta såvitt jag förstår
fullkomligt i onödan. Genom höjning
av den kvantitet livsmedel, som resande
fritt får införa, från 10 till 15 kilo -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

gram skapas givetvis risker för att effekten
av den träffade prisuppgörelsen
urholkas. Syftet med den avgiftsfria
gränshandeln bör — vilket förresten
också vårriksdagen uttalade sig för —
vara att tillgodose vederbörandes behov
av livsmedel omedelbart efter resan.
Med hänsyn härtill är åtminstone enligt
min uppfattning redan en kvantitet
av 10 kilogram onödigt stor. En
kvantitet av 5 kilogram bör vara fullt
tillräcklig för att tillgodose detta omedelbara
behov.

Utskottet hänvisar till Nordiska rådets
rekommendation av den 10 november
1958. Jag har genomläst denna rekommendation,
men jag har mycket svårt
att finna någonting i den som är relevant
i detta sammanhang. Vi reservanter
menar därför, att kravet på att varje
resande skall få införa maximalt fem kilo
livsmedel, varav högst två kilo matfett
och härav högst ett kilo smör — är berättigat.
Det är samma inställning som
vi hade i våras.

Sedan kommer jag till en annan punkt,
som också är viktig för att vi skall få
garanti för att det belopp på 100 miljoner
kronor, som enligt förhandlingsöverenskommelsen
skulle tillföras jordbruket,
verkligen kommer jordbruket till
godo. Enligt uppgörelsen har jordbruket
rätt att höja smörpriset så mycket, att
mjölkproducenterna för tiden fram till
den 1 september 1959 genom en sådan
prishöjning tillföres högst 16,5 miljoner
kronor. Priset på smör höjdes ju redan
häromdagen med 50 öre. Detta innebär
en ökad prisspänning mellan smör och
margarin. Vi reservanter menar därför,
att även margarinpriset bör höjas —
detta för att hindra att den konsumtionsförskjutning
från margarin till smör,
som har ägt rum under det sista halvåret,
skall förbytas i sin motsats.

Att konsumenterna i allmänhet är beredda
att betala ett högre pris för smör
än för margarin, har ju den senaste tidens
utveckling klart visat, men det är
givet att valet influeras av prisspänningens
storlek. Är inte prisskillnaden så
stor, köper folk hellre smör än margarin.
Att så är fallet har utvecklingen un -

der det senaste halvåret gett ett utmärkt
belägg för. Nå, om en del nu tycker
bättre om smör än margarin, är det
av intresse att dessa får tillfälle att kunna
köpa smör i så stor utsträckning som
kan anses lämplig. Men det finns också
andra ting, som gör det angeläget att
inte ha för stor prisspänning mellan
smör och margarin. Det talas ibland om
överskottskris för jordbruket. Nu har det
talet tystnat rätt mycket, ty vi befinner
oss i dag i ett sådant läge, att vi kan
räkna med att produktion och avsättning
snart väger jämnt. Och vad beror
det på? Jo, bland annat på den ökade
smörkonsumtion, vi nu fått på margarinets
bekostnad. Den överskottskris vi
haft beror om inte till 100 procent så i
varje fall i mycket hög grad på att smörkonsumtionen
gick ned, medan margarinkonsumtionen
ökades, överskottsfrågan
är således ett problem, som intimt
sammanhänger med proportionerna mellan
smör- och margarinkonsumtionen i
i detta land.

Sedan tillkommer en annan sak, som
man inte heller helt skall bortse från.
Det är det faktum att råvarorna till margarinet
till större delen — uppgifterna
varierar men det rör sig om ungefär 75
procent — importeras, medan däremot
smöret är en inhemsk produkt. Vi har
i dag talat om valutareserven, och även
denna sak spelar en viss roll i det sammanhanget.

Man säger vidare, att en höjning av
margarinpriset innebär höjda livsmedelskostnader
för hushållen. Ja, men vi
reservanter har föreslagit, att det till
nästa års riksdag skall framläggas förslag
om att sockerskatten skall tas bort.
Då får ju konsumenterna kompensation
för fördyringen av margarinet.

Utskottet har, för att beröra ett par
andra ting i denna fråga, framhållit det
angelägna i att Kungl. Maj:t noga bevakar,
att de 12 miljoner, som skall tillföras
Svenska mejeriernas riksförenings
regleringskassa, användes för en inkomstförstärkning
till det mindre jordbruket.
Det har redan träffats vissa
överenskommelser mellan riksföreningen
och jordbruksnämnden, och vi har

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

tidigare i dag i interpellationsdebatten
hört talas om att det finns skäl för att
tillföra det norrländska jordbruket, på
grund av dess speciella förhållanden,
ett inkomsttillskott genom ett tillägg till
dess andel av prisförbättringen beträffande
mjölkproduktionen. Ett sådant
tillägg har också skett, även om jag erkänner
att det är mycket blygsamt. Men
det finns småbruk i hela landet, och
även om det är fullt berättigat att en
större del än nu går till Norrland, är
det dock viktigt att alla småbruk, som
har mjölkproduktion, får någon delaktighet
i denna prisförbättring. Därför
tycker jag att det bör övervägas, om
man inte skulle kunna åstadkomma en
sådan sak genom att något höja leveranstilläggen
för mjölk.

Jag finner det mycket tacknämligt, att
utskottet förklarat sig inte ha något att
erinra mot, att de jordbrukare, som fått
sin brödsäd så groddskadad att den inte
fyller kraven för kvarngill vara, får en
prisförbättring, som svarar ungefär mot
prisskillnaden, och att kostnaden härför
skulle täckas av medel, som inflyter i
form av införselavgifter på kraftfoder.
Detta blir en hjälp framför allt till de
mest behövande, till de många som av
likviditetsskäl varit tvungna att sälja sin
råg omedelbart efter skörden, då priserna
på inte kvarngill vara var mycket
låga.

Jag inledde mitt anförande med att
tala om 6-procentregeln och den oklarhet
som rått i fråga om bestämmelsens
tolkning. Vi har i motioner från centerpartihåll
påpekat det angelägna i att sådana
skyddsregler utformas vid kommande
prisförhandlingar, avseende den
nya avtalsperioden, att inkomstlikställigheten
enligt 1947 års principbeslut
verkligen kan upprätthållas. Det har
också framhållits att allt bör göras, som
kan göras, för att få fram en riktig bild
av de inkomster som skall jämföras.
»Inkomstlikställighet» skulle man vä!
kunna översätta ungefär med att likvärdiga
ersättningar utgår för likvärdiga
arbetsprestationer. Jag skall inte, herr
talman, närmare gå in på detta, utan
hänvisar därvidlag till det särskilda ut -

talande som har fogats till utskottsbetänkande!.
Det är emellertid glädjande
att konstatera att ifrågavarande motioner,
som har varit ute på remiss, har
vunnit beaktande. I remissvaren har understrukits
vikten av att synpunkterna
tillgodoses, och det har också framhållits
att förberedelser redan är i gång
för att skaffa bästa möjliga underlag för
bedömningen av sådana ting som inkomstlikställigheten,
innan avtalsförhandlingarna
tar sin början.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr 1.
Denna avviker ju endast på vissa detaljpunkter
från utskottsmajoritetens utlåtande,
och yrkandet innebär alltså i
stort sett bifall till utskottets förslag. I
fråga om dessa detaljer ansluter jag mig
emellertid till reservation nr 1.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område innebär
ett godkännande av den överenskommelse
som träffats mellan å ena sidan
jordbruksnämnden och å andra sidan
jordbrukets förhandlingsdelegation. Om
den uppgörelse som träffats, sedd från
såväl jordbrukets som konsumenternas
sida, kan anses vara tillfredsställande,
skall jag vid detta tillfälle inte gå in på.
Det är väl kanske så, att ingen blivit riktigt
nöjd — ingendera av parterna fick
som han hade tänkt sig.

Om det således inte kan resas några
större invändningar mot uppgörelsen
från vare sig den ena eller andra sidan
— konsumenter eller producenter — ber
jag dock att få påpeka att man från
småbrukets sida reagerar starkt emot det
sätt, på vilket de prishöjningar, som
jordbruket skall få tillgodoräkna sig,
fördelas mellan de olika produktionsgrenarna.
Det var ju den i våras inträffade
prissänkningen å smör med därav
följande prisfall på mjölk, som var den
främsta orsaken till inkomstminskningen
för jordbruket. Yad hade under så -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

dana förhållanden varit det rättvisaste?
Jo, att prishöjningarna i första hand tillförts
mjölkproduktionen. Men i stället
för att göra detta ger man nu enligt utskottets
förslag det mesta till brödsädesoch
oljeväxtodlingen. Och vad mer är,
prishöjningarna på ifrågavarande produkter
är säkerställda och kommer att
betalas ut i full utsträckning. När det
däremot gäller den animaliska produktionen,
såsom smör, ägg och fläsk, är det
inte alls så säkert att de prishöjningar
som utlovats kan tas ut till sitt fulla
värde, då de är beroende av de marknadsmässiga
förutsättningarna. Nu vet
man ju också av erfarenhet att ett högt
brödsädespris automatiskt medför ett
högt pris på fodersäd, vilket i stor utsträckning
kommer att äta upp de prishöjningar
som är ifrågasatta för den
animaliska produktionen. Det blir under
alla förhållanden fallet för småbrukets
del, eftersom detta är hänvisat till
att i stor utsträckning täcka sitt behov
av fodersäd genom inköp. Att man bland
småbrukarna reagerar starkt mot den
föreliggande prisuppgörelsen framgår
med all tydlighet av det uttalande som
Skaraborgs läns småbrukareförbund
gjorde vid ett talrikt besökt möte i Falköping
den 16 november. Efter att ha
haft överläggningar i prisfrågorna beslutade
förbundet att på det kraftigaste
protestera mot den senaste prisuppgörelsen
och uttalade därvid bland annat:
»Då det var prissänkningen på smör,
som var främsta orsaken till att 6-procentregeln
sattes i kraft, så borde det
underskott som jordbruket redovisar för
tiden fram till 1 september 1959 främst
läggas på ett förbättrat mjölkpris. För
brödsäds- och oljeväxtodlarna gäller en
fast prishöjning med respektive 4 och 6
öre per kilogram för årets skörd att uttagas
även i efterskott, under det att
de höjningar som utlovats för potatis,
ägg, fläsk och smör är osäkra, om de
kan tagas ut till det utlovade beloppet.
Man ger de cirka 35 000 större jordbruken
en säker inkomsthöjning, under det
att de 187 000 småbruken får nöja sig
med löften, som möjligen kan ge en
liten och osäker slant. Vi hoppas att

riksdagen ser till att detta vränga förhållande
rättas till.»

Som ett uttryck för att man också på
det hållet väntar på en proposition angående
småbruksstödet gjordes också ett
uttalande, som jag ber att få citera. I
uttalandet heter det: »Vi protesterar
också mot regeringens åtgörande att till
en osäker framtid uppskjuta den s. k.
småbruksutredningens förslag, som
framlagts av en enhällig utredning, där
samtliga fyra stora partier var representerade
av sina ledande män. Alla förslag,
som gäller småbruket och som avser
att skapa rättvisa åt detsamma, förhalas
år efter år.» Slut på citat.

Inom jordbruksutskottet var man också
ganska överens om att småbruket var
missgynnat i fråga om prissättningen —
åtminstone fick jag den uppfattningen.
Det uttalades från flera håll, att de 12
miljoner kronor, som står till förfogande
för förbättring av mjölkpriset, i första
hand borde gå till småbruket.

Från folkpartihåll har vi ansett det
som ett rättvisekrav, att man går ett steg
längre när det gäller stöd åt småbruket.
Vi har därför föreslagit att leveransbidraget
liöjes från nuvarande 3 öre till 5
öre per kilogram. Vi har därvid knutit
an till motionerna I: B 204 och II: B 267,
som innebär att dessa 12 miljoner kronor
får anlitas till förstärkning av mjölkpriset
för det mindre jordbruket men
att även andra åtgärder bör vidtagas i
detta avseende. Med hänsyn till att det
i avvaktan på proposition om fortsatt
stöd åt det mindre jordbruket gäller en
åtgärd för nu löpande regleringsår synnes
det oss lämpligt att denna förstärkning
sker utan organisatoriska förändringar
eller någon ny avvägning mellan
olika delar av landet.

Vi föreslår i reservationen nr 3, att
utskottet som sin mening skulle uttala,
att leveranstillägget för nu löpande regleringsår
bör höjas från 3 till 5 öre per
kilogram. Enligt vad vi inhämtat skulle
detta kosta 24 miljoner kronor. Åtgärden
förutsätter att, förutom de 12 miljoner
kronor som ställes till Svenska mejeriernas
riksförenings förfogande, ytterligare
12 miljoner kronor disponeras för

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder
detta ändamål. Härför kan enligt vår mening
de medel användas, som står till

förfogande för det allmänna mjölkpristillägget,
eller en erforderlig del av de
betydande summor, som för närvarande
inflyter som importavgifter för fodermedel.
Det sistnämnda bör enligt mitt personliga
förmenande ligga nära till hands,
eftersom det är fodermedel som används
vid mjölkproduktion.

Med den motivering som jag här har
anfört ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationerna nr 3 och 6.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! När riksdagen fattade beslut
om prissättningen på jordbrukets
produkter — dels principbeslutet hösten
1955 och dels det definitiva beslutet
våren 1956 — hoppades vi slippa ifrån
de årliga debatterna om jordbrukspriserna.
Förhoppningen om litet mindre
publicitet omkring dessa frågor har
emellertid inte infriats, åtminstone inte
under innevarande år. Det är i dag
tredje gången för i år som vi behandlar
dessa frågor i riksdagen, och vi
kan alltså konstatera att försöket att
nå en överenskommelse, som skulle
löpa automatiskt under en följd av år,
har misslyckats.

Då man accepterade ett treårigt avtal
för tiden 1956—1959 med inom vissa
gränser fixerade priser beräknade
man att jordbruket i vårt land skulle
kunna ge ett väsentligt bidrag till en
stabilisering av den ekonomiska utvecklingen.
Om man ser på erfarenheterna
under den hittills gångna delen
av avtalsperioden, finner man också att
jordbruket infriat sin skyldighet enligt
avtalet. I propositionen som ligger
till grund för dagens debatt finns
en del siffror samlade, som belyser
detta förhållande. Producentprisindex,
som ånger prisutvecklingen för jordbrukets
produkter, har både under
regleringsåret 1956/57 och 1957/58
legat ungefär en procent över den
överenskomna mittprisnivån. Produktpriserna
har alltså hela tiden hål -

på jordbrukets område, m. m.

lit sig inom de bestämda prisgränserna
och endast tillfälligtvis och för enstaka
produkter närmat sig den övre
prisgränsen. Under samma tid har
emellertid konsumentprisindex befunnit
sig i så gott som oavbruten stegring,
beroende på prishöjningar för
andra varor än sådana som kommer
från det svenska jordbruket.

På grund av dessa omständigheter
blev det nu i höstas aktuellt att tillämpa
den s. k. 6-procentregeln i jordbruksöverenskommelsen.
Herr Sigfrid Larsson
har redan belyst, vilka problem
detta ställde jordbrukets förhandlare
och jordbruksnämnden inför, och jag
skall därför inte dröja vid denna sak.
Jag kan begränsa mig till att konstatera,
att första gången som denna spärrregel
skall tillämpas i praktiken, så visar
det sig stöta på oöverstigliga svårigheter
att tolka vad den egentligen
innebär. Man kan väl därför säga, att i
och med det förslag, som vi har fått vid
sidan av 6-procentregeln, och med hänsyn
till de förhandlingar om ett nytt
prisavtal som nu skall börja, får vi begrava
6-procentregeln i den utformning
regeln fick år 1956, och begrava den i
stillhet. Vi uttalar vid bortgången den
förhoppningen, att vi i ett nytt jordbruksavtal
skall få bättre och mer tillfredsställande
skyddsregler för jordbruket
än vi haft och har under den nu
löpande perioden.

Oavsett den principiella tolkningen
av 6-procentregelns innebörd var det
emellertid i höst uppenbart, att den
ogynnsamma utvecklingen beträffande
både inkomster och kostnader för jordbruket
motiverade en inkomstförbättring
för näringen. I detta läge undersökte
man, som praktiskt folk har för
sed, vid överläggningarna mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
vilka utvägar det
fanns att höja jordbrukspriserna med
hänsyn till avsättningsmöjligheterna.
Man lagade efter lägligheten och träffade
en överenskommelse på grundval
av föreliggande möjligheter.

Ur jordbrukets synpunkt måste emellertid
den träffade överenskommelsen

70 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

betraktas som en mycket mager förlikning.
Den har inte givit jordbruket det
inkomsttillskott som behövdes för att
täcka kostnadsökningarna. Garantireglerna
har inte fyllt sin avsedda funktion,
och det beror, som jag nyss sade,
främst på den fortgående inflationen
inom landet och dess konsekvenser för
jordbruket när det gäller kostnadssidan.

Man kan dock konstatera, att den i
höst träffade jordbruksuppgörelsen inte
lägger nytt bränsle på inflationsbålet.
Jordbruket skall tillföras ökade inkomster
med 100 miljoner kronor, såsom
här redan har antytts. Det är emellertid
bara en del av den summan som
åstadkommes genom höjda livsmedelspriser.
Till väsentlig del tar man inkomstförbättringen
av medel, som finns
i tillgängliga regleringskassor. Dessa
kassor har i stor utsträckning skapats
genom avgifter från jordbrukarna själva.
Därigenom att prishöjningarna endast
till liten del drabbar de direkta
livsmedelspriserna kan de inte tas till
intäkt för krav på kompensation från
våra löntagargrupper. På det viset har
jordbruksnäringen åter lämnat ett beaktansvärt
bidrag till stabiliseringen på
det ekonomiska området och medverkat
till en lugnare avtalsrörelse inför
nästa år.

Det är redan konstaterat, att ett enhälligt
jordbruksutskott har tillstyrkt
regeringens förslag i föreliggande proposition.
Även från högerns sida har vi
alltså biträtt den träffade överenskommelsen
i vad det gäller inkomstförbättringen
för jordbruket. I överenskommelsen
ingår emellertid en del detaljer,
där vi har en annan mening än den
som företrädes av regeringen och jordbruksutskottets
majoritet. Det är framför
allt beträffande subventioneringen
av smöret som vi skulle ha önskat en
annan lösning, men eftersom jordbruket
varit i ett tvångsläge och förslaget
om fortsatt subventionering ingår som
en integrerande del i det träffade avtalet,
har vi även i detta avseende godtagit
överenskommelsen som ett provisorium
för den återstående avtalstiden.
Vi yrkar emellertid i en reservation, att

subventionerna skall avvecklas fr. o. m.
den 1 september 1959.

När vi först diskuterade frågan om
smörprisrabatteringen, i slutet av april
i år, framhölls det att kostnaderna för
den föreslagna försöksperioden var så
låga, att de egentligen inte spelade någon
roll för statsfinanserna. Det rörde
sig vid det tillfället bara om ett belopp
av ett fåtal miljoner kronor. Nu får vi
emellertid veta, att den sammanlagda
kostnaden för prisrabattering på smör
under tiden maj 1958—augusti 1959 beräknas
till över 55 miljoner kronor. Det
rör sig alltså om ganska avsevärda summor.
För att söka minska kostnaden för
statsverket upprepar vi även nu vårt
tidigare förslag om höjning av margarinaccisen.
Syftet med detta förslag är
tvåfaldigt. För det första beräknas en
sådan åtgärd medföra en inkomst för
statskassan, som ungefär motsvarar
kostnaden för den fortsatta smörrabatteringen
fram till den 1 september
1959. För det andra bibehåller vi genom
en höjning av margarinaccisen
smörets konkurrenskraft gentemot margarinet,
när smörpriset nu måste höjas
— herr Sigfrid Larsson har redan belyst
den delen av problemet. Det sistnämnda,
att öka möjligheten till avsättning
av smör på den svenska marknaden,
var ju själva kärnpunkten i de
tidigare genomförda åtgärderna för att
komma ur den rådande överskottskrisen.

Nu kan vi säga, att i dag råder det
inte något överskott på smör i marknaden.
Vi vet emellertid inte vad framtiden
bär i sitt sköte, men troligtvis blir
det svårt att avsätta jordbrukets hela
smörproduktion inom landet. Därmed
kommer jag osökt in på den andra
punkten i den gemensamma reservation,
som representanterna för centern
och högern inom jordbruksutskottet har
avlämnat, nämligen frågan om gränshandeln
med livsmedel.

Vi kan, herr statsråd, inte förstå, att
de genomförda lättnaderna på detta område
stämmer överens med önskemålet
att i största möjliga utsträckning bereda
avsättning för svenska jordbruks -

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

produkter inom landet. När man möjliggör
för en familj på fyra personer att
införa 60 kg livsmedel i stället för 10
kg enligt de förutvarande reglerna,
kommer man ganska långt från de regler,
som jordbruksministern själv utformade
under vårriksdagen, nämligen
att livsmedlen skulle vara avsedda för
den resandes eller honom närståendes
personliga behov eller att varornas
mängd och beskaffenhet skulle känneteckna
dem som avsedda för icke yrkesmässigt
bruk. Det kändes onekligen
som ett slag för örat, när denna liberalisering
av gränshandeln kom endast
ett par dagar efter det överenskommelse
om priserna träffats mellan förhandlingsdelegationen
och jordbruksnämnden
utan att frågan hade varit föremål
för någon diskussion i samband med
dessa förhandlingar. Om man vill försöka
få till stånd en avspänning i den
ibland ganska irriterade och bekymrade
inställningen bland jordbrukarna,
bör man sannerligen inte gå fram på
sådana vägar, som regeringen i detta
fall har gjort.

Jag skall till sist säga några ord om
reservation 4, som högermännen i utskottet
har fogat till utlåtandet och som
gäller fördelningen av det anslag på 12
miljoner kronor, vilket främst är avsett
att komma det mindre jordbruket
till godo. Man kan diskutera olika vägar
att nå detta resultat. Vi har antytt
en möjlighet. Vi har ansett att det här
fanns ett lämpligt tillfälle att pröva det
förslag, som småbruksutredningen lagt
fram om stöd för det mindre jordbruket.
Utredningens förslag beräknas nämligen
kosta exakt samma belopp, som
skall ställas till förfogande för detta
ändamål, eller ungefär 12 miljoner kronor.
På detta sätt kunde man få praktiska
erfarenheter på området. Jag tycker
ju själv att förslaget i reservationen
är mycket modest. Vi föreslår riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala, att riksdagen icke har något att
erinra mot att det här avsedda stöd åt
mjölkproduktionen, som i första hand
skall komma det mindre jordbruket till
del, fördelas enligt det förslag om leve -

ranstillägg, som utarbetats av utredningen
om småbruksstöd. Det skulle alltså
ge Kungl. Maj:t en möjlighet att gå denna
väg utan att det skulle föranleda någon
erinran från riksdagens sida.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till dels reservation
nr 1, som vi har avgivit gemensamt
med centerpartiet, dels reservationerna
nr 2 och 4.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Då jag avgivit motion
nr B 206 i denna kammare, skulle jag
vilja säga några ord.

Enligt den träffade överenskommelsen
mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och statens jordbruksnämnd
samt den i följd därav framlagda propositionen,
skall till jordbrukarna utgå
ett tilläggspris av 4 öre per kg levererad
brödsäd. Jag skall i detta sammanhang
inte särskilt gå in på det rättvisa
i fördelningen mellan dem, som
bedriver en animalisk produktion, och
dem, som bedriver en vegetabilisk.

Jag har jämte några andra motionärer
velat tillmötesgå ett rättvisekrav på det
sättet, att de, som verkligen drabbats av
den ogynnsamma väderleken och till
följd därav fått sin skörd mer eller
mindre förstörd av groddskador, också
skulle få del av fyraörestillägget. Vi
har ansett detta vara ett rent rättvisekrav.
Vi har således ansett, att det borde
finnas samma möjligheter att utbetala
tillägget för all till spannmålshandeln
levererad brödsäd, oavsett om den
varit kvarngill eller ej. Det förhåller sig
ju på det sättet, att dessa jordbrukare
har haft samma kostnader för jordbearbetning
och sådd och samma utgifter
för utsäde och konstgödsel, men de har
alldeles säkert haft större omkostnader
för tillvaratagande av skörden som sådan
i form av merarbete m. m. De har
till sist, när grödan sålts, erhållit ett
lägre pris.

Det är ju även så, att i år har inte
utgått några särskilda stödlån och inte
heller några särskilda skördeskadebidrag,
och därför har de inte fått nå -

72 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

gon kompensation för dessa skador.
Men det är ju klart att de har minst
lika stort behov av pristillägg som övriga
jordbrukare, som fått in skörden
utan skador.

Såsom framgår av jordbruksutskottets
utlåtande, övervägs inom föreningen
Svensk spannmålshandel — något som
vi motionärer hoppas skall leda till resultat
■— möjligheten av att verkställa
vissa tilläggsbetalningar även för icke
kvarngill brödsäd. Utskottet säger att
det inte har någonting emot ett sådant
förfaringssätt. Med anledning härav vill
jag endast konstatera och slå fast, att
därest riksdagen på denna punkt inte
har något att invända mot utskottets
skrivning, kan föreningen Svensk
spannmålshandel utbetala ett tilläggspris
på även icke kvarngill brödsäd. I
så fall anser jag, att vi motionärer bär
nått vårt syfte, och jag har därför intet
särskilt yrkande på denna punkt.

Tillåt mig bara till sist att säga, att
när det gäller frågan om det särskilda
stödet till småbruket är det beklagligt
att denna fråga inte kommit upp här
till höstriksdagen! Det är nämligen så,
att småbruket utgör en viktig del av
vår produktion, och det fyller sin stora
uppgift, men det befinner sig i en
synnerligen besvärlig situation. Jag
skulle i detta sammanhang vilja uttala
en förhoppning och en vädjan till jordbruksministern,
att denna fråga kommer
upp så snart som möjligt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill säga ett par ord
med anledning av dels det särskilda
yttrande, som centerpartiet har avgivit
till utskottsutlåtandet, och dels det anförande,
som herr Sigfrid Larsson höll.

Det är väl ändock på det sättet, att
denna 6-procentregel, som nu senast
har avlivats eller kommer att avlivas
enligt herr Bskilssons uttalande, utlöstes,
och därmed togs också förhand -

lingarna upp. Men sedan har man, enligt
vad som upplysts under förhandlingarna
mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden,
diskuterat hur man skulle tolka 6-procentregeln,
5-procentregeln och 25-procentregeln.
Det beslöts, att man inte
skulle fortsätta därmed utan i stället
beakta det statistiska material, som föreligger
när det gäller eftersläpningen i
jordbrukets ekonomiska förhållanden,
och på grundval därav har nu träffats
en uppgörelse. Jag skall inte fälla något
omdöme om detta, utan jag skall
inskränka mig till att säga att jag tycker
att det är värdefullt att man verkligen
kunde träffa en uppgörelse och
att man på det sättet också slapp en
uppslitande strid särskilt när det gäller
dessa känsliga frågor.

Beträffande de synpunkter, som herr
Sigfrid Larsson anlade på de olika reglerna,
vill jag säga, att vi får fortsätta
detta resonemang längre fram på vårkanten,
då vi får se vilka regler man
kommer överens om. Jag vill också i
detta sammanhang nämna att jag tycker
att det kan sägas detsamma om det
förslag, som högern lägger fram i en
av sina reservationer och som går ut
på att vi nu skall besluta om att de
statliga subventionerna på smör skall
upphöra den 1 september nästa år. Jag
anser nog att vi bör lämna fältet fritt
i detta avseende, och jag tycker att det
är riktigt, att man med hänsyn till de
överväganden, som kommer att göras,
när vi fram på vårkanten nästa år
tar ställning till hur det skall bli efter
den 1 september, inte binder sig på
någon punkt utan har full handlingsfrihet.

Jag vill erinra om att när vi i april
månad hade att behandla detta förslag,
väcktes från socialdemokratiskt
håll motioner om att man skulle subventionera
smöret med 50 öre per kilogram.
Jag skall inte mycket fördjupa
mig i den kritik som från olika håll
riktades mot motionärerna, men det påstods
att vi motionärer var jordbrukets
fiender, och en hel del andra sådana
omdömen fälldes om oss. Jag vill nu

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

konstatera, att alla partier, som deltagit
i behandlingen, är ju överens om
att fortsätta subventioneringen och att
resultatet blivit mycket gott. I centerpartiets
särskilda yttrande, som är ganska
långt och rör mångahanda ting, namnes
inte ett ord om den saken. Jag vill
därför säga att den kritik som då framfördes
var i väsentlig grad överdriven.

Jag vill anknyta till att det förslag
som då genomfördes har visat sig vara
ett lyckligt grepp, och det har medfört
en avsevärd ökning av smörkonsumtionen.
Jag tycker också att det är riktigt,
att vi fortsätter fram till 1 september
nästa år med detta system, även om det,
såsom herr Eskilsson sade, kostar åtskilliga
miljoner.

Från centerpartiets sida väcktes motion
om att hjälpen till den animaliska
produktionen skulle höjas från 16 1/2
miljoner till 33 miljoner kronor, men i
den av centerpartiet tillsammans med
högern avgivna reservationen nr 1 har
man tagit avstånd från denna motion
och gått med på uppgörelsen, och det
motiverar man på följande sätt: »Enär
ett bifall till detta motionsförslag skulle
medföra en ändring av den träffade
överenskommelsen beträffande avvägningen
mellan producenter och konsumenter
intill den 1 september 1959 anser
sig utskottet icke kunna biträda förslaget
i fråga.» Det tycker jag är riktigt.
Men när man fortsätter och laser
nästa stycke, kommer man närmast till
den uppfattningen, att trofastheten från
både högerns och centerpartiets sida
mot uppgörelsen ser ut att hänföra sig
till smöret. När det gäller margarinet
förefaller det, som om reservanterna
tycker att man utan större samvetsförebråelser
kan göra ett litet övertramp.
Så föreslår de utanför uppgörelsen en
höjning med 40 öre på margarinet.

Vi har ju diskuterat det här ett par
gånger tidigare. Men jag vill erinra om
vad som står, jag vill minnas på s. 21
längst ned i propositionen, där jordbruksnämndens
yttrande återges på denna
punkt. Där säges att det inte bara
är så, att smörkonsumtionen har ökat,
utan att den totala konsumtionen av

matfett har ökat. Om man skulle göra
som motionärerna här föreslår, d. v. s.
höja margarinpriset nu, samtidigt som
en del andra priser höjs med anledning
av att 6-procentregeln utlösts, så
tror jordbruksnämnden att det inte är
lyckligt, och därför föreslår nämnden
icke någon höjning av margarinpriset.
Jag tror att jordbruksnämnden har rätt
i detta sitt yttrande, och därför vill jag
också säga att det nog är lyckligast och
riktigast att man följer utskottet och
propositionen på den punkten.

Sedan kommer man fram till hjälpen
till det mindre jordbruket. Det är ju dessa
12 miljoner det är fråga om, och
jag vill isäga att vi med stor glädje kunnat
konstatera att jordbruksutskottet har
kunnat enas och med samlad tyngd uttala
sig iså positivt för dels att beloppet
skall till övervägande del gå till det
mindre jordbruket och dels att man
skall beakta de besvärliga förhållanden
som råder i övre Norrland.

Nu har vi två förslag att välja på
här. Folkpartiet har framlagt ett förslag,
där det isäger, att man skall göra
ett extra tillägg till leveranstillägget på
mjölk, som man skall höja från 3 öre
till 5 öre per kg, men man skall använda
samma form som den som nu gäller.
Det skulle kosta 24 miljoner kronor.
Men jag vill säga att jag nog har samma
omdöme om det som högern i sitt
förslag, där det heter, att om man skall
ge ett stöd med särskild betoning på
småbruket, så fyller inte folkpartiets
förslag de rimliga kraven. Det är ju så,
att detta stöd utgår på upp till 25 000 kg
invägd mjölkleverans per år. Det börjar
vid 10 000 kg och utgår med 300
kronor samt skulle bli 500 kronor, om
folkpartiets förslag gick igenom. Högern
säger, att man i stället skulle kunna ta
det förslag som småbruksutredningen
har lagt fram, och jag håller med om att
detta bidrag på ett annat sätt kommer
småbruket till godo, ty där är det ju
så, att 400 kronor är maximum vid en
årsleverans av 9 000 kg, och fortsätter
upp till 15 000 kg. Det är klart att ett
sålunda avvägt leverans- och prissystem
på ett helt annat sätt måste gagna det

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

mindre jordbruket än det förslag som
folkpartiet har framlagt. Nu vill jag för
min del säga, att jag tycker att jordbruksutskottets
förslag är att föredraga,
vari det betonas att man vid fördelningen
av de 12 miljonerna i största
möjliga utsträckning skall göra en sådan
avvägning, att medlen kommer det
mindre jordbruket till del.

