Första kammaren. Nr 45

ProtokollRiksdagens protokoll 1924:45

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1924.

Första kammaren. Nr 45.

Torsdagen den 5 juni f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911; och
nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 158, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana egendomar.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial nr 85, med föranledande av kam- Sammanrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 30 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om landsting m. m. jämte sex i beträffande

I utlåtandet nr 30 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om landsting m. m. jämte sex i ämnet väckta motioner hade konstitutionsutskottet,
utom annat, hemställt, att riksdagen måtte antaga ett av utskottet i
berörda utlåtande framlagt förslag till lag om landsting.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna vid behandlingen
av nämnda utlåtande, med bifall till utskottets hemställan i övriga delar,
stannat i olika beslut beträffande 8, 12 och 33 §§ i förslaget. Under det att
första kammaren antagit paragraferna i den av utskottet föreslagna lydelsen,
hade andra kammaren godkänt dessa i den avfattning, som föreslagits i de av
herr Larsson i Västerås m. fl. vid samma paragrafer fogade reservationer.

I anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet till behandling förehaft
frågan om sammanjämkning av den skiljaktighet, som alltså förelåg mellan
kamrarnas beslut; och hade utskottet i det nu föreliggande memorialet hemställt.
att kamrarna med frånträdande av sina förut fattade beslut, måtte antaga
8, 12, 13 och 54 §§ i utskottets förslag till lag om landsting i den lydelse,
memorialet utvisade.

Reservation hade anförts av herrar Stendahl, P. J. Gustafsson och Svensson
i Grönvik, som ansett, att utskottet bort förklara, att sammanjämkning icke
vore möjlig.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman! Det sammanjämkningsförslag,
som här föreligger, har kommit till efter mycket stora vedermödor inom konstitutionsutskottet,
och jag vågar påstå, att den text, som här föreligger, icke
ens hunnit bliva föredragen inför utskottet in pleno. Såsom herrarna finna, är
texten rätt omfattande, och det oaktat är det nu meningen att i riksdagens

Första kammarens protokoll 192J/-. Nr 45. 1

ämnet väckta motioner.

lag om landsting.

Nr 4ä. 2

Torsdagen den 5 juni f. m.

Sammanjämkningsförslag

beträffande
lag om landsting.

(Forts.)

allra sista timme antaga ett sådant sammanjämkningsförslag. Mig förfaller
det, som om det skulle vara ett allt för lättvindigt sätt, och då jag icke kan se
någon som helst skada eller fara uti att frågan vilar till nästa riksdag, då säkerligen
ett förbättrat förslag till landstingslag kommer att framläggas, ber
jag att få yrka avslag på ifrågavarande sammanjämkningsförslag.

Herr von Geijer: Herr greve och talman! Då jag biträtt sammanjämk ningsförslaget

ber jag härmed att för min del få yrka bifall till detsamma.

Den siste ärade talaren gick icke alls in på den materiella sidan av sammanjämkningsförslaget,
huruvida detsamma ur denna synpunkt sett skulle vara
acceptabelt eller icke, utan han hänförde sig, om jag fattade honom rätt, närmast
till att texten vore vidlyftig och att icke vare sig utskottet eller än mindre
riksdagen varit i tillfälle att taga del av förslaget på sådant sätt, att de kunnat
bilda sig en bestämd åsikt om detsamma. Denna sista omständighet kan visserligen
icke förnekas, men det rår näppeligen varken utskottet eller någon annan
för. Det är omständigheternas makt, som gör, att arbetet hopar sig, såsom här
skett, vid slutet av riksdagarna.

Vid det förhållandet, att den föregående ärade talaren fattat sig så kort, skall
jag också göra detsamma, och jag ber således att för min del få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i det nu föredragna memorialet hemställt; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Reuterskiöld begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt memorial nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 63;

Nej — 19.

Vid föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 55, i anledning av
väckta motioner om viss ändring i förordningen angående automobilskatt, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Eöredrogs jordbruksutskottets utlåtande nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillämpning, i vad angår kronoegendomar, av föreslagen
lag om återköpsrätt till fast egendom.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Torsdagen deri 5 juni f. in.

3 Nr 45.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 3ö, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående social arrendelag.

Andra lagutskottet liade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 91 i första kammaren av herr Lindhagen m. fl,
samt motionen nr 172 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för riksdagen
framlägga förslag till social arrendelag i överensstämmelse med de i
motionen nr 87 i första kammaren uppdragna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med anledning av ifrågavarande motioner I: 91 och II: 172 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes snarast låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning, syftande till att
bereda vissa arrendatorer och brukare av annans jord större trygghet och en jämväl
i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet.

Reservationer hade anmälts

1) av greve Spens utan angiven mening;

2) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar,
Hage, Svensson i Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka på de i motionerna
anförda skäl förenat sig i det slut, vartill utskottet kommit; samt

3) av herr Martin Svensson mot viss del av motiveringen.

Till ytterligare utveckling av de under 2) upptagna reservanternas mening,
med hänsyn särskilt till utskottets motivering, hade herr Lindhagen avgivit ett
särskilt yttrande i ämnet.

Herr Petrén, Bror: Herr talman! Jag ber först, endels med anledning av

herr Nothins uttalande under debatten tidigt i dag på morgonen, att få yttra
några ord i allmänhet angående jordfrågornas handläggning inom andra lagutskottet
vid årets riksdag.

Vad jag ämnar säga kan tjäna att i någon mån belysa frågorna, sådana jag
ser desamma. Jag ber då att få anmärka, att de förslag, som väckts i år i jordfrågan
från socialdemokratiska partiets sida, spänna över sex betänkanden från
jordkommissionen på inalles 2,500 sidor eller, om jag frånräknar 500 sidor
statistik, över 2,000 sidor. Så gott som allt, som finnes behandlat i dessa betänkanden,
är genom berörda motioner i år lagt in under andra lagutskottets
bedömande, frånsett den delen, som gäller fideikommissen och vilken behandlats
av första lagutskottet.

Det är så, att 13 motioner äro från det socialdemokratiska partiets sida väckta,
som hänföra sig till dessa sex betänkanden av jordkommissionen. Två av motionerna
hava avsett definitiva lagar, nämligen en reviderad ensittarlag och lag
om tvångsförlängning av arrenden. Fyra av dem hava avsett provisoriska lagar,
nämligen förbudslag för södra och mellersta Sverige, lag om skydd för åbyggnader
å jordbruksfastigheter, provisoriska bestämmelser till bekämpande av
bulvanskap och lag om den norrländska ägostyckningslagens utsträckande till
övriga delar av riket. Sju av motionerna hava avsett skrivelseförslag, omfattande
följande ämnen, nämligen en social arrendelagstiftning, huvudsakligen
efter förebild av den norrländska arrendelagen, en tvångsavlösningslag beträffande
förefintliga arrendejordbruk, en expropriationslag för bildande av nya
jordbruk och för beredande av tomtmark, en lag rörande vanhävd å jordbruk,
åstadkommande av en enhetlig organisation för handläggning av de sociala jord -

A wj. en social
arrendelajsliftninj -

Xr 45. 4

Torsdagen den 5 juni £. m.

A"arrende-ial ärendena en koncossionslag för vissa jordförvärv och eu bulvanlag. Av dessa
lagstiftning. . olika förslag, vilka famna över sa gott som hela jordfrågan, såvitt angår den
(Forts.) kgisiativa sidan därav, har utskottet i mer eller mindre män tillstyrkt de nio.

ba har skett i fråga om fem skrivelseförslag, åsyftande det första att få ensittarlagen
i reviderat skick framlagd av Kungl. Maj :t till nästa riksdag det
andra en lag för afl bekämpa bulvanförhållandena. det tredje åstadkommande
av en social arrendelagstiftning för brukare, som därav särskilt äro i behov,
det fjärde införande av lagstiftning rörande vanhävd å jordbruk, och det femte
avagabnngande av en enhetlig organisation för handläggning av de sociala jordarendena.
I dessa frågor föreligger alltså från utskottets sida hemställan om
skrivelsers avlatande. Dessutom har utskottet tillstyrkt tre provisoriska lagar
den ena avseende fortsatt interimistiskt förbud för bolag och ekonomiska föreningar
att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige, den andra avseende
den norrländska ägostyckningslagens utsträckande till även vissa andra
delar av lanciet och den tredje avseende lagbestämmelser till förebyggande av att
abyggnader å jordbruksfastigheter utan giltig anledning raseras. Vidare har
utskottet tillstyrkt förslag till lag om tvångsförlängning av arrenden. Däremot
har utskottet ställt sig helt avvisande mot fyra av motionärernas förslag, nämngen
om koncessionsbestämmelser i fråga om enskildas jordförvärv, om tvånpsavlösning
av arrenden, om expropriation för bildande av nya jordbruk m. m. och
om antagande av en provisorisk lag beträffande bulvanförhållanden.

. j Ja8f få såga, att vid utskottets behandling av detta knippe av motioner

i jordfragan det höjdes röster inom utskottet för den uppfattningen, att man_

såsom oftast varit fallet, då motioner väckts i frågor, däri kommitté- och sakkunnigbetänkanden
kommit in till Kungl. Maj :t utan att ännu hava hunnit
bliva föremål for standpunktstagande från Kungl. Maj ds sida — icke borde från
riksdagens sida fatta någon förhandsstandpunkt till de föreliggande frågorna
genom att angiva vissa riktlinjer eller göra vissa uttalanden i desamma Detta
kunde hava så mycket mera skäl för sig i detta fall. som icke ens alla yttranden
over huvudbetänkandet i del VI ännu kommit in. Vi hava nämligen först
under gången av utskottets arbete fått emottaga de sista av yttrandena från
vederbörande myndigheter.

Det fanns också andra röster inom utskottet, som talade för en helt motsatt
niening, nämligen att man under detaljbehandling av de olika förslagen skulle
inom utskottet fatta ståndpunkt till de särskilda bestämmelserna i d« föreliggande
förslagen.

Själv hävdade jag en annan ståndpunkt, vilken ock vann gehör inom utskottet,
nämligen den, ättled hänsyn till den vikt och den aktualitet, dessa frågor äga!
och det läge, vari utredningsarbetet beträffande desamma nu befinner "sig det
funnes skäl för det förfarandet att upptaga till dryftande de särskilda förslagen
utan att dock, i den mån de avsage skrivelseförslag, som vunne anslutning inom
utskottet, bindande uttalanden ^beträffande förslagens särskilda punkter borde
göras. Utan tvivel kan. det, såsom jordfrågan nu ligger till ur lagstiftningssynpunkt,
vara av ett visst gagn, att Kung!. Maj:t får en uppfattning om på
vilka punkter av detta störa komplex av frågor det med hänsyn till meningarna
inom riksdagen är utsikt att komma till positiva resultat inom den närmaste
tiuen. Det var med utgångspunkt härifrån, som vi inom utskottet gingo till
behandling av dessa motioner och mer eller mindre plöjde igenom dessa jordkommissionens
betänkande^ med deras 2,000 sidor, därav cirka 100 sidor lagtext.
Härtill korn, att vi givetvis även nödgades gå igenom och taga del av det stora
antal, delvis vidlyftiga och av motionärerna i motionerna ej till någon del beTorda
yttranden, som under arens lopp inkommit över de i första, fjärde och
sjätte delarna av betänkandena innefattade förslagen.

Då det led framemot påskferiernas början, voro dessa jordmotioner inom ut -

Torsdagen den 5 juni f. in.

5 Nr 45.

skottet genomgångna, med undantag av motionerna om ensittarlagen, vilka icke -ägde nämnare samband med de övriga. Dä uppstod frågan, huruvida man skulle
fort sill 1 u med dessa motioner rörande ensittarlagen eller först taga upp till
behandling de dåmera inkomna barnavårdslagarna. Vid överläggning härom
inom utskottet kom man till det resultatet, att man ansåg sig pliktig att först
taga upp barnavårdslagarna till behandling, endels därför att detta omfattande
lagkomplex icke undergått granskning av lagrådet och i dess nästan till grunden
omarbetade skick var ur lagtextsynpunkt i stort sett eu mans arbete. Vi
förutsatte möjligheten av en eventuell sammanjämkning mellan stridiga kammarbeslut
i frågan och vi ansågo det även med hänsyn härtill vara vår skyldighet
att so till, att detta omfattande, länge förberedda lagarbete framkom till avgörande
i riksdagen så fort omständigheterna det möjliggjorde. Det var denna
synpunkt, som bestämde utskottet, när det beslöts, att ensittarlagen skulle ligga
efter barnavårdslagarna, vilkas handläggning inom utskottet blev synnerligen
tidskrävande.

Jag ber vidare få säga, att den 7 maj avlämnade utskottets specielle sekreterare
för flertalet av jordmotionerna efter fulla två månaders förtjänstfullt arbete de
sista förslagen till å honom ankommande tio betänkanden, vilka på grund av
ärendenas inbördes samband ansågos böra någorlunda samtidigt framläggas för
riksdagen. Vi höllo då på och sysslade med barnavårdslagarna, och jag ansåg
det vara utskottets skyldighet att avverka dem först. Därefter har jag använt
de krafter jag ägt till att så fort som möjligt söka få betänkandena i jordfrågan
färdiga, och ingen kan mer än jag beklaga gent emot både reservanter och riksdagens
kamrar, att icke så kunnat ske tidigare än som blivit fallet. Särskilt
gäller ju detta de fyra betänkanden, som icke inkommit å kamrarnas bord förr
än under denna vecka. Det är vanligt, att då något brister i ett arbete, vederbörande
själva hava att taga konsekvenserna därav. För egen del är jag ock
redo att så göra med hänsyn till den erfarenhet jag gjort i fråga om möjligheten
att bemästra de arbetsuppgifter och svårigheter, som i år påvilat andra
lagutskottets ledning.

Flertalet av jordmotionerna hava numera passerat kamrarna; så är fallet med
— frånsett frågorna om upplåtelser från fideikommissjord och ecklesiastika fastigheter
samt om åborätt — frågorna om fortsatt förbudslagstiftning för södra
och mellersta Sverige, om koncessionslagstiftning i fråga om enskildas jordförvärv,
om lagstiftning mot bulvanskap, om ägostyckning och om ensittarlagen.
Det föreligger nu i dag till avgörande ännu återstående frågor om en social arrendelagstiftning,
om tvångsavlösning av vissa arrendejordbruk, om tvångsförlängning
av vissa arrenden, om en expropriationslag för bildande av nya jordbruk
m. m., om'' lag rörande vanhävd å jordbruk m. m. och om åvägabringande
av en enhetlig organisation för sociala jordfrågors handläggning.

Jag vågar uttala den förhoppningen, att. huru man än kommer att döma. om
dessa utskottsbetänkandens innehåll, det dock för dem, som redan tagit eller
komma att taga närmare del av desamma, skall framstå såsom en förmån att
hava fått de sammanställningar av de särskilda spörsmålen, som innefattas i de
olika betänkandena, så att det blivit något lättare att överblicka de särskilda
spörsmålen i det omfattande komplex, som jord frågan ur lagstiftningssynpunkt
nu bildar. Något vidare i förhoppningsväg vågar jag icke gentemot kammarens
medlemmar uttala beträffande utskottsutlåtandena, men å den av mig nu berörda
punkten tror jag, att erfarenheterna ej minst under den stundande valrörelsen
skola bestyrka min uppfattning.

Ser man så framåt på jordfrågornas behandling under den närmaste framtiden,
skulle jag såsom min uppfattning vilja uttala såsom önskligt, att man
från Kungl. Maj:ts sida sökte till nästa riksdag få färdigberedda i främsta
rummet lagförslag om delning av jord å landet, om ensittarlagens revision, om

ing. en social
arrendelagstiftning.

(Forts.)

Nr 45. 6

Torsdagen den 5 juni f. m.

AngarretXC-lal def“itiva lagbestämmelser rörande den s. k. förbudslagstiftningen cell — om
lagstiftning. möjligt — därmed sammanhängande bestämmelser mot bulvanskap samt om
(Forts.) lättnader för relatering av inteckningar vid frånstyckning av jord ävensom om
upplåtelser från fideikommissjord.

Angående de i dag föreliggande betänkandena vill jag framhålla, att jag
beträffande betänkandena om social arrendelag och vanhävdslag medverkat till
att reservanternas hemställanden sammanfalla till sin lydelse helt med utskottsmajoritetens
skrivelseförslag samt att, i fall kammarens majoritet icke skulle
känna, sig färdig för ett direkt ståndpunktstagande till vare sig den motivering,
som finnes i utskottets betänkande eller de socialdemokratiska reservanternas,
det kan tänkas möjligheten av att kammaren utan att binda sig nu för någon
motivering antager den i betänkandets kläm innefattade, även av reservanterna
biträdda hemställan. Jag tror icke, att frågan kommer i sämre läge därigenom,
ty en var vet, att det i dessa frågor finnes rätt så skilda uppfattningar, vilka i
utskottsbetänkandena ock kommit till synes.

Angående de socialdemokratiska reservanternas ståndpunkt vill jag särskilt
framhålla, att den finnes förut utförligt utvecklad i jordkommissionens betänkande.

Herr talman, jag har ansett mig skyldig att till kammarens protokoll foga
de uttalanden, jag nu gjort; och jag ber så för min del att få yrka bifall till det
nu föreliggande utskottsbetänkande!.

Herr Linder: Herr talman! Då jag reserverat mig mot utskottsutlåtandet
angående en social arrendelag, ber jag att få yttra några ord.

Jag och mina medreservanter äro ense med utskottet om det slut, vartill utskottet
kommit beträffande de föreliggande motionerna. Jag kan även beträffande
utskottets motivering på många punkter dela den uppfattning, som däri
gjort sig gällande. Jag medger, att de spörsmål, som möta vid utförmandel; av
en social arrendelag, ingalunda äro lätta att lösa. Emellertid föreligger det på
ett par punkter i utskottets motivering en uppfattning, som jag har svårt att
dela och som jag därför för min del vill särskilt understryka.

En sådan punkt gäller arrendetidens minimilängd. Utskottet anser, att en
arrendetid av 20 år är för lång, och framhåller, att en dylik arrendeperiod kommer
att hos jordägarna skapa obenägenhet att utarrendera sin jord. Därest jordägaren
råkat få sin jord utarrenderad till en mindre skötsam brukare, skulle
han rent av stå inför det förhållandet, att hävden kunde äventyras. Utskottet
anser, att en lång arrendetid icke heller är obetingat till gagn för en arrendator,
ty en arrendator kan missräkna sig med avseende å arrendets godhet, och risken
blir då större för honom, ju längre arrendetiden är. Utskottet framhåller några
exempel på olika arrendetider. Femton år, säger utskottet, är en lämplig tid,
när det gäller bolags och spekulanters arrendatorer, någonting som då anses ha
sin förebild i den norrländska arrendelagens bestämmelser. Däremot skulle en
så lång tid näppeligen, säger utskottet, kunna brukas -vid arrendeavtal i övrigt.
Utskottet nämner i detta sammanhang arrendeperioder, som växla mellan 5 och
10 år vid utarrendering av egentliga gårdar. Beträffande torp, säger utskottet
• att här växla förhållandena ännu mycket mer.

På denna punkt förmenar jag för min del, att det skulle vara högst betänkligt,
om man icke skulle fixera ett visst tidsmått såsom en i allmänhet lämplig
arrendeperiod. Att uppdraga sådana skiljelinjer, som utskottet antytt, skulle
måhända komma att alstra en betänklig splittring. Det är klart, att så som
saken, framlägges i motiveringen kommer en gång vid lagens utformning framställningen
att öva .inflytande. Det vore enligt min uppfattning ägnat att vålla
bekymmer. För min del anser jag, att korta arrendeperioder i mångt och mycket
äro ganska förödande. Arrendeperioden bör vara så lång, att arrendator!!

Torsdagen den f> juni f. in.

Nr 45.

kan ha visshet om att för en längre tid ia skörda frukterna av det arbete, lian ''
nedlägger pa, fastigheten. Endast då kan det förväntas, att han ägnar all den
omsorg, som är önskvärd, åt jordbruket. Man kan också i detta sammanhang
påpeka, att när det gäller upplåtelse av statens jordbruksfastigheter åt arrendator
er, har som en regelrätt tid förutsatts ''20 år. Jag lutar för min del åt den
uppfattningen, att denna arrendetidsperiod är i regel lämplig.

En annan tveksam punkt i utskottets motivering ilr den, som avser optionsrätten.
Det är visserligen sant, att det iir något nytt, som man dar skulle komma
att införa i arrendelagen, såvitt det angår enskildas hemman, och jag är fullkomligt
ense med utskottet därutinnan, att man vid en sådan rätts införande
bör iakttaga den största varsamhet. Utskottet har medgivit, att det ligger en
riktig tanke uti att en arrendator, som under arrendetiden skött sig val, skall
tillförsäkras en viss företrädesrätt, då det gäller förnyelse av arrendet. Emellertid
förefaller det mig, att döma av utskottets motivering, som om utskottet
icke vore riktigt ense med sig själv, om man i den nya arrendelagen verkligen
skall föra in optionsrätt eller icke. Utskottet säger, att en ovillkorlig optionsrätt
går för långt och ett annat slags optionsrätt, säger utskottet,, medför föga
gagn. Såsom allmänt uttalande säger utskottet, att man bör taga mera hänsyn
till jordägarnas berättigade intressen än som skett i jordkommissionens
förslag och utforma lagen så, att den icke kommer att verka mera till skada än
till gagn.

. Jag anser, att det med anledning härav föreligger en viss ovisshet om hur utskottet
ställer sig på denna punkt, och jag skulle för min del önska, att det
hade fastslagits, att optionsrätt verkligen skulle förbehållas en arrendator, som
har dokumenterat sig väl i fråga om skötseln av den åt honom upplåtna egendomen.
Det måste enligt min uppfattning vara av den största vikt för en arrendator,
att han och hans familj så länge som möjligt kunna fä behålla det hem,
där de nedlagt många års arbete, och inte behöva räkna på att flytta därifrån,
förrän arrendatorn kan finna en plats, där han med tillfredsställelse kan börja
sitt arbete på nytt, om han skulle vara nödsakad att flytta.

En tredje punkt i utskottets motivering rör frågan om arbetsskyldigheten.
Jag förstår mycket väl de farhågor, som uppstå vid ett strykande överhuvud
taget av en dylik skyldighet för arrendatorn gent emot ägaren. Jordkommissionen
har på flera ställen i sitt betänkande utförligt motiverat denna fråga.
Jag håller före, efter att närmare ha satt mig in i förhållandena, sådana jordkommissionen
framställt dem, att ett sammankopplande av ett arbetsavtal med
ett arrendeavtal i viss mån kan sägas vara någonting otidsenligt,, åtminstone
om detta arbetsavtal är så beskaffat, att arrendatorn skall vara pliktig att ställa
sin arbetskraft till jordägarens förfogande i så gott som obegränsad utsträckning.
Det förefaller mig, som om det bästa skulle vara, att arrendatorn tillförsäkrades
rätt att i första hand sörja för sitt eget arrende. Finge hani så itids
över och ville arbeta åt andra, så kunde han ju avtala därom t. ex. med en jordägare
och med denne komma överens om, den ersättning eller gottgörelse, som
skulle tillkomma honom, liksom arbetare i allmänhet få göra, då de träffa avtal
med en arbetsgivare. Erfarenheten har i varje fall lärt, att där det föreligger
en sammankoppling av arbets- och arrendeavtal, har arrendatorns dagsverke
värderats för lågt, och det föreligger från såväl arrendatorernas som från torparnas
sida en mycket enhällig önskan, som jag tycker det är svårt att lämna
åsido, att arrende enligt en ny arrendelag skall gäldas med penningar eller naturaalster,
men ej med dagsverksskyldighet. Jag anser därför, att det. hade
varit skäl att. såsom allmän regel fastställa, att dagsverksskyldighet i allmänhet
inte skall utgöra gottgörelse för arrende.

Detta är några av de punkter, som jag särskilt lagt märke till. Men det
finnes också andra punkter i utskottets motivering, som jag måste ställa mig

ing. cn social
arrendelagstiftning.

(Forts.)

Nr 45.

8

Torsdagen den 5 juni f. m.

Antrnrd£,al betänksam emot- En sådan punkt gäller frågan, huru en kommande social arlagsiijtning.
fendelag skall placeras in i själva systemet, om denna arrendelag skall inarbetas
(Forts.) i den allmänna nyttjanderättslagen eller om den skall bli en lag för sig. Jag
måste för min del anse, att det med hänsyn till överskådlighet, reda och klarhet
skulle vara lyckligast, att det bleve en särskild social arrendelag.

Det talas också i utskottsutlåtandet om rätt att verkställa nyodling och likaså
rätt att erhålla ersättning för jordförbättringar. Jag tycker, att utskottet i
dessa stycken intagit en jämförelsevis vacklande hållning. Det är ju i ganska
stor utsträckning så beträffande denna rätt till nyodling, att dst ur det allmännas
synpunkt är en mycket stor välsignelse, om landet i allt större omfattningkan
läggas under plogen. Yad jordförbättringarna angår, delar jag för visso
utskottets uppfattning, att en stor del jordägare inte äro så situerade, att de
kunna betala jordförbättringar i vilken omfattning som helst, men att ställa sig
på en negerande eller kylig ståndpunkt i detta fall, som utskottet gör, anser jag
knappast vara riktigt. Jag delar för min del, i fråga om den allmänna motiveringen
för en social arrendelag, i huvudsak de synpunkter, som på ganska utförligt
sätt ha framlagts av motionärerna — detta framgår också av min reservation
— men jag delar också i mångt och mycket de meningar, som ha uttalats
av herr Lindhagen i hans särskilda reservation.

.Tåg har med dessa ord velat något närmare precisera anledningen till reservationen,
vilken jag för min del helst skulle se vinna bifall.

Herr Nothin: Herr talman! Som andra lagutskottets ärade ordförande nyss
framhöll, ha nu föreliggande jordmotioner i åtskilliga delar vunnit utskottets
bifall. Man kan emellertid såväl beträffande de tillstyrkta som än mera beträffande
de avstyrkta jordmotionerna skönja en principiell motsättning mellan,
å ena sidan, arbetarpartiets utskottsrepresentanter och, å andra sidan, övriga
utskottsledamöter. Jag vill därför begagna tillfället att på*den nu föreliggande
punkten beröra principfrågan i större utsträckning. Då jag mot vanligheten
gör det från kammarens talarstol, beror detta inte därpå, att jag tänker hålla
ett längre anförande än vanligt, utan på att jag särskilt här skulle önska nå
kammarens öra.

Vad först angår det allmänna syftemålet med arbetarpartiets jordpolitik,
har jag trott detsamma kunna karakteriseras sålunda, att man med tillbörligt
beaktande av nationalekonomiska synpunkter velat söka bereda utkomst på
svensk jord åt så många som möjligt av dem, vilka så önska och som för lantbruksarbetet
kunna antagas äga förutsättningar, samt att man velat åt den
jordbrukande folkklassen bereda den tryggade ställning, utan vilken arbetsglädje
och social trevnad icke gärna äro tänkbara.

Jag är övertygad om att meningsskiljaktighet icke skall möta mig i fråga om
det berättigade i dessa, allmänna önskemål, utan meningsstriderna komma att
stå om de vägar, som föra fram till målet. Ytterst bottna dessa strider i olika
uppfattningar om äganderätten.

Efter mitt sätt att se, har äganderätten till jord endast varit ett av de medel,
varav samhället begagna^ sig för att förverkliga sitt syftemål att bereda
trygghet och självständighet åt de enskilda samhällsmedlemmarna. Till den
del, som detta syftemål gagnat, har äganderätten varit av godo, men till dén
del, som äganderätten kommit, utan att tillgodose behovet av skydd för verkliga
intressen, att utgöra hinder för andra samhällsmedlemmar att själva skapa
sig hem och bereda sig utkomst, har den varit till ondo. För mig ter sig äganderätten
alltså endast som ett medel; och lika litet som dess bibehållande sålunda
för mig kan vara något okränkbart självändamål, lika litet kan jag i
äganderättens avskaffande se något sådant ändamål. Det riktiga synes mig
vara att tillvarataga de fördelar av trygghet och självständighet, som ägande -

Torsdagen den f> juni f. in.

<) Nr 45.

ration medför, samt bortarbeta de olägenheter i Form av åsidosättande av ilc-t A^;r^ial
allmännas intressen och andra samhällsmedlemmars undanträngande, vilka aro instiftning''
alt härleda ur den oinskränkta äganderätten. .Tåg förbiser icke. att jag har allt- (ForUi)
bunt begagnat mig av alltför allmänna talesätt, och jag vill darior genom att
antyda de konsekvenser, till vilka jag kominer, 1 orsaka att något närmare belysa
mitt resonemang. iii -r i f

'' Vill man sålunda verkligen befrämja landets uppodling och bereda möjlighet
för dem, som nu emigrera till främmande länder, att här ta ett eget hem, sa
torde det icke vara möjligt att enbart på frivillighetens väg omskotta odlingsmark
för rimligt pris. Jag är visserligen av den uppfattningen, att det i
främsta rummet är de frivilliga avtalen, som böra komma till tillämpning och
som även komma att föra till målet, men en möjlighet masta dock hallas öppen
att av eu jordägare, som utan rimligt skäl motsätter sig att lämna odlingsmark,
expropriera sådan mark, såväl för bildande av nya jordbruk som for bostadsändamål.
Äganderätten har tidigare icke fått stå hindrande ]i vagen da det
gällt att till allmän nytta öppna nya kommunikationsleder Senare har den
fått vidkännas inskränkningar, även när det gällt att skaffa mark tor an ra
ändamål, och den har ej heller fått utgöra hinder för ett ekonomiskt utnyttjande
av de naturtillgångar, som ligga i vattenkraft och malmfyndigheter. Lika
litet bör den och kan den få stå i vägen för utnyttjande av de naturtulgangar,
som ligga i den ouppodlade jordens alstringskraft, och lika litet kan den ia sta
i vägen för tillgodoseende av det allmännyttiga intresse, som ligger i att skapa

nya hem för svenska medborgare.

Men vill man i största möjliga utsträckning bereda utkomstmöjligheter tor
vårt folk här hemma, så är det inte tillräckligt enbart att lägga ny jord under
plogen. Tillses måste även. att den redan odlade jorden hålles i behörig havd
och att icke heller i övrigt hinder möter för jordens utnyttjande till avsett ändamål.
Likaväl som den enskilde tidigare har måst vidkännas kraltiga inskränkningar
i sin fria förfoganderätt, exempelvis för tryggande av en god
skogshushållning, likaväl måste han finna sig i föreskrifter till förhindrande
av att jorden råkar i vanhävd eller till förekommande av att jordbruket omojliggöres
genom brist på behövliga åbyggnader. Men för ett ratt utnyttjande
av jorden erfordras jämväl, där den upplåtes till brukande åt andra, att detta
sker under sådana former, att arrendatorn har ökade möjligheter att förbättra
jordbruket och att njuta frukterna av det därå nedlagda arbetet. Och likaval
som staten redan har ingripit till skydd för inom industrien anstalidas liv och
hälsa, likaväl måste också tillses, att upplåtna bostadshus ej aro i tor bristfälligt
skick. För tillgodoseende av dessa önskemål erfordras eu verkligt effektiv
social arrendelag.

Men vill man slutligen skapa trygghet och självständighet for det jordbrukande
folket, måste man också vara beredd att taga konsekvenserna aven darav.
De. vilka inneha jorden allenast med arrenderätt, böra beredas en sa tryggad
rätt som möjligt, och utväg måste beredas dem att själva förvärva den jord,
de bruka, eller att till densamma erhålla en mera säker besittningsrätt. Likaväl
som man i fråga om de s. k. ensittarna i princip redan medgivit en ratt att
friköpa den jord, varå deras hem är beläget, likaväl måste motsvarande rätt inrymmas
för arrendatorer beträffande mera permanent utarrenderade jordbruk.

Tillses måste emellertid även, att jorden inte blir blott och bart en handelsvara
där det gäller att draga största möjliga ekonomiska reveny av densamma
utan hänsyn till jordbrukets framtida bestånd. Härför erfordras, att bolags
och jordspekulanters jordförvärv icke lämnas utan kontroll. . ..

Men vill man verkligen nå rättelse i alla dessa delar, sa är det icke tillraeklio-t
enbart med lagstiftning, och det är icke tillräckligt enbart med beviljande
av medel. Staten måste ha organ, som kunna planmässigt leda och over -

Nr 45. 10

Torsdagen den 5 juni f. m.

Ang. en social
arrendelagstiftning.

(Forts.)

vaka hithörande angelägenheter, och jag kan icke se annat än att det är ett
missriktat, sparsamhetsnit, om man enbart av kostnadsskäl motsätter sig en sådan
organisation.

Ja, jag har nu med några korta ord sökt ange vad jag funnit vara syftemålet
med arbetarpartiets jordpolitik. Av de väckta motionerna framgår, huru man
närmare tänkt sig na fram till det önskade malet. Jag kan icke förstå annat
än att de, som ivra för bondeklassens trygghet och självständighet, borde i
främsta rummet vara villiga att medverka till en lösning i nu åsyftad riktning.
0llkaetidärvid kan visa si?’ att andra vägar, än de i våra jordmotioner framstallda,
bättre kunna leda till målet, är jag också övertygad därom, att arbetarpartiet
skall vara lika villigt och berett att pröva även dessa nya vägar, ty i
jordfragan, liksom i så mycket annat, gälla de ord, som uttalades för åtskilliga
hundra år sedan och som ännu stå skrivna främst i vår svenska lagbok:
»Den menige mans bästa är den yppersta lagen.»

Herr ^on Stockonström: Herr greve och talman! Det är för närvarande

jämnt nog U av Sveriges jord, som brukas av arrendatorer, och av denna areal
är det i sin tur /4, som äges av det allmänna — staten, ecklesiastika boställen,
kommuner och stiftelser — medan något mer än 7i0 äges av bolag och större
jordägare och något mer än 710 av mindre jordägare. Med hänsyn till att alltså
en icke ringa del av den arrenderade jorden äges av det allmänna, och om
man vidare tager hänsyn till att en del bondejord äges av stärbhus eller är utarrenderad
till anförvanter till jordägaren, tror jag, att man på det hela taget
kan saga, att relationen mellan självständiga jordägare och arrendatorer i vårt
land icke ställer sig så ogynnsam, åtminstone i jämförelse med förhållandet i
åtskilliga andra länder.

Nu är det ju sant, att mycket tungt vägande skäl av både social och ekonomisk
art, såsom den större tryggheten, den kraftigare sporren till förbättringar
0. s. v., tala till förmån för ett system med full äganderätt, men även om man
ser idealet 1 en jordbrukarstam av idel självägare, tror jag dock man får medge,
åtminstone under nuvarande ekonomiska ordning, att även arrendesystemet kan
erbjuda vissa fördelar.^ Jag syftar da närmast på den möjlighet som erbjudes
även personer med små ekonomiska resurser, att skaffa sig ett stycke jord att
bruka och bebo, och vi veta, att ett arrende för mången utgjort ett trappsteg till
förvärvande av ett eget jordbruk.

Emellertid står det väl klart för oss alla, att ett arrendesystem också kan
medföra mycket allvarliga och betänkliga vådor, och att det allmänna därför
bär. både fog och rätt att här ingripa reglerande. Då utskottet nu föreslår en
skrivelse med begäran om en social arrendelag och utförligt motiverat detta,
skall jag icke ingå på några detaljer utan nöja mig med att på ett pal tre
punkter anknyta några korta reflexioner.

Det viktigaste stadgandet av alla 1 en social arrendelag torde vara det som
fastslar viss minimitid för upplåtelsen. Att en längre arrendetid ur jordbrukets
synpunkt i regel är till fördel — om nämligen arrendatorn är någorlunda skötS+f1
^ självklar sak, och de flesta jordägare, som innehavp sin jord så

att säga pa längre sikt, kunna icke gärna ha något att invända häremot.'' Nu är
det ju sank att ett. arrende på mycket lång tid alltid i viss mån innebär en spekuiation
da man icke känner de framtida konjunkturerna, men detta gäller ju
1 sa fall både jordägare och arrendator. Att, ett slutande av ett långt arrendeavtal
till hogkonjunkturspnser kan bli alldeles ruinerande för en arrendator,
kan .säkert intygas av många bland de arrendatorer av kronojord och ecklesiastik
jord, som togo tjugoårskon.trakt med orimligt höga avgälder under kristiden,
dessa arrendatorer, vilka riksdagen ar efter år förvägrat en sådan om -

Torsdagen den 5 juni f. in.

11 N r 45.

reglering av arrendevillkoren, Korn jag vet, att många enskilda jordägare, mindre
formalistiskt bundna, ha medgivit sina brukare under de senare aren.

Nu har ju jordkommissionen föreslagit en arrendetid på lo ar, men niotionärerna
ha av skäl, som jag icke närmare känner,_ velat utsträcka tiden till
20 år. Den nuvarande arrendelagen upptar en minimitid av endast ett ar.
För min del är jag gärna med om att en viss längre minimitid stadgas. Det
är sant, att utskottsma.joriteten icke velat fixera denna tid närmare och en föregående
ärad talare, herr Linder, antydde ett par gånger, att utskottet i allmänhet
intagit en vacklande hållning. Förklaringen är emellertid helt enke t
den, att utskottet icke velat i förväg binda vare sig riksdagen eller Kungl.
Maj:t vid alltför snäva uttalanden i en del punkter, där uppenbarligen olika
synpunkter kunna göra sig gällande. , .

Ett nära samband med den längre avtalstiden äger den föreslagna optionsrätten.
Ja, om arrendatorn sköter både jord och byggnader väl, bär en lordägare
icke någon rimlig anledning att vägra förlängning av arrendet, och pa
eu hel del egendomar, .särskilt släktgods, förefinnes redan nu en lyst optionsrätt,
som t. o. m. icke sällan kunnat sträcka sig århundraden igenom, sa att
samma gård under många generationer brukats av samma slakt. Helt annorlunda
ställer sig saken i fråga om sådana gårdar, som gå i handeln och ägas
av jordens parasiter, jobbare och spekulanter. Principen om optionsrätt maste
nog i det hela anses innebära ett rimligt och rättvist krav, men det synes mig
dock, att bestämlmelserna inte få göras så snäva, att ett ombyte av brukare
förhindras vid arrendetidens utgång, där rena jordbrukssynpuukter skulle göra

Aiig. cn social
arrendelagstiftning.

(Forts.)

detta önskvärt.

Vad angår legans utgörande in natura, genom arbetsprestationer, synas motionärerna
ha velat helt förbjuda detta. Jag vill inte förneka, att hela detta
system med dagsverksskyldighet kommit i stark misskredit under kristiden
med dess abnorma förskjutningar i penningvärdet, varigenom dagsverkenas
värde blev för en tid bortåt kanske tre- eller fyrdubblat och arrendet pa sa
sätt i många fall abnormt högt. En del jordägare medgåvo vissa lindringar,
eu del icke. Nu ha ju mera normala förhållanden inträtt, men det tycks ända,
som om systemet på många håll vore på god väg att komma ur bruk. Detta
är åtminstone min erfarenhet från det län, jag tillhör.

Som utskottet framhåller, kan det nog i vissa fall vara en förman för särskilt
en mindre arrendator att få fullgöra arrendet in natura genom arbetsprestationer
och slippa att skaffa penningar. Jag erinrar mig, att en pa.rtivän till
herr Linder, en ledamot på Västmanlandsbänken i andra kammaren, i utskottet
uttalade sina betänkligheter mot att i en social arrendelag stadga ett bestämt
förbud mot legas utgörande in natura. Dessutom vill jag påpeka, att i skogstrakter
är det mlycket vanligt, även på verkliga arrendegårdar, att skogsarbeten i
stor utsträckning utföras såsom avbetalning på arrendet. Om det. skulle helt
förbjudas att intaga några bestämmelser härom, är det ganska troligt, att otta
nog ett särskilt arbetsavtal slötes vid sidan av arrendeavtalet. Herr Linder
säde nu, att ett dylikt sammankopplande vore otidsenligt. Men om man nu
inte kan taga in arbetsbestämmelserna i arrendekontraktet utan sätter ^dem i
ett särskilt av.tal, synes det mig, att dessa båda avtal ändå komma att få mycket
nära inbördes sammanhang. Herr Linder sade vidare, att i första hand
borde tillgodoses arrendator^ rätt att sköta sitt eget arrendejordbruk. Jag
vill då endast erinra om att redan nu far man inte enligt gällande arrendelag
stadga rätt och slätt dagsverksskyldighet, utan denna måste vara till sin mängd
bestämd på ett eller annat sätt. Jag har med detta icke velat förneka lämpligheten
av vissa mera utförliga, normerande bestämmelser i lagen, men jag har
velat påpeka, hur pass''komplicerad denna fråga är.

Vad angår lagens omfattning, har man tänkt sig en maximigräns av Jo

Nr 45.

12

Torsdagen den 5 juni f. m.

”arrende0-''"1 kcktar- „ ^n gj^ns ar ju alltid svår att draga, och troligen kommer en arren -

arrende

lagstiftning

(Forts

rl n r\ -r» ° i oVii 7 , ^xu^cv, uLii Hungra tömmer en arren dator

pa en gård om 26 hektar att tycka, att det år egendomligt, att inte han
tf, 7 samma, fördelar av lagen som en arrendator, som brakar en gård om

T 1 •?1r- , o se V1 saken På annat satt, måste vi erkänna, att det är mycket
stor skillnad pa en arrendator med 5 hektar och den, som brakar 300 hektar
o. .vi la medge att de mindre arrendatorerna ändå på det hela taget befinna
sig i en mindre fri och mindre stark ställning, och att de därför vid avtals slutaade
komma att framstå som den svagare parten. De olikartade förhållandena
i skilda delar av vart avlanga land och kanske ännu mera den olika praxis som
i ampas, torde väl också tala för särbestämmelser för olika storleksgrupper
och^ kanske också för skilda landsdelar.

för var och en, som något känner förhållandena på landsbygden, står det
klart att arrendesystemet företer väsentligt skiftande bilder, såsom också Dåligt
iramgar av jordkommissionens grundliga utredningar. På en del större
egendomar, vissa fideikommiss och hos en del större och kapitalstarka bolag
ror jag man kan såga, att jämförelsevis goda förhållanden råda. Man har en
tyst optionsrätt lång arrendetid, rimliga villkor och väl underhållna byggnac
r rf- an.cIrf ka!1 ater> 7r ägaren kanske har dålig ekonomi, och i afl synnerhet
dar jorden äges av jobbarbolag och egendom,sspekulanter, kunna förhålandena
vara rent jämmerliga, med korta arrendetider, oskäliga arrenden och förfallna
byggnader. Vad angår den första kategorien av jordägare torde väl
e? sociaf arrendelag med rimliga stadganden icke komma att medföra särdeles
störa förändringar, ofta nog kanske endast ett fastslående i lag av redan gälande
praxis. Beträffande den senare kategorien kan givetvis lagen bli betydligt
mera kännbar och, såsom antytts, leda till att försäljningar av arrendegårdarna
komma till stånd.

Jag skall inte bär uppstämma någon klagolåt över jordbrukets betryck, men
jag vill endast konstatera, att det dock är många jordägare, som nu ha ganska
svara förhållanden att dragas med, och vi veta ju. att den svenska jorden i
regel ar ganska högt intecknad. Aven av detta skäl tror jag, att ett hänsynstagande
icke bara till sociala synpunkter utan också i sin mån till rent ekonomiska
kan vara tillbörligt. I förhoppning, att en social arrendelag emellertid
skall kunna utformas sa att den kan komma att skänka större social trygg--het åt en stor befolkningsklass, samtidigt som den indirekt kan leda till ett
bättre utnyttjande av svensk jord, därmed även fyllande eu rent nationalekonomisk
uppgift ber jag, herr greve och talman, att med den motivering, som utskottet
anfört, fa yrka bifall till utskottets hemställan.

t^He7a?derh°;m: rJaff ker att få taga fasta på de principuttalanden, som
err Notam i sitt anförande framförde med avseende å äganderättens stora betydelse
såsom en mycket värdefull faktor för bevarandet åt innehavaren av jorden
utav den känsla av trygghet och självständighet, som är av så stor vikt för
framgången i hans verksamhet. Däruti tror jag. att vi kunna vara ense. han och
jag och mugga med oss, att äganderätten i detta avseende har en mycket stor
betydelse. Erfarenheten har visat, hurusom, tack vare denna äganderätt och i
hagnet av den, var svenska jord uppodlats och våra gårdar växt upp I ckydd
av den har ju också, ägaren eller brukaren ansett sig kunna fullt tillgodonjuta
ra terna av sitt arbete liksom även lämna dem efter sig till dem. som han velat
skola komma efter honom. Han har alltså kunnat genom eu fri dispositionsrätt
både att begagna och försälja sm egendom utnyttja den efter dej värde den har
genom den avkastning, den kan lämna.

Det ur ju klart att i den mån äganderätten blir så samlad på få händer att
den utgör ett verkligt hinder för andra som ej äga jord att komma i åtnjutande
u\ den forman som aganderatten medför i fråga om utnyttjandet av jorden, man

Torsdagen den 5 juni i. in.

Nr 45.

) 3

hör söka finna former att bereda även dessa andra tillfälle afl komma till sådana An9ar^aal
förmåner. Vår egnahemsrörelse är eif av de bästa exemplen på både vad staten iagstiflniWj.
velat gorå och gjort och även på vad som på frivillighetens väg kunnat göras (jjorte.)
för att åstadkomma allt flera och flera sådana egna hem. Min övertygelse är,
att en utveckling i denna riktning är så allmänt erkänd som naturlig och riktig
att den icke möter något avsevärt motstånd på något håll, och att man sålunda
icke behöver, för att trygga möjligheten av att med äganderätt komma i
besittning av jord, gå till några tvångsåtgärder. Här utbjudes ju jord, både bebyggd
och obebyggd, i betydande mängder ofta mycket välbelägen, och man
kan sålunda, eventuellt genom styckning av större gårdar, förvärva jord, både
bebyggd och obebyggd, både ouppodlad och odlad, till rimligt pris och i tillräckliga
mängder för att på denna väg trygga tillgången på möjligheter för
egnahemsbildning. Först när det visar sig vara omöjligt att na detta, pa frivillighetens
väg, bör man ju taga under övervägande, huruvida andra åtgärder
kunna erfordras. Men min övertygelse är, som sagt, att dessa möjligheter äro
fullt tillräckliga nu och att sålunda några åtgärder för beredande av tillgång
■på jord åtminstone under den närmaste tiden icke äro behövliga.