Det har här från flera håll påpekats
att det mindre jordbruket har en besvärlig
ställning och att det behöver ett
särskilt stöd. Då jag har deltagit i småbruksutredningen,
vill jag också uttala
min tillfredsställelse över att man
verkligen kunnat samla så stort intresse
kring det mindre jordbruket samt att
även utskottet med skärpa framhållit
nödvändigheten av att det förslag, som
jordbruksutredningen kommit med, snarast
möjligt blir föremål för en proposition.

Jag tror att ett sådant förslag är berättigat,
och jag tror också att det skulle
lugna den uppfattning, som herr Nord
från mötet med småbrukarföreningarna
har gett uttryck åt. Jag tror det skulle
vara av värde att man fick småbruksstödet
utformat och fort ut i livet, ty det
är nog behövligt på många håll.

I dagens nummer av Stoekholms-Tidningen
finns en liten notis som refererar
en undersökning som professor
Hjelm vid lantbrukshögskolan gjort uppe
i Norrbotten. Det är märkliga siffror.
Man har ju anat det förut, men det är
ändå rätt märkliga siffror som vi bör
stanna inför. Professor Hjelm säger att
jordbrukarna i Norrland tar hälften av
sin inkomst utanför jordbruket, och så
tillägger han att de, som inte har kor,
har större inkomster än de som har kor
i sina jordbruk. Detta ger väl ändå en
rätt klar belysning av två förhållanden.
Det ena är att det väl bevisar, att det
mindre jordbruket, som de flesta jordbruk
uppe i Norrland är, tillhör den kategorien,
och brukarna är en betydlig
arbetskraftstillgång i skogsbygderna. Det
andra är att man får ett begrepp om hur
låga inkomsterna av mjölkproduktionen
vid de mindre besättningarna i jordbruket
är. De fasta kostnaderna är dryga,

arbetskostnaderna kan bli rätt stora med
hänsyn till den produktion som man
kan uppnå, och därför tror jag att det
är en social åtgärd att dessa mindre
jordbrukare får hjälp.

Det har talats om att i det mindre
jordbruket har utövarna en rätt hög
medelålder. Det betyder att tusentals
mindre jordbrukare är i den åldern, att
det är nästan omöjligt för dem att omplantera
sig i nya arbetsuppgifter. Dessutom
är de fasta kostnaderna vid jordbruket
mycket störa, och därför blir de
kvar. Jag ser saken så, att ur social
synpunkt är det berättigat med ett särskilt
stöd till det mindre jordbruket.

Herr talman! Med det anförda vill
jag än en gång uttala min tillfredsställelse
över att en uppgörelse har kunnat
träffas och över att jordbruksutskottet
så pass långt, som skett, kunnat enas på
denna punkt. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord om ett par saker, där jag inte
riktigt delar herr Jonssons uppfattning.
Jag börjar med 6-procentregeln.

Liksom herr Eskilsson menade herr
Jonsson att den regeln är färdig att kastas
på skräphögen. Det tycker jag är
synd, ty det ligger en riktig tanke bakom
6-procentregeln. Att sedan utformningen
av den, när den skulle sättas på
pränt och man skulle bestämma, hur
den skulle verka, inte blev så lyckad är
beklagligt. Där får väl vi, som sitter i
jordbruksutskottet, ta en del ansvar på
oss för att vi inte har sett upp riktigt.
Tanken var ju helt enkelt den, att när
priserna avvek mycket från mittpriserna,
skulle regeln verka och inkomstlikställigheten
återföras. Vi är alla överens
om att så skall det vara.

Herr Jonsson talade också om de 33
miljonerna. Från centerpartihåll väcktes
en motion, där vi föreslog att man
skulle ta ut, inte 16,5 miljoner kronor
utan det dubbla beloppet. Centerpartiets

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 75

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

representanter i jordbruksutskottet yrkade
inte bifall till detta. Det skedde
inte därför att vi inte menade att det
var fullt berättigat — vi är alla medvetna
om att genom denna feltolkning,
om jag så får säga, av 6-procentregeln
uppnåddes inte målet. Man kom inte
tillbaka till inkomstlikställighet, utan
gottgörelsen blev betydligt mindre. De
där 100 miljonerna räcker givetvis inte.
Meningen var då att möjligtvis få in litet
mera här. Men överenskommelsen
skulle ju respekteras, och det är således
anledningen till att jag inte yrkar bifall
till motionen.

Herr Jonsson sade, att smörsubventionernas
införande var ett lyckligt
grepp från socialdemokratiskt håll. Ja,
jag vet ju inte hur det skulle ha gått,
om man i stället bifallit vårt förslag att
margarinpriset skulle höjas med 50 öre,
så att det inte blev samma prisspänning
som det har varit. Det är klart att man
kan säga att då hade prisnivån på matfett
blivit högre, och effekten hade kanske
inte blivit precis den som vi nu
fick. Det vet vi inte något säkert om.
Det sades, när vi diskuterade detta i
våras, att det inte gör någonting, om
man sänker smörpriset i förhållande till
margarinpriset. De, som börjat köpa
margarin, fortsätter med det. Detta kan
vi läsa i protokollen från kamrarna.
Men det gick ingalunda så. Nu kunde
det vara intressant att se, om de spådomar
besannas som då uttalades, att
om man höjde smörpriset med 40—50
öre och samtidigt höjde margarinpriset
lika mycket, så skulle det medföra att
den sammanlagda matfettkonsumtionen
minskades samt dessutom medföra en
annan fördelning i proportionen mellan
konsumtionen av dessa två varor. Jag
har bara velat göra dessa kommentarer
till herr Jonssons yttrande.

Her SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
göra några kommentarer till det förslag
om vissa prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område som nu ligger på
riksdagens bord. För den, som inte dag -

ligen sysslar med den vetenskap som
jordbruksregleringen innebär, är det
mycket som förefaller förbryllande. Om
man sysslar med handelsförhandlingar,
tycker man att det är naturligt att de
två förhandlingsparterna var för sig representerar
gemensamma åsikter och intressen.
Vid förhandlingarna sitter de
svenska delegaterna på ena sidan och
representanter för det andra landet på
den andra. Vid löneförhandlingar består
den ena sidan av representanter för
arbetsgivareföreningen eller motsvarande,
och på andra sidan sitter löntagarrepresentanter.
Vid jordbruksprisförhandlingarna
däremot har man å ena
sidan jordbrukets förhandlingsdelegation,
som självfallet uteslutande består
av jordbrukare, under det att motparten,
d. v. s. representanter från jordbruksnämnden,
nästan till hälften också
består av jordbrukare. Det är kanske att
gå för långt att säga att detta är ungefär
som om hälften av LO:s löneförhandlare
skulle tas från Arbetsgivareföreningen.
Men man måste fråga sig,
om detta kan vara en riktig teknik. Visserligen
kan det möjligen sägas att vissa
led i förhandlingsarbetet är av rent teknisk
natur och att vissa skeden diskuteras
inom en trängre krets än den officiella.
Det är också förståeligt, att man
kan anse det frestande att begagna sig
av all den sakkunskap som finns samlad
i jordbruksnämnden, men fråga är
ändå, om inte ett speciellt system måste
komma till användning i dessa sammanhang,
om inte för annat så för att ge
de stora konsumentgrupperna ett starkare
intryck av att deras intressen på
rätt sätt tillvaratas.

Jag skulle också vilja göra en annan
anmärkning av mera formell natur i anslutning
till vad herr Eskilsson nyss
sade. Vid den nu föreliggande uppgörelsen
har det framhållits, att denna inte
kostar konsumenterna så mycket, enär
större delen av den nu föreslagna inkomstökningen
för jordbruket på 100
miljoner kronor skall tas ur prisregleringskassor
eller därmed jämförliga
kassor. Detta synes mig emellertid vara
ett ganska formalistiskt resonemang.

76 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

Dessa kassor har tillförts medel genom
uttagande av importavgifter eller andra
avgifter på olika jordbruksprodukter.
När man nu begagnar dessa medel,
släpps ju pengar ut i marknaden igen,
och ur såväl inflationssynpunkt — om
man skulle våga tala om en sådan i dagens
läge — som ur statskassesynpunkt
är ianspråktagandet av dessa kassor av
precis samma natur som vilken annan
budgetutgift om helst. Ur denna synpunkt
föreligger ingen skillnad mellan
importavgift och tull. Om man plötsligt
i dag kallade t. ex. textiltullarna för importavgifter
och subventionerade textilindustrien
med de medel, som sålunda
influtit, och sedan förklarade för allmänheten
att dessa subventioner icke
kostat allmänheten något, så tror jag att
protester inte skulle utebli.

Den uppgörelse som nu träffats förefaller
till sin storleksordning rimlig och
väl avpassad efter dagens faktiska läge.
Men vi kommer snart att stå inför en
omprövning av väsentliga delar av den
hittills förda jordbrukspolitiken, och det
finns därför anledning att redan nu
börja tänka över hur politiken i fortsättningen
skall utformas. Årets uppgörelse
har troligen framför allt på grund
av det ekonomiska läget icke medfört
några skarpare slitningar eller meningsskiljaktigheter,
men det är ju uppenbart
att man på jordbrukarhåll icke är särskilt
nöjd med jordbrukets nuvarande
situation, och från ansvariga representanter
för jordbruksnäringen har man
redan börjat vifta med svärdet.

Nästa års förhandlingar kommer säkerligen
att innebära svåra påfrestningar,
och det är därför dubbel anledning
att redan nu förbereda sig. Ingendera
parten, varken jordbrukarna eller konsumenterna,
har intresse av att meningsmotsättningarna
får ohämmat utveckla
sig.

Ehuru man i princip skulle kunna inskränka
1959 års diskussioner till att
avse prisbildningsmekanismen och inkomsterna
för jordbruket, tror jag att
det kommer att visa sig önskvärt och
nödvändigt att ta upp jordbruksproblemet
i hela dess vidd.

1947 års riksdagsbeslut hade ju som
en väsentlig målsättning att skapa en
yttre och inre rationalisering av jordbruket.
I förstnämnda hänseende skulle
man sträva till bildandet av familjejordbruk
med en åkerareal på 10—20 hektar.
Strävandena skulle vara att brukarna
av dessa enheter fick inkomstlikställighet
med motsvarande industriarbetare.

Som målsättning för jordbruksproduktionen
diskuterade man en självförsörjningsgrad
på omkring 90 procent eller
något däröver. Vid fixerandet av denna
siffra tog man hänsyn till beredskapsbehovet.
Den faktiska utvecklingen har i
så måtto blivit gynnsammare än man
tänkt sig som att vi för flera år sedan totalt
sett uppnått en mer än hundraprocentig
försörjning. På vissa områden är
försörjningen betydligt högre och har
medfört ett stående exportbehov. Alla
vet ju från årets diskussioner i riksdagen
vilka svårigheter detta exportbehov ställer
Sverige inför. Vi har svårigheter att
försöka exportera smör, och vi har också
haft stora svårigheter att placera
överskott inom vegetabilieproduktionen.
Det är ju framför allt det som har gått
till Tyskland.

Dessa svårigheter tror jag att man
måste räkna med kommer att bli stigande.
Jag tror att man kan säga att de efter
hand kommer att stiga så mycket, att
det helt enkelt blir omöjligt att exportera
överskottsproduktionen från jordbruket,
och det av flera skäl. Först och
främst kommer utlandet mer och mer att
vägra att importera jordbruksprodukter,
fler och fler länder kommer att stänga
sina marknader, såvitt vi inte får någon
överenskommelse på det internationella
planet beträffande jordbrukspolitiken.

Vidare kommer man — det har vi också
erfarenhet av beträffande smörproduktionen
— att skapa särskilda svårigheter,
i den mån länder kommer att vilja
exportera med stöd av subventioner.
Det är ju bl. a. det, som har varit svårigheten
med exporten på England, och det
är fråga, om vi kan exportera t. ex. smör
utan att direkt eller indirekt lämna subventioner.
Detta betyder inte att det

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

svenska jordbruket skulle vara mindre
konkurrenskraftigt i den bemärkelsen,
att insatsen för en viss produktion skulle
vara större i Sverige. Det förhåller
sig endast så, att vår produktivitet inom
industrien är så mycket kraftigare, att
den tillåter en levnadsstandard som, när
den skall överföras till jordbrukets anställda
och där verksamma, medför en
fördyring och så höga priser på jordbrukets
produkter, att det blir svårt att sälja
i konkurrens med andra länder med
betydligt lägre arbetslöner o. s, v.

Jag tror t. o. m. att det blir svårt att
placera jordbruksprodukter som rena
gåvor till utlandet, dels därför att alla
de normalt jordbruksexporterande länderna
kommer att protestera och säga
att dessa svenska gåvor minskar deras
möjlighet att fortsätta sin normala export,
dels ock därför att de länder, som
skulle behöva få gåvor från Sverige i
form av jordbruksprodukter, många
gånger inte använder den typ av jordbruksprodukter
som vi kan exportera.
Det kommer säkerligen att bil ett hart
när olösligt problem för svenskt jordbruk,
om man i någon större utsträckning
skall försöka falla tillbaka på export.
Därför är det säkert nödvändigt
att se till, att det inte blir exportöverskott
annat än rent tillfälligtvis.

Alla är väl nu överens om att jordbruket
måste minskas. Frågan gäller hur
och i vilken takt. I högermotionen B 262
i denna fråga sägs det, att det är väsentligt
att rationaliseringsverksamheten
»sker på ett naturligt sätt och att statsingripande
med schematiska etapp- och
slutmål är ytterst diskutabla ting. Ansvaret
måste vila på näringens eget folk och
rationaliseringsprocessen drivas med
stor hänsyn till mänskliga och lokala
omständigheter och i naturlig takt». Jag
är inte riktigt på det klara med vad motionärerna
härmed avser. Hela jordbrukets
existens är ju i dag fullständigt beroende
av olika statliga stödåtgärder, om
vilket i och för sig intet ont är att säga.
Det är ju så, att svenska folket i dag betalar
omkring 1 300 miljoner kronor mer
för sin livsmedelsförsörjning än som vid
fri import skulle vara behövligt. Härav

kommer närmare 300 miljoner i subventioner
och återstoden genom importskyddet.
Skulle en s. k. naturlig utveckling
bestå i att acceptera den inströmning
från landsbygden till städerna, som
med de för dagen gällande bestämmelserna
om priser etc. äger rum? En närmare
eftertanke ger väl ändå vid handen,
att all utveckling på jordbrukets
område är och måste vara ett resultat av
överväganden hos statsmakterna.

Dessa överväganden måste göras med
hänsyn till intresset hos olika berörda
grupper, d. v. s. i första hand konsumenter
och jordbrukare. Konsumenternas intresse
är låga eller i varje fall rimliga
livsmedelspriser, och jordbrukarnas intresse
är i första hand en rimlig levnadsstandard.
I viss mån föreligger en
intressemotsättning, som måste lösas
kompromissvägen, men i flera avseenden
borde det icke vara alltför svårt att komma
överens. Det är ju en känd sak, att
jordbruksenheternas effektivitet i stort
sett står i proportion till de olika jordbrukens
storlek. En betydande del av de
subventioner, som de svenska konsumenterna
nu får betala till jordbruket, användes
till stöd för de minsta jordbruken.
Allmän enighet nåddes emellertid
1947 om att dessa så småningom till större
delar skulle försvinna. Den processen
pågår nu också, men enligt mångas uppfattning
i en alltför långsam takt. I någon
mån kan väl detta även förklaras av
det stöd, som lämnas det mindre jordbruket.
Jag frågar mig, om det inte kan
finnas anledning att här tänka om. Denna
fråga kommer väl emellertid att aktualiseras,
om proposition nästa år framlägges
rörande stödet åt det mindre jordbruket.
Det synes rimligt, att man på ett
klarare sätt särskiljer det stöd, som av
sociala skäl bör ges åt vissa jordbruk,
framför allt i nordliga Sverige.

Om det nämligen kan sägas, att det
bland jordbrukarna i dag råder oro för
deras levnadsstandardutveckling, kan
det med lika stort fog sägas, att konsumenterna
å sin sida är oroliga över utvecklingen
av livsmedelspriserna. Jag
tror att det blir mycket svårt att komma
till enighet mellan dessa båda grupper,

78 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

om inte den yttre rationaliseringen påskyndas
och sålunda 1947 års jordbruksbeslut
snabbare genomföres.

Varje fixering av lämplig storlek av
familjejordbruk lider av den svagheten,
att ändrade produktionsmetoder, fortsatt
mekanisering o. s. v., kort sagt den inre
rationaliseringen, medför att den jordbruksstorlek,
som i går gav full sysselsättning
åt en jordbrukarfamilj, i dag
inte fyller de kraven.

Tiden synes nu vara kommen att ompröva
frågan om den lämpliga storleken
av ett familjejordbruk och undersöka,
om inte en rimligare siffra vore närmare
30 hektar än mellan 10 och 20 hektar.

Jag vill understryka att en sådan ändrad
målsättning i och för sig inte alls
behöver påverka jordbrukarnas levnadsstandard.
Intet hindrar, att man vid en
sådan omprövning beslutar, att jordbrukarnas
levnadsstandard skall jämställas
med någon annan yrkesgrupps än som
nu sker.

Slutligen kan det också vara anledning
att undersöka i vilken omfattning över
huvud taget familjejordbruket bör vara
den vägledande huvudmålsättningen vid
bedömningen av frågan om jordbrukets
yttre rationalisering. Liksom man inom
industrien funnit, att åtskilliga näringsgrenar
kräver större enheter för att ge
en tillfredsställande avkastning, är det
möjligt att en undersökning skulle ge vid
handen, att en väsentligt större specialisering
på olika områden inom jordbruket
skulle vara ekonomiskt motiverad
och önskvärd.

Yad slutligen beredskapssynpunkten
på jordbruket beträffar, kan denna knappast
i dagens läge vara relevant, när man
pått en produktion, som betydligt överstiger
den, som man 1947 ansåg nödvändig
med hänsyn till beredskapen. Först
om man kommer ner till 1947 års produktionsmål,
kan det åter bli aktuellt
med en diskussion av frågan om de
gångna årens världspolitiska utveckling
motiverar en ändrad syn på beredskap,
lagerhållning och vad därmed sammanhänger.

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag här sagt skulle jag vilja uttrycka

en förhoppning om att regeringen på
lämpligt sätt inom en snar framtid föranstaltar
om en omprövning av jordbrukspolitiken
och målsättningen för
denna.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Siegbahn vill
jag gärna säga, att om det nu inte är riktigt
ordnat när det gäller förhandlingarna
om jordbrukspriserna, vilket jag tror
att det är, kan man väl rikta liknande
anmärkningar även åt annat håll. Hur
går det till, när min lön skall bestämmas,
och även herr Siegbahns? Det förhandlas
i civildepartementet, och där
sitter på ena sidan representanterna för
våra intressen och på andra sidan tjänstemän
som är i samma båt som vi. Det
tycker jag är nästan ännu sämre än när
det gäller jordbrukets förhandlingar, där
dock de slöra konsumentkooperationerna
är representerade.

Herr Siegbahn kom med en del uttalanden,
som nu nästan saknar aktualitet,
nämligen detta med överproduktionen.
Det har varit så, men det är inte så i
dag. Nu är bekymret för SMR att skaffa
fram tillräckligt med smör att leverera
till detaljhandeln — det kan hända att
man blir tvungen att köpa smör från utlandet!
Men detta lär icke heller i dagens
läge vara så lätt, enligt vad jag fått
upplysning om från sakkunnigt håll. Så
vi ser, hur fort situationen kan ändra
sig.

Vi kände alla igen detta om att vi
måste ha en annan målsättning för jordbrukets
rationalisering, herr Siegbahn.
Vi är snart framme vid att ha dessa större
enheter. Under tiden från år 1951 till
år 1956 har det försvunnit 14 000 brukningsenheter
enligt en viss undersökning
och 23 000 enligt en annan. I förra
fallet blir det åtta om dagen, i senare
fallet tretton. Och vilka är det som försvinner?
Jo, de mindre. Man kan tycka
vad man vill, men det går i den riktningen,
så att herr Siegbahn har all anledning
att bli tillfredsställd på den
punkten.

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 79

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

Man har nämnt en summa på 1 300
miljoner kronor, som det svenska folket
skulle betala för livsmedel utöver vad
som egentligen skulle behövas, bara för
att jordbrukarna skall få sin inkomstlikställighet,
Hur räknar man då? Jo, man
räknar med importpriserna, och det kan
man naturligtvis göra, men det är säkert
välbekant för herr Siegbahn att priserna
på livsmedel i den internationella
handeln enbart gäller mellan staterna,
inte inom staterna. Ser vi på priserna
inom de olika länderna, finner vi att det
inte finns någon större skillnad.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Siegbahn gjorde en
del invändningar mot uppfattningen som
jag framförde, att den träffade uppgörelsen
inte bidrar till att öka inflationshotet.
Han frågade vad det är för skillnad
mellan vanliga inkomstökningar och den
inkomstökning, som uppstår därigenom,
att man släpper loss en del pengar ur
regleringskassorna. Ja, jag tycker nog att
vi inte bara skall bita oss fast vid att
man drar in 100 miljoner kronor till
jordbruksnäringen. Vi måste i stället gå
tillbaka till målsättningen för gällande
jordbruksavtal. Genom de undersökningar,
som man har gjort i höst, har man
konstaterat att jordbruket råkat ut för
en betydande eftersläpning i inkomstutvecklingen
och att läget är ogynnsamt
också när det gäller kostnaderna. Jordbruket
har alltså kommit i ett sämre läge
i förhållande till de folkgrupper som
man jämförde med, när jordbruksavtalet
träffades.

Då är det väl bara en gärd av rättvisa
att det ursprungliga förhållandet återställes,
att vi alltså försöker återföra
jordbrukets inkomstnivå till vad man
åsyftade, när treårsavtalet träffades.
Även med den överenskommelse som
träffats nu i höst är man på ömse håll

medveten om att man icke har kommit
fram till den lyftning av jordbrukets inkomster
som skulle behövas för inkomstlikställighet.
Det är en synpunkt som vi
inte kan komma ifrån, när vi talar om
inflationsdrivande krafter i detta sammanhang.

När det gäller vissa andra saker som
herr Siegbahn förde fram har herr Sigfrid
Larsson redan kommit med en del
av de synpunkter som jag hade tänkt
framhålla. Det gäller frågan om exportöverskott
och frågan om konsumenternas
merkostnader på grund av jordbruksregleringen.
Herr Larsson har redan
påmint om att de priser, som tilllämpas
vid utförsäljning av ett inom ett
land uppkommet överskott, ingalunda är
representativa för det verkliga prisläget
inom handeln, över huvud taget har vi
väl ingen fullt fri världshandel. Om vi
vore beroende av importen, finge vi säkert
betala högre priser än de som nu
tillämpas. Jag vill påminna om ett exempel.
Här om året exporterade vi råg
till mycket låga priser. Några månader
efteråt var vi tvungna att importera råg
av hög kvalitet till ett pris som var ungefär
dubbelt så högt som det pris, till vilket
vi exporterade vårt överskott.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr SIEGBAHN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Larsson att bönderna väl inte är statsanställda.
Därmed vill jag säga att det
är klart att förhandlingarna med statstjänstemännen
innebär vissa svårigheter,
i det att det alltid på den statliga
sidan av förhandlingsbordet finns personer
som samtidigt är statstjänstemän.
Den saken kan man inte göra någonting
åt, men detta är inget skäl för att inte
göra vad man kan åt motsvarande problem
på andra områden.

Så kommer jag till överskottsfrågan.
Om man har en produktion, som i ge -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

nomsnitt utgör 105 procent av behovet,
och det sedan blir missväxt, så är det
klart att det kan uppstå underskott. När
man har en produktion, som då och då
ger överskott, kommer man ibland i det
läget att man inte kan producera vad
man behöver. Om man befinner sig vid
90 eller 95 procent, uppstår aldrig något
överskottsproblem, och därför anser
jag att min anmärkning, som gäller den
långsiktiga politiken och inte precis dagens
läge, fortfarande står sig.

Beträffande målsättningen är det riktigt,
som jag tror jag sade, att det föreligger
en avtappning just när det gäller
de mindre jordbruken, men vad jag diskuterade
var ju, om man skulle sätta målet
för den yttre rationaliseringen vid
större enheter än tidigare, inte vad som
händer ändå. Det är en viss skillnad.

Beträffande priserna kan det naturligtvis
förekomma, i varje fall när det
råder bristläge i världen, att den, som
inte har egen produktion, får betala mera,
men i allmänhet är det ju flera länder
som tävlar om att få exportera, och
i den mån de säljer billigare än vid försäljning
på hemmamarknaden, är det ju
exportpriset som är det väsentliga i detta
sammanhang. England befinner sig i
stort sett i den situationen, att dess jordbruksproduktion
inte på långa vägar är
tillräcklig för att klara konsumtionen,
men ändå tävlar alla möjliga länder om
att sälja billigast till England.

Vad slutligen beträffar min anmärkning
om att det är samma utgifter, antingen
pengarna går över budgeten eller
över kassorna, anförde jag detta endast
som argument mot dem som påstår att
jordbruksuppgörelsen inte kostar konsumenterna
något, men självfallet är jag
överens med herr Eskilsson om att jordbruket
har släpat efter, och jag riktade
heller ingen kritik mot uppgörelsen i
dess helhet i mitt anförande.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag hann inte tala till
slut i min förra replik och ber nu att få
fortsätta.

Jag anförde, att om vi inte har till -

räcklig produktion av en vara inom landet
utan är beroende av import, så blir
vi tvingade att betala det pris som utlandet
begär. Jag vill exemplifiera detta
med att erinra om situationen i dag i
fråga om fodersäd. Den svenska produktionen
av fodersäd räcker i år inte till,
varför vi måste importera fodersäd. Då
får vi betala ett pris, som är väsentligt
högre än vad de svenska jordbrukarna
för närvarande får ut vid försäljning av
sin fodersäd. Det är endast tack vare
den stora produktionen inom landet av
livsmedel som vi kunnat hålla livsmedelspriserna
i Sverige nere på den nivå,
där de legat. Om vi hade varit hänvisade
till att importera alla våra livsmedel,
hade konsumenterna säkerligen fått betala
betydligt högre priser.

Till sist vill jag, herr talman, på tal
om beredskapsfrågan citera vad statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
yttrade i fredags i andra kammaren
angående beredskapssynpunkten:
»Regeringen har fortfarande den uppfattningen,
att jordbrukets produktion
och lagerhållning i fredstid skall motsvara
rimliga krav på tryggad livsmedelsförsörjning
i händelse av avspärrning.
» Fortfarande gäller alltså det önskemålet
beträffande vår jordbruksproduktion
att den skall vara ett beredskapsskydd
för svenska folket i händelse
av avspärrning.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Siegbahn erkände,
att det kanske inte är så lyckligt att
statstjänstemän sitter med vid förhandlingarna
om statstjänstemännens löner.
Men det är, tilläde han, svårt att finna
en annan lösning. Detsamma gäller förhandlingarna
om jordbrukspriserna.
Man kan kanske tycka att den nuvarande
ordningen inte är idealisk i alla avseenden,
men det är svårt att hitta en
annan lösning, och inte heller herr Siegbahn
hade något förslag att komma med.
Faktum är dock att de stora konsumentgrupperna
har full insyn i dessa förhandlingar
och spelar en stor roll vid

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

dem. Man kan heller inte påstå att formerna
för jordbrukets prisförhandlingar
ensidigt gynnat jordbrukarna. Den sista
uppgörelsen visar väl detta med all önskvärd
tydlighet.

Jag håller med herr Siegbahn om att
man inte bör sätta en viss fix areal som
mål för den yttre rationaliseringen. Ett
jordbruk på 20 hektar kan vara fullt
bärkraftigt på en plats i landet, medan
det icke är det på en annan plats. Vi
måste emellertid hålla fast vid innebörden
i det avtal som träffades 1947, nämligen
att innehavaren av ett basjordbruk
skall, under förutsättning att han genomför
erforderlig rationalisering, kunna
få en inkomst som gör honom jämställd
med motsvarande andra befolkningsgrupper.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Att nya prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område har
blivit aktuella igen beror som bekant
på att 6-procentregeln utlösts och att
den tidigare beslutade subventioneringen
av smörpriset utgår med denna månad.
Vi vet också att som vanligt har
statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation sammanträtt och
träffat en överenskommelse som statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
gett sin välsignelse och nu underställt
riksdagens prövning.

Det vore i detta sammanhang frestande
att liksom herr Sigfrid Larsson
något ingå på de procentregler som gäller
för prissättningen av jordbrukets
produkter och då speciellt 6-procentregeln.
Jag skall emellertid inte göra
det utan inskränker mig till att konstatera,
att det belopp av 100 miljoner kronor,
som enligt propositionen skall tillföras
jordbruket under tiomånadersperioden
från den 1 december i år till den
1 september nästa år, inte fixerats på
grundval av något nu gällande avtal
utan är en siffra som hämtats så att säga
fritt ur luften. Man har, som herr
Eskilsson anförde, stannat för denna
summa bland annat med hänsyn till
jordbrukets avsättningsmöjligheter.

(i Första kammarens protokoll 1958. Nr B

Det bör väl också i detta sammanhang
påpekas, att påfrestningarna på statskassan
blir relativt obetydliga. En betydande
del, kanske huvudparten, av
dessa medel är nämligen att beteckna
såsom jordbrukets egna pengar.

När herr Siegbahn nyss kritiserade
förhandlingsformerna och sade, att
konsumenterna inte var tillräckligt
representerade vid överläggningarna
mellan statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation, kanske
det ligger något litet i det påpekandet.
Jag vet inte riktigt, hur herr Siegbahn
skulle önska att dessa förhandlingar
ägde rum. Såsom konsument måste väl
emellertid både herr Siegbahn, herr
Åman och jag — kanske t. o. m. herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
— erkänna, att jordbrukets
förhandlingsdelegation har varit
mycket moderat i sina krav. Jag tycker
som konsument, att det inte borde vara
obefogat att ge jordbruket och dess förhandlingsdelegation
en eloge för att
man i nuvarande i många avseenden
— inte minst ekonomiskt — bekymmersamma
läge visat en sådan sans och
måtta vid de förda förhandlingarna.
Jag tror inte att riksdagens konsumenter
bör tveka att erkänna att förhandlingsdelegationen
visat, som jag säde,
en moderation och klarsyn, som kan
betecknas som föredömlig i detta läge.

Sedan lämnade herr Siegbahn en
översikt rörande synpunkter på jordbruksnäringens
framtid över huvud taget.
Jag tänker inte närmare gå in på
detta; jag vill bara konstatera att det i
stort sett var synpunkter, som vi alla
känner till och att hans anförande inte
innebar något nytt. Men det belyste de
intrikata spörsmål, som måste komma
upp vid nästa års riksdag, när en ny
proposition föreligger med förslag om
nytt prissättningssystem.

Vad sedan beträffar utskottsutlåtandet
är Idet, såsom herr Sigfrid Larsson
sade, inte så stora skiljaktigheter i våra
uppfattningar. Jordbruksutskottet biträder
oreserverat den överenskommelse,
som jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen
har träffat och

82 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

som statsrådet för sin del har gett sin
välsignelse. Vi i folkpartiet godtar också
i stort sett vad som föreslås i propositionen.

Vad som uttalas i det till utskottets
utlåtande fogade särskilda yttrandet
och vad som yrkas i reservationerna i
vad det gäller själva propositionen avspeglar
väl närmast nyanser i uppfattningen
om prissystemets verkan och
brister på längre sikt, kanske också några
lokala särintressen. Det är med andra
ord mer eller mindre fromma förhoppningar
beträffande framtiden, som
här fors till torgs.

Från mitt partis sida har propositionen
bara föranlett en enda motion ■—
genom herr Waldemar Svensson — med
begäran om att den aviserade propositionen
om det fortsatta stödet åt det
mindre jordbruket skall föreläggas 1959
års riksdag i så god tid, att den kan behandlas
tidigare än förslaget om det allmänna
prisstödet för nästa avtalsperiod.
Som framgår av utskottsutlåtandet (sidan
12, andra stycket), har motionen
föranlett en skrivning, som såväl motionären
som hela utskottet har kunnat
ena sig om. Därmed är vi tämligen till
freds på den punkten.

Vi i folkpartiet hade alltså endast
denna motion, men vid utskottsbehandlingen
kom frågan om stödet åt det
mindre jordbruket i förgrunden på ett
sätt, som föranledde förslag från mitt
parti. Det gällde de 12 miljoner kronorna
från det tillgängliga anslaget till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område, om vilket jordbruksnämnden
säger, att det skall komma mjölkproduktionen
och därmed i första hand det
mindre jordbruket till godo. Hur detta
skall ske anges emellertid inte. Det överlåtes
åt statens jordbruksnämnd att efter
förslag från Svenska mejeriernas
riksförening avgöra denna sak. Förslaget
skall dessutom först underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

Ett faktum är att vad som föreslås i
propositionen och alla åtgärder, som
skall vidtas och som jag förutsätter att
kammaren närmare känner till, i första
hand — något som har påpekats förut

under debatten — gynnar vegetabilieproducenterna,
medan animalieproducenterna
och därmed det mindre jordbruket
får ett relativt obetydligt stöd.
Det är det som har föranlett mina partikamrater
och mig att i utskottet väcka
förslag enligt vad som framgår av reservation
3 på sid. 20 i utskottets utlåtande.
Det sker med utgångspunkt
från motioner av i första hand herr
Torsten Andersson m. fl. i denna kammare
och av herr Hansson i Skegrie
m. fl. i andra kammaren. Jag skulle gärna
vilja citera vad vi skriver i reservationen,
ty det är enligt min mening en
mycket viktig sak att animalieproduktionen
inte blir eftersatt och att det
mindre jordbruket får ett rimligt stöd.

I vår reservation heter det bl. a.: »Då
betydande belopp av de medel som influtit
till jordbrukets regleringskassor
tages i anspråk för att höja priset på
spannmål och oljeväxter anser utskottet
i likhet med vad som yrkas i motionerna
I: B 204 och II: B 267 att förutom
ovan nämnda 12 000 000 kronor även
andra åtgärder bör vidtagas till förstärkning
av mjölkpriset för det mindre
jordbruket. Med hänsyn till att det
i avvaktan på proposition om fortsatt
stöd åt det mindre jordbruket gäller en
åtgärd för nu löpande regleringsår synes
det utskottet lämpligt att denna förstärkning
sker utan organisatoriska förändringar
eller någon ny avvägning
emellan olika delar av landet. Utskottet
vill därför som sin mening uttala att
leveranstillägget för nu löpande regleringsår
bör höjas från tre till fem öre
per kilogram. Enligt vad utskottet inhämtat
skulle detta kosta 24 000 000 kronor.
Åtgärden förutsätter alltså att, förutom
de 12 000 000 kronor som ställes
till Svenska mejeriernas riksförenings
förfogande, ytterligare 12 000 000 kronor
disponeras för detta ändamål. Härför
kan de medel som står till förfogande
för det allmänna mjölkpristilllägget
och/eller en erforderlig del av
de betydande summor som för närvarande
inflyter som importavgifter för
fodermedel användas. Det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att anmoda statens

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation
att träffa överenskommelse
om de modifikationer i den
slutna överenskommelsen som betingas
av vad utskottet här föreslagit.»

Genom vad jag här läst upp, har jag i
viss mån bemött herr Jonsson i Fjäle,
som talade välvilligt om detta vårt förslag
men kanske ändå tyckte att högerförslaget
— att följa vad småbruksutredningen
föreslagit — skulle ha varit
bättre. Jag kan inte dela en sådan uppfattning,
av skäl, som framgår av vad
jag här anfört.

Jag återgår till frågan om de 12 miljoner
kronor, som vi föreslår skall läggas
till de av Kungl. Maj:t föreslagna 12
miljonerna till stöd för det mindre jordbruket.
Man kan ju fråga sig, var dessa
pengar skall tagas ifrån. Den saken borde
kanske ha utvecklats litet bättre i reservationens
motivering. Jag vill nu
framhålla att det förhåller sig på det
sättet, att rikligt med medel strömmar in
till olika fonder, exempelvis spannmålshandelns
regleringsfond och Svensk
kötthandelskassa. Man räknar enligt
uppgjorda prognoser med att dessa fonder
ytterligare skall stiga. Vid bokslutet
den 1 september i år hade svensk spannmålshandels
regleringsfond en behållning
av 33 miljoner kronor, och man
beräknar att dess behållning den 1 september
1959 skall vara 38 miljoner. Behållningen
i Svensk kötthandelskassa —
jag bortser nu från de medel därav som
får användas för att täcka exportförluster
och fäster mig uteslutande vid de
andra medlen — var den 1 september
16,8 miljoner kronor och beräknas den
1 september nästa år bli 24,8 miljoner.
En motsvarande ökning av vad som inflyter
i form av införselavgifter å fodermedel
är också att vänta. Här finns alltså
ett utrymme för att i enlighet med
vårt förslag ge ett bättre stöd åt det
mindre jordbruket och därmed animalieproduktionen
som vi väl i dagens läge
måste anse innebära ett rättvisekrav.
Som en kuriositet kan jag nämna att de
12 miljoner kronor, som det här är fråga
om, nästan exakt täcks av de förmalningsavgifter
som inbetalats av bygde -

kvarnarna sedan den tid, då denna avgift
infördes för dem. Man måste väl
medge att detta är pengar som i första
hand småbruket självt har satsat, och
kammarens ledamöter torde kunna hålla
med mig om att det innebär en god
lösning att de pengarna i nuvarande läge
får gå tillbaka till det mindre jordbruket
i form av ett stöd åt animalieproduktionen.

Jag finner alltså detta förslag vara synnerligen
välmotiverat, och jag har därför
velat ta kammarens tid i anspråk för
att utveckla vårt resonemang litet närmare.
I likhet med herr Nord ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 3.

I övrigt skall jag inte säga så mycket.
Jag vill instämma med herr Jonsson i
Fjäle i hans syn på vad som bör hända
den 1 september nästa år i fråga om
t. ex. margarinaccisens höjning och i
fråga om sockerskatten och smörsubventionens
avskaffande. De frågorna har vi
ju tillfälle att motionera om och att ta
ställning till, när den nya propositionen
framlagts. Det är väl en smula betänkligt
att i dagens läge binda sig för några
yrkanden därom.

Vad gränshandeln beträffar hade jag
inte tänkt mig att denna skulle tagas upp
i detta sammanhang. När så ändå har
skett, skulle jag till slut vilja instämma
med dem som säger att den nya ordningen
korn litet olägligt. Jag är ju inte
producent, men som konsument och
född skåning vill jag säga, att när jordbrukets
förhandlingsdelegation har visat
så stor sans och måtta som jag nyss påpekade,
är det litet chockerande att två
dagar efter det överenskommelsen träffats,
höjningen av kvantiteterna i gränshandeln
skulle genomföras. Utskottet
skriver nu att ingen egentlig ändring har
skett beträffande matfettet. Nej, det kan
man ju säga. Den medgivna kvantiteten
matfett är 5 kg såsom förut, och hela
kvantiteten livsmedel har höjts från 10
till 15 kg. Vad som enligt min mening
är det allvarliga i detta sammanhang —
den saken kanske kan justeras — är att
generaltullstyrelsens utfärdade bestämmelse,
att den medgivna kvantiteten
skulle gälla per familj ändrats därhän,

84 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

att kvantiteten gäller per person över 12
års ålder. Jag vet inte, hur stora befogenheter
generaltullstyrelsen har, men
man kanske får uttala en förhoppning
om att den kan återgå till de gamla bestämmelserna
i det avseendet.

Vi har, såsom kammarens ledamöter
ser, i reservation nr 6 uttryckt vår mening
i denna fråga. Jag ber kammarens
ledamöter att läsa igenom reservation nr
6 och överväga, om inte den skrivning,
som där föreslås, vore lämpligare än den
som utskottet har presterat. I förhoppning
att reservation nr 6 kan vinna anslutning
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall även till den.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett par ord till
herr Hansson, som här talade om reservationen
angående att leveranstillägget
skulle ökas från 3 till 5 öre. Jag har ju
tidigare påpekat att leveranstillägget utgår
vid årlig leverans av 10 000—25 000
kg, alltså med högst 300 kronor. I småbruksutredningen,
där herr Waldemar
Svensson deltog, har vi diskuterat detta
mycket, och jag vill citera vad utredningen
säger: »För att en eventuell förbättring
av leveranstillägget mera allmänt
skulle komma småbruket till godo
måste man således avväga det nya tilllägget
så att förbättringen tillkommer leverantörer
av upp till omkring 15 000
kg.»

Följer vi folkpartiets reservation på
denna punkt, kommer den jordbruket
men inte speciellt småbruket till del, under
det att småbruksutredningens förslag,
som högern har tagit upp, mera
blir till småbrukets fördel.

Sedan talade herr Sigfrid Larsson om
mitt yttrande, att det var en fullträff, eller
i varje fall något värdefullt, att vi
sänkte smörpriset i stället för att höja
margarinpriset. Jag vill än en gång understryka,
att erfarenheten har visat att
smörpriset i och för sig är av stor betydelse
för konsumtionsinriktningen.
När smörpriset sänktes, så att husmödrarna
och familjerna ansåg priset skäligt,
visade det sig att man föredrog att

köpa smör. Jag tror för min del att en
höjning av margarinpriset mera skulle
vara en subsidiär åtgärd. Men som förhållandet
nu är, då förhandlingarna lett
till att priset på en del andra jordbruksprodukter
kommer att höjas, instämmer
jag med jordbruksnämnden däri, att det
skulle kunna menligt inverka på den
gynnsamma utvecklingen mot en ökad
allmän matfettförbrukning, om man höjer
margarinpriset. Jag håller alltjämt
före, att vårt förslag i våras innebar ett
gott grepp och har lett till en gynnsam
utveckling, och jag tror att till och med
herr Sigfrid Larsson innerst inne tycker
att det var bra, fastän han i våras kritiserade
det.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag har också vissa sympatier
för småbruksutredningens förslag
i och för sig. Jag vet ju inte om man kan
räkna med att herr Jonsson kommer att
stödja den reservationen, men i så fall
skulle jag, om folkpartiets reservation
blir utslagen, inte tveka att också stödja
det förslaget och kanske få det genomdrivet.

Men det bjuder mig emot att plocka
ut en detalj i en oprövad utredning och
därmed dessutom införa ett nytt system
för leveranstilläggen vid sidan av det
gällande. Dessutom vill jag påpeka att
kostnaderna inte finns redovisade i reservationen.
Vi har införskaffat upplysning
om att till de 12 miljoner, som propositionen
föreslår, skall läggas ytterligare
12 miljoner, och vi har förvissat oss
om att de medlen finns. Detta behöver
alltså inte på något sätt belasta konsumenterna.
Lustigt nog är detta, som jag
redan sagt, just den summa som våra
bygdekvarnar har betalat in i förmalningsavgift.
När jag fick höra det, ville
jag oreserverat gå på en linje som gav
jordbruket tillbaka dessa 12 miljoner.
Bygdekvarnarna har ju varit på tapeten
många gånger, och har via dem under
en följd av år betalats in 12 miljoner i
omstridda avgifter, då tycker jag att ärligheten
och rättvisan bjuder att de skall
gå tillbaka till dem som erlagt dem.

Onsdagen den 26 november 1958 fm. Nr B 12 85

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

Skillnaden mellan våra synpunkter är
ju inte så stor. Jag upprepar: går kammaren
inte på vårt förslag så kommer vi
— och jag hoppas också herr Jonsson
i Fjäle —■ att stödja det förslag som innefattas
i reservation nr 4.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag faller kanske småbruksutredningens
ordförande i ämbetet,
om jag försöker svara på den fråga
herr Hansson ställde och skingra hans
ovisshet i det hänseendet. Men enligt
uppgift av en ledamot i småbruksutredningen,
herr Hseggblom, vilken uppgift
lämnades under utskottsbehandlingen,
skulle det av utredningen presenterade
förslaget dra en kostnad av ungefär 13
miljoner kronor, alltså ett belopp som
bra mycket närmar sig det nu ifrågavarande
beloppet 12 miljoner kronor.

Det kan ju hända att dessa uppgifter
ytterligare kan bidraga att stärka herr
Hansson i hans uppfattning, att lian med
fördel kan rösta på reservationen nr 4.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Som reservant i utskottet
vill jag tillägga några synpunkter i denna
fråga. Jag kan fatta mig kort mot bakgrunden
av att jag redan tidigare i dag
haft tillfälle att klarlägga det norrländska
småbrukets bekymmer i stort.

Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
föreslår ju, att de 12 miljoner kronor,
som enligt uppgörelsen i jordbruksfrågan
skall tillskjutas av statsmedel, skall
komma det mindre jordbruket till del
på sådant sätt, att dessa medel tillföres
Svenska mejeriernas riksförbunds regleringskassa
för att därifrån utbetalas till
mjölkproducenterna. Man räknar då med
att beloppet i första hand kommer det
mindre jordbruket till godo.

Från norrländskt håll har vi väckt en
motion, som går ut på att riksdagen ännu
bestämdare skall säga ifrån hur dessa
statliga pengar skall användas. Yi har
föreslagit att beloppet skall tillföras det
norrländska jordbruket och fördelas

proportionsvis enligt de grunder som
gäller för det extra mjölkpristillägget.

Utskottsmajoriteten erkänner att den
norrländska mjölkproduktionen behöver
särskilt stöd, och jag vill ännu en gång
slå fast att det norrländska jordbruket
lever och dör på frågan, huruvida mjölkproduktionen
är lönande eller inte. Här
träder samhälleliga intressen in. Vad blir
exempelvis följden för skogsbrukets folk,
om skogsbygderna blir markanta underskottsområden
i fråga om konsumtionsmjölk?
Stödet till det norrländska jordbruket
är alltså i hög grad också en fråga
av största vikt för konsumenterna och
därmed naturligtvis för hela samhället.

Det norrländska jordbrukets lönsamhet
har sjunkit katastrofalt, och mjölkproducenterna
saknar möjlighet att kompensera
den sjunkande lönsamheten genom
en ändrad inriktning av produktionen.
Det finns inga möjligheter att variera
produktionen, utan mjölken är
grunden för existensen där uppe.

Nu vill utskottsmajoriteten att 12 statliga
miljoner skall överlåtas åt Svenska
mejeriernas riksförbund, att fördelas av
förbundet. Vi vet att jordbrukets föreningsrörelse
i Norrbotten har en annan
uppfattning om stödet till det norrländska
jordbruket, framför allt det norrbottniska,
än vad de centrala instanserna inom
föreningsrörelsen har. Det råder väl
ingen tvekan om att jordbrukets föreningsrörelse
i Norrbotten haft mycket
starka skäl för sin ståndpunkt. Jag tror
därför att det skulle vara klokt, om statsmakterna
gåve bestämdare direktiv i fråga
om användningen av statsmedel i detta
fall än vad utskottsmajoriteten har föreslagit.
Sociala synpunkter anmäler sig
alltid när statliga subventioner skall utbetalas.
Dessa sociala aspekter talar utan
tvekan till förmån för min reservation,
nämligen att de mest behövande i första
hand skall komma i åtanke när stödet
skall ges.

Det sägs att jordbruksnämnden skall
godkänna fördelningen av medlen. Jag
tror att jordbruksnämndens uppgift blir
lättare, mera rimlig, om riksdagen förhållandevis
klart säger ifrån vad den
anser om fördelningen av dessa 12 stat -

86 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

liga miljoner. Det skulle också säkert vara
välgörande för Svenska mejeriernas
riksförbund, som eljest måhända skulle
vilja snegla mer på var makten i organisationen
ligger och låta sig vägledas därav.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig med nr 5 betecknade
reservationen till jordbruksutskottets
utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Grym (s), Lage Svedberg (s), Ragnar
Bergh (h) och Nyström (s).

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När jag hörde herr
Siegbahns anförande kan det inte hjälpas
att jag kom på den tanken, att det
mera var ett brandtal än en redogörelse
för de jordbruksförhandlingar som
har förts. Det må vara att man i ungdomsyran
släpper sådana här små bomber.
Vi har i gott minne, när en mycket
aktad ledamot av kammaren, herr
Örne, för rätt länge sedan sade: »Lägg
ned det svenska jordbruket för den
händelse ni inte kan producera varan
till det pris som konsumenterna vill betala!»
Han ändrade avsevärt på den
ståndpunkten sedermera.

Om jag skulle dra den verkliga slutsatsen
av herr Siegbahns anförande,
skulle jag nog vilja säga att han var inne
på den tanken, att vi lämnar det
svenska jordbruket åt sitt öde, bara vi
kan skapa goda förutsättningar för industrien
och för andra grupper i samhället.
Vi bör nog tänka oss för innan
vi hoppar på ett sådant förslag, som jag
tror att herr Siegbahn ville ha framlagt.
Vi kanske får räkna med att vårt land
ännu en gång kan komma i en besvärlig
situation — om freden i världen inte
skulle kunna bibehållas. Då låter det på
ett annat sätt, då lockar man från alla
håll och säger: »Försök att producera
så mycket ni kan, så att svenska folket
slipper svälta.» Det har vi, som nu är
till åldern komna, varit med om vid två
olika tillfällen; inte minst under det senaste
kriget uppmanades jordbrukarna
att beså arealer, som under normala för -

hållanden icke på något sätt skulle kunna
tänkas komma i fråga för sådant ändamål.

Herr Siegbahn klagade också över att
det är för många jordbrukare representerade
i förhandlingarna. Först hade vi
jordbruksnämnden, sade han, och där
var det mest jordbrukare. Jag hoppas
att han därvidlag tog fel, ty i denna
nämnd, som är den beslutande, sitter
faktiskt inte mer än två jordbrukarrepresentanter.
Beträffande lantbruksförbundet
är det väl inte mera orimligt
att jordbrukare där företräder sin näring
än att andra grupper t. ex. vid uppgörelse
om ett avtal genom en organisation
företräder sina intressen. Sedan
blir det naturligtvis en sammanjämkning
i de olika förslagen.

Det prisavtal, som gjordes upp för tre
år sedan, kunde man kanske då vara
mycket skeptisk mot, men det försäkrades
från statsmakternas sida att det
inte förelåg några risker utan att avtalet
kunde antagas. Vad har skett? Jo,
det har blivit löneökningar varje år förutom
andra stegringar, under det att
jordbrukspriserna har fallit för varje år.
Nu har de fallit så långt, att man varit
tvungen att tillgripa en höjning enligt
gällande avtal. Men denna höjning sattes
ingalunda in vid den tidpunkt, när
den skulle sättas in, och har inte tillfört
jordbruket vad det enligt avtalet
var berättigat att få.

Det sägs sedan att man har gjort vad
man har kunnat för att höja priserna,
och här har talats om att 1947 års överenskommelse
inte längre kan gälla utan
att den måste ändras. Om inte jag är fel
underrättad, hade vi enligt 1947 års
överenskommelse inte någon garanti för
andra varor än sådana som användes
inom landet eller för annan produktion,
som behövdes för landets eget behov.
År 1947 skulle margarinindustrien tillverka
cirka 45 miljoner kg margarin,
och då var smörtillverkningen -— om
jag inte minns fel •— omkring 110 miljoner
kg smör. Sedan dess har margarintillverkningen
gått i höjden, och enligt
uppgifter jag fått har produktionen
varit uppe i 117 miljoner kg, under det

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

att smörproduktionen däremot sjunkit
till 90 miljoner kg. Härav kan den slutsatsen
dras, att det inte bara är nu, som
man inte hållit avtalet, utan att så har
skett hela vägen — kanske till stor del
beroende på att folk ansett smöret vara
för dyrt och i stället övergått till att köpa
margarin.

Nu har en uppgörelse träffats, och jag
skall inte kritisera den förrän vi får
se vad den innebär. Men jag tror inte att
den uppgörelsen kommer att medföra,
att jordbruket kan återhämta den förlust,
som det redan har gjort, utan den
förlusten får det bära självt så gott det
kan •—■ i annat fall får verksamheten
läggas ned.

Herr Siegbahn sade sedan, att det
blir värre för jordbruket nästa år, när
en ny uppgörelse skall träffas. Ja, om
vi anlägger samma synpunkter som herr
Siegbahn på det svenska jordbruket,
förmodar jag att det blir mycket svårt
för jordbruket. Emellertid tror jag inte
— med den kännedom jag har om de
flesta av hans partikamrater — att det
är många som delar den uppfattning,
som herr Siegbahn här givit uttryck åt.
Jag tror att de i själva verket har förståelse
för att det skall finnas ett starkt
jordbruk i ett land, att de liksom jag
tror att det är själva grundstenen i vårt
samhälle att vi har ett starkt jordbruk,
så att vi kan försörja vårt folk för den
händelse någonting skulle inträffa.

Sedan håller jag villigt med om att
det blir svårt att fördela överproduktionen,
ty länderna stänger gränserna.
Man ivrar ju numera så mycket för att
man inte skall ha något tullskydd alls
—• man vill helst att alla tullavtal och
allt importskydd skall slopas. Jag förmodar
att också herr Siegbahn menade,
att vårt land inte skulle ha något skydd
alls utan att det skulle kunna importeras
precis hur som helst. Men jag vill
poängtera, att jag fann det egendomligt
att han bara talade om livsmedel. Det
är ju viktigt att det finns mat till allt
folket, men folk måste ha någonting att
ta på sig också. Varför talade inte herr
Siegbahn om hur stort skydd det finns
för vår skoindustri och för vår textil -

industri, som trots detta befinner sig i
ett bekymmersamt läge, och om allt övrigt
skydd för vår industri? Jag förmodar
att om detta skydd inte fanns, skulle
man inte kunna betala ut de arbetslöner,
som skett på grund av att vår näring
stått på en hög nivå och våra produkter
varit så efterfrågade i alla länder
att bra priser kunnat erhållas för
dem. Dessa inkomster har kunnat fördelas
mellan befolkningsgrupperna i
vårt land.

Jag tror att vi nog måste blicka litet
längre framåt. Vi kan inte bara se för
dagen och konstatera, att här föreligger
ett stort överskott, utan vi får nog tänka
på att det gäller att försörja svenska
folket i fortsättningen, om något skulle
inträda. Jag tror att dessa synpunkter
är av stort värde. Jag vill bara till herr
Siegbahn säga, att jag för inte så länge
sedan var i England, och jag fann då
att det gavs helt andra subventioner åt
det engelska jordbruket än vad vi ger.
Det som förvånade mig allra mest var
att det svenska smöret i England kostade
3 kronor 60 öre per kg, men att engelska
folket fick betala 10 kronor 50
öre per kg. Jag frågade då varför priset
var så högt för smöret, och då talades
det om för mig att det betalades ut omkring
900 miljoner kronor i subventioner
åt engelska jordbruket. En av representanterna
för regeringen sade: »I dag
bär vi fred i vårt land, i dag kan vi köpa
så mycket vi vill från andra länder.
Men om något skulle inträffa ■— är
svenskarna då beredda att skicka samma
mängd till oss som de gjort nu?»

Det är självklart att vi måste upprätthålla
en produktion inom landet så att
vi är skyddade om olyckan skulle komma
över oss. Jag tror också att hela
svenska folket vill att vi skall ha en
jordbruksproduktion, som täcker landets
behov. Vi har ju hitintills själva
sörjt för att vi utomlands kunnat sälja
den produktion, som överstiger landets
behov, till de priser som vi själva kunnat
ta ut. När man gjort detta, har man
alltså inte belastat konsumenterna.

Herr Siegbahn räknar med att konsumenterna
skulle ha betalt 1 300 mil -

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

joner kronor mera än de hade behövt
om vi hade haft fri import. Jag vill fråga
herr Siegbahn: Hur mycket hade de
svenska konsumenterna fått betala för
alla andra varor, som människorna behöver
för sitt dagliga livsuppehälle, om
vi hade haft fri import? Det skulle vara
bra att få denna fråga besvarad.

Det är synd att jordbruksministern
inte längre är kvar i kammaren, eftersom
jag skulle vilja rikta en fråga till
honom. ■— Men kanske hans statssekreterare
kan framföra den. Min fråga gäller,
om jordbruksministern delar herr
Siegbahns uppfattning om det svenska
jordbruket. Det skulle vara mycket angenämt
för de svenska jordbrukarna att
få veta, om jordbruksministerns inställning
är densamma, ty då tror jag att
det, som herr Siegbahn förutspådde,
blir »storm på havet».

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman, utan ber att få yrka bifall
till reservationen 1.

Herr SIEGBAHN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elofsson använde
en teknik, som inte är ovanlig i en del
diskussioner, nämligen att tillvita mig
en massa synpunkter, som förefaller
alla mänskor osympatiska, och sedan
polemisera mot dem. I allt det, som han
tillvitade mig, har jag en annan uppfattning.
I den mån lian är ensam om att
ha fattat mitt lilla inlägg på det sätt han
gjort, är det inte så mycket att säga,
men eftersom det är möjligt att någon
annan i kammaren har fattat mig på
samma fullständigt felaktiga sätt, vill jag
bemöta hans anförande.

När jag för det första yttrade, att det
skulle bli värre vid förhandlingarna
nästa år, så menade jag inte, att det
skulle bli så speciellt för bönderna, utan
att det skulle bli svårt att nå en överenskommelse.
Vi ser att man inte nu
bland bönderna anser att det har träffats
en god uppgörelse, men att man i
stället samlar sig till nästa år. Då kommer
man att bli tvungen att ompröva
jordbrukspolitiken på ett vida mer ingripande
sätt än som skett denna gång,

och vad som då sker blir också avgörande
för jordbrukspolitiken för flera år
framåt. Det hela kommer att te sig som
ett viktigare problem och det kommer
att bli svårare för båda parter att komma
fram till en överenskommelse.

Vad sedan gäller påståendet att jag på
något sätt skulle ha antytt, att jordbruket
kunde »lämnas åt sitt öde», vill jag
erinra om att jag yttrade, att det inte
ligger något ont i att man skyddar jordbruket
på olika sätt. Min tanke var närmast
den: hur skall man komma fram
till ett jordbruk, som ger sina utövare
en rimlig bärgning, utan att det känns
som en alltför stor belastning på konsumenterna?
Vad jag anförde var bara, att
vi kommer att tvingas att gå över till
större brukningsenheter, där räntabiliteten
och produktionseffektiviteten blir
förhållandevis större. Därigenom tror
jag att man skulle kunna ge jordbrukarna
en förhållandevis bättre levnadsstandard
än nu är fallet.

Vi har alltså precis samma målsättning,
herr Elofsson och jag. Det är bara
fråga om hur man skall nå den.

Detsamma gäller frågan om skyddet.
Jag sade ingalunda, att man inte borde
skydda jordbruket, utan jag sade att det
var nödvändigt att ha ett jordbruk av
betydande storlek. Men om det är just
den storlek, som vi har i dag och som
herr Elofsson påstår är riktig, och att
detta jordbruk skulle vara målsättningen,
det lämnar jag därhän. För mig, som
är mycket okunnig om dessa problem,
förefaller det inte vara så. Jag har studerat
1947 års beslut, och det ger inte
belägg för att man skulle ha ett så stort
jordbruk som utvecklingen nu har givit
oss.

Herr Elofsson framförde det gamla
argumentet om beredskapssynpunkten.
Jag gick inte in på den. Jag sade att
den inte behöver diskuteras i dag, när
jordbruksproduktionen ligger så mycket
högre än man kalkylerade med 1947 som
nödvändigt, bl. a. ur beredskapssynpunkt.
På något längre sikt gäller det ju
här mer än självförsörjning. Så snart
det blir en god skörd, blir export nödvändig.
Även vid en mindre god skörd

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

kommer export på vissa områden i fråga.
Det skapar problem, som är ytterligt
svårlösta.

Som herr Elofsson kanske erinrar sig
från sommarens diskussioner, var jag
motståndare till allt högre tullskydd. Jag
är medveten om att tullarna på andra
områden också medför inskränkningar
i de svenska konsumenternas levnadsstandard.
Men jordbruksskyddet är flera
gånger högre än det som gäller för
industrien. På denna punkt har jag varit
mycket hårdare och ansett att man borde
ha gått mycket längre i fråga om
sänkning av tullarna.

Klart är alltså, att när det gäller jordbruket
är det nödvändigt med ett tullskydd,
och det är jag också anhängare
av. Frågan är bara hur stort man skall
göra det. Det är klart att beredskapsfrågan
är viktig, men om jordbruksutvecklingen
blir sådan, att produktivitetsförbättringen
där blir väsentligt lägre
än inom industrien, kommer detta att
på längre sikt innebära ett ständigt irritationsmoment
för konsumenterna. Inom
industrien ger man högre löner, som kan
sugas upp av produktivitetsförbättringen
och i allra bästa fall medföra oförändrade
priser. Men om produktivitetsutvecklingen
inom jordbruket blir lägre,
kan man endast få en liknande standardförbättring
för jordbrukets folk genom
att höja priserna, och därigenom
får man en ständig press mot inflation
och ett ständigt irritationsmoment vid
alla uppgörelser.

Vad sedan gäller frågan om jordbruksnämndens
sammansättning är det
självklart, att bönderna skall vara representerade
på den ena sidan av förhandlingsbordet.
Min invändning var den, att
det är meningslöst att ha jordbrukare på
den statliga sidan — eller konsumentsidan,
som man bör kalla den. Det är
möjligt att det inte gör någonting, men
det ser underligt ut. Om man inte behöver
göra några som helst taktiska
överväganden vid dessa förhandlingar,
så kanske det inte spelar någon större
roll. Men vid normala förhandlingar har
man ju interna överläggningar om hur

man skall gå till väga, och sådana är i
dessa sammanhang fullständigt omöjliga,
när man har den andra parten i det
egna lägret. Det är därför ett slags renlighetsintresse,
att man bara har en sida
representerad vid den bordsändan. Jag
har många gånger hört vilken förvåning
det väckt hos konsumenterna, inte minst
när man ser bilder från förhandlingsbordet,
där man på ena sidan ser jordbrukets
förhandlingsrepresentanter och
på den andra sidan statens och konsumenternas
representanter och bland
dem alltså två jordbrukare.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den jämlikt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga
av herr talmannen medgivna tiden för
kort genmäle nu vore av talaren överskriden.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Siegbahn sade att
jag hade uppfattat honom på ett felaktigt
sätt. Det vet jag inte om jag gjorde.
Jag tyckte att han så fullständigt lade
fram hur han tänkte sig jordbruket, att
det kunde jag inte gärna missuppfatta.
Men det gläder mig om herr Siegbahn nu
ansett att han bort lägga det litet bättre
till rätta och att han inte menat att ta i
så hårt som han i sin första omgång tog i.

Jag skall inte nu göra några fler bemötanden
utan vill bara säga: Är det inte
så, herr Siegbahn, att om man gör upp
om ett löneavtal, så är båda parter representerade?
Det är väl inte .bara arbetsgivarna,
som fastställer löneavtalet, utan
även arbetarna har sin representation.
Hur tänker sig herr Siegbahn att man
skulle göra upp om jordbrukspriserna?
Skulle inga jordbrukare vara med? Jag
förmodar att inte fler jordbrukare deltar
i dessa förhandlingar än företrädarna
för andra grupper. Därför menar jag
att det inte på något sätt är så, att bönderna
sitter och bestämmer vilka priser
konsumenterna skall betala. Majoriteten

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 fm.

vid prisuppgörelsen vilar hos konsumenterna.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Siegbahn gav uttryck
för en ganska vanlig föreställning
inom konsumentkretsar, nämligen att
jordbruket släpar efter i produktivitetsutvecklingen,
att jordbruket skulle
vara en näring som inte följer med i utvecklingen
på samma sätt som industrien.

Emellertid har man nyligen gjort en
del undersökningar om denna sak, och
de redovisas i propositionen nr B 50 på
första sidan av en bilaga, som är fogad
till propositionen. Det är ett referat av
en artikel i Jordbruksekonomiska Meddelandens
augustihäfte i år. Jag skall be
att få läsa upp ett par meningar ur detta
referat: »Som framgår av denna har
för tiden 1952—1956 industrins produktivitetsökning
(produktionsökningen per
arbetstimme) utgjort i medeltal 3,9 procent
per år, medan motsvarande siffra
för jordbruket var 4,2 procent. Mellan
1956 och 1957 har ökningen inom jordbruket
fortsatt i ungefär samma takt. Under
perioderna 1921—1938 och 1938—
1955 ökade produktionen per arbetare i
jordbruket med genomsnittligt 2,6 resp.
3,2 procent pr år. ökningen under åren
1952—1957 har sålunda genomsnittligt
sett varit större än tidigare.»

Sedan påpekar man längre fram som
en anledning till detta den betydande
mekanisering och rationalisering av
driften, som skett inom jordbruket, allra
helst under det senaste decenniet.

Jag vill bara nämna dessa uppgifter
såsom ett belägg för att det rationellt
drivna jordbruket ingalunda släpar efter
i utvecklingen i förhållande till industrien.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärende på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Interpellation ang-, tillämpningen av bestämmelserna
om återkallelse av körkort Herr

PÅLSSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I 33 § vägtrafikförordningen
av den 28 september 1951 angående
återkallelse av körkort m. m. i paragrafens
första moment, punkt 3, anges
såsom grund för återkallelse av körkort:
»Upprepade förseelser mot de bestämmelser,
som i trafikens eller trafiksäkerhetens
intresse meddelas för förare av
motordrivna fordon där förare i väsentlig
mån visat bristande vilja eller förmåga
att rätta sig efter dessa bestämmelser.
» Vid den praktiska tillämpningen
synes viss osäkerhet råda, beträffande
vad som i särskilda fall fordras för att
indragning av körkort skall ske.