Jag förstår väl det krav, som här framställts av herr Nothin med avseende
på lagstiftningsåtgärder mot vanhävd liksom ock att sådana åtgärder kunna
vara påkallade. Det bör vara ett allmänt intresse, att den värdefullaste tillgång,
som finnes i samhället, nämligen jorden, hålles uppe i den avkastning,
som den kan ge, i varje fall att den icke försummas i hög grad, och att åtgärder
från det allmännas sida från den synpunkten kunna vara påkallade. , Sedan
måste man emellertid å andra sidan se till, att dessa åtgärder icke sättas i fråga
annat än i de fall, då alldeles odisputabelt klar och ren vanhävd föreligger, och
att det alltså icke blir möjlighet till trakasserier, utan ett ingripande skall ske
först när verkligen ett samhällets intresse trades för nära, därigenom att jorden
vanhävdas. Och man skall heller inte, föreställer jag mig, tillgripa hårdare, åtgärder
än som under förhandenvarande förhållanden verkligen äro nödvändiga,
icke större våld än nöden kräver.

Men principiellt ställer jag mig även där på samma ståndpunkt som han, och
som jag vet att utskottet här givit uttryck åt, då det påkallat en utredning angående
vanhävd.

Här har med avseende å jordförbättringarnas utnyttjande framhållits behovet
av att arrendatorn kommer i en något tryggare ställning än nu. Även där kunna
ju vissa önskemål med fog framföras. Det är naturligt, att det måste verka
sporrande på en arrendator att vidtaga förbättringar, om han vet, att han kan
utns-ttja frukterna av dessa förbättringar antingen under en lång arrendetid
eller genom att få ersättning för dem vid ett avträde. I viss mån ha ju dessa
synpunkter redan blivit tillgodosedda genom den nuvarande arrendelagen. Men
jag kan nog ansluta mig till den uppfattningen, att ytterligare steg på den vägen
kunna vara behövliga. Om detta skall vinnas genom en obligatorisk förlängning
av arrendetiden, så att den skulle fixeras till 15 år eller 20 år, därom är
jag dock ganska tveksam. Det är ju nämligen så, att det finns så ofantligt
många typer av arrenden, stora arrenden och små arrenden, och det kan också
råda sådana förhållanden, att en jordägare vill utarrendera jorden, kan och bör
utarrendera den, men att han icke kan göra det för så lång tid. Han kan behöva
ha dispositionsrätt eller åtminstone kunna påräkna att få dispositionsrätt över
jorden för något annat ändamål, för återförening med huvudfastigheten eller
något annat, och då bör icke en lagstiftning vara så stel, att dessa olika enskilda
förhållanden icke kunna tillgodoses, i fall de kunna anses fullt legitima, vilket
mycket väl kan tänkas.

Vad som särskilt komplicerar denna fråga, är emellertid spörsmålet, huru det
skulle förfaras med sådana arrenden, där arrendet utgår i arbetsskyldighet eller

Nr 45. 14

Torsdagen den 5 juni f. m.

^arrende ml 1 V13Sa naturaPrestationer- Hör förekommer ju, särskilt inom vårt skogsbruk
lagstiftning. me? även lnom jordbruket, att en hel del arrendeställen egentligen äro att be(Forts.
) trakta, såsom en sorts arbetarebostäder. Det är våra torp i mellansvensk bemärkelse
jag här avser liksom även något större arrendeställen, där arrendet utgår i
körning. Brukaren är där knuten till huvudfastigheten och anställd där såsom
arbetare, men en del av hans avlöning utgår i brukningsrätten till torpet: bostad
där och rätten att taga avkastningen av dess jord. Torpet ger honom icke full
sysselsättning, i varje fall icke under hela året. Det är för honom av värde att
kunna utnyttja torpets avkastning och bruka torpet under sommaren, t. ex.
när skogsbruket har sin lågsäsong. Under högsäsongen har han däremot utmärkta
arbetstillfällen och fast och god arbetsförtjänst vid skogsbruket, och
därigenom har han en tryggad ställning och får den inkomst, som han, jämte
avkastningen av torpet, behöver för att leva och leva väl.

Jordägaren a sin sida åter har genom denna anordning tryggad tillgång till
arbetskraft, som är av mera stabil natur, till arbetare som äro bofasta på orten
och som därigenom få en helt annan social ställning och även en helt annan yrkeskunnighet,
än de tillfälliga arbetarna kunna ha.

Också från rent social synpunkt är denna anordning av synnerligen stort värde.
Just i denna, anordning, dessa torp och körareställen, har man en form för
bedrivande av jordbruk, som ligger emellan den rent egendomslöse arbetarens och
bondens eller egnahemsägarens. Det är en vanlig företeelse, att en obemedlad
lönearbetare inom jordbruket så småningom kan få sin ställning förbättrad, kan
få penningar eller kredit, så att han kan sätta upp inventarier till ett sådant
här litet ställe. Är han skötsam och duglig, förbättrar han därunder ytterligare^sin
ställning och kan så småningom köpa sig ett eget ställe. Det är just
en sådan möjlighet till, om jag så får säga. ståndscirkulation från egendomslösa
till besittande, som är synnerligen värdefull för hela vårt samhälle och som just
i denna besittningsform, arrende med arbetsskyldighet, har ett av sina värdefullaste
instrument. Det är alltså efter min uppfattning inte, som ett par föregående
talare här sagt, så, att dessa arrenden med arbetsskyldighet äro någonting,
som man bör komma ifrån. De äro tvärtom en god form av jordbesittning
och ett synnerligen värdefullt led i vårt sociala liv, som vi böra tillvarataga och
utveckla. Men om så är förhållandet, då måste man också se till, att en arrendelag
verkligen anpassar sig för tillvaratagandet av detta, och då kommer en
arrendetid, som fixeras till, låt mig säga, 15 år att för sådana arrenden ställa
sig alldeles för stel och otymplig.

Samma är förhållandet med optionsrätten. Det finns en hel del, som talar
för denna, men det är ytterst svårt att lagtekniskt utforma en sådan bestämmelse,
så att den icke står hindrande i vägen för den smidighet och rörlighet, som
just i fråga om de mindre arrendena måste finnas, om den också mera sällan behöver
utnyttjas.

Här har talats om att ett friköpningsinstitut för arrendatorerna borde införas.
Det kan ju vara av intresse för en arrendator att kunna få köpa den fastighet,
han brukat, men man får här å andra sidan komma ihåg, att jordägaren
också kan ha ett berättigat intresse att behålla sin fastighet, och man får se till,
att detta friköpningsinstitut, om det skall införas, icke bara blir någonting, som
bereder den för tillfället sittande arrendatorn en förmån, utan att det också blir
någonting, som icke skadar jordägarens intresse på ett obehörigt sätt. Annars
kan man ju lätt nog befara, att en sådan bestämmelse kommer att medföra en
så stark otrygghetskänsla från jordägarens sida, att han undviker att utarrendera
jorden sa att man genom detta snarare motverkar, vad man vill främja.

. m*n uppfattning är en social utveckling och ett socialt hänsynstagande

vid våra arrendelagars utformning av mycket stor betydelse, och jag ser i en
sådan utveckling den möjligaste och kanske bästa vägen att kunna komma till

Torsdagen den 5 juni f. in.

1 5 Nr 4o.

som liiir kunna finnas,
x oss. Genom arrendet

ett relativt samförstånd mellan de skiljaktiga intressen
Förefintligheten av arrenderad jord måste vi alltid tänl

Ang. en .social
arrendelagstiftning.

blir den relativt kapitalsvage jordbrukaren i tillfälle att utnyttja hela sitt dispo- fForts.)
nibla kapital till driftsinventarier och rörelsekapital till ett jordbruk, som, just
därför att ingen del av hans kapital är bundet i själva. fastigheten, kan bli
större och ge honom större möjlighet att utnyttja sin duglighet och arbetskraft,
än om han vore nödsakad att binda en del av sitt kapital i själva jordvärdet.

Just därför komma arrendebestämmelserna alltid att få en mycket stor betydelse,
och kan man göra något — och det kan man säkerligen. för att få. en
social arrendelag, som tar hänsyn till de synpunkter, som här i huvudsak blivit
framförda av utskottet, tror jag, den kan ha en stor uppgift att fylla.

Jag beklagar, att betänkandet kommit så sent, att man verkligen icke kunnat
hinna att fullt sätta sig in däri, men med reservation härför ber jag att i huvudsak
få uttala min anslutning till åtminstone den slutsats, vartill utskottet kommit.
Jag ber alltså, herr greve och talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Herr Svensson, Martin: Då jag deltagit i utskottets behandling av denna
fråga och anmält en reservation mot vissa delar av motiveringen, ber jag att med
några få ord få yttra mig i ärendet.

Jag vill uttala min tacksamhet mot utskottets ärade ordförande för den grundlighet
och flit, han nedlagt på att få frågan sakligt behandlad, och att kunna
ena och samla de olika ståndpunkterna. Emellertid visar det sig ju, att inom
detta utskottsbetänkande rymmas mycket olika åsikter, och då jag har reserverat
mig, är det icke för att jag skulle önska utbryta vissa delar av. motiveringen,
utan det är för att mera understryka vissa synpunkter. Vad jag i det
fallet tänkt framhålla, har av den närmast föregående talaren i huvudsak framhållits,
och jag har icke mycket att tillägga till de synpunkter, han framställde.

Motionerna grunda sig ju på den mening inom jordkommissionen, som företrätts
av dess ordförande. Jag har ju den uppfattningen, att i motionerna icke
kommit fram en allsidig bild av frågan, utan att den setts endast ifrån en synpunkt,
vilket också, kom till synes i det principuttalande,.som här gjordes av herr
Nothin. Många nya synpunkter ha sedan lagts på frågan, när den varit ute
hos myndigheterna på remiss. Vi ha knappast ännu hunnit så genomtränga
dessa myndigheternas yttranden, att man kan bilda sig en klar mening om vilka
synpunkter som därvid böra väcka särskilt beaktande. Det hade därför varit
önskligt, att man hade fått mera tid att genomtänka de olika förslagen. Genom
ett skrivelseförslag kan ju denna tid vinnas. Då det är klart, att detta problem
är ett stort problem, som man måste taga ställning till, så har jag för min del,
så gott jag kunnat, använt den tid, som stått mig till buds, för att tänka mig,
in i frågan.

Man kan ju gå två olika vägar, som av herr Linder framhölls, antingen att
utarbeta ett nytt lagförslag eller att omarbeta nyttjanderättslagen. Jag för
min del håller före, att det skulle kunna gå att inom den nuvarande nyttjanderättslagens
ram inarbeta de förändringar, som behövas, och att revidera den.

Vid en blivande bearbetning av jordkommissionens stora material har man ju där
ett statistiskt material, enquéter och mycket arbetsmaterial att betjäna sig av.

Men när det gäller att draga slutsatserna, tror jag att en omarbetning är nödvändig.

Jordkommissionen har arbetat under en tid, då vi hade helt andra konjunkturer
på jordbrukets område. När man nu står inför en annan konjunktur, en

Nr 45. 16

Torsdagen den 5 juni f. m.

^arrende0101 neclgångsticl, då behöver man också taga hänsyn till detta. Vad som skulle
lagstiftning. kunnat uträttas under en högkonjunktur till förbättring även av de frågor, som
(Forte.) här ^gga före, arrendatorsklassens lyftande, beror ju så ofantligt mycket på
det ekonomiska läget. Vi se dagligen, då vi ha att behandla andra frågor här i
riksdagen, såsom skol- och sjukvårdsfrågor och försäkringsfrågor, att de ligga
helt annorlunda till nu än för några år sedan. Och så är också förhållandet,
när det gäller vad som är möjligt inom lantbrukets område.

.Här har nu av herr Nothin framställts ett programuttalande, föreställer jag
mig det är, och det är ju av.stort värde att hava fått ett sådant programuttalande.
Jag skall ej vid detta tillfälle ingå på ett detaljerat bemötande därav. Jag
hyser också.liksom han den uppfattningen, att äganderätten till jorden är den
främsta besittningsformen. Hen skänker åt ägaren frihet och sporrar honom
till de yttersta ansträngningar för att bearbeta sin jord och åstadkomma det
bästa möjliga. Men av många olika skäl måste det också finnas en arrendatorsklass,
en klass som brukar annans jord. Det är nödvändigt, att också arrendatorerna
leva under sadana förhållanden, som, så långt det är möjligt beträffande
näringens utövande, kunna göra dem trygga.

Men jag tror ändå., att det går en skiljelinje mellan de synpunkter, som av
motionärerna lagts på frågan, och mina synpunkter på den. Här förekommer
ofta ordet tvång —• tvångsförlängning, tvångsavlösning. Jag tror icke, att
vårt jordbruk har utvecklat sig i sådana former, att tvånget är den rätta vägen,
utan det har utvecklat sig i frihet, och friheten har visat sig vara den bästa
sporren. Motionärerna hava tagit sitt mönster efter Norrlandslagstiftningen.
Jag tror icke, att mellersta och södra Sverige vinner på att taga sina mönster
norr ifrån. Jag har nu den uppfattningen, att det norrländska jordbruket är
yngre^än det mellansvenska och sydsvenska och att de egendomligheter, som här
uppstått med trävaruindustriens frammarsch, ha gjort en tillfällig lagstiftning
inom jordbruket nödvändig, men denna lagstiftning är där icke permanent
utan den är övergående. I den män Norrland utvecklar sig, hoppas jag
att det skall kunna ordna sina jordbruksförhållanden efter friare synpunkter än
vad som varit fallet under det närmast föregående årtiondet. Långt ifrån att
vi hava att lära av norrlänningarna, böra de se på jordbrukets utveckling i mellersta
och södra Sverige och sträva efter att jordbruket går framåt, och då skall
det också bli allt mer och mer fritt. Med tvånget följa också kommissioner, och
vi ha för icke. så många år sedan haft erfarenhet både av hur det känns att
bero. av kommissionerna och vad det kostar det allmänna att inrätta sådana.

Vid utarbetandet av arrendelagen tror jag vidare, att det är nödvändigt att
beakta både jordägarnas^ och arrendatorernas intresse och rätt avväga förpliktelser
och rättigheter å bada sidor. Jag anser, att när det gäller en lagstiftning
på detta område, det icke är riktigt att lägga den så, att rättigheterna balansera
på den ena sidan, utan att det till sist måste leda därhän, att jordägarnas egendom
allt mer och mer förlora i värde. Det kan i en arrendelagstiftning, sådan
som den skisserats upp,^ finnas något som är en maskerad expropriation. Det
är icke utan att det också uttalats, att man är beredd på att gå till expropriation
av jord från en enskild för att giva den till andra enskilda. Jag kan för min
del icke förstå, hur man kan tala om äganderättens trygghet på samma gång som
man talar om expropriation, ty efter mitt sätt att so äro dessa båda begrepp alldeles
motsatta. I fall man vet, att vad man äger när som helst kan genom lagstiftning
exproprieras, då kan man verkligen inte känna sig trygg.

. Jag skall, herr talman, icke uppehålla tiden längre utan ber att få instämma
i det uttömmande anförande, som hållits av herr Sederholm.

Herr Ingeström: \ id genomläsandet av föreliggande utlåtande, som ju är

enhälligt, får man den. uppfattningen att frågan om lösandet av den sociala ar -

Torsdagen den 5 juni f. m.

17 Nr 4f».

rendelagstiftningcns problem har tagit ett stort steg framåt. Detta är icke annat
än lyckligt, ty vi få komma ihåg, att vi i vårt land ha cirka 328,000 självägande
brukare men icke mindre än i det allra närmaste 100,000 arrendatorer,
och då vi veta, att den arrenderade jorden i regel i fråga om avkastning och
skötsel ligger långt efter den självägande jorden, så förstå vi, att en social arrendelagstiftning
måste från nationalekonomisk synpunkt få den allra största

Amf}, en soda
arrendelagstiftning.

(Ports.)

betydelse.

Det är emellertid i utskottets motivering en punkt, som jag icke kan vara med
om. Det var därför, herr talman, jag begärde ordet. Utskottet säger, att arrendeavtal
bör kunna vara förenat med arbetsskyldighet, och herr Sederholrn
framhöll nyss, vilka stora fördelar det är för såväl arrendatorn som för jordägaren,
att arrendena kunna utgå i form'' av arbetsprestation. Ja, då måste man
säga sig, att dessa arrendatorer äro bra enfaldiga, som icke förstå sitt eget
bästa, då det från alla håll enstämmigt uttalats, att denna arbetsskyldighet är
dem till stor tunga och för deras jordbruks rationella skötsel hinderlig. Enhälligt
hava arrendatorerna uttalat detta. Nu får man väl utgå från, vilket väl
också är meningen, att denna sociala arrendelagstiftning icke skulle omfatta
de allra minsta arrendeområdena, där man kan anse, att arrendatorerna egentligen
äro arbetare och icke jordbrukare. Under sådana förhållanden bör naturligtvis
avgälden icke kunna utgå i form av arbetsskyldighet utan enligt min
uppfattning, vilken jag även inom jordkommissionen hävdat, bestämmas att
utgå i penningar eller vissa naturaalster. Så förfares också å kronans domäner
för närvarande. Under de senaste tio åren ha icke, vill jag minnas, torparnas
arrenden bestämts i dagsverksskyldighet utan i kontanter, och sedan
blir det huvudarrendatorns sak att uppgöra med dem om dagsverken, vare sig
de vilja eller icke. Såvitt jag förstår, är denna arbetsskyldighet, som herr Sederholm
anser vara en så lycklig form — det kan ju hända, att den är det på
några idealiska ställen i Sörmland, men den är det i varje fall icke i större
delen av landet — efter min bestämda uppfattning synnerligen omodern och
en synnerligen olycklig form av arrende, som allra snarast bör avvecklas.

En social arrendelagstiftning är icke någon vidare stor eller samhällsvådlig
reform, så att säga, och jag skall därför med några få ord erinra om hur lagstiftningen
i den riktningen utvecklats i Finland. Där finns det ett mycket
stort antal mindre arrendatorer huvudsakligen i de östra delarna av landet.
Jag vill minnas, att antalet arrendatorer där uppgår till ungefär 160,000. Där
finns det i varje kommun en legonämnd, som är sammansatt av ledamöter valda
dels av torpare och arrendatorer och dels av jordägare. Dessa legonämnder
ha till uppgift att reglera förhållandena mellan torpare och jordägare. De bestämma
arrendena och de bestämma nybyggnader samt slita alla övriga tvister,
som kunna förekomma, naturligtvis under den förutsättningen, att icke arrendatorn
eller torparen på annat sätt kan komma överens med jordägaren. Vidare
beslöts genom 1918 års förordning angående småbrukslägenheter, att i regel
alla torpare skulle få rätt att friköpa sig — endast med några få undantag,
då friköpningen visade sig medföra särskild olägenhet för jordägaren — efter
priset vid 1914 års taxering. För detta ändamål erhöllo torparna statsobligationer
att lämna i likvid vid köpet. Men de större arrendatorerna få icke friköpa
sig; endast de, som innehava högst 10 hektar åker, äga denna rätt; vilja
de friköpa mer, så måste de komma överens om det med jordägaren. Torpare
på enskild mark ha således rätt att friköpa sig. 1921 utsträcktes rätten att
inlösa jord till de torpare och arrendatorer, som sutto på prästerskapets jord,
och 1922 utsträcktes rätten att få friköpa sig även till de torpare, som sutto
på statens mark.

Vi se således, att under de senaste åren åtskilliga tusental torpare och arrendatorer
i Finland hava blivit självägande genom friköpning. De herrar, som

Första hammarens protokoll Nr 45.

2

Nr 45. 18

Torsdagen den 5 juni f. m.

Anv- enfcml i likhet med mig, anse, att äganderätten är den naturliga formen för jordinnelagstiftning.
hav, kora känna sig tillfredsställda över att så många egna hem bildats i

(Forts.) Finland. Det är väl också det mål vi vilja föresätta oss att här sträva efter.

En klokt lagd arrendelagstiftning, som så småningom ställer dessa arrendegårdar
i bättre skick, både vad beträffar jord och byggnader, betyder sålunda
ett underlättande för dessa torpare och arrendatorer att i framtiden kunna friköpa
sig. Jag är övertygad om att om dessa lagar, som nu kommit till stånd
i Finland, varit rådande för 20 år sedan, så skulle det finska jordbruket nu
stått bra mycket högre, och den politiska utvecklingen i Finland ställt sig helt
annorlunda, än vad den sedermera gjorde.

Herr Wohlin: Herr greve och talman! Då jag begagnar min rätt att från

min bänkplats i kammaren yttra några ord vid detta tillfälle, så beror det

givetvis på det mångåriga arbete, som jag nedlagt i en rad beredningar, som
berört våra jordfrågor.

Jag tillåter mig nu, liksom vid så många tidigare tillfällen, såsom min
grunduppfattning uttala, att den viktigaste uppgift, som här förestår de
svenska statsmakterna under den kommande tiden, är att föra en sådan näringspolitik
och särskilt en sådan jordbrukspolitik, som gör det svenska jordbruket
lönande. Om icke denna grundförutsättning förefinnes, så, bliva alla
s. k. sociala jordlagar av det ena eller andra slaget av ringa eller ingen betydelse.
Det första och viktigaste villkoret för vårt svenska jordbruk är
att det ernår en sådan ekonomisk ställning och att staten bidrager härtill med
för ändamålet tjänliga medel, att vårt lands jordbrukare kunna föra en om
också icke utmärkt, så dock dräglig existens på sina jordbruk. Under den
gångna tiden har detta i stort sett icke varit fallet, beroende i första rummet
på förhållanden,_ varöver vi i Sverige icke varit rådande, nämligen den
störa internationella jordbrukskrisen, som hårt träffat icke endast våra större
jordbrukare, pa vilka var spannmålsodling och vår självförsörjning i väsentlig
mån beror, utan även alla de stora grupper av medelstora och mindre jordbrukare,
som bilda ryggraden i det svenska samhället. I andra rummet äro
vårt^ jordbruks svårigheter beroende på våra egna åtgöranden eller vår uraktlåtenhet
att vidtaga ändamålsenliga åtgärder för jordbrukets befrämjande.
När man går att bedöma dessa olika slag av jordlagar, som här äro före,
måste man alltså enligt min uppfattning hålla denna första grundförutsättning
i minnet och komma ihåg, att man med sociala jordlagar föga eller intet
vinner, om man ej samtidigt och parallellt därmed för en jordbrukspolitik av
den art, jag nu antytt.

Adid nu beträffar frågan om lagstiftningsåtgärder på det agrarpolitiska
området, hyser jag i likhet med flera föregående ärade talare den uppfattningen,
att man bör se till att den grundpelare, varpå det svenska jordbruket
under den gånga mansåldern vilat, nämligen den svenska äganderätten, bibehålies
och . befästes. Sveriges historia visar sedan århundraden tillbaka en
de svenska jordbrukarnas kamp från de ofria förhållandena under det andliga
och världsliga frälset och under kronans makt i riktning mot större frihet
först till skattemannarätt, vilken sedermera utvecklats till den nutida
äganderätten. _ Jämsides härmed har vårt svenska jordbruk undergått en lysande
utveckling i produktivt avseende, och man kan med visshet säga att
äganderätten har skapat självständighet och arbetslust hos jordbrukarna och
därigenom kraftigt bidragit till produktionens ökning inom vårt lands jordbruk.
Ur dessa, synpunkter håller jag före, att man har föga anledning att
ställa sina förhoppningar på sådana former av jordupplåtelser, som under
gårdagen voro föremål för riksdagens behandling och som ha karaktären av
en »besittningsrätt» av jord. Jag tror för min del, att då det gäller att välja

Torsdagen den 5 juni f. in.

19 Nr 45.

mellan jordäganderiitten, sådan den för närvarande är beskaffad, och dessa Ang. en social
mer eller mindre invecklade former av besittningsrätt, valet för de svenska jord- , arr.t.
brukarna torde vara alldeles självfallet. '' (Fort!’)

En viktig och brådskande förutsättning för ett klokt och fruktbärande
lagstiftningsarbete på det jordpolitiska området är att vi få till stånd den
nya lagstiftning om delning av jord å landet, på vilken vi nu i nära tjugu
år ha väntat. Genom att erhålla denna grundläggande förutsättning för det
jordreformatoriska arbetet kunna vi undvika sådana missgrepp, som skulle
leda till ett skadande av den svenska jordfördelningen. Därför bör, såsom
också andra lagutskottet framhållit, detta stora lagstiftningskomplex så fort
sig göra låter bringas till en lycklig lösning.

Beträffande sedan sådana s. k. sociala jordreformer, som här äro under
diskussion, hyser jag för min del åsikten, att med avseende å vissa grupper
av ofria jordbrukare här i vårt land — alltså grupper av jordbrukare, som
icke äga lyckan att under äganderättens form bruka sin jord — vissa missförhållanden
äro rådande, som påkalla ett å ena sidan varsamt, men å andra
sidan också verkningsfullt ingrepp i de bestående arrendeförhållandena till
dessa arrendatorers förmån. Yi ha ju redan som ett led i den s. k. norrlandslagstiftningen
en särskild lagstiftning till förmån för de norrländska bolagsarrendatorerna.
Utan att hava lagt alltför hårda band på de norrländska jordbesittande
bolagens ekonomi torde denna lagstiftning i många fall hava tryggat
dessa bolagsarrendatorer i deras förut osäkra jordbesittning. Nu föreligger
här förslag till en s. k. social arrendelag, kring vilket utskottets nästan
samtliga ledamöter i princip enat sig, om också motiveringarna för detta tillstyrkande
något skifta och om också meningarna gå isär beträffande omfattningen
av och detaljerna i denna sociala arrendelag. Jag hyser för min del
uppfattningen, att en dylik lagstiftning icke bör utsträckas till under enskild
jord sittande arrendatorer i vårt land. Skälen finnas utvecklade i en reservation
till ett av jordkommissionens betänkande!! och ligga dels i att den
enskilde godsägaren oftast för sitt jordbruks rätta bedrivande är mycket beroende
av många sina arrendatorers avgälder och arbetsprestationer, dels i att
några verkligt utbredda och djupgående missförhållanden i fråga om arrendatorernas
ställning på enskilda egendomar icke kunna sägas föreligga här
i Sverige. Det kan ju naturligtvis förekomma sådana missförhållanden i enstaka
fall på mindre väl förvaltade gods. Men detta är undantagsfall, och
den svenska klassen av större jordägare består i regel av personer av svensk
härstamning och svensk börd och med de humana synpunkter i fråga om förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, som merendels utmärka svenskar
i deras befattning med underhavande. Vad återigen angår förhållandena
på bolagsjord och annan därmed jämförlig jord, har det otvivelaktigt visat
sig, att i åtskilliga av mellersta Sveriges bruksbygder bolagen i sitt eget ekonomiska
intresse och utan att taga alltför stor hänsyn till arrendatorernas
ställning vidtagit ur jordbrukssynpunkt olämpliga dispositioner av sina utarrenderade
jordegendomar. Exempelvis hava på sina håll sådana ägostyckningar
ägt ruin, att arrendatorerna, när de erbjudas att köpa den jord, de
arrendera, erbjudas fastigheter utan tillräckligt med skog och därigenom utan
tillräckliga möjligheter för en självständig tillvaro. Dessa förhållanden i förening
med åtskilliga andra missförhållanden ur jordbrukets synpunkt och ur
arrendatorernas synpunkt i särskilt mellersta Sveriges bruksbygder göra det
enligt min uppfattning lämpligt, att man tager under omprövning utarbetandet
av vad man här kallar en social arrendelag för bolagsjord och därmed jämförlig
jord i de delar av riket, där den norrländska arrendelagen icke gäller.

För min del skulle jag hellre vilja benämna den på annat sätt, då jag anser
att det ekonomiska momentet är lika betydelsefullt som det sociala i varje slag

Kr 45, 20

Torsdagen den 5 juni f. m.

Angarrevde-ial JoraSstiftniiig-. Jag kali ju kalla den för en separat arrendelagstiftning

lagstiftning. ^ör arrendatorer under bolagsjord och annan därmed jämförlig jord i nu om(Forts.
) berörda delar av riket. Jag får sålunda förena 111ig i den uppfattning rörande
delta spörsmål, varom utskottet samlat sig, utan att jag vid detta tillfälle
i riksdagens sista timme, då man ju bör vara kortfattad, vill närmare ingå
på detaljerna i en dylik lagstiftning. Härom vill jag endast säga, att man
med stor noggrannhet bör se till att rättvisa skapas mellan å ena sidan det
legitima näringsintresse, som bolagen i fråga företräda i sin ekonomiska verksamhet,
och å andra sidan det lika legitima intresse, som ligger i att trygga
bolagens arrendatorer i sin rättsliga ställning och därmed främja jordbrukets
utveckling på ifrågavarande hemman.

En av de viktigaste jordfrågor, som vi förutom de nu nämnda ha att handlägga,
under den närmaste tiden, är frågan om den ecklesiastika jordens användning
på sådant sätt, att den kommer till nytta för nybildning av mindre
jordbruk. Därtill fordras, som alla veta, en ändring i 62 § av den ecklesiastika
boställsordningen, ^som ju lägger hinder i vägen för den ecklesiastika
jordens upplåtelse till sadant ändamål. Det bör vara allas vår förhoppning
att vi genom en ändrad lagstiftning på denna punkt och genom åtskilliga
andra härför nödiga åtgärder bliva i tillfälle att i lämplig omfattning kunna
taga den kyrkliga jorden i anspråk för egnahemsändamål.

Med avseende å frågan om fideikommissen håller jag före, att tendenserna
att betrakta fideikommissen såsom något slags halvstatlig egendom bestämt
böra avvisas, ty de svenska fideikommissen äro enskild egendom liksom all
annan sådan egendom, och det är alldeles felaktigt att betrakta dessa svenska
fideikommiss på samma sätt, som man exempelvis i främmande länder betraktar
förläningsgods. Men väl fordrar en sund jordpolitik, att man tar frågan
om fideikommissens ställning under omprövning för att se till, om icke den jord,
som ej Behöves för fideikommissens huvudgårdar och för deras skogar, lättare
än vad nu är fallet kan bli föremål för nybildning av mindre jordbruk.

An vidare tillåter jag mig framhålla med avseende å den s. k. vanhävdslagen,
att jag för .min del städse hyst och alltjämt, hyser allvarliga betänkligheter
mot en dylik generell vanhävdslag för det svenska jordbruket. De svenska
jordbrukarna ha sannerligen icke skött sin jord på sådant sätt, att behov eller
anledning föreligger att för deras vidkommande införa en dylik vanhävdslag, som
ställer dem under kontroll av allmän myndighet. Lika litet, ja, än mindre än
andra näringsidkare hava de utövat sin näring på sådant sätt, att något dylikt
är behövligt. Jag har också inom jordkommissionen för min del motsatt mig en
allmän vanhävdslagstiftning eller uppsiktslagstiftning över de fria svenska
jordbrukarnas brukande av sin jord. Något större skäl kan måhända förefinnas
att för de speciella fall, där på bolagsförvaltningarnas område mindre lyckliga
förhållanden råda, den nu omtalade speciella arrendelagstiftningen kombineras
med en efter norrlandslagstiftningens förebild byggd uppsiktslagstiftning
för dessa särskilda fastigheter.

Beträffande den mycket omstridda frågan om de svenska arrendatorernas
möjligheter att .övergå till självständiga jordbrukare vill jag först säga, att
jag för min del icke kan dela den uppfattning, som då och då gjort sig gällande
och som särskilt starkt framträtt inom det socialdemokratiska partiet här i landet
under de senaste åren, nämligen att man borde sträva efter att visserligen,
som det heter, »frigöra» dessa arrendatorer från deras nuvarande jordägares
herravälde men i stället genom en form av besittningsrätt överföra dem till brukare
under kronan. Denna, tanke, som legat bakom önskan om införandet här i
vårt land av en »tryggad besittningsrätt», finner jag för min del ej vara lycklig.
Det kommer ej att för våra svenska arrendatorer vara någon fördel att

Torsdagen den 5 juni f. in.

21 Nr 45.

förvandlas från den ställning, som de nu liava, med de i allt fall relativt brygga eu social

förhållanden, som den nuvarande arrendelagstiftningen bereder (lem, till (len lagstiftning.
ställning de skulle få med en besittningsrätt under kronan med durav följande (Forte.)
kontroll samt allehanda ingrepp i deras rörelsefrihet som jordbrukare. Däremot
är det naturligtvis en stor och vacker tanke, åt vilken jag själv .llerlaldiga
gånger givit uttryck, att dessa arrendatorer, i den man det är möjligt, framdeles
successivt under utvecklingens gång komma att få äganderättens fördelar,
och det är en tanke, till vilken, såvitt jag fiirstår, de flesta av de föregående
ärade talarna också hava uttalat sin anslutning. Huruvida detta nu skall ske
på den naturliga utvecklingens väg eller genom en ingripande lagstiftning därom
äro meningarna starkt delade. Jag respekterar dem, som anse, att denna
utveckling, såsom tiderna nu gestaltat sig, kan gå fram av sig sjalv utan statliga
tvångsåtgärder, och jag tror, att den synpunkten i mango delar av vart
land har sitt berättigande. Men det kan dock tänkas, att denna utveckling i
vissa delar av Sverige och särskilt på sådana områden, där bolags!orvaitningar
besitta jorden, icke går tillräckligt fort, så att vissa väl avvägda lagstiftningsåtgärder
kunna bliva behövliga för »friköpningsverkets» påskyndande och befrämjande.
Vid detta tillfälle kan jag icke närmare ingå på denna störa och
komplicerade fråga utan inskränker mig till anmärkningen, att den ifrågavarande
lagstiftningen om »friköpningsverk» för arrendatorer särskilt av bolags
jord icke gärna kan upptagas till övervägande, förrän den speciella lagstiftning
på arrenderättens område, varom jag nyss takt, blivit förverkligad.

Vad slutligen angår planerna på att för nybildning av mindre jordbruk använda
tvångsmedel, ställer jag mig i princip avvisande. I .överensstämmelse
med den ståndpunkt, som jag intagit i jordkommissionen, håller jag före att
tillräckligt med jord kommer att utbjudas i den fria marknaden här i landet för
en sådan nybildning av jordbruk. Man torde sålunda icke behöva använda ett
så ingripande och för jordägarna så farligt medel som en tvångslagstiftning
i form av expropriation för egnahemsbildningens befrämjande. . De. undersökningar,
som verkställts rörande förhållandena i Norrland, .hava ju visat, att de
norrländska trävarubolagen visserligen fästa den största vikt vid att få behålla
sin produktiva skogsmark med därtill hörande nödvändiga jordbruksboställen
för skogarnas skötsel, men hava föga intresse av att vara ägare av hundratals
eller tusentals mindre arrendatorsboställen, synnerligast som. bolagen naturligtvis
i någon mån betungas av den norrländska arrendelagstiftningens föreskrifter.

Någon nödvändighet att tillgripa en tvångslagstiftning för att kolonisera, de
koloniserbara områdena av Norrland föreligger enligt min mening icke, och sålunda
ännu mindre någon nödvändighet att tillgripa dylika åtgärder .i södra och
mellersta Sverige. Allra minst bör man biträda tankarna på att tillgripa sådana
åtgärder beträffande jord i enskilda personers händer. .

Jag vill sluta med att säga, att detta stora komplex av vad man kallar jordfrågor
i andra lagutskottets nu framlagda utlåtanden enligt min mening fått
en synnerligen grundlig och respektingivande behandling, och man måste vara
andra lagutskottet synnerligen tacksam för det ingående och vederhäftiga sätt,
varpå dessa frågor vid denna riksdag blivit av utskottet upptagna till prövning.
Naturligtvis skulle man gärna ha sett, att dessa frågor hade kunnat ventileras
på ett tidigare skede av riksdagen, men alla veta att fragornas invecklade beskaffenhet
i förening med andra viktiga lagfrågor, som utskottet haft att handlägga,
omöjliggjort detta. Det förtroende, som vi alla. inom olika läger hysa
för andra lagutskottets ärade ordförande, gör, att vi livligt hoppas att lian även
i fortsättningen under kommande år kommer att leda det jordreformatoriska arbetet
i andra lagutskottet på det utmärkta och grundliga siitt, på vilket detta
arbete hittills bedrivits.

Nr 45. 22

Torsdagen den 5 juni f. m.

Ang. en social
arrendelagstiftning.

(Forts.)

frniU m0t-S Utet av denna. riksdag se efter vad som under den närmaste
framtiden kan goras, summerar jag alltså —• som jag till min tillfredsställelse
finner, i nära överensstämmelse med andra lagutskottets ordförande — såsom
ro T de vlktl®aste uppgifterna äro: framläggandet av en nv reforme nskf

e?7äjbehÖvligt underIa& för det Jordreformato ska

arbetet i allmänhet; utarbetandet av en speciell arrendelagstiftning för

har omnamnda kategorier av arrendatorer å bolagsjord och därmed jämförlig
jord i de delar av riket, där den norrländska arretdelagen icke gälfer, en laninr!-
S’ den ecklesiastika jordens ianspråktagande för nybild n

ng TvadnmrinJTdbrUk ''fri °mfattl?in? an hittills; slutligen en undersökgj
1 vadman den svenska fideikommissjorden, utan att rubba fideikommis mbidrearÄrruk.

en e®endom^ kaa tagas i anspråk för sådan nybildning av

denasvetnXa!nJied de®sa Programpunkter tillräckligt med arbetesuppgifter för
den svenska jordlagstiftningen under den närmaste tiden äro angivna.

i ,daf, °J?pas’ at0t man J)a alla håll inom riksdagen skall hava intresse för dessa
tycleisefulla frågor, sa att man kan gemensamt arbeta för den svenska självagande
jordbrukarklassens stärkande och ökning i antal samt'' förbättring i ar
rendatorernas ställning, till gagn fö, hela värf land, ÄlskaÄ

Herr Lindhagen: Den siste talaren har lämpligt förordat, att de konserva fråa01rstlösSnPUTaktebna

PE J0rdfra??raa måtte fa övérväldet i dessa stora
Iragor» lösning Jag hoppas emellertid för ram del. att vid sidan av försvars

fragan aven jordfragan för första gången skall på allvar komma ut i valrörelsen

om IS™ annan synpunkt än den siste talarens konservativa uppfattning

röJ.i pHf lösning till ett minimum då måtte kunna från de djupa leden

rona ett mottagande i en annan syftning. J 1

del iVgen anledning att ingå på några principförklaringar.
De aro, såvitt pa mig ankommer, nedlagda bland annat i norrlandskommitténs
\armlanclsundersoJrningens

tm att D? akvanoli0rdfrFa?? lckefvara nå?on partifråga, och det är anledningen

densamma Tv T “trtesse funmt mig 1maaad att ägna uppmärksamhet åt
den amma, iy jorden maste vara en neutral sak, tillgänglig för alla människor

hava rätTtin enTih^ fadern1eslaad> måste det bestå däri, att alla

partierna. * U fhk d°tta fadernesland och således icke blott de besittande

Den siste talaren började sin principförklaring med att framhålla att det vikIg;ire
att |orst och främst jordbrukarna, d. v. s. de som redan hava jord
nehava jord med äganderätt, förmodar jag han menade — måtte få bättre
ekonomiska villkor för sin näring. Det är också ett lojalt strävande Men det

dePmer be-tecknaf såfon} angelägnare än omvårdnaden om

n ’ t ,l t • d 6 Jordlosa. ja rentav betingar denna omvårdnads begränsf
ett ]minimum. Det forra strävandet sammanhänger väl även med

Men°detta wTuTöo?i°ch ^ v åste f mfket olika stressen stöta ihop.
,vien detta har ju foga med den föreliggande saken att göra, Om man nu vill

WktillSZmsaonmärdl denna.n|ed andra fraS°r> vwför då icke utsträcka sina
bliva göda? Tv m 1 aavYlsh.gaste nämligen kravet på att alla människor
H. • i h y utan detta lar icke herr Wohlins förutnämnda program i den
ekonomiska punkten komma att bli annat än ett fåfängt strävande foder ställ
diga och hopp osa strider mellan de olika klasserna.

sittning sfilt f fl» li Sar*klltay.denne talare också frågan om äganderätt och be~
tn nösratt och andra dylika omtaliga ämnen. Jag vill icke tala om detta

Torsdagen den 5 juni f. in.

23 Nr 45.

nu ulan hoppas, all vi kunna fä. till stånd en intressant diskussion, nar vi komma
til! lagutskottets utlåtande om avlösning av beroende arrendejordbruk, dar
borr Wohlins tidigare uppfattning om dessa.saker, såsom jag då skall visa,
kommer att ställa hans nuvarande ståndpunkt i belysning av en omvändelse tran
gamla ideal till de rent konservativa och återhållande intresseuppfattningarna.

Nu har vidare lagutskottets ordförande angivit, vad regeringen bör företaga
sio- under drul kommande tiden, och herr Wohlin har anslutit sig till vad lian
sagt. Jag skall då be att få uttala den förhoppningen, att ur valrörelsen åtminstone
måtte framgå en regering, som kan so dessa saker ur vidare synpunkter än

Awj. en social
arrendelagstiftning.

(Korta.)

de båda talarna. . ... .. , ... .

Ett halmstrå, som man numera hänger sig ständigt tast vid, ar iorvantan törst
och främst på en ny skifteslagstiftning. Det är någonting, som den sociala
jordfrågans vedersakare jämt falla tillbaka pa och med vilket man söker undantränga
andra jordfrågor, liksom gökungen i boet. En dylik lagstiftning, kan
i stort företrädesvis icke omfatta annat än gränserna för den jord, till vilken
äganderätten redan är klappad och klar, och ur den kan icke framgå några som
helst sociala rättvisor. Men det är karakteristiskt för situationen, att sådana
frågor ställas i förgrunden för att undantränga de djupt liggande sociala .jordfrågorna,
vilka, såsom de karakteriserades av herr Nothin i hans slutord, vilja
förverkliga något av det gamla ordet: menige mans bästa är den yrppersta lagen.
Ty det skall väl, herr Wohlin, vara någon kristendom även i riksdagen. Därför
kan man icke förvandla dessa frågor till ett så snävt framtidsprogram, som
herr Wohlin nu gjort, varvid han också sökte förhärliga lagutskottets ordförande
såsom någon ny doktor Bratt, som är skickad att hindra, en radikal^lösning
av jordfrågorna och villig att utportionera till de meniga endast nagra
smulor av jordens lockelser, såsom om de senare vore gift för samhällskroppen.

Vad nu angår det föreliggande utlåtandet finnas tva olika motiveringar, och sa
gives det reservanter, som icke avgivit någon motivering. Det tjänar ingenting
till att nu vidlyftigt utveckla, vari de olika motiveringarna bottna, och jag
vill endast uppräkna de viktigaste av dem. . . .

För det första frågan om rikslagstiftning eller ej. Skillnaden återgives i de
särskilda yttrandena.

Vidare frågan om jordägarens rätt över sin grund och arrenderätten såsom en
'' underordnad fråga. Jag måste då säga, att visserligen maste man här taga
hänsyn åt alla håll och även iakttaga »varsamhet», som ju är ett stående uttryck
för den politik, som icke önskar några genomgripande åtgärder. När det
emellertid är fråga om sådana jordägare, som varken själva äro jordbrukare
eller bo på platsen och där driva sina jordbruk, kan man ju saga, att den arrendator,
som på platsen har ett permanent arrende, är den verklige besittaren av
jorden och de härligheter, vartill enligt naturens ordning och samhällets uppfattning
jorden skall tjäna. Denna samhällsklass, som sitter och har sina .hem
på denna jord, har sannerligen minst lika stor äganderätt till jorden som den jordägare,
som bor i Stockholm och bara klipper sina kuponger. Det är också en
fråga, som vi komma till, när vi skola behandla det lagutskottsutlåtande, som
jag nyss talade om.

En annan fråga är den om fastighetskrediten. Den har lagutskottets majoritet
blandat in i denna sak uti flera betänkande^ När det gäller .att förorda
något avsevärt, kommer genast från herrarnas sida fastighetskreditens spöke
svävande såsom ett tungt mörker över vattnet. Det är precis som jorden icke
vore till för något annat än fastighetskrediten och icke för människorna. . Jag
måste för min del bestämt taga avstånd från dessa förmenta svartmålningar
av den lösligaste beskaffenhet. Hur är det med konjunkturerna, som leka med
fastighetsvärdena på ett verkligen högst äventyrligt sätt? De äro väl den
största faran för fastighetskrediten, men ändå existerar ju densamma. Samma

Nr 45. 24

Torsdagen den 5 juni f, m.

Al^ån?nde-lal ^orhålländet trots otaliga exekutiva auktioner redan enligt gällande lag för
>___att ut.ta.jra hln-H- ränta & Qt+ 1° ö »aiuuiue lag ior

arrendelagstiftning.

(Forts.)

att uttaga blott ränta å ett intecknat lån.