Då indragning av körkort ofta är av
oerhört stor betydelse för den enskilde
och stundom avgörande för hans försörjningsmöjligheter,
måste stora krav
ställas på prövningens objektivitet liksom
på tillförlitligheten av den utredning,
som göres i varje särskilt fall. Även
om felaktigheter skulle förelöpa i ett
mycket obetydligt antal fall, är frågan
dock av så väsentlig betydelse, att kraven
på likformig behandling av alla fall
och klara regler i praxis om bestämmelsernas
tillämpning finnes.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
fråga statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
:

Vilka riktlinjer tillämpas i praxis vid
körkortsindragningar på grund av upprepade
trafikförseelser och vilken utredning
sker, framför allt i fall där förseelser
åtföljes av strafföreläggande och
följaktligen någon domsmotivering inte
förekommer?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

Onsdagen den 26 november eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på

jordbrukets område, m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
jordbruksutskottets utlåtande nr B 14.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Det är väl en ganska
känd sak för oss människor, att det kan
vara nyttigt att genomgå kriser och motgångar.
Man tvingas då till självrannsakan,
till att ta sig i kragen och anstränga
sig till det yttersta för att undgå katastrof,
då bekvämare utvägar att nå ett
visst mål anses stängda. Det är detta som
skett på smörets område. Inom mejeriorganisationen
har gjorts allvarliga ansträngningar
för att förbättra kvaliteten
och få jämnare kvalitet året om. Dessa
ansträngningar har också medfört, att
konsumtionen har ökat i en utsträckning
som man inte ens vågat hoppas.

I mitt eget län, som är ett industrilän,
har jag månad för månad följt siffrorna
detta år och föregående år, och där har
smörförbrukningen ökats med 100 procent.
Den siffran är inte tillämplig för
hela landet, men även hela landets genomsnitt
visar en större ökning än man
tänkte sig när man vidtog prissänkningen.
Konsumenterna har uppskattat ett
högvärdigt livsmedel. Och detta uppmuntrar
mejeriorganisationerna till att
fortsätta förbättra kvaliteten.

Vi diskuterar olika saker här i dag,
och det finns en hel del reservationer.
Men det är nog inte så mycket som skiljer
egentligen. Alla förstår att detta är
en provisorisk uppgörelse, som endast
räcker fram till nästa höst, och man är
väl något så när belåten över de resultat
som åstadkommits. Utskottets ärade ordförande
brukar säga kloka ord här i
kammaren, och jag håller med honom
när han i dag sade, att vi inte i något av -

seende skall binda oss inför kommande
underhandlingar. Hela fältet bör nog stå
öppet den gången.

Den väg som då måste beträdas blir
nog knagglig och törnbeströdd, och man
behöver se på alla möjliga utvägar som
finns. Reservanterna har pekat på en
sak, som man kunde ta itu med redan
nu, nämligen margarinaccisen, men det
har inte passat regeringen och majoriteten
att följa det förslaget den här gången.
Det kan hända att man först vill se
litet hur utvecklingen blir. Men margarinaccisen
har väl inte bara kommit till
för att samla pengar i en viss kassa, utan
för att vara ett instrument med vilket
man kan reglera omsättningen av smöret
på hemmamarknaden genom att höja
eller sänka accisen. Jag tror den frågan
bör allvarligare övervägas, när man
kommer till nästa uppgörelse.

Till herr Hedström från Norrbotten
vill jag säga, att jag förstår hans problem.
Han sade någonting här tidigare om att
de som har kor bara har ungefär hälften
så stor inkomst som de som inte har
några kor. Detta borde ju tala för att de
andra säljer sina kor, men det finns ju
också andra omständigheter, och jag
skall inte nu gå närmare in på det. Jag
kan emellertid säga att det är precis likadant
på slättbygden. Mjölkcentralens
område sträcker sig från Dalagränsen
ned till Småland. Det är på det hela taget
inte precis någon skogsbygd, och vi
har många stora gårdar •—- så stora att
t. o. m, herr Siegbahn skulle kunna tänka
sig att de gåve nöjaktig inkomst åt sina
brukare även i framtiden. Men med
de priser som nu gäller anser de sig inte
kunna producera mjölk, vilket leder till
att vi redan nu är ett underskottsområde,
och mjölkproduktionen sjunker ytterligare
varje år. Det kanske tål att tänka
på, att den här i debatten nämnda
överproduktionen måhända inte är så
farlig.

Det var egentligen herr Siegbahn som

92 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

uppkallade mig — annars liar väl det
mesta sagts förut. Herr Siegbahn sade i
sitt svar till herr Elofsson att han missuppfattats,
men på en hel del punkter
var herr Siegbahn så vältalig, att han
inte kunde missuppfattas. Han var inte
belåten med de nuvarande förhållandena
och sade mycket tydligt att det gick alldeles
för sakta med bortrationaliseringen
av småbruk. Han nämnde också att
industrien kunde betala bättre. Ja, det
är tack vare att industrien betalar så bra
som rationaliseringen har gått så fort.
Han nämnde inte vilken storleksgrupp
han tänkte sig på basjordbruket och sade
heller ingenting om hur många småbruk
som måste tas bort för att han skall
få som han vill, 50 000, 100 000 eller
200 000 — siffran beror på var man sätter
storleken på basjordbruket. Och vem
skall ta emot dem som lämnar jordbruket?
Vi har 20 000—30 000 arbetslösa
inom industrien, och där
finns det ingen praktisk möjlighet
att bereda jordbrukarna bättre sysselsättning.
Nej, jag tror att det billigaste
är att på något förnuftigt sätt —
via mjölken eller något annat — ge jordbrukarna
så stora inkomster att de kan
existera. De små jordbruken sköts många
gånger av äldre människor, som inte kan
placeras om. Om det är fråga om små
tillägg på mjölken, som i den ena reservationen,
så att årsinkomsten skulle ökas
med 500 kronor i stället för 300 kronor,
tror jag inte man behöver vara rädd för
att många skulle dra sig till dessa småbruk
för den ökningens skull. Det är
absolut osannolikt. Om industrien i större
utsträckning kan ta emot folk, kommer
bortrationaliseringen av småbruk
att gå ungefär i den takt som är önskvärd,
men jag tror att vi för närvarande
har så störa utgifter för arbetslöshetskassorna
och för omplacering av arbetslösa
från den ena orten till den andra, att sådana
här små bidrag, som man kanske
får ge till småbrukarna under en övergångsperiod,
är det billigaste sätt man
kan tänka sig att ge dem en rimlig försörjning.

Jag tycker det är ganska egendomligt,
när en statstjänsteman, som är så illa

underrättad på de mest elementära punkterna
om hur det går till i statens jordbrukskommission
och i kommissionens
råd, kommer och diskuterar jordbruk
och ondgör sig över att det där skulle
finnas för många jordbrukare. I jordbrukskommissionen
finns det i dag en
enda jordbrukare, och det finns en tjänsteman,
herr Håkansson, som har viss anknytning
till Lantbruksförbundet, men
det är en säker majoritet från regeringen.
I kommissionens råd är det precis likadant.

Jag kan upplysa om att jordbruksnämnden
vid förhandlingarna inte kommer
med några färdiga beslut från regeringen
och säger till att man skall ta
dem. Varje människa som läser tidningarna
vet att regeringen kommer med ett
visst bud. Jordbruksnämnden har därigenom
fått ett direktiv om hur långt den får
gå. Sedan försöker naturligtvis motparten
att få litet mera. Regeringen kanske ökar
på sitt bud, och om jordbrukarna sedan
inte vill gå till strid, får de ta det sista
bud som regeringen ger. Regeringen representerar
ju folkets majoritet, och det
torde väl vara konsumentmajoritet här i
landet.

Jag har velat nämna detta, ty dessa
jordbruksproblem är inte så enkla. Jag
hoppas att vi åtminstone till nästa överläggning
får ha kvar herr Netzén, som
har blivit bekant med dessa problem, på
jordbruksministerposten. Jag tror nog
att herr Siegbahn har dokumenterat sig
till statsråd, men han får väl växa till
sig litet, innan han kan få jordbruksministerposten.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det enda jag alldeles
oreserverat kan hålla med herr Carlsson
om är att jordbruksfrågorna representerar
ett problem. Jag hade inte tillfälle
att före middagen följa hela debatten,
sådan den utvecklade sig här,
men jag var ändå i tillfälle att höra tillräckligt
mycket för att tillåta mig komma
med några reflexioner i anslutning
till ett par punkter som berörts av åtminstone
ett par talare. Jag tänker inte

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

i första hand på den fråga, som jag ändå
nödgas börja med. Herr Larsson i Svalöv
tog upp frågan om den kontroversiella
tolkningen av 6-procentregeln,
och vidare berörde han den s. k. 25-procentregeln, som han sade. Jag har
endast velat begagna tillfället att erinra
om att jag personligen avstått — det står
klart och tydligt i propositionen —
från varje försök att slita den tolkningstvisten.
I stället har jag accepterat de
förnuftsgrunder, kanske man kan säga,
på vilka statens jordbruksnämnd och
jordbrukets förhandlingsdelegation har
träffat en uppgörelse, som jag för min
personliga del tillåter mig hysa det omdömet
om, att den tillgodoser rimliga
anspråk i båda riktningarna och dessutom
har förtjänsten att vara samhällsekonomiskt
försvarbar. Därför anser
jag att diskussionen kring regeltolkningen
knappast behöver dras in i detta
sammanhang.

Det är ytterligare en sak som herr
Larsson i Svalöv givit mig anledning
att yttra mig om. Han kanske ingav någon
i kammaren den föreställningen,
att det egentligen var 11 månader som
denna prisuppgörelse gällde, alldenstund
6-procentregelns mekanism med
de 30 uppnådda enheterna hade trätt i
kraft månadsskiftet september/oktober.
I proposition nr 198 år 1955, undertecknad
Sam B. Norup, står det mycket tydligt,
att om 6-procentregeln slagit igenom
och man uppnått de 30 enheterna,
skall förhandlingar inledas. Det står
inte att priserna skall justeras retroaktivt
från den tid då mekanismen formellt
trädde i kraft.

Så vill jag säga ännu en sak till min
gode vän herr Larsson i Svalöv, eftersom
han står alldeles framför mig. Han
tyckte tabellen på s. 14 i den proposition
som nu behandlas endast tyngde
trycket. Jag tycker detta visar en i och
för sig respektabel sparsamlietsiver, men
den är här högst tvivelaktig. Motiveringen
för att tabellen tagits med finns
under själva tabellen, där det kort och
gott sägs, att det befunnits angeläget att
visa inkomstutvecklingen under en treårsperiod
innan det nya prisavtalet

trädde i kraft. Herr Larsson och andra
har varnat för att ta denna tabell för
något annat än vad den ger sig ut för
att vara. Jag gissar att vi är överens
också på den punkten.

Den fråga som egentligen gav mig skäl
att ta till orda så här i elfte timmen i
denna omgång av jordbruksdebatten var
emellertid framför allt frågan om lättnaderna
i gränshandeln, som har berörts
av flera talare här. Det är begripligt
att den har kommit in i den här
bilden.

Personligen uppfattar jag det så, att
den har beröring med den sakfråga vi
nu behandlar endast under förutsättning
att man kan befara, att den skall
minska avsättningsutrymmet för hemmaproduktionen.

Jag vill gärna säga, att jag inte har
svårt att förstå en del av de meningsyttringar
som kommit till uttryck. Med
mobiliserande av den yttersta goda vilja
kan man kanske också förstå överdrifterna
i dessa meningsyttringar, som
dock har forcerats fram kanske litet väl
häftigt.

Faktum är ju att vi inte haft något säkert
underlag för att kunna bedöma, i
vad mån de nya bestämmelserna om införselrätt
i resandetrafiken mellan de
nordiska länderna verkligen medfört
den fara som man här velat göra gällande.
De siffror som jag har tillgängliga
är inte alls tillräckliga ■— det medger
jag gärna, eftersom de bara omfattar
den knappa månad, som bestämmelserna
hittills varit i kraft, vilket är en alltför
kort tid för att grunda några jämförelser
på. Jag har emellertid i ett interpellationssvar
i andra kammaren i dag
om denna fråga angivit bland annat det
formella underlaget, nämligen att regeringen
i våras bemyndigades att såväl
uppåt som neråt justera dessa bestämmelser
med hänsyn till läget och den
marknadsmässiga bedömningen av situationen.
Huvudsynpunkten, som riksdagen
godkände i våras, var att bestämmelserna
skulle utformas på sådant sätt,
att de icke fick irritera det nordiska
samarbetet över huvud taget. Det är,
som alla känner till vid det här laget,

94 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

ett faktum, att framför allt norsk opinion
har varit utomordentligt irriterad
över att storebror, Sverige, varit så
utomordentligt ömtålig härvidlag. Man
har från norsk sida gjort jämförelser
med hur norrmännen själva i den andra
resanderiktningen har liberaliserat bestämmelserna
i resandetrafiken med
rätt att handla av norska överskottseller
underskottsvaror, eller vad det nu
än varit fråga om — inom ramen för
det av kommittén för nordisk samfärdsel
rekommenderade beloppet av 275
kronor. Det har inte i olika sammanhang
saknats framstötar och allvarliga
föreställningar inom den norska nationen,
där man sagt sig: Kan det vara
rimligt, att Norge behåller en sådan liberalisering
på detta område, när Sverige,
storebror i den nordiska familjekretsen,
är så utomordentligt rigorös i
sina bestämmelser?

Vi har menat, att sedan prisspänningen
för de varuslag på jordbruksområdet,
som det här gäller, under sommaren och
hösten har minskats visavi såväl Danmark
som Norge, har det inte funnits
anledning att så extremt hårt tillämpa
de möjligheter som regeringen fick enligt
riksdagens vårbeslut.

De siffror, som är tillgängliga, bestyrker
i stort sett riktigheten av vår uppfattning.
Det är möjligt, herr Larsson i
Svalöv, att jag åter belastar riksdagstrycket,
men det kan inte hjälpas att jag
måste anföra en del siffror.

Det visar sig nämligen, att från Malmö
var resandetrafiken den 3—8 november
— den första period som undersökts
— 20 000 personer. Det är mycket
normalt; det utgör ingen särskilt hög
siffra, då denna vecka omfattar allhelgonadagen.
Som herr Larsson i Svalöv
väl känner till brukar vi skåningar
då resa över till Köpenhamn, liksom
köpenhamnarna på Stora Bededagen reser
över till Malmö i lika stora skaror,
låt vara kanske för att köpa andra varor.

Vilka kvantiteter rör det sig då här
om för den svenska resandetrafiken?
För Malmös vidkommande visar det
stickprov som har gjorts och den upp -

skattning som man har lyckats komma
till, att för den första veckan var kvantiteten
smör per resande 2 hekto. För
veckan den 17—22 november var siffran
lika stor, alltså 2 hekto. Den hade
dessförinnan pendlat mellan 0,5 och 1
kilo under en till och med ganska näraliggande
period. När det gäller margarin
var kvantiteten per resande under
veckan den 3—8 november 0,7 kilo och
under veckan den 17—22 november 0,5
kilo. För socker var kvantiteten 1,3 kilo
mot 1 kilo tidigare. För ost slutligen •—
jag skall inte göra någon reklam för
danska speceriaffärer eller osttillverkare,
men ost hör ju till de varor som det
varit ekonomiskt fördelaktigt att köpa i
Danmark — var siffran per resande 3
hekto den tidigare veckan och 2 hekto
under veckan den 17—22 november.

För Hälsingborgs vidkommande är
siffrorna högre, men de är i intet avseende
högre nu, såvitt vi kan bedöma,
än före de nya bestämmelsernas införande.

Jag upprepar än en gång att dessa
siffror icke får tillskrivas alltför stort
vittnesbörd då de avser en alltför kort
period, men de bör ändå kunna tjänstgöra
som underlag för en liten jämförelse.

Resandetrafiken under veckan den
17—22 november över Hälsingborg med
denna stads långt flera linjer var 19 400.
Under veckan den 25/9—1/10, som var
en annan kontrollvecka, var resandetrafiken
25 000, alltså väsentligt fler. De
nya bestämmelserna har enligt denna
jämförelse alltså inte betytt någon ökning
av resandefrekvensen.

Beträffande kvantiteten visar det sig,
att i fråga om smör var genomsnittskvantiteten
per resande under veckan
25/9—1/10 1,1 kilogram, således före
de nya bestämmelsernas genomförande.
Under veckan den 17—22 november,
alltså efter lättnaderna, var kvantiteten
smör 0,7 kilo, således mindre än före
de nya bestämmelsernas införande. För
margarin pendlar siffran mellan 1 och
0,9 kilo. För socker har siffran ökat
från 2,4 kilo i september—oktober till
2,7 i november. För ost har man note -

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på iordbrukets område, m. m.

rat en ökning från 2 hekto till 3 hekto,
enligt de här veckojämförelserna.

Dessa siffror säger emellertid inte
något alls. Jag har heller inte åberopat
dem såsom absolut utslagsgivande, men
de reducerar, tycker jag, hela frågan
till litet rimligare proportioner än vad
den kan förefalla att ha efter de högljudda
protesterna som, även om man
vill se med förståelse på saken, dock
skjuter väsentligt över målet.

Jag har vidare en sammanfattning
från de myndigheter som sköter denna
sak. Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten med att föredraga alla
detaljer. Sammanfattningsvis vill jag
bara nämna, att i en PM, som behandlar
alla våra gränsstationer, finns det
också en allmän värdering. Där heter
det beträffande Malmö, sedan man berättat
om totalkvantiteterna, att det torde
förhålla sig så, att den sammanlagda
kvantiteten jordbruksvaror uppgår till
2,7 respektive 2,8 kilo per resande under
de båda jämförelseperioderna.

Beträffande Malmö säger man till slut,
att några särskilda iakttagelser i övrigt
icke finns att anmäla. När det gäller
Hälsingborg säger man, att man nog måste
räkna med en ökning av antalet resor
i fortsättningen, i varje fall så länge
skattefriheten på båtarna består, vilket
man tillmäter den största betydelsen. Beträffande
Landskrona, som är en annan
stor utskeppningshamn på den skånska
kusten, säger man att någon påtaglig ökning
av antalet resande eller i fråga om
de av de enskilda resandena medförda
varukvantiteterna inte har märkts. Allhelgonadagen
1958 var trafiken av i stort
sett samma omfattning som trafiken motsvarande
helg 1957. När det gäller Karlstad
säger man, att livsmedelstrafiken
från Norge har visat en relativt liten ökning,
sedan de nya resandebestämmelserna
trädde i kraft. Här gäller det framför
allt socker. Några tendenser till organiserade
bussresor har inte förmärkts.
Beträffande Strömstad slutligen heter det
i fråga om både kvantiteterna och resandefrekvensen,
att trafiken i intetdera
avseendet ens tillnärmelsevis är av samma
omfattning som för ett år sedan. All -

helgonadagen 1958 var trafiken av stor
omfattning men ändå betydligt mindre
än motsvarande helg 1957.

De nu återgivna uppgifterna får självfallet
stå för vederbörande uppgiftslämnares
räkning. De bestyrks emellertid av
de tabeller som har gjorts upp och som
jag inte skall återge mera av.

Herr talman! Utöver frågan om införselrätten
i samband med resandetrafiken
är det också ett annat spörsmål som jag
vill säga några ord om. Herr Eskilsson
har åberopat högerreservationen — reservation
nr 4 till utskottsutlåtandet —
i fråga om det sätt, på vilket småbruket
lämpligen borde stödjas via mjölkproduktionen.
Det kanske knappast tillkommer
mig att ta upp det resonemanget,
som väl i mycket hög grad är en intern
fråga inom mejeriorganisationen, men
jag tror ändå det är riktigt att jag tillfogar
ett par synpunkter. Det sägs i
reservationen, att fördelningen enligt
det förslag som utskottet har stannat
för »icke ens kommer hälften av
de mindre jordbruken till godo». Det
är icke riktigt. Om man ser till sänkningen
av utjämningsavgifterna och
mjölkavgifterna för de övre norrländska
länen samt Kronobergs län och Jönköpings
län, finner man, om man utgår
från summan på 12 miljoner kronor, att
5 miljoner av dessa kommer på de nu
nämnda länen. Vidare svarar småbruket
■— eller jordbruket i storleksklassen under
15 hektar — för drygt 50 procent av
mjölkproduktionen. Av de 7 miljoner,
som återstår av de 12, måste alltså minst
hälften komma på småbruket, och om
man lägger 3,5 miljoner till de 5 man
hade förut, finner man att det är 8,5 miljoner
av de 12 miljonerna som ändå enligt
det av utskottet förordade fördelningssystemet
går till småbruket. Det är
därför jag menar att den av herr Eskilsson
åberopade uppgiften i reservationen,
att inte ens hälften av beloppet skulle
komma småbruket till godo, inte är riktig.

Herr Eskilsson rekommenderade högerreservationens
fördelningssystem, enligt
vilket man i stället borde följa småbruksutredningens
förslag beträffande

96 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

leveranstilläggen. Jag ber då bara att få
erinra om att småbruksutredningens förslag
ännu vid det här laget inte är prövat.
Min erfarenhet sträcker sig inte så
förfärligt långt i detta avseende, men
jag tycker nog att det skulle vara egendomligt,
om vi på grundval av en mycket
väsentlig del av en utredning, som
inte har prövats av vare sig regeringen
eller riksdagen, skulle bygga upp ett särskilt
fördelningssystem. Jag tror det vore
orealistiskt att tänka sig något sådant.

Herr talman! Det var dessa synpunkter
jag hade att tillföra debatten.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av de
älskvärda randanmärkningar som statsrådet
ägnat mitt lilla anförande är det
inte mycket jag behöver säga. Jag vill
dock förklara att jag ingalunda övertygats
om att jag i mitt första anförande
tog fel beträffande 6-procentregeln. Vad
jag mest reagerade emot var att statsrådet
i sitt uttalande till propositionen hade
samordnat 6-procentregeln med en
icke förut känd regel, nu benämnd 25-procentregeln. Det är ju alldeles riktigt
att statsrådet inte har tagit någon ställning
till tolkningen, men vad jag har
beklagat är att man inte har fått en tolkning
av 6-procentregeln som, såsom jag
ser det, står i samklang med andemeningen
bakom denna regels tillkomst.

Tablån på s. 14 i propositionen var
avsedd att visa inkomstutvecklingen före
den aktuella periodens början, säger
statsrådet. Ja, men vi hade också ett år
1955, som då borde tas med. Visserligen
står siffrorna för detta år på den föregående
sidan, men genom att siffrorna
för 1955 utelämnats i tablån ger denna
en skev bild av förhållandena.

Om resandetrafiken skall jag bara säga
ett par ord. Statsrådet har utförligt
talat om vilka små kvantiteter det rör
sig om i dag. Ja, men varför skall vi då
ha en höjd gräns? De kvantiteterna kunde
ju införas inom de gamla bestämmelsernas
ram. Vad som är faran är att det
kan uppkomma en situation med större

prisspänning än vad vi nu har mellan
danskt och svenskt smör. Då uppträder
de risker, som jag talat om, vilka kan
göra att överenskommelsen blir mindre
hållbar och att således jordbrukarna inte
får ut de pengar, de enligt överenskommelsen
skulle ha.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för ett förtydligande och en
komplettering av den erinran, som jag
tidigare hade gjort mot att använda förslaget
om leveranstillägg, hämtat från
utredningen om stöd till de mindre jordbruken,
i detta sammanhang.

Men glömde inte statsrådet bort att efter
denna erinran i stället rekommendera
reservation nr 3, som herr Nord m. fl.
fogat till utskottets utlåtande?

Herr KRDGEL (s):

Herr talman! Det kan väl synas opåkallat
att stiga så här långt fram som till
talarstolen för att få säga några ord, men
jag gör det ändå.

Nu är det inte min mening att efter
den långa diskussion, som förekommit
här i eftermiddag, ge mig in på några
detaljer i denna fråga. Jag skall inte tala
om vare sig de 6 procenten eller de 25
procenten eller något annat, som har
samband därmed. Nej, jag skall begränsa
mig till några allmänna synpunkter eller,
om jag så får uttrycka mig, synpunkter
av principiell innebörd.

Det är väl påtagligt att det förslag som
nu föreligger politiskt sett är av den karaktär,
att det omfattar vad som var
möjligt att uppnå. För min del är jag
därför beredd att rösta på utskottets förslag,
även om jag inte kan säga, att jag
är nöjd med innehållet i förslaget i alla
stycken. Men det är man väl sällan när
det gäller resultat av förhandlingar, där
man för att nå ett resultat nödgas gå
varandra till mötes, och det är väl vad
som förekommit i detta sammanhang.

Jag har emellertid en sak, som jag

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 97

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

gärna vill föra på tal och som, såvitt jag
haft möjlighet att avlyssna anförandena
här i dag, inte tidigare berörts av talarna.
Den gäller en stor grupp av den jordbrukande
befolkningen och en grupp,
som vi nog inte kan bortse ifrån i detta
sammanhang: lantarbetarna. Jag sade en
stor grupp. Det är kanske ett starkt uttryck
för en grupp på 30 000—40 000

— siffran ligger någonstans däremellan

— men vi får komma ihåg att det inte
bara är fråga om denna grupp av lantarbetare
utan också deras hustrur och
barn. Adderar man samman alla dessa,
blir det nog ett rätt stort antal, som berörs
av vad vi nu framgent kan komma
att besluta i fråga om jordbruket och
dess förhållanden.

Lantarbetarnas ställning är väl i dag
inte på något sätt prekär. Man kanske
rent av kan säga, att den är relativt god.
De torde ekonomiskt sett ha en ställning,
som jag tror kan jämställas med industriarbetarnas
i den lägsta lönegruppen;
möjligen är lantarbetarnas ställning något
sämre. Ser man deras ställning i dag
mot bakgrunden av hur det förhöll sig,
då seklet var ungt eller på 30-talet, är
den god. Jag har levt tillsammans med
dem som lantarbetare, som elev och
som företagare i — hör och häpna —
55 år. Därför känner jag en smula till
förhållandena på detta område. Men, mina
damer och herrar, hur länge kommer
lantarbetarnas ekonomiska ställning
att förbli god, om vi inte lägger oss
vinn om att bevara en sådan ställning åt
lantbruket, att det förmår att betala sina
anställda? Vi är nära den gräns, där
möjligheterna härför inte längre är för
handen.

Jag tror därför att vi måste ta vara på
allt, som vi kan ta vara på, för att hålla
näringen någorlunda intakt och någorlunda
i balans när det gäller dess ekonomiska
betingelser. Därvidlag är vi ju
beroende av den inre konsumtionen på
området, av exporten och importen, men
vi är också som jag ser det i någon mån
beroende av denna gränstrafik, som nu
blivit rätt omfattande.

Jag minns när jag i radio lyssnade till
uttalanden om hur den sistnämnda ut -

vecklats, sedan det senaste medgivandet
i detta avseende gjorts, och blev då nästan
litet chockerad. Enligt upplysningar
från tulltjänsteman, sådana de återgavs
i radion, var resandeströmmen stor både
över Öresund och i Värmland vid
gränsen mot Norge, och kvantiteterna
som infördes till vårt land var avsevärda.
Jag frågade mig då, inte minst
mot bakgrunden av det avtal, som strax
förut hade träffats mellan statsmakterna
och jordbrukets utövare: »Är det verkligen
nödvändigt att öppna gränserna på
detta sätt?»

Man talade i radion om den betydelse,
denna import har i ekonomiskt avseende,
och angav den stora siffran av 1
milj. kronor per dag. Jag vill visst inte
påstå att denna uppgift var riktig, och
efter att ha hört anförandet från regeringsbänken
vet vi nu bestämt, att det
inte ligger till på det sätt som tullen
angav. Jag har därför inte längre anledning
till samma skepsis beträffande trafiken
i fråga som uppgifterna i radion
gav anledning till. Med kännedom om
den insikt som statsrådet Netzén haft
och fortfarande har beträffande förhållandena
på jordbrukets område är jag
säker på att inga orättvisor kommer att
begås eller att svårigheter i fortsättningen
skall komma att uppstå. Frågan
har reducerats till sin rätta omfattning
och vi har inte längre någon större anledning
att klaga.

Jag vill också säga några ord till byråchefen
Siegbahn. Det var naturligt att
jag lyssnade med intresse till hans inlägg,
eftersom han, när han började sitt
anförande, antydde att han var sakkunnig
på området. Det var naturligt att jag
tänkte att vi skulle få höra hur jordbruket
skulle kunna ställas på fotter och
göras lönsamt och givande igen. Men
vad han hade att förmäla gjorde oss
knappast starkare i tron på att det finns
några möjligheter i den vägen, i varje
fall inte via herr Siegbahns teorier. Det
finns ett gammalt uttryck som säger, att
alla teorier är grå, men att livets träd
är grönt. Om herr Siegbahn kom ut på
landet och såg förhållandena där, skulle
han slänga teorierna och sätta sig ner

7 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 12

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. in.

och beundra det där trädet och sedan
försöka vårda och ansa det så att det
inte förtvinar. Det behövs nämligen sådan
vård och uppmärksamhet även från
deras sida, som tror att man kan idka
jordbruk ifrån studerkammaren.

Herr talman! Jag vill bara än en gång
framhålla, att jag gladde mig åt de upplysningar
som statsrådet Netzén gav oss
nyss. Han förklarade åtgärden med
gränstrafiken så, att vi var skyldiga att,
som jag fattade det, ta hänsyn till våra
grannländer när det gäller utbytet av varor
och tjänster länderna emellan. Och
häri ligger det onekligen något. Jag kan
därför mycket väl tänka mig att när nu
omfattningen inte var större än han
uppgav, så kan vi känna oss till freds
med dessa upplysningar och lita till att
han i fortsättningen som hittills ägnar
den jordbrukande befolkningen och dess
angelägenheter, inte minst de av mig
särskilt apostroferade lantarbetarna, särskild
omsorg och omtanke.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Som framgår av talarlistan
hade jag inte för avsikt att yttra mig
i den här debatten. Jag skulle heller inte
ha gjort det, om inte herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet så
ivrigt hade förvarat regeringens åtgärd
att öka varutillförseln över gränserna.

Några goda vänner — jag kan uppge
var de hör hemma för att undvika missförstånd:
de är köpmän — har i dag
med posten skickat mig en tidning som
statsrådet Netzén inte är främmande för.
Visserligen är det så att chefredaktören
för närvarande är t. f., men herr statsrådet
står ju tidningen ganska nära ändå.

Denna tidning innehåller en helsidesannons
som har ett visst intresse i denna
diskussion om handeln över gränserna.
Med hänsyn till att herr statsrådet
och jag i vår »civila» verksamhet båda
ägnar oss åt tidningsarbetet skulle jag
rent kollegialt kunna känna en viss avund,
emedan ju helsidesannonser inte förekommer
varje dag, i varje fall inte hos
småtidningar. Men den avunden är väl
omotiverad därför att min tidning lig -

ger så långt in i landet att den inte kan
komma i fråga i detta sammanhang.

Det gäller en helsidesannons från en
inrättning i Köpenhamn på Holbergsgade
som heter Coronalagret. Där står
till yttermera visso att denna inrättning
endast har betjäning för svenska turister.
Affären har svenska biträden. Den
handlar med svenska pengar och växlar
gärna till samma kurs som bankerna,
13: 15. I annonsen står vidare: »Gratis
garderob för kunder, öppen till sista båtens
avgång.»

Resande får fritt införa varor från
Danmark till ett sammanlagt värde av
svenska kronor 275:—. Därefter talar
man om undantagen från denna bestämmelse;
det gäller jordbruksprodukter om
högst 15 kg, däri högst får ingå 5 kg
matfett, varav 2 1/2 kg smör, samt att
barn under 12 år inte får medföra införselreglerade
jordbruksprodukter men
gärna varor av annat ursprung. Vidare
heter det: »Vår betjäning hjälper er till
rätta och ser till att ni inte köper mer
än vad ni får införa till Sverige.» Layouten
på annonsen är helt allright. Det är
en utmärkt annons. Bland annat står det:
»Titta på priserna här nedan —■ och jämför
sedan .. .» Här räknas upp en mängd
varor; strösocker, smör och margarin,
ost, karameller •—■ Kungen av Danmark
och andra fina sorter — smörgåskex,
makrill, räkor, kaviar och leverpastej,
rökt bacon och pannbiff, grönkål och
champinjoner, aprikosmarmelad och tomatpuré,
tvål, rakkräm och rakvatten,
hårvatten och hårschampo, t. o. m. bomull
och tvålflingor samt likörer och, inte
att förglömma, Aalborg.