En skillnad är att anhängarna av ett jordpolitiskt brattsystem villa inskranka
arrendebestammelserna till jord, tillhörig bolag och enskilda spekulan enlio-tF

''''lk<,miIf1?i °C 1 a-ldra St°rai J°rdegendomar skola undantagas. Det finns
enligt min uppfattning ingen rimlig anledning att göra detta Det är verk!
ligen också en Daga, som bör uppmärksammas i valrörelsen, om nå^ran möilighet
därtill till äventyrs yppas. Jag har fått många besök eller skrivelse? från
arrendator er pa fideikommissjord och större gods. som framhållit, vilket betryck
raf Äffe aV6p dyhka arendatorer få lida. Jag har i min motivering erind
/ ?ln,ns bolag ocl1 jagare, som behandla sina arrendatorer väl, men

till i kSarTS++b°i!ag- °ch god®ä8''are’ som icke göra detta. Det är i varje
fal icke rimligt att begära att dessa skola frivilligt etablera ett slags solid
arrendelagstiftning, da det icke finns någon lag på densamma. Alla betryckta

lagsriftti?genaV DerifTT?6 ^ bli ¥älpta genom den tillämna^

ciella fall g f)m D l^eslutor ,lcke att utvägar beredas till viss hänsyn i spe iståndsåttä

förialln rlvis 7 JOrdagfr+e sa. fattig, att kan icke kan genast
blSligen^^göra detta. ySgn ’ " ^ °nmllgt att ålägga honom att ögon Skiljaktigheter

föreligga också om företrädesrätten till ny upplåtelse den

rerk‘om vilkas? en''" det.förhåller så som jag påstått, att de arrendatorer.
om vilka har ar fråga, aro minst lika mycket som jordägarna fastigheter ?lSfI«trklW

bruka"e “en, ocksa tiU skillnad från jordägarna hava sina hem
pa fastigheterna och således utgöra ett befolkningselement, som i högsta grad
aste pa platsen tillgodoses av samhället, då måste man säga, att det icke
kan vara en rimlig eller kristlig ordning, att det, då arrendetiden går ut skall
std denne i &toclcholm eller annorstädes fjärran boende jordägare fritt att god tio-a

flik Ä feSSa f3™,1 fn..fraf, deras enda hem, från deras fattiga och torfva
ilik av fäderneslandet för att kasta ut dem i ovissa öden. Dessa arrendator
hava redan enligt gudomlig lag företrädesrätt till ny upplåtelse naturligtvisi
all synnerhet, om det gäller gamla och fäderneärvda brukningsrätter “
Aad beträffa1 arhetsskykhgheten, kan den ju vara eu tveksam fråga för
assa fall. Jag ber i detta avseende att få inskränka mig till att hänvisa till
jordkommissionens utförliga framställning, där vi sökt se frågan praktiskt

** ^

nbf?1UfhgC>n fore11r8''ger rattigheten för arrendatorerna att odla och att få ersättTgf°/
Sma odkugar Aven härutinnan svävar utskottet åtskilligt på målet.
,g,ba^ gJ°rå denna korta uppräkning såsom en erinran, att här finnas fundamentala
skiljaktigheter. Vid sådant förhållande har jag ifrågasatt huruvida
riksdagen, som ej beretts tillfälle att hinna studera dessa frågor kan vira

SS nnwf aga nagrv ,nktlinjer- De.t blir en tävlan allenast mellan auktoriteter,
som de Övriga riksdagsmannen måste själlöst följa. Här hörde vi nyss

en talare framhålla att det vore riktigast att utan någon motivering bifalla
et slut, vartill utskottet kommit, och lagutskottets ordförande antydde i sitt

ic°ke ?ätta sTgnCemoat deT ^J?riteten.1i riksdagen ville detta, skulle han kanske
Sl ör hållen 1 i :A l hava faledes an majoritet, redan innan omröstning
gen- arbaIk g 0 ‘h haa har nog ratt i, att det blir på det sättet. Ledningen av
majoriteten borde val dock taga initiativ till ett sådant beslut och icke hän kammara?tla

TDt b" ^ 1 +fra8an fÖ närvarande icke insatta medlemmarna av

mot ermc'' U r ''•UMi? aV ?n talare’ Tatt llai1 icke ens hunnit läsa utskottets
motivering. Men da jag icke säkert vet, hur frågan ligger på den andra sidan

utanefter ^att näg0t Omrida rik®

tan ber att fa jrka bifall till reservationen, som yrkar, att riksdagen på de i

Torsdagen den 5 juni f. m.

25 Nr 45.

motionerna huvudsakligen anförda skäl ville komma till det slut, om vilket Av^r^n^°cial
utskottet gjort hemställan. lagstiftning.

Vad slutligen angår denna frågas behandling i lagutskottet vill jag till före- (Forts.)
kommande av den pågående legendbildningen meddela följande upplysningar.

Alla dessa jordfrågor föredrogos och avgjordes i lagutskottet under februari
och mars månader, nämligen den 15, 26 och 29 februari samt den 15, 18, 21,

27 och 28 mars med undantag av ensittarlagen, som av någon anledning upptogs
till behandling först den 26 maj. Förslag till utskottets utlåtanden skrevos
av jordkommissionens sekreterare, revisionssekreteraren Ekberg, som ock författat
hela utredningarna i utskottets utlåtanden. Hans förslag, som kanske
nu undergått en eller annan mindre modifikation, avlämnades, enligt vad han
till mig uppgivit, de allra flesta åtminstone, senast i början av april.

Jag hade för min del tänkt mig att vid denna riksdag framlägga dessa frågor
såsom en opinionsyttring i form av en utarbetad lagkodex, som skulle kallas
den sociala jordabalken. Men då jag mötte intresse inom det socialdemokratiska
partiet att taga upp frågorna utan att nu avvakta regeringens dröjande och
ovissa initiativ, blev jag naturligtvis mycket glad över detta och anslöt mig
helt till den linje, som innefattas i motionerna och är den enda framkomliga,
om man icke inskränker sig till en ren opinionsyttring.

Jag ber således att vid den förberedande prövning, som nu äger rum, få
yrka bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Tjiillgren: Herr greve och talman! Då jag inom utskottet varit med
om det slut, vartill utskottet kommit, och det redan förut här under debatten
framställts yrkande om bifall till utskottsförslaget, hade jag inte tänkt begära
ordet i denna fråga. Emellertid har vad som förekommit under debatten föranlett
mig att göra det för att tillkännage, att jag ansluter mig till utskottets såväl
motivering som kläm.

Det är endast på en punkt, som- jag gärna skulle sett, att utskottsutlåtande!
haft en annan formulering, men då utskottet inte gjort något visst yrkande därom,
har jag inte ansett nödvändigt att reservera mig. Det gäller den punkt, där
det talas om rätten att verkställa nyodlingar samt erhålla ersättning för sådan
och annan jordförbättring. Utskottet säger nämligen: »Såsom av det föregående
framgår, har jordkommissionen föreslagit, att arrendator, åt vilken upplåtits endast
visst område av en fastighet, under vissa betingelser även skulle vara berättigad
att till nyodling intaga annan därför lämpad mark av fastigheten.» Det
vill säga, arrendator skulle inte blott ha rätt att företaga nyodling och erhålla
ersättning därför på det område han arrenderar, utan skulle också ha rättighet
att företaga sådana nyodlingar på annan mark, tillhörig samma jordägare. Utskottet
säger vidare: »Mot en sådan utvidgning av rätten att nyodla synas väl
utskottet vägande betänkligheter kunna anföras. En bestämmelse av dylikt innehåll
skulle sålunda komma att strida mot hitintills gällande rättsgrundsats,
att ett arrende i allmänhet bör vara begränsat till det upplåtna området. Men
å andra sidan har framhållits, att en dylik bestämmelse skulle i vissa delar av
landet uppbäras av ett visst behov.» Jag föreställer mig, att man här syftar
på Norrland. För min del tror jag inte, att något sådant behov föreligger i
Norrland. Utskottet slutar sedan med att säga, att »utskottet finner sig för sin
del ej berett att nu närmare uttala sig beträffande förevarande spörsmål.»

Jag har som sagt inte ansett mig böra reservera mig mot denna punkt, men
jag har velat omnämna saken för att få till protokollet antecknat, att jag för
min del inte kan vara med om en sådan bestämmelse, att en arrendator skulle få
rätt att företaga nyodlingar även på annat område än det han arrenderar.

Här bär nu under debatten uttalats kritik mot utskottsförslaget. På den ena
sidan har man sagt, att utskottet gått alldeles för långt, och på den andra, att

Nr 45. 26

Torsdagen den 5 juni f. m.

A’mar^nvfciäl utskottet bort gå ännu längre. Detta är val, såvitt jag förstår, just det rätta
lagstiftning. beviset för att utskottet träffat den riktiga linjen. Jag tror inte, att den soni
(Forts.) har den uppfattningen, att saken verkligen bör komma till stånd och. detta med
det snaraste, bör så att säga sätta, allt på ett kort och begära för mycket, ty.
då kan det hända, att resultatet blir sämre än man önskar. Jag tror inte, att
det skulle varit lyckligt, om utskottet i allt gått med på det yrkande, som framställts
av herr Lindhagen, ty då hade resultatet kanhända blivit ganska magert.

Herr Svensson i Kompersmåla framhöll, såvitt jag hörde vad han sade, att
norrlänningarna böra resa ner till södra Sverige för att studera hur jordbruket
skötes där nere. Ja, det kan ju vara lämpligt och kanske behövligt, men jagskulle
också vilja säga till herr Svensson i Kompersmåla, att han borde företaga
en resa till Norrland för att bilda sig en uppfattning om, hur det verkligen förhåller
sig med jordfrågorna i Norrland. Jag tycker vi kunna göra den överenskommelsen,
att vi resa var åt sitt håll.

Jag är fullt övertygad om1, att en sådan lag, varom här är fråga, bör med det
snaraste komma till stånd, och jag tror, att om en lag kommer till stånd efter
de^ linjer, som skisserats i utskottsförslaget, kommer den att väl fylla sitt ändamål.

Ja, herr talman, jag har ingenting mer att tillägga i saken, utan ber endast
att få instämma i yrkandet om bifall till utskottsförslaget.

Herr von Kock: Efter alla de många anföranden, som hållits i dag i denna
fråga, har jag endast med tvekan begärt ordet för att tillkännage min ståndpunkt
och skall söka göra detta så kortfattat som möjligt.

Jag har deltagit i detta ärendes behandling och även i behandlingen av åtskilliga
andra av årets jordfrågor, och jag har därvid letts av den uppfattningen, att
när andra lagutskottet skulle behandla dessa utomordentligt viktiga frågor, så
gjorde utskottet klokt i att taga med en viss varsamhet på detta framtidens störa
spörsmål. Man borde taga hänsyn till de existerande förhållandena, såsom att
vårt land har mycket skiftande förhållanden i olika delar och att man inte minst
i dessa tider måste se icke allenast på de enskilda arrendatorernas förhållanden
utan även på jordägarnas över huvud. Jag har i allt väsentligt kunnat ansluta
mig till utskottets uppfattning och motivering rörande den sociala arrendelagen
och jag delar sålunda icke den uppfattning, som herr Ingeström här uttalat i en
särskild punkt, nämligen att det skulle vara oriktigt under alla förhållanden att
förena arrendeavtal med arbetsskyldighet av något slag. Jag tror, att om kammaren
följer utskottets hemställan i denna fråga och med den motivering, som
utskottet givit åt.densamma, är en ganska betydelsefull grund lagd. för en blivande
social arrendelagstiftning, som skulle bli till värde och nytta för ofantligt
många brukare av Sveriges jord.

Utan att vidare ingå i detaljer ber jag, herr talman, att få instämma i utskottets
hemställan.

Herr Rooth: Här har från visst håll gjorts gällande, att bolagsarrendatorerna
skulle vara i alldeles särskilt hög grad en undertryckt samhällsklass. Jagfår
säga, att detta icke är riktigt. Jag kan bland annat anföra ett exempel på
hur det ställer sig med den saken. För några år sedan meddelade Kungl. Maj:t
tillstånd att försälja ett av våra större fideikommiss i södra Sverige med det
villkoret, att arrendatorer och torpare skulle bli hembjudna den jord de innehade.
Intill denna dag har inte en enda av dessa arrendatorer eller torpare anmält sig
för att få bli ägare till jorden. Alla äro de överens om, att de sitta under så
göda förhållanden, att de inte anse sig kunna komma i en bättre ställning.

Torsdagen den 5 juni f. m.

27 Nr 45.

Herr Lindhagen: .Tåg vill bara tillägga några ord med anledning av att An^r™n^°cml

bär framhållits, att valet stod mellan ett mera moderat och ett mera vittgående lagstiftning.
förslag. De förslag, som nu framkommit i till exempel jordkommissionens be- fForts)
tänkande, och de som framkommit i motionerna ha vi alla ansett vara mycket
moderata. Ty skall saken lösas fullt rationellt, måste det säkerligen siktas åtskilligt
längre. Jag är emellertid ense med herr Tjällgren härutinnan, att, då
även detta moderata anbud — ty det är ett moderat anbud, även om det måste
också finnas någon ryggrad i en social lagstiftning — inte för närvarande har
majoritet i denna kammare, så är det i alla fall en fördel, att det finns några,
som vilja slå en brygga mellan nutidens vacklande och vankelmodiga situation
och framtidens större förhoppningar.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering, dels
ock, av herr Lindhagen, att utskottets hemställan skulle bifallas på de skål, som
anförts i de i ämnet väckta motionerna.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av motiveringen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 36
med godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens under överläggningen gjorda yrkande.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 77;

Nej — 38.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående framläggande för riksdagen omtvängsav
förslag till lag om tvångsavlösning av arrendejordbruk. avlösning av

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lag- a re^i°rd
utskott hänvisade motionen nr 92 i första kammaren av herr Lindhagen m. fl.
samt motionen nr 173 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för
riksdagen framlägga förslag till lag om tvångsavlösning av arrendejordbruk,
avfattat i överensstämmelse med i motionen nr 87 i första kammaren angivna
riktlinjer.

Utskottet hade i det förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner I: 92 och II: 173 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Nr 45. 28

Torsdagen den 5 juni f. m.

Ang.

lagstiftning
om tvångsavlösning
av
arrendejordbruk.

(Forts.)

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Linder, Sigfrid Hansson,
Lindhagen, Magnusson i Kalmar, Hage och Svensson i Skönsberg, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen ville anhålla; att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt
för riksdagen framlägga förslag till lag om avlösning av arrendejordbruk.

. Herr Linder: Herr talman! Utskottet har hemställt, att ifrågavarande motioner
icke måtte. till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Frågar man sig, om en tvångsavlösning av arrendejordbruk är önskvärd,
finner man i utskottets yttrande, att det ur såväl nationalekonomisk som
social synpunkt anses synnerligen eftersträvansvärt, att de självägande jordbrukarnas
antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans
jord med äganderätt förvärva de områden, som de nyttja. Enligt den undersökning,
som jordkommissionen låtit verkställa, antages det med ganska stor
säkerhet, att åtskilliga tusental jordbruk under de senare åren ha friköpts.
Samtidigt har det emellertid också befunnits, att hos arrendatorer och torpare
på bolagsegendomjar, fideikommiss och andra större jordkomplex icke
framträtt något mera utpräglat intresse för friköpning av deras gårdar och
torp,, och anledningen därtill anses vara den, att några utsikter att få friköpning
i regel icke anses föreligga. Jordägarna ha visat sig obenägna att
sälja, i synnerhet bolagen. Bolagen ha fruktat att genom friköpning förlora
en talrik arbetarstam, som varit bofast och därför så mycket mera lämplig;
godsägarna ha hyst farhagor för att förlora den med arrendebruket förenade
skyldigheten för arrendatorer och torpare att utgöra dagsverken till huvudgården.

Ett annat hinder för arrendatorerna att friköpa har legat i priset, vilket ansetts
vara oöverkomligt. Ännu flera orsaker ha antagits för att förklara detta
ringa intresse, som visats för friköpning, men man har i allt fall fått den
uppfattningen,. att därest det genom statsmakternas ingripande kunde åstadkommas,
att hindren utjämnades, skulle utan tvivel ett mycket stort intresse
visa sig hos många arrendatorer och torpare att få förvärva av dem brukade
gårdar.

Jordkommissionen framhåller med avseende å behovet av en lag om avlösning
av arrendejord, att en sådan avlösning innebär en viktig utbyggnad
av den sociala arrendelagen. Genom en social arrendelag tryggas arrendatorn
i besittningen av sitt jordbruk, och när han blivit tillräckligt stark, om
jag så får säga, skulle man till sist kunna tänka sig ett frivilligt avtal, varigenom
jorden överginge med självständig rätt till arrendatorn. Emellertid
befarar jordkommissionen, att en dylik avlösning icke alltid kan uppnås på
frivillighetens väg eller på ett rättvist och tillfredsställande sätt. Det är
för dylika fall, som en avlösning skulle vara av behovet påkallad.

. JaS skall inte närmare gå in på den utformning, som en sådan lagstiftning
om avlösning skulle ha, eftersom den mycket nära sammanhänger med
den sociala arrendelagen och de principer, som där anses vinna tillämpning.
Man har all anledning förvänta, att en avlösningslag i flera stycken kommer
att byggas efter det innehåll, som den sociala arrendelagen kommer att
fa. .Utskottet har för resten i sitt utlåtande på sidan 22 närmare gått in
därpå.

Nu är det sa, att utskottet ställer sig betänksamt mot de tvångsåtgärder,
som en avlösningslag skulle innefatta, och anser att ett expropriationsförfarande
icke bör ifrågakomma, därest det icke uppbäres av ett så stort behov,
att dettas tillgodoseende uppväger de menliga följderna av det ingrepp, som
»öres. Utskottet förmenar, att under årens lopp en friköpning av arrendegårdar
och torp i icke ringa utsträckning ägt rum, och att det inte skett i

Torsdagen den 5 juni f. m. 29

ännu större omfattning anses ha varit beroende på de svårigheter, som möta
arrendatorerna vid köpens finansiering. Det vill med andra ord säga, att utskottet
har den uppfattningen, att något verkligt behov av en avlösningslagstiftning
icke föreligger. Beträffande finansieringen hänvisar utskottet till
den möjlighet man genom en förbättring av egnahemslånerörelsen skulle ha
att nå ett tillfyllestgörande resultat. Jag får nu för min del såga, att den,
som läser alla de skäl, som utskottsutlåtandet upptar — det är jordkommissionen,
som samlat in dem, då det gällt bolags och jordägares obenägenhet att
avyttra arrendebruken — måste säga sig, att utan ett expropriationsförfarande
står i verkligheten ingen avlösning eller friköpning att vinna, åtminstone någon
sådan, som kan räknas vara av mera samhällelig betydelsefullhet.

De skäl, som av jordägarna och bolagen anföras, äro av den beskaffenhet,
att man lätt inser, att dessas obenägenhet att sälja arrendebruk är hart när
oöverkomlig, åtminstone på frivillighetens väg.

Vidare förmodar utskottet, att en sådan avlösningslagstiftning skulle åsamka
statskassan en hård påfrestning. Utskottet räknar med, att det skulle vara
30,000 arrendatorer, som skulle spekulera på en friköpning. Häremot vill
jag säga, att en avlösning av ett arrende är ju inte gjord i en handvändning.
Även om, som meningen är, staten skulle komma att i viss utsträckning stödja
avlösningen, är den i allt fall förenad med en hel del egna utgifter för arrendatorerna,
som göra att de inte gå fram alltför hastigt, och man har knappast
någon som helst anledning att tro, att en friköpning för alla dessa 30,000
arrendatorer skulle ske med ens utan under en ganska lång tid. Jag tror
för min del, att en sådan avlösningslagstiftning komtner att få sin tillämpning,
när det gäller ett så stort antal, som jag nyss nämnde, kanske först
om decennier. Jag förmenar därför, att en sådan påfrestning kan inte anses
vara av alltför hård och trängande beskaffenhet för statens del.

Nu har utskottet också anfört de stora utbud, som skulle förefinnas på torp
och arrendegårdar, men inte annat än jag kan se har utskottet genast bemött
sig själv genom att framhålla, på sidan 25, en mycket viktig sak angående
denna avlösning. Det säges om denna lagstiftning, att en av densammas
viktigaste uppgifter är att öppna möjlighet för en arrendator att
förvärva just det område, som han själv och kanske före honom hans släkt
under avsevärd tidrymd brukat och vid vilket han med traditionens band är
varmt fästad, samt att en sådan möjlighet törhända inte alltid förefinnes
utan det maktmedel, som den nu ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att
bereda. Detta synes mig vara en ganska viktig sak att bemärka, då det
gäller frågan om dessa många utbud. Det har ju visserligen mot denna argumentering
av utskottet anförts, att vi ha att så småningom vänta en ny
social arrendelag och att genom denna en avlösning skulle förberedas att ske
i tillräckligt stor omfattning på friviliighetens väg. Jag tror nog, att det
är berättigat, att utskottet väntar en hel del goda följder av en ny arrendelagstiftning,
men jag håller före, att det är alltför osannolikt, att därigenom
en avlösningslagstiftning skulle göras överflödig. En avlösningslagstiftning
står för mig och mina meningsfränder som ett naturligt komplement till en
social arrendelag, och när man nu gör sig möda att försöka finna utvägar
för jordfrågans lösning, kan man enligt vår uppfattning icke undvara en sådan
avlösningslagstiftning.

Det är ur dessa synpunkter och med dessa få anmärkningar, som,jag ber att
få yrka bifall till den av mig med flera avgivna reservationen.

Herr von Stockenström: Herr greve och talman! Det är egentligen vid

två tillfällen i Sveriges historia, som statsmakterna ingripit med mycket radikala
åtgärder för att omdana de jordpolitiska förhållandena och leda ut -

Nr 45.

Ang.

lagstiftning
om tvångsavlösning
av
arrendejordbruk.

(Forts.)

Nr 45. 30

Torsdagen den 5 juni f. m.

Ang.

lagstiftning
om tvångsavlösning
av
arrendejordbruk.

(Forts.)

vecklingen i ny riktning. Det första tillfället var Gustav Vasas indragning
av kyrkogodsen och det andra Karl XI :s reduktion. Vid bägge dessa tillfällen
knäcktes stormakter på detta område, i ena fallet kyrkan och i andra
fallet adeln, som kommit i besittning av en oproportionerligt stor del av Sveriges
jord. ^ Nu kan det ju icke förnekas, att under de sista 50 åren en ny
stormakt på detta område trängt sig fram, jag syftar på industrialismen och
bolagen. Den norrländska förbudslagen beträffande bolags jordförvärv, som
numera, tillsvidare, provisoriskt är utsträckt att gälla över hela landet, vidare
de norrländska arrende- samt uppsikts- och vanhävdslagarna ha emellertid satt
en gräns för den ur social synpunkt betänkliga utveckling, som rådde under
några årtionden.

Det föreslås nu här en reform, även den av mycket radikal natur, gående
ut på ingenting mindre än att genom statens mellankomst bereda praktiskt
taget alla arrendator på gårdar av en viss storlek, nämligen under 25
hektar, tillfälle att få förvärva av dem brukade gårdar. Nu tror jag nog,
att de allra flesta av oss äro överens om den oerhörda vikten för ett land av
att äga en talrik, besutten bondeklass, detta såväl socialt som ekonomiskt sett,
och förslaget avser ju att på en gång betydligt utvidga denna klass. Är man
på det klara med, att utvecklingen bör gå i nu antydd riktning, kan man
emellertid fråga sig, om det föreslagna sättet för tankens omedelbara genomförande
^ verkligen är lyckligt, eller om måhända målet kan nås på andra
vägar, långsammare, men kanske i längden säkrare och lyckligare.

Till en början vill jag då erinra om, att friköpning av arrendegårdar sedan
ett par tiotal år tillbaka pågår i ganska stor utsträckning. Den allt livligare
egendomshandeln har ju lett till, att en mängd egendomar, inte minst större
sådana, uppdelats och styckats, varvid arrendatorerna i betydligt antal förvärvat
sina gårdar. Jag skulle från det län, där jag närmast känner förhållandena,
kunna uppräkna en hel rad av dylika stora egendomar, som blott
pa de sista tio åren uppdelats. Av de 155 jordfideikommiss, som 1910 funnos
i Sverige, hade till 1923 inte mindre än 40 stycken eller över V, blivit försålda
med Kungl. Maj:ts tillstånd och veterligen i de allra flesta fall uppdelade.
Riksdagen har, som vi veta, i år skrivit till regeringen och begärt
förslag till lagbestämmelser i syfte att frigöra fideikommissjord för bildande
av självständiga jordbruk och egna hem. Komma dylika bestämmelser till
stånd, torde ytterligare en hel del arrendejord lösgöras, jord som hittills varit
last, råvida inte jordägarna särskilt velat gå in till Kungl. Maj :t och begära
tillstånd till försäljning.

Vad angår bolagen veta vi ju, att det tidigare varit en allmän strävan hos
dem att skaffa sig jord, dock i synnerhet skogbärande mark, men av åtskilliga
tecken att döma. torde på senare tiden en ganska tydlig omsvängning ha skett,
åtminstone vad rör arrendejorden. Vissa bolag, särskilt bland de norrländska,
ha redan sålt en hel del arrendejordbruk, och för närvarande föreligger ju,
som vi veta, ett utbud från skogsägarförbundets medlemmar å sammanlagt
137,000 hektar eller 4,486 lägenheter, därav 2,799 bebyggda. Nu vill jag
inte här uppträda som någon advokat för bolagen, och det kanske kan sägas,
att de nu anförda siffrorna icke i och för sig te sig alltför imponerande, när
man vet vilka stora ägovidder, som bolagen inneha. Men vad antalet brukningsdelar
angår, så omfattar dock detta frivilliga utbud ungefär 18 % av
samtliga bolagsarrenden. Det synes mig, som om denna siffra ändå icke är
så betydelselös. Det gäller ju här ett fullkomligt frivilligt erbjudande, som
ingen särskilt bett om, och jag skulle tro, att utbud i ännu mycket större utsträckning
skulle ske, om särskilda åtgärder vidtoges för att underlätta friköpning.

Nu får jag medge, att det finns många både bolag och enskilda, som ställa

Torsdagen den 5 juni f. m. 31

sig betänksamma, när det gäller försäljning av arrendegårdar. Detta beror
än på hänsyn till ägofigurerna och än därpå, att egendomen med skogar,
industri och jordbruk bildar så att säga en ekonomisk enhet, som man inte
gärna vill ha sönderbruten. Men man kan dock inte komma ifrån den uppfattningen,
att under senare åren ett alltjämt växande antal jordägare, både
enskilda och bolag, inte längre ställa sig obenägna till försäljning i ganska
stor utsträckning av arrendejordbruk i ill rimliga priser. Och försäljning av
jord på frivillighetens väg skulle, efter vad jag tror, i mycket betydande omfattning
komma till stånd, om åtgärder i tre särskilda avseenden kunde vidtagas,
nämligen för det första, om skiftesförfarandet, själva utstyckningen
kunde underlättas och förbilligas — att stycka upp en stor egendom är ju
nu förenat med ganska dryga kostnader; för det andra, om inteckningars regerande
underlättades, och för det tredje, om köpens finansiering på något
sätt ordnades. Denna tredje punkt om finansieringen anser jag givetvis vara
den viktigaste. Egnahemsrörelsen räcker här inte alls till. Visserligen ha,
sedan egnahemsrörelsen började, lån utlämnats till över 22,000 egnahem med
jordbruk, varav förra året över 2,000, men egnahemsrörelsen avser ju främst
nybildning av jordbrukslägenheter, och lån kunna endast i begränsad omfattning
lämnas till friköpning av arrendejord.

Utskottet pekar nu på en utvidgning av egnahemsrörelsen. Jag skulle nog
för min del vara benägen att'' gå ännu längre och skulle gärna se, att det tillskapades
alldeles särskilda anordningar för friköpning, vartill medel kunde
tänkas anskaffade antingen genom utfärdande av statsobligationer, såsom ju
skett i Finland, eller också genom att man på ett eller annat sätt upplade en
särskild friköpningsfond. Huruvida medel härtill skulle kunna disponeras från
någon eller några av de fonder, som redan nu stå under statsmakternas förvaltning
— jag tänker särskilt på pensionsfonden — vågar jag för närvarande
inte yttra mig om. Jag förutsätter naturligtvis, att vid utlämnande av lån
ur en dylik fond kontroll utövas över styckningarnas förrättande, så att lämpliga
lägenheter bildas, och över att jorden kvarbliver i verkliga jordbrukarehänder.
Jordkommissionen har inte alls yttrat sig om, huru finansieringen
av friköpningen skulle ordnas — kanske har den bråda avkortningen av jordkommissionens
arbetstid icke medgivit detta — men denna fråga synes mig dock
under nuvarande statsfinansiella förhållanden vara av stor vikt.

Jag tror, som sagt, att om verkligt planmässiga åtgärder i de tre här berörda
avseendena vidtoges, så skulle en friköpning på frivillighetens väg i
än större omfattning än hittills komma att ske, och det är denna väg jag tror
att man i första hand borde beträda hellre än att, och i varje fall innan man
går in på en generell tvångsavlösning. Det är visserligen sant, att man i andra
länder vidtagit radikala åtgärder i detta avseende. Om jag särskilt tänker
på Finland, där så skett, så bör dock erinras, att relationen där mellan självägare
och arrendatorer före reformen var ofantligt mycket ogynnsammare än
hos oss. I Finland funnos, vad angår antalet brukningsdelar, 45 procent självständiga
jordbruk och 55 procent legoområden, hos oss åter 73 procent självägare
och 27 procent arrendatorer. I Finland var således mer än hälften
av brukarna arrendatorer, medan i Sverige endast något över en fjärdedel utgöres
av arrendatorer.

Till sist vill jag påpeka det mycket nära samband, som frågan om en social
arrendelag äger med denna fråga. Antager man en relativt sträng arrendelag,
så kan det lätt hända, att många jordägare så att säga uppmjukas
och bli villiga att sälja, men det kan då å andra sidan också hända, att arrendatorerna
själva bli mindre benägna att friköpa, om de i alla fall få betydligt
ökad trygghet och i övrigt bättre villkor.

Jag vill för min del gärna instämma i det principiellt riktiga och behjärtans -

Nr 45.

Ang.

lagstiftning
om tvångsavlusning
av
arrendejord -bruk.
(Korta.)

Nr 45. 32

Torsdagen den 5 juni f. m.

laJtiftnina yäl''da \ moti°närernas syftemål, men då jag tror, att åtminstone en stor del
om tvångs- -“arav kan ernas utan tvångsåtgärder och med mindre brådstörtade, men långavlösning
av sammare och säkrare verkande medel, så ber jag, herr greve och talman, att få
arrendejord- yrka bifall till utskottets hemställan.
bruk.

(Forts.) Herr Lindhagen: Det är så bakvänt här i riksdagen för närvarande, att ju
betydelsefullare en fråga är i produktivt avseende, dess tommare äro bänkarna,
och ju mer betydelsefull i improduktivt avseende, dess mer fulltaligt äro bänkarna
besatta. .Vi behöva endast gorå en jämförelse med behandlingen av härordnmgsfrågan
och den fråga, som i dag är under behandling, för att finna, huru
lång väg vi ha att gå, innan vi na skymten av den första lilla morgonrodnaden
från det tusenåriga riket.

Här stå vi inför frågan om att arrendatorer också skola kunna bliva sina egna.
Det borde kunna väcka sympati, da konservativa partiernas samlade mening
är, att äganderätten är det yppersta, men när man nalkas deras egna jordbruk,
upp lat na beständigt pa arrende, da är det förbi med denna mening om äganderättens
betydelse för brukarna. Satsen gäller bara, såsom jag redan sagt, om
det allmänna skall upplåta sin jord; då vill man absolut ha ut den i äganderättsoch
hven om jorden skulle kunna brukas under goda nyttjanderättsvillkor,
så duger det icke, utan då skall jorden nödvändigt köpas. Det är den
stora principen. Jorden måste vara till salu, annars skulle det nuvarande systemet,
som är byggt på medborgarnas tävlan om makt, inflytande och
ägodelar, kanske störta samman. Är det fråga om statens jord, skall upplåtelsen
ske med äganderätt till den enskilde, som det sedan står fritt att upplåta
jordbruket under en dålig nyttjanderätt, men då det är fråga om bolags och
storgods jordbruk, da passar det med upplåtelse av en dålig nyttjanderätt. Detta
aF egentligen icke annat än uttryck för en känsla, att det bestående systemet
Y framför allt pa att jorden måste vara en spekulationsvara, och att någon
frid kan icke bringas över den, ty da rubbas det nuvarande konkurrenssystemet
i allra högsta grad.

Emellertid har från åtskilliga hall erkänts, och det har även betygats uppriktigt,
att också arrendatorerna höra fa komma till en egen torva, men det
skall clå ske på en naturlig väg eller, som det också kallas, på frivillighetens
väg. V ad betyda dessa »naturliga» vägar? De betyda, att de arrendatorer, som
ha att gorå med de mest resonabla jordägarna och på samma gång ha de största
egna tillgangarna, pa detta sätt till en del tilläventyrs kunna småningom förvärva
småjordbruk, men att de, som ha att göra med de minst resonabla jordägarna
eller ha de sämsta villkoren eller med andra ord, större delen av arrendatorerna,
de hallas obönhörligt kvar i sitt beroende och sina ovissa framtidsutsikter.
Är detta ett värdigt system för samhällsordningen? Kan man kalla
det för en naturlig utveckling? Man låter helt enkelt ödena med sin slump
gripa in något här och något där utan omtanke och utan urskillning, och bakom
denna statskonst står det enskilda intresset hos de övre tiotusen. Det är väl
ingenting annat. Det är därom kampen står, vilka vackra talesätt vi än tillägna
oss.

En annan sak är också att, när en avlösning skall ske. vore det väl rimligt,
att icke, ^såsom det oförblommerat säges, det skall stå till buds att få köparn
arrendegård för vem som helst, som erbjuder den högsta köpeskillingen. Man
bör väl först se till, att den familj, som sitter på gården, får behålla sitt hem,
ty här är också fråga om en egnahemsbildning. Men jorden är bara en handelsvara,
människorna, som bo pa den, följa med endast som en biprodukt.

Kan det vara en lycklig och naturlig utveckling, såsom man här vill kalla
det? Den goda och lyckliga utvecklingen bör vara grundad på en faderlig omtanke
om landets barn, men det sker alldeles icke på detta sätt. Därför måste

Torsdagen den G juni £. m.

Nr 45.

33

denna avlösning, om den skall ske, försiggå under kontroll och äga rum oberoende
av jordägarens vilja i erforderliga fall.

Herr Wohlin tog i dag till orda bland annat mot detta lagförslag. Reservanterna
hava tillåtit sig åberopa vad herr Wohlin yttrade till kammarens protokoll
den 10 mars 1920 i samband med frågan om revision av ensittarlagen.
Herr Wohlin aniörde då: »Detta är en förpostfäktning till de stora jordpolitiska
strider, som kunna väntas under kommande år inom riksdagen. För mig framställer
sig tidsläget så, att vi med all kraft måste gripa oss an med det stora friköpningsverket,
som har till syfte att förvandla till självägare måhända ett 60,000-eller 70,000-tal nyttjanderättshavare till svensk jord för att därmed stärka det
självägande svenska bondeståndets motståndskraft i de hårda tider, som stunda.»
Jag tror icke jag går grannlagcnheten för nära, om jag nämner, att under jordkommissionens
hela arbete förklarade professor Wohlin, att arrendelagen var en
onödig omgång, den hade han icke intresse för, den bordo vi hoppa över för att
falla direkt ned på det stora friköpningsverket. När sedan hans reservation
framkom, fann man med största förvåning, att friköpningsverket alldeles skjutits
i bakgrunden, och att det sades, att man först skulle avvakta verkningarna
av en särdeles måttfull social arrendelagstiftning. Kan man på en sådan principföring
tryggt bygga något som verkligen kan vara till gagn för de menige, då
den tager sig så skiftande och omväxlande uttryck?

Frilösning av arrendejordbruken var en omdebatterad fråga även inom norrlandskommittén.
Den stora majoriteten inom denna kommitté med greve
Douglas och flera andra konservativa ämbetsmän i spetsen förordade också
icke bara expropriation av oodlad jord — ävensom av jord för komplettering av
ofullständiga jordbruk, vilket också är en viktig angelägenhet att beakta i detta
sammanhang — utan även avlösning av arrendejordbruk. Kommitténs arbete var
länge inriktat på detta system, men slutligen uppstod en viss fruktan för dåvarande
första, kammaren hos en del av majoriteten, som följaktligen sade sig
för tillfället vilja inskränka sig till expropriation av odlad jord, såsom varande
det naturligaste ingreppet, och tills vidare lämna å sido arrendejordbruken. Det
är nu 20 år sedan kommitténs betänkande avgavs. Den föreliggande frågan har
redan varit föremål för en mängd framställningar. Jordkommissionens enquéte
visar, att jordägarnas omedgörlighet är tämligen fullständig. Det är icke meningen
i hela landet. Men frågan gäller icke att tvinga arrendatorerna att friköpa
från jord, utan endast att bereda dem tillfälle att under lagens skydd göra
det, och på samma gång skydda arrendatorerna, så att de få sitta kvar på sina
boplatser.

Jag ber att på dessa grunder få yrka bifall till reservationen.

Ang.

lagstiftning
o7ii tvångsavlösning
au
arrendejordbruk.

(1’orts.)

Herr Schedin: Herr greve och talman, mina herrar! I den urkund, ur

vilken herr borgmästar Lindhagen ofta brukar hämta sina citat, vilken urkunds
auktoritet jag ingalunda vill underkänna, står på ett ställe: »De hava nog nit,
men icke visligen.» Jag vill icke säga att detta uttryck bör användas om allt,
vad herr Lindhagen har gjort i detta avseende, det vare långt från mig! Han
är nog besjälad av en varm idealism och uppriktig vilja att göra det bästa möjliga.
Men när han talar så varmt för denna sin motion om tvångsavlösning,
får jag lov att säga, att det icke är utan, att man tycker att de bär orden hava
ganska stor tillämplighet, och när han sedan klagar över, att kammaren är1
så glest besatt, så ser jag däri just ett belägg för, att kammaren icke kan skänka
den uppskattning åt motionen, som han själv giver densamma. När man säger,
att så pass strikta åtgärder skulle vara av nöden, som herr borgmästare Lindhagen
här föreslår, maste jag verkligen fråga mig, om han här är i kontakt med
verkligheten, och om det verkligen föreligger ett behov att begagna sig av den
tvångsavlösning, som motionen föreslår, eller om icke, för att använda ett
juridiskt uttryck, »man tager till större våld än nöden kräver». Jag finner
Första kammarens protokoll 192i. NriB. 3

Nr la. 34

Torsdagen den 5 juni f. m.

Aruj.

lagstiftning
om tvångsavlösning
av
arrendejordbruk.

(Torts.)

det icke nödvändigt för att tillgodose dem, som i detta fall verkligen vilja hava
någon del eller, såsom herr Lindhagen ofta säger, en flik av fosterlandet. Jag
tror, att såsom saken nu ligger till, det icke är någon svårighet alls att erhålla
både större och mindre jordegendomar. Man börjar utbjuda gårdar till pris,
t. o. m. understigande taxeringsvärdet, på en hel del håll här i landet, och man
kan då icke med fog påstå, att svårighet att erhålla jord'' förefinnes för dem,
som ha lust att bruka sådan. Därför vågar jag påstå, att en hänvändelse till
riksdagen av denna innebörd ingalunda bottnar i verklig kontakt med reella
förhållanden. Herr Lindhagen begagnar sig listigt nog av ett uttalande i jordkommissionen
av professor Wohlin såsom belägg för sin egen uppfattning. Jäg
ber att i detta fall få påpeka, att jag naturligtvis icke'' behöver försvara honom,
men om det enligt herr Lindhagens resonemang var en annan Wohlin, som
reserverade sig vid jordkommissionens betänkande än den som en gång uttalade
sig för friköpning av 60,000 å 70,000 arrendatorer, så har nog detta enligt min
mening sin grund. Och vet borgmästar Lindhagen vad jag tror, att det beror
på? Jag tror, att det beror dels därpå, att det var högkonjunktur under den tid,
under vilken jordkommissionen arbetade, då man kanske icke kunde se fullt
sakligt på förhållandena, och dels därpå att, när sedermera herr Wohlin kommit
till ett grundligare betraktande av problemet, måste han få en annan uppfattning
och tog skäl av verkligheten, vilket, det får jag lov att säga. jag
skulle önska att herr borgmästar Lindhagen även hade gjort. Om han kunde
taga en liten del av sitt varma intresse och sin sjudande håg att reformera och
inrikta den på att förbättra själva grundbetingelsen för det svenska jordbruket,
nämligen möjlighet för den svenska jordbruksnäringen att bära sig, så skulle
han hava gjort skäl för långt större berömmelse än den han väl nu eftersträvar
på detta mera tekniska område. Och likaså skulle jag vilja säga, att detta
vore väl rätta ordningen frågorna emellan.

Vidare anser jag mig böra påpeka, att om man tänker sig ett genomförande
av tvångsavlösning efter det mönster, som i motionen är framlagt, har man
givetvis att räkna med konsekvenser av ett sådant förfarande. Det kan icke vara
meningen att helt och hållet och utan vidare åsidosätta den enskilde jordägarens
rätt. Det förefaller mig, om man följt de förhandlingar, som förekommit i andra
lagutskottet angående den stora komplexen av motioner från socialdemokratiska
partiet, att man dock här övat en ganska tydlig mannamån. Jag vet, herr talman,
att jag här kommer i viss mån att gå utanför ämnet, men det blir i alla fall
bara för ett ögonblick. Då man i går behandlade ensittarlagen och här berörde
det området, då en »enskild lägenhet» skulle kunna komma under denna lag,
tycktes man icke tänka på, att det kanske icke var så få jordägare, som kunde
hava sina egna berättigade uträkningar med sina enskilda lägenheter, exempelvis
till bosättning vid upphörande med större jordbruk. Den där parten, den
jordägande parten nämligen, tyckes alldeles särskilt, det får jag lov att säga,
från herr Lindhagens sida betraktas såsom omedgörlig, omöjlig eller åtminstone
obenägen att gå till mötes i denna del. Jag tror icke att det i verkligheten är
så. Jag tillhör landsbygdens folk och har ganska god kännedom om den kategori,
som här är i fråga, men någon oginhet eller obenägenhet att gå till mötes,
som man gång på gång liksom skjuter fram och vinkar med, den, får jag säga,
är icke till finnandes i den utsträckning, som man vill göra gällande.

Och om jag vidare berör de konsekvenser som skulle följa genomförandet av
en lagstiftning i enlighet med Lindhagens motion, så möta de ekonomiska spörsmålen.
Det är icke nog att giva möjlighet för enskilda nyttjanderättsinnehavare
att erhålla jordbruk under äganderätt, utan man måste se till, att de kunna leva
därpå. Experimentet med Eskilstunaarbetarna och deras resa till Norrland för
att kolonisera de visserligen bördiga, men för en nybyggare så ogästvänliga
floddalarna där uppe måste väl lära oss något i detta fall.

Torsdagen den 5 juni f. m.

35

Nr 46.

Kan man ändå icke tänka på, att det såsom herr Lindhagen här sagt, skulle
gå i en långsam takt, så att man så småningom skulle få känna av de ekonomiska
konsekvenserna. Knappast! Vi få nämligen hirra ekonomiska konsekvenser
i form av understöd i alldeles särskilt stor utsträckning om det i detta fall
skall hli möjligt att skapa fram lyckliga och självständiga jordbrukare på de
tvångsavlösta arrendegårdarna. Ty det är icke så lätt att vara jordbrukare,
som mången tror. Det är inte bara poesi däruti, det är »ej blot til lyst», som
det heter, utan det är ett träget och ihärdigt arbete, som kräver sin man och
kvinna med från morgon till kväll. Och jag gör anspråk på att ha vitsord för de
uttalanden som jag gör i detta hänseende. Jag kan därför icke tycka det vara
annat än berättigat att fara fram med den varsamhet, det här talas om i utskottets
motivering, på samma gång jag icke finner något som helst skäl för bifall
till motionen utan givetvis måste instämma i det avslagsyrkande som andra
lagutskottet här framställt. Jag vill emellertid ännu en gång hava sagt, att
ehuru jag förmodar, att jag får höra beskyllningen mot mig för att vara oförstående
i avseende å detta problem, det dock äro få som äro så varmt intresserade
för denna sak: som jag, vare sig det gäller småbrukarfrågan eller egnahemsfrågan,
men jag har också sett omöjligheten att gå fram på de våldsamma
vägar och driva saken igenom på sådant sätt, som motionen föreslår. Likaså
tror jag mig kunna se, att man här icke bör gå fram med idel teoretiska spekulationer,
utan med grepp på den praktiska verkligheten; på den vägen tror jag
man kommer längst.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Amf.

lagstiftning
om tvångsavlösning
av
arrendejordbruk.

(Forts.)

Herr Lindhagen: Gent emot den siste ärade talaren vill jag bara betona,

med hänsyn till den där idealiteten som talaren föll tillbaka på, att det här
icke i första rummet är fråga därom, utan det är här verkligen fråga om realiteter
för en annan samhällsklass än den, som den siste ärade talaren tillhör.
Det är här icke heller fråga om något experiment eller om att flytta Eskilstunaarbetare
upp till Vilhelmina, till obygderna i lappmarken, utan det är fråga
om att bereda dem, som hava sin verksamhet med att bruka andras jord, tillfälle
att fortfara därmed på den plats där de bo. Jag förstod icke vad den
ärade talaren menade, då han drog fram sitt exempel för att belysa vad frågan
gäller, men detta torde betyda, att talaren icke har klart för sig, vad det
här är fråga om.

Han säde vidare, att jordbrukarna äro icke så omöjliga, att en lag, sådan
den här föreslagits, skulle vara behövlig, och han talade om att i lagen
icke. borde införas några tvångsbestämmelser, ty jordägarna vore icke omedgörliga.
Han måste då hava misstagit sig vid behandlingen nyss av arrendelagen,
ty där bär talaren säkerligen varit med att förorda tvångsbestämmelser
på grund av jordägarens omedgörlighet i ringare ting.