Det kan väl ändå inte vara så, herr
talman, att det beslut, som regeringen
har fattat om en utökning av gränshandeln,
innerst inne kan vara beroende just
av den omständigheten, att man vill undvika
missförstånd och misstänksamhet.
Det är väl i stället på det sättet, att den
gränshandel, som nu förekommer, har
givits möjligheter, som inte överensstämmer
med svenska intressen. Våra köpmän
— det må vara i de städer som är
berörda av gränshandeln eller på landsbygden
i närheten — ser helt naturligt

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 99

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

med mycket stor misstänksamhet och
misstro på denna åtgärd. Vi kan inte
komma ifrån den saken! Det må ligga
vilka bevekelsegrunder som helst bakom
herr statsrådets bedömning — det
finns ingen anledning att ifrågasätta
riktigheten av dem, såsom han ser på
problemet — men, herr statsråd, varje
åtgärd av detta slag måste väl ändå vara
en avvägning mellan legitima svenska
intressen och likaledes legitima övriga
nordiska intressen. Vi menar nog, med
fullt fog, att man med denna åtgärd har
trätt för nära de legitima intressen, som
i denna fråga finns hos svenska köpmän
och affärsmän.

Jag kan inte förstå annat än att man
här har förfarit på ett sätt, som icke kan
anses överensstämma med vad som är
god omvårdnad om varje medborgare i
detta land. Jag förstår fuller väl att man
på köpmannahåll är uppbragt över vad
som skett. Bara det förhållandet, att
danska köpmän i svenska tidningar uppträder
som annonsörer för att reklamera
för sina varor, visar att man på den andra
sidan gränsen bedömer förutsättningarna
för en ökad handel såsom högst väsentliga.
Jag tror inte att de siffror, som
herr statsrådet har anfört i fråga om resandefrekvensen
— låt vara att de är
riktiga för dagen — kommer att vara
gällande för framtiden utan att de kommer
att stiga väsentligt, till förfång för
svenska affärsintressen.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är säker på att min
gamla tidning är tacksam för den reklam
som herr Torsten Andersson bestod
den. Jag är ledsen över att jag inte
har någon motsvarande annons från
Sjuhäradsbygden att uppvisa. Däremot
har jag en hel serie av liknande annonser.
Om syftet var att tala om storleken
eller priset, vet jag inte så säkert, men
herr Andersson förbisåg en sak, när han
räknade upp allt som inte var jordbruksregleringsvaror,
och det var resorna
i den andra riktningen, som man
kanske bör ha med i bilden när man bedömer
köpmannareaktionerna. Det är

klart att dessa köp kan drabba enskilda
handlande, men jag tror att herr Andersson,
likaväl som jag och många med
mig, vet att vi härvidlag har en mycket
stor — om jag får använda uttrycket —
skuld, bland annat till Norge.

Jag har här ett annat tidningsurklipp,
eftersom tidningar har kommit med i
bilden, nämligen från den tidning som
redigeras av vice talmannen i norska
stortinget. Det är en mycket aggressiv
artikel i och för sig inför den proteststorm,
som lättnaderna i gränshandeln
fört med sig. Han säger där — det får
givetvis stå för hans räkning ■— att det
är uträknat att de svenska margarinköpen
i Norge under ett år i pengar räknat
är av samma storlek som de norska
inköpen på en enda dag i en enda
svensk stad, nämligen Strömstad. Jagskulle
tro att det finns liknande uppgifter
från många andra gränsstäder.
Norge, som trots allt befinner sig i ett
underläge, jämfört med oss, ekonomiskt
och eljest, har ändå funnit att man kan
hålla den liberala linjen över hela fältet,
de 275 kronorna. Om man jämför
det med våra egna restriktioner, har
Norge onekligen en fordran härvidlag.
Det är klart att det är hårt för dem det
drabbar, men om man ser det i sin helhet
tror jag inte, herr Torsten Andersson,
att man skall överdriva betydelsen
av den här frågan. De kvantiteter, som
det här rör sig om, är inte av den storleksordningen
att de minskar avsättningsutrymmet
för den svenska jordbruksproduktionen.
Det är i det sammanhanget
som denna fråga har samband
med vad som diskuteras här i dag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få säga till
herr statsrådet, att jag inte motiverade
mitt resonemang med utgångspunkt från
några avsättningsmöjligheter för jordbruket,
utan jag tog som min utgångspunkt
de privata köpmännens bekymmer
på detta område. Jag tror inte att
vad statsrådet här anfört kan på något
sätt jäva mitt påstående, att det bekym -

100

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

ret är påtagligt och att läget är prekärt.
Det är ju ändå så att köpmännen, som
står mitt uppe i detta, bäst känner var
skon klämmer.

Jag är inte heller alldeles övertygad
om att man på denna punkt har vunnit
vad man velat gentemot den norska opinionen.
De av oss, som hade möjlighet
att genom televisionen följa Nordiska
rådets förhandlingar i Oslo, kommer säkert
ihåg ett yttrande av Finn Moe, där
han angrep svenskarna för deras förmenta
hållning i vissa frågor och för
deras uppfattning om norska förhållanden
och delgav rådet norrmännens
uppfattning om svenska förhållanden.
Detta skedde efter det att svenska regeringen
hade gjort denna gest. Därför
ifrågasätter jag, herr talman, om man
över huvud taget vann vad man avsåg
att vinna. Men jag tror att man i denna
situation förlorade något väsentligt,
nämligen den goodwill som fanns hos
köpmännen.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Det är mitt varma intresse
för jordbruksnäringen som gör att
jag nu kanske bryter mot en gammal
god praxis genom att ta till orda efter
ganska kort tid i kammaren. Men jag
skulle gärna, i likhet med herr Kriigel,
vilja avge några allmänna omdömen i
denna fråga, vilka synes mig på något
sätt ha kommit bort i allt tal om procentregler.

Jordbrukets svårigheter har liksom
tornat upp sig — det verkar till och med
som om själva väderguden, fader Pluvius,
sammansvurit sig med en del negativa
makter för att göra livet surt för
jordbrukarna. Priserna på jordbrukets
förnödenheter av olika slag har ju hela
tiden stigit, medan inkomsterna stagnerat.
Sålunda har kostnaderna för konstgödsel,
maskiner, byggnader och löner
m. m. stigit mellan 4 och 13 procent enbart
under de första 18 månaderna av
nu pågående treåriga avtalsperiod, medan
de totala inkomsterna stagnerat och
till och med på sista tiden sjunkit. Man

behöver inte precis vara någon nationalekonom
för att förstå, att det inte kan
fortgå på detta sätt. Resultatet har också
visat sig i det förhållandet, att många
jordbrukare har begärt uppskov med sina
rånte- och amorteringsbetalningar,
något som i sin tur påverkar nationalsparandet
och kapitalförsörjningen. Ett
annat resultat av jordbrukets dåliga lönsamhet
är minskad anskaffning av maskiner
och redskap, och även detta verkar
i sin tur tryckande på sysselsättningen.
Jordbruket har med andra ord
en nyckelställning. Ett dåligt läge för
jordbruket leder till ett dåligt läge på
många andra områden.

Den för jordbruket olyckliga utvecklingen
har sent omsider — alltför sent,
vill jag säga — utlöst 6-procentregeln,
och vi har fått en justering av priserna.
Det vore kanske en överdrift att påstå,
att jordbrukarna är nöjda med resultatet,
men jag vill ändå inte kritisera förhandlingsdelegationens
insatser. Den
har gjort ett gott arbete, och jag tror att
den kämpat lejonhjärtat. Men motparten
har av marknadsmässiga skäl, heter
det, inte ansett sig kunna gå med på full
kompensation till jordbruket. Själv anser
jag det svårt att på förhand fixera
det marknadsmässigt möjliga priset —
vi skall dock komma ihåg, att det marknadsmässigt
möjliga vetepriset i början
av 1950-talet bedömdes till 54 öre, medan
det i dag är någonting på 40 öre.

Den nu föreliggande uppgörelsen innebär
i realiteten att jordbruket ■—• trots
ett mycket svårt ekonomiskt läge och
trots en kraftig eftersläpning i inkomsthänseende
jämfört med andra befolkningsgrupper
— detta stick i stäv med
ett enhälligt riksdagsbeslut — har offrat
över 200 miljoner kronor på den samhällsekonomiska
stabiliseringens altare.
Detta är, tycker jag, någonting att allvarligt
begrunda för övriga parter på
arbetsmarknaden.

Från många håll säger man att jordbrukarna
själva har bidragit till sin svåra
ställning genom en för stor produktion.
Det är inte sanning. I själva verket
har jordbruksproduktionen sedan
1939 ökat med endast 6 procent; sedan

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 101

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

1950 har det inte varit någon ökning
alls. Den ökningen motsvarar ungefär
det friställda foder, som utslaktningen
av en halv miljon hästar åstadkommit.
Andra länder har under de senaste åren
ökat sin jordbruksproduktion mellan 15
och 64 procent. Den europeiska exportmarknaden
när det gäller jordbruksprodukter
är alltså praktiskt taget tillkorkad.

Med hänsyn till det sagda skulle jag
gärna vilja travestera ett uttryck av August
Strindberg och säga: det är synd
om jordbrukarna. Jag har, herr talman,
med dessa ord bara velat teckna en bild
av jordbrukets läge i dag, och jag har
velat göra det utan att förirra mig i alla
5-, 6- och 25-procentregler, som bara
trasslar till begreppen, så att gemene
man inte kan se det verkliga läget.

Med dessa fakta för ögonen borde väl
kammaren kunna ställa sig positiv till de
motioner, som vi avlämnat i denna fråga.
Ett stävjande av den ohämmade införseln
av jordbruksprodukter från våra
grannländer borde alla kunna ena sig
om. Jag tvivlar inte på herr jordbruksministerns
siffror, men jag vill för egen
del säga, att jag inte skulle åka till Köpenhamn
för att köpa 0,2 kg smör. Vi
jordbrukare betraktar denna införsel
med samma olust som en löntagare betraktar
en ohämmad import av arbetskraft
i ett läge med vikande sysselsättning.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till de med 1, 2 och 4 betecknade
reservationerna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas först särskilt angående
punkten A av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda hemställan, vidare
rörande punkterna B och C, därefter
särskilt beträffande var och en av
punkterna D—M samt slutligen särskilt i
fråga om utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls vid utskottet
i punkten A hemställt.

Med avseende på punkterna B och C,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet i nämnda punkter
hemställt skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades i
den av herr Sigfrid Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen
i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 14
punkterna B och C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservation i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna D och
E hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten F förekomna yr -

102 Nr B 12 Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

kandena propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 14
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Eskilsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 16.

Ytterligare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten G
framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Sigfrid
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 14
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om punkten H, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Nord, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
honom m. fl. vid utlåtandet avgivna, med

3 betecknade reservationen; 3:o), av herr
Eskilsson, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
honom m. fl. vid utlåtandet anförda, med

4 betecknade reservationen; samt 4:o),
av herr Hedström, att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den
av honom vid utlåtandet avgivna, med

5 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12 103

Ang. viSsa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vart
och ett av de återstående yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i
den förestående omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr
Nords yrkande.

Herr Eskilsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de ovan under 3 och 4 upptagna
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den sålunda begärda,
närmast före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen)
; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Eskilssons yrkande.

Herr Hedström begärde likväl votering
om innehållet av denna kontraproposition,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr B 14 punkten H antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den av herr Eskilsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
reservationen nr 5 av herr Hedström.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —33;

Nej — 55.

Därjämte hade 43 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr B 14 punkten H antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
nr 5 av herr Hedström.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 27;

Nej — 50.

Därjämte hade 54 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 14
punkten H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

104 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Hedström vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hedström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 20.

Därjämte hade 31 ledamöter tilkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna I och J
hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkten K förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Sigrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 14
punkten K, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna L och M
hemställt.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att nämnda yttrande skulle godkännas
med den ändring, som förordats
i den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen.

Slutligen gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens
bekämpande

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr B 4, i anledning
av väckta motioner angående åtgärder
för ungdomsbrottslighetens bekämpande.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
B 193, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
och II: B 250, av fröken Wetterström
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj :t hemställa om
förslag till åtgärder för ungdomsbrottslighetens
bekämpande efter de riktlinjer
som angåvos i motionerna.

Onsdagen den 26 november 1958 ein. Nr B 12 105

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
sammanfattningsvis yttrat:

»Utskottet kan i väsentliga delar icke
biträda motionärernas synpunkter och
förslag. Det yttersta syftet med motionerna
— att få till stånd åtgärder för
bekämpande av ungdomsbrottsligheten
— har emellertid synts utskottet så betydelsefullt
att det föranlåtit utskottet
till vissa uttalanden beträffande en del
framlagda eller väntade förslag på området.
Framför allt har utskottet velat
starkt understryka behovet av snara åtgärder
för att dels upprusta ungdomsvårdsskolorna,
så att väntetiderna elimineras
och vårdtiden kan bli tillräckligt
lång samt behovet av vård på specialavdelningar
kan tillgodoses, dels bereda
möjligheter att i utredningshem omhändertaga
unga lagbrytare, vilkas brott är
under utredning, eller ungdomar som
väntar på att erhålla plats på ungdomsvårdsskola,
och dels förstärka polisens
resurser, så att dess möjligheter att förebygga
och upptäcka brott ökas.

Ehuru utskottet sålunda icke anser sig
kunna tillstyrka bifall till motionerna får
utskottet med hänsyn till de föreliggande
spörsmålens stora vikt hemställa, att
riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: B 193 och II: B 250 må i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet ovan anfört.»

Reservation hade anmälts av fru Wallerius-Gunne,
som dock ej antytt sin mening.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Till grund för den motion
om ungdomsbrottslighetens bekämpande,
som av mig m. fl. förts fram i
denna kammare och av fröken Wetterström
m. fl. i andra kammaren, ligger
det förhållandet att många av våra unga
människor, som borde kunna bli goda
medarbetare i vårt samhälle, i stället
ägnar sina krafter åt sådan sysselsättning
som är direkt samhällsskadlig. De
stjäl bilar, begår inbrott, och — kanske
det värsta av allt — de specialiserar sig
på att skrämma äldre människor, bestjäla
dem, ja, i många fall utsätter man

dem för rån. Vid utövandet av dessa
brott går man fram på olika vägar. Enstaka
individer opererar ensamma, men
i de flesta fall uppträder man i flock
eller liga. Jag strävar inte efter att måla
situationen mörkare än den är, men det
är trots allt ett faktum att dessa brott
ökar undan för undan. Både riksåklagarämbetet
och allmänna beredningsutskottet
bekräftar dessa uppgifter, och utskottet
konstaterar under åberopande av
statistiska uppgifter att tillgreppen av
bilar har ökat med hänsyn både till befolkningstillväxten
och till bilparkens
ökning. Det kan alltså anses fastslaget
att ungdomsbrottsligheten har stigit
mycket väsentligt.

Jag vill i det sammanhanget erinra om
hur samhället till en början betraktade
t. ex. bilstölderna såsom ett utslag av
ungdomligt övermod och äventyrslusta.
I anslutning till detta betraktelsesätt tog
man med alltför lätt hand på dessa stölder.
Man kallade dem för lån, och man
reagerade över huvud taget inte allvarligt.
Ungdomar tog antagligen detta till
intäkt för att det gick för sig att leka
med samhället, i synnerhet som de kunde
bevittna, att den bilägande allmänheten
fick vidkännas vissa pålagor. De
skyldiga erhöll ofta villkorlig dom även
vid återfall i brott, och då kan man
kanske inte förvåna sig över att vi fått
en oavbruten stegring av bilstölderna.
För närvarande är vi uppe i ett betydande
antal per år, och detta är troligen en
följd av vad vi kallar reaktionssystemets
utformning.

Också åtalseftergiften har kommit till
användning i ganska stor omfattning,
och den har lett till ungefär samma konsekvenser
som den villkorliga domen.
Man kan utan tvekan säga, att en stor del
av ungdomsbrottslingarna —■ på grund
av att villkorlig dom och åtalseftergift
blivit alltför generöst tillämpade — tydligen
betraktar det som en rättighet att
få ett antal sådana domar, innan kraftigare
åtgärder vidtages. Fortsätter vederbörande
med brotten, hamnar han på
ungdomsvårdsskolan. Begår han ett nytt
brott, då han kommit upp i 18 års åldern,
kommer ungdomsfängelset, och

106

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens
där är kortaste tiden ett år. Vid 21 års
ålder är han mogen för vanligt fängelse,
och missköter han sig i fortsättningen,
ja, då kan det bli internering.

Ärade kammarledamöter! Kan någon
tycka att detta är den humana eller rätta
samhällsreaktionen? Först låter vi de
unga brottslingarna få en förnimmelse
av att vi inte tar deras villfarelser så allvarligt.
De kan få den inställningen, att
vi inte är särskilt intresserade av att
skydda de lojala medborgarna eller deras
egendom. Följden blir det ena återfallet
efter det andra, och så slår slutligen lagens
arm till, då det i många fall är för
sent.

De unga brottslingarna får vandra genom
anstaltsvården. Jag kan inte tro att
detta system kan vara det riktiga. Tidsskillnaden
mellan brott och straff är för
lång för att vara effektiv. Många får en
sådan inställning till brottet, att de inte
vill låta sig rätta, och den långa anstaltsvården
kan i många fall förvärra brottslingens
inställning till laglydnaden och
samhället, inte minst därför att man på
anstalterna eggar upp varandra —
många blir än mer fullfjädrade i brottet
efter att ha varit på dessa anstalter.

Alla är vi väl överens om att det långt
ifrån är bra som det är och att varje
positivt förslag, som kan tänkas leda till
bättring, bör hälsas med tillfredsställelse.
Motionärerna har därför vågat skissera
ett förslag, som vi tror skall vara värt
att pröva i det läge, där ungdomsbrottsligheten
nu befinner sig. Vi menar, att
alla i detta samhälle måste lära sig respektera
lagar och förordningar och att
vi måste klargöra för brottslingarna, att
i vårt demokratiska samhälle tolereras
inga övergrepp mot den enskilde medborgarens
liv eller egendom.

Jag har tidigare talat om hur den villkorliga
domen och åtalseftergiften missbrukas.
Använda på rätt sätt har de dock
allt fortfarande en stor uppgift att fylla.
Om den unge brottslingen fått en sådan
dom och återfall sedan sker, då är tiden
inne för andra åtgärder, menar vi. Rannsakan,
åtal och domens verkställighet
bör då ske utan dröjsmål och den dömde
bör omedelbart intagas och avtjäna

bekämpande

frihetsstraffet på en speciell anstalt under
en tid av högst tre månader. Under
denna tid hör den intagne få lära sig
respekt för våra lagar. Han skall sättas
i hårt arbete men bli hyggligt behandlad,
och han skall också få lära sig att arbetet
kan ge glädje och tillfredsställelse. I
Västtyskland har man tillämpat ett liknande
system med framgång. Vi menar
naturligtvis inte att detta skall kopieras,
utan vi vill ha ett system, avpassat efter
svenska förhållanden och gärna kompletterat
med den eftervård som kan anses
nödvändig vid anpassningen till ett
normalt samhällsliv.

Dessa åsikter sammanfaller i viss mån
med riksåklagarens, som i sin tur åberopar
strafflagberedningen, som är inne
på liknande synpunkter i annat sammanhang.
Trots detta avvisas tanken helt av
utskottet, som tydligen i stället anslutit
sig till fångvårdsstyrelsens linje, som inte
har någonting till övers för korttidsbehandling
och talar om den linje som
motionärerna skisserat, såsom oantaglig.
Jag skulle vilja fråga: Har vi gjort
anspråk på att vårt förslag skulle anses
slutgiltigt utformat? Nej, vi har i stället
sagt i motionen att även andra åtgärder
i liknande riktning givetvis kan vidtagas.

I motionen har också framhållits, att
den villkorliga domen bör kunna kombineras
med bötesstraff, inte minst av
den anledningen att den brottslige skall
få känning av de ekonomiska konsekvenserna
för sin lagöverträdelse. Riksåklagarämbetet
har i denna fråga ungefär
samma uppfattning som motionärerna.
Utskottet hänvisar till strafflagberedningen
som tydligen har en liknande
uppfattning.

Rymning från anstalterna sker i stor
omfattning och ofta i förening med nya
brott. I sådana fall menar vi att skärpt
behandling måste vidtagas, dels för att
förhindra ett återfall och dels för att ge
bättre skydd åt de laglydiga medborgarna,
men också för att de unga brottslingarna
genom sina bravader skall bli
ett varnande exempel för andra ungdomar.
Även här instämmer riksåklagarämbetet.

Vad beträffar övervakningen har den -

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12 107

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

na till synes inte varit tillräckligt verksam
och orsakerna härtill kan vara flera.
Alltför många villkorliga domar och
ett för litet antal övervakare är bidragande
orsaker. I motionen har vi därför
tagit upp frågan, om man inte skulle
kunna placera en del av dessa brottslingar,
speciellt de yngsta, i hem med god
miljö som kan ha tid att ägna sig åt
dem. Bara miljöombytet och goda kamrater
kanske skulle göra underverk. På
denna punkt har utskottet varit enigt
med motionärerna.

Vad slutligen gäller polismakten vet
alla att störa krav ställes på densamma,
och om förenkling kan åstadkommas
i arbetssättet, bör detta ske så,
att polismännen kan ägna mera tid åt
de mest angelägna arbetsuppgifterna såsom
brottsbekämpning m. m. Vid små
förseelser, då det gäller ordningsförseelser
och då bötesstraff skall utdömas,
borde polisen kunna få i uppdrag
att uttaga bötesbeloppet direkt. Därigenom
menar vi, kan mycken tid komma
att inbesparas för både polis och domstolar.
Riksåklagarämbetet har intet att
invända däremot, och utskottet understryker
starkt behovet av att förstärka
polisens resurser.

Herr talman! Av det anförda torde
framgå att jag inte till alla delar kan
instämma i utskottets motivering. Jag
skulle på fem punkter önska en starkare
skrivning. Men då min erfarenhet
säger mig att det inte alltid är så lätt
för kammarens ledamöter att få en klar
uppfattning om innebörden av de under
en debatt ställda ändringsyrkandena
och jag dessutom önskar bespara
kammarens ledamöter vid denna sena
timme en långt utdragen voteringsprocedur,
skall jag avstå från detta och i
stället inskränka mig till att med herr
talmannens tillåtelse få föredraga de
fem punkter, där jag önskar få en ändring
till stånd.

Det stycke på s. 15 under rubriken
»Allmänna synpunkter på ungdomsbrottslighetens
utbredning och orsaker
m. m.» som börjar med »Motionärerna
vill hålla före ...» och slutar
på s. 16 med »brottsbekämpandet»

utgår och ersättes med: »Motionärerna
ställer sig frågan, huruvida den ogynnsamma
utvecklingen är en följd av reaktionssystemets
utformning och anser,
ehuru ett generellt svar ej kan avges,
att flera tecken tyder på att så är fallet.
Utskottet vill icke förneka att reaktionssystemet,
dess utformning och dess
resurser nu liksom tidigare påverkar
utvecklingen på detta område.

Såsom framgår av vad riksåklagaren
bl. a. anfört, har statsmakterna ej ställt
tillräckliga personella och anstaltsmässiga
resurser till förfogande för att nu
rådande system skall kunna fungera på
åsyftat sätt.»

På s. 17 under samma rubrik skall
tilläggas efter det stycke som börjar
med »Hem och skola.. .» och slutar
med »normbildande för de unga.»:
»Varje medborgare bär sin del av ansvaret.
Utan klara besked om ärlighet,
hederlighet och hänsyn skapas ingen
gynnsam uppväxtmiljö för ungdomen.
Av utomordentlig betydelse är den medverkan,
som kan lämnas från kyrkans,
de frikyrkliga samfundens och andra
ideella organisationers sida när det gäller
att åstadkomma en samlad, på lång
sikt upplagd insats för att skapa en
stark opinion för fastare normer och
deras tillämpning.»

På s. 18 under rubriken »Vissa i
motionerna upptagna särskilda frågor»
skall det stycke, som börjar med »Vidkommande
spörsmålet. ..» och slutar
med »inom kriminalvården.» ersättas
med: »Vidkommande spörsmålet om
åtalseftergiften vill utskottet ifrågasätta
om det är helt riktigt vad riksåklagaren
anfört därom, att eftergift i egentlig
mening endast förekommer i de
allra lindrigaste fallen. Utvecklingen
synes ha gått därhän att åtalseftergift
förekommer i långt större utsträckning
än lagstiftaren avsett. Det vanligaste
sättet med åtalseftergiften är att de yngsta
lagöverträdarna skall omhändertas
för behandling inom barnavården i stället
för inom kriminalvården. Ej heller
denna avsikt har på grund av bristande
resurser kunnat tillgodoses.»

Nionde raden nedifrån, som börjar

108 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens
med »Utskottet kan ej heller ...» och
slutar med »om eftervården.» skall ersättas
med: »Utskottet vill icke avvisa
tanken på införande av ett straff av typen
Jugendarrest. En utredning härom
synes utskottet lämplig. Vid denna utredning
hör även upptagas formerna
för lämplig eftervård, där sådan kan
anses påkallad.»

Sista meningen, som börjar med
»Det synes...» och slutar med »väl
avvägt.» skall ersättas med: »Det synes
som om förslaget kan läggas till grund
för lagstiftning i ämnet. En sådan lagstiftning
anser utskottet snarast böra
genomföras utan avvaktan på genomförandet
av strafflagberedningens övriga
förslag.»

•

I detta yttrande instämde herrar
Eiverlöf (h), Birke (h), Svärd (h), Mannerskantz
(h), Eskilsson (Ja), Ebbe Ohlsson
(h), Hagberg (h), Ringabg (h),
Domö (h), Sveningsson (h), Gustaf
Henry Hansson (h) och Ragnar Bergh
(h).

Herr WOLGAST (ep):

Herr talman! Det är ingen tvekan om
att vi alla känner en viss oro över utvecklingen
på ungdomsbrottslighetens
område, och det är naturligt att vi litet
var känner oss indignerade över hur
dessa ungdomsbrottslingar förstör egendom.
Bara häromdagen kunde vi i tidningarna
läsa, hur en ungdomsbrottsling
förstört inte mindre än fem bilar
med en enda krock.

Men även om vi skulle känna oss
mycket indignerade, måste man fråga
sig, om verkligen motionärerna riktigt
har övertänkt, vad de har skrivit. Här
står t. ex. denna dock ganska kraftiga
passus, att »allmänheten på grund av
föreskriften om rattlås får göra ekonomiska
uppoffringar för att skydda sig
mot den högre tjuvnadsnivå som samhället
av allt att döma synes tolerera, eller
i vart fall undviker att skarpt fördöma».
Nog är väl detta en oerhörd
överdrift! Jag har aldrig träffat någon
som tolererar dessa tjuvnadsbrott, och

bekämpande

alla är vi överens om att fördöma dem.
Hur kan man då skriva något sådant
som att det verkar, som om samhället
tolererar brotten och undviker att fördöma
dem?

Vi har nu hört att det nuvarande systemet
inte är bra. Det har i motionen
förts fram några ändringsförslag, och vi
har fått klart för oss bl. a. att vi för att
få rätsida på förhållandena måste beträda
nya linjer eller, som det står i motionen,
»delvis nya och hittills oprövade
linjer».

Observera att de nya linjer, som man
har rekommenderat oss, är korttidsbehandling
i s. k. detention centres. Jag
tyckte allt att motionären vred sig en
smula, då det var fråga om att försvara
denna rekommendation. Han sade, att
det inte alls var hans mening att försvara
det sätt för korttidsbehandling,
som förekommit i Englands detention
centres, men han kunde ändå inte undvika
att rekommendera det.

Dessa detention centres, som har inrättats
i England, var anstalter där unga
människor togs in och uppfostrades
mycket strängt. Det var, kan man säga,
ett maximum av både sysselsättning och
ansträngningar samt ett minimum av
förströelse. Det var med andra ord anstalter,
där man försökte injaga skräck
hos de unga, avskräckningsanstalter.
Det bör emellertid observeras, vilket
motionären inte tycks ha gjort, att engelsmännen
numera inte längre gillar
dessa anstalter, utan man har i England
gått ifrån systemet. Inom parentes vill
jag säga att jag tycker att det är ganska
egendomligt att engelsmännen, med sina
ideal för uppfostran, på detta område
plötsligt kunde bli anhängare av
preusseri, ty man kan ju inte säga annat
än att de s. k. detention centres kännetecknades
av en preussisk anda.

Jag behöver emellertid, herr talman,
inte uppehålla mig längre vid detention
centres, då ju samtliga högerledamöter
i utskottet tagit avstånd från tanken att
i Sverige inrätta dylika anstalter.

En annan tanke som man hade, men
som inte står redovisad i motionen, var
att vi i Sverige skulle skapa Jugendar -

Onsdagen den 2G november 1958 em.

Nr B 12

109

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

resten. Dylika anstalter liar prövats i
Tyskland, dock utan någon större framgång.
Där sätter man in unga människor
under veckosluten. Var och en som
känner till hur ungdomen reagerar, måste
väl förstå att en dylik behandling
skapar trots och ovilja hos de unga, en
opposition mot samhället. Därav kan intet
gott följa.

Ungdomsbrottsligheten fyller oss alla
med stor oro, och det är naturligt att
vi måste fråga oss, vad orsaken kan vara
till den stora ökningen av ungdomsbrottsligheten.
Man hör ofta sägas, att
det resoneras så mycket om ungdomsbrottsligheten,
men att vi inte försöker
gå till roten av det onda för att komma
till rätta med utvecklingen. Vi har inom
utskottet haft många föredragningar,
och därvid har det framgått att 80 procent
av ungdomsbrottslingarna kommer
från trasiga hem. Det är således i de
trasiga hemmen vi har att söka orsaken.
I omkring 9 procent av fallen anges
orsaken vara mentala rubbningar.
Jag upprepar emellertid, att orsaken i
80 procent av fallen är att söka i trasiga
hem. De unga har där känt en missanpassning,
som sedermera tagit sig uttryck
i brottslighet. En av orsakerna
till de dåliga hemförhållandena är säkerligen
alkoholism, en annan orsak är
psykisk undermålighet, kriminalitet
o. s. v. Det finns en hel mängd orsaker
till att hemmen så ofta är dåliga. Vi
kommer här in på ett oerhört vidlyftigt
område. Man skulle i detta sammanhang
även kunna diskutera bostadspolitiken
och den roll som bostäderna spelar
för förhållandena i hemmet, o. s. v.
Utskottet har mot denna bakgrund icke
velat utpeka någon bestämd orsak till
ungdomsbrottsligheten. Vi vill helt enkelt
gå förbi den frågan, emedan den
inte är tillräckligt utredd. Utskottet
framhöll redan i det utlåtande, som avgavs
år 1956, att det krävdes en kriminologisk
undersökning för att kunna
komma till klarhet om orsakerna till
ungdomsbrottsligheten. Justitiedepartementet
har nu föranstaltat om en stor
utredning om 700 ungdomar. När denna
utredning en dag ligger på bordet,

kanske vi har klarare begrepp om de
verkliga orsakerna till ungdomens
brottslighet.

Bland de många ting, som den föregående
talaren ville opponera sig emot,
var även reaktionssystemets utformning,
en term som också används i tidningarna.
Utskottet för sin del skriver
därom, att vi i likhet med vad riksåklagaren
anfört inte anser oss ha anledning
att opponera oss mot den utformning
som reaktionssystemet har. Felet
ligger enligt vår uppfattning i stället
däri, att de hjälpmedel, som står till förfogande,
är alltför bristfälliga.

Jag skall i detta sammanhang säga
några ord om den villkorliga domen.
Även i det avseendet vill jag dock erinra
om vad riksåklagarämbetet anför,
nämligen att felet icke ligger i utformningen
av den nuvarande ordningen,
utan i de bristfälliga resurserna. Vi har
nu, säger man, villkorlig dom och åtalseftergift.
Flera talare har betecknat dessa
anordningar som verkningslösa. Det
är ganska intressant att höra, hur motionären
gång på gång kommer tillbaka
till åtalseftergiften och diskuterar
den på samma sätt som man gör i en
del tidningar. Man måste verkligen
undra, om de verkligen vet vad åtalseftergift
är.

Om det är en ung människa, som har
begått ett mindre brott, kan vederbörande
åklagarmyndighet till barnavårdsnämnden
översända en förfrågan, om
barnavårdsnämnden vill gå med på
åtalseftergift. Detta är helt enkelt en metod
att låta fallet prövas av barnavårdsnämnden
— inte alls någon strafform,
vilket tycks föresväva många.