Så sade han vidare, att dessutom erfarenheten visat, hurusom det vore omöjligt
att gå den ifrågasatta vägen och på den bringa något till rätta. Var har
talaren upplevat denna erfarenhet? Vi ha ännu icke haft någon sådan lagstiftning,
och en sådan har icke varit tillämpad på talarens hemort, så att han
har ingen erfarenhet att tala om i detta hänseende och kan således icke påstå,
att det är omöjligt. Om här vore en fyllig representation av torpare och små
arrendatorer i denna kammare, tror jag, att den ärade talaren skulle få höra
ett och annat ord om vad som är realiteter för dem i denna verklighetens värld.
Sådan ställningen nu är i kammaren känner man sig tryggad mot en sådan
opinion i känslan av att kammaren behärskas av helt andra samhällsklasser
än den, vars ställning skulle förbättras genom den föreslagna åtgärden. Det
är därför svårt att vinna gehör, då representationen är så orättvist utformad,
utan hänsyn till den stora nödlidande jordarbetarklassen.

Nr 45. 36

Torsdagen den 5 juni f. m.

Ang.

lagstiftning
om tvångsavlösning
av
arrendejordbruk.

(Forts.)

Lagförslag om
förlängning av
vissa arrendeavtal.

Herr Schedin: Jag vill bara säga ett par ord till herr Lindhagen. Vad jag
anförde om Eskilstunaarbetarna rörde naturligtvis de ekonomiska konsekvenserna,
och sådana komma nog att uppstå vare sig det gäller norrländska kolonister
eller tvångsvis avlösta arrendatorer, såvida de ej skola få sina jordbruk
så gott som gratis.

Vad sedan beträffar lagarnas tillämpning i Dalarna får jag meddela herr
Lindhagen, att jag har besökt flera andra trakter i Sverige än Dalarna. Till
sist talade herr Lindhagen om lantarbetarnas representation i riksdagen, och
jag får verkligen såga, att jag med tillfredsställelse hörde detta uppslag till
min replik. Det är nog så, att man söker att få lantarbetarnas röster vid valen
med löften om att desamma då skola bliva representerade. Men då det sedan
blir fråga om representanter för dem, tagas icke dessa ur lantarbetarnas egen
klass, där någon sakkännedom om jordfrågor dock finnes, utan det blir personer
ur helt andra samhällsklasser, som här inom riksdagen lämnas uppgiften att
föra det praktiska jordbrukets talan, och detta är väl ändå inte alldeles som det
borde vara.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Linder m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda
:

Ja — 65;

Nej — 35.

Föredrogs ånsm andra lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av väckta
motioner med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

nr 87, i första kammaren av herr Lindhagen m. fl.;

nr 168 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl.; samt

nr 189 i andra kammaren av herr Herou m. fl.

I de två förstnämnda motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen ville för sin del antaga ett i motionerna formulerat förslag till lag
om förlängning av vissa arrendeavtal.

Torsdagen den 5 juni f. m.

37 Nr 45.

I den sistnämnda motionen hade jämväl yrkats, att riksdagen måtte för sin del Lagförslag om
antaga ett av motionärerna formulerat förslag till lag i samma ämne. ^Jfa^arrende Utskottet

hade i det nu föredragna utlåtandet på grund av vad däri anförts “vtal\
hemställt, att riksdagen med anledning av förevarande motioner ville för sin ^ or ’’
del antaga av utskottet framlagt förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

Reservationer hade anförts

1) av herr Bror Petrén, greve Spens samt herrar Martin Svensson, von StocIcenström,
Magnusson i Skövde och Ödström, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att förevarande motioner ej bort till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

2) av herrar Linder, Lindhagen, Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Holmström
i Stockholm och Svensson i Skönsberg, vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen ville för sin del antaga det lagförslag, som framlagts i motiönerna
I: 87 och II: 168, med vilket förslaget i motionen II: 189 i allt väsentligt
överensstämde; dock med den ändring, att 12 § erhölle den av utskottet föreslagna
lydelsen.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yltrade

Herr Petrén, Bror: I avseende å föredragningen av andra lagutskottets utlåtande
nr 38 hemställes:

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först föredrages
det av utskottet framställda lagförslaget, där så erfordras paragrafvis och momentvis,
med promulgationsstadganden, ingress och rubrik sist;

att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse lagförslaget kommer att i en eller annan del återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling, i avseende
å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; samt

att utskottet lämnas öppen rätt att i avseende å nummerbeteckning av para-,
grafer och moment vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Denna hemställan bifölls.

Utskottets lagförslag.

1 §■

Denna paragraf var så lydande:

(i herr Lindhagens m. fl. förslag:)

1 mom. Har.torp eller annan till
huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under
huvudgård, innan denna lag trätt i
kraft, upplåtits till brukande mot lega,
och gäller avtalet för viss tid, skall,

(i utskottets förslag:)

1 mom. Har torp eller annan till
huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under
huvudgård, där huvudgården äges av
bolag eller ekonomisk ''förening, innan
denna lag trätt i kraft upplåtits till

Jfr 45. 38

Torsdagen den 5 juni f, m.

Lagfarslag om ({ herr Lindhagens m. fl. förslag:)

Jörlangning av

visso arrende- där arrendetiden utgår före den 1 jaavtal.
nuari 1929, arrendetiden varda förkorta.
) längd till och1 med den dag under nämnda
år, som motsvarar den, å vilken avtalet
eljest skolat upphöra att gälla.

2 mom. Lag samma, som i 1 mom.
sägs, vare, därest upplåtelse, som där
omförmäles, avser jord, som äges av bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet
eller ock av enskild person,
som ej är mantalsskriven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med
densamma, samt uppenbarligen besitter
fastigheten huvudsakligen för att
tillgodogöra sig sko g savkastning en.

I samma ägares hand befintliga, genom
ägostyckning eller jordav söndring
skilda områden av samma hemman skofla
vidi bedömande av dennes skyldighet
att enligt denna lag underkasta sig
förlängning av arrendeavtal betrakta''å
såsom en fastighet.

3 mom. Avser arrende jord, som av
upplåtaren innehaves allenast med
nyttjanderätt, må arrendetiden ej förlängas
utöver upplåtarens besittningstid.
I fråga om sådant arrende skall
vad här nedan stadgas om jordägaren
äga tillämpning å upplåtaren.

4 mom. Varder arrendetid förlängd
i enlighet med denna lag, skall beträffande
arrendevillkorens bestämmande
gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.

(i utskottets förslag:)

brukande mot lega, och gäller avtalet
för viss tid, skall, där arrendetiden utgår
före den 1 januari 1929, efter påfordran
av arrendatorn arrendetiden
varda förlängd till och med den dag under
nämnda år, som motsvarar den, å
vilken avtalet eljest skolat upphöra att
gälla.

Lag samma vare, därest upplåtelse,
som ovan sägs, avser annan jord, vars
ägare uppenbarligen innehar jorden eller
fastighet, varav den utgör del, huvudsakligen
för att tillgodogöra sig
sko g savkastning en utan att, om han är
enskild person, vara mantalsskriven å
ifrågavarande fastighet eller å fastighet,
som därmed, är i sambruk'': I samma
ägares hand befintliga, genom ägostyckning
eller jordav söndring skilda
områden av samma ''hemman skola vid
bedömande av dennes skyldighet att
underkasta sig arrendeförlängning enligt
denna lag betraktas såsom en fastighet.

Avser arrende jord, som av upplåtaren
innehaves allenast med nyttjanderätt,
må arrendetiden ej förlängas utöver
upplåtarens besittningstid. I
fråga om sådant arrende skall vad här
nedan stadgas om jordägaren äga tilllämpning
å upp låtar en.

2 mom. Varder arrendetid förlängd
i enlighet med denna lag, skall beträffande
arrendevillkorens bestämmande
gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.

Herr Tjällgren: Herr talman, mina herrar! Såsom av föreliggande ut skottsutlåtande

framgår bär denna fråga fem år å rad förelegat på riksdagens
bordell avgörande, och varje gång frågan varit unne i riksdagen förut har ju
också riksdagen avslagit lagförslaget, främst beroende på denna kammares motstånd.

Nu är det ju så, att denna fråga på grund av att den förut flera gånger förekommit
här i riksdagen, är ganska utdebatterad, och jag har för min del icke
något egentligen nytt att komma med i själva saken, det skall jag gärna erkänna.
Jag har ingenting nytt att tillägga utöver vad jag förut sagt.

Beträffande det förslag till lag i detta syfte, som innefattas i den av herr
Linder till utskottsutlåtande! fogade reservationen, har jag icke kunnat ansluta
mig till densamma. Skillnaden mellan utskottets förslag och det förslag, som
innefattas i reservationen, är huvudsakligen den, att, enligt utskottsförslaget.
lagen ju skulle omfatta endast den jord, som äges av bolag eller ekonomisk förening,
under det att enligt det förslag, som innefattas i reservationen, lagen
skulle omfatta även den jord, som äges av enskilda. En annan betydande skid -

Torsdagen den 5 juni f. in.

;j9 Nr 45.

nåd mellan utskottsförslaget och reservationen iir ju också, att arrendeavtalets
förlängning enligt reservationen skall ske automatiskt, ^d. v. s. att arrende- viaaa arreniie.
avtalet skall ske utan föregående tillkännagivande från arrende,torns sida, avtal.
under det att, enligt utskottsförslaget, arrendator, som påfordrar förlängning, (Torts.)
skall göra sådan anmälan till jordägaren senast 90 dagar före arrendeavtalets
slut. Jag nämnde, att jag icke har något egentligen nytt att^ framkomma med,
utöver vad jag säde, då frågan var före i kammaren föregående år, och jag
tager mig nu friheten uppläsa några punkter av vad jag då yttrade.

»Den nu föreliggande lagen eller lagen om förlängning av vissa arrendeavtal
avser ju»--»att i första hand utgöra ett provisorium till skydd för ar rendatorerna

i avvaktan på den definitiva skyddslagstiftning, varom jag nyss
talade. Med andra ord, lagen är avsedd att bidraga till att arbetet .med en
lagstiftning på nämnda område må kunna fortgå utan att störas av åtgöranden
från vissa jordägares sida. Jordkommissionen har ju också uttalat farhågor
för, att vissa jordägare skulle genom uppsägning eller indragning av arrenden
söka förekomma lagens verkningar, och dessa jordkommissionens farhågor
grunda sig ju på verkställda utredningar. Men även om det nu skulle vara så,
som man från en del håll vill göra gällande och som man velat, gorå gällande
varje gång, som denna fråga varit uppe till behandling här i riksdagen, att
någon nämnvärd uppsägning eller indragning av arrenden icke förekommit, så
är det dock ett faktum — och jag tillåter mig här upprepa precis detsamma,
som jag yttrade förra året, när denna fråga var före till behandling.— att genom
det läge, vari denna fråga befinner sig och dit den kommit ej minst på
grund av den ställning, som riksdagen intagit till densamma under de tre närmast
föregående åren, har det uppstått en viss oro inom arrendatorsklassen i
vårt. land, och den oron kan enligt min mening icke vara till gagn vare sig för
staten eller arrendatorsklassen själv, även om det nu skulle vara sa, att denna
oro skulle grunda sig antingen på en del missuppfattningar eller på andra förhållanden,
i varje fall missförstånd. Det är dock så, att den uppfattningen förefinnes,
och att arrendatorerna förvänta, att från statsmakternas sida några betryggande
åtgärder vidtagas för att göra deras tillvaro säkrare.»

Det är något, som jag icke kan underlåta, herr talman, att påpeka, nämligen
en omständighet beträffande föreliggande utskottsförslag. Som kammarens
ledamöter torde hava funnit, är det endast två av utskottets 16 medlemmar, som
icke reserverat sig emot utskottets beslut, dag tror, att det icke behöver framhållas,
att det naturligtvis varit omöjligt för dessa två medlemmar, nämligen
undertecknad och herr Nilsson i Vibberbo, att genomdriva det beslut, vartill
utskottet kommit, utan medverkan från annat håll. Jag föreställer mig, att
det här framkommer en hel del kritik emot utskottsförslaget och da kanske det
kan vara nödvändigt att nu säga ifrån, att det icke endast är vi två, som medverkat
till det beslut, vartill utskottet kommit, och att därför denna kritik, som
eventuellt kan komma ifrån olika håll, möjligen just träffar dem, som medverkat
till utskottets beslut. . o

Jag har, herr talman, icke något mer att tillägga och ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Petrén, Bror: Herr talman! När lagförslag i detta ämne nu för^femte
gången här föreligger till prövning, är det nu föreliggande förslaget från utskottets
sida i alldeles samma skick som det i fjol framlagda. Under ärendets
behandling i utskottet har den uppfattningen från flera håll — och.såsom mig
synes med rätta — gjorts gällande, att skälen för detta lagförslag liksom minskats
år för år. Det är också anmärkningsvärt att den socialdemokratiska regeringen
vid fjolårets riksdag icke fann anledning att lägga fram proposition i
ämnet, så som den gjort föregående ar. Detta maste givetvis hava haft någon

Jir 45. 40

Torsdagen den 5 juni f. m.

förlängning av ri , och den kan icke ratt gärna hava vant någon annan än den av mig

vissa arrende- antydda, eller att man halt en förnimmelse av att skälen för en lagstiftning i
avtal. 1 ragan då mera synts vara mindre bärande än under föregående år.

(Forts.) Det är också så, att ramen för denna lagstiftning efter hand krympt alltmera
samman. Till att börja med gällde förslagen icke blott bolag, ekonomiska
föreningar och enskilda spekulanter, utan jämväl gårdskomplex och fideikommiss.
Sedan undantog man gardskomplexen och i fjol jämväl fideikommissen,
sa att nu gälla förslagen liksom i fjol endast bolag, ekonomiska föreningar och
därmed jämställda enskilda spekulanter.

Det huvudsakliga skäl, som man anfört för behovet av denna lag, är, att den
skulle bereda vederbörande arrendatorer nödigt skydd i avbidan på tillkomsten
av två tillämnaae lagar, den sociala- arrcndelagen och den s. k. tvångsavlösningslagen.
Nu har riksdagen genom sammanstämmande beslut av båda kamrarna
uttalat sig emot påkallande av tvångsavlösningsbestämmelser. Det skäl för förevarande
lags tillkomst, som i det hänseendet tidigare kunnat åberopas, finnes
således icke längre för handen. Angående åter frågan om en social arrendelagstiftning
är det ju riktigt, att riksdagen nu beslutat en skrivelse med hemställan
om framläggande av förslag därom. Frågan är emellertid, huruvida det därav
kan vara att förvänta sadana olägenheter för nuvarande arrendatorer från ve„
1ärande.jordägares sida, att de kunna anses påkalla en lagstiftning av nu
liragasatt innehåll.

Eftersom jag vet. att det finnes ledamöter av kammaren, som icke varit med
om ärendets behandling under föregående år, ber jag få erinra, att grundstadgandet
i det föreliggande lagförslaget är det, att vissa arrenden, som utgå under
de närmaste fyra åren, skola kunna, efter påfordran av arrendatorn, förlängas
•iv** även om ägaren och arrendatorn icke kunna komma överens fri villigt

vare. sig om fortsatt arrende eller om arrendevillkoren. Detta är grundstadgandet
i lagförslaget. Man känner icke nu närmare konturerna för deu nya.
sociala arrendelagen och vilka fastigheter som skola komma att beröras av densamma;
och därför blir det givetvis vanskligt med en lagstiftning, som avser att
giva ett provisoriskt skydd för de arrendatorer, som tänkas komma att inbegripas
under den tillämnade sociala arrendelagstiftningen.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten pa. tva förhållanden härvidlag.

.Det ena av dessa är, att den kommande sociala arrendelagen i dess av jordkommissionen
föreslagna, lydelse icke innehåller något i sina övergångsbestämmelser,
som skulle giva nu sittande arrendatorer eu förmånligare ställning gentemot en av
ägaren nyantagen arrendator. Förslaget är nämligen i denna del byggt så,
alt de bestämmelser om rätt för arrendatorer till ersättning för nedlagda förbättringar,
^som lagen avser att bereda, icke äro avsedda att verka retroaktivt,
utan först a förbättringar, som vidtagits efter den sociala arrendelagens ikraftträdande.
Det ligger således å den punkten icke den ringaste anledning för
vederbörande jordägare att utbyta den arrendator han nu Tiger mot eu annan med
hänsyn till den kommande lagstiftningens emotsedda innehåll.

Den andra av mig avsedda omständigheten gäller det förhållandet, att denna
lag avser att trygga arrendatorer, vilkas kontrakt gå ut under de närmaste fyra
åren, till förlängda arrenden, även om1 de suttit på egendomen under blott "ett
eller ett par år, medan det enligt förslaget till social arrendelag skulle komma
att fordras .längre tid för åtnjutande av tillämnad optionsrätt, nämligen IT) år,
enligt vad jordkommissionen, förutom en enda reservant, föreslagit. Det är tydligt,
att, om man nu tryggar förlängning av arrenden, som'' varat kortare tid'' än
de arrenden man avser att bereda optionsrätt i en kommande social arrendelagstiftning,
. är detta ej rätt lägligt, ty vederbörande arrendatorer hava då ingivits
förhoppningar om . förlängning av innehavda arrenden, som ej av den blivande
lagstiftningen infrias.

Torsdagen den 5 juni f. m.

41 Nr 45.

.Tåg liar de närmaste föregående åren, då denna fråga varit före, utförligt ut- Lagförslag om
vecklat skälen, varför nackdelarna av den ifrågasatta lagstiftningen synts in ''-K vissa^arrendeöverväga
fördelarna av lagen, samtidigt som jag vitsordat att arrendatorer under avtai,
nu rådande förhållanden understundom kunna förutsättas sitta mindre tryggt (Forts.)
än önskligt skulle varit.

Då jag i år liksom i fjol giver min röst emot förslaget, är det i ej ringa mån
förestavat därav, att avgörandet i fråga om rätten att få sitta kvar å arrende
och i fråga om'' arrendevillkoren skall träffas av en tremannadelegation så sammansatt
som lagförslaget angiver. Det gäller under dessa fyra år, efter vad jag
tror mig kunna räkna ut, inemot 10,000 arrendatorer, som lagen skulle komma
att gälla och beträffande vilka, i den mån frivillig uppgörelse med jordägaren
icke kan komma till stånd, det skulle lämnas åt denna tremannadelegation att
bestämma rätten att sitta kvar i arrenderätten och villkoren för det fortsatta
arrendet. Denna delegation skulle enligt förslaget bestå av en av länsstyrelsen
utsedd person och två andra av parterna utsedda personer. Dessa tre personer
skulle efter besök å platsen dekretera, huru mycket det skulle betalas i arrende,
i fall parterna icke därom komme överens. Jag har en känsla av att man här1
är inne på något, som! folkuppfattningen icke är med om. Jag har ock en farhåga
för, att det bedömningsförfarande av utanförstående, som kan komma att
erfordras för genomförandet av en tilltänkt optionsrätt för arrendatorer, kanske
kommer att ogynnsamt påverkas av att detta nu föreslagna värderingssystem,
icke är så väl anpassat, utan att det bland folket råkar komma i misskredit.

Detta skulle då kunna bliva till en betydande olägenhet för de kommande lagbestämmelserna
rörande optionsrätt, varmed skall regleras ett av de allra mest
ömtåliga mellanhavandena mellan jordägare och arrendatorer.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av mig m. fl. av innehåll att dessa motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Linder: Herr talman! Skälen för och emot detta lagförslag hava ju
upprepats år efter år, och det är uppenbart, att jag icke nu, efter vad som redan
sagts, kommer att upptaga tiden därmed. Jag vill säga, att skälen år efter
år visst icke krymt ihop, som herr Petrén sade, utan de skäl, som förelegat från
början, föreligga även nu i ungefär samma omfattning. Vad herr Petrén anförde
emot dessa skäl har blivit tidigare bemött, och jag kan icke anse vad han sagt
vara riktigare nu än förut.

Då sedan herr Petrén talade om denna nämnd, som skulle tillsättas i händelse
av tvist mellan jordägare och arrendator om arrendevillkoren, och att han hade
en känsla av att det icke skulle vara så riktigt beställt med denna nämnd, vill
jag säga, att denna nämnd är byggd just för det ändamål som ifrågavarande
arrendeförlängningslag avser och att det icke har gjorts någon anmärkning
emot sammansättningen av denna nämnd. Jag kan icke finna av det anförande,
som herr Petrén hade, att han på något sätt kunnat framföra annat än gissningar
och förmodanden angående densammas mindre lämplighet. Jag tror,
att det är mycket lämpligt, då det mellan arrendatorn och jordägaren gäller
frågan om arrendevillkoren, att de skulle kunna bliva föremål för nya överväganden
och ändring just genom den föreslagna nämnden.

Förhållandet är emellertid nu det, att, trots vad herr Petrén däremot invänder,
saken ligger så till detta år, att riksdagen verkligen beslutat en .skrivelse till
Kungl. Maj:t angående en social arrendelag, och det är ju precis för det ändamålet
som detta lagförslag en gång lagts fram. Jag tror, att var och en, som
närmare sätter sig in i vad denna nya sociala arrendelag skulle komma att innefatta,
måste säga sig, att bestämmelserna komma att bliva av ganska ingripande
natur. Jag har, likaväl som herr Petrén, på känn, att åtskilliga jordägare,

Jir 45. 42

Torsdagen den 5 juni f. m.

totoÄS! ko“ att föröka vidtaga sådana åtgärder, för vilkas förebyggande just arvissa
arrende- rendeiörlängmngslagen är avsedd. Jag anser, att skälen i år för att antaga
avtal. denna . ® 910 utökade ytterligare, och jag ber för min del nu, icke att få yrka

(Korts.) bifall till den reservation, som jag avgivit, utan — med hänsyn till att andra
kammaren redan bifallit utskottets förslag — bifall till detta förslag.

2-efr Lindhagen: Lagutskottets ordförande har i denna punkt liksom vid
föregående tillfällen ställt sig negativ gentemot det framlagda förslaget och haft
åtskilliga farhågor för dess genomförande i det ena eller andra avseendet, ur
formell och lagteknisk synpunkt.

Ordföranden nämnde också, att man har en känsla av att behovet av denna lag
allt mer krympt ihop på de sista aren. Jag vill icke bestrida, att herr Petrén
kanske, fått denna känsla inom sig, och jag befarar att allt vad riksdagen i
andra jordfragor skrivit om nu också kommer att smälta samman och kanske
icke bliva till något avsevärt. Men jag tror, att realiteterna för det folk som
det galler här, givetvis äro lika stora nu som förut. Om det skulle vara nåo-on
skillnad bestar den väl snarare däruti att, inför trycket av de av riksdagen nu
beslutade framställningarna, en del jordägare kanske blivit ännu mer benägna
i ii an/oke mangfaldiga exempelvis Algot Janssons i Älglösa öde, vilket icke
skulle fatt förekomma, ifall första kammaren i likhet med andra kammaren i
god tid antagit denna lag.

■ fr°dde herr Petrén, att en sådan fruktan icke behövde hysas, därför att
jordagarna på grund , av utskottets motiveringar, såvitt jag uppfattade honom
ratt, icke både anledning att hysa. någon sådan fruktan. Detta påstående innebär
ett erkännande av dessa motivs menlöshet i mångt och mycket. Men jag
tror icke, att jordägarna studera lagutskottets motiveringar och därav draga
nagra slutsatser. De taga hänsyn till att nu hotar en arrendelag och då anse
mahända manga att de böra inrätta sig därefter.

.. k).et tjänar emellertid ingenting till att resonera om detaljer, om ej till grund
därför ligger en känsla för folket och dess behov av någon handräckning. Vi
stanna eljest vid alla dessa förhinder, som möta från den juridiska världen och
de besittande. Ett nytt skäl, som jag knappast hört förut, har nyss framför^
nämligen olampligheten av den nämnd, som enligt många förebilder skulle reda
upp tvister om arrendenas belopp. Det är som sagt lönlöst att resonera vidare
da det ligger ett svalg befäst mellan våra ståndpunkter.

Nu finnas här också reservationer. I den reservation, som avgivits av herr
Linder in 11 hava vi gått längre än utskottet, vars förslag dock är något och
innebär ett klart principiellt erkännande åt ifrågavarande lagstiftning. Vi
nava vidhållit samma uppfattning som jordkommissionen haft, nämligen att, till
skillnad mot utskottets förslag, lagen bör omfatta även fideikommissen ’ och
de större godsen och att den bör verka automatiskt, så att alla de ifrågavarande
arrendeavtalen bliva utan vidare genom lagen förlängda och att de arrendaorer,
som icke vilja ha avtalen förlängda, få säga ifrån därom under en viss
tid, i stallet för att, såsom nu är föreslaget, varje arrendator skall anmäla siotor
att fora eu process emot jordägaren, vilket naturligtvis sällan eller aldrig

. , - '' . r & „ v. , ±a-lia< y<*> pell, ire, lyra roster

i denna kammare, ja kanske i ar pa. flera. Jag yrkar emellertid, för att även
denna gång hava räddat min själ, bifall till herr Linders m. fl. reservation.

vaiäf6- y01^'' Kurl • Dä clenna frå£a under föregående riksdagar

i1 belurlhnffDllar jas stått på den ståndpunkten, att denna lags
fJjn it äeiIarLaV; Kul01!. paka!lat- Jag har icke nu ändrat, ståndpunkt i

Det ar givet, att utskottsföslaget kommer att falla på ett par, tre. fyra röster
denna kammare, ja kanske i år på flera. Jag yrkar emellertid, för att även

r_,° ^ i lön p- • Tii u icKc nu ancir åt ståndpunkt i

agan och haller före, i likhet med herr Petrén, att ingen omständighet inträf -

Torsdagen den 5 juni f. m.

43 Nr 45.

fat, som nu gjort frågan mera aktuell, utan atl snarare sådana omständigheter
inträffat, att den icke nu är så av behovet påkallad som förut. Det har ju före- JX^mndekommit
fall, då bolag i stor utsträckning erbjudit sina arrendatorer att friköpa avtal.

arrendegårdar, och det har även förekommit, och jag har exempel därpå, från (Forts.)

min egen hemtrakt, att bolag erbjudit sina arrendatorer nedsatta arrendevillkor
och således icke alls farit så hårdhänt fram emot arrendatorerna, som man på
många håll påstått. Jag vill icke förneka, att det finns bolag, som gjort annorlunda
och som kanske farit illa med arrendatorerna, men jag håller i alla
fall före, att det icke nu finns anledning att tillgripa en sådan lagstiftning
i fråga om arrendenas förlängning. Det är ju en gammal god svenskmannased
att hålla ingångna avtal. Om ett avtal uppgöres mellan en jordägare och en
arrendator, så anser jag, att ett sådant avtal bör hållas, tills arrendeperioden är
slut. Jordbrukets och arrendatorernas ställning är sådan, att jag tror, att
många arrendatorer vilja hellre bli fria från sina arrenden förr än avtalen äro
utgångna, och därför anser jag, att frågan ej nu är så aktuell.

Jag ber, herr greve och talman, att i all korthet få instämma i den reservation,
som är avgiven av herr Petrén m. fl., till vilken jag yrkar bifall.

Herr Svensson, Martin: Herr greve och talman! Då herr Linder säger,

att skälen äro lika starka nu, som de varit förut, för denna tvångsförlängning,
så vill jag säga, att de aldrig varit starka och att de äro mindre starka nu än
någonsin.

Då förhållandena på arrendemarknaden nu äro sådana, att arrendevärdena
mer och mer sjunka, borde det vara en fördel för arrendatorerna, att de ha tillfälle
att få arrendevillkoren prövade och icke vara bundna av för långa arrendeperioder.
Detsamma har förut sagts av en annan ärad talare i ett annat sammanhang.
.

Jag kan således icke se annat, än att, om riksdagen fattar beslut i enlighet
med det lagförslag, som här föreligger, riksdagen därmed också har givit ett
förhandslöfte att gå in för en ytterligare lagstiftning, som syftar till tvångsavlösning
för arrendatorerna, och en sådan lagstiftning äro vi säkerligen icke
färdiga att nu taga. Den är heller icke utformad och den kommer inte att passa
för de sociala lagar, som kunna komma att skrivas.

Jag tror därför, att det är mycket olämpligt att nu besluta en sådan lag som
denna om arrendeförlängning. Det var genom en tillfällighet, som det i utskottet
uppstod majoritet för ett sådant lagförslag. Jag önskar, att det skulle
vara så, att alla lantmän, på vilken plattform de än här stå, gemensamt arbetade
för att lyfta och höja vårt jordbruk, och det är efter mitt sätt att se icke
riktigt, att man spelar ut intresse mot intresse eller bjgd emot bygd. I detta
fall kommer lagen att träffa vissa slag av jordägare, men jag kan icke se, att,
när man en gång gått in för denna rättsprincip, det sedan är möjligt att stå
emot det nya krav, som här av herr Linder m. fl. uppställes, att lagen skall
omfatta även enskilda jordägare. Har man gått in för rättsprincipen, får man
taga konsekvenserna av den. Då är det också möjligt, att de, som nu i dag
komma att drabbas av lagen, ställa sig tämligen indifferent^. mot^en utsträckning
av lagen. Skola vi kunna komma ur det ekonomiska trångmål,, som råder
pådantbrukets område, synes det mig vara nödvändigt, att vi stå eniga och att
vi icke splittra oss. Mig synes det, som om de, som här äro huvu.dmotionärer
och kommit med den längst gående motionen, åtskilliga gånger just lyckats
finna ut, hur de skola splittra och söndra och därigenom härska.

Jag skall, herr greve och talman, be att få yrka avslag på lagen.

Herr Hammarskjöld: Herr greve och talman! Utskottet erinrar i sin historik
om, att det är fem gånger å rad, som ett sådant förslag som detta fram -

Nr 45. 44

Torsdagen den 5 juni f. m.

avtal.

(Forts.)

SÄ lagts för riksdagen, utan att det blivit antaget. Lagförslagets anhängare kunvissa
arrende- r|a. således icke sagas sakna ihärdighet; man kan snarare säga, att de försöka
driva fram sin vilja genom att uttrötta motståndarna.

Senast i fjol avslogs ett dylikt förslag här i första kammaren, och jag tillät
mig da att med någon utförlighet: utveckla de skäl, som syntes mig tala för avslag.
Jag skall icke upprepa, vad jag då säde. Framför allt skall jag noga
undvika att bland de skal, som jag da anförde, anföra sådana, som med någon
g^d fav sanning kunna betecknas såsom juridiska. Man kallar ju gärna ett
skal för juridiskt eller formalistiskt, när det inte passar till vad man tycker''
J ag skall i stallet erinra om några andra omständigheter, som synas mig i år
vara ännu mer talande än i fjol.

. -PeJ ar. forst ,det’ ?om redan utskottets ordförande här erinrat om, eller svårigheten
i uppskattningen när arrendevillkoren skola bestämmas av en nämnd.
Uet ar ju i sjalva verket fråga om en expropriation, låt vara om en expropriation
av nyttjanderätt i stallet för en expropriation av äganderätt. Men denna
expropriation sker i mindre betryggande former och under mindre bindande
iorutsattmngar än den vanliga expropriationen. Den föreslagna, nämnden är
mindre betryggande an den vanliga expropriationsnämnden, och anledningen till
att en viss nyttjanderätt i detta fall blir exproprierad, är i grund och botten
ingenting annat, an att man misstänker, att jordägaren, om han får råda siosjalv,
skall utan giltiga skäl säga upp arrendatorn — en något svag grund
tor expropriation. Svårigheterna med uppskattningen ha naturligtvis ökats
genom de för hallanden, som nu råda, icke minst genom de växlingar, som förekommit
i jordbrukskonjunkturerna.

En annan sak, som även påpekades i fjol men som jag tillåter mig nu erinra
om, ar den mycket stora svårigheten för jordägaren, att han först kort tid före
arrendetidens utgång får veta, huruvida han kan och följaktligen också bör på
nyttigt satt disponera jorden annorlunda än genom fortsatt utarrendering till
»amma arrendator. .Det beror på en tillsägelse av arrendatorn, som skall ske
'' . dagar förut och i visst fall enligt övergångsbestämmelserna kan ske dagen
tomt. Denna svårighet för jordägaren har naturligtvis ökats genom de nu
radande ekonomiska förhållandena, som göra. att det icke är så lätt att med

w i V «en. annan brukare eller annorledes sörja för ifrågavarande jords
skötsel. Detta ar ju en svårighet, som förelåg även i fjol men som i år föreligger
i ännu högre grad.

Det skulle vara åtskilligt mer att tillägga, men det är dels sagt förut i dag
och dels ligger det rätt nära till hands eller sades i fjol. och jag skall därför
inskränka mig till att förena mig i yrkandet om bifall till herr Petréns reservation.

Herr Wmberg: Herr talman! Det är synnerligen belysande för. hur man

ha Ser pa .frag?r s°m clen föreliggande, att en föregående talare som
skal tor. att ingenting borde göras på detta område, anförde, att det fanns
exempel pa bolag, som föreslagit sina arrendatorer nedsatta arrenden. Ja. det
ar möjligt, »att det finns något sådant djur i detta land», men nog äro vi överP”i
“n1, lnte.lär Jara många, Om det emellertid skulle finnas något
sa dant tall kan jag inte förstå, hur det kan vara avgörande för ett ställningsagan
de till en fråga som denna. Det måtte vara synnerligen ont om sakskäl,
nar man iar lov att tillgripa något sådant.

Här har man i denna kammare såväl som i medkammaren i dag under beandlmgen
av nu förekommande sociala lagstiftningsförslag sökt komma ifrån
[let hela med att saga, att det vore bättre, om man försökte se till. att jordbruket
bär sig och de som äro jordbrukare kunde leva, än att börja experimentera med
dylika lagstiftningsåtgärder som de här föreslagna. Jag skall inte yttra mig

Torsdagen den 5 juni f. in.

45 Nr 45.

(Forts.’

om, huruvida och i vilken utsträckning det kan vara nödvändigt att vidtaga
åtgärder för att hjälpa jordbruket, men det vill jag säga herrar speciella .jord- vi88(l arrendebruksrepresentanter,
att ni lära inte kunna förundra er, om villigheten att bistå avtal.
med hjälp i detta avseende blir synnerligen avsvalnad, när man ser, ^hur fullkomligt
oförstående man på er sida ställer sig mot varje försök att något sanar
följa med utvecklingen i fråga om social lagstiftning på detta område. Den
non possumus-politik, som man alltid möter från det hållet, kan sannerligen
icke uppamma någon synnerligen varm vilja att vara med om att hjälpa de
trupper, som på detta sätt ställa sig fullkomligt oförstående gentemot andra
grupper, som äro ännu sämre ställda i socialt och ekonomiskt avseende har i
fandet än vad den egentliga bondeklassen är. •

För övrigt är behandlingen av alla dessa frågor, som nu föreligga, ett typiskt
exempel på, hur liten vilja och hur liten förmåga en församling sådan
som denna överhuvud taget besitter att göra något på detta område Jag beundrar
herr Lindhagens energi att gång efter annan framföra dessa frågor, och
man har också påtalat den ihärdighet, som kommit till uttryck i dessa motioner
Jag beundrar den sannerligen. Nog får det lov att vara^en synnerligen
utpräglad ihärdighet, om man över huvud skall kunna komma någon tum tram,
när man har att göra med sådana församlingar som den svenska riksdagen, enkannerligen
dess första kammare. Men jag har för länge sedan kommit pa det
klara med, att det är fullkomligt lönlöst att av en sådan församling vänta någonting
i detta avseende. Det är visserligen ett sorgligt resultat man kommer
till men ja» misstänker, att om herr Lindhagen ännu nagra ar kommer att upprepa
sin ihärdighet, så kanske även han kommer till detta stadium och nodgas
konstatera, att det är omöjligt att komma någonstans.

Inte därför att jag tror det har någon betydelse, herr talman, men jag skall
i alla fall be att få yrka bifall till den av herr Linder m. fl. avgivna reservationen.

Herr Petrén, Bror: Till närmare belysande av herr Winbergs tal om ut skottets

starkt negativa hållning gentemot motionerna i jordfragan vill jag
erinra om, att av de fjorton motioner, som i denna fråga väckts av det socialdemokratiska
partiet, är det endast fem motioner, som icke föranlett någon hemställan
i positiv riktning.

Herr Lindhagen: Med anledning av vad utskottets ordförande nu säde, får
jag påpeka, att utskottets yrkanden varit avfattade i sådana ordalag, att allting
i tidens fullbordan skall rinna ut i sanden. Fn sådan tillstyrkan är visserligen
formellt glädjande men reelt nedslående.

Ja o- begärde ordet för att göra några formella anmärkningar med anledning
av herr Hammarskjölds anförande. Han förde som vanligt talan för jordägarna
och jag för talan för arrendatorerna, för det befogade i deras anspråk. 1
våra förslag ha vi dock alltid tagit hänsyn till vissa synpunkter och medtagit
vissa föreskrifter även till jordägarnas förmån, men från herr Hammarskjölds
sida har jag aldrig hört något i dessa debatter, som visat, att han också vill
kämpa för arrendatorernas berättigade intressen. Eljest skulle väl han med
sina juridiska betänkligheter mot dessa förslag ha framlagt något ändringsförslag
eller till och med ha satt sig ned och utarbetat ett annat, som tillgodosett
formen, för att vara med om att avhjälpa, vad som är vrångt på detta område
i det svenska samhället. Men aldrig har det hänt, och därför behöver man
inte heller fästa så stort avseende vid dessa formella invändningar. Het ax
bara en vakthållning kring de intressen, som äro övermäktiga här och mot vilka
man vill sätta upp lagens värn för dem, som äro svagare. Därför, herr talman,
vidhåller jag mitt yrkande.

Nr 45. 4 g

Torsdagen deri 5 juni f. m.

avtal.

(Torts.)

beträffar den ihärdighet, som det här varit tal om, förhåller det sig så,
vissa arrende- f.., iorslaget om denna lagstiftning upprepats, därför att den är ett komplement
avtal till en arrendelag, som ännu icke kommit i hamn. Så länge vi anse att det
Jf"VS !tt k0D!|)lem,entj kommer förslag därom att väckas, och det är en. viss
uppmuntran, att andra kammaren varje gång antagit lagen, medan den i första
kammaren fallit med ett par eller högst fyra röster. För övrigt är det ju oivet
att dessa frågor en gång komma att lösas, om också kanske icke i denna °-enerjJ°nV
, om lcke var''''e generation förbereder frågornas lösning för nästa
generation, kommer denna lösning att ytterligare fördröjas. Och därför blir det

talman! ^ att taga UPP frågorna om och om och om igen, oupphörligt, herr

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att i
Iraga- om den nu föredragna paragrafen förekommit följande yrkanden: Do)
att densamma skulle godkännas; 2ro) att för paragrafen skulle godkännas den

lamt I- s°m forordats 1 berr Linders m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation;
samt o .o) att paragrafen skulle förkastas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden och
1 örtlära de sig finna propositionen på paragrafens godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

dotering begärdes, i anledning varav herr talmannen upptog vartdera av de
bada återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren ville antaga
etsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen; och förklarade
nerr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit med övervägankastande
dCraS mening’ som viIle Lll kontraproposition antaga paragrafens för Jämväl

om kontrapropositionens innehåll äskades emellertid votering i anföljande
Iyde^seUI)I)Sa^eS, *,uskerades ock ansdo£s en omröstningsproposition av

Den som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 1 § av andra
lagutskottets i utlåtande nr 38 framställda lagförslag antager paragrafens förhastande,
rostar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
tor ifrågavarande paragraf av den lydelse, som förordats i herr Linders
m. it. vid utlåtandet avgivna reservation.

r ,yid av den bäröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava ut fallit

sålunda:

Ja — 61;

Nej — 40.

I följd därav uppsattes, justerades och anslogs för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det
styrkta lagförslaget, röstar

Den. det ej vill, röstar

av andra lagutskottet i utlåtande nr 38 tillJa; Nej; -

Torsdagen den 5 juni i. m.

47 Nr 45.

. , e .Lagförslag om

Vinner Nej, förkastas ifrågavarande paragraf. förlängningav

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna hava utfallit så lunda:

(Forts.)

Ja — 43;

Nej — 61.

Med anledning av omröstningens utgång föredrogos nu i ett sammanhang

Övriga delar av utskottets lagförslag.

Herr Petrén, Bror: I anslutning till utgången av den votering, som nyss

ägt rum, ber jag att fä yrka avslag på den nu föredragna delen av lagförslaget.

Efter härmed slutad överläggning förkastades nu föredragna delar av ifrågavarande
lagförslag.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckta exp°™iation
motioner om skrivelse till Kungl. Maj :t angående lagstiftning om expropna- av jord jör
tion av jord såväl för bildande av nya jordbruk som för bostadsandamal. tyajotdbmk

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang forell af t till lagut- m. m.
skott hänvisade motionen nr 97 i första kammaren av herr Lindhagen m. il.
samt motionen nr 178 i andra kammaren av herr Johansson i bppmaiby m. tl. I

I motionerna, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj it ville skyndsamt låta i överensstämmelse
med de i motionen nr 87 i första kammaren framhallna allmänna
synpunkter utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om expropriation
av jord såväl för bildandet av nya jordbruk som för bostadsandamal.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt, att
ifrågavarande motioner I: 97 och II: 178 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

'' Reservation hade anmälts av herrar Linder, Sigfrid Hanssm Lindhagen Hage
Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå och Olovson i Västeras, vilka pa
anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte med anledning av ifrågavarande
motioner hemställa hos Kungl. Maj:t om skyndsamt förslag till lag om expropriation
av jord:

1) för bildande av nya jordbruk; och

2) för bostadsändamål.

Herr Linder: Herr talman! Då det gäller expropriation för bildandet av

nya jordbruk, bör det genast fastslås, att utskottet i sitt yttrande framhåller såsom
en i vår rätt redan fastställd grundsats, att den enskilde jordagaren bor vara
skyldig att mot ersättning avstå sin jord, nar sa erfordras for att tillgodose ett
viktigt samhällsintresse. Utskottet fastslår också tillgodogörandet av den svenska
jordens odlingsmöjligheter samt bevarandet av tillfälle for landets befolkning
i största möjliga utsträckning att genom upptagande av nya jordbruk vinna
sin utkomst och bärgning som en angelägenhet av den samhalleliga vikt, att därest

Nr 45. 48

Torsdagen den 5 juni f. m.

^9lS”“““‘Ä“w”n0rIedeS tiUg0lI“eS- “ “P«Priationsrätt för tataålet kan
bildande av fottet anser emellertid en dylik expropriationsrätt dels hava menlig föli nyTTk

SIS °r 1 rytter^ hand fra tillitas'' Vad tillitandet av expropriation -(Forts.) £ f if angar, framhal er utskottet, att något verkligt behov av tvångsför ffaJandet

annu icke har vrsats föreligga. Utskottet framhåller, att först och

° ecklesiastik jord finnes att tillgå. Det frans dessutom kronojord att tillga
och vidare rader det icke numera någon obenägenhet mot avyttrande av jord
felutligen an t ores, att därest det kommer till stånd en social arrendelao- på sätt
som nu har beslutats, komma därigenom också indirekt att föranledas ytterligare
utbud av jord.^ Först om det. sedan alla dessa vägar ha Itiillitats skulle^ risa

sida kaVtUlSw T J°rd 1Gke.U+tan åtgärder från statsmakternas

sida, kan tillgodoses, kan expropriationsförfarande ifrågasättas

Granskar man nu den av utskottet åberopade utredningen, finner man att norrlandskommitten,
varmlandska jordundersökningen och jordkommissionen ha räknat
med ett expropriationsförfarande för beredande av mark för jordbruksändamal.
Det ar visserligen sant, att då jordkommissionen verkställde en ennuéte
rörande södra och mellersta delarna av riket och frågade, huruvida det från den
jordbruks^ befolkningens sida framträtt någon efterfrågan eller nå-mt intresse
att förvärra ouppodlad jord för bildande av nya jordbruk, gingo“svaren
o\ erv agande i nekande riktning. Man uppgav som anledning därtill att de ekonomiska
förutsättningarna saknades för nyodlingsföretag i den utsträckning att
av dem kunde bildas nya jordbruksenheter.

Emellertid framgick det också av jordkommissdonens undersökningar att det
Ojämförligt overvagande antalet jordägare ställde sig avvisande geSemot sina
arrendetagares eventuella önskemål att tå förvärva av dem brukade gårdar Kommissionen
kunde också fastsla som ett allmänt känt förhållande, att en rnyckenhet
manmskor bland landsbygdens uppväxande generationer längtade efter ett
jordbruk och att den begränsade efterfrågan på jord berodde på, att ingen fiåfadf
elte1r aagoa jord, utan att man också samtidigt hade resurser att uppodla

f-v ra °C 1 raSattf s,lg1Pa densamma. Kommissionen ansåg då. att en väsentlioförändring
i laget skulle uppkomma, om staten satte sig i spetsen för en koloni
sationsverksamhet och tillhandahölle ett stöd, som den enskilde individen saknade.
Man hanvisade jamval pa de manga ansökningarna i södra och mellersta
bverige att fa Jan av egnahemsrörelsen för skapande av ett eget hem med jordbruk.
Pe7tta visade J„u got^ att ctt intresse funnes och att det gav sig till känna
sa snart det mötte någon förståelse och en hjälpande hand. Villo staten åstadkomma
något avsevärt lör bildande av nya jordbruk även på enskild jord be_io\de
staten stodet av expropnationsbestämmelser. I den mån frivilliga avtal
icke kunde åstadkomma angående erforderlig plats eller i tillräcklig omfattnkg

f 10fVS dg 5?, exPr.oP.natlonsrätt. En sådan kunde oukså anses lämplig då det
\id försök till frivillig uppgörelse fordrades ett oskäligt pris S

1 fråga om benägenheten att sälja jord har utskottet hänvisat bl. a till det
av Sveriges skogsagareforbund gjorda erbjudandet av ett stort antal jordlägen lrarnr‘

t ^ emel11/rrtld1 generellt om detta utbud sägas, att det icke är känt
huru de utbjudna odlingslagenheterna äro beskaffade vare sig till omfattning

öol ira- 6 61- J,ordmail: De utbjudna lägenheterna äro också till allra största
delen begagna i de nordliga delarna av landet. Även om det förekommer må no-a
lagenheter dar och de skulle vara användbara, kan man ju likväl icke anordna
någon slags massflyttmng av jordsökande från de trakter, där de ha sin hemort
och förbindelser och aro vana vid förhållandena hemort

T, 1 VT imf %V.Utf°ttet pe,kats på den ecklesiastika jorden och kronojorden
Ja, det skall icke förnekas, att det frans åtskillig ecklesiastik jord, som kan komma
i fråga, men saken är nog den, som man skall finna, när man kommer när -

Torsdagen den 5 juni f. m.

49 Nr 45.

mara in i densamma, alt möjligheterna äro begränsade, när det gäller ecklesiastik
jord. Det skall komma att visa sig, att den jorden icke är så lätt att åtkomma.
-— Vad beträffar tillgripandet av kronans jord för detta ändamål, kan man också
om den säga, att den icke i någon stor omfattning kan tagas i anspråk.

Beträffande påståendet, att expropriationen. skulle skapa olust och osäkerhet
bland jordägarna, tror jag för visso, att detta skäl, som man ju också i dag hört
upprepas flera gånger, kan anses vara ganska betydelsefullt. Men förhållandet
är, att dessa röster i själva verket ha hörts vid alla de tillfällen, då det varit
fråga om expropriation som en allmän princip. I vilket fall som helst är jag
övertygad om, att därest en expropriationsrätt för nu ifrågavarande ändamål
skulle komma till stånd, korning det för visso att finnas mycket starka garantier
till jordägarnas förmån.

De föreliggande motionerna innebära ju helt enkelt, att en mera effektiv kolonisation
av landet svårligen kan komma till stånd, utan att det också såsom en
sista utväg finnes ett expropriationsförfarande. Därigenom öppnas det möjlighet
att, där frivillig upplåtelse utan skäl vägras eller där de uppställda villkoren
äro oskäliga, mot ersättning kunna förvärva jord för att skapa ett nytt jordbruk.
Det framgår tillika av utredningen, att av den jord, som skulle komma
i fråga, skulle först och främst komma den ouppodlade jorden och i andra rummet
den vanhävdade jorden.

Med åberopande av vad jag nu yttrat ber jag att få yrka bifall till reservationen
beträffande mom. 1.

Vad så angår frågan om1 expropriation av jord för bostadsändamål synes det
mig, som om i det stycket utskottets utlåtande i hög grad lutade åt nödvändigheten
av en expropriationslagstiftning. Erfarenheterna på detta område äro säkerligen
ganska välkända. Nu är det emellertid så, att utskottet i denna punkt
vill ställa sig avvaktande. För min del vill jag med ganska stor säkerhet antaga,
att man till slut på detta område kommer fram till en tvångslagstiftning.

Jag skall icke vidare upptaga tiden med denna sak. De skäl, som kunna åberopas
för densamma, äro i stort sett enahanda som i det föregående, och jag skall
därför nu yrka bifall till reservationen även beträffande mom. 2.

Om

expropriation
av jord för
bildande, av
nya jordbruk
m. m. .
(Forts.)

Herr Lindhagen: Det är givet, att om icke, såsom jordkommissionen ifrågasatt,
statsmakten vill inrikta sig på att på att något mera omfattande och planmässigt
sätt söka för landets invånare bereda tillfälle till jordbruk, helst i dessa
tider, då emigrationen allt mer och mer avstänges för dem — om statsmakten
icke vill göra detta, kan man säga, att man icke heller har något behov av ett
expropriationsinstitut, ty såsom ett fristående institut, utan att det tjänar ett
stort ändamål, svävar det tämligen i luften. Jag vet nu icke, om det är meningen,
att man skall lägga manken till för denna sak annat än i detta måttliga
lunk, som kan ske genom egnahemsrörelsen, men vill man, såsom jordkommissionen
föreställt sig, se saken i större omfattning och utnyttja de jordresurser,
som finnas i landet, till förmån för dem som icke ha jord, d. v. _s. böndernas
övertaliga barn samt småarrendatorers och lantarbetares oförsörjda familjer,
kommer också frågan om expropriation såsom ett yttersta medel upp på dagordningen
bland många andra frågor.

Med en expropriationslagstiftning syftas ju som bekant icke till att i varje
fall använda expropriationsmöjligheten utan endast att hava den. till hands i
yttersta fall, när frivillig uppgörelse icke kan träffas, Å. andra sidan kommer
förmodligen även här såsom i övriga fall, där expropriationsrätten blivit genomförd,
tillvaron av denna rätt att leda till att frivilliga avtal komma till stånd i
stor utsträckning. Utskottet är genast färdigt — icke med att behjärta behovet,
ty därom talas det icke särskilt — utan med det omdömet, att en sådan expro Första

hammarens protokoll 192-lt- Nrb5. 4

Nr 45. 50

Torsdagen den 5 juni f. m.

exnrnZntinr, P.äati°nslagstiftning kommer tvivelsutan att skapa en allmän osäkerhet och —
av jord för ocil m.ed — olust för jordägarna. Vad det kan skapa för lust för de jordbildande
av lösa, det intresserar kanske mindre utskottet. Härefter är utskottet redan tärnya
jordbruk digt med att säga, att det vore till skada för jordbrukets framtid — att oodlad
m. m. jord får läggas under plogen! Utskottet för naturligtvis också fram fastighets 10

värdena, denna eviga juridiska egendom, som går före människorna. Mot dessa

konstruerade menliga följder, som bara tagas för goda med ett talesätt, väger
nu utskottet de fördelar, som lagen skulle ha.

Fördelen ligger däri, att jord skulle kunna ställas till förfogande, men därvid
säger utskottet, att det behövs icke ännu, ty det finns överallt jord att köpa;
Sveriges skogsägarförbund har också gjort ett erbjudande att tillhandahålla
jord, och man bör nu avvakta resultaten härav. Utskottet framhåller på ett
ställe, att lagen skulle innebära ett obehörigt ingrepp i den enskilda äganderätten,
som endast i allra yttersta nödfall bör få äga rum. Att det verkligen
skall kallas ett ingrepp i äganderätten att låta jord, som icke ligger under bruk
utan, som 1847 års lagberedning kallar det, ligger under död hand, komma
under bruk för fattiga släkten — det är verkligen ett oerhört hänsynslöst
juristtal.

lör övrigt stämmer ju icke detta med vår grundprincip i de svenska hävderna,
kör det första ha vi en mer än ett tusen år gammal grundlag — nya testamentet
— i vilken man icke kan finna det ringaste stöd för den mening" utskottet här
gör sig till tolk för. Jag har åtminstone icke kunnat upptäcka något uttalande
i denna grundlag för utskottets mening. För övrigt har den civila lagen allt
mer och mer börjat använda expropriationsinstitutet, delvis även för sociala
ändamål. __ Det andliga frälset avskaffades av Gustav Vasa och det världsliga
av Karl XI, det var också ingrepp i äganderätten, och vad blev följden av dessa
mycket ]längre gående ingrepp? Jo. därom skriver professor Odhner i sin lärobok
i historia för skolorna, att »därigenom blev egendomen jämnare fördelad,,
slut gjordes på stormansväldet och allmogen återvann sin forna självständighet»5
Det är arbetet för dessa, såvitt jag förstår, för landet värdefulla framtidsmål’
som utskottet bestämt motsätter sig — alltså mot både gudomlig och mänsklig
lag. \ i befinna oss således här i en ren intressekamp, och det kan icke (»ärna
vara annat än befriande att konstatera detta.

Vad nu angår den jord. som säges stå till förfogande, och talet om att man
möjligtvis kan tillgodose denna sak men endast i den män efterfrågan på jord
icke blir tillfredsställd, är det nödvändigt att man mera ingående tager itu med
detta sätt att se saken. Vad vill nu det säga, att det råder en efterfrågan på
detta område? År det något som man kan inhämta på jordförmedlingsbyråerna
eller vid någon annan sådan institution? Var finnes denna efterfrågan inregistrerad:
Var kan man se, att bär finnes efterfrågan och här få de den jord, veder börande

behovar Det förhåller sig i själva verket så, att menige man efterfrågar
icke sadana saker, ty det lönar sig icke, och det förstå de sig icke på utan
de sitta var och en i sin vrå och tiga och lida — på det sättet går det till Den
som genomvandrat stora delar av Norrland och även det Övriga landet, som jag
gjort, och suttit i stugorna och talat med folket om dess behov, han vet, att där
linnés en elterlragan så ofantlig, att det icke finnes gränser för de åtgärder, som
staten borde vidtaga för att tillgodose densamma. Men här sitter lagutskottet
och vantar pa en officiell efterfrågan i petitioner till myndigheterna. Det
i ordalier sig nog så. att det är detta lidande folk — som sitter där tyst, som icke
sager någonting, icke kan säga någonting och icke har några resurser för att
ga i ram — som måste uppsökas och vägledas, och då först skall man finna det
verkhga behovet, I själva verket kan man säga, som det står i vår reservation,
Åt detta tal som föres sa mycket om att efterfrågan förmodligen är så och så
stor och att det alltid finnes jord att tillgodose den, är ett hån mot detta folk, av

Torsdagen deri 5 juni f. in.

5 X Nr 45.

vilket varje individ är bunden till händer och flitter — det är ett hån mot detta
folk att vid sådant förhållande försöka helt bekvämt komma ifrån deras bekymmer
genom att hänvisa dem till att lyfta på vingarna och flyga omkring i landet
samt falla ned på jordbruk, som äro till salu.

Skogsägarförbundets erbjudande har ju också framkallats genom vädjanden
från olika håll och även av egen självbevarelsedrift just för att förekomma, att
denna jord, som ligger i vinklar och vrår under död hand skall kunna få tagas
i bruk. Det erbjudande, som förbundet gjort, är mycket måttfullt tilltaget. Det
avser endast en bråkdel av den jord, som kan och bör stå till buds. Och vad
angår beskaffenheten av den jord, som erbjudandet omfattar, om det är endast
avskrap eller något mera, därom vet man ingenting, och därför har också, enligt
vad det upplysts, till och med jordbruksdepartementets egnahemsbyrå ansett, att
det borde göras en särskild undersökning om denna sak. Man skulle snarare
kunna säga, att måttfullheten i skogsägarförbundets erbjudande ropar efter eu
expropriationslag för att i yttersta nödfall kunna bringa ut i marknaden sådan
jord. som icke innefattas i anbudet.

Det är ganska lärorikt och på sätt och vis underligt — nedstämmande vill jag
icke såga. ty det tjänar ju egentligen ingenting till att bli nedstämd för någonting,
det avkastar ingenting — att tänka på, att Norrlandskommitténs stora
majoritet med en del högkonservativa män i spetsen — landshövdingen greve
Douglas, lantbruksstyrelsens chef von Feilitzen, byråchefen i domänstyrelsen
Kinberg, generalsekreteraren i överståthållareämbetet i Stockholm Berlin — var
fullkomligt överens om att det måste finnas en sådan lag åtminstone för de
delar av riket, som den norrländska förbudslagen omfattade. Det framlades då
också av denna stora majoritet, bestående av konservativa och liberalt betonade
personligheter, förslag till en sådan lag, som till och med på sin tid tillstyrktes
av fem landshövdingar. Det har aldrig blivit någonting åtgjort åt detta förslag.
Från regeringsmakten har hela tiden sagts, att först skola vi ha i hamn reformen
av den allmänna expropriationslagen, men när det väl är gjort, kommer det försummade
övervägandet. Den nya expropriationslagen blev 1917 äntligen antagen,
och någon tid därefter överlämnades ifrågavarande del av norrlandskommitténs
betänkande till jordkommissionen för att tagas i förnyat övervägande
i samband med utredningen beträffande det övriga riket.

Nu är det två decennier, tjugu hela år, som gått, och när man nu ser på
myndigheternas utlåtanden, är det bara en Konungens befallningshavande i
Norrland, som tillstyrkt förslaget — det var som sagt fem, som gjorde det
förut — och det var Schotte. Han är nu avliden, och jag förmodar, att hans
efterträdare är emot förslaget. Så industrialiserade ha vi numera blivit i den
högre ämbetsmannaklassen. Och lagutskottet vid 192-1- års riksdag har icke hunnit
längre än att detta är en avlägsen framtidssak. Det hade vi verkligen icke
väntat 1904, att det skulle gå så tillbaka, och allraminst hade vi väntat, att
detta skulle bliva en följd av den allmänna rösträtten.

Jag upprepar ett exempel, som jag anfört i ett särskilt yttrande till jordkommissionens
betänkande, som visst redan förut omnämnts en gång här i riksdagen,
bara för att belysa, vad det här gäller. När jag 1901 var på färd i lappmarkerna
bland annat för att studera förhållandena och höra folkets mening,
kom jag på ett ställe på gränsen mellan Västernorrlands och Jämtlands län,
där den goda silurjorden är och en myckenhet oodlad mark väntar på odlaren. Där
fylkades omkring mig en del ortsbefolkning, som sade, att där funnos de allra
utmärktaste odlingslägenheter. Det var jord, som förut tillhört kronan och vid
avvittringen skänkts till bondeklassen »för landets uppodling och bebyggande»,
som det hette, men som sedan genom de administrativa myndigheternas valhänthet
i stället gått över i bolagens ägo, som köpt jorden av bönderna, vilka icke
hade begrepp om de skänkta värdena. Det var just denna gamla kronojord.

Om

expropriation
av jord för
bildande av
nya jordbruk
in. in.
(Fertil.)

Pir 4a.

52

Torsdagen den 5 juni {. m.

expropriation fom de ville ha tiJ1 bruk’ men de kunde omöjligen få deri, ty den ägdes av boav
jord för it1"’ som avvisade alla sökande. Tjugo år efteråt, 1922, träffade jag doktor
bildande av Haglund, som varit där uppe och på statens uppdrag gjort undersökningar benya
jordbruk träffande odlingsmöjligheterna, och han berättade då för mig, utan att jag
m. m. alls talat med honofn om saken, att han varit uppe vid Tåsjö — det var just

( °f ■) vid Tåsjö detta hade hänt mig — och där hade varit en hel del folk, som sagt.

att i trakten funnes så ofantligt god jord, som de omöjligen kunde få upplåten
av bolaget och som det var så många som ville få bruka. Det var alltså tiugo
år efteråt.

Vet nu lagutskottet, att denna jord ingår i skogsägarförbundets erbjudande?
Vet lagutskottet, att detta erbjudande omfattar sådan jord överallt, där det
finns liknande förhållanden, som äro ofantligt vanliga? Vet. lagutskottet, att
all denna jord, som ortsbefolkningen, som sitter där uppe och icke kan lyfta på
vingarna och flyga omkring till Skåne och Östergötland för att skaffa sig
jord ty de vilja och måste ha jorden där de bo och ha sina rötter och utkomstmöjligheter
och anhöriga och allt sådant — vet lagutskottet, att denna jord står
till buds? Det vet lagutskottet icke alls.

Nu är det emellertid att märka, att lagutskottet flera gånger i sina betänkanden
betonat de märkvärdiga skiljaktigheterna mellan Norrland och det Övriga
Sverige — en legend, som uppstått, såvitt det rör dessa frågors grundlinjer,
genom att det blivit en särskild norrlandslagstiftning, och som nu har blivit
ytterligare spridd på grund av intresset att sätta portar för norrlandslagstiftningens
utbredning. Man har sagt, att det är sådana märkvärdiga skiljaktigheter
mellan de olika landsdelarna, ehuru arrendatorerna äro arrendatorer och
jordägarna äro jordägare i alla landsändar, och solen skiner och det regnar
lika väl i södra och mellersta Sverige som'' i de norra delarna, och vad som behövs
för en arrendators frihet är detsamma för hela landet och icke olika i Norrland
och i södra och mellersta Sverige.

Men här finnes verkligen en skiljaktighet, och det är. att den jord, om vilken
norrlandskommittén yttrade sig, förut varit kronojord, och en av anledningarna
till att norrlandslagstiftningen inskränktes till just det område, som den först
omfattade, var, att det var en särskild rättsgrund för kronan att ingripa och se
till, att den jord, som den vid avvittringen skänkt till bondeståndet, åter kom
i dettas ägo. Här ha vi en skillnad, en äganderättsskillnad, som ju utskottet
plägar fästa särskilt avseende vid. Och då hade man kunnat tänka sig, att
utskottet åtminstone tillstyrkt ett övervägande av norrlandskommitténs förslag
beträffande dess avvittrade eller storskiftade trakter i Norrland och norra
Dalarna. Men nu passar det icke längre med dessa skiljaktigheter, utan nu
är riket en enhet i detta avseende. En expropriationslag passar icke ens i Norrland.
Hade nu norrlandskommitténs förslag hunnit bli genomfört i Norrland,
hade lagen nog fått vara kvar där, och då hade man i stället sagt, att i Norrland
passar en expropriationslag men icke i de södra och mellersta delarna av
riket. Nu är olyckan den, att lagen icke är genomförd i Norrland och därför
passar den ingenstädes i hela riket.

Nu är detta egentligen två frågor, dels om expropriation för bildande av
nya jordbruk och dels om expropriation för bostadsändamål. Det borde egentligen
framställas särskilda propositioner på dessa saker. Vad jag nu yttrat mig
om är de nya jordbruken. I den andra frågan hänvisar jag till motionerna och
reservationen samt jordkommissionens betänkande. Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Linder med flera avgivna "reservationen.

Den pågående överläggningen blev nu för en stund avbruten.

Torsdagen den 5 juni f. in.

53

Nr 45.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 288, till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds propositioner nr 20 angående
försvarsväsendets ordnande och nr 21 med förslag till värnpliktslag
ävensom vissa i dithörande ämnen väckta motioner.

Fortsattes överläggningen angående andra lagutskottets utlåtande nr 39. expropriation

Herr Petrén, llror! Jag skall för min del villigt vitsorda, vad ock utskottet
uttalat, nämligen den samhälleliga vikten av att de åtgärder å förevarande nya jordbruk
område vidtagas, som kunna befinnas nödiga, Att bestämmelser på detta om- m. ro.
rådd tidigare varit synnerligen av behovet påkallade torde svårligen kunna be- (Fort8-)
stridas. Tänk blott på alla de 49-åriga kontrakten om nyttjanderätt till marken
för hus å ofri grund, som funnits och finnas runt om i bygderna. De vittna i
sin mån om att under gången tid mångenstädes jord ej stått att, med för framtiden
tryggad rätt, förvärva för grundandet av nya hem. Jag vill ock som min personliga
uppfattning deklarera, att jag livligt känner det såsom eu samhällets oavvisliga
plikt att se till, att den jordlösa befolkningen i landet får möjlighet att skaffa
sig jord för jordbruk och bostadsändamål. På den punkten har jag ingen som
helst tvekan om den skyldighet, som därutinnan påvilar samhället. Det är emellertid
nog så, som herr Nothin i början av debatten här i dag yttrade, att det
likvisst på denna punkten går en skiljelinje mellan socialdemokratisk uppfattning
gentemot andras. Ett bevis härpå är, att andra kammaren för en stund
sedan har antagit, icke den socialdemokratiska reservationen, utan utskottets
förslag i denna fråga. Skillnaden emellan de båda ståndpunkterna är i korthet
den, att socialdemokraterna nu med detsamma vilja genom lagstiftning bereda det
allmänna tvångsmedel för anskaffande av jord i och för bildande av nya jordbruk
och för bostäder. Den andra av utskottsmajoriteten företrädda^ uppfattningen
är den, att tvångsmedel för nu nämnda ändamål må kunna påkallas, i
den mån så befinnes behövligt, men att det icke med nuvarande tillgång å jord
är anledning att för närvarande börja lagstifta på detta område. Det synes
nämligen vara så, att det nu finnes utbud av jord till försäljning i stort sett
landet över. Och har man det intrycket, skall mall efter utskottets mening först
i den man det påvisats ett motsatt förhållande skrida till lagstiftningsåtgärder,
som syfta till att med tvångsmedel anskaffa jord för nu ifrågavarande ändamål.

Jag vill säga om det förslag, som jordkommissionens majoritet framlagt i
detta ämne, att det är av stora mått, och att det ligger i viss mån något bestickande
över detsamma. Det ger rätt till varje arbetsför man och kvinna,
som icke har tillräckliga medel att själv förvärva ett. jordbruk och som kan
antagas vara lämpad att driva ett sådant, att hänvända sig till statlig myndighet
för att få bistånd för förverkligandet av sin önskan, även medelst statslån
med lång amorteringstid och i möjligaste mån låg ränta för täckande av utgifter
för markförvärv, byggnaders uppförande och odling av oodlad jord m. in. ^ Det
är ock i förslaget uppdragna riktlinjer för statens inköp och eventuellt tvångsförvärv
av jord, avsedd att kunna utdelas till blivande köpare.

Vad som nyss nämndes av herr Lindhagen angående Sveriges skogsägarförbund
innebar nog från hans sida ett minnesfel. Det var nämligen icke pa de
grunder, som han angav, som kompletterande förfrågningar^ från jordbruksdepartementet
utgått till skogsägarförbundet, utan det var på andra grunder.

Dels gällde det att få visshet om, huruvida det beträffande^ salubjudna områdena
förefanns svårigheter beträffande relaxering av områdena vidlådande inteckningar.
Och dels ville man söka få reda på, å vilka tider nu löpande arrendetider
å de salubjudna fastigheterna ginge ut'', så att jordområdena bleve till -

Nr 45. 54

Torsdagen den 5 juni f. m.

Om

expropriation
av jord för
bildande av
nya jordbruk
m. m.
(Forts.)

gängliga för blivande köpare. I det förra hänseendet hava de ingångna kompletterande
svaren vant rätt så tillfredsställande, i det att det visat sig att inteckmngsförhållandena
beträffande de nu salubjudna fastigheterna legat i stort
sett gynnsamt till.

Jag skulle så ytterligare vilja framhålla, att på detta område har man särskilt
att se till, att det ordnas ute i orterna i de särskilda kommunerna så, att det där
linnés ombud eller personer, som hava skyldighet att stå den jordsökande befolkningen
till tjänst med råd och upplysningar i jordförmedlingssyfte. Huruvida
man darvidlag lämpligast skall bygga på hushållningssällskapens eller egnahemsnämndernas.
kommunala ombud eller å annan ombudsorganisation, den
iragan komma vi om en liten stund närmare in på vid behandlingen av organisationsfrågan.
Men av vikt är det under alla förhållanden, att jordförmedlingen
blir ordnad praktiskt och efter föreliggande behov, så att befolkningen ute i
orterna vet, vart den skall vända sig för att härvidlag få nödiga upplysningar

Och det är min bestämda uppfattning, att det för beredande av jord för nu
förevarande ändamål, åtminstone f. n. icke är behov att gå tvångsvägen Den
allmänna uppfattningen bland dem, som se dessa ting på nära håll ’ finna
icke tvångsbestämmelser härvidlag f. n. erforderliga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Herr Petrén sade. att skiljelinjen går här mellan den

Sifxualdemokratiska uppfattningen och alla de övriga partiernas uppfattning. Ja,
det förefaller verkligen som om detta uppriktiga avslöjande numera vore i det
närmaste riktigt. Men så var det icke år 1904. Då fanns ingen dylik skiljelinje,
utan da var det mänskliga i frågan huvudsaken. Nu har det mer och mer
blivit ep introssebetonad fråga. De praktiska idealen fly sin kos och man
samlar sig i någon slags klasskamp om jorden — i lagutskottet och denna kammare
under ledning av liberalismen, som förr gick i spetsen i riksdagen för en
malmedveten framryckning uti denna stora angelägenhet. Icke ville man då på
det sattet spela ut intressena mot varandra, utan man ville försöka lösa frågan
genom ett samfällt och kraftigt initiativ. Jag kan aldrig tillägna mig en annan
uppfattning, än att detta är en mänsklig fråga och icke en partifråga Vi befinna
oss nu i en vågdal med avseende å jordfrågornas behandling i jämförelse
med den goda vilja, som förr reste sig inom alla politiska riktningar till förmån
iör dem.

. har i debatten dessutom plötsligt sammanblandats tillgången på färdiga
jordbruk och icke färdiga Här är fråga om att bereda nya jordbruk, att sålunda
ta ett plus till den produktiva jord. som finnes i landet genom att odla ny jord
och mot detta bär man spelat ut den odlade jorden, och således även på det
sattet blandat bort korten.

.. Gentemot vad herr Petrén förut anfört vill jag säga, att det var icke annat
an ett upprepande av skälen för hans ståndpunkt utan nåo-ot försök ens att bemöta
mina Han har icke kunnat giva något skäl för, varför icke alla dessa
medmänniskor som dväljas i undangömda vinklar och vrår och som där vilja
ha jord, hora fa en hjälp, när oodlad odlingsmark på bolagsfastigheter och stora
egendomar skäligen står till buds i trakten. Det är väl då bra att ha tillhands
också en lag, som rättar till sådana förhållanden och i de flesta fall framtvingar
eu frivillig uppgörelse. Varför skall landet stå utan denna lag? Det beror
val pa, att man fruktar för. att denna lag skall komma att användas för sitt
P±te av allmänna, eller också fruktar man, att lagen i statsmakternas händer
ommer att oskäligt användas, och därför får man icke utrusta statsmakterna
med den. Man bör väl dock ha det förtroendet för det allmänna, att man ej befarar,
att lagen skall användas i andra fall än när det finnes ett verkligt
behov därav.

Torsdagen den 5 juni f. ra.

55 Nr 45.

Saken är emellertid nog den, att man fruktar framför allt principen, den ex^iation
kristna grundsatsen, att varje medborgare och således e.i blott de besittande utan av jord för

hven de jordlösa ha rätt till en flik av ett fädernesland. bildande av

:nya jordbruk

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen järn- m. m.
likt de därunder framkomna yrkandena propositioner, först pa bifall till vad ut- (Fort*.)
skottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Linder m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 39, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Linder m. fl.

-vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 35.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning''av väckta
motionär angående förslag till dels vanhävdslag, dels ock lag om skydd för
åbyggnader å jordbruksfastighet.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 93 i första kammaren av herr Lindhagen m. fl.
samt motionen nr 174 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen måtte

1) i skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till vanhävdslag enligt i motionen
nr 87 i första kammaren närmare angivna huvudgrunder; samt

2) för sin del antaga i motionerna infört förslag till lag om skydd för åbyggnader
å jordbruksfastighet.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner I: 93 och II: 174:

A) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd
å jordbruk;

B) för sin del antaga i utlåtandet infört förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ i lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland,
Dalarne och Värmland.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Jfr 45. 56

Torsdagen den 5 juni f. m.

Ang. förslag
till

varihävdslag.

Punkten A.

. ^träffande utskottets hemställan under denna punkt hade reservationer avgivits ,

V av herrar Linder, Lindhagen, Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Holmströmi
btockholm och Svensson i Skönsberg, vilka förenat sig i det slut, vartill
utskottet kommit, men gjort vissa uttalanden beträffande motiveringen; samt

. 2) av greve Spens, herr Martin Svensson och herr Magnusson i Skövde mot
vissa delar av motiveringen till utskottets ifrågavarande hemställan.

Herr Lindhagei): Uti detta utlåtande har utskottet ifrågasatt en lag för

hela landet mot vanhävd av jordbruk. Det är här liksom i fråga om arrendelagen
beträffande motiveringen som en skiljaktighet råder. Uti reservationen av
iierr Kinder m. fl., är det särskilt i två hänseenden, som vi skilja oss från majoriteten.
J

Den ena skiljaktigheten består däri, att lagen, som enligt utskottet bör omtatta
alla jordbruk, både självägda och arrenderade, skall i fråga om arrenderade
jordbruk enligt vår åsikt lägga ansvaret för vanhävden i första hand på
jordagaren åtminstone i fråga om sådana arrenden, som avses i norrlandslagen
och till vilka reservanterna anse att lagstiftningen även för hela landet bör
liisvidare inskränkas. I fråga om vanhävd å arrendejord har det hittills enligt
norr!andslagstiftningen ansetts vara tämligen självklart, att ansvaret för vannavden
maste läggas på jordägaren, och i den riktningen är norrlandslagen
skriven. Lagutskottet har i sin motivering börjat väsentligen underminera denna
ståndpunkt och sokt gorå gällande, att ur rättvisans och principiella synpunkter
borde ansvaret läggas på arrendatorn. Men det kunde ju vara modigt
medger utskottet, att praktiska skäl talade för, att lägga ansvaret på jordagaren.
J

• ,Ja£ tycke1"’ att ansvaret bör vila på den, som skall hava det. Då räcker det
icke ^längre med praktiska skäl, utan även rättssynpunkter måste ligga bakom
en sådan åtgärd. Det är denna rättsståndpunkt, som utskottet, såvitt jag kan
låsa dess våga motivering har omkastat. Utskottet synes förmena, att ansvaret
rätteligen borde i första hand överföras på arrendatorn och förmodligen då
också norrlandslagen omläggas jämväl för de områden, den hitintills omfattat

Ke ta kunna vy icke på något villkor godkänna, ty just det arrendesystem,
som det har ar fråga om och som har en social innebörd, har i första rummet
åstadkommit vanhavden. Därför bär också norrlandslagen inskränkts just till
sadana jordbruk, där jordägaren själv icke är intresserad av jordbruket och
icke sjalv driver detta. Det är därför, som det har blivit vanhävd på dessa
gårdar mera än pa andra gårdar. Alltså ligger missförhållandet i systemet
minst lika mycket som i arrendator^ förvållande. Systemet uppbäres emellertid
av jordagaren, och det ar sålunda han. som skall svara för systemet. Jag
ycker, att detta ar självfallet. Uti systemet ligger ju, att arrendatorn blir mera
liknöjd för att arbeta under osäkra förhållanden på annans jord, och det är
icke arrendatorns fel, utan framför allt systemets. Enligt systemet åligger det
ariendatorn ofta att pa order uträtta åt jordägaren andra arbeten än jordbruksarbete
och darav följer också, att han icke kan sköta sitt jordbruk på behörigt

Hr f?e + rf+-ar SJ.''?.te™et® och icke arrendatorns fel. Dessa småarrendatorer
aio ottast i åt tiga, vilket ock i sm man minskar för dem möjligheterna till full Stn

°Ch °1!-J Fxr fÖP iJem att fullSöra laga förelägganden att avhjälpa
uppkommen vanhavd. Aven detta ar en följd av systemet. Om däremot arren A™’-

oavsett alla dessa omständigheter, över hövan vanvårdar jordbruket,
imnas den allmänna arrendelagen och i norrlandslagen bestämmelser om att
eu sådan arrendator kan uppsägas av jordägaren även före arrendetidens slut.

Torsdagen den 5 juni f. in.

67 Nr 4.j.

Därför tycka vi, att det är en synnerligen oriktig och farlig anvisning att om
möjligt söka bygga en vanhävdslag för arrendejord därpå, att arrendatorn skall
i första hand svara för vanhävden. Utskottet är soin sagt självt litet osäkert,
om det verkligen låter sig genomföras. Dess inlägg är ägnat, såvitt jag förstår,
att beröva lagstiftningen ryggrad, d. v. s. att göra den ineffektiv. Ett utslag
sålunda av jordfrågornas nuvarande intressebetonade behandling, som går tämligen
ovillig till verket och söker undkomma mera genomgripande resultat, vilka
kunna skänka något, är ytterst farlig.

Den andra huvudsakliga skiljaktigheten avser frågan om vanhävdslagen bör
omfatta alla jordbruk eller vissa jordbruk. Därom äro meningarna delade och
här möta inga utpräglade partigränser. Inom det socialdemokratiska partiet
yppas olika meningar härom, och såvitt jag förnummit, är förhållandet detsamma
även inom de andra partigrupperna. Motionärerna ha därför hållit denna
fråga öppen.

Reservanterna, herr Linder in. fl., anse emellertid övervägande skäl tala för,
att man fortfarande bör stå kvar på norrlandslagstiftningens ståndpunkt, och
således beträffande övriga delar av Sverige, tills vidare åtminstone fortsätta
på den vägen. Därtill bör enligt vår mening komma, att lagen icke allenast bör
drabba bolag och enskilda spekulanter, som utarrendera jordbruk, utan självfallet
även fideikommissariers och andra större enskilda jordägares utarrenderade
jord. Vi grunda vår åsikt på det förhållandet, att det är särskilda skäl,
som tala för en vanhävdslag för sådana jordbruk, vilkas ägare icke själva äro
jordbrukare. Enligt alla utredningar, som verkställts inom de olika jordkommissionerna,
har det visat sig, att sådana jordbruk bli mera vanvårdade än sådana,
som skötas av sina ägare, av de verkliga yrkesidkarna. Man kan däremot
starkt ifrågasätta, om verkligen ett behov föreligger för att pålägga den störa
yrkesmässiga bondeklassen en vanhävdslag. Den sköter väl i alla fall sitt jordbruk
lika väl som andra yrkesidkare sköta sin näring. Den måste i stort sett
med intresse vårda sitt jordbruk, eftersom den är tvungen att leva därav. Därest
det på vissa orter, särskilt de avlägsna, felas insikt eller förmåga, måste man
råda bot på detta genom upplysning och ekonomiskt stöd, i den mån sådant
kan beviljas av statsmakterna.

På grund av de skäl nu anförts, yrkar jag beträffande motiveringen bifall till
den reservation, som är avgiven av herr Linder m. fl.

Herr Petrén, Bror: Man skulle kunna vara böjd förmoda, att en vanhävdslag
icke skulle hava någon nämnvärd betydelse i verkligheten, men ser man närmare
på förhållandena, finner man, att den norrländska uppsiktslagen särskilt
under kristiden tagits i anspråk i rätt så stor utsträckning. Erfarenheterna från
den s. k. odlingsorganisationens verksamhet bestyrka ock att vanhävd å jordbruk
under kristiden ej var någon alltför sällsynt företeelse. Tydligen kan
det återigen komma tider då en djdik lag kan bliva av betydelse.

Nu är det närmast å två punkter, varå den föregående talarens yttrande rört
sig, och rörande vilka han gjort gällande, att utskottet trasslat till förhållandena.
En av dessa punkter är den, huruvida lagen bör omfatta all i enskild
ägo varande jord eller huruvida den bör begränsas till vad som nu är fallet med
don norrländska uppsiktslagen eller kan komma att bliva fallet i en blivande
social arrendelag. Herr Nothin var inne på samma spörsmål och hävdade liksom
herr Lindhagen, att lagstiftning å området icke borde gälla annat än bolags
och enskilda spekulanters jord. Jag vill då härom säga, att liksom i alla betänkanden
från utskottet, vilka redan behandlats, utskottet även i det nu föreliggande
haft till syfte, icke att föregripa ett kommande ståndpunktstagande till omstridda
spörsmål, vilka ej därtill ansetts mogna, utan i stället att på grundval
av den inom utskottet förda diskussionen angiva vissa synpunkter i föreliggande

Ang. förslag
till

vanhävdslag.

(Forts.)

Nr 45. 58

Torsdagen den 5 juni f. m.

Ang''mSlaa spörsmål, vilka möjligen skulle kunna vara till något gagn för frågans fortsatta
vanhävdslag. behandling. Det har sålunda inom utskottet gjorts gällande, att folkuppfattnin(Forts.
) gön, står oförstående inför det förhållande!, att om det ligger två i lika mån
van hävdade egendomar invid varandra, kan den ena vara åtkomlig med uppsiktslagen,
medan den andra åter icke är det. I det ena fallet är det nämligen
eu arrendator under ett bolag — da kommer fallet in under uppsiktslagen —
medau åter det andra fallet gäller en självägande bonde — då blir lagen därå
ej tillämplig. Denna fråga angående omfattningen av en vanhävdslag har varit
omstridd alltsedan norrlandskommittén framkom med sitt förslag i ämnet. I utskottsutlatandet
har i denna del icke anförts något, som binder uppfattningen
däri utan endast framförts nagra synpunkter för frågans bedömande.

Vad sedan angår den andra av herr Lindhagen berörda frågan eller huruvida
beträffande utarrenderad fastighet ansvaret för iståndsättande av därå vanhävdat
jordbruk bör träffa jordägaren eller arrendatorn får jag säga, att jag personligen
lutar åt samma uppfattning, som herr Lindhagen givit uttryck åt
inom utskottet, eller att man måste äga rätt att även i sådana fall vånda sig
emot jordägarna. De hava ju i sin ordning tänkt erhålla vissa maktmedel
gentemot försumliga arrendatorer. När de se, att en begynnande vanhävd
yppas, kunna de enligt jordkommissionens förslag med tillhjälp av bestämmelse
i den föreslagna sociala arrendelagen förebygga vidare vanhävd och såmedelst
ställa saken till rätta- Flera av de skäl, som motionärerna anfört för att
lägga ansvaret i detta fall å jordägaren, synas mig emellertid icke i och för sig
vara sa bärande, .såsom att vanhävden understundom skulle hava förefnnnits redan
vid arrendetidens början eller ock vållats av den osäkra ställning, arrendatorn
intager. Aven om det understundom skulle hava förelegat vanhävd, när
■vederbörande arrendator tillträdde en egendom, är här ju icke fråga om annan
vanhävd än den vederbörande arrendator själv förorsakat.

Utskottet har, som sagt, icke i någon av de av herr Lindhagen berörda punkterna
bundit sig för en viss ståndpunkt, utan endast anfört vissa skäl och synpunkter
för och emot de av jordkommissionen och motionärerna därutinnan intagna
ståndpunkterna.

dag ber, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets förslag i den nu föredragna
punkten.

Herr Svensson, Martin: Da jag är reservant beträffande visso delar av

motiveringen och särskilt rörande den punkt, som den föregående talaren vidrörde,
nämligen att jordägaren skall vara ansvarig för den vanhävd, som arrendator
gör sig skyldig till, vill jag säga några ord.

Jag tror ej. att det är så synnerligen lätt att ordna denna sak. och det blir
mycket svårt för jordägaren, om han måste påtaga sig denna förpliktelse. Om
en jordägare arrenderar ut sitt jordbruk, och arrendatorn missköter jorden, kan
?et„ dröJa ganska länge, innan det lyckas jordägaren att få arrendatorn skild
ifrån avtalet. Under tiden försummar arrendatorn ytterligare jordbruket, och
vanhävden ökas mer och mer. Detta skulle nu jordägaren stå i ansvar för.

För övrigt har man varit mycket tveksam, huruvida man skall gå inför en
allmän vanhävdslagstiftning. De minnen och erfarenheter, som vi ha från kristiden,
äro just icke så lockande, att vi därav skulle föranledas att gå in för en
vanhävdslagstiftning. Vi veta, att det vållade ganska mycken oro. när vanhävdslagen
kom till. Begreppet vanhävd är nu ganska svårt att definiera. Det
beror ju i varje särskilt fall mycket på dem, som ha att avgöra, om vanhävd
kan anses föreligga eller icke. I sådana fall måste man ju även taga hänsyn
till vederbörandes ekonomiska förhållanden.

På grund av de skäl. jag nu anfört, bär jag anmält reservation mot vissa
delar av motiveringen.

Torsdagen den 5 juni f. in.

59

Nr 45.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att Ang. förslag
därunder endast yrkats bifall till utskottets i nu föredragna punkt gjorda hem- vanhäviUlag.
ställan. Därjämte hade i fråga om motiveringen framställts olika yrkanden, (Forto.)
till vilka herr talmannen ville återkomma efteråt.

På gjord proposition bifölls vad utskottet i förevarande punkt hemställt.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen^ hade yrkats dels att
utskottets motivering skulle godkännas, såvitt angick ifrågavarande pugkt dels
ock att kammaren måtte såsom motivering godkänna det yttrande, som innehölles
i den av herr Linder m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets motivering vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten B. Om skydd för

• i-i abyggnader a

Såsom förut angivits, hade utskottet i denna punkt hemställt, att riksdagen jordbruksmåtte
i anledning av förevarande motioner I: 93 och II: 174 för sin del antaga fastighetm.m.
i utlåtandet infört förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i lagen den
25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland.

Beträffande utskottets hemställan under förevarande punkt hade reservation
anmälts av herr Bror Petrén, greve Spens samt herrar Martin Svensson, Magnussmi
i Skövde och Ödström, vilka ansett, att motionerna i denna del ej bort till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Svensson, Martin: På grund av de skäl, som anfördes av andra lagutskottet
vid förra årets riksdag och som en konsekvens av kammarens förut
fattade beslut, när det gällde antagandet av provisoriska lagar för förlängning
av arrendeavtal, ber jag, herr greve och talman, att fa yrka avslag pa utskottets
hemställan under denna punkt.

Herr Tjällgren: Herr greve och talman! På grund av de skäl, som finnas
anförda i utskottets utlåtande, skall jag be få yrka bifall till utskottets hemställan
under denna punkt.

Herr Ingeström: Detta förslag till tillägg till lagen angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland innebär ju, att jordägaren icke skall
få rätt att å sin egendom nedriva byggnader och fastigheter, även om han därefter
nöjaktigt kan sköta jordbruket på densamma. Under min verksamhet ^som ordförande
i jordbrukskommissionen i Värmlands län har det många gånger inträffat,
att en skogsspekulant, som innehar en hel del egendomar, nedriver byggnader
på vissa av dessa egendomar och sedan från den gård, där han själv bor,
som ofta är till finnandes i en annan socken, nöjaktigt sköter jordbruket. Han
har på så sätt icke kunnat förbindas att uppföra nya byggnader. En sådan
tolkning har också vederbörande häradsrätt och hovrätt givit åt denna lag. Därför
står en jordkommission alldeles maktlös mot en sådan skogsspekulant. På
detta sätt bli dessa åkerbruk utan byggnader och komma således i en framtid
förr eller senare att utläggas till skogsmark.

Då sådant ur nationalekonomisk synpunkt innebär en synnerligen stor förlust,
vill jag vädja till kammaren att antaga det förevarande tillägget till lagen.

Herr Petrén, Bror: Jag anser mig skyldig att yttra några ord i denna fråga.

Enligt mitt förmenande finnes det bär ett visst sakligt fog för att något göres.

Åtskilliga domstolsprejudikat i frågan jämte de erfarenheter å detta område,

Xr 45. GO

Torsdagen den 5 juni f. m.

°ålwQanader*ä SOm gJ°rts.inom jordbrukskommissionerna, och om vilka den siste talaren yttjordbruks-
rade sig, giva ett visst stöd för behovet av att något bör göras. Att jag reserfartighet
m. m. verat mig emot utskottets hemställan beror därpå, att det synes mig lämpligare,
(Forts.) att Kungl. Maj :t först närmare tillser vad som är att i lagstiftningsväg åtgöra
och därom framlägger förslag, innan man från riksdagens sida antager utformade
lagbestämmelser i ämnet. Jag har den erfarenheten, att riksdagen i allmänhet
bör vara betänksam med antagandet av motionsvis framförda provisoriska
l^gar och en sådan är ju till sin natur det nu föreliggande förslaget. Emellertid
kan jag som sagt vitsorda, att det å detta område förefinnes ett reellt
behov av vidgade lagbestämmelser, ehuru jag för min del anser ömkligt, att utskottets
förslag icke nu bifalles, utan att man i stället bör från Kungl. Maj:ts
sida på grund av skrivelsen om lagstiftning rörande vanhävd å jordbruk förvänta
lagförslag i frågan, eventuellt, om så befinnes nödigt, av provisorisk
natur.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de yrkanden,
som därunder förekommit, gjorde propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Martin, begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan herr talmannen uppstått och avlägsnat sig samt ledningen av kammarens
förhandlingar övertagits av herr andre vice talmannen, företogs omröstningen,
och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:

J a — 51;

Nej — 44.

På framställning av herr andre vice talmannen beslöts, att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
memorial nr 2, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4,44 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 5 juni e. m.

G1

Nr 45.

Torsdagen den 5 juni e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och bordlädes sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
memorial nr 3, med hemställan om anvisande av ersättning åt utskottets tjänstemän
och vaktbetjaning.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående astadkommande av en organisation
för handläggning av de sociala jordärendena.

Ang. en
organisation
för de sociala
jordärendena.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 98 i första kammaren av herr Lindhagen m. fl.
samt motionen nr 179 i andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen matte i skrivelse
hos Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för riksdagen
framlägga förslag till en för handläggning av de sociala jordärendena
lämpad organisation.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande motioner 1:98 och 11:179 måtte i skrivelse
hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande
behovet och lämpligheten av en för sociala jordärenden lämpad organisation
samt för riksdagen framlägga de förslag, som härutinnan kunde erfordras.

Reservation hade anförts av herr Bror Petrén, greve Spens samt herrar Lundell
och Magnusson i Skövde, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande
motioner ej bort till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lundell: Herr vice talman! Denna motion angående en organisation
för de sociala jordärendena, som hänvisar till jordkommissionens förslag, innebär
för det första en centralstyrelse, för det andra en jordkommission i varje län
och för det tredje en jordkommitté i varje socken eller, där smärre socknar finnas,
en kommitté för två eller flera socknar. Man kan således säga, att det
skulle bli så gott som ett nytt ämbetsverk. Utskottet framlägger icke några
övertygande skäl för behovet av en sådan organisation, och jag kan icke se, att
riksdagens beslut i jordfrågorna nu ge anledning till inrättandet av en dylik
organisation. Utskottet ifrågasätter, att kolonisationsverksamheten, jordförmedlingen
och egnahemsrörelsen skulle övertagas av denna nya organisation,
och antyder, att staten därigenom möjligen skulle kunna göra besparingar. För
min del tror jag, att om egnahemsrörelsen och jordförmedlingen överflyttas från
hushållningssällskapen till den ifrågasatta organisationen, så blir det dyrare
och mindre betryggande för staten. På grund av den kontakt, som hushållningssällskapen
ha med landets jordbrukande befolkning, anser jag även, att

Nr 45. 02

Torsdagen den 5 juni e. m.

organisation egnahemsrörelsen bäst främja.? genom hushållningssällskapens beredning på sätt,
för de sociala 80m ?.u0sker- Det synes mig sålunda icke föreligga tillräckligt med arbete för
jordärendena, hen ifrågasätta organisationen. Innan man inrättar ett nytt ämbetsverk, bör
(Forts.) man väl ha fullt klart för sig vad detta verk skall göra.