Jag har en långt mer än 30-årig erfarenhet
på detta område och har prövat
många av de olika metoderna. Jag vet
att man i en barnavårdsnämnd inte ens
får säga att ingenting är att göra med
den eller den unge brottslingen, utan
myndigheterna kräver av barnavårdsnämnden
bestämda åtgärder. Att nu föreslå,
att åtalseftergiften skall tas bort,
vore ungefär detsamma som att säga att
vi skall vara beredda att koppla bort
barnavårdsnämndernas medverkan i

110 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens
brottsbekämpandet bland ungdomarna.
Är det någon som vill göra det?

Åtalseftergiften är alltså helt enkelt
en procedur varigenom fallet bringas till
barnavårdsnämndens kännedom. Sedermera
får då barnavårdsnämnden fatta
ett beslut med ledning av arten av det
brott eller den förseelse som vederbörande
har begått. Jag vågar försäkra
att detta inte är någon lätt uppgift, och
jag tycker nog att vi alla måste ha den
inställningen, att vi skall försöka att i
görligaste mån tillrättaföra de unga
brottslingarna.

Den villkorliga domen kan vi tvista
om. Det har sagts att strafflagberedningen
har kommit med en annan utformning
av reaktionssystemet. Jag tycker
emellertid knappast att man kan säga
det, ty den villkorliga domen skall enligt
beredningen alltjämt vara densamma.
Den har bara effektiviserats. Motionären
framlägger saken, som om motionens
förslag skulle vara någonting alldeles
nytt och märkvärdigt, som om motionärerna
vore kallade att reformera
samhället eller anvisa nya vägar. Allt
detta om reformering av den villkorliga
domen har behandlats av strafflagberedningen.
När denna fullständiga utredning
från strafflagberedningens sida föreligger,
har vi inom utskottet icke ansett
oss behöva göra någonting annat än
att säga att vad strafflagberedningen här
har kommit fram till förefaller välbetänkt.

Det är en hel del beredningen har att
säga om den villkorliga domen. Först
och främst delar man upp den i två olika
former. Den ena formen överensstämmer
med den som nu tillämpas. Den
andra formen kallar man för skyddstillsyn.
Den villkorliga domen i sin nuvarande
form kan tillämpas, då förseelsen
är ringa och prognosen för brottslingens
uppförande är god. Eljest kan man
kombinera den villkorliga domen bland
annat med intagning på tillsynsanstalt
under en tid av två månader. Strafflagberedningen
har nu begärt inrättande av
en sådan anstalt, alltså en anstalt som
är humanare än detention centres. Det
är helt naturligt att man anser att ve -

bekämpande

derbörande brottslingar under dessa två
månader bör behandlas på ett sådant
sätt, att de kan inse det felaktiga i den
väg de har varit inne på. Men här kommer
strafflagberedningen med någonting,
som man just inte finner i motionärernas
förslag och som framför allt
inte fanns i detention centres, nämligen
att intagningen skall vara förenad med
kriminalvård i frihet. Jag tror att man
bör lägga en viss vikt vid detta. Om
någon blir dömd till villkorlig dom, skall
det enligt förslaget likväl följa ovillkorlig
kriminalvård i frihet under en tid av
tre år.

Denna kriminalvård i frihet skall enligt
strafflagberedningen övervakas av
en särskild nämnd, — en särskild tillsyningsnämnd,
övervakningsnämnd ■—•
och chefen för den nämnden skall vara
en domare. Under nämnden skall givetvis
ett vederbörligt antal konsulenter
med assistenter sortera. Jag håller med
motionären, då han säger att detta system
inte har fungerat. Riksdagen har varit
sparsam, och antalet beviljade konisulentbefattningar
har varit för litet.
Jag kan åberopa vad som står i reciten,
att England med Wales har inte mindre
än 1 200 avlönade konsulenter och assistenter
till dessa. Nederländerna har
110. I vårt land har vi allenast 48. Vi
måste således säga oss att de hjälpmedel
som finns för utövande av tillsyn är
otillräckliga.

Tillsyningsnämnden föreslås äga rätt
att döma till speciell förvaring. Om man
nu vill säga att detta tangerar Jugendarrest,
må man göra det. Tillsyningsnämnden
med domaren i spetsen skall
kunna ådöma vederbörande att under en
vecka — tiden kan även utsträckas till
två veckor — tas i förvar, försåvitt han
alltså inte under den tid, för vilken tillsynen
varar, har uppfört sig på ett riktigt
sätt. Jag kan inte finna annat än att
det förslag, som strafflagberedningen
har framlagt, kan uppfylla alla krav.
Dessutom kan den villkorliga domen
kombineras med böter, och därmed uppfylles
ju även det villkor, som motionärerna
uppställt.

Hela strafflagberedningens förslag lig -

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 111

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

ger för närvarande i justitiedepartementet
och är föremål för överarbetning. Det
kommer så småningom på riksdagens
bord. Hela det här aktuella komplexet är
utrett och klart och föremål för Kungl.
Maj :ts övervägande.

Nu är det emellertid en punkt, där utskottet
har blivit övertygat om att förhållandena
inte är tillfredsställande. Det
gäller vad som under interpellationsdebatten
i går sades om barnavårdsnämndernas
resurser. Det är klart att barnavårdsnämnderna
försöker att genom
övervakning och på annat sätt tillrättaföra
den unge. Men i vissa fall behöver
man kanske anlita de hårdare metoderna,
och då har vi ungdomsvårdsskolorna.
I det fallet måste jag säga att utskottet
genom de föredragningar, som gjorts
inför detsamma, erhållit ett mycket dystert
intryck av förhållandena vid dessa
ungdomsvårdsskolor. Det är nämligen
meningen — så har man sagt oss — att
de skall fungera efter ett slussystem. De
unga skall först tas in i en sluten anstalt,
där de får vistas ungefär ett par
månader. Den personal, som sköter dem,
bör vara särskilt kvalificerad. Den tiden
är väl en ångerns tid och, skall vi hoppas
en bättringens tid, då sinnelaget förändras.
Är det så, att det verkligen sker,
kommer de från denna slutna anstalt ut
i en halvöppen anstalt. Från den halvöppna
anstalten går de sedermera över
till den öppna med dess större frihet.
Men för att detta system skall vara effektivt,
måste det naturligtvis fungera.
Det måste finnas tillräckligt många platser,
så att vederbörande kan vistas på
den lämpliga avdelningen tillräckligt
lång tid. Men man har sagt oss, att hela
systemet helt enkelt inte har fungerat,
därför att barnavårdsnämnderna och
domstolarna tigger och ber och säger
till ungdomsvårdsskolorna: Den här pojken
eller flickan är ni tvungna att ta in.
Han eller hon år så omöjlig, att ni måste
ta hand om vederbörande. Vad får man
då göra i den slutna anstalten, som inte
bör vara avpassad för fler än nio? Ja,
man får säga, att den pojken eller flickan
var det alldeles nödvändigt att ta
in. Och sedan får man för tidigt flytta

över en ungdom från den slutna till den
halvöppna vården, och så börjar systemet
att knaka i fogarna. Det är också
mycket möjligt, att den, som kommit till
den halvöppna vården, rymmer. Då måste
vi ha klart för oss, att rymningen
måste följas av en reaktion. Rymningarna
måste påtalas och rymlingen måste få
klart för sig, att han eller hon inte passar
i den halvöppna anstalten. Vederbörande
skall åka tillbaka till den slutna
anstalten och genomgå proceduren där
från början. Men då visar det sig, att den
slutna anstalten är proppfull. Rymlingen
kan inte komma tillbaka dit, och följaktligen
har han en osökt anledning att
rymma igen.

Jag tyckte nog, när jag hörde uttalandena
av dessa föreståndare för skolorna,
att jag fick intryck av att de var besjälade
av sin uppgift men samtidigt smått
förtvivlade över att det gått med ungdomsskolorna
så som blivit fallet. En av
orsakerna till att man inte effektivt kan
bekämpa ungdomsbrottsligheten är just
skolornas bristande resurser.

En sak, som sammanhänger med detta,
är givetvis att vederbörande skall tas
om hand omedelbart efter brottet. Det
är fullkomligt riktigt. På den punkten
har utskottet inte några andra meningar
än motionärerna. Det är naturligtvis fel
— det vet varje uppfostrare — att det
får gå någon tid mellan brottet och jag
vill inte säga straffet men användandet
av de medel, med vilka man vill återföra
vederbörande till den rätta vägen.
Den tiden är ju nu anmärkningsvärt
lång. Jag kan inte underlåta att tala om
vad jag fick veta, då jag besökte polishuset
i Stockholm. Där meddelade man
mig och de övriga som var med, att en
pojke på 14—15 år under tiden januari
till juni i år lyckats stjäla cirka 15 bilar.
Varje gång hade han dömts och tagits
in i fängelse för att sedan släppas ut.
Jag frågade polismannen: »Fanns det
ingen här som tog hand om honom? Gick
han ut precis fri och ledig, färdig att
gå till sitt gamla gäng för att begå nya
brott?» »Ja», sade han. Det är klart att
det får inte vara så.

Här har nu framlagts förslag om ut -

112

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens
redningsliem. Utskottet har för sin del
velat understryka behovet av sådana
hem. En utredning har arbetat med frågor
rörande ungdomsvårdsskolorna.
Dess betänkande är överlämnat till
Kungl. Maj:t som skall företa en överarbetning
av detsamma. Socialministern
sade under en interpellationsdebatt i
andra kammaren, att han nästa år i samband
med att detta förslag läggs fram
skall se till, att ungdomsvårdsskolverksamheten
blev effektiviserad.

Samtidigt skall också frågan om utredningshem
tagas upp. I denna utredning
har man föreslagit, att utredningshemmen
skall kombineras med ungdomsvårdsskolorna.
Men det har också framlagts
åsikter om att de skall kombineras
med något organ i de större städerna.
Utskottet har inte velat ta ståndpunkt till
placeringen. Förslaget är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning och förslag från
regeringen kommer under nästa år. Utskottet
vill inte uttala någon annan mening
än att utredningshemmen är av behovet
påkallade. Självfallet är det riktigt,
som någon har påpekat, att det förhållandet,
att man inte tar hand om brottslingarna
omedelbart, gör att brottens antal
ökar och att deras karaktär även blir
svårare.

Jag har beträffande brottslingarnas
antal sett en uppgift om att uppklarningsprocenten
år 1952 var 50, medan
den sjönk ned till omkring 47 procent år
1955. Dessa siffror är ju emellertid bara
statistik. Som ni vet, skall man ta statistik
med en nypa salt. Siffrorna beträffande
tillgreppsbrotten i Stockholm förefaller
mig också litet egendomliga.
1950 skulle man endast ha upptäckt 16,3
procent. Den siffran skulle 1955 ha sjunkit
till 13 procent. Dessa uppgifter förefaller
mig osannolika. En stockholmstidning
skrev också med anledning av dessa
siffror, att det inte är större sannolikhet
att bli upptäckt, om man har
gjort en bilstöld i Stockholm, än att man
får en vinst i penninglotteriet. Sannolikheten
skulle alltså vara en på åtta.
Jag tvivlar själv på att dessa siffror är
riktiga, men de visar ju ändå att uppklarningsprocenten
är ringa.

bekämpande

Jag tror i likhet med vad som sades
i denna kammare under interpellationsdebatten
i går, att antalet av ungdomsbrottslingarna
inte är så överväldigande
stort. Men det som gör att summan av
alla deras brott blir så stor är, att de får
gå lösa och ställa till så mycket ofog. Om
dessa brottslingar omedelbart finge tas
om hand, vilket kunde ske genom dessa
utredningshem, där man således tar hand
om dem för undersökning, skulle de inte
behöva släppas lösa efter förhören
och därefter, om de inte är under 18 år,
då barnavårdsnämnden får ta hand om
dem, komma till en ungdomsvårdsskola
på en sluten avdelning. De skulle inte under
någon tid efter domen komma i kontakt
med sina gelikar och inte ha möjlighet
att begå nya brott. Jag tycker, att, då
man av utredningen fått meddelat att
intentionerna är sådana som jag tidigare
nämnde, det inte bör vara så underligt
att utskottet nu anser, att de utredningar
och förslag som har framkommit är tillräckliga.
Men ingen kan tycka, att det är
bra ställt beträffande ungdomsvårdsskolorna
och därmed jämförliga inrättningar.
Vi tror att det skulle behövas psykiatriker
på detta område, och detta gäller
speciellt beträffande det, som motionären
särskilt tycks vara mån om och som
vi ju alla är på det klara med fördelarna
av, nämligen beträffande utackordering
i enskilt hem. Men var och en av
oss, som har sysslat med denna verksamhet,
vet hur svårt det är att finna
människor som vill ställa sig till förfogande
för omhändertagandet och vård
av unga brottslingar. Man kan tala bevekande
till dem och säga, att de skulle
göra en god gärning, om de tog emot en
vanartig pojke eller flicka. Man säger:
»Det är inte så farligt med vederbörande.
Försök att göra en god människa
av honom och ni gör en god insats!» Det
misslyckas ändå. Man vill inte ta hand
om sådana ungdomar. Vad förklaringen
härtill kan vara, vet jag inte. Jag kan
kanske nämna ett exempel. Till en jordbrukarhustru,
som jag tyckte var speciellt
lämpad att ta hand om en pojke,
hon hade inga barn förut, sade jag att
hon borde tänka på att hon gjorde en

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 113

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

samhällelig insats, om hon tog emot pojken
och gjorde honom till en bättre
människa. Jag försökte använda hela
min övertalningsförmåga för att förmå
henne att ta hand om pojken, men hon
sade, att hon inte ville det. Hon sade till
sist, att om hon skulle ta detta barn till
sitt hem, skulle med nödvändighet hennes
moderlighetskänslor väckas. Hon
ville inte riskera att ägna sina ömma
känslor åt en sådan pojke, som sedan
kanske skulle komma att begå brott och
därmed tillfoga henne mycket lidande.
Hon ville inte försätta sig i en sådan situation.

Någonting liknande de inackorderingshem,
som motionären har i tankarna,
finns i trakten av Växjö, där de privata
hemmen allmänt har upplåtits för
mentalt sjuka och detta har slagit bra ut.
Man skulle beträffande ungdomsbrottslingarna
kunna införa något liknande,
men då skulle endast ordentliga hem få
komma i fråga. En tjänsteman har tillsatts
i socialstyrelsen med uppgift att
anskaffa sådana hem. Jag vet inte, om
det var denne som anskaffade ett sådant
i min hemsocken. Jag måste dock säga
att det var ett hyggligt hem, men det var
inte heller mer.

Vad som skulle tarvas härutöver vore
att det funnes en psykiatrisk rådgivare,
som kunde komma till hemmet och
tala om för vederbörande, hur just det
barnet är beskaffat, och som kunde ge
goda råd och anvisningar. Det är minsann
inte lätt att behandla en missanpassad
individ. Det finns brister i en
sådan människas själsliv och att försöka
råda bot mot dem är en svår uppgift
för en uppfostrare, en uppgift som inte
vem som helst kan gå i land med.

Jag skall inte här orda om alla ändringsförslag,
som vederbörande motionär
kommit med, men jag tycker att de
ger mycket litet.

Det är klart att polisens effektivitet
spelar en stor roll, framför allt då det
gäller att upptäcka brottslingarna. Vi
bör emellertid komma ihåg att det finns
en utredning i gång, som avser en effektivisering
av polisverksamheten.
Men nog ansåg vi i utskottet, att det inte

8 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

skulle skada, om polisen i Stockholm
förstärktes redan innan den utredningen
kommer på bordet.

Sedan gäller det frågan om ungdomsfängelse.
Den är inte alls berörd, och
jag skall inte heller gå in på den frågan.
Man hör emellertid så ofta sägas, att
ungdomar kan rymma från fängelse
utan att det blir någon påföljd. Detta är
fel, ty varje rymning följes av en reaktion
från fängelsenämndens sida.

En man som jag, som varit nog lycklig
att få arbeta i så många årtionden
inom den svenska folkhögskolan och
som på våra ungdomsskolor träffat tusen
och åter tusen utmärkta ungdomar
och som i det frivilliga folkbildningsarbetet
träffat ungdomar, inte tiotusentals
utan kanske hundratusentals, får lov att
säga att jag har mött så mycken frisk,
sund och präktig svensk ungdom, att
jag nog tycker att man får vara litet
försiktig i sina omdömen om denna
ungdom. Man får inte ha den föreställningen
att man, så snart man ser en
ung man, klädd i en skinnjacka, under
den skinnjackan har en ung brottsling.
Det skall vi akta oss för, ty det är nog
ett undantag att så är fallet. Vi får inte
på det sättet döma svensk ungdom, vilken
jag lärt känna som frisk och sund
ungdom.

Jag skulle också vilja ta upp tidningarnas
tal om att allmänna beredningsutskottet
är anhängare av ett låt-gå-system,
att utskottet säger att det är bra
som det är o. s. v. Det har vi inte alls
sagt. Vi har snarare tvärtom velat bära
fram våra bekymmer för den svenska
riksdagen. Vi har velat säga ifrån, att
det inte är bra som det är.

Det står på s. 21, vill jag minnas, i
utskottsutlåtandet, att utskottet anser
det vara ett oeftergivligt villkor att det
sker en förändring. Jag undrar: Kan
vi uttrycka oss på ett mera bestämt sätt?
Är detta att bara låta allting gå? Påstår
man det, därför att vi har sagt att mycket
som är gjort är bra gjort? Vi har
kommit ett långt steg på väg. Vi har sagt
att den ena utredningen efter den andra
sker på detta område, och vi har
sagt att vi förväntar att dessa utredning 12 -

114 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens
ar snart kommer att framläggas. Kan
man påstå att det är ett låt-gå-system,
då vi anser att det är ett oeftergivligt
villkor att det skall bli bättre i dessa
avseenden? Vi syftar därvid på de
hjälpmedel, som står till barnavårdsnämndernas
förfogande, framför allt då
det gäller ungdomsvårdsskolorna.

Vi anser nog att den långa behandling,
som vi har ägnat detta ärende, har
stått i överensstämmelse med ärendets
allvar och vikt. Vi har försökt åstadkomma
en manifestation, som avser att
vi inte på något sätt vill tolerera brott,
men på samma gång har vi velat påvisa
att det har gjorts och göres åtskilligt för
att hjälpa de unga människorna. Vad vi
opponerar oss emot är naturligtvis straffpåföljder
som detention centres och liknande.
Det är inte den vägen vi skall gå.
Vi får väl omigen gå den tunga vägen,
som går ut på att uppfostra unga människor,
och det är, som alla vet, inte det
lättaste. Vi får emellertid inte sluta våra
ansträngningar på den punkten utan försöka
ge också dessa ungdomar en chans
i livet. Om den lagstiftning, som är föreslagen,
kan fullföljas, tror jag nog att
det är en väl gjord avvägning, dels när
det gäller samhällets reaktion mot brott
och dels när det gäller chansen för dessa
ungdomar att återvända som hedervärda
medborgare i detta land.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle: Herr

talman! Då herr Wolgast i slutet
av sitt anförande talar om hur utomordentligt
bra huvudparten av den svenska
ungdomen är, har väl ingen i denna
kammare någon annan uppfattning. Sveriges
ungdom är en prima ungdom, och
vi är glada över att vi har en sådan ungdom.
Men vad vi diskuterar om i dag,
herr Wolgast, är bara en liten procent
av denna ungdom. Vi vill inte att denna
lilla procent skall fördärva den andra
delen av vår ungdom, den goda ungdomen.

Herr Wolgast säger någonting om att

bekämpande

vi måste söka orsakerna: hur kan det
komma sig, att en del av våra ungdomar
blivit som de är? Ja, helt naturligt — jag
håller med herr Wolgast om att vi skall
se efter hurudana hemmen är. Men varför
är en hel del av våra hem i dag —
långt ifrån många, och det får vi vara
glada för —• inte av den beskaffenheten,
att de kan fostra ungdomarna till fullödiga
svenska medborgare? Ja, orsaken är
väl att i vårt samhälle har på något sätt
uppstått en demoralisering, som sprider
sig och fördärvar en del hem. Äktenskapsupplösningar
fördärvar andra hem.
Och det är helt naturligt att ungdomar,
som vuxit upp i sådana hem, inte har
det lätt. Men jag vill understryka att inte
alla ungdomar från sådana hem kommer
in på brottets bana. Många av dem
går i stället vad vi i detta sammanhang
kan kalla den rätta vägen. Men tyvärr
urartar i dag också många ungdomar,
som kommer från vad man i dagligt tal
brukar kalla goda hem. Och då får man
väl medge, att en förflackning har skett,
att uppfostran är för dålig.

Man får väl också säga, att våra skolor
har mist någonting av sina tidigare
befogenheter att träda in och fostra de
ungdomar, som kanske inte i hemmet
fått den uppfostran de borde haft. Jag
vet inte, om vi i dag kan säga att skolan
har en fostrande uppgift i den bemärkelse,
som vi inlägger i ordet fostran.

Vi är överens om att det är svårt för
alla de unga, som kommer från hem, vilka
drabbats av upplösning eller andra
dylika svårigheter. Men hur skall vi ställa
oss, när ungdomarna kommer ut på
brottets bana? Ja, jag nämnde i mitt
första anförande en villkorlig dom eller
en åtalseftergift, så att ungdomarna skall
få en chans att bättra sig. Men om detta
inte hjälper? Vi har många gånger fått
se, hur upprepade åtalseftergifter eller
villkorliga domar fört till att dessa unga
återfallit i brott, och vår uppfattning är
den, att man i stället borde försöka ett
korttidsstraff, så att man redan från
början kunde åstadkomma en vändning
till det bättre.

Till sist vill jag säga, herr talman, att

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12 115

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

jag inte i något avseende är en brutal
natur — inte heller när jag ser på ungdomsvården.
Tvärtom är jag kanske en
sådan människa som tusentals andra i
vårt land i dag, vilka har samma uppfattning
som jag när det gäller ungdomsbrottsligheten
och vården av våra ungdomar.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag vill i likhet med utskottets
vice ordförande och nu senast
herr Nilsson understryka — jag tycker
att det är angeläget i denna debatt om
ungdomsbrottsligheten — att vad det
här gäller är ett litet fåtal av svensk
ungdom. Huvudparten av våra unga i
dag är kanske mera målmedvetna och
ambitiösa än de unga varit i någon annan
tid. Jag vill ha detta sagt från
början, därför att det inte vore bra,
om våra unga finge för sig, att vi här
i riksdagen ser på dagens ungdom som
en särskilt dålig sort.

Den största ungdomsbrottsligheten i
landet har man i Stockholm, där barnavårdsnämnden
beräknar att antalet ungdomar
i de aktuella åldrarna 15—18 år,
som kommer i kontakt med rättvisan
genom åtal eller åtalseftergift, är 2—3
procent. För landet i övrigt är procentsatsen
mycket lägre. Men även om antalet
ungdomsbrottslingar inte är så
stort, om man ser det i relation till de
stora ungdomskullarna, så är problemet
ändå allvarligt nog, inte minst
därför att brottskurvan stigit så brant
under de senare åren och brottslingarnas
ålder sjunkit, samtidigt som återfallsbrottsligheten
är stor just bland
dessa ungdomar.

Man frågar sig efter orsakerna till
dessa symptom. Därom vet vi inte mycket.
I riksdagen har vid flera tillfällen
motionerats om utökad kriminologisk
forskning. Det gäller att få en inblick i
orsakerna till brotten och hur de unga
brottslingarna reagerar mot straffen,
liksom hur man skall lägga upp behandlingen
för att nå ett gott resultat
och tillrättaföra de unga, vilket ju måste
vara avsikten med behandlingen.

Många har sagt att en av orsakerna
till oron i tiden är de stora befolkningsomflyttningarna.
Ännu för 20, 30 år sedan
bodde 2/3 av Sveriges befolkning
på landsbygden och 1/3 i städerna, men
i dag bor mer än hälften av alla svenskar
i våra städer. Och det är klart att
själva miljöbytet innebär stora svårigheter
i synnerhet för de unga. De lämnar
inte bara sina hem och sina föräldrar,
utan också sina kamrater och
den vanda umgängeskretsen. Flyttningen
sker kanske hastigt. De har inte fast
bostad och ordnat arbete i staden, de
träffar där sämre element och är snart
på glid. Man borde allvarligt varna för
atf låta unga människor flytta in till
storstaden utan att ha fast bostad och
ordnat arbete. Socialpatrullerna har berättat
om alltför många av dessa inflyttade,
som måst tas om hand. — Med
detta har jag ingalunda velat säga, att
det skulle vara landsbygdsungdomen
som i stor utsträckning flyttar till Stockholm
och där begår brott, utan jag har
endast velat peka på att den alltför hastiga
befolkningsomflyttningen i vårt
land har vissa sidor.

I kampen mot brottsligheten intar
polisen en nyckelställning. Risken för
upptäckt är naturligtvis ett av de mest
återhållande momenten. Enligt upplysningar
vid konferensen mot ungdomsbrottsligheten
i februari var polisen i
Stockholm så underbemannad, att man
skulle behöva ytterligare 500 poliser
med hänsyn till befolkningen och arealen
år 1950. Då hade vid beräkningen
inte tagits någon hänsyn till det ökade
spaningsarbetet, som skulle behövas till
följd av den ökade brottsligheten. När
risken för upptäckt är så liten som 10
—20 procent — jag håller dock med
herr Wolgast om att man måste behandla
all sådan statistik försiktigt — tycker
allt fler omdömeslösa ungdomar att
de kan göra vad som helst. En upprustning
av polisen, så att det kan bli
en effektiv tillsyn över nattlivet i samhället,
måste vara en av de viktigaste
förebyggande åtgärderna och skulle
samtidigt ge ökad trygghet åt andra
medborgare.

116

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens

När det gäller förebyggande åtgärder
bland ungdomen tror jag, att den socialpolis,
som skisserats av polisverksamhetsutredningen,
kommer att få en
stor uppgift. I Örebro stad har på försök
inrättats en avdelning, som speciellt
inriktats på arbete bland ungdomen.
Den har inte varit i verksamhet så
länge, att man kan ge något definitivt
yttrande om resultatet, men det råder
allmän belåtenhet över initiativet.

Det är naturligtvis inte bara samhället
och polisen utan först och främst
hemmen, som bör hålla reda på vad deras
ungdomar har för sig. Det var frapperande
vid läsningen av referaten för
några år sedan om exempelvis Hökarängsligan,
hur litet ungdomarnas föräldrar
visste om sina barns eskapader.
Många trodde helt enkelt, att ungdomarna
var i gott förvar på ungdomsgården,
utan att ha reda på hur dags
lokalerna stängdes.

De sena kvällsvanorna tolereras i alltför
många hem. I Örebro har barnavårdsnämnd,
skola och polis gemensamt
tagit ett initiativ genom att skicka
ut en broschyr till alla hem som heter
»Det gäller våra ungdomar». I den broschyren
talar man just om dessa problem
och om vådorna av de sena kvällsvanorna.
Man föreslår att man skall
komma överens om vissa klockslag när
ungdomarna bör vara hemma. Man säger
exempelvis att 13—14-åringarna bör
vara hemma klockan 9.00, yngre barn
tidigare. Denna broschyr har väckt ett
våldsamt intresse och stora diskussioner.
Samtidigt som broschyren skickades
ut inbjöds till föräldramöten rörande
just dessa problem. Föräldramötena
har överallt måst dubbleras. Föräldraauktoriteten
är tydligen inte större
i vår tid än att ett gemensamt uppträdande
har sina fördelar. Barnavårdsnämnden
i Örebro säger att det märks
tydligt, att sedan broschyren skickades
ut för ett par månader sedan är det
färre barn ute sent på kvällarna. Om
den effekten kommer att fortsätta, det
återstår väl att se.

Broschyren tar också upp frågan om
fickpengarna och ger vissa förslag till

bekämpande

fickpengar åt barn och ungdomar i olika
åldrar. Tanken är att det är lättare
att vara återhållsam med fickpengar,
när alla grannar i kvarteret är lika
återhållsamma. Denna återhållsamhet i
fråga om fickpengar för skolungdomen
kan kanske något minska biobesöken,
och det vore nog inte så dumt. Man
skriver i broschyren om biospringet, att
flertalet filmer tyvärr är direkt underhaltiga.
Filmens moralbegrepp med
våld, slagsmål och gangstervärlde överensstämmer
mycket litet med vad ett
gott hem vill ge de unga. När man häromdagen
läste i stockholmstidningarna
om stillcttöverfallet och fann att ungdomarna
tydligen direkt hämtat sina
mönster från importerade utländska filmer
om hur de skulle handskas med de
farliga leksakerna, frågar man sig, om
man inte på något sätt kan minska importen
av dessa underhaltiga filmer.
Man tycker också, att affärerna borde
kunna avstå från försäljning av så farliga
leksaker som stilettknivar, som tydligen
kan användas som rena mordvapen.

Den bästa uppväxtmiljön är ett gott
hem — det hörde vi nyss. Vi är väl
allmänt överens om att det bör vara
varje barns rättighet att växa upp i ett
sådant hem. Hemmen bör också ges
stöd och hjälp. Men tyvärr är det så,
att de flesta av de ungdomar, som förekommer
i straffregistren och på anstalter
av olika slag, inte har haft ett
sådant tryggt och gott hem. En undersökning
har visat, att av ungdomsvårdsskoleeleverna
har endast 30 procent levat
hos sina naturliga föräldrar, under
det att av normalungdomen 80 procent
hade haft förmånen av riktiga föräldrar.
Dåliga hemförhållanden med kriminalitet,
spritmissbruk och sexuell lösaktighet
är vanliga inslag i deras levnadsbild.

Möjligheter till tidigare ingripanden
bör skapas, och en sådan möjlighet
kommer väl också till stånd genom det
förslag till ny barnavårdslag, som vi
väntar till nästa års riksdag.

Även om hemmiljön, som ovan sagts,
har den största betydelsen, spelar natur -

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

117

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

ligtvis även andra faktorer en stor roll.
Skolan har övertagit en hel del av hemmens
fosfrargärning, och om skolan rätt
skall kunna fylla sin uppgift måste vi
nog få mindre skolklasser och även
mindre skolenheter. I den redogörelse
för skolan och för de anpassningsstörda
barnen, som lämnades på konferensen
om ungdomsbrottsligheten, var alla de
experter vi då hörde — alltså människor
som arbetar i skolan — eniga om att de
stora skolorna var mycket svåra att arbeta
i. Samarbetet mellan skola, hem och
barnavårdsnämnd är också en mycket
viktig detalj i detta sammanhang. I den
tidiga vanartsbilden när det gäller dessa
ungdomar förekommer det ofta skolskolk
och anpassningssvårigheter i skolan.

Gänget spelar en stor roll i pubertetstiden,
och bristen på vettig fritidssysselsättning
och på lokaler för ungdomsverksamhet
gör inte arbetet bland ungdomen
lättare. Arbetet bland ungdomen
bör stimulera till självverksamhet, och
jag tror därför på systemet, att staden
skall tillhandahålla lokaler men låta ungdomarna
genom sina föreningar stå för
det egentliga arbetet. Detta system måste
vara bättre än ungdomsgårdar med särskild
anstaltspersonal, därför att all normal
ungdom vill vara i aktiv verksamhet.
Det måste medges, att det är svårt
att få med en hel del av dessa ungdomar
i aktiv verksamhet — de är inte föreningsintresserade
— men man bör satsa
en hel del på försöken att få dem med,
och jag tycker att de goda exemplen
också skulle kunna smitta av sig.

Alkoholmissbruket bland ungdomen är
en allvarlig fara. En stor del av ungdomsbrotten
begås under alkoholpåverkan.
Jag undrar om inte upplysningsarbetet
om alkoholens skadeverkningar
skulle kunna göras effektivare. Jag tror
att det är viktigt att vi äldre föregår
med gott exempel. Vid en undersökning
bland ungdomsfyllerister har det visat
sig, att de flesta gjort sin första bekantskap
med sprit i sina hem. Man har nog
en benägenhet att ta alltför lätt på de
måttliga alkoholvanorna och man vet föga
om hur ödesdigert ett tidigt missbruk
kan bli.

Det finns också alldeles för få behandlingsmöjligheter
för de ungdomliga
spritmissbrukarna. De inser inte vådan
av sin egen situation på samma sätt som
de äldre. Inte minst på ungdomsvårdsskolorna
märks vådorna av den lättåtkomliga
spriten. Det blir fler återtagningar
och gruppen blir över huvud taget
mer svårbehandlad, när gemenskapen
omkring spriten kommer in i bilden.
Inte minst för flickorna kan spritmissbruket
bli ödesdigert. När riksdagen i
våras behandlade frågan om prostitutionen
hörde vi att av 25 unga flickor, som
prostituerat sig, var 24 berusade vid debuten.

Riksåklagarämbetet har i sitt yttrande
över motionerna givit en fyllig bild av
dagens situation. Det mesta har återgivits
i beredningsutskottets utlåtande; jag
skall emellertid citera en sak beträffande
frågan om bilstölderna, som är det
stora ämnet och som utgör ett av de
verkligt stora problemen när det gäller
att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten,
eftersom vår tids ungdom är så
tekniskt intresserad och fartens tjusning
lockar. Bilstölderna blir ofta inkörsporten
till svårare brottslighet. Beträffande
bilstölderna säger riksåklagaren
med anledning av motionerna: »Motionärerna
rikta viss kritik mot att åtgärder
vidtagits för att till förhindrande
av biltillgrepp förse bilar med stöldlås.
Denna kritik har ämbetet svårt att förstå.
Det torde vara ganska exempellöst,
att föremål som äro så värdefulla och
åtråvärda som bilar lämnas praktiskt taget
helt skyddslösa. När det gäller annan
egendom än bilar äro vi sedan gammalt
vana vid att vidtaga vissa skyddsåtgärder
mot stöld och andra angrepp,
och vi finna icke något anmärkningsvärt
däri. Det förefaller därför högst naturligt,
att åtgärder vidtagas i syfte att
förmå bilägarna att utrusta sina bilar
med stöldlås och därigenom på ett enligt
vad erfarenheten visar effektivt sätt
skydda sin dyrbara egendom. Någon
skyldighet för bilägarna i detta hänseende
har emellertid ej föreskrivits. Man
har i stället från statsmakternas sida
träffat en överenskommelse med bilhan -

118 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens
delns organisationer m. fl. om frivilliga
åtgärder för utrustande av personbilar
med rattlås.»

Enligt uppgifter, som vi fått, beräknar
man att 80 procent av de nya bilar, som
sålts under första halvåret 1958, skulle
vara försedda med effektiva låsanordningar.
Men det kan frågas, om det finns
några större tekniska hinder för att det
skulle kunna finnas rattlås på 100 procent
av de nya bilarna. En ytterligare
propaganda för att även sätta in rattlås
på begagnade bilar skulle ej skada, inte
minst därför att bilen i dessa omogna
ungdomars händer utgör en fara för alla
andra trafikanter. När det så är konstaterat,
att 16 procent av alla upptäckta
bilstölder begåtts under rusets inflytande,
är det ännu större orsaker att göra
vad man kan för att förhindra bilstölderna.

Riksåklagaren uppehåller sig också utförligt
vid bristen på ungdomsvårdsskoleplatser,
som omöjliggör ett tidigt omhändertagande.
Den unga person som får
gå en längre tid och vänta på ett ådömt
straff stimuleras inte att skota sig, när
han vet att straffet kommer. Dessutom
bör den unge brottslingen så fort som
möjligt skiljas från det gäng som han
råkat i, både för sin egen skull och för
de andra ungdomarnas skull. Det är farligt
när det ute bland ungdomarna i
gänget heter, att det ingenting betyder
om man gör en »stöt» eller begår något
brott. Man lever i den övertygelsen därför
att det händer ingenting. Det behöver
kanske upplysas om vad som händer
när man överträder lagens råmärken.
Det vore kanske humant att till alla andra
ämnen i skolorna även lägga en viss
undervisning om samhällets sätt att se
på brott och hur det reagerar mot brotten.

Genom riksdagens beslut i somras håller
vi just på med en upprustning av
ungdomsvårdsskolorna för att öka platsresurserna,
och i höst har kommittén för
ungdomsvårdsskolorna lämnat ett betänkande
med förslag till ytterligare åtgärder.
Om det förslaget blir realiserat kan
man räkna med att platsbehovet blir
fyllt — i den mån man kan räkna med

bekämpande

någonting som riktigt säkert, och det
kan man aldrig göra med platsbehovet.
Inte minst viktigt måste det vara att de
nya abnormskolorna för både kvinnlig
och manlig ungdom kommer till stånd.
Därigenom skulle man få möjlighet till
en bättre differentiering. Som det nu är
arbetar skolorna med stora svårigheter
på grund av det besvärliga klientelet,
och det är klart att sammanblandningen
av klientelet inverkar på behandlingsresultatet.

Kommittén föreslår också inrättande
av mottagningsavdelningar vid skolorna
i närheten av de störa städerna. Dessa
mottagningsavdelningar skall möjliggöra
ett bättre omhändertagande av de anhållna
under den första tiden och även
tjänstgöra som utredningshem för att
möjliggare ett snabbt omhändertagande.
Det är föreslaget att de inte skall bli fullt
så slutna som specialavdelningarna, men
att man ändå skall ha möjligheter att låsa
för att minska rymningsriskerna.

En snabb reaktion mot brott, ett tidigt
omhändertagande, en differentiering i
skolorna och en meningsfull sysselsättning
genom regelbundet arbete i någon
för dem lämplig yrkesgren, det är vad
man behöver för att tillrättaföra de här
ungdomarna. De behöver vänjas vid regelbundet
arbete, och detta får de också
i ungdomsvårdsskolorna. Man anser att
en ungdom inte mår bra av att vara på
anstalt någon längre tid, utan man måste
försöka att återanpassa den unge i
samhället. Detta måste all behandling inriktas
på. Just nu är det trängsel på arbetsmarknaden,
och det är klart att det
blir dessa ungdomar, vilka kanske inte
alltid är fullgod arbetskraft, som får stå
tillbaka. Vid ett sammanträde har arbetsmarknadens
parter förklarat att de
skall göra vad de kan för att instruera
de sina, så att de försöker hjälpa till i
kampen mot brottsligheten genom att ta
emot de här unga människorna och förtroendefullt
försöka ge dem en chans till
tillrättaförande. Jag hoppas att vi kan
få motsvarande försäkran från de statliga
myndigheterna, så att de i sin tur
också vill medverka till att bereda dessa
ungdomar sysselsättning.

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

119

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

Det har också sagts, att det inte räcker
med att släppa ut ungdomarna från skolorna,
de behöver även få stöd och hjälp,
inte minst under den första svåra tiden.
De flesta återfallen inträffar inom ett
halvår efter frisläppandet, och de unga
behöver nog ha någon som ser till dem
under den tiden. En utbyggde eftervård
tror jag kommer att löna sig vid behandlingen
av de här ungdomarna. Den behövs
för att man skall kunna minska på
återfallsbrotten, som just nu är oroväckande
höga.

Herr talman! Jag har ingalunda uttömt
detta stora ämne, men jag har
försökt komma med en del synpunkter.
Med detta ber jag att få instämma i den
sammanfattning, som beredningsutskottet
har gjort, och ansluta mig till dess
yrkande.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Klockan är mycket, men
jag har litet att säga i det här ämnet
ändå!

Jag vill börja med att uttala ett erkännande
till allmänna beredningsutskottets
ordförande för det grundliga
och intresserade arbete som hon ägnat
de i motionen framförda spörsmålen.
Det har också varit en glädje att kunna
konstatera det mycket stora intresse,
som utskottets ledamöter visat sig hysa
för frågorna rörande ungdomsbrottsligheten,
dess orsaker och medlen för dess
bekämpande. Det har ju herr Wolgast
mera dramatiskt och mera vältaligt än
vad jag kan göra demonstrerat här i
kväll. Det är bara någon enda gång under
diskussionerna inom utskottet, som
det har förefallit som om det varit av
större betydelse att avslå motionen än
att söka sig fram till några positiva synpunkter
i dessa frågor.

Utskottet har avgivit ett utlåtande som
är enhälligt med det undantaget att fru
Wallerius-Gunne avgivit en blank reservation.
Utskottets utlåtande har naturligtvis
tillkommit efter en kompromiss
mellan stridiga viljor, och det är
säkert flera som inte till alla delar fått
sina önskemål tillgodosedda i den hek -

tiska slutbehandlingen av det vidlyftiga
materialet. En skulle nog ha velat få en
detalj mera betonad, en annan skulle ha
velat få en mening utformad på ett annat
sätt — så blir det ju alltid vid kompromisser.
Jag vill inte bestrida, att det
på vissa punkter kan vara så att herr
Yngve Nilssons förslag till yttrande bättre
än utskottet uttrycker de uppfattningar
som jag hyser, i andra hänseenden är
så inte fallet.

Vi fick också av utskottets ordförande
veta, att om det var vissa saker som vi
ville ha särskilt betonade, skulle det bara
vara bra, om vi kunde göra det vid
debatten i kamrarna, så att saken blev
bättre belyst. Jag vill passa på tillfället
att göra det.

Alla som här talat har varit överens
om att det föreligger en ökning av
brottsligheten under de senaste åren. Att
så varit fallet alltsedan 1949 är ju obestridligt
och har omvittnats i olika sammanhang,
ocli att ökningen varit särskilt
betydande under åren 1954—1957
är också tydligt att döma av fångvårdsstatistiken.

I utskottets utlåtande finns en sammanfattning
om utvecklingen på bilstöldsfronten,
som jag tycker är ganska
skrämmande. Att utvecklingen är oroande
och att detta främst gäller ungdomsbrottsligheten
framhålles också av riksåklagaren.
»Med fog inställer sig då frågan,
huruvida den påtalade utvecklingen
är en följd av reaktionssystemets utformning»,
skriver man i motionen. »Ett
generellt svar kan inte avges, men flera
tecken tyder på att så är fallet.» Det är
ju en formulering, vars betydelse något
skiljer sig från den utformning, som meningen
har fått i reciten i utskottsutlåtandet.
Där står det, att motionärerna
anser, att det kan ifrågasättas, »om icke
utvecklingen är en följd av reaktionssystemets
utformning». Oavsett vilken
betydelseolikhet det kan ligga mellan
dessa båda formuleringar, är frågan enligt
min uppfattning en alldeles naturlig
fråga, men den är svår att besvara.

Professor Strahl belyser i inledningen
till strafflagberedningens skyddslagsbetänkande,
hur svårt det är att över hu -

120

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

vild taget med statistik visa i vilken mån
det gällande påföljdssystemet är effektivt.
Brottslighetens omfattning vid en
viss tidpunkt och dess utveckling är
nämligen resultatet av ett samspel mellan
en mängd faktorer, vissa brottsfrämjande,
andra avhållande från brott, och
de kriminalrättsliga åtgärdernas betydelse
i det invecklade och mångförgrenade
sammanhanget är svårutredd.

I all synnerhet är det svårt att utreda
detta, när det föreliggande reaktionssystemet
aldrig fått tillräckliga resurser
för att fungera riktigt, vare sig i fråga
om utrustning med lokaler eller med
personal. Det är under sådana förhållanden
så lätt, att ideologiska och doktrinära
meningar får göra sig gällande,
och det är så sällan som man kan få stöd
av sådana empiriska rön, som håller
stånd för en närgången kritik. För somliga,
som inte ägnat denna fråga något
närmare studium, verkar det så enkelt
och lätt att veta vilka åtgärder man skall
vidtaga för att komma till rätta med
ungdomsbrottsligheten. För den som
försökt att i någon ringa mån tränga in
i detta problem -— och längre än så
kommer man väl aldrig utan att direkt
få vara med och arbeta på fältet — ter
det sig inte alls så enkelt. En av kamraterna
i utskottet har sagt, att ingen av
oss som deltagit i utskottsarbetet har väl
varit helt oförändrad efter det arbetet.
Ingen av oss har väl kunnat undgå att
få åtminstone vissa uppfattningar rubbade.
När man vet så litet, när de faktiska
kunskaperna är så begränsade, är
forskning, vetenskaplig forskning, alltid
av betydelse. Jag vill i likhet med fru
Nilsson understyrka behovet av en professur
i kriminologi.

Utskottet har i sitt utlåtande icke ansett
sig kunna tillstyrka bifall till motionerna,
men föreslår samtidigt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte giva till känna »vad utskottet anfört».
Enligt min mening anför utskottet
ett flertal synpunkter, som står helt i
överensstämmelse med vad motionärerna
vill. Dessutom klarlägges en del i motionerna
påtalade förhållanden, där man
önskat få vissa olägenheter avlägsnade.

Då det enligt min mening har varit av
stor betydelse, att riksdagen i denna viktiga
fråga kommer med ett enhälligt uttalande,
och då utskottet i sitt utlåtande
föreslår flera åtgärder i enlighet med
motionernas syfte, har jag inte haft anledning
att reservera mig mot utskottets
utlåtande. Det väsentliga har för mig
inte varit, om motionerna avslås eller inte,
det väsentliga har varit att utskottet
inför riksdagen uttalar sin mening, som
ju dock i så stor utsträckning går i den
riktning som motionärerna önskar.

Men jag skall antyda en brist. Jag skulle
gärna ha sett, att flera av de åtgärder
som vi alla önskar få genomförda
skulle kunna genomföras snart, mycket
snabbare än enligt den kungliga tågordning
som man i det här fallet kan räkna
med. Utskottet har också »velat starkt
understryka behovet av snara åtgärder»
i vissa avseenden. Den saken vill jag än
en gång här poängtera.

Jag skall nu anknyta till några punkter
i motionerna och börjar då från slutet.

Motionärerna skriver om polismakten,
att det bör vara angeläget att inrikta
dess verksamhet på de allra väsentligaste
områdena. Frågan om polisens förstärkning
anser sig motionärerna inte
närmare böra gå in på, då spörsmålet behandlas
av en utredning, som snart skall
avge sitt betänkande. Jag håller här helt
med motionärerna. Till de många exempel
på oviktiga sysselsättningar, som
upptar polisens tid, kan jag anföra det
exemplet, att polisen lägger ned en del
arbete för att utreda, varför en dam, som
är död sedan tre kvarts år, inte har förnyat
sin radiolicens!

Utskottet pekar emellertid på att poIisverksamhetsutredningen
sysslar med
frågan om åtgärder i syfte att effektivisera
polisens verksamhet för bekämpande
av brottsligheten; det gäller inte bara
att man ökar polisens resurser, utan också
att man effektiviserar dess verksamhet.
Utskottet kräver snara åtgärder för
att förstärka polisens resurser, så att
dess möjligheter att förebygga och upptäcka
brott ökas.

Som fru Nilsson nyss sade, har ju blot -

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

121

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

ta närvaron av poliser en preventiv effekt.
Erfarenheten talar för att det är
mycket mindre rädslan för straff än risken
för upptäckt som avhåller från
brott; de exempel, som brukar anföras
för att belysa det förhållandet, tycker
jag verkar övertygande. En ökad mängd
poliser kommer inte bara att medföra
att en större procent av alla brott klaras
upp, det kommer också att bli färre
brott begångna. På den punkten tycker
jag utskottets skrivning tillfredsställer
de önskemål, som framställts i motionen.

Motionärerna önskar en förbättring av
övervakningen av dem som döms till
villkorlig dom. Det vore från många synpunkter
av stort värde om övervakningen
i vidare omfattning kunde ske genom
att de frigivna eller villkorligt dömda
placerades i rättänkande och goda hem,
där de genom omgivningens personliga
exempel kan påverkas i positiv riktning,
menar motionärerna.

Herr Wolgast har talat om skyddstillsynen,
som ingår som en punkt i strafflagberedningens
förslag till skyddslag
och som innebär en högst väsentlig effektivisering
av övervakningen i jämförelse
med nuvarande förhållanden. Jag
skulle där vilja tillägga en sak. Utom
skyddstjänstemännen ■— skyddskonsulenter,
skyddsassistenter o. s. v. — som
skall sköta övervakningen under tillsynsnämndens
ledning, skall det också finnas
tillitsmän, och jag skall anföra vad
strafflagberedningen skriver om dem.

Tiliitsmannen skall stå vid den dömdes
sida som hjälpare och vän, heter det.
Enda kompetenskravet på tiliitsmannen
är, att han skall kunna förväntas vinna
den dömdes förtroende. lian skall emellertid
också vara personligen oförvitlig,
ha gott omdöme och kunna utöva inflytande
över den dömde.

Det tar naturligtvis lång tid innan allt
detta med skyddstillsynen blir genomfört,
men jag tycker att förslaget går
ganska långt i en linje med vad som begärs
i motionerna.

Det har redan talats om hur man när
det gäller minderåriga försöker att få
dem till vård i familjer. Man har på vis -

sa håll det intrycket, att det är mycket
bättre med ett gott fosterhem än med en
ungdomsvårdsskola. Ibland har man den
erfarenheten, att vården på ungdomsvårdsskola
varit direkt skadlig. Jag har
hört det förut, men jag har också fått
det bestyrkt av en kamrat i utskottet,
en av denna kammares högt aktade ledamöter
som har 27 års erfarenhet av
verksamhet i barnavårdsnämnd, därav
21 år som ordförande. Man försöker sålunda
atl i den mån det är möjligt använda
just den metod som motionärerna
siktar på. Men det är, som också tidigare
har sagts, mycket svårt att få tag i
fosterhem; lyckas man därmed är det
naturligtvis det bästa.

Herr Wolgast har redan talat om påföljden
vid rymning, som motionärerna
också är inne på. Det förekommer i själva
verket en konsekvent »degradering»
för dem som rymmer. De flyttas till en
annan anstalt, får sämre förmåner och
mindre möjlighet att företa en ny rymning.
Man indrar eller uppskjuter permissioner,
flyttar fram tiden för provutskrivning
o. s. v. Inom utskottet har
vi haft tillfälle att besöka en sådan anstalt,
där de som har gjort upprepade
försök att rymma så småningom hamnar.
Även om i anstalten byggts in en yrkesskola,
som förefaller att bli nästan
alltför fin och välordnad, var det väl
ingen av oss, som var med där, som kunde
tänka sig att det skulle vara någon
sinekur att vistas på den anstalten,
Bondängen vid Mariefred. Såvitt man
kan förstå var det ett hårt straff att vistas
där och säkert mycket svårt att rymma.

I själva verket har statistiken över
rymningar och misslyckade permissioner
visat sig vara mycket bättre den senaste
tiden. Om jag inte minns siffrorna
fel har av 232 beviljade permissioner
bara två varit misslyckade.

Yi hörde i går om svårigheterna med
upptagningshemmen, där det var ovisst
om man fick låsa in klienterna på natten
och där man saknade personalresurser
för övervakning i väntan på intagning
på ungdomsvårdsanstalt. Men för dem
som kommit in i ungdomsvårdsskolorna

122

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

finns det, som herr Wolgast sade, specialavdelningar,
riktiga inbyggda små
fängelser, som är så rymningssäkra som
möjligt. Där hamnar rymmarna •— i den
mån man har plats. Jag behöver inte
upprepa vad som har sagts om de otillräckliga
resurserna på ungdomsvårdsskolorna.
Utskottet understryker ju att
en upprustning behövs och att den behövs
snarast möjligt, så att väntetiderna
elimineras och behovet av vård på specialavdelningarna
kan tillgodoses.

Motionärerna föreslår villkorlig dom i
kombination med bötesstraff. Det är
en reaktionsform som också föreslås
av strafflagberedningen. Strafflagberedningen
skriver att bötespåföljden är, rätt
använd, väl ägnad att tillgodose allmänpreventiva
önskemål om en skärpning
av reaktionen mot den som erhåller villkorlig
dom. Tyvärr tar det naturligtvis
lång tid även innan denna reform blir
genomförd, och det borde, tycker man,
inte vara omöjligt att få den genomförd
som en separat reform. Detta är önskemål
som man gärna vill ansluta sig till.

Även villkorlig dom kombinerad med
ett kort frihetsstraff, arreststraff, torde
kunna övervägas, skriver motionärerna.
Vi har redan hört att skyddstillsynen
skall kunna förenas med en tids vistelse
på en tillsynsanstalt och med möjlighet
till omhändertagande. Det sägs att det
sistnämnda vanligen kommer att bli på
en polisarrest under tid av en vecka,
eventuellt förlängt till två veckor — inte
som straff utan som omhändertagande,
»om det med hänsyn till den dömdes sinnesförfattning
synes erforderligt för
hans tillrättaförande». Detta liknar ganska
mycket ett kort arreststraff.

Däremot har vi inte inom utskottet
tyckt att korttidsstraff av typen »Jugendarrest»
skulle passa oss, framför
allt därför att detta straff åtminstone i
den form som det omtalats för oss saknar
eftervård, och det är någonting som
jag anser vara mycket väsentligt. I varje
fall den form som tillämpades i Berlin
tycks inte vara någonting för oss att taga
efter. Vi hörde emellertid också hur
den kunde skötas som en nära nog ideal
typ av tvångsmässig uppfostran i form

av faderligt omtänksam behandling när
den kunde praktiseras på landsbygden i
Tyskland. Jag tror dock inte att vi mera
generellt kan få den genomförd i den
formen, och då de allra flesta av våra
ungdomsbrottslingar finns i storstäderna
tror jag inte att det är något som passar
för oss.

Jag har inte heller kunnat bli övertygad
om att korttidsbehandling av typen
»detention centre» är lämplig att införa.
Efter knappt tio års användning i England
har den, som det väl redan tidigare
har sagts, mildrats en del. Ungdomarna
får en del förströelser under tiden och
det är inte fullt så strängt som det har
varit tidigare. Men jag vet att meningarna
om denna form är delade i England,
och man kan säkert få höra sådana som
rekommenderar denna metod. Vi kunde
bara för några dagar sedan läsa om det
även i tidningarna här.

Motionärerna anser också att villkorlig
dom ges i för stor omfattning. Även
den saken har herr Wolgast varit inne
på tidigare. Jag kan hålla med om att
övervakningen vid villkorlig dom, som
förenats med övervakning, inte varit så
effektiv som den borde vara. Men som
jag redan nämnt tror jag att den saken
kommer att bli bättre när strafflagberedningens
förslag blir genomfört.

Vad åtalseftergiften beträffar är det
tydligt att praxis växlar inom olika delar
av landet och att den understundom
kan leda till ganska stora orimligheter.
Det är tydligt att det inte är alldeles
riktigt, som herr Wolgast sade, och att
åtalseftergiften, åtföljd endast av varning
eller utan någon åtgärd alls, för
närvarande på sina håll användes anmärkningsvärt
ofta; det är alltså en
praxis som användes hos barnavårdsnämnderna
på vissa håll. Riksåklagaren
säger visserligen att den som får åtalseftergift
som regel blir föremål för åtgärder
från barnavårdsnämndens sida.
Assessor Sjöström har emellertid i en
nyss framlagd sammanställning i tidskriften
Barnavård och Ungdomsskydd
visat att så inte är fallet på alla ställen.
I Stockholm till exempel gjordes inte
något alls, utdelades alltså inte ens en

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 123

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

varning, från barnavårdsnämndens sida
i 37 procent av 516 fall. I Malmö utdelades
enbart varning i över 50 procent av
fallen. Det kanske sammanhänger med
den omständigheten, att det är så svårt
att få in barnen på ungdomsvårdsskolor.

Under behandlingen av dessa frågor
var det några saker, som gjorde ett alldeles
särskilt intryck på mig. En sak är
frågan om familjerna. Det är ofta något
fel på familjerna, och det är snarast på
familjerna man borde sätta in åtgärderna
om man ville komma till den verkliga
roten av det onda. 80 procent av ungdomsbrottslingarna
kommer från hem
som på något sätt är trasiga. Familjen
har inte det grepp om de enskilda familjemedlemmarna
som den borde ha. Det
har väl alltid funnits ett spänningsförhållande
mellan generationerna, men det
förefaller som om detta i alldeles särskilt
hög grad gällde i vår tid och i vårt
land. Den familjens enhet och sammanhållning,
som är så väsentlig, skall inte
byggas på någon dominerande och förtryckande
auktoritet från de äldres sida.
Den form av kamratlig samvaro mellan
generationerna, med förståelse för de
olika individernas och de olika åldrarnas
problem, med gemenskap, sammanhållning
och förtroende, som man vill
betrakta som ett ideal för förhållandena
inom familjen, ser man nog sällan. Det
är också vi äldre — vår generation —
som formar andan i den värld, där våra
barn växer upp. Det kan gärna sägas ut,
att det är vi som genom vårt exempel
skall visa de normer, efter vilka våra
barn skall leva. Det vilar ett stort ansvar
på oss.

Trångboddheten och mindre lyckade
familjeförhållanden spelar mycket stor
roll när barnen börjar ge sig ut från
hemmet. De trivs inte hemma, de har
ingen lugn plats hemma. För någon tid
sedan mötte man ganska sent på kvällen
en åtta års pojke. Vart skall du gå, frågade
man honom. Han svarade, att man
skulle ha främmande hemma och att
man därför gett honom en femma att gå
på bio för. »Men», sade pojken, »jag har
så ofta varit på bio, och jag tycker att
det är så tråkigt. Men jag kan inte gå

hem ännu.» Hur lätt kan inte en sådan
parvel tidigt komma ut i dåligt sällskap.

I utskottsutlåtandet betonas nödvändigheten
av att förslaget om en allmän
familjerådgivningsverksamhet snarast
förverkligas. Jag vill bara framhålla, att
för mig betyder detta icke att kommittéförslaget
om en allmän familjerådgivning
oförändrat eller ens till sina huvuddrag
skall godtas.

När familjens möjlighet att vägleda
barnen brister, faller ett stort ansvar på
skolan. Även i skolan är det de normgivande
exemplen som ger mest, enligt
min uppfattning. Att det vid undervisningen
i kristendom och samhällslära
är värdefullt och även nödvändigt
att tala om vad som är rätt och
riktigt är väl naturligt. Det är kanske
också bra med den undervisning i samarbete
med polisen om brott, särskilt
de vanligaste arterna av ungdomsbrott,
som ägt rum på några håll på senaste
tiden. Men jag tycker inte att man
skall skapa sensation kring den undervisningen
genom att skriva om den i
tidningar med fotografier o. s. v. Den
borde på samma sätt som annan undervisning
utan särskilda omständigheter
infogas i skolans arbete.

Vi vet att urbaniseringsprocessen har
lett till att en stor del av ungdomen i
tätorterna består av inflyttade. Många
av dessa ungdomar har kommit ensamma
hemifrån för att skaffa sig arbete
eller för att lära sig ett yrke, och dessa
ungdomar torde vara särskilt utsatta
för de risker som gängbildningen innebär.
För dem gäller det att ha en
särskilt god grund från hem och skola
att bygga på.

I det sammanhanget kan det vara
värt att påpeka, som det gjorts i ett
kommittébetänkande nyligen, att försvinnandet
av de små skolorna på landet,
där även mindre begåvade barn
och i familjen mindre väl anpassade
barn kunde få en individuell undervisning,
har ändrat förhållandena på ett
inte i allo lyckat sätt. Ofta kunde de
skolorna medföra en mera gynnsam
miljö än centralskolorna med deras stora
klasser och inte minst de ofta långa

124 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens
resorna för barnen. De små skolorna
var därjämte en kulturhärd långt ute i
periferien.

Ungdomsorganisationerna har stor
betydelse för att stimulera till nyttig
fritidsverksamhet. Fru Nilsson har här
i debatten varit inne på den sidan av
saken. Men om man ordnar en fritidsgård
bör man inte glömma bort, alt det
också behövs ledare. Jag menar inte
att det skall vara anställt folk, men att
vara ledare för en verksamhet av detta
slag är en värdig uppgift för den som
vill utföra ett ideellt arbete i samhällets
tjänst. Finns ingen ledare, kan fritidsgården
få motsatt effekt, bli en härd
för dåliga element. Det har jag tyvärr
haft tilllfälle att observera.

En annan sak, som frapperat oss, är
vilka bekymmer det innebär att man
inte kan genast ta hand om de unga
som ertappats för brott. Det har dock
redan talats så mycket om detta problem
att jag inte på den punkten skall
förlänga debatten.

En tredje sak som frapperat mig och
som jag uppskattar mycket att jag under
utskottsarbetet fått lära känna har
varit den starka känsla för de olyckliga,
som råkat ut för att begå dessa
förseelser, som besjälar alla dem som
arbetar i denna vård, det starka personliga
engagemang i arbetet, som finns
hos dem alla. Det har för mig varit
en stor positiv upplevelse att få erfara
den saken.

Herr talman! Jag har talat länge, men
det har för mig varit angeläget att understryka
det som är positivt i utskottsutlåtandet.
I de flesta punkter har
utskottet i mer eller mindre hög grad
uttalat sig någorlunda i samma riktning
som motionärerna önskat. Jag har
varit rädd för att genom ytterligare krav
på utskottets skrivsätt åstadkomma en
splittring. Jag har ansett det viktigare
att komma med ett enigt utlåtande.
Jag har också velat understryka en del
andra synpunkter, som för mig är väsentliga
i denna fråga. Och jag hoppas,
att det skall bli möjligt att genomföra
en hel del av önskemålen mycket snart.

bekämpande

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag har stort respekt för
kammarledamöternas krav att vi så här
dags skall inskränka anförandenas
längd. Det är nu ganska lätt eftersom det
mesta redan är sagt. Något vill jag emellertid
tillägga i denna debatt.

Jag är glad över att flera talare har
påpekat, att det här rör sig om några få
procent av våra ungdomar. Det intrycket
får man dock kanske inte alltid när
man läser allt vad som dagligen skrives
i detta sammanhang. Jag är faktiskt
rädd för att det bland allmänheten råder
den uppfattningen, att Sverige intar
en föga hedrande tätplats i fråga om
ungdomskriminalitet. Jag vill därför
gärna citera vad t. f. överdirektören Anneli
i fångvårdsstyrelsen anfört i detta
sammanhang: »Alltjämt ligger Sverige
om man sätter fångantalet i relation till
folkmängden bland de lägsta i världen.
Bland de länder som publicerar kriminalvårdsstatistik
torde endast Norge
kunna visa lägre kriminalvårdspromille.
Danmark och Finland, där de allmänna
samhällsförhållandena kan jämföras med
våra, har enligt tillgängliga siffror mycket
fler intagna än vi i förhållande till
folkmängden.»

Detta påpekande har jag inte alls gjort
för att förringa problemet hos oss. Det
är trist nog. Jag har gjort det för att det
skall få litet rimligare proportioner. Jag
tycker nämligen inte att någon enda
människa tjänar på hysteri.

Det har sagts mycket om orsakssammanhanget
bakom brott. I utskottets förhandlingar
liksom i många andra sammanhang
har det pekats på den allmänt
vedertagna uppfattningen om de för alla
människor begripliga påfrestningar som
ligger i den snabba, språnglika samhällsutvecklingen,
i urbaniseringen, i spritmissbruket
o. s. v. Jag skulle för egen
del till denna uppräkning bara vilja
lägga den kommersiella nöjesindustrien,
som i en av sina grenar, filmen, med
förkärlek tycks vilja ta in pengarna på
rena rårafflet, där tuffa gangster levererar
användbara metoder till dem som
sitter i salongen.

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 1

125

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

Utskottet liksom flera här i kammaren
har talat om hemmens roll i detta sammanhang.
Ingen människa kan väl heller
komma på idén att bestrida, att hemmens
roll är den viktigaste då det gäller
barnens anpassning och fostran till
hygglig samlevnad i grupp och samhälle
och att det är föräldrarnas skyldighet att
ta det största ansvaret. Här skulle jag
emellertid vilja inskjuta att det finns
ungdomar som mentalt är så utrustade,
att det helt enkelt inte går att göra någonting
av dem. Hur man än försöker
uppfostra dem och hur många anstalter
man än stoppar in dem i, blir de inte
annorlunda. Det måste vi nog ha klart
för oss. Den enda reflexionen man kan
göra i det sammanhanget är den, att det
naturligtvis är olyckligt att dessa ungdomar
finns i våra ungdomsvårdsskolor
och att vi satsar våra resurser på att
göra någonting av dem, som så att säga
står utanför all behandling. Här finns
det i organisationen ett gap, som det är
angeläget att försöka fylla snarast möjligt,
nämligen anstaltsformer som passar
för dessa ungdomar.

Man hör ofta talas om — fastän jag
inte har hört det här i dag — att mödrarnas
yrkesarbete är en av de allvarliga
anledningarna till att vi har det
som vi har det. Jag tror inte det finns
något siffermässigt belägg för den saken,
men ingen människa vill naturligtvis heller
bestrida värdet av att en mamma
finns hemma hos sina små barn. Och
samhället bör självfallet uppmuntra och
stödja henne i hennes önskan att vara
hemma, om hon nu har en sådan önskan.
Samhällsutvecklingens egen dynamik
har emellertid givit oss kvinnor av
en annan typ än förr; jag tror jag har
sagt det förut. Kvinnorna av i dag har
utåtriktade intressen, som de också kräver
respekt för. Och samhället behöver
även de gifta kvinnornas insats. Yi vet
ju att det skulle bli kaos om de gifta
kvinnorna inom sjukvård, handel och
samfärdsel o. s. v. skulle gå hem.