Jag kan sålunda nu, då inskränkningar i statens verksamhet i besparingssyfte
behöva göras, icke alls vara med om en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens
syfte, utan anhåller därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till herrar Petréns m. fl. reservation.

Herr von Kock: Den fråga, som nu föreligger, har liksom övriga, jord frågorna

berörande spörsmål varit föremål för mycket noggrant övervägande av
andra lagutskottet. Man har haft tillgång till bl. a. den utredning, som jordkommissionen
gjort i denna fråga, och man har även inhämtat experters uppfattning
om denna sak. Jag får för min del meddela, att jag efter den prövning
av frågan, som nu varit möjlig, har kommit till det resultat, att handläggningen
av de sociala jordärendena kan för närvarande karakteriseras så som
varande såväl dyr som dålig. Uppgifterna äro lagda på flera olika händer. Det
finns icke någon myndighet, som har översikt över hela detta sociala jordproblern,
och enhetlighet saknas. Därför är det icke heller någon -myndighet, som
har i speciellt uppdrag att taga initiativ och tillgodogöra sig de gynnsamma
situationer, som kunna uppstå, för att verkligen främja jordfrågorna.

De olägenheter, som lör närvarande vidlåda organisationen, torde bli flerfaldig!
större, om de jordlagar, som behandlats här i dag och i går, i en nära
framtid trädde i kraft. Jag tänker nu närmast på vanhävdslagen och den sociala
arrendelagen, men även på ensittarlagen och bulvanlagen. Dessa lagar
kräva ovillkorligen i resp. orter en kompetent myndighet, som tager hand omi
tillämpningen av lagarna och lämnar råd och upplysningar till den allmänhet,
som vill förskaffa sig jord och egna hem, och för övrigt leder utvecklingen fram
på den lämpligaste vägen. Till denna lokala organisation kommer det också antagligen
att i de olika länen krävas ett särskilt organ, ungefär så som för närvarande
är fallet i Norrland, där det inrättats de s. k. jordkommissionerna, vilka,
såvitt jag vet, utfört ett gott arbete.

Slutligen må även framhållas, att även hos statens förvaltningsorgan kräves
en reform, som samlar dessa jordfrågor hos en kompetent myndighet. Det är
klart, att man ej på förhand kan säga, huru denna organisation skall vara beskaffad.
. Det är ett invecklat och svårt problem att ordna'' denna organisation,
och jag är icke riktigt säker på att den föregående ärade talaren fullt och
korrekt återgav utskottets synpunkter i detta avseende. Det var nämligen icke
meningen att åstadkomma några högre kostnader i organisationsavseende: snarare
var det väl tvärtom meningen, att de jämförelsevis betydande medel, som
för närvarande anslås till olika myndigheter för att handhava de skilda sociala
! jordärendena, skulle kunna utnyttjas på ett mer effektivt och tillfredsställande
''sätt, vilket skulle tänkas ske om saken ordnades på någon annan linje, än vad
nu är fallet. Jag vill också begagna tillfället till att nämna, att utskottet icke
tagit någon bestämd ståndpunkt till frågan om huruvida egnahemsrörelsen —
med andra ord låneverksamheten för egnahemsrörelsen — skulle komma att läggas
i en eventuellt ny organisations hand. Utskottet har, såsom det framgår

Iay sid. 13 förklarat, att utskottet icke vill »taga ståndpunkt till frågan, huruvida
jordförmedlingen och egnahemslånefrågan bära fortfarande i organisationsavseende
avskiljas från de övriga sociala jordfrågorna, vilket på många håll
anses tillrådligast». Utskottet bär blott framkastat den tanken, att vid prövningen
av denna organisationsfråga även frågan om egnahemslånerörelsens
lämpliga anordning, skall komma i betraktande, men, som sagt, utskottet har
icke på något sätt bundit den blivande utredningen på denna punkt.

Tor,slagen den 5 juni e. in.

03 Nr 45.

Del är tydligt, att den blivande organisationen iir beroende på den utforin- orianimliun

Ang. eu

ning, som de väntade nya jordlagarna komma att fa, oeh därför är del omöjligt^“deTuciala
att närmare uttala sig om saken. Utskottet bär ej heller ingått pa någon de- jordärende.na.
taljerad plan för organisationen, utan i detta betänkande liksom i åtskilliga (Forts.)
andra sådana som i jordfrågan i år förelagts riksdagen, har endast framställt
vissa synpunkter, som böra komma i betraktande vid frågans framtida behandling.

Jag har med detta, herr talman, velat uttala den meningen, att det skulle vara
nyttigt, om i samband med de andra sociala jordfrågorna, som vi behandlat
i går och i dag, även denna fråga om en organisation, en lämplig och effektiv
och så långt som möjligt billig organisation måtte komma till sin lösning. Vi
svenskar äro ju kända för att vara goda organisatörer, och jag har för min del
klart för mig, att det på det område, varom nu är fråga, icke är tillfredsställande
ordnat. En tidsenlig organisation är därför behövlig, och när, som sagt,
flera nya jordlagar förväntas, föreligger det skäl, tror jag, att även taga upp
denna organisationsfråga. Det är således detta yrkande, som utskottet kommit
till, »att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande behovet och lämpligheten
av en för sociala jordärenden lämpad organisation». Det förefaller som
det borde vara en konsekvens av alla de övriga förslag, som här varit å bane.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr Petrén, Bror: Jag begärde i denna fråga ordet närmast med anledning
av ett yttrande på förmiddagen från Sörmlandsbänken av herr Nothin. Han
uttalade nämligen i sitt då hållna anförande ett beklagande över, om man av
kostnadsskäl skulle draga sig för genomförandet av en enhetlig organisation för
handläggningen av de sociala jordärendena, om jag fattade honom rätt. Detta
yttrande gör, att jag känner det som ett nödtvång att deklarera, att det icke
varit närmast kostnadssynpunkter som kommit mitt namn att bliva antecknat
bland reservanterna under utskottsbetänkandet. Och jag skall nu be att få med
några, ord beröra frågan något närmare.

Jag är för min del ej övertygad om behövligheten av att det skrives i denna,
fråga med hemställan att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande behovet
och lämpligheten av en för sociala jordärenden lämpad organisation samt om
framläggande av förslag i sådant syfte och detta av följande grunder:

Vill man se till, huru dessa ärenden i stort sett för närvarande handhavas, kan
man säga, att de äro hänförliga till två stora huvudgrupper. Den ena gruppen
av dylika ärenden handhaves icke f. n. av statliga organ mer än till en del. Det
är allt det som gäller egnahemslån everksamheten och jordförmedlingen med vad
dit hör. Dessa ärendens handhavande tillhör, som vi veta, närmast egnahemsnämnderna
ute i länen samt egnahemsbyrån i jordbruksdepartementet. °De bestämmelser
från år 1919, som vi hava om egnahemslånerörelsen, innehålla, att
egnahemsnämnden skall i varje kommun hava ett ombud med skyldighet, att,
såsom det heter i författningen, biträda nämnden i dess verksamhet samt tillhandagå
de lånesökande med råd och anvisningar. De nya bestämmelserna för
hushållningssällskapen med giltighet från och med nästa år innehålla också, att,
män skall i varje kommun hava ett ombud för hushållningssällskapet. Jag va-i
gar väl förmoda, att när denna senare organisation skall ordnas, dessa två olika
ombudsfunktioner i många fall komma att påläggas en och samma person i
socknarna.

Den ena huvudgruppen av sociala jordärenden är, som sagt, vad »om tillhör
egnahemslåneverksamheten och jordförmedlingen. Handhavandet av övriga sociala
jordärenden är f. n. mycket splittrat. Hit höra ärenden, som ^sammanhänga
med tillämpningen av norrländska uppsiktslagen och vad som angår kolonisationen
å statens marker i övra Sverige ävensom handhavandet av statens jordbruks -

5r 45.

64

Torsdagen den 5 juni e. m.

organisation dor‘Dn« och tillämpningen av ensittarlagen. Allt detta ligger för närvarande
för de sociala unc*er olika organ. Herr von Koch nämnde, att de nya lagar, som kunna vara att
jordärendena, emotse på grund av skrivelserna om lagbestämmelser emot bulvanskap, om social
(Forts.) arrendelag och om lag rörande vanhävd å jordbruk, komma i sinom tid att föranleda
behovet av vissa organ för att handhava dithörande ärenden. Det är
emellertid givet, att när man kommer till lagstiftning i dessa ämnen, det utan eu
särskild skrivelse från riksdagens sida kommer under övervägande, huru man
lämpligast skall anordna med organen för handhavandet av dessa olika ting.
Jag_ menar, att en skrivelse med påpekande av behovet och lämpligheten av enhetlighet
därvidlag är liksom icke av nöden, ty det ger sig liksom självt, att
enhetlighet i alla hithörande ting är ett naturligt önskemål. Man får'' väl ''därvid
anledning att bl. a. undersöka, huruvida hushållningssällskapen med deras
underorganisationer i deras nya skick kunna lämpa sig för tillgodoseende av
somligt av det, som de nya lagstiftningarna avse att främja, eller andra organ
därför kunna befinnas lägligare.

. Detta jordkommissionens förslag om en enhetlig- organisation för handläggning
av de sociala jordärendena är ju tillkommet under helt andra förhållanden,
än som nu äro tillfinnandes. Det är nämligen ett nödvändigt appendix till de
omfattande förslag, som framlades från jordkommissionen om friköp av arrenden,
om expropriation för bildande av nya jordbruk och om koncessionsbestämmelser
rörande vissa enskilda jordförvärv. Alla dessa olika lagstiftnmgsgrenar
krävde organisationsformer, som sträckte sig ned i de olika kommunerna. Riksdagen
har ju emellertid icke nu ställt sig benägen för något av dessa lagstiftmngsförslag
och det gör även sitt till, att man ställer sig mera betänksam emot
denna av motionärerna ifrågasatta framställning till Kung!. Maj:t.

Som jag redan i annat sammanhang sagt, har jag emellertid alldeles klart för
mig, o att allt som gäller jordförmedling måste genom det allmännas försorg
på något sätt bättre organiseras än för närvarande är fallet. Det har nämnts
av de båda föregående talarna, att i detta motionärernas förslag också ligger ett
förslag att eventuellt flytta in även allt, som har avseende å egnahemslånerörelsen.
under st atliga organ, med påföljd att i stället för hushållningssällskap en
skulle det bliva statskassan, som komme att sta risken för egnahemslånen, för
de lånebelopp således, som möjligen icke kunde komma att återbetalas. I den
delen är det ju visserligen så, att utskottet därutinnan icke tagit någon bestämd
position, men det menar jag är å andra sidan en svaghet, därför att, om man
skall skriva till Kungl. Maj:t i denna fråga om enhetlighet i organisationshänseende
och man icke är färdig att säga sin mening om, huruvida denna egnahemslåneverksamhet,
som ju är det betydelsefullaste på detta området, bör gå
in under gemensam handläggning med övriga sociala jordärenden, har man” i
själva verket icke mycket att bjuda Kungl. Maj.-t beträffande riktlinjer för frågan.
Till följd av den känning, jag haft med dessa ting i de två sydligaste länen,
har jag en bestämd uppfattning därom, att vad som hittills i denna delen gällt
med hushållningssällskapen såsom mellanhänder för egnahemslånen, har visat
sig vara i stort sett en sund anordning, emot vars utbytande mot en statlig organisation
å området man har anledning att ställa sig betänksam. Jag har därför
den uppfattningen, att en så långt driven enhetlighet på detta område skulle
vara av tvivelaktigt gagn. Man skall icke i detta fall kasta bort vad man har
för något oprövat nytt. ^ Det är för övrigt en mycket omfattande åtgärd att
flytta över denna stora låneverksamhet å väl numera över 100 miljoner kronor
från hushållningssällskapen till en statlig organisation. Den åtgärden skall man
antagligen draga sig för mer än en gång, innan man gör den.

Jag har med det nu sagda velat hava uttalat, att behovet av enhetlighet på
detta område så lågt sig gorå låter väl står fullt klart för mig. Behovet att
skriva i frågan står emellertid icke lika klart för mig. A andra sidan tror jag

Torsdagen den 5 juni e. m.

65 Nr 45.

ej, att det sker någon egentlig skada, om man skriver med begäran om en un- orA^{a™ion
dersökning i detta ämne. Jag har emellertid känt ett behov ^att deklarera skälen ^ S0Claia
till min från utskottsmajoriteten avvikande ståndpunkt i frågan. _ jordärendena.

Det har utan tvivel över denna debatt i jordfrågorna i dag legat ett relativt (Forts.)
starkt drag av försonlighet. Det är icke fritt för att man känner, som en talare
sade i början av debatten i dag, att vägarna gå en bra bit tillsammans. Det är
så, att andra kammaren hittills har i alla hithörande frågor utom en fattat
samma beslut som första kammaren, och vi stå nu inför den sista frågan, nämligen
denna om organisationen, däri utskottets utlåtande numera är antaget av
andra kammaren. Jag skall under sådana förhållanden ej alltför mycket beklaga,
om första kammaren här skulle komma att i strid med min uppfattning
i frågan följa medkammaren.

Herr Rooth: Jag är i väsentlig mån förekommen av utskottets ärade ordförande,
men jag skall i alla fall be att få säga, att det är med stigande förvåning
jag hört den ene talaren efter den andre, som icke är jordbrukare, uttala
sina stora bekymmer beträffande jordförhållandena i landet._ Jag är ju för
egen del icke jordbrukare, men jag har under hela min tid vistats bland jordbrukare,
varför jag tycker att jag i mycket kan taga del i deras öde.

Beträffande denna egnahemsrörelse, som det nu gäller, så har det ju av utskottets
ärade ordförande talats om att det är ganska väl ordnat redan i avseende
på denna sak. Inom det län, jag tillhör, ha vi för det första hushållningssällskapets
egnahemsnämnd, som håller expeditionen öppen varje dag. Vidare ha
vi inom länet bildat ett bolag, som heter Värends egnahemsbolag, som har samma
uppgift. Även det bolaget håller expeditionen öppen var dag och tillhandagår
alla, som önska köpa fastigheter, med råd och upplysningar. Såsom utskottets
ordförande yttrade, är denna rörelse av den beskaffenhet, att den, såvitt jag
förstår, icke lämpligen bör ryckas bort från länen. Det är en lokal fråga. Nu
ifrågasätter man ingenting mindre än att det skall bildas ett departement för de
sociala jordärendena. Det är ju något alldeles oerhört, om man tänker sig, att
alla dessa ärenden skulle sammandragas till en centralstyrelse. Har man då
icke nog ämbets- och tjänstemän? Jag kan icke se, att det finns minsta anledning
att här göra någon sådan framställning, som1 utskottet föreslår. Jag tror
ej, att man på minsta sätt gagnar denna rörelse därmed. Fastmer håller jag
före, att det bästa är att fortgå, som det nu är lågt.^ Det har icke försports från
bygderna något behov av denna nya organisation, såvitt jag vet.

Herr vice talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Tjällgren: Jag kunde visserligen instämma i det anförande, som

nyss hölls av herr von Koch, och sålunda icke taga ordet, men jag uppkallades,
då herr Lundell nämnde, att det här var fråga om att införa ett nytt ämbetsverk.
Jag vill då deklarera, att om jag vore av den uppfattningen, att det här
gällde att inrätta ett nytt ämbetsverk, skulle jag vara den förste att gå emot det
förslag, som utskottet kommit med. Jag ber få hänvisa herr Lundell till vad
uskottet sagt på sid. 13 i fråga om de kostnader, som för den nuvarande organisationen
drabba statsverket. Jag tror icke, att det skall behöva bli dyrare, om
man slår in på den väg, utskottet föreslagit.

Nu är det egentligen en annan sak, jag velat framhålla. Jag vill framföra
en del synpunkter, som jag framförde i utskottet, men som icke intagits i utskottsutlåtandet.
Jag är nämligen i den saken ense med herr Lundell, att stae
tens egnahemslånerörelse fortfarande bör ligga under hushållningssällskapen och
deras egnahemsnämnder, och jag tror ej, att det skulle vara. lyckligt att överföra
denna verksamhet till en ny organisation. Vidare har jag inom utskottet
framfört den tanken, att om denna lag kommer till stånd, man skulle vid till Första

kammarens protokoll 1921^. Nr -45. 5

Nr 45. G6

Torsdagen den 5 juni e. m.

organisation sättanc^e^ av de s- k. jordkommissionerna, som för närvarande redan finnas i de
för^dcTociala norrländska länen, gå till väga på annat sätt än för närvarande sker. För närjordärendena.
varande är det ju så, att dessa ledamöter utses samtliga av Kungl. Maj:t. Jag
(Forts.) tror, att det skulle vara lyckligare och bättre, om dessa kommissioner tillsattes
t. ex. på det sätt, att hushållningssällskapen och landstingen inom länen finge
utse var sin ledamot, och t. ex. ordföranden utsåges av Kungl. Maj:t. Det är
dessa synpunkter jag velat framföra här för att få dem antecknade till kammarens
protokoll, eftersom de icke influtit i utskottets förevarande utlåtande.
Jag vill också påpeka vad utskottet här i slutet av sitt utlåtande sagt. Utskottet
har nämligen sagt: »Utskottet är emellertid fullt enigt med jordkommissionen
derutinnan, att en. nyorganisation endast bör planläggas såsom en sammanfatt -ning och utbyggning av de nuvarande organisationerna.» Alltså är det icke
utskottets mening, att det skulle bli något slags revolutionerande åtgärder på
området, utan endast att man skulle få till stånd en enhetlig organisation för de
olika jordfrågorna. Jag har svårt att föreställa mig, därest nu denna bulvanlag,
varom riksdagen beslutit en skrivelse till Kungl. Maj:t i dag, skulle komma
till stånd hur man skulle kunna få en myndighet, som kunde övervaka och se
till denna lags efterlevnad, om man ej för det ändamålet skulle få till stånd en
kommission inom varje län. Jag tror, det skulle bli omöjligt både för länsstyrelserna
och andra myndigheter att på rätt sätt övervaka denna lags efterlevnad.
Det har ju redan av herr von Koch påpekats, att detsamma torde bli
förhållandet med vanhävdslagen och den sociala arrendelagen.

_ Jag skall inskränka mig till vad jag sagt och med det be att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Nothin: Om jag fattade herr Petrén rätt, hade han sympati och förståelse
för syftemålet, som låg bakom yrkandet i nu förevarande motion, men
han var rådd,, att ett bifall till utskottets hemställan möjligen skulle tolkas så.
att man bundit utvecklingen i någon viss riktning. Nu förefaller det mig, att
utskottets hemställan är skriven så pass allmänt, att dessa farhågor ej ha något
verkligt fog för sig. Jag tror snarare, att ett bifall till reservationen närmast
skulle tolkas såsom ett direkt stånpunkttagande för att någonting icke bör
göras, under det att ett bifall till utskottets hemställan förutsätter ett — jag
skulle vilja säga — ganska förutsättningslöst övervägande om vad som kan göras
för att få större planmässighet och enhetlighet. Sett ur de synpunkterna,
förefaller det mig, som om herr Petréns betänksamhet borde kunna till väsentlig
del falla, och jag får med erinran om samma synpunkter, som han framförde,
nämligen den saklighet, varav debatten präglats, och de i stort sett samstämmiga
beslut, kamrarna hittills fattat, yrka, att första kammaren ville biräda utskottets
av andra kammaren redan gillade hemställan.

Herr Hammarskjöld: Herr vice talman! Till en början tillåter jag mig att
på grund av egen mångårig erfarenhet vitsorda, att hushållningssällskapens
verksamhet för egnahemsrörelsen skötts på ett för staten synnerligen tillfredsställande
sätt. Säkerligen skulle det vara mycket svårt att införa en annan
ordning, som för staten skulle vara lika billig och lika riskfri.

Går jag därefter över till frågan i allmänhet, har andra lagutskottets ordförande
redan framhållit, att det förstås av sig självt och icke behöver påpekas
genom en skrivelse, att man vid varje lagstiftningsåtgärd, som vidtages, måste
laga, att man har organ för att sätta denna lagstiftning i verket. Detta är
självklart, och en skrivelse är en fullständig överflödsgärning, om den skulle
hava den betydelsen. Därav ledes man till den slutsatsen, att skrivelsen i själva
verket har en annan syftning, nämligen att framhålla behovet av enhetlighet
med avseende på vad som kallas sociala jordärenden. Detta låter bestickande,

Torsdagen den 5 juni e. in.

67 Nr 45.

men torde icke desto mindre vita på en illusion. Vi äro väl alla eller de flesta Ang.
av oss ense om att nu för tiden de sociala synpunkterna genomsyra och höra
genomsyra statens verksamhet på alla möjliga områden, särskilt också på jord- jordärendena.
politikens. Men därav, att sociala synpunkter måste anläggas vid statens verk- (Forts.)
samhet på skilda områden, följer ingalunda vare sig nödvändighet eller lämplighet
att sammanföra hela statens verksamhet under en stor, så att säga, socialstyrelse.
Det vore mycket illa, om icke alla de förvaltande myndigheter, som ha
med jorden att göra, tillämpade sociala synpunkter. Det vore mycket illa, och
det skulle vara illa, om de behövde det hjälpmedlet, att det skulle sättas en överordnad
myndighet för att tillvarataga dessa synpunkter. Likaväl kunde man
ifrågasätta, att det skulle finnas en gemensam styrelse för låt oss säga pensionsanstaltens
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet, samt för fattigvård och
sjukvård, för att endast nämna några förvaltningsgrenar med speciellt social
läggning.

Är det nu så, att det är en illusion, att man kan sammanföra alla sociala
verksamhetsgrenar, vore det också blott på jordpolitikens område, till ett ställe,
så försvinner ju det enda verkliga skälet för att i en skrivelse anhålla om utredning
angående en dylik organisation, ty, som jag redan i början sagt, det är ju
självklart, att ingen förnuftig människa tillskapar en lag utan att tillse, att det
finns organ för att tillämpa den. Det skulle också vara skadligt att tillsätta ett
sådant specialorgan för social verksamhet, om man därav komme att draga den
slutsatsen, att samtliga övriga myndigheter skulle vara fritagna från att i sin
verksamhet på jordfrågans område anlägga sociala synpunkter.

Jag tillåter mig, herr talman, att förena mig med herr Rooth i hans yrkande.

Herr Däld: Herr talman! Lagutskottets ärade ordförande nämnde, att de
föregående jordfrågorna i dag behandlats på sådant sätt, att det blivit samstämmiga
beslut i riksdagens båda kamrar, och utskottsordföranden antydde
med denna erinran, såvitt jag förstod, att det föreföll önskvärt, att även i denna
fråga samstämmigheten upprätthölles.

Jag kan för min del icke förneka, att det förefaller, som om logiken i detta
resonemang vore tvivelaktig. Om vi på grund av saklig övertygelse kunnat
här stanna för lika beslut som medkammaren i tidigare behandlade frågor, kan
denna omständighet svårligen föranleda därtill att, om flertalet i denna kammare
i förevarande ärende hade en annan mening än andra kammaren, man enbart
för att fortfarande uppnå samstämmighet skulle frångå sin övertygelse.

Detta blev, såvitt jag förstod, fallet med den ärade förut av mig antydde talaren,
som tycktes icke vidare hålla på sin, enligt min mening, väl befogade reservation.

Såvitt jag förstår, ligger det i utskottets hemställan inte något annat än
kravet på ett nytt ämbetsverk, i alla fall nya tjänstemän, och jag undrar, om
man verkligen vill på en så ytterst väg utredning, som den här föreliggande,
göra ett uttalande om ett så beskaffat önskemål. Herr Petrén gav i sitt uttalande
ett mycket kraftigt underlag just åt denna mening, att det här saknades stöd
för en positiv framställning. Nu har herr Nothin förklarat, att om man ginge
med reservationen, hade man sagt, att här bör icke göras något. Det är efter min
mening precis vad man bör säga, ty om saken är tvivelaktig, bör man icke handla,
och utskottets motivering har icke förmått åstadkomma något som helst
bärande skäl för att det bör handlas i denna sak.

Såvitt jag förstår, vill utskottet genom den sammanställning av siffror, som
förekommer i slutet på utskottets motivering, bibringa riksdagen den föreställningen,
att man redan skulle hava så stora utgifter för dessa ändamål, att man
utan någon ny utgift skulle kunna åstadkomma den nya organisation, som
ifrågasättes. Om jag bara går till en detalj i dessa siffror, nämligen den upp -

Nr 45. 68

Torsdagen den 5 juni e. m.

oracmisation ta?nJa SM“„av löner till jordbrukskonsulenterna, vilken upptages till icke
för de sociala F^dre an 265,000 kronor, stannar^ jag med ett frågetecken, hur det verkligen
jordärendena. ^an vara möjligt att åstadkomma någon slags besparing på den punkten genom
(Forte.) en ny organisation. .Det torde innebära ett våldförande på det råtta förhållandet
att uppge, att jordbrukskonsulenterna ha någon väsentligare verksamhet
med de sociala ärendena. Jag kan icke tro, att det genom att lyfta bort den ringa
del av sociala uppgifter, söm åligger jordbrukskonsulenterna, kan åstadkommas
någon som helst besparing i jordbrukskonsulenternas lön.

Jag kan således, herr talman, icke komma till någon annan mening, än att
det här gäller i själva verket att gå in för ett uttalande för en organisation, om
vilken man icke vet, huruvida den är behövlig, men om vilken man måste antaga,
att den kommer att kosta betydliga pengar.

Jag tror således icke, att kammaren har någon anledning att utan det närmare
övervägande, som tiden nu icke medger, uttala sig på sätt utskottet här
föreslagit. Jag ber därför för min del att fa yrka bifall till reservationen.

. Herr Gabrielsson: Den siste ärade talaren vände sig emot uppgiften på

sid. 13 i utskottsutlåtandet, där det uppgives, att konsulenterna huvudsakligen
sysselsätta sig med egnahemsverksamheten och att omkostnaderna därför ha
uppgått till 265,000 kronor. Det är sa, att det i varje län finns egnahemskonsulenter
och jordbrukskonsulenter. De hava icke egentligen såsom huvuduppgift
att sköta egnahemsverksamheten, utan de äro anställda såsom tjänstemän
hos hushållningssällskapen, och hava sålunda där sin huvudsakliga sysselsättning
, och på den posten kan det, såsom den föregående ärade talaren sagt, egentligen
icke göras någon besparing.

A idare finns det här en uppgift pa kostnaderna för jordförmedlingsverksamheten.
Det är ju ett förslagsanslag, som utgår med vissa procent på genom
hushållningssällskapens egnahemsnämnder förmedlade lån. Där kan det icke
heller, såvitt ^jag förstår, om det blir en nyorganisation, komma i fråga någon
besparing. Vidare hava vi den vanliga procent, som utgår till egnahemsnämndernas
eller hushållningssällskapens rena omkostnader för låneverksamheten,
således egentligen för indrivning av lånemedel. Icke heller här kan det göras
några besparingar genom ändringar beträffande skötseln av egnahemslåneverksamheten.
Om man skulle tillsätta en särskild organisation, för att sköta denna
verksamhet, bleve det helt enkelt en ny utgift för staten, och det bleve en central
organisation, som skulle halla reda pa de nämnder i länen, som nu sköta
denna .verksamhet. Under sådana förhållanden anser jag det vara ganska
vanskligt att ge sig in på detta område. Jag vet för övrigt icke heller, vilka
uppgifter en sådan organisation skulle få, ty egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen
sköta redan nu egnahemslåneverksamheten, och sedan hava vi
också jordbrukskommissionerna och sådana inrättningar, som hava till uppgift
att se till vanhävdslagen o. s. v.

Jag kan för min del icke finna, att det åtminstone för närvarande är någon
särskild anledning att nu skriva till Kungi. Maj:t och be att få en ny organisation
för denna verksamhet, och under sådana förhållanden ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Ingeström: Herr talman! Man har icke mycket sysslat med de sociala
jordfr.ågorna i praktisk riktning för att få erfarenheter beträffande en sådan
organisations behövlighet. För jordbrukskommissionerna har det varit omöjligt
att kunna stå i kontakt med de olika delarna av länen. Jordbrukskommissionerna
ålägga bolag och skogsspekulanter att uppföra nybyggnader, men då
det gäller att kontrollera denna verksamhet, hava de icke annat att göra än att
utse personer, som resa omkring på de olika ställena och kontrollera denna

Torsdagen den 5 juni e. m.

G9 Nr 45.

Ang. en

verksamhet. Det är klart, att det blir bra mycket dyrare, än om man inom or<]a„iealion
varm kommun hade en person, som man kunde vända sig till och som man jör de sociala
även kunde lita på så att man finge under ett visst tjänstemannaansvar av- jordärendena.

lämnade uppgifter. . , „. , (Forts.)

Ja, det har visserligen talats om, att det i varje kommun skall finnas ombud
för egnahemsrörelsen, men, såvitt jag icke är alltför illa underrättad, tror jag
att flertalet av våra svenska län sakna sådana ombud i de olika kommunerna
och vi få också tänka, att den organisationen icke bara har att sysselsatta sig
med egnahemsrörelsen utan även med många andra frågor, och det blir ju ännu
mycket mera, allt eftersom do nya jordlagarna, som vi vänta komma till stånd.
Beträffande denna centralorganisation vill jag pasta, att forhallandena nu aro
långt ifrån praktiska och långt ifrån riktiga. Upplåtelse av jord från statens
domäner är den sociala synpunkt, som allt mer och mer gor sig gällande, och
vi hava fått den erfarenheten, att de sociala synpunkterna inom domanstyrelsen
äro alltför litet företrädda, vilket är helt naturligt eftersom domanstyrelsen
skall vara ett affärsdrivande verk. Dessa jordarenden handhavas pa olika
byråer, så till exempel upplåtes jord dels ifrån skogsbyran och dels ifrån jordbyrån
inom domänstyrelsen, och olika synpunkter göra sig i bada fallen galande
Om vi tänka oss att, som vi få hoppas och som antagligen ar kammarens
mening, detta skrivelseförslag, som riksdagen nu avlater angående ecklesiastik
jord och jord, som nyttjas för egnahemsrörelsen, om den fragan förverkligas
står det klart, att den fordrar en synnerligen omfattande organisation och da
kan jag icke se annat än att såväl statens jord som kyrkans jord maste behandlas
under samma centrala organisation och brytas ut ifrån domanstyrelsen såsom
särskild byrå under jordbruksdepartementet. Det har pa manga hall vant
ett önskemål, som framträtt under de senaste åren, och i och med detsamma
som den kyrkliga jorden kommer in under statlig egnahemsverksamhet fa vi
väl hoppas, att det önskemålet skall förverkligas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets'' hemställan.

Herr Rootli: Herr Ingeström har ju en synnerligen stark och fast före ställning

om att det skulle vara så utomordentligt förmånligt, att även detta
ärende lägges under statlig kontroll, så att jag har val icke någon utsikt att kunna
förändra herr Ingeströms uppfattning. Men det förvanade mig mycket att
höra herr Ingeström säga, att det saknas sockenombud inom de respektive lanen.
Kan detta nu vara förhållandet i Värmlands län, det känner jag icke till,

men inom mitt län finns det sockenombud! .... ,

Vidare vill jag säga, att denna nya förordning om hushållningssällskap ju
är lagd så demokratisk, att hushållningssällskapen bliva till ytterlighet val representerade
ifrån bygderna. Jag vidhåller den uppfattningen^ att denna rore -se är utav så lokal beskaffenhet, att den icke under nagra förhållanden bor laggas
under statens hand, och att, om så skulle ske, rörelsen därav enbart sku e
lida skada och icke nytta.

Herr Petrén, Bror: Herr talman! Jag har redan i mitt tidigare anförande
utvecklat skälen varför jag anser, att icke egnahemslånerörelsen bör flyttas
från de nuvarande organen till en nybildad organisation av statlig natur.

Nu var herr Ingeström i sitt yttrande inne på fragan, om icke jämväl statens
jordbruksdomäner lämpligen borde läggas in under handläggning av denna
tillämnade nya organisation. Jag vill då saga, att jag för mm del icke ar pa
det klara med lämpligheten härav och huruvida detta förslag är tillräckligt genomtänkt
för att från riksdagens sida nu skulle kunna framställas begäran därom.
Jag har väl sett, att jordkommissionen varit inne på den linjen, men jag

Jfr 45. 70

Torsdagen den 5 juni e. m.

iTMtla ttÄr ** ™der ""V"ande f5rh51kMl“ skulle Visa *

jordärendena. Jag begärde emellertid ordet närmast för att säga ifrån, att den mening som
(Forte.) uttalats i den av mig m fl. avgivna reservationen, den står jag fast vid och
för den kommer jag att giva min röst vid den förestående voteringen, samtid^
i jag emellertid givit uttryck for den uppfattningen, att jag icke alltför
njc e s lille beklaga, ifall den motsatta meningen vid voteringen möjligtvis
skulle visa sig aga större anslutning, viss som jag är, att en kommande flml

stulle kom,“ a“*»« “g „t Herr

Lindhagen: Utskottsförslaget utgår för det första därifrån att det
behovs en organisation för de ärenden, som nu föreslagits av riksdagen för en
vanhavdslag, en arrendelag, en ensittarlag och en bulvanlag. Det behövs någon
tillsyn over dessa lagar och någon, som tager hand om lagarnas framfärd

SäÄ''-'' fäI«»« -»&

organisationsfrågan, darfor att eu sådan folie av sig själv, på grund av att
koininissionen föreslagit vissa lagar, då skulle säkert med fog ha?a anmärkts
att detta vore en stor lucka i jordkommissionens förslag. På samma sätt är för’
hallandet, da riksdagen skriver om olika lagar. I det fallet ligo-er väl nek
ganisSaarenSfn“atUr’ att nk1sdaS?“ samtidigt på något sätt erinrar, jämväl om örring
tl0nSfragan °C 1 S°ker tlllagna Slg llå®011 mening om densammas utform Denna

hänsyn påkallar för det andra ofrånkomligt ett aktgivande även nå
i?(!,3a i0ner; f?Vlen S0<iiala J°rdfrågan, som redan finnas. Jordkommfs
fnTe f- fUrmt det appcabart; att tämligen fullständiga planlösheten

mftfr nitt°nsfrasa weJ b°ufa Vldarf -fortgå och allraminst i den mån nva uppgifter
tillkomma. Herr Hammarskjöld framhöll, att skrivelsens spets väl

unWteSrgDäat llbT^ eahetlighat- Ja> detta är också en av skrivelsens

ppgifter. Därtill skulle sa kanske ytterligare tillkomma en för arrendela^-en en

för vanhavdslagens utsträckning till riket, en för bulvanlagen, en för friköpning

lättas"''o" Tv V?\!T VS bÖr aT stajsmakten i varje fall på något sätt under
åtta. o. s. \. Vi hava redan en hel del spridda organisationer för den sociala

i1 * ragan sasom en för kronojord, en för ecklesiastik jord, en för vanhävds1
g f’ en för egnahemsrörelsen, en för ensittarlagen o. s. v. Det vore icke för
mycket, att aven riksdagen påpekade, att det icke får fortgå såsom hittills med
upprättande av en sarorganisation för varje sak. och ibland rent av med glöm också°

med1 va rf "lrltanke, ]a?arnas f örverkligande. Detta överensstämmer
också med vad 1919 ars riksdag just beslöt då den ur enhetlighetens synpunkt
för forsta gången medgav inrättandet av en central ledning av egnahemsrö
relsen i jordbruksdepartementet. Riksdagen förklarade då .även att organLåtmnen
borde efter ny undersökning ytterligare utvecklas. Det är icke^annat

Stt rÄttlletsall,” Sdag“ " 1919 gi0Kk vulning», son, inne dp^0ndkTmiS?i°aeri

kaT redogJ''ort för de belopp, som staten redan utgiver för
JäVZCla \J°FdfrUganiS ?rganisatl0n- Utskottet har i enlighet med därom framställa
önskningar också erinrat om några siffror för ådagaläggande av ste icke

°fbra avsevärda belopp för nämnda organisation! Därmed är

icke sagt att besparingar kunna ske i varje särskild utgiftspost. Utskottet har
endast betonat, att i stort sett det bör bli billigare att lägga en genomtänkt och

71 Nr 45.

Torsdagen den 5 juni e. m.

Ang. en

såvitt möjligt enhetlig plan till grund för det växande organisationsbehovet. orflram^oh-on
För övrigt innefattar utlåtandet en sammanjämkning mellan olika nyanserade fö de iala
meningar och för min del hänvisar jag till jordkommissionens betänkande i jorW».

dI1Herr Petrén har på sitt sätt motverkat ett övervägande genom att saga sig
icke hava något emot att förslaget därom bifalles och pa samma gång förklara
sie för egen del ej våga inlåta sig på något övervägande Detta synes mig värn
en visferligen ganska bekväm ståndpunkt. Den är dock farlig darfor att den
överlåter övervägandet i stället till en byråkrati som oftast star avvisande eller
ointresserad till den sociala jordfrågan. Riksdagen undgår emellertid ej att
en gång i alla fall nödgas taga ansvaret.

Herr Rooth: Herr talman! Bara några få ord till herr Lindhagen. Med
hänsyn till det utomordentliga intresse, som herr Lindhagen visar denna fråga
liksom så många andra, skall jag tillåta mig framställa eu inbjudan till herr
Lindhagen att komma ned till Småland, där jag atager mig att visa herr Lindhagen,
hur vi ha ordnät denna fråga.

‘ Herr Lindhagen: Om herr Rooth följer med mig till Jämtland, skall jag

visa herr Rooth, hur man där har ordnat saken!

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare pa avslag a vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemstalL; och fcjrklara
heir talmannen, sedan han upprepat propositionen pa bifall till utskottets hem
ställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Rooth m. fl. begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 41,

röstar T

J ci:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rosterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej — 52.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om befrielse för vissa marinen tilldelade
värnpliktiga från viss tjänstgöringsskyldighet
Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av väckta 0m
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utarbetande av en lagstiftning^
lagstiftning om driftsnämnder. nämnder.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 106 i första kammaren av herr Wigforss m. tf.
samt motionen nr 194 i andra kammaren av herr Johanson i Stockholm m. ti.

Nr 4o.

72

Torsdagen den 5 juni e. m.

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Forts.)

i J, motlonerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att h°s Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av en laÄstSnHm
dnftsnamnder i huvudsaklig överensstämmelse med de grundlinjer vilka framlagts
i ett av kommittén för utredning angående den industrielia demokratiens

talrnle Srif marS 19f3 aVglV6t fÖrskg tiU lag om driftsnämnder, med iakttagande
tillika av i motionerna upptagna tilläggsförslag.

flJtSik°ltet 1 dft föreliggande utlåtandet under hänvisning till vad däri
åtgärd8föranleda!’ ^ f°revarande motloner icke måtte till någon riksdagens

f-,5ener«>wAade an“a,lts av herran Linder, Sigfrid Hansson och Thorberg,

ÄÄTÄfts;.1 almar''Hage och Ho,msir5n‘1

Herr Wigforss: Herr greve och talman! Jag hoppas icke att vid denna
timme kunna vinna kammarens uppmärksamhet för detta ärende, men jag känner
mig anda skyldig att säga några ord i frågan. ränner

kan Valjcke väcka någon synnerlig uppmärksamhet i kammaren, om jag
håfl tiffdenn v T^ ^ “°tl0n väcktes från socialdemokratiskt

och om den iksdaf+~ U11(?er r1, vetsk.aP om denna riksdags sammansättning
tem-t i < d/,llnkt’ so™ de ollka, partierna, man skulle kunna såga i förväg,
tagit till denna fråga — icke var den ringaste föreställning eller det ringaste
hopp om att motionen skulle leda till ett positivt resultat vid denna riksdag, utan
meningen med motionen var inte någon annan än den att söka få fram en verklig
diskussion om de problem, som här rullas upp. Jag kan endast beklaga, att

dih11 därförb1lj^arama syfte med motionen visat sig icke kunna uppnås,
dels darfor att ärendet kommit fram vid en så sen tid på riksdagen, att det med
e ler mot nlcsdägsmannens vilja icke kan samla något större intresse, tv de kunna

denna ^chT^..for, ,fraf°r’ f°m säkerligen ligga dem mycket närmare än
• a ?•’ i . s darfor att utskottet, som avvisat motionen, egentligen icke gått
in i diskussion av sakfragan utan avvisat motionen på. om jag så får säo-a rela skot/pfme

a Sf a •'' °et * f®d hänsyn tiU ^redningens nuvarande läge som utskottet
närmast säger, att det anser, att riksdagen icke i detta ögonblick kan tadnstrie?fink
£il hda spörsmdet om driftsnämnder eller hela spörsmålet om industriens
demokratisering. Jag förnekar icke, att det kan finnas vissa skäl för
den som icke närmare intresserar sig för saken, att på dessa grunder avvisa
ett stfmclpunlctstagande till /ragan. Men, om man skall tala ärligt och uppsigt,
undrar jag, hur manga medlemmar av utskottets majoritet eller hur
manga medlemmar av denna kammare, som verkligen föreställa sig, att utlåtandet
från de tva höga ämbetsmän, som äro utskickade för att under sex veckors
• ±orsoka fasa reda pa hur en viss lagstiftning om industriell demokrati i

föfetl,eilfPeiSk^1r+der^rrkJa’ Jag tr°r icke'' Säger att det är många, som
föreställa sig, ^att det utlåtande, som pa grund av dessa studieresor kan avgivas

kommer att påverka nagra avsevärda grupper av riksdagens medlemmar eller i
avsevard grad påverka opinionen i landet.

pi dEdta sammanhang omnämner utskottet, att en sådan studieresa, som nu
haller pa att företagas, borde kunna bil sa mycket mera värdefull, som den officiella
kommitté, som har haft utredningen av detta ärende om hand, huvudsakhgen
synes ha stött sig pa litteratur i ämnet, alltså inte på några egna direkta
iakttagelser. Nej, det är alldeles riktigt, att kommittén som sådan inte har kunnat
stödja sig pa nagra egna direkta iakttagelser, men den form av utredning
som Kungl Maj :t nu har föranstaltat genom att skicka ut dessa högre ämbetsman,
bär inte kommittén heller alldeles försummat, ty dess notarie, som utarbetat
den avdelning, vilken handlar om industriel! demokrati i olika europeiska och

Torsdagen don 5 juni e. in.

73 Nr 45.

utomeuropeiska länder, har verkligen gjort dylika studieresor, men resultatet
av dessa studieresor har inte blivit inryckt i kommitténs betänkande helt enkelt
därför, att vi inte ha kunnat dölja för oss, att dessa studieintryck äro i mycket
stor utsträckning personliga, d. v. s. subjektiva, färgade av undersökarens egen
uppfattning av dessa ting. Vi fruktade därför, att om hans personliga intryck
inrycktes i detta officiella betänkande, skulle det anses mera som utslag av vad
den ena parten har att anföra i saken. Hans sympatier lågo nämligen uttryckligen,
kan man säga, på den sidan, som önskar en utveckling av industrien i här
antydd riktning.

Emellertid har jag inte begärt ordet för att framhålla detta, utan den huvudsakliga
anledningen var, att jag med några ord velat beröra de reella skäl, som
utskottet, åtminstone i • förbifarten, anfört mot en lagstiftning, åtminstone för
närvarande, i detta hänseende. Det är, när utskottet. förklarar, att såsom känt
är och såsom framgår av de yttranden, som ha avgivits över kommitténs betänkande,
finnes det på arbetsgivarsidan ett alldeles kompakt motstånd mot varje
lagstiftning på detta område, och inte heller på arbetarsidan har man varit
enhällig, utan delvis kritiserat det förslag till lagstiftning, som kommittén framlagt
och som nu motionärerna ansluta sig till. Under sådana förhållanden, säger
utskottet, saknas den förutsättning, som man inom kommittén själv angivit
borde finnas, för att en lagstiftning på detta område skulle kunna genomföras,
nämligen en verkligt stark opinion bland de parter, som här^ närmast komma
i fråga, d. v. s. arbetsgivare och arbetare. När kommittén vågade skriva ned
en sådan sats som den, att en lagstiftning på detta område inte kan ha utsikt
att leda till något verkligt lyckosamt resultat, om det inte finnes en opinion
bakom inom intresserade kretsar, så skrev den dessa ord i full vetskap om. att
"de kunde föranleda missförstånd. Det var inte kommitténs mening att därmed
säga, att det måste finnas en opinion på båda sidor om den där klyftan, som nu
''skiljer arbetsgivarna från arbetarna, men det ansågs inte opportunt, om jag så
får säga, inte riktigt, att rent och klart säga ut att en sådan lagstiftning mycket
val kan genomföras, trots den ena partens bestämda motstånd. Det antyddes
emellertid i ganska tydliga ordalag genom hänvisning till den sociala lagstiftning,
som vi överhuvud taget hg och som i största utsträckning genomdrivits,
trots arbetsgivarens bestämda motstånd och trots deras bestämda förklaringar,
att varje steg på detta område skulle leda till mycket farliga konsekvenser för
det svenska näringslivet. Jag får säga, att det är så långt ifrån att den ena
partens -— i detta fall arbetsgivarpartens — motstånd mot värjo lagstiftning
är ett avgörande argument mot lagstiftningen, att jag skulle vilja säga, att detta
motstånd i detta ögonblick utgör ett av de starkaste argumenten för lagstiftning
på området i fråga. Som var och en vet, finns det bland dem som önska
en utveckling av industrien i demokratisk riktning, d. v. s. i den riktningen, att
arbetarna genom sina organisationer eller på annat sätt skulle få större möjlighet
att blicka in i industriens ledning, deltaga i och öva inflytande på denna, bland
dem som önska en sådan utveckling finnes det — och det av mycket naturliga
skäl — delade meningar om huruvida det är lämpligt att föra fram dessa ting
på lagstiftningens väg. De som av många anledningar inte äro några större
vänner av lagstiftning överhuvud, bruka anföra, att man vinner mycket _ mer
genom frivilliga överenskommelser, dels mellan arbetare och arbetsgivare inom
ett enskilt företag och dels kanske framför allt genom överenskommelser i den
form, som vi nu känna som kollektivavtal. Och det är utan tvivel så, att en
hel del skäl kunna anföras för att en utveckling i denna riktning borde kunna
försiggå under kollektivavtalets form, men det förutsätter antingen, att man
på båda sidor önskar något sådant, eller att den sidan, som önskar det, är så
stark, att den kan genomdriva sin vilja mot den ovilliga partens önskan. .

Nu kan man naturligtvis från det håll, där man inte önskar en lagstiftning,

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Forts.)

Är 45. 74

Torsdagen den 5 juni e. m.

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Forts.)

saga, att det motstånd, som från arbetsgivarnas sida i detta ögonblick reses gent
emot överenskommelser i kollektivavtalets form rörande dessa ting, det motståndet
är av precis samma slag som det som rests i en mängd andra fall, när det gällt
överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetarorganisationer men att detta
motstånd så småningom uppluckrats för att slutligen ersättas av ett fullt och
helt accepterande av kollektivavtal rörande en hel mängd ting, om vilka man
tran början på arbetsgivarsidan inte önskat träffa överenskommelse med arbetarnas
organisationer. Det är utan tvivel så, att man på vissa håll på arbetarsidan
pa samma satt är något misstrogen mot lagstiftningen och säger, att »det
vi vilja vinna, skola vi vinna genom egna krafter. Vi skola slå oss till det
gentemot arbetsgivarna, och vi bry oss inte om den hjälp, som ni möjligen skulle
kunna skänka inom riksdagen». Nu torde inte den övervägande stämningen på
arbetarsidan vara sådan, att man vill försaka den hjälp i detta hänseende, som
den fackliga rörelsen skulle kunna få från den politiska. Men om det är så
da staller sig saken praktiskt taget på följande sätt. Om man överlåter åt den
Ina avtalsformen eller åt parterna att i den fria avtalsformen söka sig fram på
detta område, mötes man för närvarande av arbetsgivarnas eller åtminstone låt
oss saga, arbetsgivarföreningens bestämda motstånd. Om man skall komma
någon vart ^på området, så tycks det inte finnas någon annan möjlighet, än att
detta motstånd upphäves genom en lagstiftning.

_h»u är det naturligtvis lätt att göra sig lustig över att man skall på lagstiftningens
väg och genom tvång få människor till någonting som källos för samarbete
Det ar mycket enkelt att göra sig lustig över den saken, men om man
ser till realiteterna, ar det inte så säkert, att saken ligger så enkelt och komiskt.

■y vad arbetsgivarföreningen säger är en sak, och vad den enskilda arbetsgivaren
menar är en annan sak, och det är inte givet, att den ståndpunkt, som
kanske under vissa, om jag så får säga. politiska hänsyn tar sig uttryck i en
förenings officiella förklaringar, helt och hållet och in i det yttersta delas av
aha medlemmar av denna förening. Det finnes fortfarande åtminstone en möjlighet
att hoppas, att de enskilda arbetsgivarnas uppfattning inte är alldeles
densamma som den som tar sig uttryck i de officiella uttalandena från arbetsgivarföreningarna
eller från andra håll och som man kan säga återspegla arbetsgiyarsammanslutnmgarnas
idéer. Det kali endast prövas genom att man får till
stånd en lagstiftning. Om det då skulle visa sig, att den mening, som tagit sig
UuTC • 1 dessa uttalanden, verkligen till den grad har genomsyrat de enskilda
arbetsgivarnas uppfattning, att dessa på intet vis vilja ha ett dylikt samarbete
med sina arbetare ja, da ar det mycket möjligt, att hela saken måste förfalla
och att, som det också står i kommittébetänkandet, problemet får tagas upp med
andra medel.

Så mycket i fråga om arbetsgivarnas motstånd.

När det gäller de delade meningar, som blivit framförda från arbetarhåll, får
man ju komma ihåg, att en kritik från arbetarhåll inte är detsamma som en vägran
att ga med pa dessa linjer. Denna kritik är tvärtom i de flesta fall ett uttrvck
tor en missräkning över att man inte kunnat komma längre än som förefaller
kunna ske genom lagstiftning i en form som den här föreslagna. Detta är uppenbart
och för att påvisa det skall jag göra en jämförelse med de nyss debatterade
jordlagarna, Om det där är så, att det socialdemokratiska partiet motionerat i
eu hel råd punkter om relativt långt gående åtgärder, och t. ex. andra lagutskottets
ordförande finner sig föranlåten att gå med på dem ett stycke, så är
det tydligt,^att han inte skulle ta intryck av följande argument från dem, som
inte vilja ga något steg alls: Ja, men er ståndpunkt kritiseras av dem ni vill
illa jm! Det är uppenbart, att den kritik, som kommer från håll. där man vill
ga längre på samma väg, inte kan anföras som stöd för den uppfattningen, att

Torsdagen den 5 juni e. m.

75 Nr 45.

det skulle saknas vilja på ena hållet att verkligen sätta sitt inflytande bakom
en lagstiftning, när den väl kommit till stånd.

Jag tror sålunda, att de sakliga argument, som utskottet här har snuddat
vid, inte komma att visa sig bärkraftiga i fortsättningen, och jag är övertygad
om. att det blir en fortsättning. Det är utan tvivel så, att denna fråga hör till
dem, som komma tillbaka i den ena eller andra formen. Därför borgar, kan
man säga, det faktum, att kraven äro grundade i det nuvarande industriella samhällets
hela struktur. Det är, för att uttrycka saken kort, orimligt att tänka sig,
att de arbetarmassor, som redan ha nått vad man kallar politisk jämställighet
med övriga samhällsgrupper, som tränga in i det politiska och det kommunala
livet på alla vägar och där utöva sitt inflytande och som växa till i kunskap och
förmåga, man kan säga, med varje år som går, det är otänkbart,_ säger jag, att
de i längden skola lämna ledningen av hela det område av mänsklig verksamhet,
som heter industrien, inom vilket de ha att tillbringa större delen av sitt liv, i
händerna på andra grupper av samhällsmedborgare, och inte själva verkligen
kunna utöva något avgörande inflytande på de företag, av vilkas bestånd de i
sista hand äro beroende. Det är sålunda min övertygelse, att kravet är så
grundat i förhållandenas egen natur, att det kommer tillbaka.

Jag har i frågans nuvarande läge intet yrkande att göra.

Herr Petrén, Eror: Herr talman! Jag ber att få yttra några ord med anledning
av den föregående ärade talarens anförande.

Det är riktigt, som han sade, att utskottet icke ingått på något sakligt bedömande
av den föreliggande frågan, och när så ej skett, är det också naturligt,
att utskottets yttrande fått den kortfattade avfattning, som det nu föreliggande
betänkandet utvisar.

Jag vill med anledning av talarens anförande hava sagt, att jag har litet
mera tro på det möjliga gagnet av den i utskottsutlåtandet omnämnda studieresa,
som nyligen blivit anträdd. Den kan nog komma att lämna mera positiva
resultat, än den föregående talaren för sin del förmodade. Jag har också
hört talas om den studieresa, som aktuarien Brusewitz tidigare företagit i Ryssland
och kanske även i andra länder. Jag har emellertid den uppfattningen, att
dessa två representanter för kommerskollegium och socialstyrelsen, om vilka nu
är fråga, med den erfarenhet de ha å dessa områden, skola äga särskilda förutsättningar
för att efter några månaders vistelse i de i utskottsutlåtandet omnämnda
fyra länderna jämte Tyskland, för studerande av hithörande förhållanden
kunna tillföra sina ämbetsverk åtskilliga erfarenheter, som kunna komma
att bliva till gagn för frågan framåt.

Jag har under denna riksdag tidigare haft tillfälle att ur utskottssynpunkt
syssla med ett betänkande i en annan mycket viktig fråga från en kommitté,
tillkommen samma dag som den nu ifrågavarande. Det gällde då kontroll över
trustväsendet och jag kan icke neka till att det mogna yttrande, som i den frågan
härrörde från en av dessa två män, ger mig stöd för att denna studieresa
kan komma att bära mera frukt för den föreliggande frågan än den föregående
talaren för sin del förutsatte. Jag hyser sålunda icke samma skepsis å den
punkten, som han gav uttryck åt.

För min egen del vill jag i övrigt göra den bekännelsen, att intet ärende i ar
förelegat till prövning av andra lagutskottet, som synts mig erbjuda större intresse
än denna fråga. Jag har mer än en gång under riksdagens lopp kommit
tillbaka till hithörande kommittébetänkande och vid studiet av detsamma fått
ett starkt intryck av att man här står inför ett spörsmål, som hör framtiden
till och som ej kan undgå att vederbörligen beaktas. Inför åtskilligt av det,
som i betänkandet framförts, känner man en viss skepsis. Även med full för -

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Forts.)

Nr 45. 76

Torsdagen den 5 juni e. m.

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Forts.)

staelse för den strävan till främjande av en ordnad samverkan mellan arbetsgivare
och arbetare pa grundval av den naturliga intressegemenskapen dem
emellan, som genomgår förslaget till driftsnämnder, frågar man sig: är detta
en framkomlig väg för det avsedda ändamålet? Kan under nu rådande förhållanden
en reglering av hithörande förhållanden med lagbestämmelser tänkas bliva
till gagn, eller är det fastmera så, att den samverkan, man vill främja, bättre
skulle ses till godo under nuvarande förhållanden på den fria överenskommelsens
väg genom en vidare utveckling av bestämmelser i kollektivavtalen?

Av den, som tagit närmare del av detta betänkande, måste nog vitsordas, att
det lagförslag, som däri innefattas, utmärkes av en viss varsamhet, i det att
däri icke detaljerat angives de uppgifter, som driftsnämnderna skola hava. De
tilldelas enbart en rådgivande ställning i vad angår företagens ledning, och
denna varsamhet är otvivelaktigt en styrka i förslaget, när det nu bäres fram
som ett första försök till lagstiftning på området. När jag känner ett visst
tvivel om framkomligheten f. n. på den väg, motionärerna anvisa, har det sin
grund däri, att det hos de tva kontrahenterna, det här gäller, ej nu synes vara
tillfinnandes.. den känsla av intressegemenskap, som erfordras för att det skall
komma ut något gott av dessa driftsnämndsorganisationer. Utan tvivel är det
en viss risk, ifall man under sådana förhållanden tillgriper ett lagfästande av
en sådan institution. Den skapar möjlighet till vissa maktmissbruk. Jag är
ej säker på huru driftsnämnderna skulle komma att tillsättas, om det exempelvis
å arbetarsidan skulle bliva de kunnigaste arbetarna eller möjligen arbetare
med annan läggning, som av fackföreningarna skulle komma att utses till ledamöter
i nämnderna. Att arbetsgivarna å sin sida hava möjlighet till, om jag
sa far stiga, sabotage, synes ej vara tvivel underkastat. Bestämmelserna rörande
deras skyldighet att lämna arbetarna upplysningar angående företagen i
skilda hänseenden torde nämligen utan alltför stor svårighet kunna av vederbörande
i väsentliga delar kringgås. Det finnes här många irritationsmoment,
som kunna bliva till skada, så länge kontrahenterna i sitt mellanhavande känna
sig stå i den kampställning gentemot varandra, som de nu göra.

Den föregående talaren betonade, att man i denna fråga hade att räkna med
arbetsgivarsidans obenägenhet att medverka till åtgärder av nu ifrågasatt
slag. Jag bär tagit ingående del av de utlåtanden över kommittébetänkandet,
som finnas inkomna. Arbetsgivarna stå enstämmigt emot förslaget. Av de
fackliga arbetssammanslutningarnas utlåtanden får man ett mera blandat intryck.
Ledningen är ju böjd för att en lagstiftning, byggd å kommitténs betänkande,
kommer till stånd. Frågan blir emellertid, huru förslaget skulle
komma att te sig i den praktiska tillämpningen bland fackföreningens män ute
i orterna.. Det hänger mera på dessa, männen i ledet, vilka skulle komma att
sitta i driftsnämnderna och där verka i denna egenskap, än på arbetarledarna,
som .tänkt igenom problemet och sett sig kunna giva förslaget sin tillstyrkan.

Går man då till uttrycken för huru de särskilda fackföreningarnas styrelser
se på frågan i detta nu, får man nog av deras utlåtanden ett ganska starkt intryck
av, att man där i rätt stor utsträckning icke är böjd för en lagstiftning
av. det nu ifrågasatta innehållet. Gång på gång mötes man i utlåtandena av
frågan:. Vart för detta första steg i fortsättningen till? Hurudan är den vidare
utvecklingen å detta område, för vilken detta blott är en förberedande åtgärd?
Vad som nu gives är ej tillfyllest. Det måste beredas verklig medbestämmanderätt
för arbetarna i fråga om företagens ledning.

^Jag kan icke underlåta att, såsom belägg för vad jag nu sagt, läsa upp
några korta punkter ur ett par yttranden från de större fackförbunden, ty de
återgiva på ett påtagligt sätt, huru arbetarnas uppfattning av denna fråga är
i detta nu.

Tager jag t. ex. Svenska gjutareförbundet, som är ett av de större förbunden,

Torsdagen deri 5 juni e. m.

77 Nr 45.

säges i dess yttrande: »Vid en granskning av förslaget i fråga ligger det mycket
nära till hands att säga ut, att ingen lag alls på detta område är bättre än en
lag enligt detta förslag. Utan att ingå i några som helst detaljer av detta förslags
olika bestämmelser, så är dock det hela av sådan art, att arbetarepartens
ombud i dessa nämnder tillerkännas ett ytterst ringa inflytande, men väl en
mängd förpliktelser och skyldigheter.»

Styrelsen för svenska grov- och fabriksarbetareförbundet, vilket ju har en
mycket stor anslutning, säger: »Utan att pa, något sått vilja förringa värdet av
de erfarenheter, som arbetarna enligt lagförslaget kunna tillgodogöra sig, tro vi
dock, att detta icke i någon större utsträckning kommer att befrämja arbetsfreden,
alldenstund arbetarnas inflytande i fråga om företagens organisation ocn
förvaltning enligt förslaget endast kommer att bliva av rådgivande karaktär.
Skall man kunna hysa den förhoppningen, att genom driftsnämnderna skall kunna
förverkligas den goda mening, som i motiveringen till förslaget angives, synes
det oss böra närmare preciseras, att arbetsgivarna, verkligen äro skyldiga taga
hänsyn till de råd, anvisningar och förslag, som driftsnämnderna framlägga. —
Om fackföreningsrörelsen ostörd får utvidga och utveckla sin verksamhet, torde
efter hand arbetsgivarna nödgas medgiva arbetarna allt större inflytande ocn
medbestämmanderätt på olika områden inom arbetsföretagen. Med en utveckling
i denna riktning tro vi sålunda, att en verklig industriell demokrati av större
värde, än vad föreliggande lagförslag innebär, i vårt land skall tränga sig
fram. Att härför erfordras fortsatt kamp mellan arbetsgivarna och arbetarna
äro vi fullt på det klara med. Denna kamp torde emellertid slutligen komma att
leda därhän, att arbetsgivarna och övriga borgerliga element i samhället omsider
skola förstå att. uppskatta arbetareklassens värde och oundgänglighet, och att
det är otänkbart att införa fredliga och lugna arbetsförhållanden med mindre
än att arbetarna medgivas inflytande och medbestämmanderätt, som är av inneboende
värde ej blott för dem, som äga produktionsmedlen, utan även för dem,
som utföra det manuella arbetet i produktionen.»

Svenska handelsarbetareföfbundet yttrar, »att vi icke äro tillfredsställda med
det försåg till lag om driftsnämnder, som ovannämnda kommitté utarbetat.

Den medbestämmanderätt i företagets ledning, som arbetarna krävt, kan nämligen
icke sägas vara tillgodosedd, om förslaget upnhöjes till lag.»

Går jag så till ett annat av de större fackförbunden, Svenska metallindustriarbetareförbundet,
heter det i dess yttrande: »Om man nu mot varandra väger
de skyldigheter, som arbetarna genom detta lagförslag skulle komma att fa ikläda
sig, -och de rättigheter, vilka de som kompensation härför skulle erhålla, och
som så i sig skulle innebära den industriella demokrati, som genom lagförslaget
komme att framskapas, så kunna vi icke konstatera annat än att arbetarnas skyldigheter
skulle bli mycket stora, under det att de små rättigheterna^skulle komma
att inskränka sig till arbetsgivareupplysningar av för arbetarna måhända många
gånger tvivelaktigt värde. — Ehuru vi således icke kunna tillstyrka det föreliggande
förslaget till lag om driftsnämnder, äro vi dock icke motståndare, till
en lag, som, i enlighet med den ursprungliga uppfattningen om innebörden i begreppet
industriell demokrati, kan giva arbetarna verkliga rättigheter beträffande
det företag, genom vilkets verksamhet de skola erhålla sin utkomst, samt
som en konsekvens härav även arbetarnas för sin del motsvarande skyldigheter
gent emot företaget. — En första förutsättning för att arbetarna skola kunna
känna samhörighet med arbetsföretaget är således den, att i fråga om arbetares
antagande och avskedande, detta icke som nu är arbetsgivaremonopol och som
sådant i kampen mot arbetarna särskilt utnyttjas.» —

Och även i andra av yttrandena kommer man tillbaka just till detta: vi måste
vara medbestämmande såväl i fråga om arbetares avskedande som ock beträffande
deras antagande.

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Korta.)

Nr 45. 7 8

Torsdagen den 5 juni e. m

Om

■ anstiftning
ang. driftsnämnder.

(Forts.)

. Ridare har jag bl. a i min hand ett yttrande från styrelsen för Svenska stenindustnarbetareforbundet,
däri det heter: »— bedja vi få framhålla de positiva
förslag, som vi anse nodvandiga rörande driftsnämnds beslutanderätt, vilka böra
inrymma* i lagförslaget om detsamma skall bliva lag. Således föreslå vi, att
lagen skall medgiva beslutanderätt åt driftsnämnderna i nedanstående fall:

1. Via antagande och avskedande av arbetare.

2. Vid lärlingars antagande och deras anställningsförhållanden.

o. ,Vid anställande av förmän» etc. etc.

Vad särskilt angår detta sista om bestämmanderätt i fråga om förmännens
frckförbundS’11111161 ^ kraVet därå tiUbaka gäng på gång 1 från

,..J,af..lia1r velat foga dessa uttalanden till protokollet för att visa, att jag har
stod lor den uppfattningen, att det icke enbart är på arbetsgivarsidan, som det
mnes motstånd mot en lagstiftning av det nu ifrågasätta innehållet, utan även
hos fackförbunden. Jag har fått det intrycket, att man även å den sidan icke nu
ar mogen.för att söka en ordnad samverkan mellan arbetsgivarna, och arbetarna
etter de linjer forslaget innehaller. Det är redan av denna anledning, som jagtror,
att man i or närvarande icke kan hysa tillit till att. om man nu genomförde

denna lagstiftning om driftsnämnder, det under nuvarande förhållanden skulle
o.iva till gagn.

Ått denna fråga icke kan gravläggas, det har den föregående talaren rätt uti,
och det ar möjligt, att man med tiden kommer att söka sig fram på linjer, som
j lgga sa fjarran från de nu föreslagna. Men jag är icke övertygad om att vi
gagna sjalva saken genom att nu forcera fram frågan, och det är även i känslan
narav, som jag anslutit mig till utskottsmajoriteten, som ansett ett ståndpunktstagande
i denna viktiga fråga nu från riksdagens sida ej vara att tillråda,
err talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Sydow: Herr greve och talman! Då den förste ärade talaren icke
gjorde något yrkande kunde det måhända synas onödigt att ytterligare föranga
diskussionen. Herr Wigforss yttrade, att han gärna skulle sett att det
liar kunnat komma till stånd en allmän diskussion om förslagets detaljer men
såsom för hall an den a nu vore,, sade han. kunde detta icke ske. Jag vill icke
le ler ingå pa någon diskussion om alla detaljer i förslaget, men det var ett
eiler ett par yttranden av herr Wigforss, som jag icke kan låta stå oemotsagdm

Herr Wigforss yttrade, att, nar det i utskottets betänkande står, att en föruten
framgångsrik lagstiftning på detta område är. att de föreslagna
atgarderna skola visa sig uppbäras av en tillräckligt stark opinion bland de
närmast intresserade detta givetvis kunde tolkas så, att det skulle vara en
allmän opinion för saken bland arbetsgivarna, efter som de verkligen äro nära
intresserade, men det var icke meningen, sade han. utan meningen skulle vara
att genomföra forslaget aven mot arbetsgivarnas enhälliga opinion. Jag måste
saga herr Wigforss, att i sadant fall det är ett ganska underbart sätt att skridt
som man använt i kommittébetänkandet, förefaller det mig. Anledningen
till att man skulle genomfora förslaget även mot en enhällig opinion hos arbetsgivarna,
skulle enligt herr Wigforss5 mening vara den, att arbetsgivarna
alltid motsatt sig all social lagstiftning här i landet. Det förvånar mig att
herr Wigforss vill saga någonting sådant, ty det är ju icke alls riktigt. ’ Om
vi se pa de störa sociala lagar, som vi för närvarande ha, så är den viktigaste
bland dem lagen om allmän pensionsförsäkring, ty den har medfört större förmaner
för svenska folket . an någon annan, och vi finna, att den genomi
oi des utan motstånd tran arbetsgivarsidan, ehuru arbetsgivarna, såsom
dragande en mycket stor del av skattebördan, fingo en mycket stor del ■
av kostnaderna för denna lag lagd på sina axlar. En annan mycket

Torsdagen den f> juni e. in.

70

Nr 45.

viktig social lag, olycksfallsförsäkringslagen, för vilken arbetsgivarna ensamma
bära kostnaden, infördes likaledes utan något motstånd från arbetsgivarsidan
— det var en enhällig uppfattning bland dem, att grunden för att
de skulle biira denna börda var rättvis. Däremot vill jag gärna medgiva, att
arbetsgivarna gjorde motstånd mot åttatimmarslagen. Jag vill icke gå in på
huruvida detta motstånd var berättigat eller icke; därom äro meningarna delade,
och min mening torde vara så allmänt känd, att jag nu icke behöver angiva
den.

Vidare sade herr Wigforss, att han i övrigt icke var säker på att det vore
arbetsgivarna, som voro så bestämt emot en lagstiftning om driftsnämnder, som
icke fastmera arbetsgivarföreningen. Herr Wigforss ansåg sålunda antagligt,
att motståndet skulle vara större från arbetsgivarföreningen än från enskilda
arbetsgivare. Ja, en sådan uppfattning i detta och andra liknande fall är icke
så ovanlig, men jag försäkrar herr Wigforss, att den är fullkomligt grundfalsk.
Ifall herr Wigforss hade tillfälle att vara närvarande vid sammanträden med
arbetsgivarna, när de äro för sig själva och oförbehållsamt kunna uttala sitt
hjärtas mening, och hörde vad då sades om en lagstiftning sådan som denna,
skulle herr Wigforss absolut icke hysa en sådan tanke. Förhållandet är helt
enkelt det, såsom ju är ganska naturligt för var och en, som tänkt sig in i saken,
att arbetsgivarföreningen, som måste stå i spetsen och bära upp klander och
anfall, som komma utifrån, också måste tänka mera försiktigt på saken, än enskilda
arbetsgivare göra. Från enskilda arbetsgivare får man i dylika fall
ofta höra, att arbetsgivarföreningen icke tillräckligt kategoriskt och energiskt
förfäktat deras talan.

Vad sedan angår arbetarnas opinion, så har ju utskottets ärade ordförande
med utdrag av yttranden, som avgivits av fackförbunden, redan påvisat, att
denna opinion så långt ifrån är enhällig, att det tvärtom på många ställen,
bland många inflytelserika förbund finnas mycket stora betänkligheter mot
förslaget. Man anför häremot, att detta nog är riktigt, men att meningarna
enat sig till sist hos landsorganisationens representantskap, som enhälligt tillstyrkt
en lag i frågan. Ja, detta är sant, men det var genom en ovanligt
lyckad formulering, för vilken jag i annat sammanhang tillåtit mig att komplimentera
landsorganisationen. Eepresentantskapet tillstyrkte förslaget —
under villkor att vart och ett av alla de olika fackförbunden skulle få sitt särskilda
önskemål genomfört! De som ville ha en förändring, skulle få det, och
de som icke ville, skulle slippa det, de som ville, att lagen skulle genomföras,
skulle få sin vilja fram, och de, som icke ville det, skulle slippa lagen. Det.
var på sådana villkor, som förbunden gingo med, ty var och en skulle få, som
han ville ha det. Detta är en s. k. »enhetlig opinion» från arbetarnas sida! _

Jag ber nu att få säga, att, när herr Wigforss till sist yttrade, att man icke
bör tro, att dessa arbetare, som nu hava så stort inflytande i politiskt och kommunalt
hänsende, skola finna sig uti att icke också hava lika stort eller åtminstone
ett mycket betydande inflytande i ekonomiskt avseende på de företag,
där de äro anställda, detta låter mycket vackert. Man jag undrar, om det är
fullt logiskt. Ty det kan mycket väl hända, att det finnes en man eller flera
män, som ha stort inflytande politiskt och kommunalt, men som därför icke få
lov att taga makten över annan mans egendom. Yad beträffar de störa företagen,
aktiebolagen, så torde det väl vara så, att ledningen av dem skall utövas
av de män, som bära ansvaret för deras skötsel, ledning och ansvar, böra aldrig
få skiljas åt. De styrelsemedlemmar, som väljas av bolagsstämman, hava ansvar
enligt lag och inför bolagsstämman, de kunna för misskötsel dömas vid
domstol till skadestånd och kunna avskedas när som helst av bolagsstämman,
men dessa personer, som man vill taga från arbetarsidan och sätta in i styrelser
och i ledningen, äro utan ansvar, de stå icke i ansvar enligt bolagslagen och

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Forts.)

Nr 45. 80

Torsdagen den 5 juni e. m.

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Forts.)

de kunna icke avskedas av aktieägarna. Det skulle bli en splittring av makt
och ansvar som icke kan vara logiskt riktig och som, ifall den komme till
stånd, skulle leda till olycka för företagen.

Jag vill nu icke uttala mig om erfarenheterna från utlandet, dem få vi höra
talas om, när de personer komma tillbaka, som utskickats av socialstyrelsen och
kommerskollegium. Men så mycket torde herrarna veta, att i Norge, där man
genomfört en lag efter detta mönster, denna lag visat sig misslyckad bland annät
dartör, att den icke tillvunnit sig intresse från arbetarsidan.

Jag ber att få säga h^rr Wigforss, att om man vill arbetarna väl i detta
u VLUa Yl no£ all^> så bör man ställa det så, att industrin bär sig

och blomstrar. En ärad talare sade på förmiddagen, att det vore ett livsvillkor
lör svenska folket att jordbruket, dess viktigaste näring, bleve drivet så, att
det gave, om icke en lysande, så dock en dräglig existens åt dem, som utöva
det, och detta är riktigt, ty jordbruket skaffar uppehälle åt 48 procent av
svenska folket. Men industrin giver uppehälle åt omkring 36 ä 37 procent och
om industrin drives under gynnsamma villkor, få dess arbetare det bra, de få
det därigenom mycket bättre än genom lagstiftningsåtgärder. Om man’ser på
kurvorna över löneutvecklingen, finner man, att under lysande tider lönerna gå
upp och arbetarna få det bra — utan alla lagbestämmelser. Då är det en stor
konkurrens om arbete, arbetsgivarna kämpa inbördes för att få arbetare och
lönerna gå automatiskt i höjden. Men under dåliga tider gå arbetslönerna ned,
det uppstår arbetslöshet och andra svårigheter. Vad som här bör ske, det är
att man gör allt vad som göras kan för att industrin må trivas och gå framåt.

Herr greve och talman, jag ber att få förena mig i herr Petréns yrkande.

yröken Hesselgrcn: Då^jag reserverat mig i denna fråga, ber jag att med
nagra ord få angiva min ståndpunkt. Jag har icke reserverat mig mot utskottets
yrkande, utan endast mot dess motivering. Jag anser nämligen, att ett bilall
nu till motionärernas hemställan icke skulle gynna saken. I trots av det
tvivel mot de av socialstyrelsen och kommerskollegium utskickade personerna,
som uttalats av den förste ärade talaren, måste jag för mm del instämma i herr
Petréns åsikt, att den undersökning de göra nog skall komma att bli till nytta
för saken. Jag har också en bestämd känsla av, att man icke genom ett bifall
till motionerna nu kan binda sig vid ett bestämt lagförslag, sådant som det här
framlagda, dels uti utskottets betänkande och dels med den tillökning, som gjorts
av motionärerna. Jag tror icke, att frågan ännu är så mogen, att män kan vara
färdig att taga detta första försök till lagförslag. Jag tror, att det behöver
grundligt bearbetas, innan det lägges fram, och lägger man då fram det som en
grundlinje för den skrivelse man tänker sig; så är jag rädd för att man låser fast
saken pa ett för tidigt stadium. Varför jag reserverat mig är därför, att jag
för min del hoppats, att utskottet i sin motivering skulle ha givit uttryck åt en
mera positiv ståndpunkt inför behovet av denna sak. Personligen är jag nämligen
alldeles övertygad om, att vi maste fram på ett eller annat sätt på denna
väg. Jag förstår mycket väl, att det är en synnerligen ömtålig och vansklig
sak, därför att man har att göra med sådana intressemotsatser. Men å andra
sidan är jag alldeles övertygad om, att vi, om vi skola nå den ekonomiskt goda
utveckling för industrin, som av den föregående talaren framhölls såsom nödvändig
för att arbetarna skola fa det bra, också måste taga med i beräkningen den
lust- eller olustkänsla, som påverkar arbetet. Under mina inspektioner av olika
arbetsplatser har jag ofta tyckt mig märka att känslor av olust, en otrygghet i
arbetet, påverka det allmänna arbetsresultatet. Jag tror, att man måste räkna
med sadana saker och att man därför maste försöka att treva sig fram på
den väg, som här antytts, och försöka finna en form, som passar för våra för -

Torsdagen don 5 juni t*, in.

81 Nr 45.

hållanden. Jag tror icke, att vi kunna direkt taga efter utlandets monster,
inien kunna vi finna en form, som passar för oss, så är jag ganska övertygad
om, att det skall komma att bidraga till lösningen av några de svårigheter, som
medfölja det industriella arbetet. Från min synpunkt sett skulle det därför varit
bra, om utskottet velat mera bestämt uttala sig för ett fortgående på den väg,
som anvisats i motionerna. Som utskottets betänkande nu är lagt — det har
också utskottets ordförande själv sagt — är det mera ett avståndstagande från
själva saken än ett uttryck för ått man önskar ett arbete vidare på denna väg,
och det är mot denna tendens, som jag velat reservera mig, därför att jag tror
på sakens framtid.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra.

Herr Wigforss: Jag skall icke upptaga kammarens tid många ögonblick.

Det är med anledning av att utskottets ordförande uttalade, att det finnes påtagliga
svårigheter att gå fram till ett samarbete mellan arbetsgivare och arbetare,
som jag gärna skulle vilja säga, att det är uppenbart, att man i den
kommitté, som behandlade detta ärende, där vi hade fyra stycken stora arbetsgivare
och fyra gamla fackföreningsmedlemmar, icke svävade i okunnighet om
de svårigheter, som måste lösas. Dessa svårigheter äro så påtagliga, att jag
menar, att man icke ens behöver tala om dem. De äro själva utgångspunkten,
det är de, som konstituerat problemet. Utgångspunkten ligger däri, att inom
industrin, som tekniskt sett är ett samarbete mellan olika parter för att åstadkomma
ett gemensamt resultat, där man, om man vill se saken objektivt, kan
konstatera ett samarbete, där finnes på andra sidan mellan människorna en fullkomlig
kampställning. Det är om den utgångspunkten, som man måste saga,
att den i längden är ohållbar, och det är denna ohållbara ställning, som tagit sig
uttryck i det som man kallar den sociala oron.

Nu säger utskottets ordförande, att så länge denna kampställning är utpräglad,
så länge motsatsförhållandena äro så djupa, är det svårt att tänka sig ett
samarbete, som måste i någon mån grunda sig på förtroende. Ja, det kan man
säga, men då kommer motfrågan: vad menas det med detta »så länge». Finnes
det något, som tyder på, att motsatsställningen kommer att bli mindre, att
kampställningen skall komma att mildras? Det förefaller tvärtom, att, alltefter
som organisationerna växa i styrka och alltefter som man mer och mer
kommer till medvetande om de motsatta intressena på olika punkter, svårigheterna
också stiga att komma till ett förtroendefullt samarbete. Jag menar,
att detta är själva utgångspunkten för alla försök att nå fram; till samarbete.
Det måste pekas på gemensamma intressen, som utan tvivel ändå finnas i fråga
om produktionens utveckling. Man kan icke komma ifrån det inrotade misstroendet,
om man icke försöker övervinna det, och det är naturligtvis ett sådant
försök att övervinna misstroendet i någon mån åtminstone, som denna
tendens till industriell demokrati innebär. Det synes mig, att de av utskottets
ordförande citerade uttalandena från fackförbundshåll gåvo uttryck för denna
kampställning, för en misstanke: vad skall det vara till, vad få vi i stället?
Huruvida denna fackförbundens uppfattning om att de förlora någonting och
få litet i stället är riktig, skall jag icke gå in på, därom finns det delade meningar.
Men det är återigen ett konstaterande av fakta detta. De citat, som
utskottets ordförande dragit fram, understryka det problem, som det här gäller
att lösa. Men när man på fackförbundshåll säger: vi vilja icke vara med om
någonting sådant, om vi icke få bestämmanderätten, så har man på dessa faekförbundshåll
icke tillräckligt noggrant studerat vad detta betänkande innehåller.
Vad där uttryckligen säges är det, att på lagstiftningsväg kunna vi icke,
Första kammarens protokoll 19Sb- Nr bö. 6

Om

lagstiftning
ang. drifts•
nämnder.

(Forts.)

Nr 45. 82

Torsdagen den 5 juni e. m.

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Forts.)

åtminstone i detta ögonblick, komma fram till något som kan kallas beslutanderätt
och bestämmanderätt från arbetarnas sida. Men det är ingenting som
hindrar, att man på den förhandlingsbasis, som skapats genom dessa organisationer,
kan genom överenskommelser enskilt eller i kollektivavtalsform slå fast
vissa grader av en dylik bestämmanderätt. Det blir en sak, som industrins
arbetsgivare och arbetare få pröva sig fram till själva.

Så ett par ord med anledning av herr von Sydows yttrande. Jag kanske
utryckte mig så, att jag kunde bli missförstådd, när jag uttalade en misstanke
om, att det icke bland enskilda arbetsgivare funnes ett lika bestämt motstånd
till denna idé som i officiella uttalanden. Jag kanske uttryckte mig
så, att det lät som jag tänkte på lagstiftningsproblemet. Beträffande det är
jag ganska övertygad om, att herr von Sydow faktiskt taget har den överväldigande
majoriteten av arbetsgivare med sig, även om jag tror, att han icke
har alla med sig, att man på arbetsgivarsidan alltså icke vill veta av denna
lagstiftning därför, att man där icke känner något behov av densamma och
därför tycker att den är otrevlig och besvärlig. Vad jag syftade på var. att
kanske icke alla arbetsgivare skulle vara så bestämda motståndare till att, om
lagen genomfördes, gå till en förtroendefull diskussion om de problem det här
gäller, och det är det, som är det viktigaste. Ty om bara den möjligheten
finnes att komma till tals med enskilda arbetsgivare, är ett steg taget i rätt
riktning.

Sedan är jag naturligtvis villig att erkänna, att jag uttryckte saken något
absolut, då jag talade om det ständiga motstånd mot all social lagstiftning,
som rests från arbetsgivarsidan. Jag menade lagstiftningen på det industriella
området. När det gäller lagstiftning, som verkligen berör industrins arbetsförhållanden,
så hava- arbetsgivarna praktiskt taget icke allenast i vårt land
gått på en alldeles bestämd motståndslinje, ända till det ögonblick, då det icke
längre var möjligt att göra motstånd. Men efteråt har man funnit sig ganska
bra tillrätta med det nya. Herr von Sydow nämnde ett par exempel, men
han förbigick det viktigaste av alla, nämligen åttatimmarslagen, som ligger
närmast till hands. —- Jaså, nämnde herr von Sydow den, ja, då var det jag,
som varit ouppmärksam. Den saken ligger emellertid'' så, att det restes ett
alldeles påtagligt motstånd, ett rentav förbittrat motstånd från början, ända
till dess lagstiftningen blivit genomförd och en tid därefter för att, såvitt jag
förstår, med varje år som går allt mer och mer bedarra. Jag hör verkligen
till dem som tro, att när man skall gå till en definitiv lagstiftning, motståndet
från arbetsgivarsidan icke skall bli så svårt att komma till rätta med, men
det kanske är en optimism, som kommer att visa sig vara oriktig.

Så till sist några ord om industrins framgång. Det är tydligt, att industrins
bästa är en förutsättning för arbetarnas bästa. Men skulle det vara så omöjligt
att från den utgångspunkt, som är gemensam för herr von Sydow och
mig, draga den slutsatsen, att eftersom industrins välfärd är ett livsintresse
för arbetarna, så ligger däri en naturlig utgångsppnkt för att de skola ha
någon del i skötseln av industrin. Jag erkänner mycket villigt, att det stora
problemet ligger däri, att det som från arbetarsidan sättes in i industrin, nämligen
arbetarnas arbetskraft, är ojämförligt med det, som från kapitalets och
delvis från ledningens sida sättes in, det är ytterligt svårt att komma till en
avvägning av de olika parternas rättigheter. Men jag vill påpeka, att det lagförslag,
som här föreligger, icke förutsätter att man på lagstiftningens väg
skall beröva kapitalet, ägarna eller ledningen någon enda av de rättigheter de
ha, utan endast att bereda väg för förhandlingar mellan parterna om vissa
problem, som arbetsgivarna hittills ansett sig hava rättighet att avgöra på egen
hand, utan att fråga efter den uppfattning man hyser på arbetarsidan. Det är

Torsdugen den 5 juni e. in.

83

Nr 45.

icke annat än ett försök att på lagstiftningsväg sträcka ut det förhandlingsförfarande,
som nu tillämpas i fråga om lönevillkoren o. dyl., till ett område, som
hittills ansetts vara arbetsgivarnas egna område, men som är av den betydelse
även för arbetarna, att man icke i längden kan undandraga sig att även giva
arbetarna inflytande på detsamma.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial
nr 34, i anledning av en inom andra kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen
gjord anmälan om anledning till anmärkning mot statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande anslag till flottans
ersättningsbyggnad ;

nr 135, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
färdigställande av vissa utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade arbetsföretag,
dels väckta motioner om anslag för arbetslöshetens bekämpande m. in.;
och

nr 13G, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till bidrag till
vägunderhållet på landet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion om anslag till förhöjning av vissa livräntor,
biföllé vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 71, angående
vissa ändringar i bankoreglementet m. m1., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av väckta motioner om användande av genom importavgifter
för vissa slag av frö inflytande medel till växtodlingens främjande;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
i vad rör nionde huvudtiteln; samt

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl., tillhörande under nionde huvudtiteln uppförda
verk och myndigheter jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om

lagstiftning
ang. driftsnämnder.

(Fort».)

Nr 45. 84

Torsdagen den 5 juni e. m.

Ang.

provisoriskt
lönetillägg
åt vissa befattningshavare

vid bakteriologiska
laboratoriet
m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial nr 137, i anledning av första kammarens
återremiss av statsutskottets utlåtande nr 121 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg åt vissa befattningshavare
vid statens bakteriologiska laboratorium in. fl.

1 en till riksdagen avlåten, den 7 mars 1924 dagtecknad proposition, nr 120,
vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

dels medgiva, att för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 finge, utöver tillfällig
löneförbättring, utgå ett provisoriskt lönetillägg, för år räknat,

till envar av föreståndarna vid statens bakteriologiska laboratorium och statens
rättskemiska laboratorium med 900 kronor; samt

till envar av laboratorerna vid statens bakteriologiska laboratorium och statens
farmaceutiska laboratorium med likaledes 900 kronor;

skolande av ifrågavarande provisoriska lönetillägg s/s anses motsvara lön och
Vs tjänstgöringspenningar och i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som
kunde komma att utfärdas i fråga om tillfällig löneförbättring för budgetåret
1924—1925 åt viss personal inom den civila statsförvaltningen;

dels ock till beredande av provisoriskt lönetillägg åt vissa befattningshavare
vid statens bakteriologiska laboratorium m. fl. för budgetåret 1924—1925
under femte huvudtiteln anvisa ett extra förslaganslag av 4,500 kronor.

Utskottet hade i sitt utlåtande nr 121 hemställt, att Kungl. Majrts nu ifrågavarande
proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade första kammaren återförvisat
ärendet till utskottet, under det att andra kammaren bifallit utskottets
hemställan. I

I anledning av vad sålunda förekommit, hade utskottet i det nu förevarande
memorialet hemställt, att första kammaren måtte i ärendet fatta beslut.

Till följd härav föredrogs nu ånyo statsutskottets utlåtande nr 121.

Herr Widell: Herr greve och talman! Då statsutskottet avstyrkte Kungl.
Maj :ts proposition beträffande provisoriskt lönetillägg för bl. a. föreståndarna
för statens bakteriologiska och rättskemiska laboratorier, skedde detta, därför
att utskottet utgick från att det provisoriska lönetillägget skulle inskränkas till
de anstalter, som vid förra riksdagen blevo delaktiga av dylikt, alltså universiteten,
karolinska institutet, tekniska högskolan och naturhistoriska riksmuseet.
Genom det beslut, kammaren nyss fattade om att tilldela provisoriskt lönetillägg
åt professorerna jämväl vid veterinärhögskolan, skogshögskolan och flera andra
anstalter, har saken kommit i ett fullständigt nytt läge, och det är under sådana
förhållanden icke möjligt att vägra motsvarande löneförbättring åt förståndarna
vid statens bakteriologiska anstalt och rättskemiska laboratorium. Dessa stå
nämligen i fullständigt samma ställning som de professorer, vilka första kammaren
nyss beviljat provisoriskt lönetillägg. Jag vill särskilt påpeka, att bland
de av jordbruksutskottet uppräknade befattningshavarna är föreståndaren för
veterinärbakteriologiska, laboratoriet. Det är ju inte möjligt, att han skulle få
lönetillägg medan föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium skulle
bli utan. Jag måste därför framställa yrkande om att dessa professorer få, provisoriskt
lönetillägg. Däremot bör i enlighet med det beslut, som tidigare av

Torsdagen den 5 juni e. in.

85 Nr 45.

kammaren iattats, sådant tillägg icke tillkomma en del laboratorer och andra,
som av Kungl. Maj:t föreslagits härtill.

Nu är det ju givet, att man måste ställa sig tveksam till ett förslag om att
bifalla Kungl. Majrts proposition på denna punkt, då andra kammaren ju redan
bifallit utskottets hemställan och sålunda avslagit detta provisoriska lönetillägg,
och det sålunda måste bli en gemensam votering. Men jag utgar ifrån att denna
gemensamma votering kan betraktas som. en ren formsak, som icke behöver påkalla
ledamöternas av riksdagen närvaro i någon större utsträckning, da det torde
ligga i öppen dag för envar, att i händelse första kammaren nu beslutar i
överensstämmelse med det yrkande, jag kommer att framställa, detta även bor

bli riksdagens beslut. ., ,

På grund av vad jag anfört, får jag, herr greve och talman, yrka att riksdagen
må med anledning av Kungl. Majrts förevarande proposition dels medgiva,
att för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 må, utöver tillfällig löneförbättring,
utgå ett provisoriskt lönetillägg, för år räknat, till envar av förestandarna
vid statens bakteriologiska laboratorium och statens rättskemiska laboratorium
med 900 kronor; skolande av ifrågavarande provisoriska lönetillägg /3 anses
motsvara lön och Va tjänstgöringspenningar och i tillämpliga delar galla de bestämmelser,
som må komma att utfärdas i fråga om tillfällig löneförbättring för
budgetåret 1924—1925 åt viss personal inom den civila statsförvaltnmgen; dels
ock till beredande av provisoriskt lönetillägg åt föreståndarna för statens bakteriologiska''
laboratorium och statens rättskemiska laboratorium för budgetaret
1924—1925 under femte huvudtiteln anvisa ett extra förslagsanslag av 1,800
kronor.

Ang.

provisoriskt
lönetillägg
åt vissa befattningshavare

vid bakteriologiska
laboratoriet
in. fl.
(Forts.)

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt vidare enligt herr Widells yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10,11 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 45. 86

Fredagen den 6 juni.

Fredagen den 6 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 133 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må medgiva,
att av det pa extra stat för 1922 under femte huvudtiteln till statsbidrag åt
kommuner med flera för uppförande av vissa bostadsbyggnader anvisade reservationsanslaget
jämte därunder omförda besparingar ett belopp av 24.000
kronor må ställas till ingenjörsvetenskapsakademiens förfogande för utförande
av vissa tekniskt-vetenskapliga undersökningar på byggnadsområdet, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat avslå Kungl.
Maj :ts förslag om användande av ett belopp av 24,000 kronor av berörda reservationsanslag
med därunder omförda besparingar för vissa tekniskt-vetenskapliga
undersökningar på byggnadsområdet.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej •— 59.

Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 604, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 65 ja och 112 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 126 ja och
171 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut rörande jordbruksutskottets i
utlåtande nr 62 gjorda hemställan beträffande herr Bärgs in. fl. motion nr 115
i första kammaren och herr Jönssons i Fridhill in. fl. motion nr 205 i andra
kammaren, företogs nu jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande
av nämnda utskott i dess memorial nr 72 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att motionerna I: 115 och TT: 205
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Frtxlugen (len 0 juni.

87 Nr 45.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren för budgetåret 1024

____1925 anvisat ett extra anslag av 100,000 kronor för att efter Kung].. j.

beprövande användas för upprätthållande av den vid Weibullsholm bedrivna
praktiskt vetenskapliga växtförädlingsverksamheten.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 55.

Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag nr 605, som uppkstes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med *3 ja och Loi
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade roster befunnits utgöra 86 ja
och 206 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Föredrogs sammansatta bevillnings- och första lagutskottets memorial nr 2,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,

m. m.

I utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Majtts proposition nr 223 med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m, hade utskottet, utom annat hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga ett av utskottet i dess berörda utlåtande framlagt förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med sprit
drycker och vin.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna vid behandlingen
av nämnda utlåtande stannat i olika beslut beträffande 8 och 16 i förslaget
samt den till sistnämnda, paragraf hörande överskriften. Under det att
andra kammaren antagit sagda paragrafer och överskrift i den av utskottet
föreslagna lydelsen, hade första kammaren, i överensstämmelse med en av herr
Högberg avgiven, vid utlåtandet fogad reservation, godkant samma stadganden
i den av Kungl. Maj:t föreslagna avfattningen. I övrigt hade lagförslaget av
bada kamrarna antagits i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Med anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet till behandling förebåd
frågan om sammanjämkning av den skiljaktighet, som förelag mellan kamrarnas
beslut; och hade utskottet i det nu föreliggande memorialet hemställt,
att riksdagen måtte, båda kamrarna med frånträdande i angivna fall av tomt
fattade beslut, beträffande nu förevarande förslag till lag med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin antaga i memorialet
föreslagen lydelse av nyss angivna paragrafer.

Herr Björkman: Herr greve och talman! Då jag deltagit i behandlingen

av detta ärende i sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, skall jag e
att få säga några ord, bland annat därför .att jag tillhör den radikala flygel moln
sammansatta utskottet, som nu givetvis, liksom den högra, fatt ge med sig åt

Sk Smugglingen kan bekämpas dels på internationell väg och dels genom skärpta
straffbestämmelser. Den internationella vägen talade finansministern om har
i kammaren vid ett tillfälle, men man tycks icke hava gjort något åt den saken
efter konferensen i Kristiania. Vad beträffar de skärpta straffbestämmelserna,

Sammanjämkning

i fråga om
lagförslag ang.
olovlig

befattning med
spritdrycker
och vin.

Nr 45.

Sammanjämkning

i fråga om
Jagförslag ang.
olovlig

befattning med
spritdrycker
och vin.
(Forts.)

88

Fredagen den

juni.

1W? Htet’ Vt drabba 1 Mänhet icke cheferna för smugg lZg

u ™et88t™ffen1 aro da bättre men framför allt åtgärder av ekonomisk
art eller sadana åtgärder som behandlas i det nu godkända lagförslagets 8 8
3 mom. Med kännedom om det sätt, på vilket smugglarna gå till väga speciellt

om Ur!VandaS for smu^gHngen, är jag emellertid8övertygad

atji b . llksom 1 Nor&e kommer man att försöka begagna sig av bulvansvstem
och effekten av paragrafen med den formulering, som nu är föres Z J
plus minus noll. Men då förslaget i alla fall i övrigt betecknar etT frUmstet

10 V reffrVer+at “ig Utan gått med På detsamma i den övertygalS att
vi fal försöka att nästa ar reparera vad som nu brister, liksom vi i år^ att reDa Tei:tvik;Tat

g<ri \fjo! o(i] redan detta år skuiie haft st°rt gagn av.

tets hemstäffan! yrkande’ berr greve och talman> an bifall till utskot riaf

hemshtälird Överläggning bifölls vad utskottet i förevarande memo -

in e!l °b ernsfjil ® a m m a ns att a bevillnings- och första lagutskottets memorial nr 3,
betjänTngSta an anvisande av ersättning åt utskottets tjänstemän och vaktad
utskottet i detta memorial hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes

• s*at*utskottets :memorial nr 138, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
• e,dnflng av dvungl. Maj :ts proposition angående provisoriskt lönetillägg åt
vi"sa befattningshavare vid statens bakteriologiska laboratorium m fl • och”

»ÄSÄiSf??nr 56'' “8äen(ie beräknine»

tillASungenTh g°dkändeS baakaatskottet^ förslag till riksdagens skrivelser

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
angående vissa andringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. m
tiouer-den PenS1°nS'' 0011 “dragmngsstaterna, jämte i ämnet väckta mo ,

.„ni; 255’..i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
ii!^kung]ora, e..angaende1vissa andringar i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr
-66) med aHmanna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i stae
s tjänst m. fl. pensionärer, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 256, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående dyrtidstillägo- åt
pensionsberattigade änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m” fl
jamte i amnet vackta motioner;

, 3l06’ 1 fnledn/ag av Yissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, inne fattande

anslagen till pensions- och lndragningsstaterna;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1924-1925 för viss personal inom den civila stadsförvaltningen,
i vad avser pensions- och lndragningsstaterna; samt
rlln.r 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl., i vad avser elfte huvudtiteln.

Fredagen den ti juni.

89 Nr 45.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 290, till Konungen i anledning av Kung!. Maj ds proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 307, till Konungen angående viss ändring i gällande stadga för fortsättningsskolan.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för
bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 311, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
lagstiftning rörande förbud att i fråga om äganderätt till fastighet vara
bulvan för annan;

nr 312, i anledning av väckta motioner med förslag till dels lag om utsträckt
tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla
ägostyckning, dels ock lag om viss inskränkning i rätten till jordavsöndring; nr

313, i anledning av väckta motioner dels med förslag till lag om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
m. m. dels ock om skrivelse till Kungl. Majd angående utvidgning av tilllämplighetsområdet
för den nuvarande lagstiftningen i ämnet;

nr 314, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § 8:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj ds regeringsrätt
;

nr 315, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
social arrendelag;

nr 316, i anledning av väckta motioner angående förslag till dels vanhävdslag
dels ock lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet; samt

nr 317, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
befrielse för vissa marinen tilldelade värnpliktiga från viss tjänstgöringsskyldighet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 318, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om
landsting m. m. jämte sex i ämnet väckta motioner;

nr 319, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om val
till riksdagen; samt

nr 320, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition nr 150, i vad densamma
avser förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919
om kommunalförbund, dels ock Kungl. Maj ds proposition nr 152 med förslag
till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd m. in.

Nr 45. 90

Fredagen den 6 juni.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 331, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om aterköpsrätt till fast egendom m. in., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 332, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till la<r
om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 333, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
dels lagstiftning rörande upplåtelse med åborätt av jord utav kronoeller
^ecklesiastik natur, dels ock ordnandet av kreditgivning åt innehavare av
med åborätt upplåten jord; samt

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om viss
panträtt i spannmål.

Justerades protokollen för den 31 nästlidne maj och den 3 innevarande
månad.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11,37 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lörilageu deu 7 juni.

91 Nr 4J>.

Lördagen den 7 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. in.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial, nr 36, angående arvode åt revisionssekreteraren
H. Kylander, vilken inom utskottet biträtt vid behandlingen av viss
fråga;

sammansatta stats- och bevillningsutskottets memorial nr 13, angående ersättning
åt utskottets sekreterare och vaktbetjäning; samt

bankoutskottets memorial nr 73, angående särskilt arvode åt föreståndaren för
riksdagens tryckeriexpedition.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2 B, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet,
nr 4 B, angående regleringen för budgetåret 1924—-1925 av utgifterna under
riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet,
nr 6 B, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna, under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till komtnunikationsdeparte -

mentet; . „ n

nr 7 B, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 8 B, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;
1 -cl

nr 10 B, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet; ,
nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till främjande
av bostadsproduktionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 293, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till statistiska
centralbyrån och dess verksamhet under budgetåret 1924- 192o in. m.
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens

lönenämnd; .

: nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bestridande av trycknings -

kostnader:

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader;

Nr 45. 92

Lördagen den 7 juni.

nr 298, i anledning av Kungl. Maj.ds i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader;

nr 300, i anledning av Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader*
samt

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 274, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen
den 18 juli 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel, m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr ^}’ * anledning av Kungl. Maj ds proposition angående tillfälliga lönetillägg
åt vissa kvinnliga skrivbiträden, i vad den rör nionde huvudtiteln;

0 nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt vissa lärare vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor samt lantbruksskolor
ävensom vid lanthushållningsseminariet å Rimforsa;

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring
under budgetåret 1924—1925 för viss personal inom den civila statsförvaltningen
i vad rör nionde huvudtiteln;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
åt vissa professorer m. fl. tillhörande under nionde huvudtiteln uppförda
verk och myndigheter; samt

nr 325, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen, under nionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader.

Anmäldes och godkändes sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 329, till Konungen i anledning av Kung],
Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin, m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet
:

nr 89, rörande förslag till förordning angående postgirorörelse;

ar om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923;

nr 91, angående^förordning om tillämpning i Västerbottens och Norrbottens
läns landstingsområden av förordningen den 15 juni 1923 angående skogsvårdsstyrelser
m. m.;

nr 92, angående utredning rörande fastighetsfideikommissens upphävande eller
fideikommissjordens tillgodogörande för egnahemsbildningen;

Lördagen den 7 juni.

93 Nr 4

nr 93, rörande förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen
den 1(5 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända;

nr 94, om ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete;
samt

nr 95, om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 138, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisoriskt lönetillägg åt vissa befattningshavare vid statens bakteriologiska
laboratorium m. fl., godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen tillkännagav, att gemensam omröstning'' över den nu godkända
voteringspropositionen komme att anställas vid sammanträde tisdagen den
10 innevarande månad.

Vid föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 56, angående beräkning
av bevillmngarna för budgetaret 1924 1925, m. m., bifölls vad ut skottet

i detta betänkande hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna dag. varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,41 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 45. 94

Tisdagen den 10 juni.

Tisdagen den 10 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 294, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
färdigställande av vissa utav Södra Sveriges Statsarbeten påbörjade arbetsföretag,
dels väckta motioner om anslag för arbetslöshetens bekämpande in. m.;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande vissa anslag under fjärde huvudtiteln;

nr 302, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående anslag till försvar
sdepartementet, marinforvaltningen och försvarsväsendets lönenämnd;

nr 303, i anledning av väckt motion om anslag för inredning av bostäder i en
fängelsebyggnad i Karlskrona;

nr 304, i anledning av Kungl. Majrts proposition rörande anslag till flottans
ersättnmgsbyggnad; samt

nr 305, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning rörande sjöförsvarets anslag till tryckningskostnader.

Sedan kamrarna fattat olika beslut rörande statsutskottets i utlåtande nr 121
gjorda hemställan beträffande Kungl. Majrts proposition nr 120, anställdes nu
jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av samma utskott i
dess memorial nr 138 föreslagna samt av båda kamrarna godkända voteringsproposition
:

Den, som i likhet med första kammaren vill att riksdagen må

a) medgiva, att för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 må, utöver tillfällig löneförbättring,
utgå ett provisoriskt lönetillägg, för år räknat,

till envar av föreståndarna vid statens bakteriologiska laboratorium och statens
rättskemiska laboratorium med 900 kronor;

skolande av ifrågavarande provisoriska lönetillägg 2/3 anses motsvara lön och
Va tjänstgöringspenningar och i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som
må komma att utfärdas i fråga om tillfällig löneförbättring för budgetåret 1924
—1925 åt viss personal inom den civila statsförvaltningen;

b) till beredande av provisoriskt lönetillägg åt föreståndarna för statens bakteriologiska
laboratorium och statens rättskemiska laboratorium för budgetåret
1924—1925 under femte huvudtiteln anvisa ett extra förslagsanslag av 1,800
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Tisdagen den 10 juni.

95

Nr 45.

Vinner Nej, liar riksdagen i likhet med andra kammaren avslagit Kungl. Majits
ifrågavarande proposition.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hava utfallit sålunda:

da — 40;

Nej — (i.

Sedan protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 618, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 37 ja och 20 nej,
samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 77 ja och 26
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse med japropositionen.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet Ekeberg, som anmält,
att han vid detta sammanträde ämnade besvara herr Julins interpellation angående
vissa ändringar i patentlagstiftningen, erhöll nu ordet och yttrade: Herr

greve och talman! Ledamoten av denna kammare herr Julin har erhållit kammarens
tillstånd till mig framställa följande spörsmål:

1) Har herr statsrådet undersökt, möjligheten att omedlbart tillmötesgå önskemålet
om förlängd patenttid och tagit hänsyn till möjligheterna att i samband
med denna reform sänka de svenska patentavgifterna?

2) Är det herr statsrådets avsikt att snarast upptaga frågan om införande i
Sverige av institutet provisoriskt patentskydd och att göra detta, även om patentlagstiftningens
fullständiga revision icke samtidigt kan återupptagas?

I inledningen av sitt anförande har den ärade interpellanten gjort några uttalanden
om patentlagstiftningens allmänna betydelse för industrien och näringslivet.
Han har tillika erinrat om det reformarbete, som på detta område
blivit förberett genom framläggandet av patentlagstiftningskommitténs för- *
slag till ny patentlag, och om de omständigheter, vilka medfört, att detta arbete
för närvarande kommit att vila. Med beklagande härav har interpellanten
framhållit vikten av att, då en allmän revision av patentlagstiftningen nu icke
kan betraktas såsom omedelbart förestående, vissa speciella önskemål måtte
vinna tillgodoseende snarast möjligt genom erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Innan jag övergår till att direkt besvara de spörsmål, interpellanten riktat
till mig, må det vara mig tillätet att tiar uttala, att da interpellanten, under
hänvisning till det nära sambandet mellan patenträttens utveckling och framåtskridandet
på det industriella och ekonomiska området, framhållit behovet av
patenträttens reformering, jag för min del kan ansluta mig till hans tankegång.
Jag kan också tillägga, att denna min uppfattning icke är tran i gar.
Det är redan tjugu år sedan jag i förordet till en akademisk avhandling, resultatet
av ett par års studier inom detta område av rättsvetenskapen, ansag mig
- kunna uttala, att man med avseende å vår nuvarande patentlagstiftning- icke
längre kunde fortgå på de partiella reformernas väg utan ju förr desto hellre
borde sätta yxan till roten. Den ståndpunkt, jag då intog, har därefter icke
rubbats. Det är då naturligt, att det för mig varit en tillfredsställelse att följa
det arbete, som under årens lopp blivit nedlagt för att i vårt land införa en modern
patentlagstiftning, och att jag med beklagande sett, hurusom förhallanr ena
föranlett ett avbrott i detta arbete. Såvitt på mig ankommer, skall jag tillse,
att detta lagstiftningsarbete återupptages, så snart förutsättningarna darlor

äro för handen. , . , .. , ,

Även om en fullständig revision av var patentlagstiftning kan vantasi komma
till stånd inom ej alltför avlägsen tid, får detta icke utesluta, att dessförinnan

Nr 45. gg

Tisdagen den 10 juni.

I l.1-Provning upptagas frågor om nödiga och nyttiga förändringar i samma lagstiftning,
i den man de kunna lösas utan större rubbningar av den gällande rättens
system och principer och utan att ett fortsatt nordiskt samarbete på patentrattens
område försvåras. p

Interpellanten har i första hand framfört frågan om en förlängning av den
ni i. n. femton ar räknat tran patentansökningens ingivande —, under vilken
en uppfinning kan åtnjuta patentskydd, och i samband därmed framhållit
önskvärdheten av, att de nu utgående patentavgifterna kunde sänkas. Vad an''
gar fragan om patenttiden torde det vara riktigt, att, såsom interpellanten uppgivit,
en utsrackning av denna tid skulle motsvara en utbredd önskan bland
uppfinnare och industriidkare. Patent- och registreringsverket har även i ett
under sistförfluten host avgivetutlåtande över en av Svenska uppfinnareföreningens
styrelse gjote framställning i detta syfte uttalat sig för patenttidens
utsträckande med tva ar och tillstyrkt en snar utredning i ämnet. För min del
tiar jag redan förut haft min uppmärksamhet riktad på denna fråga och det
ai min avsikt att utan tidsutdrägt fullfölja ärendets behandling. Något närmare
uttalande, anser jag mig för närvarande icke böra göra, men jag vill tillägga,
att, såvitt jag kunnat finna, denna fråga icke behöver undanskjutas i
avbidan a^ en allmän revision av patentlagstiftningen.

Med frågan om patenttidens utsträckande har interpellanten sammanställt
önskemålet om en sänkning av patentavgifterna. Det faller av sio- självt att
vid den utredning, varom jag nyss talat, uppmärksamhet skall ägnas även detta
spörsmål. Jag anser mig emellertid böra erinra, att de nu-gällande avgifterna
tast st a lits genom en lagändring så sent som år 1920 och att de tillämpats endast
i fråga om patentansökningar, som inkommit efter den 30 juni samma år
IN nya bestämmelserna hava därför ännu endast helt obetydligt hunnit verka.

ragan om avgifternas storlek måste behandlas jämväl med hänsyn till patentverkets
ekonomi för vilken dessa avgifter äro av stor betydelse. Denna synFuf
!, ,, ^Ven, beaktats av interpellanten. Han har emellertid, i anslutning

till ett uttalande av styrelsen för Svenska uppfinnareföreningen, utgått från
att en utsträckning av patenttiden skulle kunna antagas kompensera en sänkn3.
av avgifterna. Statistiken visar emellertid, att relativt få patent upprattliallas
under hela patenttiden: under femårsperioden 1910—1914 var medeltalet
av dylika patent cirka 55, under femårsperioden 1919—1923 cirka 125
Aven om avgifterna för de år, med vilka patenttiden eventuellt skulle utsträckas,
sättas ganska höga det berättigade häri medgives även av interpellant.
en T m1aStoe de cl''^k stå 1 ett. visst rimligt förhållande till avgifterna för de
omgående aren. Det synes mig därför tvivelaktigt, huruvida patenttidens utsträckande
med. ett eller annat år skulle visa sig ägnat att kompensera någon
avsevard sänkning av patentavgifterna för de tidigare åren. Jag har härmed
icke velat ställa, mig a priori avvisande till frågan om en sänkning av patenta''gi‘terna,
särskilt för de första kritiska åren, men jag har, med anledning av
interpellantens uttalanden i denna del, ansett mig- skyldig att varna för vad
jag maste betrakta såsom en alltför stor optimism i fråga om de ekonomiska
verkningarna av den föreslagna lagändringen. I varje fall lärer det vara uppenbart,
att fragan om patenttidens längd är av den principiella art, att den i
irämsta rummet bör skärskådas ur andra synpunkter än den här ifrågavarande
Interpellanten har vidare i korthet berört frågan om införande i vårt land
av institutet provisorisk^ patentskydd och tillsport mig, huruvida jag vore villig
att upptaga denna fråga även utan samband med en allmän revision av patentlagstiftningen.
Svenska uppfinnareföreningens styrelse bär tidigare framiört
samma tanke. Man har därmed avsett, att en provisorisk ansökning, åttöljd
av en lägre avgift än den vanliga, skulle kunna ingivas till patentmyndigheten,
och att från dagen för ingivandet skulle räknas prioritetstid, om inom

Ti&d iigen don 10 juni.

97 Nr

viss lid därefter, exempelvis sex månader, fullständig ansökning inkomma och
full avgift erlades. Genom en dylik anordning skulle uppfinnaren vinna den
fördel, att uppfinningens patenterbarliet kunde säkerställas, innan lian ännu
bestämt sig för att söka patent. Då dylika ansökningar icke skulle granskas
av patentmyndigheten, har man antagit, att anordningen skulle leda till minskning
av patentverkets arbetsbörda och därigenom befordra en snabbare handläggning
av patentärenden. Patent- och registreringsverket har avstyrkt åtgärder
i den nu angivna riktningen. Ämbetsverket har ansett i hög grad tvivelaktigt,
huruvida en dylik anordning skulle medföra de fördelar, man velat,
förbinda därmed. I varje fall har ämbetsverket — i motsats till interpellanten
— ansett det uteslutet, att frågan borde upptagas i annat sammanhang än med
den allmänna patentlagstiftningsrevisionen. Efter vad jag^ inhämtat, var frågan
föremål för överläggning vid den konferens, som för två ar sedan hölls här
i Stockholm angående det skandinaviska samarbetet på patenträttens område.
De delegerade voro därvid eniga i den uppfattningen, att införande av s. k.
provisoriskt patentskydd icke vore att förorda. Enligt vad det meddelats mig
.äro meningarna inom Svenska uppfinnareföreningen delade angående lämpligheten
av det förslag i ämnet, som framförts av föreningens styrelse. Såvitt jag
har. mig bekant, har provisoriskt patentskydd för övrigt vunnit tillämpning
endast i ett fåtal främmande länder; i ett av dessa länder, nämligen Förenta
staterna, lär man numera hava frångått detsamma. Att under dessa förhållanden
ett införlivande av detta institut med vår lagstiftning för närvarande skulle
vara lämpligt, synes mig icke antagligt. Då den ifrågasatta anordningen obestridligen
i viktiga avseenden betecknar en brytning med gällande patenträttsliga
principer, torde tillräckliga skäl knappast vara förebragta för fragans
upptagande till behandling utan sammanhang med den allmänna patentlagstiftningsrevisionen,
och detta desto hellre som denna revision måste antagas
vara icke alltför avlägsen.

Herr Julin; Herr talman! Jag anhåller att på detta sätt få till herr statsrådet
frambära min tacksamhet för hans välvilja att besvara min interpellation.
Jag har ju särskild anledning att vara honom tacksam, då jag kom så sent med
min fråga. Jag sökte emellertid att under riksdagen få ett lämpligt tillfälle
att anknyta till någon annan riksdagsfråga för att framställa, en interpellation
i detta avseende, och jag trodde mig den 30 april hava funnit ett tillfälle då
riksdagens båda kamrar fattade beslut om att utsträcka mönsterskyddet till att
omfatta industrien i allmänhet och därmed återupplivade det vilande, patentlagstiftningsarbetet.
I detta syfte avsåg jag nämligen att föra fram min fråga.

Det lyste ju tydligt fram ur hela min interpellation att vad jag ytterst syftade
till var att få statsmakterna att pröva, huruvida de alltför höga patentavgifterna
kunde på något sätt sänkas.

Ja c har då pekat på två möjliga utvägar, nämligen dels en utsträckning av
patenttiden och dels det provisoriska patentskyddet. Av dessa vägar tycktes
herr statsrådet förkasta den senare, medan herr statsrådet i fråga om den förra
förmenade, att den nog icke skulle leda dithän, som jag ville komma. Emellertid
är hans uttalande så välvilligt stämt mot tanken på ett sdterligare reformarbete
på detta område, att jag håller det för troligt, att regeringen kommer att taga
upp dessa frågor, och då är jag viss om att vederbörande, som få saken om händer,
tvingas att inrikta sig på ett arbete, som till slut skall ge det resultatet, att
våra svenska patentavgifter komma att sänkas. Detta är ju också mycket angeläget.
Jag har i min interpellation anfört exempel på, huru orimligt höga
dessa avgifter äro i Sverige och särskilt i jämförelse med vad de äro i andra länder,
och jag skulle kunna anföra ytterligare exempel härpå. Men just i en tid som

Forsta kammarens protokoll 1924- Nr 45. 7

Nr 45. 98

Tisdagen den 10 juni.

var da man soker med ljus och lykta efter möjligheter för nationerna att erhålla
okade inkomster och då det största hoppet kanske just står till att utbyta den
dyra mänskliga arbetskraften mot mekaniska hjälpmedel, är det givet, att allt
vad som kan göras också bör göras för underlättande av uppfinnarnas betydelse -

Vrd föredragning av konstitutionsutskottets memorial nr 36, angående arvode
åt revisionssekreteraren H. Kylander, vilken inom utskottet biträtt vid behandlingen
av viss fråga, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Vid föredragning av sammansatta stats- och bevillningsutskottets memorial
nr 13 angående ersättning åt utskottets sekreterare och vaktbetjäning, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Ang. särskilt
arvode åt
föreståndaren
för riksdagens
tryckeriexpedition.

Föredrogs bankoutskottets memorial nr 73, angående särskilt arvode åt föreståndaren
för riksdagens tryckeriexpedition.

I en till kamrarnas herrar talmän ställd skrivelse hade riksdagens kanslideputerade,
under erinran om 1923 års riksdags beslut att tillerkänna föreståndaren
lor riksdagens tryckeriexpedition, förste revisorn i riksgäldskontoret E. Risling,
ett särskilt arvode av 1,000 kronor samt med stöd av samma förhållanden, som
legat till grund för berörda beslut, hemställt, att herrar talmän behagade vidtaga
åtgärd lor att Risling jämväl innevarande år måtte beredas särskilt arvode med
enahanda belopp.

,.11^amlltla skrivelse både från talmännen överlämnats till bankoutskottet, därvid
tillika i enlighet med. den mening, som gjort sig gällande vid talmanssammantrade
den D juni 1924, föreslagits, att Risling måtte tilldelas ett särskilt arvode
av 1,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna memorialet yttrat:

. »Utskottet, som är av den mening, att gratifikationer av förevarande slag icke
vidare hora ifrågakomma, har dock icke velat motsätta sig det nu framlagda
™geJ«°C? *ar slitsa hemställa, att riksdagen må anvisa såsom särskilt arvode
åt lorestandaren för riksdagens tryckeriexpedition, förste revisorn E. Risling
ett belopp av ett tusen kronor.»

Greve Fager bjelke: Herr greve och talman! Jag får yrka bifall till klämmen
i bankoutskottets memorial men har däremot en erinran att göra mot motiveringen.

,.J j.raSa om.det särskilda arvode på ett tusen kronor, som nu föreslås att utgå
till iorste revisorn Risling som föreståndare för riksdagens tryckeriexpedition,
yttrar bankoutskottet i motiveringen: »Utskottet som är av den mening att
gratifikationer av förevarande slag icke vidare böra ifrågakomma, har dock icke
velat motsatta sig det nu framlagda förslaget och får alltså hemställa», etc.
Aven Iransett att det icke gärna kan vara lämpligt att, då så få kammarledamöter
aro närvarande, binda riksdagen i detta avseende för framtiden, får jag här
uttala, att denna för framtiden avböjande del av bankoutskottets motivering bör
utga.o Jag torde da först böra erinra om, att Risling mot sina nuvarande lönei?™a“r
s?m f°rfte revisor i riksgäldskontoret — efter 17 :e lönegraden — upprätthåller
den dubbla befattningen som vice värd i riksdagshuset och föreståndare
lor riksdagens tryckeriexpedition. Nu har en framställning gjorts av

Tisdagen den 10 juni.

99 Nr 45.

kanslideputerade till talmilnnen om att Tfislin#? skulle få ifrågavarande särskilda

arvode, som för övrigt utgått under de båda sista åren. föreståndaren

År 1922, då denna fråga första gången var uppe, avstyrkte bankoutskottet för riksdagens
bifall till den då gjorda enahanda framställningen, men bägge kamrarna bil"öllo iryckeriicke
dess mindre framställningen. Kanslideputerade anförde som motiv för sin spedition.
framställning, att Risling i betydande utsträckning fått arbeta på övertid, i me- or
deltal icke mindre än tre timmar om dagen under hela riksdagstiden, och samtidigt.
anfördes, att Risling gått miste om åtskilliga arvodesförmåner, som han
förut hade uppburit. Med 1923 indrogs nämligen en s. k. korrekturläsarplats
med ett arvode av 4,300 kronor, varav Risling — jag vill gärna medgiva, att det
var en olämplig löneform — uppburit 2,900 kronor. Likaså hade ända intill
sistnämnda år anslagits s. k. flitpengar till personalen vid riksdagens tryckeriexpedition
med ett sammanlagt belopp av 4.000 kronor, varav Risling uppburit
620 kronor. Om Risling då icke fått ifrågavarande extra arvode, skulle således
hans löneförmåner ha minskats med icke mindre än 3,520 kronor; och med detta,
särskilda arvode skulle han i alla fall få 2,520 kronor mindre än föregående år.

År 1923 gjorde kanslideputerade enahanda, framställning, som då tillstyrktes
av bankoutskottet och bifölls av riksdagen, utan att ett ord spilldes på saken.

Samma skäl för att tillerkänna Risling detta arvode föreligga fortfarande, och
har nu därjämte tillkommit ett ytterligare skäl. Förra året indrogs nämligen en
registratorbefattning hos kanslideputerade, med vilken var förenad ett arvode
av 2,500 kronor, och huvudparten av registratorns göromål har lagts på Risling.
Det lär väl ändå icke vara. överensstämmande med rättvisa och billighet
att väsentligt öka en persons arbete och samtidigt minska hans avlöningsförmåner,
framför allt när dessa i och för sig måste anses relativt låga. Jag vill
även här framhålla, liksom skedde 1922, att när talmännen på hemställan av
kanslideputerade gjort en framställning, innebär det även en viss ohövlighet
mot dem att icke bifalla framställningen. Detta, är kanske en etikettsfråga men
får väl ändå anses ha sin betydelse.

Personligen får jag vitsorda värdet av det förtjänstfulla arbete, som Risling
utför i sin dubbla befattning.

Jag får då, herr greve och talman, sluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan, men med den ändring i motiveringen, att orden »som är av den mening»
till och med »det nu framlagda förslaget och» måtte utgå.

Herr Enhörning: Herr greve och talman! Det förvånar mig visserligen

icke, att den föregående ärade talaren vill tillgodose alla de tjänstemän, som i
någon mån subordinera under honom, och tillse, att de få tillräcklig ersättning
för sitt arbete. Emellertid kan jag icke underlåta att nämna, att bankoutskottet
varit fullt enigt om att någon extra gratifikation i detta fall icke bör utgå
för det arbete, som tjänstemannen haft i tryckeriet. Han har ju under tiden
varit tjänstledig från sitt arbete i riksgäldskontoret och, såvitt jag vet, uteslutande
haft denna sysselsättning med bibehållen lön. Ledamöterna i bankoutskottet
— alla utan undantag — voro ense om att detta icke vidare bör förekomma, något
som även framgår av memorialet. Man framhöll ju då. att han under tre
föregående år fått detta tillskott sig beviljat och att man icke ville för denna
gång i bankoutskottet motsätta sig förslaget i fråga, under förhoppning att det
ej vidare skulle förekomma. Det är ju en ganska ömtålig fråga som här är berörd,
eftersom framställningen kommer även från kamrarnas ärade talmän, men
icke desto mindre kan man icke underlåta att påpeka det kanske mindre korrekta
i att dylika tillägg skola utgå, oaktat vederbörande fått behålla hela sin lön.

Under sådana förhållanden kan jag, herr greve och talman, icke annat än
yrka, att utskottets hemställan måtte av kammaren bifallas.

Nr 45. 100

Tisdagen den 10 juni.

A7rvodeSåtU .•fE,Hr1!lär,Td*1"ta.d överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
föreståndaren P1*, 1111 utskottets i nu förevarande memorial gjorda hemställan ävensom att
för riksdagens i truga om motiveringen förekommit olika yrkanden, till vilka herr talmannen
tryckeri- ville återkomma efteråt.
expedition.

(Forts.) På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

I avseende å motiveringen fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkannas oförändrat, dels ock, av greve Lagerbjette,
att utskottets yttrande skulle godkännas i följande förändrade avfattning: »Utskottet
far hemställa» etc.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till greve Lagerbjelkes yrkande vara
med overvagande ja besvarad.

Herr Enhörning begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en sa lydande omröstnmgsproposition:

Hen, som i avseende å motiveringen i bankoutskottets memorial nr 73 <r0dkanner
utskottets yttrande med den av greve Lagerbjelke under överläggningen
föreslagna ändringen, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande oförändrat.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava utfallit
lunda:

så -

Ja — 15;
Nej — 5.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4,14 e. m.

In fidem •
G. II. Berggren.

Torsdagen den 12 juni.

101 Nr 45.

Torsdagen (len 12 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Justerades protokollen för den 4 cell den 5 innevarande manad.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 139, angående statsreg -

leringen för budgetåret 1924—1925.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5B, angående reglering för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet,
nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring i planen
för ämbetsbyggnaden å tomten nr 3 i kvarteret Murmästaren i ötockho m,
nr 328, i anledning av Kungl. Maj ds framställning om anslag till bidrag till

vägunderhållet på landet; • . .

nr 330, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder för lardigställande
av vissa påbörjade arbeten för telegrafverkets samt statens jamvagars
och vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten; samt

nr 337, i anledning av Kungl. Majt:s proposition angående provisonskt lönetillägg
åt vissa befattningshavare vid statens bakteriologiska laboratorium m. it

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skivelser
till Konungen:

nr 9B, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av Utgifterna undm
riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet;

nr 272 i anledning av väckta motioner om anslag till upprätthållande av den
vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt bedrivna praktiskt vetenskapliga verksamheten;
och , . ... o , • • i

nr 273, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående tillämpning, i val

angår kronoegendomar, av föreslagen lag om aterköpsrätt till fast egendom.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser:
nr 338, till Konungen med reglemente för riksbankens styrelse och förvalt ’

3391 till fullmäktige i riksbanken med överlämnande av bankoreglementet
m. m.

Nr 45. 102

Torsdagen den 12 juni.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till

^ riksdagens skrivelse nr 343, till Konungen angående utredning i
att möjliggöra fastställandet av provisoriska hamntaxor för nyanlae-da
nar m. m.;

syfte

ham -

dels och paragrafer i riksdagsbeslutet:

nr 96, angående förordning om ändrad lydelse av 11 § och 15 § 4 mom. av

forordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering;

nr Va an.gående förordning om fastighetstaxering åren 1925 och 1926;
nr_ 98, rörande förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 17 maj 1923 om begränsning av den myckenhet brännvin, som må
1 rams tallas i sammanhang med pressjästberedning;

nr 99, rörande förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 angående stämpelavgiften;

nr 100, angående förslag till lag om samhällets barnavård m. in.;
nr 101, angående införande av tull å vissa varor m. m. ;
e 10,VoÖrand? förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
8 Juni 1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker*
nr 103, angående vissa inrikes postavgifter m. m.;
inSo angående ändrad lydelse av 2 § 2 mom. c) i förordningen den 1 juni
1J23 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall som förorsakats
av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig;

nr 105, i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasse nr

106, angående förslag till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen
m. m.;

nr 107, angående val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontor ävensom
suppleanter för dessa;

nr 108, angående kreditivsumniorna;

..nr 109, i anledning av Kung!. Majrts propositioner nr 20 angående försvarsväsendets
ordnande och nr 21 med förslag till värnpliktslag ävensom vissa i dithörande
ämnen väckta motioner;

„ni\11r0.’ rörandejag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 angående
lörbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast
egendom;

nr 111, rörande förbud att i fråga om äganderätt till fastighet vara bulvan för
annan;

i nnn ^ 1^> angående, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni
1J0J om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning m. m.-''

. ,nr 113, angående utredning om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare a<t
mlosa under nyttjanderätt upplåtet område m. m.;

nr 114, angående lag om ändrad lydelse av 2 § 8:o) i lagen den 26 mai 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
nr 115, angående social arrrendelag;

nr 116, angående utarbetande av förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk
m. m.;

, „nr antraen(k5 lag om befrielse för vissa marinen tilldelade värnpliktiga
tran viss tjänstgöringsskyldighet;

nr 118, rörande förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen
den 18 juli 1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel,''in. m.;
nr 119, angående åtgärder till förekommande av skadegörelse å ungskog*
nr 120, angående förslag till förordning om ändring i vissa delar av stadgan
om skjutsväsendet den 22 juni 1911;

Torsdagen den 12 juni.

103 >’r 45.

nr 121, rörande förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

nr 122, angående förslag till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen;
nr 123, angående förslag till ändrad lydelse av § 73 riksdagsordningen;
nr 124, angående förslag till ändrad lydelse av § 2, 4:o) tryOkfrihetsiörord ningen;

,

nr 125, angående förslag till lag om återköpsrätt till fast egendom m. in.,

nr 12(i, angående lag'' om ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 8,06 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Jfr 45. 104

Fredagen den 13 juni.

Fredagen den 13 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Justerades protokollen för den 6 oeli den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
-Honungen:

nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till oförutsedda utgifter;

nr 344, angående, statsregleringen för budgetåret 1324—1925; samt
nr 345, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1924—1925.

Föredrogs samt företogs punktvis och momentvis till avgörande statsutskottets
memorial nr 139, angående statsregleringen för budgetåret 1924—1925.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och Vr.

Lädes till handlingarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial nr 72, med förslag till
nytt reglemente för riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 335, till Konungen angående beräkning av bevillningarna för budgetaret
1924—1925, m. m. ■

Tillkännagavs att Kungl. Maj:t låtit genom offentligt anslag bjuda och kalla
riksdagens samtliga ledamöter att lördagen den 14 innevarande juni kl. 11 f. m.
infinna sig uti slottskapellet samt, efter förrättad gudstjänst, begiva sig till
rikssalen för att, enligt 36 § riksdagsordningen, av Kungl. Maj:t hemförlovas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,41 e. in.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 14 juni.

105 Nr 4

Lördagen den 14 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 10,30 f. in.

Vid föredragning av bankoutskottets memorial nr 72, med förslag till nytt
reglemente för riksgäldskontor®!, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11B, angående regleringen för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna; nr

340, med reglemente för riksgäldskontoret; samt

nr 342, i anledning av Kungl. Majt:s i statsverkspropositionen under elfte
huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag till allmänna indragningsstaten.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 341, till fullmäktige i riksgäldskontoret med reglemente för riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet
:

nr 127, angående förslag till lag om landsting m. m.;

nr 128, angående förslag till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin, m. m.;

nr 129, angående utredning av frågan om lämpliga nya former för upplåtelse
av statens domäner för främjande av egnahemsrörelsen och bildandet av
nya smärre jordbruk;

nr 130, angående förslag till lag om viss panträtt i spannmål;
nr 131, angående statsregleringen för budgetåret 1924—1925;
nr 132, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1924—1925
m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 202 angående tillämpning,
i vad angår kronoegendomar, av föreslagen lag om återköpsirätt till fast

egendom; .

nr 134, angående utredning om vissa ändringar i lagen om val till riksdagen;
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 150, i vad densamma
avser förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om
kommunalförbund m. m.;

Första kammarens protokoll 192Jf. Nr -45. 8

Nr 45. 106

Lördagen den 14 juni.

nr 136, angående överlämnande av reglemente för riksbankens styrelse och
förvaltning;

nr 137, angående överlämnande av reglemente för riksgäldskontor;
nr 138, i avseende å statsregleringen och rörande med statsverket gemenskap
agande ämnen;

in 139, angående åtskilliga på grund av § 89 regeringsformen väckta frågor:
nr 14U, angående utbetalning av de riksdags- och revisionskostnader, som utgå
enligt riksstaten och riksgäldskontorets reglemente;

nr 141, angående bestridande av på riksdagens beslut grundade riksdagskostnader
samt sadana av riksdag föranledda utgifter, som av Kungl. Maj -t förskottsvis
anvisats till utbetalning å statskontoret;

nr 142, angående sättet för betalning å statsskulden in. m.; samt
nr 143, angående av riksdagen beslutade anslag, som utgå av lånemedel.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren nu. kl. 10 34 f in att
ajournera sina förhandlingar till kl. 10,45 f. m.

Till åtlydnad av Kungl. Maj :ts kallelse avgingo herr talmannen samt kammarens
ledamöter kl. 10,45 f. m. till slottskapellet, där riksdagspredikan hölls
av kyrkoherden i Jakobs församling S. E. J. Andra;.

Efter gudstjänstens slut begav sig kammaren till rikssalen, där jämväl andra
kammaren infann sig. ^ Sedan herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Ekeberg uppläst Kungl. Maj :ts. förordnande för hans excellens herr statsministern
Trygger att å Kungl.-Maj:ts vägnar avsluta riksdagen samt talmännen
var för sig framfört kamrarnas undersåtliga välönskningar och riksdagsbeslutet
blivit av herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet uppläst
förklarade hans excellens herr statsministern i enlighet med det honom lämnade
upparaget 1924 års lagtima riksdag vara avslutad.

Efter det första kammarens ledamöter återkommit till samlingsrummet och
där intagit sina platser, framträdde greve Hamilton till talmansbordet och
yttrade:

Mina herrar! Årets lagtima riksdag har nyss officiellt avslutats, men enligt
gammal sed samlas vi ännu en gång i denna säl för att säga varandra farväl.

Mången blickar nog med missmod tillbaka på det nu tilländalupna riksmötet.
Dess mest framträdande fråga har man icke lyckats lösa; och huruvida denna
fråga fallit framåt, därom torde väl ej någon för närvarande våga fälla ett omdöme.

Bortser^man från försvarsfrågan, är det emellertid obestridligt, att 1924 års
riksdag på många områden utfört ett betydelsefullt och gagnande arbete, som
gör heder både åt riksdagen och vår nu sittande regering. Och i detta arbete
haven I, mina herrar, deltagit med samma beundransvärda arbetsamhet, noggrannhet
och plikttrohet som alltid utmärkt den svenska riksdagen.

Riksdagens arbetsfält har ju pa sistone vant .föremål för mycken pressdiskussion
och åtskilligt klander. Jag skall icke här närmare inlåta mig på detta
ämne. Att vissa ofullkomligheter finnas, vill jag ej bestrida. Men i allmän -

Lördagen den 14 juni.

107 Nr 45.

liet har klandret varit alldeles obefogat och grundat på bristande insikt i ämnet.
Som talman tvekar jag icke att tilldela eder ett mycket högt betyg.

Jag tillönskar eder en god sommar, en välbehövlig vila, nyförvärvade krafter,
friskt mod och framför allt ett ljust hopp om framtiden.

För all den vänlighet, som nu liksom under så många föregående riksdagar,
i så rikt mått kommit mig personligen till del, tackar jag på det hjärtligaste.

Farväl, mina herrar!

Detta tal besvarades av herr Lindhagen i följande ordalag:

Herr talman! Åter har en vår brutit in (iver den svenska jorden med sin
väckelse och sin beslutsamhet. Det spritter i buskar och grenar av vaknande
liv till sådd, blomstring och skörd.

Utfarna av våra mödor, kanske ock av för mycken vinter i vara hjärtan,
skynda folkets representanter, befriade, ut till naturen, till markens gröda, till
livets gripande mångfald.

Det gångna riksmötet har, måhända mer än månget, varit en missräkningens
tid. Vi hava kämpat, månglat och vigilerat, envar, icke minst för vårt eget. I
detta spel om fördelar har än vunnits, än tappats, dock utan några avgörande
eller ens vägledande resultat. Motståndet mot allt mänskligt kan förmodligen
som ofta yvas över de flesta vinsterna.

Visserligen har talandet jämväl denna gång flutit i strida strömmar, men det
har ej lyckats riva med sig någon samlad övertygelse. Talmansskapens gamla
förväntan, att vårt tal skall vara ja eller nej och att vad därutöver är skall av
oss anses vara av ondo, har dock lika litet denna gång som tillförne gatt i uppfyllelse.

Emellertid, ordet är i alla fall handlingens begynnelse. Det myckna ropandet
framför livets förgårdar skall aldrig tystna, så länge portarna obönhörligt
äro tillslutna för de väntande. En ädelsten i vår författning är därför dess
befallning, att en var ledamot i riksdagen äger att fritt och öppet yttra sig i
alla frågor, som komma under överläggning, och om lagligheten av allt, som i
kammaren sig tilldrager.

Däri innefattas säkerligen dock icke någon rätt för riksdagens medlemmar att
under själva förhandlingarna idka sällskapsliv och föra högljudda enskilda
samtal. '' De norska och danska pressmän, som nyligen åhörde kamrarnas förhandlingar,
folio i häpnad inför det tumult, som i den svenska riksdagen ofta
pågår, under det orternas menige representanter officiellt hava ordet.

Allting har nog sin förklaring. Men i det av konstitutionell praxis allt mer
omhägnade övermåttet av eftergivenhet på denna punkt ligger säkerligen ett
ingalunda ofarligt åsidosättande av grundlagens förenämnda bud.

Tillika stundar nu en vansklig, kanske överskattad valrörelse, som visserligen
icke gäller denna kammare men måhända skall även hit sprida något av
sina ovissa verkningar. I denna böljegång skola nu förutbestämt tumla främst
militärfrågan och jordfrågan. Den förra har ju behärskat den avslutade riksdagen.
Den senare har, jämte en glimt av det industriella problemet, såsom
en påminnelse om de skapande krafterna, i sista stunden, ostuderad avslutat
förhandlingarna. Och bakom dessa angelägenheter ruva kraven på människornas
avväpning, fulländningen av ett folkens förbund, utjämning av industrialismens
konflikter samt fred på jorden överhuvud taget.

En tävlan förestår sålunda snart ute bland folket mellan ödet och den goda
viljan, mellan våldets oföränderlighet och vårkänningarna trots allt.

Det kan icke undgås, att på denna vädjobana träder fram ett folk i små bestyr
med spriddu sinnen. Och dock vinka även där nya varar med sina ouppfyllda
löften.

Nr 45. 108

Lördagen den 14 juni.

Det ar val i den senare känslan, herr talman, som det, såsom vi förmärkt
alltmer veknar något även över eder skickliga talmansgärning. En lång erfarenhet
allena lär oss att förstå allt och därför också, såsom det blivit sagt att
förlåta allt.

Med dessa ord tillåter jag mig framföra kammarens tacksamhet till dess talman
för det arbetsår, som varit. Vi önska varmt att få se eder med stärkta
krafter i forhoppningarnas tecken ånyo leda kammarens förhandlingar

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12,02 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

242234