Vi befinner oss ju faktiskt här i ett
dilemma. Det är alldeles omöjligt att
bortse ifrån barnens roll och berättigade
krav i det här sammanhanget. Vi måste

väl då försöka samla oss kring en lösning.
Lamentationer tjänar rakt ingenting
till. Skulle vi inte kunna försöka att
nu på olika fronter verkligen ta några
krafttag för att lösa problemet deltidsarbete?
Visst för deltidsarbetet med sig
många och besvärliga frågeställningar,
men för allt i världen, parterna på arbetsmarknaden
har väl klarat värre saker
än den! Och det är angeläget att stat
och kommun här också gör en rejäl insats.
För min personliga del är jag övertygad
om att vi skulle göra en rejäl insats
i kampen mot ungdomsbrottsligheten
om vi kunde klara problemet om
deltidsarbetet och öppna flera deltidstjänster
för mödrarna.

En liten sak till skall jag ta upp när
jag nu är inne på frågan om hemmet,
herr talman! Det är en detalj, men jag
tror för min del att den är viktig. Man
ser faktiskt ganska egendomliga belägg
för en avtrubbning i många människors
sätt att betrakta vissa saker. Jag tänker
på någonting som jag har sett många
gånger hemma och som även åtskilliga
andra har påpekat för mig. När ett barn
är ute och leker kan det komma hemdragande
med en dockvagn eller leksaksbil
eller någonting annat som tillhör
andra barn, men det faller inte föräldrarna
in att ta ungen i handen och se
till att leksaken återställs till ägaren. Och
händer det någon gång, att föräldrar
verkligen försöker leta upp den rätte
ägaren och gå tillbaka med leksaken, visar
denne en häpnadsväckande förvåning
över besöket. Detta är någonting ganska
egendomligt. Man kan inte gärna begära
av barn, om de får för sig att man utan
vidare kan ta en dockvagn eller någonting
annat och att det går mycket bra,
att de skall förstå varför de inte längre
fram i tiden skall få ta någonting större.
Jag tycker faktiskt att detta är någonting
ganska allvarligt, och jag skulle för
min del vara ganska glad om man på något
sätt kunde ge spridning åt den uppfattningen,
att föräldrar och andra som
har med barn att göra verkligen måste
besinna att man med ett sådant handlingssätt
ger barnen en dålig grund, en
start som kan bli ganska ödesdiger.

126

Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens

Ja, det skulle vara mycket mera att
säga om det som man helt kort kan hänföra
till de vuxnas sätt att vara och som
herr Kaijser här var inne på. Våra egna
attityder och reaktioner har uppenbart
betydelse för ungdomarnas synsätt, idealbildning
och beteende.

Vi vet mycket om vad som ligger bakom
brott, men det är också mycket av
detta som vi inte vet någonting om. Jag
skall nu inte dra upp allt det, som jag
har antecknat här i detta sammanhang.
Man kan t. ex. bara fråga vad det beror
på att en del av de ungdomar — såsom
här nämnts förut — som växt upp under
trista förhållanden, blir hyggliga, medan
en del blir asociala. Vad beror de
väldiga svängningar i brottskurvan på
som förekom för några år sedan? Vad
händer med ungdomarna senare i livet?
Detta och mycket, mycket annat måste
vi veta mera om för att inte behöva satsa
i blindo och för att kunna ringa in de
punkter, där de kraftigaste stötarna bör
sättas in.

Riksdagen har under senare år satsat
mycket pengar på forskning, och jag
har själv från den här talarstolen uttryckt
min glädje över det — dock med
den reservationen, att det varit litet nedslående
att finna att man varit så ivrig
att stödja forskning på det tekniska området
exempelvis, men visat mindre intresse
när det gäller människoforskning.
Jag vill nu bara helt kort upprepa min
vädjan: låt oss nu äntligen få en professur
också i kriminologisk målforskning!

Vi kan väl vara tämligen överens om
att det inte precis är så lätt för någon
att leva. Många av de svårigheter som
möter kan vi inte göra någonting åt, men
vi kan ju till exempel åtminstone ge akt
på oss själva. För en tid sedan hölls en
konferens här i riksdagshuset vid vilken
statsrådet Edenman bland många
andra tänkvärda saker sade följande:
»Vår tids ungdom har en allmänt kritisk
inställning mot auktoriteter, samtidigt
som man har en demokratisk grundinställning
till väsentliga värderingar.
Det gäller säkerligen också i hög grad
om föräldraauktoriteten. Den är inte
längre självklar, även om föräldrarna

bekämpande

skulle önska det. Den måste numera erövras
från demokratiska utgångspunkter,
även inom familjen, där kritiken
från ungdomens sida som bekant är särskilt
skarp och genomskådande.»

Jag tror nog att vi många gånger har
anledning att tänka på detta. I övrigt
får vi försöka göra så gott vi kan. Vi får
försöka ge ungdomen intressen och livsinnehåll
som är utvecklande och som
balanserar det myckna negativa i tiden.
Jag tror det var fru Nilsson som talade
om. föreningslivet, och jag vill kraftigt
understryka vad hon yttrade. Vi tror
allmänt att de ungdomar, som kommer
in i olika slag av föreningar, därigenom
får en barriär mot mycket av det onda.
Vi vet också att vi aldrig kan få med alla
i sådan verksamhet, men vi bör inte fördenskull
ge upp. Om det behövs måste
vi tänka om och pröva nya vägar för att
nå även den ungdomen. Jag tror emellertid
att det bästa sättet att samla även
den ungdomen är att göra det så, att
den får sköta saken själv. Jag har inte
så stort förtroende —■ fru Nilsson var
visst också inne på den saken — för
ungdomsgårdarna med anställd personal.
Jag tror att man hellre bör ge ungdomsorganisationerna
hjälp till självhjälp
och låta dem arbeta på sitt eget
sätt utan några egentliga pekpinnar. Den
viktigaste hjälp vi vuxna kan ge ungdomarna
i det sammanhanget är att ställa
de lokala förutsättningarna för deras arbete
till förfogande. Jag tycker att man
bör framhålla dessa allvarliga aspekter
på ungdomsproblemen till begrundande
av de herrar — ty det är ju oftast sådana
— som sysslar med stadsplanering och
bostadsbyggande. Vi måste se till att
ungdomarna får utrymme både inomoch
utomhus. Vi borde nog för resten
också göra hela vårt samhälle litet barnvänligare,
och därvidlag kunde vi börja
med hyresvärdarna. Jag skulle för övrigt
vilja berätta att HSB — jag minns
inte säkert om det var i Uppsala, men jag
tror det — hade ordnat och utrustat lokaler
för ungdom i olika åldrar, och att
detta haft det glädjande resultatet att
reparationskostnaderna för fastigheterna
i fråga hade blivit betydligt lägre än

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 127

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

normalt. Kanske detta vore någonting
att fundera på.

Om ungdomsbrottsligheten skrivs och
yttras dagligen häpnadsväckande saker.
Jag kan till exempel hänvisa till motion
nr 250. Vad som där sägs är, såsom herr
Wolgast framhöll, ganska egendomliga
saker. Vad riksdagen uttalat i fråga
om rattlåsens brottsförebyggande värde,
nämligen bl. a. att ett obligatoriskt åläggande
för bilägarna att inmontera sådana
lås, om de behövs, kan övervägas
för att dämpa frestelsetrycket och få en
snabb brottssänkande effekt, det använder
motionärerna ogenerat till att ge
allmänheten den föreställningen att
statsmakterna är mera intresserade av
att komma åt bilägarna än att komma åt
biltjuvarna. Att i denna enligt alla normala
människors uppfattning djupt allvarliga
fråga tillåta sig formuleringar av
det slaget i akt och mening att ge sken
av att statsmakterna och deras organ
räddhågat ser genom fingrarna med eller
blundar för brottsutvecklingen och
dess yttringar bland ungdomen, tycker
jag verkligen är ganska utmanande. Kritiken
däremot i utskottet var också
skarp och entydig. Den väckte inte en
enda gensaga, inte heller av reservanten
fru Wallerius-Gunne, och det håller jag
henne stor räkning för.

Vi har i vårt land en humanare rättsuppfattning
än man har i många andra
länder. Vårt reaktionssystem när det
gäller brott ansluter sig till den. Det
finns praktiska belägg för att resocialiseringseffekten
vid tillämpning av detta
system är klart överlägsen den man
vann när man straffade för att vedergälla
och avskräcka. En ökad insikt om
människan såsom den invecklade, individuellt
särpräglade varelse hon är, kan
aldrig tala emot, utan alltid för en
brottsbekämpning genom behandling
och vård.

Att ge oss in på de nya, delvis oprövade
men tydligen skärpta linjerna, som
motionärerna förordar, har, som utskottets
vice ordförande redan understrukit,
utskottet helt avvisat. Den hovsamma
sats, som inleder utskottsutlåtandets
sammanfattning, skall inte komma kam -

marens ledamöter att tro, att vi i utskottet
har svävat på målet i fråga om de
principer, efter vilka socialvården och
fångvården i fortsättningen skall arbeta.
Men vi har inte heller svävat på målet i
den meningen där det sägs, att resurserna
man haft att arbeta med för att sätta
detta system i tillämpning har varit otillräckliga.

Med A får man ett väl genomtänkt program.
med alla sannolika möjligheter att
det skall bli någonting fint. Men man får
faktiskt lov att säga B också, logiskt och
konsekvent, om det skall bli någonting
reellt av det hela och inte något styckevis
och delat.

Jag måste säga, eftersom jag också
får ta min del i ansvaret, att vi här i
riksdagen då och då har gjort oss skyldiga
till ett slags haltande, ett slags halvvägs
marsch, fastän vi släppt i väg fanbärarna
och trumpetarna långt före. Det
är alldels tydligt att det är så i detta
sammanhang. Vi trodde oss om att kunna
rädda många ungdomar från fler
brott till en god medborgerlig anpassning
och till en hygglig produktiv insats.
Men vi kan inte göra det på grund av
otillräckliga resurser på det förebyggande
planet, för liten personal och för små
andra resurser i de olika led, som skall
försöka vända det vränga rätt.

Vi vet i dag att många brott inte upptäcks
och beivras. Vi vet att många bagatellbrott,
som begås av skolungdom,
får stå över därför att man inte hinner
eller orkar med att beivra dem, trots att
dessa bagatellbrott är inkörsporten till
något mycket allvarligare.

Vi vet att ungdomar får vänta, fixeras
i sin brottslighet med återfallsrisker.
Vi vet också att personalen vid våra anstalter
riskerar att bli och delvis är utsliten.

Det behövs sannerligen tro på att det
tjänar någonting till det man gör för att
man skall orka med de tålmodiga och
konstruktiva arbetsinsatser, som behövs
varje dag i detta triviala vardagsarbete.
Det är mycket som sliter på den personalen.

Brottskurvan, detta att se ungdomar
som man arbetat med och trott på miss -

128 Nr B 12

Onsdagen den 2G november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens
lyckas och sedan få göra den reflexionen,
att det kanske inte hade behövt gå
så, om man bara haft mera tid, mera
folk och ett bättre samspel utefter hela
linjen, är en svår press, som kan suga
musten ur många.

Att i sitt arbete jämt få känna trycket
av en oförstående, okunnig opinion, vars
företrädare i de allra flesta fall aldrig
satt sin fot på en sådan anstalt, en opinion
som vår heliga fria press, som den
affärsdrivande nyhetsförmedling den är,
bäddar under med mot varandra konkurrerande
rubrikstilar och bildmontage,
gör det sannerligen inte lättare för
oss.

Jag vet att direkt anstaltskontakt har
gett många fler än mig den största förståelse
och respekt för anstaltsfolkets
möda och vilja att satsa sig själva i det
hårda jobb, som det i sanning är att försöka
göra hyggligt folk av ungdomar,
som är hårda och hatfullt aggressiva mot
samhället och mot alla vuxna.

Det är farligt att pressa denna ovärderliga
tillgång, som de intresserade
fältarbetarna utgör, för hårt. Utan dem
och utan nyrekrytering av sådana människor
genom rimliga arbetsförhållanden
är fältet upprivet.

Riksåklagaren yttrade en gång några
kloka ord om det ineffektiva i att inrikta
sig enbart på det akut onda. Det är
självklart så, att förebyggande åtgärder
efter hela registret är nödvändiga, om
,vi skall lyckas åstadkomma någon annan
tingens ordning. Att strypa till rekryteringen
till brottslighetskadern måste ju
ändå vara det rationellaste och säkert
det billigaste på längre sikt.

Skolfolk och även barnhemsföreståndarinnor
klagar på det svårare och
tyngre arbetet med barn och ungdomar
nu. De unga är så livliga och utåtriktade
och frimodiga. De kräver mycket mer
både av sina föräldrar och av sina vårdare,
utan att därför på något sätt rubriceras
som missanpassade eller problematiska
utan tvärtom. Men barnen kräver
mer och vi har flera barn i vår tid

— precis som vi också har flera vuxna

— som behöver hjälp med sina problem,

bekämpande

psykisk hjälp. Läraren behöver också
det för att klara av eleverna.

Att den hjälpen skall komma så tidigt
som möjligt är alldeles självklart. Det
kan väl inte vara rätt metod, att vi kostar
på åtskilliga tusen kronor per intagen
på sista eller näst sista stationen,
men inte satsar rejält så att säga i portföret.

Inte bara ökade resurser inom den
psykiska barnavården utan fler skolkuratorer
och skolpsykologer behövs.

Det finns i detta sammanhang, tack
och lov, också en hel del som kan göras
utan att det kostar pengar. På min önskelista
har jag t. ex. en i hela detta arbete,
genom kontakt med fältarbetarna,
verkligt engagerad lärarkår, som tar rejäla
initiativ för att etablera den samarbetskontakt
med hemmen som så väl
behövs och som lärarna verkligen har
mycket lättare att ta än många föräldrar.
Kan den vägen sedan nyansera ansvarsfördelningen
för ungdomarnas
mindre goda uppförande mellan hemmen
och skolan, så att det för lärarna
egentligen inte alls ter sig som något
märkligt eller tråkigt att inte alla barn
och inte alla lärare passar ihop, utan
kan man hjälpa en unge genom att flytta
över den till en annan klass, tror jag att
mycket skulle vara vunnet. Jag vågar tro
att det finns många föräldrar som tycker
som jag.

Här har sagts att föräldrarna skall
göra det och det, men som herr Kaijser
var inne på: många föräldrar kan det
inte. De är helt oemottagliga för varje
påverkan, de är själva produkter av en
felaktig uppfostran och kan inte inse
varför de misslyckas fastän de gör så
gott de kan. Vi vet att det finns vuxna
som har egna konflikter och som följaktligen
inte kan vara bra uppfostrare.
Därför hoppas jag, att en familjerådgivning
skall kunna komma i gång. Herr
Kaijser och jag skall inte i kväll tvista
om hur den bör se ut — det kan vi
få tillfälle till senare, och de frågorna
har knappast primär betydelse. Huvudsaken
är att vi får en sådan hjälp till
föräldrarna.

Onsdagen den 26 november 1958 em. Nr B 12 129

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

Jag skall, herr talman, helt hoppa
över de understrykanden av utskottets
yttranden på olika punkter, som jag
hade tänkt göra, och bara säga ytterligare
två saker i sammanhanget. Den
första gäller väntehemmen, som också
jag livligt hoppas snart skall komma
till stånd och som vi alla tycks vara
helt ense om att man bör ha. Jag är för
min del bara tveksam -—• och jag vill
begagna tillfället att här uttala den
tveksamheten — om dessa väntehem
skall ligga vid ungdomsvårdsskolorna
eller inte. Det är i alla fall en plump
i protokollet att ha varit på en ungdomsvårdsskola.
De som skall ha hand
om sådana ungdomar är kanske inte
alltid i stånd att hålla isär ungdomsvårdsskolan
och väntehemmet, som ligger
i en byggnad för sig, visserligen på
skoltomten, men som inte alls hör samman
med ungdomsvårdsskolan. Jag är
synnerligen tveksam, om detta är det
riktiga, men jag vill livligt understryka
angelägenheten av att vi får sådana
utrednings- och väntehem.

Den andra saken jag skulle, vilja
stryka under är •— och det vill jag
göra så kraftigt jag kan: låt oss inte
bryta sönder den differentieringsprincip
som vi är i färd med att tillämpa.
Allt tyder på att behandlingsresultaten
kan bli bättre, om vi lyckas upprätthålla
den lilla gruppens princip. Låt oss
då inte genom att slussa in för många
riskera behandlingsresultatet för dem
som redan är placerade på skolorna.

Herr talman! Det är för dyrbart •—
sett främst ur rent mänsklig synpunkt,
men också med tanke på den oerhörda
egendomsförstörelse och den risk till
liv och lem, både egna och andras, som
ungdomarnas framfart leder till — att
icke i den avvägningsprocedur, som regeringen
skall göra, ge stor prioritet åt
den från alla håll och kanter begärda
upprustningen på detta område. Det faller
mig inte in att med minsta ord antyda,
att regeringen skulle vara kallsinnig
för dessa saker. Alla av regeringen
tillsatta, fullbordade eller arbetande
utredningar vittnar, liksom många
uttalanden från ansvarigt håll, om mot 9

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 12

satsen, om beslutsam vilja att få perspektiv
och angreppspunkter. Klanket
på utredningarna, som vi nu hört många
gånger, är det gamla vanliga och bevisar
enligt min mening att man •— åtminstone
på flertalet håll — har en
ganska ytlig uppfattning om svårighetsgraden
i allt detta. Men att använda blåkritan
på det vanliga sättet, med hänsyn
till att vi inte har råd och att pengar
behövs till så mycket annat, det ger
oss inte besparingar som vi har någon
glädje av. Notan får vi nog betala i alla
fall. När kostnaderna skall bedömas bör
man också, som utskottet säger, ta hänsyn
till vinsterna av en brottsminskning,
vilka uppstå inte bara på utredningsoch
behandlingssidan utan också på
produktionssidan. Men å andra sidan
är det givet — detta vill jag för min del
klart och tydligt ha sagt •— att eftersom
kostnaderna blir stora, måste rimligtvis
alla möjligheter till besparingar
iakttagas, just sådana saker som herr
Kaijser var inne på: besparingar genom
rationaliseringsåtgärder, genom att man
tar bort onödiga arbetsmoment o. s. v.

Det är klart att de möjliga vinsterna
dröjer. Utgiftsstegringarna en tid framåt
är ofrånkomliga. Men med tanke på
den pockande opinion som finns och
som avkräver oss handling i stället för
utredningar och med hänsyn till de
tydliga ansträngningarna -— måhända
i för saken ovidkommande syften -—
att fånga in alla inför ungdomsbrottsligheten
upprörda och missnöjda människor
i ett svep, om jag så får säga,
skall man väl inte behöva räkna med
att ytterligare anslag, som regeringen
anser sig oundgängligen behöva för att
effektuera våra beställningar, kommer
att förvägras.

Herr talman! Jag får be om överseende
för att jag i alla fall blivit tämligen
långrandig, men har man sysslat
en tid med dessa problem, fångas man
helt av dem. Ämnet är viktigt, och även
alla delfrågor är nog så viktiga. Jag
vill till sist kraftigt understryka vad som
här sagts av herr vice ordföranden, fru
Margret Nilsson och även herr Kaijser:
det torde i denna fråga knappast före -

130 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens

ligga några rågångar mellan partierna
vad gäller syftet med våra ansträngningar,
d. v. s. att effektivt bekämpa ungdomsbrottsligheten.
Den enigheten hoppas
jag på. Den borgar för att de ivriga
förväntningar, som finns bland både
experter och lekmän runt om i vart
land, verkligen skall infrias och infrias
snart.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! För att inte över hövan
fresta herr talmannen eller kammarens
ledamöter till orättfärdiga handlingar
här i kväll skall jag fatta mig mycket
kort. Materialet är ju vid det här laget
nog så genomarbetat.

Det har sagts många gånger om, och
det sägs i utskottsutlåtandet, att nuvarande
reaktionssystem inte fått infälle
att fungera därför att resurserna varit
otillräckliga. Detta är alldeles riktigt,
och det beklagliga är att man faktiskt
kan säga, att en nedrustning skett inom
vårt anstaltsväsende under de sista årtiondena,
ända sedan förkrigstiden. Vid
slutet av 30-talet hade man ungefär det
dubbla antalet platser på ungdomsvårdsskolorna
mot vad vi har i dag, fastän
det inte var likadana platser •— det
skall jag gärna medge. Det var nödvändigt
att lägga ner en hel del anstalter,
som var föråldrade och otidsenliga,
och vid andra anstalter, som finns kvar,
har platsantalet minskats i syfte att
göra behandlingen bättre och mera modern.
Detta var nog riktigt, men man
har på ett olyckligt sätt skurit ned
platsantalet, och det är väl denna nedskärning,
som nu vållar så stora svårigheter.
Det är dock begripligt att man
handlat som man gjort, mot bakgrunden
av att man haft en betydande och kansske
överdriven tro på de nyare behandlingsmetoder,
som man har slagit in
på.

Låt mig också få säga några ord om
den kriminologiska forskningen. Den
är ju notoriskt svältfödd. Många talare
har varit inne på den frågan, och jag

bekämpande

tycker att det föreliggande utskottsutlåtandet
är litet tamt skrivet på den punkten.
Det skrevs faktiskt litet mera och
litet kraftigare år 1956, när riksdagen
hade överläggningar om dessa frågor,
men särskilt mycket har inte hänt. Vi
har inte fått någon professur och vi har
fått endast obetydligt ökade anslag för
Stockholms högskolas räkning i detta
avseende.

När det så gäller den psykiatriska
behandlingen, som ju alla är överens om
borde spela en betydande och central
roll, kan vi konstatera att barnpsykiatrien
här i landet är oerhört underutvecklad.
Vi har några få fackmän på
området, men vi har inte hittills lyckats
få fram tillräckligt med specialister för
att man skulle kunna tala om att vi
har barnpsykiatri i någon nämnvärd
utsträckning. Detta leder till att man
inte i tid får under behandling allvarliga
fall av missanpassning, utan ungdomarna
växer upp och fixeras mer och
mer i sin attityd.

Jag skulle också vilka säga ett par
ord om de föreliggande motionerna. Jag
tycker, ärligt talat, att de är dåligt genomtänkta
och på ett komprometterande
sätt ger uttryck för en lättrörd och
ganska reaktionär opinion, som tänker
sig summariska metoder för att lösa
dessa problem, om man över huvud
taget tänker sig någonting inom denna
opinion. Det är emellertid sällsynt
att man kan lösa komplicerade problem
med några patentlösningar. Den oroande
ungdomskriminaliteten når man inte
genom några enkla former. Därför måste
vi ta på oss bördan att försöka skaffa
oss mera kunskap om dessa ting. Vi
kan helt enkelt alltför litet; vi vet för
litet om dessa saker. Det är också vår
skyldighet att ta det allra närmaste
steget, nämligen att ställa tillräckliga
resurser till förfogande för att reaktionssystemet
skall tillåtas att arbeta så
som det är meningen att det skall arbeta.

Sedan högerledamöterna i utskottet
i stort sett har fallit ifrån motionärernas
propåer, hade man hoppats att få
slippa ett återfall i samma tongångar

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12 131

Ang. åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

här i kammaren, men tyvärr blev det
inte så. Redan den förste talaren i debatten
lyckades på ett utmärkt sätt •—
ta gärna detta som en komplimang — få
fram den sällsamma halvmilitära
bouqueten från motionen. Den skall
tydligen ånyo komma till heders, sedan
utskottsbehandlingen förvandlat den till
en parentes, till — låt oss kalla den
— ett tillfälligt syndafall, som väl för
de inblandade högerledamöterna •— om
jag får använda motionernas och utskottsutl
ätandets ord ■— väl bör kunna
medföra villkorlig dom eller rent av
åtalseftergift.

Här föreligger dock inga direkta yrkanden,
utan man kan ta utskottsutlåtandet
som ett bevis på att det råder
en mycket bred enighet om huvudlinjerna,
som vi skall gå fram på för att komma
till rätta med detta problem. En annan
sak är, att det är naturligt att man
av personliga kynnesskäl och andra orsaker
kan ha sina egna funderingar om
formuleringar och betoningar i ett utskottsutlåtande.

Jag har inte heller något annat yttrande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Det kan väl ändå inte
vara riktigt allvarligt menat att framställa
oss motionärer som reaktionära,
när vi lagt fram denna motion. Det har
aldrig varit vår avsikt att lägga fram
ett förslag, som skulle kunna betraktas
som reaktionärt, .lag tycker nog att det
i denna långa debatt har framgått, att
alla talare har varit besjälade av en enda
tanke, nämligen den att göra det
bästa möjliga för våra svenska ungdomar,
även för dem som har kommit
på avvägar. Det är klart att man kan
gå fram på många olika sätt i detta fall,
men vi kan väl vara överens om att vi
alla varit besjälade av denna tanke.

Jag skulle vilja tillägga, herr talman,
att vår motion har haft en stor uppgift
att fylla, ty tack vare den har allmänna
beredningsutskottet varit i tillfälle
att lägga fram ett positivt förslag i denna
fråga rörande ungdomsvården.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag betvivlar naturligtvis
inte den ärliga viljan hos motionärerna
och inte heller hos herr Nilsson.
Det är väl klart, att alla är emot ungdomsbrottsligheten
och att man vill förorda
åtgärder för att komma till rätta
med den. Yad jag har konstaterat är att
hela motionen präglas av en viss bestämd
mentalitet, och den tillät jag mig
kalla reaktionär. Motionen representerar
i sin grundstämning en förgången period
i vår kriminalpolitik. Därför tycker jag
inte, att jag bar någon anledning att ta
tillbaka vad jag yttrade. Jag vet fortfarande
inte riktigt var högern vill ställa
sig. Det har skett många moduleringar.
Det föreligger en klar skillnad mellan
motionärernas skrivning från början
och den hållning, som högerledamöterna
har intagit i utskottet. Det är en klar
skillnad i den ställning, som intagits i
utskottet, och den hållning, som herr
Nilsson här har gett uttryck för. Och
herr Kaijser har gett uttryck åt sin egen
personliga uppfattning, som jag förmodar
delas av åtskilliga av denna kammares
ledamöter även inom högerpartiet.
Eftersom inte så många yttrat sig,
kan man inte veta någonting härom, men
jag har velat fästa uppmärksamheten på
dessa ganska skiftande attityder inför
dessa problem. Det är klart att vi allesammans
är ytterst angelägna om att nå
fram till gynnsamma resultat. Det är
metoderna vi hela tiden diskuterar.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kommer att instämma
i vad utskottet här har skrivit. Jag
skulle emellertid vilja göra ett par randanmärkningar.

Det var en talare här som satte i fråga,
om vår nutida skola numera utövade någon
fostran över huvud taget. Jag tycker
att det är en ganska anmärkningsvärd
beskyllning, när vi vet att vi har
många tusentals lärare här i landet, som
gör en mycket god gärning på detta område.
Det namnes här någonstans i utlåtandet,
att det är omkring 80 procent av

132 Nr B 12

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Interpellation ang. utbetalningen av statsbidrag till kommunerna m. m.

dessa brottslingar, som kommer från
trasiga och olämpliga hem. Detta måtte
i så fall betyda, att det är i runt tal dubbelt
så många föräldrar som uppför sig
olämpligt. Dessa föräldrar fick väl tidigare
en uppfostran i vårt skolväsende.
Kan det möjligen bero på detta? Det är
ju en ihålig bevisföring.

Jag vill sedan, herr talman, fråga: Kan
vi slå oss för bröstet här allesammans?
Här framhålles det gång på gång, att en
stor del av dessa brott har begåtts under
spritens påverkan. Är det ungdomarna
själva som. släppte loss spritfloden
härom året? Herr talman, det var Sveriges
riksdag, som gjorde det!

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Interpellation ang. utbetalningen av statsbidrag
till kommunerna m. m.

Herr FRANZÉN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Situationen på arbetsmarknaden
har blivit alltmer oroväckande.
Den arbetslöshetssiffra, som senast
redovisats, ligger omkring 50 000 man.
I verkligheten torde arbetslösheten vara
avsevärt större. Man kan väl vara ense
om att allt måste göras för att i största
möjliga utsträckning upprätthålla sysselsättningen.
Härvid är det enligt min
mening viktigast, att näringslivet stärkes
genom allmänt konjunkturstimulerande
åtgärder.

Men samtidigt är det av vikt, att beredskapsarbeten
planeras. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
planläggning har
man nu en kommunal arbetsreserv på
320 miljoner kronor, som skall kunna
sysselsätta 10 000 arbetare. Det gäller
vatten- och avloppsledningar, gata- och
vägarbeten, hamn- och kajarbeten m. m.
Det är naturligt, att kommunerna i den
mån så är möjligt utan åsidosättande
av normala arbetsuppgifter aktivt medverkar
i beredskapsplaneringen mot arbetslösheten.
Men härvid är det också
väsentligt, att man söker tillse, att kom -

munerna får möjligheter att finansiera
arbetena.

För många kommuner är emellertid
möjligheterna små att öka investeringarna
i ett trängt arbetsmarknadsläge. I
stor utsträckning sammanhänger deras
likviditetssvårigheter med eftersläpningen
i utbetalning av vissa statsbidrag.
Denna eftersläpning är mycket betydande
och har under senare tid ökats för
varje år. I fråga om enbart vatten- och
avloppsarbeten kan den nu beräknas till
över 300 miljoner kronor, d. v. s. ungefär
samma belopp som gäller för hela
den planerade kommunala arbetsreserven.
Kommunerna är här underkastade
en väntetid av cirka 5 år. Så lång tid får
alltså kommunerna förskottera den kostnadsdel,
som kommer på staten, vilket
åsamkar kommunerna betydande räntekostnader.
Man kan säga, att det här är
frågan om en kreditgivning från kommunerna
på för statsverket förmånliga
villkor.

Det är, som jag påtalat, viktigt att
kommunerna sätter i gång beredskapsarbeten,
där så är erforderligt. Men frågan
är, hur arbetena skall kunna finansieras
med den hårt ansträngda likviditet
som kommunerna i många fall
har. I vissa fall kan man ha investeringsfonder
att tillgå, men det är ingen allmän
regel. Möjligheterna att låna pengar
är begränsade. Och ännu mindre tilltalande
måste det vara att höja utdebiteringen,
särskilt i kommuner där skattebördan
redan är alltför hård.

Vi kan inte komma ifrån att statens
ouppklarade affärer med kommunerna
utgör ett hinder för de kommunala beredskapsarbeten,
som nu kan bli erforderliga.
Det är enligt min mening
nödvändigt, att från regeringens sida
klart besked ges om vad kommunerna
har att räkna med. Vi vet alla, att statens
finanser är hårt ansträngda. Men
kan man trots detta, när det nu gäller
angelägna beredskapsarbeten, räkna
med att staten skall kunna påskynda
utbetalningen av eftersläpande statsbidrag?
Och hur kommer det att ställa
sig med statsbidragen till de beredskapsarbeten,
som kommunerna igångsätter?

Onsdagen den 26 november 1958 em.

Nr B 12

133

Interpellation ang. utbetalningen av statsbidrag till kommunerna m. m.

Det synes nödvändigt, att dessa statsbidrag
utbetalas till kommunerna utan
den väntetid, som numera blivit vanlig.

Finansieringsproblemen är givetvis
störst i de kommuner, som har det svagaste
skatteunderlaget. I många sådana
kommuner är arbetslöshetssituationen
allvarlig. I många fall förvärras situationen
genom att i sådana kommuner
en stor del av de arbetslösa inte är
arbetslöshetsförsäkrade. Ansvaret kommer
därmed i större utsträckning på
kommunerna. Statsbidragen till beredskapsarbetena
utgår ju efter de bestämmelser,
som normalt gäller för respektive
arbete, och om arbetet normalt
sett inte är statsbidragsberättigat efter
en normalbidragsprocent, i allmänhet
20 procent av kostnaden. Den differentiering
av statsbidraget efter kommunernas
skattekraft, som ursprungligen avsetts,
har ju numera i det stora hela
satts ur kraft. Om beredskapsarbeten
med framgång skall kunna tas upp i
kommuner med svagt skatteunderlag,
synes det nödvändigt, att statsbidraget
differentieras efter skattekraften.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ställa följande frågor:

1) Vill herr statsrådet ge kammaren
en redogörelse för omfattningen av eftersläpningen
i utbetalningen av statsbidrag
till kommunerna?

2) Avser herr statsrådet att söka på -

skynda utbetalningen av dessa medel
till kommunerna i syfte att underlätta
finansieringen av kommunala beredskapsarbeten? 3)

Kan man räkna med att statsbidrag
till kommunala beredskapsarbeten
kommer att utbetalas utan den eftersläpning,
som inträffat i fråga om de
tidigare statsbidragen?

4) Har herr statsrådet för avsikt att
vidta åtgärder i syfte att uppnå differentiering
efter skattekraft av statsbidragen
till de kommunala beredskapsarbetena? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr B 116, till
Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr B 14 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw